Prop. 1956:127

('med förslag till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

1

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

ändringar i fiskerättslagen m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

GUSTAF ADOLF

Hj. R. Nilson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa jämkningar i fiskerättslagen, såvitt den avser fiske vid Blekinge läns södra kust. Den ena frågan berör främst ål­ fisket. 1 denna del innebär förslaget att Kungl. Maj :t skall få förordna, att \id viss fiskeplats fiske med fast redskap skall få bedrivas på allmänt vat­ ten i samma omfattning, som före den 1 januari 1951 skett med stöd av skattläggning eller annan särskild rättsgrund eller av gammal sed.

Den andra frågan avser snörpvadsfisket. Enligt gällande lag får sådant fiske av varje svensk medborgare bedrivas i enskilt vatten på ett avstånd av minst 300 m från stranden, eller, där kurvan för tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Nu föreslås, att fiske med snörpvad vid denna kuststräcka i stället skall vara fritt på allt enskilt vatten, som har större djup än sex meter. Strandägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt, vilken fått denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndats skada på grund av lagändringen, skall enligt ett i propositionen framlagt lagför­ slag kunna få ersättning av statsmedel. 1

¹ Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

(Gällonde lydelse)

22

§.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av en­ skild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stadgande i 6—9 §§ eller It § äger länsstyrelsen meddela erforderliga fö­ reskrifter rörande längden av de red­ skap som därvid må användas och avståndet mellan dem ävensom stad­ ga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke.

Länsstyrelsen må-------------------------

(Föreslagen lydelse)

22

§.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av en­ skild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stadgande i 6—9 §§ eller It § äger länsstyrelsen meddela erforderliga fö­ reskrifter rörande längden av de red­ skap som därvid må användas och avståndet mellan dem ävensom stad­ ga förbud mot att utsätta skötar, nät eller annat fiskeredskap inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke.

--------sådan rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Knngl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup, H

edlund

, P

ersson

, H

jalmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

, L

indström

,

L

indholm

.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdeparte­ menten anmäler statsrådet Hjalmar Nilson frågor om vissa ändringar i fiske­ rättslagen samt anför därvid följande.

I skrivelse den 19 november 1952, nr 415, hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande införandet av tillståndsfri ut- sträckningsrätt för innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra kust.

I anledning härav har utredning verkställts inom jordbruksdepartemen­ tet, varefter upprättats en den 19 november 1955 dagtecknad promemoria (stencilerad) ang. de skattlagda ålfiskena vid Blekinge läns södra kust. I promemorian har föreslagits ändring av 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske samt vissa andra åtgärder.

I skrivelse den 29 maj 1954, nr 347, hemställde riksdagen vidare om skynd­ sam utredning, huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad utsträck­ ning vid Blekinge läns södra kust.

Genom beslut den 4 februari 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen att utreda denna fråga, varjämte föredragande statsrådet bemyndigades till­ kalla högst tre sakkunniga att biträda vid utredningen. Till sakkunniga ut­ sågs den 14 mars 1955 fiskeriassistenten Einar Norin, Karlskrona, fiskaren Söve Carlsson, Hasslö, och lantbrukaren Hans Rasmusson, Ramdala. I stället för Rasmusson, som på grund av sjukdom entledigats från uppdraget, ut­ sågs den 30 juli 1955 lantbrukaren Herluw Svensson i Jordö, Hjortaham- niar.

Fiskeristyrelsen har den 19 augusti 1955 avgivit en promemoria (stenci­ lerad) angående ändring av fiskerättslagen i vad den avser rätten till snörp- vadsfiske vid Blekinge läns södra kust.

Över promemoriorna har remissutlåtanden avgivits. Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor, som båda avser jämkning av fiskerättslagens bestämmelser om fiske vid Blekinge läns södra kust.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

A. FISKE MED FAST REDSKAP

I. Inledning

Den 1 januari 1951 har lagarna den 1 december 1950 om gräns mot all­ mänt vattenområde och om rätt till fiske trätt i kraft. Härigenom har bland annat vissa inskränkningar skett i den rätt, som vissa fiskerättsinnehavare tidigare haft att med fast redskap fiska på allmänt vatten eller på vatten, som tidigare varit enskilt men nu blivit allmänt. Enligt 2 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske sträckte sig strandägarens enskilda fiskerätt i havet i regel till 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtog. Strandägaren kunde av länsstyrelsen erhålla rätt att från sitt enskilda fiskevatten sträcka ut fast redskap längre än till 180- metersgränsen. Förutsättningen härför var att det kunde ske utan men för annan fiskande. Enligt 1 § samma lag erfordrades visserligen särskilt till­ stånd för fiske med fast fiskredskap på allmänt vatten. Emellertid skulle jämlikt 12 § samma lag ingen ändring ske i den rätt till fiske, som någon ägde på grund av, bland annat, urminnes hävd, avtal, dom eller skattlägg­ ning.

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde hänföres till enskilt vatten i havet som regel allt vatten inom 300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva.

Enligt lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske gäller som huvudregel, att fast redskap må utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myn­ dighet, som Konungen bestämmer (1 §). Den som äger enskild fiskerätt må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande (2 §). För vissa delar av landet gäller emellertid enligt 3 § gene­ rellt undantag från de i 1 och 2 §§ givna bestämmelserna om tillståndstvång.

3 § lyder (efter lagändring, som trätt i kraft den 1 april 1955):

Vid kusten av Norrbottens län* vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nord­ spets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom vid Skånes östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även utan myn­ dighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.

I motioner till 1952 års riksdag har framställts yrkanden, som i huvud­ sak avser att söka tillgodose dem, vilka genom ikraftträdandet av 1950 års

7

lagstiftning i större eller mindre mån frånhänts en rätt till fiske med fast redskap på allmänt vatten vid Blekinge läns södra kust, vilken dittills till­ kommit dem. Härvid har uppmärksamheten främst riktats på dem, som på grund av skattläggning ägt rätt till ålfiske med fast redskap. I motionerna I: 220 och II: 409 samt I: 361 har hemställts om sådan ändring i 1950 års lag om rätt till fiske, att undantagsbestämmelserna i 3 § blir tillämpliga även vid Blekinge läns södra kust. Vidare har i de likalydande motionerna I: 50 och II: 49 hemställts, att riksdagen måtte fatta sådant beslut, att ägar­ na av de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör i Mjällby kommun fick bibehållas vid sina gamla rättigheter eller att riks­ dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana åtgärder, att ägarna av nämnda fisken tillförsäkrades rätt att i fortsättningen liksom hittills, under betryggande former, bruka ifrågavarande ålfisken.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag anfört, att utskottet icke funnit lämpligt att sådan lagändring vidtogs, varom hem­ ställts i motionerna 1:220 och 11:409 samt 1:361. I fråga om motionerna

I: 50 och II: 49 anförde utskottet däremot bland annat följande. En utsträck- ningsrätt vid Blekinge läns södra kust allenast för innehavare av skattlagt fiske och med den begränsningen, att den skulle gälla endast i den om­ fattning som genom dom eller skattläggning bestämts, motsvarades icke av något yrkande under förarbetena till 1950 års lagstiftning. Utskottet fann detta förslag värt beaktande. Det torde dock kunna ifrågasättas om lagänd­ ring krävdes för genomförandet av sådan utsträckningsrätt. Det torde nämli­ gen icke vara uteslutet att efter tillståndsprövning enligt 2 § fiskerättslagen utsträckning skulle kunna beviljas i flertalet av de femton fall, som det en­ ligt fiskeriintendenten här var fråga om. Tillstånd enligt sistnämnda lagrum fick likväl icke lämnas om utsträckningen skulle medföra men för annan fiskande. Utskottets uppfattning att utsträckning efter särskild tillstånds­ prövning möjligen skulle innebära en lösning av spörsmålet förutsatte där­ för, att begreppet men fick tolkas mot bakgrunden av förhållandena före den 1 januari 1951. Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av klara normer vid fastställande av ersältning för mistad fiskerätt var utskottet emellertid närmast av den uppfattningen, att förslaget om en tillståndsfri utsträcknings­ rätt för innehavare av skattlagt fiske borde övervägas. Uppenbart var enligt utskottets mening, att detta krävde en undersökning av de lokala förhållan­ dena. En sådan torde också kunna lämna svar på frågan, huruvida utsträck­ ningsrätt borde tillerkännas även innehavare av vissa andra av ålder be­ stående fisken med fast redskap vid Blekinge läns södra kust.

I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse den 19 november 1952, nr 415, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rö­ rande införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare av skatt­ lagt fiske vid Blekinge läns södra kust.

I anledning av riksdagens hemställan har utredning bedrivits inom jord­ bruksdepartementet. Denna har omfattat såväl undersökning av de lokala förhållandena som rättsliga och kamerala utredningar. Under utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

9

band och Blekinge läns havsfiskeförening. Därjämte har i anledning av pro­ memorian inkommit skrivelser från dels Olander Olsson och 26 andra perso­ ner i Hörviken, Nogersund, Mjällbg och Lörbg dels Sture L. Persson, Djupe- kås, Lister-Mjällby.

II. Jämförelse mellan äldre och gällande rätt

1. Gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde

Äldre rätt

I 2 § 1896 års lag stadgades såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar omkring fiskevatt­ net (inomskärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten, som fanns till och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vid­ tog (strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför ägde enligt 1 § sam­ ma lag varje svensk undersåte rätt att fiska.

De nu återgivna reglerna ägde dock icke förbehållslös giltighet. Vid så­ dana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och hol­ mar, vilka icke hörde till något hemman eller innehades under särskilda villkor, gällde sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där fanns alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip till­ erkände strandägaren rätt till fisket, kunde denna rätt pa grund av särskil­ da stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Ä andra sidan kunde i un­ dantagsfall den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln angav. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes var be­ stämt om någons rätt till fiske än nyss sagts, skulle enligt 12 § 1896 års lag detta vara gällande.

Gällande rätt

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde hänföres till fastigheterna (enskilt vatten)

1. (s. k. strandvatten) allt vatten inom 300 in från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst 3 in djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva; samt

2. (s. k. enklavvatten) allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten som nu sagts. (Visst undantag för en del av Bohusläns kust.)

Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbin­ delse med öppna havet än i 2 § 2 angives men ej av större bredd än 1 km räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd (s. k. kilometervatten). Denna regel gäller dock ej vid Öar, vilka från fastlandet helt skiljes av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än eu kilo­ meter räknat på sätt nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år W56

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

2

.

Fiske med fast redskap vid Blekinge läns kuster

Fiske i allmänt vatten

Äldre rätt

Enligt 1 § 1896 års fiskerättslag fick i öppna havet — och de därmed lik­ ställda vattenområdena vid vissa kronans stränder, skär och holmar — »fis­ kegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas utan att Konungen därtill gav lov eller, i visst fall, Konungens befallningshavande lämnade särskilt tillstånd. Sistnämnda ordning tillämpades, då enligt stad­ gande i 2 § andra stycket strandägare ville från sitt enskilda fiskevatten än längre ut sträcka redskap av nyss angivet slag och länsstyrelsen fann att det kunde ske utan men för annan fiskande.

Gällande rätt

Huvudregeln är även enligt 1950 års lagstiftning att fiske med fast red­ skap i allmänt vatten endast får ske efter särskilt tillstånd (1 § fiskerätts­ lagen). Enligt kungörelse den 8 december 1950 äger fiskeristyrelsen eller, då dispensen avser viss person, länsstyrelsen lämna sådant tillstånd. Med­ givande, som före den 1 januari 1951 lämnats att utsätta fast redskap i vat­ ten utanför området för enskild fiskerätt, skall, i den mån vattnet alltjämt ar att anse såsom allmänt, fortfarande äga giltighet, där ej länsstyrelsen el­ ler, om medgivandet gäller för varje svensk medborgare, fiskeristyrelsen av fiskeritekniska skäl finner medgivandet böra återkallas.

Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att irån det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekinge­ kusten. I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men praktiskt taget ingen del av södra kuststräckan. Där stadgas, såsom inledningsvis nämnts, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) och ett mindre vattenområde sydväst om nämnda udde innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd må sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än 200 m från den stranden följande kurvan för högst 3 in djup vid fastlandet eller vid o av minst 100 in längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt pa avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund gäller den fria utsträckningsrätten allenast såvitt den ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.

Enligt kungl. brev 27/5 1898 (nr 50 s. 2) och 14/1 1927 (nr 15) äger varje svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 m höjd utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock oförkränkt.

11

Till belysande av innebörden av stadgandet i 3 § fiskerättslagen och de motiv som legat till grund för detta torde jag här få lämna en redogö­ relse för vissa delar av förarbetena.

Fiskerättskommittén

föreslog, att en bestämmelse av samma innebord,

som den i 3 § fiskerättslagen upptagna, skulle gälla för samtliga kuster Som motiv härför anförde kommittén bland annat (SOU 194/: 47, s. 9-

ii).

I samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen har liamhåHits, att den av fiskerättskommittén föreslagna nya gransdragnmgen mellan e skilt och fritt fiskevatten på sina ställen kunde utfalla ogynnsamt för v eder- börande strandägare i jämförelse med vad som for narv arande galler, flesta fall torde förlusten ej komma att representera nagot storre ekono­ miskt värde. Det bör dock icke förbises, att just vid sadana långgrunda stränder, som här åsyftas, flerstädes bednves ett mycket inkomstbringande fiske med fast redskap, exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning ai de nva reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utantor det enskilda fiskevattnet.------------Någon skyldighet för strandagare att soka tillstånd till utsträckning av sina redskap föreligger naturligtvis icke, lik som man ej heller kan utgå från att ett begärt tillstand alltid skulle komma att beviljas. Å andra sidan konime det fria fisket knappast att vinna pa to - ändringen, eftersom det ej gärna kan tänkas att tillstånd skulle medde as en främmande fiskare att utsätta fast redskap som direkt fortsattmn av en strandägares. Ur fiskerinäringens synpunkt skulle alltsa den nya ordningen knappast medföra någon fördel, i varje fall icke i proportion till de sanno­ likt betydande kostnader som skulle uppkomma för det allmänna

På grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt stadgande vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss rätt att utan tillståndsprövning utsträcka sitt fasta redskap over frivattens- gränsen. Denna rätt synes böra begränsas till att gälla vid sadana stallen, där 3-meterskurvan löper mer än 100 m från stranden. —

Det torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle beredas vissa fiskerättshavare komme att utnyttjas till förfång för andra fiskande eller i varje fall medföra någon praktisk betydelsefull minskning i den rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning larer ratts­ missbruk kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård och lämpliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan får meddelas av läns­ styrelse; den befogenhet att ingripa med reglerande föreskrifter, som be­ träffande det nu ifrågavarande priviligierade fisket skulle tillkomma läns­ styrelserna, kan tydligen ej vara mindre än den som föreligger med avseende på fiske i enskilt fiskevatten. — Ä andra sidan torde den föreslagna forma­ nen i de allra flesta fall innebära tillräcklig kompensation för de ogynnsam­ ma verkningar, som den nya gränsdragningen skulle kunna få för det av- strandägarna eller andra fiskerättshavare bedrivna fisket med tillstandskiä- vande redskap, och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyl dighet som verket.

Kungl. Mnj:Is proposition nr 127 år 1956

den nya gränsdragningen kan komma att medföra för stats-

I fråga om begränsningen i utsträckningsrätten för skattlagda och andra fisken, som stöddes på särskild rättsgrund, anförde kommittén (s. 283 ff).

Om exempelvis ctl skaltlagt ålfiske innefattar rätt att fiska al med botten- garn eller annan dylik fast redskap så långt ut från stranden som strand­ äganderätten sträcker sig, skall dess innehavare äga att utan tillståndspröv­ ning utsträcka sitt redskap intill 200 in från 3-meterskurvan. Om — såsom

12

undantagsvis är fallet — det skattlagda fisket sträcker sig även utanför den nuvarande frivattensgränsen (180-meterslinjen), skall detsamma också fram­ deles galla i fritt fiskevatten, dock högst intill den nyssnämnda 200-meters- hnjen. Om däremot det skattlagda fisket gäller allenast för en fixerad sträc­ ka (t- ex. ett visst antal famnar), som slutar innanför den nuvarande fri- vattensgransen eller av en slump just vid denna, kommer någon förlängnin° ej i fråga utan fisket bibehåller sin hittillsvarande utsträckning.

Av remissinstanserna lämnade flertalet förslaget utan erinran (se prop. i9o0: 60, s. 53 ff). Några avstyrkte emellertid. Som exempel må nämnas följande.

Lantbruksstyrelsen erinrade, att ett generellt utsträckningsmedgivande hl. a. kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrel­ sens mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde anspråk pa ersättning för mistat fiske, och frågan om sådan rätt borde prö- språketVederbÖrande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsan-

Blekinge läns havsfiskeförening ansåg, att utsträckningsrätten borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde

medgivas

med mindre det

^aore tydligt att den ej lande till men för annan fiskande. Fiskeriintendenten i södra distriktet framhöll — dock utan att formligen avstyrka förslaget om knnfii ta ninmrattr.att.denna rätt 5 många fal1 kunde leda till intresse- . lv er a' ° lka slag' Sallmda kunde ett ålbottengarn, som utsträcktes, komma att utestanga ålen från ett skattlagt ålfiske som vore bestämt till sin langd och darfor ej finge utökas.

uPPtogs ifrågavarande undantagsbestämmelser i It §

s 15°) och foresJogs skola gälla endast vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar lan soder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust.

Departementschefen anförde som motiv till detta stadgande (s. 56).

skn^^,“é? fnrfag 0111 viss rätt för strandägare att utan sär-

? i * * * ,fri';attnet vH1 ia8 famhålla, att fö",

soråken mot »yi r be/ogerlket. säkerligen kan avsevärt nedbringa an-,P1n ™ot statsverket pa ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan

i stället borde er hal! a sottäre^ f rf aV§T- °m °ch 1 vad män sökanden

sådmi‘ord^hi^^nedföra^derf

nackdelerT”lf^^

och^ömfå^l^u^gfft,'

s^cidle0en

den överflyttades till Kunel Mai-t i S * nm taukbart vore — dylika avgöranlämpligareyutväg svnes

m1«

dfirtvln ku e motsvarande nackdel kvarstå. En

utan särskild prövning men endast ^sådlna^å^8^^1”ngsrätf medgives yttergränsen för de, enskild» fiske™,,„e,

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

13

långt från stranden och där strandägarna bedriver ett särskilt inkomstbring­ ande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket är av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknas för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.

I enlighet härmed förordar jag att utsträckningsrätt av den omfattning kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. Det torde utan särskilt stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskil­ da fiskerätten och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa sam­ ma regler som denna.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i 1'rivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet är emellertid något förmånli­ gare för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex. vid Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt vär­ de, torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.

På hemställan av lagrådet gjordes vissa formella ändringar i 11 § av det remitterade förslaget. 11 § framflyttades som 3 §.

I motion 1:362 yrkades, att den tillståndsfria utsträckningsrätten skulle avse även Blekinge läns södra kust och Skånes östra kust, varemot i motio­ nerna 1:365 och 11:442 hemställdes, att den tillståndsfria utsträcknings­ rätten icke skulle avse någon del av Blekinge läns kust.

I motion I: 362 anfördes bland annat. Starka skäl talar för att rätten att från enskilt fiskevatten sträcka ut fast redskap i allmänt vatten utvidgas att gälla även Blekinge läns södra kust samt Skånes östra och södra kust. Om propositionens förslag skulle anta­ gas av riksdagen, skulle nämligen ett stort antal nu brukade fisken få mind­ re utsträckningsrätt än vad de nu har. Detta skulle medföra tillbakagång för särskilt ålfisket, genom att i så fall en hel del ål gick de svenska fiska­ rena förbi. Att såsom ifrågasatts göra rätten till utsträckning beroende av tillståndsgivning innebär icke en tillfredsställande lösning, då man kan befara att densamma alltid hindras av bakomliggande fisken.

I de likalydande motionerna I: 365 och II: 442 anfördes däremot bland annat.

I fråga om utsättande av fast fiskredskap i enskilt fiskevatten anses, att samma bestämmelser bör gälla för Blekinge östra kust som vid den södra kusten, d. v. s. utsträckande av fast fiskredskap i allmänt vattenområde bör vara beroende av särskilt tillstånd efter undersökning, om det kan ske utan men för annan fiskande eller utan hinder för allmän farled, insegling till hamn etc. Ett sådant villkorligt tillståndsgivande skulle också vara äg­ nat att åstadkomma större rättvisa de enskilda strandägande fiskerätts- ägarna emellan.

Tredje lagutskottet hemställde i utlåtande nr 23 till 1950 års höstriks­ dag om bifall till den i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § med alle-

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

nast den ändringen, att den fria utsträckningsrätten skulle avse även Skå­ nes östra och södra kuster. Som motiv härför anfördes.

Kungl. Maj:t har föreslagit, att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i all­ mänt vatten, dock högst 200 m från 3-metersdjupet. Denna bestämmelse skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder om Krå- kelund (inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län. Kusten är där ofta så långgrund att man ännu 100 m från stranden icke har nått 3-metersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmelsen väl motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner (I: 365 och II: 442) framförda förslaget, att denna rätt icke skulle avse Blekinge läns östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och, för Skånes östra kust, jämväl i motionen 1:362 — samma bestämmelse om utsträck- ningsrätt skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes ut- sträckningsrätt kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om ut­ sträckningsrätten blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större trygg­ het för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikes. Vid dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den tillståndsfria ut­ sträckningsrätten skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda en­ skilda fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmänt vatten. Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav, blir mindre eller bortfaller, om strandägarna får tillståndsfri utsträckningsrätt. Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt gällande lag följer också, att ett genomförande för Skånes östra och södra kuster av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför nå­ gon utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag. Något annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke kunna lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträckningsrätten till att gälla även Skånes östra och södra kuster.

I fråga om Blekinge läns södra kust anförde utskottet däremot, att vid denna kust, ej minst vid Listerlandet, en tillståndsfri utsträckningsrätt mångenstädes torde skada annat fiske och medföra en opåkallad utflytt­ ning av den enskilda fiskerätten. Utskottet avstyrkte därför att, på sätt föreslagits i motionen I: 362, sådan utsträckningsrätt infördes även vid Ble­ kinge läns södra kust.

Riksdagen biföll i denna del utskottets hemställan (skrivelse nr 380).

3 § fiskerättslagen har fått sin gällande lydelse enligt lag den 18 februa­ ri 1955 (nr 42). Ändringen innebär, att den rätt som enligt 3 § tillkom in­ nehavare av enskild fiskerätt att vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet ut i allmänt vatten, utsträckts att gälla även i vissa vatten söder och sydväst om Torhamnsudde. Ändringen har tillkommit efter framställning av Ostkustens ålfiskareförbund, förening u. p. a.

I anledning av framställningen upprättades inom jordbruksdepartementet en promemoria med förslag till lagändring. I promemorian anfördes bl. a.:

15

Av förarbetena till 3 § fiskerättslagen synes framgå, alt den fria utsträck- ningsrätten ansetts böra gälla på sådana kuststräckor, där stränderna i all­ mänhet är så grunda att 3-meterskurvan ligger mer än 100 in från stranden. Där så är fallet skulle eljest ålfiskare i regel få sin tidigare fiskerätt in­ skränkt genom den nya gränslagen. Detta skulle i sin tur medföra ersätt­ ningsanspråk mot kronan och sådana anspråk skulle troligen komma att framställas även om fiskarena regelmässigt fick tillstånd att utnyttja den tidigare sättningslinjen. EU tillståndslvång skulle nämligen medföra minskad trygghet och därmed en värdeminskning för fisket.

Dessa motiv torde ge ett gott stöd åt förbundets framställning. Stränder­ na på ostkusten av ifrågavarande öar är mycket långgrunda. Enligt vad som upplysts vid sammanträde i Torhamn användes därför med stöd av de tidi­ gare bestämmelserna om gräns mot allmänt vatten sättningar som sträckte sig upp till 600 m från stranden. Spörsmålet om fri utsträckningsrätt på ost­ sidan av dessa öar torde ej särskilt ha uppmärksammats, då gränspunkten efter lagrådsbehandlingen angavs vara Torhamnsudde. Såsom förbundet framhållit är det därför tänkbart, att åtminstone fiskarena utgått från att ostsidan av öarna skulle tillhöra Blekinge läns östra kust. Om en linje dra­ gés efter östra fastlandskusten vidare ut i havet torde den nämligen i stort sett följa östra stranden av dessa öar. Öarna ingår visserligen i Blekinge södra skärgård men detta torde ej spela någon roll för frågan om införande av en särbestämmelse endast för fisket med fast redskap på öarnas ostkust.

Såsom föredragande statsråd anförde jag bland annat (prop. 1955: 16, s. 19).

Såsom i promemorian anförts talar flera skäl för att den rätt för inneha­ vare av enskild fiskerätt att utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap ut i allmänt vatten, som gäller för Blekinge läns östra kust, även bör gälla ostsidan av dessa öar. Stor försiktighet bör visserligen iakttagas vid genom­ förande av ändringar i fiskerättslagen så att rubbning ej sker i de princi­ per, som ligger till grund för denna. En ändring, som innebär vidsträcktare rätt för innehavare av enskild fiskerätt att fiska på allmänt vatten, kan ofta innebära inskränkning i den rätt som enligt gällande bestämmelser till­ kommer annan fiskande. I förevarande fall torde emellertid utredningen klart ge vid handen, att någon olägenhet för andra fiskande ej skulle upp­ komma om de enskilda fiskerättshavarna genom lagändring tillerkändes så­ dan utsträckningsrätt som föreslagits i promemorian.

På hemställan av tredje lagutskottet (uti. 1955: 1) bilöll riksdagen propo­ sitionen (skrivelse nr 61).

K ung t. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Fiske i enskilt vatten

Äldre rätt

Fiskerättshavarens ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vatten vid blekingekusten var enligt 1896 års lag icke inskränkt i vidare mån än som följer av den tidigare omnämnda bestämmelsen i 12 § om fiske, som utövades med stöd av särskild rättsgrund (skattläggning in. m.).

17

ket i frivattnet reglerades efter samma grunder som gällde med avseende på strandägarrättens begränsning. Fiskerättskommittén förordade alltså, alt sådana särskilda rättigheter som här avses — vare sig de tillkommer en­ skild person eller kronan — icke skulle äga giltighet i vatten, där strandägar- rätten ej gällde.

Kommittén ansåg emellertid (s. 283) att visst undantag borde göras till förmån för rättighet, vilken gällde fiske med sådant kvarstående redskap som avsågs i 6 § av förslaget till fiskelag, d. v. s. tillståndskrävande redskap. Enligt andra stycket av sistnämnda paragraf skulle dylikt redskap, som var utsatt i enskilt fiskevatten, utan tillståndsprövning få av fiskerättsägaren sträckas vidare ut i det fria vattnet intill 200 m från den stranden följande 3-meterskurvan. Denna förmån skulle tillgodonjutas även av innehavare av särskild fiskerättighet, förutsatt att rättigheten ej därigenom skulle få större omfattning än den i och för sig hade.

Under remissbehandlingen gjordes erinringar mot förslaget av bl. a. kam­ markollegiet (prop. 1950:60, s. 116). Kollegiet ansåg, att det ej fanns till­ räckliga skäl för att sådana särskilda rättigheter till fiske, som nu gällde även utanför området för vanlig strandäganderätt, skulle för framtiden inskränkas till enskilt vatten. Med anledning av vad kommittén anfört där­ om att detta var erforderligt i klarhetens intresse erinrade kollegiet, att rät­ tigheterna genom att de brukades blev kända av den personkrets, särskilt yrkesfiskare, som hade intresse av saken. Dessutom uttalade kollegiet, att en sådan motivering för övrigt ej syntes vara tillfyllest som grund för en expropriation av enskild rätt samt att de nu ifrågavarande fiskena ofta var värdefulla, varför avvecklingen skulle ställa sig dyrbar för statsverket.

Departementschefen anförde i lagrådsremissen (prop. nr 60, s. 116 ff):

Såsom jag redan förut berört är det för de yrkesfiskare som icke grundar sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen kan utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kan de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyldiga till intrång i enskild rätt. Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom kommittén funnit framträder nackdelarna skarpast i fråga om fisket på fritt vatten och annat frifiske efter strömming och skarpsill. Emellertid kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför innehavare av särskild rättighet till fiske över huvud skulle äga anspråk på en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och då av remissyttrandena framgår, att de skattlagda fiskenas nuvarande sär­ ställning på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra avseenden än nyss nämnts, har jag ansett mig höra förorda, att fiskerättig­ het av nu ifrågavarande slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot sådan rätt till fiske inom området som enligt annat stadgande i lagen må till­ komma varje svensk medborgare. I den mån rättighetens innehavare på grund därav lider förlust hör tydligen ersättning utgå till honom. Några mera avsevärda kostnader för statsverket lär emellertid ej vara att befara.

i Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

18

Jag vill i detta sammanhang erinra, att enligt 27 § i förslaget länsstyrelsen skall kunna utfärda särskilda föreskrifter till skydd mot att fritt fiske be- drives på sådant sätt att fiskerättsägares rätt till fiske med fast redskap därigenom försvåras.

Lagrådet underströk (prop. s. 190) att bestämmelsen innebar, att ifråga­ varande fiskerätter i förhållande till frifisket icke skulle medföra bättre ställning än den vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Vidare föreslogs redaktionella omarbetningar.

Departementschefen ansåg (s. 226) det vara onödigt med uttryckliga be­ stämmelser om, att vissa nu bestående särskilda rättigheter till fiske ej vi­ dare skulle få göras gällande i allmänt vatten. Detta framgick ändock tyd­ ligt av den avfattning 1 § erhöll i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

4. Ersättning för mistad fiskerätt

Äldre rått

I samband med att ändringar vidtagits i 1896 års fiskerättslag har vid skilda tillfällen utfärdats bestämmelser om rätt till ersättning för mistad eller inskränkt fiskerätt. 1 detta avseende hänvisas till lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt samt till lagarna SFS 1930: 198 och 1932: 240 om utsträckt tillämpning av nyssnämnda lag.

Gällande rätt

Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in. kan ersättning utgå av statsmedel:

1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt för annan skada som därigenom tillskyndas ägaren;

2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—

13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiske­ rätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;

3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan ver­ kan till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerättslagen;

4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjande- rättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som angivits under 1)—3).

Ersättningsanspråk skall, enligt lagändring den 30 december 1955 (nr 711), vid påföljd av talans förlust framställas hos fiskevärderingsnämnd före den 1 januari 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

19

III. Departementspromemorian

1. Innebörden av alt fiske skattlagts

I departementspromemorian lämnas till en början en översiktlig jämfö­ relse mellan äldre och gällande rätt av i huvudsak samma innehåll som den under II här upptagna.

Därefter behandlas principerna för skattläggningen av fisken, skattlägg­ ningens betydelse i skilda hänseenden samt förekomsten av skattlagda fis­ ken i Blekinge län. Uppgifterna härom är i huvudsak hämtade ur den ut­ redning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, vilken inom kam­ markollegiet utförts av kammarrättsrådet A. W. Dufwa under åren 1911— 1924 och redovisats i SOU 1925: 19 och 20 (»Dufwas utredning»). Jag torde i denna del i huvudsak få hänvisa till Dufwas utredning och promemorian. Emellertid torde det vara lämpligt att här återgiva några uttalanden av mera sammanfattande art. I promemorian avses med »hovrätten» hovrätten över Skåne och Blekinge och med »häradsrätten» Listers häradsrätt.

Vid skattläggningarna, som i regel skedde vid jordrevningar i slutet av 1600-talet och vid senare jordrannsakningar, bestämdes stundom särskild ränta för ett fiske. I andra fall inräknades fisket i räntan för det hemman, vartill fisket hörde. Rörande skattläggningarnas betydelse ur rättslig synpunkt återgives i promemorian följande uttalanden i Dufwas utredning (SOU 1925: 19, s. 325 ff.)

Några särskilda regler för skattläggning av saltsjöfisken finns icke i skatt- läggningsmetoderna eller eljest meddelade. Det finns endast helt allmänt, såsom i 1670 års jordrevningsinstruktion för Skåne och Blekinge, 39 mom., föreskrivet, att fisken skall »skattläggas efter den taxa och pris, som här i landet mellan bönderna är i bruk, lämpande taxan efter orternas sedvana och gamla bruk». Detta tillämpades i nyssnämnda provinser, där det stora flertalet fisken utgöres av ålfisken, i allmänhet så, att fiskets ränta beräk­ nades efter visst belopp för varje till fisket brukad ålhoinma eller ock efter vad annat i orten befintligt fiske av ungefär lika godhet utgjorde i ränta. ------- De särskilt för sig skattlagda fiskena är såsom för sig bestående fas­ tigheter upptagna i jordeboken, vart och ett såsom en enhet bland fiskerier. Deras ägare eller innehavare har i regel uteslutande rätt till det slags fiske, för vilket räntan åsatts. De å fiskena förrättade skattläggningarna har allt­ eftersom äganderätten till fiskena genom skatteköp från kronan övergått till enskilda legat till grund för skatteköpen. Skattläggningarna har följaktligen ur äganderättssynpunkt sin betydelse i och genom den ledning de ger i fråga om bestämmande av fiskenas omfattning. I sådant hänseende innehåller skattläggningsinstrumenten ofta, om ock långt ifrån alltid, värdefulla upp­ lysningar, sällan dock så fullständiga, att fiskets område, det s. k. söknings- området, på grund därav låter sig exakt bestämmas. Svårigheterna härutin- nan torde företrädesvis ha kommit till synes i fråga om ålfisken, vilka till största delen förekommer i Skåne (på södra och östra kusten, allenast ett på västra) och Blekinge. Härvid är det särskilt frågan, huru långt ut åt havet de skattlagda ålfiskenas rätt sträcker sig, som givit anledning till tvister. Det torde nämligen ytterst sällan ha förekommit att denna fråga beaktats vid skattläggningen.--------De särskilt skattlagda fiskenas rättsliga

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

ställning torde kunna i korthet anges på följande sätt, därvid för tydlighe­ tens skull uttalandet hänföres till visst slags fiske, exempelvis ett "ålfiske.

Ägaren av ett skattlagt ålfiske har uteslutande rätt till fiske efter åt inom det vattenområde, över vilket ålfiskets rätt må anses sträcka sig. Ägaren av det hemman, vid vars strand det skattlagda ålfisket finnes, är lagligen oför­ hindrad att å sådana tider av året, då ålfångst ej ifrågakommer, idka allt slags fiske vid hemmanets strand ävensom att å andra tider utöva sådant fiske, som ej länder till men för fisket efter ål. Till stöd härför kan bland annat åberopas den i 9 § av 1852 års fiskeristadga upptagna bestämmelsen, att sådan inskränkning i strandägarrätten, som följer av ett fiskes sär­ skilda skattläggning, ej må göras större än tillgodonjutandet av den särskil­ da fiskerättigheten kräver, en föreskrift som enligt motiven till 1896 års lag om rätt till fiske endast av den anledning blivit i lagen utelämnad, att den sålunda uttalade rättssatsen ansetts självklar.

Det torde böra påpekas att, där ett särskilt skattlagt fiske blivit jämlikt kungl. brevet den 22 mars 1850 angående reglering av kronofiskena i riket, under skattemannarätt försålt till hemmansinnehavare eller byalag, vid vars strand det ligger, och därefter förenat med vederbörande hemman eller by och ur jordeboken uteslutet emot det att därför belöpande ränta under sär­ skild titel tillagts hemmanets eller byns ränta, hemmansinnehavaren eller byalaget givetvis har samma rätt till fisket som varje annan ägare av ett särskilt skattlagt fiske av samma slag.

Dufwa uttalade vidare, att inom Blekinge län särskilt skattlagda saltsjö­ fisken blott finns i Mjällby och Ysane socknar av Listers härad samt Tor- hamns och Kristianopels socknar av Östra härad.

2. Olika slag av fisken in- kameral och rättslig synpunkt

Som jag tidigare nämnt har tredje lagutskottet uttalat, att vid utred­ ningen borde uppmärksammas frågan om fri utsträckningsrätt borde till­ erkännas även vissa andra av ålder bestående fisken med fast redskap än de skattlagda. I enlighet härmed har i promemorian redovisats olika slag av fisken ur kameral och rättslig synpunkt samt gjorts vissa anteckningar om innebörden av uttrycket »av ålder» bestående fiske.

I sistnämnda fråga påpekas bl. a., att det i 1896 års lag använda uttryc­ ket »av ålder» i den nya fiskerättslagen utbytts mot »efter gammal sed» samt att fiskerättskommittén uttalat, att »av ålder» i allmänhet an­ setts motsvara en kortare tid än »urminnes tid» men dock minst 50 år, medan det nya uttrycket torde kunna avse »en generation» eller i runt tal ett trettiotal år. Vidare framhålles, att departementschefen i prop. 1950:60 anfört, att frågan om hur länge en sedvänja minst måste ha bestått för att den skulle tillmätas rättslig betydelse liksom hittills borde överlämnas till rättstillämpningen. Han ansåg emellertid liksom kommittén, att fordring­ arna i detta avseende utan olägenhet borde kunna sättas något lägre än en­ ligt tidigare praxis och tillstyrkte därför, att orden »av ålder» utbyttes mot »efter gammal sed».

21

Beträffande de olika slagen av fisken anföres i promemorian inledningsvis följande.

Många av de fisken, som undersökningen avser, kan spåras tillbaka till den danska tiden. I fråga om den närmare historiska utvecklingen torde här i huvudsak kunna hänvisas till Dufwas framställning s. 44 ff i del 1 av hans utredning (SOU 1925:19). Såsom denna framställning visar, ansågs i Danmark under medeltiden såväl det danska sjöterritoriet som rätten till fiske vid havsstranden tillkomma Konungen. Denna upptattning levde kvar även långt in i nya tiden. Sålunda uttalades bland annat i en dansk förord­ ning från 1740 att Konungen äger »Forstranden». Danska kungen utnytt­ jade rätten till fiske i viss utsträckning på det viset, att han mot avgift el­ ler som gåva överlät fiskerätten på enskilda personer. Avkastningen gick i vissa fall direkt till Konungen och i andra fall till länsmannen. De kungl. ålfiskena omnämndes i länsbrev redan i slutet av 1400-talet, men närmare uppgifter om dem lämnas först i de äldsta danska jordeböckerna från 1580- talet. I dessa upptages fiskena som särskilda skatteenheter utan anknyt­ ning till något bestämt hemman. Vid sidan av dessa fisken förekom även en stor mängd fisken som brukats direkt av bönderna mot en avgäld som ingick i räntan för hemmanet. Då Blekinge införlivades med Sverige 1658 upprättades den första svenska jordeboken som utgjorde ett utdrag av de danska böckerna. Redan i denna jordebok omnämnes ett 10-tal av de ålfis­ ken som fortfarande brukas i Mjällby socken. Den första svenska jordrev- ningen i Blekinge förrättades 1670, varefter en ny jordebok upprättades 1671. I fråga om 4 socknar, bland andra Mjällby och Ysane, gjordes en ny jordrevning under åren 1685—1687. Därefter har flera jordeböcker före­ kommit och den nu gällande härrör från 1871. Fisken, vilka vid skattlägg- ningsförrättningar antingen .upptagits som särskild fastighet och införts i jordebok eller skattlagts gemensamt med visst hemman, benämnes i all­ mänhet skattlagda fisken. För jordeboksfiskena användes ofta benämning­ en »särskilt skattlagt fiske».

I fråga om skilda slags fisken vid Blekinge läns södra kust anföres inledningsvis i promemorian att förutom de skattlagda tin­ nes ett flertal av ålder bestående fisken av olika kameral och rättslig natur, bland annat fisken vars rätt grundas på rätten till stranden. Den nu före­ tagna undersökningen hade -omfattat cirka 170 ålfisken vid södra kusten av Blekinge. Det hade vid undersökningen visat sig att man för den fråga som här är aktuell, torde kunna bortse från sådana fisken som låg på and­ ra delar av kusten än i Mjällby och Ysane socknar. Av dessa fisken syntes nämligen endast de som låg vid öarna söder om Torhamn ha gått miste rätt genom den nya lagstiftningen och frågan härom hade redan lösts ge­ nom den förut omnämnda lagändringen, vilken trätt i kraft den 1 april 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Skattlagda ålfisken

Bland de skattlagda ålfiskena kunde man skilja på olika typer. Vissa fis­ ken utgjorde självständiga fastigheter, som skattlagts för sig och upptagits i jordeboken. Dessa fisken hade ursprungligen varit kronofastiglieter, som eller skatteköp omförts till skal te. I jordeboken fanns emellertid fortfaran­ de kvar några fisken under rubrikerna krom) under allmän disposition el­

22

ler frälse. Vid sidan av dessa jordeboksfisken förekom i stor omfattning fisken, för vilka avgäld i en eller annan form hade beräknats vid faststäl- iande av räntan för det hemman, som de vid skattläggningen tillhört. Av de skattlagda fiskena hade en del sedermera avsöndrats eller vid avstycknings- förrättningar tillagts avstyckade områden. Förutom de skattlagda fiskena lanns t isken, som uppkommit genom överenskommelser, som sedan i re­ gel fastställts genom domar eller vid lantmäteriförrättningar. Vidare fanns många av ålder bestående strandrättsfisken och slutligen fisken, vilka helt låg på allmänt vatten och utövades med stöd av tidsbegränsade tillstånd, som lämnats av administrativ myndighet. Vissa av de skattlagda fiskena och även av strandrättsfiskena hade genom sådana tillstånd fått sin rätt utökad.

De skattlagda fiskena hade ofta antingen vid skattläggningen eller vid senare jordrannsakan eller genom dom bestämts till sitt innehåll. Härvid kunde fiskerätten ha begränsats med hänsyn till sättningsplats, sättnings- riktning och sättningslängd eller sökningsområde. Med sökningsområde avsågs det vattenområde, i regel norr om fisket, inom vilket andra fiskred­ skap icke fick utsättas med hänsyn till den skada, som det skattlagda fis­ ket härigenom förorsakades. Stundom hade för fisken gränserna bestämts genom en nordlig och en sydlig linje. I fråga om fiskenas utsträckning i längd hade ofta angivits, att ett visst antal hommor eller hommesätt fick användas. Sedan man på blekingekusten övergått till att i stor utsträckning använda ålbottengarn hade begränsningen till visst antal hommesätt ansetts böra förvandlas till viss utsträckning i längd. Härvid hade 1 homma ansetts motsvara 12 famnar (21,6 m).

Antalet i jordeboken för Mjällby och Ysane socknar upptagna ålfisken var 28, varav 2 kronofisken, 1 frälsefiske och övriga skatteköpta fisken.

För att belysa skattläggningens innebörd och de problem, som uppkom­ mer, då man skall bedöma en skattlagd fiskerätts innehåll, har i prome­ morian lämnats några exempel på särskilt skattlagda och i jordeboken upptagna fisken. Ett av dessa, vilket avser fisket Rävören (Hosaby 33‘) och synes vara av speciellt intresse, torde jag här få nämna.

Till 1779 års jordrannsakning anmälde åborna på kronohemmanet Ho­ saby nr 60 (nytt nr 33), att de upptagit ett ålfiske vid Hörviksören. De an­ sökte därefter lios KB om att fisket skulle skattläggas. Härvid angavs, att fisket bestod av 4—6 hommesätt. Genom utslag den 17 augusti 1786 anmo­ dade KB häradshövdingen i orten att verkställa skattläggningsförrättning beträffande ifrågavarande ålfiske »af fyra till sex hummesätter». Skatt­ läggningen verkställdes den 20 september 1785. Därvid gjordes en ingående undersökning på platsen. I skattläggningsprotokollet angavs noga en sten,

sättningslinje skulle börja, och denna stens belägenhet

sa\äl i förhållande till ett söder om platsen liggande fiske som i förhållan­ de till stranden. Vidare angavs, att fisket skulle sträcka sig »i rätt led, emot södra ändan af Tärnö». Det antecknades vidare, att sex hommor på försök utsatts samt att avstandet mellan de skattlagda fiskena i regel blott

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

24

nr 59 finge gälla för Rävören. Hovrätten fann utrett, att Rävören satts till en„ nimania8d Jangd av mer än den överenskomna (205 famnar).

Rayoren brukas fortfarande i den nordliga sättningslinjen. Sedan utred­ ning forebragts om att hsket, därest det tidigare kunnat sättas till den gamla gransen mot allmant vattenområde och alltså icke var begränsat till 4 eller 6

ommesatt blivU avkortat genom den nva lagstiftningen, har alltsedan 1951 särskilt tillstånd beviljats att i fisket sätta 170 meter på allmänt vat-

åuVS1<m 'a hanned har vant att ägarna av fisket tills vidare skulle få bi­

behållas Md den ratt de ansett sig ha ägt före

1

januari

1951

Av denna redogörelse torde framgå, att frågan om den fiskerätt, som till­ kommer agaren av Ravören, icke är klar. Detta gäller såväl i fråga om sätt­ ningsplats som sattningslangd (4 hommor, 6 hommor eller obegränsat). Det ma emellertid anmarkas att i ett liknande fall (NJA 1929: not B 881) såväl hovrätten som högsta domstolen, i motsats till häradsrätten, ansett att ingen begransnmg skett. Vidare kan vid bedömandet av denna fiskerätts inne" rantlToch“ ÄStt

SOm hävd. do.mtolsavgö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

I fråga om fisken, som s k a 111 a g t s med hemmanen, anföres i promemorian att vid skattläggningarna i stor utsträckning förekommit, att i hemmanens ränta inräknats värdet av ålfisken. Stundom hade allmänt blott utsagts, att i de »härligheter», som tillkom hemmanet, ingick ett ålfiske. En ränta för hemmanet hade därefter fastställts. I andra fall hade angivits, hur stor ränta som belöpte på fisket. Slutligen hade i vissa fall omnämnts, att till hemmanet hörde ålfiske men att detta på grund av sin belägenhet eller av andra skäl var så dåligt att det inte ansågs böra påverka räntans stor­ lek. Ofta hade, när det gäller fisken som skattlagts med hemmanen, utsagts hur många hommesätt som sattes i fisket. I andra fall hade däremot ingen begränsning i sättningsrätten nämnts. I sådana fall, då skattläggningen inne­ burit en begränsning, satte emellertid brukare av fiskena ofta med stöd av strandratt eller sedvana ändock redskap intill den gamla gränsen mot allmänt vattenområde. Vid studium av t. ex. jordrevningsprotokollen för 1685__87 framgick, att de ålfisken, som ingick i hemmanens räntor, i stor utsträck­ ning ansetts vara odugliga eller »till ringa nytta». Sedan ålbottengarn bör­ jat komma till användning hade emellertid flera sådana fisken visat sig vara mycket givande. En hel del av de fisken, som omnämnts vid skattläggningar­ na, brukades icke längre. Vid tiden för skattläggningarna kunde nämligen ålfiskena sättas mycket tätare än nu. Redskapen bestod då av en eller flera ål hommor, varför relativt kort sökningsområde erfordrades. Av uttalanden i vissa rättegångar framgick, att sökningsområden på 100 in ansågs vara fullt tillräckliga. (Jämför den tidigare omnämnda skattläggningen 1779 av Räv­ ören, varvid uttalades att avstånden mellan de skattlagda ålfiskena då i regel var blott 80—100 alnar). Då numera ålbottengarn användes med en längd av ofta 200—300 m erfordrades mycket större sökningsområden.

I promemorian omnämnes därefter fisken, vilka utgör i j o r d- registret upptagna av-söndringar som blott innebär eil.^^*S^era^' Därom anföres att vid undersökningen framkommit, att i ifrågavarande socknar fanns ett 20-tal avsöndringar, vilka enligt jord-

25

registret bestod allenast av ett ålfiske (i två fall jämväl av »fiskeplats»). Av­ söndringarna utgjorde antingen strandrättsfisken eller fisken, som tidigare skattlagts gemensamt med hemman. (Avsöndringarna hade fastställts under tiden 1862—1909 och lagfarits.) Enligt senare rättsavgöranden kunde emel­ lertid till fastighet hörande rätt till fiske ej avsöndras utan att äganderätten till grunden och vattnet överläts (NJA 1918: 599 och 1915: 571).

En annan typ av fisken är enligt promemorian servitutsf isken och därmed jämförliga fisken, uppkomna vid lant- mäteriförrättningar. Därom anföres att i stor utsträckning före­ kommit, att vid avstyckning av smärre markområden de nybildade fastighe­ terna tilldelats den rätt till ett bestämt ålfiske eller till en andel i ålfiske, som tillkommit stamfastigheten. Avstyckningarna hade i regel tillkommit just för att vederbörande skulle kunna få en i jordregistret och senare i fas- tighetsbok inskriven rätt att utöva ålfisket. Det avstyckade markområdet hade härvid ofta endast fyllt en formell uppgift för att möjliggöra avstyck­ ningen. Vid sidan av dessa servitutsliknande rättigheter till fiske fanns åt­ minstone ett rent servitutsfiske, som icke uppkommit i samband med lanf- mäteriförrättning utan grundats på en överenskommelse, vilken senare stad­ fästs genom domstolsavgörande. Detta fiske är det som benämnes Stupenosa. Av en dom meddelad av hovrätten den 23/11 1832 framgick, att fisket bru­ kats sedan åtminstone 1748, då en överenskommelse om fisket träffades. Överenskommelsen innebar, att strandägaren medgav ägarna av fisket Halla- kulla rätt att utsätta ålhomma på en angiven plats vid Listershuvud. Rättig­ heten belastade dels Hosaby bys oskiftade fiskevatten och dels det närbeläg­ na fisket Oderskärvet. Genom flera domstolsavgöranden hade denna fiske­ rätt fastslagits, varvid angivits, att den dock var begränsad till ett liomme- sätt (senast NJA 1952: 459). I NJA 1908:238 berördes bl. a. sökningsom- rådet för Stupenosa. Det utsädes, att hela det vattenområde, som låg mel­ lan fisket och Hallakulla var erforderligt (c:a 40 famnar). I delta samman­ hang påpekas i promemorian, att rena fiskeservitut numera icke får bil­ das vid lantmäteriförrättning. Därvid hänvisas bl. a. till rättsfallet NJA 1932: 693.

I fråga om strandrättsfisken, vilka ej avskilts eller särskilt lagfarits, anföres i promemorian att, i den mån så kan ske utan att skattlagda fisken därigenom kränkes, på grund av strandrätt brukas en del ålfisken. Vissa av dessa hade satts på samma plats sedan lång tid tillhaka och hade genom lantmäteriförrättningar eller domsavgöranden fått en ställning, som syntes i viss mån vara starkare än vanliga strandrätts- fiskens.

Av de i promemorian nämnda exemplen på sådana fisken må nämnas föl­ jande, vilka avser fiskena Tretton Stenur och Jeppör.

I ett utslag av häradsrätten 6/5 1839 antecknades bl. a., alt till Mjällhy nr 8 hörde ett fiske, som utgick från Kringfluten öhr väster ut mot tretton stenar. På eu av lantmätare år 1894 upprättad karta har utmärkts ålhommor från västspetsen av »Kringfluten öhr» i nordvästlig riktning mot »13 stenar». Sträckningen var cirka 150 meter. »Kringfluten öhr» är eu liten ö omedel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

26

bart utanför Kållenabben under Mjällby 87. I ett rättsfall NJA 1898: not

A 180 fastställdes, att fiskerätt medelst horamors utsättande för ålfångst från »kringfluten ör» väster ut mot »de 13 stenarne» eller eljest, så vitt i saken företedda kartor och ritningar utmärkte, från stranden sydväst därom eller å därtill hörande landgrund icke tillkom delägare i Mjällby bys samfällda fisken. Genom detta utslag torde ägarna av Mjällby nr 8 alltså ha tillförsäk­ rats ensamrätt till fiske med visst sökningsområde trots att byns fiskevatten eljest var oskiftade och stöd för ensamrätt ej erhållits genom skattläggning.

Häradsrättens utslag 6/5 1839 åberopades. Vidare antecknades i motiven att blott ett fiske kunde nyttjas på denna plats. Vid avstyckning den 8/11 1947 av ett område om 1 500 in2 från hemmansdelen Mjällby 83 antecknades, att med det avstyckade området (Mjällby 817) skulle följa stamfastighetens hela andel (1/2) i det Mjällby nr 8 tillkommande fiske, som avsågs i nyssnämnda dom. Återstående hälft av fisket tillhör den andra delen av hemmanet Miäll- by nr 8.

Vid undersökningen har upplysts, att vid sydspetsen av Jeppör åtminstone sedan 1938 brukats ett strandrättsfiske till cirka 300 m längd. Enligt uppgift är Jeppör en ö av blott 95 in längd, varför enskild fiskerätt enligt 300- metersregeln numera ej torde föreligga vid öns stränder, ön är belägen cirka 200 in från ön Norjegryt, vilken är avsevärt större. Med en sättningslinje av 300 m skulle yttre punkten av fisket vara belägen cirka 450 m från Norje­ gryt. Enligt sjökort går i sättningslinjen 3-meterskurvan knappt 100 m från fiskets utgångspunkt vid Jeppör. Fisket torde därför numera till stor del vara beläget på allmänt vatten, medan det före 1951 har ansetts vara beläget helt på enskilt vatten. I

I förevarande avsnitt nämnes slutligen typen tillståndsfisken. Härom har i promemorian bl. a. antecknats, att administrativ myndighet med stöd av 1 och 2 §§ fiskerättslagen i ett flertal fall hade lämnat tillstånd till fiske med ålbottengarn på allmänt vatten. Sedan 1951 hade i avbidan på resultatet av förevarande utredning tillstånd regelmässigt lämnats i sådana fall, då man ansett möjligt att fiskena avkortats på grund av de nya gränsbe- xtämmelserna. Principen vid tillståndsgivningen hade därvid varit, att fiske- rättsägarna tills vidare skulle få bibehållas den rätt de ägt före år 1951. Därjämte hade i några fall tillstånd lämnats till fiske på sådana platser, som redan enligt den tidigare lagstiftningen helt varit belägna på allmänt vatten. Slutligen hade tillstånd i vissa fall lämnats till utsträckning av red­ skap från enskilt till allmänt vatten oberoende av om fisket avkortats eller icke genom den nya lagstiftningen. Som exempel på ett sedan gammalt nytt­ jat strandrättsfiske, som skulle ha helt eller till största delen upphört genom den nya lagstiftningen, om särskilt tillstånd ej givits, må nämnas följande.

Enligt uppgift av ägarna till hemmanet Mjällby nr 8 har sedan minst 90 år tillbaka till detta hemman brukats ett strandrättsfiske cirka 485 meter norr om ön Långören. Fisket har haft sin sättningsplats strax utanför 3-meters- kurvan och en längd i ostvästlig riktning av cirka 350 m. Enligt den före 1951 ga 11 an de lagstiftningen kunde fisket i nu angiven utsträckning sättas utan särskilt tillstånd. Efter 1951 torde fisket däremot helt ligga på allmänt vat­ ten. Innehavarna av fisket har emellertid för åren 1951—1955 erhållit till­ stånd att i tidigare utsträckning bruka fisket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

27

3. Olika fiskerättigheters omfattning

I promemorian behandlas därefter frågan om innehållet i olika rättigheter till ålfiske. Den ståndpunkt praxis intager belyses genom referat av ett fler­ tal rättsfall. Då denna fråga har betydelse främst för bestämmandet i de­ talj av den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkom innehavare av skilda ålfisken, torde det icke vara erforderligt att för bedömandet av den princip­ fråga, som min anmälan nu avser, ge annat än en kort redogörelse för pro­ memorian i denna del.

I promemorian anföres i detta avsnitt till en början, att de fisken, som grundades på strandrätt eller upplåtelse av fiskerätt från strandrättsägare, i princip fick sättas ut till gränsen mot allmänt vattenområde och var som helst inom det fiskevatten, som brukaren hade rätt att nyttja. I Mjällby och Ysane kommuner, särskilt vid Listerlandet, kunde emellertid strandrätts- fisken i blott ringa utsträckning användas. Detta berodde på den mångfald av skattlagda fisken som här var belägna. Enligt gammal hävd och rätts­ praxis fick strandrättsfisken ej sättas så att de skadade skattlagda fisken. Till varje skattlagt fiske hade ansetts höra ett visst sökningsområde, i regel beläget norr om fisket, vilket borde hållas fritt från sådana redskap, som kunde hindra ålen från att komma fram till det skattlagda fisket. Begräns­ ning i den allmänt gällande fiskerätten hade skett bl. a. genom skattlägg­ ningar, domar eller föreningar, som träffats i samband med lantmäteriför- rättningar eller rättegångar. Sådana begränsningar kunde avse sätt­ ningsplats, sättningsriktning, sättningslängd och sök­ ningsområde. I några fall hade även i dom utsagts att fiske fick ske endast med hommor (alltså ej med bottengarn).

I fortsättningen har olika frågor närmare belysts. Några av dessa torde jag här få nämna.

Som jag tidigare upplyst har i kungl. brev 27/5 1898 och 14/1 1927 varje svensk undersåte tillerkänts rätt att idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 m höjd i allmänt vatten utanför Blekinge läns kust, »skattlagda ålfiskens rätt dock oförkränkt». Innebörden av det citerade uttrycket har bedömts i ett rättsfall NJA 1929: 667, vilket även ger viss be- lvsning av frågan om när »men» kan anses uppkomma för annat fiske. Dom­ stolarna uttalade, att uttrycket icke kunde givas den tolkningen, att därmed allenast avsågs att bereda sådana skattlagda ålfisken, som var belägna utan­ för strandrättsområdet, skydd mot att garn utsattes i ålfiskenas sättnings- linje eller så att garnen helt avstängde ålens gång till ålfiskena. Uttrycket borde i stället givas den tolkningen, att därmed avsågs att förbjuda de fall, då genom utsättande av fast fiskredskap de skattlagda ålfiskena, oavsett om de låg inom eller utanför strandrättsområdet, led en påtaglig skada.

Vidare ges exempel på att i skattläggningsinstrument och domar fiskens omfattning fixerats i skilda hänseenden. I vissa fall hade sålunda fiskets utgångspunkt angivits vara en beskriven sten, stenbrvgga eller båtplats. Sätt-

28

ningsriktningen hade stundom angivits t. ex. mot en viss udde. De flesta processerna hade gällt sättningslängd och sökningsområde. I vissa rältsav- göranden hade fastställts, att sättning ej fick ske till större längd än som angivits vid skattläggning, t. ex. 8 hommesätt (varje hommesätt 21,6 in). I andra tall hade domstol bestämt en viss sättningslängd, stundom i strid med vad som antecknats vid skattläggning. Sökningsområdet hade i ett par fall begränsats genom cn nordlig och en sydlig linje, och i andra fall genom att en viss bredd i famnar eller meter bestämts. Av vissa refererade rätts­ fall framgår, att ett sökningsområde av 100 famnar ansågs vara tillräckligt innan bottengarn började användas, men att därefter betydligt större om­ råde erfordrades. Vidare nämnes, att enligt rättsfall fisken, för vilka någon begränsning ej angivits vid skattläggning eller i domar, fick nyttjas intill gränsen för det enskilda vattenområdet men ej längre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

4. Uttalanden av fiskare in. fl.

I promemorian redovisas den inställning fiskare och andra intresserade haft till den fråga, som utredningen avsett. Härom anföres i promemorian till en början att såväl vid den besiktning av ålfiskena, som företogs den 12—15 september 1955, som vid det sammanträde den 16 september varmed den lokala undersökningen avslutades, från fiskarenas sida allmänt uttalats det önskemålet, att de sedan gammalt nyttjade fasta ålfiskena vid Blekinge läns södra kust skulle få brukas i samma utsträckning som före den 1 ja­ nuari 1951. Därest i fiskena redskap satts på annan plats eller till större längd än den som följde av den rättsliga eller sedvanemässiga grunden för fiskerätten, borde emellertid jämkning ske.

I promemorian lämnas därefter följande sammanfattning av vad som förekom på sammanträdet den 16 september.

Som framgår av protokollet för sammanträdet den 16 september och den därvid utlämnade förhandlingsordningen diskuterades olika alternativ, som nämnts under tidigare riksdagsbehandlingar av den aktuella frågan. Dessa alternativ var:

1. Undantagsbestämmelsen i 3 § fiskerättslagen göres tillämplig även vid

Blekinge låns södra kust. Detta alternativ, som framförts i motioner till så­ väl 1951 års som 1952 års riksdag, innebär att fri utsträckningsrätt skulle införas för alla slag av fisken.

2. Ägarna av de skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör bibehålies vid sina gamla rättigheter.

3. Fri utsträckningsrätt enligt 3 § fiskerättslagen införes, men blott för skattlagda fisken. Riksdagen har, då förevarande utredning begärdes, närmast förordat detta alternativ.

4. Fri utsträckningsrätt för skattlagda och vissa andra av ålder bestämda fisken.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande 1952:31 antytt en lösning enligt

detta alternativ.

5. Fiskevärderingsnämnderna bemyndigas avgöra om innehavare av fiske med fast redskap, i stället för ersättning, skall få utsträckningsrätt. Detta alternativ har förordats av lantbruksstyrelsen i ett yttrande över fiskerättskommitténs förslag.

Vid sammanträdet den 16 september 1955 rådde enighet om att man i stort sett borde bibehålla fiskena så som de nu — delvis med stöd av särskilda tillstånd — utövades. Några deltagare uttalade utan invändning från andras sida, att man nu efter många processer kommit till ett visst jämviktsläge mellan fiskena, som man borde sträva efter att bibehålla. Fiskarena ville ha kvar sina fisken enligt samma rätt som de hade före 1951 och var inte alls betjänta av att få några pengar i stället.

I fråga om de olika alternativen fanns vid sammanträdet till en början förespråkare för alla de under 1—4 angivna. Alternativet 5 berördes av en deltagare. Denne ansåg, att det inte var lämpligt, att tillståndsgivning läm­ nades i händerna på sådana tillfälliga organ som fiskevärderingsnämnderna. Däremot skulle man kunna tänka sig, att dessa bereddes möjlighet att i sam­ band med värderingsförfarandet föreslå länsstyrelserna, att ett för lång tid gällande tillstånd meddelades. Sedan länsstyrelsens beslut därom erhållits, var det tänkbart att med hänsyn till det för framtiden gällande tillståndet ersättningen nedsattes, eventuellt ända ner till noll.

Efter diskussion om de olika alternativen framlade häradshövdingen Tors­ ten Myr land ett förslag av följande innebörd. Riksdagen borde lämna Kungl. Maj :t bemyndigande att för all framtid medge tillstånd för såväl skattlagda som andra av ålder bestående fisken, vilka man fann ha gått miste om rätt genom den nya lagstiftningen. De skulle alltså fortfarande få bedrivas i den utsträckning de hade före 1951, men man skulle givetvis icke sanktionera någon sättning, som i verkligheten nyttjats tidigare men utan rätt därtill. 1 ett kungabeslut borde därefter alla dessa fisken angivas och beskrivas både till registerfastighet, sättningsplats och längd. Till grund för en sådan beskrivning borde ligga lantnräteriförrättning, och därvid borde man bygga vidare på den utredning som nu gjorts. Därigenom skulle man slippa lag­ ändring och man skulle kunna tänka sig att man, innan detta beslut fatta­ des, utfärdade kungörelse eller meddelande, att de som ansåg att de hade fisken som berördes skulle giva sig tillkänna inom två år vid äventyr att det sedan icke gick att få någon ändring till stånd.

Flera fiskare instämde i detta förslag. En av dem uttalade, att eu lösning i enlighet därmed säkerligen vore den enda tänkbara. Någon annan lösning, såsom fri utsträckningsrätt för alla fisken, skulle medföra kaos på grund av kustens beskaffenhet och därför att det låg så många fisken intill var­ andra.

Ombudsmannen Bertil Lilja i Svenska sydkustfiskarnas centralförbund instämde i sak i Myrlands förslag och uttalade, att om tillstånden på

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

29

31

ningarna till havsvikarna har krympt samman med tusentals meter utan att någon myndighet tagit den minsta hänsyn härtill vid beviljandet av utsträck­ ningar på det allmänna vattenområdet. Då har vid skatteläggningar på 1700- talet hänsyn tagits till den bakomvarandes rätt i långt större omfattning trots att det då endast gällde — i de flesta fall — en eller annan hommas utsättande. Liknande tillvägagångssätt är i dag därför ett oeftergivligt vill­ kor även för allt utsättande av fast redskap på det allmänna vattnet. De skattlagda rättigheter, som genom den nya lagstiftningen kommit pa allmant vatten, anses därför ha tillkommit efter så betryggande undersökningar att de icke kan ifrågasättas. Den skattlagda rätten — men endast den skattlagda — bör därför få bibehållas och allt vidare utsättande måste — pa det all­ männa likaväl som på det enskilda vattnet —- bli föremål för opartisk pröv­ ning vid domstol från fall till fall. All utsträckning av från landgrunden ut­ gående fisken får icke tillåtas i allmänt vatten med mindre an att en lucka på minst 250 m lämnas från gränsen mot allmänt vatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

5. Sammanfattning och förslag

Promemorian avslutas med ett avsnitt, vari lämnas en sammanfattning av utredningsresultatet och ett förslag till lösning.

Till en början göres därvid en rättslig översikt, varvid anföresföljande.

Fiske med fast redskap i enskilt vatten är på Blekinge läns södra kust förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten, vare sig denne är jord­ ägare eller stöder sin rätt på avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund. Denna bestämmelse beröres ej av utredningen. Utredningen avser i stället frågan om vissa jämkningar i enskild fiskerätts- havares rätt att fiska i allmänt vatten. Enligt såväl den äldre lagstiftningen som den, vilken gäller från och med 1 januari 1951, får i princip fiske med fast redskap endast efter särskilt tillstånd bedrivas på allmänt vatten. I fråga om Blekinge läns kust har Kungl. Maj :t emellertid genom brev den 27 maj 1898 och den 14 januari 1927 givit generellt tillstånd för varje svensk undersåte att på allmänt vatten idka ålfiske med ålhommor, som är högst 1,5 m höga, under förutsättning att skattlagda ålfiskens rätt ej kränkes. Detta tillstånd har numera ganska liten betydelse, enär ålfisket huvudsak­ ligen bedrives med ålbottengarn, vilka ger ett långt större utbyte än ett antal ålhommor till samma längd.

Genom den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt vattenområde har den enskilde fiskerättshavarens rätt i vissa fall utvidgats och i andra in­ skränkts. Gränsen för det enskilda fiskevattnet kan nämligen ha flyttats, ibland ut från och ibland in mot stranden. Inskränkning i det enskilda fiske­ vattnet har främst skett i sådana fall, då stranden är långgrund intill ett djup av cirka 2 in, varefter djupet relativt snabbt ökar. Den gamla gränsen 180 m från stadigt djup av 2 in (c:a 2,25 in vid medelvattenstånd) ligger då i regel mer än 300 in från strandlinjen och tillika utanför 3-meterskurvan. Inskränkning har vidare bl. a. skett på grund av att 180-metersgränsen räk­

32

nats från stranden av holmar även om dessa haft en mindre längd än 100 in, medan sådana holmar enligt nya lagstiftningen icke medför att vattnet runt dem blir enskilt. Till belysande härav må nämnas, att vid undersökningen bl. a. påträffats ett bottengarnsfiske, som under en följd av år med stöd av strandrätt nyttjats med utgångspunkt från en holme. Denna holme är emel­ lertid blott 95 in lång och belägen så långt från stranden, att vattnet runt holmen numera nästan helt är allmänt. Jordägarens enskilda fiskerätt vid platsen har därför praktiskt taget upphört. Vid undersökningen har det vi­ sat sig att av cirka 170 fasta ålfisken ett 20-tal kan ha inskränkts på grund av ändringar i gränslagstiftningen. Att så skett torde kunna med säkerhet sägas i ett 10-tal av dessa fall.

För att i stort sett förhindra här avsedda inskränkningar i fiskerätten föreslog fiskerättskommittén en bestämmelse av innebörd, att från enskilt fiskevatten fast redskap skulle av fiskerättsinnehavaren få sträckas vidare ut på allmänt vatten intill 200 in från 3-meterskurvan. Fiskerättskommittén uttalade, att denna bestämmelse i de allra flesta fall torde medföra tillräcklig kompensation för de ogynnsamma verkningar den nya gränslagstiftningen skulle medföra för vissa fisken. Denna regel om fri utsträckningsrätt in­ skränktes emellertid i den antagna lagen till att avse blott vissa kuststräc­ kor, bl. a. Blekinge läns östra kust. Vidare må påpekas att, enligt uttryckligt stadgande, regeln icke får leda till att den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild rättsgrund får den­ na sin rätt vidgad. Regeln blir ej heller tillämplig på sådana fisken, som tidi­ gare legat på enskilt vatten, men nu helt kommit på allmänt vatten. I sådana fall finns ingen utgångspunkt på enskilt vatten, från vilken utsträckning kan ske.

Bestämmelsen om fri utsträckningsrätt gäller ej för södra blekingekusten. Den som, med annat än ålhommor av högst 1,5 in höjd, vill fiska med fast redskap på allmänt vatten måste därför ha särskilt tillstånd. Sådant tillstånd kan meddelas generellt för visst vattenområde av fiskeristyrelsen och för viss person av länsstyrelsen. Däremot torde enligt gällande bestämmelser till­ stånd ej kunna anknytas till visst fiske t. ex. innebära rätt att i ett fiske, som bestämts i fråga om sättningsplats, sättningsriktning m. in. tills vidare eller för all framtid utsätta redskap till viss längd i allmänt vatten.

Den allmänna regeln om tillståndsgivningen innehålles i 1 § fiskerätts­ lagen. Däri sägs intet om den prövning som bör ske innan tillståndsfrågan avgöres. I 2 § finns däremot en bestämmelse om att tillstånd till utsträckning av fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten ej må förvägras innehavare av enskild fiskerätt, såvitt utsträckningen prövas kun­ na ske utan men för annan fiskande. Vidare innehåller 22 § bestämmelse om att länsstyrelse kan meddela de föreskrifter, vilka erfordras för att förebygga att sådant fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt. Av dessa stadganden i 2 och 22 §§ torde indirekt framgå, att tillstånd till fiske på allmänt vatten i varje fall ej bör lämnas om detta medför avsevärt

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 dr 1956

33

men för annat fiske. Uppkommer intet men är myndigheten i 2 § :s fall skyl­ dig att lämna tillstånd. Denna bestämmelse innebär givetvis icke att i andra fall tillstånd skall vägras. Såväl enligt 1 § som 2 § torde tillstånd kunna lämnas även i fall då visst men uppkommer, blott utövandet av tillståndet ej är till påtaglig skada för annan fiskande. (Jfr högsta domstolens tolk­ ning av uttrycket »skattlagda ålfiskens rätt dock oförkränkt», s. 23.)

Vid bedömandet av om men för annat fiske uppstår torde man få utgå från de bestämmelser som nu gäller. Om ett fiske genom den nya lagstift­ ningen inskränkts, är detta ofta till stor nytta för ett bakomliggande fiske som då kan få större fångster. Därest innehavaren av förstnämnda fiske an­ håller om tillstånd att få nyttja samma sättningslängd som före den 1 ja­ nuari 1951, d. v. s. att i viss utsträckning få sätta redskap på vatten som nu är allmänt, torde vid tillståndsprövningen böra såsom men beaktas att det andra fisket därigenom går miste den förmån det erhållit enligt den nya lagstiftningen. Om det första fisket till den längd det haft före 1 januari 1951, sedan gammalt utövats på platsen, kan det te sig stötande om tillstån­ det förvägras under motiv, att men uppstår för det andra fisket som dock icke får sämre rätt än det haft före 1 januari 1951.

Därefter lämnas följande sammanfattning av de framställ­ ningar, som föranlett utredningen, samt uttalanden av fiskare m. m.

De framställningar och beslut, som föranlett denna utredning torde, trots olika formuleringar, alla gå ut på sådana åtgärder att skattlagda ålfisken vid södra blekingekusten skall få bibehållas vid den rätt de haft före den 1 januari 1951 och detta oberoende av det men, som enligt vad nyss sagts åt­ minstone formellt kan anses uppkomma för andra fisken. Tredje lagutskot­ tet har antytt, att med skattlagda fisken möjligen bör jämställas andra av ålder bestående fisken. Vid den lokala undersökning, som i samband med denna utredning företagits, har pratiskt taget alla hörda fiskare och inne­ havare av enskild fiskerätt uttalat sig för att såväl skattlagda som andra under relativt lång tid brukade fisken skall få bibehållas vid den rätt de haft före den 1 januari 1951. Det har därvid framhållits, att man efter flera processer och överenskommelser kommit till en fördelning av fiskeplatserna och en längd på fiskredskapen som innebär ett jämviktsläge, vilket icke bör rubbas. Så tätt som bottengarncn står utsatta särskilt på Listerlandet skulle varje förändring medföra avsevärda följder för angränsande fisken och vara en källa till nya tvistigheter. De fiskerättshavare, som genom lagstiftningen fått sin rätt i nämnvärd grad inskränkt, har i regel sökt och erhållit sär­ skilda tillstånd så avpassade, att de därigenom beräknats ha blivit bibehåll­ na vid sin gamla rätt. Dessa tillstånd har, i vissa fall uttryckligen, motive­ rats med att man i avbidan på resultatet av förevarande utredning ville undvika förändringar.

Innan de resultat till vilka utredningen kan leda föreligger, kommer, enligt upplysning av ordföranden i vederbörande fiskevärderingsnämnd, ej att be-

3

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

34

handlas några ansökningar om ersättning för mistad rätt till ålfiske med fast redskap vid Blekinge läns södra kust. Motivet härtill är dels att sådana an­ sökningar torde återkallas om fiskena får bibehålla sin gamla rätt, dels att förevarande utredning i stor utsträckning torde komma att ersätta de utred­ ningar, som eljest skulle erfordras i samband med ersättningsfrågornas be­ handling.

Som tidigare nämnts förordar fiskare och fiskerättsägare praktiskt taget enhälligt att sådana åtgärder vidtages, att skattlagda och andra av ålder be­ stående ålfisken vid ifrågavarande kuststräckor bibehålies vid sin gamla rätt. I fråga om de skattlagda fiskena har såväl fiskeristyrelsen som läns­ styrelsen i yttranden till tredje lagutskottet uttalat samma mening. Åtgärder i nu nämnt avseende torde, då det här blott gäller en mindre jämkning i fråga om rätten till fiske på allmänt vatten, icke innebära något egentligt avsteg från de principer vilka ligger till grund för 1950 års lagstiftning. Sådana åt­ gärder torde därför böra företagas. Gillas denna uppfattning återstår att av­ göra, vilka fisken som bör omfattas av åtgärderna och hur frågan tekniskt skall lösas. I dessa avseenden har under såväl riksdagsbehandlingen som ut­ redningen framkommit flera förslag.

Därefter behandlas frågan om åtgärderna bör avse endast skattlagda fisken. Denna fråga besvaras nekande. Till stöd härför anföres följande.

Som av den föregående framställningen framgår har 1950 års lagstiftning intagit den principiella ståndpunkten, att innehavare av särskild rättighet till fiske icke bör ha en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Även den nu företagna undersökningen har visat, att den omständigheten i och för sig att ett fiske skattlagts icke bör medföra någon särställning. Ofta har det berott på en tillfällighet att ett fiske skattlagts och i vilken form detta skett. Ett fiske, som vid tiden för jordrevningarna nyttjades av annan än äga­ ren av det hemman vartill det hörde, blev ofta av denna anledning särskilt skattlagt och infört i jordeboken. Däremot kunde ett kanske betydligt bättre fiske, som vid den tidpunkten brukades av hemmanets ägare, blott bli om­ nämnt som en »härlighet» vilken inverkade på den ränta som beräknades för hemmanet. I andra fall förklarades, att till hemmanet visserligen hörde ålfiske men att detta var av så ringa nytta att det ej inverkade på skattlägg­ ningen. Flera sådana fisken, vilka väl knappast kan anses vara skattlagda fastän de omnämnts vid jordrevning, har senare visat sig vara värdefulla då bottengarn kommit till användning. I några fall har särskild skattläggning av fiske skett under den uttryckliga motiveringen, att fisket var ett arvefiske, som ej följde hemmanet, och därför borde särskilt skattläggas. Det sagda torde visa att det är svårt att draga någon bestämd gräns mellan skattlagda och andra fisken samt att skattläggningen ofta berott på en tillfällighet och ej på att fisket ansågs vara särskilt värdefullt.

Rent kameralt intager visserligen de särskilt skattlagda och i jordeboken upptagna fiskena eu viss särställning. Det är fast egendom, som särskilt lag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

35

farits. Emellertid finnes flera icke skattlagda fisken, som kommit att intaga en liknande ställning. Under tiden 1862—1909 har sålunda i Mjällby och Ysane socknar fastställts ett 20-tal avsöndringar, vilka består allenast av ett ål­ fiske. Dessa fisken, vilka antingen utgör rena strandrättsfisken eller fisken som tidigare skattlagts gemensamt med hemman, har lagfarits och under särskild beteckning senare införts i jordregistret. Även i dessa fall har alltså ägaren lagfart på fisket som sådant och detta har betraktats som fast egen­ dom. (Enligt senare rättspraxis anses ett sådant fiske ej vara fast egendom, se NJA 1915: 571 och 1918: 599.) Det må emellertid anmärkas, att man vid jordregistrets uppläggande ej alltid torde ha haft möjlighet att av tillgäng­ liga handlingar bedöma den verkliga innebörden av de äldre upplåtelserna. Vidare finnes i jordregistret införda ett flertal fastigheter, som tillkommit genom avstyckning och består av ett obetydligt markområde, vartill lagts stamfastighetens ålfiske eller andel i sådant ålfiske. Dessa avstyckningar har huvudsakligen skett för fiskeriändamal och för att få fisket skilt från stam­ hemmanet. Man skulle kunna tänka sig att i jordebok och jordregister upp­ tagna fisken sattes i särställning. Emellertid har det visat sig att ej heller en sådan gränsdragning är lämplig. Det finns nämligen fisken, som, utan att vara särskilt lagfarna, med stöd av strandrätt eller hävd brukats på en be­ stämd plats sedan lång tid tillbaka, ofta pa oskiftat vatten. I vissa fall har ensamrätten till fiske där sanktionerats genom lantmäteriförrättningar eller domstolsavgöranden. Ofta har därvid i detalj fastslagits även den utsträck­ ning i vilken fisket får nyttjas. Emellertid har i många fall fiskena nyttjats allenast med stöd av strandrätt. Slutsatsen av denna undersökning torde bli att även fisken, vilka med stöd av strandrätt enligt gammal sed brukats på viss plats med en utsträckning, som enligt nya lagstiftningen går in på all­ mänt vatten, bör få bibehålla sin gamla rätt. Åtgärderna synes därför, såsom tredje lagutskottet antytt i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag, böra avse såväl skattlagda som andra av ålder — eller för att använda den nya fiskerättslagens terminologi »efter gammal sed» — bestående fisken med fast redskap.

Därefter diskuteras hur frågan tekniskt hör lösas. Därom an- föres följande.

I fråga om åtgärdernas utformning har tredje lagutskottet närmast tänkt sig eu fri utsträckningsrätt i den omfattning som för vissa kuststräckor an­ givits i 3 § fiskerättslagen, men begränsad till skattlagda och (eventuellt) andra av ålder beslående fisken. En sådan lösning skulle emellertid icke medföra någon ändring i fråga om de fisken, som genom nya lagstiftningen kommit att helt ligga på allmänt vatten, t. ex. det under riksdagsbehandling­ en särskilt omnämnda fisket Ytterrören. Mot detta förslag har vidare under den lokala undersökningen framförts starka betänkligheter, då en fri ut­ sträckning skulle rubba jämvikten särskilt mellan fiskena på Listerlandct.

EU av de framlagda förslagen innebär, att åtgärderna endast skulle gå ut på att de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

36

skulle få behålla sina gamla rättigheter. Enligt vad som upplysts vid sam­ manträdet i Sölvesborg den 16 september 1955 torde förslagsställarna ha utgått från att av de skattlagda fiskena endast dessa tre gått miste rätt genom den nya lagstiftningen. Då undersökningen visar att inskränkning skett även för andra skattlagda fisken torde detta förslag ej böra komma i fråga. Emel­ lertid synes den tanke som ligger bakom förslaget kunna fullföljas och leda till en godtagbar lösning. Innan förslag härom framlägges skall emellertid ytterligare ett alternativ beröras. I ett yttrande över fiskerätlskommitténs föislag förordade lantbruksstyrelsen, att fiskevärderingsnämnderna skulle bemyndigas avgöra om innehavare av fiske med fast redskap, i stället för er­ sättning, skulle få rätt till fri utsträckning. Mot detta alternativ erinrade departementschefen, att en sådan prövning ofta kunde bli en vansklig och ömtålig uppgift och dessutom medföra den nackdelen att det icke utan till­ gång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall ut- sträckningsrätt vore för handen eller ej. Denna nackdel skulle kvarstå även om avgörandet överflyttades till Kungl. Maj:t. Mot detta alternativ har vid sammanträdet den 16 september 1955 vidare invänts, att det ej vore lämpligt att ett så tillfälligt organ som fiskevärderingsnämnd erhöll en sådan befo­ genhet. Däremot kunde det kanske tänkas att nämnderna föreslog länssty­ relsen att meddela för framtiden gällande tillstånd. Om sådana tillstånd gavs borde ersättningsanspråk helt eller delvis kunna undvikas.

Vid sammanträdet den 16 september enades de närvarande om ett förslag, som delvis bygger på de två alternativ vilka nu sist nämnts. Förslaget synes med vissa jämkningar kunna ligga till grund för en godtagbar lösning. Så­ som framgår av den tidigare redogörelsen innebär detta förslag i huvudsak, att Kungl. Maj :t efter bemyndigande av riksdagen skall giva tillstånd till att vissa i beslut direkt angivna, av ålder bestående fisken med fast redskap, vil­ kas rätt inskränkts, skall få bibehållas vid sin tidigare rätt såvitt gäller fiske på vatten, som varit enskilt men nu är allmänt.

Promemorian utmynnar i ett i sju punkter uppdelat förslag, vari bland annat ingår utkast till ändring av 3 § fiskerättslagen. Förslaget, vil­ ket i huvudsak innebär en lösning efter de riktlinjer som godtagits vid sam­ manträdet den 16 september 1955, är av följande innehåll.

1. I proposition till riksdagen föreslås ett tillägg till 3 § fiskerättslagen av innebörd att i fråga om Blekinge läns södra kust Konungen må förordna, att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av särskild rättsgrund eller av gammal sed. Genom en sådan bestämmelse skulle an­ knytning erhållas till de i första stycket givna reglerna om fri utsträcknings- rätt vid bl. a. Blekinge läns östra kust. I stället för en generell utsträcknings- rätt skulle då, med hänsyn till de speciella förhållandena på södra kusten, rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört fiske efter pröv­ ning av den rätt som tidigare tillkommit fisket. Tillståndet skulle avse icke eu viss innehavare utan fisket som sådant och gälla för obegränsad tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

37

Av bestämmelsens placering i 3 § torde utan särskilt stadgande framgå, att tillstånd kan givas även om detta skulle innebära hinder eller skada för annat fiske. Då tillstånd enligt det föreslagna stadgandet ej skall innebära mera än att fisket blir oförändrat, kan ett bakomliggande fiske genom åt­ gärden emellertid aldrig få en sämre ställning än före den 1 januari 1951. Man kan också uttrycka saken så att »men» ej föreligger om man vid pröv­ ningen härav utgår från förhållandena sådana de var före den 1 januari 1951. Av tredje lagutskottets utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag torde framgå, att utskottet ansett en sådan utgångspunkt för prövning av men vara skälig, då det gäller utsträckningsrätt för ifrågavarande fisken.

Vid sidan av tillstånd enligt det föreslagna stadgandet bör givetvis läns­ styrelse och fiskeristyrelsen fortfarande efter vanlig prövning kunna ge till­ stånd enligt 1 och 2 §§. Intet bör hindra att — i fall då andra fisken härige­ nom ej skadas — innehavare av ett ålfiske genom sådant tillstånd tillerkän- nes rätt att nyttja detta på allmänt vatten i större omfattning än som an­ givits av Kungl. Maj :t vid prövning enligt det föreslagna stadgandet. Lag­ ändringen bör träda i kraft omedelbart efter lagens utfärdande så att för framtiden gällande tillstånd för vissa fisken om möjligt skall kunna utfär­ das redan före ålfiskets början 1956.

2. I propositionen bör vidare hemställas om ett uttalande från riksdagens sida, att innehavare av fiske, som, enligt tillstånd som meddelats med stöd av det nya stadgandet, i viss omfattning får utövas på allmänt vatten, skall äga rätt till ersättning om tillståndet, mot vad som förutsatts, av någon an­ ledning helt eller delvis skulle indragas. Ersättningen bör då utgå enligt de grunder som angives i nu gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt in. in., varvid dock utgångspunkten bör vara, icke förhållandena omedel­ bart före den 1 januari 1951, utan den rätt som enligt tillståndet tillkom fisket då tillståndet indrogs. Kompletterat med ett sådant uttalande från riksdagens sida bör Kungl. Maj :ts beslut innebära samma trygghet för den fiskande som om tillståndet varit direkt lämnat i lag. Har sådant tillstånd meddelats, bör därför alla anspråk på ersättning för mistad fiskerätt i an­ ledning av 1950 års lagstiftning få anses som ogrundade, i varje fall såvitt de avser tiden efter det tillståndet meddelats. Som tidigare nämnts har åt­ minstone för flertalet av de berörda fiskena alltsedan 1951 givits särskilda tillstånd, avsedda att tills vidare uppskjuta verkningarna av 1950 års lag­ stiftning i det hänseende, som denna utredning berör.

3. Sedan riksdagen antagit lagändring och gjort sådant uttalande, som av­ ses under 2, utrcdes inom departementet närmare vilka fisken som bör er­ hålla tillstånd. Till grund lägges i första hand den detalj utredning rörande fiskena som redan gjorts. Den rätt som tillkom fisket före den 1 januari 1951 bör alltså fastställas med stöd av skattläggningsinslrument, jordeböcker, do­ mar, tidigare lantmäteriförättningar och upplysningar rörande den tid, under vilken fisket brukats, dess sättningsplats, sättningsriktning, sättningslängd och sökningsområde. Härvid torde god ledning kunna vinnas av den flygfo­ tografering av utsatta fisken och vissa strandföremål som i höst företagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

39

flygbilder har beräknats till cirka 2 000 kronor. Härtill kommer vissa utgif­ ter för bearbetning av flygbilderna och upprättande av en på dessa grundad karta över fiskena). Övriga kostnader, som kan beräknas uppstå, torde bli ringa och främst avse utgifter för uppmätning och eventuell kartläggning av djupkurvor m. m. i samband med bestämmandet av gränsen mellan enskilt

och allmänt vatten vid vissa fisken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

IV. Remissyttrandena

Statskontoret har endast yttrat sig rörande kostnads- och ersättningsfrå­ gorna. Samtliga övriga remissinstanser har tillstyrkt det i promemorian framlagda förslaget eller uttalat, att i annan ordning de innehavare av en­ skild rätt att fiska med fast redskap vid ifrågavarande kuststräcka vilka stödde sin fiskerätt på skattläggning, dom eller annan särskild rättsgrund, borde återinsättas i den rätt de haft före den 1 januari 1951. I den skrift som insänts av Olander Olsson in. fl. har emellertid uttalats, att åtgärderna endast borde avse skattlagda fisken. Några remissinstanser har uttalat tve­ kan, om fiskerättsinnehavare, vilka av gammal sed fiskat på allmant vatten, borde jämställas med sådana som kunde åberopa skattläggning och liknande

rättsgrund.

, _ .

I fråga om lämpligheten av att de förutvarande rättig­ heterna till fiske med fast redskap återställdes uttalar

kammarkollegiet.

Av den i promemorian sammanfattade utredningen i ämnet framgår, att en tillämpning av reglerna för fiske med fast redskap vid Blekinge lans södra kust, sådana de utformats i 1950 års lag om rätt till fiske skulle medföra otillfredsställande förhållanden särskilt vid kusten av

Liters harad Den

jämvikt, som på basis av förut gällande rätt uppnatts mellan di olikaen­ skilda intressen av stor ekonomisk betydelse, som

ar

förknippade m d

fasta ålfiskena, skulle rubbas. En anpassning efter de nya rättsreglerna skulle bli en besvärlig sak och for manga ekonomiskt foilustbrmgande, nä got som i sin tur skulle medföra betydande ersättningsanspråk mot stats-

En övervägande opinion i orten har också uttalat sig för ett bibehållande av rättsläget, sådant det varit före den 1 januari 1951. De avvikande in - ningar, som påyrkat ett genomförande av 1950 års rattsregler oforandrade, torde kunna återföras till det förhållandet att de nya regierna kommer att gynna vissa strandrättsfiskare genom att skattlagda och andra ålfisken, \ ka fallit inom allmänt vatten, skulle upphöra. Några alimanna näringspoli­ tiska intressen, som skulle motivera en sådan formogenhetsoverflyttning mellan enskilda, som den nya fiskerättslagen skulle föranleda, synes ej för ligga Ei heller synes en inskränkning av alfisket med fast redskap vara påkallad med hänsyn till frifiske av annat slag. Även efter ett genomforande av 1950 års lagstiftning skulle ålfisket bedrivas i minst samma omfattning som för närvarande med endast den skillnaden att fisket mera an tidigare skulle bliva beroende av myndighets tillstånd. Några fördelar av betydelse ur allmänna synpunkter torde den nya lagstiftningen följaktligen icke med­

föra.

40

Däremot kan det antagas att de ersättningar för mistad fiskerätt, som kommer att tillerkännas dem som förlorar sin rätt till fiske med fast redskap, kommer att uppgå till betydande belopp. Redan vid behandlingen av försla­ get till 1950 års lag hade kollegiet anledning uttala, att ersättning för mistad iiskeratt skulle adraga statsverket långt större kostnader än fiskerättskom- niitten antagit, vilket redan visat sig vara förhållandet. Det är givetvis önsk­ värt, att dylika utgifter begränsas till det strängt nödvändiga, och en lag- andring ar därför önskvärd med hänsyn även till den besparing, den skulle medföra för statsverket.

Av anförda skäl anser kollegiet, att de förutvarande rättigheterna till ål- tiske med fast fiskredskap vid ifrågavarande kuststräcka, så vitt möjligt bor återställas till ägarna. ’

Lantmäteristijrelsen uttalar, att styrelsen, som äger närmare kännedom om förhållandena på Listerlandet, anser särskilda åtgärder böra vidtagas för att möjliggöra bibehållandet av den ordning som gällde före den 1 januari 1951 i här avsedda hänseenden. De åtgärder, som därvid bör ifrågakomma, torde — såsom i promemorian förutsättes — böra avse såväl skattlagda som andra av ålder bestående fisken med fast redskap. Vid övervägande av utformningen av de ifrågasatta åtgärderna har styrelsen med hän­ syn till de rådande speciella fiskeförhållandena likaledes funnit det i pro­ memorian framlagda förslaget lämpligt. Delta bör sålunda enligt styrelsens mening läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att rättvise- och skälighetssynpunk- ter talar för förslaget och att detta även skulle medföra arbetsbesparing för myndigheterna. I sistnämnda avseende anför styrelsen.

Hittills har länsstyrelsen, i avvaktan på resultatet av den nu föreliggande utredningen, i ett flertal fall meddelat tillstånd för ett år i sänder att ut­ sträcka eller utsätta fasta redskap i den omfattning som gällde före den 1 januari 1951. Ett bifall till det föreliggande förslaget skulle vara önskvärt jamval från den synpunkten, att många fastigheter härigenom skulle bringas ur världen och vederbörande myndigheter besparas arbete med årli­ gen återkommande handläggningar av ärenden av förevarande art.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser, att på grund av de spe­ ciella förhållandena på sydkusten av Blekinge de föreslagna åtgärderna ur liera synpunkter är mycket motiverade. Han anför.

Vid Listerlandet finnes ett betydande antal skattlagda ålfisken och en hel del andra sedan länge bestående ålfisken av mer eller mindre olikartad ka- raktär. Flera av dessa fisken drabbades genom 1950 års lag om rätt till fiske av avkortning. I ett par fall kom fisken (skattlagda ålfisket Ytterören och ett strandrättsfiske under Mjällby nr 8), vilka förut fick utsättas på grund- val av enskild äganderätt, att tydligen helt hamna utanför yttre gränsen för enskilt vatten med påföljd att redskapen får utsättas på sina gamla platser endast om särskilt tillstånd därtill erhålles. Möjligheterna att kompensera agarna av ifrågavarande fisken, som avkortats eller som gått förlorade för agaren, genom att ge dessa tillstånd till utsättning eller utsträckning på all- ™?nt vatten visade sig också — i varje fall sett på lång sikt — ganska osäkra, ror agarna av i varje fall en del av dessa fisken var den nva lagens be­ stämmelser ett mycket hårt slag. Ur det allmännas synpunkt synes vad dessa lisken angår egentligen ingen påtaglig fördel ha vunnits för fiskerinäringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

41

genom de ändrade bestämmelserna i 1950 års fiskerättslag. Självfallet är emellertid att de fisken som ligger omedelbart »bakom» (vilket här i regel blir söder om) de sålunda avkortade fiskena, i åtminstone åtskilliga fall gjorde en vinst genom ifrågavarande avkortningar. Det förefaller dock san­ nolikt att denna vinst i stort sett icke går upp mot den förlust som sked­ de för de framför liggande fiskenas del. Hittills har varje år, i avvaktan pa föreliggande utredning, för ett ar i sänder ägarna av vissa av de a\ kortade eller förlorade fiskena medgivits utsträckning eller utsättning av sådan om­ fattning att redskapen skulle kunna sättas till samma längd som före 1951; detta har dock endast kunnat ske under ständiga protester och klagomål till olika myndigheter och till Kungl. Maj :t från bakomvarande fiskens ägare, vilka viile tillvarataga den fördel som de ansåg sig ha fått genom 1950 års fiskerilag'. Det skulle sett ur administrationens synpunkt och för undvikan­ de av stridigheter på orten vara synnerligen önskvärt att man kunde kom­ ma ur denna hittills årligen skeende procedur för ifrågavarande fiskens del.

Fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge lön uttalar sig främst om de ersättningsanspråk, som kunde väntas om ingen ändring skedde.

Nämnden anför härom.

Man torde ha anledning att räkna med att stora ersättningsanspråk kom­ mer att framställas av ägarna av de ålfisken vid Lister landet, som helt eller delvis gått förlorade genom 1950 års fiskelagstiftning. Även en tämligen liten avkortning av ett bottengarn kan innebära en avsevärd förlust för ägaren, eftersom de vttre delarna av ett garn i allmänhet fiskar avgjort bätt­ re än de inre. Allenast beträffande ett fåtal av fiskena i fråga har agarna inkommit till nämnden med framställningar om ersättning. Framställning­ arna har, utom i ett fall, gjorts reservationsvis och utan att anspråkens storlek angivits. Huru stora anspråken kan komma att bli, är därför givet­ vis vanskligt att yttra sig om. Utan all jämförelse kan emellertid nämnas, att i 15 till nämnden inkomna ansökningar om ersättning för förlorad fiske­ rätt, i vilka ersättning begärts för förlorat ålfiske och i vilka anspråken härutinnan preciserats, den begärda sammanlagda ersättningssumman be­ löper sig till i runt tal 3 miljoner kronor. Av dessa ansökningar avser en ett fiske vid Listerlandet, de övriga fisken vid smålandskusten och vid Ble­ kinge ostkust. Beträffande ålfiskena vid Listerlandet synes forhållandena vara egenartade såtillvida, att fiskena åtminstone på vissa delar av kusten ligger så tätt, att det synes vara befogat att räkna med att en inskränkning av ett fiske kommer att medföra en motsvarande förbättring av ett eller kanske ett par bakomliggande fisken. Om statsverket skulle betala ersätt­ ning för inskränkning av ett fiske, skulle detta alltså innebära, att siats- verket skulle betala för eu förbättring av ett eller kanske ett par andra fis­ ken, något som knappast torde vara rimligt ur statsnyttans synpunkt. Sär­ skilda bestämmelser för denna del av kusten synes därför vara motiverade.

Sveriges fiskares riksförbund uttalar, att den nya lagen om rätt till fiske med tillfredsställelse hälsades av yrkesfiskarna, som därigenom förväntade alt lättnader skulle kunna erhållas för fiskets utövande. Med hänsyn till de många skiftande äganderättsförhållanden i fråga om fiskevattnen var man givetvis också inställd på alt eu del problem skulle kunna uppkomma. Före­ liggande utredning belyste enligt förbundets mening på ett utförligt säl! några av dessa väntade problem, men samtidigt anvisades också utvägar, som möjliggjorde lösning av desamma. Styrelsen för riksförbundet hade be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

42

handlat frågan och med hänsyn till att berörda fiskare och deras organisa­ tioner syntes ha tillstyrkt den föreslagna ändringen har styrelsen ansett sig icke vilja motsätta sig förslagets genomförande.

Svenska sijdkustfiskarnas centralförbund framhåller att förbundet, som tidigare haft tillfälle taga del av den berörda frågan bl. a. vid det samman­ träde, som hölls i Sölvesborg den 16 september 1955, anser att den omfattan­ de utredning, som här företagits, ur alla synpunkter torde vara tillfyllest — icke bara för nuet utan även för framtiden. Sålunda gav utredningen och den föreslagna ändringen och tillägget, så långt förbundet kunde bedöma lrågan, rättvisa åt alla samtidigt som från fiskarnas sida icke gjordes några som helst anspråk på ersättning för förlorat fiske. Den föreslagna ändring­ en syntes icke heller innebära något ingrepp i frifiskarnas rätt samtidigt som den gav samma rätt åt fiskare med fasta redskap, som tidigare utgått.

Blekinge läns havsfiskeförening uppger i sitt yttrande, att fiskarna vid södra blekingekusten haft den uppfattningen att de av ålder skattlagda ålfiskena icke skulle komma att lida något intrång genom de nya bestäm­ melserna. I yttrandet anföres därefter bl. a.

Emellertid visade sig att skattlagda ålfisken, som funnits till i ett par hundra år, helt eller delvis kom att ligga på allmänt vatten. Den nya lagen tolkades juridiskt så att om ägarna till ett sådant fiske sökte tillstånd att i fortsättningen få utnyttja detsamma men ägarna till ett med hänsyn till ålens färdriktinng i havet bakomliggande fiske anmälde »men» så vore myndigheterna förhindrade lämna de gamla ägarna det sökta tillståndet. Men sedan de gamla ägarna vägrats tillstånd att sätta ålbottengarn i sitt skattlagda fiske kunde den bakomliggande ålfiskeägaren som anmält »men» själv söka sådant tillstånd för utnyttjande av de andras fiske och erhålla sådant tillstånd, enär »men» sedan ej förelåg.

I yttrandet nämnes vidare, att förhållandena påtalats i motionerna 1:50 och 11:49 till 1952 års riksdag, som sedan begärt den utredning i frågan som nu förelåg.

Domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga har i sitt yttrande bl. a. redovisat erfarenheter, vilka han i egenskap av ordförande i häradsrätten och inskrivningsdomare vunnit rörande ålfiskena vid Listerlandet. Han an­ för härom.

Såsom avgörande motivering till att enskild fiskerätt av sakrättslig karaktär i viss omfattning exproprierades genom 1950 års lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde anfördes vid lagens tillkomst att en sådan expropriation krävdes i klarhetens intresse. Avsikten angavs vara att ge de yrkesfiskare, som icke grundar sitt fiske på strandäganderätt, möjlighet att omedelbart av lagen utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet, så att de icke riskerade att ofrivilligt göra sig skyldiga till in­ trång i enskild rätt. Förekomsten av särskilda ensamrätter med större ut­ sträckning än vanlig strandäganderätt antogs innebära en icke ringa olä­ genhet.

Domhavandens mening om huruvida denna motivering, därest den vilat på riktiga förutsättningar, skulle utgjort en bärande grund för expropria­ tion av enskild fiskerätt och existensmöjlighet och offrande av värdefulla naturtillgångar torde nu efter lagens tillkomst sakna betydelse och skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

val närmast framstå som efterklokhet. Av intresse får väl däremot anses vara om nämnda förutsättningar vid lagens tillkomst förelåg och om de nu föreligger. Vid bedömandet av denna fråga måste den allra största hansyn tagas till det av rättsavdelningen uppmärksammade förhållandet att hske- intressena på Listerkusten genom en mångfald avgöranden av olika natur, såsom skattläggningar, skatteköp, lantmäteriförrättningar, agodelnmgsdo- mar, häradssyner, rättegångar och överenskommelser av olika slag så små­ ningom kommit i ett visst jämviktsläge, som vunnits endast med stora^eko­ nomiska uppoffringar och vilket, särskilt med hänsyn till de rättegångs­ kostnader, som numera kan uppkomma för parterna i en rättegång, icke utan starka skäl bör rubbas. Genom denna stabiliseringsprocess, som iortga t under mer än 200 år, har fiskeplatsernas antal och lage, liksom fiskred­ skapens utseende och placering bestämts icke endast med hansyn till ut­ övarnas personliga rättigheter sinsemellan utan särskilt med hansyn till strandlinjens utseende, vattendjup, havsbottnens beskaffenhet, strom- och vindförhållanden och andra faktorer. Det är naturligt om eu lagstiftare med begränsad kännedom om betydelsen av dessa faktorer kan fa den före­ ställningen att en bestämmelse med den klara och lättfattliga formulering som 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde innehaller kan vara klargörande och värdefull för de yrkesfiskare, som icke grundar sitt fiske på strandäganderätt. Den som har tillräcklig kännedom om de lokala för­ hållandena vet emellertid att så icke är fallet. Man maste halla i minnet att det är fråga om fiske efter ål med fasta redskap, vanligen bottengarn, och att det är lättare alt iakttaga dessa bottengarn än att bestamma avsjandel till stranden eller vattendjupet. Vidare måste ihågkommas att ett attiske med bottengarn, utsatt på allmänt vatten, icke i och för sig utgor nago rättsligt hinder för annan yrkesfiskare att, med de redskap som vanligen förekommer, bedriva fiske efter annan fisk än ål, och sådan yrkesfiskare får ju i vart fall icke själv fiska med hottengarn. Det bör aven erinras^om att botten»arnen vid Listerlandet står i en nästan obruten foljd med nagra hundra meters mellanrum längs hela kusten, väl synliga och väl kända loi ortens vrkesfiskare. , , .... .

Särskilt med hänsyn till nu anförda omständigheter kan förekomsten av särskilda ensamrätter med större utsträckning än den vanliga strandagan- derätten icke innebära sådana olägenheter som 1950 års lagstiftare foru satte, om dessa särskilda ensamrätter begränsas till dem som fanns fore den 1 januari 1951. Däremot skulle tillståndsfiske därutöver, särskilt om det finge bedrivas å nya eller varierande fiskeplatser kunna innebära olagen­ heter icke endast för nämnda yrkesfiskare, utan även i synnerhet for yrkes­ fiskare inom strandäganderätten.

Sammanfattningsvis uttalar domhavanden, att han såsom ordförande i häradsrätten och i sitt arbete som inskrivningsdomare kunnat iakttaga kon­ sekvenserna av 1950 års lagstiftning och kommit till insikt om att väsent­ liga ekonomiska och sociala värden äventyras genom denna lagstiftning. Han kunde därför icke annat än förorda en återgång i någon form till för­ hållandena före den 1 januari 1951, såvitt angick de drabbade fiskena, dock med bibehållande av den nya gränsdragningen mellan enskilt och allmant vatten. Vad som gjorde eu sådan återgång än mer angelägen var den om­ ständigheten alt den omdömesgilla fiskarbefolkningen på Listerlandet uppenbarligen icke mot sin övertygelse kunde godtaga expropriationsåtgär- derna som rättvisa eller kloka.

45

som denna anordning, såsom rättsavdelningen framhållit, i huvudsak byg­ ger på mitt eget förslag, har jag givetvis icke någon principiell erinran mot detsamma. Beträffande andra ifrågasatta anordningar vill jag be­ stämt avstyrka en allmän tillståndsfri utsträckningsrätl vid Listerlandet. Det råder icke minsta tvekan om att en sådan utsträckningsrätt skulle vålla stor oreda och förtret.

Måhända torde dock icke böra förtigas att genomförandet av rättsavdel- ningens förslag icke löser alla de svårigheter, 1950 års lagstiftning medfört. Särskilt bör erinras om att flera av de drabbade fiskena utgöres eller ut­ gjordes av fastigheter eller motsvarande, likvärdiga rättigheter, upptagna i jordregistret, lagfarna och även i några fall intecknade på samma sätt som jordbruksfastigheter. I fastighetsboken kan flera av dem icke skiljas från vanliga fastigheter. Domhavanden måste nu fråga sig: Har de fisken som var belägna utanför den nya gränsen till allmänt vatten, och vilka sålunda exproprierades, försvunnit såsom kamerala enheter den 1 januari 1951? Skal! de strykas i fastighetsboken? Skall lagfart å eller inteckning i dessa fastigheter vägras? Om dessa frågor besvaras jakande, så frågar sig dom­ havanden vidare vilka bestämda fastigheter det gäller? Ingen myndighet har meddelat domhavanden någonting härom, och det framgår givetvis icke av fastighetsböckerna. Skall nu domhavanden låtsas som ingenting och med­ verka till att fastigheter, som kan ha försvunnit, trots detta lagfares och att inteckningar fastställes i sådana fastigheter och belånas, eller skall han välja det andra alternativet att vägra inskrivningsåtgärd beträffande alla »misstänkta» fastigheter? I senare fallet kan allvarliga svårigheter åsamkas oskyldiga personer.

Mot bakgrunden av dessa frågor torde det vara förklarligt, att domhavan­ den allra helst skulle önska en sådan form för återgång till förhållandena före den 1 januari 1951 att alla drabbade fisken återställes i sitt dåvarande sakrättsliga, kamerala skick. Rättsavdelningen har icke berört eller i vart fall närmare utvecklat vilken civilrättslig ställning fiskena erhåller efter Konungens förordnande med stöd av den föreslagna lagen, men av lagtext­ förslaget framgår att förordnandet skulle innefatta en förklaring »att fiske vid viss fiskeplats med fasta redskap å allmänt vatten må bedrivas i den omfattning» etc. Innebär detta att fiskeplatsen återfår sin gamla sakrätts­ liga ställning eller vilar fiskerätten enbart på offentligrättslig grund? För de här förut berörda frågornas besvarande skulle det vara värdefullt med ett auktoritativt uttalande härom.

Vad angår lagtextens formulering vill jag endast framhålla att jag upp­ fattar förslaget så, att orden »av gammal sed» skall tolkas som om det hetat »av gammal sed, som icke strider mot sådan grund». Av det vid rättsavdel- ningens promemoria fogade protokollet för sammanträdet den 16 september 1955 framgår att jag redan då framhöll att någon sättning, som vederbö­ rande icke hade rätt till, icke fick sanktioneras. Det är av synnerlig vikt att denna princip fast upprätthålles. Fn »gammal sed», som någon tagit sig i strid mot tidigare rättsavgöranden, får icke grunda någon fiskerätt, även om han av olika skäl har kunnat vidmakthålla denna sed en längre tid. En motsatt uppfattning skulle kunna medföra att lagakraftvunna domar, som erhållits med stora ekonomiska uppoffringar, blev värdelösa. Naturligtvis är jag medveten om atl lagändringen endast berör allmänt vatten och endast »gammal sed», som fanns före den 1 januari 1951, men jag hyser stark oro för att uppfattningen om vad som är tillåtet på enskilt vatten skulle kunna påverkas om icke orden »gammal sed» tolkas mycket restriktivt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1056

46

Domhavanden har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från advokaten H.

Santesson, Karlshamn, vilken hade stor erfarenhet av rättegångar rörande ålfiske. Denne uttalar, att han samtalat med vissa ålfiskare från Listerlandet och att dessa i huvudsak verkade nöjda med förslaget men var oroliga för att det föreslagna uttrycket »gammal sed» skulle tolkas på ett sådant sätt, att Kungl. Maj :t skulle kunna lämna tillstånd att utsträcka fisken å all­ mänt vatten, även då viss sträckning blivit bestämd vid skattläggning eller dom. Fiskarna hade anmärkt, att det fanns flera fiskerättshavare som under de senaste åren utsträckt fiskena å allmänt vatten utöver deras lagstadgade rätt, ehuru de var väl medvetna om, att vid prövning denna sträckning av fiskena ej skulle stå sig. De hade framhållit, att de i vissa fall ej velat upp­ taga den olaga sträckningen till rättslig prövning, enär det varit svårighe­ ter på grund av äganderättsförhållandena att samla samtliga ägare till det fiske som skadats enligt sträckningen till en gemensam rättegång och de ej heller vågat upptaga striden mot ekonomiskt starkare parter. Enligt deras förmenande skulle endast företagen skattläggning eller dom kunna motivera en utsträckning av ett ålfiske å allmänt vatten, som genom sin utsträck­ ning kunde förorsaka skada för annat fiske.

Liknande synpunkter uttalas i den skrivelse som inkommit från Olander

Olsson m. fl. Däri anföres bl. a. följande.

Begreppet »gammal sed» i lagstiftningen ingiver icke det minsta förtroen­ de i ålfiskarekretsar där man är van att röra sig med urkunder, som tagit form ur medeltida hävder. De flesta ålfisken, som nu finnes kvar, har efter århundraden av processer och därmed förenade kostnader fått allt tydligare konturer. Varje generation har kanske hoppats, att gränser och rättigheter till sist skulle bli så fasta att alla kostbara stridigheter ålfiskare emellan skulle bliva onödiga. Så har icke minst nu levande generation tänkt och i all synnerhet efter 1950.

Genom det nu framlagda förslaget om ändrad lydelse av 3 § har emeller­ tid myndigheterna ställt tidigare gällande rättsbegrepp på huvudet och i samma mening sammanfört två motsatser. »Gammal sed» kan endast avse så kort tid att man däri endast kan inrymma den nu levande generationens senaste olagligheter. Icke är väl meningen att den, som nöjer sig med in­ trång några år, skall få erfara att han en dag står rättslös. Det senaste för­ slagets tillägg innebär i realiteten inget annat. Att man sedan också får se sådant rivas ned, som sekler av vånda har framfött, gör icke bördan lättare att bära.

Vid en närmare granskning av utredningens resultat får man bekräftelse på vad varje ålfiskare — åtminstone på Listerlandet — haft kännedom om nämligen, att de s. k. största fiskena har de minsta rättigheterna. Det får därför vara oss förlåtet om vi inför det nya tillägget till lagen __ »gammal sed» — känner oss hotade till vår existens. Fara föreligger väl också, att sedan någon haft tillstånd att utsätta fast redskap på allmänt vatten några år, detta också blir »gammal sed», som gör all ansökan överflödig och sam­ tidigt omöjliggör alla klagomål från den som kränkes.

I skrivelsen vänder man sig även mot att d o in skall anses som sådan rättsgrund, vilken kan motivera tillstånd. Härom anföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

49

Det i promemorian framlagda förslaget till ändring avser också att åter­ ställa det gamla rättsläget men på ett sätt, som till synes icke skulle rubba grunderna för den nya lagstiftningen utan i stället komplettera den med en utsträckt administrativ befogenhet för Kungl. Maj :t att upplåta rätt till f iske med fast redskap i allmänt vatten i syfte att detta fiske skulle för framtiden kunna utövas i samma omfattning och — får man förutsätta — av samma fiskare som före den 1 januari 1951. Ehuru det i promemorian göres gäl­ lande, att förslaget icke innebär något egentligt avsteg från principerna i 1950 års lagstiftning, förhåller det sig i själva verket likväl så, att nämnda principer visat sig olämpliga beträffande ifrågavarande kuststräcka och att en återgång därför måste ske till förut gällande rättsregler. Om promemorie- törslaget kunnat genomföras effektivt och enkelt och utan en vidlyftig ad­ ministrativ apparat, borde frågan ha kunnat lösas på det föreslagna sättet, men de föreslagna åtgärderna synes ge rum för erinringar i flera hänseen­ den.

Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t äga förordna att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i den omfattning, som skett före den 1 januari 1951 med stöd av avtal, urminnes hävd, dom, skattlägg­ ning eller annan särskild grund eller med stöd av gammal sed. Det är följ­ aktligen fråga om en förvaltningsmässig upplåtelse och ej om ett återstäl­ lande av förut bestående rättigheter. Det fiske, som utövades enligt äldre rätt, var rättsligen att betrakta såsom fast egendom eller hade eljest sak­ rättslig karaktär. Ett särskilt skattlagt fiske, som enligt de nya reglerna kommit att helt ligga på det allmänna vattenområdet, kommer enligt försla­ get ej att återfå sin karaktär av fast egendom och ett, som endast delvis kommer att ligga inom allmänt vattenområde, behåller endast så långt det ligger inom enskilt vattenområde sin egenskap av fast egendom.

Vad särskilt angår sådant fiske, som är helt beläget inom allmänt vatten, uppstår svårlösta frågor. Den upplåtna rättigheten kan ej lagfaras och in- tecknas och särskilda regler synes vara erforderliga för rättighetens över­ låtelse genom specifika eller universella fång och dess anknytning till viss fastighet eller till visst fiske. Ej heller är det klart, huru den upplåtna rät­ tigheten skall behandlas vid förmögenhets- och arvsbeskattning.

Ålfisket med fast redskap utövades enligt förut gällande rätt på grunder, som varierade från en till omfattning och innehåll klart bestämd ägande­ rätt till ett utövande, som saknade rättsgrund men tolererades av de berät­ tigade. I den mån rättsläget icke var klart bestämt, kunde det förändras ge­ nom överenskommelser, lantmäteriförrättningar och domstolsavgöranden. Sådana förändringar kunde bli aktuella genom förändrade naturförhållan­ den. Enligt promemorian brytes denna rättsutveckling radikalt och grun­ den för rätt till fiske, som faller inom allmänt vattenområde, blir Kungl. Maj :ts i administrativ ordning meddelade upplåtelse. Den tidigare rättsbe- stämningen genom de allmänna domstolarna törsättes för framtiden helt ur spel. Ligger ett fiske på allmänt vatten, kan någon talan ej anställas om bättre rätt till detsamma, om dess upphörande helt eller delvis eller om ändrad sträckning för detsamma. Ligger fisket delvis på enskilt och delvis på allmänt vatten, kvarstår möjligheterna till domstolsprövning beträffande den förstnämnda delen men icke i fråga om den senare. Det skulle exempel­ vis kunna inträffa att den inre delen av ett fiske dömdes bort, medan den yttre bestod på grund av Kungl. Maj:ts beslut.

Häremot skulle kunna göras den invändningen att den administrativa prövning, som kommer att föregå Kungl. Maj:ts beslut, blir så grundlig att misstag är praktiskt taget uteslutna och att det måste betraktas såsom eu vinning att förhållandena blir definitivt uppordnade, så att tvister för fram-

4

Dihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

51

torde ett sådant uttalande från riksdagens sida kunna anses vara för all framtid för statsmakterna bindande. Om ett sådant uttalande skulle från kronans sida åberopas såsom invändning mot ersättningsanspråk inför fis- kevärderingsnämnd, kan man icke utan vidare utgå från att den skulle av nämnden godtagas såsom skäl för avvisande av ersättningsanspråket i de fall, då fiskets ägare lidit en rättsförlust genom att hans äganderätt till fis­ ket helt eller delvis upphört, även om han i stället fått en upplåtelse att fiska på allmänt vatten.

Den beredning, ärendena enligt promemorian skall undergå inom jord­ bruksdepartementet, blir både tidsödande och arbetskrävande utan att nå­ gon garanti kan lämnas för att Kungl. Maj:ts beslut genomgående blir ett uttryck för det verkliga rättsläget. Det är icke heller tillfredsställande att rättsfrågor, som i ej ringa omfattning kommer att vara av civilrättslig natur och gälla rättsförhållandet enskilda emellan, kommer att för framtiden un­ dandragas de allmänna domstolarna. Båda dessa olägenheter kan helt und­ vikas om vederbörande restitueras i de rättigheter, de haft före den 1 janu­ ari 1951.

Kollegiet framhåller slutligen att även den lösning, som kol­ legiet förordat, medför vissa komplikationer och er- sättningsspörsmål. Härom anföres.

Såsom i promemorian anmärkts, skulle vissa strandrättsfiskare kunna vinna på ett genomförande av 1950 års lagstiftning. En formell värdeök­ ning å deras fiskerätter kan följaktligen ha inträtt från den 1 januari 1951, ehuru den icke kunnat tillgodogöras till följd av att de fisken, som för­ lorat sin rätt, kunnat utövas i samma omfattning som tidigare på grund av de av länsstyrelsen meddelade tillstånden. Det synes kollegiet uppenbart att anspråk på ersättning för mistad fiskerätt, som endast vilar på en sådan formell grund, bör avvisas. Däremot kan det tänkas att under perioden mel­ lan den 1 januari 1951 och ikraftträdandet av den av kollegiet föreslagna lagstiftning, varigenom det tidigare rättsläget återställes, man vid olika transaktioner beaktat att den rättsliga grunden till vissa fisken försvunnit och att detta föranlett en lägre värdering av fisket vare sig det varit fråga om ett fiske, som formellt upphört, eller en på strandrätt grundad fiske­ rätt, som fått utsikt att få högre värde. En härigenom uppkommen förlust för fiskets ägare, vilken icke kompenseras genom den rättsliga restitutio- nen, synes vara av sådan beskaffenhet att den bör ersättas enligt reglerna för ersättning för mistad fiskerätt. En bestämmelse härom skulle dessutom ha den innebörden att den uteslöt ersättningsanspråk grundade enbart på formella omständigheter.

Beträffande kostnaderna för de föreslagna åtgärderna har statskontoret förklarat, att ingen erinran göres mot att utredningskost- naderna bestrides av statsmedel. Statskontoret anför därefter att ämbetsver­ ket särskilt beaktat, att de avsedda åtgärderna — enligt vad i promemo­ rian uppgives -— är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsver­ ket eljest skulle få utgiva i ersättning för mistad fiskerätt. Ämbetsverket ville ej heller rikta någon invändning mot förslaget, att kostnaderna fick belasta det i riksstaten upptagna förslagsanslaget Ersättning till strand­ ägare för mistad fiskerätt in. in., i den mån andra anslag icke stod till för­ fogande. Riksdagens medgivande borde emellertid inhämtas för anslagets ianspråktagande för angivna ändamål. Ämbetsverket fann det angeläget,

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 195(1

52

att åtminstone eu preliminär uppskattning verkställdes rörande det totala utgiftsbelopp, som kunde förväntas erforderligt, innan ärendet underställdes riksdagens prövning. Statskontoret förutsatte härvid, att kostnaderna kom att uppgå till lägre belopp än de ersättningar, som i annat fall skulle ha fått utbetalas för mistad fiskerätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

V. Föredraganden

Frågan om den rätt till fiske med fast redskap i allmänt vatten, som vid Blekinge läns södra kust bör tillkomma innehavare av enskild fiskerätt, har, såsom framgår av departementspromemorian, diskuterats vid skilda tillfällen. Olika åsikter och förslag till lösningar har därvid framförts.

Vid antagandet av 1950 års lagstiftning om rätt till fiske och om gräns mot allmänt vattenområde stannade man för att de fisken, som utövades med stöd av skattläggning eller annan särskild rättsgrund, icke skulle ha bättre ställning i förhållande till frifisket än den vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Vidare beslöts, att sådan fri utsträckningsrätt, varom stadgas i 3 § fiskerättslagen, ej skulle gälla vid Blekinge läns södra kust. Redan vid 1951 års riksdag hemställdes i motionerna I: 282 och II: 378 om sådan ändring av 3 § fiskerättslagen, att den fria utsträckningsrätten blev gällande även vid södra blekingekusten. Frågan väcktes ånyo vid 1952 års riksdag, som beslöt hemställa om utredning i ärendet.

Av innehållet i departementspromemorian torde framgå, att vid Blekinge läns södra kust de nya bestämmelserna om gräns mot allmänt vattenområde har medfört att i ett flertal fall fiskerättshavare, vilka med stöd av särskild rättsgrund eller gammal sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats, fått sin ensamrätt därtill betydligt minskad. I något eller några fall torde den helt ha upphört. I promemorian har uttalats, att åtgärder nu borde vid­ tagas för att i någon form återställa innehavare av skattlagda och andra sedan lång tid tillbaka utövade fisken vid den rätt till fiske på allmänt vatten, som de haft före den 1 januari 1951. Samtliga remissinstanser utom statskontoret, som ej uttalat sig i denna del, har tillstyrkt, att sådant åter­ ställande sker i fråga om de fisken, som utövas med stöd av särskild rätts­ grund. Även det i promemorian framlagda förslaget att åtgärderna bör om- tatta jämväl fisken, som utan stöd av särskild rättsgrund brukats av gam­ mal sed, har tillstyrkts av remissinstanserna. Härvid har Blekinge läns hus­ hållningssällskap och domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga emel­ lertid framhållit, att man vid tillämpningen bör vara restriktiv så att hänsyn ej tages till sedvana som strider mot lag, skattläggning, dom eller annan rättsgrund. I en skrivelse från Olander Olsson och 26 andra personer på Listerlandet har uttalats, att åtgärderna endast borde avse skattlagda fisken.

Enligt min mening synes de skäl som i promemorian och av remissinstan­ serna anförts starkt tala för att på vissa fiskeplatser fasta redskap skall få utsättas i allmänt vatten i samma omfattning som före den 1 januari 1951. De åtgärder, vilka i detta syfte bör vidtagas, synes, såsom i departementspro­ memorian föreslagits, böra avse alla sådana fisken med fast redskap som

53

utövats sedan lång tid tillbaka. Den förebragta utredningen torde nämligen klart visa, att det varken är lämpligt eller möjligt att härvid skilja på fis­ ken av olika kameral och rättslig natur. Åtgärderna bör därför avse även sådana fisken, som enbart med stöd av jordäganderätt sedan lång tid till­ baka utövats på viss plats. Härvid bör givetvis hänsyn ej tagas till sådan sedvana, som står i strid med rättsavgörande eller eljest med det rättsläge som gällde då 1950 års lagstiftning trädde i kraft.

Beträffande den tekniska lösningen av frågan bär i promemorian uttalats att införande av fri utsträckningsrätt icke kunde förordas. Även remissin­ stanserna har varit eniga härom. Såsom i promemorian framhållits skulle fri utsträckningsrätt icke medföra någon ändring beträffande de fisken, som kommit att helt ligga på allmänt vatten, och med hänsyn till de speciella förhållandena på Listerlandet vara olämplig jämväl ur andra synpunkter. Även jag anser därför att sådan fri utsträckningsrätt som avses i 3 § fiske­ rättslagen icke bör införas för södra blekingekusten. Sedan även andra al­ ternativ diskuterats har i promemorian framlagts förslag till en lösning, vilken bygger på ett utkast vilket enhälligt förordats vid sammanträdet i Söl­ vesborg den 16 september 1955. Förslaget innebär att Kungl. Maj :t skulle bemyndigas att förordna, att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å all­ mänt vatten skulle få bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av sådan särskild rättsgrund, som avses i 3 § andra stycket fiskerättslagen, eller av gammal sed. I stället för en generell utsträcknings­ rätt skulle alltså rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört fiske efter prövning av den rätt som tidigare tillkommit fiskerättshavaren. Tanken är vidare, att förordnandet skulle gälla för all framtid och att en noggrant fixerad rätt till fiske å allmänt vatten skulle bli ett tillbehör till den fastighet, vartill fisket ansetts höra. I de fall då fastigheten helt eller delvis består av en ensamrätt till fiske, som formellt upphört eller minskat genom den nya lagstiftningen, skulle ensamrätten och därigenom fastighetens vär­ de återställas genom förordnandet. En ytterligare garanti för värdet av det givna förordnandet skulle enligt förslaget vara ett uttalande från riksdagens sida, att ersättning av statsmedel borde utgå om förordnandet av någon an­ ledning återkallades. Samtliga kostnader för den utredning som erfordrades skulle bestridas av statsmedel.

Detta förslag har, helt eller med vissa jämkningar, tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom kammarkollegiet. Kollegiet har framhållit, att genom ett förvaltningsrättsligt beslut av Kungl. Maj :t en fiskerättshavare icke kunde återfå den sakrättsligt skyddade rätt till fiske på allmänt vatten som han tidigare haft. Delta gällde framförallt de fisken, som var särskilda för sig bestående fastigheter. Kollegiet förordade därför eu lagbestämmelse, som generellt återställde de tidigare rättigheterna att på allmänt vatten bedriva fiske med fast redskap, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och allmänt vattenområde. Även domhavanden i Listers och Sölvesborgs dom­ saga har, under framhållande av liknande synpunkter som kammarkollegiet, uttalat att ur fastighetsrältsliga synpunkter vore att föredraga en sådan

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 ur 1956

54

form för återgång till förhållandena före den 1 januari 1951 att alla drabba­ de fisken återställdes i sitt dåvarande sakrättsliga och kamerala skick.

Enligt min mening är båda de här anvisade lösningarna genomförbara. Då såsom kollegiet framhållit fiskerättshavarna i praktiken hittills i allmän­ het bibehållits vid den rätt de haft före den 1 januari 1951, torde inga hin­ der möta för att även formellt återställa denna rätt. Såväl promemorieför- slaget som kollegiets förslag går ut på ett sådant återställande.

Promemorieförslaget bygger på den i gällande fiskerättslag antagna hu­ vudregeln, att rätten till fiske med fast redskap i allmänt vatten skall reg­ leras av administrativ myndighet, och stöder sig därjämte på i huvudsak samma motiv som de, vilka legat till grund för undantagsbestämmelsen om fri utsträckningsrätt på vissa kuststräckor. Kollegiets förslag innebär där­ emot att beträffande fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund eller sedvana, en återgång skall ske direkt till de lagregler, som gällde före den 1 januari 1951. Ur principiell synpunkt är enligt min mening promemorie- lörslaget att föredraga. Båda förslagen gör avsteg från regeln att särskilda ensamrätter icke bör gälla pa allmänt vatten. Enligt vad som framgår av förarbetena till 1950 års lag var anledningen till att denna regel infördes irämst att det skulle vara lätt för frifiskarena att avgöra om fiske på viss plats var tillåtet. Såsom några remissinstanser framhållit är emellertid bot­ tengarn lätt synliga. De utsättes vidare i regel år från år på samma plats, varför de blir kända för de fiskande. Därest annat fast redskap än ålbot- tengarn skulle beröras av förslaget, vilket icke är sannolikt, torde vad nu sagts i tillämpliga delar gälla även för sådant redskap. En särbestämmelse, som endast berör fast redskap, kan på grund av dessa speciella förhållanden därför knappast stå i strid med grunderna för den antagna regeln, nämligen att underlätta för de fiskande att avgöra var gränsen går mellan området för enskild fiskerätt och frifiskeområddet.

Det måste alltid efter en längre tids förlopp vara svårt att fastställa vilket rättsförhållande som gällt vid en viss tidpunkt. Av detta skäl synes prome­ morieförslaget ha en väsentlig fördel framför kammarkollegiets. Enligt först­ nämnda förslag skall genom beslut av Kungl. Maj :t direkt fastslås i vilken omfattning fiske med fast redskap för framtiden skall få i allmänt vatten bedrivas vid en viss fiskeplats. Tanken är således att innan beslutet fattas beträffande varje fiske skall utredas i vad mån fisket före den 1 januari 1951 fick utövas på vatten, som då varit eller genom den nya lagstiftningen blivit allmänt. Därefter skall fastställas var och till hur stor längd redskap skall få sättas i det allmänna vattnet för att det tidigare rättsläget skall åter­ ställas. Enligt kollegiets förslag får fiskerättshavarna däremot själva avgöra vilken rätt de före den 1 januari 1951 haft till fiske på allmänt vatten. Har de misstagit sig i detta hänseende och satt redskapen för långt ut kan åtal följa. I en sådan process, som kanske kan komma att inledas efter lång tids förlopp, måste då utredas rättsläget före den 1 januari 1951. Det är givet att detta medför betydande svårigheter även om det material, som under den nu lörevaiande utredningen samlats, ännu är tillgängligt. För promemorieför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

55

slaget talar även det förhållandet att under sammanträdet i Sölvesborg fis­ karena enhälligt uttalat sig för att rättsläget borde fastställas för varje berört fiske. Även om den lösning, som föreslagits i promemorian, medför betydan­ de administrativt arbete synes den enligt min mening med hänsyn till in­ tresset av klarhet vara att föredraga.

Beträffande de invändningar av sakrättslig natur, som kollegiet gjort mot förslaget, kan det synas tveksamt vilken inverkan 1950 års lagstiftning haft. Den omständigheten att ensamrätt till fiske på allmänt vatten upphört torde emellertid ej ha medfört ändring beträffande äganderätten till ett fiske, som utövades med stöd av särskild rättsgrund och lagfarits såsom särskild fas­ tighet. Ligger fisket delvis på enskilt och delvis på allmänt vatten har i varje fall någon ändring ej skett i fråga om den del av fastigheten, som ligger på det enskilda vattnet. I fråga om den del av fastigheten som ligger på allmänt vatten har formellt en värdeminskning skett såtillvida att ensamrätten att där utöva fiske upphört och blivit beroende på tillstånd av myndighet. Vid sökande av sådant tillstånd får fiskerättshavaren konkurrera med andra svenska medborgare. Emellertid torde det knappast vara troligt att den ad­ ministrativa myndigheten skulle ge annan än fastighetens ägare eller bru­ kare rätt att som fortsättning på det fiske, vilket bedrives på det enskilda vattnet, sätta redskap i allmänt vatten. I praktiken synes därför minsk­ ningen i fastighetens värde blott bestå däri, att fastighetsägaren har mindre trygghet i fråga om sin rätt till fiske på det allmänna vattnet. Vad nu sagts gäller delvis även fastigheter, vilka består av ett fiske, som helt kommit att ligga på allmänt vatten. Äganderätten till fastigheten torde även i detta fält bestå och lagfarten bör därför fortfarande gälla. Det fordras visserligen till­ stånd för att fortsättningsvis fiska på det allmänna vattnet, men man har all anledning förmoda att den administrativa myndigheten även i detta fall icke skulle ge sådant tillstånd till annan än fastighetsägaren eller den som brukar det lagfarna fisket. I detta sammanhang må nämnas ett uttalande av domstolarna i ett av hovrätten över Skåne och Blekinge genom dom den 29 juli 1955 avgjort mål angående det särskilt skattlagda och lagfarna ål­ fisket Ålabodarna nr 1 på Skånes västra kust. Vissa särskilt lagfarna ande­ lar i denna fastighet består endast av rätt till fiske, medan till andra ande­ lar hör jämväl mark och byggnader. Ensamrätten till detta fiske, som helt brukats på enskilt vatten, har upphört på grund av bestämmelse i 13 § 1950 års fiskerättslag. I häradsrättens av hovrätten fastställda dom uttalades emellertid, att andelsägarnas äganderätt till för dem lagfarna fastigheter alltjämt bestod men att de icke ägde rätt att i fastighetens vatten bedriva fiske under andra villkor, än dem som gällde för varje svensk medborgare. Genom beslut den 22 november 1955 avslog högsta domstolen ansökan om prövningstillstånd.

Att äganderätten till fiskefastighet består oaktat ensamrätten till fiske upphört torde framgå även av lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in. För de fall, då fastighet häftar för inteckning eller fordran å ogulden köpe­ skilling, innehåller lagen nämligen i 9 -12 §§ bestämmelser om nedsättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

57

rättvisa vinnes. Därest en fiskerättshavare anser att han genom förordnande ej fått full täckning för den rätt han förlorat genom 1950 års lagstiftning, står det givetvis honom fritt att ingiva ansökan till fiskerivärderingsnäimnd om ersättning och att, i händelse av missnöje med nämndens beslut, ä%en draga ersättningsfrågan under domstols prövning. Skulle i något fall frågan om förordnande ej vara avgjord före den 1 januari 1958, kan sakägaren re­ servationsvis ingiva ansökan till nämnden.

I några yttranden har uttalats farhågor för att, om sedvänja skall läggas till grund för förordnanden, olagligheter skulle kunna sanktioneras. Det är givet, att hänsyn skall tagas endast till sådana sedvanor som haft stöd i strandäganderätt. Utövas ett fiske med stöd av särskild rättsgrund skall in­ nehållet i denna grund vara avgörande. Om ett fiske t. ex. enligt skattlägg­ ning blott får sättas till viss längd men av gammal sed med stöd av strand­ rätt utsträckts så att det brukats till gamla gränsen mot allmänt vatten bör genom förordnande denna sedvänja kunna sanktioneras. Förordnandet bör då emellertid ej avse det skattlagda fisket utan den del av fisket, som ut­ övats med stöd av strandäganderätten. Som ytterligare exempel må nämnas att enligt utredningen ett givande fiske sedan minst 90 år med stöd av strandäganderätt utövats på vatten som tidigare varit enskilt men nu är all­ mänt. Enligt min mening saknas skäl för att ett sadant fiske i motsats till ett skattlagt — ej skulle få bedrivas i samma omfattning som tidigare. Däremot skall givetvis förordnande icke lämnas beträffande ett fiske som till stöd för sedvana icke kan åberopa strandäganderätt. Då promemorie- förslaget endast avser ett bemyndigande för Kungl. Maj :t anser jag det icke erforderligt att i lagtexten direkt utsäga vilka sedvanor som bör respekteras. Skulle däremot i enlighet med kammarkollegiets förslag en generell lagregel givas, vilken de fiskande själva fick tolka, torde missbruk säkerligen kunna befaras.

Kammarkollegiet har vidare mot promemorieförslaget invänt, att ändrade naturförhållanden skulle kunna medföra att ett förordnande bör jämkas. Då till grund för förordnandet skall ligga förhållandena vid utgången av år 1950 torde denna invändning ej vara bärande. Om t. ex. efter en längre tids för­ lopp genom landhöjning strandlinjen och därmed gränsen mot allmänt vat­ tenområde ändrades, kunde detta visserligen flytta gränsen nagot och däi- med även den yttersta punkt till vilken redskap fick sättas på allmänt vat­ ten. Emellertid kvarstod rätten att till visst antal meter utsätta redskapen oförändrad. Avsikten är ju att förordnandet skall innebära rätt att i en viss sättningslinje utsätta fast redskap till viss längd i allmänt vatten. Vad som fixeras är alltså sättningslängden från vattengränsen med de variationer den­ na kan få och ej yttre sättningspunktens avstånd från stranden. En annan sak är att det kan visa sig lämpligt att i förordnandet eller å därtill hörande kartskiss angiva hur långt ut sättningslinjen vid tidpunkten lör förordnan­ det sträcker sig.

De av Sture L. Persson anförda synpunkterna rörande ett mera rationellt utnyttjande av det allmänna vattnet för ålfiske synes vara av intresse, men torde ej höra behandlas i detta sammanhang.

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 127 år 1956

58

Efter dessa överväganden har jag stannat för att förorda det i promemo­ rian framlagda förslaget till ändring av 3 § fiskerättslagen. Såsom i prome­ morian framhållits bör lagändringen träda i kraft så snart som möjligt. Emellertid torde det ej vara möjligt att utsätta tidigare dag för ikraftträdan­ det än den 1 juli 1956. Härav följer att rätten att utsätta fast redskap i äll­ mänt vatten även för år 1956 måste regleras genom särskilda tillstånd på samma sätt som under de närmast föregående åren. Tillstånden bör dock för de här berörda fiskena ej ges längre giltighet än ett år.

Såsom i promemorian föreslagits och av statskontoret tillstyrkts, bör kost­ naderna för de utredningar, som erfordras för tillståndsgivningen helt bäras av staten. Ifrågavarande kostnader kommer att vida understiga de belopp, som eljest skulle få utbetalas som ersättning för mistad fiskerätt. Uppskatt­ ningsvis torde kostnaderna kunna beräknas uppgå till sammanlagt mellan 10 000 och 15 000 kronor. De avser nästan helt åtgärder, som företagits eller beräknas skola företagas av personal vid kartverket och lantmäteriväsendet. Då kostnaderna ej behöver täckas under budgetåret 1956/57 torde jag i an­ nat sammanhang få återkomma till frågan om det sätt, på vilket dessa bör bestridas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

B. FISKE MED SNÖRPVAD

I. Gällande bestämmelser

I § 5 lagen om rätt till fiske stadgas som huvudregel beträffande rätt att fiska i enskilt fiskevatten, att sådan rätt tillkommer jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill. Flera stadganden i lagen ger emellertid även andra än de sålunda uppräknade rätt att i vissa delar av Sverige idka fiske i enskilt fiskevatten. Sålunda stadgas, såvitt nu är i fråga, i 11 § första punkten, att vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) varje svensk medborgare må med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett av­ stånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. I andra punkten av 11 § göres från huvudregeln i 5 § det ytterligare undantaget, att vid nyss nämnda kuststräcka fisket är fritt ända intill stranden, därest det idkas med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, med långrev eller tobisnot.

I den av länsstyrelsen i Blekinge län utfärdade stadgan för fiskets bedri­ vande vid länets kuster föreskrives — efter en den 30 oktober 1953 vidtagen ändring i § 4 a förbud mot fiske med snörpvad dels innanför en i § 4 samma stadga angiven linje, innanför vilken sillnot icke får användas, dels ock, i området utanför nämnda linje, i enskilt vatten som vid normalt me­ delvattenstånd har mindre djup än sex meter.

I samband med ändringen av länsfiskeristadgan hemställde länsstyrelsen hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte förklara det i länsfiskeristadgan

59

meddelade förbudet mot snörpvadsfiske inom vissa områden av enskilt vat­ ten tillämpligt jämväl å vattenområde, dit strandäganderätten icke sträckte sig. Kungl. Maj :t förordnade genom beslut den 27 mars 1954, att föreskrif­ terna i § 4 a i länsfiskeristadgan skulle gälla jämväl beträffande vattenområ­ de av nyss angivet slag. Samtidigt lämnade Kungl. Maj :t utan bifall besvär, som anförts över bland annat de av länsstyrelsen meddelade föreskrifterna i § 4 a länsfiskeristadgan.

Snörpvadsfiske har i nämnvärd omfattning börjat bedrivas i Blekinge först efter det att den nya fiskerättslagen trätt i kraft. En snörpvad utgö- res av ett flera hundra meter långt rektangulärt, finmaskigt nät. För att detta skall kunna hållas vertikalt i vattnet är kanten längs vadens övre långsida (överteln) försedd med flöten samt kanten längs vadens undre långsida (underteln) med sänken. I underteln finns vidare ringar, genom vilka en snörplina löper. Vaden utlägges från båt.

I tre av hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 december 1954 med­ delade domar har uttalats, att snörpvad icke är sådant fiskredskap, varmed, enligt 11 § fiskerättslagen, vid Blekinge läns södra kust fisket är fritt ända intill stranden. Snörpvad ansågs alltså icke vara nät i den betydelse detta ord har i fiskerättslagen (insnärjningsredskap). I anledning härav dömdes ett flertal fiskare till ansvar för att de utövat fiske med snörpvad på enskilt fiskevatten.

I fråga om gränsen mellan enskilt och allmänt vatten torde jag få hän­ visa till den redogörelse för gällande bestämmelser, som jag tidigare läm­ nat (s. 5). II.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

II. Riksdagens hemställan om utredning m. m.

Då frågan om utredning rörande snörpvadsfisket uppkom vid 1954 års riksdag förelåg i de tidigare omnämnda målen angående ansvar för olovligt fiske med sådant redskap domar endast från underrätten.

1 de likalydande motionerna 1:233 och 11:297 hemställdes om ändring av 11 § fiskerättslagen av innebörd att fiske med snörpvad efter sill skulle bli fritt ända in till stranden. Motionärerna anförde till stöd för detta yr­ kande följande.

Fisket har sedan gammalt en mycket stor betydelse för Blekinge och för dess kust- och skärgårdsbefolknings möjligheter att försörja sig. Ett av de dominerande fiskslagen är och har alltid varit sillen, Tidigare bedrevs fisket efter sill med nät och i någon mån med landnot. Under de sista årtiondena har fisket med trål tillkommit. Trålfisket, som är förbjudet på svenskt terri­ torialvatten, bedrives uteslutande på relativt långt avstånd från stränderna. Sillfisket med nät bedrives på olika avstånd från stränderna, ibland långt till havs och ibland intill stränderna. Fisket med landnot bedrives från stränderna i de vatten, som omedelbart gränsar till dessa.

Allt sedan den danska tiden med dess fria fiskerätt för alla bär sillfisket med nät bedrivits fritt intill stränderna oberoende av den enskilda ägande­ rätten. Sillfisket med landnot har däremot i huvudsak bedrivits av strand­ ägarna eller sådana, som erhållit deras tillstånd. Vid diskussionerna om

65

gaste delen av blekingekusten samt i de ganska svagt utvecklade skärgår­ darna närmast öster däröm synes sill i större mängd dock sällan uppträda i kustens omedelbara närhet. På något större djup förekommer också en del flundra och sik. Flundran leker nog i ganska liten utsträckning i skärgårds­ området. Däremot förrättar siken här sin lek på sten- och grusbotten.

Skulle snörpvadsfiske få bedrivas inne på de grunda vegetationsbeklädda områdena torde en viss skada kunna tillfogas vegetationen. Vid växterna fästad rom av gädda och abborre torde också därvid kunna rivas loss och gå till spillo. Farhågor i detta avseende uttalades också vid det sammanträde som fiskeristyrelsen höll i Karlskrona den 21 maj 1955.

På de djupare, mer vegetationsfria områdena däremot torde bottnen icke kunna skadas av detta fiske och då, som förut nämnts, den fiskrom, huvud­ sakligen av sill och sik, som påträffas här, mest lägges på stenig botten, där snörpvaden icke går att använda, torde detta fiske här icke heller kunna av­ sevärt skada den lagda rommen.

Beträffande den inverk a n snörpvadsfisket har på beståndet av småfisk av a n d ra arte r anför styrelsen.

Det skulle vara till besvär vid snörpvadens tömmande om sillen fastnade i nätmaskorna. På grund härav ävensom för att ge nätet erforderlig styrka göres snörpvadarna ganska småmaskiga (maskstolparnas längd 18—19 mm) och kan därför fånga småfisk av andra arter än sill. Vid snörpvadsfiske på helt grunt vatten skulle sålunda kunna fångas en del gäddungar samt ungar av de mindre betydelsefulla arterna abborre, id och mört. Däremot torde gulålen i stor utsträckning kunna taga sig igenom snörpvadens maskor. Gul­ ålen liksom flundran lever för övrigt i eller omedelbart på bottnen och för fångst av fiskar med sådant levnadssätt är snörpvaden icke lämplig. Vad si­ ken beträffar, är beståndet därav så glest i Blekinge att man icke torde be­ höva taga någon hänsyn till denna fisk i förevarande sammanhang. Det är därför sannolikt, att snörpvadsfiske icke kan göra väsentlig skada genom bortfångande av småfisk annat än möjligen på helt grunt vatten. Av hittills gjorda iakttagelser och erfarenheter framgår också, att inom de något dju­ pare områden, där detta fiske hittills mest bedrivits, endast mycket obetydli­ ga mängder av annan fisk än sill erhållits i vadarna och detta gäller så väl ung som äldre fisk. Detta bestyrkes också av uttalanden vid sammanträdet i Karlskrona. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att fångst av gädda av mindre längd än 40 cm och sik av mindre längd än 30 cm enligt gällande länsfiskeristadga är förbjudet vid kusten av Blekinge län.

Vad ovan anförts om snörpvadsfiskets inverkan gäller framförallt skär­ gårdarna. Vid öppen havsstrand torde det på grund av där i allmänhet rå­ dande bottenförhållanden och på grund av risken för att driva på land un­ der vadens snörpning och inhalning ganska sällan inträffa att snörpvads­ fiske kan bedrivas så nära stranden, att gränsen för enskilt vatten överskri- des.

Vad angår snörpvadsfiskets inverkan p å t i s k e l m cd s i 11 n o t, framhåller styrelsen, att en betydande del av sillbeståndet i Karlskrona skär­ gård under senare år fångats med snörpvad och alt detta särskilt var för­ hållandet vintern 1952/52, då snörpvadsfångsten uppgick till nära 2 milj. kg. Man måste därför räkna med att fångsten bl. a. i sillnotarna minskats på grund av snörpvadsfisket, då båda dessa fiskemetoder baserar sig på samma sillstam. Till belysande härav lämnar styrelsen följande samman­ ställning av fångsten i sillnotarna åren 1948 -1955.

5

Bihang till riksdagens protokoll tl)56. 1 saml.

AV

127

Kungl. Muj:ts proposition nr 127 år 19.16

67

Styrelsen framhåller, att snörpvadsfisket i viss mån kan menligt in­ verka på det rent tekniska bedrivandet av andra fis­ ken och anför därom.

Snörpvaden är ett stort redskap, varmed stora områden kan avfiskas. Det är därför naturligt att delta fiske kan utöva ett betydande inflytande även i fråga om det rent tekniska bedrivandet av andra fisken, särskilt gäller detta inom så begränsade vatten, varom här är fråga. Vad det viktigaste av alla fiskena intill stränderna i Blekinge, nämligen ålbottengarnsfisket, beträffar, så torde emellertid snörpvadsfisket vara utan betydelse. Ingen torde näm­ ligen med vett och vilja sätta ut en snörpvad så nära ett bottengarn, att han riskerar att komma i kontakt med dettas pålar och wirar. Bottengarnsfisket bedrives dessutom endast i ringa utsträckning inne i själva skärgårdarna utan mest på dessas utsida och vid öppen havskust och här torde, som ti­ digare nämnts, snörpvadsfiske knappast komma att bedrivas i strändernas omedelbara närhet. Däremot kan nät och andra mindre fiskredskap, som ut- sättes i skärgårdarna, rubbas ur sitt läge och även bli mer eller mindre för­ störda, om de ej observeras utan kommer inom räckhåll för ett snörpvads-

kast

En del sådan skadegörelse har också förekommit. Genom överenskommel­ se fiskarena emellan kan dock en stor del av dessa olägenheter undvikas. Det kan sålunda nämnas, att Svenska sydkustfiskarnas centralförbund be­ slutat, att, för att undgå skadegörelse under mörker på utsatta^ nät, snörp­ vad under vissa tidsperioder icke får utsättas före solens uppgång eller ef­ ter dess nedgång. Av stor betydelse i detta hänseende är vidare, att fiskar­ rena på ett tydligt sätt utmärker sina redskap. Slutligen föreligger för läns­ styrelsen möjlighet att med stöd av 14 § fiskeristadgan utfärda ordnings­ föreskrifter till förhindrande av snörpvadsfiskets skadegörelse å utsatta fiskredskap. Till dessa redskap (nät och liknande), i fråga om vilkas an­ vändning inom enskilt vatten ju för övrigt jordägarna och frifiskarena är jämställda, torde alltså i detta sammanhang någon större hänsyn icke be­ höva tagas.

I viss mån annorlunda ställer sig frågan beträffande sillnotarna, vilkas användning är helt förbehållen strandägarna. Liksom snörpvadarna kan dessa användas endast på ställen, där bottnen av naturen är jämn eller ge­ nom rensning befriats från sten eller dylikt. Sillnotfisket idkas därför en­ dast vid stränder, där sådana lämpliga ställen, s. k. varp, finnes. I dessa varp lägges sillnotarna ut på något avstånd från stranden och dragés därefter in mot denna med ett par iinor. Varpens längd, alltsa avståndet från det ställe, där noten utlägges, till stranden, växlar men torde icke överstiga 500 meter. De yttre delarna av sillnotvarpen är som regel djupare än sex meter. Av vad ovan anförts framgår, att en sillnotägare i allmänhet endast har ett begränsat antal varp till sitt förfogande. Utlägges snörpvaden i ett eller flera av dessa varp icke blott bortfångas sill, som skulle kunnat fångas i sillnoten, utan blir sillnotägaren förhindrad alt utlägga sin not så länge snörpvads­ fisket där pågår. Visserligen har snörpvadsfisket hittills i allmänhet bedri­ vits tidigare på året än sillnotfisket. De två fiskena bedrives dock stundom samtidigt.

Ett visst behov föreligger att skydda notvarp, när dessa användes av jord­ ägaren, mot intrång från nätfiskares sida. Detta har också beaktats i lag­ stiftningen och med stöd av 22 § fiskerättslagen kan länsstyrelsen bl. a. stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från not­ varp, som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke. Genom resolu­ tion den 2 april 1952 har också länsstyrelsen i Blekinge län utfärdat sådant

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

enhälligt ja. En fiskare förklarade, att lian uppfattat det så att länsstadgans nuvarande föreskrifter kom att bli gällande. Såvitt protokollet utvisar gjor­ des ingen erinran mot sistnämnda uttalande.

69

Styrelsens sammanfattning och förslag

Styrelsens promemoria utmynnar i ett av de sakkunniga biträtt enhälligt förslag till ändring av dels 11 och 22 §§ fiskerättslagen dels lagen den 1 de­ cember 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Förstnämn­ da förslag är, frånsett en redaktionell jämkning, likalydande med departe­ mentets. Förslaget till ändring i sistnämnda lag torde som bilaga A få fo­ gas till detta protokoll.

Som motiv till lagförslagen anför styrelsen samman­ fattningsvis i huvudsak följande.

Snörpvaden är ett mycket effektivt redskap, med vilket under gynnsamma förhållanden stora kvantiteter sill kan fångas. Betydande belopp har även investerats i detta fiske, vilket huvudsakligen idkas av frifiskare och hit­ tills vid Blekinge södra kust med få undantag bedrivits i de stora centrala fjärdarna i Karlskrona skärgård på ett djup av 15—24 meter. Det baseras här på en sillstam, som leker i skärgården och som tidigare exploaterats dels med sillnotar (landnotar), med vilka fisket är förbehållet jordägarna, dels med förankrade sillgarn, som kan användas överallt såväl av jordägare som frifiskare, enär fisket med dessa redskap är fritt ända in till stranden.

Ur fiskevårdssynpunkt kan snörpvadsfiske anses mindre önskvärt inom grunda områden med vegetationsrik botten. Inom områden med något större djup, mer än sex meter, synes detta fiske ur denna synpunkt sett icke för­ orsaka nämnvärd skada. För utövandet av andra fisken såsom med nät och sillgarn kan snörpvadsfisket förorsaka en del olägenheter, vilka till stor del dock torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de fiskan­ de emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av länsstyrel­ sen utfärdade ordningsföreskrifter. Endast för beredande av visst skydd för sillnotvarp mot intrång från snörpvadsfiskets sida synes särskilda åtgärder av författningsnatur vara önskvärda.

Före och i samband med utarbetandet av länsstyrelsens ovannämnda re­ solution den 30 oktober 1953 framfördes som önskemål av åtskilliga fiske­ rättsägare inom enskilt vatten att snörpvadsfisket borde helt förbjudas i skärgården. Man önskade alltså en betydande inskränkning av rätten till detta fiske. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts instruktion rörande förevarande utredning, enligt vilken fiskeristyrelsen har att utreda frågan huruvida snörpvad vid Blekinge läns södra kust bör i ökad utsträckning få fritt be­ drivas av varje svensk medborgare, anser fiskeristyrelsen sig icke här när­ mare böra beröra dessa önskemål. Ett bifall till dessa skulle för övrigt en­ ligt styrelsens mening utgöra ett steg tillbaka i utvecklingen.

Å andra sidan anser sig fiskeristyrelsen nu icke kunna, som i motionerna 1:233 och 11:297 till 1954 års riksdag föreslogs, förorda ett frigivande av

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1950

snörpvadsfisket över allt ända in till stränderna. Härigenom skulle näm­ ligen fisket på de grunda, vegetationsrika områdena kunna tillfogas skada. Enligt fiskeristyrelsens mening bör emellertid denna olägenhet kunna und­ gås och snörpvadsfisket ändå beredas ökat svängrum, om detta fiske visser­ ligen tilläts innanför den s. k. 300-meterslinjen men där endast på ett djup av intill sex meter. Enligt de av länsstyrelsen utfärdade föreskrifterna gäl­ ler ju redan nu att snörpvad icke får användas på grundare vatten än sex meter men denna bestämmelse har, eftersom frifiskare enligt nu gällande lag icke får fiska med snörpvad innanför 300-meterslinjen, vad beträffar området innanför denna linje betydelse endast för reglering av jordägares och med dem jämställdas snörp vadsfiske.

Någon större förändring i fråga om snörpvadsfiskets omfattning, fångst­ mängd o. s. v. är säkerligen icke att förvänta genom ett generellt frigivande

av detta fiske intill sexmeterskurvan. Detsamma bedrives ju nämligen hu­ vudsakligast på större djup än sex meter. Största betydelsen av en sådan åtgärd ligger utan tvekan i att en hel del tvistigheter undgås och att rörelse­ friheten för snörpvadsfiskarena i någon mån ökas.

Av sjökort över Karlskrona skärgård, alltså det område där snörpvads­ fisket vid blekingekusten hittills huvudsakligen bedrivits, framgår, att det visserligen är ganska betydande områden, som kom att bli fria för snörp- vadsfiske innanför 300-meterslinjen efter en sådan författningsändring, som ovan antytts. Då emellertid bottnen i strändernas omedelbara närhet ofta är ojämn och därför mindre lämpad för snörpvadsfiske och då snörpvadsfis­ karena, som nämnts, föredrager något större djup än sex meter, är det troligt att långt ifrån alla de områden, som genom en sådan åtgärd blev fria, verkligen kom att bli utnyttjade för snörpvadsfiske.

Med en sådan gränsdragning för det tillåtna området för detta fiske, allt­ så efter en djupkurva i stället för som hittills efter ett visst avstånd från stranden, vinnes också att snörpvadsfiskarena får lättare att bedöma, om de befinner sig utom eller inom för fisket tillåtet område. Med sina ekolod kan de nämligen alltid avgöra, över vilket djup de befinner sig, under det att avståndet till stranden många gånger såsom under mörker och vid osikt- bart väder kan vara svårt att rätt bedöma.

Vad beträffar fiskarenas inställning till den antydda lagändringen, fram­ gick av det inför fiskeristyrelsen hållna sammanträdet i Karlskrona den 21 maj 1955, att frifiskarena ansåg den vara ändamålsenlig. Från dem, som fiskar med stöd av enskild fiskerätt, uttalades visserligen åtskilliga betänk­ ligheter mot lagändringen. Dessa fiskare ansåg sig dock tydligen i allmän­ het kunna gå med på denna ändring under förutsättning att bestämmelser till skydd särskilt för sillnotfisket utfärdades och att de bereddes möjlighet till ersättning för det intrång i deras fiskerätt, som lagändringen ansågs komma att medföra.

Den nu ifrågasatta lagändringen synes kunna åstadkommas genom att i 11 § fiskerättslagen efter dess första mening infogas en ny mening av unge- för följande lydelse. Med snörpvad är fisket allestädes fritt i enskilt vatten, som har större djup än sex meter.

72

Då emellertid i förslaget till lagändring medtagits möjligheten till ersättning för nnstad fiskerätt såväl som annan skada på grund av lagändringen, får ju konstateras, att utredningen uppmärksammat detta problem och gjort försök att lindra skadeverkningarna. Svårigheterna att värdera uppkomna skador torde emellertid bli mycket stora.

Utredningen har även uppmärksammat de olägenheter, som snörpvadsfis- ket kan åstadkomma för fisken med nät och sillgarn, men ansett, att dessa olagenheter »torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de fiskande emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av läns­ styrelsen utfärdade ordningsföreskrifter». Enligt förbundets uppfattning torde möjligheterna till frivilliga överenskommelser ha överskattats. Klara linjer för hur i detta avseende skall förfaras torde vara nödvändiga och alla parter till gagn.

Länsförbundet förklarar avslutningsvis, att förbundet ej finner skäl av­ styrka den förslagna lagändringen angående utvidgning av rätten till snörp- vadsfiske vid Blekinge läns södra kust men anser det angeläget påpeka, att det vore önskvärt med en skärpt kontroll på att det lagstadgade djupet av snörpvadsfiskarena respekteras.

Statskontoret, som i sitt yttrande endast uppehållit sig vid ersätt­ ningsfrågan, har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget i denna del. Någon uppräkning av det under nionde huvudtiteln upptagna anslaget för bestridande av ersättningar, varom här är fråga (IX. N. 10), syntes enligt statskontorets mening dock icke vara påkallad.

Kammarkollegiet uttalar till en början farhågor för att snörpvadsfisket skall medföra minskat sillbestånd och anför härom följande.

Vid granskning av den verkställda utredningen väcker det uppmärksam­ het att den rikliga avkastningen av det första mera omfattande snörpvads- tisket vintern 1952 1953 inom Karlskrona skärgård icke därefter uppre­ pats. Ej heller kan man undgå att lägga märke till att därefter den i skär­ garden med snörpvad och sillnot fångade sillen visat lägre fångstsiffror och att sillnotfisket visat en påtaglig nedgång de år, då snörpvadsfiske före­ kommit i storre omfattning i skärgården.

Det statistiska materialet tyder på att ett direkt samband kan föreligga mellan snörpvadsfisket och en nedgång i gräs-sillbeståndet genom överfisk- mng även om materialet alltjämt är för litet för att sambandet kan anses styrkt. Eu nedgång kan måhända ha orsakats av att i snörpvadarna den annu ej lekmogna sillen bortfångas, medan sillen är i lek vid sillnotfisket. jV' ?®nare fiskesättet utgör ej samma hinder för sillens reproduktion som

„lra- k?.cn större fångsten före lektiden genom snörpvadsfisket kan

darlor medföra en rubbning i den tidigare balansen mellan fångst och reproduktion, som kan leda till en nedgång av hela beståndet av skär- gardssill (grässill). Intill dess genom vetenskapliga undersökningar eller erfarenhetsmässigt kan påvisas, att snörpvadsfisket i skärgården i nu tillå­ ten omfattning icke innebär någon risk för överfiskning av grässillbestån- det, synes det icke tillrådligt att utsträcka rätten till snörpvadsfiske till en­ skilt vatten. Dessa undersökningar kan också leda till det resultatet, att snörpvadsfiske i skärgården över huvud taget icke bör tillåtas.

Utredningen synes räkna med att snörpvadsfisket kommer att bliva lö- nande endast de år, då grässilltillgången är riklig, samt att beståndet skall aterhämta sig under mellanliggande år, då snörpvadsfiske ej förekommer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

73

Några garantier för att så kommer att ske finns ej. Del må visserligen vara riktigt att den vid snörpvadsfisket erhållna sillen år av bättre kvalitet än den, som senare fångas i sillnot, men om snörpvadsfisket leder till en total nedgång av sillfisket inomskärs är det icke nationalekonomiskt försvarligt att gynna snörpvadsfisket på sillnots- och sillgarnsfiskets bekostnad.

Kollegiet berör därefter de sociala verkningarna a v snörp­ vadsfisket och uttalar, att vissa ytterligare utredningar bör företagas innan dessa kan bedömas. Kollegiet anför i denna del följande.

Karlskrona skärgård synes vara ett bland de ekonomiskt svagare områ­ dena i länet och sannolikt i hela södra Sverige. Särskilt synes jordbruket ge en knapp försörjning och dess uppehållande torde förutsätta ett någor­ lunda lönande binäringsfiske. Det förefaller därför som en brist i utred­ ningen att undersökning ej gjorts över sillnotfiskets fördelning på olika ägaregrupper och dess betydelse för deras försörjning såsom fiskare eller binäringsfiskare. Vad snörpvadsfisket beträffar förefaller det uppenbart att det utövas av grupper av tämligen kapitalstarka yrkesfiskare, som före­ faller att ha möjligheter att bedriva sin näring i vattenområden, där snörp­ vadsfisket icke konkurrerar med sillnotfisket. Det är givetvis önskvärt att även få en utredning om vilken betydelse snörpvadsfisket inomskärs har för deras ekonomi och möjligheterna att ersätta det med andra former av fiske. Ur allmän synpunkt skulle det vidare vara av intresse att få utrett, huru sillnotfiskena fördelar sig på olika kommuner samt varest de yrkesfiskare, som fiskar med snörpvad, är bosatta. Utan utredning i dessa hänseenden förefaller det icke möjligt att bedöma de sociala verkningarna av de före­ slagna reglerna för snörpvadsfisket.

I fråga om den föreslagna begränsningen av snörpvadsfisket till vatten, som har större djup än sex meter, framhåller kollegiet, att denna icke skulle hindra snörpvadsfiske på vissa områden, där sådant fiske skulle vara direkt olämpligt. Kollegiet anser vidare, att en sådan begräns­ ning knappast skulle medföra mindre svårigheter för fiskarena att avgöra om de befann sig på lovligt vatten än 300-metersregeln. Slutligen fram­ håller kollegiet, att sexmetersbegränsningen, om den infördes, borde gälla även på allmänt vatten. I dessa delar anför kollegiet följande.

En blick på sjökorten över Blekinge södra kust utvisar att vattenområden med större djup än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grun­ dare områden, finns på åtskilliga ställen. Sådana områden påträffas i väster i Saxa (Valje)-viken och Sölvesborgsviken samt i Karlskrona skärgård i Rönnfjärden, Bollösund, Danmarksfjärden och Hallarumsviken. Dessa om­ råden är delvis smala och långsträckta samt belägna långt från vattenom­ råde i havet med samma eller större djup. Det synes ur åtskilliga synpunk­ ter, såsom snörpvadarnas skadliga verkningar på bottenvegetation, svåiig- heterna alt inom trånga områden utlägga vaden utan att underskrida det tillåtna djupet och konkurrens med andra fiskeformer, olämpligt att snörp­ vadsfisket får utsträckas till dessa isolerade områden. Frågan saknar be- iydelse för de större och djupare fjärdarna i Karlskrona skärgård, där snörpvadsfisket huvudsakligen bedrives.

I utredningen har vidare gjorts gällande, att den föreslagna begränsning­ en till djup större än sex meter skulle ge anledning till mindre tvister än den nuvarande begränsningen till 300-meterslinjen för enskilt vatten, ef­ tersom det skulle vara lättare för fiskarena att i mörker och dimma med

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

74

ekolodets hjälp avgöra om de befinner sig

på

tillräckligt djupt vatten än

att pejla sig till att de befinner sig ^Då tillräckligt avstånd från stranden. Detta torde vara riktigt till en viss grad. Kollegiet vill dock härtill anmärka följande, Ekolodskonstruktionerna torde variera åtskilligt i pålitlighet och noggrannhet. Alla medger icke en tillräckligt noggrann bestämning av sex- metersdjupet. Djupet skall beräknas vid medelvattenstånd och det kan ej alltid vara känt på fiskebåten, huru mycket vattenståndet vid tillfället av­ viker från medelvattenståndnt. Risken för att båten och vaden skall driva in på enskilt vatten, där fisket ej är tillåtligt, är lika stor som förut. Kolle­ giet har därför svårt att föreställa sig, att den nya metoden för bestämning av det för snörpvadsfisket tillåtna området skulle försvåra olovligt fiske eller ge mindre anledning till tvist.

Om snörpvadsfiske tillätes på större djup än sex meter på enskilt vatten, bör för allmänt vatten en motsvarande begränsning införas, så att samma gräns kommer att gälla överallt. Allmänt vattenområde med sex meters eller mindre djup finns på åtskilliga ställen inom Karlskrona skärgård och även vid den västra delen av kusten.

I fråga om den föreslagna ändringen i 11 § fiskerättslagen anför kollegiet sammanfattningsvis, att kollegiet icke anser sig kunna på föreliggande utredning tillstyrka den föreslagna utvidgningen av rätten till snörpvadsfiske vid Blekinge södra kust utan anser att frågan här­ om bör anstå till dess säkrare erfarenheter vunnits om snörpvadsfiskets inverkan på beståndet av grässill samt utredning verkställts om de ekono­ miska och sociala konsekvenserna av snörpvadsfiskets gynnande i förhål­ lande till sillgarns- och sillnotfisket, särskilt för skärgårdsbefolkningen i Karlskrona skärgård. Kollegiet uttalar vidare att, därest förslag om en ut­ vidgning likväl ansågs redan nu böra föreläggas riksdagen, utvidgningen borde begränsas till enskilt vatten utanför den stranden följande kurvan för sex meters djup, så att områden med större djup än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grundare områden, undantages.

Kollegiet tillstyrker däremot den föreslagna ändringen i 22 § fiskerättslagen och uttalar, att den synes vara behövlig oberoende av om ändrade föreskrifter meddelas i fråga om snörpvadsfisket på enskilt vatten.

Beträffande ersättningsfrågan framhåller kollegiet, att det tor­ de bli vanskligt att bedöma snörpvadsfiskets inverkan på det enskilda fisket, eftersom det synes sannolikt att snörpvadsfisket kommer att utövas i högst växlande omfattning under olika år. Dess verkningar måste även närmare studeras, sa att ett pålitligt underlag erhölls för bedömning av skadeverk­ ningarna. Tiden för framställande av ersättningsanspråk syntes därför böra göras avsevärt längre än föreslagna fyra år och helst utsträckas till tio år. I

I anledning av kammarkollegiets yttrande har, som jag tidigare nämnt, utlåtande inhämtats från fiskeristyrelsen. Vad beträffar risken för minskat sillbestånd och de sociala verkningarna av den föreslagna lagändringen uttalar fiskeristyrelsen, att ett konstaterande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den U mars

1956.

Närvarande:

justitieråden L

ech

,

R

egner

,

L^ind,

regeringsrådet L^orichs.

Enligt lagrådet den 13 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 2 mars 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprätta­ de förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning A. Ribbing.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson