2

bart för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på

hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av

högst ett år.

Förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensför­

hållanden framlägges. Lagen innebär, att den i den hittillsvarande prisregle­

ringslagen föreskrivna uppgiftsskyldigheten för företagarna göres perma­

nent och samordnas med den uppgiftsskyldighet rörande konkurrensför­

hållanden som nu gäller enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrens­

begränsning inom näringslivet. Lagen innehåller också regler om registre­

ring av konkurrensbegränsande överenskommelser i huvudsaklig överens­

stämmelse med dem som nu upptages i 1946 års lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Husbonde ansvarar för sådant i

andra stycket omförmålt brott, som

begås av hans husfolk eller i hans

arbete antagen person, liksom vore

brottet begånget av honom själv, dår

brottet skett med hans vetskap och

vilja.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 1956

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1957.

8

pondens och andra handlingar. Uppgiftsskyldig må jämväl kallas att in­

ställa sig inför myndigheten.

Myndigheten skall iakttaga att företagare icke onödigt betungas vid full­

görandet av uppgiftsskyldigheten.

Kungi. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

6

§.

Efterkommes icke anmaning att lämna uppgift, må myndigheten förelägga

den försumlige lämpligt vite.

Vite må ock utsättas vid meddelande av föreläggande eller kallelse en­

ligt 5 §.

7 §•

Den som efter kallelse enligt 5 § inställer sig inför myndigheten, äger

därför uppbära ersättning enligt grunder som fastställas av Konungen.

8

§•

Över konkurrensbegränsande överenskommelser, om vilka uppgift lämnas

eller myndigheten eljest erhåller kännedom, skall föras register (kartell­

register).

Om beslut att registrera överenskommelse skall myndigheten ofördröj li­

gen underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen.

Med överenskommelse jämställas stadgar, antagna av sammanslutning av

företagare, samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser

eller föreskrifter.

9 §•

Vad någon i eller för tjänst eller uppdrag hos myndigheten erfarit rö­

rande drift- eller affärsförhållande inom näringslivet må icke yppas i vidare

mån än som är erforderligt för tjänstens eller uppdragets fullgörande.

10

§.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att

inom förelagd tid lämna uppgift enligt denna lag eller vid uppgiftsskyldig-

hetens fullgörande lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

11

§•

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad i 9 § är stadgat

eller olovligen utnyttjar vad han enligt nämnda paragraf är pliktig att hem­

lighålla, dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän

strafflag, till dagsböter eller fängelse.

Brott, som här sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande

angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad

där stadgas i fråga om rätt till åtal.

12

§.

Förekommer vid domstol mål om utdömande av vite, som utsatts enligt

6 §, eller om brott, varom förmäles i 10 eller 11 §, och finnes målets offent­

liga handläggning kunna för någon medföra skada genom yppande av affärs*

eller driftförhållande, må domstolen förordna, att målet skall handläggas

inom stängda dörrar.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

(Gällande lydelse)

På framställning av vederbörande

yrkesutövare eller övervakningsmyn­

dighet, som avses i första stycket,

äger Konungen, om särskilda skäl

därtill äro, förordna, att kartell­

register, såvitt angår däri intagna

uppgifter rörande viss överenskom­

melse, icke må utlämnas tidigare än

tjugu år efter det anteckning om

överenskommelsen gjorts i registret.

Har framställning om sådant förord­

nande gjorts, må, innan ärendet bli­

vit av Konungen avgjort, kartellre­

gister i den del framställningen av­

ser icke utlämnas. Vad nu sagts gälle

ock handlingarna i ärendet; om ut­

lämnande av sådan handling efter

ärendets avgörande äge vad i första

stycket stadgats motsvarande till-

lämpning.

(Föreslagen lydelse)

På framställning av vederbörande

företagare eller myndighet, som i

nyssnämnda lag avses, äger Konung­

en, om särskilda skäl därtill äro, för­

ordna, att kartellregister, såvitt angår

däri intagna uppgifter rörande viss

överenskommelse, icke må utlämnas

tidigare än tjugu år efter det anteck­

ning om överenskommelsen gjorts i

registret. Har framställning om så­

dant förordnande gjorts, må, innan

ärendet blivit av Konungen avgjort,

kartellregister i den del framställ­

ningen avser icke utlämnas. Vad nu

sagts gälle ock handlingarna i ären­

det; om utlämnande av sådan hand­

ling efter ärendets avgörande äge vad

i första stycket stadgats motsvaran­

de tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1957.

12

lands samt Norrbottens län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmanna­

förbund — som bifogat ett av Sveriges speceri- & lanthandlareförbund samt

Sveriges färghandlares riksförbund gemensamt avgivet yttrande — Sveri­

ges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sve­

riges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges aka­

demikers centralorganisation, landsorganisationen i Sverige, svenska arbets­

givareföreningen -— som endast instämmer i det av Sveriges industriför­

bund avgivna yttrandet — svenska bankföreningen, svenska sparbanksför­

eningen, inköpscentralernas aktiebolag ICA, kemisk-tekniska och livsmedels-

fabrikanters förening, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens

tolk, svensk industriförening, svenska företagares riksförbund, svenska för­

säljnings- och reklamförbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,

Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges husmodersföreningars riks­

förbund samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskolle­

gium har vid sitt yttrande fogat yttranden från Stockholms handelskamma­

re, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Ble­

kinge handelskammare, Skånes handelskammare, Västergötlands och norra

Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, handelskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns han­

delskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag anmält utredning­

ens förslag till allmän prisregleringslag. Han har därvid, liksom utred­

ningen, förordat att en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär antages,

som ger Kungl. Maj:t möjlighet att tillgripa prisreglering vid extraordinära

tillfällen, medan sådan möjlighet icke skall föreligga i normala tider. Såsom

en förutsättning för sitt ställningstagande har chefen för finansdeparte­

mentet angivit att lagstiftning även i övrigt sker i huvudsaklig överens­

stämmelse med utredningens förslag, som i dessa delar innebär en viss ut­

ökning av samhällets konkurrensbefrämjande verksamhet samt en reglering

av näringslivets skyldighet att lämna uppgifter angående de förhållanden

som inverkar på prisbildningen.

Jag anhåller nu att få upptaga utredningsförslaget i dessa delar. I.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

I. Ändringar i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av kon­

kurrensbegränsning inom näringslivet skall det dels vara förbjudet att

utan tillstånd tillämpa s. k. fast bruttopris eller anbudskartell och dels

ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandling söka undanröja

14

Förhandling skall äga rum vid sammanträde inför rådet eller i vissa fall

dess ordförande (20 §).

I princip är sammanträdena enligt lagen offentliga. Sammanträde inför

lyckta dörrar kan hållas endast om det kan antagas att till följd av offent­

ligheten yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras

(23 §).

Leder förhandling icke till att den skadliga verkan av den förevarande

konkurrensbegränsningen undanröjes, åligger det näringsfrihetsrådet att an­

mäla detta till Kungl. Maj:t, försåvitt saken anses vara av större vikt (21 §).

Annan befogenhet än förhandling och anmälan till Kungl. Maj:t stadgas

icke. Lagen innehåller ej regler om särskilda befogenheter för Kungl. Maj :t

i fråga om ingripande mot konkurrensbegränsning.

Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan ej överklagas (24 §).

Med företagare förstås enligt lagen envar som yrkesmässigt driver rörelse,

avseende försäljning av förnödenhet, utförande av tjänst, in- eller utlåning

av penningar, handel med mynt eller värdepapper, överlåtande eller upplå­

tande av förmögenhetsrättighet av immateriell art, upplåtande av nyttjan­

derätt till förnödenhet eller ock hotell eller pensionat, för vars drivande

fordras myndighets tillstånd (26 §).

Sammanslutning av företagare likställes med företagare och stadgar för

sammanslutning av företagare liksom även bestämmelser eller föreskrifter

som utfärdats av sådan sammanslutning jämställes i tillämpliga delar med

överenskommelse (26 och 27 §§).

Lagen äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare och

arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor (28 §).

Härutöver innehåller lagen föreskrifter om behörighet att vara ledamot

i rådet (11 §), om jäv, i vilket avseende reglerna om domarjäv äger till-

lämpning (13 §), om rådets beslutförhet (12 §), om formen för ansökan

(17 §), om vitesföreläggande vid inställelse (22 §) in. m.

Här må erinras, att varudistributionsutredningen i sitt i maj 1955 av­

givna betänkande »Pris och prestation i handeln» (SOU 1955: 16) även

berörde frågan om statens verksamhet i syfte att motverka konkurrensbe­

gränsning. Nämnda utredning ansåg att man under normala förhållanden

icke borde tänka sig några statliga befogenheter till ingrepp i prissättning­

en utom på sådana områden, där konkurrensbegränsningar förekommer.

Enligt varudistributionsutredningen är det vidare angeläget att näringsfri­

hetsrådets befogenheter utsträckes så att även den situation som uppkom­

mer då ett fåtal ledande företag dominerar en viss varumarknad utan att

ha ingått några prisöverenskommelser kan bli föremål för förhandling en­

ligt 1953 års lag. Utredningen hade nämligen funnit att denna situation,

den s. k. oligopolsituationen, gärna ledde till anpassning mellan de domi­

nerande företagens prissättning och till prisledarskap gentemot de mindre

företagen inom branschen.

Betänkandet har remissbehandlats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

En typ av monopolistiska företeelser, som utredningen också nämner i

detta sammanhang, är de, som tillskapats genom lagstiftningen om patent

samt om skydd för mönster och modeller. Även lagstiftningen om skydd

för litterär och konstnärlig äganderätt och om rätt till fotografiska bilder

namnes. Av ännu större betydelse är de monopolliknande företeelser, som

uppkommit på grund av märkesvarusystemet och i viktiga avseenden åt­

njuter rättsligt skydd genom varumärkeslagstiftningen. Från de egentliga

monopolen skiljer sig märkesmonopolen därutinnan, att varken något rätts­

ligt eller faktiskt hinder föreligger att föra i handeln varor med likartade

eller t. o. in. exakt samma egenskaper som märkesvaran men att varumär­

ket likväl särpräglar varan på ett sätt, som kan försvåra effektiv konkur­

rens.

Märkesmonopolen omfattas enligt utredningen i princip icke av 1953 års

lag i dess nuvarande lydelse. Utvidgas lagen till att avse alla slags konkur­

rensbegränsningar skulle de däremot komma att inbegripas under den. Här­

vid är dock att märka, att ingripande i fråga om märkesmonopolen — liksom

beträffande de rättsliga monopolen — givetvis icke kan ske enbart av den

anledningen, att vederbörande utnyttjar sin av rättsordningen givna ensam­

rätt. Däremot är ett ingripande möjligt, om han går utöver denna ram och

utnyttjar monopolställningen t. ex. till att framtvinga eller understödja an­

nan konkurrensbegränsning.

Utredningen behandlar vidare oligopolen. Med oligopol avses den situa­

tion, som uppstår, då verksamheten inom en bransch eller ett varuområde

kommit att till övervägande del ligga i händerna på ett fåtal större före­

tagare. Faran med ett oligopol ligger — förutom i att det med lätthet ut­

vecklar sig till en öppen eller förtäckt kartell — däri, att ett fåtal företags

dominans helt allmänt medför risk för att konkurrensen försvagas. Sär­

skilt är detta fallet, när oligopolet förenas med andra konkurrensbegrän-

sande företeelser, t. ex. en vidsträckt användning av märkesvarusystemet.

Vanligen torde verkningarna framträda i en stelhet i fråga om prisbild­

ningen, vartill motsvarighet saknas i ett läge med mera effektiv konkur­

rens. Ofta är konkurrensen inriktad på andra omständigheter än pris och

kvalitet, t. ex. på reklam, varornas yttre utstyrsel, servicedetaljer etc. Vanligt

är också, att företagen inom ett oligopol tillämpar strängt exklusiva försälj-

ningsmetoder, faktisk marknadsuppdelning eller andra åtgärder, som är äg­

nade att ytterligare begränsa konkurrensen utöver vad oligopolsituationen

i och för sig behöver innebära. Utredningen vill icke uttala någon bestämd

uppfattning i frågan, huruvida de skadliga verkningar, som oligopolen kan

medföra, hittills varit särskilt framträdande här i landet. Ett försök att

närmare klarlägga hithörande förhållanden skulle ta betydande tid i an­

språk samt fordra avsevärda personella och materiella resurser. En dylik

utredning framstår dessutom som överflödig, eftersom man på teoretisk

väg kan fastslå, att oligopolsituationen kan medföra de nämnda verkning­

arna, och lagen — på sätt närmare beröres i det följande —- föreslås be­

gränsad till de fall, då skadlig verkan kan konstateras. Verkningarna av

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

krets efter vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt.

Selektiv försäljning kan därför icke i och för sig bedömas såsom skadlig,

utan den måste liksom andra former av konkurrensbegränsningar bedömas

efter sina verkningar i det särskilda fallet. Härvid är uppenbarligen det fal­

let förtjänt av särskild uppmärksamhet, då en återförsäljare eller en grupp

av sådana i en eller annan form övar påtryckning på sina leverantörer för

att förmå dem att inställa leveranserna till en annan återförsäljare.

Under alla förhållanden anser utredningen det klart, att den selektiva för­

säljningen hör till de företeelser, som det ur allmän synpunkt är skäl att

uppmärksamma vid en lagstiftning om sådana företeelser inom närings­

livet, vilka begränsar den fria konkurrensen.

För närvarande faller repressaliefall under 1953 års lag blott då monopol

eller kartell föreligger. Däremot kan ingripande i allmänhet icke ske mot

en åtgärd, som vidtagits på föranstaltande av någon enstaka konkurrent.

Det är därför jämförelsevis lätt att kringgå lagstiftningen på denna punkt.

Upphäves regeln att lagens tillämpning är inskränkt till monopol- och kar­

tellfallen, kommer i princip alla fall av repressalier att kunna föranleda

ingripande genom ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, oavsett huru­

vida samförstånd om åtgärden kan påvisas eller icke.

Prisdifferentiering innebär automatiskt, att köpare som får olika prisvill­

kor kan komma i olika konkurrensläge. Detta är klart motiverat, om pris­

differentieringen anknyter till de kostnadsskillnader, som köpare förorsa­

kar säljare genom sina skiftande inköpsvanor, t. ex. genom olika order­

storlek, tidpunkt för ordergivning m. m. I själva verket är en sådan pris­

differentiering en förutsättning för att konkurrensen automatiskt skall kun­

na anses åstadkomma en rationell struktur. En prisdifferentiering går emel­

lertid ofta utöver kostnadsskillnaderna. Den får då karaktären av prisdiskri­

minering, d. v. s. ett gynnande eller missgynnande av en enskild köpare i

förhållande till andra, utan att detta kan motiveras med de olika prestatio­

ner som utföres. En sådan prisdiskriminering kan få konkurrensbegrän-

sande karaktär, och enligt nuvarande lag kan den göras till föremål för

undersökning och förhandling endast om den utövas av monopolföretag el­

ler företag i kartellsamverkan. Prisdiskrimineringen kan emellertid även

tänkas vara skadlig i andra fall, där de nämnda förutsättningarna för la­

gens tillämpning icke föreligger, vilket motiverar en utvidgning av lagen

i detta avseende. Här är emellertid fråga om en särskilt svårbedömd före­

teelse. Det måste nämligen uppmärksammas, att åtgärder mot prisdiskrimi­

nering i sig själva kan få en konkurrensbegränsande verkan, eftersom det

ofta är just i kampen om de stora kunderna med stark maktställning som

priskonkurrensen kommer i gång. Därest man utvidgar 1953 års lag till att

omfatta all prisdiskriminering, oavsett vem som utövar den, synes därför,

om icke särskilda skäl till ett annat bedömande finnes i ett visst fall, ingri­

pande mot prisdiskriminering endast böra äga rum i de fall, då den bidrar

till att verkningsförmågan inom näringslivet hämmas.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

patenträttigheter, kan på grund härav i allmänhet icke bli föremål för in­

gripande. Härutöver torde inskränkningen innebära, att lagen icke bör kom­

ma till användning för inskridanden mot andra företeelser än sådana, vilkas

verkan är så pas-s vittgående, att frågan överhuvud kan sägas utgöra ett

allmänt intresse. Härigenom bortfaller bl. a. sådana spörsmål, som icke har

någon avsevärd ekonomisk betydelse i det särskilda fallet eller är av större

vikt ur principiell synpunkt. Den uppställda inskränkningen är av bety­

delse icke blott med hänsyn till de tillämpande myndigheternas arbetsbörda

utan även för de enskilda näringsidkarna, vilka har ett befogat intresse av

att icke bli utsatta för ingripanden beträffande andra frågor än sådana av

någorlunda stor betydelse.

En annan och viktigare inskränkning i lagens tillämpningsområde ligger

däri, att man såsom skadlig betecknat blott sådan verkan av en konkurrens­

begränsning, som består antingen i påverkan på prisbildningen eller i häm­

mande av näringslivets verkningsförmåga eller i hinder för annans närings-

utövning. Lagen har alltså positivt genom uppräkning angivit de fall, då

det ur allmän synpunkt kan anses påkallat, att ingripande äger rum. Det

torde icke med fog kunna göras gällande, att uppräkningen är onödigt om­

fattande. Däremot kan måhända sägas, att de i lagen brukade uttrycken

medger en ganska fri tillämpning med hänsyn till omständigheterna i skilda

fall. Detta är emellertid snarast att anse som en fördel och torde för övrigt

på grund av ämnets natur vara ofrånkomligt.

Ytterligare framhåller utredningen att lagen icke går så långt som till att

förklara de konkurrensbegränsande företeelser, vilka avses i uppräkningen,

såsom otillåtliga, utan blott anger förutsättningarna för att en näringsid­

kare skall vara skyldig att inlåta sig i förhandling om bästa sättet för un­

danröjande av deras skadliga verkningar. Vidare har man genom samman­

sättningen av den myndighet — näringsfrihetsrådet — på vilken lagtill-

lämpningen i sista hand ankommer, sökt skapa garantier för att prövningen

sker på ett i allo objektivt sätt.

Utredningen anser för sin del, att lagstiftningens tillämplighetsområde är

på ett lämpligt sätt avgränsat genom de nu åberopade bestämmelserna. Den

av utredningen förordade lagreformen synes sålunda icke böra medföra

någon saklig ändring i dessa.

Utredningen finner att det moment i rådets verksamhet, som består i av­

görandet av frågan om stadgade betingelser för förhandling föreligger, ge­

nom den föreslagna lagändringen kommer att bli av avsevärt större bety­

delse än förut, eftersom alla konkurrensbegränsningar skall kunna upptagas

vid förhandling under den enda förutsättningen, att de har en ur allmän

synpunkt skadlig verkan. Man kan t. o. m. förutse, att det kommer att bli

en av rådets huvuduppgifter att avgöra, när sådan verkan skall anses före­

ligga, och att på detta område söka skapa en praxis, som i erforderlig mån

kompletterar lagreglerna.

Vidare framhåller utredningen att förhandlingarna har till ändamål att

åstadkomma en uppgörelse, med vilken man på ömse sidor kan åtnöjas.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

nom förhandling. Dessa svårigheter kan förväntas bli framträdande, om

möjligheten att tillgripa direkt prisreglering reserveras för vissa särskilda

förhållanden. För det fall att konkurrens icke kan åstadkommas förhand­

lingsvägen, bör därför möjlighet fortfarande finnas att fastställa ett högsta

pris för förnödenheten eller tjänsten i fråga. Med hänsyn till vanskligheten

att avgöra, vad som är ett skäligt pris bör detta dock icke ske i andra fall

än när ett pris är uppenbart orimligt och innebär ett utnyttjande av brister

i konkurrensen.

Av det anförda anser utredningen framgå, att behovet av ett stadgande,

som ger möjlighet att i nu avsedda fall ingripa med förordnande om högsta

pris, är permanent. Å andra sidan har man anledning förmoda, att blotta

förhandenvaron av ett dylikt stadgande så avsevärt underlättar möjlighe­

terna till uppgörelse förhandlingsvägen, att det endast sällan behöver till-

lämpas. Något hinder möter icke mot att denna undantagskaraktär kom­

mer till synes genom att stadgandet får en formulering, som utesluter att

det kan komma till användning i oträngt mål. Såsom utgörande en del av

den permanenta näringslagstiftningen har en dylik regel sin rätta plats i

1953 års lag.

Med beaktande av de nu anförda synpunkterna föreslår utredningen, att

i lagen införes en bestämmelse som möjliggör fastställande av högsta pris,

då det av en företagare tillämpade priset står i uppenbart missförhållande

till kostnaderna. En förutsättning bör dessutom vara, att prissättningen

först upptagits till förhandling inför näringsfrihetsrådet utan att överens­

kommelse kunnat uppnås.

En fråga för sig är, huruvida befogenheten att förordna om högsta pris

skall läggas i näringsfrihetsrådets hand. Denna lösning vill utredningen för

sin del icke förorda. I syfte närmast att betona stadgandets undantagska­

raktär föreslår utredningen, att fastställandet av högsta pris i nu avsett fall

skall ankomma på Kungl. Maj :t efter framställning av näringsfrihetsrådet.

Däremot kan åt rådet lämpligen uppdragas att vid behov medge undantag

från eller jämkningar i ett meddelat förordnande om högsta pris.

Om ett högsta pris åsättes enligt de nu skisserade reglerna, bör detta icke

betyda, att saken för framtiden får därvid bero. Tvärtom bör frågan om den

konkurrensbegränsning, som föranlett åtgärden, vid första lägliga tillfälle

upptagas på nytt och möjligheterna till uppgörelse därvid omprövas. Med

hänsyn härtill synes ej erforderligt och knappast heller lämpligt, att ett för­

ordnande om högsta pris får gälla under obegränsad tid. Utredningen före­

slår, att giltighetstiden begränsas till ett år från den dag, då förordnandet

meddelades. Detta utesluter givetvis icke, att nytt förordnande bör kunna

meddelas efter utgången av denna tid, om förutsättningar därför föreligger.

Utredningen erinrar om att under förarbetena till 1953 års lag ett flertal

överläggningar angående lagens utformning hölls mellan delegerade, utsed­

da av chefen för handelsdepartementet, samt representanter för Sveriges

grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.

24

ska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges hotell- och restaurantför-

bund samt Sveriges speceri- & lanthandlareförbund och Sveriges färghand­

lares riksförbund direkt avstyrker. Även handelskamrarna ställer sig av­

visande, men det är blott Östergötlands och Södermanlands handelskam­

mare samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare som ut­

tryckligen avstyrker. Löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget liksom

övriga ej förut nämnda remissinstanser utom Sveriges lantbruksförbund.

Till stöd för sitt avstyrkande av förslaget åberopar länsstyrelsen i Älvs­

borgs län att länsstyrelsen anser ändringen överflödig.

Sveriges färghandlares riksförbund samt Sveriges speceri- & lanthand­

lareförbund anför att det med hänsyn till att lagen varit i kraft så kort tid

är opåkallat att skärpa den, innan verkningarna av den kunnat närmare

överblickas. Förbunden befarar att utvidgningen skall få olyckliga och

svårbedömda konsekvenser. Det skulle icke finnas någon bestämd inrikt­

ning och klar avgränsning för en verksamhet, där det är svårt att på ett

tidigt stadium avgöra vad som skall betraktas som nödvändigt och lämpligt

att angripa. Förbunden är icke motståndare till att verkligt samhällsskad-

liga konkurrensbegränsningar undanröjes. Den nuvarande lagstiftningen

ger emellertid möjlighet därtill. — Delvis liknande synpunkter anföres av

svenska företagares riksförbund samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet, som i princip ej vill mot­

sätta sig en utvidgning av lagen så att myndigheterna får möjlighet att in­

gripa mot varje fall av skadlig konkurrensbegränsning, hävdar att man

genom att ensidigt inrikta sig mot vissa befarade negativa drag i olika för-

säljningsmetoder riskerar att upphäva deras kanske helt dominerande po­

sitiva verkningar. Våra kunskaper om det komplicerade samspel, som kän­

netecknar de moderna försäljningsemetoderna, är enligt förbundets mening

begränsade. Förbundet anser det därför i princip riktigast att avstyrka in­

grepp i form av konkurrenslagstiftning till dess det frågekomplex, som

modern försäljning utgör, närmare analyserats och verkningarna av olika

åtgärder klarlagts.

Kommerskollegium uttalar att det visserligen är en olägenhet att den nu­

varande lagstiftningen fått ett alltför begränsat tillämplighetsområde men

finner att ett genomförande av utredningens förslag lätt skulle få ej

önskvärda följder. Utredningens förslag innebär enligt kollegium i själva

verket, att teoretiskt varje åtgärd som vidtagits eller underlåtits av en före­

tagare kan bli föremål för förhandling. Utredningen avser nämligen med

konkurrensbegränsning i vidaste bemärkelse varje omständighet, som in­

nebär eller har till följd att konkurrensen icke är fullkomligt fri och ohäm­

mad. Ett förhandlingsförfarande skulle således kunna inledas i anled­

ning av en konkurrensbegränsning, som ej är beroende av vederbörande

företagares beteende utan är en omedelbar följd av omständigheter över

vilka han icke råder, t. ex. varubrist, lagstiftning, eller statliga reglering­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H8 år 1956

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

förande är att sådana fall av konkurrensbegränsningar uteslutes, som icke

är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att

hindra eller försvåra annans näringsutövning. Kammaren tillägger att så­

dana konkurrensbegränsningar som oligopol, selektiv försäljning och lik­

nande knappast lämpar sig för en förhandling, vilken torde ha sin största

betydelse då det gäller kartellavtal och dylika överenskommelser. Kam­

maren anser sig av dessa skäl icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.

Till stöd för denna ståndpunkt åberopar kammaren ytterligare att närings-

frihetsrådet enligt sin instruktion redan har möjlighet att i den utsträck­

ning det prövas lämpligt genom överläggningar med näringsorganisationer

■och företagare söka främja fri konkurrens inom näringslivet. Rådet kan

således uppta överläggningar även om konkurrensbegränsningar som ej

faller under 1953 års lag. Någon skyldighet för näringsidkare att ingå på

sådana förhandlingar finns visserligen ej, men kammaren kan svårligen

föreställa sig att någon skulle undandra sig begärda förhandlingar. Kam­

maren ifrågasätter om ej dylika förhandlingar skulle vara ägnade att skapa

förtroende mellan näringsliv och myndighet och sålunda att främja lagstift­

ningens syfte. Ett sådant förfaringssätt har den obestridliga fördelen att

det icke kan utnyttjas i trakasserande syfte.

Sveriges industriförbund har i princip icke något att invända mot en

utformning av 1953 års lag, som ger myndigheterna möjlighet att ingripa

mot skadlig konkurrensbegränsning överhuvudtaget. Något praktiskt be­

hov av en utvidgning av lagen i nuvarande läge har emellertid icke påvi­

sats. Ej heller har räckvidden av en sådan utvidgning — t. ex. beträffan­

de oligopolen —- i någon mån belysts av utredningen. En utvidgning i en­

lighet med utredningens förslag är enligt förbundets uppfattning desto

mindre påkallad som vissa av de företeelser, som skulle omfattas därav,

ännu under förarbetena till gällande lag uttryckligen förklarades icke böra

föranleda något samhälleligt ingripande. Innan en skärpning av lagen even­

tuellt genomföres, anser förbundet verkningarna av den nuvarande lagstift­

ningen böra ytterligare någon tid avvaktas. Förbundet kan av dessa skäl

icke tillstyrka utredningens förslag om utvidgning av 1953 års lag.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation finner av liknande skäl

att det icke är tillfredsställande att utan föregående noggranna utredningar

utvidga lagen. Även Sveriges grossistförbund framför snarlika synpunkter.

Därest en utvidgning av lagen sker, bör enligt förbundets mening i varje

fall en rimlig begränsning genomföras. Då detta svårligen torde kunna ske

genom att i lagen uppräkna de fall, som lagen skall omfatta, bör i motiven

klart utsägas, att i dess tillämpning alla sådana fall skall uteslutas, som

icke är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av sådan be­

skaffenhet att de väsentligt hindrar eller försvårar annans näringsutöv­

ning. Jämväl Sveriges lantbruksförbund, som anser sig icke kunna till­

styrka den föreslagna utvidgningen, uttalar att en utvidgning i varje fall

bör ta sikte på vissa preciserade typer av konkurrensbegränsning. Riks­

förbundet landsbygdens folk, som däremot ej vill ställa sig avvisande till

27

en utvidgning av 1953 års lag om en sådan åtgärd förknippas med avskaf­

fande av den nuvarande prisregleringen, anser likaså en precisering av

förslagets innebörd nödvändig i de fortsatta förarbetena. Eljest kan den för

en fortsatt snabb framstegstakt inom näringslivet erforderliga villigheten

till risktagande äventyras på grund av ovisshet om statsmakternas inställ­

ning till vidtagna dispositioner. Förbundet förklarar att dess tillstyrkan av

förslaget är förknippad med förutsättningen att en sådan precisering kom­

mer till stånd.

Sveriges köpmannaförbund finner att de motiv utredningen framlägger

lör utvidgningen av lagen icke är bärande. Förbundet beklagar att det ej

varit möjligt att i denna för näringslivet betydelsefulla lag eller i varje fall

i motiven mera exakt ange de fall där ingripande skall förekomma. För­

bundet anger icke uttryckligen sin principiella inställning till förslaget men

av yttrandet synes kunna utläsas att förbundet ej ställer sig helt avvisande

till eu utvidgning av lagen.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening anser, med hänsyn

dels till att behovet av en utvidgning av lagen är relativt obetydligt och

dels till att den tillämpats så kort tid, att det i varje fall är rimligt att

avvakta med lagens utvidgning till dess en bedömning av behovet därav

kan ske. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner med hänsyn till

lagens korta verkningstid tveksamt om dess tillämpningsområde nu bör

utvidgas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar att den före­

slagna utvidgningen inger betänkligheter. Eftersom man på detta kompli­

cerade område ej kan på förhand fastslå var gränsen går mellan samhälls-

nyttigt och samhällsskadligt, synes det kammaren som om enda möjlighe­

ten vore att näringsfrihetsrådet utbildar en praxis som ej blott avser att

avskaffa missbruk där sådana finns utan också anger riktlinjer för den

konkurrensvilliga och expansiva företagsamheten. Kammaren anser att man

bör räkna med att rådets avgöranden blir i hög grad prejudicerande för

verksamheten inom berörda områden under lång tid framåt. Det är därför

enligt kammarens mening mycket viktigt att man går ytterligt varligt fram

och under den första tiden hellre »friar än fäller». Man måste nämligen

komma ihåg att åtskilliga av de företeelser som kan verka konkurrensbe-

gränsande också kan ha en klart effektivitetshöjande verkan ur samhälls­

ekonomisk synpunkt.

Såsom skäl för sitt tillstyrkande av förslaget om förhandlingsmöjligheter­

nas utsträckning till konkurrensbegränsningar av alla slag anför närings­

frihetsrådet att statsmakterna måste vidtaga särskilda åtgärder för att

främja konkurrensen. Trots det inskränkande villkoret att konkurrensbe­

gränsningen skall medföra skadlig verkan, kan utvidgningen visserligen

tänkas leda till olägenheter på grund av svårigheten för den enskilde före­

tagaren att i förväg avgöra, huruvida ett visst handlingssätt sedermera kan

komma att bedömas såsom otillbörligt. Men med nämnda utgångspunkt

framstår det som eu olägenhet att den nuvarande lagstiftningen icke med­

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

28

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

ger rätt till förhandling i alla de fall, där en skadlig verkan av en konkur­

rensbegränsning föreligger. Enligt rådets uppfattning är denna olägenhet

så påtaglig, att de anförda betänkligheterna icke bör få hindra en utvidg­

ning av lagens tillämplighetsområde. Rådet har emellertid funnit sig böra

pröva huruvida en så oinskränkt utvidgning som utredningen förordat är

erforderlig. Sålunda vore det önskvärt att i själva lagtexten angiva i vilka

fall förhandling bör kunna äga rum. Vid sin prövning av detta spörsmål har

emellertid rådet fått klart för sig, att denna väg icke är praktiskt framkom­

lig. Det torde vara ogörligt att så noggrant beskriva de olika konkurrensbe­

gränsningarna, att icke misstolkningar kan ske och därmed osäkerhet fort­

farande vara för handen. Härtill kommer att en uppräkning i lagen av

bestämda konkurrensbegränsningar aldrig kan göras uttömmande, varför

det skulle bli nödvändigt att ändra lagen så snart en ej tidigare beaktad

form av konkurrensbegränsning anmäler sig. På grund härav har rådet

nödgats övergiva tanken på en mera ingående utformning av lagtexten.

Rådet har härvid även beaktat, att här är fråga endast om förhandlingar

och icke förelägganden. Rådet uttalar emellertid att rådet finner försla­

get böra tolkas så att det ej är meningen att förhandling skall komma till

stånd i samband med en konkurrensbegränsning, som är oberoende av

de närmast berörda företagarnas handlande och som alltså är en omedel­

bar följd av exempelvis en naturlig varuknapphet eller en statlig regle­

ring. Förliandlingsförfarandet skall inskränkas till sådana fall, där kon­

kurrensbegränsningen hänför sig till ett beteende från företagares sida. Öv­

riga fall fä föranleda en hänvändelse till de statliga myndigheter som genom

handels- eller näringspolitiska åtgärder kan påverka varutillgången och

konkurrensförhållandena. Utnyttjar den enskilde begränsningen på ett ur

allmän synpunkt otillbörligt sätt, finner rådet att förhandling bör kunna

äga rum. — Landsorganisationen i Sverige och ombudsmannaämbetet för

näringsfrihetsfrågor tillstyrker förslaget på i stort sett samma skäl. Lands­

organisationen tillägger bl. a. att i vissa fall olika konkurrensbegränsningar

är invävda i varandra. Det är, även ur praktiska synpunkter, otillfredsstäl­

lande om dessa ej skulle kunna granskas i ett sammanhang. Vidare framhål­

ler landsorganisationen att det bör kunna godtagas att näringsfrihetsrådet i

sin praktiska verksamhet gör lämpliga gränsdragningar mellan områden och

företeelser som må och icke må behandlas. Det väsentliga är enligt landsor­

ganisationens mening att kriterierna på vad som skall bedömas såsom sam-

hällsskadlig verkan enligt nuvarande lag även gäller för de områden som

genom utvidgningen kan bli föremål för bedömning.

Kooperativa förbundet anser utvidgningen av näringsfrihetsrådets behö­

righet till sådan konkurrensbegränsning, som nu ej täcks av lagen, vara av

stor betydelse. Förbundet påpekar emellertid att om en sammanslagning

av företag i större enheter med åtföljande tryck på den mindre företagaren

skulle komma att anses som otillbörlig genom att försvåra eller hindra

dennes näringsutövning, skulle otvivelaktigt paragrafen kunna verka kon-

kurrenshämmande i stället för konkurrensfrämjande. En lagstiftning eller

lagtillämpning i denna anda förbiser, att en effektiv konkurrens också kan

29

resultera i utrensning av icke konkurrensdugliga företag. Förbundet håller

visserligen ej för troligt, att lagen i praktiken kominer att tolkas på detta

sätt, men har dock anledning att befara, att den anförda formuleringen kan

komma att ge upphov till framställningar till näringsfrihetsrådet, vilka kan

bidra till en onödig ökning av dess arbetsbelastning och därigenom för­

svåra dess handhavande av sina centrala arbetsuppgifter.

Enligt inköpscentralernas aktiebolag ICA kan det måhända göras gällande

att man i fråga om oligopolen rör sig på ett område där förhållandena är

oklara och att man bör avstå från att öppna möjlighet till ingripanden till

dess närmare utredning om dessa företeelser föreligger. Med hänsyn till den

av bolaget hyllade principen om den fria konkurrensens avgörande bety­

delse för prisbildningen vill bolaget icke motsätta sig förslaget i denna del.

Jämväl svensk industriförening, som uttalar att en lagstiftning med syfte

att motverka kartellbildningar och monopol är ett av de viktigaste och nöd­

vändigaste komplementen till samhällets garantier för näringsfrihet, god­

känner att 1953 års lag utvidgas på föreslaget sätt. Ej heller statens pris-

kontrollnämnd har något att erinra mot förslaget.

Synpunkter på de olika former av konkurrensbegräns­

ning som enligt förslaget skulle falla under lagen anföres i en del ytt­

randen.

Sålunda anser kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening att

märkesvarusystemet ej bör inbegripas i de konkurrensbegränsningar, som

omfattas av lagen. Märkesvarorna är enligt föreningens uppfattning ägna­

de att möjliggöra en ur konsumenternas synpunkt värdefull konkurrens,

icke minst i kvalitetshänseende. Redan nu är de branscher, inom vilka mär-

kesvarusystemet framför allt tillämpas, undantagna från direkt prisregle­

ring utan att några olägenheter torde ha uppkommit därav. Ä andra sidan

framhåller tjänstemännens centralorganisation att det i den marknadstyp,

som nu dominerar, är av värde att även märkesmonopolen, under förut­

sättning att skadlig verkan bedömes föreligga, skall kunna falla under lag­

stiftningen.

Oligopolen är enligt näringsfrihetsrådet vanligen en naturlig följd av fri

konkurrens. Genom rationella metoder och lägre priser har ett fåtal före­

tag undanträngt flertalet konkurrenter. Konkurrensen torde i flertalet fall

avhålla från missbruk av oligopolställning. Visserligen förekommer oligo-

pol inom ett förhållandevis stort antal branscher i vårt land. Konkurrensen

från utlandet spelar emellertid en betydande roll. Konkurrens förekommer

även från andra varor, som är mera eller mindre utbytbara mot oligopolets

vara. Rådet vill ej förneka att oligopol kan medföra skadliga verkningar,

oliuru dessa i det enskilda fallet kan vara svåra att klarlägga. Rådet anser

dock sannolikheten för att en oligopolsituation medför skadlig verkan vara

ringa, framför allt när sinsemellan konkurrerande block eller företagsfor­

mer uppträder på marknaden eller då konkurrens förekommer på nyss

nämnda sätt. Erfarenheterna visar dock enligt rådets åsikt att missförhål­

landen på grund av förekomsten av märkesvaror har lättare att uppkomma

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

30

i en oligopolsituation. Rådet uttalar att det mången gång måste bli vansk­

ligt att bedöma oligopolfallet rätt och framhåller att i detta fall särskilt

stora krav ställes på varsamhet och omdöme vid prövningen och vid valet

av förhandlingsmål eller andra åtgärder inom den föreslagna lagstiftningens

ram. Vidare yttrar rådet att en sammanslagning av flera företag till en

större företagsenhet ej i och för sig får utgöra skäl till förhandling. Rådet

utgår från att det icke kommer att ingå i dess befogenheter att förhandla

om uppdelning av företag i mindre enheter.

Sveriges industriförbund åberopar sitt yttrande över varudistributionsut-

redningens betänkande och anför, att vissa uttalanden däri i allt väsentligt

äger tillämpning även på det nu förevarande förslaget. I nämnda yttrande

anförde förbundet bl. a. att en oligopolsituation kunde vara en direkt följd

av hård konkurrens och att de företag som överlevt vore de mest effektiva

i branschen. Konkurrensen mellan de större företagen, som i regel gjorde

de största insatserna när det gällde att föra utvecklingen inom branschen

framåt, toge sig ofta uttryck i strävanden att tillverka bättre kvaliteter och

nya varor. Tillämpning av 1953 års lag å oligopol komme att inbegripa prak­

tiskt taget alla grenar av livsmedelsindustrin och den kemisk-tekniska in­

dustrin, stora delar av textil- och konfektionsindustrierna samt den ojäm­

förligt viktigaste delen av tillverkningen och importen av s. k. varaktiga

konsumtionsvaror ävensom den största delen av tillverkningarna inom den

mekaniska verkstadsindustrin. Det vore enligt förbundets mening uteslu­

tet att påföljden av ett i lagens mening skadligt oligopol skulle bli att ett

företag skulle upplösas i mindre enheter. Förbundet ställde frågan om före­

tagen skulle förmås sänka sina priser eller hur man eljest skulle komma

till rätta med skadlig prissättning. Förbundet hade funnit det sannolikt att

man här skulle hamna i en sorts direkt priskontroll. Stockholms handels­

kammare samt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening delar

uppfattningen att konkurrensen inom ett oligopol vanligen är effektiv. För­

eningen för vidare på tal frågan om formen för ingripande mot oligopol

och finner en uppdelning av företag näppeligen kunna ifrågakomma. För­

eningen anser det oklart hur andra åtgärder skulle kunna få till följd att

konkurrensen inom ett av oligopol behärskat område skulle komma att

öka. Utredningens resonemang om oligopolen är enligt föreningen mycket

lösliga.

Kooperativa förbundet betraktar däremot utredningens behandling av

oligopolen som klarläggande och dess anvisningar om tillämpningen av la­

gen i detta avseende som tillfredsställande. Förbundet påpekar, att oligo-

polssituationen ofta är följden av utpräglad konkurrens på vissa områden

där konsumentkooperationen med egna företag kraftigt bidragit till att upp­

rätthålla priskonkurrens och marknadsfrihet. Exempel härpå är kvarn-,

växtolje-, margarin- och glödlampsindustrierna. Inom dylika områden men

även inom andra branscher än de av den kooperativa verksamheten berörda,

särskilt där import av större omfattning förekommer, karakteriseras enligt

förbundet situationen ofta av konkurrerande maktgrupper, som företräder

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

32

Kungl. Maj:ts proposition nr

745

år 1956

verka bruttoprisförbudet. I sådant fall kan enligt rådets mening skadlig

verkan ej sällan förekomma, även om konkurrensen skulle vara effektiv i

tillverkningsledet. Enligt Stockholms handelskammares uppfattning tillhör

selektiv försäljning den typ av konkurrensbegränsande åtgärder som i regel

är rationaliseringsfrämjande och som skapar förutsättningar för skärpt

konkurrens. Skånes handelskammare ger uttryck för samma mening.

Även om konkurrensen i distributionsledet är begränsad beträffande de va­

ror som härrör från viss fabrikant, säljes varorna i fråga merendels i full

konkurrens med liknande varor från andra fabrikanter. Denna konkurrens

finner kammaren tillfyllest ur konsumenternas synpunkt. Däremot hävdar

kooperativa förbundet att selektiv försäljning kan missbrukas såväl för att

utöva repressalier mot misshagliga återförsäljare som för att i praktiken

upprätthålla riktpriser som bundna bruttopriser och ingå faktiska exklu­

sivavtal. Förbundet ansluter sig till tanken att möjliggöra ingrepp mot re-

pressalieförfaranden även när sådana förfaranden praktiseras annat än i

samverkan.

Näringsfrihetsrådet anser att prisdifferentiering kan såväl vara ett led

i effektiv konkurrens som utgöra en skadlig konkurrensbegränsning. Rådet

anser prisdifferentieringen vara en särskilt svårbedömbar företeelse som

kommer att kräva den största omsorg vid lagens tillämpning. Utredningens

uttalande att lagen bör tillämpas å prisdifferentiering i stort sett endast då

verkningsförmågan inom näringslivet hämmas, innebär, fortsätter rådet, i

själva verket ej att utredningen frångått grundsatsen att förhandling skall

kunna ske även om någon på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt hindras

i sin näring. Det torde enligt rådet nämligen förhålla sig så att i detta fall,

där fråga är om det viktigaste vapnet i konkurrensen, d. v. s. prissättningen,

den enskilde måste kunna åberopa särskilda skäl för att förfarandet skall

kunna betraktas såsom otillbörligt ur allmän synpunkt. Rådet understryker

angelägenheten av att enskilda köpare ej avskräckes från att genom vanlig

köpslagan pressa säljarnas priser, även om detta åtminstone för en tid inne­

bär att större skillnader uppstår än som svarar mot skillnader i säljarens

kostnader. Å andra sidan kan det enligt rådets uppfattning vara ur allmän

synpunkt otillbörligt att sådana diskriminerande skillnader i inköpspris

blir bestående mellan små och stora köpare eller på ett konventionellt sätt

tillämpas mellan olika nominella typer av kunder alldeles oavsett försälj­

ningskostnader eller andra objektivt påvisbara marknadsförhållanden. Van­

ligen torde kunna hävdas att en sådan typ av prisdiskriminering hämmar

näringslivets verkningsförmåga, därför att företagarna ej kan konkurrera

på »lika villkor». Det kan även komma i fråga att taga upp fall då pris­

diskriminering uppenbarligen är avsedd att ersätta obefogad leveransväg­

ran. I övrigt torde enligt rådet fall som allvarligt försvårar annans närings-

utövning böra upptagas med största återhållsamhet, eftersom prisdiskrimi­

nering kan förekomma som led i sund konkurrens.

Sveriges köpmannaförbund anser att utredningens uttalande om pris­

diskriminering är för vagt. Förbundets uppfattning är att ingripande skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

33

ske i alla fall av prisdiskriminering. Härmed avses icke att ingripande bör

komma i fråga i alla fall då olika pris tillämpas mot olika köpare. En stor

köpare, som köper på för säljaren speciellt förmånliga villkor, kan få läg­

re pris än en mindre köpare som betingar sig småleveranser i oekonomiska

enheter. Diskriminering inträder enligt förbundets mening först när den

mindre köparen får högre priser, trots att han köper på samma betingelser

för leverantören som den större köparen. Jämväl kemisk-tekniska och livs-

niedelsfabrikcinters förening

vänder sig mot utredningens uttalande att pris­

diskriminering i regel bör föranleda ingripande endast i de fall då prisdi­

skrimineringen bidrar till alt verkningsförmågan inom näringslivet häm­

mas. Föreningen hänvisar bl. a. till att i samband med införandet av 1953

års lag anförts att diskriminering i regel innebär att annans näringsutöv-

ning försvåras eller hindras. Föreningen tillägger att mot den enskilda ny-

etableringskontrollen åberopas särskilt att den medför svårigheter och hin­

der för den enskildes näringsverksamhet.

Ej heller Stockholms handelskammare

kan dela den uppfattning som

kommit till uttryck i utredningens angivna uttalande. Kammaren anser

för övrigt att en sådan uppfattning strider mot förslagets regler om vad

som skall avses med skadlig verkan.

Även kooperativa förbundet

påpekar att prisdifferentiering kan i olika

fall taga sig uttryck antingen som konkurrensbegränsning eller som ett

normalt konkurrensmoment. En negativ inställning från övervakningsmyn­

dighetens sida mot prisdifferentiering av sist angivet slag skulle enligt för­

bundets mening givetvis icke gagna priskonkurrensen men däremot kunna

medföra skadlig verkan för konsument- och allmänintresset. En sådan tolk­

ning anser förbundet dock icke vara att befara.

Innebörden av begreppet effektiv konkurrens skärskådas

närmare i några yttranden. Sålunda anser Sveriges industriförbund

att det­

ta begrepp av utredningen definieras så snävt, att eu sådan konkurrens som

utredningen synes åsyfta knappast existerar på många varuområden och

icke heller kan anses eftersträvansvärd i det moderna samhället. Utredning­

ens bestämningar kännetecknar enligt förbundets åsikt snarast den fria kon­

kurrensen enligt den ekonomiska liberalismens teori men kan icke utan vi­

dare identifieras med vedertagna krav på effektiv konkurrens i nutidens

ekonomiska samhälle. Avvikelser från den fria konkurrensen behöver så­

lunda icke innebära att konkurrensen ej fyller rimliga krav på effektivitet.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund, svenska för­

säljnings- och reklamförbundet

och Stockholms handelskammare

samt av

kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening

som tillägger att ett

visst mått av samverkan — med den effekt på konkurrensen som denna

samverkan måste få — ofta varit till nytta för det ekonomiska framåtskri­

dandet. Det har nämligen möjliggjort samlade insatser och rationaliserings-

åtgärder av största betydelse.

Förslaget att i 1953 års lag införa en möjlighet till faststäl­

lande av högsta pris tillstyrkes eller godtages av de flesta remiss-

3

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 14S

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

instanserna. Direkt avstyrkande är blott länsstyrelsen i Älvsborgs län, svensk

industriförening samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Kommerskollegium

framhåller att förslaget synes åsyfta endast fall som

är besläktade med prisocker. Enligt kollegii mening har ett stadgande med

sådan innebörd knappast sin plats i en lagstiftning av förevarande natur.

För övrigt anser kollegium att det kan förutses att fallen blir tämligen säll­

synta. Det torde enligt kollegii uppfattning vara vanligare att priset visser­

ligen icke är orimligt i förhållande till kostnaderna men att dessa är högre

än som i och för sig är påkallat. Såvitt kollegium finner sig kunna bedöma,

skulle näringslivet kunna godtaga stadgandet även om utredningen åsyftat

att fastställande av högsta pris skulle kunna ske jämväl för det fall att visst

pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständighe­

ter. Ingen torde väl ha anledning av försvara ett så påtagligt slöseri med

våra tillgångar. Stadgandets innehåll i övrigt borgar för att missbruk ej be­

höver befaras. Bestämmelsen blir ej tillämplig med mindre både ombuds­

mannaämbete! för näringsfrihetsfrågor och rådet finner att priset är orim­

ligt högt. Innan ärendet hänskjutes till rådet bör samtliga på saken inver­

kande förhållanden ha ingående och allsidigt belysts. Tillämpning kan ske

blott då den höga prissättningen är föranledd av konkurrensbegränsning

och ärendet kan ej hänskjutas till Kungl. Maj :t förrän förhandlingsförfa-

randet misslyckats. Kollegium framhåller vidare alt saken dessutom måste

vara av allmän betydelse för att pris skall kunna fastställas samt att Kungl.

Maj :t kan utöva sin befogenhet endast på föranledande av rådet. Måttstoc­

ken vid prövningen av kostnaderna bör enligt kollegium vara ett företag

som nått en rimlig grad av rationalisering och sålunda icke ett företag som

hunnit allra längst i detta avseende. Näringsfrihetsrådet

utgår ifrån att be­

stämmelsen avser att komma till rätta icke endast med konkurrensbegräns­

ningar som medför orimligt höga skillnader mellan pris och kostnader utan

även sådana där visst pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och

övriga föreliggande omständigheter, såsom olikhet i riskersättning och av-

skrivningsbehov. Eftersom företagarna i regel torde sträva efter att genom

rationaliseringar nedbringa sina kostnader, anser rådet anledning i vanliga

fall saknas för att i detta hänseende rikta invändningar mot företagarna.

Redan härav följer att en regel av nämnda innebörd icke behöver befaras

leda till obefogade inskränkningar i företagarnas rörelsefrihet. I fråga om

bedömningen av kostnaderna hyser rådet samma uppfattning som kom-

merskollegium. Är fråga om monopol där direkta jämförelseobjekt saknas,

bör försiktighet iakttagas när det gäller att bedöma vilken rationaliserings-

grad som är rimlig. Socialdemokratiska kvinnoförbundet

yttrar att förbun­

det gärna sett att man funnit någon möjlighet att ingripa mot oskäliga kost­

nader.

Även landsorganisationen i Sverige

är inne på samma tankegångar. Lands­

organisationen tillstyrker i princip förslaget om ingrepp genom förordnan­

de av högsta pris i de fall då godtagbar uppgörelse ej kan uppnås genom

förhandling inför näringsfrihetsrådet. Det kan enligt landsorganisationens

36

Kungl. Maj:ts proposition nr t48 år 1956

utsättningar anser sig förbundet böra tillstyrka förslaget om bestämmande

av högsta pris.

Länsstyrelsen i Värmlands län

uttalar jämväl beträffande utredningens

nu förevarande förslag att det kan ifrågasättas huruvida icke med prövning­

en därav kan anstå till dess man vunnit erfarenhet av följderna av prisreg­

leringens avskaffande och kemisk-tekniska och livsmcdelsfabrikanters

förening

anser att behovet av den föreslagna lagändringen icke verifierats. De

i och för sig begränsade erfarenheterna av näringsfrihetsrådets mycket kort­

variga verksamhet tyder enligt föreningens åsikt närmast på att förhand­

lingarna inför detta och möjligheterna att meddela rekommendationer med­

för att lagstiftningen blir effektiv. Föreningen finner därför skäl att ifråga­

sätta om lagändringen är av behovet påkallad.

Svensk industriförening

motsätter sig bestämt att 1953 års lag utvidgas

så att lagen kan verka i rent prisreglerande syfte. Denna lags mening är ju

att effektivt hindra prisregleringar av olika slag, som i form av karteller,

monopol etc. kan hildas inom de olika näringarna. Det synes därför för­

eningen inkonsekvent att samma lag skall kunna användas som ett instru­

ment just för prisregleringsingripanden. Dessutom anser föreningen det

otroligt att någon företagare skulle tvinga näringsfrihetsrådet att till Kungl.

Maj :t anmäla att en förhandling misslyckats, något som ju skulle innebära

att man riskerade skärpt lagstiftning på området. Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare

uttalar att ett införande i 1953 års lag av möj­

lighet att tillgripa tvångsmedel innebär en verkligt radikal förändring av

lagens natur. Lagen är en förhandlingslag. Kammaren avstyrker att man

frångår denna princip. Av samma skäl finner sig Skånes handelskammare

icke kunna förorda förslaget.

Förhållandet mellan ändringarna i 1953 års lag

samt jordbruks regleringen behandlas av de båda jordbruksorga­

nisationerna. Sveriges lantbruksförbund

anser det nödvändigt med ett utta­

lande från statsmakternas sida av innebörd att sådana interna åtgärder

inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, som har till syfte att uppe­

hålla priserna på jordbruksprodukter inom landet, icke skall anses stridan­

de mot 1953 års lag, så länge partipriserna ligger mellan prisgränserna enligt

de av 1955 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida utformningen

av prissättningen på jordbruksprodukter. Även riksförbundet landsbygdens

folk

understryker önskvärdheten av ett klargörande i nämnda riktning.

Svensk industriförening

anser däremot att det är nödvändigt med ett

kraftfullt ingripande från ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor

gentemot bl. a. förekommande konkurrensbegränsningar inom jordbruks­

området så att icke respekten för lag och rätt skall uppmjukas bland före­

tagarna inom handel, industri och hantverk, därför att de finner att något

som liknar mannamån förekommer vid konkurrensbegränsningslagstiftning-

ens tillämpande.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

37

Departementschefen

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag i anslutning till ett

av 1954 års priskontrollutredning framlagt förslag förordat övergång till en

ordning, som innebär att direkt prisreglering ej skall tillämpas under nor­

mala förhållanden utan att man då skall lita främst till konkurrensen som

prisregulator. I enlighet härmed har chefen för finansdepartementet fram­

lagt föi-slag till en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär. Detta förslag

bygger på att man samtidigt genomför vissa av utredningen förordade lag­

stiftningsåtgärder, som syftar till att ge samhället ökade möjligheter att

motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet.

En av dessa åtgärder innebär en utvidgning av tillämpnings­

området för 1953 års lag om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen

äger nu — om man bortser från dess allmänna förbud mot bruttopris och an-

budskarteller — tillämpning endast på konkurrensbegränsning som består

i monopol eller kartellavtal, vartill hänföres liknande överenskommelse och

eljest i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Utredningens förslag

innebär att tillämpningsområdet för lagen skall utsträckas att avse alla

slag av konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan.

Den omständigheten att 1953 års lag nu kan tillämpas endast i kartell-

och monopolfallen innebär bestämda olägenheter. Det är visserligen möjligt

att största delen av de samhällsskadliga verkningar som förorsakas av kon­

kurrensbegränsningar kan hänföras till kartell- och monopolfallen och så­

lunda kan bli föremål för förhandling inför näringsfrihetsrådet. Emellertid

är det uppenbart, att även andra former av konkurrensbegänsande företeel­

ser kan medföra samhällsskadlig verkan. Ett sådant fall är det s. k. oligo-

polfallet, då marknaden inom ett visst område, ehuru kartell eller monopol

ej föreligger, behärskas av ett fåtal företag. Vidare kan olika konkurrens-

begränsande metoder, som väl vanligast användes vid monopol eller kartell­

avtal, begagnas även då sådant ej föreligger. Såsom ett exempel härpå kan

erinras om det på varumärkesrätten grundade monopolliknande märkesva-

rusystemet. Ett annat exempel är riktprissystemet, som i det fall att riktpri-

ser bestämmes av en företagare för företagare i senare distributionsled, s. k.

vertikal riktprissättning, icke nödvändigtvis förutsätter kartell eller mono­

pol. Ytterligare ett fall är missgynnande av viss eller vissa företagare, exem­

pelvis genom försäljnings- eller köpvägran eller tillämpning av olika pris

för skilda kunder.

Beträffande alla dessa fall kan visserligen helt allmänt sägas att de kan

vara och ofta är fullt godtagbara eller till och med förmånliga för sam­

hället. 1 oligopolfallet torde sålunda ofta mycket stark konkurrens råda.

Märkesvarusystemet kan underlätta distributionen och riktprissystemet kan

minska återförsäljarnas omkostnader. Principiellt måste det stå en företa­

gare fritt att av rent affärsmässiga skäl välja sina kontrahenter. Prisdiffc-

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

rentiering kan gynna sådana inköpsformer som kan förbilliga distributio­

nen, exempelvis köp i större mängder. Å andra sidan synes det i oligopolfal-

let ligga nära till hands att företagen tillämpar en faktisk uppdelning av

marknaden eller att intet av dem vill ta initiativet till möjliga prissänkning­

ar som skulle skärpa konkurrensen i branschen och tvinga till rationalise­

ringar. Och det kvasiinonopol som varumärkesrätten medför kan utnyttjas

för att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning. Rikt-

prissystemet kan medföra utpräglad prisstelhet. Vägran att sälja till viss

företagare kan användas som repressalieåtgärd mot obekväma konkurren­

ter och detsamma gäller vägran att köpa av viss företagare. Även olika

prissättning i förhållande till olika köpare kan ta sig formen av ren diskri­

minering. Alla dessa former av konkurrensbegränsningar kan alltså tänkas

i särskilda fall medföra samhällsskadlig verkan. Bärande skäl synes ej kunna

anföras för att samhällets möjligheter att ingripa mot dylik samhällsskad­

lig verkan skall vara beroende av om den konkurrensbegränsning, som i

det aktuella fallet förorsakar den, kan hänföras till kartell eller monopol.

Det måste anses omotiverat att samhället endast i dessa fall skall kunna

ingripa mot eu åtgärd som medför skadlig verkan, medan enahanda åtgärd

i andra fall skall gå helt fri från ingripande även om den är aldrig så sam­

hällsskadlig. Icke minst tydligt är detta om olika former av konkurrens­

begränsningar är sammanvävda med varandra eller om det är fråga om

gränsfall av kartellsamverkan, som icke kan göras till föremål för förhand­

ling.

Den olägenhet, som sålunda är förknippad med den nuvarande inskränk­

ningen av lagens tillämpningsområde, blir särskilt framträdande, då möj­

ligheten att ingripa med prisreglering begränsas enligt föreliggande förslag.

Det är nämligen tydligt att samhället i prisregleringen har ett maktmedel

som kan användas även för att undanröja skadliga verkningar av sådana

konkurrensbegränsningar som icke kan dragas inför näringsfrihetsrådet. I

och med att prisregleringen inskränkes till extraordinära situationer före­

ligger därför mycket starka skäl för att utvidga 1953 års lag till att avse alla

slag av konkurrensbegränsningar. Det är visserligen, som Sveriges industri­

förbund anfört, rikligt att direktiven för den prisreglerande verksamheten

ändrades i samband med tillkomsten av 1953 års lag så att föreskriften för

priskontrollnämnden, att särskilt uppmärksamma sådan prissättning som

sammanhängde med konkurrensbegränsande företeelser, upphörde. Detta

synes mig dock vara av mindre betydelse för frågans avgörande. Det väsent­

liga är att samhället nu genom att avstå från prisreglering i normala tider

frånsäger sig en verksam möjlighet att ingripa. Denna omständighet gör ock­

så att det från flera håll mot den ifrågasatta utvidgningen åberopade skälet,

att 1953 års lagstiftning varit i tillämpning så kort tid, icke kan anses bä­

rande. Genom prisregleringens upphörande uppkommer nämligen ett helt

nytt läge. Ej heller kan det, såsom från en remissinstans gjorts gällande,

anses tillräckligt att lita till möjligheten för näringsfrihetsrådet att i enlighet

med sin instruktion genom överläggningar med organisationer och företa­

40

fall då ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig

varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gäller självfallet

också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i den

mån den följer de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna i samband

med jordbruksregleringen. Förhållanden som nu nämnts kan dock kom­

ma under näringsfrihetsrådets bedömning enligt lagen, såvida de utnyttjas

på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt. Men även i de allra flesta

andra fall måste uttrycket anses ge tillräcklig ledning. I ordet otillbörlig

ligger tydligen ett krav på verklig samhällsskadlighet.

De betänkligheter, som möjligen kan återstå med hänsyn till att man ej

kan i lagen angiva innebörden av begreppet konkurrensbegränsning och

att bestämningen av skadlig verkan ej är alldeles entydig, bör enligt min

uppfattning vika då man betänker hur ingripandet sker. Om man bortser

från bruttopris och anbudskarteller, finns icke några generella förbud och ej

heller stadganden om straff eller ogiltigförklaring av åtgärden. Jag kominer

\isseiligen, som strax skall framgå, att föreslå införande av möjlighet att

fastställa högsta pris. Detta skall emellertid förekomma blott i undantags­

fall. Och frånsett detta fall ingriper samhället blott genom att undersöka åt­

gärdens samhällsskadlighet och genom att medelst förhandling söka undan­

röja de skadliga verkningarna därav. Härtill kommer att förhandlingsför-

farandet har en rättegångsliknande karaktär och sker i offentlighetens fulla

ljus inför eu myndighet, näringsfrihetsrådet, vari både domare, företagare

och löntagare-konsumenter ingår som ledamöter.

I Ossa yttranden har man ansett risken stor att en utvidgning av lagen

i enlighet med vad jag i det föregående förordat skall medföra trakasserier

mot lojala företagare genom att konkurrenter, som anser sig illa behandlade,

gör obefogade anmälningar till myndigheterna. Även faran för skador till

följd av den publicitet som dylika anmälningar kan få har framhållits. Dessa

risker föreligger helt naturligt redan nu utan att några större olägenheter

därav försports. Fn viss ökning av risken för dylika olägenheter kan väl

tänkas såsom en följd av en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Ris­

kerna bör dock enligt min mening ej överdrivas. .lag vill framhålla att så­

väl näringsfrihetsombudsmannen som rådet har möjlighet att utan mera

ingående utredning avvisa framställningar som ej förtjänar avseende. Och

rådet kan göra detta utan att upptaga saken på sammanträde.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag om utvidg­

ning av 1953 års lag så att förhandling kan ske för undanröjande av sam-

hällsskadliga verkningar av alla slag av konkurrensbegränsningar. Tydligt

är att den föreslagna utvidgningen av lagen kommer att ställa än större

krav på de myndigheter, som tillämpar den, än vad som redan nu är fallet.

Eftersom likartade åtgärder i ett fall kan vara samhällsnyttiga och i ett

annat samhällsskadliga, kan del bli fråga om svåra avvägningar, som kräver

giundliga utredningar och stor omdömesgillhet från myndigheternas sida.

Näringsfrihetsrådets intima kontakt med såväl företagar- som konsument-

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

41

och löntagargrupperna gör att man enligt min mening med fullt förtroende

kan till rådet överlämna de krävande uppgifter det här är fråga om.

I detta sammanhang torde böra beaktas att det vid bedömningen av vad

som i ett särskilt fall skall anses som samhällsskadlig verkan av konkurrens­

begränsning är av stor vikt att en åtgärd icke bedömes blott med hän­

syn till sina direkta verkningar utan sättes in i vidare sammanhang. Först

om verkan kan anses otillbörlig ur allmän synpunkt får förhandling äga

rum. Härvid måste hållas i minnet att verksamheten icke syftar till den

klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den ur sam­

hällets synpunkt mest effektiva konkurrensen, d. v. s. en konkurrens soni

driver utvecklingen i den riktning, som på längre sikt kan förmodas inne­

bära det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Vissa begränsningar av

konkurrensen är otvivelaktigt icke blott godtagbara utan förmånliga och rent

av nödvändiga ur samhällets synpunkt. Några närmare riktlinjer för be­

dömningen synes icke kunna uppdragas. Detsamma är förhållandet i fråga

om förhandlingsmålen. I allt väsentligt kan jag i dessa frågor instämma

i näringsfrihetsrådets uttalanden i dess yttrande över betänkandet. Jag vill

särskilt framhålla utredningens av flera remissinstanser understrukna utta­

lande att förhandling i monopol- eller oligopolfallen ej skall gå ut på att un­

danröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Näringsfrihetsrå-

det får sålunda exempelvis icke förhandla om uppdelning av ett företag i

flera.

En annan av utredningen föreslagen ändring i 1953 års lag innebär, som

redan antytts, att möjlighet att fastställa högsta pris skall

införas i lagen. För det fall att förhandlingen ej ger önskvärt resultat inne­

håller lagen nu ej andra regler än att rådet skall anmäla förhållandet till

Kungl. Maj :t, om saken finnes vara av större vikt. Utredningen föreslår att

Kungl. Maj :t skall äga att på hemställan av rådet fastställa högsta pris, då

konkurrensbegränsning medför skadlig verkan genom att visst pris står i

uppenbart missförhållande till kostnaderna.

Detta förslag tillstyrkes eller godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Man ifrågasätter dock i vissa fall om behov av lagändringen föreligger. I

några yttranden anföres tillika principiella invändningar av innebörd att la­

gen, som nu icke medger annan åtgärd än förhandling, radikalt förändrar ka­

raktär om däri införes en möjlighet att begagna tvångsmedel samt att det

skulle strida mot lagens anda, som är att motverka bl. a. reglering av priser,

att göra den till ett prisregleringsinstrument. Även om sistnämnda invänd­

ningar icke helt saknar teoretiskt berättigande, bör de dock enligt min me­

ning stå tillbaka för det praktiska behovet av den föreslagna bestämmel­

sen. Svårigheten att uppnå det åsyftade resultatet, d. v. s. att undanröja

skadlig verkan av en konkurrensbegränsning, torde nämligen vara särskilt

stor då denna verkan består i att priset är för högt. Denna svårighet har

emellertid hittills icke varit av större betydelse, eftersom man haft möjlig­

heten att genom direkt prisreglering bestämma ett skäligt pris. Men då

samhället avhänder sig denna möjlighet, blir behovet av den föreslagna be-

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

42

Kungt. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

stämnielsen uppenbarligen mera framträdande. Jag finner alltså att även en

ändring av lagen i den föreslagna riktningen är en nödvändig följd av att

prisregleringen reserveras för extraordinära förhållanden.

I yttrandena har förslaget i denna del tolkats på två olika sätt. Å ena

sidan har man utgått från att avsikten är att bestämmelsen skall träffa

blott vad som närmast kan betecknas som ett ockerfall, d. v. s. att bedöm­

ningen om priset är oskäligt skall ske med utgångspunkt från de faktiska

kostnaderna i det föreliggande fallet. Å andra sidan har den meningen ut­

talats att man vid bedömningen av prisets skälighet icke kan underlåta att

bedöma även kostnadernas skälighet. Den förstnämnda åsikten hävdas sär­

skilt från företagarhåll, medan den senare företrädes av kommerskollegium,

näringsfrihetsrådet och landsorganisationen i Sverige.

I anledning härav vill jag framhålla att den i regeln innefattade jämfö­

relsen i första hand bör avse förhållandet mellan priset och de faktiska kost­

naderna för framställningen av den vara det gäller hos de av den aktuella

konkurrensbegränsningen berörda företagarna. Ofta nog lärer kostnadsni­

vån vara ungefärligen densamma hos alla företagarna. Men läget kan ock­

så vara det att betydande skillnader i kostnadsläget föreligger de olika före­

tagarna emellan. Att i ett sådant fall städse taga kostnadsläget hos företa­

garen med de högsta kostnaderna till utgångspunkt för bedömningen kan

enligt min mening ej vara riktigt. Den omständigheten att en företagare

som medverkar i en konkurrensbegränsning har en hög kostnadsnivå, t. ex.

till följd av underlåtenhet att vidtaga rationaliseringsåtgärder i en omfatt­

ning som måste anses normal, kan icke rimligen motivera, att samhället vid

avgörandet, huruvida priset på en av konkurrensbegränsningen omfattad

vara är för högt, skall nödgas utgå från nämnda företagares faktiska kost­

nader. Detta skulle innebära ett slöseri med de gemensamma resurserna,

som lagen just syftar till att motverka. Likartade synpunkter kan också

göra sig gällande i det fall att kostnadsnivån är ungefärligen densamma,

t. ex. om i ett oligopolfall alla berörda företagare underlåtit att, kanske just

till följd av den föreliggande konkurrensbegränsningen, vidta sådana ratio­

naliseringsåtgärder som framstår som naturliga. Även i monopolfallet kan

sådana förhållanden tänkas föreligga. Fall finns sålunda där det är motive­

rat att jämföra priset med ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna.

Å andra sidan kan det såsom Sveriges industriförbund anfört finnas skäl

för att vid jämförelsen taga hänsyn även till andra omständigheter än kostna­

derna. Införandet av en ny vara eller genomförandet av en ny tillverknings­

metod innebär ofta nog ett betydligt risktagande. Ibland medför åtgärden en­

dast förlust medan den i andra fall kan ge ett avsevärt ekonomiskt utbyte.

Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att risktagande av denna art sker

och av betydelse härför är självfallet den vinst som kan uppkomma. Det

måste alltså anses motiverat ur samhällets synpunkt att man vid jämförel­

sen mellan pris och kostnader tar hänsyn till dylika och liknande omstän­

digheter, bland vilka även må nämnas avsättningsbehov för rationaliserings-

eller forskningsändamål.

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

i lagens nu gällande lydelse bortfaller. För att ersätta de bortfallna stadgan-

dena kan lämpligen definitionen å samhällsskadlig verkan, som nu åter­

finnes i 1 § andra stycket, överföras till det avsnitt i lagen, som rör för­

handling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning,

och bilda en ny 5 §. Såsom en ny 6 § synes böra upptagas den nuvarande

bestämmelsen i 5 § andra stycket om att förhandling inför näringsfrihets-

rådet icke, med mindre Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, får gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning, samt om förutsättningarna för att

sådant tillstånd skall kunna meddelas.

Reglerna om högsta priset synes i enlighet med utredningens förslag kun­

na infogas såsom ett andra stycke i 21 §, vilken paragraf innehåller re­

geln om näringsfrihetsrådets åtgärd, då förhandling inför rådet avslutas

utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat undanröjas. Be­

stämmelser om straff och annan påföljd för den, som åsidosätter ett med­

delat förordnande om högsta pris, bör inarbetas bland lagens övriga ansvars­

bestämmelser, lämpligen i form av ett tillägg till nuvarande 29 §.

1

§•

Lagen anger för närvarande sitt syfte vara att i vissa fall motverka kon­

kurrensbegränsning inom näringslivet. I överensstämmelse med grunderna

för de föreslagna lagändringarna synes syftet nu böra anges vara att främja

en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens. I övrigt torde paragrafen böra

utformas på samma sätt som 1 § första stycket i den gällande lydelsen med

allenast en mindre redaktionell ändring.

5 §.

Utredningen

föreslår att den nu i 1 § andra stycket intagna definitionen å

samhällsskadlig verkan vid överförandet till 5 § underkastas blott den re­

daktionella ändringen att bestämmelsen utformas som en betingelse för för­

handling.

Yttrandena

innehåller — utöver de tidigare refererade önskemålen om

närmare precisering av de former av konkurrensbegränsningar som skall

falla under lagen och om förtydligande av ordalagen — endast ett fåtal

uttalanden rörande paragrafens närmare utformning.

Näringsfrihetsrådet

framhåller att för den enskilde näringsutövaren kan

en konkurrensbegränsning som försvårar hans näringsutövning lätt komma

att framstå som otillbörlig. Det kan ej rimligen begäras av den enskilde att

han alltid skall inse att det måste vara fråga om en ur allmän synpunkt

skadlig verkan. Rådet befarar därför att lagen efter utvidgningen kan kom­

ma att åberopas i ej avsett syfte. För att minska denna fara synes det lämp­

ligt att något förtydliga lagens ordalag i detta hänseende, exempelvis genom

att inskjuta ordet »allvarligt» framför ordet »försvårar» i definitionen på

skadlig verkan. I anslutning härtill föreslår rådet den formella ändringen

att ordet »hindrar» sättes först.

45

Sveriges köpmannaförbund

och Stockholms handelskammare

anför lik­

nande synpunkter. Förbundet förordar texten »hindrar eller avsevärt för­

svårar», och kammaren anser som förut omtalats att fall som icke är av

allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att hindra

eller försvåra annans näringsutövning bör uteslutas från lagens tillämplig­

hetsområde.

Departementschefen

Utöver vad jag i den allmänna motiveringen anfört vill jag framhålla, att

jag icke kan finna att en ändring av definitionen på samhällsskadlig verkan

på sätt näringsfrihetsrådet m. fl. föreslagit är påkallad. Ett sådant tillägg

kan befaras förhindra att lagen tillämpas å fall av principiell vikt, där ska­

dan för den utsatte företagaren i det aktuella fallet är av mindre betyden­

het. Däremot förefaller det föga ägnat att avhålla någon, som anser sig otill­

börligt behandlad eller vars avsikt är att trakassera en konkurrent, från att

göra anmälan. De fall, som man vill utesluta genom det föreslagna tillägget,

är enligt min mening uteslutna redan genom kravet att verkan skall vara

otillbörlig ur allmän synpunkt.

21

§.

Utredningen

erinrar om att det enligt gällande lydelse av 21 §, då för­

handling ej lett till önskvärt resultat, åligger näringsfrihetsrådet att göra

anmälan därom till Kungl. Maj:t, därest saken finnes vara av större vikt.

Möjligheten att förordna om högsta pris bör enligt utredningen anknytas till

denna bestämmelse så att rådet, om förutsättningarna för åsättande av

högsta pris föreligger, kan vid sin anmälan foga framställning därom. Para­

grafen bör därjämte stadga befogenhet för Kungl. Maj :t att efter sådan

framställning fastställa högsta pris, varjämte den bör innehålla övriga regler

om högsta priset, nämligen att det ej får överskridas utan tillstånd av rådet

och att det gäller under högst ett år.

Enligt förslaget skall högsta pris kunna fastställas endast då saken fin­

nes vara av allmän betydelse. Härmed avses att det bör vara fråga om en

prissättning, vars praktiska verkningar är märkbara för den köpande all­

mänheten. Detta innebär en skillnad i förhållande till bestämmelsen i första

stycket, enligt vilken anmälan till Kungl. Maj:t även bör ske i exempelvis

det fallet, att uppgörelse icke kunnat åstadkommas i en ren principfråga av

större vikt.

Statens priskontrollnämnd

framhåller att det finns många varu- och tjäns­

teområden där prissättningen är så oenhetlig att en prisreglering icke lämp­

ligen kan ske genom högstpris. Dylika områden har av nämnden prisregle-

rats med stöd av föreskrifterna om prisstopp. Nämnden finner det därför

av praktiska skäl angeläget att Kungl. Maj :t även skall ha rätt att utfärda

bestämmelser som innebär prisstopp, d. v. s. går ut på att det högsta pris

som får uttagas är det som en var företagare tillämpade vid viss tidpunkt.

En sådan anordning kan stundom vara fördelaktigare än högstpris även

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

46

därför att ett sådant enligt nämndens åsikt i vissa lägen kan locka till en

kostnadsmässigt icke motiverad höjning av priset upp till den högsta nivån.

Försäkringsinspektionen

anför att behov av möjlighet att förordna om

högsta pris ej föreligger då det är fråga om försäkringspremier. Lagen om

försäkringsrörelse ger fullt tillräckliga möjligheter att komma till rätta med

de fall, i vilka det kan föreligga uppenbart missförhållande mellan försäk­

ringsbolags premier och dess skade- och förvaltningskostnader. Med hänsyn

härtill anser inspektionen att bestämmelsen om förordnande av högsta pris

bör göra undantag för försäkringspremie.

Departementschefen

Jag får hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Därutöver

vill jag framhålla, att jag tillstyrker förslaget att högsta pris skall kunna

fastställas endast då den tillämpade prissättningen har allmän betydelse

på det sätt att dess praktiska verkningar är märkbara för allmänheten. Be­

fogenheten att fastställa högsta pris bör otvivelaktigt innebära rätt för

Kungl. Maj: att fastställa högsta priset i form av stoppris. Innebörden av

begreppet högsta pris är alltså ett annat än den nya prisregleringslagens

högstpris. Även i övrigt tillstyrker jag de föreslagna reglerna. Det synes ej

erforderligt att stadga undantag för försäkringspremier.

25 §.

Ändringen i denna paragraf föranledes enbart av det förslag att 1946 års

lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet skall upp­

höra och ersättas av en ny lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon­

kurrensförhållanden som jag i det följande vill förorda.

26 §.

Utredningen

framhåller att enligt paragrafens nu gällande lydelse har de­

finitionen av begreppet »företagare» utformats så, att därunder inbegripes

bl. a. den som säljer viss förnödenhet. Däremot har icke uttryckligen an­

givits, att under begreppet faller även den som bedriver tillverknings- eller

inköpsverksamhet. Vid tillkomsten av lagen åberopades bl. a. önskvärdheten

att vinna överensstämmelse med 1946 års lag. Vidare framhölls, att med

lormuleringen ej avsågs att utmärka, att lagstiftningen uteslutande skulle

röra sådana konkurrensbegränsningar, som sammanhängde med vederbö-

randes försäljningsverksamhet, utan att även sådan konkurrensbegränsning,

som berörde vederbörande företagares inköpsverksamhet, omfattades av-

lagstiftningen.

Utredningen, som anser att den nuvarande formuleringen kan leda till

tveksamhet om stadgandets rätta innebörd, har i samband med att 1946 års

lag föreslås utbytt mot ny lagstiftning ansett lämpligt att på denna punkt

intöra ett förtydligande både i den nämnda lagstiftningen och i konkurrens­

begränsningslagen. Utredningen föreslår i sådant syfte en formulering, som

tydhgt utmärker, att båda lagarna är tillämpliga även på den som tillverkar

Iiungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

47

eller köper viss förnödenhet. Ett liknande förtydligande har också gjorts i

det hänseendet, att under förslaget uttryckligen inbegripits den som driver

försäkringsrörelse.

Departementschefen

Mot den föreslagna utformningen av företagarbegreppet, vilken icke mött

erinringar under remissbehandlingen, har jag intet att invända.

29 §•

Straffansvar synes böra stadgas för den som uppsåtligen eller av oakt-

samhet, som ej är ringa, bryter mot förordnande om högsta pris. Straffet

torde normalt böra vara dagsböter. Det synes dock påkallat med en särskild

straffskala för grova brott. Denna torde böra upptaga fängelse i högst ett

år eller dagsböter. Därjämte torde regler om förverkande och husbondean­

svar vara erforderliga.

Uppdelningen av brotten mot regeln om högsta i pris i grova brott och

andra torde böra medföra en motsvarande uppdelning av de nu i paragrafen

upptagna brotten mot förbuden i fråga om fast bruttopris och anbudskar-

tell.

Ikraftträdandebestämmelsen

I likhet med vad chefen för finansdepartementet föreslagit i fråga om den

nya prisregleringslagen bör även dessa lagändringar träda i kraft den 1

januari 1957. II.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

II. Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden m. m.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom

näringslivet anger inledningsvis som sitt syfte att förebygga skadlig verkan

av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Delta sker dels genom registre­

ring av konkurrensbegränsande överenskommelser och dels genom särskild

undersökning, övervakning utövas av övervakningsmyndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer (1 §). övervakningsmyndighet är kommerskollegium,

inom vilket verk en särskild byrå, monopolutredningsbyrån, inrättats för än­

damålet. Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet övervakas dock

av bank- och fondinspektionen respektive försäkringsinspektionen.

I fråga om registreringen stadgas att yrkesutövare är skyldig att efter

anmaning av övervakningsmyndighet anmäla av honom ingånget eller eljest

biträtt kartellavtal eller annan liknande överenskommelse, som berör pris-,

produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket (2 §).

48

Anmaning kan även avse överenskommelse som föreligger vid viss fram­

tida tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under viss tidsperiod (3 §).

Vid anmälan skall fogas handlingar rörande överenskommelsens innehåll

eller, om den är helt eller delvis muntlig, fullständig redogörelse för inne­

hållet (4 §).

Över konkurrensbegränsande överenskommelser, som anmälts eller vid

särskild undersökning kommit till övervakningsmyndighetens kännedom,

föres kartellregister (5 §).

Särskild undersökning kan av övervakningsmyndigheten beslutas, därest

myndigheten finner anledning befara skadlig verkan av konkurrensbegräns­

ning inom viss verksamhet eller eljest särskilda skäl föreligger därtill. Un­

dersökningen avser förekomsten av konkurrensbegränsning och därav för­

anledd skadlig inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller trans­

portförhållanden i riket (6 §).

För uttörande av sådan undersökning tillerkänner lagen övervaknings­

myndigheten särskilda befogenheter. Yrkesutövare kan således föreläggas

att hålla tillgängliga handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar

av betydelse samt att i övrigt meddela erforderliga uppgifter. Uppgiftsskyl-

dig kan kallas att personligen inställa sig inför myndigheten (7 §). Om det

på grund av särskilda omständigheter är erforderligt för undersökningen,

kan även annan än den uppgiftsskyldige föreläggas att lämna uppgif­

ter (8 §).

Straff stadgas för den som underlåter att inom förelagd tid anmäla över­

enskommelse samt för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet läm­

nar oriktig uppgift vid undersökning. Straffet är dagsböter eller, där om­

ständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.

Samma straff föreskrives för den som har eller haft att taga befattning

med undersökning, om han i vidare mån än som kan anses erforderligt för

uppdragets fullgörande yppar affärs- eller driftförhållande, varom han er­

hållit kännedom under sin verksamhet i eller för uppdraget, eller om han

begagnar sig av sådan kännedom för att bereda sig eller annan fördel eller

för att göra skada (10 §).

Vidare innehåller lagen regler om vite (9, 11, 12 §§), ersättning vid per­

sonlig inställelse (13 §), besvär (14 §) in. m.

Enligt 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbe­

komma allmänna handlingar må handling som inkommit till övervaknings­

myndighet enligt den förut återgivna lagen, i den mån handlingen innehål­

ler upplysningar om yrkesutövares affärs- eller driftförhållanden, vilkas of­

fentliggörande kan lända honom till men, icke i andra fall än Kungl. Maj:t

bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum. Det­

samma gäller även beträffande handling som upprättats hos myndigheten.

Vad sålunda stadgas gäller dock ej kartellregister. Sådant register är i

princip offentligt. Kungl. Maj :t kan dock förordna att kartellregister, såvitt

rör viss överenskommelse, icke må utlämnas förrän tjugu år efter det an­

teckning om överenskommelsen gjordes i registret.

Kungl. Maj:ts proposition nr l'i8 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr HS år 1956

49

I 10 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 stadgas att myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer äger föreskriva skyldighet för den, som yrkesmäs­

sigt köper eller säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt utför viss tjänst,

att på anfordran lämna de uppgifter som finnes erforderliga för utövning

av priskontrollerande verksamhet samt att för kontroll av lämnade upp­

gifter eller tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar. Vite

kan föreläggas den som försummar att fullgöra honom ålagd skyldighet.

Straff stadgas för den som vid lämnande av uppgift söker vilseleda myn­

digheten (12 §).

Utredningen

Vissa ändringar i gällande lagregler om uppgiftsskyldighet fin­

ner utredningen påkallade. Lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar

måste ge samhället möjligheter icke blott att ingripa mot samhällsskadliga

konkurrensbegränsningar utan även att uppspåra konkurrensbegränsningar

och bedöma deras effekt. Utredningen framhåller att 1946 års lag ger sam­

hället möjlighet att undersöka varje typ av konkurrensbegränsning. Den

formella möjligheten att verkställa alla erforderliga utredningar finns så­

lunda redan. Utredningen föreslår att samhället dessutom får möjlighet att

tölja utvecklingen inom näringslivet dels genom inhämtande av uppgifter

om priser, marginaler, kostnader m. m., dels genom specialutredningar även

i prisfrågor. Samtidigt med att utredningsapparaten utbygges så att den

medger en ökad insyn i prisbildningen, skapar man även underlag för en

målmedveten upplysning av konsumenterna i syfte att öka deras priskän­

nedom och prismedvetande, vilket utredningen anser erforderligt.

Utredningen framhåller att för en verksamhet av den karaktär utred­

ningen förordat är den i 1946 års lag stadgade uppgiftsskyldigheten icke

tillräcklig. Den måste i varje fall utbyggas med föreskrifter om skyldighet

för yrkesutövaren att lämna uppgifter om tillämpade priser samt om för­

hållanden, som kan inverka på bedömandet av prissättningen, t. ex. intäk­

ter, kostnader och vinster i rörelsen. Vidare anser utredningen att också

prisfrågorna bör kunna göras till föremål för särskild undersökning på

samma sätt som fallet är med frågor angående konkurrensbegränsningar.

Bestämmelsen om skyldighet att förete handelsböcker m. m. samt att lämna

uppgifter, som erfordras för undersökningen, bör därför få en sådan avfatt­

ning, att den otvetydigt avser även undersökning av frågor, som endast rör

prisbildningen.

Mot ett stadgande av nu antytt innehåll kan, anför utredningen, möjligen

riktas den invändningen, att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående

och relativt obestämd till sin omfattning. En uppgiftsskyldighet av lik­

nande karaktär och omfattning är emellertid redan nu stadgad i 10 § pris­

regleringslagen. De nya bestämmelserna innebär i stort sett blott, att dessa

redan gällande stadganden överföres till ett annat område av lagstiftningen.

Givetvis förutsattes, att bestämmelserna handhas med urskillning.

4

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148

50

Kungl. Maj:ts proposition nr

?4

8 år 1956

Utredningen föreslår därför, att 1946 års lag utbytes mot en ny lag be­

nämnd lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållan­

den, vilken i princip bör behandla blott frågan om uppgiftsskyldighet för

näringsidkare och de spörsmål, som står i direkt samband därmed. De nu

i 1946 års lag intagna närmare reglerna om myndighetens arbetssätt bör i

stället inflyta i en särskild instruktion för myndigheten.

För övervakningsverksamheten föreslår utredningen inrättande av en ny

myndighet. Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet skall dock

som hittills övervakas av bank- och fondinspektionen respektive försäk-

ringsinspektionen.

Utredningen behandlar även frågan med vilken sekretess de upp­

gifter, som inkommer från näringsidkare och andra, bör kringgärdas. Den­

na fråga aktualiseras särskilt genom utredningens förslag att undersök-

ningsmyndigheten skall bedriva en för allmänheten avsedd publicerings­

verksamhet.

Ur de synpunkter, som förestavat utredningens ställningstagande, finner

utredningen det önskvärt, att gränsen för vad som får publiceras icke dra­

gés för snävt. Med hänsyn till näringsidkarnas befogade intressen — och

indirekt även ur allmän synpunkt — är det emellertid också nödvändigt att

skapa garantier för att sådana upplysningar om enskildas affärs- och drift­

förhållanden, vilkas yppande kan lända vederbörande till men, icke i onö­

dan utlämnas till offentligheten.

Mot offentliggörande av prisuppgifter, vilket är en del av den konsu-

inentupplysande verksamheten, har enligt utredningen den lojala företag­

samheten ej anledning att reagera.

Vad angår frågan om konsumentupplysning bör kunna meddelas även

rörande marginalsättningen och prestationerna i olika försäljningsled, in­

täkter, kostnader, vinster m. fl. förhållanden, som kan inverka på prisbild­

ningen, framhåller utredningen att prisbildningsfrågor och vad därmed sam­

manhänger av gammalt betraktats såsom affärshemligheter. Utredningen

förklarar sig icke vilja bryta med denna uppfattning på det sättet, att prin­

ciperna för de enskilda företagens prissättning göres till allmän egendom.

Ä andra sidan anser utredningen emellertid, att man på företagarhåll ofta

överskattar betydelsen av att upprätthålla sekretess i prissättningsfrågor.

Som en allmän princip finner utredningen kunna fastslås, att några be­

tänkligheter i stort sett icke behöver möta mot att publicera uppgifter om

kalkyleringsmetoder, intäkter, kostnader, vinster m. m. för en näringsgren

eller en grupp av företagare, vare sig uppgifterna avser förhållandena i all­

mänhet inom gruppen eller rör prisbildningen beträffande någon viss vara.

Däremot bör största försiktighet iakttagas, när det gäller att publicera upp­

gifter, som kan hänföras till viss företagare. Publicering av uppgiftsmate-

rialet bör ske i bearbetad form, och primärmaterialet bör normalt icke

offentliggöras. Sekretessfrågan kommer med hänsyn härtill i allmänhet att

aktualiseras endast i samband med framläggandet av sådana redogörelser,

som utarbetas i speciellt syfte att bringas till allmänhetens kännedom.

51

Vilken form och vilket innehåll som bör givas åt dessa redogörelser, är i

sista hand en omdömesfråga, för vars avgörande några exakta lagregler

icke kan utformas.

Utredningen anser att det icke är möjligt att tänka sig en sådan ordning,

att Kungl. Maj :t i varje särskilt fall prövar vad som skall offentliggöras.

Denna uppgift måste av praktiska skäl anförtros undersökningsmyndighe-

ten. Genom formuleringen av föreskrifterna om sekretessen bör emeller­

tid tydligt anges, att inkomna uppgifter i princip är sekretesskyddade och

att sekretessen icke får brytas godtyckligt utan blott i den mån detta är på­

kallat för att myndigheten skall kunna fullgöra de uppgifter, som åvilar

densamma. Dessa kan lämpligen anges genom hänvisning till den instruk­

tion, som Kungl. Maj:t torde komma att utfärda för myndigheten. Utred­

ningen föreslår att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar ändras i enlighet härmed.

Vid sidan av de sekretessregler, som utredningen sålunda föreslår i fråga

om handlingar, som inkommer till eller upprättas hos undersökningsmyn-

digheten, bör finnas en särskild bestämmelse om tystnadsplikt för myndig­

hetens tjänstemän. Denna tystnadsplikt bör i princip omfatta alla sådana

affärs- och driftförhållanden, om vilka vederbörande fått kännedom genom

sin verksamhet hos myndigheten. Offentliggörande av upplysningar om

dessa förhållanden bör med andra ord endast få ske i den form, som an­

visas genom det förut berörda stadgandet i 1937 års lag.

Yttrandena

Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet göres i regel icke till

föremål för mera allmänna uttalanden. De flesta remissinstanserna tillstyr­

ker grunderna för förslaget eller lämnar dem utan erinran. Direkt avstyr­

kande är blott inköpscentralernas aktiebolag ICA, Sveriges hotell- och res-

taurantförbund, Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Sö­

dermanlands handelskammare. Av dessa anför endast Sveriges hotell- och

restaurantförbund

mera principiella synpunkter. Förbundet befarar att den

föreslagna uppgiftsskyldigheten utgör inkörsporten till andra mera långt­

gående åtgärder. Redan förslaget innebär emellertid enligt förbundets upp­

fattning ett stort steg från de principiella grunder, på vilka ett fritt närings­

liv bör vila. Sett i samband med de föreslagna ändringarna i 1953 års lag

pekar det enligt förbundets uppfattning klart emot den situation, där nä­

ringslivet endast nominellt och till det yttre kan sägas vara fritt men reellt

och till det inre helt influeras av kollektivet, staten. Förbundet understry­

ker vidare att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående och obestämd till

sin karaktär. Näringslivet betungas redan av en sådan mångfald vid sidan

av dess egentliga verksamhet liggande uppgifter och skyldigheter att ett lät­

tande av denna börda förvisso vore motiverat. När nu tvärtom eu ytter­

ligare utvidgning av dessa skyldigheter ifrågasättes, bör man enligt förbun­

dets åsikt ha rätt att fordra tungt vägande skäl härför. Förbundet anser

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

52

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

inga sådana skäl föreligga. Förbundet har svårt att förstå att den föreslagna

konsumentupplysningen nödvändiggör en så långtgående uppgiftsskyldig-

het som förslaget innebär. Den omständigheten att motsvarande skyldighet

finnes införd i gällande prisregleringslag finner förbundet icke kunna till­

mätas någon betydelse. Prisregleringslagen är enligt sin lydelse och lagstif­

tarens ursprungliga avsikt endast till för extraordinära förhållanden. Den

av utredningen föreslagna uppgiftsskyldigheten avser emellertid normala

förhållanden. — Behovet av den föreslagna uppgiftsskyldigheten i den mån

den icke redan stadgas i 1946 års lag bestrides även av Östergötlands och

Södermanlands handelskammare

samt av inköpscentralernas aktiebolag

ICA,

som jämväl instämmer i uppfattningen att det icke ter sig naturligt

att överföra bestämmelser från prisregleringslagen till en för normala för­

hållanden avsedd lag.

Även svenska bankföreningen

framhåller att företagarna redan är alltför

betungade med att sammanställa och avlämna uppgifter av skilda slag till

olika myndigheter och institutioner. Föreningen anser det därför böra när­

mare undersökas om icke en tillräckligt effektiv prisövervakning kan åstad­

kommas med hjälp av redan tillgängliga statistiska källor.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

förklarar sig däremot i

och för sig icke ha några erinringar mot en allmän uppgiftsskyldighet.

Grundtanken i förslaget tillstyrkes av kommerskollegium,

som finner det

uppenbart, att den ifrågasatta prisregistrerings-, prisanalys- och konsument­

upplysningsverksamheten ej kan bedrivas med mindre det organ som skall

handlägga dessa frågor har laglig möjlighet att hos berörda näringsidkare

inhämta kunskap om alla för verksamheten betydelsefulla omständigheter.

Även kommerskollegium påpekar emellertid, att uppgiftsskyldigheten en­

ligt förslaget blir ganska vittgående och obestämd till sin omfattning och

finner mot det av utredningen åberopade huvudskälet, nämligen att lik­

nande bestämmelser finns i gällande prisregleringslag, kunna invändas att

prisregleringslagen är avsedd att tillämpas under utomordentliga förhål­

landen, då den enskilde i samhällsnyttans intresse får finna sig i långt­

gående statliga ingripanden, medan den nu föreslagna lagen kommer att

gälla även under normala förhållanden. Det kan därför enligt kollegii me­

ning starkt ifrågasättas om det är lämpligt att i sådant läge på en under­

ordnad myndighet delegera denna ömtåliga uppgift, som kan komma att

avse en hel bransch. Kollegium anser det kunna göras gällande att Kungl.

Maj :t bör ha beslutanderätten i dessa frågor. Kollegium understryker ange­

lägenheten av att de statliga myndigheterna handlägger frågorna med om­

döme så att näringslivet icke onödigtvis störes.

Uppfattningen att den föreslagna uppgiftsskyldigheten är nödvändig för

ifrågavarande verksamhet delas av länsstyrelsen i Västernorrlands län,

som,

liksom ock näringsfrihetsråidet

och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

tillstyrker förslagets huvudlinjer.

Bank- och fondinspektionen

samt försåkringsinspektionen

har intet att

erinra mot att jämväl i fortsättningen handha de ifrågavarande övervak-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

der, vinster m. in. Av betydelse i detta sammanhang är också att från sam­

hällets sida bedrives saklig konsumentupplysning i pris- och prisbildnings-

frågor. Härigenom kan man häva eller i varje fall minska sådana brister i

konsumenternas kunskap om priser och prisbildning, som försvagar kon­

kurrensens effektivitet.

För att samhällsorganen skall erhålla den kunskap om priser och pris­

bildning, som är förutsättningen för en statlig prisregistrerande, prisana-

lyserande och konsumentupplysande verksamhet av den art jag nu skisse­

rat, erfordras en allmän uppgiftsskyldighet för i första hand nä­

ringsidkarna, men i vissa fall även andra. En sådan uppgiftsskyldighet, som

utöver uppgiftsplikt rörande konkurrensbegränsningar måste avse icke blott

priser utan alla omständigheter som kan påverka prisbildningen, har utred­

ningen också föreslagit. Företagarnas organisationer har i regel ej motsatt

sig förslaget vid remissbehandlingen. Den i ett yttrande framförda farhågan

att den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle vara inkörsporten till mera

långtgående åtgärder av beskaffenhet att i realiteten betaga näringslivet dess

frihet är helt ogrundad. Syftet med verksamheten är i stället att främja kon­

kurrensen inom näringslivet och därmed vidmakthålla själva grundvalen för

dess frihet.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten medför otvivelaktigt en del besvär

och kostnader för företagarna. Inhämtandet av uppgifterna skall dock själv­

fallet ske så att de betungas så litet som möjligt. I görligaste mån bör dess­

utom andra statistiska källor begagnas. Men helt kan de nämnda olägenhe­

terna icke undvikas. Det är emellertid ett så betydande allmänt intresse att

konkurrensens effektivitet främjas, att dessa olägenheter icke kan få hindra

att nödig uppgiftsskyldighet ålägges företagarna.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag en uppgiftsskyldighet av

föreslagen omfattning. Det må i detta sammanhang framhållas, att detta

icke innebär någon principiell nyhet. Enligt prisregleringslagen kan näm­

ligen näringsidkare åläggas att lämna de uppgifter som erfordras för den

priskontrollerande verksamheten. Och 1946 års lag innehåller — utom stad­

gande om skyldighet att anmäla kartellavtal och liknande överenskommel­

ser — föreskrift av innehåll att myndighet kan undersöka näringsverksam­

het med avseende å förekomsten av konkurrensbegränsning och dennas in­

verkan på prisförhållanden in. in. En sådan undersökning är förenad med

en vidsträckt uppgiftsskyldighet för de berörda yrkesutövarna. I det läge som

nu föreligger synes det lämpligast att i en särskild lag sammanföra bestäm­

melserna om uppgiftsskyldighet och därvid också göra reglerna därom, vilka

nu har delvis olika utformning, mera enhetliga. I anslutning härtill torde

ock böra framhållas, att någon reglering i lagen av den utav kommerskolle­

gium väckta frågan huruvida icke mera omfattande undersökningar bör be­

slutas av Kungl. Maj :t och ej av underordnad myndighet, icke synes lämp­

lig. Spörsmålet torde få närmare övervägas vid utfärdandet av instruktion

för den myndighet, som skall handha verksamheten, eller annan administra­

tiv författning.

55

Regler om uppgiftsskyldighet av liknande art som det här gäller förekom­

mer i lagstiftningen rörande särskilda näringsgrenar. Så är fallet t. ex. i lag­

stiftningen om försäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har försäkringsinspek-

tionen, som nu är övervakningsmyndighet enligt 1946 års lag med avseende

å försäkringsväsendet, hemställt att detta måtte undantagas från den nu

ifrågasatta lagens tillämpning. För egen del är jag ej beredd förorda att av

anledning varom nu är fråga från lagens tillämpningsområde undantaga

viss näringsgren. Större olägenheter lärer knappast uppkomma även om be­

stämmelser finnes på mer än ett håll och dessa har något olika innehåll i

fråga om t. ex. straff, tystnadsplikt och sekretess. De olägenheter, som med

hänsyn till det anförda dock kan finnas, kan väsentligen undvikas genom

att myndigheten — vilken såvitt avser exempelvis försäkringsväsendet även

framdeles lärer bli försäkringsinspektionen — vid inhämtande av uppgift

anger den lag, på vilken myndigheten därvid stöder sig.

De av utredningen uppdragna riktlinjerna för sekretessen i fråga om

handlingar, som i denna verksamhet inkommer till eller upprättas av myn­

digheten, har icke mött gensaga från näringslivets sida.

Den konsumentupplysande verksamheten förutsätter att inhämtade upp­

gifter i viss utsträckning publiceras. Detta gäller i första hand rena prisupp­

gifter. Befogade invändningar torde i och för sig icke kunna resas mot of­

fentliggörande av sådana uppgifter, i varje fall ej så länge det är fråga om

priser vid försäljning till konsumenter. Ett dylikt offentliggörande kan icke

anses lända företagaren till men och torde alltså vara tillåtet redan enligt

gällande lag. Försiktighet synes dock böra iakttagas i fråga om namngivande

av företagare i samband med publicering av prisuppgifter. Mera tveksamt

förhåller det sig i fråga om uppgifter rörande marginalsättning, kostnader

— dit ofta försäljningspriser från tillverkare eller mellanliggande försälj­

ningsled torde få räknas — vinster och andra förhållanden av beskaffenhet

att påverka prisbildningen. Enligt min mening är det emellertid ett så bety­

dande allmänt intresse att främja allmän kännedom om dessa förhållanden

att företagarna i regel icke bör kunna motsätta sig att uppgifter rörande dy­

lika omständigheter publiceras rörande en hel bransch eller eljest rörande

en grupp av företagare. Uppgifterna bör givetvis offentliggöras i så bearbe­

tat skick att exakt upplysning icke vinnes om någon enstaka företagares

förhållanden. Ej heller ett dylikt offentliggörande av mera allmänna upp­

gifter kan anses lända någon företagare till men på sådant sätt att den icke

är tillåten enligt gällande lag. Den omständigheten att en publicering av

exempelvis marginalsättningen inom en viss bransch kan förväntas utlösa

köpmotstånd och därmed svårigheter för branschen bör enligt min åsikt ej

betraktas som men enligt sekretesslagen. Däremot bör endast undantagsvis

publicering ske av dylika uppgifter rörande viss angiven företagare eller så

att det framgår vilken företagare som avses. Det synes ej lämpligt att till

underordnad myndighet generellt överlåta avgörandet av den ömtåliga

frågan när dylik publicering skall ske. Den nuvarande regeln i 20 § sekre­

tesslagen innebär i detta hänseende att avgörandet ankommer på Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

56

Maj :t. Kungl. Maj:ts beslutanderätt kan därvid utövas på det sättet att

Kungl. Maj :t meddelar allmänna bestämmelser, vilka skall av myndighe­

ten tillämpas i det särskilda fallet. Denna ordning synes lämplig även i fort­

sättningen. Tillika bör såsom utredningen föreslagit i lag stadgas motsvaran­

de tystnadsplikt för de tjänstemän som har att taga befattning med uppgif­

terna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956

DETALJUTFORMNINGEN

Lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

Utredningens förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon­

kurrensförhållanden synes böra underkastas en viss, huvudsakligen redak­

tionell överarbetning.

1

§•

Utredningen

föreslår att i lagen skall anges att syftet med uppgiftsskyl-

digheten är att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhål­

landen inom näringslivet. Uppgiftsplikten bör icke vara begränsad enbart

till lämnande av vissa mera rutinmässiga uppgifter utan föreslås liksom

enligt gällande lagstiftning kunna få en vidare innebörd i samband med

särskild undersökning. Enligt förslaget skall uppgiftsskyldigheten i första

hand åvila företagare. Vid särskild undersökning bör dock, vilket redan nu

är fallet i fråga om konkurrensbegränsning, även annan än vederbörande

företagare kunna höras. Det torde ligga i sakens natur att så bör ske endast

då särskilda skäl föranleder därtill. Att, såsom skett i 1946 års lag, direkt

utsäga detta anser utredningen dock ej vara erforderligt.

Kommerskollegium

förklarar sig icke kunna biträda förslaget att upp­

mjuka det nuvarande stadgandet om skyldighet för annan än vederbörande

företagare att tillhandagå myndigheten vid undersökning. Enligt gällande

lag fordras särskilda omständigheter för att utomståendes medverkan skall

kunna krävas. Dessutom ger den gällande lagen närmast vid handen att en

utomstående icke kan förpliktas att tillhandahålla sina handelsböcker m. m.

I varje fall har kommerskollegium icke vid något tillfälle tillämpat lagen

som om dylik skyldighet skulle finnas. Enligt kollegii mening är förslaget

alltför ingripande i enskild rätt för att kunna godtagas i en lag, som är av­

sedd för fredsförliållanden. Verkligt behov av att granska någons handels­

böcker torde, tillägger kollegium, väl knappast föreligga i andra fall än där

denne är omedelbart berörd av undersökningen. Stockholms handelskam­

mare

anför i huvudsak likartade synpunkter.

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit torde syftet med uppgiftsskyldigheten böra

anges i lagtexten. Härigenom begränsas skyldigheten så att lagen icke kan

användas för inhämtande av uppgifter för annat ändamål än det avsedda.

57

Den av utredningen föreslagna beskrivningen av syftet anser jag lämplig.

Uppgiftsskyldigheten bör i främsta rummet gälla för utövare av yrkesmäs­

sig verksamhet, d. v. s. företagare.

Vid inhämtande av uppgift från viss företagare kan det tydligen ibland

uppkomma behov att höra även andra. Oftast torde erforderlig komplette­

ring av uppgifterna i så fall kunna ske genom hänvändelse till annan före­

tagare. Härför erfordras icke några särskilda regler. Den andra företagaren

är redan på grund av sin allmänna uppgiftsskyldighet pliktig lämna behöv­

liga uppgifter. Anledning torde icke finnas att uppgiftsskyldigheten i dessa

fall skall vara mera begränsad i fråga om rätten att ta del av affärshandlingar

än eljest. Undantagsvis torde det emellertid också kunna bli nödvändigt att

höra den som icke är företagare. Om företagaren icke kan förmås lämna upp­

gift eller om lämnad uppgift är ofullständig eller behöver kontrolleras, torde

detta stundom icke kunna ske på annat sätt än genom hörande av en kund.

Även den som icke är företagare, bör därför, om särskilda omständigheter

föreligger, vara skyldig lämna uppgifter i samma omfattning som före­

tagare.

2

§•

Utredningen föreslår att kretsen av uppgiftspliktiga företagare i stort sett

skall bestämmas som i 2 § 1946 års lag och 10 § prisregleringslagen. Sedan

vissa tillägg i förtydligande syfte föreslagits i 26 § 1953 års lag är defini­

tionerna av »företagare» i sistnämnda lag och den föreslagna uppgiftsskyl-

dighetslagen likalydande. Uppgiftsskyldigheten bör liksom enligt gällande

ordning vara knuten till yrkesmässig verksamhet. Utredningen anser icke nå­

got praktiskt behov av uppgiftsplikt föreligga med avseende på »upplåtelse av

rätt att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller an­

nat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning». Vid en

eventuell tillämpning av den nya prisregleringslagen torde i angivna av­

seende erforderliga uppgifter utan större svårigheter kunna införskaffas,

ehuru uppgiftsskyldighet ej är stadgad. Möjlighet till uppgiftsinsamling

lärer för övrigt i viss utsträckning erbjuda sig genom skyldigheten för an­

nan än företagare att lämna uppgift.

Svea hovrätt anser det kunna antagas att det allmännas intresse av att

följa utvecklingen av priserna på exempelvis upplåtelse av rätt att avverka

skog och taga torv i en krissituation, då prisregleringslagen trätt i tillämp­

ning, kan bli betydande. Det är därför en brist i förslaget att uppgiftsskyl­

digheten icke föreslås täcka de fall då prisreglering kan äga rum. Enligt

hovrättens förmenande bör — därest hinder av teknisk natur ej möter vid

en påkallad begränsning utav kretsen av uppgiftsskyldiga — uppgiftsskyl­

digheten genom ett tillägg utvidgas till att omfatta jämväl den som upp­

låter avverkningsrätt eller därmed jämförlig rätt att tillgodogöra sig nyt­

tighet av fastigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 är 1956

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1956

Departementschefen

Företagarbegreppet torde böra bestämmas på sätt utredningen föreslagit.

I fråga om möjligheten att inhämta uppgift om upplåtelse av avverknings­

rätt o. dyl. ansluter jag mig till utredningens förslag. De fall, då uppgifter

icke skulle kunna inhämtas rörande dylika upplåtelser, därför att förvärva­

ren ej är företagare i lagens mening, torde förekomma i så pass begränsad

omfattning att behov icke föreligger av vidsträcktare uppgiftsskyldighet än

som kan föreskrivas i administrativ ordning.

3 §■

Utredningen

föreslår att de grundläggande bestämmelserna om uppgifts-

skyldighetens omfattning uppdelas på två paragrafer, av vilka den ena in­

nehåller de föreskrifter, som erfordras för att möjliggöra insamlandet av

alla mera rutinmässiga uppgifter, och den andra reglerar den mera vid­

sträckta uppgiftsskyldighet, som bör föreligga i samband med att pris- eller

konkurrensförhållanden göres till föremål för särskild undersökning. I först­

nämnda avseende föreslås att det skall åligga företagare att lämna uppgif­

ter om priser, intäkter, kostnader, vinster och förhållanden i övrigt av be­

skaffenhet att inverka på prisbildningen samt att anmäla av honom in­

gånget eller biträtt kartellavtal eller annan överenskommelse eller åtgärd,

som är ägnad att begränsa konkurrensen och berör pris-, produktions-, om­

sättnings- eller transportförhållanden i riket. Uppgiftsskyldighet föreslås

alltså även beträffande konkurrensbegränsning, varom formlig överenskom­

melse ej föreligger. Då det synes ogörligt att i lagen fixera, vilka uppgifter

som skall infordras, föreslår utredningen att det skall få ankomma på ve­

derbörande myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter för­

hållandena inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande upp-

giftsplikten. Utredningen framhåller att anmaning att anmäla konkurrens­

begränsning enligt 3 § 1946 års lag må avse jämväl överenskommelse som

föreligger vid viss framtida tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under

viss tidsperiod samt att 4 § samma lag innehåller föreskrifter om vilka

handlingar eller redogörelser som skall fogas vid anmälan. Motsvarande bör

naturligen även härefter gälla, men då myndigheten enligt förslaget får ut­

färda närmare föreskrifter om uppgiftspliktens omfattning och sättet för

dess fullgörande, har det synts överflödigt att särskilt ange detta. Av samma

skäl anser utredningen att det ej heller behöver utsägas, att med överens­

kommelse jämställes stadgar, antagna av sammanslutning av företagare,

samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser eller före­

skrifter.

I fråga om den mera vidsträckta uppgiftsskyldigheten föreslår utredningen

att vederbörande myndighet skall äga förelägga företagare och annan att

lämna för undersökningens utförande nödiga uppgifter samt att enligt med­

delade anvisningar tillhandahålla handelsböcker, korrespondens och övriga

handlingar som kan vara av betydelse för undersökningen.

Kommerskollegium

finner att förslaget att anmälningsskyldigheten skall

59

avse överenskommelse eller åtgärd, som är ägnad att begränsa konkurrensen,

innebär en avsevärd utvidgning i förhållande till gällande rätt. Enligt kol-

legii mening är ordalagen alltför vaga och obestämda för att kunna godtagas.

Gränserna är flytande och det kan göras gällande att snart sagt allt hand­

lande från en företagares sida är anmälningspliktigt. Kollegium ifrågasätter

om en så vidsträckt anmälningsskyldighet har någon uppgift att fylla vid

sidan om uppgiftsskyldigheten och skyldigheten att underkasta sig under­

sökningar. För att få en skälig begränsning av stadgandets räckvidd före­

slår kollegium att det skall inskränkas till kartellavtal eller annan överens­

kommelse som begränsar konkurrensen. Liknande synpunkter anföres av

näringsfrihetsrådet, Sveriges köpmannaförbund

ävensom av Sveriges indu­

striförbund, svenska bankföreningen

samt kemisk-tekniska och livsmedels-

fabrikanters förening,

vilka avstyrker att anmälningsplikten utvidgas utöver

vad nu gäller.

—

Handelskammaren i Gefle

uttalar att förslaget präglas av

en brist på precision i utformningen, som torde komma att skapa osäkerhet.

Kammaren finner därför klarare riktlinjer genom begränsningar och närmare

preciseringar oundgängligen erforderliga. Den starka utvidgningen av mono­

polbyråns verksamhet kan eljest komma att förorsaka byrån onödigt ar­

bete, varjämte företagare lätt kan utsättas för trakasserier från konkurren­

ter, som tror sig illa behandlade i pris- eller konditionsavseende.

Kommerskollegium

framhåller vidare att av de föreslagna ordalagen det

missförståndet lätt kan uppkomma att uppgiftsskyldighet föreligger omedel­

bart på grund av lagens bestämmelse. Kollegium föreslår därför att lagtexten

kompletteras så att det tydligt framgår att nämnda skyldighet ej föreligger

förrän efter anmaning. För fullständighetens skull anser sig kollegium böra

framhålla, att då fråga är om ett krigsfall, personlig anmaning icke torde

krävas. Kollegium anser att det då räcker med t. ex. ett meddelande i pressen

eller radio. Åsikten att paragrafen uttryckligen bör stadga att uppgiftsskyl­

digheten, eller i varje fall anmälningsskyldigheten, föreligger först efter

anmaning delas av ett flertal remissinstanser, av vilka exempelvis Sveriges

industriförbund

och Sveriges lantbruksförbund

synes utgå från att förslaget

föreskriver uppgiftssskyldighet utan anmaning.

Kommerskollegium

föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga be­

stämmelser att stadgar för sammanslutning av företagare skall jämställas

med överenskommelse. Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men

med hänsyn till att motsvarande regler intagits i 27 § i 1953 års lag föreligger

enligt kollegii mening risk för missuppfattning.

Departementschefen

Uppgiftsskyldigheten avser som utredningen framhåller såväl anmälan av

kartellavtal och liknande överenskommelser för registrering och avgivande

av de mera rutinmässiga uppgifter, vilka erfordras iör den prisregistrerande

verksamheten, som lämnande av det mera omfattande biträde som kan be­

höva påfordras vid särskilda undersökningar rörande konkurrensbegränsan-

de företeelsers verkan och i fråga om prisbildningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

60

Någon bestämd artskillnad mellan uppgiftsskyldigheten i det ena och det

andra fallet synes icke föreligga. Vid nyssnämnda särskilda undersökningar

kan uppgiflsplikten måhända bli mera betungande för företagaren men skyl­

digheten bör tydligen i båda fallen kunna avse alla de uppgifter som er-

iordias för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhål­

landen inom näringslivet. Anledning synes med hänsyn härtill ej finnas

att göra åtskillnad i fråga om företagarnas uppgiftsskyldighet vid särskild

undersökning och i andra fall. Ej heller kan det vara rationellt att begränsa

möjligheten att ta del av affärshandlingar till undersökningsfallet. För före­

tagaren saknar det betydelse om föreläggande att tillhandahålla handels-

böcker föregås av beslut om särskild undersökning eller ej och för myn­

digheten är det allenast en onödig omgång att behöva formellt fatta ett dy-

iikt beslut för att kunna kontrollera en uppgift i en handelsbok. Allmän upp­

giftsskyldighet bör, som nyss sagts, föreligga även rörande konkurrensbe­

gränsningar. Anledning synes därför ej föreligga att bibehålla den särskilda

formen för lämnande av uppgift om dylika företeelser som i 1946 års lag

kallas anmälan. Det torde alltså vara tillräckligt att stadga att det skall

åligga företagare att lämna uppgift om konkurrensbegränsning, som berör

hans verksamhet och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller

transportförhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader,

vinster och andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbild­

ningen.

Det är uppenbarligen icke möjligt att i lagen mera exakt ange vilka olika

uppgifter som skall lämnas i de särskilda fallen. Därför bör ej lagen få den

utformningen att skyldigheten att lämna uppgifter föreligger omedelbart på

grund av lagen. I stället torde liksom nu böra föreskrivas en ram inom

vilken vederbörande är skyldig att på anfordran av myndighet lämna upp­

gifter enligt de närmare anvisningar som myndigheten meddelar. Någon osä­

kerhet om vad uppgiftsskyldigheten i det aktuella fallet omfattar kommer då

ej att behöva råda. För att förebygga missförstånd synes i lagen böra ut­

tryckligen anges att uppgiftsskyldighet föreligger först efter anmaning av

myndigheten.

Uttrycket konkurrensbegränsning avses här ha samma vidsträckta inne­

börd som i 1953 års lag och sålunda omfatta ej blott uttryckliga avtal eller

överenskommelser utan även t. ex. samverkan utan uttrycklig överenskom­

melse samt sadana faktiska förhållanden som exempelvis monopol och oligo-

pol. Med den sålunda föreslagna utformningen är det uppenbart att stadgar

för sammanslutning av företagare o. dyl. kan utgöra en form av konkurrens­

begränsning. Till frågan om en särskild regel härom i lagen är påkallad åter­

kommer jag i samband med behandlingen av kartellregistret. Uppgifts­

skyldighet föreligger oavsett om konkurrensbegränsningen har skadlig ver­

kan eller ej. Då uppgift infordras beträffande konkurrensbegränsning, torde

med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet böra gälla att i an-

maningen närmare anges vad slag av konkurrensbegränsning som avses.

Tillräckligt bör dock vara att det anges t. ex. att det är fråga om kartell

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

61

eller annan liknande konkurrensbegränsande överenskommelse eller att viss

konkurrensbegränsande metod åsyftas.

4

§.

Motsvarande bestämmelse finnes intagen i 7 § 1946 års lag.

5 §.

Utredningen

föreslår, som nyss nämnts, att det skall få ankomma på

vederbörande myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter för­

hållandena inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande omfatt­

ningen av uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande, vartill även

torde få räknas tiden för uppgifts avgivande. Vidare föreslås, som jag också

nyss antytt, att företagare efter föreläggande av myndighet och i enlighet

med meddelade anvisningar skall vara skyldig att tillhandahålla handels-

böcker och andra affärshandlingar. Denna föreskrift bör så förstås, att om

myndigheten det begär och så utan större olägenhet kan ske, handlingarna

skall insändas till myndigheten. Uppgiftsskyldig skall enligt förslaget liksom

nu kunna kallas att personligen inställa sig inför myndigheten.

Stockholms handelskammare

föreslår att uttrycket »tillhandahålla» han-

delsböcker och andra handlingar, vilket enligt kammaren innebär att hand­

lingarna på begäran skall insändas till myndigheten, bör utbytas mot det i

1946 års lag begagnade, mindre vittgående uttrycket »hålla tillgängliga». Det

ligger enligt kammarens uppfattning i sakens natur att skyldighet att till­

ställa myndigheten handlingarna kan, särskilt för företag ute i landet, med­

föra svårigheter. Kommerskollegium

erinrar i anledning härav om att ut­

trycket »tillhandahålla» har sin motsvarighet i 27 § allmänna förfogande-

lagen och 20 § allmänna ransoneringslagen. Kollegium hyser icke någon be­

tänklighet mot att ansluta sig till utredningen i denna del.

D e partem en t schef en

Bestämmelserna om ordningen för uppgiftsskyldighetens fullgörande sy­

nes lämpligen kunna sammanföras till en paragraf, i vilken i huvudsaklig

överensstämmelse med förslaget regleras vilka befogenheter myndigheten

har att meddela anvisningar härom. Myndigheten bör kunna i varje särskilt

fall inom lagens ram bestämma omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Vi­

dare måste myndigheten kunna utfärda anvisningar om sättet och tiden för

uppgiftsskyldighetens fullgörande. Denna befogenhet bör innefatta möjlig­

het att föreskriva icke blott att uppgift om visst förhållande skall lämnas

inom angiven tid utan också exempelvis att uppgifter skall lämnas vid be­

stämda tidpunkter under en viss tidsperiod eller då viss omständighet, t. ex.

ändring av priset på angiven vara, inträffar. Uppgift bör jämväl kunna in­

hämtas vid personligt besök hos den uppgiftsskyldige av tjänsteman hos

myndigheten. Liksom nu är fallet torde myndigheten även böra ha rätt att

infordra skriftlig redogörelse för innehållet i en muntlig överenskommelse,

som är konkurrensbegränsande.

62

Befogenhet att ta del av handelsböcker och andra affärshandlingar bör

ock tillerkännas myndigheten. Dylik befogenhet bör föreligga främst då

särskild undersökning skall verkställas, men även eljest kan det vara nöd­

vändigt att för kontroll av en lämnad uppgift ta del av ett kontrakt eller

dylikt. Skyldigheten att tillhandahålla handlingar torde böra omfatta skyl­

dighet att insända handlingarna till myndigheten. Insändande av handling­

ar bör dock påfordras endast då företagaren utan större olägenhet kan av­

vara dem under den tid myndigheten behöver disponera dem. Ett annat sätt

att tillhandahålla handlingar är självfallet att insända bestyrkta avskrifter

av dem. Detta bör myndigheten, liksom nu är fallet, kunna påfordra i fråga

om konkurrensbegränsande avtal som skall registreras. Även personlig in­

ställelse inför myndigheten av den uppgiftsskyldige bör kunna påfordras.

Som en allmän regel för myndighetens anvisningar rörande ordningen för

uppgiftsskyldighetens fullgörande bör naturligtvis gälla att den uppgifts­

skyldige icke skall onödigt betungas.

6

§.

Uppgiftsskyldigheten synes böra kunna sanktioneras med vitesföreläggande.

Lämpligt torde vara att vite utsättes först sedan en anmaning att lämna

uppgift icke alls eller icke fullständigt efterkommits. Då fråga är om före­

läggande att tillhandahålla affärshandlingar eller kallelse till personlig in­

ställelse bör uppenbarligen möjlighet finnas att omedelbart utsätta vite. 7 8

7 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1946 års lag.

Såsom utredningen uttalat bör ersättning utgå endast då myndigheten

funnit nödvändigt att förordna om personlig inställelse men ej då veder­

börande inställt sig av eget initiativ eller efter överenskommelse med myn­

digheten.

8

§•

Utredningen föreslår att bestämmelsen om kartellregister skall innehålla

att register skall föras över konkurrensbegränsande överenskommelser.

Kommerskollegium anför att den nuvarande bestämmelsen i 1946 års lag,

enligt vilken registrering skall ske av kartellavtal eller annan liknande

konkurrensbegränsande överenskommelse, av kollegium tolkats så att där­

med avses överenskommelse som innehåller uttrycklig bestämmelse, syf­

tande till att konkurrensen skall begränsas. Saknas sådan bestämmelse, an­

ses sålunda registreringsplikt ej föreligga. Ett köpeavtal innebärande att en

företagare övertar en annans rörelse, kan registreras om säljaren förbinder

sig att icke driva rörelse i samma bransch, på samma ort eller dylikt. Inne­

håller avtalet icke något utöver sedvanliga köpevillkor, registreras det ej,

oavsett att konkurrensen faktiskt begränsas genom att antalet företagare i

branschen minskar. Denna klara gränsdragning medför enligt kollegii åsikt

att de enskilda näringsidkarna icke behöver sväva i tvivelsmål om när en

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

63

överenskommelse kan komma att registreras, varjämte den hindrar att kar­

tellregistret belastas med oväsentligheter. Enligt förslaget kommer registre-

ringsplikten att anknytas till de beträffande anmälningsskyldigheten begag­

nade ordalagen »överenskommelse som är ägnad att begränsa konkurren­

sen». Registrering skulle alltså i stort sett kunna ske av varje mellan före­

tagare ingånget avtal. Detta anser kollegium icke lämpligt, varför kollegium

föreslår att registreringsplikten som i 1946 års lag uttryckligen angives avse

kartellavtal och liknande konkurrensbegränsande överenskommelser. Sam­

ma ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet

och Sveriges industriförbund.

Departementschefen

Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt torde icke böra ske

i fråga om de avtal som skall införas i kartellregister. Kommerskollegii

praxis i detta avseende, sådan den kommit till uttryck i kollegii yttrande,

synes välgrundad. Det nu använda uttrycket kartellavtal eller andra lik­

nande konkurrensbegränsande överenskommelser för emellertid närmast

tanken till avtal mellan företagare i samma produktionsled, s. k. horisontella

avtal. Även vertikala avtal kan dock registreras. Detta synes böra komma

till uttryck i lagtexten genom att registreringen anges omfatta konkurrens­

begränsande överenskommelse.

Enligt 1946 års lag skall konkurrensbegränsande överenskommelse sär­

skilt anmälas och i regel sker registreringen efter en sådan anmälan, vilken

enligt vad företagaren måste inse syftar till överenskommelsens offentlig­

görande i kartellregistret. Genom att den särskilda anmälningsformen slo­

pats förlorar förfarandet i viss mån den stadga det nu äger. Införandet i

registret skall i regel följa på en vanlig anmaning att lämna uppgift. Det

synes därför lämpligt att i lagen intaga föreskrift att myndigheten ofördröj-

ligen skall underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen om be­

slut att den skall registreras. Härigenom tryggas att vederbörande företagare

får tillfälle bevaka sina möjligheter att överklaga beslutet om registreringen.

För att förebygga det missförstånd, som med hänsyn till stadgandet i 27 §

1953 års lag måhända eljest skulle kunna uppkomma, synes lämpligt särskilt

angiva att med överenskommelse jämställes stadgar för sammanslutning av

företagare samt av sådan sammanslutning utfärdade bestämmelser och fö­

reskrifter.

9 §.

Såsom jag tidigare anfört bör tystnadsplikten för myndighetens tjänste­

män ha samma omfattning som sekretessen beträffande handlingar som in­

kommit till eller upprättats av myndigheten för ifrågavarande verksamhet.

Detta synes kunna uttryckas så att vunnen kännedom om drift- eller affärs­

förhållanden icke må yppas i vidare mån än som är erforderligt för full­

görande av vederbörandes tjänst eller uppdrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

64

Utredningen

föreslår för brott mot uppgiftsskyldigheten en straffbestäm­

melse som utformats efter mönster av 10 § första stycket 1946 års lag. En­

ligt förslaget skall emellertid även den som av oaktsamhet, även om den ej

är grov, lämnar oriktig uppgift kunna straffas. Den sålunda föreslagna ut­

vidgningen är främst föranledd därav att ett omsorgsfullt fullgörande av

ifrågavarande uppgiftsskyldighet får anses vara av största vikt, icke minst

vid en tillämpning av den nya prisregleringslagen. Oaktsamhetsrekvisitet

lärer vidare vara av visst värde genom att möjliggöra straffrättsligt ingri­

pande i nödig utsträckning även mot den för ett företag ansvarige, ehuru

denne icke själv lämnat den oriktiga uppgiften.

Kommerskollegium

har intet att invända mot att även gärningar, begång­

na av oaktsamhet, göres straffbara. Kollegium anser dock, att liksom i

ransonerings- och förfogandelagarna, undantag från straffbarheten bör gäl­

la för oaktsamhet som är ringa. Näringsfrihetsrådet

och Sveriges köpman­

naförbund

delar denna åsikt. Sveriges industriförbund

finner, med hänsyn

till att utredningen icke angivit att den nuvarande straffbestämmelsen vi­

sat sig otillräcklig och då man rimligen icke bör ställa större krav på en

företagare i nu ifrågavarande hänseende än exempelvis på skattskyldiga vid

självdeklaration, att straffbestämmelsen bör begränsas till fall av grov oakt­

samhet. Ringa oaktsamhet bör i varje fall ej föranleda ansvar. Även länssty­

relsen i Västernorrlands län

finner att utvidgningen av straffbestämmelsen

i fråga om oaktsamhet knappast är motiverad. Stockholms handelskam­

mare

delar industriförbundets uppfattning att endast grov oaktsamhet bör

vara straffbar. Icke minst den obestämda innebörd uppgiftskyldigheten er­

hållit enligt förslaget motiverar enligt kammarens mening särskild försik­

tighet då det gäller utkrävande av ansvar. Samma åsikt uttalas av handels­

kammaren i Gefle

samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam­

mare.

Departementschefen

I likhet med vad som i motsvarande hänseende gäller enligt allmänna

förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen torde underlåtande att

lämna uppgift och lämnande av oriktig uppgift böra vara straffbart, om det

skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa. Straffet synes böra

vara dagsböter. Emellertid bör också upptagas en bestämmelse att om brot­

tet är grovt den felande skall dömas till fängelse i högst ett år eller dags­

böter.

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

10

§.

11

§•

Bestämmelserna om straff för brott mot tystnadsplikt synes kunna utfor­

mas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande regler i 38 och 42 §§

allmänna förfogandelagen. Även olovligt utnyttjande av vad som skall hem­

lighållas bör omfattas av straffbestämmelsen.

65

12

§.

Till denna paragraf föreslås överförd den nu i 11 § 1946 års lag intagna

bestämmelsen om möjlighet att inför lyckta dörrar handlägga mål rörande

brott eller utdömande av vite enligt ifrågavarande lag.

13 §.

Denna paragraf motsvarar stadgandet i 14 § 1946 års lag.

14 §.

Kommerskollegium föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga be­

stämmelser att lagen icke skall äga tillämpning å överenskommelse mellan

arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men med hänsyn till att mot­

svarande regler intagits i 28 § 1953 års lag föreligger risk för missuppfatt­

ning.

Departementschefen

Vad kommerskollegium förordat finner jag böra iakttagas genom att en

bestämmelse, motsvarande 28 § 1953 års lag, införes i denna paragraf.

15 §.

Erforderliga tillämpningsföreskrifter torde liksom nu är fallet enligt 1946

års lag få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Ikraftträdandebestämmelserna

Lagen bör träda i kraft samtidigt som ändringarna i 1953 års lag, d. v. s.

den 1 januari 1957.

^{Förslaget till lag om ändrad lydelse av} 20 ^{§ lagen den} 28 ^maj 1937

om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Förslaget innebär en anpassning av paragrafens ordalydelse till den före­

slagna lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållan­

den. Därutöver föreslås i överensstämmelse med vad jag anfört i det all­

männa avsnittet icke annat än en jämkning i syfte att utmärka att det en­

dast är då handlingen lämnar uppgift om en viss företagares förhållanden

som den icke får utlämnas.

Även denna lagändring bör självfallet träda i kraft den 1 januari 1957. I * * * 5

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom handelsdepartemen­

tet upprätta förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot­

verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

5

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) anmärkta lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bo Gejrot

1 Denna bilaga, som frånsett en mindre jämkning av redaktionell natur är likalydande med de

vid propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.

j

a

o

.

Kungl. Maj.ts proposition nr HS

dr

1956

67

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden L^ech,

R^egner,

L^ind,

regeringsrådet L^orichs.

Enligt lagrådet den 15 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23

februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot­

verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt

2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra-

its av tingsdomaren R. Hermansson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

, N

orup

, H

edlund

, H

jälmar

N

ilson

,

N

ordenstam

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 22 mars

1956 avgivna utlåtande över de den 23 februari 1956 till lagrådet remitte­

rade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot­

verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt

2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Under förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer

föredraganden, att lagförslagen, det förstnämnda sedan i detsamma vidta­

gits en mindre jämkning av redaktionell natur, samt det vid protokollet för

den 23 februari 1956 fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av

20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbe­

komma allmänna handlingar måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Gejrot

560103 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag