2

enligt förslaget ske enligt fastställd kursplan och med ledning av lärobok,

som särskilt godkänts för ändamålet. Inspektionen av körskolorna förbätt­

ras. Bestämmelserna om privat övningskörning skärpes.

I reglerna om förarprov och utfärdande av körkort föreslås vissa änd­

ringar i syfte att göra personundersökningen mera effektiv och hindra att

körkort tilldelas den, vilken brister i de egenskaper, som bör fordras av en

motorförare. Det teoretiska körkortsprovet skall enligt förslaget vara såväl

skriftligt som muntligt. Krav på trafikkort föreslås skola successivt införas

för vissa ytterligare kategorier av yrkesförare.

För att få en bättre kontroll över körkortsinnehavarna föreslås vissa ut­

ökningar av polismyndigheternas och domstolarnas underrättelseskyldighet.

Jämsides därmed skärpes reglerna om återkallelse och omhändertagande av

körkort. Länsstyrelsen föreslås få en allmän befogenhet att låta körkorts-

innehavare undergå omprövning, om grundad anledning finnes till antagan­

de, att han icke längre är fullt lämplig. Återkallelse av körkort skall ej an­

nat än i undantagsfall ske för tid understigande ett år. För den som gjort sig

skyldig till grov oaktsamhet vid förande av motorfordon föreslås en minimi­

tid av tre år.

Utryckningsfordon föreslås skola undergå periodisk ombesiktning. För­

slaget upptager också skärpta bestämmelser om fordonsbelysningen å trak­

torer, motorredskap och vissa släpfordon.

Ytterligare upptages i propositionen förslag till vissa mera speciella

ändringar i trafikreglerna, bl. a. beträffande undantag i vissa fall från den

s. k. vänsterregeln samt beträffande skyldighet för förare att hålla visst

avstånd till framförvarande fordon. Särskilda regler föreslås för trafiken

på motorväg, bl. a. angående färdhastighet för vissa kategorier av fordon,

förbud att stanna, backa eller vända in. in. Vidare föreslås att länsstyrelse

och stadsmyndighet får ökade möjligheter att införa lokala trafikföreskrif­

ter med avseende å enskild väg i syfte bl. a. att successivt införa skyldighet

för fordonsförare att stanna vid obevakad järnvägsövergång. — Med avseen­

de å frågan om högsta tillåtna hastighet för motorfordon föreslås — bort­

sett från vad nyss sagts om motorväg — icke någon ändring i vad som nu

gäller. Det förutsättes emellertid, att möjligheten att införa lokala hastig­

hetsbegränsningar på vissa vägsträckor vid behov skall utnyttjas för att

åstadkomma en bättre anpassning av fordonens hastighet efter vägens be­

skaffenhet och förhållandena i övrigt.

För att få till stånd en skärpt reaktion mot olovlig körning föreslås vidare

en ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott.

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Kungl. Maj ds proposition nr 69 år 1958

3

Förslag

till

Förordning om ändring i vägrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648)

Härigenom förordnas dels att 1 § 1 mom., 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4 mom.,

6 § 2 och 4 mom., 24 § 1 mom., överskriften vid 29 §, 29 § 5 mom., 30 § 1

mom., 31 § 1, 3 och 4 mom., 32 § 1 och 2 mom., 33 § 1, 2, 3, 5 och 6 mom.,

34 §, 35 §, 36 § 4, 7 och 8 mom., 44 § med föregående överskrift, 45 § 1 och 7

inom., 48 § 1 mom., 49 § 2 mom., 54 § 1 mom., 56 § 1 mom., 60 § 2 mom.,

61 § 1, 2 och 3 mom., 64 § 2, 3 och 4 mom., 66 § 2 mom. samt 67 § vägtra­

fikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att till 29 och 33 §§ nämnda förordning skola fogate

nya moment, benämnda 29 § 6 mom. och 33 § 9 mom., på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

§•

1 mom. I denna------------på skenor.

Angående huvudled och in o-

t or väg stadgas i 61 § 1 mom.

Vad i —------- mellan vägar.

3 §.

2 mom. Förarplatsen på—-------åt sidorna.

Samtliga anordningar —------- från vägen.

5

2 mom. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats, där tillfredsställande be­

lysning ej finnes, skall på traktor fö­

ras minst två på samma höjd, en på

vardera sidan av fordonet, anbragta

På bil må ej finnas anbragt nå­

gon för dess användning icke erfor­

derlig anordning, som kan avsevärt

öka risken för skada vid påkörning

eller sammanstötning.

§•

2 m o m. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall på traktor föras

minst två på samma höjd, en på

vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka framåt kasta vitt eller

1 Senaste lydelse av 32 § 1 mom., se SFS 1955:99; av 5 § 2 och 4 mom., 6 § 2 och 4 mom.,

48 § 1 mom., 61 § 1 mom. och 67 § se SFS 1955:313; av 34 § och 56 § 1 mom. se SFS 1957:356;

av 33 § 3 mom. och 35 § se SFS 1957:537.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lyktor, vilka framåt kasta vitt eller

gult sken av sådan sammanlagd ljus­

styrka, att traktorn kan föras på be­

tryggande sätt. Dessa lyktor skola,

om de hava bländande sken, kunna

snabbt avbländas på tillfredsställan­

de sätt. Vid färd som nyss sagts skall

dessutom baktill på traktorn föras

dels på högra sidan lykta, som vi­

sar rött sken bakåt (baklykta), dels

ock två på samma höjd, en på var­

dera sidan av traktorn, anbragta re­

flexanordningar, som vid belysning

återkasta rött sken bakåt; och få

baklykta och reflexanordning kombi­

neras. Baklykta och reflexanordning

erfordras dock ej, då sådana anord­

ningar finnas på tillkopplat fordon.

gult sken av sådan sammanlagd ljus­

styrka, att traktorn kan föras på be­

tryggande sätt. Dessa lyktor skola,

om de hava bländande sken, kunna

snabbt avbländas på tillfredsställan­

de sätt. Vid färd som nyss sagts skall

dessutom baktill på traktorn föras

dels två på samma höjd, en på var­

dera sidan av traktorn, anbragta lyk­

tor, som visa rött sken bakåt (baklyk­

tor), dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan av trak­

torn, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött sken

bakåt; och få baklyktor och reflexan­

ordningar kombineras. Baklyktor

och reflexanordningar erfordras dock

ej, då sådana anordningar finnas på

tillkopplat fordon.

Då skäl-------- — myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet------------- eller kommunalborgmästare.

4 mom. Motorredskap skall------------lämnat detta.

Vid fård under mörker skola på Vad i 2 och 3 mom. är stadgat om

motorredskap föras belysnings- och traktor skall i tillämpliga delar gälla

reflexanordningar, som beskrivas i även för motorredskap.

3 mom.

6

2 m o m. Släpsläde, som------------

Vid färd under mörker skall bak­

till på släpsläde, som här avses, el­

ler på slädens last föras dels på

högra sidan lykta, som visar rött sken

bakåt (baklykta), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, an­

bragta reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

lykta och reflexanordning få kombi­

neras. Vad sålunda föreskrives skall

vid färd med flera släpslädar äga av­

seende endast å den sista av dessa.

§•

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd under mörker skall bak­

till på släpsläde, som här avses, eller

på slädens last föras dels två på

samma höjd, en på vardera sidan, an­

bragta lyktor, som visa rött sken bak­

åt (baklyktor), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, an­

bragta reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

lyktor och reflexanordningar få kom­

bineras. Vad sålunda föreskrives

skall vid färd med flera släpslädar

äga avseende endast å den sista av

dessa.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Krav på körkort

Krav på körkort m. m.

29 §.

5 mom. Den, som har till yrke

att för annans räkning framföra buss

eller sådan lastbil, vars totalvikt

överstiger 7 ton, eller utrycknings­

fordon, skall, därest Kungl. Maj:t så

förordnar, innehava sådant särskilt

tillstånd (trafikkort), som avses i

27 § förordningen angående yrkes­

mässig automobiltrafik m. m.

5 mom. Om undantag från be- 6 mom. Om undantag från be­

stämmelserna i denna paragraf stad- stämmelserna i denna paragraf stad­

gas i 30 och 37 §§.

gas i 30 och 37 §§.

30 §.

1 mom. Den, som för att erhålla

körkort vill förvärva färdighet i kör-

ning med motorfordon, må, utan hin­

der av att han icke innehar körkort,

föra sådant fordon vid övnings-

k ö r ni n g under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om kör­

ningen sker med lätt motorcykel,

16 år;

2. att körningen sker under upp­

sikt av person, som fyllt 21 år och in­

nehar körkort för fordon av det slag,

bil eller motorcykel, körningen av­

ser, samt har längre tids vana och

skicklighet i fråga om körning med

sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

Den, som----------------

1 m o m. Den, som för att erhålla

körkort vill förvärva färdighet i kör­

ning med motorfordon, må, utan hin­

der av att han icke innehar körkort,

föra sådant fordon vid övnings-

körning under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om kör­

ningen sker med lätt motorcykel,

16 år;

2. att körningen sker under upp­

sikt av person, som fyllt 21 år och se­

dan minst tre år innehar körkort för

fordon av det slag, bil eller motorcy­

kel, körningen avser, samt har vana

och skicklighet i fråga om körning

med sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

Den, vars körkort återkallats eller

omhändertagits av därtill behörig

myndighet, äger ej föra motorfordon

under övningskörning annorledes än

vid körskola, varom i 36 § förmäles.

sådan körning.

8

körning, färd över järnvägskorsning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

i mom. Förarprov för traktor må

godkännas, om sökanden efter förhör

befinnes äga sådana insikter, som i

3 mom. c) sägs.

passerande av barn som uppehåller

sig på eller invid vägen, körning un­

der mörker, vid halt väglag eller un­

der andra mera svårbemästrade eller

farofyllda trafikförhållanden samt

om det körsätt, som förare i olika si­

tuationer har att tillämpa för att

undgå olyckor; samt

e) hava sådana kunskaper om tra­

fikolyckornas omfattning, orsaker

och karaktär samt sådana insikter i

övrigt, att sökanden kan antagas för­

stå nödvändigheten av ett varsamt

och hänsynsfullt uppträdande i tra­

fiken.

4 m o m. Förarprov för traktor må

godkännas, om sökanden efter skrift­

ligt och muntligt förhör befinnes äga

sådana insikter, som i 3 mom. c)

sägs.

32 §.

1 in o m. Ansökan om----------- han vistas.

Ansökan skall------------ erhållit körkort.

Vid ansökan------- -— före ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre måna- c) intyg, utfärdat inom tre måna­

der före ansökningen, av polismyn- der före ansökningen, av polismvn-

digheten i sökandens mantalsskriv- digheten i sökandens mantalsskriv­

ningsort, att sökanden under de se- ningsort, huruvida sökanden med

naste två åren gjort sig känd för hänsyn till sina personliga förhållan-

nyktert levnadssätt och med hänsyn den får anses lämplig såsom förare

till sina personliga förhållanden i av körkortspliktigt fordon (l ä m p-

övrigt icke kan anses olämplig så- lighetsintyg); dock må utred-

som förare av körkortspliktigt for- ning härom kunna förebringas i an-

don; dock må detta kunna styrkas i nan ordning, om sökanden icke är

annan ordning, om sökanden under mantalsskriven i riket.

angivna tid icke varit mantalsskri­

ven här i riket.

Om ansökan------- — Konungen förordnar.

Innan intyg, som angives under Innan lämplighetsintyg utfärdas,

c), utfärdas, skall polismyndigheten skall polismyndigheten inhämta ytt-

inhämta yttrande från polismyndig- rande från polismyndighet i annan

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

körkort. För sökande, som lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller så­

dan syn- eller hörselnedsättning,

som väsentligen minskar hans för­

måga att föra fordon av det slag,

varom fråga är, må körkort dock

utfärdas allenast i de fall och på de

villkor, som Konungen bestämmer.

nyktert levnadssätt och om det kan

antagas, att han såsom motorfordons-

förare kommer att visa hänsyn till

andra, omdöme och ansvar samt re­

spekt för trafikens regler. Den, som

under de två sistförflutna åren sak-

fällts för fylleri eller olovlig körning,

må ej erhålla körkort, med mindre

fråga uppenbarligen är om en ensta­

ka förseelse av en i övrigt skötsam

person. För sökande, som lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller så­

dan syn- eller hörselnedsättning, som

väsentligen minskar hans förmåga

att föra fordon av det slag, varom

fråga är, må körkort utfärdas alle­

nast i de fall och på de villkor, som

Konungen bestämmer.

Formulär till —------------- av Konungen.

På körkort------- — — finnas angiven.

Då körkort — ----------------- och traktor.

Om sökanden----------- nödiga glasögon.

(2 mom. andra stycket)

Länsstyrelse äger, när så finnes

påkallat, ålägga förare att inom viss

tid förete nytt läkarintyg vid även­

tyr att körkortet eljest återkallas.

33 §.

1 mom. Finner länsstyrelse, med

hänsyn till inkomna underrättelser

om person, för vilken länsstyrelsen

utfärdat körkort, skälig anledning till

antagande, att denne icke uppfyller

de krav på skicklighet, hänsyn, an­

svar och pålitlighet i nykterhetshån-

seende eller de övriga förutsättning­

ar, som gälla för erhållande av kör­

kort, skall länsstyrelsen skyndsamt

upptaga frågan om hans lämplighet

till omprövning. Länsstyrelsen äger

därvid förelägga föraren att inkom­

ma med lämplighetsintyg, läkarintyg

eller kompetensbevis. Föreläggande

må förbindas med föreskrift, att den

undersökning eller det prov, som fö­

regår utfärdandet av sådan handling,

skall verkställas av viss person eller

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

1 mom. I följande fall skall, där

annat ej följer av vad i 34 § stadgas,

körkort återkallas av den länsstyrel­

se, som utfärdat körkortet, nämli­

gen

1. om föraren gjort sig skyldig till

brott mot 1 § andra stycket eller 4 §

lagen om straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren eljest vid färd med

motordrivet fordon i något för tra­

fiksäkerheten väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare

åliggande förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade

förseelser mot de bestämmelser, som

i trafikens eller trafiksäkerhetens in­

tresse meddelats för förare av mo­

tordrivna fordon, i väsentlig mån vi­

sat bristande vilja eller förmåga att

rätta sig efter dessa bestämmelser;

eller

4. om föraren med hänsyn till

onyktert levnadssätt eller personliga

förhållanden i övrigt icke bör betros

med att innehava körkort.

av person med viss sakkunskap eller

avse visst förhållande. Länsstyrelsen

äger ock själv eller genom polismyn­

dighet införskaffa den utredning an­

gående föraren, som finnes erforder­

lig.

2 mom. I följande fall skall, där

annat ej följer av vad i 34 § stadgas,

körkort återkallas av den länsstyrel­

se, som utfärdat körkortet, nämligen

1. om föraren gjort sig skyldig till

brott mot 1 § andra stycket lagen om

straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren brutit mot 4 § nämn­

da lag eller varit vållande till trafik­

olycka med personskada som följd

och därefter genom att avlägsna sig

från olycksplatsen undandragit sig

att i mån av förmåga medverka till

de åtgärder, vartill olyckan skäligen

bort föranleda;

3. om föraren genom upprepade

förseelser mot de bestämmelser, som

i trafikens eller trafiksäkerhetens in­

tresse meddelats för förare av motor­

drivna fordon, i väsentlig mån visat

bristande vilja eller förmåga att rät­

ta sig efter dessa bestämmelser;

4. om föraren eljest vid färd med

motordrivet fordon i något för tra­

fiksäkerheten väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare

åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till

fylleri eller olovlig körning, som icke

är att anse såsom en enstaka förse­

else av en i övrigt skötsam person el­

ler om föraren med hänsyn till onyk­

tert levnadssätt icke bör belros med

alt innehava körkort;

(Föreslagen lydelse)

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

2 mom. (första stycket)

Om förares förutsättningar för rätt

att föra körkortspliktigt fordon blivit

så väsentligen minskade genom sjuk­

dom, skada eller dylikt, att han ur

trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare

bör innehava körkort, skall den läns­

styrelse, som utfärdat körkortet, åter­

kalla detsamma.

(1 mom. andra—femte styckena)

Återkallelse av körkort på grund av

straffbelagd förseelse må icke äga

rum, förrän frågan om straff för för­

seelsen blivit avgjord genom laga-

kraftvunnen dom, såvida ej länssty­

relsen finner uppenbart, att föraren

är olämplig att föra körkortspliktigt

fordon.

Vid prövning av fråga om återkal­

lelse av körkort må, såvitt annat ej

följer av vad i nästa stycke stadgas,

avseende icke fästas vid förseelse, för

vilken föraren dömts mer än två år

före begåendet av förseelse, som giver

anledning till att frågan om körkor­

tets återkallelse upptages till pröv­

ning.

Vid återkallelse av körkort på skäl,

som angivas i detta moment, skall be-

6. om föraren genom brottslig gär­

ning ådagalagt påtaglig brist på hän­

syn till andra eller på grund av per­

sonliga förhållanden i övrigt icke kan

anses lämplig såsom förare av kör­

kortspliktigt fordon;

7. om förarens förutsättningar för

rätt att föra körkortspliktigt fordon

blivit så väsentligen minskade genom

sjukdom, skada eller dylikt, att han

ur trafiksäkerlietssynpunkt icke vi­

dare bör innehava körkort; eller

(Föreslagen lydelse)

8. om föraren icke efterkommer

länsstyrelsens föreläggande att in­

komma med låmplighetsintyg, läkar­

intyg eller kompetensbevis eller eljest

underlåter att ställa sig till efterrät­

telse de föreskrifter, som meddelats

honom i samband med sådant före­

läggande.

Återkallelse av körkort på grund av

straffbelagd förseelse må icke äga

rum, förrän frågan om straff för för­

seelsen blivit avgjord genom laga-

kraftvunnen dom, såvida ej omstän­

digheterna åro sådana, att föraren

oavsett utgången i ansvarsfrågan kan

anses olämplig att föra körkortsplik­

tigt fordon.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

gores inom sex månader efter ut­

gången av återkallelsetiden; samt

b) om återkallelse skett enligt 2

mom. och ansökan göres inom två år

efter återkallelsen.

I andra fall än nu nämnts skall an­

sökan avse utfärdande av nytt kör­

kort.

6 mom. Ansökan om återfående

av körkort, som återkallats enligt 1

mom., skall, därest tiden för återkal­

lelsen uppgår till minst sex månader,

vara åtföljd av läkarintyg och nykter-

hetsintyg, som angivas i 31 § 1 mom.

b) och 32 § 1 mom. c). Vid ansökan

om återfående av körkort, som åter­

kallats enligt 2 mom., skall fogas

läkarintyg, som i 31 § 1 mom. b)

sägs. Länsstyrelse äger dock vid

prövning av ansökan om återfående

av körkort alltid rätt att, där så fin­

nes nödigt, infordra samtliga i 32 §

1 mom. nämnda handlingar.

Ansökan om utfärdande av nytt

körkort skall vara åtföljd av samtliga

handlingar, som angivas i 32 § 1 mom.

Har återkallelse skett enligt 1

mom., skola ovan avsedda intyg och

andra handlingar vara utfärdade ef­

ter återkallelsetidens utgång, och

skall nykterhetsintyget avse tid efter

begående av förseelse, som givit an­

ledning till körkortets återkallelse.

Där återkallelse skett enligt 2 mom.,

skola handlingarna vara utfärdade ef­

ter återkallelsen.

lande som föranlett återkallelsen

upphört, ansöka om återfående av

körkortet eller, därest ett år eller

mera förflutit från återkallelsen, om

erhållande av nytt körkort.

Ansökan om nytt körkort eller om

återfående av körkort skall ställas till

länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1

mom. sägs.

6 mom. Körkort, som meddelas

efter återkallelse, må förbindas med

villkor att föraren vid regelbundet

återkommande tillfällen skall till

länsstyrelsen ingiva lämplighetsintyg,

läkarintyg eller kompetensbevis så

ock med de föreskrifter i övrigt, som

finnas påkallade ur trafiksäkerhets-

synpunkt.

9 in o m. Om skyldighet för po­

lismyndighet och åklagare att lämna

länsstyrelse underrättelse om trafik­

olyckor, i vilka körkortsinnehavare

har del, och om vissa andra förhål­

landen beträffande körkortsinneha-

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

riga ämnen, i vilka undervisning

skall meddelas i körskola; samt

d) hava erforderlig förmåga att i

körskola meddela såväl teoretisk som

praktisk undervisning.

verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som trötthetstillstånd och alkohol­

haltiga drycker medföra å den

mänskliga organismen; samt

d) hava erforderlig förmåga att i

körskola meddela såväl teoretisk som

praktisk undervisning.

Sökande må------- - — praktisk undervisning.

Har sökande--------— härom (kompetensbevis).

7

mom. För den------- —- erforderlig materiel.

Undervisning i körskola skall be­

drivas i enlighet med kursplaner, som

utfärdats av Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förord­

nat.

Vid undervisningen i körskola

skall nyttjas lärobok, som godkänts

av Konungen eller den myndighet Ko­

nungen därtill förordnat.

8 mom. Innehavare av------------därtill förordnar.

Verksamheten vid körskola skall Körskola skall inspekteras av be­

vara underkastad inspektion av be- siktningsman, om möjligt minst en

siktningsman samt den tillsyn i öv­

rigt varom länsstyrelsen förordnar.

gång årligen, samt vara underkastad

den tillsyn i övrigt varom länsstyrel­

sen förordnar, över verkställd in­

spektion skall besiktningsmannen in­

sända rapport till länsstyrelsen.

Användande av skilda vägbanor

44

Finnas på väg skilda banor för oli­

ka slag av vägtrafikanter, skall for­

don föras på bana, som är avsedd för

fordonet. Fordon må dock föras på

annan bana, om så i särskilt fall er­

fordras för korsande av banan eller

föranledes av annan tvingande orsak

och trafiksäkerheten ej äventyras

därigenom.

Användande av skilda vägbanor in. in.

§•

Finnas på väg skilda banor för oli­

ka slag av vägtrafikanter, skall for­

don föras på bana, som är avsedd för

fordonet. Finnas skilda banor för

samma slag av fordon, skall fordon

föras på den vänstra banan i kör-

riktningen räknat. Å annan väg än

motorväg må dock fordon tillfälligt

föras på bana, som eljest ej må nytt­

jas för fordonet, om så i särskilt fall

erfordras för korsande av banan eller

föranledes av annan tvingande orsak

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

49 §.

2 mom . Stannande eller uppställ­

ning på väg får icke utan att trafik­

förhållandena det föranleda äga rum:

a) i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten

därav eller på annan plats, där sikten

är skymd;

b) vid vägkorsning inom ett av­

stånd av 10 meter från korsande kör­

banas närmaste ytterkant;

c) framför vägmärke, så att detta

skymmes;

d) på tydligt markerat övergångs­

ställe för gående eller inom ett om­

råde av 10 meter före övergångsstäl­

let;

e) inom särskild filmarkering el­

ler så nära sådan, att inkörning i rätt

fil därigenom försvåras.

2 mom . Stannande eller uppställ­

ning på väg får icke utan att trafik­

förhållandena det föranleda äga rum:

a) på motorväg;

b) i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten där­

av eller på annan plats, där sikten är

skymd;

c) vid vägkorsning inom ett av­

stånd av 10 meter från korsande

körbanas närmaste ytterkant;

d) framför vägmärke, så att detta

skymmes;

e) på tydligt markerat övergångs­

ställe för gående eller inom ett områ­

de av 10 meter före övergångsstället;

f) inom särskild filmarkering eller

så nära sådan, att inkörning i rätt fil

därigenom försvåras.

Har fordon på grund av motorfel

eller av annan sådan orsak blivit stå­

ende på plats, som nu nämnts, ålig­

ger det föraren att snarast avlägsna

det från körbanan.

54 §.

1 mom. Motordrivet fordon-------------------- Bilaga A).

På huvudväg (riks- eller länshu-

vudväg) må fordon föras utan hinder

av att vikt, som under b) och c) för

olika fall angivits, överskrides med

högst 2,00 ton.

Är motordrivet-------------------- över bro.

56 §.

1 mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 2,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än 60

kilometer i timmen.

1 mom. Sådan buss eller last­

bil, vars totalvikt överstiger 2,5 ton,

får icke föras med högre hastighet

än 60 kilometer i timmen. Å motor­

väg må dock hastigheten uppgå till

80 kilometer i timmen.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

2 mom. Beträffande enskild väg

ankommer det på ägaren av vägen

att avgöra, huruvida trafik därstädes

med motordrivna fordon eller visst

eller vissa slag av sådana må äga

rum. Är sådan väg allmänneligen be­

faren, skall i fråga om reglering av

den icke förbjudna trafiken på vägen

i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom.

stadgas beträffande reglering av tra­

fiken på allmän väg.

3 mom. Det åligger länsstyrelse

eller stadsmyndighet, vilken meddelat

föreskrift, som i denna paragraf av­

ses (lokal trafikföre­

skrift), att införa föreskriften i

en för ändamålet avsedd liggare. Om

föreskriften icke skall tillkännagi­

vas genom vägmärke, skall densam­

ma skyndsamt införas i länskungö-

relserna eller, om den utfärdats av

stadsmyndighet, i den eller de tid­

ningar, vari kommunala meddelan­

den för staden införas.

i samma plan med annan våg samt

är så inrättad, att fordon icke lämpli­

gen kunna föras in på eller från vägen

annorstädes än vid vägens ändpunk­

ter och särskilt anordnade trafik­

platser. Innan väg förklaras för mo­

torväg eller lokal trafikföreskrift

meddelas beträffande motorväg,

skall samråd ske med väg- och vat-

tenbyggnadsstyrelsen.

2 mom. Beträffande enskild väg

ankommer det på ägaren av vägen

att avgöra, huruvida trafik därstädes

med motordrivna fordon eller visst

eller vissa slag av sådana må äga

rum. / fråga om reglering av den

icke förbjudna trafiken skall i till­

lämpliga delar gälla vad i 1 mom.

stadgas, dock att, där vägen icke är

allmänneligen befaren, föreskrift

som avser annat än färdhastighet

eller reglering av trafiken vid kors­

ning med järnväg eller vid vägens

anslutning till allmän eller allmän­

neligen befaren enskild väg ej må

meddelas utan medgivande av vä­

gens ägare.

3 m o in. Det åligger länsstyrelse

eller stadsmyndighet, vilken medde­

lat föreskrift, som i denna paragraf

avses (lokal trafikföre­

skrift), att införa föreskriften

i en för ändamålet avsedd liggare

samt att underrätta väg- och vatten-

bijggnadsstgrelsen om föreskriftens

innehåll. Om föreskriften icke skall

tillkännagivas genom vägmärke, skall

densamma skyndsamt införas i läns-

kungörelserna eller, om den utfär­

dats av stadsmyndighet, i den eller de

tidningar, vari kommunala medde­

landen för staden införas.

(Föreslagen lydelse)

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

na vägar är väghållare, och eljest på är väghållare, och eljest på vägför-

vägförvaltningen i länet.

valtningen i länet; dock att lokal tra­

fikföreskrift, vartill medgivande er­

fordras av vägens ägare, skall ut­

märkas av denne på sätt angivits i

samband med föreskriftens medde­

lande och att föreskriften ej är gäl­

lande med mindre vederbörliga mär­

ken finnas uppsatta.

I den--------------------- av länsstyrelsen.

Det ankommer------------ vägmärkens uppsättande.

66

§.

2 mom. Lämnar någon i fall,

som avses i 32 § 1 mom. andra styc­

ket eller 4 mom. andra stycket, ve­

terligen oriktig uppgift i fråga om

körkort, straffes med dagsböter.

2 mom. Med dagsböter straffes

den, som i strid mot förordnande,

meddelat med stöd av 29 § 5 mom.,

framför buss, lastbil eller utryck­

ningsfordon utan att innehava trafik­

kort, så ock den, vilken i fall som av­

ses i 32 § 1 mom. andra stycket eller

4 mom. andra stycket lämnar veterli­

gen oriktig uppgift i fråga om kör­

kort.

Den, som------------trehundra kronor.

67 §.

Med dagsböter------------ —---------4 mom.

Med böter, högst trehundra kro- Med böter, högst trehundra kronor,

nor, straffes den, som bryter mot 44 §, straffes den, som bryter mot 44 §,

46 § 1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 45 § 7 mom. andra stycket, 46 § 1

mom., 55 § 2 mom. andra stycket, mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom.,

57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 55 § 2 mom. andra stycket, 57 § 2

1 mom. första stycket eller 2, 3 eller mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1

4 mom. eller 60 § 3 mom.

mom. första stycket eller 2, 3 eller

4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje styc­

ket eller 3 mom.

Förseelse mot------------trehundra kronor.

Befordras med----------------och vilja.

Denna förordning träder i kraft

såvitt angår 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4

mom. samt 6 § 2 och 4 mom. den 1

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober 1940

(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 27 § 2 och 3 mom. förordningen den 25 okto­

ber 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. in.1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

27 §.

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Den som------------inför besiktningsman.

Vid anmälan----------- för automobil;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, att sökanden icke lider av så­

dant lyte, sådan sjukdom eller sådan

nedsättning av syn- eller hörselför­

mågan, som väsentligen minskar hans

lämplighet att i yrkesmässig trafik

tjänstgöra såsom förare av automobil

av det slag, varom fråga är;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, innefattande redovisning av

sökandens hälsotillstånd samt utlå­

tande, i vad mån sökanden lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller så­

dan nedsättning av syn- eller hörsel­

förmågan, som väsentligen minskar

hans lämplighet att i yrkesmässig

trafik tjänstgöra såsom förare av

automobil av det slag, varom fråga

är;

intyg, utfärdat------------fört automobil.

Intyg, som-------------------------fråga är.

För provet---------------sådant fordon.

Prov må godkännas endast om so- Prov må godkännas endast om sö­

kanden efter prövning under olika kanden efter prövning under olika

trafikförhållanden samt förhör befin- trafikförhållanden samt skriftligt och

nes:

muntligt förhör befinnes:

a) besitta ur------------mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda

risker, som äro förenade med omkör­

ning, färd över järnvägskorsning,

passerande av barn som uppehåller

sig på eller invid vägen, körning un­

der mörker, vid halt väglag eller un­

der andra mera svårbemästrade eller

farofyllda trafikförhållanden samt

om det körsätt, som förare i olika si­

tuationer har att tillämpa för att und­

gå olyckor; samt

1 Senaste lydelse se SFS 1951:653.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ten i sökandens mantalsskrivningsort

att ofördröjligen till vederbörande

länsstyrelse insända redogörelse för

den utredning, som föregått intygets

utfärdande. På lämplighetsintyget

skall polismyndigheten angiva, att så­

dan redogörelse kommer att insändas.

Sökande är skyldig att, där länssty­

relse eller polismyndighet så påford­

rar, förete intyg om sin mantalsskriv­

ningsort under tid, som avses un­

der c).

Efter prövning av de av sökanden

enligt detta moment ingivna hand­

lingarna och efter den ytterligare ut­

redning, som må anses erforderlig,

äger länsstyrelsen att för sökande,

som fyllt 21 år och innehar gällande

körkort för bil samt i övrigt befun­

nits lämplig, utfärda trafikkort, å vil­

ket i förekommande fall uttryckligen

skall angivas, att det gäller för föran­

de av omnibus.

Sökande är skyldig att, där länssty­

relse eller polismyndighet så påford­

rar, förete intyg om sin mantalsskriv­

ningsort under de senaste två åren.

Efter prövning av de enligt detta

moment ingivna handlingarna och

efter den ytterligare utredning, som

må anses erforderlig, äger länsstyrel­

sen att för sökande, som fyllt 21 år

och innehar gällande körkort för bil

samt i övrigt befunnits lämplig, ut­

färda trafikkort, å vilket i förekom­

mande fall uttryckligen skall angivas,

att det gäller för förande av omnibus.

Vid prövningen skall särskilt beak­

tas, huruvida sökanden gjort sig känd

för nyktert levnadssätt och om det

kan antagas, att han såsom motorfor-

donsförare kommer att visa hänsyn

till andra, omdöme och ansvar samt

respekt för trafikens regler. Den, som

under de två sistförflutna åren sak-

fällts för fylleri eller olovlig körning,

må ej erhålla trafikkort, med mindre

fråga uppenbarligen är om en en­

staka förseelse av en i övrigt sköt-

Formulär till —

Vad i------------

Om skyldighet

sam person.

------ av Konungen.

- fogas fotografi.

— motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1958.

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om

åtgärder till förbättrande av trafiksäkerheten samt anför därvid följande.

Jämlikt bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdeparte­

mentet den 25 september 1953 dåvarande landshövdingen E. Mossberg att

såsom utredningsman inom departementet utarbeta förslag till åtgärder

för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet. Utredningen antog be­

nämningen 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Den 5 januari 1954 avgav utredningen ett förslag om förstärkning av

statspolisorganisationen i syfte att möjliggöra en effektivare övervakning

av trafiken. En på förslaget grundad proposition föranledde beslut av 1954

års riksdag.

Härefter avgav utredningen den 15 december 1954 ett betänkande, kallat

»Trafiksäkerhet I» (SOU 1954: 38), med förslag till vissa åtgärder till för­

bättring av trafiksäkerheten. De vid detta betänkande fogade författnings-

förslagen kom, efter beredning inom kommunikationsdepartementet och

sedan riksdagens yttrande inhämtats, att ligga till grund för vissa änd­

ringar i gällande trafikregler (SFS 1955: 313).

Till slutförande av sitt uppdrag har utredningen den 27 maj 1957 fram­

lagt ett betänkande, kallat »Trafiksäkerhet II» (SOU 1957:18), med för­

slag till ytterligare åtgärder för åstadkommande av en förbättrad trafik­

säkerhet.

Över sistberörda betänkande jämte därvid fogade författningsförslag har

efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över

Skåne och Blekinge, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, statens väginstitut, statens

trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, statens organisationsnämnd,

statens provningsanstalt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, statens

kriminaltekniska anstalt, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser. Yttranden har vidare avgivits av automobilbesikt-

29

ningsmännens förening, bilverkstädernas riksförbund, cykel- och moped­

främjandet, föreningen för samhällsplanering, föreningen Sveriges härads­

hövdingar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges lands­

fogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, kungl. automobil klubben, motorförarnas

helnykterhetsförbund, motormännens riksförbund, nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande, riksförbundet landsbygdens folk, Stockholms

handelskammare, svenska lasttrafikbilägareförbundet, svenska lokaltrafikför­

eningen, svenska matematikersamfundet, svenska omnibusägareförbundet,

svenska petroleuminstitutet, svenska transportarbetareförbundet, svenska

vägföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges automobilhandlareför-

bund, Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriför-

ening, Sveriges bilskolors riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

kvinnliga bil kårers riksförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges läkares

automobilklubb, Sveriges motorcykelfabrikanters förening, Sveriges mo­

torcykelhandlares riksförbund, Sveriges motorcykelimportörers förbund

och trafikförsäkringsföreningen.

Vid yttrandena har i många fall fogats utlåtanden av andra myndigheter,

föreningar in. fl.

Sedan de frågor, som behandlats i trafiksäkerhetsutredningens senast av­

givna betänkande, varit föremål för ytterligare beredning inom kommu­

nikationsdepartementet, anhåller jag att nu få upptaga desamma.

Jag hemställer vidare att i detta sammanhang få upptaga jämväl vissa

andra frågor om ändringar i gällande trafikförfattningar, nämligen

dels en av statspolisintendenten genom skrivelse den 3 april 1957 gjord

framställning angående periodisk besiktning av utryckningsfordon, över

vilken framställning yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen;

dels en av länsstyrelsen i Stockholms län genom skrivelse den 18 april

1957 gjord framställning angående reglering av trafiken å vissa enskilda

vägar, över vilken framställning yttrande avgivits av riksförbundet lands­

bygdens folk;

dels en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 15

februari 1957 gjord framställning rörande indelningen av de allmänna vä­

garna, över vilken framställning yttrande avgivits av svenska vägförening­

en;

dels en av den inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för

Europa tillsatta underkommittén för landsvägstransporter den 20 septem­

ber 1957 antagen rekommendation beträffande fordonsbelysning, varöver

yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsslyrelsen, statens trafiksä­

kerhetsråd, kungl. automobil klubben och motormännens riksförbund;

dels en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 19

november 1957 gjord framställning rörande trafikreglerna å motorväg

m. in., över vilken framställning yttranden avgivits av statens trafiksäker­

hetsråd, statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

och Norrbottens län, kungl. automobil klubben, motorförarnas helnykter­

hetsförbund, motormännens riksförbund, riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges lantbruksförbund och förbundet för enskild väghållning i Stock­

holms län, varjämte länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län bifo­

gat yttranden av vissa andra myndigheter;

dels ock ett i anledning av andra lagutskottets utlåtande nr 17/1957

samt riksdagens skrivelse den 7 maj 1957 inom väg- och vattenbyggnadssty­

relsen utarbetat förslag till bestämmelser om förbud mot utskjutande de­

korationer å bilarnas fronter, över vilket förslag yttranden avgivits av sta­

tens trafiksäkerhetsråd, folkrörelsernas motorförbund, kungl. automobil

klubben, motorförarnas helnykterhetsförbund, motormännens riksförbund,

nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Sveriges automobil-

handlareförbund, Sveriges automobilimportförbund och Sveriges automo-

bilindustriförening.

Gällande författningar

Främst hänvisas till vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (SFS

1951:648; ang. ändringar se 1952:164, 1953:300, 1954:338, 1955:99, 313

och 524, 1956: 122, 142 och 523, 1957: 356 och 537).

I det följande kommer jag även att i större eller mindre omfattning hän­

visa till vissa andra författningar, nämligen:

lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott (SFS

1951: 649; ang. ändring se 1957: 355);

vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (SFS 1951:743; ang. änd­

ringar se 1952: 197, 1953: 301 och 675, 1954: 112 och 638, 1955: 33, 525 och

530, 1956: 311 och 527);

kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken m. m. (SFS

1951:744; ang. ändring se 1955:458);

kungörelsen den 15 november 1957 med vissa provisoriska bestämmelser

om vägmärken (SFS 1957:599);

kungörelsen den 5 november 195b med särskilda föreskrifter angående

den militära vägtrafiken m. m. (militär vägtrafikkungörelse) (SFS 1954:

636; ang. ändringar se 1955: 459, 1956: 123);

kungörelsen den 5 november 195b med särskilda föreskrifter angående

civilförsvarets vägtrafik m. m. (vägtrafikkungörelse för civilförsvaret)

(SFS 1954: 637; ang. ändring se 1955: 460);

förordningen den 25 oktober 19b0 angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. (SFS 1940:910; ang. ändringar se 1944:606, 1946:224, 1947:372

och 722, 1948: 406 och 755, 1950: 54 och 609, 1951: 307 och 653, 1953: 635,

1954:113, 206 och 407, 1957:474);

lagen den 27 juli 195b om nykterhetsvård (SFS 1954:579; ang. ändring­

ar se 1956:225, 1957:215);

kungörelsen den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till

31

lagen om ngkterhetsvård (SFS 1955: 528; ang. ändring se 1957: 217); samt

allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (SFS 1930:442; ang.

ändringar se 1933:37, 1935:586, 1937:428 och 802, 1938:362, 1939:116,

1940: 362 och 1059, 1941: 438 och 978, 1943: 880, 1944: 807, 1947: 442, 1950:

648, 1952: 4, 141, 346 och 537, 1953: 432 och 544, 1954: 729, 1955: 17, 443 och

531, 1956:233).

Vidare åberopas den av bl. a. Sverige biträdda internationella konven­

tionen den 24 april 1926 rörande automobiltrafik, kungörelsen den 11 okto­

ber 1930 med anledning av Sveriges tillträde till nämnda konvention (SFS

1930:371; ang. ändringar se 1932:494, 1948:475, 1952:521, 1954:796,

1956:526), den likaledes av Sverige biträdda konventionen den 19 septem­

ber 1949 rörande vägtrafik ävensom i anledning av sistnämnda konven­

tion utfärdad kungörelse den 30 juni 1952 (SFS 1952: 520; ang. ändringar

se 1954:795, 1956:475 och 525).

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

Allmänna synpunkter

Utredningen

Inledningsvis har utredningen framhållit, att antalet motorfordon i lan­

det befinner sig i oavbruten ökning. Under tioårsperioden 1946—1955 har

antalet bilar och motorcyklar ökat från 317 055 till 1 047 233 eller alltså

med mer än 300 procent. Till följd av fordonsparkens ansvällning undergår

trafikintensiteten på vägarna en oavlåtlig stegring.

Enligt vad utredningen framhållit innebär det växande antalet motorfor­

don och den stigande trafikfrekvensen med nödvändighet att risken för olyc­

kor ökas. Utredningen, som i sitt tidigare avgivna betänkande Trafiksäker­

het I lämnat en översikt av olycksutvecklingen under åren t. o. m. år 1953,

har i förevarande sammanhang presterat vissa siffror även för åren 1954—

1956. Enligt den olycksstatistik, som förts av nationalföreningen för trafik­

säkerhetens främjande, bär antalet dödsolyckor under åren 1954—1956 ned­

gått i antal. Antalet sådana olyckor uppgick år 1954 till 895 men sjönk

under år 1956 till 785. Anmärkningsvärt är vidare, att antalet dödsolyckor

på landsbygden stigit men att antalet sådana olyckor i tätorterna minskat.

— Vidare har åberopats den statistik, som förts av trafikförsäkringsför-

eningen över antalet anmälda trafikförsäkringsskador och antalet skadade

personer. Även enligt denna statistik har utvecklingen varit gynnsam, i det

att antalet skadade personer minskat från 10 219 år 1954 till 10 126 år 1956.

— Den officiella statistiken, d. v. s. den av statistiska centralbyrån förda

riksstatistiken över inträffade olyckor, ger i stort sett samma bild. Det to­

tala antalet vägtrafikolyckor har visserligen ökat från 41 392 till 48 722 un­

der åren 1954—1956, och även de lindrigare personskadefallen visar en viss

ökning. Antalet svåra skadefall har emellertid minskat från 3 809 till 3 139,

och antalet enligt denna statistik dödade har minskat från 942 till 816.

Utredningen har framhållit, att olyckornas antal bör ses i belysning av

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

den kraftiga stegring av trafikintensiteten, som ägt rum under de senaste

åren, och har framhållit som anmärkningsvärt, att olyckornas antal icke

stigit i takt med trafikökningen utan att tvärtom en relativ minskning av

olycksfrekvensen ägt rum. Det mest glädjande är att antalet dödade och

svårt skadade personer företett en siffermässig minskning.

Vad beträffar orsakerna till att utvecklingen blivit den nu antydda har

utredningen funnit det svårt att göra något bestämt uttalande. Vissa om­

ständigheter kan dock utpekas såsom bidragande till förbättringen. Till en

början har framhållits, att ordningspolisens personella resurser ökats un­

der de senaste åren och att denna personalökning möjliggjort en intensi­

vare övervakning av trafiken än tidigare. Den övervakande personalen har

fått bättre tekniska resurser än förut. Personalen har också varit bättre

utbildad, och statspolisens centrala ledning har förstärkts. — Den senaste

tiden har också enligt utredningens erfarenhet karakteriserats av ett starkt

växande intresse hos allmänheten för trafiksäkerhetsfrågor, vilket haft till

följd att allmänheten blivit medveten om allvaret i den bristande trafik­

säkerheten och vunnit större förståelse för nödvändigheten av att färdas

varsamt på vägarna. Motororganisationer, försäkringsbolag och andra en­

skilda organisationer har bedrivit ett uppmärksamt trafiksäkerhetsarbete.

Pressen har lämnat utrymme för specialartiklar i trafiksäkerhetsfrågor och

på många olika sätt givit sitt stöd åt den offentliga propagandan. Särskilt

bär nämnts den verksamhet, som bedrivits av nationalföreningen för tra­

fiksäkerhetens främjande, vilken verksamhet bestått bl. a. i intensifiering

av tratikundervisningen i skolorna, anordnandet av instruktionskurser för

bilskolechefer samt särskilda upplysningskampanjer. — Av de nya trafik­

regler, som trätt i kraft under senare tid, har utredningen särskilt fram­

hållit den till 50 kilometer i timmen fastställda maximihastigheten inom

tättbebyggt område såsom en gynnsam faktor. — Utredningen har också

fäst uppmärksamheten på att gator och vägar i allt större utsträckning

börjat förses med anordningar av skilda slag i syfte att minska riskerna i

trafiken, såsom parkeringsplatser utefter livligare trafikerade vägar, sebra-

markerade och signalreglerade övergångsställen för gående samt anord­

ningar för markering av vägarnas sträckning under mörker. — Vidare har

läkarna i landet tagit flera synnerligen värdefulla initiativ för att klarlägga

och närmare analysera beskaffenheten av de personskador, som uppstår

i samband med trafikolyckor. På detta sätt har bl. a. erhållits en viss klar­

het om vilka betydande vinningar, som kan nås t. ex. genom användning

av selar och skyddshjälmar. Utredningen har förutsatt, att nationalförening­

en för trafiksäkerhetens främjande kommer att följa resultatet av dessa

undersökningar samt verka för att sådana anordningar kommer i mera

allmänt bruk.

Enligt utredningen är emellertid den förbättring, som inträtt, icke på

långt när tillfredsställande. På våra vägar härskar i själva verket en otrygg­

het, som icke förefunnits under tidigare samhällsförhållanden. Detta är en­

ligt utredningens mening ohållbart i ett samhälle, som eljest knappast läm-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

icke ha karaktären av generella åtgärder som berör alla motorförare. I stäl­

let bör kraftiga åtgärder vidtagas mot de till antalet icke alltför många fö­

rare, som genom sitt uppträdande i trafiken eller på annat sätt inger grun­

dad anledning till misstanke om olämplighet.

I detta sammanhang har utredningen till närmare granskning upptagit

det ofta hörda påståendet, att de äldsta och de yngsta förarna skulle vara

mera olycksbenägna än andra. För detta ändamål har utredningen sam­

manställt visst statistiskt material rörande trafikolyckor, grupperat med

hänsyn till förarnas ålder. Resultatet av denna undersökning bör enligt ut­

redningens mening tolkas så, att äldre förare är i stort sett lika säkra i tra­

fiken som de medelålders förarna och avgjort säkrare än förare i åldern

25—30 år. Däremot utvisar det förebragta materialet, att de yngre förarna

har störst benägenhet att invecklas i olyckor. Utredningen har sålunda icke

funnit anledning att framlägga förslag till någon form av generella åtgär­

der mot förare endast därför att de uppnått viss högre ålder. Vad som bör

övervägas är däremot åtgärder, vilka kan vara ägnade att förmå de unga

förarna att iakttaga större omsorg och varsamhet i trafiken.

En annan fråga, som utredningen gått in på, gäller de ovana förarna. Även

i detta avseende har utredningen förebragt ett omfattande statistiskt ma­

terial med ändamål att visa, att olycksrisken för en ovan förare är betydligt

större än för en förare med mera betydande rutin. Enligt utredningens me­

ning representerar de nyblivna förarna ett betydelsefullt riskmoment. För

att kompensera dessa risker är det enligt utredningens mening angeläget att

åtgärder kommer till stånd, som är ägnade att hos de nya förarna inskärpa

vikten av att iakttaga den särskilda varsamhet, som betingas av att de icke

hunnit förvärva erforderlig trafikvana. Som ett synnerligen bekymmersamt

förhållande har framhållits, att inslaget av körkortslösa förare är relativt

stort bland dem, som haft del i uppkomsten av trafikolyckor. Gentemot dem,

som kör utan körkort och som därigenom åsidosätter ett av de mest elemen­

tära trafiksäkerhetskraven, måste enligt utredningens uppfattning en skärpt

reaktion komma till stånd.

Speciell uppmärksamhet har av utredningen ägnats det förhållandet, att

bland förarna finns en grupp individer med extremt hög olycksbelastning,

och utredningen har sökt att ur föreliggande statistik utfinna vad som är

karakteristiskt för förarna inom denna grupp. Utgångspunkt för under­

sökningen har varit material, som sammanbragts inom Amerikas förenta

stater och Kanada. Utredningen har också verkställt omfattande undersök­

ningar av hur förhållandena gestaltar sig i Sverige. Av gjorda iakttagelser

må nämnas, att de olycksbelastade förarna i exceptionellt stor omfattning

förekommer i allmänna straffregistret, kontrollstyrelsens register samt det

militära straffregistret. De har också i mycket större omfattning än de

olycksfria förarna varit föremål för hjälpåtgärder från de socialvårdande

myndigheternas sida. Vidare har utredningen åberopat vissa undersökningar,

som redovisats i tidigare kommittébetänkanden, nämligen av 1944 års nyk­

terhetskommitté (SOU 1951:43) samt av 1949 års trafiknykterhetsutred-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

ger emellertid uttryck för en annan uppfattning och betonar i stället vikten

av att vägarna göres trafiksäkra och att fordonskontrollen förbättras. Ur den­

na grupp av yttranden må särskilt nämnas de som avgivits av statens väg-

institut, länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län samt svenska vägför­

eningen och svenska petroleuminstitutet.

Vikten av ökad trafiksäkerhetsforskning har särskilt starkt betonats av

statens trafiksäkerhetsråd, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs

län, Sveriges läkarförbund, Sveriges läkares automobilklubb och svenska

matematikersamfundet. En allmän trafiksäkerhetsinventering har förordats

på många håll, speciellt av länsstyrelsen i Jönköpings län, vägförvaltning-

arna i Uppsala och Örebro län, bilverkstädernas riksförbund, Sveriges auto-

mobilhandlareförbund och föreningen Sveriges häradshövdingar. Länssty­

relsen i Västerbottens län har tillstyrkt en sådan inventering under förut­

sättning att tillräckliga medel ställes till förfogande.

I en annan grupp av yttranden betonas särskilt behovet av ökad trafikun­

dervisning i skolorna och bland allmänheten. Ur yttrandena i denna grupp

är att nämna de som avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbot­

tens län samt nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

ökade anslag till vägförbättringar och vägbyggnadsföretag har påyrkats

av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge och Skaraborgs län, landsfogden i Värm­

lands län, vägförvaltningen i Uppsala län samt kungl. automobil klubben

och riksförbundet landsbygdens folk. Vad förbättringarna bör avse är en­

ligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län m. fl. särskilt siktförhållandena, enligt landsfogden i Norrbottens

län snöröjningen, enligt vägförvaltningen i sistberörda län önskemålet att

få bort de militära vägspärrarna samt enligt cykel- och mopedfrämjandet

anordnandet av särskilda cykel- och mopedbanor.

Något som påtalas i ett mycket stort antal yttranden är polisens otillräck­

liga resurser, och det göres allmänt gällande, att varje annan reform är mer

eller mindre förfelad, om ej en förbättring kommer till stånd i detta hän­

seende. Bland dem, som särskilt betonat denna synpunkt, må nämnas läns­

styrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och

Jämtlands län, landsfogdarna i Södermanlands, Gotlands, Kopparbergs och

Västernorrlands län, statsåklagaren i Göteborg, magistraten i Nyköping, Gö­

teborgs och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, läns-

trafiksäkerhetskommittén för Hallands län, bilverkstädernas riksförbund,

Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges motorcykelhandlares riksför­

bund samt Sveriges bilskolors riksförbund.

Skärpta åtgärder mot bilstölder har i många yttranden ansetts vara en av

de viktigaste åtgärderna till främjande av bättre trafiksäkerhet. Uttalanden

i denna riktning har gjorts av bl. a. trafiksäkerhetskommittén i Värmlands

län, poliskammaren i Karlstad, landsfogden i Norrbottens län, kungl. auto­

mobil klubben och nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Bland de många förslag, som syftar till att förbättra fordonens beskaf­

fenhet och utrustning, må nämnas, att vägförvaltningen i Södermanlands

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

de den 13 december 1957 tillkallat sakkunniga med uppgift bl. a. att utreda

trafiksäkerhetsarbelets framtida inriktning och arbetsformer m. m. Vidare

erinras om att jag, med stöd av bemyndigande den 20 december 1957, till­

kallat sakkunniga för att särskilt utreda frågan om en översyn av lag­

stiftningen rörande trafiknykterhet och vissa därmed sammanhängande frå­

gor, bl. a. i vad män prövningen av frågor om indragning av körkort bör

överflyttas från länsstyrelse till domstol.

Behovet av en mera allsidig och ingående forskning rörande trafiksäker­

hetsproblemen samt utökad trafikundervisning är uppenbart. Frågan hör

till dem, som enligt meddelade direktiv bör i första hand beaktas av den

nyss omnämnda utredningen rörande det framtida trafiksäkerhetsarbetet.

Även utredningens förslag om inventering och avlägsnande av förefint­

liga trafikfällor på vägarna är i sak befogat. I stor utsträckning har sådana

inventeringar redan genomförts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

vägförvaltningarna i länen har f. ö. hithörande frågor under kontinuerlig

uppsikt. Ytterst innebär nära nog alla vägomläggningar och vägförbättring-

ar att trafiksäkerheten främjas. Frågan består icke i första hand i att kart­

lägga var de trafikfarliga punkterna är belägna, ty dessa är i allmänhet

redan kända, utan i att utnyttja de tillgängliga resurserna så att de ger

största möjliga utbyte. För alt mera direkt koppla in länsstyrelserna i detta

arbete anser jag emellertid lämpligt att vägförvaltningarna anmodas att

efter hörande av polismyndigheterna, trafikanternas lokala organisationer

samt andra i saken intresserade organ och sammanslutningar snarast upp­

rätta en förteckning över förbättringsåtgärder, som är angelägna ur trafik­

säkerhetssynpunkt och kan genomföras utan större vägomläggningar eller

andra mera kostnadskrävande åtgärder, samt att överlämna denna förteck­

ning till länsstyrelsen i länet. Jämlikt länsstyrelseinstruktionen torde det

ankomma på länsstyrelsen att verka för att de i förteckningen upptagna

vägförbättringsåtgärderna och andra liknande åtgärder, som länsstyrelsen

finner angelägna, kommer till stånd så snart det kan ske, samt att vid behov

göra framställningar i dylika frågor hos Kungl. Maj:t.

En högst allvarlig företeelse är att det på många håll brister i efterlev­

naden av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar, som har

med trafiken att göra. Från utredningens sida och i flera remissyttranden

har klagats över den höga frekvensen av fordonsstölder. Lika betänkligt är

enligt min uppfattning, att grovt oaktsam körning, rattfylleri, körning utan

körkort och andra allvarliga brott och förseelser mot trafikförfattningarna

i stor utsträckning undgår beivran. Anledningen härtill är den, att polis-

myndigheterna, trots personalökningarna de senaste åren, icke på långt

när har tillräckliga resurser för att ordna en effektiv övervakning av den

ständigt växande trafiken. Det är i längden nödvändigt att bygga ut över­

vakningsapparaten så, att den som begår en överträdelse måste som en

praktisk möjlighet räkna med att bli åtalad och sakfälld samt eventuellt

även att mista sitt körkort. Härförutan blir varje reform av trafikförfatt­

ningarna en reform på papperet.

40

meddelande bl. a. ur den synpunkten, att de innefattar krav på vissa kunska­

per, som icke är av direkt betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, t. ex. kän­

nedom om reglerna för registrering, avregistrering och anmälningsskyldig­

het vid förvärv och försäljning av motorfordon, men att krav icke uppställts

på sådana kunskaper, som är särskilt ägnade att ge vederbörande insikt om

allvaret i den bristande trafiksäkerheten. Utredningen har utförligt redogjort

för hur teoriundervisningen bör vara utformad. Enligt utredningens mening

bör den särskilt gå ut på att meddela sådana kunskaper, som ger eleven det

speciella omdöme, vilket behövs för att han skall förstå att anpassa sitt kör­

sätt med hänsyn till sådana riskmoment, som han efterhand kommer att

möta i trafiken. Bl. a. bör eleverna få ett visst mått av kunskap om de natur­

lagar, som varje förare kommer i kontakt med under körningen, t. ex. frik­

tionen mellan däck och vägbana, centrifugalkraften och begreppet levande

kraft. Någon mera ingående kunskap om bilens konstruktion har utred­

ningen däremot icke ansett erforderlig.

Utredningen har också framfört kritik mot det sätt, på vilket den prak­

tiska utbildningen oftast blivit anordnad vid körskolorna. Denna bör enligt

utredningens mening främst gå ut på att ordentligt inlära vissa grundläg­

gande manövermoment, bl. a. att starta, att stanna på plan mark och i bac­

ke, att svänga i vägkorsning, att vända på väg och att backa. Dessa moment

måste nötas in till den grad, att de kan utföras korrekt utan att nämnvärt

ta förarens koncentration och uppmärksamhet i anspråk. Viktigt är, att des­

sa manövermoment inövas enligt en viss ordning och enligt en viss metod.

Därutöver bör eleven öva i trafik så länge, att han får tillfälle att praktiskt

tillämpa de elementära trafikreglerna. Inom ramen för den tid, som rimligen

kan ägnas åt den praktiska utbildningen, ryms däremot icke någon mera

ingående praktisk undervisning i landsvägskörningens teknik eller i körning

under mörker och i halt väglag. Ej heller torde några mera långtgående krav

behöva uppställas på förmåga att utföra fickparkering, långa backningar, av­

slutade med svängning runt gathörn och uppställning av fordonet vid trotto­

arkant eller andra mera komplicerade manövrer.

Vissa synpunkter har i betänkandet anlagts på sättet för de praktiska öv­

ningarnas bedrivande. Härvid har utredningen, efter amerikanska förebilder,

särskilt rekommenderat att eleverna får tillfälle att följa andra elevers öv-

ningskörningar. Ett annat system, som utredningen ansett lämpligt i vissa

fall, är att eleverna i viss utsträckning får föra bil på egen hand i särskilt

anordnad s. k. körgård.

De av utredningen anförda synpunkterna på den teoretiska utbildningen

har utredningen ansett böra komma till uttryck genom en utbyggnad av de

i 31 § 3 mom. vägtrafikförordningen upptagna kompetensreglerna för erhål­

lande av körkort. Närmare bestämt har utredningen föreslagit, att körkorts-

sökande skall visa sig äga kännedom om de särskilda risker, som föreligger

i vissa uppräknade trafiksituationer, samt om det körsätt, som en förare i

olika fall har att tillämpa för att undgå att invecklas i olyckor. Vidare har

föreslagits, att sökanden skall ådagalägga sådana kunskaper om trafikolyc­

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

41

kornas omfattning, orsaker och karaktär samt sådana insikter i övrigt, att

han kan antagas förstå nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt upp­

trädande i trafiken. Liknande tillägg har också, för konsekvensens skull, fö­

reslagits i fråga om de i 27 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik in. m. givna bestämmelserna om villkoren för erhållande av

trafikkort.

För att få till stånd en undervisning enligt de uppdragna riktlinjerna är

det emellertid enligt utredningens uppfattning icke tillfyllest med en författ­

ningsändring, som ju endast i mera allmänna ordalag kan ange de kunskaps­

krav den körkortssökande måste uppfylla. Utredningen har föreslagit att i

36 § vägtrafikförordningen skall införas ett nytt stadgande av innehåll att

den teoretiska undervisningen i körskola skall bedrivas i enlighet med kurs­

plan, som utfärdas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill

förordnar. Utredningen har förutsatt, att erforderlig psykologisk och pedago­

gisk expertis anlitas vid utarbetandet av planen.

Utredningen har också föreslagit tillägg till bestämmelserna i 36 § 4 mom.

vägtrafikförordningen om kompetenskraven för föreståndare och lärare vid

körskola av innebörd att vederbörande skall ha ingående kunskaper om de

särskilda risker, som föreligger vid omkörning och i vissa andra uppräknade

situationer, om det körsätt, som en förare i olika situationer skall tillämpa

för att i möjligaste mån undgå att invecklas i olyckor samt om trafikolyckor­

nas omfattning, orsaker och karaktär, liksom ock att vederbörande skall ha

sådana insikter i övrigt, som är särskilt ägnade att skapa erforderlig för­

ståelse för nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt uppträdande i

trafiken.

Vidare har utredningen ansett erforderligt att skapa garantier för att kör­

skolorna använder en högklassig lärobok. I sådant syfte har utredningen fö­

reslagit att lärobok, som användes i körskola, skall vara godkänd av Kungl.

Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar. Granskningen bör

enligt utredningens mening lämpligen kunna verkställas av en kommitté be­

stående av representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statspolisen,

trafiksäkerhetsrådet och nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjan­

de. Vid granskningen bör givetvis tillses, att boken följer den plan, som ut­

arbetats för den teoretiska och praktiska utbildningen i körskola.

Utredningen har vidare erinrat om föreskrifterna i 36 § vägtrafikförord­

ningen att verksamheten vid körskola skall vara underkastad inspektion av

besiktningsman och den tillsyn i övrigt, varom länsstyrelsen förordnar, samt

att föreståndare, lärare eller instruktör, som befinnes olämplig för sitt upp­

drag, kan tilldelas varning av länsstyrelsen eller få sitt tillstånd återkallat.

Emellertid har utredningen funnit, att besiktningsmännen i regel icke full­

gjort inspektioner i nämnvärd omfattning och att de inspektioner, som före­

kommit, i regel varit ytliga. Eftersom det bedömts vara av vikt, att utbild­

ningen blir föremål för fortlöpande kontroll och särskilt att bilinspektörerna

bildar sig en uppfattning om det sätt varpå verksamheten i körskolorna be-

drives, har utredningen föreslagit sådan ändrad lydelse av stadgandet i 36 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

vägtrafikförordningen, att körskola skall inspekteras av besiktningsman

minst en gång varje år och att rapport över inspektionen skall sändas in till

länsstyrelsen.

I fråga om möjligheterna att erhålla förarutbildning utan att anlita kör­

skola har utredningen hänvisat till bestämmelserna i 30 § 1 mom. vägtrafik­

förordningen. Enligt dessa kan den, som för att erhålla körkort vill erhålla

färdighet i körning med motorfordon, utan hinder av att han icke innehar

körkort få föra sådant fordon under följande förutsättningar, nämligen att

han fyllt 18 år eller, om körningen sker med lätt motorcykel, 16 år och att

körningen sker under uppsikt av person, som fyllt 21 år samt innehar kör­

kort för fordon av det slag körningen avser och har längre tids vana och

skicklighet i fråga om körning med sådant fordon. Om körningen sker med

bil, gäller härjämte som villkor, att den som övar uppsikt över körningen

medföljer i bilen vid den körandes sida.

Enligt utredningens mening bör privatutbildningen bli föremål för bättre

kontroll än nuvarande bestämmelser medger. En allvarlig olägenhet med

den nuvarande lösliga regleringen av hithörande förhållanden är svårighe­

ten att avgöra, om körningen i det särskilda fallet är olovlig eller sker såsom

övningskörning. Det förekommer i icke obetydlig omfattning, att personer

utan körkort — även sådana vilkas körkort återkallats — fortsätter att köra

bil blott de är åtföljda av person med körkort. Vidare kan enligt utredning­

ens mening mot nuvarande regler anmärkas, att kraven på utbildarens kom­

petens är svårtolkade och icke ger någon garanti för att vederbörande verk­

ligen har den erfarenhet såsom motorförare, som bör krävas för att han

skall få fungera som utbildare.

Av nu anförda skäl har utredningen övervägt att göra rätten till övnings­

körning beroende av särskilt tillstånd. Med tanke på den stora arbetsbörda,

som en sådan regel skulle förorsaka den tillståndsprövande myndigheten,

har emellertid utredningen avstått därifrån. I stället har utredningen fram­

lagt ett förslag till sådan ändring av 30 § vägtrafikförordningen, att den, som

vill utbilda annan till motorförare, skall göra anmälan härom hos polismyn­

dighet med uppgift om sökandens och elevens namn, ålder och adress, num­

ret å sökandens körkort, dagen för körkortets utfärdande samt det slag av

fordon — motorcykel eller bil — som körningen skall avse. Polismyndigheten

föreslås skola förse anmälningen med ett intyg utvisande att anmälan skett,

och sökanden skall därefter äga rätt att under tre månader, räknat från in­

tygets utfärdande, bedriva utbildning med den uppgivne eleven. Förande av

motorfordon utan körkort i fall, då dylik anmälan ej skett, skall enligt för­

slaget vara att anse såsom olovlig körning. Anmälningen skall medföras un­

der färd och på anmodan uppvisas för polisman eller besiktningsman. Vid

ansökan om förarprov skall eleven uppvisa handlingen med därå tecknat ut­

bildningsbevis av den, som meddelat utbildningen. Vidare har utredningen

föreslagit, att Kungl. Maj :t i särskild skrivelse anmodar nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande att utarbeta enkla anvisningar om hur pri­

43

vat utbildning lämpligen skall bedrivas och vad som i främsta rummet bör

inläras samt om vad läraren särskilt har att iakttaga för att övningskörning-

en icke skall förorsaka fara och olägenhet i trafiken. Dessa anvisningar bör

av polismyndigheten kostnadsfritt tillhandahållas dem som gör anmälan om

övningskörning. Slutligen har utredningen i detta sammanhang också före­

slagit att det i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen förekommande uttrycket

»längre tids vana och skicklighet» skall utbytas mot ett stadgande av inne­

börd allenast, att sökanden skall ha haft körkort för det slag av motorfor­

don, som övningskörningen avser, under minst tre år.

Remissyttrandena

Förslaget att fastställa särskilda kursplaner och läroböcker för förarut-

bildning i körskolor har allmänt tillstyrkts.

Ett mindre antal yttranden ger dock uttryck för mera kritiska synpunkter.

Motorförarnas helnykterhetsförbund har helt allmänt uttalat en varning för

att öka teoriundervisningen på praktikens bekostnad. Socialstyrelsen har

framhållit, att den föreslagna omfattande teoriutbildningen icke kan inrym­

mas inom körskoleundervisningen och att kravet på bättre teoretiska kun­

skaper i stället bör tillgodoses genom undervisningen i de allmänna sko­

lorna. Förste bilinspektören i Malmö distrikt har uttalat tvivel om nyttan

av särskilda kursplaner, eftersom man i praktiken ständigt måste gå ifrån

planen och lägga upp undervisningen individuellt med hänsyn till eleverna.

Sveriges bilskolors riksförbund har bestämt avstyrkt förslaget om en särskild

lärobok.

I flera fall har önskemål uttalats att vissa myndigheter, intresseorganisa­

tioner eller företrädare för speciell expertis måtte få tillfälle att deltaga i ut­

arbetandet av kursplanerna och granskningen av läroböckerna. Chefen för

försvarsstaben har ansett lämpligt, att militärmyndigheterna medverkar,

medan kungl. automobil klubben yrkat på att motororganisationerna får del­

taga i arbetet. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har på­

talat behovet av pedagogisk expertis samt ansett att även statens trafiksäker­

hetsråd bör engageras i frågan. Länsstyrelsen i Västmanlands län m. fl. har

framhållit lämpligheten av att psykologisk expertis anlitas samt att någon

representant för bilskolorna får deltaga i arbetet.

Förste bilinspektören i Stockholm har ansett det vara av speciell vikt, att

föreskrifter utfärdas om den materiel, som skall finnas i bilskolor.

Sveriges bilskolors riksförbund har understrukit vikten av att den till­

tänkta kursplanen och de krav, som uppställes på de körkortssökande,

bringas att helt överensstämma.

Förslaget i fråga om inspektion av körskolorna har nästan genomgående

tillstyrkts. Vissa yttranden ger dock uttryck för betänksamhet med hänsyn

till behovet av personal för uppgiftens behöriga fullgörande.

Bland dem, som påtalat de bristande resurserna i fråga om personal, må

särskilt nämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Örebro läns trafiksäker-

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

hetskommitté, föreningen Sveriges landsfogdar, nationalföreningen för tra­

fiksäkerhetens främjande, svenska vägföreningen och svenska petroleum-

institutet. Landsfogden i Västmanlands län har tillstyrkt förslaget endast

under förutsättning, att tillräckliga personalresurser ställes till förfogande.

Förste bilinspektörerna i Örebro och Gävle distrikt samt Sveriges bilskolors

riksförbund har betecknat förslaget som ogenomförbart på grund av perso­

nalbrist. Poliskammaren i Lund har ifrågasatt, om icke uppgiften i brist på

tillräcklig personal inom besiktningsmannaorganisationen skulle kunna full­

göras av polispersonal.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande m. fl. har vidare utta­

lat önskemål om en sådan förbättrad utbildning av bilinspektörerna, som

skulle göra dem mera ägnade att fullgöra bl. a. ifrågavarande skyldigheter.

I fråga om förslaget till reglering av privat förarutbildning har stora me­

ningsskiljaktigheter gjort sig gällande. Visserligen har förslaget tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i ett stort antal yttranden, men många kritiska

röster har också framträtt.

Bland dem, som ställt sig kritiska till förslaget om särskild anmälan hos

polismyndigheten, är att nämna polismästaren samt ordnings- och trafik­

polisintendenterna i Stockholm ävensom poliskammaren i Västerås. Kungl.

automobil klubben har betecknat de föreslagna bestämmelserna som tung­

rodda och ineffektiva. Liknande uttalanden har gjorts också av föreningen

Sveriges polismästare. Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund har fram­

hållit, att bestämmelserna icke motiveras av någon större olycksfrekvens i

samband med övningskörning.

Å andra sidan finns också yttranden, i vilka påyrkas ännu mera restrik­

tiva regler i fråga om privat övningskörning än dem utredningen föresla­

git. Längst går förste bilinspektören i Örebro distrikt, som yrkat på förbud

mot all privat övningskörning. Sveriges bilskolors riksförbund vill att utbild­

ning i körskola skall vara enda formen för erhållande av körkort för motor­

cykel, medan länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatt, om icke privat öv­

ningskörning bör förbjudas vid veckoslut och helger ävensom i samband med

yrkesmässig trafik. Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit förbud

mot övningskörning på riksväg och länsstyrelsen i Kopparbergs län förbud

mot övningskörning bl. a. i städer och på livligt trafikerade vägar. Enligt

länsstyrelsen i Södermanlands län bör ur kontrollsynpunkt rätten till öv­

ningskörning efter anmälan hos polismyndighet begränsas att avse allenast

viss räjong. Poliskammaren i Halmstad slutligen har påyrkat generellt för­

bud mot övningskörning för dem, vilkas körkort återkallats.

Även de, som i princip tillstyrkt förslaget, har i många fall framställt

önskemål om jämkningar i detsamma. I åtskilliga yttranden, bl. a. de som

avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, poliskammaren i Linköping,

länsstyrelsen i Malmöhus län, Västmanlands läns bilskoleförening, motor­

männens riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund, nationalför­

eningen för trafiksäkerhetens främjande och Sveriges bilskolors riksförbund,

45

har framhållits som önskvärt, att fordon som användes för övningskörning

förses med en särskild skylt med upplysning därom. Statsåklagaren i Göte­

borg har närmare preciserat önskemålet så, att polismyndigheten bör i sam­

band med att anmälan göres utlämna dylik skylt mot en depositionsavgift,

som återbetalas, då skylten återställes. I yttrandena från länsstyrelsen i

Malmöhus län m. fl. har vidare ifrågasatts, om ej giltighetstiden för anmälan

om övningskörning bör göras längre än som föreslagits och exempelvis be­

stämmas till 6 månader.

Bland övriga detaljanmärkningar förtjänar nämnas, att ett stort antal re­

missmyndigheter, bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och

Bohus län ävensom Sveriges bilskolors riksförbund, framhållit att övnings­

körning under utbildning i körskola uttryckligen bör undantagas från be­

stämmelsen. Länsstyrelsen i Stockholms län har påyrkat bestämmelse om att

polismyndighets intyg om gjord anmälan skall utfärdas utan avgift. Slut­

ligen har poliskammaren i Göteborg hemställt om en sådan utformning av

bestämmelsen, att anmälan kan ske och intyg utfärdas å varje polisvaktkon­

tor och alltså icke blott hos polismyndigheten. För det fall att förslaget ge­

nomföres, har chefen för försvarsstaben framställt önskemål om vissa änd­

ringar i militära vägtrafikförordningen.

De föreslagna bestämmelserna om kompetens för den, som skall leda pri­

vat övningskörning, har i praktiskt taget alla de yttranden, som innehål­

ler närmare uttalanden i frågan, gjorts till föremål för kritik ur den syn­

punkten, att det ansetts olämpligt att slopa det nuvarande kravet på vana

och skicklighet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt om icke den,

som gör anmälan till polismyndighet om tillämnad övning, samtidigt bör

avgiva en deklaration om sin vana och skicklighet.

Vissa yttranden innehåller dessutom önskemål om att vissa minimikrav

uppställes på de fordon, som användes för privat övningskörning, och att

kontroll verkställes av polismyndigheten i samband med anmälan om öv­

ningskörning. Till denna grupp av yttranden hör bl. a. de som avgivits av

poliskammaren i Örebro och Örebro låns trafiksäkerhetskommitté.

Utredningens förslag i fråga om anvisningar för privatutbildning har i de

yttranden, som närmare behandlat denna fråga, oftast tillstyrkts. Motor­

männens riksförbund har betecknat frågan som angelägen. Ett antal yttran­

den ger emellertid uttryck för uppfattningen, att det kan vara mindre lämp­

ligt att införa allmänt hållna råd och anvisningar om privatutbildning vid

sidan av de mera preciserade kursfordringarna för körskolorna, eftersom

allmänheten härav lätt kan få det intrycket, att privatutbildning är ett enkla­

re sätt att erhålla körkort. Sådana uttalanden bär gjorts av bl. a. väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län och automobilbesikt-

ningsmännens förening.

Medan Västernorrlands läns bilskolcförening uttalat tvekan om lämplig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

heten att anförtro åt nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande att

utfärda anvisningarna, har Jönköpings läns bilskoleförening framhållit att

detta arbete bör kunna utföras av nationalföreningen ensam.

Departementschefen

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om förarutbildningen

i körskola, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Den teoretiska undervis­

ningen har utan tvivel ibland varit bristfällig, och en förbättring av utbild-

ningsstandarden är därför påkallad. Den starka tonvikt, som utredningen

lagt på den teoretiska utbildningen, får emellertid icke dra uppmärksamhe­

ten från det förhållandet, att utbildningen i körskolor av naturliga skäl mås­

te till väsentlig del inriktas på att bibringa eleverna praktiskt handlag med

fordonet.

Vidare bör framhållas, att icke ens högt ställda krav på teoretiskt och

praktiskt kunnande hos förarna i och för sig ger några garantier för en full­

god trafiksäkerhet. Vad det ytterst kommer an på är icke motorförarnas

teoretiska eller praktiska kunskaper utan det mått av ansvar, omdöme och

hänsyn till andra, som de visar i trafiken. Spörsmålet, hur dessa egenskaper

skall kunna frammanas, löses dock icke enbart genom en omläggning av

förarutbildningen, utan härför erfordras ett långvarigt och mödosamt upp­

lysningsarbete. Jag instämmer helt i utredningens uppfattning, att körsko­

lorna bör bära sin del i detta arbete. Till stor del måste uppgiften emel­

lertid få ankomma på det allmänna skolväsendet, pressen samt de övriga

offentliga och enskilda organ, vilka arbetar i trafiksäkerhetens tjänst. De

allmänna egenskaper, som bör utmärka en motorförare, överensstämmer

1 allt väsentligt med dem, som bör känneteckna varje god samhällsmedlem.

Vad som i detta hänseende bör fordras just av en körkortssökande är, så­

som utredningen framhållit, att han är väl förtrogen med de särskilda risker

för honom själv och andra, som förandet av motorfordon innebär. Den teo­

retiska undervisningen i körskola bör därför disponeras så, att dessa frågor

ej förbigås lättvindigt. Den kritik, som utredningen i detta hänseende riktat

mot körutbildningen, sadan den nu bedrives, torde i många fall vara befogad.

För min del anser jag också — i viss motsats till utredningen — att den

teoretiska undervisningen i dessa delar bör kompletteras med praktisk öv­

ning i landsvägskörning och, där det låter sig göra, även i körning under

mörker.

Vad angår de av utredningen framlagda konkreta författningsförslagen

tillstyrker jag förslaget om att 31 § 3 mom. vägtrafikförordningen utbygges

med bestämmelser som i allmänna ordalag anger vad den teoretiska utbild­

ningen bör gå ut på. Jag tillstyrker också en motsvarande ändring i 27 §

2 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Även förslaget att i 36 § vägtrafikförordningen intaga en föreskrift om att

utbildning i körskola skall bedrivas i enlighet med kursplaner, som utfärdats

av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnat, anser

47

jag vara lämpligt. Givet är, att kursplanen i huvudsak blott kan angiva målet

i olika hänseenden för utbildningen och att däri eventuellt förekommande

anvisningar om hur utbildningen skall bedrivas för att nå detta mål regel­

mässigt blott kan bli av rådgivande art.

Jag ansluter mig i princip även till förslaget om granskning och godkän­

nande av läroböcker, som är avsedda att komma till användning i körskola.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen härom i 36 § vägtrafikförord­

ningen, enligt vilken endast läroböcker, som sålunda blivit godkända, får

användas, synes emellertid onödigt kategorisk. Bestämmelsen torde lämpli­

gen kunna jämkas till att avse föreskrift om att någon sålunda godkänd läro­

bok skall användas vid undervisningen, varigenom möjlighet lämnas öppen

att vid behov komplettera framställningen i läroboken med annat material.

Förslaget om utökad inspektion av körskolorna är enligt min mening ett

nödvändigt komplement till de nyss förordade skärpta bestämmelserna om

hur undervisningen bör bedrivas. Emellertid är det tveksamt, huruvida en

utökning av inspektionsverksamheten av den omfattning, utredningen för­

ordat, f. n. kan genomföras med hänsyn till bilinspektionens personalresur­

ser. Bestämmelsen om att körskola skall inspekteras minst en gång årligen

måste därför uppmjukas genom inskjutande av orden »om möjligt». Även

med en dylik jämkning torde det framstå som uppenbart, att inspektion av

körskolor är en viktig uppgift för bilinspektionen, vilken icke får eftersättas.

Övriga av utredningen föreslagna nya bestämmelser i 36 § vägtrafikför­

ordningen, nämligen om kvalifikationerna för föreståndare och lärare vid

körskola, överensstämmer i sak nästan helt med de av mig förordade reg­

lerna om vad utbildningen bör gå ut på. En upprepning av bestämmelserna

är sakligt sett överflödig och gör författningstexten svåröverskådlig. Jag

kan därför — ehuru jag ansluter mig till syftet med bestämmelserna —

icke tillstyrka förslaget i denna del.

Utredningens förslag till nya regler om sådan övningskörning, som äger

rum annorledes än i samband med körskoleutbildning, är i främsta rummet

motiverat av önskemålet att komma till rätta med de möjligheter att kringgå

körkortsbestämmelserna, som nuvarande föreskrifter erbjuder. Däremot har

utredningen icke gjort gällande, att olycksfrekvensen i samband med öv­

ningskörning skulle vara särskilt hög och att skärpningarna sålunda skulle

vara direkt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det kan ifrågasättas, om syftet med förslaget verkligen motiverar den om­

gång och de kostnader, som dess genomförande skulle innebära. En annan

betänklig konsekvens av förslaget är att det medför slopande av det välmo­

tiverade krav på vana och skicklighet i fråga om förande av motorfordon,

som i gällande författning uppställes för instruktören, och dess ersättande

med en regel om att denne skall ha innehaft körkort i minst tre år. Skäl

föreligger därför att undersöka, om icke huvudsyftet med bestämmelsen

kan nås på enklare sätt.

De allvarligaste missbruken av rätten till övningskörning är utan tvekan

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

de, då vederbörande tidigare innehaft körkort, som återkallats eller omhän­

dertagits av polismyndighet. Vad däremot angår sådana fall, då vederböran­

de icke förut haft körkort, finns knappast någon anledning att misstänka

något mera allmänt missbruk av rätten till övningskörning.

Från denna utgångspunkt synes det möjligt att komma till rätta med de

mera påtagliga missförhållandena på ett enklare sätt än utredningen föror­

dat, nämligen genom en föreskrift av innebörd att den, vars körkort återkal­

lats, icke får bedriva övningskörning annat än i samband med utbildning

i körskola. En sådan bestämmelse medför icke någon större omgång och lä­

rer ej innebära inskränkning i något legitimt behov. Jag förordar därför, att

en dylik bestämmelse upptages i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Övriga

fall av missbruk utav rätten till övningskörning torde däremot icke vara av

den betydelse, att de påkallar några skärpta bestämmelser.

Vidare förordar jag, att de i nyssnämnda författningsrum angivna kraven

på den, som leder övningskörning, i enlighet med utredningens förslag för­

tydligas på det sättet, att vederbörande skall ha innehaft körkort i minst

tre år. Därutöver bör emellertid också gälla det nuvarande kravet på vana

och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon, varom fråga är.

Vad slutligen beträffar utredningens förslag om utarbetande av anvisning­

ar för privatutbildning vill jag ifrågasätta, om icke behovet i allt väsentligt

blir fyllt genom de av mig förordade bestämmelserna om kursplaner för kör­

skolorna och om godkännande av läroböcker. Dessa kursplaner och läroböc­

ker bör ju rimligen kunna användas även vid förarutbildning, som icke äger

rum i körskola. Att vid sidan av dem ha särskilda, mindre omfattande an­

visningar för privatutbildning är knappast helt lämpligt. Härtill kommer

svårigheten att bringa dessa anvisningar till vederbörandes kännedom. Jag

kan av nu nämnda skäl icke tillstyrka förslaget.

Det i vissa remissyttranden framförda förslaget om krav på särskilda an­

ordningar i fordon, som användes för privat övningskörning, anser jag icke

lämpligen kunna förverkligas utan närmare undersökningar.

Det allmänna lämplighetskravet

Utredningen

I ett särskilt avsnitt har utredningen behandlat den prövning av körkorts*

aspirants lämplighet, som äger rum innan körkort utfärdas. Till en början

har utredningen uppehållit sig vid bestämmelserna i 32 § 1 mom. vägtrafik­

förordningen om att körkortssökande skall vid sin ansökan foga ett av po­

lismyndighet utfärdat intyg, utvisande att sökanden under de senaste två

åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina person­

liga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av körkorts-

pliktigt fordon.

Efter en redogörelse för bestämmelsens tillkomsthistoria har utredningen

i korthet refererat närmast motsvarande bestämmelser i Danmark, Finland,

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

49

Norge, Tyskland, Österrike och Amerikas förenta stater. I förstnämnda tre

länder innehåller trafiklagstiftningen bestämmelser liknande de svenska el­

ler lindrigare än dessa, dock att i Norge gäller en uttrycklig bestämmelse om

att körkort icke får tilldelas den, som under de tre senaste åren gjort sig

skyldig till fylleri. I övriga ifrågavarande länder uppställes allmänt hållna

krav på lämplighet, pålitlighet etc., vilka i praktiken tolkas så, att hänsyn

tages bl. a. till sådana brister i vederbörandes sociala anpassning, som kan

antagas öva inflytande på lämpligheten såsom förare. Speciellt har framhål­

lits, att amerikansk trafiklagstiftning ofta lämnar de tillståndsgivande

myndigheterna en mycket fri prövningsrätt, då det gäller sökandens person­

liga lämplighet.

För att få en närmare uppfattning om praxis vid utfärdande av s. k. nyk-

terhetsintyg har utredningen riktat en rundfråga till landets polismyndighe­

ter. Svaren har givit vid handen, att praxis icke visar någon helt enhetlig

bild. I fråga om den förseelse, som kanske oftast belastar de körkortssökan-

de, nämligen olovlig körning, tillämpar de flesta polismyndigheter sådan

praxis, att en enstaka förseelse av detta slag i regel icke anses som tillräck­

lig grund för vägran att utfärda intyg. Vissa polismyndigheter ser emellertid

strängt på dylika förseelser och vägrar intyg redan efter en förseelse, me­

dan andra polismyndigheter utfärdar intyg även om sökanden vid upprepade

tillfällen fört motorfordon utan att vara berättigad därtill. Andra brott och

förseelser än olovlig körning föranleder avslag å ansökan om intyg endast

om de är av mera kvalificerat slag eller på något sätt har samband med fö­

rande av motorfordon. Stöld av motorfordon anses utgöra hinder för ut­

färdande av intyg, men motsvarande anses icke gälla, om stöldobjektet va­

rit något annat än motorfordon, såvida icke sådant fordon kommit till an­

vändning vid brottets förövande. Många polismyndigheter anlägger dock ett

annat betraktelsesätt och anser att svåra eller upprepade brott diskvalifice­

rar för erhållande av körkort, även om brotten icke haft anknytning till mo-

lorfordonstrafik. Våldsbrotten intar i viss mån en särställning, i det att

flertalet polismyndigheter anser svårartade brott av detta slag utgöra hinder

för erhållande av intyg. På åtskilliga håll gäller dock den praxis, att brottet

icke grundar avslag å ansökan om intyg med mindre det förövats under sprit­

påverkan.

Vad beträffar den personundersökning, som föregår utfärdandet av nyk-

terhetsintyg, har av utredningens rundfråga framgått, att undersökningen i

regel är mera ingående på landsbygden än i städerna. På landsbygden bru­

kar en ansökan om dylikt intyg remitteras till polisman i den ort, där sökan­

den är bosatt. Om sökanden ej är känd av polismannen, införskaffas ofta

yttrande från arbetsgivare, lärare och andra. Förhör med sökanden före­

kommer däremot endast i undantagsfall. Vidare kontrolleras undantagslöst,

huruvida sökanden återfinnes i det lokala straffregister, som föres av polis­

myndigheten. Endast i mindre omfattning sker kontroll i det centrala regis­

ter, som tidningen Polisunderrättelser utgör. I städerna avviker utrednings-

förfarandet från det på landsbygden tillämpade såtillvida, att yttranden

från enskilda polismän icke inhämtas, samt att utlåtanden i allmänhet hel-

4 lliluuuj till riksdagens protokoll 1958. t samt. Nr 69

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

ler icke införskaffas från personer i sökandens omgivning. I vissa städer,

t. ex. Göteborg, verkställes emellertid en mera noggrann undersökning i fall,

då de tillgängliga uppgifterna visar att sökanden i något hänseende gjort

sig skyldig till misskötsamhet, som icke är av blott bagatellartad beskaf­

fenhet.

För egen del har utredningen ansett, att den gängse benämningen »nyk-

terhetsintyg» är mindre lämplig med hänsyn till intygets innehåll samt har

föreslagit, att handlingen i själva författningstexten erhåller benämningen

»lämplighetsintyg».

Ehuru man enligt utredningens mening bör vid bedömningen av en sö­

kandes lämplighet ta hänsyn bl. a. till den tid, som förflutit sedan en brotts­

lig gärning blivit begången, har utredningen dock ansett det mindre lämp­

ligt att en fix tidsgräns uppställts i själva författningen. Utredningen har

därför föreslagit, att tvåårsregeln slopas som preskriptionsgräns vid lämp-

lighetsbedömningen men att den i vissa fall bibehålies som en gräns för vad

det åligger polismyndigheten att undersöka. Hinder bör med andra ord icke

föreligga att vad polismyndigheten har sig bekant eller erfar om den sökan­

des förhållanden längre tillbaka än två år tages i betraktande vid pröv­

ningen.

Med avseende å själva undersökningsarbetet har utredningen, med hän­

syn till intygsärendenas stora antal, begränsat sig till att föreslå sådana åt­

gärder, som bedömts icke behöva nämnvärt öka polismyndigheternas arbete.

Utredningen har förordat att till 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen fogas en

bestämmelse av innehåll att polismyndigheten före utfärdandet av lämplig-

hetsintyg skall kontrollera, huruvida sökanden förekommer i de lokala re­

gister, som föres, i tidningen Polisunderrättelser eller i den särskilda för­

teckning, som av statens kriminaltekniska anstalt utgives över återkallade

körkort. En mera ingående utredning skall emellertid enligt förslaget verk­

ställas i sådana fall, då polismyndigheten genom registren eller eljest erhål­

ler sådana upplysningar om vederbörande, att hans lämplighet som förare

kan ifrågasättas. Har polismyndighet, trots anmärkningar mot den sökande,

ändå ansett sig böra utfärda lämplighetsintyg, skall en redogörelse för den

utredning, som föregått intygets utfärdande, överlämnas till körkortsmyn-

digheten. På lämplighetsintyget bör angivas, huruvida sådan redogörelse

kommer att insändas.

Vid avgörande av frågan, huruvida lämplighetsintyg bör utfärdas eller

icke, bör polismyndigheten enligt utredningens uppfattning framför allt be­

akta, att kraven på ansvarskänsla och hänsyn hos förarna blir tillgodosedda.

Om en sökande tidigare gjort sig skyldig till brott eller förseelse, är det icke

brottets rubricering eller det ådömda straffet, som i första hand skall avgöra

frågan om hans lämplighet såsom motorförare. Den primära frågeställning­

en måste enligt utredningen vara, huruvida sökanden i mera väsentlig mån

visat bristande respekt för andra människors säkerhet till liv eller egendom,

om han ådagalagt ett aggressivt och hänsynslöst sinnelag samt om den

brottslighet, som ligger sökanden till last, av annan orsak utgör anledning

till antagande, att han som motorförare icke kommer att respektera trafik­

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

Remissyttrandena

Behovet av en noggrannare personundersökning har nästan genomgående

vitsordats i yttrandena över utredningens förslag. Beträffande detaljerna i

förslaget har däremot många olika uppfattningar kommit till uttryck.

I ej så få yttranden har tvekan kommit till synes rörande polismyndig­

heternas kompetens och lämplighet i övrigt för personundersökningar av

förevarande art. Såsom exempel på dylika yttranden må nämnas de som

avgivits av medicinalstyrelsen, kungl. automobil klubben och motorförar­

nas helnykterhetsförbund.

Åtskilliga yttranden ger uttryck för tvekan med hänsyn till det arbete,

som reformen kommer att vålla polismyndigheter och länsstyrelser. Så är

fallet bl. a. med yttrandena från statens trafiksäkerhetsråd och landsfogden

i Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Gotlands län har betonat, att arbetet hos

länsstyrelsen kommer att öka avsevärt. Länsstyrelsen i Stockholms län, lands­

fogden i Östergötlands län och poliskammaren i Karlstad har ansett att för­

slagen förutsätter personalökningar för att kunna genomföras.

På några håll har klagats över att förslagets bestämmelser om vad som

åligger polismyndigheten i samband med undersökningen gjorts alltför de­

taljerade och omständliga. Bland yttranden av sådant innehåll må nämnas

de som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands och Värmlands

län, Uppsala, Östergötlands, Skaraborgs och Värmlands läns avdelningar av

föreningen Sveriges landsfiskaler samt stadsfiskalen i Skellefteå.

I andra yttranden, bl. a. det från landsfogden i Malmöhus län, har ifråga­

satts värdet av en sådan detaljerad undersökning som den utredningen syf­

tat till, om ej en tillfredsställande registrering ordnas av domar i mål om

olovlig körning. Statens biltrafiknämnd har därjämte ifrågasatt, om det

icke blir nödvändigt att lägga upp ett särskilt centralt register över kör-

kortslösa personer, som dömts för grövre brott.

Vad utredningen anfört om att körkort ej bör utfärdas för den, som gjort

sig skyldig till grövre brott eller annat asocialt beteende, har rönt gensaga i

några yttranden, bl. a. de som avgivits av poliskammaren i Örebro och stads­

fiskalen i Umeå, såsom ägnat att försvåra vederbörandes återanpassning.

Även Sveriges läkarförbund har ansett, att vederbörande säkerligen kom­

mer att reagera negativt mot en dylik diskvalifikation.

Den föreslagna karenstiden av två år för det fall att vederbörande gjort

sig skyldig till fylleri eller olovlig körning har ganska allmänt avstyrkts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att utredningen i detta

liksom i vissa andra fall varit benägen att åberopa extrema fall och dra vitt­

gående slutsatser från dessa. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län har

ansett, att de föreslagna bestämmelserna rörande fylleri är alltför stränga.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län

m. fl. har förmenat, att enstaka fall av fylleri ej bör utgöra hinder för er­

hållande av körkort. Länsstyrelsen i Göteborgs och Rohus län har ansett,

att bagatellartade fyllerifall bör undantagas, medan hovrätten över Skåne

54

norrlands län har föreslagit, att remiss till förste provinsialläkaren skall ske

blott om läkarintyget ej på alla punkter är klart positivt. I åtskilliga ytt­

randen, bl. a. de från medicinalstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och

förste stadsläkaren i Göteborg, har det betecknats som angeläget, oavsett om

förslaget i övrigt genomföres eller icke, att även den undersökande läkaren

avger ett omdöme. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län har ansett,

att läkarintyget bör gå ut antingen på att vederbörande är lämplig eller att

han bör underkastas ytterligare undersökning. I andra yttranden, bl. a. de

som avgivits av överståthållarämbetet, Sveriges läkarförbund och Sveriges

läkares automobilklubb, har förordats att den undersökande läkaren avger

sitt omdöme i slutet kuvert. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län har

föreslagit, att blott tjänsteläkare skall vara behörig att avge läkarintyg för

körkort. Förste provinsialläkaren i Gotlands län har för sin del förordat

rapportskyldighet för läkare till länsstyrelsen angående den, som sökt

läkarintyg för körkort.

Departementschefen

Såsom jag tidigare betonat beror en persons lämplighet såsom motorfö­

rare icke blott på graden av teoretiskt kunnande och körskicklighet utan

även och framför allt på hans ansvarskänsla, omdömesgillhet och benägen­

het att ta hänsyn till andra. Huruvida en körkortsaspirant kommer att fylla

måttet i dessa hänseenden, kan tyvärr icke med säkerhet avgöras i förväg.

Körkortsmyndigheten är hänvisad till den relativt bristfälliga metoden att

granska vad som är känt om hans tidigare vandel och därur söka dra slut­

satser om hans lämplighet. Detta är syftet med nuvarande bestämmelser i

32 § 1 och 2 mom. vägtrafikförordningen om den personundersökning, som

skall äga rum i samband med utfärdande av s. k. nykterhetsintvg, och om

möjlighet för länsstyrelsen att vid behov föranstalta om ytterligare under­

sökning. Bestämmelserna förutsätter uppenbarligen, att körkort icke bör

utfärdas för den, som ej kan anses pålitlig i nykterhetshänseende och i

övrigt, men anger icke närmare de krav, vilka bör uppställas i sådant hän­

seende. Såsom utredningen anmärkt har praxis vid utfärdande av körkort

till följd härav kommit att variera avsevärt i olika län.

Liksom utredningen anser jag önskvärt, att mera detaljerade regler utfor­

mas för prövningen i körkortsärenden. Svårigheter möter dock, när det gäl­

ler att utforma lämpliga sådana regler, om man vill vidhålla den enligt min

mening riktiga tanken, att avgörandet skall grundas på en lämplighetspröv­

ning i egentlig mening och icke blott på formella kriterier. Det viktigaste

bör vara den helhetsbild av vederbörande, som personundersökningen ut­

visar, men icke det ofta tillfälliga förhållandet, om vederbörande sakfällts

för enstaka brott eller förseelse. Det är icke ens möjligt att med bestämdhet

säga, att vissa brott eller förseelser bör generellt diskvalificera såsom

motorförare. En förseelse kan i det ena fallet framstå som ett tillfälligt av­

steg från en i övrigt skötsam livsföring men i ett annat fall blotta sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

55

brister i vederbörandes mentalitet eller moraliska utrustning, att han under

inga förhållanden bör betros med körkort. De regler, som utformas till stöd

för bedömandet i körkortsärenden, bör därför icke vara av tvingande art

utan bör genom sin avfattning tydligt utmärka, att de blott avser normal­

fall och att avsteg från dem icke blott är möjliga utan mången gång också

tillrådliga.

Liksom utredningen anser jag den nuvarande föreskriften om att hänsyn

överhuvud icke skall kunna tagas till omständigheter, som ligger längre till­

baka i tiden än två år, vara mindre lämplig. Jag biträder därför förslaget om

att den slopas.

De närmare reglerna om lämplighetsprövningen torde böra inledas med

en allmänt hållen bestämmelse om att körkort icke får utfärdas med mindre

det på grund av vad som är känt om sökanden måste antagas, att han så­

som motorförare kommer att visa ansvar, omdöme, hänsyn till andra och

respekt för trafikens regler. Vidare bör föreskrift givas om att vid pröv­

ningen skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nykter­

het samt huruvida han veterligen, i samband med begången förseelse eller

eljest, ådagalagt egenskaper som gör honom mindre lämpad att föra motor­

fordon. Häri torde ligga bl. a. att körkort icke får anförtros personer med

avsevärd kriminell belastning och i all synnerhet icke dem, som på grund

av begångna brott och andra omständigheter visat sig klart brista i fråga

om de nyss angivna egenskaperna. I anslutning därtill kan lämpligen upp­

tagas en speciell bestämmelse om den, som gjort sig skyldig till fylleri eller

olovlig körning. Jag kan visserligen icke helt biträda utredningens förslag

i dessa delar. Emellertid förordar jag en bestämmelse av innehåll, att den

som under de två sistförflutna åren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig

körning, icke må erhålla körkort med mindre händelsen uppenbarligen är

att anse sont en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person.

De nu föreslagna bestämmelserna bör, såsom innefattande villkor för er­

hållande av körkort, inflyta bland bestämmelserna i 32 § 2 inom., vilka är

av närstående innehåll.

Den personundersökning, som skall ligga till grund för körkortspi öv­

ningen, bör göras grundlig. Den bör i princip avse allt, som det kan AUia

av vikt för körkortsmyndigheten att känna till vid prövningen av den sö­

kande ur lämplighetssynpunkt. Beträffande undersökningens omfattning

kan jag i allt väsentligt biträda vad utredningen yttrat. Jag vill dessutom

framhålla önskvärdheten av att polismyndigheten i regel inhämtar yttran­

de från barnavårdsnämnden, såvida fråga är om underårig person eller

annan, om vilken man kan antaga att upplysningar står att vinna hos den­

na nämnd, och från skyddskonsulenten beträffande den, som star eller ny­

ligen stått under övervakning såsom villkorligt dömd eller villkorligt fri­

given eller utskriven. Vissa skäl — bl. a. rådande ovisshet om den framtida

utformningen av brottsregistreringen — gör det dock mindre lämpligt alt i

vägtrafikförordningen intaga detaljerade bestämmelser om att polismyn­

digheten skall inhämta upplysningar ur vissa särskilda register. Jag anser

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

56

därför att bestämmelserna i detta ämne bör få en mera allmänt hållen av­

fattning än utredningen föreslagit, t. ex. att polismyndigheten skall genom­

gå tillgängliga register. I övrigt synes bestämmelserna kunna avfattas i nära

anslutning till utredningens förslag.

Polismyndighetens lämplighetsprövning bör liksom hittills utmynna i ett

av myndigheten avgivet intyg, innefattande ett omdöme om sökandens lämp­

lighet såsom motorförare. Såsom utredningen förslagit torde intyget böra i

själva författningen erhålla benämningen »lämplighetsintyg», vilket uttryck

ger en riktigare uppfattning om intygets ändamål än den gängse benäm­

ningen »nykterhetsintyg». Eftersom själva lämplighetsprövningen ankom­

mer på länsstyrelsen och icke på polismyndigheten, bör polismyndigheten

enligt min mening — som i denna del avviker från utredningens — icke

kunna vägra att utfärda intyg utan bör i stället i förekommande fall däri

redovisa som sin uppfattning, att sökanden icke bör betros med körkort.

Jag biträder däremot utredningens förslag om att polismyndigheten i fall

då lämplighetsfrågan bedömes såsom tveksam bör till länsstyrelsen insända

utredningsmaterialet eller ett sammandrag av detta och i lämplighetsin-

tyget angiva, att så kommer att ske.

Vad angår det läkarintyg, som körkortssökande har att förebringa vid

anmälan till förarprov, ansluter jag mig till den i flera av remissyttrandena

uttalade meningen, att intyget bör innehålla ett omdöme av den undersö­

kande läkaren om sökandens lämplighet ur medicinsk synpunkt att föra

fordon av det slag, varom fråga är. Jag kan därför icke tillstyrka den av ut­

redningen föreslagna ändringen i 31 § 1 mom. andra stycket h) vägtrafik­

förordningen. Även om en sådan ändring icke vidtages, har länsstyrelsen gi­

vetvis möjlighet att inhämta förste provinsialläkarens mening i körkorts-

frågor, när så befinnes lämpligt.

I detta sammanhang vill jag även framhålla behovet av en annan, i hu­

vudsak rent formell ändring i reglerna om förvärv av körkort. Jämlikt 31 §

1 mom. vägtrafikförordningen skall den, som önskar erhålla körkort, bl. a.

förete åldersbetyg, upptagande jämväl sökandens identitetsbeteckning i

folkbokföringen. För att undvika tillämpningssvårigheter synes lämpligt att

till nämnda bestämmelse foga en uttrycklig föreskrift om det sätt varpå

sökande, som icke är kj'rkoskriven här i riket, skall kunna styrka sin iden­

titet. Normalt kan visserligen sägas, att en person knappast har behov av

svenskt körkort, med mindre han vistas här i riket under sådana förhållan­

den, att han rimligen bör låta kyrkoskriva sig liärstädes, och att den nuva­

rande bestämmelsen erfordras för att få en viss kontroll över klientelet av

körkortssökande. Den ifrågasatta undantagsmöjligheten avser i huvudsak

blott vissa speciella fall, främst sådana då svenskt körkort begäres av per­

son tillhörande utländsk beskickning eller utländskt konsulat här i riket.

För att icke leda till eftergift i alltför stor utsträckning i kravet på kyrko-

skrivning här i riket torde bestämmelsen lämpligen kunna avfattas så, att

körkortsmyndigheten visserligen äger godtaga annan tillförlitlig utredning

än åldersbetyg, när så finnes lämpligt, men att sökanden icke obetingat äger

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

57

påfordra att få körkort utfärdat åt sig utan att förete dylik handling. Den

väsentliga möjligheten till kontroll över de körkortssökande ligger f. ö. icke

i kravet på åldersbetyg utan i bestämmelserna om lämplighetsintyg och den

utredning, som i vissa fall skall verkställas i stället för sådant intyg.

Körkortsåldem m. m.

Utredningen

Utredningen har till behandling upptagit vissa spörsmål rörande rätten att

framföra motorcykel och har i sådant hänseende gått närmare in på dels

frågan om körkortsåldem samt dels frågan om klassificeringen av motor­

cyklarna i tunga motorcyklar och lätta motorcyklar. Härvid har särskilt

framhållits att, medan körkort för bil endast kan meddelas den, som fyllt

18 år, motsvarande åldersgräns för förvärv av körkort för motorcykel en­

ligt 29 § 3 mom. vägtrafikförordningen är 16 år. För den som ej fyllt 18 år

gäller emellertid körkortet endast för framförande av lätt motorcykel. Med

lätt motorcykel förstås enligt 1 § 3 mom. vägtrafikförordningen motorcykel,

vars tjänstevikt uppgår till högst 75 kilogram.

Till närmare utveckling av frågan om körkortsåldem har utredningen

hänvisat till verkställda undersökningar angående sambandet mellan fö­

rarnas ålder och trafiksäkerheten samt har av detta material dragit den

slutsatsen, att 16—17-åriga förare av lätta motorcyklar har en avsevärt

större benägenhet att invecklas i olyckor än äldre förare av samma fordon.

Vidare är motorcykeln i och för sig ett mera riskbelastat fordon än något

annat fordon, som förekommer i trafiken. För åren 1951—1954 var antalet

lindrigt skadade motorcykelförare relativt sett åtta gånger större än an­

talet lindrigt skadade bilförare och antalet svårt skadade motorcykelförare

omkring 21 gånger så stort som motsvarande antal bilförare.

En höjning av körkortsåldem beträffande lätta motorcyklar skulle enligt

utredningens mening icke innebära några nämnvärda olägenheter, eftersom

den motorcykeltrafik, som 16- och 17-åringarna utövar, ofta är mycket litet

nyttobetonad. I den mån dessa ynglingar har ett verkligt behov av fortskaff-

ningsmedel, utgör mopeden i de allra flesta fall en fullgod ersättning för

den lätta motorcykeln. Även om vissa olägenheter skulle uppstå, väger dessa

mycket lätt mot den betydande vinning ur trafiksäkerhetssynpunkt, som

skulle ernås genom en höjning av körkortsåldem.

Vad beträffar frågan om klassificeringen av motorcyklarna har utred­

ningen framhållit, att de första typerna av lätta motorcyklar, som tillver­

kades efter vägtrafikförordningens ikraftträdande den 1 januari 1952, i

regel hade motorer med en cylindervolym av 100 kubikcentimeter och eu

effekt av 3—4 hästkrafter samt presterade en topphastighet av 60—70

kilometer i timmen. Med åren har emellertid de lätta motorcyklarna för­

setts med allt kraftigare motorer. Nutida lätta motorcyklar har i regel en

cylindervolym av 175 kubikcentimeter och cn effekt av 8—10 hästkrafter

och kan i vissa fall prestera en maximihastighet av 120 kilometer i timmen.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Enligt uppgift planerar vissa fabrikanter att framställa lätta motorcyk­

lar med en cylindervolym av 200 kubikcentimeter och en beräknad maximi­

hastighet av 130 kilometer i timmen. — ökningen av cylindervolymen och

motoreffekten har givetvis medfört också en ökning av motorns vikt, vilket

haft till följd att man, för att icke överskrida maximivikten 75 kilogram,

varit tvungen att minska vikten av ramkonstruktion, fälgar, bromssystem,

ljuddämpare m. m. Den lätta motorcykel, som i dag förekommer, kan be­

tecknas som överdimensionerad i fråga om motorn men underdimensione-

rad beträffande åtskilliga detaljer av betydelse för trafiksäkerheten. Den

är därför att beteckna som ett ganska trafikfarligt fordon.

Med anledning av vad sålunda anförts har utredningen föreslagit dels en

sådan ändring av 29 § vägtrafikförordningen, att körkortsåldern för mo­

torcykel höjes till 18 år, och dels en sådan ändring av 1 § 3 mom. samma

förordning, att gränsen mellan lätt och tung motorcykel bestämmes efter

motorns cylindervolym och icke efter fordonets tjänstevikt. Såsom en lämp­

lig gräns har utredningen angivit en cylindervolym av 125 kubikcentime­

ter, varmed enligt uppgift borde kunna utvinnas en effekt av cirka 8 häst­

krafter och en topphastighet av 80—90 kilometer i timmen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att höja minimiåldern för erhållande av sådant kör

kort, som berättigar till förande av lätt motorcykel, har visserligen till­

styrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena, men bortåt en

fjärdedel av desamma innehåller stark kritik av förslaget i denna del.

Vad utredningen anfört om att den trafik, som bedrives av ifrågavarande

trafikantgrupper, i regel ej skulle vara nyttobetonad, har mött gensaga i åt­

skilliga yttranden, i vilka förfäktas att påståendet måhända är riktigt för

de större städernas del men icke har giltighet i mindre orter och framför

allt icke på den egentliga landsbygden. Uttalanden av sådan innebörd har

gjorts av bl. a. riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges advokatsamfund,

bilverkstädernas riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund och Sve-

riges motorcykelfabrikanters förening. I några yttranden, t. ex. de som in­

kommit från statens trafiksäkerhetsråd, Sveriges läkarförbund, Sveriges lä­

kares automobilklubb och Sveriges bilskolors riksförbund, har framhållits,

att de motorcykelägande ungdomarna utgör en i stort sett skötsam grupp

och att betänkandet knappast innehåller något belägg för att de skulle vara

särskilt farliga i trafiken. En annan grupp av yttranden ger uttryck för den

uppfattningen, att det körkortsprov, som ifrågavarande ungdomar nu får

genomgå, utgör en viss garanti för körkunskap och kännedom om trafik­

reglerna och att förhållandena skulle försämras vid ett genomförande av

utredningens förslag, eftersom flertalet av ungdomarna då skulle övergå till

att köra snabba, ofta specialtrimmade mopeder utan körkort. Bland dem,

som haft uttalanden i denna riktning, må nämnas väg- och vattenbuggnads-

59

styrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län, poliskammaren i Västerås och

Sveriges motorcykelimportörers förbund. Ytterligare eu åsiktsriktning, före­

trädd av bl. a. medicinalstyrelsen och motorförarnas helnykterhetsförbund,

går ut på att ifrågavarande grupper av ungdom, om de berövas möjligheten

att köra motorcykel, kommer att söka sig andra, mindre lämpliga nöjen. I

åtskilliga yttranden, t. ex. de från statspolisintendenten, Stockholms läns

avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler och motormännens riksför­

bund, har farhågor uttalats för att förbudet kommer att leda till ett mycket

stort antal överträdelser och sålunda bringa hela grupper av ungdomar i

konflikt med lagen.

Å andra sidan har i yttrandet från överståthållarämbetet uttalats den me­

ningen, att en höjning av körkortsåldern icke är ägnad att vålla alltför stor

olägenhet, eftersom mopeden utgör en fullgod ersättning för lätt motor­

cykel.

I detta sammanhang förtjänar nämnas, att frågan om villkoren för rätt

att köra moped även i övrigt tilldragit sig stor uppmärksamhet bland re­

missinstanserna.

Såsom alternativ till den av utredningen föreslagna författningsändringen

har i några fall antytts möjligheten att körkort för personer i de yngsta

åldersgrupperna göres provisoriskt. Härom hänvisas till vad i det följande

anföres om denna fråga.

Andra förslag till åtgärder för att minska olycksrisken i samband med

motorcykelkörning är att förbud införes för förare under viss ålder att

medföra passagerare. Yrkande om sådant förbud har framförts av lands­

fogden i Skaraborgs län. I andra fall, såsom i yttrandena från länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt förste bilinspektören i Örebro distrikt, har

ifrågasatts allmänt förbud att medföra passagerare på motorcykel utan sid­

vagn resp. att koppla sidvagn till motorcykel under viss tjänstevikt.

Den av utredningen förordade ändringen av gränsen mellan lätt och tung

motorcykel är också en fråga, som tilldragit sig stort intresse i yttrandena.

Att en ändring av gällande bestämmelser är påkallad, har erkänts i prak­

tiskt taget alla yttranden. Däremot är meningarna mera delade beträffande

lämpligaste sättet för gränsdragningen.

I en betydande grupp av yttranden göres gällande, att den föreslagna be­

gränsningen icke medför någon reell minskning av de lätta motorcyklarnas

hastighet och trafikfarlighet. Poliskammaren i Örebro — varest en omfat­

tande undersökning av vissa motorcyklars och mopeders egenskaper verk­

ställts — har uppgivit att en motorcykel med 125 kubikcentimeter cylin­

dervolym f. n. kan beräknas få en hastighet av 80—90 kilometer i timmen

och att denna hastighet kan ytterligare ökas t. ex. genom omborrning av

motorn och andra svårkontrollerade åtgärder. Väg- och vattenbyggnadssty­

relsen, statens provningsanstalt, länsstyrelsen i Malmöhus län och förening­

en Sveriges landsfiskaler har som sin mening uttalat, att gränsen bör sättas

lägre än utredningen föreslagit. Å andra sidan har från vissa håll —- bl. a.

av Sveriges molorcykclfabrikanters förening och Sveriges motorcykelimpor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

törers förbund — uttalats farhågor för att den av utredningen föreslagna

begränsningen kommer att utgöra hinder för den tekniska utvecklingen och

har i stället föreslagits en begränsning vid 175 kubikcentimeter cylinder­

volym.

Vidare har önskemål uttalats att gränsen mellan lätt och tung motorcy­

kel måtte bestämmas med hänsyn till både cylindervolymen och tjänstevik-

ten. Förslag i den riktningen har avgivits av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala

län, förste bilinspektören i Stockholm, poliskammaren i Örebro samt för­

eningen Sveriges polismästare. Förste bilinspektören i Malmöhus län har

förordat en begränsning vid 100 kubikcentimeter cylindervolym och 75 ki­

logram tjänstevikt. Sveriges bilskolors riksförbund har ansett det vara sär­

skilt önskvärt, att den s. k. scootern, vilken betecknas som ett synnerligen

trafiksäkert fordon, liänföres till gruppen lätt motorcykel, och har med hän­

syn härtill föreslagit en begränsning vid 150 kubikcentimeter cylindervo-

lyin, 100 kilogram tjänstevikt och SO kilometer i timmen praktisk toppfart.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, som funnit svårig­

heter föreligga att fastställa en lämplig begränsning, har, för det fall att en

sådan ej kan konstrueras, föreslagit att bestämmelser införes om generell

maximihastighet för lätt motorcykel.

Statens trafiksäkerhetsråd, motormännens riksförbund och motorförar-

nas helnykterhetsförbund har förordat, att frågan göres till föremål för yt­

terligare utredning under medverkan av teknisk expertis.

Departementschefen

Vad utredningen anfört om olycksfrekvensen för motorcyklister och för

yngre förare jämförd med motsvarande tal för andra fordon och andra fö-

rargrupper ger visst belägg för åsikten, att en höjning av minimiåldern för

erhållande av körkort är befogad. Starka argument kan emellertid också

andragas till stöd för nuvarande bestämmelser. Ett sådant argument är att

ett stort antal ungdomar i åldern 16—17 år, särskilt på landsbygden, för

sitt arbete har starkt behov av ett motorfordon med bättre köregenskaper

än mopeden. Ett annat skäl är att de nuvarande reglerna ger de motorin-

tresserade ungdomarna anledning att söka så snart som möjligt skaffa sig

körkort och därigenom erbjuder en viss garanti för deras körskicklighet

och trafikkunnighet i övrigt, vilken knappast kan vinnas på något annat sätt.

Givetvis kan man hysa delade meningar om den lämpligaste åldersgrän­

sen. Man kan med ungefär lika goda skäl förfäkta, att den bör sättas vid

16, 17 eller 18 år. Den nuvarande gränsen kan enligt min mening icke sägas

vara illa avvägd och har åtminstone fördelen att vara väl invand i allmänna

medvetandet.

Frågans kärnpunkt är enligt min mening icke, vid vilken ålder det över­

huvud bör tillåtas någon att föra motorfordon, utan snarare hur de fordon

är beskaffade, som företrädesvis utnyttjas av de yngre åldersgrupperna. I

detta hänseende kan man utan tvekan säga att de typer av lättare fordon,

62

Enligt utredningens mening har systemet med skriftliga prov — vilket

ursprungligen tillkommit för att nedbringa bilinspektörernas arbetsbörda

samt för att åvägabringa större objektivitet i prövningen — icke slagit så

väl ut som önskvärt varit. I vissa körskolor har teoriundervisningen efter

frågeformulärens införande kommit att helt eller nästan helt begränsas

till ett mer eller mindre mekaniskt inlärande av de rätta svaren på de frå­

gor, vilka upptagits i formulären. Åtskilliga invändningar kan också enligt

utredningens mening riktas mot själva frågeformulären, nämligen att frå­

gornas svårighetsgrad är högst varierande, att vissa av frågorna är olämp­

ligt formulerade samt att det i några fall kan anses tveksamt, huruvida det

såsom riktigt betecknade svaret verkligen är det rätta. Utredningen bär fått

den bestämda uppfattningen, att körkortsaspiranternas teoretiska kunskaper

i allmänhet minskat efter tillkomsten av systemet med skriftliga förhör.

Utredningen har som sin mening framhållit, att en återgång till muntliga

körkortsförhör är den enda möjligheten att få till stånd ett förbättrat kun­

skapsläge hos körkortsaspiranterna. Vad utredningen föreslagit i fråga om

utvidgning av kunskapsfordringarna för erhållande av körkort innebär f. ö.

att krav uppställes på vissa kunskaper som icke kan kartläggas genom den

nu tillämpade enkla metoden. Återgång till ett muntligt förfarande, som

ger möjlighet till ett mera nyanserat bedömande av körkortsaspiranternas

kunskaper och insikter, är enligt utredningens mening en ofrånkomlig för­

utsättning för att man skall kunna genom en förbättrad förarutbildning

skapa ett större mått av ansvar, omdöme och säkerhet i trafiken. Utred­

ningen har därför föreslagit, att det förhör, som en sökande av körkort eller

trafikkort underkastas, alltid skall vara muntligt.

Vad beträffar själva körkortsutfärdandet har utredningen haft att vid

fullgörandet av sitt uppdrag ta i övervägande vissa förslag, som överlämnats

till Kungl. Maj:t av statens organisationsnämnd enligt skrivelse från nämn­

den den 7 januari 1954. Förslagen, som var avsedda att medföra administra­

tiva förenklingar vid körkortsgivningen, var av i huvudsak följande inne­

börd. Nuvarande körkortsliggare borde avskaffas, i samband varmed kör­

korts- och trafikkortsnumren borde ersättas med innehavarens folkbokfö-

ringsnummer. Polismyndighetens nuvarande skyldighet att vid översän­

dande av »nykterhetsintyg» bifoga införskaffade yttranden om sökandens

nykterhetsförhållanden borde begränsas till sådana fall, då anmärkning i

nykterhetshänseende förekomme. Läkarintyg, ansökan om körkort, utbild­

ningsbevis och kompetensbevis borde sammanföras till en gemensam blan­

kett. Åldersbevis och registerkort till körkortsregistret borde likaledes sam­

manföras till en blankett. Körkortsblanketten borde utformas så, att upp­

gifterna om identitetsbeteckning och namn kunde ifyllas samtidigt med ut­

skrift av åldersbeviset. I fall, då någon tvekan om sökandens lämplighet

ur medicinsk synpunkt, nykterhets- eller lämplighetssynpunkt icke kunde

råda, borde det överlåtas åt bilinspektören att utfärda körkort i länsstyrel­

sens ställe.

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

64

praktiska skäl kunnat ske vid körkortets utfärdande. I avbidan på resulta­

tet av denna undersökning skall körkortet omhändertagas av vederbörlig

myndighet.

Utredningen har övervägt, om icke ett provisoriskt körkort borde ha ett

utseende, som på något sätt skilde det från ett vanligt körkort. En sådan

anordning skulle emellertid göra det nödvändigt för körkortsmyndigheten

att utfärda ännu ett körkort för den, vilken kvalificerat sig för sådant,

och utredningen har därför avstått härifrån. I stället skall enligt förslaget

på varje nyutfärdat körkort särskilt anmärkas, att det är provisoriskt under

det första året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

Remissyttrandena

Åtskillig tveksamhet har gjort sig gällande i fråga om utredningens för­

slag att det teoretiska körkortsprovet skall ta form av ett muntligt förhör.

I flertalet yttranden har emellertid förslaget tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Ett argument, som i många yttranden åberopats mot förslaget, är att det­

samma kommer att ställa sig tids- och kostnadskrävande. Väg- och vatten-

byggnadsstyrelsen har beräknat att muntliga körkortsprov medför en

minskning av besiktningsmännens arbetsprestation per arbetspass med 20 %

samt har — eftersom ungefär halva besiktningsmännens arbetstid ägnas åt

körkortsprov — beräknat att åtgärden medför en nedgång av organisatio­

nens totala kapacitet med 10 %. För att uppväga denna nedgång fordras att

ytterligare 10 besiktningsmän anställes. Liknande uttalanden har gjorts av

bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län.

I ett jämförelsevis stort antal yttranden har förordats att det teoretiska

körkortsprovet utformas som en kombination av ett skriftligt och ett munt­

ligt prov. Bland yttranden av denna innebörd må nämnas de som avgivits

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Älvs­

borgs, Västernorrlands och Jämtlands län, nationalföreningen för trafiksä­

kerhetens främjande och automobilbesiktningsmännens förening. Länssty­

relserna i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs lån och förste bilinspek­

tören i Härnösands distrikt m. fl. har förklarat att de skriftliga proven bör

i viss omfattning stickprovsvis kontrolleras genom muntligt förhör med den

körkortssökande medan Sveriges bilskolors riksförbund menat att både

skriftliga och muntliga förhör bör vara tillåtna.

Förste bilinspektören i Gävle distrikt har ansett, att den nuvarande for­

men för prövningen visserligen är bristfällig men att man av praktiska skäl

icke har annat val än att bibehålla densamma. Länsstyrelsen i Stockholms

län har framhållit, att de skriftliga frågelistorna numera utökats och för­

bättrats i avsevärd mån och att utredningens uttalanden därför icke är

tillämpliga i den nuvarande situationen.

I några yttranden har uttalats, att den skriftliga formen kan vara att före­

draga såsom innebärande bättre garantier för objektiv prövning än ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

65

muntligt förhör. I yttrandena från Jönköpings läns och Västernorrlands

läns bilskoleföreningar har uttalats, att övergång till en muntlig förhörs-

form förutsätter att bilbesiktningsmännen tillföres viss psykologisk och pe­

dagogisk skolning. Sveriges motorcgkelhandlares riksförbund har som sin

mening uttalat, att förhöret, om det skall vara muntligt, icke lämpligen kan

anförtros en enda besiktningsman.

I vissa yttranden, bl. a. de som avgivits av Västmanlands läns bilskoleför-

ening samt Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, har frågan om kör­

kortsprovets utformning betecknats såsom varande av helt underordnad be­

tydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Utredningens ståndpunktstagande till de förslag i fråga om förfarandet

vid utfärdande av körkort m. m., som tidigare framlagts av statens organi-

sationsnämnd, har icke tilldragit sig något större intresse i yttrandena. De

uttalanden, som förekommit, har i regel gått i samma riktning som utred­

ningens. Organisationsnämnden har emellertid i princip vidhållit förslagen

samt kritiserat utredningens tolkning av remissyttrandena över dessa.

Förslaget om provisoriska körkort har blivit föremål för mycket delade

meningar. I många yttranden har förslaget obetingat tillstyrkts, t. o. m. i

mycket positiva ordalag, men många yttranden innehåller kraftig kritik av

förslaget i denna del.

Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, har i åtskilliga fall uttalats

den meningen, att tillämpningsområdet bör vidgas i förhållande till vad ut­

redningen förutsatt. Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, om icke körkort bör

vara provisoriskt i två år efter utfärdandet. Stats polisintendenten, vägför-

valtningen i Södermanlands län samt sladsfiskalerna i Visby och Umeå har

föreslagit, att körkort alltid skall vara provisoriskt för den, som ej fyllt 21

är, medan Sveriges bilskolors riksförbund uttalat sig för en liknande gräns

vid 18 år. Örebro läns trafiksäkerhetskommitté har förordat sådana bestäm­

melser, att den föreslagna ettårstiden vid behov kan förlängas. Även polis­

mästaren samt ordnings- och trafikpolisintendenterna i Stockholm har för­

ordat, att systemet med provisoriska körkort utbygges ytterligare.

De, som avstyrkt förslaget, har som motivering bl. a. anfört att förslaget

i administrativt hänseende är besvärligt att genomföra, att det är krång­

ligt och ineffektivt samt att det saknar praktisk betydelse eller att effekten

måsle bedömas som tveksam. Dylika synpunkter har framförts av överståt-

hållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs

och Kohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbot­

tens län. Riksåklagarämbetet har funnit förslaget behäftat med sådana bris­

ter, att det måste betecknas som oantagbart. Väg- och valtenbyggnadssly-

relsen har förordat att man i stället skärper de vanliga reglerna om åter­

kallelse och omhändertagande av körkort. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har ansett, att körkortsinyndiglieten bör ha befogenhet alt avfordra förare

nytt kompetensbevis vare sig körkortet betecknas som provisoriskt eller

5 Dihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. Nr 69

66

icke. Poliskammaren i Karlstad har som sin uppfattning framhållit, att de

föreslagna reglerna ställer polismyndigheterna och de enskilda polismännen

inför alltför svåra bedömningsfrågor och landsfogden i Norrbottens län har

befarat, att reglerna kommer att leda till godtycke i tillämpningen. Även

Sveriges bilskolors riksförbund har betonat, att ingripande mot körkorts-

havare icke bör få ske utan påvisbara, goda skäl. Förste bilinspektören i

Malmö distrikt har förklarat sig kunna biträda förslaget endast om detta

kompletteras med någon form av efterprövning efter den bestämda tidens

utgång.

Vissa anmärkningar mot förslagets formella gestaltning har framställts

av bl. a. statens trafiksäkerhetsråd, föreningen Sveriges landsfiskaler samt

Stockholms och Skaraborgs läns avdelningar av nämnda förening.

Departementschefen

Utredningens kritik av den metod, som tillämpas vid det teoretiska kör­

kortsprovet, synes icke obefogad. Jag kan visserligen icke helt ansluta mig

till alla utredningens synpunkter på exempelvis de frågeformulär, som kom­

mer till användning vid förhören, men anser likväl, att frågan om provets

utformning är värd att tagas under omprövning.

Ett skriftligt förhör efter nu tillämpade linjer medför emellertid icke

enbart nackdelar. Till förmån för en sådan förhörsform talar bl. a. det för­

hållandet, att man på detta sätt uppnår en hög grad av likformighet och

objektivitet i bedömningen och eliminerar åtskilliga av de svårigheter, som

ett muntligt förhör kan innebära för t. ex. en körkortssökande med bristande

framställningsförmåga. Å andra sidan kan ej förnekas, att den muntliga för-

hörsformen ger en därtill lämpad bedömare betydligt bättre förutsättningar

att få en grundad uppfattning om sökandens kvalifikationer.

Frågans betydelse bör icke överbetonas. Körkortsprovet kan icke få ut­

vecklas till en omfattande examen med uppgift att i grunden utröna sökan­

dens kunskapsnivå och psykiska kvalifikationer i övrigt, utan måste av

många skäl begränsas till att fastslå, att sökanden når upp till en viss stan­

dard i dessa hänseenden. För detta ändamål torde systemet med skriftliga

frågeformulär kunna betraktas som ett tjänligt medel, om åtgärder vidta­

ges för att utrensa de oarter i fråga om den teoretiska utbildningen, som

systemet medfört. I detta sammanhang bör anmärkas, att frågelistorna f. n.

är föremål för successiv utvidgning och modernisering. En övergång till helt

muntliga förhör skulle dessutom medföra anspråk på en väsentlig utökning

av personaltillgången.

Härmed är emellertid icke sagt, att tanken på att införa muntliga förhör

bör uppgivas. Den bästa formen för ett teoretiskt prov är utan tvivel, om

sökanden underkastas såväl muntligt som skriftligt förhör. Huruvida ton­

vikten bör läggas på det ena eller det andra bör få bero på omständigheterna.

Under alla förhållanden torde emellertid det skriftliga provet böra komplet­

teras med ett muntligt sådant åtminstone på det sättet, att förhörsledaren

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

67

ställer frågor till den körkortssökande i anslutning till körprovet. Ett munt­

ligt förhör i denna form — vilket redan nu mångenstädes tillämpas — be­

höver icke ta någon nämnvärd tid i anspråk för förhörsledaren och därför

knappast leda till någon ökning av personalbehovet.

Under hänvisning till det nu anförda föreslår jag, att i 31 § 3 och 4 mom.

vägtrafikförordningen införes uttryckliga bestämmelser om att de där om­

nämnda förhören skall vara såväl skriftliga som muntliga.

Vad beträffar det av statens organisationsnämnd utarbetade förslaget till

omläggning av förfarandet vid utfärdande av körkort synes detta, i belysning

av vad utredningen anfört, icke medföra sådana fördelar, att det bör för­

verkligas. Vad särskilt angår redovisningen till länsstyrelsen av det utred­

ningsmaterial, som i samband med utfärdande av lämpliglietsintyg inford­

ras av polismyndighet från nykterhetsnämnd, avser jag att närmare be­

handla denna fråga i det följande.

Jag övergår nu till att behandla förslaget om provisoriska körkort.

Det är naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort och icke hun­

nit förvärva någon större rutin, har lättare att råka ut för olycksfall än en

van förare. De äldre och mera erfarna förarna vill nog gärna betrakta de

nyblivna förarna som ett allvarligt osäkerhetsmoment och har därför lätt

att resa krav på ingripanden mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Denna uppfattning saknar icke berättigande. Jag kan i detta hänseende

bl. a. erinra om vad jag nyss anfört i fråga om behovet av en bättre förarut-

bildning. Huruvida det är lämpligt att härutöver tillgripa administrativa åt­

gärder med tanke blott på de nyblivna förarna, anser jag däremot tveksamt.

Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare

med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt

att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en

nybliven förare vållar en trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera

graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är -—•

och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande

rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänse-

ende torde dylika fel hos en nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett

helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för

risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sist­

nämnda fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndighe-

ten taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.

Detta bör emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare

datum.

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet

skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.

Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del

syftar, skulle enligt förslaget beslå enbart i en befogenhet för polismyndig­

het resp. poliskommissarie att omhändertaga körkortet redan om det på

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

68

sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslös­

het i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att

en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och

rentav godtycke i tillämpningen. Det förslag till utökad rapporteringsskyl­

dighet för polismyndigheterna och skärpningar av reglerna om återkallelse

av körkort, som utredningen framlagt och som jag strax kommer att be­

handla, tjänar i stort sett samma syfte som förslaget om provisoriska kör­

kort utan att medföra dettas nackdelar. I allt fall torde det vara lämp­

ligt att avvakta någon tids erfarenhet av dessa sistnämnda åtgärder, innan

mera radikala sådana sättes in.

Jag kan därför på nuvarande stadium icke tillstyrka utredningens förslag

om provisoriska körkort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Kompetensen för yrkesförare

Utredningen

Enligt utredningens mening bör särskild uppmärksamhet ägnas kompe­

tenskraven för yrkesförare. BI. a. har utredningen framhållit, att yrkesfö-

raren i allmänhet har en högre trafikfrekvens och redan därför löper större

risk att invecklas i olyckor än privatföraren. Härtill kommer att en privat­

bilist ofta kan välja den tidpunkt och de vägar för sina resor, som han fin­

ner lämpliga, och t. ex. undvika att köra i mörker, dimma, regn eller halt

väglag. Helt annorlunda ställer sig saken för den som för sin utkomst är

beroende av att föra motorfordon och speciellt för innehavare av trafiktill­

stånd för yrkesmässig trafik, vilka sistnämnda är skyldiga att ombesörja

befordran av gods eller person, såvida icke giltigt skäl för vägran föreligger.

Enligt vad utredningen framhållit gäller enligt 27 § förordningen om

yrkesmässig automobiltrafik att bil icke får framföras i sådan trafik med

mindre föraren har trafikkort. För att erhålla trafikkort krävs en högre

grad av lämplighet än för erhållande av vanligt körkort. Med yrkesmässig

trafik förstås emellertid enligt 1 § nämnda förordning endast sådan trafik,

i vilken bil jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för

person- eller godsbefordran. Genom rekvisitet att bilen jämte förare skall

tillhandahållas allmänheten kommer viss trafik, som till sin natur är helt

jämställd med den s. k. yrkesmässiga trafiken, att falla utanför förordning­

ens bestämmelser. Som exempel kan nämnas att en yrkeschaufför, vilken

är anställd såsom lastbilsförare i ett åkeriföretag, skall ha trafikkort för

att kunna fullgöra sitt yrkesarbete, men att föraren av en lastbil av motsva­

rande storlek, som tillhör ett industriföretag, icke behöver vara innehavare

av trafikkort.

Enligt utredningens mening bör yrkesutövande chaufförer i princip jäm­

ställas i fråga om kraven på förarlcompetens, oavsett om de framför fordon i

yrkesmässig trafik eller ej.

Utredningen har därför föreslagit, att alla de som har till yrke att föra

större lastbilar och bussar, oberoende av om trafiken är att anse som yrkes­

69

mässig eller ej, skall ha trafikkort. Då det gällt att bestämma, för vilka sär­

skilda slag av lastbilar och bussar trafikkort skall fordras, har utredningen

funnit en lämplig gräns vara den, som enligt 3 § 6 mom. vägtrafikförord­

ningen gäller beträffande skyldighet att ha fordonet utrustat med s. k. färd­

skrivare. Utredningen har därför framlagt förslag till sådan ändring av 29 §

vägtrafikförordningen, att däri inflyter en bestämmelse om att den som un­

der yrkesutövning såsom chaufför framför buss, vilken är byggd för be­

fordran av flera än 30 personer (passagerare) utöver föraren, eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 7 ton, skall inneha särskilt tillstånd därtill (trafik­

kort). I anslutning härtill har utredningen som sin uppfattning uttalat, att

genom bestämmelsens ordalydelse från skyldigheten att inneha trafikkort

uteslutes exempelvis polismän, bilbesiktningsmän och bilreparatörer, då de

tillfälligt för buss eller lastbil i samband med kontroll av fordonets köregen-

skaper e. d.

Remissyttrandena

Förslaget att förare av vissa tyngre fordon i yrkestrafik skall vara för­

sedda med trafikkort har nästan genomgående tillstyrkts. Bestämda avstyr-

kanden förekommer blott i yttrandena från bilverkstädernas riksförbund,

Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms

handelskammare.

I icke så få yttranden ifrågasättes, huruvida ej de föreslagna bestämmel­

serna bör gälla i större omfattning än utredningen förordat och avse all tra­

fik med buss eller rent av all trafik med lastbil och buss. Yttranden av så­

dant innehåll har avgivits av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länssty­

relsen i Kronobergs län, polismästaren samt ordnings- och trafikpolisinten­

denterna i Stockholm, vägförvaltningen i Stockholms lån, poliskammaren i

Uppsala, kommunalborgmästaren i Katrineholm, förste bilinspektören i Jön­

köpings distrikt, landsfogden i Jämtlands län, föreningen Sveriges härads­

hövdingar, svenska lokaltrafikföreningen och Sveriges bilskolors riksförbund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om icke samma kom­

petenskrav bör uppställas för billots. Poliskammaren i Lund har som sin

mening uttalat, att en kompetensbestämmelse av föreslagen art bör upp­

ställas för alla förare av utryckningsfordon.

Som ett komplement till eller i stället för den av utredningen föreslagna

åtgärden har på sina håll framhållits som önskvärt, att en längre gående

differentiering genomföres beträffande den kompetens, som kör- och trafik­

kort medför. I några yttranden, t. ex. det som angivits av automobilbesikt-

ningsmännens förening, har ifrågasatts, om icke trafikkort av olika dignitet

bör införas. Ganska allmänt har ansetts, att det vanliga körkortet bör upp­

delas i olika grader; framför allt har yrkanden framkommit om fullständigt

särskiljande av körkorten för bil och körkorten för motorcykel. Uttalanden

av denna innebörd har gjorts av hl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, länsstyrelsen i Jönköpings

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

70

län, tf landsfogden i Kronobergs län, poliskammaren i Örebro och national­

föreningen för trafiksäkerhetens främjande.

I en icke ringa grupp av yttranden betonas, att utredningens förslag i fö­

revarande del är ägnat att orsaka övergångssvårigheter. Väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen har betonat, att tillströmningen av trafikkortssökande

kommer att ställa betydande anspråk på besiktningsmannaorganisationen

och kräver en ökning av antalet bilinspektörer. På andra håll betonas de

svårigheter, som kommer att uppstå för de förare av tyngre fordon, som nu

saknar trafikkort. Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att för­

slaget i många fall leder till allvarliga ekonomiska konsekvenser för dessa.

Länsstyrelsen i Värmlands län, förste bilinspektören i Jönköpings distrikt,

motormännens riksförbund, svenska transportarbetareförbundet och Sveri­

ges grossistförbud har betonat, att förslaget av dessa orsaker fordrar en lång

övergångstid. Stockholms handelskammare har ansett, att tiden bör sättas

till minst fem år.

Vissa yttranden uppehåller sig särskilt vid det i förslaget gjorda undan­

taget för vissa tillfällighetschaufförer m. fl. Poliskammaren i Göteborg har

ansett, att undantaget bör bortfalla och de föreslagna reglerna alltså gälla

även tillfälliga chaufförer. I åtskilliga andra yttranden, bl. a. dem som av­

givits av Östergötlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

och svenska lokaltrafikföreningen, har intagits den mening, att det gjorda

undantaget bör förtydligas. Även länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit

bestämmelsen svårtolkad samt efterlyst ett förtydligande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Departementschefen

De skäl, som utredningen åberopat för att uppställa högre krav på kom­

petens för yrkesförare än för motorförare i allmänhet, är enligt min upp­

fattning bärande. I allt fall bör fullgod kompetens krävas av dem, som har

till yrke att föra tyngre och mera svårmanövrerade fordon. En lämplig kom­

petensnivå torde kunna uppnås genom förverkligande av utredningens för­

slag. Närmare bestämt synes den av utredningen skisserade principen böra

i författningen komma till uttryck på det sättet, att den, som har till yrke

att för annans räkning framföra fordon av vissa större typer, skall innehava

trafikkort, oavsett om fordonet nyttjas i yrkesmässig trafik eller ej. I prin­

cip anser jag f. ö., att trafikkortskompetens rimligen bör kunna fordras i nå­

got större omfattning än utredningen föreslagit, nämligen för förare av ut­

ryckningsfordon samt för den, som yrkesmässigt framför buss, oavsett

fordonets storlek.

Emellertid kan reformen icke genomföras omedelbart och i ett samman­

hang. Det övervägande flertalet bland dem, som har till yrke att köra tunga

fordon, besitter troligen sådan körskicklighet, att det för dem icke möter

några större svårigheter att avlägga körprov för trafikkort, men några av

dem behöver troligen rådrum att förvärva de erforderliga teoretiska kun­

skaperna. Hänsyn måste också tagas till att bilinspektionens resurser redan

71

nu är hårt ansträngda och icke tål någon avsevärd ytterligare belastning.

En lämplig form för övergång till de föreslagna nya reglerna synes vara,

att dessa efter en tidsfrist av ungefär ett år göres tillämpliga å yrkesfö-

rare av de allra tyngsta fordonen och sedermera efter hand utsträckes att

gälla jämväl förare av övriga nu åsyftade fordonstyper. För genomförande

av reformen i full utsträckning torde böra anslås en tid av 4—5 år.

I anledning av vad sålunda anförts förordar jag, att i 29 § vägtrafikför­

ordningen upptages en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger för­

ordna, att den, som har till yrke att för annans räkning framföra lastbil

med en totalvikt överstigande 7 ton eller buss eller utryckningsfordon, skall

innehava trafikkort. Jag förutsätter därvid att närmare föreskrifter i ämnet

kommer att med lämpliga tidsmellanrum utfärdas av Kungl. Maj :t.

I regel torde det med en bestämmelse av nu skisserat innehåll icke behöva

möta någon större svårighet att i det särskilda fallet avgöra, huruvida tra­

fikkort fordras eller icke. Tvekan kan dock möjligen tänkas uppstå i fråga

om skyldigheten att innehava trafikkort för sådana personer, i vilkas yrke

det ingår att köra bil åt annan men vilka även har andra arbetsuppgifter.

I dylika fall torde hänsyn böra tagas dels till huruvida den verksamhet, vari

vederbörande är sysselsatt, någorlunda regelbundet fordrar lastbils- eller

busstransporter och dels till det förhållandet, om förandet av bil kan anses

som den huvudsakliga arbetsuppgiften för vederbörande. Är dessa villkor

uppfyllda, torde krav på trafikkort böra upprätthållas, oavsett om föraren

jämväl har andra arbetsuppgifter. Även reservförare och vikarie för ordi­

narie förare bör ha trafikkort. Däremot lärer ett sådant krav ej kunna gö­

ras gällande gentemot den, vilken av särskild orsak vid något enstaka till­

fälle uppträder såsom förare av sådant fordon, som bestämmelsen åsyftar.

Uppenbart torde jämväl vara, att kravet på trafikkort ej avser polismän, be­

siktningsmän, bilreparatörer m. fl., som tillfälligt framför dylikt fordon

för kontroll av dess köregenskaper e. d. Eftersom de anförda synpunkterna

enligt min mening framgår av den föreslagna författningstexten, anser jag

ej erforderligt att belasta denna med ytterligare detalj föreskrifter i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Den fortlöpande kontrollen av förarnas lämplighet

Utredningen

Enligt utredningens uppfattning är det av utomordentlig betydelse att

körkortsmyndigheterna sättes i tillfälle att fortlöpande följa körkortsinne-

havarnas utveckling såsom förare samt att ingripa, om en förare i något

hänseende skulle visa sig olämplig. En huvudpunkt i betänkandet är där­

för frågan om åtgärder för att uppspåra olämpliga förare. I anslutning bar­

till bar utredningen framhållit, att ett rationellt ingripande icke nödvändigt­

vis behöver innebära att föraren berövas sitt körkort. I många fall skulle

man kunna nå det avsedda resultatet exempelvis genom att förelägga veder­

72

börande att tillägna sig bättre kunskap om trafikens regler eller ett bättre

körsätt och låta hans rätt att i framtiden föra motorfordon bli beroende av

att han vid särskilt anordnat prov befinnes inneha den erforderliga kun­

skapen eller färdigheten. I andra fall kan grunden till förarens misslyckan­

den i trafiken vara exempelvis ett synfel, som kan rättas till genom glasögon,

eller ett lyte, som kan kompenseras genom att fordonet förses med viss ut­

rustning. Utredningen har framhållit, att man i vissa amerikanska stater

inrättat särskilda kliniker, dit man för undersökning sänder bl. a. sådana

förare, som ofta varit invecklade i olyckor. Av de vid en viss sådan klinik

under en bestämd tidsperiod undersökta förarna var endast 3 % behäftade

med sådana brister, som ej kunde korrigeras.

I vissa länder, t. ex. Danmark, Norge och Finland, har man för att spåra

upp olämpliga förare valt att begränsa körkortens giltighetstid och före­

skriva särskilda villkor för förlängning. Utredningen har erinrat om att

förslag tid efter annan framkommit om införande av en liknande ordning

även i Sverige men att frågan fått förfalla, beroende främst på avsaknad av

tillförlitligt statistiskt material, som visat på behov därav. Utredningen —

vilken vidtagit en tämligen omfattande sådan undersökning — har ansett

sig därav kunna utläsa, att blott en mindre del, högst 5 %, av samtliga kör-

kortsinnehavare är belastade med trafikanmärkningar i sådan omfattning,

att de kan betecknas som en trafikfara. Ej heller har undersökningen ens

i någon mån styrkt antagandet, att de äldre förarna skulle representera nå­

gon särskilt markant olycksrisk. Vidare har undersökningen visat, att sjuk­

domar och defekttillstånd icke är några mera framträdande olycksorsaker.

Utredningen har därför kommit till den bestämda uppfattningen, att den

vinning ur trafiksäkerhetssynpunkt, som kan påräknas genom en periodiskt

återkommande omprövning av samtliga förares lämplighet, icke står i rim­

ligt förhållande till de kostnader och besvär, som skulle bli följden av en

sådan anordning. I stället har utredningen inriktat sig att föreslå sådana åt­

gärder, som med tillgängliga begränsade administrativa resurser kan anses

lämpliga för att spåra upp de relativt få förare, vilka verkligen utgör en fara

i trafiken. Ett särskilt önskemål har härvid varit att icke åsamka de sköt­

samma förarna onödigt besvär eller onödiga kostnader. Vad utredningen

främst haft för ögonen är möjligheten att utvidga den anmälningsskyldighet

rörande omständigheter av betydelse ur körkortssynpunkt, som f n. åligger

domstolar, polismyndigheter och nykterhetsnämnder.

Beträffande domstols underrättelseskyldighet är i 80 § vägtrafikkungö­

relsen stadgat, att domstol skall till körkortsmyndigheten översända av­

skrift av dom, varigenom körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse,

begången vid förande av motordrivet fordon, för olovligt tillgrepp av så­

dant fordon eller för fylleri. Utredningen har erinrat, att bestämmelsen gäl­

ler blott sådana fall, då vederbörande ådömts straff, och icke kan betecknas

som särdeles effektiv. Av samtliga trafikolyckor kommer det övervägande

antalet icke ens till polisens kännedom. Av de förare, som på något sätt haft

del i trafikolyckor, vilka kommit till polisens kännedom, blir enligt av ut­

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

73

redningen införskaffad statistik knappt hälften föremål för åtal. Orsakerna

härtill är bl. a. att åtal hlott äger rum om ovarsamheten bedömes såsom

varande av icke ringa beskaffenhet, att åtalseftergift i viss omfattning äger

rum samt att åklagarna av andra skäl, t. ex. bevisningssvårigheter, icke an­

ser sig böra väcka åtal. Vad särskilt beträffar de fall, då åtalseftergift med­

delas, är förhållandet icke sällan det, att vederbörande tillika gjort sig skyl­

dig till andra, grövre brott, t. ex. förmögenhetsbrott, och att man av process­

ekonomiska skäl underlåter att åtala trafikförseelsen såsom varande av

ringa betydelse för den samlade straffrättsliga reaktionen. Förhållandet är

alltså det, att den som belastas av verkligt allvarlig kriminalitet, på grund

därav undgår reaktionen från körkortsmyndighetens sida för faktiskt be­

gångna trafikförseelser.

Med avseende å polismyndighet är i 81 § vägtrafikkungörelsen föreskri­

vet att myndigheten, om den finner anledning förekomma till återkallelse

av körkort, skall göra framställning härom hos den länsstyrelse, som ut­

färdat körkortet. Utredningen har närmare undersökt frekvensen av fram­

ställningar jämlikt nämnda paragraf, som gjorts under år 1955. Antalet

framställningar, tillhopa 317, fördelar sig enligt utredningens iakttagelser

mycket ojämt på olika polismyndigheter. Såsom ett anmärkningsvärt exem­

pel har utredningen framhållit att, medan polismyndigheten i Uppsala gjort

40 sådana framställningar, icke någon framställning gjorts av polismyndig­

heten i Stockholm, överhuvud har utredningen sonr sin uppfattning fram­

hållit, att praxis på området varit alltför restriktiv.

Nykterhetsnämnd är jämlikt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen skyldig

att till körkortsmyndigheten anmäla, när körkortsinnehavare ställts under

övervakning enligt 15 § lagen om nykterhetsvård samt då nämnden ingivit

ansökan om att körkortsinnehavare skall intagas å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare (i sistnämnda fall dock icke om ansökningen inges till

samma länsstyrelse som den, vilken utfärdat körkortet). Anmälan skall

också göras om nykterhetsnämnd i annat fall än nu nämnts finner att rätten

för viss person att inneha körkort bör omprövas till följd av dennes alkohol­

missbruk. Intill den 1 oktober 1955 hade lagrummet sådan lydelse, att an­

mälan skulle göras bl. a. när nämnden vidtagit åtgärd enligt 13 § i den

numera upphävda alkoholistlagen, d. v. s. i samtliga fall då nämnden fun­

nit erforderligt att vidtaga lijälpåtgärder i fråga om någon, som befunnits

hemfallen åt alkoholmissbruk. — Utredningen har framhållit, att nykter-

hetsnämnderna icke annat än i förhållandevis mindre omfattning fullgjort

sin nämnda anmälningsskyldighet. Enligt för utredningen tillgängliga upp­

gifter, vilka dock icke var fullständiga, skulle under år 1956 tillhopa 39 744

personer ha blivit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder. Enligt nykter-

hetsnämndernas uppgifter skulle antalet anmälningar till länsstyrelsen en­

ligt 80 § vägtrafikkungörelsen samma år ha uppgått till 2 135. En kontroll

hos länsstyrelserna hade emellertid visat, att antalet dit inkomna anmäl­

ningar utgjorde allenast 333.

Utredningen har vidare behandlat frågan om anmälningsskyldighet för

läkare beträffande iakttagna fall av sjukdomstillstånd, som medför fara ur

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

trafiksäkerhetssynpunkt. Härvid har framhållits, att fråga om införande av

sådan anmälningsskyldighet väckts redan av 1945 års trafiksäkerhetskom-

mitté (SOU 1948: 20) men att vederbörande departementschef (proposition

30/1951) ansett det förenat med vissa olägenheter att införa en uttrycklig

föreskrift om skyldighet att göra anmälan och funnit frågan därom böra an­

stå till dess erfarenhet vunnits, i vilken omfattning läkarna komme att fri­

villigt göra anmälningar i nu avsedda fall. Även andra lagutskottet (utlå­

tande 30/1951) anslöt sig till denna mening. Med anledning härav har

medicinalstyrelsen sedermera den 1 november 1953 utfärdat ett cirkulär till

samtliga läkare i landet med uppmaning att göra anmälan till förste provin­

sialläkare eller med honom jämställd förste stadsläkare beträffande vissa

uppräknade sjukdoms- och defekttillstånd hos personer som innehar eller

kan antagas inneha körkort. Utredningen har också verkställt en undersök­

ning för att utröna, i vilken omfattning läkarna efterkommit denna uppma­

ning. Enligt denna undersökning har under år 1955 avgivits tillhopa 475

anmälningar, nämligen av sinnessjukläkare 232, av lasarettsläkare, provin­

sialläkare, stadsläkare eller andra tjänsteläkare 238 och av privatpraktise­

rande läkare 5. Frekvensen av anmälningar har varit synnerligen ojämn i

olika län. Sålunda faller ca 68 % av anmälningarna på endast fem körkorts-

myndigheter, medan åtskilliga län redovisar blott ett fåtal anmälningar.

Utredningen har övervägt åtskilliga tänkbara åtgärder för att bättre sätta

körkortsmyndigheterna i stånd att uppspåra de trafikfarliga förarna och

vidtaga åtgärder för att tillrättaföra dem eller avlägsna dem ur trafiken.

Bl. a. har utredningen diskuterat möjligheten att ålägga förare skyldighet

att själv till polismyndigheterna anmäla inträffade olyckor. Utredningen

har också varit inne på tanken att ålägga försäkringsbolagen skyldighet

att till körkortsmyndigheterna lämna uppgifter om de anmälningar, som

inkommer rörande trafikskador. Emellertid har utredningen av anförda

skäl funnit sig böra avstå från att framlägga förslag i sådan riktning. Ut­

redningen har i stället riktat sin uppmärksamhet på möjligheten och lämp­

ligheten att få till stånd en bättre rapportering av de polisundersökta olyc­

korna.

Mot en utvidgad underrättelseskyldighet kan, enligt vad utredningen

framhållit, riktas den invändningen, att en körkortsinnehavare icke bör

belastas av andra olyckor än sådana, för vilka han dömts straffskyldig.

Emellertid har utredningen bland de fall, som ej föranlett åtal och dom,

anträffat åtskilliga fall, då föraren ådagalagt sådan osäkerhet, villrådighet

eller brist på manöverskicklighet, att det måste framstå som befogat att

företaga en omprövning av hans lämplighet. I andra fall har behovet av

en omprövning accentuerats av att föraren t. ex. befunnit sig i hög ålder

eller icke kört bil på lång tid. Ibland visar omständigheterna, att det skulle

vara på sin plats att föranstalta om en närmare undersökning av förarens

alkoholvanor. I ytterligare andra fall framgår det av polisutredningen, att

föraren erhållit sådana skador, att det måste anses befogat att ge honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

75

föreläggande att inkomma med nytt läkarintyg. Till undvikande av miss­

uppfattning har utredningen framhållit, att körkortsmyndigheten givetvis

måste avvakta vederbörande domstols avgörande i fall, då motstridiga upp­

gifter föreligger; något föregripande av tveksamma bevisfrågor bör alltså

icke förekomma. I de många fall däremot, då de faktiska omständigheterna

är sådana, att de kan tjäna till grund för bedömande av motorförarens

lämplighet, bör körkortsmyndigheten kunna göra detta bedömande även om

lagakraftägande dom ännu icke föreligger.

Utredningen har därför till en början föreslagit, att i 81 § vägtrafikkun­

görelsen intages ett stadgande av innehåll, att polismyndigheten beträf­

fande samtliga olyckor, som kommer till dess kännedom och i vilka kör-

kortsinnehavare har del, skall insända avskrift av förundersökningsproto­

kollet till körkortsmyndigheten. Har förundersökningsprotokoll icke blivit

upprättat, skall enligt förslaget polismyndigheten tillställa körkortsmyn­

digheten en redogörelse för olyckan, sedan händelseförloppet vid denna

blivit utrett. För att åvägabringa en bättre efterlevnad av bestämmelsen i

81 § vägtrafikkungörelsen om skyldighet för polismyndighet i vissa fall att

ingiva framställning om återkallelse av körkort har utredningen föreslagit,

att en erinran om stadgandet intages i 33 § vägtrafikförordningen. Vidare

har föreslagits, att 81 § vägtrafikkungörelsen skall kompletteras med en

exemplifiering av de fall, där framställning bör ifrågakomma. Såsom exem­

pel har upptagits de fall, då körkortsinnehavare på grund av hänsynslöshet

eller spritmissbruk eller på grund av skada, sjukdom eller av annan an­

ledning icke kan antagas vara lämplig som förare.

Med avseende å underrättelseskyldigheten för domstolarna har utred­

ningen föreslagit, att denna vidgas att avse icke blott, såsom nu, trafikför­

seelser, fylleri och olovligt tillgrepp av motorfordon, utan även misshandel

och andra brott, som innefattar våld å person. Härutöver har utredningen

funnit skäl att föreslå en bestämmelse om skyldighet för domstol att lämna

underrättelse även när körkortsinnehavare eljest begått brott under påver­

kan av starka drycker eller under inflytande av själslig abnormitet. Beträf­

fande kriminella gärningar i övrigt har utredningen föreslagit, att körkorts­

myndigheten skall underrättas, när den dömde förövat brott, varigenom

han ådagalagt sådan brist på hänsyn till andra och sådana egenskaper i öv­

rigt, att hans lämplighet såsom förare av körkortspliktigt fordon kan ifråga­

sättas.

Med anledning av att nykterhetsnämndernas underrättelseskyldighet icke

synes ha fullgjorts på ett tillfredsställande sätt har utredningen föreslagit

ett nytt stadgande i 4 § lagen om nykterhetsvård av innehåll att nykter-

hetsnämnd skall ägna uppmärksamhet åt att personer, som missbrukar alko­

hol, icke uppträder som förare av motordrivet fordon, och att i förekom­

mande fall till vederbörande länsstyrelse göra sådan anmälan, varom sär­

skilt är stadgat. För att ge körkortsmyndigheten möjlighet till viss kontroll

föreslås vidare, alt nykterhetsnämnd årligen skall till länsstyrelsen lämna

uppgift om det antal personer, som under året varit föremål för nämndens

åtgärd, hur många av dessa som varit innehavare av körkort samt hur många

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

anmälningar som avgivits enligt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen och hur

de till sitt antal fördelar sig på olika körkortsmyndigheter. Stadgandet har

föreslagits få sin plats i kungörelsen den 25 augusti 1955 med vissa tillämp­

ningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård. Tillika har utredningen före­

slagit, att Kungl. Maj:t anmodar socialstyrelsen att i skrivelse till nykter-

hetsnämnderna erinra dem om betydelsen av att anmälningsskyldigheten

noggrant fullgöres.

Med avseende å läkarna har utredningen föreslagit att i läkarinstruktio-

nen skall intagas ett stadgande av innehåll, alt tjänsteläkare skall vara skyl­

dig att enligt närmare anvisningar, som meddelas av medicinalstyrelsen, till

vederbörande körkortsmyndighet anmäla, då han hos person, som innehar

körkort, upptäcker sjukdoms- eller defekttillstånd, som väsentligt nedsät­

ter vederbörandes förmåga att föra körkortspliktigt fordon.

I anslutning till frågorna om uppspårande av olämpliga förare har ut­

redningen också behandlat en annan, därmed sammanhängande fråga, näm­

ligen registreringen av körkortsinnehaven.

Utredningen har påvisat, att man f. n. icke utan orimligt stort besvär kan

erhålla säker upplysning, huruvida en viss person är innehavare av kör­

kort eller icke, samt har framhållit det betänkliga i denna sakernas ord­

ning. Den, vilken gripits såsom misstänkt för brott eller förseelse, kan i

vissa fall undgå körkortsåterkallelse genom att förneka innehav av kör­

kort. Någon egentlig undersökning, i vilken omfattning underrättelser av

olika slag undandrages körkortsmyndigheterna på grund av att förarna

förnekar innehav av körkort, har icke blivit verkställd. Utredningen har emel­

lertid som sin uppfattning framhållit att detta sker i ganska stor omfatt­

ning. — Utredningen har också framhållit, att körkortsmyndigheten vid ut­

färdande av körkort givetvis bör ha möjlighet att kontrollera, huruvida

sökanden redan har eller haft ett av annan körkortsmyndighet utfärdat kör­

kort. En sådan kontroll är emellertid f. n. icke praktiskt möjlig.

Vidare har utredningen framhållit, att förslag tidigare vid flera tillfällen

iramförts om inrättande av ett för riket gemensamt körkortsregister. Frå­

gan har sålunda berörts av 1945 års trafiksäkerhetskommitté, 1944 års tra-

fikförlattningssakkunniga och 1949 års trafiknykterhetsutredning. Någon åt­

gärd på grund av de sålunda framförda förslagen har emellertid hittills ej

kommit till stånd.

Enligt utredningens mening kan frågan erhålla en tillfredsställande lös­

ning efter endera av två linjer, nämligen antingen genom upprättande av

ett centralt sökregister över körkortsinnehavarna i landet eller också ge­

nom en markering av körkortsinnehavet i länsbyråernas tryckande register

för folkbokföringen.

Ett centralt register har den ganska betydande olägenheten att vara stort

och svårbemästrat. I praktiken blir det knappast möjligt att sortera ut re­

gisterkorten för avlidna personer. Inträffade namnförändringar torde icke

komma att inflyta i registret i större omfattning. En person, som bär ett

77

vanligt efternamn, blir ofta mycket svår att återfinna i registret, och fel­

aktiga uppgifter torde komina att bli vanliga t. ex. av den anledningen, att

registret icke upptager vederbörandes förnamn i samma ordning som den,

vilken tillämpas vid förfrågningar hos registret.

De olägenheter, som sålunda är förbundna med ett centralt register, bort­

faller i väsentlig mån, om man i stället väljer metoden att markera körkorts-

innehav på vederbörandes tryckplåt i folkbokföringen. Hos körkortsmyndig-

heterna föres redan nu tre register över körkortsinnehavare, ordnade efter

respektive bosättning, namn och födelsenummer. Detta ger utomordentligt

goda möjligheter att identifiera en person, om vars körkortsförhållanden

förfrågan göres hos länsstyrelsen. Vad som erfordras därutöver är blott att

polismyndigheter m. fl. får möjlighet att avgöra, till vilken länsstyrelse en

förfrågan skall ställas. För detta ändamål är en markering i det tryckan­

de registret tillräcklig. Avtryck av tryckplåtarna finns tillgängliga hos hä-

radsskrivare och pastorsexpeditioner samt i viss omfattning också hos polis­

myndigheterna, och antalet fall, då man måste gå till själva det tryckande

registret, blir därför begränsat. En markering av körkortsinnehavet på

tryckplåtarna gör det vidare möjligt för länsbyråerna att avisera körkorts-

myndigheten, då körkortsinnehavare avlidit, så att körkortsregistren ej

behöver tyngas av inaktuella uppgifter. Såväl för den militära organisa­

tionen som för civilförsvaret är det vidare en betydande vinning, om det

av personplåtarna framgår, huruvida en person har körkort eller ej.

Med anledning av vad som sålunda anförts har utredningen ansett sig

böra förorda den metod för registrering, som går ut på att körkortsinneha­

vet markeras på tryckplåtarna för folkbokföringen.

Enligt vad utredningen framhållit, uppstår emellertid vissa svårigheter

när det gäller att i de tryckande registren markera körkortsinnehavet för

det stora antal personer, som redan erhållit körkort. Det är icke möjligt

att ålägga körkortsmyndigheterna uppgiftsskyldighet i detta hänseende,

eftersom den aktuella kyrkoskrivningsadressen icke framgår av register-

korten. Ej heller är det en framkomlig väg att låta körkortsinnehavarna

själva lämna uppgifter i saken t. ex. i samband med mantalsskrivningen,

ty uppgifter, som erhålles på detta sätt, blir i praktiken knappast så kor­

rekta, att de direkt kan läggas till grund för körkortsregistreringen. Ut­

redningen har stannat för att de personer, som redan innehar körkort, hör

få sig ålagt att före en viss tidpunkt uppvisa körkortet på polisstation samt

att vederbörande polisman därvid skall förse kortet med stämpel eller sig­

natur, utvisande att så skett. I samband med uppvisandet bör avlämnas en

blankett, upptagande namn, yrke, födelsetid, kyrkobokföringsort samt kör­

kortets nummer och dagen för dess utfärdande, och polismannen bör kon­

trollera, att dessa uppgifter stämmer med körkortet. Skyldigheten att upp­

visa körkortet bör förbindas med ett stadgande om att körkort, som icke

blivit uppvisat före viss dag, skall vara ogiltigt, övervägas kan vidare, om

det cj vore en praktisk anordning atl länsbyråerna i förväg genom det tryc­

kande registret framställer brevkort, som tillställes alla personer, vilka

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

78

uppnått minimiåldern för erhållande av körkort, med uppmaning till ve­

derbörande att inge kortet till polismyndigheten, därest adressaten är inne­

havare av körkort och ämnar uppvisa detsamma.

Markeringen på tryckplåten kan inskränkas till att däri instansa läns­

bokstaven för körkortsmyndigheten. Markeringen bör sitta kvar även om

körkortet återkallas. I regel är det alltså tillräckligt med att en enda bokstav

instansas på plåten, och denna bokstav behöver sedermera icke ändras eller

utplånas. Endast i de relativt få fall, då en person efter körkortsåterkal-

lelse erhåller körkort av annan myndighet samt då han innehar körkort

för motorcykel, utfärdat av en myndighet, och sedermera erhåller körkort

för bil av annan myndighet, måste länsbokstaven för två körkortsmyndig-

heter instansas på plåten.

Den föreslagna reformen bör enligt utredningens mening förverkligas på

det sättet, att Kungl. Maj:t anmodar statistiska centralbyrån, vilken är

chefsmyndighet för folkbokföringen i landet, att vidtaga åtgärder för mar­

kering av körkortsinnehavet i länsbyråernas tryckande register. I anslut­

ning härtill bör utfärdas en kungörelse om skyldighet för körkortsinne-

havare att uppvisa körkort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

Remissyttrandena

Rörande de åtgärder för uppspårande av olämpliga förare, som utred­

ningen föreslagit, är meningarna delade. I flertalet yttranden bestrides vis­

serligen icke, att en bättre rapportering är önskvärd, men i många fall har

ansetts, att utredningens förslag måste modifieras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Västernorrlands

lån har uttalat, att förslagen medför mycket arbete utan motsvarande nytta.

Föreningen Sveriges polismästare har betecknat förslagen som verklig­

hetsfrämmande. Föreningen Sveriges stadsdomare har ansett det innebära

en märklig omgång att först på teoretisk väg konstruera att vissa katego­

rier av motorförare bör betecknas som olämpliga och därefter anordna en

stor rapporteringsapparat i stället för att skärpa reaktionen mot dem, som

faktiskt sakfällts för ovarsamhet i trafik. Landsfogden i Östergötlands län

har förklarat, att resurser saknas för förslagens genomförande, medan

länsstyrelsen i Jönköpings län beräknat, att förslagen medför en tiodubb-

ling av arbetet med körkortsregistret. Även länsstyrelserna i Östergötlands,

Örebro och Västerbottens län har betonat, att förslagen ovillkorligen medför

behov av personalökningar, överståthållarämbetet och föreningen Sveriges

häradshövdingar har framhållit, att förslagen måste betydligt modifieras för

att ej materialet skall bli körkortsmyndigheterna övermäktigt, under det att

kungl. automobil klubben ansett, att frågan om en förbättrad rapportering

bör bli föremål för ytterligare utredning.

Vad speciellt angår den föreslagna rapporteringsskyldigheten för polis-

myndigheterna har från många håll, bl. a. av åtskilliga länsavdelningar av

föreningen Sveriges landsfiskaler, framhållits, att det föreslagna rapporte­

Kungl. Alaj:ts proposition nr 69 år 1958

79

ringssystemet är otympligt och arbetskrävande. På några håll, bl. a. av läns­

styrelsen i Hallands län, har ansetts att rapporteringen blir blott av ringa

nytta, eftersom bevisfrågan i allmänhet icke är så klar, att ingripande kan

ske, innan dom i saken föreligger. Poliskammaren i Västerås har uttalat, att

polispersonalen, om förslagen genomföres, i viss omfattning måste dragas

från trafikövervakningen för att i stället ägna sig åt rapportskriveri och

pappersexercis. Landsfogdarna i Malmöhus och Skaraborgs län har ansett,

att polismyndigheterna måste få vissa möjligheter att gallra det material,

som skall insändas till länsstyrelsen. Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings

län och landsfogden i Malmöhus län som en tänkbar lösning föreslagit, att

uppgifter i regel icke skall lämnas i form av fullständig rapport utan avfat­

tas på en kort blankett.

I fråga om den föreslagna uppgiftsskyldiglieten för domstol har överståt-

hållarämbetet uttalat den uppfattningen, att körkortsmyndigheten icke

behöver få del av alla fall av våldsbrott m. m. men att större skäl föreligger

att föreskriva uppgiftsskyldighet i fråga om brott, som blivit begångna un­

der inflytande av själslig abnormitet eller starka drycker. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har — med hänsyn till den föreslagna rapporteringsskyl­

digheten för polismyndighet — ansett att domstol i förekommande fall bör

till körkortsmyndigheten översända även sådan dom, varigenom vederbö­

rande frikänts från ansvar.

Med avseende å nykterhetsnämndernas anmälningsskyldighet har social­

styrelsen förklarat sig intet ha att erinra mot det föreslagna tillägget till 4 §

lagen om nykterhetsvård. Däremot har styrelsen ansett det dömt att miss­

lyckas att söka framtvinga ett bättre fullgörande av anmälningsplikten ge­

nom åläggande att lämna statistiska uppgifter samt har i stället rekommen­

derat en intimare kontakt mellan nykterhetsnämnderna samt länsnykter-

hetsnämnderna och styrelsen. Även länsstyrelsen i Jönköpings län har an­

sett frågan närmast vara en uppgift för länsnykterhetsnämnderna. Länssty­

relsen i Kristianstads län har betecknat förslagen som krångliga och ineffek­

tiva. Å andra sidan har länstrafiksäkerhetskommittén för Hallands län ut­

tryckligen förklarat sig anse förslagens genomförande som viktigt.

Förslaget om rapporteringsskyldighet för läkare har avstyrkts av medi­

cinalstyrelsen (utom en reservant), som förklarat sig i stället ämna revidera

nu gällande cirkulär om frivillig rapportering i ändamål att göra denna

mera effektiv. Även Sveriges läkarförbund och Sveriges läkares automobil-

klubb har avstyrkt förslaget såsom ägnat att rubba det förtroendefulla för­

hållandet mellan patient och läkare. I allt fall bör skyldigheten, om en sådan

införes, enligt den av sammanslutningarna uttalade meningen ej begränsas

att gälla enbart tjänsteläkare. Uppfattningen, att rapporteringsskyldighet i

allt fall icke bör införas endast för tjänsteläkare, delas av hl. a. överståt-

hållarämbetet. Avstyrkande yttranden har vidare avgivits av bl. a. statens

trafiksäkerhetsråd, landsfogden i Östergötlands län, förste provinsialläka­

ren i Kronobergs län samt Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund. —• Na-

tionalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har ansetl alt bestämmel­

80

ser i ämnet icke bör införas utan ytterligare utredning av behovet och be­

stämmelsernas lämpliga utformning. — Å andra sidan har förslaget livligt

tillstyrkts av bl. a. statspoliskommissarien i Växjö, vilken åberopat, att

man ibland vid trafikkontroll kan påträffa förare med t. ex. uppenbart otill­

räcklig synskärpa. Förste provinsialläkarna i Gotlands och Västerbottens

län har — trots uttalade principiella betänkligheter — anslutit sig till för­

slaget. Den sistnämnde ävensom länsstyrelsen i Jämtlands län har dock

härvid yrkat på närmare klarläggande av vissa punkter i förslaget, speciellt

vad som förstås med beteckningen »tjänsteläkare».

Förslaget om registrering av körkortsinnehaven har tillstyrkts i praktiskt

taget alla yttranden. Endast i något enstaka fall har den meningen uttalats,

att ett centralt sökregister vore att föredraga.

En fråga, som berörts i åtskilliga yttranden, gäller kostnaderna för re­

gistreringen. Socialstyrelsen har beklagat, att utredningen icke verkställt

någon kostnadsberäkning. Chefen för uppbördssektionen vid länsstyrelsen i

Stockholms län har framhållit, att åtgärden säkerligen medför behov av

personalökning inom sektionen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som låtit verkställa en beräkning av arbetskraftsbehovet för iordningstäl­

lande och utsändande av de föreslagna brevkorten samt för registreringens

utförande i övrigt, har kommit till det resultatet, att åtgärden vid denna

länsstyrelse kräver omkring 20 000 arbetstimmar. Statens organisations-

nämnd har bestämt avstyrkt förslaget att låta utsända brevkort till samtliga

dem, som uppnått stadgad minimiålder för körkort, under motivering, att

åtgärden skulle åsamka det allmänna betydande kostnader utan motsvaran­

de nytta samt att syftet kan nås på andra vägar, t. ex. genom upplysningar

i dagspress och radio.

Vad beträffar detaljerna i förslaget i övrigt har mantalsdirektören i Stock­

holm framhållit, att något avtryckskortregister ej föres i Stockholm men

att därstädes i stället föres ett tryckande adresskortregister. Utrymmet på

adressplåtarna är synnerligen begränsat, men möjligen skulle uppgift om

körkorten kunna inpräglas på den plats som nu upptages av vissa uppgif­

ter rörande smittkoppympning, vilka blott är aktuella för vissa åldersgrup­

per under 16 år. Det är emellertid uteslutet att få plats med mer än en bok­

stav, varför länsbokstäverna AC och BD vid registreringen måste ersättas

med t. ex. bokstäverna Ä och ö. Statens organisationsnåmnd har också fram­

hållit, att blott en markering bör göras, avseende den myndighet som se­

nast utfärdat körkort för vederbörande, och att denna myndighet undan­

tagslöst kan vid behov lämna uppgift om tidigare körkortsinnehav. — Å

andra sidan har statens kriminaltekniska anstalt som ett önskemål utta­

lat, att registrering sker icke blott av körkort utan även av avslagna ansök­

ningar om erhållande av körkort.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt föreningen Sveriges polismästare

har ansett att registreringen borde kunna genomföras på ett enklare sätt

än genom uppvisande av samtliga gällande körkort. Däremot har i flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

81

andra yttranden, bl. a. av stats polisintendenten, framhållits som synnerli­

gen önskvärt att man på detta sätt får en inventering av samtliga körkort

som är i bruk. Från samma håll har framhållits såsom önskvärt, att man

före registreringen upprättar spärrlistor över sådana körkort som återkallats

men ej återlämnats i ändamål att hindra att sådant körkort blir försett med

stämpel och anteckning, som ger sken av att körkortet är giltigt.

Departementschefen

Vad till en början angår utredningens förslag till åtgärder för att upp­

spåra olämpliga förare vill jag hänvisa till vad jag förut anfört om att möj­

ligheterna till en förhandsprövning av de körkortssökandes lämplighet är

mycket begränsade. Huruvida en viss person är lämplig såsom motorfö­

rare eller icke visar sig ofta först då han uppträder på egen hand i trafiken.

Som komplement till den noggrannare körkortsprövning, vilken jag för­

ordat, bör därför också införas bestämmelser med ändamål att göra kör-

kortsmyndigheten uppmärksam på händelser och omständigheter, som var

för sig eller i förening kan leda till att körkortsfrågan upptages till förnyad

prövning.

Nuvarande bestämmelser om skyldighet för olika myndigheter att lämna

körkortsmyndigheten underrättelser om körkortsinnehavares förhållanden

är, såsom utredningen framhållit, icke tillfredsställande i alla avseenden.

Skäl föreligger därför att utvidga och komplettera dem. Å andra sidan får rap­

portskyldigheten icke utsträckas så långt, att systemet blir alltför svårbe­

mästrat eller leder till kostnader, som ej står i skäligt förhållande till nyttan.

Utredningens förslag, att samtliga polisrapporter angående vägtrafikolyc­

kor, även sådana av bagatellartad beskaffenhet, skall tillställas körkorts­

myndigheten, synes mig gå väl långt. Huvudparten av det material, som så­

lunda skulle inkomma till körkortsmyndigheten, torde säkerligen komma

att visa sig ganska betydelselöst ur körkortssynpunkt. Arbetet med att ge­

nomgå och sovra materialet skulle hos vissa körkortsmyndigheter bli bety­

dande. Vad utredningen syftar till är i första hand blott att få alla polisan­

mälda olyckor registrerade bos körkortsmyndigheten och på så sätt få fram,

vilka förare som rent statistiskt sett är mest belastade med olyckor. För

detta ändamål räcker det med att myndigheten får en kortfattad uppgift om

förarens namn och numret på hans körkort, tidpunkten och platsen för

olyckan samt dess art (kollision mellan fordon, påkörning av gående etc.).

Endast i de fall, då någon åtgärd från myndighetens sida överväges, t. ex.

på grund av att en förare enligt registret är belastad med ett flertal sådana

anmälningar, erfordras tillgång till närmare uppgifter, vilka då lämpligen

kan erhållas genom att myndigheten infordrar fullständiga handlingar från

polismyndigheten. Med ett dylikt system torde det vara möjligt alt förverk­

liga utredningens intentioner utan att alltför mycket öka arbetsbördan bos

polismyndigheterna och körkortsmyndigheterna.

Jag förordar, i anslutning till det nu anförda, att i 81 § vägtrafikkungö­

relsen upptages en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet alt med-

(i Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr G9

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

dela underrättelse till körkortsmyndighet angående samtliga vägtrafikolyc­

kor, i vilka innehavare av körkort på något sätt haft del. För dylik un­

derrättelse torde, åtminstone t. v., i allmänhet kunna användas den blan­

kett, som föreskrivits för meddelande av statistiska uppgifter angående väg­

trafikolyckor. Hinder bör dock ej möta för polismyndigheten att, om så

befinnes lämpligt, i stället översända förundersökningsprotokoll eller polis­

rapport angående olyckan.

Förslaget att i 81 § vägtrafikkungörelsen upptaga en särskild bestäm­

melse om skyldighet för polismyndighet att till körkortsmyndigheten an­

mäla, om körkortsinnehavare befinnes hemfallen åt spritmissbruk eller om

eljest något förhållande föreligger som kan leda till att han icke bör vara

betrodd med körkort, anser jag lämpligt. Jag biträder också förslaget om att

i 33 § vägtrafikförordningen upptaga en erinran om polismyndighets skyl­

dighet i vissa fall att göra framställning om återkallelse av körkort. Vissa

mindre jämkningar torde dock böra vidtagas i utredningens förslag.

Vad utredningen föreslagit om vidgad underrättelseskyldighet för dom­

stol kan jag i huvudsak biträda. Den torde böra begränsas till sådana gro­

va brott, som ådagalägger olämplighet att föra motorfordon.

Vad beträffar den föreslagna skyldigheten för nykterlietsnämnd att årli­

gen avlämna statistiska uppgifter till länsstyrelsen om antalet personer,

som varit föremål för nämndens åtgärd m. in., skulle dess fullgörande ställa

sig ganska betungande. Åtskilliga omständigheter, bl. a. arbetsbelastningen

hos länsstyrelserna, gör dessutom att man kan tvivla på att dessa för sin

del kan effektivt handha den uppsikt, som förslaget åsyftar. Eftersom nyk-

terhetsnämnderna genom utredningen och de av socialstyrelsen verkställda

förfrågningarna nu blivit uppmärksamgjorda på sin ifrågavarande skyldig­

het, torde man kunna förvänta, att skyldigheten i fortsättningen kommer

att fullgöras bättre än hittills. Jag anser därför övervägande skäl tala för

att någon ytterligare uppgiftsskyldighet för nykterhetsnämnd åtminstone

t. v. ej införes. Ej heller den av utredningen föreslagna ändringen i 4 § lagen

om nykterhetsvård synes numera, sedan nämnderna blivit uppmärksam­

gjorda på sin uppgiftsskyldighet, ha någon större uppgift att fylla.

Vad slutligen angår den föreslagna uppgiftsskyldigheten för vissa läkare

möter denna, på sätt framhållits i flera av yttrandena, rätt stora betänklig­

heter. Beträffande den måhända viktigaste gruppen, nämligen de psykiskt

sjuka, torde nuvarande system fungera i stort sett tillfredsställande. Vad

angår övriga sjukdomstillstånd torde ingripanden från körkortsmyndighe-

tens sida av flera skäl böra begränsas till mera påtagliga fall, huvudsakli­

gen sådana där man vet eller kan antaga att vederbörande för motorfordon,

trots att han får anses mindre lämplig härtill. Vid sådant förhållande och då

medicinalstyrelsen förklarat sig ämna vidtaga åtgärder för att få en utvid­

gad rapportering till stånd i annan ordning, anser jag att utredningens för­

slag icke bör förverkligas, innan ytterligare erfarenheter föreligger av vad

som kan uppnås utan författningsbestämmelser.

83

Det har sedan länge stått klart, att det nuvarande systemet för registre­

ring av körkort icke är tillfredsställande och att en reform förr eller senare

blir ofrånkomlig. Ett minimikrav på registreringen är att man utan alltför

stor omgång skall kunna utröna, om en viss person har körkort och av vilken

länsstyrelse detta utfärdats. Ur militär synpunkt och civilförsvarssynpunkt

är det därjämte önskvärt, att man ur registret kan få fram uppgifter, vilka

personer i en viss ort, av en viss ålderskategori etc., som har körkort.

En teoretiskt tänkbar metod att ordna registreringen är givetvis att upp­

rätta ett centralt register över alla körkortsinnehavarc. Med hänsyn till den

omfattning, som ett centralt register måste få, och den administrativa appa­

rat, som skulle erfordras för dess handhavande, är denna tanke emellertid

knappast realistisk i nuvarande läge.

Utredningens förslag att anteckna körkortsinnehaven i länsstyrelsernas

tryckande folkbokföringsregister synes visa på en mera framkomlig väg.

Visserligen når man icke alla de fördelar, som ett centralt register skulle

innebära, men förslaget synes ägnat att med en måttlig insats av personal

och för rimlig kostnad ge ett resultat, med vilket man skäligen borde kunna

åtnöjas.

En brist i förslaget är emellertid, att någon kostnadsberäkning ej verk­

ställts. Vidare må framhållas, att frågan om vissa omläggningar i folkbok­

föringen på sistone blivit alltmera aktuell och att det med hänsyn härtill

hör undersökas, huruvida en registrering av körkort lämpligen bör komma

till stånd före en dylik omläggning eller samordnas med denna. Eftersom

arbetet å länsbyråerna icke är jämnt fördelat på olika år eller på årets må­

nader, är det dessutom värt att undersöka, vilka åtgärder som kan vidtagas

för att få registreringsarbetet förlagt till en lämplig tidpunkt. Om registre­

ringen, såsom troligt är, bör kombineras med en allmän skyldighet för kör-

kortsinnehavarna att förete körkorten för avstämpling, kan det måhända

övervägas, om uppvisandet skall ske för polismyndighet, såsom utredningen

föreslagit, eller om det med större fördel kan förläggas t. ex. till postan­

stalterna.

Av nu nämnda skäl kan utredningens förslag icke förverkligas utan vissa

närmare undersökningar beträffande förutsättningarna för registreringens

genomförande. Det är möjligt, att förslaget därvid bör jämkas eller rentav att

en annan registreringsmetod befinnes lämpligare. Jag ämnar föranstalta om

att en sådan undersökning kommer till stånd.

Sedan resultatet av nämnda undersökning föreligger, torde förslaget böra

upptagas till förnyad prövning.

Återkallelse av körkort m. m.

Utredningen

Det största avsnittet i betänkandet har ägnats frågan om reaktionen i kör-

kortshänseende mot motorförare, som visat sig icke vara fullt lämpliga.

För kännedom om nuvarande bestämmelser i dessa ämnen har utred­

ningen hänvisat till 33—35 §§ vägtrafikförordningen, vilka innehåller bl. a.

följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

Beträffande återkallelse av körkort är föreskrivet, att sådan skall äga rum,

då något av följande förhållanden föreligger, nämligen om föraren gjort sig

skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 § lagen om straff för vissa

trafikbrott (grov oaktsamhet, rattfylleri m. m.), om föraren eljest vid färd

med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser, om föraren ge­

nom upprepade trafikförseelser i väsentlig mån visat bristande vilja eller

förmåga att rätta sig efter trafikreglerna samt om föraren med hänsyn till

onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros

med att innehava körkort. Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd

förseelse får icke äga rum, förrän frågan om straffet blivit avgjord genom

lagakraftägande dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart att föraren

är olämplig att föra körkortspliktigt fordon. Vid prövning av frågor om

återkallelse får i allmänhet avseende ej fästas vid förseelse, som begåtts mer

än två år före den förseelse, som ger anledning till att körkortsfrågan upp­

tages till prövning. Vid återkallelse skall bestämmas viss minsta tid, före

vars utgång föraren ej kan erhålla körkort. I allmänhet skall tiden utgöra

minst tre månader och högst två år, men för vissa fall är bestämmelserna

strängare. Längsta tiden är fem år. Körkort skall också återkallas, om föra­

res förutsättningar för rätt att innehava körkort genom sjukdom etc. blivit

väsentligen minskade.

Trots ordalydelsen av de nu refererade bestämmelserna är körkortsindrag-

ning icke alltid obligatorisk i samtliga där angivna fall. I flertalet fall kan

länsstyrelsen, om det kan antagas att vederbörande låter sig rätta utan att

körkortet återkallas, i stället meddela honom varning.

Under vissa omständigheter skall, i avbidan på vidare åtgärder, omhän­

dertagande av körkort ske genom polismyndighetens försorg. Befogenhet

härtill äger i Stockholm vederbörande poliskommissarie samt i övriga orter

polismyndigheten (d. v. s. poliskammaren, där sådan finnes, och eljest polis­

chefen i orten). Omhändertagande skall äga rum om förare vid färd med

motordrivet fordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgil­

tighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen beru­

sad av starka drycker eller annat ämne eller till följd av sjukdom e. d.

uppenbarligen förlorat förmågan att föra körkortspliktigt fordon. Omhän­

dertagande skall också ske, om någon misstänkes för onykterhet vid föran­

de av motorfordon och vid verkställd blodundersökning befinnes ha haft en

alkoholkoncentration i blodet av 0,5 promille eller därutöver, dock med

vissa undantag för det fall, att alkoholkoncentrationen icke uppgått till 0,8

promille.

Interimistisk återkallelse av körkort skall, i avvaktan på slutligt beslut om

återkallelse, äga rum då fråga uppstått om återkallelse och sådana omständig­

heter föreligger, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra kör­

kortspliktigt fordon. Då körkort omhändertagits av polismyndighet, skall läns­

styrelsen skyndsamt upplaga frågan om interimistisk återkallelse till pröv­

ning. Har omhändertagandet föranletts av att vederbörande fört motorfordon

85

med en alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall in­

terimistisk återkallelse alltid äga rum.

Härjämte är detalj bestämmelser givna angående förfarandet vid medde­

landet av beslut av olika slag, angående utfärdande av nytt körkort etc.

I betänkandet bär till en början lämnats en historik över tillkomsten av

de nuvarande bestämmelserna. Utredningen har i detta sammanhang sär­

skilt framhållit ett av vederbörande departementschef i propositionen nr

30/1951 gjort uttalande, att vid bedömande av de personliga förhållandenas

betydelse för körkortsfrågans avgörande liknande principer borde tillämpas

i fråga om återkallelse som beträffande utfärdande av körkort och att åter­

kallelse borde följa, då en förare i fråga om sagda förhållanden i mera av­

sevärd mån funnes brista i vad som förutsattes vid körkortets utfärdande.

Utredningen har redan inledningsvis ansett sig kunna konstatera, att detta

uttalande icke länt till efterföljd och att en körkortshavare f. n. kan genom

svåra felhandlingar i trafiken ge påtagliga bevis för sin okunnighet och

oförmåga att säkert framföra fordon i trafiken utan att man från körkorts-

myndigheternas sida påfordrar omprövning av hans förmåga i dessa hänse­

enden.

Vad först angår kravet på skötsamhet i nykterhetsavseende har utred­

ningen åberopat en undersökning rörande körkortsmyndigheternas praxis,

som verkställts av justitieombudsmannen och finnes redovisad i dennes äm-

betsberättelse för år 1955. Av redogörelsen framgår bl. a. att det av landets

25 körkortsmyndigheter endast är 3 som redan efter en fylleriförseelse

återkallar vederbörandes körkort. Förutsättning härför är dock även hos

dessa körkortsmyndigheter den, att föraren även på annat sätt givit an­

ledning till anmärkning i nykterhetsavseende. Innehållet i justitieombuds­

mannens undersökning har i stort sett bestyrkts av utredningens egna för­

frågningar. Enligt utredningens mening är det anmärkningsvärt att -—

medan hinder anses möta för erhållande av lämplighetsintyg för körkort

under ett år efter en begången fylleriförseelse — en fylleriförseelse i regel

icke föranleder återkallelse av körkort eller ens en närmare undersökning av

förarens nykterhetsförhållanden.

Beträffande de krav, som författningen uppställer på vederbörandes lev­

nadssätt och personliga förhållanden i övrigt, har utredningen framhållit att

antalet fall då körkort återkallats till följd av betänkligheter i sådant hänse­

ende är obetydligt.

Såsom anmärkningsvärt har utredningen också betecknat att återkallelse

endast i ringa omfattning skett på den grund, att vederbörande gjort sig

skyldig till upprepade förseelser, som i väsentlig mån visat bristande vilja

eller förmåga hos föraren att rätta sig efter trafikreglerna. Denna grund för

återkallelse är enligt utredningens mening i högre grad än någon annan åter-

kallelsegrund ägnad att åstadkomma en utgallring av olycksfåglarna i trafi­

ken.

Antalet återkallelse!- till följd av ålder, sjukdom, skada e. d„ vilket år

1955 uppgick till 741, har utredningen betecknat som mycket lågt. Att bland

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

den stora mängden av körkortsinnehavare endast detta antal skulle ha för­

lorat sin fysiska eller psykiska förmåga att föra motorfordon kan enligt ut­

redningen icke motsvara verkliga förhållandet.

Utredningen har vidare sökt att klargöra verkningarna av den bestäm­

melse i 33 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen, som säger att åter­

kallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse i princip icke får äga

rum förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraft-

ägande dom, och har bl. a. hänvisat till ett speciellt fall, då reaktionen i kör-

kortshänseende till följd av denna bestämmelse kommit att dra avsevärt ut

på tiden. Utredningen har verkställt en undersökning, avseende trafikolyckor

som inträffat under liden den 1—15 september 1954, rörande den tid som

förflutit mellan olyckan samt åtalsbeslutet och domen. Av det sammanlagda

antalet fall — 812 — åtalades 3,4 % under september, 15,7 % under okto­

ber, 18,8 % under november och 19,7 % under december 1954. Cirka 25 %

av olyckorna åtalades först sedan 6 månader eller mera förflutit från olyc­

kan. Cirka 2 % åtalades först efter ett år eller mera. 1 juni 1956 hade 805 av

olyckorna föranlett dom i underrätt. Av dessa hade 33 blivit föremål för

prövning i högre rätt, och i 63 % av de fall, då så skett, blev saken icke slut­

ligt avgjord, förrän ett år eller mera förflutit efter olyckan. — Utredningen

har också åberopat en av justitiedepartementet i oktober 1956 publicerad

undersökning av processtiden i brottmål. Av denna framgår, att den genom­

snittliga processtiden i domsagorna är 193,4 dagar, varav kommer på för­

undersökningen 132,7 dagar och på domstolens handläggning 60,7 dagar.

I rådhusrätterna är den genomsnittliga processtiden 225,2 dagar, varav på

förundersökningen faller 137,8 dagar och på domstolens handläggning be­

löper 87,4 dagar.

Härefter har utredningen undersökt praxis vid omhändertagande av kör­

kort. Med utgångspunkt från vissa relaterade fall och införskaffade statistis­

ka uppgifter har utredningen ansett sig kunna konstatera en påfallande stor

återhållsamhet, när det gäller att omhändertaga körkort på grund av alt fö­

raren bedömes ha visat grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom. Sådant omhändertagande skedde år 1955 blott

i 88 fall. Vidare har framhållits, att författningens ordalag icke medger om­

händertagande av spritpåverkad förares körkort med mindre denne företer

en så hög grad av spritpåverkan, att han, därest han anträffats på allmän

plats, skulle kunnat omhändertagas för fylleri. Inalles förekom år 1955 inom

riket 286 fall av omhändertagande på sist omförmälda grund. Omhänder­

tagande av körkort på grund av att föraren genom sjukdom e. d. förlorat för­

mågan att föra körkortspliktigt fordon förekom samma år i 27 fall. De flesta

omhändertagandena — till antalet 2 838 under år 1955 — har skett på

grund av den särskilda bestämmelsen om alkoholkoncentrationen i blodet.

Av interimistiska återkallelser har enligt utredningen det alldeles över­

vägande antalet aktualiserats av meddelanden från polismyndighet om kör­

korts omhändertagande. Andra interimistiska återkallelser förekom under

år 1955 i hela riket endast till ett antal av 274. Antalet har visat sig variera

87

starkt mellan olika körkortsmyndigheter. En reflexion, som utredningen

gjort i samband med genomgång av det statistiska materialet, är den att en

förare endast sällan berövas sitt körkort i omedelbar anslutning till den

bändelse, som väckt misstanke om hans olämplighet. Bortsett från fall av

omhändertagande på grund av rattfylleri beslutas interimistisk återkallelse

vanligen icke förrän körkortsmyndigheten erhållit avskrift av underx ättens

dom, och den interimistiska återkallelsen kommer alltså i allmänhet blott

att innebära att man icke dröjer med återkallelsen till dess domen vunnit

laga kraft.

Vad beträffar återkallelsetiden har utredningen framhållit, att den som

fått sitt körkort återkallat för tid uppgående till högst ett år äger därefter

ansöka om att få sitt körkort tillhaka, men att hans ansökan i övriga fall

skall avse utfärdande av nytt körkort. Ligger återkallelsetiden mellan 6 och

12 månader, skall vid ansökningen fogas läkarintyg och nykterhetsintyg (men

däremot icke kompetensbevis). Är återkallelsetiden kortare, behöver ansökan

icke vara åtföljd av vare sig läkarintyg, nykterhetsintyg eller annan hand­

ling. Länsstyrelsen äger dock alltid rätt att infordra samtliga de handling­

ar, som skall åtfölja ansökan om nytt körkort. — Utredningen har genom­

gått ett antal fall av återkallelse, hämtade ur regeringsrättens praxis. Här­

vid har befunnits hl. a., att återkallelsetiden i fall av vårdslöshet i trafik

ligger mellan 4 månader och 2 år samt att den normala återkallelsetiden äi

4 °månader. I fråga om denna stora grupp av återkallelse!- gäller därför, att

körkortet efter återkallelsetidens slut återlämnas till vederbörande utan nå­

gon som helst prövning av hans lämplighet som motorförare. S. k. smitning

bedömes däremot relativt strängt och har — i förening med vårdslöshet i tra­

fik _ föranlett återkallelse på 1—2 år. Grov vårdslöshet har lett till åter­

kallelse i ett fall på 9 månader och i ett annat fall på 1 år. Vid rattfylleri är

den normala återkallelsetiden i okomplicerade fall 10 månader. Andra tra­

fikförseelser än de nu nämnda leder i allmänhet blott till kortvarig återkal­

lelse (3—6 månader). Utredningen har blott påträffat ett fall, då återkallel­

se till följd av misskötsamhet i nykterhetsavseende bestämts till längie tid

än 5 månader, vilket innebär, att vederbörande i dylika fall icke ens behö\er

förete nykterhetsintyg för att återfå körkortet. Där återkallelse skett på

grund av betänkligheter avseende sökandens personliga förhållanden i all­

mänhet, har emellertid återkallelsetiden i regel gjorts förhållandevis lång.

__ Utredningen har också genom förfrågningar undersökt, i vilken om­

fattning körkortsmyndigheterna begagnat sin rätt att infordra ytteiligare

handlingar utöver dem, som obligatoriskt skall bifogas ansökan om återfå­

ende av körkort samt bar konstaterat, att sa sker endast i undantagsfall.

Utredningen bar vidare gjort en sammanställning av de bestämmelser,

som i motsvarande hänseende gäller i vissa andra länder, bl. a. vissa a\ Ame­

rikas förenta stater.

Efter eu sammanfattning av de sålunda sammanställda undersöknings­

resultaten har utredningen övergått till att diskutera frågan, huruvida kör-

kortsreaktionen huvudsakligen bör ha karaktär av straffpåföljd eller av

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

88

skyddsåtgärd. Härvid har framhållits, att körkortsmyndigheterna f. n. i

stor omfattning binder sina ingripanden vid vissa schabloner, så att åtgär­

derna mot felande körkortsinnehavare i allt väsentligt blir beroende på det

straff, som vederbörande domstol ådömer vederbörande. Detta kan enligt

utredningens mening icke vara riktigt. Utredningen har för att visa detta

redogjort för vissa fall, då domstolarnas bedömning enligt dess uppfattning

varit alltför mild. Bortsett härifrån har utredningen funnit att körkortsmyn-

dighetens uppgift är en annan än domstolens, nämligen att konstatera, om

föraren ådagalagt sådan grad av olämplighet, att ett ingripande är påkallat

ur trafiksäkerhetssynpunkt. Bl. a. kan polisens utredningar om trafikolyckor

ej sällan uppenbara omständigheter, som icke har någon större betydelse i

ansvarsfrågan men som måste vara av väsentlig betydelse för körkortsmyn-

dighetens bedömning av förarens lämplighet, t. ex. att föraren befinner sig i

hög ålder, att han icke kört bil på länge, att han skadats eller lider av sjuk­

dom etc. Ibland kan det också förhålla sig så, att domstol utmäter ett högt

straff t. ex. med hänsyn till svårighetsgraden av själva olyckan och att en

motsvarande reaktion i körkortshänseende icke kan anses påkallad. Vidare

gäller att en person givetvis icke kan straffas med mindre han funnits över-

ty§ad om brottslig gärning, medan däremot, då det gäller att överväga frå­

gan, huruvida en person bör bibehållas vid rätten att utöva ett sådant sär­

skilt tillstånd, som körkort innebär, delvis andra synpunkter gör sig gällan­

de. Utredningen har därför hävdat, att det, om man verkligen vill på ett ef­

fektivt sätt skilja ut de olämpliga förarna ur trafiken, är ovillkorligen nöd­

vändigt att utforma körkortsreaktionen såsom ett rent samhällsskydd mot

de förare, vilka representerar en mera påtaglig fara för andra människors

säkeihet till liv och egendom. För att fylla detta syfte bör körkortsreglerna

i väsentliga hänseenden få ett ändrat innehåll.

Bland de konkreta förslag, som utredningen kommit fram till, må först

nämnas att utredningen föreslår en grundläggande regel om skyldighet för

körkortsmyndigheten att upptaga till omprövning frågan om förares lämp­

lighet, så snart föreliggande upplysningar ger anledning till antagande att

lian icke uppfyller de krav på hänsyn och ansvar, de fordringar på pålitlig­

het i nykterhetshänseende och de övriga förutsättningar, som uppställts för

erhållande av körkort. Någon uttömmande redogörelse för vilka upplysning­

ar, som är av beskaffenhet att ge anledning till antagande att en förare bris­

ter i kraven för erhållande av körkort, har utredningen icke ansett möjligt

att lämna, utan denna fråga bör enligt utredningen få avgöras med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall. Emellertid har utredningen understru­

kit nödvändigheten av att man ägnar särskild uppmärksamhet åt spritmiss­

brukare och personer, vilka i sin allmänna livsföring visar prov på bristande

ansvar och hänsyn. Utredningen har gjort en uppräkning av vissa fall, då

ett omprövningsförfarande enligt dess uppfattning bör inledas. Bl. a. har

nämnts fall av brottslig gärning av mera kvalificerat slag, såsom rån, våld­

täkt, misshandel eller annan våldsgärning som visar stor råhet eller aggres­

sivitet hos förövaren, brottsliga gärningar som begåtts i spritpåverkat till­

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år i 958

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

89

stånd, fall då nykterhetsnämnder eller läkare gör anmälan om spritmiss­

bruk, sjukdom eller skada, samt medverkan i trafikolyckor.

Om inkomna upplysningar icke ger möjlighet att med säkerhet bedöma fö­

rarens lämplighet, bör körkortsmyndigheten kunna föranstalta om komplet­

terande utredning. Utredningen har därför framlagt förslag till en bestäm­

melse av innehåll att körkortsmyndigheten som ett led i omprövningen

skall ha rätt att föranstalta om den undersökning rörande körkortsinnehava-

rens förutsättningar såsom motorförare, vilken kan anses påkallad. Enligt

vad utredningen framhållit föreligger sådan rätt i viss omfattning redan nu

enligt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Bestämmelsen i fråga går emeller­

tid blott ut på att körkortsmyndigheten kan förelägga förare att inkomma

med nytt läkarintyg. Utredningen har föreslagit att denna rätt skall utsträc­

kas att gälla även lämplighetsintyg och kompetensbevis. — Enligt förslaget

skall körkortsmyndighetens beslut att låta föraren undergå omprövning icke

kunna överklagas.

Utredningen har vidare ansett, att den nuvarande regeln om att avseende

icke får fästas vid förseelse, som ligger mer än två år tillbaka i tiden, är

ett hinder för en förnuftig körkortspolitik. Utredningen har därför förordat

att ifrågavarande regel utgår ur trafiklagstiftningen.

De nuvarande återkallelsegrunderna bör enligt utredningen bibehållas. De

bör emellertid kompletteras med en bestämmelse om att körkort kan åter­

kallas, om föraren eljest icke uppfyller kraven för erhållande av körkort

ävensom då föraren icke efterkommer körkortsmyndighetens föreläggande

att inkomma med nytt lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis

så ock då föraren eljest underlåter att ställa sig till efterrättelse körkorts­

myndighetens föreskrifter i samband med omprövningen. Härutöver har

föreslagits, att körkort skall återkallas, om föraren gjort sig skyldig till fyl­

leri som icke är att anse som ett enstaka fall av spritmissbruk hos en eljest

i nykterhetshänseende fullt skötsam person eller om han varit vållande till

trafikolycka med personskada som följd och genom att avlägsna sig från

olycksplatsen undandragit sig att medverka till de åtgärder, vartill olyckan

skäligen bort föranleda.

Vidare har utredningen -— och detta bär betecknats som det mest ange­

lägna i betänkandet — föreslagit att någon viss bestämd återkallelsetid icke

skall utsättas i beslut, varigenom körkort återkallas. Frågan, huruvida och

när föraren skall kunna erhålla nytt körkort skall sålunda överhuvud icke

bli föremål för behandling i återkallelseärendet. En särställning i detta hän­

seende föreslås dock för sådana återkallelse^ som sker på grund av skada,

sjukdom e. d. Där fråga är om sådan återkallelse skall föraren enligt försla­

get vara berättigad att få sitt körkort tillbaka, så snart han kan visa, att hans

hälsotillstånd icke längre diskvalificerar honom som förare. En liknande

regel föreslås också med avseende å sådana återkallelse!', som beslutas med

anledning av att föraren icke efter föreläggande inkommer med nytt lamp-

lighetsinlyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att ställa sig

till efterrättelse meddelade föreskrifter i samband med beslut om ompröv­

ning.

90

Vad beträffar det fallet, att en förare, vars körkort återkallats, därefter

inger ansökan om nytt körkort, har utredningen betonat vikten av att ansök­

ningen icke bifalles, med mindre lcörkortsmyndigheten är positivt övertygad

om att vederbörande då är lämplig som motorförare. Myndigheten måste där­

för särskilt tillse, att de förhållanden, som föranlett återkallelsen, icke läng­

re är för handen samt att andra omständigheter av beskaffenhet att föran­

leda tveksamhet om vederbörandes lämplighet icke föreligger. Den mest än­

damålsenliga ordningen är enligt utredningens mening att sökanden alltid

får inge en ansökan om nytt körkort och att länsstyrelsen därefter bestäm­

mer omfattningen av den prövning, som med hänsyn till förhållandena i det

särskilda fallet bör komma till stånd. Härvid bör länsstyrelsen ha samma

befogenhet att bestämma läkare och besiktningsman etc., som gäller beträf­

fande omprövning. Om förhållandena är sådana, att hinder icke möter mot

utfärdande av nytt körkort men körkortsmyndigheten ändå anser det önsk­

värt, att förarens lämplighet under längre eller kortare tid framöver göres

till föremål för särskild kontroll, bör länsstyrelsen kunna förbinda körkortet

med visst villkor, t. ex. att föraren regelbundet skall inkomma med läkar­

intyg. Om återkallelsen motiverats av spritmissbruk, kan det måhända vara

lämpligt att verkställa en eller flera efterkontroller för att utröna, om föraren

verkligen är skötsam i nykterhetshänseende. För detta ändamål bör föraren

kunna få sig förelagt att efter viss tid inkomma med nytt lämpliglietsintyg.

Utredningen har föreslagit ett stadgande, avsett att ge körkortsmyndigheten

de befogenheter, som nu nämnts.

Institutet varning bör enligt utredningens mening grundligt reformeras.

Till en början bör man upphäva varningens karaktär av alternativ till kör-

kortsåterkallelse men låta den kvarstå som en varning i detta ords egentliga

bemärkelse, d. v. s. som en erinran till föraren, att körkortsåterkallelse blir

följden, om han icke övergår till ett mera varsamt körsätt. En sådan varning

bör icke vara avfattad i stereotyp form på ett tryckt formulär utan bör ut­

formas som en till föraren ställd personlig skrivelse, i vilken framhålles, alt

hans uppträdande i vissa särskilda hänseenden ingivit körkortsmyndigheten

betänkligheter och att myndigheten därför i framtiden med särskild upp­

märksamhet kommer att följa hans förhållanden. Vidare har utredningen

föreslagit, att varning skall kunna förbindas med en tids förlust av körkort.

Den tid, under vilken körkortet skall vara berövat föraren, bör bestämmas

till lägst en och högst sex månader. Körkort, som indragits i samband med

varning, skall enligt utredningens förslag efter den fastställda tidens utgång

efter ansökan återlämnas utan vidare prövning av förarens lämplighet.

Den förut påvisade ringa frekvensen av fall, då polismyndighet omhän­

dertar förares körkort, beror enligt utredningens uppfattning sannolikt på

att bestämmelserna erhållit en sådan avfattning, att vederbörande polismyn­

dighet eller poliskommissarie näppeligen vågar skrida till en sådan åtgärd,

med mindre full bevisning föreligger beträffande de i 35 § vägtrafikförord­

ningen stadgade förutsättningarna för åtgärden. Enligt utredningens me­

ning måste det emellertid —- liksom i fråga om andra provisoriska åtgärder,

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

91

t. ex. häktning, beslag etc. — vara tillräckligt att sannolika skäl föreligger

till misstanke. Utredningen har därför föreslagit en på så sätt ändrad ly­

delse av nämnda paragraf, att körkort skall omhändertagas, när det på san­

nolika skäl kan antagas, att föraren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet

i trafik eller att han till följd av sjukdom, skada e. d. förlorat förmågan afl

föra körkortspliktigt fordon. En jämkning har också föreslagits av bestäm­

melsen om förare, som är synbarligen berusad av starka drycker eller an­

nat ämne. Enligt utredningen bör körkortet omhändertagas, om vederbö­

rande företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat

berusningsmedel. Speciella bestämmelser har utformats angående omhän­

dertagande av s. k. provisoriska körkort. Sådana körkort skall enligt för­

slaget omhändertagas, om körkortsinnehavaren under förande av motor­

fordon haft del i trafikolycka och det på sannolika skäl kan antagas, att han

är vållande till olyckan och att oaktsamlieten icke är ringa. — Utredningen,

som ansett sig kunna konstatera en klar tendens hos polismyndigheten att

icke omhändertaga körkort, med mindre delta kan ske i direkt samband

med själva den trafikhändelse, som aktualiserat frågan, har för att mot­

verka denna tendens föreslagit en bestämmelse om att skyldighet att om­

händertaga körkort skall åvila också vederbörande åklagare, om han vid

åtalsprövningen finner, att föraren bör åtalas för grov vårdslöshet i trafik

eller han eljest finner förutsättningar föreligga för omhändertagande av

förarens körkort. — Då körkort omhändertagits, skall enligt nuvarande reg­

ler beslutet jämte en redogörelse för de skäl, som föranlett omhänderta­

gandet, inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som utfärdat kör­

kortet. Eftersom denna tid enligt utredningens mening är orimligt kort, har

utredningen föreslagit en sådan jämkning däri, att beslutet jämte redo­

görelsen skall insändas snarast möjligt och senast inom en vecka efter det

beslutet fattades.

Vad beträffar interimistisk återkallelse har utredningen erinrat om be­

tydelsen av att körkortsmyndigheterna tillvaratager de möjligheter, som

föreligger att meddela beslut om återkallelse — även slutligt beslut —- re­

dan innan lagakraftägande dom föreligger beträffande den förseelse, som

aktualiserat återkallelsefrågan. Så bör enligt utredningens mening kunna

ske icke blott om föraren erkänt gärningen utan även om han till sitt fre­

dande åberopar omständigheter, vilka enligt körkortsmyndighetens bedö­

mande icke förtjänar avseende. För att göra körkortsmyndigheterna upp­

märksamma på deras befogenheter i sådant avseende har utredningen före­

slagit en justering av 38 § 1 mom. vägtrafikförordningen av innebörd i hu­

vudsak att körkortsmyndigheten skall vara berättigad att återkalla körkort

utan att avvakta lagakraftägande dom, såvida föraren erkänt gärningen

eller det eljest framstår som uppenbart, att föraren är förfallen till ansvar

för gärningen. I detta sammanhang har utredningen framhållit, att hinder

givetvis icke föreligger för återkallelse, där sådan föranlcdes av företagen

omprövning beträffande förarens lämplighet i allmänhet, låt vara att om­

prövningen i sin tur närmast aktualiserats av ett åtal t. ex. för fylleri. —

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

92

Slutligen har utredningen föreslagit att den egentliga bestämmelsen om in­

terimistisk återkallelse i 33 § vägtrafikförordningen omformuleras så, att

körkort alltid kan återkallas tills vidare, om det på sannolika skäl kan an­

tagas, att körkortet kommer att slutligt återkallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Remissyttrandena

Grunderna för förslagen har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats

ntan erinran. Ett mycket stort antal yttranden innehåller emellertid kritik

och särmeningar i fråga om olika punkter i förslagen.

En ganska allmänt omfattad mening är, att det bort undersökas, huruvida

icke frågor om återkallelse av körkort av rättssäkerhetsskäl bör handläggas

av domstol. Bestämda uttalanden i denna riktning har gjorts av bl. a. riks­

åklagarämbetet, kungl. automobil klubben, motormännens riksförbund, för­

eningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges siadsdomare, väg-

förvaltningen i Göteborgs och Bohus län samt länets trafiksäkerhetskom-

mitté. Även länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att invändningar ur

rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot förslagen. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har framhållit, att förhandenvaron av sådana omständigheter som

vårdslöshet eller vållande icke lämpar sig för administrativ myndighets av­

görande. Sveriges advokatsamfund, som intagit samma ståndpunkt, har, om

det ändock av olika skäl befinnes lämpligt att förlägga prövningen till admi­

nistrativ myndighet, angivit vissa minimikrav på förfarandet, främst att

ärendena alltid handlägges av jurist, att förfarandet blir muntligt där så

påfordras från någondera sidan samt att beslutad återkallelse i någon form

kan dragas under domstols prövning. — Å andra sidan har landsfogden i

Uppsala län bestämt uttalat sig för att proceduren förlägges till administra­

tiv myndighet.

Den föreslagna befogenheten för länsstyrelsen att meddela föreläggande

om uppvisande av nytt lämplighetsintyg eller kompetensbevis har i all­

mänhet tillstyrkts. Statspolisinlendenten har för sin del ansett, att behörig­

het att meddela sådant föreläggande bör tillkomma polisman. Däremot har

Sveriges bilskolors riksförbund avstyrkt förslaget i vad det avser nytt fö-

rarprov under motivering att dylikt prov ej gör någon mera kvalificerad än

förut.

Förslagets regler om återkallelse av körkort har i många fall utsatts för

kritik. Statsåklagaren i Göteborg m. fl. har ansett att tiden för återkallelse

alltjämt bör bedömas i återkallelsebeslutet, och polismästaren samt ord­

nings- och trafikpolisintendenterna i Stockholm har reagerat mot att de nu­

varande differentierade reglerna utbytes mot schabloner. Hovrätten över

Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,

Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen Sveriges landsfogdar, för­

eningen Sveriges stadsfiskaler, svenska lasttrafikbilägareförbundet m. fl.

har funnit den föreslagna tvåårstiden alltför sträng, medan länsstyrelserna

93

i Malmöhus och Västmanlands län ansett, att regeln ibland blir för sträng

men ibland för mild. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har befarat,

att man icke kommer att tillämpa återkallelse i åsyftad omfattning utan

i stället använda varning. Länsstyrelsen i Örebro län bar uttalat önskan att

kunna differentiera tiden. Länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbot­

tens län har uttalat sig för att tiden sättes till endast ett år. Flera remiss-

myndigheter, bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län samt poliskammaren i

Uppsala, har påtalat, att förslagen medför en omotiverad lucka mellan längs­

ta tiden för körkortsindragning i samband med varning, nämligen sex må­

nader, och tiden för återkallelse av körkort, nämligen två år. — Å andra

sidan har från några håll, bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län, yrkats på yt­

terligare skärpningar av återkallelsereglerna.

Vad i övrigt beträffar de föreslagna reglerna om körkortsåterkallelse har

riksåklagarämbetet funnit mindre lämpligt, att återkallelse skall kunna ske

på grund av kriminalitet i allmänhet eller eljest på grund av sådana brister

i vederbörandes vandel, som icke har direkt samband med förande av motor­

drivet fordon. Poliskammaren i Lund har yrkat på att återkallelse skall

vara obligatorisk för den, vilken vållat olycka med personskada som

följd och därefter avlägsnat sig från platsen innan de åtgärder vidtagits, till

vilka händelsen skäligen bort föranleda. -— Några remissmyndigheter, bl. a.

länsstyrelsen i Hallands län och poliskammaren i Eskilstuna, har ansett be­

stämmelserna om återkallelse vid fylleriförseelse väl stränga. Stadsfiskalen

i Trelleborg har ifrågasatt mildare behandling vid vissa lindrigare fall av

onykterhet vid förande av motorfordon. Västernorrlands läns länkråd har be­

tonat, att det för återanpassning av alkoholister är lämpligt, att körkortsreg-

lerna icke görs alltför hårda. — Från flera håll, bl. a. av hovrätten över

Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges stadsfiskaler och Stockholms läns

avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, har betonats lämpligheten

av att i regel dröja med slutligt beslut om återkallelse, till dess lagakraft-

ägande dom föreligger angående den förseelse, som aktualiserat frågan.

Förslagets bestämmelser om varning har kritiserats av statens trafiksäker­

hetsråd m. fl. ur den synpunkten, att de icke på något sätt anger förutsätt­

ningarna för att varning skall få meddelas. Polismästaren samt ordnings-

och trafikpolisintendenterna i Stockholm har bestämt motsatt sig vad som

i utredningens motiv anförts om att varning icke skulle få användas, då for­

mella förutsättningar för återkallelse föreligger. Länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus, Västmanlands samt Jämtlands län har förklarat att varning i

form av personlig skrivelse fordrar en alldeles för stor arbetsinsats för att

kunna genomföras och därför måste betecknas som verklighetsfrämmande.

Åtskilliga yttranden innehåller vidare bestämda avstyrkanden av förslagets

bestämmelser om s. k. kvalificerad varning. Så är fallet bl. a. med yttrandena

från länsstyrelsen i Jönköpings län, poliskamrarna i Uppsala och Hälsing­

borg, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges polismästare.

— Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat en uttrycklig bestämmelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

om att varning skall kunna förenas med föreläggande att genomgå körskola

eller undergå annan speciell undervisning.

De föreslagna reglerna angående omhändertagande av körkort har av bl. a.

landsfogden i Kristianstads län, svenska vägföreningen och svenska petro­

leuminstitutet ansetts medföra fara för misstag eller övergrepp i tillämp­

ningen. Även landsfogden i Gävleborgs län och föreningen Sveriges landsfis­

kaler m. fl. har yrkat på att reglerna utformas så, att de blir lättare att till-

lämpa. Landsfiskalen i Stora Kopparbergs distrikt har funnit lämpligast, om

reglerna begränsas att gälla enbart vid rattfylleri, medan landsfogden i Värm­

lands län uttalat sig för en bestämmelse om viss längsta tid, inom vilken

talan rörande den förseelse, som föranlett omhändertagandet, skall anhängig-

göras vid domstol. — Länsstyrelsen i Kronobergs län har betonat vikten

av att ingripande kan ske mot varje förare, som visar tecken på spritpaver-

kan, och länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett önskvärt, att körkort

skall kunna omhändertagas även om vederbörande vid tillfället för moped.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, föreningen Sveriges po­

lismästare m. fl. vill att behörighet att omhändertaga körkort skall tillkom­

ma varje poliskommissarie. Poliskammaren i Göteborg har yrkat på sådan

behörighet för poliskommissarie i sagda stad. Statspolisintendenten har hem­

ställt, att behörighet därutinnan förklaras tillkomma varje föreståndare för

statspoiisavdelning. Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har ansett att

behörigheten bör tillerkännas varje polisman.

Reglerna om interimistisk återkallelse har länsstyrelsen i Kristianstads

län förklarat sig kunna tillstyrka endast under förutsättning att man vågar

antaga att de handhaves med yttersta försiktighet. Landsfogden i Värmlands

län har — liksom i fråga om omhändertagande av körkort — förordat be­

stämmelser om en viss längsta tid, inom vilken talan om den förseelse, som

föranlett interimistisk återkallelse, skall anhängiggöras vid domstol.

Departementschefen

Frågan, huruvida det är möjligt att upprätthålla en tillfredsställande stan­

dard hos motorförarna och förhindra, att bland dem återfinnes personer,

som konstaterats vara klart olämpliga att föra motorfordon, beror icke

blott på reglerna om förvärv av körkort utan i minst lika hög grad på reg­

lerna om återkallelse och om omhändertagande av körkort. Av de uppgifter,

som utredningen förebragt, framgår tydligt, att nuvarande regler i detta

hänseende icke är tillräckligt stränga och att en skärpning därför är nöd­

vändig.

Som allmänna önskemål må framhållas, att reglerna dels bör ge körkorts-

myndigheten möjlighet att utröna, huruvida en person, som erhållit körkort,

alltjämt kan anses lämpad att föra motorfordon, dels bör ge möjlighet att

omedelbart fråntaga en olämplig förare hans körkort och dels bör gå ut på

att den, som fråntagits sitt körkort, i princip icke skall återfå detta annat än

efter förnyad lämplighetsprövning med positivt utfall.

95

I samband med frågan om skärpning av körkortsreglerna aktualiserar sig

även frågan om tillskapandet av betryggande garantier för en ur rättssäker­

hetssynpunkt tillfredsställande prövning av frågor om återkallelse av kör­

kort in. in. Eftersom utredningen icke inlåtit sig på hithörande spörsmål,

saknas förutsättningar för att nu allsidigt pröva nämnda spörsmål. De rätts-

säkerhetsgarantier, som redan finns, nämligen möjligheten att överklaga be­

slut om körkortsåterkallelse m. in., kan emellertid icke betecknas som otill­

räckliga. Givetvis bör vid utformning av författningsbestämmelserna beak­

tas, att de administrativa myndigheternas befogenheter icke utsträckes

längre, än ändamålet med bestämmelserna oavvisligen påkallar. Jag vill

härjämte erinra om alt den nyligen tillsatta utredningen angående rattfyl­

leribrotten m. m. enligt meddelade direktiv även har att undersöka, i vad

mån prövningen av fråga om indragning av körkort kan överflyttas från

länsstyrelse till domstol.

Vad angår körkortsmyndighetens möjligheter att konstatera en förares

olämplighet vill jag först hänvisa till den utvidgade underrättelseskyldighet

för polismyndigheter och domstolar, för vilken jag uttalat mig i det före­

gående. Som komplement till reglerna i detta ämne erfordras — såsom ut­

redningen framhållit — en befogenhet för länsstyrelsen att föranstalta om

ny utredning, helt eller delvis, angående de förhållanden, som skall klar­

läggas i samband med utfärdande av nytt körkort. Utredningen har före­

slagit, att körkortsmyndigheten vid behov skall kunna förelägga körkorts-

innehavare att inkomma med nytt lämplighetsintyg, läkarintyg eller kom­

petensbevis och därvid föreskriva att prövningen skall verkställas av viss

angiven person samt att länsstyrelsen också skall kunna själv eller genom

polismyndighet eller nykterhetsnämnd införskaffa den ytterligare utredning

angående föraren, som finnes erforderlig. Till dessa förslag kan jag ansluta

mig.

Detsamma gäller förslaget att slopa den nuvarande bestämmelsen i 33 §

1 mom. vägtrafikförordningen om att avseende icke får fästas vid förseelse,

för vilken föraren dömts mer än två år före begåendet av den förseelse,

som ger anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till

prövning. För bedömande av förarens lämplighet bör allt, som är känt om

hans sätt att föra motorfordon, få tagas i betraktande. Vilken betydelse som

därvid skall tillmätas omständigheter längre tillbaka i tiden bör få avgöras

från fall till fall och icke bero på en i själva författningen uppställd tidsbe­

gränsning.

Även utredningens förslag till skärpningar i reglerna om de fall, då kör­

kort skall återkallas, finner jag befogade. Jag föreslår att de intages i för­

fattningen med vissa jämkningar, vilka föranledes av vad jag kommer att

anföra i det följande.

Den ändring, som utredningen föreslagit i bestämmelsen om att återkal­

lelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse regelmässigt ej får ske

förrän frågan om straffet blivit avgjord genom lagakraftägande dom, är

mera diskutabel. Den nuvarande bestämmelsen ger enligt min mening be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

96

Knngl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

lägg för att körkortsmyndigheten, oberoende av utgången i ansvarsfrågan,

har möjlighet att pröva frågan om förarens lämplighet och att på grundval

av denna prövning återkalla körkortet. Att, såsom utredningen föreslagit,

låta körkortsmyndigheten verkställa en självständig prövning även av frå­

gan, om föraren kan antagas vara förfallen till ansvar för förseelsen, måste

anses olämpligt, särskilt som körkortsmyndigheten ofta icke har lika goda

möjligheter att bedöma värdet av bevisningen som domstol har efter ett

muntligt förfarande vid huvudförhandling. Följden kunde bli, att domsto­

len och körkortsmyndigheten komme till skilda resultat i samma fråga, vil­

ket kunde leda till allvarliga komplikationer. Jag föreslår i stället en sådan

omformulering av bestämmelsen, att den tydligare än hittills ger vid handen

att återkallelse får äga rum, om det oavsett utgången av ansvarsfrågan kan

anses klarlagt, att föraren icke är lämplig att föra körkortspliktigt fordon.

Vad härefter beträffar villkoren för återfående av återkallat körkort och

om utfärdande av nytt körkort i stället för återkallat sådant ansluter jag

mig till utredningen i det hänseendet, att denna fråga i princip bör bero på

helt ny lämplighetsprövning från körkortsmyndighetens sida och att pröv­

ningen icke sällan bör utfalla så, att vederbörande ej anförtros körkort. Nå­

gon bestämd återkallelse^ bör därför icke upptagas i beslut, varigenom

körkort återkallas. I stället bör i själva författningen upptagas viss minimi­

tid, före vars utgång föraren icke skall kunna få nytt körkort utfärdat.

Utredningens förslag att denna tid skall bestämmas till två år anser jag

dock alltför strängt. Jag förordar, att tiden sättes till ett år. Även detta

förslag innebär i flertalet fall en skärpning av nuvarande praxis. I ett hän­

seende anser jag dock att en strängare regel är påkallad, nämligen be­

träffande den, som sakfällts jämlikt 1 § andra stycket trafikbrottslagen

för att han vid framförande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom. Med kännedom om den restriktiva praxis,

som domstolarna intager i hithörande frågor, torde det tämligen generellt

kunna sägas att den, vilken sakfällts enligt sagda lagrum, ådagalagt så­

dan uppenbar olämplighet såsom motorförare, att han icke vidare bör an­

förtros körkort. I allt fall bör detta ej ske förrän en längre tid efter brot­

tets begående. Jag föreslår, att minimitiden för detta fall sättes till tre år.

Emellertid kan man icke bortse från att fall förekommer, då schablonreg­

ler sådana som de av mig nu förordade framstår som oskäligt stränga. På

längre sikt kan detta leda till att körkortsmyndigheterna icke använder åter-

kallelsemöjligheten i den omfattning, som är önskvärd. Jag förordar därför,

att länsstyrelsen får möjlighet att, om synnerliga skäl föranleder därtill, i

beslutet om återkallelse!! föreskriva en kortare minimitid, dock lägst tre

månader. Vad speciellt angår de fall, då körkort återkallats på grund av

sjukdom, skada e. d. eller på grund av att föraren icke efterkommit före­

läggande att inkomma med lämplighetsintyg eller annan utredning, anser

jag, liksom utredningen, att någon särskild minimitid för återkallelse!! icke

bör gälla. I dessa sistnämnda fall bör vederbörande återfå körkortet eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 6!) år 1958

97

få nytt körkort utfärdat då det förhållande, som föranlett återkallelse^

upphört.

Övriga av utredningen föreslagna bestämmelser om återkallelse av kör­

kort och återställande av körkort eller utfärdande av nytt körkort efter åter­

kallelse anser jag mig kunna tillstyrka med blott vissa formella mindre

jämkningar i förslagets text.

Med hänsyn till den utformning av reglerna om återkallelse av körkort, för

vilken jag nu uttalat mig, bortfaller behovet av en mera omfattande reform

utav reglerna om varning. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag mig icke höra

tillstyrka utredningens förslag att varning skall kunna förenas med viss tids

indragning av körkort. Ej heller kan jag biträda utredningens mening, att

varning aldrig skulle få användas, om något av de formella villkoren för

återkallelse av körkort kan anses uppfyllt. Däremot anser jag mig böra för­

orda en sådan ändring av bestämmelserna i 34 § vägtrafikförordningen, att

varning kan meddelas icke blott, såsom nu, i vissa av de formella återkal-

lelsefallen utan även eljest då mot en körkortsinnehavare förebragts någon

omständighet, som är ägnad att allvarligt minska tilltron till hans lämplig­

het såsom förare. Till de fall, då varning ej får meddelas — f. n. grov oakt-

samhet vid förande av motorfordon och grövre trafikonykterhetsbrott —

torde även böra fogas det fallet, att föraren efter att ha vållat olycka med

personskada som följd avlägsnar sig från platsen, innan de åtgärder vidta­

gits, till vilka händelsen skäligen bort föranleda.

Utredningens förslag till ändringar av reglerna i 35 § vägtrafikförordning­

en angående omhändertagande av körkort kan jag icke tillstyrka i helt oför­

ändrat skick. Det synes mig knappast rimligt, att en förare skall kunna drab­

bas av den allvarliga påföljd, som mistning av körkortet mången gång inne­

bär, endast därför att han misstänkes för t. ex. grov vårdslöshet i trafik.

Minimikravet för att ett omhändertagande skall få ske bör enligt min mening

vara, att föraren är klart hunden vid själva den gärning, som av polismyn­

digheten bedömes på angivet sätt. Det nuvarande stadgandet är därför på

denna punkt att föredraga framför det, som utredningen föreslagit. Där­

emot biträder jag utredningens förslag i vad det rör omhändertagande av

körkort på grund av alkoholpåverkan hos föraren. Bestämmelsen bör alltså

enligt min mening formuleras så, att omhändertagande kan ske redan om

föraren visat tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne,

och det bör icke, såsom nu, för omhändertagande fordras att föraren är syn­

barligen berusad. Förslaget i fråga om förare, som drabbats av sjukdom,

skada e. d., kan jag tillstyrka därest det jämkas därhän, att ingripande

icke kan ske enbart på grund av ett antagande från polismyndighetens sida,

att vederbörande av medicinska skäl är mindre lämplig att föra motorfordon,

utan blott då delta förhållande kan anses fastslaget. Oberoende av grunden

för ett omhändertagande hör länsstyrelsen städse ha rätt att ingå i saklig

prövning av åtgärdens befogenhet i samband med prövning av frågan om

återkallelse av körkortet. För att prövningen skall kunna ske snabbt, bör

tiden för översändande av beslutet och övriga handlingar till länsstyrelsen

7 Ilihanij till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 09

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

icke göras längre än som är nödvändigt. Den nuvarande föreskriften om

att översändandet skall ske inom 48 timmar synes mig icke ställa några

oskäliga anspråk på polismyndigheten. Den bör enligt min mening bibehål­

las.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om s. k. provisoriska körkort

hänvisas till vad jag förut anfört i denna fråga.

De av utredningen framlagda synpunkterna på frågan om interimistisk

återkallelse och det därmed sammanhängande förslaget till ändring av 33 §

vägtrafikförordningen föranleder icke någon erinran från min sida. Givet­

vis förutsätter jag, att den utvidgade befogenhet, som sålunda lämnas kör-

kortsmyndigheten, kommer att handhavas med tillbörlig försiktighet.

De i vissa av remissyttrandena framkomna förslagen till ytterligare änd­

ringar i reglerna på förevarande område fordrar undersökningar och över­

väganden, som icke kan komma till stånd i detta sammanhang. De torde

därför få anstå i avbidan på den ytterligare utredning av trafiksäkerhets­

frågorna, varom jag nyligen föranstaltat.

Fordonsutrustning och fordonskontroll

Utredningen

Utredningen har framhållit, att många av de motorfordon, som brukas på

vägarna, icke befinner sig i ett skick, som kan anses tillfredsställande ur

trafiksäkerhetssynpunkt. I och för sig vore det därför väl berättigat att före­

skriva kontrollbesiktning med regelbundna mellanrum av samtliga motorfor­

don. De personella och materiella resurserna förslår emellertid icke på långt när

till en så omfattande kontroll. Utredningen har därför begränsat sina förslag

i fråga om kontrollbesiktning till vad som ansetts med minsta möjliga ar­

betsökning för besiktningsorganisationen ge största möjliga utbyte ur tra­

fiksäkerhetssynpunkt. Förslagen går ut på att bestämmelserna i 17 och 18 §§

vägtrafikförordningen om vad som skall iakttagas vid överlåtelse och för­

värv av motorfordon utbygges med bestämmelser om kontrollbesiktning i

vissa fall. Närmare bestämt har utredningen föreslagit att den, som förvär­

vat motorfordon genom köp, byte eller gåva, skall vid den anmälan eller

ansökan, som han i anledning därav har att ingiva till registreringsmyn-

digheten, foga ett inom tre månader före förvärvet utfärdat intyg att for­

donet vid kontrollbesiktning befunnits vara i föreskrivet skick. Intyg, som

nu avses, skall dock icke krävas vid sådant förvärv, som äger rum innan

fem år förflutit efter utgången av det år, vilket på besiktningsinstrumentet

antecknats såsom fordonets modellår.

Vissa andra förslag

I skrivelse den 9 oktober 1956 till samtliga länsstyrelser har statens brand-

inspektion påtalat, att vissa av brandkårernas utryckningsfordon — brand­

bilar och ambulanser — syntes vara i synnerligen dåligt skick, samt före­

slagit att dessa fordon skulle sakkunnigt undersökas genom polisens för­

sorg. I anledning härav har vissa länsstyrelser anmodat statspolisen att

99

verkställa besiktning av de fordon, som åsyftas i skrivelsen. Besiktningen

har visat att av 859 undersökta fordon endast 74 kunde lämnas utan an­

märkning.

På grund av vad som sålunda förekommit har stats polisintendenten i

skrivelse den 3 april 1957, med framkallande av att särskilt höga krav ur

trafiksäkerhetssynpunkt måste ställas på utryckningsfordonens beskaffenhet

och utrustning, hos Kungl. Maj:t löreslagit sådan ändring av vägtiafikför-

ordningen, att brandbilar och ambulanser — eventuellt alla utryckningsfor­

don — blir föremål för periodisk, förslagsvis årligen återkommande kon­

trollbesiktning.

Den 20 september 1957 har den inom Förenta nationernas ekonomiska

kommission för Europa tillsatta underkommittén för landsvägstransporter

antagit en rekommendation beträffande fordonsbelysning till regeringarna i

de länder, vilka anslutit sig till 1949 års vägtrafikkonvention. Rekommen­

dationen avser dels föreskrifter om lyktor eller reflektorer å fordon, vilkas

last överskjuter fordonets längd eller bredd, dels föreskrifter om reflektorer

å fordon, som kopplas till cykel, dels ock belysningen baktill å vissa motor­

drivna fordon. I sistnämnda hänseende har förordats, att motordrivna for­

don eller fordonskombinationer, med undantag av motorcyklar utan sidvagn,

skall ha två baklyktor. I

I skrivelse den 7 maj 1957 har riksdagen för Kungl. Maj:t givit tillkänna

vad andra lagutskottet i utlåtande nr 17 år 1957 uttalat bl. a. i anledning av

viss motion rörande förbud mot utskjutande dekorationer a bilarnas fron­

ter. I sitt nämnda utlåtande har utskottet av anförda skäl uttalat, att dylikt

förbud snarast bör införas.

Med anledning av riksdagens skrivelse har Kungl. Maj :t från väg- och vat­

tenbyggnadsstyrelsen inhämtat utlåtande i ärendet. Styrelsen har därvid

framhållit, bl. a. att åtgärder mot onödiga och farliga prydnader på motor­

fordon förutsätter en komplettering av vägtrafikförordningens bestämmel­

ser rörande fordons beskaffenhet och utrustning. Emellertid synes det ute­

slutet att i vägtrafikförordningen kunna ge ifrågavarande bestämmelser en

sådan utformning, att de blir helt uttömmande och tillräckliga för alla de

skiftande detalj spörsmål, som kommer att uppträda vid bestämmelsernas

tillämpning. Med hänsyn härtill bör enligt styrelsens uppfattning i vägtra­

fikförordningen endast införas en generellt hållen bestämmelse att på bil

och motorcykel ej får finnas sådana för fordonets användning icke erforder­

liga utstående anordningar, exempelvis kylarfigurer, huvornament, lykt-

skärmar och liknande, vilka kan utgöra fara vid påkörning eller samman­

stötning. Närmare bestämmelser i ämnet torde det böra ankomma på sty­

relsen att meddela med stöd av 2 § andra stycket vägtrafikförordningen

och 1 § vägtrafikkungörelsen. De nytillkommande bestämmelserna torde

lämpligen böra tillämpas för nya fordon från och med den 1 januari 1959

samt för fordon, som redan brukas i trafik, från och med den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

100

Kungl. Mcij. ts proposition nr 69 år 1958

Remissyttrandena

Förslaget om kontrollbesiktning av äldre fordon, som blir föremål för över­

låtelse, har tillstyrkts i de flesta yttranden.

Ett antal yttranden ger dock uttryck för betänksamhet mot förslaget med

hänsyn till besiktningsmannaorganisationens begränsade personalresurser.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har biträtt förslaget endast under förut­

sättning att en tillräcklig förstärkning av bilinspektionen kommer till stånd.

Ett genomförande av förslaget kommer enligt styrelsens beräkningar att in­

nebära ytterligare minst 50 000, troligen inemot 75 000 ytterligare besikt­

ningar per år. För utförande av dessa besiktningar kräves 11—17 heltids­

anställda besiktningsmän. Sveriges automobilindustriförening har betecknat

förslaget som ogenomförbart med hänsyn till personalbristen, medan kungl.

automobil klubben ansett att fragan bör bli föremål för ytterligare utredning

med hänsyn till möjligheterna att tillgodose personalbehovet. Förste bilin­

spektören i Örebro distrikt har anmärkt att förslaget innebär en avsevärt

större arbetsbelastning än som framgår vid första påseendet, därför att det

medför att bilbesiktningsmännen får tjänstgöra som »felsökningsbyråer».

Ofrånkomligt torde därför vara att den, som begär kontrollbesiktning, företer

i^tyg från bilverkstad om att bilen blivit fullständigt genomgången och är fri

från fel. I samband därmed bör auktorisation av bilverkstäder införas. Motor­

förarnas helnykterhets förbund har ifrågasatt, om icke kontrollbesiktningen

borde kunna helt anförtros auktoriserad bilverkstad, och Sveriges automobil-

importörförbund om icke motororganisationerna skulle kunna medverka vid

besiktningarna.

Å andra sidan har i åtskilliga fall uttalats önskemål om skärpning av den

föreslagna bestämmelsen. Statens trafiksäkerhetsråd har betecknat förslaget

som ett minimum. Riksåklagarämbetet, Sveriges automobilimportörförbund

och Sveriges motorcykelimportörers förbund har ansett, att förslaget bör ut­

vidgas att gälla alla motorfordon, som varit i bruk mer än fem år, oavsett

om de blivit föremål för överlåtelse eller icke. Landsfogden i Östergötlands

län har ifrågasatt om det icke, för att sanera handeln med begagnade motor­

fordon, är lämpligt att, utöver de föreslagna åtgärderna, göra förordningen

angående handel med skrot, lump och begagnat gods tillämplig å yrkesmäs­

sig handel med begagnade bilar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har funnit det olämpligt att lata skyldigheten att underkasta fordon kon­

trollbesiktning bero på huruvida fordonet blivit föremål för överlåtelse,

eftersom detta utan tvivel medför att anmälan om överlåtelse ofta kom­

mer att underlåtas. Enligt landsfogden i Gävleborgs län bör frågan, huruvida

kontrollbesiktning skall äga rum, avgöras med hänsyn ej blott till fordonets

ålder utan även till antalet körda mil.

Även i övrigt har i ett stort antal yttranden framkommit önskemål om

jämkning av förslagen på särskilda punkter och om följdändringar i anslut­

ning till dessa. I

I avgivet yttrande över statspolisintendentens förslag om kontrollbesikt­

ning av utryckningsfordon har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnit det

Kungl. Maj.ts proposition nr (i!) år 1958

101

vara ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen otillfredsställande, att brand­

kårernas utryckningsfordon visat sig väsentligt sämre än fordonsparken i

övrigt. Styrelsen har betecknat det som angeläget att man skapar garanti

för att brandbilar och ambulanser hålls i sådant skick, att de är lämpliga

för sina uppgifter. För egen del har styrelsen förordat periodisk kontrollbe­

siktning av samtliga utryckningsfordon.

Vad härefter angår den rekommendation beträffande reglerna om for-

donsbelijsning, som framkommit under arbetet inom Ekonomiska kommis­

sionen för Europa, har i remissyttrandena framhållits, att huvudparten av

de rekommenderade bestämmelserna i praktiken nära överensstämmer med

motsvarande svenska föreskrifter. Statens trafiksäkerhetsråd samt väg- och

vattenbgggnadsstgrelsen har påvisat, att så är förhållandet i fråga om ut­

märkande av överskjutande last samt av fordon, som kopplas till cykel, och

att de svenska bestämmelserna i vissa hänseenden t. o. in. är strängare än

rekommendationen. I anledning av rekommendationen beträffande bakre

fordonsbelysning har styrelsen framhållit, att de svenska bestämmelserna

fyller kraven i rekommendationen utom i fråga om några få fordonstyper.

Trafiksäkerhetsrådet samt kungl. automobil klubben har livligt påyrkat be­

stämmelser om alt alla motordrivna fordon eller sammankopplade kombi­

nationer med sådana fordon skall förses med två röda lyktor baktill.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om förbud mot utskjutande

dekorationer å bilar och motorcyklar har tillstyrkts av statens trafiksäker­

hetsråd, folkrörelsernas motorförbund, motormännens riksförbund och na­

tionalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Även Sveriges automobil-

liandlareförbund och Sveriges automobilimportörförbund har, ehuru med

någon tvekan, lämnat förslaget utan erinran i princip. Sveriges automobil-

industriförening har förklarat sig icke vilja frångå sin i andra samman­

hang deklarerade ståndpunkt, att frontdekorationerna spelar blott en obetyd­

lig roll ur trafiksäkerhetssynpunkt, men har likväl icke motsatt sig en be­

stämmelse av i huvudsak det innehåll, som väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen föreslagit. Kungl. automobil klubben har ifrågasatt, om tillräckliga skäl

föreligger för en lagstiftning på området och om ej i stället bilfabrikanterna

kan förmås att avstå från att förse fordonen med utskjutande prydnader

och konstruktionsdetaljer. För det fall att en lagstiftning anses nödvändig

har emellertid klubben anslutit sig till de synpunkter, som väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen anlagt på frågan.

Motorförarnas helnykterhets förbund har vidare framhållit, att frågan bör

tagas upp till behandling på det internationella planet för aft få fram enhet­

liga bestämmelser för Europa.

Med avseende å bestämmelsernas närmare utformning har Sveriges anto-

mobilindustriförening framhållit vikten av all väg- och vattenbyggnadssly-

relsens tillämpningsföreskrifter får sådant innehåll, all man undviker mera

kostsamma ingrepp på importerade bilar, samt har funnit det angeläget, alt

bestämmelserna i princip blir likartade för nya och äldre fordon. Sveriges

102

automobilimportörförbund har betonat, att de nya bestämmelserna med

hänsyn till föreliggande praktiska svårigheter icke bör införas tidigare än

den 1 januari 1960 vad angår begagnade fordon. Även Sveriges automobil-

handlareförbund har framhållit att det för bilimportörerna är svårt att

med kort varsel föranstalta om att hit införda kompletta fordon ej längre

förses med utskjutande prydnader. Å andra sidan har statens trafiksäker­

hetsråd som sin mening uttalat, att bestämmelserna bör träda i kraft den

1 januari 1959 beträffande alla motorfordon.

Departementschefen

Det är utan tvekan en brist i trafiklagstiftningen, att någon allmän före­

skrift icke linnes om skyldighet att låta äldre motorfordon undergå perio­

disk kontrollbesiktning. Utredningens förslag att sådan skyldighet skall

föreskrivas beträffande äldre fordon, som blir föremål för överlåtelse, är

ur denna synpunkt välbetänkt.

Emellertid har den starka ansvällningen av bilparken och kanske fram­

för allt den stora mängden ansökningar om körkort under senare år ställt

besiktningsmannaorganisationen inför en arbetsbörda, som det blivit allt

svårare att bemästra. Införandet av besiktningstvång för de avsevärda kate­

gorier äldre bilar, som åsyftas med utredningens förslag, medför ytterligare

arbetsuppgifter, som organisationen icke kan ombesörja utan att allvarligt

eftersätta sina övriga, lika viktiga åligganden. Det torde icke vara möjligt

att med bibehållande av lämpliga kompetenskrav få till stånd en personal­

ökning av den omfattning, som erfordras för att hålla befattningshavarnas

göromål på en rimlig nivå och samtidigt genomföra den av utredningen för­

ordade reformen.

Av nu anförda skäl anser jag att den av utredningen förordade reformen

tyvärr måste få tills vidare anstå.

De erinringar, som nu anförts mot förslaget om en allmän kontrollbe­

siktning av motorfordon, är icke i samma män tillämpliga på förslaget om

periodisk kontrollbesiktning av utryckningsfordon, eftersom dessas antal

är begränsat och åtgärden därför icke medför någon oöverkomlig belast­

ning för besiktningsmannaorganisationen.

Med hänsyn till de speciella och krävande förhållanden, under vilka

brandbilar och ambulanser nyttjas, finner jag det naturligt att höga krav

ställes på dessa fordons trafikduglighet. Detsamma gäller, ehuru möjligen

i varierande utsträckning, övriga utryckningsfordon.

Inom kommunikationsdepartementet pågår f. n. undersökningar om den

ur trafiksynpunkt lämpligaste gränsdragningen mellan utryckningsfordon

och andra fordon. Jag är med hänsyn härtill icke beredd att nu ta ställ­

ning till frågan om reglering av besiktningsförhållandena för samtliga slag

av utryckningsfordon. Beträffande brandbilar och ambulanser synes emel­

lertid de förhållanden, som påtalats i statspolisintendentens skrivelse, göra

det nödvändigt att garantier för full trafiksäkerhet hos dessa fordon sna­

rast tillskapas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

103

Av nu anförda skäl vill jag förorda, att 24 § vägtrafikförordningen —

som handlar om periodisk besiktning av körskolefordon och fordon med

gengasverk — utbygges med bestämmelser, enligt vilka årlig kontrollbesikt­

ning skall äga rum av sådana registrerade motorfordon och släpfordon, som

inrättats uteslutande för brandväsendet eller för transport av sårade eller

sjuka eller som användes uteslutande för brandväsendet och försetts med

beteckning därom. För att bereda fordonens ägare skäligt rådrum och med

hänsyn till bilinspektionens kapacitet torde dock böra övergångsvis före­

skrivas, att kontrollbesiktning icke på grund av nämnda författningsändring

behöver äga rum före den 1 januari 1959.

Med avseende å frågan om fordonsbelysning vill jag erinra om att reg­

lerna på detta område, med anledning av förslag från utredningens sida,

undergick en genomgripande revision år 1955. Reglerna skärptes då på flera

punkter. Enligt uttalande, som därvid gjordes av chefen för kommunika­

tionsdepartementet, borde bestämmelserna om belysningsanordningar på

motorfordon helst utformas så, att alla bredare fordon bleve försedda med

två baklyktor och två reflektorer baktill. Önskemålet kunde emellertid icke

helt förverkligas. Jag kan helt ansluta mig till nämnda uttalande och anser

att man bör sträva efter att genomföra principen successivt i den mån detta

låter sig göra utan att alltför mycket betunga fordonsägarna. Sedan samt­

liga de år 1955 beslutade författningsändringarna numera trätt i kraft, kan

liden sägas vara inne att ta under övervägande, vad som ytterligare kan

göras för att främja trafiksäkerheten i detta väsentliga hänseende.

Enligt gällande bestämmelser i 3 § 1 inom. och 6 § 1 inom. vägtrafikför­

ordningen skall bil liksom ock släpvagn, vilken dragés av bil, ha två bak­

lyktor och två reflektorer baktill. Släpsläde, som dragés av bil, behöver

däremot enligt 6 § 2 mom. samma förordning icke ha mer än en baklykta

och två reflektorer och detta f. ö. blott vid färd under mörker. För färd

under mörker med traktor, motorredskap eller sådan släpvagn eller släp­

släde, som dragés av traktor, gäller olika regler för det fall att fordonet

framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsstäl­

lande belysning ej finnes, samt för det fall att fordonet framföres på annan

väg. 1 det förra fallet skall fordonet enligt 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 4

inom. vägtrafikförordningen ha en baklykta och två reflektorer baktill. I

det senare fallet skall traktor och motorredskap ha en baklykta och två

reflektorer baktill, varemot någon bestämmelse icke finns meddelad om be­

lysning eller reflexanordningar å tillkopplad släpvagn eller släpsläde. Vidare

må nämnas, att traktor och motorredskap vid färd under mörker på allmän

väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning ej finnes,

skall ha två lyktor framtill. Då traktor eller motorredskap eljest föres under

mörker, fordras däremot endast eu lykta framtill. För fullständighetens

skull må anmärkas, alt de bestämmelser, som sålunda gäller för trafik å

allmän väg, kan göras tillämpliga även å viss enskild väg genom beslut av

länsstyrelse eller stadsmyndighet.

För att hringa de svenska reglerna i överensstämmelse med nyssnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

104

rekommendation erfordras ändringar i 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 2 och 4

mom. vägtrafikförordningen av innebörd, att föreskrift om två baklyktor

införes även för släpsläde, som dragés av bil, samt för traktor och traktor­

dragen släpvagn eller släpsläde. Dessa regler torde böra gälla när fordo­

net framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, oavsett om den

är tillfredsställande belyst eller icke, samt då det framföres på enskild väg,

som särskilt förklarats skola i detta hänseende jämställas med allmän väg.

Starka skäl talar dessutom för att i detta sammanhang förverkliga även

önskemålet om att traktor, då den framföres på allmän väg, gata eller annan

allmän plats eller på sådan enskild väg som nyss nämnts, skall föra två

lyktor framtill, oavsett om väg- eller gatubelysningen kan anses tillfreds­

ställande eller icke. Jag föreslår därför att även en sådan föreskrift införes.

Rent formellt torde rekommendationen icke avse motorredskap, men star­

ka skäl talar uppenbarligen för att dessa även i fortsättningen jämställes

med traktorer i fråga om kraven på belysningsanordningar.

Jag anser mig av nu anförda skäl böra förorda, att 5 och 6 §§ vägtrafik­

förordningen undergår de ändringar, som jag nyss skisserat, därvid de bör

utformas så, att de nya, skärpta reglerna blott blir tillämpliga vid färd un­

der mörker på allmän väg, gata eller annan allmän plats samt då särskilt

förordnande meddelats om deras tillämplighet å viss enskild väg.

Eftersom ägarna av de fordon, som beröres av reformen, skäligen bör få

ett visst rådrum att anskaffa de erforderliga utrustningsdetaljerna, föreslår

jag att de nya reglerna icke träder i kraft förrän den 1 januari 1959.

Vad slutligen beträffar frågan om förbud mot utskjutande dekorationer å

bilar och motorcyklar finner jag angeläget, att bestämmelser med det av väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen förordade innehållet snarast införes, samt för­

ordar därför, alt den för ändamålet erforderliga ändringen vidtages i 3 §

2 mom. vägtrafikförordningen. Med hänsyn till att dylika förbud icke gäl­

ler överallt utomlands bör emellertid genom en jämkning i 27 § 6 mom. sam­

ma förordning göras ett undantag för fordon, vilka tillfälligt nyttjas i riket

enligt turistvagnslicens. För sådana fall, då från utlandet inkommande for­

don på grund av internationella överenskommelser får brukas utan turist­

vagnslicens, blir de nya förbudsbestämmelserna ej heller tillämpliga med

hänsyn till stadgandena i 2 § kungörelsen den It oktober 1930 med anled­

ning av Sveriges tillträde till den i Paris den 24 april 1926 undertecknade

internationella konventionen rörande automobiltrafik och 2 § kungörelsen

den 30 juni 1952 med anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den

19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik. För

dessa fall erfordras således ej någon författningsändring.

I fråga om nya bilar och motorcyklar torde de nya bestämmelserna böra

träda i kraft redan den 1 januari 1959, vilket lärer medge fabrikanterna och

importörerna inom bilbranschen nödig tid till omställning. Med avseende å

fordon, som besiktigats eller för vilka typinlyg utfärdats före nämnda dag,

anser jag däremot alt ikraftträdandet bör få anstå till den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Trafikregler m. m.

Utredningen

Avslutningsvis har utredningen i sitt betänkande upptagit till behand­

ling vissa mera speciella trafiksäkerhetsfrågor. Den viktigaste av dessa

gäller införande av en allmän hastighetsbegränsning.

Utredningen, som redan i sitt tidigare avgivna betänkande Trafiksäkerhet

I framlagt ett förslag till allmän begränsning av hastigheten utom tättbe­

byggt område, har nu upprepat de synpunkter, som då anfördes på denna

fråga. Bl. a. har framhållits, att de skador, som uppstår vid trafikolyckor,

blir betydligt svårare om fordonen håller hög hastighet. Vid stigande has­

tighet ökas vidare bromssträckan proportionellt mot kvadraten på hastig­

heten; en fördubbling av hastigheten medför sålunda, att bromssträckan blir

fyra gånger längre. Hög hastighet är även eljest ägnad att minska förarens

manövreringsmöjligheter, när det gäller att undvika olycka, samt försliter

fordonen. Även mindre brister i bromssystem eller styrinrättning kan vid

högt uppdriven hastighet få katastrofala verkningar. En hög körhastighet

innebär ofta ett överraskningsmoment för andra trafikanter, som icke

får tillräcklig tid att handla på ett riktigt sätt. Vägarna här i landet är med

få undantag icke byggda för högre hastigheter. Enligt utredningen skulle

en hastighetsgräns främst tjäna till att minska fartvariationerna och där­

med antalet omkörningar. Vidare skulle polismakten få större möjligheter

än f. n. att i de mest extrema fallen ingripa mot fordonsförare, som bryter

mot den allmänna skyldigheten att anpassa hastigheten till trafiksäkerhe­

tens krav. En annan vinst av en hastighetsbegränsning är att den minskar

de risker, som tendensen till fartblindhet vid högre hastighet innebär. Tids­

vinsten vid en hastighetsökning är — särskilt vid högre hastigheter — så

obetydlig, att man ganska generellt kan säga, att topphastigheterna icke

lönar sig. De nackdelar, som ur denna synpunkt kan följa med en hastig­

hetsbegränsning, är därför obetydliga.

Utöver dessa redan tidigare anförda synpunkter har utredningen framhål­

lit de särskilda faromoment, som möter vid infart på huvudled, om fordon

på denna framföres med mycket hög hastighet. Med utgångspunkt från ett

ur verkligheten hämtat exempel har påvisats, att risken för sammanstöt­

ning i dylika situationer beror huvudsakligen på tre faktorer, nämligen dels

längden av den sträcka på huvudleden som föraren på den anslutande vä­

gen kan överblicka, dels den snabbhet varmed han kan korsa eller svänga

in på huvudleden och dels hastigheten hos de fordon som framföres på hu­

vudleden. Av dessa faktorer är den sistnämnda den enda som är föränder­

lig och som alltså kan anpassas så, att risk för sammanstötning ej uppkom­

mer. Detta förhållande utgör ytterligare ett starkt argument för att genom

en övre hastighetsgräns skära hort de överdrivet höga farterna.

Vidare har utredningen, med hänvisning till eu verkställd undersökning

av förhållandena på eu riksväg i Dalarna, framhållit alL icke mer än drygt

4 % av bilarna ocli motorcyklarna befunnits hålla högre fart än !)() kilo­

meter i timmen och all icke mer än knappt 1 % hållit eu fart av 100 kilo­

meter i timmen eller mera. En rimlig fartgräns skulle därför för flertalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

105

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

förare icke innebära någon kännbar inskränkning i deras rätt att fritt an­

passa sin hastighet.

Utredningen har också låtit verkställa undersökningar av hastigheten på

vissa platser i Stockholms stad, varest en maximihastighet av 50 resp. 60

kilometer i timmen är gällande. Maximihastigheten överskreds i det förra

fallet av 25 % samt i det senare fallet av 33 % av fordonen. Med stöd här­

av har utredningen fällt det omdömet, att trafikanterna på ett i det hela

taget tillfredsställande sätt respekterar hastighetsbestämmelserna och detta

trots att övervakningen icke varit så effektiv, som önskvärt vore.

Enligt utredningen kan man också av tillgänglig olycksfallsstatistik dra

vissa slutsatser om verkan av en hastighetsbegränsning. Såsom redan tidi­

gare anförts har, sedan bestämmelserna om hastighetsbegränsning inom

tättbebyggt område trädde i kraft, antalet dödsolyckor minskat inom tät­

orterna men ökat inom landet i övrigt.

Med stöd av vad som sålunda anförts har utredningen upprepat sitt tidi­

gare förslag om en allmän hastighetsbegränsning även utom tättbebyggt

område. Eftersom den tidigare föreslagna 80-kilometersgränsen allmänt an­

setts för låg, har utredningen emellertid föreslagit, att högsta tillåtna hastig­

het skall sättas till 90 kilometer i timmen. Härjämte har föreslagits, att

länsstyrelsen skall ha rätt att höja denna gräns, om förhållandena tillåter

det. Utredningen har vidare förklarat sig icke ha några invändningar att göra

mot att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden i

samband med omkörning.

Utredningen har anmärkt, att den, som färdas på väg, vilken icke är

huvudled, enligt 48 § 2 mom. vägtrafikförordningen har obetingad skyldig­

het att lämna företräde åt fordon, som kommer från vänster i hans färd­

riktning räknat. Denna regel är enligt utredningens uppfattning i vissa si­

tuationer verklighetsfrämmande, och i praktiken brukar en omdömesgill fö­

rare, som färdas ut på väg från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller

annan dylik plats, lämna företräde åt den korsande trafiken. Utredningen

har föreslagit, att en uttrycklig regel om skyldighet att lämna företräde i

dessa fall införes i 48 § vägtrafikförordningen.

Utredningen, som i sitt tidigare betänkande ägnat särskild uppmärksam­

het åt olycksriskerna i samband med omkörning, har under sitt fortsatta

arbete funnit att dessa risker väsentligt påverkas av att fordonen, särskilt

de tyngre lastbilarna, håller alltför kort inbördes avstånd till varandra, så

att en omkörande icke kan komma in mellan fordonen. Efter mönster av

vissa i Amerikas förenta stater och Danmark förekommande bestämmelser

har utredningen föreslagit en ny bestämmelse i 45 § vägtrafikförordningen

av innehåll att, då fordon vilkas maximihastighet är begränsad till 60 kilo­

meter i timmen eller därunder utom tättbebyggt område föres efter var­

andra, avståndet till det framförvarande fordonet skall, när förhållandena

medger det, avpassas så, att en omkörande utan fara kan svänga in mellan

fordonen.

107

Bland de mera speciella reformer, som utredningen påyrkat, märks också

ett förslag om åtgärder mot vissa slag av störande trafik.

I sistnämnda hänseende har utredningen framhållit, att vissa platser i

städer och andra större samhällen kommit att bil samlingsplatsei för unga

motorcyklister. Inom ett vanligen ganska begränsat område kring sådana

platser kör de ofta i flockar gata upp och ned, företrädesvis på kvällarna

och förnätterna. Trafiken, som är av helt nöjesbetonad karaktär, vållar ofta

befolkningen på platsen synnerligen stort obehag. På vissa håll har man

sökt att komma till rätta med företeelsen genom lokala trafikföreskrifter.

Frågan om möjligheten att utfärda dylika föreskrifter har emellertid be­

dömts olika av skilda myndigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län har i

ett fall förklarat sig lagligen förhindrad att utfärda förbud mot motorcy­

keltrafik under viss tid av dygnet, under motivering att det stadgande i 61 §

vägtrafikförordningen, som ger länsstyrelse resp. stadsmyndighet rätt att ut­

färda trafikreglerande bestämmelser, endast avsåge åtgärder, vilka vore

påkallade ur trafiksäkerhetssynpunkt eller för att befordra framkomlighe­

ten i trafiken. I vissa städer, bl. a. Lund och Gävle, har däremot stadsmyn­

digheten ansett sig kunna utfärda sådant förbud, som nu nämnts. Såsom ex­

empel har anförts bestämmelserna för Lund, enligt vilka det är förbjudet

att under tiden 21.00—06.00 framföra motorcykel eller moped med tillkopp-

lad motor på gator, belägna innanför och i en gräns, som innefattar sta­

dens centrum. Förbudet gäller dock icke för färd närmaste väg till eller

från arbetsplats eller för sådan färd, som är oundgängligen nödvändig med

hänsyn till arbets- och personliga förhållanden. I särskild tjänsteorder till

polispersonalen har i anslutning till förbudet inskärpts, att detta har till

ändamål att stävja okynneskörning samt att man vid övervakningen bor

förutsätta, att en motorcyklist eller en mopedist, som kommer hyggligt kö­

rande inom området utan att åstadkomma mera buller än vad som måste

anses ofrånkomligt, är ute i legalt ärende. Sedan besvär anförts över stads­

myndighetens beslut, har länsstyrelsen i Malmöhus län enligt utslag den 31

december 1955 ej funnit skäl att göra ändring i beslutet.

Utredningen har som sin mening framhållit, att polisen står praktiskt

taget maktlös, när det gäller att komma till rätta med den störande okynnes-

åkningen. Utredningen har därför föreslagit en ändring i 61 § 1 mom. väg­

trafikförordningen av innebörd, att länsstyrelse skall äga meddela före­

skrifter för reglering av trafiken icke blott då så erfordras för att tillgodose

säkerhet och framkomlighet i trafiken utan även för att undanröja mera be­

tydelsefulla störningar eller olägenheter, härrörande från trafiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Ett av utredningens förslag rör frågan om skärpning av åtgärderna mot

olovlig körning.

Utredningen har påvisat, att antalet fall, då personer utan körkort an­

träffas under förande av motorfordon, är relativt högt. Vidare har utred­

ningen framhållit, att en avsevärd procent av alla straffade rattfyllerister

saknat körkort och alt antalet körkortslösa förare, som varit inblandade i

trafikolyckor, är stort. På grund härav har utredningen såsom sin uppfatt­

108

ning framhållit, att det är en uppgift av utomordentligt stor betydelse ur

trafiksäkerhetssynpunkt att skapa tillfredsställande respekt för kravet på

körkort som en ovillkorlig förutsättning för rätt att föra motorfordon.

Enligt vad utredningen framhållit är straffet för olovlig körning f. n. jäm­

likt 3 § trafikbrottslagen dagsböter, dock att den, som efter det han genom

lagakraftvunnen dom blivit dömd för olovlig körning ånyo begår sådant

brott, kan dömas till fängelse i högst sex månader. Utredningen har före­

slagit, att den särskilda bestämmelsen om straff för återfall skall upphävas

och att normalstraffet för olovlig körning skall bestämmas till böter eller

fängelse. I detta sammanhang har utredningen anfört ett flertal exempel

på fall, då redan en förstagångsförbrytelse bör leda till fängelsestraff. En­

ligt utredningen bör det anses som en särskilt försvårande omständighet,

om föraren tidigare haft körkort, som återkallats. I övrigt bör enligt utred­

ningen straffet utmätas med hänsyn till om föraren tidigare dömts för

olovlig körning samt om körningen med hänsyn till sin omfattning, det

slag av fordon som kommit till användning etc. inneburit någon särskilt

påtaglig fara för andra trafikanter. Om fängelse utdömes, bör enligt utred­

ningens mening villkorlig dom av allmänpreventiva skäl i princip icke kom­

ma i fråga. Samtidigt med att utredningen sålunda förordat en straffskärp­

ning för olovlig körning har utredningen uttalat sig för alt den förseelse,

som består i att någon åsidosätter särskild föreskrift, vilken meddelats vid

utfärdande av körkort, t. ex. om skyldighet att bära glasögon, undantages

från bestämmelserna om olovlig körning och tar form av ett speciellt stad­

gande, i vars strafflatitud blott dagsböter bör ingå.

Vissa andra förslag

Såsom tidigare framhållits har väg- och vattenbgggnadsstyrelsen i skri­

velse till Kungl. Maj :t den 19 november 1957 framlagt vissa förslag till

modifikationer i vägtrafiklagstiftningen, syftande bl. a. till att bringa den­

samma i överensstämmelse med rekommendationer, som underkommit­

tén för landsvägstransporter inom Ekonomiska kommissionen för Europa

framställt till regeringarna i de länder, vilka anslutit sig till 1949 års inter­

nationella vägtrafikkonvention. De frågor, som främst behandlas i skri­

velsen, gäller reglerna för trafiken på motorvägar. I detta hänseende har

styrelsen framhållit alt vissa vägar numera utbyggts så, att de motsvarar

internationell motorvägsstandard, och att bestämmelserna för trafiken på

dessa vägar lämpligen bör utformas i enlighet med förutnämnda rekom­

mendationer. För att så skall ske bör med avseende å dessa vägar — å vilka

korsning i plan med andra trafikleder ej förekommer — gälla följande före­

skrifter, nämligen: a) förbud att beträda vägen för dem som bor längs den­

samma; b) förbud mot gångtrafik, trafik med kreatur, med cykel med eller

utan hjälpmotor, fordon som icke enligt konventionen är att anse som

motorfordon, samt med fordon vilka icke kan framföras med en hastighet

av 20 kilometer i timmen (därvid dock förutsatts att minimihastigheten

genom nationell lagstiftning kan sättas högre); c) förbud att stanna på

Kungl. Mnj:ts proposition nr 69 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

109

körbana jämte skyldighet för förare vilken nödgats stanna av skäl som han

ej kan påverka att omedelbart vidtaga åtgärder för fordonets undanförande

från körbanan; d) förbud att i övrigt stanna fordon annat än på plats, som

särskilt angivits medelst vägmärke; e) förbud att backa eller vända; samt

f) förbud att utföra övningskörning. Styrelsen har framlagt förslag till

härav påkallade ändringar i 1, 30, 38, 44, 45, 48, 49, 54, 59, 60, 61 och 64 §§

vägtrafikförordningen.

I anslutning till nämnda författningsförslag har väg- och vattenbyggnads­

styrelsen som sin mening framhållit, att minimihastigheten för de fordon,

som skall få framföras på motorväg, bör sättas lika med maximihastigheten

för cykel med hjälpmotor eller alltså till 30 kilometer i timmen. Med avse­

ende å förhållandena vid de särskilt anordnade trafikplatser, där infart på

och avfart från motorvägen skall få ske, har styrelsen framhållit bl. a. alt

den i 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen givna föreskriften om skyldighet

för den som färdas in på huvudled att dessförinnan stanna sitt fordon för

motorvägarnas del kan innebära vissa olycksrisker. För att motverka dessa

risker har vid trafikplatserna anordnats särskilda med motorvägens kör-

filer parallella filer såsom övergång mellan motorvägen och sidovägen (acce­

lerations- eller fartökningssträckor resp. retardations- eller avsaktnings-

sträckor). Längden av dessa sträckor har avpassats så, att trafikanten vid

infart på eller avfart från motorvägen får viss möjlighet att själv bestämma

den punkt, då övergången från parallellfilen till motorvägens körbana bör

ske. Om dessa sträckor icke skall behöva göras alltför långa, bör trafikan­

terna redan vid infart på sträckan ha en viss minsta hastighet, och regeln

om skyldighet att stanna före infart på huvudled är därför i detta fall

icke lämplig. Styrelsen har därför föreslagit en sådan formulering av 48 §

1 mom. att det vid infart på motorväg visserligen kommer att åligga for-

donsföraren att lämna företräde åt trafiken på motorvägen men däremot

icke alt dessförinnan bringa fordonet atl stanna. — Vidare har föreslagits,

att den f. n. föreskrivna högsta hastigheten för tyngre lastbilar och bussar,

nämligen 60 kilometer i timmen, höjes till 80 kilometer i timmen på motor­

väg. Lokal trafikföreskrift för motorväg skall enligt en bestämmelse, som

föreslås införd i 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen, få utfärdas blott efter

samråd mellan vederbörande länsstyrelse eller stadsmyndighet samt väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen.

I anslutning till förslagen rörande motorväg har väg- och vatlenbyggnads-

styrelsen i sin förenämnda skrivelse jämväl framlagt förslag till vissa andra

reformer. Av dessa må i förevarande sammanhang nämnas ett förslag till

en ny bestämmelse, avsedd att inflyta i 44 § vägtrafikförordningen, om att

i fall, då dubbla körbanor finnes, endast den vänstra körbanan i färdrikt­

ning räknat skall få användas. Vidare har styrelsen föreslagit att bestäm­

melsen i 47 g vägtrafikförordningen om skyldighet för fordonsförare all

sakta farten, då annan förare givit signal till omkörning, icke skall gälla

på väg med enkelriktad fordonstrafik eller på väg med tvä körbanor. För­

slag bär också framlagts om införande av en ny paragraf, benämnd 42 a §,

Ilo

Iiungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

om skyldighet att stanna för signaler som anbragts vid färja, rörlig bro

eller brandstation eller såsom varning för flygplan på låg höjd eller pågå­

ende vägarbete samt om skyldighet att stanna då polisman eller person,

som är sysselsatt med vägarbete, ger signal med röd flagga eller röd lykta.

För att ge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överblick över gällande lokala

kungörelser om vägar och lokala trafikföreskrifter har föreslagits en be­

stämmelse om skyldighet för länsstyrelse eller stadsmyndighet att fortlö­

pande insända dessa kungörelser och föreskrifter till styrelsen.

Sedan chefen för kommunikationsdepartementet åt väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen uppdragit att framlägga förslag till följdändringar i vägtra­

fikförordningen med anledning av att vägstadgan genom kungörelse den 4

juni 195i undergått sådan ändring, att tidigare indelning av de allmänna

vägarna i grupperna huvudvägar, bygdevägar och ödebygdsvägar slopats och

ersatts av en ny indelning i grupperna riksvägar, länsvägar och ödebygds­

vägar, har styrelsen i skrivelse den 15 februari 1957 framlagt vissa syn­

punkter på frågan, I skrivelsen har framhållits, att beteckningen huvudväg

förekommer i 54 § 1 mom. andra stycket samt 64 § 3 mom. femte stycket väg­

trafikförordningen. I 54 § 1 mom. andra stycket är föreskrivet, att eljest tiil-

låtet största axeltryck för motordrivet fordon får på huvudväg överskridas

med högst 2 ton. Enligt styrelsens mening bör den belastning, som tillåtcs

på viss väg, bero uteslutande på vägens bärighet och icke ha något samman­

hang med dess benämning. Tillåtna boggietryck och bruttovikter framgår av

kungörelser, som länsstyrelserna varje år utfärdar före mars månads ut­

gång. Såväl länsstyrelserna som vägmyndigheterna strävar målmedvetet

efter att höja tillåtna belastningar så mycket som möjligt. Ett upphävande

av särbestämmelsen om huvudvägar kommer därför icke att medföra nå­

gon sänkning av de i praktiken gällande belastningsbestämmelserna för ifrå­

gavarande vägar. Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit att den ifråga­

varande bestämmelsen om huvudvägar slopas. — Bestämmelsen i 64 § 3

mom. femte stycket reglerar skyldigheten att sätta upp vägnummermärben

vid riks- och länshuvudvägar. Eftersom vägnummermärken främst har be­

tydelse för den genomgående trafiken, bör enligt styrelsens mening bestäm­

melsen ändras så, att vägnummermärken förklaras skola vara uppsatta vid

väg av betydelse för dylik trafik. I

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 april 1957 har länsstyrelsen i Stock­

holms län framhållit, att åtskilliga framställningar under senare år gjorts

om reglering av trafiken på enskilda vägar, främst i form av hastighetsbe­

gränsning. Dessa framställningar har emellertid — även om behov före-

funnits av reglerande föreskrifter — ofta icke kunnat bifallas med hänsyn

till lydelsen av 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Enligt sagda bestäm­

melse kan nämligen länsstyrelse eller stadsmyndighet icke meddela några

trafikföreskrifter för andra enskilda vägar än sådana, som är allmänne-

ligen befarna. Ägare av enskild, icke allmänneligen befaren väg har visser-

in

ligen befogenhet att förbjuda trafik med visst eller vissa slag av motor­

fordon men kan däremot icke med utsikt till framgång reglera den trafik

som han låter framgå på vägen, eftersom vägtrafikförordningen icke inne­

håller någon straffbestämmelse till skydd för en sådan reglering. Under

åberopande av det anförda har länsstyrelsen hemställt att frågan måtte gö­

ras till föremål för närmare övervägande. Såsom en tänkbar lösning har

antytts, att länsstyrelsen får befogenhet att på framställning, som göres

eller biträdes av ägare till enskild väg eller av väghållare, vilken icke är

ägare av vägmärken, förordna om trafikreglering å enskild väg, även om

den icke är allmänneligen befaren. Enligt länsstyrelsens mening bör det i

så fall ankomma på väghållaren att bekosta uppsättande och underhåll av

erforderliga vägmärken.

Även i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nyssnämnda skrivelse den 19

november 1957 har inrymts ett förslag till ändring av bestämmelserna i 61 §

2 och 4 mom. vägtrafikförordningen. Detta förslag går ut på att länsstyrel­

se resp. stadsmyndighet skall få en generell befogenhet att reglera trafiken

på enskild väg, i den mån trafiken icke förbjudits av vägens ägare, och att

alltså den nuvarande begränsningen av denna befogenhet att avse blott all­

männeligen befarna vägar borttages. Skyldigheten att utmärka dylika lokala

trafikföreskrifter genom vägmärken har föreslagits skola åvila vägens ägare

under förutsättning att framställning om tillkännagivande av föreskriften

gjorts av annan än myndighet samt att vägen icke är allmänneligen be­

faren.

Remissyttrandena in. m.

Förslaget att införa en allmän hastighetsbegränsning är en av de punkter,

kring vilka meningarna brutit sig skarpast. Räknat i absoluta tal är antalet

av de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, något flera än de, i vilka det

tillstyrkts.

Bland dem, som i princip uttalat sig för en hastighetsbegränsning, är att

nämna riksåklagarämbetet, statens väginstitut, statens biltrafiknämnd, stats-

polisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergöt­

lands, Gotlands och Örebro län, svenska transportarbetareförbundet, före­

ningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, före­

ningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges ad­

vokatsamfund och riksförbundet landsbygdens folk.

Av de yttranden, som gått i avstyrkande riktning, må nämnas de som in­

kommit från hovrätten över Skåne och Blekinge, väg- och vattenbyggnadssty­

relsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Ska­

raborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, kungl. automobil klubben, motormän­

nens riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund, svenska omnibus-

ägareförbundet, automobilbesiklningsmännens förening och föreningen Sve­

riges polismästare.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 69 år 1958

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Ganska många är de yttranden, i vilka förordats att en hastighetsbegräns­

ning införes på försök i två eller tre år. En dylik mening har uttalats av bl. a.

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt i Västernorrlands län, landsfog­

den i Gotlands län och svenska matematikersamfundet. Även riksåklagaräm­

betet, statspolisintendenten, Sveriges advokatsamfund m. fl. har alternativt

uttalat sig för en sådan lösning. I några fall, t. ex. i yttrandena från länssty­

relsen i Gotlands län och svenska matematikersamfundet, har den meningen

uttalats att försöket lämpligen kan begränsas till ett visst område, t. ex. ett

eller flera län.

Statens trafiksäkerhetsråd har i sitt yttrande avböjt att ta bestämd stånd­

punkt till frågan om en allmän hastighetsbegränsning utan ytterligare un­

dersökningar, avseende bl. a. fordonens bromsningsförmåga vid höga liastig-

heter.

I åtskilliga av de yttranden, som icke ställer sig helt avvisande till en has­

tighetsbegränsning, har dock föreslagits modifikationer av olika slag i re­

gelns räckvidd. Statens biltrafiknämnd m. fl. har uttalat sympatier för en

prima-facieregel efter amerikanskt mönster, d. v. s. en regel om viss maxi­

mihastighet, som dock får överskridas om det kan visas att den högre hastig­

heten i det givna fallet icke inneburit något ytterligare riskmoment. Vägför-

valtningen i Kalmar län har ifrågasatt, om man icke borde närmare under­

söka förutsättningarna för en allmän hastighetsbegränsning under tid, då

mörker är rådande. Förste stadsfiskalen i Stockholm och landsfogden i

Värmlands län har förordat en hastighetsbegränsning, gällande blott om­

kring helgerna. Förste bilinspektören i Örebro distrikt har i sitt yttrande

skisserat en regel om hastighetsbegränsning inom visst avstånd från väg­

skäl. Landsfogden i Västerbottens län har ansett att det bör ankomma på

länsstyrelsen att avgöra, huruvida allmän hastighetsbegränsning skall gälla

inom länet eller del därav.

Frågan om den lämpligaste hastighetsgränsen, därest en sådan införes, har

blott berörts i ett fåtal yttranden. Svenska transportarbetareförbundet har fö­

reslagit en gräns vid 100 kilometer i timmen. Länsstyrelsen i Jämtlands län,

förste bilinspektören i Jönköpings distrikt och Örebro läns trafiksäkerhets-

kommitté har som sin mening framhållit att gränsen i allt fall ej bör sät­

tas högre än nu nämnts. Å andra sidan har nationalföreningen för trafik­

säkerhetens främjande uttalat uppfattningen, att en hastighetsgräns, om en

sådan införes, ej bör ligga högre än vid 80 kilometer i timmen.

Från några håll har i anslutning till diskussionen om en lämplig fartgräns

framkommit den uppfattningen, att en höjning av maximihastigheten för

lastbilar och bussar skulle vara till gagn för trafiksäkerheten. Såsom exem­

pel på dylika yttranden må nämnas det, som avgivits av svenska lasttrafik-

bilägareförbundet.

Förslaget om modifikationer i fråga om skyldigheten att lämna företräde

åt fordon, som kommer från vänster, har tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran i samtliga yttranden. En viss betänksamhet har dock kommit till synes

113

i yttrandet från Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveriges lands­

fiskaler, som anmärkt att överträdelser av regeln kommer att visa sig svåra

att beivra.

Från några håll har ifrågasatts, om icke den föreslagna undantagsregeln

bör vidgas till en allmän bestämmelse om företräde för den, som färdas på

gata eller annan färdled med stark trafik, i förhållande till den, som

kommer från gata med svagare trafik. Uttalanden av denna innebörd

förekommer bl. a. i yttrandena från länsstyrelsen i Västmanlands län, för­

eningen Sveriges landsfogdar och Sveriges advokatsamfund. Motormännens

riksförbund har ansett att undantagsregeln bör utvidgas att gälla den, som

kör ut på körbanan från vägkant eller trottoarkant.

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

Utredningens förslag om skyldighet att hålla lämpligt avstånd till fram­

förvarande fordon i ändamål att minska olycksriskerna i samband med om­

körning har allmänt tillstyrkts. I två yttranden, nämligen de som kommit

från svenska lokaltrafikföreningen och Västernorrlands läns omnibusägare-

förening, har dock ifrågasatts, om frågan är av beskaffenhet att böra regle­

ras i allmän författning och om den icke hellre borde lösas genom propa­

ganda.

I rätt många yttranden har ifrågasatts, om icke regeln lämpligen bör ut­

sträckas att gälla alla fordon eller åtminstone flera kategorier av fordon

än dem som nämines i utredningens förslag. Bland dem, som uttalat sig i

denna riktning, är att nämna länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Väst­

manlands, Gävleborgs och Jämtlands län, vägförvaltningen i Södermanlands

län, landsfogden i Gotlands län, kungl. automobil klubben, motorförarnas

helnykterhetsförbund, svenska omnibusägareförbundet, svenska lokaltrafik­

föreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar och svenska lasttrafikbil-

ägareförbundet. Statspolisintendenten har ansett, att regeln bör gälla alla

fordon, som färdas med påtagligt lägre hastighet än andra vägfarande.

Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler har uttalat

sig för att regeln bör gälla oavsett det framförvarande fordonets beskaf­

fenhet.

Å andra sidan har nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

bestämt varnat för att utsträcka regeln att gälla även snabbare fordon.

Såväl nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande som statens

trafiksäkerhetsråd har ansett det böra inskärpas att oavsett den föreslag­

na regeln huvudansvaret vid eventuell omkörningsolycka åvilar den om­

körande.

Utredningens förslag till åtgärder mot vissa slag av störande trafik har

icke väckt någon större uppmärksamhet i yttrandena. I de yttranden, som

inlåtit sig på frågan, har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I en den 22 oktober 1957 dagtccknad skrivelse har riksdagens justitie­

ombudsman anmält, att han på förekommen anledning haft att vid utöv-

S Iiihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 00