2

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Förslag

till

Lag

om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos

den som uppträder berusad på sätt i 11 kap. 10 § strafflagen sägs, skola

vara förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot.

Samma lag vare, om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos

den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott eller 13 kap.

G § luftfartslagen eller hos någon som medföljt vid tillfället, såframt berus­

ningsmedlen må antagas hava varit avsedda även för den som begått gär­

ningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser rusdrycker vid offentlig

tillställning, skola de ock vara förverkade som i första stycket sägs.

2

§.

Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är

stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande

avvikelser:

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas

inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara för­

verkad enligt vad i 1 § sägs. Förordnande därom meddelas skriftligen. Där

ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande, äge

den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje med förord­

nandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje,

har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egen­

domens förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts,

skall beslaget gå åter.

3 §•

Med rusdrycker som förklarats förverkade enligt denna lag skall förfa­

ras på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1

skall, efter rubriken »Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser», så­

som 63 § införas en ny paragraf av nedan angiven lydelse.

63 §.

Påträffas alkoholhaltiga drycker hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, må dessa

av polisman omhändertagas. Alkoholhaltiga drycker som påträffas hos

eller ankomma till den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkohol­

missbrukare må omhändertagas av föreståndaren för anstalten.

Med rusdrycker som omhändertagits enligt första stycket skall förfaras

på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives. An­

nan omhändertagen egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myc­

kenheten är ringa, bevisligen förstöras. Belopp, som erhållits vid försälj­

ning av omhändertagen vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Förutvarande 63 § i lagen upphävd genom SFS 1956: 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1958

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förverkande

av rusdrycker m. m. i vissa fall samt anför därvid följande.

Polisdomaren vid Stockholms rådhusrätt Gösta Berglund har i skrivelse

den 8 februari 1957 hemställt om ändring av den i 2 § lagen den 13 juni 1941

om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. bestämda tid, inom

vilken åtal skall väckas, sedan beslag enligt lagen verkställts.

över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersäm-

betet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,

Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, föreningen

Sveriges stadsdomare samt Svenska nykterhetsvårdsförbundet. Riksåklagar­

ämbetet har vid sitt yttrande fogat yttranden av statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 13 juni 19bl (nr A02) om förverkande i vissa fall av

spritdrycker och vin m. in. — förverkandelagen — skall, om dylika drycker

eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffas hos person, som av po­

lisman beträdes med fylleri, egendomen av polismannen tagas i beslag. Mot­

svarande skall äga tillämpning, om någon med skäl misstänkes för rattfylleri

eller annat brott som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott, såvitt angår drycker och ersättningsmedel vilka av föraren

medförts å färden för egen räkning eller, ehuru de medförts av annan, kan

antagas ha varit avsedda jämväl för föraren. Äger beslagaren själv anställa

åtal, skall han enligt 2 § första stycket, om han finner beslaget böra bestå,

så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet. Om han icke själv

äger anställa åtal, skall han ofördröjligen underrätta vederbörande åklagare

om beslaget, och därvid har denne att pröva huruvida beslaget skall bestå

C

Kungi. Mcij. ts proposition nr SO år 1958

samt, om beslaget icke häves, väcka talan. Anställes ej åtal inom en månad

från det beslaget ägde rum, skall enligt andra stycket beslaget hävas, om ej

rätten utsatt annan tid. I 3 § förverkandelagen föreskrives, att egendom

som sålunda tagits i beslag skall, därest den åtalade finnes ha begått brot­

tet, dömas förverkad, såvida ej särskilda omständigheter föranleder till an­

nat. Med drycker och ersättningsmedel som dömes förverkade skall förfa­

ras på sätt föreskrives i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.

Belopp som erhålles vid föryttring av förverkad vara skall tillfalla kronan.

—• Enligt de åberopade föreskrifterna i nyssnämnda förordning skall för­

brutna rusdrycker, därest de är i försäljningsdugligt skick, hembjudas och

försäljas till detalj- eller partihandelsbolaget för rusdrycker. Om värdet

är så ringa, att det icke kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan

bevisligen förstöras.

Polisdomaren Berglunds framställning

I den förut omnämnda skrivelsen av den 8 februari 1957 anför Berglund

att, efter ikraftträdandet av 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning, an­

talet fylleriförseelser kraftigt ökat med ökat arbete för bl. a. åklagare och

domstolar såsom följd. Numera påträffas också hos ett stort antal för fyl­

leri gripna personer sprit eller vin. På grund av den stora anhopningen av

fyllerimål och då, jämlikt 57 § lagen om nykterhetsvård, åtalsbeslut i många

fall ankommer på statsåklagare efter hörande av styrelsen för den vårdan­

stalt, där den för fylleri misstänkte intagits, har det i allt större utsträckning

visat sig omöjligt för åklagare att i mål, där beslag av spritdrycker ägt rum,

hinna väcka åtal inom den i 2 § andra stycket förverkandelagen föreskriv­

na tidsfristen om en månad. Det har då för åklagaren icke stått någon

annan möjlighet till buds för att förhindra hävande av gjort beslag än att

hos domstolen begära anstånd med väckande av åtal. Hos åklagarmyndig­

heten i Stockholm tillämpas numera den praxis, att förlängning av åtals-

tiden begäres i praktiskt taget alla fall, där rusgivande drycker tagits i be­

slag. Till den avdelning av rådshusrätten, där Berglund är ordförande, hade

från åklagare under år 1956 inkommit 1 414 ansökningar av detta slag. Den

kvantitet sprit, varom är fråga, är dock i regel ringa.

Av en vid Berglunds skrivelse fogad förteckning över ansökningar under

januari 1957 angående förlängning av åtalstiden till tre månader framgår

att den beslagtagna egendomen i 157 fall utgjordes övervägande av sprit­

drycker och i återstående 14 fall övervägande av vin. I de fall, då beslaget

avsåg övervägande sprit, utgjorde kvantiteten i 95 fall högst ca 35 cl, därav

i 19 fall högst ca 1Q cl. I 7 fall uppgick kvantiteten sprit till 1 liter och i

endast ett fall var kvantiteten större, nämligen 2 liter. Den beslagtagna

kvantiteten vin översteg icke i något fall 2/3 liter.

Berglund anför vidare, att ansökan om förlängning av åtalstiden till tre

månader brukar bifallas av rådhusrätten även om särskilt skäl för fram­

ställningen icke åberopas. För bifall till ansökan om ytterligare förlängning

av tiden för åtalets anhängiggörande brukar rådhusrätten däremot fordra

7

att särskild anledning föreligger, att åtal icke kan väckas inom förut be­

stämd tid. För såväl åklagarmyndigheten som rådhusrätten har arbetet med

dessa ansökningar och deras handläggning varit icke obetydligt, detta ehuru

handläggningsförfarandet förenklats i möjligaste mån. Enligt Berglund är

därför en förlängning av den tid, inom vilken åtal skall väckas, synnerligen

önskvärd. Då värdet av den egendom, som beslagtages, nästan i alla fall är

ringa, anser Berglund, att åtalstiden borde, utan att detta skulle medföra

egentlig olägenhet för egendomens ägare, kunna förlängas till sex månader.

Berglunds framställning har i remissyttrandena nästan genom­

gående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några remissinstanser föror­

dar, att den i förverkandelagen bestämda tiden för åtals väckande helt upp-

häves. Justitiekansler sämbetet yttrar sålunda att den föreslagna förlängning­

en av tidsfristen icke bör vålla några betänkligheter, särskilt som det be­

slagtagna godset regelmässigt har ett förhållandevis obetydligt värde. Äm­

betet ifrågasätter dock om det icke vore att föredraga att i analogi med

vad som föreskrives i bl. a. lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varu-

införsel — tidsfristen helt upphävdes. Den i 2 § första stycket förverkande­

lagen föreskrivna skyldigheten för beslagare eller åklagare att väcka talan

så snart ske kan efter beslaget samt den i 27 kap. 6 § rättegångsbalken stad­

gade befogenheten för den som drabbats av beslag att begära rättens pröv­

ning därav torde utgöra tillräckliga korrektiv mot alltför långt dröjsmål

med talans väckande. Liknande synpunkter framföres av riksåklagarämbetet

och Stockholms rådhusrätt. Statsåklagaren i Göteborg anser det vara ange­

läget att tidsfristen för åtals väckande upphäves.

I anslutning till de av Berglund lämnade uppgifterna om förhållandena

vid Stockholms rådhusrätt har statsåklagaren i Stockholm upplyst, att

under april 1957 åklagarmyndigheten i Stockholm ansökt om förlängning

av åtalstiden i 179 fall. Statsåklagaren i Göteborg uppger att även hos åkla­

garmyndigheten därstädes förekommer årligen ett mycket stort antal ärenden

rörande förlängning av åtalstiden. I regel rör det sig om ytterst små spritkvan­

titeter. Statsåklagaren i Malmö anser att vad Berglund anfört till stöd för

en lagändring är väl motiverat. Under år 1956 beslagtogs i Malmö rusdrycker

i samband med fylleri i 303 fall, och i 117 fall gjordes hos rådhusrätten an­

sökan om förlängning av åtalstiden. De beslagtagna kvantiteterna är som

regel ringa; ofta är det fråga endast om 5 å 10 cl.

Viss tveksamhet till förslaget om förlängning av tiden för åtals väckande

röjes i det yttrande, som avgivits av Svea hovrätt. Hovrätten anför:

De nuvarande bestämmelserna i ämnet ha obestridligen goda skäl för sig.

De bygga på principen att rättsskipningen skall vara snabb och effektiv.

Arbetsbelastningen på de rättsvårdande myndigheterna och bristen på re­

surser ha dock medfört en beklaglig eftersläpning, som svårligen kan för­

väntas bli bemästrad under överskådlig framtid. Den påtalade ordningen

med slentrianmässiga dispenser, innefattande förlängning av åtalstiden, kan

under sådana förhållanden ej undvikas. En anpassning till detta i och för

sig otillfredsställande läge lärer vara försvarlig såsom en nödlösning, med­

Kungl. Maj.ts proposition nr SO är 1958

8

förande en viss organisatorisk besparing. Självfallet kommer därvid i be­

traktande att några betydande intressen icke stå på spel.

På grund av det anförda finner sig hovrätten icke böra avstyrka för­

slaget under förutsättning att uppmärksamheten hålles riktad på frågan

även i fortsättningen, så att möjlighet står öppen att vid en förbättring av

arbetskraftsläget ånyo förkorta tidsfristen. En återgång till de nuvarande

bestämmelserna får dock anses vara oviss, eftersom även för normala ar­

betsförhållanden den gällande fristen torde vara alltför knappt tilltagen.

Det synes hovrätten som om någon utsträckning, exempelvis till tre måna­

der, icke skulle kunna skada berättigade intressen. Om normala arbetsför­

hållanden anses ligga inom räckhåll, borde enligt hovrättens mening lag­

ändringen i stället direkt gå ut på en sådan mer långsiktig lösning.

Socialstyrelsen framhåller att det viktigaste skälet för den föreslagna lag­

ändringen, nämligen att antalet fyllerimål starkt ökat, belyses av en jäm­

förelse mellan antalet omhändertaganden för fylleri före och efter den 1

oktober 1955. Härom yttrar styrelsen.

Medan i Stockholm detta antal för tolvmånadersperioden 1 oktober 1954

—30 september 1955 uppgick till 8 931, steg det under kalenderåret 1956

till 24 429. Detta motsvarar en ökning med 174 procent. Föreliggande upp­

gifter för första halvåret 1957 ger vid handen, att denna ökning därefter

har fortgått i kraftigt tempo. Antalet omhändertaganden för fylleri i Stock­

holm under de törsta månaderna av år 1957 översteg nämligen vida frek­

vensen under motsvarande månader under år 1956 (för månaderna januari

och februari en ökning av antalet omhändertaganden från år 1956 till 1957

i proportionen 2 767 : 3 976, d. v. s. en ytterligare stegring utöver 1956 års

nivå med 44 %). Den omständigheten att dessa och i det följande återgivna

uppgifter innefattar förutom omhändertaganden på allmän plats även så­

dana som har ägt rum på enskilt område är icke ägnad att nämnvärt på­

verka den sålunda redovisade utvecklingstendensen, enär omhändertagan­

dena på enskilt område trots något starkare ökningsgrad alltjämt utgör en

relativt ringa del av hela antalet omhändertaganden (för hela riket 7,1

procent under år 1956).

För det övriga riket utom Stockholm har utvecklingsgången varit lik­

artad, om ock icke så utpräglad. Sålunda ökade här antalet omhänderta­

ganden från 39 093 under tolvmånadersperioden 1 oktober 1954—30 sep­

tember 1955 till 76 719 under kalenderåret 1956, d. v. s. i proportionen 100 :

196 eller i det närmaste en fördubbling. Ökningstendensen har även här

fortsatt under innevarande år, ehuru avsevärt svagare än i Stockholm.

Ökningen för de två första månaderna 1957 i jämförelse med frekvensen

under samma månader år 1956 stannar nämligen vid 3,3 procent.

Styrelsen anför vidare att statistiska uppgifter saknas rörande antalet

omhändertaganden för fylleri, i samband varmed beslag av rusgivande me­

del har ägt rum. Det förhållandet att fylleristegringen med säkerhet här­

rör av ökningen av utminuteringsförsäljningen av rusdrycker medan det

av utskänkta rusdrycker åstadkomna fylleriet har minskat gör det emel­

lertid sannolikt att det numera är relativt vanligare än tidigare att rus­

drycker anträffas hos personer som omhändertagits för fylleri. Det kan

därför enligt styrelsens mening antagas att de i det föregående återgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1958

9

uppgifterna rörande fyllerifrekvensen ger ett svagare uttryck för utveck­

lingstendensen beträffande de omhändertaganden som är förenade med be­

slag än den faktiska. Såsom ett ytterligare skäl för en förlängning av åtals-

tiden vill styrelsen framhålla även det förhållandet, att fylleriförseelserna

till avsevärd del begås av personer som är intagna å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare. Den statsåklagaren åvilande skyldigheten att i sådana

fall före beslut om åtal inhämta anstaltsstyrelsens yttrande om lämplig­

heten härav medför att det praktiskt taget aldrig låter sig göra att få till

stånd åtalet inom en månads tid. Om i sådana fall beslag av rusdrycker

förekommer, måste åklagaren alltså, med gällande begränsning av åtals-

tiden, undantagslöst utverka förlängning av denna för att förebygga att

beslaget häves.

,

Ett par remissinstanser förordar att i samband med en förlängning av

åtalsfristen enligt förverkandelagen möjlighet öppnas att, i fall som avses

med denna lag, förverka egendomen även då åtal underlåtes på grund av

att den misstänkte är underårig eller otillräknelig eller åtal eftergives. Riks­

åklagarämbetet anför sålunda att av praktisk betydelse härvidlag är sär­

skilt de fall då enligt 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård förut­

sättningar föreligger att underlåta åtal. Justitieombudsmannen har — er­

inrar ämbetet — berört denna fråga i sin år 1955 avgivna ämbetsberät-

telse (s. 195 ff) och där framhållit, att frågan i allmänhet kunde lösas ge­

nom att medgivande att förstöra drycken inhämtades från den av besla­

get drabbade; i de fall sådant medgivande ej kunde erhållas borde åtal ske.

Det synes ämbetet emellertid vara mindre tillfredsställande att åtal måste

väckas, ehuru förutsättningarna för eftergift av åtal är för handen, endast

av det skälet att domstolen skall få tillfälle att förklara godset förverkat.

För sin del föreslår ämbetet att, då åtalseftergift kommer i fråga, åklaga­

ren skall äga rätt att utfärda förordnande eller föreläggande om beslaget

med verkan att godset skall vara förverkat om missnöje ej anmäles inom

viss tid. Om anmält missnöje ej föranleder att beslaget häves, bör möjlig­

het finnas att föra talan allenast om förverkande av den beslagtagna egen­

domen. Ämbetet påpekar att ett liknande förfarande är medgivet bl. a. en­

ligt varuinförsellagen, då av skilda anledningar åtal ej kan komma till

stånd. Stockholms rådhusrätt erinrar om att det förekommer att åklagaren

i fall då åtal icke kommer till stånd måste återlämna beslagtagna rusdryc­

ker till den misstänkte. Detta förhållande torde stundom medföra vissa

olägenheter. Det borde därför enligt rådhusrättens mening övervägas att

bekläda åklagaren med behörighet att meddela föreläggande om förverkan­

de av beslagtaget gods utan samband med åtal.

Några remissinstanser föreslår en förenkling av förfarandet med avse­

ende å rusdrycker som påträffas hos den misstänkte. Enligt socialstyrel­

sen borde en sådan förenkling lättast kunna komma till stånd genom att

polismyndigheten tillerkännes befogenhet att förstöra rusdryckerna, un­

der förutsättning att innehavaren frivilligt avstår från dem. Till stöd här­

för kan framhållas, att det i dessa fall så gott som undantagslöst är fråga

10

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1958

om egendom av ringa värde. Erfarenheten visar också att det vid fall av

omhändertagande av rusdrycker från dem som är intagna å vårdanstalter­

na för alkoholmissbrukare i regel är möjligt att erhålla medgivande av in­

nehavaren att rusdryckerna förstöres å anstalten. Även statsåklagaren i

Göteborg föreslår, att mindre spritkvantiteter skall få förstöras av polis­

myndigheten under kontroll.

Svenska ngkterhetsvårdsförbundet fäster uppmärksamheten vid en an­

nan följd av gällande bestämmelser på området. Förbundet erinrar om att

åtalseftergift med avseende å person som är intagen på allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare förekommer i icke ringa omfattning. Därvid är det

oftast fråga om begångna fylleriförseelser. Genom att något lagförande i

dessa fall icke kommer till stånd kan icke heller ett eventuellt beslag av

alkoholhaltiga drycker kvarstå, utan åklagarmyndigheten torde i dessa fall

icke ha annat att göra än att återställa alkoholdryckerna till deras ägare.

Det har hänt att alkoholdrycker i samband med åtalseftergift sänts till

vederbörande patient på vårdanstalten. I praktiken söker anstaltsledningen

därvid träffa överenskommelse med den intagne om lämpligt förfaringssätt,

men den möjligheten föreligger att den intagne hävdar sin rätt till egendo­

men och i sådant fall måste denna överlämnas till honom, då han lämnar

vårdanstalten. En sådan ordning är givetvis otillfredsställande. Förbundet

förordar därför att anstaltsstyrelse skall erhålla befogenhet att taga sprit­

drycker, vilka tillhör på anstalten vårdad person, i beslag och därvid för­

fara med dem på sätt angives i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförord-

ningen.

Framställning av föreningen Sveriges landsfiskaler

Sedan remissbehandlingen av Berglunds framställning avslutats har för­

eningen Sveriges landsfiskaler i skrivelse den 22 oktober 1957 hemställt, att

ändring måtte vidtagas beträffande den i förverkandelagen stadgade åtals-

fristen. Denna åtalsfrist vållar, enligt föreningen, i praktiken betydande

olägenheter. Vad till en början angår fylleriförseelserna, avgöras dessa re­

gelmässigt genom strafföreläggande. För att en förlängning av åtalsfristen

skall kunna undvikas är det nödvändigt att inom en månad från beslaget

strafföreläggande ej blott utfärdats utan även godkänts. Emellertid är be­

slaget redan då rapport om förseelsen inkommer till åklagaren oftast några

dagar gammalt. På grund av den stora mängden bötesförseelser kan på ett

flertal åklagarexpeditioner strafföreläggande av organisatoriska och arbets-

tekniska skäl ej utfärdas dagligen utan arbetet härmed måste koncentreras

till exempelvis en dag per månad. Ofta nalkas enmånadsfristen sitt slut, då

föreläggandet utfärdas, och godkännande kan normalt ej emotses inom

denna frist. Följden härav har blivit att åklagarna i dessa, företrädesvis

större och synnerligen arbetstyngda distrikt ansett sig böra alltid begära

förlängning av åtalsfristen då beslag skett i anledning av fylleriförseelse.

Denna skriftväxling med vederbörande domstol är föga rationell och med­

för ett onödigt arbete för både åklagaren och domstolen. Dess nödvändighet

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1958

förlänges till sex månader. Även föreningen Sveriges landsfiskaler har ut­

tryckt önskvärdheten av en lagändring i förevarande hänseende men synes

närmast luta åt en lösning som innebär att tidsfristen helt upphäves. Beho­

vet av ändrad lagstiftning har genomgående vitsordats vid remissbehand­

lingen, ehuru delade meningar yppats om sättet för lagändringens genom­

förande.

Det bör understrykas att rättsskipningen då det gäller fylleri och andra

enklare förseelser icke hör tillåtas att draga ut på tiden utan bör utövas så

snabbt som möjligt. Även med beaktande härav har jag av vad i ärendet fö­

rekommit bibragts uppfattningen att den i lagen föreskrivna åtalsfristen är

i knappaste laget. Vid behandlingen av förevarande ärende har emellertid

vissa andra spörsmål avseende här ifrågavarande lagstiftning aktualiserats.

Innan jag går ytterligare in på frågan hur spörsmålet om åtalstiden bör reg­

leras synes det lämpligt att beröra övriga reformkrav som i sammanhanget

gör sig gällande.

Bland de olika slag av drycker, som enligt lagen skall kunna tagas i beslag,

ingår ej maltdrycker. Vid lagens tillkomst ifrågasattes att göra lagen till­

lämplig på dessa drycker men en sådan utvidgning ansågs ej påkallad. Sa­

ken torde emellertid numera befinna sig i ett annat läge, sedan starkölet

blivit fritt att försäljas för normal konsumtion. Starkölet hänföres enligt rus-

drycksförsäljningsförordningen, jämte spritdrycker och vin, till kategorien

rusdrycker. Enligt min mening bör alla slag av rusdrycker, således även

starkölet, omfattas av lagen. Det synes också rimligt att om Öl av klass II

påträffas hos en fyllerist sådan dryck skall kunna tagas i beslag. Utanför

lagen bör däremot, såsom hittills, falla maltdrycker av klass I, d. v. s. lättöl.

Lagen bör enligt min mening ha avseende jämväl å andra berusningsme­

del än rusdrycker och Öl. Missbruk av olika slag av alkoholhaltiga eller icke

alkoholhaltiga ersättningsmedel för rusdrycker förekommer i viss utsträck­

ning. En person, som berusat sig genom att intaga sådant medel, bör kunna

fråntagas detsamma. Då fråga är om beslag av annat berusningsmedel än

rusdrycker och Öl är dock varsamhet i tillämpningen påkallad. Egendom,

som kan antagas vara avsedd för vederbörandes legitima behov, bör således

icke tagas i beslag.

Lagen bör följaktligen utformas på så sätt att den inbegriper såväl rus­

drycker som annat berusningsmedel. Som nyss nämnts anser jag att även

Öl av klass II bör omfattas av lagen. Sådant Öl hänföres visserligen icke

till rusdryckerna men är ett berusningsmedel.

Lagen tar för närvarande sikte på sådana fall då någon beträdes med

fylleri eller med skäl misstänkes för rattfylleri eller rattonykterhet. Enligt

sin ordalydelse har lagen emellertid ej avseende på den situationen att nå­

gon uppträder berusad av annat än starka drycker och alltså ej är hemfallen

till ansvar för vanligt fylleri men jämlikt 11 kap. 10 § andra stycket straff­

lagen väl till samma straff som för fylleri. Lagen är vidare så avfattad, att

den ej heller torde vara tillämplig, då någon vid förande av motorfordon

är så påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker att han ej på

ett betryggande sätt kan föra fordonet. Föraren är i dylikt fall underkastad

13

samma ansvar som den vilken gör sig skyldig till rattfylleri. Dessa luckor

synes böra utfyllas, så att lagen blir tillämplig i de åsyftade fallen.

Jämväl i ännu ett hänseende synes lagens tillämplighetsområde böra vid­

gas. Enligt 16 § andra stycket allmänna ordningsstadgan får rusdrycker ej

förtäras vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus

inom inhägnat område, annat än i samband med tillåten utskänkning där­

av, såvida ej polismyndigheten av särskilda skäl medger det. Rusdrycker,

som ej får förtäras vid tillställningen, må enligt stadgandet ej heller för­

varas i lokalen eller på platsen, överträdelse av nu angivna förbud är be­

lagd med bötesstraff. Ordningsstadgan innehåller däremot ej någon bestäm­

melse enligt vilken det är möjligt att beslagtaga rusdrycker, som förvaras

i strid med ifrågavarande bestämmelse. Detta synes vara en brist i lag­

stiftningen. Det bötesstraff, som utgör enda påföljden vid överträdelse av

förbudet, torde ej vara tillräckligt för att effektivt upprätthålla detsamma.

Tydligt är att effekten skulle bli avsevärt större om förbudet förknippades

med en möjlighet att vid överträdelse förklara dryckerna förverkade. Jag

förordar därför att förevarande lagstiftning kompletteras med en föreskrift,

som öppnar sådan möjlighet.

I 27 § stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare före-

skrives bl. a. att, om till anstalten ankommande försändelse innehåller alko-

holhaltig dryck, försändelsen skall omhändertagas av föreståndaren för an­

stalten. I ett remissyttrande har påpekats att denna bestämmelse ej ute­

sluter möjligheten att föreståndaren kan nödgas utlämna sådan dryck till

intagen i samband med dennes utskrivning från anstalten. Detta är natur­

ligtvis en högst otillfredsställande ordning. Alkoholhaltiga drycker, som på­

träffas hos den som är intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, bör

enligt min åsikt få omhändertagas av föreståndaren med befogenhet för

denne att förfara med drycken som om densamma vore förverkad. Jämväl

då någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk icke är intagen på anstalt,

kan det ur nykterhetsvårdssynpunkt vara befogat att alkoholhaltiga drycker

får fråntagas honom. Så är framför allt fallet då alkoholmissbrukaren är

underkastad föreskrift enligt lagen om nykterhetsvård om avhållsamhet

från bruk av alkoholhaltiga drycker. I dylikt fall bör polisman äga rätt att

omhändertaga drycken. Bestämmelser av nu angivet innehåll synes böra

införas i lagen om nykterhetsvård.

Vad angår den inledningsvis behandlade frågan om åtalstidens längd i fall

då egendom tagits i beslag enligt förverkandelagen delar jag den från flera

håll framförda uppfattningen att viss tidsfrist ej bör gälla. Har beslag verk­

ställts, bör åklagaren således icke vara bunden att anställa åtal inom viss

tid. Detta innebär visserligen en avvikelse från bestämmelserna om beslag

i rättegångsbalken men överensstämmer å andra sidan med vad som gäller

enligt rusdrycksförsäljningsförordningen (jfr 90 §). Det bör dock stadgas,

att åtal skall väckas så snart ske kan.

Såsom förutsättning för att beslagtagen egendom skall kunna förklaras

förverkad gäller enligt förverkandelagen, att den misstänkte ställes under

åtal för brottet och att han befinnes skyldig. I sådana fall, då åklagaren an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

ser sig böra i stället för instämmande till domstol ge den misstänkte straff-

föreläggande, kan det förelagda bötesstraffet förenas med föreläggande att

godkänna jämväl förverkandepåföljd. Om däremot åtal icke anställes, äger

åklagaren ej ge föreläggande, avseende enbart förverkande. Eftergives åtal,

t. ex. på grund av stadgandet i 57 § lagen om nykterhetsvård, är åklagaren

förhindrad att yrka förverkande av beslagtagen egendom eller att meddela

strafföreläggande i denna del. Det synes lämpligt att möjlighet öppnas att

i de fall, som med förevarande lag avses, egendom skall kunna förverkas även

då åtal ej väckes. Efter förebild i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig

varuinförsel torde böra stadgas att, då åtal ej väckes, åklagaren äger meddela

skriftligt förordnande att egendomen i sådant fall skall vara förverkad, så­

vida ej inom en månad efter delfåendet den från vilken egendomen tagits i

beslag hos åklagaren anmäler missnöje. Om missnöje anmäles, skall åkla­

garen, om ej beslaget anses böra hävas, väcka talan vid domstol med yr­

kande om egendomens förverkande. Väckes ej talan inom en månad, sedan

anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Med de nu angivna avvikelserna torde i fråga om beslag böra hänvisas

till vad som i allmänhet gäller om beslag i brottmål; bestämmelserna i 27

kap. rättegångsbalken blir därigenom i tillämpliga delar gällande.

De kompletteringar och jämkningar av förverkandelagen, som i det före­

gående förordats, är så omfattande, att det synes lämpligt att ersätta den­

samma med en helt ny lag i ämnet. I överensstämmelse med vad tidigare

anförts torde i 1 § av lagen få upptagas bestämmelser, som dels anger vilken

egendom som skall vara förverkad dels beskriver i vilka fall detta skall

kunna ske. I 2 § bör stadgas vilka regler som skall gälla om beslag, och i en

avslutande 3 § bör angivas, hur det skall förfaras med förverkad egendom.

Bestämmelser om rätt för anstaltsföreståndare och polisman att i vissa

fall fråntaga alkoholmissbrukare alkoholhaltiga drycker kan lämpligen

upptagas i en ny 63 § i lagen om nykterhetsvård; det stadgande med nämnda

paragrafnummer som upptogs vid lagens tillkomst har utgått genom lag

den 18 maj 1956 (nr 225).

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1959.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om förverkande i vissa fall av rusdrgcker m. m.; samt

2) lag angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets-

vård.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsfor­

men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1

skall, näst efter 62 § och under rubriken »Särskilda föreskrifter och an­

svarsbestämmelser», införas en ny paragraf, betecknad 63 §, av nedan an­

given lydelse.

63 §.

Påträffas alkoholhaltiga drycker hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, må dessa

av polisman omhändertagas. Alkoholhaltiga drycker som påträffas hos den

som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare må omhän­

dertagas av föreståndaren för anstalten.

Med rusdrycker som omhändertagits enligt första stycket skall förfaras

på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives. An­

nan omhändertagen egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myc­

kenheten är ringa, bevisligen förstöras. Belopp, som erhållits vid försäljning

av omhändertagen vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Lagens 63 § i dess tidigare lydelse upphävd, se SFS 1956:225.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr SO ur 1958

De föreslagna förverkandereglerna skola ej vara ovillkorliga. Med hänsyn

härtill torde den i förslaget upptagna bestämmelsen om förverkande i fall,

då någon bryter mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, kunna utan

olägenhet förenklas. Vidare vill lagrådet erinra om att en straffbestämmelse

rörande onykterhet vid förande av luftfartyg m. m. upptagits i 13 kap. 6 §

luftfartslagen. Det synes påkallat, att alkoholhaltiga drycker och andra be­

rusningsmedel kunna tagas i beslag och förklaras förverkade även i fall

som sist nämnts. Den omständigheten att luftfartslagen måhända ännu icke

trätt i kraft den 1 januari 1959 — då den nu föreslagna lagen skulle träda

i tillämpning — synes icke böra utgöra hinder mot en sådan utvidgning. Be­

stämmelsen torde kunna innehålla, att sådana drycker eller berusningsme­

del skola — om ej särskilda skäl äro däremot -— vara förverkade om de

påträffas hos den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott

eller 13 kap. 6 § luftfartslagen eller hos någon som medföljt vid tillfället, så­

framt berusningsmedlen må antagas ha varit avsedda även för den som be­

gått gärningen.

Lagrådet förordar i övrigt, att 1 § i förslaget med erforderliga jämkning­

ar uppdelas i tre stycken, varigenom bestämmelserna skulle bli mera lätt­

lästa.

Den i 2 § under 1 föreslagna avvikelsen från rättegångsbalkens bestäm­

melser om beslag gör undantag från regeln i 27 kap. 7 § att åtal skall väc­

kas senast inom en månad, vid äventyr enligt 8 § att beslaget eljest skall

hävas. Det föreslagna stadgandet kan ge intryck av att åtalet skall väckas

skyndsammare än eljest. För att syftet med bestämmelsen skall bliva tyd­

ligt torde den böra innehålla, att vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stad­

gat om att åtal skall väckas inom viss tid ej skall gälla i annat fall än då

rätten utsatt sådan tid. Att åtal skall väckas utan dröjsmål följer av åklaga­

rens tjänsteplikt.

Med de under 2 i samma paragraf föreslagna bestämmelserna jämförda

med 48 kap. 1 § rättegångsbalken lärer vara avsett, att åklagaren skall

kunna pröva fråga om förverkande dels i samband med strafföreläggande

dels då varken åtal sker eller strafföreläggande meddelas. Om i förstnämn­

da fall föreläggandet i sin helhet godkänts, bör naturligen vederbörande

icke ha rätt att anmäla missnöje. Detta torde böra framgå av lagtexten.

Enligt förslaget till lag angående tillägg till lagen den 27 juli 195t (nr

579) om nykterhetsvård skall bland annat gälla, att alkoholhaltiga drycker

som påträffas hos den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkohol-

missbrukare må omhändertagas av föreståndaren för anstalten. I tydlig­

hetens intresse torde böra uttryckligen angivas, att sådana drycker må

omhändertagas även när de, t. ex. med posten, ankomma till den intagne.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kunyl. Maj:ts proposition nr SO år 1058

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern

för

utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, N^etzén, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 24 februari

1958 avgivna utlåtande över de den 31 januari samma år till lagrådet remit­

terade förslagen till

1) lag om förverkande i vissa fall av rusdrycker m. m.; och

2) lag angående tillägg till lagen den 27 juli 1955 (nr 579) om nykter-

hetsvård.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har ej framfört några principiella invändningar mot lagförsla­

gen. De tillägg och jämkningar lagrådet förordat anser jag mig kunna till­

styrka. Vissa ändringar av redaktionell natur torde också böra vidtagas.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt 87 § regerings­

formen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt