skall vara enhetlig för olika slags resor och utgöras av ett fast karens-

belopp om 4 kronor, utöver vilket kostnaden ersättes i sin helhet. Kungl.

Maj:t föreslås erhålla rätt att beträffande resor inom viss centralsjuk­

kassas verksamhetsområde föreskriva, att karensbeloppet skall vara 5 kro­

nor och att regeln om begränsning av ersättningen till vad som skulle ha

utgått vid besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare icke skall äga

tillämpning. Visst ytterligare undantag från sistnämnda begränsningsregel

föreslås för fall då den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande

behov av läkarvård men inte kunnat anträffa provinsial- eller stadsläkaren

och därför sökt vård hos annan läkare. Beträffande ersättning för åter­

resa från läkare föreslås, att ersättning för resa till den försäkrades bostad

skall utgå utan begränsning med hänsyn till avståndet då resan anträtts

från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga

resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I fråga om sjukhusresorna före­

slås, dels att de begränsningsregler som gäller beträffande sjukhusvalet

vid intagningsresa även skall avse återresa och dels att ersättning för åter­

resa från sjukvårdsinrättning skall kunna utgivas även då en försäkrad

blivit i behov av sjukhusvård under vistelse utanför det egna länet och

intagits på sjukvårdsinrättning utanför detta. Slutligen föreslås, att sjuk­

kassorna skall äga rätt att träffa avtal med kommun eller annan om gott-

görelse för sjuktransporter.

Lagen om ersättning åt smittbärare föreslås ändrad så att tillfällig smitt­

bärare berättigas erhålla ersättning för resekostnad, som uppkommit på

grund av sådant ingripande som avses i lagen.

Sjukförsäkringslagens avgiftsbestämmelser föreslås ändrade så att be­

frielse från skyldighet att för ett visst år erlägga avgift för sjukvårdsför-

säkringen skall föreligga då en försäkrad genom retroaktivt beslut blir

berättigad till folkpensionsförmån för december månad nämnda år. Vidare

föreslås vissa ändrade avgiftsregler med anledning av införandet av den

särskilda sjömansskatten.

Slutligen framlägges förslag om ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen som en följd av tidigare genomförda

lagändringar angående adoptivbarns rättsliga ställning.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

²

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

besök (återbesök). Därvid ersättes

hela den överskjutande kostnaden,

om försäkrad efter hänvisning av lä­

kare sökt läkarvård vid allmänt sjuk­

hus eller för enbart öppen vård av­

sedd sjukvårdsinrättning, vilken till­

hör staten eller till vars drift stats­

bidrag utgår eller som drives av

landsting eller stad, som ej deltager i

landsting; dock att ersättning icke

må utgivas med högre belopp än som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjuk­

hus, där vården kunnat meddelas.

Har försäkrad sökt läkarvård vid all­

mänt sjukhus för skada, som drab­

bat honom genom olycksfall, skall,

såframt det skäligen kunnat antagas

att han till följd av skadan var i

trängande behov av läkarvård vid

sådant sjukhus, den överskjutande

kostnaden ersättas enligt vad nu

sagts ändå att hänvisning av läka­

re ej skett. I annat fall utgår ersätt­

ning med tre fjärdedelar av den över­

skjutande kostnaden; dock må högre

belopp ej utgivas ån som skulle ha­

va utgått vid besök hos den provin­

sialläkare eller stadsläkare, inom

vars distrikt den försäkrade vistas,

och skall vid återbesök försäkrad sva­

ra för högst två kronor.

Ersättning, som i första stycket

avses, utgår endast där resan föran­

letts huvudsakligen av behovet av lä­

karvård samt den försäkrade skrift­

ligen betygar att så är fallet. I frå­

ga om rätten till sådan ersättning

skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas

högst efter det billigaste, vanligen fö­

rekommande färdsätt, som med hån-

(Föreslagen lydelse)

fyra kronor. Såsom utgift i anled­

ning av resa till eller från läkare

skall, i den mån Konungen så för­

ordnar, anses förutom resekostnad

utgift för övernattning och för an­

litande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med hög­

re belopp än som skulle hava utgått

vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt

den försäkrade vistas. Ersättning må

dock utgivas högst med belopp, som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjuk­

hus, där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvis­

ning av läkare sökt läkarvård vid

sjukvårdsanstalt eller för enbart öp­

pen vård avsedd sjukvårdsinrätt­

ning, vilken tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting;

b) om den försäkrade utan att

hänvisning av läkare skett sökt lä­

karvård vid sjukvårdsanstalt för ska­

da, som drabbat honom genom

olycksfall, och det skäligen kunnat

antagas att han till följd av skadan

var i trängande behov av läkarvård

vid sådan anstalt;

c) om den försäkrade på grund av

sjukdom varit i trängande behov av

läkarvård men icke kunnat anträffa

den provinsialläkare eller stadsläka­

re, inom vars distrikt han vistas, och

därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa

må utgivas högst för resa till den

plats, varifrån resan till läkaren fö­

retogs. Om resan till läkaren anträtts

från den försäkrades arbetsplats och

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

gifterna för resor till och från

sjukvårdsinrättningen.

Utgifter för försäkrads resa för in­

tagning å sjukvårdsinrättning ersät­

tas högst med belopp som motsvarar

kostnaden för resa till närmaste all­

männa sjukhus, där erforderlig vård

kunnat beredas, eller, om den sjuke

intagits å hemortssjukhus och beho­

vet av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom sjukvårdsområdet eller

därtill gränsande kommun, högst

med belopp, som motsvarar kostna­

den för resa till närmaste hemorts­

sjukhus, där erforderlig vård kunnat

beredas.

Utgifter för försäkrads återresa

från sjukvårdsinrättningen ersättas

endast i den mån de överstiga fyra

kronor. Ersättning för återresa utgår

icke, om behovet av sjukhusvård

uppkommit under det försäkrad vis­

tats utom det län, inom vilket han är

bosatt, och han i anledning därav in­

tagits å sjukvårdsinrättning belägen

utom nämnda län. Kostnad för åter­

resa må ej beräknas högre ån för re­

sa från sjukvårdsinrättningen till

den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning som i

denna paragraf avses, skall vad i

16 § andra stycket a), b), c) och e)

är stadgat äga motsvarande tillämp­

ning.

Om försäkrads ålder eller tillstånd

påkallar, att anhörig eller annan föl­

jer honom vid intagning å sjukvårds­

inrättning eller vid återresa därifrån

eller att vårdare därvid anlitas, skall

ersättning utgivas jämväl för följe­

slagarens resa eller kostnaden för

vårdare. Härvid skall gälla, förutom

(Föreslagen lydelse)

gifterna i anledning av resor till

och från sjukvårdsinrätt­

ningen. Såsom sådan utgift skall,

i den mån Konungen så förordnar,

anses förutom resekostnad utgift för

övernattning och för anlitande av

följeslagare eller vårdare under re­

san.

Ersättning må ej utgivas med

högre belopp ån som skulle hava ut­

gått, om vården åtnjutits vid när­

maste allmänna sjukhus, där erfor­

derlig vård kunnat beredas, eller, om

den sjuke intagits å hemortssjukhus

och behovet av sjukhusvård upp­

kommit vid vistelse inom sjukvårds­

området eller därtill gränsande kom­

mun, vid närmaste hemortssjukhus,

där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa

från sjukvårdsinrättning ersättas en­

dast i den mån de överstiga fyra kro­

nor. Kostnad för återresa må ej be­

räknas högre ån för resa till den för­

säkrades bostad. Har behovet av

sjukhusvård uppkommit under det

att den försäkrade vistats utom det

län, där han är bosatt, och har han i

anledning därav intagits å sjukvårds­

inrättning, som är belägen utom

nämnda lån, må kostnad för återre­

san ej beräknas högre än för resa till

den plats, varifrån resan till sjuk­

vårdsinrättningen företagits. I sist-

berörda fall må dock ersättning för

återresa till bostaden utgå, om beho­

vet av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom en till det egna sjuk­

vårdsområdet gränsande kommun

och vården beretts vid sjukvårdsin­

rättning, till vilken färdsträckan från

bostaden ej är längre ån fårdstråckan

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

c) är häktad eller intagen i fång­

vårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistan­

stalt;

e) i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i för­

var på det allmännas bekostnad.

(Föreslagen lydelse)

Försäkrad, som

c) är häktad eller intagen i fång­

vårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i för­

var på det allmännas bekostnad;

f) undergår arbets prövning eller

yrkesutbildning som i 11 § fjärde

stycket sägs.

nyssnämnda lag.

33 §.

Medlem i------------ -—----------båda kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade in­

komst vid taxering året näst efter

det år avgiften avser bestämts till

minst ettusentvåhundra kronor och

som icke vid utgången av sistnämnda

år upphört att vara medlem, fyllt sex­

tiosju år eller uppbär folkpensions­

förmån i annan form än ålderspen­

sion.

Avgift för----

Avgift för----

Vad i-----------

Medlem, som

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade in­

komst vid taxering året näst efter det

år avgiften avser bestämts till minst

ettusentvåhundra kronor och som

icke vid utgången av sistnämnda år

upphört att vara medlem eller fyllt

sextiosju år och ej heller för decem­

ber månad samma år ägt uppbära

folkpensionsförmån i annan form än

ålderspension.

------- ettusentvåhundra kronor.

— ■— av tjänstgöringen.

— taxerade inkomst.

— -------- makens sjukförsäkringsavgift.

35 §.

överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade in­

komst, skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. Är

medlem taxerad enligt för gift skatt­

skyldig gällande bestämmelser, skall

överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade in­

komst, skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. Är

medlem taxerad enligt för gift skatt­

skyldig gällande bestämmelser, skall

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1960.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§

äldre lydelsen skola äga tillämpning

i fråga om resor, som påbörjats före

ikraftträdandet.

1 fall då försäkrad börjat undergå

arbets prövning eller yrkesutbildning

före lagens ikraftträdande, skall 23 §

i dess äldre lydelse tillämpas.

Bestämmelserna i 33 § äldre lydel­

sen skola äga tillämpning i fråga om

avgifter för år 1958 och tidigare år.

12

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fort­

far, dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas,

med mindre adoptanten samt, om

han var gift, hans make vid tiden

för dödsfallet voro ur stånd att full­

göra sin underhållsskyldighet mot

barnet. Ej heller skall livränta utgå

till barn utom äktenskap, därest den

avlidne enligt avtal som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess un­

derhåll utgiva visst belopp en gång

för alla.

Adoptivbarn äger —----------------- —

(Föreslagen lydelse)

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fort­

far, dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas.

Ej heller skall livränta utgå till barn

utom äktenskap, därest den avlidne

enligt avtal som är bindande för bar­

net, åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

eget barn.

Var den-----------------

erforderligt underhåll.

22

§.

Kommer den avlidnes fader, mo­

der eller adoptant att till följd av

dödsfallet sakna erforderligt under­

håll, äger sådan efterlevande under

sin återstående livstid erhålla liv­

ränta med belopp, som med hänsyn

till omständigheterna prövas skäligt,

dock högst motsvarande en sjättedel

av den avlidnes årliga arbetsför­

tjänst.

Kommer den avlidnes fader, moder

eller adoptant att till följd av döds­

fallet sakna erforderligt underhåll,

äger sådan efterlevande under sin

återstående livstid erhålla livränta

med belopp, som med hänsyn till om­

ständigheterna prövas skäligt, dock

högst motsvarande en sjättedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta skall dock ej utgivas till den

avlidnes fader eller moder, därest

den avlidne var adopterad av annan

än faderns eller moderns make.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1960.

Beträffande livränta i anledning

av skada, som inträffat före ikraft­

trädandet, skola dock 21 och 22 §§ i

deras äldre lydelse alltjämt äga till-

lämpning.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

4 m o in. Kommer den avlidnes

fader, moder eller adoptant att till

följd av dödsfallet sakna erforderligt

underhåll, äger sådan efterlevande

under sin återstående livstid erhålla

livränta med belopp, som med hän­

syn till omständigheterna prövas

skäligt, dock högst motsvarande en

sjättedel av den avlidnes årliga ar­

betsförtjänst.

(Föreslagen lydelse)

4 mom. Kommer den avlidnes

fader, moder eller adoptant att till

följd av dödsfallet sakna erforderligt

underhåll, äger sådan efterlevande

under sin återstående livstid erhålla

livränta med belopp, som med hän­

syn till omständigheterna prövas

skäligt, dock högst motsvarande en

sjättedel av den avlidnes årliga ar­

betsförtjänst. Livränta skall dock ej

utgivas till den avlidnes fader eller

moder, därest den avlidne var adop­

terad av annan än faderns eller mo­

derns make.

8

§.

Vid bedömande------------— — — jämväl härtill.

Om någon-------------— —------- av detta.

Därest den skadade undergår yr­

kesutbildning, som huvudsakligen

syftar till och är ägnad att väsentligt

minska skadans inverkan på hans

förmåga att framdeles bereda sig ar­

betsinkomst, skall vid bedömande av

arbetsförmågans nedsättning under

utbildningstiden beaktas i vad mån

utbildningen medför hinder för ho­

nom att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans ned­

sättning efter utbildningstidens upp­

hörande må, om utbildningen

kan

antagas hava varaktigt minskat ska­

dans inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas därtill.

Därest den skadade undergår

arbetsprövning eller sådan yrkesut­

bildning, som huvudsakligen syftar

till och är ägnad att väsentligt min­

ska skadans inverkan på hans för­

måga att framdeles bereda sig arbets­

inkomst, skall vid bedömande av ar­

betsförmågans nedsättning under

tiden för arbets prövningen eller yr­

kesutbildningen beaktas i vad mån

verksamheten medför hinder för ho­

nom att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans ned­

sättning efter avslutad yrkesutbild­

ning må, om utbildningen kan an­

tagas hava varaktigt minskat ska­

dans inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas därtill.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1960.

Beträffande livränta i anledning av

skada, som inträffat före ikraftträ­

dandet, skola dock 7 § 3 och i mom.

i deras äldre lydelse alltjämt äga till-

låmpning.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

dag räknat som skulle hava utgått

till honom, därest hela hans årsin­

komst av förvärvsarbete utgjort in­

komst av tjänst.

(Föreslagen lydelse)

mas till det belopp för dag räknat

som skulle hava utgått till honom,

därest hela hans årsinkomst av för­

värvsarbete utgjort inkomst av

tjänst.

Ersättningen åt-------------------------- sagda lag.

om arbetsinkomst.

Den som--------

4 §•

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjuk vårdsanstalt, som i la­

gen om allmän sjukförsäkring om-

förmäles, skall ersättningen minskas

med tre kronor för dag, dock med

högst hälften av ersättningens be­

lopp. Det lägsta ersättningsbeloppet

till kvinna, som är intagen å sjuk-

vårdsanstalt och i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjuk-

vårdsförsäkrat såsom barn till hen­

ne eller hennes make, skall utgöra

fem kronor för dag.

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukvårdsanstalt, som i la­

gen om allmän sjukförsäkring om-

förmäles, skall ersättningen för in­

komstbortfall minskas med tre kro­

nor för dag, dock med högst hälften

av ersättningens belopp. Det lägsta

ersättningsbeloppet till kvinna, som

är intagen å sjukvårdsanstalt och i

hemmet har minst ett barn under tio

år vilket är sjukvårdsförsäkrat så­

som barn till henne eller hennes ma­

ke, skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas

sjuk- eller hempenning, tilläggspen-

ning och barntillägg, vartill smitt-

bäraren under tiden för ingripandet

må vara berättigad enligt lagen om

allmän sjukförsäkring, lagen med

särskilda bestämmelser om frivil­

lig sjukpenningförsäkring i allmän

sjukkassa, lagen om yrkesskadeför­

säkring eller lagen om moderskaps-

hjälp.

Från ersättningen —------------ —- —

Vad i------- 6

Från ersättningen för inkomst­

bortfall skola avräknas sjuk- eller

hempenning, tilläggspenning och

barntillägg, vartill smittbäraren un­

der tiden för ingripandet må vara be­

rättigad enligt lagen om allmän sjuk­

försäkring, lagen med särskilda be­

stämmelser om frivillig sjukpenning­

försäkring i allmän sjukkassa, lagen

om yrkesskadeförsäkring eller lagen

om moderskapshjälp.

för ingripandet.

om yrkesskadeförsäkring.

6

§•

Tillfällig smittbärare, vilken under Tillfällig smittbärare, vilken under

tid för ingripande som i denna lag tid för ingripande som i denna lag

avses är tillförsäkrad lön av allmän- avses är tillförsäkrad lön av allmän-

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 april

1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern ^för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om ändring i sjukför­

säkringslagen m.m. samt anför.

Inledning

Sedan sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 har vid

olika tillfällen vidtagits ändringar av sådana bestämmelser i lagen, beträf­

fande vilka behovet av en omarbetning ansetts särskilt framträdande. Änd­

ringarna har varit av förhållandevis mindre räckvidd och enighet har i stort

sett rått om att en allmän och mera omfattande översyn av sjukförsäkrings­

lagen bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits rörande lagens verk-

ningar och till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i sin hel­

het kan prövas.

När jag förordar, att även 1959 års riksdag förelägges förslag om änd­

ringar i sjukförsäkringslagen m. m., har jag alltjämt den uppfattningen, att

det i avvaktan på den allmänna översynen av hithörande frågor inte bör

genomföras några mera genomgripande ändringar eller ändringar, som inne­

bär principiella nyheter. Åtskilliga i och för sig befogade önskemål om änd­

ringar i bestämmelserna har jag därför inte ansett mig kunna för närvarande

upptaga till behandling. Andra ändringsförslag är däremot av den art och

angelägenhetsgrad, att jag anser reformbehoven böra tillgodoses utan ytter­

ligare dröjsmål.

Sålunda synes vissa av de förslag, som utredningen om socialförsäkring

och arbetsanpassning1 framlagt i ett den 21 april 1958 avgivet betänkande

..... Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige

Nds Kellgren, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, framlidne

landshövdingen E. Gust. Andersson, verkställande direktören i Sveriges läkarförbund Erik

Husmark samt överläkaren vid Ortopediska kliniken i Göteborg, professorn Erik Severin.

20

De vanföras riksförbund. Dessutom har samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen inkommit med yttrande i ärendet.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga de frågor, som jag

i det föregående berört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Gällande bestämmelser

S jukförsäkringslagen

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1

(nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55,

74/56, 627/56 och 457/58) avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i

form av ersättning för utgifter för sjukvård och dels i form av sjukpenning.

Försäkringen är i vissa avseenden obligatorisk, i andra frivillig. På grund

av den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad

därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp.

Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa är av två slag,

centralsjukkassor och lokalsjukkassor. För varje landstingsområde samt

varje stad, som ej deltager i landsting, skall finnas en centralsjukkassa.

Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i

lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. För varje

lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa, som skall vara anslu­

ten till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasse-

området är beläget (3 §). I den mån Konungen så förordnar är sjukkassorna

skyldiga att biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings-

eller understödsverksainhet än sjukförsäkringen (58 §).

Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkas­

sorna.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör föl­

jande nämnas i detta sammanhang.

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att

varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, från och med ingången av

kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom med­

lemskap i allmän sjukkassa skall vara försäkrad enligt lagen. Detsamma

gäller den, som ej är svensk medborgare, under förutsättning att han är så­

väl bosatt som mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt är

bl. a. de som åtnjutit sjukhusvård under minst sjuhundratrettio dagar i

följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Annan än försäkringspliktig får

ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §).

Försäkring sker i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är man­

talsskriven. Medlem i lokalsjukkassa är genom dess anslutning till central­

sjukkassa även medlem i den senare (9 §).

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

22

eller stad utom landsting eller är statsunderstödd och som är avsedd enbart

för öppen vård. Ersättning efter den gynnsammare regeln utgår likväl ej

med högre belopp än som skulle ha utgått, om vården sökts vid närmaste

allmänna sjukhus, där den kunnat meddelas. Även om läkarremiss ej er­

hållits, utgår ersättning enligt de förmånligare grunderna, när den för­

säkrade sökt läkarvård vid allmänt sjukhus för skada som drabbat honom

genom olycksfall. Som förutsättning gäller dock att det skäligen kunnat

antagas, att han till följd av skadan var i trängande behov av läkarvård

vid sådant sjukhus. Ersättning för återresa efter erhållen läkarvård får

utges högst för resa till den plats där resan till läkaren påbörjades eller

till den försäkrades bostad. Är vägen till bostaden längre än den först­

nämnda färdsträckan, får emellertid ersättning beräknas för högst en mil

utöver färdsträckan vid resan till läkaren. Om den försäkrades ålder eller

tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall

ersättningen från försäkringen beräknas på den sammanlagda kostnaden

for den sjuke och hans följeslagare. Som allmän förutsättning för kostnads­

ersättning i samband med läkarvårdsresor gäller, att resan skall ha föran­

letts huvudsakligen av behovet av läkarvård. Den försäkrade skali skrift­

ligen intyga, att så har varit förhållandet (16 §).

Har den försäkrade åtnjutit sjukhusvård, som erfordrats på grund av

sjukdom, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårds­

inrättningen. Utgifter för resa för intagning på sjukvårdsinrättning ersättes

helt, dock högst med belopp som motsvarar kostnaden för resa till närmaste

allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Har den sjuke in­

tagits på hemortssjukhus och har behovet av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, får ersätt­

ning utgivas högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till när­

maste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för

återresa från sjukvårdsinrättning ersättes endast i den mån de överstiger

4 kronor. Kostnaden för återresa får ej beräknas högre än för resa från

sjukvårdsinrättningen till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhus­

vård uppkommit under det att försäkrad vistats utom det län inom vilket

han är bosatt och har han i anledning därav intagits på utomlänssjukhus,

utgår ingen ersättning alls för återresan. Om den försäkrades ålder eller

tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning på

sjukvårdsinrättning eller vid återresa därifrån, skall ersättning utgivas

även för följeslagarens resa. Behöver särskild vårdare anlitas under resorna,

ersättes kostnaden härför. Ersättningen beräknas då på grundval av den

sammanlagda kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller

vårdare. Ersättningen för följeslagares resekostnad får varje gång utgivas

högst efter kostnaden för tur- och returresa (17 §).

I fråga om såväl resor till och från läkare som resor till och från sjuk­

vårdsinrättning gäller ytterligare begränsande bestämmelser. Sålunda får

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

23

ersättningen beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas, \idare

får ingen ersättning utgivas, om det med hänsyn till resans längd samt den

sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat eller färdats

på annat dylikt sätt, som inte skulle ha medfört särskild kostnad. För resa

med annan bil än ambulansbil eller sådan bil som går i allmän trafik eller

med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, som ej går i allmän

trafik, skall ersättningen beräknas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Slutligen gäller, att kostnader för resa utom riket inte ersättes (16 och

17 §§).

I kungörelse den 10 december 1954 (nr 783) har Kungl. Maj:t meddelat

särskilda bestämmelser angående resekostnadsersättning vid färd med vissa

färdmedel, som ej går i allmän trafik. I denna kungörelse angives de belopp

per färdkilometer, som skall läggas till grund för beräkning av resekostnaden

vid färd med sådana färdmedel. Om resan företages med fortskaffnings-

medel, som tillhör den sjuke eller hans make eller den sjukes eller makens

föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, barn, adoptivbarn eller foster­

barn eller den som är gift med sådan person, skall resekostnaden beiäknas

till 10 öre för kilometer vid resa med bil eller hästskjuts eller maskindriven

farkost samt 5 öre för kilometer vid resa med motorcykel, för vilken regi-

streringsplikt föreligger. För resa med moped eller cykel utgår ingen ersätt­

ning. Tillhör fortskaffningsmedlet annan än som nu sagts fördubblas de

nyssnämnda beloppen.

Om sjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande så beslutat, skall

enligt SFL ersättning utgivas för kostnader för sjukgymnastik och vissa

andra liknande behandlingar samt konvalescentvård (18 §).

Kungl. Maj :t kan förordna att kommun, som vidtar åtgärder för att be­

reda medellösa eller mindre bemedlade personer läkarvård, skall av veder­

börande sjukkassa erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som sålunda

beretts försäkrad. Vidare äger sjukkassa med arbetsgivare som anordnar

läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter

för sjukvårdsförsäkringen kan antagas minska, överenskomma om skälig

gottgörelse för arbetsgivarens kostnader. Sådan överenskommelse skall fast­

ställas av tillsynsmyndigheten (19 §).

Sjukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar med

minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt dessutom vissa gifta

eller tidigare gifta kvinnliga kassamedlemmar ulan sådan inkomst (7 §).

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i

penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills

vidare åtnjuta av sådant arbete. Sådan årsinkomst av förvärvsarbete, som

arbetstagare kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller

enskild tjänst benämnes i lagen årsinkomst av tjänst (8 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

24

Beträffande förutsättningarna för erhållande av sjukpenning gäller, att

\id sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, utgår hel sjukpen-

ning. Vid sjukdom, som inte medför förlust av arbetsförmågan men ned­

sättning av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning. Såsom sjuk­

dom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt

arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning ut­

givits, och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedö­

mande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen

kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på

grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jäm­

förligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig

skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas huru­

vida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning,

ar i stånd att försörj a sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade

enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbets-

oförmögen (21 §). Om försäkrad utan giltig anledning vägrar att under­

kasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta

sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag

erbjudits honom av allmänna medel, kan sjukpenning helt eller delvis tills

vidare forvagras honom under förutsättning att han erinrats om denna

påföljd (27 §). Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad fullgör tjänst­

göring som värnpliktig eller i vissa angivna fall tagits i förvar på det all­

männas bekostnad (23 §).

Alla sjukpenningförsäkrade medlemmar är tillförsäkrade grundsjuk­

penning med 3 kronor om dagen (22 §). Till grundsjukpenningen utgår i

förekommande fall barntillägg (24 §). De medlemmar, vilkas årsinkomst

av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor, är därjämte försäkrade för tilläggs-

sjukpenmng som utgår med varierande belopp, beroende på vilken sjuk­

penningklass medlemmen placerats i på grund av den för honom beräk­

nade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kronor och

lagsta en krona. Efter 180 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen, dock

inte i de lägsta klasserna (22 §). Under tid för sjukhusvård utbytes sjuk­

penningen mot hempenning. Denna motsvarar sjukpenningen minskad med

tre kronor, dock med högst hälften av sjukpenningen (25 §).

Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta huruvida medlem

skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara fallet, placera ho­

nom i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan skall också, när det

kommit till dess kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst eller annat

förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,

utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas. Beslut härom träder

i kraft tidigast vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock

ej ske under pågående sjukdom, såvida inte sjukhjälpstiden utgått eller,

då fråga är om yrkesskada, den s. k. samordningstiden gått till ända (11 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

26

penningklass (34 §). Den sammanlagda avgiften för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning får icke överstiga 2 procent av den

taxerade inkomsten. Sjukförsäkringsavgift som för ett kalenderår uppgår

till lägre belopp än fem kronor skall ej påföras (35 §). Sjukförsäkrings-

avgifterna upptages i samband med uppbörden av de allmänna skatterna

(36 §).

Arbetsgivarna bidrager till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §). Till de allmänna sjukkassorna

utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslind-

ringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag (40 §). Sjukhjälpsbidraget utgår

med viss procentuell andel av utgifterna under kalenderåret, nämligen be­

träffande läkarvård, gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård och andra

sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 § samt resor med 50

procent, beträffande grundsjukpenning och motsvarande del av hempen-

ning med 50 procent samt beträffande barntillägg med 75 procent (41 §).

Som avgiftsersättningsbidrag utgår tio kronor för varje medlem, som vid

debitering av slutlig skatt icke påförts avgift för sjukvårdsförsäkringen på

den grund att hans taxerade inkomst understiger 1 200 kronor eller att han

vid utgången av det år avgiften avser upphört att vara medlem, fyllt 67 år

eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än ålderspension (44 §).

Den frivilliga försäkringen innebär bl. a., att sjukpenningför-

säkrad medlem, som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst, genom frivilliga avgifter äger försäkra sig hos den centralsjuk­

kassa han tillhör för erhållande av visst tillägg till den sjukpenning, som

utgives på grund av den obligatoriska försäkringen (47—53 §§).

Beträffande den frivilliga försäkringen skall åtskilliga stadganden om

den obligatoriska försäkringen i tillämpliga delar lända till efterrättelse

(54 §).

Lagen om yrkesskadeförsäkring

Försäkring enligt lagen den 74 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 (nr

243, ändr. 399/55 och 75/58) är dels obligatorisk och dels frivillig. Den obli­

gatoriska försäkringen bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla

arbetstagare samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jäm­

förliga personer. Försäkringen bedrives av riksförsäkringsanstalten och

vissa ömsesidiga försäkringsbolag.

Den obligatoriska försäkringen avser yrkesskador, dvs. ska­

dor till följd av olycksfall i arbetet ävensom vissa yrkessjukdomar (6 §).

Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor,

läkemedel, proteser m. in. Med läkarvård likställes sjukgymnastik och vissa

andra liknande behandlingar (12 §). 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse beträffande den

frivilliga (48 §).

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

Militär er sättningsf örordningen

Enligt förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning)1

(nr 261, ändr. 256/53, 672/53, 460/54 och 362/55) utgår ersättning till värn­

pliktiga och viss annan personal vid krigsmakten vid skada under militär­

tjänstgöring enligt regler som i väsentliga avseenden överensstämmer med

dem, som gäller enligt YFL. Sålunda ersättes kostnader för läkarvård,

tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. m. Med läkarvård

likställes sjukgymnastik och vissa andra liknande behandlingar. Sjukpen-

ning, barntillägg, hempenning, livränta och begravningshjälp utgår efter

väsentligen samma grunder som de, vilka gäller enligt YFL (6—7 §§)

Även för bedömande av arbetsförmågans nedsättning gäller bestämmelser

motsvarande dem som gäller enligt YFL (8 §).

Epidemilagen m. m.

Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändr. 299/37, 562/38, 114/39,

485/40, 1049/40, 422/44, 130/46, 457/48, 48/50, 214/52, 272/52, 430/53 och

362/54) äger hälsovårdsnämnd underkasta en person, vilken utan att vara

sjuk likväl av läkare misstänks föra smitta av epidemisk sjukdom, den

observation och isolering som nämnden finner erforderlig. Blir sådan person

intagen på epidemivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal för isolering,

är han berättigad att kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt rum på

inrättningen, så länge han är intagen där. Kostnaden härför skall betalas

av vederbörande landstingskommun eller stad utanför landstingskommun.

I lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 294; ändr.

459/58) stadgas om ersättning av statsmedel för inkomstbortfall till följd

av ingripande mot smittbärare enligt epidemilagen, livsmedelsstadgan eller

mejeristadgan. Ersättning till tillfällig smittbärare, dvs. smittbärare som

icke är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår i princip med

det belopp som i form av sjukpenning (hempenning) skulle ha utgivits

till vederbörande, om han hade varit sjuk. Någon karenstid gäller dock ej.

Ersättningen beräknas och utbetalas av sjukkassorna, som återfår utgivna

belopp av staten. Ersättning till kronisk smittbärare, dvs. smittbärare

som är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår efter andra

grunder och utbetalas av länsstyrelserna. Till sådan smittbärare kan utgå

ersättning även för annan förlust än inkomstbortfall.

1 Denna förordning benämnes i det följande Milf.

30

som för ändamålet inrättat särskilda verkstäder eller företag. År 1958 fanns

i landet sammanlagt ca 900 platser för hel- och halvskyddad sysselsättning.

Utredningen uttalar, att det från samhällsekonomisk synpunkt är av stor

betydelse, att sjuka och skadade så snart som möjligt kan sättas i stånd

att återgå i arbete. Kostnaderna för den sociala understödsverksam-

heten kan hållas nere, samtidigt som produktionen tillföres arbetsinsatser.

Än större vikt måste emellertid fästas vid den personliga omsorgen om de

människor, vilka drabbats av sådan sjukdom eller skada, som medfört ned­

satt eller minskad arbetsförmåga. För socialförsäkringen måste det vara eu

angelägen uppgift att medverka i rehabiliteringsverksamheten såväl i admi­

nistrativt som i ekonomiskt avseende.

Vad den administrativa medverkan beträffar föreslår utred­

ningen på grundval av viss försöksverksamhet, att ett organiserat sam-

aibete kommer till stånd mellan sjukkassorna och arbetsvårdsorganen för

att möjliggöra ett tidigt uppmärksammande av behovet av arbetsvärd. Inom

varje centralsjukkasseområde bör enligt utredningens förslag finnas ett

samarbetslag bestående av representanter för sjukkassorna och arbetsvårds­

organen. Till dessa samarbetslag skall sjukkassorna inrapportera sjuk­

skrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet. Denna prövning

bör beträffande samtliga sjukskrivna i princip påkallas senast då sjuk-

hjälp utgått under tre månader. När fråga är om yrkesskadefall, som

överlämnas från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen, anser utred­

ningen att sjukkassorna i förekommande fall bör anmäla vidtagna eller

planerade arbetsvårdsåtgärder till yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Ut­

redningen rekommenderar även ett utvidgat samarbete mellan försäkrings-

inrättningarna och arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare förordar utredningen,

att uppgifter, som finnes tillgängliga hos socialförsäkringsorganen och som

behovs för arbetsvårdsorganens bedömning av hjälpbehovet, skall tillhanda­

hållas de sistnämnda samt att sjukkontrollanterna vid sidan av sjukkon­

trollen skall få till uppgift att insamla utredningsmaterial i fråga om sjuk-

försäkringsklientelet för arbetsvårdsorganens räkning.

Någon ekonomisk medverkan från socialförsäkringens sida åt

institutioner som bedriver rehabiliteringsverksamhet bör enligt utredningen

för närvarande icke lämnas. Ej heller anser utredningen erforderligt att

socialförsäkringen lämnar ekonomiskt stöd åt den enskilde vid den m e d i-

cinska rehabiliteringen, när det gäller de särskilda kostnaderna

harfor i samband med sluten vård. Beträffande kostnaderna vid den öppna

vården erinrar utredningen om att för närvarande enligt 18 § SFL, 12 § YFL

och 6 § Milf kostnaderna för sjukgymnastik och viss annan fysikalisk be­

handling kan ersättas, medan kostnaderna för sådana viktiga åtgärder inom

den medicinska rehabiliteringen som funktionsprövning och arbetsterapi

mte ersattes. Det synes utredningen erforderligt att bringa ifrågavarande be­

stämmelser i bättre överensstämmelse med riktlinjerna inom den medi­

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

32

och försörjningsbidrag av varierande storlek — i regel mellan 200 och

300 kronor i månaden. Därjämte kan vissa tilläggsförmåner utgivas. Försörj-

ningsbidraget reduceras med hänsyn dels till den från verkstaden utgående

arbetsersättningen och dels til! övriga utgående förmåner (ersättning från

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, sjukkassa etc.). I flertalet

fall har landstingen skaffat sig en återförsäkring för försörjningsbidraget

(till en del eller i dess helhet) genom att avkräva hemortskommunen

ansvarsförbindelse eller utverka direkta kommunala stipendier.

Ett mindre antal landstingsverkstäder tillämpar ett ersättningssystem

med ackordslön och garanterad timpenning samt vissa andra förmåner

(arbetskläder, bostadsbidrag, sjuklön), medan klienten vid behov av kom­

pletterande bidrag hänvisas till hemortskommunen. Detta system överens­

stämmer i sina huvuddrag med det som gäller för kommunala och enskilda

verkstäder, vilka i allmänhet är inriktade på skyddad sysselsättning men

där arbetsträning även förekommer. Vid dessa senare verkstäder utgår

nämligen ersättningen i form av ackordslön eller garanterad timpenning,

fastställd med hänsyn till arbetsuppgifternas art och klienternas arbets­

förmåga. I enstaka fall utgives vidare resebidrag. Särskilda försörj nings­

bidrag utgår däremot inte genom verkstaden, utan klienten hänvisas till

socialnämnden, därest behov av kompletterande ekonomisk hjälp föreligger.

Förklaringen till att landstingens träningsverkstäder i motsats till de

kommunala och enskilda verkstäderna utger eller förmedlar försörjnings-

bidrag får enligt utredningen sökas i rent praktiska förhållanden. Eftersom

klienterna under träningstiden vistas utanför hemorten, har det ansetts

rationellt, att de inte i varje särskilt fall då behov av ekonomiskt stöd

uppstår skall behöva vända sig till hemortens socialvårdsorgan. Någon

egentlig skillnad mellan de båda systemen föreligger inte. Huvudregeln är

densamma, nämligen att ersättning utgår för utfört arbete. Den omständig­

heten att arbetsinkomsten i vissa fall kompletteras med försörj ningsbidrag,

som utgives av verkstädernas huvudmän i samarbete med hemortskom­

munen, medan i andra fall hjälp utgår direkt från hemortskommunen, torde

ej medföra att själva arbetsersättningen får olika karaktär.

Utredningen erinrar om att frågan om nedsättning eller indrag­

ning av sjukpenning vid ökad arbetsförmåga skall avgöras med till-

lämpning av 21 § SFL. Enligt detta stadgande utgår vid arbetsoförmåga

hel sjukpenning och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften

halv sjukpenning. Är nedsättningen mindre än hälften, utgår inte sjuk­

penning. Arbetsvärden syftar enligt utredningen till att föra den som på

grund av sjukdom eller skada ej kan försörja sig från arbetsoförmåga till

högsta möjliga grad av förvärvsförmåga. Givet är, anför utredningen, att

under denna tid vid något tillfälle gränsen mellan arbetsoförmåga och ned­

sättning av arbetsförmåga överskrides, liksom också att vid någon tidpunkt

nedsättningen kommer att understiga hälften. Bedömningen av arbetsför-

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

33

inågan bör härvid enligt utredningens uppfattning ske mot bakgrunden av

den sjukpenningförsäkrades faktiska möjligheter att erhålla inkomst av

förvärvsarbete.

Beträffande personer som undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning

eller yrkesutbildning i skol- eller kursform konstaterar utredningen, atf

dylika möjligheter i allmänhet inte föreligger förrän arbetsvårdsåtgärden

genomförts. Till yttermera visso är klienten under hela tiden för sitt uppe­

hälle uteslutande hänvisad till utbildningsbidrag. Utredningen uttalar, att

omständigheterna normalt torde vara sådana, att fullständig arbetsoför­

måga får anses föreligga till dess syftet med arbetsvårdsåtgärden vunnits.

Klienten torde därför under hela arbetsvårdsperioden få anses vara i sådant

tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som avses i 21 §

SFL.

När det gäller de former av arbetsvärd, vid vilken ersättning utgår för

utfört arbete, anser utredningen förhållandena vara annorlunda. Under

yrkesutbildning inom näringslivet, arbetsträning samt skyddad sysselsätt­

ning kan förbättringen i arbetsförmågan till viss grad anses återspeglad i

den vid dessa arbetsvårdsformer utgående arbetsersättningen. Med hänsyn

till den inkomst, som förvärvas under yrkesutbildning i näringslivet, arbets­

träning eller skyddad sysselsättning, torde det enligt utredningens mening

sålunda inte vara uteslutet, att sådan höjning av arbetsförmågan måste

anses ha inträtt, att nedsättning till halv sjukpenning respektive indrag­

ning av sjukpenning kan komma i fråga.

Ändring av sjukpenningförsäkringen får enligt 11 § SFL

inte ske under tid då sjukpenningför säkrad lider av sjukdom, som avses i

21 §, förrän sjukhjälpstiden eller — när det gäller yrkesskada — samord-

ningstiden utgått. Som nämnts har utredningen den uppfattningen att den

som undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller kursform

regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden får anses vara i sådant tillstånd

av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom, som

avses i 21 §. Någon ändring av sjukpenningförsäkrads sjukpenningklass

torde därför vid dessa arbetsvårdsformer i allmänhet inte aktualiseras annat

än vid utförsäkring.

Beträffande sjukpenningför säkrad, som undergår yrkesutbildning i nä­

ringslivet eller arbetsträning eller bcredes skyddad sysselsättning, kan det

däremot enligt vad utredningen funnit bli aktuellt med ändring av klass­

placering, därest det av arbetsersättningen och övriga omständigheter kan

anses framgå, att nedsättningen av arbetsförmågan är mindre än hälften.

Vid sådan ändring uppkommer emellertid spörsmålet, huruvida och i vad

mån ersättning som utgår vid arbetsvärd är alt betrakta som inkomst av

tjänst och därför skall påverka sjukpenningklassplaceringen.

Vid yrkesutbildning i näringslivet anser utredningen ett klart anställ­

ningsförhållande föreligga. Lön utgår i enlighet med marknadens villkor.

3 — Bilmng till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

34

Jämförelse kan göras med den lärlingsutbildning hos företagare, som före­

kommer för andra än partiellt arbetsföra. I sådana fall torde den utgående

arbetsersättningens karaktär av inkomst av tjänst inte ha ifrågasatts.

Beträffande arbetsersättningen vid arbetsträning och skyddad syssel­

sättning finner utredningen frågan mera svårbedömlig. Med hänsyn till

arbetsvårdsåtgärdernas natur av samhälleliga hjälpformer kan tveksamhet

råda huruvida inkomsten är att beteckna som inkomst av tjänst eller ej.

Utredningen har emellertid inhämtat, att riksförsäkringsanstalten ansett

att ersättningen även i dessa fall, i den mån den utgår för utförd arbets­

prestation, är att hänföra till inkomst av tjänst. Intages denna ståndpunkt

måste i förekommande fall avgöras, huruvida inkomsten till sin storlek

och varaktighet är sådan, att den bör läggas till grund för placering i sjuk­

penningklass. Utredningen anför härutinnan.

Enligt vad i förarbetena till SFL uttryckligen sagts, skall vid beräkning

av årsinkomsten hänsyn inte tagas till tillfälliga inkomstförändringar. Sjuk­

penningförsäkringen skall anpassas endast till mera varaktigt ändrade in­

komstförhållanden. I SFL har detta kommit till uttryck i bestämmelsen, att

med årsinkomst av förvärvsarbete skall avses den för år beräknade inkomst,

som man kan antagas komma att tills vidare åtnjuta, varvid enligt för­

arbetena sikte skall tagas 1 å 2 år framåt i tiden.

o När. det gäller yrkesutbildning i näringslivet, vilken ofta pågår relativt

lång tid, ökar arbetsinkomsten gradvis under hela utbildningstiden för att

mot slutet uppgå till vad som är gängse i yrket. Då arbetsinkomsten i denna

arbetsvårdsform kan antagas få varaktig karaktär, torde densamma därför

i allmänhet — såvitt inte bestämmelserna i 11 § SFL lägger hinder härför

— kunna föranleda inplacering i sjukpenningklass av icke sjukpenning-

försäkrad. Likaså torde under samma förutsättning för redan sjukpenning-

försäkrad ändring av sjukpenningklassplacering kunna ifrågakomma.

\ad sedan den skyddade verksamheten beträffar, är den avsedd att

varaktigt eller i varje fall under längre tid bereda sysselsättning åt ett

restklientel. Beräkningen av årsinkomsten torde med hänsyn härtill inte

vålla större svårigheter. För de olika verkstäderna finnes lönestatistik med

genomsnittssiffror för timförtjänst. Antalet arbetstimmar, som den enskilde

kan prestera, torde, sedan en viss prövotid förflutit, relativt lätt kunna an­

givas. Med anledning härav torde efter kortare observationstid kunna fast­

ställas, huruvida arbetsinkomsten för år räknat uppgår till sådant belopp,

att medlemmen skall tillhöra sjukpenningförsäkringen och i förekom­

mande fall i vilken sjukpenningklass han skall inplaceras.

Vid arbetsträning är förutsättningarna ej likartade. Arbetsträningen är

avsedd att pågå endast under kortare tid. Enligt uppgift uppgår den genom­

snittliga träningstiden till 4 å 5 månader. Man kan ej med säkerhet i det

enskilda fallet förutse vad som kan följa efter träningstidens slut. Till­

gängliga uppgifter för verksamhetsåret 1957 visar, att 35 % av fallen rekom­

menderats arbete, 14 % bedömts i behov av fortsatt arbetsvärd i form av

yrkesutbildning eller arbetsprövning, 4 % hänvisats till skyddad sysselsätt-

ning eller hemarbete samt att inte mindre än 21 % måst avbryta träningen

på grund av sjukdom och 26 % avbrutit av annan anledning. Möjlighet att

omedelbart efter träningen övergå i förvärvsarbete föreligger med andra

ord för mindre än hälften av fallen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 är 1959

35

Att under rådande förhållanden vid träningsperiodens början avgöra,

huruvida arbetsinkomsten under arbetsträningen kan bli av så stadig­

varande natur, att den bör påverka sjukpenningförsäkringen, är i det en­

skilda fallet därför inte möjligt. I stor utsträckning blir inkomsten av

tillfällig natur. På grund härav torde vid bestämmandet av tillhörighet till

sjukpenningklass någon hänsyn regelmässigt ej böra tagas till arbets­

inkomst, erhållen under arbetsträning.

Sammanfattningsvis finner utredningen, att nu gällande bestämmelser

endast medgiver begränsat utrymme för utgivande av sjukpenning under

tid för arbetsvärd, eftersom sjukhjälpstiden regelmässigt — om inte helt så

till stor del — tidigare tagits i anspråk. Vidare kan under tid för arbetsvärd

fråga uppkomma om nedsättning eller indragning av sjukpenning samt om

ändring av sjukpenningklass. Även inplacering av icke sjukpenningför-

säkrad i sjukpenningklass kan aktualiseras. Utredningen drar den slutsatsen

att sjukförsäkringens ekonomiska stöd åt den enskilde under tid för arbets­

värd ofta är ytterst ringa, i synnerhet vid mera tidskrävande arbetsvårds-

åtgärder. I samma mån som sjukpenning från sjukkassan tages i anspråk

under arbetsvärd, har detta återverkningar på medlemmens framtida för­

säkringsskydd, som härigenom minskas och i sämsta fall helt förbrukas.

Med hänsyn härtill ifrågasätter utredningen, om inte de nuvarande bestäm­

melserna bör ändras i syfte att möjliggöra en mera effektiv ekonomisk in­

sats från sjukförsäkringens sida i fråga om arbetsvårdsåtgärderna. Härvid

bör medlemmens behov av framtida försäkringsskydd jämväl beaktas.

Enligt utredningens mening kan två alternativa lösningar tänkas.

Det ena alternativet är att låta hel sjukpenning utgå under hela arbets*

vårdsperioden och att — med hänsyn till att långtidsfallen ofta förbrukat

sjukhjälpstiden före arbetsvårdsåtgärdens vidtagande — för ifrågavarande

fall förlänga sjukhjälpstiden. Detta skulle närmast förutsätta en bestäm­

melse innebärande, att tid varunder medlemmen undergår arbetsvärd inte

skall inräknas i sjukhjälpstiden. Med hänsyn till att ett avsteg från den

tvååriga sjukhjälpstiden skulle kunna få vittgående konsekvenser, bedömer

utredningen en dylik lagändring som ogenomförbar.

Det andra alternativet innebär, att sj ukpenningförsä k ringen

får vara vilande under tiden för arbetsvärd. De vid arbetsprövning

och yrkesutbildning utgående utbildningsbidragen reduceras med sjukpen­

ningen. För den enskilde är det därför likgiltigt om sjukpenning utgår eller

icke, emedan totalbeloppet ändå blir oförändrat — under förutsättning att

sjukpenningen understiger de maximibidrag som kan ifrågakomma under

arbetsvård. Den enskilde bär därför enligt utredningens mening ej något att

vinna genom att taga sin sjukpenningförsäkring i anspråk. Med hänsyn till

risken för utförsäkring torde han tvärtom helst se att så inte behöver bli

fallet. Vid arbetsträning anser utredningen förhållandet vara ett annat. Vis­

serligen utgives vid flertalet verkstäder som drives av landsting försörj-

ningsbidrag, men dessa varierar i storlek och utgår som regel av socialhjälps-

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

36

medel. Vid andra verkstäder förekommer inte några särskilda försörj nings-

bidrag. På grund härav torde enligt utredningen många klienter trots risken

för utförsäkring föredraga att i första hand utnyttja sjukpenningförmå­

nerna. Detta är i ännu högre grad fallet vid skyddad sysselsättning. För

klientelet i denna verksamhet torde för övrigt sjukhjälpstiden i allmänhet

ha gått till ända redan före arbetsvärdens insättande.

Utredningen uttalar som sin uppfattning att det vid arbets prövning och

yrkesutbildning i allmänhet är ett önskemål från den enskildes sida att inte

behöva taga sjukpenningförsäkringen i anspråk. Med nuvarande ordning är

det stor risk, att han vid avbrott i arbetsvärden på grund av recidiv i sjuk­

domen står utan försäkringsskydd, vilket inte kan anses tillfredsställande.

Utredningen föreslår därför, att det i lagen intages bestämmelser till förhind­

rande av att sjukkassemedlems försäkringsskydd i fråga om sjukpenning

påverkas under arbetsvärd, varom här är fråga. Dylika bestämmelser bör i

övrigt inte innebära någon ändring i medlemmens tillhörighet till och rättig­

het gentemot försäkringen. Sjukpenningförsäkringen skall med andra ord

kunna betraktas såsom vilande under tiden för arbetsvärd. Om och när ar­

betsvärden på grund av sjukdom avbrytes, skall medlemmen kunna upp­

bära sjukpenning på samma sätt som före arbetsvärdens början; allt givet­

vis under förutsättning att villkoren härför i övrigt är uppfyllda. Utred­

ningen hänvisar till att det redan nu finnes bestämmelser i SFL, vilka kan

sägas innebära ett slags vilande försäkring. I 23 § stadgas sålunda, att

sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring som värn-

pliktig. Enligt 33 § fjärde stycket föreligger vidare möjlighet för värn­

pliktig att efter ansökan befrias från avgift till tilläggssjukpenningförsäk-

ringen.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att i 23 § SFL intages en

bestämmelse av innehåll, att sjukpenning inte skall utgå för tid då försäkrad

undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning.

När det gäller garantierna för att en sjukkassemedlem skall kunna åter­

inträda i sina rättigheter, om arbetsvärden avbrytes på grund av sjukdom,

anför utredningen, att såsom i det föregående konstaterats en medlem, som

åtnjuter arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol-

eller kursform, regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden torde få anses

vara i sådant tillstånd, som avses i 21 § SFL. Någon ändring av sjukpenning­

klass kan därför med hänsyn till bestämmelsen i 11 § tredje stycket i regel

inte göras i dessa fall. Vid arbetsvärd i form av yrkesutbildning i närings­

livet torde det däremot, såsom tidigare framhållits, inte vara uteslutet, att

det blir aktuellt med ändring av den försäkrades sjukpenningförsäkring, om

det visar sig att nedsältningen av arbetsförmågan är mindre än hälften. För

att förhindra att nedsättning till lägre sjukpenningklass sker i något fall,

då fråga är om arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning,

föreslår utredningen, att i 11 § SFL intages en bestämmelse om att nedsatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

38

även den medicinska expertis som behandlat den sjuke bör deltaga. Beträf­

fande förslaget att utnyttja sjukkontrollanterna för insamlande av material

för arbetsvårdsorganens räkning har av statskontoret, Svenska socialvårds-

förbundet och Riksförbundet för partiellt arbetsföra ifrågasatts, huruvida

denna personal har erforderlig kompetens för uppgiften.

De föreslagna författningsändringarna lämnas i huvudsak utan erinran.

Statskontoret anför dock, att betänkandet inte innehåller några kostnadsbe­

räkningar, varför statskontoret saknar säkra hållpunkter för att kunna be­

döma räckvidden av de föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstift-

ningen. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid, om inte dessa reformförslag

bör upptagas i ett större sammanhang, exempelvis i samband med den pla­

nerade allmänna översynen av sjukförsäkringen.

I vissa avseenden framföres invändningar av remissorgan, som i princip

godtar utredningens förslag. Sålunda uttalar Sveriges läkarförbund, att de

föreslagna reglerna bl. a. med hänsyn till den terminologi, som man här rör

sig med, inger vissa farhågor för oklarheter och tolkningssvårigheter. Lik­

nande synpunkter framföres av försäkringsrådet, som anför, att arbetsvär­

den enligt vad betänkandet utvisar omfattar ett flertal olika, ofta varandra

avlösande moment som flyter in i varandra, och att det förefaller tveksamt,

huruvida sådana begrepp som arbetsprövning, arbetsträning och arbetsterapi

till sin innebörd är så avgränsade, att de inte lämnar rum för osäkerhet i

fråga om ersättningsrättens omfattning. Den undersökningsform som be­

nämnes funktionsprövning är också, enligt vad rådet förklarar sig ha erfa­

rit, ett mycket flytande begrepp.

Beträffande utredningens förslag, att kostnaden för arbetsterapi och funk­

tionsprövning skall ersättas i enlighet med reglerna för sjukgymnastik, utta­

lar riks försäkringsans fält en, att ersättningsrätten i fråga om arbetsterapi

tills vidare bör begränsas till fall, då arbetsterapien genomföres vid institu­

tion, knuten till sjukvårdsanstalt som avses i SFL. Denna begränsning fin­

ner anstalten tillrådlig främst med hänsyn till att någon klar gräns mellan

arbetsterapi och arbetsvårdande åtgärder, t. ex. i form av arbetsträning, inte

kan anses föreligga.

Departementschefen

För att bereda en sjuk eller skadad person möjlighet att helt eller del­

vis återgå till arbetslivet — oberoende av om i övrigt samhällets resurser

behöver tagas i anspråk för vederbörandes försörjning — bedrives numera

en alltmer omfattande s. k. rehabiliteringsverksamhet vid sidan av den

egentliga sjukvården. Inom rehabiliteringsverksamheten skiljer man mel­

lan en medicinskt betonad del och en arbetsmarknadsbetonad del. Den

medicinska rehabiliteringen, som svårligen kan klart avgränsas från den

egentliga sjukvården, avser att häva sjukdomen, förkorta konvalescenstiden

och överhuvudtaget förbättra patientens fysiska och psykiska duglighet. Den

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

39

arbetsmarknadsbetonade delen av rehabiliteringsverksamheten, som benäm­

nes arbetsvärd, syftar direkt eller indirekt till att skapa förutsättningar för

den partiellt arbetsföre att helt eller delvis genom arbete bereda sig för­

sörjning.

o

. .

Den rehabiliteringsverksamhet, som byggts upp under senare år, har givit

goda resultat, och det har visat sig att handikappade efter genomgången trä­

ning eller utbildning kan göra en god insats i arbetslivet. Verksamheten ar

därför av stor samhällsekonomisk betydelse. För den enskilde är det av

oskattbart värde att kunna återgå till normala levnadsförhållanden. Rehabi­

literingsverksamheten fyller sålunda en betydelsefull samhällsfunktion. Tve­

kan bör inte råda om att det även ligger i socialförsäkringens intresse att på

allt sätt medverka till att stödja denna verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Frågan om socialförsäkringens medverkan, administrativt och ekono­

miskt, i rehabiliteringsverksamheten har undersökts av utredningen om so­

cialförsäkring och arbetsanpassning. Beträffande den administrati­

va medverkan föreslår utredningen, att det inom varje centralsjuk-

kasseområde skall utses ett samarbetslag bestående av representanter för

sjukkassorna och arbetsvårdsorganen. Till dessa samarbetslag skall enligt

utredningens förslag sjukkassorna senast då sjukhjälp utgått under tre må­

nader inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbe-

hovet. Härigenom erhålles möjlighet att i tid påkalla rehabiliteringsåtgärder.

Viss försöksverksamhet har förekommit, vilken givit goda resultat. Utred­

ningen föreslår vidare utvidgat samarbete i olika avseenden mellan berörda

socialförsäkringsorgan och arbetsvårdsorganen. Bl. a. förordas att sjukkon­

trollanterna vid sidan av sjukkontrollen skall få till uppgift att för arbets-

vårdsorganens räkning insamla utredningsmaterial beträffande försäkrade,

för vilka behov av arbetsvårdande åtgärder kan föreligga.

Utredningens förslag till samarbete i olika former synes mig kunna med­

föra, att en smidig och kontinuerlig samverkan åvägabringas mellan social-

försäkringsorganen och de arbetsvårdande institutionerna till fromma för

rehabiliteringsverksamheten. Jag utgår därför från att utredningens rek°m_

mendationer uppmärksammas av berörda organ. Härvid synes även möjlig­

heterna till samarbete med den läkare, som behandlat den sjuke, i enlighet

med medicinalstyrelsens påpekande kunna tillvaratagas. Medverkan av

sj ukkonlrollanterna vid insamlande av material för arbetsvårdsorganens

räkning förutsätter, att Kungl. Maj :t förordnar därom med stöd av 58 §

andra stycket SFL. Det torde ankomma på riksförsäkringsanstalten och ar­

betsmarknadsstyrelsen att, i den mån lämplig personal för uppgiften finnes

att tillgå, göra framställning om sådant förordnande. I

I avsikt att söka stimulera den enskilde i dennes strävan att återanpassa

sig till arbetslivet har utredningen föreslagit vissa ändringar i SFL, YFL och

40

Kungl. Maj.fs proposition nr 161 år 1959

Milf, vilka syftar till att öka samhällets ekonomiska medverkan

vid rehabiliteringen, såvitt angår stödet åt den enskilde. De föreslagna änd­

ringarna medför därjämte en omfördelning av det ekonomiska stödet mellan

socialförsäkringen och andra samhälleliga hjälpformer.

Sålunda föreslår utredningen sådana ändringar i 18 § SFL, 12 § YFL och

6 § Milf, att de åtgärder som inom den medicinska rehabiliteringen går un­

der benämningen funktionsprövning och arbetsterapi gö-

res ersättningsberättigande. Utredningen framhåller, att dessa

åtgärder utgör viktiga delområden av den medicinska rehabiliteringen och

att det synes erforderligt att bringa socialförsäkringens bestämmelser i bättre

överensstämmelse med riktlinjerna för denna verksamhet.

Remissorganen har delat utredningens uppfattning att det föreligger skäl

för att ifrågavarande rehabiliteringsformer göres återbäringsberättigande.

Från flera håll har emellertid framhållits, att oklarhet råder beträffande in­

neborden av begreppen funktionsprövning och arbetsterapi samt deras av-

gränsning i förhållande till andra rehabiliteringsåtgärder. Det har därför

uttalats farhågor för att tolkningssvårigheter kan uppstå.

Enligt min mening kan de under remissbehandlingen gjorda erinringarna

inte frånkännas fog. Sålunda förefaller gränsen mellan vad som benämnes

arbetsterapi och arbetsträning vara flytande. Inte heller är det klart om ar­

betsterapi skall anses inbegripa även sysselsättningsterapi. Begreppet funk­

tionsprövning synes också vara relativt obestämt, och denna undersöknings­

form ingår enligt vad jag erfarit även sotr. ett led i den egentliga sjukvården.

Till de angivna invändningarna mot utredningens förslag kommer, att ett

genomförande av detsamma skulle medföra en utvidgning av de i 18 § SFL

stadgade undantagen från lagens huvudprincip att endast läkarvård är åter-

baringsberättigande. Även i andra sammanhang har förslag framförts om

utvidgningar i återbäringsrätten till andra kostnader än sådana som avser

läkarvård. Som inledningsvis berörts har emellertid hittills ansetts, att så­

dana utvidgningar av ersättningsrätten, vilka kan sägas innebära ett från­

gående av nu gällande allmänna principer för lagstiftningen, bör anstå till

dess man vid den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringen kan

göra en mera omfattande och allsidig provning av de föreslagna ändringarnas

angelägenhetsgrad. Någon anledning att

i

nuvarande läge intaga en annan

ståndpunkt synes inte föreligga. Den allmänna översynen av sjukförsäk­

ringen torde få komma till stånd inom en relativt nära framtid bl. a. som

följd av pensionsreformen.

På grund härav och med hänsyn till att ett genomförande av förslaget kan

antagas medföra icke obetydliga kostnadsökningar för sjukkassorna, anser

jag mig för närvarande inte kunna tillstyrka de föreslagna ändringarna i

18 § SFL. Med hänsyn till frågans betydelse för de skadade och sjuka, som

underkastar sig ifrågavarande såväl kostsamma som tidskrävande behand­

ling, bör emellertid ett förnyat övervägande ske i samband med den all­

sjukpenningförsäkrad medlem skall vara enbart sjukvårdsförsäkrad eller

att en sjukpenningförsäkrads klassplacering ändras. Härvid är att märka,

att enligt 22 § SFL en medlems tillhörighet till högre sjukpenningklass än

den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst samt

att placeringen i viss klass är beroende av storleken av denna årsinkomst.

Enligt 11 § SFL får vidare — frånsett speciella fall — ändring av en med­

lems sjukpenningförsäkring inte ske under tid, då han lider av sjukdom,

som medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under tid,

då medlemmen undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller

kursform, uppbär han inte någon arbetsersättning, och i regel synes han

därvid böra anses lida av sjukdom, som nyss sagts. Vid dessa former av

arbetsvärd torde därför någon ändring av hans sjukpenningförsäkring i

allmänhet icke bli aktuell. Annorlunda blir förhållandet vid de former av

arbetsvärd, vid vilka arbetsersättning utgår. Denna ersättning kan vara

så stor att arbetsförmågan inte kan anses nedsatt med hälften. Vid yrkes­

utbildning i näringslivet och vid skyddad sysselsättning torde vidare arbets­

ersättningen vara av så pass varaktig karaktär och i övrigt av sådan art,

att den kan medföra ändring av sjukpenningförsäkringen. Arbetsträningen

däremot är avsedd att pågå endast kortare tid, och som regel torde in­

komsterna under dylik arbetsvärd inte kunna anses ha den varaktighet, att

de bör beaktas vid bestämmandet av sjukpenningklass.

Sjukpenning må enligt 29 § SFL vid varje sjukdom utgå under högst

två år. Detta medför, att en försäkrad som undergår arbetsvärd efter en

långvarig sjukdom vid återfall i sjukdomen under pågående arbetsvärd

kan komma att stå utan försäkringsskydd.

Utredningen har ansett det otillfredsställande att en försäkrad som under­

går arbetsvärd — särskilt mera tidskrävande sådan — riskerar att försäk­

ringsskyddet i fråga om rätten till sjukpenning förloras eller försämras

medan denna vård pågår. Detta förhållande kan utgöra ett avhållande mo­

ment, när den försäkrade skall taga ställning till huruvida han skall under­

kasta sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. De försäkrade bör i stället

stimuleras till att ställa sig till förfogande för sådana åtgärder, vilka på kort

sikt inte sällan kräver personliga uppoffringar.

I syfte att undanröja olägenheterna av gällande regler föreslår utred­

ningen därför, att sjukpenningförsäkringen skall vara

vilande medan en försäkrad undergår vissa former av arbetsvärd,

nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Förslaget innebär, att sjuk­

penning inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt att placering

i lägre sjukpenningklass icke skall få äga rum under sagda tid.

Om utredningens förslag genomföres, skulle den fördelen vinnas, att en

försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvärd, skulle bibe­

hålla det försäkringsskydd, som han har då arbetsvärden påbörjas, så att

detta vid senare uppkommande behov kan tagas i anspråk. Den försäkrade

⁴²

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

43

torde i regel finna det förmånligare, att sjukpenning inte utgår under arbets­

värden, eftersom han på så vis får uppbära de utgående utbildningsbidragen

oreducerade och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat. Möjligen skulle

någon, vars sjukpenning är hög, kunna anse det förmånligare att upp­

bära denna medan arbetsvärden pågår. Även i sådana fall — som måste

vara ytterst sällsynta — torde emellertid den försäkrade ha intresse av att

undvika utförsäkring. För de försäkrade bör därför de regler, som utred­

ningen föreslagit, vara förmånligare än de nu gällande. Härtill kommer, att

praktiska skäl talar för att den partiellt arbetsföre erhåller det samhälleliga

stödet från ett enda håll, i detta fall för närvarande arbetsvårdsorganen.

Vidare befrias sjukkassorna från de relativt tidsödande och komplicerade

avgöranden, som nu ofta måste träffas, huruvida vid ifrågavarande former

av arbetsvärd hel, halv eller ingen sjukpenning skall utgå.

Jag tillstyrker därför, att de av utredningen i detta avseende föreslagna

lagändringarna genomföres. Sålunda bör 11 § SFL ändras sa att en för­

säkrad inte får placeras i lägre sjukpenningklass medan han undergår

arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 § SFL bör intagas en bestämmelse

om att sjukpenning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvärd.

Med hänsyn till att den försäkrade vid avbrott i arbetsvärden på grund av

sjukdom omedelbart är berättigad till sjukpenning, anser jag i likhet med

utredningen, att han bör erlägga avgift till sjukpenningförsäkringen i vanlig

ordning för den tid varunder arbetsvärden pågår.

Vad gäller den form av arbetsvärd, som benämnes arbetsträning, har

utredningen inte funnit skäl att föreslå bestämmelser av det slag som för­

ordas beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning. Som skäl härför an-

föres, att vid vissa arbetsträningsverkstäder några särskilda försörj nings-

bidrag inte alls utgår och att vid övriga verkstäder bidragen är av högst

varierande storlek och som regel i sista hand bestrides av socialhjälpsmedel,

varför den försäkrade trots risken för utförsäkring i allmänhet föredrager

att i första hand utnyttja sjukpenningförmånen. För att de försäkrade skall

stimuleras att underkasta sig arbetsträning föreslår utredningen i stället, att

i 21 § SFL införes en bestämmelse om rätt till hel sjukpenning vid arbetsträ­

ning under en tid av högst sex månader, oavsett graden av arbetsförmågans

nedsättning.

Otvivelaktigt kan det förhållandet att en partiellt arbetsför löper risken

att förlora sin sjukpenning eller få denna nedsatt, när han påbörjar arbets­

träning —- liksom när han över huvud taget börjar arbeta — verka avhål­

lande på hans strävan att försöka återgå till arbetslivet. Vid arbetsträning

torde dock ofta, särskilt i början av verksamheten, den försäkrades arbets­

förmåga alltjämt vara nedsatt i sådan grad, att rätt till åtminstone halv

sjukpenning föreligger. I den mån arbetsförmågan inte är nedsatt med

minst hälften synes det knappast tillrådligt att i detta sammanhang avvika

från de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning enligt SFL. När det

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

44

gäller frågan om specialregler vid arbetsträning, bör särskilt beaktas att

gränsen mellan denna verksamhet och skyddad sysselsättning, beträffande

vilken särbestämmelser ej ifrågasatts, är mycket oklar och att dessa två

arbetsvårdsformer ofta bedrives vid samma verkstäder utan någon tydligare

avgränsning dem emellan. Som påpekats under remissbehandlingen är grän­

sen mellan arbetsterapi och arbetsträning likaså flytande. Av angivna skäl

kan jag därför inte nu tillstyrka den föreslagna ändringen i 21 § SFL. Det

synes i stället finnas anledning att avvakta erfarenheterna vid tillämp­

ningen av de ändrade regler, som jag föreslår beträffande arbetsprövning

och yrkesutbildning.

Beträffande ersättning enligt YFL och Milf har utredningen

föreslagit ändring av de bestämmelser i 10 § YFL och 8 § Milf som stadgar,

att det vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för

yrkesutbildning skall beaktas i vad man utbildningen medför hinder för

den försäkrade att utföra förvärvsarbete. Ändringsförslaget innebär att be­

stämmelserna skall utvidgas till att utöver yrkesutbildning även avse arbets­

prövning och arbetsträning. Jag kan tillstyrka utredningens förslag såvitt

det rör arbetsprövning, medan jag i den del det avser arbetsträning i likhet

med vad som gäller förslaget om motsvarande ändring i SFL inte anser mig

kunna biträda vad utredningen förordat.

De föreslagna bestämmelserna om vilande sjukpenningförsäkring medför

vissa ökade kostnader för utbildningsbidrag vid arbetsprövning och

yrkesutbildning, beroende på att bidraget inte längre kommer att minskas

med belopp motsvarande utgående sjukpenning. Kostnadsökningen torde

dock ej vara av sådan storleksordning att den påverkar beräkningen av stats­

anslag för ifrågavarande ändamål (V ht p. 79 i årets statsverksproposition).

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Sjukresorna

S jukr eseu.tr edningen

Inledningsvis framhåller utredningen, att den ansett sig endast böra

framlägga förslag, som kan anses helt förenliga med de grundsatser efter

vilka sjukförsäkringen i sin helhet utformats, och att utredningen avstått

från att föreslå ändringar, som skulle kunna föregripa en kommande mera

allmän översyn av sjukförsäkringen.

Utredningen behandlar först frågan vilka slags resor som bör

omfattas av försäkringsskyddet. Enligt gällande bestäm­

melser avser detta endast resor för erhållande av läkarvård och sjukhus­

vård. Ersättningsrätten är sålunda begränsad av den i 4 § SFL givna be­

stämningen av bl. a. begreppet läkarvård. För att kostnader för läkarvård

skall kunna ersättas kräves, att vårdbehovet är föranlett av sjukdom, att

45

vården har meddelats av läkare och att sjukdomen har krävt läkares med­

verkan. Utredningen har övervägt, om rätten till ersättning från sjukför­

säkringen bör utvidgas till att omfatta kostnader för resor för erhållande

av sjukvård som meddelas av annan än läkare, företrädesvis resor till sjuk­

sköterska och vanföras resor till ortopedisk klinik för inprovning av protes,

bandage eller liknande hjälpmedel, då läkares medverkan inte erfordras.

Utredningen finner emellertid, att ett införande av rätt till ersättning för

ifrågavarande resekostnader skulle innebära ett principiellt avsteg från den

begränsning av sjukförsäkringens område, som statsmakterna, fiämst av

försiktighetsskäl, ansåg nödvändig vid försäkringens genomförande. Ett

sådant avsteg bör inte göras annat än i samband med en prövning av hela

frågan, huruvida annan sjukvård än läkarvård och sjukhusvård bör om­

fattas av sjukförsäkringen. Utredningen är därför inte beredd att föreslå

införande av rätt till ersättning för dylika resor. På grund av olika tolk­

ningar av sjukdomsbegreppet råder oklarhet i tillämpningen beträffande

ersättning för resor till och från ortopediska kliniker. Utredningen föreslår,

att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen i samråd utarbetar till-

lämpningsföreskrifter beträffande den ortopediska vården samt delger sjuk­

kassorna och vederbörande läkare dessa.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om ersättning för

resor för erhållande av sådan behandling och vård som avses i 18 § SFL,

de s. k. frivilliga prestationerna. Beträffande ersättning för resor till kon­

valescenthem hänvisar utredningen till vad som anförts vid riksdagsbehand­

lingen av en motion i ämnet vid 1956 års riksdag (L-U 1956: 54). Utred­

ningen uttalar för sin del, att den genomsnittliga ökning av försäkrings-

utgifterna, som skulle följa om rätt till kostnadsersättning för dylika kon-

valescenthemsresor infördes, visserligen skulle bli tämligen ringa, men

ifrågasätter, om det skall anses mest angeläget att just rätt till ersättning

för dessa resor i första hand införes bland tilläggsförmånerna enligt 18 §

SFL. Det synes enligt utredningen från flera synpunkter kunna hävdas,

att resor för erhållande av sjukgymnastik behandling är väl så angelägna

som konvalescenthemsresorna. De sjukgymnastiska behandlingsformerna

torde ofta vara av väsentlig betydelse för återställande av aibetsförmagan

helt eller delvis efter olycksfallsskador eller sjukdomar med partiellt invali­

diserande verkningar. Det hör också beaktas, att konvalescenthemmens vård

i viss utsträckning avser rekreation i profylaktiskt syfte. Med hänsyn till

det anförda bör ersättning för konvalescenthemsresor inte upptagas som

tilläggsförmån i sjukförsäkringen utan att detta samtidigt blir fallet med

resor till och från sjukgymnast samt — för enhetlighetens skull — övriga

resor för erhållande av vård som avses i 18 § SFL. Utredningen anför vidare.

En utsträckning av riskutjämningen till att omfatta de kostnadsobjekt

som nu är i fråga synes kunna medföra så allvarliga ekonomiska konse­

kvenser för en del sjukkassor alt den inte hör genomföras utan att också

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

46

andra alternativ till utvidgning övervägs, varvid även ändrade grunder för

kostnadsfördelningen kan bli påkallade.

Vi har inte ansett, att vårt utredningsuppdrag innefattar någon mera all-

män prövning och gradering sinsemellan av möjliga utvidgningar av sjuk­

försäkringen. Ej heller har vi ansett oss böra ingå på någon prövning av

grunderna för fördelningen av sjukkassornas utgifter för sjukförsäkringen.

Med hänsyn härtill har vi funnit oss böra avstå från att framlägga förslag

om kostnadsersättning för resor i samband med vård som avses i 18 § SFL.

Frågan om sådan utvidgning av försäkringsskyddet bör lämpligen över­

vägas i samband med en mera allmän översyn av området för sjukför­

säkringen och av grunderna för försäkringsutgifternas finansiering.

I fråga om vilka kostnader som bör ersättas föreslår ut­

redningen ändrade regler i två avseenden, dels beträffande övernattnings-

kostnader, dels rörande kostnader för vårdare och följeslagare.

Sjukförsäkringen lämnar för närvarande inte någon ersättning för de

kostnader, som en försäkrad kan åsamkas genom att han till följd av brist

på kommunikationsmedel måste vidkännas övernattningskostna-

der. Dessa beaktas inte heller vid kostnadsjämförelse för att utröna billi­

gaste färdsätt. Enligt utredningens mening är verkningarna av nuvarande

regler inte tillfredsställande. Befolkningen i glesbygderna, som är hänvisad

till att övernatta under sjukresa för att kunna anlita de billiga, reguljära

kommunikationsmedlen, blir missgynnad i förhållande till dem som bor så

till, att de kan fullborda resan på en och samma dag. Det är enligt utred­

ningen önskvärt, att sjukförsäkringen utvidgas att omfatta också ersätt-

ning för logikostnader. Utredningen föreslår därför, att bestämmelser in­

föres, enligt vilka ersättning för övernattningskostnad må utgå när färd­

medel i reguljär trafik inte kan utnyttjas utan att den försäkrade över­

nattar under vägen. Ersättningen föreslås maximerad till belopp, motsva­

rande lägsta nattraktamente enligt allmänna resereglementet, f. n. 13 kronor

för natt.

När det gäller tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för

kostnader för följeslagare enligt 16 § SFL och för vårdare och

följeslagare enligt 17 § SFL konstaterar utredningen, att praxis utveck­

lat sig mot en hög grad av enhetlighet både beträffande vem som är att

anse som vårdare eller följeslagare och i vilken utsträckning kostnaderna

för vårdaren skall ersättas. Sålunda konstaterar utredningen, att i överens­

stämmelse med vad som kan utläsas ur förarbetena till SFL ersättning för

följeslagares kostnader endast utgår med belopp motsvarande resekostna­

der med billigaste färdsätt, medan kostnaderna för vårdare i allmänhet utgår

med belopp motsvarande dels arvode eller kompensation för inkomstbortfall,

dels traktamente och dels resekostnad beräknad med hänsyn till det färd­

sätt som vårdaren i verkligheten begagnat sig av.

Om den sjuke haft ett ostridigt behov av följeslagare på färden och åsam­

kats kostnader härför utöver resekostnader, kan det enligt utredningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

47

framstå som egendomligt, att sjukförsäkringen endast ersätter resekostna­

derna men lämnar åt den försäkrade att själv stå för övriga kostnader. Sär­

skilt otillfredsställande förefaller gränsdragningen mellan vårdare och följe­

slagare, när ett klart behov av vård under resan är för handen men någon

person, som uppfyller kraven på vårdare i lagens mening, inte står att upp­

bringa. I vissa uppmärksammade fall har det varit fråga om en försäkrad,

som skadat sig på sill arbetsplats och snabbt måst föras till läkare eller sjuk­

vårdsinrättning. När arbetsplatsen varit belägen på långt avstånd från be­

byggelse, vilket ofta är förhållandet för exempelvis skogsarbetare, har var-

dare merendels inte kunnat erhållas. Någon arbetskamrat till den skadade

har då måst ställa sig till förfogande för att följa med honom på resan. Ej

sällan har den arbetskamrat som medföljt den skadade gått miste om en

avsevärd del av sin dagsinkomst. Det är naturligt, att han av den försäkrade

betingar sig kompensation för denna inkomstförlust.

Utredningen föreslår därför, att bestämmelser införes, som möjliggör att

ersättning från sjukkassa kan utgå för följeslagares förlorade arbetsinkomst.

Av kostnadsskäl och av administrativa hänsyn begränsar sig utredningen

till att föreslå rätt till sådan ersättning endast då fråga är om olycksfall

eller hastigt insjuknande på arbetsplatsen eller eljest under därmed jäm­

förbara förhållanden.

Vidare föreslår utredningen ändrade bestämmelser beträffande vårdare,

som är anställda i allmän tjänst. I det alldeles övervägande antalet fall, då

sådan vårdare följer med vid sjukresa, torde det enligt utredningen vara

fråga om överflyttning av patient från en vårdinrättning till en annan. Vår­

daren är då nästan undantagslöst någon inom sjukvårdsväsendet anställd

läkare, sjuksköterska eller sinnessjukvårdare. Vid överflyttning från vård­

avdelning vid ålderdomshem till sjukvårdsanstalt kan det förekomma, att

en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.

I dessa fall är det visserligen formellt fråga om utgifter, för vilka den för­

säkrade är betalningsansvarig; i annat fall kan ersättning från sjukförsäk­

ringen inte utgivas. Men i realiteten gäller det ersättningar, som vederbö­

rande huvudmän enligt tjänste- och resereglementen eller liknande bestäm­

melser har att utbetala till sina tjänstemän. Det rör sig således enligt utred­

ningen i verkligheten om en överföring av medel från sjukförsäkringen till

sjukvårdens och socialvårdens huvudmän. Vårdarnas resor är i regel att

anse som tjänsteresor. Den omständigheten att personal stundom anlilas

utom tjänstgöringstid synes inte ändra detta förhållande.

Utredningen ifrågasätter, om det är motiverat alt göra den sjuke betal­

ningsansvarig för dessa kostnader. I vart fall framstår det för utredningen

som en onödig och administrativt tyngande omgång, att de ersättningar som

huvudmännen har att utgiva till sin personal för sådana tjänsteresor skall

uttagas från sjukförsäkringen. I annat sammanhang föreslår utredningen,

att kostnadsansvaret för flyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrätt­

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

48

ningar skall åvila sjukvårdshuvudmännen. Genomföres detta förslag, kom­

mer kostnaderna för flertalet vårdarresor att automatiskt överföras på hu­

vudmännen. Även bortsett härifrån anser utredningen ifrågavarande ersätt­

ningars ekonomiska betydelse för vederbörande huvudmän vara ringa. Med

hänsyn härtill föreslår utredningen, att sjukförsäkringen inte skall utgiva

ersättning för kostnader för vårdare, vilken är anställd i allmän tjänst och

på grund därav får kostnaderna täckta av sin huvudman enligt gällande

resereglementen eller dylika föreskrifter. Ej heller bör enligt utredningens

mening någon följeslagareersättning utgå för anlitande av personal som nu

sagts.

Utredningen behandlar utförligt bestämmelserna om den del av resekost­

naderna, som de försäkrade själva får svara för, de s. k. karensbe­

loppen. Härvid diskuterar utredningen först huruvida självrisken bör ut­

formas olika för skilda slags resor. Utredningen uttalar, att den nu gällande

differentieringen av karensbeloppen mellan första besök och återbesök hos

läkare i huvudsak tillkommit för att minska beloppens reducerande verkan

pa försäkringsersättningen till sådana försäkrade, som med korta intervall

måste företaga upprepade besök hos läkare. Ett särskilt motiv för anord­

ningen synes ha varit, att man ville motverka en betydande försämring av

försäkringsförmånerna vid olycksfallsskada efter samordningen av yrkes­

skadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen. Före sjukförsäk­

ringslagens ikraftträdande ersattes nämligen vid yrkesskada hela kostnaden

för resa till och från läkare eller sjukhus. Utredningen anför vidare.

Samtliga centralsjukkassor har som sin erfarenhet uttalat, att det vid er-

sättningsberäkningen ofta är svårt att utan särskild utredning fastställa,

huruvida ett besök hos läkare är första besök eller återbesök. Delvis synes

detta hänga samman med utformningen av läkarvårdskvittot, på vilket mar­

kering skall ske om första besök föreligger men inte då fråga är om åter­

besök. Det framgår emellertid också, att det många gånger kan vara svårt

för såväl läkaren som den försäkrade att veta om det är fråga om återbesök

i den inom sjukförsäkringen tillämpade bemärkelsen, dvs. besök hos samma

läkare eller vid samma sjukhus för samma sjukdom inom 18 månader från

föregående besök. Då utbetalad läkarvårdsersättning ej av sjukkassorna

registreras individuellt, fordras ofta för en noggrann tillämpning av differen-

tieringsbestämmelsen tidsödande undersökningar med utfrågning av den

försäkrade och eventuellt läkaren. Ett sådant förfarande är i praktiken inte

möjligt att tillämpa som allmän regel. Frågan om besökets art måste därför

i realiteten inte sällan avgöras på tämligen osäkra premisser, vilket leder till

att reglerna om differentierad självrisk får en i viss utsträckning slumpar­

tad karaktär. Härtill kommer, att differentieringen mellan första besök och

återbesök rent allmänt är ägnad att komplicera sjukkassornas handläggning

av ersättningsärendena.

Ehuru utredningen anser, att det kan finnas skäl för att utgiva förmån­

ligare försäkringsersättning när flera resor i tät följd företages än vid en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

49

staka resor, föreslår utredningen med hänsyn till önskemålet att förenkla

administrationen, att enhetliga ersättningsregler skall gälla för första besök

och återbesök.

Utredningen upptager även till bedömning den differentiering som i fråga

om läkarvårdsresor nu råder mellan resor med och resor utan rörligt ka­

rensbelopp. För ett bibehållande av skiljaktigheterna i ersättningsgrunderna

talar enligt utredningens uppfattning, bl. a. att resor till sjukhusläkare

möjligen skulle kunna anses vara angelägnare än andra resor samt att re­

sor till sjukhus i regel är längre än resor till närmaste läkare. Utredningen

finner emellertid inte tillräcklig anledning föreligga att vidmakthålla någon

åtskillnad i ersättningshänseende mellan resor till sjukhusläkare och resor

till andra läkare utan föreslår även här enhetliga regler.

Utredningen anser sålunda, att självrisken bör utformas lika för alla slags

resor för erhållande av läkarvård. Det allmänna motivet för anordningen

med karensbelopp finner utredningen vara att man vill minska kostnaderna

för försäkringen genom att den försäkrade själv får bära viss del av utgif­

terna vid sjukdom. I princip bör det alltså inte vara försäkringens uppgift

att giva skydd mot utgifter av obetydlig storlek. Karensbeloppen fungerar

också som ett instrument för att sålla bort ärenden om småresor från

administrativ hantering. En dylik utsållning är angelägen. Ersättningsbe­

loppen bör stå i rimlig proportion till kostnaderna för beräkning och ut­

betalning av dem, eljest blir försäkringen en dålig affär för de försäkiade.

Just resekostnadsärendena är jämfört med flertalet andra ersättningsären-

den inom sjukförsäkringen genomsnittligt sett tidsödande och svårbehand-

lade. För att självrisken skall fylla funktionen att reducera antalet ersätt-

ningsärenden, måste i varje fall ett fast karensbelopp finnas.

Beträffande frågan huruvida något rörligt karensbelopp bör förekomma

anför utredningen.

Motivet för det rörliga karensbeloppets tillkomst var att det skulle ligga i

de försäkrades ekonomiska intresse att nedbringa resekostnaderna. Det är

emellertid osannolikt att det rörliga karensbeloppet har spelat någon mera

betydande roll för att åstadkomma den avsedda effekten på valet av färd­

sätt. Vid återbesök är det rörliga karensbeloppet så ringa — högst en krona

__att det knappast kan ha någon inverkan överhuvud i detta avseende. Vid

resa för intagning på sjukhus och vid återresa efter sjukhusvård beräknas

intet rörligt karensbelopp. Sådant karensbelopp till högre belopp än en

krona finns alltså endast vid första besök för läkarvård. 1 den mån det rör­

liga karensbeloppet motiveras som ett medel att förmå den försäkrade att

bringa ned resekostnaderna, torde de bcgränsningsregler som gäller i övrigt

— och som enligt vårt förslag i huvudsak skall gälla även framdeles —

främst bestämmelsen om billigaste färdsätt, i stor utsträckning fylla samma

funktion.

Utredningen framhåller vidare, att del rörliga karensbeloppet missgynnar

dem som har långt till läkare. Utjämningssynpunkler talar alltså för att det

rörliga karensbeloppet slopas. Från ekonomisk synpunkt Iinner utredningen

4 — liihang till riksdagens protokoll 1959. I sand. Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

50

inga vägande invändningar häremot. Slopas det rörliga karensbeloppet, kan

det fasta karensbeloppet höjas i motsvarande mån, låt vara att kostnaderna

i en del kassor, vars medlemmar har särskilt långa resor, ändock kan

komma att öka något. Genom att det fasta karensbeloppet höjs, får sjuk­

kassorna dessutom en större administrativ avlastning än eljest. Ytterligare

innebär det allmänt sett en förenkling för sjukkassorna att slippa handskas

med såväl ett fast som ett rörligt karensbelopp.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att det rörliga karensbelop­

pet slopas samt att ett fast karensbelopp bibehålies, vilket enligt förslaget

bör vara enhetligt för olika slags resor.

Beträffande karensbeloppets storlek framhåller utredningen, att flera

omständigheter bör beaktas. Det är sålunda angeläget, att det allmännas

kostnader för sjukförsäkringen begränsas. Vissa av de förslag som utred­

ningen framlägger medför emellertid ökade kostnader i förhållande till vad

som nu gäller. Då det är önskvärt att undvika en ökning av sjukförsäkring­

ens utgifter bör karensbeloppet beräknas så, att det täcker även dessa mer­

kostnader. Utredningen erinrar vidare om att penningvärdet sjunkit med

omkring 20 procent sedan de nuvarande karensbeloppen fastställdes, och

framhåller att hänsyn bör tagas härtill liksom till ökningen av realinkoms-

terna. Det är ett önskemål att begränsa försäkringsskyddet till utgifter av

verklig betydelse för de försäkrades ekonomi. Slutligen framhålles de admi­

nistrativa fördelar som kan vinnas med ett icke alltför lågt belopp. Ju högre

karensbeloppet är, desto flera ärenden försvinner nämligen från sjukkas­

sornas handläggning. Vid övervägande av dessa omständigheter finner ut­

redningen, att det enhetliga karensbeloppet bör bestämmas till 4 kronor.

Såsom i det följande skall framgå framlägger utredningen förslag som

innebär, att de regler, genom vilka reseersättningen begränsas med hän­

syn till valet av läkare, ej skall tillämpas i de tre största städerna. Utred-

ningen föreslår därför, att karensbeloppet beträffande dessa städer bestäm­

mes till 5 kronor.

Vissa sjukkassor har föreslagit, att ersättningsbelopp understigande 1

krona inte skall betalas ut. Syftet härmed skulle vara att det utbetalade be­

loppet skall stå i rimlig proportion till kostnaderna för utbetalningen. Även

om det enligt utredningen otvivelaktigt finns vissa skäl, som talar för detta

förslag, har utredningen inte ansett sig böra lägga fram det. Såsom andra

sjukkassor framhållit skulle anordningen troligen uppfattas som ett slags

dubbel självrisk och därigenom vålla onödig irritation bland de försäkrade.

Enligt utredningens mening är det naturligt att betrakta en resa, som

företages till läkare och som därifrån omedelbart fortsättes till sjukvårds­

inrättning i enlighet med remiss av läkaren, såsom en enda sammanhäng­

ande resa. Utredningen föreslår därför att — i motsats till vad gällande till-

lämpningsföreskrifter stadgar — i sådana fall endast ett karensbelopp dra­

gés av.

I fråga om valet av läkare uttalar sig utredningen för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

man

Öl

Skall bibehålla nu gällande huvudregel, att ersättning for lakarvardsresor

får utges högst såsom vid besök hos provinsialläkare eller stadslakare i

distriktet. Kostnad för resa för erhållande av läkarvård vid sjukvårdsinrätt­

ning bör — om avståndet dit är längre — i princip godtagas som ersättnings-

underlag endast när läkare utanför sjukvårdsinrättningen hänvisat patien­

ten för vård där. I likhet med vad som nu är fallet bör dock undantag från

hänvisningsvillkoret gälla, när resan föranledes av olycksfallsskada, som

medför trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsinrättning.

Utredningen föreslår, att hänvisningsvillkoret slopas i ytterligare två fall.

Det kan enligt utredningen förekomma, att en försäkrad blir i trängande

behov av läkarvård och att tjänsteläkare eller annan läkare utanför sjuk­

vårdsinrättning inte kan anträffas inom rimlig tid. Tjansteläkaren kan

exempelvis vara stadd på en längre sjukresa i sitt distrikt eller han kan

själv ha insjuknat hastigt utan att vikarie ännu hunnit förordnas. Utred­

ningen föreslår, att en försäkrad, som i dylikt fall sökt läkarvård vid sjuk­

vårdsinrättning, skall kunna erhålla ersättning för sådant besök, oaktat

hänvisning av läkare inte skett.

Vidare anser utredningen, att kravet på hänvisning av läkare utanför

sjukvårdsinrättning för det fall att en försäkrad åtnjutit sjukhusvård och

av läkare vid sjukhuset anmodas att återkomma för eftervård, bör kunna

eftergivas i fråga om samtliga de återbesök, som patienten företar på sjuk­

husläkarens anmodan. För sjukkassornas prövning av ersättningsrätten har

enligt utredningen en hänvisning för öppen vård eller remiss for sjukhus­

vård väsentligen den betydelsen, att den tjänar som bevisning om att vård

vid sjukvårdsinrättning är erforderlig, med andra ord att vården ej kan

lämnas av läkare utanför sjukvårdsinrättning. Har en patient blivit intagen

för sjukhusvård, får hans behov av vård vid sjukvårdsinrättning — däri

inräknat efterbehandling sedan patienten blivit utskriven — därmed anses

tillräckligt styrkt.

Ett förslag av vissa sjukkassor, att hänvisning till praktiserande specialist

skulle få samma verkan i ersättningshänseende som hänvisning till sjuk­

vårdsinrättning, anser sig utredningen icke kunna tillstyrka redan med

hänsyn till vanskligheten att bestämma, vilka praktiserande läkare som skall

anses såsom specialister.

Bestämmelsen att valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård i ersätt­

ningshänseende är begränsat på så sätt, att kostnadsersättning får utges högst

för resa till närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas, bör

enligt utredningen gälla också i fortsättningen. I brist på regler för remiss

av patienter för öppen vård hör sjukkassorna enligt utredningen tills vidare

ha kvar en möjlighet att pröva remissläkarens val av sjukvårdsinrättning.

Denna prövning torde dock ej behöva göras alltför snäv. Sålunda synes enligt

utredningens mening remiss till allmänt sjukhus inom det sjukvårdsom­

råde, där vårdbehovet uppkommit, höra godtagas i ersättningshänseende,

försåvilt inte synnerliga skäl talar däremot. Föreligger däremot hänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

52

för öppen vård vid sjukvårdsinrättning utanför det sjukvårdsområde, där

vårdbehovet uppkommit, bör sjukkassans prövning vara mera restriktiv.

Utredningen åberopar att det i en del fall förekommer, att försäkrade re­

gelmässigt hänvisas för öppen vård vid sjukvårdsanstalter, som enligt den

av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen är att anse som sjukvårdsan­

stalter jämlikt SFL men som icke är allmänna sjukhus eller andra i

16 § SFL avsedda sjukvårdsinrättningar. Kostnaderna för resan kan enligt

nuvarande regler ej ersättas, även om ifrågavarande sjukhus är närmare

beläget än närmaste allmänna sjukhus. Utredningen, som finner detta otill­

fredsställande, föreslår att begränsningsregeln utformas så att ersättning

kan utgivas för läkarvårdsresor i nämnda fall.

Vidare konstaterar utredningen, att de nuvarande begränsningsreglerna

visat sig inte fullt tillfredsställande, när det gäller de tre största städerna.

Stadslakare och distriktsläkare har i dessa städer en helt annan ställning

än landsbygdens provinsialläkare. De är för få till antalet för att kunna

ta sig an mer än en ringa del av alla försäkrade, som behöver läkarvård. Vi­

dare är de i regel skyldiga att i första hand, åtminstone viss del av dagen,

mottaga patienter som är mindre bemedlade. Slutligen har de inte mottag­

ning hela dygnet och kan därför inte alltid nås vid brådskande sjukdoms­

fall. När kostnadsersättningen för läkarvårdsresor i de största städerna be­

gränsas till vad som skulle utgå vid resa till närmaste stads- eller distrikts­

läkare, bygger alltså denna begränsningsregel enligt utredningen på den

medvetet oriktiga föreställningen, att vården skulle kunna beredas av ifråga-

-varande läkare. I själva verket är det i de större städerna tvärtom nödvän­

digt, att de försäkrade i huvudsak anlitar privatpraktiserande läkare och

poliklinikläkare.

Utredningen ifrågasätter, om någon begränsningsregel överhuvud skall

gälla för resor inom de tre största städernas områden. Ett borttagande av

begränsningen för dessa städers del kan enligt utredningen knappast upp­

fattas som ett oskäligt gynnande av deras invånare på den övriga befolk­

ningens bekostnad, i synnerhet om karensbeloppet i enlighet med utred-

ningens förslag sättes högre för ifrågavarande städer än för riket i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att kostnadsersätt­

ning för lesa till och från läkare inom Stockholms, Göteborgs och Malmö

centralsjukkasseområden inte begränsas på annat sätt än alt ersättning må

utgivas högst såsom vid besök hos läkare inom kassans område. För Stock­

holms vidkommande bör resa till och från Karolinska sjukhuset anses ha

företagits inom sjukkasseområdet. Möjlighet bör lämnas öppen för Kungl.

Maj :t alt, om så befinnes motiverat, utsträcka undantagandet till att avse

andra sjukkasseområden. I

I fråga om valet av sjukvårdsinrättning vid sluten vård

har utredningen inte funnit anledning att föreslå någon ändring i nu gäl­

lande bestämmelser, enligt vilka utgifter för försäkrads resa för intagning å

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

53

sjukvårdsinrättning ersätles högst med belopp som motsvarar kostnaden för

resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,

eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård

uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kom­

mun, högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. I huvudsaklig över­

ensstämmelse med vad utredningen för motsvarande fall föreslagit beträf­

fande valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård föreslår utredningen att

det allmänna sjukhus inom sjukvårdsområdet, till vilket en försäkrad re­

mitterats av läkare, som regel utan vidare prövning av sjukkassan skall

anses vara det närmast belägna, där erforderlig vård kan beredas. Även vid

remiss för specialistvård till sjukvårdsinrättning i annat sjukvårdsområde

än det, där vårdbehovet uppkommit, bör enligt utredningen den remitte­

rande läkarens val av sjukhus normalt godtagas i ersättningshänseende,

försåvitt remissen avser allmänt sjukhus.

Utredningen finner vidare, att vissa olägenheter varit förenade med den

nu gällande bestämmelsen att vid återresa från läkare ersätt­

ningen begränsas till kostnaderna för resa till den plats, varifrån resan fö­

retogs, eller till den sjukes bostad och att, om resan till bostaden är längre än

till resans utgångspunkt, ersättning utgives för kostnaderna för resa sist­

nämnda färdsträcka ökad med högst en mil. Sålunda framhålles i vad avser

del fall, då en person insjuknar på arbetsplatsen, att den försäkrade efter

läkarbesöket ofta nödgas anlita ett färdsätt för resan hem som medför högre

kostnader än det han vanligen använder vid sina dagliga resor till och från

arbetet. Särskilt vid olycksfall på arbetsplatsen har begränsningsregeln såle­

des stundom fått onödigt stränga konsekvenser, i synnerhet med tanke på de

mera generösa villkor, som i fråga om olycksfall i arbete gällde före sam­

ordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäk­

ringen. Utredningen föreslår därför, att nuvarande enmilsregel slopas. Så­

som allmän begränsning föreslås gälla, att kostnader för återresa efter besök

hos läkare ersättes högst med belopp motsvarande kostnad för återresa till

den plats, varifrån resan till läkaren företogs. Har behovet av läkarvård

uppkommit på arbetsplatsen och företar den försäkrade dagliga resor mel­

lan bostaden och arbetsplatsen, skall kostnaden för återresan till bostaden

ersättas utan särskild begränsning.

Utredningen framhåller som en egendomlighet i bestämmelserna angående

återresa från sjukvårdsinrättning, att när vårdbehovet upp­

kommit inom det egna länet, sjukhusvalet inte inverkar på ersättningsrät-

ten. Även om det sjukhus där vården meddelats skulle vara det mest av­

lägsna i landet i förhållande till den försäkrades vistelseort, utgår full rcse-

kostnadsersättning —- överstigande självrisken — lör hemresa därifrån*

förutsatt att vederbörande inte blivit sjuk utom hemlänet. Denna påtagliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

54

inadvertens i ersättningsreglerna bör enligt utredningen elimineras genom

att de begränsningsregler, som gäller i fråga om intagningsresa, också får

avse återresan.

När någon däremot insjuknar utom det egna länet och i anledning därav

blir intagen på sjukhus i annat län än det egna, utgår ingen ersättning för

återresekostnaden. Denna regel leder enligt utredningen stundom till otill­

fredsställande resultat. Hemresan efter sjukhusvistelsen måste ibland till

följd av sjukdomen företagas i sådana former, att den föranleder utlägg ut­

över vad en hemresa från den tillfälliga vistelseorten normalt skulle ha kos­

tat vederbörande patient. Om den försäkrade mera varaktigt vistas utom

hemlänet, exempelvis i samband med arbete, torde det inte vara ovanligt, att

han efter kortare sjukhusvistelse återvänder till sin tillfälliga bostad i det

främmande länet. Detsamma gäller vid semestervistelse i främmande län.

Det synes utredningen i sådana fall ej omotiverat, att sjukförsäkringen

lämnar viss ersättning för återresa efter sjukhusvistelse, helst som åter-

resekostnaderna ersättes när endast läkarvård erfordrats.

På grund härav föreslår utredningen, att kostnadsersättning för återresa

från utomlänssjukhus, där försäkrad blivit intagen med anledning av att

vårdbehovet uppkommit vid vistelse utom heinlänet, skall beräknas högst

till kostnaden för återresa till den plats, varifrån intagningsresan företagits.

För ett speciellt fall föreslår utredningen undantag från nyss angivna re­

gel. Utredningen påpekar, att det kan förekomma, att den som bor i när­

heten av en länsgräns har sin bostad i det ena länet och sin arbetsplats i en

angränsande kommun i det andra länet. Om han, efter att under vistelse på

sin arbetsplats ha blivit i behov av sjukhusvård, blir intagen för sådan vård på

sjukhus inom det län, där arbetsplatsen är belägen, och avståndet från detta

sjukhus till bostaden är kortare än från bostaden till närmaste hemortssjuk-

hus, vore det enligt utredningen inte rimligt att beräkna återreseersättningen

blott på grundval av kostnaderna för återresa till arbetsplatsen. Det skulle

nämligen innebära, att han missgynnas, därför att han sparat reseutgifter,

eftersom återresa från närmaste hemortssjukhus till bostaden skulle ha er­

satts, om vården i stället meddelats vid hemortssjukhus. Utredningen före­

slår därför, att kostnaden för återresa efter sjukhusvård på utomlänssjuk­

hus, om vårdbehovet uppkommit vid vistelse i en till det egna sjukvårds­

området gränsande kommun, skall få beräknas på grundval av kostnaderna

för återresa till den försäkrades bostad, om denna färdsträcka ej är längre

än avståndet från bostaden till närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat

beredas. Detta bör enligt utredningen gälla oavsett av vilken anledning ve­

derbörande uppehållit sig i den angränsande kommunen.

Vad angår kostnader för flyttning av patienter mellan

sjukvårdsinrättningar -— vilka kostnader hittills i viss mån

har ersatts från sjukförsäkringen om transporterna varit medicinskt be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

55

tingade — föreslår utredningen, att någon försäkringsersättning i fortsätt­

ningen inte skall utgå. Å andra sidan skall kostnaderna inte belasta de

sjuka. I stället föreslår utredningen, att i sjukhuslagen intages bestämmel­

ser, varigenom de kommunala sjukvårdshuvudmännen ålägges att svara

för ifrågavarande kostnader såvitt gäller transporter till och från kommu­

nala sjukvårdsinrättningar. Transporter mellan statliga sjukhus skall en­

ligt förslaget bekostas av statsverket.

I gällande taxebestämmelser avseende resa med vissa färdme­

del, som ej går i allmän trafik, föreslås vissa ändringar, vilka har till syfte

både att bättre anpassa försäkringsersättningen till den ekonomiska be­

lastning, som den avser att bereda skydd mot, och att åstadkomma för­

enklingar i tillämpningen. Bl. a. med hänsyn till att ersättningstaxan för

färd med privatbil är så låg, att den enligt utredningen synes stimulera till

nyttjande av dyrare färdmedel, föreslår utredningen en höjning av ifråga­

varande taxebelopp. Ersättningen skall enligt förslaget grundas på en beräk­

nad kostnad av 25 öre per kilometer och ej differentieras med hänsyn till

vem som äger fordonet. I fråga om motorcyklar föreslår utredningen ett en­

hetligt belopp av 10 öre per kilometer och för färd med hästskjuts ett lika­

ledes enhetligt belopp av 2 kronor per kilometer.

Vad angår färd med båt har utredningen ej funnit det ändamålsenligt att

fastställa någon taxa. I stället skall ersättningen grundas på en kostnad,

som bestämmes från fall till fall efter skälighetsprövning. Detsamma före­

slås gälla beträffande andra transportsätt, såsom bårbärning, pulkasläpning,

ridning m. in. Förslaget innebär, att kostnadsersättning, till skillnad mot vad

som hittills varit fallet, i princip skall kunna utgå oavsett vilket fortskaff-

ningsmedel som begagnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Vidare föreslår utredningen, att i SFL skall införas en bestämmelse, en­

ligt vilken sjukkassorna får möjlighet att med tillsynsmyndighetens god­

kännande träffa avtal med kommuner och transportentreprenörer om

viss gottgörelse för åtaganden att utföra sjuktransporter samt

om avgifter, vilka må uttagas av den försäkrade för dylika transporter.

Utredningen diskuterar slutligen frågan vem som skall bära kostnaderna

för resa, som må erfordras för att i enlighet med myndighets beslut med

stöd av epideinilagen isolera smittbärare. I brist på bestämmelser i

ämnet torde enligt utredningen den enskilde, som är föremål för ingripandet,

själv få stå för sina resekostnader, försåvitt ej vederbörande kommun eller

epidemidistrikt svarar för desamma. Utredningen anser det inte rimligt, att

en smittbärare, som ålägges isolering på sjukvårdsinrättning, själv skall

betala kostnaderna för den transport som erfordras för åtlydnad av åläg­

gandet. Man kan i princip tänka sig, att dessa kostnader övertas av staten,

56

varvid prövningen av ersättningsfrågan och utbetalningen av ersättningsbe­

loppet får ankomma på vederbörlig sjukkassa, eller ock att epidemidistrik­

ten ålägges att stå för kostnaderna. Med motivering att det sistnämnda för­

tal ingssättet torde innebära den största enkelheten från praktisk synpunkt

och att kostnaderna knappast kan bli av större omfattning föreslår utred­

ningen, att epidemilagen kompletteras med ett stadgande om att epidemi­

distrikten har att gälda ifrågavarande resekostnader.

Yttranden

Utredningens förslag har i huvudsak godtagits av det stora flertalet re­

missorgan.

Erinringar har sålunda i regel ej gjorts mot utredningens bedömning rö­

rande vilka slags resor som bör omfattas av försäkrings­

skyddet. Den av utredningen uttalade uppfattningen, att frågan om even­

tuell utvidgning av tillämpningsområdet för reseersättningsreglerna bör

prövas i ett större sammanhang godtages av Landsorganisationen, Tjänste­

männens centralorganisation och Svenska stadsförbundet, vilka dock under­

stryker, att den förutskickade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen

bör komma till stånd snarast möjligt.

Vad angår frågan om kostnadsersättning vid vanföras resor till och från

ortopediska kliniker har behovet av tillämpningsföreskrifter i syfte att

vinna en klarare och enhetligare praxis i sjukkassorna allmänt vitsordats

av de remissorgan som yttrat sig därom. I yttrandena har inte heller fram­

förts några erinringar mot tanken att en vidsträckt tolkning av sjukdoms-

begreppet därvid bör eftersträvas.

Medicinalstyrelsen finner det vara av största vikt, att problemet om ersätt-

ning för resekostnader i samband med konvalescenthemsvård snarast får

sin lösning. De vanföras riksförbund yttrar, att konvalescent- och rekrea-

tionsvård är av mycket stort värde för invalidiserade och att resekostna­

derna för invalidiserade, som bor på landsbygden, utgör ett betydande hin­

der för erhållande av sjukgymnastbehandling. Förbundet anser det med

hansyn härtill naturligt att reseersättning får utgå även för resor till och

från sjukgymnaster samt till och från konvalescent- och rekreationshem.

Utredningens förslag att reseersättning skall utgivas även för över-

nattningskostnader har vunnit instämmande eller lämnats utan

erinran av flertalet remissorgan. Riksförsåkringsanstalten har emellertid

inte ansett sig kunna biträda förslaget och hänvisar därvid till att tillämp­

ningen av bestämmelserna kommer att erbjuda stora svårigheter och skapa

irritation bland de försäkrade. Ämbetsverket föreslår ytterligare utredning

av frågan.

Gentemot förslaget att ersättning i vissa fall skall utgivas för kostnader,

som försäkrad haft för att täcka följeslagares inkomstför­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

57

lust, har erinringar framförts av statskontoret och riksförsäkringsan-

stalten, vilka anför, att regelns tillämpning skulle medföra administrativa

svårigheter.

Förslaget att någon vårdarersättning ej skall beräknas för vårdare

som är anställd i allmän tjänst har avstyrkts av Svenska lands­

tingsförbundet, då regeln enligt förbundets uppfattning torde komma att

förorsaka stora tolkningssvårigheter och innebära ett överförande av kost­

nader från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Förbundet yttrar

bl. a. följande.

Det är ofta tillfälliga omständigheter som avgör, huruvida vårdare till-

handahålles av huvudmannen eller anskaffas av den sjuke. Sjukhusens per­

sonalstater är inte beräknade med hänsyn till att de skall tillhandahålla

vårdare vid resor. Ofta blir det därför lediga befattningshavare, som åtar

sig att åtfölja vid dylik transport, varvid ersättningen understundom utbe­

talas direkt av den sjuke eller den för honom betalningsskyldige och i andra

fall — av praktiska skäl — av sjukhuset/arbetsgivaren, som sedan debiterar

patienten därför. Det torde bli ytterst svårt att avgöra, huruvida vårdaren

medföljt i sin egenskap av anställningshavare i allmän tjänst eller på grund

av eget åtagande gentemot den sjuke, förmedlat genom läkare, kurator eller

avdelningssköterska. Tillämpningen torde bli beroende av slumpmässiga

faktorer och komplicera sjukkassornas mellanhavanden med medlemmarna.

Liknande synpunkter utvecklas av Svenska stadsförbundet.

Svenska landskommunernas förbund anser det kunna starkt ifrågasättas,

om syftet att förenkla administrationen bör tillmätas någon avgörande be­

tydelse, eftersom den försäkrade kan erhålla ersättning för sina egna rese­

kostnader och sjukkassan alltså ändå ej går fri från bestyret med kostnads­

ersättning för resorna. Därtill saknas enligt förbundets uppfattning tillräck­

liga skäl för att övervältra ifrågavarande kostnader, vilka principiellt bör

bäras av sjukförsäkringen, på kommunerna. Den föreslagna ersättnings­

regeln kan, anför förbundet, tänkas leda till att kommunerna i många fall

avsiktligt undviker att anlita sina inom socialvården anställda befattnings­

havare såsom följeslagare vid sjukresor. Om i stället exempelvis social­

nämndens ordförande eller en distriktssköterska från orten anlitas för upp­

giften torde nämligen kostnadsersättning för följeslagaren kunna erhållas

från sjukförsäkringen.

Även medicinalstyrelsen har ifrågasatt, om det är riktigt att i här avsedda

fall låta arbetsgivaren träda i sjukkassans ställe.

Vad utredningen föreslagit angående utformningen av reglerna om ka­

rensbelopp har i huvudsak godtagits av remissorganen. Statskonto­

ret har sålunda, under förutsättning att ändringen ej leder till ökade kost­

nader, intet att erinra mot förslaget. Ämbetsverket finner det dock angelä­

get, att reformens verkningar i ekonomiskt hänseende studeras. Därest ej

alltför obetydliga kostnadsökningar skulle uppstå, bör det övervägas att

åter införa regler i ersättningsbegränsande syfte. Statskontoret finner vi­

Kungl. Maj ds proposition nr 161 år 1959

58

dare, att skäl talar för att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte

utbetalas. Landsorganisationen kan med hänsyn till vad utredningen anfört

ansluta sig till dess förslag, även om den försämring för vissa försäkrade som

detta leder till kan verka betänklig. Tjänstemännens centralorganisation

anser förslaget om ett fast karensbelopp innebära en förenkling men uttalar,

att någon geografisk differentiering av karensbeloppet ej är försvarbar,

varför beloppet bör vara lika inom samtliga sjukkasseområden. Svenska

sjukkasseförbundet yttrar, att inte obetydliga försämringar kominer att bli

följden för de försäkrade i vissa fall. Trots detta vill förbundet inte mot­

sätta sig förslaget med hänsyn till att ett lägre karensbelopp skulle medföra

alltför stora kostnader för försäkringen. Förbundet har intet att erinra

mot att ersättningsbestämmelserna för storstadskassorna anpassas till de

speciella förhållandena inom dessa kassors verksamhetsområden. Svenska

socialvårdsförbundet anser det föreslagna karensbeloppet i stort sett så av­

vägt, att den försäkrade regelmässigt kan bära kostnaderna utan att behöva

vända sig till andra samhälleliga organ för att få hjälp, samtidigt som det

tillgodoser önskemålet om minskning av sjukkassornas administrations­

kostnader. Riksförsäkringsanstalien tillstyrker förslaget om enhetligt ka­

rensbelopp men anser att beloppet bör vara 5 kronor genomgående. Svenska

arbetsgivareföreningen påpekar, att förslagen i vissa avseenden medför

gynnsammare ersättningsregler än de nuvarande. Med hänsyn härtill samt

till den allmänna reallönestegringen, de administrativa fördelar, som skulle

vinnas med ett högre belopp, och syftet att förhindra kostnadsökningar

anser föreningen, att karensbeloppet bör höjas något. Lämpligen kan ka­

rensbeloppet bestämmas till 5 kronor och i de tre största städerna 6 kro­

nor. Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om inte de av utredningen före­

slagna begränsningarna för återbäring av resekostnader borde utbytas mot

ett för alla resor enhetligt karensbelopp om förslagsvis 5 kronor med rätt

för patienten att fritt välja läkare och sjukvårdsinrättning inom det egna

sjukvårdsområdet. En dylik anordning skulle kunna medföra väsentliga

lättnader i administrativt hänseende, betyda en avlastning för läkarna och

inte nödvändigtvis behöva leda till kostnadsökningar. Även läkarförbundet

anser, att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte bör utbetalas, och

yttrar, att en utgift understigande nämnda belopp varken torde bli särskilt

ekonomiskt betungande eller vålla irritation hos den enskilde. Tvärtom torde

många sjuka, enligt de erfarenheter förbundet har av återbäringen för me­

dicinkostnader, anse en ersättning av denna storleksordning skäligen me­

ningslös.

Vad utredningen föreslagit angående reseersättningens begränsning med

avseende på valet av läkare och sjukvårdsinrättning har i

huvudsak rönt instämmande av remissorganen. Rörande vissa delar av för­

slaget har dock erinringar framförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

59

Statskontoret har inte kunnat tillstyrka den föreslagna tolkningen av

begreppet närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas. Ämbetsver­

ket hänvisar härvid till att sjukkassorna i allmänhet ansett nuvarande be­

gränsning ändamålsenlig och tillägger, att en tolkning av bestämmelserna

på föreslaget sätt skulle innebära, att utbetalning av reseersättningen grun­

dades på en ren fiktion, vilket ämbetsverket inte kan finna tillfredsställande.

Svenska stadsförbundet ansluter sig till utredningens förslag men under­

stryker, att såsom närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas,

bör anses ett sjukhus, som enligt sjukhuslagen har skyldighet att ombesörja

vård av den försäkrade.

Riksförsäkringsanstalten dryftar det av utredningen föreslagna stadgandet

om att en försäkrad, som utan hänvisning sökt läkarvård vid sjukvårds­

inrättning i vissa fall skall erhålla reseersättning som om hänvisning av lä­

kare meddelats, när han inte kunnat anträffa läkare utanför inrättningen.

Ämbetsverket anser, att tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle be­

reda sjukkassorna svårigheter, som de mången gång inte har möjlighet att

bemästra, samt fortsätter.

Att i efterhand — kanske t. o. m. ett par år efter det resan företagits —

utreda var en eller flera läkare befann sig vid resetillfället måste sålunda

ibland vara ogörligt. Stadgandet skulle vidare få konsekvenser som de för­

säkrade hade svårt att förstå och som därför skulle skapa irritation. Så t. ex.

måste det vara svårförståeligt för den sjuke att han, när han till följd av

provinsialläkarens frånvaro söker vård hos en annan läkare, som har mot-

tagning på samma avstånd från den sjukes bostad som sjukvårdsinrätt­

ningen, endast får ersättning såsom vid resa till provinsialläkaren, medan

ersättningen blir väsentligt bättre om han i stället vänder sig till sjukvårds­

inrättningen. Ett sådant resultat rimmar också illa med uttalandet i direk­

tiven för utredningen, att ersättningsbestämmelserna ej skall leda till att or­

ganisationen för öppen läkarvård utanför sjukhusen inte utnyttjas till sin

fulla kapacitet till följd av att fall, som med fördel kunnat behandlas i sådan

vård, i stället söker sig till sjukhusens avdelningar för öppen vård.

Sveriges läkarförbund önskar, att den försäkrade skall kunna bli berätti­

gad till ersättning för resa till sjukvårdsinrättning, trots att vederbörande

tjänsteläkare varit anträffbar. Begreppet »i trängande behov av läkarvård»

kan ge upphov till betydande tolkningssvårigheter, och resan till tjänste-

läkaren kan i många fall innebära en tidsförlust, som på ett allvarligt sätt

kan förvärra patientens tillstånd. Det borde därför enligt förbundets mening

räcka med ett intyg från sjukhusläkaren, att den sjuke varit i behov av ome­

delbar vård. Därigenom finnes möjlighet att gallra bort alla okynnesresor.

Förbundet anför vidare, att hänvisning till privatpraktiserande specialist

bör få samma verkan i crsättningshänscende som hänvisning till sjukvårds­

inrättning. De skäl som utredningen anfört mot en sådan ordning kan för­

bundet inte acceptera, då det inte föreligger några svårigheter för sjukkas­

sorna att skaffa sig kännedom om vilka enskilt praktiserande specialister,

som finnes inom sjukkassornas verksamhetsområden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

60

Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att det otvivelaktigt hade varit av

värde för såväl de försäkrade som läkarkåren, om hänvisningsvillkoren

kunnat få en mera generös utformning även för andra delar av landet än de

tre största städerna. Att finna generella regler härför anser förbundet dock

knappast möjligt, då förhållandena från ort till annan skiftar.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till förslagen beträffande hänvisningsbe-

stämmelser. För det fall att den försäkrade åtnjutit sjukhusvård bör dock

anmodan om återbesök ha lämnats eller godkänts av vederbörande lasaretts-

läkare eller biträdande lasarettsläkare.

Svenska landstingsförbundet anser det otillfredsställande, att utredningen

inte ansett sig kunna föreslå att rätt till reseersättning skall föreligga vid

intagning på Spenshults reumalikersjukhus. Sjukhusets ställning — särskilt

i fråga om finansieringssystemet — är sådan att några betänkligheter mot

att likställa det med allmänt sjukhus knappast behöver hysas. Svenska

stadsförbundet förordar, att Spenshults sjukhus likställes med allmänt sjuk­

hus och åberopar bl. a. att enligt gällande bestämmelser återresa men ej

intagningsresa kan ersättas.

Riksförsäkringsanstalten anför, att nu gällande begränsningsregel beträf­

fande ersättning för återresa från läkare är administrativt sett

lätthanterlig och i många fall underlättar sjukkassornas beräkningar av

ersättningsunderlaget för återresa. Den begränsningsregel som föreslås er­

sätta den nyssnämnda är enligt anstaltens mening ej lika lätthanterlig. Då

riksförsäkringsanstalten ej heller funnit skälen för den föreslagna änd­

ringen övertygande, avstyrker ämbetsverket densamma.

Svenska stadsförbundet anser, att regeln angående ersättning vid åter­

resa från utom länssjukhus inte står i överensstämmelse med

de huvudprinciper varpå försäkringen grundas, och föreslår därför, att för­

säkringen skall omfatta merkostnaden för återresa till bosättningsorten.

Utredningens förslag angående regleringen av kostnaderna för flytt­

ning av patienter mellan sjukvårdsinrättningar har av­

styrkts av Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Statskontoret anser de i utredningens förslag till taxebestäm-

melser för vissa färdmedel upptagna ersättningsbeloppen alltför höga.

Riksförsäkringsanstalten och Svenska sjukkasseförbundet föreslår, att

intyg om att resa föranletts huvudsakligen av behovet

av läkarvård ej skall obligatoriskt avkrävas försäkrad vid läkar-

vårdsresa. Riksförsäkringsanstalten anser, att bestämmelsen härom innebär

betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för försäkringen.

Ett stadgande om att resan huvudsakligen skall vara föranledd av behovet

av läkarvård bör bibehållas men kravet på skriftligt intygande bör endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

61

gälla fall, då sjukkassan anser detta påkallat. Sjukkasseförbundet anför, att

bestämmelsen vållar sjukkassorna och de försäkrade stort besvär, framföi

allt i de fall när framställning om reseersättning inges per post eller då för­

säkrad är företrädd av ombud. Det förekommer inte sällan att blankett för

resekostnadsframställning måste återsändas till försäkrad ett flertal gångei

innan den blivit fullständigt ifylld och reseersättning kan utbetalas. Förbun­

det framhåller, att kassorna ändå alltid kontrollerar, att läkarvård före­

kommit innan reseersättningen utbetalas.

Mot förslaget att epidemidistriklen skall svara för resekostnaderna vid

isolering av smittbärare har erinringar anförts av Svenska lands­

tingsförbundet och Svenska stadsförbundet, som finner förslaget olämpligt

ur praktisk synpunkt och icke sakligt motiverat. Då smittbärarna åtnjuter

ersättning av statsmedel via allmän sjukkassa, synes det naturligt att även

resekostnaderna i samband med isolering ersättes i samma ordning. Detta

förfaringssätt innebär i praktiken en enkel lösning, enär den isolerade än­

dock har anledning att hålla kontakt med sjukkassan för att erhålla den

nämnda ersättningen.

Departementschefen

Sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser bör syfta till att be­

reda försäkrade, som inte är bosatta på kort avstånd från läkare eller sjuk­

vårdsinrättning, möjlighet att få erforderlig vård utan alltför betungande

reseutgifter. Bestämmelserna bör samtidigt vara så utformade, att de för­

säkrade har intresse av att i möjlig mån hålla resekostnaderna nere. Med

hänsyn till det angelägna i att undvika irritation bland de försäkrade och

en betungande administrationsapparat bör reglerna vara så lätthanterliga

och lättfattliga som möjligt. En avvägning bör således ske mellan kravet

på ett skäligt försäkringsskydd och intresset av administrativ enkelhet och

rimliga kostnader.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i SFL ersättes endast resor, som

företages i samband med erhållande av läkar- eller sjukhusvård. Vid över­

vägande av vilka slags resor som bör omfattas av försäk­

ringsskyddet anser jag i likhet med utredningen, att tiden ännu inte

är inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid erhållande av

sjukvård som meddelas av annan än läkare, t. ex. sjuksköterska. Spörsmålet

om en eventuell utvidgning av ersättningsrätten torde böra anstå till den

allmänna översynen av SFL, som enligt vad jag i det föregående anfört

torde kunna förväntas inom en förhållandevis nära framtid. I fråga om van­

föras resor till och från ortopediska kliniker framhåller utredningen såsom

önskvärt, alt tillämpningsföreskrifter utfärdas till ledning för praxis, som

för närvarande med hänsyn till olika tolkningar av sjukdomsbegreppet är

mindre enhetlig. Utfärdandet av sådana föreskrifter torde få ankomma på

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

62

riksförsäkringsanstalten, som bör samråda med medicinalstyrelsen vid be­

stämmelsernas utarbetande.

Vad jag nyss uttalat rörande utvidgningar av tillämpningsområdet för

ersättningsreglerna, gäller givetvis även den av utredningen behandlade

frågan om ersättning för resor för erhållande av sjukgymnastik och annan

i 18 § SFL angiven fysikalisk behandling. Såsom utredningen funnit bör

vidare ifrågavarande behandlingar och sådan konvalescentvård som avses i

nämnda paragraf i reseersättningshänseende bedömas enhetligt. En utvidg­

ning av försäkringsskyddet till att omfatta ersättning för samtliga dylika

resor torde komma att medföra sådana kostnadsökningar, att åtskilliga

lokalsjukkassor skulle tvingas att icke oväsentligt höja avgifterna. Frågan

om en utvidgning av ersättningsrätten i angiven omfattning bör även med

hänsyn härtill lösas i ett större sammanhang. Jag delar därför utredningens

uppfattning att någon ändring av förevarande bestämmelser för närvarande

inte bör göras.

Utredningens förslag om ersättning för övernattningskostna-

d e r har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet re­

missorgan. Det synes mig angeläget, att det i detta avseende genomföres eu

förbättring av försäkringsskyddet, vilken särskilt kommer befolkningen i

avlägset belägna trakter till del. Jag förordar därför, att ersättning skall

kunna utgå för övernattningskostnader.

Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att en anhörig eller

någon annan följer honom till läkaren eller sjukvårdsinrättningen, utgår

även ersättning för följeslagarens resa. Däremot ersättes

icke kostnad, som den försäkrade kan ha haft för att gottgöra följeslagaren

den inkomstförlust, som denne fått vidkännas i anledning av resan. Utred­

ningen finner detta otillfredsställande men anser sig inte kunna förorda

någon generell ersättningsrätt för dylika fall. Utredningen har begränsat

sig till att föreslå rätt till ersättning för följeslagares inkomstförlust för

det fall, att den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit all­

varligt sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförbara

förhållanden. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen med

undantag av statskontoret och riksförsäkringsanstalten, vilka framhåller,

att tillämpningen av en dylik regel skulle medföra administrativa svårig­

heter.

I likhet med flertalet remissorgan anser jag, att rätt till ersättning för

följeslagares inkomstförlust bör föreligga i den utsträckning utredningen

angivit. Sådana fall som omfattas av förslaget är inte helt ovanliga och det

rör sig därvid ofta om relativt stora kostnader för den försäkrade. Såsom

statskontoret och riksförsäkringsanstalten framhållit kan det emellertid inte

sällan bereda svårigheter att beräkna den inkomstförlust som skall ersättas.

Därest det överlämnas åt sjukkassorna att fritt pröva ersättningsfrågor av

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

63

detta slag, föreligger risk för betydande olikheter i tillämpningen. En maxi-

mering av beloppet synes därför ofrånkomlig. Härför talar också kostnads­

skäl. En lämplig lösning synes vara, att ersättningen för dag högst får be­

räknas å det belopp, som motsvarar högsta sjukpenningen, dvs. 20 kronor.

Vid resor till och från sjukvårdsinrättning kan ersättning enligt gällande

bestämmelser utgå också för kostnaden för vårdare. Som regel är det här

fråga om ersättning till vårdare i allmän tjänst. I det

övervägande antalet fall då sådan vårdare medföljer vid sjukresa gäller

det överflyttning av en patient från en sjukvårdsinrättning till en annan,

varvid som regel någon inom sjukvårdsväsendet anställd medföljer. Vid

överflyttning från ålderdomshem till sjukvårdsanstalt förekommer det, att

en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.

Vårdaren erhåller ofta ersättning av sin huvudman, som i sin tur debiterar

den sjuke kostnaderna för vårdare, varefter den sjuke erhåller ersättning

för sina utgifter av sjukkassan. Det förekommer emellertid även, att den

sjuke ersätter vårdaren direkt utan förmedling av huvudmannen.

Utredningen ifrågasätter om det är motiverat att i de angivna fallen göra

den sjuke betalningsskyldig för vårdarens resekostnader och finner det

under alla omständigheter framstå som en onödig och tyngande omgång att,

när huvudmannen ersätter sin personal för sådana resor, ersättning därefter

skall uttagas av sjukförsäkringen. Utredningen anser därför, att ersättning

från sjukförsäkringen ej bör utgå för kostnader för vårdare, som är anställd

i allmän tjänst.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 19 till årets riksdag med förslag till sjuk­

huslag m. m. behandlas utredningens förslag angående kostnaderna för

överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrättningar. Föredragande

departementschefen anförde vid anmälan av nämnda lagstiftningsfråga i

statsrådet, att den huvudmännen i sjukhuslagen ålagda vårdskyldigheten

bör anses medföra ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjuk-

vårdsanstalter med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande

på patientens begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen.

Vidare uttalades på angivna skäl, att endast de resor som avser överflyttning

av patient från sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare till större sjuk-

vårdsanstalt, skall ersättas av sjukförsäkringen. Riksdagen har bifallit den

förenämnda propositionen och därvid godtagit departementschefens utta­

landen i denna del (L2U 7; rskr. 137).

Genom denna uppdelning av kostnaderna för ifrågavarande överflytt­

ningsresor torde, med hänsyn till alt det huvudsakligen är vid överflytt­

ningsresor som vårdare erfordras, kostnaderna för flertalet vårdarresor

komma alt automatiskt överföras på huvudmännen. De av utredningen på­

talade olägenheterna kommer således i väsentlig mån att undanröjas. Det

kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt alt beträffande andra resor

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

64

än de överflyttningsresor, för vilka huvudmännen skall svara, genomföra

den ändring i bestämmelserna om ersättning för vårdares resekostnad, som

utredningen föreslagit. Avgörande bör vara, att den sjuke själv inte behöver

svara för ifrågavarande kostnader. Såsom utredningen framhåller talar

praktiska skäl för att huvudmännen svarar för kostnaderna för sådana

vårdare, som är anställda i deras tjänst. Man synes kunna utgå från att ve­

derbörande huvudmän i regel inte kommer att utkräva någon ersättning av

de sjuka för dessa kostnader. På grund härav anser jag mig för närvarande

icke böra föreslå ändrade bestämmelser härutinnan.

I fråga om den försäkrades självrisk i form av karensbelopp vid

resor för erhållande av läkarvård gäller för närvarande som huvudregel, att

försäkringen ersätter tre fjärdedelar av resekostnaden, i den mån denna

överstiger 4 kronor för första besöket hos läkaren och 1 krona för varje

återbesök. Av kostnaden för återbesök behöver den försäkrade själv dock ej

svara för mer än 2 kronor. I vissa fall ersättes hela kostnaden i vad den över­

stiger det fasta karensbeloppet. Beträffande dessa regler föreslår utredningen

betydande ändringar. Förslaget innebär, att självrisken skall vara enhetlig

för olika slags resor samt ulgöras endast av ett fast karensbelopp, utöver vil­

ket kostnaden ersättes i sin helhet. Slopandet av de nuvarande bestämmel­

serna om differentierade karensbelopp motiveras främst av att dessa bestäm­

melser enligt vunnen erfarenhet leder till slumpmässiga resultat. Syftet med

den föreslagna omläggningen är i övrigt att förenkla reglerna och befria sjuk­

kassorna från handläggning av ärenden avseende kostnader av ringa storlek

samt att förbättra ersättningen för dem som har höga kostnader, därför att

de bor långt från läkare. Såsom karensbelopp föreslår utredningen 4 kronor.

Vid ett sådant belopp räknar utredningen med att förslagen i övrigt inte skall

leda till några kostnadsökningar för sjukförsäkringen eller för staten. För

de tre största städerna i riket föreslås dock självrisken uppgå till 5 kronor.

När det gäller resor till och från sjukvårdsinrättning i samband med sluten

sjukhusvård föreslår utredningen inte några ändrade självriskbestämmelser.

Utredningens förslag om ett enhetligt fast karensbelopp för skilda slags

resor och om slopande av det rörliga karensbeloppet till styrkes i samtliga

remissyttranden. Jag biträder dessa förslag. Endast i fråga om karensbelop­

pets storlek råder delade meningar bland remissorganen. Att avgöra hur

stort karensbeloppet lämpligen bör vara är givetvis vanskligt. Det kan icke

bestridas, att utredningens förslag för vissa försäkrade medför en försäm­

ring. Å andra sidan är det tydligt, att de nuvarande karensbeloppen fram­

står som låga. Med hänsyn även till den administrativa vinsten av ett icke

alltför lågt karensbelopp och till det angelägna i att söka undvika en ökning

av sjukförsäkringens sammanlagda utgifter, anser jag mig därför böra

biträda utredningens förslag om ett enhetligt karensbelopp av som regel 4

kronor. Eftersom jag i det följande föreslår, att reglerna om begränsning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

ersättningen med hänsyn till valet av läkare icke skall tillämpas i de tre

största städerna, anser jag det motiverat att karensbeloppet för resor i dessa

städer bestämmes till 5 kronor.

Utredningen har föreslagit, att resa som företages till läkare och som där­

ifrån omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning i enlighet med remiss

av läkaren skall anses som en enda sammanhängande resa. Jag biträder

detta förslag.

1 likhet med utredningen finner jag inte anledning att såsom på vissa håll

föreslagits införa en regel om att belopp understigande en krona inte skall

utbetalas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

65

I fråga om valet av läkare gäller såsom huvudregel, att ersättning

för läkarvårdsresa får utgivas högst såsom vid besök hos provinsialläkare

eller stadsläkare i det distrikt där den försäkrade vistas. Högre ersättning

må dock utgå, om den försäkrade sökt läkarvården vid allmänt sjukhus eller

för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller

till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller

stad utanför landstingskommun. Sådan högre ersättning utgår dock endast,

då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättningen

eller, under vissa förutsättningar, vid olycksfall. Ersättning utgår därvid

högst för kostnaden för resa till och från närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas.

Såsom utredningen funnit bör huvudregeln liksom hittills vara, att rese-

kostnadsersättningen begränsas till den ersättning som skulle ha utgått vid

besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare. För att en sådan regel

skall fungera tillfredsställande krävs emellertid, att vård som regel skall

kunna beredas den sjuke av ifrågavarande tjänsteläkare. Så är icke fallet i

de största städerna, där tjänsteläkarna är relativt få och inte har samma

uppgifter som provinsialläkare och stadsläkare i mindre städer. I de största

städerna måste därför de försäkrade i huvudsak anlita privatpraktiserande

läkare och poliklinikläkare. Till följd av ifrågavarande begränsningsregel

kan försäkringsskyddet i dessa släder icke anses fullt tillfredsställande ord­

nat. Bestämmelsen medför för dessa fall även betydande administrativa svå­

righeter. Det bör därför övervägas, om inte regeln bör slopas såvitt avser de

största städerna. Om så sker uppstår visserligen ökade kostnader för för­

säkringen, men kostnadsökningen torde bli av liten omfattning, därest ka­

rensbeloppet såsom tidigare föreslagits för dessa städers vidkommande

bestämmes till 5 kronor. Jag förordar därför, att ifrågavarande begränsnings­

regel slopas beträffande resor inom verksamhetsområdena för Stockholms,

Göteborgs och Malmö centralsjukkassor. Såsom utredningen framhållit, bör

möjlighet hållas öppen för Kungl. Maj:t att utsträcka undantaget till alt

gälla andra centralsjukkasseområden.

5—-Tlihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

66

Såsom ytterligare undantag från huvudregeln, att ersättning ej får utgå

med högre belopp än som skulle ha utgått vid besök hos vederbörande pro­

vinsialläkare eller stadsläkare, bör liksom hittills gälla, att ersättning i

vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts

vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Denna högre

ersättning utgår som tidigare berörts för närvarande endast då den försäk­

rade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning eller då den för­

säkrade på grund av olycksfall sökt vård vid allmänt sjukhus och det kan

antagas att han varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus.

Utredningen föreslår, att den högre ersättningen skall utgå även då en för­

säkrad, som är i trängande behov av läkarvård, ej kunnat anträffa tjänste­

läkare inom rimlig tid. Utredningen anför som exempel, att tjänsteläkaren

varit på sjukresa eller själv insjuknat.

Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig detta förslag under hänvisning

bl. a. till att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma

att bereda svårigheter. Även Sveriges läkarförbund har uttryckt farhågor för

tolkningssvårigheter. Dessa svårigheter bör emellertid inte överdrivas. Den

föreslagna bestämmelsen synes kunna tillämpas så, att den försäkrade er­

håller den högre ersättningen om han kan styrka, att han otvetydigt varit i

trängande behov av läkarvård och att vederbörande tjänsteläkare inte kun­

nat anträffas. Någon särskild utredning från sjukkassans sida bör således

inte förekomma. Riksförsäkringsanstalten har vidare funnit det svårför­

ståeligt, att en försäkrad, vilken till följd av provinsialläkarens frånvaro

söker vård hos en annan läkare, som har mottagning på samma avstånd

från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen, endast får ersättning

såsom vid resa till provinsialläkaren, medan ersättningen blir väsentligt

bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen. Vad riksförsäk­

ringsanstalten sålunda anfört bör beaktas. I båda dessa fall har den för­

säkrade ett berättigat intresse av att erhålla den högre ersättningen. Jag

föreslår därför, att försäkrad som i angivna fall besöker annan läkare än

provinsial- eller stadsläkaren i distriktet skall erhålla den högre ersättningen.

Vad utredningen föreslagit om att sjukhusläkares anmodan till försäkrad,

som åtnjutit sluten sjukhusvård, att företaga återbesök skall anses som hän­

visning till öppen vård vid sjukhuset har jag intet att erinra mot. Det synes

emellertid böra ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda föreskrifter

härom.

Såsom utredningen föreslagit anser jag, att sjukvårdsanstalt, vilken är

upptagen i den av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen över anstalter, som

är att anse som sjukvårdsanstalter jämlikt SFL, vid hänvisning och i där­

med jämställt fall bör vara likställd med allmänt sjukhus. Med hänsyn

bl. a. till svårigheten att bestämma, vilka läkare som skall anses som specia­

lister, bör hänvisning till privatpraktiserande specialist däremot inte jäm­

ställas med hänvisning till sjukvårdsinrättning.

Beträffande utredningens förslag till riktlinjer för prövningen av frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

67

vilket allmänt sjukhus, som vid hänvisning skall anses vara det närmaste

där vården kan meddelas, har olika meningar gjort sig gällande vid tillämp­

ningen. Vid bedömningen bör enligt min mening eftersträvas, att en för­

säkrad, som i enlighet med läkares hänvisning sökt vård på ett visst sjuk­

hus, inte går miste om ersättning för resan till detta sjukhus, till följd av

att sjukkassan och den hänvisande läkaren har olika åsikt angående vilket

sjukhus, som varit det närmaste där vården kunnat meddelas. Vidare bör

undvikas, att sjukkassornas handläggning av ärendena blir tidsödande.

Jag anser därför i likhet med utredningen, att remiss till allmänt sjukhus

inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, i allmänhet bör

godtagas i ersättningshänseende, därest icke särskild anledning föreligger

till en annan bedömning. Hänvisning för öppen vård vid sjukvårdsinrättning

utanför det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, bör godtagas

endast om särskilda skäl förebragts.

Vad jag nyss anfört angående prövningen av remiss till öppen vård vid

sjukhus torde i huvudsak böra gälla även prövningen av den remitterande

läkarens val av sjukvårdsinrättning vid hänvisning till sluten

vård. Då det får förutsättas, att hänvisning för specialistvård vid sjukhus

regelmässigt grundas på medicinska överväganden, bör i dylikt fall även

remiss till allmänt sjukhus i annat sjukvårdsområde än det där vårdbehovet

uppkommit i regel godtagas.

Från skilda håll har föreslagits, att resa till Spenshults reumatikersjukhus

i ersättningshänseende helt skall jämställas med resa till allmänt sjukhus.

Såvitt avser resor för öppen vård, blir detta önskemål tillgodosett genom

vad jag tidigare föreslagit angående sjukvårdsanstalter, som upptagits i

Kungl. Maj :ts förteckning. Med hänsyn till pågående utredning angående

ansvaret för reumatikervården anser jag det däremot icke lämpligt att i

fråga om resor för sluten vård nu föreslå en särbestämmelse beträffande

Spenshults sjukhus.

Beträffande ersättning för återresa från läkare stadgas

för närvarande, att ersättning får utgivas högst för resa till den plats där

resan till läkaren påbörjades eller till den försäkrades bostad i vad resan till

denna är högst en mil längre än resan till den förstnämnda platsen. Utred­

ningen föreslår, att enmilsregeln slopas och ersättes med en regel om att er­

sättning för resa till den försäkrades bostad icke skall utgå. Undantag skall

dock göras för det fall att behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplat­

sen och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbets­

platsen. I sistnämnda fall föreslås återresan till bostaden bli ersatt utan

begränsning.

1 likhet med utredningen anser jag det inte tillfredsställande, att såsom

för närvarande är fallet en person, som råkar ut för olycksfall eller eljest

blir sjuk på arbetsplatsen och efter läkarbesök transporteras till bostaden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

68

själv skall behöva svara för en betydande del av kostnaderna för resan till­

baka till bostaden. Vid denna måste ju ofta begagnas ett annat och betydligt

dyrare färdsätt än det han använder vid sina dagliga resor till och från ar­

betsplatsen. En utvidgning av försäkringsskyddet synes påkallad beträffan­

de dylika fall. Jag tillstyrker utredningens förslag.

Såsom gällande regler om ersättning för återresa från sjuk­

vårdsinrättning efter sjukhusvård är utformade, utgår full resekost-

nadsersättning utöver karensbeloppet för sådan återresa, när vårdbehovet

uppkommit inom det egna länet oavsett belägenheten av den sjukvårds­

inrättning, där vården meddelats, medan ingen som helst ersättning för

återresa utgår, om sjukvårdsbehovet uppkommit utom det egna länet och

vården meddelats vid sjukhus utom nämnda län. Utredningen har nu före­

slagit, att samma begränsningsregler i fråga om sjukhusval skall tillämpas

vid intagningsresa och vid återresa. Vidare föreslås, att ersättning för åter­

resa skall kunna utgivas, då en försäkrad blivit i behov av sjukhusvård under

vistelse utanför det egna länet och intagits på sjukvårdsinrättning utanför

detta. Ersättningsunderlaget föreslås begränsat till kostnaden för resa till

den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet

av sjukhusvård uppkommit inom en gränskommun till det egna länet och

sjukvårdsinrättningen inte är belägen på längre avstånd från den försäkra­

des bostad än närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat bere­

das, föreslås dock ersättning få utgå för resa till bostaden.

Såsom utredningen föreslagit bör de begränsningsregler beträffande sjuk­

husvalet, som gäller för intagningsresa, även avse återresa. Vad angår det

fall att någon insjuknar utom det egna länet och blir intagen på sjukhus

utom nämnda län inträffar det ofta, att en person som tillfälligt vistas utom

det egna länet, exempelvis på grund av arbete eller under semester, efter

sjukhusvistelsen återvänder till sin tillfälliga vistelseort. Det förekommer

även, att personer, som är bosatta i närheten av en länsgräns och har sitt

arbete i annat län än det där de är bosatta, blir sjuka eller drabbas av

olycksfall på arbetsplatsen och intages på sjukhus i det främmande länet.

Det kan icke anses skäligt, att i dessa fall den försäkrade, såsom blir följ­

den av gällande regler, själv skall behöva svara för sina återresekostnader.

Enighet synes råda om att en utvidgning av försäkringsskyddet är erforder­

lig, när det gäller återresa från utomlänssjukhus. Utredningens förslag till

ändrade bestämmelser härutinnan synes mig böra godtagas. Det må erinras

om att de ändrade reglerna också kommer att gälla återresa efter vård på

förlossningsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Frågan om kostnaderna för flyttning av patienter mellan

sjukvårdsinrättningar har fått sin lösning genom statsmakter­

69

nas beslut i samband med antagande av ny sjukhuslag. Härom i:år jag hän*

visa till vad jag tidigare anfört under avsnittet om reseersättning för vår­

dare i allmän tjänst.

Vad beträffar taxebestämmelserna och sjukkassornas rätt att

träffa avtal om sjuktransporter, finner jag mig kunna biträda

utredningens förslag.

Från olika håll har föreslagits slopande av den nu gällande regeln att den

försäkrade för erhållande av ersättning för resa till och från läkare skall

avge skriftligt intyg om att resan huvudsakligen föranletts

av behovet av läkarvård. Som skäl har anförts, att bestämmel­

sen förorsakar betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för

försäkringen.

Med hänsyn till att en icke oväsentlig förenkling av handläggningen av

reseersättningsärendena synes vara att vinna och då det kan ifrågasättas,

om ifrågavarande bestämmelse utgör något effektivt skydd mot missbruk,

föreslår jag att bestämmelsen ändras, så att intyg skall avgivas endast då

sjukkassan finner det erforderligt.

Slutligen vill jag upptaga det av utredningen berörda spörsmålet om er­

sättning i vissa fall för resekostnader vid isolering av smittbä­

rare. Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person,

som utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epide­

mivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av

vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är

smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall

under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få er­

sättning även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare ut­

betalas av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna

för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbä­

rare stå för själv.

Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara

för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårds­

nämndens åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med

ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa

resekostnader.

I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv

skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det

tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämp­

ligast torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostna­

derna för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör

således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederböran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

70

de sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av

statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvud­

titeln upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens

intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför,

torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag

erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt

smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestäm­

melser, som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning

för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens

åläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lagar angående ändring i SFL

och YFL, förordning om ändring i Milf samt lag angående ändring i lagen

om ersättning åt smittbärare. Härvid har även beaktats de inledningsvis

berörda särskilda frågorna om ändringar, som sammanhänger med nyligen

genomförd lagstiftning på andra områden. Vissa av bestämmelserna an­

gående sjukreseersättning torde lämpligen böra inflyta i en av Kungl.

Maj :t utfärdad kungörelse med tillämpningsföreskrifter till 16 och 17 §§

SFL. Utkast till sådan kungörelse, vilket torde få fogas till statsrådsprotokol­

let såsom bilaga, har likaledes upprättats inom socialdepartementet. De

föreslagna bestämmelserna avses träda i kraft den 1 januari 1960. Beträf­

fande förslagen torde utöver vad förut anförts böra nämnas följande.

Förslaget till lag angående ändring i SFL

11

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sjukkassans beslut angående

tillhörighet till och ändringar i sjukpenningförsäkringen. I den allmänna

motiveringen har jag föreslagit, att en försäkrad inte skall få placeras i lägre

sjukpenningklass, medan han undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning

eller yrkesutbildning. Därvid har framhållits, att en försäkrad som undergår

arbetsprövning inte har någon arbetsinkomst och att han därför som regel

torde böra anses lida av sjukdom, som medför nedsättning av arbetsförmå­

gan med minst hälften. Eftersom sålunda redan på grund härav någon änd­

ring av sådan försäkrads sjukpenningklass till följd av stadgandet i tredje

stycket i förevarande paragraf som regel icke kan ske, kunde det synas

tillräckligt, att det föreslagna tillägget omfattade endast yrkesutbildning.

Då det emellertid inte är alldeles uteslutet, att arbetsförmågan hos en försäk­

rad som undergår arbetsprövning på grund av särskilda förhållanden icke

anses vara nedsatt med minst hälften, har den nya regeln fått gälla även

71

arbetsprövning. Härigenom vinnes överensstämmelse med det föreslagna

stadgandet i 23 § om att sjukpenning inte skall utgå under tid, då en för­

säkrad undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. Med hänsyn till att

bestämmelsen bör avse endast arbetsprövning och yrkesutbildning, som ut­

gör arbetsvärd, har vidare angivits, att förmedling skall ha skett genom ar-

betsvårdsorgan, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och

arbetsvårdsorgan hos landsting och kommuner.

16 §.

Ifrågavarande paragraf, som innehaller bestämmelserna om ersättning för

resor till och från läkare, har i väsentliga avseenden erhållit ändrad lydelse.

Därvid har jag eftersträvat att utforma bestämmelserna så att de blir mera

lättillgängliga än vad som för närvarande är fallet. Jag har vidare ansett det

lämpligt, att en uppdelning göres, så att de grundläggande reglerna erhåller

sin plats i lagen, medan de bestämmelser som har karaktären av tillämp­

ningsföreskrifter intages i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Till

sistnämnda kategori torde kunna hänföras reglerna om billigaste färdsätt,

bestämmelserna om karensbelopp och val av läkare i de största städerna,

föreskriften att resa till läkare och därifrån omedelbart vidare till sjukvårds­

inrättning vid beräkning av karensbeloppet skall anses såsom endast en

resa, bestämmelserna om ersättning vid vissa resor för flyttning av patien­

ter mellan sjukvårdsinrättningar, taxebestämmelserna, bestämmelserna om

ersättning för övernattningskostnader och för utgifter för anlitande av följe­

slagare och vårdare samt reglerna om i vad mån den försäkrade skall vara

skyldig att skriftligen betyga att resan huvudsakligen föranletts av behovet

av läkarvård. Övriga bestämmelser angående sjukreseersättning föreslås

skola upptagas i 16 och 17 §§ SFL.

Första stycket av förevarande paragraf i förslaget innehåller bestämmel­

sen om det enhetliga, fasta karensbeloppet å 4 kronor. Reglerna om lägre

karensbelopp vid återbesök och om rörligt karensbelopp har alltså fått utgå.

Vidare har här intagits den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om

att resan skall ha föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård. Under

uttrycket »utgifterna i anledning av resor» i den nya avfattningen inbegri-

pes, förutom den försäkrades egna resekostnader, hans övernattningskostna­

der och utgifter för anlitande av följeslagare. För att ersättning skall kunna

utgå för annat än egna resekostnader fordras enligt sista punkten i första

stycket att Kungl. Maj :t utfärdar bestämmelser härom. Dylika bestämmelser

återfinnes i utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§

SFL.

Andra stycket innehåller bestämmelser om begränsning av ersättningen

med hänsyn till valet av läkare. Bestämmelserna har sin motsvarighet i gäl­

lande stadganden i första stycket av 16 §. Under c) har upptagits den i den

allmänna motiveringen föreslagna regeln om att högre ersättning än för

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

72

resa till provinsial- eller stadsläkare skall kunna utgå i vissa fall då sådan

läkare inte kunnat anträffas. Med hänsyn till vad som i det föregående

föreslagits om att vid hänvisning och i därmed jämställda fall sjukvårds-

anstalt, som är upptagen i Kungl. Maj :ts förteckning över sjukvårdsanstal-

ter enligt SFL, skall jämställas med allmänt sjukhus, har i de från nuva­

rande första stycket överflyttade bestämmelserna orden »allmänt sjukhus»

utbytts mot ordet »sjukvårdsanstalt».

Den i tredje stycket upptagna begränsningsregeln för ersättning vid åter­

resa från läkare motsvarar den nuvarande bestämmelsen i andra stycket d)

med en i den allmänna motiveringen förordad ändring. Återresa till bostaden

i annat fall än då resan till läkaren anträtts därifrån ersättes sålunda en­

dast om resan företagits från den försäkrades arbetsplats och den försäk­

rade dagligen gör resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I sådant fall ut­

går dock ersättning utan särskild begränsning med hänsyn till avståndet.

Bestämmelserna i fjärde stycket motsvarar helt de nu i andra stycket

under b) och e) upptagna reglerna.

Som ett femte stycke i paragrafen har intagits bemyndigande för Kungl.

Maj :t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad

i paragrafen stadgas. Vidare innehåller detta stycke fullmakt för Kungl.

Maj :t att beträffande viss centralsjukkassas område förordna, att karens-

beloppet skall vara 5 kronor och att bestämmelserna i andra stycket om

begränsning av ersättningen med hänsyn till läkarvalet inte skall tillämpas.

Det nuvarande fjärde stycket utgör sjätte stycket i förslaget.

17 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning för resor i sam­

band med erhållande av sjukhusvård. Första stycket har i förslaget ändrats

på motsvarande sätt som 16 § första stycket. Till utgift i anledning av resa,

som avses i denna paragraf, räknas jämväl ersättning för anlitande av vår­

dare och utgift för sådan överflyttningsresa, som icke bestrides av sjukvårds­

huvudmannen.

På sätt föreslagits i den allmänna motiveringen har andra stycket utfor­

mats så att den där upptagna begränsningsregeln kommer att gälla såväl

intagnings- som återresor.

Tredje stycket har ändrats så att ersättning för återresa från sjukhus

kan utgå även då behovet av sjukhusvård uppkommit under det att den

försäkrade vistats utom det län, där han är bosatt, och han i anledning

därav intagits på sjukvårdsinrättning utom nämnda län. I allmänhet får

kostnaden därvid inte beräknas högre än för resa till den plats, varifrån

intagningsresan företagits. Enligt en specialregel, som närmast tillkommit

med tanke på den som har sin bostad i ett län men arbetar i en angränsande

kommun i ett annat län och blir sjuk på arbetsplatsen, utgår emellertid

ersättning för återresa till bostaden, om färdsträckan från denna till det

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

73

sjukhus, på vilket den försäkrade intagits, inte är längre än till närmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Denna regel gäller

dock generellt, om behovet av sjukhusvård uppkommit i en till det egna

sjukvårdsområdet gränsande kommun, och är ej inskränkt till det fall att

insjuknandet skett på arbetsplatsen.

Fjärde stycket i förslaget upptager en hänvisning till reglerna i 16 §

fjärde stycket.

Slutligen innehåller paragrafen i femte stycket bemyndigande för Kungl.

Maj:t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad

i paragrafen stadgas.

19 §.

Denna paragraf innehåller nu bestämmelser om ersättning av allmän sjuk­

kassa åt kommun för åtgärder, som kommunen vidtagit för att bereda medel­

lösa eller mindre bemedlade läkarvård, åt arbetsgivare för läkarvård eller

andra sjukvårdande åtgärder och åt redare för kostnad, som denne fått

vidkännas vid sjömans sjukdom. Den i den allmänna motiveringen före­

slagna bestämmelsen om ersättning åt kommun eller transportföretag för

sjuktransporter har upptagits i denna paragraf. Bestämmelsen gäller utöver

transporter av patienter till läkare och sjukhus transport av läkare vid

sjukbesök. Införandet av den föreslagna bestämmelsen har medfört en

redaktionell jämkning av paragrafen.

23 §.

I denna paragraf har införts den i det föregående föreslagna bestämmelsen

om att sjukpenning ej skall utgå för tid då försäkrad undergår arbetsvärd

i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Bestämmelsen korresponde­

rar mot den föreslagna ändringen ill §. I 23 § har vidare företagits en redak­

tionell ändring.

33 §.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall enligt andra stycket i förevarande

paragraf erläggas av sjukkassemedlem, vars till statlig inkomstskatt taxe­

rade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till

minst 1 200 kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört att

vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än

ålderspension. De folkpensionsförmåner som medför befrielse från erläg­

gande av avgift utgöres av invalidpension eller sjukbidrag samt änkepension

och hustrutillägg.

För avgiftsbefrielse på grund av att dylik folkpensionsförmån uppbäres er­

fordras ej endast att rätt till förmånen förelegat vid ifrågavarande tidpunkt

utan även att förmånen faktiskt kunnat lyftas då. Ett senare meddelat beslut

om dylik förmån med retroaktiv verkan föranleder ej avgiftsbefrielse. Detta

förhållande torde ha motiverats av önskemålet att undvika ändring eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

74

omdebitering av avgiften. Beslut om retroaktiva förmåner förekommer emel­

lertid i ganska stor utsträckning, och den angivna tillämpningen medför att

avgift ofta kommer att utgå, ehuru rätt till förmånen sedermera befinnes

ha förelegat vid den avgörande tidpunkten.

I detta sammanhang må erinras om att 19 § 1 mom. andra stycket folkpen­

sioneringslagen i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att

den som under december månad visst år ägt uppbära folkpension är fri­

tagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift för påföljande år. För

avgiftsbefrielse enligt denna bestämmelse kräves att folkpension faktiskt

skall ha kunnat lyftas under den relevanta månaden. Sedan i olika samman­

hang gjorts gällande att befrielse från pensionsavgift borde föreligga även i

fall, där rätt till folkpension för angiven tid fastslagits i beslut med retro­

aktiv verkan, har en ändring i förenämnda lagrum i folkpensioneringslagen

vidtagits vid årets riksdag, så att den som för december månad året näst

före taxeringsåret varit berättigad till folkpension, vare sig denna börjat ut­

betalas eller ej, inte skall erlägga pensionsavgift (SFS 1959: 66).

En ändring av motsvarande innebörd med avseende å bestämmelsen rö­

rande befrielse från avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av folkpen­

sionsförmån synes motiverad. Liksom beträffande motsvarande bestäm­

melse i folkpensioneringslagen synes förhållandet för december månad året

näst före taxeringsåret böra vara avgörande. Något hinder ur de lokala

skattemyndigheternas synpunkt torde ej möta mot att jämväl retroaktiva

beslut beaktas. Som jag anförde i samband med framläggande av förslag

till förenämnda ändring i folkpensioneringslagen (prop. 29/1959) synes de

lokala skattemyndigheterna före debiteringsarbetets avslutande visst år

hinna få del av så gott som alla beslut rörande ifrågavarande förmåner för

december månad föregående år. Antalet beslut som kan medföra oindebite-

ring torde därför bli förhållandevis få. Riksförsäkringsanstalten, som yttrat

sig i ärendet, anser att skäl för en sådan ändring som här angivits föreligger

och att uppkommande svårigheter av administrativ natur förhållandevis

lätt kan bemästras.

Jag förordar, att ändring vidtages i 33 § andra stycket av innebörd att

befrielse från skyldighet att för visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäk­

ringen skall föreligga jämväl i det fall då försäkrad genom retroaktivt beslut

rörande folkpensionsförmån är berättigad till förmånen för december må­

nad nämnda år.

35 §.

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kro­

nor, skall vara försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestäm­

mes av den sjukpenningklass han tillhör. Tillhörigheten till högre sjukpen­

ningklass än den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av

tjänst. Medlem i allmän sjukkassa som är försäkrad för tilläggssjukpenning

är enligt 33 § pliktig att erlägga avgift för sådan försäkring. Storleken av

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

75

ifrågavarande avgift skall enligt 34 § bestämmas med hänsyn till bl. a. den

sjukpenningklass, som medlemmen tillhör, och beräknas för kalendermånad.

Avgiftens belopp fastställes av tillsynsmyndigheten. I 35 § stadgas bl. a.,

att i vissa fall nedsättning av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och för­

säkringen för grundsjukpenning skall ske.

Debiteringen av sjukförsäkringsavgiften, vilken enligt uppbördsförord-

ningen ingår i begreppet skatt, ankommer på lokal skattemyndighet. Vid

debitering av slutlig skatt debiteras avgiften med belopp, som uträknats av

vederbörande allmänna sjukkassa och av kassan införts i debiteringsläng-

den. Vid debiteringen skall beaktas vad i 33 och 35 §§ stadgas angående

avgiftsplikt och nedsättning av avgift.

Enligt förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt (nr 295), som

trätt i kraft den 1 januari 1959, skall under vissa förutsättningar en sjö­

man, som är anställd ombord på ett svenskt handelsfartyg, erlägga sjömans­

skatt för sin inkomst ombord. Sjömansskatten är en definitiv källskatt och

skall utgå i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt avgifterna

till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen. Skatten uttages

efter särskilda tabeller och beräknas efter en avlöningsperiod av en månad.

Tabellerna har konstruerats så att vissa avdrag, som vid taxering för inkomst

i land medges för beskattningsår, beräknats för månad. För varje månad har

sålunda ett tolftedels ortsavdrag efter schablonberäkning fråndragits. Sjö­

mannen är ej skyldig att deklarera för inkomsten ombord och taxeras inte

heller för denna inkomst. För inkomst i land skall däremot taxering åsättas

efter vanliga regler, därvid dock ortsavdrag skall minskas med en tolftedel

för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Kommun och all­

män sjukkassa skall erhålla viss del av de i form av sjömansskatt influtna

medlen.

1956 års sjömansskattesakkunniga, vilkas betänkande om sjömansskatt

(SOU 1957: 39) legat till grund för förutnämnda förordning, framlade jäm­

väl ett förslag till viss ändring av bestämmelserna i SFI- om avgift för för­

säkringen för lilläggssjukpenning såvitt rör sjukkassemedlem, som upp­

burit inkomst för vilken erlagls sjömansskatt. De sakkunniga anförde i

huvudsak följande. Därest sjömansskatt enligt förslaget införes, torde några

avvikelser från det nuvarande debiteringsförfarandet vid sjukkassorna ej

erfordras. Kassorna antecknar i debiteringslängderna de avgifter, som enligt

tillgängliga uppgifter skall erläggas av de avgiftspliktiga. Kassorna behöver

härvid ej undersöka huruvida en avgiftspliktig uppbär inkomst ombord

eller i land. De lokala skattemyndigheterna skall därefter debitera avgif­

terna för sjuk vårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning

utan avvikelse från vad som nu gäller och alltså endast beakta den taxe­

rade inkomsten, dvs. inkomsten i land. I förekommande fall reduceras

nu nämnda avgifter enligt bestämmelserna i SFL. Vad gäller avgiften för

försäkringen för tilläggssjukpenning skulle den som uppburit inkomst om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

76

bord komma att få erlägga för högt belopp om han slutligt debiterades det

av sjukkassan uträknade beloppet. Den lokala skattemyndigheten, som bl. a.

för bestämmande av ortsavdraget erhållit meddelande om det antal månader,

för vilka vederbörande erlagt sjömansskatt, bör därför debitera avgiften för

försäkringen för tilläggssjukpenning med reducerat belopp så att avgiften

kommer att utgå med så många tolftedelar av den av kassan uträknade

avgiften som motsvarar det antal månader för vilka vederbörande ej erlagt

sjömansskatt och alltså erhåller ortsavdrag. En sjöman, som under hela året

haft inkomst ombord, skall således icke påföras någon avgift för tilläggs-

sjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande över de sakkunnigas betän­

kande, har ansett, att det föreslagna förfaringssättet för de lokala skatte­

myndigheternas debitering av sjukförsäkringsavgifter bör godtagas.

I propositionen nr 92 till 1958 års A-riksdag med förslag till förordning

om sjömansskatt, m. m. uttalade chefen för finansdepartementet att, därest

riksdagen fattade beslut om införande av en sjömansskatt, det torde få an­

komma på chefen för socialdepartementet att senare anmäla de ändringar,

som bleve erforderliga i SFL.

Införandet av en särskild sjömansskatt synes föranleda en sådan ändring

av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning

som de sakkunniga föreslagit. Enär en sjöman genom sjömansskatten erlagt

jämväl ifrågavarande avgift såvitt angår den tid sjömansskatten avser, bör

uppenbarligen icke såsom slutlig skatt hela den av sjukkassan uträknade

avgiften debiteras honom. Den erforderliga reduceringen torde lämpligen

böra ske på det sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar därför att i 35 §,

som innehåller andra stadganden om nedsättning av sjukförsäkringsavgift,

intages en bestämmelse om nedsättning av medlems avgift för försäkringen

för tilläggssjukpenningen med en tolftedel för varje kalendermånad, för vil­

ken medlemmen uppburit inkomst som föranlett sjömansskatt.

41 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med ändringen i 19 §.

övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts avses de föreslagna bestämmelserna träda i kraft

den 1 januari 1960. Med hänsyn till att de ändrade reglerna om reseersätt­

ning i vissa fall kan medföra, att lägre ersättning utgår än enligt nu gällande

stadganden, torde de sistnämnda böra äga tillämpning i fråga om resor,

som påbörjats före den 1 januari 1960. Motsvarande synes böra gälla beträf­

fande bestämmelserna i 23 § om att sjukpenning ej skall utgå under tid för

arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. De äldre reglerna

bör således äga tillämpning i fall då en försäkrad påbörjat arbetsprövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

77

eller yrkesutbildning före den 1 januari 1960. Beträffande 33 § skall de äldre

bestämmelserna tillämpas i fråga om skyldigheten att erlägga avgift för år

1958 och tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Förslaget till lag angående ändring i YFL

¹⁰ §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående bedömandet av arbets­

förmågans nedsättning vid yrkesskada. I tredje stycket stadgas, att vid be­

dömande av nedsättningen under tid för yrkesutbildning skall beaktas i vad

mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete.

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att arbetsprövning i detta hän­

seende skall jämställas med yrkesutbildning. Paragrafen har ändrats i enlig­

het härmed.

21—22

§§.

Jämlikt 19 § YFL skall, därest försäkrad avlidit till följd av yrkesskada,

bl. a. utgå livräntor till efterlevande enligt närmare bestämmelser i 20—

23 §§. Såvitt avser barns och adoptivbarns rätt till livränta gäller enligt 21 §

bl. a. följande. Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller 16 år

och under vissa förutsättningar till den dag det fyller 21 år uppbära livränta.

Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta

dock ej utgivas, med mindre adoptanten och, om han var gift, hans make vid

tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot

barnet. Den avlidnes adoptivbarn äger samma rätt till livränta som den

avlidnes egna barn. I 22 § stadgas att avlidens fader, moder eller adoptant,

som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, äger

viss rätt till livränta.

Reglerna om rätt till livränta i nu angivna förhållanden anknyter i viss

utsträckning till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll. Enligt

7 kap. nämnda balk har föräldrar principiell underhållsskyldighet mot sitt

barn. De är dock ej skyldiga att bidraga till underhåll av barn som bort­

adopterats, där ej adoptanten och, om han är gift, hans make blir ur stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet. Adoptant har samma plikt att under­

hålla sitt adoptivbarn som gäller för föräldrar gentemot deras eget barn.

Barn är skyldigt att efter förmåga utge skäligt underhåll åt fader eller

moder, som av sjukdom och annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja

sig. Enahanda underhållsskyldighet åligger adoptivbarn gentemot adoptant.

Vad beträffar rätten till arv vid adoptionsförhållande gäller enligt 4 kap.

arvslagen, att adoptivbarn och dess avkomlingar lika med barn i äktenskap

äger taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinges rätt till laglott ej får

kränkas. Adoptivbarnet har dessutom arvsrätt efter sina egna skyldemän.

78

Vid adoptivbarns död inträder i princip dess skyldemän som arvtagare.

Därest adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egen­

dom i arv, gåva eller testamente, äger dock adoptanten och hans avkomlingar

en till nämnda egendoms värde begränsad arvsrätt. Adoptanten inträder som

arvtagare jämväl till egendomen i övrigt, om adoptivbarnet ej efterlämnar

arvsberättigad skyldemän.

Genom år 1958 tillkomna författningar — ärvdabalk (nr 637) och lag om

ändring i föräldrabalken (nr 640) — som träder i kraft den 1 juli 1959,

kommer adoptivbarns rättsliga ställning att principiellt ändras. Adoptions-

institutet gestaltas så, att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familje-

rättsligt förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som

adoptantens egna barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och

dess släkt principiellt avskäres. Vad gäller arvsrätt stadgas sålunda i 4 kap.

1 och 2 §§ ärvdabalken, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv

och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap samt

att arvsrätt ej äger rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena

samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan; har make adopterat

andra makens barn skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas

gemensamma. Med avseende å underhållsskyldighet skall enligt 7 kap. 5 §

föräldrabalken i dess ändrade lydelse gälla, att sådan skyldighet mellan

föräldrarna och barnet upphör med adoptionen; om den som är gift adop­

terar sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken och

barnet bestå.

Den nu angivna nya lagstiftningen aktualiserar fråga om vissa ändringar

i de inledningsvis angivna bestämmelserna om livränta. Enär underhålls­

skyldigheten och arvsrätten mellan fader eller moder, å ena, samt barn som

adopterats av annan än make till fadern eller modern, å andra sidan, skall

upphöra, synes det naturligt att ej heller livränta i anledning av faderns, mo­

derns eller barnets död skall utgå i angivna fall. Barnets förbindelse med den

egna släkten bör jämväl i detta hänseende avbrytas. I detta sammanhang kan

erinras om att enligt ett av 1958 års B-riksdag godkänt förslag till statens

allmänna tjänstepensionsreglemente (prop. A 157 och B 31) familjepension

och familjelivränta efter en anställningshavare kan utgå till barn (adoptiv­

barn), dock ej barn som vid anställningshavarens frånfälle var adopterat av

annan, med mindre denne var anställningshavarens make.

På grund av det anförda förordar jag ändring i 21 och 22 §§ av innebörd

att livränta ej skall utgå till barn, som adopterats av annan än den avlidnes

make, och ej heller, efter ett adopterat barns död, till barnets fader eller

moder i annat fall än då vederbörande är gift med adoptanten.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960. En­

ligt vedertagna principer för lagstiftning på området bör de ändrade liv-

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

79

räntereglerna ej tillämpas då dödsfallet föranletts av skada, som inträffat

före ikraftträdandet. Ändringarna i 21—22 §§ kommer att träda i kraft ett

halvt år senare än ärvdabalken och ändringarna i föräldrabalken, vilket dock

torde sakna egentlig praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Förslaget till förordning om ändring i militårersättningsförordningen

Ändringarna överensstämmer helt med dem som vidtagits i YFL.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare

2

§•

Lagen innehåller för närvarande endast regler om ersättning för in­

komstbortfall. Den föreslagna bestämmelsen om ersättning för utgifter

för resa har intagits i 2 §. Det har med hänsyn till de speciella förhållanden,

under vilka ifrågavarande resor ofta företages, inte ansetts ändamålsenligt

att närmare angiva efter vilka grunder ersättning skall utgå. Ersättningen

bör i stället grundas på en kostnad, som bestämmes från fall till fall efter

skälighetsprövning.

3—6 §§.

I dessa paragrafer, som endast avser ersättning för inkomstbortfall, har

redaktionella jämkningar vidtagits.

8

§•

Denna paragraf jämte 7 och 9 §§ upptager bestämmelser, som avses skola

vara gemensamma för rätten till reseersättning och rätten till ersättning för

inkomstbortfall. I 8 § har en redaktionell jämkning vidtagits.

Utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring

1 §•

De grundläggande bestämmelserna om ersättning för försäkrads rese­

kostnad finnes i 16 och 17 §§ SFL, medan de närmare föreskrifterna härom

förutsättes bli utfärdade av Kungl. Maj:t. I utkastet till kungörelse har upp­

tagits sådana föreskrifter. Enligt förenämnda stadganden i SFL skall, i

den män Kungl. Maj:t så förordnar, såsom utgift i anledning av resa till

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

och från läkare eller sjukvårdsinrättning anses förutom resekostnad utgift

för övernattning samt för anlitande av följeslagare och, beträffande resa

till och från sjukvårdsinrättning, vårdare. Bestämmelser om ersättning för

sådana utgifter har intagits i kungörelsen.

2

§•

Bestämmelsen i första punkten motsvarar regeln i 16 § andra stycket a)

SFL i paragrafens nuvarande lydelse. I andra punkten har intagits en be­

stämmelse om kostnadsjämförelse vid bestämmande av det billigaste färd­

sättet. Sådan bestämmelse finnes för närvarande i 16 § tredje stycket och

17 § femte stycket SFL avseende det fall då följeslagare eller vårdare an­

litats. Utöver storleken av följeslagar- och vårdarersättningar skall vid be­

räkningen hänsyn tagas till huruvida övernattningskostnader uppstår vid

användandet av det ena eller andra färdsättet.

3—5 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

6

§•

Denna paragraf ersätter de bestämmelser, som för närvarande är intagna

i kungörelsen den 10 december 1954 angående resekostnadsersättning en­

ligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring. Beträffande de

ändringar som vidtagits hänvisas till den allmänna motiveringen. Här må

blott erinras om att vid resa med ambulans för vilken taxa ej finnes fast­

ställd resekostnaden skall beräknas enligt b) i förevarande paragraf samt

att vid färd med fordon eller farkost, som inte går i allmän trafik, någon

skillnad inte längre göres mellan om fordonet eller farkosten tillhör den

sjuke eller anhörig till honom eller någon annan person. Med uttrycket »an­

nan, som medföljer fortskaffningsmedlet» avses inte bara följeslagare och

vårdare utan också annan sjuk, som färdas med samma fortskaffningsmedel. 7

7 §•

I denna paragraf har intagits de nya bestämmelserna om ersättning för

övernattningskostnad. I motsats till vad sjukreseutredningen föreslagit

uppställes här vissa förutsättningar för att sådan ersättning skall utgå. Det

fordras sålunda, att den försäkrade vid anlitande så långt möjligt av till­

gängliga, allmänna kommunikationsmedel inte under ett dygn kunnat full­

borda resa till och från läkare eller resa till sjukvårdsinrättning vid intag­

ning eller återresa från sådan inrättning. Som slutpunkt för resa till och

81

från läkare eller för återresa från sjukvårdsinrättning skall anses den plats,

som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket SFL är avgörande vid

beräkningen av ersättning för återresa från läkare eller sjukvårdsinrättning

i fallet i fråga.

Ersättningsunderlaget föreslås maximerat till samma belopp som lägsta

nattraktamente enligt allmänna resereglementet, dvs. i överensstämmelse

med därom i prop. 152/59 framlagt förslag 15 kronor per natt. Vid kost­

nadsjämförelse enligt 2 § för att utröna billigaste färdsätt skall som nämnts

även övernattningskostnad tagas i beaktande. Därvid skall denna kostnad

alltid anses utgöra 15 kronor per natt.

8 §•

Första och tredje styckena av denna paragraf har sin motsvarighet i 16 §

tredje stycket och 17 § femte stycket SFL nuvarande lydelsen. För undan­

röjande av tveksamhet har i tredje stycket angivits vilka kvalifikationer som

fordras för att någon i ersättningshänseende skall räknas som vårdare. I

andra stycket upptages bestämmelserna om ersättning för gottgörelse till

följeslagare för förlorad arbetsinkomst. Maximeringsregeln innebär, att er­

sättningen beräknas på vad den försäkrade visar sig ha utgivit, om belop­

pet ej överstiger 20 kronor, och på 20 kronor, om det erlagda beloppet är

högre.

Som framgår av den föreslagna avfattningen av 16 § första stycket och

17 § första stycket SFL inbegripes kostnaden för följeslagare eller vår­

dare i den försäkrades utgifter i anledning av resan. Karensbeloppet av­

räknas således i förekommande fall från den sammanlagda kostnaden.

9§.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

¹⁰ §.

Då det torde erfordras, att riksförsäkringsanstalten meddelar ytterligare

föreskrifter angående tillämpningen av kungörelsen, har en bestämmelse,

som ger ämbetsverket sådan befogenhet, upptagits i denna paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

övergångsbestämmelser

Kungörelsen bör träda i kraft samtidigt som de föreslagna ändringarna

i SFL, dvs. den 1 januari 1960, då kungörelsen den 10 december 1954 angå­

ende resekostnadsersättning enligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän

sjukförsäkring kan upphöra att gälla. Liksom beträffande ändringarna i

16 och 17 §§ SFL bör iakttagas, att ersättningen för resor, som påbörjats före

ikraftträdandet, skall följa äldre regler. 6

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

82

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

förslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är försla­

gen till lagar angående ändring i SFL och YFL av den natur, att lagrådets

yttrande över dem bör inhämtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande de­

partementschefen, att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialde­

partementet upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­

skadeförsäkring

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck

1 De i bilagan intagna förslagen — utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och

17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring undantaget — har här utelämnats. Nämnda förslag är

likalydande med de vid propositionen fogade, dock att förslaget till lag angående ändring i SFL

underkastats vissa redaktionella jämkningar och en ändring i 11 § fjärde stycket. Detta stycket

hade i det till lagrådet remitterade förslaget följande lydelse: Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning,

må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han kommer att t<llhöra lägre sjukpenningklass

än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen började.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

83

Bilaga

Utkast

till

Kungörelse

angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

Kungl. Maj :t har, med stöd av 16, 17 och 125 §§ lagen den 3 januari 1947

(nr 1) om allmän sjukförsäkring, funnit gott förordna som följer.

1

§•

Vid beräkning av ersättning för utgifter i anledning av resor, som avses

i 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, skall iakttagas vad nedan

stadgas.

2

§•

Ersättning för försäkrads resekostnad må beräknas högst efter det bil­

ligaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes

tillstånd kunnat användas. Såsom sådant färdsätt anses det som medför den

lägsta sammanlagda utgiften.

3 §•

Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhets­

området för Stockholms, Göteborgs eller Malmö centralsjukkassa, skola be­

stämmelserna i 16 § andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring icke äga

tillämpning. För sådan resa utgår ersättning endast i den mån utgifterna

för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor.

Vad nu sagts skall även gälla beträffande ersättning för resa mellan

plats inom verksamhetsområdet för Stockholms centralsjukkassa och Karo­

linska sjukhuset.

4 §•

Har försäkrad företagit resa till läkare för erhållande av läkarvård och i

enlighet med hänvisning av läkaren omedelbart fortsatt till sjukvårdsinrätt­

ning, skall anses att endast en resa företagits.

5 §.

Har försäkrad intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd

läkare och därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjuk­

vårdsområde, skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl

resa till sjukstugan som resa till och från det större sjukhuset.

84

Försäkrads resekostnad skall beräknas

a) vid resa med ambulansbil eller fortskaffningsmedel, som går i all­

män trafik, enligt därför gällande taxa,

b) vid resa med bil, som ej går i allmän trafik, till tjugufem öre för

kilometer,

c) vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt föreligger, till

fio öre för kilometer,

d) vid resa med hästskjuts till två kronor för kilometer, samt

e) vid anlitande av annat färdsätt än under a)—d) sägs enligt vad sjuk­

kassan prövar skäligt; vid resa med moped utgår dock icke ersättning.

Belopp, vartill försäkrads resekostnad vid resa med fortskaffningsmedel,

som ej går i allmän trafik, sålunda beräknas, innefattar jämväl resekost­

naden för annan, som medföljer fortskaffningsmedlet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

6

§•

7 §•

Ersättning för försäkrads utgift för övernattning må utgå, när försäkrad

vid anlitande av fortskaffningsmedel, som går i reguljär trafik, icke kunnat

avsluta resan före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjuk­

vårdsinrättning för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag

då han kunnat bliva intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare

eller vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resan anses hava avslutats

på den plats, som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket lagen om

allmän sjukförsäkring är avgörande vid beräkning av ersättning för återresa

från läkare eller sjukvårdsinrättning.

Ersättningen beräknas å det belopp som den försäkrade erlagt för logi,

dock högst femton kronor för natt. Har övernattning ej ägt rum och skall

kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, vanligen före­

kommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat använ­

das, skall kostnaden för övernattning beräknas utgöra femton kronor för

natt.

8 §•

Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan föl­

jer honom vid besök hos läkare eller vid intagning å sjukvårdsinrättning

eller vid återresa därifrån, ersättes resekostnad och övernattningskostnad

för följeslagaren enligt samma grunder som gälla beträffande den försäk­

rades motsvarande kostnad. Vid resa, som avses i 17 § lagen om allmän

sjukförsäkring, må ersättning för följeslagares resekostnad varje gång ut­

givas högst efter kostnaden för tur- och returresa.

Har försäkrad drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt sjuk

på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållan­

den, ersättes jämväl gottgörelse till följeslagare för förlorad arbetsinkomst,

dock högst tjugu kronor för dag.

Erfordras att under resa, som avses i 17 § lagen om allmän sjukförsäk­

ring, vård lämnas den sjuke, ersättes skälig kostnad för medföljande vår­

dare, därest denne är läkare, sjuksköterska eller annan, som på grund av

utbildning eller yrke kan anses äga särskilda förutsättningar att lämna

den behövliga vården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

85

9 §.

Därest sjukkassan så påfordrar, skall försäkrad för utfående av ersätt­

ning skriftligen betyga, att resa till läkare huvudsakligen föranletts av beho­

vet av läkarvård.

10

§.

De ytterligare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen

av denna kungörelse, meddelas av riksförsäkringsanstalten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960, då kungörelsen den

10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 §

andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring upphör att gälla.

Beträffande resor, vilka påbörjats före ikraftträdandet, skola äldre be­

stämmelser äga tillämpning.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It maj

1959.

N är varande:

justitieråden B

eckman

,

E.

S

öderlund

,

T^ammelin,

regeringsrådet N

evrell

.

Enligt lagrådet den 8 maj 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 april

1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­

skadeförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsfiskalen A. O. Rainer.

Lagrådet yttrade:

De föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen grundas

främst på två av särskilda utredningsmän avgivna betänkanden, det ena

avseende socialförsäkring och rehabilitering (SOU 1958: 17) samt det andra

sjukreseersättningar (SOU 1958: 23). På grundval av förstnämnda betän­

kande föreslås ändringar i 11 och 23 §§ sjukförsäkringslagen samt 10 §

yrkesskadeförsäkringslagen. Huvuddelen av det remitterade förslaget i öv­

rigt avser sjukreseersättningarna. Några mindre ändringsförslag ha dock

upptagits utan samband med någotdera betänkandet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19t7 om allmän

s jukförsäkring.

11

§•

I sjukförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1955, ha redan

vidtagits åtskilliga smärre ändringar. Såsom departementschefen inlednings­

vis anfört råder i stort sett enighet om att med en allmän och mera omfat­

87

tande översyn av sjukförsäkringslagen bör anstå, till dess ytterligare erfa­

renheter vunnits rörande lagens verkningar och till dess samordningsfrå­

gorna inom socialförsäkringen i sin helhet kunna prövas.

Det till grund för remitterade förslaget i denna del liggande betänkandet

om socialförsäkring och rehabilitering avser att utvidga försäkringsskyd­

det i fråga om rehabiliteringsverksamheten, varmed här avses den vid sidan

av den egentliga sjukvården bedrivna verksamheten för att bereda en sjuk

eller skadad person möjlighet att helt eller delvis återgå till arbetslivet. Mot

de i betänkandet föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen

ha vissa anmärkningar framställts under remissbehandlingen. Särskilt har

den använda terminologin ansetts vara så oklar att den lämnade rum för

osäkerhet i fråga om ersättningsrättens omfattning.

Departementschefen, som funnit de gjorda erinringarna äga fog, har i sak

begränsat förslaget rörande rehabiliteringsverksamheten samt vidkomman­

de formuleringen undvikit sådana oklara uttryck som arbetsterapi, arbets-

träning och funktionsprövning. Enligt det föreslagna nya stycket i 11 §

må den som efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning

eller yrkesutbildning ej placeras i lägre sjukpenningklass, medan han un­

dergår sådan arbetsvärd. I detta stadgande äro blott termerna arbetsvårds­

organ och arbetsprövning nya. Dessa termer ha definierats i motiveringen.

Sammanställt med den nya bestämmelse i 23 §, enligt vilken sjukpenning

ej utgår medan den försäkrade undergår arbetsprövning eller yrkesutbild­

ning, innebär förslaget, att rätten till sjukpenning under denna tid är vi­

lande och icke får försämras.

Lagrådet vill understryka, att mera genomgripande ändringar böra an­

stå för att behandlas i det av departementschefen inledningsvis berörda

större sammanhanget. Vid en allmän översyn av sjukförsäkringen erhålles

nämligen osökt en överblick, som ställer frågorna i klarare dager och gör

deras lösning enklare. Ett förslag av så begränsad räckvidd som det remit­

terade, vilket dock är ägnat att väsentligen undanröja olägenheterna av

gällande regler, synes däremot lämpligen kunna genomföras genom en

partiell reform.

Vad angår formuleringen av det nya stycket i It §, hemställer lagrådet

om uttryckligt angivande, att den försäkrade icke kan förlora sin rätt till

sjukpenning under vilandeperioden. Enligt den lydelse, som lagrådet vill

förorda, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att

vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenning-

klass än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen

började.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

16 §•

De i 16, 17 och 19 §§ föreslagna ändringarna grunda sig på betänkandet

om sjukreseersättningar.

88

I 16 § regleras resor till och från lälcaren. Ersättning i anledning av åter­

resa utgår enligt förslagets tredje stycke såsom för resa antingen till den

plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades bostad.

Alternativet med ersättning såsom för resa åter till bostaden, fastän resan

till läkaren skett från annan plats, får dock den försäkrade välja endast,

om resan till läkaren anträtts från den försäkrades arbetsplats och den

försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Som motiv för den föreslagna rätten till ersättning för återresa till bosta­

den anfördes i betänkandet (SOU 1958:23 s. 94), att resekostnadsersätt-

ning rimligen bör beräknas på hela resan till bostaden, när någon insjuknar

på sin arbetsplats och efter läkarbesök reser hem till sin bostad. I övriga

fall bör däremot ersättningsrätten vid återresa till bostaden efter besök hos

läkare, enligt motiveringen i betänkandet, vara begränsad, ty eljest skulle

ersättning för en längre återresa till bostaden komma att utgå jämväl i

en rad fall, när behovet av läkarvård inte uppkommit på arbetsplatsen.

Den föreslagna lagtexten överensstämmer icke med betänkandets motive­

ring, som lämnats utan erinran av departementschefen. Enligt lagtexten

är nämligen rätten till ersättning för återresa till bostaden icke beroende av

om behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen och föranlett resan

till läkaren, även senare resor för omläggningar skulle exempelvis med­

föra samma rätt. Enligt vad lagrådet under hand inhämtat har en dylik

generell utformning av rätten till ersättning vid återresa ansetts motiverad

av praktiska skäl ej minst för att undvika utredningar om var behovet av

läkarvård kan hava uppkommit. Lagrådet har för sin del icke något att

erinra mot att bestämmelsen i sak erhåller det av departementschefen före­

slagna innehållet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Förslaget till lag angående ändring i lagen den U maj 1954 om yrkes­

skadeförsäkring.

De i 21 och 22 §§ föreslagna ändringarna sammanhänga med de i sam­

band med nya ärvdabalkens införande vidtagna ändringarna i adoptions-

mstitutet. Då yrkesskadeförsäkringslagens regler om rätt till livränta an­

knutits till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll samt adop­

tivbarns naturliga föräldrar hittills enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken ha

subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till barnet, har barnet en på

motsvarande sätt subsidiär rätt till livränta efter sina naturliga föräldrar.

Då den subsidiära underhållsskyldigheten skall upphöra enligt de sam­

tidigt med ärvdabalken beslutade ändringarna i föräldrabalken, föreslås

nu upphävande av rätten till livränta i motsvarande fall.

Lagrådet vill anmärka, att övergångsregleringen icke gjorts fullt paral­

lell i de båda lagstiftningarna.

Ändringarna i föräldrabalken träda principiellt i kraft den 1 juli 1959.

övergångsregleringen beträffande ändringarna i föräldrabalken innebär

89

emellertid att å adoptioner, vartill tillstånd givits enligt äldre lag, äldre

rätt alltjämt skall gälla, dock att adoptivbarnets underhållsskyldighet gent­

emot de naturliga föräldrarna skall upphöra. Genom föreskrifter i punkt 1

i övergångsbestämmelserna till ändringarna i föräldrabalken har möjlighet

öppnats för adoptant i redan bestående adoptivförhållande att efter ansö­

kan, som skall göras inom fem år från ikraftträdandet, vinna förklaring

av rätten att de nya reglerna i föräldrabalken skola i sin helhet gälla, oak­

tat adoptionen kommit till stånd enligt äldre lag. Det kan dock icke väntas,

att sådan ansökan kommer att ske i alla eller ens i flertalet äldre adop-

tivförhållanden.

Ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen åter träda enligt förslaget i

kraft den 1 januari 1960. Därjämte upptager förslaget ingen annan över­

gångsbestämmelse än att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträf­

fande livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraftträdandet.

På grund av denna övergångsreglering kan det tänkas, att ett adoptiv­

barn går miste om livränta efter sina naturliga föräldrar, ehuru underhålls­

skyldighet föreligger enligt föräldrabalkens övergångsbestämmelser. Med

hänsyn till önskvärdheten att göra livräntebestämmelserna så praktiskt

lättillämpliga som möjligt vill lagrådet emellertid icke framställa någon er­

inran mot att övergångsförhållandena ordnas på det föreslagna enkla sättet.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 161

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 sep­

tember 1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

,

J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 14 maj

1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 april 1959 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­

skadeförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har i huvudsak lämnat de remitterade förslagen utan erinran.

Vad lagrådet föreslagit beträffande utformningen av 11 § i förslaget till

lag angående ändring i sjukförsäkringslagen bör godtagas. Sistnämnda för­

slag bör vidare underkastas vissa redaktionella jämkningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att

Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­

skadeförsäkring,

dels ock antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

3) förordning om ändring i militär er såttningsförordningen den 2 iuni

1950 (nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersätt­

ning åt smittbärare.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 195!)

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Lundin

ii'

\i*!l huiMusi

r,

ii-ili

U‘iH

r.l

i jiiiiimr.

ⁱ !•:.*!! [tim ^il «•*!>

i aniiimti •d.u-.e

1

a i

iilliastal tifitbi» i ytiiilioi: »no

jetun ■"

<< t ii'-

*iv.\ \YU\ - * \ w iW '

A

> •.>■-Ut't/. »3U \ i iV.‘

S

*4 ni.» hr»

J

it:

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ............................................................................. j

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om all­

män sjukförsäkring ............................................................................. 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om

yrkesskadeförsäkring ............................................................................. 44

Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2

juni 1950 (nr 261) ......................................................................................... 13

Förslag till lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om

ersättning åt smittbärare........................................................................................... 15

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1959 ................................................... 18

Inledning ..................................................................................... Ig

Gällande bestämmelser................................................................................... 20

Sjukförsäkringslagen ............................................................................................... 20

Lagen om yrkesskadeförsäkring............................................................................... 26

Militärersättningsförordningen ............................................................................... 28

Epidemilagen m. in. ................................................................................................. 28

Rehabiliteringen ....................................................................................... 29

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning .............................. 29

Yttranden ................................................................................................................. 37

Departementschefen ............................................................................................... 33

Sjukresorna ...................................................................................................................... 44

Sjukreseutredningen .................................................................................................. 44

Yttranden .................................................................................................................. 5g

Departementschefen................................................................................................... gl

Specialmotivering .......................................................................................................... 79

Förslaget till lag angående ändring i SFL

...................................................... 70

Förslaget till lag angående ändring i YFL

...................................................... 77

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen ...

79

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare . .

79

Utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring .............................................................................................. 79

Departementschefens hemställan .................................................................................. 82

Utkast till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om all­

män sjukförsäkring .................................................................................................. 83

Lagrådets utlåtande .......................................................................................................... 86

Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 september 1959 ............................................... 90

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 5»

608009