som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vård­

sökande, som icke är i behov av intagning på sjukhuset. Vissa begränsningar

— betingade framför allt av hänsyn till den slutna vården — skall dock gälla

i fråga om skyldigheten att meddela öppen vård. Vad angår sjukhusläkarnas

ställning göres icke någon åtskillnad mellan sluten och öppen vård. Läkarna

anställes sålunda för att fullgöra den sjukvård som bedrives på sjukhuset,

vare sig den avser sluten eller öppen vård eller båda vårdformerna. Frågan

om läkarnas ersättning regleras icke i lagen utan förutsätts skola lösas ge­

nom förhandlingar mellan parterna. För öppen vård skall läkare efter över­

enskommelse med huvudmannen äga uttaga ersättning direkt av patienten.

Ledningen av sjukhus under sjukvårdsstyrelse och direktion föreslås skola

enligt sjukvårdsstyrelsens bestämmande utövas antingen av en särskilt till­

satt sjukhusdirektör eller av överläkare som styresman. I sistnämnda fall

skall dock en sjukhusintendent ha ledningen över den ekonomiska förvalt­

ningen. Sjukhusdirektör som inte är läkare skall biträdas av chefsläkare.

Sjukvårdsstyrelsen eller direktionen tillsätter så gott som alla befattnings­

havare på sjukhus utom överläkare, som utnämnes av Kungl. Maj :t.

De föreslagna ändringarna i epidemilagen är föranledda av utformningen

av den nya sjukhuslagen och den nya hälsovårdsstadgan.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1960.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

4

4 §.

Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jäm­

väl beredas vårdsökande, som icke är i behov av intagning på sjukhuset

<öppen vård), öppen vård skall företrädesvis avse sådan vård, som icke

lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset, och må hedrivas endast

i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna vården och övriga om­

ständigheter bedömes skälig.

Utan inskränkningar som nu sagts må vid sjukhus eller i anslutning till

sjukhus inrättas särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård.

Anordnande av sjukhus in. in.

5 §.

1 inom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svå­

rare eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för

mindre krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vård­

platser; dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjuk­

stuga anordnas tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem

och sjukhem.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuber­

kulossjuka, benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av så­

dana sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det före­

trädesvis är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara

försedd med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,

behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, be­

nämnes epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka

oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är

avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med

högst sextio vårdplatser.

4 mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts

för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes

förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande

vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.

6' mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat

för vård av

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i form

av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos.

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter, eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 är 1959

vårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt få

sin mening antecknad till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad än Stockholm skola

bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen avseende kommunens styrelse

ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd

nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt, att

protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och be­

slutet i varje ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1

mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgan-

dena i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens

sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande

ledamöter och beslutet i varje ärende.

4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som

ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller stä­

der, som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för

att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.

Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov

och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de

förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka

för främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.

1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansva­

ret för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara gemen­

sam för två eller flera sjukhus.

Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen eller hälsovårdsstyrelsen

skall utgöra direktion. I stad som icke tillhör landstingskommun äger stads­

fullmäktige motsvarande befogenhet med avseende å stadens sjukvårds­

styrelse.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av huvud­

mannen till det antal denne bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara

under tre. Vid valet skall tillika bestämmas den ordning, i vilken supplean­

terna skola inkallas till tjänstgöring.

3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdssty­

relse kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller må

därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent

vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är högsta

förvaltningschef för sådant sjukhus.

10

§.

Direktion för sjukhus

11

§.

rande avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökan­

dena.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss

tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föran­

leda förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver

annat, må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkun­

niga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande

av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de tre

främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten.

Sedan förslag upprättats, bar sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd, och

direktionen för sjukhuset att till biträdande överläkare förordna en av de

sökande, som uppförts på förslag.

3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdssty­

relsen tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare

vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalsty­

relsen medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.

Vid tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på sätt

är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet för­

längas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå

till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom

underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkar­

tjänst endast må meddelas för kortare tid än tre år och att den, som under

tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid

samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma

sjukhus.

5 mom. Extra läkare, som skall fullgöra åligganden vilka ankomma på

överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.

Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att

beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkarkonsten för­

ordnande meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyn­

digande av sjukvårdsstyrelsen. När sjukvårdsstyrelse förordnar extra lä­

kare skall, om ej medicinalstyrelsen medgivit undantag, förfaras på sätt är

stadgat i 2 mom.

10

Kangl. Muj:ts proposition nr It) år 1959

18 §.

Föreligger vid sjukhus behov av att för särskilda sjukvårdsuppgifter kon­

sultera annan läkare än sådan som avses i 15 §, må dylik läkare (konsult­

13

Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intag­

ning av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad

därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.

26 §.

Läkare eller annan vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mot­

taga särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där

intagen person.

Läkare må ej heller mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i

omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset.

För öppen vård å sjukhus må läkare efter överenskommelse med huvud­

mannen uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 nr 1959

Särskilda bestämmelser

27 §.

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård

i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fast­

ställas av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksam­

heten, vilka må finnas erforderliga.

28 §.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrät­

tad för ändamål som avses i 3 §, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse, dock med undantag för bestämmelserna i 4 §.

Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva de ytterligare

undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.

Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första styc­

ket utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd att

vara sjukvårdsstyrelse och direktion.

29 §.

1 mom. För Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund äger Konungen

jtfärda särskilt reglemente, innehållande från denna lag avvikande före­

skrifter.

2 mom. Beträffande annat sjukhus än i 1 mom. sägs, där undervisning

för blivande läkare eller barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas,

må Konungen på framställning av sjukvårdsstyrelsen meddela undantag

från bestämmelserna i 15—18 §§.

3 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva de

undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i sam­

Kungl. Maj:Is proposition nr 1!) ur 1959

15

3. Tjänstgöringstiden för enligt äldre bestämmelser valda ledamöter och

suppleanter i sjukvårdsstyrelse i stad, som ej tillhör landstingskommun,

samt i annan kommun, där särskild sjukvårdsstyrelse utses, ävensom i

direktion skall upphöra med utgången av år 1959. Val enligt denna lag

av sådana ledamöter och suppleanter skall första gången äga rum år 1959.

4. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva, atl

lasarettsläkare, överläkare eller sjukstuguläkare må mottaga frivilligt till-

bjuden ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av person,

som intagits å halvenskilt eller enskilt rum.

5. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 decem­

ber 1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen

medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess tiden för

detsamma utlöpt. Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjuk­

vårdsstyrelsen gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att

tjänsten kungöres ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av-

tjänstens innehavare, att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden

för förnyat förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, ut­

göra sex år, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken

förordnandet meddelats.

6. Underläkare, som jämlikt äldre bestämmelser av medicinalstyrelsen

förordnats att i egenskap av biträdande lasarettsläkare, biträdande sanato-

rieläkare, biträdande epidemisjukhusläkare eller biträdande överläkare på

eget ansvar handhava vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum, skall

anses såsom biträdande överläkare enligt den nya lagen intill dess det för

honom den 1 januari 1960 gällande förordnandet såsom underläkare utlöpt.

7. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts av

sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss tid,

skall förordnandet gälla till dess detsamma utlöpt. Vad nu sagts skall ock

äga tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste

läkare vid mentalsjukhus.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 1!) år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)

Härigenom förordnas, att 16 —20, 22, 30, 31 och 33 §§ epidemilagen den

19 juni 1919 skola upphöra att gälla samt att 1 §, 5 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 inom.,

12, 15, 23 och 23 a §§ samt 26 § 2 mom. samma lag1 skola erhålla ändrad ly­

delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelsej

1

Utbryter smittsam sjukdom inom

hålsovårdsområde eller är anledning

befara, att sådan sjukdom där skall

uppstå, åligger det hälsovårdsnämn­

den att skyndsamt vidtaga erforder­

liga åtgärder till sjukdomens före­

byggande eller förhindrande av dess

utbredning.

5

1 mom. Den i 4 § föreskrivna smitt-

rening skall verkställas med ledning

av de anvisningar, som medicinalsty­

relsen utfärdar, samt bekostas av ve­

derbörande hålsovårdsområde. Där

så anses nödigt, äger hälsovårds­

nämnd låta, mot utgivande av skälig

ersättning, förstöra gång- och säng­

kläder samt andra föremål, vilka

kunna befaras överföra smitta.

9

Har fall av sjukdom, som i 2 § 1

inom. avses, inträffat inom hälso-

vårdsområde, skall, om hälsovårds­

nämnden så påfordrar, å näst inträf-

(Föreslagen Igdelse >

§•

Utbryter smittsam sjukdom inom

kommun eller är anledning befara,

att sådan sjukdom där skall uppstå,

åligger det hälsovårdsnämnden att

skyndsamt vidtaga erforderliga åt­

gärder till sjukdomens förebyggande

eller förhindrande av dess utbred­

ning.

§•

1 mom. Den i 4 § föreskrivna smitt -

rening skall verkställas med ledning

av de anvisningar, som medicinal­

styrelsen utfärdar, samt bekostas av

vederbörande kommun. Där så anses

nödigt, äger hälsovårdsnämnd låta,

mot utgivande av skälig ersättning,

förstöra gång- och sängkläder samt

andra föremål, vilka kunna befaras

överföra smitta.

§•

Har fall av sjukdom, som i 2 § 1

mom. avses, inträffat inom kommun,

skall, om hälsovårdsnämnden så på­

fordrar, å näst inträffande sön- eller

1 Nuvarande lydelse av 15 § se SFS 1952:214, av 23 § se SFS 1946:130 och av 23 a § se SFS 1950:48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1959

17

(Nuvarande Igdelse)

lande sön- eller helgdag från predik­

stolen kungöras att sådan sjukdom

utbrutit samt därjämte lämnas upp­

gift om platsen för sjukdomsfallet

ävensom kort anvisning om nödiga

försiktighetsmått.

10

1 mom. Hälsovårdsnämnden må

kunna förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att be­

söka läroverk, skola, konfirmations­

undervisning eller offentlig tillställ­

ning inom hälsovårdsomrädet.

VI

Är hälsovårdsomrude hemsökt av

svårare eller mera utbredd smittsam

sjukdom, skall hälsovårdsnämnden

lid efter annan till vederbörande

länsstyrelse lämna uppgifter om

sjukdomens fortgång och om vad i

övrigt beträffande sjukdomen kan

vara förtjänt av uppmärksamhet

samt om de åtgärder nämnden vid­

tagit.

Yppas ovanlig

-----

-

-

hus

15

Hälsovårdsnämnderna i hamnstä­

der och sådana hälsovårdsområden

på landet, där hamnplatser finnas,

skola vaka över att personer, som

visa symtom eller misstänkas föra

smitta av pest, kolera, smittkoppor

eller fläckfeber, icke tagas ombord

ä fartyg, ävensom att handelsvaror

och andra föremål, som kunna an­

ses medföra smitta av sådan sjuk­

dom, ej utföras. Därjämte skall häl­

sovårdsnämnd sörja för att, då pest

är gängse, råttor hindras att komma

2 It i h av g till riksdagens protokoll

(Föreslagen Igdelse)

helgdag från predikstolen kungöras

att sådan sjukdom utbrutit samt där­

jämte lämnas uppgift om platsen för

sjukdomsfallet ävensom kort anvis­

ning om nödiga försiktighetsmått.

1 inom. Hälsovårdsnämnden må

kunna förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att be­

söka läroverk, skola, konfirmations­

undervisning eller offentlig tillställ­

ning inom kommunen.

§.

Är kommun hemsökt av svårare

eller mera utbredd smittsam sjuk­

dom, skall hälsovårdsnämnden tid

efter annan till vederbörande länssty­

relse lämna uppgifter om sjukdo­

mens fortgång och om vad i övrigt

beträffande sjukdomen kan vara för­

tjänt av uppmärksamhet samt om de

åtgärder nämnden vidtagit.

tadgats.

g.

Hälsovårdsnämnderna i hamnstä­

der och sådana kommuner på landet,

där hamnplatser finnas, skola vaka

över att personer, som visa symtom

eljer misstänkas föra smitta av pest,

kolera, smittkoppor eller fläckfeber,

icke tagas ombord å fartyg, ävensom

att handelsvaror och andra föremål,

som kunna anses medföra smitta av

sådan sjukdom, ej utföras. Därjämte

skall hälsovårdsnämnd sörja för att,

då pest är gängse, råttor hindras att

komma ombord å fartyg. Då kolera

1959. 1 samt. Nr 19

18

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ombord å fartyg. Då kolera förekom- förekommer, skall hälsovårdsnämnd

mer, skall hälsovårdsnämnd tillse, tillse, att dricksvatten, som tages om­

att dricksvatten, som tages ombord å bord å fartyg, är ur sanitär synpunkt

fartyg, är ur sanitär synpunkt till- tillfredsställande,

fredsställande.

Rörande ytterligare------------------------ förordnar Konungen.

23 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Person, som inom epidemidistrik­

tet insjuknat i sådan sjukdom, som

i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnads­

fritt vård och underhåll i allmänt

rum å epidemivårdanstalt och å så­

dan tillfällig sjukvårdslokal, som i

18 § omförmäles.

Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3

mom. intagits å epidemivårdanstalt

eller å tillfällig sjukvårdslokal, är be­

rättigad att kostnadsfritt åtnjuta un­

derhåll i allmänt rum å sjukvårds­

inrättningen under den tid han är

intagen därstädes.

Kostnaden för vård och underhåll

som i denna paragraf avses, gäldas

av epidemidistriktet.

23

Har beträffande sjukdom, som av­

ses i 2 § 1 inom., läkare eller hälso­

vårdsnämnd förklarat undersökning

av prov från den sjuke, personer i

hans omgivning eller från vatten, fö­

da eller dylikt, som kan antagas in­

nehålla smitta av sjukdomen, erfor­

derlig, skall sådan undersökning,

därest den äger rum på ett av medi­

cinalstyrelsen härför godkänt labo­

ratorium, utföras utan kostnad för

Person, som insjuknat i sådan

sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, åt­

njuter kostnadsfritt vård och under­

håll i allmänt rum å epidemivård-

anstalt och för dylika sjuka avsedd

avdelning av lasarett eller sjukstu­

ga ävensom å sådan tillfällig sjuk­

vårdslokal, som omförmäles i 6 §

sjukhuslagen.

Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3

mom. intagits å epidemivårdanstalt

eller å sjukhusavdelning eller tillfäl­

lig sjukvårdslokal, som i nästföregå­

ende stycke sägs, är berättigad att

kostnadsfritt åtnjuta underhåll i all­

mänt rum å sjukvårdsinrättningen

under den tid han är intagen där­

städes.

§•

Har beträffande sjukdom, som av­

ses i 2 § 1 mom., läkare eller hälso­

vårdsnämnd förklarat undersökning

av prov från den sjuke, personer i

hans omgivning eller från vatten, fö­

da eller dylikt, som kan antagas in­

nehålla smitta av sjukdomen, erfor­

derlig, skall sådan undersökning,

därest den äger rum på ett av medi­

cinalstyrelsen härför godkänt labo­

ratorium, utföras utan kostnad för

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 1!) är 1959

(Nuvarande lydelse)

den sjuke eller hälsovårdsområdet.

Kostnaden för dylik undersökning

gäldas av epidemidistriktet, där ej

beträffande viss sjukdom föreskri­

vits att den skall gäldas av stats­

medel.

(Föreslagen lydelse)

den sjuke eller kommunen. Kostna­

den för dylik undersökning gäldas

av landstingskommunen eller, i fråga

om stad som ej tillhör landstings­

kommun, staden, där ej beträffande

viss sjukdom föreskrivits att kost­

naden skall gäldas av statsmedel.

26 §.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var

inom sitt län, vaka däröver, att stä­

der och landsting ävensom hälso­

vårdsnämnder och epideminämnder

samt vederbörande läkare fullgöra si­

na åligganden enligt denna lag, för

vilket ändamål länsstyrelse äger att,

där sådant finnes vara av nöden, fö­

relägga lämpliga viten.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var

inom sitt län, vaka däröver, att kom­

muner och landstingskommuner

ävensom hälsovårdsnämnder och

sjukvårdsstyrelser samt vederböran­

de läkare fullgöra sina åligganden

enligt denna lag, för vilket ändamål

länsstyrelse äger att, där sådant fin­

nes vara av nöden, förelägga lämp­

liga viten.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1960.

20

Knngl. Maj:1a proposition nr Ut år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hattet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 19 de­

cember 1958.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

, ministern för utrikes ärendena U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ng sjuk­

huslagstiftning samt anför.

I. Inledning

Den slutna kroppssjukvården i vårt land ombesörjes huvudsakligen av

landstingskommunerna och städerna utanför landstingskommunerna. Skyl­

digheten för dessa kommuner alt svara för anstaltsvården av vissa sjuka

är fastslagen i lag, nämligen i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Denna lag innehåller även

närmare bestämmelser om verksamheten vid sjukhusen m. m. Bestämmel­

ser härom finns vidare i den i administrativ ordning utfärdade sjukhus­

stadgan den 20 december 1940 (nr 1045). Stadgan innehåller mera detalje­

rade föreskrifter om verksamheten vid olika slags sjukhus. 1940 års sjuk­

huslag och sjukhusstadga överensstämmer i väsentliga delar med de dess­

förinnan gällande sjukhusförfattningarna från år 1928. 1940 års lagstift­

ning innebar nämligen endast en partiell revision och avsåg i huvudsak

att möjliggöra en enhetlig ledning av landstingens hälso- och sjukvår­

dande verksamhet. Vår nuvarande sjukhuslagstiftning har sålunda bestått

i huvudsak oförändrad ända sedan 1928 oaktat den mycket genomgripande

utveckling som ägt rum sedan dess. Sjukhuslagstiftningen har därför

kommit att framstå som otidsenlig.

Redan för åtskilliga år sedan framfördes också krav och önskemål an­

gående en översyn av sjukhuslagstiftningen. Såväl från medicinalstyrelsen

som från olika sammanslutningar inkom framställningar om ändringar i

sjukhuslagen, och 1949 begärde svenska landstingsförbundets styrelse en all­

män revision av sjukhuslagen och sjukhusstadgan. Behovet av en sådan

revision ansågs då ha blivit så framträdande, att den ej utan olägen­

Kungl. Maj.ts proposition nr l'J ur 195!)

21

het längre kunde uppskjutas. Samtidigt framlade svenska stadsförbun­

dets sjukvårdsdelegation ett betänkande med förslag till ny sjukhuslag

samt till sjukhusstadga för städerna utanför landsting. Sedermera instämde

såväl medicinalstyrelsen som andra remissorgan i uppfattningen att eu

allmän revision av sjukhuslagstiftningen vore påkallad.

1 detta läge tillkallades jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9

november 1951 särskilda sakkunniga för att verkställa översyn av sjuk­

huslagstiftningen och utreda därmed sammanhängande spörsmål. De sak­

kunniga1 — sjukhuslagstiftningskommittén — har i juli 1956 avlämnat

betänkande med förslag till ny sjukhuslag in. m. (SOU 1956: 27). På

tre punkter har en av ledamöterna anmält avvikande mening, men i övrigt

är kommitténs förslag enhälligt.

Över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av ett mycket

stort antal myndigheter och organisationer. Yttranden har sålunda av­

givits av byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen — efter

hörande av svenska lasarettsläkarföreningen, svenska epidemiologför-

eningen, svenska • sanatorieläkarföreningen, svenska sjukstuguläkareför-

eningen, svenska psykiatriska föreningen, förste provinsialläkarnes för­

ening och svenska provinsialläkarföreningen — kanslern för rikets uni­

versitet — efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund

och Göteborg samt lärarkollegiet vid karolinska institutet — liksförsäk-

ringsanstalten, länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av stads­

fullmäktige i Lund, Höganäs och Landskrona samt förste provinsialläkaren

i länet — länsstyrelsen i Värmlands län — efter hörande av förste provinsial­

läkaren i länet länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län — den

sistnämnda efter hörande av förste provinsialläkaren i länet — försvarets

sjukvårdsstyrelse, centrala sjukvårdsberedningen, statens pensionsanstalt,

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket — över vars ytt­

rande utredningen av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården i

visst avseende yttrat sig besvärssakkunniga, svenska kyrkans diakoni­

styrelse, förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner med

undantag av Jämtlands läns landstingskommun, stadsfullmäktige i Stock­

holm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt direk­

tionen för karolinska sjukhuset ävensom svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

prästförbundet, Sveriges läkarförbund — med överlämnande av yttranden

från Sveriges yngre läkare förening — svenska läkaresällskapet, svensk

sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförbundet, kvinnliga legitime­

rade sjukgymnasters riksförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänste­

mannaförbund, svenska socialvårdsförbundet, Sveriges socionomförbund,

1 Dåvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, samt Harald

Andersson och Alarik Hagård, lasarettsläkaren Gillis Herlitz, byråchefen i medicinalstyrelsen

Håkan Rahm samt sjukhusdirektören i Stockholm Gösta Pehrson.

22

samarbetsdelegationen för fattigvårdsstyrelserna i de sex landstingsfria

städerna, svenska sjukkasseförbundet och Sveriges förenade studentkårer.

Yttranden har därjämte överlämnats från vissa socialvårdskonsulenter samt

från ett flertal olika kommunala nämnder och inrättningar, främst i de

större städerna.

Det stora flertalet remissinstanser har i huvudsak eller med undantag

för vissa särskilda frågor godtagit kommitténs förslag och från många

håll understrykes angelägenheten av att förslaget snarast genomföres.

Endast ett fåtal remissinstanser motsätter sig helt att förslaget lägges till

grund för lagstiftning. Hit hör främst vissa av läkarnas organisationer, som

i mindre vanliga ordalag till alla delar underkänner förslaget. Såvitt angår

vissa spörsmål har även från annat håll framförts kritik och förslag till

omarbetning.

Kommitténs förslag har överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid

man även försökt att så långt möjligt förenkla den föreslagna lagstift­

ningen. Vid överarbetningen har huvudmännens och läkarnas organisatio­

ner beretts tillfälle att framföra sina synpunkter.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upplaga förevarande lag­

stiftningsärende och vill då börja med några allmänna synpunkter på sjuk­

huslagstiftningen för att därefter behandla de olika huvudfrågorna i för­

slaget och slutligen lämna en specialmotivering till lagförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

II. Översikt och allmänna synpunkter

Gällande i'ätt

I 1940 års sjukhuslag ålägges i princip landstingen1 atl ombesörja an-

staltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård. Lagen innehåller vidare bestämmelser om led­

ningen av landstingens, städernas utanför landsting och andra primärkom­

muners sjukvårdande verksamhet, om befogenheter för de organ, som när­

mast skall omhänderha denna, om läkartjänsters inrättande och tillsätt­

ning, om ersättning i samband med öppen vård vid sjukhusen samt om lego-

sängsavgifter och läkarnas rätt till arvode och ersättning. Sjukhuslagens

regler är med några undantag indispensabla. Undantagsbestämmelserna,

som ger Kungl. Maj :t befogenhet att meddela dispens från vissa föreskrifter,

avser bl. a. stadgandena om direktion och styresman vid sjukhus in. in.

Den i administrativ ordning utfärdade sjukhusstadgan behandlar i skilda

kapitel de olika slagen av sjukhus, nämligen lasarett, sjukstugor, tuberku-

lossjukvårdsanstalter, epidemivårdanstalter och anstalter för kroniskt sjuka,

varvid de huvudsakliga bestämmelserna är givna i lasarettskapitlet. I detta

regleras i detalj bl. a. direktionens verksamhet, läkares, sysslomans, hus­

moders och prästmans åligganden samt tillsättningen av sjukvårdspersonal

1 Med landsting avses i fortsättningen, om icke annat anges eller framgår av sammanhanget,

även städer som icke tillhör landstingskommun.

23

ävensom ordningen för intagning av sjuka på lasarett. Från de generella

reglerna i sjukhusstadgan kan självfallet medgivas dispens.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén har i sitt betänkande lagt fram förslag till ny sjukhuslag

och ny sjukhusstadga ävensom förslag till vissa följdändringar i annan

lagstiftning.

Till den allmänna sjukhuslagstiftningen har överförts ett

flertal bestämmelser som f. n. är spridda i andra författningar eller upp­

tagits i fristående författningar. Endast ett särreglemente bör enligt kom­

mitténs förslag bibehållas. Beträffande författningsmaterialets fördelning

på lag och stadga har kommittén försökt få till stånd en bättre systemati­

sering än vad f. n. är fallet, bl. a. genom att till lagen överflytta sådana

viktigare bestämmelser i den nuvarande stadgan, över vilka riksdagen bru­

kat beredas tillfälle att yttra sig.

Enligt kommitténs förslag skall landstingens vårdskyldighet

avse anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån

icke annan drager försorg om sådan vård. Det enda kvarstående undantaget

från landstingens skyldighet att bereda sluten vård kommer att avse så­

dana psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjukhus. Skyldigheten

att ombesörja anstaltsvård föreslås för framtiden gälla dem som är bosatta

inom sjukvårdsområdet eller som under vistelse inom området blir i behov av

omedelbar vård. Beträffande de senare skall skyldigheten dock gälla en­

dast så länge den vårdbehövande icke utan men kan flyttas till det egna

sjukvårdsområdets sjukhus.

Gällande sjukhuslag upptar inga föreskrifter om alt öppen sjuk­

vård skall meddelas vid sjukhus. Kommittén föreslår, att den utveckling

som ägt rum lagfästes och att sjukhushuvudmännen ålägges skyldighet att

vid sjukhus bereda sjukvård i skälig omfattning åt vårdsökande som icke

behöver sluten vård. Skyldigheten skall dock endast gälla sådan sjukvård,

som med hänsyn till sjukhusets ändamål lämpligen meddelas å detta.

Bestämningen »skälig omfattning» avser hl. a. att markera, att sjukhuset

i första hand är till för den slutna vården och att öppen vård icke behöver

lämnas i eu omfattning som är mindre väl förenlig med sjukhusets primära

uppgift.

I konsekvens härmed föreslås sjukhusläkarna vara skyldiga att biträda i

sådan öppen vård, som hedrives vid sjukhuset. För läkarna i chefsställning

erfordras dock ingen annan ändring i gällande bestämmelser än att deras

nuvarande rätt att ha mottagningar å sjukhuset för öppen vård omvandlas

till en skyldighet. Kan överenskommelse ej uppnås om den ersättning som

läkarna skall utge Bil sjukhuset och den taxa som skall följas, skall del

ankomma på medicinalstyrelsen att besluta härom. Skyldigheten att del-

laga i öppen vård skall icke gälla läkare som anställts före den nya lagens

ik raflträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

24

Kungl. Maj:ts proposition nr It) år It)åt)

Beträffande olika slag av sjukvårdsinrättningar före­

slås, att den nuvarande bestämmelsen att sjukhuslagen icke äger tillämp­

ning på sjukvårdsinrättning, anordnad vid fattigvårdsanstalt skall upphävas.

Förslaget berör framför allt anstalter för vård av kroniskt sjuka men även

sådana för psykiskt sjuka. Egentliga sjukvårdsanstalter anses icke böra

drivas av socialvårdsorganen.

Möjligheten att med medicinalstyrelsens tillstånd anordna sjukstuga med

mera än 30 vårdplatser eller epidemisjukstuga med mera än 00 platser

skall enligt förslaget upphöra.

Epidemisjukhus anses böra kunna ersättas av en avdelning av lasarett

och epidemisjukstuga av en avdelning av sjukstuga, i senare fallet utan atl

epidemivårdsplatserna inräknas i de 30 platser, som är medgivna för sjuk­

stuga. Samma princip bör gälla beträffande sanatorium och tuberkulos­

sjukstuga. Även en anstalt för kroniskt sjuka bör på samma sätt kunna

organiseras som en avdelning av lasarett eller sjukstuga. Kommittén under­

stryker särskilt värdet av att kronikeravdelningar kan inrättas såsom själv­

ständiga lasarettsavdelningar med egen överläkare.

Fristående anstalter för förlossningsvård av mindre krävande natur bör

erhålla benämningen förlossningshem men begränsas till högst tio vård­

platser. Antalet sådana barnbördsplatser å sjukstuga, som ej behöver in­

räknas i sjukstugans platsantal, bör likaledes begränsas till tio.

För sinnessjukhusen föreslås — i anslutning till termerna mentalhygien

och mentalsjukvård — beteckningen mentalsjukhus.

För återstående sjukhustyper — anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem

för lättskötta psykiskt sjuka, sjukhärbärgen, konvalescenthem — föreslås

en för alla anstalter gemensam benämning, nämligen sjukhem.

Erforderliga bestämmelser rörande landstingens s j ukvårdssty-

r e 1 s e r — val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer — är

meddelade i landstingslagen. För städerna utanför landsting har däremot

motsvarande föreskrifter upptagits i sjukhuslagen. Det föreslås skyldighet

för sådan stad att tillsätta sjukvårdsstyrelse. I övrigt föreslås för dylik

styrelse samma bestämmelser som för kommunernas styrelser. I likhet med

vad som gäller för landstingens sjukvårdsstyrelser bör sjukvårdsstyrelse i

stad utanför landsting ha ledningen över stadens hela sjukvårdande verk­

samhet och sålunda även över stadens läkare för den öppna vården.

Nuvarande tämligen ofullständiga bestämmelser om sjukhusdirek­

tioner anser kommittén böra utbyggas och så nära som möjligt anpassas

till landstings- och kommunallagarnas nya regler för nämnder. För att

bestämmelserna skall bli lättillgängliga föreslår kommittén, att de införes

direkt i sjukhuslagen och sålunda icke göres tillämpliga genom hänvisning

till landstings- och kommunallagarna.

För förvaltningen närmast under direktionen av

större sjukhus eller grupp av sjukhus föreslås inrättandet av befattning

såsom heltidsanställd administrationschef, benämnd »överintendent». Är

25

denne icke läkare, skall för förvaltningen även finnas en rådgivande läkare,

med vilken överintendenten skall rådföra sig vid handläggning av ärenden

av medicinsk natur. Rätten att få anordna sjukhusförvaltning enligt denna

ordning skall vara beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t.

För övriga sjukhus bibehålies nuvarande ordning med styresman och syss­

loman. De bestämmelser som reglerar deras verksamhet har dock underkas­

tats eu grundlig revision och moderniserats.

I stad som icke deltager i landsting bör enligt kommittén möjlighet fin­

nas till vissa avvikelser från eljest gällande förvaltningsordning. Sålunda

hör sjukvårdsdirektör få anställas såsom sjukvårdsstyrelsens verkställande

tjänsteman och högste förvaltningschef för stadens samtliga sjukhus. Efter

sjukvårdsstyrelsens bestämmande bör på sjukvårdsdirektören kunna över­

flyttas vissa uppgifter som eljest ankommer på direktion, styresman och

syssloman. Sjukvårdsdirektör motsvarar nuvarande sjukhusdirektör i de

tre största städerna.

I fråga om tillsättning av läkare anser kommittén, att lasa-

rettsläkare, sanatorieläkare och epidemisjukhusläkare skall tillsättas av

Kungl. Maj :t och benämnas överläkare. Detsamma skall gälla läkare vid

mentalsjukhus, huvudsakligen avsett för mera krävande vård eller försett

med mera än 150 vårdplatser.

Chefsläkare vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga be­

nämnes i förslaget sjukstuguläkare och motsvarande läkare vid sjukhem

sjukhemsläkare.

Nuvarande möjlighet för medicinalstyrelsen att törordna underläkare

såsom biträdande lasarettsläkare eller motsvarande läkare föreslås upp­

hävd. 1 stället föreslås inrättande av särskilda tjänster såsom biträdande

överläkare, vilka bör kunna förenas med pensionsrätt i statens pensions-

anstalt.

I anslutning till den praxis som utbildat sig införes extra läkare i sjuk­

huslagen som en typ av underordnad läkare. Då det föreligger särskilda

skäl därtill, bör extra läkare även få anställas med uppgift att fullgöra över-

läkaruppgifter.

Med hänsyn till den knappa läkartillgången bör enligt förslaget tjänster

såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare icke

få inrättas utan tillstånd av medicinalstyrelsen.

Överläkare bör enligt kommittén även i fortsättningen tillsättas medelst

kungl. fullmakt. Medicinalstyrelsens förslag till besättande av lediga över­

läkartjänster skall upptaga de fyra främsta sökandena och huvudmannen

skall äga avge förord till förmån för någon av dessa eller annan som av

minst två reservanter inom styrelsen ansetts böra erhålla förslagsrum. För

tillsättning av överläkare i Stockholm, där eu särskild ordning f. n. gäller,

föreslås samma bestämmelser som för landet i övrigt.

Biträdande överläkare bör tillsättas av vederbörande sjukvårdsstyrelse.

Förslag till besättande av sådan tjänst bör upprättas av samma sakkunniga

*

Kungl. Maj:ts proposition nr li) dr 1959

26

som har att uppgöra förslag till underläkartjänster dvs. tre av medicinal­

styrelsen för varje sjukvårdsområde utsedda överläkare.

Även tillsättning av sjukstuguläkare — vilken såsom hittills skall an­

komma på sjukvårdsstyrelsen — bör föregås av samma sakkunnigförfa­

rande som föreslagits för biträdande överläkare och som redan gäller be­

träffande underläkare. Medicinalstyrelsen bör dock på huvudmans begäran

äga medgiva, att sjukstuguläkartjänst må tillsättas utan ledigförklarande

och sakkunnigförfarande.

Sjukhemsläkare bör tillsättas i sannna ordning som sjukstuguläkare, om

hemmet har flera än 60 vårdplatser, och eljest genom förordnande tills

vidare i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

Någon ändring av förfarandet vid tillsättning av underläkare föreslås

icke. Förordnande såsom underläkare må enligt förslaget avse högst tre

år och får icke förlängas utan medicinalstyrelsens tillstånd. Medicinal­

styrelsen bör äga föreskriva att viss underläkartjänst endast får tillsättas

för kortare tid än tre år. Styrelsen bör också äga meddela föreskrifter som

begränsar rätten för den, vilken under tre år innehaft underläkartjänst,

att förordnas på annan sådan tjänst vid samma specialavdelning eller, om

sjukhuset icke är delat, vid samma sjukhus.

Extra läkare med uppgift att fullgöra åligganden som ankommer på

överläkare föreslås skola tillsättas av medicinalstyrelsen genom förordnande

lör viss tid.

Annan extra läkare skall förordnas för viss tid av sjukvårdsstyrelsen

eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Tillsättning skall som regel ske i

samma ordning som gäller för underläkare, dvs. efter ledigförklarande och

sakkunnigförslag.

Nuvarande rätt för chefsläkare vid lasarett och sjukstugor att mottaga

frivilligt tillbjuden ersättning för undersökning, behand­

ling och skötsel av patienter å halvenskilt och enskilt rum bör enligt kom­

mittén upphävas. Ej heller läkare i underordnad ställning anses höra äga

rätt att mottaga ersättning av intagna patienter; detsamma föreslås för

övrigt gälla alla vid sjukhus anställda befattningshavare.

Enskild praktik utanför sjukhuset anses sjukhusläkare böra få

utöva endast efter tillstånd av huvudmannen. Undantag härifrån föreslås

dock för överläkare och sjukstuguläkare, vilka bör äga utan särskilt till­

stånd utöva praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse samt

behandling av sjuka i fall, där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till

läkare eller till sådan med den för hans behandling erforderliga special­

utbildningen. Chefsläkares nuvarande rätt att utan tillstånd ha mottag­

ning för sjuka i sin bostad utgår i förslaget, då sådan läkare blir pliktig

att ha mottagning på sjukhuset.

Den föreslagna sjukhuslagen innehåller vidare bestämmelser om hus­

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 ur 1959

*

27

moder, sjukhuspräst, sjuksköterskor, barnmorskor

och sjukgymnaster.

Rätten att bestämma om intagning och utskrivning av

patienter bör enligt förslaget såsom hittills tillkomma chefsläkaren för re­

spektive sjukhus eller sjukhusavdelning. Denne bör dock ha rätt att vid

behov delegera sin beslutanderätt åt underordnad läkare. I de särskilda

regler, som enligt sinnessjuklagen gäller för intagning och utskrivning av

patienter på mentalsjukhus, föreslås icke någon ändring i förevarande

sammanhang.

I vissa undantagsfall anses chefsläkaren icke böra äga pröva vårdbehovet

vid intagning. Sålunda bör särskild ordning kunna fastställas för intagning

på sjukhem, om sjukvårdsstyrelse så anser erforderligt. Enligt denna ord­

ning bör sjukvårdsstyrelsen äga bemyndiga viss läkare — t. ex. överläkare

eller förste provinsialläkare — att hänvisa sjuk till intagning på sådant hem.

Behovet av intagning bör ej heller få prövas beträffande inträdessökande,

som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till avbrytande av havandeskap,

sterilisering eller kastrering.

Med tanke särskilt på storstädernas förhållanden föreslås — i anslut­

ning till den ordning som gäller i Stockholm — att sjukvårdsstyrelse får

möjlighet att förordna viss läkare med befogenhet att vid fall av trängande

vårdbehov hänvisa patient till visst sjukhus och få patienten intagen där,

även om det fastställda antalet vårdplatser därigenom skulle överskridas.

I den föreslagna lagen har vidare upptagits bestämmelser om besvär

in. in.

Avslutningsvis uttalar kommittén, att den utredning, som genom sär­

skilda sakkunniga — kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket — för närvarande pågår om bl. a. den öppna sjukvården, kan komma

att leda till att landstingen göres till huvudmän även för denna vård.

Därest så blir fallet, skulle det kunna ifrågakomma att samarbeta bestäm­

melserna om den slutna och den öppna vården i en lag, en sjukvårdslag

eller eventuellt en hälso- och sjukvårdslag. I denna borde i så fall lämp­

ligen inarbetas även andra åligganden för landstingen beträffande hälso-

och sjukvården, t. ex. skyldigheten att ha distriktsbarnmorskor, och må­

hända även åtskilliga bestämmelser om förebyggande vård. Sjukhuslag-

stiftningskommittén vill dock för sin del förorda, att den mycket väl­

behövliga revisionen av sjukhusförfattningarna icke uppskjutes i avbidan

på realiserandet av dylika planer. Del synes mera ändamålsenligt att t. v.

revidera område efter område. På ett senare stadium kan en formell sam-

arbetning av de olika regleringarna ske utan större svårighet, om sa be-

finncs önskvärt, slutar kommittén.

Ledamoten i kommittén, herr Herlitz har reserverat sig mot majoritetens

förslag på tre punkter. Sålunda avstyrker han alt huvudmännen ålägges

ombesörja öppen vård vid sjukvardsanstalt under motivering att ett dylikt

Kungl. Maj.ts proposition nr it) ur 1959

28

åläggande skulle komma att medföra att tyngdpunkten för landsbygdens

öppna sjukvård förlägges till lasaretten, varvid till väsentlig del den öppna-

vårdapparat, som för närvarande är utbyggd kring tjänsteläkarna och de

praktiserande läkarna skulle urkopplas. Betydande nackdelar torde enligt

reservanten vara att förvänta för allmänhetens del om de sistnämnda vård-

möjligheterna icke fullt utnyttjas och om rekryteringen av dessa läkar­

tjänster försvåras. För landstingen anses åläggandet medföra synnerligen

vittgående konsekvenser av ekonomisk natur, framkallade av ökade krav

på utbyggnad och personalanställning. Reservanten anser därför tiden icke

vara mogen för ett åläggande för huvudmännen att ombesörja deri öppna

vården vid lasaretten. Därjämte frainhålles att det nuvarande systemet för

bedrivande av nödig öppen vård vid lasaretten — där lasarettsläkarna

frivilligt ställt tid och krafter till förfogande för den öppna vårdens be­

hov — har med de sällsynta undantag som endast bekräftar regeln fungerat

på ett för alla parter tillfredsställande sätt,

Reservanten anser vidare att rätten alt utse en överintendent för för­

valtningen av lasarett bör begränsas till de större sjukhus, som har mera

än 600 vårdplatser.

Slutligen anser reservanten att överläkare och sjukstuguläkare bör ha

större möjlighet att utan särskilt tillstånd utöva enskild praktik än vad

majoriteten föreslagit. En bestämmelse som medger begränsning av rätten

för det fall att verksamhetens omfattning kan antagas menligt inverka på

tjänsten torde enligt reservanten vara tillfyllest för att förhindra missbruk.

Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser har i huvudsak godtagit kommitténs

förslag, därvid dock från olika håll framförts krav på omarbetning av vissa

avsnitt i förslaget. De remissinstanser som helt motsätter sig att kom­

mitténs förslag lägges till grund för lagstiftning är främst läkarnas orga­

nisationer. Förslagets huvudlinjer tillstyrkes eller lämnas utan erinran i

ungefär hälften av de över hundratalet avgivna yttrandena, bl. a. av medi­

cinalstyrelsen, socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, riksförsäk-

ring sanstalt en, länsstyrelsen i Västerbottens län, försvarets sjukvårdssty­

relse, byggnadsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, statens pensions-

anstalt, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, utred­

ningen av vissa rättssåkerhetsfrågor inom sinnessjukvården in. m., svenska

landstingsförbundet, flertalet av de hörda landstingens förvaltningsutskott,

stadsfullmäktige i Malmö, Lund och Landskrona, kvinnliga legitimerade

sjukgymnasters riksförbund samt svenska sjukhusförvaltningens tjänste­

mannaförbund ävensom av svenska kyrkans diakonistyrelse, och svenska

prästförbundet. Vissa av dessa remissinstanser, såsom t. ex. förvaltnings­

utskotten i Östergötlands, Kalmar läns norra och Göteborgs och Bohus läns

landstingskommuner samt stadsfullmäktige i Lund och Landskrona och av

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

29

dem hörda lokala myndigheter, in. fl. lämnar förslaget helt utan erinran.

I övriga yttranden föreslås olika ändringar. Stark kritik mot förslaget före­

kommer i remissvar från de medicinska fakulteterna, lärarkollegiet vid karo­

linska institutet och flertalet läkarorganisationer. Sålunda förordas en total

principiell omläggning av den föreslagna sjukhuslagen av bl. a. medicinska

fakulteten i Göteborg, svenska lasarettslåkarföreningen och svenska läkare­

sällskapet. Helt avvisande till betänkandet ställer sig medicinska fakulteten

i Lund, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre läkares förening samt svenska

barnmorskeförbundet. Dessa instanser anser, att förslaget över huvud icke

kan läggas till grund för lagstiftning, varför ny utredning begäres.

I de tillstyrkande remissyttrandena uttalar man allmänt sin tillfreds­

ställelse med att en revidering och systematisering av de olika bestämmel­

ser, som reglerar landstingens och de landstingsfria städernas sjukvår­

dande verksamhet, nu kan komma till stånd. Det betonas att lagstiftningen

icke får lägga hinder i vägen för en riktig utveckling på förevarande om­

råde. Från flera håll understrykes att det framlagda förslaget är väl ägnat

att läggas till grund för en ny lagstiftning.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket uttalar, att för­

slaget synes vara väl avvägt och i hög grad ägnat att möjliggöra betydelse­

fulla reformer inom sjukhusväsendet. Stockholms stadsfullmäktige fram­

håller, att förslaget synes väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning och

svenska landstingsförbundet uttalar, att kommittén i det stora hela åstad­

kommit ett väl avvägt förslag till vilket man i allt väsentligt kan lämna

sin anslutning. Liknande uttalanden göres av ett flertal av de hörda lands­

tingens förvaltningsutskott. Sålunda framhåller t. ex. förvaltningsutskottet

i Jönköpings läns landsting, att förslaget är synnerligen väl avvägt och

ägnat att möjliggöra ett effektivt bedrivande av den sjukvårdande verk­

samhet, som åvilar landsting och städer utanför landsting. De bestämmelser

som ges angående huvudmännens åligganden såväl vad gäller sluten som

öppen sjukvård synes väl anpassade efter rådande verkliga förhållanden,

varför utskottet i allt väsentligt biträder förslaget. Förvaltningsutskottet

i Kalmar läns norra landstingskommun framhåller, att kommitténs för­

slag innebär en realistisk bedömning av föreliggande problem. Enligt för­

valtningsutskottets i Skaraborgs läns landsting uppfattning innebär för­

slaget, förutom eu systematisering, eu relativt försiktig och konservativ

modernisering av gällande sjukhuslagstiftning.

I flera yttranden anföres, alt kommitténs förslag ur lagteknisk synpunkt

innebär en väsentlig förbättring. Sålunda uttalar l. cx. kommittén för över­

syn av hälso- och sjukvården i riket sin stora tillfredsställelse över att det

lyckats att i eu enhetlig lag och stadga sammanföra det väsentliga av det

som nu finns spritt dels i nuvarande lag och dels i ett flertal författningar

och särreglementen. Svenska lasarettsläkarföreningen påpekar att nu gäl­

lande sjukhuslagstiftning brister i överskådlighet och att den systematiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr It) ar 1959

30

är föga tillfredsställande; enligt föreningens uppfattning innebär kommit­

téns förslag i dessa hänseenden en påtaglig förbättring. Stockholms stads­

fullmäktige framhåller, att den föreslagna omdispositionen av författnings-

materialet rörande den kommunala sjukhusvården medfört större över­

skådlighet ävensom att större klarhet vunnits rörande den rättsliga regle­

ringen på här ifrågavarande område.

De remissinstanser som framfört principiella erinringar eller ändrings­

förslag har i regel mycket utförligt argumenterat för ändringsförslagen och

från läkarhåll har man i anslutning därtill i stor utsträckning framfört

allmänna uttalanden om de »revolutionerande» förändringar som kom­

mitténs förslag påstås innebära. Sålunda har t. ex. fullmäktige för Sveriges

läkarförbund uttalat, att läkarkåren »med bestörtning tagit del av ett

förslag till ny sjukhuslagstiftning som radikalt bryter den hittillsvarande

utvecklingen». Vidare framhålles att sjukhuslagstiftningskommittén i vä­

sentliga punkter »helt åsidosatt» den medicinska sakkunskapens råd och

att förslaget kommer »att medföra revolutionerande förändringar i de

svenska sjukhusens arbetsformer samt läkarnas anställningsvillkor». Full­

mäktige uttalar därjämte, att det nya lagförslagets dominerande drag är,

»att den medicinska sakkunskapen degraderas från sin naturliga ledarställ­

ning inom sjukvården till förmån för administratörerna och att läkarna

befrias från sitt frivilliga ansvar och förvandlas till tjänstemän». Till sist

uttalar fullmäktige, att ett nytt lagförslag måste utarbetas under hänsyns­

tagande till den medicinska sakkunskapen, »om icke möjligheterna till ett

förtroendefullt samarbete mellan läkarna och samhället skola ödeläggas».

Sveriges läkarförbund anser, att kommitténs betänkande ger vid handen,

att anledningen till kommitténs arbete huvudsakligen legat på det redak­

tionella och lagtekniska området — vilket också bekräftas av kommitténs

sammansättning — men att kommittén dock ingalunda inskränkt sig till

en sådan redaktionell översyn utan tvärtom framlagt förslag som radikalt

skiljer sig från nu gällande ordning. Härom framhåller förbundet.

Motiv för så vittgående och enligt den medicinska sakkunskapen opå­

kallade förändringar av den beslående ordningen ha av kommittén icke

kunnat framläggas. De enda klart redovisade ha rört kommitténs strävan

att tillgodose lagtekniska syften i förenklingens och överskådlighetens in­

tresse, medan de tankegångar, som fört kommittén in på förändrandet av

den föreliggande verkligheten som en oundviklig följd härav blivit inhöljda

i en ridå av ord. Resonemangen bli osammanhängande och ologiska och

kommittén motsäges av sig själv i flera väsentliga sammanhang på så

grundligt sätt, att ingen remissinstans kunde göra det bättre.

Förbundet framhåller vidare, att läkarnas ställning i den föreslagna

sjukhuslagen i alla icke rent professionella sammanhang har försvagats —

detta i en utsträckning som enligt förbundet motiverar frågan »huruvida

ett sjukhus i första hand är en institution för sjukvårds bedrivande eller

en filial för administrerande instanser med vidhängd sådan vård». Förbun-

Kungl. Maj:ts proposition nr

7.9

ur 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr It) är 1951)

31

del finner det anmärkningsvärt, att den tredje parten i den av våra sjukhus

intresserade triaden — de människor, som är i behov av vård — i stor

utsträckning synes ha kommit ur betänkandets blickfång. Förbundet ut­

talar, att man i väsentliga avseenden finner, att de bakom förslaget lig­

gande tankegångarna bär vittnesbörd om »en flagrant brist på kännedom

om vad omhändertagandet av sjuka människor egentligen innebär och en

mekanistisk, skrivbordsmässig syn på hälsa och sjukdom».

Förbundet fortsätter.

Mera speciellt förefaller en atmosfär av misstro gentemot läkarnas för­

måga att utveckla och leda sjukvården liksom ock till deras redobogenhet

att bära ett med frihet förknippat ansvar att i så hög grad genomsyra

betänkandet, att orsaken härtill måste efterlysas. Denna återfinnes icke

i den anförda motivkretsen, försåvitt icke det något genanta påståendet

att »skickliga ekonomer och administratörer sällan äro skickliga läkare»

skall anses innebära en kritik av läkarnas ledareegenskaper och därmed

ett fastslående av föreslagna begränsningars nödvändighet.

Det skall emellertid villigt erkännas att betänkandet ingalunda är en­

tydigt. Lagförslagets formuleringar äro för det första icke ett logiskt ut­

flöde av anförda motiveringar, vilkas mångordighet, vaga formuleringar

och icke sällan återkommande motsägelser möjliggöra ett obestämt antal

tolkningar och därmed också slutsatser, som icke stå i samklang med de

i lagförslaget framlagda. EU intryck av att detta i första hand färdigställts

och först i efterhand hjälpligt motiverats, låter sig icke avvisa. För det

andra erbjuder själva lagtexten också tolkningsmöjligheter, i vissa fall så

vittgående att en i enlighet därmed utformad verklighet kan bli ytterst

mångskiftande. Mest koncis är lagen där den berövar läkarna befogenheter

att även i fortsättningen länka sjukhusvården in på medicinskt sett sunda

banor och inskränker deras frihet att på bästa sätt gestalta sina relationer

till de vårdbehövande. Administrationen lämnar den däremot vidsträckta

möjligheter att förfara så som den finner för gott.

Sveriges yngre läkares förening framhåller som sin uppfattning, att de

svenska läkarorganisationerna aldrig tidigare haft att avgiva yttrande över

ett kommittébetänkande som innefattat så radikala förslag till genom­

gripande principiella förändringar. Föreningen anför.

Man synes enligt föreningens uppfattning inom sjukhuslagstiftnings-

kommittén icke ha skaffat sig tillräcklig inblick i konsekvenserna av ett

genomförande av de framlagda förslagen. Dessa innebär nämligen för så­

väl sjukvårdens huvudmän som för inom sjukvården anställd personal -

främst läkarna — fullständigt revolutionerande förändringar. För de kom­

munala huvudmännens vidkommande innebär förslagen en väsentlig ut­

vidgning' av huvudmannaskapets förpliktelser. Detta måste medföra enorma

pålagor av administrativ och ekonomisk art, vars storleksordning icke på

förhand kan överblickas. För läkarna innebär förslagen så långtgående för­

ändringar i deras ställning i yrkesutövningen, att lagen eller lagens anda

redan av detta skäl icke kan accepteras. Även för den vårdsökande allmän­

heten innebär förslagen, upphöjda fill lag, djupgripande förändringar.

Förslagens genomförande skulle medföra ytterligare och mycket långl-

gående steg i riktning mot avskaffandet av det fria läkarvalet. Förslaget

.'(2

går uppenbart ut på en institutionalisering av den öppna vården. Inom läkar­

kåren har man eljest på senare tid kommit till uppfattningen, att även

huvudmännen vore intresserade av att söka flytta ut stora delar av den

öppna vården utanför sjukhusen.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att man vid utarbetande av förslaget

ej tillräckligt beaktat den vetenskapliga forskningens och den medicinska

undervisningens behov.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller.

Kollegiet måste framlägga sina allvarliga betänkligheter beträffande den

framtida rekryteringen av icke blott chefsposterna utan även av de under­

ordnade läkartjänsterna vid landets sjukvårdsinrättningar i det fall det

framlagda lagförslaget kommer att stadfästas. Ur den synpunkt kollegiel

har att företräda synes det uppenbart, att den radikala inskränkning av

sjukhusläkarnas yrkesfrihet, som förslaget innebär, icke är ägnad att upp­

muntra till långvariga kostsamma specialutbildningar. Förslaget kommer

därigenom att menligt inverka på den allmänna standarden inom sjukhus­

läkarkåren och minskar på så sätt de ur kollegiets synpunkt ytterst viktiga

förutsättningarna för den bästa möjliga undervisningskompetensen hos

läkarpersonalen vid de större sjukvårdsinrättningarna runt om i lan­

det, till vilka en betydande assistent- och efterutbildningstjänstgöring enligt

nu gällande bestämmelser för läkarutbildningen är avsedd att förläggas.

Även Sveriges förenade studentkårer anser, att kommittén icke tagit till­

räcklig hänsyn till den medicinska undervisningen och de behov som för-

anledes därav.

Kommitténs uttalande, att en revision av gällande sjukhuslagstiftning

bör ske utan hinder av det utredningsarbete som f. n. pågår inom kom­

mittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, understrykes av bl. a.

medicinalstyrelsen och nyssnämnda kommitté (majoriteten). Erinringar

eller kritik förekommer dock i yttrande från bl. a. kanslern för rikets uni­

versitet, medicinska fakulteten i Lund, Sveriges läkarförbund och Sveriges

yngre läkares förening.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller, att

kommittén i likhet med sjukhuslagstiftningskommittén ser fram emot en

sjukvårdslag eller hälso- och sjukvårdslag, som reglerar håde öppen och

sluten, somatisk lika väl som mental sjukvård samt såväl förebyggande

vård som kurativ vård och medicinsk rehabilitering. Kommittén under­

stryker i detta sammanhang, att de reformbehov som föreligger beträf­

fande sjukhuslagen och sinnessjuklagen är så trängande, att de oundgäng­

ligen måste tillgodoses med det allra snaraste — tillgodoseende av dessa

omedelbara behov får därför ej uppskjutas med hänsyn till i och för sig

välmotiverade framtidsprognoser. Kommittén framhåller vidare.

Det är t. o. in. tänkbart att framtidsmålet kan nås snabbare än eljesl

om man på angivet sätt inriktar sig på en utveckling som fortgår etappvis.

Det kan nämligen visa sig vara svårt att komma dit man önskar, om man

skulle våga försöket att i ett sammanhang dels tillgodose alla de speciella

Kungl. Maj:is proposition nr li) ar 195!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

33

reformbehov i lagstiftningen som i dagens läge är omedelbart aktuella och

dels samtidigt samordna de olika lagkomplexen.

Kommittén anför i detta sammanhang, att sjukhuslagstiftningskommit-

téns förslag är så utformat, att det framdeles lätt kan inarbetas i en all­

män hälso- och sjukvårdslag.

Kanslern för rikets universitet anser, att förslagen ej bör föreläggas riks­

dagen innan kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket fram­

lagt sitt betänkande.

I yttranden från medicinska fakulteten i Lund, Sveriges läkarförbund

samt Sveriges yngre läkares förening anmärker man mot att revisionen av

sjukhusförfattningarna icke uppskjutits till dess kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket avslutat sitt arbete. Sveriges yngre läkares

förening anser denna omständighet vara så graverande, att föreningen på

bl. a. denna grund underkänner förslaget i dess helhet.

Departementschefen

Som jag inledningsvis anmärkt har vår sjukhuslagstiftning bestått i hu­

vudsak oförändrad ända sedan 1928. Under denna tid av 30 år har landets

sjukhusväsen undergått en mycket kraftig utveckling och det utgör i dag

ett av de viktigaste och mest omfattande verksamhetsfälten för den kom­

munala självstyrelsen. Det är uppenbart att till följd av denna utveckling

och omgestaltning och de väsentligt ändrade samhällsförhållandena i övrigt

den på 1920-talet utarbetade lagstiftningen kommit att framstå som för­

åldrad. Dess innehåll och utformning motsvarar icke längre de krav man

i dag måste ställa på en sådan lagstiftning. I vissa hänseenden överens­

stämmer de faktiska förhållandena icke längre med lagstiftningen, medan

den i andra delar rentav verkat hindrande på utvecklingen. Under sådana

omständigheter måste det vara en angelägen uppgift att anpassa lagstift­

ningen efter utvecklingen och att tillse, att lagstiftningen för framtiden

icke lägger hinder i vägen för fortsatt framåtskridande på detta viktiga

område av samhällsverksamheten.

Behovet av en översyn av sjukhuslagstiftningen har också redan i slutet

på 1940-talet kraftigt understrukits av de ansvariga myndigheterna; såväl

medicinalstyrelsen som huvudmännen och deras centrala förbund har i

olika sammanhang hemställt om en översyn och framhållit angelägenheten

av att denna kommer till stånd snarast möjligt.

En sådan översyn har nu verkställts av sjukhuslagstiftningskommittén.

Kommitténs förslag innebär en genomgripande formell överarbetning av

lagstiftningen och — i enlighet med sina direktiv — har kommittén givet­

vis även behandlat bestämmelsernas materiella innebörd.

Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det

utan erinran. Det understrykes därvid från flera håll, där sakkunskapen

beträffande sjukvårdsfrågor är starkt företrädd, att kommitténs förslag är

3 — Bihany till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

34

väl avvägt och i hög grad ägnat att möjliggöra betydelsefulla reformer

inom sjukhusväsendet. Man framhåller att förslaget är anpassat efter

rådande förhållanden och att det innebär en realistisk bedömning av de

föreliggande problemen. Även vår högsta medicinska myndighet, medicinal­

styrelsen, har i huvudsak godtagit kommitténs förslag. Ur lagteknisk syn­

punkt anses förslaget innebära väsentliga förbättringar.

Från läkarhåll, och framför allt från läkarnas fackliga organisationer,

har förslaget emellertid utsatts för en mycket kraftig kritik; man har

funnit förslaget »revolutionerande» och ägnat att »ödelägga samarbetet

mellan läkarna och samhället».

För egen del kan jag icke finna annat än att förslaget i huvudsak inne­

bär just den anpassning av lagstiftningen efter de faktiska förhållandena

som man velat uppnå och ett undanröjande av formella hinder mot en

fortsatt ändamålsenlig utveckling av den sjukvårdande verksamheten.

Det är därför också naturligt att det stora flertalet remissinstanser ansett

sig kunna stödja förslaget. Uppenbarligen är det här icke fråga om några

»revolutionerande» förslag i svenskt sjukhusväsende. Påståendena härom

från läkarhåll får anses betydligt överdrivna. Att kommittéförslaget skulle

innebära ett åsidosättande av de sjukas intressen och de ekonomiska kon­

sekvenserna för huvudmännen, motsäges klart av övriga remissyttranden.

I det följande kommer jag att utförligt behandla de i remisskritiken be­

rörda frågorna. Vissa av dessa har jag ansett böra lösas på annat sätt än

vad kommittén föreslagit. Vidare har jag — liksom en del remissinstanser —

funnit, att kommitténs lagförslag icke är helt entydigt och måhända icke

alltid tillräckligt koncist utformat. Delvis torde möjligen kritiken från

läkarhåll ha sin grund i sistnämnda förhållanden.

I några remissyttranden har framhållits, att en revision av sjukhus­

lagstiftningen bort anstå till dess kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården avslutat sitt arbete. Jag kan icke dela denna uppfattning. Visser­

ligen synes mig tanken att man en gång skall nå fram till en enhetlig sjuk­

vårdslag eller hälso- och sjukvårdslag, som reglerar både öppen och sluten

vård och såväl somatisk som mental sjukvård, tilltalande och måhända

bör detta uppställas som ett framtidsmål, när det gäller lagstiftning på

sjukvårdens område. Uppenbarligen måste detta emellertid bli ett arbete

på ganska lång sikt och tills vidare är det ofrånkomligt att gå fram i etap­

per; att i ett sammanhang lösa alla dessa stora lagstiftningsfrågor, som

var för sig gjorts till föremål för särskilda utredningar, är knappast

möjligt. Det skulle dessutom medföra att mycket angelägna lagstiftnings-

reformer skulle få anstå ytterligare åtskilliga år. Man synes under sådana

förhållanden nu böra börja med sjukhuslagstiftningen, på vars område

reformbehovet — såsom jag redan nämnt — sedan länge gjort sig starkt

gällande. Så långt möjligt bör lagen emellertid utformas så att den i fram­

tiden kan inpassas i ett större sammanhang. Jag vill i anslutning härtill

Kungi. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

35

framhålla att kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket själv

understrukit, att de reformbehov som föreligger beträffande sjukhuslag­

stiftningen är så trängande, att de oundgängligen måste tillgodoses med

det allra snaraste och att ett tillgodoseende av dessa omedelbara behov ej

får uppskjutas med hänsyn till i och för sig välmotiverade framtidsprogno-

ser. Sistnämnda kommitté tillägger att förslaget till ny sjukhuslag är så

utformat, att det framdeles lätt kan inarbetas i en allmän hälso- och sjuk­

vårdslag.

Jag anser sålunda att sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny

sjukhuslag m. m. nu bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet. På åtskil­

liga punkter i förslaget har jag emellertid funnit den framförda kritiken

befogad. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att erhålla så enkla

och otvetydiga bestämmelser som möjligt har jag inom inrikesdepartemen­

tet låtit överarbeta kommitténs förslag. Resultatet härav torde innefatta

en rimlig avvägning mellan olika intressen, samtidigt som lagtexten i hög

grad förenklats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

III. Sjukhuslagstiftningens utformning

Gällande bestämmelser

De författningar, som reglerar den av landsting och städer utanför lands­

ting samt övriga primärkommuner bedrivna slutna sjukvården, är i första

hand sjukhuslagen eller, som den officiellt heter, lagen den 20 december

1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus och

sjukhusstadgan av samma dag (nr 1045). Dessa författningar är grundläg­

gande för det kommunala sjukhusväsendet. De kompletteras emellertid

av en rad i annan ordning givna föreskrifter. Sålunda innehåller epideini-

lagen vissa bestämmelser om epidemivårdanstalter —- om dylika anstalter

finns föreskrifter delvis i sjukhuslagen och sjukhusstadgan och delvis i

epidemilagen. För kroppssjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö gäl­

ler särskilda av Kungl. Maj :t fastställda reglementen, de två första utfär­

dade den 20 december 1940 (nr 1047 och 1048) och det senare den 22 juni

1945 (nr 300). Dessa reglementen bygger i det väsentliga på den allmänna

regleringen i sjukhuslagen och -stadgan men upptager i övrigt ett stort

antal särbestämmelser av olika slag. Sedan gammalt finns vidare ett sär­

skilt reglemente för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund -— det

nu gällande reglementet är fastställt av Kungl. Maj:t den 5 december 1941.

På senare tid har även tillkommit ett särskilt reglemente, om än av mera

begränsad räckvidd, gällande för Västerbottens läns landstings central­

lasarett jämte epidemisjukhus i Umeå. Detta reglemente är fastställt av

Kungl. Maj :t den 6 november 1952. Vidare har Kungl. Maj :t den 28 december

1956 fastställt särskilt reglemente för garnisonssjukhuset i Boden, central­

lasarett i Norrbottens län.

36

För den slutna kommunala mentalsjukvården gäller ävenledes särskilda

föreskrifter. De vårdhem för lättskötta sinnessjuka, som drives av lands­

tingen, regleras sålunda i 4 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) an­

gående sinnessjukvården i riket, i fortsättningen benämnd sinnessjukvårds-

stadgan. De kommunala sinnessjukhusen behandlas i 2 kap. av samma

stadga. Även beträffande mentalsjukvården gäller emellertid särbestämmel­

ser för Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa är fastställda genom kungl.

brev den 6 december 1935.

För statens sjukhus gäller särskilda bestämmelser. Sålunda må här näm­

nas reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, fastställt

genom kungl. brev den 16 januari 1953, och reglementet den 19 december

1952 för akademiska sjukhuset i Uppsala samt reglementet den 18 juni

1949 för allmänna barnbördshuset i Stockholm. Såvitt angår mentalsjuk­

vård och statens sinnessjukhus finns bestämmelser i sinnessjuklagen den

19 september 1929 (nr 321) och i den tidigare omnämnda sinnessjukvårds-

stadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Sjukhuslagstiftning skommittén

Vad först angår epidemivårdanstalter erinrar kommittén om att genom

lag den 5 april 1946 (nr 129) de allmänna sjukhusförfattningarna gjordes

tillämpliga på epidemivårdanstalter men att samtidigt de gamla bestäm­

melserna i epidemilagen i stort sett bibehölls. Steget mot sammansmält­

ningen av epidemivårdanstalter med övriga sjukvårdsanstalter bör enligt

kommittén nu tagas fullt ut och de i epidemilagen kvarstående sjukhus­

bestämmelserna, i den mån de alltjämt är erforderliga, överflyttas till sjuk­

huslagen. Det gäller 16—20 §§ epidemilagen, som bör kunna ersättas med

en paragraf i en ny sjukhuslag.

En principiellt viktigare fråga är enligt kommittén om den slutna mental­

sjukvården bör bibehållas i en speciallagstiftning, skild från den som gäl­

ler sjukhusvården i övrigt. Givet är, säger kommittén, att vissa bestämmel­

ser rörande mentalsjukvården måste avvika från vad som gäller för kropps-

sjukvården. Här kommer främst i fråga förfarandet vid intagning och ut­

skrivning av patienter. På kroppssjukhus kräver dessa åtgärder föga av för-

fattningsmässig reglering. För sinnessjukhusen åter har in- och utskriv­

ning av patienter ansetts vara synnerligen viktiga moment, beroende på

att sinnessjukvården nödgas tillämpa retentionsrätt beträffande vissa in­

tagna patienter och att sålunda ett tvångsmässigt kvarhållande av patienter

på sjukhus ifrågakommer. Dessa frågor har därför ingående reglerats i

lag, närmare bestämt i sinnessjuklagen. Denna innehåller generella före­

skrifter om patienters in- och utskrivning, vilka äger tillämpning vare

sig det är fråga om statliga, kommunala eller enskilda sinnessjukhus,

och uppenbarligen bör, uttalar kommittén, också reglerna på detta om­

37

råde vara desamma oavsett vem som driver sjukhuset. Det kan icke

komma ifråga att för de kommunala sjukhusens behov utarbeta sär­

skilda bestämmelser om in- och utskrivning av psykiskt sjuka. En kommu­

nal sjukhuslag behöver därför i detta hänseende icke upptaga annat än en

hänvisning till de allmänna föreskrifter som sinnessjuklagen innehåller.

Det behov av särbestämmelser för sinnessjukhusen, som finns på detta vik­

tiga område, utgör sålunda intet praktiskt hinder för en författningsmässig

samordning av kropps- och sinnessjukhusen. Olikheterna i övrigt mellan

dessa grupper av sjukhus är ur administrativ synpunkt icke stora. Nu gäl­

lande föreskrifter för kommunala sinnessjukhus — 104 § sinnessjukvårds-

stadgan — är också konstruerade så, att de i första hand innehåller en före­

skrift om att sjukhuslagens och sjukhusstadgans bestämmelser skall gälla

och därefter anger de undantag som funnits erforderliga. Undantagen gäller

inga centrala ämnen och de kan utan svårighet införas direkt i sjukhuslagen

och -stadgan. En del är dock föråldrade och kan helt utgå. Vad slutligen

angår den reglering, som kräves för vårdhemmen för de lättskötta sinnes­

sjuka, är denna enligt kommittén enkel — den anknyter mycket nära till

vad som gäller för t. ex. kronikeranstalter — och låter sig utan svårighet

inarbetas i den allmänna lagregleringen.

Det har synts kommittén innebära en uppenbar vinst att sinnessjukhus

och vårdhem för sinnessjuka införes under i princip samma bestämmelser

som gäller för kroppssjukhus. Vinsten ligger icke endast på det redaktio­

nella och administrativa planet. Ur principiell synpunkt anser kommittén

det nämligen vara betydelsefullt, att mentalsjukvårdens särställning inom

sjukvården i stort, understruken genom en från kroppssjukvården fri­

stående författningsmässig reglering, brytes. Även om lagstiftningens kon­

struktion i och för sig icke har så mycket att betyda härvidlag, bör den

dock, framhåller kommittén, vara ägnad att i sin mån understryka vår

tids strävan att likställa mentalsjukvården med andra former av sjukvård.

Också en annan omständighet talar för att sinnessjukvårdsanstalterna bör

författningsmässigt samordnas med övriga sjukvårdsanstalter. Det råder

nu det egendomliga förhållandet, alt den för sinnessjukvårdsanstalterna på­

kallade författningsregleringen i sin helhet ges i administrativ ordning, me­

dan kroppssjukhusen i första hand regleras i lag. Kommittén kommer fram

till den ståndpunkten att det icke föreligger tillräckliga skäl att bibehålla

konstitutionellt olika regleringar av kroppssjukvården och mentalsjuk­

vården.

Av väsentlig betydelse för en ny lagstiftning är vidare frågan, huruvida de

nuvarande särreglementcna för de tre största städerna måste eller bör bi­

behållas eller om även dessa städers sjukhus kan inordnas under den all­

männa lagstiftningen. Författningstekniskt sett är särreglementcna varken

särskilt lämpliga eller lättillgängliga. En närmare granskning av särbestäm­

melsernas sakliga innehåll ger enligt kommittén vid handen, att det i själva

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

38

verket icke är särskilt mycket som kräver en specialreglering. Det är i stort

sett endast den centrala administrationen, som påkallar särskilda före­

skrifter. Koncentrationen av ett flertal, delvis mycket stora sjukhus till en

stads begränsade område ger helt naturligt anledning till andra lösningar

av administrationsproblemen än inom landstingsområdena. De erforderliga

avvikelserna är dock inte av mera genomgripande natur än att de utan svå­

righet kan inarbetas i en för hela landet gällande lagstiftning. De undan-

tagsföreskrifter, som storstadsreglementena i övrigt innehåller, är oftast

icke så sakligt betingade, att det numera finns tillräcklig anledning att

bibehålla dem.

Vad angår reglementet för lasarettet och epidemisjukhuset i Umeå, vilket

tillkommit endast för att möjliggöra en annan förvaltningsordning än den

eljest gängse — lasarettsdirektör i stället för styresman och syssloman —

kan detta enligt kommittén framdeles upphöra att gälla, då den lagstiftning,

som kommittén föreslår, även upptager regler för en administration av

denna typ. Däremot har det icke synts lämpligt att låta den allmänna regle­

ringen gälla för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund. För detta

sjukhus, vilket har karaktär av undervisningssjukhus, gäller sedan gam­

malt åtskilliga särbestämmelser. Med hänsyn härtill synes det lämpligare

att även i fortsättningen särskilt reglemente tills vidare gäller för detta

sjukhus.

Sammanfattningsvis har kommittén sålunda funnit, att alla de författ­

ningar och särreglementen vid sidan av sjukhuslagen och sjukhusstadgan,

vilka för närvarande innehåller föreskrifter om kommunala sjukhus, kan

slopas utom reglementet för Lunds sjukhus. Upphävas kan alltså 16—20 §§

epidemilagen, 2 kap. sinnessjukvårdsstadgan (kommunala sinnessjukhus),

4 kap. samma stadga i vad det gäller kommunala vårdhem för sinnessjuka,

de tre reglementena för Stockholms, Göteborgs och Malmö städers kropps-

sjukhus, de tre motsvarande reglementena för samma städers sinnessjuk­

hus samt reglementet för lasarettet och epidemisjukhuset i Umeå. Med det

undantag som nyss anförts bör följaktligen, framhåller kommittén, hela

regleringen av det kommunala sjukhusväsendet kunna ges i sjukhuslagen

och sjukhusstadgan.

Vid revisionen av sjukhuslagen och sjukhusstadgan är det angeläget att

få till stånd lämpligaste möjliga fördelning av författningsmaterialet mellan

lagen och stadgan. Här inställer sig med andra ord frågan vilka föreskrifter

som måste eller bör ges i lag och vilka som bör meddelas av Kungl. Maj :t

ensam. I detta hänseende torde enligt kommittén kunna sägas, att det råder

ett utbrett missnöje med den nuvarande sjukhuslagstiftningen, vars syste­

matik är föga tillfredsställande. Ämnen, som behandlas i lagen, återkommer

ofta i stadgan, varför det i allmänhet är nödvändigt att konsultera båda för­

fattningarna för att finna regleringen av ett visst ämne.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

39

Även om en granskning av författningsmaterialet från konstitutionell

synpunkt klargör, att vissa bestämmelser förutsätter en lagreglering och

att vissa tillhör Konungens förordningsmakt, ger enligt kommittén gransk­

ningen beträffande andra bestämmelser icke något otvetydigt svar. Det

blir med andra ord i många fall en omdömes- eller lämplighetsfråga, till

vilket område en bestämmelse bör hänföras. Utvecklingen har enligt kom­

mittén lett fram till att den allmänna regleringen av sjukhusväsendet ges

i två författningar, vilka båda anses kräva riksdagens medverkan om än

i olika former och i delvis olika omfattning. Sjukhusstadgan, från början

avsedd som en rent administrativ författning, har kommit att innehålla

bestämmelser av två typer: viktigare föreskrifter, som icke kan ändras utan

riksdagens hörande, och mindre väsentliga, som icke behöver underställas

riksdagen. Denna ordning finner kommittén allt annat än rationell och

förmenar att den är huvudanledningen till den otillfredsställande systemati­

ken. Alla de bestämmelser, som kan anses kräva riksdagens medverkan,

bör enligt kommittén sammanföras i lagen. Om så sker, vinnes stora för­

delar ur redaktionell synpunkt. Vid utarbetandet av de nya författningarna

har kommittén därför följt denna linje.

Kommittén har också beaktat praktiska synpunkter i större utsträckning

än som varit fallet vid den tidigare lagstiftningen. Hellre än att bryta sönder

ett stadgande i två delar, en att givas med riksdagen och en som utfärdas

av Kungl. Maj :t, har sålunda i vissa fall i kommitténs förslag regleringen i

sin helhet givits i lagen, därest detta icke ansetts medföra olägenheter i till-

lämpningen. Genom den ändrade uppdelning av författningsmaterialet, som

kommittén föreslår, kommer tyngdpunkten i fortsättningen att mer än

tidigare ligga på föreskrifterna i lagen. Stadgan innehåller bestämmelser,

som är av påtagligt lägre valör, väsentligen instruktionsföreskrifter för

läkare och övriga befattningshavare. Kommittén har utgått från att det i

fortsättningen skall ligga inom Kungl. Maj :ts befogenhet att utan riksdagens

hörande företaga ändringar i stadgans samtliga bestämmelser.

Kommittén har haft under övervägande att i ett sista avsnitt av lagen

införa de bestämmelser som erfordras för av enskilda personer, stiftelser

och föreningar drivna sjukvårdsanstalter. Dessa regleras för närvarande,

om de avser kroppssjukvård, i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående

enskilda sjukhem och förlossningshem och, om de avser mentalsjukvård, i

sinnessjukvårdsstadgan. I den mån dylika anstalter åtnjuter statsbidrag

till driften är de som regel underkastade åtskilliga föreskrifter i veder­

börande statsbidragsförfattning. Kommittén har emellertid stannat vid att

låta den föreslagna sjukhuslagen och sjukhusstadgan endast avse den kom­

munala sjukhusvården. De bestämmelser som gäller för enskilda sjukvårds­

anstalter har kommittén likaledes ansett böra överses och revideras så att

de i möjligaste mån anknyter till vad som gäller för kommunala anstalter.

40

Kommittén har i december 1957 framlagt betänkande (stencilerat) med

utredning och förslag angående sjukvårdsanstalter som drives av enskilda.

Betänkandet har remissbehandlats.

När det gäller lagstiftningens omfattning framhåller kommittén vidare,

att gällande sjukhusstadga kännetecknas av en i de flesta avseenden synner­

ligen detaljerad reglering. Särskilt i vad gäller den rent ekonomiska för­

valtningen av sjukhusen ter sig denna i våra dagar icke blott obehövlig

utan även i viss mån stridande mot den kommunala självstyrelsens idé.

Någon anledning att i en modern sjukhuslagstiftning intaga detaljerade

bestämmelser i ekonomiska angelägenheter finns icke enligt kommittén.

Kommittén påpekar slutligen att sedan revisionen av sjukhuslagstift­

ningen slutförts bör reglementena för Malmöhus läns sjukvårdsinrätt­

ningar i Lund, akademiska sjukhuset i Uppsala, allmänna barnbördshuset

och karolinska sjukhuset överses.

Remissyttrandena

De allmänna synpunkter kommittén framfört i frågan om de riktlinjer,

efter vilka ny sjukhuslagstiftning bör utformas, biträdes av det övervägande

antalet remissinstanser. Kritik förekommer dock, huvudsakligen mot vad

kommittén anfört om specialbestämmelser för vissa undervisningssjukhus.

Man uttrycker allmänt sin tillfredsställelse med att den rättsliga regle­

ringen av olika sjukvårdsformer föreslås ske i en och samma lag.

I flera yttranden betonar man särskilt vikten av att, såsom föreslagits, men­

talsjukvården regleras i samma lag som kroppssjukvården. Detta inne­

bär, framhåller medicinska fakulteten i Göteborg »ett avståndstagande från

envist kvarvarande fördomar, att det skulle föreligga någon principiell skill­

nad mellan sjukdomar med övervägande somatiska och sjukdomar med

övervägande mentala symptom». — I fråga om de i epidemilagen kvar­

stående sjukhusbestämmelserna delar bl. a. svenska epidemiologföreningen

kommitténs uppfattning att dessa bör utgå och ersättas med bestämmelser

i sjukhuslagen.

Kommitténs förslag att de tre största städernas sjuk­

hus bör inordnas under den nya sjukhuslagen god-

tages principiellt av så gott som samtliga remissinstanser. Sålunda fram­

håller t. ex. svenska stadsförbundet, att ett slopande av ifrågavarande sär­

bestämmelser ur administrativ synpunkt är förmånligt. Genom den före­

slagna utformningen av sjukhuslagstiftningen har dessa bestämmelser bli­

vit obehövliga. Svenska barnmorskcförbundet anser, att i princip bör

samma författningsbestämmelser kunna gälla för såväl den av landstingen

som den av de största städerna bedrivna hälso-, sjuk- och förlossningsvår­

den. Förbundet ifrågasätter dock, huruvida icke även i fortsättningen spe­

cialbestämmelser är erforderliga i vad gäller de största, utanför landsting

liggande städerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

KunijI. Maj.ts proposition nr 1!) år 195!)

41

Kommitténs uttalanden i fråga om lagstiftningens omfatt­

ning biträdes av remissinstanserna. I några yttranden, bl. a. de som

avgivits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, karo­

linska institutets lärarkollegium, Örebro läns landstings förvaltningsutskott

och svenska landskommunernas förbund, anser man dock att förslaget till

sin utformning gjorts alltför detaljrikt. Man framhåller, att trots att kom­

mittén uppenbarligen bemödat sig om att utmönstra mycket av den detalj­

reglering som förekommer i nu gällande rätt, det i förslagen likväl införts

bestämmelser som måste anses strida mot den kommunala självstyrelsens

idé.

Sålunda anför kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket,

efter att ha påpekat alt alltför många detaljbestämmelser förekommer i

förslagen, bl. a. följande.

Inte minst bör, när det gäller sådana bestämmelser, återhållsamhet iakt­

tagas i fråga om sådana förhållanden som bör regleras avtalsvägen. över­

huvud taget är det olämpligt att binda både huvudmän och andra parter

genom alltför ingående detaljbestämmelser. som dessutom, på grund av de

ständiga förändringar som äger rum, lätt kan bli helt inaktuella eller i värsta

fall kan hindra en utveckling som befinnes värdefull, men som icke kun­

nat förutses vid lagens avfattning. Vi utgår från att en översyn av både lag

och stadga företages ur dessa synpunkter innan slutligt förslag framlägges.

Å andra sidan uttalar man i flera yttranden sin tillfredsställelse med den

avvägning som kommittén gjort i detta avseende. Svenska landstingsför­

bundet yttrar härom.

Olika meningar kunna självfallet råda, huru ingripande och detaljerad

en sjukhuslagstiftning bör vara. Om med rätt eller orätt har sjukhusväsen­

det sedan gammalt ansetts böra göras till föremål för en detaljreglering

av vida mera ingående natur än som gäller på andra områden av den kom­

munala verksamheten. Till dels kan detta förklaras av historiska skäl men

framför allt torde det vara verksamhetens ömtåliga karaktär som med­

verkat härtill. Kommittén har, vill det synas, lyckats göra en avvägning,

som i stort sett motsvarar tidens krav utan att därför ge avkall på de histo­

riska traditionerna.

Kommitténs uttalande, att en specialreglering för Malmöhus läns

sjukvårdsinrättningar i Lund tills vidare bör bibehållas,

beröres av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket och styres­

mannen för Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I yttrandena ifrågasättes

om det icke är möjligt att i sjukhuslagen inbegripa det särreglemente som

gäller för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott anser, att ett nytt regle­

mente för landstingets sjukvårdsinrättningar i Lund med det snaraste bör

upptagas till behandling, så alt detta kan träda i tillämpning samtidigt med

den nya lagstiftningen. Utskottet framhåller, att de särskilda omständig­

heter som föreligger vid undervisningssjukhusen kan motivera vissa avvi­

kelser från lagförslagets regler.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Departementschefen

En av de viktigare uppgifterna vid utarbetandet av en ny sjukhuslag­

stiftning måste vara att i görligaste mån försöka få fram enhetliga bestäm­

melser samlade i så få författningar som möjligt. Såsom framgår av det

tidigare anförda är bestämmelserna f. n. splittrade på ett flertal skilda för­

fattningar och jämväl det materiella innehållet i bestämmelserna är i viss

utsträckning olika för olika sjukhus eller slag av sjukhus. Dessa förhål­

landen — som delvis är en följd av den snabba utvecklingen under de

senaste årtiondena — är uppenbarligen otillfredsställande och i hög grad

ägnade att försvåra tillämpningen av bestämmelserna. Även med hänsyn

till bestämmelsernas konstitutionella natur måste de nuvarande förhållan­

dena anses otillfredsställande. Man synes böra sträva efter att klart skilja

på sådana frågor som bör regleras i lag å ena sidan och vad som är av den

natur, alt det kan och bör regleras i administrativ ordning — utan riks­

dagens medverkan — å andra sidan. Detta har icke alltid skett i de nuva­

rande författningarna. Sålunda innehåller t. ex. gällande sjukhusstadga

även bestämmelser vilka ansetts böra underställas riksdagen för yttrande.

Nyss angivna princip för uppdelning av författningsmaterialet medför vis­

serligen att man kan behöva gå till två författningar för att finna hela regle­

ringen av en viss fråga, men detta utgör likväl icke någon sådan olägenhet

att man för den skull bör bryta mot nyssnämnda huvudprincip i vår lag­

stiftning.

Vad angår de olika sjukvårdsformer som i enlighet med kommitténs

förslag nu bör sammanföras i en och samma lag är det särskilt tillfreds­

ställande att kunna i viss utsträckning sammanföra bestämmelserna om

kroppssjukvård och mentalsjukvård i en lag. Även om det här endast rör

sig om en kanske mera formell åtgärd får det från principiell synpunkt

anses innebära ett viktigt steg i strävandena att så långt möjligt likställa

mentalsjukvård med annan sjukvård. Att till sjukhuslagen överflytta de i

epidemilagen kvarstående sjukhusbestämmelserna synes mig vidare följd­

riktigt. Det innebär en slutlig sammansmältning av bestämmelserna om

epidemivårdanstalter och övriga sjukvårdsanstalter, vilket medför klara

fördelar ur redaktionell synpunkt. Överhuvudtaget synes det mig innebära

en tillfredsställande anordning att i samma lag kunna reglera så gott som

samtliga vårdformer.

Det är vidare en väsentlig fördel att slippa särreglementen för olika

slag av kommunala sjukhus. Den nuvarande ordningen med t. ex. olika

särreglementen för de tre största städernas sjukhus och inom varje stad

olika reglementen för kroppssjukhus och mentalsjukhus samt särskilda

reglementen för vissa andra sjukhus medför uppenbara olägenheter och

bristande överskådlighet. Det enda särreglemente som skulle behöva bibe­

hållas i fortsättningen är reglementet för Malmöhus läns sjukvårdsinrätt­

ningar i Lund. Ett särskilt reglemente synes här vara nödvändigt med hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

43

syn till att åtskilliga särbestämmelser erfordras vid detta sjukhus, som

har karaktären av undervisningssjukhus. I övrigt bör, såsom kommittén

föreslagit, hela det kommunala sjukhusväsendet regleras i sjukhuslagen och

sjukhusstadgan.

I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda enligt min mening för-

fattningsmaterialet så långt möjligt sammanföras i en lag, en sjukhuslag,

som upptager enbart sådana bestämmelser, för vilkas antagande kräves

riksdagens medverkan, samt en sjukhusstadga innehållande tillämpnings­

föreskrifter och bestämmelser av lägre valör och som bör utfärdas utan

riksdagens hörande. Denna min ståndpunkt innebär att jag på åtskilliga

punkter icke kunnat godtaga kommitténs uppdelning av författningsmate-

rialet;’ att enbart av praktiska skäl, för att icke bryta sönder ett stadgande

i två delar, i lagen intaga bestämmelser som eljest rätteligen borde intagas

i stadgan synes mig icke böra komma i fråga. Jag har därför även utifrån

denna utgångspunkt låtit omarbeta kommitténs förslag.

Även i en annan mera lagteknisk fråga hyser jag en i förhållande till

kommittén motsatt uppfattning. Det gäller frågan i vilken utsträckning

man i en speciallagstiftning av ifrågavarande art bör hänvisa till motsva­

rande bestämmelser i de centrala kommunallagarna i stället för att återge

bestämmelserna i speciallagen. Uppenbarligen är det angeläget att inom

ett visst förvaltningsrättsligt område, såsom i förevarande fall det kom­

munalrättsliga, bestämmelserna blir så likformiga och enhetliga som möj­

ligt. Då man nu i fråga om sjukhuslagstiftningen har att taga ställning till

den formella utformningen av bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse och

sjukhusdirektion bör man enligt min mening såvitt möjligt göra lands­

tingslagens och kommunallagens regler tillämpliga genom hänvisning till

nämnda lagar, och i sjukhuslagen bör därutöver endast upptagas de av­

vikande och kompletterande regler, som är erforderliga. Att bestämmel­

serna skulle bli mera lättillgängliga om de i sin helhet återgavs i special­

lagen utgör enligt min mening icke tillräckligt skäl för att frångå huvud­

principen att de grundläggande reglerna angående kommunala organ och

deras verksamhetsformer skall vara att finna i de centrala kommunal­

lagarna.

Genom att på sätt jag nu angivit ur den av kommittén föreslagna lagen

utmönstra alla sådana bestämmelser som kan utfärdas i administrativ

ordning och genom att beträffande sjukvårdsstyrelse och direktion hänvisa

till landstings- och kommunallagarna har det blivit möjligt att avsevärt

skära ned lagtexten. Även i övrigt har vid lagstiftningens överarbetning

i inrikesdepartementet eftersträvats en begränsning och förenkling. Vidare

har åtskilliga detaljbestämmelser överförts från lagen till stadgan och vissa

bestämmelser har helt utmönstrats såsom varande överflödiga eller av

beskaffenhet att kunna inlagas i instruktioner eller arbetsordningar.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

IV. Omfattningen av landstingens vårdskyldighet

A. Sluten vård

Gällande bestämmelser

I 1 § av nuvarande sjukhuslag regleras landstingens huvudmannaskap

för den slutna sjukvården. I paragrafens första stycke stadgas att lands­

ting och stad, som ej deltar i landsting, åligger att för dem, som har sin

vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja

anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting och stad

ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.

Av paragrafens sista stycke följer emellertid vissa inskränkningar i åläg­

gandet, nämligen att detta icke gäller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnes-

slöa eller konvalescenter.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén framhåller, att det icke torde råda någon tvekan om att skyl­

digheten att ombesörja sluten vård även i fortsättningen bör gälla vid »sjuk­

dom, skada och kroppsfel». Däremot påkallar enligt kommittén bestämmel­

sen om vård vid barnsbörd och de tidigare nämnda undantagen från lands­

tingens skyldighet en närmare granskning.

I fråga om anstaltsvård vid barnsbörd innehåller lagen nu endast att

landsting »bör» anordna sådan vård. Redan i tidigare sammanhang har före­

slagits att barnsbörd skulle jämställas med sjukdom, skada och kroppsfel.

Kommittén framhåller, att anstaltsvården numera är den helt dominerande

vårdformen vid förlossning; är 1954 ägde drygt 97 procent av alla förloss­

ningar rum å anstalt. Även i det län där antalet hemförlossningar är störst

— Jämtlands län — födes det alldeles övervägande antalet barn eller om­

kring 75 procent å anstalt. Med hänsyn till dessa förhållanden finns det

enligt kommittén icke längre anledning att sätta anstaltsvård vid barns­

börd i en särställning i förhållande till sådan vård för sjukdom, skada och

kroppsfel. Kommittén föreslår sålunda, att landstingen ålägges ombesörja

behovet av anstaltsvård vid barnsbörd i den mån icke annan drager försorg

härom.

I fråga om undantaget för anstaltsvård för sinnessjuka anser kommittén

en ingående omprövning vara påkallad. Kommittén erinrar om att särskilda

specialavdelningar numera inrättats å vissa lasarett, s. k. psykiatriska lasa-

rettsavdelningar, främst avsedda för sådana sjuka, vilkas sjukdom ligger

inom gränsområdet emellan nerv- och sinnessjukdomar, enligt nutida ter­

minologi psykoneuroser och psykosomatiska sjukdomar. Det råder enligt

kommittén en allmän mening om att dessa avdelningar är av största bety­

delse för utvecklingen av mentalsjukvården i dess helhet. Överallt där dylika

45

avdelningar inrättats har de också visat sig fylla ett stort behov. Vare sig

man vill hänföra denna vård till sinnessjukvård eller icke bör den även

framdeles ha karaktär av lasarettsvård och som sådan falla under lands­

tingens huvudmannaskap.

Den anstaltsvård för psykiskt sjuka, som meddelas å sinnessjukhus,

ankommer sedan gammalt på staten. Härifrån gäller dock undantaget att

landstinget enligt gällande sjukhuslag har viss skyldighet att mottaga sin­

nessjuka för tillfällig vård, i den män ej Konungen annorledes förordnar.

Genom beslut av Kungl. Maj:t har denna skyldighet eftergivits beträffande

samtliga sjukvårdsområden utom de tre största städerna. Dessa städer har

emellertid enligt särskilda ouppsägbara avtal med kronan på vissa villkor

övertagit sin sinnessjukvård, varför det icke för deras vidkommande erford­

ras att i den nya sjukhuslagen intaga någon motsvarighet till berörda

bestämmelse i gällande sjukhuslag, utan den bör kunna utgå.

Kommittén framhåller härefter att under senare år frågan, om icke

huvudmannaskapet även för den egentliga mentalsjukvården borde över­

flyttas på landstingen, varit föremål för närmare diskussioner och alt —

även om en allmän överflyttning kommer att dröja — ett ändrat huvud­

mannaskap inom ett eller flera landstingsområden kan ifrågakomma inom

en nära framtid. En sådan partiell överflyttning synes kommittén lämpligen

böra ske, icke genom lagstadgande utan efter avtal mellan staten och

respektive landsting i likhet med vad som gäller i fråga om storstädernas

skyldighet att ombesörja sin sinnessjukvård.

Med hänsyn härtill anser kommittén att i sjukhuslagen icke skall intagas

något åläggande för huvudmännen att ombesörja anstaltsvård för sådana

psykiskt sjuka som är i behov av intagning å sinnessjukhus. Lagens bestäm­

melser i övrigt bör emellertid vara sådana, att de icke lägger några hinder

i vägen för ett successivt överförande av huvudmannaskapet.

Beträffande en annan gren av mentalsjukvården, nämligen vården av lätt-

skötta sinnessjuka å vårdhem, anser kommittén, att den utveckling, som ägt

rum sedan åtskilliga år tillbaka, pekar hän mot alt även denna vård bör

omfattas av landstingens vårdskyldighet. I en ny sjukhuslag bör därför

icke göras undantag för den slutna vården av de lättskötta psykiskt sjuka.

Vissa svårigheter är enligt kommittén uppenbarligen förenade med att

fixera skyldighetens omfattning, eftersom de lättskötta psykiskt sjuka

endast utgör eu del av den stora kategorien psykiskt sjuka. Delta talar

givetvis för lämpligheten av ett enhetligt huvudmannaskap för den slutna

mentalsjukvården. Emellertid bör svårigheterna icke heller överdrivas.

Enligt vad statens sinnessjukvårdsberedning uttalade i ett 1950 avgivet be­

tänkande lämpar sig vårdhemmen för »i huvudsak lugna och ordnade

patienter, som i stort sett kunna sköta sig själva och endast i ringa ut­

sträckning äro sängliggande». Denna bestämning anser kommittén i fort­

sättningen kunna ligga till grund för den praktiska gränsdragningen mel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 är 1959

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

lan de lättskötta och de icke-lättskötla psykiskt sjuka. Den samverkan, som

är erforderlig mellan sinnessjukhusen och vårdhemmen, kan uppnås på

tillfredsställande sätt genom att till läkare vid vårdhem utses läkare vid

det sinnessjukhus, som betjänar orten. Sådan tjänsteförening förekommer

i allmänhet redan nu.

Kommittén påpekar vidare, att alla huvudmän utom Gotlands läns lands­

ting och Hälsingborgs stad — samt Göteborgs stad varifrån dock här kan

bortses — numera har vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka. Det synes

därför icke vara erforderligt med någon övergångsbestämmelse i anledning

av vad kommittén föreslagit. Det föreliggande behovet av vårdhemsplatser

är visserligen ännu långt ifrån tillgodosett men att bestämma någon viss

dag, före vilken utbyggnaden skall vara fullt verkställd, torde icke vara

påkallat och är med hänsyn till rådande byggnadsreglering också vansk­

ligt. Så skedde ej heller vid landstingens övertagande av kronikervården.

Vad angår anstaltsvården för epileptiker, eller såsom de tidigare be­

nämnts fallandesjuka, har kommittén föreslagit, att sjukhuslagens undan­

tagsbestämmelse skall utgå. Detta har redan skett genom lag den 24 maj

1957 (nr 171), enligt vilken undantagsbestämmelsen upphörde att gälla

den 1 januari 1958. Driften av epileptikeranstalterna har i huvudsak

övertagits av landstingen som samtidigt blivit berättigade att under vissa

förutsättningar uppbära statsbidrag. Bestämmelser härom har upptagits

i kungörelsen den 6 juni 1957 (nr 469) om epileptikeranstalter.

Anstaltsvården för konvalescenter var vid tiden för tillkomsten av 1928

års sjukhuslag ett mycket litet uppmärksammat vårdområde och det är

alltjämt föga utvecklat. Förutsättningarna är emellertid nu helt andra.

Anspråken på kvalificerad sjukhusvård har undan för undan stegrats, vilket

fört med sig knapphet på vårdplatser trots att en livlig utbyggnadsverk-

samhet ägt rum. Samtidigt har vården undergått en avsevärd intensifiering.

Vårdkostnaderna har skjutit i höjden på ett tidigare oanat sätt. Dessa om­

ständigheter har lett till allt kortare vårdtider, en utveckling som i och för

sig är rationell. Den har emellertid aktualiserat kraven på tillgång till enk­

lare och billigare platser för eftervård och konvalescens.

I vidsträckt bemärkelse inrymmer eftervård även konvalescentvård. Van­

ligare torde dock vara att göra åtskillnad mellan dessa två vårdområden

och med eftervård avse ett stadium som ligger mellan akutvård och konva­

lescentvård; självfallet är dock gränserna mellan dessa vårdområden i

praktiken tämligen obestämbara. Det kan enligt kommittén icke råda någon

tvekan om att det alltid måste åligga sjukhushuvudmännen att ombesörja

eftervård som lämnas å annexavdelningar, efterbehandlingssjukhus eller

E-sjukhus. Det är här endast fråga om huruvida patienten under hela be­

handlingstiden skall ligga kvar på akutvårdsplats eller om han under ett

senare skede skall flyttas till särskild eftervårdsplats. Det är alltså endast

en intern fråga, om huvudmannen av ekonomiska eller sociala skäl funnit

47

det lämpligt att inrätta särskilda eftervårdsplatser eller icke. På lagstift­

ningen inverkar icke detta spörsmål, framhåller kommittén.

Vad angår den egentliga konvalescentvården, så är ännu konvalescent­

avdelningar vid lasaretten sällsynta och fristående konvalescenthem, som

drives av sjukhushuvudmännen, förekommer endast i ett fåtal fall. En

betydande del av vårdbehovet på detta område tillgodoses emellertid på

enskild väg men åtskilliga av de privata hemmen åtnjuter ekonomiskt stöd

av landstingen. Med hänsyn till vad sålunda anförts finns det enligt kom­

mitténs mening icke tillräcklig anledning att vidare undantaga den slutna

konvalescentvården från landstingens vårdskyldighet.

Kommittén anför vidare.

Understrykas bör att det här endast gäller sådan konvalescens som krä­

ver vård på anstalt. Icke var och en som är konvalescent efter en genom­

gången sjukdom kan göra anspråk på att få vård på ett konvalescenthem

eller liknande utan endast den vars konvalescens anses kräva sådan sluten

vård. I de flesta fall tillbringas en konvalescenstid i patientens eget hem.

Ytterligare bör här framhållas, att skyldigheten att ombesörja anstaltsvård

vid konvalescens — liksom annan vård — endast skall gälla »i den mån

icke annan drager försorg om sådan vård». I den utsträckning som beho­

vet av sluten vård på detta område täckes genom enskilda hem inskränkes

sålunda landstingens skyldigheter.

Av det anförda torde framgå, att den ändring, som kommittén i före­

varande avseende förordar, icke innebär, att varje huvudman måste an­

ordna och själv driva anstalter för konvalescentvård. Behovet av sådana

anstalter kan t. ex. vara tillgodosett på privat väg. Det kan också vara

möjligt att patienterna får ligga kvar på akutvårds- eller eftervårdsplatser

så länge, att behov av anstaltsvård under den följande konvalescensen icke

erfordras. Förhållandena kan över huvud taget vara mycket växlande inom

olika sjukvårdsområden.

Kommittén kommer därefter in på frågan om åtgärder för att bevara,

återställa eller förbättra patienternas funktions- och arbetsförmåga (reha­

bilitering). Kommittén uttalar därvid att sådan verksamhet i större eller

mindre utsträckning alltid har ingått som ett naturligt led i sjukvårdsverk­

samheten men mycket är otvivelaktigt alt vinna på om betydligt ökade

resurser kan insättas för detta ändamål. Rehabilitering i vidsträckt

bemärkelse går dock enligt kommittén långt utöver sjukvårdens ram; till

stor del tillhör rehabiliteringsprocessen arbetsvärden och icke sjukvården.

I förevarande sammanhang vill kommittén endast framhålla, att det måste

anses naturligt att landstingens skyldighet att ombesörja anstaltsvård vid

sjukdom, skada och kroppsfel även innefattar erforderliga åtgärder för all

bevara, återställa och förbättra patienternas funktions- och arbetsförmåga,

i den mån sluten sjukvård härför är påkallad. Kommittén anser sålunda

icke erforderligt alt gc grundstadgandet om vårdskyldigheten en ändrad

avfatlning för att det skall läcka även åtgärder av här berört slag. I sakens

natur torde ligga, alt de erforderliga åtgärderna här liksom på andra

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1959

48

områden får anpassas efter de tillgängliga resurserna i vad gäller såväl

personal som lokaler.

Kommittén berör härefter frågan om den allmänna konstruktionen av

stadgandet om landstingens vårdskyldighet och anför härom följande.

Vad till en början angår den begränsning som ligger i orden »i den

mån icke annan drager försorg om sådan vår d», så inne­

bär denna icke, att annan skall vara rättsligt förpliktad att ombesörja viss

vård, utan tar sikte på all vård, som de facto ombesörjes av annan oavsett

om detta beror på skyldighet eller andra omständigheter. Som exempel på

vård, som annan än landsting drager försorg om, kan anföras den vård som

lämnas å enskilda sjuk- och förlossningshem, jubileumsfondens sanatorier,

kustsanatorier, vanföreanstalter, pensionsstyrelsens fristående anstalter,

reumatiker sjukhus m. fl. Det vårdbehov, som täckes genom dessa anstal­

ters verksamhet, blir automatiskt undantaget från landstingens vårdskyl­

dighet. I de flesta fall har statsmakterna genom att bevilja statsbidrag till

här nämnda anstalter givit viss sanktion åt att vårdbehovet på dessa om­

råden helt eller delvis tillgodoses av annan än landsting. Denna sanktione-

ring' är dock i och för sig utan relevans vid bedömandet av omfattningen

av landstingens förpliktelser men bidrager självfallet till att klarlägga läget.

Det förtjänar emellertid framhållas, att den inskränkning i landstingens

skyldigheter, som följer av ifrågavarande anstalters verksamhet, ingenstädes

är fastslagen i lag. Stadgandets innebörd kan sålunda förändras utan lag­

ändring.

Kommittén uppställer i detta sammanhang frågan om det föreligger

behov av en precisering i en eller annan form av huvudmannaskapets inne­

börd beträffande sjukhusvården. Enligt kommittén ligger det i sakens

natur att erforderligt antal vårdplatser skall stå till förfogande för varje

vårdgren. Kommittén framhåller att i själva verket förhåller det sig så, att

sjukhuslagens föreskrift om landstingens huvudmannaskap haft och har

ringa betydelse för sjukhusvårdens utveckling. Efter att ha redogjort för

den utveckling av sjukhusvården som ägt rum uttalar kommittén att där­

med likväl icke är sagt, att sjukhusvården på varje område är tillfreds­

ställande utbyggd. På en del områden, framför allt gäller detta kroniker-

vården, föreligger obestridligen eftersläpningar som vållar allvarliga olä­

genheter. Där brister föreligger, beror dessa dock enligt kommittén väsent­

ligen på omständigheter, över vilka landstingen icke kunnat råda, och icke

på brister i lagstiftningen.

De berörda förhållandena ger enligt kommittén vid handen att det icke

finns något praktiskt behov av att skärpa formuleringen av stadgandet om

landstingens huvudmannaskap. Kommittén anser det vara tillfyllest att

lagen även i fortsättningen endast ger vad man skulle kunna kalla ett

allmänt anslag i fråga om landstingens skyldigheter .

I anslutning härtill kommer kommittén in på den i tidigare sammanhang

ofta diskuterade frågan, huruvida icke det grundläggande stadgandet borde

kompletteras med en föreskrift om skyldighet för huvudmännen att vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

49

utbyggnaden av sjukhusväsendet följa i viss ordning fastställda planer,

s. k. sjukvårdsplaner.

Kommittén erinrar därvid om att frågan tidigare behandlats av ett flertal

sakkunnigutredningar, som verkat inom hälso- och sjukvårdens område,

men att icke någon av dem velat förorda, att det i författning föreskrives

någon skyldighet för huvudmännen att uppgöra planer för den slutna vår­

den. Kommittén ansluter sig till denna uppfattning och framhåller, att ett

fastställelseförfarande inför central myndighet skulle medföra en admini­

strativ belastning av stora mått, icke minst genom det behov av ständiga

ändringar som erfarenhetsmässigt gör sig gällande. Det är icke något in­

tresse att planeringen insnöres i stela och besvärande former utan den bör

få äga rum i all frihet. Det kan å andra sidan icke gärna råda delade me­

ningar om att varje huvudman i någon form bör ha en viss planering för

den slutna vården inom sjukvårdsområdet. I nuvarande lag angives redan

att sjukvårdsstyrelse skall verka för främjande av största möjliga plan­

mässighet i sjukhusväsendet. Det synes kommittén lämpligt att under­

stryka detta genom att tillägga, att styrelsen för sådant ändamål bör upp­

göra planer för olika grenar av sjukhusvården. För att markera att plane­

ringen icke behöver vara alltför detaljerad bör planerna i lagtexten beteck­

nas såsom »översiktsplaner».

Vid planläggningen är det enligt kommittén av mycket stort värde, att

samråd äger rum med centrala sjukvårdsberedningen, vilken på detta om­

råde besitter eller har tillgång till särskild sakkunskap, och att detta sam­

råd sker på ett förberedande stadium, innan huvudmannen ännu engagerat

sig för en viss lösning. Kommittén anser dock icke påkallat att i lagen

reglera detta samråd.

Kommittén påpekar emellertid, att den omständigheten att planerna för

den slutna vården icke fastställes av statlig myndighet icke innebär att

huvudmännen lämnas en obeskuren rätt att bestämma var en sjukhus­

byggnad skall uppföras. Den allmänna regeln att ritningar till sjukhus­

anläggningar skall godkännas i viss ordning innebär även att sjukhusets

förläggning skall godkännas.

Från vad nu anförts gäller i viss mån ett undantag, nämligen beträffande

epidemivården. I 20 § epidemilagen stadgas nämligen att epideminämnd

skall uppgöra en plan över sjukvårdens ordnande, för den händelse de till­

gängliga platserna å epidemivårdanstalter skulle visa sig otillräckliga. Ej

heller för ifrågavarande planer, som närmast kan betecknas som bered­

skapsplaner, är någon form av fastställelse föreskriven. Kommittén har

utan ändring i sak överfört dessa bestämmelser från epidemilagen till

sjukhuslagen. För att skilja dessa planer från andra sjukvårdsplaner har

kommittén givit dem beteckningen »epidemivårdsplaner».

Kommittén behandlar härefter frågan om vårdskgldighetens fördelning

mellan huvudmännen inbördes och erinrar därvid om att landstingens

4 — B ilning till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

skyldighet att ombesörja anstaltsvård enligt 1 § i nuvarande lag gäller

beträffande dem, som har sin vistelseort eller hemort inom sjukvårdsområ­

det. Med detta uttryck har enligt förarbetena närmast avsetts att betona, att

anstaltsvård bör kunna erhållas för alla dem, för vilka till vederbörande

landstingsområde hörande kommun i egenskap av vistelsesamhälle eller

hemortssamhälle enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna har att draga

försorg. Vid lagförslagets riksdagsbehandling underströks, att paragrafen

icke reglerade frågan, huruvida i det särskilda fallet en patient skulle

mottagas eller icke. Ej heller enligt sjukhuslagstiftningskommitténs me­

ning bör en lag av förevarande karaktär innehålla bestämmelser, på vilka

en enskild vårdbehövande kan grunda rättsligt anspråk på vård. I praxis

torde nuvarande bestämmelse dock vanligen ha ansetts avgörande för

huruvida vårdskyldigheten skall åvila den ena eller andra huvudmannen.

En annan bestämning, som kommittén anser böra beaktas i detta sam­

manhang, är 20 § sjukhuslagen, som infördes 1932. I denna paragraf finns

en föreskrift av innebörd att, om huvudmannen differentierar vårdavgif­

terna på sjukhusen, skall alltid de, som är bosatta inom sjukvårdsområdet,

häntöras till den lägsta avgiftsklassen. I praxis betecknas dessa »inomläns-

patienter» och de övriga »utomlänspatienter».

Vid en revision av lagstiftningen hör det enligt kommittén eftersträvas

afl icke i lagtexten använda både begreppet hemort och begreppet bosätt­

ningsort. Om en av bestämningarna bör väljas, anser kommittén att valet

bör falla på bosättningsorten. Kommittén fortsätter.

Det är emellertid icke endast av iämplighetsskäl, som samma begrepp

bör användas både då det gäller angivandet av vårdskyldigheten och då det

är fråga om vilka som skall privilegieras i vårdavgiftshänseende. Om hem­

ortsrätten, låt vara i sin moderniserade form, bibehölles såsom avgörande

för vårdskyldigheten, skulle nämligen rätten att bli betraktad som inom-

länspatient — d. v. s. att betala avgift enligt den lägre taxan — tvdligen

bli illusorisk i det fall, att patienten förvägras sjukhusvård av den anled­

ningen, att han varken vistas eller äger hemortsrätt inom sjukvårdsområdet.

Den orimliga situationen skulle kunna uppkomma, att en person, som är

bosatt i A och äger hemortsrätt i B men insjuknat under tillfällig vistelse i

C, har möjlighet att erhålla sjukhusvård allenast i B eller C, där han i be-

talningshänseende räknas som utomlänspatient, men däremot icke i A, där

han skulle betraktas som inomlänspatient. Detta understryker behovet av

kongruens mellan nuvarande 1 och 20 §§.

Beträffande frågan om skyldighet att ombesörja vård för den sotn vistas

inom ett sjukvårdsområde utan att vara där bosatt anför kommittén föl­

jande.

I fråga om vårdskyldigheten beträffande dem som har sin vistelseort

inom sjukvårdsområdet — utan att vara där bosatta — är också en viss

justering påkallad. Särskilt från storstädernas sida har framhållits, att den

nuvarande oinskränkta skyldigheten att bereda vård för dem som vistas

inom sjukvårdsområdet — man har allmänt uppfattat lagen så — ofta lett

till missbruk av storstädernas sjukhusresurser. I princip bör enligt kom-

Öl

mittens mening vårdskyldighet i här förevarande fält endast föreligga i

fråga om den som under vistelse inom ett främmande sjukvårdsområde

blivit i behov av omedelbar vård. Där ett omedelbart vårdbehov föreligger,

måste detta dock alltid tillgodoses. Skyldigheten bör emellertid icke gälla

längre än till den tidpunkt, då patienten utan men kan flyttas till det egna

områdets sjukhus. Det är sannolikt icke så ofta en dylik förflyttningsrätt

kan bli av större betydelse för en huvudman men då det bär gäller att i

lag föreskriva en skyldighet bör denna icke givas större omfattning än som

är sakligt påkallat. En trafikolycka inom ett främmande sjukvårdsområde

kan föranleda komplicerade skador med långvarigt vårdbehov, en lung-

blödning kan föranleda årslång sanatorievistelse o. s. v. Slumpen bör icke få

spela in mer än som ur sjukvårdssynpunkt är oundgängligt. Begränsningen

är också ägnad att motverka missbruk av skyldigheten att omhändertaga

patienter, som icke är bosatta inom sjukvårdsområdet.

Vad ovan anförts utgör intet hinder för en huvudman att frivilligt, av

humanitära skäl eller eljest, bereda vård i större omfattning. Stundom är

det förvisso också önskvärt att så sker. En huvudman kan även genom avtal

åtaga sig en vidsträcktare skyldighet.

I detta sammanhang berör kommittén ytterligare ett spörsmål, nämligen

huruvida landstingskommunerna och de med dem likställda städerna är

lämpliga enheter för den slutna sjukvårdens ombesörjande. Kommittén

finner därvid att normallandstinget är ganska väl ägnat som administrativ

sjukvårdsenhet, men att det utan tvekan är för litet för att bilda underlag

för mera exklusiva specialiteter, då det erfordras betydligt större befolk­

ningsunderlag. I dessa fall fordras ett samgående mellan icke blott två utan

ett flertal landsting och städer. Härom anför kommittén följande.

Ett sådant samarbete kan realiseras på olika sätt. Den enklaste formen

torde vara att en huvudman driver den ifrågavarande specialavdelningen

på samma sätt som sina övriga lasarettsavdelningar, medan de andra

intressenterna mot särskild ersättning får disponera vissa vårdplatser. En

annan möjlighet är att huvudmännen driver avdelningen gemensamt. Detta

kan ske i form av ett kommunalförbund men också utan att särskild sam­

manslutning bildas för ändamålet. Att för sjukvårdsändamål skapa sär­

skilda större enheter, regioner, på den kommunala självstyrelsens grund är

enligt kommitténs mening icke praktiskt genomförbart och torde icke heller

vara nödvändigt. Angeläget är dock att en regionindelning kommer till

stånd, där hänsyn tages till de specialiteter som icke lämpligen kan tillgodo­

ses inom de olika sjukvårdsområdena.

Remissyttrandena

Den föreslagna omfattningen av landstingens vårdskyldighet i vad avser

den slutna vården godkännes principiellt eller lämnas utan erinran i fler­

talet av de avgivna yttrandena. Sålunda tillstyrkes kommitténs förslag i

denna del i princip av hl. a. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska

landstingsförbundet, flertalet av de hörda landstingens förvaltningsutskott

och svenska lasarettsläkareföreningen. I åtskilliga remissyttranden före­

kommer dock kritik; hl. a. har man i flera yttranden framfört anmärk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

52

ningar som berör den föreslagna överföringen till landstingen av ansvaret

för vården av lättskötta psykiskt sjuka.

Medicinalstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med den föreslagna ut­

vidgningen av landstingens vårdskyldighet. Styrelsen finner denna utvidg­

ning vara av stor betydelse för den framtida utvecklingen, då den öppnar

vägen för ett enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården i dess

helhet.

Svenska landstingsförbundet framhåller, med instämmande från ett

flertal av de hörda landstingens förvaltningsutskott, att bestämmelserna

beträffande omfattningen av landstingens vårdskyldighet har utformats på

ett smidigt och ändamålsenligt sätt. Kommittén har här i stort sett endast

anpassat lagstiftningen efter utvecklingen och någon invändning mot det

utvidgade huvudmannaskapet har styrelsen ej att framföra.

Kommitténs förslag att landstingen bör åläggas skyldighet att ombesörja

anstaltsvård för barnsbörd föranleder svenska barnmorske-

förbundet att uttala, att förbundet visserligen ej i och för sig har något att

erinra mot att landstingen ålägges huvudmannaskapet men att förbundet

ogärna ser, att utvecklingen genom åtgärder från samhällets sida ledes i

riktning mot att förlossningsvården överföres till institutioner med en yt­

terligare minskning av antalet hemförlossningar som följd.

Kommitténs uttalanden i fråga om den egentliga sinnessj ukvår-

d e n s framtida ställning föranleder icke någon egentlig erinran i remiss­

yttrandena.

Förslaget att landstingen skall åläggas skyldighet att omhänderha den

slutna vården av de lättskötta psykiskt sjuka godkännes i

princip likaledes av så gott som samtliga remissinstanser som närmare

berört frågan. I ett stort antal yttranden från de hörda förvaltningsutskot­

ten påpekar man dock att detta icke får innebära att landstingens skyldig­

heter i förevarande avseende kommer att ges större omfattning än vad som

nu är fallet. Uttalanden av denna innebörd göres bl. a. av förvaltnings ut­

skotten i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Norrbottens läns landstings­

kommuner samt svenska landstingsförbundet.

Svenska landstingsförbundet framhåller.

Vad särskilt angår de lättskötta sinnessjuka hade det med hänsvn till

den oklara innebörden av detta begrepp varit önskvärt, om omfattningen av

landstingens huvudmannaskap kunnat närmare fixeras. Styrelsen är emel­

lertid väl medveten om de svårigheter som möta att i lagtexten införa en

precisering. Styrelsen förutsätter emellertid, att denna omständighet icke

får medföra, att delar av den statliga sinnessjukvården utan vidare över­

flyttas på landstingen.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att uttrycket »lätt­

skötta sinnessjuka» icke är entydigt. Utskottet fortsätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

53

Genom den föreslagna nya lagstiftningen åsyftas inte någon utökning

eller ändring av landstingens huvudmannaskap i fråga om vården av psy­

kiskt sjuka. Genom utnyttjande av nya behandlingsmetoder torde man

emellertid i allt större utsträckning kunna komma därhän, alt de hos oss

hittills såsom icke lättskötta psykiskt sjuka betecknade komma att bliva

»i huvudsak lugna och ordnade patienter, som i stort sett kunna sköta sig

själva och endast i ringa utsträckning äro sängliggande». Med tillämpning

av sinnessjulcvårdsberedningens definition skulle därför kunna befaras,

att en betydande del av det klientel, som enligt hittills tillämpad gränsdrag­

ning vårdas å de statliga sinnessjukhusen, eventuellt skulle komma att

falla under landstingets vårdansvar. Det är därför angeläget, att det klart

utsäges att landstingens vårdskyldighet i fråga om de lättskötta psykiskt

sjuka även i fortsättningen, intill dess vården av de mentalt sjuka i annan

ordning överflyttas på landstingen, skall vara begränsad till den norm, som

hittills gällt för utbyggnaden av denna vårdgren, d. v. s. 0,7 å 1 %0 av in­

vånarantalet inom sjukvårdsområdet.

Liknande uttalanden göres även av andra förvaltningsutskott ävensom

av förste provinsialläkaren i Värmlands län.

Svenska landstingsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, förste pro­

vinsialläkaren i Värmlands län m. fl. uttalar sin tillfredsställelse med att

landstingen ålägges ansvaret för konvalescentvården. Sålunda

framhåller svenska sjukkasseförbundet, att konvalescentvården på ett na­

turligt sätt kompletterar akutsjukvården. Förbundet är ense med kommittén

om att anledning ej finns att undantaga den slutna konvalescentvården från

sjukhushuvudmännens vårdnadsskyldighet, så vitt fråga är om sådan kon­

valescens som kräver anstaltsvård. Den sistnämnda, av kommittén anförda

reservationen, torde enligt förbundets mening bl. a. innebära, att de kon­

valescenthem, som är knutna till vissa allmänna sjukkassor, ej beröres av

bestämmelserna i fråga.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anför i detta sam­

manhang, att i de fall, då någon erhållit tillstånd av medici­

nalstyrelsen till undergående av viss operation (abort

in. m.) måste ansvaret för att denna också blir utförd anses åligga huvud­

mannen. Det kan ifrågasättas om icke ett förtydligande i detta hänseende

av 1 § i förslaget vore lämpligt, dock att ett klarläggande uttalande i pro­

positionen möjligen kan vara tillräckligt. Kommittén framhåller vidare.

Givetvis är det i högsta grad önskvärt, att operationer av detta slag blir

utförda å det sjukhus, där patienten normalt skulle intagas. Om så ej

låter sig göra, kan det emellertid icke hjälpas att patienten får intagas på

annat sjukhus, eventuellt t. o. in. beläget i annat huvudmannaskapsområde,

varvid får förutsättas att patienten genom huvudmannen hålles skadeslös

för sådana merkostnader som eljest skulle ha drabbat henne.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att det ej klart framgår av för­

slaget huruvida landstingens huvudmannaskap även skall omfatta sådan

vård som meddelas vid utrednings- eller vårdplatser tillhörande den p sy-

kiska barn a- och ungdomsvården. Länsstyrelsen yttrar här­

om följande.

Kommittén, som icke gjort något uttalande i förevarande hänseende,

torde väl icke ha åsyftat, att någon del av den psykiska harna- och ung­

domsvården skulle hänföras under sjukhuslagen. Emellertid torde vården

vara att anse såsom sjukvård. Vidare förekommer det att platser för denna

vårdgren inrättas i nära anslutning till lasarett, en anordning som för

övrigt synes lämplig. Ej heller torde hinder föreligga att anordna en barn-

psykiatrisk avdelning såsom en lasarettsavdelning. I dylikt fall måste en

gemensam administration för lasarettet och den psykiska barnavården vara

motiverad. För närvarande regleras emellertid den ifrågavarande vården

genom särskild författning. Vårdgrenen är ej obligatorisk för sjukvårds­

områdena, vilket den skulle bli om den ansåges skola vara att hänföra till

sådan vård, som avses i 1 § första stycket i förslaget. Under angivna för­

hållanden anser länsstyrelsen angeläget, att relationen mellan föreslagen

sjukhuslag och gällande bestämmelser angående den psykiska barna- och

ungdomsvården blir föremål för ett klarläggande.

Kommitténs förslag, att skyldighet skall föreligga för huvudmannen att

ombesörja angiven anstaltsvård »i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård», har diskuterats i några yttranden.

Medicinalstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med den föreslagna avfatt­

ningen medan erinringar eller kritiska synpunkter framföres av socialsty­

relsen, länsstyrelsen i Västerbottens län, försvarets sjukvårdsstyrelse, stads­

juristen i Stockholms stad och svenska stadsförbundet.

Medicinalstyrelsen yttrar.

Genom att bestämmelserna allt fortfarande givits den allmänna formu­

leringen, att skyldighet föreligger för huvudmannen att ombesörja angiven

anstaltsvård »i den mån icke annan drager försorg om sådan vård» inöjlig­

göres, att landstinget respektive stad utanför landsting successivt inträder

såsom huvudman för en vårdgren i den mån exempelvis staten frånträder

omhänderhavandet av densamma, utan att någon lagändring i anledning

härav påkallas. Detta måste anses vara en given fördel. Styrelsen ansluter

sig till kommitténs uppfattning att någon närmare reglering i sjukhuslagen

av dessa frågor icke torde vara erforderlig.

Socialstyrelsen anknyter till förhållandena på ålderdomshem och anför

i anslutning därtill följande.

Med tanke på den stora omfattning, som kronikervård och sinnessjuk­

vård på ålderdomshemmen ännu har, hade det otvivelaktigt varit önskvärt

med ett ovillkorligt åläggande för landstinget att svara för att erforderligt

antal landstingsplatser står till buds. Då emellertid statsmakterna av sam­

hällsekonomiska hänsyn nödgats genom reglering begränsa landstingens

byggnadsverksamhet kan det måhända vara försvarligt att — som kom­

mittén uttryckt det — i lagstiftningen endast ge vad man skulle kunna

kalla ett »allmänt anslag» i fråga om landstingens skyldigheter.

Beträffande innebörden av uttrycket »i den mån icke annan drager för­

sorg om sådan vård» anför t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

55

Länsstyrelsen fattar detta så, att ett landsting skall svara för det antal

vårdplatser inom en viss vårdgren, som äro nödvändiga utöver dem som

faktiskt tillgodoses av annan, så att sammanlagda antalet kan anses »erfor­

derligt». Detta torde också vara kommitténs mening; dock icke såvitt avser

viss sinnessjukvård. I utredningen har nämligen uttalats, att från lands­

tingens vårdskyldighet skulle undantagas sådana personer, som äro i behov

av vård på sinnessjukhus. Kommittén har nämligen utgått från det för­

hållandet, att staten faktiskt ombesörjer dylik vård i erforderlig omfattning.

Rådande hrist på läkare och vårdplatser vid sinnessjukhus medför, att staten

möter svårigheter att i tillräcklig omfattning ombesörja sinnessjukvården.

Vidare kan ju det förhållandet inträffa, att ett större sinnessjukhus på

grund av förstörelse eller av annan orsak måste stängas. I en sådan situa­

tion skulle behovet av vårdplatser icke bliva tillgodosett av »annan» det

vill säga staten. Med den föreslagna formuleringen av skyldigheten att till­

godose vårdbehovet skulle denna skyldighet därmed formellt åligga lands­

tinget, vilket icke är kommitténs mening.

Man kommer sålunda till den slutsatsen, att det citerade uttrycket givits

en annan innebörd såvitt avser vård av nämnd kategori sinnessjuka än då

det åsyftar andra sjuka.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anför gemensamt med försvarets civilför­

valtning att den rättsliga innebörden av uttrycket »i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård» har, då det gäller vård å civila sjukhus av

viss försvaret tillhörande personal, varit föremål för långvariga tolknings-

tvister. Dessa tvister avser frågan om beräkning av legosängsavgift för

värnpliktiga som intagits å sjukhus som är beläget utanför det landstings­

område inom vilket vederbörande är bosatt. Styrelsen och försvarets civil­

förvaltning har här hävdat, att kronan, då värnpliktig intagits på sådant

sjukhus, icke skall vara pliktig att till sjukhuset erlägga den högre, för s. k.

utomlänspatienter gällande avgiften. Landstingen är däremot av motsatt

uppfattning, vilket bl. a. kommit till uttryck i 1952 års s. k. utomlänsavtal.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anför härom.

Civilförvaltningen och sjukvårdsstyrelsen ha för sin del icke funnit det

tillfredsställande atl det allmännas kostnader för den militära personalens

vård på allmänt sjukhus på angivna i viss mån slumpartade sätt stundom

skall belasta staten och i andra fall landstingen. Ordalydelsen i sjukhus­

lagens 2 § »Landsting, så ock stad, som ej deltager i landsting, åligger att

för dem, som hava sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller

staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den

mån icke annan drager försorg om sådan vård» syntes ämbetsverken också

innebära att skyldigheten att ombesörja vården ålåge landstingen, om icke

annan faktiskt ombesörjde den. Någon skyldighet för staten att ombesörja

militär personals vård kunde icke utläsas därur. Ämbetsverken ha därför

varit av den uppfattningen att sjukvården i princip vore en landstingens

angelägenhet och att det ankomme på landstingen att svara för det all­

männas kostnader på detta område oberoende av om patienten vid insjuk­

nandet befunne sig i uniform eller ej.

Efter att ha erinrat om alt högsta domstolen genom dom den 1 oktober

1955 fastslagit, att kronan vore skyldig alt erlägga den högre vårdavgiften

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

och att militära patienter sålunda icke vore likställda med övriga patienter,

framhåller försvarets sjukvårdsstyrelse, att en sådan ordning icke är till­

fredsställande samt fortsätter.

Bortsett från den slumpvisa fördelning av det allmännas sjukvårdskost­

nader mellan staten och landstingen, som här ovan berörts, må framhållas

att den av landstingen på detta område tillämpade taxepolitiken medfört att

försvarets kostnader för den militära personalens vård på allmänt sjukhus

kommit att öka på ett sätt som icke kunnat förutses och som knappast

skulle ha godtagits av lagstiftaren, om han kunnat förutse hur nämnda

taxepolitik skulle komma att utformas. Det synes därför angeläget att i

samband med utfärdande av ny sjukhuslag meddelas bestämmelser, som

på skäligt sätt reglera landstingens rätt att uttaga avgifter för här ifråga­

varande militära personals vård å allmänt sjukhus.

Den omständigheten att vederbörande fullgör honom åliggande medbor­

gerlig skyldighet med avseende å militärtjänst bör icke få utgöra anled­

ning att med avseende å debitering för vård å allmänt sjukhus behandla

honom på annat sätt än flertalet övriga medborgare i samhället. De värn­

pliktiga böra, även då de fullgöra militärtjänst, omfattas av landstingens

vårdnadsplikt. Detta bör gälla icke blott då de fullgöra sin värnplikt i

hemorten utan även om de beordras fullgöra militärtjänsten inom annat

sjukvårdsområde än det egna. I sistnämnda fall torde emellertid, om icke

särskilda förhållanden till annat föranleda, vården å hemlandstingets väg­

nar böra ombesörjas av det landsting där den värnpliktige vistas då vård­

behovet blir aktuellt. Detta landsting bör i sin tur äga rätt att erhålla betal­

ning för vården av vederbörande hemlandsting enligt de grunder som an­

givas i utomlänsavtalet. För den sjuke skulle alltså erläggas legosängs-

avgift som om han vårdades på hemlandstingets sjukhus och den avgiften

skulle enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning erläggas av kronan.

Sammanfattningsvis fastslår styrelsen att uttrycket »i den mån icke an­

nan drager försorg om sådan vård» i 1 § sjukhuslagen icke bör giva anled­

ning till den tolkningen, att staten skulle ha övertagit landstingets vårdnads­

plikt med avsende å sjukhusvård åt den militära personal, varom här är

fråga, utan uttrycket bör icke innebära mer än att landstingens vårdnads-

skyldighet de facto icke tages i anspråk i den mån staten själv ombesörjer

vården på egna sjukhus.

Vad kommittén föreslagit beträffande översiktsplaner hälsas

med tillfredsställelse av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län och svenska

landstingsförbundet medan erinringar framställes av förste provinsial-

läkarnes förening och svenska lasarettsläkarföreningen.

Svenska landstingsförbundet uttrycker sin tillfredsställelse med att kom­

mittén ej föreslagit att planer för olika vårdområden skall utarbetas och

underställas statlig myndighet för godkännande. Förbundet framhåller,

att erfarenheterna från de områden där ett sådant plantvång enligt bestäm­

57

melser i statsbidragsförfattningar föreligger knappast kan sägas ha varit

av den art, att man bör gå vidare på denna väg.

Förste provinsialläkarnes förening anser, att sjukvårdsstyrelse vid utarbe­

tande av översiktsplaner bör söka samråd med centrala sjukvårdsbered­

ningen och att föreskrift härom bör införas i lagtexten.

Svenska lasarettsläkarföreningen understryker vikten av att uppgörandet

av översiktsplaner sker under medverkan av medicinsk sakkunskap med

ingående erfarenhet från sjukhusväsendets område.

Kommitténs förslag att i sjukhuslagen införa bestämmelse om skyldighet

för landstingen att upprätta epidemivårdsplaner biträdes av

svenska epidemiologföreningen.

Beträffande frågan vilka personer som skola omfattas

av landstingens vårdskyldighet godkänner det övervägande

antalet remissinstanser i princip kommitténs förslag. Erinringar eller krav

på förtydliganden framförs dock bl. a. av kanslern för rikets universitet,

medicinska fakulteten i Lund, lärarkollegiet vid karolinska institutet, riks-

försåkringsanstalten, länsstyrelsen i Västerbottens län, svenska landstings­

förbundet, förvaltningsutskottet i Jönköpings läns landsting, Stockholms

stadsfullmäktige, drätselnämnden och sjukhusdirektionen i Stockholm,

Göteborgs stadsfullmäktige, svenska sjukkasseförbundet, m. fl.

Beträffande förslaget att ålägga landstingskommun eller stad som ej

tillhör landstingskommun skyldighet att ombesörja anstaltsvård för dem

som är bosatta inom landstingskommunen, understryker riksförsäkrings-

anstalten och svenska sjukkasseförbundet vikten av att regler angående

var en person bör anses vara bosatt ges samma innebörd i sjukhuslagstift­

ningen som i lagen om allmän sjukförsäkring. Riksförsäkringsanstalten

nämner fall, då bosältningsbegreppet tillagts olika innebörd av anstalten

å ena sidan och sjukhushuvudmännen å andra. Sålunda kan enligt anstal­

tens mening icke krävas, för att bosättning i Sverige enligt sjukförsäkrings-

och sjukhuslagarna skall föreligga, att förhållandena är sådana, att kyrko­

bokföring här i riket rätteligen skall ske. Vid tillämpningen av nu gäl­

lande sjukhuslag synes sjukhushuvudmännen emellertid anse, att bosätt­

ning endast föreligger då kyrkobokföring rätteligen skolat ske. Anstalten

anför vidare följande exempel.

En flykting, som antages ha genom särskild hjälpaktion inkommit i

Sverige under oktober visst år för att stanna här och som skall tillbringa

sin första tid i landet i ett flyktingläger, intages under januari nästpåföl-

jande år å sjukhus inom det sjukvårdsområde, där lägret är beläget. Han

liar kyrkobokförts och mantalsskrivits i den kommun, inom vilken lägret

ligger, och vederbörande allmänna sjukkassa har inskrivit honom som med­

lem fr. o. in. 1 nämnda januari. Riksförsäkringsanstalten finner, att de

sålunda vidtagna åtgärderna stå i överensstämmelse med föreskrifterna i

Kungl. Maj.ls proposition nr 19 är 1959

58

folkbokföringsförordningen och sjukförsäkringslagen. Sjukhushuvudman­

nen däremot anser, att kyrkobokföring och mantalsskrivning rätteligen

icke skolat ske, och uttager därför den högre vårdavgiften. Det belopp, var­

till skillnaden mellan den högre och den lägre avgiften uppgår, kommer

alltså att stanna å den sjuke.

Anstalten anmärker, att det vid lösandet av ifrågavarande spörsmål kan

visa sig lämpligt, att staten påtager sig kostnaden i vissa fall, där dessa

kostnader rättvisligen inte helt bör belasta sjukhushuvudmannen eller

sjukförsäkringen. Riksförsäkringsanstalten finner de nu berörda frågorna

vara av sådan art, att desamma bör bli föremål för särskild utredning.

Förslaget att, då omedelbart vårdbehov föreligger, huvudmännen skall

åläggas att ombesörja anstaltsvård även för den som icke är bosatt inom

sjukvårdsområdet föranleder erinran från länsstyrelsen i Västerbottens

län. Länsstyrelsen påpekar, att stadgandet i fråga även måste anses om­

fatta epidemivård. Enligt epidemilagen lärer emellertid vårdskyldighet

föreligga gentemot person som vistas inom området, även om det sett från

hans synpunkt icke föreligger något omedelbart behov av vård, men smitto­

risken motiverar en isolering. Länsstyrelsen framhåller vidare, att då det

sjukvårdsområde, inom vilket vederbörande vistas då behov av epidemi­

vård uppstår, enligt epidemilagen är skyldigt att tillgodose vården, torde

förflyttning av vårdtagaren till anstalt inom annat sjukvårdsområde ej

kunna ifrågakomma. För undvikande av tveksamhet härutinnan bör

relationen mellan sjukhuslagen och epidemilagen i förevarande hänseende

förtydligas.

I vissa yttranden diskuteras frågan v e m som bör betala trans­

porten från det sjukhus där den sjuke på grund av trängande

vårdbehov blivit intagen till det s j ukhu s, som drives av landstings­

kommun där han är bosatt. Uttalanden i denna fråga göres av bl. a. riks­

försäkringsanstalten, Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott,

svenska landstingsförbundet och svenska sjukkasseförbundet.

Riksförsäkringsanstalten anser att ifrågavarande resekostnader i prin­

cip bör stanna på huvudmännen. Anstalten yttrar.

Sjukförsäkringslagens bestämmelser om ersättning för resor till sjuk­

vårdsinrättning torde ha utformats närmast med tanke på primära intag-

ningsresor. I förarbetena till lagen har emellertid uttalats, att ersättning

bör utgivas jämväl, om en person, som intagits å ett sjukhus, befinnes

böra transporteras till ett annat på grund av bristande vårdmöjligheter på

det första sjukhuset.

Riksförsäkringsanstalten har vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen

i förevarande del funnit det vara klart, att ersättning bör utgivas från den

allmänna sjukförsäkringen för den försäkrades kostnad för transport från

ett främmande sjukhus till hemortssjukhus, därest förflyttningen orsakats

av att ur medicinsk synpunkt tillfredsställande fortsatt vård icke kunnat

beredas å allmänt sjukhus inom det främmande sjukvårdsområdet. Vidare

har anstalten funnit, att ersättning i princip icke skall utgivas, då förflvtt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1959

59

ningen äger rum av annan anledning, t. ex. på grund av att huvudmannen

önskar disponera vårdplatsen för annan patient eller till följd av önskemål

från den sjukes sida.

Av vad nu sagts framgår, att i en hel del fall, då överflyttning mellan

sjukhus äger rum, ersättning genom den allmänna sjukförsäkringen icke

utgår. I de flesta av dessa fall, nämligen sådana då överflyttningen sker

mellan sjukhus inom ett och samma sjukvårdsområde, torde sjukhushuvud­

mannen i regel svara för resekostnaden. I de fall åter, då överflyttning sker

från främmande sjukvårdsområde till hemortssjukhus och sjukkassan icke

utger ersättning, torde resekostnaden stanna på den sjuke. Härom är intet

att säga, därest överflyttningen skett på framställning av denne. Ehuru

enligt nu gällande sjukhuslag sjukhushuvudman icke synes äga rätt att

under åberopande av platsbrist vägra fortsatt vård åt patient, tillhörande

främmande sjukvårdsområde, torde icke sällan fall förekomma, då sådan

vägran sker. Det kan icke anses tillfredsställande, att i dessa fall resekost­

naden helt stannar på den sjuke.

Det sist sagda visar, att det redan med gällande bestämmelser föreligger

skäl för vidtagande av åtgärder i syfte att förhindra, att resekostnader

drabba den sjuke vid överflyttning, som han icke begärt. Skulle förslaget

om begränsning av främmande sjukhushuvudmans vårdnadsskyldighet

till dess förflyttning utan men kan ske till hemortssjukhus genomföras,

blir det enligt riksförsäkringsanstaltens mening än mer angeläget, att åt­

gärder i angivet syfte komma till stånd.

Dessa åtgärder böra — med hänsyn till angelägenheten av att ifråga­

varande resor begränsas i största möjliga utsträckning •— innebära, att

resekostnaderna i princip skola bestridas av sjukhushuvudmännen an­

tingen på så sätt, att kostnaderna stanna på huvudmannen för det främ­

mande sjukvårdsområdet eller på huvudmannen för hemortssjukhuset eller

ock sålunda, att de fördelas mellan de båda huvudmännen. Bestämmelser

härom böra efter erforderlig utredning införas i sjukhuslagen.

Svenska sjukkasseförbundet gör liknande uttalande.

Svenska landstingsförbundet anser däremot, att det torde ligga närmast

till hands att sjukkassan svarar för ifrågavarande kostnader, varför, i den

mån sådan skyldighet ej redan kan anses föreligga, kompletterande bestäm­

melser härom hör införas. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

är av samma mening; utskottet motiverar denna uppfattning med att i

annat fall tvistigheter kan uppkomma mellan huvudmännen i frågan.

I yttranden från Stockholms stadsfullmäktige, drätselnämnden och sjuk­

husdirektionen i Stockholm samt Göteborgs stadsfullmäktige understryker

man kommitténs uttalande, att de nu gällande avtalen mellan sta­

ten och storstäderna om sinnessjukvården bör revideras så, att

kongruens kommer till stånd mellan den föreslagna sjukhuslagstiftningens

bestämmelser om vårdskyldighet och avtalen; städernas förpliktelse att be­

reda sinnessjuk vård bör omfatta samma befolkningskrets som skyldigheten

att bereda annan sjukvård. Man framhåller dock att en sådan revision också

måste innefatta en ändring av de nu gällande statsbidragsbestämmelserna,

så att städerna kompenseras för de merkostnader som kan komma alt

uppstå.

60

I yttranden från bl. a. kanslern för rikets universitet, medicinska fakuk

teten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet diskuteras de före­

slagna bestämmelsernas inverkan på under v isningssju k husens

behov av tillgång till ett rikhaltigt och allsidigt patientmaterial.

Kanslern för rikets universitet anför.

Såsom uttalats i direktiven för utredningen angående utomlänspatienter

vid vissa undervisningssjukhus in. m., är det uppenbart, att undervisnings-

sjukhusen — där såväl medicine studerande som olika kategorier av under­

läkare skola utbildas —• för att kunna fylla sina uppgifter som utbildnings-

anstalter kräva tillgång till ett rikhaltigt och allsidigt patientmaterial, av

vilket mindre vanliga och svårtolkade sjukdomsfall måste utgöra en bety­

dande del. Härför erfordras regelmässigt tillflöde av patienter från ett

betydligt större upptagningsområde än det, som vanligen tillkommer en

sjukvårdsanstalt av motsvarande storlek. Vid de statliga undervisnings-

sjukhusen ha också de s. k. riksplatserna tillkommit just i syfte att säker­

ställa tillgången på ett tillräckligt patientmaterial för undervisning och

forskning. Medicinska fakulteten i Lund, som tidigare förebragt utredning

om en under senare år väsentligt minskad intagning av utomlänspatienter

vid universitetsklinikerna i Lund och Malmö, har i nu föreliggande remiss­

yttrande understrukit vikten av att undervisningssjukhusens behov av

riksplatser tillgodoses och att föreskrift därom intages i en ny sjukhuslag.

Jag biträder denna mening och förutsätter att vid den slutliga utformningen

av ifrågavarande lagförslag hänsyn tages till behovet av riksplatser vid

undervisningssj ukhusen.

Liknande synpunkter framföres av lärarkollegiet vid karolinska institutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Departementschefen

Av grundläggande betydelse för sjukhusväsendets utformning är frågan

om omfattningen av landstingens vårdskyldighet. Jag vill då börja med att

behandla den slutna anstaltsvården, som ju enligt nu rådande organisation

utgör den ojämförligt viktigaste delen av landstingens sjukvårdande verk­

samhet, för att i följande avsnitt behandla frågan om den öppna vården på

sjukhusen.

Vad först angår de olika vårdgrenar som bör omfattas av lands­

tingens vårdskyldighet innebär kommitténs förslag en viss utvidgning.

Om man bortser från de vårdgrenar, som är reglerade i särskild ordning,

skulle sålunda enligt förslaget landstingen bli ansvariga för all anstaltsvård

med undantag för sådana psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjuk­

hus. Mot detta förslag har vid remissbehandlingen från en del håll fram­

förts kritik såvitt angår vissa speciella grenar av vården. Å andra sidan har

t. ex. medicinalstyrelsen understrukit, att den föreslagna utvidgningen är

av stor betydelse för den framtida utvecklingen, då den ytterligare jämnar

vägen för ett enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården i dess

helhet. Även från landstingshåll har man tillstyrkt den föreslagna utvidg­

ningen.

61

För egen del vill jag i detta sammanhang uttala, att ett enhetligt huvud­

mannaskap för hela den sjukvårdande verksamheten bör vara framtids­

målet. Först därigenom tror jag att man kan uppnå den rätta avvägningen

mellan olika vårdbehov så att tillgängliga resurser verkligen blir utnyttjade

på det för individ och samhälle bästa sättet. Även från organisatorisk och

praktisk synpunkt torde åtskilliga fördelar stå att vinna med ett enhetligt

huvudmannaskap. Jag är fullt medveten om att man här måste gå fram

etappvis och med en viss försiktighet så att en riktig anpassning hinner

ske. De utvidgningar som nu föreslagits är emellertid av förhållandevis

begränsad räckvidd och synes mig helt stå i överensstämmelse med den

fortgående utvecklingen. Jag har därför icke i princip något att erinra möt

kommitténs ståndpunkt.

Beträffande den närmare utformningen av landstingens skyldighet att

ombesörja anstaltsvård bör till en början fastslås, att skyldigheten liksom

hittills skall gälla vid »sjukdom, skada och kroppsfel». Såsom kommittén

föreslagit bör landstingen vidare åläggas ombesörja anstaltsvård

vid barnsbörd. Utvecklingen har under de sista årtiondena lett till

att anstaltsvård blivit den helt dominerande vårdformen vid barnsbörd och

den tillämpas nu vid 97 å 98 % av alla förlossningar. Med hänsyn härtill

finns det icke anledning att låta anstaltsvård vid barnsbörd intaga en sär­

ställning, utan det bör i lagen klart fastslås att landstingen har att svara

därför i likhet med vad som gäller för sjukvård.

I den nu gällande sjukhuslagen undantages vidare från landstingens

vårdskyldighet anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa och konvalescen­

ter. Vad angår sinnessjuka bör man — såsom jag tidigare under­

strukit — så långt möjligt försöka undanröja den nu rådande skarpa gräns­

dragningen mellan sinnessjuk vård och somatisk vård, vilken gränsdrag­

ning framstår som mer och mer obefogad ju längre läkarvetenskapen når.

Denna omständighet bör därför tillerkännas den största vikt även när

det gäller nu förevarande spörsmål om anstaltsvårdens anordnande. Den

dag då huvudmannaskapet för såväl kropps- som sinnessjukvård är samlat

på en hand — hos landstingen — blir det givetvis betydligt lättare att ut­

plåna de irrationella skiljelinjerna. I avbidan på att pågående utrednings­

arbete angående huvudmannaskapet för sinnessjukvården hinner avslutas,

bör man vid nu ifrågavarande ställningstagande å ena sidan icke införa

något åläggande för landstingen att övertaga ansvaret för den del av sin­

nessjukvården, för vilken staten f. n. svarar, men å andra sidan hålla möj­

ligheterna öppna för ett successivt överförande till landstingen av hela

huvudmannaskapet för all sjukvård. Hur detta överförande i sinom tid bör

ske får bedömas sedan utredningsarbetet slutförts. Till vad kommittén

uttalat om psykiatriska lasarettsavdelningar kan jag helt ansluta mig. Jag

anser dessa avdelningar vara av den största betydelse och ett väsentligt

värde ligger just däri, att vården givits karaktär av lasarettsvård. Dessa av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

delningar bör givetvis även i fortsättningen falla under landstingens huvud­

mannaskap.

När det gäller lätts kötta psykiskt sjuka delar jag kommit­

téns uppfattning att även denna vårdgren bör omfattas av landstingens

vårdskyldighet. Uppenbarligen är det förenat med vissa svårigheter att av­

gränsa dessa sjuka från andra psykiskt sjuka, men i praktiken torde —

såsom erfarenheten också utvisar — detta dock låta sig göra, och så gott

som samtliga kommunala huvudmän har anordnat vårdhem för omhänder­

tagande av ifrågavarande grupp vårdbehövande. De svårigheter, som här

kan föreligga, kommer helt att försvinna om ett enhetligt huvudmannaskap

för sinnessjukvården så småningom genomföres. Jag förmenar sålunda, att

det icke finns anledning att i en ny sjukhuslag intaga någon särbestäm­

melse angående lättskötta psykiskt sjuka. I den mån vården av dem icke

ombesörjes av staten eller annan bör det alltså ankomma på landstingen att

svara därför. Avsikten är dock icke att detta i nuvarande läge skall leda till

någon väsentlig utvidgning av landstingens vårdskyldighet i denna del,

utan överflyttningen av den statliga sinnessjuk vården eller delar därav till

landstingen får ske i annan ordning sedan pågående utredningar avslutats.

Beträffande vården av epileptiker genomfördes redan vid 1957 års

riksdag den ändringen i sjukhuslagen att undantaget för fallandesjuka

fick utgå, varigenom lagen blev tillämplig även såvitt angick anstaltsvård

av epileptiker. Landstingen fick därigenom formellt övertaga huvudmanna­

skapet jämväl för epileptikervården. I samband därmed har bestämmelser

utfärdats om epileptikeranstalter och om statsbidrag till dylika anstalter.

I den ordning, som sålunda helt nyligen beslutats av statsmakterna, bör icke

i förevarande sammanhang göras någon ändring.

Vad angår anstaltsvård för psykiskt efterblivna — i nu

gällande sjukhuslag benämnda sinnesslöa — har denna uttömmande regle­

rats i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Genom denna lag har huvudmannaskapet för huvuddelen av detta klien­

tel lagts på landstingen; endast i fråga om vissa mindre grupper ålig­

ger det staten att svara för vården. Att nu göra någon ändring i denna

ordning har icke ifrågasatts. Vården av psykiskt efterblivna bör därför

över huvud taget icke behandlas i en ny sjukhuslag ulan däri bör göras

uttryckligt undantag för denna grupp av vårdbehövande.

I den nu gällande sjukhuslagen har undantag gjorts i fråga om anstalts­

vård av konvalescenter. I de fall då eftervård — varmed kom­

mittén avser ett stadium som ligger mellan akutvård och konvalescentvård

— lämnas å sjukhus eller sjukhusavdelning, bör det uppenbarligen åligga

sjukhushuvudmannen att svara därför. När det gäller den egentliga kon­

valescentvården så bör det enligt min mening likaledes i princip åligga

huvudmannen att svara jämväl därför, därest vårdbehovet är sådant att

anstaltsvård verkligen erfordras. Konvalescentvården kan icke betraktas

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

63

som något klart avgränsat utan måste ses som ett led i sjukvården i dess

helhet. Ju kortare tid en patient får ligga på en akutvårdsplats desto större

blir behovet av konvalescentvård. Över huvud taget är det icke tillfreds­

ställande att skilja på dessa båda vårdformer utan ansvaret bör åvila sam­

ma huvudman. Tyvärr förhåller det sig emellertid så att konvalescentvår­

den långt ifrån är tillräckligt utbyggd. Man måste härvidlag i betydande

utsträckning lita även till privata konvalescenthem. Oberoende av dessa

förhållanden anser jag likväl att i en ny sjukhuslag undantag icke bör

göras för konvalescentvård, utan i princip bör det ankomma på lands­

tingen att svara även för denna vårdgren. Jag vill i detta sammanhang

kraftigt understryka vikten av att ökade resurser insättes på rehabilite-

ringsverksamhet över huvud taget. Det är främst för den enskilda männi­

skan men även för samhället av utomordentlig betydelse att patienten så

snabbt som möjligt återföres till ett normalt liv.

Den av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i detta

sammanhang berörda frågan om skyldighet för huvudmannen att svara

för vård i de fall, då någon erhållit medicinalstyrelsens tillstånd

till undergående av viss operation kommer jag att närmare

behandla i det följande i samband med bestämmelserna om intagning på

sjukhus.

Frågan om organisationen av den psykiska bar na- och ung­

domsvården har helt nyligen utretts av mentalsjukvårdsdelegationen,

vars betänkande i ämnet är föremål för Kungl. Maj :ts övervägande. Denna

vårdgren har under senare år fått en alltmer sjukvårdande karaktär och

med utgångspunkt härifrån föreslår delegationen, att inom varje sjukvårds­

område skall inrättas barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar

med därtill anslutna öppna mottagningar. Sådana avdelningar finns f. n. en­

dast på ett fåtal platser. Utan att föregripa ställningstagandet till mental-

sjukvårdsdelegationens förslag torde redan nu kunna fastslås, att därest

anstaltsvård kräves inom den psykiska barna- och ungdomsvården — utan

att det är fråga om mentalsjukvård — bör det åligga landstingen att svara

därför. I den mån särskilda lasarettsavdelningar inrättas för denna vård,

bör de sålunda jämställas med andra lasarettsavdelningar och någon sär­

skild undantagsbestämmelse i sjukhuslagen synes icke vara påkallad.

Efter denna genomgång av de olika vårdgrenar, som landstingen bör

bära ansvaret för, vill jag något uppehålla mig vid frågan h u r d e n n a

vårdskyldighet lagteknisk t bör fastslås. Därvid måste hän­

syn tagas till att även på andra områden än sinnessjukvårdens förefintligt

vårdbehov stundom — även om landstingen primärt får anses vara skyldiga

att svara för vården — i viss omfattning tillgodoses genom olika vårdinrätt-

ningar som drives av annan än landstingen. Såsom kommittén påpekat

har staten i vissa fall s. a. s. sanktionerat en sådan ordning genom att

bevilja statsbidrag av olika slag. Givetvis skulle det ur principiell synpunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

te sig riktigast att direkt i lagen fastslå beträffande vilka vårdgrenar och i

vilken omfattning vårdskyldigheten skall åvila landstingen. Emellertid

skulle en sådan regel bli alltför stelbent och den skulle icke på ett riktigt

och smidigt sätt anknyta till den utveckling som ägt rum och som alltjämt

fortgår. Vad man vill nå med en lagbestämmelse om vårdskyldigheten är,

att det skall åligga landstinget att bereda erforderlig anstaltsvård åt sjuka

människor i den mån samhället icke på annat sätt sörjt därför. Det är

emellertid uppenbart att utbyggnaden av vår sjukvård är helt beroende av

vilka resurser vi faktiskt kan tillskjuta i form av kapital, personal och

sjukhus. På vissa vårdområden föreligger f. n. brister, beroende på att vi

saknat tillräckliga resurser. Stora ansträngningar görs emellertid för att vi

så snabbt som möjligt skall kunna tillgodose de betydande behov, som

i dag gör sig gällande. Utbyggnadstakten bestäms av helt andra faktorer än

lagstiftningens utformning. Man synes därför i likhet med kommittén

kunna hävda, att det icke är erforderligt eller ens önskvärt att landstingens

vårdskyldighet i detalj angives i lagen. Av lagen bör endast framgå att det

är landstingen som bär ansvaret för anstaltsvården »i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård». Sistnämnda formulering — som användes

redan i den gällande lagen — möjliggör sålunda en smidig anpassning till

den fortgående utvecklingen på sjukvårdens område. Mot formuleringen

kan visserligen invändas att den också möjliggör ett övervältrande på

landstingen av praktiskt taget all anstaltsvård. Då det emellertid i huvudsak

är staten som jämte landstingen är huvudman för sjukvården, är det uppen­

bart att landstingen icke kommer att påläggas ansvaret för nya grenar av an­

staltsvården annat än efter föregående utredningar och särskilda beslut av

statsmakterna. Den anstaltsvård som annan än staten eller landstingen

drager försorg om utgör i och för sig ytterst värdefulla tillgångar för sjuk­

husvården, men det synes mig å andra sidan klart, att i den mån dessa

anstalter minskar eller upphör måste det ankomma på landstingen att till­

handahålla erforderliga vårdplatser. Här sker alltså ett samspel, varvid det

ytterst blir landstingen som får bära ansvaret. I enlighet med vad jag så­

lunda anfört vill jag förorda, att landstingen i lagen ålägges att ombesörja

anstaltsvård »i den mån icke annan drager försorg om sådan vård».

Sistnämnda uttryck har i ett speciellt fall föranlett tolkningstvister, näm­

ligen i fråga om vård av försvaret tillhörande personal

å civila sjukhus. De militära myndigheterna har hemställt, att

åt uttrycket måtte givas den tolkningen att landstingen är skyldiga att

svara för vården jämväl av militära patienter i den mån icke de militära

myndigheterna själva ombesörjer vården på egna sjukhus. Visserligen har

den militära sjukvården ansetts vara en i princip statlig angelägenhet, men

rent faktiskt har den ombesörjts av staten endast på garnisonsorter, där

särskilda garnisonssjukhus eller garnisonsavdelningar funnits inrättade.

I den mån så icke varit förhållandet har de militära patienter, som varit i

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

65

behov av kvalificerad sjukhusvård, vårdats på landstingens sjukhus mot

gällande legosängsavgift. Under senare år har utvecklingen gått därhän att

praktiskt taget samtliga garnisonssjukhus i landet lagts ned. I samband

därmed har landstingen förbundit sig att å de allmänna sjukhusen mottaga

även militära patienter, därvid staten haft att erlägga den legosängsavgift,

som patienten eljest själv skulle haft att betala.

I och för sig finner jag riktigt att landstingen svarar även för den sjuk­

husvård av kvalificerad art, som militära patienter är i behov av. Det bör

icke göras skillnad mellan militär och civil patient, när det gäller sådan

sjukhusvård. En annan sak är vem som ytterst skall bära kostnaderna för

denna vård. Landstingen har i det s. k. utomlänsavtalet undantagit sådana

grupper av försvaret tillhörande personal, vilka genom särskild författning-

tillförsäkrats fri sjukvård. Detta har medfört att staten för utomlänspatient

får svara för en betydande del av vårdkostnaderna. Genom garnisonssjuk­

vårdens avveckling har hela frågan om den militära sjukvården under freds-

förhållanden kommit i ett annat läge och det torde kunna ifrågasättas om

icke denna verksamhet skulle kunna avsevärt rationaliseras genom att man

ytterligare stödde sig på den civila sjukvården. Man synes därför böra

närmare utreda frågan om den militära sjukvårdens organisation. I det

sammanhanget får jämväl kostnadsfrågorna tagas upp till överläggningar

mellan berörda parter.

Vad kommittén anfört angående uppgörande av sjuk vårdsplaner

föranleder icke någon egentlig erinran från min sida. Jag vill understryka

vikten av att dylika planer verkligen uppgöres och att samråd därvid sker

med berörda myndigheter, framför allt centrala sjukvårdsberedningen. Att

införa någon form av fastställelseförfarande inför central myndighet synes

icke vara erforderligt. Förfarandet bör vara så enkelt och smidigt som

möjligt, varför icke heller några särskilda regler bör införas om hur sam­

råd skall äga rum. De närmare bestämmelserna om översiktsplaner anser

jag kunna upptagas i sjukhusstadgan i stället för lagen. I lagen bör endast

fastslås att sjukvårdsstyrelsen skall verka för främjande av största möjliga

planmässighet i sjukvårdsväsendet.

En i förevarande sammanhang ytterligt viktig fråga gäller vårdskyl­

dighetens fördelning mellan huvudmännen inbördes.

Bestämmelserna härom i nu gällande sjukhuslag är — såsom kommittén

påvisat — icke tillfredsställande utformade och de har också föranlett

upprepade tolkningstvister. Kommittén har ansett att man bör undvika de

nu använda begreppen vistelseort och hemort och i stället låta patientens

bosättningsort vara avgörande. Mot detta förslag och motiven för det­

samma har i och för sig inte riktats någon egentlig erinran från remiss­

instansernas sida. För egen del vill jag också förorda, alt landstingskom­

muns vårdskyldighet enligt huvudprincipen bestämmes till att omfatta

dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet. Vid bedömningen av frågan

5 H ihan g till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

var en person skall anses bosatt kan ledning hämtas från folkbokföringens

bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort. En person skall alltså i regel

anses bosatt på den ort där han är kyrkobokförd. I sådana undantagsfall,

då kyrkobokföringsorten och bosättningsorten inte sammanfaller, skall den

sistnämnda orten vara avgörande vid ifrågavarande bedömning. Om veder­

börande måste anses bosatt i Sverige men ej har någon fast bosättningsort

torde man böra försöka utröna till vilken ort personen i fråga har sådan

fast anknytning, att han kan anses bosatt där. Finns det intet som talar för

att han har sådan anknytning till någon viss ort, torde han få anses bosatt

på den plats, där han rent faktiskt vistas och har sitt nattlogi.

Nyss angivna huvudprincip i fråga om vårdskyldighetens fördelning efter

bosättningsorten måste emellertid kompletteras med bestämmelser, som

reglerar de fall, då behov av omedelbar vård uppkommer. Självfallet måste

då patienten omhändertagas på närmaste sjukhus, där vård kan beredas.

Avgörande för vårdskyldigheten blir sålunda i dessa fall den faktiska vistel­

seorten. Skyldigheten att ombesörja vård bör emellertid i princip gälla

endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till den egna

landstingskommunens sjukhus. I de flesta fall torde det sannolikt icke bli

aktuellt att förflytta vederbörande patient, men stundom blir vårdbehovet

långvarigt och då patienten utan men kan förflyttas bör så också få ske.

Den vårdskyldighet det här gäller är nämligen betingad av att ett akut

vårdbehov inträtt och skyldigheten bör då icke gälla längre än som från

saklig synpunkt är påkallat. Intet hindrar emellertid — och många gånger

torde det med hänsyn till omständigheterna få anses önskvärt och lämpligt

— att huvudmannen bereder vård i större omfattning.

I anledning av de påpekanden som gjorts av länsstyrelsen i Västerbottens

län vill jag framhålla, att den nya sjukhuslagstiftningen icke är avsedd att

medföra någon ändring i de skyldigheter som enligt epidemilagen åvilar

sj ukvårdsområdet.

En särskild fråga av betydelse för vårdskyldighetens omfattning avser

transportkostnaderna vid förflyttning av patient

från ett sjukhus till ett annat. F. n. utges ersättning av sjuk­

försäkringen för överflyttningsresor som på grund av medicinska indika­

tioner måste företagas mellan sjukvårdsinrättningar i olika sjukvårdsom­

råden. Sjukvårdshuvudmännen svarar däremot i regel för resor inom ett

och samma sjukvårdsområde. I övrigt får patienten själv stå för sådana

resekostnader.

I sitt i juni 1958 framlagda betänkande angående sjukreseersättningar

( SOU 1958: 23) föreslår sjukreseutredningen, att kostnadsansvaret för

överflyttningsresor mellan olika sjukvårdsinrättningar skall åvila sjukvårds­

huvudmännen i samtliga fall, utom när resan företagits på patientens eget

initiativ, då han själv får bekosta den. En sådan lösning tillgodoser enligt

utredningen önskemålet om administrativ förenkling, samtidigt som den

Kungl. Maj:ts proposition nr W är W5!)

67

skapar vissa garantier för att endast ekonomiskt försvarliga överflyttningar

kommer till stånd. Bestämmelser angående den sålunda föreslagna skyldig­

heten för huvudmännen anser utredningen böra införas i sjukhuslagen.

Utredningen intar alltså samma ståndpunkt som bl. a. riksförsäkrings-

anstalten gjort i sitt yttrande över sjukhuslagstiftningskommitténs betän­

kande. Så gör också de allra flesta av de instanser som hörts över sjukrese-

utredningens förslag. Landstingsförbundet och stadsförbundet anser dock,

att sjukförsäkringen bör svara för kostnaderna för alla överflyttningsresor.

Frågan om kostnadsansvaret för här avsedda transporter har fått sär­

skild betydelse med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i sjukhuslagen

att huvudman är skyldig att vårda en patient från annat sjukvårdsområde

endast till dess patienten utan men kan flyttas till hemortssjukhus. När

det gäller överflyttning mellan sjukhus i olika sjukvårdsområden synes det

mig i allmänhet främst vara i huvudmännens intresse att överflyttningen

kommer till stånd. Det kan sålunda å ena sidan vara angeläget för huvud­

man, som vårdar utomlänspatient, att få vårdplatsen ledig för inomläns-

patient och å andra sidan vara ekonomiskt fördelaktigt för den huvudman,

som får betala kostnaderna för utomlänsvård, att patienten överflyttas till

något sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet. Jag anser därför att huvud­

männen bör svara också för kostnaden för transporten mellan sjukhusen,

om inte transporten tillkommit uteslutande på patientens eget initiativ. Vem

av huvudmännen som skall stå för kostnaden samt under vilka omständig­

heter och med vilka färdmedel överflyttning skall få ske är frågor, som

lämpligen bör regleras genom överenskommelse mellan huvudmännen.

Vad beträffar överflyttningstransporter inom ett sjukvårdsområde är jag

i princip av den uppfattningen, att huvudmannen bör svara även för dessa.

Jag menar nämligen att, eftersom behovet av sådana transporter i viss mån

är beroende av hur den slutna sjukvården planeras inom området, trans­

portkostnaderna bör ses som en del av huvudmannens totala sjukvårdskost­

nader. Emellertid sker ibland överflyttning från mindre sjukstuga till större

sjukvårdsanstalt under sådana omständigheter, att det synes naturligare,

att kostnaden för transporten får belasta sjukförsäkringen. Det förekommer

sålunda, att läkare i öppen vård som samtidigt är deltidsanställd sjukstugu-

läkare lägger in en vårdsökande på sjukstugan för observation eller eljest

för att säkrare kunna fastställa behovet av vård på större sjukvårdsanstalt

eller i avvaktan på att transport dit kan ordnas på lämpligaste sätt. Om

han icke haft denna möjlighet, hade han omedelbart måst remittera den

vårdsökande till intagning på den större anstalten, varvid ersättning för

resekostnaderna utan vidare utgått av sjukförsäkringen. Kostnaderna för

överflyttning från sjukstuga med deltidsanställd läkare till större sjuk­

vårdsanstalt anser jag böra ersättas av sjukförsäkringen; i övrigt bör huvud­

mannen svara för dylika kostnader även inom sjukvårdsområdet.

I enlighet med det anförda bör sålunda den huvudmännen i sjukhuslagen

69

karen anställda personalen». I paragrafen förutsattes vidare, att läkare kan

anställas på villkor att vid mottagningen icke överskrida av medicinalsty­

relsen bestämd taxa.

Det är sålunda icke något tjänsteåliggande för sjukhusläkarna att ha

mottagning för öppen vård å sjukhuset. Ej heller gäller någon skyldighet

för huvudmännen att tillhandahålla lokal eller andra hjälpmedel för läkare

som önskar driva sådan mottagning. Det råder enligt lagen full frihet å

ömse sidor.

I tillämpningen har det emellertid blivit så gott som undantagslöst regel,

att chefsläkarna vid lasarett och sjukstugor håller egna mottagningar på

sjukhusen enligt 15 § sjukhuslagen. Även vid övriga sjukhus har chefslä­

karna som regel egna mottagningar. Den utvecklingen har vidare ägt rum,

att chefsläkarna regelmässigt i viss utsträckning överlåter sin ifrågavarande

mottagning på någon av de underordnade läkarna. I allmänhet torde så

f. n. ske två dagar i veckan.

Den omständigheten att nyssnämnda öppna mottagningar är de enda

som omnämnes i sjukhuslagen innebär icke, att de är de enda som före­

kommer. Vid sidan av dem finns allmänt på lasarett och sjukstugor och i

viss utsträckning även på andra sjukhus två typer av mottagningar för

öppen vård, i vilka de underordnade läkarna deltager.

Den ena av dessa kan betecknas som jourmottagning. Denna avser i

första hand olycksfall som icke behöver sluten vård men omfattar även

andra fall, där det föreligger ett trängande behov av läkarvård utan sam­

band med intagning. Den andra typen är eftervårdsmottagning d. v. s. mot­

tagning för kontroll och efterundersökning av utskrivna patienter. Dessa

mottagningar avser att möjliggöra att den läkare, som handhaft vården av

en intagen patient, kan fortsätta med eftervård av denne även efter

utskrivningen.

Ej heller i fråga om dessa båda typer av mottagningar föreligger enligt

lagen någon skyldighet, vare sig för huvudmännen att anordna dem eller

för läkarna att deltaga i dem.

Vid de större städernas sjukhus förekommer ytterligare en typ av mot­

tagningar för öppen vård, i allmänhet benämnda polikliniker. Dessa mot­

tagningar drives i huvudmannens egen regi. En stad är nämligen jämlikt

kommunallagen oförhindrad att driva även annan sjukvård än sådan som

staden är ålagd ombesörja. Detsamma gäller enligt landstingslagen även

landsting, ehuru det hittills icke förekommit att landsting i egen regi

anordnat mottagning för öppen sjukvård. Sjukhusläkarna är icke heller

pliktiga att deltaga i poliklinikmottagning.

Sjukhusen tillhandahåller även åt patienter i öppen vård andra nyttig-

heler än sådana som direkt kan betecknas som läkarvård. På sjukhus, där

centrallaboratorium finns, verkställes i betydande omfattning undersök-

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

70

Kungl. Maj:Is proposition nr 19 år 1959

ning av prover av skilda slag. Hit hör även sjukgymnastik, fysikalisk be­

handling o. d.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén konstaterar, att vid sidan av lagstiftningen en betydelsefull

utveckling ägt rum, som kommit att ge sjukhusen en viktig uppgift även i

vad det gäller beredande av öppen sjukvård. Denna utveckling anser kom­

mittén vara i och för sig naturlig. Ett sjukhus anordnas visserligen för med­

delande av sluten sjukvård men för att kunna lämna god sådan vård måste

anställas högt kvalificerade läkare, som regel specialistutbildade, och anskaf­

fas högklassig utrustning för medicinsk undersökning och behandling. Emel­

lertid föreligger det regelmässigt ett behov av att taga dessa läkares spe­

ciella kunskaper och denna utrustning i anspråk även för andra vårdbe-

hövande än de inneliggande patienterna. I stora delar av landet föreligger

över huvud taget ingen möjlighet för befolkningen att erhålla specialist­

vård på annat sätt än genom att konsultera sjukhusläkare. Utan tillgång till

dessa läkare och deras utrustning skulle den öppna vården helt bryta sam­

man. Det är enligt kommittén ett vitalt intresse för den vårdsökande all­

mänheten att dessa läkare och hjälpmedel står till förfogande. Kommittén

anser emellertid att det icke mindre är ett intresse för sjukhusens huvud­

män, att sjukhusläkarna får tillfälle att arbeta i öppen vård. Denna deras

verksamhet möjliggör nämligen att patienter kan behandlas i dylik vård,

där kanske intagning eljest måst ske.

Kommittén anser sålunda, att det är ett samhällsintresse, att sjukhusen

i viss utsträckning står till förfogande även för öppen sjukvård. Delvis lig­

ger detta intresse helt i linje med sjukhushuvudmännens intresse av att i

största möjliga utsträckning få de vårdsökande behandlade i öppen vård,

varigenom anspråken på de dyrbara platserna i sluten vård kan minskas.

Med hänsyn till vad nu anförts anser kommittén, att den utveckling som

ägt rum bör lagfästas och sålunda sjukhushuvudmännen åläggas skyldighet

att vid sjukhus även bereda sjukvård åt vårdsökande som icke är i behov

av sluten vård.

Detta medför enligt kommittén också den fördelen, att huvudmännen får

ett visst ansvar för den öppna specialistvården, vilket hittills ingen myndig­

het haft. De får anledning att på ett helt annat sätt än tidigare planera även

för denna vård och att göra bedömningar av föreliggande behov etc. De får

också skyldighet att ställa läkare och biträdespersonal samt erforderliga

mottagningslokaler till förfogande.

Kommittén framhåller emellertid att skyldigheten att lämna öppen vård

ej kan göras oinskränkt utan den måste på något sätt begränsas. Förekom­

sten av ett sjukhus får nämligen ej tagas till intäkt för en ovillkorlig skyl­

dighet att där bereda all slags öppen vård. Den begränsning som erfordras

bör enligt kommittén dock ej göras på sådant sätt, att lagen kommer att

71

innehålla alltför detaljerade bestämningar. Det synes varken erforderligt

eller lämpligt att i detta hänseende binda utvecklingen, uttalar kommittén,

utan huvudsaken är att ge uttryck för några allmängiltiga principer.

Kommittén har stannat vid att föreslå två begränsningar. Beträffande

dessa båda begränsningar anför kommittén följande.

Den ena är att skyldigheten endast skall gälla »sjukvård, som med hän­

syn till anstaltens ändamål lämpligen meddelas å denna». Bestämningen

anknyter till de synpunkter som tidigare anförts, nämligen att det gäller

att utnyttja de specialutbildade läkare och den utrustning som finns på

sjukhuset. Det är sålunda icke fråga om allmänläkarvård. Vilken vård som

lämpligen meddelas å ett visst sjukhus bör med hänsyn till det anförda

vara tämligen lätt att besvara. På ett sinnessjukhus meddelas lämpligen

icke annan vård än mentalsjukvård, på ett epidemisjukhus icke annan vård

än epidemivård etc. Den andra begränsningen som kommittén föreslår är,

att öppen vård skall lämnas »i skälig omfattning». Denna bestämning är

av nyss anförda skäl mycket allmänt hållen. Den avser bl. a. att markera,

att sjukhuset i första hand är till för den slutna vården och att öppen

vård icke behöver lämnas i en omfattning som är mindre väl förenlig med

sjukhusets primära uppgift. I sakens natur ligger att skälighetsbedömningen

måste ankomma på huvudmannen. I och för sig skulle det kunna ifråga-

komma att i detta sammanhang helt undantaga vissa enklare typer av sjuk­

hus, t. ex. kronikerhem, förlossningshem, vårdhem för lättskötta psykiskt

sjuka m. fl. Men då dessa anstalter likväl i allmänhet torde bortfalla på grund

av de ovan föreslagna begränsningarna har kommittén avstått härifrån.

Kommittén har icke ansett påkallat med uttrycklig föreskrift i lagen

angående på vilket sätt de vårdsökande skall vara knutna till sjukvårds­

området. Där restriktioner i praktiken visar sig erforderliga, bör huvudmän­

nen själva äga meddela dylika. Kommittén understryker, att den givetvis

icke avser att skyldigheten att bereda öppen vård skall sträcka sig längre

än åläggandet beträffande den slutna vården dvs. till dem som är bosatta

inom sjukvårdsområdet eller som är i behov av omedelbar vård.

Beträffande sjukhusläkarnas ställning framhåller kommittén att sjuk­

husläkarna icke har någon skyldighet att arbeta i annan än sluten vård

och att där de medverkar i öppen vård detta sker frivilligt. Som en kon­

sekvens av den föreslagna skyldigheten för huvudmännen att även lämna

öppen vård följer enligt kommittén, att också sjukhusens läkare måste bli

pliktiga att deltaga i denna vård. Det är, påpekar kommittén, just före-

varon av dessa specialutbildade läkare på sjukhusen som i första hand

motiverar åläggandet för huvudmännen och avsikten är icke, att huvud­

männen annat än undantagsvis skall nödgas vid sjukhusen anställa sär­

skilda läkare, som endast sysslar med den öppna vården. Skulle sjukhus­

läkarna vägra sin medverkan, kommer det att bli omöjligt för huvudmän­

nen att fullgöra den skyldighet som ålagts dem. Även om läkarna icke

vägrade att biträda, skulle huvudmännen kunna bli försatta i ett visst

tvångsläge, då det gällde alt överenskomma med läkarna om villkoren

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

72

härför. Kommittén anser därför att det icke rimligtvis kan begäras, att

huvudmännen skall påtaga sig förpliktelsen att bedriva öppen vård utan att

de även tillförsäkras möjlighet att härför taga sjukhusläkarna i anspråk.

För läkarna åter bör åläggandet att medverka i öppen vård i realiteten icke

innebära någon belastning, eftersom de redan f. n. endast i sällsynta undan­

tagsfall varit ovilliga att medverka häri. Det är icke heller fråga om att

förmå läkarna till en ökad arbetsinsats i den öppna vården.

De närmare formerna för den öppna sjukhusvårdens bedrivande är något

som kommittén ansett icke kräva reglering i författning och som kommit­

tén därför icke ingått på. Vad det här gäller är enligt kommittén huvudsak­

ligen en lönefråga och måste bli ett ämne för förhandlingar mellan de be­

rörda parterna. Emellertid anser sig kommittén likväl böra föreslå ett

betydelsefullt undantag härifrån, nämligen såvitt avser sjukhusens chef­

läkare dvs. enligt hittillsvarande terminologi lasaretts- och överläkare, sa-

natorieläkare, epidemisjukhusläkare, sjukstuguläkare, tuberkulossjukstugu-

läkare och epidemisjukstuguläkare. För dessa har sedan gammalt gällt

en rätt — låt vara efter huvudmannens medgivande — att i egen regi ha

mottagning å sjukhuset för öppen vård. För sjukhushuvudmännens skyl­

dighet att bereda öppen vård bör det vara tillräckligt att denna rätt, utan

förändringar i övrigt omvandlas till ett åläggande. Kommittén fortsätter.

Rättighetens övergång till en skyldighet påkallar dock åtskilliga ändringar

i nuvarande 15 §. Det bör angivas att sjukvårdsstyrelse, som finner anled­

ning därtill, äger påfordra att viss taxa skall följas och att ersättning skall

utgivas till huvudmannen för ianspråktagande av sjukhusets lokaler, hjälp­

medel och personal. Hittillsvarande bestämmelse om att taxa alltid skall

fastställas av medicinalstyrelsen är för normala fall icke erforderlig. I rea­

liteten är denna föreskrift sedan länge ur bruk och ersatt av överenskom­

melse mellan parterna. I och med att mottagningarna göres till en skyl­

dighet är det dock nödvändigt att lagen innehåller en regel för den händelse

överenskommelse mellan parterna icke kan uppnås. För sådant fall synes

medicinalstyrelsens nuvarande fastställelserätt böra bibehållas. Medicinal­

styrelsen bör under samma förutsättning även ha att bestämma ersättningen

för användandet av sjukhusets resurser. Det lär nämligen aldrig kunna

ifrågakomma att en huvudman härför kräver 100-procentig ersättning utan

det bör bli en skälighetsbedömning och en sådan torde icke kunna läggas i

annan myndighets än medicinalstyrelsens hand. Medicinalstyrelsens beslut

i ärenden av nu angivna slag kommer enligt vanliga regler att kunna över­

klagas till Kungl. Maj :t.

Skyldigheten att deltaga i öppen vård anser kommittén ej kunna gälla

läkare som anställts före den nya lagens ikraftträdande. Dessa läkares med­

verkan i den öppna vården måste alltfort baseras uteslutande på överens­

kommelser mellan parterna. De underordnade läkarna anställes dock för

så korta tidsperioder, att övergångstiden för dem blir mycket begränsad,

och för läkarna i chefsställning kommer ändringen knappast att få några

praktiska konsekvenser. Att för dessa läkares vidkommande behålla nuva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

73

rande 15 § sjukhuslagen i kraft torde enligt kommittén ej vara erforderligt

utan ifrågavarande mottagningar bör — såsom hittills skett — kunna

regleras genom avtal.

Beträffande kommitténs förslag om åläggande för huvudmannen att om­

besörja öppen vård har som nämnts ledamoten herr Herlitz reserverat sig

och anfört följande.

Ett dylikt åläggande kommer att medföra att tyngdpunkten för landsbyg­

dens öppna sjukvård förlägges till lasaretten. Därmed urkopplas till väsent­

lig del den öppna-vårdapparat, som för närvarande är utbyggd kring tjänste­

läkarna och de praktiserande läkarna. Betydande nackdelar torde vara att

förvänta för allmänhetens del om de sistnämnda vårdmöjligheterna icke

fullt utnyttjas och om rekryteringen av dessa läkartjänster försvåras.

För landstingen medför åläggandet synnerligen vittgående konsekvenser

av ekonomisk natur, framkallade av ökade krav på utbyggnad och personal­

anställning. Landstingen ha för närvarande så stora ekonomiska engagemang

inom den slutna vården, att de icke rimligtvis kunna påtaga sig utgifter

av den storleksordning, som här kommer att erfordras för den öppna vår­

dens del. Risk finnes för att ett påtvingat utbyggande av den öppna vården

kominer att ske på den slutna vårdens bekostnad. Den knappa tillgång på

nybyggnadsmöjligheter och kvalificerad läkare- och sjuksköterskeperso-

nal, som kännetecknar vår tid torde kunna förväntas bli bestående under

de 10—20 år, som den nya sjukhuslagen kan beräknas täcka, innan den

snabba utvecklingen nödvändiggör avsevärda ändringar och tillägg på vä­

sentliga punkter i lagen. Tiden är sålunda icke mogen för ett åläggande för

huvudmännen att ombesörja den öppna vården vid lasaretten.

Det nuvarande systemet för bedrivande av nödig öppen vård vid lasaretten

— där lasarettsläkarna frivilligt ställt tid och krafter till förfogande för den

öppna vårdens behov — har med de sällsynta undantag som endast bekräfta

regeln fungerat på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Det finns

inga bäriga sakliga skäl som motivera det äventyrliga företaget att ändra

på dessa förhållanden. Jag kan av anförda skäl icke stödja lagförslaget på

denna punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden och förslag i vad avser den framtida organisatio­

nen av den öppna vården vid sjukhusen diskuteras i ett mycket stort antal

yttranden.

Förslaget tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran av bl. a.

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, länsstyrelsen

i Västerbottens län, samtliga hörda förvaltningsutskott med undantag av för­

valtningsutskottet i Kristianstads läns landsting, kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket (majoriteten), stadsfullmäktige i Stock­

holm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, svenska landstingsför­

bundet, svenska stadsförbundet, svenska sjukhusförvaltningens tjänste­

mannaförbund, svenska socialvårdsförbundet och svenska sjukkasseför-

bundet. Vissa remissinstanser anser att man hör dröja med en laglig regle­

74

ring av denna vårdform. Hit hör bl. a. kanslern för rikets universitet samt

länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län ävensom förvaltnings­

utskottet i Kristanstads läns landsting. Helt avvisande till förslaget ställer

sig medicinska fakulteterna vid Uppsala och Göteborgs universitet, lärar­

kollegiet vid karolinska institutet, Sveriges läkarförbund, svenska läkare­

sällskapet, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sjukstuguläkarför­

eningen, förste provinsialläkarnes förening, svenska provinsiallåkarj ör­

eningen, svenska epidemiologföreningen och Sveriges yngre läkares för­

ening.

I övrigt förekommer i remissyttrandena kritik mot olika punkter i kom­

mitténs förslag angående den öppna vården. Redogörelse härför kommer

att lämnas i det följande.

Inledningsvis må här redovisas vissa allmänna uttalanden av kri­

tisk innebörd som göres i remissyttrandena. Sålunda anser några remiss­

instanser att kommittén bort avvakta resultatet av det utredningsarbete

som f. n. pågår inom kommittén för hälso- och sjukvården i riket, innan den

föreslagit bestämmelser rörande den öppna vården. Uttalanden av denna

innebörd förekommer i yttranden från Stockholms och Uppsala läns lands­

tings förvaltningsutskott, Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdssty­

relse, direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala samt svenska psy­

kiatriska föreningen.

Understrykas må emellertid att berörda kommitté — kommittén för

översyn av hälso- och sjukvården i riket — själv har en motsatt uppfatt­

ning. Denna kommitté framhåller nämligen, att den med stor tillfredsstäl­

lelse hälsar att sjukhuslagstiftningskommittén i sitt lagförslag intagit

ifrågavarande bestämmelser rörande sjukhusens öppna vård, vilka bestäm­

melser f. ö. utformats i samråd mellan de bägge kommittéerna.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att länsstyrelsen finner det sanno­

likt, att utvecklingen beträffande den öppna sjukhusvården bäst främjas

om tills vidare en reglering genom lag av denna vårdform icke kommer till

stånd. I vart fall förefaller det länsstyrelsen önskvärt, att frågan om förut­

sättningarna och formerna för ett lagfästande av den öppna vården prövas

på nytt under beaktande av de synpunkter som från läkarhåll framförts i

saken.

Kritiken mot de föreslagna bestämmelserna är särskilt skarp i de ytt­

randen som avgivits från läkarorganisationerna. Sålunda vill t. ex. svenska

lasarettsläkarf öreningen ifrågasätta om icke förslaget i denna del delvis

förestavats av andra skäl än dem som redovisats i betänkandet, nämligen

en önskan att göra slut på den relativa frihet och självständighet som sjuk­

husläkarkåren under nuvarande ordning alltjämt besitter, för att i stället

förvandla kårens medlemmar till lydiga och av huvudmännen helt beroende

tjänstemän.

I flera yttranden anföres mot de föreslagna bestämmelserna, att ett lag-

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr It) år 1959

75

fästande av dessa skulle komma att medföra ökade kostnader av skilda

slag. Uttalanden i denna riktning göres av bl. a. svenska provinsialläkar-

föreningen och svenska lasarettsläkarföreningen.

Vidare anföres i några yttranden från läkarhåll att ett genomförande av

de föreslagna bestämmelserna skulle kunna menligt inverka på rekryte­

ringen till tjänsteläkarbanan och till överläkar tjänster, varjämte försvarets

sjukvårdsstyrelse, som i princip tillstyrker förslaget, erinrar om att svårig­

heter jämväl kan uppkomma när det gäller besättande av läkartjänster vid

militära staber och förband.

Kommitténs förslag, att landstingen skall åläggas skyl­

dighet att vid sjukhusen bereda öppen sjukvård åt vård­

sökande, biträdes principiellt av bl. a. medicinalstyrelsen, riksförsäk-

ringsanstalten, försvarets sjukvårdsstyrelse, kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket, förvaltningsutskotten i Malmöhus, Hallands,

Örebro, Västmanlands och Norrbottens läns landsting, stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, svenska lands­

tingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska sjukkasseförbundet.

Helt eller delvis avvisande till förslaget ställer sig däremot medicinska

fakulteterna vid Uppsala och Göteborgs universitet, lärarkollegiet vid karo­

linska institutet, länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län, för­

valtningsutskottet i Kristianstads läns landsting, stadsfullmäktige i Gävle,

Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, svenska lasarettsläkar-

föreningen, svenska sjukstuguläkarföreningen, förste provinsialläkarnes för­

ening, svenska provinsialläkarföreningen, svenska epidemiologföreningen

samt Sveriges yngre läkares förening.

Till stöd för sitt tillstyrkande uttalar medicinalstyrelsen, att förslaget

att ålägga huvudmännen skyldighet att bereda viss öppen vård är, om det

genomföres, ägnat att underlätta en önskvärd samordning mellan sluten

och öppen vård.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller inled­

ningsvis, att huvudmännens legala ansvar f. n. är begränsat till den slutna

vården, medan den öppna vården betraktas som en läkarnas privata ange­

lägenhet, trots att huvudmännen tillhandahållit resurser av skilda slag.

Kommittén fortsätter.

Vid planläggningen av sjukhus och dessas utrustning med personella

och materiella resurser får hänsyn tagas jämväl till den öppna vårdens

behov, men samtidigt vidmakthålles i nuvarande lag den fiktionen, att det

samhälleliga intresset i sjukhusen är begränsat till den slutna vården.

Denna fiktion drivs t. o. in. så långt att sifferuppgifter om patientkostna­

den per dag i sluten vård kommer att inbegripa även kostnaden för öppen

vård vid sjukhus, så att det i stort sett varken i fråga om sluten eller öppen

vård vid sjukhus föreligger något fullt tillfredsställande material för en

nödvändig ekonomisk analys.

Det hör icke komma i fråga att vidmakthålla denna »legala fiktion» i

77

sjukhusen anordnades helt på motsvarande sätt som den slutna vården.

En konsekvens därav skulle enligt förbundet bli, att de till sjukhusen

knutna läkarna lönevägen erhöll kompensation för den dem ålagda vård-

nadsskyldigheten. Sjukhusläkarna skulle vid sådant förhållande icke

behöva belastas med utfärdandet av läkarvårdskvitton till de vårdade;

behovet av särskild lasarettsläkartaxa skulle bortfalla och möjligheter

öppnas för träffande av uppgörelser direkt mellan sjukhusens huvudmän

och sjukkassorna angående sättet för ersättandet från sjukkassornas sida

av allmänhetens vårdkostnad för den öppna sjukvården vid sjukhusen.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott anser att man knappast

bör ålägga landstingen att svara för den öppna vården, i varje fall inte så

länge närmare bestämmelser rörande utgående statsbidrag i samband med

den öppna vårdens organiserande vid sjukhusen saknas. Utskottet anför.

Av principiellt humanitära, sociala och medicinska skäl har utskottet

intet att erinra mot betänkandets huvudförslag, enligt vilket sjukhushuvud­

männen åläggas skyldighet att vid sjukhus även bereda sjukvård åt vård­

sökande, vilka icke äro i behov av sluten vård. Ur byggnadstekniska, admi­

nistrativa och ekonomiska synpunkter kommer förslaget dock att vida mer

än tillförne betunga landstingens budget och verksamhet över huvud taget.

Denna utveckling, varigenom ansvaret för allt flera sjuk- och hälsovårds-

grenar påföras landstingen, borde för närvarande om möjligt bromsas

något. Icke heller torde för tillfället ytterligare läkarekrafter kunna ställas

till allmänhetens förfogande.

Kanyl. Maj:ts proposition nr It) är l!)5!)

Förste provinsialläkarnes förening och stadsfullmäktige i Gävle har i

huvudsak samma uppfattning.

I flertalet av de yttranden vari förslaget i förevarande del avvisas moti­

verar man sitt avståndstagande med att påtala bristen på, vad man anser,

klargörande motiveringar till förslaget att landstingen bör åläggas ansvaret

för den öppna vården.

Svenska lasarettsläkarföreningen anför.

När ett förslag om så vittgående ändringar framlägges, är man van vid att

som motivering finna en mer eller mindre utförlig redogörelse för vissa

existerande missförhållanden, som förslaget avser att avhjälpa. I det nu

remitterade betänkandet forskar man förgäves efter någon sådan motive­

ring. Man finner icke ett ord om att den nuvarande ordningen skulle vara

bristfällig ur den synpunkten att befolkningens behov att få konsultera

sjukhusläkare icke skulle vara tillgodosett. Tvärtom erinrar kommittén om

den utveckling som ägt rum vid sidan av lagstiftningen och betecknar

denna utveckling såsom betydelsefull och naturlig. Därpå är kommittén

ulan vidare framme vid den ståndpunkt som den bestämt sig för, nämligen

att »den utveckling som ägt rum bör lagfästas».

När man tager del av denna motivering, är det naturligt att man frågar:

Varför måste den utveckling som ägt rum lagfästas, om den enligt kommit­

téns mening tydligen ändock förlöpt som den bör göra? Och varför fram­

lägges ett 'ådant förslag av en kommitté, som själv i annat sammanhang

81

inskränkningen är alltför vag. I stället förordar föreningarna att remiss­

tvång införes. Sveriges läkarförbund anför dock att man på läkarhåll icke

velat förorda en sådan anordning utanför de stora städerna emedan den

innebär en inskränkning av rätten till fritt läkarval.

Svenska lasarettsläkarföreningen yttrar om den föreslagna begräns­

ningen.

Kommittén framhåller i detta sammanhang att »det gäller att utnyttja

de specialutbildade läkare och den utrustning som finns på sjukhuset»

och tillägger: »Det är sålunda icke fråga om allmänläkarvård». Det hade

varit intressant, om kommittén velat närmare förklara hur enligt dess me­

ning den ifrågavarande begränsningen i praktiken borde genomföras.

Menar kommittén t. ex. att man skulle från sjukhusmottagningarna avvisa

alla patienter, beträffande vilka det på mottagningen konstateras att de

icke behöva annat än »allmänläkarvård»? Frågan, vilken vård som lämp­

ligen meddelas å ett visst sjukhus, betecknar kommittén som »tämligen lätt

att besvara». Kommittén har emellertid försiktigtvis avstått ifrån att själv

besvara frågan i vidare mån än att kommittén anfört de självklara exemp­

len sinnessjukhus och epidemisjukhus »etc.». Detta »etc.» borde kom­

mittén ha närmare utvecklat, så att man fått veta hur begränsningen enligt

kommitténs mening borde genomföras vid t. ex. en kirurgisk eller en medi­

cinsk avdelning.

Kommitténs uttalande och förslag, att öppen sjukvård bör meddelas »i

skälig omfattning» har närmare berörts i åtskilliga yttranden.

Därvid diskuteras bl. a., huruvida den ifrågavarande skälighetsbedöm­

ningen bör, såsom kommittén föreslagit, göras av huvudmannen eller av

ansvarig läkare.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser liksom

sjukhuslagstiftningskommittén att i lagtexten bör anges att den öppna

vården skall ha en omfattning som kan anses skälig. Kommittén fortsätter.

I det sista ligger också en behovsbedömning. Men vid denna bedömning

skall hänsyn tagas till tillgång på sådan vård utanför sjukhus, som är

lämplig för ändamålet och som kan beredas till samma kostnad, och likaså

till möjligheterna att erhålla stärkta resurser i sådan vård utanför sjukhus

och därmed åstadkomma att belastningen på sjukhuset blir mindre än

eljest. Åläggandet bör icke avse anstalt, där öppen vård ej lämpligen kan

ifrågakomma, men skall i övrigt avse alla anstalter. Bedömningen i dessa

olika avseenden tillkommer huvudmannen i samråd med vederbörande

läkare. Även medicinalstyrelsen kan förväntas komma att göra sina syn­

punkter gällande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör fasta regler för omfattningen

av landstingens vårdskyldighet upptällas. Anstalten yttrar.

Enligt anstaltens uppfattning bör skyldighet att meddela en person här

avsedd öppen vård alltid anses föreligga, om sjukhuset, därest behov av

sluten vård förelegat varit skyldigt mottaga denne för sådan vård. Dessutom

bör dylik skyldighet föreligga, om eu person vid vistelse inom sjukvårds­

området erhåller remiss för öppen vård vid sjukhuset från läkare inom

f)

It ihan g till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

Kungi. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

84

börande läkares åsikt i detta avseende vinner tillbörligt beaktande. Där­

för bör föreskrivas, att sjukvårdsstyrelsen eller direktionen i hithörande

frågor skall inhämta yttrande från överläkare eller sjukstuguläkare.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser, att det

direkt bör inskrivas i lagen att vården av inneliggande patienter icke får

eftersättas till förmån för den öppna vården. Denna begränsningsregel skall,

framhåller kommittén, »ta över» andra hänsyn.

Vad härefter angår kommitténs förslag, att överläkare och sjuk­

stuguläkare skall åläggas tjänstgöringsskyldighet i

den öppna vården godkännes detta av bl. a. medicinalstyrelsen,

flertalet av de hörda landstingens förvaltningsutskott, kommittén för över­

syn av hälso- och sjukvården i riket, svenska landstingsförbundet och

svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping. Erinringar, tilläggsförslag eller anmärkningar

framföres dock såväl av medicinalstyrelsen som flera andra remissinstanser,

såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län, medicinska fakulteten i Uppsala,

lärarkollegiet vid karolinska institutet, kommittén för översyn av hälso-

och sjukvården i riket, svenska stadsförbundet, Göteborgs och Norrköpings

stadsfullmäktige, Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen,

svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening, sven­

ska läkaresällskapet, svenska barnmorskeförbundet m. fl.

I de remissyttranden vari ifrågavarande förslag godtages göres i regel

inga mer utförliga uttalanden i frågan. Sålunda framhåller medicinalstyrel­

sen endast, att därest de lokala huvudmännen ålägges skyldighet att an­

ordna öppen vård vid sjukhusen, så är det följdriktigt att de även tillför­

säkras möjlighet att taga sjukhusläkarna i anspråk härför. Flera av de

hörda förvaltningsutskotten gör liknande uttalanden.

I yttranden från bl. a. karolinska institutets lärarkollegium, svenska lasa­

rettsläkarf öreningen, svenska provinsialläkarf öreningen, Sveriges läkar­

förbund, Sveriges yngre läkares förening, svenska läkaresällskapet m. fl.

avvisar man helt ifrågavarande förslag. I flera av dessa yttranden efterlyser

man en mer klargörande motivering till förslaget än den som givits i be­

tänkandet. Sålunda uttalar Sveriges läkarförbund att kommittén ingen­

städes i sina motiveringar »klart angivit varför denna principiellt revolu­

tionerande anordning ansetts böra uttryckas i förslaget». Förbundet fort­

sätter.

I själva verket är motsatsen fallet. Kommittén har------------ förklarat, att

utvecklingen, alla lagbestämmelser förutan, fört fram till en tämligen omfat­

tande öppen vård, varöver kommittén uttrycker sin tillfredsställelse. Den

synes möjligen vara obekant med det förhållandet, att den öppna vården vid

landstingens sjukhus, trots frånvaron av ålägganden, börjat antaga oro­

väckande proportioner och att läkarna mångfaldiga gånger påpekat denna

av dem icke önskade utveckling.

Svenska provinsialläkarf öreningen anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

85

Den nu gällande lagstiftningen stadgar rättighet men icke skyldighet för

sjukhusläkarna att deltaga i öppen vård, och kommittén har ingenstädes

kunnat och synes ej heller ha försökt att påvisa några olägenheter eller

nackdelar av det nuvarande systemet, som man beskriver som en naturlig

och betydelsefull utveckling vid sidan av lagstiftningen. Kommittén betrak­

tar det som ett samhällsintresse, att sjukhusen i viss utsträckning står till

förfogande för öppen sjukvård, men synes nu vilja i bestämda lagparagra­

fer stadfästa som plikt och skyldighet den insats, som läkarna hittills fri­

villigt gjort. Såvitt styrelsen kan se, är den föreslagna ändringen ej dikterad

av omtanke om sjukvårdens bästa utan endast uttryck för den förmyndar-

mentalitet, som karakteriserar våra översåtar. Påtvingat arbete blir knap­

past bättre och effektivare utfört än det som göres frivilligt.

Liknande uttalanden göres av Sveriges yngre läkares förening.

Svenska lasarettsläkarföreningen anser att ett genomförande av förslaget

i denna del skulle komma att innebära en ökad arbetsbörda för de berörda

läkarna. Föreningen yttrar.

Vad särskilt överläkarna beträffar vill lasarettsläkarföreningen fram­

hålla att ett genomförande av förslaget att omvandla deras rätt att —

efter huvudmannens medgivande — ha mottagning å sjukhuset till en skyl­

dighet skulle vara ägnat att leda till ur sjukvårdens synpunkt olyckliga

komplikationer och svårigheter. För närvarande har en lasarettsläkare

möjlighet att smidigt anpassa mottagningens omfattning till vad som med

hänsyn till arbetet i den slutna vården är önskvärt och lämpligt. Visserligen

heter det i förslaget till sjukhuslag att ifrågavarande skyldighet skall avse

mottagning »i den omfattning deras (läkarnas) verksamhet"vid sjukhuset

i övrigt medgiver». I betänkandet framhåller emellertid kommittén att reg­

ler angående mottagningstider och dylikt kunna fastställas av direk­

tionen och intagas i dagordningen. I den mån direktionerna begagna sig av

denna möjlighet kan en överläkare lätt försättas i en besvärlig situation;

han kan — för att begagna en något tillspetsad formulering — ej sällan

bli nödsakad att bestämma sig för vilkendera av sina tjänsteplikter han är

skyldig att försumma.

När kommittén i betänkandet uttalat att åläggandet för läkarna att med­

verka i öppen vård i realiteten icke skulle innebära någon belastning, vill

lasarettsläkarföreningen härtill genmäla att förslagets genomförande uppen­

barligen skulle betyda en väsentligt ökad belastning för överläkarna, i det

att dessa enligt förslaget till sjukhuslag skulle ha »den närmaste ledningen

av den öppna sjukvård, som vid sjukhuset eller specialavdelningen bedri-

ves av dem underställda läkare». Alt detta skulle innebära en" väsentlig

utvidgning av överläkarnas arbetsuppgifter och ansvar kan icke gärna på

allvar bestridas.

Vidare anser svenska lasarettsläkarföreningen, att det ej klart framgår

av betänkandet, huruvida överläkare är berättigad att utan sjukvårdssty­

relsens medgivande överlåta viss del av sin mottagning på honom under­

ställd läkare.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser förslaget olyckligt. Det

kommer enligt kollegiets mening att medföra, alt den överläkare som helt

vill ägna sig åt den interna sjukvården, att följa med i litteraturen, utveckla

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

86

nya behandlingsmetoder in. in. kominer att helt eller delvis förhindras i

detta, då utan tvivel i praktiken pretentionerna på hans verksamhet i den

öppna vården kommer att avsevärt öka. Liknande uttalande göres av hl. a.

svenska läkaresällskapet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter av följande skäl lämplig­

heten av att f. n. reglera den öppna vården i lag.

Om mot läkarkårens bestridande skulle stadgas skyldighet för sjukhus­

läkare att deltaga i öppen vård på sjukhusen är det att befara att läkarna

i fråga komma att ställa krav på normalarbetstid. Detta skulle i sin tur

säkerligen betyda en avsevärd minskning i kapaciteten beträffande den

öppna vården om ej antalet läkare väsentligt utökades. Förslaget skulle

då kunna medföra en försämring av nu rådande förhållanden på detta

område varigenom de vårdbehövande skulle bli lidande genom bland annat

längre väntetider. Det skulle också medföra ett ökat tryck på den dyrbarare

slutna vården, då det mången gång skulle bli erforderligt att å sjukhus

intaga patienter, som eljest skulle ha kunnat behandlas i öppen vård.

I ett flertal yttranden göres erinringar eller anmärkningar i spe­

ciella frågor. Sålunda anför medicinalstyrelsen, att samma regler

som föreslås gälla för överläkare skall göras tillämpliga också på biträdan­

de överläkare med hänsyn till dessas självständiga ställning och kvalifika­

tioner. Också svenska lasarettsläkarföreningen och kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket anser att biträdande överläkare bör lik­

ställas med överläkare.

I yttranden från kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket,

svenska stadsförbundet samt Göteborgs och Norrköpings stadsfullmäktige

framhålles, att en viss oklarhet föreligger i fråga om tillämpningen av be­

stämmelsen om överläkares tjänstgöringsplikt i vad avser överläkare vid

lasarettens specialavdelningar, såsom t. ex. röntgenavdelningar och olika

typer av centrallaboratorier. Sålunda uttalar t. ex. stadsfullmäktige i Göte­

borg, att överläkare med uppgift att verkställa undersökningar eller med­

dela behandling av speciell art utan att för ändamålet särskild sjukavdel­

ning med vårdplatser inrättats, bör åläggas att direkt på tjänsten ansvara

även för de arbetsuppgifter, som avdelningen kan behöva ombesörja för av

huvudmannen bedriven öppen och sjukdomsförebyggande vård.

Medicinska fakulteterna *i Lund och Göteborg, Sveriges läkarförbund

in. fl. framhåller, att föreskriften om överläkares tjänstgöringsskyldighet

i öppen vård i vart fall icke bör göras tillämplig på överläkare vid

s. k. undervisningssj ukhus. Sålunda uttalar Sveriges läkarför­

bund härom.

Ett åläggande för dessa sjukhusläkare att bedriva av huvudmannen till

sin omfattning bestämd öppen vård vore en dumhet. Föreskriften vittnar

om en påtaglig brist på sakkunskap hos kommittémajoriteten. Ifrågava­

rande läkare ha att ägna mycken tid åt undervisning och vetenskapligt

arbete. Ingen annan än överläkaren har möjlighet att efter samråd med sina

yngre kolleger bestämma under vilka omständigheter och i vilken utsträck­

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

87

ning dessa kunna och böra deltaga i den öppna vården — beträffande

honom själv måste befrielseklausulens tillämpande komma att bli den

undantagslösa regeln. Förbundet vill understryka att undervisning bedri-

ves vid ett stort antal sjukhus och att, med hänsyn till önskvärdheten av

vidgade efterutbildningsmöjligheter och regelbundet återkommande fort-

bildningsmoment samt ett stigande antal läkare ytterligare sjukhus torde

böra indragas i denna ytterst väsentliga verksamhet.

Också medicinska fakulteten i Lund anser, att undantag från bestäm­

melsen måste kunna medgivas för överläkare vid undervisningssjukhus. En

sådan läkare kan och bör ha öppen mottagning endast av kvantitativt

ringa omfattning. Dels har han förutom sin ordinarie arbetsbörda i den

slutna vården såväl forsknings- som undervisningsskyldighet, dels är

många av de fall som uppsöker honom eller remitteras till honom i hans

egenskap av medicinsk auktoritet svårbedömbara och tidskrävande. —

Med liknande motivering uttalar medicinska fakulteten i Göteborg att

bestämmelsen om överläkares tjänstgöringsskyldighet i öppen vård över

huvud ej bör gälla akademiska lärare.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att även andra till

sjukhusen knutna läkare än överläkare skall tjänstgöra

i den öppna vården »i den omfattning deras verksamhet vid sjukhuset i

övrigt medgiver» diskuteras i ett flertal yttranden.

Svenska landstingsförbundet påpekar sålunda att det torde ankomma på

vederbörande överläkare att tillse, att endast kvalificerade läkare medverkar

i den öppna vården — denna bör nämligen ha karaktär av specialistvård.

Medicinalstyrelsen är av samma uppfattning och föreslår att ifrågavarande

bestämmelse ges följande avfattning: »Underläkare och extra läkare äro i

den omfattning som överläkaren finner deras kompetens och arbetsuppgifter

medgiva, pliktiga tjänstgöra i den öppna sjukvård som bedrives vid sjuk­

huset». Styrelsen framhåller vidare, att de underläkare som deltager i öppen

vård i princip bör vara behöriga till tjänst som överläkare inom vederböran-

des specialitet.

I sak liknande uttalanden föreligger från svenska lasarettsläkarföreningen,

medicinska fakulteten i Lund, kommittén för översyn av hälso- och sjuk­

vården i riket och svenska läkaresällskapet; nyssnämnda kommitté anser

det önskvärt att det i lagen utsäges, att skyldigheten för underläkare och

extra läkare att medverka i den öppna vården inträder i de fall och skall ha

den omfattning som vederbörande överordnade läkare i samråd med huvud­

mannen bestämmer.

*

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anmärker mot att kommit­

tén icke ansett sig höra ålägga överläkaren ansvaret för den öppna vård som

bedrives av honom underställd läkarpersonal. Utskottet fortsätter.

Då underläkare ofta sakna specialistkompetens i egentlig mening uppstår

till följd härav ett för den vårdsökande allmänheten mindre tillfredsstäl­

lande förhållande i det att kompetent läkare icke ansvarar för meddelad vård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

88

Den öppna vården får härigenom en i allmänhetens ögon sämre ställning

än den slutna vård, för vilken överläkaren är ansvarig. I anledning härav

föreslår förvaltningsutskottet att den överläkare, som leder underordnad

läkare i dennes tjänstgöring i den öppna vården, även förpliktas ansvara

för den vård, som meddelas i de fall han konsulterats av underordnad

läkare.

Svenska provinsialläkarföreningen anför.

Bestämmelsen om att underläkare och extra läkare äro pliktiga att tjänst­

göra i den öppna vården vid sjukhusen svär alldeles bestämt emot kommit­

téns uttalande, att denna öppna vård ej skall vara allmänläkarvård utan

specialistvård. I hur stor utsträckning äro underläkarna och extra läkarna

specialister? Provinsialläkarföreningens styrelse skulle i motsats till kom­

mittén vilja yrka på en inskränkning i underläkarnas deltagande i den

öppna vården. Underläkare bör framförallt tillsättas för att sköta den

slutna vården, och det måste med kraft betonas, att nya underläkartjänster

skola inrättas, endast om det är nödvändigt för att tillgodose vården av de

inneliggande patienterna.

Kommitténs förslag att särskilda läkare skall kunna anställas

med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen tjänstgöra i öppen

vård tillstyrkes av bl. a. svenska landstingsförbundet. Däremot anser

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott att sådana läkare icke bör

anställas, i vart fall icke vid landsortssjukhusen. Utskottet anför att »sådan

arbetsordning kommer att medföra dubbelarbete, och risk föreligger, att

dessa läkare icke kan bibehålla sin specialistkompetens inom facket». Sve­

riges gngre läkares förening uttalar.

Från läkarförbundets sida har alltid krävts, att den som handhar patienter

i öppen vård under självständigt ansvar bör vara specialistkompetent. Det

kan icke vara lämpligt att låta en underläkare arbeta enbart i öppen vård.

Sådan tjänstgöring måste ur fortbildningssynpunkt vara av tvivelaktigt

värde. Den höga utbildningsstandarden på våra sjukhusläkare är för när­

varande en funktion av deras samordnade insats i öppen och sluten vård.

Kommittén gör sig till tolk för uppfattningen, att den öppna vård, som skall

bedrivas vid våra sjukhus, i huvudsak skall vara specialistvård, en synpunkt,

som alltid hävdats av läkarna. För att denna tanke skall kunna fullföljas

förutsättes dock, att man av de läkare, som äro verksamma i den öppna vår­

den, kräver specialistkompetens. Användande av icke specialister — uteslu­

tande anställda för öppen vård — kommer ofelbart att förvandla mottag­

ningarna till allmänläkarmottagningar.

I yttranden från svenska stadsförbundet, Stockholms stads lönenämnd

och Göteborgs stadsfullmäktige framhålles, att den öppna sjukvården vid

Stockholmssjukhusen, liksom vid Göteborgs sjukhus, har en annan organi­

sation än vid landets övriga sjukhus, och man anser att det i lagförslaget

icke tagits tillräcklig hänsyn härtill.

De uttalanden och förslag som gjorts av kommittén i fråga om de i den

öppna vården verksamma läkarnas ersättning för

denna verksamhet och därmed sammanhängande frå-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 är 1959

89

g o r beröres av ett flertal remissinstanser. Kommitténs förslag godtages i

huvudsak av bl. a. medicinalstyrelsen och kommittén för översyn av hälso-

och sjukvården i riket. Erinringar eller anmärkningar framföres dock såväl

av dessa instanser som av bl. a. kanslern för rikets universitet, Stockholms

och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Stockholm

och Göteborg, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre läkares förening och

svenska las ar ett släkarf öreningen.

Medicinalstyrelsen betonar, att de föreslagna bestämmelserna icke är av­

sedda att eller bör åstadkomma någon förändring i de i den öppna vården

verksamma läkarnas ekonomiska förhållanden. Det finns starka skäl att

förutsätta, att arbetet inom den öppna vården kommer att i samma utsträck­

ning som hittills drivas i överläkarens respektive biträdande överläkarens

regi och honoreras genom taxeinkomst från mottagningen.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket gör liknande utta­

lande.

I yttranden från kanslern för rikets universitet, Sveriges läkarförbund

och Sveriges yngre läkares förening framhålles, att ett genomförande av

kommitténs förslag skulle komma att medföra att de till sjukhusen knutna

läkarna skulle ställa krav på reglerad arbetstid. På denna grund anser

kanslern för rikets universitet att ett omedelbart genomförande av förslaget

i denna del icke är möjligt.

Sveriges läkarförbund anser, att om de föreslagna bestämmelserna lägges

till grund för lagstiftning, så måste det för alla tjänstemän gällande arhets-

tidsbegreppet automatiskt komma till beaktande, varigenom även övertids­

begreppet blir aktuellt. Förbundet yttrar vidare.

Hittills har inom läkarnas verksamhetsområde så icke varit fallet, vilket

har medfört stor smidighet och möjliggjort en den tillgängliga arbetskraf­

tens tänjbarhet, som saknat motstycke på de flesta andra arbetsfält. Värdet

härav behöver icke belysas. Det är emellertid uppenbart att efter införandet

av en reform, vilken berövar dem deras särställning som i viss utsträckning

fria yrkesmän, kunna krav på fortsatta, ur denna ställning härflytande åta­

ganden i form av obegränsad arbetstid icke upprätthållas.

Läkarförbundet vill betona, att förbundet icke önskar en för läkarna ge­

nomförd arbetstidsreglering. Men skulle förbundets medlemmar anse sig böra

fordra att mot begränsade rättigheter skola ställas i motsvarande grad av­

vägda skyldigheter, kan förbundet icke nu se någon möjlighet att avböja

och det torde för huvudmännen bli lika svårt att intaga en annan ståndpunkt.

I så fall bli följderna allvarliga.

Förbundet tillägger att därigenom skulle först och främst sjukvården bli

lidande, då den vårdsökande icke skulle kunna räkna med att få träffa »sin

doktor», utan en okänd »jourhavande tjänsteman» skulle bli inkopplad på

fallet.

Liknande uttalande göres av Sveriges yngre läkares förening.

I yttranden från bl. a. kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

90

riket, Stockholms och Örebro läns landstings förvaltningsutskott och svenska

lasarettsläkarföreningen in. fl. diskuteras frågan hur läkare, som icke är

överläkare men likväl tjänstgör inom den öppna vården, skall ersättas för

sitt arbete.

Svenska lasarettsläkarf öreningen och Örebro läns landstings förvaltnings­

utskott anser, att denna fråga är oklart besvarad i betänkandet. Lasaretts-

läkarföreningen anför.

Måhända har kommittén överhuvudtaget icke bildat sig någon åsikt i

ämnet utan ansett att frågan bör överlämnas till huvudmännens fria bedö­

mande (efter förhandlingar). Så mycket torde emellertid vara klart, att lag­

förslaget öppnar möjlighet för huvudmännen att införa totallön, omfattande

jämväl arbetet i den öppna vården. Enligt lasarettsläkarföreningens mening

kan det emellertid icke vara riktigt att vid eventuell lagstiftning lämna denna

för sjukvården ytterst betydelsefulla fråga oreglerad. Skulle detta vara för­

slagets innebörd, måste alltså frågan ytterligare utredas.

I de övriga yttrandena anföres, att ifrågavarande läkare bör beredas er­

sättning efter samma principer som avses gälla för överläkare och sjuk-

stuguläkare. Sålunda anför förvaltningsutskottet i Stockholms läns landsting

efter att ha redogjort för förslagets bestämmelser.

Den i och för sig naturliga sporre till ökad arbetsinsats, som ligger i möjlig­

heten att åtnjuta ersättning för utförd arbetsprestation har härigenom för­

svunnit för de underordnade läkarnas del. Med hänsyn till den öppna vår­

dens nuvarande, och såvitt man kan bedöma, så småningom ökande omfatt­

ning, anser utskottet att det för de vårdsökandes vidkommande är angelä­

get att de underordnade läkarna för sin tjänst i den öppna vården bereds

någon form av prestationsersättning.

Den föreslagna bestämmelsen, att överläkare och sjukstuguläkare skall

vara pliktiga att, om sjukvårdsstyrelse så påfordrar, vid begäran om gott-

görelse icke överstiga viss taxa godkännes principiellt av bl. a. medicinal­

styrelsen och kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Där­

emot framföres anmärkningar av bl. a. Sveriges läkarförbund.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller.

Där läkare i öppen vård uppbär ersättning från patienter och sålunda

en tredje parts intressen kommer att bli berörda, föreligger ett behov att

lagfästa själva principen om taxebundenhet, så mycket mer som vården

lämnas med hjälp av resurser för vilka det allmänna har avsevärda netto­

kostnader; eftersom det föreligger ett samband mellan taxa och återbäring,

i den mån sådan förekommer, måste även återbäringen i sammanhanget

kunna bestämmas. Det är så mycket större anledning att understryka dessa

synpunkter, eftersom den här ifrågavarande lagändringen som sagt icke —

på det sätt man i läkarkretsar befarat — skulle tillkomma med det syftet att

möjliggöra en avveckling av de prestations- och perstyckersättningssystem,

som förekommer särskilt på landstingens sjukhus.

Medicinalstyrelsen anför, att bestämmelserna om taxebundenhet närmast

tar sikte på en ordning som innebär, att den öppna vården utackorderas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

91

överläkaren respektive sjukstuguläkaren att drivas i dessa läkares egen regi.

Denna ordning förutsättes bli den vanligen förekommande. Däremot synes

bestämmelserna icke helt tillämpliga för de fall, att mottagningen drives i

huvudmannens egen regi; någon skyldighet för läkaren att i sådant fall följa

viss minimitaxa torde enligt styrelsens mening ej kunna ifrågakomma. Läka­

rens skyldighet i nu angivet avseende bör därför begränsas till det fall, att

mottagningen drives i läkarens egen regi.

Sveriges läkarförbund framhåller beträffande taxebundenheten att för­

bundet fortfarande har den inställningen att denna icke behöver bibehållas

som ett skydd för den vårdsökande allmänheten. Förbundet erinrar därvid

bl. a. om att den nu föreliggande taxebundenheten i den öppna vården är

en produkt av en förhandlingsöverenskommelse och förbundet anser lag­

bestämmelser om taxebundenhet obehövliga.

Såväl Sveriges läkarförbund som Sveriges yngre läkares förening vänder

sig mot den föreslagna bestämmelsen att i öppen vård tjänstgörande läkare

skall, om sjukvårdsstyrelsen så påfordrar, betala ersättning för de honom

av huvudmannen till förfogande ställda nyttigheterna. Sveriges yngre läkares

förening yttrar sålunda, med instämmande av Sveriges läkarförbund.

Kommitténs inställning, att läkarna skola åläggas skyldighet att deltaga

i av huvudmannen anordnad öppen vård och dessutom betala ersättning till

huvudmannen för tillhandahållna nyttigheter i denna vård, är orimlig. Lä­

karna skulle i lag åläggas skyldighet att betala ersättning för de arbetsupp­

gifter de enligt samma lag äro pliktiga påtaga sig. En {röst kan måhända

vara, att huvudmannen enligt kommitténs uppfattning aldrig lär komma

att kräva 100 % ersättning för dessa nyttigheter.

Förslaget att medicinalstyrelsen, då överenskommelse icke kan träffas om

taxa eller i öppen vård verksam läkares ersättning för begagnande av de

honom av huvudmannen till förfogande ställda nyttigheterna, skall ha be­

fogenhet att fastställa sådan taxa och ersättning kritiseras i olika avseenden

av medicinalstyrelsen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket, svenska stadsförbundet, stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg,

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening in. fl.

Medicinalstyrelsen anför.

Frånsett att det får anses mindre tillfredsställande, att den statliga myn­

digheten inkopplas först vid en tidpunkt, då eventuella möjligheter att un­

danröja orsakerna till bristande samförstånd och paverka förhandlings­

resultatet redan kunna ha försuttits eller avsevärt försämrats, vill styrel­

sen i detta hänseende framhålla, att numera den allmänna sjukförsäkringen

har det största intresset att bevaka vid taxesättningen. Med hänsyn härtill

tala vägande skäl för att taxe- och ersättningsfrågorna underställas Kungl.

Maj :t i socialdepartementet. Det kan enligt styrelsens mening härvid starkt

ifrågasättas, huruvida icke taxe- och ersättningsfrågorna regelmässigt höra

underställas Kungl. Maj :ts prövning, sålunda även för det fall, att enighet

uppnåtts mellan parterna. Därest ett dylikt obligatoriskt underställande an­

ses höra genomföras, lorde Kungl. Maj:t höra äga ulse eu representant att

föra sjukförsäkringens talan vid förhandlingarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

93

gripa i dylika situationer. Tveksamheten har haft sin grund i den principiella

uppfattningen, att man ej med tvångsmedel vill ingripa mot arbetsmarkna­

dens parter i deras fria förhandlande. Från olika håll har man framfört

krav på att speciallagstiftning, som berör arbetsmarknadsparters fria för­

handlingsrätt och fackliga agerande icke får skapas, såvida ej reglerna får

generell karaktär. Här söker man skapa en väg för ingripande i förutsedda

fackliga tvister, en väg, som från arbetstagarpartens sida redan från början

måste mötas med allra största misstroende och där envar, som äger någon

kännedom om relationerna mellan de föreslagna agerande myndigheterna

å ena sidan och arbetstagarparten å den andra, måste förstå och instämma i

betänkligheterna. Ett avgörande av här berörda frågor efter de riktlinjer,

som av kommittén föreslagits, har betydelse icke blott för läkarna utan

på grund av sin prejudicerande betydelse för samtliga på arbetsmarkna­

den uppträdande fackliga organisationer. Det finns ingen som helst anled­

ning att införa särbestämmelser för läkarnas fackliga handlande. Sylf mot­

sätter sig bestämt en sådan utveckling.

Sveriges läkarförbund framför liknande synpunkter.

Kommitténs uttalande, att formerna för den öppna sjuk­

vårdens bedrivande icke kräver närmare rättslig reglering, biträ­

des av bl. a. svenska landstingsförbundet, som yttrar att det synes klokt att

icke i lagen ge några särskilda bestämmelser härutinnan med hänsyn bland

annat till de skillnader, som föreligger mellan exempelvis storstädernas och

landstingens sjukhus.

Däremot kritiserar svenska lasarettsläkarföreningen kommitténs nyss­

nämnda uttalande och anför, att om statsmakterna bestämmer sig för att

ålägga landstingen skyldighet att sörja för både öppen och sluten vård, är

det svårt att upptäcka något skäl varför icke den ena formen lika väl som

den andra skulle kräva författningsmässig reglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1959

Departementschefen

Vid våra sjukhus har sedan länge även vårdsökande, som icke varit i

behov av intagning på sjukhuset, kunnat erhålla vård. Denna s. k. öppna

vård bedrivs på sjukhusen i allmänhet helt i sjukhusläkarnas egen regi vid

överläkarmottagningar, jourmottagningar av olycksfall och andra trängande

fall utan behov av intagning samt eftervårdsmottagningar för kontroll och

efterbehandling av utskrivna patienter. Sjukhusens lokaler, utrustning och

personal står till förfogande även för denna vård men det förutsätts i den

gällande sjukhuslagen att landstingen skall kunna uttaga ersättning här­

för av läkarna.

Trots att någon skyldighet f. n. inte föreligger, vare sig för landstingen

att tillhandahålla nämnda nyttigheter eller för sjukhusläkarna att med­

dela öppen vård på sjukhusen, har denna fått stor omfattning och blivit

av utomordentlig betydelse. Det är av vitalt intresse för de vårdsökande

att på detta sätt utan att behöva intagas på sjukhus kunna komma i åt­

njutande av den kvalificerade vård som kan beredas där, men det är också

94

väsentligt för landstingen att härigenom kunna reducera platsbehovet inom

den mera kostnadskrävande slutna vården. Den öppna vården vid sjuk­

husen kan helt enkelt inte undvaras.

I praktiken måste det sålunda allt framgent vara en väsentlig uppgitt

för huvudmännen vid anordnande av sjukhus och planerande av verksam­

heten vid dessa att tillgodose även den öppna vårdens behov i fråga om

lokaler, utrustning och personal. Den omständigheten att huvudmännen

vid den öppna vården inte som vid den slutna tillhandahåller kost och

nattlogi bör rimligtvis inte medföra någon principiell skillnad mellan de

båda vårdformerna när det gäller huvudmännens ansvar. Sett ur formell

synvinkel är det också otänkbart att helt förbigå den öppna vården vid

fastställandet av huvudmännens vårdskyldighet i en ny sjuk­

huslag. Huvudmännens kostnader för denna vård är f. n. absolut sett myc­

ket stora;' en väsentlig del av landstingsmedlen förbrukas för detta ända­

mål. Under sådana förhållanden är det av vikt att i lagen fastslå lands­

tingens ansvar för den öppna vården så att denna härutinnan blir likställd

med den slutna vården.

Jag delar därför sjukhuslagstiftningskommitténs av de flesta remiss­

instanserna stödda uppfattning, att huvudmännen i sjukhuslagen bör åläg­

gas skyldighet att vid sjukhus bereda sjukvård även åt vårdsökande som

icke är i behov av intagning på sjukhuset. Skyldigheten bör omfatta samma

kategorier som den slutna vården, dvs. dem som är bosatta inom sjuk­

vårdsområdet eller som eljest vistas där och är i behov av omedelbar vård.

Någon anledning att — såsom några remissinstanser förordat — avvakta

resultatet av pågående utredningar på området, innan skyldigheten ifråga

lagfästes, kan jag inte finna föreligga. Dessa utredningar kan självfallet

inte leda till någon ändring i huvudmännens principiella ansvar i fråga

om den öppna vården vid sjukhusen. Som jag tidigare framhållit, har

också den kommitté, som är sysselsatt med berörda utredningar, själv

uttalat sin stora tillfredsställelse med den föreslagna regleringen i denna

del och därjämte förklarat att bestämmelserna utformats i samråd med

kommittén.

Uppenbarligen kan inte heller själva lagfästandet av huvudmännens an­

svar för den öppna vården få till följd en sådan ansvällning av denna vård

och desorganisering av den öppna vården utanför sjukhusen, som påståtts

i en reservation till kommitténs förslag och befarats av en del remiss­

instanser. Tvärtom är det tänkbart, att ansvarets fastställande i lag med

erforderliga begränsningar kommer att innebära ett stöd när det gäller

att avvisa vårdsökande, som kan erhålla vård utanför sjukhuset. Redan nu

har nämligen omfattningen av sjukhusens öppna vård

enligt vad som omvittnats i flera remissyttranden på sina håll blivit all­

deles för stor. Det är väsentligt, att man försöker koncentrera vården på

sjukhusen till specialistvård, alltså den vård som sjukhusens dyrbara ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

95

rustning och specialutbildade läkare är avsedd att tillgodose. Den öppna

vården på sjukhusen får inte heller inkräkta på den slutna vården, som

är och bör förbli sjukhusens primära uppgift att ombesörja. Emellertid

är det ofrånkomligt, att man vid begränsningen av sjukhusens öppna vård

också beaktar de andra vårdmöjligheter som står de vårdsökande till buds.

För att en riktig avvägning av de olika vårdmöjligheterna skall kunna

åstadkommas, är det pa längre sikt nödvändigt att förstärka resurserna

för den öppna vården utanför sjukhusen, framför allt genom att denna

vårdform tillföres flera läkare.

Som framgår av det anförda och av vad kommittén i övrigt framhållit, är

det i tre hänseenden, som den öppna vården vid sjukhusen bör begränsas.

För det första torde vissa sjukhus, t. ex. förlossningshem, över huvud taget

inte lämpa sig för öppen vård. Vidare bör målet vara att vården som regel

inskränkes till sådan specialistvård som med hänsyn till sjukhusets karaktär

samt utrustning och tillgång till specialutbildade läkare lämpligen kan med­

delas på sjukhuset. Slutligen måste en kvantitativ begränsning av vården

göras med beaktande framför allt av vad den slutna vården på sjukhuset

kräver och vilka möjligheter som står den vårdsökande till buds utanför

sjukhuset. I enlighet härmed torde huvudmännens ifrågavarande vårdskyl­

dighet böra i lagen anges sålunda: Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för

ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vårdsökande, som icke är i behov

av intagning på sjukhuset (öppen vård). Öppen vård skall företrädesvis avse

sådan vård, som icke lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset,

och må bedrivas allenast i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna

vården och övriga omständigheter bedömes skälig.

Den bedömning som enligt nyssnämnda bestämmelser skall göras be­

träffande sjukhusets lämplighet för öppen vård och den skäliga omfatt­

ningen av denna vård måste företagas av huvudmannen i samband med

dimensioneringen av sjukhusets materiella och personella resurser. När det

gäller att i det enskilda fallet avgöra huruvida patienten skall beredas vård

på sjukhuset eller icke, måste det dock självfallet ankomma på den an­

svarige läkaren att göra bedömningen. Något annat har givetvis kommittén

inte heller avsett.

Om man sålunda fastslår att huvudmännen skall ha ansvaret för den

öppna vården på sjukhusen, är det också självklart att det för denna vård

likaväl som för den slutna måste finnas läkare och annan personal med

skyldighet att deltaga i vården. Det kan inte vara rimligt, att huvudmän­

nen skulle svara för de mycket betydande kostnader som krävs för lokaler

och utrustning samt tillhandahållande av sjuksköterskor och annan biträ-

despersonal för att sedan överlämna åt en läkare att utöva vården som sin

privata rörelse med rätt för honom att upphöra därmed när han så finner

för gott. Över huvud taget bör den nuvarande onaturliga splittringen i

läkarnas ställning i den slutna och öppna vården på sjukhusen

Kungl. Maj:Is proposition nr 19 år 1959

föranleda någon jämkning i huvudmännens skyldighet att bereda öppen

vård.

Som jag nyss antydde, torde läkarnas intresse för att arbeta i

den öppna vården på sjukhusen till stor del vara beroende av den g o 11-

görelse de kan påräkna härför. Huruvida denna skall lämnas av huvud­

mannen eller direkt av patienten och efter vilka normer gottgörelsen skall

utgå synes böra bestämmas vid förhandlingar mellan huvudmännen och

läkarna. Olika nu förekommande ersättningsformer kan sålunda enligt

avtal bli tillämpliga även i den nya ordningen. Det synes höra eftersträvas

att samma normer blir tillämpliga för ersättningen till läkare, vilkas del­

tagande i den öppna vården ingår i tjänsten, och de läkare som utan

tjänsteåliggande medverkar i denna vård. Stannar man för prestations­

ersättning, som lämnas av patienten, kan taxa härför överenskommas och

hänsyn därvid tagas till de av huvudmannen tillhandahållna nyttigheterna

såsom personal, lokaler och utrustning. Något oavvisligt behov att i sjuk­

huslagen intaga regler om fastställande av sådan taxa anser jag inte före­

ligga. Från principiella synpunkter delar jag den av vissa läkarorganisa-

tioner i remissvaren framförda meningen, att man inte skall lagstifta om

de frågor, som bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknads-

parterna. Jag kan därför inte förorda en reglering på denna punkt i en­

lighet med kommitténs förslag. Däremot torde i lagen böra utsägas, att

läkare efter överenskommelse med huvudmannen äger uttaga ersättning

för öppen vård på sjukhuset direkt av patienten.

Beträffande formerna för den öppna vården synes mig

lagfästandet av huvudmannens ansvar i och för sig inte behöva medföra

någon ändring i den ordning som tillämpas f. n. Liksom hittills bör så­

lunda överläkaren ha att leda underordnade läkare och fördela arbetet mel­

lan dem. Han har därvid att tillse, att läkarna får uppgifter som motsvarar

deras kompetens, och han kan i särskilda fall för viss tid befria läkare från

deltagande i den öppna vården, om denna ändock blir tillgodosedd. De

svårigheter, som nu föreligger att begränsa den öppna vården, torde kunna

bemästras med samma medel som hittills. Den nya lagstiftningen kan icke

i och för sig anses medföra några nya problem härvidlag. Vilka medel

som skall komma till användning torde få bestämmas av den ansvarige

läkaren. Han har att på sitt ämbetsansvar verka för att öppen vård till-

handahålles på sjukhuset eller avdelningen i avsedd omfattning.

Vad jag anfört i det föregående har närmast avsett landstingssjukhusen.

I storstäderna finns redan nu mottagningar på sjukhus för öppen

vård, som drivs i huvudmännens regi, de s. k. poliklinikerna, överläkarna

på sjukhusen deltager som regel ej i arbetet med denna öppna vård men

däremot underläkarna. Vidare är i viss utsträckning särskilda läkare an­

ställda på poliklinikerna. Staden uppbär avgift från patienten och svarar

7—Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

97

98

för alla kostnader, även ersättningen till läkarna. Enligt min mening bör

sjukhuslagen utformas så att denna ordning kan bibehållas. I detta syfte

bör i lagen stadgas att vid sjukhus eller i anslutning till sjukhus får inrättas

särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård. Möjlighet bör finnas att

tillämpa denna bestämmelse även på annat håll än i storstäderna, men detta

torde under nuvarande förhållanden böra ske endast undantagsvis. En

restriktiv tillämpning torde vara säkerställd genom att medicinalstyrelsens

tillstånd liksom hittils skall krävas för inrättande av läkartjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

V. Sjukvårdsanstalter som bör omfattas av lagstiftningen

Gällande bestämmelser

Med sjukhus förstås enligt 2 § gällande sjukhuslag sjukvårdsanstalt, som

drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårds-

anstalt eller lyder under militär myndighet. Härifrån göres dock ett undan­

tag, nämligen för sådan tillfällig sjukvårdslokal som avses i epidemilagen.

I samma paragraf stadgas vidare, att sjukhus skall anses vara drivet av

landsting eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller samman­

slutning, vari landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel

i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

Beträffande uttrycket »driva» sjukhus må framhållas att då flera lands­

ting gemensamt belägger en anstalt, detta numera oftast torde ske i den

formen att ett av landstingen står som ägare av anstalten och omhänderhar

dess drift, medan den eller de övriga intressenterna får disponera ett antal

platser mot erläggande av viss ersättning.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén redogör för hur i praktiken den legala definitionen

av uttrycket »driva» sjukhus kommit att åsidosättas och anför.

Med den legala definitionen av begreppet »driva» torde främst ha avsetts

att förhindra, att ett landsting sätter sjukhuslagen ur spel genom att låta

sjukhus drivas i enskild regi med landstingsbidrag. För detta syfte är be­

stämmelsen dock av ringa värde. Det möter nämligen, såsom erfarenheten

visat, inga större svårigheter att konstruera landstingets ekonomiska stöd

på sådant sätt, att ett sistahandsansvar till viss kvotdel juridiskt sett icke

föreligger. Olika tolkningar av gällande bestämmelsers innebörd är i prak­

tiken icke heller ovanliga.

Kommittén finner sålunda att definitionen är föga tillfredsställande:

å ena sidan leder den för långt, å andra sidan räcker den ej till för att

täcka alla de fall som lagstiftaren torde ha åsyftat. Med hänsvn härtill anser

kommittén, att den konstlade definitionen bör övergivas och en återgång

ske till den innebörd som ordet driva har i vanligt språkbruk. Detta inne­

bär som regel, att en anstalt drives av den som handhar den omedelbara

99

förvaltningen och som gentemot tredje man svarar för sjukhuset i juridisk

mening. En stiftelse kan sålunda driva ett sjukhus, även om det till större

eller mindre del sker med bidrag av landsting. Gentemot tredje man är det

likväl endast stiftelsen som svarar för sjukhusets gäld och övriga förplik­

telser. Detta torde också motsvara vad som i vår förvaltning vanligen be­

tecknas med ordet huvudman. Uppgivandet av den nuvarande definitionen

kommer enligt kommittén att bidraga till att vinna en önskvärd samstäm­

mighet mellan lagstiftning och praxis.

Emellertid bör icke en huvudman kunna alldeles efter eget gottfinnande

frigöra sig från sjukhuslagens föreskrifter genom att ekonomiskt under­

stödja enskilda sjukhusägare i stället för att driva egna sjukhus. I och för

sig är det icke och bör det självfallet ej heller vara otillåtet för landsting

att understödja enskilda sjukhus. Men i den mån så sker på ett sätt eller

i en omfattning som medför olägenhet ur allmän synpunkt bör enligt

kommittén möjlighet finnas att förklara landsting vara huvudman för ett

sjukhus. En förutsättning bör dock vara att landstingets understöd är av

sådan storlek, att landstinget väsentligen svarar för driftkostnaden. Ett

stadgande av denna innebörd anser kommittén böra inflyta i lagen. Befo­

genheten att meddela förklaring om huvudmannaskapet bör endast till­

komma Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang påpekar kommittén en annan brist i nuvarande

lagstiftning, nämligen att det saknas form för ett officiellt konstaterande av

huruvida ett sjukhus är underkastat sjukhuslagen eller icke. Denna brist

bör enligt kommittén avhjälpas genom att det uppdrages åt medicinalsty­

relsen att föra ett sjukhus register, upptagande samtliga sjukhus

som avses i sjukhuslagen, och att huvudmännen ålägges att till medicinal­

styrelsen göra anmälan om ibruktagande och nedläggande av sjukhus

oavsett om detta hänför sig till uppförande av nybyggnad eller ändrad dis­

position av en äldre byggnad eller endast till förändringar i huvudmanna­

skapet. Bestämmelserna om sjukhusregister föreslår kommittén skola in­

tagas i sjukhusstadgan.

Vad angår anstalter som bör undantagas från sjukhus­

lagens reglering uttalar kommittén, alt för närvarande tre grupper av an­

stalter är undantagna. En av dessa utgöres av de s. k. tillfälliga sjukvårds-

lokalerna, som enligt epidemilagen skall finnas i reserv för den händelse

de ordinarie platserna på epidemivårdanstalter skulle visa sig otillräckliga.

Med hänsyn till sin provisoriska karaktär har dessa lokaler över huvud

icke ansetts böra regleras och så bör enligt kommittén ej heller ske i fort­

sättningen. Den andra gruppen som undantagits består av anstalter vilka

lyder under militär myndighet. Detta undantag erfordras icke vidare, då

anstalter av detta slag icke kommer att falla under sjukhuslagen i och

med att den hittillsvarande definitionen av ordet »driva» slopas. Det tredje

och viktigare undantaget gäller anstalter som är anordnade vid fattig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

103

sen om sitt yttrande över åldringsvårdsutredningens betänkande, vari

styrelsen anförde följande.

Enligt socialstyrelsens erfarenhet, vitsordad av olika specialister som

ägnar sjukdomar hos åldringar särskild uppmärksamhet, är gamla sjuka

personer i långt högre grad än man föreställer sig mottagliga för behand­

ling och vård. Socialstyrelsen finner det därför särskilt angeläget, att förut­

sättningar verkligen skapas för att i tid bereda sjuka åldringar en effektiv

behandling. Åldringar med sjukdomssymtom bör ges samma möjlighet att

få sina krämpor diagnostiserade och behandlade på sjukhus som andra

människor. Många av deras sjukdomar kan numera enligt all erfarenhet

också behandlas på ett långt effektivare sätt än tidigare, och vetenskaplig

forskning och läkarnas praktik för utvecklingen snabbt framåt.

Styrelsen kan därför icke finna det tillfredsställande att åldringsvårds-

utredningen räknar med att ålderdomshemmen i fortsättningen skall bereda

vård för ett stort antal sjuka åldringar och att verksamheten i framtiden

i än högre grad av utredningen väntas få sjukvårdskaraktär. Enligt styrel­

sens uppfattning bör det icke ankomma på de socialvårdande kommunala

myndigheterna att bereda vård för akut sjuka åldringar, svårskötta lång­

varigt sjuka eller definitivt sängliggande personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att såvitt länsstyrelsen kan

bedöma, måste sjuka åldringar under en lång tid framåt omhändertagas

på ålderdomshemmen, intill dess förbättringar av sjukvårds- och sjukhus­

organisationen i erforderlig omfattning vidtagits. Länsstyrelsen fortsätter.

Med den föreslagna utbyggnaden av vår öppna åldringsvård kan tillika

förutsättas, att de åldringar, som i framtiden kommer att intagas på ålder­

domshemmen, är särskilt skröpliga. Det torde icke vara lätt att på ett till­

fredsställande sätt avgöra vad som är att hänföra till »god hemsjukvård» och

sjukhusmässig kronikervård. Att under sådana förhållanden nu låta de

regler, som eljest är givna för sjukvårdsanstalter, bli tillämpliga på nuva­

rande sjukavdelningar av ålderdomshem eller på liknande fribelägna anstal­

ter, kan därför enligt länsstyrelsens uppfattning icke vara riktigt. Enligt

länsstyrelsens och socialvårdskonsulentens i länet på egna erfarenheter

grundade uppfattning har den i länet rådande anordningen med särskilda

sjukavdelningar vid ålderdomshemmen fungerat tillfredsställande samt varit

av stort värde, då det gällt att överflytta sådana åldringar, som ansetts vara

i behov av mera kvalificerad vård än den, som kunnat beredas dem å

ålderdomshemmets s. k. »friskavdelning». Länsstyrelsen kan sålunda icke

biträda kommitténs förslag att ålderdomshemmens sjukvårdsanstalter för

närvarande inordnas under sjukhuslagen. I syfte att skapa fullgoda garan­

tier för att dessa anstalter kommer att lämna en medicinskt tillfredsställande

vård torde emellertid kunna övervägas, om icke anstalterna skall ställas

jämväl under medicinalstyrelsens allmänna tillsyn och sålunda bli föremål

för inspektion i den ordning, som gäller för i sjukhuslagen avsedda anstalter.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anser, att vissa primär­

kommunal» sjukvårdsanstalter bör kunna drivas utanför sjukhuslagstift­

ningens ram. Härför talar den omständigheten, att landstingen bl. a. med

hänsyn till byggnadsrestriktionerna icke inom överskådlig tid kommer att

105

fullmäktige redan år 1939. Ett förverkligande av detta beslut har emellertid

icke skett, och man uttalar, att ett genomförande härav också nu skulle

innebära utomordentliga svårigheter. Vårdresurserna är otillräckliga och en

klientelblandning är i dagens läge oundviklig. I fattigvårds- och drätselnämn­

dernas yttranden framhålles vidare, att ett överförande till sjukvårdsmyn­

digheten av socialvårdens sjukvårdsresurser skulle innebära ett sönder­

brytande av de försök med högkvalificerade funktionsenheter som prövats

av socialvården i Stockholm. Stadsfullmäktige framhåller, att endast genom

att sjukvårdsmyndigheten ges möjligheter till en kraftig och snabb utbygg­

nad av de sjukhusmässiga vårdresurserna, synes det akuta problemet om

kronikersjukvården i Stockholm kunna få en godtagbar lösning. Sjukhus­

lagen bör, anser stadsfullmäktige, utformas på sådant sätt att den lämnar

kommunerna större handlingsfrihet på detta speciella vårdområde än vad

som skulle bli fallet om kommitténs förslag genomfördes. Under alla för­

hållanden bör Stockholm beredas möjlighet att bestämma organisationen

av ifrågavarande verksamhet på grundval av sina speciella förhållanden,

eventuellt genom att specialbestämmelser utfärdas för Stockholm, i likhet

med vad som skett inom exempelvis fattigvården och barnavården.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg uttalar — liksom fattigvårdsstyrelsen i

samma stad -— att i sjukhuslagen bör icke inflyta någon tvingande regel,

som medför, att av fattigvårdsstyrelsen drivna, fristående sjukvårdsanstalter

skall överföras till sjukhusförvaltningen. I stället bör det stå kommunens

fullmäktige fritt att i denna fråga förordna så som det finnes lämpligt med

hänsyn till lokala förhållanden.

Kommitténs yttrande, att på ålderdomshem bör förekomma endast s. k.

»god hemsjukvård» göres till föremål för kritik eller erinringar av bl. a.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdssty­

relse, svenska landskommunernas förbund, fattigvårdsnämndcn i Stock­

holm, svenska socialvårdsförbundet och samarbetsdclcgationen för fattig-

vårdsstyrelserna i de sex landstingsfria städerna.

Sålunda anser t. ex. svenska socialvårdsförbundet, alt uttrycket icke är

lämpligt, då det kan ge anledning till olika tolkningar och lämnar rum för

tvistemål i vad avser den aktiva sjukvårdens roll i åldringsvården — förbun­

det avser härmed närmast den vård som meddelas av t. ex. provinsialläkare

och distriktssköterskor.

Flera remissinstanser, bl. a. fattigvårdsnämndcn i Stockholm och sam-

arbetsdelegationen för fattigvårdsstyrelserna i de sex landstingsfria städerna

anför, att gränsdragningen mellan de kroniskt sjuka, som enligt kommitténs

mening bör vårdas på landstingens anstalter, och sådana sjuka som icke be­

höver sådan vård och alltså bör omhändertagas av socialvården, ofta är svår

att göra. Sålunda framhåller fattigvårdsnämndcn i Stockholm, att sjukdoms­

tillstånden hos gamla människor enligt all erfarenhet växlar så snabbt, att

den sjuke ofta h ett socialvårdsfall på dagen och ett sjukhusfall på natten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

107

Departementschefen

Den nu gällande sjukhuslagen är inte tillämplig på alla sjukhus. Utanför

faller sålunda statliga sjukhus och av enskilda drivna anstalter. Oavsett

vem som svarar för anstalten i juridisk mening, anses den emellertid driven

av landsting eller kommun, om landstinget eller kommunen i sista hand

helt eller till viss kvotdel står för driftkostnaderna.

Såsom kommittén föreslagit bör även den nya lagen begränsas till

att i princip gälla för sjukhus som drivs av landsting

och kommun, varvid den skall anses driva sjukhuset som från

juridisk synpunkt svarar för detsamma. Förutnämnda legala definition

överges därmed. I stället bör — likaledes i enlighet med kommitténs förslag

■—■ Kungl. Maj :t få befogenhet att förklara landsting vara huvudman för

sjukhus, vars driftkostnader till väsentlig del bestrids av landstinget. De

sjukhus på vilka sjukhuslagen skall tillämpas bör upptas i ett av medici­

nalstyrelsen fört register.

Hittills har tre undantag gällt från den huvudregel jag förut nämnt.

Såsom sjukhus räknas enligt gällande sjukhuslag inte tillfällig sjukvårds-

lokal som avses i epidemilagen och inte heller sjukvårdsanstalt, som är

»anordnad vid fattigvårdsanstalt» eller som lyder under militär myndighet.

Av dessa tre undantag torde endast det första böra bibehållas i den nya

lagen. Jag är sålunda ense med kommittén om att de tillfälliga epidemi-

sjulcvårdslokalerna inte bör regleras i sjukhuslagen med hänsyn till deras

provisoriska karaktär. Med den föreslagna utformningen av huvudregeln

bortfaller vidare behovet av undantag för anstalter under militär myndig­

het. Kommitténs inställning att sju k vårdsanstalterna inom

socialvården inte bör ges någon legal särställning i förhållande

till andra kommunala sjukvårdsinrättningar har framkallat kritik från

åtskilliga remissinstanser, vilket föranleder mig att något närmare gå in på

de hätmed sammanhängande problemen.

På grund av platsbristen på sjukhusen för kroniskt sjuka och sinnes­

sjuka bär sådana vårdbehövande åldringar i viss utsträckning måst om­

händertagas av socialvården. De placeras därvid i allmänhet på sär­

skilda avdelningar i ålderdomshem, men socialvården har också för detta

klientel, ehuru i mindre omfattning, fribelägna sjukvårdsanstalter, till

en del helt fristående från ålderdomshem men eljest utgörande avdel­

ning av sådant hem. Enligt min mening kan det icke råda någon tve­

kan om det principiellt riktiga i kommitténs uppfattning, att sjukhus­

mässig vård skall ombesörjas av sjukvårdsmyndigheterna och icke av

socialvårdsmyndigheterna. Detta underströks även i propositionen nr 38/1957

angående vissa frågor rörande åldringsvården, och socialstyrelsen har i

sitt remissyttrande kraftigt betonat denna synpunkt. I enlighet med denna

princip sker också på sjukvårdens område en omfattande utbyggnad

108

av såväl kronikervården som mentalsjukvården, varigenom belastningen

på socialvården bör kunna minska.

Remisskritiken riktar sig inte heller så mycket mot själva principen för

uppdelningen av vårdklientelet som fastmera mot den slutsats vartill kom­

mittén från sin principiella utgångspunkt kommit, nämligen att de fri­

belägna sjukvårdsanstalterna inom socialvården bör övertagas och drivas

av vederbörande sjukhushuvudman samt att sjukvårdsavdelningarna på

ålderdomshemmen i princip bör begränsas till att lämna endast god hem­

sjukvård. Kritiken går ut på att man härigenom berövar socialvården möj­

lighet att tillgodose behovet av kvalificerad vård av åldringar, ett behov

som man menar öka i takt med utbyggnaden av den öppna åldringsvården,

eftersom de som måste mottagas på ålderdomshemmen efterhand blir långt

mer vårdbehövande än tidigare. Vidare pekar man i dessa remissyttranden

på svårigheten att göra någon klar gränsdragning mellan sjukvård och

socialvård.

För egen del anser jag att kommitténs av mig biträdda principiella inställ­

ning bör gälla även med avseende på redan befintliga anstalter. Det är

sålunda önskvärt, att sjukvårdsmyndigheterna i största möjliga utsträck­

ning övertar sjukvårdsanstalterna inom socialvården. Emellertid är jag inte

beredd att gå så schematiskt till väga som kommittén föreslagit. Resurserna

på sjukvårdssidan förslår ännu inte till att bereda alla som oundgängligen

behöver sluten sjukvård sådan vård, varför socialvårdens resurser även

framdeles måste tagas i anspråk härför. I storstäderna kan det bli nödvän­

digt för avsevärd tid framåt. I den mån sjukhusmässig vård meddelas på so-

cialvårdsanstalt, bör självfallet ett intimt samarbete komma till stånd mellan

sjukvårds- och socialvårdsorganen så att man så långt möjligt säkerställer

en medicinskt tillfredsställande vård också på sådana anstalter. För detta

ändamål synes det dock icke nödvändigt att låta alla bestämmelser i sjuk­

huslagen bli tillämpliga på dessa anstalter, vilket skulle kunna medföra

svårigheter särskilt i administrativt avseende. Jag förordar därför, att Kungl.

Maj :t i övergångsbestämmelserna till den nya lagen ges befogenhet att

undantaga sjukvårdsinrättningar inom socialvården från bestämmelserna i

lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

VI. Olika slag av sjukhus

Gällande bestämmelser

Gällande beteckningar å olika slag av sjukhus återfinnes i 2 § 2 mom.

andra stycket sjukhuslagen. Enligt detta stadgande benämnes sjukhus, som

ej är att anse såsom tuberkulossjukvårdsanstalt, epidemivårdsanstalt eller

anstalt för kroniskt sjuka, lasarett, om det är avsett för vårdbehövande obe­

liungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

109

roende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus,

som är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka (tuberkulossjuk-

vårdsanstalt), benämnes sanatorium, om det är avsett för sådana sjuka

oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som till

huvudsaklig del är avsett för vård av sjuka, behäftade med i 2 § 1 mom.

epidemilagen omförmäld sjukdom (epidemivårdsanstalt), benämnes epi­

demisjukhus, om det är avsett för dylika vårdbehövande oberoende av fallets

svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga. Sjukhus, som anord­

nats — såsom fristående anstalt eller ansluten till lasarett eller sjukstuga —-

uteslutande eller till huvudsaklig del för vård av långvarigt kroppssjuka,

vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka

icke lida av tuberkulos, benämnes anstalt för kroniskt sjuka.

Om högsta antalet vårdplatser å de olika sjukhuskategorierna finnes

bestämmelser i 7 § sjukhuslagen. Enligt dessa bestämmelser må sjukstuga ej

vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må med medicinalstyrel­

sens medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas. Tuberkulossjuk­

stuga må ej ha mer än fyrtio vårdplatser. Epidemisjukstuga må ej utan sär­

skilt tillstånd av medicinalstyrelsen ha mer än sextio vårdplatser. Vid be­

räknande av antalet vårdplatser skall platser å anstalt för kroniskt sjuka,

som är ansluten till sjukstuga, icke medräknas samt platser å barnbörds-

avdelning medräknas allenast i den mån antalet sådana platser överstiger

femton.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Enligt kommittén synes några mera väsentliga ändringar i terminologi och

definitioner i vad gäller de sjukhus, som är avsedda för den egentliga akut­

sjukvården, icke påkallade. Beteckningarna lasarett, sanatorium och epi­

demisjukhus bör sålunda bibehållas för de sjukhus, å vilka den mest kvali­

ficerade vården lämnas, och sjukstugor, tuberkulossjukstugor och epidemi­

sjukstugor för de mindre sjukhusen.

Kommittén föreslår dock vissa ändringar av terminologin i fråga om

akutsjukhusen bl. a. för att undvika en onödig stelhet i sjukhusorganisa­

tionen tekniskt och terminologiskt sett. Sålunda påpekar kommittén, att

för t. ex. vården av epidemiskt sjuka skall enligt epidemilagen finnas sär­

skilda epidemivårdsanstalter, och statsbidrag för vård av dylika sjuka utgår

endast, om dessa varit intagna å epidemivårdsanstalt. En sådan ordning är

icke sakligt motiverad. Ett epidemisjukhus bör enligt kommittén kunna

ersättas av en avdelning av lasarett. Även om ett lasarett och ett epidemi­

sjukhus ligger i omedelbar närhet av varandra eller till och med är sam­

manbyggda, måste de f. n. vara två tekniskt sett fristående sjukhus. Enligt

kommitténs förslag bör epidemisjukhuset i sådant fall kunna organiseras

som en lasarettsavdelning. Med hänsyn till det moderna epidemisjukhusets

faktiska fällning som en kvalificerad avdelning för infektionssjukdomar

112

därav, att enligt sinnessjukvårdsstadgan landsting och kommun ej äger

vårda sinnessjuka annat än på sinnessjukhus, vårdhem eller fattigvårds-

anstalt. Sinnessjukvårdsstadgans bestämmelser bör enligt kommittén under

alla förhållanden ändras så, att hinder mot att vårda psykiskt sjuka på

lasarett icke föreligger; de psykiatriska avdelningarna bör vara avdel­

ningar av lasarett på samma sätt som övriga avdelningar.

Härefter behandlar kommittén de enklaste sjukhustyperna, de som för

närvarande betecknas som anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem för lätt-

skötta sinnessjuka och konvalescenthem. Kommittén har därvidlag stan­

nat vid att för dessa anstalter föreslå den enhetliga beteckningen »sjuk­

hem»; sjukhem blir sålunda ett samlingsbegrepp för samtliga dessa typer

av sjukvårdsanstalter.

Genom att lagen endast reglerar sjukhem i allmänhet fastlåses icke

heller utvecklingen vid de sjukhemstyper som för närvarande är de van­

liga. Det är ingalunda uteslutet, att nya typer av denna den enklaste sjuk­

huskategorin kan bli aktuella. De på senare tid ofta diskuterade läkar-

centralerna med möjlighet till viss sluten vård torde enligt kommittén bli

att hänföra till denna sjukhustyp.

Som sjukhem i lagens mening bör enligt kommittén även betraktas de

s. k. sjukhärbärgen, som ännu förekommer i Västerbottens och Norrbottens

läns ödemarksområden. Kommittén finner visserligen att tiden bör vara

inne för en avveckling av sjukhärbärgena men så länge de finns kvar bör

de regleras av de bestämmelser i sjukhuslagen som gäller för sjukhem.

I anslutning till det anförda har sjukhem i kommitténs lagförslag de­

finierats så, att därmed avses sjukhus som huvudsakligen är inrättat för

vård av nyss angivna tre kategorier av vårdbehövande (långvarigt kropps-

sjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel

men icke lider av tuberkulos, lättskötta psykiskt sjuka och konvalescenter)

eller för »därmed jämförlig vård». Förlossningshem bör också få anordnas

som avdelning av sjukhem.

Om sjukhemsplatser inrättas vid en sjukstuga, bör dessa ej inräknas i

de 30 platser, som utgör maximiantalet för sjukstuga.

Remissyttrandena

Vad kommittén föreslagit i avsnittet om olika slag av sjukhus godkän­

nes eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Erin­

ringar eller kritiska synpunkter har dock framförts av bl. a. medicinal­

styrelsen, svenska epidemiologföreningen, förste provinsialläkarnes förening,

svenska sjukstuguläkar för eningen, Uppsala läns landstings hälso- och sjuk­

vårdsstyrelse, Södermanlands, Blekinge och Hallands läns landstings för­

valtningsutskott samt svenska barnmorskeförbundet.

Vad angår de i förslaget angivna olika sjukhustyperna anser medicinal­

styrelsen och svenska epidemiologf öreningen att epidemisjukstugorna, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

113

tenderar att försvinna, på grund av sin beskaffenhet bör ges ställning som

tillfälliga sjukvårdslokaler. Vidare anför förste provinsialläkarnes förening,

att tillfälliga sjukvårdslokaler med de krav som ställes på modern epidemi­

vård icke längre kan användas som reservplatser för epidemiskt sjuka.

De av kommittén föreslagna beteckningarna för olika slag av sjukhus

godkännes likaledes av det övervägande antalet remissinstanser. Ändringar

i den föreslagna terminologin föreslås dock av medicinalstyrelsen, svenska

epidemiologföreningen, förste provinsialläkarnes förening och Uppsala läns

landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Medicinalstyrelsen föreslår, att benämningen »epidemisjukhus» ändras

till »infektionssjukhus». En sådan ändring är enligt styrelsens mening

påkallad med hänsyn till att epidemisjukhusen numera användes icke

endast för »epidemifall» utan alltmer även för andra infektiösa fall. Lik­

nande önskemål framföres av förste provinsialläkarnes förening. Även

svenska epidemiologföreningen föreslår att ordet »epidemi» i lagtexten

genomgående, där så kan ske, utbytes mot »infektion».

Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse ifrågasätter om be­

teckningen »sjukhem» hör, såsom föreslagits, gälla för såväl anstalter för

kroniskt sjuka som vårdhem för lättskötta sinnessjuka och konvalescent­

hem. Styrelsen framhåller, att det här gäller differentierad vård, och

att man därför även i fortsättningen bör ha differentierade beteckningar.

Styrelsen föreslår sålunda, att beteckningen »sjukhem» skall avse hem för

vård av kroniskt sjuka, »vårdhem» hem för lättskötta sinnessjuka och

»konvalescenthem» hem för vård av konvalescenter. Styrelsen anser, att

den av kommittén föreslagna beteckningen i vart fall med all sannolikhet

kommer att omändras i praktiken.

Mot vad kommittén föreslagit beträffande antalet vårdplatser vid olika

typer av sjukvårdsanstalter framföres erinringar eller anmärkningar av

Blekinge och Hallands läns landstings förvaltningsutskott samt svenska

barnmor skeförbundet.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott anför, att man i de fem

sydöstliga landstingsområdena planerar att inrätta lungkliniker vid resp.

centrallasarett. Om dessa planer förverkligas, vilket på längre sikt synes

möjligt, kan den mindre krävande vården med fördel koncentreras till

en sjukvårdsanstalt, som är gemensam för flera landstingsområden. Denna

koncentration torde åtminstone i början kräva större anstalter. Då emeller­

tid tuberkulossjukstugorna föreslås få vara försedda med högst 40 vård­

platser, skulle en sådan koncentration icke kunna genomföras. Med hänsyn

härtill föreslår utskottet att maximeringen slopas, eller att i vart fall

dispensmöjlighet införes.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser, att samtliga bestäm­

melser om maximiantalet vårdplatser vid sjukstugor bör kunna utgå, då

landstingen själva hör kunna utfärda detaljbestämmelser av denna typ.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. AV 19

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

114

Svenska barnmorskeförbundet biträder kommitténs förslag, att högst

10 platser bör tillåtas vid förlossningshemmen. Förbundet framhåller dock,

att de mindre förlossningshemmen ur administrativ synpunkt är synner­

ligen svårbemästrade, och att de medicinska kraven ej alltid kan tillgodo­

ses på ett tillfredsställdande sätt vid sådana hem.

Förslaget att epidemisjukhus och epidemisjukstuga skall kunna anord­

nas som avdelning av lasarett diskuteras av bl. a. medicinalstyrelsen och

svenska epidemiologföreningen. Medicinalstyrelsen biträder förslaget och

understryker att epidemisjukhusen i största möjliga utsträckning bör ingå

i lasaretten som självständiga infektionsavdelningar. Även svenska epi­

demiologf öreningen betonar, att om epidemisjukhus anordnas som avdel­

ning av lasarett, så bör denna avdelning vara självständig.

Kommitténs förslag att kronikeranstalt bör kunna organiseras som av­

delning av lasarett eller sjukstuga hälsas med tillfredsställelse av bl. a.

socialstyrelsen.

Departementschefen

Liksom kommittén är jag av den uppfattningen, att den hittillsvarande

indelningen av sjukhusen bör kunna bibehållas i huvudsak oförändrad.

Fortfarande bör således allt efter ändamålet de större sjukhusen benäm­

nas lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus samt motsvarande mindre

sjukhus, sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga. Jag är alltså

inte benägen att ansluta mig till förslaget i vissa remissyttranden, att epide­

misjukhusen i fortsättningen skulle betecknas infektionssjukhus. Visserligen

täcker sistnämnda beteckning bättre den användning dessa sjukhus nu­

mera har fått, men det är just epidemifallen och epidemilagens bestämmel­

ser om vården av dessa fall, som framkallat behovet av särskilda sjukhus,

och benämningen på dessa sjukhus synes då böra överensstämma med ter­

minologin i epidemilagen. Denna är emellertid i behov av översyn och det är

min avsikt att föranstalta om sådan. I avvaktan på denna översyn anser jag

benämningen epidemisjukhus inte böra ändras. Jag är däremot ense med

medicinalstyrelsen om att man för epidemisjukvården bör i största möjliga

utsträckning inrätta specialavdelningar på lasarett och sjukstugor i stället

för epidemisjukhus. Intet hindrar att dessa avdelningar kallas infeklions-

avdelningar. Innan nämnda översyn verkställts torde man inte heller böra

— såsom föreslagits i de nyss berörda remissyttrandena — hänföra de

kvarvarande epidemisjukstugorna till kategorin tillfälliga sjukvårdslokaler

i epidemilagens mening, vilket skulle innebära att dessa sjukstugor bröts ut

ur sjukhusorganisationen och lämnades helt oreglerade.

Kommitténs förslag att man i sjukhuslagen skall beteckna de enklaste

sjukhustyperna sjukhem finner jag ändamålsenligt och tilltalande. Under

denna beteckning skulle komma att inbegripas anstalter för kroniskt sjuka,

vårdhem för lättskötta sinnessjuka och konvalescenthem, och nytillkom­

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

mande typer i den enklaste sjukhuskategorin kan inordnas under samma

beteckning.

De i förslaget upptagna nya benämningarna mentalsjukhus för sådana

sjukhus för psykiskt sjuka som regleras av lagen, och förlossningshem för

de små självständiga förlossningsanstalterna har jag heller ingen erinran

mot.

Slutligen vill jag också uttala min anslutning till kommitténs synpunk­

ter beträffande högsta antal vårdplatser på sjukstugor av olika slag och

rörande möjligheterna att inrätta särskilda avdelningar vid lasarett och

sjukstugor. I sistnämnda hänseende har jag redan tidigare framhållit

önskvärdheten av att psykiatriska lasarettsavdelningar och avdelningar för

epidemisjukvård kommer till stånd men i samma ordning bör som kom­

mittén anfört också tuberkulossjukvård och kronikervård kunna ombesör­

jas. De hinder som nu förefinnes i lagstiftningen mot att ordna vården på

detta sätt synes böra undanröjas. Förlossningshem bör också kunna an­

ordnas som avdelning av sjukhem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

115

VII. Anordnande av sjukhus

Gällande bestämmelser

Enligt 9 § sjukhuslagen må anläggning av sjukhus ej påbörjas, förrän

medicinalstyrelsen, efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, god­

känt såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för

sjukhusanläggningen samt ritningar över uppvärmnings- och sanitärtek*

niska anordningar vid densamma.

Innan godkännande meddelas skall sålunda yttrande av byggnadssty­

relsen föreligga. Sedan åtskillig tid tillbaka finnes emellertid ett av Kungl.

Maj:t inrättat organ, benämnt centrala sjukvårdsberedningen, vilket bland

annat har till uppgift att handlägga ärenden rörande planläggning och ut­

rustning av sjukhus. För beredningen finnes en av Kungl. Maj:t förordnad

styrelse, varav en ledamot skall utses efter förslag av byggnadsstyrelsen och

en efter förslag av medicinalstyrelsen. Enligt beredningens instruktion ålig­

ger det beredningen bland annat att vid påfordran av medicinalstyrelsen

eller sjukhusägare medverka vid granskning av förslag rörande planlägg­

ning och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar samt

planläggning av den slutna vården i sjukvårdsområdena. Den byggnadstek-

niska granskning av sjukhusförslag, som sjukhuslagen förutsätter skola ske

inom byggnadsstyrelsen, har i praxis överflyttats till centrala sjukvårds­

beredningen. Delta har ansetts möjligt därigenom att byggnadsstyrelsen har

en representant i sjukvårdsberedningen. Enligt överenskommelse mellan

medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen skall särskild remiss till bygg­

117

När det gäller fribelägna byggnader, som skall undantagas från gransk-

ningsskyldigheten, bör dock föreskrivas att huvudmannen skall samråda

med centralmyndigheten i fråga om förläggningen men att alltså formligt

godkännande ej skall påkallas.

Vad som stadgas om anläggning av sjukhus skall enligt gällande lag

även äga tillämpning vid »avsevärd till- eller ombyggnad». Härom anför

kommittén följande.

Bestämningen »avsevärd» lämnar givetvis rum för skiftande bedöm­

ningar. Att på ett mera exakt sätt ange när granskningsskyldighet skall

inträda, torde icke vara praktiskt möjligt. Enligt vanligt språkbruk är det

naturligt att skilja mellan mindre och större till- eller ombyggnader. De

mindre bör lämnas oreglerade, medan de större bör kräva godkännande.

I överensstämmelse härmed har i förslaget använts ordet »större» för att

beteckna de ändringsarbeten, som skall underställas central granskning.

Här må framhållas, att det icke är kostnaden för arbetena som är av­

görande. Kostnaderna kan vara stora även för en mindre ombyggnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Remissyttrandena

Centrala sjukvårdsberedningen och flera av de hörda landstingens förvalt­

ningsutskott liksom svenska landstingsförbundet uttalar sin tillfredsställelse

med kommitténs förslag rörande anordnande av sjukhus. Erinringar eller

ändringsförslag framföres av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, läns­

styrelsen i Västerbottens län, förvaltningsutskottet i Örebro län, hälsovårds­

nämnden i Stockholms stad, sjukhusdirektionerna i städerna Göteborg och

Malmö samt svenska lasarettsläkarföreningen.

Centrala sjukvårdsberedningen anser att den föreslagna förenklingen av

tillståndsförfarandet är rationell och, särskilt för huvudmännen, förenad

med mindre besvär än den tidigare ordningen. Beredningen framhåller

därvid — med instämmande av byggnadsstyrelsen — att byggnadsstyrel­

sens representant permanent bör ingå i beredningens arbetsutskott och

icke såsom f. n. adjungeras endast när det gäller byggnadsärendenas be­

handling.

Svenska landstingsförbundet anför.

När det gäller anordnande av sjukhus har föreslagits, att centrala sjuk­

vårdsberedningen i vissa fall inträder som godkännande instans i stället för

medicinalstyrelsen, när det gäller sjukhusritningar. Förslaget, som innebär

ett förenklat och smidigare förfarande, kan tillstyrkas av styrelsen. Den

föreslagna utvidgningen av underställningsskyldigheten med avseende å

ritningar föranleder ej erinring liksom ej heller samrådsförfarande med

centrala sjukvårdsberedningen, när det gäller placering å sjukhustomten av

vissa byggnader.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att samråd med centrala

sjukvårdsberedningen angående förläggning och planering av sjukhus

bör ske redan då översiktsplaner utarbetas inom respektive sjukvårdssty­

119

Svenska lasarettsläkarföreningen anser sig icke kunna tillstyrka den

av kommittén föreslagna ändringen med avseende å medicinalstyrelsens be­

fattning med ärenden rörande anläggning av sjukhus. Då medicinalsty­

relsen enligt kommitténs förslag alltjämt skall utöva högsta tillsynen över

sjukhus, anser föreningen att den nu gällande föreskriften om medicinal­

styrelsens godkännande såsom förutsättning för anläggningens påbörjande

bör bibehållas.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm finner det erforderligt, att lokal hälso­

vårdsmyndighet beredes tillfälle att avgiva yttrande rörande anordnande

av sjukhus och anser att förslaget bör kompletteras med bestämmelser

härom.

Den föreslagna omfattningen av underställningsskyldigheten kritiseras

av medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, Örebro läns lands­

tings förvaltningsutskott samt sjukhusdirektionerna i städerna Göteborg

och Malmö.

Medicinalstyrelsen anmärker, att de föreslagna bestämmelserna om god­

kännande av ritningar för anläggning av sjukhus icke synes omfatta det fall,

att en sjukstuga omvandlas till lasarett utan att byggnaderna mera avsevärt

förändras. För dylika fall bör förekommande ritningar jämväl underkastas

granskning och godkännande av central myndighet. Av kommentarerna till

ifrågavarande bestämmelse framgår vidare, att kommittén avsett, att det

icke skulle erfordras godkännande av fristående administrationsbyggnader

och obduktionslokaler. Enligt styrelsens mening bör även dylika byggnader

underkastas sådan granskning, om vilken nu är fråga, beträffande admini­

strationsbyggnader dock allenast, då de innehåller behandlingslokaler, vilket

ofta är fallet vid mentalsjukhusen.

Att granskningsskyldighet bör föreligga beträffande obduktionslokaler,

framhålles också av centrala sjukvårdsberedningen.

Sjuhusdirektionen i Malmö anser det icke motiverat, att ritningar till

sådana byggnader inom ett sjukhusområde som avser kök, tvätt, värmeför­

sörjning och liknande ändamål skall behöva underställas centrala sjukvårds­

beredningen. Den omständigheten, att huvudmännen numera anlitar sak­

kunniga arkitekter som konsulter, utgör tillräcklig garanti för att dylika

byggnader får en i förhållande till övriga byggnader planmässig förlägg­

ning inom sjukhusområdet. Liknande uppfattning hyser sjukhusdirektio­

nen i Göteborg.

Departementschefen

Innan sjukhus anlägges bör liksom hittills en central prövning ske av

planerna för sjukhuset med avseende på såväl dess förläggning som bygg­

nadernas utförande. Den granskning av ritningar m. m. som måste ingå

som ett led i prövningen bör i enlighet med den ordning som utbildat sig

i praktiken i första hand verkställas av centrala sjukvårdsberedningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

123

sättningen. Därjämte har kommittén emellertid sett sig nödsakad föreslå,

att stadsfullmäktige erhåller befogenhet att tillerkänna annan, som har

att inför stadens styrelse föredraga sjukvårdsärenden, rätt att deltaga i

sjukvårdsstyrelsens överläggningar, dock utan rätt att anföra reservation

till protokollet. Detta är föranlett av de varierande organisationsformer

som kan ifrågakomma i de största städerna.

Kommittén uttalar slutligen att sjukvårdsstyrelse bör äga utfärda in­

struktioner för sjukhusens samtliga befattningshavare. Den enda be­

gränsning som härvidlag bör göras är att instruktion för läkare ej får avse

hans medicinska verksamhet.

Remissyttrandena

Beträffande den principiella utformningen av bestämmelserna om sjuk­

vårdsstyrelse uttalar bl. a. besvärssakkunniga sin tillfredsställelse med att

den allmänna kommunallagens respektive landstingslagens regler om kom­

munernas nämnder m. m. göres tillämpliga genom en hänvisning därtill.

Kommitténs förslag att jämka mandattiden för ledamöter och supplean­

ter i Stockholms stads sjukvårdsstyrelse kritiseras av Stockholms stadsfull­

mäktige och Stockholms stads drätselnämnd. Stadsfullmäktige förordar en

anpassning till de regler som föreskrives i kommunallagen för Stockholm,

innebärande en tvåårig mandattid, och drätselnämnden anser också, att

bärande skäl icke anförts för att göra avvikelse från kommunallagsreglerna

för Stockholm.

Frågan hur medicinsk sakkunskap skall företrädas i sjukvårdsstyrelse

diskuteras i ett flertal yttranden. Kommitténs förslag godtages av bl. a.

svenska landstingsförbundet, medan avvikande meningar anmäles av me­

dicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Uppsala, kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket, förvaltningsutskotten i Stockholms och

Örebro läns landsting, Stockholms stadsfullmäktige, svenska lasarettsläkar-

föreningen, svenska epidemiologföreningen, svenska barnmorskeförbundet

in. fl. De kritiska remissinstanserna anser, att lasarettsläkare hör knytas

fastare till sjukvårdsstyrelse än vad som föreslagits.

Medicinalstyrelsen, som hänvisar till att styrelsen i tidigare sammanhang

hävdat att läkarna bör ha större möjligheter att inom sjukvårdsstyrelsen

framföra sina synpunkter, anför i förevarande sammanhang följande.

Styrelsen får härvid på förekommen anledning särskilt understryka, att

det är av stor vikt att lasarettsläkarna få medverka vid utarbetande av

översiktsplaner för sjukvården, deltaga i planering och utarbetande av

ritningar till sjukhus samt även i handläggning av övriga sjukhusären­

den, vilkas behandling fordra medverkan av den sakkunskap, som lasaretts­

läkarna representera. Denna sakkunskap är avsedd att komplettera den

expertis, som genom stadgandet om sjukvårdsstyrelses skyldighet att kalla

förste provinsialläkaren och dennes rätt att deltaga i sjukvårdsstyrelses

sammanträden, ställes till sjukvårdsstyrelsens förfogande. Styrelsen, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

125

föra sjukvårdsstyrelsen permanent sakkunskap inom alla medicinens olika

discipliner utan att tillförsäkra sjukvårdsstyrelsen sådan medicinsk sak­

kunskap på sjukhusväsendets område. Lasarettsläkarföreningen menar

nämligen självfallet icke att all annan specialistsakkunskap skulle bli över­

flödig, om en lasarettsöverläkare knytes till sjukvårdsstyrelsen; i så fall

skulle det emellertid bli lättare för sjukvårdsstyrelsen att bedöma, när an­

nan expert också bör konsulteras.

Lasarettsläkarföreningen får sålunda hemställa, att i lag införes bestäm­

melse av innebörd att en av landstingsområdets lasarettsöverläkare, helst

för viss tid utsedd av överläkarna själva, skall kallas till sjukvårdsstyrel­

sens sammanträde med i varje fall de befogenheter som nu tillkomma förste

provinsialläkare.

Svenska epidemiologföreningen är av samma mening som lasarettsläkar­

föreningen, men anser därutöver att överläkaren på infektionssjukhuset

(-avdelningen) bör beredas rätt deltaga i överläggningarna vid behand­

ling av frågor rörande öppen eller sluten epidemivård.

Svenska barnmorskeförbundet anser med hänsyn till den utveckling som

ägt rum inom förlossningsvårdens område, att en gynekolog skall kallas

till sjukvårdsstyrelsens sammanträden, då frågor rörande denna vårdgren

skall upptagas till behandling. Denne bör vid sammanträdena ha samma

rättigheter som föreslås tillkomma förste provinsialläkaren.

Bestämmelserna om sjukvårdsstyrelses uppgifter beröres av hälsovårds­

nämnden i Malmö. Nämnden förklarar sig i fråga om den öppna sjukvård

som i städerna helt eller delvis omhänderhas av hälsovårdsnämnderna dela

kommitténs uppfattning att ifrågavarande öppna sjukvård förvaltnings-

mässigt bör samordnas med den av landstingen bedrivna vården, i den mån

så ej redan skett. Nämnden påpekar vidare, att härmed också skulle följa

skyldighet för sjukhusdirektionen att handhava jourläkarinstitutionen, vil­

ken har till uppgift att förmedla läkarbesök i hemmen vid sjukdomsfall.

I detta sammanhang påpekar Södermanlands och Västerbottens läns

landstings förvaltningsutskott att i lagen bör införas bestämmelse om att

sjukvårdsstyrelse under vissa omständigheter skall ha befogenhet att be­

sluta om befattningshavares förflyttning från ett sjukhus till ett annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

B. Direktion

Gällande bestämmelser

I gällande lagstiftning regleras sjukhusdirektionerna och deras verk­

samhet i 10 § sjukhuslagen och 4—18 §§ sjukhusstadgan. Sedan dessa

bestämmelser tillkom, har nya landstings- och kommunallagar antagits

vilka, till skillnad från de tidigare, innehåller fullständiga bestämmelser

om val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer för nämnder

för s. k. oreglerad förvaltning. Dessa bestämmelser är avsedda att vinna

127

tavla för varje sjukhus, eu »sjukhusets anslagstavla», vilken då det gäller

direktion skall ersätta den anslagstavla som föreskrives i landstings- och

kommunallagarna. Med sjukhus avses givetvis sjukvårdsanstalt, som i sjuk­

huslagens mening utgör ett sjukhus. Förvaltar en direktion flera sjukhus,

måste följaktligen varje sjukhus ha eu anslagstavla. Den lämpliga platsen

för anslagstavlan bestämmes av direktionen. Den måste dock vara belägen

inom sjukhusområdet.

Beträffande frågan om möjlighet att uppdraga åt sjukvårdsstyrelse att

efter huvudmannens bestämmande vara direktion för ett eller flera sjuk­

hus anser kommittén att denna möjlighet — som finns redan f. n. — även

i fortsättningen måste stå till buds. Särskilt för de landstingsfria städerna

föreligger behov av att på detta sätt kunna förenkla förvaltningen. I dessa

städer har sjukvårdsberedningen hittills alltid varit direktion för stadens

sjukhus. Inom landstingsområdena är organisationsformen däremot sällsynt

såvitt avser de stora sjukhusen och torde så förbli, men den kan enligt

kommittén ha en uppgift att fylla i fråga om andra typer av sjukhus, t. ex.

sjukhem, för vilka det ofta torde innebära en överorganisation att ha sär­

skilda direktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Remissyttrandena

Kommitténs förslag beträffande direktioner föranleder erinringar från

bl. a. medicinalstyrelsen, besvärssakkunniga, Stockholms stads drätsel­

nämnd och Malmö stads sjukhusdirektion.

Vad angår frågan hur en revision av bestämmelserna bör göras uttalar

svenska landstingsförbundet sin tillfredsställelse med att ifrågavarande be­

stämmelser i förslaget till sjukhuslag utformats i anslutning till kommunal-

och landstingslagarnas regler.

Besvärssakkunniga anmärker emellertid på att en uttömmande reglering

för sjukhusdirektionerna införes i sjukhuslagen. I stället bör enligt de sak­

kunnigas mening i lagen endast föreskrivas, att beträffande direktionen

skall gälla vissa uppräknade bestämmelser i landstingslagen respektive

kommunallagen med särskilt angivna undantag och tillägg. Besvärssakkun­

niga yttrar härom följande.

Kommittén motiverar sitt ståndpunktstagande beträffande direktionen

väsentligen med att bestämmelserna om detta organ böra göras så lätt­

tillgängliga som möjligt, därför att de skola tillämpas av åtskilliga grup­

per befattningshavare, som ofta äro mindre väl förtrogna med kommunal-

lagstiftningen. Detta argument, som regelmässigt brukar anföras i andra

liknande fall, torde på ungefär lika goda grunder kunna åberopas beträf­

fande åtskilliga andra kommunala nämnder. Godtages det i fråga om en

nämnd, kan det befaras, att den i kommunallagen, resp. landstingslagen,

avsedda enhetligheten på det organisatoriska planet icke kommer att genom­

föras. Införas i stor omfattning särregleringar rörande kommunala nämn­

der i speciallagstiftningen, torde nämligen ej kunna undvikas att efter

hand sakligt ej motiverade avvikelser av olika slag insmyga sig.

133

Vidare må anmärkas att styresmannen är berättigad att hos direktionen

väcka förslag i frågor rörande sjukhuset samt att deltaga i direktionens

överläggningar; han äger också få avvikande mening antecknad i proto­

kollet (5 § 3 mom. och 7 § sjukhusstadgan). Sysslomannen äger samma

rätt men begränsad till frågor rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning

och därmed i samband stående angelägenheter (5 § 3 mom. och 10 § sjuk­

husstadgan).

Frågan om lasarettens ledning har i tidigare sammanhang ingående

behandlats, främst av statens sjukhusutredning av år 1943 i dess be­

tänkande VIII Rationalisering av sjukhusdriften (SOU 1955: 12), till vilket

betänkande här må hänvisas.

Enligt de särskilda reglementena för Stockholm, Göteborg och Malmö kan

i dessa städer anställas sjukhusdirektör. Denne har att leda förvaltningen

av stadens sjukhus och skall söka befordra deras ändamålsenliga skötsel

och utveckling. Närmare bestämmelser om hans verksamhet meddelas av

sjukvårdsberedningen. Denna kan uppdraga åt sjukhusdirektören att vara

föredragande i direktion och dess verkställande tjänsteman samt att full­

göra andra uppgifter som enligt sjukhuslagen eller sjukhusstadgan tillhör

styresman eller syssloman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

A. Större sjukhus

Sjukhuslagstift ning skommittén

Efter att ha erinrat om att sjukhusutredningen i sitt nyssnämnda be­

tänkande föreslagit, att huvudman skulle beredas möjlighet att vid större

sjukhus (över 600 vårdplatser) förordna särskild administrativ chef, var­

vid garantier borde skapas för att säkerställa medicinskt medinflytande

och medansvar i administrativa och ekonomiska angelägenheter, förklarar

sjukhuslagstiftningskommittén, att kommittén i huvudsak kan biträda vad

sjukhusutredningen sålunda anfört. Kommittén fortsätter.

Administrationen av ett stort sjukhus har blivt alltmera komplicerad.

Medicinens snabba utveckling påverkar oavlåtligt sjukbusen och deras

verksamhet. Krav på omdispositioner, utvidgningar och nya specialavdel­

ningar reses och måste utredas. Detsamma gäller nya hjälpmedel och

ökade personalresurser. Planeringsarbetet är krävande men betydelsefullt.

Driftkostnaderna har nått en tidigare oanad höjd, vilket kommit den

ekonomiska sidan av verksamheten att kräva ständigt ökad uppmärksam­

het. Rationaliserings- och förenklingsåtgärder måste ständigt eftersträvas

men förutsätter tid, intresse och kunnighet. Det framstår därför som allt

angelägnare att tillföra åtminstone de större sjukhusen en mera kvalifice­

rad ledning än nuvarande ordning medger. Det måste bli möjligt alt för

chefsposterna förvärva kvalificerade personer som helt kan ägna sin tid

åt ledningen.