Prop. 1960:139

('med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

1

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.; given Stockholms slott den 1 april 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås införandet av en beredskapslag som skall kunna utnyttjas så snart radioaktiva ämnen — av vilken orsak det vara ma sprids i hälsofarlig mängd över någon del av vårt land.

Inträffar en olycka i en inom landet belägen atomenergianläggning skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga skyddsåtgärder vidtages. Länssty­ relsen skall därvid ha befogenhet att förordna om evakuering, utegångs- förbud, inskränkningar i rätten att nyttja vatten och livsmedel samt andra åtgärder som kan vara påkallade från strålskyddssynpunkt. Räc­ ker inte de resurser i fråga om personal och materiel som länsstyrelsen förfogar över för skyddsarbetet skall länsstyrelsen kunna uttaga enskilda till arbete med tjänsteplikt samt rekvirera förnödenheter från allmänheten.

I andra fall av hälsofarlig utspridning av radioaktiva ämnen — t. ex. om atomdrivet fartyg förolyckas eller om en olycka inträffar vid transport av atombränsle — skall Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t be­ stämmer svara för allmän säkerhet och därvid skall åtgärder av de slag som nyss nämnts kunna tillgripas i behövlig omfattning.

Den föreslagna lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1960.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 139

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Förslag

till

Lag

om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar in. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utspridas från atomreaktor eller annan atomanläggning, belägen inom riket, radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga åtgärder vidtagas.

2

§•

I län, som Konungen bestämmer, skall länsstyrelsen 1) upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning; samt

2) utse en befattningshavare, som äger att besluta i länsstyrelsens ställe för den händelse dess beslut icke utan olägenhet kan avvaktas, ävensom en eller flera ställföreträdare för denne befattningshavare.

3 §.

Har vid atomanläggning inträffat händelse, som kan antagas komma att påkalla särskilda åtgärder till skydd för allmänheten, åligger det anlägg­ ningens innehavare eller den som innehavaren utsett att om händelsen ge­ nast underrätta polismyndigheten i orten samt länsstyrelsen eller, om för­ bindelse med länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, befattningsha­ vare som i 2 § sägs.

4 §•

För att utröna i vilken omfattning radioaktiva ämnen spritts må, utan hinder av att intrång därigenom sker i enskilds rätt, efter förordnande av länsstyrelsen eller på uppdrag av innehavaren av den anläggning, varifrån ämnena spritts, utföras erforderliga mätningar och andra undersökningar.

5

§•

I den mån så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt äger länsstyrel­ sen, såvitt gäller område som kan antagas vara eller bliva berört av ut­ spridningen av radioaktiva ämnen,

3

1) förelägga dem som uppehålla sig inom området att icke vistas utom­

hus eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till detta;

2) påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel; samt

3) förordna om inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenom­

råde eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga

över egendom.

Länsstyrelsen må ock föranstalta om att livsmedel eller annat, som blivit

förorenat med radioaktiva ämnen, omhändertages samt genom särskild för­

varing, beredning eller på annat lämpligt sätt oskadliggöres.

Länsstyrelsen skall vidtaga erforderliga åtgärder för inkvartering och

utspisning av samt annat bistånd åt dem som blivit i behov därav i anled­

ning av föreläggande, som avses i första stycket under 1).

6

§•

Kan behovet av arbetskraft för genomförande av åtgärd enligt 4 eller 5 §

icke med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses på annat sätt, äger länssty­

relsen förordna, att envar som fyllt aderton men ej sextiofem år skall vara

skyldig att på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer lämna

sådant bistånd, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva.

Finnes behovet av mätinstrument, transportmedel eller annan förnöden­

het, som erfordras för att genomföra åtgärd enligt 4 eller 5 §, icke med

tillräcklig skyndsamhet kunna tillgodoses på annat sätt, må länsstyrel­

sen förordna, att envar som innehar sådan egendom skall vara skyldig att

på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer tillhandahålla egen­

domen. Sålunda tillhandahållen egendom skall anses hava tagits i anspråk

med nyttjanderätt, därest annat icke särskilt angivits eller ock framgår

av omständigheterna.

7 §•

Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter icke tillgodoses inom lä­

net, må även länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radio­

aktiva ämnen, förordna enligt 6 §.

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

8

§•

Den som uttagits till arbete med stöd av 6 § första stycket äger av stats­

medel erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse samt

gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats honom,

allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar.

För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 § andra stycket, skall en­

ligt föreskrifter, som meddelas av Konungen, lämnas ersättning av stats­

medel. Har egendomen tagits i anspråk med nyttjanderätt, skall ersättning

utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för den

skada eller försämring egendomen må hava lidit.

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget ar­

4

bete eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i skyddsarbete som avses i denna lag.

9 §.

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen erfor­ derligt bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag.

10 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes 1) den som underlåter att lämna underrättelse enligt 3 §; 2) den som förhindrar eller försvårar undersökning som avses i 4 §; 3) den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 §; samt 4) den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av 6 §.

11

§•

Vägrar eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse beslut som meddelats med stöd av 5 § första eller andra stycket eller 6 § andra stycket äger polismyndighet vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomfö­ rande. Handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att ut­ föra undersökning som i 4 § sägs.

12

§.

Beslut av befattningshavare som avses i 2 § skall ofördröjligen under­ ställas länsstyrelsens prövning.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen. Beslut, som meddelats med stöd av denna lag, skall lända till efterrät­ telse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

13 §.

Erfordras vid utspridning av radioaktiva ämnen i annat fall än som av­ ses i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger Konungen el­ ler myndighet som Konungen bestämmer meddela sådana förordnanden och föreskrifter som i 4, 5 eller 6 § sägs. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i övrigt stadgas i lagen.

14 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 feb­

ruari 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén, statsråden

N

ilsson

, S

träng

,

A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

,

J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, N

ordlander

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om beredskaps-

lagstiftning mot olyckor vid atomenergianläggningar m. m. samt anför där­

vid följande.

I. Inledning

I Sverige liksom i andra länder inriktar man sig på att i en framtid i

stor skala taga atomenergin i anspråk som kraftkälla. Under senare hälften

av år 1960 skall en materialprovningsreaktor tagas i bruk vid Aktiebolaget

Atomenergis forskningsstation i Studsvilc, och omkring år 1963 beräknas

den första kraftvärmereaktorn vara färdigställd vid Ågesta i Stockholms

södra förorter. Därefter avses ytterligare en elkraftreaktor tagas i bruk

under senare hälften av 1960-talet. Att sjösätta atomdrivna fartyg lär visser­

ligen i vårt land icke bli aktuellt på åtskilliga år, men däremot måste man

räkna med att sådana fartyg inom en nära framtid kan komma att besöka

svenska hamnar eller passera genom svenska farvatten.

Utvecklingen mot atomdrift kan otvivelaktigt i en framtid bidraga till ökat

välstånd, men samtidigt står det klart, att hanteringen i industriella och

kommersiella sammanhang av atombränslen och annat radioaktivt material

rymmer icke obetydliga riskmoment. Skulle i samband med en olycka i en

atomenergianläggning eller ombord på ett atomdrivet fartyg större mängder

radioaktiva ämnen spridas till omgivningen kan detta innebära ett allvar­

ligt hot mot allmän säkerhet. Stora skador skulle kunna uppstå på män­

niskor, djur och växtlighet. Fara för sådan utspridning av radioaktiva äm­

nen över någon del av vårt land kan även uppkomma i annat sammanhang,

såsom vid utomlands bedrivna prov med kärnvapen.

Det är med hänsyn till dessa risker angeläget att alla rimliga ansträng­

ningar göres för att förebygga olyckor av berörda slag. Statsmakterna har

sedan länge uppmärksamheten fäst på hithörande frågor, och i lagstift­

6

ningen har på olika sätt sörjts för att bästa möjliga säkerhetsåtgärder vid­ tages vid alla anläggningar och institutioner där det arbetas med radio­ aktivt material. Genom lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi (atomenergilagen) samt strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110) har sålunda atomenergins utnyttjande ställts under statlig kon­ troll.

Emellertid finns varken i lagar som direkt berör atomenergiverksamhe­ ten eller i andra författningar bestämmelser, som ger myndigheterna befo­ genhet att vidtaga alla de särskilda åtgärder som kan behöva tillgripas för att skydda allmänheten i händelse av en atomkatastrof. Under förarbetena till strålskyddslagen framhölls detta från flera håll som en brist i lagstift­ ningen.

I anledning härav tillkallade jag, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 13 december 1957, en sakkunnig att med biträde av experter utreda be­ rörda skyddsfråga.1 Genom utredningen skulle klarläggas icke blott med vilka befogenheter ansvariga myndigheter borde utrustas utan även hur be­ kämpandet av en atomolycka borde förberedas i organisatoriskt hänseende.

Den sakkunnige har i november 1959 avlämnat betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från atomenergianläggning m. m. (SOU 1959:38). Förslaget, som har karaktä­ ren av en beredskapslag, tar närmast sikte på driftstörningar i stationära atomenergianläggningar, belägna inom riket. De till utredningen knutna experterna har anslutit sig till den sakkunniges förslag med tillhörande motivering. Utredningens lagförslag torde såsom bilaga A få fogas till pro­ tokollet i detta ärende.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, arbetsmark­ nadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och dess strål- skyddsnämnd, statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandin- spektören, vattenfallsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, sjöfartssty- relsen, luftfartsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristy- relsen med statens vatteninspektion, statens institut för folkhälsan, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, delegationen för atomenergifrå­ gor, statens råd för atomforskning samt överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Flertalet länsstyrelser har vid sina remissvar fogat yttranden från förste provinsialläkaren, länsveterinären, landsfogden m. fl.

Vidare har yttranden avgivits av Aktiebolaget Atomenergi, Sveriges sjuk­ hus- och hälsofysikers förbund, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges industriför­

1 Generaldirektören i Kungl. försäkringsrådet Yngve Samuelsson har varit sakkunnig. Ex­ perter har varit avdelningschefen vid Aktiebolaget Atomenergi fil. lic. Lars Carlbom, assessorn i Svea hovrätt Anders Elowson, avdelningsföreståndaren vid radiofysiska institutionen vid Karolinska sjukhuset docenten Arne Hedgran samt avdelningschefen vid Försvarets forsknings­ anstalt fil. dr Torsten Magnusson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

7

bund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Föreningen Sveriges landsfogdar, För­

eningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Sve­

riges lantbruksförbund.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande

ärende om beredskapslagstiftning mot olyckor i atomenergianläggningar

och andra jämförliga händelser, atomolyckor, och jag vill då, innan jag går

in på själva lagstiftningsfrågan, lämna en från betänkandet hämtad all­

män orientering dels om den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlig­

het samt om atomenergianläggningar och olyckshändelser vid driften av

sådana anläggningar, dels om sådana bestämmelser i gällande författningar

som är av intresse i detta sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

II. Den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlighet

A. Radioaktivitetens natur

Materiens olika atomer är alla byggda på samma sätt. De består av en

positivt laddad kärna av stor täthet omkretsad av negativt laddade elektro­

ner. Kärnan i sin tur är sammansatt av protoner och neutroner med ungefär

lika massor; protonerna är positivt laddade medan neutronerna saknar

laddning. Atomens kemiska egenskaper är bundna till antalet protoner i

kärnan. Då det förekommer kärnor med samma antal protoner, men olika

antal neutroner, får man atomer, som är kemiskt identiska men har olika

massor. Dessa varianter av ett och samma grundämne kallas isotoper;

exempel på sådana är U235 och U238 (U anger här grundämnet uran, som

har 92 protoner i kärnan, och siffrorna anger masstalet, d. v. s. summan av

antalet neutroner och protoner, vilken är 235 respektive 238 i dessa fall).

Ett radioaktivt ämne kännetecknas av att dess atomkärnor har ett över­

skott av energi och att dessa därför sönderfaller under avgivande av strål­

ning. Till varje grundämne finns en eller flera sådana instabila isotoper (de

kallas radioisotoper till grundämnet i fråga). Denna strålning är av tre

slag, nämligen alfa-, beta- och gammastrålning, som särskiljes bl. a. genom

helt olika genomträngningsförmåga. Typisk alfa- och betastrålning har så­

lunda en räckvidd i biologisk vävnad av ca 0,1 respektive 10 mm, medan

gammastrålning, som är likartad med röntgenstrålning, tämligen oförsva­

gad kan genomtränga människokroppen. Genomträngningsförmågan är

emellertid också beroende av strålningens energi. Karakteristiska data för

ett radioaktivt ämne är förutom strålningens art och energi även dess halve-

ringstid, d. v. s. den tid under vilken aktiviteten nedgår till hälften.

Gemensamt för alfa-, beta- och gammastrålning är att strålningen fram­

kallar jonisation i det material som bestrålas, d. v. s. det uppstår elektriskt

laddade partiklar (joner) i strålningens spår. Det är denna jonisation som

8

är den primära orsaken till att biologisk vävnad påverkas av strålning. Effekten blir beroende av huruvida hela kroppen eller endast vissa delar har utsatts för bestrålning. I detta sammanhang gör man den från praktisk synpunkt väsentliga distinktionen mellan extern och intern bestrålning, allteftersom det radioaktiva ämnet befinner sig utanför eller inuti kroppen. Exempel på extern bestrålning är den strålning för vilken en person utsät- tes, då han befinner sig på ett fält med radioaktiv beläggning. Intern be­ strålning kommer till stånd genom förtäring av livsmedel eller vatten, som blivit förorenat av radioaktiva ämnen, eller genom inandning av luft, som är bemängd med radioaktiva partiklar eller gaser.

Vid extern bestrålning får man en i kroppen tämligen jämnt fördelad dos av gammastrålning medan dosen från betastrålning, på grund av denna strålningsarts ringa genomträngningsförmåga, begränsas till huden. Alfa- strålningen är utan betydelse i detta fall.

Vid intern bestrålning är såväl alfa- och beta- som gammastrålning effek­ tiv, men stråldosen1 är starkt beroende av det radioaktiva ämnets kemiska natur, eftersom denna bestämmer ämnets omsättning i kroppen, t. ex. dess upptagande från tarmen eller lungan, hur det fördelas i kroppen och hur snabbt det utsöndras. Sålunda ger t. ex. J131 (radioaktiv jod med en halve- ringstid på 8 dygn) en lokal dos till sköldkörteln, medan Sr90 (radioaktivt strontium med en halveringstid på 28 år) har en tendens att fixeras i ben­ vävnaden. Om bestrålningen upprepas kan även små doser av Sr90, på grund av ämnets långa halveringstid, så småningom ge upphov till en hög ackumulerad dos.

B. Särskilt om intern strålning från livsmedel m. m.

För att få en uppfattning om riskerna för uppkomsten av intern strålning och kunna bedöma vilka motåtgärder som kan bli erforderliga måste man känna till hur de radioaktiva ämnena omsättes i mark, vatten, växter och djur. Omsättningskedjan är mycket invecklad och mönstret växlar med olika ämnen. Radioaktiviteten i en reaktor eller bränslebehandlingsanlägg- ning är sammansatt av ett par hundra kemiskt olikartade radioaktiva iso­ toper, och dessa skiljer sig inbördes även genom att de har mycket olika lång verkningstid. Somliga isotoper förlorar praktiskt taget sin radioakti­ vitet på några få minuter eller timmar medan andra behåller den under åtskilliga år. I den antydda omsättningskedjan har de båda nyssnämnda ämnena, isotoperna J131 och Sr90, framträdande betydelse.

Om radioaktivitet utfälles över beväxt mark, kan både den kortlivade iso­ topen J131 och den långlivade isotopen Sr90 medföra stora hälsorisker. Sker utfallet över obeväxt mark, är den radioaktiva joden däremot utan bety­ delse; aktiviteten avklingar innan den hunnit åstadkomma någon skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

1 Som mått på stråleffekten användes begreppet stråldos. Dosen mätes vanligen i enheten rem.

9

Växterna upptar aktivitet såväl genom bladsystemet som genom rötterna. Strontium anrikas framför allt i växternas blad samt i stamdelarna, medan blomställningar, frön och frukter får väsentligt lägre halt. Bland sådana växtprodukter som användes direkt som människoföda är blomkål och po­ tatis samt mjöl och gryn av spannmål minst utsatta för radioaktivt stron­ tium. I morötter, rödbetor och rädisor uppträder däremot mer strontium, och bladgrönsaker liksom även vitkål och liknande kålsorter blir stron- tiumrika. Blast, hö och halm, som är viktiga fodermedel, är mottagliga för strontium; och däri ligger en risk för att radioaktiviteten skall överföras till mjölken hos kreatur som får dylikt foder.

Radioaktiv jod kan liksom strontium förorena växtprodukter, som direkt användes till människoföda. Den största risken med joden är emellertid att den via fodret uppträder i mjölken hos kreatur. Jodens korta halverings- tid gör det emellertid möjligt att använda mjölken till torrmjölk och mjölk­ produkter under förutsättning att dessa lagras några månader till dess strål­ ningen avtagit.

Icke all den aktivitet som upptages av mjölkproducerande djur avsättes senare i mjölken. En stor del utsöndras med avföring och urin och kan vid gödsling medföra risk för radioaktiv förorening (kontamination) av växt­ ligheten. Radioaktiviteten kan på denna väg på nytt komma att tillföras le­ vande djur.

Vid kontamination av hav och sjöar sprider sig de radioaktiva ämnena med ytvattenströmmarna, men det kan taga lång tid innan en jämn fördel­ ning skett ned i de djupare vattenskikten. En koncentration av radioaktivi­ teten äger i vissa fall rum, då denna upptages av i vatten levande organis­ mer och fiskar. Även dessa förhållanden är givetvis av betydelse från livs- medelssynpunkt.

Slutligen måste även dricksvattenfrågan uppmärksammas. Visserligen ger kontaminering av t. ex. betesmarker risker vid betydligt lägre koncen­ trationer än dem som kan ge upphov till farlig vattenaktivitet, men man måste dock vara på sin vakt särskilt mot vatten som kommer från ytvatten- täkter. Grundvattnet skulle väl vid en olycka endast undantagsvis komma att tillföras större mängder aktivitet, eftersom nedrinnande vatten renas vid passage genom jord och sand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

C. Strålningens skadeverkningar

Frågan om vilken hälsofara det innebär att bli utsatt för joniserande strålning har på senare år, både bland experter och lekmän, varit föremål för en intensiv debatt. Härvid synes ha framgått att det vetenskapliga under­ laget är otillräckligt för att besvara många betydelsefulla frågor. Speciellt föreligger osäkerhet när det gäller att bedöma verkningarna av små strål­ doser. Den helhetsbild man nu har av strålningens biologiska verkningar

10

kan dock icke väntas vara så felaktig, att det icke skulle vara möjligt att på grundval därav åstadkomma rimliga handlingslinjer för de flesta prak­ tiska situationer.

Olika typer av celler och därmed olika vävnader varierar starkt ifråga om strålkänslighet. Ofta gäller att en cell, som befinner sig i delning, är spe­ ciellt känslig och detsamma gäller därför också vävnader i stark tillväxt eller eljest med livlig celldelning. Relativt starkt strålkänsliga är sålunda de blodbildande organen — benmärg, lymfkörtlar och mjälte — och vissa av tarmarnas slemhinnor, medan t. ex. nervvävnad och muskler är mindre känsliga. I detta sammanhang kan också nämnas att man anser människan vara mera strålkänslig under barndomen och speciellt fosterstadiet än som vuxen.

Biologisk vävnad har förmåga till återhämtning efter bestrålning, men denna återhämtning kan vara ofullständig; och man måste räkna med att många mindre stråldoser utspridda över lång tid kan samverka för att slut­ ligen ge upphov till en tydlig skada. Det kan emellertid även vid en engångs- bestrålning dröja många år, innan skadan yppar sig.

Man brukar skilja mellan somatiska och genetiska strålskador alltefter­ som skadan visar sig hos den bestrålade individen själv eller hos hans efter­ kommande.

De somatiska strålskadorna kan i sin tur uppdelas i två grupper, näm­ ligen tidiga strålskador, d. v. s. skador med symptom inom några veckor, och sena strålskador. Vad först angår de tidiga strålskadorna uppträder dessa endast efter en bestrålning med hög dos. Ett viktigt och illustrativt fall är då hela kroppen blir likformigt bestrålad. Om stråldosen erhålles under kort tid (några timmar) anses följande gälla med avseende på symptom och prognos för olika doser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Stråldos

rem

Symptom

Dödlighet

%

Mindre än 25 Inga subjektiva symptom.

0

50—100 Strålsjuka i form av trötthet, illamå­ ende och kräkningar för en mindre del av de bestrålade.

0

200—300

Strålsjuka för flertalet inom några timmar. Efter några veckor infektio­ ner och blödningar.

5—25

450

50

450—600

50—100

Om dessa stråldoser erhålles utspridda under en tid av dagar till veckor blir effekterna mindre. Några större möjligheter till medicinsk behandling

11

av den primära strålskadan torde för närvarande ej föreligga; behand­

lingen får i stället taga sikte på att mildra symptomen.

Den direkta dödsorsaken vid tidiga strålskador är ofta sekundära infek­

tioner, vilka är en följd av skador på de blodbildande organen. Blodtrans-

fusion och behandling med antibiotika kan därför bli av betydelse.

Sena strålskador kan visserligen antagas vara förhållandevis sällsynta,

men de fordrar uppmärksamhet på grund av sin allvarliga natur.

Leukemi är en blodsjukdom, som yttrar sig i en okontrollerbar ökning av

antalet vita blodkroppar. Sjukdomen, som för närvarande anses obotlig,

uppkommer av obekant anledning spontant och har en naturlig frekvens av

omkring 5 fall per år och 100 000 människor. Att den dessutom kan fram­

kallas av strålning framgår bl. a. av erfarenheterna från atombombsexplo­

sionerna i Japan och från vissa typer av medicinsk strålbehandling, vid vilka

speciellt benmärgen utsatts för höga doser. Vissa skäl talar för att risken

för sjukdomens uppkomst sträcker sig över en 15-årsperiod efter en engångs-

bestrålning och att den mest sannolika latenstiden är 5—6 år.

Lungcancer har tidigare varit en ofta förekommande dödsorsak bland

arbetarna vid vissa utländska gruvor med radioaktiva mineral. Även om det

är tydligt att andra miljöfaktorer varit av betydelse för sjukdomens upp­

komst, är det numera allmänt accepterat att andningsluftens höga koncen­

tration av radioaktivitet i gas- och dammform spelat en väsentlig roll. För­

hållandena har emellertid i dessa fall varit sådana att bestrålningen av and­

ningsorganen blivit relativt större än vad som kan förväntas vid andra typer

av strålexponering.

Sköldkörtelcancer anses i vissa fall ha uppstått till följd av medicinsk

behandling, som innefattat bestrålning av sköldkörteln. I de fall som rap­

porterats har det varit barn som bestrålats under de första levnadsåren, och

sjukdomen har uppträtt vid anmärkningsvärt låga stråldoser. Frågan om

effekten av sköldkörtelbestrålning är viktig emedan J131, som hör till de

ämnen som lättast sprides till omgivningen vid en reaktorolycka, medför

sådan bestrålning. Det är i själva verket ej osannolikt att det är expositionen

för radioaktiv jod, som under flera veckors tid är den dominerande risk­

faktorn för dem som vistas i det kontaminerade området. Om vederbörande

under exponeringstiden regelbundet tillföres ett överskott av inaktiv jod,

kan emellertid upptaget av radioaktiv jod och därmed stråldosen i sköld­

körteln fås att minska väsentligt. En praktisk profylax är sålunda tänkbar

i detta fall.

Sarcom, d. v. s. svårartade tumörer i benvävnaden, har iakttagits som

yrkesskada bland personer som arbetat med radium och råkat få in det

i kroppen. Radium är en »bensökare», och tumörerna uppkommer av en

långvarig och punktvis intensiv bestrålning av benstommen från där fixe­

rade små mängder av radiet. Vid dessa skador har latenstiden vanligen varit

mer än 15 år. Kunskapen om radiumskador har utnyttjats för att bedöma

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

12

verkan av liknande intern bestrålning från kemiskt besläktade radioaktiva ämnen, t. ex. Sr90, som är ett av de från risksynpunkt dominerande radio­ aktiva ämnena vid reaktordrift.

Strålskador på foster som en följd av bestrålning av gravida kvinnor är en risk, som fordrar speciell uppmärksamhet, eftersom många anser att fosterskador kan väntas vid doser, som är lägre än de som innebär risk för vuxna. Effekter i form av abnormiteter och utvecklingsrubbningar har iakttagits men endast efter relativt hög bestrålning.

Vad härefter angår frågan om de genetiska stråleffekterna anses bestrål­ ning av könskörtlarna kunna åstadkomma sådana förändringar i arvsmas­ san som ger upphov till defekter eller men hos individer i efterkommande generationer. Kvantitativa uppskattningar av de genetiska riskerna leder dock till den slutsatsen, att den enskilde individen som utsatts för jonise­ rande strålning ej har anledning befara att sannolikheten för att just hans efterkommande skall visa några ärftliga defekter har ökat i någon omfatt­ ning av betydelse. De genetiska riskerna kommer i stället i första hand att avse långsiktiga verkningar på en hel befolkning, och det blir genomsnitts- dosen per individ summerad från födelsen upp till normal ålder för familje­ bildning som är avgörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

D. Högsta tillåtliga strålnivåer

Det finns f. n. icke några författningsmässiga svenska föreskrifter om högsta tillåtliga stråldoser under olika förhållanden. Förefintliga anvis­ ningar om skyddsåtgärder har i huvudsak baserats på de strålskyddsrekom- mendationer, som formulerats av International Commission on Radiological Protection (ICRP). Organisationen har under år 1958 utfärdat rekommen­ dationer, som i korthet innebär följande.

Den högsta externa bestrålning -— räknat per år —— för vilken personal i radiologiskt arbete får utsättas varierar enligt dessa rekommendationer med hänsyn till vederbörandes ålder vid inträdet i det radiologiska arbetet. En person som börjar sitt radiologiska arbete vid 18 år får ej utsättas för mer än 0,1 rem/vecka = 5 rem/år, medan villkoret blir mindre strängt för den som börjar senare. Dosen på ett kvartal får dock aldrig överstiga 3 rem.

När det gäller intern bestrålning, får normerna formen av högsta tillåt­ liga koncentrationer av olika radioaktiva ämnen i dricksvatten och and­ ningsluft.

ICRP:s rekommendationer för andra än i radiologiskt arbete sysselsatta (»tredje man») innebär i huvudsak att exponeringen per individ ej får överstiga 0,5 rem/år.

Det hittills sagda gäller förhållanden där man räknar med kontinuerlig exponering, men ICRP gör också vissa bedömningar av engångsexponering, vilka kan användas som underlag för handlande i olyckssituationer. Det

13

säges sålunda att en arbetstagare som erhållit en engångsdos på upp till 25 rem för den skull ej nödvändigtvis synes böra avstängas från vidare radio­ logiskt arbete och att man i en nödsituation kan planera räddningsarbete med utgångspunkt från en högsta tillåten engångsexponering av hälften av denna dos (12,5 rem). Kvinnor i fruktsam ålder skall dock ej användas i sådant arbete.

Några uttalanden om tillåtlig engångsexponering av tredje man vid en olyckshändelse har ej givits av ICRP. Däremot har i Storbritannien gjorts en utredning, som utmynnar i vissa rekommendationer i ämnet med sikte på engelska förhållanden.

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

III. Något om atomenergianläggningar och om olyckshändelser vid

driften av sådana anläggningar

Inom atomindustrin förekommer flera olika typer av anläggningar vid vilka radioaktiva ämnen hanteras, såsom gruvor, uranverk, atomreaktorer och anläggningar för behandling och förvaring av använt bränsle. Från risksynpunkt tilldrar sig reaktorerna det största intresset, men även bränsle- behandlingsanläggningarna måste uppmärksammas. Andra slag av anlägg­ ningar, vilka inom överskådlig tid kan bli aktuella i svensk atomindustri, innefattar däremot icke jämförbara risker för allmän säkerhet.

Processen i en atomreaktor bygger på upptäckten, att vissa grundämnen har isotoper, vilkas kärnor undergår spontan klyvning under avgivande av stora mängder energi. Den energimängd som utvecklas vid klyvningen av en atomkärna är ca 50 miljoner gånger större än den som frigöres vid förbränning av en atom kol.

En förutsättning för att man skall kunna utnyttja denna energikälla är dock, att förloppet på något sätt kan göras självunderhållande. En ur­ sprunglig kärnklyvning måste ge upphov till åtminstone en ny klyvning. Härigenom uppnås en s. k. kedjereaktion.

Det har visat sig, att av i naturen förekommande ämnen endast uran låter sig arrangeras så, att en kedjereaktion kan etableras. Det är isotopen uran 235 — vilken till 0,7 % ingår i det naturliga uranet — som i första hand bidrar till att upprätthålla en kedjereaktion i arrangemang med natur­ ligt uran. Vissa andra atomslag kan genom bestrålning bringas att övergå i isotoper, vilka är användbara i klyvningsprocesser. Sådana klyvbara ämnen är dels uran 233, bildat ur ämnet torium, och dels plutonium 239, bildat ur uran 238.

Kedjereaktionen framkallas i atomreaktorer av olika slag. Den van­ ligaste typen av reaktor har atombränslet anordnat i s. k. bränsleelement,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

grupper av stavar eller plattor, där klyvningsprocessen äger rum. Om man vill utnyttja starkt utspädda atombränslen, såsom naturligt uran, måste man omge bränsleelementen med en s. k. moderator. Som sådan kan grafit eller tungt vatten användas. Med rikare atombränslen kan reaktorn fås att fun­ gera med motsvarande mindre bränslemängd och billigare moderatorer, ex­ empelvis vanligt vatten, eller ingen moderator alls. Under klyvningspro­ cessen utvecklas värme, och denna överföres från bränsleelementen till ett kylmedel, en vätska eller en gas under högt tryck, som omspolar bränsle­ elementen och därefter avlämnar värmen till ett nytt medium i en värme­ växlare. Härvid kan energin direkt utnyttjas för uppvärmning eller också kan den användas för generering av ånga, som sedan får driva en ångturbin. I en speciell typ av reaktor får själva moderatorvattnet koka och därmed tjänstgör reaktorn direkt som ångpanna.

Vid klyvningsprocessen uppkommer emellertid förutom värme även radio­ aktiv strålning, huvudsakligen härrörande från klyvningsprodukterna, som är en blandning av ett par hundra radioaktiva isotoper. Aktivitetsmäng- derna i det utbrända atombränslet är mycket stora. Även efter mycket långa avklingningstider — 100 dygn och däröver -— återstår i bränslet från en kraftverksreaktor fortfarande radioaktivitet av en styrka som motsvarar tonvis av radium. Aktiviteterna avklingar sedan ännu långsammare, allt­ eftersom de kortlivade isotoperna elimineras och de mera långlivade blir dominerande.

Då bränslet avlägsnats ur reaktorn, är endast en del av de klyvbara ato­ merna i reaktorbränslet utnyttjade. Av ekonomiska skäl söker man åter­ vinna uran och plutonium ur använt bränsle, så att det efter behandling ånyo skall kunna användas. I bränslebehandlingsanläggningar undergår bränsleelementen bearbetning av olika slag, mekanisk och kemisk. Större delen av den aktivitet, som bränslet innehåller, uppträder slutligen som flytande avfall av varierande aktivitetsgrad. Viss kvantitet av det lågaktiva avfallet utspädes, så att det blir helt ofarligt, och släppes ut som avlopps­ vatten. Resten av det lågaktiva avfallet ävensom det högaktiva flytande av­ fallet, som huvudsakligen består av farliga långlivade isotoper, måste för­ varas på betryggande sätt under lång tid.

Beträffande både reaktorer och bränslebehandlingsanläggningar gäller att åtskilligt kan och brukar göras för att förebygga okontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen. I en reaktor brukar bränslet inneslutas på flera olika sätt, och reaktorns centrala delar (reaktorkärnan) omges dessutom med kraftiga strålskärmar av betong eller järn. Faran för omgivningen minskas givetvis ytterligare om reaktorn förlägges till bergrum eller annan skyddad plats. Många reaktorer är så konstruerade att de svarar på oavsiktliga för­ ändringar som ökar effekten med en automatisk stabilisering av denna. Regelmässigt finns automatiska larmanordningar i anslutning till mät­ instrument, som på olika punkter inom reaktoranläggningen fortlöpande

15

registrerar förändringar i strålnivån. — Även bränslebehandlingsanlägg- ningar kan på liknande sätt göras förhållandevis driftsäkra.

Faran för att det, även om alla rimliga säkerhetsåtgärder vidtages, likväl skall inträffa en allvarlig olycka i en atomenergianläggning anses allmänt av den tekniska sakkunskapen vara mycket liten. Samtidigt brukar dock fram­ hållas att alla närmare omdömen om olycksriskerna måste bli i viss mån osäkra. Riskförhållandena har utförligt behandlats i betänkandet å sid. 41 ff. vartill här hänvisas.

Om det inträffar en olycka i en atomenergianläggning blir olyckans om­ fattning och skadeverkningar i första hand beroende av mängden utsläppta radioaktiva ämnen samt vidare av väderleken vid olyckstillfället och belägg- ningsområdets befolknings- och naturförhållanden. Det är även i hithörande frågor utomordentligt svårt att på teoretiska grunder göra några säkra ut­ talanden. Enligt vissa experters bedömanden skulle, vid en olycka i en reaktor nära en tätort frigjord luftaktivitet under en kort tid kunna utsätta befolkningen i orten för hälsofarlig extern strålning. Även på marken ut­ fälld aktivitet skulle åtminstone vid höga aktivitetskoncentrationer kunna ge upphov till en skadlig extern strålning. Risker av nu berörda slag för­ modas emellertid kunna komma att beröra endast ett förhållandevis litet område. Däremot skulle de risker, som härrör från födoämnen från konta- minerade jordbruksområden i tätortens omgivning, kunna få stor räckvidd. I ett verkligt allvarligt fall antages radioaktiv jod kunna kontaminera hund­ ratals kvadratkilometer odlad mark i sådan grad, att vegetabiliska och ani- maliska produkter därifrån ej kan användas på vanligt sätt under de när­ maste veckorna eller månaderna efter olyckan. På marken utfällt strontium tros, dock inom ett betydligt mer begränsat område, kunna på motsvarande sätt vålla jordbruket svårt avbräck under något år.

Den samlade praktiska erfarenheten av atomreaktorer i länder, från vilka uppgifter föreligger, utgör några hundra reaktordriftår. Sedan den första reaktorn togs i bruk i december 1942 har det inträffat ett begränsat antal olyckor i atomenergianläggningar. Den första större olyckan inträffade år 1952 i NRX-reaktorn vid Chalk River i Canada. Denna reaktor, som före olyckan hade en effekt av 30 MW1, är en reaktor med tungt vatten som mode­ rator; den är placerad i en byggnad som varken är gastät eller trycksäker. Olyckan inträffade under försök vid låg effekt. Ett mekaniskt fel i avstäng- ningsmekanismen medförde att bränsleelementen upphettades, delvis till smältning. Därvid förstördes reaktortanken med påföljd att aktivt kylvat­ ten strömmade ut i lokalerna. Reaktorstationen utrymdes vid olyckan, som inträffade en fredag, men arbetet utanför reaktorlokalerna kunde återupp­ tagas redan följande måndag. En kraftig kontamination kvarstod dock inne i lokalerna även sedan vattnet avlägsnats. Ingen människa skadades vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

1 MW är en förkortning av megawatt, som betyder miljon(er) watt.

16

olyckan. Något mer än ett år efter olyckan (den 1 februari 1954) var loka­ lerna dekontaminerade och reaktorn återuppbyggd.

Under försök hösten 1955 med en experimentreaktor vid Arco i Idaho i

Förenta Staterna skedde en olycka på grund av att en tekniker missförstod en order om snabbavstängning av reaktorn och i stället stängde av reak­ torn på vanligt sätt. Den tid, som avstängningen på detta sätt tog, var till­ räcklig för att höja temperaturen så att bränslestavarna delvis smälte. Reak­ torkärnan har kunnat tagas ut, ehuru detta har varit ett besvärligt och tidsödande arbete. Ingen människa blev skadad vid olyckan.

I oktober 1957 inträffade i Windscale i Storbritannien en uppmärksammad reaktorolycka. Den förolyckade reaktorn var av typen grafitmodererad uran- metallreaktor med luftlcylning. Reaktorns effekt har ej offentliggjorts, men den torde ha varit några hundra megawatt. Reaktorbyggnaden var ej gas­ tät och det öppna kylsystemet gav direkt förbindelse mellan bränslekana­ lerna och ytterluften. Under vissa sällan förekommande operationer, som man företog med reaktorn för att befria grafiten från däri upplagrad energi, uppstod brand i grafiten. Branden kom att beröra ett stort antal bränsleelement. Därvid frigjordes stora mängder gasformiga och lättflyktiga klyvningsprodukter, som sedan spred sig till omgivningen genom ventila- tionsskorstenen, vars filter blev satt ur funktion. Branden pågick ett till två dygn. Någon extern strålrisk kunde ej påvisas i omgivningen. Däremot vål­ lade den på marken utfällda aktiviteten vissa strålrisker huvudsakligen betingade av förekomsten av aktiv jod. Ingen toleransnivå för ett engångs­ fall av denna karaktär hade officiellt fastställts för J131, som företrädesvis uppträdde i mjölk från kor i området, men i samband med olyckan bestäm­ des en viss sådan per liter mjölk. Ett stort kontrollprogram sattes i gång för att kontrollera mjölk, som producerades i omgivningen. Maximalt om­ fattade det område, inom vilket mjölken ej fick användas, ca 500 km2. Inga personskador har konstaterats i samband med olyckan.

I juni 1958 inträffade en olyckshändelse i en fabrik för bearbetning av 90 %-igt U235 i Oak Ridge i Förenta Staterna. Två avdelningar av fabriken stod i förbindelse med varandra genom en rörledning, vilken kunde av­ stängas med en ventil. I den ena avdelningen höll man på med täthetsprov­ ning av rör- och tanksystemet, vilket ej innehöll klyvbart material. För täthetskontrollen tillfördes systemet vatten, vilket sedan avtappades till en 200-1 tunna. I den andra avdelningen pågick arbete med en lösning inne­ hållande U235. Av någon anledning tätade ej ventilen i förbindelseledningen mellan de två avdelningarna, varför U235 överfördes till den avdelning där täthetsproven pågick. Vid avtappning av vad som antogs vara vatten från systemet till 200 1-tunnan medföljde så mycket U235 att i tunnan så små­ ningom uppkom en kedjereaktion av samma slag som i en reaktor. När effektutvecklingen började gav strålövervakningsinstrumenten larmsignal och personalen utrymde byggnaden. Innan personalen hunnit lämna bygg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

17

naden, hade dock åtta personer erhållit avsevärda doser gamma- och neutron­

strålning. Dessa personer visade samtliga symptom på strålexponering

varierande från endast blodförändringar till måttlig stralsjuka. Alla hai

emellertid sedermera återhämtat sig. För människor i omgivningen utanför

fabriken uppstod inga risker vid denna olycka, och dekontaminering av

fabriken utfördes på några dagar.

Den 15 oktober 1958 inträffade i Boris Kidric-institutet i Jugoslavien en

olycka i en reaktor med tungt vatten och naturligt uran. Vid olyckstillfället

pågick försök med reaktorn, varvid man använde reaktorn utan omgivande

strålskydd. Av misstag uppstod en kedjereaktion varvid sex personer som

arbetade intill reaktorn utsattes för stark strålning. De behandlades vid

Curie-institutet i Paris bl. a. med benmärgsinjektioner. En av patienterna

avled efter fyra veckor, men de övriga har återhämtat sig.

I en kemisk anläggning vid Los Alamos i Förenta Staterna inträffade den

30 december 1958 en olycka under arbete med att återvinna plutoniumrester.

Under omrörning av en uppslamning i ett kärl uppstod en kedjereaktion

utan att kärlet dock sprängdes. Operatören fick en mycket stor stråldos och

avled efter 35 timmar. Två personer i angränsande rum fick smärre doser

men kunde fortsätta i normal tjänstgöring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

IV. Gällande ordning

Utredningen har lämnat i huvudsak följande redogörelse för vad som

för närvarande gäller i fråga om lagstiftning och möjligheter att ingripa

på det här aktuella området.

A. Lagstiftning och offentlig kontroll på atomenergiomradet

Gällande bestämmelser

I länder där atomenergiverksamhet i större skala påbörjats eller planerats

har denna verksamhet regelmässigt omgärdats med lagregler som i en eller

annan form ställer den under statens kontroll. Ett väsentligt skäl härför är,

såvitt gäller stormakterna, att söka i verksamhetens militära betydelse.

Allmänt har emellertid önskemålet att inom respektive land få till stånd

en samlad insats på atomenergiområdet ansetts tala i samma riktning. Ett

ytterligare skäl för statlig kontroll ligger i de risker som är förbundna med

driften av atomreaktorer och vissa andra atomenergianläggningar.

Svenska lagbestämmelser, som är av intresse i detta sammanhang, finns

1 lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter in. m., atom­

energilagen, lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, byggnads­

lagen den 30 juni 1947 (nr 385) samt strålskyddslagen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 139

18

Bestämmelserna i det år 1945 till stenkolslagen tillagda 9 kap.1 gör rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltiga och vissa andra mine­ ral beroende av koncession av Kungl. Maj :t.

Enligt atomenergilagen kräves för förvärv, innehav, överlåtelse, bearbet­ ning och annan befattning med uran eller annat ämne som kan användas såsom atombränsle tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (1 §). Detsamma gäller även för den som vill uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne som kan användas såsom atombränsle (2 §). Tillstånd må begränsas att avse viss tid. Vid meddelandet av tillstånd enligt atomenergilagen så ock under tillstånds giltighetstid må uppställas de villkor som finns påkallade av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt; ett tillstånd kan när som helst återkallas, om uppställt villkor icke iakttages eller eljest synner­ liga skäl föreligger därtill (4 §). — För tillsyn av atomenergilagens efter­ levnad och för samordning av den svenska atomenergiverksamheten har Kungl. Maj :t med stöd av lagen tillsatt en delegation för atomenergifrågor (atomenergidelegationen).

Genom ett tillägg år 1958 till 1 § expropriationslagen har möjligheter öpp­ nats till expropriation av fastighet för sådan atomreaktor eller annan atom­ energianläggning, som är till större gagn för orten eller eljest äger väsent­ lig betydelse från allmän synpunkt, eller för skyddsområde kring sådan an­ läggning. En bestämmelse som samma år infördes i byggnadslagen, 81 § andra stycket, förbjuder nybyggnad utan länsstyrelsens medgivande inom sådant område i närheten av atomenergianläggning, där risk kan antagas föreligga för skadlig strålning från anläggningen.

Strålskyddslagen ställer i princip allt radiologiskt arbete — varmed för­ stås bl. a. arbete med radioaktivt ämne och arbete vid anläggning för ut­ vinning av atomenergi — under kontroll av en strålskyddsmyndighet (me­ dicinalstyrelsens stålskyddsnämnd). Sålunda fordras för bedrivande av radiologiskt arbete tillstånd av strålskyddsmyndigheten (2 § första stycket).

I lagen föreskrives vidare bl. a. att, om tillstånd till radiologiskt arbete meddelas för annan än enskild person som själv skall förestå verksamheten, för denna skall finnas en av strålskyddsmyndigheten godkänd föreståndare (4 §). Strålskyddsmyndigheten äger i övrigt förbinda ett tillstånd med de villkor och föreskrifter som finns erforderliga från strålskyddssynpunkt (5 § första stycket).

Beträffande det inbördes förhållandet mellan atomenergilagen och strål­ skyddslagen gäller i princip enligt strålskyddslagen, att tillstånd enligt

1 I ett betänkande som avlämnats år 1958 ( SOU 1958:41 ) av särskilt tillkallad utrednings­ man föreslås 9 kap. stenkolslagen upphävt och ersatt med en särskild uranlag. Enligt detta för­ slag skall för jordägare och vissa andra i stor utsträckning råda frihet att utan tillstånd av myndighet efterforska och undersöka uranfyndighet, men för bearbetning av sådan fyndighet skall alltid krävas statlig koncession.

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

19

denna lag ej erfordras för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergi­ lagen (2 § sista stycket). När tillstånd beviljas enligt atomenergilagen, äger emellertid strålskyddsmyndigheten meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillståndet gällande villkoren, erfordras för strålskyddet; avser tillståndet atomreaktor eller annan atomenergianläggning skall dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i av­ sevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, under­ ställas Kungl. Maj:t (5 § sista stycket).

Strålskyddslagen avser att skydda såväl anställda som är sysselsatta i radiologiskt arbete — och i denna del har lagen karaktär av arbetarskydds­ lag — som även utomstående mot skador -av joniserande strålning.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att tidigare denna dag be­ slutats remiss till lagrådet om ett förslag till provisorisk lagstiftning om skadeståndsansvar och försäkring vid åt omreaktor drift m. m. (atomansva­ righetslag), vilket förslag grundats på ett av särskilt tillkallade sakkunniga, atomskadeutredningen, avgivet betänkande (SOU 1959: 34). I förslaget stad­ gas bl. a., att innehavare av atomreaktorer och vissa andra anläggningar — intill vissa för en och samma händelse och för varje dödad eller skadad person maximerade belopp — skall vara strikt ansvariga för s. k. atom­ skador (främst skador av radioaktiv strålning från atombränsle eller atom­ produkt). Innehavare av anläggning av ifrågavarande slag skall enligt för­ slaget vara skyldig att teckna av myndighet godkänd ansvarighetsförsäkring eller ställa annan betryggande säkerhet.

Kungl. Maj:is proposition nr 139 år 1960

Offentlig kontroll

Frågor om koncession att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller annan atomenergianläggning avgöres av Kungl. Maj :t efter föredragning av chefen för handelsdepartementet. Ärendenas förberedande behandling är numera i stor utsträckning koncentrerad till atomenergidelegationen. Dele­ gationen, som har att pröva projekten från såväl samhällsekonomisk syn­ punkt som säkerhetssynpunkt, inhämtar yttranden från olika berörda myn­ digheter och organ. Bland dem som regelmässigt hörs i ett ärende av ifråga­ varande slag märks strålskyddsnämnden och länsstyrelsen i det län där anläggningen skall uppföras samt Aktiebolaget Atomenergi (såvida icke bolaget är sökande). Utlåtande brukar även inhämtas från andra myndig­ heter, såsom statens vatteninspektion, fiskeristyrelsen, försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen. Meteorologisk och hydrologisk expertis inkopplas underhand på ärendet.

Vid behandlingen av en koncessionsansökan har delegationen att beakta såväl förhållandena vid normal drift som olycksriskerna och följderna av en eventuell olycka. Beträffande strålskyddet vid normala driftsförhållan­

20

den bygger delegationen på utredningar och bedömningar av strålskydds-

nämnden. Säkerhetsfrågorna i samband med en eventuell olycka utreds

av en av delegationen tillsatt reaktorförläggningskommitté, inom vilken

både reaktorteknisk och radiofysisk expertis är företrädd.

Granskningen av en koncessionsansökan omfattar en mångfald inveck­

lade problem. En uppfattning om problemens art ger följande, av reaktor-

förläggningskommittén i dess rapport nr 1 till atomenergidelegationen

gjorda sammanställning av vad en koncessionsansökan rörande en atom­

reaktor bör innehålla:

1. Reaktorns konstruktion, reaktivitetsbudget, avsedda driftsförhållanden

inkl. detaljerade uppgifter om organisationen härför samt den ingående

personalens kompetens, anordningar för kontroll och reglering av driften,

varvid särskilt förhållandena vid igångsättandet måste beaktas, säkerhets­

anordningar.

2. Reaktorbyggnaden inkl. anordningar för handhavande av radioaktivt

material inkl. avfall (fast, flytande och gasformigt).

3. Anläggningens belägenhet inkl. meteorologiska och hydrografiska för­

hållanden samt nuvarande och förutsedda bebyggelseförhållanden i omgiv­

ningen.

4. Anordningar för förvaring av färskt och använt bränsle.

5. Anordningar och åtgärder med hänsyn till strålningsrisker vid normal

drift. Redogörelse för strålskyddsorganisationen. (Uppgifterna på denna

punkt bör — oberoende av om sådana lämnas under annan punkt — vara

så fullständiga, att de är tillräckliga för strålskyddsmyndighetens bedöman­

de av strålskyddet vid anläggningen.)

6. Risker, som kan uppträda vid en olycka inkl. brand.

7. Katastrofberedskap — åtgärder och organisation.

Några allmängiltiga normer beträffande förläggning av reaktorer och

andra atomenergianläggningar samt beträffande säkerhetskraven vid dessa

har hittills icke utformats. Varje projekt bedömes med hänsyn till sina spe­

ciella karakteristika samt med beaktande av förläggningsplatsens folktät­

het ävensom geologiska, meteorologiska och hydrologiska förhållanden. Så­

som villkor för koncession har hittills i ett par fall föreskrivits att kring

anläggningen skall finnas en skyddszon på en eller ett par kilometer, och

i dessa fall har dessutom Kungl. Maj :t i samband med beslutet i konces-

sionsfrågan uppdragit åt atomenergidelegationen att följa befolknings- och

bebyggelseutvecklingen inom ett i beslutet närmare angivet område utanför

skyddszonen.

I koncessionsvillkoren kan innehavaren av en atomenergianläggning åläg­

gas att hålla viss personell och materiell katastrofberedskap vid anlägg­

ningen. Villkoren i detta hänseende kan utformas t. ex. så, att anläggningen

icke får tagas i bruk förrän atomenergidelegationen godkänt innehavarens

beredskapsåtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr i39 år 1960

21

En atomenergianläggning som tagits i bruk står under fortlöpande tillsyn av atomenergidelegationen, utom såvitt gäller strålskyddet vid normala driftsförhållanden, i vilket hänseende strålskyddsnämnden är tillsynsmyn­ dighet.

Av naturliga skäl har atomenergidelegationen och strålskyddsnämnden ännu icke hunnit utbilda någon praxis beträffande tillsynsverksamheten. Man har emellertid tänkt sig att denna verksamhet skall utövas dels genom inspektioner, dels genom granskning av rapporter från koncessionshavaren. Avsikten är att den som driver en atomenergianläggning regelmässigt skall åläggas att föra journaler rörande viktigare driftsförhållanden vid anlägg­ ningen. Särskilt viktigt är naturligtvis att varje olyckstillbud journalföres och rapporteras. Vidare skall alltid finnas en personalförteckning som möj­ liggör återkommande kontroll av att anläggningen är bemannad med kom­ petent personal. Det förutsättes slutligen att säkerhetsinstruktioner utfärdas för personalen och att tillsynsmyndigheterna underrättas om innehållet i dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

B. Annan lagstiftning av betydelse för allmän säkerhet m. m.

Allmänna regler

Vad tidigare sagts om de tänkbara verkningarna av en atomreaktor- olycka torde utvisa, att det i händelse av en dylik olycka kan bli nödvändigt för ansvariga myndigheter att, i trakter som blivit belagda med radioaktiva ämnen, till allmänhetens skydd vidtaga extraordinära åtgärder som in­ skränker enskildas rörelsefrihet och på annat sätt inkräktar på enskildas eljest rättsligt skyddade intressen. Bland dylika åtgärder märks främst — förutom i begynnelseskedet utrymningar och avspärrningar av farliga om­ råden — kontroll- och regleringsåtgärder av skilda slag beträffande vatten- och livsmedelsförsörjningen. Särskilt kan anledning finnas att inskrida mot användningen av kontaminerad mjölk och gröda samt dricksvatten från yt- vattentäkter och öppna brunnar. Inom begränsade områden kan inskränk­ ningar avseende jordbruksdriften överhuvudtaget behöva vidtagas. Dess­ utom kan myndigheterna för att lindra skadeverkningarna av en atom­ olycka eventuellt behöva taga enskildas arbetskraft och egendom i anspråk.

Den frågan inställer sig då i vilken utsträckning myndigheterna i kata­ strofsituationer av ifrågavarande slag redan enligt gällande lagstiftning kan anses ha tillräckliga maktbefogenheter för att även med uppoffring av en­ skilda intressen anordna ett effektivt skydd för allmänheten. I detta sam­ manhang brukar hänvisas bl. a. till allmänna nödrättsregler. Enligt all­ männa rättsgrundsatser anses i vissa lägen vem som helst kunna göra in­

22

trång i annans rättssfär under förutsättning att detta sker för att avvärja en skada som är att bedöma som väsentligt allvarligare än den som kan be­ räknas följa av intrånget. Dessa grundsatser gäller till skydd både för en­ skilda intressen -—- egna och andras — och för viktiga allmänna intressen. Ingen lär väl bestrida att polismyndigheter och andra offentliga organ — oavsett vad som i övrigt må vara stadgat i lag om deras befogenheter — måste anses ha åtminstone samma rättsliga möjligheter som medborgarna i ge­ men att avvärja en fara som hotar viktiga allmänna eller enskilda intres­ sen. Redan av detta skäl torde därför för allmän ordning och säkerhet ansvariga myndigheter vid en atomreaktorolycka exempelvis kunna för­ ordna om tillfälliga utrymningar och avspärrningar av begränsade områ­ den där uppenbar livsfara föreligger. Osäkert är däremot, huruvida all­ männa rättsgrundsatser utgör ett tillfredsställande rättsligt underlag för dylika åtgärder om det — utan att en omedelbar livsfara förelåg -— skulle vara fråga om att utrymma ett samhälle eller delar av ett samhälle på obe­ stämd tid. Likaså är det ovisst om myndigheterna med hänvisning till så­ dana grundsatser skulle kunna exempelvis förbjuda användningen av livs­ medel från områden med radioaktiv beläggning för att förebygga en kanske svårberäknelig fara för strålskador vid förtäring av sådana livsmedel.

Bestämmelser om upprätthållande av allmän ordning och säkerhet finns bl. a. i länsstyrelseinstriiktionen (SFS nr 333/1958). Enligt 5 § i instruk­ tionen har länsstyrelsen i egenskap av högsta polismyndighet i länet att övervaka att »allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätt- hålles» samt att »i händelse något däremot stridande förekommer» tillse »att erforderliga åtgärder varda vidtagna». För detta ändamål äger läns­ styrelsen enligt 7 § i instruktionen stadga erforderliga viten. Sådana viten kan utsättas såväl i till allmänheten riktade ordningsföreskrifter av till­ fällig natur eller med lokal begränsning som i särskilda förelägganden rik­ tade till en eller flera bestämda personer. Länsstyrelseinstruktionen ger dock icke närmare besked om vilka förfaranden eller åtgärder som får förbjudas eller påbjudas i denna ordning.

Ej heller i andra författningar angående polisverksamheten har polisens och andra myndigheters befogenheter gentemot enskilda i katastrofsitua­ tioner uttömmande reglerats. I speciallagstiftning för särskilda områden så­ som hälsovården, livsmedelskontrollen och brandskyddet finns emellertid spridda bestämmelser som utrustar myndigheterna med makt att göra vissa ingrepp i enskildas vanligen rättsligt skyddade intressen. Somliga av dessa bestämmelser skulle kunna utnyttjas även för att bekämpa verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning, och för de viktigaste av dem skall här lämnas en kortfattad redogörelse. Därvid kommer materialet att dis­ poneras efter åtgärdernas art (avspärrning och utrymning, kontrollåtgärder etc.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

23

Avspärrning och utrymning

Bland åtgärder, som kan behöva vidtagas i samband med en olyckshän­ delse i en atomenergianläggning, har redan nämnts avspärrning och utrym­ ning av områden, där radioaktiva ämnen kan väntas uppträda i hälsofarlig mängd. Under den allra första tiden efter olyckan — medan den luftburna radioaktiviteten ännu utgör en fara — kan det också vara behövligt att utfärda temporärt utegångsförbud.

Utomlands har det stundom lagts på civilförsvaret att skydda allmänheten mot verkningarna av naturkatastrofer och andra olyckor i fredstid, och ve­ derbörande civilförsvarsmyndighet torde då regelmässigt ha stora möjlig­ heter att besluta om erforderliga åtgärder, bland dem även utrymning och avspärrning. Den svenska civilförsvarslagen (SFS nr 536/1944) innehåller visserligen utförliga bestämmelser om utrymning, men i vårt land har civil­ försvaret i princip ej några uppgifter under fredsförliållanden, och ifråga­ varande utrvmningsbestämmelser kan ej sättas i kraft med anledning av en i fredstid inträffad atomolycka.

Är en olycka i en atomenergianläggning förenad med brand kan i viss utsträckning stöd för en avspärrningsåtgärd hämtas i brandlagen (SFS nr 521/1944). Enligt 14 § i denna lag äger nämligen brandbefälet bereda brandstyrkan tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen och förfoga över enskild egendom, i den mån så erfordras för släckningsarbetet. Olyckor i atomenergianläggningar kan emellertid, sasom förut framhållits, mycket väl tänkas inträffa utan samband med brand.

Dessutom kan man vid en atomenergiolycka icke räkna med att den vä­ sentliga faran för allmänheten skall vara begränsad till själva olycksplatsen. Förhållandevis stora områden på långt avstånd från olycksplatsen kan i ogynnsamma fall bli belagda med radioaktivitet i sådan mängd, att män­ niskor icke kan vistas där oskyddade utan risk för strålsjukdomar eller strålskador. Bestämmelsen i 13 § 2 mom. epidemilagen (SFS nr 443/1919 m. ändr. bl. a. 219/1952), som ger Kungl. Maj:t befogenhet att då »utom­ ordentliga förhållanden påkalla det------------ förordna om avspärrning av visst område för att hindra spridning av smittsam sjukdom» kan här icke utnyttjas för att genomföra erforderliga avspärrningar, eftersom strålsjuk­ domar icke är att hänföra till smittsamma sjukdomar.

Däremot skulle väl trafiken på allmänna vägar genom hälsofarliga om­ råden kunna inskränkas i erforderlig grad med stöd av 61 § 1 mom. väg­ trafikförordningen (SFS nr 648/1951). Länsstyrelsen eller, beträffande stad, lokal myndighet äger enligt detta författningsrum besluta om de sär­ skilda åtgärder för reglering av trafiken som kan erfordras beträffande viss allmän väg eller samtliga vägar inom visst område. För en fullständig avspärrning eller för utrymning av farliga områden lämnar vägtrafikförord­ ningen dock uppenbarligen icke stöd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

24

I vilken utsträckning myndigheterna utan stöd i lag — med åberopande endast av allmänna rättsgrundsatser —- skulle kunna förordna om avspärr­ ning, utrymning och utegångsförbud för att skydda allmänheten mot skador av radioaktiv strålning är, såsom i inledningen till detta kapitel påpekats, en svårbedömd fråga. Dock må här erinras om att länsstyrelsen under senare år åtminstone vid ett par olyckor av stor omfattning, nämligen vid Götaälvsraset i Lilla Edet den 7 juni 1957 och vid explosionsolyckan i Mo- heda den 23 juli 1958, ansett sig kunna såväl avstänga trafiken på vissa trafikleder som avspärra förhållandevis stora markområden. Länsstyrelsen utfärdade i båda fallen vissa vitessanktionerade ordningsföreskrifter i dessa hänseenden. Utrynmingsfrågorna synes däremot vid båda dessa olyckor ytterst ha lösts på frivillighetens väg. Myndigheterna anmodade visserligen familjerna i ett antal hus att utrymma sina bostäder och ordnade inkvarte­ rings- och utrymningsfrågan för de evakuerade, men något vitessanktione- rat beslut i saken lär icke ha fattats. Det blev icke heller aktuellt att med tvång förmå någon att ställa sig anmaningen om utrymning till efterrät­ telse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Kontrollåtgärder

I händelse av en atomolycka måste mätningar företagas inom stora om­ råden för att fastställa radioaktivitetens utbredning. Bland objekten för mätningarna må nämnas luften, marken med växande gröda, sjöar och vattendrag, vattentäkter, mjölk, kreatur och fisk. Såsom ett underlag för bedömandet av vilka påbud och förbud som måste utfärdas beträffande vatten- och livsmedelsförsörjningen är det dessutom nödvändigt att taga prover från kontaminerade föremål för analys på vetenskapligt utrustade laboratorier. Vidare skulle vid en större olycka i anslutning till avspärrade, hälsofarliga områden sannolikt behöva upprättas kontrollstationer. Genom dessa stationer skulle alla som lämnade avspärrade områden vara tvungna att passera för undersökning av om de på kroppen, i kläderna eller i sina ägodelar medförde radioaktiva ämnen i hälsofarlig mängd. Undersökning­ arna skulle huvudsakligen bestå i relativt enkla mätningar.

Livsmedel är enligt gällande lagstiftning underkastade en omfattande hälsokontroll. Enligt 92 § 1 mom. livsmedelsstadgan (SFS nr 824/1951 m. ändr. bl. a. 271/1957) äger hälsovårdsnämnden »så ock annan myndighet eller befattningshavare, som har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga —--------- - var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersök­ ning av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, vare sig anledning till anmärkning mot varan förekommit eller ej». Vid bedömandet av räck­ vidden av denna bestämmelse måste emellertid hållas i minnet, att spann­ mål, sockerbetor och andra vegetabiliska livsmedelsråvaror enligt 1 § 1 mom. andra stycket livsmedelsstadgan icke är att hänföra till livsmedel. Ej heller

25

torde växande gröda vara att anse som livsmedel. I övrigt förstås med livs­

medel enligt första stycket i nyssnämnda moment »varje till förtäring av

människor avsedd vara» som icke är att hänföra till läkemedel.

Bland övriga bestämmelser av intresse i detta sammanhang märkes 32 och

33 §§ hälsovårdsstadgan (nr 663/1958), som ger hälsovårdsnämnden vissa

möjligheter att förordna om fysikalisk-kemisk undersökning av vatten,

som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörjning

tillhandahålles som dricksvatten, för hushållsändamål eller annat liknande

ändamål.

De nu återgivna författningsbestämmelserna ger visserligen stöd endast

för en mindre del av de undersökningar av bl. a. födoämnen och vatten

som kan behöva företagas i anslutning till en atomolycka. Dylika under­

sökningar förutsätter emellertid i allmänhet blott tämligen obetydliga in­

grepp i enskilds rätt, och några betänkligheter skulle väl därför knappast

möta mot att i en katastrofsituation förordna härom även utan lagstöd. Att

märka är även att företagandet av undersökningar av detta slag måste anses

ligga helt i linje med de allmänna tankegångar som uppbär gällande hälso­

vårds- och livsmedelslagstiftning.

Beträffande de undersökningar av personer, som kan behöva göras vid

särskilda kontrollstationer, är läget däremot i viss mån ett annat. Så snart

fråga är om ett ingrepp i den kroppsliga integriteten eller i den personliga

friheten lär lagstöd i allmänhet icke kunna undvaras.

I strålskyddslagen har icke stadgats någon allmän skyldighet för den som

blivit utsatt för skadlig strålning från radioaktiva ämnen att underkasta

sig läkarundersökning eller annan undersökning. I 12 § tredje stycket i

denna lag föreskrives endast — såvitt här är av intresse — att den som på

grund av sitt arbete kan antagas ha varit utsatt för joniserande strålning

och som företer tecken på skada av sådan strålning ofördröjligen skall un­

dergå läkarundersökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Ingrepp i enskilds rätt att förfoga över egendom

Den radioaktivitet som vid en olycka i en atomenergianläggning frigöres

i luftburen form sprider sig med vinden och avsätter sig undan för undan

på mark- och vattenytor. Den förmåga radioaktiviteten har att från mark

och vatten via djur och växtlighet nå människor gör att det vid en atom­

olycka kan bli nödvändigt att genomföra hårda restriktioner ifråga om vat­

ten- och livsmedelsförsörjningen i en olycksdrabbad trakt. Även andra objekt

än vatten och födoämnen kan för övrigt tänkas bli radioaktiva i sådan grad,

att ingripanden till skydd för allmänheten blir ofrånkomliga. De ingrepp

i enskilds egendom som det här kan bli fråga om är givetvis av en helt

annan och allvarligare karaktär än de förut behandlade kontrollåtgär­

derna. Såsom exempel på åtgärder som kan behöva vidtagas kan nämnas

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

förbud mot användning av mjölk, omhändertagande och förstörande av en skörd, nedslaktning av kreatur och förbud mot fiske.

Endast i begränsad omfattning lämnar gällande lagstiftning stöd för de åtgärder, som enligt vad nu sagts kan påkallas av en atomolycka. En­ ligt 7 § 1 mom. livsmedelsstadgan får vara, som kan antagas vara skad­ lig att förtära, ej saluhållas eller eljest överlämnas till annan för att an­ vändas som livsmedel. Då utomordentliga förhållanden påkallar det, kan enligt 3 mom. i samma paragraf Kungl. Maj :t till förhindrande av upp­ komsten av sjukdom utfärda förbud mot saluhållande av vara härrö­ rande från viss plats. 94 § livsmedelsstadgan ger slutligen hälsovårds­ nämnden vissa befogenheter att omhändertaga och förstöra vara som enligt 7 § icke får saluhållas eller eljest användas som livsmedel. Räckvidden av dessa olika föreskrifter är emellertid, från den synpunkt det här gäller, begränsad. Såsom tidigare utvecklats betraktas enligt stadgan bl. a. växande gröda och spannmål icke som livsmedel.

Den befogenhet som enligt 5 § epizootilagen (SFS nr 105/1935) tillkom­ mer myndighet att i visst fall förordna om nedslaktning av kreatur gäller endast i samband med vissa i lagen uppräknade sjukdomar och till dem hör icke strålsjukdomar.

Hälsovårdsnämnden har, enligt 72 § andra stycket hälsovårdsstadgan, vissa möjligheter att inskrida mot sådant vatten från allmän anläggning för vattenförsörjning eller från visst vattenhämtningsställe som blivit kontami- nerat.

Ser man slutligen till allmänna rättsgrundsatser om nödrätt nödgas man konstatera, att det är synnerligen ovisst i vilken utsträckning dessa här skulle kunna användas för att fylla luckorna i lagstiftningen. Det förtjä­ nar dock att nämnas, att länsstyrelsen vid den tidigare omnämnda olyckan i Moheda ansåg sig kunna utfärda förbud mot betning och vattning av kreatur på vissa oljedränkta mark- och vattenområden.

Tjänsteplikt och förfoganderätt

Stora personella resurser kan behöva sättas in i kampen mot en olycka i en atomenergianläggning. Den polis-, brand- och sjukvårds­ personal som står till länsstyrelsens omedelbara förfogande skulle sannolikt icke utan hjälp utifrån kunna lösa alla förekommande arbetsuppgifter. Länsstyrelsen lär dock i betydande omfattning kunna skaffa hjälp från utomstående myndigheter och organ. Enligt förordningen angående använ­ dande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål (SFS nr 585/1915) kan militär rekvi­ reras även för att bekämpa en olycka av ifrågavarande slag; polisreglementet (SFS nr 332/1948) och kungörelsen om stats- och reservpolis (SFS nr

27

448/1932) öppnar möjligheter för länsstyrelsen att tillkalla polisförstärk­ ning. Dessutom skulle länsstyrelsen med all sannolikhet kunna påräkna viss frivillig hjälp från civilförsvarspersonal.

Någon allmän skyldighet föreligger icke för enskilda att vid katastroftill­ fällen biträda myndigheterna. Däremot innehåller 10 § brandlagen en be­ stämmelse som i och för sig skulle kunna tillämpas vid en olycka i en atomenergianläggning som är förenad med brand. Där stadgas att envar, som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, är pliktig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter det, medverka vid släckning av brand. Brandlagen måste emellertid antagas få förhållandevis ringa betydelse i detta sammanhang. Sålunda är att märka, att brandlagen icke torde ge myndigheterna möjlighet att skaffa den yrkesutbildade arbetskraft som vid en atomolycka kan behö­ vas för särskilda uppgifter, t. ex. personal för radioaktivitetsmätningar.

Nyligen har antagits en allmän tjånstepliktslag (SFS nr 83/1959). Denna lag är emellertid uteslutande avsedd för krigs- och beredskapsförhållanden. Den skall således icke kunna sättas i kraft i fredstid för att bekämpa natur­ katastrofer och andra liknande olyckor.

Behovet av materiella resurser vid en olycka i en atomenergi­ anläggning måste naturligtvis bli beroende av en mängd olika faktorer, bland dem den olycksdrabbade traktens karaktär och bebyggelse. För­ utom brandmateriel och annan materiel för bekämpande av själva olycks- härden kan vid en allvarlig olycka behövas tillgång till en stor bilpark, åt­ skilliga instrument för radioaktivitetsmätningar och andra undersökningar samt dyrbar specialutrustning för särskilda uppgifter (jfr Götaälvs- och Mohedaolyckorna där mudderverk och tankbilar måste rekvireras).

Den materiel som behövs för att angripa själva olyckshärden måste givet­ vis finnas på platsen. I samband med redogörelsen för koncessionsförfa- randet beträffande atomenergianläggningar har nämnts att reaktorförlägg- ningskommittén rekommenderat, att en koncessionssökande på förhand färdigställer en katastrofplan. Uppenbarligen finns möjligheter för Kungl. Maj :t att föreskriva att en anläggningsinnehavare skall hålla en nödig kata­ strofberedskap med erforderlig materiel av olika slag.

Vidare har länsstyrelsen och denna underställda myndigheter och organ tillgång till åtskillig materiel av betydelse i detta sammanhang. Särskilt bör här nämnas, att den utrustning som finns i civilförsvarets länsförråd kan utnyttjas även i fredstid. Bilar och instrument för mätningar torde kun­ na erhållas från försvaret i samband med begäran om militär handräckning.

Skulle de resurser som sålunda står till myndigheternas förfogande icke räcka, finns emellertid för närvarande icke tillräckliga möjligheter att tvångsvis rekvirera förnödenheter från allmänheten. I begränsad omfatt­ ning skulle möjligen någon gång länsstyrelsen kunna tänkas ha rekvisi-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 139 år 1960

28

tionsrätt enligt bestämmelserna i lagen om skyldighet i vissa fall att tillhan­ dahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov (SFS nr 242/1932). Bestämmelsen i 14 § brandlagen, enligt vilken brandbefälet, där så finnes nödigt för släckning eller räddning, äger nyttja brunn, vattenledning, red­ skap, telefon, hästar eller fordon, kan icke väntas bli av större betydelse i detta sammanhang.

Allmänna förfogandelagen (SFS nr 279/1954), som ger myndigheterna vidsträckta befogenheter att rekvirera förnödenheter av varjehanda slag, är, liksom den tjänstepliktslag som nyligen antagits, avsedd att

tillämpas

en­

dast under krigs- och beredskapsförhållanden. Detsamma gäller civilför­ svarslagens bestämmelser i samma ämne.

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

V. Huvuddragen i förslaget

Utredningen

Utredningen har till utgångspunkt för sitt arbete tagit den svenska atom­ energiverksamheten sådan denna planlagts av statsmakterna och således i första hand inriktat uppmärksamheten på olyckshändelser och andra allvarligare driftstörningar av det slag som skulle kunna tänkas inträffa i stationära atomreaktorer och bränslebehandlingsan- läggningar som kommer att uppföras i vårt land under 1960- talet.

Med den omsorgsfulla granskning som i Sverige i samband med bevil­ jandet av koncessioner och även eljest ägnas och kommer att ägnas atom­ energianläggningarnas speciella säkerhetsproblem är det enligt utredning­ ens uppfattning osannolikt — om också icke helt uteslutet — att det vid driften av en sådan anläggning skall inträffa en olycka som resulterar i att större mängder radioaktiva ämnen utsprids från anläggningen. Det förhåller sig enligt utredningen ej heller så, att, om det trots allt skulle inträffa en dylik olycka, verkningarna av denna med nödvändighet måste bli svårare än de vid en allvarlig olycka inom annan industriell verksam­ het. Utredningen uppställer frågan, om det i detta läge verkligen be­ hövs några särskilda åtgärder till skydd för allmänheten speciellt mot atom­ industriolyckor. Det kunde, anför utredningen, synas mer befogat att inordna problemet i dess större sammanhang och pröva huruvida i vårt land finns behov av en allmän lagstiftning för katastrofsituationer av skilda slag. Bortsett från att ifrågavarande spörsmål icke rymmes inom ramen för de direktiv som gäller för utredningen anser sig utredningen emellertid kunna konstatera, att skadeverkningarna vid en atomolycka måste få

29

en särpräglad karaktär. Radioaktiviteten påverkar människor, djur och växter efter ett invecklat mönster, och den kan stå kvar under mycket lång tid. Det fordras tillgång till kvalificerad arbetskraft och särskild utrustning om radioaktiviteten skall kunna lokaliseras och dess verkningar bekämpas på rätt sätt; vissa administrativa förberedelser kan icke heller utan allvar­ lig olägenhet undvaras. Ytterligare skulle den ovisshet, som råder rörande myndigheternas befogenheter enligt gällande bestämmelser och allmänna rättsgrundsatser att göra ingrepp i enskildas rätt för att undanröja hälso­ risker för allmänheten, sannolikt bli mer besvärande vid en atomolycka än som är fallet i sådana mer akuta nödsituationer som kan uppstå i sam­ band med andra olyckor. Slutligen måste hänsyn även tagas till att våra erfarenheter av atomdrift ännu är mycket begränsade. Oaktat riskför­ hållandena i sin helhet f. n. ej ter sig ogynnsamma, anser utredningen därför att det kan finnas skäl att i beredskapssyfte i lag särskilt reglera samhällets och enskildas medverkan vid bekämpandet av olyckor i atom­ energianläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Såsom en bakgrund till studiet av organisatoriska frågor och frågor rörande de maktbefogenheter med vilka ansvariga myndigheter bör utrus­ tas för att kunna skydda allmänheten mot strålskador lämnar utredningen en redogörelse för de tänkbara verkningarna av en allvarlig olycka i en atomenergianläggning. Utredningen finner det visserligen icke möjligt att fastställa ett allmängiltigt schema för bekämpandet av en sådan olycka men anser sig dock kunna ange vissa allmänna riktlinjer för detta arbete. Sker ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen i luftburen form, måste sålunda med ledning av det radioaktiva utsläppets storlek och uppgifter rörande vindriktning, vindstyrka och andra meteorologiska förhållanden av betydelse ofördröjligen göras en prognos över olyckans fortsatta förlopp och verkningar. Samtidigt måste kontrollmätningar av aktiviteten påbörjas ute på fältet för att man snarast möjligt skall få en överblick över radio­ aktivitetens verkliga spridning, de radioaktiva ämnenas art och strålningens intensitet i olika trakter. På grundval av den första prognosen måste fattas en rad viktiga beslut. Så kan t. ex. allmänheten behöva varnas och instrue­ ras om vilka skyddsåtgärder som skall vidtagas. Avspärrnings- och evakue- ringsåtgärder kan behöva tillgripas, inom mindre områden kanske med kort varsel; men vanligen torde man ha tid på sig för att genomföra åtgärderna. I anslutning till prognosen måste man vidare för det största område som kan tänkas bli belagt med radioaktiva ämnen i hälsofarlig mängd utfärda vissa förbud och instruktioner rörande användningen av livsmedel och vat­ ten m. m. Senare, när man nått klarhet om radioaktivitetens verkliga sprid­ ning, kan detta förbudsområde inskränkas, och efterhand som kontrollmät­

30

ningar och andra undersökningar ger besked om att radioaktiviteten avtagit kan område efter område frisläppas och slutligen förbuden helt upphävas. Utöver vad nu sagts tillkommer bl. a. ett omfattande och komplicerat arbete med sanering av radioaktivt förorenade objekt.

Skydds- och räddningsarbetet i samband med en olycka i en atomenergi­ anläggning ställer ansvariga myndigheter och organ inför en mångfald praktiska problem. Utredningen finner det naturligt, att länsstyrel­ sen skall ha ledningen av detta arbete. Länsstyrelsen har även eljest ansvaret för att allmän ordning och säkerhet upprätthålles inom länet, och till länsstyrelsen är knutna ett flertal experter som kan få betydelse­ fulla uppgifter att fylla i detta sammanhang. Förutom landsfogden, som är polischef i länet, nämnes här särskilt civilförsvarsdirektören, länsbrand- inspektören, förste provinsialläkaren och länsveterinären. Vidare torde läns­ styrelsen i egenskap av regional civilförsvarsmyndighet redan nu i viss utsträckning vara förtrogen med sådana frågor som rör skyddet mot radio­ aktiv strålning.

En svaghet är emellertid enligt utredningen att länsstyrelsen saknar sär­ skild beredskap mot katastrofartade händelser i fredstid. Vid en olycka i en atomenergianläggning kan luftburen radioaktivitet sprida sig mycket hastigt, och det kan vara nödvändigt att redan under de första timmarna efter olyckan utfärda påbud och anvisningar för befolkningen i anlägg­ ningens omgivning. Visserligen lär väl i allmänhet vederbörande landshöv­ ding, landssekreterare eller länsassessor kunna nås med kort varsel även utom tjänstetid, men någon jourhavande befattningshavare med rätt att besluta på länsstyrelsernas vägnar finns icke. Utredningen tror icke heller — bl. a. på grund av den ringa sannolikheten för en atomolycka — att det skulle vara av praktiskt värde eller ekonomiskt rimligt att vid läns­ styrelsen inrätta en särskild jourtjänst med sikte på sådana olyckor. Ett alternativ vore att låta den lokala polismyndigheten leda katastrofskyddet under begynnelseskedet omedelbart efter en olycka i avbidan på att förbin­ delse med länsstyrelsen kan etableras. Denna lösning vill utredningen emellertid icke generellt förorda. Med hänsyn till att flera polisdistrikt relativt snabbt kan komma att beröras av olyckshändelsen förefaller det nämligen som en dylik lösning skulle kunna leda till en olämplig uppsplitt­ ring av beslutanderätten. Vidare ifrågasätter utredningen om det är riktigt att låta t. ex. en jourhavande poliskonstapel taga ansvaret för alarmering av befolkningen, order om utrymning och andra liknande åtgärder. Snarare är då att föredraga, att länsstyrelsen i län, där allmänheten kan tänkas bli berörd av verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning, får möj­ lighet att, med beaktande av de lokala förhållandena, på förhand utse någon som interimistiskt kan besluta i länsstyrelsens ställe. Därvid bör länsstyrelsen i och för sig även kunna förordna en

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

31

person som icke är anställd vid länsstyrelsen, men det bör alltid väljas någon som, även om han icke författningsmässigt har ständig jourtjänst, likväl är lätt tillgänglig. I vissa län kan det falla sig naturligt att till dylik befattningshavare utse landsfogden, men i andra län står måhända civil- försvarsdirektören eller annan person närmare till. Genomföres denna ord­ ning lär rimliga garantier föreligga för att vid en atomolycka antingen någon som normalt äger handla å länsstyrelsens vägnar eller sådan sär­ skilt utsedd befattningshavare som här avses med tillräcklig skyndsamhet skall kunna taga ledningen av katastrof skyddet och utfärda behövliga före­ skrifter för allmänheten.

Skulle vid en olycka radioaktivitet sprida sig över mer än ett län bör en­ ligt utredningens uppfattning varje länsstyrelse inom sitt län svara för erforderliga skyddsåtgärder. Den nödvändiga samordningen av ansträng­ ningarna torde kunna åvägabringas genom konferenser mellan berörda länsstyrelser.

De mångahanda uppgifter som måste lösas vid en atomolycka förutsätter givetvis att även andra myndigheter än länsstyrelsen lämnar sin medverkan härtill. Länsstyrelsen skulle säkerligen behöva råd och anvisningar från centrala civila och militära myndigheter med sakkunskap på olika områden såsom strålskydd, jordbruk, fiske och födoämneskontroll. Sådana myndig­ heter kan även bistå länsstyrelsen genom att sända experter och teknisk utrustning till platsen. En utväg som utredningen tror skall kunna visa sig värdefull är att man av framstående specialister hos olika myndigheter och organ bildar en för hela riket gemensam expertkommission som får rycka ut i händelse av en olycka i en atomenergianläggning. Labora- torieutrustning och annan materiel skulle även vid behov kunna ställas till en dylik kommissions förfogande. Kommissionen skulle icke få någon beslutanderätt utan dess ställning bleve uteslutande rådgivarens. Utred­ ningen erinrar i detta sammanhang om att ett liknande arrangemang bru­ kar tillämpas av medicinalstyrelsen vid epidemier; styrelsen brukar sålunda även vid en måttlig epidemi i ett län låta en expertgrupp från statens bakte­ riologiska institut bistå vederbörande länsstyrelse. En expertkommission av det slag som här tänkts torde kunna bildas i administrativ väg, och ut­ redningen anser därför, att anledning ej finnes att i lag intaga några sär­ skilda bestämmelser härom.

På det lokala planet är det åtskilliga organ som efter länssty­ relsens anvisningar bör kunna medverka vid bekämpandet av en atom­ olycka. Utredningen utgår från att polismyndigheten och brandkåren bör hjälpa till med bl. a. egentliga räddningsåtgärder samt avspärrning och bevakning av farliga områden. De kommunala förvaltningsorganen bör i förekommande fall biträda vid lösandet av praktiska frågor i samband med evakuering samt inkvartering och utspisning av evakuerade personer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

32

Givetvis kan även hälsovårdsnämndens och provinsialläkarens krafter be­

höva tagas i anspråk för olika uppgifter.

Utredningen inskränker sig till att ge några exempel på vad länsstyrelsen

kan behöva begära av andra myndigheter. I en lag, som reglerar bekäm­

pandet av atomolyckor, är det enligt utredningens mening icke möjligt

eller ens önskvärt att göra en uppräkning av vilka myndigheter som skall

vara skyldiga att bistå länsstyrelsen, och icke heller kan biståndet be­

gränsas till att avse visst slag av hjälp. Smidiga regler är ofrånkomliga

icke minst på grund av vår bristande praktiska erfarenhet på detta område.

Utredningen framhåller vidare, att även anläggningsinnehava-

ren själv i händelse av en olycka på skilda sätt måste ingripa för

att begränsa skadeverkningarna. En dylik skyldighet är sär­

skilt naturlig såvitt gäller de första och mest brådskande åtgärderna. Själv­

fallet bör anläggningsinnehavaren vara skyldig att ofördröjligen underrätta

ansvariga myndigheter om olyckan, och endast han har möjlighet att ut­

arbeta den första prognosen som skall ligga till grund för både hans eget

och myndigheternas handlande i begynnelseskedet. Det måste också an­

komma på anläggningsinnehavaren att varsko och undsätta åtminstone dem

som vid olyckstillfället uppehåller sig inom själva anläggningsområdet.

Emellertid kan anläggning sinnehavarens skyldighet att medverka vid olyc­

kans bekämpande enligt utredningens uppfattning ej strikt begränsas

vare sig till visst tidsskede eller till visst geografiskt område. Stundom måste

sålunda inom anläggningen befintliga resurser — tekniskt utbildad personal,

laboratorieutrustning, mätinstrument och annat —- på olika stadier kunna

utnyttjas t. ex. för kontrollmätningar och andra undersökningar inom och

utanför anläggningsområdet. I praxis brukar f. n. i koncessionsvillkoren för

en atomenergianläggning föreskrivas, att anläggningsinnehavaren skall hålla

viss beredskap, och en av denne utarbetad katastrofplan granskas av bland

andra reaktorförläggningskommittén innan anläggningen får tagas i drift.

Även därefter kan koncessionsvillkoren i denna del vid behov skärpas. Ut­

redningen finner detta vara en smidig ordning, som medger en anpassning till

förhållandena i varje särskilt fall; och enligt utredningens mening saknas

anledning att försöka komplettera katastrofskyddet på denna punkt med

stela och allmängiltiga lagregler om anläggningsinnehavares åligganden vid

katastrof tillfällen.

Vad särskilt gäller anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet skulle

möjligen kunna invändas, att denna icke utgör någon garanti för att allvar­

liga tillbud verkligen rapporteras i behörig ordning och att — om icke även

andra åtgärder vidtages — hela beredskapsorganisationen mot atomolyckor

i alltför hög grad blir beroende av anläggningsinnehavarens eller vederbö­

rande tjänstemans lojalitet och omdömesförmåga. En straffsanktion kan

enligt utredningens uppfattning endast få begränsad betydelse i detta sam­

manhang. En försummelse beträffande anmälningsskyldigheten skulle emel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

33

lertid kunna få andra och svårare följder för anläggningsinnehavaren, och i allvarliga fall skulle denne rentav riskera att få sin koncession indragen. Han skulle icke heller kunna räkna med att saken undgick upptäckt. Dels lär nämligen en innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt kom­ ma att i koncessionsvillkoren åläggas att fortlöpande lämna strålskydds- näinnden rapporter över radioaktivitetsundersökningar i anläggningens om­ givning och dels avser strålskyddsnämnden att föranstalta om oregel­ bundet återkommande kontrollundersökningar i närheten av befintliga anläggningar. Den osäkerhet i larmberedskapen mot atomolyckor på vil­ ken utredningen här fäst uppmärksamheten är därför enligt dess egen me­ ning icke av väsentlig betydelse. Dessutom anser utredningen att det i praktiken skulle ställa sig utomordentligt svårt att anordna en övervak­ ning av atomenergianläggningar från en utomstående myndighets sida som i nämnvärd mån skänkte ökad trygghet i nu ifrågavarande hänseende. Så­ vitt är känt har man icke heller någonstädes utomlands ansett sig böra pröva en sådan utväg. Med hänsyn till betydelsen från beredskapssyn- punkt av att anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet behörigen full- göres vill utredningen emellertid — oaktat det i övrigt förutsatts att an­ läggningsinnehavarens åligganden skall bestämmas i koncessionsvillko­ ren — förorda att denna skyldighet uttryckligen lagfästes.

Samordningen under länsstyrelsens ledning av olika medverkandes insat­ ser och mobiliseringen av tillgängliga resurser kräver noggrann förbere­ delse. I län, där det finns anledning att räkna med att allmänheten kan komma att beröras av olyckor i en atomenergianläggning, bör det därför enligt utredningens mening åligga länsstyrelsen att utarbeta en org a- nisationsplan. Planen bör utarbetas i samråd såväl med andra myndigheter och organ — bl. a. strålskyddsnämnden och atomenergidele­ gationen — som med anläggningsinnehavaren. Länsstyrelsen måste tillse, att dess egen organisationsplan och anläggningsinnehavarens katastrof­ plan griper in i varandra. Lämpligen bör upprättandet av organisationsplan bygga på ett noggrant studium av ett eller flera typfall av tänkbara olyckor. En realistisk bedömning av riskerna torde därvid böra eftersträvas så att icke organisationen dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som i praktiken är i det närmaste uteslutna. Vad en organisationsplan skall inne­ hålla anser sig utredningen icke kunna ange i detalj. Det framhålles dock, att länsstyrelsen i anslutning till arbetet på en organisationsplan såvitt möj­ ligt bör göra en inventering av de personella och materiella resurser som står till dess förfogande för olika uppgifter i händelse av en olycka. Skulle det därvid visa sig alt brist kan väntas uppstå på viss särskilt värdefull arbetskraft eller utrustning, bör länsstyrelsen på förhand försöka fylla luc­ kan genom frivilliga överenskommelser med företag och enskilda inom länet. Givetvis bör vidare noga undersökas hur planen snabbt och effektivt skall 3 — Bihang till riksdagens protokoll 19C>0. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr i39 år 1960

34

kunna sättas i verket. Planens värde ökas väsentligt om man genom tillämp­

ningsövningar kan kontrollera de planerade arrangemangens ändamålsen­

lighet. Slutligen understryker utredningen även betydelsen av att länsstyrel­

sen informerar allmänheten om uppgjorda planer för katastroffall och om

vad som i dylika fall kan komma att krävas av den enskilde.

I händelse av ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen från en

atomenergianläggning måste, såsom tidigare nämnts, upprättas en prognos

över olyckans fortsatta förlopp och verkningar, och prognosens riktighet

måste snarast kontrolleras genom mätningar och andra undersökningar av-

radioaktiviteten i anläggningens omgivning. Det tekniska underlag som så­

lunda erhålles ger givetvis, framhåller utredningen, i och för sig icke besked

om hälsoriskerna. Bedömningen av dessa risker beror av vilken gräns

man sätter för den vid bestrålning i enstaka fall av en befolkning tolerabla

stråldosen. Gränsen varierar beroende på om man räknar med riskerna icke

blott för mer eller mindre omedelbara skador utan även för sådana sena

strålskador som kan uppträda åtskilliga år efter bestrålningen. Vidare

måste gränsen bli olika för vuxna och för barn. Barn är genomsnittligt betyd­

ligt mer känsliga för radioaktivitetens skadeverkningar än vuxna. Det torde

i vårt land vara tämligen självklart, att man bör vara försiktig i sina be­

dömningar av hälsoriskerna och således taga hänsyn såväl till sena skador

som till barns särskilda känslighet. I Sverige har hittills icke officiellt fast­

ställts' några toleransgränser — några högsta tillåtliga strålni-

v å e r — som skall tillämpas vid atomolyckor i fredstid, och utredningen

anser det åtminstone f. n. icke görligt att i lag bestämma några sådana

gränser. I en framtid kommer möjligen strålskyddsnämnden eller annan

myndighet att kunna utfärda rekommendationer i ämnet. I den mån så

ej sker får det enligt utredningen ankomma på länsstyrelsen att från fall

till fall bedöma riskerna i samråd med vederbörande centrala mvndigheter

och anläggningsinnehavaren.

Utspridningen av radioaktiva ämnen från en atomenergianläggning kan

enligt utredningen motivera föreskrifter av många olika slag till skydd för

allmänheten. Stundom måste åtgärder vidtagas som innebär intrång i en­

skildas rörelsefrihet, och än mer finns anledning att räkna med åtgärder

som begränsar enskildas möjligheter att förfoga över sin egendom. Utred­

ningen anser, att det icke minst är ett rättssäkerhetsintresse att myndig­

heternas — närmast länsstyrelsens — befogenheter att föreskriva dylika

åtgärder regleras i lag. Utredningen föreslår också införandet av lagbe­

stämmelser i ämnet.

Redan tidigare har omtalats, att verkningarna av en olycka måste kart­

läggas genom mätningar och andra undersökningar i stor

skala ute på fältet. Dessa undersökningar kan enligt utredningen komma

att avse de mest skilda objekt. Prov måste tagas bl. a. för bestämning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

35

radioaktiviteten hos växande gröda, kreatur, mjölk, fisk in. m. Det kan emellertid också bli nödvändigt att göra vissa undersökningar på personer som uppehållit sig inom kontaminerat område. Sådana personer kan näm­ ligen ha fått radioaktivitet i kläderna och på kroppen. De givna exemplen torde vara tillfyllest för att visa, att kontrollmätningar och provtagningar vid en atomolycka förutsätter att för katastrofskyddet ansvariga organ har befogenheter att bereda sig tillträde till enskilds egendom och eljest före­ taga vissa lindrigare ingrepp i enskilds rätt. Utredningen vill föreslå, att dessa befogenheter lagfästes. Av praktiska skäl är det enligt utredningens mening nödvändigt att befogenheterna i fråga tillägges, förutom ansvarig myndighet, även anläggningsinnehavaren.

De radioaktiva partiklar som med vinden föres bort från anläggningen och fälles ut på marken i omgivningen kan nödvändiggöra temporära avspärrningar och evakueringar, och det kan också bli ak­ tuellt att inom ett hälsofarligt område föreskriva utegångsförbud för en kortare tid. De administrativa och andra problem som kan uppkomma i anslutning till dylika åtgärder måste enligt vad utredningen förmodar bli av mycket måttlig storleksordning. Utredningen anser sig dock i anslutning till en bestämmelse om evakuering m. in. böra föreslå att det — i analogi med vad som gäller i motsvarande fall enligt civil försvar slagen — skall åligga länsstyrelsen att lämna evakuerade personer bistånd. Närmast blir det naturligtvis här fråga om inkvartering och utspisning av evakuerade, men även annan hjälp såsom arbetsanskaffning kan komma i fråga.

Behovet av åtgärder som inskränker enskildas möjlighet att förfoga över egendom finner utredningen vara ett betydligt mer svåröverskåd­ ligt problemkomplex. Utredningen framhåller särskilt, att man har an­ ledning att räkna med att en atomolycka kan komma att föranleda viktiga ingripanden i livsmedelsproduktionen. Vid en svar olycka kan dessa ingripanden beröra många slag av vegetabiliska och animaliska födoämnen inom ett stort kontaminerat område, och till sin art kan de växla från ett förstörande av förorenat material till förhållandevis små inskränkningar i rätten att använda sådant material. — I detta sammanhang lämnar utredningen en kort orientering om vad som kan behöva göras för att motverka de risker för befolkningen som kan uppstå till följd av radio­ aktiv beläggning av ett jordbruksområde. Därvid nämnes till en början, att man, om radioaktivitet utfällts över betesmarker, kan behöva avspärra dessa marker för att förhindra alt radioaktiviteten överföres i mjölken hos be­ tande djur. Annat foder måste i så fall skaffas åt djuren, och man kan även bli nödsakad att låta evakuera dessa. Kan det befaras, att djuren redan tillförts radioaktiva ämnen, måste man i stället förhindra att mjöl­ ken användes på vanligt sätt. Består föroreningen av kortlivade jodisotoper, lär mjölken kunna tillvaratagas såsom torrmjölk eller mjölkprodukter. I andra fall, då strålningen härrör från långlivade radioaktiva ämnen, finns

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

36

kanske ingen annan utväg än att förstöra mjölken. Restriktioner beträffande

mjölken kan möjligen behöva kompletteras med påbud om siaktning av

djui och förstöring av förorenat kött. Ofta lär det dock vara lämpligare att

förbjuda slakt för att förhindra att förorenat kött kommer i handeln. Även

grönsaker och rotfrukter som blivit förorenade av radioaktiva ämnen kan

bli oanvändbara. Detsamma gäller spannmål, såvida det är fråga om förore­

ning med långlivade radioaktiva ämnen. Sådana ämnen kan vidare konta-

minera marken i så hög grad att en tillfällig omläggning av produktionen

blir nödvändig. I ett extremt fall skulle t. o. in. kunna tänkas, att man bleve

nödsakad att övergå från sädesodling till skogsplantering. I regel skulle väl

dock finnas möjligheter att komma till rätta med strålriskerna genom

mindre ingripande åtgärder. Jorden kan dj upplöjas och bearbetas på annat

sätt, och dylika saneringsmetoder kan, eventuellt i förening med kalkning,

ge gott resultat. Slutligen må nämnas, att om radioaktivitet utfällts över

vattendrag och sjöar, detta kan ge anledning till inskränkningar i fisket.

Av denna exemplifiering sluter utredningen, att länsstyrelsen, när det gäl-

lei att förhindra radioaktivitetens spridning från marken och växterna till

människor och att sanera radioaktivt förorenat material, måste ha tämligen

fria händer att laga efter läglighet. Utredningen understryker emellertid

vikten av att länsstyrelsen, då ingripanden av nu ifrågavarande slag över-

väges, intimt samarbetar med den främsta tillgängliga expertisen på områ­

det och framhåller även, att det från både allmän och enskild synpunkt

måste vara angeläget att ingreppen i livsmedelsproduktionen ej blir onödigt

hårda.

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Utredningen ingår härefter på frågan om länsstyrelsen bör utrustas med

befogenhet att uttaga arbetskraft och förnödenheter

bland allmänheten. Därvid framhålles till en början, att länssty­

relsen, om verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning effektivt

skall kunna bekämpas, för olika uppgifter av teknisk natur — t. ex. kontroll­

mätningar och andra radioaktivitetsundersökningar — måste ha tillgång

till kompetent personal och särskild utrustning. Inom försvaret och civil­

försvaret pågår f. n. med tanke på det s. k. radiakskyddet i krig utbildning

av värnpliktiga respektive civilförsvarspliktiga i mätteknik och andra

liknande uppgifter, och instrument och annan teknisk utrustning anskaffas

fortlöpande för både försvarets och civilförsvarets behov. Den sålunda ut­

bildade personalen kan med nu gällande lagstiftning endast i ringa omfatt­

ning beordras till tjänstgöring i händelse av en olycka i fredstid (civilför-

svarsplikten gäller såsom tidigare nämnts i fredstid överhuvudtaget icke

för annat än utbildning och övning), men däremot anser utredningen

hinder icke möta att vid en dylik händelse taga i anspråk den tekniska ut­

rustning som finns i försvarets och civilförsvarets förråd, i den mån denna

utrustning — som ju anskaffats för krigsförhållanden — lämpar sig för de

37

uppgifter som det här blir fråga om. Vidare utgår utredningen från att en innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt förfogar över åtskil­ lig tekniskt utbildad arbetskraft och värdefull utrustning. Beträffande ut­ rustningen lär anläggningsinnehavaren i ltoncessionsvillkoren kunna åläg­ gas att i händelse av en olycka tillhandahålla denna, och i stor utsträckning skulle väl även personalen vid anläggningen ställa sig till förfogande. Utred­ ningen finner det emellertid vanskligt att utgå från att de resurser som läns­ styrelsen sålunda kan tänkas disponera skulle förslå för alla de tekniskt krävande uppgifter inför vilka länsstyrelsen skulle kunna finna sig ställd vid en allvarlig olycka.

Emellertid ifrågasätter utredningen om icke detsamma gäller även be­ träffande andra uppgifter som visserligen icke är av samma tekniska natur men som i gengäld kan fordra betydligt större insatser av arbetskraft och materiel. Bland sådana kvantitativt mer betydande uppgifter märks ord­ nings- och bevakningstjänst, transporter samt inkvartering och utspisning av evakuerade. Visserligen har länsstyrelsen icke obetydliga resurser av det slag som här erfordras. Polispersonalen i länet står ju till länsstyrelsens förfogande, och hjälp kan vid behov rekvireras från militära förband. Polis och militär har tillgång till transportmedel och annan viktig materiel. Åtskil­ liga förnödenheter kan även hämtas ur civilförsvarets länsförråd. Vid en svår olycka kan det emellertid saknas rådrum alt mobilisera alla behövliga resurser ur det allmännas förråd, och utredningen vågar, i brist på prak­ tisk erfarenhet av atomolyckor, överhuvudtaget icke utesluta möjligheten av att i något betydelsefullt hänseende hrist kan uppstå på arbetskraft eller materiel.

Utredningen anser sig av anförda skäl böra föreslå införandet av vissa lagbestämmelser om skyldighet för allmänheten att, efter föreläggande av länsstyrelsen, genom eget arbete och genom tillhandahållande av förnöden­ heter medverka vid bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar. Olika möjligheter har prövats att begränsa räckvidden av dessa bestämmel­ ser. Därvid har övervägts att utskilja vissa särskilt angivna uppgifter för vilka länsstyrelsen skulle få utnyttja sina befogenheter att förelägga tjänste­ plikt och rekvirera förnödenheter liksom även att territoriellt begränsa tjänsteplikten och förfoganderätten att gälla endast län som drabbats av strålfaran. Praktiska skäl talar emellertid enligt utredningens uppfattning mot begränsningar av detta slag. Det anses icke vara möjligt att med någon grad av säkerhet förutsäga för vilka ändamål behov kan föreligga av arbets­ kraft eller materiel. Ej heller kan man enligt utredningen utesluta att resurser i ett närliggande län som icke beröres av en olycka måste tagas i anspråk. Kvalificerade tekniker och specialutrustning kan behöva hämtas långt från olycksområdet. Utredningen förordar därför, att nu ifrågava­ rande bestämmelser avfattas så att tjänsteplikten och förfoganderätten i princip kan utnyttjas i hela landet och omfattar all slags arbetskraft och

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

38

alla slag av förnödenheter. Samtidigt understryker utredningen emellertid

att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör an­

vändas endast som en nödfallsutväg. I första hand bör behovet av personal

och utrustning täckas på annat sätt, och därvid bör länsstyrelsen även noga

undersöka möjligheterna till frivilliga överenskommelser med företag och

enskilda.

Den som ålagts att utföra arbete eller att tillhandahålla egendom för det

allmännas behov anses böra ha rätt till ersättning av statsmedel, och utred­

ningen föreslår att uttryckliga bestämmelser meddelas även härom.

Efter att sålunda ha angivit huvuddragen i en beredskapslagstiftning mot

olyckor i stationära atomenergianläggningar inom riket tager utredningen

även upp till behandling frågan, huruvida en liknande lagstiftning redan nu

bör genomföras till skydd mot spridning även i andra fall av större mängder

radioaktiva ämnen över någon del av vårt land. De fall som behandlas är

dels olyckor vid driften av atomenergianläggningar i

våra grannländer, vid transport av atom bränsle eller

annat radioaktivt material och vid färd med reaktor-

drivna transportmedel, dels även verkningarna av kärn­

vapenprov under olika betingelser.

Vad först angår olyckor i utländska atomenergianläggningar framhåller

utredningen, att det i och för sig ej är uteslutet, att en olycka som inträffar

i en reaktor eller bränslebehandlingsanläggning i något av våra grannländer

kan få sådana återverkningar för svenskt vidkommande att här i landet

måste tillgripas särskilda åtgärder med avseende å livsmedelsförsörjningen

eller annat för att skydda allmänheten mot skador av radioaktiv strål­

ning. Fallet är närbesläktat med det att en olycka inträffar i en i Sve­

rige belägen atomenergianläggning. En viktig skillnad är emellertid att

man icke genom lagstiftning eller genom administrativa föreskrifter kan

försäkra sig om anläggningsinnehavarens medverkan. I län, där man på

grund av närheten till en utländsk anläggning skulle behöva upprätta en

organisationsplan av det slag som tidigare nämnts, måste denna brist bli

kännbar, och en betydande svaghet är även att man icke genom ensidiga

åtgärder från svensk sida kan skapa garantier för att en olycka rapporteras

till vederbörande svenska myndigheter. Skulle en olycka inträffa, kan man

vidare icke utan anläggningsinnehavarens medverkan göra en någorlunda

tillförlitlig prognos över dess förlopp och verkningar. Ej heller står den

utländska anläggningens resurser till förfogande för kontrollmätningar och

andra tekniskt betonade uppgifter. En utväg som enligt utredningens upp­

fattning bör prövas är att lösa dessa och andra närliggande frågor genom

internordiska överenskommelser om ömsesidigt bistånd vid atomolyckor.

Om de praktiska samordningsproblemen kan lösas på detta sätt, lär i

övrigt —- såvitt gäller återverkningarna i vårt land — bekämpandet av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

39

olycka i eu atomenergianläggning utanför Sveriges gränser kunna organi­

seras på samma sätt som då fråga är om en olycka i en inom riket belägen

anläggning. Utredningen anser sålunda, att länsstyrelsen även här bör

vara det för allmän säkerhet närmast ansvariga organet. Ansvariga myn­

digheter bör givetvis i det här omdiskuterade fallet ha samma maktbefogen­

heter som då fråga är om en olycka i en svensk atomenergianläggning.

Beträffande avhjälpandet av olyckor vid transport av farliga ämnen

och skyddet för en utomstående allmänhet finns för närvarande icke

några särskilda bestämmelser. Vad gäller transport av radioaktivt material

är en grupp tekniker inom International Atomic Energy Agency (IAEA)

f. n. sysselsatt med att utreda olycksriskerna, och dessa kan således ännu

icke anses slutgiltigt klarlagda. Utredningen anser sig emellertid kunna

konstatera, att allmänfaran här är mindre än t. ex. vid vissa transporter

av giftiga gaser, sprängämnen eller annat liknande.

Beträffande den atomdrivna sjöfartens säkerhetsproblem anför utred­

ningen, att verkningarna för allmänheten av ett haveri till väsentlig del

blir beroende av fartygets uppehållsplats vid olyckstillfället. Om en olycka

inträffar till sjöss på de stora världshaven, torde kontaminationen av luft

och vatten icke innebära någon nämnvärd risk för andra än besättning och

passagerare. Annorlunda skulle förhållandet vara om olyckan i stället

drabbade fartyget i en skärgård eller i andra trånga kustfarvatten. Det

ogynnsammaste fallet vore givetvis, att reaktorn allvarligt skadades i hamn.

En olycka av detta slag skulle kunna bli avsevärt allvarligare än någon

olycka i en stationär reaktor bl. a. emedan det här kring fartyget icke skulle

finnas någon sådan glesbefolkad skyddszon som regelmässigt är utlagd kring

en stationär reaktor. — Samtidigt som det sålunda står klart, att reaktordrift

av fartyg kan medföra högst betydande risker för allmän säkerhet, maste

man enligt utredningen hålla i minnet, att det här är fråga om en verksam­

het som i vårt land icke har tillnärmelsevis samma aktualitet som uppfö­

randet av stationära atomreaktorer för industriella ändamål. Visserligen

finns i Sverige ett dokumenterat intresse för saken, men det torde dröja åt­

skilliga år innan något reaktordrivet fartyg sjösättes i vårt land. I Sovjet­

unionen och i Förenta Staterna bygges ett mindre antal reaktordrivna far­

tyg för civila ändamål, men någon omfattande trafik med sådana fartyg lär

icke vara att vänta inom överskådlig tid. Utredningen erinrar slutligen i

detta sammanhang om att vid en konferens i London år 1960 skall göras en

översyn av 1948 års konvention angående säkerheten för människoliv till

sjöss — denna konvention har biträtts av Sverige —- och upplyser, att därvid

lär komma att behandlas bl. a. även frågan om riskerna för allmänheten i

händelse av en olycka i ett reaktordrivet fartyg.

Atomdrivna flygplan är enligt utredningen tekniskt sett ett avlägset fram­

tidsperspektiv, och de särskilda säkerhetsproblemen för sådana flygplan

är ännu otillräckligt utforskade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

40

^ a<^ slutligen gäller eventuella skadeverkningar av kärnvapenprov erinrar

utredningen om att stormakterna sedan ett antal år bedrivit vapenprov såväl

med mindre kraftiga atombomber som med utomordentligt starka väte­

bomber. Dessa prov har väckt betydande uppmärksamhet, och farhågor har

yppats att pioAen skall medföra skadeverkningar i skilda hänseenden. Dels

skulle en mycket betydande strålfara kunna uppstå för befolkningen i eu

trakt som ligger förhållandevis nära en plats där sådana prov företages. Dels

skulle emellertid proven även kunna medföra vissa successivt stegrade hälso­

risker för hela jordens befolkning.

Däiest prov med kärnvapen i tredstid skulle komma att företagas på

sådan plats, att radioaktiviteten lokalt stiger i någon del av vårt land, upp­

står en situation som i mycket påminner om den vid en olvcka i en atom­

energianläggning; och myndigheterna skulle för att begränsa skadeverk­

ningarna kunna behöva ha tillgång till samma resurser i fråga om arbets­

kraft och materiel och samma maktbefogenheter som vid en dylik olycka.

Vid prov med kärnvapen i trakter fjärran från vårt land är enligt utred­

ningens asikt läget ett annat. Sådana prov har som bekant redan ägt rum

upprepade gånger. Då små atomvapen detonerat har de i allmänhet avläm­

nat sin radioaktivitet på höjder under 10 kilometer, och aktiviteten har med

nederbörden fällts ut över marken inom någon månad. Utfallet har i all­

mänhet skett längs den breddgrad på vilken provplatsen legat. Vid prov

med kraftigare vapen har däremot den största mängden av den vid explosio­

nen alstrade aktiviteten förts upp till stratosfären, d. v. s. till höjder över

10 kilometer. Inom stratosfären förekommer ingen nederbörd, och radio­

aktiviteten har endast långsamt, under loppet av något år, återförts till

markytan. Aktiviteten har i dessa fall fått en mer vidsträckt spridning över

jordklotet, men större delen har dock hamnat på det halvklot där provet ägt

rum. Utfallets fördelning över jordytan synes vara beroende av på vilken

breddgrad detonationsplatsen är belägen.

Utredningen har kommit till den slutsatsen, att om det i en framtid till

följd av fortsatta kärnvapenprov av senast berörda slag skulle bli aktuellt

att tillgripa motåtgärder till befolkningens skydd, skyddet icke bör orga­

niseras på samma sätt som vid olyckor i atomenergianläggningar. Vid en

olycka i en atomenergianläggning gäller det ju att bemästra en lokalt be­

gränsad fara som uppstår mycket hastigt. Verkningarna av vapenprov i

fjärran med kraftiga atombomber sprider sig däremot över en stor del av

jordklotet och gör sig först långsamt märkbara. I det senare fallet finnes

därför både behov av och tidsutrymme för en central dirigering av motåtgär­

derna, sedan vederbörande av försvarets forskningsanstalt eller radiofysiska

institutionen gjorts uppmärksam på faran. Det är emellertid nu mycket

svårt att överblicka vilka motåtgärder som kan komma i fråga.

I en sammanfattning av sina synpunkter på de faror som kan hota vid

en utspridning av radioaktiva ämnen i samband med andra händelser än

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

41

olyckor i svenska atomenergianläggningar uttalar utredningen, att liden enligt dess uppfattning ännu icke är inne för en närmare lagreglering. Be­ träffande verkningarna av olyckor i närbelägna utländska atomenergian­ läggningar anses dock en reglering kunna komma till stånd tämligen snart sedan erforderliga överenskommelser träffats med våra nordiska grann­ länder. Säkerhetsproblemen i samband med eventuella besök i vårt land av atomdrivna fartyg från främmande länder bör enligt vad utredningen föreslår provisoriskt lösas från fall till fall. Av beredskapsskäl förordar utredningen emellertid, att Kungl. Maj :t genom särskilt lagstadgande be­ myndigas att vid lämplig tidpunkt i administrativ väg utfärda föreskrifter för de slag av atomolyckor som här avses. Skulle en oförutsedd nödsitua­ tion uppstå innan en dylik komplettering hunnit ske, bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t även ha möjlighet att ingripa in easu. Den begräns­ ningen anser utredningen dock böra stadgas i Kungl. Maj :ts befogenheter, att icke i något fall skall få göras större ingrepp i enskilds rätt än som enligt utredningens förslag skall vara tillåtet vid en olycka i en svensk atomenergianläggning.

Utredningen har icke framlagt något förslag i anslagsfrågor som kan tänkas bli aktuella i samband med uppbyggandet av en bered- skapsorganisation mot atomolyckor. Utredningen erinrar emellertid om att en beredskap mot händelser, vid vilka radioaktiva ämnen i hälsofarlig mängd sprides över någon del av vårt land, måste omfatta även annat än ett klarläggande av ansvarsförhållandena och av myndigheternas makt­ befogenheter. Det är enligt utredningen i hög grad angeläget, att på lämp­ liga platser i landet finns tillgång till erforderlig teknisk och annan utrust­ ning och att det finns personal, som är utbildad att handha denna utrust­ ning. Icke mindre viktigt är att allmänheten har kännedom om möjlighe­ terna för den enskilde att själv skydda sig mot strålningens skadeverk­ ningar. Jordbruksbefolkningen kan även behöva kunskap om sätten att motverka en spridning av radioaktiviteten från mark och växtlighet till människor.

Utredningen antager, att resultaten av försvarets och civilförsvarets ar­ bete för s. k. radiakskydd i krig med fördel kan utnyttjas även för den rent civila uppgiften att skydda befolkningen mot olyckshändelser i freds­ tid. Dessutom erinras om att företag och institutioner, som arbetar inom atomenergiområdet samt inom radiofysik och liknande områden, i växande omfattning kommer att få resurser av här åsyftat slag. Dessa resurser skulle, enligt det av utredningen framlagda lagförslaget, kunna utnyttjas av myn­ digheterna i händelse av en atomolycka. I den mån sålunda tillgängliga re­ surser ej kan antagas förslå för beredskapen mot atomolyckor får det enligt utredningen bli en uppgift för länsstyrelserna att hos statsmakterna göra framställning om erforderliga anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Remissyttrandena

Behovet av en beredskapslagstiftning mot atomolyckor har överlag vits­ ordats. Den ringa erfarenheten av atomdrift samt svårigheterna att upp­ skatta riskerna för och skadeverkningarna av en atomolycka anses allmänt utgöra tillräckliga skäl för en sådan lagstiftning. Däremot är åtskilliga remissinstanser inne på frågan, huruvida icke den föreslagna lagen borde utvidgas att omfatta även andra olyckor än atomolyckor. De­ legationen för atomenergifrågor föreslår, att lagen utformas så att den kan tillämpas även vid olyckor i andra industriella anläggningar än atom­ energianläggningar, och anför vidare härom.

Genom utredningen har enligt delegationens mening ådagalagts ett klart behov att myndigheternas ingripanden vid olyckor av katastrofkaraktär ges ett tydligt lagligt stöd. Detta gäller emellertid icke endast vid eventuella olyckor vid atomenergianläggningar utan gäller i lika mån vid olyckor vid andra typer av industri- eller lageranläggningar. Detta framgår redan av de exempel som ges i betänkandet.

Delegationen vill därför föreslå, att det överväges, huruvida icke den föreslagna lagtexten genom en mycket obetydlig rent formell omredige­ ring ges möjlighet att nu eller senare utnyttjas i denna allmännare bety­ delse. De anläggningar som uppvisar med atomenergianläggningar jämför­ liga risker torde lämpligen böra angivas i en särskild kungörelse.

Delegationen vill emellertid understryka angelägenheten av, att en lag som är tillämplig på atomenergianläggningar kan sättas i kraft redan under år 1960, då landets första större reaktor, R 2 i Studsvik, beräknas komma i bruk.

Hovrätten för Nedre Norrland synes närmast anse, att en katastroflag som — förutom industriella olyckor — omfattar även naturkatastrofer och andra liknande tilldragelser av stor räckvidd vore det bästa alternativet.

Hovrätten anför i denna del följande.

De risker, som äro förknippade med atomenergins utnyttjande för olika ändamål, synas ännu icke vara fullt klarlagda. Det torde dock stå utom varje tvivel att, om en olycka inträffar, skadeverkningarna kunna bli bety­ dande. Med hänsyn till det allvarliga hot mot allmänheten som en atom­ olycka på grund av strålningsriskerna kan innebära, får det anses vara en samhällelig angelägenhet att i god tid vidtaga åtgärder, som göra det möjligt att effektivt begränsa skadornas omfattning. Även om atomanläggningar medföra särskilt stora faror och problem, kan likväl inför en lagstiftning av nu ifrågavarande art ifrågasättas huruvida icke samtidigt andra katastrof­ situationer än de som kunna föranledas av dylika anläggningar borde beak­ tas. Utredningsmannen har såsom illustration till de svårigheter som kunna möta vid bekämpandet av sådana situationer redogjort för omständigheterna kring Götaälvsraset år 1957 och Mohedaolyckan år 1958. Att vid dessa till­ fällen ingripanden från det allmännas sida varit i hög grad påkallade är uppenbart. Av utredningsmannens redogörelse liksom även av vad i övrigt är känt om dessa katastrofer framgår, ej blott att stora direkta skador orsakats person och egendom utan även att katastroferna haft återverk­

43

ningar på samhälls- och näringsliv. Följderna kunde uppenbarligen lätt ha

blivit avsevärt svårare än nu blev fallet. Att liknande katastrofer, omöjliga

att förutse, kunna uppstå även i framtiden är självklart.

Nuvarande lagstiftning erbjuder — såsom i betänkandet redovisats — icke

tillfredsställande möjligheter för myndigheterna att snabbt och kraftfullt

ingripa vid olyckor av dylik katastrofkaraktär. Som stöd för åtskilliga an­

gelägna åtgärder, innebärande ingrepp mot enskilda personer och enskild

egendom, kan endast åberopas den i lag ej utformade nödrätten. Detta för­

hållande måste givetvis verka hämmande på effektivitet och snabbhet, enär

de ansvariga myndigheterna ofta måste känna tvekan om tillåtligheten och

tillrådligheten av i och för sig synnerligen ändamålsenliga förfaranden.

Ur dessa och andra synpunkter framstår det som önskvärt att vid en lag­

stiftning om samhällelig katastrofberedskap sikte ej tages enbart på atom­

energiolyckor. De av utredningsmannen föreslagna befogenheterna att dels

utrymma och avspärra vissa områden, dels rekvirera arbetskraft och ma­

teriel kunna behöva användas även vid katastrofer av andra slag. Några

betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt för en dylik utvidgning av lag­

stiftningen kunna knappast möta.

Synpunkter liknande dem som angivits i de nu återgivna uttalandena

återkommer i remissyttranden av överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen

samt länsstyrelserna i Kopparbergs och i Gävleborgs län. Arbetarskydds­

styrelsen lägger tonvikten på den organisatoriska beredskapen och erinrar

om att det redan nu förekommer att vederbörande myndigheter gör vissa ad­

ministrativa förberedelser i syfte att skydda allmänheten vid en eventuell

katastrof i en anläggning som använder farliga ämnen i sin produktion.

Styrelsen anser liknande förberedelser behövliga i många andra fall och tror

att en allmän katastroflagstiftning skulle ge den organisatoriska planlägg­

ningen på området erforderlig stadga. De nyss nämnda länsstyrelserna fram­

håller bl. a. att bristen på lagstöd för åtgärder, som behöver vidtagas för att

skydda allmänheten i en katastrofsituation, kan bli besvärande och försvåra

ett snabbt och effektivt ingripande från myndigheternas sida.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som likaledes skulle ha föredragit att lag­

stiftningen fått en mer generell innebörd, befarar, att en särskild lag om

länsstyrelsens befogenheter vid atomolyckor kan ge anledning till uppfatt­

ningen att länsstyrelsen i andra fall ej har tillgång till motsvarande makt­

medel. En sådan uppfattning skulle kunna inverka menligt på länsstyrel­

sens möjligheter att i andra katastrofsituationer organisera och leda erfor­

derliga hjälp- och skyddsåtgärder med biträde av frivilliga krafter och att

vinna allmänhetens respekt för utfärdade föreskrifter.

Flera remissinstanser, bland dem försvarets forskningsanstalt, vatten­

fallsstyrelsen, statens råd för atomforskning, Sydsvenska Kraftaktiebolaget

och Aktiebolaget Atomenergi uttalar sympati för tanken på eu allmän kata­

stroflag under framhållande bl. a. att införandet av eu särskild lag beträf­

fande atomolyckor på ett onyanserat och sakligt omotiverat sätt framhäver

atomindustrins farlighet i jämförelse med all annan industriell verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

44

Strålskycldsnämndcn har i sistnämnda hänseende en annan uppfattning.

Nämnden anför sålunda.

Strålskyddsnämnden instämmer i vad utredningen anfört om svårig­

heterna att överblicka de risker för befolkningen, soin kan bli aktuella vid

allvarliga olyckshändelser i atomenergianläggningar. Nämnden vill emeller­

tid särskilt understryka, att den för närvarande låga olycksfrekvensen vid

dylika anläggningar åtminstone delvis torde bero på att driften av dem

ledes och övervakas av högt kvalificerade specialister. Det svnes av prak­

tiska skäl föga troligt att så i samma utsträckning skall kunna bli fallet vid

alla nya anläggningar, som är att förvänta. En ytterligare faktor ägnad att

lör närvarande minska olycksfrekvensen synes vara att flertalet av de nuva­

rande atomenergianläggningarna är jämförelsevis nyligen uppförda och

därför ännu ej utsatts för det slitage, som i viss mån oberoende av anlägg­

ningens art i princip torde få anses vara en väsentlig anledning till många

olyckshändelser. Med hänsyn till dessa och de många okända omständig­

heter, som kan komma att föreligga, anser strålskyddsnämnden att atom-

energianläggningar i framtiden kan förmodas komma att utgöra en större

potentiell fara för allmänheten än andra industriella anläggningar. I denna

riktning talar också den omständigheten att möjligheterna för den enskilda

individen att genom egna åtgärder skydda sig mot skador av joniserande

strålning försvåras av att strålningen ej kan uppfattas med sinnesorganen

och att ett väl förberett alarmeringssystem därför är särskilt viktigt vid

atomenergiolyckor.

Strålskyddsnämnden vill framhålla de väsentliga skillnader, som före­

finnes mellan katastrofarlade olyckor Aid atomenergianläggningar och

sådana andra olyckor, som för allmänhetens vidkommande får en mycket

stor omfattning. Möjligheterna att skydda allmänheten vid sistnämnda typ

av olyckshändelser synes i regel vara större därför att det här rör sig om

skadeverkningar, beträffande vilka erfarenheter som regel föreligger sedan

lång tid tillbaka och för vilkas bekämpande samhället i viss omfattning

bygg* upp en skyddsorganisation i form av brandkår, sprängämnesinspek-

tion m. m. De direkta fackmässiga specialåtgärder, som måste vidtagas för

att begränsa olyckshändelsens omfattning och följder, kan därför i allmän­

het sägas vara föremål för beredskapsåtgärder av mera permanent natur.

Annorlunda är det med katastrofartade atomenergiolyckor. Här måste man

utöver brand, explosions- och förgiftningsrisker praktiskt taget alltid räkna

med strålning och radioaktiva ämnens fördelning i luft och vatten, på mar­

ken och i livsmedel. Beträffande skadorna på människor dominerar strål­

ningen vare sig den kommer utifrån eller från i kroppen upptagna radio­

aktiva ämnen. Det är således en ytterligare riskfaktor, som möter vid varje

större atomenergiolycka beträffande vilkens bemästrande endast ringa

erfarenhet föreligger. Behovet av beredskap med avseende på instrument-

utrustning och dess användning kan i viss utsträckning beräknas vara

densamma för alla atomenergiolyckor och sammanfaller därjämte i många

fall med behovet i händelse av ett kärnvapenkrig.

Den uppspaltning som utredningen gjort mellan olyckor i

svenska stationära atomenergianläggningar och andra

atom olyckor är föremål för delade meningar. Det stora flertalet remiss­

instanser godtar visserligen den av utredningen föreslagna ordningen, att

endast den förstnämnda kategorin av olyckor närmare regleras i lagen me­

Knngl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

45

dan beträffande andra olyckor Kungl. Maj:t inom vissa gränser får full­ makt att utfärda erforderliga bestämmelser, men ej sällan sker detta med tvekan och under anförande av kritiska synpunkter. I några remissvar an- inäles klart avvikande meningar.

Vad utredningen anfört om svårigheterna att för närvarande lösa de organisatoriska frågor i samband med andra atomolyckor än sådana i svenska stationära atomenergianläggningar lämnas visserligen utan gen­ saga av överbefälhavaren, medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmö­ hus och i Örebro län, men dessa remissinstanser understryker samtidigt, att det är angeläget att Kungl. Maj:t så snart som möjligt med stöd av den fullmakt som lagförslaget inrymmer utfärdar föreskrifter beträffande olyc­ kor i utländska atomenergianläggningar och i atomdrivna fartyg. Det inter­ nationella samarbetet på området bör snabbt fullföljas och av särskild vikt är, att överenskommelser om ömsesidigt bistånd vid atomolyckor träffas med våra nordiska grannländer. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar i detta sammanhang om att de danska atomenergianläggningarna på Risö ligger på ett avstånd av endast 60 km från Skånes kust.

Sjöfartsstyrelsen har intet att invända mot att beredskapsfrågan beträf­ fande den atomdrivna sjöfarten provisoriskt löses genom en allmän fullmakt för Kungl. Maj:t men framhåller att utvecklingen på området måste noga följas och detaljerade bestämmelser i ämnet meddelas så snart detta kan ske.

Luftfartsstyrelsen anser, att det möjligen kan väntas att stormakterna inom ett antal år sätter in atomdrivna luftfartyg i trafik och att denna trafik då kan tänkas komma att beröra även Sverige. Transport med flyg av radioaktivt material har emellertid omedelbar aktualitet. Genom rekom­ mendationer av International Air Traffic Association (IATA) är det redan nu sörjt för att ett flyghaveri under transport av radioaktivt material icke får alltför omfattande verkningar, åtminstone om haveriet icke inträffar över tättbebyggt område. Enligt 1957 års luftfartslag skall luftfartsolyckor utredas av en haverikommission. Denna kommission, som skall utföra sitt arbete i samråd med polismyndighet och åklagare, bör kunna ge länsstyrel­ sen behövliga råd och anvisningar beträffande skyddet av allmänheten vid ett flyghaveri. Några särskilda bestämmelser för olyckor vid färd med atom­ drivna luftfartyg eller vid lufttransport av radioaktivt material anser luft­ fartsstyrelsen icke erforderliga.

För skyddet mot olyckor vid järnvägstransport av radioaktivt material kan enligt järnvägsstyrelsen behövas viss hjälpberedskap. Denna beredskap anser styrelsen lämpligen kunna åstadkommas på liknande sätt som tänkes skola ske då kondenserad klorgas transporteras på järnväg. Avsikten är att vid varje klorfabrik skall utbildas och utrustas en hjälpgrupp. Skadas klor- vagn vid tågmissöde skall någon av dessa hjälpgrupper kunna larmas för att bistå järnvägens egen hjälpberedskap. Det torde icke vara nödvändigt att i den av utredningen föreslagna katastroflagen intages detaljerade bestäm­ melser om transportolyckor.

46

En mer uttalat kritisk hållning än de nu berörda remissinstanserna intar

hovrätten för Nedre Norrland, strålskyddsnämnden, Sveriges sjukhus- och

hälsofgsikers förbund samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och

i Kronobergs län.

Hovrätten anser det naturliga vara att alla strålkällor — och således icke

blott svenska stationära atomenergianläggningar — omfattas av lagen. Det

riktigaste är enligt hovrätten, att ingripanden mot person och egendom av

det slag, varom är fråga, regleras direkt i lag såväl beträffande arten av in­

gripandena som vad angår de förutsättningar under vilka ingripandena får

göras. Hovrätten tror icke heller att det skulle vara alltför svårt att på detta

sätt utvidga lagens tillämpningsområde.

Strålskyddsnämnden är visserligen medveten om de utomordentligt stora

svårigheterna att nu klarlägga hur beredskapen bör vara anordnad och

vilka åtgärder som bör kunna tillgripas för att man på bästa sätt skall

kunna bekämpa skadeverkningarna av radioaktivitet, som sprides i sam­

band med eu fartygsolycka eller som eljest kominer in över landet utifrån

med luft eller vatten. Nämnden anser emellertid att vissa bestämmelser i

lagförslaget redan nu bör kunna göras tillämpliga även på andra olyckor

än sådana i stationära anläggningar inom riket och anför härom.

Läget är ju det att i våra grannländer redan finnes i bruk atomreaktorer

och flera torde inom närmaste tiden tillkomma, vilka för gränslänens del

innebär i huvudsak samma risker som de inom landet befintliga. Vidare

måste man räkna med att utländska reaklordrivna fartyg kan komma att

besöka svenska hamnar redan under de närmaste åren. Det förefaller natur­

ligt, att från de svenska myndigheternas sida anges ett fåtal hamnar som

får anlöpas. Strålskyddsnämnden menar, att det finns anledning föreskriva,

att länsstyrelserna i de berörda gränslänen och i de län, där hamnar, som

sålunda må anlöpas av reaktordrivna fartyg, är belägna, skall upprätta

organisationsplan jämlikt 2 § och äga påkalla åtgärder, som avses i 5 g

första stycket och 6 §, resp. ha skyldighet att vidtaga åtgärder som omför-

mäles i 5 § andra stycket. För dessa fall bör även föreskrifterna i 1 § tredje

stycket, 4 g och 7—11 §§ i tillämpliga delar gälla. Svårigheterna i de nu

avsedda fallen ökas givetvis av att möjligheterna att påkalla medverkan från

anläggningshavarens sida är begränsade. Nämnden vill härvidlag under­

stryka angelägenheten av att en lösning eftersträvas konventionsvägen i

första hand med de berörda nordiska grannländerna. Beträffande särskilt

fartygsreaktorer torde medverkan av ansvarig föreståndare ombord kunna

åvägabringas genom föreskrift härom i det tillstånd att angöra svensk hamn,

som nämnden förutsätter skall krävas. När det gäller olyckshändelser, som

kan tänkas inträffa å reaktordrivna fartyg utanför svenskt territorialvatten,

liksom skadeverkningar av kärnvapenexplosioner är givetvis möjligheterna

att förbereda skyddsåtgärder mera begränsade. Skulle radioaktivitet i skad­

liga mängder i samband med sådana händelser spridas över vårt land är

det emellertid angeläget, att ansvariga myndigheter kan vidtaga de skydds­

åtgärder, som lagförslaget medger för andra atomolyckor. Nämnden föror­

dar därför, att 4—It §§ i lagförslaget i tillämpliga delar skall gälla även i

dylika fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

47

Samma tanke, att åtminstone vissa bestämmelser i lagen bör få en vid­

sträcktare tillämpning, upptages av Sveriges sjukhus- och hälsofysikers

förbund i dess yttrande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner

det överhuvudtaget svårförståeligt, att verkningarna av fartygsolyckor och

olyckor i grannländernas atomenergianläggningar trots de påtagliga ris­

kerna för allmänheten vid sådana olyckor skulle lämnas utanför lagstift­

ningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om icke 1 § i lagen redan nu

bör avfattas så att länsstyrelsen vid olyckshändelse i ett grannland får

befogenhet att tillgripa de i 4—-It §§ angivna åtgärderna till skydd för all­

mänheten.

De riktlinjer i stort som utredningen dragit upp för en beredskapsorga-

nisation mot olyckor i svenska stationära atomenergianläggningar har så

gott som genomgående vunnit remissinstansernas gillande. I allmänhet har

i remissvaren endast anförts vissa kompletterande synpunkter eller kritik

som avser enskildheter i utredningens förslag.

Tanken att länsstyrelsen skall ha ledningen av och ansva­

ret för bekämpandet av skadeverkningarna av en olycka i en atomenergi­

anläggning har allmänt accepterats som naturlig och riktig. Endast läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län tar upp till diskussion frågan om icke

möjligen en för hela landet central ledning vore att föredraga. Till stöd för

en central ledning anser länsstyrelsen tala, att lagstiftningen för sin tillämp­

ning kräver medverkan av expertis som ej finns företrädd inom länsförvalt­

ningen samt att en olycka kan tänkas komma att beröra mer än ett län.

Skulle ledningen läggas hos ett centralt organ borde det ankomma på detta

organ att pröva frågan huruvida och var skadlig radioaktiv beläggning före­

ligger samt att utarbeta en prognos för det fortsatta förloppet. En dylik

ordning innebär emellertid en viss omgång, varigenom erforderliga skydds­

åtgärder kan fördröjas. Länsstyrelsen vill därför slutligen icke på nu ifråga­

varande punkt föreslå någon ändring i den av utredningen föreslagna bered-

skapsorganisationen.

En fråga vid vilken åtskilliga remissinstanser uppehåller sig är, hur en

beredskapsorganisation med länsstyrelsen som ledande organ i ett kritiskt

läge skall kunna träda i funktion tillräckligt snabbt. Behovet av en hög

beredskap anses uppenbart, men saken kompliceras av att vid länsstyrelsen

icke finns någon lämplig befattningshavare med jourtjänst. Utredningens

förslag, att länsstyrelsen i län där risk föreligger för skadlig strålning från

atomenergianläggning skall utse en befattningshavare med be­

fogenhet att vid behov i ett inledningsskede interimistiskt

fat ta erforderliga beslut i länsstyrelsens ställe anses av

vissa remissinstanser icke fullt tillfredsställande, överståthållarämbetet och

länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att, om endast en dylik befattnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

48

havare utses i varje län, denne icke ständigt kan vara anträffbar på tider,

då länsstyrelsens kansli är stängt. Vill man ha någon form av joursystem

måste därför flera befattningshavare med samma befogenheter kunna utses.

I ett yttrande av Stockholms stadskollegium ifrågasätles om icke förutom

den av länsstyrelsen utsedde särskilde befattningshavaren även den perso­

nal som skall ha hand om kontrollmätning av radioaktiv beläggning kunde

få vissa begränsade befogenheter avseende bland annat rätt att beordra

utegångsförbud och påbjuda inskränkningar i rätten att nyttja livsmedel

inom område, där en hög lokal aktivitet uppmätts. Beslut som fattats av

inätningspersonal skulle naturligtvis gälla endast interimistiskt intill dess

närmare besked från länsstyrelsen kunde erhållas.

Även länsstyrelsen i Gotlands län är inne på tanken att mer än en befatt­

ningshavare med rätt att besluta i länsstyrelsens ställe bör kunna utses.

Länsstyrelsen gör i övrigt en jämförelse med förhållandena vid större brän­

der och erinrar om bestämmelserna i 8 och 31 §§ brandstadgan samt fort­

sätter.

Stadgandena medför möjlighet för länsstyrelse att i det särskilda fallet

törordna länsbrandinspektör eller annat kvalificerat brandbefäl att taga

hand om exempelvis en större skogsbrand under en torrperiod. Stadgan­

dena, som i sitt föreliggande skick äro värdefulla, kräva dock, strikt till-

lämpade, att en hotande situation först skall föreligga, innan förordnande

utfärdas. Enligt det nu föreliggande lagförslaget skulle däremot en därför

lämplig, lättillgänglig person permanent vara utsedd att i avsedd situation

tillfälligt träda i länsstyrelsens ställe, därest länsstyrelsens beslut icke utan

olägenhet kan avvaktas. Stadgandet innefattar ett avsteg från gängse prin­

ciper för länsstyrelses organisation och arbetsformer, föranlett av de krav,

en ny, allvarlig situation ställer. Då anordningen synes praktisk och av

behovet påkallad — helst med tanke å frånvaron av jourtjänst hos läns­

styrelse — vill länsstyrelsen icke motsätta sig densamma.------------------------

Länsstyrelsen vill ock väcka frågan, huruvida icke lagrummet bör lämna

möjlighet öppen för länsstyrelse att utse två befattningshavare för upp­

draget i fråga, varigenom utsikten att i en akut situation verkligen anträffa

en person, behörig att handla å länsstyrelsen vägnar, skulle ökas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det icke ter sig rimligt att

vid länsstyrelsen inrätta en särskild kontinuerlig jourtjänst för katastrof­

beredskap ens om vederbörande tjänstemans uppgifter utvidgas att om­

fatta katastrofer i allmänhet. Länsstyrelsen vill icke föreslå annan ändring

i utredningens förslag på denna punkt än att möjligheter öppnas för flera

län att utse en gemensam befattningshavare för berörda jourtjänst.

Frågan om vem som av länsstyrelsen bör förordnas att fatta beslut i dess

ställe beröres i ett par remissyttranden. Länsstyrelsen i Hallands län ifråga­

sätter om icke brandchefen i residensstaden — som i regel också är läns­

brandinspektör — lämpligen kunde utses. — Omstritt är huruvida lands­

fogden med fördel kan tagas i anspråk för uppgiften. Landsfogden i Got­

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

49

lands län anser detta vara fallet medan landsfogden i Stockholms län är av motsatt mening.

I några yttranden har diskuterats en uppläggning av larmberedskapen mot atomolyckor, som mer väsentligt skiljer sig från utredningens. Lands­ fogden i Östergötlands län finner det tveksamt, om det överhuvudtaget be­ hövs någon särskild befattningshavare med rätt att interimistiskt besluta i länsstyrelsens ställe. De hittillsvarande erfarenheterna från katastroftill­ fällen ger enligt hans mening icke anledning till sådant antagande. De befo­ genheter polischefen i orten och vederbörande landsfogde redan nu har antages vara tillräckliga för de åtgärder som i första hand kan behöva vidtagas för att skydda allmänheten.

Länsstyrelsen i Örebro län föreslår, att den lokala polismyndigheten i det polisdistrikt, inom vars gränser en olycksdrabbad anläggning är belägen, får befogenhet att vidtaga erforderliga förstahandsåtgärder såsom tillkal­ lande av viss polispersonal, experter in. fl. I övrigt uttalar länsstyrelsen be­ träffande beredskapen för omedelbara åtgärder följande.

Det torde kunna ifrågasättas, om ej en speciell beredskapsorganisation — länsstab samt fältorgan — erfordras, dels för att snabbt kunna fastställa och sprida kännedom om katastrofens omfattning och karaktär och dels för att vidtaga de omedelbara åtgärder, som kan vara möjliga för att minska kata­ strofens skadeverkningar intill dess mera omfattande åtgärder kan sättas in. Den här nämnda organisationen för omedelbara åtgärder bör vara nära anknuten till atomenergianläggningens innehavare i fråga om stationära an­ läggningar. Detta är särskilt betingat därav att en atomenergiolycka ej på samma sätt kan fastställas genom observationer eller momentana yttre verkningar som ex.vis ett större ras. Den ifrågavarande speciella organisa­ tionen bör vidare vara anknuten till lämplig offentlig larmcentral.

Organisationsmässigt bör i en länsstab förutom civilförsvarsdirektören och representant för varje atomenergianläggning inom länet ingå represen­ tanter för polisen, medicinalväsenaet och socialvården. Ett fältorgan synes i princip kunna uppbyggas enligt modellen för en ledningsavdelning i den nya civilförsvarsorganisationen, d. v. s. med chef, bitr. chef samt befäl­ havare för skilda verksamhetsgrenar (brand-, sjukvårds- och skyddskårer).

Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler an­ ser det ofrånkomligt, alt en befattningshavare med särskilda befogenheter att handla i omedelbar anslutning till en olycka finnes, men avdelningen tror icke att det är lämpligt att för uppgiften välja någon högre länsstyrelse­ tjänsteman eller annan person i offentlig förvaltning. Avdelningen ifråga­ sätter, om det ej vore bäst att beslutanderätten i begynnelseskedet låg hos anläggningsinnehavaren eller »tjänsteäldste vid ifrågavarande atomenergi­ anläggning».

Beträffande den m c d v e r k a n länsstyrelsen måste kunna erhålla från centrala myndigheter med sakkunskap på olika områden såsom strålskydd, jordbruk, fiske och födoämneskontroll koncentrerar sig 4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 139

50

intresset kring den av utredningen framförda tanken på bildandet av en

för hela riket gemensam expertkommission. Utredningens uppslag har ge­

nomgående fått ett gynnsamt mottagande, och flera remissinstanser för­

klarar, att en dylik kommission är en nödvändig förulsättning för en effek­

tiv beredskap. Försvarets forskningsanstalt är angelägen om att kommis­

sionen får en smidig och ej alltför omfattande organisation. I kommissionen

bör enligt medicinalstyrelsen ingå högt kvalificerad sakkunskap på all­

mänhygienens och födoämneskontrollens områden. Statens meteorologiska

och hydrologiska institut anser att även en representant för institutet bör

knytas till kommissionen.

Strålskyddsnämnden har följande synpunkter på expertkommissionen.

För ett smidigt och snabbt handlande bör kommissionen enligt nämn­

dens mening ej göras för stor. Lämpligen torde den böra bestå av 3 eller

högst 5 personer, utsedda av Kungl. Maj :t och ha möjlighet att själv kom­

plettera sig med nödig expertis. I kommissionen torde böra ingå en repre­

sentant från vardera atomenergidelegationen eller reaktorförläggningskom-

mittén och strålskyddsnämnden. En permanent expertkommission torde

vara lämplig även ur den synpunkten, att, därest under en lång följd av år

någon olycka icke inträffar, beredskapen ändock kan vidmakthållas.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anser att expertkommissionens

arbetsuppgifter bör omfatta icke blott rådgivning åt länsstyrelserna i fråga

om beredskaps- och skyddsåtgärder utan även undersökning av orsakerna

till en inträffad olycka.

Den organisatoriska planläggningen av olika medverkandes insatser och

andra administrativa och praktiska problem i samband med en olycka i en

atomenergianläggning bör enligt enhällig uppfattning, såsom utredningen

föreslagit, förberedas genom upprättandet av en organisations­

plan. Strålskyddsnämnden framhåller, att denna lösning är att föredraga

framför en detaljreglering av hithörande spörsmål i själva lagtexten. Läns­

styrelserna i Kronobergs län och i Malmöhus län ävensom förste provinsial­

läkarna i Göteborgs och Bohus län samt i Jämtlands län förutsätter att be­

stämmelser kommer att utfärdas av Kungl. Maj:t om vilka länsstyrelser

som skall vara skyldiga att upprätta organisationsplan och vad en orga­

nisationsplan närmare skall innehålla. Medicinalstyrelsen understryker nöd­

vändigheten av tillämpningsövningar i anslutning till uppgjorda organisa­

tionsplaner. Endast genom sådana övningar kan enligt styrelsens uppfatt­

ning beredskapen på området hållas aktuell för de ledande funktionärerna

och vunna utbildningsresultat kontrolleras.

Ett särskilt samordningsproblem uppkommer om vid en olycka i en

atomenergianläggning områden inom flera län skulle bli belagda med radio­

aktivitet. För detta fall anser överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

Stockholms län att det bör åligga vederbörande länsstyrelser att på förhand

upprätta en gemensam organisationsplan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

51

Behovet av normer rörande högsta tillåtliga strålni- v å e r under olika förhållanden understrykes av överbefälhavaren, som anmärker att länsstyrelsens egna resurser för att bedöma riskerna i sam­ band med en atomolycka måste bli begränsade och att det kan bli svårt för länsstyrelsen att tillräckligt snabbt få kontakt och samråd med vederbö­ rande centrala myndigheter. Försvarets forskningsanstalt redovisar på denna punkt samma uppfattning och framhåller även att, om centralt utfärdade normer saknas, den situationen kan inträffa att i angränsande län olik­ artade riskbedömningar lägges till grund för åtgärderna till allmänhetens skydd.

Även statens råd för atomforskning anser det vara önskvärt att be­ stämmelser om tillåtliga strålnivåer fastställes, och rådet förordar att strål- skvddsnämnden och delegationen för atomenergifrågor anmodas att snarast lämna förslag i ämnet. En liknande rekommendation göres av Sveriges sjuk­ hus- och hälsofgsikers förbund.

Att länsstyrelsen såsom ansvarig för bekämpandet av olyckor i atom­ energianläggningar måste ha befogenhet att förordna om evakuering, avspärrning och utegångsförbud samt föreskriva i n sk r ä n k- ningar beträffande livsmedelsproduktion m. m. i syfte att skydda befolkningen mot strålskador erkännes allmänt. Mot utred­ ningens förslag härutinnan har icke gjorts några invändningar av principiell natur annat än i ett yttrande från landsfogden i Norrbottens län. Denne synes anse, att länsstyrelsen redan i allmänna rättsgrundsatser har tillräck­ ligt stöd för alla de ingrepp i enskilds rätt, om vilka det skulle kunna bli fråga vid en atomolycka, och att det därför är överflödigt att medde>a sär­ skilda bestämmelser i ämnet.

Behovet av bestämmelser om tjänsteplikt och förfogana e- r ä 11 vitsordas genomgående av remissinstanserna och vad utrednings­ mannen här anfört till motivering av sitt förslag godtages i allmänhet. Dock har från ett par håll yrkats, att räckvidden av nu ifrågavarande bestäm­ melser måtte begränsas. Sålunda anser förste och andre stadsläkarna i

Göteborg, att den territoriella räckvidden av tjänstepliktsbestämmelserna bör begränsas till län som direkt berörts av en katastrof. Arbetskraft från annat län bör enligt vad som framhålles i deras yttrande kunna anlitas för olika uppgifter endast på frivillig grund. Västernorrlands avdelning av för­ eningen Sveriges landsfiskaler finner, att förfoganderätten gjorts onödigt omfattande. Behovet att kunna rekvirera mätinstrument och annan lik­ nande specialutrustning vitsordas men redan befogenheten för länsstyrel­ sen att tvångsvis uttaga transportmedel förefaller avdelningen omotiverad.

Förfoganderätten gäller enligt utredningens förslag all slags egendom — t. ex. även födoämnen, kläder och bostäder för evakuerade. Artiklar sådana som de i exemplet nämnda anser avdelningen böra tillhandahållas av det

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

52

allmänna från militära eller civilmilitära förråd eller från förråd som sär­

skilt upplägges med tanke på katastrofer av nu ifrågavarande slag.

Några remissinstanser framhåller i anslutning till bestämmelserna om

länsstyrelsens maktbefogenheter såsom en brist i utredningens förslag, att

det icke upptager några bestämmelser om rätt till ersättning för den som

lider skada till följd av åtgärd som beslutas av myndighet med stöd av

lagen. Såsom exempel på dylik skada nämnes den ekonomiska förlust som

kan komma att drabba en person som ålägges att utrymma ett kontaminerat

område eller en jordbrukare som förbjudes att sälja sina varor på grund

av att radioaktiv kontamination befaras på den ort där han är bosatt och

driver sitt jordbruk.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att det bör övervägas om icke för

skada av nu ifrågavarande slag ersättning bör utgå av statsmedel — dock

ej till anläggningsinnehavaren själv. I koncessionsvillkoren för anlägg­

ningen kunde stadgas skyldighet för anläggningsinnehavaren att återgälda

sådan ersättning, om statsverket i det enskilda fallet vill göra sin rätt gäl­

lande mot denne.

Sveriges lantbruksförbund, som erinrar om att jordbrukare soin är bo­

satta i närheten av en atomenergianläggning löper särskilda risker, finner

det naturligt att den som lidit skada på grund av myndighets beslut skall

ha ersättning av statsmedel. Det hade enligt förbundet varit önskvärt, att

utredningen haft att behandla även denna ersättningsfråga, och frågan bör

under inga omständigheter ställas på framtiden.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län är av samma uppfattning som

lantbruksförbundet. Han anser att det vore olyckligt om ersättning till

skadelidande kunde utges endast efter beslut av Kungl. Maj :t i varje

enskilt fall. Genom en sådan ordning skulle utbetalningen av ersättningar

komma att fördröjas och osäkerhet skulle även uppstå bland allmänheten

om rätten till ersättning. Detta skulle i sin tur kunna medföra, att konta-

minerade livsmedel undanhölls kontroll och släpptes ut i marknaden, där

de kunde orsaka personskador.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Departementschefen

Ett viktigt led i de sedan länge pågående förberedelserna i vårt land för

att taga atomenergin i anspråk såsom kraftkälla utgör de lagstiftningsåt­

gärder, som vidtagits i syfte bl. a. att skydda anställda inom atomindustrin

och allmänheten mot strålskador. Jag tänker därvid i första hand på 1956

års atomenergilag och 1958 års strålskyddslag. Genom dessa lagar har

garantier skapats för att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda vid kon­

struktion och förläggning av atomreaktorer och andra atomenergianlägg­

ningar samt vid driften av anläggningarna. Med stöd av atomenergilagen

53

kan anläggningsinnehavaren också åläggas att hålla en viss personell och materiell beredskap för den händelse en olycka, som kan medföra ut­ spridning av radioaktivitet — trots alla säkerhetsåtgärder —- inträffar i an­ läggningen.

Redan vid tillkomsten av strålskyddslagen framhölls från flera håll an­ gelägenheten av att myndigheterna utrustades med tillräckliga befogen­ heter att vid en större atomolycka vidta extraordinära åtgärder för att be­ gränsa skadeverkningarna, även om åtgärderna skulle medföra inskränk­ ningar i enskildas rörelsefrihet eller annat ingrepp i enskildas eljest rätts­ ligt skyddade intressen. Den nu verkställda utredningen rörande dessa frå­ gor har enligt min uppfattning med full tydlighet visat, att en beredskaps- lagstiftning med detta innehåll bör komma till stånd. Någon annan me­ ning har — med ett undantag — inte heller kommit till synes i de remiss­ yttranden, som avgivits i ärendet. Lagstiftningen bör genomföras snarast möjligt, eftersom den första svenska atomreaktor, som vid en olycka kan föranleda mera omfattande skadeverkningar, kommer att tagas i bruk un­ der innevarande år.

Åtskilliga remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om lagstift­ ningens tillämplighetsområde. Man har sålunda ansett, att lagstiftningen borde ges en mera generell räckvidd och avse inte blott atomolyckor utan även andra katastrofsituationer. Jag är emellertid för min del ense med utredningen om att atomolyckorna intar en särställning, framför allt därför att den utspridda radioaktiviteten utgör en fara som allmänheten inte på egen hand kan konstatera och som kan kvarstå under lång tid. Det kan inte förväntas, att den enskilde, såsom vid andra kata­ strofer, av egen drift vidtar nödiga försiktighetsmått. Att mången skulle ha svårt att inse nödvändigheten att t. ex. lämna sitt hem, när ingen fara skönjes, eller att underlåta att använda livsmedel, som inte företer något som helst tecken på skada, synes naturligt. Under sådana förhållanden måste myndigheterna ha befogenhet att beordra de försiktighetsåtgärder, soin kan vara påkallade. En annan omständighet som motiverar en sär­ reglering av atomolyckorna är att det för bemästrandet av faresituatio- nen krävs specialutbildad personal och särskild utrustning för lokalise­ ring av den radioaktiva strålningen. En på förhand organiserad samhälle­ lig beredskap i berörda avseenden är därför nödvändig. Något mera över­ hängande behov av en motsvarande beredskapslagstiftning för andra ka­ tastrofer kan knappast anses föreligga. Erfarenheten visar, att myndighe­ terna hittills även vid svåra olyckor genom att utnyttja tillgängliga resur­ ser kunnat möta situationens krav. De resurser som stått till buds hos po­ lis och brandkår in. m. har i förening med militärt bistånd och frivilliga insatser varit tillfyllest. Med hänsyn härtill och då bestämningen av de situationer, i vilka en allmän beredskapslagstiftning av antydda slag skulle få tillämpas, erbjuder problem som inte blivit tillräckligt penetrerade, är

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

jag f. n. inte beredd att förorda någon reglering beträffande andra olyckor

än atomolyckor.

Såvitt avser lagens tillämplighet har även i ett annat hänseende från flera

håll rests invändningar mot utredningens förslag. Man menar sålunda,

att det är principiellt felaktigt att — som utredningen föreslagit — i lagen

närmare reglera endast olyckor i svenska stationära atomenergianläggningar

men beträffande andra fall, i vilka en utspridning i större mängd av radio­

aktiva ämnen kan tänkas förekomma, generellt uppdraga åt Kungl. Maj :t

att i administrativ ordning utfärda erforderliga bestämmelser. Jag är också

av den uppfattningen, att, när myndighet ges befogenhet att ingripa mot

person och egendom, såväl arten av ingripandena som de förutsättningar

under vilka dessa skall få företagas bör regleras direkt i lag. Samtidigt är

det emellertid onekligen så, att en mera fullständig lagreglering mot atom­

olyckor f. n. endast kan åstadkommas för våra stationära atomenergian­

läggningar.

Såsom framhållits av en del remissinstanser, innebär de i våra grann­

länder befintliga atomreaktorerna ungefär samma risker för vissa delar av

vårt land som de inom landet belägna reaktorerna och i stort sett samma

åtgärder erfordras för att begränsa skadeverkningarna av olyckor i båda

fallen. Men för att en likartad reglering skall kunna ske av dessa fall

krävs att vissa överenskommelser träffas mellan berörda länder. Jag har

anledning att tro, att sådana överenskommelser skall kunna komma till

stånd utan längre tidsutdräkt.

Även frågan om skydd mot olyckor i atomdrivna fartyg kan väntas bli

aktuell inom en mycket nära framtid, och så snart en något säkrare grund

erhålles för bedömandet av olycksriskerna kan bestämmelser utfärdas även

i detta ämne. Det är möjligt, att skydd därvid kan skapas mot den allvar­

ligaste olycksrisken, en olycka ombord på ett atomdrivet fartyg som lig­

ger i hamn, efter de riktlinjer som strålskyddsnämnden uppdragit i sitt re­

missyttrande, d. v. s. på det sättet att atomdrivna fartyg endast tillätes

anlöpa vissa bestämda hamnar samt att länsstyrelsen i län där sådan

hamn finns får ansvaret för allmän säkerhet och ålägges att vidtaga förbe­

redande skyddsåtgärder.

Däremot torde den tid när vårt land trafikeras av atomdrivna flygplan

ännu vara rätt avlägsen och det synes ogörligt att på länge taga ställning

till vilken beredskapsorganisation som erfordras för en olycka med sådant

flygplan.

Sådana olyckor som jag hittills berört liksom även olyckor vid transport

av radioaktiva ämnen torde knappast kunna medföra annat än lokalt be­

gränsade skadeverkningar. Radioaktiv beläggning Ofall-out») i samband

med utomlands bedrivna kärnvapenprov kan däremot tänkas medföra en

viss strålfara i stora delar av vårt land. I gengäld förefaller det i sistnämnda

fall osannolikt att faran skulle uppstå så hastigt att ögonblickliga motåt­

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

55

gärder blev påkallade. Dessa skillnader mellan olika nödsituationer måste

rimligen beaktas vid utformningen av katastrofskyddet. Stundom torde

det vara lämpligt att ansvaret för skydds- och räddningsarbetet lägges på

ett lokalt eller regionalt organ, men i andra fall kan endast en central led­

ning garantera ett rationellt skydd. Det kan enligt min mening knappast

vara ändamålsenligt att redan nu, innan riskförhållandena i olika samman­

hang blivit närmare klarlagda, generellt bestämma vilken myndighet som

i nödlägen av olika slag skall ha ansvaret för att allmänheten skyddas mot

strålsjukdomar och strålskador.

Enligt min mening kan såväl de principiella som de praktiska synpunk­

ter, som gör sig gällande i detta sammanhang, tillgodoses inom ramen

för utredningens förslag med endast smärre jämkningar. Jag anser sålunda

i likhet med utredningen, att lagen i första hand bör utformas med sikte på

att bemästra olyckor vid stationära atomenergianläggningar inom landet

och att det därvid skall vara länsstyrelsen som utövar ledningen och är

utrustad med erforderliga befogenheter. När det gäller andra slag av atom­

olyckor bör motsvarande befogenheter att ingripa i stället tillkomma Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Det bör också an­

komma på Kungl. Maj :t att meddela behövliga föreskrifter om beredskap

mot sådana atomolyckor. Med en dylik utformning anges i lagen både vilka

ingripanden som får företagas och under vilka förutsättningar så får ske.

Det enda som i fråga om befogenheterna överlämnas åt Kungl. Maj:t att

bestämma är, vilken myndighet som skall utöva dem och i vilken omfatt­

ning detta får ske.

Jag vill härefter något närmare beröra de befogenheter och skyldigheter,

som länsstyrelsen bör ha, för att allmänheten i möjligaste mån skall kunna

skyddas mot strålfaran vid en olycka i atomenergianläggning inom länet.

Såsom utredningen påvisat är de åtgärder som kan behöva vidtagas

utomordentligt mångskiftande, och det är angeläget att bestämmelser i

ämnet avfattas så allmänt att länsstyrelsen får behövlig handlingsfrihet.

Förutom avspärrningar, evakueringar och utegångsförbud

blir det fråga om åtgärder som kan inkräkta på enskildas rätt att förfoga

över egendom, och närmast har man därvid att räkna med ingrepp som

tar sikte på användningen av naturprodukter och livs­

medel av olika slag. Däremot lär de med radioaktiviteten förbundna

hälsoriskerna icke vara sådana att frihetsberövande åtgärder mot dem som

blivit utsatta för strålning behöver komma ifråga.

En enskild skall, förutom att han i allmänt intresse nödgas underkasta sig

beslut om sådana åtgärder som nu berörts, enligt utredningens förslag även

kunna åläggas atl genom eget arbete och genom tillhandahållande av för­

nödenheter aktivt vara verksam i katastrofskyddet. I remissvaren har man

genomgående utgått från att bestämmelser om tjänsteplikt och för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

56

foganderätt icke kan undvaras, men från enstaka håll har uttryckts

önskemål om vissa begränsningar i bestämmelsernas räckvidd. För egen

del anser jag utredningens förslag på denna punkt välgrundat. Detta in­

nebär bl. a., att tvångsuttagning av arbetskraft och egendom skall kunna

ske även i län som ej direkt beröres av olyckan. Vad särskilt gäller ian-

språktagande av strålskyddsutbildad arbetskraft och specialutrustning för

radioaktivitetsundersökningar vill jag erinra om att våra tillgångar på om­

rådet för närvarande icke är större än att det vid en verkligt omfattande

olycka kan bli nödvändigt att sätta in en betydande del av dem för att be­

kämpa olyckan. Emellertid vill jag i likhet med utredningen understryka,

att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör an­

vändas endast som en nödfallsutväg.

Särskilda åtgärder torde behöva vidtagas för att vid en olycka säkerställa

ett tillräckligt snabbt ingripande från länsstyrelsens sida. Jag instämmer i

vad utredningen anfört därom att det icke är praktiskt möjligt att i en

beredskapsorganisation mot atomolyckor infoga särskilda jour-

tjänster vid länsstyrelserna. Det förefaller mig svårt att gå längre i rikt­

ning mot en beredskap av detta slag än till att låta länsstyrelsen i län som

kan tänkas bli berört av en olycka i en atomenergianläggning utse en befatt­

ningshavare med befogenhet att interimistiskt handla i länsstyrelsens ställe

i avbidan på att någon som normalt äger besluta å länsstyrelsens vägnar

hinner ingripa. Dock bör man med fördel kunna taga fasta på det av vissa

länsstyrelser under remissbehandlingen framförda önskemålet att en eller

flera ställföreträdare skall utses för denne befattningshavare. Vad remiss­

svaren i övrigt innehåller på nu ifrågavarande punkt ger stöd för utred­

ningens antagande att det lämpligen bör överlämnas åt vederbörande läns­

styrelse att med hänsyn till förhållandena inom länet avgöra vem som bör

förordnas till sådan befattningshavare eller till ställföreträdare för denne.

Vid sitt ställningstagande bör länsstyrelsen låta sig vägledas av synpunkten,

att man för uppgiften bör välja en kvalificerad befattningshavare som, även

om han icke i sitt vanliga arbete har jourtjänst, likväl kan väntas vara lätt

tillgänglig. Valet bör, när så finnes lämpligt, kunna falla även på någon be­

fattningshavare i offentlig tjänst som icke är anställd vid länsstyrelsen.

Den från ett par håll framförda tanken att utrusta lokal polismyndighet

eller rentav anläggningsinnehavaren själv med provisoriska maktbefogen­

heter i begynnelseskedet efter en olycka anser jag mig icke kunna biträda i

vidare mån än vad utredningen föreslagit, nämligen att erforderliga mät­

ningar och undersökningar får utföras på anläggningsinnehavarens upp­

drag utan hinder av att visst intrång därigenom kan ske i enskild rätt. Det

är utomordentligt viktigt att anläggningsinnehavaren på så sätt kan med­

verka till att en snabb kartläggning sker av radioaktivitetens spridning, och

det intrång som därvid kan visa sig behövligt blir jämförelsevis obetydligt.

I övrigt bör det däremot icke komma ifråga att bekläda en befattningshavare

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

57

i lägre ställning och än mindre en privatanställd person utan tjänstemanna­ ansvar med makt att föreskriva åtgärder som inkräktar på enskildas rörelse­ frihet eller rätt till egendom. Med en placering av ansvaret hos lokala organ skulle vidare samordningsproblemen kunna bli mycket svårlösta.

Den sakkunskap på frågor rörande strålskydd, livsmedelshygien, vatten­ vård in. m. som erfordras vid en atomolycka synes lämpligen kunna till­ handahållas länsstyrelsen inom ramen för en sådan för hela riket gemensam expertkommission som utredningen förordat. Vid sammansätt­ ningen av kommissionen bör såsom strålskyddsnämnden framhållit beaktas kravet på smidighet och snabbhet i handlandet, och kommissionen bör därför icke göras alltför stor.

Samarbetet mellan länsstyrelsen och lokala myndigheter torde icke er­ bjuda några problem av den beskaffenhet att de behöver beaktas i lagstift­ ningsarbetet utom såtillvida, att en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för kommunal myndighet att lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd bör införas.

Vad beträffar anläggningsinnehavarens medverkan i ka­ tastrof skyddet har jag stannat för att denna såsom utredningen för­ ordat i huvudsak bör regleras i koncessionsvillkoren. En dylik ordning med­ ger, att kraven anpassas efter förhållandena vid varje särskild anläggning. Den överensstämmer också med nuvarande praxis att i koncessionsvillko­ ren ålägga innehavaren av en atomenergianläggning att hålla viss katastrof­ beredskap.

För att vinna erforderlig stadga i beredskapen mot atomolyckor bör i en­ lighet med utredningens förslag länsstyrelsen i län som kan väntas bli ut­ satt för radioaktiv beläggning vara skyldig att upprätta en organisa­ tionsplan. I organisationsplanen skall klarläggas bl. a. frågor om an­ svars- och arbetsfördelning mellan olika myndigheter och organ och om till­ gången på personella och materiella resurser för olika ändamål. Utredning­ ens förslag i denna del innefattar en lämplig lösning på åtskilliga praktiska problem, och det föranleder från min sida ingen annan erinran än att jag — i likhet med vissa remissinstanser — anser att, när så finnes lämpligt, en gemensam organisationsplan bör kunna upprättas för flera län.

En nödvändig förutsättning för att länsstyrelsen vid en olycka i en atom­ energianläggning skall kunna bedöma, vilka åtgärder som bör vidtagas för att skydda allmänheten mot strålfaran, är att länsstyrelsen har tillgång till på förhand fastställda högsta tillåtliga strålnivåer, d. v. s. normer som anger vid vilka intensiteter luft-, mark- och vattenaktiviteten i olika sammanhang utgör en fara. Det bör ankomma på strålskyddsnämn­ den att utarbeta erforderliga anvisningar i detta hänseende.

Vad beträffar de ersättningsfrågor som kan uppkomma med an­ ledning av åtgärder för att bekämpa en atomolycka anser jag i likhet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

58

utredningen, att, om annan än anläggningsinnehavaren ålagts att utföra

arbete eller tillhandahålla egendom, ersättning härför bör utgå av stats­

medel. Till frågan huruvida ersättning också bör utgå för frivilliga insatser

samt spörsmål om ersättningens bestämmande m. m. återkommer jag i den

särskilda motiveringen till de enskilda bestämmelserna i lagförslaget.

Några remissinstanser har ansett, att i samband med en beredskapslag

mot atomolyckor borde övervägas att införa generella bestämmelser om rätt

till ersättning för skada som tillfogas enskild genom ingripande av myn­

dighet med stöd av lagen. I anledning härav vill jag till en början erinra om

det av mig i annat sammanhang berörda förslaget till atomansvarighetslag,

vilket tidigare denna dag remitterats till lagrådet. Enligt detta förslag

kommer den som i samband med en olycka i en atomenergianläggning drab­

bas av »atomskada» — varunder innefattas bl. a. skada genom strålning

från radioaktivt ämne som frigjorts vid en olycka — i allmänhet att kunna

erhålla ersättning av anläggningsinnehavaren, som även skall vara skyldig

att teckna ansvarighetsförsäkring för atomskador.

Åtskilliga ingripanden av myndighet vid en atomolycka kan väntas komma

att röra egendom som blivit radioaktivt förorenad under sådana omständig­

heter att ägaren kan göra anspråk på ersättning av anläggningsinnehavaren

enligt atomansvarighetslagen. Naturligtvis kan dock för enskilda även

uppkomma förluster, som icke omfattas av anläggningsinnehavarens skade­

ståndsansvar. Som exempel härpå må nämnas förluster, som kan tillfogas

allmänheten till följd av att länsstyrelsen för säkerhets skull påbjuder ut­

rymning av område som ligger i farozonen men som senare visar sig icke ha

blivit belagt med radioaktivitet i hälsofarlig mängd, och vidare förlus­

ter som kan åsamkas jordbruksbefolkningen för den händelse länsstyrelsen

inom sådant område provisoriskt skulle förbjuda försäljning av mjölk

eller andra livsmedel. Skall ersättning utgå för förluster av nämnda slag

ligger det tydligen närmast till hands att ersättningen bestrides av stats­

medel. Vad det här gäller är i själva verket ett problem som närmast går

in under den vittsyftande frågan, i vad mån ersättning överhuvudtaget bör

utgå till enskild för skada som tillfogas honom genom åtgärd som myndig­

het beslutar i allmänt intresse. Beträffande skador som vid en olycka i en

atomenergianläggning drabbar enskilda under sådana förhållanden att

de ej kan få skadestånd av anläggningsinnehavaren eller ersättning från

försäkring talar enligt min uppfattning starka skäl för att statsmakterna

rent allmänt bör träda in med viss hjälp. Särskilt kan atomenergiverksam­

hetens karaktär av en hela samhällets angelägenhet motivera att ersätt­

ning utges av staten. Det förefaller emellertid vara en naturlig ordning

att riksdagen här liksom eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall

får taga ställning till ersättningsfrågan. Förfaringssättet stämmer även

med den tanke som kommit till uttryck i en bestämmelse i förslaget till

atomansvarighetslag, att vid större katastrofer, då anläggningsinnehavarens

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

59

ansvarighetsförsäkring ej förslår att bereda alla skadelidande gottgörelse,

ersättning skall utgå av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall

fastställes av statsmakterna.

Utredningen har i sitt förslag icke närmare gått in på sådana anslags­

frågor som hur kostnaderna för expertkommissionens arbete in. in. skall

täckas. Till dessa frågor torde ställning få tagas i annat sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

VI. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har utredningens lagförslag överarbetats inom

inrikesdepartementet. Departementsförslaget torde såsom bilaga B få fogas

till protokollet i detta ärende.

Vid utformningen av lagtexten har eftersträvats att undvika onödig

och tyngande utförlighet. Endast de viktigaste frågorna har fått sin lös­

ning i själva lagen medan andra frågor överlämnats åt Kungl. Maj :t att

reglera genom tillämpningsföreskrifter. I ett hänseende är lagen dock till

sitt innehåll mer vittgående än som varit absolut nödvändigt. Bestämmel­

serna om länsstyrelsens befogenheter har nämligen fått omfatta även sådana

åtgärder som länsstyrelsen, om lagen ej funnes, skulle kunna vidtaga på

grund av spridda bestämmelser i andra författningar eller med stöd av

allmänna rättsgrundsatser. Från praktisk synpunkt måste det emellertid

vara värdefullt, att alla väsentliga regler om länsstyrelsens befogenheter

vid en atomolycka kan återfinnas i en och samma författning. Med den

redaktionella metod som sålunda valts är det självfallet, att av förevarande

lagstiftning icke får dragas några slutsatser beträffande länsstyrelsens be­

fogenheter vid andra olyckor än atomolyckor.

Lagens rubrik

Såsom rubrik till lagen har utredningen föreslagit »lag med särskilda be­

stämmelser om skydd mot skadlig strålning från atomenergianläggning

m. m.». Denna rubrik ger emellertid, förutom att den språkligt är något

tung och omständlig, ej klart besked om att lagen avser skyddet mot

strålning icke under normala driftsförhållanden utan endast vid olycks­

händelser av olika slag. För egen del vill jag i stället föreslå det kortare

och uttrycksfullare namnet »lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atom­

anläggningar in. m.»

1

§•

Denna paragraf — som motsvarar 1 § första och andra styckena i utred­

ningens förslag — upptar bestämmelser om förutsättningarna för en till-

lämpning av lagen och om länsstyrelsens ansvar för att allmänheten skyddas

mot skadlig strålning.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

U tredningen

Utredningen föreslår, att lagens bestämmelser om skyddsåtgärder m. in.

skall äga tillämpning vid driftstörning i »atomreaktor eller annan atom­

energianläggning, belägen inom riket». Med atomenergianläggning avses

här liksom i expropriationslagen (1 § första stycket, punkt 18) och bygg­

nadslagen (81 § andra stycket), där samma term förekommer, endast an­

läggning av stationärt slag. Det som enligt utredningen i varje särskilt

fall bör vara avgörande för frågan, huruvida de befogenheter för länssty­

relsen som lagen inrymmer skall få utnyttjas, är om radioaktiva ämnen

spritts till omgivningen utanför en anläggning i sådan mängd, att sär­

skilda åtgärder — restriktioner beträffande vatten- eller livsmedelsför­

sörjningen, tillfälliga evakueringar eller annat liknande — påkallas till

skydd för allmänheten mot strålfaran. Sådana åtgärder lär icke bli ak­

tuella med mindre aktivitet nått utanför själva anläggningsområdet. Till

detta område har ju allmänheten icke fritt tillträde, och det kan vid behov

avspärras av anläggningsinnehavaren själv. Orsakerna till utspridningen

av radioaktiva ämnen saknar självständig betydelse. Lagen skall sålunda

äga tillämpning icke blott vid brand eller annan olyckshändelse utan även

t. ex. vid sabotage.

Beträffande lagens räckvidd påpekar utredningen vidare, att lagen icke

begränsats till att gälla driftstörningar som inträffar i fredstid. Även om

myndigheterna i krig och under beredskap i och för sig har tillräckliga re­

surser för att bekämpa olyckor av olika slag, är det nämligen enligt utred­

ningen lämpligt att länsstyrelsen även i sådana tider så långt det är prak­

tiskt möjligt på vanligt sätt svarar för allmän säkerhet.

Ansvaret för att allmänheten skyddas mot skadlig strålning har, såsom

nämnts, lagts på länsstyrelsen. De samordningsproblem, som uppkommer

därest en olycka drabbar mer än ett län, har utredningen icke ansett böra

lösas i lagtexten. Det torde i allmänhet ge sig självt vilken av flera länssty­

relser som bör fungera som den sammanhållande kraften, och det har icke

funnits lämpligt att i enskildheter reglera samarbetet mellan olika läns­

styrelser.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland finner det mindre välbetänkt, att lagen

skall kunna tillämpas först om radioaktiva ämnen faktiskt utspritts från

atomenergianläggning i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas till

skydd för allmänheten. Det borde enligt hovrätten finnas möjligheter att

ingripa så snart omedelbar fara uppstått för sådan utspridning. Sådana åt­

gärder som t. ex. alarmering av befolkningen i anläggningens närhet och

kontrollmätningar behöver nämligen kunna vidtagas på tidigaste möjliga

stadium.

61

I samma riktning som hovrätten uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län och länsstyrelsen i Västmanlands län.

Att lagen skall äga tillämpning även i krig och under beredskap för­

anleder civilförsvarsstyrelsen till följande anmärkningar.

Enligt förslaget skall lagen vara tillämplig även under beredskap och

krig. Emellertid åvilar det civilförsvaret enligt gällande civilförsvarsförfatt-

ningar att ingripa under krig och under beredskap, därest Kungl. Maj :t

förordnar därom, mot samma slag av skador. Om förslaget godtages, kommer

alltså ingripande under beredskap och krig att kunna ske med stöd av

två skilda lagar och två skilda organisationer kan komma att stå insats­

beredda. Såsom utredningsmannen påpekat innebär det ingen större olägen­

het att kunna ingripa med stöd av flera lagbestämmelser. En förutsättning

härför är emellertid, att befogenheterna tillkommer samma myndighet.

Enligt förslaget skall länsstyrelsen — som ju tillika är civilförsvarsmyndig-

het — bli det ledande organet. Vid sådant förhållande bör olägenheter ur

nu angivna synpunkt ej behöva uppstå. Styrelsen finner det emellertid

mindre rationellt att två skilda organisationer skall kunna finnas för samma

verksamhet. Detta kan emellertid avhjälpas, om den fredsorganisation, som

skall kunna sättas i funktion med stöd av lagförslaget, baseras på civilför­

svarets personal och utrustning. Härigenom vinnes också en ökad beredskap

på förenämnda område.

Departemen tschefen

Den av några remissmyndigheter utvecklade tanken, att möjlighet bör

finnas att vidtaga skyddsåtgärder med stöd av lagen så snart omedelbar fara

uppstått för att radioaktiva ämnen skall spridas från en atomenergianlägg­

ning, ligger onekligen nära till hands. Givet är att ett allvarligt tillbud vid

driften av en atomenergianläggning genast bör rapporteras till länsstyrelsen,

och det kan förväntas att länsstyrelsen vid en dylik underrättelse ofördröj-

ligen gör sig redo att ingripa. Det är emellertid, enligt vad som upplysts från

sakkunnigt håll, osannolikt att mer skulle medhinnas, innan antingen olyc­

kan avvärjts eller radioaktivitet redan frigjorts från anläggningen. I varje

fall saknas, så länge något radioaktivt utsläpp icke förekommit, tillräck­

ligt underlag för att bedöma vilka skyddsåtgärder som lämpligen bör vid­

tagas. De första kontrollmätningarna i omgivningen är givetvis utomordent­

ligt viktiga, men de måste utföras inom anläggningsområdet av anläggnings-

innehavaren själv och förutsätter därför icke något stöd i lag. Sådant stöd

erfordras självfallet inte heller för utsändande av varningar, alarmeringar

eller för andra liknande förberedande åtgärder. Ett tillgodoseende på nu

ifrågavarande punkt av remisskritiken synes därför knappast påkallat för

att ge ökad säkerhet. Däremot skulle man, med den av remisskritiken för­

ordade ordningen, möjligen kunna befara förhastade och olämpliga ingri­

panden från länsstyrelsens sida. Även om jag sålunda icke funnit skäl atl,

såvitt nu är i fråga, frångå utredningens förslag vid utformningen av före­

varande paragraf, bör emellertid vad här anförts föranleda en jämkning i

,‘5 § om förutsättningarna för anmälan till länsstyrelsen rörande olyckstillbud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

62

Lika med utredningen anser jag, att praktiska fördelar kan vinnas om

lagen göres tillämplig även under krigs- och beredskapsförhållanden. Så­

dana situationer kan nämligen tänkas uppkomma, då civilförsvarslagen

och annan beredskapslagstiftning icke ger tillräckliga möjligheter att skydda

allmänheten mot strålfara. I anledning av de synpunkter civilförsvars-

styrelsen anlagt på denna fråga vill jag understryka vad utredningen i an­

nat sammanhang anfört om att civilförsvarets resurser för s. k. radiak-

skydd i krig bör utnyttjas vid uppbyggandet av den beredskapsorganisation

som här avses.

Såsom en redaktionell anmärkning vill jag slutligen påpeka att ordet

atomenergianläggning i lagen utbytts mot den kortare termen atomanlägg­

ning, som även användes i det denna dag anmälda förslaget till atomansva­

righetslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

2 g.

Förevarande paragraf, som motsvarar 1 § tredje stycket och 2 § i utred­

ningens förslag, innehåller bestämmelser om särskilda förberedande åtgär­

der som skall vidtagas i vissa län. Dessa förberedande åtgärder, som avser

dels utsende av befattningshavare med befogenhet att vid behov interimis­

tiskt handla i länsstyrelsens ställe dels upprättande av organisationsplaner,

har tidigare berörts vid redogörelsen för huvuddragen i förslaget. Ytterligare

vill jag här anmärka följande.

Det bör enligt min mening ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma i vilka

län förberedande åtgärder skall vidtagas. Lämpligen kan detta ske i sam­

band med beviljandet av koncession för en atomenergianläggning. Pröv­

ningen skall gå ut på att fastställa, huruvida det i visst län finns en latent

risk för skadlig strålning från atomenergianläggning. Därvid är att beakta

att det finns relativt ofarliga anläggningar, som över huvud taget icke på­

kallar några särskilda beredskapsåtgärder från det allmännas sida, me­

dan andra anläggningar åter är sådana att försiktighetsåtgärder kan vara

behövliga i flera län.

Länsstyrelsen bör äga bestämma vilket antal befattningshavare med befo­

genhet att besluta i länsstyrelsens ställe som skall utses i länet samt för­

ordna lämpliga personer härför. I händelse av en olycka har befattnings­

havare som här avses samma befogenheter som tillkommer länsstyrelsen

själv. Givetvis skall han dock så snart detta kan ske överlämna ledningen

av katastrofskyddet till någon som normalt äger handla å länsstyrelsens

vägnar, och de beslut han fattar skall ofördröjligen omprövas av länssty­

relsen (jfr 12 §).

Uppgiften att utarbeta en organisationsplan har lagts på vederbörande

länsstyrelse. I allmänhet bör en organisationsplan finnas för varje anlägg­

ning där man behöver räkna med möjligheten av en allmänfarlig sprid­

ning av radioaktiva ämnen. Dock lär det, om — såsom kommer att bli

63

fallet vid Aktiebolaget Atomenergis forskningsstation i Studsvik — flera

reaktorer eller andra anläggningar uppföres inom ett begränsat område,

vara tillfyllest med en gemensam plan för alla anläggningar inom samma

område. Planen, som bör upprättas i intimt samarbete mellan länsstyrel­

sen, andra myndigheter och anläggningsinnehavaren, bör baseras på ett in­

gående studium av ett eller flera tänkta typfall av olyckor. Därvid måste

särskilt uppmärksammas sådana frågor som alarmering av befolkningen

i en utsatt trakt, kontrollmätningar och andra undersökningar samt sane­

ringsåtgärder och inskränkningar i jordbruksproduktionen. Skäl kan fin­

nas att utarbeta ett särskilt kontrollmätningsprogram ävensom en plan för

en evéntuell evakuering. Av vikt är även att länsstyrelsen gör en översyn

över de resurser i fråga om personal och materiel som i händelse av en

olycka kan väntas stå till dess förfogande för olika uppgifter.

Om en atomenergianläggning är så belägen att en olycka i anläggningen

skulle kunna tänkas beröra mer än ett län, kan det givetvis vara lämpligt

att en gemensam organisationsplan upprättas för flera län. Särskilda be­

stämmelser härom torde icke vara erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

3 §■

Paragrafen behandlar anläggningsinnehavarens skyldighet att slå larm

vid en olycka.

Utredningen

Enligt utredningens förslag inträder skyldigheten för anläggningsinneha­

varen att anmäla en olycka till myndigheterna först när det inträffat en

händelse, som påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten mot

strålfaran. Anmälan skall ske till länsstyrelsen eller, om förbindelse med

länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, till sådan befattningshavare

som är behörig att besluta i länsstyrelsens ställe. Utredningen anser, att

anmälningsskyldigheten enligt lagen icke bör göras mer omfattande än nu

sagts, men vill samtidigt påpeka möjligheten att, om så finnes önskvärt, i

koncessionsvillkoren för en anläggning föreskriva en mer vittgående anmäl­

ningsskyldighet, avsende t. ex. även mindre allvarliga tillbud, som av exper­

tisen på platsen bedömes icke komma att beröra allmänheten.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att redan en händelse som

kan komma att påkalla åtgärder till skydd för allmänheten mot

radioaktiv strålning bör rapporteras till vederbörande myndighet.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län finner det angeläget att även

mindre olyckor och tillbud till olyckor i atomenergianläggningar kommer till

myndigheternas kännedom och föreslår en härav betingad utvidgning av

anmälningsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län — som helst skulle se att anläggningsinne-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

havarens skyldighet att på olika sätt ingripa för att begränsa skadeverk­

ningarna av en olycka till sin allmänna räckvidd och innebörd fastslogs i

lagen — anser att anmälningsskyldigheten i lagen borde utsträckas att gälla

även larm till den centrala expertkommission för atomolyckor som avses

skola bildas liksom även till den lokala polismyndigheten och till cheferna

för de övriga lokala styrkor som enligt vederbörande organisationsplan

omedelbart måste insättas för att varna den närmast berörda befolkningen,

avspärra områden m. m.

Flera remissinstanser, bland uem länsstyrelsen i Stockholms län och

länsstyrelsen i Malmöhus län, anser i likhet med länsstyrelsen i Uppsala

län, att anläggningsinnehavaren bör vara skyldig att underrätta polismyn­

digheten i orten om en inträffad olycka. Förste och andre stadsläkarna i

Göteborg föreslår att anläggningsinnehavaren skall alarmera även hälso­

vårdsnämnden eller ansvarig tjänsteläkare.

Departementschefen

Som jag tidigare anfört bör anläggningsinnehavarens skyldighet att vara

verksam för att begränsa skadeverkningarna av en olycka i huvudsak reg­

leras genom koncessionsvillkoren. Att anmälningsskyldigheten särskilt lag­

fästs beror bl. a. därpå, att det bör finnas möjligheter att inskrida med

straff mot den som gör sig skyldig till en så allvarlig försummelse som att

underlåta att rapportera en olycka. I lagen bör anmälningsskyldigheten i

stort sett icke göras mer omfattande än som motiveras av detta syfte. Dock

förefaller det praktiskt att stadga att anmälan bör ske icke blott till länssty­

relsen utan även till den lokala polismyndigheten, som ju vid en olycka

alltid måste komma tillstädes redan i begynnelseskedet. Däremot får det

i övrigt normalt anses ankomma på länsstyrelsen att låta larm utgå till

olika myndigheter och organ som har uppgifter i katastrofskyddet. Är nå­

gon jämkning härutinnan i visst fall önskvärd kan, såsom utredningen

påpekat, anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet utsträckas i kon­

cessionsvillkoren för vederbörande anläggning.

Jag instämmer, såsom framgår av vad jag anfört i motiveringen till 1 §,

i vad länsstyrelsen i Västmanlands län anfört om att redan ett allvarligt till­

bud genast bör anmälas till ansvariga myndigheter, och vid utformningen av

departementsförslaget har denna synpunkt tillgodosetts.

4 §.

I denna paragraf meddelas föreskrifter om kontrollmätningar och andra

undersökningar i syfte att utröna radioaktivitetens spridning efter en

olycka.

Utredningen

Det kan i anslutning till en olycka i en atoinenergianläggning behöva

göras såväl summariska kontrollmätningar över stora mark- och vattenom-

65

råden med härför lämpade instrument som mätningar och även provtag­

ningar beträffande särskilda objekt, t. ex. beträffande vissa förråd av mjölk

och andra livsmedel. Stundom kan vidare komma i fråga att upprätta kon­

trollstationer för undersökning av eventuell kontamination av personer som

vistats inom område med stark radioaktiv beläggning. Utredningen anser,

att de förhållandevis obetydliga intrång i enskilds rätt som undersökning­

arna kan medföra väger lätt i jämförelse med de utomordentligt betydelse­

fulla allmänna intressen som står på spel vid en olycka. Av vikt är att un­

dersökningarna utföres med all möjlig skyndsamhet. Något krav på att i

varje särskilt fall skall föreligga ett beslut av myndighet kan därför icke

uppställas. Personal, som av länsstyrelsen fått i uppdrag att utföra radio-

aktivitetsundersökningar, bör fritt få bedöma var och hur mätningar och

provtagningar skall ske. En motsvarande rätt att föranstalta om undersök­

ningar har även tillagts innehavaren av ifrågavarande atomenergianlägg­

ning. Utredningen förutsätter dock, att upprättandet av kontrollstationer

och genomförandet av undersökningar beträffande personer i praktiken

blir en uppgift för länsstyrelsen.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland anser, att bestämmelserna om kontrollmät­

ningar och andra undersökningar fått en alltför obestämd utformning och

finner även i övrigt dessa bestämmelser bristfälliga. Hovrätten anför här­

om följande.

Enligt 4 § skall i lagrummet angivna mätningar och andra undersök­

ningar, utan hinder av att intrång göres i enskilds rätt, kunna ske ej blott

efter förordnande av länsstyrelsen utan även på uppdrag av anläggnings-

innehavaren. För fall av obstruktion föreslås handräckning och straffsank­

tion (9 § andra stycket sista punkten och 10 § andra stycket). Redan den

omständigheten att en anläggningsinnehavare tillerkänts befogenheter av

förevarande slag kan väcka betänkligheter. Men härtill kommer att omfatt­

ningen och arten av de undersökningar, som sålunda må företagas icke

bestämmas i lagen. Såsom denna avfattats torde även ingrepp i medborgar­

nas kroppsliga integritet kunna ifrågakomma. Dylika ingrepp synas också

vara förutsatta av utredningsmannen. Av skäl som tidigare berörts är

det visserligen icke lämpligt att tynga lagstiftningen med detalj föreskrifter.

Emellertid synes angeläget att närmare reglera den omfattning i vilken en

anläggningsinnehavare skall äga rätt att utan myndighets prövning tvångs­

vis föranstalta om undersökning. Det är icke för hovrätten känt huruvida

för utrönande av förekomsten av radioaktiva ämnen kan bli erforderligt att

göra ingrepp i människans kropp — ytliga mätningar med dosmätare synas

mest troliga — men åtminstone böra, om så är fallet, dylika ingrepp, där de

skola ske på anläggningsinnehavarens uppdrag, i första hand göras bero­

ende av undersökningspersonens medgivande. Vid vägran bör för undersök­

ningens tvångsvisa genomförande krävas länsstyrelsens förordnande. Det

torde i allmänhet icke vara omöjligt att med tillräcklig skyndsamhet erhålla

sådant. Endast då förordnande icke utan fara kan avvaktas bör undersök­

ningen ändock få verkställas.

5 — Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

66

På ett par håll avvisar man förslaget att anläggningsinnehavaren fritt

skall kunna avgöra vem han vill anförtro ett uppdrag att utföra undersök­

ningar som avses i denna paragraf. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter

om icke i stället en eller flera namngivna tjänstemän i vederbörande före­

tag borde av länsstyrelsen i förväg förordnas att fullgöra sådan uppgift.

Enahanda ordning såvitt gäller undersökning på person förordas även av

föreningen Sveriges landsfiskaler.

Departementschefen

Vid utformningen av förevarande paragraf är det nödvändigt att hålla i

minnet att kontrollmätningar och andra undersökningar av det slag som

här avses hör till de mest brådskande uppgifterna vid en atomolyTcka och

att det tillika är en uppgift som med hänsyn till sin omfattning kan

kräva en omedelbar mobilisering av alla tillgängliga resurser. Det svnes

därför ofrånkomligt att möjligheter ges att använda, förutom den radiak-

utbildade personal som myndigheterna i länet kan förfoga över, även den

arbetskraft som finns att tillgå vid själva anläggningen. Det är också helt

naturligt, att de personer som skall utföra undersökningarna måste ha ett

betydande mått av frihet att avgöra var och hur undersökningarna skall

bedrivas.

Utredningens förslag, att anläggningsinnehavaren skall kunna uppdraga

åt sina anställda att självständigt utföra undersökningar som inkräktar på

enskildas eljest rättsligt skyddade intressen, innebär otvivelaktigt ett visst

avsteg från vanligen i lagstiftningen tillämpade principer. Emellertid lär,

såsom utredningen framhållit, ingreppen bli tämligen obetydliga, och det

är knappast tänkbart att den enskilde i något fall kan ha ett legitimt in­

tresse att motsätta sig sådana enkla och föga tidskrävande undersökningar

som här avses. Snarare torde det framstå som ett starkt önskemål för den

enskilde att så skyndsamt som möjligt få klarlagt, huruvida han själv el­

ler hans egendom är utsatt för fara. Beträffande undersökning på person

lär i praktiken icke några andra sådana bli aktuella än mätningar med in­

strument som föres över kläderna och därvid registrerar den aktivitet ve­

derbörande fått på sig. Skulle någon motsätta sig en undersökning får denna

icke genomföras med våld av den som fått i uppdrag att utföra undersök­

ningen, utan avsikten är att i detta fall polishandräckning skall begäras

(jfr 11 §)•

Gentemot vad länsstyrelsen i Hallands län anfört därom, att på förhand

borde förordnas ett antal personer — bland dem anställda vid ifrågavarande

anläggning — till förrättningsmän med befogenhet att utföra radioaktivitets-

undersökningar, kan göras vägande invändningar. Med denna utväg skulle

man tillskapa en grupp förvaltningsärenden som vållade administrativt ar­

bete utan att länsstyrelsen — som väl icke rimligen skulle kunna bedöma för-

rättningsmännens tekniska kompetens — likväl fick någon egentlig kontroll

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

67

över förhållandena på området. Man skulle också riskera, att vid ombyte

av personal i anläggningen nya förordnanden icke meddelades i tid, vilket

kunde få till följd att alla, som borde deltaga i undersökningarna, på grund

av bristande befogenhet ej kunde användas härför.

På dessa skäl har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i

denna del.

5

§.

I denna paragraf regleras länsstyrelsens befogenheter att påbjuda evakue­

ringar, inskränkningar i vatten- och livsmedelsförsörjningen och andra

liknande åtgärder.

Utredningen

Utredningen har i sitt förslag angivit myndigheternas befogenheter i

tämligen allmänna ordalag. Anledningen härtill är, enligt vad utredningen

framhåller, att våra kunskaper om en allvarlig olycka i en atomenergian­

läggning och om vad som kan behöva göras för att begränsa verkningarna

av en sådan olycka är ofullständiga. För allmän säkerhet ansvariga myn­

digheter och organ måste i varje tänkbart läge kunna anpassa sina mot­

åtgärder efter situationens krav, och de måste lagstiftningsmässigt ha möj­

ligheter att bekämpa även de svåraste tänkbara atomolyckor. I motive­

ringen till de centrala bestämmelser om myndigheternas maktbefogen­

heter som upptagits i förevarande paragraf anför utredningen ytterligare.

En brådskande åtgärd vid en olycka i en atomenergianläggning kan vara

att uppmana eller förelägga befolkningen i utsatta trakter att söka skydd

mot strålningen. Husväggar erbjuder ett visst skydd mot strålningen, och

en så enkel åtgärd som att bege sig inomhus reducerar därför risken för

strålskador. Någon gång måste måhända ett utegångsförbud följas av eva­

kuerings- och avspärrningsåtgärder beträffande begränsade områden. Sär­

skilt gäller detta om en olycka inträffar i samband med regn så att den

utsläppta radioaktiviteten snabbt »tvättas ut» ur luften och fälls ut i kon­

centrerade mängder över förhållandevis små ytor. För nu berörda åtgärder

lämnar 5 § första stycket 1 punkten erforderligt stöd, och andra stycket i

samma paragraf innehåller en kompletterande bestämmelse, som fastslår att

det vid evakuering åligger länsstyrelsen att ordna inkvarterings- och utspis-

ningsfrågan för utrymda personer och att lämna dessa annan behövlig hjälp.

I 5 § första stycket 2 och 3 punkterna behandlas övriga skyddsåtgärder

mot skador av radioaktiv strålning. Enligt 2 punkten äger länsstyrelsen på­

bjuda inskränkningar av varjehanda slag rörande enskilds rätt att faktiskt

nyttja eller rättsligt förfoga över egendom. Främst lär komma ifråga olika

ingripanden som direkt eller indirekt berör vatten- eller livsmedelsförsörj­

ningen, men enligt lagen kan vilka objekt som helst bli föremål för ingri­

panden. Vid tillämpningen av 2 punkten är att märka, att där avsedda in­

skränkningar i rätten att bruka eller förfoga över egendom kan påbjudas

även inom områden, där man ännu ej hunnit konstatera huruvida radio­

aktiva ämnen förekommer i hälsofarlig mängd. Blotta misstanken om ett

utfall av sådana ämnen kan nämligen ur strålskyddssynpunkt motivera

provisoriska förbudsåtgärder. — Livsmedel eller andra objekt får emeller­

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

68

tid enligt vad som uttryckligen stadgas i 3 punkten icke omhändertagas

och oskadliggöras med mindre egendomen ifråga verkligen blivit förorenad

av radioaktivitet. Uttrycket oskadliggöra innefattar alla erforderliga åt­

gärder för att förhindra skadeverkningar av radioaktiviteten. Stundom kan

detta ske genom särskild förvaring eller beredning, men i andra fall finns

det kanske icke någon annan ekonomiskt rimlig möjlighet att förebygga

skadeverkningar än att förstöra den omhändertagna egendomen.

Remissyttrandena

Den allmänna meningen bland remissinstanserna synes vara att länssty­

relsens befogenheter enligt denna paragraf icke lämpligen kan avgränsas

snävare än som skett i utredningens förslag. Den kritik som yppats går i

stället ut på att paragrafen, trots de allmänt hållna formuleringarna, alltför

hårt binder länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det

genom en hänvisning i paragrafens ingress till andra författningsbestäm­

melser och till allmänna rättsgrundsatser på området bör klargöras att

paragrafen icke innehåller någon uttömmande katalog över länsstyrelsens

befogenheter vid atomolyckor.

Stockholms stadskollegium anser att paragrafen bör utvidgas med bestäm­

melser som ger länsstyrelsen rätt att ålägga enskild att själv bortföra egen­

dom, som hotas att bli förstörd av radioaktivitet. Kollegiet utgår från att

möjlighet härtill ej föreligger med den avfattning paragrafen fått i utred­

ningens förslag och framhåller, att ålägganden av ifrågavarande slag kan

bli praktiskt betydelsefulla exempelvis vid evakuering av boskap från visst

område. .

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län befarar, att utredningen ej

givit länsstyrelsen tillräckliga befogenheter att vid behov reglera förhållan­

dena inom djurvården. Han erinrar om att länsstyrelsen kan behöva t. ex.

påbjuda omedelbar uppställning av kreatur, förbjuda användande av färsk­

foder eller förordna om evakuering av djur.

Gentemot innehållet i 3 punkten i första stycket invänder Sveriges sjuk­

hus- och hälsofysikers förbund, att möjlighet bör finnas att omhändertaga

livsmedel vid misstanke om radioaktiv förorening även om sådan förorening

i det särskilda fallet icke hunnit konstateras. Av samma mening är bland

andra hovrätten för Nedre Norrland och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Beträffande samma punkt har vidare veterinär styr elsen gjort en redak­

tionell anmärkning. Styrelsen anser, att punkten, till undvikande av miss­

förstånd, bör förtydligas, förslagsvis genom följande omformulering: »3)

omhändertaga ävensom genom särskild förvaring, beredning eller annan

lämplig åtgärd eller genom förstöring oskadliggöra livsmedel eller annat,

som blivit förorenat med radioaktiva ämnen».

Landsfogden i Malmöhus län förmodar, att det i extrema fall av kontami-

nering av personer kan bli nödvändigt att hålla vederbörande avskild från

barn eller gravid hustru eller att förbjuda honom att färdas med allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

69

fortskaffningsmedel. Det framgår icke av utredningens förslag hur utred­

ningen tänkt sig att man skall komma till rätta med problem av detta slag.

Departementschefen

Beträffande omfattningen av länsstyrelsens befogenheter enligt föreva­

rande bestämmelser är till en början att märka att det, bortsett från åt­

gärder som avses i första stycket första punkten, icke kan komma ifråga

några ingripanden som riktar sig mot personer. Dock lär väl en person

som fått radioaktivitet i kläderna kunna förbjudas att använda dessa in­

nan de rengjorts. Radioaktivitet överföres emellertid icke från en män­

niska till en annan på samma sätt som en smittsam sjukdom, och någon

sådan isolering av strålskadade personer som landsfogden i Malmöhus län

diskuterar kan därför icke tänkas bli nödvändig.

Icke minst väsentligt, när det gäller att skydda allmänheten mot strål-

faran, är att länsstyrelsen kan företaga egendomsingrepp av olika slag.

Dessa ingrepp bör enligt min mening kunna avse även sådana åtgärder

som bortförande av djur och livsmedel. Ramen för länsstyrelsens befogen­

heter har i överensstämmelse härmed i departementsförslaget utvidgats i

jämförelse med utredningens förslag.

Såsom framgår av lagtexten kan beträffande område, inom vilket radio­

aktiv beläggning kan antagas förekomma eller vara att vänta, ges föreskrif­

ter om olika inskränkningar i rätten att använda vatten, naturprodukter och

livsmedel. Det finns således möjligheter att t. ex. förbjuda användningen av

mjölk från sådant område. Skulle ett beslag av livsmedel bli aktuellt, kan

redan i samband med själva omhändertagandet göras en summarisk under­

sökning, huruvida dessa är kontaminerade i hälsofarlig grad. Kan därvid

icke konstateras någon som helst kontamination, lär i varje fall skäl saknas

för en så ingripande åtgärd som ett omhändertagande av livsmedlen skulle

innebära.

När beslut meddelas med stöd av bestämmelserna i förevarande para­

graf skall länsstyrelsen självfallet, liksom även eljest vid tillämpningen

av denna lag, tillse att intrånget i enskilds rätt ej blir större än som erford­

ras för att förebygga eller begränsa skadeverkningar av radioaktiv strål­

ning. Gäller beslutet tills vidare bör länsstyrelsen, så snart anledning där­

till förekommer, undersöka om det kan upphävas eller inskränkas.

Veterinärstyrelsens redaktionella anmärkning till stadgandet om om­

händertagande av livsmedel har i huvudsak beaktats vid utformningen av

departementsförslaget.

6 och 7 §§.

Paragraferna reglerar frågor om tjänsteplikt och förfoganderätt.

Utredningen

Vad gäller tjänsteplikten har denna i utredningens förslag fått omfatta

personer i åldrarna 18—65 år. Barn under 18 år får enligt 12 § strålskydds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

70

lagen icke sysselsättas i radiologiskt arbete, och de bör då enligt utred­

ningens mening icke heller användas för arbete som avses i denna lag. Den

övre åldersgränsen har valts för att nå överensstämmelse med den närlig­

gande, i 10 § brandlagen föreskrivna tjänsteplikten. Liksom i sistnämnda

lagrum framhålles även här att i och för sig tjänstepliktig person icke skall

åläggas annat arbete än sådant som med hänsyn till hans kroppskrafter och

hälsotillstånd skäligen kan krävas av honom. Denna sistnämnda synpunkt

kan kräva särskilt beaktande då fråga uppkommer att ålägga kvinna tjänste­

plikt. I överensstämmelse med de bedömningar som gjorts av International

Commission on Radiological Protection får nämligen åtminstone för närva­

rande anses, att kvinnor i fruktsam ålder icke bör användas till räddnings­

arbete i vilket de kan bli utsatta för radioaktiv strålning.

Rekvisition av förnödenhet bör enligt utredningen kunna avse all slags

egendom. Förfogandet kan gå ut på antingen en upplåtelse med nyttjande­

rätt eller ett överförande av äganderätt. Så snart fråga är om annat än

typiska konsumtionsvaror lär i allmänhet ett ian språktagande av egendom

böra begränsas att avse upplåtelse med nyttjanderätt. Av vikt är emellertid

att det från början klargöres vad ianspråktagandet innebär. Därför har

utredningen föreskrivit att, om äganderättsövergång åsyftas, detta särskilt

skall angivas i länsstyrelsens föreläggande.

Remissyttrandena

En i flera remissyttranden återkommande anmärkning mot bestämmel­

serna om tjänsteplikt är att vid lagtextens utformning icke tillräckligt beak­

tats, att det från strålskyddssynpunkt är angeläget att yngre personer icke

i onödan utsättes för radioaktiv strålning. Medicinalstyrelsen och länssty­

relsen i Gotlands län anser sålunda, att i lagtexten bör komma till uttryck

att företrädesvis endast personer över 45 år bör uttagas med tjänsteplikt.

Sveriges sjukhus- och hälsofysikers förbund vill undantaga kvinnor under

45 år från tjänsteplikten.

Civilförsvar sdirektör en i Västerbottens län anser emellertid, att den undre

åldersgränsen för tjänsteplikten — i analogi med vad som gäller enligt

brandlagen — bör sättas till 16 år i stället för, som utredningen föreslagit,

18 år. Dock bör tillkomma en bestämmelse »rörande vissa inskränkningar

när det gäller grupperna under 18 år».

Poliskammaren i Malmö finner det oklart på vilket sätt uttagning av

arbetskraft och egendom skall ske. Det vore icke tillfredsställande om läns­

styrelsen i varje särskilt fall skulle behöva rikta ett skriftligt och personligt

föreläggande till den vars arbetskraft eller egendom skulle tagas i anspråk.

En sådan ordning vore nämligen icke tillräckligt smidig för att i alla situa­

tioner tillgodose behovet av snabba åtgärder. I brådskande situationer, då

länsstyrelsens handläggning icke utan våda kan avvaktas, bör enligt polis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

71

kammarens mening polismyndighet provisoriskt kunna ålägga tjänsteplikt

och uttaga förnödenheter.

Departementschefen

Beträffande åldersgränserna för tjänsteplikten synes det vara

naturligt att i första hand söka förebilder i annan jämförlig lagstiftning,

där regler om tjänsteplikt förekommer. Såväl i civilförsvarslagen som i

brandlagen har den undre gränsen satts vid 16 år och den övre vid 65 år.

Såsom vissa remissinstanser påpekat kan emellertid finnas skäl att i denna

lag sätta den undre gränsen vid högre ålder än eljest. Förutom barn bör

nämligen icke heller kvinnor i fruktsam ålder utsättas för radioaktiv strål­

ning. Att generellt undantaga kvinnor under 45 år från tjänsteplikt enligt

denna lag är dock enligt min mening icke lämpligt, och jag vill i detta sam­

manhang erinra om att kvinnor, i samband med en atomolycka, med för­

del skulle kunna användas för åtskilliga arbetsuppgifter, som icke med­

för någon risk för skadlig strålning (t. ex. omhändertagande och utspis-

ning av evakuerade familjer). Det bör enligt min mening ankomma på

ansvariga myndigheter att vid tillämpningen av lagen tillse, att personer

i särskilt strålkänsliga åldrar icke utsättes för strålfara. Emellertid kan

det knappast vara förenat med någon praktisk olägenhet att i själva lagen

undantaga barn under 18 år från tjänsteplikt.

Det är angeläget, att det vid tillhandahållande av egendom

enligt denna lag redan från början blir klart om ett övertagande med ägan­

derätt eller en upplåtelse med nyttjanderätt är åsyftad. Detta önskemål

torde kunna tillgodoses genom en regel av innebörd, att egendomen skall an­

ses ha tillhandahållits med nyttjanderätt, därest annat icke särskilt angi­

vits eller ock framgår av omständigheterna.

Av utredningens förslag framgår ej klart vad som skall gälla beträffan­

de den närmare ordningen för uttagande av arbetskraft

och förnödenheter. I departementsförslaget har därför gjorts ett

tillägg som innebär att det skall ankomma på polisbefäl som länsstyrelsen

bestämmer att ombesörja själva uttagningen. Givetvis skall vederbörande

polisbefäl därvid beakta de anvisningar länsstyrelsen kan ha funnit lämp­

ligt att meddela.

8

§•

Paragrafen upptager vissa bestämmelser om ersättning av statsmedel till

den som genom eget arbete eller genom tillhandahållande av förnödenhet

medverkat vid bekämpandet av en olycka i en atomenergianläggning.

Utredningen

De av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna omfattar endast

sådana fall då tvångsuttagning av arbetskraft eller egendom skett. Uppstår

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

vid frivilligt arbetsåtagande eller frivillig upplåtelse eller överlåtelse av

egendom tvist i ersättningsfrågan, får tvisten prövas av domstol enligt all­

männa rättsregler.

Enligt utredningsförslaget skall den som ålagts tjänsteplikt erhålla, för­

utom ersättning för resa och andra kostnader, skälig gottgörelse för utfört

arbete och för skada som i samband med ianspråktagandet åsamkats ho­

nom. Jämväl för egendom som rekvirerats och för skada på sådan egendom

skall lämnas skälig ersättning. I motiveringen till förslaget säges, att van­

ligen full ersättning bör utgå för utfört arbete och för ianspråktagen egen­

dom, men fall kan enligt utredningen tänkas då rätten till ersättning bör i

någon mån begränsas. Som exempel på dylika fall anföres, att en förnö­

denhet, som rekvireras, tillfälligt kraftigt stigit i värde just till följd av

den olyckshändelse som gjort en rekvisition aktuell. Ersättningen bör då

kunna nedsättas efter skälighet.

Utredningen uppehåller sig närmare vid den ersättning som skall utgå

för person- och egendomsskada. För jämförelse lämnas en redogörelse för

atomskadeutredningens förslag till atomansvarighetslag, vilket bygger på

att skada på grund av radioaktiv strålning i första hand skall täckas av

en ansvarighetsförsäkring, men, för det fall att försäkringsbeloppet ej för­

slår, förutsätter att statsmedel ställes till förfogande för viss gottgörelse

till skadelidande. I anslutning härtill uttalar utredningen, att den som

genom eget arbete eller genom tillhandahållande av förnödenhet medverkar

vid bekämpandet av en atomolycka och som därigenom drabbas av skada

alltid bör vara garanterad ersättning av statsmedel och att ersättningen icke

i något fall bör till storleken begränsas enbart av det skälet att olyckan

fått mycket stor omfattning.

Utredningen har velat överlämna åt Kungl. Maj :t att komplettera ersätt­

ningsbestämmelserna med föreskrifter i olika avseenden. Bland de frågor

som skall regleras i denna ordning märkes förfarandet vid prövningen av

ersättningsanspråk.

72

Kungl. Majds proposition nr 139 år 1960

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland föreslår, att ersättningsbestämmelserna

ändras så att ersättning av statsmedel kan beredas även den som frivilligt

åtagit sig arbete eller frivilligt ställt sin egendom till förfogande. Härom

anför hovrätten.

Erfarenheterna från Götaälvsraset och Mohedaolyckan visa, att frivillig

arbetskraft varit av synnerlig betydelse för katastrofens bekämpande. Även

om vid en atomolycka genom den nu föreslagna lagen helt andra möjlig­

heter komma att finnas för tvångsvis uttagning av arbetskraft, kan förut­

sättas att i vart fall i inledningsskedet frivillig arbetskraft måste tagas i

anspråk. Att denna arbetskraft i fråga om rätt till ersättning skulle komma

i ett avsevärt sämre läge än tvångsvis uttagen arbetskraft kan icke vara rim­

73

ligt. I överensstämmelse med vad som stadgas i 15 § brandlagen bör därför

öppnas möjlighet att av statsmedel bereda gottgörelse till dem som frivilligt

ställt sig eller sin egendom till förfogande.

I samma riktning uttalar sig arbetsmarknadsstyrelsen, som framhåller,

att ett positivt främjande av frivilliga åtgärder synes fordra, att den som

åtager sig att frivilligt fullgöra en arbetsuppgift, vilken annars skulle för­

anleda tvångsultagning, i princip tillerkännes ersättning enligt samma

grunder, som i lagförslaget stadgas beträffande tvångsuttagen arbetskraft.

I fråga om grunderna för bestämmandet av ersättning enligt lagen före­

slår länsstyrelsen i Västernorrlands län, att i lagtexten klart utsäges att full

ersättning skall lämnas.

Reglerna om ersättning för person- och egendomsskada anser Aktiebolaget

Atomenergi böra bringas i överensstämmelse med förslaget till atomansva­

righetslag. Likformighet är enligt bolagets mening så mycket viktigare som

det kan tänkas fall i vilka det är oklart huruvida en person — t. ex. en

anställd hos en byggnadsentreprenör vid en olycksdrabbad reaktoranlägg­

ning — ådragit sig skada vid arbete som beordrats av anläggningsinneha-

varen eller vid arbete som utförts enligt åläggande av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att reglerna om ersättning för person­

skada bör bygga på yrkesskadeförsäkringslagens principer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tagit upp frågan huruvida stats­

verket för ersättning som utgivits med stöd av förevarande bestämmelser

bör få regressrätt mot anläggningsinnehavaren. Länsstyrelsen finner, att

mycket talar för att anläggningsinnehavaren bör svara för kostnaderna för

de åtgärder som måste vidtagas för att skydda allmänheten i samband med

olyckor, men förordar att frågan närmare utredes.

Även Stockholms stadskollegium har i sitt remissyttrande uppmärksam­

mat regressfrågan och framhåller, att, om avsikten är att här ifrågavarande

kostnader skall stanna på statsverket, detta bör utsägas åtminstone i mo­

tiven till lagen.

Departementschefen

Det är naturligt, att den som av myndighet tvångsvis uttagits till arbete

eller förelagts att tillhandahålla förnödenhet för bekämpandet av en olycka

tillförsäkras gottgörelse av statsmedel, och sådan gottgörelse bör kunna

beredas honom på ett snabbt och smidigt sätt. Åsamkas vederbörande skada

till person eller egendom, bör han i mån av befogenhet på vanligt sätt kunna

kräva skadestånd av den som enligt civilrättsliga regler är ansvarig för

skadan. Dock skall han givetvis icke i något fall sammanlagt få mer än full

ersättning för liden skada. Det här antydda sambandet mellan ersättningar

enligt denna lag och skadeståndsanspråk har även uppmärksammats i

förslaget till atomansvarighetslag. Sålunda har i motiveringen till sist­

nämnda förslag anförts, alt hinder icke möter för den som är berättigad

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

74

till ersättning enligt förevarande lag att tillika göra anspråk på ersättning

av anläggningsinnehavaren enligt atomansvarighetslagen.

Vad nyss sagts om det naturliga i att ersättning utgår av statsmedel vid

tvångsuttagningar har enligt min uppfattning i huvudsak giltighet även be­

träffande frivillig medverkan vid bekämpandet av en olycka. Visserligen lär

väl den som först efter särskild överenskommelse med anläggningsinneha­

varen eller med myndighet ingriper i skyddsarbetet vara berättigad till gott-

görelse av sin uppdragsgivare enligt allmänna civilrättsliga regler. Om den

frivilliga insatsen gjorts utan föregående överenskommelse blir emellertid

vederbörandes rätt till ersättning betydligt osäkrare. Särskilt ogynnsamt

skulle läget kunna bli för den som gjorde en frivillig arbetsinsats och där­

vid blev skadad under sådana omständigheter att varken anläggningsinne­

havaren eller någon annan kunde göras skadeståndsansvar^. Den beskriv­

na ordningen är redan från allmänna rättvisesynpunkter otillfredsställande.

Såsom arbetsmarknadsstyrelsen påpekat tillkommer dessutom att en snäv

inställning i ersättningsfrågan är ägnad att motverka frivilliga insatser.

För min del anser jag, att den som frivilligt ställt sin arbetskraft eller egen­

dom till förfogande bör kunna få ersättning efter samma grunder som skall

gälla vid tvångsuttagning. Självfallet måste dock, när det gäller prestation

som gjorts utan anmaning av någon för katastrofskyddet ansvarig, i varje

särskilt fall diskretionärt kunna prövas om skäl föreligger att lämna er­

sättning av statsmedel. Departementsförslaget har, ifråga om kretsen av

ersättningsberättigade, utformats i enlighet med dessa synpunkter.

Beträffande grunderna för ersättningens bestämmande har utredningen

utgått från att vanligen full gottgörelse bör lämnas, och länsstyrelsen i Väs-

ternorrlands län har föreslagit, att denna princip kommer till uttryck i

lagtexten. Att full ersättning utgår bör också enligt min mening vara regel,

då fråga är om ersättning för utfört arbete och därmed sammanhängande

kostnader eller för ianspråktagande av egendom med äganderätt eller med

nyttjanderätt. Vanskligare är att generellt avgöra vad som bör gälla be­

träffande ersättning för skador som uppkommit i samband med att arbete

utförts eller förnödenhet tillhandahållits för att bekämpa en olycka.

Vad särskilt gäller ersättning för personskada är att märka, att bl. a.

i militärersättningsförordningen och i särskilda kungörelser om ersättning

för kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret och under

verksamhet vid brandsläckning, ersättningen anpassats efter yrkesskade­

försäkringslagens regler. Intresset av enhetlighet inom all beredskapslag-

stiftning talar för att det kan komma att visa sig lämpligt att även i före­

varande lag bygga på principerna för yrkesskadeförsäkring. Den förenkling

som detta skulle innebära kunde bli av stor praktisk betydelse främst för

möjligheten att snabbt utanordna ersättning men även eljest. Den skade­

lidande kan visserligen icke alltid få full gottgörelse för sina förluster en­

bart genom en ersättning efter mönster av yrkesskadeförsäkringen, men vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 är 1960

75

det här i praktiken viktigaste skadefallet, skada av radioaktiv strålning,

lär han ej sällan, utöver sådan ersättning, även kunna få skadestånd av an-

läggningsinnehavaren jämlikt atomansvarighetslagen.

Beträffande olyckor som inträffar under krig — i motiveringen till 1 §

har nämnts att lagen är tillämplig även under krigsförhållanden — kan fin­

nas skäl att meddela särskilda ersättningsregler.

Det anförda ger enligt min mening vid handen, att det icke är lämpligt

att i lagtexten generellt stadga, att full gottgörelse skall utgå för enskilds

medverkan vid bekämpandet av olycka i en atomenergianläggning och för

skada som har samband därmed, eller att eljest binda statsmakterna på

sådant sätt, att nyanserade regler om ersättningsgrunderna ej kan ges i

tillämpningsförfattning till lagen.

Frågan om förfarandet vid prövningen av ersättningsanspråk har av ut­

redningen lämnats öppen. Häremot kan enligt min mening icke riktas någon

invändning. Det mest ändamålsenliga måste vara, att förfarandet regleras

i samband med att närmare föreskrifter meddelas om ersättningsgrunderna.

Såvitt nu kan bedömas är det lämpligast att ersättningsfrågorna i allmän­

het prövas av länsstyrelsen, men undantag kan behöva göras beträffande

ersättning för personskada. Om personskador skall ersättas enligt yrkes­

skadeförsäkringslagens grunder kan det nämligen vara praktiskt att dessa

skador regleras av rilcsförsäkringsanstalten.

Ett par remissinstanser har dryftat frågan huruvida staten bör ha regress­

rätt mot anläggningsinnehavaren för ersättning som utgivits med stöd av

förevarande bestämmelser. Tanken att innehavaren av en olycksdrabbad

industriell anläggning skall vara skyldig att slutligt stå för samhällets

kostnader i samband med skydds- och räddningsarbete som föranletts

av olyckan ligger i och för sig icke fjärran. Någon allmän regel av denna

innebörd lär emellertid icke kunna uppställas med utgångspunkt från gäl­

lande rätt, och det är att märka att brandlagen icke innehåller någon

regressregel i anslutning till lagens bestämmelser om ersättning av stats­

medel till den som medverkat vid brandsläckning. Visserligen kunde med

sikte särskilt på atomenergianläggningar måhända sägas, att anläggnings­

innehavaren i sista hand borde bära åtminstone den del av statens kost­

nader i samband med en olycka som hänför sig till s. k. atomskador, främst

skador av radioaktiv strålning. Ett skäl härför skulle då vara att anlägg­

ningsinnehavaren enligt förslaget till atomansvarighetslag är skyldig att

till täckande av atomskador hålla en ansvarighetsförsäkring på ett mång-

miljonbelopp. Därmed är man emellertid inne på eu vittomfattande fråga,

som icke lämpligen bör lösas i detta sammanhang. Här skall blott konsta­

teras, att hittills i lagstiftningen icke konsekvent införts regressrätt mot an­

läggningsinnehavaren beträffande ersättningar för atomskador. Regress från

yrkesskadeförsäkringen mot anläggningsinnehavaren är sålunda för närva­

rande icke möjlig. Ej heller skulle statsverket enligt gällande lagstiftning

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

regressvis kunna kräva ersättning t. ex. för utgifter enligt militärersätt-

ningsförordningen för strålskador på militär personal som deltagit i skydds-

och räddningsarbetet vid en olycka i en atomenergianläggning. I anslutning

till sistnämnda exempel må slutligen även anmärkas, att ett skäl för att ej

medgiva staten regressrätt kan vara att staten icke bör konkurrera med en­

skilda skadelidande om det tillgängliga försäkringsbeloppet. En dylik kon­

kurrens synes nämligen stå i mindre god överensstämmelse med det förut

omnämnda stadgandet i förslaget till atomansvarighetslag, att staten skall

tillskjuta medel för den händelse anläggningsinnehavarens ansvarighets­

försäkring i något fall icke skulle förslå till att bereda alla skadelidande

full ersättning.

Såsom framgår av det anförda är jag för närvarande icke beredd att för­

orda, att en regel om regressrätt upptages i förevarande lag i anslutning till

dess ersättningsbestämmelser.

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar 9 § första stycket i utredningens för­

slag. I paragrafen har upptagits bestämmelser om skyldighet för kommunal

myndighet att bistå länsstyrelsen vid bekämpandet av en olycka i en atom­

energianläggning. Utredningen har i sitt förslag även medtagit en bestäm­

melse om rätt för länsstyrelsen att påkalla hjälp av annan statlig myndighet.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i anslutning till denna paragraf,

att det bör övervägas, huruvida icke länsstyrelsens befogenheter att anlita

militär personal för skyddsåtgärder av det slag som avses i lagen bör komma

till uttryck i lagtexten.

Med anledning av stadgandet, att kommunal myndighet skall vara skyl­

dig att medverka vid bekämpandet av en atomolycka, föreslår Stockholms

stadskollegium, att kommun skall äga rätt till ersättning för sin medverkan

under samma villkor som gäller för enskilda som deltager i skydds- och

räddningsåtgärder. Riksbrandinspektören anser, att kostnaderna för brand­

kårs insatser vid en olycka bör bäras av staten.

Departementschefen

Bestämmelsen i utredningens förslag om skyldighet för annan statlig

myndighet att bistå länsstyrelsen torde såsom obehövlig kunna utmönstras

ur lagtexten. En sådan skyldighet lär nämligen följa redan av andra regler.

Länsstyrelsens i Malmöhus län påpekande rörande militär personal för­

anleder mig att erinra om att 1915 års förordning angående användande av

militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläck­

ning och andra dylika ändamål torde ge tillräckliga möjligheter att vid

en olycka av nu ifrågavarande slag rekvirera militär för olika uppgifter.

77

Frågan om ersättning av statsmedel till kommun för bistånd vid bekäm­

pandet av en atomolycka bör enligt min mening i varje särskilt fall, då sådan

ersättning blir aktuell, underställas riksdagen. Så har hittills förfarits, när

liknande frågor uppkommit vid andra jämförbara katastrofer.

10

§.

Denna paragraf behandlar frågor om påföljder för brott mot lagen och

mot beslut som meddelats med stöd av lagen.

Utredningen

Utredningens förslag i detta ämne inrymmer både straff och vite. För

överträdelse av beslut enligt 5 § första stycket anser utredningen vite vara

den lämpliga sanktionen, medan påföljden för andra överträdelser enligt

utredningens mening bör vara straff.

Straffbestämmelsen anger icke, i anslutning till de olika brottstyperna,

vad som i subjektivt hänseende fordras för att straff skall kunna utdömas.

Beträffande obstruktion mot undersökning som avses i 4 § anser utred­

ningen dock att i uttrycket »förhindrar eller försvårar» ligger en otve­

tydig anvisning om att uppsåt hos gärningsmannen förutsättes. Övriga i

straffbestämmelsen avsedda gärningar innefattar underlåtenhetsbrott av

sådant slag, att enligt sakens natur straff bör inträda redan vid oaktsam-

het. Då fråga är om åsidosättande av skyldighet, som åvilar ett bolag eller

annat företag som är organiserat såsom juridisk person, får straffansvaret

i överensstämmelse med de regler, som eljest tillämpas inom specialstraff­

rätten, utkrävas av styrelseledamot eller annan fysisk person i företagsled­

ningen som har inflytande över företagets förvaltning och skötsel.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Hallands län finner, att varken handräckning eller vite

bör komma ifråga för säkerställandet av beslut som avses i 5 § första styc­

ket första punkten (evakuering, utegångsförbud och avspärrning).

Länsstyrelsen i Södermanlands län tror icke att vitesföreläggande är

lämpligt för att framtvinga åtgärd enligt 5 § första stycket. Vitesförfarandet

får nämligen anses alltför omständligt och långsamt för att leda till så

snabba resultat som här kan behövas. Ett mål om utdömande av förelagt

vite skulle ofta icke hinna behandlas av domstol förrän den med vitet av­

sedda åtgärden förlorat sin aktualitet. Länsstyrelsen förordar därför ett bö­

tesstraff såsom sanktion i förening med den möjlighet till handräckning

som lagen ger.

Departementschefen

För att säkerställa att beslut enligt 5 § första stycket efterleves torde det

väsentliga vara att möjligheter ges till handräckning, och bestämmelser om

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

78

handräckning har också intagits i lagen (11 §). Som påföljd för överträdelse

torde här, liksom vid överträdelse av annat beslut som fattats med stöd av

lagen, ett bötesstraff eller ett kortare frihetsstraff utgöra en tillräcklig

sanktion. I departementsförslaget har vitesbestämmelsen därför borttagits

och straffbestämmelsen i stället utvidgats att omfatta även överträdelse av

beslut enligt 5 § första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

11

§•

Bestämmelserna i denna paragraf, vilka är hämtade från 9 § andra stycket

i utredningens förslag, avser frågor om handräckning.

Utredningen

Oavsett vilka sanktionsmedel som i övrigt står till buds, anser utredningen

att flertalet av de beslut, som kan meddelas med stöd av lagen, vid behov

även måste kunna genomföras handräckningsvis; syftet med besluten skulle

eljest lätt kunna förfelas. Om någon vägrar eller försummar att ställa sig

ett beslut enligt 5 § första stycket eller 6 § andra stycket till efterrättelse

eller motsätter sig undersökning som avses i 4 §, bör därför polismyndig­

het kunna framtvinga uppfyllelse. Uppfyllelse av föreläggande enligt 6 §

första stycket att utföra arbete bör däremot enligt utredningens uppfattning

icke kunna framtvingas på detta sätt. Sannolikt kan fullgod arbetspresta­

tion icke förväntas av den som arbetar under fysiskt tvång eller hot om

sådant tvång, och även från andra synpunkter ter sig här ett handräck -

ningsförfarande mindre tilltalande.

Remissyttrandena

Det undantag från handräckningsmöjligheten som gjorts beträffande

tjänsteplikten kritiseras av medicinalstyrelsen. I en nödsituation då kaos

och planlös flykt kan förekomma, bör man enligt styrelsens uppfatt­

ning icke tveka att genom polismyndighetens medverkan sätta in även de

räddhågade eller ovilliga i arbetet på att begränsa olyckans skadeverkningar.

Särskilt anser styrelsen det viktigt, att man effektivt kan trygga tillgången

på personal med värdefull specialutbildning bl. a. ifråga om s. k. radiak-

skydd.

Västernorrlands avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler ifråga­

sätter lämpligheten av tvångsgenomförande av beslut om ianspråktagande

av förnödenheter. Vite förefaller avdelningen att vara en tillräcklig sanktion.

Som omtalats i anslutning till nästföregående paragraf motsätter sig läns­

styrelsen i Hallands län handräckning för verkställighet av beslut enligt

5 § första stycket första punkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

79

Departementschefen

Jag kan här helt instämma i vad utredningen anfört.

12

§.

I denna paragraf, som motsvarar 11 § i utredningens förslag, ges vissa

bestämmelser i frågor av processuell natur.

Beslut som meddelas av länsstyrelsen med stöd av lagen skall kunna över­

klagas hos Kungl. Maj :t, men beslutet skall gå i verkställighet utan hinder

av förd klagan, om ej annorlunda förordnas.

över beslut av sådan befattningshavare som i vissa fall äger handla i

länsstyrelsens ställe får ej anföras besvär, vilket sammanhänger med att

sådant beslut alltid ex officio skall omprövas av länsstyrelsen. Mot länssty­

relsens beslut bör i dylikt fall liksom även eljest talan få föras hos Kungl.

Maj :t.

13 §.

Beträffande denna paragraf får jag hänvisa till vad jag vid genomgången

av huvuddragen i förslaget anfört i anslutning till frågan om lagens till-

lämplighetsområde.

Avsikten är att Kungl. Maj :t med stöd av förevarande paragraf, så snart

detta finnes möjligt, på förhand skall utfärda generella bestämmelser för

olika fall i vilka en allmänfarlig utspridning av radioaktiva ämnen kan

tänkas förekomma. Skulle det, innan dylika bestämmelser utfärdats, in­

träffa en olycka som får verkningar på svenskt område, t. ex. i en reaktor­

anläggning i något av våra grannländer eller ombord på ett reaktordrivet

fartyg som uppehåller sig i svenska farvatten, kan Kungl. Maj :t enligt

vad som här stadgas i det särskilda fallet föranstalta om de åtgärder som

kan anses erforderliga för att skydda allmänheten mot strålriskerna.

14 §.

Såsom i flera sammanhang anmärkts inrymmer lagen endast vissa grund­

läggande bestämmelser, och det förutsättes att lagen kompletteras med till-

lämpningsföreskrifter i olika avseenden. Enligt denna paragraf, som motsva­

rar 12 § första stycket i utredningens förslag, äger Kungl. Maj:t utfärda

dylika föreskrifter i administrativ väg.

Ikraftträdande

Med hänsyn bl. a. till att materialprovningsreaktorn R 2 vid Aktiebolaget

Atomenergis forskningsstation i Studsvik skall tagas i bruk under inne­

varande år bör lagen träda i kraft den 1 juli 1960.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

VII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets ut­ låtande över förenämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bo Stenfors

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 är 1960

81

Bilaga A

Utredningens förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från

atomenergianläggning m.m.

1 §•

Stores driften i atomreaktor eller annan atomenergianläggning, belägen

inom riket, och utspridas därvid från anläggningen radioaktiva ämnen i

sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas till skydd för allmänheten

mot skadlig strålning, skola bestämmelserna i 3—11 §§ äga tillämpning.

Länsstyrelse i län, där åtgärder som avses i första stycket påkallas, har

att sörja för att sådana åtgärder i erforderlig omfattning vidtagas inom

länet.

I län, där risk föreligger för skadlig strålning från atomenergianläggning,

skall finnas en av länsstyrelsen utsedd befattningshavare, som äger att be­

sluta i länsstyrelsens ställe för den händelse dess beslut icke utan olägenhet

kan avvaktas. Vad i 4—7 §§ samt 9 § sägs om länsstyrelse skall ock gälla

sådan befattningshavare.

2

§•

Länsstyrelsen i län, som i 1 § tredje stycket sägs, åligger att upprätta en

organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras till allmänhetens

skydd i händelse av utspridning från anläggningen av radioaktiva ämnen.

3 §•

Har i atomenergianläggning inträffat händelse, som påkallar särskilda

åtgärder till skydd för allmänheten mot skadlig strålning från anläggningen,

åligger det anläggningens innehavare eller den som blivit av innehavaren

därtill utsedd att därom ofördröj ligen underrätta länsstyrelsen eller, där

förbindelse med länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, befattnings­

havare som avses i 1 § tredje stycket.

4 §•

För utrönande av förekomsten av utspridda radioaktiva ämnen må, utan

hinder av att intrång därigenom sker i enskilds rätt, efter förordnande av

länsstyrelsen eller på uppdrag av innehavaren av den anläggning varifrån

utspridning skett erforderliga mätningar och andra undersökningar utföras.

5 §■

1 den mån så ur strålskyddssynpunkt finnes påkallat äger länsstyrelsen

1) uppmana eller förelägga den som uppehåller sig inom område, där

radioaktiva ämnen kunna antagas förekomma i hälsofarlig mängd, att icke

(i — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 139

vistas utomhus eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till området;

2) påbjuda inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenområde eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga över egendom; samt

3) omhändertaga ävensom på lämpligt sätt oskadliggöra livsmedel eller annat som blivit förorenat med radioaktiva ämnen.

Länsstyrelsen skall vidtaga åtgärder för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd till den som blivit i behov därav i anledning av uppma­ ning eller föreläggande att lämna med radioaktiva ämnen belagt område.

6

§•

Kan behovet av arbetskraft för genomförande av åtgärd som beslutats med stöd av 4 eller 5 § icke med tillräcklig skyndsamhet på annat sätt till­ godoses, åligger det envar som fyllt aderton men ej sextiofem år att efter föreläggande av länsstyrelsen lämna sådant bistånd som skäligen kan krävas med hänsyn till hans kroppskrafter och hälsotillstånd.

Där behovet av mätinstrument, transportmedel eller annat, som erford­ ras för genomförande av åtgärd som beslutats med stöd av 4 eller 5 §, icke med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses på annat sätt, är envar som äger eller innehar sådan egendom skyldig att efter föreläggande av länssty­ relsen tillhandahålla densamma. Därest egendomen skall tillhandahållas med äganderätt, skall detta särskilt angivas i föreläggandet.

7 §■

Vid beslut enligt 5 § första stycket eller 6 § skall länsstyrelsen tillse, att större ingrepp i enskilds rätt ej göres än som erfordras för att förebygga eller begränsa skadeverkningar av radioaktiv strålning. Så snart anledning därtill förekommer, skall prövas huruvida beslutet kan upphävas eller jämkas.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 är 1960

8

§•

Den som uttagits till arbete med stöd av 6 § första stycket äger av stats­ medel erhålla, förutom ersättning för rese- och andra kostnader, skälig gott- görelse för utfört arbete och för skada som i anledning av ianspråktagandet åsamkats honom, allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar.

För egendom, som tillhandahållits jämlikt 6 § andra stycket, skall enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen, av statsmedel lämnas skälig er­ sättning. Har egendomen tillhandahållits med nyttjanderätt, skall ersätt­ ning utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för den skada eller försämring egendomen må ha lidit.

9

§•

Annan statlig myndighet så ock kommunal myndighet åligger att, envar inom sitt verksamhetsområde, lämna länsstyrelsen erforderligt biträde. Där­ vid har länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radioaktiva ämnen, att på begäran av länsstyrelse i län, där sådan utspridning skett, ut­ taga arbetskraft och egendom med stöd av bestämmelserna i 6 §.

Vägrar eller försummar någon att ställa sig beslut som meddelats med stöd av 5 § första stycket eller 6 § andra stycket till efterrättelse, äger polis­ myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomförande. Erfor­

83

derlig handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att ut­

föra undersökning som i 4 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 är 1960

10 §.

Vid meddelande av beslut med stöd av 5 § första stycket äger länsstyrelsen

stadga erforderliga viten.

Den som bryter mot vad i 3 § är stadgat eller som förhindrar eller försvå­

rar undersökning som avses i 4 § eller som underlåter att fullgöra skyl­

dighet som ålagts honom med stöd av 6 § straffes med dagsböter eller, där

omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex

månader.

11

§•

Beslut, som meddelas av befattningshavare som avses i 1 § tredje stycket,

skall ofördröj ligen underställas länsstyrelsens prövning.

över länsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen.

Beslut, som meddelas med stöd av denna lag, skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

12

§.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Konungen äger jämväl utfärda bestämmelser för andra än i 1 § första

stycket avsedda fall, i vilka särskilda åtgärder erfordras för att skydda all­

mänheten mot skadlig strålning från radioaktiva ämnen som utspridas över

riket eller del därav. Därvid må dock icke stadgas mer vittgående inskränk­

ningar i enskilds rätt än som följer av bestämmelserna i denna lag.

Denna lag träder i kraft den

6*

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 139

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utspridas från atomreaktor eller annan atomanläggning, belägen inom

riket, radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas

för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga

åtgärder vidtagas.

2

§•

I län, som Konungen bestämmer, skall länsstyrelsen

1) upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras

för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning;

samt

2) utse en befattningshavare, som äger att besluta i länsstyrelsens ställe

för den händelse dess beslut icke utan olägenhet kan avvaktas, ävensom en

eller flera ställföreträdare för denne befattningshavare.

3

§•

Har vid atomanläggning inträffat händelse, som kan antagas komma att

påkalla särskilda åtgärder till skydd för allmänheten, åligger det anlägg­

ningens innehavare eller den som innehavaren utsett att om händelsen ge­

nast underrätta polismyndigheten i orten samt länsstyrelsen eller, om för­

bindelse med länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, befattningsha­

vare som i 2 § sägs.

4

§•

För att utröna i vilken omfattning radioaktiva ämnen spritts må, utan

hinder av att intrång därigenom sker i enskilds rätt, efter förordnande av

länsstyrelsen eller på uppdrag av innehavaren av den anläggning, varifrån

ämnena spritts, utföras erforderliga mätningar och andra undersökningar.

5

§•

I den män så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt äger länsstyrel­

sen, såvitt gäller område som kan antagas vara eller bliva berört av ut­

spridningen av radioaktiva ämnen,

85

1) förelägga dem som uppehålla sig inom området att icke vistas utom­

hus eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till detta;

2) påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel;

3) förordna om inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenom­

råde eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga

över egendom; samt

4) föranstalta om att livsmedel eller annat, som blivit förorenat med ra­

dioaktiva ämnen, omhändertages samt genom särskild förvaring, bered­

ning eller på annat lämpligt sätt oskadliggöres.

Länsstyrelsen skall vidtaga erforderliga åtgärder för inkvartering och

utspisning av samt annat bistånd åt dem som blivit i behov därav i anled­

ning av föreläggande, som avses i första stycket under 1).

6

§•

Kan behovet av arbetskraft för genomförande av åtgärd enligt 4 eller 5 §

icke med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses på annat sätt, äger länssty­

relsen förordna, att envar som fyllt aderton men ej sextiofem år skall vara

skyldig att på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer lämna

sådant bistånd, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva.

Finnes behovet av mätinstrument, transportmedel eller annan förnöden­

het, som erfordras för att genomföra åtgärd enligt 4 eller 5 §, icke med

tillräcklig skyndsamhet kunna tillgodoses på annat sätt, må länsstyrel­

sen förordna, att envar som innehar sådan egendom skall vara skyldig att

på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer tillhandahålla egen­

domen. Sålunda tillhandahållen egendom skall anses hava tagits i anspråk

med nyttjanderätt, därest annat icke särskilt angivits eller ock framgår

av omständigheterna.

7 §•

Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter icke tillgodoses inom lä­

net, må även länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radio­

aktiva ämnen, förordna enligt 6 §.

8 §•

Den som uttagits till arbete med stöd av 6 § första stycket äger av stats­

medel erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse samt

gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats honom,

allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar.

För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 § andra stycket, skall en­

ligt föreskrifter, som meddelas av Konungen, lämnas ersättning av stats­

medel. Har egendomen tagits i anspråk med nyttjanderätt, skall ersättning

utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för den

skada eller försämring egendomen må hava lidit.

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 dr 1960

bete eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i skyddsarbete som avses i denna lag.

9 §-

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen erfor­ derligt bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag.

10

§.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes 1) den som underlåter att lämna underrättelse enligt 3 §; 2) den som förhindrar eller försvårar undersökning som avses i 4 §; 3) den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 §; samt 4) den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av 6 §.

11

§•

Vägrar eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse beslut som meddelats med stöd av 5 § första stycket eller 6 § andra stycket äger po­ lismyndighet vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomförande. Handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att utföra un­ dersökning som i 4 § sägs.

12

§.

Beslut av befattningshavare som avses i 2 § skall ofördröjligen under­ ställas länsstyrelsens prövning.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen. Beslut, som meddelats med stöd av denna lag, skall lända till efterrät­ telse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

13 §.

Erfordras vid utspridning av radioaktiva ämnen i annat fall än som av­ ses i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger Konungen el­ ler myndighet som Konungen bestämmer meddela förordnanden och före­ skrifter enligt 4, 5 eller 6 §. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i öv­ rigt stadgas i lagen.

14 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

87

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars

1960.

Närvarande:

justitieråden

B

eckman

,

E.

S

öderlund

,

T

am

me

lin

,

regeringsrådet N

evrell

.

Enligt lagrådet den 22 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

26 februari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprät­

tat förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsfiskalen Carl Gunnar Lidbom.

Lagrådet yttrade:

Förslaget föranleder allenast följande erinran från lagrådets sida.

Länsstyrelsen bör enligt 5 § kunna ingripa mot utspridningen av radio­

aktiva ämnen såväl inom det därav berörda området som inom hotat område.

Vad angår livsmedel eller annat, som blivit förorenat med radioaktiva äm­

nen, bör länsstyrelsen emellertid kunna ingripa även om livsmedel eller nå­

got liknande befinner sig inom område, som varken är berört eller hotat,

t. ex. om kontaminerad mjölk förts till ett mejeri utanför farozonen. Den

i paragrafens inledning gjorda begränsningen till område som kan antagas

vara eller bliva berört av utspridningen av radioaktiva ämnen bör alltså icke

gälla detta fall. Lagrådet hemställer därför, att vad som upptagits under

4) utbrytes till ett särskilt stycke. Som följd härav bör hänvisningen i 11 §

ändras.

Ur protokollet:

Clas Amilon

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 april

1960.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

U

ndén, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

et

-

zén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, N

ordlander

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 28

mars 1960 avgivna utlåtande över det den 26 februari 1960 till lagrådet re­

mitterade förslaget till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlägg­

ningar m. m. och anför.

Lagrådet har icke haft någon annan erinran mot lagförslaget än att lag­

rådet förordat, att en mindre jämkning göres i 5 § jämte en därav betingad

ändring i 11 §. Vad lagrådet sålunda förordat anser jag böra iakttagas.

Därjämte bör en mindre redaktionell jämkning vidtagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att förut omförmälda lagförslag måtte

med de nu förordade ändringarna, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO år 1960

89

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen.......................................................................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................................................................ 1

Författningsförslag................................................................................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 februari 1960

............................................. 5

I. Inledning ............................................................................................................... 5

II.

Den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlighet ......................................

7

A. Radioaktivitetens natur....................................................................... 7

B.

Särskilt om intern strålning från livsmedel m. m............................... 8

C. Strålningens skadeverkningar.............................................................. 9

D. Högsta tillåtliga strålnivåer................................................................. 12

III.

Något om atomenergianläggningar och om olyckshändelser vid driften av

sådana anläggningar ........................................................................................

13

IV.

Gällande ordning ..................................................................................................

17

A. Lagstiftning och offentlig kontroll på atomenergiområdet................. 17

B.

Annan lagstiftning av betydelse för allmän säkerhet m. m................. 21

V.

Huvuddragen i förslaget

.............................................................................. 28

Utredningen.......................................................................................... 28

Remissyttrandena................................................................................. 42

Departementschefen............................................................................. 52

VI.

Specialmotivering ..................................................................................................

59

VII.

Departementschefens hemställan

.................................................................. 80

Utredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig

strålning från atomenergianläggning m. .....................................................................

81

Departementsförslaget till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar

m. ....................................................................................................................................... 34

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd........................................................

87

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1960............................................................. 88