Prop. 1960:22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

1

Nr 22

Kungl. Maj.ts propos’ition till riksdagen med anhållan om riks­

dagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade beslut; gi­ ven Stockholms slott den 18 december 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över social­ ärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens ytt­ rande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sam­ manträde fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 antagna konventioner och rekommendationer, nämligen konventionerna (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, (nr 113) angå­ ende läkarundersökning av fiskare och (nr 114) angående fiskares anställ­ ningsavtal samt rekommendationen (nr 112) angående företagshälsovård. Ratificering från svensk sida av de tre konventionerna avstyrkes. Beträffan­ de rekommendationen förordas, att densamma överlämnas till arbetar- skyddsstyrelsen för prövning av frågan om och i vad mån rekommendatio­ nens principer bör komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av sty­ relsen utfärdade anvisningar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. i samt. Nr 22

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 de­

cember 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che­

ferna för jordbruks- och inrikesdepartementen anmäler chefen för socialde­

partementet, statsrådet Nilsson, vissa av Internationella arbetsorganisatio­

nens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade

beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskon-

ferensen — som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess

dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet

resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras

av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekom­

mendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan

den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest

beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.

då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en reso­

lution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och re­

kommendationer vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidta­

gande av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare skyl­

dighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åt­

gärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndig­

het, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss kon­

vention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirek­

tör avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende å de i

konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning, ad­

ministrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande tillika

av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen av kon­

ventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer med tillägg,

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

3

att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommenda­ tioner, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande eller till- lämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konven­ tioner och rekommendationer, som beslutas av Internationella arbetsorga­ nisationen, har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsby- rån (artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med be­ stämmelsen i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens fyrtiotredje sammanträde hölls i Ge­ neve under tiden den 3—25 juni 1959. I sammanträdet deltog representan­ ter för 75 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträ­ det med en fullständig delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie »Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggnings- ämnen:

I. Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse. II. Finansiella och budgetära frågor. III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämp­

ning av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Organisation av företagshälsovård (andra behandling).

V. Fiskares arbetsförhållanden (andra behandling). VI. Skydd för arbetstagare mot joniserande strålning (första behand­

ling).

VII. Frågor rörande icke-manuella arbetstagare, däri inbegripna tekni­

ker, arbetsledare m. fl. (allmän diskussion).

'Genom Kungl. Maj :ts beslut den 24 april 1959 hade att deltaga i konferensen utsetts såsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren i socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter chefen för departementets rättsavdelning, hovrättsrådet Liss Granqvist, kanslirådet Lars-Åke Åström och byrådi­ rektören Sten-Eric Heinrici i nämnda departement, byrådirektören hos arbctarskydds- styrelsen Signe Holst och civilingenjören Bo Lindell, radiofysiska institutionen;

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Ber- genström samt såsom experter direktörerna Curt-Steffan Gicsccke och Lennart Cron- qvist, professorn Sven Forssman, civilingenjören Gideon Gerhardsson och sekreteraren lohan von Holten, samtliga i nämnda förening;

såsom arbetstagarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom experter ombudsmannen i Landsorganisationen Ture Flyboo, ordföranden i Han- delsanställdas förbund Algot Jönsson, sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik Rönquist samt direktören i Sveriges akademikers centralorganisation Bertil östergren.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

VIII. Samarbete på branschplanet och på det nationella planet mellan of­

fentliga myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisa­

tioner (första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Interna­

tionella arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1960; budgeten fast­

ställdes till 9 003 909 U. S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV

och V på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel 19 av

Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,

nämligen

1) Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete

inom fisket,

2) Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare,

3) Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal,

4) Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård.

Texterna till konventionerna och rekommendationen i översättning torde

få såsom bilagor (Bilagor AD) fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende.

I särskild bilaga (Bilaga E) lämnas en förteckning över samtliga vid kon­

ferensen antagna resolutioner.

Konventionerna angående anställningsförhållanden inom fisket

Samtliga tre konventioner rörande anställningsförhållanden inom fisket

har varit föremål för behandling vid två på varandra följande arbetskonfe-

renser. En första diskussion rörande dessa instrument ägde sålunda rum år

1958 och ledde efter ytterligare överväganden vid 1959 års konferens till in­

strumentens antagande.

Beträffande innehållet i konventionerna må följande anmärkas.

I konventionen angående minimiålder stadgas, att barn under 15 år icke

må användas till arbete ombord å fiskefartyg. I syfte att tillgodose de s. k.

famiijebåtarnas intresse har emellertid medgivits, att barn under 15 år må

tillfälligtvis under skolferierna deltaga i arbete ombord å fiskefartyg, under

förutsättning att arbetet icke är skadligt för deras hälsa eller normala ut­

veckling, att det icke inverkar menligt på deras skolgång samt att det icke

bedrives i vinstsyfte. Beträffande barn som fyllt 14 år må den nationella

lagstiftningen medgiva att bevis utfärdas, som tillåter användande av sådant

barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig myndighet finner, att ar­

betet länder barnet till nytta. Slutligen föreskrives att minderåriga under 18

år icke må användas till arbete såsom kollämpare eller eldare ombord å

koleldade fartyg.

Konventionen angående läkarundersökning föreskriver, att ingen må an­

ställas för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han företer ett av god­

5

känd läkare utfärdat intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket han skall sysselsättas till sjöss. De närmare reglerna för läkarunder­ sökningens utförande skall fastställas av vederbörande myndighet efter samråd med berörda fiskebåtsägares och fiskares organisationer. I fråga om minderåriga under 21 år skall läkarintyget äga giltighet högst ett år från dagen för utfärdandet. Har någon efter undersökning förvägrats läkar­ intyg, skall han kunna undergå förnyad undersökning av särskilt utsedd läkare, som skall vara oberoende av parternas organisationer.

Konventionen om fiskares anställningsavtal, som innehåller bestämmel­ ser rörande slutande av sådant avtal mellan båtägare och fiskare, anger vissa formaliteter som därvid skall iakttagas och vissa uppgifter, som avtalet skall innehålla. Konventionen föreskriver i korthet, att i fråga om fiskare skall tillämpas liknande bestämmelser rörande anställning och anteck­ ningar om tjänsteuppgifter som gäller för personal i handelsflottan.

Var och en av dessa tre konventioner blev å konferensen föremål för sär­ skild omröstning. Därvid antogs konventionen om minimiålder med 160 röster mot 46 och 29 nedlagda, konventionen om läkarundersökning med 159 röster mot 45 och 33 nedlagda samt konventionen om anställningsavtal med 155 röster mot 41 och 37 nedlagda. Med hänsyn till det bestämda mot­ stånd mot en svensk anslutning till konventionerna, som kommit till ut­ tryck i fiskeristyrelsens och vederbörande fiskareorganisations remissytt­ randen i samband med den förberedande behandlingen av konventionstexter- na, nedlade de svenska regeringsombuden sina röster vid samtliga tre om­ röstningar. Arbetsgivarombudet röstade emot och arbetarombudet för kon­ ventionernas antagande.

Yttranden

över konventionerna har yttrande inhämtats från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som sin tur hört fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund.

Fiskeristyrelsen hänvisar till innehållet i ett tidigare till delegationen av­ givet utlåtande i ärendet, vari styrelsen bl. a. framhållit, att de förhållan­ den, som man åsyftar att komma till rätta med genom de föreslagna kon­ ventionerna, främst torde föreligga i sådana länder, där fisket bedrives med anställt folk å stora trålare. Eftersom de fiskande i vårt land till nästan 100 procent är egna företagare, kan det enligt styrelsens mening icke an­ ses påkallat att föreskriva att bestämmelserna i fråga skall gälla även för

Sveriges del, och i vårt land har icke något behov av dylika bestämmelser gjort sig gällande. Styrelsen vidhållér sin tidigare uttalade uppfattning, alt en internationell reglering av här ifrågavarande ämnesområden bäst erhåller formen av rekommendationer och icke av konventioner. Med hänsyn till del anförda avstyrker fiskeristyrelsen ratificering från svensk sida av någon av de tre konventionerna.

Sveriges fiskares riksförbund hänvisar likaledes till yttranden som för­ bundet avgivit till delegationen i samband med förarbetena till de nu an­

Kungi. Maj:ts proposition nr 22

år

1960

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

tagna konventionerna. I dessa yttranden anmärkte förbundet, att de före­

slagna konventionerna icke kunde anses som aktuella för vårt lands vid­

kommande på grund av det svenska fiskets struktur och det sätt, på vilket

detsamma bedrives. Inom det svenska fisket förekommer nämligen icke

några anställda, utan de fiskande är genomgående egna företagare. Vidare

sker samarbetet mellan båtägare och icke båtägare i enlighet med lokala

överenskommelser. Förbundet nämner slutligen, att man vid de överlägg­

ningar i ärendet, som ägt rum vid västeuropeiska fiskerisammankomster,

enhälligt beslutat föreslå alt ifrågavarande internationella reglering borde

ske genom rekommendationer och icke genom konventioner.

Med åberopande av vad sålunda anförts motsätter sig förbundet bestämt

en svensk anslutning till förevarande konventioner.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avstyrker

under hänvisning till innehållet i nu återgivna yttranden, att ifrågavarande

konventioner ratificeras av Sverige.

Departementschefen

Ifrågavarande konventioner tar närmast sikte på fiske, som bedrives un­

der andra förhållanden än det svenska. Konventionerna saknar därför — så­

som remissinstanserna framhållit — aktualitet för det svenska fisket.

Svensk ratificering av konventionerna har avstyrkts av samtliga remissin­

stanser. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt och finner således att kon-

A-entionerna icke bör ratificeras av Sverige.

Rekommendationen angående företagshälsovård

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbets-

konferensens sammanträde år 1958, varvid till grund för diskussionen lades

de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater —

bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat fråge­

formulär, hade ärendet uppförts på dagordningen för 1959 års arbetskon-

ferens för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet fram­

lades av arbetsbyrån ett efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat

förslag till rekommendation i ämnet. Detta förslag togs till utgångspunkt för

utskottets förhandlingar.

Beträffande innehållet i rekommendationen må följande anmärkas.

Rekommendationen är tillämplig pa företagshälsovård, dvs. sådan verk­

samhet som upprättas på eller i närheten av en arbetsplats i syfte att skydda

arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kan bli utsatta till följd av

arbetet eller arbetsförhållandena, att medverka till arbetstagarnas fysiska

och psykiska anpassning, särskilt genom arbetets anpassning till arbetsta­

garna samt genom anvisning av arbetsuppgifter, för vilka de är lämpade,

7

samt att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Tillämpningsmetoderna för och organisationen av företagshälsovården har utformats så smidigt, att hänsyn kunnat tagas till den nuvarande situa­ tionen i olika länder samt till olikheter i lokala förhållanden. Bland de prin­ ciper som klart kommit till uttryck i rekommendationen må särskilt näm­ nas, att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur, att den icke bör medföra utgifter för arbetstagarna samt att den icke bör handha kontrollen av bortovaro på grund av sjukdom.

Rekommendationen innehåller även en förteckning över de uppgifter som hör ankomma på företagshälsovården. Denna förteckning, som är mycket detaljerad, tager hänsyn till de senaste rönen på företagshälsovårdens om­ råde och angiver hur dess tjänster bör samordnas med andra avdelningar i företaget. De funktioner, som enligt förteckningen tillagts företagshälsovår­ den, motsvarar det mål, vilket man hör söka uppnå med all sådan vård, men rekommendationen lämnar även utrymme för ett etappvis genomförande av företagshälsovårdens program. Instrumentet angiver vidare vissa villkor, som måste vara uppfyllda för att företagshälsovården skall kunna veder­ börligen fullgöra sina uppgifter. I sådant hänseende kräves bl. a. att läkaren intager en helt oberoende ställning, såväl yrkesmässigt som moraliskt, i för­ hållande till både arbetsgivare och arbetstagare samt att de yrkeshemlig­ heter, som må komma till den med företagshälsovården sysselsatta persona­ lens kännedom i tjänsten, till fullo respekteras.

Ytterligare uttalas i rekommendationen att företagshälsovården bör äga fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda anlägg­ ningar samt få tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och ar­ betsmetoder, som kommer till användning eller som man planerar att an­ vända. Företagshälsovården bör även äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära utförande av besiktningar och undersök­ ningar rörande hälsorisker, som kan hota arbetstagarna.

Slutligen innehåller rekommendationen vissa allmänna anvisningar rö­ rande metoder för finansiering och övervakning av företagshälsovården.

Rekommendationen antogs av konferensen med 240 röster mot 0 och två nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationens anta­ gande.

Yttranden

Över rekommendationen har yttrande inhämtats från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen har i sin tur hört arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.

Arbetarsskijddsstyrelsen har intet att erinra mot den i rekommendationen föreslagna texten, som i stort sett sammanfaller med styrelsens åsikter då det gäller organisation och arbetsuppgifter för cn företagshälsovård. I vä­ sentliga delar överensstämmer den också med Svenska arbetsgivareförening­

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

8

Kungl. Maj:Is proposition nr 22 år 1960

ens och Landsorganisationens normer för företagshälsovård och -sjukvård.

Då det gäller tillämpningsområdet lämnar rekommendationen stort spelrum

för de enskilda länderna att genomföra företagshälsovård på ett för det en­

skilda landet lämpligt sätt. Enligt styrelsens åsikt är detta också den enda

framkomliga vägen för att en rekommendation av detta slag skall kunna

vinna burskap.

Styrelsen anmärker, att vissa av de åtgöranden, som föreskrives i rekom­

mendationen, redan påfordras i vårt land enligt gällande lagstiftning. Vad

rekommendationen därutöver syftar till synes lämpligen böra genomföras

genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Slutligen framhåller styrelsen, att det stora flertalet av de frågor, som är

upptagna i rekommendationen, är av den natur, att de faller under bestäm­

melserna i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen har således i des­

sa delar de befogenheter, som skall tillkomma den myndighet, som enligt

punkt 25 i rekommendationen skall vara ansvarig för övervakningen av fö­

retagshälsovårdens verksamhet. De frågor som icke faller under arbetar-

skyddsverkets tillsynsområde, t. ex. de i kapitel V upptagna frågorna angå­

ende personal och utrustning, torde böra handhas av annan myndighet, när­

mast medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen, som finner det synnerligen tillfredsställande alt före­

tagshälsovård blivit föremål för Internationella arbetsorganisationens in­

tresse, kan i huvudsak ansluta sig till rekommendationens innehåll. Styrel­

sen betonar inledningsvis att det direkta skyddet mot olycksfall och svåra­

re hälsorisker under arbetet endast utgör en del av ett modernt arbetar­

skydd. Uppgiften är vida större och innefattar en rad åtgärder av socialhy-

gienisk och socialmedicinsk natur med positiva hälsobefordrande och pres-

tationsbefordrande syftemål. Modern arbetsfysiologi och arbetspsykologi

har, säger styrelsen, lämnat värdefulla bidrag till en verksamhet av denna

art, som skall syfta till skapandet av bästa möjliga arbetsmiljö med bästa

möjliga arbetsresultat. Arbetarskydd har intima relationer till den klas­

siska omgivningshygienen, den egentliga medicinen och dess forskning samt

allmänsjukvård.

Beträffande vissa av punkterna i rekommendationen framför medicinal­

styrelsen följande synpunkter.

Punkt 2. Av de alternativa förslagen till reglering av företagshälsovår­

dens genomförande framstår för medicinalstyrelsen det andra alternativet,

nämligen avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som det mest tillta­

lande. Detta synes också bäst överensstämma med praxis inom andra om­

råden av svenskt arbetsliv.

Beträffande punkt 3 a) finner medicinalstyrelsen det vara att föredraga

att företagshälsovården organiseras i vederbörande företags egen regi, ehu­

ru enligt styrelsens erfarenhet även anslutning till en från företaget fri­

stående hälsocentral kan ge tillfredsställande resultat, särskilt för mindre

personalgrupper. En inom det egna företaget organiserad hälsocentral har

emellertid påtagliga fördelar; bl. a. får läkare lättare och smidigare tillfälle

9

att lära känna de sanitära förhållanden, under vilka personalen arbetar, och de hälsorisker arbetet kan medföra, kan lättare få intim kontakt med företagsledningen, med andra avdelningar inom företaget osv. samt kan bättre följa arbetstagarna i deras dagliga arbete m. in.

Beträffande punkt 3 b i)ii) torde svaret bli både och. Är företaget till­ räckligt stort, är en egen hälso- och sjukvårdsavdelning att föredraga. Mind­ re företag tvingas emellertid ofta bl. a. av ekonomiska skäl att gå samman med andra liknande företag om gemensam hälsovård.

Beträffande punkt -i- kan medicinalstyrelsen ansluta sig till den i styckena

a) och b) angivna prioriteten; jämlikt svensk arbetarskyddslagstiftning är arbetstagare som avses under b) redan nu tillförsäkrad speciell hälsoöver- vakning (silikos, bly, bensol, radiologiskt arbete).

Med avseende å punkt 4 c) ifrågasätter medicinalstyrelsen om företags­ hälsovården författningsenligt eller genom allmänna direktiv av annat slag bör begränsas till företag med viss personalstyrka. Icke minst vid de små företagen torde det för arbetarna finnas hälsorisker som påkallar medicinsk kontroll.

I punkt 6 sägs att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen före­ byggande natur. Punkt 7 torde kunna ses som en utveckling av denna tes. Medicinalstyrelsen, som livligt understöder kravet på förebyggande åtgär­ der för alla medborgare, icke minst när det gäller åtgärder inom hälso- och sjukvården, understryker dock kraftigt det intima samband som finns mel­ lan preventiva och kurativa åtgärder.

I enlighet med sekelgammal praxis inom svensk hälso- och sjukvård sy­ nes inom företagshälsovården detta samband böra beaktas så långt möjligt är. Åtskilliga svenska industriföretag bedriver också en framgångsrik in­ dustrihälsovård enligt denna samordningsprincip. Detta har även bedömts vara till fördel för arbetstagarna. När det i punkt 7 anges, att företags­ hälsovården icke bör hindras vare sig från att utröna de förhållanden, som kan ha lett till en arbetstagares sjukledighet, eller att inhämta upplysning­ ar om sjukdomens förlopp, så synes det medicinalstyrelsen som om den na­ turliga vägen härför vore, att också sjukvården eller i varje fall kontrollen av sjukfrånvaro förlädes till det lokala organ som handhar företagshygic- nen och det individuellt-profylaktiska arbetet d. v. s. till företagets hälsocen­ tral. I stället för att i rekommendationen direkt varna för en sammankopp­ ling av de olika medicinska funktionerna synes det medicinalstyrelsen som en sådan samordning hellre borde uppmuntras. I den riktningen torde också i Sverige böra tolkas stadgandet i 19 § 2 st. lagen om allmän sjukförsäkring. Den principiella samordningen utesluter givetvis icke att företagets liälso- vårdsorgan, läkare osv. som komplettering av de egna resurserna anlitar andra instanser för speciella uppgifter. Detta gäller såväl sjukvården som hälsovården.

I fråga om punkt 15, där industriläkarnas anställningsvillkor behandlas, anför medicinalstyrelsen endast, att det hittills icke ansetts böra ankomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

10

på statliga myndigheter att reglera sådana villkor; enligt styrelsens erfa­

renhet har industriläkarnas intressen med framgång hävdats av läkarnas

egna fackorganisationer.

Punkt 20. Rättigheter för företagets läkare att taga del av alla för den

medicinska verksamheten viktiga faktorer inom företaget torde redan nu

förefinnas på alla svenska arbetsplatser. Det måste emellertid, vilket ju ock­

så sägs i punkt 21, vara en förutsättning att icke härigenom tillverknings-

hemligheter o. dyl. blottas.

Beträffande punkterna 2324 vill medicinalstyrelsen, som i princip har

full förståelse för att hälso- och sjukvård icke skall ekonomiskt onödigt

betunga medborgarna, erinra om att i Sverige de enskilda individernas an­

del i dessa kostnader regleras bl. a. genom bestämmelserna om allmän sjuk­

försäkring. Någon anledning att lagstiftningsvägen bryta ut arbetstagare

ur detta sammanhang synes icke finnas, de olika parterna på arbetsmarkna­

den givetvis obetaget att träffa särskilda avtal om kostnadsfördelningen för

hälso- och sjukvården vid viss verksamhet.

Vad slutligen beträffar punkt 25 erinrar medicinalstyrelsen om sina all­

männa skyldigheter och rättigheter att övervaka den medicinska och hy­

gieniska verksamheten i vårt land samt om medicinalpersonalens ansvar

inför den högsta medicinska instansen, medicinalstyrelsen. I princip har

styrelsen rätt att övervaka och bedöma medicinalpersonalens medicinska

handlande. Å andra sidan har även arbetarskyddsstyrelsen övervaknings-

skyldigheter och rättigheter vis å vis arbetstagare. Några speciella föreskrif­

ter om inspektion av den medicinska verksamheten vid företagen finnes för

närvarande icke. Det vore enligt medicinalstyrelsens mening synnerligen

lämpligt att sådana utformades. Ett samgående mellan arbetarskyddssty­

relsen och medicinalstyrelsen torde här kunna bli till stort gagn. För över­

vakningen ute i fältet kan visserligen tänkas flera alternativ, men enligt me­

dicinalstyrelsens åsikt bör härvid främst förste provinsialläkarinstitutionen

komma i fråga. Frågan om dennas utbyggande till en mera allsidigt funge­

rande länshälsovardsorganisation med den blivande länsläkaren som hu­

vudagerande har varit föremål för utredning av kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket och förslag till riksdagen om en sådan länslä-

karorganisation, med vilken yrkes- och socialinspektören skulle intimt sam­

arbeta, torde vara att förvänta relativt snart. Som ett annat alternativ vill

medicinalstyrelsen peka på den till förtroenderådet i varje yrkesinspektions-

distrikt knutna läkaren.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att rekommendationen icke bör för­

anleda några åtgärder från den svenska regeringens sida. I sak och i stort

sett ansluter sig rekommendationen visserligen till de i de flesta industri­

länder tillämpade normerna för hälso- och sjukvård i företag. Ett flertal av

rekommendationens bestämmelser går emellertid utöver vad som kan anses

vara lämpligt och önskvärt i vårt land. Den svenska företagshälsovården

utvecklas framgångsrikt och snabbt under medverkan av föreningens me­

dicinska expertis och efter samråd med arbetarpartens organisationer. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

11

vore därför olyckligt om genom lagstiftning eller andra åtgärder denna or­ ganiska utveckling stördes eller hindrades.

Föreningen framhåller, att rekommendationen förutsätter att företagshälso­ vård skall beredas alla arbetstagare. Att organisera sådan hälsovård möter dock stora praktiska svårigheter för anställda inom småföretag samt icke­ industriella företag, särskilt jordbruket. I dessa fall torde det för den enskil­ de individen vara fördelaktigast att direkt anlita den allmänna hälsovården och att särskild företagshälsovård sålunda icke inrättas.

Enligt föreningens mening är företagshälsovården huvudsakligen en ar­ betsgivarens med företagsledandet sammanhängande angelägenhet. Erfa­ renheterna i Sverige har emellertid visat, att riktlinjerna för företagshälso­ vården med fördel kan behandlas i samråd med de anställda; sådant sam­ råd ägde rum vid arbetsmarknadskommitténs sammanträde i mars 1954, då vissa grundläggande principer för företagshälsovårdens målsättning och ut­ formning accepterades av arbetsmarknadsparterna. Företagshälsovården kan genom den valda metoden på ett smidigt sätt anpassas till förhållande­ na i företagen och till dessas skiftande behov. Någon formlig överenskom­ melse, vari arbetsgivarna åtagit sig att genomföra företagshälsovård, före­ ligger alltså icke. Det är därför tveksamt huruvida den svenska ordningen överensstämmer med rekommendationens olyckligt långt gående krav i punkt 2, där det utsäges, att sådan hälsovård bör genomföras genom lagstift­ ning, kollektivavtal, annan överenskommelse eller på annat sätt. En anslut­ ning till rekommendationens innehåll i detta avseende är på ovan anförda grunder — att företagshälsovården huvudsakligen är en arbetsgivarens an­ gelägenhet och att den svårligen kan genomföras för alla företag — icke önskvärd. I detta sammanhang framhåller föreningen, att punkt 19, vilken beträffande lokaler och utrustning för företagshälsovården hänvisar till en

>av vederbörande myndighet föreskriven standard», rimmar mindre väl med

förhållandena i Sverige, där som antytts utformningen av företagshälsovår­ den gjorts i samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vidare anför föreningen, att enligt den praxis, som tillämpas i åtskilliga industriländer och även i Sverige, företagsläkaren är chef för företagshälso­ vården. Såsom sådan är han företagets medicinske rådgivare. Det åligger honom bl. a. att »hos företagsledningen föreslå erforderliga förebyggande åtgärder» (företagsläkarens arbetsuppgifter sådana de godtagits vid arbets- marknadskommitténs ovannämnda sammanträde). Det vore icke lämpligt alt i företagsläkarens åligganden infoga vad som innefattas i rekommenda­ tionens punkt 20 e), enligt vilken »företagshälsovården hör äga befogenhet att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av tillämpningen av fast­ ställda normer för sundhet och säkerhet i arbetet». Det är nämligen klart otillfredsställande att ett expertorgan inom ett företag helt på egen hand och ulan företagsledningens vetskap på detta sätt skulle kunna tillkalla re­ presentanter för vederbörande myndigheter. Företagshälsovården hör, som ovan framhållits, om så erfordras framlägga förslag till förebyggande åtgär­ der inom hälsovård och arbetarskydd. Om man inom företaget önskar upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

lysning angående tillämpningen av fastställda normer för sundhet och sä­

kerhet i arbetet (arbetarskyddslagen in. m.) torde åtgärder härför ankom­

ma på företagsledningen. Om arbetstagarna bär klagomål på att hälsoför-

hållandena och säkerheten icke uppfyller fastställda krav och frågorna inte

kan lösas på vanligt sätt genom förhandlingar mellan parterna, får det an­

komma på skyddsombuden eller arbetstagarnas organisation på platsen och

icke på företagsläkaren att taga kontakt med vederbörande myndighet.

Slutligen anmärker föreningen, att bestämmelserna i punkterna 23 och 2't

om kostnaderna för företagshälsovården ej kan eller bör generellt tilläm­

pas för Sveriges del.

Landsorganisationen erinrar, alt organisationen vid tidigare tillfälle ytt­

rat sig över det sakliga innehållet i rekommendationen och att organisatio­

nen därför i detta sammanhang endast har att taga ställning till spörsmålet,

om och i vad mån rekommendationens anvisningar för Sveriges del eventu­

ellt bör föranleda lagstiftning eller andra åtgärder från statsmakternas sida.

Enligt rekommendationen skall företagshälsovårdens organisation kunna

fastställas genom lagstiftning, genom kollektivavtal eller på annat, av ve­

derbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och arbetslagarnas

sammanslutningar godkänt sätt. Vad angår frågan om eventuella svenska

lagstiftningsåtgärder står valet tydligen, framhåller LO, mellan att helt eller

delvis införliva rekommendationens bestämmelser med vår gällande arbetar-

skyddslagstiftning eller att skapa en specialförfattning. En lagreglering vare

sig i ena eller andra formen kräver emellertid dessförinnan utredning angå­

ende i vilka särskilda delar en sådan reglering över huvud är möjlig och lämp­

lig med hänsyn till svenska förhållanden. Ett antal av i rekommendationen

behandlade frågor torde visserligen vara sådana att de för vårt lands vidkom­

mande bäst ägnar sig för reglering genom kollektivavtal. Beträffande den

närmare avgränsningen av sådana frågor från spörsmål, vilka ändamålsenli-

gare regleras genom lag eller medelst anvisningar är LO dock icke beredd

att nu framföra något förslag. Inte heller torde det vara möjligt för delega­

tionen för det internationella socialpolitiska samarbetet att på grundval

av i emissyttrandena framlägga några konkreta förslag till lagstiftningsåt­

gärder.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser LO för sin del det riktigaste

vara att rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen med upp­

drag att, i den mån de behandlade frågorna är av natur att häst regleras

genom lag — och givetvis i den mån den svenska lagstiftningen icke redan

upptar mot rekommendationen svarande föreskrifter — utreda frågan om

eventuell komplettering av ifrågakommande författningar och därefter till

Kungl. Maj:t inkomma med de förslag som utredningen anses föranleda.

Tjänstemännens centralorganisation har icke funnit skäl till några sär­

skilda uttalanden med anledning av rekommendationen.

Majoriteten inom delegationen för det internationella socialpolitiska sam­

13

arbetet förordar i likhet med Landsorganisationen, att rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen för utredning av frågan om och i vad mån principerna i rekommendationen lämpligen bör komma till uttryck i svensk lagstiftning. Med hänsyn till de erinringar som medicinalstyrelsen framfört i ärendet bör arbetarskyddsstyrelsen enligt delegationens mening vid fullgörande av ett sådant uppdrag samråda med medicinalstyrelsen. Sam­ råd synes jämväl böra äga rum med arbetsmarknadens parter.

Gentemot detta utlåtande har Svenska arbetsgivareföreningens represen­ tant i delegationen under åberopande av föreningens i ärendet avgivna ytt­ rande anmält reservation, vari yrkas att rekommendationen icke skall för­ anleda någon åtgärd från svensk sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Departementschefen

Bestämmelser angående företagshälsovård saknas i stort sett i den sven­ ska arbetarskyddslagstiftningen. Vissa föreskrifter rörande organisationen av första hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall finns dock i 1949 års arbetar­ skyddslag och den därtill anslutna arbetarskyddskungörelsen. Härutöver finns bestämmelser om läkarkontroll av minderåriga dels i arbetarskydds­ lagen och dels i kungörelsen den 6 maj 1949, nr 213, om läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare. Slutligen må erinras om kungörelsen av samma dag, nr 211, om läkarundersökning och läkarbesikt­ ning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar.

Beträffande flertalet av de i rekommendationen förekommande anvis­ ningarna saknas emellertid motsvarighet i svensk lagstiftning. Möjligen bör, såsom arbetsgivareföreningen anser, företagshälsovården utvecklas fritt under samråd mellan arbetsmarknadens parter. Detta hindrar givetvis inte, att lagstiftningen i ett eller annat avseende kan behöva kompletteras till följd av rekommendationen. Frågan huruvida så bör ske synes i första hand böra prövas av arbetarskyddsstyrelsen, som jämväl bör överväga i vad mån rekommendationens principer bör komma till uttryck i styrelsens anvis­ ningar. Jag förordar därför att rekommendationen för angivna ändamål överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen. I likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner jag, att en sådan prövning lämpligen bör äga rum i samråd med medicinalstyrelsen och arbetsmark­ nadens parter.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

alt Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmäl- da, av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde antagna konventio­ ner och rekommendation.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Lundin

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1960

15

Bilagn .1

Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sam­ manträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio följande konvention, som må benämnas »konvention angående minimiål­ der (fiskare), 1959» [Minimum Age (Fishermen) Convention, 1959].

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i salt­ vatten. .

2. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flod­ mynningar, ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.

Artikel 2

1. Barn under femton år må icke användas till arbete ombord å fiske­ fartyg.

2. Barn som nyss nämnts må dock tillfälligtvis under skolferierna del­ taga i arbete ombord å fiskefartyg, under förutsättning att arbetet

a) icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling;

b) icke inverkar menligt på deras skolgång; samt

c) icke bedrives i vinstsyfte.

3. Vidare må beträffande barn, som uppnått fjorton års ålder, den na­ tionella lagstiftningen medgiva utfärdande av bevis, som tillåter användan­ de av dylikt barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig av den natio­ nella lagstiftningen angiven myndighet, med vederbörlig hänsyn till bar­ nets hälsa och kroppsbeskaffenhet samt till de framtida och omedelbara fördelar anställningen kan medföra, finner att denna skall lända barnet till nytta.

Artikel 3

Minderåriga under aderton år må icke användas till arbete såsom kol- lämpare eller eldare ombord å koleldade fartyg.

Artikel i

Bestämmelserna i artikel 2 äga icke tillämpning å arbete, som utföres av barn å skol- eller övningsfartyg, därest arbetet är godkänt och övervakas av offentlig myndighet.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

Artikel 5

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Inter­

nationella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 6

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av gene­

raldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikatio­

ner registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv måna­

der efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år för-

ilutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den­

samma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns gene­

raldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett

år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna arti­

kel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

följande tioårsperiod.

Artikel 8

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re­

gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konven­

tionen träder i kraft.

Artikel 9

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jäm­

likt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förkla­

ring och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestäm­

melserna i föregående artiklar.

Artikel 10

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall

styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konfe­

rens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervä­

gande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning upp­

föra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 11

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande re­

vision, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konven­

tionen icke föreskriver annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

17

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 7 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlem­ marna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya, reviderade konventionen.

Artikel 12

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 22

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga B

Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sam­

manträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående läkarundersökning av

fiskare, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio

följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående läkar­

undersökning (fiskare), 1959 [Medical Examination (Fishermen) Conven-

tion, 1959].

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av

fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i

saltvatten.

2. Vederbörande myndighet må efter hörande av berörda fiskebåtsägares

och fiskares organisationer, där sådana finnas, medgiva undantag från

bestämmelserna i denna konvention beträffande fartyg, vilka icke regel­

mässigt vistas till sjöss under längre tid än tre dagar.

3. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flod­

mynningar, ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.

Artikel 2

Ej må någon anställas för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han

företer intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket han

skall sysselsättas till sjöss; intyget skall vara utfärdat av en av vederbö­

rande myndighet godkänd läkare.

Artikel 3

1. Vederbörande myndighet skall efter samråd med berörda fiskebåtsäga­

res och fiskares organisationer, där sådana finnas, föreskriva, huru läkar­

undersökningen skall utföras och vad läkarintyget skall innehålla.

2. Vid fastställandet av regler för läkarundersökningen skall hänsyn ta­

gas till den undersöktes ålder samt det arbete han har att utföra.

3. Av läkarintyget skall särskilt framgå att vederbörande icke lider av

någon sjukdom, som kan antagas bliva förvärrad av eller göra honom odug­

lig för tjänstgöring till sjöss eller som kan antagas medföra fara för övriga

ombordvarandes hälsa.

Artikel 4

1. Läkarintyget skall beträffande minderåriga under tjuguett år äga gil­

tighet högst ett år räknat från dagen för utfärdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

19

2. Beträffande minderåriga, som uppnått tjuguett års ålder, skall veder­ börande myndighet bestämma läkarintygets giltighetstid.

3. Om tiden för intygets giltighet utlöper under pågående resa, skall det fortfara att gälla till resans slut.

Artikel 5

Anordningar skola vidtagas i syfte att person, som efter undersökning förvägrats läkarintyg, må erhålla tillfälle till förnyad undersökning av en eller flera för ändamålet utsedda läkare, vilka skola vara oberoende av varje fiskebåtsägare eller varje organisation av fiskebåtsägare eller fiskare.

Artiklarna 6—13

jDessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtill­ vida att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta i artikel 12 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till ar­ tikel 8.]

20

Kiingl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga C

Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Genéve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sam­

manträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående fiskares anställningsav­

tal, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets dag­

ordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående fiskares an­

ställningsavtal, 1959 (Fishermen’s Artides of Agreement, 1959).

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av

registrerade eller med skeppspapper försedda fartyg och båtar, i allmän

eller enski d ägo, som nyttjas vid havsfiske i saltvatten.

2. Vederbörande myndighet må efter samråd med berörda fiskebåtsägares

och fiskares organisationer, där sådana finnas, från bestämmelserna i före­

varande konvention undantaga fiskefartyg av viss typ och storlek.

3. Finner vederbörande myndighet, att i denna konvention behandlade

ämnen tillfredsställande regleras genom kollektivavtal, som slutits mellan

å ena sidan fiskebåtsägarna el er deras organisationer samt å andra sidan

fiskarnas organisationer, må myndigheten från konventionens bestämmel­

ser angående individue la anställningsavtal undantaga ägare och fiskare,

på vilka sådana kollektivavtal äro tillämpliga.

Artikel 2

I uttrycket »fiskare» inbegripes i denna konvention varje person, som i

vad egenskap som helst är anstä ld eller antagen ombord å fiskefartyg och

som införts i sjömansrullan, dock med undantag av lotsar, elever å skolfar­

tyg samt genom särskilt lärlingsavtal anställda lärlingar, besättningen å

krigsfartyg samt andra personer med fast statsanställning.

Artikel 3

1. Anstä’lningsavtal skall undertecknas av fiskefartygets ägare eller hans

befullmäktigade ombud samt av fiskaren. Tillfälle att granska avtalet skall,

innan det undertecknas, beredas fiskaren och dennes eventuelle rådgivare.

2. De förhållanden, under vilka fiskaren skall underteckna avtalet, skola

i den nationella lagstiftningen angivas på sådant sätt, att tillfredsställande

övervakning från vederbörande offentliga myndighets sida säkerställes.

3. Förestående bestämmelser sko'a anses iakttagna, därest vederbörande

myndighet intygar, att avtalets bestämmelser skriftligen företetts inför myn­

digheten samt att de bekräftats av såväl fiskebåtsägaren eller hans befull­

mäktigade ombud som fiskaren.

21

4. Den nationella lagstiftningen skall genom lämpliga föreskrifter trygga, att fiskaren förstår avtalets innebörd.

5. Avta et må icke innehålla något som strider mot den nationella lag­ stiftningen.

6. Den nationella lagstiftningen skall föreskriva sådana ytterligare for­ maliteter och garantier beträffande avtalets slutande, som må anses erfor­ derliga för att skydda fiskebåtsägarens och fiskarens intressen.

Artikel 4

1. Lämpliga åtgärder skola i enlighet med den nationella lagstiftningen vidtagas för att garantera att avta et icke kommer att innehålla bestämmel­ se, genom vilken parterna på förhand överenskomma att avvika från van­ liga regler angående domstolarnas behörighet att upptaga tvister rörande avtalet.

2. Denna bestämmelse må icke tolkas så, att den utesluter anlitande av skiljedom.

Artikel 5

För varje fiskare skola anteckningar rörande hans tjänsteuppgifter föras, antingen av vederbörande myndighet eller enligt av myndigheten utfärdade föreskrifter. Efter avslutandet av varje resa eller expedition skall ett tjänst­ göringsintyg beträffande resan eller expeditionen tillhandahållas fiskaren eller införas i hans arbetsbok.

Artikel 6

1. Avtalet kan ingås antingen för bestämd tid eller för viss resa eller, om den nationella lagstiftningen så medgiver, för obestämd tid.

2. Avtalet skall tydligt angiva vardera partens rättigheter och skyldig­ heter.

3. Det skall innehålla följande uppgifter, såvida icke införandet av en eller flera av dessa uppgifter är obehövligt med hänsyn till att frågan re­ dan reglerats på annat sätt i den nationella lagstiftningen:

a) fiskarens fullständiga namn, födelsedag eller ålder samt födelseort;

b) ort och dag för avtalets slutande;

c) namn å det eller de fiskefartyg, varå fiskaren förbinder sig att tjänst­

göra;

d) den eller de resor, som skola företagas, om dessa vid avtalets ingående

kunna angivas;

e) den tjänst, vari fiskaren skall användas;

f) såvitt möjligt plats och tid för fiskarens inställelse till tjänstgöring

ombord;

g) det kosthåll, som skall tillhandahållas fiskaren, där ej den nationella

lagstiftningen föreskriver annat system i förevarande avseende;

h) lönens belopp, andelens storlek samt sättet för dess beräkning, om

hans ersättning skall utgå i form av andel, eller lönens belopp och andelens storlek samt sättet för den senares beräkning, om hans er­ sättning skall utgå i båda dessa former i förening ävensom den mi­ nimilön, som må ha överenskoinmits;

i) avtalets upphörande och villkoren härför, d. v. s.

i) om avtalet är ingånget för bestämd tid, dagen för avtalets utlö­

pande; ii) om avtalet är ingånget för viss resa, destinationshamnen och den

tid som måste förflyta efter ankomsten, innan fiskaren har rätt att lämna tjänsten;

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

22

iii) om avtalet är ingånget för obestämd tid, de villkor, under vilka

vardera parten kan uppsäga avtalet, ävensom uppsägningstiden,

vilken icke må vara kortare för fiskefartygets ägare än för fis­

karen;

j) andra uppgifter, som den nationella lagstiftningen må föreskriva.

Artikel 7

Om den nationella lagstiftningen föreskriver, att sjömansrulla skall föras

ombord, skall anställningsavtalet antecknas i eller fogas vid rullan.

Artikel 8

För att fiskaren skall kunna erhålla kännedom om beskaffenheten och

omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter, skall vederbörande myn­

dighet angiva vilka åtgärder som skola vidtagas för att möjliggöra för fis­

karen att ombord inhämta noggranna upplysningar om anställningsvill­

koren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Artikel 9

Avtal, som avser viss resa eller bestämd eller obestämd tid, skall anses

vara vederbörligen hävt genom

a) överenskommelse mellan parterna;

b)

fiskarens död;

c) fartygets förolyckande eller fullständiga sjöovärdighet;

d) varje annan i den nationella lagstiftningen angiven orsak.

Artikel 10

Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola an­

giva de omständigheter, under vilka ägaren eller skepparen må omedelbart

avskeda fiskaren.

Artikel 11

Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola

jämväl angiva de omständigheter, under vilka fiskaren äger rätt att erhålla

omedelbart entledigande.

Artikel 12

Såvida icke annorlunda stadgas i förevarande konvention, må tillämp­

ningen av densamma tryggas genom nationell lagstiftning eller genom kol­

lektivavtal.

Artiklarna 13—20

[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr

112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtill­

vida att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta

i artikel 19 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisnina till ar­

tikel 15.]

y

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

23

Bilaga D

Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje samman­ träde,

och beslutat antaga vissa förslag angående företagshälsovård, vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­ tion,

antager denna den tjugofjärde dagen i juni månad år nittonhundr af em do- nio följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation an­ gående företagshälsovård, 1959» (Occupational Health Services Recommen- dation, 1959).

I. Definition

1. Med uttrycket »företagshälsovård» avses i denna rekommendation en på eller i närheten av arbetsplatsen upprättad verksamhet, som har till syfte

a) att skydda arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kunna bli

utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden, under vilka detta utföres;

b) att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, sär­

skilt genom arbetets anpassning till arbetstagarna samt genom anvis­ ning av arbetsuppgifter, för vilka de äro lämpade;

c) att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta

möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

II. Tillämpningsmetoder

2. Företagshälsovården bör med hänsyn till olikheterna i de enskilda län­ dernas förhållanden och praxis, allt efter omständigheterna, genomföras

a) genom lagstiftning;

b) genom kollektivavtal eller annan mellan berörda arbetsgivare och ar­

betstagare träffad överenskommelse; eller

c) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar­

nas och arbetstagarnas organisationer godkänt sätt.

III. Organisation

3. Företagshälsovården bör, alltefter omständigheterna och med beaktan­ de av tillämpliga normer,

a) organiseras av vederbörande företag eller anslutas till ett utomstående

organ;

b) organiseras

i) såsom en särskild verksamhet inom ett enda företag; eller

ii) såsom en för flera företag gemensam verksamhet.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

4. I syfte att bereda alla arbetstagare tillfälle att komma i åtnjutande av

företagshälsovård, bör sådan anordnas för industriella och icke industriella

företag, för jordbruksföretag samt för allmän tjänst; dock att därest före­

tagshälsovård icke kan omedelbart anordnas för alla företag, dylik verk­

samhet i första hand bör upprättas

a) för företag, där hälsoriskerna synas vara störst;

b) för företag, där arbetstagarna äro utsatta för speciella hälsorisker;

c) för företag, vilka sysselsätta mera än ett föreskrivet minimiantal ar­

betstagare.

5. Där företagshälsovård, enligt definitionen i denna rekommendation,

icke tills vidare kan genomföras av geografiska eller andra skäl, bör före­

taget träffa avtal med en läkare eller ett lokalt hälsovårdsorgan rörande

a) handhavandet av första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall;

b) läkarundersökningar, föreskrivna i den nationella lagstiftningen;

c) övervakning av de hygieniska förhållandena inom företaget.

IV. Uppgifter

6. Företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur.

7. Företagshälsovården bör icke handha kontrollen av bortovaro på grund

av sjukdom; den bör dock icke hindras vare sig från alt utröna de förhål­

landen som kunna ha lett till en arbetstagares sjukledighet eller från att

inhämta upplysningar om sjukdomens förlopp, för att därigenom bättre

kunna planera sitt f örebyggande arbete, upptäcka yrke srisker samt föreslå

lämplig arbetsplacering i rehabiliterande syfte.

8. Företagshälsovårdens uppgifter böra, allt efter omständigheterna och

med beaktande av den utsträckning, i vilken en eller flera av sagda upp­

gifter lösas på ett tillfredsställande sätt av andra lämpliga organ i enlighet

med nationell lagstiftning eller praxis, successivt utvecklas att omfatta i

synnerhet följande:

a) övervakning av alla inom ett företag förekommande faktorer, som

kunna påverka arbetstagarnas hälsa, samt rådgivning i detta hänseende

till företagsledning och arbetstagare eller deras representanter inom

företaget;

b) arbetsanalys eller deltagande i dylik från hygieniska, fysiologiska och

psykologiska synpunkter samt rådgivning till företagsledning och ar­

betstagare rörande bästa möjliga anpassning av arbetet efter arbets­

tagaren med beaktande av dessa synpunkter;

c) samverkan med andra berörda avdelningar och organ inom företaget

i förebyggandet av olycksfall och yrkessjukdomar samt i övervak­

ningen av personlig skyddsutrustning och dess användande ävensom

rådgivning till företagsledning och arbetstagare i detta hänseende;

d) övervakning av hygienen inom företagets sanitära anläggningar samt

övriga för arbetstagarna avsedda välfärdsanordningar, såsom kök,

marketenterier, barndaghem och vilohem samt i förekommande fall

övervakning av för arbetstagarnas räkning inrättade dietiska anord­

ningar;

e) läkarundersökningar vid nyanställning samt periodiska och speciella

läkarbesiktningar — om så befinnes erforderligt även biologiska un­

dersökningar och röntgenundersökningar — vilka föreskrivas i na­

tionell lagstiftning eller i avtal mellan berörda parter eller organisa­

tioner eller vilka industriläkaren finner tillrådliga i förebyggande

syfte; sådana undersökningar böra trygga en särskild övervakning

av vissa arbetstagarkategorier, såsom kvinnor, minderåriga arbets­

tagare utsatta för speciella yrkesrisker samt partiellt arbetsföra;

25

f) övervakning av arbetets anpassning till arbetstagarna, särskilt de par­

tiellt arbetsföra, i överensstämmelse med deras fysiska förutsättningar, deltagande i sådana arbetstagares rehabilitering och omskolning även­ som rådgivning i detta hänseende;

g) rådgivning till företagsledning och arbetstagare i samband med pla­

cering eller omflyttning av arbetstagare;

h) rådgivning på framställning av enskilda arbetstagare i fråga om sjuk-

domsbesvär, som må uppkomma eller förvärras under arbetet;

i) första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall samt under vissa om­

ständigheter och i samförstånd med berörda parter (arbetstagarens egen läkare däri inbegripen) ambulant behandling av arbetstagare, som ej avbrutit sitt arbete eller som återupptagit detsamma;

j) utbildning och regelbunden träning av personal för första hjälp vid

olycks- och sjukdomsfall samt övervakning och underhåll av utrust­ ning för sådan hjälp, där så befinnes lämpligt i samverkan med andra avdelningar eller organ;

k) upplysningsverksamhet bland företagets personal i frågor rörande

hälsa och hygien;

l) sammanställning och periodisk granskning av statistiska uppgifter rö­

rande hälsotillståndet inom företaget;

m) forskning rörande företagshälsovård eller deltagande i sådan forsk­

ning i samverkan med sakkunniga personer eller institutioner.

9. Där en eller flera av de i föregående punkt uppräknade uppgifterna i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis utövas av andra lämpliga organ än det som omhänderhar företagshälsovården, böra dessa tillhanda­ hålla industriläkaren varje upplysning av betydelse, som han kan anse sig behöva. 10. Företagshälsovården bör upprätthålla nära kontakt med andra be­ rörda avdelningar eller organ inom företaget rörande arbetstagarnas hälsa, säkerhet eller välfärd, särskilt med social-, säkerhets- och personalavdel­ ningarna, fackföreningsrepresentanterna inom företaget, skydds- och hälso- kommittéerna liksom varje annan kommitté eller person inom företaget som befattar sig med hälso- och välfärdsfrågor. 11. Företagshälsovården bör jämväl upprätthålla kontakt med tjänster och organ utanför företaget, vilka befatta sig med frågor rörande arbetar­ nas hälsa, säkerhet, omskolning, rehabilitering, omplacering och välfärd. 12. 1) Företagshälsovården bör vid undersökning av arbetstagaren i sam­ band med nyanställning eller vid hans första besök lägga upp ett personligt konfidentiellt hälsokort, som kompletteras vid varje påföljande undersök­ ning eller besök. 2) Företagshälsovården bör dessutom föra lämpliga anteckningar, så att erforderliga upplysningar kunna lämnas rörande dess verksamhet och rö­ rande arbetstagarnas allmänna hälsotillstånd, dock att därvid de i punkten 21 lämnade anvisningarna skola iakttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

V. Personal och utrustning

13. Varje tjänst inom företagshälsovården bör stå under ledning av eu läkare, som har att svara för verksamheten antingen direkt inför företags­ ledningen eller inför den myndighet som verksamheten är underställd. 14. Läkare inom företagshälsovården böra icke under sin vård ha ett större antal arbetstagare än de effektivt kunna övervaka med beaktande av de särskilda problem, som äro förenade med ifrågavarande industris typ och natur.

!! Iiihang till riksdagens protokoll WHO. 1 saml. Yr 22

26

15. Läkare inom företagshälsovården böra i yrkesmässigt och moraliskt

hänseende intaga en helt oberoende ställning i förhållande till såväl arbets­

givare som arbetstagare. I syfte att trygga detta oberoende böra industri-

läkarnas anställningsvillkor, särskilt med avseende på tillträde till och av­

gång ur tjänst, regleras i den nationella lagstiftningen eller i avtal mellan

berörda parter eller organisationer.

16. Den läkare som anförtros ledningen av företagshälsovården bör så­

vitt möjligt äga specialutbildning i sådan hälsovård eller bör åtminstone

vara fortrogen med yrkeshygieniska frågor, första hjälpen vid olycks- och

sjukdomsfall samt arbetspatologi ävensom med den lagstiftning som berör

hans olika åligganden. Läkaren bör beredas tillfälle att vidareutbilda sig på

dessa områden.

17. Den till företagshälsovården knutna sjukvårdspersonalen bör äga av

vederbörande myndighet föreskrivna kvalifikationer.

18. Personalen för den första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall bör

a) bestå uteslutande av lämpligt kvalificerade personer;

b) vara lätt tillgänglig under arbetstid.

19. Företagshälsovårdens lokaler och utrustning böra uppfylla en av ve­

derbörande myndighet föreskriven standard.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år i960

VI. Nödvändiga förutsättningar för uppgifternas fullgörande

20. För att framgångsrikt kunna fullgöra sina uppgifter bör företags­

hälsovården

a) äga fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda

anläggningar;

b) inspektera arbetsplatserna med lämpliga mellanrum, om så erfordras

gemensamt med andra organ inom företaget;

c) äga tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbets­

metoder som tillämpas och de ämnen som komma till användning el­

ler som man planerar att använda;

d) äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära

utförande av

i) besiktningar och undersökningar beträffande potentiella hälsoris­

ker i arbetet, t. ex. genom provtagning och analys av luften i ar­

betslokalerna, av produkter och ämnen, som användas i produk­

tionen, eller av annat material, som kan antagas vara skadligt;

ii) kontroll av förekomsten av skadliga fysiska faktorer;

e) äga befogenhet att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av

tillämpningen av fastställda normer för sundhet och säkerhet i ar­

betet.

21. Varje till företagshälsovården knuten person bör åläggas tystnads­

plikt med avseende pa saväl medicinska som tekniska upplysningar, vilka

i samband med fullgörandet av deras ovan angivna uppgifter och verksam-

het må komma till deras kännedom, dock med de undantag som den natio­

nella lagstiftningen må föreskriva.

VII. Allmänna anvisningar

22. Alla arbetstagare och deras organisationer böra lämna sin fulla med­

verkan till förverkligandet av företagshälsovårdens mål.

23. De tjänster som företagshälsovården tillhandahåller inom ramen för

denna rekommendation böra vara kostnadsfria för arbetstagarna.

27

24. Där den nationella lagstiftningen icke annorledes föreskriver och i av­ saknad av överenskommelse mellan berörda parter, böra kostnaderna föi företagshälsovårdens organisation och verksamhet bestridas av arbetsgi­ varen. 25. Den nationella lagstiftningen bör föreskriva vilken myndighet som skall vara ansvarig för övervakningen av företagshälsovårdens organisation och verksamhet. I tillämpliga fall må rådgivningsverksamheten på detta område delegeras på erkända tekniska organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga E

Resolutioner

I. Resolution angående frågor rörande unga arbetstagare.

II. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens befattning

med frågor rörande hälsa och säkerhet inom industrien och organisa-

uonens deltagande i det föreslagna internationella medicinska forsk­

ningsåret.

verksamh^ an^aen(*e Internationella arbetsorganisationens praktiska

IV. Resolution angående utvecklingen av Internationella arbetsorganisa-

tionens verksamhet beträffande mindre utvecklade länder.

'. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens fortsatta

verksamhet för fiskare.

VL Resolution angående möjligheten av att antaga en konvention rörande

företagshälsovård.

VII. Resolution angående ersättning till arbetstagare, vilka skadats genom

joniserande strålning.

s

VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om skydd för arbetstagare mot joni­

serande strålning.

J

IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konterenssammanträde av frågan om samråd och samverkan på

branschplanet och det nationella planet mellan offentliga myndigheter

samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

X. Resolution angående antagande av budget för 42 :a budgetåret (1960)

och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlems-

diurci.

XI. Resolution angående ändring av artikel 12 i finansreglementet.

Xll. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag för

ar 1960 till arbetsbyråns tjänstepensionskassa.

XIII. Resolution angående viss ändring i beräkningen av pensionsgrundande

inkomst för högre tjänstemän, vilka tillhör Internationella arbetsbv-

rans tjänstepensionskassa.

XIV. Resolution angående formuleringen av ny text till artikel 33 i regle-

mentet för Internationella arbetsbyråns tjänstepensionskassa.

AV. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella ar-

betsbyrans tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepen-

sionskommitté (Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

AVI. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella ar­

betsorganisationens administrativa domstol.

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

591638