Prop. 1961:48

('angående godkännande av europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål',)

Kungl. Maj.ts proposition nr i8 år 1961

1

Nr 48

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande

av europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål; given Stockholms slott den 17 februari 1961.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikes- departementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 12 § regeringsformen föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departe­ mentschefen hemställt, godkänna en den 20 april 1959 i Strasbourg dag- tecknad europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.

GUSTAF ADOLF

Östen Undén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner en inom Europarådet utarbetad konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 48

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1961.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, ap Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdeparte­ menten anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om godkännande av en den 20 april 1959 i Strasbourg dagtecknad europeisk konvention om inbör­ des rättshjälp i brottmål och anför därvid följande.

Flertalet europeiska länder har genom avtal på multilateral bas förbun­ dit sig att i mål eller ärenden av civil eller kommersiell natur lämna var­ andra bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning eller andra till proceduren hörande åtgärder, s. k. rättshjälp. Beträffande de multilaterala avtal, som avslutats härom, torde få hänvisas till redogörelsen i proposition 1957:163 rörande ratifikation av konventionen den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen.

En motsvarande mera allmänt gällande multilateral reglering rörande in­ bördes rättshjälp i brottmål saknas, men bestämmelser i detta avseende har intagits i bilaterala utlämningsavtal eller i separata rättshjälpsöverenskom- melser mellan länder med särskilt livliga förbindelser. Ehuru de flesta eu­ ropeiska länder likväl lämnar sådant bistånd även utan avtal, kräves härför enligt rättsuppfattningen i andra länder att avtal eller ömsesidighetsutfäs- telse föreligger. Detta gäller icke blott bevisupptagning utan på sina håll även delgivning och andra åtgärder för utländsk myndighets räkning.

Av det sagda följer att hinder stundom kan föreligga mot åtal därför att den misstänkte befinner sig i ett land, där legala förutsättningar för stäm­ ningens delgivande saknas. Vidare kan svårigheter uppstå, då det gäller att anskaffa utredning i en rättegång, t. ex. genom upptagande av vittnesutsaga inför utländsk domstol eller vid kallande av vittne från utlandet. Även om det land, vars medverkan begäres, icke uppställer ömsesidig förpliktelse som oundgänglig förutsättning för rättshjälp, föreligger likväl ej. säkerhet för bifall till en gjord framställning, och när ömsesidighetsförklaring måste av­ ges försenas ärendet.

Föreskrifter om vad som bör iakttagas, då svensk domstol önskar anlita utländsk domstol för anskaffande av utredning i rättegång, återfinns i la­ gen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol. Beträf-

Kungl. Maj.ts proposition nr h8 år 1961

3

iande denna lag må här endast anmärkas, att i 1 § andra stycket föreskrives att i brottmål bevisupptagning inför utländsk domstol får äga rum allenast om synnerliga skäl föreligger. Vid delgivning utom riket av rättegångshand­ ling anlitar domstolarna i regel biträde av utrikesdepartementet med stöd av kungörelsen härom den 24 november 1933. Utrikesdepartementet har ut­ färdat instruktioner, som syftar till att delgivning i utlandet skall verkstäl­ las på sådant sätt att den erhåller laga verkan i Sverige.

Enligt 4 kap. 14 § strafflagen må utländsk straffdom vid bestämmande av straff för återfall i brott tillmätas samma verkan som svensk. En tillämp­ ning av detta lagrum förutsätter givetvis att upplysning om den utländska domen står till domstolens förfogande. Några föreskrifter om inhämtande av upplysningar ur utländskt straffregister rörande person, som åtalats i Sverige, finns emellertid icke. Domstolarna har i enstaka fall härom hän- vänt sig till utrikesdepartementet.

För vidtagandet av bevisupptagning vid domstol och delgivning i Sve­ rige på begäran från utlandet gäller i princip samma förutsättningar i brott­ mål och tvistemål, och något villkor om ömsesidighet är icke uppställt. Huvudstadgandena på området återfinns i lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen den 30 april 1909 angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. Dessa stadganden innehåller icke några principiella inskränkningar beträffande brottmål. Nämnda lag äger dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som icke är belagd med straff i svensk lag. Särskilda regler om ersättande av kostnader, som uppstått vid bevisupptagning, har givits i 3 § kungörelsen den 31 oktober 1947 med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater.

Vad beträffar meddelande till utländsk myndighet av upplysningar ur straffregistret har Kungl. Maj :t med stöd av 9 § första stycket lagen den 17 oktober 1900 om straffregister bemyndigat fångvårdsstyrelsen att på begä­ ran av vissa myndigheter i annat nordiskt land utfärda fullständigt utdrag ur straffregister för utredning i brottmål. I övrigt må enligt andra stycket i samma lagrum meddelanden rörande givna straffdomar överlämnas till ut­ ländsk myndighet endast jämlikt bestämmelser, som Kungl. Maj:t under förutsättning av ömsesidighet utfärdar. På grund av ömsesidighetsöverens- kommelser har sådana bestämmelser utfärdats beträffande Nederländerna, Belgien och Frankrike (se KBr den 4 januari 1928, den 28 april 1933 och den 30 juni 1959). I förhållande till Danmark och Finland gäller också alltjämt vissa sådana föreskrifter (se KBr den 22 mars 1935 och den 17 januari 1936).

Bestämmelser om inbördes rättshjälp ingår i vissa mellan Sverige och andra länder avslutade utlämningstraktater. Sedan de flesta sådana trakta­ ter uppsagts under åren 1950—1954, kvarstår sådan reglering, i vad gäller Europarådets medlemmar, endast i avtalen med Belgien den 26 april 1870 (SFS 1870: 37 och 1877: 39), med Danmark den 17 juni 1913 (SO 1913: 5) och med Norge den 21 februari 1907 (SFS 1907: 13). Mellan Sverige, Dan­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr

48

år 1961

mark och Norge regleras vissa rättshjälpsfrågor därjämte i ett av dessa länder den 26 juni 1957 undertecknat protokoll (SFS 1958: 533). Ett sär­ skilt avtal om ömsesidig rättshjälp i brottmål har ingåtts den 7 mars 1956 mellan Sverige och Frankrike (prop. 1956: 100).

Motivet för att vissa av de i Europarådet deltagande staterna slutit mul­ tilaterala eller bilaterala avtal om rättshjälp i brottmål är främst att finna i förut omtalade ömsesidighetskrav länderna emellan samt strävandena ef­ ter internationellt samarbete för beivrande av brott. Dessa strävanden har på grund av de numera mycket intensiva förbindelserna mellan länderna och den ökade rese- och flyttningsfrekvensen blivit särskilt aktuella. Vidare har det ansetts önskvärt att skapa enhetliga regler för inbördes rättshjälp.

Dessa synpunkter hade även beaktats av den av Europarådets rådgivande församling tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till en europeisk utlämningskonvention (prop. 1958: 139, s. 4). Kommittén framhöll i sin slutrapport önskvärdheten av att även frågan om internationellt samarbete på rättshjälpsområdet reglerades på multilateral bas mellan de europeiska staterna.

Europarådets ministerkommitté uppdrog med anledning härav åt nyss­ nämnda kommitté att utarbeta ett utkast till en europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. I kommittén har representanter för samtliga till Europarådet anslutna stater utom Island och Storbritannien deltagit samt Schweiz, som ej är medlem av rådet, varit företrätt av en observatör. Vid sammanträden år 1957 och 1958 har kommittén utarbetat ett förslag, vilket underställts ministerkommittén och av denna framlagts till under­ tecknande den 20 april 1959. Konventionen har undertecknats av — förutom Sverige — Belgien, Danmark, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland, Grek­ land, Italien, Luxemburg och Österrike.

Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska är fogad såsom bilaga till detta protokoll.

Angående innehållet i konventionen och dess förhållande till svensk rätt må här anföras följande.

Kap. I anger omfattningen av den allmänna förpliktelsen för de fördrags- slutande staterna att lämna varandra rättshjälp i brottmål.

Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med kon­ ventionens bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål, som handlägges av judiciell myndighet i annan kon- ventionsstat (p. 1). Konventionen gäller dock icke verkställande av beslut om frihetsberövande eller av dom eller i fall då fråga är om gärning som är straffbelagd i militär strafflag och icke tillika utgör brott enligt allmän strafflag (p. 2).

Rättshjälp kan enligt art. 2 vägras, om gärningen är av politisk eller fiskal natur samt om den begärda åtgärden anses kränka landets suveränitet, med­ föra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra för den anmodade staten väsentliga intressen.

5

Dlii allmänna förpliktelsen för parterna att lämna varandra bistånd i brottmål är enligt art. 1 begränsad till de former av rättshjälp som regleras i konventionens följande artiklar. Dessa olika slag av rättshjälp utgöres av, forutom bevisupptagning och delgivning, även vissa speciella åtgärder såsom beslag och husrannsaken, lagföring av en i den anmodade staten be­ fintlig person för gärning som denne begått i den ansökande staten, tillhanda­ hållande av upplysningar ur straffrekister, överlämnande av person, som i den anmodade staten berövats triheten, för hans hörande inför annan stats domstol m. m.

Enligt svensk lag möter ej hinder mot meddelande av rättshjälp i brott­ mål åt utländsk judiciell myndighet i fråga om de båda förstnämnda bi­ ståndsformerna, medan det beträffande de övriga icke eller blott under för­ utsättning av Kungl. Maj:ts medgivande är möjligt att tillmötesgå en fram­ ställning från utlandet. I den mån konventionen ej synes kunna vinna till- lämpning i Sverige föreslås i det följande att erforderliga förbehåll __ en­ ligt vad i art. 23 medgives — göres från svensk sida. Med de begränsning­ ar, som följer av dessa förbehåll och av de i konventionen angivna undan­ tagen, föreligger intet hinder mot att biträda den i art. 1 angivna princi­ piella förpliktelsen.

Undantaget från konventionens allmänna förpliktelse beträffande mili­ tära brott innebär att konventionen icke kan åberopas för erhållande av rättshjälp, då gärningen är straffbelagd enbart i militär strafflag. Skulle den kunna föranleda straff även jämlikt allmän lag, gäller dock den all­ männa bistandsförpliktelsen. Bestämmelsen hindrar givetvis icke en stat att ä\en i det förra fallet bifalla en framställning om rättshjälp, därest hinder ej anses möta enligt statens eget bedömande. Rättshjälp torde så­ lunda även i rent militära brottmål kunna lämnas från svensk sida, därest svenska myndigheter skulle finna detta lämpligt och förenligt med lag­ stiftningens innehåll i övrigt.

Då fråga är om ansvar för gärning, som har karaktären av politiskt brott, skall enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol framställning om åtgärd som avses i lagen icke efterkommas. Samma princip torde få anses gälla beträffande annan rättshjälp, t. ex. delgivning, ehuru uttryck­ ligt stadgande därom saknas i svensk lag.

Något hinder mot att rättshjälp lämnas från svensk sida i brottmål av fiskal karaktär är ej angivet i lag och någon anledning att avböja en fram­ ställning om sådan rättshjälp torde ej i och för sig kunna göras gällande. Det torde emellertid böra ankomma på den svenska myndighet eller dom­ stol som emottager en framställning i sådant ärende att avgöra, huruvida den bör och kan bifallas. Med hänsyn till det intresse man från svensk sida kan ha av bistånd i utlandet i liknande mål synes därvid öinsesidig- hetssynpunkten böra beaktas.

De regler som i Sverige givits om rättshjälp saknar i allmänhet uttryck­ liga stadganden om att sådan hjälp ej må lämnas, då den begärda åtgärden

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

6

skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för landets säkerhet eller

strida mot allmänna svenska rättsprinciper eller andra för Sverige väsentliga

intressen; jfr dock 1 § andra stycket kungörelsen den 31 oktober 1947 med

särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främ­

mande stater. Den svenska regleringen på området torde emellertid vila på

den grundsatsen att en framställning icke må bifallas, därest den önskade

åtgärden befinnes vara av den natur som här sagts. Prövningen i detta han­

seende åligger den myndighet, till vilken framställningen inkommer ut­

rikesdepartementet eller, beträffande vissa danska och norska framställ­

ningar, domstol eller länsstyrelse.

Enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol må framställ­

ning ej bifallas, om den gärning varom är fråga icke är i svensk lag belagd

med straff. Då något sådant hinder ej är angivet i konventionen, bör för­

behåll av den i lagen angivna innebörden göras från svensk sida.

Likaså synes förbehåll böra göras av innebörd att rättshjälp kan vagras,

om förundersökning rörande gärningen pågår i Sverige eller i tredje stat

eller den, som i den ansökande staten misstänkes för gärningen, åtalats

eller redan genom dom fällts till ansvar eller frikänts i Sverige eller tredje

stat. Förbehållet bör även omfatta det fall att förundersökning eller atal

nedlagts eller beslut träffats om att förundersökning eller åtal ej skall in­

ledas beträffande den ifrågavarande gärningen. Därjämte torde det fall att

straff för brottet är förfallet enligt svensk lag böra inbegripas.

Kap. II handlar om sådan rättshjälp, som myndighet i den anmodade sta­

ten verkställer i syfte att för utländsk myndighets räkning anskaffa utred­

ning i ett av den senare handlagt brottmål. Sådant bistånd benämnes i kon­

ventionens franska text commission rogatoire (jfr prop. 1957:163, s. 5

och 14).

I art. 3 definieras commission rogatoire såsom åtgärd för utredning eller

tillhandahållande av bevismaterial eller handlingar. De typiska formerna för

den rättshjälp, varom här är fråga, utgöres av upptagande av ed, anställan­

de av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig

eller syn eller av skriftligt bevis. Som beteckning på sådan rättshjälp be­

gagnas i Sverige numera uttrycket bevisupptagning (jfr prop. 1946:28,

s. 108).

Artikeln stadgar att de åtgärder, som åsyftas med en framställning om

utredning från judiciell myndighet i en ansökande stat, skall verkställas i

den ordning lagen i den anmodade staten stadgar (p. 1). Skyldighet att

höra vittne eller sakkunnig på ed föreligger endast om begäran därom

gjorts i framställningen och hinder härför ej möter enligt den anmodade

statens lagstiftning (p. 2). Avser framställningen översändande av hand­

lingar, kan den anmodade staten tillhandahålla bestyrkt avskrift eller foto­

kopia. Har originalhandling uttryckligen begärts, skall dock sådan fram­

ställning efterkommas i den mån så är möjligt (p. 3).

De i "förevarande artikel uttalade principerna om den ordning, som bör

följas vid rättshjälp åt utländsk domstol, överensstämmer med de grundsat­

Kungl. Maj. ts proposition nr

48

år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

7

ser på vilka den svenska lagstiftningen i ämnet är uppbyggd. Lagen om be­ visupptagning vid utländsk domstol torde utgå från huvudregeln att bevis­ upptagning i utlandet sker enligt lex loci, men stadgar i 3 § att, om den svenska domstolen finner lämpligt att visst i svensk lag stadgat förfarande iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, detta skall angivas i framställ­ ningen till den utländska domstolen. Verkställes åtgärden ej på önskat sätt, bör den svenska domstolen ha fria händer att bedöma verkan av att en annan ordning följts. Konventionens regler står även i samklang med lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Av 5 och 8 §§ i denna lag framgår att bevisupptagning i princip skall ske i den ordning svensk lag stadgar, men att domstolen skall efterkomma begäran om visst förfarande, såvida detta ej strider mot svensk lag.

Enligt art. 4 skall den anmodade staten, om det begärts i framställningen, underrätta den ansökande staten om tid och plats för bevisupptagning. Den utländska myndigheten ävensom part äger närvara vid bevisupptagningen, om den anmodade staten medger detta.

Vad sålunda sägs angående underrättelse om tid och plats för bevisupp­ tagning har täckning i stadganden i de svenska bevisupptagningslagarna. Enligt lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall handläggningen vid den svenska domstolen ske enligt rättegångsbalkens regler för bevisupp­ tagning utom huvudförhandling. Frågan om närvaro vid domstolen skall så­ ledes prövas enligt rättegångsbalkens föreskrifter härom.

Art. 5 behandlar en särskild form av rättshjälp i och för säkrande av be­ vis i brottmål, nämligen husrannsakan och beslag. Åtgärder av detta slag, vilka är att hänföra till tvångsmedel i brottmål, kan f. n. icke verkställas i Sverige för utländsk myndighets räkning annat än i samband med ut- lämningsförfarande; jfr 16 och 23 §§ lagen den 6 december 1957 om ut­ lämning för brott samt 12 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Då konventionen icke berör utlämningsfrågor, saknar anmärkta lagrum betydelse i de samman­ hang som här kan komma i fråga. Beträffande denna artikel torde därför böra göras förbehåll av innebörd att rättshjälp som artikeln avser icke kommer att lämnas från svensk sida.

Enligt art. 6 äger den anmodade staten uppskjuta överlämnandet av be­ gärda föremål eller handlingar, därest dessa erfordras för ett inom den sta­ ten pågående brottmål. Artikeln innehåller även föreskrift om återställande av föremål och originaldokument, som ställts till förfogande. Artikeln tor­ de icke erfordra några kommentarer.

Kap. III innehåller bestämmelser rörande delgivning samt vittnes, sak­ kunnigs eller tilltalads inställelse inför domstol i främmande land.

I art. 7 /;. 1 konstateras att den anmodade staten skall ombesörja delgiv­ ning av rättegångshandlingar och judiciella beslut, som för sådant ändamål översändes av den ansökande staten. Detta följer egentligen redan av den i art. 1 intagna allmänna förpliktelsen till rättshjälp. Om förfarandet stad­ gas att delgivning kan ske genom att handlingen utan iakttagande av sär­

skilda formföreskrifter överlämnas till adressaten. Därest så uttryckligen begärts, skall delgivningen företagas i form, som föreskrives i den anmo­ dade statens lag, eller på annat angivet sätt, som är förenligt med denna lag.

Bevis om delgivningen kan enligt p. 2 utgöras av ett av adressaten under­ tecknat erkännande av mottagandet eller av ett av vederbörande myndighet utfärdat intyg om sättet och tiden för delgivningen. Myndigheten skall även på begäran intyga, huruvida delgivningen skett i enlighet med landets lag. Har delgivningen ej kunnat ske, skall den stat som gjort framställningen underrättas om orsaken härtill.

Delgivning av stämning i brottmål vid svensk domstol skall städse verk­ ställas i den form, som stadgas i svensk lag, d. v. s. genom att handling­ arna i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den tilltalade per­ sonligen. Föreskriften i 33 kap. 11 § rättegångsbalken att delgivning i ut­ landet kan ske enligt den utländska lagen, äger enligt 13 § samma kapi­ tel icke tillämpning beträffande stämning i brottmål. I detta sammanhang bör observeras att vissa europeiska lagar medger delgivning såväl med den tilltalade personligen som med representant för denne. Visserligen fö­ reskrives i artikeln att även vid formlös delgivning handlingen skall över­ lämnas direkt till adressaten, men någon säkerhet för att delgivningen sker på detta sätt föreligger icke, så mycket mindre som nyss antydda utländska delgivningsregler föranlett en kommentar i expertkommitténs till sitt kon- ventionsförslag fogade rapport att artikelns lydelse icke förpliktar till del­ givning med adressaten personligen. Framställning från svensk sida om delgivning i utlandet av stämning bör därför alltid innehålla en begäran om delgivning med den tilltalade personligen.

Såvitt gäller delgivning i Sverige av utländska domstolshandlingar för­ anleder åtagandena enligt art. 7 p. 1 och 2 allenast smärre kompletteringar av gällande administrativa föreskrifter.

P. 3 innehåller bestämmelser, som på förslag av de skandinaviska län­ derna intagits i konventionen och som bör ses mot bakgrunden av vissa för dessa länders tänkesätt främmande rättsregler i en del europeiska sta­ ter. Innebörden av dessa regler i vad avser fransk civilprocess framgår när­ mare av den redogörelse, som lämnats i proposition 1956: 100, s. 3. Ett lik­ nande system som det i nämnda redogörelse för civilprocessens del beskriv­ na tillämpas även i brottmål i Frankrike och i en del andra av de för- dragsslutande staterna. I korthet innebär systemet att delgivning av en stämningshandling, avsedd för en person som vistas i utlandet, anses verk­ ställd i och med att handlingen överlämnats till vederbörande åklagarmyn­ dighet. Denna åligger dock att ombesörja att en kopia av handlingen till­ ställes den tilltalade. Från domstolens synpunkt är det emellertid för må­ lets upptagande och avgörande utan betydelse, huruvida handlingen verk­ ligen når den tilltalade eller om detta sker inom sådan tid att han har möjlighet att låta sig företrädas i rättegången. Oavsett huruvida stämning­ en faktiskt kommit den tilltalade tillhanda, kan domstolen sålunda utan hinder av dennes frånvaro upptaga målet till prövning och avkunna dom.

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

8 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

9

Det må i anslutning till det nu sagda erinras om att i art. 5 av den svensk­ franska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål intagits en be­ stämmelse, som syftar till att skydda personer med hemvist i Sverige mot att dömas i Frankrike utan att ha erhållit kännedom om åtalet eller be- retts tillräcklig tid för inställelse. Det land, där åtal väckes, har förbundit sig att ej avkunna dom i den tilltalades frånvaro — om denne äger hem­ vist i den stat där delgivningen skall ske och underrättat vederbörlig judi- ciell myndighet i det andra landet om sin adress — med mindre en månad förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets regering.

På skandinavisk sida ansågs det önskvärt att inom den europeiska kon­ ventionens ram finna ett förfarande, ägnat att såvitt möjligt tillförsäkra den som instämts till domstol i ett land, vilket tillämpar nyss beskrivna system, ett visst skydd emot risken att bli åtalad och dömd utan att han fått vetskap om stämningen eller om inställelsedagen. Det visade sig emel­ lertid icke möjligt att vinna erforderlig anslutning bland de förhandlande staterna till en garanti mot frånvarodomar, bestämd på det absoluta sätt som skett i det svensk-franska avtalet. Enligt den slutligen vunna lösning­ en, som framgår av art. 7 p. 3, skall varje fördragsslutande stat äga att vid konventionens undertecknande eller ratifikation begära att kallelse (stämning) å tilltalad, som vistas inom statens territorium, skall tillställas dess myndigheter senast viss tid före den utsatta inställelsedagen. Denna tidsfrist får icke överstiga 50 dagar. Tidsfristen skall beaktas vid faststäl­ lande av inställelsedag och vid översändande av handlingen.

Artikelns regler förefaller erbjuda en viss säkerhet mot att den tillta­ lade i praktiken utsättes för risken att målet upptages och dom avkunnas utan att han i tid fått vetskap härom. Utländska delgivningsframställning­ ar behandlas av de svenska myndigheterna utan dröjsmål; delgivning bru­ kar ske i regel inom en vecka eller tio dagar. En svensk förklaring, i vil­ ken en tidsfrist av 30 dagar enligt förevarande artikel angives, synes inne­ bära att den tilltalade lämnas tillräcklig tidsmarginal för förberedande av inställelsen.

Det bör uppmärksammas att en sådan förklaring skall respekteras av varje annan fördragsslutande stat. Svenska domstolar har därför att vid utsättande av inställelsefrist i stämning eller kallelse, som skall delgivas i konventionsstat, taga hänsyn till den tid som må ha angivits av denna stat. Jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken skall domstol tillse att parten erhål­ ler skäligt rådrum. Andra staters förklaringar jämlikt art. 7 p. 3 innebär anvisningar om vad som med hänsyn till förhållandena i de olika länderna bör anses utgöra skäligt rådrum. Erforderliga anvisningar för domstolarna torde få utfärdas i administrativ ordning.

I art. 8 föreskrives alt vittne eller sakkunnig som icke efterkommer kal­ lelse, delgiven honom i utlandet, ej må på grund av utevaron drabbas av påföljd, som angives i kallelsen eller eljest är stadgad, såvida han ej frivil­ ligt infinner sig i den ansökande staten och där ånyo delgivits kallelse.

10

Föreskrifter med liknande innehåll finns i åtskilliga avtal om inbördes rättshjälp, som tidigare ingåtts mellan stater, tillhörande Europarådet. De är grundade på uppfattningen att kallelse till domstol icke kan anses ha tvingande verkan utanför domstolens hemstat.

För svensk rätts del gäller enligt 36 kap. 20 § rättegångsbalken att vittne, som ej hörsammar kallelse till domstol, skall dömas till böter. Uppskjutes målet till annan dag, må vittnet föreläggas vid vite att den dagen komma tillstädes. Vittne, som uteblir, må även efter rättens beslut hämtas till rätten. Erinran om dessa påföljder vid utevaro skall göras i den första vittneskallelsen. Liknande påföljdsregler gäller för sakkunnig. ^

Rättegångsbalkens regler i förevarande hänseende bygger på den här i landet gällande principen om den s. k. vittnesplikten, vilken bl. a. innebäi att alla är skyldiga att uppträda såsom vittnen inför domstol. Några lokala begränsningar av denna plikt uppställes icke uttryckligen i lagreglerna — såsom exempelvis i Norge, där skyldigheten att inställa sig endast gäller i förhållande till domstolar inom det område av landet dar vittnet vistas. Av de svenska rättegångsreglernas karaktär av intern rätt följer att utländska myndigheter icke har skyldighet att medverka till att personer inom deras område skall tvingas till inställelse inför svensk domstol. Han ligger en begränsning, som får anses vara grundad på allmänna rättsgrund­ satser. Av denna anledning torde man från svensk sida icke kunna lata svenska domstolars kallelser å vittnen (och sakkunniga), vilka delgives genom utländska myndigheters förmedling, få tvingande verkan. Påföljd för utevaro skall således icke drabba den som delgivits kallelse i sådan ordning. I överensstämmelse härmed bör vittneskallelsen icke innehålla nå­ gon erinran om påföljd vid utevaro. Detta torde få tillkännagivas dom­ stolarna i administrativ ordning. I detta sammanhang må nämnas att fra- gan om åtgärder, som kan främja iakttagandet av domstolskallelser inom Norden, väckts inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet.

Enligt art. 9 skall till vittne eller sakkunnig utgående ersättning för tids­ spillan och resekostnad samt traktamente beräknas med utgångspunkt från bostadsorten och vara likvärdig med gottgörelsen enligt gallande taxor i det land där förhöret skall äga rum. I art. 10 stadgas att, därest vittnes eller sak­ kunnigs inställelse är synnerligen nödvändig, detta skall meddelas i delgrv- ningsframställningen. Den anmodade staten skall då uppmana vederböran­ de att infinna sig och underrätta den ansökande staten om svaret på denna uppmaning (p. 1). I detta fall skall i framställningen eller i kallelsen aven angivas det ungefärliga beloppet av den gottgörelse vederbörande ager upp­ bära för inställelsen (p. 2). Den anmodade staten må på begaran förskottera dessa kostnader. Förskotterat belopp skall antecknas å kallelsen och ersättas av den ansökande staten (p. 3).

Även dessa regler, som har till syfte att påverka den kallade att frivillig efterkomma kallelsen (jfr art. 8), bör vinna svensk anslutning, dock synes en begränsning av åtagandet enligt art. 10 p. 3 bli nödvändigt. Nar ett vittne inkallas av domstol i brottmål på begäran enbart av den tilltalade, gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

11

den principen att den tilltalade själv har att svara för vittnets kostnader;

domstolen eller myndighet saknar i detta fall möjlighet att utgiva ersättning.

Detsamma gäller i fråga om kostnader för sakkunnig, som allenast den till­

talade vill åberopa. Med avseende å kallelser av nu nämnda slag torde genom

förbehåll böra angivas att bestämmelserna i art. 10 p. 3 icke kommer att till-

lämpas från svensk sida.

Vid delgivning av svensk domstols kallelse torde det få ankomma på utri­

kesdepartementet och, såvitt rör delgivning i annat skandinaviskt land, på

domstolen att tillse att bestämmelserna i art. 10, med angivna begränsning,

iakttages. När delgivning sker i Sverige för utländsk räkning torde utrikesde­

partementet och den verkställande länsstyrelsen få ombesörja de åtgärder

som föranledes av åtagandena enligt artikeln. Härför erfordras föreskrif­

ter i administrativ ordning.

Art. 11 innehåller föreskrifter om förande av person, som i vistelselandet

är berövad friheten, till annat land för vittnesförhör eller konfrontation.

Begäran om överlämnande eller om tillstånd till genomtransport skall enligt

konventionen i princip bifallas men kan i vissa fall vägras, t. ex. om veder­

börande motsätter sig överlämnandet eller om hans närvaro erfordras för

ett i den anmodade staten pågående brottmål.

Det är enligt svensk rätt f. n. icke möjligt att i annan ordning än i sam­

band med utlämning för brott lämna bistånd vid brottsutredning i annan

stat genom att överlämna en person, som här i landet berövats friheten, eller

tillåta genomtransport av någon som berövats friheten i annan stat. Enär

utlämning icke kan komma i fråga i de fall, varom art. 11 talar, torde Sverige

böra göra ett förbehåll av innebörd att artikeln icke kommer att tillämpas

från svensk sida. Härav följer, att det icke blir möjligt att påräkna inställelse

vid svensk domstol av vittne, som är berövat friheten i annan stat. Möjlig­

heten att upptaga utsaga inför utländsk domstol kvarstår dock.

Den som delgivits kallelse i enlighet med konventionen och begivit sig

till annan stat för att där höras som vittne eller sakkunnig får enligt art. 12

icke, oavsett sin nationalitet, lagforas, fängslas eller på annat sätt under­

kastas inskränkning i sin frihet på grund av gärning eller dom från tiden

före avresan från det land, där han mottagit kallelsen. Liknande immuni

tetsföreskrifter uppställes beträffande tilltalad i avseende å andra brott

än det eller dem, som han instämts för. Immuniteten upphör emellertid i

samtliga fall, om vederbörande under 15 dagar efter inställelsen icke frivil­

ligt lämnat landet.

En regel om immunitet för den, som på kallelse av domstol inställer sig

från utlandet, är till sin art icke främmande för svensk rätt. I flertalet äldre

svenska utlämningskonventioner återfinns sålunda stadganden om immu­

nitet för vittne, som frivilligt inställer sig i brottmål. Av dessa traktater har

numera de flesta upphört att gälla efter uppsägning från svenskt håll, men

konventionerna med Danmark, Norge och Belgien är i ifrågavarande delar

alltjämt i kraft. Dessa konventionsstadganden synes dock icke ha lämnat

något spår i den interna svenska lagstiftningen. Ej heller finns några be­

Kungl. Maj. ts proposition nr A8 år 1961

12

stämmelser om tilltalads eller sakkunnigs immunitet. Frågan hur föreva­

rande immunitetsproblem skall lösas för svensk rätts del är f. n. föremål

för övervägande i samband med behandlingen av förslaget till brottsbalk.

Enligt kap. IV, som endast innehåller en artikel, art. 13, är fördragsslutan-

de stat pliktig att under vissa förutsättningar tillhandahålla annan stat ut­

drag och uppgifter ur straffregister. Enligt p. 1 skall framställning från ju-

diciell myndighet efterkommas, då upplysningarna begäres för att använ­

das i brottmål, och detta skall ske i samma utsträckning som är möjlig för

judiciell myndighet i det egna landet. Framställning skall enligt p. 2 efter­

kommas även i andra fall, d. v. s. då den inkommit från annan än judiciell

myndighet eller uppgifterna erfordras för annat ändamål än brottmål, på de

villkor som gäller i det anmodade landet.

Meddelande av upplysningar ur straffregistret är i svensk rätt omgärdat

av vissa föreskrifter i syfte att skydda den enskildes intresse. Detta gäller

såväl upplysningar till svenska myndigheter som givetvis till utländska så­

dana. Frånsett viss förenklad ordning för meddelande av straffregisterut­

drag till myndigheter i andra nordiska länder gäller enligt 9 § andra stycket

lagen om straffregister att Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet,

äger utfärda bestämmelser om meddelande till utländsk myndighet röran­

de givna straffdomar eller ådömt tvångsarbete.

Frågan om utlämnande av uppgifter ur det svenska straffregistret till

myndighet i andra länder än de nordiska har övervägts bl. a. i samband med

en framställning den 18 november 1953 av chefen för statens kriminaltek­

niska anstalt. Fångvårdsstyrelsen framhöll i avgivet yttrande, att stor var­

samhet måste iakttagas vid utlämnande av sådana uppgifter, och hänvisade

till vad parlamentariska undersökningskommissionen anfört i sitt betänkan­

de angående utlämnande av uppgifter om flyktingar (SOU 1946: 93). I pro­

position 1955: 168 om ändrad lydelse av 9 § lagen om straffregister, vilken

ledde till den förenklade ordningen beträffande de nordiska länderna, för­

klarade sig dåvarande chefen för justitiedepartementet ej vara beredd att

då taga ställning till spörsmålet om ändrade regler angående straffregister-

utdrag till myndighet utanför nordisk stat.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat sig över den nu förevar ande artikeln och

därvid alltjämt ställt sig tveksam till en utvidgning av uppgiftslämnandet

till andra länder än de nordiska. Enligt styrelsens mening måste garantier i

varje fall skapas för att rätten att erhålla registerutdrag icke missbrukas till

men för enskildas intressen. Styrelsen ifrågasätter, huruvida det icke lämp­

ligen torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i fall, då fråga icke är om nor­

diskt land, besluta i ämnet.

Redan i det förhållandet att kretsen av de länder, som här kommer i fråga,

är begränsad till Europarådets stater ligger en viss garanti för att rätten att

erhålla upplysningar ur straffregistret icke skulle missbrukas. Den rätt att

få uppgifter, som p. 1 i artikeln ger, gäller endast för judiciella myndig­

heter och i brottmål. Det torde vidare icke strida mot artikeln, om man

från svensk sida tillämpar ordningen att i varje särskilt fall utlämna be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år iD61

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

13

gärda upplysningar enligt beslut av Kungl. Maj:t. Under angivna förhål­ landen bör hinder enligt min mening ej möta från svensk sida mot att ac­ ceptera förpliktelserna enligt denna artikel. Genom förbehåll synes åtagan­ det från svensk sida dock böra begränsas till upplysningar rörande personer, som är misstänkta eller åtalade. Gentemot bestämmelsen i p. 2 torde Sverige böra göra förbehåll av innebörd att bestämmelsen ej kommer att tillämpas.

Kap. V innehåller bestämmelser rörande innehållet av en framställning om rättshjälp, dess översändande till den anmodade staten, språk, kostna­ der o. dyl.

I en framställning skall enligt art. 14 lämnas uppgift om namnet på den ansökande myndigheten, den önskade åtgärden och anledningen till den­ samma samt såvitt möjligt den misstänktes namn och nationalitet ävensom namn och adress på den person, som beröres av åtgärden. I vissa fall, då åt­ gärden avser bevisupptagning, skall dessutom brottets art uppgivas och en kortfattad redogörelse lämnas för omständigheterna i målet.

Lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol angiver icke vad en till svensk domstol översänd framställning bör innehålla utöver det självklara att därav skall framgå vilken åtgärd, som den utländska domstolen önskar få vidtagen. Vad konventionen i det hänseendet stadgar synes helt tillräck­ ligt för att möjliggöra ärendets handläggning av svensk myndighet. Det må vidare anmärkas att framställning om delgivning i Sverige i regel ej behöver innehålla någon brottsbeskrivning. Delgivningshandlingen torde emellertid regelmässigt innehålla uppgifter, som gör det möjligt att bedöma om ären­ det är av beskaffenhet att böra avvisas jämlikt art. 1 eller 2 i konventionen. Dylik prövning sker regelmässigt i utrikesdepartementet, som i regel för­ medlar framställningar om rättshjälp. Vid delgivning av handlingar från Danmark och Norge, som kan företagas utan departementets förmedling, ankommer denna prövning på den myndighet som mottager framställ­ ningen.

Framställning om bevisupptagning vid utländsk domstol skall enligt 3 § i 1946 års lag innehålla en kort redogörelse för saken samt uppgift på beviset och den omständighet som skall styrkas. Konventionens anspråk på fram­ ställningens innehåll torde i de flesta fall vara uppfyllda i de skrivelser, som svenska domstolar formulerar på grundval av sagda lagrum. Närmare upp­ lysningar om vad framställningen bör innehålla kan i tveksamma fall inhäm­ tas från utrikesdepartementets rättsavdelning.

Art. 15 p. 1—4 angiver de myndigheter som bör förmedla skriftväxlingen mellan staterna i olika slag av rättshjälpsärenden. I enlighet med den ord­ ning som sedan gammalt gäller vid kommunikation i sådana ärenden mellan de kontinentala länderna, innebär föreskrifterna att skriftväxling i vissa fall

av vilka främst må nämnas de som avser bevisupptagning och andra ut- redningsåtgärder — skall ske mellan justitieministerierna samt i övrigt — t. ex. vid delgivning ävensom i brådskande ärenden — direkt mellan ansö­ kande och verkställande myndigheter.

Enligt

p.

6 kan emellertid en fördragsslutande stat förklara, att samtliga

14

eller vissa framställningar skall tillställas densamma på annan väg, eller

att kopia av en i brådskande fall direkt till verkställande myndighet över­

sänd framställning skall tillställas statens justitieministerium.

Med hänsyn till vad som gäller i Sverige beträffande rättshjälpsarenden

torde från svensk sida böra avgivas förklaring att framställning, avsedd

för svensk myndighet, skall inkomma på diplomatisk vag eller i brådskan­

de fall av den utländska myndigheten direkt tillställas utrikesdeparte­

mentets rättsavdelning, liksom att framställningar, avsedda för myndighet

i fördragsslutande stat, kommer att översändas via svensk beskickning eller

konsulat. Det torde i det senare avseendet få bero på vederbörande stats

önskemål, huruvida de svenska framställningarna skall tillställas statens

utrikesministerium eller om de må överlämnas till justitieministeriet eller di­

rekt till den verkställande myndigheten.

Artikeln innehåller dessutom två särbestämmelser. I de fall då direkt

kommunikation mellan ländernas myndigheter är medgiven enligt konven­

tionen, kan kontakten tagas genom Interpols förmedling (p. 5). Denna vag

synes särskilt kunna komma till användning beträffande utredningsåtgärdei

under förundersökning ävensom vid inhämtande av upplysningar ur straff­

register. Vidare skall jämlikt p. 7 de i artikeln angivna reglerna icke påver­

ka de överenskommelser om direkt kommunikation myndigheterna emellan,

varom två stater må ha avtalat inbördes.

Det torde te sig naturligt att konventionen icke bör inskränka det sam­

arbete som äger rum inom ramen för gällande interpolöverenskommelser.

Likaså förutsättes från svensk sida att de regler om förenklad direkt skrift­

växling, som upptagits i det skandinaviska rättshjälpsprotokollet, ej berörs

av konventionen, oaktat detta protokoll är av multilateral natur, föibehåll

härom torde dock böra göras.

Framställningar om rättshjälp och därvid fogade handlingar kan enligt

art. 16 i princip vara avfattade på det ansökande landets språk och behöver

icke åtföljas av översättning. Varje stat må emellertid genom särskild^ för­

klaring kräva att översättning till dess språk eller till ett av Europarådets

arbetsspråk (f. n. engelska och franska) skall bifogas handlingarna. En så­

dan förklaring kan medföra att övriga stater ställer motsvarande krav.

Språkfrågan kan även regleras på särskilt sätt efter överenskommelse mel­

lan två eller flera stater.

Det synes icke påkallat att alltid kräva att delgivningshandlingar från ut­

landet skall föreligga i översättning. Utrikesdepartementets prövning av frå­

gan, huruvida hinder mot bifall till framställning föreligger, torde kunna före­

tagas på grundval av det begagnade originalspråket. Då det stora flertalet

ärenden härrör från skandinaviska stater samt tysk- eller fransksprakiga

länder, torde några större språksvårigheter i regel icke uppkomma för den

enskilde. Det synes även önskvärt att undvika, att på grund av den i arti­

keln föreskrivna reciprociteten svenska myndigheter alltid nödgas anskaffa

översättning då delgivning skall ske i utlandet, särskilt som ett icke ringa

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

Kungi. Maj.ts proposition nr

48

år 1961

15

antal delgivningar avser svenska medborgare. Därest utländsk delgivnings­

handling ej är översatt till svenska språket, bör svensk myndighet emeller­

tid endast i de fall då mottagaren frivilligt mottager handlingen kunna verk­

ställa delgivningen genom handlingens överlämnande till denne, s. k. tvångs-

delgivning skall således icke företagas. Förbehåll härom bör göras från

svensk sida. Detta torde föranleda tillägg till gällande administrativa före­

skrifter.

Enär det icke alltid torde kunna påräknas att svenska domstolar har möj­

lighet att handlägga bevisupptagning på grundval av handlingar på annat

utländskt språk än danska eller norska, synes en förklaring jämlikt art. 16

böra avgivas. Förklaringen bör ha den innebörden att framställningar, som

avses i art. 3, jämte bilagor skall vara översatta till svenska ävensom att

Sverige är berett att vid tillämpning av konventionen mottaga översättningar

till danska eller norska språken.

En sådan förklaring rubbar icke den särskilda reglering av språkfrågan,

som träffats i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i

brottmål (avtalets art. 2 och 6).

Stadgandena enligt art. 16 torde ej erfordra ändring i gällande administ­

rativa föreskrifter.

Enligt art. 17 behöver handlingar, som översänts för erhållande av rätts­

hjälp enligt konventionen, icke legaliseras. I art. 18 stadgas att, om den

myndighet till vilken en framställning riktas ej är behörig att vidtaga den

önskade åtgärden, myndigheten skall överlämna ärendet till behörig myndig­

het. Underrättelse härom skall översändas till den utländska domstolen.

Vägran att efterkomma gjord framställning skall motiveras (art. 19). Be­

stämmelserna torde icke föranleda några kommentarer. Vad i art. 17, 18 och

19 stadgas har täckning i svensk rätt.

Kostnader för rättshjälp skall enligt art. 20 bäras av den stat där rätts­

hjälpen lämnas, med undantag för reseersättning och annan gottgörelse jäm­

likt art. 9 åt vittne eller sakkunnig ävensom arvode åt sakkunnig. Likaså

undantages kostnader för transport av personer jämlikt art. 11. Då från

svensk sida förbehåll bör göras emot tillämpning av art. 11, kan denna före­

skrift här förbigås.

Huvudregeln att rättshjälp skall lämnas utan kostnad för den ansökande

staten har intagits i de avtal om rättshjälp i brottmål, som Sverige enligt vad

förut nämnts ingått med vissa stater. För denna princip talar i första band

praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp mellan Sverige

och andra länder uppväga varandra och en kontoföring skulle i betraktande

härav endast innebära en fördyring för staterna. Ersättningar som skall utgå

till sakkunnig eller vid vittnes eller sakkunnigs resa från ett land till annat

kan emellertid uppgå till betydande belopp, varför det synes motiverat att

det land, på vars begäran rättshjälp lämnas, svarar för dessa kostnader.

Tillämpningen i Sverige av art. 20 torde förutsätta administrativa före­

skrifter.

IS

Enighet råder mellan Sverige, Danmark och Norge om att det skandina­

viska rättshjälpsprotokollets kostnadsregler alltjämt skall gälla (jfr art. 26

p. 3). Förbehåll härom torde göras.

Kap. VI art. 21 behandlar förfarandet vid en framställning från ett land

till annat om lagföring av en person vid domstol, då det ansökande landet ej

kan utöva sin domsrätt eller av någon anledning ej önskar göra detta. Såda­

na fall uppkommer främst då utlämning ej kan ske. Artikeln stadgar att

framställning om lagföring skall kunna översändas från justitieministerium

till justitieministerium eller på annan väg, varom det emottagande landet

gjort förbehåll. Detta land skall sedan meddela, huruvida framställningen

efterkommits, och i förekommande fall översända avskrift av domen.

Alla brott, som begåtts inom Sverige eller ombord å svenskt fartyg eller

luftfartyg, kan bestraffas enligt svensk lag och inför svensk domstol, oavsett

gärningsmannens nationalitet. Likaså kan svensk medborgare straffas här i

riket för brott, som han begått utomlands emot Sverige eller svensk man. I

andra fall kräves emellertid Kungl. Maj:ts förordnande för åtal i Sverige an­

gående utomlands begånget brott. Svensk medborgare kan således med stöd

av sådant förordnande åtalas för varje utomlands begånget brott. Beträf­

fande utlänning som vistas i landet gäller att Kungl. Maj :ts förordnande kan

lämnas, därest brottet begåtts emot Sverige eller svensk man eller om straff­

arbete kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej är fri från straff

enligt lagen på gärningsorten. En vidgad åtalsrätt föreligger beträffande

folkrättsbrott, varifrån här dock må bortses.

Då konventionen icke stadgar någon förpliktelse att anställa åtal eller eljest

inleda ett domstolsförfarande, torde ifrågavarande artikel till sin innebörd

svara emot svensk lag. Sverige bör som tidigare nämnts begagna sig av möj­

ligheten att begära att framställning skall göras på diplomatisk väg. Den

förklaring, som enligt vad förut sagts avses skola avgivas jämlikt art. 16,

synes böra innefatta även framställningar av nu angivet slag.

Någon föreskrift för svensk åklagare, som önskar hemställa hos utländsk

myndighet om väckande av åtal, att anlita utrikesdepartementets förmedling

finns ej. Nämnas må att främmande stat någon gång återställt åtalsfram-

ställning med påpekande, att den enligt dess lag endast kan upptagas på

diplomatisk väg. Föreskrift i ämnet i administrativ ordning torde således

vara erforderlig.

I kap. VII art. 22 stadgas att varje fördragsslutande stat skall minst en

gång årligen tillställa annan sådan stat underrättelse om straffdomar jämte

efterföljande åtgärder, som införts i straff registret i det förra landet rörande

en medborgare i det senare landet. Upplysningarna skall tillställas varje land,

i vilket den dömde är medborgare, såvida han ej är medborgare även i den

stat där han dömts.

översändande från Sverige till annan stat av meddelanden rörande straff­

domar, avkunnade mot medborgare i den andra staten, sker f. n. på basis av

ömsesidighetsavtal med Belgien, Danmark, Finland, Frankrike och Neder­

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

17

länderna. Förfarandet är grundat på Kungl. Maj :ts förordnande med stöd av

9 § andra stycket lagen om straffregister. Någon förpliktelse att översända

meddelande om efterföljande åtgärder — såsom utskrivningar och villkorliga

frigivningar — föreligger icke enligt nu gällande överenskommelser.

Något hinder mot att utvidga kretsen av länder, till vilka uppgifter om

straffdomar i Sverige mot deras egna medborgare skall lämnas, torde icke

föreligga. Av tekniska skäl synes emellertid åtagandet böra begränsas på

det sätt att meddelanden om efterföljande åtgärder ej överlämnas. Ett för­

behåll av sådan innebörd bör därför göras. Därvid bör även meddelas att

översändandet av straffdomsuppgifterna kommer att ske genom utrikesde­

partementet, till vilket även motsvarande utländska uppgifter bör över­

sändas. För tillämpningen från svensk sida av åtagandet erfordras admi­

nistrativa föreskrifter.

Under kap. VIII har samlats allmänna bestämmelser av samma slag som

brukar återfinnas i multilaterala avtal angående förbehåll, undertecknande,

ikraftträdande m. m.

Enligt art. 23 må avtalsslutande stat vid undertecknande eller deposition

av ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll beträffande vil­

ken som helst bestämmelse i konventionen. Har stat reserverat sig mot viss

bestämmelse, äger den ej mot annan konventionsstat kräva tillämpning av

bestämmelsen i vidare mån än den själv godtagit densamma.

En förutsättning för den allmänna förpliktelsen att lämna rättshjälp är

att beivrandet av den gärning, varom fråga är, faller under judiciell myn­

dighets kompetens i den begärande staten. På grund av olikheterna i rätts­

väsendets organisation i olika länder har i art. 24 stadgats, att varje stat

äger att i en förklaring angiva vilka myndigheter den anser vara judiciell

myndighet i konventionens mening.

Enligt svensk rätt äger endast domstol förordna om upptagande av bevis

vid utländsk domstol. Detta gäller även då bevis jämlikt 23 kap. 15 § rätte­

gångsbalken upptages inom ramen för en förundersökning i brottmål. Beslut

om framställning om åtal i utlandet (art. 21) fattas av åklagare. Andra åtgär­

der, som kan bli föremål för rättshjälp i utlandet, beslutas än av domstol,

än av åklagare. Delgivning ombesörjes mestadels av domstol men kan även

ankomma på åklagare eller undersökningsledare. Anskaffande av upplys­

ningar ur straffregister, som erfordras i ett brottmål, åligger i första hand

åklagare men kan företagas av domstol.

Vid svensk domstol kan bevisupptagning för utländsk räkning företagas,

om framställning härom göres av utländsk domstol eller annan judiciell myn­

dighet med likartade uppgifter, såsom undersökningsdomare; 1 § andra styc­

ket lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol (jfr prop. 1930:5, s. 5

och prop. 1956: 100, s. 10).

Från svensk sida torde därför böra avgivas en förklaring att med judiciell

myndighet i konventionens mening förstås, såvitt rör tillämpningen av art. 3,

4 och 6, domstol och undersökningsdomare samt i övrigt domstol, undersök­

ningsdomare och åklagare.

2 llihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 48

18

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 48 år 1961

Mot bestämmelserna i art. 25 om konventionens tillämplighet i territoriellt

avseende finnes icke anledning till invändning från svensk sida.

I och med att konventionen blir gällande mellan stater, vilka sinsemellan

slutit bilaterala rättshjälpsöverenskommelser, upphäves dessa enligt art. 26

p. 1, med undantag för särskilt träffade arrangemang beträffande direkt kor­

respondens eller översättning av handlingar. Dessa undantag innebär att de

bestämmelser i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i

brottmål, som berör direkt kommunikation mellan myndigheterna i bråds­

kande fall (art. 6 st. 2) och språkfrågor (art. 2 och 6 st. 1) förblir gällande.

Mellan de tre skandinaviska staterna råder samförstånd om att de skrift­

växlingsregler som gäller enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet

den 26 juni 1957 alltjämt skall tillämpas (jfr art. 15 p. 7).

Konventionen skall enligt p. 2 ej påverka bestämmelser i bilaterala eller

multilaterala avtal, som reglerar särskilda frågor rörande rättshjälp på visst

område. Med intagande av denna bestämmelse har avsetts att lämna orörda

de regler om judiciellt samarbete, som är grundade på särskilda konventio­

ner, exempelvis konventionen den 5 april 1946 om överfiskning, konventio­

nen den 13 juli 1931 angående begränsning av tillverkningen av narkotiska

ämnen m. fl.

Enligt p. 3 äger konventionsstaterna i fortsättningen rätt att sluta över­

enskommelser sinsemellan om rättshjälp i brottmål endast för att kom­

plettera ifrågavarande konvention eller för att underlätta tillämpningen av

dess principer.

Även här är det skäl att fästa uppmärksamheten vid nyssnämnda svensk­

franska avtal, i vars art. 5 parterna utfäst sig att ej döma en frånvarande

person, som äger hemvist i ettdera landet och som underrättat vederbörande

judiciella myndighet i det andra landet om sin adress, med mindre en månad

förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets

regering. Denna bestämmelse blir att betrakta såsom upphävd jämlikt kon­

ventionens art. 26 p. 1 i och med konventionens ikraftträdande mellan

Sverige och Frankrike. Vid förhandlingar mellan Sverige och Frankrike har

det emellertid konstaterats vara av ömsesidigt intresse att bestämmelserna

i sagda art. 5 tillämpas även efter den europeiska konventionens ikraftträ­

dande. Det kan därför förutses att en skriftväxling härom kommer att före­

tagas vid den tidpunkt, då denna konvention träder i kraft mellan de båda

staterna.

Konventionens återstående artiklar, art. 27—30, avser spörsmål angående

förfarandet vid konventionens undertecknande och ratifikation, dess ikraft­

trädande m. m. De är avfattade i överensstämmelse med vad som är allmant

brukligt och torde icke föranleda särskilda kommentarer.

Departementschefen

Den nu förevarande konventionen täcker en lucka i avseende å möjlig­

heterna för svenska myndigheter inom rättsvården att erhålla processuell

rättshjälp i stater, beträffande vilka hittills svårigheter ibland uppstått i detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

19

avseende. Vidare uppnås ett ej oväsentligt skydd för svenska medborgare och

andra personer, som vistas i Sverige, mot risken att i utlandet dömas i sin

frånvaro eller utan att ha erhållit kännedom om åtal. Med den ständigt

ökande samfärdseln mellan de europeiska staterna synes dessa vinster

kunna få allt större betydelse såväl för rättsväsendet som för den enskilde.

Konventionen kan exempelvis förväntas få stor betydelse, därest det tilläm-

nade samarbetet mellan länderna rörande behandlingen av trafikbrott, om

vilket förhandlingar f. n. pågår inom Europarådets ram, kommer till stånd.

Med tanke på de olikheter i organisatoriskt och formellt avseende, som

präglar de olika europeiska rättssystemen, är det naturligt att konventionen

på vissa punkter ej låter sig helt förena med svensk processlagstiftning, vilket

giver anledning till att ett antal förbehåll göres från svensk sida. Vid lämp­

lig tidpunkt bör sådana ändringar i den svenska lagstiftningen övervägas

som skulle ytterligare underlätta samarbetet på rättshjälpsområdet med de

till konventionen anslutna staterna. Ett dylikt samarbete, som ingår i Euro­

parådets syften, torde bli av alltmer växande betydelse för brottslighetens

bekämpande.

Under åberopande av det anförda får jag föreslå, att den här bilagda

europeiska konventionen om rättshjälp i brottmål måtte jämlikt 12 § rege­

ringsformen framläggas för riksdagen för godkännande, och hemställer

alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att godkänna

konventionen med dels förbehåll beträffande art. 2, art. 5, art. 10, art. 11, art.

13, art. 15 p. 7, art 16, art. 20 och art. 22 dels förklaringar jämlikt art. 7

p. 3, art. 15 p. 6, art. 16 p. 2, art. 21 p. 1 och art. 24 av innebörd, som förut

angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K. Wollter

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

8 år 1961

European Convention on mutual assistance

in criminal matters

PREAMBLE

The Governments signatory hereto,

being Members of the Council of

Europé,

Considering that the aim of the

Council of Europé is to achieve

greater unity among its Members;

Believing that the adoption of com-

mon rules in the field of mutual as­

sistance in criminal matters will con-

tribute to the attainment of this aim;

Considering that such mutual as­

sistance is related to the question of

extradition, which has already form­

ed the subject of a Convention signed

on 13th December 1957,

Have agreed as follows:

CHAPTER1

General Provisions

Artide 1

1. The Contracting Parties under-

take to afford each other, in ac-

cordance with the provisions of this

Convention, the widest measure of

mutual assistance in proceedings in

respect of offences the punishment of

which, åt the time of the request for

assistance, falls within the jurisdic-

tion of the judicial authorities of the

requesting Party.

2. This Convention does not apply

to arrests, the enforcement of ver-

dicts or offences under military law

which are not offences under ordi-

nary criminal law.

Artide 2

Assistance may be refused:

(a) if the request concerns an of-

fence which the requested Party con-

siders a political offence, an offence

Convention européenne d’entraide judici-

aire en matiére pénale

PRÉAMBULE

Les Gouvernements signataires,

Membres du Conseil de 1’Europe,

Considérant que le but du Conseil

de 1’Europe est de réaliser une union

plus étroite entre ses Membres;

Convaincus que 1’adoption de rég-

les communes dans le domaine de

1’entraide judiciaire en matiére pé­

nale est de nature å atteindre cet ob-

jectif;

Considérant que 1’entraide judi­

ciaire est une matiére connexe å cel-

le de l’extradition qui a déjå fait l’ob-

jet d’une convention en date du 13

décembre 1957,

Sont convenus de ce qui suit:

TITRE I

Dispositions générales

Artide 1"

1. Les Parties Contractantes s’enga-

gent å s’accorder mutuellement, selon

les dispositions de la présente Con­

vention, l’aide judiciaire la plus large

possible dans toute procédure visant

des infractions dont la répression est,

au moment ou 1’entraide est deman-

dée, de la compétence des autorités

judiciaires de la Partie requérante.

2. La présente Convention ne s’ap-

plique ni å 1’exécution des décisions

d’arrestation et des condamnations

ni aux infractions militaires qui ne

constituent pas des infractions de

droit commun.

Artide 2

L’entraide judiciaire pourra étre

refusée:

(a) si la demande se rapporte å des

infractions considérées par la Partie

requise soit comme des infractions

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

21

Bilaga

Översättning

Europeisk konvention om inbördes rätts­

hjälp i brottmål

INLEDNING

Signatärregeringarna, som äro med­

lemmar av Europarådet, hava

i betraktande av att Europarådet

har till syfte att åvägabringa större

enhet mellan sina medlemmar;

i övertygelsen att antagande av ge­

mensamma regler om inbördes rätts­

hjälp i brottmål främjar detta syfte;

i betraktande av att inbördes rätts­

hjälp är ett ämne som sammanhäng­

er med ämnet för den europeiska

utlämningskonventionen av den 13

december 1957,

överenskommit såsom följer:

KAPITEL I

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

1. De avtalsslutande parterna åtaga

sig att, i enlighet med denna konven­

tions bestämmelser, lämna varandra

rättshjälp i största möjliga utsträck­

ning i mål eller ärenden avseende be­

ivrande av brott, som vid den tid­

punkt då rättshjälpen begäres faller

under den ansökande partens judi-

ciella myndigheters jurisdiktion.

2. Denna konvention äger icke till-

lämpning på verkställande av beslut

om frihetsberövande eller av dom, ej

heller på militärt brott, som icke ut­

gör brott enligt allmän strafflag.

Artikel 2

Framställning om rättshjälp kan

avslås

a) då den hänför sig till gärning,

vilken av den anmodade parten be-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

connected with a political offence, or

a fiscal offence;

(b) if the requested Party considers

that execution of the request is likely

to prejudice the sovereignty, security,

ordre public or other essential inter­

ests of its country.

CHAPTER II

Letters Rogatory

Article 3

1. The requested Party shall exe-

cute in the manner provided for by

its law any letters rogatory relating

to a criminal matter and addressed to

it by the judicial authorities of the

requesting Party for the purpose of

procuring evidence or transmitting

articles to be produced in evidence,

records or documents.

2. If the requesting Party desires

witnesses or experts to give evidence

on oath, it shall expressly so request,

and the requested Party shall comply

with the request if the law of its

country does not prohibit it.

3. The requested Party may trans-

mit certified copies or certified photo-

stat copies of records or documents

requested, unless the requesting Party

expressly requests the transmission

of originals, in which case the re­

quested Party shall make everv effort

to comply with the request.

Article 4

On the express request of the re­

questing Party the requested Party

shall state the date and place of exe­

cution of the letters rogatory. Offi-

cials and interested persons may be

present if the requested Party con-

sents.

politiques, soit comme des infrac-

tions connexes å des infractions poli­

tiques, soit comme des infractions

fiscales;

(b) si la Partie requise estime que

1’exécution de la demande est de na-

ture å porter atteinte å la souverain-

eté, å la sécurité, å l’ordre public ou

å d’autres intéréts essentiels de son

pays.

TITRE II

Commissions rogatoires

Article 3

1. La Partie requise fera exécuter,

dans les formes prévues par sa légis-

lation, les commissions rogatoires re-

latives å une affaire pénale qui lui

seront adressées par les autorités ju-

diciaires de la Partie requérante et

qui ont pour objet d’accomplir des

actes d’instruction ou de communi-

quer des piéces å conviction, des dos­

siers ou des documents.

2. Si la Partie requérante désire

que les témoins ou les experts dépo-

sent sous serment, elle en fera ex-

pressément la demande et la Partie

requise y donnera suite si la loi de

son pays ne s’y oppose pas.

3. La Partie requise pourra ne

transmettre que des copies ou photo-

copies certifiées conformes des dos­

siers ou documents demandés. Tou-

tefois, si la Partie requérante deman­

de expressément la communication

des originaux, il sera donné suite å

cette demande dans toute la mesure

du possible.

Article 4

Si la Partie requérante le demande

expressément, la Partie requise l’in-

formera de la date et du lieu d’exé-

cution de la commission rogatoire.

Les autorités et personnes en cause

pourront assister å cette exécution si

la Partie requise y consent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

23

traktas som politiskt brott eller som

förknippad med sådant brott, eller

som fiskaliskt brott;

b) då den anmodade parten finner,

att framställningens efterkommande

skulle kränka dess suveränitet, med­

föra fara för dess säkerhet, eller stri­

da mot dess allmänna rättsprinciper

(ordre public) eller andra väsentliga

intressen.

KAPITEL II

Framställningar om bevisupptagning

Artikel 3

1. Den anmodade parten skall, i

den ordning som föreskrives i dess

lagstiftning, villfara en framställ­

ning om bevisupptagning i brotts-

sak, vilken tillställts densamma av

judiciell myndighet hos den ansökan­

de parten och som åsyftar utredning

eller överlämnande av bevismaterial

eller handlingar.

2. Därest den ansökande parten

önskar att vittne eller sakkunnig hö­

res på ed, skall detta särskilt angivas

i framställningen; den anmodade

parten skall efterkomma sådan öns­

kan, såframt hinder ej möter i lan­

dets lagstiftning.

3. Den anmodade parten är icke

pliktig att översända begärda hand­

lingar annat än i bestyrkt avskrift

efter fotokopia; dock skall, därest

den ansökande parten uttryckligen

önskar att erhålla original, sådan öns­

kan i möjligaste mån efterkommas.

Artikel 4

På den ansökande partens uttryck­

liga begäran skall den anmodade par­

ten meddela, när och var den begär­

da bevisupptagningen kommer att

verkställas. Myndighet och parter i

målet äga att närvara, såframt den

anmodade parten samtycker därtill.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr i8 ar 1961

Article 5

Artide 5

1. Any Contracting Party may, by

a declaration addressed to the Secre-

tary-General of the Council of Europé,

when signing this Convention or de-

positing its instrument of ratifica-

tion or accession, reserve the right

to make the execution of letters roga-

tory for search or seizure of property

dependent on one or more of the fol-

lowing conditions:

(a) that the offence motivating the

letters rogatory is punishable under

both the law of the requesting Party

and the law of the requested Party;

(b) that the offence motivating the

letters rogatory is an extraditable of­

fence in the requested country;

(c) that execution of the letters

rogatory is consistent with the law of

the requested Party.

2. Where a Contracting Party

makes a declaration in accordance

with paragraph 1 of this Article, any

other Party may apply reciprocity.

Article 6

1. The requested Party may delay

the handing over of any property,

records or documents requested, if

it requires the said property, records

or documents in connection w7ith

pending criminal proceedings.

2. Any property, as well as original

records or documents, handed over

in execution of letters rogatory shall

be returned by the requesting Party

to the requested Party as soon as

possible unless the latter Party wTaives

the return thereof.

CHAPTER III

Service of writs and records of judi-

cial verdicts — appearance of wit-

nesses, experts and prosecuted

persons

Article 7

1. The requested Party shall effect

service of writs and records of judi-

1. Toute Partie Contractante pour-

ra, au moment de la signature de la

présente Convention ou du dépot de

son instrument de ratification ou

d’adhésion, par déclaration adressée

au Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe, se réserver la faculté de

soumettre 1’exécution des commis-

sions rogatoires aux fins de perqui-

sition ou saisie d’objets å une ou plu-

sieurs des conditions suivantes:

(a) 1’infraction motivant la com-

mission rogatoire doit étre punissab-

le selon la loi de la Partie requéran-

te et de la Partie requise;

(b) 1’infraction motivant la com-

mission rogatoire doit étre susceptib-

le de donner lieu å extradition dans

le pays requis;

(c) 1’exécution de la commission

rogatoire doit étre compatible avec la

loi de la Partie requise.

2. Lorsqu’une Partie Contractante

aura fait une déclaration conformé-

ment au paragraphe 1" du présent

article, toute autre Partie pourra ap-

pliquer la régle de la réciprocité.

Article 6

1. La Partie requise pourra sur-

seoir å la remise des objets, dossiers

ou documents dont la communica-

tion est demandée, s’ils lui sont né-

cessaires pour une procédure pénale

en cours.

2. Les objets, ainsi que les origi-

naux des dossiers et documents, qui

auront été communiqués en exécu-

tion d’une commission rogatoire, se-

ront renvoyés aussitöt que possible

par la Partie requérante å la Partie

requise, å moins que celle-ci n’y re-

nonce.

TITRE III

Remise d’actes de procédure et de

décisions judiciaires — comparution

de témoins, experts et personnes

poursuivies

Article 7

1. La Partie requise procédera å la

remise des actes de procédure et des

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

25

Artikel 5

1. Avtalsslutande part må vid den­

na konventions undertecknande eller

vid deposition av ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument genom en

till Europarådets generalsekreterare

ställd förklaring förbehålla sig rätten

att göra verkställandet av en fram­

ställning om husrannsakan eller be­

slag beroende av ett eller flera av föl­

jande villkor:

a)

den gärning, som föranlett

framställningen, skall vara straffbar

enligt både den ansökande och den

anmodade partens lagstiftning;

b) den gärning, som föranlett fram­

ställningen, skall i det anmodade

landet kunna medföra utlämning;

c) verkställandet av framställning­

en skall vara förenligt med den an­

modade partens lagstiftning.

2. Envar avtalsslutande part äger

reciprokt tillämpa en av annan sådan

part jämlikt föregående punkt avgi­

ven förklaring.

Artikel 6

1. Den anmodade parten äger låta

anstå med överlämnande av föremål

eller handlingar, därest de erfordras

för dess egen rättsskipning i ett på­

gående brottmål.

2. Föremål samt original av hand­

lingar, som till efterkommande av en

framställning om bevisupptagning

överlämnats, skola av den ansökande

parten snarast möjligt återställas till

den anmodade parten, såframt denna

icke avstått därifrån.

KAPITEL III

Delgivning av rättegångshandlingar

och domstolsbeslut. Vittnens, sakkun­

nigas och tilltalades inställelse.

Artikel 7

1. Den anmodade parten skall del­

giva rättegångshandlingar och judici-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

cial verdicts which are transmitted to

it for this purpose by the requesting

Party.

Service may be effected by simple

transmission, of the writ or record

to the person to be served. It' the re­

questing Party expressly so requests,

service shall be effected by the re-

quested Party in the manner provided

for the service of analogous docu-

ments under its own law or in a spe­

cial manner consistent with such law.

2. Proof of service shall be given

by means of a receipt dated and

signed by the person served or by

means of a declaration made by the

requested Party that service has been

effected and stating the form and

date of such service. One or other of

these documents shall be sent im-

mediately to the requesting Party.

The requested Party shall, if the re­

questing Party so requests, state

whether service has been effected in

accordance with the law of the re­

quested Party. If service cannot be

effected, the reasons shall be com-

municated immediately by the re­

quested Party to the requesting Party.

3. Any Contracting Party may, by

a declaration addressed to the Secre-

tary-General of the Council of Europé,

when signing this Convention or de-

positing its instrument of ratification

or accession, request that service of

a summons on an accused person

who is in its territorv be transmitted

to its authorities by a certain time

before the date set för appearance.

This time shall be specified in the

aforesaid declaration and shall not

exceed 50 days.

This time shall be taken into ac-

count when the date of appearance

is being fixed and when the sum­

mons is being transmitted.

Article 8

A witness or expert who has failed

to answer a summons to appear,

service of which has been requested,

décisions judiciaires qui lui seront

envoyés ä cette fin par la Partie re-

quérante.

Cette remise pourra étre effectuée

par simple transmission de Pacte ou

de la décision au destinataire. Si la

partie requérante le demande expres-

sément, la Partie requise effectuera

la remise dans une des formes pré-

vues par sa législation pour les sig-

nifications analogues ou dans une

forme spéciale compatible avec cette

législation.

2. La preuve de la remise se fera

au moyen d’un récépissé daté et signé

par le destinataire ou d’une déclara­

tion de la Partie requise constatant

le fait, la forme et la date de la re­

mise. L’un ou l’autre de ees docu­

ments sera immédiatement transmis

å la Partie requérante. Sur demande

de cette derniére, la Partie requise

précisera si la remise a été faite con-

formément å sa loi. Si la remise n’a

pu se faire, la Partie requise en fera

connaitre immédiatement le motif å

la Partie requérante.

3. Toute Partie Contractante pour­

ra, au moment de la signature de la

présente Convention ou du dépöt de

son instrument de ratification ou

d’adhésion, par déclaration adressée

au Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe, demander que la citation å

comparaitre destinée å une personne

poursuivie se trouvant sur son ter-

ritoire soit transmise å ses autorités

dans un certain délai avant la date

fixée pour la comparution. Ce délai

sera précisé dans ladite déclaration et

ne pourra pas excéder 50 jours.

Il sera tenu compte de ce délai en

vue de la fixation de la date de com­

parution et lors de la transmission de

la citation.

Article 8

Le témoin ou 1’expert qui n’aura

pas déféré å une citation å compa­

raitre dont la remise a été demandée

Kungl. Maj:ts proposition nr i8 år 1961

27

ella beslut, som för sådant ändamål

översändas av den ansökande parten.

Delgivning kan ske genom att

handlingen formlöst överlämnas till

adressaten. På särskild begäran av

den ansökande parten skall delgiv­

ning ske i den form som föreskrives

i den anmodade partens lagstiftning

beträffande delgivning i motsvarande

fall, eller ock i särskild form, som är

förenlig med sagda lagstiftning.

2. Bevis om delgivning skall läm­

nas medelst ett av adressaten under­

tecknat, daterat erkännande av mot­

tagandet eller ett intyg av den anmo­

dade parten, utvisande att delgivning

skett, formen för densamma samt da­

gen för dess verkställande. Beviset

skall omedelbart översändas till den

ansökande parten. På begäran skall

den anmodade parten jämväl uppgi­

va, huruvida delgivningen skett i den

form som dess lag föreskriver. Har

delgivning ej kunnat ske, skall den

anmodade parten omedelbart under­

rätta den ansökande parten om orsa­

ken därtill.

3. Avtalsslutande part må vid den­

na konventions undertecknande eller

vid deposition av ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument genom en

till Europarådets generalsekreterare

ställd förklaring begära att kallelse å

tilltalad, vilken vistas inom partens

område, skall vara parten tillhanda

viss tid före den för inställelsen ut­

satta dagen. Denna tid skall angivas

i förklaringen och får icke överstiga

50 dagar.

Annan avtalsslutande part skall

taga dylik tid i beräkning vid fast­

ställande av inställelsedag och vid

kallelsens översändande för delgiv­

ning.

Artikel 8

Vittne eller sakkunnig, som ej ef­

terkommit kallelse, om vars delgiv­

ning framställning gjorts, skall, även

28

Kungi. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

shall not, even it the summons con-

tains a notice of penalty, be subjected

to any punishment or measure of re-

straint, unless subsequently he vo-

luntarily enters the territory of the

requesting Party and is there again

duly summoned.

Article 9

The allowances, including subsist-

ence, to be paid and the travelling ex-

penses to be refunded to a witness

or expert by the requesting Party

shall be calculated as from his place

of residence and shall be åt rates åt

least equal to those provided for in

the scales and rules in force in the

country where the hearing is intended

to take place.

Article 10

1. If the requesting Party considers

the personal appearance of a witness

or expert before its judicial authori-

ties especially necessary, it shall so

mention in its request för service of

the summons and the requested

Party shall invite the witness or ex­

pert to appear.

The requested Party shall inform

the requesting Party of the reply of

the witness or expert.

2. In the case provided for under

paragraph 1 of this Article the re­

quest or the summons shall indicate

the approximate allowances payable

and the travelling and subsistence

expenses refundable.

3. If a specific request is made, the

requested Party may grant the wit­

ness or expert an advance. The

amount of the advance shall be en-

dorsed on the summons and shall be

refunded by the requesting Party.

Article 11

1. A person in custody whose per­

sonal appearance as a witness or for

purposes of confrontation is applied

för by the requesting Party, shall be

temporarily transferred to the terri­

tory where the hearing is intended to

ne pourra étre soumis, alors méme

que cette citation contiendrait des in-

jonctions, å aucune sanction ou me-

sure de contrainte, å moins qu’il ne

se rende par la suite de son plein gré

sur le territoire de la Partie requé-

rante et qu’il n’y soit réguliérement

cité å nouveau.

Article 9

Les indemnités ä verser, ainsi que

les frais de voyage et de séjour å rem-

bourser au témoin ou ä l’expert par

la Partie requérante seront calculés

depuis le lieu de leur résidence et lui

seront accordés selon des taux au

moins égaux å ceux prévus par les

tarifs et réglements en vigueur dans

le pays ou 1’audition doit avoir lieu.

Article 10

1. Si la Partie requérante estime

que la comparution personelle d’un

témoin ou d’un expert devant ses au-

torités judiciaires est particuliére-

ment nécessaire, elle en fera mention

dans la demande de remise de la ci­

tation et la Partie requise invitera ce

témoin ou cet expert å comparaitre.

La Partie requise fera connaitre la

réponse du témoin ou de 1’expert å la

Partie requérante.

2. Dans le cas prévu au paragraphe

1" du présent article, la demande ou

la citation devra mentionner le mon-

tant approximatif des indemnités å

verser, ainsi que des frais de voyage

et de séjour å rembourser.

3. Si une demande lui est présentée

å cette fin, la Partie requise pourra

consentir une avance au témoin ou å

l’expert. Celle-ci sera mentionnée sur

la citation et remboursée par la Par­

tie requérante.

Article 11

1. Toute personne détenue dont la

comparution personelle en qualité de

témoin ou aux fins de confrontation

est demandée par la Partie requéran­

te sera transférée temporairement

sur le territoire ou 1’audition doit

29

om i kallelsen påföljd vid utevaro

angivits, ej kunna underkastas straff,

vite eller tvångsåtgärd, såvida han ej

sedermera frivilligt infinner sig på

den ansökande partens område och

där ånyo vederbörligen kallats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

Artikel 9

Ersättning för tidsspillan och rese­

kostnad samt traktamente, som den

ansökande parten har att utge åt

vittne eller sakkunnig, skall beräk­

nas med utgångspunkt från dennes

bostadsort och vara minst likvärdig

med den gottgörelse, som finnes fast­

ställd i gällande taxor och reglemen­

ten i det land där personen i fråga

skall höras.

Artikel 10

1. Om den ansökande parten anser

att vittnes eller sakkunnigs person­

liga inställelse inför dess judiciella

myndighet är synnerligen nödvändig,

skall detta angivas i delgivnings­

framställningen; i sådant fall skall

den anmodade parten uppmana ve­

derbörande att inställa sig.

Den anmodade parten skall under­

rätta den ansökande parten om vitt­

nets eller den sakkunniges svar.

2. I fall som avses i föregående

punkt skall i framställningen eller

kallelsen angivas det ungefärliga be­

loppet av utgående ersättning för

tidsspillan och resekostnad samt

traktamente.

3. På särskild begäran kan den an­

modade parten till vittne eller sak­

kunnig utgiva förskott. Beloppet skall

angivas på kallelsen och ersättas av

den ansökande parten.

Artikel 11

1. En person, som är föremål för

frihetsberövande och vilkens person­

liga inställelse såsom vittne eller för

konfrontation begäres av den ansö­

kande parten, skall överföras till det

land där förhöret skall äga rum, på

30

Kunyl. Maj. ts proposition nr

4

8 år 1961

take place, provided Ihat lie shall be

sent hack within the period stipulated

by the requested Party and subject

to the provisions of Article 12 in so

far as these are applicable.

Transfer may be refused:

(a) if the person in custodv does

not consent,

(b) if his presence is necessary åt

criminal proceedings pending in the

territory of the requested Party,

(c) if transfer is liable to prolong

his detention, or

(d) if there are other overriding

grounds for not transferring him to

the territory of the requesting Party.

2. Subject to the provisions of

Article 2, in a case coming within the

immediately preceding paragraph,

transit of the person in custody

through the territory of a third State,

Party to this Convention, shall be

granted on application, accompanied

by all necessary documents, addressed

by the Ministry of Justice of the

requesting Party to the Ministry of

Justice of the Party through whose

territory transit is requested.

A Contracting Party may refuse to

grant transit to its own nationals.

3. The transferred person shall re-

main in custody in the territory of

the requesting Party and, where ap­

plicable, in the territory of the Party

through which transit is requested,

unless the Party from whom transfer

is requested applies för his release.

Article 12

1. A witness or expert, whatever

his nationality, appearing on a sum-

mons before the judicial authorities

of the requesting Party shall not be

prosecuted or detained or subjected

to any other restriction of his person­

al liberty in the territory of that

Party in respect of acts or convictions

anterior to liis departure from the

territory of the requested Party.

2. A person, whatever his nationali-

avoir lieu, sous condition de son ren-

voi dans le délai indiqué par la Par-

tie requise et sous réserve des dispo­

sitions de 1’article 12 dans la mesure

ou celles-ci peuvent s’appliquer.

Le transférement pourra étre re-

fusé:

(a) si la personne détenue iTy con­

sent pas,

(b) si sa presence est nécessaire

dans une procédure pénale en cours

sur le territoire de la Partie requise,

(c) si son transférement est sus-

ceptible de prolonger sa détention ou

(d) si d’autres considérations im-

périeuses s’opposent å son transfére­

ment sur le territoire de la Partie re-

quérante.

2. Dans le cas prévu au paragraphe

précédent et sous réserve des dispo­

sitions de 1’article 2, le transit de la

personne détenue par un territoire

d’un État tiers, Partie å la présente

Convention, sera accordé sur deman-

de accompagnée de tous documents

utiles et adressée par le Ministére de

la Justice de la Partie requérante au

Ministére de la Justice de la Partie

requise du transit.

Toute Partie Contractante pourra

refuser d’accorder le transit de ses

ressortissants.

3. La personne transférée devra

rester en détention sur le territoire

de la Partie requérante et, le cas

échéant, sur le territoire de la Partie

requise du transit, å moms que la

Partie requise du transférement ne

demande sa mise en liberté.

Article 12

1. Aucun témoin ou expert, de

quelque nationalité qu’il soit, qui, å

la suite d’une citation, comparaitra

devant les autorités judiciaires de la

Partie requérante, ne pourra étre ni

poursuivi, ni détenu, ni soumis å

aucune autre restriction de sa liber­

té individuelle sur le territoire de

cette Partie pour des faits ou con-

damnations antérieurs å son départ

du territoire de la Partie requise.

2. Aucune personne, de quelque

31

villkor att han återsändes inom en av

den anmodade parten angiven tids­

frist och med iakttagande av bestäm­

melserna i artikel 12 i den mån de

äro tillämpliga.

Överförandet må vägras:

a) om vederbörande ej samtycker

därtill;

b) om hans närvaro erfordras i

brottmål som handlägges på den an­

modade partens område;

c) om överförandet skulle kunna

leda till att förvaringstiden förlänges;

d) om andra tvingande skäl tala

emot överförandet till den ansökan­

de partens område.

2. I fall som avses i föregående

punkt och under iakttagande av be­

stämmelserna i artikel 2 skall transi-

tering genom tredje fördragsslutande

parts område beviljas, därest den an­

sökande partens justitieministerium

gör framställning härom hos den

tredje statens justitieministerium och

därvid närsluter erforderliga hand­

lingar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

_ Avtalsslutande part må vägra tran-

sitering av sina egna medborgare.

3. Den överförde skall hållas i för­

var på den ansökande partens områ­

de, ävensom i förekommande fall på

tredje stats område, såvida icke den

anmodade parten begär att han sät­

tes på fri fot.

Artikel 12

1. Vittne eller sakkunnig, som på

kallelse inställer sig inför den ansö­

kande partens judiciella myndighet,

må icke, oavsett sin nationalitet, på

dess område lagforas eller fängslas

eller på annat sätt underkastas in­

skränkning i sin frihet på grund av

gärning eller dom från tiden före sin

avresa från den anmodade partens

område.

2. Den som i egenskap av tilltalad

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

ty, summoned before the judicial

authorities of the requesting Party to

answer for acts forming the subject

of proceedings against him, shall not

be prosecuted or detained or sub-

jected to any other restriction of his

personal liberty for acts or convic-

tions anterior to his departure from

the territory of the requested Party

and not specified in the summons.

3. The immunity provided for in

this article shall cease when the wit-

ness or expert or prosecuted person,

having had for a period of fifteen

consecutive days from the date when

his presence is no longer required by

the judicial authorities an opportuni-

ty of leaving, has nevertheless re-

mained in the territory, or having

left it, has returned.

CHAPTER IV

Judicial records

Article 13

1. A requested Party shall com-

municate extracts from and infor­

mation relating to judicial records,

requested from it by the judicial

authorities of a Contracting Party

and needed in a criminal matter, to

the same extent that these may be

made available to its own judicial

authorities in like case.

2. In any case other than that pro­

vided för in paragraph 1 of this Ar­

ticle the request shall be complied

with in accordance with the condi-

tions provided for by the law, re-

gulations or practice of the requested

Party.

CHAPTER V

Procedure

Article 14

1. Requests for mutual assistance

shall indicate as follows:

(a) the authority making the re­

quest,

(b) the object of and the reason

för the request,

nationalité qu’elle soit, citée devant

les autorités judiciaires de la Partie

requérante afin d’y répondre de faits

pour lesquels elle fait l’objet de pour-

suites, ne pourra y étre ni poursuivie,

ni détenue, ni soumise å aucune autre

restriction de sa liberté individuelle

pour des faits ou condamnations an-

térieurs å son départ du territoire de

la Partie requise et non visés par la

citation.

3. L’immunité prévue au présent

article cessera lorsque le témoin,

1’expert ou la personne poursuivie,

ayant eu la possibilité de quitter le

territoire de la Partie requérante pen-

dant quinze jours consécutifs, apres

que sa présence n’était plus requise

par les autorités judiciaires, sera

néanmoins demeurée sur ce territoi­

re ou y sera retournée aprés 1’avoir

quitté.

TITRE IV

Casier judiciaire

Article 13

1. La Partie requise communique-

ra, dans la mesure ou ses autorités

judiciaires pourraient elles-mémes les

obtenir en pareil cas, les extraits du

casier judiciaire et tous renseigne-

ments relatifs å ce dernier qui lui

seront demandés par les autorités ju­

diciaires d’une Partie Contractante

pour les besoins d’une affaire péna-

le.

2. Dans les cas autres que ceux

prévus au paragraphe 1" du présent

article, il sera donné suite å pareille

demande dans les conditions prévues

par la législation, les réglements ou

la pratique de la Partie requise.

TITRE V

Procédure

Article 14

1. Les demandes d’entraide devront

contenir les indications suivantes:

(a) l’autorité dont émane la de­

mande,

(b) l’objet et le motif de la deman­

de,

33

kallats inför den ansökande partens

judiciella myndighet må icke, oav­

sett sin nationalitet, lagforas eller

fängslas eller på annat sätt underkas­

tas inskränkning i sin personliga fri­

het på grund av gärning eller dom,

hänförlig till tiden före hans avresa

från den anmodade partens område

och ej avsedd i kallelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

8 år 1961

3. Den i förevarande artikel av­

sedda immuniteten upphör, därest ve­

derbörande kvarstannat i det land

där inställelsen skett, oaktat han haft

möjlighet att lämna landet under en

sammanhängande tid av femton da­

gar efter det att hans närvaro icke

längre påfordrades av den judiciella

myndigheten eller därest han, efter

att hava lämnat landet, sedermera

återvänt dit.

KAPITEL IV

Straffregister

Artikel 13

1. Den anmodade parten skall, i

samma utsträckning som dess egna

judiciella myndigheter kunna erhål­

la dylika upplysningar i liknande

fall, översända utdrag ur straffregist­

ret och uppgifter ur detsamma, vilka

av en avtalsslutande parts judiciella

myndigheter begäras för ett brott­

mål.

2. I andra fall än de som avses i

föregående punkt skall sådan begä­

ran efterkommas på de villkor som

gälla enligt den anmodade partens

föreskrifter eller praxis.

KAPITEL V

Förfarande

Artikel 14

1. Framställning om rättshjälp

skall innehålla uppgift om

a)

den myndighet från vilken

framställningen utgår,

b) den begärda åtgärden och grun­

den för framställningen,

3 llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 48

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1961

(c) where possible, the identity

and the nationalitv of the person con-

cerned, and

(d) where necessary, the name and

address of the person to be served.

2. Letters rogatory referred to in

Articles 3, 4 and 5 shall, in addition,

State the offence and contain a sum-

mary of the facts.

Article 15

1. Letters rogatory referred to in

Articles 3, 4 and 5 as well as the ap-

plications referred to in Article 11

shall be addressed by the Ministry of

Justice of the requesting Party to the

Ministry of Justice of the requested

Party and shall be returned through

the same channels.

2. In case of urgency, letters ro­

gatory may be addressed directly by

the j udicial authorities of the re­

questing Party to the j udicial author­

ities of the requested Party. They

shall be returned together with the

relevant documents through the chan­

nels stipulated in paragraph 1 of this

article.

3. Requests provided för in para­

graph 1 of Article 13 may be addres­

sed directly by the judicial author­

ities concerned to the appropriate

authorities of the requested Party,

and the replies may be returned di­

rectly by those authorities. Requests

provided för in paragraph 2 of Arti­

cle 13 shall be addressed by the Minis­

try of Justice of the requesting Party

to the Ministry of Justice of the re­

quested Party.

4. Requests for mutual assistance,

other than those provided for in

paragraphs 1 and 3 of this article and,

in particular, requests for investi-

gation preliminary to prosecution,

may be communicated directly be-

tween the judicial authorities.

5. In cases where direct transmis­

sion is permitted under this Conven-

tion, it may take place through the

International Criminal Police Orga­

nisation (Interpol).

(c) dans la mesure du possible,

1’identité et la nationalité de la per-

sonne en cause, et

(d) le nom et 1’adresse du destina-

taire s’il y a lieu.

2. Les commissions rogatoires pré-

vues aux articles 3, 4 et 5 mention-

neront en outre 1’inculpation et con-

tiendront un exposé sommaire des

faits.

Article 15

1. Les commissions rogatoires pré-

vues aux articles 3, 4 et 5 ainsi que

les demandes prévues ä 1’article 11

seront adressées par le Ministére de

la Justice de la Partie requérante au

Ministére de la Justice de la Partie

requise et renvoyées par la méme voie.

2. En cas d’urgence, lesdites com-

missions rogatoires pourront étre

adressées directement par les auto-

rités judiciaires de la Partie requé­

rante aux autorités judiciaires de la

Partie requise. Elles seront renvoyées

accompagnées des piéces relatives ä

I’exécution par la voie prévue au pa-

ragraphe 1" du présent article.

3. Les demandes prévues au para-

graphe 1" de 1’article 13 pourront

étre adressées directement par les

autorités judiciaires au service compé-

tent de la Partie requise, et les répon-

ses pourront étre renvoyées directe­

ment par ce service. Les demandes

prévues au paragraphe 2 de 1’article

13 seront adressées par le Ministére

de la Justice de la Partie requérante

au Ministére de la Justice de la Par­

tie requise.

4. Les demandes d’entraide judi-

ciaire, autres que celles prévues aux

paragraphes 1 et 3 du présent article

et notamment les demandes d’enqué-

te préliminaire å la poursuite, pour­

ront faire l’objet de Communications

directes entre autorités judiciaires.

5. Dans les cas ou la transmission

directe est admise par la présente

Convention, elle pourra s’effectuer

par 1’intermédiaire de 1’Organisation

internationale de Police criminelle

(Interpol).

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

35

c) såvitt möjligt, den persons iden­

titet och nationalitet som saken gäl­

ler, samt,

d) då så är erforderligt, namn och

adress på den person, med vilken del­

givning skall ske.

2. I framställning om bevisupptag­

ning som sägs i artikel 3—5 skall

dessutom gärningen och en kortfat­

tad skildring av omständigheterna i

målet angivas.

Artikel 15

1. Framställning om bevisupptag­

ning som sägs i artikel 3—5 ävensom

framställning som avses i artikel 11

skall av den ansökande partens jus-

titieministerium översändas till den

anmodade partens justitieministe-

rium och återsändas på samma väg.

2. I brådskande fall må framställ­

ningen översändas omedelbart av den

ansökande partens judiciella myndig­

het till den anmodade partens judi­

ciella myndighet. Återsändandet av

framställningen jämte handlingar

rörande verkställandet skall dock ske

på den väg som sagts i föregående

punkt.

3. Framställning som sägs i första

punkten av artikel 13 må riktas av

den ansökande partens judiciella

myndighet direkt till vederbörande

myndighet hos den anmodade par­

ten. Dennas svar må översändas di­

rekt samma väg. Framställning som

avses i andra punkten av artikel 13

skall av den ansökande partens justi-

tieministerium översändas till den

anmodade partens justitieministe-

rium.

4. Andra framställningar om rätts­

hjälp än de i första och tredje punk­

terna här ovan nämnda, särskilt så­

dana som avse förberedande av åtal,

må omedelbart sändas mellan veder­

börande judiciella myndigheter.

5. I de fall då enligt denna konven­

tion direkt kontakt är medgiven, må

sådan tagas över den internationella

kriminalpolisorganisationen (Inter­

pol).

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

6. A Contracting Party may, when

signing this Convention or depositing

its instrument of ratification or ac-

cession, by a declaration addressed to

the Secretary-General of the Council

of Europé, give notice that sorae or

all requests for assistance shall be

sent to it through channels other

than those provided for in this arti­

de, or require that, in a case pro­

vided for in paragraph 2 of this arti­

de, a copy of the letters rogatory

shall be transmitted åt the same time

to its Ministry of Justice.

7. The provisions of this artide are

without prejudice to those of bilater­

al agreements or arrangements in

force between Contracting Parties

which provide for the direct transmis­

sion of requests for assistance be­

tween their respective authorities.

Artide 16

1. Subject to paragraph 2 of this

artide, translations of requests and

annexed documents shall not be re-

quired.

2. Each Contracting Party may,

when signing or depositing its instru­

ment of ratification or accession, by

means of a declaration addressed to

the Secretary-General of the Council

of Europé, reserve the right to stipu-

late that requests and annexed docu­

ments shall be addressed to it ac-

companied by a translation into its

own language or into either of the

official languages of the Council of

Europé or into one of the latter lan­

guages, specified by it. The other

Contracting Parties may apply reci-

procity.

3. This artide is without prejudice

to the provisions concerning the

translation of requests or annexed

documents contained in the agree­

ments or arrangements in force or to

be made, between two or more Con­

tracting Parties.

6. Toute Partie Contractante pour-

ra, au moment de la signature de la

présente Convention ou du dépot de

son instrument de ratification ou

d’adhésion, par declaration adressée

au Secrétaire Général du Conseil de

l’Europe, soit faire savoir que toutes

ou certaines demandes d’entraide ju-

diciaire doivent lui étre adressées par

une voie autre que celle prévue au

présent artide, soit demander que,

dans le cas prévu au paragraphe 2 de

cet artide, une copie de la commis-

sion rogatoire soit communiquée en

méme temps ä son Ministére de la

Justice.

7. Le présent artide ne portera pas

atteinte aux dispositions des accords

ou arrangements bilatéraux en vi-

gueur entre Parties Contractantes,

selon lesquelles la transmission di-

recte des demandes d’entraide judi-

ciaire entre les autorités des Parties

est prévue.

Artide 16

1. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 2 du présent artide, la

traduction des demandes et des pié-

ces annexes ne sera pas exigée.

2. Toute Partie Contractante pour-

ra, au moment de la signature ou du

dépöt de son instrument de ratifica­

tion ou d’adhésion, par déclaration

adressée au Secrétaire Général du

Conseil de 1’Europe, se réserver la

faculté d’exiger que les demandes et

piéces annexes lui soient adressées

accompagnées, soit d’une traduction

dans sa propre langue, soit d’une tra­

duction dans l’une quelconque des

langues officielles du Conseil de

l’Europe ou dans celle de ees lan­

gues qu’elle indiquera. Les autres

Parties pourront appliquer la régle

de la réciprocité.

3. Le présent artide ne portera pas

atteinte anx dispositions relatives ä

la traduction des demandes et pieces

annexes contenues dans les accords

ou arrangements en vigueur ou å in-

tervenir entre deux ou plusieurs Par­

ties Contractantes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

37

6. Avtalsslutande part må vid den­

na konventions undertecknande eller

vid deposition av ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument genom en

till Europarådets generalsekreterare

ställd förklaring tillkännagiva, att

samtliga eller vissa framställningar

om rättshjälp skola översändas på

annat sätt än som avses i förevaran­

de artikel, eller att i fall som åsyftas

i punkt 2 av förevarande artikel, en

kopia av framställningen om bevis­

upptagning samtidigt skall översän­

das till partens justitieministerium.

7. Förevarande artikel inkräktar

icke på bestämmelser i bilaterala av­

tal eller överenskommelser, som må

vara i kraft mellan i denna konven­

tion deltagande stater och som stad­

ga att framställningar om rättshjälp

skola omedelbart översändas till par­

ternas vederbörande myndigheter.

Artikel 16

1. Med de undantag som stadgas i

punkt 2 av förevarande artikel be­

höva framställningar om rättshjälp

och därvid fogade bilagor icke vara

översatta.

2. Avtalsslutande part må vid den­

na konventions undertecknande el­

ler vid deposition av ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument genom en

till Europarådets generalsekreterare

ställd förklaring förbehålla sig rätten

att kräva att framställningar och där­

vid fogade bilagor skola vara åtfölj­

da av översättning antingen till dess

eget språk eller till något av Europa­

rådets officiella språk. Envar annan

part äger gentemot part, som avgivit

sådan förklaring, kräva tillämpning

av samma förfarande.

3. Förevarande artikel inkräktar

icke på bestämmelser om översätt­

ning av framställningar och bilagor

därtill, vilka må finnas i avtal eller

överenskommelser, som äro i kraft

eller komma att ingås mellan två el­

ler flera av de avtalsslutande par­

terna.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

Artide 17

Artide 17

Evidence or documents transmit-

ted pursuant to this Convention shall

not require anv form of authentica-

tion.

Artide 18

Where the authority which re-

ceives a request för mutual assis-

tance has no jurisdiction to comply

therewith, it shall, ex officio, transmit

the request to the competent authori­

ty of its country and shall so inform

the requesting Party through the

direct channels, if the request has

been addressed through such chan­

nels.

Les piéces et documents transmis

en application de la présente Con­

vention seront dispensés de toutes

formalités de légalisation.

Artide 18

Si 1’autorité saisie d’une demande

d’entraide est incompétente pour y

donner suite, elle transmettra d’offi-

ce cette demande å l’autorité compé-

tente de son pays et, dans le cas ou

la demande a été adressée par la voie

directe, elle en informera par la

méme voie la Partie requérante.

Artide 19

Reasons sliall be given for any

refusal of mutual assistance.

Artide 20

Subject to the provisions of Arti­

de 9, execution of requests for mutu­

al assistance shall not entail refund-

ing of expenses except those incur-

red by the attendance of experts in

the territory of the requested Party

or the transfer of a person in custody

carried out under Artide 11.

CHAPTER VI

Laying of information in connection

with proceedings

Artide 21

1. Information laid by one Con-

tracting Party with a view to pro­

ceedings in the courts of another

Party shall be transmitted between

the Ministries of Justice concerned

unless a Contracting Party avails it-

self of the option provided for in

paragraph 6 of Artide 15.

2. The requested Party shall notify

the requesting Party of any action

taken on such information and shall

forward a copy of the record of any

verdict pronounced.

3. The provisions of Artide 16

Artide 19

Tout ref us d’entraide judiciaire

sera motivé.

Artide 20

Sous réserve des dispositions de

1’article 9, 1’exécution des demandes

d’entraide ne donnera lieu au rem-

boursement d’aucuns frais, å l’ex-

ception de ceux occasionnés par l’in-

tervention d’experts sur le territoire

de la Partie requise et par le trans-

férement de personnes détenues ef-

fectué en application de l’article 11.

TITRE VI

Dénonciation aux fins de poursuites

Artide 21

1. Toute dénonciation adressée par

une Partie Contractante en vue de

poursuites devant les tribunaux d’une

autre Partie fera l’objet de

Commu­

nications entre Ministéres de la Jus­

tice. Cependant les Parties Contrac-

tantes pourront user de la faculté

prévue au paragraphe 6 de 1’article

15.

2. La Partie requise fera connaitre

la suite donnée å cette dénonciation

et transmettra s’il y a lieu copie de

la décision intervenue.

3. Les dispositions de 1’article 16

Kungl. Maj:ts proposition nr

48

år 1961

39

Artikel 17

Handlingar, som översändas vid

tillämpning av denna konvention, be­

höva ej legaliseras.

Artikel 18

Därest en myndighet, till vilken en

framställning om rättshjälp inkom­

mit, icke är behörig, skall myndig,he-

ten ex officio vidarebefordra den­

samma till behörig myndighet inom

landet samt, då framställningen in­

kommit direkt, underrätta den ansö­

kande parten på samma väg.

Artikel 19

Vid avslag på framställning om

rättshjälp skall skälet därtill angi­

vas.

Artikel 20

Med iakttagande av bestämmelser­

na i artikel 9 må ersättning för kost­

nader som uppstått vid lämnande av

rättshjälp icke utkrävas, med undan­

tag för utgifter för sakkunnigs med­

verkan på den anmodade partens om­

råde eller för transport enligt arti­

kel 11 av personer som berövats fri­

heten.

KAPITEL VI

Framställning om lagföring i annat

land

Artikel 21

1. Framställning om lagföring in­

för annan avtalsslutande parts dom­

stol skall översändas från justitie-

ministeriet i den ansökande staten

till justitieministeriet i den anmoda­

de staten; dock kan annat förfaran­

de föreskrivas i den ordning artikel

15 punkt 6 stadgar.

2. Den anmodade parten skall med­

dela, huruvida framställning som

åsyftas i punkt 1 härovan efterkom­

mits, och i förekommande fall över­

sända avskrift av domen.

3. Bestämmelserna i artikel 16 sko-

40

Kungl. Maj.ts proposition nr bo ar 1961

shall apply to information laid under

paragraph 1 of this article.

CHAPTER VII

Exchange of information from

judicial records

Article 22

Each Contracting Party shall in­

form any other Party of all criminal

convictions and subsequent measures

in respect of nationals of the latter

Party, entered in the judicial records.

Ministries of Justice shall communi-

cate such information to one another

åt least once a year. Where the per­

son concerned is considered a nation­

al of two or more other Contracting

Parties, the information shall be given

to each of these Parties, unless the

person is a national of the Party in

the territory of which he was con-

victed.

CHAPTER VIII

Final provisions

Article 23

1. Any Contracting Party may,

when signing this Convention or when

depositing its instrument of ratifi-

cation or accession, make a reser­

vation in respect of any provision or

provisions of the Convention.

2. Any Contracting Party which

has made a reservation shall with-

draw it as soon as circumstances

permit. Such withdrawal shall be

made by notification to the Secretary-

General of the Council of Europé.

3. A Contracting Party which has

made a reservation in respect of a

provision of the Convention may not

claim application of the said provi­

sion by another Party save in so far

as it has itself accepted the provision.

s’appliqueront aux dénonciations pre-

vues au paragraphe 1" du présent

article.

TITRE VII

Échange d’avis de condamnation

Article 22

Chacune des Parties Contractantes

donnera å la Partie intéressée avis

des sentences pénales et des mesures

postérieures qui concernent les res-

sortissants de cette Partie et ont fait

l’objet d’une inscription au casier ju-

diciaire. Les Ministéres de la Justice

se communiqueront ees avis au moms

une fois par an. Si la personne en

cause est considérée comme ressor-

tissante de deux ou plusieurs Parties

Contractantes, les avis seront com-

muniqués å chacune des Parties in-

téressées å moms que cette personne

ne posséde la nationalité de la Par­

tie sur le territoire de laquelle elle a

été condamnée.

TITRE VIII

Dispositions finales

Article 23

1. Toute Partie Contractante pour-

ra, au moment de la signature de la

présente Convention ou du dépöt de

son instrument de ratification ou

d’adhésion, formuler une réserve au

sujet d’une ou de plusieurs disposi­

tions déterminées de la Convention.

2. Toute Partie Contractante qui

aura formulé une réserve la retirera

aussitöt que les circonstances le per-

mettront. Le retrait des réserves sera

fait par notification adressée au Sec-

rétaire Général du Conseil de l’Euro-

pe.

3. Une Partie Contractante qui aura

formulé une réserve au sujet d’une

disposition de la Convention ne pour-

ra prétendre å 1’application de cette

disposition par une autre Partie que

dans la mesure ou elle l’aura elle-

méme acceptée.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

41

la tillämpas på framställning som

sägs i förevarande artikels första

punkt.

KAPITEL VII

ömsesidig underrättelse om

straffdomar

Artikel 22

Varje avtalsslutande part skall un­

derrätta annan part om straffdomar

och efterföljande åtgärder, som in­

förts i straffregistret av den förra par­

ten rörande den senare partens med­

borgare. Sådana underrättelser skola

genom justitieministeriernas försorg

översändas minst en gång om året.

Därest vederbörande anses vara med­

borgare i två eller flera avtalsslutan­

de stater, skall var och en av dessa

underrättas, såvida vederbörande icke

är medborgare i det land där domen

avkunnats.

KAPITEL VIII

Slutbestämmelser

Artikel 23

1. Avtalsslutande part må vid un­

dertecknande av denna konvention

eller vid deposition av ratifikations-

eller anslutningsinstrument göra för­

behåll beträffande en eller flera av

konventionens bestämmelser.

2. Avtalsslutande part som gjort

förbehåll skall återtaga detsamma, så

snart omständigheterna medgiva det­

ta. Sådant återtagande skall ske ge­

nom ett till Europarådets general­

sekreterare ställt tillkännagivande.

3. Avtalsslulande part som gjort

förbehåll beträffande bestämmelse i

denna konvention äger icke i vidare

mån än den själv har godtagit be­

stämmelsen kräva tillämpning av

densamma från annan parts sida.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr t8 år 1961

Artide 24

A Conlracting Party may, when

signing the Convention or depositing

its instrument of ratification or ac-

cession, by a declaration addressed to

the Secretary-General of the Council

of Europé, define what authorilies it

will, för the purposes of the Conven­

tion, deem judicial authorities.

Artide 25

1. This Convention shall apply to

the metropolitan territories of the

Contracting Parties.

2. In respect of France, it shall also

apply to Algeria and to the overseas

Departments, and, in respect of Italy,

it shall also apply to the territory of

Somaliland under Italian administra­

tion.

3. The Federal Republic of Ger-

many may extend the application

of this Convention to the Land of

Berlin by notice addressed to the

Secretary-General of the Council of

Europé.

4. In respect of the Kingdom of the

Netherlands, the Convention shall

apply to its European territory. The

Netherlands may extend the appli­

cation of this Convention to the Neth­

erlands Antilles, Surinam and Neth­

erlands New Guinea by notice ad­

dressed to the Secretary-General of

the Council of Europé.

5. By direct arrangement between

two or more Contracting Parties and

subject to the conditions laid down

in the arrangement, the application

of this Convention may be extended

to any territory, other than the terri­

tories mentioned in paragraphs 1, 2,

3 and 4 of this artide, of one of these

Parties, för the international rela­

tions of which any such Party is

responsible.

Artide 26

1. Subject to the provisions of Ar­

tide 15, paragraph 7, and Artide 16,

paragraph 3, this Convention shall,

in respect of those countries to which

Artide 24

Toute Partie Contractante pourra,

au moment de la signature de la pré-

sente Convention ou du dépöt de son

instrument de ratification ou d’adhé-

sion, par déclaration adressée au

Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe, indiquer quelles autorités

elle considérera comme des autori­

tés judiciaires aux fins de la présen-

te Convention.

Artide 25

1. La présente Convention s’appli-

quera aux territoires métropolitains

des Parties Contractantes.

2. Elle s’appliquera également, en

ce qui concerne la France, å 1’Algérie

et aux départements d’outre-mer, et,

en ce qui concerne 1’Italie, au terri-

toire de la Somalie sous administra­

tion italienne.

3. La République Fédérale d’Alle-

magne pourra étendre 1’application

de la présente Convention au Land

Berlin par une déclaration adressée

au Secrétaire Général du Conseil de

l’Europe.

4. En ce qui concerne le Royaume

des Pays-Bas, la présente Convention

s’appliquera å son territoire euro­

péen. Le Royaume pourra étendre

1’application de la Convention aux

Antilles néerlandaises, au Surinam et

å la Nouvelle-Guinée néerlandaise par

une décleration adressée au Secrétai­

re Général du Conseil de 1’Europe.

5. Par arrangement direct entre

deux ou plusieurs Parties Contrac­

tantes, le champ d’application de la

présente Convention pourra étre

étendu, aux conditions qui seront sti-

pulées dans cet arrangement, å tout

territoire d’une de ees Parties autre

que ceux visés aux paragraphes 1, 2,

3 et 4 du présent artide et dont une

des Parties assure les relations in-

ternationales.

Artide 26

1. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 7 de 1’article 15 et du

paragraphe 3 de 1’article 16, la pré­

sente Convention abroge, en ce qui

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

43

Artikel 24

Avtalsslutande part må vid under­

tecknande av denna konvention eller

vid deposition av ratifikations- eller

anslutningsinstrument i en till Euro­

parådets generalsekreterare ställd

förklaring angiva vilka myndigheter

den anser såsom judiciella myndig­

heter i konventionens mening.

Artikel 25

1. Denna konvention skall tilläm­

pas inom de avtalsslutande parternas

moderländer.

2. Den skall även äga tillämpning

i vad avser Frankrike på Algeriet

och på de transoceana departemen­

ten och i vad avser Italien på det un­

der italiensk förvaltning stående So-

maliland.

3. Förbundsrepubliken Tyskland

äger genom en till Europarådets ge­

neralsekreterare ställd förklaring ut­

sträcka tillämpningen av denna kon­

vention till Land Berlin.

4. För Konungariket Nederländer­

nas del skall denna konvention till-

lämpas på dess europeiska territo­

rium; dock att sagda Konungarike

genom en förklaring, ställd till Euro­

parådets generalsekreterare, äger ut­

sträcka dess tillämpning till de ne­

derländska Antillerna, Surinam och

nederländska Nya Guinea.

5. Genom överenskommelse, träf­

fad omedelbart mellan två eller flera

avtalsslutande parter, må denna kon­

ventions tillämpning på i överens­

kommelsen fastställda villkor utsträc­

kas till vilket som helst annat terri­

torium än de i föregående punkterna

nämnda, för vars internationella för­

bindelser part i överenskommelsen

svarar.

Artikel 26

1. Med iakttagande av bestämmel­

serna i artikel 15 punkt 7 och artikel

16 punkt 3 upphäver denna konven­

tion, i vad avser de territorier på vil-

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

it applies, supersede the provisions of

any treaties, conventions or bilateral

agreements governing mutual assist-

ance in criminal matters between any

two Contracting Parties.

2. This Convention shall not affect

obligations incurred under the terms

of any other bilateral or multilateral

international convention which con-

tains or may contain clauses govern­

ing specific aspects of mutual assist-

ance in a given field.

3. The Contracting Parties may

conclude between themselves bilateral

or multilateral agreements on mutual

assistance in criminal matters only

in order to supplement the provisions

of this Convention or to facilitate the

application of the principles con-

tained therein.

4. Where, as between two or more

Contracting Parties, mutual assist­

ance in criminal matters is practised

on the basis of uniform legislation or

of a special system providing for the

reciprocal application in their respec-

tive territories of measures of mutual

assistance, these Parties shall, not-

withstanding the provisions of this

Convention, be free to regulate their

mutual relations in this field exclu-

sively in accordance with such legis­

lation or system. Contracting Parties

which, in accordance with this para-

graph, exclude as between themselves

the application of this Convention

shall notify the Secretary-General of

the Council of Europé accordingly.

Article 27

1. This Convention shall be open

to signature by the Members of the

Council of Europé. It shall be ratified.

The instruments of ratification shall

be deposited with the Secretary-Gen­

eral of the Council.

2. The Convention shall come into

force 90 days after the date of depos-

concerne les territoires auxquels elle

s’applique, celles des dispositions des

traités, conventions ou accords bilaté-

raux qui, entre deux Parties Con-

tractantes, régissent 1’entraide judi-

ciaire en matiére pénale.

2. Toutefois la présente Conven­

tion n’affectera pas les obligations

contenues dans les dispositions de

toute autre convention internationa-

le de caractére bilateral ou multila­

teral, dont certaines clauses régissent

ou régiront, dans un domaine déter-

miné, 1’entraide judiciaire sur des

points particuliers.

3.

Les Parties Contractantes ne

pourront conclure entre elles des ac­

cords bilatéraux ou multilatéraux re-

latifs å 1’entraide judiciaire en ma­

tiére pénale que pour compléter les

dispositions de la présente Conven­

tion ou pour faciliter 1’application des

principes contenus dans celle-ci.

4. Lorsque, entre deux ou plusieurs

Parties Contractantes, 1’entraide judi­

ciaire en matiére pénale se pratique

sur la base d’une législation uniforme

ou d’un régime particulier prévoyant

1’application réciproque de mesures

d’entraide judiciaire sur leurs terri­

toires respectifs, ees Parties auront la

faeulté de régler leurs rapports mu-

tuels en ce domaine en se fondant

exclusivement sur ees systémes non-

obstant les dispositions de la présente

Convention. Les Parties Contractan­

tes qui exeluent ou viendraient å ex-

clure de leurs rapports mutuels 1’ap­

plication de la présente Convention,

conformément aux dispositions du

présent paragraphe, devront adresser

une notification ä cet effet au Secré-

taire Général du Conseil de 1’Europe.

Article 27

1. La présente Convention demeu-

rera ouverte å la signature des Mem-

bres du Conseil de 1’Europe. Elle sera

ratifiée et les instruments de ralifica-

tion seront déposés auprés du Secré-

taire Général du Conseil.

2. La Convention entrera en vigueur

90 jours aprés la date du dépöt du

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

8 år 1961

45

ka den äger tillämpning, sådana be­

stämmelser i traktater, konventioner

eller bilaterala överenskommelser,

som mellan två i förevarande konven­

tion deltagande parter reglera den

ömsesidiga rättshjälpen i brottmål.

2.

Denna konvention inkräktar

dock icke på förpliktelser enligt så­

dana bestämmelser i andra bilatera­

la eller multilaterala internationella

konventioner, som på visst område

reglera eller kunna komma att regle­

ra den ömsesidiga rättshjälpen i sär­

skilda avseenden.

3. De avtalsslutande parterna äga

sinsemellan ingå bilaterala eller mul­

tilaterala överenskommelser om öm­

sesidig rättshjälp i brottmål endast

för att komplettera bestämmelserna i

denna konvention eller för att under­

lätta tillämpningen av dess princi­

per.

4. När mellan två eller flera av de

avtalsslutande parterna ömsesidig

rättshjälp ' brottmål verkställes på

grundval av enhetlig lagstiftning el­

ler enligt en särskild ordning som

medgiver ömsesidigt verkställande på

parternas territorier av rättshjälps-

åtgärder, skola dessa parter äga att

reglera sina inbördes förbindelser på

detta område uteslutande på sådant

sätt och utan hinder av bestämmel­

serna i denna konvention. Avtalsslu­

tande parter, vilka i enlighet med be­

stämmelserna i förevarande punkt

sinsemellan utesluta eller komma att

utesluta tillämpningen av denna kon­

vention, skola härom underrätta Eu­

roparådets generalsekreterare.

Artikel 27

1. Denna konvention skall stå öp­

pen för undertecknande av medlem­

marna i Europarådet. Den skall rati­

ficeras och ratifikationsinstrumen­

ten skola deponeras hos rådets gene­

ralsekreterare.

2. Konventionen skall träda i kraft

90 dagar efter deponerandet av det

46

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

8 år 1961

it of the third instrument of ratifica-

tion.

3. As regards any signatory ratify-

ing subsequently the Convention

shall come into force 90 days after

the date of the deposit of its instru­

ment of ratification.

Article 28

1. The Committee of Ministers of

the Council of Europé may invite any

State not a Member of the Council to

accede to t.his Convention, provided

that the resolution containing such

invitation obtains the unanimous

agreement of the Members of the

Council who have ratified the Con­

vention.

2. Accession shall be by deposit

with the Secretary-General of the

Council of an instrument of accession

which shall take effect 90 days after

the date of its deposit.

Article 29

Any Contracting Party may de-

nounce this Convention in so far as

it is concerned by giving notice to

the Secretary-General of the Council

of Europé. Denunciation shall take

effect six months after the date when

the Secretary-General of the Council

received such notification.

Article 30

The Secretary-General of the Coun­

cil of Europé shall notify the Mem­

bers of the Council and the Govern­

ment of any State which has acceded

to this Convention of:

(a) the names of the Signatories

and the deposit of any instrument of

ratification or accession;

(b) the date of entry into force of

this Convention;

(c) any notification received in ac-

cordance with the provisions of Ar­

ticle 5 - paragraph 1, Article 7 -

paragraph 3, Article 15 - paragraph

6, Article 16 - paragraph 2, Article

24, Article 25 - paragraphs 3 and 4,

or Article 26 - paragraph 4;

troisiéme instrument de ratification.

3. Elle entrera en vigueur å 1’égard

de tout signataire qui la ratifiera

ultérieurement 90 jours apres le dé­

pöt de son instrument de ratifica­

tion.

Article 28

1. Le Comité des Ministres du Con-

seil de 1’Europe pourra inviter tout

État non membre du Conseil å ad-

hérer å la présente Convention. La

résolution concernant cette invitation

devra recevoir 1’accord unanime des

Membres du Conseil ayant ratifié la

Convention.

2. L’adhésion s’effectuera par le

dépöt, auprés du Secrétaire Général

du Conseil, d’un instrument d’ad-

hésion qui prendra effet 90 jours

apres son dépöt.

Article 29

Toute Partie Contractante pourra,

en ce qui la concerne, dénoncer la

présente Convention en adressant une

notification au Secrétaire Général du

Conseil de 1’Europe. Cette dénoncia-

tion prendra effet six mois apres la

date de la réception de sa notifica­

tion par le Secrétaire Général du

Conseil.

Article 30

Le Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe notifiera aux Membres du

Conseil et au Gouvernement de tout

État ayant adhéré å la présente Con­

vention:

(a) les noms des signataires et le

dépöt de tout instrument de ratifica­

tion ou d’adhésion;

(b) la date de 1’entrée en vigueur;

(c) toute notification recjue en ap-

plication des dispositions du para-

graphe 1 de 1’article 5, du paragraphe

3 de 1’article 7, du paragraphe 6 de

l’article 15, du paragraphe 2 de 1’ar­

ticle 16, de 1’article 24, des para-

graphes 3 et 4 de 1’article 25 et du

paragraphe 4 de 1’article 26;

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

tredje ratifikationsinstrumentet.

3. För signatärmakt, som därefter

ratificerar konventionen, träder den

i kraft 90 dagar efter deponerandet

av dess ratifikationsinstrument.

Artikel 28

1. Europarådets ministerkommitté

må inbjuda stat, som icke är medlem

av rådet, att ansluta sig till denna

konvention. Beslutet om dylik inbju­

dan skall enhälligt godkännas av de

av rådets medlemmar vilka ha rati­

ficerat konventionen.

2. Anslutning skall ske genom de­

ponerande hos rådets generalsekrete­

rare av ett anslutningsinstrument

och träder i kraft 90 dagar efter de­

ponerandet.

Artikel 29

Avtalsslutande part äger för sitt

vidkommande uppsäga denna kon­

vention genom att tillkännagiva det­

ta för Europarådets generalsekrete­

rare. Uppsägningen skall träda i

kraft efter 6 månader, räknade från

den dag rådets generalsekreterare

mottog tillkännagivandet.

Artikel 30

Europarådets generalsekreterare

skall för rådets medlemmar och för

regeringen i varje till denna konven­

tion ansluten stat tillkännagiva:

a)

undertecknande stats namn

samt deponering av ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument;

b) dagen för denna konventions

ikraftträdande;

c) förklaring som han emottagit i

enlighet med bestämmelserna i arti­

kel 5 första punkten, artikel 7 tredje

punkten, artikel 15 sjätte punkten,

artikel 16 andra punkten, artikel 24,

artikel 25 tredje och fjärde punkter­

na samt artikel 26 fjärde punkten;

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

(d) any reservation made in ac-

cordance with Article 23, paragraph

i;

(e) the withdrawal of any reser­

vation in accordance with Article 23,

paragraph 2;

(f) any notification of denuncia-

tion received in accordance with the

provisions of Article 29 and the date

on which such denunciation will take

effect.

In witness whereof the under-

signed, being duly authorised there-

to, have signed this Convention.

DONE åt Strasbourg, this 20th day

of April 1959,

in English and French, both texts

being equally authoritative, in a single

copy which shall remain deposited in

the archives of the Council of Europé.

The Secretary-General of the Coun­

cil of Europé shall transmit certified

copies to the signatory and acceding

Governments.

(d) toute réserve formulée en ap-

plication des dispositions du para-

graphe 1 de 1’article 23;

(e) le retrait de toute réserve ef-

fectué en application des dispositions

du paragraphe 2 de 1’article 23;

(f) tout notification de dénoncia-

tion regue en application des dispo­

sitions de 1’article 29 et la date ä

laquelle celle-ci prendra effet.

En foi de quoi, les soussignés, dö-

ment autorisés å cet effet, ont signé

la présente Convention.

FAIT å Strasbourg, le 20 avril

1959,

en franc.ais et en anglais, les deux

textes faisant également foi, en un

seul exemplaire, qui sera déposé dans

les archives du Conseil de 1’Europe.

Le Secrétaire Général du Conseil en

enverra copie certifiée conforme aux

Gouvernements signataires et adhé-

rents.

49

d) förbehåll gjort i enlighet med

bestämmelserna i artikel 23 första

punkten;

e) återtagande av förbehåll till­

kännagivet i enlighet med bestäm­

melserna i artikel 23 andra punkten;

f) tillkännagivande om uppsägning

mottaget i enlighet med bestämmel­

serna i artikel 29 samt dagen för

dess ikraftträdande.

Till bekräftelse härav hava under­

tecknade, därtill vederbörligen be­

myndigade, underskrivit denna kon­

vention, som skedde i Strasbourg den

20 april 1959 på franska och engelska,

av vilka båda texterna äga lika vits­

ord, i ett enda exemplar, vilket skall

förvaras i Europarådets arkiv. Eu­

roparådets generalsekreterare skall

översända bestyrkt avskrift därav till

regeringarna i de stater, som under­

tecknat konventionen eller anslutit

sig till densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

4 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 48