Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3

Förslag

till

Lag om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

¹ §.

Denna lag äger tillämpning å de territoriella församlingarna i riket.

Beträffande icke-territoriell församling skola lagens bestämmelser gälla i

tillämpliga delar; dock må, om församlingen så beslutar, i stället tillämpas

den ordning som förut varit övlig.

2

§.

1 mom. Församling äger att själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt denna lag eller särskild författning tillkommer

annan.

Med församlings angelägenheter avses frågor om:

a) anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus,

tjänstebostäder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom;

b) åtgärder till främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i

övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålderstigna,

sjuka och andra, som äro i behov av omvårdnad; samt

c) avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker och annan personal.

Angående vissa på församling ankommande angelägenheter är särskilt

stadgat.

2 mom. Om Konungen för särskilt fall så förordnar, skall begravnings­

plats anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

3 §.

1 mom. Bilda två eller flera församlingar ett pastorat, skola de, om

Konungen ej annorlunda förordnar, utgöra kyrklig samfällighet för hand-

havande av de angelägenheter som enligt lag och författning ankomma på

pastoratet.

Om Konungen så förordnar, äger samfällighet som nyss sagts vårda även

annan församlingsangelägenhet av ekonomisk natur. Sådant förordnande

må meddelas endast under förutsättning att församlingarna samtyckt där­

till eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov.

Församlingar må även eljest förenas till kyrklig samfällighet för hand-

havande av en eller flera ekonomiska församlingsangelägenheter. Om bil­

dande av dylik samfällighet förordnar Konungen. Förordnande må meddelas

endast under förutsättning som i andra stycket sägs.

5

mäktige trädde i verksamhet och skall, om det godkännes, tillämpas från

utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång förrättas.

3 mom. Beslut om införande eller avskaffande av kyrkofullmäktige skall

ofördröjligen anmälas hos länsstyrelsen och domkapitlet.

6

§.

I Stockholms kyrkliga samfällighet så ock i annan kyrklig samfällighet,

som ej handhar alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur, utövas

beslutanderätten av församlingsdelegerade.

I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg och annan kyrklig samfällighet,

som handhar alla ekonomiska församlingsangelägenheter, utövas beslutande­

rätten av samfällighetens kyrkofullmäktige.

Förvaltning och verkställighet inom samfällighet tillkomma kyrkoråd och

övriga nämnder.

7 §.

Fordras särskilda föreskrifter om tillämpning av denna lag med avseende

å kyrklig samfällighet eller beträffande handläggning av ärenden, som äro

gemensamma för två eller flera församlingar, vilka icke utgöra kyrklig

samfällighet, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

2 kap. Om kyrkofullmäktige

Församling

8

§.

1 mom. I församling i Stockholm bestämmes kyrkofullmäktiges antal i

förhållande till folkmängden sålunda, att

församling med 10 000 invånare eller därunder utser 15—25,

församling med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 20—30,

församling med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 25—35,

samt

församling med över 40 000 invånare utser 30—40.

2 mom. I annan församling bestämmes kyrkofullmäktiges antal i för­

hållande till folkmängden sålunda, att

församling med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20,

församling med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,

församling med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30,

samt

församling med över 10 000 invånare utser 25—40.

3 mom. Kyrkofullmäktige besluta, med iakttagande av vad i 1 och 2

mom. är sagt, huru många fullmäktige skola utses för församlingen; dock

ankommer det å kyrkostämma att besluta härom, då fullmäktige första

gången skola utses. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen under­

rättas.

dande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga

därtill.

Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

2 mom. Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kan beräknas

komma att utse minst tio fullmäktige med tillämpning av vad i följande

stycke sägs; att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl

förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna omslutas med

en sammanhängande gränslinje; att antalet fullmäktige för hela försam­

lingen kan beräknas bliva lika fördelat på de särskilda valkretsarna i den

mån det utan olägenhet kan ske; samt att valkretsarna såvitt möjligt sam­

manfalla med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.

I varje valkrets väljes, efter kretsens i mantalslängden upptagna befolk­

ning för året näst före den fyraårsperiod, som valet gäller, en fullmäktig för

varje fullt tal, motsvarande det som erhålles, då församlingens för samma år

i mantalslängden upptagna folkmängd delas med antalet fullmäktige för

hela församlingen. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av

denna regel skall utses, icke uppgår till det för församlingen bestämda an­

talet, skola för ernående av detta antal de valkretsar, vilkas folkmängd mest

överskjuter de tal, som enligt den angivna regeln äro bestämmande för full­

mäktiges antal inom valkretsarna, vara berättigade att var för sig i ordning

efter överskottens storlek välja ytterligare en fullmäktig. Äro överskotts-

talen lika för två eller flera valkretsar, avgöres företrädet genom lottning.

3 mom. Om indelning i valkretsar äga, efter därom av kyrkorådet upp­

gjort förslag, fullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan före­

gående framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan

tillfälle beretts fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader

före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tillämp­

ning. Det antal fullmäktige, varje valkrets skall utse, fastställes av läns­

styrelsen det år, då valet skall äga rum, före april månads utgång med

giltighet för den period valet avser. Uppgår därvid i någon valkrets det antal

fullmäktige, som kretsen äger utse enligt i 2 mom. andra stycket angivna

grunder, icke till tio, skall antalet, med motsvarande jämkning av antalet

fullmäktige i övriga kretsar, likväl bestämmas till tio; och skall i sådant fall

valkretsindelningen omprövas före nästa val.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

7

13 §.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslu­

tande, så ock om förfarandet, när kyrkofullmäktig avgår före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, stadgas i kommunala vallagen.

Beträffande församling i Stockholm skall därutöver gälla, att annat än

allmänt val skall äga rum å sön- eller helgdag, som överståthållarämbetet

bestämmer, samt att kungörelse om val skall anslås å församlingens anslags­

tavla och införas i ortstidningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

13

30 §.

Kyrkofullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäk­

tige för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid kyrkofullmäktigsammanträde

samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som för­

håller sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra,

äger han upplösa sammanträdet.

31 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall

åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall

bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är

skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäktige äga ock

för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för

utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt kyrkofullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan full-

mäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilo­

meter, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg,

buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra

Idass plats på järnväg, plats i buss eller spårvagn eller salongsplats på far­

tyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder,

som fullmäktige med beaktande av vad som nu sagts bestämma. I intet fall

må ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Där kyrkofullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges sam­

manträdeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må

fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder,

som fullmäktige bestämma.

2 mom. Kyrkofullmäktige äga besluta, att till ledamot av beredning skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för

ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

Kyrklig samfällighet

32 §.

1 mom. I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg är kyrkofullmäktiges

antal sextio.

2 mom. Skola kyrkofullmäktige utses för annan kyrklig samfällighet, an­

kommer på Konungen att bestämma fullmäktiges antal.

3 mom. Av det för samfällighet bestämda antalet fullmäktige skall varje

i samfälligheten ingående församling utse en samt därutöver det antal, som

belöper på församlingen efter den beräkningsgrunden, att en fullmäktig

utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då samfällig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

17

40 §.

1 mom. Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje försam­

ling eller, om sådana icke finnas i församlingen, av kyrkostämman.

2 mom. I avseende å valbarhet till församlingsdelegerad, verkan av val­

barhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 § stadgas om

kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock skall i Stockholm val­

barhet vara inskränkt inom församling.

3 mom. Församlingsdelegerade väljas för fyra år, räknade från och med

den 1 januari året näst efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige för­

rättats. Där val sker första gången och icke äger rum under år, då allmänna

val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till ut­

gången av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Val av församlingsdelegerade förrättas i december månad näst före in­

gången av det år, då deras tjänstgöringstid börjar. Da valet förrättas av

kyrkofullmäktige samma år allmänna val av fullmäktige ägt rum, utövas

ordförandeskapet i de nyvalda fullmäktige intill dess ordförande blivit vald

av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Avgår församlingsdelegerad före den bestämda tjänstgöringstidens ut­

gång, anställes fyllnadsval för den återstående delen av sagda tid.

41 §.

Beträffande församlingsdelegerade skall i övrigt vad i 14—31 §§ är stad­

gat med avseende å kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning, dock

med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten

på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).

c) Då delegerade första gången skola sammanträda, utfärdas kungörelse

av ordförande, som i 33 § under d) sägs.

d) Vid sammanträde med delegerade äger, utom personer som avses i

20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ordförande i församlings

kyrkoråd, ändå att han icke är delegerad, att vid behandling av fråga, som

angår församlingen särskilt, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar församlingar tillhörande

olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att vara tillstädes och del­

taga i överläggningarna den av församlingarnas kyrkoherdar, som domka­

pitlet därtill utser. I Stockholms kyrkliga samfällighet skall sådan rätt till­

komma två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar.

e) Avskrift av delegerades protokoll skall efter verkställd justering till­

ställas även kyrkoråd i församling, som ärende angår. I Stockholms kyrkliga

samfällighet må delegerades protokoll och andra arkivhandlingar förvaras

annorstädes än i kyrkoarkiv.

2

—

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

21

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

avskrift av kyrkorådets protokoll äger att utan avgift fa avskriftens riktig­

het bestyrkt.

53 §.

Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till

rådet ställda framställningar emottagas.

Kyrkorådets skriftväxling ombesörj es av ordföranden eller under hans

inseende.

54 §.

Kyrkvärdar väljas av kyrkorådet bland ledamöterna och suppleanterna i

rådet för den tid de blivit valda till ledamöter eller suppleanter.

Kyrkorådet utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaför­

valtare, där ej rådets medelsförvaltning är ordnad pa ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

55 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kyrkorådet, som

vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning,

reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet honom aligger,

gäller vad i allmän lag stadgas.

56 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta att med kyr­

korådets medelsförvaltning skall sammanföras medelsförvaltning, som enligt

särskilda författningar tillkommer andra församlingens nämnder. Innan

beslut meddelas om sådan centralisering av medelsförvaltningen, skola ve­

derbörande nämnder höras i ärendet.

2 mom. Kyrkorådet må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så

beslutar, uppdraga åt särskild inom rådet bildad avdelning eller åt ledamot

av rådet eller åt i församlingens tjänst anställd befattningshavare att å

rådets vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall angivas i fullmäktiges eller stämmans beslut; dock må framställning

eller yttrande till fullmäktige eller stämman icke beslutas annorledes än

av rådet samfällt.

Beslut, vilket fattas på grund av uppdrag, som avses i detta moment,

skall anmälas vid kyrkorådets nästa sammanträde.

57 §.

1 mom. Angående nämnder för vissa i särskilda författningar angivna

förvaltnings- eller verkställighetsbestyr gäller vad därom för varje fall finnes

stadgat.

2 mom,. För handhavandc av särskilda förvaltnings- eller verkställighets­

bestyr i övrigt må församling tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

23

Stockholms kyrkliga samfällighet

60 §.

Kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet skall leda förvaltningen

av samfällighetens angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders

verksamhet. Det skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna in­

verka på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos församlingsdelege-

rade och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de fram­

ställningar, som finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde

styckena skola äga motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens

kyrkoråd, dock med iakttagande av att vad som sägs om församling och

kyrkofullmäktige i stället skall avse samfälligheten och församlingsdelege-

rade.

På samfällighetens kyrkoråd skall jämväl ankomma att förvalta egen­

dom som avses i 3 § 2 mom. andra stycket under b), i den mån ej dylik

förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.

61 §.

1 mom. Församlingsdelegerades ordförande och vice ordförande äro leda­

möter av samfällighetens kyrkoråd och utöva där enahanda befattningar.

Delegerade välja bland sig övriga ledamöter i rådet jämte suppleanter för

dessa till det antal delegerade bestämma. Hela antalet ledamöter må dock

icke vara under elva. Valet avser kalenderår och skall förrättas å det sam­

manträde, vid vilket delegerades ordförande utses.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Vid sammanträde med samfällighetens kyrkoråd äger ordförande

eller vice ordförande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är ledamot

av rådet, att, såvitt rör fråga som angår församlingen, vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

8 mom. Om församlingsdelegerade så besluta, må samfällighetens kyrko­

råd uppdraga åt vederbörande församlings kyrkoråd eller annan dess

nämnd att i fråga om förvaltningen av fast egendom, som avses i 3 § 2 mom.

andra stycket under b), fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på sam­

fällighetens kyrkoråd.

62 §.

Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder skall i övrigt

vad i 45 §,46 § andra stycket, 47 § tredje stycket, 48—53 §§, 54 § andra

stycket, 55 §, 56 § 2 mom. samt 57—59 §§ är stadgat gälla i tillämpliga

delar, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse

samfälligheten och församlingsdelegerade.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens

anslagstavla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

25

g) Om Konungen så förordnar, äger samfällighetens kyrkoråd uppdraga

åt församlings kyrkoråd eller annan dess nämnd att verkställa beslut, som

samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade fattat eller att för­

valta anslag, som enligt fastställd stat eller särskilt beslut blivit anvisat åt

församlingen.

h) Samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade må giva sam­

fällighetens kyrkoråd annan benämning än kyrkoråd.

i) Om Konungen så förordnar, må protokoll och andra arkivhandlingar

förvaras annorstädes än i kyrkoarkiv.

6 kap. Om drätsel

Församling

Inledande bestämmelser

64 §.

Om vård om och förvaltning av kyrka och kyrkoegendom samt av medel,

som stå under myndighets särskilda inseende, om särskild revision av kyr­

kans räkenskaper samt om kollektmedel gäller vad särskilt är stadgat.

65 §.

Vad församling tillhör i fast eller lös egendom bör sa förvaltas, att för­

samlingens förmögenhet ej minskas.

Medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång, ma tagas i ansprak endast

för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för

anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,

avsedd att stadigvarande innehavas av församlingen.

66

§.

Församlings medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat sätt,

täckas med församlingsskatt.

67 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets

täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall

beslutet underställas länsstyrelsens prövning.

Utgifts- och inkomststat

68

§.

Församling skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det näst-

följande kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade

räkenskaper uppgått;

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

27

2 mom. Församling äger i samband med fastställande av utgifts- och

inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk

medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel

av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det år

beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast före­

gående åren.

71 §.

Med Konungens medgivande må församling:

a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än

i 70 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket

fonden är avsedd och, såvitt angår skatteregleringsfond, i vidare mån än i

70 § 2 mom. stadgas.

72 §.

Hava medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstill­

gång eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången av

det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i 65 § andra

stycket, skola medlen, där ej annat är särskilt föreskrivet, avsättas till

allmän investeringsfond.

Överskottsmedel å lån, som församling upptagit med Konungens tillstånd

och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet, skola

avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid tillstån­

dets beviljande.

Om församlings skyldighet att i andra fall än i denna paragraf sägs av­

sätta medel till fond är särskilt stadgat.

Lånerätt

73 §.

1 mom. Församling äger upptaga lån intill ett sammanlagt belopp mot­

svarande för varje å församlingen belöpande skattekrona enligt den under

nästföregående år fastställda taxeringen en utdebitering av en krona. På

ansökan av församling äger dock Konungen, där skäl därtill äro, för en

tid av högst tio år åt gången medgiva att församlingen må, utan ytterligare

tillstånd, upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande viss högre

utdebitering än nu sagts.

Lån, som avses i första stycket, skall vara ställt att återbetalas inom

fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må

församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar

även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom

längre tid eller i annan ordning.

Församling äger ock upptaga lån, vilket enligt uttryckligt beslut skall

användas för att gälda äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer,

som gälla för det äldre lånet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

29

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kyrkorådet eller eljest är

redovisningsskyldig till församlingen, eller sådan den redovisningsskyldige

närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken om jäv emot domare,

må icke vara revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning,

som omfattas av redovisningsskyldigheten, ej heller deltaga i val av revisor

eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut

med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och värde­

handlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd omhänderhar,

samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvalt­

ningen.

Vad i 55 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot i kyrko­

rådet äger avseende jämväl å revisor.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta, att till revisor skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för

ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

78 §.

Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resulta­

tet av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande

räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.

Framställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättelsen.

Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida ansvars­

frihet för förvaltningen tillstyrkes eller icke.

79 §.

Revisionsberättelse skall senast den 1 maj avlämnas till kyrkofullmäk­

tiges eller kyrkostämmans ordförande. Berättelsen skall jämte de förkla­

ringar över framställda anmärkningar, som ordföranden infordrar, fram­

läggas till granskning och avgörande hos fullmäktige eller stämman vid

sammanträde före utgången av juni månad; dock må, där fullmäktige eller

stämman så bestämt, ärendet företagas vid sammanträde senare under året.

80 §.

På beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ankommer, huruvida

framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen

meddelas eller laga åtgärd för bevarande av församlingens rätt skall vid­

tagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett

år från det berättelsen framlades å fullmäktigsammanträde eller stämma,

skall så anses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att

ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där

ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

33

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit kränkt genom

beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den

som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan sa är, att det finnes strida

mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då läns­

styrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

91

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt

stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den (lag,

då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta

två veckor längre besvärstid än nu sagts.

92 §.

Vad i 87—91 §§ är stadgat med avseende å församling, dess fullmäktige

och nämnder skall äga motsvarande tillämpning beträffande kyrklig sam­

fällighet, dess fullmäktige eller församlingsdelegerade och nämnder. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3

—

Bihang till riksdagen* protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

35

rade äga rum under december månad 1962. Därvid skall tillämpas vad i den

nya lagen stadgas om sådant val.

I övrigt skall val av församlingsdelegerade första gången äga rum under

december månad 1962, och skall därvid tillämpas vad i den nya lagen stad­

gas om sådant val. Innan valet förrättas, skall antalet delegerade bestäm­

mas i den ordning den nya lagen föreskriver.

6

§.

Vad i den nya lagen stadgas i 44 § 1 mom. om prästerlig ledamot av

kyrkoråd och i 47 § om ordförande och vice ordförande i rådet skall träda

i tillämpning först i fråga om kyrkoråd, som utses för tiden från och med

år 1964; och skall därför vad i 46 § lagen den 6 juni 1930 om församlings-

styrelse och 50 § lagen samma dag om församlingsstyrelse i Stockholm

föreskrives om ordförandeskap i kyrkoråd alltjämt gälla under år 1963.

7 §.

Kyrkoråd, som före den nya lagens ikraftträdande utsetts för vården av

de för församlingarna i ett pastorat gemensamma angelägenheterna, skall

intill utgången av år 1963 vara kyrkoråd i samfällighet, som avses i 3 §

1 mom. första stycket den nya lagen.

För sådan samfällighet skall utgifts- och inkomststat för år 1963 fast­

ställas å gemensam kyrkostämma med församlingarna.

8

§.

Vad den nya lagen innehåller om antalet revisorer och revisorssuppleanter

skall lända till efterrättelse vid val av revisorer jämte suppleanter för år

1963.

9 §.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1963, samt om anförande av besvär över

sådant beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.

10 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet om församlingsavgifter skall i

stället avse församlingsskatt.

11

§•

Ifrågakommer framdeles införlivande i administrativt, kommunalt och

judiciellt hänseende med Stockholms eller Göteborgs städer av kommun

eller del av kommun, som sammanfaller med församling, ankommer på

Konungen att bestämma tid för församlingens ingående i samfälligheten.

12

§.

Fordras närmare föreskrifter med avseende å den nya lagens ikraftträ­

dande, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

41

Sedan Kungl. Maj:t beslutat inhämta 1957 års allmänna kyrkomötes ytt­

rande över förslaget, såvitt avsåg de däri berörda frågorna om kyrkoher­

dens självskrivenhet i kyrkorådet, om kyrkorådets församlingsvårdande

uppgifter och om kyrkorummets upplåtande, har kyrkomötet i skrivelse den

4 oktober 1957 yttrat sig över berörda spörsmål och har dessutom i anled­

ning av väckta motioner uttalat sig beträffande vissa andra delar av för­

slaget. Vid skrivelsen har kyrkomötet fogat kyrkolagsutskottets i ärendet

avgivna betänkande (nr 17).

Den 11 november 1957 har församlingsstyrelsekommittén avlämnat be­

tänkande med förslag till församling slag för Stockholm (SOU 1957:45).

Den sålunda föreslagna lagen är avsedd att ersätta LFS Sthlm. I väsentliga

delar följer detta lagförslag kommitténs förslag till allmän församlingslag.

Likformigheten mellan de båda förslagen omfattar saväl den systematiska

uppställningen som den formella avfattningen av flertalet regler. I den mån

de för Stockholmsförsamlingarna hittills gällande särbestämmelserna befun­

nits ändamålsenliga och motiverade av huvudstadens särskilda förhallanden,

har de emellertid bibehållits i kommitténs förslag till Stockholmslag.

Inte heller i förevarande del är kommitténs förslag enhälligt; särskilda

yttranden har i detta fall avgivits av tre ledamöter.1

Över förslaget till församlingslag för Stockholm har efter remiss utlåtan­

den avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksarkivet (beträffande den

kyrkokommunala arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande församling­

arnas befattning med folkskoleväsendet), domkapitlet i Stockholm, över-

ståthållarämbetet, centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmelserna

om församlingsskatt) samt Svenska prästförbundet. Riksarkivet har åbe­

ropat ett yttrande från stadsarkivarien i Stockholm. Domkapitlet har vid

sitt remissvar fogat yttranden från samtliga under domkapitlet lydande

församlingar i huvudstaden, från Stockholms församlingsdelegerade och från

Skeppsholms församling. Överståthållarämbetet har överlämnat ett av

Stockholms stadsfullmäktige avgivet utlåtande i ärendet. Slutligen har

Diakoniens centrala råd även i detta ärende inkommit med en skrift.

Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens riksförbund har erhållit

tillfälle att yttra sig i ärendet men har inte begagnat sig därav.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftnings­

ärenden. Innan så sker, vill jag endast anmärka, att församlingsstyrelse­

kommittén slutat sitt arbete genom att den 28 oktober 1958 avge ett be­

tänkande om ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen (SOU 1958:42).

Detta ärende har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

1 Brolin, Kaijser och Victor.

Beträffande Brolins skiljaktiga meningar, se i det följande.

Kaijsers avvikande mening hänför sig även i delta fall till fragan om kyrkoherdens självskri\enhet

i kyrkorådet.

Victors reservation avser ett specialproblem rörande medlemskap i församling.

43

området ägde ej rum. Kyrkorådet bibehölls för handhavande av kyrko-

disciplinen; någon verksamhet som berednings- och verkställighetsorgan för

stämman tillkom däremot icke kyrkorådet. År 1828 utvidgades kyrkorådets

befogenheter till att även omfatta inseendet över hälsovården.

1817 års förordning ersattes år 1843 av tre särskilda förordningar om

sockenstämmor, kyrkoråd samt sockennämnder.

Enligt sockenstämmoförordningen hörde till stämmans handläggning mål,

som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna angelägen­

heter. Uppgifterna angavs genom en exemplifiering, vilken på en del punkter

avvek från den i 1817 års förordning. Till en del var avvikelserna föranledda

av 1842 års skollagstiftning, enligt vilken folkskoleväsendet blivit en sock­

narnas obligatoriska förvaltningsuppgift.

Förordningen om kyrkoråd överensstämde i stort sett med de i 1817 års

förordning meddelade stadgandena om kyrkoråd. Kyrkorådet förblev sålun­

da i huvudsak ett organ för kyrkotuktens upprätthållande. Både socken-

stämmoförordningen och förordningen om kyrkoråd gällde för såväl städer

(utom Stockholm) som landet, medan däremot sockennämndsför ordning en

endast avsåg landsbygdens förhållanden. Till sockennämnden överfördes de

borgerliga angelägenheterna om hälsovård, allmän ordning och sedlighet,

och den fick vidare till uppgift att efter sockenstämmans uppdrag ombesörja

sådana gemensamma ekonomiska angelägenheter, som inte tillkom iimbets-

eller tjänstemän.

Tanken att särskilja de borgerliga och de kyrkliga elementen i socken­

förvaltningen, som sålunda redan i begränsad utsträckning kommit till ut­

tryck i uppdelningen av förvallningsbestyren på kyrkoråd och socken­

nämnd, genomfördes helt i de tre förordningarna av den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om kyrko­

stämma samt kyrkoråd och skolråd.

De på den borgerliga kommunen ankommande uppgifterna angavs i för­

ordningarna om kommunalstyrelse endast med orden »gemensamma ord­

nings- och hushållningsangelägenheter». Att uppräkna dessa angelägenheter

ansågs principiellt oriktigt. Avgränsningen mot den kyrkliga kommunen

skedde på så sätt, att från kommunalstämmans behörighet undantogs ange­

lägenheter, rörande vilka det stadgats att de skulle behandlas på kyrko­

stämma. I enlighet härmed bestämdes i kyrkostämmoförordningen den

kyrkliga kommunens kompetensområde, efter att ha angetts avse vården

av kyrkans och folkskolans angelägenheter, närmare genom en uppräkning.

Förvaltande och verkställande organ blev på ena sidan kommunalnämnd

och drätselkammare samt på den andra sidan kyrkoråd och skolråd. Kyrko­

rådet fick till uppgift inte blott att befatta sig med kyrkotukten och vården

om kyrkans angelägenheter utan skulle därjämte vara församlingens all­

männa berednings- och verkställighetsorgan. Motsvarande verkställighets-

och beredningsuppgifter tilldelades skolrådet såsom organ för skolärendena.

T kyrkorådet var kyrkoherden liksom tidigare självskriven ordförande.

Sådan ställning fick han även i skolrådet, varjämte hans självskrivenhet

som ordförande i sockenstämman övergick till ordförandeskap i kyrko­

stämman .

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

45

tas. Finnes fullmäktige, inskränkes kyrkostämmans befogenheter till ett

fåtal ärenden, bland annat frågor om införande och avskaffande av fullmäk­

tige. Förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkoråd, biblioteksstyrelse

eller särskilt utsedda organ.

Rätt att deltaga i kyrkostämma tillkommer envar inom församlingen

mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och

som senast det föregående året fyllt 21 år och ej är omyndig. Stämman

utser för en tid av fyra år en ordförande och en vice ordförande. Kyrko­

rådets ordförande kan utses härtill, även om han inte är röstberättigad.

Kyrkofullmäktiges antal bestämmes av kyrkostämman i förhållande till

folkmängden enligt en skala, löpande från 15 till 40. I kyrklig samfällighet

förordnar Kungl. Maj:t om antalet fullmäktige. Antalet fördelas sedan av

länsstyrelsen på de olika församlingarna. Kyrkofullmäktige väljes för fyra

år. Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som har rösträtt på kyrko­

stämma. Valkretsindelning kan förekomma och valåret är detsamma som

vid kommunala val. Fullmäktige väljer bland sig för nästkommande år ord­

förande och vice ordförande. Kyrkorådets ordförande kan utses härtill,

ehuru han ej är fullmäktig.

Kyrkostämman eller fullmäktige skall sammankomma vid tre tillfällen

årligen. Därutöver kan sammanträde hållas, när förhållandena påkallar det.

Kungörelse om sammanträde utfärdas av ordföranden; honom åligger det

vidare att låta föra protokoll, vilka sedan jämte tillhörande handlingar skall

förvaras i kyrkoarkivet. Ärenden som företages till behandling skall dess­

förinnan vara beredda av kyrkorådet eller annat organ. Kyrkorådets ord­

förande äger rätt att yttra sig och framställa förslag på kyrkostämma eller

i fullmäktige, ändå att han inte är röstberättigad respektive ledamot.

I varje församling skall finnas ett kyrkoråd; dock kan två eller flera för­

samlingar förena sig om gemensamt kyrkoråd. Om de särskilda kyrkoråden

behålles, kan det gemensamma kyrkorådet tilläggas vård om allenast viss

eller vissa angelägenheter. Bildar församlingarna ett pastorat, skall de alltid

ha ett gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratsangelägenheterna. Kyr­

korådet är dels ett kyrkligt organ med befogenheter bland annat beträffande

kyrkotukt och kyrkodisciplin dels ett allmänt kyrkokommunalt berednings-,

förvaltnings- och verkställighetsorgan. Dess uppgifter angives genom en

uppräkning. Ledamöter — lägst fem, högst elva — väljes av det representa­

tiva organet. Kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar,

vilka inte bildar samfällighet, utses på gemensam kyrkostämma. Sålunda

utses pastoratskyrkorådet på den s. k. pastoratsstämman. Till ledamot i

kyrkoråd kan utses den som är röstberättigad på kyrkostämma, boende

inom församlingen samt fyllda 23 år. Ett ytterligare villkor är, att han kan

anses vilja främja församlingslivet. Valet avser en tid av fyra år. Perioden

är förskjuten ett år framåt i tiden i förhållande till fullmäktiges mandat­

period. Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är självskriven ordfö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

47

De sakkunniga hade tillsatts år 1919, sedan riksdagen i skrivelse året

innan anhållit om utredning om ett representativt system inom den kyrkliga

kommunen. De sakkunniga skulle vidare, med anledning av eu annan riks­

dagens hemställan, framlägga förslag om kyrkliga samfälligheter. Sedermera

fick de sakkunniga även i uppdrag att undersöka frågan om kyrkligt ekono­

miska angelägenheter kunde handläggas av samma organ, som ägde besluta

om den borgerliga kommunens ekonomi.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle församling oavsett dess storlek efter

eget val äga rätt att — med undantag för vissa ärenden — överlåta beslu­

tanderätten åt fullmäktige. Vidare skulle ärenden rörande skol- och biblio­

teksväsendet överflyttas till den borgerliga kommunen. Däremot skulle

alltjämt församling själv sköta sin ekonomi. Vården om begravnings­

platser kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande tillkomma borgerlig kom­

mun. I förslaget upptogs vidare bestämmelser rörande kyrkliga samfällig­

heter. För Stockholms del föreslogs ett bibehållande av delegeradeinstitu-

tionen med i huvudsak samma kompetens som den haft tidigare, nämligen

att avgöra gemensamma frågor, i vilka församlingarna blivit oense.

Sakkunnigförslaget överarbetades inom ecklesiastikdepartementet och ar­

betet ledde till år 1929 färdigställda lagutkast rörande församlingsstyrelser.

Efter utkastens remissbehandling utarbetades och framlades för 1930 års

riksdag proposition nr 100 med bland annat förslag till lag om församlings-

styrelse och lag om församlingsstyrelse i Stockholm. I propositionen före­

slogs inte lika vittgående förändringar som de sakkunniga upptagit i sitt

betänkande. Sålunda föreslogs endast en fakultativ överflyttning av skol-

ärendena till den borgerliga kommunen; i princip skulle dessa ärenden allt­

jämt vara en den kyrkliga kommunens angelägenhet. Å andra sidan kan

nämnas, att ett obligatoriskt införande av fullmäktige ansågs böra ske om

församlings invånarantal översteg 3 000.

I riksdagen väcktes i anledning av propositionen ett stort antal motioner,

vilka främst berörde skolfrågorna, handhavandet av den kyrkliga ekono­

mien samt kyrkoherdens ställning i de olika kyrkokommunala organen.

Sin slutliga utformning fick lagarna genom konstitutiormitskottets utlå­

tande nr 31. Utlåtandet följde huvudsakligen propositionens förslag, men i

vissa delar gjordes ändringar till följd av de i motionerna framställda yrkan­

dena. Sålunda kom exempelvis skolärendena att överflyttas till borgerlig

kommun i större utsträckning än departementschefen föreslagit, medan där­

emot endast församlingar med mera än 5 000 invånare blev skyldiga införa

fullmäktigsystem.

I propositionen hade departementschefen även uttalat, att församlingarna

i Göteborg borde bilda samfällighet enligt allmänna regler. Konstitutions­

utskottet ansåg däremot, att gemenskapen mellan dessa församlingar borde

i huvudsakliga delar bibehållas i sin dittillsvarande form. Riksdagen anhöll

på utskottets förslag om utredning i syfte att ersätta 1882 års förordning

angående kyrkofullmäktige m.m. i Göteborg med en särskild lag. Ett inom

ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag härtill antogs vid riksdagen år

1931 (prop. 100; KU 31).

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

49

mitten emellertid frågan huruvida beslutanderätten i försam­

lings ekonomiska angelägenheter bör överföras till borgerlig

kommun.

Kommittén erinrar därvid inledningsvis, att denna fråga behandlats vid

ett flertal tillfällen i riksdagen. Sålunda framlades en motion vid 1919 års

riksdag (II: 38), i vilken begärdes att kyrkofullmäktigsakkunniga skulle få

utreda frågan. Ehuru motionen, som tillstyrktes av konstitutionsutskottet

(uti. 17), till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut inte föranledde någon

riksdagens åtgärd, uppdrogs likväl åt de sakkunniga att utreda frågan. De

sakkunniga framhöll i sitt betänkande, att ett överförande skulle i flera

hänseenden medföra betydande svårigheter och såväl historiskt som princi­

piellt sett skulle en sådan anordning betyda ingenting mindre än en full­

ständig återgång till förhållandena inom primär kommunerna före 1862 års

reform.

Vid riksdagsbehandlingen av 1930 års proposition angaende ny försam-

lingsstyrelselagstiftning väcktes frågan ånyo motionsvägen (motion I: 299).

Konstitutionsutskottet, som biträdde de sakkunnigas uppfattning, avstyrkte

motionen och riksdagen avslog densamma.

Kommittén erinrar vidare om att frågan sedermera behandlats vid riks­

dagarna åren 1943, 1949 och 1955 (motionerna II: 10, II: 54, respektive

likalydande 1:9 och 11:1). På konstitutionsutskottets förslag (uti. 1, 15,

respektive 4) har riksdagen vid de tre tillfällena avslagit de i motionerna

framförda yrkandena om utredning av frågan.

I detta sammanhang påpekar kommittén att pastoratsindelningssak-

kunniga i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag till allmänna rikt­

linjer för den territoriella pastoratsindelningen m.m. (SOU 1953: 11) efter­

strävat en anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindel­

ningen antingen i form av kongruens mellan storkommun och pastorat eller

genom att ett pastorat får omfatta flera kommuner. Avvikelser härifrån har

dock av de sakkunniga ansetts kunna av olika skäl bli nödvändiga, varige­

nom alltså pastoratsgräns i vissa fall kunde komma att skära en borgerlig

kommuns gräns. Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen förslag (prop. 1957:

153) rörande bland annat ny pastoratsindelning i huvudsaklig anslutning

till vad de sakkunniga förordat och har därvid understrukit vikten av eu

anknytning av pastoratsindelningen till den gällande kommunindelningen.

Riksdagen har godkänt de i propositionen framförda riktlinjerna för refor­

men ifråga.

Efter denna redogörelse uttalar kommittén som sin egen uppfattning,

att församlingens kyrkokommunala uppgift är att sörja för organisa­

toriska och ekonomiska betingelser för kyrkans gärning. Församlingen

och den borgerliga kommunen verkar vid sidan av varandra för skilda

ändamål. I den mån cn viss verksamhet genom lag eller sedvänja ankommer

på endera kommunen är den andra i princip förhindrad att utdebitera medel

för ändamålet. Kommittén utgår från att denna ordning skall bestå och att

församlingen även framdeles skall äga rätt att själv ansla och utdebitera

4 —

Bihang till riksdagens 'protokoll 1DG1. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

50

medel till ändamål, som faller inom ramen för dess verksamhet. Kommittén

har därför ej funnit anledning att biträda den i riksdagen framförda men

avvisade tanken att till den borgerliga kommunen överföra beslutanderätten

i fråga om församlings ekonomiska angelägenheter.

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Sasom framgatt av den inledningsvis lämnade redogörelsen för kommit­

téns uppdrag har kommittén i första hand inriktat sig på att anpas­

sa försam 1 i n gsstyre1se1 a gst iftn i ngen efter den nya

kommunallagen I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL,

har kommittén föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nu­

varande. Detta gäller som förut nämnts särskilt beträffande församlingens

kompetens, kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter samt formerna för

handläggning av ärenden, som är gemensamma för två eller flera försam­

lingar. Kommittén finner att de ändringar, som sålunda föreslås i den all­

männa torsamlingsstyrelselagstiftningen, är så många och omfattande, att

de inte kan vidtagas inom ramen för 1930 års LFS. Kommittén har därför

utarbetat förslag till ny lag om församlingsstyrelse.

Lämpligheten av en så nära samstämmighet mellan församlingsstyrelse-

lagstiftningen och KL som församlingarnas egenart och kompetens medger

torde inte behöva särskilt understrykas, anför kommittén. En motsvarande

likformighet mellan borgerliga och kyrkliga kommunalförfattningar fram­

trädde redan i 1862 års kommunalförordningar och utvecklades än mera ge­

nom 1930 års revision av kommunallagstiftningen. Såvitt gäller likartade

organisationsformer, förvaltningsuppgifter m. m. föreligger sålunda en vitt­

gående överensstämmelse mellan å ena sidan 1930 års kommunallagar för

land och för stad eller endera av dem och å andra sidan LFS och LFS Sthlm.

Denna likformighet har uppenbarligen varit ägnad att underlätta tillämp­

ningen av författningarna.

Kommittén anser att även i fortsättningen såvitt möjligt enhetliga regler

bör gälla för de borgerliga kommunerna och församlingarna. Där KL inne­

bär en omreglering av vad som tidigare gällt, har kommittén därför överfört

de nya bestämmelserna till den föreslagna församlingsstyrelselagen, såvida

inte särskilda skäl för avvikelse ansetts föreligga. Likformigheten mellan de

båda lagarna har av kommittén ansetts böra omfatta inte blott den syste­

matiska uppställningen utan även, i den mån överensstämmande regler före­

slås, ordval och uttryckssätt.

Det kan ifragasättas, säger kommittén, om det inte rent av kunde vara

lämpligt att i fråga om de ämnen, där full överensstämmelse kommer att

råda mellan de båda lagarnas stadganden, i församlingsstyrelselagen in­

skränka sig till hänvisningar till vederbörande lagrum i KL. Församlings­

styrelselagen skulle därigenom kunna göras åtskilligt mera kortfattad,

men a andra sidan skulle ett sadant skrivsätt komma att medföra så avse­

värda nackdelar beträffande reda och överskådlighet, att kommittén ansett

51

den hittillsvarande principen med uttömmande lagtext i de skilda lagarna

vara att föredraga. Den har därför valt att inarbeta samtliga ifrågavarande

stadganden i församlingsstyrelselagen även där detta medfört ett uppre­

pande ord för ord av vad som stadgas i kommunallagen.

I IvL har i görligaste mån de tidigare kommunallagarnas formuleringar

bibehållits på sådana punkter, där sakliga ändringar inte genomförts, på­

pekar kommittén vidare. Det har nämligen ansetts angeläget att inte göra

ändring i välkända och invanda uttryck, eftersom lagens tillämpning ofta

anförtros personer, som inte har att i sin dagliga gärning ta del av och tolka

författningstext. En anpassning av församlingsstyrelselagen efter KL synes

enligt kommitténs uppfattning därför inte heller innebära någon omvälv­

ning i lagtekniskt hänseende. I stort sett kan sålunda ett nära samband

upprätthållas med LFS.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

En fråga, som kommittén noga övervägt och i vilken inte samtliga leda­

möter kommit till samma slutsats, är huruvida församlingsstyrel-

sen i Stockholm bör regleras i särskild lag.

Kommitténs majoritet anför som sin åsikt att även om vissa skäl för en

gemensam lag kan anföras, torde med hänsyn till de omfattande särbestäm­

melser, som förhållandena i Stockholm föranleder, en sådan lag medföra

uppenbara nackdelar beträffande reda och överskådlighet. Kommittén har

därför ansett att församlingsstyrelsen i Stockholm även i fortsättningen bör

regleras genom en särskild lag. I detta sammanhang förklarar kommittén

vidare att i den föreslagna församlingsstyrelselagen inte heller upptagits

de särbestämmelser, som befunnits erforderliga för den kyrkliga samfällig-

heten i Göteborg. Ett inarbetande av dessa bestämmelser skulle väl inte

innebära några synnerliga nackdelar, uttalar kommittén, men det torde

likväl vara lämpligare, att bestämmelserna lämnas utanför församlings­

lagen.

I sitt betänkande med förslag till ny församlingslag för Stockholm ut­

vecklar kommittémajoriteten sina synpunkter på frågan närmare.

Till en början erinrar sålunda kommittén, att det för närvarande i väsent­

liga hänseenden råder likformighet mellan LFS och LFS Sthlm, samt att

samstämmigheten mellan de båda lagarna av naturliga skäl är särskilt fram­

trädande såvitt gäller frågor av principiell natur. Däremot, påpekar kom­

mittén, företer lagarna sinsemellan skiljaktigheter beträffande den kyrko-

kommunala organisationen, vilka olikheter delvis kommer till synes redan i

lagarnas redaktionella uppställning. Utöver dessa divergenser inskränker

sig olikheterna till ett antal detaljfrågor.

Härefter erinrar kommittén om att önskvärdheten av samstämmighet

mellan kommunalförfattningarna för Stockholm och för landet i övrigt i

olika sammanhang understrukits. Kommunallagskommittén framhöll så­

lunda i sitt betänkande med förslag till kommunallag (SOU 1952: 14) att i

52

fråga om de särskilda kommunalförfattningarna för huvudstaden borde så­

som hittills varit fallet likformighet med den allmänna kommunallagstift­

ningen eftersträvas i den mån de speciella förhållandena i Stockholm så

medgav. För huvudstadens borgerliga kommun har frågan om anpassning

till kommunallagen nått sin lösning genom utfärdandet av kommunallagen

för Stockholm år 1957.

I fråga om sitt eget ämnesområde anför kommittén följande.

Vid översynen av församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm har

kommittén eftersträvat en formell överensstämmelse med förslaget till för­

samlingslag. På de områden där ett mera principiellt ställningstagande legat

till grund för reglerna i sistnämnda lagförslag — det är här främst fråga om

från kommunallagen hämtade regler — har anledning saknats att göra av­

vikelse för Stockholmslagens del. Såvitt åter gäller detalj bestämmelser utan

större principiell betydelse, där avvikelse för närvarande föreligger från den

allmänna lagen, har kommittén ansett sig kunna fritt pröva i vad mån det

kan anses lämpligt att församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm an­

passas efter förslaget till församlingslag. I den mån dessa för Stockholms-

församlingarna gällande särbestämmelser befunnits vara ändamålsenliga och

kan motiveras av huvudstadens från landet i övrigt avvikande förhållanden

har bestämmelserna bibehållits.

Kommittén förklarar härefter att den under det fortsatta utredningsar­

betet inte funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning om lämpligheten

av en särskild lag för Stockholm — en på långvarig tradition grundad an­

ordning.

Ledamoten kanslirådet Brolin är skiljaktig och framhåller angelägenheten

av att regleringen för Stockholmsförsamlingarna såvitt möjligt inte avviker

från vad som gäller för församlingarna eljest i landet. Brolin anför vidare.

Fördelarna med en gemensam församlingsstyrelselagstiftning, på sätt jag

förordat, är i övrigt påfallande. Främst märkes härvid den enhetlighet i

rättstillämpning, som med de sålunda i det mest väsentliga ensartade be­

stämmelserna komme att allt mer tillgodoses.--------------------------------------

Då såsom skäl för bevarandet av den nuvarande ordningen med en sär­

skild lag för huvudstadens församlingsstyrelse i dess helhet även hänvisats

till den långvariga traditionen därutinnan, är det måhända ej utan intresse

att beakta, att de ursprungliga förutsättningarna för denna uppdelning av

lagstiftningen numera strängt taget ej längre föreligger. Särlagstiftningen

för Stockholm motiverades på sin tid med behovet av att här i huvudstaden

med dess — i jämförelse med övriga städer — flertal av församlingar med

relativt stor folkmängd kunna tillgodose möjligheterna av ett enkelt och

praktiskt förfarande vid handläggning av för samtliga församlingarna eller

några av dem gemensamma angelägenheter.

Med utgångspunkt i detta förhållande gör Brolin gällande, att behovet

av särlagstiftning upphörde med 1942 års reglering av den kyrkliga sam-

fällighetens uppgifter. Redan då hade det följaktligen kunnat vara fullt

motiverat att sammanslå de två församlingsstyrelselagarna och för Stock­

holm blott behålla en särskild lag om den obligatoriska samfälligheten.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

53

I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna för sitt arbete har

kommittén utarbetat särskilda lagförslag avseende dels församlings-

styrelsen i landet i allmänhet, dels församlingssty-

relsen i Stockholm och dels samfällighetsfragor i Gö­

teborg.

Vad beträffar den allmänna församlingsstyrelsen har kommittén till en

början övervägt huruvida obligatoriskt fullmäktig system bör föreskrivas för

alla församlingar, men har därvid funnit att mindre församlingar alltjämt

bör ha frihet att välja mellan stämma och fullmäktige. Det befolkningstal,

vars överskridande gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, har emellertid

sänkts till 1 000 invånare. Finnes fullmäktige i församling, som enligt lagen

ej är skyldig att ha fullmäktige, äger dessa själva avgöra, huruvida fullmäk­

tige alltjämt skall finnas i församlingen. Även beträffande fullmäktiges

antal skall bestämmanderätten tillkomma fullmäktige själva.

KL:s regler om anhängiggörande av ärende har överförts till församlings-

styrelselagen. Härigenom har fastslagits att motion kan inges även mellan

kyrkofullmäktigsammanträden eller kyrkostämmor. Vidare har den i KL

givna regleringen av hiterpellationsrätten getts tillämpning även för försam­

lingarna.

Rätten att deltaga i fullmäktiges och stämmas överläggningar har i hu­

vudsak anpassats efter de motsvarande reglerna i KL. Den nuvarande rät­

ten för kyrkorådets ordförande att — även om han ej är fullmäktig eller

röstberättigad vid stämma — yttra sig vid sammanträdena bibehålies, men

befogenheten för honom att framställa förslag upphör. Kyrkoherden, som

enligt förslaget inte är självskriven ordförande i kyrkorådet, får en mot­

svarande yttranderätt. Vidare får nämnd- och beredningsordförande rätt

att vara närvarande för besvarandet av interpellation. Fullmäktige och

stämma äger tillåta tjänsteman att tillhandagå med erforderliga upplys­

ningar. Beträffande kyrkofullmäktigsammanträde i kyrklig samfällighet har

vissa särbestämmelser ansetts behövliga.

Vad gäller kyrkorådets ställning har kommittén uppmärksammat, att

1951 års kyrkomöteskommitté i sitt betänkande om kyrkomötets grund-

lagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955: 47) funnit, att de gällande be­

stämmelserna i 41 § första stycket a)—c) och 42 § LFS till sitt innehåll

är av kyrkolags natur, och därför föreslagit, att de skall utbrytas för

att överföras till kyrkolag. I 41 § första stycket a)—c) stadgas att kyrko­

rådet har att vaka över efterlevnaden av författningar rörande religionens

och sedernas vård, att upptaga frågor om oordning och oskick vid guds­

tjänsten samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt

förhindras. I 42 § behandlas kyrkorådets disciplinära befogenheter. De

nämnda stadgandena har församlingsstyrelsekommittén inte medtagit i de

föreslagna bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter. I stället har såsom

ett adekvatare uttryck för kyrkorådets nutida verksamhet föreslagits en

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

54

bestämmelse av innehåll att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet

och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Härigenom har, uttalar

kommittén, dess uppfattning om bestämmelsens kommunalrättsliga natur

kommit till uttryck.

Övriga bestämmelser om kyrkorådet kommer på väsentliga punkter att

överensstämma med KL:s föreskrifter angående den borgerliga kommunens

styrelse. Kyrkorådets uppgift att vara den ledande, initiativtagande och

övervakande instansen i församlingsförvaltningen understrykes. Kyrkorå­

det skall sålunda i princip vara sista instans för beredning av ärenden. Vi­

dare skall kyrkorådet handha församlingens drätsel samt förvalta lokal­

kyrkans och församlingens egendom och verkställa fullmäktiges och stäm­

mans beslut.

Kommittén upptar i detta sammanhang frågan om rätten att upplåta

kyrkorummet samt uttalar, att kyrkorådets befogenhet att själv förvalta

lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom uppgiften kommit

till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan från bestämmande­

rätten över egendomen, även där denna har kyrklig karaktär. Godkännes

denna uppfattning, anser kommittén att spörsmålet blivit legalt tillräckligt

tydligt löst. Kommittén finner dock att frågan har delvis sådan kyrkorätts-

lig innebörd, att hinder måste anses föreligga att i allo reglera den i kom­

munallags ordning. Prästerskapets befogenheter bör sålunda klargöras ge­

nom särskild lagstiftning.

Beträffande kyrkorådets sammansättning innebär förslaget såsom nämnts

att kyrkoherden inte längre skall vara självskriven ordförande men väl

självskriven ledamot i rådet. Kommittén anser att kyrkolagens bestämmel­

ser inte hindrar denna ändring. Bland ledamöterna utser fullmäktige respek­

tive stämman en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra under

mandattiden. Antalet ledamöter är inte maximerat.

Möjlighet har öppnats för församling att liksom den borgerliga kommu­

nen ordna sin kassaförvaltning och räkenskapsfönng på annat sätt än genom

en av kyrkorådet tillsatt kassaförvaltare. Församlingen kan sålunda över­

lämna ifrågavarande förvaltningsbestyr till en särskilt anställd befattnings­

havare eller till bank, borgerlig kommun e. d. Förslaget innefattar vidare

möjlighet att till kyrkorådet centralisera medelsförvaltning, som tillkommer

församlingens särskilda nämnder och styrelser. Slutligen har intagits be­

stämmelser om delegationsrätt för kyrkorådet.

I motsats till gällande lag men i överensstämmelse med KL innehåller

förslaget till församlingslag en viss reglering av verksamhetsformerna för de

nämnder, som församling utan föranledande av bestämmelser i specialför­

fattning kan tillsätta för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

Beträffande regler som är gemensamma för beslutande och förvaltande

organ har föreskrifterna om valbarhet och rätt till avsägelse samt om kallel­

ser och tillkännagivanden anpassats efter motsvarande bestämmelser i KL.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

55

Även KL:s allmänna jävsregel har överförts. Bestämmelserna om försam­

lingens arkivvård har omarbetats. Enligt förslaget äger församling besluta

att de olika församlingsorganens arkivalier skall överlämnas till pastor för

att förvaras bland kyrkans handlingar. Om sådant beslut inte meddelats,

skall arkivalierna i princip vårdas och förtecknas av vederbörande försam-

lingsorgans ordförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I överensstämmelse med KL:s systematiska uppställning har bestämmel­

serna om bland annat utgifts- och inkomststat, fondbildning, lanerätt,

medelsförvaltning och revision sammanförts till ett kapitel om försam­

lingens drätsel.

Som inledande bestämmelser har intagits föreskrifter om skydd för

församlingens förmögenhet. Beträffande utgifts- och inkomststaten före­

slås i överensstämmelse med KL att på utgiftssidan respektive inkomstsidan

skall upptagas det belopp, vartill nästföregående års underskott respektive

överskott uppgår enligt avslutade räkenskaper.

KL:s bestämmelser om fondbildning har infogats i församlingslagen.

De föreslagna reglerna om församlings lånerätt innebär väsentliga änd­

ringar i förhållande till nuvarande regler. Den underställningsfria lånerätten

skall sålunda grundas enbart på skatteunderlagets storlek i församlingen.

Församling må enligt förslaget upptaga lån till belopp motsvarande en

utdebitering av en krona per skattekrona. Med tanke särskilt på småför-

samlingar har regeln kompletterats med en bestämmelse, som ger försam­

ling möjlighet att hos Kungl. Maj:t begära en generell utökning av låne­

rätten. Församlingarna får nyttja sina fonder utan att detta, såsom för

närvarande är fallet, skall inkräkta på den fria lånerätten.

I fråga om medelsförvaltningen utsträckes de nu blott för kyrkoråd gäl­

lande reglerna om medels förvaring och placering att avse medelsförvaltande

organ över huvud. Vad angår redovisning för medlen har det ledande finans­

organets ansvar för församlingens samlade bokföring understrukits. Det

nuvarande minimitalet revisorer höjes från två till tre.

Skyldigheten att underställa vissa beslut Kungl. Maj:ts prövning har

begränsats. Besvärsreglerna har anpassats efter motsvarande bestämmelser i

KL. Beträffande besvärsmyndigheterna innebär förslaget den betydelsefulla

ändringen att besvär över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma

alltid skall, där ej annat är särskilt föreskrivet, anföras hos länsstyrelsen. I

fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församlingens nämnd

blir liksom för närvarande målets beskaffenhet avgörande för om målet

skall upptagas och prövas av länsstyrelsen eller domkapitlet. Till domkapit­

lets prövning hänföres enligt förslaget beslut av utpräglat kyrklig natur,

medan för övriga beslut länsstyrelsen blir besvärsmyndighet.

56

Formerna för handläggning av angelägenheter, som är gemensamma jör

två eller jlera församlingar har i princip bibehållits. Dock har föreslagits,

att flerförsamlingspastoraten skall vara obligatorisk samfällighet för vård

om pastoratsangelägenheterna. Beslutande organ skall vara av försam­

lingarna utsedda delegerade. Även i andra partiella samfälligheter, varom

Kungl. Maj:t kan förordna, skall församlingsdelegerade utöva beslutande­

rätten. I total ekonomisk samfällighet skall däremot fullmäktige vara beslu­

tande organ. Är gemenskapen ej av ekonomisk natur eller av ringa omfatt­

ning kan gemensam kyrkostämma hållas. Den nuvarande formen av total

samfällighetsbildning, som innebär att församlingarna saknar egna organ,

skall inte vidare kunna tillskapas.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för Stockholmsförsamling-

ama skiljer sig från dem i förslaget till allmän församlingsstyrelselag främst

i fråga om formerna för handläggning av gemensamma angelägenheter. Å

andra sidan motsvarar lagförslaget i dessa delar i sina huvuddrag gällande

bestämmelser för Stockholms del. Sålunda har församlingsdelegerade bibe­

hållits och bestämmelserna om såväl deras antal som fördelning på de

särskilda församlingarna föreslås oförändrade. Däremot finner kommittén

att behov av suppleanter för delegerade inte förefinnes och vidare föreslås

att mandattiden för delegerade skall — liksom beträffande landet i övrigt

— sammanfalla med kyrkofullmäktiges mandattid.

I fråga om förvaltning och verkställighet har det förvaltande organet,

berednings- och ekonomiutskottet, fått samma centrala kyrkokommunala

ställning som kyrkoråd i andra samfälligheter.

Vad beträffar arkivvården anser kommittén det inte vara erforderligt att

upptaga några mot föreskrifterna i förslaget till allmän församlingsstyrelse­

lag svarande bestämmelser utan hänvisar blott till arkivstadgan för Stock­

holm. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan

Sedan kommittén framlagt sina betänkanden med förslag till ny för-

samlingsstyrelselagstiftning, har i den principiellt viktiga frågan om den

framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan beslut

fattats om en första utredningsetapp.

År 1956 anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig och

förutsättningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av för­

hållandet mellan staten och svenska kyrkan.

I det konstitutionsutskottets utlåtande (nr 17) som ligger till grund för

skrivelsen understrykes, att utredningens huvudsyfte bör vara att fram­

lägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställnings­

tagande till nämnda fråga. Då utskottet framhåller önskvärdheten av eu

57

utredning, anges detta vara dikterat av förhoppningen, att en svårbedömd

sida av samhällslivet därigenom så långt möjligt skall belysas och kart­

läggas. Utskottet förklarar sig medvetet om att en utredning rörande sta­

tens och kyrkans inbördes förhållande och de överblickbara konsekvenserna

av en omgestaltning därav kommer att bli omfattande och mödosam.

Utskottet — som framhåller att kristen etik och kristen verksamhet i

väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle — anser det

vara av grundläggande vikt för utredningen, att religionens betydelse som

samhällsfaktor klarlägges. Bland de detaljproblem som kommer att aktuali­

seras vid utredningen nämner utskottet först den avveckling eller omgestalt­

ning av kyrkliga organ, som skulle bli en följd av att de organisatoriska

banden mellan staten och kyrkan upplöstes.

Härefter anför utskottet att till de mest invecklade och svårbemästrade

arbetsuppgifterna för en utredning hör utan tvivel den livligt omdebatte­

rade frågan om rätten till egendom, som användes för kyrkliga ändamål.

Därvid uppstår frågor om ägande- och dispositionsrätten till kyrkobyggna­

der, kyrklig jord, kyrkofonden, donationer, den kyrkokommunala egen­

domen etc. Kyrkans och kyrkliga myndigheters befattning med civila för­

valtningsuppgifter aktualiserar frågor rörande folkbokföring, vigsel och

äktenskapsregistrering, begravningsväsende m. m.

Fara finnes enligt utskottets mening för att de talrika detaljproblemen

kan visa sig så vidsträckta och svårutredda, att utredningen därför kan

komma att ta lång tid i anspråk. Hur än utredningens omfattning begrän­

sas, torde det sålunda komma att dröja avsevärd tid, innan dess resul­

tat kan framläggas. Med hänsyn därtill bör aroetet inte föranleda, att

sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området, som kan

leda till önskvärda partiella reformer, avbrytes eller inställes, slutar ut­

skottet.

I det uttalande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1958, i samband

varmed jag anhöll om Ivungl. Majits bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för att utföra en första etapp av utredningsarbetet, anförde jag att jag^

för egen del i allt väsentligt kunde ansluta mig till de uttalanden om utred­

ningens syfte och uppläggning, som gjorts i utskottsutlåtandet. Jag under­

strök särskilt, att denna utredning måste bli omfattande och mödosam —

troligen en av de mest omfattande som pa senare tid förekommit i \ art

land__och att det är att förmoda att den kommer att kräva avsevärd tid. 6

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

6. Remissyttranden

Den av kommittén företagna översynen av församlingsstyrelselagstift-

ningen har i stort sett fått ett gott mottagande. De flesta remissinstanserna

har vitsordat, att kommitténs arbete är präglat av noggrannhet och i många

delar mycket förtjänstfullt. Såsom av det följande kommer att framgå har

58

dock flera remissmyndigheter — och detta gäller särskilt de kyrkliga —

funnit, att kommittén beträffande vissa ämnen inte tillräckligt beaktat

kyrkliga särdrag, vilka enligt deras åsikt bör bli föremål för en från kom­

munalrättsliga principer artskild lagstiftning.

_ remissinstanserna uttalar till en början kammarkollegiet att de prin­

ciper efter vilka kommittén arbetat, då det gällt att anpassa församlings-

styrelselagstiftningen efter KL, inte givit kollegiet anledning till någon er­

inran.

Ej heller statskontoret har i stort sett någon erinran att göra mot de för­

slag som framlagts för att åstadkomma en anpassning efter KL. Statskonto­

ret finner vidare, att ej heller i de fall, då sakliga skäl betingat skiljaktigheter

i den kyrkliga lagstiftningen i förhållande till den borgerliga, har förslagen

påkallat något uttalande från ämbetsverkets sida. I vissa avseenden måste

statskontoret dock reservera sig mot en anpassning av den kyrkliga lag­

stiftningen till den borgerliga på sätt föreslagits. Sålunda har församlingen,

a-nför statskontoret, från år 1930 i viktiga hänseenden följt andra utveck­

lingslinjer än den borgerliga kommunen. 1951 års religionsfrihetslag har där­

vid varit av betydelse. Hit hör även att utvecklingen alltmer går mot ett

renodlande av församlingarnas åligganden till sådana av rent kyrklig karak­

tär. Statskontoret anser därför att i samband med en allsidig och förutsätt­

ningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet

mellan staten och kyrkan synes reformer inte böra företagas, som medför en

omfördelning av arbetsuppgifter och befogenheter mellan kyrkliga och

borgerliga organ eller som strider mot aktuella utvecklingstendenser.

Kyi komötet hemställer, i enlighet med kyrkolagsutskottets förslag, att

den föreslagna lagstiftningen med vissa ändringar så snart ske kan genom­

föres i vad den avser praktiska reformer, men att — i avbidan på resul­

tatet av den påbörjade utredningen om den framtida gestaltningen av

förhållandet mellan staten och kyrkan — ändring inte företages av det

sakliga innehållet i gällande föreskrifter rörande fördelningen av arbetsupp­

gifter och befogenheter mellan vare sig statliga och kyrkliga organ eller

tjänstemän och valda förtroendemän.

Kyrkolag sutskottet anför i sitt betänkande bland annat, att i det läge

som uppkommit genom att utredningen om förhållandet mellan staten och

kyrkan påbörjats, bör man väl genomföra sådana reformer, som syftar till

förbättringar av praktiskt slag, men däremot avstå från att på enstaka

lagstiftningsområden föregripa utredningens resultat genom reformer, som

berör de principfrågor, utredningen skall försöka lösa. Till de frågor, som

enligt utskottets mening med hänsyn till denna utredning sålunda bör upp­

skjutas, hör bland annat spörsmålen om överflyttande av besvärsmål från

domkapitlet till länsstyrelsen, om överflyttande av begravningsväsendet

från kyrklig församling till borgerlig kommun, om kyrkoherdes ställning och

befogenheter å kyrkostämma, i kyrkofullmäktige och i kyrkoråd samt om

befogenheten att upplåta kyrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

59

Av remissinstanserna uttalar sig vidare domkapitlen i flertalet fall positivt

över kommitténs arbete och förslag att söka anpassa församlingsstyrelselag-

stiftningen till IvL:s regler, men finner likväl — som tidigare nämnts — i

allmänhet denna anpassning väl långtgående, i det att kommittén inte till­

räckligt beaktat kyrkliga särdrag inom lagstiftningsområdet. Samtidigt som

sålunda särskild tillfredsställelse uttalas över kommitténs starka betonande

av de församlingsvårdande uppgifterna och kyrkorådets centrala ställning

inom församlingslivet, gör man gällande, att kommittén intagit en alltför

snäv hållning till sådana spörsmål som området för församlingens kompe­

tens, kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och hans funktion vid de represen­

tativa organens sammanträden samt bestämmanderätten över kyrkorum­

met. Med de erinringar som i sådana och vissa andra avseenden gjorts till­

styrker flertalet domkapitel eller förklarar sig i vart fall inte ha något att

erinra mot att kommitténs förslag efter viss omarbetning lägges till grund

för lagstiftning. Icke något domkapitel motsätter sig att så sker. Av vad

domkapitlen yttrar över lagförslaget av mera allmän innebörd kan refereras

följande.

I uppskattande ordalag uttalar sig domkapitlet i Visby, som anser, att

genom betänkandet, som utmärkes för stor reda och överskådlighet, fram­

kommit värdefull utredning, och domkapitlet i Stockholm, som finner det

framlagda förslaget i mångt och mycket vara välmotiverat och präglat av

tacknämlig omsorg om församlingslivet, dess behov och organisation.

Domkapitlet i Härnösand har intet att erinra mot att reglerna för kom­

munstyrelse och församlingsstyrelse bringas att överensstämma i den mån

detta är möjligt med hänsyn till församlingsverksamhetens art, utan finner

en sådan överensstämmelse naturlig och riktig. Vid sin prövning av kom­

mitténs förslag, såvitt de berör anpassningen efter kommunallagen, har

domkapitlet i allmänhet funnit dem lämpliga och ändamålsenliga. Beträf­

fande de beslutande och administrativa organens arbetsformer samt försam­

lingens drätsel har kommittén framlagt en rad förslag, som kan betecknas

såsom välkomna förbättringar. Domkapitlet säger sig ha uppmärksammat

att frågan om vad som för närvarande bör omregleras i en ny lag bör sättas

i relation till utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan, men

anser sig inte ha anledning att taga ställning till dessa av 1957 ars allmänna

kyrkomöte behandlade spörsmål.

Domkapitlet i Strängnäs anför.

I sitt i många stycken förtjänstfulla förslag har kommittén enligt dom­

kapitlets mening i flera fall vidtagit ändringar i nu gällande lag om försam­

lingsstyrelse, som icke kunna anses betingade av intresse för det kyrkliga

församlingslivet utan vilka fastmer äro uttryck för en alltför långt driven

strävan till likriktning av församlingslagen med kommunallagen. — Dom­

kapitlet kan icke underlåta att uttrycka sin stora tveksamhet om den rätta

tidpunkten nu är inne att vidtaga så genomgripande reformer och en så

långt gående likriktning av församlingslagen med kommunallagen som kom­

mittén föreslår. Riksdagen har ju begärt en allsidig och förutsättningslös

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

60

utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan

kyrka och stat. Det synes därför vara riktigast att nu endast önskvärda

partiella reformer genomföras i väntan på det resultat vartill nämnda ut­

redning kan komma.

Domkapitlet i Växjö framhåller som sin uppfattning, att den i och för

sig förklarliga anpassningen efter den kommunala lagstiftningen i vissa fall

drivits för långt till förfång för församlingslivet och domkapitlet i Linköping

anser, att då hela det stora problemet om förhållandet mellan staten och

kyrkan kommer att utredas i en nära framtid, det skulle innebära ett före­

gripande av denna utrednings resultat, om betydelsefulla ändringar i för-

samlingsstyrelselagstiftningen redan nu genomfördes.

Domkapitlet i Skara uttalar, att kommitténs förslag i många avseenden

synes ägnade att skapa större enhetlighet och överskådlighet i förvaltnings-

tekniskt avseende och såtillvida är att hälsa med tillfredsställelse, men att

kommittén dock på avgörande punkter inte synes tillfyllest ha beaktat den

kyrkliga kommunens egenart såsom kristen församling inom ett av staten

erkänt trossamfund och de därav betingade skiljaktigheterna i förhållande

till lagstiftningen för den borgerliga kommunen.

Domkapitlet i Göteborg yttrar.

Domkapitlet vill gärna vitsorda att de sakkunniga utfört sin grannlaga

uppgift med stor grundlighet och med välvillig inställning till kyrkans pro­

blem. Anpassningen efter kommunallagen — kommitténs första uppgift —

har också lösts på ett i huvudsak mycket tillfredsställande sätt. När kom­

mittén föreslagit nya regler för församlings kompetens och för kyrkorådets

sammansättning och uppgifter synes det domkapitlet som denna anpass­

ning emellertid drivits för långt. Man har icke här beaktat den väsentliga

skillnad som förefinnes mellan församling och kommun, mellan kyrkoråd

och kommunalnämnd. Kyrkan har under senare tid utsatts för så många

och genomgripande reformförslag från statsmakternas sida, att det är

naturligt att alltför ingående förändringar i församlingarnas kompetens

och arbetsformer väcka reaktion. Det finns så mycket mindre skäl att nu

påyrka sådana förändringar i likriktande syfte som utredning pågår röran­

de den framtida gestaltningen av förhållandet mellan stat och kyrka.

Ej heller domkapitlet i Luleå finner sig föranlåtet att göra några erin­

ringar mot vad i allmänhet avses som jämkning i formellt eller innehållsligt

hänseende av bestämmelserna för församlingsstyrelsen till vad som gäller

kommunalförvaltningen enligt KL. På en rad punkter finner sig dock dom­

kapitlet böra ge uttryck åt en annan uppfattning än kommitténs eller

eljest göra erinringar mot de framförda förslagen. Som sammanfattning

kan sägas, anför domkapitlet, att dessa punkter berör förhållanden, där

inte tillräcklig hänsyn tagits till den särskilda uppgift som åvilar försam­

lingens organ, och dess sammanhang med kyrkans av hennes budskap och

uppgift bestämda villkor över huvud.

Av de genom domkapitlens försorg hörda församlingarna och kyrkliga

samjällighetema uttalar sig ett sextiotal positivt över kommitténs arbete

eller lämnar förslagen i stort utan erinran. Ett tiotal intar en mera negativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

61

hållning och anser, att förslagen först efter en omarbetning med komplet­

terande utredningsarbete kan göras till föremål för lagstiftning. Endast en

församling intar en deciderat ogillande ståndpunkt.

Ö ver ståt h ållarämbetet har inte något att erinra mot de ändringsförslag,

som ingår som ett led i församlingslagens anpassning till den nya kom­

munallagstiftningen, och länsstyrelsen i Värmlands län finner inte att mera

bärande invändningar kan göras mot kommitténs förslag. I arbetet att

bringa lagen om församlingsstyrelse i överensstämmelse med motsvarande

borgerliga kommunalförfattningar har kommittén enligt länsstyrelsens me­

ning på ett förtjänstfullt sätt bemästrat de lagtekniska svårigheterna, och

de föreslagna lagbestämmelserna synes vara väl avvägda samt texten klar

och överskådlig. Länsstyrelsen har därför intet att erinra emot att förslagen

upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de föreliggande förslagen vara

en i stort sett riktig och väl avvägd lösning på uppgiften att söka uppnå

överensstämmelse i såväl form som innehall mellan de kyrkliga och borger­

liga kommunalförfattningarna samt har salunda inte nagot att i princip

invända däremot.

Också länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län finner de

förslag, som framlagts i nu nämnt syfte, i stort sett lämpliga och länssty­

relserna i Kronobergs och Malmöhus län har, sedan erinringar gjorts mot

vissa av kommitténs lösningar av de föreliggande spörsmålen, inte någon

invändning av mer allmän karaktär att göra.

Svenska kyrkans diakonistyrelse anser, att vissa centrala partier av

lagstiftningen inte bör regleras nu utan lösas först sedan riktlinjer för det

framtida förhållandet mellan staten och kyrkan blivit fastställda. Styrelsen

har däremot intet att erinra mot att smärre praktiska och formella för­

bättringar utan principiell betydelse redan nu genomföres.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har — från de synpunkter förbun­

det har att företräda — inte haft något att erinra mot resultaten av den

företagna översynen, innebärande att lagstiftningen reviderats med beak­

tande både i sakligt och formellt avseende, så långt detta ansetts möjligt,

av innehållet i KL. Vad kommittén i övrigt föreslagit synes styrelsen

utom i ett avseende, nämligen frågan huruvida ungdomsvården faller inom

ramen för församlingens kompetens — ej heller i stort sett behöva inge

några betänkligheter ur allmän kommunal synvinkel.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund är angelägen att fram­

hålla vikten av att kommittéförslaget snarast möjligt lägges till grund för

lagstiftning, samt förklarar sig därvid inte ha nagon erinran mot det sätt

på vilket kommittén fullgjort sin delvis rent mekaniska uppgift att an­

passa församlingsstyrelselagens bestämmelser till dem som ingar i KL och

ej heller mot det fåtal avvikelser från det borgerligt kommunala mönstret,

som kommittén ansett motiverade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

62

Beträffande ■ spörsmålet huruvida församlingsstyrelsen i

Stockholm bör regleras i särskild lag uttalar överståthål-

larämbetet, att det i likhet med kommittén anser övervägande skäl tala för

att så bör ske. Även om den av kommittén verkställda översynen av för-

samlingsstyrelselagstiftningen resulterat i lagförslag, där samstämmigheten

mellan bestämmelserna för Stockholm och landet i övrigt är större än vad

för närvarande är fallet, finner dock överståthållarämbetet att särbestäm­

melser föreslås i sådan utsträckning, att det måste anses mest ändamålsen­

ligt med en uttömmande lag om församlingsstyrelsen i Stockholm.

Kammarkollegiet är av motsatt uppfattning i denna fråga samt anför.1

Det framlagda förslaget till församlingslag för Stockholm synes ge vid

handen, att skiljaktigheterna mellan de bada lagförslagen till övervägande

del äro av redaktionell eller formell natur. Såsom kommittéledamoten Brolin

itl särskilda yttrande torde — förutom bestämmelser om sam-

iälligheten i Stockholm —— endast ett fatal särskilda stadganden för huvud­

stadens del vara behövliga. Kollegiet anser därför, att endast en försam-

hngslag, gällande för hela riket, bör utfärdas. Det torde även förtjäna över­

vägas, huruvida^ icke de särbestämmelser, som erfordras för Stockholm och

Göteborg, också böra infogas i församlingslagen såsom särskilda avdel­

ningar i slutet av densamma.

Ett stort antal remissinstanser har i samband med att de framfört mera

principiella synpunkter på förslaget berört spörsmålet, huruvida de före­

slagna bestämmelserna — helt eller till vissa delar — är av kyrkolags

natur.

Kyrkomötet anser i denna fråga, att församlingsstyrelselagstiftningen i

väsentliga delar är av sadan natur och kyrkolag sutskottet uttalar som sin

mening, att de delar av församlingsstyrelselagstiftningen som enligt kyrko-

möteskommitténs utredning har kyrkolags karaktär bör behandlas i över­

ensstämmelse därmed. Hit hör kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,

kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplå­

tande.

Domkapitlet i Växjö anser att det ur kyrkans synpunkt inte är tillfreds­

ställande, att församlingsstyrelselagstiftningen räknas som kommunallag

och följaktligen inte kräver kyrkomötets godkännande. I frågor av så vital

betydelse för kyrkans liv och verksamhet är det enligt domkapitlets mening

rimligt, att kyrkan äger inte enbart yttranderätt utan även medbestäm­

mande vid förändring eller stiftande av lag.

Domkapitlet i Lund anser, att den principiellt viktiga frågan om försam-

lingslagstiftningens rättsliga natur ej upptagits till närmare granskning av

kommittén utan att den arbetat under den givna förutsättningen, att lag­

stiftningen tillhör kommunalrättens område. Domkapitlet hävdar, att så

inte är fallet. Särskilt genom tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag har

fastslagits, att svenska kyrkan är ett trossamfund — enligt samma lag

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

1 En ledamot skiljaktig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

63:

är ingen skyldig tillhöra trossamfund och kan utträde ske ur kyrkan

efter visst anmälningsförfarande. Församlingslagstiftningen reglerar numera

allenast detta trossamfunds gemensamma angelägenheter och är statsrätts-

ligt att betrakta som tillhörande kyrkolagstiftningens område. Domkapit­

let hänvisar till vad domkapitlet tidigare anfört i frågan i sitt utlåtande

över 1951 års kyrkomöteskommittés betänkande angående kyrkomötets,

grundlagsenliga befogenheter m. in., i vilket utlåtande det bland annat

heter.

Den lokala kyrkostyrelsen och kommunalstyrelsen i församlingen har

sammanförts i församlingsstyrelselagen. Var gränsen går mellan dessa båda

former av självstyrelse, kan förvisso icke fastställas. Sedan numera bestäm­

melserna om skolväsendet utgått ur nyssnämnda lagstiftning, reglerar den­

samma allenast församlingens gemensamma kyrkliga angelägenheter. Någon

saklig grund torde därför svårligen kunna åberopas för bibehållandet av

församlingsstyrelselagens dubbla natur.---------- Konstruktionen av försam­

lingsstyrelselagen giver enligt domkapitlets förmenande knappast vid han­

den, att denna lag numera bör räknas till kommunallagarna — den omfattar

sålunda bland annat icke alla inom territoriet mantalsskrivna svenska med­

borgare och några borgerliga angelägenheter regleras icke i den. Den om­

ständigheten, att församlingen äger upptaga avgifter för täckande av sitt

medelsbehov, kan icke heller göra församlingsstyrelselagen till kommu­

nallag.

Med stöd av bland annat det anförda anser domkapitlet i Lund, att för-

samlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör införas i ny kyrkolag.

Domkapitlet i Skara finner det önskvärt med en närmare utredning av

frågan, huruvida inte församlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör tiller­

kännas kyrkolags karaktär. Beträffande vissa delar av lagstiftningen fin­

ner domkapitlet att 1951 års kyrkomöteskommitté övertygande påvisat,

att de bör räknas till kyrkolagsområdet, men finner vidare att därutöver

Lunds domkapitel anfört starka skäl för att lagstiftningen i sin helhet är

att betrakta som kyrkolag.

Domkapitlet i Luleå anser, med hänsyn till den betydelse församlings­

lagen äger för kyrkans gärning i lokalförsamlingen, det inte sakligt betingat,

att hela lagkomplexet betraktas enbart såsom kommunallag och alltså inte

prövas såsom kyrkolag.

Jämväl domkapitlen i Karlstad och Visby finner att lagförslaget åt­

minstone delvis är av kyrkolags natur.

Svenska kyrkans diakonistyrelse håller före att, även om den gällande

församlingsstyrelselagen har kommunallags natur, det starkt kan ifrågasät­

tas, om inte de förutsättningar numera bortfallit, på vilka ett sådant be­

traktelsesätt grundas. Sedan församlingslagen begränsats helt till de kyrk­

liga angelägenheterna och då dessa berör kyrkans inre förhållanden och i

väsentliga delar materiellt sett utan tvekan äger kyrkolagskaraktär, kan

det — såsom domkapitlet i Lund anfört — på goda grunder ifrågasättas,

om inte lagkomplexet överhuvudtaget borde avföras från kommunallagen.

64

Även Svenska prästförbundet framhåller nödvändigheten av att frågan

om församlingslagens karaktär av kyrkolag blir beaktad vid den kommande

lagstiftningen. Det synes därvid tillbörligt, att hänsyn tages till 1951 års

kyrkomöteskommittés undersökning. Enligt förbundets mening bör åt­

minstone bestämmelserna om kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,

kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplå­

tande ha karaktär av kyrkolag.

En motsatt uppfattning i denna fråga kommer till synes i styrelsens för

Svenska landskommunernas förbund yttrande. Enligt styrelsens förmenan­

de är de från kyrkligt håll framförda åsikterna, att hela församlingsstyrelse-

lagen eller i vart fall reglerna i nyssnämnda tre ämnen materiellträttsligt

helt eller delvis skulle vara av kyrkolags natur, ohållbara.

Styrelsen uttalar vidare.

Vad som klargör att församlingsstyrelselagstiftningen inte blott i formell

utan också i materiell mening måste karakteriseras såsom kommunallag, är

den utdebiteringsrätt för kyrkliga ändamål, som tillagts församlingarna och

som ger församlingarna möjlighet att utnyttja församlingsmedlemmarnas,

däri inräknat även juridiska personers, skattekraft.------------------------------

Såsom den kyrkohistoriska forskningen nyligen klarlagt utbröts be­

stämmelserna om sockenstämma ur 1686 års kyrkolag därför att det här

rörde sig om ekonomisk lagstiftning och inte om lagstiftning, som för sitt

antagande krävde godkännande av riksens ständer. Kyrkorättslig grund för

påståendet att församlingslagstiftningen skulle ha kyrkolags karaktär sak­

nas alltså. 1951 års kyrkomöteskommittés uttalanden i frågan grundar sig

i vart fall ej på det materiellträttsliga innehåll som i 1809 års regeringsform

tillagts begreppet kyrkolag. 1862 års stora även av prästeståndet biträdda

kommunalreform innebar de facto eftergivande från detta stånds sida av

på 1723 års riksdagsbeslut stödda privilegieanspråk. Hur man till sist från

kyrkligt håll kan hävda att 1951 års religionslagstiftning skulle påverka

församlingsstyrelselagstiftningens natur är för styrelsen obegripligt. Att

svenska kyrkan därigenom säges ha förvandlats till ett trossamfund för­

ändrar ju inte det faktum att församlingsstyrelsen fortfarande vilar på

kommunal grund och att de enskilda församlingarna för fullgörande av sina

skyldigheter och uppgifter alltfort i allt väsentligt är beroende av sin i 57 §

andra stycket regeringsformen förankrade kommunala beskattningsrätt.

Från denna utgångspunkt, församlingsstyrelsens kommunala karaktär,

ger sig slutsatserna i de berörda frågorna av sig själva. Kommitténs stånd­

punkt att alltjämt tillerkänna kyrkoherden ett självskrivet ledamotskap i

församlingens främsta kommunala organ samt att som kyrkorådets främsta

uopgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig då snarast som liberala

tillmötesgåenden av från prästerligt håll framställda anspråk. Något liknan­

de gäller för dispositionsrätten över kyrkorummet, beträffande vilken kom­

mittén för övrigt förutsatt särskild reglering i vad angår rummets upp­

låtande för kyrklig förkunnelse och kyrkliga kulthandlingar. 7

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor

Frågan om att överföra beslutanderätten i församlingens ekonomiska

frågor till den borgerliga kommunen har ånyo övervägts till följd av två vid

65

1960 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 54 och II: 63). I dessa har

anförts bland annat följande:

Kyrkofullmäktigvalen omfattas av allt mindre intresse från valmanskå-

rens sida. Detta är ur demokratisk synpunkt otillfredsställande. Frånsett

själva kostnaderna för valen är det betänkligt med likgiltigheten för de

relativt betydande ekonomiska värden, som kyrkofullmäktige skall förvalta.

Utvecklingen inom kommunerna har medfört, att kravet på en enhetlig be­

skattning aktualiserats. Denna synpunkt har tidigare beaktats då skol­

väsendet flyttades från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Det

ansågs då att förutsättningar skapades för en enhetlig budgetbehandling

inom kommunen och större möjligheter att väga behov mot varandra. Till­

börlig hänsyn kunde tagas till kommunens ekonomiska bärkraft.

Den kyrkliga förvaltningen bör föras över till den borgerliga kommunen

och kyrkofullmäktige avskaffas. De kyrkliga frågorna skulle kunna skötas

av organ, som tillsatts av stads- eller kommunalfullmäktige. Besparingar

borde därigenom kunna åstadkommas både vad beträffar förvaltningsorga­

nisationen och valkostnaderna.

Konstitutionsutskottet erinrar i sitt utlåtande (25) till en början om

arbetet inom 1958 års utredning kyrka-stat och behandlar därvid förhållan­

devis ingående de spörsmål, som ligger inom ramen för denna utredning.

Härefter anför utskottet.

Utskottet finner att de i motionerna framlagda förslagen bör närmare

övervägas. Emellertid lär inte utredningen kyrka-stat kunna undgå att taga

upp spörsmålet i hela dess vidd, då utredningen enligt vad ovan berörts

behandlar de kyrkliga organens ställning. Med hänsyn härtill finner utskot­

tet att — även om det fortsatta arbetet inom utredningen torde bli tids­

ödande — den förevarande frågan inte rimligen bör utbrytas och göras till

föremål för utredning i särskild ordning. Utskottet kan därför inte nu till­

styrka det i motionerna framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t

med hemställan om utredning av frågan om förutsättningarna för ett över­

förande av församlingens beslutanderätt i ekonomiska frågor till den bor­

gerliga kommunen.

Emellertid bör, såsom utskottet framhållit i sitt betänkande 1956: 17, inte

det pågående utredningsarbetet hindra att angelägna men mindre genom­

gripande reformer genomföres.

Motionärerna har som motivering för sitt yrkande pekat på vissa förhål­

landen inom den kyrkligt kommunala sektorn, som enligt deras åsikt från

allmän synpunkt är mindre tillfredsställande. Utskottet, som i väsentliga

delar kan biträda denna åsikt, får erinra om att efter förberedande utred­

ningsarbete proposition angående ny församlingsstyrelselagstiftning avses

skola föreläggas nästa års riksdag. I församlingsstyrelsekommitténs tidigare

nämnda betänkande har ingående behandlats de problem, som är förknip­

pade med församlingens kyrkokommunala kompetens. Utskottet vill för sin

del framhålla vikten av att denna fråga löses. Blir gränserna mot den bor­

gerliga kommunens verksamhetsfält klarare uppdragna än vad nu är fallet,

torde niimligcn inte obetydliga problem som för närvarande sammanhänger

med det kommunala anslagsbeviljandet kunna undanröjas. Utskottet vill

vidare peka, på betydelsen av att vid en revision av den kyrkligt kommu­

nala lagstiftningen former skapas för en samverkan mellan de skilda kyrk-

5 —

Biliang till riksdagens 'protokoll 1061. 1 saml.

År

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

66

liga och borgerliga organen i ekonomiska frågor. Härvid bör de i motionerna

antydda önskemålen beträffande den kommunala utdebiteringen beaktas.

Vad slutligen angår kyrkofullmäktigvalen erinrar utskottet om att det

vid tidigare behandling av frågan uttalat, att det låga valdeltagandet är från

allmän synpunkt otillfredsställande. Utskottet vidhåller denna uppfattning

samt förväntar att det i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Änd­

rad tidpunkt för kyrkofullmäktigval» redovisade materialet överarbetas och

att förslag framlägges till ny lagstiftning på området.

I skrivelse den 7 december 1960 (nr 303) har riksdagen som sin mening

givit till känna vad utskottet sålunda anfört.

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning av

den berörda frågan om kyrkofullmäktigvalen.

Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har upprät­

tats en promemoria om samverkan mellan kyrklig och borgerlig primär­

kommun i ekonomiska frågor.

I promemorian framhålles vikten av att få till stånd former för gemensam

budgetberedning, vid vilken angelägenhetsgraden hos olika borgerligt och

kyrkligt kommunala behov och investeringsplaner vägs mot varandra och

en framräknad gemensam skattesats bedöms i förhållande till kommunernas

ekonomiska bärkraft och medlemmarnas skatteförmåga. Det anses önsk­

värt, att en i möjligaste mån jämn skattesats eftersträvas för hela den

borgerliga kommunens område. Den av riksdagen förordade samverkan an­

ses i promemorian lämpligen böra vara av beredande och rådgivande karak­

tär utan att inskränka någondera kommunens beslutanderätt. Detta samråd

bedöms i allmänhet kunna ske under det förberedande budgetarbetet.

Någon ingående reglering av förfarandet anses inte behövlig. — Ett utkast

till en allmän bestämmelse i den nya församlingsstyrelselagen om samråd

har bilagts promemorian.

Remissbehandling.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits

av kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsen i Södermanlands, Krono­

bergs och Västernorrlands län, domkapitlen i Uppsala, Lund och Stockholm,

Stockholms stad samt 1958 års skatteutjämningskommitté. Yttranden har

vidare avgivits av styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

kommunernas förbund och Svenska pastoratens riksförbund.

Det i promemorian framlagda förslaget om samråd tillstyrkes av

stats­

kontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs

och

Västernorrlands

län, Stockholms stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet

och

Svenska

landskommunernas förbund

samt 1958

års skatteutjämnbigskommitté,

vil­

ken förklarar sig ha granskat promemorian endast ur skatteutjämningssyn-

punkt. I avstyrkande riktning uttalar sig

domkapitlen i Lund

och

Stock­

holm

samt

styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund.

Allmänt vitsordas värdet av samverkan på förevarande område mellan

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

67

den borgerliga och den kyrkliga kommunen och det framhålles av flera

remissinstanser, att samverkan redan nu förekommer på många håll.

Dom­

kapitlet i Uppsala

och

styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

erinrar

om att den stigande tendens, som den kommunala utdebiteringen visat un­

der senare år, nästan helt beror på utdebiteringen till den borgerliga kom­

munen.

När det gäller behovet av särskild lagstiftning om samverkan delar sig

meningarna.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

anför.

Det kunde synas som om behovet av dylik samverkan vore så självklart,

att särskilt lagstadgande därom vore överflödigt. Så är tyvärr inte fallet.

Det är långtifrån sällsynt att församlingar besluta att igångsätta kostnads­

krävande kyrko- och församlingshusbyggande utan att göra klart för sig

vilka samtidiga investeringsbehov, som den borgerliga kommunen kan ha,

eller organisera verksamheter för ändamål, som det närmast ankommer på

den borgerliga kommunen att tillgodose. Inte minst ur skattebetalarsyn-

punkt kan detta medföra påtagliga olägenheter.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

anser det knappast lämp­

ligt att genom lagstiftning göra samråd obligatoriskt. Där praktiska fördelar

kan vinnas genom samråd, anser förbundet detta böra komma till stånd på

frivillighetens väg.

Olika meningar kommer till synes hur den författningsmässiga regleringen

av samverkan bör ske.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands län,

domkapitlet i Uppsala

och

styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

förordar, att bestämmelser härom införes i såväl församlingsstyrelselagen

som kommunallagen. Om inte så sker finner

domkapitlet i Uppsala,

att

fördelarna med förslaget inte uppväger nackdelarna.

Övriga remissinstanser

tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran.

Beträffande önskvärdheten av en jämnare skattesats uttalar

kammar­

kollegiet,

att svårigheter uppstår att nå en sådan utan att kyrklig samfällig­

het för vården av de ekonomiska angelägenheterna bildas mellan de i kom­

munen ingående församlingarna.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksför­

bund

finner uppbördstekniska skäl inte kunna tillmätas någon större be­

tydelse. 8

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

8. Departementschefen

Vid 1862 års kommunallagsreform uppdelades den kommunala självsty­

relsen på två varandra principiellt sidoordnade kommunala enheter, för­

samlingen och den borgerliga kommunen. Reformen innebar dock inte, att

församlingens verksamhetsområde begränsades till vad som med ett nutida

betraktelsesätt menas med kyrkliga uppgifter. Församlingen kom alltjämt

att handha också andra angelägenheter, såsom folkundervisningen och

samhällets barnavård. Under de i det närmaste etthundra år, som förflutit

sedan kommunallagsreformen genomfördes, har vid skilda tidpunkter flera

av dessa ärenden överflyttats till den borgerliga kommunen. Men ännu

68

handhar församlingen vissa uppgifter, som inte kan betraktas som enbart

kyrkliga, exempelvis kyrkobokföringen och begravningsväsendet.

Församlingarna utgör grundvalen för den svenska kyrkan. Inom deras

hägn bedrives kyrkans största och utan jämförelse viktigaste arbete. Om­

fattningen av församlingarnas verksamhet framgår bland annat av det eko­

nomiska underlaget för verksamheten. Enligt tillgängliga uppgifter uppgick

kyrkokommunernas utgifter år 1958 till omkring 400 miljoner kronor. Utgif­

terna täcktes främst av skattemedel. Utdebiteringen för skattekrona är

varierande, i allmänhet högre på landsbygden än i städerna. Medeltalet var

år 1960 77 öre; på sina håll översteg utdebiteringen tre kronor.

De kyrkliga kommunerna förvaltar egendom till betydande värde. Den

rent kyrkokommunala förmögenheten närmade sig år 1958 300 miljoner

kronor. Den ecklesiastika jorden — prästgårdar och boställen — som för­

valtas av kyrkokommunerna hade samma år ett taxeringsvärde på nära

550 miljoner kronor. Vissa församlingar förvaltar vidare egendom till bety­

dande värde, vars avkastning är avsedd för bland annat lokalkyrkans un­

derhåll. Den största tillgången utgör självfallet dock kyrkobyggnaderna,

vilkas värde till följd av deras sakrala natur och ofta kulturhistoriska bety­

delse inte kan direkt skattas i pengar. Kyrkorna var år 1958 brandförsäk-

rade för omkring 1 275 miljoner kronor.

Församlingens kyrkokommunala uppgift är, såsom församlingsstyrelse-

kommittén framhållit, att sörja för de organisatoriska och ekonomiska be­

tingelserna för kyrkans gärning. Det nyss anförda visar omfattningen, rent

ekonomiskt sett, av denna verksamhet och belyser den föreliggande lag­

stiftningsfrågans betydenhet. Enighet torde råda om vikten av att den

kyrkokommunala verksamheten så bedrives, att den både gagnar kyrkans

gärning och visar sig ändamålsenlig för samhället. Värdet av att verksam­

heten sker i tidsenliga demokratiska former, som säkerställer ett lekmanna­

inflytande, står enligt min åsikt utom diskussion.

Vid skilda tidpunkter har frågan om formerna för den kyrkokommunala

ekonomiska förvaltningen varit aktuell. Förslag har ett flertal gånger väckts

i riksdagen om att överflytta beslutanderätten i ekonomiska frågor till den

borgerliga kommunen. Senast dryftades spörsmålet vid föregående års höst­

riksdag.

Vid sin behandling av ärendet ställde sig konstitutionsutskottet i och för

sig inte avvisande till att spörsmålet närmare övervägdes men påpekade,

att utredningen kyrka-stat inte torde kunna undgå att ta upp det i hela

dess vidd. Utskottet fann med hänsyn härtill, att frågan inte rimligen borde

utbrytas och göras till föremål för utredning i särskild ordning.

Församlingsstyrelsekommittén har utgått från att den principiella ord­

ningen skall bestå, enligt vilken församlingen och den borgerliga kommunen

verkar vid sidan av varandra för skilda ändamål. Kommittén uttalar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

69

båda kommunerna är, var inom sitt område, utrustade med anslags- och

utdebiteringsrätt; i den mån en viss verksamhet genom lag eller sedvänja

ankommer på endera kommunen, är den andra i princip förhindiad att

utdebitera medel för ändamålet.

Såsom konstitutionsutskottet anfört måste förevarande spörsmål om den

kyrkokommunala ekonomiska förvaltningen bedömas mot bakgrunden av

det för den framtida gestaltningen av kyrkans ställning i samhället viktiga

utredningsarbete, som bedrives av utredningen kyrka-stat. Sa länge detta

arbete pågår bör såvitt möjligt inte förändringar av stor principiell bety­

delse eller eljest djupt ingripande art äga rum inom den lagstiftning,

som rör kyrkans verksamhet. Reformarbetet på området bör i första hand

inriktas på angelägna, praktiska förbättringar, som inte ändrar grundläg­

gande principer för områdets nuvarande rättsliga reglering. Pa nu anförda

skäl kan jag ansluta mig till kommittén i dess uppläggning av lagstiftnings­

frågan; utgångspunkten för reformarbetet bör således vara, att församlingen

är en fristående, med den borgerliga kommunen sidoordnad kommunal

enhet.

Även om den borgerliga och kyrkliga kommunen sålunda bör verka var

för sig som primärkommunala enheter, finns, såsom riksdagen papekat vid

behandlingen av den föreliggande frågan, ett behov av samverkan mellan

kommunerna. Jag vill därför förorda, att riksdagens önskemål tillgodoses

och att former skapas för en sådan samverkan. I likhet med vad som an­

förts i den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian i äm­

net, finner jag det vara av värde, att angelägenhetsgraden av de båda

kommunernas utgiftsbehov och investeringsverksamhet vägs mot varandra.

Båda bedriver sin verksamhet i huvudsak med stöd av medel, som utdebi-

terats från samma skattskyldiga. Jag biträder den i promemorian uttalade

uppfattningen, att samverkan på förevarande område bör ske i form av ett

samråd utan inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.

Rätt bedriven torde enligt min mening en sådan samverkan bli till stor

nytta. Vid promemorians remissbehandling har också allmänt vitsordats

värdet av samverkan på förevarande område mellan de borgerliga och kyrk­

liga kommunerna. Jag avser att återkomma till spörsmålet i specialmotive­

ringen till den föreslagna lagstiftningen och närmare belysa under vilka

former samrådet kan äga rum.

Då förslaget till KL år 1953 förelädes riksdagen, uttalade föredragande

departementschefen, att det alltsedan tillkomsten av våra första kommu­

nallagar ansetts lämpligt att upprätthålla en viss överensstämmelse i form

och innehåll mellan de olika kommunalförfattningarna i sådana avseenden,

vari skiljaktigheter inte var sakligt betingade. Föredraganden ansåg en lik­

formighet av detta slag värd att alltjämt bevara, och åtgärder syntes där­

för efterhand böra vidtagas för att anpassa andra kommunalförfattningar

efter principerna i KL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

70

I direktiven för församlingsstyrelsekommitténs arbete ingick, som jag

inledningsvis berört, uttalanden av samma innebörd.

Kommitténs arbete har alltså i främsta rummet varit inriktat på att till

församlingsstyrelselagen överföra de nyheter av saklig och formell art vilka

införts i KL, såvida inte olikheter ansetts sakligt motiverade. Därjämte

har kommittén sökt åstadkomma en klarare gräns mellan den kyrkliga och

borgerliga kommunens kompetensområden. Den har vidare sökt ange den

ram, inom vilken kyrkorådet har att vara verksam som lokalt kyrkligt

organ, samt lösa frågeställningar, som sammanhänger med arbetet inom

kyrkorådet som det centrala kyrkokommunala organet och prästens ställ­

ning i den kyrkliga kommunen. Slutligen har kommittén föreslagit, att om­

rådet för kyrkliga samfällighetsbildningar väsentligt utökas.

De förslag som framlagts av kommittén har i det stora hela vunnit remiss­

instansernas gillande och kommitténs arbete bedöms som i många delar

mycket förtjänstfullt. Vissa remissmyndigheter, särskilt kyrkliga, har dock

ansett, att kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma

likformighet mellan KL och församlingsstyrelselagen och därför inte till­

räckligt beaktat de kyrkliga särdrag, som betingar olikheter.

För egen del finner jag, att kommittén löst uppgiften att anpassa lagstift­

ningen efter KL på ett i stort sett tillfredsställande och lyckligt sätt. De

avvägningsspörsmål, som sammanhänger med en sådan anpassning, anser

jag vara pa det hela taget riktigt bedömda; endast i några avseenden fin­

ner jag skäl att hävda en från kommittén avvikande mening. Översynen

har-gett till resultat, att den kyrkokommunala verksamheten i fortsätt­

ningen torde kunna lättare formas efter de krav, som det moderna samhäl­

let kan ställa på den. De framlagda förslagen är därför enligt min mening

väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Vid remissbehandlingen har vissa av de spörsmål kommittén behandlat

diskuterats ingående och i ett par fall har starkt delade meningar fram­

trätt. Detta gäller särskilt frågorna om församlingens kyrkokommunala

kompetens samt kyrkorådets sammansättning. Här har från kyrkligt håll

starkt betonats särdrag, vilka ansetts motivera andra bedömanden och slut­

satser än dem kommittén redovisat. I särskilda avsnitt ämnar jag när­

mare pröva och ta ställning till de förslag kommittén framlagt i berörda

avseenden. Jag avser också att i ett särskilt avsnitt behandla kommitténs

förslag beträffande kyrkliga samfälligheter och därvid beröra också andra

former för samverkan mellan församlingar.

Kommittén har inte varit ense om huruvida den föreslagna lagstiftningen

om församlingsstyrelsen skall som hittills upptagas i tre lagar avseende

riket i allmänhet, Stockholm och — vad beträffar samfällighetsfrågor —

Göteborg eller om hela ämnesområdet skall regleras i en enda lag för

hela riket. Kommitténs majoritet har stannat för att föreslå att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

71

nuvarande ordningen behålles. Motivet härför är främst, att de kyrko-

kommunala förhållandena i Stockholm och Göteborg föranleder särbestäm­

melser, som i en gemensam lag skulle medföra nackdelar beträffande reda

och överskådlighet. Reservanten Brolin har å sin sida bland annat fram­

hållit fördelarna av en gemensam lag i vad avser enhetlighet i rättstillämp­

ningen.

För egen del anser jag att en för hela riket gemensam lag torde innebära

praktiska fördelar i skilda hänseenden. Om möjligt bör därför en sådan

lagstiftning komma till stånd. De av kommittén framlagda lagförslagen

innehåller inbördes mindre skiljaktigheter än nu gällande lagar. Såsom

kammarkollegiet framhållit synes skiljaktigheterna till övervägande del

vara av redaktionell eller formell natur. Önskvärdheten av enhetlighet i

tillämpningen talar för att sådana avvikelser undvikes, om de inte är sak­

ligt betingade. Några egentliga hinder av lagteknisk natur finner jag inte

föreligga att sammanföra bestämmelserna till en enda lag. Med ändamåls­

enlig indelning och rubriksättning torde en sådan lag inte heller innebära

några påtagliga nackdelar vad beträffar överskådlighet. Jag vill därför

förorda, att reglerna om församlingsstyrelsen får inflyta i en för hela riket

gällande lag. Inom ecklesiastikdepartementet har utarbetats ett förslag till

en sådan lag, vilket bygger på innehållet i de av kommittén framlagda sär­

skilda lagförslagen.

Flera remissinstanser har gjort gällande, att bestämmelserna om försam­

lingsstyrelsen helt eller i vissa angivna delar är av kyrkolags natur.

Det nu föreliggande lagstiftningsärendet borde därför behandlas i den för

antagande av kyrkolag stadgade ordningen under medverkan av allmänt

kyrkomöte. Jag vill i anledning härav erinra om att den gällande försam-

lingsstyrelselagstiftningen tillkommit utan sådan medverkan genom beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen. Vidare har 1951 års kyrkomöteskommitté

vid sin undersökning av kyrkolagsbegreppet funnit, att församlingsstyrelse-

lagen hör till kommunallagstiftningens område och därför, jämlikt § 57

andra stycket regeringsformen, skall stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Endast bestämmelserna i 41 § a—c och 42 § LFS om kyrkorådets discipli­

nära befogenheter och om vissa av kyrkorådets uppgifter får enligt kom­

mittén materiellt sett anses innefatta ämne av kyrkolags natur. Kommittén

har dock framhållit, att ett utbrytande av dessa bestämmelser ur försam-

lingsstyrelselagen kan ske genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Det framlagda förslaget innefattar ett sådant utbrytande. I stället har,

såsom församlingsstyrelsekommittén föreslagit, intagits ett allmänt hållet

stadgande, som endast anger den kommunalrättsliga ramen för kyrkorådets

församlingsvårdande uppgifter.

Församlingsstyrelsekommittén har ansett, att kyrkorådets befogenhet

att själv förvalta lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

72

uppgiften kommit till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan

från bestämmanderätten över egendomen, även där denna har kyrklig

karaktär. Härigenom har enligt kommitténs uppfattning spörsmålet om

vem som äger besluta om upplåtande av kyrkorummet blivit legalt tillräck­

ligt tydligt löst.

Kyrkomöteskommittén har å sin sida framhållit, att det vid en blivande

kodifiering av kyrkolagen förtjänar att övervägas om inte lagstiftning om

kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål bör komma till stånd, i sam­

band varmed även bör regleras vem som äger beslutanderätt i dessa frågor.

Församlingsstyrelsekommitténs uppfattning har vid remissbehandlingen

diskuterats ingående, varvid kritiska synpunkter framförts mot kommitténs

ståndpunkt i frågan. Med stöd av kyrkomöteskommitténs uttalanden har

ämnet ansetts vara av kyrkolags natur.

Jag finner vägande invändningar vara gjorda mot församlingsstyrelse­

kommitténs standpunkt i förevarande fråga. Vid närmare granskning anser

jag den inte vara hållbar. Spörsmålet får anses ha sådan kyrkorättslig an­

knytning, att det inte kan regleras i förevarande sammanhang. Emellertid

anser jag det vara av vikt, att lagstiftning om kyrkorummets upplåtande

för andra än kyrkliga ändamål kommer till stånd och att därvid också

fastslås, vem som äger besluta om upplåtandet. Jag avser därför att i annat

sammanhang framlägga förslag om sådan lagstiftning. Jag kan nämna, att

en promemoria i ämnet upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att

denna varit föremål för remissbehandling.

I övrigt kan jag i spörsmålet om ifrågavarande lagbestämmelsers konsti­

tutionella natur ansluta mig till den i huvudsak gemensamma uppfattning,

som beträffande gällande rätt intages av kyrkomöteskommittén och försam-

lingsstyrelsekommittén. Då i ärendet åberopats att kyrkomöteskommittén

ansett exempelvis bestämmelserna om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet

ha kyrkolags karaktär, synes man ha förbisett, att kommitténs — för övrigt

tämligen obestämda — uttalanden i denna del avser den skisserade nya

kyrkolagen, medan kommittén uttryckligen framhållit att så länge ett stad­

gande kvarstar i kommunallag det inte kan komma ifråga att handläggas i

den för kyrkolag föreskrivna ordningen. De invändningar som gjorts i några

remissyttranden mot församlingsstyrelsekommitténs motsvarande utgångs­

punkt kan jag inte finna bärande. Jag vill framhålla, att uppfattningen att

hithörande frågor kommit i ett annat läge genom tillkomsten av

1951

års

religionsfrihetslag knappast kan godtagas, eftersom i sådan ordning inte

torde kunna ändras innebörden av de grundlagsbestämmelser, som här är

aktuella.

På grund av vad sålunda anförts och med utgångspunkt i de uttalanden

som gjorts av de båda senaste utredningarna i ämnet anser jag alltså, att

det förslag till ny lag om församlingsstyrelse, som nu framlägges, till sin

natur är en kommunallag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

73

III. Församlingens kompetens

1. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § LFS och 1 § LFS Sthlm äger varje territoriell församling att

själv

vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter,

såvitt icke handha-

vandet därav tillkommer annan. I 2 § LFS räknas de olika kyrkliga angelä­

genheterna upp. Först anges åtgärder till främjande av församlingsvården

och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande. Härefter kommer

vissa personalfrågor, nämligen tillsättande och avskedande av kyrkobe-

tjänte samt löneförmåner till dem och prästerskapet samt kyrkomusikerna.

I det följande nämns kyrkomedels användande samt hushållning med och

vård om kyrkans egendom ävensom församlingen tillhörig, för kyrkliga

ändamål avsedd egendom. I fråga om den kyrkliga fasta egendomen upptas

särskilt byggande och underhåll av kyrka och församlingshus samt tjänste­

bostäder för prästerskapet och andra tjänstemän. Av ekonomiska angelä­

genheter anges vidare avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter. I fråga

om åtgärder som står i samband med gudstjänstens utövande nämns som

församlingens uppgift vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt

fördelning av bänkrum i kyrkan. Slutligen upptas två särskilda områden av

församlingsangelägenheter, nämligen

dels

anskaffande och vård av begrav­

ningsplats ävensom vissa andra med begravning sammanhängande upp­

gifter och

dels

upprätthållande och vård av församlingsbibliotek ävensom

frågor om lokal och avgifter för sådant bibliotek.

Uppräkningen av de kyrkliga angelägenheterna är i LFS Sthlm med

undantag för vården av de större begravningsplatserna, vilken angelägenhet

det jämlikt förordningen den 16 maj 1924 (nr 135) om vården av vissa

kyrkogårdar i Stockholm i princip tillkommer Stockholms stad att ombe­

sörja — av huvudsakligen samma innehåll som i LFS men är uppdelad på

så sätt, att i ett särskilt moment anges de angelägenheter, som tillkommer

församlingarna enskilt, och i ett annat de angelägenheter, som samfällig-

heten beslutar om.

I den förut lämnade historiska översikten har i korthet redogjorts för

tidigare regleringar av församlingens kompetens samt tillkomsten av de

nuvarande bestämmelserna därom. Här skall ytterligare något beröras

spörsmålen om församlingsbibliotek och begravningsplatser.

Församlingsbiblioteken har som regel utvecklats ur socken­

biblioteken. Sådana bibliotek omnämndes i 1842 års stadga angående folk­

undervisningen i riket, i vilken prästerskapet ålades att verka för inrättande

av sockenbibliotek. Under slutet av 1800-talet anknöts biblioteksväsendet

74

till skolrådet. I 1897 års stadga angående folkundervisningen i riket intogs

sålunda en bestämmelse, att skolrådet borde befrämja inrättandet av soc­

ken- och skolbibliotek.

Vid 1905 års riksdag infördes bestämmelser om församlingsbibliotek i

1862 års kyrkostämmoförordning. Ärenden angående församlingsbibliotek

sammankopplades därvid med folkundervisningen. Förvaltningen och vår­

den av församlingsbibliotek skulle tillkomma skolrådet, såvida inte särskild

biblioteksstyrelse utsågs. Någon ändring vidtogs inte i samband med att

folkskoleväsendet i vissa städer år 1909 överfördes till den borgerliga kom­

munen. Även i de städer där denna lag blev tillämplig behöll sålunda för­

samlingarna sina bibliotek.

Vid sidan av församlingsbiblioteken bildades kommunalbibliotek, under­

stödda av den borgerliga kommunen, och förenings- eller studiecirkelbiblio­

tek, vilka upprätthölls av bland annat enskilda folkbildningsorganisationer.

I sitt betänkande föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att biblioteks­

ärendena skulle överflyttas till den borgerliga kommunen. De sakkunniga

fann, att sambandet mellan skolan och de allmänna folkbildningssträvan-

dena gjorde detta naturligt. I 1929 års departementsutkast föreslogs som

tidigare nämnts, att överflyttningen av skolärendena skulle göras fakultativ.

Biblioteksväsendet skulle därvid följa skolärendena.

Propositionen 1930: 100 avvek emellertid från utkastet därigenom att

en överflyttning av skolärendena inte medförde att även ärendena rörande

församlingsbibliotek flyttades över. Vid riksdagsbehandlingen yrkades mo-

tionsvis att församlingen inte skulle få befattning med folkbiblioteket i de

fall skolärendena överflyttades. På konstitutionsutskottets hemställan följ­

de riksdagen dock i denna del propositionen. — Förvaltningen av försam­

lingsbibliotek tillkom liksom förut skolrådet, men församling fick även nu

möjlighet att utse en särskild biblioteksstyrelse.

De ändringar som ar 1954 vidtogs i LFS berörde även reglerna om för­

samlingsbibliotek. Församlingsstvrelsekommittén föreslog att särskild bib­

lioteksstyrelse skulle väljas, och departementschefen förklarade sig i propo­

sitionen 1954: 207 tillstyrka vad kommittén föreslagit. I överensstämmelse

härmed stadgas i 40 § LFS — enligt dess från år 1955 gällande lydelse —

att särskild biblioteksstyrelse skall utses i alla församlingar, där försam­

lingsbibliotek finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Under äldre tider var kyrkogården allmän begravningsplats,

och med kyrkogarden avses då platsen kring eller omedelbart invid kyrko­

byggnaden, vilken plats av ålder betraktats som helgat rum. I 18 kap.

kyrkolagen gavs vissa föreskrifter om kyrkogårdar. När begravning på de

gamla kyrkogårdarna inne i städerna i början av 1800-talet upphörde, an­

skaffades i stället begravningsplatser utanför städerna, och dessa har (utom

75

som nämnts beträffande vissa begravningsplatser i Stockholm) förblivit un­

der församlingens vård. På landsbygden åter användes i flertalet fall allt­

jämt kyrkogårdarna som begravningsplats.

I samband med tillkomsten av LFS framförde kyrkofullmäktigsakkun-

niga ett reformförslag angående handhavandet av begravningsplatserna.

De sakkunniga fann att uppgiften principiellt borde skötas av den bor­

gerliga kommunen. Som skäl härför anfördes bland annat att begrav­

ningsplatsen måste vara till för alla, oavsett deras religiösa uppfattning.

Vidare erinrades om det nära samband frågan hade med allmänt hygieniska

spörsmål. De sakkunniga fann dock att ett avgörande hinder var de bety­

dande praktiska svårigheter som reste sig för en allmän överflyttning. På

landsbygden var i allmänhet begravningsplatsen också tomt för kyrkan.

Äganderätten till tomten kunde svårligen överföras till den borgerliga kom­

munen. I många av de fall däremot, där begravningsplatsen var skild från

kyrkotomten, fann de sakkunniga det vara naturligt att den ställdes under

den borgerliga kommunens förvaltning. Detta gällde särskilt i städer och

vissa industrisamhällen.

Departementschefen förklarade i propositionen 1930:100, att frågan inte

borde i det förevarande sammanhanget upptagas till avgörande, och någon

erinran häremot framställdes inte vid propositionens behandling i riksdagen.

Gränserna för församlingens kompetens har vid ett flertal tillfällen varit

föremål för bedömande i rättspraxis.1 De spörsmål, som härvid be­

handlats i fråga om

åtgärder till främjande av församlingsvården,

har fram­

för allt avsett gränsdragningen för sådan verksamhet mot den borgerliga

kommunens socialvård. Sålunda har församling ansetts obehörig att upp­

föra byggnad, huvudsakligen avsedd för barnkrubbeverksamhet (RÅ 1943

ref. 38) liksom att lämna bidrag till driften av barnhem (RÅ 1946 E 5) och

att anslå medel till hem för gamla (RÅ 1946 E 27). Ej heller kunde försam­

ling lämna bidrag till kostnaden för behövande husmödrars vistelse på

semesterhem (R^å EU).

Däremot var församling behörig anslå medel till stiftelsen Unga kvin­

nors värn i Jacob, Stockholms kyrkliga socialråd och Stockholms stadsmis­

sion (RÅ 1952 E 12). De två förstnämnda institutionerna bedriver verksam­

het bland kvinnlig ungdom, som i bland annat moraliskt avseende behöver

stöd; stadsmissionen främjar kristna insatser för främst barns och ungdoms

vård samt hjälp åt ålderstigna och sjuka. Det må anmärkas, att inrätt­

ningarna också erhöll anslag av Stockholms stad. Klart är, att församling

äger stödja diakoniverksamhet (RÅ 1926 E 78). I fråga om ungdomsverk­

samhet märks, att anslag till KFUM ansetts tillåtligt (RÅ 1942 E 10).

Kungl. Majrts proposition nr 70 år 1961

1 En utförlig rättsfallsöversikt lämnas i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Försam-

■lingslag* s. 369—379.

76

I rättsfallet RÅ 1956 ref. 17 har regeringsrätten tagit ställning till för­

samlings (Örnsköldsvik) behörighet att anslå medel till understöd av skilda

verksamhetsområden. Rättsfallet är av betydelse för bedömande av grän­

serna till social verksamhet och undervisning samt också ur den lokala

kompetensens synpunkt. Det må framhållas, att domstolen beträffande

de ändamål som godkändes uttryckligen förklarade, att församlingen inte

kunde anses ha överskridit sin befogenhet genom att bevilja anslag av

den

storleksordning

varom var fråga. Tillåtna var anslag till stiftelsen

Norra Ångermanlands kyrkliga ungdomsgård (500 kronor), Härnösands

stiftsråds arbetsfond och dess soldathems verksamhet (100 kronor), stiftel­

sen Gålsjö stiftsgård (200 kronor), stiftelsen Vårsta diakonissanstalt (100

kronor), norrländska avdelningen av Sveriges kristliga gymnasiströrelse

(150 kronor), Svenska kyrkans diakonistyrelse (100 kronor), Svenska kyr­

kans sjömansvårdsstyrelse (100 kronor), Diakoniens centrala råd (200 kro­

nor), Soldaternas vänner i Östersund (100 kronor), Evangeliska fosterlands­

stiftelsens soldathem i Härnösand (100 kronor) samt andra än kyrkliga

söndagsskolor i Örnsköldsvik (900 kronor). Däremot var församlingen obe­

hörig anslå medel till Lutherska världsförbundets svenska sektion (100

kronor), Anundsjöbygdens realskola (200 kronor), Svenska ekumeniska

nämnden (100 kronor) och Svenska missionssällskapet (50 kronor).

I

byggnadsfrågor

har församling ansetts obehörig besluta om byggnad,

i vilken i väsentlig omfattning skulle ingå lokaler för icke kyrkliga ändamål

(RÅ 1938 E 149), men har däremot kunnat uppföra byggnad, inrymmande

utom lokaler för församlingsändamål bostäder, avsedda för uthyrning (RA

1924 E 145 och 1931 E 165). Församling äger vidare stödja förening, som

tillhandahåller samlingslokaler för kyrkligt och ideellt uppbyggande för­

samlingsarbete (RÅ 1951 E 5).

I fråga om

begravningsplatser m. m.

har församling ansetts inte kunna

till en av den borgerliga kommunen utsedd styrelse överlämna vården om

kyrkogård och plantering kring kyrkan (RÅ 1914 ref. 79) och inte heller

vara behörig teckna andel i ekonomisk förening med ändamål att driva

begravningsrörelse (RÅ 1948 ref. 54). Däremot har församling fått bevilja

anslag till krematorieanläggning och för upplysningar i eldbegängelsefrågan

(RÅ 1931 E 131 och 1933 E 19). 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

2. Församlingsstyrelsekommittén

Kommittén behandlar ingående frågan om församlingens kompetens. Den

berör först vissa frågor av principiell natur, och diskuterar därvid främst

vilken metod, som bör användas för att ange kompetensen, samt överväger

därefter olika områden av församlingsangelägenheter var för sig.

I fråga om metoden för angivande av kompetensen

förklarar kommittén som sin uppfattning, att det väsentligen gäller att be-

77

stämma vilken verksamhet församling äger bedriva eller stödja med utde-

biterade medel. Vid sidan härav ligger sådan församlingsverksamhet, som

inte kräver att sådana medel tas i anspråk. Frågan berör inte den verk­

samhet församling kan utöva med stöd av kollektmedel, donerade medel

och andra frivilliga bidrag. Församling kan därför på grund av tillgång till

kollektmedel eller andra frivilliga bidrag ha möjlighet att verka utanför de

gränser, som församlingsstyrelselagen har att uppdraga för dess kompetens,

anser kommittén.

Såsom det föregående ger vid handen, fortsätter kommittén, går metoden

att med en uttömmande uppräkning bestämma församlings kompetens­

område tillbaka till 1862 års kommunallagstiftning. Genom att till den

borgerliga kommunen hänföra alla kommunala ärenden, som inte särskilt

tillädes den kyrkliga, blev det nödvändigt att använda uppräkningsmetoden

för att avgränsa församlingens kompetensområde.

I 1930 års borgerliga kommunallagar angavs såsom fallande inom den

borgerliga kommunens kompetens vården av kommunens »gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav

enligt gällande författningar tillkommer annan». Därjämte förekom en er­

inran om att angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och

fortsättningsskoleväsendet var särskilt stadgat. Enligt KL:s bestämmelser

om borgerlig kompetens — vilka i sak överensstämmer med de tidigare

gällande borgerliga kommunallagarnas regler i ämnet, sådana de utformats

genom en år 1948 vidtagen lagändring — tillkommer det borgerlig kommun

att »vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gäl­

lande författningar tillkommer annan». I samband med denna bestämmelses

tillkomst borttogs hänvisningen till den särskilda lagstiftningen rörande

vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskolevä­

sendet. Med denna metod att angiva den borgerliga kommunens kom­

petens följer, att det till stor del måste bli en uppgift för rättstillämpningen

att närmare ange gränserna för den kommunala verksamheten.

Då det gäller att välja den metod, efter vilken området för församlingens

kompetens skall bestämmas, skulle enligt kommitténs åsikt något avgö­

rande hinder måhända inte möta mot att gå tillväga på samma sätt. Det

kunde sålunda tänkas, att man nöjde sig med en allmän kompetensbestäm­

melse och överlät åt praxis att uppdraga gränserna för kompetensen. Det

torde emellertid inte vara något att vinna på att begagna en sådan metod,

anser kommittén. I motsats till vad som gäller i fråga om den borgerliga

kommunen är nämligen församlings kompetens begränsad till ett jämförel­

sevis snävt område. Då härtill kommer att enumerationsprincipen otvivel­

aktigt skapar större klarhet, anser kommittén att det inte finns skäl att

frångå denna hävdvunna princip.

Kommittén är dock angelägen framhålla att cn uppräkning enligt sa­

kens natur svårligen kan ange församlingens uppgifter i detalj. Men

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

78

även om det skulle vara möjligt att åstadkomma en sådan fullständigt

uttömmande uppräkning, kan det ifrågasättas, om det skulle vara lämp­

ligt med hänsyn till en sådan uppräknings hämmande inverkan på

församlingsverksamhetens utveckling. Kommittén anser därför, att försam­

lingens uppgifter, framför allt på församlingsvårdens område, bör uttryckas

i tämligen vida formuleringar och att uppräkningen endast bör ange den

yttre gränsen för församlingens verksamhet. Detta bör enligt kommitténs

åsikt medföra att från uppräkningen uteslutes frågor, som rör församlingens

inre organisation och formerna för dess förvaltning, ävensom att försam­

lings utdebiteringsrätt och medelsanskaffning i övrigt lämnas åsido.

Det synes kommittén önskvärt att lagen ger en antydan om att det vid

sidan av den kan finnas bestämmelser, som ytterligare reglerar försam­

lingens verksamhet. Kommittén förordar därför, att i den nya lagen intages

en bestämmelse av sådan innebörd.

Den uppräkning av församlingens angelägenheter, som sålunda bör ingå

i lagen, bör enligt kommitténs mening såsom hittills ansluta sig till en

bestämmelse, vari den allmänna karaktären av församlingens kompetens­

område anges.

Kommittén förklarar att den inte avser att i sak föreslå någon ändring

av den allmänna kompetensbestämmelsen. Den föreslår, efter förebild i KL,

att ordet

gemensamma

borttages. Härigenom åsyftas att låta gemensam-

hetsintresset ersättas av samhällsintresset såsom normerande för kommu­

nens kompetens. Mot den nuvarande bestämmelsen, att församling äger

vårda sina gemensamma

kyrkliga

angelägenheter kan enligt kommittén

erinras, att i själva församlingsbegreppet ligger att församlingens uppgift

är att vårda kyrkliga angelägenheter. Därtill kommer att ordet kyrkliga

kan sägas vara i viss mån oegentligt, eftersom åtminstone en av försam­

lingens angelägenheter — nämligen folkbokföringen — inte är av uteslu­

tande kyrklig natur.

Kommittén framhåller, att såvitt gäller borgerlig kommun en given be­

gränsning i fråga om dess verksamhet ansetts ligga däri att angelägenhe­

terna måste vara lokaliserade till kommunen. En liknande regel om lokal

begränsning av kompetensen bör i princip gälla även för den kyrkliga kom­

munen. Den har i lagtexten uttryckts på det sättet, att församling förklaras

äga vårda

sina

angelägenheter. Församling bör alltså principiellt vara obe­

hörig att stödja ett ändamål, som hänför sig exempelvis till svenska kyrkan

i dess helhet eller till annan församling.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att den allmänna kompe­

tensregeln avfattas så, att församlingen

äger att själv vårda sina angelä­

genheter.

Vad härefter rör de särskilda församlingsangelägenhe­

terna uttalar kommittén till en början, att den under detta begrepp inbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

79

griper även sådana angelägenheter, vilka enligt särskilda författningar är att

betrakta som gemensamma för de i ett pastorat ingående församlingarna (de

s.k. pastoratsangelägenheterna). Kommittén påpekar, att redan den gällan­

de lagen förutsätter att de för församling givna reglerna i huvudsak är

tillämpliga såväl på enförsamlingspastorat som på sådant flerförsamlings-

pastorat, som inte utgör kyrklig samfällighet.

Kommittén upplyser i en kort sammanfattning av sina ställningstagan­

den, att folkbiblioteksväsendet föreslås bli undantaget från församlingens

kompetens. Vidare föreslår kommittén möjlighet att från församlings kom­

petens undanta vården om begravningsplats. Kommittén säger sig därjämte

ha övervägt frågan vad som bör inrymmas under uttrycket »åtgärder till

främjande av församlingsvården». I övrigt har kommittén inte avsett att i

sak göra någon ändring beträffande församlingens kompetens sådan denna

anges i 2 § LFS. Det har för kommitténs del i stället huvudsakligen gällt att

genom omformulering finna lämpligare uttryck för församlingens olika verk­

samhetsgrenar.

Kommittén erinrar om att förslag vid olika tillfällen framställts att över­

föra folkbiblioteksväsendet i dess helhet till den borgerliga kom­

munen samt framhåller för egen del följande.

Att biblioteksväsendet inom en kommun står under enhetlig ledning

måste från bibliotekssynpunkt uppenbarligen innebära avsevärda fördelar,

och från kyrkliga synpunkter torde några bärkraftiga skäl knappast kunna

anföras för att behålla folkbibliotek under den kyrkliga kommunens vård.

Sedan det obligatoriska skolväsendet i princip överförts till den borgerliga

kommunen, utgör församlingsbibliotekens underhåll den enda kvarstående

församlingsangelägenhet, som inte är av kyrklig karaktär. Gällande bestäm­

melser om statsbidrag till folkbiblioteken har i förening med kommunin­

delningen medfört, att församlingsbiblioteken under senare år starkt mins­

kat i antal. Medan det år 1943 fanns 328 statsunderstödda församlings-

bibliotek hade antalet minskat till 30 år 1956. Härjämte finns ett antal

icke statsunderstödda församlingsbibliotek.

Kommittén anser att ett upphävande av församlings rätt att hålla folk­

bibliotek framstår som i praktiken föga genomgripande för församlingarna

och får betraktas som ett led i den pågående utvecklingen av folkbiblioteks­

väsendet. Kommittén föreslår därför att upprättande och underhåll av för­

samlingsbibliotek inte vidare skall vara en församlingsangelägenhet.

Det förefaller kommittén naturligt att församlingsbiblioteken överläm­

nas till den borgerliga kommunen. Kommittén anser sig emellertid inte böra

föreslå någon bestämmelse om skyldighet härtill. Hinder bör alltså inte

möta för församling att behålla sitt bibliotek. Värdet av ett sådant kvar­

stående bibliotek torde dock komma att förringas, eftersom möjligheterna

att. förnya bokbeståndet och bestrida övriga med biblioteksverksamheten

förenade kostnader blir avsevärt reducerade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

80

En annan fråga, som uppställer sig, är om församling bör kunna utöva

särskilt inflytande över biblioteksverksamheten i den borgerliga kommu­

nen. Enligt kommitténs uppfattning synes det vara av vitalt intresse för

folkbiblioteken att de vid valet av bokbeståndet är obundna. Om det i för­

samlingen framträder önskemål beträffande anskaffande av religiös litte­

ratur, torde det kunna förväntas, att biblioteksstyrelsen så långt det är

möjligt tillmötesgår dessa. Utöver den självklara rätten att göra framställ­

ningar till biblioteksstyrelsen, föreligger möjlighet för församlingens med­

lemmar att verka för att sådana personer inväljes i biblioteksstyrelsen, som

tillvaratar även församlingens intressen. Kommittén har därför inte ansett

skäl föreligga att föreslå särskild representationsrätt för församlingen i bib­

lioteksstyrelsen.

Till de angelägenheter som av ålder tillkommit församlingen hör an­

skaffande av egendom avsedd för kyrkligt ändamål

samt vård om och hushållning med sådan egendom.

Ifrågavarande egendom kan antingen tillhöra församlingen själv eller ägas

av lokalkyrkan såsom ett särskilt rättssubjekt. Då det talas om anskaffande

och vård av egendomen åsyftas i främsta rummet församlingens befogenhet

att anslå medel därtill, medan hushållningen närmast tar sikte på försam­

lingens drätsel. Den omständigheten att det talas om egendomens anskaf­

fande och vård får inte fattas så, att församlingen inte skulle äga att även

avyttra egendomen. Av den egendom, som församlingen har att anskaffa

och vårda, nämner kommittén särskilt

kyrka, begravningsplats

,

försam­

lingshus och tjänstebostäder

för befattningshavare.

Såvitt kommittén kunnat finna har den nuvarande ordningen med för­

samlingen som huvudman för

begravningsplats

inte medfört olägenheter av

betydelse.

Begravningsplatsernas vård och förvaltning har ett nära samband med

den kyrkliga kommunens övriga uppgifter, och församlingsorganen får an­

ses äga förtrogenhet med de stundom ömtåliga spörsmål, som uppkommer

inom gravrättens område. Inte heller de ekonomiska frågorna är till sin

natur artskilda från vad som i övrigt tillhör församlingens hushållning.

Jordfästning och vad därtill hör har i flertalet fall en kyrkligt-religiös prä­

gel och så torde förbli. Flera skäl talar därför för att behålla den nuvarande

ordningen. Att generellt överföra angelägenheten till borgerlig kommun

skulle för övrigt stöta på svårigheter, särskilt med tanke på att de gamla

kyrkogårdarna omkring eller invid kyrkan alltjämt användes som begrav­

ningsplatser i stor utsträckning på landsbygden.

A andra sidan torde det inte kunna förnekas, säger kommittén, att de

spörsmål som sammanhänger med anläggande och vård av nya begrav­

ningsplatser understundom är sådana, att det kan synas lämpligare att låta

borgerlig kommun få överta ansvaret. De ekonomiska frågornas storleks­

ordning kan motivera en sådan anordning. Vidare kan stadsplaneringen

beröras genom att mark måste reserveras för begravningsplatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

81

Om sålunda — som kommittén vill förorda — den nuvarande ordningen

i princip behålles, bör enligt kommitténs åsikt borgerlig kommun kunna

överta handhavandet av begravningsplatserna. Det synes lämpligen böra

tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, när så skall ske. I enlighet med

vad sålunda anförts har i lagförslaget anskaffande och vård av begrav­

ningsplats angetts tillkomma församlingen, såvida inte Kungl. Maj:t för sär­

skilt fall förordnar, att den borgerliga kommunen skall omhänderha vården.

Kommittén uttalar avslutningsvis, att förslaget självfallet inte innebär

någon ändring beträffande vården av de kyrkogårdar i Stockholm, som a\ -

ses i 1924 års förordning.

Beträffande tjänstebostäder åt befattningshavare märks, att byggande

och underhåll av prästgård enligt särskilt meddelade bestämmelser utgör

en pastoratsangelägenhet.

Till församlingens uppgifter hänför kommittén vidare avlönande av

befattningshavare och annan personal. För församlings­

prästernas och kyrkomusikernas avlönande har i allmänhet pastoratet

att svara, och omfattningen av dessa åligganden är reglerad i särskilda

författningar. Avlöning till andra befattningshavare och annan personal

äger den kyrkliga kommunen att själv besluta om.

Det åligger församlingen att tillhandahålla pastor vad som erfordras för

kyrkobokföringen. Ifrågavarande åtgärder finnes inte omnämnda

i LFS:s uppräkning av de kyrkliga angelägenheterna. Då frågor härom

emellertid inte kan anses vara av perifer natur, bör de enligt de av kom­

mittén tidigare angivna riktlinjerna ha sin plats i uppräkningen. De hit­

hörande bestyren föreslås åligga pastoratet och inte som för närvarande

mestadels församlingen. I

I lagförslaget har vidare bland församlingens angelägenheter angetts frå­

gor om särskilda åtgärder till främjande av guds­

tjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt

s a m t den kristna kärleksverksa m heten och ung­

domsvården. De hithörande befogenheterna hänför sig huvudsakligen

till vad som i LFS betecknas som »åtgärder till främjande av församlings-

vården». I den av kommittén föreslagna bestämningen torde emellertid

även kunna inbegripas de i LFS omnämnda »särskilda anordningar till

kyrkomusikens höjande», »åtgärder till vidmakthållande av ordning undei

gudstjänsten» samt »fördelning av bänkrum i kyrkan». Ehuru det först­

nämnda momentet om kyrkomusiken infördes i LFS sa sent som ar 1950,

synes det dock kommittén — till följd av den föreslagna utförligare lag­

texten — inte föreligga behov att särskilt nämna denna angelägenhet.

Kommittén erinrar om att da den nuvarande bestämmelsen om försam-

0 —

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sam!. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

82

lings befogenhet att vidtaga åtgärder till främjande av församlingsvärden

infördes, angavs dess syfte vara att ge en antydan om de nya former för

församlingsverksamhet som så småningom vuxit fram. Därvid pekades sär­

skilt på den kyrkliga diakonien, det frivilliga församlingsarbetet och ung­

domsverksamheten. Men därunder synes enligt sakens natur även rymmas

vad man skulle kunna kalla församlingsvård i inskränkt bemärkelse, det vill

säga vad som har samband med främjande av gudstjänstlivet och den präs­

terliga förkunnelsen samt de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation,

vigsel och jordfästning). Hit hör även vissa åtgärder för främjande av kon­

firmandundervisningen, exempelvis bidrag till konfirmanders resor och in­

ackordering, men mera tveksamt synes det kommittén vara, huruvida för­

samling äger att av utdebiterade medel bidraga till beklädnad av behövande

konfirmander. Även om åtgärden i sin mån främjar deltagande i konfirma­

tionen, tillgodoser den ett behov av sådan art, att understöd bör ifrågakom-

ma endast i form av socialhjälp.

Slutligen uttalar kommittén, att församlingsvården i inskränkt bemärkelse

till sin natur är ett så klart kyrkligt område, att kompetenskonflikter synes

kunna uppkomma endast i undantagsfall.

Då det gäller hjälpverksamheten bland gamla, sjuka och nödställda samt

ungdomsvården blir en gränsdragning för församlingens kompetens svårare,

framhåller kommittén. Verksamheten rör här områden, inom vilka den bor­

gerliga kommunen efter hand kommit att övertaga allt flera uppgifter. Detta

gäller särskilt i fråga om socialvård och sjukvård, barna- och ungdomsvård

samt beträffande folkundervisningen. Det är därför inte ägnat att förvåna,

att osäkerhet här yppat sig, och det framstår som särskilt angeläget att på

detta område söka åstadkomma en klarare gränsdragning. Emellertid är

det enligt kommitténs mening inte lämpligt eller ens möjligt att göra detta

genom att i lagtexten exakt bestämma församlingens befogenheter. Just

inom detta fält synes nämligen den kyrkliga verksamheten befinna sig i

fortgående utveckling och söka sig fram på delvis nya vägar. Avgräns-

ningen bör därför allra minst här göras så snäv, att verksamheten låses fast;

ett visst utrymme bör lämnas för nya initiativ. Den närmare innebörden

av kompetensregleringen på detta område bör liksom hittills i sista hand

överlämnas åt rättspraxis, som därvid bör ha jämförelsevis stor frihet att

anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena i det särskilda fallet.

Kyrkan arbetar, framhåller kommittén, såväl omedelbart genom att för­

kunna ordet som genom att utöva den därtill anknutna kristna kärleks­

verksamheten. Under sistnämnda begrepp faller främst diakonien, d.v.s.

kyrkans hjälpverksamhet bland gamla, sjuka och nödställda.

Denna verksamhet ter sig mången gång utåt som ren socialvård. Diako­

nien låter sig i själva verket inte särskiljas från socialvård i egentlig mening

genom något yttre kriterium. Skillnaden mellan diakoni och socialvård

ligger i stället enligt kommitténs uppfattning i de olika syften, som de full­

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

83

följer. 1 motsats till socialvården syftar nämligen diakonien ytterst till

själavård och inte i främsta rummet till att fylla timliga behov. Det som

speciellt utmärker diakonien är, att den till sitt väsen bottnar i det kristna

tjänarsinnet. Även de som är verksamma inom socialvården kan givetvis

vara besjälade av denna för diakonien utmärkande anda men i motsats

till vad som gäller i fråga om diakonien är detta inte något särtecken. Dia­

konien ger därför något utöver vad den egentliga socialvården i allmänhet

kan ge och har därför som kyrklig verksamhetsgren en uppgift vid sidan

av socialvården. Emellertid kan den statliga och kommunala socialvårdens

utveckling göra en viss omorientering av den diakonala verksamheten

behövlig.

Med hänsyn till diakoniens karaktär finner kommittén det principiellt

oriktigt att medel utdebiteras för att utdelas som direkta understöd. I den

mån behov av sådana understöd från kyrkans sida anses föreligga, bör de

täckas med kollektmedel, donationsmedel eller andra frivilliga bidrag.

Åtgärder inom diakoniens område, vilka enligt kommitténs mening ligger

inom ramen för församlings befogenheter, är exempelvis att anställa diako-

nissor, diakoner eller andra dylika medhjälpare samt tillhandahålla lokaler

och vad som i övrigt erfordras för deras verksamhet, att stödja kyrkliga

sjukvårdsföreningar och andra sammanslutningar med diakonalt syfte samt

att anordna »de gamlas dag» eller liknande sammankomster.

Förutsättning för församlings befogenhet att driva eller stödja en verk­

samhet av social karaktär bör således enligt kommitténs åsikt vara, att den

syftar till själavård och att den sociala sidan av verksamheten träder i

bakgrunden för detta syfte. På grund härav anser kommittén att försam­

ling bör vara obehörig att anslå medel exempelvis till

hemsysterverksamhet

eller direkt

nykterhetsvårdande åtgärder.

Inte heller torde det böra till­

komma församling att driva verksamhet, som har till syfte att ombesörja

begravningar

. Ännu mindre bör givetvis församling äga att stödja den all­

männa verksamheten vid någon till den borgerliga socialvården anknuten

inrättning. Däremot bör det vara tillåtet för församling att genom anslag

stödja en i och för sig inom församlingens kompetens liggande verksamhet

vid sådana institutioner.

Dessa synpunkter bör enligt kommitténs uppfattning även vara väg­

ledande, då det gäller att uppdraga gränserna för församlings kompetens

inom den

verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom.

Traditionella

former för denna verksamhet är

söndagsskolarbctet

och

den kyrkliga jör-

eningsverksamheten.

Utmärkande för föreningsverksamheten är att den

väsentligen är ett led i ordets förkunnelse. Även om däri kan ingå andra

moment, vilka i och för sig saknar religiös karaktär, intar dock den reli­

giösa uppbyggeisen en central plats i verksamheten. Att denna därför faller

inom ramen för församlings kompetens finner kommittén självklart.

Kommittén framhåller att vid sidan av nämnda ungdomsverksamhet har

under senare år vuxit fram en typ av öppen ungdomsvård, vilken fått ett

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

84

uttryck i

hemgårdsrörelsen.

Dennas bärande idé är att kyrkan bör möta

ungdomen på dess egen mark.

Hemgården är avsedd att vara en plats, där församlingens ungdom kan

träffas och ägna sig åt sina intressen, vare sig dessa har religiös karaktär

eller icke. I hemgårdsarbetet ingår inte oundgängligen något religiöst mo­

ment. Det sätt, på vilket ungdomen sysselsättes på hemgårdarna, är emeller­

tid ägnat att göra den mottagligare för moralbildande fostran i allmänhet

och kyrklig förkunnelse. Erfarenhetsmässigt övergår en del av den ungdom,

som besöker hemgårdarna, så småningom till det kyrkliga föreningslivet.

Men även bortsett härifrån har hemgårdarna ansetts kunna motiveras som

eu kyrklig verksamhetsgren. Man har nämligen velat betrakta den som en

form av diakoni.

Kommittén finner också för sin del skäl tala för att den vid hemgårdarna

bedrivna ungdomsvården bör anses till viss del diakonalt betingad. En för­

utsättning bör dock vara, att verksamheten står under kyrklig ledning eller

i varje fall står under insyn av församlingen samt att den över huvud

drives i kyrklig anda.

Efter liknande synpunkter som i fråga om hemgårdar bör enligt kom­

mitténs mening spörsmålet om församlings behörighet att inrätta

sommar­

hem för ungdom

bedömas. Den diakonalt inriktade ungdomsvården kan

emellertid taga sig även andra uttryck än nu nämnts. Särskilt i större stä­

der förekommer ett med kyrkligt stöd bedrivet

hjälparbete,

vilket företrä­

desvis avser kvinnlig ungdom och vars syfte är att taga hand om sådana

unga, som inte har ordnade arbets- och hemförhållanden och som löper fara

att moraliskt förfalla. I sådan verksamhet ingår stundom även att driva

ett hem, i vilket de unga mer eller mindre tillfälligt får en bostad.

Inom den uppdragna ramen för den kyrkliga ungdomsverksamheten bör

enligt kommitténs åsikt församling äga

uppmuntra frivilligt studiearbete

bland ungdomen

antingen det bedrives i studiecirkelns form eller tager sig

uttryck i enskilda studier. Som ett led i denna verksamhet kan tänkas ingå

att inrätta särskilda ungdomsbibliotek i studiecirklarnas tjänst ävensom att

upplåta lokaler för studiearbetet och tillhandahålla ledare. I

I detta sammanhang understryker kommittén vikten av att den kyrk­

liga ungdomsverksamheten särhålles från

undervisningsväsendet.

Av för­

samlings obehörighet på skolväsendets område följer omedelbart, att för­

samling inte äger lämna bidrag vare sig till direkta undervisningsändamål

eller till andra med undervisningsväsendet sammanhängande ändamål, så­

som skolbarnsbeklädnad, elevstipendier, premier, skolresor, utflykter och

skollovskolonier.

I nära samband med nu berörda spörsmål står frågan om församlings

rätt att stödja

folkhögskoleverksamhet.

Sådant stöd synes nu på sina håll

förekomma i form av anslag såväl till den allmänna verksamheten vid en

folkhögskola som till studiestipendier. Motivet för församling att under-

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

85

stödja en på kyrklig grund stående folkhögskola är uppenbarligen, att dess

verksamhet anses vara av betydelse för församlingens ungdomsarbete. Där­

vid fästes huvudvikten vid att en sådan skola — utöver det kunskapsstoff

som en folkhögskola i allmänhet meddelar — är avsedd att ge sina elever

en kristen livsstil. Men därutöver gör skolans fostran eleverna lämpliga som

bland annat ungdomsledare i församlingen.

Vid bedömande av förevarande fråga kan man enligt kommitténs mening

inte bortse från att folkhögskolans uppgift i främsta rummet är att med­

dela undervisning, som syftar till allmän medborgerlig bildning. Det ter sig

mest naturligt att ur kompetenssynpunkt anse skolan i princip vara lik­

ställd med andra anstalter i folkundervisningens tjänst. Med hänsyn här­

till anser kommittén, att folkhögskoleverksamhet bör ligga utom ramen för

församlings kompetens. Detta innebär således, att församling bör vara obe­

hörig såväl att själv utöva folkhögskoleverksamhet som att av utdebiterade

medel bevilja anslag till stiftelse, som driver folkhögskola, eller till folkhög-

skolestipendier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den kyrkliga verksamheten bland barn tager sig även uttryck i att för­

samling driver eller stödjer

barnhem, barnkrubbor, daghem, smabarnskolo-

nier och liknande inrättningar.

Sådan verksamhet har genom 1924 års bar-

navårdslagstiftning utan inskränkning hänförts till den borgerliga kommu­

nens kompetens. Den fullföljer också enligt kommitténs mening ett så klart

socialvårdande syfte, att något utrymme för församlings utdebiteringsrätt

på detta område inte kan vara motiverat.

Utöver de nämnda formerna för församlingsvårdande verksamhet före­

kommer givetvis många andra, och nya kan efterhand tillkomma. Kom­

mittén förklarar sig ej heller ha eftersträvat att ge en uttömmande redo­

görelse utan endast att lämna anvisning på de viktigaste typfallen. Ett

genomgående drag i all verksamhet, som församling äger stödja, bör enligt

kommitténs uppfattning vara att den är inriktad pa ordets förkunnelse

eller på utövande av därtill knuten kärleksverksamhet. De former av för­

samlingsvårdande verksamhet som hör till den förstnämnda kategorien tor­

de samtliga kunna föras in under uttrycket »åtgärder till främjande av

gudstjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt». Samtliga de öviiga

åtgärder, som församling bör vara befogad att vidtaga på församlingsvar-

dens område, kan enligt kommitténs mening sammanfattas under uttrycket

»åtgärder till främjande av den kristna kärleksverksamheten». Detta ut­

tryck innefattar all verksamhet som kan sägas vara diakonalt betingad i

detta ords vidaste bemärkelse. Det skulle därför inte vara nödvändigt att

i lagtexten särskilt upptaga ungdomsvården. Då denna emellertid är en av

huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten, har kommittén ansett det

lämpligt att uttryckligen nämna ungdomsvården.

86

Kommittén har tidigare uttalat, att en given begränsning av försam­

lingens verksamhet ligger i den lokala begränsningen av

kompetensen. Kommittén påpekar, att denna regel inte är helt undantags­

lös, sa att församlingen inte äger stödja verksamhet utanför dess gränser.

Regeln har inte heller för de borgerliga kommunernas del ansetts ut­

göra hinder för dem att t. ex. anslå bidrag till de interkommunala förbun­

den. Skälet härtill är att verksamheten ansetts vara till direkt nytta för

kommunerna. Pa samma sätt bör den kyrkliga kommunen vara oförhindrad

att stödja en utanför dess gränser verkande organisation under förutsätt­

ning, att denna fullföljer syften, som kan sägas vara direkt gagneliga för

den kyrkliga kommunens verksamhet. När verksamheten har en mer vitt-

syftande karaktär, måste det vara särskilt klart dokumenterat, att verk­

samheten är till uppenbar nytta för det lokala församlingsarbetet.

Av de institutioner, vilka utanför den enskilda församlingen bedriver en

till sin art klart kyrklig verksamhet, torde enligt kommitténs åsikt — om

man bortser från stifts- och kontraktsorganisationer — endast ett relativt

fåtal uppfylla sagda krav. Som ett exempel på en institution som hör dit,

namnes Svenska kyrkans diakonistyrelse. Av omedelbar nytta för försam­

lingarna torde främst vara det bistånd som styrelsen lämnar i form av råd

och praktiska hjälpmedel. Ett för församlingarna gagneligt syfte tjänar

även den utbildning av lekmannakrafter i det kyrkliga församlingsarbetet

som bedrives i diakonistyrelsens regi.

Något mera tveksamt kan det enligt kommitténs uppfattning vara, huru­

vida församling skall anses ha rätt att med utdebiterade medel stödja

diakonianstalternas verksamhet för utbildning av diakonissor och diakoner.

Vad som kan ge anledning till tvekan är, att de vid anstalterna utbildade

i inte ringa utsträckning far sin verksamhet förlagd inom den borgerliga

socialvården. Församlingarnas omedelbara intresse av att tillgången på

diakonissor och diakoner för församlingstjänst tryggas kan dock enligt kom­

mitténs mening anses motivera en rätt att stödja verksamheten vid anstal­

terna ävensom vid samarbetsorganet för dem, Diakoniens centrala råd.

Ett typiskt exempel på kyrklig verksamhet, som saknar den nu åsyftade

anknytningen till den enskilda församlingen och därför inte bör kunna stöd­

jas av denna, erbjuder enligt kommitténs mening den yttre missionen. Sam­

ma är förhållandet med det internationella ekumeniska arbetet.

I fråga om de kyrkliga institutioner som verkar inom stiftets eller kon­

traktets ram synes det kommittén, att den tidigare angivna förutsättningen

för ett stöd från de särskilda församlingarnas sida oftare är för handen.

Främst kan nämnas stiftsråden, vilka finns i samtliga stift. Ofta är inrät­

tade särskilda organ vid sidan av stiftsråden, såsom ungdomsråd och sjö-

mansvårdsråd. Där soldatvård förekommer inom stiften, är den i allmänhet

samlad till soldatliem. Som centrum för stiftets ungdomsarbete finns i

samtliga stift en stifts- eller ungdomsgård. Inom stiften förekommer vidare

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

87

bildningsförbund

och

kyrkosångsförbund.

Inom kontrakten finnes ofta

kon­

traktsråd

och

kontraktsungdomsråd.

Den nu angivna verksamheten är till väsentlig del av den art, att den kan

sägas vara till direkt nytta för arbetet i den enskilda församlingen, anser

kommittén. Om en institution fullföljer flera olika syften, bör emellertid

som villkor för stöd gälla, att församlingarnas bidrag inte får användas för

andra ändamål än sådana, som direkt gagnar deras verksamhet.

För att en församling skall ha befogenhet att stödja en utom densamma

bedriven verksamhet måste fordras att verksamheten inte är till gagn en­

dast för ett mindretal av församlingens medlemmar, understryker kom­

mittén. Emellertid kan undantagsfall tänkas förekomma där en viss verk­

samhet kan vara av sådan betydelse, att ett stöd kan framstå som befogat.

I detta sammanhang berör kommittén frågan om församlings behörighet

inom

sjömansvårdens

område. I flera svenska hamnar bedrivs av försam­

ling eller med församlingens stöd sjömansvård, avsedd för alla sjömän som

besöker hamnen. Det möter enligt kommitténs mening intet hinder att

bedriva eller stödja en dylik verksamhet. Emellertid torde det i viss ut­

sträckning förekomma, att sådan verksamhet stödjes även av andra för­

samlingar. Varje församling, vars medlemmar i någon nämnvärd grad ägnar

sig åt sjömansyrket, kan sägas ha ett intresse att främja denna sjömans­

vård, åtminstone i svenska hamnar som mera regelbundet besökes av

sjömän från församlingen.

Att församling bör äga främja endast sådan verksamhet, som utövas

inom riket finner kommittén ligga i sakens natur. Vidare anser kommittén,

att den sjömansvård, som bedrives i en församling, endast mera sällan har

speciell anknytning till en viss annan församling. Rätt för församling att

utdebitera medel till sjömansvård som bedrives utom församlingen bör

därför enligt kommitténs mening i regel inte finnas.

Av det sagda följer utan vidare, säger kommittén, att församling inte hel­

ler bör vara befogad att med utdebiterade medel stödja

Svenska kyrkans sjö-

mansvårdsstyrelse,

såvitt avser dess verksamhet utom riket. Emellertid

främjar sjömans vårdsstyrelsen genom sitt utskott för sjömansvård i hem­

landet även sjömansvården i de svenska hamnarna. Denna gren är Irämst

en samordnande verksamhet. Kommittén anser, att denna verksamhet bör

kunna främjas av de församlingar, inom vilka sjömansvård bedrivs.

När det gäller frågan om församlings rätt att stödja ett

soldathem

i an­

nan församling, torde kravet på att verksamheten skall vara till stadigva­

rande nytta för förstnämnda församlings medlemmar oftare vara uppfyllt

än i fråga om sjömansvården, anser kommittén. Om värnpliktiga från en

viss församling regelmässigt tas ut till tjänstgöring vid ett truppförband,

bör det sålunda inte möta något hinder för församlingen att bidraga till

driften av ett soldathem vid förbandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Såsom tidigare berörts har flera remissinstanser funnit de av kommittén

uppdragna gränserna för församlings kompetens alltför

snäva. Ett sådant omdöme har klart uttalats av

domkapitlen i Uppsala,

Skara, Växjö

och

Stockholm,

men därjämte har liknande synpunkter an­

lagts av andra myndigheter genom kritik mot kommitténs lösning av ett

visst eller vissa spörsmål.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

finner helt allmänt, att gränserna för för­

samlings kompetens inte bör dragas så snävt som kommittén angivit. En

liberal tolkning därav skulle stå i god överensstämmelse med den friare

bedömning av den kommunala kompetensen, som kommit till uttryck i KL.

En motsatt ståndpunkt intar

styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund,

som anser att det allvarligt kan diskuteras, huruvida inte kommit­

tén tillerkänt församlingen en alltför vidsträckt kompetens. Styrelsen anför.

Kommitténs ställningstaganden har här i viss del föregripits av ett upp­

seendeväckande regeringsrättsutslag från år 1956 (RÅ 1956 ref. 17) och

kan i denna del sägas reflektera vad som i dag synes vara gällande rätt.

I andra delar såsom i fråga om den kyrkliga kärleks- och ungdomsverksam­

heten har kommittén visserligen gjort erkännansvärda försök att uppdraga

klara gränser mellan borgerlig kommuns och församlings kompetens. Lika

fullt är det tydligt att den föreslagna gränsdragningen på flera punkter

kommer att erbjuda svårigheter. Olägenheterna härav får icke underskattas.

Församling och borgerlig kommun har dock i stort sett samma väljarunder-

lag och samma skattebetalare. Att utgången uti i sak närbesläktade utgifts-

ärenden kan bli olika, beroende på inför vilket forum och det sätt, på vilket

ärendet presenteras, måste därför verka konsternerande.

Under förutsättning av att vissa frågor, nämligen de som angår kyrko­

herdens ställning i kyrkorådet, kyrkorummets upplåtande och besvärsför-

farandet, får de av kommittén föreslagna lösningarna, anser sig förbundets

styrelse dock med tveksamhet kunna godtaga den föreslagna kompetens­

bestämningen.

Domkapitlet i Luleå

förklarar, att om man med den gjorda uppräkningen

av olika angelägenheter avser en icke uttömmande exemplifiering av för­

samlingens kompetens, synes det domkapitlet inte vara någon väsentlig

erinran att göra. Emellertid har man vid gränsdragningen mot andra myn­

digheters behörighet avskilt vissa områden, där anslag nu beviljas av för­

samling. från dess kompetens. Domkapitlet uttalar vidare.

Som allmänt omdöme önskar domkapitlet framhålla, att hur önskvärt det

än må vara från allmän administrativ synpunkt att en gränsdragning sker

mellan de anslagsbeviljande myndigheternas kompetensområden, man icke

må förbise, att det också ges vissa gemensamma intressesfärer. Så torde för

övrigt vara fallet exempelvis mellan landsting och kommun och mellan

stat, kommun och landsting.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

89

Länsstyrelsen i Malmöhus län

framhåller att med hänsyn till svårigheten

att åstadkomma en fullständig uppräkning synes i stället den metod, som

kommit till användning i KL för angivande av borgerlig kompetens, vara

att föredraga.

Kommitténs överväganden tilldrar sig remissinstansernas uppmärksam­

het särskilt i frågorna om anskaffande och vård av begravningsplats samt

beträffande diakoniens ställning och församlings rätt att bidraga till det

kyrkliga folkhögskoleväsendet samt sjömans värden. Rätten att stödja verk­

samhet, som har mer rikskyrklig inriktning, har också tagits upp till bedö­

mande i flera utlåtanden. Vidare har biblioteksväsendet livligt diskuterats

vid remissbehandlingen.

I fråga om folkbibliotekens ställning finner

skolöversty­

relsen

att man av hittillsvarande erfarenheter att döma inte torde behöva

räkna med att kommunen kommer att försättas i ett läge som innebär, att

församlingen behåller sitt bibliotek och att kommunen därför maste bygga

upp ett nytt bibliotek från grunden. Även utan särskilt stadgande torde

man ha rätt utgå från att församlingarna kommer att överlämna sina bib­

liotek till de borgerliga kommunerna. Överstyrelsen kan därför ansluta sig

till kommitténs förslag.

Mot kommitténs uttalanden i frågan om församlingsbibliotekens ställ­

ning har vidare

statskontoret

samt

domkapitlen i Lund

och

Härnösand

ingen erinran. Sistnämnda domkapitel motiverar sitt ställningstagande med

att förslaget inte innebär någon inskränkning av församlingens befogen­

heter av nämnvärd betydelse.

En motsatt uppfattning kommer till synes i yttrandena av

domkapitlen i

Skara

och

Stockholm

samt

länsstyrelsen i Västernorrlands län

och

Svenska

prästjörbundet,

varvid de kyrkliga instanserna lägger särskild vikt vid för-

samlingsbibliotekets betydelse som en faktor i den egentliga församlings-

vården.

Domkapitlet i Stockholm

anför sålunda.

Domkapitlet anser sig böra bestämt förorda rätt för församling att be­

vilja anslag till församlingsbibliotek. Frågan om statsanslag till dylikt

bibliotek är därvid av sekundär betydelse. Vill en församling genom anslag

upprätthålla sitt bibliotek bör detta icke förmenas den. Icke heller bör för-

samling hindras att, dår fÖrhallandena sa pafordrar, halla sig med ett bib-

liotek av den valör, som kan synas församlingen önskvärd. Sedan gammalt

är bildningsverksamhet och församlingsintresse nära förbundna.

Att församlingsbiblioteket kan vara ett förträffligt medel till en god för-

samlingsvård framhålles av

Svenska prästjörbundet,

som vidare anser, att

det inte bör förmenas församling att själv sörja för god och intresseväckan­

de läsning för sina medlemmar, enär fall kan tänkas, då det kan bli svårt

att få gehör för en önskan att till folkbiblioteket förvärva litteratur av

kyrklig och uppbygglig karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

90

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser att församling i allt fall bör

kunna bevilja anslag av utdebiterade medel för underhåll av sitt bibliotek

i nuvarande omfattning.

Beträffande vården av begravningsplats har flera remiss-

myndigheter med tillfredsställelse konstaterat, att denna angelägenhet före­

slagits i princip alltjämt skola handhas av församlingen. Däremot har det

av kommittén framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t kan för särskilt fall

förordna, att värden skall tillkomma den borgerliga kommunen, väckt gen­

saga från ett stort antal kyrkliga remissinstanser samt en länsstyrelse.

Å andra sidan har

statskontoret

förklarat sig inte ha något att erinra mot

förslaget i denna del.

Av de kritiskt inställda myndigheterna uttalar

kyrkomötet

att ärenden om

anskaffande och vård av begravningsplats inte skall kunna flyttas över till

borgerlig kommun, med mindre det medgivits av församlingen, samt att

sådant ö\ erflyttande inte far avse kyrkogård i omedelbar anslutning till

kyrka.

Kyrkolag sutskottet

anser sig visserligen ha anledning räkna med att

Kungl. Maj.t inte skall medgiva, att anskaffande och vård om begravnings­

plats överflyttas till borgerlig kommun, med mindre församlingen medgivit

det, och att ett överflyttande av kyrkogård i omedelbar anslutning till

kyrka inte skall komma i fråga. Dessa villkor synes emellertid utskottet

vara av den vikt, att de bör intagas i lagen.

Det av kyrkomötet framförda önskemålet kommer även till uttryck i

yttranden av

domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Karlstad,

Lulea

och

Stockholm

samt

diakonistyrelsen

och

Svenska prästförbundet.

Därv id betonas från flera hall särskilt kyrkogårdens karaktär av invigd

grif tegård.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

uttalar sig likaledes — med instäm­

mande i kommitténs uppfattning, att den nuvarande ordningen med för­

samlingen som huvudman i princip bör behållas — för att en överflyttning

endast får ske i sadana fall, da trängande skäl gör den önskvärd, och knap­

past mot församlings bestridande.

En klart negativ inställning har

domkapitlet i Lund,

som förklarar sig

inte till någon del vilja biträda förslaget om möjlighet till överflyttning.

Domkapitlet framhåller därvid bland annat, att förvaltningen av kyrko­

gården helt är uppbyggd på gemenskapen med den övriga kyrkliga förvalt­

ningen i församlingen och att utgångspunkten för bedömandet av denna

fråga måste vara kyrkogårdens karaktär av invigt rum. Förhållandena kom­

mer niahända i annat läge, om utträdet ur kyrkan blir mera allmänt.

Skulle sa bliva fallet, torde denna och andra frågor säkerligen följas med

uppmärksamhet, anser domkapitlet.

I de från

församlingarna

och

de kyrkliga samfälligheterna

infordrade ytt­

randena uttalas i ett tjugutal fall ogillande av den föreslagna överflytt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

91

ningsmöjligheten; i ungefär lika stor utsträckning har den av kyrkomötet

förordade begränsningen vunnit instämmanden.

Beträffande de grenar av församlingsverksamheten, som kommittén hän­

fört till åtgärder till främjande av församlings vården,

har

kammarkollegiet, statskontoret, domkapitlet i Visby, diakonistyrelsen

och

Svenska kyrkliga studieförbundet

funnit de uppdragna riktlinjerna för

bedömningen av frågorna i stort sett godtagbara.

Kyrkolag sutskottet

har i anledning av en vid kyrkomötet väckt motion

uttalat, att kommittén på ett överskådligt och konsekvent sätt redogjort för

gränserna för församlingens kompetens inom församlingsvården. Beträffan­

de församlingsvården i inskränkt mening d. v. s. åtgärder till främjande

av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt, kan utskottet i allo an­

sluta sig till de tankegångar, som framförts. Vad åter angår den egentliga

församlingsvården har gränsdragningen gjorts så vid, att utrymme finns

för de nya initiativ, som utvecklingen kan göra motiverade. De av kom­

mittén angivna riktlinjerna bör sålunda i stort sett vara bestämmande för

gränsdragningen. Därvid bör enligt utskottets åsikt betonas, att gränsdrag­

ningen endast avser att bestämma vad församling äger bedriva eller stödja

med utdebiterade medel.

Ytterligare två kyrkliga instanser,

domkapitlen i Härnösand

och

Lund,

uttalar sin tillfredsställelse över kommitténs arbete i förevarande del.

Domkapitlet i Härnösand

anför sålunda.

Den föreslagna omformuleringen av bestämmelserna om vad som skall

avses med församlingens angelägenheter är gjord med största omsorg och

synes vara ägnad att ge behövlig vägledning. Med särskild tillfredsställelse

noteras, att de församlingsvårdande uppgifterna definieras genom angivan­

de av huvudgrenarna i församlingsvården. — För tillämpningen av be­

stämmelserna är det av utomordentligt värde, att kommittén i sitt betän­

kande gjort en ingående utredning av vilka församlingsvårdande uppgifter,

som tillhör församlingens angelägenheter och angivit de viktigaste typfal­

len. Enligt domkapitlets uppfattning är kommittén förtjänt av erkännande

för den förståelse för det kyrkliga arbetets behov, som utredningen ådaga­

lägger. På enstaka punkter synes dock kommittén vara alltför hårt bunden

av sina principer, att församling icke får med utdebiterade medel stödja

kyrklig verksamhet inom områden, som omhänderhas av det borgerliga

samhället, och att företag utanför församlingen, som skall kunna åtnjuta

sådant stöd, måste kunna uppvisas vara till direkt nytta för vederbörande

församling.

Domkapitlet i Lund

finner den föreslagna formuleringen av bestämmel­

sen om församlingsvården ge en mera uttömmande och mot verkligheten

svarande bild av dessa angelägenheter än motsvarande bestämmelse i LFS.

Domkapitlet säger sig med tillfredsställelse konstatera, att denna viktiga

bestämmelse fått en lycklig formulering.

Öl>erståthållarämbetet

uttalar, att eu strikt gränsdragning visat sig svår

att upprätthålla i praktiken, samt framhåller, att den omständigheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

92

en inrättning erhåller bidrag från både den kyrkliga och den borgerliga

kommunen inte behöver innebära något avsteg från den principiella gräns­

dragningen, eftersom det ofta torde vara fråga om att stödja olika grenar

av den bedrivna verksamheten.

Kommitténs förslag att från uppräkningen av de församlingsvårdande

uppgifterna undantaga särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande

biträdes inte av

Kyrkomusikernas riksförbund.

Förbundet erinrar om att

då nämnda moment infördes i lagen om församlingsstyrelse år 1950 anfördes

starka motiv för åtgärden av departementschefen. Förbundet hävdar därför,

att ifrågavarande passus inte bör tas bort efter helt kort tid utan att starka

skäl föreligger. Några sådana skäl finner förbundet inte att kommittén

anfört.

Spörsmålet om diakoniens st ällning har med särskilt intresse

behandlats av flera remissinstanser.

Mot kommitténs lagtekniska grepp att bland åtgärder till främjande av

den kristna kärleksverksamheten särskilt nämna ungdomsvården men inte

diakonien anföres avvikande mening av

kyrkomötet

samt

domkapitlen i

Skara, Strängnäs

och

Härnösand.

Sålunda uttalar kyrkomötet, att själva ordet diakoni bör nämnas i lag­

texten, samt förordar, att det av kommittén föreslagna momentet i lagen er­

håller följande ändrade lydelse: »särskilda åtgärder till främjande av

---------- den kristna ungdomsvården, diakonien och annan kristen kärleks­

verksamhet».

I sitt betänkande anför

kyrkolag sutskottet

bland annat, att utskottet

finner det angeläget, att ett stadgande om diakonien uttryckligen införs

i lagen, något som även synes överensstämma med kommitténs grundupp­

fattning i denna del. Utskottet anser, att för införande av uttrycket diakoni

i församlingslagen talar samma skäl som kommittén anfört för att i lag­

texten särskilt upptaga ungdomsvården, nämligen att diakonien är en av

huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten.

De

nyssnämnda domkapitlen

anlägger i huvudsak samma synpunkter på

frågan som kyrkolagsutskottet.

Kammarkollegiet

finner för sin del ovisst, om innebörden av ordet diakoni

är klar för flertalet av de lekmän, som har att handlägga angelägenheter

rörande församlingsvården. Det synes därför kollegiet inte vara lämpligt

att införa ordet i lagtexten.

Domkapitlet i Linköping

finner det betydelsefullt, att de av kommittén

angivna gränserna för församling att bevilja medel för diakoni i kommande

rättstillämpning ges en generös tolkning, och vill endast under sådan för­

utsättning biträda kommitténs resonemang.

Också

domkapitlet i Stockholm

och

diakonistyrelsen

behandlar frågan,

hur kommitténs gränsdragning kommer att tolkas i praxis, samt understry­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

93

ker vikten av att den kristna kärleksverksamheten såsom begrepp inte

fattas för snävt. Domkapitlet anför.

Domkapitlet vill framhålla, att en gränsdragning i praxis såsom kommit­

tén tänkt sig utan tvivel skulle verka försvårande för det storslagna diako-

nala och sociala arbete med upprättande av hem för gamla, daghem, barn­

hem, skollovskolonier m. m., som församlingarna i Stockholm frivilligt på­

tagit sig. Det kan ej vara riktigt att förkväva sådana initiativ, som vittnar

om en långt gående social ansvarskänsla hos kyrkoförsamlingarna. Att pa

detta område söka upprätthålla en bestämd gräns mellan församlingens

och den borgerliga kommunens kompetensområden synes ej möjligt och ej

heller lämpligt. Domkapitlet förutsätter att rättspraxis kommer att tolka

innebörden av kompetensregleringen på detta område i en mot kyrkoför­

samlingarna generösare anda än vad kommittén gjort.

Domkapitlet i Karlstad

inlägger en bestämd gensaga mot kommitténs ut­

talande, att diakonien ytterst syftar till själavård. Diakonien såsom ut­

tryck för den kristna kärleken har att utföra denna utan nagra biavsikter,

hävdar domkapitlet samt tillägger, att syftet är att meddela hjälp, därför

att hjälp behövs. Vad beträffar ordalydelsen av förevarande moment an­

sluter sig domkapitlet till kyrkomötets textförslag.

Överståthådlarämbetet

har i sitt yttrande en annan uppfattning. Ämbetet

kan väl för sin del instämma i det av kommittén gjorda uttalandet om

diakoniens syfte, men vill samtidigt understryka, att det inte är tillräck­

ligt, att verksamheten ytterst har det angivna syftet; detta bör också på

ett utåt skönjbart sätt ha präglat verksamhetens utformning. Krav kan

dock inte ställas på att syftet skall direkt markeras varje gång verksam­

heten tar sig uttryck i någon aktiv åtgärd. — I fråga om kyrkans hjälp­

verksamhet bland gamla, sjuka och nödställda kan överståthållarämbetet

för sin del även i övrigt instämma i vad kommittén anfört men vill sam­

tidigt framhålla, att den gjorda gränsdragningen knappast medger för­

samlingarna i Stockholm att lämna bidrag till de s. k. församlingshemmen.

Dessa är avsedda att bereda lämpliga och billiga bostäder åt gamla för­

samlingsbor. Härvidlag föreligger dock inte några motsättningar mellan den

borgerliga och den kyrkliga kommunen, förklarar ämbetet, utan hemmen

har efter de riktlinjer som godkänts av stadsfullmäktige inrättats i sam­

verkan mellan staden, församlingen och enskilda givare.

Vad kommittén anfört ifråga om församlingens kompetens att bedriva

ungdoms vår d har väckt gensaga av

styrelsen för Svenska stadsför­

bundet,

som förklarar sig inte kunna biträda kommitténs mening, att ung­

domsvården faller inom ramen för församlingsangelägenheterna. Styrelsen

finner det vidare troligt, att de svårigheter, som redan nu föreligger att upp­

rätthålla en klar gräns mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens

kompetens, kommer att öka, om den egentliga församlingsvarden även i

övriga avseenden får den av kommittén förordade tämligen vida omfatt­

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

94

Stockholms stadsfullmäktige

finner däremot det ligga i sakens natur, att

det möter stora svårigheter att åstadkomma en sådan distinkt gränsdrag­

ning mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunens kompetens, att

man direkt ur lagtexten skall kunna utläsa den. Det torde inte heller anses

uteslutet, att vissa ungdomsvårdande uppgifter i framtiden kan handhas

av saväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen.

Överståthållarämhetet

anser det vara självfallet, att församlingarna skall

vara berättigade stödja den kyrkliga föreningsverksamheten i olika former

bland ungdomen, samt delar likaså kommitténs uppfattning, att det inte

är tillåtet att driva eller stödja sådana sociala inrättningar som barnhem,

barnkrubbor, daghem och småbarnskolonier. Däremot kan ämbetet inte

ansluta sig till kommitténs ståndpunkt beträffande hemgårdsrörelsen utan

anser, att denna i princip hör hemma under den borgerliga kommunens

kompetens. Detta bör dock inte medföra några hinder att verksamheten

bedrivs i nära samarbete med församlingen och de inom församlingen

verksamma frivilliga krafterna. För att undvika tveksamhet torde det en­

ligt ämbetets asikt vara lämpligt att lagtexten ges en sådan utformning,

att församlingens befattning med ungdomsvården klart skall vara ett led

i kyrkans själavårdande verksamhet. Enklast kunde detta ske genom att

låta ungdomsvården utgå ur lagtexten; ungdomsvården ryms ju under

begreppet den kristna kärleksverksamheten.

Mot det sätt, på vilket kommittén dragit upp gränserna för f ö r s a m-

lingens lokala kompetens, har flera remissinstanser framfört

kritiska synpunkter. I allmänhet har man därvid betonat, att arbetet inom

stiften och det rikskyrkliga arbetet kommer de enskilda församlingsmed­

lemmarna till godo i större omfattning än vad kommittén funnit.

Sålunda finner

domkapitlet i Luleå

att det skulle vara högst olyckligt

för kyrkolivet i stort, om sådana gemensamma intressen undantogs från

den enskilda församlingens behörighet såsom anslagsbeviljande instans.

Domkapitlet nämner såsom exempel på dessa intressen de kyrkliga folk­

högskolorna och den verksamhet, som bedrivs av Svenska kyrkans sjö-

mans vårdsstyrelse.

Domkapitlet i Skara

håller före att gränsdragningen blivit för snäv be­

träffande möjligheten att bevilja anslag för arbete utanför själva försam­

lingens gränser. Domkapitlet anför följande.

Sa böra däri kunna inrymmas såväl sådana angelägenheter som svenska

kyrkans. sjömansvard och de kyrkliga folkhögskolornas verksamhet som

också vissa universellt kyrkliga uppgifter, närmast verksamheten inom

kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Därmed skulle på ett

värdefullt sätt markeras, att lokalförsamlingen är en del icke endast av

svenska kyrkan utan också av Kristi universella kyrka.

Domkapitlet i Stockholm

delar de synpunkter som i ett yttrande fram­

förts av

Sollentuna församling,

vilken anser att intet vore att invända mot

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

95

kommitténs resonemang i fråga om den lokala kompetensen, om riks­

kyrkan hade befogenhet att utdebitera medel och sålunda hade möjlighet

att trygga de ekonomiska förutsättningarna för sådan verksamhet, som inte

fyller kommitténs krav på direkt gagnelighet för den lokala församlingen.

Domkapitlet anser att eftersom så inte är fallet, bör församlings kompe­

tensområde vidgas därhän, att församling äger rätt att genom anslag stödja

den verksamhet, som rikskyrkan som sådan stödjer och vårdar sig om,

t. ex. mission, diakoni, sjömansvård och ekumenik.

Också

domkapitlet i Uppsala

anför sin reservation mot att församling

inte längre skulle kunna ekonomiskt understödja kyrkliga folkhögskolor,

barnhem eller svenska kyrkans sjömansvård.

Diakonistyrelsen

behandlar problemet ingående och anför bland annat.

Under de sista decennierna har medvetandet om riks- och stiftsorganens

stora betydelse för lokalförsamlingarna alltmera stärkts. Detta återspeglas

i de sakkunnigas värdesättning av dessa organ och deras betydelse för för­

samlingsarbetet. Styrelsen kan helt instämma med de sakkunniga i alla de

fall, där dessa ansett, att församlingen äger rätt att bevilja anslag. Diakoni­

styrelsen har också med särskild tillfredsställelse uppmärksammat, vad som

i betänkandet skrivits om diakonistyrelsens stora betydelse för de enskilda

församlingarna.

Emellertid anser styrelsen, att man utifrån de av de sakkunniga hävdade

allmänna riktlinjerna måste tillerkänna församlingarna rätten att bevilja

anslag jämväl åt andra institutioner, såsom sjömansvårdsstyrelsen, Sigtuna-

stiftelsen, de kyrkliga folkhögskolorna, religionspedagogiska institutet och

andra därmed jämförbara institutioner. Vad exempelvis sjömansvården be­

träffar berör dess verksamhet sådana medlemmar i svenska kyrkan, vilka

genom sitt arbete eljest är utestängda från de förmåner, som en medlem

av församlingen normalt kan ha tillgång till. Angående de kyrkliga folk­

högskolorna kan särskilt påpekas, att de bedriver en verksamhet, som förr

eller senare kan anses komma de enskilda församlingarna inom stiftet till

godo. De utgör ett led i kyrkans ungdomsvård och kan icke utan vidare

jämföras med de skolor, som självklart hör till den borgerliga kommu­

nens kompetens.

Även om de gjorda gränsdragningarna med nyss nämnda förbehåll för

niirvarande torde kunna godtagas, vill styrelsen starkt framhålla, att

kyrkan befinner sig i en utveckling, som inom en snar framtid torde på­

kalla de enskilda församlingarnas stöd också för andra verksamhetsformer.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att kyrkan endast äger en mot­

svarighet till den kommunala beskattningen men saknar varje motsva­

righet till statens och landstingets beskattningsrätt. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I förevarande avsnitt rörande församlings kompetens har — såsom re­

dan framgått — särskilt två verksamhetsgrenar kommit i betraktande vid

remissbehandlingen, nämligen de kyrkliga folkhögskolorna och

sjömansvården.

Båda spörsmålen har till följd av väckta motioner behandlats av

kyrko­

mötet,

som uttalar som sin åsikt, att församling bör medgivas rätt att be-

96

vilja anslag till verksamhet, som bedrivs av kyrklig folkhögskola och an­

nan jämförlig kyrklig undervisningsanstalt samt till stipendier för elever vid

sådan undervisningsanstalt, ävensom till svenska kyrkans sjömansvårds-

styrelse.

I

kyrkolag sutskottets

av kyrkomötet godkända utlåtande framhålles i

fråga om de kyrkliga folkhögskolornas ställning bland annat.

Liksom kommittén anser utskottet, att folkundervisningen i princip

upphört att vara en församlingens angelägenhet. När det gäller kyrkliga

folkhögskolor är det emellertid icke fråga om vanlig folkundervisning utan

om den speciella art av undervisning som bedrives vid de s. k. rörelsesko­

lorna. Enligt utskottets mening bör församling icke kunna stå som huvud­

man för folkhögskola. Detta utesluter emellertid icke, att församling bör

äga behörighet att stödja den verksamhet, som bedrives vid sådan skola.

Församling bör sålunda äga behörighet att understödja folkhögskola, om

denna har som väsentligt syfte att meddela kristen fostran och i huvudsak

är avsedd för ungdom från församlingar inom det stift, där folkhögskolan

är belägen.

Beträffande sjömansvården anför utskottet.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder den bedrives, är det

svårt att inordna sjömansvården i ett system av den art, som kommittén

uppställt. Enär det här rör sig om en central kyrklig verksamhet, vilken be­

rör ett betydande antal svenska medborgare, som icke på annat sätt kom­

mer i åtnjutande av kyrklig församlingsvård, synes det icke kunna inge

betänkligheter att tillmötesgå motionärens hemställan. Utskottet vill där­

för stanna för att föreslå, att mindre bidrag till den svenska sjömansvår­

den må lämnas av varje församling.

Domkapitlet i Växjö

anmäler samma uppfattning som kommit till ut­

tryck i kyrkomötets yttrande.

Vad gäller rätten att anslå medel till folkhögskolor kan också följande

uttalande av

domkapitlet i Linköping

citeras.

I flera av våra stift bildar folkhögskolor centra för kyrklig fostrande verk­

samhet, vars betydelse knappast kan överskattas. Den omständigheten

att de kyrkliga folkhögskolorna också meddelar undervisning, som syftar

till allmän medborgerlig bildning, kan icke anses utgöra ett hinder för för­

samlingarna att understödja den. Domkapitlet kräver därför, att kyrkan

inom ramen för sin förmåga får deltaga även i denna form av fostran och

utbildning av svensk ungdom.

Beträffande de kyrkliga folkhögskolornas ställning uttalar också

kam­

markollegiet

— såsom enda erinran mot kommitténs gränsdragning mellan

borgerlig och kyrklig kommuns kompetens — en från kommittén avvikande

mening samt förklarar sig instämma i vad kyrkolagsutskottet anfört.

Slutligen uttalar i detta spörsmål

länsstyrelsen i Kronobergs lön

följande.

Folkhögskoleverksamhet ingår icke i den obligatoriska folkundervis­

ningen. Det synes därför enligt länsstyrelsens åsikt vara en alltför formell

tolkning av ovannämnda ändringar i lagstiftningen att anse anslag av för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

97

samling till folldiögskoleverksamhet falla utom ramen för församlingens

kompetens. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening församling äga

befogenhet att understödja en på kyrklig grund stående folkhögskola, så­

som exempelvis den av S:t Sigfrids stiftelse drivna folkhögskolan i Växjö

stift.

Den ställning som den i utländska hamnar bedrivna sjömansvarden in­

tar har särskilt beaktats av domkapitlen i Härnösand och Göteborg samt

av Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

Domkapitlet i Härnösand finner det vara beklagligt, att utomlands be­

driven rikskyrklig verksamhet inte uppfattas sasom en för alla försam­

lingar gemensam uppgift. Särskilt ohållbar synes denna gränsdragning vara,

när det gäller kyrkans sjömansvård bland svenska sjömän i utländska

hamnar, som inte kan komma i åtnjutande av församlingsvard på annat

sätt. I detta och liknande fall torde en liberalare tillämpning av principerna

vara motiverad.

Domkapitlet i Göteborg ansluter sig till vad kyrkolagsutskottet anfört

och framhåller särskilt betydelsen av att församling far möjlighet att stödja

sjömansvården i utländska hamnar.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse behandlar i sitt remissvar frågan

ingående. Styrelsen anför till en början, att även om man vill anlägga

väsentligen kvantitativa synpunkter på denna angelägenhet, bör de svenska

sjömanskyrkornas verksamhet i utländska hamnstäder vara förtjänt av

hemmaförsamlingarnas stöd. Styrelsen gör sålunda en beräkning av per­

sonalkaderns storlek hos''den svenska handelsflottan och finner att om­

kring 50 000 man är sysselsatta inom flottan under en treårsperiod. Styrel­

sen betonar vidare, att sjömansyrket i hög grad är ett genomgångsyrke för

svensk ungdom och att-på grund härav sjömanskyrkan alltmera kommit

att fylla den utomordentligt viktiga uppgiften som den svenska ungdomens

kyrka i främmande land. Vidare anföres.

Sjömansvårdsstyrelsen kan icke biträda den i betänkandet adagalagda

diskrimineringen av det utomlands bedrivna sjömansvardsarbetet i jäm­

förelse med motsvarande verksamhet i hemlandets hamnar. Att främlings­

skapets påfrestningar i förening med de moraliskt nedrivande krafter, som

ej sällan möter i utländska storhamnar, ställer särskilda krav på den kristna

kärlekens vårdande och skyddande omsorger, torde ligga i öppen dag. Sjö­

folkets omfattande uppslutning kring våra sjömanskyrkors verksamhet i

utländska hamnstäder belyser dess värdesättning av sjömansprästernas och

deras medhjälpares hängivna tjänaregärning. Under 195G gjordes samman­

lagt över 240 000 besök i dessa sjömanskyrkors lokaler, medan gudstjänster

samlade omkring 80 000 deltagare. En redogörelse för den sjömanskyrkliga

verksamhetens betydelse för våra församlingar vore icke fullständig, därest

man förbigingc värdet av denna verksamhet för de uteseglandes anhöriga

i hemlandet. Som en mycket viktig sida av sjömansvårdens arbete framstår

uppgiften att bevara familjebanden och att lämna praktisk hjälp i familje-

angelägenheter.

7 —

llihang till riksdagens ■protokoll 1061. 1 samt Nr 70

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

98

Sjömansvårdsstyrelsen anhåller på grund av det sagda, att en bestäm­

melse utformas, varigenom församling i hemlandet inte förhindras att med

utdebiterade medel stödja styrelsens verksamhet bland svenska sjömän

i

utlandet.

Slutligen må nämnas, att ett flertal församlingar och kyrkliga samfällig-

lieter framfört kritiska synpunkter på kommitténs ställningstaganden till

folkhögskoleverksamheten och sjömansvården av i huvudsak liknande inne­

håll som de nu refererade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

4. Departementschefen

Församlingens kompetens bestämmes i LFS — i likhet med vad som i KL

gäller för borgerlig primärkommun — genom ett allmänt stadgande,

i

vilket

sägs att församlingen äger att själv vårda sina gemensamma kyrkliga ange­

lägenheter, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar till­

kommer annan. Till skillnad från KL, i vilken kompetensregeln endast har

detta allmänna innehall, tar LFS därefter upp en i princip uttömmande

uppräkning av församlingens olika verksamhetsområden.

Denna metod att ange gränserna för församlingens kompetens användes

redan i 1862 års kommunalförfattningar, genom vilka en uppdelning av den

kommunala självstyrelsen på kyrkoförsamlingen och den borgerliga kom­

munen kom till stånd. Innan denna uppdelning på kyrklig och borgerlig

primärkommun skedde, var sockenstämman det centrala organet för hela

den kommunala förvaltningen. Uppdelningen av sockenstämmans uppgifter

medförde att en gräns maste dras upp mellan de två kommunernas verk­

samhetsfält. Det ansågs inte vara möjligt — eller ens lämpligt — att ange

den borgerliga kommunens olika angelägenheter, och gränsdragningen kom

därför till uttryck genom att församlingens befogenheter räknades upp.

När kommunalförfattningarna moderniserades år 1930 behölls 1862 års

metod. Föredragande departementschefen framhöll, att han fann det vara

lämpligt med en uppräkning av de frågor, som föll inom ramen för försam-

lingarnas självstyrelse, samt att enligt hans åsikt någon genomgripande om­

arbetning av förteckningen inte behövdes. I sammanhanget borde dock vissa

nya former av församlingsverksamhet uppmärksammas, såsom diakonien,

det frivilliga församlingsarbetet och ungdomsverksamheten. Med hänsyft-

ning pa sadana friare former av församlingsarbete ökades uppräkningen ut

med »åtgärder till främjande av församlings vården».

Församlingsstyrelsekommittén betonar, att det enligt kommitténs upp­

fattning gäller att i lag reglera endast sadan verksamhet, som församlingen

äger bedriva eller stödja med utdebiterade medel. Efter att ha erinrat om

KL:s allmänt hållna kompetensregel förklarar sig kommittén anse, att något

avgörande hinder i och för sig inte möter mot att använda samma metod

som i KL att bestämma gränserna för församlingens åligganden. Men kom-

99

mitten finner att församlingens kompetens, i motsats till vad som gäller för

den borgerliga kommunen, är begränsad till ett jämförelsevis snävt område.

Den anser därför att tillräckliga skäl inte föreligger att frångå den hävd­

vunna principen med en uppräkning. En sådan är också ägnad att skapa

större klarhet.

Kommittén säger sig inte vilja åstadkomma en uppräkning, som i detalj

anger församlingens angelägenheter. En sådan kan nämligen verka häm­

mande på församlingsarbetets utveckling. Kommittén har därför stannat

för att genom förhållandevis vida formuleringar ange endast de yttre grän­

serna för församlingens verksamhet. Den föreslagna uppräkningen skiljer

sig i flera avseenden till formen från motsvarande tabell i LFS, men kom­

mittén har därmed inte avsett att i sak ändra på gränserna för församlingens

kompetens. Uppräkningen anknyter liksom i LFS till ett allmänt hållet

grundstadgande, och detta har utformats efter mönster av kompetensregeln

i KL.

I fråga om den av kommittén valda metoden att ange församlingens kom­

petens får jag för egen del anföra följande.

Då den nuvarande kompetensregeln i KL utformades, framhöll föredra­

gande departementschefen det angelägna i att ge kommunerna vidgade be­

fogenheter och på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter. Man ville således ge

kommunerna både större rörelsefrihet och bättre möjlighet att anpassa

verksamheten efter utvecklingens skiftande krav. Med hänsyn härtill ville

föredraganden inte förorda vare sig en uppräkning eller en exemplifiering av

angelägenheterna. Det fick i stället bli en uppgift för rättstillämpningen att

närmare ange gränserna för kommunens verksamhet. Man kunde då beakta

såväl förhållandena i de särskilda fallen som den allmänna samhällsutveck­

lingen.

Enligt min uppfattning kan det anförda i mycket vara tillämpligt också

beträffande församlingsangelägenheterna. Man måste emellertid hålla i

minnet, att då det nya kompetensstadgandet infördes i KL, var avsikten

att ge kommunerna möjlighet att utvidga verksamheten till nya fält. Beho­

vet av en utökning var också klart dokumenterat. När det gäller de kyrko-

kommunala angelägenheterna får jag erinra om att flera viktiga verksam­

hetsgrenar på det lokala kyrkliga området till sin omfattning är reglerade i

särskilda författningar. Så är fallet med de angelägenheter, som det ankom­

mer på pastoratet att sköta, främst löneförmånerna åt prästerna samt

förvaltningen av prästgårdar och löneboställen. Också för kyrkobyggenskap

och begravningsväsende föreligger särskilda bestämmelser. Vidare kan

kyrkobokföringen nämnas. I övrigt kan för den församlingens verksamhet,

som inte upptas i särskilda författningar, sägas ligga en naturlig avgräns-

ning däri, att verksamheten måste ha en kyrklig prägel, varmed får förstås

att den bedrives i eu kristen anda och är betingad av det budskap kyrkan

vill frambära.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

100

Till följd av det anförda är jag ense med kommittén, att samma behov

inte föreligger för församlingen som för den borgerliga kommunen att ha en

elastisk kompetensregel. Som kommittén uttalat är verksamheten begränsad

till ett förhållandevis snävt område. Församlingen torde således inte ha

något att vinna på en ändrad metod att ange kompetensen. Den väsentliga

uppgiften måste i stället bli, såsom också kommittén betonat, att söka

lagfästa vad som enligt rådande rättsuppfattning faller inom ramen för

församlingens kompetens och att åstadkomma en bättre gränsdragning sär­

skilt mot den borgerliga kommunens olika verksamhetsområden. Också fler­

talet remissinstanser har framhållit det angelägna i att en klarare gräns dras

upp. I yttrandena har också allmänt uttalats tillfredsställelse med hur kom­

mittén löst denna uppgift, även om vissa kyrkliga myndigheter funnit grän­

serna väl snäva.

Jag får alltså förorda att församlingens kompetens i första hand anges

genom ett allmänt hållet stadgande samt att detta, såsom hittills, fullstän­

digas genom en i princip uttömmande uppräkning av de olika grupperna av

särskilda församlingsangelägenheter.

Vad gäller den allmänna kompetensregeln vill jag till­

styrka kommitténs förslag, att den utformas efter mönster av KL:s mot­

svarande bestämmelse. Detta innebär bland annat att ordet »gemensamma»

försvinner som en bestämning av angelägenheternas natur. För de borgerliga

kommunernas del var denna förändring av stor vikt. Det blev nämligen

därigenom klarlagt, att verksamheten inte längre nödvändigtvis behövde

tjäna kommunmedlemmarnas gemensamma intressen. Kommunen kunde

således främja ett ändamål, fastän det kom endast ett mindre antal av dess

medlemmar till godo. När det gäller att bestämma innebörden av den all­

männa kompetensregeln i LFS kan enligt min uppfattning ordet »gemen­

samma» inte tillmätas samma betydelse. Det intogs i kompetensstadgandet

först vid 1930 års reform, och skälet härtill var främst av formell art, näm­

ligen att själva ordalagen i stadgandet skulle så långt möjligt överensstäm­

ma med de borgerliga kommunallagarna. Någon förändring av de kyrkliga

angelägenheternas karaktär medförde inte åtgärden, och till skillnad från

vad som ofta var fallet för de borgerliga kommunerna, kom uttrycket inte

att utgöra någon hämsko på den kyrkliga verksamheten.

Vad härefter angår de särskilda församlingsangelägen­

heterna vill jag till en början understryka kommitténs uttalande, att

det främst gäller att taga ställning till vilken verksamhet församling äger

bedriva eller stödja med utdebiterade skattemedel, när församlingens kyrko-

kommunala kompetens skall bestämmas. Spörsmålet berör därför inte direkt

den verksamhet församling kan utöva med kollektmedel, donerade medel

eller andra frivilliga bidrag. Genom att anlita sådana medel har försam­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

101

lingen i viss utsträckning möjlighet att verka utanför de gränser, som dras

upp i församlingsstyrelselagen. För kollektmedlen finns i kollektkungörelsen

angiven en ram, inom vilken medlen kan användas i understödjande syfte.

Befogenheten att använda andra medel än sådana som tagits ut genom

skatt begränsas eljest i första hand av den ändamålsbestämmelse, som kan

vara knuten till medlen i fråga. En begränsning av mera allmän räckvidd

får också anses föreligga, nämligen att den verksamhet som skall stödjas till

sin natur inte får vara främmande för församlingslivet.

Jag vill inledningsvis vidare erinra om att understöd av skattemedel inte

anses kunna lämnas enskilda personer i annan ordning än gällande social­

hjälpslag stadgar eller eljest är författningsmässigt medgivet. Socialvården i

trängre bemärkelse — tryggandet av behövandes uppehälle regleras sa-1

lunda genom särskild lagstiftning. I socialhjälpslagen har den borgerliga

kommunen tillagts befogenhet att även i andra avseenden meddela hjälp,

som kan vara nödvändig. Såsom jag senare kommer att utveckla föreligger

vid sidan av det borgerliga samhällets socialvardande verksamhet möjlighet

för församlingen att bistå behövande. Men i sadana fall föreligger hinder

att av skattemedel lämna direkta penningunderstöd.

I förevarande sammanhang vill jag också nämna en allmän grundsats,

som jag finner vara av vikt, da det gäller att ange kompetensen, nämligen

att verksamheten måste vara knuten till den egna församlingen, således

vara av lokal natur. Denna princip har gällt alltsedan 1862 års kommunal­

lagar tillkom, men har inte kommit till direkt uttryck i lagtexten — utom

möjligen genom att församlingen sägs varda »sina» angelägenheter. Av

regeln följer, såsom också kommittén papekat, att anslagsgivning till riks-

kyrklig verksamhet eller till verksamhet inom stiftets ram eller inom annan

församling än den egna får anses i princip otillåten. Regeln är emellertid inte

undantagslös. Om verksamheten bedrives utom den egna församlingen men

fullföljer syften, som ligger inom ramen för den allmänna kompetensregeln

och direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete, torde i all­

mänhet något hinder inte föreligga att främja verksamheten. Jag har för

avsikt att senare belysa regelns innebörd i några konkreta fall.

Jag vill slutligen nämna en annan allmän begränsning, nämligen att för­

samling inte får handha angelägenheter, som enligt lag eller särskild för­

fattning tillkommer annan. Denna regel, som kommit till uttryck såväl i

LFS som — på motsvarande sätt — i KL, bör i enlighet med kommitténs

förslag inflyta också i den nya lagen.

Beträffande utformningen av den uppräkning, som skall ingå i kompe­

tensregeln, är jag ense med kommittén, att det torde vara riktigast att

ange församlingens olika verksamhetsgrenar i tämligen vida formuleringar,

som tar sikte på att ange de yttre gränserna för församlingens verksamhet.

Också den nuvarande uppräkningen i LFS är avgränsad på detta sätt, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

102

förslaget medför därför inte någon förändring av själva metoden. Inte

heller bör uppräkningen tyngas med åligganden, som regleras i specialför­

fattningar. Efter mönster av KL anser jag det vara tillräckligt att det helt

kort erinras om att beträffande sådana angelägenheter gäller vad som är

särskilt föreskrivet.

När jag i det följande kommer att beröra speciella kompetensfrågor, sker

det med utgångspunkt i de allmänna principer, som jag nu i korthet berört.

Av remissyttrandena framgår, att flera instanser velat skjuta än en, än en

annan angelägenhet i förgrunden därvid huvudsakligen allmänt behjärtans-

värda skäl anförts. Det är enligt min uppfattning av vikt att betona, att ett

dylikt betraktelsesätt inte kan få bli ensamt avgörande. I första hand bör de

mera principiella riktlinjerna vara normerande, då gränserna skall dras upp

för den kyrkokommunala kompetensen.

Som jag tidigare nämnt går den föreslagna reformen av kompetensregeln

i huvudsak ut på att finna träffande beskrivningar på de olika försam­

lingsangelägenheterna och att få gränserna för verksamheten tydligare an­

givna. Jag har således inte för avsikt att föreslå någon ändring i sak beträf­

fande församlingens befogenhet att handha sina kyrkliga angelägenheter,

sådana de nu anges i 2 § LFS. Vad jag i likhet med kommittén anser böra

ändras i fråga om kompetensen är, att vissa uppgifter av icke-kyrklig

karaktär inte längre skall skötas av församlingen. Jag ämnar genast taga

upp ett sådant spörsmål till behandling.

Utvecklingen i fråga om folkbiblioteken har under de senaste

årtiondena gatt mot att åstadkomma större enheter, som erbjuder ett om­

fattande och allsidigt sammansatt bokbestånd och som handhas av personal

med erforderlig fackutbildning. Det naturliga har därvid varit, att de bor­

gerliga kommunerna blivit huvudmän för verksamheten. För samlings-

biblioteken har också fortlöpande minskat i antal; de utgör nu en

mycket ringa del av landets närmare ett tusen kommunala folkbibliotek.

Kommitténs förslag att församlingarnas befattning med biblioteksväsendet

skall upphöra far ses mot bakgrunden av det sagda. Flera remissinstanser

har också förklarat, att de inte har något att erinra mot förslaget. Några har

å andra sidan framhållit, att biblioteken är av betydelse för en god försam-

lingsvård, och de har därför önskat, att biblioteken skall få vara kvar hos

församlingen.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag. Angelägenheten har

ringa anknytning till församlingens övriga verksamhet, sedan undervisnings-

och folkbildningsfrågorna i princip tagits undan från församlingens kompe­

tens. Jag vill för övrigt understryka kommitténs uttalande — som vunnit

instämmanden vid remissbehandlingen — att åtgärden framstår såsom föga

genomgripande. Något hinder föreligger enligt min åsikt dock inte för

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70 år 1961

103

församlingen att inneha ett bokbestånd, med vilket tillgodoses olika ända­

mål inom det aktiva församlingsarbetet eller församlingsmedlemmarnas

behov av religiöst uppbyggande läsning.

I likhet med kommittén finner jag det inte erforderligt med bestämmelser,

som reglerar förfarandet, då den borgerliga kommunen övertar ett försam-

lingsbibliotek. I ett par fall är det fråga om bibliotek av inte ringa stor­

leksordning och beträffande dem kan man inte pa förhand utesluta, att

avvecklingsfrågorna kan bli tidskrävande. Bland annat med hänsyn härtill

vill jag förorda en övergångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t

att, om så fordras, meddela närmare föreskrifter med avseende å den nya

lagens ikraftträdande.

Kommittén har till en första grupp av församlingsangelägenheter sam­

manfört sådana, som avser anskaffande av kyrka, begrav­

ningsplats, församlingshus, tjänstebostäder och an­

nan för kyrkligt ändamål avsedd egendom, ävensom

vård om och hushållning med sådan egendom. Mot

förslaget har inte någon erinran framförts från remissinstansernas sida. Jag

är också för egen del beredd att i allt väsentligt förorda det.

I fråga om begravningsplatserna delar jag kommitténs uppfattning, att

det kan vara ändamålsenligt med en regel, som möjliggör att vården för

visst fall kan överflyttas på den borgerliga kommunen. Jag finner det stå

klart, att en överflyttning bör ske endast då starka praktiska skäl före­

ligger. Enligt min åsikt får det som regel anses uteslutet att vården om en

kyrkogård, på vilken sockenkyrkan är belägen, skall kunna överflyttas.

Därför förefaller mig vissa kyrkliga myndigheters farhågor överdrivna, och

någon utförlig regel på sätt kyrkomötet föreslagit finner jag inte vara nöd­

vändig. Ett par remissuttalanden ger mig anledning framhålla, att begrav­

ningsplatsens natur av invigd plats — som alltså kräver särskild pietet och

som i vissa hänseenden är undandragen världsliga förfoganden — inte går

förlorad genom att själva förvaltningen överflyttas. Det torde, såsom kom­

mittén föreslagit, böra vara förbehållet Kungl. Maj:t att för varje särskilt

fall besluta, om begravningsplats skall få anläggas eller förvaltas av borger­

lig kommun. I

I enlighet med den allmänna princip kommittén uppställt har personal­

frågorna begränsats till att avse angelägenheten att svara för avlönandet av

de anställda i församlingens tjänst. För att få terminologisk överensstäm­

melse med avlöningsförfattningarna vill jag föreslå att ordet avlöningsför­

måner användes. Nuvarande bestämmelse om tillsättande och avskedande

av kyrkobetjänte, som närmast hör till församlingens inre organisation, har

kommittén uteslutit. Denna förenkling vill jag biträda. När det gäller att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

104

ange de olika personalgrupperna finner jag det vara systematiskt lämpligt,

att präster och kyrkomusiker — för vilka särskilda avlöningsförfattningar

gäller — nämns var för sig, samt att övriga anställda får utgöra en tredje

kategori. Till följd av det sagda förordar jag, att angelägenheten i uppräk­

ningen anges avse avlöningsförmåner åt präst, kyrkomu­

siker och annan personal. Förslaget innebär, att det ålderdom­

liga och omtvistade begreppet kyrkobetjänte försvinner.

Som en tredje grupp av angelägenheter har kommittén upptagit åtgär­

der för tillgodoseende av kyrkobokföringens behov.

De kostnader som är förenade med kyrkobokföringen är för närvarande

uppdelade mellan pastorat och församling. Pastoratet har enligt eckle­

siastika boställsordningen att svara för kostnader för pastorsexpedition, som

är inrymd i prästgård. I folkbokfönngsförordningen ålägges församlingen

att tillhandahålla pastor nödiga inventarier m. m. samt, om så fordras, per­

sonal. Verksamheten är således i allt väsentligt reglerad genom särskilda

författningar. Jag finner det därför inte behövligt att införa en särskild be­

stämmelse därom i församlingsstyrelselagens kompetensregel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Under en sista avdelning har kommittén sammanfört sådana angelägen­

heter, som i huvudsak kan inbegripas i LFS’ »åtgärder till främjande av

församlingsvården och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande».

Kommittén har som en första grupp sådana angelågenhfeter redovisat olika

åtgärder, som avser att främja gudstjänstliv och

kyrklig förkunnelse i övrigt. De av kommittén gjorda utta­

landena angående dessa angelägenheter har i allt väsentligt vunnit anslut­

ning från remissinstansernas sida. Jag har ej heller för egen del någon erin­

ran att göra utan kan godtaga vad kommittén anfört.

Kyrkomusikernas riksförbund har gjort gällande, att det i. princip måste

föreligga starka skäl, om man skall ta bort momentet om »särskilda anord­

ningar till kyrkomusikens höjande», eftersom detta infördes i LFS i sam­

band med att den nya kyrkomusikerorganisationen- kom till. Några av­

görande skäl för uteslutningen har förbundet inte funnit att kommittén

lagt fram. Vad förbundet anfört synes mig delvis vila på en missuppfatt­

ning. Som jag ser den nya bestämmelsen torde någon tvekan inte föreligga,

att den också framhäver vikten av den kyrkomusikaliska verksamheten__

en betydelsefull åtgärd för att främja gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse

i övrigt. Jag är således ense med kommittén att frågor om kyrkomusiken

inte längre behöver särskilt omnämnas.

Jag vill betona, att det inom förevarande centrala del av församlings­

livet föreligger stora möjligheter att med nya initiativ främja och ut­

105

veckla arbetet — exempelvis genom att stödja en breddad konfirmations­

undervisning, som tar aktiv del i arbetet på att söka komma till rätta med

vår tids ungdomsproblem. Som kommittén framhållit är området till sin

natur klart kyrkligt, och det kan därför förutsättas att kompetenskonflikter

av mera invecklad art inte uppstår.

Det är fastmera inom församlingsvården i mera vid­

sträckt bemärkelse som vissa komplicerade kompetensproblem

föreligger. Det rör sig här om verksamhet på områden, inom vilka den bor­

gerliga kommunen kommit att överta och handha ett flertal uppgifter, som

från början skötts genom kyrkans försorg, såsom undervisning samt vård

om barn, sjuka och behövande. Det är därför inte ägnat att förvana, att

osäkerhet kan föreligga rörande gränserna för församlingens kompetens på

områdena. Jag har också i ett tidigare sammanhang understrukit det ange­

lägna i att en klarare gräns här dras upp.

Kommitténs strävanden att åstadkomma en tydligare gräns har rönt liv­

lig uppskattning av flera remissinstanser. Jag finner även för egen del arbe­

tet vara i stora delar förtjänstfullt. Från några kyrkliga myndigheter

har uttalats farhågor, att församlingens verksamhetsfält blivit för snävt

avgränsat. Jag vill härtill — med erinran om de i det föregående behand­

lade allmänna grundsatserna för församlingens kompetens — anmärka att

det inte kan bli fråga om att en gång för alla bestämma församlingens befo­

genheter. Ett visst utrymme måste lämnas åt de nya initiativ, som utveck­

lingen kan motivera, och verksamheten maste kunna länkas in pa nya

vägar, om behov därav uppkommer.

Domkapitlet i Luleå har framhållit, att det inom flera verksamhetsgrenar

föreligger en gemensam intressesfär för församlingen och den borgerliga

kommunen. Häri kan jag instämma, om man väsentligen ser till de yttre

kriterierna på verksamheten. Men betraktas ändamålet skiljer sig enligt

min mening de båda kommunernas arbete därigenom att den kyrkokommu-

nala verksamheten är betingad av innehållet i det kristna budskapet.

När en verksamhet övertagits av det borgerliga samhället, kan därför i

visst fall församlingens motsvarande arbete utgöra ett värdefullt kom­

plement genom att vara utformat på annat sätt och ha annan inriktning..

I några fall kan det också — som överståthållarämbetet framhållit i sitt

remissyttrande — framstå som naturligt, att den borgerliga kommunen

stöder en gren av en verksamhet, under det att församlingen främjar en

annan, om bara grenarna är klart åtskiljbara. Som exempel kan jag nämna

bidrag till arbetet hos en sammanslutning, som har både profana och

kyrkliga frågor på sitt program.

Det anförda gäller enligt min åsikt särskilt i fråga om församlingens

verksamhet bland ålderstigna och sjuka samt bland barn och ungdom. Om:

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

106

det betonas att verksamheten skall ha en klart kristen inriktning, blir en

gräns av mera principiell innebörd uppdragen mot den borgerliga kommu­

nens motsvarande verksamhetsfält. Det bör framhållas, att det härvidlag

kommer an på inte endast yttre former, varunder verksamheten bedrives,

utan även på syftemålen därmed, nämligen viljan att ge en kristen omvård­

nad eller en kristen fostran, samt på att denna religiösa karaktär hos verk­

samheten i de enskilda fallen är entydigt och påtagligt ådagalagd.

Då det gäller diakonien har kommittén gjort ett aktningsvärt försök att

närmare ange verksamhetens syfte och de egenskaper, som särskiljer den

från socialvården i egentlig mening. Även om kommitténs arbete fått ett i

stort sett gott mottagande vid remissbehandlingen, saknas dock inte kri­

tiska röster mot en del av kommitténs uttalanden.

För egen del vill jag anknyta till vad jag nyss anfört samt söka lösa

frågan från de praktiska förutsättningar som föreligger. Den diakonala

verksamheten — som härleder sig från förhållanden i de tidigaste kristna

församlingarna — har sedan länge utgjort ett viktigt led i församlingsarbe­

tet inom svenska kyrkan. I och med att det borgerliga samhället övertagit

och med ökade resurser byggt ut den allmänna hjälpverksamheten bland

behövande, framträder inte längre församlingens åtaganden med samma

styrka. Men församlingens diakonala verksamhet är i mycket till sitt väsen

annorlunda beskaffad än det borgerliga samhällets socialvård. Den är in­

timt sammanbunden med övrig kyrklig verksamhet och utgör bland annat

ett värdefullt komplement till den prästerliga gärningen. Denna omstän­

dighet har också framhållits i ett avgörande i rättspraxis. Att skilja verk­

samheten från församlingsarbetet i övrigt kan därför enligt min åsikt inte

komma i fråga.

Till följd av det sagda finner jag att det borgerliga samhällets socialvård

och den kyrkliga diakonien utan hinder kan verka vid sidan av varandra.

Jag biträder följaktligen kommitténs ståndpunkt, att den diakonala verk­

samheten faller inom gränserna för församlingens kompetens. Jag kan också

i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén uttalat, då den övervägt

vilka olika åtgärder som skall anses tillåtna. Till dem som faller utanför

kompetensen får exempelvis vanlig hemhjälp samt nykterhets vård räknas.

Jag vill erinra om att dessa liksom många andra liknande verksamhetsgre­

nar utbyggts och effektiviserats på det borgerligt kommunala området.

Vad kommittén anfört om församlingens kompetens beträffande den

verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom, har i allmänhet vunnit

anslutning från remissinstansernas sida. Jag vill också för egen del biträda

kommitténs uttalanden. Här möter enligt min mening ett viktigt verksam­

hetsfält, på vilket församlingen i olika avseenden kan främja arbetet,

exempelvis inom den allmänt förebyggande ungdomsvården. Ofta är verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

107

samheten samtidigt diakonalt inriktad. Jag vill emellertid erinra om vad jag

nyss uttalat, nämligen att verksamheten måste vara motiverad av det bud­

skap kyrkan har att frambära och därför utgöra ett led i det övriga kyrkliga

arbetet. Det kommer an på viljan att fostra kristna människor och

på att denna karaktär hos verksamheten är klart ådagalagd. Detta förhål­

lande bör särskilt beaktas, då det gäller att bedöma verksamhet, som till

både namn och flera yttre kännetecken är lika, antingen den bedrives av

församling eller av borgerlig kommun, exempelvis arbetet vid en hemgård

eller ungdomsgård.

Från nämnda utgångspunkt måste vissa entydigt socialt inriktade ange­

lägenheter inom barna- och ungdomsvården avskiljas från församlingens

kompetens. Jag finner således i likhet med kommittén skäl inte föreligga

att låta församling driva eller stödja barnhem, barnkolonier eller barnstugor

(anstalter för halvöppen barnavård).

Beträffande sommarlovskolonier för barn i skolåldern och andra som­

marhem för ungdom äger vad jag nyss anfört om hemgårdar och ungdoms­

gårdar tillämpning. Då det gäller yngre åldersklasser har i allmänhet verk­

samheten vid en sommarlovskoloni sådan karaktär, att den måste föras till

samma kategori som barnkolonier och barnstugor. Här liksom i fråga om

sommarhem för äldre barn och ungdomar kommer det an på syftet och

inriktningen. Har verksamheten en påtagligt kristlig prägel som t. ex. som­

marhem, där konfirmationsundervisning bedrives som ett väsentligt led i

verksamheten, torde hinder inte möta att den handhas av församlingen.

Även andra former av sådan verksamhet kan tänkas. Många gånger torde

det emellertid vara mera naturligt och lämpligt, att församlingen stöder ett

kyrkligt inriktat arbete vid dessa inrättningar utan att samtidigt vara

huvudman för dem. Eftersom man får räkna med att karaktären på verk­

samheten som den nu i regel bedrives inte kommer att ändras, torde den

sistnämnda formen få betraktas som den normala i fortsättningen.

I fråga om undervisningsväsendet vill jag erinra om att vid 1954 års

partiella reform av LFS bestämmelserna om skolväsendet utmönstrades ur

lagen (prop. 207; KU 13; rskr 227).1 Genom den av 1956 års riksdag an­

tagna reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning (prop. 182;

KSU 1; rskr 420) har en ny skolstyrelselag kommit till, som uttryckligen

hänför frågor rörande det obligatoriska skolväsendet till den borgerliga kom­

munen. Som en följd av att folkundervisningen inte längre utgör en för­

samlingens angelägenhet, har kommittén tagit upp till bedömande, i vad

mån församlingen äger handha angelägenheter, som i ett eller annat av­

seende sammanhänger med undervisningsväsendet. Kommittén har därvid

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

1 För Stockholms del skedde motsvarande förändringar år 1948 (prop. 85; KU 13; rskr 184).

108

funnit att sådana frågor i princip måste ligga utanför församlingens kompe­

tens. Denna åsikt biträder jag.

I några fall måste dock enligt min mening tas under övervägande, om inte

verksamheten kan falla inom församlingens kompetens utifrån andra be­

dömningsgrunder, exempelvis som en åtgärd i kristligt ungdomsvårdande

syfte. Ur denna synvinkel behandlade jag nyss frågan om församlingens

behörighet att anordna skollovskolonier men fann, att angelägenheten

många gånger måste anses ligga vid sidan av kompetensen. Då det gäller

församlings behörighet att stödja verksamhet, som bedrives vid folkhög­

skola, har jag en annan uppfattning. Jag har i denna fråga funnit vägande

invändningar vara gjorda av bland annat kyrkomötet mot kommitténs

åsikt, att församlingen skall vara helt obehörig lämna ett sådant stöd.

Kommittén har — med rätta — understrukit, att folkhögskolans främsta

uppgift är att meddela allmän medborgerlig bildning. Såsom dåvarande

departementschefen betonade i propositionen 1957: 146 kommer enhets-

skolans förverkligande att ge folkhögskolan en bättre grund att bygga på

när den skall ge en vidgad orientering i samhälleliga och personliga pro­

blem. Folkhögskolan kan därför i hög grad göra en fostrande insats och

verka karaktärsdanande på ungdomen. Ett sådant arbete kan självfallet

bedrivas i en kristen anda utan att för den skull någon begränsning sker i

objektiviteten och åsiktsfriheten i skolans verksamhet. Jag vill också erin­

ra om att vissa av de s. k. rörelseskolorna är fast knutna till en bygds

kyrkliga liv. Om en sådan skolas verksamhet är till gagn för församlingen,

kan jag inte finna annat än att församlingen också bör vara behörig att

stödja skolan med bidrag till verksamheten. Skolan kan bland annat med­

verka till att församlingen tillförs krafter, som blir verksamma inom det

frivilliga kyrkliga ungdomsarbetet. Hinder torde inte heller föreligga att

anslå stipendier till elever, som vistas vid skolan.

I flera nu behandlade fall av församlingsvård i mera vidsträckt bemär­

kelse har kompetensproblemen speciell anknytning till förhållanden, som är

rådande i Stockholm. I propositionen 1958: 85, i vilken föreslogs att bestäm­

melserna om skolväsendet skulle utmönstras ur LFS Sthlm, erinrades om

att skolrådens befogenheter med avseende å folkskoleväsendets administra­

tion i praktiken varit ringa, samt att tyngdpunkten i skolrådens verksam­

het i stället kommit att ligga i den anslagsgivning till olika skolsociala och

pedagogiska ändamål, som innefattades i rådens förvaltning av skolkassor

och donationsmedel. Skolrådens avskaffande hade till följd att formerna för

den fortsatta förvaltningen måste omprövas. Beträffande donationsmedlen

fick det ankomma på Kungl. Maj:t att med stöd av permutationsrätten

meddela beslut i erforderliga hänseenden. I fråga om den övriga egendom,

som förvaltades av skolråden, erinrades om att vid tidigare etapper i skol­

väsendets kommunalisering den borgerliga kommunen, i samband med att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

109

den övertagit ansvaret för folk- och fortsättningsskoleväsendet, i princip

också fått övertaga dithörande tillgångar och skulder. En liknande huvud­

regel bedömdes av flera skäl inte böra uppställas beträffande den av skol­

råden i Stockholmsförsamlingarna förvaltade egendomen. Det var dock inte

på förhand uteslutet att egendom, som användes för verksamhet som var

knuten till skolväsendet och som skulle övertagas av staden, i något fall

borde övergå till denna. Bland annat med hänsyn härtill upptogs i lagen en

övergångsbestämmelse, som bemyndigade Kungl. Maj:t att meddela när­

mare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande.

Med anledning av de föreslagna ändringarna i LFS Sthlm har överlägg­

ningar hållits mellan representanter för Stockholms stad och församlingarnas

kyrkoråd. Därvid har behandlats inte bara de spörsmål, som sammanhänger

med att skolråden avskaffats, utan också andra problem beträffande kom­

petensfördelningen mellan staden och församlingarna. Som riktpunkt för

förhandlingarna har uppställts att få fram en logisk och i praktiken hållbar

bodelning. Enighet har nåtts i de upptagna frågorna och en kompetensför­

delning har förordats, som i huvudsak går ut på att verksamhet av väsent­

ligen socialvårdande och allmänt ungdomsvårdande karaktär skall omhän-

derhas av staden, medan till församlingarnas kompetens hänförs verksam­

het, vars syfte och innehåll äger ett direkt samband med församlings

förkunnande, själavårdande eller diakonala arbete.

Överenskommelsen, som i stora delar bygger på församlingsstyrelsekom-

mitténs betänkande, utmynnar i en rekommendation till staden och för­

samlingarna att följa de uppdragna riktlinjerna. Den synes i många av­

seenden vara ägnad att skapa överskådlighet och reda, då det gäller an-

slagsgivningen i fortsättningen. Vad man särskilt velat komma till rätta

med är att anslag inte skall ges till en och samma slags verksamhet från

såväl stadens som församlingarnas sida. Dubbel anslagsgivning måste be­

traktas som olämplig. Den uppnådda överenskommelsen måste även i andra

avseenden anses vara till stort gagn, då kompetenslinjerna skall dras upp.

Jag vill för egen del framhålla betydelsen av att uppkomna problem blir

lösta efter enhetliga normer. Jag anser det därför vara av stor vikt, att

överenskommelsen följes av de enskilda kommunenheterna och att staden

och församlingarna i fortsättningen handhar sina angelägenheter inom ra­

men för uppdragna kompetenslinjer. I det fortsatta arbetet på att skapa

den enhetlighet i anslagsgivningen, som således bör komma till stånd,

torde den av mig förordade samverkan mellan borgerlig kommun och för­

samling i ekonomiska frågor utan tvivel bli av stort värde.

Som redan påpekades i propositionen 1958: 85 följer med en ändrad kom­

petensfördelning vissa problem, hur man skall förfara med den egendom,

som är bunden till en verksamhet som skall överföras från den kyrkliga till

den borgerliga kommunen. Vad som då anfördes beträffande spörsmålet

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

no

torde äga sin giltighet också beträffande annan egendom än den som för­

valtats av skolråden. Jag har i annat sammanhang föreslagit en över­

gångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t att utfärda särskilda

bestämmelser med avseende å lagens ikraftträdande. Denna bestämmelse

bör följaktligen kunna tillämpas också i nu avsedda fall, om så skulle

fordras. Jag tror mig dock kunna förutsätta, att de nu berörda problemen

kommer att lösas av staden och församlingarna själva, då den föreslagna

ekonomiska samverkan mellan dem kommer till stånd.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om ekonomiskt

stöd till verksamhet, som inte enbart hänför sig till församlingen, kommer

i konflikt med regeln om den lokala begränsning en av kompe­

tensen. Som jag redan framhållit är denna regel inte undantagslös. Försam­

lingen bör i likhet med vad som gäller för den borgerliga kommunen kunna

stödja en verksamhet, som bedrives utom församlingen men som det oaktat

är till direkt nytta för den. Jag finner kommitténs överväganden i spörsmå­

let principiellt riktiga men anser också, att remissinstansernas påpekanden

om den rikskyrkliga verksamhetens särställning måste beaktas i vissa hän­

seenden. Enligt min mening kan man inte alltid fordra, att ett stöd till riks-

kyrklig verksamhet kommer just den bidragsgivande församlingen till mot­

svarande nytta, utan man får låta sig nöja med ett konstaterande, att

verksamheten mera allmänt sett är till gagn också för församlingens arbete.

Jag är medveten om att avgörandena i de enskilda fallen kan te sig vansk­

liga. En klar förutsättning för stöd åt rikskyrklig verksamhet är dock, att

denna är av samma art, som den församlingen själv bedriver i kraft av

församlingsstyrelselagens stadgande om församlingens kompetens. I den

mån bidrag skall kunna ges till exempelvis olika centrala fonder bör därför

klart framgå, att fondens ändamål är av den angivna karaktären.

Till följd av det sagda är jag ense med kommittén, att det internationella

ekumeniska arbetet och den yttre missionen inte har sådant samband med

församlingens egna angelägenheter, att församlingen kan stödja verksam­

heten med skattemedel. Jag biträder vidare kommittén i dess slutsatser, att

det är tillåtet att stödja centrala organ och utbildningsanstalter inom dia­

konien. Under den förutsättning jag nyss angav torde vidare verksamhet,

som bedrives inom stiftets och kontraktets ram, i allmänhet kunna stödjas.

Hit torde bland annat fa räknas bidrag till en folkhögskola, som har anknyt­

ning till ett stift eller del därav, liksom också till ett soldathem vid ett

truppförband med regional anknytning.

I fråga om sjömansvården vill jag närmast ansluta mig till de uttalanden

som gjorts vid remissbehandlingen. Särskilt finner jag svenska kyrkans sjö-

mansvårdsstyrelses remissvar vara värt beaktande. Jag anser därför att om

församlingen har medlemmar, som till yrket är sjömän, bör den vara oför­

hindrad lämna bidrag till verksamheten såväl i andra svenska hamnar som

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

in

i utländska sådana, där sjömän från hemorten tillfälligt vistas. Likaså bör

bidrag kunna lämnas till sjömans vårdsstyrelsens verksamhet under mot­

svarande förutsättning.

När det nya kompetensstadgandet i KL tillkom betonades — som jag

tidigare påpekat — att det främst var en uppgift för rättstillämpningen att

ange gränserna för den kommunala verksamheten; på stora områden hade

redan en fast praxis utbildat sig. Även i frågor om församlingens kompetens

har under senare tid viktiga avgöranden träffats i praxis. Dessa har kunnat

tjäna som värdefull vägledning då den nya kompetensregeln utformats.

Enligt min åsikt överensstämmer regeln väl med de principer, som kommit

till uttryck i rättstillämpningen.

Som tidigare framhållits har ett av huvudsyftena med omarbetningen av

regeln varit att skapa större klarhet om kompetensen och därigenom råda

bot mot de överskridanden, som otvivelaktigt ägt och alltjämt äger rum på

sina håll. Den föreslagna regeln kommer i många fall att undanröja oklar­

heten. Men som jag förut framhållit är den utformad även med tanke på att

verksamheten inte blir låst för hårt i givna former. Utrymme lämnas såle­

des åt vad som kan betingas av utvecklingen på det kyrkliga området. Det

bör därför framhållas, att det också i fortsättningen blir en viktig upp­

gift för rättstillämpningen att närmare ange gränserna för församlingens

kompetens. I syfte att öka förutsättningarna för enhetliga bedömanden

ämnar jag föreslå en besvärsordning, som är gemensam för församling och

borgerlig kommun, samtidigt som jag sökt skapa garantier för att särarten

i de kyrkliga förhållandena blir tillbörligt beaktad i besvärsprövningen. Till

den närmare innebörden av förslaget torde jag få återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

112

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

IV. Kyrkorådet

1. Gällande bestämmelser

Den grundläggande bestämmelsen om kyrkorådet är inskriven i 3 § LFS,

där det stadgas, att förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkorådet

eller de andra organ, som finns för särskilda förvaltnings- och verkställig-

hetsbestyr.

Kyrkorådets uppgifter regleras i 41 och 42 §§. De uppgifter, som tillkom­

mer kyrkorådet såsom kyrkligt organ, har i 41 § första stycket angetts

genom exempel, varjämte stadgats skyldighet för rådet att även i övrigt

ombesörja kyrkans angelägenheter. I de anförda exemplen behandlas först

kyrkorådets befogenheter rörande kyrkotukt och församlingsdisciplin. Det

tillkommer sålunda kyrkorådet att i avseende på religionens och sedernas

vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar, att upptaga

frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten samt att vaka över att

kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindras (41 § första stycket

a—c). I frågor som rör religionen och sedernas vård skall kyrkorådet enligt

42 § söka förmå den felande till bättring genom allvarliga föreställningar

och varningar; låter han sig inte rättas, kan rådet efter sakens beskaffen­

het vidta den ytterligare åtgärd, som överensstämmer med lag och författ­

ningar.

Enligt 41 § första stycket d) tillkommer det vidare kyrkorådet att till­

sätta och avskeda kyrkohetjänte. Kyrkobetjäntes löneförmåner bestäm­

mes emellertid inte av kyrkorådet utan av det representativa organet.

Bland kyrkorådets uppgifter av kyrkokommunal natur märks i främsta

rummet beredning, förvaltning och verkställighet.

Kyrkorådet har enligt 41 § tredje stycket d) att bereda de till rådets

verksamhet hörande ärenden, som skall förekomma till behandling på kyr­

kostämma eller hos kyrkofullmäktige.

Kyrkorådet är det ledande organet för församlingens egendoms- och

medelsförvaltning. Om kyrkorådets hithörande befogenheter stadgas i 41 §

första stycket e), att det tillkommer kyrkorådet att vårda församlingens för

kyrkliga ändamål avsedda egendom och handha de medel, som skall använ­

das för nämnda ändamål. Till kyrkorådets förvaltningsuppgifter hör även

vården om den egentliga kyrkoegendomen, d. v. s. den egendom som tillhör

kyrkan i egenskap av särskilt rättssubjekt. Kyrkorådets hithörande befo­

genheter innefattas jämte annat i stadgandet i 41 § första stycket f), vari

föreskrives, att det tillkommer kyrkorådet att »även i övrigt ombesörja

kyrkans angelägenheter». Om kyrkorådets uppgifter som medelsförvaltande

113

organ finns närmare föreskrifter i lagens femte kapitel »Om avgifter och

räkenskaper». Kyrkorådet liar således bland annat att föra räkenskaper

över sin förvaltning (62 §) samt att göra upp statförslag (59 §).

Kyrkorådets ställning såsom verkställighetsorgan är lagfäst i 41 § tredje

stycket a), enligt vilket stadgande kyrkorådet har att ombesörja verkställig­

heten av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges beslut, i den mån inte

sådan verkställighet uppdragits åt särskilt organ. Med dylika organ avses

dels sådana enligt specialförfattningar, t. ex. boställsstyrelse, dels sådana

som församlingen kan utse för särskilda uppgifter, t. ex. kyrkogårdsnämnd.

Kyrkorådets ledande ställning inom den kyrkokommunala förvaltningen

kommer till särskilt uttryck i 41 § tredje stycket b), enligt vilket stadgande

det åligger rådet att ha överinseendet över den förvaltning, som utövas av

de för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr utsedda organen. I

händelse av försummelse från de särskilda verkställighetsorganens sida har

kyrkorådet att begagna sig av den rådet enligt 41 § tredje stycket c) till­

kommande befogenheten att hos kyrkostämman eller kyrkofullmäktige göra

de framställningar eller förslag som påkallas av omständigheterna. Däremot

har kyrkorådet ingen befogenhet att ge de särskilda organen direktiv.

Enligt 41 § tredje stycket e) åligger det vidare kyrkorådet att i alla frågor,

som angår församlingens egendom eller eljest dess gemensamma rätt, bevaka

och utföra församlingens talan vid alla tillfällen, då inte särskilt ombud av

församlingen förordnats för sådant ändamål.

Till kyrkorådets i 41 § angivna uppgifter hör slutligen att avge infordrade

betänkanden i församlingens angelägenheter.

Utöver de i LFS uppräknade uppgifterna har kyrkorådet jämlikt 41 §

andra stycket att i enlighet med vad särskilda författningar föreskriver taga

befattning med andra angelägenheter, såsom beträffande kyrkomusikers

anställande och verksamhet. I kyrkomusikerstadgan förcskrives, att den

närmare tillsynen över den kyrkomusikaliska verksamheten skall tillkomma

kyrkorådet och vederbörande kyrkoherde. Kyrkorådet har att förrätta val

av organist, tillsätta vikarie å organisttjänst samt anställa biträdande kyr­

komusiker och orgelspelare. Kyrkorådet skall vidare bland annat fastställa

plan för bedrivande av den s.k. fria musikundervisningen.

Andra exempel är, att pastoratskyrkorådet enligt lagen om domkapitel

har att utse ombud fö. wd av ledamot och suppleant i domkapitel. I kungö­

relsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet åläggs

kyrkorådet att kontrollera arbetet, då kyrka eller andra för kyrkliga ända­

mål avsedda byggnader bygges eller ändras. Enligt priistlönereglementet

bar pastoratskyrkorådet att utbetala avlöningsförmåner till församlings­

prästerna. 1 kollektkungÖrelsen stadgas, att kyrkorådet beslutar om försam-

lingskollekt.

I 40 samt 43—51 §§ ges bestämmelser om kyrkorådets organisation och

arbetsformer. Beträffande det huvudsakliga innehållet i dessa får hänvisas

till den tidigare lämnade översikten över innehållet i LFS. Ilär får endast

lämnas en närmare redogörelse för ordförandeskapet i kyrkorådet. I 46 §

8 —

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 70

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

114

stadgas, att kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst

inom församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar, är ordförande i kyr­

korådet. I annex- eller kapellförsamling med särskilt anställd präst skall

denne eller den hans tjänst förestår föra ordet, när kyrkoherden eller den

hans ämbete förvaltar inte är tillstädes. Reglerna om ordförandeskapet är

tillämpliga även för pastoratskyrkorådet och samfällt kyrkoråd, om för­

samlingarna tillhöra samma pastorat. Utgör församlingar tillhörande olika

pastorat en kyrklig samfällighet, förordnar domkapitlet en av församling­

arnas kyrkoherdar eller annan inom församlingarna tjänstgörande präst

att vara ordförande i det samfällda kyrkorådet och en annan sådan präst

att vid förhinder för ordföranden föra ordet. Även eljest när församlingar

tillhörande olika pastorat har gemensamt kyrkoråd, skall ordförande för­

ordnas efter enahanda grunder.

I LFS Sthlm återfinns bestämmelserna om församlings kyrkoråd—vilka

är i sak av samma innehåll som de i LFS — i 3 § samt 44—60 §§. I 40 och

41 §§ stadgas, att för beredning av de ärenden, som ankommer på den

kyrkliga samfälligheten i huvudstaden, skall finnas ett beredningsutskott.

För Göteborgs kyrkliga ekonomiska samfällighet finns i 2 § och 8—13 §§

lagen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg bestämmelser

om samfällighetens kyrkoråd, kyrkonämnden.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

2. Församlingsstyrelsekommittén

De uppgifter, som åvilar kyrkorådet, är väsentligen av två skilda slag,

uttalar kommittén. Å ena sidan har kyrkorådet att handlägga ärenden, som

har en direkt anknytning till gudstjänstlivet eller till församlingsvården i

övrigt. Denna sida av kyrkorådets verksamhet kan sägas vara av mera

utpräglat kyrklig natur, och den äger ett nära samband med de prästerliga

arbetsuppgifterna. Å andra sidan har kyrkorådet att ombesörja admini­

strativa och ekonomiska frågor, vilka inte nämnvärt skiljer sig från dem,

som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.

Då det gäller att bestämma kyrkorådets funktioner, inställer sig spörs­

målet huruvida alla nämnda uppgifter fortfarande skall tillkomma rådet

eller om en uppdelning bör ske av rådets uppgifter på så sätt, att

de angelägenheter, som är av övervägande kyrklig natur, hänföres till ett

organ, samt att de övriga bestyren och då främst den ekonomi:!'a, förvalt­

ningen tilldelas ett annat. Lämpligheten av att låta kyrkorådet behålla båda

grupperna av uppgifter har blivit ifrågasatt närmast med utgångspunkt

från önskvärdheten att från kyrkoherden i dennes egenskap av självskriven

ordförande i rådet avlyfta sådana arbetsuppgifter, som kan sägas föga sam­

manhänga med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär.

115

Spörsmålet blir enligt kommitténs uppfattning först och främst beroende

av rent praktiska överväganden. Kommittén finner att en uppdelning skulle

i flertalet församlingar innebära en överorganisation. Det kan dock över­

vägas, om en möjlighet borde beredas församling att själv besluta om en

uppdelning och exempelvis bryta ut den ekonomiska förvaltningen samt

uppdraga denna åt en särskild ekonominämnd. Inom ramen för sin kvar­

stående verksamhet skulle kyrkorådet få använda de anslag, som ställdes

till dess förfogande. Kyrkorådet och ekonominämnden blev sidoordnade

organ, och ingetdera organet skulle sålunda komma att framstå såsom

församlingens styrelse.

Även om vissa skäl kan anföras för en sådan uppdelning, synes det enligt

kommitténs mening vara av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig orga­

nisation av församlingens förvaltning, att rådet intar en central ställning i

församlingen. Denna kyrkorådets ställning skulle uppenbarligen inte kunna

bevaras, om de ekonomiska angelägenheterna undantogs från rådets verk­

samhetsfält. I de talrika mindre församlingarna kan uppgifterna utan

olägenhet handhas av ett och samma organ. Vad de större församlingarna

beträffar, kan det väl vara erforderligt med ett särskilt beredningsorgan för

de ekonomiska angelägenheterna. Men kyrkorådet bör liksom för närva­

rande vara det organ, som i sista hand har ansvaret för att alla ärenden får

en allsidig beredning.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att kyrkorådet även i fort­

sättningen skall intaga en central ställning inom församlingen med den

dubbla uppgiften att handha omvårdnaden om församlingslivet och att

vara församlingens främsta administrativa och ekonomiska organ.

Ledamoten Brolin har i särskilt yttrande anmält avvikande uppfattning

i förevarande spörsmål. En uppdelning av uppgifterna på två organ skulle

enligt hans uppfattning bli av verkligt värde; de rent prästerliga uppgif­

terna skulle främjas och den ekonomiska förvaltningen bättre tillgodoses.

Genom uppdelningen behöver kyrkorådet inte förlora sin centrala och

ledande ställning, eftersom rådet bevaras vid det egentligen centrala i för­

samlingens verksamhet, omsorgen om församlingslivet och dess utveckling.

Därtill kommer att kyrkorådets och ekonominämndens ledamöter kan

utses med beaktande av deras lämplighet just för vartdera organets speci­

ella uppgifter. Brolin biträder tankegången, att uppdelningen skulle vara

valfri, men han finner det vara bäst att i lagen föreskrives både kyrkoråd

och ekonominämnd med möjlighet för församling att särskilt besluta, att

kyrkorådet skall fungera också som ekonominämnd. I

I de gällande bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter som kyrkligt

organ intar rådets funktion som upprätthållare av kyrkotukt och för-

samlingsdisciplin en dominerande plats, framhåller kommittén, medan rå­

dets övriga uppgifter inom församlingslivet inrymts under stadgandet, att

rådet även i övrigt har att ombesörja kyrkans angelägenheter. Att lagen

kommit att så starkt framhäva kyrkorådets befattning med kyrkotukten

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

116

får ses mot bakgrunden av den historiska utvecklingen. Under de senare

årtiondena har kyrkorådets arbete för församlingsvården fått en annan

inriktning. Enligt nutida uppfattning anses kyrkorådets uppmärksamhet

framför allt böra riktas på den inre sidan av församlingslivet, och de uppgif­

ter som därvidlag åvilar kyrkorådet synes vara så betydelsefulla, att de bör

tillerkännas en central ställning bland rådets åligganden.

De i LFS givna bestämmelserna kan sålunda inte sägas avspegla vad som

numera får anses vara det väsentliga i kyrkorådets arbete för församlings­

vården. Härtill kommer att anmärkningar med fog kan riktas mot stadgan-

denas avfattning. Enligt kommitténs mening bör därför de i 41 § första

stycket a)—c) LFS upptagna stadgandena utgå såsom otidsenliga. Inte

heller bör i den nya lagen införas någon motsvarighet till stadgandet i

42 § LFS.

Då det gäller att finna ett mera adekvat uttryck för kyrkorådets nutida

verksamhet, framstår det som naturligt att särskilt betona rådets uppgift

att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen, framhåller

kommittén. På grund av denna särställning tillkommer det kyrkorådet att

vidtaga alla åtgärder, som syftar till att främja församlingslivet. Härmed

får då avses i allt väsentligt detsamma som inbegripes i församlingens kom­

petens. Det är utan tvivel önskvärt, att vad som sålunda framstår som en

mycket betydelsefull uppgift för kyrkorådet kommer till ett tydligare ut­

tryck. Att närmare precisera kyrkorådets hithörande befogenheter genom

en uppräkning eller exemplifiering synes däremot inte vara erforderligt

eller ens lämpligt, då detta skulle kunna mer än nödigt begränsa kyrko­

rådets handlingsfrihet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén en mera allmänt hållen

bestämmelse av innehåll, att kyrkorådet skall ha omsorg om församlings­

livet och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med hänsyn till stad­

gandets centrala betydelse bör det få sin plats redan i början av det lagrum,

som behandlar kyrkorådets uppgifter.

Förutom de angelägenheter som äger direkt anknytning till församlings­

livet har kyrkorådet att ombesörja betydelsefulla uppgifter av kyrko­

kommunal natur. En kort redogörelse för hur dessa uppgifter en­

ligt kommitténs mening bör utformas har tidigare lämnats, och i övrigt får

hänvisas till specialmotiveringen för lagförslaget ävensom till SOU 1957: 15

s. 66 ff.

Vad härefter beträffar frågan om ordförandeskapet i kyrko­

rådet erinrar kommittén till en början, att kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i rådet leder sitt ursprung tillbaka till prästprivilegierna.

I samband med LFS:s tillkomst föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att

kyrkoherden skulle bibehållas vid denna rätt och som skäl härför anfördes

— utöver den historiska traditionen — att kyrkorådet hade att utöva så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

117

dana funktioner, att prästens ledning av dess arbete syntes i hög grad på­

kallad. I propositionen (1930: 100) uttalade departementschefen, att ord­

förandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden i kraft av hans

ämbete, samt tilläde, att detta torde vara riktigt med hänsyn ej blott till

den ställning, som pastor intog i församlingen, utan även till arten av de

uppgifter, som ankom på kyrkorådet. Konstitutionsutskottet (1930: 31)

yttrade, att ordförandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden

på grund av hans ämbetsställning enligt gällande kyrkolag. Utskottet utta­

lade vidare, att det med hänsyn till såväl pastors ställning som kyrkorådets

uppgifter torde för undvikande av motsättning mellan ämbetsförvaltning

och självförvaltning vara riktigt, att pastor även i fortsättningen kvarstod

som rådets självskrivne ordförande. Utskottet erinrade i detta sammanhang

om att kyrkorådet skulle i avseende å religionens och sedernas vård vaka

över efterlevnaden av gällande författningar.

Efter tillkomsten av LFS har i riksdagen kyrkoherdens självskrivenhet

i kyrkorådet behandlats år 1955 (motionerna I: 121 och II: 153). Konstitu­

tionsutskottet (uti. 5) ansåg att ett ställningstagande till frågan borde anstå

till dess resultatet av kommitténs arbete förelåg till bedömning.

Såsom kommittén tidigare närmare utvecklat är en av kyrkorådets vä­

sentligaste uppgifter att vara det ledande organet för det andliga livet i

församlingen. På grund av det samband som föreligger mellan denna bety­

delsefulla del av kyrkorådets arbete och prästens gärning är det naturligt,

säger kommittén, att kyrkoherden äger medinflytande i rådet. Ilan bör inte

endast ha rätt att närvara, yttra sig och framställa förslag, utan han bör

som ledamot av rådet deltaga i rådets avgöranden. Ehuru prästens medin­

flytande är av särskild betydelse, då det gäller kyrkorådets rent kyrkliga

verksamhet, är det knappast motiverat att göra någon inskränkning i präs-

prästens medverkan i fråga om de övriga ärenden, som rådet har att hand­

lägga.

Av kommitténs uppfattning, att kyrkoherden bör vara självskriven leda­

mot i kyrkorådet, följer inte, säger kommittén vidare, att också ordfö­

randeskapet i rådet bör vara bundet vid en viss befattningshavare. För

kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande skulle visserligen kunna an­

föras, att det ledarskap på det andliga livets område som tillkommer kyrko­

herden svårligen kan skiljas från ledningen av kyrkorådet. Mot en sådan

tankegång kan dock invändas, att kyrkorådets verksamhet ingår som ett

led i den kommunala självstyrelsen och att det bäst överensstämmer med

principerna för denna självstyrelse, att rådets ordförande utses genom val

i vanlig ordning. Ett annat argument för självskrivenheten kan tänkas vara

att någon garanti för att kyrkorådets ordförande är solidarisk med kyrkans

verksamhet eljest inte skulle kunna ernås. Detta skäl för självskrivenheten

^synes dock kommittén föga vägande. De kvalifikationer, på grund varav en

präst blivit satt att vara församlingens herde, är inte med nödvändighet

sådana, att de också gör honom lämplig att utöva ordförandeskapet i ett

organ med viktiga kommunala uppgifter. Prästen kan vara en utmärkt för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 ur 1961

118

kunnare och god själasörjare, men härav följer inte att han är lämpad att

föra ordet i kyrkorådet. I detta sammanhang kan det vara tillräckligt att

peka på de administrativa och ekonomiska uppgifter, som ankommer på

kyrkorådet, och vilka uppgifter kräver omdöme och erfarenhet i just så­

dana hänseenden.

Därmed vill kommittén dock inte ha sagt, att prästerna inte i stor ut­

sträckning sköter även de med ordförandeskapet i kyrkorådet förbundna

plikterna på ett föredömligt sätt. Om kyrkoherden har de för ordförande­

skapet lämpliga förutsättningarna, torde han — om självskrivenheten bort­

faller — ofta komma att väljas till ordförande, liksom det för närvarande

inte är ovanligt att han väljes till fullmäktiges eller stämmans ordförande.

Och det måste för kyrkoherden vara mera tillfredsställande att vara ord­

förande på grund av sina församlingsbors förtroende än i kraft av sitt

ämbete.

Om ordförandeskapet i kyrkorådet anförtros en lekman, kommer prästens

arbetsbörda att lätta, påpekar kommittén vidare, och han blir i stånd att

mera odelat inrikta sitt arbete på de områden, som är närmare förbundna

med den rent prästerliga gärningen. Ledamotskapet i kyrkorådet kommer

likväl att på honom ställa särskilda krav på initiativförmåga, liksom hans

kyrkliga erfarenhet kommer att vara av särskilt värde för rådets arbete.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i kyrkorådet upphöra och ordföranden i stället tillsättas

genom val. Det synes lämpligt att även en vice ordförande i rådet utses.

Det är enligt kommitténs uppfattning naturligt att valet av ordförande och

vice ordförande — liksom beträffande borgerliga kommunens styrelse — till­

kommer det representativa organet.

Kommittén anser att när det gäller kyrkorådet i annexförsamling, bör

möjlighet finnas för annan präst än kyrkoherden att vara ledamot i den­

nes ställe. Annexförsamlingens kyrkoråd skulle därigenom kunna tänkas

få en något självständigare ställning, och kyrkoherden skulle befrias från

de med ledamotskapet förbundna resorna. Att automatiskt göra i annex­

församling tjänstgörande präst till ledamot torde emellertid vara mindre

lämpligt. Kyrkoherden bör äga pröva behovet av ersättare och prästens

lämplighet till uppdraget.

Förordnande att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i annexförsamlings

kyrkoråd bör inte vara för kort. Församlingen bör sålunda ha möjlighet att

välja den förordnade prästen till kyrkorådets ordförande. Kommittén

anser därför att uppdragstiden som regel bör vara lika lång som de övriga

ledamöternas mandattid, eller alltså fyra år. Tiden bör även sammanfalla

med mandattiden för de andra ledamöterna.

Kyrkoherdens självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet kommer att

gälla även beträffande kyrkoråd i samfällighet, som består av församlingar

tillhörande samma pastorat. Såvitt gäller kyrkoråd i samfällighet, bestående

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

119

av församlingar som tillhör olika pastorat, ävensom kyrkoråd, som i övrigt

är gemensamt för sådana församlingar, skulle en tillämpning av den före­

slagna regeln om kyrkoherdens självskrivenhet leda till att — särskilt i de

större städerna med ganska många pastorat — det prästerliga inslaget i

kyrkorådet blev för stort. Kommittén föreslår därför att domkapitlet skall

förordna en av församlingarnas kyrkoherdar till ledamot i kyrkorådet och

en annan av kyrkoherdarna till suppleant.

Efter redogörelsen för sina förslag rörande prästens ställning i kyrko­

rådet finner kommittén det vara av intresse att något beröra frågan, huru­

vida förslaget i dessa hänseenden kommer i motsättning till stadganden i

kyrkolagen. Dessa stadganden berör prästens befattning med kyrkans eko­

nomiska angelägenheter. Däremot finns ingen bestämmelse i kyrkolagen

om själva församlingsstyrelsen.

Genom 1862 års lagstiftning blev kyrkorådet det allmänna förvaltnings-

och verkställighetsorganet för kyrkans och församlingens angelägenheter

erinrar kommittén. Såväl denna lagstiftnings motiv som ett senare utfärdat

kungl. utslag ger vid handen, att den befattning med kyrkans ekonomiska

angelägenheter, som enligt kyrkolagen och privilegierna tillkommit prästen

och kyrkvärdarna övergått till prästen och kyrkorådets samtliga valda

ledamöter.

Vad i kyrkolagen stadgas om prästens befattning med kyrkans ekono­

miska angelägenheter synes kommittén mte utgöra hinder mot att befria

honom från det obligatoriska ordförandeskapet i kyrkorådet. Ordföranden

har i och för sig inte större inflytande på ärendenas avgörande än var och

en av de övriga ledamöterna. Ordförandens utslagsröst är närmast att

betrakta som ett rent tekniskt arrangemang. Vad angår de särskilda be­

fogenheter, som enligt LFS är förenade med ordförandeskapet eller eljest

tillkommer kyrkoherden, har dessa enligt förslaget i sådan utsträckning

tillerkänts kyrkoherden, att hans ställning blir i stort sett orubbad.

Ledamoten Kaijser är av delvis skiljaktig mening beträffande kyrkoher­

dens ställning i kyrkorådet. Han anser, att kommittémajoritetens förslag

att behålla pastors självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet men inte hans

självskrivenhet såsom ordförande däri bär en stark prägel av kompromiss.

Såvitt han kan finna riktar sig kritiken ur praktisk synvinkel främst där­

emot att pastor inte alltid kan förväntas besitta sinne för vikten av ord­

ning och reda i församlingens finanser eller tihräckliga ekonomiska insikter.

I detta sammanhang erinrar Kaijser emellertid om att det blir möjligt att

uppdraga ekonomisk förvaltning åt boställsstyrelse eller åt oreglerad nämnd.

I ingen av dessa nämnder är kyrkoherden ens självskriven ledamot. Vidare

blir det lättare att inackordera den kyrkliga medelsförvaltningen hos den

borgerliga kommunen. Om man lägger tyngdpunkten i kyrkorådets verk­

samhet till de församlingsvårdande uppgifterna, ter sig pastors självskri ven­

het i kyrkorådet, när han erhållit sitt ämbete genom val, inte särskilt stö­

tande ens från kommunaldemokratisk synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

120

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Lika med kommitténs majoritet anser kammarkollegiet, ett flertal dom­

kapitel, länsstyrelsen i Södermanlands län,diakonistyrelsen,Svenska präst-

forbundet samt ett tiotal församlingar och kyrkliga samfälligheter att någon

uppdelning av kyrkorådets funktion på två förvalt­

nings o r g a n icke bör ske, utan att kyrkorådet bör behålla sin centrala

ställning i församlingen med den dubbla uppgiften att handha omvårdnaden

om församlingslivet och att vara församlingens främsta administrativa och

ekonomiska organ.

Sålunda anför domkapitlet i Härnösand, att en av utredningens största

förtjänster är, att utredningen visar klar blick för kyrkorådets centrala

funktion i församlingslivet, med rätta betonar sambandet mellan de rent

kyrkliga och de administrativt-ekonomiska områdena och avvisar tanken

pa eu uppdelning av dem på två organ.

Domkapitlet i Stockholm anser, att det inte torde vara möjligt att göra

en boskillnad mellan kyrkorådets rent kyrkliga och ekonomiskt förvaltan­

de uppgifter. Dessa senare maste bedömas och avgöras med hänsyn till de

behov, som gör sig gällande på gudstjänstlivets och själavårdens område.

o Domkapitlet' i Strängnäs framhåller, att en uppdelning skulle medföra

långt gående, ej överskadliga konsekvenser till men för församlingslivet, och

domkapitlet i Visby befarar, att genom en uppdelning — som för det stora

flertalet församlingar skulle innebära en betänklig överorganisation — lätt

skulle uppkomma en jordmån för ofruktbar dualism.

o Länsstyrelsen i Södermanlands län utvecklar sina synpunkter på frågan

sålunda.

..AyeJl. °m> s.asom betänkandet sägs, större svårigheter icke skulle möta

att 1 toriattningsvag göra en gränsdragning mellan de båda sidorna av

kyrkorådets hittillsvarande verksamhet, kan det dock enligt länsstyrelsens

mening antagas, att vid tillämpningen skulle uppkomma vissa tolknings-

svarigheter. Det främsta skälet mot en uppdelning anser dock länsstyrelsen

var^ n, eu för att det ekonomiska organet blir alltför dominerande samt

, kyrkorådet och de i egentlig mening församlingsvårdande uppgifterna

skulle kunna fa en alltför undanskjuten ställning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har en i princip mot­

satt uppfattning av olägenheterna vid en uppdelning. Styrelsen anför.

'^'ran„ kyrkligt hall har förfäktats att kyrkorådets ställning såsom ledande

organ tor det andliga livet i församlingen med nödvändighet förutsätter,

att rådet också handhar församlingens drätsel. Enligt förbundets åsikt

ygger detta resonemang på en felsyn. Inom den borgerliga kommunen med

dess rikare utbildade förvaltning hör det till vanligheten, att specialreglerade

nämnder med viktiga uppgifter att ombestyra, såsom skolstyrelse, social­

nämnd, barnavårdsnämnd m. fl., icke handhar någon självständig kassa-

forvaltnmg eller for egna räkenskaper, Denna medelsförvaltning handhas

i stallet av kommunens styrelse, till vilken den centraliserats. Såsom varje

kommunalman vet minskar detta dock ej den självständighet, med vilken

121

nämnderna enligt lag handlägger sina ärenden och inom ramen för lämnade

anslagsbemyndiganden med bindande verkan utanordnar medel för sina

utgifters täckande.

Förbundets styrelse stannar likväl för att tillstyrka kommittémajoritetens

förslag, men framhåller, att detta ställningstagande betingats främst av att

förslaget av allt att döma uppfattas såsom en mindre ingripande ändring i

gällande ordning än reservantförslaget.

Såsom tidigare berörts har ett flertal remissinstanser uttryckt sin till­

fredsställelse över kommitténs uttalande, att de församlingsvår-

dande uppgifterna intar en central ställning och är av stor

betydelse för församlingslivet. I betraktande härav har kommitténs upp­

fattning, att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt väsentligt

överensstämmer med vad som i förslaget anges vara församlingens kom­

petens på området, inte väckt någon gensaga. Spörsmålet har direkt be­

rörts endast av ett fåtal remissinstanser, och i den mån kritik framförts,

har denna väsentligen tagit sikte på hur kyrkorådets uppgift att inom

ramen för den givna kompetensen vara aktivt verksamt lämpligen bör

komma till uttryck.

Helt nöjda med den av kommittén föreslagna formuleringen att »kyrko­

rådet skall hava omsorg om församlingslivet och med uppmärksamhet följa

dess utveckling» är domkapitlet i Strängnäs och Svenska prästförbundet,

i vilkas yttranden framhålles det tacknämliga i att förslaget starkare än

gällande lag understryker, att kyrkorådet skall vara ledande, initiativ­

tagande och övervakande inom församlingsvården.

Också kyrkomötet tillstyrker det av kommittén i denna del framlagda

förslaget. Kyrkolag sutskottet säger sig för sin del ha önskat en mera preci­

serad sammanfattande bestämmelse, men finner dock förslaget godtag­

bart. Utskottet fäster särskild vikt vid att kommittén betonat, att den all­

männa formuleringen är en garanti mot en olämplig begränsning av kyrko­

rådets handlingsfrihet och att stadgandets placering i början av det lagrum,

som behandlar kyrkorådets uppgifter, är avsedd att markera stadgandets

centrala betydelse.

Domkapitlet i Härnösand anser det vara i överensstämmelse med för­

samlingsorganisationens egen struktur, när kommittén betonar kyrkorådets

uppgift att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen.

Domkapitlet önskar dock, att rådets aktivitet får ett starkare uttryck.

Ledet »med uppmärksamhet följa dess utveckling» borde i stället formule­

ras »verksamt beflita sig om dess förkovran».

Även domkapitlet i Stockholm finner att den föreslagna texten fått en

för passiv innebörd. I anslutning till yrkanden från vissa församlingar inom

stiftet vill domkapitlet ha texten mer aktivt utformad, förslagsvis »med

uppmärksamhet följa samt genom ändamålsenliga åtgärder främja dess

utveckling».

Av församlingarna och de kyrkliga samfällighetema har tretton uttalat

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70 år 1961

122

sig i positiva ordalag över vad kommittén anfört och föreslagit; sex återigen

har förklarat sig önska en mer aktivt formulerad bestämmelse.

Endast styrelsen för Svenska landskommunernas förbund ställer sig mera

avgjort kritisk till vad kommittén föreslagit; förslaget att som kyrkorådets

främsta uppgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig snarast som ett

liberalt tillmötesgående av anspråk, som framställts från prästerligt håll,

hävdar styrelsen.

Till de livligast diskuterade spörsmålen hör kommitténs förslag att kyrko­

herde inte längre skall vara självskriven ordförande i kyrko­

rådet utan endast självskriven ledamot därav. Ett övervägande flertal

remissvar innehåller ett yrkande, att den hittills gällande ordningen behål-

les. I sådan riktning uttalar sig kammarkollegiet, kyrkomötet, samtliga

domkapitel, länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands

län, diakonistyrelsen samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

och Svenska prästförbundet.

Statskontoret och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

biträder kommitténs ståndpunkt; kommunförbundets styrelse under fram­

hållande, att kommittén snarast gjort ett tillmötesgående av prästerliga

önskemål genom att i allt fall låta kyrkoherden erhålla en självskriven leda-

motsplats i kyrkorådet.

Från de remissvar, i vilka kritiska synpunkter framkommit, må till en

början följande citeras av vad kammarkollegiet anfört.

Kollegiet får för sin del betona det starka sambandet mellan kyrkoherdens

ställning såsom ledare av det andliga livet i församlingen och ledningen av

kyrkorådet. Till den av kommittén häremot framställda, på principerna om

kommunal självstyrelse grundade invändningen vill kollegiet anmärka, att

någon parallell med förhållandena i den borgerliga kommunen icke synes

böra dragas, eftersom det i sådan kommun icke finnes någon tjänsteman,

som intar en så självklart ledande ställning som kyrkoherden i församlingen.

Kyrkomötets ståndpunktstagande grundar sig på kyrkolag sutskottets

förslag, i vilket utskottet bland annat framhåller, att eftersom kyrkorådet

skall främja församlingslivet, synes det vara naturligt, att prästen med hän­

syn till sin speciella ställning inom församlingen blir den som i egenskap av

ordförande i kyrkorådet ser till att kyrkorådets verksamhet blir inriktad på

detta mål. Utskottet betonar att kyrkoherden måste under samarbete med

lekmännen ha huvudansvaret för församlingsvården, som i allt väsentligt är

beroende av prästens initiativ och åtgärder.

Domkapitlet i Uppsala framhåller, att kyrkorådet inte enbart är en

kyrkokommunal styrelse utan även en kyrklig myndighet med historiska

rötter i den urkristna församlingens äldsteorganisation. Såsom kyrkoherden

genom sitt ämbete är betrodd med uppgiften att leda den andliga vården

inom församlingen, så är också kyrkorådet ett arbetsorgan för samma upp­

gift; det är då naturligt att kyrkoherden som självskriven ordförande leder

kyrkorådets arbete. Domkapitlet befarar slutligen, att en egendomlig och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

olycklig dualism kan skapas inom rådet, om annan ledamot väljes till ord­

förande.

Också domkapitlet i Linköping anknyter till den djupa förankring

kyrkoherdens ledande ställning liar i kyrkans historia samt uttrycker far­

håga för den irritation som kan väntas om annan än kyrkoherden utses

till ordförande. Domkapitlet anför vidare.

Hur värdefullt än ett demokratiskt styrelsesätt i sig själv må kunna anses

vara, är det omöjligt att i hela deras vidd tillämpa principerna härför på ett

trossamfunds församlingslag. Över huvud taget, gäller att normer, som

hämtats från det profana politiska och sociala området, icke kunna tillämpas

på det religiösa, utan att man riskerar att kränka detta senares egenart. Den

uppgift, som prästen mottagit i sin prästvigning, ger honom ett stort per­

sonligt ansvar för hela det kyrkliga livet i den församling han satts att

vårda.

Domkapitlet i Karlstad anlägger liknande synpunkter på frågan. På

grund av den speciella ställning som kyrkoherden såsom församlingsföre­

ståndare innehar är det från domkapitlets synpunkt ovedersägligt, att den

samordnande verksamhet mellan församlingsvard, administration och för­

valtning, som är nödvändig för församlingslivet, anförtros den som enligt

gällande kyrkorätt har yttersta ansvaret för församlingsvården, nämligen

kyrkoherden.

Kyrkoherdens ställning såsom ledare för församlingen och den, som i kraft

av sitt ämbete har huvudansvaret för församlingsvården, har som skäl för

ett avstyrkande av ändring i gällande ordning åberopats också av dom­

kapitlen i Skara, Strängnäs, Land, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby

samt av Svenska präst förbundet. Fördelen av att kunna stå oberoende i

förhållande till politiska och andra grupper inom församlingen är ytterli­

gare ett skäl som åberopas av domkapitlen i Härnösand och Skara. Sist­

nämnda domkapitel och domkapitlet i Lund framhåller även, att prästen

genom att kallas till sitt ämbete har fatt erfara sina församlingsbors för­

troende. Han har sålunda redan genom ett församlingens val utsetts till

ledare inom församlingen.

Domkapitlet i Växjö vill som sin slutgiltiga standpunkt anföra, att upp­

hävandet av kyrkoherdens självskrivenhet över huvud taget innebär en sa

pass radikal förändring av kyrkoherdens nuvarande ställning i församlingen,

att verkligt positiva skäl måste kunna åberopas för en sådan reform. Några

väsentliga fördelar med den föreslagna ordningen har likväl inte pavisats,

lika litet som några väsentliga nackdelar med gällande ordning.

Det bör här omnämnas, att vid behandlingen av denna fråga två leda­

möter av kammarkollegiet och två i vartdera av domkapitlen i Härnösand

och Stockholm reserverat sig för tillstyrkan av kommitténs förslag.

Av de hörda länsstyrelserna finner länsstyrelsen i Västernorrlands län

kommitténs motivering knappast övertygande och länsstyrelsen i Örebro

län finner övervägande skäl tala för att behålla nuvarande ordning. Läns­

styrelsen i Södermanlands län anser det med hänsyn till kyrkorådets cen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

123