Prop. 1962:143

('med förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll (räntereglerings\xad lag)',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962

1

Nr 143

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

räntereglering och emissionskontroll (räntereglerings­ lag); given Stockholms slott den 30 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning av lagstiftningen om ränteregle­ ring och emissionskontroll i anslutning till den modernisering av den kre­ ditpolitiska beredskapslagstiftningen i övrigt, som förordats i propositio­ nen nr 52 med förslag till likviditets- och kassakvotslag och placerings- kvotslag. Liksom när det gäller dessa båda lagar är avsikten med den föreslagna nya ränteregleringslagen, som också är av beredskapskaraktär, att de allmänna kreditpolitiska intressena i första hand skall tillgodoses genom samråd och överenskommelser mellan riksbanken och kreditin­ rättningarna.

Den nu föreslagna ränteregleringslagen innefattar i jämförelse med den gällande lagen en vidgad fullmakt för Kungl. Maj :t med avseende på in- låningsräntorna. Vid inlåning skall sålunda även maximiränta kunna fast­ ställas, varjämte kretsen av dem, som faller under lagen, något vidgas. Ä andra sidan begränsas i den nya lagen kretsen ay utlånare och bestäm­ melserna om räntestopp utgår. Straffbestämmelser förekommer inte i den nya lagen. Däremot föreskrives — i likhet med vad som föreslagits i de båda andra lagarna — viss ersättningsskyldighet gentemot statsverket, då föreskrift som meddelats enligt lagen icke iakttagits.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962. För la­ gen föreslås samma giltighetstid som för de nyss nämnda lagarna, eller sålunda tre år.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196 2. 1 samt. Nr 143

2

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1962

Förslag

' till

Lag

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §‘

I den män på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verk­ samhet, må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, för­ ordna att vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskri­ va. anmälningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta), lägsta ränta (mini- miränta) eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vis­ sa skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2

§.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör veder­ lag vid lån av penningar och som icke enbart utgör ersättning för särskilda omkostnader i anledning av lånet.

.

3 §-

Stadgan den a i denna lag hava ej avseende pa ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan all­ män författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §•

Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att gälla, såvitt rör inlåning av penningar, för kreditinrättning och annan som bedri- ver. sadan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt, såvitt rör utlåning av penningar, för bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, för­ säkringsbolag samt fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till all­ männa pensionsfonden. Till inlåning som nyss sagts hänföres även förränt­ ning hos livförsäkringsbolag av försäkringsbelopp, som förfallit till betal­ ning.

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tilläm­ pas vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höj­ ning av utlaningsränta, för vilka sist nämnda fall jämväl må föreskrivas att anmälan skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt innehalla uppgift om skälen för densamma.

5 §-

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för inlåning, somi 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar från sådan kreditinrättning som i nämnda paragraf angives. För skilda slag av inlåning eller utlåning må olika räntor fastställas.

3

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt gängen.

6

§•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av riksgäldskontoret.

7 §■

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av den­ na lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximi- ränta eller minimiränta, är skyldig att på anfordran tillhandahålla tillsyns­ myndigheten de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens utövande.

8

§•

Har kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än riksbanken fastställt såsom maximiränta, skall inrättningen efter föreläggande av riks­ banken till statsverket utgiva två gånger det belopp varmed den uppburna räntan avvikit från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning, som i 4 § sägs, vid så­ dan inlåning gottgjort ränta vilken överstigit maximiränta eller underskri­ dit minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må skyldighet som nyss sagts helt eller delvis eftergivas.

9 §•

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som avses i nämnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet efter föreläggande av riksbanken till statsverket utgiva ett belopp, som utgör en halv procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden.

Vad i 8 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet som nyss sagts.

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats av anmälan enligt 4 § eller vid utövande av tillsyn enligt 7 § må ej yppas i vidare mån än soni erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet.

11

§•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

12

§.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för till- lämpningen av denna lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr lk3 år 1962

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för la­ gen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. in.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. La­ gens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

■(•1 llihamj Ull riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 143

4

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla läng­ re än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträ­ delse av föreskrift om maximiränta, minimiränta eller skyldighet att inhäm­ ta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldebrev samt rörande tystnads­ plikt skall dock äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt upphört att gälla.

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning, vilket slu­ tits före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tid­ punkt, i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper. Föreskrift, som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka utbjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 feb­ ruari 1962.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, L

indström

,

L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

ap

G

eijerstam

,

H

ermansson

, H

olmqvist

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, aninäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstift­ ning om räntereglering och emissionskontroll samt anför därvid följande.

I. Inledning

Gällande bestämmelser om räntereglering och emissionskontroll är upp­ tagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. Denna lag, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har sedermera successivt förlängts ett år i taget, senast till och med den 30 juni 1962. Rän­ teregleringslagens innehåll är sedan tillkomsten oförändrat.

I anslutning till de förslag rörande ny lagstiftning om likviditets- och kas­ sakvoter, in. m., som på grundval av kreditmarknadsutredningens betänkan­ de Banklikviditet och kreditprioritéring (SOU 1960: 16) framlagts i propo­ sitionen nr 52 till årets riksdag, har — såsom förutskickades i nämnda pro­ position — en översyn av lagstiftningen om räntereglering ansetts påkallad. En sådan översyn har verkställts inom finansdepartementet. Resultatet här­ av har redovisats i en i november 1961 dagtecknad promemoria med förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll (stencilerad). Det vid pro­ memorian fogade lagförslaget torde såsom Bihang få fogas vid statsråds­ protokollet i detta ärende.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av bank- och fond­ inspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, generalpost­ styrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Livförsäkringsanstalten Folket och Försäkringsanstalten Sam­ arbete (Folksam), Kooperativa förbundet samt Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB).

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt den i promemorian framlagda lag­ stiftningen eller lämnat densamma utan erinran.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1962

II. Gällande lagstiftning

Lagstiftningen om räntereglering och emissionskontroll tillkom efter för­ slag i propositionen nr 221 till 1951 års riksdag. Såsom i det föregående nämnts återfinnes bestämmelserna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m., vars giltighetstid senast — genom lagen den 2 juni 1961 (nr 287) — utsträckts till och med den 30 juni 1962.

Tillkomsten av lagstiftningen, som byggde på ett av fullmäktige i riksban­ ken framlagt förslag, får ses mot bakgrunden av det dåvarande läget på kreditmarknaden. I fullmäktiges framställning framhölls att risken för en törnyad inflationistisk utveckling på världsmarknaderna och i Sverige var så betydande, att en utbyggnad av den penningpolitiska arsenalen borde ske med ett vapen som vid behov kunde göra det möjligt att åstadkomma en kre­ ditbegränsning utan sådana konsekvenser som statsmakterna icke var be­ redda att godta. Såsom denna tankegång utvecklades av dåvarande departe­ mentschefen, statsrådet Sköld, framgår emellertid att full hänsyn borde ta­ gas till sambandet mellan kreditvolymens utveckling och räntestrukturens förändringar.

Departementschefen anförde, att en räntereglering icke borde användas för att söka etablera en räntenivå ur balans med marknadsläget, sådant detta på något längre sikt gestaltades bl. a. under inflytande av den allmänna sta- biliseringspolitiken. Regleringens uppgift skulle alltså närmast vara att un­ der en övergångsperiod hindra en kraftig och tillfällig ränteglidning uppåt. I själva verket kunde övergångstiden dessutom väntas bli förkortad genom att ränteregleringen själv tenderade att stabilisera ränteförväntningarna och därmed reducera de spekulativa element som förstärker en okontrollerad räntestegringsprocess.

Beträffande lagens innehåll må följande nämnas. Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § må Kungl. Maj:t på framställ­ ning av fullmäktige i riksbanken förordna att i lagen intagna stadganden om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet, räntestopp, maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning. Sådant förordnande må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den som driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten omfattar dels tillämpade räntesatser och övriga villkor vid utlåning och — om i verksam­ heten ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas — vid inlåning, dels planerade ränteförändringar.

Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksban­ ken föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av myn­ dighet som Kungl. Maj :t bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning el­ ler —- om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning

7

som av bank allmänneligen begagnas — lägre ränta vid viss sådan inlåning än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften anges, eller, om han då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som den angivna dagen var alt anse som gängse eller som han före nämnda dag senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss

tid, högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet töi längas,

varje gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänkning av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant för­ ordnande må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst företag. Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.

I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning (maximiränta) eller vass lägsta ränta vid viss inlåning av pen­ ningar från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta). Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej under­ skridas med mindre myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer givit tillstånd därtill. Beträffande föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som för räntestopp.

De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid lån av' penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller säl skilda bestämmelser, givna i allmän författning eller eljest meddelade av Kungl. Maj:t.

Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och likartade skuldförbindelser ej må utges utan tillstånd av riksbanken. Ett undantag utgör därvid skuldebrev, som utges av' riksgäldskontoret.

I 8 § meddelas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av före­ skrifter som lämnas med stöd av lagen; tillsynen skall utövas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (tillsynsmyndighet).

9 och 10 §§ upptar ansvarsbestämmelser m. m. Brott mot enligt lagen ut­ färdade föreskrifter straffas med dagsböter, fängelse i högst sex månader el­ ler, om brottet är att anse som grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Den som överskrider fastställd utlåningsränta är vidare pliktig att till kronan utge värdet av uppburen ränta. Nedsättning av det värde som skall utges må dock ske om särskilda omständigheter föranleder därtill.

1 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt 14 § slut­ ligen äger Kungl. Maj it meddela de närmare bestämmelsci, som eifordras för lagens tillämpning.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om ränteregle­ ring m. in. har av Kungl. Maj it meddelats genom kungörelse den 7 decem­ ber 1951 (nr 768). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränlc- regleringslagen gällde till och med den 30 juni 1953, har liksom lagen för­ längts för ett år i taget och senast — genom kungörelse den 2 juni 1961 (nr 288) — erhållit giltighet intill utgången av juni 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

8

Kungörelsen innehåller bl. a. bestämmelser om att meddelande av till­

stand att avvika från föreskrift om räntestopp eller maximi- eller minimi-

ränta liksom frågor huruvida åtal bör ske eller ersättningstalan vid över-

skiidande av fastställd utlaningsränta bör väckas skall prövas av en sär­

skild nämnd (räntenämnden), bestående av sju ledamöter. Av dessa skall

fyra utses av fullmäktige i riksbanken; de tre övriga skall företräda bank-

och fondinspektionen, sparbanksinspektionen respektive försäkringsinspek-

tionen och utses av Kungl. Maj :t på förslag av vederbörande inspektion.

Över räntenämndens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj :t.

Vidare stadgas i kungörelsen att tillsynsmyndighet skall vara nyssnämn­

da tre inspektionsmyndigheter, envar såvitt avser de institutioner för vilka

myndigheten är inspektionsmyndighet, och i övriga fall riksbanken.

Närmare föreskrifter om räntenämndens verksamhet är meddelade i in­

struktion den 7 december 1951 (nr 769) för nämnden.

Ränteregleringslagen har hittills icke tagits i anspråk men har sedan sin

tillkomst kommit att tjäna som visst underlag vid riksbankens strävanden

att genom överenskommelser och rekommendationer hålla utvecklingen på

kredilmarknaden under kontroll. Mest påtagligt är detta i fråga om riks­

bankens överenskommelse med affärsbankerna, att dessa icke skall med­

verka vid emission av obligationer och förlagsbevis utan riksbankens med­

givande i varje enskilt fall. Tidigare existerade även överenskommelser om

räntesatser och övriga villkor för bottenlån i bostads- och jordbruksfastig­

heter och för kommunlån. För närvarande kvarstår rekommendationer från

riksbankens sida rörande ränta och bindningstid för bundna bottenlån i bo­

stads- och jordbruksfastigheter och bindningstiden för kommunlån. Härut­

över kan nämnas att förändringar i affärsbankernas, sparbankernas och

jordbrukskasserörelsens annonserade räntesatser vid in- och utlåning tra­

ditionellt och enligt överenskommelse föregås av diskussioner med riks­

banken.

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1962

III. Departementspromemorian

I promemorian framhålles att kreditpolitiken för att kunna ge ett tillräck­

ligt effektivt bidrag till stabiliseringspolitiken bör ha möjlighet att utnyttja

en relativt stor uppsättning instrument. Vissa av dessa — t. ex. likviditets-

kvotei, placeringskvoter och emissionskontroll — ökar förutsättningarna att

påverka det ekonomiska lägel med mindre ändringar i marknadens räntesat­

ser och framför allt med större snabbhet än vad som skulle vara möjligt vid

utnyttjande enbart av de traditionella penningpolitiska instrumenten. I pro­

memorian uttalas i detta sammanhang vidare.

Härmed är emellertid självfallet inte sagt att det vore lämpligt eller möj-

hgi; att helt eller pa längre sikt undvika verkningarna på räntenivån av en

kreditåtstramning. En sådan kan visserligen till en början ta sig uttryck i

en växande spänning mellan tillgången och efterfrågan på kredit vid i stort

9

sett oförändrad räntenivå. Om spänningen blir för stark eller varar alltför länge skulle emellertid — i avsaknad av direkt räntereglerande ingripanden __ en glidning uppåt ske i de tillämpade räntesatserna. Försök att genom regleringsåtgärder fasthålla en räntenivå utan kontakt med marknadslaget skulle å andra sidan stimulera och starkt utvidga marknaden vid sidan av den organiserade kreditmarknaden. En sådan utveckling skulle motverka det stabiliseringspolitiska syftet för kreditåtstramningen och medföra en ur samhällsekonomisk synpunkt irrationell kreditfördelning.

Räntereglerande ingrepp med en mindre ambitiös målsättning kan emel­ lertid vara lämpliga i vissa situationer. Härvid syftas i första hand på en stark kreditåtstramning i ett läge som kännetecknas av utpräglat inflatio- ni st i ska förväntningar. Den räntenivå som skulle astadkomma jämvikt mel- lan tillgång och efterfrågan på kredit, kan ligga mycket högt och skulle le­ da till en kreditfördelning som i hög grad gynnar låntagargrupper vars för­ måga att betala höga räntekostnader är beroende av faktiska eller antecipe- rade inflationsvinster. Det synes fullt rationellt med hänsyn till investeiings- resursernas fördelning att i en sådan situation icke acceptera ett fullt utslag i räntenivån utan i stället utnyttja möjligheterna att arbeta med en direkt begränsning av kreditutbudet. Kreditpolitiken liksom finanspolitiken far in­ riktas på att snabbt motverka de inflationistiska tendenserna; när det mer extrema inflationstrycket avlägsnats, bortfaller också beho\et a\ reglerings­ åtgärder för att begränsa ränteuppgången.

Motiven för reglerande ingrepp ökas i hög grad genom att en okontroile- rad ränteglidning kan väntas bli förstärkt genom spekulativa inslag. Åtgär­ der som motverkar ränteglidningen, eller redan möjligheten att vidtaga sa- dana åtgärder, kan bidraga till att stabilisera ränteförväntningarna och pa så sätt försvaga de marknadskrafter som ligger bakom räntestegringspro- cessen.

Promemorian behandlar vidare betydelsen för räntebildningen av de for­ mer i vilka konkurrensen mellan kreditinstituten äger rum. På grund av att räntesättningen på stora delar av kreditmarknaden är reglerad genom kartellavtal eller följer fasta beteendemönster inom varje typ av kreditin­ stitut uppstår en viss stelhet i de tillämpade räntesatsernas anpassning till växlingar i tillgång och efterfrågan på kredit och en benägenhet hos kredit­ inrättningarna att i sin räntesättning normalt följa förändringar i liksban­ kens diskonto.

De speciella konkurrensförhållandena kan även leda till mindre önskvär­ da ränteförändringsprocesser. Under senare år har detta varit särskilt fiam- trädandc på inlåningssidan där det har skapats en tendens till allt högie räntegottgörelse på medel som omedelbart kan disponeras av insättaren. I promemorian understrykes i anslutning härtill att det inflytande de organi­ serade institutsgrupperna har över räntebildningen allmänt sett utgör ytter­ ligare skäl för alt myndigheterna bör ha möjlighet att i vissa situationer di­ rekt ingripa i räntesättningen.

De motiv som anförts för att möjligheter bör finnas att vidtaga räntereg- lerandc åtgärder innebär enligt promemorian närmast alt ingreppen begrän­ sas till vissa övergångsperioder. De talar inte heller för att en detaljregle­ ring över eif vittomfattande tillämpningsområde skulle vara erforderlig el­ ler önskvärd. De avsedda effekterna bör i stället kunna nås genom eu på­

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

10

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1962

verkan på bankinrättningarnas inlåningsräntor och de räntesatser som spe­

lar den viktigaste rollen i räntesättningen på ullåningssidan.

Vid ränteregleringslagens införande uttalade dåvarande departementsche­

fen, att man i ett läge då en direkt påverkan av räntesättningen var påkallad

i första hand borde undersöka, huruvida möjligheter funnes att med kredit­

instituten uppnå en frivillig överenskommelse som tillgodosåg syftet att sta­

bilisera räntenivån vid den av statsmakterna önskade höjden. För att ge ett

tillräckligt brett underlag för det allmännas strävanden att förhandlingsvä­

gen nå avsett inflytande över ränteutvecklingen, syntes dessa strävanden bö­

ra stödjas av en handlingsberedskap i form av en fullmaktslag. I promemo­

rian framhålles att dessa synpunkter fortfarande äger full giltighet. En lag­

stiftning om räntereglering med karaktär av beredskapslag är således allt­

jämt påkallad. De nu gällande reglerna kan emellertid i väsentliga avseen­

den mildras eller förenklas.

Med hänsyn såväl till dess syfte som av praktiska skäl bör en ränteregle­

ring enligt promemorian insättas på vissa centrala punkter i kreditsystemet

och sålunda begränsas till att avse de viktigaste grupperna av kreditinstitut

och vissa ur stabiliseringspolitisk synpunkt väsentliga kredittyper. Som en

följd härav kan tillämpningsområdet och antalet räntereglerande åtgärder

inskränkas. En förändring i motsatt riktning föranledes dock av att möjlig­

het bör öppnas att föreskriva maximiräntor även vid inlåning. Vidare synes

det befogat att utesluta dagsböter och frihetsstraff som sanktioner vid brott

mot enligt lagen utfärdade föreskrifter och att förenkla administrationen

vid ränteregleringslagens tillämpning. En lagstiftning efter nu angivna rikt­

linjer medför från författningsteknisk synpunkt åtskilliga ändringar i för­

hållande till gällande lag i ämnet. Det är därför att föredra — framhålles det

i promemorian — att denna ersättes med en ny lag om räntereglering och

emissionskontroll.

För den nya ränteregleringslagen föreslås samma giltighetstid som för de

i propositionen nr 52 föreslagna lagarna om likviditets- och kassakvoter

och om placeringskvot, eller från och med den 1 juli 1962 till och med den

30 juni 1965. Vad nyss sagts om ränteregleringslagens karaktär motiverar

att förutsättningarna för dess tillämpning anpassas efter vad som föresla­

gits gälla för placeringskvotslagen.

I promemorian förordas att liksom hittills föreskrift skall kunna medde­

las om anmälningsskyldighet med avseende på förhållanden som

är av betydelse för fastställande av maximi- eller minimiränta.

Beträffande utlåningsräntorna framhålles i promemorian att

en begränsning av tillämpningsområdet motiveras både av starka praktiska

skäl och av syftet att under en övergångsperiod motverka en ränteglidning

och därvid påverka den räntefixering som utövas av de olika grupperna av

kreditinrättningar. Reglering av utlåningsräntor bör därför inskränkas till

bankaktiebolag, sparbanker, postsparbanken, postgirorörelsen, jordbruks-

11

kasserörelsen, försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden. Beträffande hypoteksbanker, hypoteksaktiebolag och andra hypoteksinstitut torde man enligt promemorian kunna påräkna, att utlåningsräntorna fastställes med en sedvanemässigt bestämd marginal över dessa institutioners upplånings- kostnader.

Enligt den nu gällande lagen kan föreskrift ges — förutom om anmäl­ ningsskyldighet — om maximiräntor och räntestopp. I fråga om möjligheten att föreskriva maximiräntor föreslås ingen ändring medan bestämmelser om räntestopp ej avses skola upptagas i den nya lagen. Ett skäl härtill är, heter det i promemorian, att möjlighet till reglering föreslås inskränkt till en grnpp kreditinstitut med relativt fast räntestruktur för vilka anmälnings­ skyldighet kan föreskrivas. Ett annat är att ränteregleringen får tänkas som en maximering av räntorna endast för vissa centrala kredittyper, definiera­ de med hänsyn till säkerhetens art, möjligen även med en regional differen­ tiering.

Beträffande inlåningsräntorna förordas att möjligheten att ge föreskrift om minimiräntor skall bibehållas, medan bestämmelserna om rän­ testopp föreslås skola slopas jämväl för dessa räntor. I promemorian utta­ las vidare att konkurrensen om inlåningen mellan bankinstituten kan spela en central roll i en räntestegringsprocess, som bl. a. kan skapa svårigheter för sparbanker och jordbrukskassor liksom för statens upplåning på mark­ naden utanför bankerna. För att behärska ur kreditpolitisk synpunkt olämp­ liga räntestegringsprocesser föreslås därför möjlighet att föreskriva maximi­ räntor även vid inlåning. I promemorian understrykes att en sådan maxi­ mering avser att motverka införandet av alltför starkt höjda och balansrub- bande ränteförmåner för medel som ofta i stora belopp är insatta endast på kort sikt och kanske omedelbart disponibla, medan det däremot självfallet är angeläget att spararna beredes bästa möjliga räntevillkor för sparmedel som verkligen placeras på längre sikt. Att sådana möjligheter står spararna till buds utgör enligt promemorian en förutsättning för förslaget i denna del.

I den gällande ränteregleringslagen är tillämpningsområdet på inlånings- sidan inskränkt till inlåning från allmänheten på räkning som av bank all- männeligen begagnas. Enligt banklagen och särskilda stadganden kan sådan inlåningsrörelse förutom av Sveriges riksbank drivas av bankaktiebolag, postbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och järnkontoret. Postbankens inlåningsräntor är fastställda av Kungl. Maj:t och på den grund — enligt särskilt stadgande i ränteregleringslagen, vilket bör bibehål­ las __ undantagna från lagens tillämpning. För konkurrensen på inlåningssidan är emellertid även Kooperativa förbundets och HSB:s sparkasserörel- ser av vikt. Promemorian erinrar om att dessa organisationers sparverksam­ het av denna anledning inbegreps i den premiering av frivilligt sparande som skedde 1955 och 1950. Dessa samt eventuellt av andra bedriven inlå­ ningsrörelse av bankmässig karaktär bör därför inkluderas. Detta kan ske

2-j- Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 113

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962

12

genom att jämfört med nu gällande avgränsning orden »från allmänheten» uteslutes och det möjliga tillämpningsområdet för regleringen av inlånings- räntor således bestämmes som inlåning på räkning som av bank allmänne- ligen begagnas.

I promemorian framhålles, att emissionskontrollen torde ha haft avsevärd betydelse för riksbankens möjligheter att påverka ränte­ nivån på den under vissa perioder av stark överskottsefterfrågan känneteck­ nade svenska kapitalmarknaden med hänsyn till den centrala roll som ränte- sättningen på nyemitterade obligationer har för kapitalmarknadsinstitu- tens räntestruktur. Emissionskontrollen kan också betraktas som ett prio­ riteringsinstrument. I denna del torde dock möjligheterna för placerarna dels att köpa äldre obligationer, och dels att ge reverslån till låntagare som normalt skulle ha emitterat obligationslån, ha motverkat emissionskontrol­ lens effektivitet. Därtill kommer att emissionskontrollen, i motsats till vad som gällt i vissa andra länder, bl.a. Storbritannien, icke omfattat aktie­ emissioner. Promemorian uttalar dock, att det i nuvarande läge ej synes mo­ tiverat att utvidga det i ränteregleringslagen angivna området för emis­ sionskontrollen. Med hänsyn till dennas roll i räntepolitiken bör dock stad­ gandet om emissionskontroll bibehållas. En bättre balans på kapitalmark­ naden bör emellertid utnyttjas för en normalisering, som innebär att indu­ strin får större möjligheter att upptaga obligationslån.

Sanktionerna vid överskridande av maximiränta eller underskri­ dande av minimiränta bör enligt promemorian bli av rent ekonomisk ka­ raktär. Straffbestämmelserna i gällande ränteregleringslag bör i enlighet här­ med inte överföras till den nya lagen. Sanktionsregeln föreslås utformad så, att kreditinrättning eller annan för vilken föreskrift om maximi- eller mi- nimiräntor utfärdats, skall till statsverket utge två gånger det belopp med vilket uppburen eller gottgjord ränta avviker från den som skulle ha till- lämpats om ränteföreskrifterna iakttagits. Även sanktionen vid överträdelse av föreskrift om emissionskontroll föreslås få ekonomisk karaktär. Prome­ morian förordar att det belopp som skall utges beräknas som en del av låne- summan, bestämd som en halv procent för varje år av den för lånet bestäm­ da längsta löptiden. Beloppet blir sålunda 2,5 procent av lånesumman vid ett femårigt lån, 5 procent vid ett tioårigt lån o. s. v. Lånesumman får be­ stämmas med hänsyn till i emissionsvillkoren angiven under- eller över­ kurs. Metoden för beräkning av det belopp som skall utges innebär natur­ ligtvis icke att utgivandet av beloppet skall spridas över löptiden.

I samtliga fall bör riksbanken i den mån särskilda skäl därtill föranleder kunna medge att sanktion icke tillämpas.

Straffbestämmelserna i nuvarande ränteregleringslag avseende uppsåt­ lig underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, medvetet lämnande av- falsk uppgift, vilseledande av tillsynsmyndighet samt brott mot tystnads­ plikt i fall då ansvar ej följer enligt allmänna strafflagen föreslås utgå in­ lagen liksom möjligheten för tillsynsmyndighet att vid vite förelägga den

Kuwjl. Maj. ts proposition nr lb3 år 1962

13

som är underkastad föreskrift om räntereglering att lämna de uppgifter myndigheten finner erforderliga.

Beträffande administrationen av lagstiftningen föreslås — med hänsyn till den utformning och det tillämpningsområde som de ränteregle- rande instrumenten förordas skola erhålla samt till att åtal mot person för brott mot lagen icke skall förekomma — att räntenämnden icke skall bibe­ hållas som särskilt organ. I promemorian framhålles att det då ligger i sa­ kens natur att riksbanken kan lämna tillstånd till avvikelse från av banken själv föreskriven ränta. I övrigt avses rådande arbetsfördelning mellan Kungl. Maj:t, riksbanken och de särskilda tillsynsmyndigheterna bibehållen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

IV. Remissyttrandena

Den föreslagna lagstiftningen tillstyr k es eller lämnas utan erinran av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, generalpoststyrelsen, sparbanksinspektionen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges jordbrukskasseförbund, Folksam, Kooperativa förbundet och HSB. Inte hel­ ler försäkringsinspektionen eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan har motsatt sig lagen. Bank- och fondin­ spektionen finner däremot — med hänvisning bl. a. till erfarenheterna av utvecklingen under 1950-talet — behov inte föreligga av lagstiftningen om räntereglering. Inspektionen uttalar att, om mot förmodan ett sådant be­ hov framdeles skulle uppstå, en dylik lagstiftning med hjälp av redan vid­ tagna förberedelser snabbt torde kunna åstadkommas. Inspektionen finner däremot emissionskontrollen fylla en viss funktion och motsätter sig där­ för inte att lagbestämmelser i detta hänseende bibehålies.

Helt avstyrkande till lagstiftningen ställer sig Svenska bankför­ eningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska försäkringsbolags riks­ förbund samt reservanter i bankofullmäktige, herrar Svärd och Kollberg, och i riksgäldsfullmäktige, herrar Hagbergh och Svensson. Bankföreningen fram­ håller att det vidsträckta ränteregister som tillämpas vid kreditinstitutens och särskilt affärsbankernas utlåning har en viktig funktion att fylla som en regulator av kreditefterfrågan. En räntereglering måste, även om den dif­ ferentieras för olika kredittyper, bli betydligt mera schematisk. Den får där­ för lätt till följd att de tillgängliga kreditresurserna inte blir fördelade på det sätt som från samhällsekonomisk synpunkt vore riktigast och mest önskvärt. Sparbanksföreningen anför liknande synpunkter och vänder sig vidare mot det resonemang som i promemorian föres angående verkning­ arna av de speciella konkurrensförhållandena på kreditmarknaden. För­ eningen uttalar, att det torde vara lättare för myndigheterna att utöva in­ flytande över räntesättningen på den svenska kreditmarknaden ju mer av gemensamt uppträdande i räntesättningen hos kreditinstitut av samma art, som man har att räkna med. Vad som anföres i promemorian blir eu-

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

ligt föreningen förståeligt endast om det tolkas som uttryck för att de olika

institutsgrupperna kan befaras inrikta sin organiserade samverkan på att

motverka allmänna kreditpolitiska intentioner. Föreningen konstaterar, att

någon grund för sådana farhågor inte torde stå att finna i hittills gjorda

erfarenheter.

Sveriges jordbrukslcasseförbund liksom Folksam understryker det i pro­

memorian gjorda uttalandet, att lagen bör ha karaktären av en beredskaps­

lag som endast användes då den normala vägen med frivilliga överenskom­

melser ej visar sig framkomlig.

Kooperativa förbundet finner den föreslagna begränsningen av anmäl­

ningsskyldigheten till sådana institutioner och andra som kan be­

röras av bestämmelserna om maximi- och minimiränta onödig. Det bör en­

ligt förbundets uppfattning överlämnas åt riksbanken att avgöra anmäl­

ningsskyldighetens omfattning.

Beträffande regleringen av utlåningsräntorna finner Svenska

bankföreningen det sannolikt, att önskemål om prioritering ligger bakom

promemorians uttalande att räntereglering på utlåningssidan får tänkas

som en maximering av räntorna endast på vissa centrala kredittyper. För­

eningen framhåller i anslutning härtill, att en konstlad räntenedpressning

på vissa områden av samhällsekonomin är ägnad att försvåra kreditför­

sörjningen inom dessa sektorer. En ytterligare nackdel med en ränteregle­

ring på utlåningssidan är, att den lätt leder till att kreditgivningen i stor

utsträckning glider över från reguljära marknaden till områden där kon­

troll icke kan utövas. En sådan övergång kan enligt föreningens mening

ske mycket snabbt och bli bestående. Även Svenska sparbanksföreningen

pekar på riskerna för uppkomsten av en marknad vid sidan av den regul­

jära.

Den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet för en reglering av

utlåningsräntorna tillstyrkes av fullmäktige i riksbanken, som dock beto­

nar, att det även inom tillämpningsområdet för den nya lagen sannolikt

kan vara svårt att genom att fastställa maximiräntor påverka räntevillko­

ren för den till sin karaktär starkt skiftande utlåningen till industri- och

handelsföretag. Härför torde i första hand andra vägar få prövas och full­

mäktige erinrar i detta sammanhang om möjligheterna att utvidga riks­

bankens kommersiella utlåning. Även fullmäktige i riks gäld skontor et, Sve­

riges allmänna hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund tillstyr­

ker förslaget i denna del.

Den i promemorian berörda möjligheten av en regional differentiering av

föreskriften om maximiräntor vid utlåning behandlas av Sveriges jordbruks-

kasseförbund, som finner en sådan differentiering vansklig att genomföra,

särskilt för kreditföretag med en hela landet omfattande verksamhet. Även

Svenska bankföreningen uttrycker farhågor för komplikationer.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

Beträffande regleringen av inlånings räntorna har möjligheten att föreskriva maximiräntor tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Full­ mäktige i riksbanken betonar att konkurrensbetingade höjningar av inla- ningsräntorna kan bli den drivande kraften i en från allmänna synpunkter icke önskvärd räntestegringsprocess. De ökade kostnaderna for inlåningen kan vidare orsaka svårigheter för sparbankerna och jordbrukskasserörel- sen, som inte har samma möjligheter som affärsbankerna att bibehålla små marginaler genom högre ränteintäkter vid utlåning. Fullmäktige finner där­ för utvidgningen av ränteregleringen starkt motiverad. Forslaget tillstyrkes också av fullmäktige i riksgäldskontoret och av Sveriges jordbrukskasseförbund, som särskilt pekar på behovet av att kunna påverka förhållandet mellan långa och korta inlåningsräntor. Svenska bankföreningen framhåller däremot, att all historisk erfarenhet visar att om bankerna ej tillätes betala räntor som allmänheten finner tillfredsställande så söker sig innehavarna av spar- eller andra överskottsmedel till andra placeringsformer. Förening­ en framhåller, att de i Förenta staterna tillämpade begränsningarna av af­ färsbankernas rätt att lämna ränta på inlåningsmedel lett till att finansie­ ringsinstitut för skilda ändamål tack vare högre ränteerbjudanden dragit till sig en betydande del av det för placering tillgängliga kapitalet. Maxmie- ringen skulle enligt föreningens mening huvudsakligen drabba smasparan- det. Svenska sparbanksföreningen anför liknande synpunkter. Kooperativa förbundet finner inte den förebragta argumenteringen utgöra skäl for infö­ rande av föreskrifter om maximiräntor. Ett genomförande av förslaget sku e innebära åstadkommandet av eu permanent konkurrensbegränsning på kre­ ditmarknaden, något som det inte kan vara riksbankens uppgift att med­

verka till.

Fullmäktige i riksbanken

understryker att det bor göras klart att be­

stämmelserna om reglering av inlåningsräntorna — vid sidan av de regul­ jära bankräkningarna - täcker inte blott den i promemorian omnamnda in­ låning på sparräkning, som bedrives av vissa ekonomiska föreningar utan även andra bankmässiga inlåningsformer, t. ex. försäkringsbolagens ny­ ligen introducerade inlåning av utfallna försäkringsbelopp. Det ar, iram- håller fullmäktige, viktigt att regleringsmöjligheterna icke gores beroende av den formella karaktären hos de utfärdade skuldbevisen utan far om­ fatta även andra former av kapitalanskaffning, som uppenbarligen ar att betrakta som substitut för normal bankmässig inlåning. Även

forsakrings-

inspektionen

och

Svenska sparbanksföreningen

riktar uppmärksamheten pa

den nämnda inlåningen i försäkringsbolagen och ifrågasätter samtidigt om lagen utan ett förtydligande kan anses tillämplig på denna torrantmngs- rörelse

Sveriges jordbrukskasseförbund

framhåller all del — för ait regle­

ringen verkligen skal! täcka så stor del av kreditmarknaden alt den öns­ kade effekten uppnås - - är angeläget att på inlåningssidan tå med iiila- ningsorgan av typen Kooperativa förbundets eller HSB:s sparkassor, hoi- slaget i' denna del avslyrkes endast av de båda berörda organisationerna.

Kooperativa förbundet

uttalar alt dess inlåning inte direkt ar att junistulla

16

med den inlåning som bedrivs av de kreditinrättningar, som föreslås vara underkastade regleringen. Hos dessa är det fråga om inlåning från allmän­ heten medan det i de kooperativa sparkassorna är fråga om bidrag i form av sparkasseinsättningar från medlemmarna i de kooperativa organisatio­ nerna till dessas kapitalbildning. HSB gör gällande att det sparande som sker i dess sparkasserörelse intar eu särställning. Därest HSBrs sparkasse- lörelse inkluderas bör detta icke återverka på tolkningen av gällande defini­ tion på bankrörelse enligt banklagen. HSB föreslår därför att — därest HSB och Kooperativa förbundet inkluderas — detta sker genom direkt föreskrift i ränteregleringslagen.

I fråga om den föreslagna emissionskontrollen gör Svenska bankföreningen gällande att behov härav ej längre föreligger och att ris­ ken for att staten eller bostadsbyggandet skulle utestängas från kapital­ marknaden i sjal va verket är obefintlig. Statsobligationer kan emitteras direkt av riksgäldskontoret och vad angår bostadsbyggandet ter det sig för bankerna som en naturlig uppgift att medverka vid försäljningen av sådana obligationer som utges på hypoteksinstitutionernas initiativ. Fullmäktige i riksbanken understryker, att det inte får vara möjligt att kringgå kontrol­ len genom att använda andra beteckningar eller genom att teckningsrätten ar förbehållen en på visst sätt avgränsad grupp. Fullmäktige uttalar vidare beträffande emission av värdepapper, som inte kan överlåtas men som på i.förband givna villkor eller efter i sak schablonmässig prövning på lån­ givarens begäran kan inlösas på förfallodagen, att det avgörande för om lagen skall äga tillämpning måsle vara om det är fråga om ett erbjudande som på samma villkor riktas till en större grupp potentiella långivare. Full­ mäktige ifrågasätter med hänsyn härtill en omformulering eller komplette­ ring av 6 § i lagförslaget.

Beträffande de föreslagna sanktionerna finner Svenska bankför­ eningen de normer som föreslagits för beräkning av straffavgifterna leda till att dessa blir orimligt höga, särskilt i'fall av åsidosättande av emissions­ kontrollen. Normerna bör ej ha karaktär av fasta satser utan konstrueras sasom latitudbestämmelser, angivande hur mycket som högst må utkrävas

Fullmäktige i riksbanken uttalar att det bör stå klart att den i 10 § av lag­ förslaget omnämnda möjligheten för riksbanken att medge befrielse från betalningsskyldighet även omfattar nedsättning av det belopp som skall ut­ givas till statsverket. En sådan tillämpning förefaller rimlig, då överskri­ dandet skett av vårdslöshet och då påpekande leder till omedelbar rät­ telse.

Handläggningen av sanktionsfrågorna beröres i några yttranden. Försäknngsinspektionen anser att riksbanken — eftersom dess beslut ej kan bli föremål för omprövning i sakfrågan av annat organ — icke bör äga beslu­ tanderätt i sanktionsfrågan. Därest en överträdelse ägt rum, borde därför i stället Kungl. Maj :t efter anmälan av riksbanken äga rätt att föreskriva att

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1962

17

till statsverket skall utges högst de i lagen angivna sanktionsbeloppen.

Svenska bankföreningen anför med hänvisning till 17 § promulgationslagen till rättegångsbalken att frågan om utgivande av straffavgift skall prövas i domstolsväg. 10 § i lagförslaget föreslås ändrad i enlighet härmed. Folksam förutsätter att riksbankens beslut i sanktionsfrågan kommer att kunna överklagas hos Kungl. Maj :t.

Svenska sparbanksföreningen berör i detta sammanhang även frågan om administrationen i vidare mening av räntereglermgslagen. För­ eningen finner det principiellt olämpligt att så omfattande och i enskild verksamhet eventuellt mycket kraftigt ingripande åtgärder och ekonomiska sanktioner som här kan tänkas komma i fråga skall helt ankomma pa en institution. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför av samma skäl att antingen bör rätten att fastställa maximi- och minimiränta, att medge emis­ sioner samt att besluta om sanktioner ankomma på Kungl. Maj:t eller också bör den nuvarande räntenämnden bibehållas. Byråchefen Vogel i försäk- ringsinspektionen anser likaså att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa maximi- och minimiränta samt att handha tillståndsgivningen i samband med emissionskontrollen. Sveriges jordbrukskasseförbund anför att det måste finnas möjlighet att överklaga riksbankens beslut hos Kungl.

Maj :t. Även Kooperativa förbundet förutsätter i vad gäller ränteregleringens administration att särskilda former för besvärsrätt inrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

Y. Departementschefen

Gällande lag om räntereglering tillkom i ett läge då förhållandena på kre- ditinarknaden i mycket var annorlunda än i dag. De förändringar som in­ träffat på kreditområdet har enligt min mening lett till att tiden ar mogen för ett nytt ställningstagande till behovet och utformningen av en lagstift­ ning om räntereglering. Ett naturligt tillfälle till ett sådant ställningstagan­ de har erbjudits i anslutning till att förslag till ny lagstiftning om likvidi­ tets- och kassakvoter m. in. framlagts i propositionen nr 52 till arets nks-

Det är en nödvändig förutsättning för en effektiv ekonomisk politik, att det allmänna genom sina penningpolitiska organ har möjlighet att påverka räntenivån och räntestrukturen. De traditionella medlen för denna påver­ kan är riksbankens diskonto och dess marknadsoperationer, d. v. s. köp och försäljningar av värdepapper. Diskontots betydelse beror ursprungligen på att det är utgångspunkten vid bestämningen av de villkor till vilka banker­ na kan erhålla kredit i riksbanken. Härur har småningom utvecklats en tradition att bankernas nuvarande räntesatser vid in- och utlåning med vissa marginaler är anknutna till diskontot. Anknytningen är emellertid, särskilt på utlåningssidan, mindre fast än i många andra länder, t. ex. England och Västtyskland. Bankernas räntefixering påverkas dessutom av kartellavtal och av rekommendationer från centrala intresseorganisationer.

18

Räntebildningen hos kreditinstituten kan karakteriseras som en administre­

rad prisbildning vari hänsynstagandet till marknadsläget, riksbankens dis­

konto, konkurrensen mellan olika slag av kreditinstitut och mellan indivi­

duella banker med växlande styrka påverkar besluten.

Det allmännas intresse av att påverka ränteläget utöver vad som är möj­

ligt med de traditionella medlen har flera bevekelsegrunder. Det kan vara

stabiliseringspolitiskt önskvärt att vid en kraftig kreditåtstramning und­

vika en okontrollerad och av spekulativa inslag förstärkt räntestegringspro-

cess. I en svag konjunktur kan det vara behövligt att utan en överdriven

likviditetsökning och utan en icke önskvärd eftersläpning åstadkomma en

lag, investeringsstimulerande räntenivå. Därtill kommer att det måste anses

vara ett allmänt intresse att räntenivån på inlåningssidan står i ett rimligt

forhållande till avkastningen av bankernas tillgångar och att inlåningsrän-

tornas struktur är överskådlig samt icke missgynnar vissa grupper av spa-

Mot en beredskapslagstiftning på ränteområdet har i flera remissyttran­

den invants, att den icke är erforderlig med hänsyn till de möjligheter riks­

banken har att genom samråd eller överenskommelser med kreditinrätt-

mngarna uppnå ett tillfredsställande resultat. Härvid har man hänvisat

in att den nu gallande ränteregleringslagen icke behövt utnyttjas. Det har

aven havdats att det inflytande över räntesättningen, som de olika kredit­

institutens centrala organisationer utövar, gör det lätt att uppnå överens­

kommelser, som tillgodoser det allmännas intressen.

Ätt något förordnande enligt ränteregleringslagen icke givits kan enligt

min asikt icke användas som argument för att den varit obehövlig. Redan

agens existens har givit riksbanken större möjligheter att vid diskussio­

nerna med kreditinrättningarna hävda de allmänna kreditpolitiska intres­

sena. Det andra av de nyss anförda argumenten — att den roll som de cen-

rala organisationerna spelar vid räntefixeringen skulle göra det lättare att

uppnå tillfredsställande överenskommelser — är givetvis i stort sett riktigt.

lksom hittills bor också metoden med samråd och överenskommelser mel­

lan riksbanken och kreditinrättningarna i första hand prövas. Det får emel-

ertid observeras att möjligheten till överenskommelse i högsta grad blir be­

roende av om anslutning kan vinnas från alla berörda grupper av bankin-

rattmngar, nagot som icke alltid kan påräknas. Den hårda konkurrensen

meHan institutsgrupperna kan leda till konfliktsituationer, som icke kan lö­

sas genom överenskommelser. Accepteras behovet av reglerande ingrepp av

den typ som en ränteregleringslag ger möjlighet till, kan följaktligen beho­

vet av eu beredskapslagstiftning på området icke avvisas med hänvisning

till en i och for sig icke ifrågasatt önskvärdhet att i stället uppnå de åsyf-

tade resultaten genom mer eller mindre formbundna överenskommelser och

rekommendationer.

En annan invändning som framförts är att eu räntereglering skulle leda

till en ur samhällsekonomiska synpunkter olämplig fördelning av de finan­

siella resurserna. Frågan har diskuterats både i departementschefens ytt­

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1962

19

rande vid införandet av nu gällande ränteregleringslag och i den förevaran­ de promemorian. Härvid har framhållits att risken för en olämplig kredit- fördelning blir framträdande, om räntorna på längre sikt hindras att an­ passa sig till marknadsläget, och en sådan tillämpning av räntereglerande åtgärder har därför avvisats. Det bör emellertid i detta sammanhang beto­ nas att prisbildningsmekanismen på kreditmarknaden icke är sådan att det är möjligt att tala om ett alldeles bestämt jämviktsläge till vilket räntestruk- turen anpassas om den icke påverkas av räntereglerande ingrepp. Såsom även påpekats i promemorian talar starka skäl för att den kreditfördel­ ning som skulle bli följden av en okontrollerad räntestegring i ett infla- tionsläge icke skulle vara samhällsekonomiskt lämplig.

De räntereglerande ingreppen bör givetvis handhas på ett sådant sätt att man undviker de skadliga verkningar som skulle uppstå vid en räntenivå som på längre sikt är ur balans med marknadsläget. Även om denna målsätt­ ning accepteras finnes emellertid enligt min mening ett relativt stort spel­ rum för en räntepolitik i vilken medel av här diskuterad typ kan behöva ingå-

En ytterligare invändning mot räntereglerande åtgärder är att de skulle visa sig ineffektiva på grund av att kreditströmmarna i ökad utsträckning skulle ta vägen utanför kreditinstituten. Det är visserligen obestridligt att en sådan effekt uppstår och att den blir starkare ju längre en räntereglering består och ju mera den etablerade räntenivån avviker från den som skulle rått utan räntereglering. Det är emellertid uppenbarligen oberättigat att av existensen av en marknad utanför kreditinstituten dra den slutsatsen att försök att påverka räntenivån vore utsiktslösa. I stället får de potentiella möjligheterna att neutralisera av myndigheterna utfärdade ränteföreskrif- ter ses som en faktor som ytterligare motiverar målsättningen att icke sträva mot en räntestruktur, som avviker från marknadsläget såsom detta gestaltar sig bortsett från spekulativa och andra kortsiktiga faktorer.

Emissionskontrollen är i första hand ett nödvändigt komplement till andra räntereglerande åtgärder. Räntevillkoren på nyemitterade obligatio­ ner är som bekant bestämmande för hypoteksinrättningarnas utlånings- räntor och är även i övrigt av central betydelse för räntestrukturen på ka­ pitalmarknaden. Emissionskontrollen kan emellertid även ses ur en annan synpunkt, nämligen som ett prioriteringsinstrument avsett att garantera alt en tillräckligt stor del av kapitalmarknadsutrymmet står till förfogan­ de för vissa ändamål, t. ex. statens, bostadsproduktionens och kraftverkens finansiering. Den framstår då också som ett komplement till föreskrifter eller överenskommelser rörande kapitalmarknadsinstitutens placeringsin- riktning. Mot emissionskontrollen som prioriteringsinstrument har ibland invänts, att den lätt kan sältas ur spel genom alt t. ex. ett industriföretag i stället för att utge ett obligationslån säljer vanliga reverser till placerarna genom en affärsbanks förmedling. Denna invändning bortser visserligen från att de viktigaste köparna av sådana reverser, försäkringsbolagen, enligt tidigare framlagt förslag omfattas av lagstiftningen om placeringskvoter. I

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

20

fråga om prioriteringseffekten skulle emissionskontrollen därför i första

hand avse andra placerare än kreditinstituten för vilka en substitution av ob­

ligationer med reverser inte torde vara lika lätt genomförbar. Även i prome­

morian har för övrigt framhållits att kontrollens betydelse som priorite­

ringsinstrument ej bör överskattas. Både räntereglerings- och prioriterings-

skäl talar emellertid för att möjligheterna att föreskriva emissionskontroll

bibehålies.

I detta sammanhang vill jag understryka att varken emissionskontrol­

len eller likviditets- och placeringskvotslagarna som sådana innebär någon

prioritering av vissa investeringar. Beslutet om en prioritering i real me­

ning, d. v. s. beslutet om hur stor del av vårt lands reala resurser som

skall ägnas åt bostadsbyggande och statliga investeringar, fattas direkt av

riksdagen. En eventuell tillämpning av den ifrågavarande lagstiftningen

avser sålunda att förverkliga en prioritering som beslutats av statsmakterna

i annan ordning.

Jag vill sålunda förorda att en ny lagstiftning om räntereglering och

emissionskontroll genomföres. Den bör bygga på de i promemorian fram­

lagda förslagen och avse samma period som likviditets- och kassakvotsla-

gen och placeringskvotslagen. Lagen får betraktas som en typisk bered­

skapslag. Den bör alltså utnyttjas endast i ett kritiskt läge på kreditmark­

naden och då andra räntepåverkande åtgärder — diskontopolitik, mark-

nadsoperationer, överenskommelser och rekommendationer, riksbankens

kommersiella utlåning — visat sig icke tillräckliga. I enlighet härmed bör

förutsättningarna för lagens tillämpning anges på motsvarande sätt som

i placeringskvotslagen, vilken har samma karaktär av utpräglad beredskaps­

lag.

Lagen föreslås, i likhet med 1951 års ränteregleringslag, få formen av

en till Kungl. Maj :t ställd fullmakt att under angivna förutsättningar för­

ordna, att i lagen givna stadganden skall träda i kraft, helt eller delvis.

Dessa stadganden ger riksbanken befogenhet att lämna föreskrift om an­

mälningsskyldighet, maximiräntor vid utlåning, maximi- och minimiräntor

vid inlåning och om emissionskontroll. Denna konstruktion har lämnats

utan erinran av remissinstanserna med undantag av en reservant i försäk-

ringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund, som hävdar

att fastställande av räntor och tillståndsgivningen vid emissioner bör till­

komma Kungl. Maj :t. En sådan anordning skulle emellertid enligt min me­

ning vara föga lämplig med hänsyn till behovet att löpande samordna före­

skrivna räntor och tillståndsgivningen med riksbankens utnyttjande av and­

ra penningpolitiska medel. För övrigt kan framhållas, att riksbankens be­

fogenheter ju under alla förhållanden är beroende av den fullmakt som

Kungl. Maj :t ger.

Genom bestämmelserna om anmälningsskyldighet skapas garantier för

att riksbanken skall kunna följa ränteutvecklingen och viss tid i förväg

vara underrättad om planerade förändringar. Det kan givetvis bli aktuellt att

Kungl. Maj. ts proposition nr lå3 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr ii3 år 1962

21

tillämpa bestämmelserna om anmälningsskyldighet utan att övriga stad- ganden utnyttjas. Anmälningsskyldigheten omfattar de inrättningar som enligt lagen kan underkastas ränteföreskrifter; den mera allmänna infor­ mation om ränteläget på kreditmarknaden i övrigt som kan vara önskvärd torde kunna inhämtas på annat sätt.

En genomgående princip för översynen av ränteregleringslagen har varit att utmönstra sådana regleringsåtgärder som i praktiken skulle ställa sig svåra att genomföra och som inte synes oundgängligen nödvändiga för att realisera de begränsade mål för en räntereglering, som jag tidigare angivit. I fråga om regleringen av utlåningsräntorna har sålunda tillämpningsom­ rådet begränsats till de viktigaste grupperna av kreditinstitut, nämligen af­ färsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor, postbanken, försäkrings­ bolag samt allmänna pensionsfonden. Enligt nu gällande räntereglerings­ lag däremot kan föreskrift om reglering av utlåningsräntorna omfatta envar som utlånar penningar. Dåvarande departementschefen framhöll vid lagens införande att det faktum att en räntereglering även sträckte sig utanför kre­ ditinstitutens utlåning kunde minska incitamentet till transaktioner vid si­ dan av det ordinarie kreditväsendet. Vid en slutlig avvägning synes dock övervägande skäl tala för en begränsning enligt promemorians förslag, som på denna punkt icke heller mött någon erinran från remissorganens sida.

Vid en eventuell tillämpning av den nu gällande ränteregleringslagen ut­ gör anmälningsskyldighet, räntestopp och fastställandet av maximiräntor successiva led vid genomförandet av en räntereglering. Bestämmelsen om räntestopp har emellertid sin största betydelse vid genomförandet av en reglering som sträcker sig utanför de egentliga kreditinstituten, och den torde därför kunna undvaras med det tillämpningsområde som föreslås för den nya ränteregleringslagen.

I promemorian uttalas att olika maximiräntor vid utlåning kan fastställas alltefter säkerhetens art och möjligen även med en regional differentiering. Några remissinstanser har givit uttryck för betänkligheter mot den nämnda differentieringen mellan olika delar av landet. Jag vill därför understryka, att jag anser det uteslutet att myndigheterna skulle se som sin uppgift att åstadkomma en sådan differentiering; avsikten är endast att man vid lagens tillämpning skall kunna taga hänsyn till eventuellt redan existerande skill­ nader mellan olika landsdelar.

Regleringsmöjligheterna i fråga om inlåningsräntorna föreslås utvidgade i förhållande till vad som nu gäller. Erfarenheterna har nämligen, såsom understrukits särskilt av fullmäktige i riksbanken, visat att konkurrensen mellan olika inslitutsgrupper kan medföra en ränteglidning uppåt på inlå- ningssidan. En sådan ränteglidning innebär ett starkt incitament för ban­ kerna att söka en kompensation i högre utlåningsräntor. Inlåningskonkur- rensen innebär sålunda en press uppåt på räntenivån. Svårigheter kan här­ vid uppstå för sparbanker och centralkassor, som inte har samma möj­

22

ligheter som affärsbankerna att söka kompensation i en högre förräntning

på utlåningssidan. Inlåningsräntornas struktur kan påverkas så, att medel

som kan disponeras omedelbart eller med kort uppsägning erhåller en orim­

ligt hög avkastning jämfört med medel som bindes på längre sikt, något

som är mindre önskvärt också av det skälet att företag med stor kassahåll-

uing gynnas på småspararnas bekostnad. Det är mot bakgrunden av dessa

erfarenheter som det framstår som starkt motiverat att skapa möjlighet att

påverka hela räntestrukturen på inlåningssidan, vilket kan ske genom att

föreskrift om maximiräntor såväl som minimiräntor ges.

Vissa remissinstanser har uttalat farhågor för att en maximering av in-

låningsräntorna huvudsakligen skulle drabba småspararna. I motsats här­

till vill jag — mot bakgrunden bl. a. av de möjligheter att påverka ränte­

strukturen som den föreslagna lagen lämnar —- som min mening uttala att

förefintligheten av lagen tvärtom kan öka möjligheterna för småspararna att

erhålla en relativt högre förräntning för sparmedel som verkligen placeras

på längre sikt. Däremot skulle det vara enbart tillfredsställande om den nu­

varande tendensen att ge orimligt hög räntegottgörelse på omedelbart eller

på kort sikt disponibla medel kunde stävjas.

Tillämpningsområdet för regleringen av inlåningsräntorna bör enligt pro­

memorian omfatta inte bara sådan inlåning från allmänheten som karakte­

riserar bankrörelse i banklagens mening utan även sådan inlåningsrörelse

som bedrives av Kooperativa förbundet och HSB eller i liknande former.

Denna utvidgning, som åsyftar att under lagens tillämpningsområde föra in

sådan inlåning som är av betydelse för konkurrensen på inlåningssidan, har

avstyrkts endast av de båda närmast berörda ekonomiska föreningarna. Fle­

ra remissinstanser har vidare i samband med diskussionen av tillämpnings­

området tagit upp frågan huruvida livförsäkringsbolagens nyligen påbörjade

inlåning av förfallna försäkringsbelopp skall anses omfattad av lagstift­

ningen.

Enligt min mening bör den i promemorian fastlagda principen följas och

således all sådan inlåningsrörelse som nyss sagts omfattas av lagstiftning­

en. Det faktum att inlåningsmöjligheten står öppen endast för en begrän­

sad grupp, t. ex. medlemmarna i en ekonomisk förening eller försäkringsta­

garna i ett försäkringsbolag, får inte vara utslagsgivande. Man bör inte hel­

ler enbart se till den formella konstruktionen — även bankinlåningen upp­

visar flera olika former — utan det avgörande bör vara om inlåningsvillko-

ren i sak motsvarar bankernas. Med hänsyn till att den typ av inlåning, som

livförsäkringsbolag bedriver genom förvaltning och förräntning av förfallna

livförsäkringsbelopp, även kan anses ingå i begreppet försäkringsrörelse bör

lagförslaget kompletteras så att det klart framgår att ränteregleringen gäller

även för dessa fall.

I fråga om emissionskontrollen har jag redan klargjort min ståndpunkt

att bestämmelsen härom bör bibehållas. Fullmäktige i riksbanken har i sitt

remissvar pekat på vissa problem kring avgränsningen av de skuldbevis

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962

23

som skulle omfattas av emissionskontrollen. Dessa problem sammanhänger närmast med tolkningen av begreppet »för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev». Häri skulle icke ingå skuldbevis av typen sparobligationer, som uppenbarligen icke är avsedda att kunna säljas på marknaden, men som in­ löses av låntagaren före förfallodagen på i förhand fastställda villkor. Den­ na typ av upplåning har aktualiserats genom de statliga sparobligationslå- nen åren 1960 och 1961. Det synes emellertid knappast sannolikt att den i någon betydande utsträckning skulle utnyttjas av andra än staten. Något särskilt stadgande i avsikt att låta kontrollen omfatta även sådana skuld­ bevis torde därför icke vara nödvändigt, men skulle de vinna större sprid­ ning kan givetvis en omprövning i detta avseende bli aktuell. Bestämmel­ serna om emissionskontroll blir sålunda oförändrade och motsvarar i fråga om tillämpningsområdet i praktiken den kontroll som hittills utövats enligt överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna.

I promemorian föreslås att några straffbestämmelser ej skall upptas i rän­ teregleringslagen. I stället bör den som brutit mot meddelad föreskrift om maximiränta vid utlåning eller minimiränta vid inlåning kunna föreläggas alt till statsverket utge ett belopp, som står i relation till den vinning som er­ hållits genom avvikelsen från föreskriven ränta. Därest maximiränta vid in­ låning överskrides synes det enligt promemorian rimligt att sätta det belopp, som skall utges till statsverket, i relation till avvikelsen från den fastställda räntan, oaktat den otillåtna räntegottgörelsen i detta fall — åtminstone nominellt — för inlåningsmottagaren medfört en kostnad i stället för en vinst. I promemorian förordas att det belopp som i de nu sagda fallen skall utges till statsverket bestämmes till två gånger det belopp med vilket upp­ buren eller gottgjord ränta avvikit från den som skulle tillämpats om rän- teföreskrifterna iakttagits. För överträdelse av föreskrift om emissions­ kontroll föreslås i promemorian en liknande regel. Det belopp som därvid skall utges bör stå i viss relation till lånets storlek och löptid. En rimlig av­ vägning är enligt promemorian att beräkna beloppet som en del av låne- suinman, bestämd till en halv procent för varje år av den för lånet bestäm­ da längsta löptiden.

Den sanktionsprincip, som sålunda förordats i promemorian, har inte mött någon gensaga vid remissbehandlingen. Enligt bankföreningen skulle emellertid de normer, som föreslagits för beräkning av de ifrågavarande beloppen, leda till orimligt böga avgifter, särskilt i fall av åsidosättande av emissionskontrollen. Föreningen anser vidare att normerna i stället bör ut­ formas så att de anger hur mycket som inom viss latitud högst får utkrävas.

Enligt min mening är den i promemorian föreslagna principen att, då meddelade föreskrifter överlrätls, uteslutande använda rent ekonomiska sanktioner en tillfredsställande lösning. Jag ansluter mig även till förslaget att reglerna för uträkning av sanktionsbelopp direkt anges i lagen och fin­ ner dessa regler väl avvägda. Jag vill här också erinra om att, enligt prome­ morian, sanktion ej bör tillämpas da särskilda skäl föranleder därtill, nå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

24

got som jag även kan tillstyrka. För tydlighetens skull torde i lagtexten böra

tillfogas att sanktion även kan efterges delvis.

I promemorian föreslås alt föreskrift om utgivande av sanktionsbelopp

skall meddelas av riksbanken. Häremot har erinringar framförts från en

del håll. Sålunda har hävdats att beslutanderätten bör ligga hos Kungl.

Maj:t eller att riksbankens beslut bör kunna överklagas till Kungl. Maj:t.

Det har även gjorts gällande att frågor av förevarande art på grund av stad­

gande i promulgationslagen till rättegångsbalken skall prövas av domstol.

Den kritik, som anförts i denna del, har sin grund i att man icke vill

att den myndighet — riksbanken — som meddelar föreskrifter om maximi-

ranta in. m., också skall bestämma sanktionen för överträdande av sådan

föreskrift. Detta betraktelsesätt är emellertid enligt min mening inte det

rätta. Av lagtexten framgår hur sanktionen skall beräknas och riksbanken

bär sålunda endast att, sedan det konstaterats hur stort överskridandet är,

utföra en enkel räkneoperation. Att sedan riksbanken därjämte får en be­

fogenhet att nedsätta eller efterge belopp, som enligt lagen skall utges till

statsverket, kan rimligtvis inte vara till nackdel för vederbörande kreditin­

rättning. För övrigt må framhållas att förslaget inte innehåller någon be­

stämmelse, som möjliggör uttagande av sanktionsbelopp av den som__t. ex.

pa grund av annan uppfattning än riksbanken om sanktionsbelopps beräk­

ning — ej vill frivilligt betala. I sådant fall är man hänvisad att underställa

saken domstol för avgörande, och domstolen prövar därvid självständigt hu-

0ch 1 vad mån föreskrift enligt lagen blivit åsidosatt. Vid nu angivna

orhallanden kan jag inte finna att man behöver hysa några betänkligheter

infor det i promemorian i denna del framlagda förslaget. Jag vill tillägga att

en klagoratt till Kungl. Maj :t över riksbankens beslut ej torde vara förenlig

med den ställning riksbanken intar som ett riksdagens verk. Att direkt lägga

eslutanderatten h°s Kungl. Maj :t bör enligt min mening inte ifrågakomma

med hansyn till ärendenas natur.

Jag tillstyrker sålunda vad i promemorian föreslagits om ekonomiska

sanktioner vid överträdelse av föreskrift om maximiränta m. m.

I vissa yttranden har framförts önskemål om en allmän besvärsrätt över

beslut som riksbanken meddelat jämlikt ränteregleringslagen. Sådan rätt

inns ej i nu gallande ränteregleringslag och bör enligt min mening — före­

trädesvis av skal som jag redan förut angivit — ej heller införas i en ny

rantereglenngslag.

'

Såsom framgått av vad jag tidigare anfört ingår föreskrifter om ränte-

stopp inte i den föreslagna lagen, och föreskrifter om maximi- eller mini-

mirantor avses komma att meddelas endast för väl definierade typer av

,redi er eller inlåning. Då någon detaljreglering av räntestrukturen sålun­

da inte skall ifrågakomma, torde endast i undantagsfall frågor om tillstånd

att avvika från föreskrivna räntor bli aktuella. Åtalsfrågor kommer enligt

ors age ej heller att finnas. Då sålunda de uppgifter som enligt gällande

Kungl. Maj:Is proposition nr 143 år 1962

25

ordning ankommer på räntenämnden i stort sett kommer att bortfalla, fin­ ner jag ej erforderligt att behålla nämnden som särskilt organ. Om nämn­ den avskaffas ligger det i sakens natur att — då annat ej föreskrivits riksbanken kan lämna tillstånd till avvikelse från av banken själv före­ skriven ränta.

Utöver den motivering jag i det föregående lämnat torde i fråga om de särskilda stadgandena i den föreslagna lagen vara tillfyllest att hänvisa till vad som förekom då nu gällande lag i ämnet antogs. Jag vill dock nämna att — i överensstämmelse med vad jag anfört i propositionen nr 52 — frå­ gan om sekretesskydd för uppgifter, som med stöd av lagen lämnats till riksbanken, torde få anmälas i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 143 år 1962

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartemen­ tet upprättats förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll (rän­ tereglering slag) .

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över nämnda författningsförslag — vilket såsom Bilaga torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ären­ de __ måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­ tas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Smith

26

Kungl. Maj. ts proposition nr l'r3 år 1962

Bilaga

Förslag

till

Lag

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

1 den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt

må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att

vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmäl­

ningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta), lägsta ränta (minimiränta)

eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skulde­

brev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2

§.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör veder­

lag vid lån av penningar och som icke enbart utgör ersättning för särskilda

omkostnader i anledning av lånet.

3 §.

Stadgandena i denna lag hava ej avseende på ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan all­

män författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §.

o Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att gälla,

såvitt rör inlåning av penningar, för kreditinrättning och annan som bedri­

ver. sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt,

såvitt rör utlåning av penningar, för bankaktiebolag, sparbank, centralkassa

för jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, för­

säkringsbolag samt fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till all­

männa pensionsfonden. Till inlåning som nyss sagts hänföres även förränt­

ning hos livförsäkringsbolag av försäkringsbelopp, som förfallit till betal-

ning.

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tilläm­

pas vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höj-

ning..av utlåningsränta, för vilka sist nämnda fall jämväl må föreskrivas att

anmälan skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt

innehålla uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för inlåning,

som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar från sådan

kreditinrättning som i nämnda paragraf angives. För skilda siag av inlåning

eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst

sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt gången.

27

6

§.

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller, andra för

den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd av

riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av

riksgäldskontoret.

7 §•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av den­

na lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximi-

ränta eller minimiränta, är skyldig att på anfordran tillhandahålla tillsyns­

myndigheten de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens utövande.

8

§•

Har kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än riksbanken

fastställt såsom maximiränta, skall inrättningen efter föreläggande av riks­

banken till statsverket utgiva två gånger det belopp varmed den uppburna

räntan avvikit från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest

kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning, som i 4 § sägs, vid sa-

dan inlåning gottgjort ränta vilken överstigit maximiränta eller underskri­

dit minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må riksbanken medgiva befrielse, helt

eller delvis, från skyldighet som nyss sagts.

9 §•

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som

avses i nämnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet efter föreläggande

av riksbanken till statsverket utgiva ett belopp, som utgör en halv procent

av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden.

Vad i 8 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om skyldighet som nyss sagts.

10 §-

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats av anmälan

enligt 4 § eller vid utövande av tillsyn enligt 7 § må ej yppas i vidare män än

som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda andamalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

11

§•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

12

§•

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras föi til 1—

lämpningen av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår for la­

gen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. m.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. La­

gens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på

åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse

beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

28

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla läng­

re än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträ­

delse av föreskrift om maximiränta eller minimiränta samt rörande tyst­

nadsplikt skall dock äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i

övrigt upphört att gälla.

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning, vilket slu­

tits före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tid­

punkt, i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som

motsvarar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper.

Föreskrift, som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka

utbjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr lio år 1962

29

Bihang

Vid departementspromemorian fogat förslag

till

lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån så prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständighe­

ter må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att

vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmäl­

ningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta) eller lägsta ränta (minimi-

ränta) eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa

skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2

§.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör veder­

lag vid lån av penningar.

3 §•

Stadgandena i denna lag hava ej avseende på ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan all­

män författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §■

Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att galla,

såvitt rör inlåning av penningar, kreditinrättning och annan som bedriver

sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt, så­

vitt rör utlåning av penningar, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för

jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, försäk­

ringsbolag samt fondstyrelse för förvaltning av penningmedel, vilka enligt

31 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension skola ingå till allmänna

pensionsfonden.

.

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tilläm­

pas vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höj­

ning av utlåningsränta, för vilka fall jämväl må föreskrivas att anmälan

skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt innehål­

la uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för sådan in­

låning, som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar

från kreditinrättningar av de slag som i nämnda paragraf angivits. För

skilda slag av inlåning eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst

sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt

gången.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

6

§•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra

för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd

av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av

riksgäldskontoret.

7

§•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av den­

na lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximi-

ränta eller minimiränta, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla

tillsynsmyndigheten de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens ut­

övande.

8 §•

Uppbär kreditinrättning, i strid mot av riksbanken meddelad föreskrift

om maximiränta vid utlåning, högre ränta än sålunda fastställts, skall in­

rättningen till statsverket gälda två gånger det belopp varmed den uppbur­

na räntan avviker från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning därest

kreditinrättning eller annan, som bedriver inlåning på räkning som av bank

allmänneligen begagnas, vid sådan inlåning gottgör ränta som överstiger

maximiränta eller underskrider minimiränta, som fastställts av riksbanken.

9 §■

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som

avses i nämnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet till statsverket gäl­

da ett belopp som utgör en halv procent av hela lånesumman för varje år

av den för lånet bestämda längsta löptiden.

10 §.

Storleken av belopp, som enligt vad i 8 och 9 §§ stadgas skall gäldas till

statsverket, fastställes av riksbanken. Då särskilda skäl därtill föranleda,

må riksbanken medgiva befrielse från betalningsskyldighet.

11

§•

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom an­

mälan enligt 4 § eller uppgift enligt 7 § må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet.

12

§.

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

13 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för till-

lämpningen av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då lagen den 7 december 1951

(nr 767) om räntereglering m. m. upphör att gälla.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

31

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åt­

gärder, som erfordras för tillämpningen därefter............

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse

beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla lang-

re än lagen äger giltighet.

I 11 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och

vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträdelse av föreskrift om maxi-

miränta eller minimiränta skall äga tillämpning även efter det lagens be­

stämmelser i övrigt upphört att gälla.

.

,. ,

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning vilket slutits

före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt,

i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsva­

rar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet loper. Före­

skrift^ som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka ut-

bjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U3 år 1962

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars

1962.

Närvarande:

justitierådet R

egner

,

regeringsrådet J

arnerup

,

justitieråden

af

T

rolle

,

B

omgren

.

Enligt lagrådet den 12 mars 1962 tillliandakoinmet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16

februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregle­

ringslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av lagbyråchefen B. Holmquist.

Lagrådet yttrade:

I den nuvarande ränteregleringslagen angives, att förordnande enligt 1 §

skall vara påkallat för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet. Enahanda förutsättning upptages i det förslag

till likviditets- och kassakvotslag som genom proposition nr 52 framlagts

för årets riksdag. Det synes önskvärt, att samma förutsättning uttryckligen

medtages i 1 § av förevarande förslag.

Underlåtenhet att iakttaga vissa av riksbanken meddelade föreskrifter

medför enligt 8 och 9 §§ skyldighet, efter föreläggande av riksbanken, att

erlägga enligt angivna grunder beräknat penningbelopp. Då särskilda skäl

föranleda därtill, må riksbanken dock medgiva befrielse, helt eller delvis,

från denna skyldighet, över riksbankens beslut må klagan ej föras.

Då kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än fastställd maxi-

miränta, uppgår nämnda belopp till två gånger den för mycket uttagna rän­

tan, därvid enligt 2 § med ränta likställes varje annan gottgörelse, som ut­

gör vederlag vid lån och icke enbart utgör ersättning för särskilda omkostna­

der. På motsvarande sätt beräknas beloppet vid avvikelse från fastställd rän­

ta för inlåning. Vid åsidosättande av föreskrift rörande emissionskontroll

uppgår beloppet till en halv procent av liela lånesumman för varje år av

den för lånet bestämda längsta löptiden.

Av det sagda framgår att vid överskridande av maximiräntan vid utlå­

ning skyldigheten icke inskränker sig till förverkande av den obehöriga

vinst som uppkommit för kreditinrättningen utan går därutöver. Härigenom

får skyldigheten — som uppenbarligen kan avse mycket betydande belopp

33

— karaktär av påtryckningsmedel, jämförligt med vite som avses i 36 §

avtalslagen och i viss mån även med sådant vite som av myndighet i sär­

skilt fall förelägges såsom påföljd för underlåtenhet att iakttaga meddelad

föreskrift. Samma innebörd har skyldigheten i övriga, i lagförslaget av­

sedda fall.

Såsom departementschefen anfört kan frågan om utgivande av omför-

mälda belopp i händelse av tvist prövas av domstol. Prövningen kan avse

huruvida föreskrift blivit åsidosatt och hur beloppet skall beräknas. 1 nämn­

da hänseenden kan prövningen exempelvis avse fråga om innebörden av

2 §•

Med hänsyn till skyldighetens angivna karaktär bör det enligt lagrådets

mening även tillkomma domstol att helt eller delvis eftergiva påföljden,

om den skulle finnas uppenbart obillig. Beträffande båda de slag av viten

som nyss nämnts äger domstol nedsätta vitets belopp. Vidare bör erinras att

vid tillämpning av förverkandebestämmelse domstol i regel äger jämknings-

befogenhet i fall påföljden skulle vara uppenbart obillig; särskilt må fram­

hållas att jämkningsrätt föreligger enligt den nuvarande räntereglerings­

lagen samt enligt valutalagstiftningen. Det förhållande som skulle före­

ligga, därest domstol i fråga om förevarande lag icke ägde motsvarande

befogenhet, vore för övrigt sådant att det från rättsskyddssynpunkt skulle

stå i strid mot eljest iakttagna principer. Det skulle innebära att en och

samma myndighet — på ett område där starka meningsmotsättningar kun­

na föreligga mellan myndigheten och berörda inrättningar — skulle både

utfärda föreskrifter och beivra överträdelse samt fastställa påföljden, utan

att möjlighet funnes till överprövning av påföljdens storlek annat än be­

träffande dess maximum.

Befogenheten att, när särskilda skäl föreligga, nedsätta eller eftergiva

påföljd enligt förslaget har i 8 § tredje stycket tillagts riksbanken. Huru­

vida med ordalydelsen — som är naturlig med hänsyn till innehållet i första

stycket och till att möjligheten av talan vid domstol över huvud icke an­

tytts i paragrafen — avsetts att frånkänna domstolen sådan rätt, framgår

icke klart av motiven. Det förtydligande eller den ändring, som lagrådet av

ovan angivna skäl finner böra vidtagas, torde lämpligast ske genom att

tredje stycket i 8 § får innehålla att, då särskilda skäl föranleda därtill,

skyldighet som nyss sagts må helt eller delvis eftergivas. Av sakens natur

och med hänsyn till de speciella omständigheter som här kunna inverka är

det uppenbart, att domstol endast i sällsynta undantagsfall bör finna an­

ledning jämka det av riksbanken bestämda beloppet.

Anses domstol icke böra äga dylik jämkningsbefogenhet och beaktas till

följd därav icke vad lagrådet nu hemställt, bör det som från rättsskydds­

synpunkt anmärkts mot förslaget föranleda, att åläggandet och faststäl­

landet inom i lagen angiven ram av påföljden skall ankomma på Kungl.

Maj: t.

Liknande sanktionsbestämmelser som den i förevarande förslag intagna

finnas i de förslag till likviditets- och kassakvotslag samt till placerings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

kvotslag som genom propositionen nr 52 förelagts riksdagen. Skyldighe­

ten enligt dessa förslag att utgiva belopp i anledning av åsidosättande av

kvotföreskrifter har emellertid ej samma vitesliknande karaktär. Ändras

förevarande förslag enligt vad som angivits i det föregående, torde dock

vara lämpligt att enahanda ändringar ske i de två andra lagförslagen.

Enligt punkt 4 av övergångsbestämmelserna skall vad i lagen stadgas

rörande påföljd vid överträdelse av föreskrift om maximiränta och mini-

miränta samt rörande tystnadsplikt tillämpas även efter det lagens bestäm­

melser i övrigt upphört att gälla. Detsamma bör vara fallet i fråga om på­

följd vid överträdelse av föreskrift enligt 6 §. Förevarande punkt bör därför

kompletteras i enlighet härmed.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr

/43

år 1962

35

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars

1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U ndén ,

statsråden

N ilsson , S träng , A ndersson ,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

ap

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 28 mars 1962

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 februari 1962 remitterade

förslaget till lag om räntereglering och emissionskontroll (räntereglerings­

lag) samt anför därvid följande.

Vad lagrådet uttalat rörande 1 § samt punkt 4 av övergångsbestämmel­

serna till lagförslaget föranleder ingen erinran från min sida.

Med anledning av vad lagrådet anfört rörande 8 och 9 §§ anser jag mig

böra biträda lagrådets i första hand gjorda hemställan, nämligen att 8 §

tredje stycket utformas så, att därav tydligt framgår att även domstol kan

helt eller delvis efterge skyldighet som i 8 och 9 §§ sägs. Såsom lagrådet

framhållit är det emellertid uppenbart, att domstol endast i sällsynta undan­

tagsfall bör utnyttja denna befogenhet.

Lagförslaget har ändrats i enlighet med vad jag nu anfört.

Föredraganden hemställer härefter att det sålunda ändrade lagförslaget

måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta proto­

koll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Smith

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620198