Prop. 1962:191

('med förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

1

Nr 191

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt för kommun att bistå utländska studerande; given Stockholms slott den 19 oktober 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att borgerliga primärkommuner och landstings­ kommuner i särskild lag bemyndigas att bistå stipendiater från utveck­ lingsländerna genom att vidta åtgärder som väsentligen tar sikte på att ordna stipendiaternas levnadsförhållanden under deras vistelse i kommunen. Dylika kommunala åtgärder skall enligt förslaget kunna avse stipendiater, som kommer till vårt land inom ramen för våra samordnade hjälpinsatser och som vistas i kommunen för studier eller annan utbildning.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 191

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

Förslag

till

Lag

om rätt för kommun att bistå utländska studerande

Härigenom förordnas, att kommun och landstingskommun äga beträffan­

de dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas i kommunen

för studier eller annan utbildning, vidtaga åtgärder i syfte att underlätta

deras vistelse där och främja deras välfärd och trivsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i stats­ rådet å Stockholms slott den 19 oktober 1962.

N ärvarande: Statsministern

E

rlander, statsråden

A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om kommu­ nalt bistånd åt studerande från utvecklingsländerna samt anför.

Inledning

På senare tid har i åtskilliga kommuner uttalats önskemål att kommunen skulle anslå medel till utbildningsbidrag åt studerande från utvecklings­ länderna. Sålunda tillkännagav styrelserna för samtliga i stadsfullmäktige i Stockholm företrädda partigrupper i en kommuniké den 15 mars 1961 att Stockholms stad enligt deras mening borde svara för kostnaderna för ut­ bildning i Sverige av 15 studenter om året från Afrika och Asien. Stipendie- beloppen, som beräknades till totalt 225 000 kronor om året, avsågs skola täcka kostnader för stipendiaternas resor, uppehälle, bostäder, studier m. m. och studierna skulle bedrivas vid Stockholms universitet eller vid andra institutioner i staden. Motsvarande förslag har motionsvis lagts fram i stadsfullmäktige i Göteborg, Uppsala, Halmstad och Köping. Beslut om an­ slag till dylika stipendier har fattats av stadsfullmäktige i Norrköping. Jön­ köpings läns landsting beslutade 1961 att anslå medel till en fond, vars avkastning skall användas för bl. a. stipendier för att bereda ungdom från utvecklingsländerna möjlighet att besöka folkhögskolor och andra skolor i länet.

Önskemål har vidare framförts om kommunala stipendier åt utlänningar som praktiserar vid svenska industrier eller genomgår lärlingsutbildning i Sverige.

Enligt ett nyligen träffat avgörande i regeringsrätten anses beslut om kommunalt utbildningsbidrag åt utländska studerande icke lagligen kunna meddelas, enär sådant beslut inte avser en angelägenhet som det tillkom­ mer kommun att vårda.

Sedan fråga uppkommit, huruvida det vore möjligt och lämpligt alt ändra gällande kommunala kompclensregler så att kommun finge möjlighet att

4

anslå medel för nämnda ändamål, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 januari

1962 åt kommunalrättskommittén att skyndsamt verkställa en förutsätt­

ningslös utredning angående kommunala utbildningsbidrag åt utländsk

studerande och liknande spörsmål samt att framlägga förslag till de åt­

gärder, som kommittén fann utredningen föranleda. Kommittén1 har redo­

visat uppdraget i ett i maj 1962 framlagt betänkande, Kommunalt stöd åt

studerande från utvecklingsländerna (SOU 1962: 21). Betänkandet utmyn­

nar i förslag till lagstiftning i ämnet, enligt vilket såväl primärkommun som

landstingskommun skall få möjlighet att i viss omfattning anslå medel till

utbildningsbidrag och annan utbildningshjälp åt utländska studerande i

Sverige.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av kammarkolle­

giet, nämnden för internationellt bistånd (NIB), överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län, svenska landstingsförbundet, svenska stads­

förbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska institutet för

kulturellt utbyte med utlandet.

Vid överståthållarämbetets remissvar har fogats yttrande från stadsfull­

mäktige i Stockholm. Länsstyrelserna har vid sina remissvar fogat yttran­

den från 95 primärkommuner, förvaltningsutskotten i åtta landstingskom­

muner samt länsskolnämnderna i två län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

har därjämte ingivit yttrande från skaraborgsavdelningen av svenska lands­

kommunernas förbund.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommunalrättskommitténs förslag.

Jag anhåller nu att få taga upp frågan om kommunala utbildningsbidrag

åt studerande från utvecklingsländerna till närmare behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

Gällande rätt

I § 57 andra stycket regeringsformen stadgas att huruledes särskilda

menigheter må för egna behov sig beskatta bestämmes genom kommunal­

lagarna, vilka av Konungen och riksdagen gemensamt stiftas.

Enligt 3 § första stycket kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

äger kommun själv, efter vad i lagen närmare bestämmes, vårda sina ange­

lägenheter, såvitt icke handhavandet av dessa enligt gällande författningar

tillkommer annan. I 3 § andra stycket heter det att angående vissa kommu­

nala angelägenheter är särskilt stadgat. Motsvarande gränser för den kom­

munala verksamheten anges i 3 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommitténs samtliga ledamöter, nämligen lands­

hövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren, direktören Carl Al­

bert Anderson, ledamoten av andra kammaren, direktören C. W. Carlsson, ledamoten av första

kammaren Nils-Eric Gustafsson, förutvarande ledamoten av första kammaren, kaptenen Axel

Mannerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Experter har varit preceptorn

vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och förste sekreteraren i svenska stadsförbundet Rolf

Romson.

5

1957 (nr 50) och i 4 § landsting slag en den 14 maj 1954 (nr 319). I sist­ nämnda lagrum ges exempel på vissa mera betydelsefulla arbetsuppgifter inom landstingskommunerna, nämligen hälso- och sjukvård, undervis­ ning, socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera dylikt. Exemplifieringen innebär dock inte någon begränsning i landstings­ kommunens kompetens.

Den nuvarande kompetensbestämningen infördes i kommunallagarna på förslag av kommunallagskommittén (SOU 1947:53), som förordade att den tidigare kvantitativa kompetensbestämningen utbyttes mot en kvalita­ tiv. Enligt vad som uttalades i samband med förslagets antagande (prop. 1948: 140; KU 24; rskr 270) är en angelägenhet att uppfatta som kommu­ nal om till denna anknyter sig ett allmänt intresse av sådan art och styrka att angelägenheten bör bli föremål för kommunal omvårdnad. En annan given begränsning av objektiv natur sades ligga i att det allmänna intresse, som konstituerar en angelägenhet som kommunal, måste vara knutet till den egna kommunen. Denna lokaliseringsprincip hade varit erkänd ända sedan kommunallagarnas tillkomst. Sålunda betonades redan i förarbetena till 1862 års kommunalförordningar att det låg i sakens natur, att kommu­ nens självverksamhet alltid förblir lokal. Principen syntes ej ha ansetts behöva komma till uttryck i lagtexten och den torde konsekvent ha upp­ rätthållits i praxis.

Enligt äldre praxis ansågs kommun obehörig att besluta om utbildnings­ bidrag. I anslutning till denna praxis anförde kommunallagskommittén i nyss nämnda betänkande, att det förhållandet att statens stipendieverksam- het erhållit allt större omfattning inte syntes utgöra tillräckligt skäl mot att kommunerna, om de så ville, fick anslå medel för liknande ändamål. En vidgning av den kommunala beslutanderätten i förevarande hänseende an­ såg kommittén böra kunna ernås utan bemyndigande i särskild författning. Stipendieunderstödens karaktär av ett led i kommunernas undervisnings- vårdande verksamhet syntes enligt kommittén motivera att rätten att anslå medel till sådana understöd eller andra bidrag för att underlätta studier borde anses ingå i de allmänna befogenheter, som tillkom kommunerna enligt kommunallagarna.

Föredragande departementschefen, vars uttalande ej föranledde riks­ dagens erinran, yttrade härom i förenämnda proposition bl. a., att om man låter det till kommunen knutna allmänintresset vara normerande för den kommunala kompetensen, dåvarande praxis i fråga om kommunala studie­ stipendier syntes vara omöjlig att upprätthålla. Därmed var icke sagt, att kommunerna på detta område borde lämnas full frihet. De uppställda all­ männa principerna kvarstod orubbade. Sålunda skulle kommunala studie­ bidrag ej få ha karaktären av rena understöd och de borde utdelas inom ramen för en på förband fastställd plan.

Kompetensstadgandet i 3 § kommunallagen vinner belysning — förutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

6

av lagmotiven, rättstillämpningen och speciallagstiftningen — av besvär s-

bestämmelsen i 76 § kommunallagen. Den där angivna besvär sgrunden, att

beslutet vilar på orättvis grund, kan sägas understryka kraven att vid den

kommunala verksamheten skälig likställighet upprätthålles mellan kom­

munens medlemmar. Det är sålunda icke tillåtet att med frångående av

objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar eller grupper av

sådana.

Vad gäller spörsmålet, huruvida kommunal medverkan i utvecklings­

hjälpen kan tänkas äga rum inom ramen för kommunernas nuvarande

möjligheter att anslå medel för representation, kan möjligen antagas att

praxis icke skulle komma att ställa sig helt avvisande till vissa begränsade

insatser med sådan bakgrund. Alldeles klart torde emellertid vara att repre-

sentationsbefogenheterna icke kan medge några insatser av den omfattning

och inriktning som här är av intresse.

Kommunerna saknar alltså i stort sett möjligheter att inom ramen för

nu gällande kompetens utge utbildningsbidrag åt studerande från utveck­

lingsländerna. I första hand får detta anses sammanhänga med angelägen­

hetens otillräckliga anknytning till kommunområdet och kommunens in­

vånare. Särskilt påtaglig skulle denna otillräckliga anknytning vara om ett

stipendium tilldelades en utlänning redan innan han tagit uppehåll inom

kommunen och vistelsen där närmast föranleddes av stipendiet. Anknyt­

ningen får anses ytterligare försvagad om studierna bedrives vid icke­

kommunal utbildningsanstalt.

Är utlänningen vid stipendiets mottagande mantalsskriven i kommunen

och sålunda medlem av denna, är han likställd med kommunens övriga

medlemmar beträffande studiebidrag o. d. Ett sådan läge kan emellertid

tänkas föreligga allenast i undantagsfall. Därtill kommer att det knappast

torde finnas några möjligheter att med ett långtgående uteslutande av

andra studerande tillförsäkra utlänningar särskilda stipendier i dylika fall.

Utgivandet av stipendium, som reserverats för viss studerande personligen

i hans egenskap av utlänning eller som eljest ställts till förfogande endast

för utländska studerande, torde få anses innebära att skäliga likställighets-

krav åsidosättes. Det synes med andra ord inte möjligt att inrymma sti­

pendier åt utlänningar i den planmässighet, som enligt förut återgivna utta­

landen skall krävas vid kommunernas stipendiegivning.

Inte heller nu gällande, i kommunallagarna åsyftad speciallagstiftning

synes kunna åberopas som grund för möjlighet att bevilja anslag till sti­

pendier åt utlänningar. Av intresse i detta sammanhang är dels lagen den

4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, dels skollagen den 6 juni 1962 (nr

319).

Enligt 12 § socialhjälpslagen skall socialhjälp utgå i fall av bristande

personlig försörjningsförmåga. Dessutom kan enligt 13 § socialhjälp med­

delas enligt grunder, som kommunens fullmäktige äger bestämma, eller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

7

om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforder­ ligt. Intet hinder torde visserligen föreligga att socialhjälp i särskilda fall utgår för utbildning. Ett direkt utgivande av stipendiebetonade bidrag kan dock icke anses förenligt med socialhjälpens förutsättningar och syften — att avhjälpa genom en nödsituation uppkomna individuella behov. Full­ mäktige får anses förhindrade att för utgivande av socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen stadga grunder, som kan möjliggöra en egentlig stipen- diegivning inom socialhjälpens ram.

Skollagen ålägger kommunerna att sörja för undervisningen i grund­ skola, att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i kommunala yrkes- och fackskolor samt statliga och kommunala gymna­ sier ävensom att i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt icke hand- havandet därav tillkommer annan. I anslutning till dessa bestämmelser kan till en början anmärkas att den utbildning, som har aktualitet för stude­ rande från utvecklingsländerna, i åtskilliga fall erhålles vid utbildnings- anstalter, som ej är kommunala utan drives av landstingen eller av staten.

Även om utgivandet av stipendier i viss utsträckning återfaller på kom­ munernas befattning med skolväsendet, torde stipendieverksamheten främst vara att betrakta som en angelägenhet, vilken regleras av 3 § första stycket kommunallagen och icke inbegripes i uppgifterna att vårda skol­ väsendet. Särskilt kan detta sägas vara fallet när det gäller bidrag, som till övervägande del avser täckandet av själva levnadskostnaderna under stu­ dietiden. Skollagstiftningen synes sålunda ej kunna medföra större befo­ genheter för kommunerna än den som följer av kommunallagens kompe­ tensbestämmelser.

Slutligen må anmärkas, att landstingskommunerna och primärkommu­ nerna på en del verksamhetsfält främjar ändamål av samma art. Skillnaden i kompetens dem emellan avser därvid deras verksamhetsområden i lokalt hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

Den svenska utvecklingshjälpen

Kommunalrättskommittén har i sitt betänkande (s. 14—22) lämnat en tämligen ingående redogörelse för den svenska utvecklingshjälpens för­ hållanden och problem. Av redogörelsen må här återges följande.

Nöden bland de växande människomassorna i de fattiga länderna har bli­ vit en påträngande verklighet för alla nationer. Politiska, moraliska och ekonomiska skäl har samverkat med den tekniska och ekonomiska utveck­ lingen till att skapa förutsättningar för en omfattande internationell bi­ ståndsverksamhet. Biståndet går ut på att vidga handeln, lindra nöden, förmedla kunnande och tillföra kapital. Det syftar till att hjälpa de fattiga folken att utvecklas ekonomiskt och socialt och därmed hjälpa sig själva.

8

Behoven av insatser i utvecklingsländerna är enligt uttalanden i olika sam­

manhang praktiskt taget obegränsade.

Sverige har på olika sätt och i växande omfattning deltagit i den interna­

tionella biståndsgivningen. Betydande insatser, finansierade genom insam­

lingar, har gjorts av olika organisationer och sammanslutningar såsom mis­

sionen, hjälporganisationerna, fackföreningsrörelsen, kooperationen och

studentorganisationerna. Näringslivet har inom ramen för de kommersiella

förbindelserna med utvecklingsländerna tillfört de underutvecklade länder­

na avsevärda insatser och belopp. Under 1950-talet har växande belopp för

biståndsverksamheten anslagits över statsbudgeten. Under budgetåret

1961/62 har tillhopa omkring 52 miljoner i budgeten anslagits för tekniskt,

humanitärt och finansiellt bistånd. Under senare år har en stark opinion

vuxit fram till förmån för kraftigt ökade svenska insatser i biståndsverk­

samheten. Folkrörelserna har härvid intagit en framskjuten plats. Det to­

tala över statsbudgeten anslagna biståndet skall enligt riksdagens beslut

för budgetåret 1962/63 ökas till omkring 130 miljoner kronor.

Biståndsinsatserna kan ges varierande utformning. De kan i huvudsak

ges formen av handelspolitiskt, kommersiellt, finansiellt, tekniskt eller hu­

manitärt bistånd. Dessa olika biståndsformer är självfallet icke klart av­

gränsade från varandra och en ingående samordning krävs beträffande oli­

ka arter av biståndsinsatser. När det gäller kommunala insatser är det i

huvudsak det tekniska biståndet som äger intresse. Uttrycket »tekniskt

bistånd» — en direktöversättning av det engelska »technical assistance» —

åsyftar att överföra kunnande också på andra områden än det teknologiska.

Att tillhandahålla erfarenheter och kunnande på olika områden har kom­

mit att representera den mest renodlade formen av internationellt utveck­

lingsbistånd. Som tekniskt bistånd räknas alla finansiella bidrag och in­

satser av personella och materiella resurser, som syftar till ekonomisk och

social utveckling genom kunskapsöverföring. Insatserna kan, förutom det

teknologiska området, beröra administration, ekonomi, hälsovård, jord­

bruk, skolväsende etc. De kan avse höjning av utbildningsnivån i form av

allmän grundutbildning eller speciell yrkesutbildning, direkt produktivi-

tetshöjande kunskapsöverföring genom utlärande av rationella produk­

tionsmetoder eller tillhandahållande av ändamålsenlig utrustning. De

svenska biståndsinsatserna har hittills väsentligen lämnats i form av tek­

niskt bistånd, vilken hjälpform i regel ansetts särskilt värdefull ur mot­

tagarländernas synvinkel. Enligt Kungl. Maj :ts förslag i propositionen

1962: 100 skall det tekniska biståndet även i framtiden erhålla prioritet vid

avvägningen av det svenska biståndet.

Väsentliga skillnader föreligger mellan det bistånd, som är av multilateral

typ och går via FN och dess fackorgan eller andra internationella organisa­

tioner, och den direkta hjälpen länderna emellan, det bilaterala biståndet.

De officiella svenska insatserna har hittills främst inriktats på den multila­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

terala biståndsverksamheten. Även det bilaterala biståndet har emellertid

haft en tämligen stor omfattning. För närvarande lämnas hjälp också i den

formen att Sverige biträder Förenta Staterna i dess bilaterala hjälpprograin

genom att taga emot av USA finansierade stipendiater för utbildning här, det

s. k. tredje-land-programmet. Enligt Kungl. Maj :ts förslag skall det multi­

laterala biståndet även i fortsättningen ges företräde. Vid en kraftig ök­

ning av det totala svenska biståndet sägs emellertid en betydande del av bi­

ståndet få lämnas bilateralt.

Vid den multilaterala biståndsverksamheten är det endast rekryteringen

i Sverige av experter och placeringen och omhändertagandet här av redan

utsedda stipendiater som ställer anspråk på administrativa insatser i vårt

land. När det gäller bilateral hjälp skall alla de uppgifter, som inom det

multilaterala biståndsprogrammet ombesörjes av FN och dess fackorgan,

ankomma på svenska myndigheter. Riktlinjerna för verksamheten och för­

delningen av anslagna medel bestäms av regering och riksdag och den di­

rekta utformningen av de enskilda projekten sker efter direkta förhand­

lingar mellan Sverige och det hjälpmottagande landet. Utseendet av exper­

ter och stipendiater sker likaledes på tvåpartsbas. Det tekniska, administra­

tiva och ekonomiska ansvaret för projektens genomförande liksom kon­

trollen därav åvilar också de svenska myndigheterna. För sin effektivitet

måste den bilaterala hjälpen i möjligaste mån samordnas med multilateral

hjälp och med den bilaterala hjälp, som mottagarlandet erhåller från annat

håll. Hjälpinsatserna behöver samordnas också med olika ställningstagan­

den i internationella sammanhang, med handelspolitiken, exportkredit-

givningen, valutaregleringen, de kommersiella insatserna etc. En viss in­

formations- och upplysningsverksamhet är förbunden med all bistånds­

verksamhet.

Den offentliga svenska utvecklingshjälpens administration, som tidigare

var mycket splittrad, har nyligen blivit föremål för översyn, översynen

ledde till inrättandet av nämnden för internationellt bistånd (NIB), vilken

trädde i verksamhet den 1 januari 1962. Enligt instruktionen för nämnden

är denna centralt organ för alla frågor, som berör Sveriges offentliga tek­

niska bistånd till underutvecklade länder och områden, med undantag för

frågor, som alltjämt skall handläggas av vissa centrala fackmyndigheter.

Nämndens särskilda åligganden anges vara att följa den internationella ut­

vecklingen på den tekniska biståndsverksamhetens område samt utarbeta

och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag och långtidsplaner jämte kost­

nadsberäkningar för den svenska bilaterala tekniska biståndsverksamheten.

På nämnden ankommer vidare att handha den löpande administrationen

av den bilaterala tekniska biståndsverksamheten. Till arbetsuppgifterna hör

också att ombesörja och bistå vid rekrytering, utbildning och handledning

av svenska experter samt att förse experter inom den bilaterala verksam­

heten med nödiga instruktioner. Nämnden har vidare att förbereda mot­

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

9

tagandet av studerande och stipendiater från underutvecklade länder och områden, samordna och tillrättalägga deras vistelse här samt att medverka vid utarbetandet av studieprogram och anordnandet av kurser för sådana studerande och stipendiater. Det åligger slutligen också nämnden att öva tillsyn över sådana bilaterala biståndsprojekt, som med bidrag av stats­ medel genomföres av andra organisationer, samt att sprida upplysning om de svenska tekniska biståndsinsatserna och i samband därmed bedriva upp­ lysningsverksamhet i Sverige om dén tekniska biståndsverksamheten och de underutvecklade ländernas och områdenas problem. Nämnden bör enligt instruktionen på de områden, som beröres av dess verksamhet, samarbeta med bl. a. enskilda och andra organisationer.

Ledningen av nämnden utövas av en styrelse, i vilken nu ingår 11 ledamö­ ter. Under styrelsen fungerar en generalsekreterare och chef, tillika leda­ mot av styrelsen. Nämndens verksamhet bedrives å fyra byråer, däribland en stipendiatbyrå. Till nämnden är knutet ett råd för kontakt med skilda intressegrupper och med uppgift att bistå nämnden med sakkunskap på de områden, som beröres av nämndens verksamhet. Ledamöterna, vilka är drygt 60 stycken, skall företräda myndigheter och näringsliv, fackliga och ideella organisationer, utbildningsinstitutioner m. in. Rådets ledamöter förordnas av styrelsen, som också bestämmer ledamöternas antal. Rådet kan efter styrelsens bestämmande uppdelas på mindre arbetsgrupper eller delegationer med speciella arbetsuppgifter.

En betydande del av den verksamhet beträffande utvecklingshjälpen som tidigare handhades av svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet har nu överförts till nämnden. Sålunda skall alla stipendiater från utveck­ lingsländerna med svenska stipendier eller stipendier från FN och dess fack­ organ liksom de amerikanska s. k. tredje-land-stipendiaterna omhändertas av nämnden. Svenska institutet har dock behållit befattningen med det ordinarie stipendiatprogrammet inom det allmänna kulturutbytets ram, innefattande stipendier åt studerande från såväl utvecklade som mindre utvecklade länder, och med studiebesökarna.

Till de i utvecklingshjälpen verksamma organen hör också beredningen för internationella biständsfrågor. Beredningen, som tillsattes i februari 1961, står till regeringens förfogande som ett rådgivande organ rörande biständsfrågor av principiell karaktär. I beredningen ingår statsministern, som är beredningens ordförande, och tre andra statsråd samt 19 represen­ tanter för riksdagen, folkrörelserna, olika näringsorganisationer m. m. Inom beredningen finns ett antal särskilda arbetsgrupper.

Under de senaste åren har här — som ett led i den multilaterala bistånds­ verksamheten — årligen tagits emot omkring 200 stipendiater från FN eller dess fackorgan. Under åren 1956—59 mottogs tillhopa över 700 sådana sti­ pendiater. Av dessa kom det största anlalct på stipendier från världshälso­ organisationen (WHO). Ett stort antal av stipendiaterna hade stipendier

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

11

inom ramen för FN:s eget biståndsprogram och bedrev studier beträffande ekonomiska utvecklingsfrågor, socialvård och offentlig förvaltning. Ett be­ tydande antal stipendiater kom på stipendier från FN-organet för utveck­ lingsarbete på undervisningens, vetenskapens och kulturens område (UNESCO) och från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). Inom den bilaterala verksamheten fanns under 1960 i Sverige 45 stipendia­ ter, varjämte ett stigande antal stipendiater vistats här inom ramen för det av FN och FN-organet för arbetsfrågor (ILO) utformade programmet för europeiskt socialpolitiskt samarbete. Det av USA finansierade tredje- land-programmet förde under åren 1956—59 tillhopa 275 stipendiater till Sverige. Alla dessa stipendiatkategorier skall nu omhändertagas av nämn­ den för internationellt bistånd. Till Sverige kommer därjämte korttids- stipendiater och studiebesökare till ett antal av omkring 5 000 om året. Dessa skall i fortsättningen liksom hittills tagas om hand av svenska institutet. På grundval av stipendier från enskilda organisationer och insti­ tutioner vistas därutöver ett antal utländska studerande i vårt land. I lan­ det finns vidare ett betydande antal praktikanter, som kommer hit utan att bedriva teoretiska studier.

I enlighet med förslag i propositionen 1962: 100 har beslutats, förutom en ökning av våra multilaterala insatser, en ökad bilateral verksamhet med en kraftig höjning av anslaget för stipendiat- och kursverksamhet.

Mycket stora variationer förekommer i fråga om stipendiaternas för­ kunskaper och studiefält. Till Sverige kommer sålunda stipendiater för grundläggande teknisk utbildning, specialarbetare och verkmästare, som skall lära sig speciella arbetsmetoder, eller högt kvalificerade forskare och vetenskapsmän. Hit kommer också personer, som besöker ett stort an­ tal institutioner under perioder varierande från några dagar till sex må­ nader.

Stipendiaterna inom den multilaterala biståndsverksamheten utses genom FN och dess fackorgan. De bilaterala stipendierna utlyses och fördelas ge­ nom svenska myndigheters försorg. Den svenska stipendiatverksamheten inriktas främst på studieområden, där vi har särskilda förutsättningar att tillhandahålla en betydelsefull och kvalificerad utbildning.

Vid stipendiatmottagningen möter främst en rad spörsmål som hänger samman med själva studierna. Planläggning måste ske beträffande fack­ studiernas uppläggning, varvid för flertalet stipendiater måste göras upp efter de individuella behoven varierande studieprogram. Utöver fackstudier­ na erfordras för stipendiater, som en längre tid skall upphålla sig här, undervisning i svenska och viss information om svenska förhållanden. Sär­ skilda handledare kan behöva utses för bistånd vid studiearbetet. Anord­ ningar kan erfordras för att bereda biblioteks- och studieplatser för stipen­ diater. Studierna måste följas och underkastas en fortlöpande kontroll. De teoretiska studierna bör kompletteras med praktik inom förvaltningen och

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

12

på andra svenska arbetsplatser. Kontakt bör upprätthållas med stipendia­

ter, som efter studietiden återvänt till hemlandet för insatser där. Särskilda

problem möter när det gäller att ordna program och dylikt för mottagning

av korttidsstipendiater och studiebesökare. Nu nämnda uppgifter ankom­

mer främst på NIB, såvitt gäller långtidsstipendiater.

I anslutning till översynen av utvecklingshjälpens administration under­

ströks betydelsen av de kurativa eller sociala uppgifterna vid stipendiat­

mottagningen. Härvid bör uppmärksammas åtskilliga anpassningsproblem

som hänger samman med stipendiaternas ovana vid vårt klimat, deras

bristande kunskaper i svenska och deras obekantskap med svenska för­

hållanden. En hel del med vistelsen här förenade praktiska angelägenheter

och formaliteter behöver ordnas. Av dessa kan nämnas tillgodoseendet av

behoven av mat och bostad, av lämpliga kläder och annan utrustning samt

av lokaler för studier och för samvaro. Avståndet till hemlandet, speciella

förhållanden beträffande hemortsmiljön och andra omständigheter kan

medföra behov av råd och bistånd i personliga angelägenheter. Skilda för­

hållanden medverkar till svårigheter för stipendiaterna att nå kontakt med

svenskar och med svensk miljö. Stipendierna räcker ofta icke till för att

stipendiaterna skall kunna företaga några resor inom landet och få se något

annat än studieorten. Särskilda åtgärder kan vara angelägna när det gäller

att ordna för stipendiaterna under fritid och ferier. Ett flertal förslag har

lagts fram när det gäller handhavandet av de kurativa frågorna. Sålunda

har föreslagits att NIB skall förfoga över en särskild kurator, som kan ägna

sig åt att bistå stipendiaterna i allehanda angelägenheter och därvid ha

möjlighet att besöka stipendiaterna även utanför Stockholm och att vidtala

lämpliga lokala krafter att tjänstgöra som »faddrar» åt de stipendiater, som

vistas inom vederbörande ort. Språk- och orienteringskurser kan medverka

till att minska stipendiaternas anpassningssvårigheter. Stipendiaternas

möjligheter att komma i kontakt med svenskar och svenska förhållanden

kan främjas genom inrättande av lokaler för kursverksamhet, diskussioner

och fritidssamvaro. Sådana lokaler kan vara en träffpunkt för de olika

stipendiaterna och deras studiekamrater och andra personer med intresse

för utvecklingsländerna. Härvid har man räknat med att initiativ skulle

tagas från kommunalt håll och att olika föreningar och organisationer

skulle kunna göra värdefulla insatser. Man har även understrukit de för­

delar för den kurativa verksamheten som inrättande av internationella

studenthem skulle föra med sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

Kommunalrättskommittén

I sina överväganden och förslag redovisar kommunalrättskommittén

först de skäl som kan anföras mot att kommunerna deltar och att kom­

munala medel anlitas i verksamheten för utvecklingsländerna. Samtidigt

Kungl. Maj. ts proposition, nr 191 år 1962

13

anmärker kommittén, att de invändningar som görs mot rätt att lämna bi­ drag självfallet inte innebär att utvecklingshjälpen betraktas som mindre angelägen utan endast får ses som en antydan om att skäl kan finnas att finansiera våra samlade insatser för utvecklingsländerna på annat sätt än genom att anlita kommunala medel.

Införandet av en bidragsrätt skulle enligt kommittén innebära att en principiellt betydelsefull avvikelse gjordes från den traditionella begräns­ ningen av den kommunala kompetensen. Detta avsteg skulle visserligen vara av begränsad räckvidd och knappast kunna föranleda någon märkbar ekonomisk belastning för de kommuner, vilka kan väntas vara beredda till insatser. Avsteget skulle emellertid kunna sägas i viss mån lämna dörren på glänt för ytterligare, likartade utvidgningar av kompetensområdet och till ett mera omfattande frångående särskilt av de krav på lokal anknytning, som nu utmärker den kommunala verksamheten.

Väsentliga invändningar anses sammanhänga med de olägenheter, som befunnits förenade med den tidigare splittringen av utvecklingshjälpens ad­ ministration. önskemålen om en mera koncentrerad administration upp- bäres av krav på allmän samordning och koncentration av våra bistånds­ insatser. Deltagandet från ett större antal kommunala myndigheters sida i arbetet gör administrationen mera komplicerad. Kommunernas insatser kan behöva ingå som ett led i större biståndsprojekt. Rätt långt gående in­ flytande över kommunernas hjälpåtgärder från verksamhetens centrala ad­ ministration kan erfordras. Det finns sålunda knappast något större ut­ rymme för valfrihet beträffande insatsernas utformning eller för någon mera självständig verksamhet på området från kommunernas sida. De kommunala insatserna skulle därmed kunna komma att få så osjälvstän­ dig prägel att starkare kommunalt intresse för verksamheten knappast kan finnas. Det synes icke finnas någon anledning att öppna möjligheter till en kommunal medverkan, som i huvudsak skulle inskränka sig till bidrag till hjälparbetets finansiering.

Möjligheter till mera självständiga kommunala aktioner på biståndsom­ rådet finner kommittén också från andra synpunkter kunna inge betänk­ ligheter. Insatserna för utvecklingsländerna avser visserligen i största ut­ sträckning ändamål, om vilkas främjande allmän enighet kan antagas råda hos oss. Det kan emellertid icke uteslutas alt känsliga frågor någon gång kan uppkomma om hjälpens inriktning och utformning. Bedömandena kan därvid icke alltid lämpligen överlämnas till kommunerna utan måste an­ komma på dem, som bär ansvaret för våra internationella relationer. Med full frihet för kommunerna skulle insatserna kanske någon gång kunna fär­ gas av icke allmänt omfattade meningsriktningar och engagemang.

Mot att införa möjligheter till kommunala insatser på området kan en­ ligt kommittén vidare invändas, att endast ett mindre antal kommuner sy­ nes kunna få uppgifter med närmare anknytning till den egna kommunen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

Dels måste utbildningsmöjligheter finnas inom kommunen, dels måste ef­

terfrågan finnas på just sådana utbildningsmöjligheter som kommunen kan

erbjuda. Kommunerna kan också såtillvida sakna möjligheter att bestämma

över studiemöjligheterna som stipendiaterna till övervägande del torde söka

utbildning vid anstalter, som icke är kommunala — i vart fall icke pri­

märkommunala. Möjligheter till kommunala insatser skulle sålunda kunna

medföra såväl att vissa kommuner skulle känna sig stå inför mycket om­

fattande anspråk som att andra kommuner, som önskade medverka i bi­

ståndsarbetet, skulle finna sig sakna möjligheter till effektiva, lokalt an­

knutna insatser.

Även en annan invändning mot kommunal medverkan i biståndsarbetet

anser kommittén kunna väntas. Det kan sägas att insatserna skulle kunna

föra med sig viss återhållsamhet när det gäller expansionen av den statliga

verksamheten på området och sålunda innebära en övervältring av uppgif­

ter från staten till kommunerna. Kommittén framhåller dock att man up­

penbarligen knappast har anledning att anlägga sådana synpunkter när det

gäller ett verksamhetsområde, där behovet av insatser icke är på något sätt

begränsat.

Härefter övergår kommunalrättskommittén till att granska de skäl som

talar för att möjligheter öppnas till kommunal medverkan i biståndsarbetet.

Till att börja med understryker kommittén här biståndsverksamhetens

ytterst angelägna ändamål. Ett praktiskt taget obegränsat utrymme synes

finnas för ökade insatser. Det måste vara av betydelse för verksamhetens

expansion att allt fler institutioner och enskilda •— låt vara inom ramen för

ett samlat handlande —- ägnar uppgifterna intresse och medverkar i arbetet.

Inom flera kommuner finns, såsom tidigare redovisats, ett starkt intresse

för verksamheten. Kommunernas deltagande i arbetet skulle uppenbarligen

kunna medföra många för utvecklingshjälpen värdefulla initiativ och ökad

allmän beredvillighet till medverkan. Det kan mot denna bakgrund vara av

mindre betydelse att biståndsarbetet saknar starkare anknytning till normal

kommunal verksamhet.

Utvecklingshjälpen erbjuder ett nytt och expanderande verksamhetsfält.

I denna nya situation kan enligt kommittén de synpunkter, som varit väg­

ledande för hittillsvarande begränsningar av den kommunala kompetensen,

knappast tilläggas någon helt avgörande giltighet. Området för den kom­

munala kompetensen undergår i praxis en ständig förskjutning. Rättspraxis

har sålunda tillagts en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt

efter förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna

samhällsutvecklingen. Också i övrigt är det självfallet av betydelse att det

kommunala verksamhetsområdet anpassas efter utvecklingens krav. Att ut­

vidgningen härvid berör de i lagen utstakade gränserna för kompetensen

och därför kräver lagstiftningsåtgärder finner kommittén knappast vara

ett avgörande skäl mot en anpassning. Även om utvidgningen sålunda är av

15

principiell betydelse, medger å andra sidan det förhållandet att den sker lagstiftningsvägen större möjligheter till kontroll än de förskjutningar, som sker genom praxis. Området för den vidgade kompetensen kan klart begrän­ sas och nya, liknande utvidgningar kräver särskilda lagstiftningsåtgärder.

Kommittén erinrar om att utvecklingsländernas förhållanden tilldrager sig alltmer intresse från allmänhetens sida. Detta intresse måste tillgodoses genom att större utrymme inom utbildningen och kulturlivet beredes frå­ gorna om utvecklingsländernas förhållanden och problem. Området får därmed en växande anknytning till traditionell kommunal verksamhet. Mot­ tagande av stipendiater vid ortens utbildningsanstalter och kontakten med dem inom ortens bildnings- och kulturverksamhet kan främja och fördjupa kännedomen om och intresset för utvecklingsländerna.

En viss betydelse måste också tillmätas biståndsverksamhetens represen­ tativa karaktär, framhåller kommittén. En del orter intar en nyckelställ­ ning när det gäller utbildning, vetenskap och kulturliv. Ortens ställning och kulturella miljö måste självfallet betraktas som ett värde för kommunens invånare och medföra särskilda krav på beaktande från de kommunala myndigheternas sida.

Som skäl för kommunala insatser på området kan enligt kommittén vi­ dare åberopas att vårt grundmurat demokratiska samhällsskick gör vårt land till en givande studiemiljö för stipendiater från utvecklingsländerna. Aktiva insatser från kommunernas sida kan få betydelse för främjande av förbindelserna med svenskt samhällsliv och vår lokala självstyrelse.

Goda möjligheter anser kommittén finnas att genom bestämmelsens utformning säkerställa de kommunala insatsernas samordning med den all­ männa biståndsverksamheten. Ett kommunalt intresse för insatser kan knappast tänkas föreligga i andra fall än då kommunen genom kontakter med biståndsverksamhetens centrala administration eller på annat sätt erhållit kännedom om något angeläget biståndsprojekt, till vilket kommu­ nala insatser lämpligen kan anslutas. Faran för att kommunerna i någon utsträckning skulle vara benägna att gå sina egna vägar och inrikta sig på mindre effektiva, fristående insatser är enligt kommitténs bedömning sä­ kerligen inte stor. Och om, samtidigt som insatserna knytes till annan bi­ ståndsverksamhet, skäligt utrymme kan lämnas för lokala initiativ och lo­ kalt utformade insatser, borde beroendet av den offentliga biståndsverk­ samheten icke minska det intresse, som på kommunalt håll kan finnas för en medverkan i utvecklingshjälpen.

Kommunalrättskommittén anför ytterligare, att det kan vara naturligt att kurativa insatser för utländska stipendiater görs på de orter där sti­ pendiaterna kommer att uppehålla sig. Samtidigt som kommittén fram­ håller svårigheten att klart avgränsa de kurativt betonade insatserna fin­ ner kommittén, att sådana åtgärder som ordnandet av stipendiaternas be­ hov av bostad och mat, deras fritidssysselsättningar och deras kontakter

Kungl. Maj:ts proposition, nr 191 år 1962

16

med svenskar och med svensk miljö ligger väl till för de kommunala myn­

digheterna och att insatserna kan göras i god anslutning till annan kom­

munal verksamhet. Kommunal medverkan i biståndsarbetet, främst grun­

dad på dessa lokalt anknutna uppgifter av kurativ art, ger även goda möj­

ligheter till lösning av frågorna om insatsernas anknytning till den all­

männa biståndsverksamheten. Insatserna skulle visserligen vara i viss

mån sekundära och sättas in i anslutning till det allmänna programmet

beträffande stipendiatmottagningen. Samtidigt skulle emellertid förhållan­

devis stor frihet kunna lämnas kommunerna att utforma den på dem an­

kommande delen av verksamheten för stipendiaten. Uppdelningen skulle

enligt kommittén givetvis icke behöva innebära att kommunerna skulle

vara hänvisade till att endast sitta och vänta på stipendiater. Tillgången till

ett kommunalt stipendium kan självfallet utgöra en särskild anledning till

placering av en stipendiat i kommunen. Också genom att förbinda stipen­

diet med särskilda villkor och föreskrifter har kommunerna möjligheter att

utforma insatserna efter ortens förhållanden.

Sammanfattningsvis uttalar kommunalrättskommittén, att de anförda

skälen sammantagna onekligen med viss styrka talar för att införa möjlig­

heter till kommunal medverkan i biståndsarbetet men att också skälen mot

en reform har en betydande tyngd, främst i principiellt hänseende.

Trots den tveksamhet, vartill skälen mot en reform ger anledning, finner

sig kommittén böra förorda att man för att tillgodose önskemålen från ett

växande antal kommuner nu öppnar möjlighet till kommunala insatser i

biståndsarbetet. Kommittén anser det dock angeläget att de synpunkter som

talar mot rätt att lämna kommunala bidrag i erforderlig mån tillgodoses

genom att begränsningar i olika hänseenden uppställes för kommunala in­

satser.

I första hand anser kommittén begränsningar böra uppställas i fråga om

arten av utvecklingshjälp. Visserligen skulle rätt att bidra till utvecklings­

hjälpen i dess helhet ge störst utrymme för insatser från alla kommuner,

men insatserna skulle då i huvudsak få karaktären av endast ekonomiskt

deltagande i finansieringen av hjälpen. Större intresse för en så gestaltad

medverkan kan knappast påräknas från kommunalt håll. Kommittén för­

ordar därför att de kommunala insatserna på ett eller annat sätt får ta

sikte enbart på utvecklingshjälpens stipendiatverksamhet.

Kraven på samordning med den allmänna biståndsverksamheten bedö­

mer kommittén kunna i tillräcklig mån tillgodoses genom bestämmelse att

åtgärderna skall avse dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd

önskar bedriva studier eller genomgå utbildning här. En sådan bestämning

synes lämna utrymme för en lämplig och obunden samverkan mellan kom­

munala myndigheter och inom utvecklingshjälpen verksamma myndig­

heter och institutioner. Vid denna samverkan kan kommunernas initiativ-

möjligheter och självständighet i största utsträckning bevaras. Beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

17

insatsernas utformning kan råd och bistånd inhämtas från centralt håll. Vid samverkan mellan kommunerna och utvecklingshjälpens centrala administration synes initiativet i allmänhet böra komma från kommunalt håll. En annan ordning skulle kunna medföra att kommunerna kände sig stå inför tvång till insatser.

Med bestämningen »svenskt utvecklingsbistånd» åsyftar kommittén främst våra officiella, av statsmedel bekostade hjälpaktioner. Såsom »svenskt utvecklingsbistånd» bör emellertid också betraktas andra mera representativa biståndsaktioner, som drives från svenskt håll eller i vilka ett omfattande deltagande härifrån äger rum. Kommittén har här särskilt 1 åtanke en anslutning till hjälpprogram, vilka omhänderhas av en eller flera betydande riksorganisationer eller stöds av större, riksomfattande in­ samlingar. Genom reformen av utvecklingshjälpens administration har ska­ pats sådana garantier för dylika aktioners samordning med vår officiella ut­ vecklingshjälp att en kommunal anslutning till insatserna i fråga bör vara möjlig från administrations- och effektivitetssynpunkt.

I fråga om vilka slags insatser som bör vara tillåtna för kommunerna framhåller kommittén, att samordningen med den allmänna utvecklings­ hjälpen inte synes utesluta att en del kommuner kan handha en i betydande grad självständig stipendiatverksamhet. Kraven på samordning med den offentliga utvecklingshjälpen behöver inte innebära mer än att kommunens myndigheter i erforderlig mån samråder med hjälpens centrala administra­ tion när det gäller frågor om rekryteringen och utseendet av stipendiater och beträffande studiernas uppläggning och därmed sammanhängande spörsmål. Kommunerna behöver självfallet i vart fall inte överlämna åt utomstående organ att träffa några avgöranden. Det kan vidare vara na­ turligt att kommuner, vilkas insatser får formen av ett mera fullständigt övertagande av ansvaret för ett antal stipendiaters vistelse här, för verk­ samheten anslår sådana belopp att också resorna hit helt eller delvis be­ strids av kommunala medel.

Ett deltagande från intresserade kommuners sida synes i viss mån under­ lättas om kommunerna inte regelmässigt behöver ta befattning med rekry­ tering och utseende av stipendiater eller med frågor om studiernas upp­ läggning och inte känner sig behöva svara för stipendiaternas resekostnader. Ett lämpligt område för begränsade insatser utgör enligt kommitténs me­ ning stipendiatmottagningens sociala eller kurativa sida. Inom detta om­ råde bör det vara möjligt att tillägga kommunerna en betydande frihet be­ träffande insatsernas omfattning och utformning. Såsom åtgärder med so­ cialt eller kurativt inslag bör därvid uppfattas allt vad som kan göras för att underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och triv­ sel. Det kan röra sig om åtgärder inom en förhållandevis vid ram, från ordnandet av samlingslokaler för fritidssamvaro till ett mera fullständigt bekostande av uppehället för en stipendiat. Det får sedan ankomma på cen-2Bilmng till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 191

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

18

trala myndigheter och institutioner att vidtaga de åtgärder och anskaffa

de medel, som utöver kommunernas åtgärder och ekonomiska bidrag er­

fordras för en fullständig stipendiatmottagning.

Anslutningen till stipendiatmottagningens kurativa sida synes kommit­

tén därjämte innebära den fördelen att kommunernas medverkan i viss

omfattning kan komma att avse också den multilaterala verksamheten.

Även när det gäller de multilaterala stipendiaterna kan lokalt anknutna

åtgärder för ordnande av bostäder, samlingslokaler o. d. och för främjande

av stipendiaternas möjligheter till kontakter med svensk miljö ha stor be­

tydelse.

Kommunalrättskommittén finner det naturligt, att de kommunala in­

satserna, särskilt när de avser stipendiatmottagningens sociala eller kura­

tiva sida, får lokal anknytning genom att de främst inriktas på stipendiater,

som skall studera inom kommunen. En strikt anknytning till studieorten

skulle emellertid enligt kommitténs åsikt i avsevärd mån begränsa antalet

kommuner, som skulle ha möjlighet att medverka. Om rätten att medverka

tillägges endast landstingen och de landstingsfria städerna kan samling

ske kring någon till området knuten utbildningsmöjlighet. Det synes kom­

mittén också påkallat att landstingen får rätt till medverkan. Men tar man

fasta på de kurativa och sociala momenten anser kommittén det ofrånkom­

ligt att insatserna har större samband med den primärkommunala verk­

samheten. Kommittén kan därför inte förorda att uppgifterna helt förläggs

till landstingen och de landstingsfria städerna.

Kommittén menar, att viss direkt uppmjukning av det strikta lokalise-

ringskravet kan övervägas för att vidga möjligheterna till primärkommu­

nala insatser. Om en kommuns invånare mera regelmässigt söker utbild­

ning av visst slag vid bestämd utbildningsanstalt utanför kommunen, torde

kommunen anses berättigad att på olika sätt understödja verksamheten vid

anstalten. Här erinras om de bidrag som olika kommuner lämnat till byg­

gande av studentbostäder i universitetsstäderna och om förekommande

kommunala bidrag åt yrkesskolor, folkhögskolor m. m. belägna utom kom­

munen. Kommunerna bör enligt kommitténs mening kunna tillerkännas

rätt att på motsvarande sätt stödja vid sådana anstalter studerande stipen­

diater från utvecklingsländerna. En utvidgning i antydd riktning synes

kunna ske utan att gränserna för kompetensen mera märkbart förlorar i

fasthet.

Insatserna bör enligt kommittén icke begränsas till stipendiater, som be­

driver studier vid skolor och andra läroanstalter. Även den som vistas här

och inom utvecklingshjälpens ram är sysselsatt vid industri eller annat

företag bör kunna komma i åtnjutande av kommunalt stöd. Om denna ut­

bildning äger rum vid industri eller företag, som icke eljest handhar yr­

kesutbildning, torde lokaliseringskravet medföra att industrin eller före­

taget bör ligga inom den hjälpande kommunen. Rör det sig om en i yrkes­

Kung!. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

19

utbildningen eljest deltagande arbetsplats, niåste denna jämställas med ut- bildningsanstalt och utbildningen inom annan kommun kunna understöd­ jas i samma mån som utbildning vid skola utom kommunen.

Beträffande hjälpens omfattning anför kommittén, att kommunerna har skäl att tillse att insatserna icke blir så omfattande att kommunens invå­ nare får bära märkbart större börda för utvecklingshjälpens finansiering än andra kommuners invånare. Den här antydda begränsningen av de kom­ munala insatsernas omfattning framstår såsom så betydelsefull att kom­ mittén förordar att den får komma till uttryck i författningstexten. Om kommunerna tillägges rätt att »i skälig omfattning» anslå medel för verk­ samheten, öppnas möjligheter till en besvärsprövning i sak om en kom­ mun i något fall skulle ikläda sig förpliktelser, som icke står i rimlig pro­ portion till kommunens ekonomiska resurser.

I avgränsningshänseende uppkommer slutligen också frågor om åtskill­ nad mellan stipendiater, som under icke alltför kort tid uppehåller sig här för studier, och företrädare för utvecklingsländerna på mera kortvariga studiebesök. Vissa mindre omfattande åtgärder för mottagande av studie­ besök får enligt kommittén anses kunna ske inom ramen för kommunernas representationsmöjligheter. När ett besök blir av längre varaktighet eller kräver mera speciella arrangemang, torde de nu förordade befogenheterna att stödja stipendiater kunna utnyttjas. Det finns enligt kommitténs me­ ning icke möjlighet eller skäl att upprätthålla någon klar gräns mellan vistelse här för studier och mera kortvariga studiebesök. Kommunerna bör antingen inom ramen för redan gällande kompetens eller till följd av nu föreslagna särskilda befogenheter anses ha möjligheter till insatser vid alla besök i orten av personer från utvecklingsländerna så snart besöket får uppfattas såsom ett inslag i biståndsverksamheten för dessa länder.

På grundval av de överväganden som redovisats i det föregående föreslår kommunalrättslcommittén en särskild lag om rätt för kommun att vidtaga åtgärder för stöd åt studerande från utvecklingsländerna. Lagen kom­ mer att ingå bland de i 3 § andra stycket kommunallagen och 4 § andra stycket landstingslagen åsyftade författningarna. Den föreslagna lagen skiljer sig emellertid från flertalet där avsedda författningar genom att uppgifterna inte är obligatoriska. Någon ändring av berörda bestämmelser anser kommittén dock inte erforderlig, enär de får anses åsyfta såväl obli­ gatorisk som frivillig verksamhet. Redan förut anslutes till dem vissa för­ fattningar om frivillig verksamhet.

Kommittén har funnit det obehövligt att i lagtexten använda bestäm­ ningen »tekniskt» bistånd, eftersom kommunernas insatser inskränkts till själva stipendiatmottagningen, vilken alltid kan sägas ha karaktären av tekniskt bistånd. Möjligheten till insatser av socialt och kurativt slag anses vara av sådan betydelse att uppgifterna bör särskilt omnämnas vid sidan av den direkta stipendiegivningen. 2* — liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 191

20

Enligt kommitténs bedömande krävs inte några föreskrifter om den

kommunala organisationen eller formerna för uppgifternas handhavande.

Uppgifterna bör ombesörjas av de i kommunallagen och i landstingslagen

avhandlade organen och i där beskriven ordning. Särskild hänvisning till

kommunallagens och landstingslagens bestämmelser erfordras icke härför.

I anslutning till lagförslaget anför kommittén följande exempel på åt­

gärder, som bör vara tillåtna enligt de föreslagna bestämmelserna.

Kommunerna skall kunna genom stipendier helt bekosta resan till och

från Sverige och uppehället här för studerande vid undervisningsanstalter

inom kommunen eller vid anstalt, som anlitas av kommunens invånare för

ifrågavarande slag av utbildning. Insatserna bör därvid i den utsträckning

det är möjligt innefatta konkreta åtgärder, såsom tillhandahållande av bo­

städer, kost o. s. v., och inriktas på ett mera aktivt omhändertagande av

stipendiaterna. Stipendiegivning och annat stöd bör kunna lämnas också

den som i studiesyfte är sysselsatt vid industri eller på annan arbetsplats i

kommunen. Vid skolor av internattyp bör friplatser kunna beredas stude­

rande från utvecklingsländerna. Kommunerna bör vidare kunna inrätta hem

för stipendiater eller tillhandahålla bostäder, studielokaler, samlingslokaler

o. d. Medel bör kunna ställas till förfogande för organisationer eller institu­

tioner, som på lämpligt sätt kan medverka vid omhändertagandet av sti­

pendiater. Kommuner, som har särskilda möjligheter att ta emot studeran­

de för särskilda kurser — kanske i förening med ferievistelse — bör kunna

inrikta sina insatser härpå. Kommunerna bör också kunna göra insatser

genom att under några dagar vara värdar för studiebesök, avseende verk­

samhet av intresse ur facksynpunkt eller vidgandet av kännedomen om

svenska förhållanden.

Vissa av den kommunala verksamheten betingade tillägg till Kungl.

Maj :ts instruktion för nämnden för internationellt bistånd finner kom­

mittén nödvändiga. Uttrycklig skyldighet synes nämligen böra finnas för

nämnden att lämna råd och upplysningar åt kommunerna samt att bistå

dessa vid verksamheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har helt eller delvis tillstyrkts eller

lämnats utan väsentliga erinringar av flertalet remissinstanser. Avstyrkan­

de yttranden föreligger från kammarkollegiet, överståthållarämbetet, sex

länsstyrelser och 11 kommuner.

I sina allmänna överväganden beträffande kommunal ut­

vecklingshjälp framhåller åtskilliga av de tillstyrkande remissinstanserna,

att hjälpen till utvecklingsländerna är en i princip statlig uppgift och att

starka betänkligheter gör sig gällande mot att vid avgränsningen av den

kommunala kompetensen göra avsteg från lokaliseringsprincipen, som hit­

tills upprätthållits konsekvent. Trots dessa invändningar anses i dessa ytt­

randen kommittéförslaget kunna godtagas på grund av utlandshjälpens

höga angelägenhetsgrad.

21

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Stockholms län att förslaget, särskilt vad beträffar annan än kurativ hjälp, innebär att man på detta speciella om­ råde gör ett markant och principiellt betydelsefullt avsteg från den hävd­ vunna begränsningen av den kommunala kompetensen. Detta åsidosättande av lokaliseringsprincipen är givetvis ägnat att väcka betänkligheter från rättsligt-systematiska synpunkter. Betänkligheterna blir inte mindre, om man beaktar att avsteget kan befaras i viss mån skapa prejudikat och underlätta framtida ytterligare liknande utvidgningar punktvis av det kom­ munala kompetensområdet. Å andra sidan talar vissa sakliga skäl av be­ tydande tyngd för förslaget. Främst åsyftas angelägenheten av att den to­ tala svenska insatsen i denna betydelsefulla och behjärtansvärda interna­ tionella hjälpverksamhet väsentligt vidgas. Härtill kommer kommunernas uttryckta intresse för saken. Det synes därför länsstyrelsen som om man i den föreliggande situationen bör tillerkänna sist anförda positiva syn­ punkter större vikt än de främst formella betänkligheterna och alltså, låt vara som en nödlösning, godtaga förslaget.

Även länsstyrelsen i Uppsala län betonar betänkligheterna mot den före­ slagna utvidgningen av kommunernas kompetens. Med hänsyn till angelä­ genheten att utvecklingshjälpen ej undandrages kommunernas insatser särskilt i fråga om stipendiatmottagningens kurativa sida finner länssty­ relsen dock ej skäl avvisa förslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför förutom dessa synpunkter även den allmänna samhällsutvecklingen som stöd för lämpligheten att genomföra förslaget.

Motsvarande ställningstaganden gör länsstyrelserna i Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Skai-aborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län samt svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län understryker tillika att utbildning och kulturliv är två grenar av vårt samhällsliv som traditionellt tillhört kom­ munernas kompetensområde.

I flera tillstyrkande yttranden uttalas tveksamhet beträffande förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län vill starkt ifrågasätta om det kan vara lämp­ ligt att göra ett principiellt avsteg från de normer, som hittills ansetts böra gälla ifråga om fördelningen mellan stat och kommun av uppgifter, vilka kräver medelsanvisning, för att enbart på ett så speciellt och begränsat om­ råde som det ifrågavarande utöka den kommunala kompetensen. Med hän­ syn till det behjärtansvärda ändamålet anser sig länsstyrelsen emellertid inte böra avstyrka kommitténs förslag.

Också svenska landskommunernas förbund anser sig endast med viss tvekan kunna tillstyrka kommittéförslaget. Förbundet anför till stöd för sill ställningstagande.

Såsom kommittén framhåller i betänkandet talar åtskilliga skäl mot att kommunala medel anlitas i verksamheten för utvecklingsländerna. Å andra

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

sidan kan otvivelaktigt starka humanitära skäl åberopas för kommunala

insatser på förevarande område, vilket särskilt kommit till uttryck genom de

framställningar som föranlett kommunala myndigheter i några städer

att ägna frågan uppmärksamhet. Ett tillmötesgående inom rimliga gränser

av dessa framställningar synes av utredningen att döma vara möjligt utan

uppgivande av principen att utvecklingshjälpen är en statlig angelägenhet.

De kommunala insatserna kommer vidare enligt kommitténs förslag att

inriktas på sådana konkreta åtgärder, som är väl ägnade att göras till före­

mål för lokal kommunal verksamhet.

Flera tillstyrkande remissorgan motiverar sitt ställningstagande jämväl

med det förhållandet, att den föreslagna utvidgningen av det kommunala

kompetensområdet är klart avgränsad.

De kommuner och landstingskommuners förvaltningsutskott som sär­

skilt motiverat sina tillstyrkande yttranden har i allmänhet helt anslutit

sig till kommunalrättskommitténs avvägning av skälen för och emot ut­

vidgad kommunal kompetens. I flera fall erinras om att förslaget tolkar

en allmän önskan och beredvillighet hos kommunerna att lämna bidrag

till utvecklingshjälpen. I ett yttrande säges det största värdet av kommunal

verksamhet på området ligga i den goodwill som kan skapas.

NIB, som inte finner anledning lägga kommunalrättsliga synpunkter på

det föreliggande förslaget, framhåller vikten av att möjligheterna till in­

satser på detta område breddas. Biståndsarbetet bör erhålla djupast möj­

liga förankring inom ramen för samhällets olika aktiviteter och därmed

också bland dess medlemmar. Nämnden ger därför förslaget sin anslut­

ning.

Svenska institutet anser det böra understrykas att också besökare från

andra länder än utvecklingsländerna kan ha behov av olika former av om­

händertagande. Man får i detta sammanhang ej heller bortse från svårig­

heten att dra en gräns mellan utvecklingsländer och andra länder.

Av de avstyrkande remissmyndigheterna åberopar länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län till stöd för sin ståndpunkt i första hand att förslaget

inte torde vara förenligt med stadgandet i § 57 regeringsformen. Formellt

kan enligt länsstyrelsens mening den kommunala kompetensen anses be­

gränsad enligt nämnda stadgande i regeringsformen och därtill anslutande

3 § kommunallagen och 4 § landstingslagen, enligt vilka lagrum kommun

respektive landstingskommun äger att själv vårda sina angelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. I nämnda paragrafer förekommande tillägg angående vissa kom­

munala angelägenheter respektive vissa på landstingskommun ankomman­

de angelägenheter, varom särskilt är stadgat, har principiellt icke annan

innebörd än det tidigare i paragraferna upptagna uttrycket »sina ange­

lägenheter».

Efter erinran om att de hittills genom samhällsutvecklingen nytillkomna

kommunala uppgifterna genomgående haft lokal anknytning och även i

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

23

övrigt är avfattade i enlighet med gällande grundlagsregler för den kom­ munala kompetensen framhåller länsstyrelsen, att motsvarande ej är fallet beträffande utvecklingshjälpen och det framlagda förslaget. Länsstyrelsen anför.

Biståndsverksamheten för de underutvecklade länderna bedrives — för­ utom av organisationer helt i frivillighetens form -—- såsom en statlig verk­ samhet och statsmakterna ha antagit allmänna principer för det svenska utvecklingsbiståndet och riktlinjer för avvägningen mellan olika bistånds­ former och utformningen av desamma samt en målsättning för biståndets omfattning på längre sikt. Genom tillkomsten av det centrala administra- tionsorganet Nämnden för internationellt bistånd har verksamhetens sam­ ordning, planläggning och koncentration ytterligare underlättats. Betydan­ de statsmedel ha anslagits för verksamheten, jämväl i vad avser stipendiat­ verksamhet och vad därmed har samband.

Biståndsverksamheten är till sin natur ett hela svenska folkets intresse. De av statsmakterna beslutade vittgående åtgärderna och anslagen för verk­ samhetens främjande är ett uttryck härför och anknyter till 57 § första stycket regeringsformen.

Den föreslagna begränsningen i kommunal biståndsverksamhet i form av stipendier och vad därmed har samband genom anknytningen till »svenskt utvecklingsbistånd» antyder att det icke är fråga om självständiga kommu­ nala insatser utan att de kommunala bidragen avses ingå såsom ett led i ifrågavarande statliga verksamhet.

Förutom tveksamhet om den föreslagna kompetensutvidgningens fören­ lighet med § 57 regeringsformen åberopar länsstyrelsen, att det sedan kom­ munallagarnas tillkomst varit en viktig fråga hur den kommunala kom­ petensen skulle kunna klart avgränsas, något som enligt vad som uttalats från statsmakternas sida har betydelse ej minst för de enskilda kommun­ medlemmarna. Därtill kommer att den föreslagna befogenheten knappast kommer att framstå som genomförbar för de flesta kommuner, i allt fall inte utan en starkt uttunnad lokal anknytning. För vissa kommuner kan lätt uppkomma fråga att öppna möjligheter till bistånd i annan form. Då artskillnaden mellan olika biståndsformer efterhand måste komma att ut­ tunnas torde hela fältet för den traditionella lagenliga kommunala verk­ samheten kunna komma att rivas upp. Den splittring av biståndsverksam­ heten som måste bli en följd om förslaget genomföres torde dessutom göra förslaget mindre lämpligt.

De principiella skälen mot den föreslagna reformen tillmätes avgörande betydelse i de avstyrkande yttranden som avgivits av kammarkollegiet, överståthållaråmbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands,

Älvsborgs och Västernorrlands län.

Kammarkollegiet anlägger sålunda samma synpunkter på värdet av lo­ kaliseringsprincipen som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt kollegiets uppfattning föreligger inte tillräckligt starka skäl för det före­ slagna avsteget från denna för all kommunal verksamhet grundläggande princip. Denna uppfattning har även överståthållaråmbetet, som tillägger

24

att en lagstiftning av förevarande slag icke utan fog skulle kunna åberopas

till stöd för ytterligare avsteg. Med ett nödvändigtvis tämligen långtgående

inflytande över kommunernas hjälpåtgärder från ett centralt administra­

tivt organ blir kommunernas insatser sannolikt av så underordnad bety­

delse att ett mer levande intresse för verksamheten knappast skulle vara

att förvänta från det stora flertalet kommuner.

Det är enligt länsstyrelsen i Södermanlands län inte organisatoriskt lämp­

ligt eller behövligt att koppla in kommunerna på utvecklingshjälpens om­

råde i vidare mån än att kommunala utbildningsanstalter och liknande an­

läggningar bör få upplåtas för studier och utbildning av personer från ut­

vecklingsländer. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att skäl föreligger för

kommunala biståndsaktioner även på andra områden, t. ex. stöd åt indu­

striföretag, hjälpåtgärder vid naturkatastrofer inom eller utom landet och

studiestipendier åt kommunens egna medlemmar. Om det inte bedömes

tillfyllest att överlåta åt praxis att utvidga det kommunala kompetensom­

rådet, bör därför frågan upptas om en allmän översyn av den kommunala

kompetensen för att utstaka de nya kompetensgränser, som betingas av

den allmänna samhällsutvecklingen. Sistnämnda synpunkt framhålles även

av drätselkammaren i Eskilstuna.

De avstyrkande kommunerna anför väsentligen motsvarande skäl för

sina ställningstaganden som nu angivits. I ett yttrande sägs dessutom att

stor ojämnhet förekommer i fråga om kommunernas resurser och att kom­

munernas beslutande organ torde komma att utsättas för påtryckningar

för att förmå dem att lämna bidrag. Med hänsyn härtill anses frågan om

kommunal utvecklingshjälp böra anstå till dess en effektiv utjämning

kommit till stånd beträffande fördelningen av de kommunala bördorna.

En annan avstyrkande kommun spårar i förslaget en ytterligare tendens

till övervältring av kostnadskrävande uppgifter från staten till kom­

munerna.

Flera remissorgan anser sig ha skäl betona att det här inte gäller ange­

lägenheten och omfattningen av utvecklingshjälpen utan endast vilka or­

gan som bör svara för verksamheten. Sådana uttalanden gör bl. a. länssty­

relsen i Gotlands län och stadsfullmäktige i Karlskrona.

En tveksam ehuru inte klart avvisande hållning till kommittéförslaget

intar länsstyrelsen i Jämtlands län.

Remissorganen ansluter sig genomgående till kommitténs förslag, att

kommunernas insatser skall begränsas att avse endast stipendiat­

verksamhet, vilket verksamhetsområde säges särskilt väl lämpa sig

för kommunal medverkan. Delta betonas bl. a. av NIB, som tillägger att kom­

munerna också bör kunna stimulera expertrekryteringen genom att be­

vilja kommunala tjänstemän samma förmåner som statens tjänstemän

redan har vad gäller tillgodoräknande för löneldassuppflyttning och pen­

sion av tid för tjänstledighet för expertuppdrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

25

Kravet på samordning av kommunala insatser för utvecklings- hjälpen med den centrala administrationen understryks av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län samt åtskil­ liga kommuner. I dessa och andra yttranden betonas även kommunalrätts- kommitténs uttalande att kommunal insats skall vara fullt frivillig och att initiativet till insatser därför bör komma från kommunen och inte från den centrala administrationen.

N1B anser kommitténs förslag till samordning vara ägnat att garantera att samråd och samverkan med utvecklingshjälpens centrala administra­ tion kommer till stånd från kommunernas sida. Från nämndens synpunkt finns inga principiella invändningar mot att initiativet till samverkan skall komma från kommunalt håll men det synes angeläget att detta inte tolkas så restriktivt att nämnden inte anses kunna inleda diskussioner rörande lämpliga insatser och formerna härför med någon viss kommun. Det kan till exempel förutses, att nämnden kan komma att behöva förlägga någon större grupp stipendiater till en bestämd ort och att planläggningen beträf­ fande de sociala omvårdnadsåtgärderna måste sättas in på ett så tidigt stadium att den berörda kommunen inte kan tänkas äga kännedom om sa­ ken och därför inte heller kan förväntas ta något initiativ. Nämnden bör i sådana fall kunna föreslå en kommunal medverkan utan att detta före­ gåtts av ett uttryckligen visat intresse från kommunens sida.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att förslaget innebär en restriktiv lösning och dessutom ställer kommunerna i viss beroendeställning till ut­ vecklingshjälpens centrala administration. Sistnämnda omständighet gör kanske kommunernas initiativrätt i viss mån illusorisk men får anses överensstämma med den grundläggande principen om utvecklingshjälpen som en i första hand statlig angelägenhet med behov av central samordning.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att kravet på samordning bör komma till klart uttryck i lagtexten. Uttalandet göres i anslutning till motsvarande på­ pekande av förvaltningsutskottet i Uppsala läns landstingskommun. Denna uppfattning har även kommunalnämnden i Sollentuna köping.

Frivilligheten framhålles särskilt av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrel­ serna i Jönköpings och Skaraborgs län samt ett stort antal kommuner, vilka synes ha fäst avgörande vikt härvid för sina ställningstaganden till kom­ mittéförslaget.

I flertalet yttranden godtages uttryckligen eller tyst kommitténs förslag rörande vilka slags insatser kommunerna skall få göra inom sti­ pendiatverksamheten. Som förut antytts nämns i en del yttranden den ku- rativa verksamheten soin särskilt lämplig för kommunerna. Sådana utta­ landen gör bl. a. N1B, länsstyrelsen i Uppsala län och svenska landskommu­ nernas förbund. Förstnämnda remissorgan betonar att behovet just av ku- rativa insatser är speciellt framträdande. Härom heter det i yttrandet.

Nämnden vill starkt understryka, att alla åtgärder som kan underlätta

Knngl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

26

stipendiaternas vistelse här genom att tillse att lämpliga bostäder finns att

tillgå för dem, att de omhändertas på rätt sätt under sin fritid o. s. v.

är oerhört betydelsefulla. Särskilt förtjänar det att framhållas, att viktiga

kommunala initiativ kan tas när det gäller att ordna goda inkvarterings-

möjligheter för u-landsstipendiaterna. Den bristsituation som nu föreligger

på alltför många av de aktuella studieorterna i fråga om lämpliga inkvar-

teringsrum är ett förhållande, som ofta medför allvarliga anpassningssvå­

righeter. Under den kommande expansionen av verksamheten kommer den­

na brist att bli mer markerad och kan, om inte verksamma åtgärder för att

lösa bostadsproblemet vidtas, bli ett avgörande hinder mot en utveckling

i önskad riktning. ----------- - Det sätt på vilket stipendiatmottagningen ordnas

torde i själva verket vara en av de avgörande faktorerna för verksamhetens

framgångsrika bedrivande. Samtidigt förhåller det sig så att denna viktiga

del av arbetet inte framgångsrikt låter sig ledas centralt utan måste få en

förhållandevis stark lokal anknytning för att vara effektiv. En samverkan på

detta område med berörda kommuner framstår för nämnden som ound­

gängligen nödvändig.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön anser att kommunerna inte bör få bi­

draga på hela området för stipendiatverksamheten. Enligt länsstyrelsens

uppfattning vore det bättre att den statliga stipendiegivningen ökade, så att

den kommunala insatsen kunde begränsas till en rätt att vidtaga åtgärder

för att främja de studerandes välfärd och trivsel under vistelsen här. Läns­

styrelsen hemställer att reglerna för kommunalt stöd åt studerande från ut­

vecklingsländerna begränsas till en rätt att vidtaga åtgärder för att under­

lätta deras vistelse här och främja deras välfärd och trivsel. I samband

härmed bör enligt länsstyrelsens mening frågan om den statliga stipendie-

givningens omfattning upptas till prövning.

Förslaget att kommun skall kunna göra insatser för studerande såväl vid

utbildningsanstalter inom kommunen som vid dylika anstalter utom

kommunen vilka anlitas av kommunens invånare godtages i allmän­

het vid remissbehandlingen utan närmare kommentarer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser förslagets lokala begränsning av

möjligheterna till kommunala insatser otillräckligt motiverad. Enligt läns­

styrelsens mening bör kommunallagens lokaliseringskrav principiellt inte

behöva inverka på kompetensregleringen i en speciallagstiftning för ända­

mål varom här är fråga. Praktiskt torde begränsningen medföra, att ett

stort antal kommuner förhindras att deltaga i verksamheten. Begränsning­

en bör därför utgå.

Drätselkammaren i Linköping anför, att det kanske borde vara tillräck­

ligt om bidragsverksamheten vore strikt lokaliserad till den egna kommu­

nen. Drätselkammaren anser sig dock kunna biträda kommittéförslaget.

För dylik begränsning uttalar sig däremot länsstyrelsen i Jämtlands län,

som håller före att om kommunerna får befogenhet att göra insatser på

utvecklingshjälpens område, insatserna synes böra begränsas till studeran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

27

de, som bedriver studier inom kommunen. Denna ståndpunkt intar även stadsfullmäktige i Hälsingborg och drätselkammaren i Katrineholm.

Kammarkollegiet yttrar i anslutning till kommitténs motivuttalande be­ träffande uttrycket »av kommunens invånare anlitad utbildningsanstalt utom kommunen», att därmed synes vara att förstå bestämd utbildnings­ anstalt utanför kommunen som mera regelmässigt anlitas av en kommuns invånare. Med en sådan tolkning syns det kollegiet tveksamt i vad mån stipendier skall kunna anslås för studier vid förhållandevis små, starkt specialiserade undervisningsanstalter, t. ex. skogshögskolan, enär det väl knappast beträffande någon kommun i riket kan sägas att dess invånare mera regelmässigt söker utbildning vid denna högskola. Ett förtydligande i detta avseende synes kollegiet påkallat. Stadsfullmäktige i Karlshamn föreslår att man skärper gränsen för kommunernas kompetens genom att i lagtexten införa begreppet »regelmässigt anlitad utbildningsanstalt» utom kommunen.

Omfattningen av kommunala insatser för utvecklings­ hjälpen berörs inte mera utförligt i det stora flertalet remissvar. De få re­ missinstanser som tar upp frågan har i princip ingen invändning mot för­ slagets grunder men kräver i allmänhet förtydligande av bestämningen »skälig omfattning».

Kammarkollegiet är ense med kommittén om att begränsning av insatser­ nas storlek är önskvärd, om kommunerna får befogenhet att verka på ut­ vecklingshjälpens område. Innebörden i den föreslagna lagtexten belyses dock inte klart av kommitténs motivuttalanden. Kollegiet anför.

Till klargörande av innebörden av uttrycket »i skälig omfattning» i lag­ texten har kommittén gjort två uttalanden, som enligt kollegiets mening icke stå i full överensstämmelse med varandra. Sålunda säger kommittén först, att kommunernas insatser icke böra bli så omfattande att kommu­ nens invånare få bära »en märkbart större börda» för utvecklingshjälpens finansiering än andra kommuners invånare. Detta synes närmast böra tol­ kas så, att en kommuns anslag för ändamålet icke bör vara större än att det föranleder en ökad utdebitering av något eller några ören per skatte­ krona. Men därefter uttalar kommittén avslutningsvis, att ändring besvärs- vägen bör kunna ske, om en kommun i något fall skulle ikläda sig förplik­ telser, som icke stå »i rimlig proportion till kommunens ekonomiska re­ surser». Detta senare medger enligt kollegiets mening betydligt frikostigare anslag än enligt kommitténs förstnämnda uttalande. Ett förtydligande i detta hänseende synes påkallat.

Även länsstgrelsen i Värmlands län finner det önskvärt att omfattningen av den kommunala verksamheten på detta område preciseras närmare än vad som skett genom det i lagtexten föreslagna uttrycket »skälig omfatt­ ning». Länsstgrelsen i Västernorrlands lan, som enligt vad som förut sagts avstyrker kommittéförslaget, ser i ifrågavarande oklara uttryck svårighe­ terna att göra stödverksamheten till en kommunal uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

28

Länsstyrelsen i Stockholms län noterar med tillfredsställelse att man

genom att i texten inskjuta orden »i skälig omfattning» på sitt sätt mar­

kerat lösningens säregna karaktär. Rent praktiskt sett lär enligt länssty­

relsen den begränsning, som ligger i lokutionen, få anses vara av ringa be­

tydelse.

Utöver de i det föregående redovisade synpunkterna på lagförsla­

gets utformning har länsstyrelsen i Malmöhus län påtalat, att intet

sagts om vad som skall gälla i fråga om besvär över kommuns beslut enligt

lagen. Länsstyrelsen anser ett tillägg böra göras innebärande att vad om be­

svär över fullmäktiges beslut är stadgat i kommunallagen eller, såvitt angår

Stockholms stad, i kommunallagen för Stockholm skall gälla även i fråga

om fullmäktiges beslut enligt den föreslagna biståndslagen.

Förslaget att inte bara borgerliga primärkommuner utan även lands­

tingskommuner skall kunna medverka i utvecklingshjälpen godta-

ges av alla remissinstanser som över huvud taget tillstyrker utvidgningen

av den kommunala kompetensen.

Departementschefen

Under de senaste årtiondena har nödvändigheten att i olika hänseenden

bistå ekonomiskt och socialt mindre utvecklade länder framträtt med allt

större skärpa. I vårt land har intresset för utvecklingsländerna varit i stän­

digt stigande och nått allt vidare befolkningslager. Detta har bl. a. tagit sig

uttryck i ökade statliga anslag till utvecklingshjälpen. Även på kommunalt

håll har man ägnat uppmärksamhet åt utvecklingshjälpen, särskilt mottag­

ning i Sverige av stipendiater från utvecklingsländer. Sålunda har inom

flera kommuner förslag lagts fram om medelsanslag till stipendier åt stu­

derande från dessa länder. Regeringsrätten har emellertid efter besvär

över ett beslut om kommunalt anslag för dylikt ändamål förklarat, att

beslutet ej kunde anses avse en angelägenhet, som det tillkom kommunen

att vårda. I anslutning härtill uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrätts-

kommittén att förutsättningslöst utreda frågan om möjligheten och lämp­

ligheten att ändra gällande kommunala kompetensregler i förevarande hän­

seende. Kommittén har nu lagt fram förslag härom, som innebär att kom­

mun får vissa befogenheter att anslå medel till stipendier åt studerande

från utvecklingsländer och att vidta åtgärder i övrigt för omvårdnaden om

dem under deras vistelse i Sverige. Förslaget har vid remissbehandling

vunnit anslutning på de flesta håll.

Den offentliga internationella biståndsverksamheten bör vara en statlig,

inte en kommunal uppgift. Det är statsmakterna som bär ansvaret för våra

internationella förbindelser och som därför skall bestämma utvecklings­

hjälpens inriktning och omfattning samt anslå erforderliga medel för ända­

målet. Denna uppfattning, som uttalats både av kommunalrättskommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

29

och remissinstanserna, har legat till grund för statsmakternas ställnings­ taganden i berörda frågor, och för den bilaterala utvecklingshjälpens admi­ nistration har nyligen inrättats ett centralt statligt organ. Biståndsverk­ samheten kan således inte anses falla under den allmänna kommunala kompetensen enligt kommunallagarna, som stadgar att kommun äger vårda siina angelägenheter.

I ett remissyttrande har hävdats att kommunal biståndsverksamhet i enlighet med kommittéförslaget skulle strida mot § 57 andra stycket re­ geringsformen. I detta lagrum stadgas att huruledes särskilda menigheter må för egna behov sig beskatta bestämmes genom kommunallagarna. Med en kommuns egna behov torde avses vad som krävs för att kommunen skall kunna vårda sina angelägenheter. Såsom kommunala anses enligt kommunallagarna i första hand angelägenheter till vilka knyter sig ett allmänt, till kommunen hänförligt intresse av sådan art och styrka att de bör bli föremål för kommunal omvårdnad. Dit hänförs emellertid också angelägenheter som kommun i lag eller författning ålagts eller bemyndigats att ombesörja. Genom åläggandet eller bemyndigandet blir angelägenheten kommunal och kostnaden därför ett kommunalt behov. För detta behov bär kommunen beskattningsrätt, därest åläggandet eller bemyndigandet till­ kommit i den ordning § 57 andra stycket regeringsformen föreskriver, näm­ ligen genom en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Enligt min mening utgör därför grundlagsstadgandet inte hinder för att i särskild lag bemyndiga kommuner att medverka i det internationella hjälparbetet, trots att detta eljest inte kan anses vara en kommunal angelägenhet.

Härmed är emellertid inte sagt att principiella invändningar ej kan resas mot att genomföra kommunalrättskommitténs förslag. Den kommunala menigheten har territoriell grundval. Det är med hänsyn härtill naturligt att det utmärkande för kommunala angelägenheter anses vara deras lokala anknytning. Denna lokaliseringsprincip har hittills genomgående upprätt­ hållits i den speciallagstiftning genom vilken kommunerna ålagts eller be­ myndigats handha olika uppgifter. Den internationella verksamheten har inte i och för sig sådan anknytning. Denna omständighet har ingett så gott som alla såväl avstyrkande som tillstyrkande remissmyndigheter starka betänkligheter mot kommunalrättskommitténs förslag, och kommittén har själv påpekat, att förslaget innebär en principiellt betydelsefull avvikelse från den traditionella begränsningen av den kommunala kompetensen, vil­ ket avsteg kan leda till ytterligare likartade utvidgningar av kompetens­ området. Jag delar i huvudsak dessa betänkligheter. Det bör inte komma i fråga att nu uppge lokaliseringsprincipen som riktmärke för avgräns- ningen av kommunernas verksamhetsområde. Denna princip utgör en vik­ tig grund för den lokala självstyrelsen. Man bör därför gå fram med den största försiktighet då fråga är om att göra avsteg från principen.

Som skäl för kommunalrättskommitténs förslag har från flertalet håll

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

30

särskilt åberopats, att den internationella biståndsverksamheten tar sikte

på ytterst angelägna och behjärtansvärda ändamål. Jag vill gärna stryka

under dessa uttalanden. Allmän enighet torde råda om att vi på olika sätt

bör främja hjälparbetet. Ökade finansiella resurser för biståndsverksam­

heten bör visserligen huvudsakligen erhållas genom höjda statliga anslag

och genom ökade frivilliga insatser. Kommunal medverkan i biståndsarbe­

tet kan emellertid vara motiverad av kommunernas bättre möjligheter att

på vissa områden bedöma vilka konkreta åtgärder som med hänsyn till

lokala förhållanden bäst främjar den samlade svenska hjälpinsatsen. Kom-

munalrättskommittén har framhållit att undervisningen utgör ett sådant

område med nära anknytning till traditionell kommunal verksamhet. Det

är också i fråga om mottagning av stipendiater från utvecklingsländerna

som kommunerna främst visat sin beredvillighet att medverka. Även enligt

min åsikt utgör stipendiatverksamheten den gren av det internationella bi­

ståndsarbetet där kommunala insatser ligger närmast till hands. Det blir

inte här, som vid kommunal medverkan i andra former av utvecklingshjälp,

enbart fråga om finansiella bidrag. Tonvikt kan läggas på praktiska åtgär­

der i samband med omhändertagandet av stipendiaterna i Sverige, åtgärder

som naturligen vidtas på orter där stipendiaterna skall uppehålla sig. I lik­

het med kommunalrättskommittén och remissinstanserna anser jag därför

att kommunala insatser för utvecklingshjälpen bör hänföra sig till stipen­

diatmottagningen.

Jag vill emellertid ifrågasätta om inte avgränsningen av området för kom­

munal biståndsverksamhet bör göras ännu något snävare. Enligt kommu-

nalrättskommitténs förslag skall kommun äga dels anslå medel till stipen­

dier åt studerande från utvecklingsländerna, dels vidtaga åtgärder i övrigt

för att underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och

trivsel. Sistnämnda socialt eller kurativt betonade åtgärder omfattar sådant

som tar sikte på att ordna stipendiaternas levnadsförhållanden, såsom mat

och bostad, fritidssysselsättningar samt kontakter med svenskar, svensk

miljö och svenskt samhällsliv. Detta verksamhetsområde öppnar vida möj­

ligheter till kommunala initiativ. Omhändertagandet utgör samtidigt en

grundförutsättning för att stipendiaterna skall få verkligt utbyte av sin

vistelse här. Sålunda har nämnden för internationellt bistånd framhållit

att behovet av kurativa insatser är speciellt framträdande. Insatser av den­

na art har också en given lokal anknytning till kommunen och kan sägas

gagna ortens kulturliv och utbildningen av ortens ungdom i lika hög grad

som den främjar stipendiatutbildningen. Avsteget från lokaliseringsprin­

cipen kan därför sägas vara tämligen obetydligt. Något annorlunda ställer

det sig vad angår beviljande av rena penningstipendier, bl. a. för resor

till och från Sverige samt för andra studieomkostnader. Denna del av sti­

pendiatverksamheten har inte lika framträdande lokal anknytning som

den kurativa sidan. Rekryteringen och utseendet av stipendiater samt plan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

31

läggningen av deras studier här måste, såsom kommunalrättskommittén påpekat, ske i nära anslutning till den centrala statliga administrationen av utvecklingshjälpen. I realiteten skulle härvid statens organ såtillvida träffa avgörandet som kommunerna måste vara bundna av de av staten fastställda riktlinjerna för verksamheten vilka det centrala statliga admi- nistrationsorganet, nämnden för internationellt bistånd, har att förverk­ liga. Kommunernas stipendieanslag kan sålunda lätt komma att väsentligen få karaktären av finansiella bidrag till statens kostnader för ändamålet. Det är också de kurativa insatserna för stipendiaterna som de flesta remiss­ myndigheterna tagit fasta på i sina tillstyrkanden av det framlagda för­ slaget. För egen del vill jag förorda att kommunernas möjligheter att bidra till utvecklingshjälpen skall avse endast sådana åtgärder.

En på angivet sätt bestämd kommunal medverkan i biståndsarbetet har fördelar, då det gäller samordningen med den allmänna svenska utveck­ lingshjälpen. Sådan samordning är som jag förut nämnt under alla för­ hållanden ofrånkomlig. Med den avgränsning av kommunernas insatser som jag förordat blir samordningen inte något egentligt problem. Den upp­ gift kommunerna kan taga på sig blir att tillhandahålla olika välfärdsan­ ordningar för stipendiater som i studiesyfte kommer till Sverige. Kurativa åtgärder kan vidare avse inte bara dem som kommer till vårt land inom ramen för det svenska bilaterala biståndet, d. v. s. det bistånd Sverige läm­ nar enligt avtal direkt med visst land, utan även stipendiater som kommer till Sverige med stöd av stipendier från Förenta Nationerna och deras fack­ organ eller andra internationella organisationer, det multilaterala bistån­ det, eller i anslutning till hjälpprogram som omhänderhas av en eller flera riksorganisationer eller stöds av större, riksomfattande insamlingar. Såsom kommunalrättskommittén erinrat har genom reformen av utvecklings­ hjälpens administration förutsättningar skapats för samordning av dessa olika former av internationellt bistånd. Som samlingsbeteckning för dessa kan lämpligen den av kommittén förordade bestämningen »svenskt utveck­ lingsbistånd» användas.

Enligt min mening bör de kommunala insatserna avse stipendiater som vistas i kommunen för studier. Detta överensstämmer med vad jag förut sagt om det lämpliga i att kommunen får möjlighet att omhänderta de sti­ pendiater som kommer till kommunen samt på olika sätt göra dem förtrogna med ortens förhållanden och även i övrigt underlätta deras vistelse där. Härigenom vinnes även en naturlig anslutning till lokaliseringsprincipen. Enligt kommittéförslaget skall kommunens åtgärder även kunna avse sti­ pendiater som studerar vid sådan utbildningsanstalt utom kommunen som mera regelmässigt anlitas av kommunens invånare. En dylilc utvidgning av den kommunala verksamheten faller sig naturlig då fråga är om kom­ munens invånare men låter sig när det gäller här ifrågavarande stipendiater svårligen förena med de synpunkter på lokaliseringskravet som jag anlagt

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

32

i det föregående. Stipendiaterna skulle inte ha annan förbindelse med den

bidragande kommunen än att kommunens medel ställdes till förfogande för

stipendiaternas omhändertagande. Jag anser därför att kommunernas bi­

ståndsverksamhet i allmänhet skall kunna avse allenast stipendiater som

bedriver studier inom kommunen. Emellertid bör kommun även kunna

anslå medel för att inom kommunen taga hand om stipendiater som avses

skola studera vid utbildningsanstalt inom angränsande kommun. Hinder

bör alltså inte föreligga för Stockholms stad att för sådant ändamål anslå

medel till stipendiater vid karolinska institutet.

Jag förordar således att kommun beredes laglig möjlighet att vidtaga

socialt eller kurativt betonade åtgärder för omhändertagande av stipendia­

ter, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas inom kommu­

nen för studier. I enlighet med kommunalrättskommitténs förslag, som

godtagits vid remissbehandlingen, bör kommunal biståndsverksamhet

kunna avse även stipendiater, som genomgår yrkesutbildning eller prakti­

serar vid industri eller annat företag. Varaktigheten av stipendiaternas

vistelse i kommunen bör inte tillmätas betydelse. Rätt till insatser av ifråga­

varande art bör i enlighet med förslaget tillkomma borgerliga primärkom­

muner och landstingskommuner. Insatserna skall självfallet göras helt

frivilligt. Initiativet till att anslå medel för ändamålet bör enligt min me­

ning alltid tagas från kommunalt håll, varvid råd och anvisningar bör

lämnas av nämnden för internationellt bistånd. När det gäller använd­

ningen av anslagna medel bör det inte möta hinder att nämnden för interna­

tionellt bistånd för kommunen anmäler föreliggande behov av hjälpinsatser.

Till åtgärder som kan sägas vara av socialt eller kurativt slag hör såsom

kommittén utvecklat bl. a. att tillhandahålla kost samt bostäder, studielo­

kaler och samlingslokaler. Ibland kan det vara lämpligt att inrätta hem

för stipendiater. För kontakterna med svensk ungdom torde det dock oftast

vara mer ändamålsenligt att stipendiaterna inte föres samman för sig. Kur­

ser i svenska språket hör också till de mera omhändertagande momenten

vid stipendiatmottagningen liksom anordningar för stipendiaternas rekrea­

tion och ferievistelser. Avgränsningen kan dock knappast göras fullt en­

tydig. Det allmänna kriteriet på vilka åtgärder som skall falla inom kommu­

nernas kompetens bör vara den konkreta utformningen av hjälpen. Vid

tveksamhet om hjälpens art bör man enligt min uppfattning tillämpa en

tämligen liberal bedömning. Hjälpinsatser som helt eller delvis har formen

av penningstipendier skall emellertid falla utanför den kommunala kom­

petensen.

Kommunalrättskommittén har ansett det befogat att söka förebygga att

kommunernas hjälpinsatser blir så omfattande att en kommuns invånare

får bära märkbart större börda för utvecklingshjälpens finansiering än

andra kommuners invånare. Enligt förslaget skall därför medel få anslås

endast »i skälig omfattning», varigenom möjlighet enligt kommittén öppnas

för besvärsprövning i sak av kommunens anslagsbeslut. Den oklara inne-

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

33

börden i den föreslagna begränsningen har påtalats i några remissvar. För egen del anser jag det knappast möjligt att finna några objektiva håll­ punkter för en dylik generell avgränsning av kommunernas ekonomiska engagemang i utvecklingshjälpen. Begränsningen synes mig inte heller erforderlig om de kommunala hjälpinsatserna utformas på det sätt jag föreslagit i det föregående. Jag förordar därför inte någon sådan begräns­ ning.

Som jag förut framhållit måste rätten för kommun att deltaga i den in­ ternationella biståndsverksamheten tilläggas kommunerna genom en sär­ skild lag. I likhet med kommunalrättskommittén anser jag att lagen blir hänförlig till de författningar som åsyftas i 3 § andra stycket kommunal­ lagen samt motsvarande stadganden i kommunallagen för Stockholm och landstingslagen, där hänvisning sker till speciallagstiftning rörande vissa kommunala angelägenheter. Jag delar också kommitténs åsikt att före­ skrifterna i kommunallagarna om de kommunala verksamhetsformerna blir tillämpliga på här ifrågavarande angelägenheter utan uttrycklig hän­ visning till kommunallagarnas bestämmelser. Detta gäller även besvär över fullmäktiges, landstingets samt kommunala nämnders beslut.

Jag föreslår att lagen utformas som ett bemyndigande för borgerlig pri­ märkommun och landstingskommun att beträffande dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas i kommunen för studier eller annan utbildning, vidta åtgärder i syfte att underlätta deras vistelse där samt främja deras välfärd och trivsel.

I anslutning till bemyndigandet bör till Kungl. Maj :ts instruktion för nämnden för internationellt bistånd göras ett tillägg av innebörd, att nämn­ den skall lämna kommuner och landstingskommuner råd och upplysningar i fråga om hjälpinsatserna. Denna ändring i instruktionen kan ske i ad­ ministrativ ordning.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats för­ slag till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande. Lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1963.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förut omnämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslaget till lag om rätt för kom­ mun att bistå utländska studerande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Hedclius

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962