2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Förslag

till

lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på

framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan

stadgas förordna om likviditetskvot eller kassakvot. Förordnande skall av­

se viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för

tillämpning av förordnandet.

2

§.

Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbanker­

na, centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörel­

sen. Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolagen, postsparbanken

eller postgirorörelsen.

Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må för­

ordnande begränsas att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslut­

ning uppgår till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar.

När särskilda omständigheter föranleda därtill, må viss kreditinrättning un­

dantagas.

3 §•

Med likviditetskvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan

nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, och

inrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.

4 §•

Till grund för bestämmandet av nettobeloppet av likvida medel lägges

summan av följande tillgångar:

a) inneliggande kassa jämte medel, som innestå i riksbanken eller riks-

gäldskontoret,

b) inhemska checkar och postremissväxlar,

c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas för­

ordnande om likviditetskvot,

d) av staten utfärdade skattkammarväxlar, obligationer och andra skuld­

förbindelser, allt till marknadsvärdet,

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo-

tekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för

möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt

f) kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksbanken

rediskonterbara utrikes växlar i den mån de ej rediskonterats eller för­

sålts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

5

Förslag

till

lag om placeringskyot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt

för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyg­

gande må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet

med vad här nedan stadgas förordna om placeringskvot. Förordnande skall

avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras tor

tillämpning av förordnandet.

2 §•

Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbanker­

na, postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för förvaltning

av medel, vilka ingå till allmänna pensionsfonden.

Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnande be­

gränsas att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgår

till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar, eller sådana

inrättningar, vilkas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda om-

ständigheter föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.

3 §•

Med placeringskvot avses förhållandet mellan storleksförändringen un­

der viss i förväg bestämd tidsperiod (beräkningsperiod) av kreditinrättning­

ens placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringar) och storleksförändring­

en under samma tid av inrättningens samtliga placeringar med de -i 5 g an"

givna undantagen.

_

.

.

Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillampmngsto-

reskrifterna, fastställas efter kontantvärden eller nominella värden eller, dar

sådana ej kunna användas, andra värden.

4 §-

Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:

a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag for bankskul-

der

b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,

c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshy-

potekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer även­

som av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer

för möjliggörande av bostadskreditgivning,

d) lån'mot inteckning i fastighet med bebyggelse overvagande for bosta­

der eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock skola under ti­

den för förordnandet utlämnade lån betraktas som prioriterade allenast i

den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet slag,

6

e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfäl­

lighet är ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse övervägande för bo­

städer, dock skola under tiden för förordnandet utlämnade "lån betraktas

som prioriterade allenast i den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet

slag, samt

f) kreditinrättningen tillhörig fastighet med bebyggelse övervägande för

bostäder samt tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, efter avdrag för

lån mot inteckning i egendomen, dock skall under tiden för förordnandet

förvärvad egendom betraktas som prioriterad allenast i den mån bebyggel­

sen är ny eller förvärvet i värde svarar mot avyttring av fastighet med be-

byggeJse övervägande för bostäder eller av tomträtt till fastighet med dylik

bebyggelse.

Lika med lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad

kredit, motsvarande det jämlikt 4 kap. 11 § andra punkten lagen om nytt­

janderätt till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen upp­

låtit med tomträtt för ny bebyggelse övervägande för bostäder.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att

även andra placeringar må räknas som prioriterade, under förutsättning att

de avse ny bebyggelse övervägande för bostäder.

5 §.

Vid beräknandet av placeringskvoten skola från kreditinrättningens samt­

liga placeringar undantagas:

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) lån, som utlämnats av livförsäkringsbolag mot säkerhet i bolagets för-

säkringsbrev inom återköpsvärdet,

c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till däremot svaran­

de belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt

d) återlån, som utlämnats av kreditinrättningen.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva att jäm­

väl viss annan placering undantages.

6

§•

Det procenttal, vartill placeringskvot minst skall uppgå, fastställes av Ko­

nungen. Talet må ej sättas högre än till åttio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,

av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procent­

tal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga

placeringar eller efter rörelsens art.

Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars

summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för den fastställda pla­

ceringskvoten gälla, att de prioriterade placeringarnas andel av samtliga pla­

ceringar, med de i 5 § angivna undantagen, ej får nedgå.

7

§.

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad placeringskvot, är

skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riks­

banken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras samt

för kvotens fastställande och beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldigheten

meddelas av riksbanken.

8

§•

Har kreditinrättning avvikit från fastställd placeringskvot eller från vad

i 6 § tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riks­

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

7

banken till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskot­

tet för den beräkningsperiod, då det uppstått. För följande beräkningspe­

rioder räknas räntan å vad av underskottet alltjamt kvarstår efter avdrag

för överskott, som uppkommit under dessa perioder. Ränta raknas dock icke

för mer än fem år efter ingången av den beräkningsperiod, för viiken under­

skottet redovisades, ej heller för tid efter det förordnandet utlöpt utan att

efterföljas av nytt förordnande. Räntesatsen skall utgöra två procent för år

Riksbanken äger medgiva att vid tillämpning av första stycket utjämning

må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjamningspe-

riod). Har sådant medgivande lämnats, skall utjämmngspenod ersatta be­

räkningsperiod vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen avvikit från fastställd place-

ringskvot, må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva be­

lopp, som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna upp­

fyllt placeringskraven. Då särskilda skäl föranleda därtill må riksbanken

även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet som nyss

sagts.

9 §.

över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och

med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan fore ikratt-

trädandet med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen dar-

efter.

•

..

..

••

2. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre ån

lagen äger giltighet.

9

ring av lån jämte därvid fogade lagförslag (stencilerad). Promemorian har

behandlats i propositionen nr ICO till innevarande års riksdag.

Sedan utredningsarbetet i återstående delar slutförts avlämnade utred­

ningen den 22 mars 1960 sitt betänkande, benämnt Banklikviditet och kre­

ditprioritering (SOU 1960: 16). Betänkandet innehåller först bl. a. en diskus­

sion av det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden, en översikt

över kreditpolitikens medel och en redogörelse för de placeringsregler för

kreditinrättningarna som finnes i lagstiftning och i riksbankens rekommen­

dationer. Därefter redovisar utredningen sin syn på kreditpolitiken i nuva­

rande läge och framlägger förslag till för det första vissa speciella åtgär­

der mot bristen på långfristigt kapital, för det andra en lag om likviditets-

och kassakvoter och för det tredje en lag om placeringskvoter. Till betän­

kandet har avgivits en reservation av herr Norbeck, en reservation av herr

Wärn med instämmande av herr Browaldh, ett särskilt yttrande av herr

Björkman och ett särskilt yttrande av herr Browaldh med instämmande av

herr Wärn.

över kreditmarknadsutredningens betänkande har efter remiss yttranden

avgivits av bostadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, konjunkturinstitutet,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektio-

nen, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Örebro län, länsstyrelsen i Kopparbergs län med bifogande av yttranden av

Kopparbergs läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund och

styrelsen för Kopparbergs läns sparbank, länsstyrelsen i Västerbottens län,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna pen­

sionsfondens första, andra och tredje fondstyrelser, Sveriges allmänna hy-

poteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostads-

kreditkassan, Sveriges jordbrukskasseförbund, ekonomisk förening, Svenska

bankföreningen, Sparbankernas bank aktiebolag, Jordbrukets bank, Svens­

ka sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Livförsäk­

ringsanstalten Folket och Försäkringsanstalten Samarbete (Folksam), Ak­

tiebolaget Stockholms tomträttskassa, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Landsorganisationen i Sverige, Kooperativa

förbundet, Sveriges industriförbund med bifogande av yttrande av Närings­

livets byggnadsdelegation, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaför­

bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening,

Sveriges lantbruksförbund, förening u. p. a., Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksför­

bund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostads­

företag samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Yttranden har där­

jämte inkommit från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö

gemensamt samt från Sveriges fastighetsägareförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 19G2

13

När del gäller att öka tillgången på långfristigt kapital i förhållande till

kortfristigt kan man söka sig fram efter två huvudlinjer. Den ena skulle in­

nebära, att allmänheten placerade en större del av sina medel direkt i obliga­

tioner eller hos kapitalmarknadsinstituten (närmast sparbanker och försäk­

ringsbolag). Den andra skulle bestå i att affärsbankernas resurser fick en

mera långfristig placering. Utredningen har icke för att åstadkomma dylika

resultat velat föreslå några principiella förändringar i den grundläggande

banklagstiftningen.

För alt underlätta affärsbankernas förvän' av obligationer föreslås dock en

mindre förändring i banklagens inlåningsrättsbestämmelser. I dessa göres

för närvarande eu skillnad i fråga om obligationer utfärdade av svenska sta­

ten, hypoteksbanken och stadshypotekskassan beroende på om den åter­

stående löptiden överstiger fem år eller icke. Vid beräkning av de s. k. täck-

ningsfria tillgångarna ingår sådana obligationer med en återstående löptid

icke överstigande fem år med 100 procent av marknadsvärdet (dock högst

nominella värdet); i annat fall ingår de med 75 procent av samma värde. Ut­

redningen föreslår, att ifrågavarande tidsgräns höjes från fem till tio år.

De betänkligheter, som en sådan förändring av andra skäl kan föranleda,

anses mer än väl uppvägas av det bidrag, som därigenom skulle ges till ut­

budet av långfristigt kapital.

Utredningen förordar även i detta sammanhang, att riksgäldskontoret av

statsmakterna formligen rekommenderas, att i största möjliga omfattning

erbjuda affärsbankerna möjlighet till placeringar i lämpliga fleråriga obliga­

tioner för att härigenom minska volymen av kortfristig upplåning.

Ett tredje förslag, som berör affärsbankerna, gäller tillvaratagandet av det

från bankhåll framträdande intresset för förvärv av delaktighet i hypoteks­

institut. Denna tendens bör enligt utredningen främjas genom att Kungl.

Maj :t ger banker som ansöker härom, erforderligt tillstånd till förvärv av

aktier i dylika institut. Det understrykes emellertid att i den mån hypoteks-

institutens upplåning sker i kapitalmarknadsinrättningar som försäkrings­

bolag och allmänna pensionsfonden, något tillskott till utbudet av långfris­

tigt kapital inte åstadkommes. Det är därför önskvärt att instituten inriktas

på att mobilisera medel, som annars inte skulle ha kommit kapitalmarkna­

den tillgodo.

Avslutningsvis pekar utredningen på den betydelse som räntestrukturen

måste tillmätas i detta sammanhang och framhåller härvid bl. a.

Det är, slutligen, uppenbart att en höjning av avkastningen på långfristiga

placeringar i relation till avkastningen på kortfristiga skulle påverka såväl

efterfrågan som utbudet av långfristigt kapital på ett sätt, som skulle bi­

draga till att förbättra balansen på kapitalmarknaden. Inverkan på utbudet

kan därvid följa båda de inledningsvis angivna huvudlinjerna: å ena sidan

en omfördelning av allmänhetens placeringar från insättningar i affärsban­

kerna till direkta placeringar i obligationer och å den andra en omfördelning

inom varje grupp av kreditinstitut i riktning mot mera långfristiga place­

ringar. Även om någon mera precis uppfattning om sambandet mellan efter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

21

5. Av lagen omfattade kreditinrättningar

Utredningen

Enligt utredningsförslaget skall likviditetskvoter kunna tillämpas icke

blott för affärsbanker utan även på sparbanker, centralkassor för jord­

brukskredit, postsparbanken och postgirorörelsen. En sådan utvidgning

skulle bidraga till kvotsystemets effektivitet som medel att kontrollera kre-

ditvolymen. Om vissa slag av banker är undantagna från kvotkraven med­

ger nämligen den del av inlåningsökningen som faller på dessa institut en

ökning av kreditvolymen utan att likvida tillgångar tages i anspråk som

täckning. Även om affärsbankernas centrala roll på den svenska kredit­

marknaden innebär att en kreditexpansion, i vilken affärsbankerna ej del­

tar inte kan drivas utanför relativt snäva gränser, finner utredningen det

omotiverat att en lagstiftning om likviditetskvoter skulle begränsas till dem.

Däremot finner utredningen icke tillräckligt starka skäl tala för att, med de

svårigheter av formell natur som härvid skulle uppstå, låta lagstiftningen

avse även den inlåningsrörelse som bedrives av Kooperativa förbundet och

HSB. Om sådana system för kreditgivning vinner större spridning, bör dock

frågan om deras inlemmande i likviditetskvotslagen upptagas till förnyat

övervägande.

Förordnande om likviditetskvoter skall kunna men behöver icke omfatta

samtliga ovan angivna grupper av banker. Skäl till att ej medtaga en viss

grupp kan vara, att en ur kreditpolitisk synpunkt tillfredsställande likvidi­

tet föreligger utan ingrepp eller som resultat av överenskommelser. I den

mån prioriteringssynpunkter står i förgrunden torde också andra placerings-

regler än likviditetskvoter böra väljas för att påverka sparbankernas och

postinstilutens placeringsinriktning.

Vad beträffar de institut för vilka kassakvoter skall kunna föreskrivas

föreslår utredningen en snävare begränsning så att sparbanker och central­

kassor uleslutes. Dessa bankinrättningar håller traditionellt kassa icke i

form av tillgodohavanden i riksbanken, utan i Sparbankernas bank respek­

tive Jordbrukets bank, vilka som bankaktiebolag kan inbegripas i förord­

nande om kassakvoter.

I analogi med reglerna i den nu gällande beredskapslagen skall institut

under eu viss angiven storlek kunna undantagas; utredningen anger att be­

stämmelsen tillkommit främst med tanke på de mindre sparbankerna. Vidare

föreslås, att viss kreditinrättning skall kunna undantagas från förordnandet

om särskilda omständigheter gör detta önskvärt.

I detta sammanhang kan också nämnas, att utredningens lagförslag även

innehåller en möjlighet till avvikelse från meddelat förordnande i fråga om

viss kreditinrättning, då så prövas erforderligt. I motsats till det nyss­

nämnda, fullständiga undantagandet är det här fråga om en modifikation

av förordnandets innebörd, avsett att utnyttjas då så är oundgängligen nöd­

vändigt för alt undvika orimliga verkningar för en viss kreditinrättning.

25

kassorna skulle emellertid problemet få lösas genom att vissa av centralkas­

sornas skulder till Jordbrukets bank undantages från de skulder som skall

utgöra en minuspost vid beräkningen av likviditetskvotens tälj are.

Reservationer och särskilda yttranden

Vägande skäl talar enligt herr Björkman för att hittillsvarande praxis be-

hålles i fråga om valutornas behandling vid beräkning av likviditetskvoten.

Utredningens förslag riskerar att framkalla intressemotsättningar som skulle

försvåra samarbetet mellan bankerna och riksbanken och det kan ifrågasät­

tas om det skulle effektivt bidraga till det avsedda syftet. Om särskilda åt­

gärder erfordras för alt öka riksbankens andel av valutareserven bör detta

ske i annan ordning, t. ex. via valutalagstiftningen.

Herr Browaldh underkänner utredningsmajoritetens motivering för va­

lutornas uteslutande ur likviditetsreserven. Om i en viss situation en över­

flyttning av valutor från affärsbankerna till riksbanken befinnes påkallad,

kan den lätt åstadkommas genom att riksbanken uppträder som aktiv kö­

pare på valutamarknaden eller alternativt erbjuder bankerna tillräckligt

attraktiva placeringsmöjligheter inom landet.

Remissorganen

I fråga om utlandstillgångarnas behandling kommer bank- och fondinspek­

tionen och Sveriges jordbrukskasseförbund till samma slutsatser som herr

Björkman. Även Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och han-

delskamrarna i Stockholm, Göteborg och Skåne finner det omotiverat att

utesluta dessa tillgångar.

Fullmäktige i riksbanken ansluter sig i princip till utredningens stånd­

punkt. Till de skäl som utredningen anfört fogar fullmäktige, att utländska

tillgodohavanden utöver vad som behöves för den normala rörelsen snabbt

kan disponeras för att förstärka en banks kassaställning och att de sålunda

ger ett nära till hands liggande medel att motverka riksbankens intentio­

ner i fråga om regleringen av penningmarknaden. Fullmäktige finner emel­

lertid detaljerna i utredningens förslag mindre lämpliga och föreslår i stäl­

let, att vid beräkningen av likviditetskvotens täljare enligt huvudregeln kort­

fristiga fordringar på utländska banker och bankirer samt utländska växlar

upptages som en pluspost, medan motsvarande skulder upptages som en

minuspost. Härutöver skulle emellertid riksbanken erhålla rätt att fast­

ställa en övre gräns för det belopp till vilket en banks kortfristiga ford­

ringar i utländsk valuta får inräknas bland de likvida tillgångarna. Grän­

sen i fråga finge bestämmas efter utrikesrörelsens karaktär med hänsyn

tagen till bl. a. valutakonton och terminsaffärer.

Stockholms tomträttskassa vänder sig mot det förbehåll som gjorts i fråga

om hypoteksaktiebolagens obligationer. Tomträttskassan hävdar även att av

hypoteksaktiebolag utfärdade reverser bör kunna inräknas i täljaren lika­

väl som obligationer.

I fråga om centralkassornas skulder till Jordbrukets bank framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

26

Sveriges jordbrukskasseförbund att vid en tillämpning av lagen man inte

ens på den av utredningen anvisade vägen skulle nå syftet att inte lägga

hinder i vägen för den regionala utjämningen. Samtidigt framhåller förbun­

det att en intern fördelning centralkassorna emellan av de kostnader, som

ett påtalbart överskridande av en för kassorna gemensam likviditetskvot

kan medföra, är lätt att genomföra på grund av den inbördes solidariteten

inom jordbrukskasserörelsen.

7. Avgränsningen av de täckningspliktiga förbindelserna (likviditetskvotens

nämnare)

Utredningen

I den nu gällande särskilda kassareservlagen appliceras likviditetskvoten

— och därmed även kassakvoten — på samtliga förbindelser med undan­

tag av garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning. Likviditetskvo­

terna i riksbankens rekommendation har som nämnare bankens s. k. skul­

der, ett begrepp som inte omfattar garantiförbindelser och sparkasseräk­

ning och som även utesluter förlagslån och beviljade men ej disponerade

krediter.

Kvotsystemets uppgift är att begränsa bankernas utlåning genom att krä­

va att likvida tillgångar eller kassa hålles i viss proportion till bankens till­

gångar eller skulder. I och för sig kan det därvid synas mest logiskt att låta

hela det av banken förvaltade kapitalet ingå i nämnaren. Utredningen anser

sig emellertid, utan att kvotsystemets effektivitet därigenom väsentligt redu­

ceras, kunna tillstyrka att från nämnaren undantages det egna kapitalet,

förlagslån i den mån dessa enligt 62 § banklagen erhållit likställighet med

eget kapital och beviljade men ej disponerade krediter. Beträffande garanti­

förbindelserna är utredningen tveksam men stannar för att undantaga även

dessa. Lagbestämmelserna får dock omprövas om garantiförbindelserna an­

vändes för att kringgå en avsedd åtstramningseffekt. Slutligen bör undan­

tag göras för lån som i samband med utlämnandet av återlån upptagits hos

allmänna pensionsfonden.

Det i hittillsvarande lagar och överenskommelser gjorda undantaget för

sparkasseräkning förklaras av att kvotkraven riktades endast mot affärs­

bankerna och att det av rättviseskäl var rimligt att utesluta den räkning

genom vilken affärsbankerna kunde sägas konkurrera med sparbankerna.

Vid en lag som den föreslagna, som skall kunna gälla även för sparbanker

och postsparbanken, bortfaller motivet för detta undantag.

Remissorganen

Bank- och fondinspektionen konstaterar, att undersökningar i bankerna

visat, att garantiförbindelserna ökat i uppenbart samband med de av riks­

banken anbefallda kreditrestriktionerna och att det icke kan råda någon

tvekan om att de i många fall varit ett direkt surrogat för krediter. Inspek­

tionen tillråder därför att sådana garantier, som avser krediter upptagna

hos annan än bank, får ingå i nämnaren. Länsstyrelsen i Malmöhus län

kommer till en liknande slutsats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

27

8. Kvotsättningen vid likviditetskvoter

Utredningen

Likviditetskvoterna får varieras med hänsyn till likviditetsläget hos ban­

kerna och den önskade effekten på kreditgivningen. Utredningen anför vi­

dare, alt det är uppenbart att de föreskrivna kvoterna måste differentieras.

Utredningens förslag lämnar möjligheter för fastställande av olika kvoter,

dels för de olika kategorierna av kreditinrättningar, dels inom varje kate­

gori för olika storleksgrupper, dels ock inom bankaktiebolagen för de spe­

ciella centralinstituten Sparbankernas bank och Jordbrukets bank. Utred­

ningen anför vidare följande.

Vid föreskrift om likviditetskvoter bör givetvis en differentiering ske mel­

lan olika grupper av kreditinstitut. De högsta föreskrivna kvoterna kommer

naturligen att avse de största affärsbankerna och postgirorörelsen, medan

lägre kvoter får fastställas för mindre affärsbanker. Vad angår centralkas­

sor och sparbanker har utredningen redan antytt, att det i vissa lägen inte

är erforderligt att föreskriva likviditetskvoter för deras del. I övrigt må an­

märkas, att en tillämpning av likviditetskvotsystemet på sparbanker och

centralkassor måste få en annan karaktär än i fråga om affärsbankerna. De

jämförelsevis kraftiga variationer i kvotsättningen, som förändringar i bank­

systemets likviditet kan göra nödvändiga, måste sålunda i första hand träffa

affärsbankerna, under det att kvotsättningen för sparbanker och central­

kassor får ett avsevärt mindre och över en längre tid fördelat utslag.

Utredningen finner det önskvärt att liksom i den särskilda kassareservla­

gen ange en övre gräns för de likviditetskvoter som kan komma att före­

skrivas. Detta maximum får fastställas med tanke på de största affärsban­

kerna. Utgående från ökningar i affärsbankernas genomsnittliga likviditets­

kvot på 4,5, 1,7 och 3,7 procentenheter under åren 1957—1959 finner ut­

redningen en ökning från 37,4 procent vid slutet av 1958 till 50 procent vid

slutet av 1964 icke osannolik. Härvid har kvoterna räknats enligt utred­

ningens förslag. Utländska nettotillgodohavanden har emellertid inräknats

bland de likvida tillgångarna, vilket dock utredningen av skäl, som anföres,

anser vara motiverat i detta sammanhang. En tillräcklig rörelsefrihet och

beredskap bör därför uppnås om maximum sättes vid 60 procent, vilket

blir utredningens förslag.

Utredningen framhåller att en likviditetskvot beräknad enligt dess förslag

i genomsnitt för affärsbankerna nära överensstämmer med en som beräk­

nas enligt 1949 års särskilda kassareservlag.

Det maximum, som föreslås av utredningen innebär alltså en höjning med

10 enheter jämfört med kassareservlagens vid förslagstillfället rådande

maximum på 50 procent.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Norbeck hävdar att det i fråga om sparbankerna knappast går att

göra någon förnuftig differentiering efter storlek.

Enligt herr Browaldh är den i lagförslaget medgivna maximikvoten, 60

29

slår utredningen 15 procent, vilket innebär en radikal sänkning jämfört

med gällande kassareservlag.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Björkman hävdar i sitt särskilda yttrande att, eftersom utlåningen

till utomstående är mycket ringa, Jordbrukets bank i likhet med jordbruks-

kasserörelsen bör undantagas från bestämmelser om kassakvot eller, i varje

fall, att centralkassornas medelsplaceringar i banken bör undantagas vid

fastställandet av de förbindelser, som skall läggas till grund för beräkning

av kassakvot.

Herr Browaldh avstyrker, såsom förut nämnts, kassakvoter överhuvud­

taget och hävdar, att de i vårt land skulle sakna aktualitet som ett medel att

påverka kreditvolymen och att deras enda effekt skulle vara att reducera

affärsbankernas räntabilitet.

Remissorganen

Begränsningen av tälj aren till medel innestående i riksbanken kritiseras

av generalpoststyrelsen, som kräver att de kontanta medlen skall inräknas.

Sveriges jordbrukskasseförbund och Jordbrukets bank instämmer i herr

Björkmans förslag, att Jordbrukets banks skulder till centralkassor ej skall

ingå i nämnaren vid beräkning av kassakvoten. Ett analogt krav framföres

av Sparbankernas bank rörande bankens skulder till sparbanker.

Ett lägre maximum för kassakvotskraven yrkas av bank- och fondinspek­

tionen och Svenska bankföreningen; bankföreningen anger 10 procent som

ett rimligt maximum och kräver, i likhet med generalpoststyrelsen, att rän-

tegottgörelse skall utgå på de i riksbanken innestående medlen.

10. Sanktionsbestämmelser, utjämning av över- och underskott över en

längre period m. m.

Utredningen

Straffränta, som enligt nu gällande kassareservlag skall utgå vid under­

skridande av kravet på medelsbehållning i riksbanken, skall enligt utred­

ningsförslaget kunna tillämpas vid såväl kassa- som likviditetskvoter. Sank-

tionsbestämmelsen föreslås utformad så att riksbanken vid varje fall av un­

derskridande äger föreskriva att ränta skall gäldas å underskottet.

Utredningen uttalar att vid tillämpningen av likviditetskvoter straff­

ränta icke bör utgå vid tillfälliga underskott, beroende på oförutsedda och

okontrollerbara minskningar av de likvida tillgångarna eller på en skärp­

ning av likviditetskraven. Vid underskott i avseende å kassakvoten finns

däremot inte samma skäl att i vissa fall avstå från att föreskriva straffränta.

Straffräntesatserna skall anges i förordnande om kassa- och/eller likvi­

ditetskvoter. Vid likviditetskvoter skall räntesatsen uppgå till högst fyra

procent. Vid kassakvoter är maximum bestämt i förhållande till riksbankens

officiella diskonto och ligger tre procentenheter över detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Med hänsyn till säsongsvängningar och tillfälliga rubbningar kan det visa

sig önskvärt att låta över- och underskott i förhållande till den krävda sum­

man likvida tillgångar utjämnas över en längre period, naturligast tolv må­

nader. Utredningen uttalar, att riksbanken skall utnyttja en i lagen given

möjlighet härtill, om det övervägande antalet av de berörda kreditinrätt­

ningarna så önskar eller om kvoterna härigenom skulle fungera bättre ur

kreditpolitisk synpunkt. I fråga om kassakvoter synes det mera diskutabelt

om utjämning över tiden kan fylla någon lämplig funktion.

Lagförslaget innehåller slutligen några för kassa- och likviditetskvoter

gemensamma supplementära bestämmelser. Dessa ger möjlighet att i för­

ordnandet beträffande viss kreditinrättning medgiva avvikelser med hän­

syn till särskilda omständigheter — en bestämmelse som även finnes i den

särskilda kassareservlagen. Det föreskrives också, att berörda kreditinrätt­

ningar är skyldiga lämna riksbanken de uppgifter som riksbanken anser

nödvändiga för kvoternas beräknande. Uppgiftsskyldighet skall föreligga

även om förordnande om kvoter inte utfärdats, eftersom uppgifterna kan

vara nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras.

Remissorganen

Sveriges jordbrukskasseförbund och Sparbankernas bank uttalar sig för

att likviditetskvoten beräknas som löpande tolvmånadersmedeltal.

D. Placeringshvoter

1. Riksbankens rekommendationer till sparbanker och försäkringsbolag

I samband med införandet av de frivilliga likviditetskvoterna för affärs­

bankerna 1952 slöt riksbanken också överenskommelser med sparbanker­

na, jordbrukskasserörelsen, försäkringsbolagen, hypoteksbanken, stadshypo-

tekskassan och bostadskreditkassan om en mera restriktiv utlåningpolitik.

Dessa överenskommelser innehöll inga bestämda placeringsregler. Senare

under 1950-talet har dessa överenskommelser upphört i vissa fall, medan de

i andra specificerats och förvandlats till rekommendationer.

För närvarande gäller rekommendationer, utöver de tidigare nämnda till

affärsbankerna och centralkassorna, i fråga om sparbanker och försäkrings­

bolag.

Den nuvarande rekommendationen till försäkringsbolagen — som gällt se­

dan skärpningen av kreditpoliliken i januari 1960 — innebär att livförsäk­

ringsbolagen skall investera 75 procent och sakförsäkringsbolagen 50 pro­

cent av ökningen av sina placeringar i vissa prioriterade tillgångar. Dessa

tillgångar omfattar — förutom kassa, checkar och banktillgodohavanden — -

lån genom obligationsförvärv eller i annan form till staten, hypoteksbanken

och bostadssektorn. Bostadslån är prioriterat endast om det avser ny bebyg­

gelse som till minst hälften består av bostäder.

31

Rekommendationen till sparbankerna är, av tekniska skäl, konstruerad

på ett något annorlunda sätt. Den innebär att nyutlåningen (bruttoutlå­

ningen) till andra ändamål än finansieringen av nya bostäder skall begränsas

till 50 procent av summan av amorteringar och slutbetalningar på lån. Den

nuvarande kvoten fastställdes i januari 1960.

2. Motiven för placeringskvoter. Lagstiftning eller överenskommelser

Utredningen

Staten och bostadsbyggandet behöver, påpekar utredningen, taga i an­

språk en mycket stor del av kapitalmarknadsinstitutens placeringar. Det

skulle vara olämpligt att lita till möjligheterna att täcka stora delar av sta­

tens och bostadsbyggandets kreditbehov hos affärsbankerna och söka hålla

tillbaka effekten på bankernas kreditgivningsförmåga genom höjda likvi­

ditetskvoter. Sett från ett annat håll måste man räkna med att en åt­

stramning av affärsbankernas utlåning till oprioriterade ändamål skulle

framkalla tendenser till en omfördelning av kapitalmarknadsinstitutens

placeringar från prioriterade till oprioriterade. Utredningen föreslår däiför,

att i nuvarande läge, kännetecknat av en utpräglad brist på balans mellan

utbud av och efterfrågan på långfristigt kapital, placeringsregler i priorite-

ringssyfte tillämpas på kapitalmarknadsinslituten. Utredningen understryker

emellertid starkt att överenskommelser härom, och i än högre grad tillämp­

ningen av en lagstiftning, bör ses som en extraordinär kreditpolitisk åtgärd.

Skälen att i första hand rekommendera vägen med överenskommelser är

i själva verket ännu mycket starkare i detta fall än då det gäller kassa-

och likviditetskvoter, eftersom placeringsregler av det slag det här är frågan

om både från myndigheternas och de berörda kreditinrättningarnas syn­

punkt synes besvärligare att tillämpa. Det är t. ex. komplicerat att utforma

och tillämpa den relativt strikta bestämning av de prioriterade placering­

arna som erfordras vid lagstadgade placeringsregler. Pensionsreformen kan

också ha verkningar på försäkringsbolagens rörelse som gör det svårt att

tillämpa en lagstiftning på dessa. De smidiga former som kan åstadkom­

mas genom samråd mellan riksbanken och kreditinrättningar har därför

mycket stora fördelar. En lagstiftning är emellertid enligt utredningen nöd­

vändig som eu yttersta resurs. Utredningen föreslår därför en lag om pla­

ceringskvoter, omfattande försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken och

postgirorörelsen samt allmänna pensionsfonden.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Norbeck reserverar sig mot förslaget om särskild lagstiftning om pla­

ceringskvoter. Han hänvisar till att, såvitt honom är bekant, riksbanken

icke mött några svårigheter att få till stånd verksamma överenskommelser

med sparbanksföreningen i kredilprioriterings- och kreditbegränsningsfrå-

gor. En överenskommelse kan varieras till konstruktionen efter skiftande

förhållanden. En lagstiftning i ämnet är både opåkallad och opraktisk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

33

Kungl. Maj :t och icke, som vid kassa- och likviditetskvoter, åt riksbanken.

Tillämpningsföreskrifterna bör dock av praktiska skäl få utfärdas av riks­

banken. Härvid bör gälla, att Kungl. Maj:t skall kunna utfärda förordnande

antingen på framställning av fullmäktige i riksbanken eller på eget initiativ

efter hörande av fullmäktige. De krävda placeringskvoternas höjd avses be­

stämda i tillämpningsföreskrifterna.

Utredningen anser det även motiverat att ge lagen en snävt begränsad gil­

tighetstid, och föreslår tre år, en tid för vilken det kan förutses att de förhål­

landen som utgjort skäl för lagens tillkomst kommer att vara bestående.

Remissorganen

Försäkringsinspektionen framhåller att riksbanken får stort inflytande

på det av Kungl. Maj :t meddelade förordnandet, men ifrågasätter om det

häri skulle ligga någon förvaltningsmässig oformlighet av mera reell inne­

börd. Fullmäktige i riksbanken tillstyrker, att förordnande om placerings-

kvoter skall kunna utfärdas av Kungl. Maj :t på framställning av fullmäk­

tige eller efter deras hörande, och tillägger att man i detta fall icke med

samma rätt som vid kassa- eller likviditetskvoter kan hävda, att kvoterna

kan komma att behöva varieras relativt tätt och i nära samordning med riks­

bankens övriga åtgärder. Fullmäktige i riksgäldskontoret föreslår, liksom be­

träffande kassa- och likviditetskvoter, en ettårig giltighetstid.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

4. Av lagen omfattade kreditinrättningar

Utredningen

Föreskrift om placeringskvoter skall enligt förslaget kunna utfärdas för

försäkringsbolag, sparbank, postsparbanken, postgirorörelsen och fondsty­

relse inom allmänna pensionsfonden. Vid en lagstiftning, som motiveras av

behovet att prioritera vissa krediter, är det i princip önskvärt att kretsen av

de kreditinrättningar som omfattas av lagen göres så vid som möjligt. Det

ligger annars nära till hands att, då lagen måste utnyttjas, placeringsinrikt-

ningen hos icke berörda grupper av kreditinstitut törskjutes så att syftet

motverkas och reglerna måste drabba de omfattade instituten desto hårdare.

I fråga om sparbankerna kan visserligen anföras, att deras placeringsin-

riktning är relativt stabil och kännetecknas av en koncentration på bostads­

finansiering. Enligt utredningens mening kan dock dessa skäl icke moti­

vera, att sparbankerna under alla förhållanden skulle undantagas från till-

lämpningen av placeringskvoter. Beaktansvärda variationer i sparbankernas

placeringsinriktning har förekommit. Sparbankernas traditionellt starka in­

riktning på bostadsfinansiering medför emellertid, att det i allmänhet bör

vara lätt att uppnå tillfredsställande överenskommelser.

Försäkringsbolagens rörelse omfattar i högre grad än övriga kapitalmark-

nadsinstituts kredilgivning till oprioriterade ändamål. Det är därför ur kre-

ditpolitisk synpunkt nödvändigt, att en lagstiftning om placeringskvoter, om

den överhuvudtaget skall genomföras, även omfattar försäkringsbolagen.

3 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 62

35

ur social synpunkt, bekymmersamt om möjligheterna beskärdes att tillgo­

dose de kreditbehov, som sparbankernas oprioriterade kreditgivning till and­

ra ändamål än jordbruket tillgodoser.

Herr Wärn anför, vid sidan av sitt allmänna ställningstagande mot place-

ringskvotslagen, särskilda skäl mot att den skulle omfatta försäkringsbola­

gen. Försäkringsbolagen har icke, i varje fall icke primärt, att tillgodose

några kreditpolitiska syften, utan deras uppgift är att i försäkringstagarnas

intresse så billigt och effektivt som möjligt tillhandahålla försäkringsskydd.

En lagstiftning som skulle medföra, att vissa låntagargruppers intressen 'sid

placeringen av bolagens fondmedel skulle tillgodoses på försäkringstagar­

nas bekostnad, skulle innebära ett avsteg från en av försäkringslagstift-

ningens grundprinciper. Herr Wärn hävdar vidare att bestämmelserna i för­

slaget till placeringskvotslag för försäkringsbolagens del står i strid med

den genom 1948 års lagstiftning införda och sedermera ytterligare utveck­

lade principen om skälighet gentemot försäkringstagarna.

Remissorganen

Generalpoststgrelsen framhåller att postsparbanken och postgirot ansett

sig i tillämplig mån böra anpassa sin placeringspolitik efter de prioriterings-

regler som kommit att gälla för andra kreditinstitut. Det synes därför ej er­

forderligt att inordna postsparbanken och postgirot under reglerna om pla-

ceringskvot. Fondstyrelserna inom allmänna pensionsfonden hävdar att

fondreglementets krav på placering i obligationer i förening med riksban­

kens emissionskontroll i hög grad inskränker placeringsmöjligheterna. Ett

utsträckande av lagstiftningen till att omfatta även allmänna pensionsfonden

skulle knappast ha något syfte att fylla. Av dessa skäl avstyrker andra och

tredje fondstyrelsen, liksom även länsstyrelsen i Östergötlands län, att pen­

sionsfonden inordnas under placeringskvotslagen.

De av herr Norbeck framförda synpunkterna stödes av sparbanksinspek-

tionen. Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank.

De i reservationen av herr Wärn framförda synpunkterna får anslutning

av bl. a. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankförening­

en. Försäkringsinspektionen understryker, att en reglering som kan leda till

en begränsning av de ränteinkomster vilka försäkringsbolagen kan erhålla

med iakttagande av kravet på säker placering står i strid med försäkrings­

tagarnas intressen. Regleringar riktade mot försäkringsbolagen bör därlör

icke göras mera omfattande än nödvändigt och avvecklas så snart omstän­

digheterna det medger.

Folksam hyser betänkligheter mot de föreslagna möjligheterna att undan­

taga vissa kreditinrättningar från tillämpningen av placeringskvotslagen. Så­

dana åtgärder bör företagas endast i yttersta undantagsfall och efter om­

sorgsfull prövning inte bara ur kreditpolitisk synpunkt utan också med tan­

ke på konkurrens på lika villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

5. Placeringskvotens konstruktion

Utredningen

Förslaget påminner i hög grad om reglerna i riksbankens nu gällande re­

kommendation till försäkringsbolagen. Placeringskvoten föreslås bestämd

som förhållandet under en period mellan ökningen i vissa angivna priori­

terade tillgångar (täljaren) och ökningen i kreditinrättningens samtliga pla­

ceringar med vissa angivna undantag (nämnaren).

Den viktigaste frågan gäller avgränsningen av de prioriterade tillgångarna.

Denna har utformats mot bakgrund av utredningens allmänna ställningsta­

gande i prioriteringsfrågan. De prioriterade tillgångarna skall alltså avse ut­

låning till staten eller finansieringen av nyproducerade bostäder och omfat­

tar enligt förslaget

1) kassa, checkar och banktillgodohavanden minus bankskuld

2) statspapper

3) hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och liy-

poteksaktiebolags obligationer, allt till marknadsvärdet; hypoteksaktiebo-

lags obligationer dock endast om de utfärdats 1959 eller senare och avser

bostadskreditgivning, d. v. s. samma förbehåll som föreslagits i fråga om

likviditetskvoter

samt, med förbehåll avsedda att garantera att prioriteringen avser nybygg­

da bostadsfastigheter:

4) lån mot inteckning i fastighet

5) lån till kommun eller med kommunal garanti

6) egna fastigheter.

Förbehållen får utformas i tillämpningsföreskrifterna och innebär för det

första att placeringarna skall avse bostadsfastigheter, vilket kräver en viss

schablonmässig bestämning. Reglerna torde kunna anknytas till dem som

tillämpas vid den statliga bostadslångivningen. För det andra skall de utläm­

nade lån som — minskade med amorteringar och slutbetalningar — utgör

nettoförändringen i den prioriterade tillgångsposten avse nyproducerade

fastigheter, vilket kan tillgodoses genom att krav ställes på att fastigheten

färdigställts efter visst datum.

Tomträttsinstitutet skapar vissa problem, som i princip löses så att priori­

terade lån skall kunna utgå till tomträttsinnehavaren och kommunen sam­

manlagt motsvarande vad som kunnat erhållas mot inteckning i fastighet.

Placeringskvotens nämnare utgöres, som nyss nämnts, av förändringen

av kreditinrättningens samtliga placeringar med vissa undantag. Redan av

beteckningen placeringar får anses följa att sådana poster som upplupna

räntor, balanserad förlust och värdet av återförsäkrares ansvarighet ej skall

inräknas. För övrigt finner utredningen det rimligt att undantaga krediter,

som enligt gällande författningar måste beviljas utan prövning, d. v. s. för­

säkringsbolagens s. k. livlån och lån som fondstyrelse inom allmänna pen­

37

sionsfonden har att bevilja kreditinrättning som utlämnat återlån. Av kredit­

inrättning beviljat återlån skall även undantagas.

En viss flexibilitet i beräkningsreglerna uppnås genom att det kan medges

i tillämpningsföreskrifterna att vissa tillgångar utöver de i lagen angivna

får ingå bland de prioriterade och att vissa tillgångar får undantagas fiån

nämnaren. Utredningen ger exempel på fall där sådana medgivanden vore

rimliga.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Norbeck konstaterar, att det föreslagna prioriteringssystemet, lik­

som det nuvarande, innebär att varje nyproduktion, även en tämligen tvivel­

aktig sådan, har en principiell preferens att få åtnjuta en kredit framlör

varje lån till äldre bostadshus, även för nödvändiga eller behövliga åtgärder.

Systemet innebär en i och för sig för de boende oekonomisk misshandel av

det befintliga bostadskapitalet.

Remissorganen

En inskränkning av de prioriterade krediterna till att avse endast statslån

rekommenderas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken därvid

tänker sig lagstiftningen tillämpad endast i utpräglade krissituationer. Öv­

riga remissinstanser som yttrat sig på ifrågavarande punkt, tillstyrker i all­

mänhet att prioriteringsområdet utvidgas i olika riktningar. En sådan äi

ombyggnad och sanering av äldre bostadsfastigheter samt reparationer och

underhåll av sådana fastigheter. Förespråkare härför är Svenska sparbanks­

föreningen, Folksam, Kooperativa förbundet, Näringslivets byggnadsdelega-

tion, Svenska byggnadsentreprenadföreningen och Sveriges fastighetsägare­

förbund.

En annan utvidgning skulle gälla med bostadsbyggandet sammanhängan­

de kommunala investeringar, varvid nämnes iordningställandet av mark,

vatten och avlopp, gator och, i vissa fall, serviceanläggningar, skolor, kraft­

verk o. s. v. Förslag i denna riktning framföres av Svenska sparbanksför­

eningen, Folksam, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­

bund, Sveriges köpmannaförbund och Svenska riksbyggen. Stadsförbundet,

Landskommunernas förbund och Svenska riksbyggen rekommenderar även,

såsom nämnts, en allmän prioritering av kommunernas kreditbehov.

Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets bank, Sveriges lantbruks-

förbund och RLF hävdar, som förut nämnts, att jordbrukets kreditbehov

bör tillgodoses vid utformningen av prioriteringsreglerna.

Kooperativa förbundet anser att alla förvärv av egna fastigheter bör ingå

i täljaren. Folksam påpekar att en viss uppluckring av prioriteringsgrän-

sen för bostadsfastigheter, som innebär att minst 50 procent av lägenhets-

ytan utgöres av bostäder, skulle vara till fördel för saneringen av centrum­

bebyggelse i tätorter. Av sina olika invändningar drar Folksam slutsatsen,

att man inte skall begränsa prioriteringen helt till staten och bostadspro­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

39

skrift om straffränta skall få lämnas av Kungl. Maj :t efter framställning av

fullmäktige i riksbanken. Regeln för beräkning av straffränta blir med

hänsyn till placeringskvotens karaktär ganska komplicerad. Ett under­

skott i de prioriterade placeringarna under en period medför straffränta

under denna period och under följande perioder så länge underskottet icke

kompenserats genom överskott under senare period. Straffrantesatsen före­

slås till två procent.

I tillämpningsföreskrifterna får regler ges om uppgiftslamnande och be­

räkningsperiod. Med hänsyn till det statistiska materialets karaktär tänker

sig utredningen att rapportering sker varannan eller var tredje månad och

att den primära beräkningsperioden får en motsvarande längd. Säsongväx­

lingar och tillfälligheter skulle emellertid leda till svårigheter därest bedöm­

ningen av om under- eller överskott föreligger inskränktes till sådana be­

räkningsperioder. Det synes därför lämpligt att flera beräkningsperioder

sammanslås till en längre utjämningsperiod av ett års längd och att resulta­

tet under denna fick avgöra om placeringskravet uppfyllts eller mte. En

särskild bestämmelse ger möjlighet härtill.

Remissorganen

Svenska sparbanksföreningen anser, att sanktionsbestämmelser inte har

plats i en placeringskvotslag. Sanktioner bör inte komma i fråga, och i varje

fall inte utan föregående prövning av domstol. Sparbanksföreningen under­

stryker också, liksom Folksam, att utjämning av under- och överskott måste

tillåtas över en längre period.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

8. Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter

Utredningen

Utredningen har diskuterat, om man i extraordinära fall, då bostadsfinan­

sieringen möter stora svårigheter, skulle kunna tillämpa placeringsrcgler

som direkt gynnade även affärsbankernas bostadsbyggnadskrediter och

bostadslån. Dess slutsats blir emellertid, att det extra bidrag som affärsban­

kerna kan behöva ge i en krissituation bör ske i form av förvärv av obliga­

tioner utgivna av de i bostadsfinansieringen engagerade hypoteksinrättning-

arna.

Med tanke härpå föreslår utredningen, att Kungl. Maj :t som ett komple­

ment till förordnande om placeringskvoter ges möjlighet att höja den av

riksbanken föreskrivna likviditetskvoten. Den tillåtna höjningen skulle få

utgöra högst 10 procentenheter och skulle icke få föra den krävda likvidi­

tetskvoten över 65 procent.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Björkman ifrågasätter, om de föreslagna bestämmelserna i denna

del är erforderliga eller lämpliga. Det i likviditetskvotslagen föreslagna maxi­

mum ligger så högt att det knappast är motiverat att ytterligare höja det

40

genom särbestämmelser. För övrigt synes de föreslagna bestämmelserna

opraktiska och onödigt komplicerade.

Herr Browaldh hävdar att det inte finns något bärande motiv för ifråga­

varande bestämmelser, och att de under alla förhållanden måste utgå. Det

är också svårt att se, hur man med det föreslagna dualistiska systemet för

förordnande skall kunna undvika konflikter vid tillämpningen.

Remissorganen

HSB och Svenska riksbyggen förordar att regler av placeringskvotstyp

skall kunna tillämpas även för affärsbanker.

Utredningens förslag om höjning av likviditetskvot i prioriteringssyfte

bör kunna utgå enligt fullmäktige i riksgäldskontoret. Bank- och fondinspek­

tionen anser det olämpligt att kvoternas höjd på föreslaget sätt blir beroen­

de av två instanser. Svenska bankföreningen tar bestämt avstånd från för­

slaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

III. Departementschefen

1. Kreditpolitikens mål och medel

Då kreditmarknadsutredningen tillsattes år 1957 stod frågan om bristen

på långfristigt kapital i förgrunden. Svårigheten att täcka en tillräckligt stor

del av statens, bostadsbyggandets, kommunernas och näringslivets kapital­

behov genom lån i försäkringsbolag och sparbanker eller genom obligations­

emissioner framtvingade bl. a. en stor upplåning för statens och bostadssek­

torns räkning hos affärsbankerna, vilken tog sig uttryck i en tillväxt av ban­

kernas likvida tillgångar. Banksystemets stora innehav av tillgångar som

omedelbart eller på kort sikt kunde avvecklas och förvandlas till kassa gjor­

de det vanskligt att genom kreditpolitiska åtgärder av traditionellt slag

åstadkomma den nödvändiga begränsningen av bankernas kreditgivning.

Det rådande läget aktualiserade de frågor som utredningen fick i upp­

drag att pröva. En ökning av kapitalmarknadens kapacitet var i högsta grad

önskvärd, och möjliga åtgärder för att stimulera utbudet på långfristigt

kapital skulle undersökas. Kapitalbristen väckte också frågan om särskilda

åtgärder för att prioritera ur samhällets synpunkt särskilt viktiga kreditbe­

hov. Utredningen skulle därjämte verkställa en översyn av den gällande lag­

stiftningen om kassareserver. Denna översyn skulle omfatta kreditväsendet

i dess helhet.

Inledningsvis torde erfarenheterna av kreditpolitiken under senare år något

böra beröras. Sedan mitten av 1959 har kreditpolitiken varit inriktad på att

genom en begränsning av kreditexpansionen bidraga till att dämpa efter­

frågan på varor och tjänster. Förutsättningarna härför har i flera avseen­

den varit gynnsammare än under närmast föregående kreditåtstramnings-

perioder. Statens utgiftsöverskott har successivt reducerats. Läget i detta

41

avseende har starkt skilt sig från det som utgjorde bakgrunden för kredit-

marknadsutredningens diskussion. De särskilda fördelar som givits vid in­

sättning på investeringskonto i riksbanken under 1960 bidrog i hög grad

till reduktionen i banksystemets och allmänhetens likvida tillgångar. All­

männa pensionsfondens uppbyggnad tog sin början vid ingången av 1960

och kompenserade mer än väl nedgången i SPP:s placeringsbehov. Ett

mindre gynnsamt inslag i bilden utgjorde allmänhetens och bankernas höga

likviditet vid kreditåtstramningsperiodens början, en följd av statsupplå-

ningen i banksystemet under föregående år.

Fördelningen mellan olika kreditpolitiska instrument har kännetecknats

därav att tyngdpunkten i jämförelse med tidigare kreditåtstramningsperio-

der lagts i högre grad på räntepolitiken, marknadsoperationer och den stat­

liga upplåningspolitiken och i lägre grad på direkta krav på kreditinstitu­

tens likviditet och placeringar. Detta sammanhänger givetvis med de bättre

förutsättningar som funnits för att utnyttja de traditionella kreditpolitiska

instrumenten.

Vid början av 1960 höjdes riksbankens diskonto med en halv procenten­

het. Den räntestruktur som därefter etablerades innebar en höjning av av­

kastningen på nyemitterade guldkantade obligationer med likaledes en halv

procentenhet, medan räntegottgörelsen på de viktigaste inlåningsräkningar-

na höjdes med en kvarts procentenhet. I det nya ränteläget blev det möjligt

att under våren 1960 emittera ett stort långfristigt statslån. Under somma­

ren 1960 upptogs även försök att sälja skattkammarväxlar och korta stats­

obligationer till andra placerare än banker. Försäljningarna har hittills inte

varit kvantitativt betydande men har fortsatts. Mot slutet av 1960 emittera­

des ett sparobligationslån, vilket innebar en ytterligare utvidgning av de

statliga upplåningsformerna. Riksgäldskontorets upptagande av kortfristiga

lån hos bankerna har också i den nya likviditetssituationen kommit att spela

en större kreditpolitisk roll.

De likviditetskvoter som riksbanken rekommenderat affärsbankerna att

icke underskrida höjdes på sommaren 1959 och ytterligare i samband med

räntehöjningen i januari 1960. Vid det senare tillfället skärptes även place-

ringsrekommendationerna till sparbanker och försäkringsbolag. Däremot kan

det icke sägas att riksbankens handhavande av kontrollen över obligations-

och förlagslån skärpts. Snarare har det förbättrade kapitalmarknadsläget

utnyttjats till att i högre grad tillåta emissioner för städer och industri­

företag. Tidigare har emissionstitlstånden under långa perioder i stort sett

förbehållits statens, hypoteksinstitutens, de två största städernas och kraft­

verkens upplåning. Slutligen kan nämnas att omfattningen av riksbankens

ränterekommendalioner, som tidigare avsett ränta och bindningstid för

bundna lån mot säkerhet av inteckning i bostadsfastigheter och jordbruks­

fastigheter samt kommunlån, ändrats såtillvida att räntebildningen för kom­

munlån lämnats fri.

Den förda politiken var såtillvida framgångsrik att banksystemets likvi­

ditet undergick en reduktion, som icke blott innebar sjunkande faktiska lik­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

viditetskvoter för affärsbankerna utan även tvingade dessa till en större och

mera långvarig upplåning i riksbanken än tidigare. Likviditetsbegränsning-

en är emellertid inget självändamål utan syftar till att minska efterfrågan

på varor och tjänster i första hand genom att bromsa ökningen av banker­

nas utlåning. I detta avseende är resultaten svårare att bedöma eftersom

jämförelsen i princip borde utgå från den utlåningsökning som skulle kom­

mit till stånd om de kreditåtstramande åtgärderna icke vidtagits. Det är

emellertid signifikativt, att affärsbankernas utlåning ännu i november 1960

låg 1 650 miljoner kronor och i maj 1961 1 100 miljoner kronor över nivån

ett år tidigare. Den långsamma reaktionen kan förklaras på många sätt -—

den höga likviditeten i utgångsläget, svårigheten att komma ifrån givna ut­

fästelser, företagens utnyttjande av redan beviljade kreditlimiter — men

erfarenheterna reser frågan om likviditetsindragningens plats i en snabbt

verkande stabiliseringspolitik.

Utvecklingen medförde även att flera banker relativt snabbt föll under

de av riksbanken rekommenderade likviditetskvoterna. Avvikelsen blev små­

ningom så stor, att den rekommenderade likviditetsnivån i många fall inte

torde ha uppfattats som en aktuell målsättning för bankernas dispositio­

ner. Liknande tendenser torde ha gjort sig gällande i fråga om bankernas

attityd till upplåning i riksbanken under längre perioder. Effekten på bank­

utlåningen av åtgärder som framtvingar upplåning i riksbanken skulle

emellertid gå förlorad om bankerna kom att betrakta riksbankslån som en

normal finansieringskälla. För att motverka sådana tendenser började riks­

banken i maj 1961 att tillämpa en högre räntesats för den del av en banks

upplåning som översteg hälften av dess egna kapital. I detta sammanhang

kan också nämnas, att riksbankens piaceringsrekommendationer till försäk­

ringsbolagen icke i alla fall haft åsyftat resultat.

Den nu lämnade redogörelsen har kommit att uppehålla sig vid vissa

svagheter hos den förda kreditpolitiken. Detta får emellertid inte tolkas så

att denna politik icke skulle ha lämnat ett effektivt bidrag till stabiliserings-

strävandena under de båda senaste årens högkonjunktur. Men det har tett

sig naturligt att som en bakgrund till det följande peka på vissa mindre

tillfredsställande erfarenheter av de medel som stått till förfogande.

Kreditpolitiken är en del av stabiliseringspolitiken, det system av åtgär­

der som syttar till att åstadkomma balans mellan efterfrågan och tillgång

på varor och tjänster. För att nå detta mål kräves i första hand en fast

finanspolitik, som icke blott undviker att statsbudgeten orsakar rubbningar

i den samhällsekonomiska balansen utan även aktivt medverkar till att neu­

tralisera från andra håll uppträdande störningar. Finanspolitikens uppgift

skulle emellertid försvåras på ett ofta avgörande sätt om den icke komplet­

terades av en målmedveten kreditpolitik, som påverkar företagens och hus­

hållens möjligheter och benägenhet att finansiera utgifter genom upptagan­

de av lån eller avveckling av finansiella tillgångar.

Den samhällsekonomiska balansen i total mening är emellertid icke det

43

enda målet för kreditpolitiken, och de kreditpolitiska medlen kan inte be­

dömas enbart efter deras effektivitet då det gäller att påverka den totala

efterfrågan på varor och tjänster. Vid sidan härav måste man ta hänsyn till

deras verkan på kreditmarknadens förmåga att fördela de finansiella re­

surserna så att de ur samhällsekonomisk synpunkt mest angelägna kredit­

behoven tillgodoses. En förutsättning för en rationell fördelning är att en

stor del av det totala sparandet kommer fram på den organiserade kredit-

markriaden och att efterfrågan och utbud på denna marknad är någorlunda

i balans. En annan förutsättning är, att de kreditbehov som är en direkt

följd av statsmakternas beslut tillgodoses.

De kreditpolitiska instrument som traditionellt stått till riksbankens

förfogande är diskontoförändringar och marknadsoperationer. Deras verk-

ningsmöjligheter kan ur en synpunkt ses så, att de påverkar räntesatserna

på marknaden och att räntekostnaderna i sin tur influerar låntagarnas ut­

gifter, främst för investeringsändamål. I en situation då förväntningarna är

inställda på stigande försäljningsvolym och stigande priser har emellertid

räntekostnaderna sannolikt en begränsad inverkan på stora delar av efter­

frågan på kredit. En kreditpolitik som litade på enbart sambandet mellan

räntekostnader och efterfrågan för att hålla den senare inom den ram som

är förenlig med samhällsekonomisk balans skulle med all sannolikhet med­

föra tillfälliga, mycket kraftiga räntestegringsprocesser, som skulle ytterli­

gare förstärkas genom spekulativa inslag.

Även vid en kreditpolitik som arbetar med de nämnda traditionella med­

len är en annan reaktionsmöjlighet av betydelse. Marknadsoperationer, som

möjliggöres genom att man accepterar en någorlunda rörlig räntestruktur,

kan utnyttjas för att påverka bankernas likvida tillgångar och kassaställning

och därmed deras vilja och förmåga att ge krediter. Centralbanken kan ge­

nom kontroll av likviditetssituationen hålla tillbaka en kreditexpansion utan

att en alltför stark stegring i räntesatserna åstadkommes. I stället skärpes

kreditinstitutens sovring bland de lånesökande. Stelheten i räntebildningen

på kreditmarknaden gör en kreditåtstramning på denna väg icke blott möj­

lig utan även naturlig. Att en stel prisbildning kan förekomma utan att all­

tid leda till en påtaglig brist på balans mellan tillgång och efterfrågan på

kredit sammanhänger med att kreditinstituten måste arbeta med vissa krav

på låntagarna i fråga om säkerhet, lånets ändamål o. s. v. Vid en kreditåt­

stramning skärpes dessa krav, och hårdheten i institutens sovring, som ofta

katlas kreditransonering, kan varieras inom relativt vida gränser utan att

man kan säga att marknaden är ur jämvikt.

Flera förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda för att det skall

vara möjligt att på denna väg erhålla ett tillräckligt starkt grepp över utlå­

ningens utveckling. Statsskuldens storlek och statens tidvis stora upplå-

ningsbehov gör att statsupplåningens växlingar och fördelning på olika

former ofta blir av avgörande betydelse för likviditetssituationen. Eu växan­

de statlig upplåning i banksystemet är givetvis inte förenlig med en likvi-

ditetsåtstramning. Riksgäldskontorets statsskuldförvaltning måste därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

handhas med sikte på de kreditpolitiska målsättningarna. För att en likvi-

ditetsreduktion skall kunna påverka bankernas utlåningsförmåga relativt

snabbt fordras ytterligare att deras likviditet i utgångsläget är så begränsad

att deras förmåga att mobilisera medel för utlåning kan hotas på kort sikt.

En sista förutsättning är att bankerna tillräckligt snabbt reagerar på ett

försämrat likviditetsläge genom energiska åtgärder för att hålla tillbaka sin

utlåning.

Uet skulle enligt min mening vara alltför djärvt att sätta sin lit till att

dessa förutsättningar skall vara uppfyllda i så hög grad att man enbart kan

förlita sig på de traditionella kreditpolitiska medlen. Utvecklingen under

åren 1960—1961 är instruktiv i detta avseende. Genom flera samverkande

faktorer var det möjligt att åstadkomma en mycket stark reduktion av ban­

kernas likvida tillgångar, som också nödvändiggjorde upplåning i riksban­

ken under långa perioder. Effekten på bankernas utlåning blev emellertid

osäker och långsam. Visserligen är det riktigt, att den höga likviditeten vid

ingången till 1960 fördröjde effekten av de vidtagna åtgärderna, men å

andra sidan får beaktas att likviditetsindragningen genom en serie sam­

manträdande omständigheter kunde göras starkare än man normalt kan

påräkna.

Jag tinner det därför nödvändigt, att bland de kreditpolitiska instrumen­

ten ingår möjligheten att ställa krav på bankernas likviditet och kassa­

hållning, och att det finns garantier för att uppställda krav respekteras.

Sådana kreditpolitiska medel är ingen nyhet för vårt land. Alltsedan 1937

har en särskild beredskapslagstiftning härom varit i kraft. Den tillämpades

åren 1950—1952 och därefter har riksbanken genom överenskommelser och

rekommendationer sökt förmå affärsbankerna att iakttaga vissa likviditets­

kvoter. I de allra flesta länder förekommer för övrigt numera krav på ban­

kernas kassahållning och likviditet som ett led i kreditpolitiken.

Det under stora delar av femtiotalet helt otillräckliga utbudet av lång­

fristigt kapital har medfört tendenser hos de på kapitalmarknaden uppträ­

dande kreditinstituten till en placeringsinriktning som har avvikit från den

fördelning av kreditbehoven som följt av bl. a. den ekonomiska politiken.

I detta läge har riksbanken genom överenskommelser med och rekom­

mendationer till försäkringsbolag och sparbanker sökt tillförsäkra staten

och bostadsbyggandet en relativt hög andel av kapitalmarknadens resurser.

Under år 1960 inträffade en, visserligen delvis på tillfälliga orsaker beroen­

de förbättring i balansen på kapitalmarknaden. Det är min förhoppning att,

främst genom en smidigare räntebildning och allmänna pensionsfondens

tillväxt, en mera tillfredsställande balans skall bli rådande under sextio­

talet och att placeringsreglerande ingrepp som sträcker sig över längre

perioder icke skall bli nödvändiga.

Läget på kapitalmarknaden har emellerlid enligt min mening icke under­

gått en så radikal förändring att särskilda åtgärder för att skydda statens

och bostadsbyggandets kreditbehov ännu kan undvaras. Härvid måste hän­

syn också tagas till att den under senare år realiserade placeringsinriktningen

45

skapat vissa övergångsproblem. Å ena sidan har en del kreditinstituts be­

hållning av statspapper samt krediter i olika former till bostäder kommit

att utgöra en större del av deras totala placeringar än de anser lämpligt.

Ä andra sidan finns från de icke gynnade låntagargruppernas sida en viss

ackumulerad otillfredsställd efterfrågan på långfristigt kapital. Även om

utvecklingen på kapitalmarknaden går mot ett läge där balans kan uppnås

mellan löpande efterfrågan och utbud, kan därför under en övergångspe­

riod behövas vissa placeringsregler liksom garantier för att reglerna efter-

följes. Visserligen anför reservanterna i utredningen, liksom flera av re­

missinstanserna, att kapitalmarknadsinstituten visat stor benägenhet att

följa riksbankens rekommendationer rörande placeringsinriktningen och att

möjligheten att sluta överenskommelser skulle göra en lagstiftning rörande

placeringskvoter överflödig. Häremot måste emellertid vägas det faktum,

som understrykes av utredningens majoritet, att redan ett enda kreditin­

stitut genom att vägra ansluta sig till en överenskommelse kan förhindra att

en lösning åstadkommes på frivillig väg. Erfarenheterna från de senaste

åren pekar även på att överenskommelser icke alltid ger ett tillfredsstäl­

lande resultat.

I nära samband med placeringsreglerna för de på kapitalmarknaden upp­

trädande kreditinstituten står kontrollen över utgivandet av obligationer

och förlagsbevis i den mån denna kontroll betraktas som en ransonering av

tillgången till obligationsmarknaden. Den ger anledning till betänkligheter

främst i sin egenskap av detaljreglering som kräver ställningstaganden till

enskilda fall. Även i detta avseende är det emellertid min förhoppning att

en bättre balans på kapitalmarknaden skall göra det möjligt att fortsätta

övergången från den tidigare, utpräglade prioriteringen av vissa kreditbe­

hov till en friare ordning. Möjligheten att utöva emissionskontroll bör dock

kvarstå.

Bestämmelserna om emissionskontroll är intagna i ränteregleringslagen.

Denna lagstiftning har ej behandlats av kreditmarknadsutredningen men

bör överarbetas i anslutning till den nu verkställda översynen av beredskaps-

lagstiftningen på det penningpolitiska området. Jag har för avsikt att i an­

nat sammanhang återkomma härtill.

Mina ställningstaganden i det föregående innebär alltså, att jag såvitt nu

är i fråga funnit mig böra förorda en på kreditmarknadsutredningens för­

slag byggd beredskapslagstiftning, omfattande dels en lag om likviditetskvo­

ter och kassakvoter och dels en lag om placeringskvoter.

Jag vill understryka, att mina förslag får ses som en modernisering och

kodifiering av förefintliga kreditpolitiska medel, motiverad av de större krav

vi i dag ställer på den ekonomiska politikens verkningsförmåga och att de

inte innebär ett avvisande av de senaste årens utveckling mot en rörligare

räntestruktur och ett ökat användande av marknadsoperationer. Jag kan

därför också ansluta mig till vad stabiliseringsutredningen i dess nyligen

avlämnade betänkande — vilket nu remissbehandlas — uttalat om önsk­

värdheten av en politik som syftar till en ökning av kapitalmarknadens

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

46

Kiingl. Maj.ts proposition nr 52 år li)G2

funktionsduglighet. Detta har emellertid icke kommit mig att ändra stånd­

punkt beträffande behovet av de av mig nu förordade åtgärderna under den

period förslagen avser.

2. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital

Utredningen ville för sin del icke rekommendera några principiella för­

ändringar i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att stimulera ut­

budet av långfristigt kapital, och jag är icke heller beredd att nu taga ställ­

ning härtill. Utredningen föreslog emellertid en ändring av banklagens in-

låningsrättsbestämmelser i avsikt att underlätta affärsbankernas förvärv

av mera långfristiga obligationer, en rekommendation till riksgäldskontoret

att emittera för affärsbankerna lämpade fleråriga obligationer och åtgärder

för att främja bankernas engagemang i hypoteksinstitut samt pekade på

räntestrukturens betydelse för utbud av och efterfrågan på långfristigt ka­

pital.

Med den syn på kreditpolitiken som nyss angivits är det naturligt för

mig alt först framhålla de möjligheter som skapas genom den rörligare

räntestruktur, med relativt högre räntesatser vid långfristiga placeringar,

som utredningen rekommenderar och vars betydelse understrukits i flera

remissyttranden. Ett steg i denna riktning togs redan under våren 1960, då

räntesatserna vid obligationsemissionerna steg starkare än avkastningen

vid placeringar på kortfristiga inlåningsräkningar. Det skulle visserligen

vara överdrivet att hävda att denna måttliga anpassning i räntestrukturen

skulle ensamt förklara de stora förvärven av obligationer från andra än

kreditinrättningar. Till dessa har säkerligen främst bidragit att emissions-

räntorna ansågs ligga på en toppnivå och i den mån detta övervägande

spelade in kan köpen ha varit en engångsomplacering, som konjunktur-

politiskt var mycket lämpligt lokaliserad men som inte kommer att upp­

repas omedelbart. Icke desto mindre finns det anledning att starkt betona

utredningens slutsats att den framtida räntepolitiken bör utformas med

hänsynstagande till räntedifferensernas inverkan på utbudet av och efter­

frågan på långfristigt kapital.

I detta sammanhang bör även något sägas om den statliga upplånings-

politiken. Utredningen berör denna fråga i samband med diskussionen av

affärsbankernas intresse för mera långfristiga stats- och hypoteksobliga-

tioner och föreslår härvid att riksgäldskontoret av statsmakterna formligen

rekommenderas att erbjuda affärsbankerna möjlighet att placera i lämp­

liga obligationer. För mig synes det naturligt, att ge en sådan rekommen­

dation en mera allmän innebörd och fastslå, att den statliga upplånings-

politiken är ett led i den allmänna ekonomiska politiken och att den bör

anpassas med hänsyn härtill. Upplåningens fördelning mellan långa och

korta lån och mellan banksystemet och marknaden utanför detta får be­

stämmas med utgångspunkt från den rådande stabiliseringspolitiska mål­

sättningen. I detta syfte bör riksgäldskontoret erbjuda en serie upplånings-

47

former med konstruktioner avpassade till olika långivargruppers behov och

med avkastningsvillkor som smidigt kan anpassas efter lägets växlingar.

Med hänsyn till det här diskuterade problemet — bristen på långfristigt

kapital — bör speciellt intresse riktas mot långfristiga upplåningsformei

som kan nå nya långivargrupper; ett försök i denna riktning var t. ex. spar

obligationslånet 1960. I den mån kortfristig upplåning måste utnyttjas äi

det önskvärt att möjligheterna till placering utanför banksystemet vidgas

genom att de 1960 påbörjade försöken med försäljning till företag av skatt-

kammarväxlar och korta obligationer drives vidare.

Den av utredningen diskuterade möjligheten att vidga utbudet på lång­

fristig kredit genom ökade långfristiga placeringar från affärsbankernas

sida har mött viss kritik från tillsynsmyndigheterna. Allmänt synes dock

kunna sägas att de icke obetydliga placeringar i medellånga obligationer och

lån med i realiteten lång löptid som företagits och kan komma att företa­

gas av affärsbankerna mot bakgrunden av bankernas jämfört med förhål­

landena under tidigare perioder goda likviditet knappast ger anledning till

farhågor. Ändringar i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att

medverka till en mera långfristig inriktning av affärsbankernas kreditgiv-

ning förutsätter däremot en prövning även utifrån andra synpunkter än

utredningen anlagt. Utredningen är medveten härom och inskränker sig till

att föreslå en mindre ändring i de i 62 § banklagen intagna inlåningsrätts-

bestämmelserna och till att rekommendera en positiv inställning till ban­

kernas engagemang i hgpoteksinstitut.

Gemensamt för dessa båda förslag är att de visserligen bör innebära en

viss stimulans åt långfristigare affärsbanksplaceringar, men att verkning­

arna sannolikt blir av mindre storleksordning. Ett ställningstagande till

dem måste därför i hög grad bli beroende av hur de skall bedömas från

andra utgångspunkter. Vad gäller bankernas engagemang i hypoteksinstitut,

har detta visat sig vara en värdefull form för tillfredsställande av särskilda

kreditbehov, t. ex. i fall då det varit fråga om särskilda risktyper (AB

Industrikredit, Svensk fartygskredit AB) och finansieringsproblem inom

en region (Stockholms intecknings garanti AB:s egnahemslånerörelse i

Norrland). Allmänt kan det hävdas att en utökning inom rimliga gränser

av antalet på kapitalmarknaden arbetande institutioner kan bidraga till

en för låntagarna fördelaktig konkurrens. Kravet på Kungl. Maj:ts tillstånd

för bankernas förvärv av delaktighet i hypoteksinrättningar utgör en till­

räcklig garanti för att sådana engagemang, som ju ingalunda kan jämföras

med aktieinnehav i industriföretag, även om de får större omfattning än

hittills varit fallet, icke tar i anspråk en olämpligt stor del av bankens re­

surser.

Den föreslagna förändringen i inlåningsrättsbestämmelserna skulle leda

till att vissa medellånga obligationer hänfördes till de placeringar, som

inte alls ställer krav på viss täckning med eget kapital. Som bank- och

fondinspektionen påpekat i sitt yttrande kan emellertid placering i sådana

obligationer medföra risker för beaktansvärda förluster eller avskrivnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

behov. Härav kan man, enligt min mening, dra slutsatsen, att bankernas

förvärv av sådana obligationer knappast bör stimuleras just genom att

dessa ytterligare gynnas i inlåningsrättsreglerna. Jag kan därför inte an­

sluta mig till utredningens förslag till ändring av 62 § banklagen.

3. Likviditets- och kassakvoter

Inledning

Innan jag övergår till att närmare redogöra för förslaget till lag om

likviditets- och kassakvoter, vill jag något uppehålla mig vid mina skäl för

att förorda att båda slagen av kvoter skall kunna förekomma samt vid frå­

gan om valet mellan överenskommelser eller rekommendationer å ena sidan

och tillämpning av den föreslagna lagen å den andra.

Utredningen lägger huvudvikten vid ett system av likviditetskvoter, d. v. s.

krav på en behållning av kassa, skattkammarväxlar, vissa obligationer och

andra likvida tillgångar i viss relation till förbindelserna. Denna form av

placeringsregler synes också bäst ägnad att påverka kreditgivningsförmå-

gan hos ett banksystem kännetecknat av en hög eller stigande likviditet.

Utredningen anför emellertid, att kassakvoter, d. v. s. krav på en viss mins­

ta behållning på räkning i riksbanken, kan komma att spela en viktigare

roll som kreditpolitiskt medel på en bättre balanserad kreditmarknad med

lägre likviditet hos banksystemet. Den rekommenderar därför att liksom i

den nu gällande kassareservlagen såväl likviditets- som kassakvoter bör

stå till förfogande.

Utvecklingen sedan utredningens arbete avslutats har stärkt argumenta­

tionen för möjligheten att använda kassakvoter. Bankernas likviditet har

reducerats och inledande försök som gjorts att placera skattkammarväxlar

och korta obligationer utanför banksystemet pekar på möjligheter att i

framtiden i ökad grad påverka bankernas kassaställning. Banklikviditeten

är dock fortfarande hög och penningmarknaden utanför bankerna så obe­

tydlig att utredningens slutsats om likviditetskvoternas roll som den tills

vidare viktigaste formen av kvotregler kvarstår. Jag kommer därför även

för min del till slutsatsen, att kreditpolitiken alltefter lägets krav bör kun­

na utnyttja likviditetskvoter eller kassakvoter eller en kombination av båda­

dera.

Utredningen har rekommenderat, att likviditets- och kassakvoter i första

hand baseras på överenskommelser mellan riksbanken och de berörda kre­

ditinrättningarna. Den föreslagna lagen om likviditets- och kassakvoter

skulle därmed få karaktären av en beredskapslag, att utnyttjas endast om

en tillfredsställande ordning icke kan åstadkommas på annat sätt. Även jag

kan ansluta mig till utredningens ståndpunkt att en lag i detta fall bör få ka­

raktären av en beredskapslag. Enligt min mening får emellertid distinktionen

mellan beredskapslag och en permanent tillämpad lag sin betydelse främst

genom att lagstiftningen föreslås omfatta även andra slag av banker än

49

bankaktiebolag. För bankaktiebolagens del pekar erfarenheterna på ett per­

manent behov av i lag föreskrivna likviditetskvoter eller på överenskom­

melse grundade kvoter av i allt väsentligt samma konstruktion.

De regler, som återfinnes i den nu gällande särskilda kassareservlagen

behöver ändras och kompletteras för alt tylla de krav som kan ställas på

en lagstiftning med det tidigare angivna syftet. Det förslag till lag om likvi­

ditets- och kassakvoter som utredningen framlagt har till sina huvuddrag

godtagits av flertalet remissorgan. Jag finner också att en lagstiftning bör

genomföras i stort sett efter de av utredningen uppdragna linjerna. Det är

alltså frågan om en tidsbegränsad lag som ger möjlighet att föreskriva dels

likviditetskvoter för de kreditinrättningar som bedriver bankrörelse, och dels

kassakvoter för bankaktiebolag och postens bankrörelse. Bland annat med

hänsyn till synpunkter som framkommit under remissbehandlingen och till

erfarenheterna av utvecklingen på kreditmarknaden sedan utredningens ar­

bete avslutats har jag funnit det motiverat att på vissa punkter modifiera

det av utredningen framlagda lagförslaget. Detta gäller reglerna om förord­

nande myndighet och lagens giltighetstid, behandlingen av utländska till­

gångar i likviditetskvotens tälj are och garantiförbindelser i kvoternas näm­

nare samt det i lagen fastställda maximum för den krävda likviditetskvo­

tens storlek. Jag har även funnit den kritik beaktansvärd, som riktats mot

möjligheterna till godtycklig tillämpning i vissa fall, närmast med avseende

på sanktionsbestämmelserna och stadgandet om individuell dispens från

förordnandets föreskrifter.

Förordnande myndighet och giltighetstid

Förordnande enligt den nu gällande kassareservlagen skall utfärdas av

Kungl. Maj:t på framställning av fullmäktige i riksbanken. Mot en sådan

anordning invänder utredningen, att handhavandet av likviditets- och kassa­

kvoterna måste kunna snabbi och smidigt samordnas med övriga av riks­

banken disponerade kreditpolitiska medel. Den föreslår därför, att riksban­

ken ensamt skall kunna lämna föreskrift om iakttagande av sådana kvoter.

Några remissinstanser har pekat på en viss motsägelse i att en lösning i

första hand skall sökas genom överenskommelser och att riksbanken, den

ena parten i en eventuell överenskommelse, disponerar tvångsåtgärderna.

Enligt min mening kan denna motsättning lösas genom alt man tillgriper

en konstruktion motsvarande den som för närvarande förekommer i t. ex.

ränteregleringslagen. Jag vill alltså förorda, att förordnande om tillämpning

av likviditets- eller kassakvoter skall kunna utfärdas av Kungl. Maj :t på

framställning av fullmäktige i riksbanken. Förordnandet skall ange vilka

grupper av kreditinrättningar som avses och, för varje grupp, om kraven

gäller likviditetskvoter, kassakvoter eller bådadera. Fixerandet av kvoternas

faktiska höjd inom det maximum som anges i lagen får sedan ske i av riks­

banken utfärdade tillämpningsföreskrifter. Det förutsältes alt dessa kan

förändras under förordnandets löptid för att anpassa kvotsättningen efter

det skiftande läget på kreditmarknaden. Tillämpningsföreskrifterna får

4 llihang till riksdagens protokoll l'J62. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

BO

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

även omfatta de preciseringar av kvotkravens innebörd som är nödvändiga

samt regler för uppgiftslämnande och beräkningsmetoder.

I fråga om giltighetstiden för lagen om likviditets- och kassakvoter har jag

i och för sig ingenting att invända mot den femårsperiod som utredningen

föreslagit. Som kommer att framgå av vad jag anför i det följande, har jag

emellertid funnit det lämpligt att föreslå att en lag om placeringskvoler

ges en giltighetstid av tre år, fr. o. m. den 1 juli 1982 t. o. m. den 30 juni

1965. Ett nytt ställningstagande till den kreditpolitiska beredskapslagstift-

ningen blir sålunda nödvändigt senast 1965. övervägande skäl talar därför

för att även lagen om likviditets- och kassakvoter göres giltig intill utgången

av juni 1965.

Av lagen omfattade kreditinrättningar

Utredningen har föreslagit, att likviditetskvoter skall kunna föreskrivas

för bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit, postspar­

banken och postgirokontoret. Under remissbehandlingen har motstridande

åsikter framkommit i fråga om den utvidgning av tillämpningsområdet som

förslaget innebär jämfört med den nu gällande särskilda kassareservlagen.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning, främst med tanke på det

bidrag till lagstiftningens effektivitet i vissa situationer som utvidgningen

innebär men också med tanke på den konkurrens som råder mellan de

olika slagen av bankinrättningar. Det skulle vara ägnat att väcka betänk­

ligheter om skärpta krav ställdes på affärsbankernas likviditet samtidigt

som övriga bankinrättningar kunde realisera likvida tillgångar. Jag är emel­

lertid angelägen att understryka, att tillämpningen av likviditetskvoter för

sparbanker och centralkassor måste få en i vissa avseenden annan karaktär

än beträffande affärsbankerna.

Det är, för det första, klart att det är affärsbankernas möjligheter till kre­

ditexpansion som i första hand behöver behärskas genom kreditpolitiska in­

grepp. Det är därför sannolikt, att likviditetskvotsförordnande ofta icke be­

höver utfärdas för sparbanker och centralkassor. Så är också fallet om till­

fredsställande överenskommelser med likviditetsåtaganden eller andra pla-

ceringsregler kunnat uppnås med dessa slag av bankinstitut liksom givetvis

om den lagstiftning om placeringskvoter, som jag skall behandla i det föl­

jande, tillämpas på sparbankerna.

För det andra bör det fastslås, att kvotsättningen måste utformas annor­

lunda för sparbanker och centralkassor än för affärsbanker. Jag kan härvid

instämma i utredningens uttalande att, medan kraftiga variationer i de

krävda likviditetskvoterna kan komma i fråga för affärsbankernas del, så

måste förändringar i de för sparbanker och centralkassor föreskrivna kvo­

terna vara relativt små och fördelas över en längre period. Det kan givetvis

heller icke tänkas, att kvotkraven på sparbanker och centralkassor sättes

lika högt som för de större eller medelstora affärsbankerna. Det synes lämp­

ligt att detta kommer till uttryck redan i det maximum för likviditetskvo­

tens storlek som anges i lagen. Jag återkommer senare härtill.

51

Jag finner heller inga skäl att frångå utredningens förslag, att förord­

nande om kassakvoter skall kunna omfatta endast bankaktiebolag och pos­

tens bankrörelse men icke sparbanker och centralkassor. Kravet är riktat

mot tillgodohavanden i riksbanken. Sådana har hittills icke ägts av de sist­

nämnda kreditinrättningarna, vilkas kassabehov i stället reglerats genom

insättningar i Sparbankernas bank respektive Jordbrukets bank. Dessa båda

centralinstitut kan givetvis i sin egenskap av bankaktiebolag underkastas

föreskrift om kassakvoter.

Jag vill härefter beröra vissa svårigheter som kan uppkomma vid en lill-

lämpning av likviditetskvoter för centralkassornas del, och som samman­

hänger med den regionala utjämningen av jordbrukskasserörelsens resurser.

Några centralkassor redovisar således normalt en skuldsättning till Jord­

brukets bank medan andra har motsvarande fordringar på banken. Vid en

tillämpning av de regler för likviditetskvoternas beräkning som ur andra

synpunkter är lämpliga skulle de förstnämnda kassornas kvoter bli mycket

låga eller negativa. Då det från det allmännas synpunkt icke finns några

skäl att motarbeta eller omöjliggöra den regionala utjämningen, reser denna

vid användande av likviditetskvoter ett problem som måste lösas. Utred­

ningen har anfört, att den naturliga lösningen är, att likviditetskvotskraven

grundas på en överenskommelse och avser centralkassorna sammantagna.

Om man tvingas tillämpa likviditetskvotslagen på centralkassorna skulle

emellertid problemet, enligt utredningen, få lösas genom att vissa av cen­

tralkassornas skulder till Jordbrukets bank undantages från de skulder som

skall utgöra en minuspost vid beräkningen av likviditetskvotens tälj are.

Jordbrukskasseförbundet har i sitt remissvar anfört, att man inte ens

på den av utredningen anvisade vägen skulle nå syftet att icke lägga hinder

i vägen för den regionala utjämningen. Förbundet understryker samtidigt

starkt den inbördes solidariteten inom jordbrukskasserörelsen, och framhål­

ler att en intern fördelning cenlralkassorna emellan av de eventuella kost­

nader, som ett påtalbart överskridande av en för kassorna gemensam likvi­

ditetskvot kan medföra, är lätt att åstadkomma men borde vara rörelsens

ensak. Med hänsyn härtill har jag övervägt möjligheten att centralkassorna

i själva lagen skulle behandlas som en enhet. Detta skulle emellertid icke

stå i god överensstämmelse med den syn på jordbrukskasserörelsens organi­

sation som kännetecknar den grundläggande lagstiftningen på detta områ­

de, och jag vill därför föreslå en annan utväg. Enligt sanktionsbestämmel-

serna i det av mig framlagda lagförslaget skall ett belopp motsvarande rän­

ta på underskottet erläggas vid underskridande av likviditetskvot. Vid av

centralkassa redovisat underskott bör riksbanken emellertid — under för­

utsättning att cenlralkassorna sammantagna uppfyller likviditetskraven —-

medge befrielse från sådan betalningsskyldighet.

I sammanhanget vill jag även beröra det problem —av samma art som det

nyss behandlade — som uppkommer genom det nära samband, vilket råder

mellan postsparbanken och postgirorörelsen, och som gör det naturligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

52

betrakta postens bankrörelse som en enda kreditinrättning. Även här bör

av formella skäl gälla att separata likviditetskvoter föreskrives för postspar­

banken och postgirot, men att man i praktiken ser till det sammanlagda re­

sultatet och att en eventuell tillämpning av sanktionsbestämmelserna sker

på samma sätt som ovan angivits i fråga om centralkassorna. Detta bör för

övrigt gälla även vid en eventuell tillämpning av kassakvoter.

Utredningens förslag innehåller vidare, i analogi med den nu gällande

kassareservlagen, bestämmelser som gör det möjligt att låta banker under

en viss storlek ej omfattas av förordnandet och även att undantaga viss

bankinrättning om särskilda skäl talar härför.

I reservationerna till betänkandet och i remissyttranden har dessa reg­

ler kritiserats från två utgångspunkter. Om såsom utredningen förutser

den stora mängden mindre sparbanker undantages från förordnande om

likviditetskvoter, skulle dessa banker kunna erhålla en fördel i konkurren­

sen med de små, lokala jordbrukskassorna. Härtill vill jag framhålla, att

som utredningen uttalar, ett undantagande av de mindre sparbankerna bör

kombineras med en rapportering över utvecklingen av deras likviditets-

ställning, och att undantagandet närmast innebär att inga legala likvidi­

tetskrav riktas mot varje mindre sparbank, lika litet som mot varje jord­

brukskassa.

I kritiken av de föreslagna bestämmelserna har för det andra anförts,

att reglerna om undantagande allmänt skulle medge godtycklighet vid till-

lämpningen av lagen. Givetvis måste en avvägning göras mellan alltför stela

lagbestämmelser som kan göra tillämpningen orimligt hård för vissa kre­

ditinstitut och alltför elastiska bestämmelser som vid tillämpningen nöd­

vändiggör en serie diskretionära beslut och risk för godtycklighet. I före­

liggande fall anser jag emellertid de föreslagna reglerna lämpliga. Jag vill

peka på att bestämmelserna om undantagande måste meddelas av Kungl.

Maj :t och på att möjligheten till individuella undantaganden givetvis skall

användas endast då särskilda skäl talar härför.

Likviditetskvotens täljare

Likviditetskvoten beräknas som förhållandet mellan vissa angivna till­

gångar och samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. De tillgångar

som enligt utredningen skall inräknas i likviditetskvotens täljare består

av inneliggande kassa, inhemska checkar och postremissväxlar, nettoford­

ringar på riksbanken och andra inhemska bankinrättningar, statspapper och

obligationer utgivna av vissa hypoteksinstitut. Inräknandet av dessa till­

gångar har i stort sett icke mött några invändningar från remissorganens

sida och även jag kan ansluta mig till utredningens förslag i detta avse­

ende.

Däremot har utredningens förslag till behandling av utländska tillgångar

och skulder mött gensagor från reservanter och i remissyttranden. Enligt

utredningen skulle utländska tillgångar icke ingå i de i lagtexten angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

53

likvida tillgångarna. Bankerna skulle emellertid på en annan väg få möj­

lighet att i tälj aren inräkna sådana tillgångar i en omfattning, som motive­

ras av deras normala utrikesrörelse. Riksbanken skulle nämligen enligt

förslaget ha rätt att mildra beräkningsreglerna och bl. a. medge, att till­

gångar utöver de i lagtexten nämnda finge inräknas. Utredningens avsikt

var att ge ett bidrag till att valutareserven i så hög grad som möjligt kon­

centrerades till riksbanken, något som vore önskvärt med hänsyn till att i

internationell praxis endast centralbankens behållning av guld och valutor

inräknas i ett lands valutareserv och att endast den av riksbanken förval­

tade delen av valutareserven är omedelbart tillgänglig för att möta påfrest­

ningen vid en valutautströmning. Den föreslagna rät Len för riksbanken att

mildra beräkningsreglerna skulle enligt utredningen utnyttjas för att nå det

sålunda avsedda resultatet i fråga om valutabehållningarna.

Reservanter i kommittén liksom flera remissinstanser har kritiserat ut­

redningens ställningstagande i denna fråga och hävdat att bankernas ut­

ländska tillgodohavanden bör ingå i likviditetskvotens tälj are. Fullmäktige

i riksbanken ansluter sig i princip till utredningens resonemang, men före­

slår att bankernas kortfristiga nettotillgodohavanden i lagtexten explicit

anges som ingående i tälj aren samtidigt som riksbanken enligt en särskild

bestämmelse skulle erhålla rätt att fastställa en övre gräns för det belopp

till vilket en banks kortfristiga tillgodohavanden i utländsk valuta får in­

räknas.

Jag finner de framförda skälen mot att affärsbankerna förvaltar en myc­

ket väsentlig del av vår valutareserv värda stort beaktande. Trots vad vissa

remissinstanser anfört torde det kunna hävdas, att man vid seriösa inter­

nationella jämförelser är hänvisad till att utnyttja siffror för de av cen­

tralbankerna eller speciella valutafonder förvaltade valutareserverna och

att ett lands valutaställning bedömes utifrån dessa reservers storlek och

förändringar. Det är också uppenbart, att bankerna kan utnyttja möjlig­

heterna till kortfristiga placeringar i utlandet så, att riksbankens och riks-

gäldskontorets operationer på den svenska penningmarknaden motverkas

och räntebildningen på t. ex. skattkammarväxlar i hög grad påverkas på

ett med hänsyn till våra målsättningar irrationellt sätt.

Jag drar härav den slutsatsen, att en viss begränsning bör kunna ske av

den omfattning i vilken bankernas, d. v. s. i detta sammanhang affärsban­

kernas, behållningar av utländsk valuta inräknas bland de likvida tillgång­

arna. Riksbankens förslag till bestämmelser synes här utgöra en god ut­

gångspunkt. Det måste emellertid ur allmänna synpunkter anses olämp­

ligt, om de föreslagna maximibeloppen skulle fastställas individuellt för

varje bank. Trots den växlande karaktären av bankernas utrikesrörelse sy­

nes det därför mera tillfredsställande, att i tillämpningsföreskrifterna an­

ges er. viss del av den krävda nettosumman likvida tillgångar, till vilken

tillgodohavanden i utländsk valuta får inräknas. I tillämpningsföreskrifterna

får också lämnas närmare regler om vad som i delta sammanhang avses

med termen kortfristig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Jag vill följaktligen föreslå att kortfristiga tillgodohavanden hos utländs­

ka banker och bankirer jämte i riksbanken rediskonterbara utländska väx­

lar får ingå i likviditetskvotens täljare samtidigt som kortfristiga skulder

och rediskonterade växlar av samma slag behandlas som en avdragspost

vid beräkningen av täljaren. Därtill intages en särskild bestämmelse enligt

vilken det i tillämpningsföreskrifterna kan föreskrivas, att nettotillgångar

i utländsk valuta icke får inräknas i den mån de överstiger eu viss andel av

likviditetskvotens nämnare.

Enligt utredningsförslaget skulle vissa modifikationer kunna medges vid

beräkningen av tälj aren innebärande, att denna kunde bli större än vid

en tillämpning av huvudreglerna. Avsikten var bl. a. att medge, att utländs­

ka tillgångar inräknades till visst belopp och att undantaga vissa av cenlral-

kassornas skulder för att skydda den regionala utjämningen inom jord-

brukskasserörelsen. Med de lösningar av dessa problem som jag nu före­

slagit skulle behovet av modifikationer med dessa syften bortfalla. Kvar står

då de ytterligare föreskrifter som kan erfordras med tanke på den statis­

tiska klassifikationen av tillgångar och skulder och vid gränsfall som ej kan

förutses. Regleringen av sådana spörsmål torde naturligt falla under till-

lämpningsföreskrifterna, som enligt vad jag nyss föreslagit skall utfärdas

av riksbanken. Med den nämnda begränsningen av det avsedda använd­

ningsområdet bör stadgandet sålunda kvarstå med angivande av att ifrå­

gavarande medgivanden kan göras i tillämpningsföreskrifterna.

Likviditetskvotens nämnare

Utredningens förslag om beräkningen av likviditetskvotens nämnare har

endast på en punkt diskuterats av remissorganen, nämligen i vad avser frå­

gan huruvida av bankerna utfärdade garantiförbindelser skall ingå eller

icke. Bank- och fondinspektionen har understrukit det redan av utredningen

diskuterade förhållandet, att utfärdande av garantier ofta utgör ett direkt

surrogat för krediter och en av de närmast till hands liggande metoderna

att kringgå en kreditåtstramning. Siffrorna över förändringarna i utestå­

ende garantiförbindelser visar också markanta ökningar under kreditåt-

stramningsperioderna 1955—1956 och 1960 och en nedgång däremellan. Ga­

rantiförbindelserna bör därför ingå bland de skulder i förhållande till vilka

likviditetskvotskravet ställes.

För övrigt bör två mindre förändringar göras i de av utredningen föreslag­

na reglerna för beräkningen av likviditetskvotens nämnare. Bland de för­

bindelser som icke skulle ingå i denna finnes angivet förlagslån, beträffande

vilka Konungen medgivit, att de må erhålla viss likställighet med eget kapi­

tal. Det synes lämpligare att som villkor för undantagandet av förlagslån

ställes, att det genom medgivande jämlikt 62 § banklagen och motsvarande

stadganden i sparbankslagen och lagen om jordbrukskasserörelsen icke

skall anses som inlåning. Vidare bör de modifikationer i nämnarens omfatt­

ning som enligt förslaget skulle kunna göras i förordnandet i stället hänfö­

ras till tillämpningsföreskrifterna, varvid det förstås att de endast skall tjä­

55

na de begränsade syften som enligt vad som nyss sagts gäller för möjlighe­

terna till modifikation av tälj aren.

Kvotsättningen vid likviditetskvoter

Enligt utredningen skall olika kvoter kunna fastställas dels för de olika

typerna av kreditinstitut och dels inom varje typ för olika storleksgrupper.

Vidare skall särskild kvot kunna fastställas för inrättning vars rörelse är av

speciell karaktär. Den sistnämnda differentieringsmöjligheten förutses i

praktiken komma i fråga endast för bankaktiebolag. Utredningen föreslår

vidare, att en högsta gräns på 60 procent fastställes för de likviditetskvoter

som kan föreskrivas. Det förutsättes dock att detta maximum kan bli aktuellt

endast för de större affärsbankerna och postgirot, medan betydligt lägre

kvotkrav i förekommande fall skulle ställas på centralkassor och spar­

banker.

Likviditetsutvecklingen sedan utredningens arbete avslutades och den kri­

tik som vissa remissorgan framfört har föranlett mig att avvika från utred­

ningens förslag i vad gäller kvotsättningen. Utredningens ställningstagande

till det maximum, som borde anges för den krävda likviditetskvotens stoi-

lek grundades på likviditetsläget vid utgången av 1958 — vilket motsvarade

en genomsnittlig kvot för bankaktiebolagen på 38,1 procent och de ten­

denser till en snabb ökning av bankernas likvida tillgångar som syntes kom­

ma att prägla utvecklingen under 1960. Sedan dess har, som jag inlednings­

vis påpekade, en stark reduktion skett i affärsbankernas likviditet såväl

absolut som relativt. Vid slutet av 1960 uppgick den genomsnittliga likvi­

ditetskvoten för affärsbankerna beräknad enligt utredningens metod till

34,8 procent och enligt de av mig nyss föreslagna reglerna med garantiför­

bindelserna inräknade i nämnaren till ungefär 32,5 procent. Det torde visser­

ligen vara för tidigt att av utvecklingen under 1960 dra den slutsatsen, att

möjligheten till en stark ökning av affärsbankernas likviditet kan uteslutas

under den förra hälften av 1960-talet. Men det kvarstår, att utgangssitua-

lionen visar lägre likviditetssiffror än utredningen räknade med. Även med

hänsyn tagen till att de genomsnittliga likviditetssiffrorna för storbankerna

ligger några procentenheter högre än genomsnittet för samtliga affärsbanker

ocli till behovet av en viss marginal synes maximum kunna sättas lägre än

utredningen föreslagit. Jag har därför stannat för att löreslå ett maximum

av 50 procent i stället för av utredningen föreslagna 60 procent. EU maximum

av 50 procent motsvarar för övrigt mycket nära det som gällde enligt den

särskilda kassareservlagen före sänkningen med fem procentenheter 1960.

Som jag tidigare framhållit, anser jag det lämpligt att i lagtexten ett sär­

skilt lägre maximum anges för de likviditetskvoter som kan krävas av spar­

banker och centralkassor. Härvid bör följande beaktas. Centralkassornas ge­

nomsnittliga likviditetskvot — mot vilken kraven enligt vad som tidigare

sagts i praktiken skulle ställas — utgjorde vid utgången av 1958 15,1 pro­

cent och vid utgången av 1960 17,9 procent. Sparbankernas genomsnittliga

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 52 år 1962

5G

likviditetskvot var vid utgången av 1958 12,0 procent och vid utgången av

1960 12,5 procent. Det synes även som om en tendens till minskning av olik­

heterna mellan de olika sparbankerna gjort sig gällande. Mot bakgrunden av

dessa siffror och vad som ovan sagts om tillämpningen av likviditetskvoter

för centralkassor och sparbanker har jag beslutat föreslå att maximum i

detta fall fastställes till 25 procent.

Kassakvotens konstruktion

Såsom skäl för att möjligheten att föreskriva kassakvoter skall ingå i den

föreslagna lagstiftningen har utredningen anfört bl. a., att en press mot ban­

kernas kassaställning i framtiden kan tänkas komma att spela en större roll

som ett led i kreditpolitiken än som varit fallet dittills under efterkrigstiden.

Operationer syftande till att påverka bankernas kreditgivning på denna väg

kunde väntas vinna i effektivitet på ett ofta avgörande sätt, om de kunde

utföras mot bakgrunden av ett bestämt krav på att bankerna skall iakttaga

en viss kassakvot. Detta resonemang — som ännu vid början av 1960 kunde

anses föga tillämpligt under en förutsebar framtid — har vunnit i styrka

genom erfarenheterna från 1960, då bankerna för första gången på länge

mötte svårigheter att mobilisera kassamedel.

Av de remissorgan som godtagit lagen i vad avser likviditetskvoter har

inget riktat sig mot att kassakvoter skall ingå i lagen. Däremot har i olika

yttranden hävdats, förutom att även sparbanker och centralkassor skall

kunna underkastas kassakvoter, dels att ett lägre maximital än av utred­

ningen föreslagna 15 procent skall fastställas, dels att räntegottgörelse skall

lämnas på de i riksbanken innestående kassamedlen, dels att sedelinnehavet

skall få inräknas i kassakvotens tälj are och dels att i fråga om Sparbanker­

nas bank och Jordbrukets bank skulder till sparbanker respektive central­

kassor icke skall inräknas i kassakvotens nämnare. Härom vill jag anföra

följande.

Ett maximum av 15 procent innebär en radikal sänkning från det som

gäller enligt den nuvarande särskilda kassareservlagen, för närvarande 45

procent. Att även 15 procent kan förefalla högt torde huvudsakligen bero

pa att vår penningmarknad — och utlandet — numera erbjuder bankerna

så goda kortfristiga placeringsmöjligheter, att de pressat ner sin faktiska

kassahållning i riksbanken till, ofta, några tiotals miljoner kronor. En sådan

siffra kan dock inte läggas till grund för en bedömning av rimligheten i

det föreslagna maximitalet.

I det närmaste alla kreditpolitiska åtgärder påverkar mer eller mindre

direkt bankernas vinster och det är i själva verket meningslöst att tala ora

bankernas räntabilitet under förutsättning av en neutral räntepolitik. Att

just i ett fall vid användningen av kassakvoter, ge affärsbankerna kompen­

sation genom en i lagen bestämd räntegottgörelse på i riksbanken inneMå •

ende medel bör icke komma i fråga. Visserligen kan situationer återigen in­

träda då bankernas räntabilitet är relativt låg. Mer aktuellt är emellertid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

57

att affärsbankernas höga vinster utgör ett incitament till en räntenivåupp-

drivande konkurrens om inlåningsmedlen med andra slag av bankinrätt­

ningar.

Vad gäller sedelinnehavet skulle ett inräknande av detta i kassakvoten

icke medföra någon fördel för bankerna i allmänhet. Det enda resultatet

skulle vara att riksbanken, för att nå samma kreditpolitiska effekt, skulle

få sätta minimitalet för kassakvoten högre under hänsynstagande till ban­

kernas relativt stabila sedelinnehav. Däremot skulle ett inräknande av se­

delbehållningen, som utredningen framhåller, medföra stora svårigheter att

fastställa kassakvotens tälj are varje dag. Av erfarenheterna från den sär­

skilda kassareservlagens tillämpning åren 1950—52 framgår att möjlighet

till en sådan daglig beräkning bör finnas.

Vad gäller fastställandet av kassakvotens nämnare för Sparbankernas

bank och Jordbrukets bank vill jag erinra om att undantagandet av spar­

banker och centralkassor från kassakvotbestämmelser bl. a. motiverats av

att de båda centralinstituten i sin egenskap av bankaktiebolag kan beröras

av förordnande om kassakvot. Med tanke härpå förefaller det inte rimligt

att undantaga skulder till sparbanker respektive centralkassor vid bestäm­

ningen av kassakraven.

Med hänsyn till det nu anförda finner jag således att kritiken mot utred­

ningens förslag med avseende på kassakvotens konstruktion icke bör för­

anleda någon ändring av förslaget i denna del.

Sanktionsbestämmelserna

Sanktionsreglerna i utredningens lagförslag innebär, att en bank som

icke fyllt uppställda likviditets- eller kassakvotskrav av riksbanken skulle

kunna åläggas att till denna gälda ränta å underskottet. Räntan skulle be­

räknas efter i lagen intagna regler och i förordnandet angiven räntesats,

vars maximum dock skulle anges i lagen. Detta maximum skulle vid lik­

viditetskvoter utgöra fyra procent och vid kassakvoter vara tre procenten­

heter över riksbankens officiella diskonto. Utredningen har också förut­

satt, att det vid likviditetskvoter och — ehuru mindre sannolikt — vid

kassakvoter kan visa sig lämpligt att låta över- och underskott i förhållande

till de ställda kvotkraven utjämnas över en längre period.

Jag har ingenting att invända mot de föreslagna beräkningsreglerna eller

bestämningen av maxima för räntesatserna. Det förhållandet att förordnan­

de enligt vad jag nyss föreslagit skall utfärdas av Kungl. Maj :t gör det

emellertid rimligare, att beloppet utgives till statsverket. Nyssnämnda förhål­

lande bör också föranleda, att bestämmandet av räntans höjd inom i lagen

angivet maximum liksom föreskrift om utjämning över flera perioder av

över- och underskott får lämnas i av riksbanken utfärdade tillämpningsföre­

skrifter.

En mera väsentlig förändring, som jag ansett böra göras i utredningens

förslag, är att utgivande av ett belopp som motsvarar ränta blir en automa­

tisk påföljd av underskott i likviditets- eller kassakvot. Den av utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

föreslagna konstruktionen innebär, att riksbanken i varje fall av bristande

uppfyllelse av kvotkraven skulle pröva huruvida erläggande av ränta vore

motiverad eller ej. Även enligt mitt förslag bör dock möjlighet finnas för

fullmäktige i riksbanken att medgiva, att påföljden ej skall inträda.

Sådan dispens bör enligt vad förut sagts regelmässigt ges åt centralkassa

för jordbrukskredit under förutsättning att centralkassorna sammantagna

uppfyller likviditetskraven. Så bör även ske vid av postsparbanken eller

postgirot redovisat underskott, under förutsättning att den andra institu­

tionen uppvisar ett lika stort eller större överskott. Dispensmöjligheten

bör för övrigt i undantagsfall utnyttjas vid oförutsedda händelser som på­

verkat en kreditinrättnings likviditet och vid individuella övergångssvå-

righeter under tiden närmast efter utfärdandet av ett förordnande. Den

bör enligt min mening även kunna ersätta den av utredningen föreslagna

möjligheten att i individuella fall med hänsyn till särskilda omständigheter

medgiva avvikelser från meddelat förordnande. Härigenom och genom den

av mig föreslagna utformningen av sanktionsbestämmelserna synes de ris­

ker för en godtycklig tillämpning som förut berörts kunna reduceras, me­

dan möjligheterna kvarstår att taga hänsyn till särskilda svårigheter som

kan föreligga för ett kreditinstitut.

4. Placeringskvoter

Inledning

Någon lagstiftning om kreditpolitiska placeringsregler för andra kredit­

inrättningar än bankaktiebolagen existerar för närvarande icke. De pla­

ceringsregler av detta slag som tillämpas för försäkringsbolag och spar­

banker har tillkommit på riksbankens initiativ som ett led i strävandena

att tillgodose bostadsproduktionens anspråk på långsiktigt kapital och att

i möjligaste mån begränsa statens likviditetsskapande upplåning hos af­

färsbanker och riksbanken. Det kan icke sägas, att målsättningen härvid

varit att bereda staten och bostadsproduktionen generellt lägre räntekost­

nader än vad som varit marknadsmässigt rimligt i förhållande till de räntor

som betalats av övriga låntagare. Däremot är det givetvis riktigt att place-

ringsreglernas existens i vissa lägen gjort det möjligt att undvika en snabb

räntestegringsprocess, vars resultat vid rådande knapphet på kapital kunnat

vara mycket besvärande.

Av skäl som jag redovisat i det föregående anser jag det nödvändigt, att

vissa placeringsregler med samma syfte som riksbankens nyssnämnda re­

kommendationer tills vidare iakttages av kapitalmarknadsinstituten. Detta

innebär icke att i lag fastställda placeringsregler nödvändigtvis behöver

tillämpas. De skäl som utredningen anfört för att man i första hand bör

utnyttja möjligheterna till att genom samråd och överenskommelser mellan

riksbanken och kreditinstituten säkerställa en tillfredsställande placerings-

fördelning synes mycket starka. Medan det i fråga om likviditets- och kassa­

59

kvoter inte föreligger några större svårigheter att klart bestämma beräk-

ningsregler och att strikt tillämpa de krav som uppställs, är det vid place-

ringsregler av här diskuterat slag däremot avgjort lämpligare med ett kon­

tinuerligt samråd om den faktiska placeringsutvecklingen i förhållande till

den rekommenderade eller överenskomna och med ett smidigt ställningsta­

gande till avgränsningen i detalj av de prioriterade tillgångarna. Jag kan

därför ansluta mig till utredningens uppfattning, att utnyttjandet av en

lagstiftning om placeringskvoter bör ses som en yttersta resurs, avsedd att

tillgripas endast då andra möjligheter uttömts.

I den närmare utformningen av förslaget till placeringsregler har jag

funnit mig i allt väsentligt kunna ansluta mig till utredningens förslag om

placeringskvoter gällande försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken,

postgirot och allmänna pensionsfonden. Placeringskvoten utgör ett minimi­

krav på den del av nettoökningen av tillgångarna som består av krediter till

staten och bostadsbyggandet. Utredningsförslaget innehåller därutöver ett

stadgande som under vissa förutsättningar skulle göra det möjligt för Kungl.

Maj :t att skärpa för affärsbankerna gällande likviditetskvoter. Denna be­

stämmelse är enligt min mening överflödig med den utformning likviditets­

kvotslagen erhållit i mitt förslag.

Giltighetstid och förordnande myndighet

Den av utredningen föreslagna giltighetstiden för en beredskapslag om

placeringskvoter — tre år — förefaller väl avvägd. Under denna tid synes

tillräckliga erfarenheter kunna vinnas rörande de faktorer, som påverkar

behovet av en lagstiftning av ifrågavarande slag, nämligen effekterna av en

ränte- och upplåningspolitik, som syftar till att stimulera tillgången på lång­

fristigt kapital, utvecklingen av försäkringssparande! efter pensionsrefor­

men och placeringspreferenserna hos allmänna pensionsfondens fondsty­

relser. Jag förordar således, att lagen får en giltighetstid omfattande perio­

den den 1 juli 1962—den 30 juni 1965.

Utredningen har föreslagit, att förordnande om placeringskvoter skall ut­

färdas av Kungl. Maj:t på framställning av fullmäktige i riksbanken eller

efter deras hörande. Förordnandet skulle angiva för vilka slag av kredit­

institut, bland de av lagen omfattade, placeringskvoter skall tillämpas. De

krävda placeringskvoterna skulle däremot, inom det i lagen bestämda maxi-

mitalet, fastställas i av riksbanken utfärdade tillämpningsföreskrifter. I

dessa föreskrifter skulle även ges mera detaljerade regler om rapportering,

beräkningsmetoder o. s. v.

För min del finner jag det lämpligare, att fastställandet av de krävda

kvoternas storlek sker i det av Kungl. Maj:t utfärdade förordnandet. Det

torde nämligen vid placeringskvoter inte föreligga samma behov som vid

likviditets- eller kassakvoter alt relativt ofta och i nära samordning med

andra kreditpolitiska åtgärder kunna anpassa kvotsättningen till det väx­

lande läget på kreditmarknaden.

Några övertygande skäl att frångå den tidigare principen, att tillämpning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

en av en kreditpolitisk beredskapslag göres beroende av en prövning hos både

Kungl. Maj :t och riksbanken, föreligger enligt min mening icke. Förord­

nande om placeringskvoter skall alltså enligt mitt förslag kunna utfärdas

av Kungl. Maj:t efter framställning från fullmäktige i riksbanken. Tillämp­

ningsföreskrifterna, som icke kommer att innehålla de viktiga bestämmel­

serna om de krävda kvoternas höjd, får utfärdas av riksbanken, vilken

även får omhänderha den löpande tillsynen över tillämpningen.

Av lagen omfattade kreditinrättningar

Det är uppenbart att man bör undvika att relativt hårda krav ställes på

placeringsinriktningen hos vissa av de på kapitalmarknaden arbetande in­

stitutionerna, medan andra institutioner icke ger ett rimligt bidrag till fi­

nansieringen av de prioriterade kreditbehoven. Detta innebär icke nödvän­

digtvis, att placeringskvotslagen behöver tillämpas på alla typer av kapi-

talmarknadsinstitut eller att det ens är nödvändigt att i alla fall arbeta med

överenskommelser eller rekommendationer. Postbanken har t. ex. i all­

mänhet koncentrerat sin långivning på prioriterade ändamål i en omfatt­

ning som under 1950-talet gjort det inaktuellt att låta den omfattas av

någon rekommendation. Ett annat exempel utgör de mindre sparban­

kerna, för vilka någon löpande statistik icke förelegat. De har visserli­

gen omfattats av de rekommendationer som riktats till sparbankerna,

men det har ansetts tillräckligt att inskränka sig till att relativt långt i ef­

terhand se på placeringsinriktningen hos gruppen som helhet.

Lagen bör emellertid, i enlighet med utredningens förslag, ge möjlighet

att föreskriva piaceringskvoter för alla väsentliga grupper av kapitalmark-

nadsinstitutioner: försäkringsbolagen, sparbankerna, postsparbanken, post­

girot och allmänna pensionsfonden. De invändningar mot medtagandet av

olika slag av institut som framförts av reservanter inom utredningen och

av vissa remissinstanser är enligt min mening ofta av intresse vid bedöm­

ningen av lagens tillämpning i olika fall, men motiverar icke att någon

institutsgrupp undantages från möjligheten att genom förordnande under­

kastas skyldigheten att iakttaga placeringskvoter. Jag vill härom närmare

anföra följande.

En särställning intar den i herr Wärns reservation ingående argumenta­

tionen, att försäkringsbolagens inbegripande skulle strida mot en av försäk-

ringslagstiftningens grundprinciper, den s. k. skälighetsprincipen. Vissa

remissinstanser bär t. o. m. härur dragit slutsatsen att mellan placerings­

kvotslagen och lagen om försäkringsrörelse föreligger en konflikt av sådan

art att ett accepterande av den förra skulle kräva förändringar i den senare.

Jag kan inte finna, att föreskrifterna i den föreslagna placeringskvotslagen

i nagot avseende skulle vara oförenliga med den i 263 § lagen om försäk-

lingsiörelse uttryckta skälighetsprincipen, vilken, som utredningens majo­

ritet understryker, syftar att gentemot försäkringsbolaget värna försäkrings­

tagarens ställning. Det är en annan sak, att skälighetsprincipen liksom bl. a.

flera bestämmelser inom skattelagstiftningen ger uttryck för det allmännas

Cl

intresse att underlätta för medborgarna att bygga upp ett tillfredsställande

försäkringsskydd och att stimulera försäkringssparande!. Från denna syn­

punkt skulle kreditpolitiska åtgärder som på ett diskriminerande sätt rik­

tade sig mot just försäkringsbolagens placeringsmöjligheter kunna te sig

särskilt betänkliga. Detta kan dock inte berättiga till slutsatsen att just för­

säkringsbolagen icke kan omfattas av en allmän beredskapslag om place-

ringskvoter.

Beträffande sparbankerna har hävdats, att deras placeringar traditions­

enligt är inriktade på bostadsfinansiering i så hög grad att ett inbegripande

av dem under en placeringskvotslag vore överflödigt. Som utredningen på­

pekat har emellertid variationerna i sparbankernas placeringsinriktning

ingalunda varit oväsentliga ur kreditpolitisk synpunkt. Den traditionella

dominansen för bostadsfinansieringen ger emellertid anledning förmoda, att

del normalt skall visa sig möjligt att uppnå en tillfredsställande lösning ge­

nom överenskommelser. Om den inbördes solidariteten inom sparbanksrö-

relsen tillåter, att man därvid i stort sett tar sikte på resultaten för spar­

bankerna som helhet, synes knappast någonting finnas att invända här­

emot.

Mot tillämpningen av en placeringskvotslag på sparbankerna har även

invänts, att vissa sparbanker visar en placeringsinriktning med en högre

andel jordbrukskrediter än som är vanligt inom sparbanksväsendet. Utred­

ningens analys av de enskilda sparbankernas placeringsstruktur visar emel­

lertid att detta icke gäller de större bland dem. Beträffande de mindre spar­

bankerna kan det vidare enligt min mening hävdas, att en tillämpning av

placeringskvotslagen bör undvikas redan pa grund av att de kreditpolitiska

fördelar som står att vinna synes alltför små i förhållande till de administra­

tiva svårigheter som skulle uppstå. Med tanke härpå har även i placerings­

kvotslagen intagits en regel som möjliggör, att sparbanker under en viss

storlek undantages från förordnande om placeringskvoter. Vid en begräns­

ning till de större sparbankerna, t. ex. de vilkas omslutning överstiger 20

miljoner kronor, synes de särskilda problemen till följd av de naturliga olik­

heterna mellan olika sparbankers placeringsstruktur icke utgöra något av­

görande hinder mot tillämpningen av placeringskvoter. Ett liknande undan­

tag bör för övrigt av samma skäl göras för de mindre försäkringsbolagen.

Det torde få lämnas Öppet om man härvid bör göra avgränsningen efter

storlek eller så att tillämpningen inskränkes till s. k. riksbolag.

Postsparbankens och postgirots innefattande under lagen, finner jag be­

fogade framför allt av principiella skäl. Jag vill tillägga, att de båda institu­

tionerna även i delta sammanhang bör ses som en enhet och att vad som

i det föregående sagts härom i samband med likviditetskvotslagen bör äga

tillämpning.

Allmänna pensionsfonden bar redan inträtt i rollen som den största pla­

ceraren på den svenska kapitalmarknaden. Varje arrangemang med andra

institut syftande till alt bereda en särställning åt vissa låntagare kunde lätt

göras ineffektivt genom variationer i fondens placeringar. Alt fonden måste

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

beaktas i sådana fall har icke heller bestritts. De remissinstanser som av­

styrkt, att fonden inordnas under placeringskvotslagen har emellertid hän­

visat till att fondreglementets krav på placering i obligationer i förening

med riksbankens emissionskontroll inskränker placeringsmöjligheterna i så

hög grad att eventuella placeringskvoter knappast skulle fylla något syfte.

För min del finner jag det angeläget att fastslå, att allmänna pensions­

fondens placeringsregler icke har något kreditpolitiskt syfte. De avser i

stället att hindra, att fonden får en olämplig organisation genom att uppträda

direkt som långivare till en stor mängd företag. Fondens långivning får där­

för ske på ett indirekt sätt genom förvärv av obligationer och lån till hypo­

teksinstitut. Detta förutsätter givetvis, att obligationsmarknaden direkt eller

indirekt öppnas för nya låntagargrupper, och att mellanhandsinstitutioner

av typen AB Industrikredit aktiviseras och utbygges. En utveckling i denna

riktning sker uppenbarligen redan, och jag förutser att den kommer att fort­

sätta.

Den enligt min mening väl grundade avgränsningen av allmänna pensions­

fondens placeringsobjekt kan emellertid inte få motivera, att fonden ej in-

begripes under placeringskvotslagen. Först kan anmärkas, att det inte är

helt riktigt att fondens placeringar måste utgöras av obligationslån. Kom­

munlån och vissa andra reverslån är t. ex. också en tillåten och utnyttjad

placeringsmöjlighet. Vidare kan hänvisas till att placeringskvoter inte nöd­

vändigtvis behöver vara kombinerade med emissionskontroll i fråga om

obligations- och förlagslån. Även om dessa förutsättningar vore uppfyllda,

skulle emissionskontrollen dock icke ge möjlighet att i tillräcklig grad på­

verka allmänna pensionsfondens placeringsinriktning. Fondstyrelserna är icke

hänvisade till att placera i nyemitterade obligationer, ehuru den stora mäng­

den av kapitalmarknadsinstitutens obligalionsköp traditionellt består av

sådana. Fondstyrelserna är inte heller de enda köparna av nyemitterade

obligationer och det vore olämpligt om emissionskontrollen alltför mycket

fick inriktas på att påverka pensionsfondens placeringar. Andra placerares

efterfrågan på oprioriterade obligationer måste tillgodoses i rimlig grad för

att inte en aktiv marknad för industriobligationer skall motverkas och nä­

ringslivets långfristiga upplåning tvingas över till ur alla synpunkter mindre

lämpliga former.

Avgränsningen av de prioriterade tillgångarna

Utredningens prioriteringsprincip är klar och logiskt motiverad: priori­

teringen skall gälla statens upplåning och finansieringen av nyproduktio­

nen av bostäder. Storleken av statens och bostadsproduktionens kreditbehov

är bestämd genom statsmakternas beslut om statens utgifter och inkomster

och om bostadsbyggandets omfattning. Kreditpolitikens uppgift är att bi­

draga till att hålla efterfrågan på varor och tjänster på den nivå som sva­

rar mot ett fullt utnyttjande, men icke mer, av våra ekonomiska resurser.

Den samhällsekonomiska avvägningen när det gäller statens utgifter och

bostadsbyggandets volym bör ske i samband med statsmakternas beslut här-

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

6»

om. Ur kreditpolitik synpunkt kan de motsvarande kreditbehoven betrak­

tas som givna storheter. Genom en prioritering avgränsad på föreslaget sätt

får kreditpolitiken bättre möjligheter att via finansieringen verka på den

efterfrågan som inte hänför sig till staten eller bostadsbyggandet.

En huvudlinje i remisskritiken mot utredningens avgränsning av priori­

teringsområdet har varit, att andra investeringsändamål är lika viktiga ur

samhällets synpunkt som statens investeringar och bostadsbyggandet. Olika

remissinstanser pekar på olika slag av krediter som bör beredas plats inom

det prioriterade området, t. ex. jordbrukskrediter, krediter för med bostads­

byggandet sammanhängande kommunala investeringar, lån för ombyggnad,

sanering och reparation av äldre bostadsfastigheter, kommunala investe­

ringar överhuvudtaget o. s. v. Landsorganisationen å sin sida accepterar vis­

serligen utredningens förslag som en tillfällig lösning men avstyrker, att

statens upplåning i princip ges en prioriterad ställning. För bostadsfinan­

sieringens del rekommenderas en utredning om möjligheterna att stabilisera

bostädernas räntekostnader.

Vad här anförts ur remisskritiken visar enligt min mening, att man inte

kan hävda, att de kreditbehov som enligt utredningen skulle prioriteras

motsvaras av investeringar som allmänt sett skulle vara mera samhälls-

viktiga än många andra. Avsikten med utredningens förslag är emellertid

icke att skapa ett permanent prioriteringssystem på kapitalmarknaden, gyn­

nande ett kanske med tiden växlande urval kvalificerat samhällsviktiga än­

damål. En ambitiös selektiv målsättning av' detta slag skulle rimma illa med

huvudlinjerna i dagens ekonomiska politik. Placeringskvotslagen avses i

stället tjäna ett stabiliseringspolitiskt syfte genom att möjliggöra att finan­

sieringen av i andra former reglerade investeringar tillgodoses, medan be­

gränsningen av krediterna till övriga ändamal kan utnyttjas som ett medel

i den politik som syftar till samhällsekonomisk balans. Utgående från den­

na syn på placeringskvotslagens uppgift synes den av utredningen föreslag­

na gränsdragningen för de prioriterade krediterna lämplig.

En förutsättning för mitt ställningstagande är därvid att lagstiftningen

om placeringskvoter är begränsad i tiden på sätt som tidigare angivits och

alt ett nytt ställningstagande till placeringsreglerande ingrepp på kapital­

marknaden och prioriteringsarrangemang sålunda kommer att ske inom en

icke alltför avlägsen framtid. Del är min förhoppning, att utvecklingen på

kreditmarknaden kommer att gå mot en successivt bättre balans, som inne­

bär ett försvinnande av de olägenheter som följer av alt odiskutabelt sam­

hällsviktiga investeringar hos t. ex. kommunerna, jordbruket och industrin

lämnas utanför den prioriterade sfären. Det förefaller mig från denna syn­

punkt avgjort vara att föredraga, att prioriteringen successivt avvecklas

i stället för att en allt vidare krets av kreditbehov inrangeras i den priorite­

rade sektorn.

Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla att vad som ovan sagts

givetvis icke innefattar något ställningstagande till det statliga kreditstödet

till bostadsförsörjningen, den statliga tertiärlångivningen och räntegaran-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

tierna för underliggande lån. Om en omläggning av bostadspolitiken i dessa

avseenden aktualiseras blir det ett särskilt problem hur det statliga stödet

skall samordnas med en väl fungerande kreditmarknad.

Placeringskvoternas konstruktion i övrigt

Placeringskvoten får, med den konstruktion utredningen givit den och

till vilken jag kan ansluta mig, karaktären av ett förhållande mellan de un­

der en viss period inträffade storleksförändringarna i vissa bestämda prio­

riterade tillgångsposter och ökningen av samtliga placeringar med vissa an­

givna undantag.

När det gäller den mera tekniska bestämningen av de prioriterade till­

gångarna kan man välja mellan två huvudalternativ, det ena innebärande

att en detaljerad uppräkning av de prioriterade placeringarna införes i lag­

texten och det andra innebärande att i lagen endast anges den allmänna

principen för avgränsningen av prioriteringsområdet. Utredningen har valt

den förra metoden. Fördelarna härav är uppenbara. Man undviker risker

för en godtycklig tillämpning och får en fastare grund för diskussionen av

kvoternas rimliga höjd för olika grupper av kreditinstitut. De får anses upp­

väga nackdelarna av att det redan vid utformningen av lagen blir nödvän­

digt att lösa vissa avgränsningsproblem.

Till de prioriterade tillgångarna skall således till en början räknas kassa

och närstående tillgångar, av staten utfärdade skuldförbindelser och av hy-

poteksbanken, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och, med visst för­

behåll, hypoteksaktiebolag utfärdade obligationer. Kassatillgodohavanden

och hypoteksbanksobligationer utgör det enda undantaget från principen att

de prioriterade placeringarna skall avse krediter till staten eller nyproduce­

rade bostäder. Jag kan emellertid acceptera detta avsteg på grund av den

nära likheten mellan kassatillgångarna och vissa korta fordringar på staten

respektive mellan hypoteksbankens obligationer och av staten eller stads­

hypotekskassan emitterade obligationer. Inräknandet utan förbehåll av stads-

hypotekskassans och bostadskreditkassans obligationer grundar jag på den

rimliga förutsättningen, att dessa institutioner i de perioder då placeringsreg-

lerande åtgärder tillgripes inskränker sin kreditgivning till att omfatta ob­

jekt inom det prioriterade området. För övrigt skall bland de prioriterade

placeringarna ingå inteckningslån, kommunlån och förvärv av fast egendom

i den mån de avser bostäder, med förbehåll syftande till att begränsa prio­

riteringen till nyproduktion.

I tillämpningsföreskrifterna får ges närmare regler om innebörden av kra­

vet att placeringen skall avse bostäder respektive nyproduktion av bostäder

under hänsynstagande till vad utredningen anfört härom. I föreskrifterna

bör även vissa statistiskt eller eljest från praktisk synpunkt motiverade mo­

difikationer kunna ske.

Beträffande nämnaren vill jag hänvisa till vad utredningen anfört om att

redan i begreppet placeringar får anses ligga, att vissa bokföringsposter så-

65

som upplupna räntor och balanserad förlust liksom värdet av återförsäkra-

res ansvarighet icke ingår. Jag vill även tillstyrka, att skulder som avdragits

vid beräkningen av täljaren, liksom försäkringsbolagens s. k. livlån, lån

som fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden enligt vad därom är stad­

gat utlämnat till kreditinrättning vilken utlämnat återlån samt av kredit­

inrättning utlämnat återlån skall undantagas från placeringskvotens näm­

nare. Dessa regler innebär, tillsammans med motsvarande stadganden i den

föreslagna lagen om likviditetskvoter, dels att placeringskraven på allmänna

pensionsfonden riktas mot de medel, som står till fondstyrelsernas förfogan­

de sedan återlånesystemet utnyttjats, och dels att av kreditinrättning utläm­

nat återlån lämnar dess placeringskvot eller likviditetskvot opåverkad. Slut­

ligen kan jag godtaga, att försäkringsbolags fordran på annat försäkrings­

bolag, om ej särskilda skäl talar häremot, också undantages genom be­

stämmelse i tillämpningsföreskrifterna.

Kvotsättningen

Utredningens förslag upptar ett maximum på 80 procent för de placerings-

kvoter som skall föreskrivas. Detta maximum förefaller lämpligt med tanke

på den placeringsinriktning som faktiskt varit rådande under senare år, och

jag förordar således utredningens förslag i denna del.

Olika procentsatser skall i förordnandet kunna fastställas för de skilda

slagen av kreditinstitut. En differentiering skall även kunna ske med hänsyn

till olikheter mellan kreditinrättningar av samma slag, dels efter storleken

av inrättningarnas placeringar och dels efter arten av deras rörelser. En av

storleksskäl betingad olika kvotsättning kan framför allt bli aktuell i fråga

om sparbanker medan för försäkringsbolagens del i första hand en skillnad

synes ifrågakomma mellan livförsäkrings- och sakförsäkringsbolag. Jag kan

instämma i utredningens uttalande att kvoten icke bör överstiga för livför­

säkringsbolagen 75 procent och för sakförsäkringsbolagen 50 procent.

Som utredningen påpekat kan de allmänna placeringskvotskraven inte

tillämpas på en kreditinrättning som redovisar en minskning av den summa

placeringar, vars förändring utgör placeringskvotens nämnare. I detta fall

bör en lösning sökas genom en överenskommelse som tar hänsyn till de

särskilda omständigheterna. Om detta lyckas kan kreditinrättningen undan­

tagas från tillämpningen av placeringskvotslagen. Lagen bör dock innehålla

en regel som får användas då överenskommelse ej uppnås. Denna har ut­

formats enligt utredningens uttalande och innebär att minskningen icke får

gå ut över prioriterade tillgångsposter i större omfattning än att prioriterade

och oprioriterade placeringar minskas i samma proportion.

Sanktionsbeståmmelser

På motsvarande sätt som föreslagits i fråga om likviditets- och kassakvo­

ter bör kreditinrättning vid underskridande av placeringskvot vara skyl­

dig att utgiva ett belopp som motsvarar ränta på underskottet. Jag har icke

något att invända mot utredningens förslag till beräkningsregler, beträffan-

5 llihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

6G

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

de vilka jag får hänvisa till lagtexten. Med samma motivering som vid likvi­

ditets- och kassakvoter har jag i mitt förslag för övrigt avvikit från utred­

ningens därigenom, att skyldigheten att erlägga ett ränta motsvarande be­

lopp blir en automatisk påföljd av ett underskridande av placeringskvot,

dock med möjlighet för riksbanken att då särskilda skäl talar härför medge

att beloppet ej behöver utges. Jag finner även, att liksom i fråga om lagen

om likviditets- och kassakvoter möjligheten att ge dispens från skyldighe­

ten att erlägga belopp som nyss sagts kan ersätta den av utredningen före­

slagna möjligheten att beträffande viss kreditinrättning medge avvikelser

från meddelat förordnande.

Det står klart, alt en utjämning av underskott och överskott under en

längre period, rimligen tolv månader, är nödvändig vid avgörande av om

placeringskvotskraven uppfyllts eller inte. En bestämmelse som möjliggör

detta har intagits i anslutning till sanktionsbestämmelserna, och jag förut­

sätter att den kominer att utnyttjas. En utjämning kan uppenbarligen ske

även om bestämningen av placeringskvoternas tälj are och nämnare ändrats

under perioden eller kvotens storlek ändrats. Det bör också observeras, att

den nyssnämnda särskilda regeln för det fall att kvotens nämnare är nega­

tiv inte bör tillämpas på en enstaka beräkningsperiod under en längre ut-

jämningsperiod utan endast om summan av samtliga placeringar minskat

över utjämningsperioden som helhet.

Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter

Del stadgande i utredningens förslag till lag om placeringskvoter som ger

Kungl. Maj :t rätt att höja de av riksbanken föreskrivna likviditetskvoterna

i syfte att möjliggöra finansieringen av det av Kungl. Maj:t och riksdagen

fastställda bostadsbyggnadsprogrammet är enligt min mening icke erfor­

derligt. Två grundläggande motiv för detta förslag har nämligen bortfallit.

Genom att enligt mitt förslag rätten att utfärda förordnande om likviditets­

kvoter lagts i Kungl. Maj :ts händer har Kungl. Maj :t beretts ett inflytande

på tillämpningen av likviditetskvotslagen som i praktiken torde fullt mot-

svaia det som skulle ha kunnat nas pa den av utredningen föreslagna vägen.

Den möjlighet att höja maximum för likviditetskvotens storlek som stad­

gandet inneslöt, kan icke heller längre utgöra något vägande skäl för att det

skulle bibehållas. Med hänsyn till bankernas nuvarande likviditetsläge och

den förordade kortare giltighetstiden för lagen, tre i stället för fem år, sy­

nes det av mig föreslagna maximitalet för likviditetskvoternas storlek, 50

procent, tillräckligt betryggande.

Utöver den motivering jag i det föregående lämnat torde i fråga om de

särskilda stadgandena i likviditets- och kassakvotslagen och i placerings-

kvotslagen vara tillfyllest att hänvisa till vad kreditmarknadsutredningen

anfört i sitt betänkande. För tydlighetens skull må dock påpekas att vad som

stadgas om påföljd vid underlåtenhet att iakttaga fastställd kvot enligt all­

männa regler äger tillämpning även efter det lagen upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

67

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag); samt

2) lag om placeringskvoter för vissa kreditinrättningar (placeringskvots-

lag)-

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets ut­

låtande över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga torde få fo­

gas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regerings­

formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Bo Jonas Sjönander

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Bilaga

Förslag

till

Lag

om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på

framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan

stadgas förordna om iakttagande av likviditetskvot eller kassakvot. Förord­

nande skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av meddelat förordnande.

2

§.

Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbanker­

na, centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörel­

sen. Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolag, postsparbanken el­

ler postgirorörelsen.

Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må för­

ordnande avse allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning

uppgå till visst belopp, särskilt angivet för ettvart slag av inrättningar. När

särskilda omständigheter därtill föranleda, må viss kreditinrättning undan­

tagas från förordnandet.

3 §•

Med likviditetskvot förstås den andel, som nettobeloppet av kreditinrätt­

ningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, utgör av inrättningens samtliga

förbindelser med de i 5 § avsedda undantagen.

4

§•

Till grund för bestämningen av nettobeloppet av likvida medel lägges sum­

man av följande tillgångar:

a) inneliggande kassa och medel, som innestå i riksbanken eller riks-

gäldskontoret,

b) inhemska checkar och postremissväxlar,

c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas för­

ordnande om likviditetskvot,

d) av staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer ävensom and­

ra skuldförbindelser utfärdade av staten, allt till marknadsvärdet,

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo-

tekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till

möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt

69

n kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksban­

ken rediskonterbara utrikes växlar i den mån dessa ej rediskonterats eller

f° Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket

“ÄSi riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskon-

tefiÄÄÄ». 1-n -derkastas förordnande om

likviditetskvot dock att vid bestämmandet av nettobeloppet beträffande in

rättning, vars förbindelser företrädesvis utgöras av inlåning från en särskild

grupp av andra kreditinrättningar, denna inlåning skall aYdr^as

J

den mån tillgodohavande lios inrättningar inom gruppen i fråga har enligt

första stycket c) inräknats i där avsedd bruttosumma, samt

c) kortfristig skuld till utländsk bank eller bankir.

.

.

,,

När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva dels att

även andra tillgångar än de i första stycket upptagna ma inraknas i brutto­

summan, dels att i nämnda summa tillgångar i utländsk valuta icke må in

räknas med belopp överskridande skulder i sadan valuta med mer an 'ad

som motsvarar viss del av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de

i 5 § angivna undantagen, och dels att viss eller vissa skuldgrupper enligt

andra stycket icke skola avdragas vid bestamningen av nettobeloppet.

5 §.

Från förbindelserna skall vid beräkning av likviditetskvot undantagas:

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade krediter,

,

c) förlagsbevis beträffande vilka Konungen jämlikt särskilt stadgande

medeivit. att de icke skola anses såsom inlåning, samt

d) §lån, som i samband med återlån och till ett däremot sva^d®

upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka mgå till allmänna

PeNä? oms t än digheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att ut­

över de i första8 stycket nämnda förbindelserna viss eller vissa andra for

bindelser skola undantagas vid likviditetskvotens beräknande.

6

§•

Riksbanken skall fastställa det procenttal, vartill likviditetskvot minst

skall uppgå. Detta tal må i fråga om sparbankerna eller centralkassorna för

jordbrukskredit ej sättas högre än till tjugofem procent och i fråga om andra

kreditinrättningar ej högre än till femtio procent.

Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar SOI? fo^dnandet gal­

ler av riksbanken indelas i grupper, for vilka kvoten faststalles till olika

procenttal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas

samtliga förbindelser med de i 5 § avsedda undantagen eller efter arten av

den bedrivna rörelsen.

7 §•

Med kassakvot förstås den andel, som i rik sbanken ^^stående medel ut­

föra av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § avsedda un

^Riksbanken skall fastställa det procenttal, vartill kassakvot minst skall

uppgå. Detta tal må ej sättas högre än till femton procent. Vid procentsat­

sens8 fastställande må tillämpas vad i 6 § andra stycket stadgas

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

8

§•

Oavsett vad som följer av förordnande enligt denna lag skola bankaktiebo­

lag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit uppfylla de krav på

kassareserv, som för kreditinrättningen innefattas i lagen om bankrörelse,

lagen om sparbanker eller lagen om jordbrukskasserörelsen.

9

§.

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt

denna lag, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de

uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förord­

nande erfordras eller för kvoternas beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningstidpunkter och om uppgiftsskyldighet

enligt första stycket meddelas av riksbanken.

10

§.

Har kreditinrättning icke iakttagit fastställd likviditetskvot eller kassa-

kvot, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken till statsverket ut­

giva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden

från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt

rum, från förordnandets ikraftträdande fram till det beräkningstillfälle, då

underskottet visades föreligga. Räntesatsen fastställes av riksbanken, i fråga

om likviditetskvot till högst fyra procent samt beträffande kassakvot till

högst tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering

av växlar på högst tre månader.

Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av vad i första stycket sägs

utjämning må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (ut-

jämningsperiod). Räntan skall därvid beräknas å det genomsnittliga under­

skottet vid beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna

period.

Har centralkassa för jordbrukskredit icke iakttagit fastställd likviditets­

kvot, må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest samtliga centralkassor sammantagna

uppfylla likviditetskraven. Vad nu sagts skall, i fråga om såväl likviditets­

kvot som kassakvot, äga motsvarande tillämpning med avseende på post­

sparbanken och postgirorörelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda, må

riksbanken även eljest medgiva befrielse från skvldighet att utgiva belopp

som nyss nämnts.

‘

11 §■

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då lagen den 3 juni 1949 (nr

314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestäm­

melser om bankaktiebolags kassareserv upphör att gälla.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åt­

gärder som erfordras för tillämpningen därefter.

, ?’..£enJäIdre laBens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse

betraftande förhållanden, som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla läng­

re än lagen äger giltighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

71

Förslag

till

Lag

om placeringskv oter för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån så prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständig­

heter må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet

med vad här nedan stadgas förordna om iakttagande av placeringskvot.

Förordnande skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras tor

tillämpningen av meddelat förordnande.

2

§•

Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbanker­

na, postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för forva tning

av penningmedel, vilka enligt 31 § lagen om försäkring för allmän tilläggs­

pension skola ingå till allmänna pensionsfonden.

Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnandet avse

allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgå till visst

belopp, särskilt angivet för vartdera slaget av inrättningar, eller sadana, vil­

kas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda omständigheter där­

till föranleda, må viss kreditinrättning undantagas från förordnandet.

3

§•

Med placeringskvot förstås den andel, som den under viss i forvag be­

stämd tidsperiod (beräkningsperiod) inträdda storleksförändringen av kie-

ditinrättningens placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringai) utgör av

storleksförändringen under samma tid av inrättningens totala placeringar

med de i 5 g avsedda undantagen.

.

Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillampmngslo-

reskrifterna, fastställas med begagnande av kontantvärden eller av nomi­

nella värden eller, där sådana ej kunna användas, av andra värden.

4 §•

Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:

a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag för bankskuld,

b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,

c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo-

tekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av bypoteksaktiebolag ef ler den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till

möjliggörande av bostadskreditgivning,

....

,..

d) lån mot inteckning i fast egendom med bebyggelse företrädesvis for

bostadsändamål eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock att

72

under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betraktas som priorite­

rade allenast i den mån de avsetts för nyuppförd bebyggelse av nyss angivet

slag,

e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfäl­

lighet ar ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse företrädesvis för bostads­

ändamål, dock att under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betrak­

tas som prioriterade allenast i den mån de avsetts för ny bebvggelse av nvss

angivet slag, samt

f) kreditinrättningen tillhörig fast egendom med bebyggelse företrädes­

vis för bostadsändamål samt tomträtter till fastigheter med dylik bebyggelse,

efter avdrag för lån mot inteckning i egendomen, dock att under tiden för

förordnandet förvärvad egendom skall betraktas som prioriterad allenast i

den mån bebyggelsen är nyuppförd eller förvärvet beloppsmässigt motsva­

ras utav avyttring av fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bo­

stadsändamål eller av tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse.

Såsom lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad kre­

dit, motsvarande det jämlikt 4 kap. It § andra punkten lagen om nyttjande­

rätt till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen under tiden

för förordnandet upplåtit med tomträtt för uppförande av bebyggelse företrä­

desvis för bostadsändamål.

När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att

även andra placeringar än förut i denna paragraf angivits må inräknas bland

de prioriterade, under förutsättning att de avse i första stycket angivet

ändamål.

5 §•

Vid beräknandet av placeringskvoten skola från de totala placeringarna

undantagas:

a) belopp motsvarande skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) av livförsäkringsbolag utlämnat lån mot säkerhet i bolagets försäk-

ringsbrev inom återköpsvärdet,

c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till ett däremot sva­

rande belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt

d) av kreditinrättningen utlämnat återlån.

När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att

jämväl viss annan placering undantages från de totala placeringarna.

6

§•

Meddelas förordnande om placeringskvot skall Konungen fastställa det

procenttal, vartill nämnda kvot minst skall uppgå. Detta tal må ej sättas

högre än till åttio procent.

Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäl­

ler, av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika pro­

centtal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samt­

liga placeringar eller efter arten av den bedrivna rörelsen.

Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars

summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för det i förordnandet

angivna kravet på placeringskvotens storlek gälla, att de prioriterade place­

ringarnas andel av de totala placeringarna, med i 5 § avsedda undantag ej

får nedgå.

7 §•

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande om pla­

ceringskvot, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

73

de uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om för­

ordnande erfordras eller för kvotens beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldighet

enligt första stycket meddelas av riksbanken.

8

§•

Har kreditinrättning icke iakttagit fastställd placeringskvot eller vad i 6 §

tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken

till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan

skall avse den beräkningsperiod, för vilken underskott föreligger, och föl­

jande beräkningsperioder i den män underskottet därvid alltjämt kvarstår

efter avdrag för överskott, som må hava uppkommit under dessa perioder.

Ränta skall dock icke utgå för mer än fem år efter ingången av den beräk­

ningsperiod, för vilken underskottet redovisades, ej heller för tid efter det

att förordnandet utlöpt utan att efterföljas av nytt förordnande enligt denna

lag. Räntesatsen skall utgöra två procent för år.

Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av vad i första stycket sägs

utjämning må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (ut-

jämningsperiod). Har sådant medgivande lämnats, skall utjämningsperiod

ersätta beräkningsperiod vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen icke iakttagit fastställd place­

ringskvot, må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva be­

lopp, som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna upp­

fylla placeringskraven. Då särskilda skäl därtill föranleda, må riksbanken

även eljest medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp som nyss

nämnts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

9 §.

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och

med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträ­

dandet med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen därefter.

2. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än

lagen äger giltighet.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 decem­

ber 1961.

Närvarande:

justitierådet R^egner,

regeringsrådet J^arnerup,

justitieråden ^af T^rolle,

B^omgren.

Enligt lagrådet den 7 november 1961 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Herti­

gen av Halland, i statsrådet den 20 oktober 1961, hade Kungl. Maj :t förord­

nat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omför-

mälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om likviditets­

kvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar (likviditets- och kassa-

kvotslag) samt lag om placeringskvoter för vissa kreditinrättningar (place­

ring skvotslag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av lagbyråchefen B. G. Holmquist.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till likviditets- och kassakvotslag

Lagrådet:

Av 9 och 10 §§ framgår, att beräkning av kvoterna skall ske vid vissa tid­

punkter som bestämmas av riksbanken samt att stadgad påföljd är bero­

ende av kvotläget vid dessa beräkningstillfällen. Det synes önskvärt att re­

dan i de paragrafer, som innehålla definitioner av kvotbegreppen, angives

att iakttagandet av kvotföreskrifterna är knutet till viss beräkningstidpunkt.

Lagrådet hemställer, att 3 och 7 §§ jämkas i enlighet härmed.

Enligt den föreslagna lagen skola bank och annan kreditinrättning icke

blott vara skyldiga att tillhandahålla riksbanken allmänna uppgifter om sin

rörelse utan kunna också bliva nödsakade att lämna riksbanken upplys­

ningar t. ex. angående viss av inrättningen utfärdad garantiförbindelse. Så­

dana mera detaljerade upplysningar kunna bliva erforderliga när kredit­

inrättningen vill utverka, att riksbanken med stöd av 5 § andra stycket

undantager bestämd förbindelse vid beräknandet av likviditetskvot. Det tor­

de böra övervägas att införa visst sekretesskydd i fråga om uppgifter som

kreditinrättningarna lämna riksbanken, i vart fall i vad uppgifterna röra

enskildas förhållanden. Sådan bestämmelse bör upptagas i lagen för Sveri­

ges riksbank (jfr 31 § sekretesslagen).

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

75

Förslaget till placeringskvotslag

Regeringsrådet Jarnerup:

Den föreslagna placeringskvotslagen avser att bereda statens och bostads­

byggandets kreditbehov företräde på kapitalmarknaden. En lagstiftning av

dylik karaktär kan icke undgå att väcka betänkligheter med hänsyn till

de ofördelaktiga verkningar, som kunna uppstå för övriga kreditbehov av

sådan art, att de böra tillgodoses. Lagstiftningen kan även få andra menliga

påföljder. Vad särskilt försäkringsbolagen angår kan den — såsom kredit-

marknadsutredningen påpekat — medföra att deras placeringar måste ske

till en mera ofördelaktig ränta; detta kan på längre sikt föranleda, att för­

säkringstagarnas intresse att erhålla försäkringar till så lågt pris som möj­

ligt åsidosättes.

Å andra sidan synes, för att behovet av långfristigt kapital åt staten eller

bostadsbyggandet skall kunna tillgodoses i ett läge av brist på dylikt kapi­

tal, visst företräde behöva givas åt kapitalanskaffningen för dessa ändamål.

Dylikt företräde har hitintills kunnat erhållas genom överenskommelser

med vissa grupper av kreditinstitut. Enligt motiveringen till det remitterade

förslaget bör utnyttjandet av en lagstiftning om placeringskvot ses som en

yttersta resurs, avsedd att tillämpas endast då andra möjligheter uttömts

— d. v. s. att genom överenskommelser med kreditinstituten säkerställa en

för det allmänna tillfredsställande placeringsfördelning. I förslaget till pla­

ceringskvotslag angives som förutsättning för att förordnande om place­

ringskvot skall få meddelas, att det prövas nödigt med hänsyn till utom­

ordentliga omständigheter.

Jag vill understryka att, om en lagstiftning av ifrågavarande slag skall

kunna godtagas, den bör, såsom en extraordinär kreditpolitisk åtgärd, få sät­

tas i tillämpning endast i ett läge av så utpräglad brist på långfristigt kapi­

tal, att det oundgängligen erforderliga behovet därav för staten och bostads­

byggandet icke kan tillgodoses på annat sätt. Lagen bör därvid icke få till-

lämpas längre än som är nödvändigt med hänsyn till det avsedda syftet. Där­

jämte bör tillses, att de menliga verkningar för andra intressen än de gyn­

nade, som kunna följa av tillämpningen, bliva så ringa som möjligt. Därest

lagstiftningen får en dylik synnerligen begränsad tillämpning, vill jag, om

än med tvekan, icke avstyrka förslaget.

Lagrådet:

Vad i 1 § upptages såsom förutsättning för meddelande av förordnande

om placeringskvot synes böra fullständigas genom att där jämväl angives,

att sådant förordnande skall vara nödigt för att — såsom framgår av lagens

innehåll i övrigt — tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för

bostadsbyggande.

76

Innebörden av slutorden i 4 § »i första stycket angivet ändamål» är oklar.

Närmast synes vara att antaga, att därmed åsyftas kredit för ny bebyggelse

övervägande för bostäder. Om så är fallet, bör ändamålet utan hänvisning

direkt angivas i lagtexten.

Lydelsen av första och andra punkterna i första stycket av 8 § synes i

fråga om ränteberälmingen giva vid handen, att den förra åsyftar det be­

lopp, varå ränta skall räknas, och att den senare avser tiden. Av förarbete­

na (betänkandet s. 145—147) framgår emellertid, att i andra punkten med

orden »i den mån» etc. avses icke blott tiden utan även beloppet. Ett för­

tydligande synes vara erforderligt. Detta kan ske så, att i första punkten

angives att ränta räknas å underskottet för den beräkningsperiod, då det upp­

stått, och att andra punkten får innehålla, att för följande beräkningsperio­

der räknas räntan å vad av underskottet alltjämt kvarstår efter avdrag för

överskott, som uppkommit under dessa perioder.

Även beträffande uppgifter, som enligt placeringskvotslagen komma att

av kreditinrättning lämnas riksbanken, kan visst sekretesskydd vara påkal­

lat; bestämmelse härom som må finnas erforderlig bör upptagas i lagen för

Sveriges riksbank.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

Ur protokollet;

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

77

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 ja­

nuari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena U ^ndén , statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 11 december

1961 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 20 oktober 1961 remitterade

förslagen till lag om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrätt­

ningar (likviditets- och kassakvotslag) samt lag om placeringskvoter för

vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag) och anför därvid följande.

Lagrådet har i sitt utlåtande funnit önskvärt att vissa förtydliganden gö-

res i de föreslagna lagtexterna. Därjämte anser lagrådet att man bör över­

väga att införa sekretesskydd i fråga om uppgifter, som kreditinrättningar

med stöd av de föreslagna båda lagarna lämnar riksbanken. Sådant skydd

finner lagrådet framför allt påkallat i vad uppgifterna rör enskildas förhål­

landen. Bestämmelse i ämnet bör enligt lagrådets mening upptagas i lagen

för Sveriges riksbank.

De av lagrådet förordade förtydligandena i lagtexterna innebär i sak inte

någon avvikelse från förslagen och jag har ingen erinran mot vad lagrådet

sålunda förordat. Frågan om sekretesskydd i av lagrådet angivet hänseende

torde få anmälas i annat sammanhang.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslagen — med av lagrådet

förordade ändringar jämte vissa redaktionella jämkningar i övrigt — måtte

genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Sundström