Prop. 1962:90

('med förslag till lag om allmän försäkring, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

1

Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner in. in.,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpen­ sionering,

4) lag om allmän försäkring, 5) lag angående införande av lagen om allmän försäkring, 6) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesska­ deförsäkring,

7) förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordning),

8) lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension, 9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäk­ ring för allmän tilläggspension,

10) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggs­ pension, in. m.,

11) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.,

12) lag om finansiering av folkpensioneringen, 13) reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassor­ nas fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

14) förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) an­ gående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

15) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsan- ställning, 1—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 90

16) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261),

17) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare,

18) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt

19) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om social­

register,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen före­

dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen innebär att sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensione­

ringen och tilläggspensioneringen fr. o. m. den 1 januari 1963 sammanföres

i en lag om allmän försäkring till ett enhetligt system, som ger den enskilde

skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och barnsbörd, ålderdom, invali­

ditet och försöi’jarens frånfälle.

Inom sj u k försäkringen föreslås grundsjukpenningen höjd från

3 till 5 kr. om dagen. Samma höjning föreslås för sjukpenningavdraget vid

sjukhusvård. Sjukpenningskalan bygges ut så att försäkringsskyddet kom­

mer att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året. Sjukpen­

ningen i den högsta sjukpenningklassen skall utgöra 28 kr. om dagen. Den

nuvarande regeln att sjukpenningen minskas efter 180 dagars sjukdom före­

slås slopad.

Enligt förslagen skall företagarna automatiskt anslutas till försäkringen

för tilläggssjukpenning och få samma sjukpenningskydd som de anställda.

Viss individuell valfrihet att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen skall

finnas för företagarna men den sammankopplas med valfriheten inom för­

säkringen för tilläggspension, så att utträden och återinträden får ske en­

dast med avseende på båda försäkringarna i förening. Företagarna kan välja

33 eller 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden.

För att tillgodose behovet av sjukförsäkringsskydd för företagare som redan

anmält undantagande från tilläggspensioneringen föreslås att de skall få

tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan med verkan

fr. o. m. den 1 januari 1963.

I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen

föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid

3

skall få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sammanlagt uppgår till minst 7 kr. om dagen. Hon skall därutöver, om hon så önskar, genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som uppgår till lika stort belopp.

En till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid skall finnas endast för den som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. I övrigt skall sjuk- hjälp utgå till dess förtidspension tar vid. En ålderspensionär skall kunna komma i åtnjutande av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sam­ manlagt högst 180 dagar. Den som har hel förtidspension skall ej kunna vara sjukpenningförsäkrad, men däremot skall han under en tid av högst 180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. Den som har partiell för­ tidspension skall kunna vara sjukpenningförsäkrad för den kvarstående förvärvsinkomsten, och någon maximerad sjukhjälpstid gäller inte för ho­ nom.

Förslagen innebär vidare att moderskapsförsäkringen för­ bättras och att mödrahjälpen avskaffas. Grundpenningen föreslås höjd från 270 till 900 kr. vid enkelbörd. Tilläggspenning skall kunna utgå i 180 dagar mot f. n. 90 dagar. Dessutom får blivande och nyblivna mödrar ersättning för tandläkarvård.

Beträffande pensioneringen föreslås, att folkpensionerna höjes fr. o. in. den 1 juli 1962 med 350 kr. för en ensam pensionär, varmed även avses änkepensionär, och med tillhopa 500 kr. för två pensionsberättigade makar. Med 12 indextillägg blir det årliga beloppet för en ensam pensionär 3 250 kr. och för två pensionsberättigade makar sammanlagt 5 090 kr. Till de angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt bostadstillägg. In­ dextillägg som utlöses efter den 30 juni 1962 skall utgå med 75 kr. till en­ sam pensionär och 60 kr. till envar av två gifta pensionärer.

En uppmjukning föreslås av det nu gällande kravet på mantalsskrivning i riket för rätt till folkpension. Rätt till pension skall sålunda föreligga, förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en svensk som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan.

Rätten till tilläggspension utvidgas genom att svensk medborgares lön i utlandet m. in. blir pensionsgrundande i ökad utsträckning. För att neutra­ lisera verkningarna för tilläggspensionen av inkomstbortfall under längre perioder av sjukdom föreslås vissa regler för försäkrade som är födda 1927 eller tidigare.

Efter mönster från tilläggspensioneringen föreslås rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen så att ålderspension skall kunna uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att ta ut ålderspensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av pensionen. Reglerna om förtida uttag avses skola träda i kraft successivt så att under år 1963 förtida uttag blir möjligt för personer födda 1896 och 1897.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Därefter sänkes den undre gränsen varje år med ett år. Härigenom kommer reformen att vara fullt genomförd år 1966.

Beträffande förtidspensionen föreslås att samma invaliditetsbegrepp och samma invaliditetsbedömning skall gälla för både folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Invaliditetsbegreppet har utformats som en arbets- invaliditet, vilken har sin grund i medicinska faktorer. För rätt till förtids­ pension förutsättes att arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Vid varaktig nedsättning av arbetsförmågan utgår förtidspension, under det att pensionsförmånen benämnes sjukbidrag då arbetsförmågans nedsättning inte är varaktig men kan beräknas bestå avsevärd tid.

Den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidför­ måner slopas och ersättes med följande för folkpensioneringen och tilläggs­ pensioneringen gemensamma regler om pensionens storlek. Försäkrade, vil­ kas arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension, vars storlek motsvarar ålders­ pensionen. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avse­ värt mera än hälften, utgår två tredjedelar av hel pension. I övriga fall ut- gives en tredjedel av hel pension.

Beträffande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggs­ pensioneringen och sättet för pensionens beräkning föreslås vissa ändrade regler. De nya reglerna innebär att kvalifikationstiden för flertalet fall för­ kortas från två till ett år, varjämte i ökad utsträckning förhindras att den försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension om han under åren närmast före invaliditetens inträde tillfälligt saknat pensionsgrundan- de inkomst eller haft osedvanligt låg sådan inkomst. Utlänningar får rätt till förtidspension — och därmed familjepension —- från tilläggspensio­ neringen på i stort sett samma villkor som svenskar.

De generella folkpensionsförmånerna kompletteras enligt förslaget med särskilda förmåner till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga defekter. En förmån, benämnd invaliditetstillägg, är avsedd för dem som har ålders- eller för­ tidspension och en annan, kallad invaliditetsersättning, för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de inte blir berättigade till förtidspension. Invaliditetstillägget föreslås skola utgå med 1 200 kr. och invaliditetsersättningen med 1 800 kr. om året. Som en följd av de sålunda föreslagna bestämmelserna förordas att de nuvarande blindtilläggen och vårdtilläggen skall upphöra.

Älders- och förtidspension kompletteras vidare med icke inkomstprövade barntillägg motsvarande de nuvarande särskilda barnbidragen. Dessa till- lägg skall för varje barn under 16 år i regel utgöra 1 000 kr. om året.

Den nuvarande inkomstprövningen skall enligt förslaget bibehållas för hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anled­

Kangl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

5

ning av dödsfall före den 1 juli 1960. I inkomstprövningsreglerna förordas

dock vissa uppmjukningar främst beträffande änkepensionerna.

Inom familjepensioneringen föreslås änkepension till frånskilda kvinnor

efter den förutvarande mannen under förutsättning att denne vid tidpunk­

ten för dödsfallet var skyldig att utge underhållsbidrag till kvinnan. Med

den angivna begränsningen skall frånskild kvinna i princip kunna erhålla

folkpension och tilläggspension på samma villkor som gäller för änka. Sam­

manlagda beloppet av den frånskilda kvinnans änkepension från folkpen­

sioneringen och tilläggspensioneringen får dock inte överstiga underhålls­

bidraget.

Egenpension och familjepension från tilläggspensioneringen skall kunna

utgå samtidigt utan reduktion av någondera pensionen. Sammanträffar flera

familjepensioner skall däremot endast en av dem utgå. Den nuvarande

regeln inom tilläggspensioneringen att familjepension ej får uppgå till mera

än 80 procent av den avlidnes egenpension föreslås upphävd.

Förmånligare regler införes för pension till vissa kvinnor, som blivit än­

kor före den 1 juli 1960 och som haft barn i hemmet.

Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen skall liksom

hittills fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De före­

slagna reformerna föranleder viss höjning av de försäkrades egna avgifter.

Arbetsgivarnas bidrag föreslås skola utgöra 1,5 procent av löner upp till

22 000 kr. Staten föreslås skola bidraga med 50 procent av utgifterna för

sjukvårdsersättning som ej avser sjukhusvård, för grundsjukpenning, barn­

tillägg och moderskapspenningens grundpenning. Statens bidrag beräknas

till 320 milj. kr. för budgetåret 1962/63.

För budgetåret 1962/63 beräknas merkostnaderna för de föreslagna folk-

pensionsreformerna till 394 milj. kr. I reglerna om folkpensionskostnader­

nas fördelning mellan staten och kommunerna föreslås vissa justeringar,

som skall gälla tills vidare i avvaktan på en slutlig lösning av kostnadsför-

delningsfrågan. Statens kostnader för folkpensionerna beräknas för bud­

getåret 1962/63 till 2 967 milj. kr. Kommunernas kostnader uppskattas för

samma tid till ca 542 milj. kr.

I propositionen föreslås, att riksdagen för budgetåret 1962/63 till Bidrag

till sjukkassor in. m. beviljar ett förslagsanslag å 320 milj. kr. och till Bidrag

till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag å 2 967 milj. kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av

folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folk­

pensioner m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Folkpension i form av allmän

ålderspension, tilläggspension, änke­

pension eller hustrutillägg skall hö­

jas för år räknat med

705 kronor för gift pensionsberät-

tigad, vars make åtnjuter ålderspen­

sion, invalidpension eller sjukbidrag

eller vars hustru uppbär hustrutill-

lägg, ävensom för hustru, som upp­

bär hustrutillägg, samt

950 kronor för annan pensions-

berättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

Folkpension i form av allmän ål­

derspension, tilläggspension, änke­

pension eller hustrutillägg skall

höjas för år räknat med

455 kronor för gift pensionsbe-

rättigad, vars make åtnjuter ål­

derspension, invalidpension eller

sjukbidrag eller vars hustru uppbär

hustrutillägg, ävensom för hustru,

som uppbär hustrutillägg, samt

600 kronor för annan pensions-

berättigad.

-

lut?

hen-Jsoä

t

: ,l

-hud -u t ?r.oiirvxf cf-runuVfiwlKi -<

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960:100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 om folk­

pensionering1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6

3 m o m. För varje hel mångfald

av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgör indextillägget

för år räknat

40 kronor för gift pensionsberät-

tigad, vars make åtnjuter ålderspen­

sion, invalidpension eller sjukbidrag

eller vars hustru uppbär hustrutill-

lägg, ävensom för hustru som upp­

bär hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsbe-

rättigad.

Ifall---------------------------------------i'

Där pensionspristalet,-----------------

§•

3 m o m. För varje hel mångfald

av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgör indextillägget

för år räknat

60 kronor för gift pensionsberät-

tigad, vars make åtnjuter ålderspen­

sion, invalidpension eller sjukbidrag

eller vars hustru uppbär hustrutill-

lägg, ävensom för hustru som upp­

bär hustrutillägg, samt

75 kronor för annan pensionsbe-

rättigad.

vrigt.

— av tre.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962; dock skall indextillägget till

den del det motsvarar så många hela

mångfalder av tre, som pensionspris­

talet för juni 1962 översteg 100, be­

räknas enligt den äldre lydelsen av

6 § 3 mom.

1 Senaste lydelse av 6 § 3 mom. se SFS 1960:99.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) an­

gående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Hangenom förordnas, att tredje stycket 3 punkten övergångsbestäm­ melserna till lagen den 5 maj 1960 angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3. Då fråga är om änkepension efter man, som avlidit före ikraftträ­ dandet, skall 3 § i mom. andra stycket nya lydelsen tillämpas en­ dast om de i sagda moment första stycket a) angivna förutsättningarna voro uppfyllda för juli månad 1960. Utgår änkepension för juni månad 1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra stycket äldre lydelsen, ehuru den pensionsberättigade icke varit gift med den avlidne minst fem år, skall vid tillämpningen av 3 § 4 mom. förs­ ta stycket b) anses som om äkten­ skap bestått under så lång tid.

(Föreslagen lydelse)

3. Utgår änkepension för juni må­ nad 1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra stycket äldre lydelsen, ehuru den pensionsberättigade icke varit gift med den avlidne minst fem år, skall vid tillämpningen av 3 § 4 mom. första stycket b) anses som om äk­ tenskap bestått under så lång tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

9

Förslag

tin

‘'V' ■ '

.nob ‘fiol jKsbciir.m '.('kw! ii > ; inri f /..;;j::J■: . n r;: ■>;i <rn;v

Lag

om allmän försäkring

Härigenom för ordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

.).■! .fij.i;; !<• . '■ ,:i •jbnidVjrfV.l

1 kap. Försäkringens omfattning m. m.

1 §•

Den allmänna försäkringen består av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension.

Till den allmänna försäkringen äro anslutna frivillig sjukpenningförsäk­ ring och frivillig pensionsförsäkring.

t Ij*|

2

§•

Den allmänna försäkringen handhaves av riksförsäkringsverket, de all­ männa försäkringskassorna samt de lokala organ, som Konungen bestäm­ mer.

3 §.

Försäkrade enligt denna lag äro svenska medborgare, så ock de som utan att vara svenska medborgare äro mantalsskrivna i riket.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt 11 kap. 6 § tillgodoräknats pensionspoäng försäkrad, även om han ej längre upp­ fyller förutsättningarna enligt första stycket.

4 §•

Från och med den månad varunder försäkrad uppnår sexton års ålder skall han, därest han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäk­ ringskassa.

Försäkrad skall vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhets­ område han är mantalsskriven. Är den försäkrade ej mantalsskriven i riket, skall han vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhets­ område han är bosatt vid årets ingång, eller, om han bosätter sig i riket senare under året, hos den kassa, inom vars verksamhetsområde bosätt­ ningen äger rum.

1

* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

5§.

Allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart kassan erhållit kännedom om att han skall vara inskriven hos kassan. Inskrivning gäller från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att den försäkrade skall vara inskriven, dock tidigast från och med tredje månaden före den, då han inskrives.

Skall försäkrad, som ej är mantalsskriven i riket, vara inskriven hos för­ säkringskassa enligt vad i 4 § sägs, åligger det honom att inom två veckor från den tidpunkt då sådant förhållande inträtt att han skall vara inskri­ ven anmäla sig till den kassa, hos vilken han skall inskrivas.

Så snart allmän försäkringskassa erhållit kännedom om att försäkrad ej längre skall vara inskriven hos kassan, skall kassan avföra honom från sitt register över inskrivna försäkrade med verkan från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.

6

§.

Inom folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension skola de beräkningar, som angivas i denna lag, göras på grundval av ett basbelopp.

Basbeloppet fastställes av Konungen för varje månad och utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, vilket angiver förhållandet mellan det all­ männa prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal må ej föranleda ändring av basbeloppet, med mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda be­ räknade basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor. 10

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11

ANDRA AVDELNINGEN

Sjukförsäkring

2 kap. Om sjukvårdsersättning

1 §•

Försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för ut­ gifter för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor, så ock till sådan ersättning, varom föreskrift med­ delats enligt 6 §.

2

§.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård, ävensom vid förlossning med tre fjärde­ delar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning. Med läkarvård avses icke vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjuk­ husvård.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som ut- föres av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt, utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad, oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kun­ nat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes, må ersättningen nedsättas till belopp, som skulle hava utgivits för det fall att den försäkrade besökt läkaren.

3 §•

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår för sådan av sjukdom för­ anledd behandling, som angives i en av Konungen fastställd förteckning och som av tandläkare meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus.

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår jämväl för sådan, kvinn­ lig försäkrad meddelad behandling, som angives i en av Konungen fastställd

förteckning och som utförts under tid då den försäkrade var havande eller inom tvåhundrasjuttio dagar efter förlossningsdagen.

Ersättning utgår med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa över­ stigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräk­ nas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp.

4 §•

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som på grund av sjukdom eller förlossning varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus, med belopp, som motsvarar den för sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften å allmän säl,

då erforderlig vård ej kunnat beredas å hemortssjukhus eller behovet av sjukhusvården uppkommit utanför den landstingskommun eller landstings­ kommun ej tillhörande stad, där den försäkrade är bosatt, och han med anledning härav måst intagas å annat allmänt sjukhus, med belopp, som motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vår­ den å sj ukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt sjukhus beretts genom riksförsäk­ ringsverkets försorg, med belopp, som motsvarar den lägsta för sådan vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vården å allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat för vården i fråga.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ersättning, som avses i första stycket. Har sådan taxa fastställts, utgår ej ersättning för belopp, varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp.

Med sjukhusvård avses vård, som å sjukhus lämnas där intagen försäk­ rad, ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården beredes genom riksförsäkringsverkets försorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag dels allmänt sjukhus, varmed förstås sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kom­ mun, och ej är anordnad vid hem, som avses i 18 § lagen om socialhjälp, ävensom sjukvårdsinrättning varöver riksförsäkringsverket förfogar, dels ock annan sjukvårdsinrättning, som enligt av Konungen fastställd förteck­ ning är att anse såsom sjukhus jämlikt denna lag. Hemortssjukhus är all­ mänt sjukhus, drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område försäkrad är bosatt.

5 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård som avses i 2 §, 3 § första stycket eller 4 §, utgår ersättning enligt vad Konungen med riksdagen förordnar för utgifter i anledning av resor till och från

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

13

läkaren, tandläkaren eller sjukvårdsinrättningen, där ej med hänsyn till re­ sans längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått eller färdats på annat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

6

§•

Konungen äger föreskriva, att ersättning enligt av Konungen fastställda grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom än i 2—4 §§ sägs.

7 §•

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre be­ medlade personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen förordna, att den efter grunder som fastställas av Konungen skall vara be­ rättigad att av vederbörande allmänna försäkringskassa erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning av vården ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Allmän försäkringskassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjuk­ vårdsersättning kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgö- relse för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader.

Allmän försäkringskassa äger jämväl med kommun eller transportföre­ tag, som åtager sig att ombesörja transporter, för vilka ersättning från sjukförsäkringen må utgivas, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse härför samt om avgifter, vilka kommunen eller företaget må uttaga av de försäkrade för utförda transporter.

Överenskommelse som avses i andra eller tredje stycket skall för att vara gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2 §, 3 § första stycket, 4, 5 eller

6 §, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag.

8

§.

Försäkrad, som icke är bosatt i riket, äger rätt till sjukvårdsersättning endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse härstädes.

Äger försäkrad som avses i första stycket rätt till ersättning för vården jämlikt annan författning eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med främmande makt, skall sådan ersättning avdragas från motsvarande ersättning enligt denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

9 §•

Ersättning för sjukvård utom riket utgår endast i den utsträckning Ko­ nungen föreskriver.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att för sjömans sjukvård utom riket vidkännas kostnad, som omfattas av föreskrifter med­ delade med stöd av första stycket, äger han från allmän försäkringskassa 1 den ordning Konungen bestämmer erhålla gottgörelse för kostnaden enligt nämnda föreskrifter.

Har genom utrikesförvaltningens försorg åt försäkrad lämnats ekono­ miskt bistånd avseende sjukvård utom riket, äger utrikesförvaltningen från allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse därför enligt vad i andra stycket sägs.

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning

1 §•

Försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning på grundval av placering i sjukpenningklass.

2

§•

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vars inkomst av för­ värvsarbete för år räknat uppgår till minst ettusenåttahundra kronor, skall med hänsyn till sagda inkomst vara placerad i sjukpenningklass. Har den försäkrade inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, skall placeringen anses grundad på inkomsten av anställning såvitt avser den sjukpenningklass, i vilken den försäkrade skulle hava placerats med hän­ syn enbart till sagda inkomst, samt i övrigt på inkomsten av annat förvärvs­ arbete. För tid då undantagande från försäkringen för tilläggspension en­ ligt 11 kap. 7 § äger giltighet för den försäkrade skall för placering i högre sjukpenningklass enligt 4 § än klassen nr 2 hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller na­ turaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas kom­ ma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i all­ män eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst av annat förvärvsarbete). Ersättning i penningar eller naturaförmåner som nyss sagts för arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anstalld i dennes tjänst anses såsom inkomst av anställning, såvida den för­ säkrade och den som utgivit ersättningen äro ense därom samt överenskom­ melse tillika träffas enligt 11 kap. 2 § andra stycket; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Beräkning av inkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest äro kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar, som kassan

15

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna

framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den forsakrades

inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beraknas högre an som

motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utgores

inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de

regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men

vars inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till ettusenåttahundra kronor

för år, skall likväl vara placerad i sjukpenningklass, såframt hon ar gi t

och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvaran­

de sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make el er

med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

3 §.

Försäkrad, som åtnjuter hel förtidspension enligt denna lag eller under

månaden närmast före den, varunder han uppnått sextiosju års ålder, åt­

njutit sådan pension eller på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas icke vidare

äger komma i åtnjutande av sjukpenning, må ej vara placerad i sjukpen­

ningklass. Ej heller må kvinna på grund av vad i 2 § sista stycket stadgas

vara placerad i sjukpenningklass för tid efter den månad, varunder hon

fyller sextiosju år.

4 §•

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör fem kronor för dag. Övriga sju -

penningklasser och beloppet av hel sjukpenning för dag i varje klass fram­

går av följande tabell:

Sjukpenningklass

Inkomsten av förvärvsarbete

uppgår för år

Sjukpenning

kr

nr

till kr

men ej till kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

g

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

28

15

21 000

---------------- =---------------

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra fem kronor grundsjukpen­ ning och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minsk­ ningen skall intill ett belopp av två kronor 50 öre anses belöpa på grund­ sjukpenning. I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på så­ dan del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst fem kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år till henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sam­ manbor och med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

5 §•

Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad besluta angående den försäkrades placering i sjukpenningklass. Av beslu­ tet skall framgå i vad mån placeringen grundas på inkomst av anställning eller på inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrades placering i sjuk­ penningklass skall omprövas

a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstförhållan­ den undergått ändring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass,

b) när undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten blir giltigt eller upphör att äga giltighet, samt

c) nar förtidspension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller re­ dan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring av den för­ säkrades arbetsförmåga.

Ändring av försäkrads placering i sjukpenningklass i fall som avses under a), b) och c) här ovan må ej ske förrän vid det månadsskifte, som mtraffar närmast efter det beslutet härom fattats. Ändring av försäkrads placering i sjukpenningklass i annat fall skall ske vid månadsskiftet när­ mast efter det anledning till ändringen uppkommit eller, i fall då kvinnas placering i sjukpenningklass enligt 2 § sista stycket skall upphöra på grund av att hennes make eller man med vilken hon stadigvarande sammanbott av­ lider, vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet.

Under tid då försäkrad lider av sjukdom som avses i 7 § må hans placering i sjukpenningklass icke ändras, med mindre sådant fall är för handen som avses under b) och c) här ovan eller rätt till sjukpenning upphör till följd av vad i 4 kap. 3 eller 5 § stadgas.

Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergåi arbetsvård i form av arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning må han ej placeras i lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då ar­ betsvärden började, med mindre sådant fall är för handen som avses under

b) och c) bär ovan eller, vad angår arbetsträning, denna pågått sex må­ nader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

17

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom två veckor till den allmänna försäkringskassan anmäla sådan stadigvarande ändring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för placeringen i sjukpen­ ningklass.

Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen delgivas denne.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6

§.

7 §•

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbets­ förmågan med minst hälften. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpen­ ning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sjukpenning.

Allmän försäkringskassa må, när skäl äro därtill, påfordra att nedsättning av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.

8

§•

Vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan före- ligger skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4 kap. 2 §, skall arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

Åtnjuter den försäkrade förtidspension enligt denna lag, skall vid pröv­ ning av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans arbets­ förmåga ske med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan, som ligger till grund för utgående pension.

9 §.

Till sjukpenning utgives barntillägg för den försäkrades eller hans makes barn under sexton år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor. Detsamma gäller där den försäkrade är underhållsskyldig beträffande barn under sexton år, med vilket han icke stadigvarande sammanbor, såframt han på sätt riksförsäkringsverket föreskriver styrker att underhållsskyldig­ heten fullgöres.

Barntillägg för barn över tio år utgår ej till sjukpenning, som tillkommer kvinna vilkens make är placerad i sjukpenningklass, med mindre allmän försäkringskassa så medgivit. Sådant medgivande må lämnas endast, så­ framt kvinnans inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens, och med­ för att barntillägg för barn som nu sagts ej skall utgå till sjukpenning, som

tillkommer mannen. Medgivandet gäller från och med månaden näst efter den, varunder det lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämmer.

Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag. Till sjukpenning, som tillkommer kvinnlig försäkrad vilken stadig­ varande sammanbor med barn under tio år, utgör dock barntillägg lägst två kronor för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgör hälften av belopp som i föregående stycke sägs.

Vid tillämpning av denna paragraf skall med make jämställas den, med vilken den försäkrade stadigvarande sammanbor och med vilken han varit gift eller har eller har haft barn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

10

§.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna försäk­ ringskassan, där ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäkringskas­ san, skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, för hans del gälla en karenstid av trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt angår så­ dan tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt andra stycket, må övergå till kortare karenstid om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Den kortare karenstiden skall gälla från och med månaden närmast efter den, då fram­ ställning härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning vid sjuk­ dom, som inträffat innan den kortare karenstiden blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod. Karenstid enligt första stycket tillämpas ej, när den försäkrade vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshets­ kassa.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §. 11

11

§•

Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten att äga giltighet, skall beträffande tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade må dock under de förutsättningar som angivas i 10 § tredje stycket välja en karenstid av tre eller trettiotre dagar; och skall därvid jämväl i övrigt till- lämpas vad i nämnda lagrum är stadgat.

19

Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid sjukdom, som inträffat medan undantagande ägde giltighet.

12

§.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller skulle hava varit inskriven därest hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör vid enkelbörd niohundra kronor och vid flerbörd nämnda belopp ökat med fyrahundrafemtio kronor för varje barn utöver ett.

Av moderskapspenningen äger den försäkrade lyfta trehundra kronor före nedkomsten, dock tidigast å etthundratjugonde dagen före den beräk­ nade tidpunkten därför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

13 §.

Även om sjukdom som i 7 § sägs icke är för handen, utgår tilläggs- sjukpenning till kvinnlig försäkrad, som i anledning av barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete, såframt hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass eller skulle hava varit placerad i sådan sjukpenningklass, därest hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossnings- dagen så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för etthundraåttio dagar. Från och med den trettionde dagen efter för- lossningsdagen utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för tid före förlossningen utgår först från och med den dag kvinnan hos den allmänna försäkringskassan anmält sin önskan att erhål­ la sjukpenning, där ej hinder mött för anmälan eller särskilda skäl till annat föranleda.

Till sjukpenning enligt denna paragraf utgår ej barntillägg.

14 §.

Försäkrad, som äger rätt till moderskapspenning, må ej åtnjuta grund­ sjukpenning eller barntillägg för tiden från och med förlossningsdagen till och med den tjugunionde dagen därefter.

15 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola;

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

16 §.

Beträffande arbetstagare, som på grund av lag eller annan författning eller bestämmelse, som beslutats av kommun, är berättigad att uppbära lön vid sjukdom eller barnsbörd, äger Konungen föreskriva undantag helt eller delvis från vad som är stadgat om placering i sjukpenningklass.

Har undantag som i första stycket sägs icke föreskrivits eller gäller det endast delvis, äger arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer från allmän försäkringskassa erhålla arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda förmåner icke överstiga den utbe­ talda lönen.

överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom eller barnsbörd utgivit lön till arbetstagaren, skall hos allmän försäkringskassa äga uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg är bindande för kassan, endast såframt överenskommelsen har form av kol­ lektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvud­ organisation. Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse åberopas jämväl beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant ar­ bete för vilket avtalet gäller.

Har försäkrad, som drabbats av sjukdom utom riket, därvid erhållit un­ derhåll genom utrikesförvaltningens försorg, äger förvaltningen i den ord­ ning Konungen bestämmer från allmän försäkringskassa erhålla den för­ säkrade tillkommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda förmåner icke överstiga utgivet underhåll.

17 §.

Sjukpenning jämte barntillägg må indragas eller skäligen nedsättas, om försäkrad

a) vägrar att mottaga besök av person, som av den allmänna försäkrings­ kassan erhållit uppdrag att verkställa sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta den allmänna försäkringskassan därom eller avreser till utlandet, där ej kassan medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

c) utan giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 § första stycket an­ mäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för placeringen i sjukpenningklass.

Angående nedsättning eller indragning av sjukpenning i andra fall stadgas i 20 kap. 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

21

På framställning av nykterhetsnämnd äger allmän försäkringskassa besluta, att sjukpenning jämte barntillägg samt moderskapspenning till­ kommande försäkrad, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträf­ fande vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommu­ nal myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning jämte barntillägg, hans familjs och, i fråga om moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning, som tillkommer kvinna vilken ej upp­ nått tjuguett års ålder, må försäkringskassan på framställning av barna­ vårdsnämnd besluta om utbetalning till annan enligt vad i första stycket sägs.

Är kvinna vid tiden för nedkomsten intagen i barnhem, ungdomsvårds­ skola, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, må försäkringskassan på framställning av förestån­ dare för inrättningen besluta, att moderskapspenningen skall utbetalas till honom att användas till kvinnans och barnets nytta.

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring

1 §•

Ersättning enligt 2 och 3 kap. utgives av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle hava varit inskriven, därest han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Sjukvårdsersättning åt för­ säkrad, som icke är och ej heller under förutsättning som nyss sagts skulle hava varit inskriven hos allmän försäkringskassa, utgives av den kassa, inom vars verksamhetsområde vården erhållits.

2

§•

Har sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar i följd eller föreligger eljest skälig anledning, skall den allmänna försäk­ ringskassan, i den utsträckning riksförsäkringsverket så föreskriver, under­ söka huruvida skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att för­ korta sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu sagts erforderlig, skall kassan tillse att lämplig sådan vidtages.

3 §•

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sam­ manlagt etthundraåttio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

18

§.

22

sjukhusvård äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade

åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföl­

jande tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före

den, varunder den försäkrade fyller sextiosju år.

4 §.

Vad i 3 kap. 3, 5 och 8 §§ ävensom 3 § detta kapitel stadgas med avseende

på förtidspension skall äga motsvarande tillämpning där den försäkrade

skulle hava kommit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk

medborgare.

5 §.

Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken

han är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, må

för tid efter utgången av den i 11 § sistnämnda lag omförmälda samord-

ningstiden ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeför­

säkring, må för tid efter det den skadade blivit berättigad till livränta en­

ligt sagda lag ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av

skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring

eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför

rätt till motsvarande ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riks­

försäkringsverket eller bolag varom sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäk­

ring, utgives ersättning enligt 2 och 3 kap. endast i den mån beloppet därav

överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår enligt den andra lagen,

den särskilda författningen eller förordnandet.

Vad i tredje stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid sjukdom,

som medför rätt till ersättning enligt utländsk lagstiftning om yrkesskade­

försäkring.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

23

TREDJE AVDELNINGEN

F olkpensionering

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

1 §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit man­ talsskriven härstädes för det år varunder han fyllt sextiotvå år och för de fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension enligt vad ne­ dan sägs.

Har barn, som är svensk medborgare, till följd av sin ålder icke blivit mantalsskrivet här i riket, äger barnet likväl rätt till barnpension enligt 8 kap. 5 §.

2 §.

Den, som kommit i åtnjutande av folkpension enligt vad i 1 § första styc­ ket sägs men vars rätt enligt nämnda lagrum upphört, må även i fortsätt­ ningen åtnjuta folkpension, därest Konungen för vissa fall så förordnat eller det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå såsom oskäligt att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pensionsberättigad som i denna paragraf sägs likställas med försäkrad, även om han icke uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 3 § första stycket.

6 kap. Om ålderspension

1 §•

Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från och med den månad, varunder han fyller sextiosju år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå till försäkrad, som äger komma i åtnjutande av tilläggspension enligt 12 kap. 1 § andra stycket, med mindre han tillika gör framställning enligt nämnda lagrum.

2

§•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för ir räknat nittio procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folk­ pension i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pen­ sion enligt 1 § första stycket, sextiosju och en halv procent av basbeloppet.

Åtnjuter maken enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fal­ let med sjuttiofem och i senare fallet med åttiotvå och en halv procent av basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tion­ dels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pen­ sionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade upp­ nådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i form av ålderspension eller icke varit berättigad till folkpension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

7 kap. Om förtidspension

1 §•

Rätt till folkpension i form av förtidspension tillkommer försäkrad, som fyllt sexton år, för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålders­ pension enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom, därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varak­ tig.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till folkpen­ sion i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande sjukbidrag.

2

§•

Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller en­ dast en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

År arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension.

I övriga fall utgives en tredjedel av hel förtidspension.

3 §.

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och

25

färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete likställes i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4 kap. 2 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvs­ arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4 §.

Hel förtidspension utgör för år räknat nittio eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket, sextiosju och en halv procent av basbeloppet. Åtnjuta båda makarna förtidspension och är pen­ sionen för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs, skall dock vid beräkning av pension hel förtidspension utgöra, om två tredjedelar av hel förtidspension utgår till andra maken, sjuttiofem och, om en tredjedel av hel förtidspension utgår till denne, åttiotvå och en halv procent av basbeloppet.

8 kap. Om familjepension

1 §•

Rätt till folkpension i form av änkepension tillkommer för tid före den månad, då änkan fyller sextiosju år eller folkpension i form av ålderspen­ sion dessförinnan börjar utgå till henne,

a) änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under sexton år, därest barnet vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan; samt

b) annan änka, som vid makens död fyllt trettiosex år och varit gift med honom minst fem år.

Upphör rätt till änkepension enligt första stycket a), skall vid bedöman­ det av rätt till pension enligt b) anses som om mannen avlidit, då rätten till pension enligt a) upphörde, samt äktenskapet varat till nämnda tidpunkt.

2

§•

Ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit gift med eller har eller har haft barn med honom, likställes med änka i fråga om rätt till änkepension. Den tid, under vilken kvinnan oavbrutet samman­ bott med mannen fram till tidpunkten för dennes död, jämställes vid till- lämpningen av 1 § första stycket b) med tid, varunder äktenskap bestått.

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är be­ rättigad till underhållsbidrag av sin förutvarande make, är, även om fall som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock beaktas endast barn till den avlidne. I fall som avses i samma stycke b) skall med tid, var­ under äktenskapet bestått, jämställas tid, varunder kvinnan efter äkten­ skapets upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden om och stadigva­ rande sammanbott med barn under sexton år till den avlidne. Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava till­ kommit i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

3 §•

Kvinna äger icke rätt till änkepension efter man, från vilken hon vid dennes död levde åtskild, därest kvinnan efter det sammanlevnaden med mannen upphörde stadigvarande sammanbott med annan man, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap eller stadigvarande sammanbor med man, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn. Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år eller upphör samboendet inom tid som nu sagts, skall pensionen ånyo börja utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för handen.

4 §•

Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, för år räknat nittio procent av basbeloppet.

Utgår änkepension med tillämpning av 1 § första stycket b) och hade den pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid den tid­ punkt, som avses i 1 § andra stycket, minskas pensionen med en femtondel för varje år, varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid man­ nens död eller vid nämnda tidpunkt understiger femtio.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

5 §.

Rätt till folkpension i form av barnpension tillkommer barn, vars fader eller moder eller båda föräldrar avlidit och som icke fyllt sexton år.

Rätt till barnpension föreligger ej, om barnet är adopterat av annan än den avlidne eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,

27

därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

6

§.

Barnpension utgör för år räknat tjugufem procent av basbeloppet. För barn, vars båda föräldrar avlidit, samt för barn utom äktenskap, som fyllt tre år och beträffande vilket faderskapet ej fastställts, utgör dock barn­ pensionen trettiofem procent av basbeloppet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i962

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

1 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår barntillägg för varje barn under sexton år till försäkrad eller försäkrads hustru, därest den försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet. Barntillägg enligt vad nu sagts utgives ej till ålderspension, som den försäkrade åtnju­ ter för tid före den månad varunder han fyller sextiosju år, eller till pen­ sion, som tillkommer gift kvinna. Ej heller utgår barntillägg för barn, som är berättigat till pension enligt denna lag.

Barntillägg till ålderspension eller hel förtidspension utgör för år räknat tjugufem procent av basbeloppet. Utgår enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör barn- tillägget motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension.

Åtnjuter den försäkrade tilläggspension enligt denna lag, minskas honom tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet.

2

§•

Till ålderspension eller förtidspension utgår invaliditetstillägg, därest den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet upp­ kommit innan den försäkrade fyllt sextiotre år. Invaliditetstillägg skall alltid utgå, därest den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan den försäkrade uppnått sextiotre års ålder.

Ändå att så ej följer av första stycket utgår invaliditetstillägg till förtids­ pension, som avses i 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket, därest den för­ säkrade utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande inerutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer ej försäkrad, som stadigvarande vårdas å anstalt tillhörande staten eller kommun eller å enskild anstalt till vars drift

statsbidrag utgår eller ock genom anstaltens försorg utom densamma, och ej heller försäkrad, som enligt gällande bestämmelser om blindundervis­ ning är skolpliktig.

Invaliditetstillägg utgör för år räknat trettio procent av basbeloppet.

3 §.

Åtnjuter försäkrad som avses i 2 § första stycket andra punkten eller andra stycket icke pension enligt denna lag, äger han, därest han fyllt sex­ ton år, rätt till invaliditetsersättning för tid före den månad då han fyller sextiosju år.

Invaliditetsersättning tillkommer ej försäkrad, som enligt gällande be­ stämmelser om blindundervisning är skolpliktig.

Invaliditetsersättning utgör för år räknat fyrtiofem procent av basbe­ loppet.

4 §.

Vid tillämpning av 2 och 3 §§ skall såsom blind anses den vars synför­ måga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn.

5 §•

Om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg förordnar Konungen med riksdagen.

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension

1 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make, skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av 6, 7 och 9 kap. likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes vid tillämpning av 6 och 7 kap. pen­ sionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn.

2

§•

Därest pensionsberättigad under hel månad är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen i anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må av hans å må­ naden belöpande folkpension ej utgå högre belopp än som för år räknat motsvarar femton procent av basbeloppet. Kan den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd uppenbarligen icke tillgodogöra sig nämnda belopp till sin personliga nytta, må riksförsäkringsverket besluta om nedsättning av beloppet, dock till lägst tvåhundra kronor för år.

Riksförsäkringsverket må medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigade, rätt att helt eller delvis uppbära

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sådan del av folkpension, som enligt vad i första stycket sägs icke skall utgivas.

Åtnjuter barn under hel månad på statens bekostnad vård på anstalt eller eljest kost och bostad, må barntillägg för barnet ej utgå för den månaden; dock må sådant tillägg utgå för tid då barnet är inackorderat vid nomad­ skola.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

29

3 §•

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstal­ ten, äger den som driver anstalten att, i den mån Konungen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folk­ pension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 § sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån Konungen så förordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

4 §.

År någon för samma månad berättigad till flera änkepensioner, utgives endast den största av dem eller, om de äro lika stora, pensionen efter den sist avlidne mannen.

Föreligger för samma månad rätt till förtidspension samt änkepension eller hustrutillägg, utgives endast en av förmånerna. Utgives i enlighet här­ med änkepension eller hustrutillägg, skall vid tillämpning av 3 kap. 3, 5 och 8 §§ samt 4 kap. 3 § anses som om den försäkrade kommit i åtnjutande av förtidspension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FJÄRDE AVDELNINGEN

Försäkring för tilläggspension

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m.

1 §•

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första styc­ ket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande in­ komst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäk­ rade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag.

2

§•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmå­ ner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till tre­ hundra kronor.

Ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i den­ nes tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra kronor, anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskick­ ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick­ ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestäm­ mande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäk­

31

ringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen

för tilläggspension enligt 19 kap. 1 §; och skall i dylikt fall den som åtagit

sig sådan förbindelse anses såsom arbetsgivare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

3 §•

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäk­

rade; samt

c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad

för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 2 § är att hänföra till inkomst av

anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till

femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

4 §•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av

annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering

till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattnings­

år som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattnings­

året anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxe­

ringsåret.

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad, som är

bosatt utomlands eller som eljest avses med förbindelse enligt 2 § sista

stycket eller som har att erlägga sjömansskatt, stadgas särskilt.

5 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställ­

ning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger

det vid årets ingång gällande basbeloppet. Inkomst av anställning och in­

komst av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till när­

mast lägre hundratal kronor. Basbeloppet avräknas i första hand mot in­

komsten av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av

anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav över­

stiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Be­

lopp, från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av

annat förvärvsarbete.

32

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäk­

rad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrun­

dande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pen­

sionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida tilläggspensions­

avgift enligt 19 kap. 3 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan

hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodo­

räknas den försäkrade för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där

den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt

denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju

års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till

ansökningen skulle börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande in­

komsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensions­

poäng beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 13 kap. 2 §,

skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande vad enligt

nämnda paragraf skall antagas hava tillgodoräknats honom för samma år.

7 §•

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt

angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,

skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för

tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke

tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med

verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan un­

dantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den för­

säkrade ej ånyo göra dylik anmälan.

Anmälan eller återkallelse skall, där den försäkrade är omyndig, göras av

förmyndaren, som därvid har att visa att den försäkrade samtycker till

åtgärden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

12 kap. Om ålderspension

1 §•

Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad

från och med den månad, varunder han fyller sextiosju år, under förutsätt­

ning att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, om han

icke är svensk medborgare, minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår, under förutsättning som i

första stycket sägs, ålderspension för tid före den månad, varunder han

33

fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå till försäkrad, som äger komma i åtnjutande av folkpension enligt 6 kap. 1 § andra stycket, med mindre han tillika gör framställning enligt nämnda lagrum.

2

§•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som till­ godoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräk­ nats honom, och talet trettio.

Har undantagande enligt 11 kap. 7 § ägt giltighet för den försäkrade, skall honom tillkommnade ålderspension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodo­ räknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vil­ ket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pen­ sionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vad i detta stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 11 kap. 6 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräk­ nats den försäkrade.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tion­ dels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit folkpension eller icke varit berät­ tigad till tilläggspension i form av ålderspension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

13 kap. Om förtidspension

1 §•

Rätt till tilläggspension i form av förtidspension tillkommer enligt vad nedan sägs försäkrad för tid före den månad, då han fyller sextiosju år 2 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

34

eller ålderspension enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom,

därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,

vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen

kan anses varaktig samt den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensions­

poäng för tid före det år, varunder pensionsfallet inträffat.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den

antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till tilläggs­

pension i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;

och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande

sjukbidrag.

Vad i 7 kap. 2 och 3 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande förtidspension enligt detta kapitel.

2

§•

Är den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet placerad lägst i den

sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete upp­

gående till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller har pensions­

poäng tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år, som närmast

föregått det år då pensionsfallet inträffar, skall förtidspension utgå med

tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla för

det fall den försäkrade icke är placerad i sjukpenningklass som nu sagts

men skulle hava varit placerad i sådan klass, därest den allmänna försäk­

ringskassan haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till

grund för placeringen i sjukpenningklass.

Hel förtidspension motsvarar den tilläggspension i form av ålderspen­

sion, som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle

börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år. Här­

vid skall ålderspensionen beräknas under antagande att den försäkrade för

varje år från och med det då förtidspensionen börjar utgå till och med det

då han uppnår sextiofem års ålder tillgodoräknats pensionspoäng motsva­

rande medeltalet av de pensionspoängtal, vilka tillgodoräknats honom under

de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, om

pensionen därigenom blir större, under samtliga år från och med det då han

fyllt sexton år till och med det som närmast föregått pensionsfallet. Vid

beräkningen av nämnda medeltal bortses från de år intill ett antal av hälf­

ten, för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka

poängtalet är lägst.

Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om undantagande enligt 11 kap.

7 § ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade samt un­

dantagandet tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra när­

mast föregående åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Ej heller må

pension som nu sagts utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke

kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

35

Äger den försäkrade icke komma i åtnjutande av förtidspension enligt vad i 2 § stadgas men skulle han hava varit berättigad till tilläggspension i form av ålderspension, därest han uppnått sextiosju års ålder det år då pen- sionsfallet inträffar, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, beräk­ nad enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i 962

3

§.

14 kap. Om familjepension

1 §•

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension eller skulle han, om fall som avses i 13 kap. 1 § varit för handen vid tidpunkten för dödsfallet, hava varit berätti­ gad till förtidspension, äga hans efterlevande rätt till tilläggspension i form av familjepension enligt vad nedan sägs.

2

§•

Rätt till änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äkten­ skapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension, därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är berättigad till underhållsbidrag av den försäkrade, är för tid varunder bi­ draget skolat utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den försäkrades död. Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap. Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år, skall pensionen ånyo börja utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för handen.

3 §■

Änkepension utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes barn som enligt 4 § är berättigat till pension efter honom, trettiofem och i annat fall fyrtio procent av hel förtidspension enligt 13 kap., som den försäkrade var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försök-

rade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

Rätt till barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nit­ ton år.

Vad i 8 kap. 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande rätt till pension enligt denna paragraf.

5 §•

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om efter den försäkrade fin­ nes någon, som enligt detta kapitel är berättigad till änkepension efter honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtidspension eller ålderspension som i 3 § sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.

Föreligger rätt till såväl änkepension som barnpension efter försäkrad men utgör på grund av 17 kap. 2 § änkepensionen eller, om flera äro berät­ tigade till sådan pension, det sammanlagda änkepensionsbeloppet icke tret­ tiofem procent av förtidspension eller ålderspension som i 3 § sägs, skall det sammanlagda barnpensionsbeloppet ökas i motsvarande mån, dock högst med belopp motsvarande tjugufem procent av förtidspensionen eller ålders­ pensionen.

6

§•

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bo­ satt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

7 §•

Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form av familjepension, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största äro lika stora, en av dessa. Av lika stora änkepensioner utgives pensionen efter den sist avlidne mannen.

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension

1 §•

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896 —1914, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första stycket talet trettio ut­ bytas mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 kap. 2 § andra stycket icke äga tillämpning.

37

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915 —1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra styckena talet trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning som i 12 kap. 2 § andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagan­ det icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng.

2

§•

Har försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, visst år under mer än nittio dagar uppburit sjukpenning enligt denna lag eller lagen om yrkes­ skadeförsäkring eller motsvarande ersättning enligt lagen om ersättning åt smittbärare och har han därvid varit placerad lägst i den sjukpenning­ klass, vilken han skulle hava tillhört om hans årsinkomst av förvärvs­ arbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, skall vid be­ räkning av det i 12 kap. 2 § första stycket angivna medeltalet av pensions­ poäng bortses från nämnda år, därest medeltalet därigenom höjes, samt vid tillämpningen i övrigt av 12 kap. 2 § anses som om pensionspoäng till­ godoräknats den försäkrade för det året. Vad nu sagts skall icke avse år, då den försäkrade åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag eller då undantagande enligt 11 kap. 7 § varit gällande för honom, och må ej tillämpas med avseende å mer än tre år.

3 §•

I fråga om pension till den som ej är svensk medborgare skall för tid var­ under han ej är bosatt i riket vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra styckena talet trettio utbytas mot talet fyrtiofem samt pensionsberäkningen göras med tillämpning av det basbelopp som gällde vid ingången av det sista år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräknats för den försäkrade. Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må utan hans samtycke tilläggspension till honom utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pen­ sionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FEMTE AVDELNINGEN

Ytterligare bestämmelser om folkpension och tilläggspension

16 kap. Om utgivande

av

pension m. m.

1

§•

Den som önskar komma i åtnjutande av pension skall göra ansökan hos allmän försäkringskassa i enlighet med vad Konungen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt denna lag, må allmän försäkringskassa tillerkänna honom förtidspension utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

Åtnjuter försäkrad sjukbidrag, må den tid varunder sådant bidrag skall utgå förlängas utan att ansökan därom gjorts.

I den mån Konungen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

2

§•

Såsom villkor för rätt till förtidspension, invaliditetstillägg eller invalidi­ tetsersättning må föreskrivas att den försäkrade skall under högst trettio dagar vara intagen å visst sjukhus eller underkasta sig undersökning av viss läkare. För den försäkrades kostnader i anledning av föreskrift som nu sagts skall ersättning utgå i enlighet med vad Konungen förordnar.

3 §.

Då skäl föreligga därtill må pension beviljas för tid intill dess slutligt be­ slut fattats. För sådan pension må föreskrivas särskilda grunder och villkor.

Förekommer anledning att pension bör indragas eller minskas, må för­ ordnas, att pensionen för tid intill dess slutligt beslut fattats skall indragas eller utgå med lägre belopp.

4

§•

Pension utgives månadsvis. Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är jämnt delbart med tolv. År årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bort­ faller pensionen för den månad som beräkningen avser. Vid tillämpning av vad nu sagts skola samtliga den pensionsberättigade tillkommande pen­

39

sionsförmåner anses som en pension. Avrundning skall i första hand göras

å folkpension enligt 6, 7 eller 8 kap.

5 §.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade

fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidi­

gare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök-

ningen.

Förtidspension, barntillägg, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

utgå från och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. I fall

som avses i 1 § andra stycket utgår dock förtidspension från och med må­

naden näst efter den, då beslutet om pension meddelats.

Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade av­

lidit eller, om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från

och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat.

Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansöknings-

månaden.

6

§•

Vad i 1 § första, andra och sista styckena, 2 §, 3 § första stycket samt 5 §

andra och sista styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om ökning av förtidspension.

Ändring av pension i andra fall än i första stycket sägs skall gälla från

och med månaden näst efter den varunder anledning till ändringen upp­

kommit.

Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om ändring

av pension i anledning av förändring av basbeloppet.

7 §.

Därest arbetsförmågan väsentligt förbättras för försäkrad som åtnjuter

förtidspension, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till för­

bättringen.

8

§•

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbets­

förmåga väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom

hos allmän försäkringskassa. Motsvarande skall beträffande den som åtnju­

ter änkepension eller förmån enligt 9 kap. gälla, om förhållandena så änd­

ras att rätten till pensionen eller förmånen därav påverkas. Är den försäk­

rade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må pen­

sionen eller förmånen indragas för viss tid eller tills vidare.

9 §•

Pensionsförmån utgår till och med den månad, varunder den pensions-

berättigade avlidit eller rätten till förmånen eljest upphört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Har någon under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Så­ som villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den bortovarande. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans förmyndare. Finnes den bortovarande sedermera vara vid liv, skall pension ej vidare utgå.

11

§•

Den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs äger ej rätt till familjepension efter den avlidne.

Familjepension må indragas eller skäligen nedsättas, om den efterlevande annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom.

12

§.

På framställning av nykterhetsnämnd äger riksförsäkringsverket besluta att pension tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och be­ träffande vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommu­ nal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom till­ kommande pension, må riksförsäkringsverket besluta, att pensionen skall utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

13 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pen­ sion alltjämt föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

10

§.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m.

1 §•

Det pensionsbelopp, som först förfaller till betalning efter bifall till an­ sökan om förtidspension, skall minskas med den försäkrade tillkommande sjukpenning jämte barntillägg enligt denna lag i den mån pension och sjuk­ försäkringsförmåner belöpa på samma månad; och skall minskningen i första hand göras å folkpension. Vad nu sagts skall äga motsvarande till- lämpning beträffande belopp, varmed förtidspension ökas i anledning av ytterligare nedsättning av arbetsförmågan.

41

Folkpension, och tilläggspension i form av änkepension till frånskild

kvinna må sammanlagt utgöra högst så stort belopp som motsvarar det un­

derhållsbidrag, vilket mannen var skyldig utgiva till henne vid tidpunkten

för sin död; och skall härvid folkpension utgå endast i den mån tilläggspen­

sionen ej förslår. Vad nu sagts utgör icke hinder för att pensionen ökas till

följd av att basbeloppet stiger.

Bestämmelserna i första stycket må icke lända till minskning av pension,

som utgår med tillämpning av 8 kap. 2 § första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

2

§•

3 §.

Äger pensionsberättigad rätt till livränta eller sjukpenning jämlikt lagen

om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild

författning eller enligt Konungens förordnande rätt till livränta eller sjuk­

penning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller

bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas honom eljest

tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga till-

lämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstift­

ning om yrkesskadeförsäkring. Har livränta eller del därav eller livränta

för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta ut-

ginge eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de

vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångs­

beloppet.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspen­

sion minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid

tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta såsom skadad;

dock må avdrag å annan förtidspension än hel sådan ske endast om skadan

inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggs­

pension göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pen­

sionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension även­

som tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med

tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande liv­

ränta såsom efterlevande, dock må avdrag å tilläggspension göras endast

om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den

tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspen­

sion. Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå,

i form av förtidspension eller barnpension med minst en fjärdedel, i form

av änkepension med minst hälften samt i form av ålderspension med minst

tre fjärdedelar av belopp som eljest skolat utgå.

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

4 §•

Vid tillämpning av 1 och 3 §§ tagas andra tillägg till pension än barntillägg ej i beaktande. Minskning av folkpension enligt nämnda paragrafer skall sist göras å barntillägg.

5 §. -

Det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om pen­ sion eller om ökning av pension eller upphävande av förordnande som i 16 kap. 3 § andra stycket sägs må, där den pensionsberättigade under den tid å vilken pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myn­ dighet som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid ut­ givit för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns försörjning uppbäras av myndigheten.

6

§.

I den mån Konungen så förordnar skall från pension enligt denna lag avdragas pension enligt utländsk lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

43

SJÄTTE AVDELNINGEN

För försäkringen gemensamma bestämmelser

18 kap. Om allmänna försäkringskassor

1

§•

För varje landstingskommun samt varje stad, som ej tillhör sådan kom­ mun, skall finnas en allmän försäkringskassa. Då särskilda förhållanden föranleda därtill, må dock försäkringskassas verksamhetsområde omfatta två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som nyss sagts. Om antalet försäkringskassor och deras verksamhetsområden förordnar Konungen.

Allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt.

2 §•

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskas­ sorna, vilka hava att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

Hos riksförsäkringsverket skall föras register över de allmänna försäk­ ringskassorna för inskrivning av de uppgifter, som enligt denna lag eller vad eljest föreskrives skola intagas i registret.

3 §•

För allmän försäkringskassa fastställer Konungen firma. Ej må annan än allmän försäkringskassa i sin firma eller eljest vid be­ teckning av rörelsen använda ordet »försäkringskassa» tillsammans med ordet »allmän» eller eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman innehaves av allmän försäkringskassa.

4 §•

För allmän försäkringskassas förbindelser häfta allenast kassans till­ gångar.

Utan riksförsäkringsverkets medgivande må allmän försäkringskassa ej överlåta eller med inteckning för gäld belasta fast egendom och ej heller upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar för lån eller åtaga sig annan för­ pliktelse, såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verk­ samhet.

Om vad som skall iakttagas beträffande allmän försäkringskassas till­ gångar och skulder, därest kassan upphör eller dess verksamhetsområde ändras, meddelar Konungen bestämmelser i varje särskilt fall.

44

5 §•

Allmän försäkringskassa må ej bedriva annan verksamhet än som an-

gives i denna lag eller i bestämmelser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän försäkringskassa pliktig att

biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller under-

stödsverksamhet ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myn­

dighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplys­

ningar, i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera

betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som

handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs

jnå ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

6

§•

I allmän försäkringskassa skola finnas styrelse, en eller flera pensions-

delegationer samt försäkringsnämnder enligt vad nedan stadgas. I den mån

ej annat föreskrives tillkommer det styrelsen att besluta i angelägenheter,

med vilka kassan har att taga befattning.

Stadgar för allmän försäkringskassa skola, på förslag av kassan, faststäl­

las och registreras av riksförsäkringsverket. Stadgarna skola angiva var

kassans styrelse skall hava sitt säte och hur kassans värde- och övriga

säkerhetshandlingar skola förvaras.

7 §•

Styrelse för allmän försäkringskassa skall bestå av sju eller, om kassans

verksamhetsområde omfattar två landstingskommuner inom skilda län, åtta

ledamöter. En ledamot, som skall vara ordförande, utses av Konungen, en

ledamot av medicinalstyrelsen samt en ledamot av länsstyrelsen; om kassans

verksamhetsområde tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen utse en leda­

mot. Övriga ledamöter utses av landstinget eller, där fråga är om kassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfat­

tar kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera

landstinget utse två ledamöter; utgöres verksamhetsområdet av landstings­

kommun och stad, som ej tillhör sådan kommun, utses tre ledamöter av

landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses en suppleant.

8 §•

Styrelseledamot utses för en tid av fyra år, räknat från och med den

1 januari året näst efter det, då han blivit utsedd.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som ut­

sett honom.

Avgår styrelseledamot innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ända, skall för den återstående tiden utses ny ledamot i den ordning, vari den avgångne ledamoten blivit utsedd.

9 §.

i

Ledamot av allmän försäkringskassas styrelse skall vara svensk medbor­ gare. Uppdraget må ej innehavas av den som är omyndig eller i konkurstill­ stånd. Ej heller må den vara styrelseledamot som är ledamot i eller befatt­ ningshavare vid försäkringsdomstolen eller som är i riksförsäkringsverkets eller allmän försäkringskassas tjänst.

Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mel­ lan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätj enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.

10

§.

Till styrelsesammanträde skola samtliga ledamöter kallas. Är styrelse­ ledamot förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand in; kallas den för honom utsedde suppleanten. Suppleant må även eljest närr vara vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för sammanträde. Den i 12 § första stycket omförmälde direktören äger deltaga i styrelsens sammanträden men ej i dess beslut.

Vid förfall för ordföranden föres ordet av den för honom utsedde supp­ leanten eller, vid förfall jämväl för denne, av den som de vid sammanträdet närvarande utse. ,

Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. Har ledamot, som del­ tagit i ärendes behandling, från styrelsens beslut avvikande mening, skal} denna antecknas till protokollet.

11

§•

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den allmänna försäkringskassan att teckna kassans firma samt uppdraga åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägpar fatta beslut i de angelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske. Styrelsen äger föreskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera personer utövas allenast i förening.

12

§.

Hos allmän försäkringskassa skola vara anställda en direktör, vilken i enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har att leda

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

45

arbetet inom kassan, en eller flera föredragande för pensionsärenden samt en eller flera förtroendeläkare. Förtroendeläkare har att tillhandagå försäk­ ringskassan i frågor, som kräva medicinsk sakkunskap, och skall söka främja samarbetet mellan kassan och inom dess område verksamma läkare.

Utöver de befattningshavare, som avses i första stycket, skola hos allmän försäkringskassa vara anställda tjänstemän i erforderligt antal.

13 §.

Befattningshavare hos allmän försäkringskassa tillsättas och entledigas 1) direktör, föredragande för pensionsärenden ävensom annan tjänste­ man, beträffande vilken Konungen så föreskrivit, av riksförsäkringsverket;

2) förtroendeläkare av medicinalstyrelsen; samt 3) övriga tjänstemän av kassan. Riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen skola vid tillsättande och entledigande av befattningshavare hos kassan inhämta yttrande från kassans styrelse.

Avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor för befattningshavare, som tillsättas och entledigas av riksförsäkringsverket, skola bestämmas av verket efter kassans hörande. Beträffande sådana villkor för förtroendelä­ kare är kassan pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som på för­ slag av medicinalstyrelsen meddelas av riksförsäkringsverket.

14 §.

Allmän försäkringskassas räkenskaper skola avslutas för år. Räkenskaps- avslutningen skall vara verkställd före utgången av nästföljande mars må­ nad.

Styrelsen skall senast den 15 april varje år till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det senast för­ flutna året. Styrkt avskrift av berättelsen skall samtidigt översändas till riksförsäkringsverket samt till vederbörande landsting eller stadsfullmäk­ tige.

Före utgången av oktober månad varje år skall styrelsen tillställa riks­ försäkringsverket en beräkning av kassans förvaltningskostnader för näst­ följande år.

15 §.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av kas­ sans inkomster avseende sjukförsäkring enligt 2—4 kap. ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till en fond för den obligatoriska sjukförsåkringen.

Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån kassans inkomster avseende försäkringen ej förslå till täckande av löpande utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

47

Angående förvaltningen av fond som avses i denna paragraf förordnar Konungen med riksdagen.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och den allmänna försäkrings­ kassans räkenskaper skola för varje år utses en revisor av riksförsäkrings­ verket och två revisorer av landstinget eller, där fråga är om kassa, vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfat­ tar kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera landstinget utse en revisor; utgöres verksamhetsområdet av landstingskom­ mun och stad, som ej tillhör sådan kommun, skall en revisor utses av lands­ tinget och en revisor av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses en suppleant. Revisor må skiljas från uppdraget av den som utsett honom. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i eko­ nomiska förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelse­ ledamots tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

17 §.

Revisor äger när som helst inventera den allmänna försäkringskassans medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen och direktören må ej vägra att lämna av revisor begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som riksförsäkringsverket meddelar.

Revisorerna skola inom fyra veckor från den dag de mottagit styrelsens förvaltningsberättelse till styrelsen överlämna en av dem underskriven re­ visionsberättelse. Styrkt avskrift av revisionsberättelsen skall samtidigt till­ ställas riksförsäkringsverket samt vederbörande landsting eller stadsfull­ mäktige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

18 §.

Talan mot styrelseledamot på grund av hans uppdrag må ej anställas, lärest icke riksförsäkringsverket skriftligen till honom framställt anmärk­ ning mot det förfarande, å vilket talan grundas, inom tre år efter utgången av det år, då förfarandet ägt rum. Vad nu sagts gäller ej talan, som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling. Riksförsäkringsverket äger förordna ställföreträdare för styrelsen att föra den allmänna försäkrings­ kassans talan.

Talan mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse överlämnades till styrelsen, såvida icke talan grundas på att revisor begått brottslig handling.

19 §•

Styrelseledamot, direktör eller revisor i allmän försäkringskassa, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat kas­ san eller tredje man skada, är pliktig att utgiva ersättning för skadan. Före­ ligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, om det med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada, svara de för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet nedsatts dock allenast med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäl­ dande efter vad som med hänsyn till den större eller mindre skuld, som fin- nes ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

20

§.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning avgöras i allmän försäkringskassa av en pensionsdelegation, bestående av fem ledamöter. Dessa äro ordföranden i kassans styrelse, som tillika för ordet i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av landstinget eller, om kassans verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsom­ råde två landstingskommuner eller landstingskommun och stad, som ej tillhör sådan kommun, skola landstingen eller landstinget och stadsfull­ mäktige vardera utse en ledamot. Då skäl äro därtill må Konungen utse särskild ordförande i pensionsdelegation.

Suppleant för ordförande, som tillika är ordförande i kassans styrelse, är den för honom utsedde suppleanten i styrelsen. För annan ordförande, så ock för annan ledamot än ordförande utses en suppleant.

I allmän försäkringskassa må med Konungens medgivande finnas flera pensionsdelegationer.

21

§.

Pensionsdelegation är beslutför då minst fyra ledamöter äro närvarande. I delegationens sammanträden men ej i dess beslut äga den allmänna för­ säkringskassans direktör samt en företrädare för länsarbetsnämnden del­ taga.

I övrigt skall vad i 8 10 §§ är stadgat med avseende på styrelse äga mot­ svarande tillämpning med avseende på pensionsdelegation; dock må för­ troendeläkare hos allmän försäkringskassa vara ledamot av pensionsdelega­ tion. Har föredraganden från beslutet avvikande mening, skall denna an­ tecknas till protokollet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

22

§.

Ärende avgöres i pensionsdelegation efter föredragning av föredragande för pensionsärenden.

49

I ärende, som handlägges av pensionsdelegation, må envar som saken rör eller som eljest antages kunna lämna upplysningar av betydelse höras.

Begär den saken rör att bliva muntligen hörd inför pensionsdelegation, skall hans begäran villfaras, om ej särskilda skäl däremot äro.

Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

23 §.

I allmän försäkringskassa prövas i den utsträckning varom stadgas i särskild författning frågor rörande folkpension av försäkringsnämnder. Nämnderna skola även tillhandagå kassans styrelse, pensionsdelegation och lokalkontor med råd och upplysningar angående lokala angelägenheter.

Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun. Med riksförsäkrings­ verkets medgivande må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde om­ fatta flera kommuner eller del av kommun.

24 §.

Försäkringsnämnd skall bestå av minst fem och högst sju av kommunen utsedda ledamöter. Består nämndens verksamhetsområde av flera kommu­ ner, bestämmer dock riksförsäkringsverket antalet ledamöter och huru många ledamöter som skola utses av varje kommun. För varje ledamot ut­ ses en suppleant. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Vad i 8—10 §§ är stadgat med avseende på styrelse skall äga motsvarande tillämpning med avseende på försäkringsnämnd.

Föredragning inför försäkringsnämnd verkställes av den som den all­ männa försäkringskassans styrelse utser därtill.

25 §.

Arvode och annan ersättning till ordförande i styrelse och till ledamot av pensionsdelegation fastställas av Konungen.

Arvode och annan ersättning till annan ledamot av styrelse än ordfö­ rande, till ledamot av försäkringsnämnd, till revisor och till sådan ställ­ företrädare för styrelse som omförmäles i 18 § första stycket fastställas av riksförsäkringsverket.

Arvode och annan ersättning som avses i denna paragraf utgivas av den allmänna försäkringskassan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

26 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om ledamot av styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd samt om revisor skall i tillämpliga delar gälla be­ träffande suppleant.

Har suppleant för styrelseledamot deltagit i behandlingen av fråga rö­ rande rättshandling gentemot tredje man, är den omständigheten att förut­

sättningar för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan mot tredje man, om denne ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

27 §.

I det i 2 § omförmälda registret skall för varje allmän försäkringskassa antecknas styrelseledamots, suppleants och firmatecknares fullständiga namn och hemvist samt vad som gäller beträffande rätten att teckna kas­ sans firma.

Ändring i förhållande varom anteckning sålunda skett är ej gällande gent­ emot tredje man förrän ändringen registrerats eller därförutan kommit till tredje mans kännedom.

28 §.

Vad ledamot av styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd, re­ visor eller befattningshavare hos allmän försäkringskassa så ock den som eljest biträder sådan kassa under sin verksamhet hos kassan erfarit rörande enskilds personliga förhållanden må ej obehörigen yppas. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke äro tillgängliga för obehöriga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196%

19 kap. Om försäkringens finansiering

1 §•

Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgift dels till sjukförsäkringen, dels till försäkringen för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för utfört arbete. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersätt­ ning i vad den för år räknat överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbets­ givaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaför­ måner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört ar­ bete, sedan från nämnda summa dragits dels ett belopp motsvarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning, som för år räknat överstiger sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räk­

51

nas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd

1 mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga an­

talet arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda

därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men

som giver i huvudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till trehundra kronor. Vad

gäller sjukförsäkringen skall vidare, där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten är för handen, vid beräkning av avgift bortses från

arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkes­

skadeförsäkring. Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall bortses

från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock

från arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning till honom antingen

enligt 11 kap. 2 § sista stycket icke räknas såsom inkomst av anställning el­

ler, om arbetstagaren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven här-

städes, avser arbete utom riket.

Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

2

§.

Försäkrad, som visst år är inskriven hos allmän försäkringskassa, skall

för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift till kassan enligt vad nedan

sägs.

Har den försäkrade under året varit placerad i sjukpenningklass, skall i

sjukförsäkringsavgiften ingå avgift avseende den allmänna försäkringskas­

sans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspen-

ning. Sådan avgift utgår för varje månad, under vilken den försäkrade varit

placerad i sjukpenningklass. Den som fullgör tjänstgöring såsom värnplik­

tig må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort

framställning därom hos kassan, befrias från avgift för varje hel månad av

tjänstgöringstiden.

Uppgår den försäkrades till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid

taxering året näst efter det år sjukförsäkringsavgiften avser till minst två­

tusenfyrahundra kronor och har han icke vid sistnämnda års utgång upp­

hört att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år

eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspen­

sion enligt denna lag, skall sjukförsäkringsavgiften innefatta avgift avseende

den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning. Vad nu

sagts om försäkrads taxerade inkomst skall i fråga om försäkrad, som

taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse den sam­

manlagda taxerade inkomsten.

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant

särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 §

2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

lämpning av tredje stycket med taxerad inkomst avses vad som återstår, sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Angående skyldighet för försäkrad, som taxeras enligt för gift skatt- skvldig gällande bestämmelser, att svara för sjukförsäkringsavgiften för den med vilken han är gift eller eljest lever tillsammans stadgas i upp- bördsförordningen.

3 §■

Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för nämnda år er­ lägga tilläggspensionsavgift å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör från inkomst av annat förvärvsai'bete.

4 §•

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med en och fem tiondels procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgiften skola fyra femtondelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställ­ ning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läke­ medel, som enligt vad därom är särskilt stadgat åvila kassorna, anses ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen för­ ordna, att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fast­ ställas i enahanda ordning.

5 §•

Avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 1 § samt tilläggspen­ sionsavgift enligt 3 § skola utgå efter en procentsats, som fastställes av Ko­ nungen med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensions- utbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggs­ pension åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande procentsatserna under nästfoljande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats.

De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäk­ ringen för tilläggspension skola bestridas.

Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt Konungen med riksdagen för­ ordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

53

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den all­ männa försäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgiftsplik- tig med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgifterna enligt 2 § andra stycket skola vara så avvägda, att de i för­ ening med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslå till bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning ävensom till förvaltnings­ kostnader och erforderlig fondering; och skola därvid utgifterna för barn­ tillägg och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsjukpen­ ning. Avgifterna skola i vad de avse grundsjukpenning vara lika stora för samtliga till grundsjukpenning berättigade försäkrade i den allmänna för­ säkringskassan. Såvitt angår tilläggssjukpenning skola avgifterna, till den del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning, vara lika stora för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhöra samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot in­ komst av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samt­ liga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller; därest undantagande, som avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet eller övergång till kortare karenstid skett efter ingången av den månad varunder den försäkrade fyllt fyrtio år, må dock med hänsyn till skillnad mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu stadgats. Avgifterna skola beräknas för månad.

År försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av månad, för vilken avgift enligt 2 § andra stycket skall utgå, icke berättigad till sjuk­ penning för minst nittio dagar, nedsättes avgiften till hälften av det belopp, vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit in­ komst, för vilken erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt 2 § andra stycket avseende samma år nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket skola vara så avvägda, att de i för­ ening med andra härför tillgängliga medel förslå till bestridande av den all­ männa försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegri­ pet utgifter för läkemedel, ävensom till förvaltningskostnader och erforder­ lig fondering. Avgifterna skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga försäkrade i kassan samt beräknas för år.

Avgift enligt 2 § tredje stycket må ej överstiga ett belopp motsva­ rande summan av tio kronor och en femtedel av den försäkrades taxerade inkomst, i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor. Taxeras för­ säkrade enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, må avgiften för vardera utgå högst med ett belopp motsvarande summan av fem kronor och en femtedel av den försäkrades taxerade inkomst, i vad denna överstiger

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6

§•

54

ettusentvåhundra kronor; och skall därvid hälften av den sammanlagda

taxerade inkomsten anses belöpa på vardera.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med hälften

av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

8

§.

Angående finansiering av folkpensioneringen förordnar Konungen med

riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

9 §•

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 1 § samt av tilläggspen-

sionsavgifter enligt 3 § ävensom angående befrielse i vissa fall från skyldig­

het att erlägga avgift av sistnämnda slag förordnar Konungen med riksda­

gen.

10

§.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter enligt 2 § stadgas

i uppbördsförordningen.

Allmän försäkringskassa äger i den ordning Konungen bestämmer av

statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som vid

debitering av slutlig skatt debiterats för kassans räkning.

Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsavgift, avlidit och

efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans frånfälle var beroende av honom

för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga kvarstående eller tillkom­

mande skatt, vari ingår sjukförsäkringsavgift, under uppbördstermin, som

äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger taxeringsnämnd eller pröv-

ningsnämnd, därest ömmande omständigheter äro för handen, efter fram­

ställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis

av sjukförsäkringsavgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts

i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen sko­

lat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Fram­

ställning som nu sagts skall göras före utgången av andra året efter det år,

varunder den försäkrade avlidit. 11

11

§•

I avräkning å de avgifter, som tillkomma allmän försäkringskassa, äger

kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen ut­

färdar.

20 kap. Övriga bestämmelser

1 §•

I denna lag avses, där ej annat framgår, med år kalenderår och med må­ nad kalendermånad.

2

§•

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn. Vid tillämpning av be­ stämmelse i 3 kap. 2, 4 och 9 §§ samt 21 kap. 1 § om försäkrad, som sam­ manbor med barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

3 §■

Ersättning enligt denna lag må indragas eller skäligen nedsättas, om den som är berättigad till ersättningen

a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;

c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läka­ res föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso­ synpunkt;

d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig åtgärd av be­ skaffenhet som avses i 4 kap. 2 §, må sjukpenning jämte barntillägg eller förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsätt­ ning att han erinrats om denna påföljd.

4 §•

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att full­ göra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för myc­ ket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden till- läggspensionsavgift, såvida enligt 11 kap. 6 § första stycket pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.

3 §•

Ersättning enligt denna lag, som ej lyfts före utgången av andra året efter det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

55

Fordran å ersättning enligt denna lag, som innestår hos riksförsäkrings­ verket eller allmän försäkringskassa, må ej tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan ersättningen är tillgäng­ lig för lyftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6

§•

7 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som må tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej återkrävas av den som är skyldig att utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

8

§.

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av riksförsäkringsverket, lämna de uppgif­ ter, som äro av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande omyndig åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

9 §•

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäk- ringsinrättningar äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra honom enligt första stycket åvilande uppgiftsskyldighet, straffes med böter, högst etthundra kronor.

10

§.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående för­ säkring enligt denna lag föres genom besvär hos riksförsäkringsverket.

Beslut av allmän försäkringskassa, som fattats i pensionsdelegation, skall, ändå att beslutet icke överklagats, prövas av riksförsäkringsverket såvida delegationens ordförande eller föredraganden anmält från beslutet avvikande mening. Riksförsäkringsverket äger ock eljest, utan att talan föres, till prövning upptaga ärende som avses i första stycket. 11

11

§•

Uppstår tvist mellan allmänna försäkringskassor angående tolkning eller tillämpning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna avgöras av riksförsäkringsverket.

57

12

§.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i fråga, varom i 10 eller 11 § förmäles, föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Riksförsäkringsverkets beslut i fråga som i första stycket sägs må av verket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning.

13 §.

Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som meddelat beslutet.

Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upp­ tagande till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.

Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om be- svärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Allmän försäkringskassas och riksförsäkringsverkets beslut lända till omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestäm­ mes av myndighet som har att pröva beslutet.

14 §.

Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är stad­ gat i författning som avses i 11 kap. 4 § eller 19 kap. 9 § eller 10 § första stycket. I fråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 § sista stycket, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från vad i lagen är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

SJUNDE AVDELNINGEN

Frivillig försäkring

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring

1 §•

Kvinnlig försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass och som ej åt­ njuter förtidspension enligt denna lag, skall, såframt hon är gift och sta­ digvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, genom frivilliga avgifter kunna hos den allmänna försäkringskassa, hos vilken hon är inskriven, försäkra sig för erhållande av visst sjukpenningtillägg.

Genom frivilliga avgifter skall ock hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete, kunna hos kassan försäkra sig för erhållande av viss sjuk­ penning jämte barntillägg eller av visst tillägg till den sjukpenning, vartill han är berättigad enligt 3 kap.

Sjukpenning som avses i denna paragraf må ej uppgå till högre belopp än tolv kronor för dag. Ej heller må sjukpenningtillägg uppgå till högre belopp än som motsvarar skillnaden mellan tolv kronor och den sjukpen­ ning, vartill den försäkrade är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning av 16 kap. 1 § andra stycket och 17 kap. 1 § skall med sjukpenning som där sägs likställas sjukpenning och sjukpenningtillägg på grund av försäkring som avses i denna paragraf.

2

§■

Närmare förutsättningar och villkor för försäkring som i 1 § sägs be­ stämmas av Konungen.

Till allmän försäkringskassa utgår statsbidrag för den frivilliga försäk­ ringen enligt vad Konungen med riksdagen beslutar.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av inkoms­ terna för den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till en särskild fond för den frivilliga sjukför­ säkringen. Angående denna fond skall vad som stadgas i 18 kap. 15 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring

59

1 §•

Genom frivilliga avgifter skall försäkrad, som är svensk medborgare, under

de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos riks­

försäkringsverket försäkra sig för erhållande av pension.

2

§.

Försäkringstekniska grunder för den frivilliga pensionsförsäkringen fast­

ställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 § 1 mom. lagen om för­

säkringsrörelse skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, benämnd fonden för den frivil­

liga pensionsförsäkringen, vilken förvaltas och användes enligt de grun­

der som bestämmas av Konungen med riksdagen.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av den

frivilliga pensionsförsäkringen förordnar Konungen.

Angående ikraftträdande av denna lag förordnar Konungen med riks

dagen.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen om allmän försäkring träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom lagen om allmän försäkring upphävas, i den mån ej annat följer

av vad nedan sägs,

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;

lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om modeTskapshjälp;

förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt

svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket;

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

lagen den 29 juni 1946 (nr 432) angående införande av nya lagen om

folkpensionering;

lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m.;

lagen den 5 maj 1960 (nr 102) om barnpensioner;

lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag;

lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension;

samt

lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring.

2

§.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i lagen om allmän försäkring el­

ler denna lag eller genom bestämmelse som utfärdats med stöd av lagen om

allmän försäkring, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

3§.

Beräkning av basbeloppet med tillämpning av 1 kap. 6 § lagen om allmän

försäkring skall första gången göras för januari 1963; och skall vid till-

lämpning av bestämmelserna i andra stycket i nämnda paragraf anses som

om ändring av basbeloppet vidtagits sagda månad.

61

Det åligger försäkrad, för vilken lagen om allmän försäkring medför mera

omfattande sjukförsäkring än äldre bestämmelser, att i den ordning Ko­

nungen föreskriver lämna de uppgifter, som i samband med lagens ikraft­

trädande erfordras för att bestämma omfattningen av hans försäkring.

5§.

Utan hinder av vad i lagen om allmän försäkring är stadgat äger den,

som vid utgången av år 1954 var berättigad att uppbära sjukpenning från

erkänd sjukkassa, rätt att vid den sjukdom, varom fråga är, från allmän

försäkringskassa åtnjuta sjukpenning enligt de vid nämnda tidpunkt å

honom tillämpliga föreskrifterna, för det fall att han är berättigad till sjuk­

penning enligt lagen om allmän försäkring dock endast i den mån han på

grund av de äldre bestämmelserna blir berättigad till sjukpenning för

längre tid än eljest eller med högre belopp än som eljest skolat tillkomma

honom såsom sjukpenning jämte barntillägg. Vad nu stadgats skall ock

gälla, där den som vid utgången av år 1954 var medlem i erkänd sjukkassa

och då ej ägde uppbära sjukpenning därefter drabbas av sjukdomsfall, som

äger medicinskt samband med sjukdom, för vilken rätt till sjukpenning

från erkänd sjukkassa förelegat, dock ej för fall att den försäkrade, från­

sett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående

sjukdom, under mer än två år före sista sjukdomsfallet varit fullt arbets­

för.

Vad i första stycket sägs om sjukpenning skall äga motsvarande tillämp­

ning å ersättning för sjukhusvård.

Riksförsäkringsverket äger meddela särskilda föreskrifter om beloppet av

de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan

sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

6

§.

Den som är inskriven hos allmän försäkringskassa och vid utgången av

år 1962 var försäkrad för grundsjukpenning enligt 7 § första stycket lagen

den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall, oaktat han årsinkomst

av förvärvsarbete understiger ettusenåttahundra kronor, vara placerad i

sjukpenningklass, och därvid tillhöra sjukpenningklassen nr 2 enligt 3 kap.

4 § lagen om allmän försäkring. Försäkrad må dock icke vara placerad i

sjukpenningklass på grund av vad nu sagts, sedan hans inkomst av för­

värvsarbete stigit till ettusenåttahundra kronor eller nedgått under ettusen­

tvåhundra kronor.

Placering i högre sjukpenningklass än nr 2 av försäkrad, som vid ut­

gången av år 1962 fyllt sextiosju år, må grundas allenast på inkomst av

anställning. Därest försäkrad som nu sagts vid utgången av år 1962 om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4

§.

62

fattas av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947

om allmän sjukförsäkring, äger han kvarstå i sådan försäkring efter in­

gången av år 1963; och skola därvid äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Försäkrad, som vid utgången av år 1962 uppbär sjukpenning på grund

av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947 om all­

män sjukförsäkring, må under sjukperiod, som löper vid ikraftträdandet

av lagen om allmän försäkring, icke placeras i sjukpenningklass, efter vil­

ken sjukpenning utgår med lägre belopp än som skulle hava tillkommit

honom, därest de äldre bestämmelserna alltjämt varit i kraft.

Utan hinder av vad i 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäk­

ring stadgas må försäkrad vid det månadsskifte, som inträffar vid ut­

gången av år 1962, placeras i högre sjukpenningklass än tidigare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

7 §•

Vid tillämpning av 4 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall med tid

varunder sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått enligt nämn­

da lag likställas tid, för vilken erkänd eller allmän sjukkassa haft att ut­

giva motsvarande förmån; och skall med ålderspension och hel förtidspen­

sion enligt lagen om allmän försäkring likställas ålderspension och invalid­

pension eller sjukbidrag enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.

I fall då sjukperiod löper vid ikraftträdandet av lagen om allmän för­

säkring, må sjukpenning jämte barntillägg eller ersättning för sjukhusvård

enligt sagda lag, oaktat rätt till sådan förmån enligt vad i första stycket

sägs icke föreligger, utgå under så lång tid av sjukperioden som den för­

säkrade skulle hava ägt åtnjuta motsvarande förmån enligt lagen den 3

januari 1947 om allmän sjukförsäkring.

8

§•

Bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket samt 3 kap. 12—14 §§ lagen

om allmän försäkring skola icke äga tillämpning i fråga om barnsbörd, som

ägt rum före lagens ikraftträdande. Beträffande sådan barnsbörd skola lagen

den 21 maj 1954 om moderskapshjälp och förordningen den 11 juni 1937 om

mödrahjälp lända till efterrättelse även efter utgången av år 1962.

Har kvinna i anledning av barnsbörd, som inträffar efter utgången av år

1962, uppburit grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp, skall vad

sålunda uppburits avräknas från henne tillkommande moderskapspenning

enligt lagen om allmän försäkring.

Tid varunder tilläggspenning uppburits enligt lagen om moderskapshjälp

skall, såvitt avser barnsbörd beträffande vilken lagen om allmän försäkring

är tillämplig, avräknas från den i 3 kap. 13 § sistnämnda lag angivna tiden

av högst etthundraåttio dagar.

63

Vad i 6 kap. 1 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas skall äga tillämpning under år 1963 endast å försäkrade, som äro födda åren 1896 och 1897, under år 1964 endast å försäkrade, som äro födda åren 1897 —1899, samt under år 1965 endast å försäkrade, som äro födda åren 1898— 1901.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

9

§.

10

§.

Pensionspristal skall med tillämpning av 6 § 2 mom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering fastställas för tiden till och med juni 1968, så­ framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

11

§.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar, i stället för bestämmelserna i 6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § första stycket lagen om allmän försäkring gälla att folkpension i form av ålderspension, hel förtidspension eller änkepension skall för år räknat utgöra tvåtusensexhundrafemtio kro­ nor eller, där den försäkrade är gift och hans make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket nämnda lag samt fall som nedan i tredje eller fjärde stycket sägs ej är för handen, tvåtusensextiofem kronor.

De i första stycket angivna pensionsbeloppen skola för varje mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger etthundra, förhöjas med ett in­ dextillägg. Varje sådant tillägg utgör för gift pensionsberättigad som i första stycket sägs sextio kronor och för annan pensionsberättigad sjuttio­ fem kronor för år; dock skola indextillägg, vilka motsvara så många hela mångfalder av tre som pensionspristalet för juni 1962 överstiger 100, utgöra för gift pensionsberättigad fyrtio kronor och för annan pensionsberättigad femtio kronor för år. Därest pensionspristalet, efter att hava stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skola indextillägg utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre.

Åtnjuter den försäkrades make enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje styc­ ket lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel av hel för­ tidspension, utgår ålderspension till den försäkrade i förra fallet med fem sjättedelar och i senare fallet med elva tolftedelar av det belopp, vartill pensionen skulle uppgå, därest maken ej åtnjutit folkpension och ej heller ägt rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket nämnda lag.

Åtnjuta makar förtidspension och utgår för endera eller båda två tredje­ delar eller en tredjedel av hel förtidspension, skall vid beräkning av pen­ sion hel förtidspension utgöra, om två tredjedelar av hel förtidspension utgår till andra maken, fem sjättedelar och, om en tredjedel av hel för­

64

tidspension utgår till denne, elva tolftedelar av hel förtidspension till för­

säkrad, vars make ej åtnjuter folkpension och ej heller äger rätt till pension

enligt 6 kap. 1 § första stycket lagen om allmän försäkring.

Vid tillämpning av 17 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring

skall med ökning av pension till följd av att basbeloppet stiger jämställas

förhöjning som avses i andra stycket i denna paragraf.

12

§.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med

riksdagen annorlunda förordnar, iakttagas vad nedan stadgas.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om allmän försäkring angivna förmåne'

skola för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller, för barn, vars båda föräldrar avlidit,

eller för barn utom äktenskap, som fyllt tre år och beträffande vilket fader­

skapet ej fastställts, ettusenfyrahundra kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i fall då enligt 7 kap. 2 § andra eller

tredje stycket lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel

av hel förtidspension utgår, motsvarande andel av nämnda belopp;

invaliditetstillägg ettusentvåhundra kronor; samt

invaliditetsersättning ettusenåttahundra kronor.

För beräkning och utbetalning av folkpension till försäkrad, som icke

tillika åtnjuter tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, skola

i stället för bestämmelserna i 16 kap. 4 § nämnda lag stadgandena i 11 §

sista stycket och 38 § 1 mom. sista stycket lagen den 29 juni 1946 om folk­

pensionering alltjämt äga tillämpning.

I fall som avses i 10 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring

må ej utgå högre pensionsbelopp för månad än femtio kronor.

13 §.

Åtnjuter försäkrads hustru hustrutillägg och utgår tillägget på grund

av tredje stycket i övergångsbestämmelserna till lagen om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension med förhöjt belopp, skall den

försäkrades folkpension i form av ålderspension eller förtidspension mins­

kas med belopp som motsvarar förhöjningen av hustrutillägget.

14 §.

Göres sannolikt att avgifter enligt 4 § lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om

allmän pensionsförsäkring erlagts av någon, som icke är berättigad till folk­

pension enligt lagen om allmän försäkring, skall efter riksförsäkringsverkets

prövning folkpension beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension

på grund av de avgifter, vilka kunna antagas hava erlagts.

Beträffande avgifts- eller grundpension enligt äldre bestämmelser, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

V

vid utgången av år 1962 åtnjutes av den, som ej är berättigad till folkpension

enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, skola de äldre bestäm­

melserna fortfarande gälla.

15 §.

Åtnjuter någon vid utgången av år 1962 bidrag enligt lagen den 26 juli

1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn, skola äldre be­

stämmelser alltjämt tillämpas i fråga om sådant bidrag.

16 §.

Bestämmelserna i tredje stycket punkterna 1—4 övergångsbestämmelser­

na till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni

1946 (nr 431) om folkpensionering skola alltjämt äga motsvarande tillämp­

ning. Dock skall beträffande änkepension efter man, som avlidit före den

1 juli 1960, i stället för 8 § första stycket lagen om folkpensionering i lag­

rummets lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension minskas

med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må över­

stiga ettusen kxonor. Vid tillämpning i fall som nu sagts av 13 § 2 mom.

sistnämnda lag skall ock procenttalet 20 utbytas mot 10.

Vad i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring stadgas om minskning av

folkpension skall ej äga tillämpning å änkepension efter man, som avlidit

före den 1 juli 1960.

17 §.

Änkepension enligt 8 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring

utgår ej i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

18 §.

Folkpension och barnpension, som vid utgången av år 1962 åtnjutes av

den som är berättigad till folkpension enligt lagen om allmän försäkring,

så ock särskilt barnbidrag, som åtnjutes vid nämnda tidpunkt, skall utan

särskild ansökan övergå till motsvarande förmån enligt lagen om allmän

försäkring, såvida rätt till sådan förmån föreligger vid lagens ikraftträ­

dande.

För den som vid utgången av år 1962 åtnjuter folkpensionsförmån, som

ersatts av förmån enligt lagen om allmän försäkring, må de nya bestäm­

melserna ej föranleda sänkning av utgående belopp.

19 §•

Särskilt barnbidrag för barn, för vilket rätt till barntillägg enligt 9 kap.

1 § lagen om allmän försäkring icke föreligger vid ikraftträdandet, skall med

tillämpning av äldre bestämmelser utgå jämväl för tid efter ikraftträdandet

så länge rätt till barntillägg som nu sagts icke föreligger.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

65

20

§.

Beträffande försäkring för tilläggspension skall så anses som om lagen om allmän försäkring trätt i kraft den 1 januari 1960. Angående pensions- grundande inkomst för tid före den 1 januari 1963 skola dock äldre bestäm­ melser gälla med det undantag att vid beräkning av sådan inkomst för år 1962 vad i 11 kap. 5 § lagen om allmän försäkring stadgas skall äga till- lämpning.

21

§.

Anmalan som avses i 36 § första stycket lagen den 28 maj 1959 om för­ säkring för allmän tilläggspension må före utgången av år 1962 återkal­ las med verkan från och med den 1 januari 1963; och skall vid tillämp­ ning av 11 kap. 7 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring hansyn ej tagas till anmälan som sålunda återkallats.

22

§.

Försakrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt till tilläggspension i form av ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräk­ nats honom för två år. ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

23 §.

Tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension må ej utgå i anledning av pensionsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

24 §.

Även om så ej följer av vad i 13 kap. 2 § lagen om allmän försäkring är stadgat skall förtidspension till försäkrad, som är svensk medborgare och for vilken pensionsfallet inträffat under år 1962, beräknas med tillämp- nmg av namnda paragraf, såframt pensionspoäng tillgodoräknats honom for åren 1960 och 1961.

25 §.

Vid tillämpning av 13 kap. 2 § och 15 kap. 2 § lagen om allmän försäk­ ring må hansyn ej tagas till år före 1960.

Vid tillämpning av 15 kap. 2 § skall med sjukpenning enligt lagen om all­ män försäkring likställas sjukpenning enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring och tilläggspenning enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp. Nämnda paragraf må tillämpas för den som är född år 1897 med avseende å högst ett och för den som är född år 1898 eller 1899 med avseende å högst två år.

26 §.

övergångsbestämmelserna till lagen den 26 maj 1961 (nr 259) angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggs­ pension skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.

67

27 §.

Ansökan om folkpensionsförmån enligt lagen den 29 juni 1946 om folk­ pensionering, barnpension enligt lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner eller särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barn­ bidrag skall handläggas enligt äldre bestämmelser även efter ingången av år 1963.

28 §.

Pensionsnämnderna och riksförsäkringsverkets ortsombud ävensom mödrahjälpsnämnderna skola upphöra med sin verksamhet med utgången av juni 1963. Handläggning som enligt lag eller författning ankommer på pensionsnämnd skall efter sagda tidpunkt ankomma pa allmän försäk­ ringskassa.

29 §.

De allmänna sjukkassorna äro vid ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring allmänna försäkringskassor enligt nämnda lag.

Vad i lag eller författning är stadgat om allmän sjukkassa skall efter ikraftträdandet i stället avse allmän försäkringskassa.

30 §.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer med vad i 18 kap. 3 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten att, därest ej före den 1 juli 1963 för re­ gistrering anmälts beslut om ändring av firman till överensstämmelse med nämnda stadgande, anmana föreningen att inom sex månader för registre­ ring anmäla beslut om sådan ändring. Efterkommes ej anmaningen, skall tillsynsmyndigheten föreslå ändring av föreningens firma och, sedan för­ eningen erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, besluta i ärendet. Om beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta för­ eningen. över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vun­ nit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning om ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Ej må någon i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med nå­ got av orden »allmän» eller »central».

31 §.

De i 18 kap. 20 § lagen om allmän försäkring omförmälda pensionsdelega- tionerna skola träda i verksamhet den 15 oktober 1962.

I allmänna sjukkassor, vari försäkringsnämnder icke finnas, skola såda­ na nämnder inrättas från och med den 15 oktober 1962. Ledamot och suppleant i nämnd som här avses skola första gången utses för tid intill utgången av år 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

32 §.

Fråga rörande änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, eller om bidrag som avses i 15 eller 19 § skall i allmän för­ säkringskassa prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsom­ råde den till pensionen eller bidraget berättigade senast blivit mantalsskriven.

33 §.

Bestämmelserna i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring och lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp skola alltjämt gälla i fråga om arbetsgivares bidrag för år 1962 och tidigare år.

34 §.

Avgift, som avses i 19 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring, skall jämväl förslå till sådan kostnad för försäkring enligt lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpen­ ningförsäkring i allmän sjukkassa, som enligt sistnämnda lag skall belasta försäkringen för grundsjukpenning i kassan.

35 §.

Beträffande sjukförsäkringsavgift för tid före den 1 januari 1963 skola äldre bestämmelser alltjämt gälla. Vid bestämmande av avgift för sjukvårds- försäkringen och försäkringen för grundsjukpenning avseende år 1962 skall dock i stallet för den i 33 § andra och tredje styckena lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring angivna inkomstgränsen ettusentvåhundra kronor gälla en inkomstgräns av tvåtusenfyrahundra kronor.

36 §.

Av allmän sjukkassas fond för den frivilliga försäkringen skall den 1 ja­ nuari 1963 till den allmänna försäkringskassans fond för den obligato­ riska sjukförsäkringen överföras medel i den omfattning, som svarar mot avgifter erlagda för försäkring enligt 47 § första stycket lagen den 3 ja­ nuari 1947 om allmän sjukförsäkring, till den del medlen icke erfordras med hänsyn till försäkring enligt nämnda lagrum, vilken jämlikt 6 § tredje stycket denna lag upprätthålles efter ingången av år 1963.

37 §.

Förslag som i 19 kap. 5 § andra stycket lagen om allmän försäkring sägs skall framläggas första gången år 1963 och andra gången år 1967.

38 §.

Beträffande rätt till pension på grund av avgifter, som erlagts enligt 34 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 35 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering eller lagen den 29 juni 1946 om frivillig statlig pensionsförsäkring, skola äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

69

39 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med in­ förandet av lagen om allmän försäkring, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 4, 11, 13—15, 17, 20, 26, 32 och 47 §§ lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Från försäkringen----------------------Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap el­ ler svågerlag med arbetsgivaren el­ ler dennes make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med ar­ betsgivaren, är undantagen från för­ säkringen, dock endast såvida ar­ betstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 § lagen om allmän sjuk­ försäkring. Med släktskap likställes adoptivförhållande.

Utföres arbete----------- — —--------

(Föreslagen lydelse)

§•

------ - med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med ar­ betsgivaren, är undantagen från för­ säkringen, dock endast såvida ar­ betstagaren ej är placerad i sjuk­ penningklass enligt lagen om allmän försäkring. Med släktskap likställes adoptivförhållande. — av arbetsgivarna.

11

§•

Drabbas någon, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäk­ ring, av yrkesskada, äger han för tid till och med nittionde dagen efter den då skadan inträffade, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta eller till och med den dag rätten till sjukpenning upphör en­ ligt 29 § nämnda lag, (samord-

Drabbas någon, som är omfattad av sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring, av yrkesskada, äger han för tid till och med nittion­ de dagen efter den då skadan inträf­ fade, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta eller till och med den dag rätten till sjukpenning upphör enligt 4 kap. 3 § nämnda lag,

1 Senaste lydelse av It § se SFS 1955:399 samt av 26 § se SFS 1961:256.

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

ningstid) rätt att erhålla sjukhjålp från allmän sjukkassa enligt vad därom är stadgat i lagen om all­ män sjukförsäkring.

Är skadad, som avses i första styc­ ket, under samordningstiden eller del därav ej sjukpenning för säkrad i all­ män sjukkassa, skall för sådan tid till honom utgivas sjukpenning en­ ligt denna lag med belopp motsva­ rande vad han skulle hava ägt upp­ bära från sjukkassan, därest han va­ rit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad enligt lagen om allmän sjukför­ säkring. Vad nu sagts skall icke gäl­ la försäkrad, som avses i 3 § andra stycket denna lag, och ej heller ar­ betstagare, som enligt 28 § första stycket lagen om allmän sjukförsäk­ ring undantagits från sjukpenning­ försäkring.

Är den, som drabbas av yrkesska­ da, under samordningstiden eller del därav ej försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, skall för så­ dan tid till honom utgivas ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära, därest han omfattats av den obligatoriska sjuk­ försäkringen.

Medför yrkesskada under samord­ ningstiden behov av sjukvård utom riket eller tandläkarvård eller såda­ na särskilda hjälpmedel, som avses i 12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor in­ räknade, ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår en­ ligt lagen om allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts skall ock gälla i frå­ ga om kostnader för särskild vård,

(Föreslagen lydelse)

(samordningstid) rätt att från allmän försäkringskassa erhål­ la ersättning enligt samma grunder som vid annan sjukdom.

Är skadad, som avses i första stycket, under samordningstiden eller del därav ej berättigad till sjuk­ penning från allmän försäkringskas­ sa, skall för sådan tid till honom utgivas sjukpenning enligt denna lag med belopp motsvarande vad han skulle hava ägt uppbära från för­ säkringskassan, därest han varit pla­ cerad i sjukpenningklass enligt lagen om allmän försäkring. Vad nu sagts skall icke gälla försäkrad, som avses i 3 § andra stycket denna lag, och ej heller arbetstagare, som enligt 3 kap. 16 § första stycket lagen om allmän försäkring undantagits från place­ ring i sjukpenningklass.

Är den, som drabbas av yrkesska­ da, under samordningstiden eller del därav ej omfattad av sjukförsäk­ ringen enligt lagen om allmän för­ säkring, skall för sådan tid till ho­ nom utgivas ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära, därest 2 och 3 kap. lagen om allmän försäkring varit tillämp­ liga å honom.

Medför yrkesskada under samord­ ningstiden behov av sjukvård utom riket eller landläkarvård eller såda­ na särskilda hjälpmedel, som avses i 12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor in­ räknade, ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår enligt lagen om allmän försäkring. Vad nu sagts skall ook gälla i fråga om kost­ nader för särskild vård, som på för-

72

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

som på försäkringsinrättningens be- säkringsinrättningens begäran läm-

gäran lämnas den skadade.

nas den skadade.

13 §.

Förorsakar olycksfall------------------ ------------ minst hälften.

Sjukpenningens storlek----------------------------------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och----------- —-----------------följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning--------------------------------- hel sjukpenning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Sjukpenning må ej i något fall ut­

efter sjukpenningklass med läg­

re nummer än den sjukpenningklass,

till vilken den skadade hör enligt

22 § lagen om allmän sjukförsäkring,

och ej heller med lägre belopp än

som skolat utgå i sjukpenning från

allmän sjukkassa, därest skadan ej

utgjort yrkesskada. För tid, beträf­

fande vilken livränta, som tiller­

känts den skadade, enligt 16 § förs­

ta stycket andra punkten icke må

uppbäras, må hel sjukpenning jäm­

te barntillägg, som avses i 14 §, ic­

ke utgå med lägre belopp än som

motsvarar livräntan för dag räknad.

14

Har skadad, som är försäkrad en-

ligt lagen om allmän sjukförsäkring,

ett eller flera hemmavarande barn,

vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom

barn till honom, skall utgivas barn­

tillägg till sjukpenningen. Barn­

tillägg till hel sjukpenning utgör en

krona för ett eller två barn, två kro­

nor för tre eller fyra barn samt tre

kronor för fem eller flera barn, allt

för dag. Barntillägg till halv sjuk­

penning utgår med hälften av be­

lopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även

gälla, därest den skadade har an-

Sjukpenning må ej i något fall utgå

med lägre belopp än som skolat

utgå i sjukpenning från allmän

försäkringskassa, därest skadan ej

utgjort yrkesskada. För tid, beträf­

fande vilken livränta, som tiller­

känts den skadade, enligt 16 § första

stycket andra punkten icke må upp­

bäras, må hel sjukpenning jämte

barntillägg, som avses i 14 §, icke

utgå med lägre belopp än som mot­

svarar livräntan för dag räknad.

§•

Är skadad vid tillämpning av lagen

om allmän försäkring eller med stöd

av densamma meddelade bestämmel­

ser berättigad till barntillägg till

sjukpenning eller skulle han hava

varit berättigad till sådant tillägg,

därest han omfattats av sjukförsäk­

ringen enligt nämnda lag, skall

barntillägg utgå jämväl till

sjukpenning enligt denna lag; och

skola därvid bestämmelserna i 3 kap.

9 § och 20 kap. 2 § lagen om allmän

försäkring äga motsvarande tillämp­

ning.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nät barn, som icke uppnått den ål­

der varmed följer försäkringsplikt

enligt lagen om allmän sjukförsäk­

ring, såframt den skadade är under-

hållsskyldig beträffande barnet och

styrker att underhållsskyldigheten

fullgöres. Barntillägg må dock ej ut­

givas för barn, som är sjukvårdsför-

säkrat såsom barn till make med vil­

ken den skadade sammanlever. Ej

heller må barntillägg utgå för tid, be­

träffande vilken annan jämlikt förs­

ta stycket äger uppbära barntillägg

för barnet.

Är den skadade icke försäkrad en­

ligt lagen om allmän sjukförsäkring,

skall barntillägg enligt vad ovan

stadgats ändock utgivas, därest så­

dant tillägg skolat utgå om den ska­

dade varit försäkrad enligt nämn­

da lag.

15

För tid, då yrkesskada föranleder

sjukhusvård, skall i stället för sjuk­

penning utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat

följer av vad nedan i tredje stycket

stadgas, för dag med belopp, mot­

svarande den sjukpenning som el­

jest skolat utgå, minskat med tre

kronor dock med högst hälften av

sjukpenningens belopp. Å hempen­

ning skall utgivas barntillägg enligt

vad i H § sägs.

För skadad kvinna, som är för­

säkrad enligt lagen om allmän sjuk­

försäkring och i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjuk-

vårdsförsäkrat såsom barn till hen­

ne eller hennes make, skall hempen­

ningen utgöra minst tre kronor för

3* — Bihang till riksdagens protokoll

§•

För tid, då yrkesskada föranleder

sjukhusvård, skall sjukpenning

minskas med fem kronor för dag,

dock med högst hälften av sjukpen­

ningens belopp.

För skadad kvinna, som stadigva­

rande sammanbor med eget eller

makes barn, adoptivbarn eller foster­

barn under tio år, utgör sjukpen­

ningen vid sjukhusvård lägst fem

kronor för dag.

1962. 1 samt. Nr 90

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

dag. Sådan kvinna skall tillika äga

uppbära barntillägg till hempenning

med två kronor, såframt hon ej enligt

14 § är berättigad till barntillägg

med högre belopp. Vad i sistnämn­

da lagrum är stadgat för fall att

den skadade ej är försäkrad enligt

lagen om allmän sjukförsäkring

skall äga motsvarande tillämpning i

fall som avses i detta stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs

om sjukpenning gälla även hempen­

ning.

17

Är försäkrad till följd av yrkes­

skada under längre tid ur stånd att

reda sig själv, förhöjes honom till­

kommande sjukpenning eller liv­

ränta under tiden med vårdbi­

drag. Sådant bidrag utgår dock ej

under tid, då han på grund av ska­

dan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets

storlek bestämmes, när den skadade

är intagen på vårdhem eller annan

anstalt, med hänsyn till vårdavgif­

tens storlek och eljest med hänsyn

till vårdbehovets omfattning. Vid bi­

dragets bestämmande skall hänsyn

jämväl tagas till förmån, som den

skadade för motsvarande ändamål

åtnjuter jämlikt lagen om folkpen­

sionering. Bidraget må ej sättas hög­

re än till fem kronor för dag, om den

skadade uppbär sjukpenning, och

ettusenåttahundra kronor för år, om

han uppbär livränta.

20

Änka efter — —------------------ — —

Var den avlidne ogift, skall liv­

ränta efter samma grunder som an-

§•

Är försäkrad till följd av yrkes­

skada under längre tid ur stånd att

reda sig själv, förhöj es honom till­

kommande sjukpenning eller liv­

ränta under tiden med vårdbi­

drag. Sådant bidrag utgår dock ej

under tid, då han på grund av ska­

dan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets

storlek bestämmes, när den skadade

är intagen på vårdhem eller annan

anstalt, med hänsyn till vårdavgif­

tens storlek och eljest med hänsyn

till vårdbehovets omfattning. Vid bi­

dragets bestämmande skall hänsyn

jämväl tagas till förmån, som den

skadade för motsvarande ändamål

åtnjuter jämlikt lagen om allmän

försäkring. Bidraget må ej sättas hög­

re än till fem kronor för dag, om den

skadade uppbär sjukpenning, och

ettusenåttahundra kronor för år, om

han uppbär livränta.

§•

den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall liv­

ränta efter samma grunder som an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

givits i första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sam­ manlevde med den avlidne under äk- tenskapsliknande förhållanden, så ock till kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förut­ varande man eller, om han är avli­ den, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension — annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersätt­ ning, som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkom­ mande livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen. Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanle­ vat under äktenskapsliknande för­ hållanden eller varit trolovad.

Rätten till-------Efterlämnar den Var den Finnas flera — Skall livränta,

(Föreslagen lydelse)

givits i första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sam­ manlevde med den avlidne under äk­ tenskapsliknande förhållanden, så ock till kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förut­ varande man eller, om han är avli­ den, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension — annan än folkpension eller tilläggs­ pension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning, som skall upphöra att utgå därest hon in­ går nytt äktenskap, skall för tid, un­ der vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande livrän­ ta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av för­ månen. Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äkten­ skapsliknande förhållanden eller va­ rit trolovad. med annan.

årliga arbetsförtjänst,

årliga arbetsförtjänst. -----årliga arbetsförtjänsten.

------- i 23 §.

75

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat ut­ givas av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till in­ rättningens kännedom, vad som ut­ givits från kassan avdragas från er­ sättning, som i anledning av skadan

Har skadad från allmän försäk­ ringskassa uppburit ersättning, som skolat utgivas av försäkringsinrätt­ ning, skall, därest förhållandet kom­ mer till inrättningens kännedom, vad som utgivits från kassan avdra­ gas från ersättning, som i anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillkommer honom enligt denna lag, samt det avdragna beloppet utbeta­ las till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnju­ tit folkpension, barnpension enligt lagen den 5 maj 1960 om barnpen­ sioner eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag, skall avdrag göras i den mån ersätt­ ningen skolat föranleda minskning av pensionen eller bidraget; dock skall bolag, som avses i 1 §, göra så­ dant avdrag endast om begäran där­ om framställes av riksförsäkrings­ verket. Belopp, som av sådant bolag avdragits enligt vad nu sagts, skall utbetalas till riksförsäkringsverket.

32

Arbetsgivare eller arbetsförestån­ dare, som genom underrättelse enligt 31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att enligt de föreskrifter, som med­ delas av Konungen, anmäla skadan till den allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller, om den skadade ej är försäkrad i allmän sjukkassa, till den försäkringsinrätt- ning, som jämlikt 33 § skall utgiva ersättning i anledning av skadan. I sistnämnda fall skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaf­ fenhet och den skadades tillstånd el­ ler, där skadan medfört döden, an­ gående dödsorsaken snarast möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit

av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt det avdragna belop­ pet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnju­ tit folkpension, skall avdrag göras i den mån ersättningen skolat föranle­ da minskning av pensionen; dock skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant avdrag endast om begäran därom framställes av riksförsäk­ ringsverket. Belopp, som av sådant bolag avdragits enligt vad nu sagts, skall utbetalas till riksförsäkrings­ verket.

§•

Arbetsgivare eller arbetsförestån­ dare, som genom underrättelse enligt 31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att enligt de föreskrifter, som med­ delas av Konungen, anmäla skadan till den allmänna försäkringskassa, hos vilken den skadade är inskriven, eller, om den skadade ej är inskriven hos allmän försäkringskassa, till den försäkringsinrättning, som jämlikt

33 § skall utgiva ersättning i anled­ ning av skadan. I sistnämnda fall skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som av­ giver anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd eller, där ska­ dan medfört döden, angående döds­ orsaken snarast möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

anmälan enligt första stycket, skall enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforderliga kompletterande upplys­ ningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som------------------------

(Föreslagen lydelse)

mottagit anmälan enligt första stycket, skall enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaf­ fa läkarintyg, varom sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforderliga kom­ pletterande upplysningar till försäk­ ringsinrättningen. ----- av försäkringsinrättningen.

47

I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gäl­ la vad som stadgats beträffande er­ sättning på grund av den obligatoris­ ka försäkringen. Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som be­ löper på tid innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad som för motsvarande ändamål utgår i sjulthjälp från all­ män sjukkassa.

I försäkringsavtalet--------------------

§•

I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gäl­ la vad som stadgats beträffande er­ sättning på grund av den obligatoris­ ka försäkringen. Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som belö­ per på tid innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från all­ män försäkringskassa. ------------första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1963.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring

(sj ukreseför ordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Försäkrad, som enligt lagen om allmän försäkring är berättigad till er­

sättning för utgifter för läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, äger

rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor i enlighet med vad nedan

stadgas.

2

§•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 § lagen om all­

män försäkring, skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till

och från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård,

i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fyra kronor.

Såsom utgift i anledning av resa till eller från läkare skall, i den mån Ko­

nungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning

och för anlitande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått

vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt

den försäkrade vistas. Ersättning må dock utgivas högst med belopp, som

skulle hava utgått, därest läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid sjuk­

hus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör

staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstings­

kommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun;

b) om den försäkrade utan att hänvisning av läkare skett sökt läkar­

vård vid sjukhus för skada, som drabbat honom genom olycksfall, och det

skäligen kunnat antagas att han till följd av skadan var i trängande be­

hov av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av

läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsialläkare eller stadslä­

kare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökt vård hos annan lä­ kare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträtts från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga re­ sor mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf för­ ordnar Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss för­ säkringskassas verksamhetsområde föreskriva, att ersättning skall utgå endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fem kro­ nor samt att vad i andra stycket stadgas icke skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

79

3 §•

Vid tandläkarvård som avses i 2 kap. 3 § första stycket lagen om all­ män försäkring skall vad i 2 § denna förordning sägs om läkarvård äga motsvarande tillämpning.

4

§.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om all­ män försäkring skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till och från sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Ko­ nungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning och för anlitande av följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått, om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och beho­ vet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas en­ dast i den mån de överstiga fyra kronor. Kostnad för återresa må ej be­ räknas högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjuk­ husvård uppkommit under det att den försäkrade vistats utom det län, där han är bosatt, och har han i anledning därav intagits å sjukvårdsin­ rättning, som är belägen utom nämnda län, må kostnad för återresan ej beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsin­ rättningen företagits. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade är bosatt, må dock ersättning för återresa till bostaden utgå i den mån nämnda ersättning icke överstiger det belopp som skulle hava utgått för återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat beredas.

80

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf för­

ordnar Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att viss sjukvårds­

inrättning, som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med sådant

sjukhus.

5 §.

För resa utom riket må ersättning icke utgå.

6

§.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyn­

digande, av riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

81

Förslag

till

Lag

om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, därest hustrun fyllt sextio år och själv ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När sär­ skilda skäl äro därtill, må hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt sextio år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.

Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 § stadgas, för år räknat motsvara skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av folk­ pension i form av ålderspension till två makar samt å andra sidan sådan pension till ogift, pensionerna beräknade för år och under förutsättning att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberät- tigade fyllt sextiosju år.

2

§.

Kommunalt bostadstillägg skall, där kommun så beslutat, utgå till den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änke­ pension och är mantalsskriven inom kommunen, eller till där mantalsskri­ ven hustru som åtnjuter hustrutillägg.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen bestämmer. Avvikelse från vad i 4 och 5 §§ stadgas må dock icke äga rum, och för rätt till kommunalt bostadstillägg må ej fordras viss tids bosättning inom kom­ munen eller uppställas annat därmed jämförligt villkor. Konungen äger meddela föreskrifter angående det högsta belopp som må utgå i kommu­ nalt bostadstillägg för pensionsberättigad, som är bosatt i ålderdomshem eller därmed likställt hem.

Om kommuns beslut rörande kommunalt bostadstillägg skola riksför­ säkringsverket och den allmänna försäkringskassa, inom vars verksamhets­ område kommunen är belägen, ofördröjligen underrättas.

3 §.

Hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg må ej utgå till ålderspen­ sion, som den till sådan pension berättigade åtnjuter för tid före den månad varunder han fyller sextiosju år.

4 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är gift sjuhundrafemtio kronor och för annan ettusen kronor samt med ytter­ ligare en tredjedel av årsinkomsten i vad den må överstiga för den som är gift ettusenfemtio kronor och för annan ettusenfyrahundra kronor.

Minskning skall, där rätt till såväl hustrutillägg som kommunalt bostads­ tillägg föreligger, göras först å bostadstillägget och därefter å hustrutillägget.

5 §.

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas icke allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring till den del pensionen jämlikt 9 kap. 1 § sista stycket nämnda lag föranlett minskning av barntillägg som där avses, livränta eller sjukpenning jämte barntillägg som avses i 17 kap. 3 § nyssnämnda lag i vad den enligt samma lagrum avdragits från pension, ersättning på grund av sjukförsäkring i allmän försäkringskassa eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med tio procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för den som är gift femtontusen kronor och för annan tjugutusen kronor.

Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas av Konungen.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet be­ räknas utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste hela tio­ tal kronor.

6

§•

Har för någon som åtnjuter hustrutillägg årsinkomsten ökats till sådant belopp att rätt till sådan förmån ej längre tillkommer henne, indrages för­ månen. Sker eljest mera avsevärd ändring i den inkomst, efter vilken hustrutillägget blivit bestämt, må detta i enlighet därmed ökas eller minskas.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där för någon som åtnjuter kommunalt bostadstillägg förhållandena så ändrats att rätten till tillägget därav påverkas.

«

7 §•

Därest någon beträffande sina eller sin makes ekonomiska förhållanden åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att kunna påverka rätten till för­ mån enligt denna lag, ehuru skäligen kunnat fordras att uppgiften varit riktig, skall ansökning om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

83

slås och redan beviljad sådan förmån indragas; ock må därvid viss tid be­ stämmas under vilken rätten till förmånen skall vara förverkad.

Vad nu sagts skall, när skäl föreligga därtill, gälla jämväl därest någon utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig in­ komst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, ehuru han insett eller bort inse att avhändelsen skulle kunna påverka rätten till sådan förmån för honom själv eller maken. I fall som nu sagts må ock i stället för eller jämte påföljd, som i första stycket sägs, vid fastställandet av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han fortfarande, helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

8

§•

Den som åtnjuter hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg är skyldig att, om hans eller hans makes ekonomiska förhållanden väsentligt förbätt­ rats, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom till den allmänna för­ säkringskassa, inom vars verksamhetsområde han senast blivit mantals­ skriven. Enahanda skyldighet åligger honom, om han åtnjuter kommunalt bostadstillägg och mantalsskrives i annan kommun än förut, så ock om han ingår äktenskap eller om hans äktenskap upplöses genom makens död eller annorledes. Är den som åtnjuter tillägget omyndig åvilar anmälnings­ skyldigheten förmyndaren. Uppbäres förmånen av myndighet eller av annan person än den pensionsberättigade eller dennes förmyndare, är jämväl så­ dan myndighet eller person anmälningsskyldig.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må, där underlåtenheten inverkat på rätten till eller beloppet av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, sådan förmån indragas såsom stadgas i 7 § första stycket.

9 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make, skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av denna lag likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes pensionsberättigad, som stadig­ varande sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn.

10

§.

Ärende angående förmån enligt denna lag skall i allmän försäkringskassa prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde den pen­ sionsberättigade senast blivit mantalsskriven.

84

Ansökan om förmån enligt denna lag skall innehålla nödiga upplysningar

för bedömande av sökandens rätt ävensom en av sökanden och, om han är

gift, hans make underskriven förklaring på heder och samvete att de läm­

nade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För omyndig

sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren.

12

§.

Bankaktiebolag, sparbanker och andra penningförvaltande inrättningar

äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkrings­

verket eller allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande

förhållande som är av betydelse för tillämpning av denna lag.

13 §.

Där ej annat följer av vad ovan sägs skall vad i lagen om allmän försäk­

ring eller eljest är stadgat om folkpension äga motsvarande tillämpning med

avseende å förmån enligt denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11 §•

14 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg, som vid utgången av år 1962

åtnjutes av den som är berättigad till motsvarande förmån enligt denna lag,

skall utan särskild ansökan övergå till förmån enligt denna lag.

Hustrutillägg till kvinna, som vid utgången av år 1962 åtnjöt sådant till-

lägg enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering och vars make vid

nämnda tidpunkt stadigvarande vårdades på anstalt, må för tid varunder

nämnda vård därefter utan avbrott fortsätter ej utgå med lägre belopp än

vad som skulle hava varit fallet, därest de äldre bestämmelserna alltjämt ägt

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

85

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att 1, 3, 4, 6—8 och 11 §§ förordningen den 18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst en­ ligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt

lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

§•

För här i riket bosatt försäkrad skall pensionsgrundande inkomst en­ ligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension bestämmas av den lo­ kala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde den försäkrade taxerats till statlig inkomstskatt eller skulle hava taxerats till sådan skatt, därest han icke haft att erlägga sjö­ mansskatt. Vad nu sagts om lokal skattemyndighet skall i Stockholm avse överståthållarämbetet.

För här i riket bosatt eller man­ talsskriven försäkrad skall pensions­ grundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring bestämmas av den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde den försäkrade taxerats till statlig inkomstskatt el­ ler skulle hava taxerats till sådan skatt, därest han varit bosatt i riket eller icke haft att erlägga sjömans­ skatt. Vad nu sagts om lokal skatte­ myndighet skall i Stockholm avse överståthållarämbetet.

För annan — —---------------av överståthållarämbetet.

3 §•

Inkomst av anställning, för vilken Inkomst av anställning, för vilken utomlands bosatt försäkrad icke är skattskyldighet här i riket icke föreskattskyldig här i riket, skall bestäm- ligger, skall, där den försäkrade är

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se SFS 1961:260.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

mas med ledning av särskild uppgift

från arbetsgivaren. Sådan uppgift

skall senast den 31 januari året näst

efter det år, som inkomsten avser,

avlämnas till den myndighet, som

enligt 1 § har att bestämma den för­

säkrades pensionsgrundande in­

komst. I uppgiften skall angivas den

försäkrades fullständiga namn, fö­

delsetid och adress ävensom beloppet

av den utbetalade lönen eller ersätt­

ningen och den tidrymd som denna

avser. Vidare skall i uppgiften an­

givas, huruvida den försäkrade åt­

njutit naturaförmåner i form av kost

eller bostad. Ett exemplar av upp­

giften skall inom tid som nyss sagts

av arbetsgivaren sändas till den för­

säkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare att

vid arbetsgivaruppgift enligt förord­

ningen angående uppbörd av avgif­

ter enligt lagen om försäkring för

allmän tilläggspension, m. m. foga

uppgift som avses i första stycket

stadgas i nämnda förordning.

4

Vid bestämmande av pensions­

grundande inkomst skall, utöver

vad som framgår av lagen om försäk­

ring för allmän tilläggspension, gäl­

la följande.

Värdet av naturaförmån i form av

kost eller bostad till arbetstagare,

som avses i 1 § första stycket för­

ordningen om sjömansskatt, skall

uppskattas i enlighet med vad riks­

försäkringsverket föreskriver. Vad

bosatt utomlands eller avses med för­

bindelse enligt 11 kap. 2 § sista styc­

ket lagen om allmän försäkring, be­

stämmas med ledning av särskild

uppgift från arbetsgivaren. Sådan

uppgift skall senast den 31 januari

året näst efter det år, som inkomsten

avser, avlämnas till den myndighet,

som enligt 1 § har att bestämma den

försäkrades pensionsgrundande in­

komst. I uppgiften skall angivas den

försäkrades fullständiga namn, fö­

delsetid och adress ävensom belop­

pet av den utbetalade lönen eller er­

sättningen och den tidrymd som den­

na avser. Vidare skall i uppgiften an­

givas, huruvida den försäkrade åt­

njutit naturaförmåner i form av kost

eller bostad. Ett exemplar av uppgif­

ten skall inom tid som nyss sagts av

arbetsgivaren sändas till den försäk­

rade.

Om skyldighet för arbetsgivare

att vid arbetsgivaruppgift enligt för­

ordningen angående uppbörd av vis­

sa avgifter enligt lagen om allmän

försäkring, m. m. foga uppgift som

avses i första stycket stadgas i nämn­

da förordning.

§•

Vid bestämmande av pensions­

grundande inkomst skall, utöver vad

som framgår av lagen om allmän

försäkring, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form

av kost eller bostad till arbetstagare,

som avses i 1 § första stycket förord­

ningen om sjömansskatt, skall upp­

skattas i enlighet med vad riksför­

säkringsverket föreskriver. Vad nyss

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

nyss sagts skall jämväl äga tillämp­

ning beträffande förmån av kost eller

bostad, som försäkrad åtnjutit under

bosättning utomlands.

(Föreslagen lydelse)

sagts skall jämväl äga tillämpning

beträffande förmån av kost eller bo­

stad i fall som avses i 3 § första styc­

ket.

Vid beräkning-----------------

Riksförsäkringsverket äger

Vid beräkning —--------------

— femhundra kronor.

---------------------- av rörelse.

----den försäkrade.

6

§.

Förekommer anledning att vid be­

räkning av pensionsgrundande in­

komst hänföra belopp, som enligt för-

säkrads allmänna självdeklaration

utgör inkomst av anställning, till in­

komst av annat förvärvsarbete eller

att eljest hänföra visst belopp till an­

nat slag av inkomst än den försäkra­

de uppgivit, skall, där hinder ej mö­

ter, den försäkrade beredas tillfälle

att yttra sig. Dock vare detta ej nö­

digt i fråga om misskrivning eller

annat uppenbart förbiseende eller då

eljest yttrande av den försäkrade up­

penbarligen icke är erforderligt för

frågans bedömande.

Förekommer anledning att vid be­

räkning av pensionsgrundande in­

komst hänföra belopp, som enligt

försäkrads allmänna självdeklara­

tion utgör inkomst av anställning,

till inkomst av annat förvärvsarbete

eller att eljest hänföra visst belopp

till annat slag av inkomst än den för­

säkrade uppgivit eller ock att göra

avdrag, som i i- § tredje stycket sägs,

skall, där hinder ej möter, den för­

säkrade beredas tillfälle att yttra sig.

Dock vare detta ej nödigt i fråga om

misskrivning eller annat uppenbart

förbiseende eller då eljest yttrande

av den försäkrade uppenbarligen

icke är erforderligt för frågans be­

dömande.

7 §•

Uppmärksammas att pensions­

grundande inkomst blivit oriktigt be­

räknad på grund av felräkning, miss­

skrivning, annat uppenbart förbise­

ende eller ovetskap om förhållande

som påverkar beräkningen av den

pensionsgrundande inkomsten, skall,

sedan den försäkrade erhållit tillfäl­

le att yttra sig, beräkningen ändras,

därest felaktigheten icke är att anse

såsom ringa. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning då vid bc-

Uppmärksammas att pensions­

grundande inkomst blivit oriktigt

beräknad på grund av felräkning,

misskrivning, annat uppenbart förbi­

seende eller ovetskap om förhållande

som påverkar beräkningen av den

pensionsgrundande inkomsten, skall,

sedan den försäkrade erhållit tillfäl­

le att yttra sig, beräkningen ändras,

därest felaktigheten icke är att anse

såsom ringa. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning då vid be-

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stämmande av avgiftsunderlag enligt

förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension, m. m. be­

lopp, som ingår i inkomst av anställ­

ning, ansetts icke skola inräknas i

avgiftsunderlaget eller belopp, som

ingår i inkomst av annat förvärvsar­

bete, hänförts till sådant underlag.

Ändring, som i detta stycke sägs, må

icke ske efter utgången av sjätte året

efter det år, som inkomsten avser.

Har för-----------------------beräknas, i

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

stämmande av avgiftsunderlag en­

ligt förordningen angående uppbörd

av vissa avgifter enligt lagen om all­

män försäkring, m. m. belopp, som

ingår i inkomst av anställning, an­

setts icke skola inräknas i avgifts­

underlaget eller belopp, som ingår i

inkomst av annat förvärvsarbete,

hänförts till sådant underlag. Änd­

ring, som i detta stycke sägs, må icke

ske efter utgången av sjätte året ef­

ter det år, som inkomsten avser,

danröjas.

8 §•

Har belopp, som enligt försäkrads

allmänna självdeklaration utgör in­

komst av anställning, vid beräkning

av pensionsgrundande inkomst hän­

förts till inkomst av annat förvärvs­

arbete eller har eljest visst belopp

hänförts till annat slag av inkomst

än den försäkrade uppgivit, skall

denne underrättas om avvikelsen och

skälen härför.

Om pensionsgrundande

Pensionsgrundande inkomst

Har verkställd-------------------

Underrättelse enligt-----------

Har belopp, som enligt försäkrads

allmänna självdeklaration utgör in­

komst av anställning, vid beräkning

av pensionsgrundande inkomst hän­

förts till inkomst av annat förvärvs­

arbete eller har eljest visst belopp

hänförts till annat slag av inkomst

än den försäkrade uppgivit, skall

denne underrättas om avvikelsen och

skälen härför. Likaså skall underrät­

telse lämnas om sådant avdrag som i

4 § tredje stycket sågs.

------ — — pensionsgrundande inkomsten.

— --------- — den försäkrade.

den försäkrade.

— — över beslutet.

11

§•

Över sådant-----------------------eller underrättelse.

Över beslut,-----------------------hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola-----------------------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå Riksförsäkringsverket äger, ändå

att klagan icke förts, till prövning att klagan icke förts, till prövning

upptaga ärende, vari meddelats be- upptaga ärende, vari meddelats be­

slut, som avses i första och andra slut om beräkning av pensionsgrun-

styckena.

dande inkomst.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Klagan över-----------------------besvärstidens utgång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

89

Riksförsäkringsverkets beslut-------------------------- sådan prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståthållarämbetets — — — — — — för-

säkringsdomstolens prövning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggs­

pension, m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4, 5, 20, 29, 39, 41 och 44 §§ förord­

ningen den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension, m. m.» skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

(Gällande lydelse)

1

Angående debitering och uppbörd

av avgift från arbetsgivare enligt la­

gen om försäkring för allmän till-

läggspension, bidrag från arbetsgiva­

re jämlikt lagen om allmän sjukför­

säkring och lagen om moderskaps-

hjälp samt avgift för obligatorisk

försäkring i riksförsäkringsverket

enligt lagen om yrkesskadeförsäk­

ring jämte tilläggsavgift enligt 39 §

sistnämnda lag och avgiftstillägg

jämlikt 14 § lagen angående omreg­

lering av vissa ersättningar enligt la­

gen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete

m. m. ävensom avgift enligt förord­

ningen angående byggnadsforsk-

ningsavgift skall gälla vad nedan

stadgas.

Avgift jämte-----------------------verket 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Angående debitering och uppbörd

av avgifter från arbetsgivare enligt

lagen om allmän försäkring samt av­

gift för obligatorisk försäkring i

riksförsäkringsverket enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring jämte tilläggs­

avgift enligt 39 § sistnämnda lag och

avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen an­

gående omreglering av vissa ersätt­

ningar enligt lagen den 17 juni 1916

(nr 235) om försäkring för olycks­

fall i arbete m. m. ävensom avgift en­

ligt förordningen angående byggnads-

forskningsavgift skall gälla vad ne­

dan stadgas.

bestämmer.

1 Senaste lydelse av 1, 4, 5, 29, 41 och 44 §§ se SFS 1961:261.

91

Kungl. Maj:ts propc

(Gällande lydelse)

2

I denna förordning förstås med

arbetsgivaravgift:

sum­

man av arbetsgivarens avgifter och

bidrag enligt 1 § första stycket;

avgiftsunderlag:

belopp

varå avgift eller bidrag, som avses i

1 § första stycket, skall beräknas för

arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för

vilket avgiftsunderlag skall bestäm­

mas.

Såvitt gäller beräkning av avgifts­

underlag för avgift till försäkringen

för allmän tilläggspension skall med

lön enligt denna förordning förstås

jämväl sådan ersättning, som enligt

5 § andra stycket lagen om försäk­

ring för allmän tilläggspension anses

såsom inkomst av anställning.

I denna förordning förstås med

arbetsgivaravgift:

sum­

man av arbetsgivarens avgifter en­

ligt 1 § första stycket;

avgiftsunderlag:

belopp

varå avgift, som avses i 1 § första

stycket, skall beräknas för arbetsgi­

varen;

utgiftsår: det kalenderår för

vilket avgiftsunderlag skall bestäm­

mas.

Såvitt gäller beräkning av avgifts­

underlag för avgift till sjukförsäk­

ringen och försäkringen för tilläggs­

pension skall med lön enligt denna

förordning förstås jämväl sådan er­

sättning, som enligt 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten eller 11 kap.

2 § andra stycket lagen om allmän

försäkring anses såsom inkomst av

anställning.

nr 90 år 1962

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Vid bestämmande av avgiftsunder- Vid bestämmande av avgiftsunder­

lag skall utöver vad som framgår av lag skall utöver vad som framgår av

de i 1 § angivna lagarna samt för- de i 1 § angivna författningarna samt

ordningen angående redares avgift i förordningen angående redares av­

vissa fall enligt lagen om försäkring gifter i vissa fall enligt lagen om all-

för allmän tilläggspension, m. m. män försäkring gälla följande.

gälla följande.

Jämväl såvitt-----------—------- eller bostad.

Värdet av-----------------------pensionsgrundande inkomst.

Avdrag för-----------------------vissa arbetstagare.

5 §•

Arbetsgivare, som-------------------— av riksförsäkringsverket.

Vid arbetsgivaruppgift skall ar- Vid arbetsgivaruppgift skall ar­

betsgivare foga ett exemplar av de betsgivare foga ett exemplar av de

kontrolluppgifter, vilka han enligt kontrolluppgifter, vilka han enligt

37 § 1 mom. första, andra eller sjun- 37 § 1 mom. första, andra eller sjun­

de punkten taxeringsförordningen de punkten taxeringsförordningen

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

har att avlämna för inkomsttaxering­

en, ävensom av uppgift som avses i

3 § förordningen angående beräkning

av pensions g rundande inkomst enligt

lagen om försäkring för allmän till-

läggspension. Befrielse från nämnda

skyldighet må medgivas av riksför­

säkringsverket eller, efter Konung­

ens bemyndigande, av myndighet

som verket bestämmer.

Blanketter till

(Föreslagen lydelse)

har att avlämna för inkomsttaxering­

en, ävensom av uppgift som avses i

3 § förordningen angående beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt

lagen om allmän försäkring. Befriel­

se från nämnda skyldighet må med­

givas av riksförsäkringsverket eller,

efter Konungens bemyndigande, av

myndighet som verket bestämmer.

och sjömansskattekontoret.

20

§.

Preliminär avgift för visst år skall

utgå med belopp motsvarande arbets­

givarens under nästföregående år de­

biterade slutliga avgift. Är den för

utgiftsåret fastställda procentsatsen

för avgiftsuttaget enligt lagen om för­

säkring för allmän tilläggspension

högre eller lägre än procentsatsen för

det år som den sålunda debiterade

slutliga avgiften avser, skall hänsyn

härtill tagas vid bestämmandet

den preliminära avgiften.

Har slutlig------------------

Särskild beräkning------

Preliminär avgift för visst år skall

utgå med belopp motsvarande ar­

betsgivarens under nästföregående

år debiterade slutliga avgift. Äro de

för utgiftsåret gällande procent­

satserna för avgiftsuttaget enligt la­

gen om allmän försäkring högre eller

lägre än procentsatserna för det år

som den sålunda debiterade slutliga

avgiften avser, skall hänsyn härtill

tagas vid bestämmandet av den preli­

minära avgiften,

slutliga avgiften.

---------- omständighet föreligger.

av

29 §.

Efter den —-------------------anståndstidens utgång.

Ogulden del av arbetsgivaravgift Ogulden del av arbetsgivaravgift

skall anses omfatta avgifter och bi- skall anses omfatta avgifter, som av­

drag', som avses i 1 §, i samma pro- ses i 1 §, i samma proportion som av-

portion som sådana avgifter och bi- gifterna ingå i arbetsgivaravgiften.

drag ingå i arbetsgivaravgiften.

39 §.

Avgift enligt § lagen om försök- Tilläggspensionsavgift enligt 19

ring för allmän tilläggspension kap. 3 § lagen om allmän försäkring

(tilläggspensionsavgift) skall, med iakttagande av vad i 40 §

skall, med iakttagande av vad i 40 § sägs, debiteras och uppbäras i en-

93

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

sägs, debiteras och uppbäras i enlig- lighet med vad som stadgas i upp­

het med vad som stadgas i uppbörds- bördsförordningen.

förordningen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

41

Skall enligt 9 § första stycket la­

gen om försäkring för allmän till-

läggspension pensionspoäng för visst

års inkomst av annat förvärvsarbe­

te tillgodoräknas den försäkrade,

oaktat tilläggspensionsavgift för året

icke till fullo erlägges inom tid som

angives i 40 § första stycket, må

riksförsäkringsverket efter fram­

ställning från den försäkrade eller

dödsboet efter honom medgiva be­

frielse från erläggande helt eller del­

vis av avgiften, därest ömmande om­

ständigheter föreligga.

§•

Skall enligt 11 kap. 6 § första styc­

ket lagen om allmän försäkring pen­

sionspoäng för visst års inkomst av

annat förvärvsarbete tillgodoräknas

den försäkrade, oaktat tilläggspen­

sionsavgift för året icke till fullo er­

lägges inom tid som angives i 40 §

första stycket, må riksförsäkrings­

verket efter framställning från den

försäkrade eller dödsboet efter ho­

nom medgiva befrielse från erläggan­

de helt eller delvis av avgiften, därest

ömmande omständigheter föreligga.

44 §.

Riksförsäkringsverket äger för var­

je år från vederbörlig inkomsttitel

å riksstaten tillgodoföra sig ett be­

lopp motsvarande skillnaden mellan

summan av de arbetsgivaravgifter,

som enligt vad i 17 § andra stycket

sägs under året anmälts för påföring

i samband med slutlig skatt, och vad

som av dessa avgifter kan enligt av

Konungen fastställda grunder beräk­

nas bliva avskrivet på grund av bris­

tande betalning. Beloppet skall för­

delas mellan avgifter och bidrag, som

avses i 1 §, i samma proportion som

sådana avgifter och bidrag ingå i

nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § sko­

la i den mån de inflyta av vederbö­

rande länsstyrelse redovisas till riks­

försäkringsverket. Belopp, som re­

dovisas visst år, skall fördelas inel-

Riksförsäkringsverket äger för

varje år från vederbörlig inkomstti­

tel å riksstaten tillgodoföra sig ett be­

lopp motsvarande skillnaden mellan

summan av de arbetsgivaravgifter,

som enligt vad i 17 § andra stycket

sägs under året anmälts för påföring

i samband med slutlig skatt, och vad

som av dessa avgifter kan enligt av

Konungen fastställda grunder beräk­

nas bliva avskrivet på grund av bris­

tande betalning. Beloppet skall för­

delas mellan avgifter, som avses i 1 §,

i samma proportion som avgifterna

ingå i nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § sko­

la i den mån de inflyta av vederbö­

rande länsstyrelse redovisas till riks­

försäkringsverket. Belopp, som redo­

visas visst år, skall fördelas mellan

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

lan avgifter och bidrag som i 1 § sägs

i samma proportion som sådana av­

gifter och bidrag ingå i summan av

de under nästföregående år debitera­

de slutliga avgifterna.

Riksförsäkringsverket må------------

(Föreslagen lydelse)

avgifter som i 1 § sägs i samma pro­

portion som avgifterna ingå i sum­

man av de under nästföregående år

debiterade slutliga avgifterna.

------- eller restituerats.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

Vid debitering enligt 20 § första

stycket av arbetsgivares preliminära

avgifter för åren 1963 och 1961 skall

hänsyn tagas till ökning, som av­

giftsunderlaget kan antagas komma

att undergå till följd av bestämmel­

serna i lagen om allmän försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

95

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angaende redares avgift i vissa fall enligt lagen om

försäkring

för allmän

tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1—6 §§ förordningen den 18 december 1959

angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring

(Gällande lydelse)

1

Redare skall för varje år å vad

ha a under året utgivit i lön i pen­

ningar eller naturaförmåner i form

av kost eller bostad till sådan arbets­

tagare hos honom, som avses i 1 §

första stycket förordningen om sjö­

mansskatt, erlägga avgift enligt la­

gen om försäkring för allmän till-

läggspension samt bidrag jämlikt la­

gen om allmän sjukförsäkring och

lagen om moderskapshjälp enligt vad

nedan sägs.

2

Konungen skall fastställa procent­

sats dels för uttaget av avgiften till

försäkringen för allmän tilläggspen­

sion, dels ock för uttaget av ett sam­

manlagt bidrag till kostnaderna för

den allmänna sjukförsäkringen och

moderskapshjälpen. Beslut om de

båda procentsatser, som skola till-

(Föreslagen lydelse)

§•

Redare skall, i enlighet med vad

nedan sägs, för varje år å vad han

under året utgivit i lön i penningar

eller naturaförmåner i form av kost

eller bostad till sådan arbetstagare

hos honom, som avses i 1 § första

stycket förordningen om sjömans­

skatt, erlägga avgifter enligt 19 kap.

1 § lagen om allmän försäkring.

§•

Konungen skall fastställa procent­

satser för uttaget av avgifter till

sjukförsäkringen och försäkringen

för tilläggspension. Beslut om de bå­

da procentsatser, som skola tilläm­

pas för visst år, skall fattas under

året dessförinnan.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

lämpas för visst år, skall fattas un­

der året dessförinnan.

För avgiften skall procentsatsen

för visst år utgöra en på sätt nedan

sägs bestämd andel av den procent­

sats, som med stöd av 32 § lagen om

försäkring för allmän tilläggspension

fastställts för året. Procentsatsen för

bidraget skall utgöra samma andel

av de sammanlagda procenttalen en­

ligt 38 § första stycket lagen om all­

män sjukförsäkring och 12 § lagen

om moderskapshjälp. Nämnda andel

skall svara mot förhållandet mellan

antalet svenska sjömän och hela an­

talet sjömän på svenska handelsfar­

tyg i medeltal för den 31 december

under de tre år, som närmast föregått

det år då procentsatserna fastställas.

Hänsyn tages härvid ej till fartyg

med en bruttodräktighet understi­

gande 300 registerton. Procentsatser­

na beräknas med två decimaler.

4

§.

Bidraget till kostnaderna för den

allmänna sjukförsäkringen och mo-

derskapshjälpen utgår efter den för

året gällande procentsatsen och be­

räknas för varje redare å summan av

lön till arbetstagare som i 1 § sägs,

sedan därifrån för varje arbetstagare

dragits sådan del av lön, som för år

räknat överstigit femtontusen kro­

nor. Härvid skall bortses från arbets­

tagare, som icke är obligatoriskt för­

säkrad enligt lagen om yrkesskade­

försäkring, så ock från arbetstagare,

som jämlikt 28 § lagen om allmän

sjukförsäkring undantagits från för­

säkringen för tilläggssjukpenning.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

För avgiften till sjukförsäkringen

skall procentsatsen för visst år ut­

göra en på sätt nedan sägs bestämd

andel av den procentsats, varmed av­

gift enligt 19 kap. 4 § lagen om all­

män försäkring skall utgå. Procent­

satsen för avgiften till försäkringen

för tilläggspension skall utgöra sam­

ma andel av den procentsats som

med stöd av 19 kap 5 § sagda lag

fastställts för året. Nämnda andel

skall svara mot förhållandet mellan

antalet svenska sjömän och hela an­

talet sjömän på svenska handelsfar­

tyg i medeltal för den 31 oktober un­

der de tre år, som närmast föregått

det år då procentsatserna fastställas.

Hänsyn tages härvid ej till fartyg

med en bruttodräktighet understi­

gande 300 registerton. Procentsatser­

na beräknas med två decimaler.

3 §.

Avgiften till sjukförsäkringen ut­

går efter den för året gällande pro­

centsatsen och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbets­

tagare som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat över­

stigit tjugutvåtusen kronor. Härvid

skall bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad en­

ligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

j

4

.

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

3 §■

Avgiften till försäkringen för all­

män tilläggspension utgår efter den

för året gällande procentsatsen och

beräknas för varje redare å summan

av lön till arbetstagare som i 1 § sägs,

sedan därifrån dragits dels ett be­

lopp motsvarande det beräknade ge­

nomsnittliga antalet dylika arbetsta­

gare hos honom under året multipli­

cerat med det i 10 § lagen om för­

säkring för allmän tilläggspension

omförmälda basbelopp, som gäller

vid årets ingång, dels ock för varje

arbetstagare sådan del av lön, som för

år räknat överstigit sju och en halv

gånger nämnda basbelopp. Härvid

skall arbetstagare, som under hela

året varit anställd med full arbetstid,

räknas såsom en arbetstagare och ar­

betstagare, som under året varit an­

ställd i mindre omfattning, medräk­

nas i motsvarande mån. Genomsnitt­

liga antalet arbetstagare beräknas

med en decimal.

5

Bidraget till kostnaderna för den

allmänna sjukförsäkringen och mo-

derskapshjålpen skall fördelas mel­

lan sjukvårdsförsäkringen, försäk­

ringen för tilläggssjukpenning och

moderskapshjälpen i enlighet med

förhållandet mellan de i 38 § första

stycket lagen om allmän sjukförsäk­

ring och 12 § lagen om moderskaps-

hjälp angivna procenttalen för bidra­

gen till nämnda ändamål.

6

De närmare föreskrifter som fin-

(Gällande lydelse)

* §■

Avgiften till försäkringen för till­

äggspension utgår efter den för året

gällande procentsatsen och beräknas

för varje redare å summan av lön

till arbetstagare som i 1 § sägs, se­

dan därifrån dragits dels ett belopp

motsvarande det beräknade genom­

snittliga antalet dylika arbetstagare

hos honom under året multiplicerat

med det i 1 kap. 6 § lagen om allmän

försäkring omförmälda basbelopp,

som gäller vid årets ingång, dels ock

för varje arbetstagare sådan del av

lön, som för år räknat överstigit sju

och en halv gånger nämnda basbe­

lopp. Härvid skall arbetstagare, som

under hela året varit anställd med

full arbetstid, räknas såsom en ar­

betstagare och arbetstagare, som un­

der året varit anställd i mindre om­

fattning, medräknas i motsvarande

mån. Genomsnittliga antalet arbets­

tagare beräknas med en decimal.

§•

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäk­

ringskassornas utgifter för sjuk­

vårdsersättning och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

§•

De närmare föreskrifter som fin­

nas erforderliga för tillämpningen

nas erforderliga för tillämpningen

4 — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

av denna förordning meddelas av Ko­

nungen eller, efter Konungens be­

myndigande, av riksförsäkringsan-

stalten.

(Föreslagen lydelse)

av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, av riksförsäkringsver­

ket.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

Äldre bestämmelser skola alltjämt

äga tillämpning i fråga om avgifter

och bidrag, som avse tiden före

ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

99

Förslag

till

Lag

om finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till bestridande av kostnaderna för folkpensioneringen skola utgå bidrag i enlighet med vad nedan stadgas. I övrigt skola kostnaderna bestridas av statsmedel.

2 §•

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej an­ nat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga folkpensionsavgift för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxe­ ringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till in­ komstlängd för taxeringsåret var svensk medborgare.

Folkpensionsavgift skall icke erläggas av den, som för december månad året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall folkpensionsavgift erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten icke uppgår till tvåtusenfyrahundra kronor eller, om han skall taxeras enligt för gift skatt­ skyldig gällande bestämmelser samt den med vilken han skall samtaxeras icke enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga folkpen­ sionsavgift, den sammanlagda taxerade inkomsten för dem som samtaxeras icke uppgår till tvåtusenfyrahundra kronor.

3 §•

Folkpensionsavgift skall utgå med fyra procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst med de begränsningar som nedan sägs.

Avgiftspliktiga, som samtaxeras, skola erlägga avgift med sammanlagt högst sexhundra kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera har en taxe­ rad inkomst överstigande sjutusenfemhundra kronor, envar påföres pen­ sionsavgift med trehundra kronor. Om endast den ene har en taxerad in­

100

komst överstigande sjutusenfemhundra kronor, minskas i förekommande

fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av avgifterna ej överstiger

sexhundra kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra stycket skall erlägga avgift

med högst sexhundra kronor.

Folkpensionsavgift må i intet fall utgå med högre belopp än vad som

motsvarar summan av tio kronor och en femtedel av den taxerade inkoms­

ten i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor; och skola därvid

avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en avgiftspliktig samt avgiftsbe­

loppet fördelas mellan dem i förhållande till varderas taxerade inkomst.

Folkpensionsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmaste

hela krontal.

4 §•

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant

särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 § 2

mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid till-

lämpning av 2 och 3 §§ med taxerad inkomst avses vad som återstår, sedan

den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans

frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att

erlägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår folkpensionsavgift,

under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger

beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, efter

framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller del­

vis av avgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts i anledning

av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat erläggas

under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i andra stycket skall göras senast under andra

kalenderåret efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i andra stycket

sägs skall motsvarande gälla som stadgas i taxeringsförordningen beträf­

fande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig in­

komstskatt.

5 §•

Folkpensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige be­

räknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av folkpensionsavgifter är i övrigt stadgat i

uppbördsförordningen.

6 §•

Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensione­

ringen med

dels viss andel, motsvarande en tiondels procent för varje fullt tiotal

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

101

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för följande förmåner,

som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsbe-

rättigade, nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensio­

ner, änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli

1960, samt hustrutillägg, dock högst tre femtedelar av nämnda kostnader,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt tio­

tal skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för kommunala

bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantals­

skrivna inom kommunen, dock högst fyra femtedelar och lägst en fjärdedel

av sagda kostnader.

7 §■

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall

hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kom­

munalskattelagen påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringsläng-

den för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda till-

lägg, samt till antalet invånare vid årets ingång.

8

§•

Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

9 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 30 juni 1947

(nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stad­

gande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestäm­

melsen i stället tillämpas.

Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om pensionsavgifter, som

påföras för år 1962 eller tidigare år, ävensom beträffande kommunernas bi­

drag till kostnaderna för folkpensioneringen avseende år 1962 och tidi­

gare år.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den

obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Angående förvaltningen av den i 18 kap. 15 § lagen om allmän försäkring

omförmälda fonden för den obligatoriska sjukförsäkringen samt den i 21

kap. 2 § samma lag omförmälda fonden för den frivilliga sjukförsäkringen

skall gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Allmän försäkringskassa må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypo-

teksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

2. i obligationer garanterade av staten eller kommun;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv­

ningar, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller

kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, spar­

bank eller centralkassa för jordbrukskredit;

5. i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning

i annan fastighet än industrifastighet inom två tredjedelar av senast fast­

ställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke

må medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall åbyggnad, för att

inteckning i fastigheten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkrings­

bolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkrings-

anstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. med riksförsäkringsverkets medgivande i fastighet, avsedd för kas­

sans verksamhet; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla

vad vid 5. stadgas.

3 §.

Utan hinder av vad i 2 § föreskrives må allmän försäkringskassa med riks­

försäkringsverkets medgivande såsom tillgång i fond redovisa värdet i in­

ventarier, som anskaffats för kassans verksamhet, under förutsättning att

nedskrivning av värdet sker med minst en tiondel varje år.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

103

Förslag

till

Förordning

■vm ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angaende kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

Den som är försäkrad jämlikt la­ gen om allmän sjukförsäkring och som lider av långvarig och allvarlig sjukdom äger, där Konungen i fråga om sjukdomen så bestämt, utan kost­ nad erhålla läkemedel, som enligt vad Konungen förordnat skall till­ handahållas kostnadsfritt vid sådan sjukdom.

Vad nu sagts skall ock gälla svensk medborgare som utan att vara för­ säkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring vistas här i riket.

3

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukför­ säkring vid inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan den 14 no­ vember 1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara eller som utan att utgöra apoteksvara innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsätt­ ning av fastställt pris för läkemedlet

Den som är omfattad av sjukför­ säkring enligt lagen om allmän för­ säkring och som lider av långvarig och allvarlig sjukdom äger, där Ko­ nungen i fråga om sjukdomen så be­ stämt, utan kostnad erhålla läke­ medel, som enligt vad Konungen för­ ordnat skall tillhandahållas kost­ nadsfritt vid sådan sjukdom.

Vad nu sagts skall beträffande den som är bosatt utom riket gälla alle­ nast för tid varunder han vistas hårstädes.

§•

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är om­ fattad av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring eller här i ri­ ket är i allmän eller enskild tjänst vid inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan den 14 novem­ ber 1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara eller som utan att ut­ göra apoteksvara innehåller gift av

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se SFS 1958:461.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

med hälften av det belopp, varmed

priset må överstiga tre kronor. Har

under en formel förskrivits flera

läkemedel, skall prisnedsättningen

avse den sammanlagda kostnaden. Är

förskrivning avsedd att expedieras

mer än en gång, skall nedsättningen

hänföra sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är för­

säkrad jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring skall ock gälla den

som, utan att vara försäkrad enligt

nämnda lag, vistas här i riket under

förutsättning att han är svensk med­

borgare eller härstädes är i allmän

eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning — —------------

4

Har apotekare mot recept utläm­

nat läkemedel, som avses i 2 §, kost­

nadsfritt eller läkemedel, varom sägs

i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den

ordning Konungen bestämmer av

den i lagen om allmän sjukförsäk­

ring avsedda tillsynsmyndigheten

erhålla ersättning med belopp mot­

svarande i förra fallet fastställt för­

säljningspris och eljest föreskriven

prisnedsättning.

första klassen, åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för läkemedlet med

hälften av det belopp, varmed priset

må överstiga tre kronor. Har under

en formel förskrivits flera läkemedel,

skall prisnedsättningen avse den

sammanlagda kostnaden. Är för­

skrivning avsedd att expedieras mer

än en gång, skall nedsättningen hän­

föra sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är om­

fattad av sjukförsäkring enligt lagen

om allmän försäkring skall beträf­

fande försäkrad, som är bosatt utom

riket, gälla allenast för tid varunder

han vistas härstädes.

---- stycket avses.

§

Har apotekare mot recept utläm­

nat läkemedel, som avses i 2 §, kost­

nadsfritt eller läkemedel, varom sägs

i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den

ordning Konungen bestämmer av

riksförsäkringsverket erhålla ersätt­

ning med belopp motsvarande i förra

fallet fastställt försäljningspris och

eljest föreskriven prisnedsättning.

5

§.

Kostnaden för tillhandahållande

av läkemedel enligt denna förord­

ning bestrides av statsmedel med be­

lopp för kalenderår motsvarande en

krona 15 öre för envar, som vid ut­

gången av det år kostnaden avser är

medlem i allmän sjukkassa, och i

övrigt av de allmänna centralsjuk-

Kostnaden för tillhandahållande av

läkemedel enligt denna förordning

bestrides av statsmedel med belopp

för kalenderår motsvarande en kro­

na 15 öre för envar, som vid ut­

gången av det år kostnaden avser är

inskriven hos allmän försäkrings­

kassa, och i övrigt av de allmänna

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kassorna i förhållande till antalet medlemmar vid nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga att erlägga sjukför­ säkringsavgift enligt lagen om all­ män sjukförsäkring.

6

Denna förordning äger icke till- lämpning å den som vårdas å sjukvårdsanstalt, som avses i lagen om allmän sjukförsäkring.

försäkringskassorna i förhållande till antalet inskrivna försäkrade vid nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift en­ ligt lagen om allmän försäkring.

§•

Denna förordning äger icke till- lämpning å den som erhåller sjuk­ husvård, som avses i lagen om all­ män försäkring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

4*— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ förordningen den 21 maj 1954 om

skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

Arbetsgivare, som-----------------------

Upphör arbetstagares — --------------

Uppgift, som här avses, skall läm­

nas till allmän sjukkassa.

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt

lagen om allmän sjukförsäkring, bör

uppgiften lämnas till den sjukkassa,

i vilken arbetstagaren är försäkrad.

(Föreslagen lydelse)

§.

nyss sagts.

— arbetstagarens anställande.

Vad i denna förordning stadgas om

anställning skall äga motsvarande

tillämpning i fall av överenskom­

melse, som avses i 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten lagen om all­

män försäkring.

Uppgift, som här avses, skall läm­

nas till allmän försäkringskassa.

Är arbetstagaren inskriven hos all­

män försäkringskassa, bör uppgiften

lämnas till den försäkringskassa, hos

vilken arbetstagaren är inskriven.

3 §.

Uppgift om — —--------------- anställningen upphört.

Uppgift skall lämnas å särskild Uppgift skall lämnas å särskild

blankett, vartill formulär fastställes blankett, vartill formulär faststäl-

av riksskattenämnden efter samråd les av riksskattenämnden efter sam-

med tillsynsmyndigheten för de all- råd med riksförsäkringsverket.

männa sjukkassorna.

Uppgiftsblanketter tillhandahållas----------- —--------med posten.

1 Senaste lydelse av 1 och 4 §§ se SFS 1961:266.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

Har uppgift, som i 1 § avses, läm­

nats till annan allmän sjukkassa än

den, i vilken arbetstagaren är försäk­

rad, åligger det den sjukkassa, som

mottagit uppgiften, att ofördröjligen

vidarebefordra densamma till den

sjukkassa, som arbetstagaren tillhör.

Är arbetstagaren ej försäkrad jäm­

likt lagen om allmän sjukförsäkring,

skall uppgiften i stället vidarebe­

fordras till utmätningsmannen i an­

ställningsorten.

Sjukkassa, som mottagit uppgift

avseende i kassan försäkrad arbets­

tagare, skall, sedan den tagit del av

innehållet i uppgiften, ofördröjligen

vidarebefordra uppgiften till veder­

börande utmätningsman inom kas­

sans område.

Har uppgift, som i 1 § avses, läm­

nats till annan allmän försäkrings­

kassa än den, hos vilken arbetstaga­

ren är inskriven, åligger det den för­

säkringskassa, som mottagit upp­

giften, att ofördröjligen vidarebe­

fordra densamma till den kassa, hos

vilken arbetstagaren är inskriven. Är

arbetstagaren ej inskriven hos allmän

försäkringskassa, skall uppgiften i

stället vidarebefordras till utmät­

ningsmannen i anställningsorten.

Försäkringskassa, som mottagit

uppgift avseende hos kassan inskri­

ven arbetstagare, skall, sedan den

tagit del av innehållet i uppgiften,

ofördröjligen vidarebefordra uppgif­

ten till vederbörande utmätnings­

man inom kassans område.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, dels att i 5 och 10 §§, 11 § 1 mom., 12 § 2 mom.,

13—19 §§ samt 21 och 22 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni 1950

orden »riksförsäkringsanstalten» och »anstalten» skola ersättas med orden

»riksförsäkringsverket» och »verket», dels att 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom.

och 11 § 2 mom. nämnda förordningi skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som angives i 6 § 3 mom.,

av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsan­

stalten i sådant ärende må klagan fö­

ras hos försäkringsrådet genom be­

svär, som skola hava inkommit till

försäkringsrådet senast inom en må­

nad efter det klaganden erhållit kän­

nedom om beslutet.

Försäkringsrådet äger,-----------------

Över försäkringsrådets beslut må

klagan ej föras. 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som angives i 6 § 3 mom.,

av riksförsäkringsverket.

över beslut av riksförsäkringsver­

ket i sådant ärende må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola hava inkommit till för­

säkringsrådet senast inom en månad

efter det klaganden erhållit känne­

dom om beslutet.

— denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut må

klagan föras hos försäkringsdomsto-

len genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till försäkringsrådet

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet

vara fem veckor. Den omständighe­

ten, att besvären ingivits eller insänts

direkt till försäkringsdomstolen, ut-

1 Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 1 och 2 mom., 12 § 2 mom. samt 13—

19 och 21—22 §§ se SFS 1954:460 samt av 10 § se SFS 1960:181.

109

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

gör ej hinder för besvärens uppta­

gande till prövning, därest de inkom­

mit till domstolen före besvärstidens

utgång.

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

Med avseende----------------------- försäkringsrådet stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6

§.

2 mom. Har olycksfallet---------------- — — halv sjukpenning.

Sjukpenningens storlek----------------------- att hänföra.

Sjukpenningklasserna och-----------------------följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning -------------------------hel sjukpenning.

För tid, —---------------- - — dag räknad.

1 fråga om utgivande av barntill-

lägg till sjukpenningen och av hem­

penning i stället för sjukpenning

skola bestämmelserna i 14 och 15 §§

lagen om yrkesskadeförsäkring äga

motsvarande tillämpning.

7

2 m o m. Änka efter--------------- —

Var den avlidne ogift, skall liv­

ränta efter samma grunder som angi­

vits i första stycket utgå till ogift

kvinna, som sedan avsevärd tid sam­

manlevde med den avlidne under äk-

tenskapsliknande förhållanden, så

ock till kvinna, som var trolovad med

den avlidne och som hade eller haft

barn med honom eller var havande

med barn till honom. Har kvinna

som nu nämnts varit gift och äger

hon åtnjuta underhåll av sin förut­

varande man eller, om han är avli­

den, i egenskap av efterlevande till

honom uppbära livränta, pension —

I fråga om utgivande av barntil­

lägg till sjukpenningen och om sjuk­

penning under tid för sjukhusvård

skola bestämmelserna i 14 och 15 §§

lagen om yrkesskadeförsäkring äga

motsvarande tillämpning.

§•

- den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livrän­

ta efter samma grunder som angivits

i första stycket utgå till ogift kvinna,

som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskaps-

liknande förhållanden, så ock till

kvinna, som var trolovad med den

avlidne och som hade eller haft barn

med honom eller var havande med

barn till honom. Har kvinna som nu

nämnts varit gift och äger hon åtnju­

ta underhåll av sin förutvarande man

eller, om han är avliden, i egenskap

av efterlevande till honom uppbära

livränta, pension — annan än folk-

no

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

annan än folkpension — skadestånd pension eller tilläggspension — ska-

eller annan därmed jämförlig ersätt- destånd eller annan därmed jämför-

ning, som skall upphöra att utgå lig ersättning, som skall upphöra att

därest hon ingår nytt äktenskap, utgå därest hon ingår nytt äkten-

skall för tid, under vilken hon äger skap, skall för tid, under vilken hon

rätt till dylik förmån, henne till- äger rätt till dylik förmån, henne

kommande livränta enligt detta tillkommande livränta enligt detta

stycke minskas med vad som svarar stycke minskas med vad som svarar

mot värdet av förmånen. Avdrag som mot värdet av förmånen. Avdrag som

nu sagts skall ock ske för vad kvin- nu sagts skall ock ske för vad kvin­

nan äger uppbära i livränta efter nan äger uppbära i livränta efter

man, med vilken hon tidigare sam- man, med vilken hon tidigare sam­

manlevat under äktenskapsliknande manlevat under äktenskapsliknande

förhållanden eller varit trolovad. förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till------ ----------------- med annan.

Efterlämnar den — ----------------—årliga arbetsförtjänst.

Var den — — -—----------- årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera-----------------------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta,------ ------------ — här nedan. 11

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11

§•

2 m o in. Har skadad från allmän

sjukkassa uppburit ersättning, som

skolat utgivas enligt denna förord­

ning, skall, därest förhållandet kom­

mer till riks försäkringsans tältens

kännedom, vad som utgivits från

kassan avdragas från ersättning, som

i anledning av skadan tillkommer

honom enligt denna förordning, samt

det avdragna beloppet utbetalas till

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen

om bidrag till änkor och änklingar

med barn eller lagen om särskilda

barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn, skall på begäran av pen-

sionsstyrelsen göras avdrag om och

i den mån ersättningen skolat föran-

2 mom. Har skadad från allmän

försäkringskassa uppburit ersätt­

ning, som skolat utgivas enligt denna

förordning, skall, därest förhållandet

kommer till riksförsäkringsverkets

kännedom, vad som utgivits från kas­

san avdragas från ersättning, som i

anledning av skadan tillkommer ho­

nom enligt denna förordning, samt

det avdragna beloppet utbetalas till

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnju­

tit folkpension skall göras avdrag om

och i den mån ersättningen skolat

föranleda minskning av pensionen.

in

leda minskning av pensionen eller bidraget; och skall avdraget belopp utbetalas till pensionsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3—5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om er­

sättning åt smittbärarei skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

r

Ersättningen för inkomstbortfall

åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäk­

ring utgår för dag räknat med det

högsta belopp som han vid sjukdom

är berättigad att uppbära i sjukhjälp

på grund av den obligatoriska och

frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de första etthundra­

åttio dagarna av en sjukperiod, för

vilken sjukpenning utgår; dock att

ersättning åt den som åtnjuter an­

nan inkomst av förvärvsarbete än in­

komst av tjänst alltid skall bestäm­

mas till det belopp för dag räknat

som skulle hava utgått till honom,

därest hela hans årsinkomst av för­

värvsarbete utgjort inkomst av

tjänst.

Ersättningen åt den som icke är

sjukpenningförsäkrad enligt nyss­

nämnda lag skall med tillämpning av

de i första stycket angivna grunderna

utgå med det belopp för dag räknat

som han skulle hava ägt uppbära

från allmän sjukkassa, därest han 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningen för inkomstbortfall

åt den som omfattas av sjukförsäk­

ringen enligt lagen om allmän för­

säkring utgår för dag räknat med det

högsta belopp som han vid sjukdom

är berättigad att uppbära i sjukpen-

ning, barntillägg och sjukpenning-

tillägg på grund av försäkring enligt

nämnda lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser; dock att

ersättning åt den som åtnjuter an­

nan inkomst av förvärvsarbete än

inkomst av anställning alltid skall

bestämmas till det belopp för dag

räknat som skulle hava utgått till

honom, därest hela hans årsinkomst

av förvärvsarbete utgjort inkomst av

anställning.

Ersättningen åt den som vid sjuk­

dom icke är berättigad till sjukpen-

ning på grund av försäkring som i

första stycket sägs skall med till-

lämpning av de i nämnda stycke an­

givna grunderna utgå med det belopp

för dag räknat som han skulle hava

1 Senaste lydelse av 3 och 4 §§ se SFS 1959:588 samt av 5, 7 och 9 §§ se SFS 1961:270.

113

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

varit obligatoriskt sjukpenningför- ägt uppbära från allmän försäksäkrad enligt sagda lag. ringskassa, därest han varit placerad i sjukpenningklass jämlikt 3 kap. la­ gen om allmän försäkring.

Den som — —----------- — om arbetsinkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

4

Är den till ersättning berättigade intagen å sjukvårdsanstalt, som i la­ gen om allmän sjukförsäkring om- förmäles, skall ersättningen för in­ komstbortfall minskas med tre kro­ nor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt och i liemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall utgöra fem kronor för dag.

5

Från ersättningen för inkomst­ bortfall skola avräknas sjuk- eller hempenning, tilläggs penning och barntillägg, vartill smittbäraren un­ der tiden för ingripandet må vara berättigad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, lagen med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpen­ ningförsäkring i allmän sjukkassa, lagen om yrkesskadeförsäkring eller lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen--------------- -------Vad i-----------------------om yrkesska

§•

Är den till ersättning berättigade intagen å sjukhus, som i lagen om allmän försäkring omförmäles, skall ersättningen för inkomstbort­ fall minskas med fem kronor för dag, dock med högst hälften av er­ sättningens belopp. Det lägsta ersätt­ ningsbeloppet till kvinna, som sta­ digvarande sammanbor med eget eller makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn under tio år, skall för tid då hon är intagen å sjukhus utgöra sju kronor för dag.

§•

Från ersättningen för inkomstbort­ fall skola avräknas sjukpenning, barntillägg och sjukpenningtillägg, vartill smittbäraren under tiden för ingripandet må vara berättigad på grund av försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller med stöd därav meddelade bestämmelser, la­ gen med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i all­ män sjukkassa eller lagen om yrkes­ skadeförsäkring, för ingripandet.

7 §.

Det ankommer på allmän sjuk- Det ankommer på allmän försäkkassa att besluta om ersättning åt ringskassa att besluta om ersättning tillfällig smittbärare. åt tillfällig smittbärare.

114

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Ärende angående ersättning upp- Ärende angående ersättning uppta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tages av den allmänna sjukkassa

som smittbäraren tillhör. Tillhör han

icke någon sjukkassa, upptages ären­

det av den sjukkassa, inom vars

verksamhetsområde han är bosatt.

Är smittbäraren icke bosatt i riket,

upptages ärendet av den sjukkassa,

inom vars verksamhetsområde ingri­

pandet skett.

9

Beträffande ersättning åt tillfällig

smittbärare skola i övrigt bestämmel­

serna i 11 § tredje stycket, 23 §

första stycket, 21 § första stycket,

28 § andra och fjärde styckena, 30 §

andra stycket, 32 §, i5 § andra styc­

ket samt 46, 59, 89, 101—103 och

105—107 §§ lagen om allmän sjuk­

försäkring äga motsvarande tillämp­

ning.

Utöver vad i 27 § första stycket

nämnda lag sägs må ersättning ned­

sättas eller indragas, om smittbärare

underlåter att ställa sig till efter­

rättelse av myndighet meddelade

föreskrifter angående vad han har att

iakttaga under den tid ingripandet

avser.

ges av den allmänna försäkrings­

kassa hos vilken smittbäraren är

inskriven. Är han icke inskriven hos

någon försäkringskassa, upptages

ärendet av den kassa, inom vars verk­

samhetsområde han är bosatt. Är

smittbäraren icke bosatt i riket, upp­

tages ärendet av den försökrings-

kassa, inom vars verksamhetsområde

ingripandet skett.

§.

Beträffande ersättning åt tillfällig

smittbärare skola i övrigt bestämmel­

serna i 3 kap. 5 § tredje stycket, 15 §,

16 § andra stycket och 17 § samt 20

kap. 3 § första stycket och 4—-13 §§

lagen om allmän försäkring äga mot­

svarande tillämpning.

Utöver vad i 3 kap. 17 § och 20

kap. 3 § första stycket nämnda lag

sägs må ersättning nedsättas eller in­

dragas, om smittbärare underlåter att

ställa sig till efterrättelse av myndig­

het meddelade föreskrifter angående

vad han har att iakttaga under den

tid ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

115

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervis

ning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

22

Undervisning och vård enligt den­ na lag av psykiskt efterbliven, som är inskriven eller för observation in­ tagen vid särskola eller som är in­ skriven vid vårdanstalt och ej fyllt tjuguett år, skall vara kostnadsfri, dock att landstinget eller efter Ko­ nungens bestämmande annan som driver särskola eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension, barnpension enligt la­ gen om barnpensioner eller särskilt barnbidrag så ock allmänt barnbi­ drag, som enligt 7 § lagen om all­ männa barnbidrag må utgå för den efterblivne. Den som sålunda upp­ bär folkpension skall vara skyldig att enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar tillhandahålla den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp

(Föreslagen lydelse)

§•

Undervisning och vård enligt den­ na lag av psykiskt efterbliven, som är inskriven eller för observation in­ tagen vid särskola eller som är in­ skriven vid vårdanstalt och ej fyllt tjuguett år, skall vara kostnadsfri, dock att landstinget eller efter Ko­ nungens bestämmande annan som driver särskola eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära allmänt barnbidrag, som må utgå enligt 7 § lagen om allmän­ na barnbidrag. Om rätt att uppbära folkpension såsom ersättning för kostnaden stadgas särskilt.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:112.

116

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

för ökande av hans trivsel eller el­

jest till hans personliga nytta.

För vård------------------------ Konungen bestämmer.

Utan hinder — —----------- — centralstyrelsen bestämmer.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1963.

afl

■ ui.n

ff-IO i

v;nL"c;

1

•‘”tf.

friév

il '

jo

■SB

ttfOH

lAtlÄ

no

b‘i«v i'%>o gnin*i vi>i*n i

f-i.

em

:«1

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

117

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 20 mars 1936 om social­

register1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

I socialregistret skola antecknas:

/) de personer, som erhålla under­

stöd eller annan hjälp genom kom­

munens organ;

2) inom kommunen boende per­

soner, vilka uppbära folkpension i

form av tilläggspension, änkepen­

sion, kommunalt bostadstillägg, hust­

rutillägg, blindtillägg eller vårdtill-

lägg, bidrag enligt lagen om bidrag

till änkor och änklingar med barn,

mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller

bidragsförskott eller som med bidrag

av allmänna medel åtnjuta sjukvård

eller yrkesutbildning, varom i 74 § la­

gen om folkpensionering förmäles,

för förebyggande eller hävande av

höggradig nedsättning av arbetsför­

mågan;

3) personer, som erhålla hjälp i

annan form än ovan sagts, i den mån

det registerförande organet erhåller

kännedom därom och finner anteck­

ning om förhållandet böra inflyta i

registret.

(Föreslagen lydelse)

§•

I socialregistret skola antecknas de

personer, som erhålla understöd eller

annan hjälp genom kommunens or­

gan, ävensom personer, vilka erhålla

hjälp i annan form, i den mån det

registerförande organet erhåller kän­

nedom därom och finner anteckning

om förhållandet böra inflyta i re­

gistret.

1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§ se SFS 1954:136 och av 5 § se SFS 1954:251.

118

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Beslutar kommunalt organ, att

hjälp skall utgå till viss person, skall

beslutet omedelbart delgivas det re­

gisterförande organet. Sådan delgiv-

ningsplikt åligger pensionsnämndens

ordförande i fråga om folkpension i

form av tilläggspension, änkepen­

sion, kommunalt bostadstillägg,

hustrutillågg, blindtillägg eller vård­

tillägg ävensom beträffande bidrag

enligt lagen om bidrag till änkor och

änklingar med barn, särskilt barn­

bidrag samt bidrag av allmänna me­

del för sjukvård eller yrkesutbild­

ning, varom i 2 § 2) sägs, samt barna­

vårdsnämnd i fråga om mödrahjälp

och bidragsförskott.

i

Statlig myndighet, av landsting

tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesi­

digt försäkringsbolag, varom förmä-

les i 1 § lagen om yrkesskadeförsäk­

ring, allmän sjukkassa och erkänd

arbetslöshetskassa äro pliktiga att

efter framställning tillhandagå det

registerförande organet med upplys­

ning angående från myndigheten,

styrelsen, nämnden, bolaget eller kas­

san till viss angiven person utgående

hjälp.

Beslutar kommunalt organ, att

hjälp skall utgå till viss person, skall

beslutet omedelbart delgivas det re­

gisterförande organet.

§•

Statlig myndighet, av landsting

tillsatt styrelse eller nämnd, ömse­

sidigt försäkringsbolag, varom för-

mäles i 1 § lagen om yrkesskadeför­

säkring, allmän försäkringskassa

och erkänd arbetslöshetskassa äro

pliktiga att efter framställning till­

handagå det registerförande organet

med upplysning angående från myn­

digheten, styrelsen, nämnden, bola­

get eller kassan till viss angiven per­

son utgående hjälp.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

119

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 ja­

nuari 1962.

Närvarande:

Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena

Undén , statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

,

S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olm

-

qvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om reform av so-

cialförsäkringslagstiftningen, särskilt vad avser förtidspensionering, sjuk­

penningförsäkring och moderskapshjälp, samt anför.

I arbetet med socialförsäkringens effektivisering har vid de senaste årens

riksdagar tillryggalagts flera betydelsefulla etapper, år 1958 principbeslut

om folkpensioneringens fortsatta utbyggnad, år 1959 lagstiftningen om

försäkring för allmän tilläggspension, år 1960 nya bestämmelser rörande

familj eförmåner inom folkpensioneringen och år 1961 beslut om social­

försäkringens administrativa handhavande. Den år 1958 tillkallade social-

försäkringskommittén,1 som fick i uppdrag att utreda den närmare utform­

ningen av de av samma års A-riksdag fattade principbesluten rörande folk­

pensioneringen och sedermera även vissa andra frågor bl. a. i anknytning till

tilläggspensioneringen, har nu avslutat sitt arbete genom avlämnandet av

betänkandet Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU

1961:29). Socialförsäkringsfrågor har även behandlats av socialpolitiska

kommittén1

2 i dess betänkande Stöd åt barnaföderskor (SOU 1961: 38). I en

inom socialdepartementet utarbetad promemoria, betitlad Lag om allmän

försäkring, m. m. (SOU 1961:39), har framlagts förslag till enhetlig lag­

reglering av socialförsäkringssystemet med undantag av yrkesskadeförsäk­

ring och arbetslöshetsförsäkring. De genom promemorian framlagda lag­

förslagen beaktar socialförsäkringskommitténs och socialpolitiska kom­

mitténs förslag och i visst hänseende jämväl förslag av utredningen om

s. k. beroende uppdragstagare3 i betänkandet Sociallagstiftningen och de

1 Förste vice talmannen A. Strand, ordförande, t.f. generaldirektören R. Broberg samt ledamö­

terna av riksdagens andra kammare A. Andersson, I. Bengtsson, R. Eliasson och H. Gustafsson.

2 Statssekreteraren E. Michanek, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare

T. Bengtson, förbundsordföranden G. Hallström, direktören S. Hydén, ledamoten av riksdagens

andra kammare S. Jonsson, förste sekreteraren A. Nilstein, folkskolläraren H. Nyhage, ledamöterna

av riksdagens andra kammare E. Rimmerfors och E. Sjövall samt t. f. byråchefen R. Thilert.

2 Häradshövdingen G. Engström.

120

s. k. beroende uppdragstagarna (SOU 1961:57). Promemorian innehåller

därutöver vissa nyheter i materiellt avseende. Slutligen har utredningen om

pensionsstyrelsens frivilliga försäkring1 redovisat sitt uppdrag i betän­

kandet Frivillig statlig pensionsförsäkring (stencilerat).

Över socialförsäkringskommitténs betänkande och socialdepartementets

promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen, försäk-

ringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, arbetsmarknads­

styrelsen, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesut­

bildning, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbe-

tet, länsstyrelserna i samtliga län, statens pensionsanstalt, 1958 års skatte-

utjämningskommitté, allmänna skatteberedningen, Svenska landstingsför­

bundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges

lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk gemensamt, Lands­

organisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges aka­

demikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges

läkarförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Socialför­

säkringsbolagens förening, Kommunernas pensionsanstalt, Svenska Perso­

nal-Pensionskassan, Kooperativa förbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges folkpensionärers riksorganisa­

tion, De blindas förening, De vanföras riksförbund, Rikskommittén för par­

tiellt arbetsföra, Svenska vanförevårdens centralkommitté, De lungsjukas

riksförbund och Fredrika-Bremerförbundet, varjämte remissyttranden av­

givits över betänkandet av Sveriges hantverks- och industriorganisation samt

över promemorian av familjerättskommittén, Sveriges allmänna export­

förening och Utlandssvenskarnas förening. Yttranden har dessutom inkom­

mit från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets kvinno­

förbund, Sveriges förenade studentkårer, Hörselfrämjandets riksförbund,

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Svenska företagares riksförbund

och Möllerkommittén för åldringsfrågor.

Över socialpolitiska kommitténs betänkande har remissyttranden avgivits

av socialstyrelsen, efter hörande av samtliga mödrahjälpsnämnder, försäk-

ringsdomstolen, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, medicinalstyrel­

sen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Väster-

norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kroppssjukvårdens

statsbidragsutredning, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbun­

det, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sve­

riges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,

Svenska sjukkasseförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och Sveriges

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

1 Presidenten L. Granqvist.

121

tandläkarförbund, varjämte yttrande inkommit från Sveriges socialdemo­

kratiska kvinnoförbund.

Remissyttranden över det av utredningen om pensionsstyrelsens frivilliga

försäkring avlämnade betänkandet har inkommit från riksförsäkringsver­

ket, generalpoststyrelsen, försäkringsinspektionen, statens pensionsanstalt,

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveri­

ges hantverks- och industriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska företagares riksförbund, Svenska väst­

kustfiskarnas centralförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemän­

nens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Stats-

tjänstemännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folk­

sam, Kommunernas pensionsanstalt, Svenska sjukkasseförbundet och Sve­

riges husmodersföreningars riksförbund.

över betänkandet Sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdrags­

tagarna har remissyttranden inkommit från socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket,

domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Petroleumbranschens ar­

betsgivareförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbets-

givareföreningen, Föreningen Skogsarbeten samt Värmlands och Västra

Bergslagens skogsarbetsgivareförening gemensamt, Försäkringsbolagens för­

handlingsorganisation, Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, För­

eningen Sveriges filmproducenter, Folketshusföreningarnas riksorganisation,

Folkets parkers centralorganisation, Folkrörelsernas programaktiebolag,

Föreningen Riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens

förening, Sveriges radio aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Försäk-

ringsfunktionärernas förbund, Svenska musikerförbundet, Svenska skogs­

arbetareförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens

centralorganisation, Svenska teaterförbundet, Sveriges akademikers central­

organisation, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges handels­

resandeförbund, Försäkringsföreningen för general- och huvudagenter,

Sveriges bensinhandlares riksförbund samt Fria litterära yrkesutövarnas

centralorganisation.

I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från under­

lydande organ m. fl.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till närmare behand­

ling. I samband därmed bör även frågan om standardhöjning av folkpen­

sionerna den 1 juli 1962 och ett av 1961 års riksdag aktualiserat spörsmål

rörande folkpension åt vissa änkor behandlas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

122

Kungl. Maj:ts proposition, nr 90 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Sjuk- och moderskapsförsäkring m. m.

Den allmänna sjukförsäkringen, som regleras i lagen den 3 januari 1947

om allmän sjukförsäkring1 (nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54,

267/54, 518/54, 397/55, 402/55, 74/56, 627/56, 457/58, 560/59, 585/59, 106/60,

179/60 och 254/61), är avsedd att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av

ersättning för sjukvård, dels i form av för dag beräknad ersättning i pen­

ningar. Försäkringen sker i allmän sjukkassa och är till övervägande del

obligatorisk. Med vissa undantag skall envar i riket bosatt svensk medbor­

gare samt envar här bosatt och mantalsskriven utlänning genom medlem­

skap i sjukkassa vara försäkrad enligt lagen fr. o. m. ingången av kalender­

månaden efter den varunder han fyllt 16 år.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlem-

mar samt, med vissa smärre undantag, deras barn under 16 år. Dessutom

är övriga barn, som skulle ha varit sjukkassemedlemmar, om man bortser

från åldersvillkoret, sjukvårdsförsäkrade. Förmånerna utgöres av ersätt­

ning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband där­

med företagna resor. Såsom utgifter för läkarvård skall anses även utgif­

ter för tandläkarvård, därest vården avser sådan behandling som anges i

en av Konungen fastställd förteckning och som meddelas vid centraltand­

poliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Enligt taxan den 28

maj 1959 (nr 245) för beräkning av ersättning för läkarvård och tand­

läkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring ersättes i huvudsak endast

behandling, som är att hänföra till tand- och käkkirurgi, käkortopedi,

käkprotetik, samt annan behandling av käkskada av svårare beskaffenhet.

Utöver läkarvård och sjukvård kan ersättning utgå för utgifter för annan

vård och behandling, därest Konungen så föreskriver. Enligt kungörelsen

den 20 oktober 1961 om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för

vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom (nr 506)

utgives ersättning för utgifter för konvalescentvård samt sjukgymnastik

behandling in. m.

I fråga om läkarvård ersättes 3/4 av utgifterna, dock får ersättningen icke

överstiga 3/4 av belopp, som upptagits i förutnämnda taxa.

Vid sjukhusvård utgår i princip ersättning för hela avgiften för vård å

allmän sal.

För resa till och från läkare utgår i princip ersättning för hela kostnaden,

i den mån den överstiger ett karensbelopp, som i allmänhet är 4 kr. men för

storstäderna 5 kr. Resa till sjukvårdsinrättning ersättes i princip helt, medan

återresa från sådan inrättning berättigar till ersättning endast i den mån

kostnaden överstiger 4 kr. 1

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

123

Konvalescentvård samt sjukgymnastik in. m. ersättes efter i stort sett

samma grunder som läkarvård, dock att ersättning ej utgår för den försäk­

rades resor.

Sjukpenningförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemed-

lemmar med minst 1 200 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete. Dessutom är

vissa kvinnliga medlemmar sjukpenningförsäkrade, oaktat de inte uppnår

denna inkomst (den s. k. hemmafruförsäkringen). Förutsättning härför är,

att kvinnan a) är gift och sammanlever med mannen eller b) sammanlever

med barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne,

eller, om hon tidigare sammanlevt med make, var sjukvårdsförsäkrat så­

som barn till henne eller maken vid tiden för sammanlevnadens upphö­

rande.

Samtliga sjukpenningförsäkrade medlemmar är försäkrade för grund­

sjukpenning. Grundsjukpenningen utgår med 3 kr. om dagen. Till grund­

sjukpenning utgår barntillägg, om medlemmen har barn, som är sjukvårds­

försäkrat såsom barn till honom. (Makars barn är i regel sjukvårdsförsäk-

:ade såsom barn till mannen.) Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två

oarn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

De medlemmar, som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., är

iessutom försäkrade för tilläggssjukpenning. Storleken av tilläggssjukpen-

ningen är beroende av i vilken sjukpenningklass medlemmen är placerad.

Klassplaceringen beror i sin tur av storleken av inkomsten av tjänst. Högsta

tilläggssjukpenning (sjukpenningklass nr 13) är 17 kr. om dagen och utgår

vid en årsinkomst av minst 14 000 kr. om året. Efter 180 dagar reduceras

tilläggssjukpenningen utom i de två lägsta klasserna.

Om sjukdom inte förorsakar förlust av arbetsförmågan men nedsättning

av densamma med minst hälften, utgår halv sjukpenning.

Under tid då medlem åtnjuter sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot

hempenning. Hempenningen motsvarar sjukpenningen, minskad med 3 kr.,

dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Härjämte gäller att hem­

penningen för kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under

tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make,

skall utgöra minst 3 kr. om dagen. Till sådan kvinna skall alltid utgå barn­

tillägg till hempenningen med minst 2 kr. om dagen.

Sjukpenning utgår inte för de tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Vid beräkning

av karenstid skall, om sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående

sjukperiods slut, de båda sjukperioderna anses som en sjukperiod.

Sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgår

vid varje sjukdom för högst 730 dagar (sjukhjälpstid). För tid efter den

månad då den försäkrade fyllt 67 år eller börjat uppbära folkpension i form

av invalidpension eller sjukbidrag är dock sjukhjälpstiden vid varje sjukdom

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

124

högst 180 dagar, dock att sjukpenning utgår i högst 90 dagar. För förvärvs­

arbetande invalidpensionärer och sjukbidragstagare gäller en specialregel.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäk­

ringsavgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Sjukförsäkringsavgift erlägges av sjukkassemedlemmarna och innefattar

avgift för sjukvårdsförsäkringen, avgift för försäkringen för grundsjukpen­

ning och avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgift för sjuk­

vårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts

till minst 1 200 kr., dock icke av den som vid utgången av sistnämnda år

upphört att vara medlem eller fyllt 67 år eller den som för december månad

samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbi­

drag. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning, som skall avse även

barntillägg, skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften

avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst vid taxering nästfoljande år bestämts till minst 1 200

kr. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av med­

lem, som under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för

sådan sjukpenning.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjukpen­

ning och försäkringen för tilläggssjukpenning skall var för sig vara så av­

vägda, att de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverk-

samheten tillgängliga medel kan antagas förslå till infriande av förfallna ut­

fästelser, förvaltningskostnader och övriga sjukkassan i denna del åliggande

utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. Härvid skall kassans förvalt­

ningskostnader i sin helhet fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsäkring­

en och försäkringen för grundsjukpenning. Avgifterna för sistnämnda båda

försäkringar skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande

försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar och beräknas för kalender­

år. Avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpen­

ning får sammanlagt inte överstiga två procent av den försäkrades taxerade

inkomst. Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen skall beräknas för

kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan som tillhör

samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid. Vidare

skall de vara avvägda i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen

inom varje sjukpenningklass.

Arbetsgivare är skyldig bidraga med, såvitt gäller sjukvårdsförsäkringen,

0,25 procent och beträffande tilläggssjukpenningförsäkringen 0,85 procent

av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad,

som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda ar­

betstagare, som är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Härvid skall hänsyn

inte tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr., och

ej heller till arbetstagares lön i den mån den överstiger 15 000 kr. för år

räknat.

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

125

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgifts-

lindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgår med

50 procent av kassas utgifter för sjukvård och resor med undantag för

utgifter för sjukhusvård och utgifter för sådan vård och behandling, varom

Konungen föreskriver att ersättning skall utgå (konvalescentvård och sjuk­

gymnastik m. m.)> med 50 procent av utgifterna för grundsjukpenning samt

med 75 procent av utgifterna för barntillägg. Medlemsbidraget utgår med

4 kr. för medlem i städer, som utgör särskilda sjulckasseområden, med 5 kr.

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt med

4 kr. 50 öre i riket i övrigt. Avgiftslindringsbidrag utgår med belopp, var­

med sjukförsäkringsavgift nedsatts till följd av regeln att avgifterna för

sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning tillsammans

inte får överstiga två procent av den taxerade inkomsten. Avgiftsersätt­

ningsbidrag utgår till sjukkassa med 10 kr. för varje medlem, som är be­

friad från avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Den frivilliga försäkringen enligt SFL är en komplettering av sjukpen­

ningförsäkringen och avser dels medlemmar, som har inkomst av annat för­

värvsarbete än tjänst (i huvudsak företagare), dels kvinnor, som tillhör

eller, om deras inkomst icke utgjort hinder därför, skulle ha tillhört den

s. k. hemmafruförsäkringen, dels ock studerande. Medlem, som är obligato­

riskt försäkrad för grundsjukpenning och som har inkomst av annat för­

värvsarbete än tjänst, äger frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg.

Detta tillägg får uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte

tillägget motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skul­

le ha tillhört, om årsinkomsten utgjort inkomst av tjänst. Nyssnämnda

kvinnliga medlemmar kan försäkra sig för sjukpenningtillägg om lägst 1

kr. och högst 5 kr. för dag. Den sammanlagda sjukpenningen på grund

av den obligatoriska och den frivilliga försäkringen får dock inte överstiga

8 kr. om dagen. Medlem, vilken till följd av studier eller annan utbildning

som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller allenast i ringa utsträck­

ning ägnar sig åt förvärvsarbete, äger försäkra sig för sjukpenning jämte

barntillägg eller tillägg till den sjukpenning han är berättigad till på grund

av den obligatoriska försäkringen. Sjukpenning på grund av den frivilliga

försäkringen får utgöra lägst 3 kr. och högst 8 kr. om dagen, medan sjuk­

penningtillägget kan vara lägst 1 och högst 5 kr. för dag, dock icke högre

än att den sammanlagda sjukpenningen blir 8 kr. för dag. frivillig försäk­

ring kan i de båda första fallen tecknas med 3, 18, 33 eller 93 dagars karens­

tid. I det sistnämnda fallet skall karenstiden vara 18 dagar. Frivillig för­

säkring får i allmänhet meddelas endast om medlemmen ej fyllt 55 år och

har god hälsa. Avgifterna för den frivilliga försäkringen får inte utgå med

olika belopp för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes av skill­

nad mellan medlemmarna i fråga om ålder och sjukhjälpens omfattning.

Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent av kassans

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt med 75 procent av

dess utgifter för barntillägg.

De enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller pris­

nedsatta läkemedel (nr 519; ändr. 76/56 och 461/58) utgående läkemedels­

förmånerna står i visst samband med sjukförsäkringen. Kostnaderna be-

strides dels med statsbidrag, motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkasse-

medlem, dels av sjukkassorna i proportion till antalet medlemmar. I SFL

stadgas, att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen tillika skall förslå till ut­

gifter för läkemedel.

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, er­

håller enligt förordningen den 29 augusti 1958 om sjukhjälp i vissa fall åt

svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket (nr 460; ändr. 267/61),

av allmän sjukkassa ersättning för utgifter för läkarvård, sjukhusvård,

annan vård och behandling samt sjukresor enligt samma regler som sjuk-

vårdsförsäkrade sjukkassemedlemmar, under förutsättning att vårdbehovet

uppkommit här. Kostnaderna härför skall belasta sjukvårdsförsäkringen i

den sjukkassa, inom vars område vården erhållits.

På grund av den obligatoriska sjukförsäkringen utger de allmänna sjuk­

kassorna även moderskapshjälp enligt bestämmelser i lagen den 21 maj

1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55, 458/58, 561/59 och 255/61).

Moderskapshjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moder-

skapspenning. Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för läkarvård, som

är erforderlig vid förlossning annorstädes än på förlossningsanstalt, utgif­

ter för vård på förlossningsanstalt samt utgifter för resor till och från sådan

anstalt. I fråga om förlossningsutgifter gäller samma ersättningsbestäm­

melser som för sjukvårdsförsäkringen enligt SFL. Moderskapspenning ut­

går i form av grundpenning samt under vissa förutsättningar jämväl i form

av barntillägg och tilläggspenning. Grundpenningen utgör vid enkelbörd

270 kr. och vid flerbörd 405 kr. Av grundpenningen får kvinnan lyfta 135

kr. före nedkomsten, dock icke tidigare än den nittionde dagen före den

beräknade tidpunkten för nedkomsten. Grundpenningberättigad kvinna,

som tidigare har minst ett hemmavarande barn under tio år, vilket är sjuk-

vårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes man, äger dessutom upp­

bära barntillägg med 2 kr. för dag fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. fyrtio-

fjärde dagen därefter, för tiden fr. o. m. tionde dagen efter förlossningsda­

gen dock endast under förutsättning att hon åtnjuter vård på förlossnings­

anstalt eller sjukhusvård. Till kvinna, som omedelbart före nedkomsten

eller den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit

obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, utges tilläggspenning med

samma belopp för dag som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för

de första 180 dagarna av en och samma sjukperiod. Tilläggspenning utgår

tidigast fr. o. m. fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för ned­

komsten och senast fr. o. in. förlossningsdagen, så länge kvinnan utan av­

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

127

brott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 90 dagar. Fr. o. m. den

tjuguåttonde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggspenning endast om

kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin

vård. Tilläggspenning utgår inte för tid, då kvinnan är intagen i annat

barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården

eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av

annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad. En­

ligt SFL får den som äger rätt till grundpenning inte uppbära grundsjuk­

penning för tiden fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. den fyrtiofjärde dagen

därefter. Vidare utgår inte tilläggssjukpenning för dag, för vilken föreligger

rätt till tilläggspenning.

Moderskapshjälpen finansieras på liknande sätt som den allmän­

na sjukförsäkringen. Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift till den

obligatoriska försäkringen enligt SFL skall avgiften för sjukvårdsförsäk-

ringen avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter, avgiften för försäk­

ringen för grundsjukpenning jämväl grundpenning och barntillägg samt

avgiften för försäkringen för tilläggssjukpenning jämväl tilläggspenning. Ar-

betsgivarbidraget utgår med 0,04 procent av samma belopp som det på vil­

ket arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen beräknas. Statsbidrag utgår

med 50 procent av sjukkassans utgifter för läkarvård och resor till och från

förlossningsanstalt, med 50 procent av utgifterna för grundpenning samt

75 procent av utgifterna för barntillägg.

Enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjålp (nr 339; ändr.

786/40, 228/44, 147/49, 242/50, 107/53 och 227/56) utgår mödrahjälp av

statsmedel till kvinna som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är

i uppenbart behov av understöd. Hjälp lämnas endast till kvinna, som för­

fattningsenligt skall vara mantalsskriven i riket. Hjälp lämnas i den form

som för varje särskilt fall finnes lämpligast samt i en eller flera poster till

ett sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

Mödrahjälp till kvinna utgår, där ej särskilda skäl föranleder annat, icke

för tid, som infaller senare än sex månader, eller, såvitt fråga är om hjälp

till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Frågor om mödrahjälp av-

göres av mödrahjälpsnämnd, som finnes för varje landstingskommun och

varje stad, som icke tillhör sådan kommun. Ansökan om mödrahjälp skall

dock inges till barnavårdsnämnden, som verkställer utredningen i ärendet.

Talan mot mödrahjälpsnämnds beslut skall föras hos socialstyrelsen, som

tillika är tillsynsmyndighet för mödrahjälpsärenden. Socialstyrelsens beslut

får inte överklagas.

Enligt Ingen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 293; ändr.

459/58, 588/59 och 270/61) skall till s. k. tillfällig smittbärare, dvs. smitt­

bärare som inte är föremål för ingripande längre lid än 90 dagar, utgå er­

sättning av statsmedel enligt i huvudsak samma grunder som gäller sjuk­

penning enligt SFL. Ersättningen beslutas och utbetalas av sjukkassorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Folkpensionering m. m.

Huvudbestämmelserna om folkpensioneringen finns i lagen den 29 juni

1946 om folkpensionering1 (nr 431; ändr. 221/47, 527/47, 732/48, 264/50,

157/51, 332/51, 396/52, 291/53, 134/54, 394/55, 400/55, 265/56, 168/57, 172/57,

192/58, 66/59, 99/60, 258/61 och 624/61). Folkpension utgår till här i riket

mantalsskriven svensk medborgare, under förutsättning att han fyllt 16

år. Enligt överenskommelser med andra stater kan i viss omfattning folk­

pension utgå till utlänningar på samma villkor som gäller för svenska med­

borgare. Förmånerna utgöres av ålderspension, invalidpension, sjukbidrag,

änkepension och hustrutillägg. De förhöjes med hänsyn till förändringarna

i penningvärdet med indextillägg. Vidare har förmånerna förhöjts med s. k.

standardtillägg enligt lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner

m.m. (nr 264; ändr. 193/58, 68/59 och 100/60). Dessutom utgår i vissa fall

ytterligare tillägg, varom mera i det följande.

Ålderspension tillkommer envar som fyllt 67 år. Ålderspensionen

utgår utan inkomstprövning och utgör för år räknat 2 255 kr. till gift pen-

sionsberättigad, vars make uppbär ålderspension, hustrutillägg eller ock

tilläggspensionsdel av invalidpension eller sjukbidrag, 2 595 kr. för gift

pensionsberättigad, vars make har enbart grundpensionsdel av invalidpen­

sion eller sjukbidrag, samt 2 850 kr. till annan pensionsberättigad, allt in­

klusive index- och standardtillägg.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sin­

nessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att för­

sörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter,

under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varak­

tig. Den som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning

av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Invalidpensionen be­

står av grundpension och tilläggspension, vilka förhöjes, grundpensionen

med indextillägg och tilläggspensionen med standardtillägg. Grundpensio­

nen, som utgår utan inkomstprövning, utgör, inklusive indextillägg, för år

räknat 640 kr. för gift pensionär, vars make uppbär folkpension, samt 750

kr. för annan pensionsberättigad. Tilläggspensionen är inkomstprövad. Dess

maximibelopp, inklusive standardtillägg, utgör per år för gift pensionsberät­

tigad, vars make åtnjuter ålderspension, tilläggspension eller hustrutillägg

1 615 kr. samt för annan pensionsberättigad 2 100 kr.

Sjukbidrag utges under förutsättning att sådan höggradig nedsätt­

ning av arbetsförmågan som kräves för invalidpension varit oavbrutet be­

stående minst sex månader samt att den, utan att anses varaktig, kan anses

bli bestående ytterligare avsevärd tid. I övrigt gäller detsamma om sjuk­

bidrag som om invalidpension.

Änkepension tillkommer änka under förutsättning att hon antingen 1

1 Denna lag benämnes i det följande FPL.

129

uppnått 36 års ålder vid mannens död och varit gift med honom minst fem

år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn

under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem

eller hos änkan. Upphör änka att vara berättigad till änkepension på grund

av förekomsten av barn, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension

i fortsättningen anses som om mannen avlidit, då barnet upphörde att på­

verka rätten till pension, och äktenskapet varat t. o. in. nämnda tidpunkt.

Änkepensionen utgör för kvinna med barn och för kvinna, som vid man­

nens död eller den därmed jämställda tidpunkten fyllt 50 år, 2 850 kr. om

året, inklusive index- och standardtillägg. För annan änka minskas pensio­

nen med Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller

nämnda tidpunkt understeg 50 år. Änkepension indrages, om änkan ingår

nytt äktenskap, men börjar ånyo utgå, om äktenskapet upplöses inom fem

år. Om en kvinna blivit änka efter den 30 juni 1960, utgår änkepensionen

utan inkomstprövning. Pension till änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli

1960, är däremot inkoinstprövad, dock att, om dödsfallet inträffat under

tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960, viss del av pensionen, det s. k. ga­

rantibeloppet, är fri från inkomstprövning. Garantibeloppet utgör, om döds­

fallet inträffat under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1959, en tredjedel

och, om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960,

två tredjedelar av det belopp som skulle ha utgått utan inkomstprövning.

Vidare gäller beträffande änkepension i övergångsfallen att förekomsten av

barn inte har betydelse för pensionsrätten, såvida icke barnet den 1 juli 1960

var under 16 år och änkan då hade vårdnaden om och stadigvarande sam­

manbodde med barnet.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon

fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl därtill

föranleder, kan hustrutillägg utgå, även om hustrun inte fyllt 60 år eller

makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som är inkomst-

prövat, uppgår maximalt till 2 255 kr. om året, inklusive index- och stan­

dardtillägg. Tillägget utbetalas till hustrun, ehuru det är konstruerat som

ett tillägg till mannens pension.

I fråga om indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verk-

jtälla beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje

månad och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl.

Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det

procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande. Sålunda

fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den som

beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgår ett indextillägg. Ett indextillägg är för år räknat 40

kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpensionsförmån,

samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att

ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall oförändrat antal index-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

130

tillägg utgå, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mång­

fald av tre. Pensionspristalet har för mars 1962 fastställts till 133. Antalet

indextillägg uppgår alltså till 11.

Standardtillägg utgår för år räknat med 455 kr. till pensionsbe-

rättigad, vars make uppbär folkpensionsförmån, samt med 600 kr. till annan

pensionsberättigad.

Till de nu nämnda förmånerna kan utgå kommunalt bostads­

tillägg. Härom beslutar var kommun för sig beträffande de inom kom­

munen mantalsskrivna invånarna. För bostadstilläggen skall gälla de i FPL

upptagna reglerna om inkomstprövning och inkomstberäkning, men i öv­

rigt har kommunerna frihet att besluta efter vilka grunder tilläggen skall

utgå. Vid inkomstprövningen skall minskningen först ske å bostadstilläg­

get och sedan å övriga pensionsförmåner.

Härutöver kan utgå vissa icke inkomstprövade förmåner, nämligen blind­

tillägg och vårdtillägg.

Blindtillägg utgår med 1 200 kr. om året till den som blivit blind

före fyllda 60 år, dock ej till den som enligt gällande bestämmelser om

blindundervisning är skolpliktig.

Vårdtillägg utgår med 1 200 kr. om året till pensionsberättigad, som

utan att vara blind är ur stånd att reda sig själv och på grund därav är i

behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning att behovet därav

uppkommit före det han fyllt 60 år.

Den inkomstprövning, som vissa av folkpensionsförmånerna är

underkastade, innebär, att pensionen minskas med en tredjedel av den del

av den pensionsberättigades inkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400

kr., samt med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsbe­

rättigad är gränsbeloppen i stället 750 resp. 1 050 kr. Vid beräkningen av

årsinkomst skall folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjuk­

kassa inte räknas såsom inkomst. Vidare gäller att förmögenhet översti­

gande 20 000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning

av årsinkomsten med 20 procent av det belopp varmed förmögenheten över­

stiger nämnda gränsbelopp samt att gift pensionsberättigads inkomst och

förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst

resp. förmögenhet.

I vissa fall kan dispens ges från inkomstprövningen så att högst 1 100 kr.

om året jämte standardtillägg tillerkännes helt arbetsoförmögen invalidpen­

sionär eller sjukbidragsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension. För

rätt till sådant s. k. hjälplöshetstillägg fordras dessutom att ar­

betsoförmågan skall ha uppstått före fyllda 60 år och att särskilda skäl för

förmånen skall föreligga. Till den som uppbär blindtillägg eller vårdtillägg

utgår inte hjälplöshetstillägg.

Vid tillämpningen av FPL skall gift pensionsberättigad, vilken stadigva­

rande lever åtskild från sin make, likställas med ogift pensionsberättigad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

131

där ej särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad lik­

ställes i lagen pensionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med an­

nan, med vilken han varit gift eller har eller har haft barn.

Folkpensioneringen kompletteras med barnpensioner och särskilda barn­

bidrag.

Barnpension utgår enligt Ingen den 5 maj 1960 om barnpensioner

(nr 102) till barn under 16 år, som mist sin fader eller moder eller båda

föräldrarna, under förutsättning att barnet är svensk medborgare och sta­

digvarande vistas här i riket. Barnpension utgör, om båda föräldrarna är

döda, 1 400 kr. och eljest 1 000 kr. om året. Pensionen är inte inkomst-

prövad.

Enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag (nr 530; ändr.

399/52, 105/53, 69/54, 401/55, 174/57 och 103/60) utgår i vissa fall sär­

skilt barnbidrag till barn under 16 år, som är svensk medborgare

och stadigvarande vistas här i riket. Till barn, som är berättigat till barnpen­

sion, utgår icke särskilt barnbidrag. Rätt till sådant bidrag föreligger för

1) barn, vars fader åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag

enligt FPL, 2) barn, vars moder åtnjuter sådan folkpension, då föräldrarna

inte sammanlever samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor

tillsammans med barnet, samt 3) barn vars moder är gift med annan än

barnets fader, då styvfadern åtnjuter folkpension samt modern har vårdna­

den om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet. Särskilt barnbidrag

utgör för år räknat 996 kr. Beloppet är emellertid föremål för inkomstpröv­

ning enligt särskilda regler. Inkomstprövningen sker dels med hänsyn till

försörjarens inkomst, dels med hänsyn till barnets egen inkomst.

Folkpensionerna, inklusive barnpensionerna och de särskilda barnbidra­

gen, finansieras av staten, dock med bidrag från kommunerna såvitt

angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig de folkpensionsavgifter, som

upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den årliga avkast­

ningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen mellan staten

och kommunerna regleras i lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag

till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52,

135/54, 67/59 och 101/60). Vidare finns bestämmelser om skyldighet för

kommunerna att bidraga till kostnaderna för standardtilläggen i lagen om

höjning av folkpensioner m. m. samt för de särskilda barnbidragen i lagen

om särskilda barnbidrag. Kommun skall för varje år bidraga till kostnader­

na för tilläggspensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall före den

1 juli 1960, hustrutillägg och vårdtillägg ävensom för indextillägg till grund­

pensioner, nämnda änkepensioner och hustrutillägg, som under året ut­

betalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, med en

andel som motsvarar V

20

procent för varje fullt tiotal skatteören per in­

vånare i kommunen (dvs. 1,5 procent för varje skattekrona per invånare),

dock högst 60 procent av nämnda kostnader. Beträffande kommunala bo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

132

stadstillägg gäller motsvarande, dock att procentsatsen här i stället är Vs

procent för varje fullt tiotal skatteören (dvs. 2 procent för varje skatte­

krona) och att även en minimigräns satts för kommuns bidragsskyldighet,

nämligen 25 procent av kostnaderna. Standardtilläggen finansieras på sam­

ma sätt som den pensionsförmån som förhöjts genom tillägget. Kostnaderna

för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna efter

i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra inkomstprövade

folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen. Den maximala bi­

dragsprocenten för kommun i fråga om barnbidragskostnaderna är dock 50.

Tilläggspensionering

Tilläggspensioneringen enligt lagen den 28 maj 1959 om försäkring för

allmän tilläggspension1 (nr 291; ändr. 259/61) är avsedd att bereda ålders­

pension, förtidspension och familjepension utöver folkpension. Lagen träd­

de i kraft den 1 januari 1960. Pensioner skall börja utgå år 1963. Försäk­

rad enligt lagen är varje svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår var­

under han fyller 16 år. Detsamma gäller här i riket mantalsskrivna utlän­

ningar. Dessutom omfattar försäkringen dem som på grund av att de tidi­

gare varit svenska medborgare eller här mantalsskrivna utlänningar till­

godoräknats pensionspoäng.

Rätt till pension grundas på inkomst av förvärvsarbete, som är antingen

inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete. Med in­

komst av anställning avses den lön i penningar eller naturaför­

måner i form av kost eller bostad som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst, varvid dock bortses från lön från en och sam­

me arbetsgivare, som under ett år ej uppgått till 300 kr. Vidare skall ersätt­

ning i penningar för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan

att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom inkomst av anställning, så­

vida den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom samt

ersättningen under ett år uppgått till minst 300 kr. Vid beräkning av in­

komst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning,

som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller

är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts

vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse, som bedrives från

här beläget fast driftställe, och ej heller till lön eller ersättning från främ­

mande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från ar­

betsgivare, vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke

är svensk medborgare. Med inkomst av annat förvärvsarbete

avses inkomst av här i riket bedriven rörelse, inkomst av här belägen

jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade, samt ersättning i pen­

ningar för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten icke är 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

1 Denna lag benämnes i det följande TPL.

133

att hänföra till inkomst av anställning. Inkomst av något av de nu nämnda

inkomstslagen, vilken icke uppgår till 500 kr. för år, medräknas ej.

För beräkningarna inom försäkringen är basbeloppet av grundläg­

gande betydelse. Basbeloppet utgör 4 000 kr., multiplicerat med det tal soin

anger förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspns-

talet enligt FPL och pensionspristalet för december 1957. \ id beräkningen

avrundas basbeloppet till närmaste hundratal kronor. Pensionspristalet for

december 1957 var 119 och för januari 1962 133. Basbeloppet för sistnämn­

da månad utgjorde således ^i^_^=^4 471 kr., vilket avrundats till

4 500 kr.

För varje år skall, för svenska medborgare och här mantalsskrivna ut­

länningar, på grundval av vederbörandes inkomst av anställning och in­

komst av annat förvärvsarbete beräknas pensionsgrundande in­

ko in s t. Denna utgöres av summan av inkomst av anställning och in­

komst av annat förvärvsarbete, i den mån summan överstiger det vid årets

ingång gällande basbeloppet. Pensionsgrundande inkomst skall icke beräk­

nas för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det år han fyllt 65 år

eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension enligt TPL eller

invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock icke invalidpension som

utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind. Vid beräkning av

pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och in­

komst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger 7 Vs gånger

det vid årets ingång gällande basbeloppet. För varje år, för vilket pensions­

grundande inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng

tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande in­

komsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Rätt till ålderspension föreligger fr. o. m. den månad, varunder

den försäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodo­

räknats honom för minst tre eller, om han ej är svensk medborgare, minst

tio år. Emellertid kan på framställning av den försäkrade ålderspensionen

utgå tidigare, dock ej före den månad under vilken han uppnår 63 års ålder.

Likaså föreligger möjlighet att uppskjuta pensionsuttaget.

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av pro­

dukten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och

medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller,

om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av

de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräk­

nats för mindre än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med Vso för

varje år, som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln). Vid förtida

uttag av ålderspension skall pensionen minskas med 0,6 procent för varje

månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad

varunder den försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes pensionsuttaget, ökas pen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

134

sionen på motsvarande sätt, dock att hänsyn därvid icke skall tagas till tid

efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år.

F örtidspension utges till försäkrad, som på grund av nedsättning

av arbetsförmågan som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL

åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL (dock ej invalidpen­

sion som utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind), för tid

före den månad då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar

utgå. För försäkrad, som ej är svensk medborgare, fordras dessutom att

pensionspoäng skall ha tillgodoräknats honom för minst fem år före det år,

varunder ifrågavarande folkpensionsförmån började utgå. Hel förtidspen­

sion utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan. I annat fall utges

60 procent av hel förtidspension.

Förtidspensionen utgår antingen enligt 16 §, som i regel ger det för den för­

säkrade förmånligaste resultatet, eller enligt 17 §, som användes då 16 § ej

är tillämplig.

Förutsättningen för tillämpning av 16 § är att pensionspoäng tillgodo­

räknats den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått

det år då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började

utgå. Hel förtidspension skall då utgöra det belopp, vartill ålderspension

till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle börja utgå

fr. o. m. den månad varunder han fyller 67 år samt den försäkrade för varje

år fr. o. m. det, då förtidspensionen börjar utgå, t. o. m. det, då han uppnår

65 års ålder, antages ha tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medel­

talet av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod (s. k. an­

tagandepoäng). Detta beräkningssätt skall även ligga till grund för ålders­

pensionen, när denna avlöser förtidspensionen.

För förtidspension enligt 17 § fordras, att den försäkrade skulle ha varit

berättigad till ålderspension, därest han uppnått 67 års ålder den månad då

folkpension som nyss nämnts började utgå. Förtidspensionen utgör i så fall

det belopp som ålderspensionen skulle ha utgått med.

F amiljepension utgår till försäkrads änka och barn, under förut­

sättning att den försäkrade vid sitt frånfälle var berättigad till allmän till­

äggspension i form av ålders- eller förtidspension eller skulle ha varit be­

rättigad till förtidspension, om han i stället drabbats av total nedsättning

av arbetsförmågan.

För rätt till änkepension fordras, att äktenskapet varat minst fem år

och ingåtts senast då den försäkrade fyllde 60 år eller att den försäkrade

efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan. Rätten till änkepension

upphör, om änkan ingår nytt äktenskap.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn under 19 år.

Familjepensionen utgör för år räknat, om en efterlevande är berättigad

till sådan pension, 40 procent av den förtids- eller ålderspension den för­

säkrade skulle ha åtnjutit. Finns flera efterlevande, ökas nämnda procent­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

135

tal med 10 för varje efterlevande utöver en. Mellan änka och barn delas familjepensionen så, att änkan erhåller 35 procent av förtids- eller ålders­ pensionen och barnet eller barnen återstoden. Mellan flera barn delas det sammanlagda barnpensionsbeloppet lika. Familj epensionen får i intet fall överstiga 80 procent av den försäkrades förtids- eller ålderspension. Skulle familj epensionen med de angivna beräkningsnormerna komma att överskri­ da denna gräns, nedsättes de olika pensionsdelarna proportionellt.

Familjepension efter försäkrad, som icke var svensk medborgare, utgår till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till allmänna pensionsfonden. Även avkastningen av fondmedlen får an­ vändas till att bestrida utgifterna för försäkringen. Avgifterna skall vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslår till be­ stridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra för­ säkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering som finns erforder­ lig. Konungen fastställer med riksdagen periodvis procentsats för avgifter­ na till försäkringen. Enligt lagen den 28 maj 1959 angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960196b enligt lagen om försäkring för all­ män tilläggspension (nr 292) är procentsatsen för 1960 tre, för 1961 fyra, för 1962 fem, för 1963 sex och för 1964 sju.

Såvitt gäller inkomst av anställning erlägges avgifterna av arbetsgivar­ na, medan avgifter på inkomst av annat förvärvsarbete betalas av de för­ säkrade själva. Arbetsgivaravgiften beräknas kollektivt å summan av vad arbetsgivaren under året utgivit i lön, sedan därifrån dragits dels ett be­ lopp, motsvarande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som för år räknat överstigit 7 V* gånger basbeloppet. Vidare skall vid beräk­ ningen av arbetsgivaravgift bortses från dels arbetstagare, som vid årets ingång uppnått 65 års ålder, dels arbetstagare, vars lön icke under året uppgått till 300 kr. Hänsyn skall heller inte tagas till lön, som på grund av att arbetsgivaren är bosatt utomlands eller är utlänning inte kan bli pen- sionsgrundande, eller till svensk arbetsgivares lön till arbetstagare, som var­ ken är svensk medborgare eller mantalsskriven här i riket, i vad lönen av­ ser arbete utom riket. Avgift på grund av inkomst av annat förvärvsarbete beräknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna härrör från inkomst av sådant arbete.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkring­ en såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådan anmälan skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för tid fr. o. m. året efter det anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmälan far återkallas av den försäkiade med

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

136

verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar, sedan

undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den

försäkrade ej ånyo göra sådan anmälan. TPL innehåller även bestämmel­

ser om att arbetsgivare och arbetstagare genom kollektivavtal före den 1

juli 1961 kunde träffa överenskommelse om kollektivt undantagande såvitt

angick inkomst av anställning. Någon sådan överenskommelse har emeller­

tid inte träffats.

Undantagande verkar i regel reducerande på ålderspensionen och för­

tidspensionen. Härav följer att i allmänhet också familjepensionen reduce­

ras genom undantagandet. I fråga om ålderspensionen gäller att, därest

undantagandet föranlett att den försäkrade för något år inte tillgodoräk­

nats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng, full ålderspension

inte får utgå, även om han har pensionspoäng för 30 eller flera år. I så

fall reduceras pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren ut-

göres av talet 30 och nämnaren av talet 30 ökat med 1 för varje år undanta­

gandet haft sagda verkan dock högst till 50. Vidare blir, om den försäkrade

har mindre än 30 poängår, andelen av full ålderspension mindre än eljest,

därest undantagandet haft sådan verkan som nyss sagts. Därvid reduceras

pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres av antalet

år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och nämnaren

av talet 30 ökat med 1 för varje år undantagandet haft sagda verkan dock

högst till 50.

I fråga om verkan å förtidspension av undantagande gäller — förutom att

pensionen reduceras efter samma regler som ålderspensionen — att förtids­

pension icke får utgå enligt 16 §, om undantagandet ägde giltighet, då folk­

pension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå, och tillika

föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast föregående åren

gått förlustig mer än en pensionspoäng.

Försummelse av försäkrad att inom föreskriven tid erlägga avgift för

inkomst av annat förvärvsarbete har som regel samma verkan på pensio­

nen som undantagande.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för

tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill

pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den

pensionsberättigade var bosatt utom riket då pensionsrätten inträdde, första

gången skulle ha uppgått, om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i

riket. Dock får pensionen inte utgå med högre belopp än om den pensions­

berättigade varit bosatt i riket. Är utländsk pensionsberättigad inte bosatt

i riket, får utan hans samtycke honom tillkommande pension utbytas mot

ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den reducerade pensio­

nen. Med den pensionsberättigades samtycke får utbyte ske mot lägre en­

gångsbelopp, dock lägst 40 procent av nämnda kapitalvärde.

Till den som för samma manad är berättigad till flera pensioner enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

137

TPL, utgår endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är

lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

Om den s. k. 30-årsregeln gällde även för försäkrade, som är födda år

1923 eller tidigare, skulle de inte ha möjlighet att erhålla full pension.

I inledningsskedet har därför 30-årskravet uppmjukats till ett

krav på 20 pensionsgrundande år för dem som är födda under åren 1896—

1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stäl­

let för 30 år 21 år för dem som är födda år 1915, 22 år för dem som är

födda 1916 osv. Reglerna om verkningarna av undantagande har också mo­

difierats för dessa kategorier. Sålunda har undantagande för dem som är

födda under åren 1896—1914 i fråga om ålderspensionen endast den verkan

att de går miste om pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete

för den tid undantagandet gäller. För dem som är födda under åren 1915

—1923 gäller en upptrappningsregel för undantagandets verkan.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Enligt lagen den 29 juni 19i6 om frivillig statlig pensionsförsäkring (nr

433) äger svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkra sig hos

riksförsäkringsverket för erhållande av pension. Försäkringstekniska grun­

der för försäkringen fastställes av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 §

1 mom. lagen om försäkringsrörelse skall äga tillämpning. Avgifterna in­

flyter till en fond, som förvaltas av verket.

De närmare bestämmelserna om den frivilliga försäkringen finns i kun­

görelsen den 30 december 19i7 angående anordnandet av den frivilliga stat­

liga pensionsförsäkringen /pensionsstyrelsens frivilliga försäkring/ (nr 981;

ändr. 658/50, 177/51 och 16/56). Försäkringen avser livsvarig ålderspension

och lämnas enligt tre tariffer med beteckningarna O 3, U 3 och R 3. Tarif­

fen O 3 avser försäkring för dem som fyllt 67 år då försäkringen tages.

Pension utgår fr. o. in. den månad då avgiften inbetalats. Försäkringen med­

för icke rätt att vid dödsfall återfå erlagda avgifter. Tariffen U 3 avser för­

säkring för dem som är yngre än 67 år och medför inte rätt att vid döds­

fall återfå erlagda avgifter. Ålderspension utgår efter ansökan tidigast

fr. o. m. den månad, under vilken den försäkrade fyller 55 år, och senast

fr. o. m. den månad, under vilken han fyller 67 år. Därest den försäkrade

före den månad han fyller 55 år drabbas av sådan höggradig och varaktig

nedsättning av arbetsförmågan, som medför rätt till invalidpension enligt

FPL (dock ej invalidpension enbart på grund av blindhet), kan förtidspen­

sion utgå med reducerat belopp, dock ej före fyllda 15 år. Tariffen R 3 slut­

ligen avser försäkring för personer under 67 år, förenad med rätt att vid

dödsfall återfå erlagda avgifter. Vid återbetalning minskas de erlagda av­

gifterna med ‘/oo för varje månad, för vilken pension utgått eller bör utgå.

Angående tiden för utbetalning av pensionen gäller samma regler som för

försäkring enligt tariff U 3.

5* — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

138

Kungl. Dlaj.ts proposition nr 90 år 1962

Försäkringen tecknas genom postverket. Postanstalten utfärdar en försäk-

ringsbok, vari inbetalda avgifter kvitteras. Vid varje inbetalning bestäm­

mer den försäkrade vilken tariff inbetalningen skall avse. Genom att inbe­

tala avgift till försäkringen är den försäkrade icke bunden vid en bestämd

betalningsplan eller en viss avgiftssumma för försäkringen, utan inbetal­

ning av avgifter sker helt efter den försäkrades gottfinnande. För en per­

son får dock inte under ett år inbetalas större belopp än som tillhopa med

inbetalningar som under tidigare år gjorts för honom uppgår till högst

1 000 kr., multiplicerat med det antal år den försäkrade uppnår nästföl-

jande kalenderår. För försäkring enligt tariffen O 3 gäller dessutom den

begränsningen, att avgiften inte får vara högre än att motsvarande pension

jämte annan pension från den frivilliga försäkringen uppgår till 6 000 kr.

om året.

Yrkesskadeförsäkring m. m.

Yrkesskadeförsäkringen regleras i lagen den li maj 1954- om yrkesskade­

försäkring1 (nr 243; ändr. 399/55, 75/56, 586/59, 180/60 och 256/61). För­

säkringen är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen,

som i princip omfattar alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt

dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer, är

avsedd att ge skydd vid olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Den frivil­

liga försäkringen kan för egen räkning tecknas av envar svensk medbor­

gare, som är bosatt i riket, eller av här bosatt och mantalsskriven utlän­

ning. Sådan försäkring kan meddelas även åt arbetsgivare, som här bedri­

ver verksamhet, för arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i riket

för elever vid anstalten samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för

medlemmar i organisationen. Den frivilliga försäkringen ger möjlighet till

skydd vid varje skada på grund av olycksfall eller därmed jämställd orsak.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen utgöres av ersättning för lä­

karvård, tandläkarvård, sjukhusvård, läkemedel, resor och särskilda hjälp­

medel ävensom sjukpenning, invalidlivränta, efterlevandelivränta och be­

gravningshjälp.

Kostnader för läkar-, tandläkar- och sjukhusvård samt för läkemedel er­

sättes i princip helt liksom nödiga utgifter för resor. Likaså utgår ersätt­

ning för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av

menliga följder av yrkesskada.

Såväl sjukpenning som livränta är till storleken beroende av den skada­

des årliga arbetsförtjänst, dock att denna därvid inte får beräknas till lägre

belopp än 1 200 kr. eller till högre belopp än 15 000 kr. Sjukpenningen an­

knyter till den inom sjukförsäkringen gällande sjukpenningskalan, dock

sker inte någon sänkning av sjukpenningen efter 180 dagar. Däremot ned- 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

139

sättes sjukpenning enligt YFL för tid efter den månad då den skadade fyllt

67 år i motsvarande mån som sjukpenning enligt SFL nedsättes för tid efter

180 dagar. Sjukpenning enligt YFL får inte utgå efter sjukpenningklass med

lägre nummer än den som den skadade tillhör enligt SFL och ej med lägre be­

lopp än som skolat utgå från allmän sjukkassa om skadan ej utgjort yrkes­

skada. Till sjukpenningen utgår barntillägg efter samma regler som i SFL.

Liksom i nämnda lag utbytes vid sjukhusvård sjukpenningen mot hem­

penning.

Om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medför

under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller ned­

sättning av densamma med minst Vio, utgår livränta till den skadade. Liv­

räntan beräknas på det s. k. ersättningsunderlaget. Vid fastställande av er-

sättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger

7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger

7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger

10 800 kr., till hälften.

Livräntan utgör för år räknat t. o. m. den månad under vilken den ska­

dade fyller 67 år, vid förlust av arbetsförmågan »/« av ersättningsunder­

laget, vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 procent en mot gra­

den av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med

V

12

av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30

procent den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot

graden av nedsättningen. För tid fr. o. m. månaden efter den, varunder den

skadade fyllt 67 år, utgör livräntan 3U av livräntebeloppen före 67 år.

Om försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid är ur stånd att

reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning och livränta med

vårdbidrag, dock icke under tid han åtnjuter sjukhusvård. Bidraget får ej

sättas högre än till 5 kr. för dag, om den skadade uppbär sjukpenning, och

till 1 800 kr. om året, om han uppbär livränta. Vid bestämmande av vård­

bidragets storlek skall hänsyn tagas bl. a. till förmån, som den skadade för

motsvarande ändamål åtnjuter enligt FPL.

Så länge änka efter avliden försäkrad lever ogift, äger hon uppbära liv­

ränta med belopp, som för tiden t. o. in. den månad, under vilken hon fyl­

ler 67 år, motsvarar Vs och för tiden därefter Vi av den avlidnes årliga ar­

betsförtjänst. Livränta utgår jämväl till änkling, därest denne genom döds­

fallet kommer att sakna erforderligt underhåll. I sådant fall utgår livräntan

med belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, dock

högst med nyssnämnda belopp. Frånskild make är berättigad till livränta

efter försäkrad, under förutsättning alt denne varit skyldig alt utge under­

hållsbidrag. Livräntan utgår med underhållsbidragets belopp, dock högst

Va resp. V

4

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Till den avlidnes barn under 16 år utgår livränta med Vs av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst för varje sådant barn. Livräntan skall utgå även efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

140

det barnet fyllt 16 år, dock längst till 21 år, därest barnet till följd av sjuk­

dom eller annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig.

Om den avlidnes fader, moder eller adoptant till följd av dödsfallet kom­

mer att sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin

återstående livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till om­

ständigheterna prövas skäligt, dock med högst V» av den avlidnes årliga

Arbetsförtjänst.

Efterlevandelivräntorna får sammanlagt inte överstiga Va av ersättnings-

underlaget. Är så fallet skall livräntorna nedsättas proportionellt, dock att

livräntor till fader, moder eller adoptant skall nedsättas i första hand.

YFL trädde i kraft den 1 januari 1955. På skadefall, som inträffat dess­

förinnan, är som regel äldre lagstiftning i ämnet tillämplig. Emellertid har

ersättningarna enligt denna lagstiftning i viss mån uppräknats. Härom

gäller lagen den 17 juni 1955 angående omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

m. m. (nr 469) m. fl. författningar.

Yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter, som vad angår den

obligatoriska försäkringen erlägges av arbetsgivarna. Avgifterna skall be­

stämmas med hänsyn till den risk, som försäkringen avser. Till bestridande

av kostnaderna för omreglering av äldre yrkesskadeersättningar erlägger

arbetsgivaren ett avgiftstillägg.

Till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har anknutits särskilda bestäm­

melser om ersättning av statsmedel, avseende speciella kategorier. Bland

hithörande författningar märkes främst militärersättningsförordningen den

2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/53, 672/53, 460/54, 362/55, 587/59 och 181/60).

Samordningsbestämmelser

I SFL, FPL, TPL och YFL finns bestämmelser om samordning mellan de

socialförsäkringsgrenar som regleras i de olika lagarna.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskade­

försäkringen innebär i princip, att den yrkesskadade under viss tid,

den s. k. samordningstiden, erhåller sjukhjälp från allmän sjukkassa en­

ligt reglerna i SFL. Först därefter utgår ersättningen från yrkesskadeför­

säkringen. Samordningstiden omfattar som regel tiden fr. o. m. den dag,

då yrkesskadan inträffade, t. o. m. nittionde dagen därefter eller den tidi­

gare dag då skadan medför rätt till livränta enligt YFL.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och folk­

pensioneringen gäller — förutom de regler om folkpensionärers

sjukhjälpstid, för vilka tidigare redogjorts — att vid utbetalning av invalid­

pension eller sjukbidrag eller kommunalt bostadstillägg till sådan förmån

med belopp, avseende längre tid än en månad, till den som är berättigad

till sjukpenning eller hempenning jämte i förekommande fall barntillägg

sjukhjälpsbeloppet avdrages från pensionen, i den mån det överstiger 90

kr. När fråga är om hempenning skall avdrag ske som om sjukpenning

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

141

utgått. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan. Kan sjukhjälpsbeloppet

inte helt avdragas på folkpensionen, skall överskjutande del avdragas på

särskilt barnbidrag.

I fråga om samordningen mellan sjukförsäkringen och till­

läggs pensioneringen gäller, att förtidspension för viss månad

skall minskas med sjukpenning eller hempenning för månaden, i den mån

denna överstiger vad som avdragits från folkpension eller särskilt barnbi­

drag. Det sagda skall dock ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,

som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första

gången utbetalats, med mindre den som uppburit partiell förtidspension

kommer i åtnjutande av hel förtidspension. I sådant fall skall avdraget gö­

ras på det belopp varmed pensionen ökat.

Samordningen mellan tilläggspensioneringen och yrkes­

skadeförsäkringen är så ordnad, att från tilläggspension dragés

den pensionsberättigade tillkommande livränta eller sjukpenning. Vad som

gäller förmån enligt YFL gäller även annan sjukpenning eller livränta,

vilken jämlikt lag eller särskild författning eller enligt Konungens förord­

nande utbetalas från riksförsäkringsverket eller försäkringsbolag som med­

delar yrkesskadeförsäkring, ävensom sjukpenning eller livränta, som utgår

enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Folkpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen är

såtillvida samordnade som sjukpenning och livräntebelopp enligt YFL ned-

sättes för tid efter 67 år. Vidare gäller, att från änkepension till kvinna,

vars man avlidit efter den 30 juni 1960, och från barnpension skall dragas

den pensionsberättigade tillkommande efterlevandelivränta enligt yrkes-

skadeförsäkringslagstiftningen, dock icke i vidare mån än att alltid minst

hälften av änkepensionen och en fjärdedel av barnpensionen skall utgivas.

Yrkesskadelivräntor inverkar även på storleken av inkomstprövade folk­

pensionsförmåner. I

I dministration

Administrationen för de olika grenarna av socialförsäkringen var ur­

sprungligen uppbyggd för varje gren för sig. Genom beslut vid 1961 års

riksdag togs emellertid ett avgörande steg mot en enhetlig organisation för

hela försäkringen. Sjukförsäkringens lokala organisation omskapades, bl. a.

i syfte att den framdeles skulle handha även folkpensionering och tilläggs­

pensionering. De två tidigare centralmyndigheterna för socialförsäkringen,

riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, sammanslogs till riksför­

säkringsverket. Fn för socialförsäkringen gemensam högsta prövningsin­

stans, försäkringsdomstolen, inrättades. Vidare fattades principbeslut om

att pensioneringens -— såväl folkpensioneringens som tilläggspensionering­

ens —- lokala organisation senast med ingången av år 1963 skall anför­

tros åt de allmänna sjukkassorna, vilka skall förstärkas med särskilda or­

gan för handläggningen av pensionsärenden. Med hänsyn till att en ny or-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ganisation på det administrativa området håller på att genomföras lämnas i

det följande endast en kortfattad redogörelse för gällande bestämmelser.

Den allmänna sjukförsäkringen, inklusive moderskapsförsäkringen, orn-

händerhas av allmänna sjukkassor. För varje landstingskommun och varje

stad, som inte tillhör sådan kommun, skall finnas en sådan kassa. Då sär­

skilda förhållanden föranleder därtill, kan dock två landstingskommuner

eller landstingskommun och stad utanför landstingskommun förenas till

ett sjukkasseområde. Om indelning i sjukkasseområden beslutar Konung­

en. Antalet sjukkassor är f. n. 30, nämligen en för varje landstingskommun

och en för varje stad, som inte tillhör sådan kommun, dock att de båda

landstingskommunerna i Kalmar län tillhör samma kassa. Allmän sjukkassa

skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. Vidare skall i

sjukkassa, vars verksamhetsområde inte utgöres enbart av stad, finnas för-

säkringsnämnder — i regel en för varje kommun —- för att tillhandagå kassa

med råd och upplysningar.

Tillsynen över de allmänna sjukkassorna är anförtrodd riksförsäkrings­

verket. över kassas beslut i ärende angående försäkring kan klagan föras

hos verket genom besvär. Verket äger dessutom att till prövning upptaga

sådant ärende, oaktat klagan icke förts.

Ärenden angående folkpension, barnpension och särskilda barnbidrag

handlägges centralt av riksförsäkringsverket och lokalt av pensionsnämn-

der, varav det i regel finns en i varje kommun. Ansökan om någon av de

nämnda förmånerna inges till pensionsnämndens ordförande. Vissa ansök­

ningar, i huvudsak sådana som avser ålderspension och barnpension, vida­

rebefordras till verket för beslut. I övriga ärenden fattar pensionsnämnden

beslut, men beslutet överprövas av verket. I fråga om invalidpensionsärenden

och vissa därmed jämställda ärenden är överprövningen såväl saklig som

formell, medan den i övriga ärenden inskränker sig till en formell gransk­

ning. Klagan över pensionsnämnds beslut föres hos verket.

Enligt TPL skall den allmänna tilläggspensioneringen handhas av den

centrala myndighet (pensionsmyndigheten) och de lokala organ som Ko­

nungen bestämmer. Riksförsäkringsverket har i kungörelse den 28 maj

1959 (nr 294) utsetts till pensionsmyndighet. Med stöd av kungl. brev den

18 december 1959 (nr 553) har de allmänna sjukkassorna ålagts handha re­

gistreringen av pensionsgrundande inkomst, och enligt förutnämnda beslut

år 1961 skall sjukkassorna framdeles omhänderha jämväl prövningen av pen­

sionsförmåner. Uppgiften att bestämma pensionsgrundande inkomst är en­

ligt förordningen den 18 december 1959 angående beräkning av pensions­

grundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

(nr 551; ändr. 260/61) anförtrodd de lokala skattemyndigheterna (i Stock­

holm överståthållarämbetet). Enligt förordningen den 18 december 1959

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän till-

läggspension, m. m. (nr 552; ändr. 88/60 och 261/61) har riksförsäkrings­

143

verket att debitera arbetsgivaravgifter enligt TPL ävensom arbetsgivarnas

bidrag enligt SFL och lagen om moderskapshjälp samt arbetsgivaravgifter till

obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsverket, medan de avgif­

ter som de försäkrade själva skall erlägga enligt TPL (tilläggspensionsav-

gifter) påföres av de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm överståthål-

larämbetet). Uppbörden av arbetsgivares avgifter, som sammanlagt överstiger

1 000 kr., ankommer på riksförsäkringsverket, medan mindre arbetsgivar­

avgifter och de försäkrades egna tilläggspensionsavgifter uppbäres i sam­

band med de allmänna skatterna, över lokalt organs beslut enligt TPL

samt över lokal skattemyndighets beslut rörande beräkning av pensions-

grundande inkomst kan besvär anföras hos riksförsäkringsverket. Ändå

att klagan inte förts, äger verket upptaga sådant ärende till prövning.

Yrkesskadeförsäkring meddelas av riksförsäkringsverket och nio för

ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkrings­

bolagen. Enligt principbeslut vid 1961 års riksdag skall socialförsäkrings­

bolagen med utgången av år 1965 upphöra att meddela yrkesskadeförsäk­

ring.

u ••

Beslut av yrkesskadeförsäkringsinrättning kan överklagas genom besvär

hos försäkringsrådet. Även om besvär inte anförts, äger rådet upptaga så­

dant beslut till prövning.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i nu angivna ärenden utom ärenden rö­

rande yrkesskadeförsäkring kan talan föras hos försäkringsdomstolen. Ver­

ket äger dessutom underställa besluten domstolens prövning, om det för

enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning.

Även mot försäkringsrådets beslut får besvär anföras hos försäkringsdom­

stolen. Domstolens beslut får ej överklagas. Bestämmelser om domstolen

och om förfarandet där finns i lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdom-

stol (nr 262).

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Föreliggande förslag

Översikt över de olika förslagen

De föreliggande förslagen rör väsentligen de varandra närstående sjuk-

och moderskapsförsäkringarna samt folk- och tilläggspensioneringen. För­

slagen går ut på att förstärka vissa delar av dessa försäkringar samt att

inbördes samordna försäkringarna så att luckor i försäkringsskyddet och

dubbelersättningar i görligaste mån undvikes.

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger på för­

tidspensioneringen. Kommittén har bl. a. lagt fram förslag om ett enhetligt

invaliditetsbegrepp inom folkpensionering och tilläggspensionering, om in-

validitetsgradering samt om avveckling av inkomstprövningen beträffande

144

fortidspensioner från folkpensioneringen. Vidare har föreslagits reviderade

regler rörande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspen­

sioneringen. Kommittén liar i sitt arbete på förtidspensioneringens utform­

ning kraftigt understrukit rehabiliteringens betydelse. Socialförsäkrings-

kommhten bär även behandlat andra pensionsfrågor än sådana som berör

förtidspension. Förslag föreligger sålunda bl. a. beträffande rörlig pensions­

ålder inom folkpensioneringen och angående sammanträffande av tilläggs­

pensioner.

För att socialförsäkringen skall kunna ge ett fullgott, fortlöpande skydd

\id långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet har socialförsäkrings-

kommittén föreslagit regler för en materiell samordning mellan sjukför­

säkringen och den allmänna pensioneringen. De sjukförsäkringsfrågor som

kommittén därvid kommit in på gäller sjukhjälpstiden och övergången från

försörjning genom sjukförsäkringen till försörjning genom pensioneringen,

sjukpenningförmånernas nivå samt den obligatoriska tilläggssjukpenning-

försäkringens omfattning med hänsyn till personkretsen.

Yrkesskadeförsäkringen berörs inte av socialförsäkringskommitténs ar­

bete i vidare mån än att kommittén föreslagit vissa regler om samordning

av denna försäkring med sjukförsäkringen och pensioneringen. Dessa regler

är avsedda att få en provisorisk karaktär i avbidan på en genomgripande

omdaning av yrkesskadeförsäkringen.

Beträffande moderskapsförsäkringen innehåller socialförsäkringskom-

inatténs betänkande endast förslag om sådana förbättringar, som är en

mer eller mindre automatisk följd av de tilltänkta ändringarna i sjukför-

sakringslagstiftningen. Stödet åt barnaföderskor genom moderskapsförsäk­

ringen har emellertid även prövats av socialpolitiska kommittén, som kom­

mit till det resultatet att förmånerna från moderskapsförsäkringen bör

väsentligt utvidgas samtidigt som mödrahjälpen bör avskaffas. Förutom

förbättringar av redan befintliga förmåner föreslår socialpolitiska kommit­

tén införandet inom moderskapsförsäkringen av tandvårdsförmåner för

blivande mödrar.

Socialdepartementets promemoria innehåller förslag till ett sammanföran­

de av huvudbestämmelserna rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, folk­

pensionering och tilläggspensionering i ett lagverk. Därutöver föreslås i pro­

memorian vissa sakliga nyheter. Bl. a. föreslås en lösning av problemet

rörande frånskilda kvinnors rätt till änkepension från folk- och tilläggspen­

sioneringen samt vissa ändrade regler rörande utlandssvenskars och utlän­

ningars ställning inom tilläggspensioneringen. I fråga om det administrativa

handhavandet av sjukförsäkringen och pensioneringen ansluter departe­

mentspromemorian till de principbeslut i ämnet som fattats av 1961 års

riksdag.

Finansieringsfrågor aktualiseras genom alla de nu berörda förslagen,

men nagra mera djupgående ändringar i finansieringssystemet föreslås

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

145

inte. I socialförsäkringskommitténs betänkande förordas dock en utvidg­ ning av underlaget för arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen och en viss omfördelning av kommunernas bidrag till folkpensionerna. I socialdeparte­ mentets promemoria framlägges förslag till en förenkling av statsbidrags­ systemet inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

I betänkandet om den frivilliga statliga pensionsförsäkringen framlägges förslag om utökning av denna försäkring med nya former, avseende tempo­ rär ålderspension, förtidspension och familjepension. Utredningen om s. k. beroende uppdragstagare lämnar en redogörelse för rättsförhållandena rö­ rande sådana uppdragstagare inom sociallagstiftningen m. m. samt föreslår vissa lagändringar, av vilka en beaktats i förslaget till lag om allmän för­ säkring och de övriga rör arbetsfredslagstiftningen.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Som förut nämnts har socialförsäkringskommittén utarbetat sina förslag rörande sj ukförsäkringen med utgångspunkt från att en långt­ gående materiell samordning bör åstadkommas mellan denna försäkring och en reformerad förtidspensionering. En förutsättning för en rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering är enligt kommitténs uppfattning att förmånerna från dessa båda socialförsäkringsgrenar fast­ ställes efter någorlunda likartade grunder. Kommittén erinrar härvid om att sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen nu skiljer sig åt på så vis att försäkringsskyddet enligt den obligatoriska försäkringen för tilläggs- sjukpenning omfattar inkomster av tjänst men ej inkomster av annat för­ värvsarbete, medan däremot den allmänna tilläggspensioneringen ger skydd för båda slagen av inkomster. Denna skillnad aktualiserar, framhåller kom­ mittén, en omprövning av frågan om företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen.

Socialförsäkringskommittén är medveten om att det finns företagare, som kan vara borta kortare eller längre tid från sin rörelse utan att detta medför svårare ekonomiska konsekvenser för dem. För det stora flertalet företagare, t. ex. för småföretagare inom jordbruk, trädgårdsodling, fiske, småindustri, hantverk och handel, anser sig kommittén dock kunna utgå ifrån att läget är ett annat. Företagarna lever i många fall under betingel­ ser, vilka är likartade med löntagarnas, och de flesta av dem måste för­ modas ha samma behov som löntagarna av skydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Kommittén fastslår, att företagarna själva i stor ut­ sträckning delar denna uppfattning, och tillfogar, att det även är ett all­ mänt intresse att tillgodose företagarnas behov av försäkringsskydd för sjukdomsfall. Ytterligare tillkommer den nyssberörda samordningssynpunk- ten. Med hänsyn härtill och då erfarenheten visat, att trots behovet av för­ säkringsskydd endast eu förhållandevis ringa del — omkring en femtedel

146

— av företagarna utnyttjat möjligheten att teckna frivillig kompletterings-

försäkring enligt SFL, föreslår kommittén, att företagarinkomster blir jäm­

ställda med anställningsinkomster ifråga om tillhörighet till tilläggssjuk-

penningförsäkringen. Alla sjukkassemedlemmar med en viss minsta in­

komst av förvärvsarbete föreslås alltså bli obligatoriskt försäkrade för till-

läggssjukpenning, vilken graderas efter förvärvsinkomstens storlek. Några

särskilda begränsningar för företagarinkomster — t. ex. så att ett lägre

maximum tillämpas vid sjukpenningklassplaceringen eller att endast viss

kvotdel av inkomsten beaktas — har inte ansetts behövliga eller lämpliga.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer, enligt vad kommit­

tén framhåller, att ställa sjukkassorna inför vissa problem. I första hand

får sjukkassan bygga på uppgifter, som företagaren själv lämnar angående

sin sysselsättning och sina inkomster. I viss omfattning kan dessa uppgif­

ter kontrolleras genom jämförelse med företagarens taxering, och någon

lijälp vid kontrollarbetet torde sjukkassan även ha av det inom kassan

förda pensionsregistret för tilläggspensioneringen. Kommittén understryker

dock, att det av flera skäl inte är möjligt att helt bygga en sjukpenning-

klassplacering på vederbörandes taxerade inkomst och att en företagare

bör kunna placeras i såväl högre som lägre sjukpenningklass än den som

motsvarar hans deklarerade inkomst för visst eller vissa år. Vid sjukpen­

ningklassplaceringen kan god ledning ofta hämtas av den inkomst som i

orten brukar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsätt­

ningar och färdigheter. Med hänsyn till kostnaderna för försäkringen anser

kommittén f. ö. att det inte behöver befaras att företagarna skall vara ange­

lägna att få en för hög sjukpenningklassplacering.

För att lösa de särskilda tillämpningssvårigheter som kan uppstå när det

gäller att sjukpenningklassplacera makar, vilka driver förvärvsverksam­

het gemensamt, vill kommittén lita till anvisningar från riksförsäkrings­

verket och, i sista hand, till rättstillämpningen. Såsom kommittén påpekar

är det i hithörande fall brukligt att den ena maken ensam taxeras för hela

den gemensamma inkomsten, medan det i sjukförsäkringssainmanhang är

regel att makarna betraktas såsom kompanjoner och alltså sjukpenning-

klassplaceras var för sig.

När en försäkrad har både anställnings- och företagarinkomster blir det

enligt kommitténs mening nödvändigt att göra dubbla beräkningar av års­

inkomsten. Inplaceringen i sjukpenningklass får därvid i första hand grun­

das på anställningsinkomsten och i andra på företagarinkomsten. Före-

tagarinkomsten avses sålunda i fall av blandad inkomst komma att med­

föra att sjukpenningen kan utgå med högre belopp än om endast anställ-

ningsinkomst förelegat.

Kommittén anser det önskvärt, att företagarna beredes möjlighet att i

viss utsträckning anpassa försäkringsskyddet mot inkomstbortfall vid sjuk­

dom efter det individuella behovet, och föreslår, att detta önskemål skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

147

tillgodoses genom en valfri karenstid. Det är dock enligt kommitténs me­

ning inte påkallat att inom den obligatoriska försäkringen medge en lika

vittgående valfrihet som nu gäller inom den frivilliga försäkringen (3, 18,

33 resp. 93 dagars karenstid). En rimlig ordning är enligt kommitténs me­

ning att som huvudregel skall gälla samma karenstid för företagare som

för anställda, dvs. 3 dagar, men att företagarna får möjlighet att efter sär­

skild framställning få karenstiden förlängd med 30 eller 90 dagar. Det skall

enligt kommittéförslaget också vara möjligt att övergå från en karenstid

till en annan, men vissa spärregler har ansetts erforderliga för att hindra

spekulation från de försäkrades sida.

En viktig fråga som kommittén behandlar är om företagarna skall kunna

individuellt utträda och återinträda i tilläggssjukpenningförsäkringen. Vid

sitt ställningstagande till denna fråga har kommittén beaktat att tilläggs-

sjukpenningen tillsammans med grundsjukpenningen liksom förtidspen­

sion från folk- och tilläggspensioneringarna utgör ett riskskydd. Sjukpen­

ningförsäkringen är avsedd dels för korttidsfallen och dels för den första

tiden av långtidsfallen, medan förtidspensioneringen skall ge skydd vid

långvarig sjukdom och invaliditet. Kommittén anser att sjukförsäkring och

pensionering bör samordnas så, att rätten till sjukpenning i princip upphör

vid samma tidpunkt som rätten till förtidspension inträder. En sådan sam­

ordning förutsätter att förmånerna från sjukförsäkringen och pensione­

ringen är någorlunda likvärdiga, men denna likvärdighet riskerar, påpekar

kommittén, att gå förlorad om man medger undantagande från endast en­

dera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen. Om en

företagare fick göra undantagande från tilläggspensioneringen och ändå

stå kvar i tilläggssjukpenningförsäkringen, tror kommittén att det i prak­

tiken skulle uppstå stora svårigheter att vid långvarig sjukdom och invali­

ditet draga in en relativt hög sjukpenning och ersätta den med enbart en

förhållandevis låg förtidspension från folkpensioneringen. Följden skulle

då hli en oförsvarlig extra belastning på sjukpenningförsäkringen. Även

alternativet att låta ett undantagande avse endast tilläggssjukpenningför-

säkringen skulle enligt kommitténs uppfattning vålla samordningssvårig-

heter, och kommittén anser inte heller att det finns något egentligt behov

av en sådan ordning därest man godtar kommitténs förslag om en valfri

karenstid. De anförda synpunkterna för fram till slutsatsen, att företagarna

bör kunna göra undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen en­

dast på villkor att de samtidigt gör ett motsvarande undantagande från

tilläggspensioneringen. Återkallelse av undantagande från tilläggspensione­

ringen bör enligt kommittéförslaget automatiskt leda till återanslutning till

tilläggssj ukpenningförsäkr ingen.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson)

har anmält avvikande mening och föreslår, att företagare efter fritt val

skall kunna utträda ur endera försäkringen för tilläggssjukpenning eller

försäkringen för allmän tilläggspension.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

148

Kommittén erinrar om att den nuvarande obligatoriska tilläggssjukpen-

ningförsäkringen för anställda finansieras genom bidrag från arbetsgivar­

na (omkring 60 procent av kostnaderna) och genom avgifter från de för­

säkrade (omkring 40 procent av kostnaderna). Beträffande företagarna

utgår kommittén ifrån att de själva helt skall bestrida utgifterna för sin

tilläggssjukpenningförsäkring genom egna avgifter, och för dessa avgifter

fordras då särskilda tariffer, vilka lämpligen bör fastställas av riksförsäk­

ringsverket. För att ge en uppfattning om storleken av de avgifter, som

måste uttagas av företagarna för deras försäkring för tilläggssjukpenning,

har kommittén gjort vissa, i följande tablå redovisade beräkningar (av­

gifterna i tablån är genomsnittsavgifter för hela landet och det har förut­

satts att hela årsinkomsten av förvärvsarbete utgör företagarinkomst).

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Årsinkomst av

förvärvsarbete

kr.

Tilläggs-

sjukpenning

kr.

Avgift i kr. vid en karenstid av

3 dagar

33 dagar

93 dagar

6 800— 8 400

8

123

74

45

14 000—16 000

16

253

152

93

21 000—

24

383

230

141

1 samband med kommittéförslagets genomförande kan enligt kommittén

väntas uppkomma en del problem av övergångsnatur. För sjukkassorna

torde särskilt den första inplaceringen i sjukpenningklasser bli en arbets-

krävande och svår uppgift, men kommittén anser sig kunna utgå från att

kassorna under riksförsäkringsverkets ledning skall kunna tillfredsställan­

de bemästra svårigheterna. Sjukkassorna måste få tillgång till inkomstupp-

gifter från företagarna, och bestämmelser bör utfärdas om skyldighet för

företagarna att lämna vissa uppgifter i anslutning till ikraftträdandet av

den nya lagstiftningen. Beträffande ikraftträdandet är ytterligare att märka

att kommittén inte vill uppställa något hälsovillkor och att även den som är

tillfälligt sjukskriven vid tidpunkten för lagändringen skall sjukpenning-

klassplaceras. Däremot föreslås ett åldersvillkor som innebär att före­

tagare, vilka före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obliga­

toriska tilläggssjukpenningförsäkringen.

Den nuvarande möjligheten för företagare att teckna frivillig sjukpen­

ningförsäkring bör enligt kommittén slopas, därest förslaget om obligato­

risk tilläggssjukpenningförsäkring vinner bifall. Tidigare tecknad frivillig

försäkring föreslås skola upphöra samtidigt med att den nya lagstiftningen

träder i kraft.

Kommittén har även övervägt frågan om en obligatorisk till-

lägg ssjuk penningförsäkring för hemmafruar. En dylik

försäkring skulle emellertid, enligt vad kommittén funnit, föra med sig åt­

skilliga svårigheter och mindre önskvärda konsekvenser. När hemmafruarna

anslutits till försäkringen för grundsjukpenning är det för att försäkringen

149

skall ersätta inte en utebliven inkomst utan vissa ökade utgifter. De utgif­

ter som åsyftas varierar, påpekar kommittén, avsevärt från fall till fall, be­

roende bl. a. på familjens storlek och sammansättning. Av särskild betydelse

är om i familjen finns minderåriga barn och om husmoderns sjukdom med­

för behov av lejd hjälp, men förhållandena är härvidlag så skiftande att det

inte går att på grundval av dem utforma några allmänna principer för en

differentierad klassplacering. Ej heller tror kommittén att det är möjligt

att uppnå tillfredsställande resultat genom att bygga inplaceringen i sjuk­

penningklass på en uppskattning i pengar av värdet av det arbete, som en

hemmafru utför. Även om man skulle kunna tänka sig att i praktiken till-

lämpa vissa schablonregler — exempelvis att uppskatta hemmafruarnas ar­

bete i hemmet med utgångspunkt från på orten gängse normer för avlö­

ning av hembiträde — skulle man likväl sakna garantier för att man gjorde

en riktig sjukpenningklassplacering i det enskilda fallet. Att generellt för­

säkra hemmafruarna för en relativt hög tilläggssjukpenning anser kom­

mittén inte vara lämpligt. Många av dem torde nämligen inte ha något större

behov av försäkring utöver grundsjukpenningen, och hemmafruarna har

också i relativt liten omfattning utnyttjat möjligheterna att komplettera

grundsjukpenningen genom frivilligt sjukpenningtillägg.

Det måhända starkaste skälet mot en ökning av hemmafruarnas obliga­

toriska försäkringsskydd är emellertid enligt kommitténs mening att avgif­

terna i många fall skulle bli alltför betungande. Kommittén utgår härvid

från att statsbidrag inte skall komma ifråga. I stället för obligatorisk till-

läggssjukpenningförsäkring vill kommittén anvisa andra utvägar för att i

begränsad omfattning förstärka hemmafruarnas ställning inom sjukförsäk­

ringen. Som framgår av det följande föreslås, att grundsjukpenningen höjes

från 3 till 4 kr. och att rätten till barntillägg till grundsjukpenning utvidgas.

Vidare vill kommittén förbättra hemmafruarnas frivilliga försäkring för

sjukpenningtillägg så att sjukpenningtilläggets maximibelopp höjes från 5

till 6 kr. om dagen. Med grundsjukpenning, barntillägg och frivilligt sjuk­

penningtillägg skall en hemmafru, om kommitténs förslag genomföres,

kunna få en ersättning från försäkringen som maximalt uppgår till 12 kr.

om dagen, och det bör, framhåller kommittén, i det sammanhanget upp­

märksammas att ersättningen inte utgör skattepliktig inkomst.

När kommittén tar upp frågan om grundsjukpenningens stor­

lek, konstaterar kommittén till en början att sjukpenningförsäkringen i

sin helhet är så konstruerad, att grundsjukpenningen har en förhållandevis

större betydelse när den utgår som en självständig försäkringsförmån än

när den utgår som en bottenförsäkring för dem som är obligatoriskt till-

läggssjukpenningförsäkrade. I det förra fallet blir grundsjukpenningens

syfte främst att utgöra ett bidrag till täckande av de kostnader, som upp­

kommer vid sjukdom och som inte täckes genom sjukvårdsförsäkringen. I

det senare fallet avser grundsjukpenningen att tillsammans med tilläggs-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sjukpenningen lämna en skälig kompensation för inkomstbortfall i anled­

ning av sjukdom. Med denna utformning av sjukpenningförsäkringen bör

enligt kommitténs uppfattning en höjning av grundsjukpenningen medföra

en motsvarande minskning av tilläggssjukpenningen.

Det totala antalet sjukkassemedlemmar som var försäkrade för endast

grundsjukpenning uppgick, upplyser kommittén, vid utgången av år 1959

till omkring 1,7 miljoner, varav inte fullt 1,2 miljoner i hemmet arbetande

kvinnor och i runt tal 0,5 miljoner företagare och därmed jämställda för­

värvsarbetande. Följer statsmakterna kommitténs förslag att obligatoriskt

försäkra företagarna för tilläggssjukpenning, skulle tydligen en höjning av

den nuvarande grundsjukpenningen 3 kr. om dagen från synpunkten av

sjukförsäkringens effektivitet få betydelse främst för hemmafruarna. En

höjning av grundsjukpenningen kan emellertid, enligt vad kommittén fram­

håller, inte ske enbart för en viss grupp av sjukpenningförsäkrade utan den

måste ges generell giltighet. Med oförändrade metoder för finansieringen

av grundsjukpenningen leder en generell höjning otvivelaktigt till ökade

kostnader såväl för de försäkrade i gemen som för staten.

I sina närmare undersökningar av kostnadsfrågan har kommittén arbetat

alternativt med 1 resp. 2 kronors höjning av grundsjukpenningen och en

motsvarande höjning av grundpenningen från moderskapsförsäkringen.

Efter vad kommittén funnit skulle den årliga kostnaden för det förra alterna­

tivet bli omkring 70 milj. kr. och för det senare alternativet omkring 140 milj.

kr. Som jämförelse nämnes, att kostnaden för nuvarande grundsjukpenning

(och grundpenning) för budgetåret 1961/62 uppskattats till 193 milj. kr. Un­

der förutsättning av statsbidrag med oförändrat procenttal 50, skulle den

genomsnittliga, årliga avgiften per försäkrad medlem öka från omkring 30

till omkring 38 kr., om grundsjukpenningen höjdes från 3 till 4 kr., och till

omkring 46 kr., om grundsjukpenningen höjdes till 5 kr. Statens bidrag

skulle öka med omkring 35 resp. 70 milj. kr. om året. Om man i stället utgår

från att statsbidraget inte bör ökas alltför mycket men i gengäld bidragspro­

centen justeras till 40 procent, kan försäkringsavgiften enligt kommitténs

beräkningar antagas bli omkring 45 kr. vid en höjning av grundsjukpen­

ningen till 4 kr. och omkring 55 kr. vid en höjning av grundsjukpenningen

till 5 kr.

Kommittén har vid sin bedömning av frågan om grundsjukpenningens

storlek tagit hänsyn till sambandet mellan denna fråga och frågan om till­

hörighet till sjukpenningförsäkringen. Kommittén påpekar att det finns en

inkomstgräns — f. n. 1 200 kr. om året -—- som andra försäkrade än hemma­

fruar måste uppnå för att tillhöra sjukpenningförsäkringen. Enligt kom­

mittén måste, för undvikande av överförsäkring, denna gräns höjas om

grundsjukpenningens belopp höjes. En höjning av inkomstgränsen finner

kommittén önskvärd även med hänsyn till penningvärdets fall och till vissa

önskemål om förenklingen i uppbörds- och taxeringsväsendet. Kommittén

151

föreslår, alt inkomstgränsen fastställes till 1 800 kr. om grundsjukpenning­

en bestämmes till 4 kr. Blir grundsjukpenningen högre, bör även inkomst­

gränsen sättas högre. Kommittén framhåller emellertid, att varje höjning

av inkomstgränsen måste medföra att ett antal personer med låga inkomster

ställes utanför sjukpenningförsäkringen, även om man genom övergångs-

arrangemang kan och bör låta dem som vid tiden för en lagändring redan

tillhör sjukpenningförsäkringen stå kvar i denna oberoende av om de upp­

fyller de nya inkomstvillkoren.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit har kommittén

funnit att varsamhet bör iakttagas vid fastställandet av grundsjukpenning­

ens storlek. Kommittén förordar därför alternativet att höja grundsjukpen­

ningen från 3 till 4 kr. För kvinna med barn under 10 år i hemmet skall en­

ligt kommitténs förslag hempenningen vid sjukhusvistelse också vara minst

4 kr. om dagen.

En ledamot av kommittén (herr Andersson) föreslår, att grundsjukpen­

ningen bestämmes till 5 kr. om dagen.

Kvinnor med små barn i hemmet har ett förstärkt sjukpenningskydd vid

sjukhusvård genom att de är garanterade barntillägg på minst 2 kr.

om dagen. Kommittén föreslår, att den begränsning som ligger däri att

denna garanti endast gäller under sjukhusvistelse skall slopas. Genomföres

detta förslag, betyder det att en kvinna, som har barn under 10 år i hemmet,

vid sjukdom alltid får en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr.

om dagen (4 kr. i grundsjukpenning och 2 kr. i barntillägg).

En rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering förut­

sätter, enligt vad kommittén funnit, en revision av sjukpenningska­

lan, och det blir därvid en uppgift att sörja för att sjukförsäkrings- och

pensionsförmåner ger en någorlunda jämn och kontinuerlig ersättningsnivå

vid långvarig sjukdom som övergår i pensionsberättigande invaliditet. En

fullt idealisk kontinuitet är dock, påpekar kommittén, inte möjlig att upp­

nå, eftersom man inte lär kunna komma ifrån den skillnad mellan sjukför­

säkring och pensionering, som består i att tilläggssjukpenningen grundas

på den inkomst vederbörande kan antagas komma att åtnjuta tills vidare

medan tilläggspensionen grundas på inkomster som hänför sig till förflu­

ten tid.

Ett av reformönskemålen beträffande sjukpenningskalan gäller den nu­

varande regeln att sjukpenningen —- utom i de lägsta sjukpenningklas-

scrna — reduceras efter de första 180 dagarna av en sjukperiod. Den om­

ständigheten att tilläggssjukpenningen sjunker efter viss tids sjukdom

innebär en svaghet i försäkringsskyddet, och kommittén anser att en för­

bättring är angelägen för att de långtidssjuka skall få ett verksamt ekono­

miskt skydd. Den nuvarande ordningen kan enligt kommitténs uppfattning

leda till orimliga fluktuationer: först utgår en förhållandevis hög sjukpcn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

152

ning, efter någon tid reduceras denna och efter ytterligare någon tid avlöses

den låga sjukpenningen av en hög förtidspension från folk- och tilläggs­

pensioneringen. Kommittén påvisar också att de skäl som ursprungligen

motiverat reduktionsregeln bortfallit eller avsevärt försvagats. Redan när

en obligatorisk sjukförsäkring med graderad sjukpenningersättning inför­

des i mitten av 1950-talet var man i och för sig på det klara med att en

långvarig sjukdom medför större påfrestning på den sjukes och hans fa­

miljs ekonomi än en kortvarig. Skulle man få till stånd en samordning

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen — och detta ansågs

mycket angeläget -— var man emellertid tvungen att åtminstone under en

kortare tid, den s. k. samordningstiden, ge en förhållandevis god sjukpen­

ning som kunde accepteras även för yrkesskadefallen. Arrangemanget med

en betydligt lägre sjukpenning efter samordningstidens utgång kunde i då­

varande läge motiveras med kostnadsskäl och med önskemålet att undvika

överförsäkring. Dessutom framhölls, att flertalet långtidssjuka under alla

förhållanden vid sjukhjälpstidens slut måste övergå till den blygsamma en-

hetsstandard som folkpensioneringen kunde ge. Läget nu, sedan tilläggs­

pensioneringen genomförts, är enligt kommitténs mening ett helt annat. I

framtiden kommer de flesta långtidssjuka att såsom pensionärer vara till­

försäkrade en relativt god standard, som är individuellt anpassad efter veder-

börandes inkomster såsom frisk.

Beträffande kostnadsfrågan anmärker kommittén, att den utgiftsökning,

som ett borttagande av reduktionsregeln skulle föranleda, med utgångs­

punkt från nuvarande sjukpenningskala uppskattats till omkring 55 milj.

kr. om året och att utgiftsökningen naturligtvis blir större om sjukpen­

ningskalan bygges på med nya sjukpenningklasser. De ekonomiska och

andra skäl, som kan tala mot ett borttagande av reduktionen av sjukpen­

ningen efter viss sjukskrivningstid, anser kommittén emellertid inte vara

av den tyngd att de bör hindra en sådan reform. Kommittén föreslår alltså,

att tilläggssjukpenningen skall utgå med samma belopp under hela sjuk-

hjälpstiden.

önskemålen beträffande den närmare utformningen av sjukpenningska­

lan sättes av kommittén i samband med frågan om sjukpenningens beskatt­

ning, och kommittén utgår ifrån att sjukpenningen av praktiska och admi­

nistrativa skäl även i fortsättningen bör utgöra skattefri inkomst. Med

denna utgångspunkt finner kommittén ej skäl att göra någon mera genom­

gripande omarbetning av den nuvarande sjukpenningskalan.

Däremot föreslår kommittén en påbyggnad av sjukpenningskalan med

nya sjukpenningklasser för att nå en viss överensstämmelse med tilläggs­

pensioneringen. En sjukpenningskala, som täcker inkomster intill samma

maximum som beaktas vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst

inom tilläggspensioneringen, har konstruerats av kommittén och skulle få

det utseende som framgår av denna tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

153

Sjuk­ penning-

klass nr

Årsinkomsten

uppgår

Sjuk­ penning per dag

kr.

Veckolön vid klass­

mitten

kr.

Veckolön efter

källskatteav-

drag

Kompensation per

vecka efter

första sjukveckan

till

kr.

men ej

till kr.

ogift

kr.

gift kr. kr.

%

ogift gift

1 2 3 4 5 6

7

8 9 10

2 1 800 2 400 4 40 38 38 28 73,7 73,7 3 2 400 3 000 5 52 47 49 35 74,5 71,4 4

3 000 3 600 6 63 54 59 42 77,8 71,2

5

3 600 4 200 7 75 63 71 49 77,8 69,0

0 4 200

5 000 8 88 72 81

56 77,8 69,1

7 5 000 5 800 9 104

83

92

63

75,9 68,5

8 5 800 6 800 10 121

95

103 70 73,7 68,0

9 6 800 8 400 12 146 113 120 84 74,3 70,0 10 8 400 10 200 14 179 136 146 98 72,1 67,1 11

10 200 12 000 16 213 156 169 112 71,8 66,3

12

12 000 14 000 18 250 182 198 126 69,2

63,6

13

14 000 16 000 20 288 203

224

140

69,0 62,5

14 16 000

18 000

22

327 223

250 154 69,1 61,6

15 18 000 21 000 25 375 250 281 175 70,0 62,3 16 21 000 24 000 28 433 281 316 196 69,8 62,0 17 24 000 27 000 31 490 311 348 217 69,8

62,4

18

27 000 30 000 34 548 342 383 238

69,6 62,1

19

30 000 33 000 37 606 367 408 259

70,6 63,5

20 33 000

40 663 401

444 280 69,8 63,1

I anslutning till tabellen diskuterar kommittén om samordningsskälen verkligen påkallar att maximibeloppet är detsamma inom sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen. Kommittén anför, att garantier under alla för­ hållanden kommer att saknas för att förmånsnivåerna blir likvärdiga, efter­ som sjukpenningen tar sikte på de aktuella inkomsterna när sjukdomsfallet inträffar under det att tilläggspensionen avspeglar ett genomsnitt av in­ komster under förfluten tid. Dessutom fäster kommittén avseende vid att tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effekt och att för­ säkrade som är födda före år 1914 inte kan förvärva full pension. Kommit­ tén anser det inte nödvändigt att omedelbart bygga ut sjukpenningskalan så att dess övre inkomstgräns motsvarar maximum av den pensionsgrun- dande inkomsten. Utbyggnaden bör enligt kommitténs mening kunna ske successivt i den takt statsmakterna finner påkallad. Tills vidare vill kom­ mittén bestämma den övre inkomstgränsen till 21 000 kr. om året, och kom­ mittén menar att man därigenom i stort sett täcker sådana grupper, som kan antagas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning under sjukdom. Flertalet försäkrade med löneinkomster ovanför det före­ slagna taket är, enligt vad kommittén upplyser, tjänstemän som är tillför­ säkrade eu kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. Kommittén har inte funnit skäl att i sjukförsäkringslagstiflningen införa bestämmelser om indexreglering av sjukpenningskalans maximibelopp.

Beträffande sjukpenningens storlek vid sjukhusvård har kommittén övervägt att höja det nuvarande trekronorsavdraget, som

154

ursprungligen motiverats med att den sjuke vid sjukhusvistelse gör be­

sparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. Kommittén, som erinrar om att

vårdavgiften för patienter på allmän sal vid sjukhus f. n. uppgår till 5 kr.

om dagen mot tidigare 3 kr., anser att den sjukes besparingar vid sjukhus­

vistelse numera kan uppskattas till högre belopp än 3 kr. Det föreslås där­

för att avdraget på sjukpenningen bestämmes till 5 kr., dock liksom f. n.

högst hälften av sjukpenningens belopp. Av avdraget skall enligt förslaget

2 kr. anses belöpa på grundsjukpenningen.

En ledamot av kommittén (herr Bengtsson) reserverar sig mot förslaget

om höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård.

I en översikt över brister i den nuvarande samordningen mellan sjukför­

säkring och pensionering påpekar kommittén att reglerna om s j u k-

hjälpstid i sjukförsäkringslagstiftningen är så konstruerade, att det

inträffar såväl att ett och samma hjälpbehov under kortare eller längre tid

täckes av båda försäkringarna som att ett hjälpbehov inte täckes av någon­

dera försäkringen. Den normala sjukhjälpstiden på 730 dagar hänföres i

allmänhet till varje sjukdom för sig. Föreligger flera sjukskrivningsperio-

der måste sjukkassan i regel bedöma, om det är fråga om samma sjukdom

och om sammanläggning av perioderna skall ske. Reglerna om samman­

läggning vållar, enligt vad kommittén konstaterar, sjukkassorna mycket

stora svårigheter i tillämpningen, och de kan även leda till synnerligen

slumpartade resultat för den försäkrade. Den som lider av en recidiverande

sjukdom blir lätt utförsäkrad utan att för den skull få rätt till pension.

Kommittén har kommit till uppfattningen att det rådande samordnings-

systemet måste utmönstras och ersättas med ett annat, som bättre tillgodo­

ser socialförsäkringens krav på ett effektivt skydd vid sjukdom och in­

validitet.

En samordning mellan sjukförsäkring och pensionering kan, anser kom­

mittén, inte byggas på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och

invaliditet, eftersom dessa begrepp inte är entydiga och det inte låter sig

göra att invändningsfritt fastslå vilken dag ett sjukdomstillstånd övergått

i invaliditet. Riktpunkten bör i stället vara att sjukpenningen reserveras

dels för kortvariga sjukdomsfall, dels för den första tiden vid mera lång­

variga fall. Redan under sjukhjälpstiden skall, när så behövs, rehabilite-

ingsåtgärder sättas in för att förkorta sjukdomstiden eller eljest förebygga

eller häva en nedsättning av arbetsförmågan. Kan rehabiliteringen antagas

komma att draga ut på tiden aktualiseras frågan om utbyte av sjukpenning

mot pension varvid enligt kommitténs förslag beträffande förtidspensione­

ringen i första hand en tidsbegränsad förtidspension kommer ifråga. Kom­

mittén anser det däremot inte lämpligt att i lag fixera en tidpunkt vid vilken

ett sådant utbyte senast skall ha skett.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkring och

pensionering förordar kommittén sålunda, att någon till visst antal

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

155

dagar maximerad sjukhjälpstid inte skall gälla för tid före den månad un­

der vilken den försäkrade fyller 67 år. Sjukkassas skyldighet att utge sjuk-

hjälp i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård skall i stället

bortfalla eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken för­

tidspension beviljats, och kommittén erinrar härvidlag om att den i annat

sammanhang föreslår att förtidspension skall kunna beviljas även utan an­

sökan från den försäkrade. Den som erhåller hel förtidspension skall enligt

förslaget inte kunna vara sjukpenningförsäkrad. När endast partiell för­

tidspension beviljas behöver inte rätten till fortsatt sjukpenning helt bort­

falla, men den försäkrades sjukpenningklassplacering skall omprövas så

att sjukpenning utgår efter den klass, som motsvarar den försäkrades åter­

stående förvärvsförmåga. Förtidspensionen utgår såsom ersättning för den

bestående invaliditeten, medan sjukpenningen ersätter den genom den ak­

tuella sjukdomen förlorade resterande arbetsförmågan. Någon verklig dub­

belersättning uppkommer alltså inte. Sjukpenning efter den senaste klass­

placeringen utgår utan begränsning till visst antal dagar. Den upphör dock

eller begränsas, om förutsättning för högre förtidspension (hel förtidspen­

sion eller högre grad av partiell förtidspension) föreligger. Vid beviljande av

högre grad av partiell pension upphör sjukpenningen att utgå efter den dit-

tillsvarande klassplaceringen och denna omprövas på samma sätt som när

förtidspension först beviljades. Hemmafruar med partiell förtidspension

föreslås få behålla sin obligatoriska grundsjukpenningförsäkring ograverad.

Det nu sagda har avseende endast på tiden innan den försäkrade fyllt

67 år. I fråga om ålderspensionärernas sjukpenningförsäkring föreslås den

nuvarande sjukhjälpstiden 180 dagar vid varje sjukdom, därav dock högst

90 dagar må avse sjukpenning, utbytt mot en högsta sammanlagd, för både

sjukpenning och ersättning för sjukhusvård gällande sjukhjälpstid av 180

dagar, räknad från ingången av den månad då den försäkrade fyllt 67 år.

Kommittén framhåller, att den föreslagna regeln i de flesta fall blir fördel­

aktigare för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och även har

den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska sam-

manläggningsregler — något som bereder särskilda svårigheter i fråga om

åldringarna. Sjukhjälpstiden 180 dagar föreslås vad angår ersättning för

sjukhusvård gälla även för dem som åtnjuter hel förtidspension, varvid ti­

den skall räknas från ingången av den månad under vilken pensionen börjat

åtnjutas.

En smidig övergång från sjukpenning till pension förutsätter, framhåller

kommittén, en särskild administrativ anordning för utbetalning av det

första förfallande förtidspensionsbeloppet. Kommittén anser att den cen­

trala utbetalningen av pensioner bör bibehållas men förordar att sjukkas­

san förskotterar pensionen intill dess den centrala utbetalningen kan träda

i funktion. För ändamålet bör medel ställas till sjukkassornas förfogande.

Har sjukkassa utbetalat ersättning (sjukpenning) under tid som täckes av

ett pensionsbeslut, bör avdrag på pensionen göras för ersättningen från sjuk­ försäkringen. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för den nu inom tilläggspensioneringen gällande regeln att avdraget belopp inte skall åter­ betalas till sjukkassan.

I samband med frågan om sjukhjälpstid behandlar kommittén den nu­ varande bestämmelsen i SFL om att försäkringsplikt inte föreligger för den som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhus­ vård därefter pågår. Kommittén anser att ersättning från sjukförsäkringen inte heller i fortsättningen skall utgå till personer, som under längre tid vistats på sjukhus eller anstalt. Emellertid synes detta i den enhetliga nya lagstiftningen böra komma till uttryck på annat sätt än genom en bestäm­ melse om försäkringsplikt eller försäkringstillhörighet. Det torde lämpligen kunna ske genom en särskild bestämmelse att ersättning för sjukhusvård inte utgår vid sådan långvarig vård som nu angivits. Kommittén föreslår därför att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå för tid efter det vården pågått 730 dagar i en följd. Frågan om sjukpenning i dylika fall blir inte aktuell, eftersom vederbörande kan antagas vara berättigad till förtidspen­ sion eller ålderspension. För att hindra ett kringgående av bestämmelsen och för att undgå fall, där tveksamhet kan uppkomma till följd av över­ flyttning mellan olika sjukvårdsanstalter, föreslår kommittén att, därest ny vårdperiod börjar inom 20 dagar efter föregående vårdperiods slut, vår­ den likväl skall anses ha pågått i en följd.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan grundsjukpenning- försäkringen och moderskapsförsäkringens grundpenning har socialförsäkringskommittén som en konsekvens av förslaget om grundsjuk­ penningens höjning från 3 till 4 kr. föreslagit en höjning av grundpen­ ningen från 270 till 360 kr. vid enkelbörd och från 405 till 540 kr. vid fler- börd. Socialpolitiska kommittén har emellertid i sitt betänkande behandlat moderskapsförsäkringen mera fristående, övervägandena inom socialpoli­ tiska kommittén har lett fram till förslag om en kraftig utbyggnad av mo­ derskapsförsäkringen parallellt med en avveckling av mödrahjälpen. Utbyggnaden av moderskapsförsäkringen innefattar främst ökning av grund­ penningen, förlängning av den tid under vilken tilläggspenning skall kunna åtnjutas samt införande av en tandvårdsförsäkring för blivande och ny­ blivna mödrar.

I en historisk översikt konstaterar socialpolitiska kommittén, att mödra­ hjälpen infördes vid en tid då socialförsäkringen ännu var föga utvecklad och fattigvården lämnade mycket övrigt att önska. Mödrahjälpen, som kom till för att undvika att barnaföderskor skulle behöva vända sig till fattig­ vården, var länge jämbördig med övriga existerande bidragsformer. Med tillkomsten av den moderna socialhjälpen och den obligatoriska moder­ skapsförsäkringen har emellertid bilden helt förändrats. Behovsprövningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

157

för mödrahjälp är numera, enligt vad kommittén funnit, i vissa fall snävare än för socialhjälp, och ser man till helhetseffekten finner man att mödra- hjälpen endast svarar för Vio av samhällets stöd åt barnaföderskor. Kom­ mittén vitsordar visserligen, att mödrahjälpen varit av betydande värde, men framhåller samtidigt att verksamhetens uppläggning inte kan accepteras i dagens läge. Handläggningen i mödrahjälpsärenden är tung och tidskrävan­ de, och det har visat sig svårt att nå enhetlighet i tillämpningen.

Likväl står det klart för kommittén att man inte utan vidare kan avskaffa mödrahjälpen och låta socialhjälpen träda in i dess ställe. Detta skulle näm­ ligen kunna leda till att kanske var fjärde barnaföderska blev beroende av socialhjälp. Den utväg kommittén förordar är att man samtidigt med en av­ veckling av mödrahjälpen förstärker moderskapsförsäkringen. På moder- skapsförsäkringen liksom på annan obligatorisk socialförsäkring bör man enligt kommitténs uppfattning kunna ställa kravet att den skall vara så effektiv att kompletterande hjälp inte behöver tillgripas annat än i undan­ tagsfall. Kommittén erinrar vidare om att moderskapsförsäkringen medför en viss kostnadsomfördelning i samhället till barnfamiljernas förmån, som kan sägas vara ett led i familje- eller befolkningspolitiken. Kommittén tror visserligen inte att samhällets stödåtgärder åt barnaföderskor i någon högre grad påverkar nativiteten men utgår dock från att sådana åtgärder kan med­ verka till att förebygga aborter.

I motiveringen till sitt förslag om införande såsom en förmån från mo­ derskapsförsäkringen av ersättning för tandläkarvård åt möd­ rar erinrar kommittén om att bidrag till tandvårdskostnader nu utgår från mödrahjälpen men endast efter sträng behovsprövning med hänsyn till hjälptagarens ekonomi. Tandvård bör, anser kommittén, ingå såsom ett normalt led i den förebyggande mödravården. Allmän enighet torde näm­ ligen råda om att det är önskvärt att mödrar får sina tänder undersökta och behandlade före förlossningen eller så snart som möjligt därefter. För om­ fattningen i det enskilda fallet av samhällets hjälp till kostnaderna för denna tandvård bör enbart tandvårdsbehovet vara avgörande, och mödratandvår- den bör därför enligt kommitténs uppfattning ligga vid sidan av hjälpformer av mödrahjälpens eller socialhjälpens natur. Kommittén har erfarit att folktandvården visserligen torde kunna ta emot de blivande mödrar, som besöker mödravårdsinstitutionerna, för en första undersökning av tänderna men att folktandvården inte torde ha tillräckliga resurser för att man f. n. skulle kunna anordna en kostnadsfri mödratandvård inom dess ram. Obe­ roende härav har kommittén emellertid funnit att skäl talar för att det bör stå mödrarna fritt att välja mellan folktandvården och privatpraktise­ rande tandläkare för att få tänderna omsedda i samband med havande­ skapet. Kommittén föreslår därför, att frågan om mödratandvård löses efter förebild av sjukförsäkringens regler om ersättning för läkarvård. Tand- läkarvårdsersättningen bör liksom läkarvårdsersättningen bestämmas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

158

av de faktiska utgifterna eller, om dessa överstiger visst taxebelopp, 3/i

av taxebeloppet. Detta belopp bör enligt kommittén vara högre än avgifterna

i den nuvarande folktandvårdstaxan, men kommittén lämnar Öppet hur långt

man därvid bör gå. Den tandbehandling, som skall ersättas inom ramen för

moderskapsförsäkringen, är i kommittéförslaget begränsad till sådana åt­

gärder, som oundgängligen erfordras för vinnande av ett från medicinsk-

odontologisk synpunkt tillfredsställande resultat. Behandlingen bör i största

möjliga utsträckning sikta till ett konserverande av tänderna. Ersättning bör

enligt kommittén utgå för avtagbara proteser men inte för sådan dyrare

behandling som stifttänder, inlägg av guld och porslin samt bryggor av

olika slag. Med behandling bör i ersättningshänseende jämställas tandunder­

sökning som medför särskild kostnad. För att tandvårdsförsäkringen inte

skall förfela sitt syfte bör enligt förslaget som villkor för rätt till ersättning

krävas att behandlingen kommit till stånd inom 270 dagar från förlossnings-

dagen. Bestämmelser om vilka behandlingsåtgärder som skall vara ersätt-

ningsbara och om de arvoden på vilka ersättning normalt skall beräknas

föreslås skola intagas i den av Kungl. Maj :t fastställda sjukkassetaxan.

Moderskapsförsäkringens grundpenning vid enkelbörd, 270 kr.,

motsvarar grundsjukpenningen 3 kr. för 90 dagar och socialpolitiska kom­

mittén konstaterar att en höjning av grundsjukpenningen i enlighet med

socialförsäkringskommitténs förslag till 4 kr. om dagen i och för sig för­

anleder en höjning av grundpenningen till 360 kr. Denna höjning är emeller­

tid enligt socialpolitiska kommitténs mening ej tillräcklig från synpunkten

av försäkringens effektivitet, helst som de barnaföderskor -— i praktiken

4 av 10 —- som har förvärvsarbete skulle gå miste om förbättringen genom

att deras tilläggspenning i motsvarande mån reduceras.

Socialpolitiska kommittén anser det lämpligt, att moderskapspenningen

i stort sett avpassas efter det stöd, som sjukpenningförsäkringen ger vid

sjukdom under en viss tid, men finner det inte påkallat att sjukpenningens

konstruktion i alla avseenden bildar mönster för moderskapspenningens ut­

formning. För beräkningen av grundpenningens lämpliga storlek utgår

socialpolitiska kommittén från att grundpenningen bör motsvara grund­

sjukpenningen 4 kr. under 180 dagar. Till grundsjukpenningen kommer

emellertid ett barntillägg å 2 kr., vilket enligt socialförsäkringskommitténs

förslag skall utgå även vid sjukdom som ej föranleder sjukhusvistelse. Detta

förslag om utvidgad rätt till barntillägg inom sjukförsäkringen har emeller­

tid tillkommit med tanke på de fall, då modern på grund av sjukdom måste

ha hjälp med tillsyn av hemmavarande barn, en situation som normalt inte

föreligger under mera avsevärd tid efter förlossning. Enligt socialpolitiska

kommitténs åsikt finns det inte tillräcklig anledning att behålla ett särskilt

barntillägg inom moderskapsförsäkringen, utan i stället bör grundpenningen

höjas med ett lämpligt belopp. Därigenom får även förstföderskor del av

denna förhöjning, vilket kommittén finner berättigat med hänsyn till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

159

första barnet vanligen medför större utrustningskostnader än de följande barnen. Kompensationsbeloppet för barntilläggets borttagande vill kom­ mittén fastställa till 60 kr. Avsikten är att detta belopp skall motsvara barntillägget för den tid efter förlossningen, under vilken modern är av­ stängd från rätten till grundsjukpenning. F. n. är denna tid 45 dagar, men kommittén föreslår att den sänkes till 30 dagar.

Med de angivna beräkningsgrunderna skulle grundpenningen uppgå till (720 + 60 =) 780 kr., men kommittén föreslår att beloppet avrundas uppåt till 800 kr. Vid flerbörd ökas enligt gällande regler grundpenningen med hälften, f. n. 135 kr., såväl vid tvillingfödsel som vid de sällsynta trilling- födslarna. I fortsättningen skall enligt kommitténs förslag utöver beloppet 800 kr. utgå 400 kr. för varje ytterligare barn som födes vid samma förloss­ ning. Kommittén förordar, att 200 kr. av grundpenningen skall få lyftas re­ dan 120 dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen.

Socialpolitiska kommittén utgår från att de av socialförsäkringskom- mittén framlagda förslagen om att utvidga sjukförsäkringen till andra för­ värvsarbetande än arbetstagare och att bygga på sjukpenningskalan med nya klasser skall slå igenom även i fråga om tilläggspenningen inom moderskapsförsäkringen. Den främsta nyhet kommittén för egen del före­ slår beträffande tilläggspenningen har avseende på den tidrymd under vil­ ken tilläggspenning skall kunna utgå.

Syftet med tilläggspenningen är, framhåller socialpolitiska kommittén, att denna i förening med grundpenningen skall göra det möjligt för kvinnor med förvärvsarbete att vara borta från arbetet i samband med barnsbörd. Tilläggspenningen, som nu utgår under högst 90 dagar, ger barnaföderskan en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst under ledigheten. Den nämnda tidrymden har fastställts närmast med hänsyn till en bestämmelse i arbetar­ skyddslagen, som tillförsäkrar en kvinna sex veckors ledighet före och lika lång ledighet efter nedkomsten. Kommittén vill emellertid påminna om att det finns en betydligt längre tidsfrist stadgad i lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap in. in. Enligt denna lag får en arbetsgivare i allmänhet inte avskeda en kvinnlig arbetstagare på grund av att hon i samband med ha­ vandeskap eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. För att bestämmelsen i fråga skall få full effekt är det enligt kommitténs mening nödvändigt att den kompletteras med sådana ekonomiska

åtgärder, att kvinnorna får möjlighet att utnyttja den rätt till ledighet som lagen ger dem. Kommittén har kunnat konstatera att arbetsgivarna endast undantagsvis betalar lön under ledighet för barnsbörd så lang tid som sex månader. Problemet löses emellertid om man i moderskapsförsäkringen ut­ sträcker tiden för åtnjutande av tilläggspenning från 90 till 180 dagar. Kom­ mittén föreslår att så sker. Såsom ytterligare skäl för sitt förslag tillägger kommittén, att barn under sex månader i allmänhet inte kan placeras på

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

160

daghem och att åtskilliga mödrar onekligen ställes inför försörjningssvårig­

heter, om moderskapsförsäkringen upphör innan de kan få sitt barn place­

rat på daghem och börja arbeta igen. Tilläggspenningen skall enligt kom­

mitténs förslag kunna börja utgå tidigast 60 dagar, mot f. n. 45 dagar, före

den beräknade nedkomsten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Allmänna grunder för rätt till pension

För närvarande krävs inom folkpensioneringen för rätt till

pension i princip svenskt medborgarskap och mantalsskrivning här i riket.

Beträffande mantalsskrivningskravet föreslås i departementspromemorian

en uppmjukning därhän att det skall vara tillfyllest att vederbörande varit

mantalsskriven här för det år, varunder han fyllt 62 år och de fem åren när­

mast dessförinnan. Det framhålles i promemorian att, om någon varit man­

talsskriven här i riket under en längre sammanhängande period av sin aktiva

tid och denna period inte ligger alltför långt tillbaka i förhållande till pen­

sionsåldern, det synes rimligt att han får komma i åtnjutande av folkpen­

sion vid bosättning utom riket, även om han under de sista åren före pen­

sionsåldern varit bosatt utomlands. Förslaget har sin främsta betydelse för

ålderspensionen men gäller även förtidspension och änkepension.

Enligt nuvarande regler inom tilläggspensioneringen skall

vid avgränsning av den inkomst som grundar pensionsrätt undantag ske för

vissa fall, då det regelmässigt inte föreligger möjlighet att göra krav på

arbetsgivaravgift gällande. Sålunda skall vid beräkning av inkomst av an­

ställning hänsyn inte tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad

åtnjutit från arbetsgivare vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juri­

disk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här

i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast

driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främ­

mande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från någon

som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk med­

borgare.

I departementspromemorian framhålles, att efter tillkomsten av TPL

från olika håll framförts önskemål om ändring av de nu berörda reglerna.

Det har gjorts gällande att på grund av reglernas utformning svenska med­

borgare i många fall ställes utanför tilläggspensioneringen, oaktat goda skäl

talar för att de bör komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner som

sina landsmän i allmänhet. Härvid har som exempel anförts personer som

här i landet är anställda hos utländska beskickningar och konsulat eller hos

andra utländska arbetsgivare under sådana förhållanden att lönen inte blir

pensionsgrundande. Ett annat exempel som anförts är den internationella

161

biståndsverksamheten. Enligt nuvarande bestämmelser förutsätts för att löneinkomst härrörande från sådan verksamhet skall grunda pensionsrätt att uppdragsgivaren är svensk och domicilierad i Sverige, vilket med hänsyn till de former vari sådan verksamhet bedrives avsevärt begränsar den krets som kan komma in under TPL. En ytterligare grupp, som nämnes i detta sammanhang, är svenskar anställda hos svenska företags utländska dotter­ bolag.

När det gäller att ta ställning till hithörande problem bör man, heter det i promemorian, framför allt beakta den stora betydelsen av att de försäkrade kan bibehålla en obruten tillhörighet till pensioneringen. Under den tid som förflutit efter tillkomsten av TPL har på mångfaldiga sätt dokumenterats att de enskilda fäster synnerligen stor vikt vid det skydd som TPL ger. Det är därför naturligt att svårigheter kan uppstå att rekrytera personal till verksamhet, där detta skydd saknas. En förutsättning för att löneinkomst skall bli pensionsgrundande måste dock vara att någon svarar för att avgift till försäkringen erlägges. Med hänsyn till försäkringens kollektiva karaktär i vad avser löntagarnas försäkring bör också eftersträvas en lösning efter kollektiva linjer, när det gäller den här ifrågasatta utvidgningen av de för­ säkrades krets. Någon form av individuell anslutning till systemet för lön­ tagare, som står utanför på grund av de allmänna reglerna, kan inte gärna tänkas.

Mot bakgrunden av det nu anförda föreslås i promemorian ett stadgande av innehåll att de nämnda undantagen icke skall gälla beträffande svensk medborgares lön, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande i den utländska juridiska per­ sonen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för arbetsgivaravgift för lönen ifråga. Den närmare utformningen av för­ bindelsens innehåll föreslås överlämnad till riksförsäkringsverket. Det måste förutsättas, framhålles vidare i promemorian, att förbindelsen får en viss räckvidd både vad avser personkretsen och tiden. Sålunda bör exempelvis en förbindelse, som ett svenskt företag ingår med avseende å anställda i ett utländskt dotterbolag, i regel omfatta alla svenska medborgare vid dotter­ företaget. Vidare bör krävas att åtagandet omsluter ett större antal år. över huvud måste tillses, att de förmånliga reglerna för beräkning av tilläggs­ pension, exempelvis de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna, inte miss­ brukas genom att åtagandena begränsas till de år, som är av betydelse med hänsyn till dessa regler.

Ett par andra frågor, som rör beräkning av pensionsgrundande inkomst, behandlas av socialförsäkringskommittén. Kommittén erinrar om att enligt nu gällande regler sådan beräkning inte skall göras för år, varunder försäk­ rad åtnjutit invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock ej invalidpen­ sion som utgår enbart på grund av blindhet. I anslutning till sina förslag 6 — Bilmng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

rörande förtidspensioneringen förordar kommittén, att beräkning av pensionsgrundande inkomst skall vara utesluten endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng tillgodoräknas förtidspensio­ nären. Den som endast åtnjuter förtidspension från folkpensioneringen men inte från tilläggspensioneringen eller vars tilläggspension inte beräknas med tillhjälp av antagandepoäng skall alltså enligt kommitténs förslag kunna få pensionspoäng tillgodoräknade på grundval av sin arbetsinkomst.

Längre perioder av sjukdom eller arbetslöshet kan medföra bortfall av poängår eller poängdel och på så sätt reducera tilläggspensionen. Socialförsäkringskommittén framhåller, att hänsyn härtill är tagen i TPL bl. a. genom att det för rätt till full pension endast fordras poäng för 30 år och att pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren. För försäkrade tillhörande övergångsgenerationen, för vilka varje bortfall av poäng påverkar pensionens storlek, föreligger dock enligt kommitténs me­ ning viss anledning att söka motverka effekten av poängbortfall på grund av sjukdom. Kommittén föreslår därför att om en försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, visst år under mer än 90 dagar uppburit sjukpenning och därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle ha tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkningen av medeltalet av hans pensionspoäng bortses från nämnda år, därest poängmedeltalet därigenom höjes, samt vid pensionsberäkningen i övrigt så anses som om pensionspoäng tillgodoräknats honom för det året. Härigenom uppnås att ett till följd av sjukdom dåligt eller bortfallet poängår inte drar ner det genomsnitt, på vilket pensionen beräknas, samtidigt som bortfall av ett poängår inte behöver medföra reduktion av pensionen på grund av att antalet pensionsgrundande år minskas. Den föreslagna regeln bör enligt kommitténs mening inte få tillämpas med avseende på mer än tre år. Beträffande poängbortfall på grund av arbetslöshet kan kommittén inte förorda någon regel motsvarande den som föreslagits i fråga om sjukdom.

Ålderspension

Bortsett från de i närmast föregående avsnitt omnämnda förslagen och de förslag av socialförsäkringskommittén rörande poängberäkning inom till­ äggspensioneringen, för vilka redogöres i ett kommande avsnitt om förtids­ pension, berör de föreliggande förslagen inte ålderspensioneringen i annat avseende än att socialförsäkringskommittén behandlar pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen.

Socialförsäkringskommittén erinrar om att kommitténs utredningsupp­ drag beträffande pensionsåldern avser dels frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensione­ ringen och den allmänna tilläggspensioneringen erhålla oreducerad ålders­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

163

pension före 67 års ålder. Kommittén framhåller, att anordningen med indi­ viduellt rörlig pensionsålder finns inom tilläggspensionering­ en. Den innebär möjlighet att ta ut ålderspension vid 63 år, varvid pensionens belopp reduceras med hänsyn till det tidigare uttaget. Möjlighet ges också att genom att uppskjuta pensionsuttagets början till efter 67-årsåldern i viss ut­ sträckning erhålla förhöjd pension. Vid bedömandet av frågan huruvida en motsvarande anordning bör finnas inom folkpensioneringen anser sig kom­ mittén kunna förorda att inom folkpensioneringen införes bestämmelser om uppskjutet pensionsuttag efter 67 års ålder motsvarande dem som redan finns inom tilläggspensioneringen. När det gäller möjligheterna att ta ut ålderspension före 67 års ålder erinrar kommittén om att dess förslag an­ gående förtidspensioneringens utformning innebär ökade möjligheter att er­ hålla förtidspension. Detta utesluter emellertid inte, att det kan föreligga önskemål om och behov av förtida uttag av ålderspension från folkpensio­ neringen. Man torde nämligen böra räkna med att ett betydande antal för­ värvsarbetande också i framtiden måste lämna sin anställning eller upphöra med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension.

Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspen­ sionen från folkpensioneringen måste emellertid enligt kommitténs mening bedömas även ur andra synpunkter. Kommittén erinrar om att allmänna pensionsberedningen inte kunde förorda förtida pensionsuttag bl. a. av det skälet, att den i förtid uttagna pensionens årsbelopp måste reduceras och den lägre pensionen skulle sedan komma att utgå under pensionärens hela återstående livstid, vilket kunde medföra att han vid högre ålder behövde samhällelig hjälp i annan form. Kommittén anser, att denna olägenhet kvar­ står i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensione­ ringen, ehuru risken för att pensionen blir otillräcklig för den framtida för­ sörjningen blir mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggs­ pension. Betänkligheter kan likväl hysas mot en anordning med förtida pen­ sionsuttag från folkpensioneringen. Kommittén finner sålunda, att det före­ ligger risk att sådant uttag mången gång kommer att ske, ehuru något be­ hov därav inte föreligger. Arbetsovilliga personer, som utgår från att det allmänna under alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Mot bak­ grunden av att folk- och tilläggspensioneringarna måste ses som ett enhet­ ligt pensionssystem och då det i ett avsevärt antal fall torde föreligga behov av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner emellertid kommittén, att övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser om förtida uttag motsvarande dem som finns inom tilläggspensioneringen. Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av reducerad ålderspension även inom folkpensioneringen skall föreligga från 63 års ålder.

Kommittén framhåller att, om någon ändring inte vidtages i gällande be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

164

stämmelser, en person, som tar ut folkpension före 67 års ålder, kommer att

påföras folkpensionsavgift t. o. m. det år då han fyller 66 år. En avgifts­

befrielse i dessa fall skulle, anför kommittén, i viss mån rubba grunden för

den reduktion av pensionens storlek som inträder vid förtida pensionsuttag.

För den enskilde torde det emellertid te sig naturligt att han avgiftsbefrias,

när hans försäkringsfall inträffar. Kommittén anser att folkpensionsavgift

inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensio­

neringen.

När det gäller frågan huruvida den, som äger rätt till såväl folkpension

som tilläggspension, skall kunna göra förtida uttag eller uppskjuta uttaget

beträffande den ena pensionsdelen men icke den andra, finner kommittén

tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov. Ett

medgivande att i förtid ta ut endast den ena pensionsdelen skulle dessutom

komplicera bedömningen av rätten till förtidspension från den andra, var­

jämte valfriheten skulle förorsaka ökat administrativt besvär för pensions-

organen. Kommittén förordar därför, att försäkrad, som äger rätt till såväl

folkpension som tilläggspension, inte skall ha rätt till förtida pensionsuttag

med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna. Motsvarande bör

gälla om uppskjutet pensionsuttag.

I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att

erhålla oreducerad ålderspension före 67 år framhåller

socialförsäkringskommittén, att det ligger i sakens natur, att en generell

pensionsålder av 67 år i en allmän hela folket omfattande pensionering inte

helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäk­

ringen. Pensionsbehovet varierar nämligen med hänsyn till såväl syssel­

sättning som hälsotillstånd. Ålderspensionen har därför kompletterats

med förtidspension främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för

dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga inte är i stånd att fortsätta

med förvärvsarbetet intill 67-årsåldern. Kommittén anför vidare, att dess

förslag beträffande förtidspensioneringens utformning bl. a. innebär, att det

nuvarande kravet på nedsättning av arbetsförmågan med minst två tredje­

delar skall sänkas till att avse nedsättning med hälften inom såväl folk­

pensioneringen som tilläggspensioneringen. Reglerna för bedömningen av

invaliditetsgraden i det enskilda fallet torde vidare ge pensionsorganen öka­

de möjligheter att bevilja förtidspension även vid sådan nedsättning av

arbetsförmågan, som har samband med åldrandet. Sålunda kan den som på

grund av tungt arbete är utsliten, när han några år före den generella pen­

sionsåldern uppnår den inom yrket vanligen tillämpade avgångsåldern,

förutsättas vara berättigad till förtidspension. Av viss betydelse vid bedöman­

de av frågan om behovet av en lägre pensionsålder är jämväl den möjlighet

till förtida uttag av ålderspension, som kommittén föreslår också för folk­

pensioneringens vidkommande.

Behovet av en lägre pensionsålder än 67 år kan dock inte, understryker

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

165

kommittén, lösas för hela arbetsområden vare sig genom den föreslagna för­ tidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag. Pro­ blemet om en lägre pensionsålder inom den allmänna pensioneringen ar emellertid aktuellt inte blott för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete utan även för anställda i andra yrken såväl på grund av arbetets na­ tur som med hänsyn till redan genomförd praxis i fråga om avgångsåldern. Kommittén framhåller vidare, att det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen sa att rimliga anspråk på rättvisa olika grupper emellan tillgodoses. Arbetsför­ hållandena inom ett och samma yrke varierar starkt på olika arbetsplatser och förändras på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte sällan förekomma, att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt, att eu arbetstagare vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller utom yrket. Kommittén anför, att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra invecklade lagbestämmelser och avsevart tynga pensioneringens administration. Vidare yttrar kommittén, att det inte är rimligt att inom den skattefinansierade folkpensioneringen ge olika grupper olika stort pensionsskydd. Om det för vissa grupper skulle gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga medborgare, skulle er­ fordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna. En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och knappast heller inom till- läggspensioneringen.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det inte ar möjligt att pa e godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensions­ åldern efter yrke eller sysselsättning. Enligt kommitténs mening bör det nu diskuterade pensionsbehovet kunna tillgodoses genom kompletterande pen- sionsanordningar efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Kommittén erinrar vidare om att möjlighet till komplettering av pensions­ skyddet i förevarande avseende föreligger genom försäkring i enskild for- säkringsinrättning eller genom den frivilliga pensionsförsäkringen hos riks­ försäkringsverket.

Förtidspension

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger som nämnts vid förslagen rörande utformningen av förtidspensionen. Denna benämning föreslås av kommittén, efter mönster från TPL, skola inom folkpensioneringen ersätta den hittillsvarande termen invalidpension. Kom­ mittén erinrar inledningsvis om att folkpensioneringen och tilläggspensio­ neringen tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pensions­ system — den allmänna pensioneringen. Fördenskull behover reglerna om folkpensionen och tilläggspensionen inte överensstämma i alla avseenden

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

men det synes dock naturligt om förutsättningarna för rätt till invalid­ förmån från pensionssystemets båda delar i princip är desamma.

Kommittén framhåller, att syftet med den allmänna pensioneringens för­ tidspension i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensio­ nen avser således inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada. Dessa konsekvenser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd skiftande omständigheter och de kan dessutom i större eller mindre grad påverkas genom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjlig­ göra utnyttjande av den återstående arbetsförmågan. Kommittén anför vidare, att klientelet inom den allmänna pensioneringen måste bli mycket heterogent. Med hänsyn härtill får man räkna med att samma sjukdom eller skada inverkar olika på arbetsförmågan för olika försäkrade. Det sagda gäller redan vid anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Kommittén upplyser i detta sammanhang, att de psykiska sjukdomarna jämte de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symtom nu spelar den helt dominerande rollen som invaliditetsorsak inom folkpensioneringen.

På grund av det anförda och med hänsyn till att en rent medicinsk be­ dömning endast sällan tillåter hänsynstagande till rehabiliteringsåtgärder anser kommittén, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma i fråga. Orsaken till invaliditet bör emellertid — liksom inom den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska faktorer. Där­ utöver bör fordras att den medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Invaliditetsbegreppet bör sålunda enligt kommitténs mening utformas som en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer. I fråga om de blinda förordar kom­ mittén, att man slopar den nuvarande bedömningsregeln i FPL att den som är blind alltid skall anses lida av så höggradig nedsättning av arbets­ förmågan som förutsättes för rätt till invalidpension. För de blinda skall alltså för rätt till förtidspension enligt FPL — liksom nu enligt TPL — gälla samma förutsättningar som för övriga.

Invaliditetsbegreppet måste enligt kommitténs mening i övrigt utformas så, att därav framgår vilken högsta arbetsförmåga en person får ha och likväl vara berättigad till förtidspension. Kommittén understryker, att man inte kan såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över huvud försörja sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen, och ej heller på förmågan att fullgöra de med den tidigare tjänsten förenade arbetsupp­ gifterna, vilket är en förutsättning för rätt till förtidspension för de hos stat och kommun anställda tjänstemännen. Om man skall kunna använda ett och samma invaliditetsbegrepp inom den allmänna pensioneringens båda delar, måste man i stället generellt utgå från den kvotdel av full

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

167

arbets- eller förvärvsförmåga, som den försäkrade har kvar. Därvid upp­ kommer problemet vad som skall förstås med full arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning, exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen, eller om man skall ha en mera individuell bedömning. Härvidlag framhåller kommittén, att det klientel som kommer under bedömande i yrkesskadeförsäkringen i mot­ sats till inom den allmänna pensioneringen är relativt homogent och att de invalidiserande yrkesskadorna vanligen drabbar de kroppsarbetande. Yrkesskadorna, som domineras av yttre kroppsskador, är vidare enligt kommitténs mening betydligt enklare att bedöma och klassificera än de sjuklighetstillstånd, som det gäller att pröva inom en allmän pensione­ ring. Sådana slag av invaliditetsorsaker, som är de vanliga inom yrkes­ skadeförsäkringen, kan antagas komma att spela endast en försvinnande liten roll inom pensioneringen. De försörjningsekonomiska följderna av en sjukdom eller skada liksom medicinska och arbetsmässiga åtgärder för att förbättra eller återställa arbetsförmågan bör enligt kommitténs mening tillmätas vida större betydelse inom pensioneringen än som åtminstone hittills varit fallet inom yrkesskadeförsäkringen. Kommittén finner därför, att yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbegrepp och metoder för invali- ditetsbedömningen inte utan väsentliga modifikationer är lämpade för en allmän pensionering.

Kommittén föreslår, att invaliditetsbegreppet inom den allmänna pen­ sioneringen utformas så, att invaliditetsbedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkra­ des medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den åter­ stående arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avse­ ende å krafter, utbildning, yrke o. d. Vid bedömningen av arbetsförmå­ gans nedsättning måste vidare hänsyn tagas till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta både den inkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde, och den inkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet, antagligen skulle ha kunnat förskaffa sig under den tid där­ efter som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditets- grad som förutsättes för rätt till förtidspension. Kommittén framhåller, att en mildring av det inom folkpensioneringen nu gällande kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan medför en ökning av antalet invalidpensionärer och att man även utan någon sådan sänkning av in- validitetsgränsen kan utgå ifrån att det i vart fall under de närmaste åren efter pensionsreformens ikraftträdande kommer att föreligga hetydandc svårigheter för den nya socialförsäkringsadministrationen att bemästra

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

de olika arbetsuppgifterna. Vid en radikal sänkning av invaliditetsgränsen

skulle sannolikt uppkomma hart när oöverstigliga svårigheter vid bedöm­

ningen av invaliditetsgraden. Det kan således enligt kommitténs uppfatt­

ning inte komma i fråga att bestämma en så låg gräns för rätt till förtids­

pension som exempelvis den inom yrkesskadeförsäkringen nu gällande

för rätt till livränta eller 10 procent invaliditet. Kommittén föreslår, att

rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med

minst hälften. Vid en sådan gränsdragning erhålles överensstämmelse med

den regel som nu finns beträffande rätten till sjukpenning från den all­

männa sjukförsäkringen.

Beträffande invaliditetens varaktighet erinrar kommittén om att

folkpensioneringens ersättningsformer vid invaliditet nu är uppdelade i

invalidpension och sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om inva­

liditeten är varaktig, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid,

om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. Sjukbidraget

är i realiteten att anse som en tidsbegränsad invalidpension. Kommittén

anser att varaktighetskravet i den nya förtidspensioneringen bör utformas

väsentligen med utgångspunkt från nu gällande regler inom folkpen­

sioneringen. Kommittén föreslår således, att såsom förutsättning för rätt

till icke tidsbegränsad förtidspension bör stadgas, att nedsättningen av

arbetsförmågan kan anses varaktig. Är nedsättningen inte varaktig men

kan den antagas bestå avsevärd tid, varmed bör avses en tid inte under­

stigande ett år, bör förtidspensionen fastställas att utgå under viss på

förhand bestämd tid. Vid jämförelse med sjukbidraget innebär kommitténs

förslag den modifikationen, att den för sjukbidraget gällande regeln att

bidraget utgår först sedan arbetsförmågans nedsättning varat minst sex

månader slopas, vilket dessutom resulterar i en minskning av tidskravet för

arbetsoförmågans bestånd från sammanlagt minst ett och ett halvt år till

minst ett år.

Kommittén understryker, att det ur olika synpunkter är synnerligen an­

geläget, att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den

försäkrades arbetsförmåga blir gjort och på ett så tidigt stadium som

möjligt. Rätt till förtidspension, om man bortser från den tidsbegränsade

pensionsformen, bör inte föreligga förrän man gjort vad som rimligen kan

komma i fråga i det enskilda fallet i rehabiliteringshänseende.

En expert hos kommittén (herr Lundberg) anför i särskilt yttrande, att

han icke kan tillstyrka kommitténs förslag om att tidsbegränsad förtids­

pension skall kunna utgå under tid för rehabilitering. Även om den social­

försäkringsförmån, som i sådant fall bör finnas, skulle till sin storlek mot­

svara förtidspension, bör den enligt hans mening framstå som en sjuk­

försäkringsförmån.

I frågan om invaliditetsgraderingen anför kommittén, att

invalidpensionsförmånerna nu till väsentlig del är inkomstprövade, varige-

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

169

aom erhålles eu viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till bl. a. den arbetsinkomst som kan påräknas. Inkomstprövningsreglerna in­ nebär emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst av arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomst av förmögenhet m. m. ävensom till makens inkomst- och förmögenhetsför­ hållanden. Kommittén erinrar om det av 1958 års A-riksdag gjorda utta­ landet, att reformarbetet inom invalidpensioneringen borde bedrivas från den utgångspunkten att nuvarande inkomstprövning om möjligt slopas och ersättes med en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstå­ ende arbetsförmåga. Uppfattningen att inkomstprövningen i dess nuva­ rande form inte bör komma till användning delas av kommittén, som för­ ordar, att inkomstprövningen ersättes med en gradering av förmånerna efter andra grunder. Härvid bör man enligt kommitténs mening ta hänsyn till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha kvar.

Efter att ha erinrat bl. a. om att man inom yrkesskadeförsäkringen till- lämpar ett system med ersättning i relation till exakta procenttal fram­ håller kommittén, att ett sådant system förutsätter att man kan på objek­ tiva grunder fastställa en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet, vilket stöter på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen. Svårighe­ terna ökar givetvis väsentligt, om invaliditetsorsaken är en psykisk sjuk­ dom eller en invärtesmedicinsk åkomma eller en blandning av fysiska och psykiska moment, samt i den mån invaliditeten inte uppkommit genom en enda händelse utan som resultat av flera händelser eller en successivt fort­ gående process, exempelvis åldrande. Enligt kommitténs mening måste det betraktas som en illusion att man inom en i fråga om både person­ krets och invaliditetsorsak allmän pensionering skulle kunna objektivt rik­ tigt fastställa invaliditetsgraden till ett ens tillnärmelsevis exakt procenttal. Ett system, som förutsätter exakt beräkning av vederbörandes ekonomis­ ka invaliditet, har även den nackdelen, att det kan verka återhållande på invalidens lust att genom träning eller på annat sätt öka sin prestations­ förmåga. Kommittén anser det därför lämpligast att begagna ett inter­ vallsystem, som inte förutsätter en allt för noggrann gradering av invali­ diteten. Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade indelas i tre grupper, varvid till helinvaliderna (grupp I) hänföres de, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till en mellan­ grupp (svårare partiellt invalidiserade, grupp II) de, vilkas invaliditet är mindre än nu nämnts men uppgår till minst två tredjedelar, och till den lägsta gruppen (lättare partiellt invalidiserade, grupp III) de, vilkas inva­ liditet uppskattas till minst hälften men ej till två tredjedelar. Kommittén tillägger, att reglerna om invaliditetsbedömningen bör vara så utformade, att den omständigheten att eu försäkrad förtjänar något mer än en sjättedel av den inkomst han kunde antagas ha haft, om invaliditeten inte inträf- 6* — Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

170

fat, inte hindrar att han hänföres till grupp I i fall då hans kvarvarande

inkomst uppgår till högst 1 800 kr., motsvarande den föreslagna inkomst­

gränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen.

Kommittén anser, att det inte är möjligt att med någon större grad av be­

stämdhet uttala sig om hur de förtidspensionsberättigade kan komma att

fördela sig på de tre grupperna. Enligt en inom kommittén gjord grov upp­

skattning kan dock under de närmaste åren efter reformens ikraftträdande

totala antalet förtidspensionsberättigade beräknas till 170 000, varav 130 000

antages komma att höra till grupp I, 15 000 till grupp II och 25 000 till

grupp III. Beräkningarna ger vid handen att sammanlagda antalet förtids­

pensionärer kommer att öka med omkring 30 000 samt att av de förtids­

pensionsberättigade de allra flesta — sannolikt mellan s/t och 5/e -— kommer

att tillhöra grupp I.

Vid den sålunda föreslagna gruppindelningen finner kommittén det

uppenbart, att de invalider som hänföres till grupp I skall ha hel förtids­

pension, motsvarande ålderspensionen vid fyllda 67 år. Rörande pensionens

storlek till invaliderna inom övriga grupper anför kommittén, att ett system,

där pensionen är proportionell mot invaliditetsgraden, väsentligen skulle

innebära, att invaliderna i grupp II finge

s/4

och invaliderna i grupp III

V

2

av full pension. Ett i huvudsak regressivt system, där kompensationen

alltså är relativt sett lägre vid lägre invaliditetsgrader, skulle kunna ut­

formas så, att invaliderna i grupp II finge 2/3 och invaliderna i grupp III Vs

av hel pension. Med det proportionella systemet blir skillnaden i pensions­

belopp de olika pensionsberättigade grupperna emellan mindre än vid det

regressiva systemet, medan med det sistnämnda tröskeln vid gränsen mel­

lan ingen pension och pension i grupp III blir mindre än med det pro­

portionella. På grund av denna tröskels stora betydelse finner kommittén

det angeläget, att den inte göres högre än vad som är nödvändigt med

hänsyn till pensioneringens effektivitet. Kommittén förordar därför det

regressiva systemet och föreslår, att invaliderna i grupp II erhåller 2/3 och

invaliderna i grupp III Vs av hel pension.

Beträffande invaliditetsbedömningen framhåller kommittén,

att åtskilliga problem aktualiseras vid jämförelsen mellan den inkomst,

som den försäkrade kan antagas uppnå efter invaliditetens inträde, och den

inkomst, som det kan antagas att han skulle ha uppnått, om han ej drab­

bats av invaliditet. Om den pensionssökande är född invalid eller blivit in­

valid innan han fyllde 16 år eller innan han trätt ut i förvärvslivet, är det

uteslutet eller svårt att beräkna den arbetsinkomst, som han skulle ha

uppnått, om han inte drabbats av invaliditet. I sådana fall måste man en­

ligt kommitténs mening i regel utgå från arbetsförtjänsten i orten för en

icke yrkesutbildad person. Beträffande frågan i vilken omfattning man vid

invaliditetsbedömningen bör beakta sådan arbetsinkomst, som en person

bereder sig efter olika rehabiliteringsåtgärder, anser kommittén, att per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

171

soner, som genom rehabilitering helt eller delvis återvunnit sin arbets­ förmåga, bör få frågan om sin rätt till förtidspension bedömd med hän­ syn härtill. Kommittén anför vidare, att det bör föreligga viss skyldighet att byta arbete och verksamhetsområde. Det kan dock inte vara rimligt att vid beaktande av de förvärvsmöjligheter, som står den invalidiserade till buds, reservationslöst utgå från arbetsmarknaden i dess helhet. I stället bör man enligt kommitténs mening beakta den del av arbetsmarknaden, som är rimlig med hänsyn till pensionssökandens tidigare utbildning ocl verksamhet samt till det yrke för vilket han utbildats eller omskolats i anledning av den hotande eller inträdda invaliditeten.

Socialförsäkringskommittén framhåller, att arbetsmarknadsläget spelar en väsentlig roll vid beräkningen av förtjänstnivån. Enligt kommitténs mening bör det för tillfället aktuella arbetsmarknadsläget vid kortvarigare konjunkturförskjutningar i princip inte inverka på invaliditetsbedömningen. Dock torde det inte kunna undvikas, säger kommittén, att arbetsmarknads­ läget vid tidpunkten för beslutet om förtidspension i praktiken kommer att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Vad angår det lokala ar­ betsmarknadsläget anför kommittén, att det på orter med differentierat näringsliv i allmänhet finns större möjligheter att inpassa en invalidiserad person i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att frågan om flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall. Frågan härom bör enligt kommitténs mening få bli beroende av en skälig­ hetsbedömning. I fall då en flyttning med hänsyn till omständigheterna inte gärna kan ifrågasättas, torde den försäkrades arbetsförmåga och arbetsmöjligheter böra bedömas med hänsyn till förhållandena på bo­ stadsorten.

Kommittén utgår ifrån att de självständiga företagarna och de gifta kvin­ norna kommer att vålla särskilda problem vid invaliditetsbedömningen. Be­ träffande de förra synes det knappast möjligt eller lämpligt att på förhand uppställa särskilda regler, utan invaliditetsprövningen måste även här bli en skälighetsbedömning, varvid värdet av det arbete som den invalidise­ rade företagaren kan utföra får bedömas med ledning av vad han måste betala en annan person för att få arbetet utfört. Om en gift kvinna på grund av invaliditet måst lämna ett förvärvsarbete utom hemmet, som hon varit sysselsatt med under normal arbetstid, bör hon enligt kommitténs mening bedömas på samma sätt som andra förvärvsarbetande. Har kvin­ nan endast delvis eller inte alls ägnat sig åt förvärvsarbete, måste även arbetsprestationerna i hushållet beaktas. Vid den ekonomiska värderingen av husmoderns arbete får man söka fastställa hur stor andel av detta arbete, som bon tidigare utfört och som hon även efter invalidiseringen kan utföra.

Invaliditetsbedömningen bör enligt kommitténs uppfattning i princip vara densamma antingen fråga är om icke tidsbegränsad förtidspension eller om tidsbegränsad pension. Emellertid anser kommittén rimligt, att man

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

vid den tidsbegränsade pensionsformen tillmäter pensionssökandens möj­ ligheter att fortsätta sitt tidigare arbete avgörande betydelse, medan man vid den varaktiga pensionsformen bör beakta även omskolning till annat yrke. Utgår den tidsbegränsade pensionen under tid för arbetsvärd och hind­ rar arbetsvårdsåtgärden vederbörande från att utnyttja den kvarstående arbetsförmågan, bör han enligt kommitténs mening vara berättigad till pen­ sion som helinvalid även om arbetsförmågan är så stor att han, om det gällt icke tidsbegränsad förtidspension, skulle ha erhållit endast partiell förtidspension.

Som ett spörsmål angående invaliditetsbedömningen behandlar kommittén frågan om folkpension åt särskolelever, sedan kommittén avvisat tanken på att genom ett specialstadgande utesluta sådana elever från rätt till förtids­ pension. Enligt kommitténs mening är det ytterst vanskligt att bedöma möj­ ligheterna till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskola och försök gjorts att in­ föra honom i arbetslivet. Kommittén, som erfarit att folkpension f. n. i stor utsträckning beviljas särskolelever, uttalar att större restriktivitet bör råda, när det gäller att bevilja förtidspension i nu nämnda fall. En praxisändring i denna riktning bör enligt kommitténs mening komma till stånd i samband med genomförandet av kommitténs förslag.

Socialförsäkringskommittén behandlar också frågan huruvida de av kom­ mittén förordade reglerna bör kunna leda till att invalidpension utgår även om den invalidiserade kan förskaffa sig en arbetsförtjänst, som långt över­ stiger vad de flesta förvärvsarbetande kan förtjäna. Som exempel nämnes det fall att vederbörande skulle kunna antagas ha uppnått en arbetsin­ komst av 50 000 kr., om invaliditeten ej inträffat, och att hans arbetsin­ komst visserligen kraftigt sjunker till följd av invaliditeten men likväl upp­ går till närmare 25 000 kr. Kommittén ifrågasätter, om det är motiverat att en socialförsäkring skall träda in i ett sådant fall, samt tillägger att, då fråga är om mycket höga arbetsinkomster, det ofta föreligger särskilt stora svårigheter att göra en ens något så när tillförlitlig uppskattning av in­ komsternas storlek och varaktighet. Enligt kommitténs mening är det inte möjligt, att vid invaliditetsbedömningen utgå från hur stora inkomster som helst. Kommittén föreslår därför, att arbetsinkomst, som ligger över ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, inte skall be­ aktas vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Vid sin behandling av invaliditetsbedömningsfrågorna fäster socialför­ säkringskommittén särskilt stor vikt vid rehabiliteringen. Kom­ mittén anser nämligen ur olika synpunkter angeläget att allt som kan göras för att återställa eller förbättra en försäkrads arbetsförmåga också blir gjort. Det primära ur socialpolitisk synpunkt bör vara, att en sjuk eller skadad person återvinner hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjnings­ behoven tillgodoses genom pension. Rehabiliteringen ingår som ett naturligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

173

och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till icke tidsbegränsad förtidspension bör enligt kommitténs mening inte föreligga, förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet. Kommittén understryker, att den förordade omdaningen och utbyggnaden av förtidspensioneringen och sjukpenning­ försäkringen medför ett trängande behov av en snabb och effektiv ut­ byggnad av de nu otillräckliga rehabiliteringsresurserna. Detta är enligt kom­ mitténs mening nödvändigt icke blott på grund av de ökade förmånerna utan även med hänsyn till den föreslagna utformningen av invaliditetsbe- greppet samt grunderna för invaliditetsbedömningen och invaliditetsgrade- ringen. Pensionsorganen måste för att kunna bedöma pensionsrätten ha tillgång till väl utrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt möjlighet att utnyttja arbetsvärdens resurser. Dessa socialförsäkringens behov bör enligt kommitténs mening i princip tillgodoses inom samhällets normala verksamhet för sjukvård och arbetsvärd. Detta utesluter emel­ lertid inte att socialförsäkringen själv bör ha vissa resurser att pröva rehabiliteringsmöjligheterna och graden av arbetsförmågans nedsättning. I det sammanhanget erinrar kommittén om att kommittén tillstyrkt det av utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet fram­ lagda förslaget att sjukhusen i Nynäshamn, Tranås och Åre alltjämt skulle drivas av den centrala socialförsäkringsmyndigheten. Inte heller finner kommittén, att det principiellt möter något hinder att socialförsäkringen ekonomiskt stöder rehabiliteringsverksamheten i den mån denna utnyttjas i socialförsäkringens tjänst. Ställningstagandet i övrigt till denna fråga bör emellertid enligt kommitténs mening anstå i avvaktan på en mera en­ hetlig lösning av socialförsäkringens finansiering.

Kommittén uttalar, att envar försäkrad som så önskar och är i behov av rehabilitering bör ha rätt alt få behovet tillgodosett. I vad mån skyldighet bör föreligga för försäkrad att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder måste enligt kommitténs uppfattning bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Kommittén betonar också vikten av att rehabiliterings- åtgärderna övervägs och utföres på ett så tidigt stadium som möjligt samt att rehabiliteringsverksamheten samordnas och planlägges på ett rationellt sätt. Den socialförsäkringsgren, som de sjuka och skadade först kommer i kontakt med, är i regel sjukförsäkringen. Det bör därför i första hand an­ komma på denna att följa utvecklingen av hälsotillståndet hos dem som åt­ njuter sjukhjälp. I sådant syfte förordar kommittén en föreskrift om att all­ män försäkringskassa skall vara skyldig att taga initiativ till åtgärder, som kan vara ägnade att minska sjukdomens följder, så snart ersättning för sjuk­ vård eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller eljest anledning föreligger därtill.

Vad angår frågan om bidrag till den enskilde under tiden för rehabilitering yttrar kommittén, att rehabiliteringsåtgärderna i regel är av

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sadan natur, att ett positivt resultat kan väntas endast om vederbörande själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet. Det är därför av betydelse att han under rehabiliteringstiden erhåller sådant ekonomiskt stöd att han icke har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj. I sådant syfte föreslår kommittén, att det nuvarande stadgandet i SFL att sjukpen­ ning ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad arbetsprövning eller yrkesutbildning skall utgå ur lagstiftningen. Kom­ mittén förordar också borttagande av den nuvarande regeln i FPL om att folkpension med hänsyn till omständigheterna skall helt indragas eller ned­ sättas, därest den pensionsberättigade av allmänna medel åtnjuter sjuk­ vård eller yrkesutbildning. I det sammanhanget framhåller kommittén, att den föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör kunna bli en lämp­ lig och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering. Kommit­ tén förordar slutligen vissa modifikationer i bestämmelserna för de ut­ bildningsbidrag, som utges från arbetsmarknadsstyrelsen vid viss rehabili­ tering.

För främjande av samarbetet inom och planläggningen av rehabilite- ringsverksamheten föreslår kommittén, att det tillskapas ett centralt organ, benämnt centrala rehabiliteringsberedningen, där före­ trädare för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan över­ lägga om gemensamma problem. Enligt kommitténs mening bör ett sådant organ stå under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd styrelse, bestående av ordförande och ett lämpligt antal ledamöter. Styrelseledamöterna bör för­ ordnas efter förslag av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, över­ styrelsen för yrkesutbildning, riksförsäkringsverket, landstingsförbundet, stadsförbundet, landskommunernas förbund och rikskommittén för par­ tiellt arbetföra. Dessutom bör i beredningen ingå representanter för arbets­ marknadens organisationer. Genomföres detta förslag, synes enligt kom­ mitténs mening den till arbetsmarknadsstyrelsen knutna rådgivande dele­ gationen i arbetsvårdsfrågor inte längre erforderlig.

Av de föreliggande förslagen rörande förtidspensionen angår vissa endast tilläggspensioneringen. Socialförsäkringskommittén erinrar om att det för rätt till förtidspension enligt TPL i princip kräves att den försäk­ rade på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det han blev försäkrad enligt nämnda lag, åtnjuter invalidpension eller sjuk­ bidrag enligt FPL. På grund härav utestänges många från förtidspension och familjepension trots att erforderligt antal år med pensionspoäng före- ligger och avgifter erlagts. Någon motsvarande begränsning gäller inte för ålderspension enligt TPL. Denna skillnad synes enligt kommitténs mening inte hållbar. Med hänsyn härtill förordar kommittén, att rätt till förtidspen­ sion enligt FPL inte längre skall utgöra villkor för rätt till förtidspension enligt TPL. Försäkrade, som icke kan komma i åtnjutande av folkpen­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

175

sion, föreslås alltså få en fristående rätt till förtidspension från tilläggspen­ sioneringen. Kommittén förordar vidare en sådan utformning av förutsätt­ ningarna för rätt till förtidspension enligt TPL, att rätten skall — i lik­ het med vad nu gäller enligt FPL — vara oberoende av när invalidiserandet kan sägas ha börjat. För rätt till förtidspension enligt TPL skall dock enligt kommitténs förslag krävas att, efter det vederbörande förvärvat pensions­ poäng för det minsta antal år som kräves för att förtidspension skall utga, en försämring av arbetsförmågan inträtt, så att vederbörande därigenom underskridit antingen invaliditetsgränsen eller gränsen mellan de olika invalidgrupperna.

När det gäller de närmare förutsättningarna för rätt till förtidspension och sättet för pensionens beräkning er­ inrar kommittén om att enligt 16 § TPL förtidspension utgår, om pensions­ poäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år som när­ mast föregått året för pensionsfallet, och att vid pensionsberäkningen an- tages att poäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under fyraårsperioden tillgodoräknats honom för varje år t.o.m. det då han fyller 65 år. Kommittén framhåller, att en rad anledningar — såsom utbildning, värnpliktstjänstgöring, invaliditet, havandeskap och barnsbörd, arbetslös­ het och viss vistelse utomlands — kan medföra att pensionsgrundande in­ komst och därav föranledd pensionspoäng för visst eller vissa år inte kom­ mer att fastställas för vederbörande eller att poängen blir särskilt låg. När TPL tillkom fanns det, yttrar kommittén, knappast någon annan möjlighet att ange förutsättningarna för tillgodoräknande av antagandepoäng an den i lagen valda metoden. Vid bifall till kommitténs förslag rörande sjuk­ försäkringen uppkommer emellertid förutsättningar för en annan och bättre lösning. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kom­ mer nämligen då att få samma betydelse, när det gäller placering i viss sjukpenningklass, i vart fall i de inkomstlägen som är aktuella i detta sam­ manhang, dvs. inkomster som något överstiger basbeloppet. Kommittén anser, att det förhållandet att vederbörande vid tiden för pensionsfallets inträffande är sjukpenningförsäkrad på grundval av en förvärvsinkomst överstigande basbeloppet i de allra flesta fall torde utgöra ett tillräckligt bevis för att han då var förvärvsarbetande och att han, om han ej drab­ bats av invaliditet, skulle ha fortsatt i förvärvsarbete och därigenom fått tillgodoräkna sig pensionspoäng. På grund härav förordar kommittén, att rätt till pension skall föreligga och antagandepoäng få beräknas, om den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet är placerad lägst i den sjuk­ penningklass, vilken han skulle ha tillhört om hans årsinkomst av för­ värvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Även en sådan regel är emellertid behäftad med vissa olägenheter och den bör därför enligt kommitténs mening kompletteras med en regel liknande den som nu finns i 16 § TPL. De nu uppställda kraven på pensionspoäng för

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

tv a av de sista fyra aren bör emellertid enligt kommitténs mening kunna skärpas till att avse tre av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade.

Beträffande beräkningen av antagandepoängen anför kommittén, att reg­ lerna bör vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt med utgångspunkt från den försäkrades faktiska poängförvärv. Även om det torde bli ett rimligt resultat, om antagandet skall avse medelpoängen under den bästa hälften av fyraårsperioden före året för pensionsfallets inträffande, kan denna regel dock ibland ge mindre tillfredsställande resul­ tat. Detta gäller främst sådana förvärvsarbetande, som på grund av värn­ plikt, havandeskap, barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom eller arbets­ löshet eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under ifrågavarande år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier bör man enligt kommitténs mening överväga en kompletterande regel, som får till- lämpas om den ger högre pension än den andra regeln. I sådant syfte för­ ordar kommittén att, om pensionen därigenom blir större, antagandet skall avse medelpoängen under samtliga de år varunder den försäkrade varit om­ fattad av försäkringen, varvid bortses från de år intill ett antal av hälften, för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka poängtalet är lägst.

En följd av de av kommittén förordade reglerna blir att riskskyddet enligt TPL — i form av förtidspension och familjepension — kan inträda redan med ett års pensionspoäng, medan det enligt nuvarande regler krävs poäng för minst två år.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna medför ibland en rimligare pensionsberäkning än nuvarande regler även vid bortfallsanledningarna studier eller annan utbildning och värnpliktstjänst­ göring. De nya bestämmelserna kan enligt kommitténs mening ändå inte anses tillfyllest i sådana fall då den försäkrade av den ena eller den andra av nu angivna anledningar inte hunnit förvärva pensionspoäng för något år innan försäkringsfallet inträffar. Kommittén föreslår därför, att vid tillämp­ ning av TPL den försäkrade för tid fr. o. m. det år varunder han fyller 17 år t. o. m. det år varunder han fyller 28 år skall tillgodoräknas lägst en pen­ sionspoäng för varje år, då han på grund av studier eller annan utbildning eller tjänstgöring såsom värnpliktig under större delen av året varit för­ hindrad att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. De nu förordade bestäm­ melserna bör dock inte gälla, såframt pensionsfallet inträffat senare än un­ der tredje året efter det år, för vilket ifrågavarande hinder senast förelegat. Den som får pensionspoäng med tillämpning av den föreslagna regeln före­ slås även få pensionen beräknad med tillgodoräknande av antagandepoäng. Detta bör gälla även den som på grund av utbildningen eller värnpliktstjänst­ göringen ännu inte hunnit bli placerad i sådan sjukpenningklass, som enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

177

förslaget krävs för att få tillgodoräkna antagandepoäng, eller inte hunnit få tre poängår under de närmast föregående fyra åren. Kommitténs förslag aktualiserar frågan om finansieringen av pensionsförmåner för poäng på grund av studier eller värnpliktstjänstgöring. Mot bakgrunden av att de verk­ samheter, som föranleder poängberäkningen, studier eller annan utbildning och tjänstgöring såsom värnpliktig, är av allmänt samhällsintresse, anser kommittén att staten bör svara för de merkostnader som härav uppkommer för försäkringen. Kommittén förordar, att finansieringsfrågan tills vidare lö­ ses så att den nya regeln beaktas vid beräkningen av statens arbetsgivaravgift till den allmänna tilläggspensioneringen.

En fråga, som gäller förtidspension från tilläggspensioneringen, har be­ handlats även i departementspromemorian. För att utländsk med­ borgare skall komma i åtnjutande av förtidspension enligt TPL krävs att han före pensionsfallet förvärvat pensionspoäng för minst fem år. So- cialförsäkringskommittén föreslår att den motsvarande tvåårsregeln för svenska medborgare skall modifieras, så att pensionsrätt skall kunna in­ träda redan med ett års pensionspoäng, men går inte närmare in på utlän­ ningarnas ställning i detta avseende. I departementspromemorian framhål- les emellertid, att det finns skäl att samtidigt som riskskyddet för de svenska medborgarna förbättras ta upp frågan om utlänningarnas ställning. I pro­ memorian framhålles, att en utlänning, som flyttar in i landet och anslutes till den svenska produktionen, inte har något som helst pensionsskydd från tilläggspensioneringen för sig själv och sin familj under de fem första åren här i riket. Visserligen kan jämställdhet med svenska medborgare åstadkom­ mas konventionsvägen, men det torde dröja ännu någon tid innan några kon- ventionsförhandlingar på området kan komma till stånd. Därtill måste man räkna med att vad många utlänningar beträffar förutsättningar under över­ skådlig tid helt kommer alt saknas för att deras pensionsproblem skall få sin lösning genom konventioner. Normalt torde det vidare vara så att de ut­ ländska familjer, som kan beröras av bestämmelserna, inte har förskaffat sig någon ekonomiskt tryggad ställning, som tål vid större inskränkningar i försörjarens förvärvsförmåga. Kan inte pensioneringen gripa in, torde där­ för i många fall hjälpåtgärder från samhällets sida få träda i stället. Med hänsyn till det anförda föreslås i promemorian, att åtskillnaden mellan svenska och utländska medborgare när det gäller rätten till tilläggspension i form av förtidspension slopas. Detta medför automatiskt en motsvarande utjämning när det gäller rätten till familjepension.

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

I samband med sin behandling av förtidspensionsfrågorna framhåller socialförsäkringskommittén, att det trots förbättringen av folkpensionen och tillkomsten av tilläggspensionen även framdeles torde föreligga behov att i särskilda fall komplettera de generella förmånerna från f o 1 k p e n-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sioneringen med särskilda förmåner. Kommittén erinrar om att den som blivit blind före fyllda 60 år nu äger att utöver honom eljest tillkomman­ de folkpension erhålla en särskild lytesersättning i form av blindtillägg. Detta tillägg skall enligt kommitténs förslag alltjämt kunna utgå till ålders- och förtidspension. Som framgår av det föregående föreslår kommittén bort­ tagande av den nuvarande bestämmelsen i FPL om att den som är blind all­ tid skall anses berättigad till förtidspension oavsett blindhetens inverkan på förvärvsförmågan. Blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som för- utsättes för rätt till förtidspension, skall i stället enligt kommitténs förslag erhålla en särskild folkpensionsförmån, benämnd blindhetsersätt­ ning. Kommittén anser, att en viss åldersgräns, före vilken blindheten skall ha inträtt för att berättiga till endera av dessa blindförmåner, bör finnas även i fortsättningen. Kommittén finner dock en viss höjning skälig och föreslår att gränsen höjes till 63 år. Den höjda åldersgränsen skall enligt förslaget tillämpas även i fall då blindheten inträtt innan den nya lagstift­ ningen trätt i kraft. Kommittén föreslår, att blindtillägget bibehålies vid 1 200 kr. samt att blindhetsersättningens belopp skall utgöra 1 800 kr.

Beträffande det vårdtillägg som nu utgår till pensionärer, vilka är ur stånd att reda sig själva och på grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård, föreslår kommittén ingen annan ändring än att den åldersgräns, före vilken vårdbehovet skall ha inträtt för att berättiga till vårdtillägg, höjes från 60 till 63 år. Kommittén förordar vidare, att ett nytt tillägg be­ nämnt hj ä 1 ptillägg skall kunna utgå, där vårdtillägg nu inte kan komma i fråga men där det uppenbarligen föreligger ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med vård­ tillägget bör enligt kommitténs mening avse intensiteten i hjälp- eller vård­ behovet. Medan det nu för rätt till vårdtillägg kräves att vederbörande är i behov av ständig tillsyn och vård, föreslås när det gäller rätt till hjälptill- lägg, att vederbörande är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan. Med denna bestämning kan hjälptillägg utgå i fall, där hjälpbehovet är rela­ tivt betydande och avser dagligen återkommande åtgärder såsom hjälp med av- och påklädning, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att förflytta sig etc. Beträffande förutsättningarna för rätt till hjälptillägg ut­ över vad nu anförts bör stadgas samma villkor som för vårdtillägget. Kom­ mittén förordar slutligen att vårdtillägget bibehålies vid 1 200 kr. samt att hjälptilläggets belopp bestämmes till 800 kr. Några specialbestämmelser motsvarande dem som nu gäller beträffande det med inkomstprövningen sammanhängande s. k. hjälplöshetstillägget blir inte erforderliga med kom­ mitténs förslag rörande förtidspensioneringens utformning.

Vid det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet kan det, yttrar kommittén, inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medi­ cinska defekter inte är berättigad till förtidspension, beroende på att hans arbetsinkomst relativt sett är hög. Anledningen till att han har så stor in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

179

komst kan vara att han besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Det kan vi­ dare vara så att förvärvandet av arbetsinkomsten möjliggöres genom att han får hjälp av anhöriga eller andra för att kunna ta sig till eller från arbets­ platsen eller får personligt bistånd av annan i arbetet eller skaffar sig sär­ skilda hjälpmedel för färderna eller för ax-betets utförande, vilket kan för­ orsaka honom stora utgifter. Kommittén anser, att det i fall som de nu åsyftade är angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att upp­ muntra till arbete, och erinrar om att en särskild lytesersättning sedan gam­ malt utges till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen de blinda. Enligt kommitténs mening talar rättvisesynpunkter för införande av en mera allmän lytesersättning, även om det är svårt att utforma och till- lämpa regler för en sådan ersättning. Den invalidgrupp, som det synes ligga närmast till hands att jämställa med de blinda, omfattar enligt kommitténs åsikt personer, vilka lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorga­ nens funktion. För bedömning av storleken av det medicinska hindret kan man beträffande rörelsehindrade — men knappast i fråga om dem som lider av andra sjukdomar -—■ hämta viss ledning från de inom yrkesskadeförsäk­ ringen använda s. k. invaliditetstabellerna. Kommittén föreslår, att en för­ säkrad i ålder mellan 16 och 67 år, som lider av höggradig nedsättning i rörelse- eller stödorganens funktion men likväl har sådan förmåga att genom arbete bereda sig inkomst att han uteslutes från rätt till förtidspension, skall ha rätt till en särskild folkpensionsförmån kallad vanför e ersät t- n i n g, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälp­ medel för att kunna utföra sitt arbete. Är den försäkrade visserligen inte utesluten från rätt till förtidspension men erhåller han en lägre sådan pen­ sion än eljest skulle ha utgått, föreslås han i stället få rätt till v a n f öre­ tillägg. Enligt kommitténs förslag bör vanföreersättning utgå med 1 200 kr. och vanföretillägg med 800 kr. för år räknat.

Socialförsäkringskommittén utgår ifrån att det alltjämt föreligger behov av ett ekonomiskt stöd till barnfamiljer motsvarande de särskilda barn­ bidragen, som nu i vissa fall kompletterar folkpensionen till pensionärer med barn. Kommittén föreslår, att detta stöd tekniskt utformas såsom ett till- lägg till försörjarens folkpension, benämnt barntillägg. Barntillägg bör enligt kommitténs uppfattning i princip utgå till sådana barn som nu är berättigade till särskilt barnbidrag. Barntilläggets belopp föreslås mot­ svara den nuvarande barnpensionen till barn som mist en av föräldrarna, alltså 1 000 kr. per barn och år. I analogi med avvägningen av förtidspensio­ nen förordar kommittén, att barntillägg till hel förtidspension skall utgå med fullt belopp samt att barntillägg till partiell förtidspension skall utgöra motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension. Bl. a. på grund av att barntilläggen har karaktär av tillägg till försörjarens folkpension, vilken utgår utan inkomstprövning, förordar kommittén, att även barntilläggen ut­

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

går utan inkomstprövning. Till förhindrande av överförsäkring i sådana

fall, där försörjaren uppbär tilläggspension, förordar dock kommittén en re-

duktionsregel, innebärande att barntillägget minskas med hälften av tilläggs­

pensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet.

Kommittén anför beträffande hustru tillägget, att detta tillägg

är ett mycket värdefullt komplement till folkpension i form av ålders- och

invalidpension genom det ekonomiska stöd det lämnar två makar, av vilka

endast mannen är pensionsberättigad. Emellertid erinrar kommittén om att

det i de nuvarande tjänstepensionssystem för stats- och kommunalanställda,

med vilka det nya allmänna pensionssystemet företer betydande överenstäm-

melse, inte förekommer någon anordning motsvarande hustrutilläggen och

att så ej heller är fallet inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommit­

tén tillägger, att behovet av hustrutillägg uppenbaidigen minskar i den mån

folkpensionsbeloppen stiger och tilläggspensioneringen blir effektiv. Hustru­

tillägg torde också bli mindre behövliga än eljest vid bifall till kommitténs

förslag att sänka det inom folkpensioneringen för rätt till invalidpension nu

tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan till

minst halv nedsättning. Principiellt och på längre sikt skulle därför enligt

kommitténs mening kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att

bibehålla anordningen med hustrutillägg. Under den allmänna tilläggspen­

sioneringens utbyggnadsskede har emellertid enligt kommitténs åsikt ett

relativt stort antal familjer behov av hustrutillägg eller motsvarande för­

höjning av mannens pension. Kommittén anser därför, att det under avse­

värd tid framåt föreligger behov av huslrutillägg, samt föreslår att sådana

tillägg alltjämt skall finnas.

I fråga om utformningen av hustrutillägget finner kommittén inte anled­

ning ifrågasätta ändring i de nu gällande bestämmelserna, att hustrutillägg

i princip utgår till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folk­

pension, därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år.

Kommittén anser jämväl, att det såväl av principiella skäl som med hänsyn

till kostnaderna är ofrånkomligt att bibehålla den nuvarande inkomstpröv­

ningen av tilläggen. Beträffande den tekniska utformningen av hustrutilläg­

get föreslår kommittén den ändringen, att storleken av mannens egen pen­

sion blir oberoende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. En sådan

ändrad konstruktion medför inte någon förändring i det sammanlagda

högsta pensionsbelopp, som tillkommer makarna, eftersom hustrutilläggets

belopp enligt förslaget bestämmes till skillnaden mellan två makars sam­

manlagda folkpension och den folkpension, som tillkommer en ensamstående

pensionär.

För det fall att en gift man uppbär partiell förtidspension uppkommer

frågan, dels huruvida rätt till hustrutillägg bör föreligga och dels huruvida

hustrutilläggets maximibelopp bör graderas på motsvarande sätt som man­

nens pension. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att

181

hustrutillägg bör utgå enligt samma grunder vid partiell förtidspension som vid hel sådan pension. Kommittén föreslår vidare, att hustrutillägg till ålderspension inte skall utgå, därest mannen inte fyllt 67 år. Vid uppskjutet uttag av ålderspension saknas enligt kommitténs uppfattning anledning att låta den med sådant uttag förenade förhöjningen av pensionen avse även hustrutilläggen.

Ehuru storleken av de kommunala bostadstilläggen och grun­ derna för deras utgivande i princip bestämmes av vederbörande kommun, anser socialförsäkringskommittén, att dess förslag om partiell förtidspension aktualiserar frågan, om det bör överlåtas åt kommunerna att avgöra, huru­ vida en person med sådan förtidspension skall få bostadstillägget reducerat i motsvarande mån, eller om för kommunerna tvingande reduktionsregler bör införas. Ett i viss mån likartat spörsmål behandlades av kommittén i dess tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensione­ ringen m. m. (SOU 1959:32). Kommittén uttalade där, att det enligt kom­ mitténs mening inte förelåg något praktiskt behov av en i lag fastslagen reduktionsregel i de fall då minskning av änkepensionens grundbelopp skulle ske med tillämpning av den s. k. femtondelsregeln. Statsmakterna hade icke något att erinra mot denna uppfattning. Kommittén anser, att frågan om rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell förtidspension bör bedömas på enahanda sätt som skett i fråga om de nyssnämnda änkepensionerna. Frågan bör alltså regleras i de av kommunerna fastställda grunderna. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla beträffande rätten till kommunalt bo­ stadstillägg vid förtida uttag av ålderspension.

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen skall enligt kommit­ téns förslag alltjämt vara underkastade inkomstprövning. Vid bifall till kommitténs förslag kommer inkomstprövningen i övrigt att bibehållas allenast beträffande änkepension till kvinnor som blivit änkor före den 1 juli 1960. Den omständigheten att inkomstprövningen i fortsättningen begrän­ sas till de nyssnämnda förmånerna kunde, yttrar kommittén, måhända ge fog för uppfattningen att frågan om inkomstprövningen numera är av mind­ re vikt. Kommittén konstaterar emellertid att, även om antalet inkomstprö- vade förmånsslag blir ringa, så kan dock ett mycket stort antal personer be­ räknas komma att uppbära sådana förmåner. Enbart antalet kommunala bostadstillägg beräknas sålunda till omkring 600 000 vid tiden för reformer­ nas genomförande.

Beträffande inkomstprövningens utformning framhåller kommittén att, om avdragsreglerna skulle uppmjukas, följden blir att flera personer er­ håller inkomstprövade förmåner och att dessa förmåner i många fall kom­ mer att utgå med större belopp. Kommittén ifrågasätter, huruvida det är erforderligt att öka de inkomstprövade förmånernas omfattning i ett läge, då folkpensionernas standard successivt förbättras och allmän tilläggspen­ sion kommer att utges utöver folkpensionen. Eu uppmjukning av inkomst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

prövningsreglerna skulle motarbeta önskemålet att i möjlig mån inskränka inkomstprövningen inom pensionssystemet och gynnar vidare endast pen­ sionärer, som har så stora inkomster att dessa enligt de nu gällande regler­ na verkar reducerande på de ifrågavarande pensionsförmånerna. Beträffan­ de synpunkten att pensionärernas arbetsvilja hämmas genom inkomstpröv­ ningen framhåller kommittén, att stränga avdragsregler minskar bredden av det inkomstskikt, inom vilket ökad inkomst till följd av avdragsreglerna leder till minskad pension. Vid en uppmjukning av avdragsreglerna blir denna verkan av en inkomstökning märkbar för flera, och effekten av upp­ mjukningen kan alltså i vissa fall bli den motsatta mot att stimulera till arbetsinsatser.

Kommittén utgår från att allmän tilläggspension liksom tjänstepension skall anses utgöra inkomst vid tillämpning av avdragsreglerna. I den mån tilläggspension utgår kommer den sålunda att helt eller delvis ta i anspråk det s. k. avdragsfria beloppet. Skulle i dylika fall utformningen av avdrags­ reglerna medföra någon stimulerande effekt på arbetsviljan, måste reglerna uppenbarligen mildras i mycket hög grad, vilket skulle få till resultat att även personer, som har så stor icke inkomstprövad pension, att de rimligen inte behöver inkomstprövade förmåner, skulle komma att få sådana för­ måner. Kommittén framhåller vidare, att varje uppmjukning leder till en ökning av folkpensionskostnaderna för såväl staten som kommunerna. Kom­ mittén finner de angivna skälen mot en uppmjukning av avdragsreglerna så vägande, att en generell ändring inte bör komma i fråga annat än i ett av­ seende.

Härvid åsyftar kommittén de s. k. skärpningsreglerna, vilka innebär att vid uppskattningen av förmögenhets avkastning denna skall ökas med 20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensions- berättigad 15 000 kr. (för makar tillsammans 30 000 kr.) och för annan pensionsberättigad 20 000 kr. Kommittén anför, att den höga skärpnings- procenten otvivelaktigt verkar hårt, något som särskilt framträder om taxeringsvärdena på egnahemsfastigheter skulle höjas mera avsevärt. På grund härav föreslår kommittén, att skärpningsprocenten sänkes från 20 till 10.

När det gäller inkomstprövningen av änkepension till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1900, föreslår socialförsäkringskommittén, som fram­ går av redogörelsen för förslagen angående familjepensionen, även en upp­ mjukning av reglerna om avdragsfaktorn vid all inkomst.

Familjepension

Rätten till och storleken av familjepension från tilläggspensioneringen på­ verkas i flera avseenden av de förslag rörande förtidspensionen, för vilka redogjorts i det föregående. Rätt till förtidspension för efterlevande till för­ säkrad som inte är ålderspensionär förutsätter nämligen att den försäkrade

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

183

skulle ha kunnat erhålla förtidspension, om han blivit invalidiserad i stället för avlidit, och familjepensionens storlek står också i visst förhållande till den förtidspension, som i så fall skulle ha utgått till den försäkrade. Social- försäkringskommitténs förslag om att rätt till förtidspension skall kunna inträda redan med ett års pensionspoäng liksom de föreslagna förmånligare beräkningsgrunderna i vissa fall får alltså motsvarande effekt för familj e- pensionens del. Detsamma gäller departementspromemorians förslag om slopande av skillnaderna mellan svenska och utländska försäkrade när det gäller rätten till förtidspension.

De föreliggande förslagen berör emellertid i vissa avseenden familjepen- sionen mera direkt. Sålunda innehåller departementspromemorian ett för­ slag rörande änkepension till frånskilda kvinnor. Varken folkpensions- eller tilläggspensionslagstiftningen innehåller nu några be­ stämmelser om sådan pension. Socialförsäkringskommittén föreslog i sitt tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. in. (SOU 1959:32), att frånskild kvinna skulle vara berättigad till folk­ pension vid den förutvarande mannens död under i princip samma förut­ sättningar i fråga om ålders- och barnvillkor som om äktenskapet upplösts först genom mannens död. Barnrekvisitet skulle dock utformas så, att det beträffande änkepension föreslagna kravet på stadigvarande vistelse i ma­ karnas hem vid mannens död skulle avse sådan vistelse i den frånskilda kvinnans hem såväl vid äktenskapsskillnaden eller hemskillnad, som före­ gått äktenskapsskillnaden, som vid mannens död. Pensionsrätt skulle ej föreligga om det dömts till äktenskapsskillnad på grund av att hustrun grovt åsidosatt sina plikter mot mannen. Kommittén förordade vidare, att pen­ sionen skulle utgå med belopp motsvarande hälften av vad som skulle ha ut­ gått i änkepension om äktenskapet fortfarande hade bestått vid mannens död.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag framfördes kritik mot att änkepension till frånskilda skulle, såsom föreslagits, utgå utan avseende på om mannens död medförde ett bortfall av underhållsbidrag från denne eller ej. Chefen för socialdepartementet framhöll i proposition 1960: 75, att han för egen del var benägen ge remisskritiken rätt i att pensionsrätten bör reserveras för sådana fall, då det kan antagas vara vanligt att den från­ skilda kvinnan kommer i ett sämre försörjningsläge genom mannens död. Han anförde vidare, att vid bedömning av de frånskilda kvinnornas rätt inom folkpensioneringen även sambandet med tilläggspensioneringen måste be­ aktas. Propositionen upptog inte något förslag om pensionsrätt för frånskilda kvinnor.

Då spörsmålet ånyo tages upp till behandling i departementspromemorian väljes till utgångspunkt departementschefens nyssnämnda uttalande att pen­ sionsrätt bör reserveras för sådana fall, då det kan antagas vara vanligt att den frånskilda kvinnan kommer i ett sämre försörjningsläge genom man­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

184

nens död. Syftet med en änkepensionering, framhålles det, är att ge en er­

sättning för den försörjning som mannen så länge han levde beredde den

pensionsberättigade. Härav bör, när det gäller frånskild kvinna, följa att pen­

sion icke skall utgå i andra fall än då mannen var skyldig att utge u n-

derhållsbidrag till kvinnan eller i vidare mån än som svarar mot

omfattningen av hans bidragsskyldighet. Det riktigaste kan härvid synas

vara att anknyta till det underhållsbidrag som kvinnan faktiskt åtnjöt vid

mannens död. I de fall då mannen icke fullgjort sina förpliktelser fullt ut

skulle detta innebära, att pensionen inte skulle normeras av den förelig­

gande — genom avtal eller i dom stipulerade — underhållsskyldigheten utan

av vad som i realiteten utgivits vid tidpunkten för dödsfallet. En sådan an­

knytning till vad som faktiskt utgått skulle dock bli ytterligt svår att genom­

föra i praktiken. Särskilda undersökningar skulle få göras i de enskilda fal­

len, och bevissvårigheterna skulle bli stora. Dessutom skulle en tillfällig

betalningssvårighet för mannen — måhända föranledd av den sjukdom

som sedan lett fram till dödsfallet — kunna få icke önskvärda konsekven­

ser för änkepensionens del. Lämpligare synes då vara att anknyta pensionen

till det underhållsbidrag, som mannen vid sin död var juridiskt förpliktad

att erlägga till den frånskilda kvinnan. Anknytningen kan göras på så sätt,

att pension icke skall utgå med högre belopp eller för längre tid än som

svarar mot den underhållsskyldighet som ålåg mannen på grund av dom

eller avtal. I promemorian betonas, att skenavtal om underhållsbidrag givet­

vis inte grundar pensionsrätt.

Mot en ordning innebärande att pensionsrätten skall anknytas till före­

fintligheten av bidragsskyldighet från mannens sida kan göras den invänd­

ningen, heter det vidare i promemorian, att därigenom från rätt till pension

utestänges kvinnor, vilka kan ha större behov av pension än de som haft

rätt till underhållsbidrag. Att mannen inte varit bidragsskyldig kan bero på

att han saknat förmåga att utge bidrag till den frånskilda hustrun — kanske

därför att han samtidigt haft att betala bidrag till barn i äktenskapet. Den

frånskilda makan kan därför ha fått klara sig utan eget bidrag, oaktat hon

väl skulle ha behövt sådant. Häremot anförs att det inte i och för sig bör

vara en uppgift för änkepensioneringen att gripa in i sådana fall. I den mån

hjälpbehov förelegat före mannens död är detta ett problem som måste lösas

i annat sammanhang och efter andra linjer. Hjälpen bör då inte sättas in

bara under den eventualiteten att mannen avlider. Beträffande barnfamiljer­

na är vidare att märka, att försörj arens död innebär att barnpension från

folkpensioneringen utgår till barn under 16 år och sådan pension från till-

läggspensioneringen till barn under 19 år.

Beträffande bestämmelsernas utformning i övrigt fram­

hålles i promemorian, att det inte är givet att pension bör utgå i alla fall då

underhållsskyldighet förelegat, om förutsättningarna eljest skulle vara för

handen enligt de regler som bestämmer rätten till änkepension. Det gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

185

här en utvidgning av pensionsrätten till ett helt nytt område. Utan vidare kan det inte tagas för givet att generellt sett en frånskild kvinna vars förut­ varande make avlider har lika stort behov av pension som en änka. Social- försäkringskommittén har, framhålles det, i sitt betänkande SOU 1959: 32 redovisat rön, enligt vilka de frånskilda kvinnorna vanligtvis befinner sig i ett bättre ekonomiskt läge än änkorna. En alltför långt gående generali­ sering av rätten till änkepension i de fall då bidragsrekvisitet är uppfyllt anses inte böra äga rum. En begränsning av pensionsrätten bör göras till de fall, då normalt sett sannolikheten är störst för att ett påtagligt behov av pension föreligger. Sådana fall synes i första hand föreligga då kvin­ nan har minderåriga barn i hemmet samt vidare då äktenskapet varat lång tid och det därför är sannolikt att kvinnans möjligheter att efter skils­ mässan söka sig ut på arbetsmarknaden är begränsade. Mot bakgrunden här­ av föreslås i promemorian, att rätt till pension för frånskild kvinna skall föreligga dels då kvinnan har vårdnaden om och stadigvarande samman­ bor med barn till den avlidne, som stadigvarande vistades i kvinnans hem såväl vid tiden för äktenskapsskillnaden eller hemskillnad, vilken föregått äktenskapsskillnaden, som vid dödsfallet, dels då äktenskapet varat minst 15 år.

Enligt promemorian bör pension till frånskild kvinna från folkpensione­ ringen och tilläggspensioneringen om möjligt följa samma regler. Det före­ slås att de principer, som nu angivits, skall gälla för båda pensionsslagen.

Promemorian tar upp de speciella problem som uppkommer för det fall att den avlidne efterlämnar såväl frånskild hustru som änka i ett senare äktenskap eller flera frånskilda kvinnor, vilka är berättigade till pension. Frågan är då, om förekomsten av mer än en förmånstagare skall föranleda reducering av änkepensionerna, eventuellt i form av uppdelning av en pen­ sion mellan de pensionsberättigade. Det framhålles i promemorian, att syftet med den allmänna försäkringen är att för medborgarna i allmänhet bereda ett skydd, som står i proportion till ett visst, efter generella grunder beräk­ nat behov. Om en man efterlämnar exempelvis såväl änka som frånskild hustru är det rimligt att utgå från att båda kvinnorna var för sig, i den mån de uppfyller pensionsvillkoren, har behov av de förmåner som generellt fast­ slagits. Det allmänna pensionssystemet är — vad gäller såväl folkpensione­ rings- som tilläggspensioneringsdelen — uppbyggt och finansierat på så­ dant sätt, att det icke bör möta några hinder att låta mer än en änkepension utgå till efterlevande efter en försäkrad även om därigenom beloppet för en full änkepension överskrides. Härmed är inte sagt att pensionen bör vara lika stor till en frånskild kvinna som till en änka. Det är att märka att pen­ sionen till frånskild kvinna föreslås bli maximerad på ett sådant sätt att den normalt torde komma att uppgå till lägre belopp än full pension till en änka. Med hänsyn till det anförda bygger promemorians förslag på tanken att änkepension, vare sig den utgår till änka eller till frånskild kvinna, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

princip skall till sin storlek vara oberoende av om den avlidne efterlämnar mer än en pensionstagare, som är berättigad till änkepension.

De problem som sammanhänger med sammanträffande mel­ lan flera pensioner tas upp av socialförsäkring skommittén. Kom­ mittén finner, att anledning saknas att frångå nuvarande principer inom folkpensioneringen att en person aldrig skall kunna uppbära mer än en folkpension, antingen egenpension eller familjepension. Däremot anser kom­ mittén, att starka skäl talar för att vid sammanträffande av egenpension och efterlevandepension inom tilläggspensioneringen båda pensionerna skall utgå till skillnad från vad som nu gäller enligt TPL.

Kommittén framhåller, att de för de statsanställda gällande pensionsbe- stämmelserna i viss utsträckning använts som förebild för tilläggspensions- systemet och att enligt dessa bestämmelser såväl egenpension som familje­ pension kan utgå samtidigt. Vidare påpekar kommittén, att enligt bestäm­ melserna i TPL full änkepension utgår oberoende av de inkomster änkan samtidigt kan ha av anställning eller av annat förvärvsarbete. Dessa in­ komster — utöver basbeloppet — är pensionsgrundande och medför avgifts- plikt enligt TPL. Det förhållandet att arbetsinkomsten sedermera faller bort och ersättes av egenpension i form av förtidspension eller ålderspension kan då enligt kommitténs mening inte rimligen tagas till intäkt för att draga in änkepensionen, till vilken rätt grundats genom den avlidne mannens för­ säkring enligt TPL. Den nuvarande regeln i TPL kan vidare, fortsätter kom­ mittén, för en gift kvinnlig företagare sägas innebära ett icke önskvärt inci­ tament till anmälan om undantagande från försäkringen. Läget kan nämli­ gen vara det att hon får ingen eller obetydlig valuta för sin egenavgift, ef­ tersom hon inte erhåller både egenpension och änkepension efter mannen.

Kommittén anser av anförda skäl att egen- och familjepension enligt TPL bör kunna utgå samtidigt. Beträffande frågan om båda pensionerna bör utges fullt ut eller om endera av dem bör reduceras anför kommittén, att enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente egenpensionen i sådant fall utgives helt, medan familjepensionen reduceras med egenpensionen, dock att därvid minst 3/4 av familj epensionen skall utgå. Vad den allmänna pen­ sioneringen angår kan det emellertid, anför kommittén vidare, sägas att en reduktion redan skett därigenom att den i änkepensionen ingående folk­ pensionsdelen faller bort, om egenpension från folkpensioneringen skall utgå. Vidare får en ensam änka eller ett ensamt barn enligt det statliga pensions- reglementet i princip 50 procent av den avlidnes pension, medan vederbö­ rande enligt TPL erhåller endast 40 procent. Änka och ett barn får enligt pensionsreglementet 70 procent av den avlidnes pension, men enligt TPL endast 50 procent. Motsvarande skillnad kvarstår även om antalet förmåns- berättigade är flera. Kommittén förordar därför att vid sammanträffande mellan egenpension och familjepension enligt TPL båda pensionerna skall utgå fullt ut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

187

Enligt kommitténs uppskattning kommer genomförandet av dess förslag på denna punkt att medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen, som på längre sikt torde uppgå till några få procent.

Vad gäller sammanträffande mellan flera familjepensioner, t. ex. två barnpensioner eller änke- och barnpensioner, erinrar kommittén om ati barn, som förlorat båda sina föräldrar, enligt FPL får högre pension än- barn, som förlorat endast den ena av dem, nämligen 1 400 kr. i stället för 1 000 kr. om året. Vidare framhålles att barnpensionerna enligt TPL beräk­ nas efter högre procenttal, om den avlidne inte efterlämnat pensionsberätti- gad änka, nämligen 40 procent för ett barn och 10 procent för varje barn utöver det första. Finnes samtidigt änka med änkepensionsrätt, blir pro­ centtalen för barnen 15 för första barnet och 10 för varje barn därutöver.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kommittén anledning saknas att utgiva dubbla barnpensioner enligt TPL. Vid sammanträffande mellan två barnpensioner enligt TPL bör sålunda alltjämt gälla att endast den största av dem utgives eller, om de är lika stora, en av dem.

För de sällsynta fall då barnpension och änkepension sammanträffar bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen gälla detsamma som vid sam­ manträffande mellan två barnpensioner.

Socialförsäkringskommittén tar även upp frågan om de överförsäk- ringsproblem som uppkommer på familjepensionssidan vid kombi­ nation av folkpensionering och tilläggspensionering. Kommittén uttalar att det i och för sig inte synes behöva föranleda betänkligheter att folkpensionen i de lägsta inkomstskikten ger de efterlevande en familjepension, som är större än den avlidnes inkomst, i de fall då enbart folkpension utgår. I sådana fall ger ju pensionen inte mer än en blygsam försörjning. Enligt kommitténs mening bör en maximeringsregel för familj epensioner träda i tillämpning endast då tilläggspension utgår. Den naturliga lösningen i sådant fall anser kommittén vara, att familjepensionerna — till en eller flera pensionsberät- tigade efterlevande -— maximeras till viss procentuell andel av den avlidnes egenpension. Kommittén anser att ett skäligt resultat i allmänhet nås om denna andel fastställes till 90 procent. Härvid bör man utgå från beloppet av den hela förtidspension, som den avlidne var berättigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av om rätt till sådan pension inträtt vid tiden för dödsfallet, eller — om han var berättigad till ålderspension — av sådan pen­ sion som tillkommer honom därest pensionen uttages från 67 års ålder. I fråga om folkpensionerna bör utgångspunkten vara förtids- eller ålders­ pension till en man, vars hustru icke har folkpension. Barntillägg bör medräk­ nas men däremot inte andra tillägg till folkpensionen såsom hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg, blindtillägg etc. Minskning på grund av reduk- tionsregeln skall enligt förslaget göras på tilläggspensionen men inte på folkpensionen. Den reduktion, som med tillämpning av 90-procentregeln

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

188

sker på familjepensioner från tilläggspensioneringen, föreslås skola göras på

de olika tilläggspensionerna i förhållande till deras storlek.

Den föreslagna 90-procentregeln bör enligt kommitténs mening modifieras

på en punkt. Kommittén framhåller, att eftersom folkpension i form av

änkepension i princip skall utgöra samma belopp som full egenpension till

en ensamstående pensionär, kommer 90-procentregeln att eliminera alla

mycket små tilläggspensioner, om änka ingår bland de pensionsberättigade.

Även i fall då änka ej finns men antalet pensionsberättigade barn är stort

kan regeln komma att eliminera de minsta tilläggspensionerna. Till undvi­

kande av nu berörda konsekvenser förordar kommittén, att regeln skall till-

lämpas endast i den mån tilläggspensionen överstiger 10 procent av bas­

beloppet.

Vid genomförande av den föreslagna 90-procentregeln kan man enligt

kommitténs mening slopa den nuvarande regeln i TPL om att familjepen-

sionen högst kan uppgå till 80 procent av egenpensionen.

När det gäller änkepension i anledning av dödsfall, som

inträffat före den 1 juli 196 0, föreslår socialförsäkringskom-

mittén som förut nämnts en viss uppmjukning av inkomstprövningsreg-

lerna utöver den justering av den s. k. skärpningen vid förmögenhetsinne-

hav, som föreslås generellt för alla inkomstprövade förmåner. Kommittén

framhåller, att pensionsrätten för dessa änkor bör ses mot bakgrund av att

de kvinnor, som blir änkor efter den 30 juni 1960, får sin pension helt utan

inkomstprövning. Vidare erinrar kommittén om att 1960 års riksdag utta­

lat sig för en minskning av skillnaden mellan de båda änkekategorierna i

pensionsavseende. önskar man minska denna skillnad, blir en uppmjuk­

ning av inkomstprövningen nödvändig i fråga om pensionen till änkorna i

övergångsfallen. Det har under kommitténs utredningsarbete framkommit

att uppmjukningen måste begränsas till själva änkepensionen. Skulle den

avse även det kommunala bostadstillägget, kunde nämligen resultatet bli

att många av de ifrågavarande änkorna skulle komma i bättre läge än de

kvinnor, som blivit änkor efter den 30 juni 1960.

Vill man undvika att beräkningen av änkornas folkpension i övergångs­

fallen blir alltför invecklad, låter det sig enligt kommitténs mening knappast

göra att tillämpa olika stor avdragsfri inkomst för änkepensionen och bo­

stadstillägget. Uppmjukningen bör därför avse avdragsfaktorn. Denna är

nu V3 i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet, dvs. mellan 1 000

och 1 400 kr., och i högre inkomstlägen, dvs. över 1 400 kr. Kommittén

förordar att endast den lägre avdragsfaktorn tillämpas beträffande själva

änkepensionen, vilken alltså minskas med Va av änkans inkomst i vad den

överstiger 1 000 kr.

I fråga om änkepensionen till övergångsfallens änkor bör vidare nämnas,

att 1961 års riksdag (L2U 3; rskr 81) hemställt om skyndsam utredning

i syfte att undanröja verkningarna av en övergångsbestämmelse, som inne­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

189

bär att rätten till änkepension för den, som blivit änka före den 1 juli 1960, inte påverkas av att änkan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande haft barn under 16 år i hemmet, om detta villkor inte uppfylldes vid ikraftträ­ dandet.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Med hänsyn till att förslag rörande den allmänna pensioneringen och sjukpenningförsäkringen måst framläggas i sådan tid att de kan genom­ föras till 1963, då allmänna tilläggspensioner skall börja utges, har socialförsäkringskommittén icke ansett möjligt att samtidigt framlägga förslag till en definitiv lösning av alla de problem som samordningen med yrkes­ skadeförsäkringen medför. Vidare hade innan kommittén avslutat sitt arbete chefen för socialdepartementet förklarat sig ämna tillkalla en särskild ut­ redning rörande yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestalt­ ning. För tiden intill dess resultatet av denna utrednings arbete föreligger har kommittén föreslagit vissa provisoriska samordningsregler, som nöd- vändiggöres av kommitténs förslag i övrigt. Samordningen under denna över­ gångstid bör enligt kommittén bygga på samma grunder som för närvarande gäller. Härvid bör den nuvarande yrkesskadeförsäkringen lämnas orubbad i all den utsträckning som är möjlig, och framför allt bör undvikas lag­ ändringar, som innebär ökade förmåner från och därmed ökade utgifter för denna försäkring.

När det gäller samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen påpekar kommittén, att sjukpen­ ningtabellerna i SFL och YFL är anknutna till varandra och att det därför kunde synas som om de föreslagna ändringarna av SFL:s sjukpenning­ tabell måste föranleda motsvarande ändringar i YFL för att inte sjukpen­ ningen, efter den s. k. samordningstidens utgång, i vissa inkomstlägen skall bli lägre vid yrkesskada än vid annan sjukdom. Enligt en bestämmelse i YFL

(13 § femte stycket) får emellertid sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen inte i något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada. Detta stad­ gande, som nu sällan behöver tillämpas, innebär att den nya sjukpenning­ tabell som föreslagits för sjukförsäkringens del blir tillämplig i yrkes- skadefallen även efter samordningstidens utgång, utan att någon ändring av tabellen i YFL erfordras. Då en ändring av sistnämnda tabell alltså inte är nödvändig, föreslår kommittén att den bibehålies oförändrad.

I YFL finns bestämmelser om hempenning och om barntillägg i vissa fall. Dessa bestämmelser, som är hämtade från SFL, bör enligt kommitténs me­ ning få i sak samma ändrade innehåll, som föreslås för sjukförsäkringen. En sådan ändring beträffande hempenningen torde medföra en ytterst ringa minskning av yrkesskadeförsäkringens utgifter, medan ändringen av barn- tilläggsrcglerna medför en obetydlig ökning av nämnda utgifter.

Kungi. Maj. ts proposition, nr 90 år 1962

Kostnadsökningarna till följd av det vidgade tillämpningsområdet för

13 § femte stycket YFL samt jämkningarna av barntilläggsreglerna är en­ ligt kommittén så ringa, att de inte i och för sig torde behöva medföra någon premiehöjning.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén behandlat frågan om karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommittén kan inte tillstyrka att den nuvarande karenstiden (3 dagar) inom sjukförsäk­ ringen slopas eller förkortas och inte heller att den ändras från ovillkorlig till villkorlig, exempelvis så att den som blir sjuk mer än tre dagar även får sjukpenning för karensdagarna. En villkorlig utformning av karenstidsbe­ stämmelsen leder, säger kommittén, erfarenhetsmässigt till att sjukskriv- ningstiderna tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid i och för sig inte är påkallad.

Beträffande yrkesskadefallen anför kommittén, att samordningen mel­ lan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, som medför att sjuk­ försäkringens karenstid gäller även vid yrkesskada, innebär en viss för­ sämring för de yrkesskadade i förhållande till vad som gällde enligt tidigare bestämmelser. Kommittén framhåller emellertid, att samordningen infördes i samband med totalt sett avsevärda förbättringar av försäkringsförmånerna. Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller införande av olika karens- tider vid yrkesskada och vid annan sjukdom skulle medföra att fördelarna av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån eliminerades. Om olika karenstidsbestämmelser skulle gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och för andra sjukdomar, bleve det nämligen nödvändigt att i de fall då framställning om sjukhjälp avsåg yr­ kesskada omedelbart verkställa prövning av frågan om riktigheten härav. Kommittén kan med hänsyn till det anförda inte förorda särskilda karens- tidsbestämmelser för yrkesskadefall.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pen­ sioneringen och yrkesskadeförsäkringen framhåller so- cialförsäkringskommittén, att i den föreslagna förtidspensioneringen folk­ pensionen, bortsett från kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg, inte längre skall vara underkastad någon inkomstprövning. För att inte därmed en omotiverad dubbelersättning skall uppkomma föreslår kommittén, att yrkesskadeersättning skall avdragas från folkpension i form av förtidspen­ sion. Detsamma föreslås i fråga om folkpension i form av ålderspension och, i överensstämmelse med vad som redan nu gäller, folkpension i form av änke­ pension och barnpension.

Enligt TPL skall yrkesskadeersättning i sin helhet avdragas från allmän tilläggspension. Bestämmelsen härom utformades, framhåller kommittén, synnerligen restriktivt i syfte att lämna alla vägar öppna vid ett kommande ställningstagande till samordningsfrågorna. Av bestämmelsen följer bl. a*.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

191

att sjukpenning eller invalidlivränta från yrkesskadeförsäkringen reduce­ rar änke- och barnpensioner från tilläggspensioneringen, ehuru den arbets­ inkomst, för vilken sjukpenningen eller livräntan träder i stället, inte inver­ kar på tilläggspensionen. Vidare kan änkelivränta från yrkesskadeförsäk­ ring dragas av på egenpension från tilläggspensioneringen, trots att den avlidnes tidigare arbetsinkomst inte inverkade på denna pension. Kommit­ tén föreslår, att sådan reduktion »korsvis» inte skall äga rum och att i fortsättningen folkpension och tilläggspension får minskas endast med »motsvarande yrkesskadeförmån», dvs. förtidspension och ålderspension med sjukpenning eller invalidlivränta samt barnpension och änkepension med efterlevandelivränta. Folkpensioneringens ålderspension, som ju avlö­ ser både dess förtidspension och dess änkepension, skall därjämte minskas med änkelivränta. Enligt förslaget skall för den som åtnjuter både folk­ pension och tilläggspension avdraget i första hand göras på tilläggspensio­ nen med hänsyn till att denna finansieras på likartat sätt som yrkesskade­ försäkringen.

Socialförsäkringskommittén finner det motiverat att vid pensionsfall, som helt eller delvis förorsakats av yrkesskada, tills vidare något större förmåner utgår än eljest. Detta kan åstadkommas genom att endast en viss del av yrkesskadeersättningen avdrages på pensionen. Enligt gällande be­ stämmelser om samordning mellan statlig tjänstepension och yrkesskade­ ersättning skall vid fastställande av de s. k. bruttopensionsförmånerna bort­ ses från vad av sjukpenningen resp. livräntan överskjuter tre fjärdedelar av det gällande beloppet. Motsvarande anordning bör enligt kommitténs upp­ fattning införas vid den provisoriska samordningen mellan yrkesskadeför­ säkring samt folk- och tilläggspensionering och avdraget på pensionen bör därvid ske med endast tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningen.

Enligt nu gällande regler i FPL och lagen om barnpensioner får av­ drag för yrkesskadelivränta inte föranleda reduktion med mer än hälften av änkepensionen och tre fjärdedelar av barnpensionen. Borttages detta friläggande av viss folkpensionsdel, uppkommer, framhåller kommittén, en för provisorietiden inte tillräckligt motiverad sänkning av den totala er­ sättningen. Kommittén föreslår därför att nuvarande regler bibehålies. Även en viss del, lämpligen en fjärdedel, av de nya förtidspensionerna från folk­ pensioneringen bör enligt kommitténs mening friläggas. När det gäller ålderspension från folkpensioneringen påpekar kommittén, att enligt nu­ varande regler folkpensionen inte reduceras med yrkesskadeersättning men att denna ersättning ofta är lägre efter 67 år än dessförinnan. Sålunda är för skador, som inträffat efter ingången av år 1955, invalid- och änkelivrän- torna 25 procent lägre efter 67 år än dessförinnan. Med de stigande ålders­ pensionerna från folkpensioneringen framstår denna sänkning enligt kom­ mitténs mening som för liten. För helinvalider blir i vissa fall summan av ålderspension och livränta större än summan av förtidspension och livränta,

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

192

vilket inte kan anses motiverat. I nuvarande läge förordar kommittén som

förut nämnts att folkpensioneringens ålderspension i likhet med dess för­

tids-, änke- och barnpensioner och motsvarande tilläggspensioner reduce­

ras med yrkesskadeersättning, dock att även här en viss del av pensionen

frilägges. Kommittén föreslår att utan hinder av avdraget tre fjärdedelar av

ålderspensionen skall utgå.

Kommittén erinrar om att den som åtnjuter partiell förtidspension kan

vara förvärvsarbetande och därvid drabbas av yrkesskada. Den sjukpenning

eller livränta, som därvid tillerkännes honom, är till sin storlek beroende

av den reducerade arbetsförtjänst han har som invalid. Liksom den par­

tiella förtidspensionen utgår vid sidan av denna arbetsförtjänst, bör den

sjukpenning eller livränta som ersätter arbetsförtjänsten lämna pensionen

orubbad i den mån den till följd av yrkesskadan ökade invaliditeten inte

medför att högre partiell eller hel förtidspension skall utgå. Det föreslås

därför, att avdrag på annan förtidspension än hel sådan får ske endast om

skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår.

Om den försäkrade var invalidiserad till följd av yrkesskada innan han

förvärvat pensionspoäng inom tilläggspensioneringen anser kommittén det

i regel oberättigat att låta livräntan reducera tilläggspensionen. Den till

grund för poängberäkningen liggande arbetsförtjänsten kan nämligen an­

tagas vara lägre på grund av yrkesskadeinvaliditeten, varigenom en reduk­

tion kan sägas äga rum på tilläggspensionssidan. Kommittén utgår från

att ett sådant resonemang varit motivet till den bestämmelse i TPL, enligt

vilken avdrag inte skall göras för livränta eller sjukpenning i anledning av

skada som inträffat före den 1 januari 1960. Denna bestämmelse bör en­

ligt kommitténs förslag jämkas så att avdrag på tilläggspension för yrkes­

skadeersättning inte får ske, om yrkesskadan inträffat innan den försäk­

rade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år.

För att inte folkpensionen skall sänkas för någon pensionär vid ikraftträ­

dandet av de nya bestämmelserna föreslår kommittén en övergångsbestäm­

melse, enligt vilken de nya samordningsreglerna inte får föranleda att folk­

pensionen för den som åtnjöt sådan pension för december 1962 sänkes under

det belopp, som utgick för nämnda månad.

Vid tillämpning av vad kommittén föreslagit rörande avdrag på folk­

pension skall enligt förslaget bortses från andra tillägg till sådan pension

än barntillägg. Såvitt avser de inkoinstprövade tilläggen hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg anses samordningen alltjämt böra ske genom att

yrkesskadeersättningen i likhet med annan inkomst kan reducera tillägget.

I den mån yrkesskadeersättningen enligt de i det föregående behandlade

reglerna redan minskat den huvudförmån till vilken tillägget utgår, bör dock

yrkesskadeersättningen inte räknas som inkomst. De övriga tilläggen, blind-

tillägg, vårdtillägg, hjälptillägg och vanföretillägg, föreslås skola utgivas

oberoende av samtidigt utgående yrkesskadeersättning. Vid sammanträf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

193

fande mellan vårdbidrag enligt YFL och motsvarande folkpensionsförmåner anser kommittén lämpligast att tills vidare bibehålla nuvarande regel om samordning på yrkesskadeersättningssidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Kostnaderna för sjukvårdsförmånerna påverkas av socialpoli­ tiska kommitténs förslag rörande ersättning för tandläkarvård åt barnaföderskor. Kommittén uppskattar de årliga kostnaderna för denna nya sjukförsäkringsförmån till 15 milj. kr. Inom det nuvarande mödrahjälps- klientelet erhåller ungefär varannan barnaföderska tandvårdsersättning. Om varannan av samtliga beräknade 107 000 barnaföderskor skulle erhålla er­ sättning för tandläkarvård från sjukförsäkringen, skulle beloppet 15 milj. kr., vid den föreslagna återbäringen med 3/i av kostnaden enligt taxa, förslå till en total behandlingskostnad av ca 375 kr. för varje kvinna som erhåller den nya förmånen. Sistnämnda belopp innefattar enligt kommitténs mening en betryggande marginal. Skulle i stället antalet barnaföderskor, som får ersättning för tandläkarvård, uppgå till eller 3U av samtliga, räcker 15 milj. kr. till att ersätta 3U av kostnader på 275 kr. resp. 250 kr. per kvinna. Även dessa belopp ligger ett gott stycke över nuvarande tandvårdskostnad inom mödrahjälpen, som i medeltal är 175 kr. per hjälptagare.

Av betydelse för beräkningen av kostnaderna för förslagen rörande sjuk­ penningförmånerna är bl. a. i vad mån höjningarna av förmånernas storlek kan antagas leda till att de försäkrade kommer att vara sjukskrivna i större utsträckning än hittills. Socialförsäkringskommittén utgår från i stort sett oförändrad sjuklighetsfrekvens och uppskattar, att den föreslagna höjningen av grundsjukpenningen från 3 till 4 kr. (samt den av kommittén förordade motsvarande höjningen av moderskapshjälpens grundpenning) medför en kostnadsökning på omkring 70 milj. kr. om året. I motsatt rikt­ ning verkar den föreslagna höjningen av sjukpenningavdraget vid sjukhus­ vård, vilken för grundsjukpenningens del beräknas medföra en årlig kost­

nadsminskning på 4 milj. kr. Nettokostnadsökningen antages alltså ut­ göra omkring 66 milj. kr. Utsträckningen av rätten till vissa barntillägg antages medföra en kostnadsökning på omkring 17 milj. kr. om året. För­ slaget om att för tilläggssjukpenningen skall gälla samma belopp under hela sjukhjälpstiden beräknas medföra att årskostnaderna för tilläggssjukpen- ningförsäkringen för de anställda ökar med omkring 55 milj. kr. Påbygg­ naden av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser antages medföra en kostnadsökning i fråga om de anställda på omkring 45 milj. kr. Nu be­ rörda kostnadsökningar uppväges i betydande mån av förslaget om höjning av grundsjukpenningen med eu krona. I de inkomstlägen som motsvarar de nuvarande sjukpenningklasserna 2—13 minskas tilläggssjukpenningen med 7 B i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

194

samma belopp som höjningen av grundsjukpenningen, så att den samman­

lagda sjukpenningen per dag blir lika stor som för närvarande. Den härigenom

uppkomna minskningen av kostnaderna för tilläggssjukpenningen upp­

skattas till omkring 40 milj. kr. Det föreslagna slopandet av regeln att sjuk-

hjälpstiden är maximerad till 730 dagar har förutsatts inte medföra några

mera väsentliga kostnadsökningar. Den totala kostnadsökningen i fråga om

tilläggssjukpenningförsäkringen för de anställda uppskattas därför av kom­

mittén till omkring (55 + 45 — 40 —) 60 milj. kr. I fråga om kostnaderna

för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare fram­

håller kommittén, att det är svårt att mera exakt beräkna storleken av de

inkomster som kommer att ligga till grund för företagarnas inplacering i

sjukpenningklass. Kostnaderna är vidare beroende av vilka karenstider som

företagarna i allmänhet kommer att välja. En annan oviss fråga är i vilken

omfattning företagarna kan antagas anmäla undantagande från tillhörighet

till försäkringen. I brist på närmare utgångspunkter uppskattar kommittén

kostnaderna till ett belopp av storleksordningen 100 milj. kr. om året. För­

slagen beträffande den frivilliga försäkringen beräknas medföra att kost­

naderna för denna försäkring i fråga om företagarna nedgår med omkring

10 milj. kr. Den sammanlagda kostnadsökningen på grund av socialförsäk-

ringskommitténs förslag rörande sjukpenningförmånerna skulle alltså upp­

gå till omkring (66 + 17 + 60 + 100— 10 =) 233 milj. kr. om året.

De av socialpolitiska kommittén föreslagna förbättringarna av mode r-

skapspenningförmånerna beräknas medföra kostnadsökningar

som uppgår, för höjningen av grundpenningen från 270 kr. vid enkelbörd

och 405 kr. vid flerbörd till 800 kr. vid enkelbörd och ytterligare 400 kr. för

varje barn utöver ett vid flerbörd, till 56 milj. kr. per år, varvid kostnads­

minskningen till följd av det nuvarande barntilläggets slopande beaktats,

och, för ökningen av den tid under vilken tilläggspenning utgår från 90 till

180 dagar, till 30 milj. kr. Vid beräkningen har förutsatts, att antalet

barnaföderskor som erhåller grundpenning är ca 107 000, antalet flerbörder

1 200 samt antalet kvinnor som är berättigade till tilläggspenning 50 000. Vi­

dare har beträffande tilläggspenningen beaktats socialförsäkringskommit-

téns förslag, enligt vilket tilläggspenningen förutsättes minska med 1 kr. per

dag i alla nuvarande sjukpenningklasser och öka endast i höga inkomstlägen.

Om man frånräknar den kostnadsökning som följer av socialförsäkrings-

kommitténs förslag om höjning av grundpenningen och vilken kan beräknas

till 6 milj. kr. om året, föranleder alltså socialpolitiska kommitténs förslag

rörande moderskapspenningen en sammanlagd ökning av årskostnaderna

på (56 + 30 — 6 =) 80 milj. kr. Härvid har hänsyn ej tagits till att kostna­

den för mödrahjälpen, som uppgår till 6 milj. kr. om året, bortfaller.

I principerna för sjukförsäkringens finansiering, enligt vilka kost­

naderna fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten, föreslår

socialförsäkringskommittén och socialpolitiska kommittén inte några änd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

195

ringax. Vad angår de försäkrades egna avgifter medför endast socialpolitiska kommitténs förslag några konsekvenser för den del av av­ gifterna, som hänför sig till sjukvårdsförmånerna. Den av kommittén före­ slagna nya förmånen ersättning för tandläkarvård åt mödrar medför som nämnts en sammanlagd kostnadsökning på 15 milj. kr. Vid den statsbidrags- procent på 50, som nu gäller för sjukkassornas utgifter för läkarvård, leder detta till en genomsnittlig höjning av sjukförsäkringsavgiften med 2 kr. per avgiftsbetalande försäkrad.

När det gäller den del av sjukförsäkringsavgiften, som hänför sig till sjuk­ kassornas utgifter för grundsjukpenning, erinrar social försäkringskommittén om att avgiften för grundsjukpenningförsäkringen f. n. uppgår till i genomsnitt för hela riket 30 kr. för varje medlem, som är försäkrad för så­ dan sjukpenning. Om den nuvarande statsbidragsprocenten 50 bibehålies, skulle den av kommittén föreslagna höjningen av grundsjukpenningen från 3 till 4 kr. leda till en höjning av avgiften med i genomsnitt omkring 8 kr. per försäkrad, dvs. för två makar tillsammans 16 kr. Socialförsäkrings- kommittén utgår emellertid från att statsbidraget till grundsjukpenningför­ säkringen bör vara i huvudsak oförändrat i kronor räknat, vilket föranleder kommittén att räkna med en statsbidragsprocent på 40. Med utgångspunkt härifrån ökar den genomsnittliga sjukförsäkringsavgiften på grund av för­ slaget om grundsjukpenningens höjning från 3 till 4 kr. med omkring 15 kr. eller för två makar 30 kr. om året. Kommittén framhåller, att den beräknade ökningen av försäkringsavgifterna för grundsjukpenningen för de tilläggs- sjukpenningförsäkrade delvis kommer att uppvägas av en samtidig minsk­ ning av avgiften för tilläggsjukpenningen, eftersom denna enligt kommitténs förslag minskas med samma belopp som det, varmed grundsjukpenningen ökas.

I fråga om skyldigheten att erlägga avgift för försäkringen för grundsjuk­ penning (grundpenning) förordar kommittén, att sådan avgift skall uttagas av var och en som är försäkrad för sådan förmån, även om hans taxerade inkomst inte uppgår till 1 200 kr. Avgift kommer således enligt förslaget att påföras dels förvärvsarbetande, som är sjukpenningförsäkrade, och dels kvinnor, som är försäkrade såsom hemmafruar.

De av socialförsäkringskommittén föreslagna förbättringarna av förmå­ nerna från försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) innebär något ökade avgifter för de flesta tilläggssjukpenningförsäkrade medlemmar som är anställda. Ökningen blir mest märkbar för sådana anställda som be- röres av förslaget om påbyggnad av sjukpenningskalan med nya sjukpen­ ningklasser. Kommittén utgår härvid ifrån alt kostnaderna för de anställ­ das tilläggssjukpenningförsäkring skall liksom för närvarande till omkring 40 procent täckas genom egna avgifter och till omkring 60 procent genom arbetsgivarbidrag. Kostnaderna för den obligatoriska tilläggssjukpenning- försäkringen för företagare skall såsom tidigare framhållits enligt kommit­

Kungl. Atajrts proposition nr 90 år 1962

téns förslag bestridas av de försäkrade företagarna själva. Avgifternas stor­ lek blir som också framgår av redogörelsen för kommitténs förslag i denna del beroende, förutom av sjukpenningklassen, bl. a. den karenstid som före­ tagaren väljer.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt socialförsäkringskommitténs åsikt avgiften till den obligatoriska sjukförsäkringen i självdeklarationen bör få avdragas vid sidan av det allmänna försäkringsavdraget å 400 kr. för ogift och 800 kr. för makar. Härigenom skulle full likställighet ernås i fråga om rätt till avdrag för sjukförsäkringsavgiften mellan anställda och företagare, vilka sistnämnda enligt kommitténs förslag om obligatorisk till- läggssjukpenningförsäkring skall betala hela avgiften för denna försäkring själva och alltså vid lika förmåner får högre avgifter än de anställda som har arbetsgivarbidrag till sin tilläggssjukpenningförsäkring.

Socialpolitiska kommitténs förslag om höjd grundpenning utöver vad som följer av socialförsäkringskommitténs förslag kan beräknas medföra att av­ giften för grundsjukpenning per avgiftspliktig försäkrad i genomsnitt ökar med omkring 6 eller 7 kr., dvs. för två makar 12 eller 14 kr., beroende på om statsbidraget sättes till 50 eller 40 procent. Socialpolitiska kommitténs för­ slag om förlängd tid för åtnjutande av tilläggspenning medför höjning av de försäkrades avgifter för tilläggssjukpenning.

Beträffande arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen erinrar socialförsäkringskommittén om att av den sammanlagda procentsatsen 1,14 för bidraget 0,25 procent går till utgifterna för sjukvård, 0,85 procent till utgifterna för tilläggssjukpenning och 0,04 procent till utgifterna för tilläggspenning inom moderskapsförsäkringen. Vidare erinrar kommittén om att arbetsgivarbidraget till utgifterna för till- läggssjukpenning och tilläggspenning är avsett att täcka 60 procent av kost­ naderna för dessa förmåner men att för åren 1959 och 1960 bidraget inte uppgått till detta procenttal, i anledning varav statsmakterna vid 1961 års riksdag (prop. 129; L2U 51; rskr 320) beslutat att från allmänna sjukför­ säkringsfonden skall till försäkringen återföras det belopp, varmed arbets- givarbidragen för år 1960 understiger 60 procent av de under nämnda år i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Det belopp som sålunda skall återföras för år 1960 beräknas till omkring 39 milj. kr. Redan för att den avsedda relationen mellan arbets­ givarnas bidrag och de försäkrades avgifter i fråga om tilläggssjukpenning- försäkringen skall uppnås måste alltså en höjning av arbetsgivarbidraget vidtagas. De av kommittén föreslagna förbättringarna av försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning leder vidare till sammanlagda kostnadsökningar på ungefär 60 milj. kr., vilket med den nyssnämnda rela­ tionen mellan arbetsgivarna och de försäkrade i finansieringsavseende be­ tyder en kostnadsökning för arbetsgivarna på omkring 36 milj. kr.

Kommittén erinrar om att arbetsgivarbidraget nu beräknas på löner upp

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

197

till 15 000 kr. och framhåller, att den erforderliga höjningen av bidraget kan uppnås genom höjning av bidragsprocenten eller av det löneunderlag på vilket bidraget beräknas. Genomföres kommitténs förslag att taket för den inkomst, som påverkar placeringen i sjukpenningklass, skall höjas från 14 000 till 21 000 kr., måste den övre gränsen för bidragsunderlagets beräk­ ning höjas. För att så långt möjligt få ett gemensamt avgiftstak inom de varandra närstående socialförsäkringsgrenarna förordar kommittén, att ar- betsgivarbidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringarna liksom avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen skall beräknas på löner upp till 7

1/2

gånger basbeloppet, dvs. upp till 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Med det avgiftsunderlag som sålunda förordats beräknar socialförsäk- ringskommittén, att bidragsprocenten behöver höjas till 1,25, varav 0,25 för sjukvårdsförmåner, 0,93 för tilläggssjukpenning och 0,07 för tilläggspenning. Detta innebär alt arbetsgivarnas bidrag ökar med 75—80 milj. kr. för år räknat vid 1960 års lönenivå. Socialpolitiska kommitténs förslag om för­ bättrad tilläggspenning medför enligt denna kommittés beräkningar behov av en ytterligare höjning av bidragsprocenten med 0,05. Den sammanlagda bidragsprocenten skulle alltså enligt de båda kommittéernas förslag uppgå till 1,30.

När det gäller statsbidraget till sjukförsäkringen och moderskaps- försäkringen utgår som nämnts socialförsäkringskommittén och socialpoli­ tiska kommittén från att statsbidraget till grundsjukpenning och grund­ penning skall vara 40 procent i stället för som nu 50 procent men att i övrigt nuvarande statsbidragssystem bibehålies.

I departementspromemorian framhålles att man, om man vill tillgodose önskemålet att höjningen av grundsjukpenningen och moderskapspenningen inte skall medföra någon nämnvärd ökning av statens bidrag till sjukkas­ sorna, inte är hänvisad enbart till alternativet med sänkning av bidragspro­ centen för dessa båda ändamål från 50 till 40. Med hänsyn till att kom­ mittéernas antagande på denna punkt inte torde vara att fatta som ett form­ ligt förslag, anses även en annan metod kunna övervägas. Det torde sålunda, anföres det, vara skäl att undersöka, om inte det nuvarande systemet med ett stort antal olika utformade statsbidrag till sjuk- och moderskapsförsäk- ringen skulle kunna förenklas och ersättas med en enda enhetlig bidrags­ form, varvid man torde böra stanna för ett enhetligt bidrag av det nuvarande sjukhjälpsbidragets typ, som alltså utgår i procent av kassornas utgifter för vissa ändamål. Vid övergång till ett enhetligt procentuellt statsbidrag kom­ mer de nuvarande i kronor beräknade bidragen, medlemsbidrag, avgifts- lindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag, att försvinna. Det framhålles i promemorian, att ett procentuellt bidrag leder till högre inkomster för kassorna i samma mån som utgifterna för de ifrågavarande ändamålen stiger och att ett sådant bidrag efter en högre procentsats därför torde vara att föredraga framför ett lägre procentuellt bidrag i förening med ett bidrag

Kungl. Maj:ts proposition, nr 90 år 1962

198

beräknat i vissa kronor per försäkrad. Mot bakgrunden av det anförda före­

slås, att statsbidrag skall utgå med 50 procent av utgifterna för sjukvårds­

ersättning utom ersättning för sjukhusvård, för grundsjukpenning, för bam-

tiHägg och för moderskapspenning. Vad sålunda föreslagits innebär i fråga

om sjukvårdsersättning bl. a. att bidrag utgår jämväl för utgifter för de s. k.

merprestationerna (konvalescentvård och sjukgymnastik m. m.), vilket inte

är fallet f. n.

Följande ur departementspromemorian hämtade tablå innehåller en sam­

manfattning av promemorieförslaget beträffande statsbidragen i jämförelse

med dels beräkningarna i 1961 års statsverksproposition, dels socialförsäk-

ringskommitténs och socialpolitiska kommitténs förslag tillsammantagna. I

de delar, som beröres av kommittéernas förslag, följes deras beräkningar,

vilka avser år 1963, medan i övrigt siffrorna är hämtade från beräkningarna

i 1961 års statsverksproposition. Beloppen anges i milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

—---------------

Kostnad

De försäkrade

Staten

1961 års statsverksproposition

Läkarvård m. m...........

220,4

109,9

Ilo 5

Merprestationer enligt 18 § SFL

15,1

15,1

0*0

82 6

Grundsjukpenning..............

165,1

82'6

Barntillägg till sjukpenning.....................

16,3

4,1

12/2

14,1

0 9

Grundpenning............

28,1

14,1

Barntillägg till moderskapspenning....

1,2

0,3

Medlemsbidrag (1)..............

Avgiftslindringsbidrag (2) . ..

Avgiftsersättningsbidrag (3)

25.3

12,7

12.4

Socialförsäkringskommittén

+

Social-

Summa

226,1

270,7

politiska kommittén

Läkarvård m. m..................

220,4

109,9

no

5

Merprestationer enligt 18 § SFL

15,1

15,1

o'o

7,5

89.0

25.0

34.4

0,0

50.4

Tandläkarvård till barnaföderskor.

15,0

7 5

Grundsjukpenning...........

222,5

133,5

Barntillägg till sjukpenning...................

33,3

8,3

Grundpenning.....................

86,1

51,T

Barntillägg till moderskapspenning..

Bidragen 1—3..............

0,0

o'o

Förslag

Summa

326,0

316,8

Läkarvård m. m.............

220,4

110,2

110,2

Merprestationer enligt 2 kap. 7 § lagen om

allmän försäkring (= 18 § SFL)

15,1

7,5

7,5

7,5

111,3

16 7

Tandläkarvård till barnaföderskor .

15,0

7,5

Grundsjukpenning ..............

222,5

111,3

Barntillägg till sjukpenning ....

33,3

16'7

Moderskapspenning (= grundpenning)..

86,1

43,0

43 0

Barntillägg till moderskapspenning.........

0,0

0,0

0*0

Bidragen 1—3................

50,4

0,0

Summa

346,6

296,2

Av tablån framgår, att promemorieförslaget i förhållande till socialförsäk-

ringskommitténs och socialpolitiska kommitténs förslag tillsammantagna

199

leder till en minskning av statens bidrag med ett belopp i storleksordningen 20 milj. kr. och en motsvarande merbelastning på de försäkrade. I avgifts- hänseende motsvarar en sådan ökning av de försäkrades kostnader en höj­ ning av sjukförsäkringsavgiften med i genomsnitt omkring 5 kr. om året för varje avgiftspliktig försäkrad. Därest det skulle anses lämpligt att minska de försäkrades kostnader och i motsvarande mån öka statens bidrag, låter sig detta lätt göra, framhålles det, genom en justering av procentsatsen för det föreslagna statsbidraget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Folkpens ionering

Vid sin behandling av folkpensionskostnaderna har socialförsäkringskommittén inskränkt sig till att beräkna kostnaderna för det närmaste året efter den föreslagna reformens ikraftträdande, dvs. för år 1963. Härvid har kommittén utgått från att folkpensionerna fr.o. m. den 1 juli 1962 höjes med standardtillägg å 250 kr. för ensamstående och 340 kr. för två pensionsberättigade makar tillsammans samt att antalet indextillägg fortfarande är 10.

Totalkostnaderna i miljoner kronor och deras fördelning på olika pen­ sionsförmåner dels med hänsyn till kommitténs förslag, dels utan hänsyn därtill framgår av följande sammanställning.

Kostnader utan

hänsyn till kommitténs

förslag

Kostnader vid bifall till

kommitténs

förslag

ökning ( + )

resp.

minskning (—)

2 232,0

2 253,6

+ 21,6

227,0

389,2

227,0

__ , . finvalidpensionl

445,0

+ 55,8

förtidspension |sjukbidrag

f

...............

58,0

60,0

+ 2,0

Änkepension

87,9

87,9

__

11,0

11,0

108,9

113,9

+ 5,0

19,3

19,3

90,4

65,5

— 24,9

12,0

12,0

Blindhctsersättning^

4,6

4,9

+ 0,3

Blindtillägg J

3,0

3,2

+ 0,2

_

1,6

+

Vanförecrsättning^

0,5

+ 0,5

Vanföretillägg J

60,0

60,0

Barntillägg (särskilt barnbidrag)..............

10,0

14,0

+ 4,0

Totalkostnader

3 313,3

3 379,4

+ 66,1

Enligt kommitténs beräkningar skulle således dess förslag för 1963 med­ föra en kostnadsökning på omkring 66 milj. kr. Kostnadsökningen beträf­ fande de allmänna ålderspensionerna uppkommer genom den ändrade

konstruktionen av hustrutillägget, vilken medför en viss kostnadsökning även i fråga om förtidspensionerna. Å andra sidan uppkommer en motsva­ rande kostnadsbesparing å hustrutilläggen.

Kommittén framhåller, att kostnadsberäkningarna är behäftade med en viss osäkerhet. Detta gäller särskilt kostnaderna för förtidspensionerna, då det i fråga om dessa pensioner är svårt att med någon större grad av säkerhet uttala sig såväl om antalet pensionärer som deras fördelning på olika in­ validgrupper. Vidare erinrar kommittén om svårigheterna att uppskatta den kostnadsökning, som föranledes av ändringen i avdragsreglerna för inkomst­ prövning av änkepensioner i övergångsfallen. Slutligen betonar kommittén, att en betydande ovisshet vidlåder beräkningen av kostnaden för de kom­ munala bostadstilläggen.

Socialförsäkringskommittén har i enlighet med sina direktiv prövat frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna. Härvid erinrar kommittén om att folk­ pensionskostnaderna stigit mycket kraftigt, sedan de gällande reglerna i ämnet tillkom vid 1947 och 1952 års riksdagar, och att kostnadsökningen drabbat såväl staten som kommunerna. Emellertid har på grund av ökat medelskatteunderlag per invånare belastningen på kommunerna stigit även relativt sett. Härvid har utvecklingen inte varit enhetlig för de olika kom­ munerna, bl. a. beroende på varierande ålderssammansättning hos invånar­ na och olika stor ökning i antalet skattekronor per invånare.

Kommittén framhåller, att kommunbidrag nu utgår till de inkomstprövade förmånerna samt dessutom till indextilläggen till de i invalidpensioner och sjukbidrag ingående grundpensionerna och till vårdtilläggen. Vidare påpe­ kar kommittén, att den i samband med att nämnda indextillägg år 1959 över­ fördes från tilläggspensionsdelen till grundpensionsdelen av invalidpensio­ ner och sjukbidrag intagit den ståndpunkten att kommunerna bör bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga folkpensionskostnader. Denna uppfattning har kommittén fortfarande. Emellertid anser kommittén, att denna lösning inte kan uppnås under de närmaste åren, och hänvisar därvid till att frågan är föremål för prövning i andra sammanhang, bl. a. i 1958 års skatteutjämningskommitté och i all­ männa skatteberedningen. Enligt kommitténs mening bör med hänsyn här­ till de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen f. n. inte rubbas i mera avsevärd mån. I enlighet härmed föreslår kommittén att kommun­ bidrag skall utgå till förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Beträffande barntilläggen på­ pekas, att de ersätter de särskilda barnbidragen samt att de tekniskt är att anse som tillägg till försörjarens folkpension, vilken i regel utgöres av för­ tidspension och endast i undantagsfall av ålderspension. Kommittén föreslår därför, att kommunerna skall bidraga jämväl till kostnaderna för barntillägg till förtidspensioner. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

201

däremot enligt kommitténs mening bestridas helt av staten. Kommittén an­ märker, att bidragen till förtidspensionerna — i motsats till vad nu gäller i fråga om invalidpensioner och sjukbidrag — måste beräknas på förmånens hela belopp, eftersom uppdelningen på grundpension och tilläggspension försvinner. Vidare påpekas, att den föreslagna ändrade konstruktionen av hustrutillägget medför att staten från kommunerna övertar en kostnad på omkring 14 milj. kr.

Inte heller i principerna för bestämmande av kommunernas bidragsskyl- dighet anser sig kommittén i rådande läge böra föreslå någon förändring. Kommittén förordar således, att den nuvarande awägningsnormen för bi- dragsskyldigheten, dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kom­ munen, bibehålies. Kommitténs utgångspunkt att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna inte bör mera avsevärt rubbas, innebär dock inte att kostnadsfördelningen bör bli oförändrad för varje enskild kommun.

Till kostnaderna för förtidspensionerna bör kommunerna enligt kommit­ téns mening bidraga med något lägre andel än till kostnaderna för de nu­ varande invalidpensionerna och sjukbidragen. Såsom skäl härför anför kommittén, dels att bidragen måste räknas på förmånens hela belopp, dels att kostnaderna för de föreslagna förtidspensionerna blir högre än de nu­ varande kostnaderna för invalidpensionerna och sjukbidragen. Kommittén förordar en motsvarande sänkning av kommunandelen i kostnaderna för de övriga pensionsförmåner, beträffande vilka kommunerna nu bidrar till kostnaderna efter i huvudsak samma grunder som gäller för invalidpensio­ nerna. Kommitténs övervägande utmynnar i förslag att kommunernas andel i kostnaderna för förtidspensioner med därtill knutna barntillägg, änkepen­ sioner i övergångsfallen och hustrutillägg skall bestämmas till Vio procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare, dvs. 1 procent per skattekrona mot nu 1 1h procent. Bidragets maximum föreslås vara oförändrat 60 pro­ cent.

Kommittén framhåller, att förslaget i denna del medför minskade utgif­ ter för praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med stort antal förtidspensionärer. Då invalidfrekvensen enligt tillgängliga statistiska uppgifter är särskilt hög i de fyra nordligaste länen samt i Kronobergs och Blekinge län, blir vinsten störst för kommunerna i nämnda län. Vidare lig­ ger i allmänhet de särskilt skattetyngda kommunerna i de län där invalid­ frekvensen är störst, och man kan enligt kommittén därför antaga, att re­ formen kommer särskilt de mera skattetyngda kommunerna till godo.

Kommunernas genomsnittliga bidragsprocent för invalidpensioner in. in. skulle, framhåller kommittén, vid genomförande av dess förslag sjunka från nuvarande cirka 55 till drygt 42. Av de beräknade totalkostnaderna för för­ tidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och barntillägg för år 1963, cirka 638 milj. kr., skulle omkring 270 milj. kr. falla på kom­ munerna och omkring 368 milj. kr. på staten. 7+ — Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

I fråga om kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen erinrar kommittén om kommunernas bestämmanderätt beträffande dessa förmå­ ner. Denna bestämmanderätt motiverar enligt kommitténs mening att kom­ munbidraget till bostadstilläggen blir relativt stort. Kommittén hänvisar också till att den uttalat sig för att kommunerna i princip bör helt svara för bostadstilläggen samt till att den förordat en sänkning av kommunbidra­ gen till förtidspensionerna m. in. På grund härav föreslår kommittén, att kommunbidragen till bostadstilläggen höjes genom att maximum för bidra­ gen ökas från 60 till 80 procent. Däremot anser kommittén att bidragsfak- torn (Vs procent för varje fullt tiotal skatteören eller 2 procent per skatte­ krona) och minimibidraget (25 procent) inte bör ändras. Kommittén fram­ håller, att kommunbidraget genom höjningen av maximigränsen stiger för sådana kommuner, som uppnått den nuvarande maximigränsen, dvs. kom­ muner i vilka antalet skattekronor per invånare överstiger 30. Hit hör alla rikets 133 städer och över 600 av dess cirka 900 landskommuner.

Kommittén beräknar, alt den genomsnittliga bidragsprocenten för de kommunala bostadstilläggen vid genomförande av dess förslag skulle öka från nu i det närmaste 60 till drygt 75. Av totalkostnaderna för bostadstill- läggen, som för år 1963 beräknats till omkring 330 milj. kr., skulle i runt tal 250 milj. kr. falla på kommunerna och 80 milj. kr. på staten. Vid oför­ ändrad maximiprocent skulle kommunernas bidrag ha uppgått till i runt tal 200 milj. kr. Höjningen av maximiprocenten medför således att kom­ munbidraget stiger med omkring 50 milj. kr.

Det sammanlagda kommunbidraget till förtidspensioner m. in. samt till kommunala bostadstillägg blir enligt kommitténs förslag omkring (270 + 250 = ) 520 milj. kr. Därest också kommitténs övriga förslag genomföres, skulle den på staten belöpande kostnadsandelen för folkpensioneringen bli omkring (3 380 — 520 = ) 2 860 milj. kr. Till jämförelse nämner kommittén, att kommunbidragen även vid oförändrade regler skulle uppgå till cirka 520 milj. kr. och att statens kostnadsandel, därest kommitténs förslag beträf­ fande folkpensioneringens förmånssida inte genomfördes, skulle bli omkring (3 313 — 520 =) 2 793 milj. kr. Kommittén konstaterar, att kostnadsök­ ningen för staten (2 860 — 2 793 =) 67 milj. kr. i stort sett motsvarar total­ kostnaden för de föreslagna reformerna på folkpensioneringens förmåns­ sida.

Kommittén har vidare undersökt hur dess förslag skulle ha verkat i de olika kommunerna år 1959. Av sammanlagt 746 kommuner med lägre antal skattekronor per invånare än 40 skulle praktiskt taget alla ha fått lägre ut­ gifter för folkpensioneringen. Detsamma skulle ha gällt åtskilliga kommu­ ner med högre skattekrontal. Kommuner med mer än 60 skattekronor per invånare (sammanlagt 11) skulle alla ha fått ökade kostnader, en ökning som helt faller på de kommunala bostadstilläggen. Kommittén framhåller, att det inte är möjligt att av undersökningen draga några bestämda slut­ satser hur fördelningen av folkpensionskostnaderna blir år 1963. Enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

203

kommitténs uppfattning torde man dock ha anledning antaga att kostnads- förskjutningen i princip går i samma riktning som för år 1959. Folkpensions­ kostnaderna torde således relativt sett minska i kommuner med lågt antal skattekronor per invånare och öka i övriga kommuner.

Mot kommitténs förslag har tre ledamöter reserverat sig. En av dem (herr Andersson) föreslår, att kommunerna inte skall bidraga till kostnaderna för förtidspensioner, men ansluter sig i övrigt till kommitténs förslag. De båda övriga (herrar Eliasson och Gustafsson) föreslår likaledes att kom­ munerna befrias från bidrag till förtidspensionerna. I gengäld skulle enligt deras förslag kommunbidraget till hustrutillägg och kommunala bostads­ tillägg utgå med 2 procent per skattekrona per invånare med maximum vid 80 procent samt bidraget till de inkomstprövade änkepensionerna utgå efter nu gällande grunder. Herr Anderssons förslag innebär i förhållande till kom­ mittémajoritetens en minskning av kommunbidragen med uppskattningsvis 197 milj. kr. för år 1963. Motsvarande minskning enligt herrar Eliassons och Gustafssons förslag uppskattas till 164 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposi Aon nr 90 år 1962

Frivillig statlig pensionsförsäkring

I sitt betänkande konstaterar utredningen om pensionsstgrelsens frivilliga försäkring, att även efter den allmänna pensioneringens utbyggande, som medfört höjda folkpensioner och tillkomsten av allmänna tilläggspensioner, ett behov av komplettering genom frivilliga försäkringsformer föreligger. Kompletteringsbehoven kan antagas främst avse dels ålderspension före den inom den allmänna pensioneringen normala pensionsåldern 67 år, dels höj­ ning av den allmänna pensioneringens pensionsnivå i vad avser ålders-, för­ tids- och familjepension, vilket senare kompletteringsbehov inte minst gör sig gällande för de åldersgrupper, som inte har möjlighet att erhålla full tilläggspension. Utredningen anser att möjlighet bör finnas att inom den fri­ villiga statliga pensionsförsäkringen teckna sådana kompletteringsförsäk- ringar, som det enligt vad nu sagts kan antagas föreligga behov av. I början av sitt arbete undersökte utredningen möjligheterna av en tämligen omfat­ tande utbyggnad av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten att undvika tillskapandet av cn stor administrativ apparat har utredningen dock stannat för ett mera begränsat alternativ med en viss standardisering av de försäkringserbjudanden, som riktas till all­ mänheten.

Den nuvarande frivilliga statliga pensionsförsäkringen, som avser livs­ varig ålderspension, är enligt utredningens mening väl ägnad att även i fortsättningen tjäna som kompletteringsförsäkring för den som en­ dast är intresserad av att höja nivån på sin ålderspension. Denna försäk­ ringsform anses därför böra bestå väsentligen oförändrad. För det komplet­ teringsbehov, som avser pension från en tidigare pensionsålder än 67 år, föreslås som ny försäkringsform en försäkring för temporär ålders­

pension, utgående från valfri ålder mellan 60 och 65 år fram till 67 års ålder, önskar någon höja sin pensionsnivå inte blott vad avser ålderspension utan även beträffande förtidspension och änkepension föreslås två nya kom­ binerade försäkringsformer, nämligen för livsvarig ålderspension i förening med förtidspension och för livsvarig ålders­ pension i förening med förtidspension och änkepen­ sion. Pensionsåldern i dessa båda försäkringsformer, som kan kombineras med försäkring för temporär ålderspension, är 67 år. Förtidspension skall enligt förslaget utgå under tid då den försäkrade åtnjuter förtidspension från den allmänna pensioneringen eller skulle ha åtnjutit sådan pension, om han varit mantalsskriven i riket. Med hänsyn till vissa grupper, bl. a. per­ soner vilka omfattas av det på 1960 års överenskommelse mellan Svenska arbetsgivareföreningen samt Svenska industritjänstemannaförbundet och Sveriges arbetsledareförbund byggda s. k. ITP-systemet som endast i ringa mån avser familjeskyddct, föreslås en försäkring för fristående änkepen­ sion. Kompletteringsbehov i fråga om barnpensioner föreslås tillgodosett genom en försäkring för fristående barnpension, utgående till 19 års ålder. De nya försäkringsformerna utom försäkringen för temporär ålders­ pension är förenade med försäkring för premiebefrielse vid sjukdom.

Liksom hittills avses försäkringen skola bygga på premiereservtekniken och något statsbidrag förutsättes icke. Frågan om värdesäkring av pensio­ nerna anser utredningen böra bedömas på samma sätt som spörsmålet om bevarande av realvärdet av frivilligt tecknade pensions- och livförsäkringar över huvud. Utredningen erinrar härvid om det utredningsarbete som bedri- ves av värdesäkringskommittén.

Vid konstruktionen av de nya försäkringsformerna har utredningen efter­ strävat att så långt möjligt anknyta till de principer som gäller för den nu­ varande frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Sålunda är avgifterna för försäkringarna tekniskt utformade som engångsavgifter. Tarifferna för de njm försäkringsformerna utvisar -— utom vad angår barnpension — den pension som erhålles för en avgift på 100 kr. erlagd vid en viss ålder. För de i ifrågavarande försäkringar ingående ålderpensions- och änkepensions- delarna räknas med samma ränteantaganden, som inom den nuvarande fri­ villiga försäkringen, vilket innebär att avgifterna under de 10 första åren efter avgiftsbetalningen beräknas bli förräntade efter en viss högre ränte­ sats än under återstoden av försäkringstiden. Liksom inom sagda försäkring skall avgifterna kunna ändras när ändringar i fråga om ränteläge, dödlighet och dylikt så påkallar. Barnpensionsförsäkringen är konstruerad som en försäkring med naturliga premier, varvid ej räknas med någon ränteför- höjning. Tarifferna kommer här att visa avgifterna för en pension på 1 000 kr.

Enligt förslaget skall betydligt högre belopp än hittills kunna inbetalas i avgifter till den frivilliga försäkringen. Det föreslås att för pension åt en

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

205

person och hans efterlevande maximalt skall få inbetalas 200 000 kr. Be­ träffande förtids- och familjepension föreslås därjämte en maximering med hänsyn till storleken av den pension som försäkringen avser.

Såväl beträffande försäkringar enligt de nya reglerna som äldre försäk­ ringar föreslås vissa begränsade möjligheter till återköp, vilket nu inte förekommer inom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Ett av de föreslagna återköpsfallen föreligger då inbetalda avgifter befinnes inte för­ slå till en pension å minst 10 kr. i månaden.

Med hänsyn till det förändrade läge, som vad angår pension efter 67 års ålder inträtt med införandet av tilläggspensioneringen och folkpensione­ ringens förbättring, föreslår utredningen att avgifter, som före den 1 janua­ ri 1960 erlagts till den frivilliga statliga pensionsförsäkringen av arbetsgivare för hans personal, under vissa villkor till en del skall kunna omdisponeras och användas till temporär ålderspension från 60, 63 eller 65 år fram till 67 års ålder.

D/en frivilliga statliga pensionsförsäkringen förutsättes liksom f. n. skola handhavas av riksförsäkringsverket. På det lokala planet får riksförsäk­ ringsverket nu biträde av postanstalterna vid försäkringens handhavande. Postverkets administrativa medverkan förutsättes bestå i fråga om den för­ säkringsform som redan finns. För de nytillkommande försäkringsformerna krävs emellertid i stor utsträckning en mera aktiv medverkan av lokala organ än den som postanstalterna kan lämna. Utredningen föreslår, att de allmänna sjukkassorna skall vara lokalombud för riksförsäkringsverket be­ träffande de nya försäkringsformerna. Detta gäller även försäkringen för temporär ålderspension, ehuru denna enligt vad utredningen anför i och för sig skulle kunna handhavas under medverkan av postverket på samma sätt som den hittillsvarande försäkringsformen. Någon egentlig ackvisitions- verksamhet skall inte förekomma. Premierna för den frivilliga statliga pen­ sionsförsäkringen skall enligt förslaget vara så uppbyggda, att de med för­ säkringen förenade omkostnaderna därigenom täckes.

De föreslagna bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 januari 1963, dvs. samtidigt som lagen om allmän försäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Beroende uppdragstagare

Inledning

En person, som utför arbete för annans räkning, kan vara antingen an­ ställd eller uppdragstagare. En uppdragstagare intar i allmänhet en mera självständig ställning till sin uppdragsgivare än en arbetstagare till sin ar­ betsgivare. Självständigheten hos en uppdragstagare kan emellertid vara mer eller mindre utpräglad, och man brukar därför skilja mellan beroende och oberoende uppdragstagare. Denna uppdelning har rättslig betydelse endast inom arbetsfrcdslagstiftningcn. Genom ändringar år 1945 i lagen

den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister, lagarna den 22 juni 1928 om kollektivavtal och om arbetsdomstol samt lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt likställdes nämligen i denna lagstift­ ning med arbetstagare den som, utan att anställningsförhållande förelig­ ger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende­ ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Inom sociallagstiftningen i övrigt saknar däremot begreppet beroende upp­ dragstagare rättslig betydelse. Här skiljer man endast mellan arbetstagare och övriga förvärvsarbetande. I den mån den som utför arbete åt annan inte är att anse såsom arbetstagare, hänföres han till gruppen övriga för­ värvsarbetande; han må vara beroende eller oberoende uppdragstagare i arbetsfredslagstiftningens mening. Huruvida en person är att räkna såsom arbetstagare eller ej, har betydelse i flera hänseenden såsom för yrkes- skadeförsäkringsskyddet, tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning enligt SFL, skyldigheten att erlägga avgift enligt TPL, in. in.

Sedan lång tid tillbaka har strävanden gjort sig gällande att likställa de beroende uppdragstagarna med arbetstagarna även vid tillämpningen av andra lagar av social natur än arbetsfredslagarna. Frågan har prövats av ar- betstidsutredningen i dess år 1957 avgivna betänkande Beroende uppdrags­ tagare (SOU 1957: 14). I detta avstyrktes lagstiftning i ämnet. I samband med antagandet av TPL uttalade sig 1959 års riksdag för en utredning av möjligheterna att vid tillämpningen av denna lag likställa de beroende uppdragstagarna med arbetstagarna. I anledning härav tillsattes utred­ ningen om s. k. beroende uppdragstagare. Dess uppdrag har inte varit be­ gränsat till TPL utan har omfattat jämväl övrig sociallagstiftning, där arbets- tagarbegreppet är av grundläggande betydelse.

Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att, då begreppet beroende upp­ dragstagare genom 1945 års lagändringar tillädes rättslig betydelse inom arbetsfredslagstiftningen, lagstiftaren utgick från den strikt civilrättsliga tolkning av begreppet arbetstagare, som arbetsdomstolen då tillämpade. Denna bedömning är inte längre vedertagen. Med hänvisning till senare praxis hos de allmänna domstolarna, särskilt högsta domstolens princip­ uttalande i rättsfallet NJA 1949 s. 768, anför utredningen, att arbetstagar- begreppet numera uppenbarligen har ett vidare innehåll och att det täcker i varje fall en del av den personkrets, som lagstiftaren år 1945 åsyftade med begreppet beroende uppdragstagare.

Bakgrunden till utredningsuppdraget är, anför utredningen, att vissa yr­ keskategorier, som av de rättstillämpande myndigheterna inte ansetts vara arbetstagare i den bemärkelse detta uttryck numera har, framställt önske­ mål om att lagstiftningsvägen bli likställda med arbetstagarna. Gemensamt

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

207

för dessa yrkeskategorier är, att de alla rubricerar sig såsom beroende upp­ dragstagare. För utredningen har den rättsliga rubriceringen framstått som mindre betydelsefull; det väsentliga har varit att undersöka, i vad mån önskemålen är i sak befogade och huruvida de är av beskaffenhet att böra och kunna tillgodoses genom lagstiftning. För att kunna ta ståndpunkt till dessa frågor har utredningen i nära samarbete med berörda intresseorga­ nisationer sökt klarlägga de förhållanden, under vilka de olika yrkesgrup­ perna arbetar. Utredningen har därvid funnit att bakom önskemålen döljer sig problem, som skiftar starkt från bransch till bransch.

Utredningen diskuterar utförligt behovet av ändrade regler. Härvid erinrar utredningen om att efter lagändring vid fjolårets riksdag full likställighet genomförts mellan arbetstagare och andra förvärvsarbe­ tande i fråga om tilläggspensioneringens förmånssida. Vidare hänvisar ut­ redningen till socialförsäkringskommitténs förslag om att göra tilläggs- sjukpenningförsäkringen obligatorisk även för andra förvärvsarbetande än arbetstagare. Genomföres detta förslag, kommer frågan om de beroende uppdragstagarnas likställighet med arbetstagarna att, såvitt angar sjukför­ säkringens förmånssida, lösas i det större sammanhang, där frågan rätte­ ligen hör hemma. I så fall, fortsätter utredningen, kommer beträffande socialförsäkringsskyddets omfattning skillnad mellan arbetstagare och icke arbetstagare att göras endast inom yrkesskadeförsäkringen. Emellertid hör frågan om yrkesskadeförsäkringsreglernas tillämpning på andra förvärvs­ arbetande än arbetstagare till de frågor som skall prövas av den nyligen till­ satta utredningen för översyn av lagstiftningen om yrkesskador. Däremot föreligger på socialförsäkringens avgiftssida en skillnad mellan arbetstagare och andra förvärvsarbetande, i det att de förras försäkring i betydande ut­ sträckning finansieras genom arbetsgivaravgifter eller arbetsgivarbidrag, medan de senare i huvudsak får bekosta sin försäkring genom egna avgifter. Under utredningens arbete har från uppdragstagarsidan framhållits, att denna skillnad, som kommer att bli mer och mer framträdande allteftersom avgifterna stiger, gör det särskilt angeläget att de beroende uppdragstagarna likställes med arbetstagarna. Enligt utredningens mening torde det emeller­ tid inte med fog kunna göras gällande att, om man ser saken i stort och på något längre sikt, socialförsäkringens avgiftssystem är mera gynnsamt för arbetstagarna än för övriga förvärvsarbetande. De avgifter och bidrag, som arbetsgivarna betalar för de anställdas försäkring, är nämligen i realiteten att anse som en del av dessas totallön. Hur totallönen fördelas på egentlig lön, försäkringsavgifter osv. är en sekundär fråga, som främst rör ar­ betstagarna själva. Ju större avgifter, som arbetsgivarna ålägges betala för de anställdas försäkring, desto mindre del av totallönen återstår att utbe­ tala kontant.

I fråga om betydelsen för en person att i semesterhänseende betraktas som arbetstagare anför utredningen, att även semesterförmånerna dr att

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

anse som en del av arbetstagarens totallön. De beroende uppdragstagarna torde i allmänhet utföra sina uppdrag under sådana omständigheter, att det inte kan anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över att uppdragen utföres. I detta avseende är de alltså i regel att jämställa med s. k. okontrol­ lerade arbetstagare, som enligt semesterlagen inte har rätt till semester- ledighet utan i stället till s. k. särskild semesterlön. Om de beroende upp­ dragstagarna inordnades under semesterlagen, skulle enligt utredningen konsekvensen för deras vidkommande i allmänhet endast bli den att de blev berättigade till sådan semesterlön. Enligt lagen är denna förmån kon­ struerad som ett tillägg till den avtalade lönen, men i praxis har hinder inte ansetts möta för parterna att avtala om en totallön, som inkluderar en på något sätt specificerad semesterlön.

Utredningen framhåller, att det trots det anförda inte kan vara likgil­ tigt för de beroende uppdragstagarna, om de i socialrättsligt hänseende be­ traktas som arbetstagare eller beroende uppdragstagare. Den arbetsersätt­ ning, som en fackorganisation kan utverka åt sina medlemmar eller en en­ skild kan utverka åt sig, är i hög grad beroende på det förhandlingsläge som råder. Den omständigheten att de beroende uppdragstagarna enligt lag själva får betala sina socialförsäkringsavgifter och inte är berättigade till någon semesterförmån innebär enligt utredningens mening i förhandlings- hänseende ett visst handikapp för dessa i jämförelse med arbetstagarna. Vidare bör enligt utredningen beaktas, att de socialförsäkringsförmåner som är tillförsäkrade arbetstagarna och bekostas genom arbetsgivaravgif­ ter eller arbetsgivarbidrag utgår oavsett huruvida dylika avgifter eller bi­ drag i de enskilda fallen erlägges eller ej. Någon motsvarande garanti läm­ nas inte uppdragstagarna, ty deras förmåner från försäkringen är i princip beroende av att de betalt sina försäkringsavgifter. Slutligen anser utred­ ningen att man inte bör förbise de rent psykologiska verkningarna av att vissa personer som utför arbete för annans räkning själva får erlägga sina försäkringsavgifter, medan andra dylika personer får avgifterna betalda av sina motparter utan att detta kommer till synes genom avdrag på den avtalade arbetsersättningen. Med hänsyn till det anförda finner utredningen naturligt, att vissa grupper uppdragstagare hyser önskemål om likställighet med arbetstagarna, såvitt angar socialförsäkrings- och semesterlagstift­ ningen.

Utredningen tar härefter upp frågan om lämpligheten av att genom lagstiftning tillgodose vissa uppdragstagares önskemål om likställig­ het med arbetstagarna i socialförsäkrings- och semesterhänseende. Den närmast till hands liggande lösningen är, yttrar utredningen, att i de lagar, vilkas tillämplighetsområde man vill utvidga, införa bestämmelser motsva­ rande dem som år 1945 infördes i arbetsfredslagarna. Emellertid har det under utredningsarbetets gång visat sig ytterst svårt att avgöra vilka per­ soner som är beroende uppdragstagare. Arbetsfredslagstiftningens defini­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

209

tion av detta begrepp ger, framhåller utredningen, föga ledning för bedöm­ ningen. Förklaringen härtill är att begreppet beroende uppdragstagare till­ skapades i ett begränsat syfte, nämligen för att kunna vidga arbetsfreds- lagstiftningen till att avse vissa fackligt organiserade uppdragstagare i ungefär samma ställning som de egentliga arbetstagarna. Vid tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen behöver i allmänhet inte ske någon prövning av de enskilda fackföreningsmedlemmarnas arbetsrättsliga ställning, efter­ som de motstridiga intressena på detta rättsområde huvudsakligen tillvara- tages av organisationerna på arbetsmarknaden. Begreppet beroende upp­ dragstagare kunde därför ges och gavs också fullt medvetet en ganska vag innebörd.

Utredningen påpekar, att den principiella skillnaden mellan arbetstagar- begreppet och begreppet beroende uppdragstagare fördunklats till följd av den rättsutveckling som ägt rum i fråga om tolkningen av uttrycket arbets­ tagare. Var gränsen mellan de båda begreppen än dragés, kommer det en­ ligt utredningens uppfattning alltid att finnas vissa personer, som rättsligt sett inte bedömes som arbetstagare men som står dessa nära och därför an­ ser sig skäligen böra inom sociallagstiftningen likställas med arbetstagare. Utredningen anser det ytterst svårt att med den innebörd uttrycket arbets­ tagare har enligt gällande praxis på ett tillfredsställande sätt avgränsa denna personkrets. Dessa svårigheter kommer man inte förbi genom att benämna de personer som åsyftas beroende uppdragstagare och helt all­ mänt föreskriva, att de skall vara likställda med arbetstagare. Begreppet beroende uppdragstagare måste enligt utredningens uppfattning, i varje fall om det skall användas inom socialförsäkringen, fixeras på ett helt an­ nat sätt än som krävs för tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen. Emel­ lertid finner utredningen det inte möjligt att sammanfatta begreppet be­ roende uppdragstagare i en definition, som ger de tillämpande myndig­ heterna erforderlig ledning för bedömningen. För övrigt uttalar utredningen, att det synes råda eu utbredd uppfattning att någon principiell skillnad inte föreligger mellan arbetstagarbegreppet enligt nuvarande praxis och begreppet beroende uppdragstagare. Därest en utvidgning av de beträf­ fande arbetstagare gällande bestämmelserna i ifrågavarande lagstiftning anses önskvärd, bör enligt utredningens mening utvidgningen komma till stånd utan användande av den rättsbildning, som begreppet beroende upp­ dragstagare utgör. Utredningen framhåller, att denna rättsbildning till sin konstruktion är så snarlik det nuvarande arbetstagarbegreppet, att det i begrcppsredans intresse tvärtom är önskvärt att densamma helt utmönstras ur lagstiftningen.

Under utredningsarbetet har ifrågasatts, om inte begreppet arbetstagare skulle kunna på ett uttömmande sätt definieras i lag och därvid erhålla ett så vidsträckt innehåll, att det kom att omfatta även sådana personer som brukar kallas beroende uppdragstagare. Utredningen har med sitt begrän­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sade uppdrag inte ansett sig kunna eller böra närmare analysera detta spörsmål, som är av stor räckvidd, utan har blott anfört några allmänna synpunkter. Sålunda framhålles, att det med hänsyn till de starkt väx­ lande förhållandena inom näringslivet och de enskilda människornas frihet att ordna sina mellanhavanden på det sätt, som passar dem bäst, inte torde vara möjligt att i lag lämna en så utförlig beskrivning av arbetstagarbe- greppet att man av lagtexten klart kan utläsa hur varje enskilt fall skall bedömas. Hur omfångsrik och detaljerad en sådan lagtext än gjordes, skulle den ändå aldrig bli komplett, och den skulle sannolikt bli föråldrad ganska snart. Inte heller, uttalar utredningen vidare, torde det vara möjligt att, utan en väsentlig inskränkning av det nuvarande arbetstagarbegreppet, i lag angiva ett eller ett fåtal kriterier, som skulle vara av utslagsgivande betydelse vid prövningen av vem som är arbetstagare. Vad angår möjlig­ heten att i lag fastslå vad som menas med arbetstagare genom en i all­ männa ordalag avfattad regel, som lämnar de tillämpande myndigheterna möjlighet att ta hänsyn till omständigheter av den mest skiftande beskaf­ fenhet, är det enligt utredningens mening orealistiskt att föreställa sig att man härigenom skulle kunna på ett tillfredsställande sätt lösa de problem, som är förknippade med gränsdragningen mellan de beroende uppdrags­ tagarna och övriga uppdragstagare.

Utredningen har även prövat tanken att komplettera den nuvarande lag­ stiftningen med särbestämmelser för sådana yrkesgrupper, inom vilka be­ roende uppdragstagare anses vara att finna. En dylik lösning finner emel­ lertid utredningen vara förenad med stora vanskligheter, när det gäller att på ett rättvist sätt utvälja de grupper som därigenom skulle bli likställda med arbetstagare. Utredningen avvisar därför denna tanke. Även ett av företrädare för handelsresandekåren framkastat förslag om att arbets­ tagarbegreppet inom sociallagstiftningen skulle anknytas till det skatte- rättsliga begreppet inkomst av tjänst avvisas av utredningen. En sådan re­ gel skulle, framhåller utredningen, innebära att socialförsäkringssystemet rubbades i en av sina grundvalar, och den skulle inte medföra någon lösning av frågan över hela linjen utan tvärtom skapa nya problem.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen som sin mening att de pro­ blem, som är förknippade med gränsdragningen mellan beroende och obe­ roende uppdragstagare, är av sådan natur att de över huvud taget inte är ägnade att lösas lagstiftningsvägen. Utredningen anser sig därför inte kunna tillstyrka lagstiftning i ämnet.

Utredningen anlägger i ett följande avsnitt vissa synpunkter på rätts­ tillämpningen. Härvid erinrar utredningen om att det vid till­ komsten av ny lagstiftning ibland framhållits, att arbetstagarbegreppet inte är i sig givet eller oföränderligt. Härmed torde man ha velat säga, fort­ sätter utredningen, att begreppet, om blott dess principiella innehåll bibe­ hålies, kan modifieras genom praxisförskjutningar i den mån så anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

211

önskvärt och ändamålsenligt. De principer som numera tillämpas vid pröv­ ningen huruvida ett arbetstagarförhållande föreligger ger enligt utredning­ ens uppfattning ett relativt stort utrymme för dylika förskjutningar. Den rättsutveckling som ägt rum under senare år kännetecknas i stort sett också av en successiv, försiktig utvidgning av det arbetstagarbegrepp från vilket lagstiftaren utgick år 1945. Härigenom har vissa grupper förvärvs­ arbetande, som tidigare betecknats som beroende uppdragstagare, kommit att rättsligen betraktas som arbetstagare. Det senaste exemplet härpå erbju­ der skogskörare med egen traktor, vilka förut i regel bedömts såsom själv­ ständiga företagare men som genom ett av försäkringsrådet under utred­ ningens gång meddelat prejudikat hänförts till kategorien arbetstagare. I detta sammanhang uttalar utredningen, att den ökade användningen av kol­ lektivavtal som möjliggjorts genom 1945 års ändringar i arbetsfredslagstift- ningen sannolikt bidragit till denna utveckling, som av allt att döma ännu ej är avslutad. Även andra omständigheter har enligt utredningens upp­ fattning medverkat, bl. a. uttalanden som statsmakterna vid skilda tillfällen gjort till förmån för mera liberala bedömningsprinciper.

En av utredningens experter, preceptorn Axel Adlercreutz, har utfört en i betänkandet intagen sammanfattning av rättspraxis under olika tider. Adlercreutz har därvid även anfört en del kritiska synpunkter på nuvarande rättstillämpning, som enligt hans uppfattning är alltför snäv. Utredningen, som inte ansett sig böra taga ställning till de särskilda rättsfrågor som be­ handlats av Adlercreutz, uttalar sin sympati för den grundsyn som präglar hans inställning. I anslutning härtill framför utredningen följande egna synpunkter, vilka företrädesvis har avseende på socialförsäkringen.

Enligt utredningens mening måste man räkna med att det även fram­ deles i ett stort antal fall blir nödvändigt att pröva, huruvida personer, som utför arbete för annans räkning, rättsligen är att anse som arbetstagare eller som självständiga företagare. Både inom doktrinen och i praxis begag­ nar man sig härvid av vissa kännetecken, som anses utmärkande för eu arbetstagare, och andra kännetecken, som anses utmärkande för en upp­ dragstagare, men samtidigt understrykes att ett visst eller vissa kännetec­ ken inte är utslagsgivande utan att hänsyn måste tagas till samtliga om­ ständigheter i varje särskilt fall. Denna bcdömningsmetod är enligt utred­ ningens uppfattning väl ägnad att komma till användning i tvistemål vid de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, där processförfarandet är muntligt och kontradiktoriskt samt avgörandet grundas på den utredning som parterna förebringar i målet. Däremot finner utredningen inte meto­ den lika väl lämpad för socialförsäkringen.

Utredningen erinrar om att det inom tilläggspensioneringen åligger de lokala skattemyndigheterna att varje år sortera upp praktiskt taget hela den förvärvsarbetande befolkningens inkomster i sådana poster som här­ rör från anställning och sådana som härrör från annat förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Vidare påpekas, att den praxis i fråga om tolkningen av arbetstagarbegrep- pet, som tillämpas av domstolarna och som förutsatts skola följas inom socialförsäkringen, utbildats utan tanke på att den skulle lända till efter­ rättelse vid det praktiska handhavandet av en hela befolkningen omfattande socialförsäkring, som innehåller olika regler för arbetstagare och andra förvärvsarbetande. En på dylikt sätt konstruerad försäkring har, framhåller utredningen, ett mycket starkt behov av enkla och fasta normer för pröv­ ningen av vilka som är arbetstagare och vilka som icke är det. Inom vissa yrkesgrupper, som befinner sig i skarven mellan de rena arbetstagarna och de rena uppdragstagarna, är arbetstagar- och uppdragstagarindicierna emellertid så blandade med varandra och kombinerade i så många varia­ tioner, att socialförsäkringens behov av enkla och fasta gränsdragnings- normer inte synes kunna tillgodoses, om målsättningen samtidigt skall vara att i varje enskilt socialförsäkringsfall uppnå samma resultat som vid en domstolsprövning.

Utredningen uttalar att, om socialförsäkringen skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, det i fråga om dylika yrkesgrupper torde bli nöd­ vändigt att tillämpa en något schabloniserad bedömningsmetod, som mera anknyter till vad som anses normalt för de olika grupperna än till de spe­ ciella förhållandena i det enskilda fallet. En sådan bedömningsmetod, fort­ sätter utredningen, är inte helt främmande för socialförsäkringen. Utred­ ningen hänvisar till att vissa skogskörare med egen traktor numera — i enlighet med en uppgörelse mellan avtalsparterna i facket — på ett täm­ ligen schablonartat sätt av försäkringsorganen klassificeras som arbets­ tagare. I den mån så anses önskvärt och ändamålsenligt synes hinder inte böra möta mot att förfara på motsvarande sätt beträffande andra yrkes­ grupper, om blott arbetstagarbegreppets kärna bibehålies. Härvid synes det ligga närmast till hands, anför utredningen, att företrädesvis söka genom­ föra sådana praxisförskjutningar, att de yrkesgrupper varom det kan bli fråga helt och hållet eller med vissa klart avgränsade undantag hänföres till kategorien arbetstagare. Då utredningen uttalar sig till förmån för en i viss mån schabloniserad bedömningsmetod tänker utredningen i första hand på sådana yrkesgrupper, vilka framstår såsom tämligen enhetliga men inom vilka de enskilda gruppmedlemmarnas arbetsförhållanden före­ ter schatteringar, som enligt nuvarande praxis kan få avgörande betydelse vid prövningen av medlemmarnas arbetsrättsliga status. Utredningen sö­ ker närmare klargöra sina tankegångar genom att anknyta sitt resone­ mang till några dylika yrkesgrupper, nämligen handelsresande och vissa artister.

I fråga om den förstnämnda gruppen uttalar sig utredningen för den re­ geln, att — där ej särskilda skäl till en annan bedömning visas föreligga — såsom arbetstagare i socialförsäkringens bemärkelse skall räknas varje provisionshandelsresande, såvida han i huvudsak är verksam endast för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

213

huvudmans räkning och inte har egen kontorsorganisation. En sadan

gränsdragning skulle innebära en viss praxisförskjutning, men den kan en­

ligt utredningens mening inte anses utgöra något principiellt avsteg från

vedertagna bedömningsnormer. Beträffande vissa artister, såsom musiker,

sångare och skådespelare m. fl., understryker utredningen, att de alltid

torde ha personlig arbetsskyldighet och att de mestadels är pliktiga att

rätta sig efter arrangörens anvisningar. Utredningen uttalar den uppfatt­

ningen att de vid socialförsäkringslagstiftningens tillämpning bör betrak­

tas såsom arbetstagare, oavsett huruvida engagemanget är långvarigt eller

kortvarigt, tillfälligt eller mindre tillfälligt. Utredningen framhåller sär­

skilt, att de anförda synpunkterna inte är att fatta som förslag till bindande

anvisningar för myndigheterna utan att avsikten endast varit att ge exem­

pel på hur det behov av klara gränsdragningsregler, som föreligger inom

socialförsäkringen, skulle kunna tillgodoses genom praxisförskjutningar

inom det nuvarande arbetstagarbegreppets ram.

I detta sammanhang tar utredningen även upp frågan, huruvida social­

försäkringens arbetstagarbegrepp genom en praxisutveckling sadan som

utredningen uttalat sig för skulle komma att skilja sig från arbetstagar-

begreppet på andra rättsområden. Utredningen bedömer dock inte risken

härför på längre sikt såsom särskilt stor. Sedan det väl fastslagits att per­

soner tillhörande en viss yrkesgrupp är att anse som arbetstagare i social­

försäkringens bemärkelse, är det, anser utredningen, troligt att arbetsför­

hållandena för de enskilda gruppmedlemmarna kommer att normaliseras,

så att ett anställningsförhållande i regel kan konstateras även vid en fin­

granskning av det slag som är vanlig t. ex. i mål vid de allmänna dom­

stolarna.

I fortsättningen framhåller utredningen de fördelar som är förenade med

den enligt TPL föreliggande möjligheten att ingå s. k. likställighet s-

avtal. Ett sådant avtal innebär att den, som utför arbete för annans

räkning utan att vara anställd i dennes tjänst träffar överenskommelse

med den för vars räkning arbetet utföres om att inkomsten av arbetet skall

anses som inkomst av anställning. Härigenom elimineras svårigheterna

att avgöra, huruvida ett arbetsavtal rättsligt sett är ett anställnings- eller

ett uppdragsavtal. Detta måste, framhåller utredningen, medföra en bety­

dande lättnad för försäkringsorganen, och även för parterna är det till för­

del att kunna träffa sådana avtal. Med hänsyn härtill anser utredningen

önskvärt att samma möjlighet att ingå likställighetsavtal öppnas även

inom övriga socialförsäkringsgrenar, där gränsdragningen mellan arbets­

tagare och andra förvärvsarbetande är av betydelse för tillämpningen, dvs.

inom sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Vad sjukförsäkringen

beträffar synes enligt utredningens mening något hinder inte föreligga att

tillerkänna likställighetsavtal samma verkan som sådant avtal har inom

tilläggspensioneringen. Visserligen kan vissa svårigheter uppstå för sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kassorna att verkställa en riktig inkomstberäkning, då sådant avtal ingåtts, men utredningen anser inte svårigheterna större än att de torde kunna be­ mästras. V ad gäller yrkesskadeförsäkringen ställer sig frågan mera kom­ plicerad. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringen är föremål för utredning anser sig utredningen inte böra föreslå att motsvarande möj­ lighet införes jämväl beträffande denna försäkring.

Likställighetsavtal beträffande sjukförsäkringen bör enligt utredningens mening inte bli gällande, med mindre motsvarande avtal träffas med av­ seende å tilläggspensioneringen. Eljest skulle, uttalar utredningen, vissa risker föreligga att arbetsgivarbidrag i avtalsfallen inte blir erlagt. För övrigt anser utredningen, alt det inte torde finnas något större intresse för att träffa separata avtal beträffande sjukförsäkringen. Däremot har utred­ ningen den uppfattningen att separata avtal med avseende å tilläggspensio­ neringen bör tillåtas, i varje fall tills vidare.

Möjligheten att träffa likställighetsavtal — såväl den nu gällande inom tilläggspensioneringen som den av utredningen föreslagna inom sjukförsäk­ ringen — aktualiserar vissa ändringar i arbetsfredslagstift- ningen. Likställighetsavtal kan träffas inte bara i sådana uppdragsförhål- landen, där uppdragstagaren betecknas såsom beroende, utan i uppdrags- förhållanden över huvud taget. Utredningens överläggningar med olika in­ tresseorganisationer har givit vid handen, att likställighetsavtal inom flera yrkesområden bäst kan åstadkommas genom kollektiva uppgörelser. Ar- betsfredslagstiftningens regler om förenings- och förhandlingsrätt, med- ling, kollektivavtal in. m. är emellertid inte tillämpliga på de oberoende arbetstagarna och deras organisationer. Utredningen framhåller, att grän­ sen mellan beroende och oberoende uppdragstagare är synnerligen diffus och att ingen i dagens läge torde kunna ange var den egentligen går. Det skulle enligt utredningens uppfattning vara olyckligt, om denna gräns- dragningsfråga, som hittills huvudsakligen haft teoretiskt intresse, skulle behöva aktualiseras vid den praktiska tillämpningen av arbetsfredslagstift- ningen. Följden härav skulle kunna bli att vissa uppdragstagare, som utför sitt arbete under tämligen fria former, skulle — trots att de är samman­ slutna i fackorganisationer — vägras förhandlingsrätt under motivering att de inte till sina huvudmän intar en beroendeställning av väsentligen samma art som arbetstagares till arbetsgivare. Utredningen uttalar, att det ur sam­ hällets synpunkt måste anses önskvärt, att intressekonflikter mellan upp­ dragstagare och uppdragsgivare löses förhandlingsvägen, oavsett huruvida uppdragstagarna är beroende eller ej. Några principiella betänkligheter mot att utvidga arbetsfredslagstiftningen till att omfatta jämväl de oberoende uppdragstagarna torde enligt utredningens mening inte kunna anföras. Utredningen föreslår därför, att arbetsfredslagarna utvidgas så, att de blir tillämpliga på alla uppdragstagare. Härigenom skulle man, påpekar utred­ ningen, tillgodose det förut uttalade önskemålet om att rättsbildningen be­ roende uppdragstagare helt utmönstras ur lagstiftningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

215

Yttranden

Allmänna synpunkter

Så gott som alla remissorgan ger sitt erkännande åt det arbete, som på kort tid resulterat i de nu framlagda reformförslagen. Förslagen anses allmänt innebära en välkommen förstärkning av vår socialförsäkring. Ofta understrykes, vid sidan av den ökade trygghet som en lösning av socialför­ säkringens samordningsfrågor efter de föreslagna linjerna kan skänka den enskilde, att möjligheter nu öppnar sig till administrativa förenklingar och rationaliseringar. Det anses också genomgående vara en betydande vinst både för den enskilde och för de tillämpande organen att de huvudsakliga bestämmelserna om sjukförsäkring, moderskapshjälp, folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension kunnat sammanföras i ett lagverk.

Att remisskritikens helhetsomdöme är positivt betyder inte att målet anses vara nått med de nu föreslagna reformernas genomförande. Åtskilliga re­ missorgan söker sätta in förslagen i ett större sammanhang och bedöma dem även under hänsyn till den väntade eller önskade framtida ut­ vecklingen. Som allmänna riktpunkter för det kommande reformarbetet anger riksförsäkringsverket ett materiellt och administrativt enhetligt för­ säkringssystem, uppbyggt efter försäkringsmässiga grunder och med en samordnad finansiering. Utifrån dessa riktpunkter konstaterar verket att vissa viktiga frågor ännu är olösta och pekar på frågorna om yrkesskadeför­ säkringens framtid och om de kvarstående inkomstprövade folkpensions­ förmånernas bibehållande, vissa spörsmål i samband med socialförsäk­ ringens finansiering samt försäkringskassornas offentligrättsliga ställning. Bland kvarstående uppgifter nämner verket också en omdaning av arbets­ löshetsförsäkringen och en samordning av denna försäkring med social­ försäkringen i övrigt.

Somliga remissorgan, bland dem försäkringsdomstolen och Svenska sjukkasseförbundet, framhåller, att en del ytterligare önskemål rörande sjukför­ säkringen kvarstår efter genomförandet av de nu framlagda förslagen, och förutsätter att reformarbetet skall fullföljas genom en särskild översyn av reglerna om denna försäkring.

I flera remissyttranden återkommer tanken att samordningen av folk­ pensionering och tilläggspensionering i framtiden måste drivas än längre än socialförsäkringskommittén föreslagit. Statens pensionsanstalt anser alt det vore olyckligt om dubbelsystemet med folk- och tilläggspensioner skulle bibehållas en längre tid och efterlyser en mera materiell samordning av de båda pensionsformerna. Samma grundsyn kommer till uttryck i yttranden av Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänste­ mannens riksförbund. Båda dessa organisationer förordar i detta samman­

hang att folkpensioneringens finansiering omlägges efter mönster av den allmänna tilläggspensioneringen.

Försäkringsinspektionen tar i anledning av förslaget om en reformerad förtidspensionering upp frågan om inte de förtidspensionerade borde få del i de standardförbättringar, som den aktiva befolkningen kommer i åtnju­ tande av när produktionen i samhället stiger. Inspektionen understryker, att skälen för standardfölj samhet är betydligt starkare när det gäller för­ tidspensionärer än när det gäller ålderspensionärer, eftersom pensions- tiden oftast är längre för förtidspensionärerna. Enligt inspektionens me­ ning är det angeläget att problemet om de förtidspensionerades rätt till andel i samhällets produktivitetsvinster inte blir bortglömt utan tas upp till förnyat övervägande i lämpligt sammanhang.

Inte minst de som företräder företagarintressen begagnar tillfället att uttrycka sitt gillande av att socialförsäkringen i princip omfattar hela folket och att företagare och andra självständiga yrkesutövare inte lämnats utanför. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund går i detta sammanhang in på frågan om valfrihet för företagare inom försäkringssystemet. Förbunden utvecklar sina åsikter mot bakgrunden av en framställning rörande lantbrukarnas särskilda förhållanden och hem­ ställer att lagstiftningen måtte utformas under hänsynstagande till dessa förhållanden.

Försäkringsinspektionen liksom Kooperativa förbundet framhåller, att även med den förstärkning av socialförsäkringen som nu föreslås betydande utrymme kommer att finnas kvar för kompletterande privata försäkrings- anordningar. Inspektionen vill för sin del se det som sin uppgift att över­ vaka anpassningen av den privata försäkringen till den reformerade social­ försäkringen och anser sig därvid särskilt böra medverka till att förebygga överförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Sjuk- och moderskapsforsäkring

Om de stora linjerna i socialförsäkringskommitténs reformförslag röran­ de sjukförsäkringen råder en så gott som fullständig enighet. Ge­ nomgående är remissorganen sålunda ense med kommittén om att företa­ garna bör anslutas till tilläggssjukpenningförsäkringen, att reglerna om re­ duktion av sjukpenningen efter viss tid och om utförsäkring bör slopas samt att grundsjukpenningen bör höjas och sjukpenningskalan byggas ut med nya sjukpenningklasser. Ändringar i denna riktning anses allmänt erforderliga för att åstadkomma ett jämnt och fortlöpande försäkringsskydd även vid långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet. När åsikterna under remiss­ behandlingen stundom går isär, gäller meningsskiljaktigheterna sådant som grundsjukpenningens lämpliga storlek, det önskvärda antalet sjukpenning­ klasser och andra frågor av annan än principiell natur.

217

Såsom nyss antytts råder det allmän uppslutning kring socialförsäkrings- kommitténs förslag rörande företagarnas ställning inom sjuk­ penningförsäkringen. I flera remissyttranden understrykes dock att jämställandet av företagarinkomst med anställningsinkomst inom för­ säkringen för tilläggssjukpenning kommer att ställa sjukkassorna på svåra prov. Riksförsäkringsverket utgår från att svårigheterna kommer att bli särskilt framträdande vid inplacering i sjukpenningklasser av konstnärer, författare, musiker och andra fria yrkesutövare med varierande inkoms­ ter samt av äkta makar med rörelse, som den ene driver med biträde av den andre. Riskerna för missbruk är enligt verkets mening mycket större då det gäller företagare än anställda, och åtminstone för det fall att make biträder andre maken i förvärvsverksamhet ifrågasätter verket om inte behov finns av en spärregel som kan minska dessa risker. Läns­ styrelsen i Stockholms län, som känner tvekan inför förslaget om före­ tagarnas tilläggssjukpenningförsäkring, erinrar om att det är mycket svårt att göra en någorlunda rättvis värdering av företagarens arbete, eftersom hans inkomster bestämmes, förutom av arbetsinsatsen, bl. a. av sådana fak­ torer som i företaget investerat kapital, värdet av en eventuell fastighet och dess inteckningsbelastning samt tillfällig inkomst eller förlust. Enligt Riks­ förbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruks förbund är det beträf­ fande lantbrukarna nödvändigt att utarbeta särskilda normer för en upp­ skattning av deras arbetsinkomster. Sveriges hantverks- och industriorga­ nisation gör invändningar mot ett uttalande av kommittén att god ledning vid beräkningen av företagarens inkomster ofta kan hämtas av den lön som i orten brukar betalas till en arbetstagare med motsvarande förutsättningar och färdigheter. En sådan jämförelse kan, befarar organisationen, medföra en nedklassning av de självständiga företagarnas inkomster och därmed leda till lägre sjukpenning för dem än som motsvarar det faktiska inkomstbort­ fallet.

Beträffande klassplaceringen av makar anmärker försäkringsdomstolen, att vardera makens arbetsinsats bör värderas för sig även i sådana fall då den ene maken biträder den andre i dennes rörelse. Givetvis är det synner­ ligen vanskligt att göra en uppspaltning av makarnas gemensamma inkoms­ ter, och domstolen räknar med att makarnas egna uppgifter om arbetsför­ delningen dem emellan i allmänhet måste godtagas. Domstolen finner det uppenbart att möjlighet till spekulation föreligger på så sätt att makarna vid ökad sjuklighet hos den ene, i syfte att höja hans sjukpenning, kan göra gällande att hans arbetsinsats ökat. Makes sjukpenningklassplacering bör därför, enligt försäkringsdomstolens åsikt, inte utan starka skäl änd­ ras på grund av uppgiven förskjutning i arbetsbördan mellan makarna.

De administrativa komplikationer, som kan bli följden av en klassplace­ ring av dem som har både anställningsinkomster och inkomster av annat förvärvsarbete, uppmärksammas av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förbundet anser, att det inte bör föreligga skyldighet att till vederbörande sjukkassa anmäla sådan inkomst av annat förvärvsarbete som beräknas understiga 1 800 kr. om året.

Socialförsäkringskommitténs förslag om valfri karenstid för företaga­ rens tilläggssjukpenning har inte mött annan invändning än att Svenska arbetsgivareföreningen, utöver alternativen med 3, 33 eller 93 karens­ dagar, vill införa även en karenstid av 18 dagar. Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter om det är ändamålsenligt att karenstiden för grund­ sjukpenningen är 3 dagar, när företagaren för sin tilläggssjukpenning valt en karenstid av 33 eller 93 dagar.

En fråga som blivit föremål för livligt intresse bland remissorganen rör de villkor under vilka en företagare skall få utträda ur försäkringen för tilläggssjukpenning. Socialförsäkringskommitténs förslag att undantagande skall få göras men att undantagandet i så fall måste avse både försäkringen för tilläggssjukpenning och försäkringen för tilläggspension tillstyrkes av riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, Landsorganisationen, Tjänste­ männens centralorganisation och Svenska sjukkasseförbundet. Såsom skäl för sin ståndpunkt anför dessa remissorgan, att en annan ordning skulle medföra administrativa svårigheter och risk för felaktigheter samt inbjuda till spekulation. Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivare­ organisation har visserligen sympati för tanken att ge företagarna en större valfrihet men accepterar kommittéförslaget för att tillgodose önskemålen om en rationell samordning och en förenklad administration. Också Sve­ riges hantverks- och industriorganisation anser i princip, att en företagare bör ha möjlighet att kvarstå inom försäkringen för tilläggssjukpenning även om han utträder ur den allmänna tilläggspensioneringen, men organisationen har förståelse för de av kommittén anförda tekniska och administrativa skälen och nöjer sig därför med att begära ytterligare utredning av frågan.

Avvisande till kommitténs förslag ställer sig länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Jönköpings och Västerbottens län, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges akademikers centralorganisa­ tion. Några av dessa remissorgan hävdar, att företagarna med hänsyn till att de själva betalar sina avgifter också själva bör få avgöra i vilken om­ fattning de är i behov av försäkringsskydd och att de därför bör ha full valfrihet att tillhöra båda, endera eller ingendera av försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspension. I flera av yttrandena framhålles det som särskilt betydelsefullt att företagarna får tillhöra försäkringen för tilläggssjukpenning även om de sörjt för sin pensionering på annat sätt än genom allmän försäkring. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund anför, att det för den befolkningsgrupp, som förbunden företräder, föreligger ett starkt behov av ett förbättrat riskskydd med av­ seende på sjukdom, invaliditet och försörjares död i förtid men att med hänsyn till såväl behovet som möjligheterna att finansiera avgifterna samma

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

219

intresse ej anses föreligga med avseende på ålderdomsförsörjningen. För­ bunden anser det inte rimligt, att en stor grupp av medborgare uteslutes från möjligheten att ordna sitt efterlevandeskydd på jämställd nivå med andra grupper därför att de ej kan bära avgifterna för en utökad ålderdoms­ försörj ning, som de ej önskar eller behöver. Med samma motivering fin­ ner förbunden det vara ännu orimligare att de på denna grund också skall bli uteslutna från möjligheten att delta i tilläggssjukpenningförsäk- ringen. Förbunden anser sig kunna ansluta sig till att rätten till deltagande i tilläggssjukpenningförsäkringen och den allmänna tilläggspensioneringens förtids- och efterlevandeskydd sammankopplas. Att deltagande endast skulle få ske om det omfattar hela den nuvarande tilläggspensioneringen och den föreslagna tilläggssjukpenningförsäkringen måste förbunden däremot be­ stämt avstyrka. Förbunden anhåller därför, att frågan om tilläggssjuk- penningförsäkringens anknytning till tilläggspensioneringen omprövas och att i avvaktan härpå egna företagare under en övergångstid får rätt att delta i tilläggssjukpenningförsäkringen, trots att de anmält undantagande från tilläggspensioneringen. Enligt förbundens mening skulle det kunna över­ vägas att under denna övergångstid låta den maximala tiden för rätt till till- läggssjukpenning vara bestämd till två år.

Socialförsäkringskominitténs förslag att den frivilliga sjukpenningför­ säkringen för företagare skall slopas samtidigt med att de nya reglerna om företagares tilläggssjukpenning träder i kraft har inte föranlett någon erinran i princip, men förslag har under remissbehandlingen framförts att vissa företagare övergångsvis skall få behålla sin frivilliga försäkring. Riks­ försäkringsverket påminner i detta sammanhang om att åtskilliga före­ tagare anmält undantagande från tilläggspensioneringen med retroaktiv verkan från 1960 års ingång och att de inte kan återkalla sina anmälningar med verkan förrän tidigast från och med den 1 januari 1965. Vid den tid då anmälningarna om undantagande gjordes kunde, yttrar verket, företagarna inte räkna med att anmälningarna skulle få betydelse även för deras sjuk­ penningförsäkring. Verket har kommit till den uppfattningen att sådana företagare, som gjort anmälan om undantagande före den 1 januari 1962, bör få kvarstå inom den frivilliga försäkringen dock längst till och med utgången av år 1966. Liknande synpunkter framförs även av Svenska ar­ betsgivareföreningen och Sveriges hantverks- och indastriorganisation.

Ett annat sätt att beakta deras intressen, som före de nya sjukförsäkrings- reglernas genomförande undantagit sina inkomster från tilläggspensione­ ringen, föreslås av försäkringsdomstolen, länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus lön, Handelns arbetsgivareorganisation, Tjänstemännens cen­ tralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation. Gemensamt för dessa remissorgans inställning är att de berörda företagarna genom sär­ skilda övergångsbestämmelser föreslås få möjlighet att ompröva sitt undan­ tagande och att återkalla delta med verkan från eu tidigare tidpunkt än som eljest skulle ha kunnat ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

I de flesta remissyttranden godtages eller lämnas utan erinran social- försäkringskommitténs ståndpunkt, att någon obligatorisk t i 11- läggssjukpenningförsäkring för hemmafruar inte bör införas. Kommitténs grundläggande syn på försäkringsskyddet för hem­ mafruar, enligt vilken skyddet bör avse att täcka inte ett inkomstbortfall utan de ökade utgifter som en sjukdom medför, har emellertid ej genom­ gående godtagits. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har svårt att acceptera denna uppfattning och hänvisar — utan jämförelse i övrigt — till att vid bedöm­ ningen av om en försäkrads arbetsförmåga är så nedsatt att förtidspension skall utgå värdet av hushållsarbete, efter vad kommittén själv föreslår, i skälig omfattning skall likställas med inkomst av arbete. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län anser, att hemmafruarnas sociala förmåner i sjukförsäk- ringshänseende inte står i paritet med de flesta andra medborgargruppers, och finner denna ordning otillfredsställande. Liknande synpunkter beträf­ fande hemmafruarnas sjukförsäkring anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att det i realiteten blir ett inkomstbortfall för familjen även när en husmor blir sjuk. För­ bundet ser saken så att husmoderns inkomst utgår in natura i form av det arbetsresultat, som tillgodoföres familjen utan att först ersättas i pengar.

Förlusten av denna inkomst är kännbar, och enligt förbundets mening är en tilläggssjukpenningförsäkring för de hemarbetande kvinnorna i och för sig starkt motiverad. Emellertid kan förbundet instämma i vad social- försäkringskommittén anfört om att det är svårt att göra en rättvis eko­ nomisk bedömning av husmödrarnas arbetsinsatser i olika fall och att av­ gifterna för tilläggssjukpenningen i många fall säkerligen skulle bli be­ tungande. Om än med viss tvekan avstår förbundet därför från att yrka på en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för husmödrar. Den fri­ villiga försäkringen för husmödrar bör emellertid enligt förbundets uppfatt­ ning byggas ut mer än kommittén föreslagit. Med utgångspunkt från en av socialstyrelsen gjord beräkning av värdet av husmoderns arbete i hemmet — socialstyrelsen sägs ha uppskattat detta arbete till 7 500 kr. om året —■ förordar förbundet att det högsta frivilliga sjukpenningtillägget skall vara 8 kr. om dagen. I förening med grundsjukpenningen kan husmodern då få en sammanlagd ersättning av högst 12 kr. om dagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har den principiella inställningen att försäkringsinrättningar, som med monopol omhänderhar obligatoriska försäkringsanordningar, inte bör driva frivillig försäkring. De eventuella administrativa fördelarna med en sådan sammankoppling uppväger enligt förbundets åsikt inte på långt när nackdelarna. Förbundet ser därför helst att det inte finns någon frivillig försäkring för hemmafruar och att den obligatoriska försäkringen för dem i stället höjes till ett lämpligt avvägt belopp, t. ex. 7 eller 8 kr. En avgiftsökning torde inte vara nödvändigt för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

221

enad med detta förslag, om samtidigt karenstiden utökas till 7 dagar med rätt för den försäkrade att i stället välja 33 eller 93 dagars karenstid.

De varandra närstående frågorna om grundsjukpenningens storlek och inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen för grund­ sjukpenning har mer eller mindre utförligt behandlats i åtskilliga remiss­ yttranden. I socialförsäkringskommitténs förslag att höja grundsjukpen­ ningen till 4 kr. om dagen instämmer länsstyrelsen i Västmanlands län,

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska sjukkasseförbundet. Sveriges husmoderföreningars riksförbund återger med gillande kommitténs moti­ vering för att begränsa höjningen till en kompensation för penningvärdets fall, särskilt vad kommittén uttalat om att en generell höjning av grund­ sjukpenningen måste medföra ökade kostnader såväl för de försäkrade som för staten och att kostnadsökningarna inte medför ökade förmåner för dem som är försäkrade för tilläggssjukpenning.

En höjning av grundsjukpenningen till 5 kr. om dagen förordas av länsstyrelsen i Blekinge län, Riksförbundet landsbygdens folk och Sve­ riges läkarförbund, vilka i anslutning därtill framhåller angelägenheten av att förbättra de icke yrkesarbetande gifta kvinnornas ställning. Riksförbun­ det gör även en jämförelse med senare års förbättringar av folkpensions­ förmånerna och finner det naturligt att grundskyddet inom sjukförsäkringen förstärkes på motsvarande sätt. Även Landsorganisationen finner den av socialförsäkringskommittén föreslagna höjningen av grundsjukpenningen otillräcklig. Landsorganisationen påpekar, att grundsjukpenningen ger en väsentligt sämre standard än folkpensionen, och uttalar, att förtidspensio­ nen från folkpensioneringen motsvarar en sjukpenning av ungefär 8 kr. om dagen. Organisationen ger därför sitt stöd åt alternativet med en grund­ sjukpenning på 5 kr. om dagen. Enligt organisationens mening är det inte någon ofrånkomlig konsekvens av en höjning av grundsjukpenningen att även inkomstgränsen för tillhörighet till grundsjukpenningförsäkringen nöjes i motsvarande mån. Landsorganisationen tror inte, att riskerna för överförsäkring är så betydande att man vid en höjning av grundsjukpen­ ningen även bör höja inkomstgränsen utöver 1 200 kr. om året med påföljd att kanske något tiotusental fler personer än f. n. kommer att sakna rätt till grundsjukpenning.

Beträffande den ifrågavarande inkomstgränsen ger Fredrika-Bremerförbundet uttryck åt samma uppfattning som Landsorganisationen. Förbun­ det pekar därvid särskilt på en kategori som ofta bär små inkomster och som skulle kunna bli lidande på att denna gräns höjdes, nämligen änkor, frånskilda och vissa andra kvinnor, vilka har hand om barn eller tar vård om eu ålderstigen anförvant. Den kategori kvinnor som Fredrika-Bremer- förbundet åsyftar i sitt yttrande bör enligt vad Sveriges husmodersförening­ ars riksförbund förordar föras in under försäkringen för grundsjukpenning oberoende av om de har förvärvsinkomst eller ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslaget att barntillägg till grundsjukpenningen för kvinnor med barn under 10 år i hemmet skall kunna utgå även vid sjukdom, som ej föranleder sjukhusvård, har inte mött någon gensaga under remissbehand­ lingen. Landsorganisationen hade väntat sig att socialförsäkringskommittén skulle ha undersökt storleken av den utgiftsstegring för familjen, som följer med husmoderns sjukdom, och framlagt förslag om hur stor del av dessa utgifter som borde täckas av försäkringsförmåner. För egen del är Landsorganisationen inte beredd att komma med något konkret yrkande, men organisationen anser att frågan bör närmare utredas.

Beträffande kommittéförslagen rörande sjukpenningskalan an­ ses det allmänt innebära en välkommen förbättring att den nuvarande regeln om reduktion av sjukpenningen efter 180 dagars sjukdom slopas. Bland dem som särskilt poängterar detta märkes Landsorganisationen och Svenska s jukkasseförbundet.

Den av socialförsäkringskommittén förordade utbyggnaden av sjuk­ penningskalan diskuteras i flera remissyttranden, och den fråga som där­ vid främst är omstridd är hur högt taket bör sättas. Länsstyrelserna i

Uppsala och Östergötlands län säger sig vara övertygade om det riktiga i kommitténs ståndpunkt att f. n. inte beakta högre inkomster än 21 000 kr. om året. Landsorganisationen vitsordar behovet av en påbyggnad av skalan med nya klasser och har inte något yrkande som går längre än kommitténs förslag. Inte heller Svenska arbetsgivareföreningen har någon invändning mot kommittéförslaget.

Svenska sjukkasseförbundet ifrågasätter starkt om inte den av kommittén konstruerade skalan med 20 sjukpenningklasser, varav den högsta är avsedd för inkomster uppgående till 33 000 kr. om året eller mera, bör komma till användning redan nu. Även om kommitténs förslag om en etappvis ut­ ökning av antalet sjukpenningklasser har vissa skäl för sig, finns det enligt förbundets åsikt skäl som talar för en sjukpenningskala som kan tillämpas oförändrad under en längre tid. Varje förändring av skalan medför, påpe­ kar förbundet, att inkomstuppgifter måste infordras och att en större eller mindre grupp av försäkrade måste omplaceras i nya sjukpenningklasser.

Mer bestämt avvisande till kommittéförslaget ställer sig försäkringsinspektionen. Inspektionen medger visserligen, att en stor del av dem som har inkomster över 21 000 kr. om året är tjänstemän med rätt till komplet­ terande sjuklön, men framhåller också, att det finns betydande grupper, både arbetstagare och företagare, för vilka detta inte gäller. Både rättvise­ skäl och hänsyn till samordningen mellan sjukpenningförsäkring och pen­ sionering kräver enligt inspektionens mening att taket är lika högt inom sjukpenningförsäkringen som inom tilläggspensioneringen. Sjukpenning­ skalans maximibelopp bör, om denna uppfattning vinner gehör, indexregle- ras. Tjänstemännens centralorganisation betraktar det som mest ändamåls- enligt med parallellitet mellan sjukförsäkring och pensionering för hela

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

223

inkomstskalan. Organisationen lämnar i detta sammanhang upplysningen att de sjuklöner, som på vissa områden tillförsäkrats tjänstemännen genom avtal, i regel har en maximerad varaktighet på endast 3—4 månader. Inte heller Sveriges akademikers centralorganisation är tillfreds med kommitténs argument att flertalet personer med höga löneinkomster är tjänstemän som har rätt till kompletterande sjuklöneförmåner. Det ankommer enligt orga­ nisationen helt på arbetsmarknadens parter att avtalsvägen reglera sam­ ordningen mellan sjuklön och sjukpenning. Organisationen är av den me­ ningen att sjukpenningskalans tak bör sammanfalla med det maximibelopp, som beaktas vid fastställandet av underlaget för arbetsgivarbidrag till sjuk­ försäkringen, och erinrar om att detta maximibelopp föreslagits satt till 7 Vä gånger tilläggspensioneringens basbelopp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att antalet sjukpenningklasser utan försämring för de försäkrade — bör reduceras. En omprövning av sjukpenningskalans allmänna konstruktion begäres också av Tjänstemän­ nens centralorganisation, som hänvisar till att skatteförhållandena ändrats sedan de nuvarande sjukpenningbeloppen fastställdes efter en avvägning med hänsyn till dagsinkomsten efter avdrag för skatt i olika inkomstlägen.

Organisationen anser också att sjukpenningen bör vara skattepliktig in­ komst, något som givetvis skulle påverka sjukpenningskalans utformning. Samma principiella inställning till frågan om skattskyldighet för sjukpen­ ning har försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges akademikers centralorganisation. Inspektionen anser emellertid att man bör vänta med en skattereform tills sjukkassorna hunnit få databehandlings- maskiner, och centralorganisationen vill låta anstå med ändrade skatteregler tills en ny utredning kunnat företagas.

Överståthållarämbetet, Landsorganisationen, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska socialvårdsförbundet, De vanföras riksförbund och De lungsjukas riksförbund kritiserar kommittéförslaget om sjukpenningens stor­ lek vid sjukhusvård och avstyrker förslaget om höjning av sjuk­ penningavdraget från 3 till 5 kr. Genomgående framhålles därvid att, om

Värdet av de besparingar i fråga om kostnader för mat in. in. som den sjuke gör under sjukhusvistelsen stigit, effekten härav neutraliseras till följd av att även den sjukes av sjukdomen förorsakade kostnader ökat med penning­ värdets fall. Landsorganisationen tillfogar, att den sjukes fasta utgifter ökat allteftersom standarden i samhället stigit.

Socialförsäkringskommitténs förslag om slopande av de nuvarande reg­ lerna om 730 dagars sjukhjälpstid har inte mött någon gensaga un­ der remissbehandlingen. Vad angår samordningen mellan sjuk­ försäkring och pensionering är kommitténs förslag om möj­ lighet för sjukkassa att utan ansökan bevilja förtidspension i princip till­ styrkt eller lämnat utan erinran i praktiskt taget alla remissyttranden.

Försäkringsdomstolen finner att de nya samordningsreglerna nödvändig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

gör en föreskrift, som förhindrar att skyddet vid invaliditet i icke avsedd utsträckning överföres från pensioneringen till sjukförsäkringen. Domstolen anför dock vissa betänkligheter mot den föreslagna bestämmelsen med hän­ syn till att den ersättning, som en försäkrad erhåller från sjukpenningför­ säkringen, och den ersättning, som han äger erhålla från förtidspensione­ ringen, som regel inte torde vara likvärdiga. I de fall en försäkrad uppfyller förutsättningarna för förtidspension och denna ersättningsform är för honom fördelaktigare än sjukpenning, har han intresse av att snarast söka sådan pension. Om åter sjukpenningen är fördelaktigare för honom än för­ tidspension, är det ett understundom mycket betydande intresse för honom att pensionen beviljas vid så sen tidpunkt som möjligt. Enligt domstolens mening framstår det under sådana förhållanden som en brist hos förslaget att den försäkrades rättigheter från den allmänna försäkringen kan bli beroende på vederbörande försäkringskassas bedömning av den lämpliga tidpunkten för pensionsprövningen, vilken bedömning i sin tur kan på­ verkas av exempelvis arbetsbelastningen inom det organ, som har att verkställa prövningen. Eftersom förutsättningarna för förtidspension kan vara uppfyllda redan i och med sjukdomsfallets inträffande, exempelvis om detta har sin grund i ett svårartat olycksfall, skulle den försäkrade då efter kort tid kunna gå miste om sin sjukpenning. I de fall då denna är mera värd än förtidspensionen blir det en försämring i jämförelse med nuvarande förhållanden, som i regel möjliggör för den försäkrade att åtnjuta sjukpenning i två år vid varje sjukdom. Domstolen tillägger, att den föreslagna regeln kan särskilt svårt komma att drabba sjukpenningförsäk- rade utländska medborgare, vilka icke äger rätt till pensionsförmåner. De kan vid sjukdomsfall, som omedelbart eller efter kort tid medför bestående invaliditet, bli praktiskt taget helt lämnade utan försäkringsskydd. Med hänsyn till det anförda anser domstolen det böra övervägas att ge be­ stämmelsen den innebörden, att sjukkassa skall, sedan den försäkrade under 365 dagar i följd lidit av sjukdom som medfört nedsättning av ar­ betsförmågan med minst hälften, bevilja honom förtidspension så snart förutsättningarna föreligger även om ansökan ej gjorts.

Även Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att reglerna om samordning mellan sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen måste tillämpas så att de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde individen icke blir ofördelaktiga. Detta kan uppnås på det sättet att sjuk­ penningen skall utgå under exempelvis minst ett år, innan den på kassans initiativ kan ersättas av förtidspension. En liknande hållning intar läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län. Rikskommittén för partiellt arbetsföra och De lungsjukas riksförbund utgår från, att den föreslagna bestämmel­ sen tillämpas så att ingen försämring i försäkringsskyddet inträder för den enskilde. De blindas förening föreslår, att den nuvarande valfriheten mellan sjukpenning och pension bibehålies.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

225

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att sjukkassas rätt att

bevilja pension utan ansökan kompletteras med en skyldighet för kassan att

för fall då sjukhjälp utgått mer än två år ta upp frågan om förtidspension,

såvida icke arbetsoförmågan med stor sannolikhet kommer att vara blott

ytterligare någon kortare tid.

Beträffande samordningsfrågorna i övrigt hävdar De blindas förening, att

en persons sjukpenningförsäkring inte bör påverkas av att han har hel för­

tidspension. Även den som har hel förtidspension kan nämligen ha en inte

obetydlig arbetsinkomst, och det bör, anser föreningen, rimligen vara enbart

arbetsinkomstens storlek som är avgörande för tillhörigheten till sjukpen­

ningförsäkringen. Föreningen menar, att de bestämmelser som gäller ålders­

pensionärerna — således rätten att erhålla sjukpenning i 180 dagar - - även

bör gälla pensionärer med hel förtidspension i vad avser den invalidiserande

sjukdomen och att de nämnda förtidspensionärernas sjukpenningskydd

när det gäller andra sjukdomar bör följa sjukförsäkringens allmänna be­

stämmelser om rätt till sjukpenning. De vanföras riksförbund föreslår, att

den som har hel förtidspension skall vara tilläggssjukpenningförsäkrad med

begränsad sjukhjälpstid, om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till

minst 1 800 kr. om året. De lungsjukas riksförbund anser, att alla pensio­

närer bör ha obegränsad sjukhjälpstid i fråga om ersättning för sjukhus­

vård.

Försäkringsdomstolen är tveksam beträffande lämpligheten av att, såsom

socialförsäkringskommittén föreslår, låta hemmafruar med partiell förtids­

pension stå kvar inom försäkringen för grundsjukpenning och anser att så

inte bör få ske om kvinnan har 2/s av hel förtidspension. Domstolen anför,

att sammanlagda beloppet av folkpensionen för dag räknad och sjukpen­

ningen då kommer att överstiga det högsta sjukpenningbelopp, som en

hemmafru kan tillförsäkra sig genom att teckna en frivillig försäkring ut­

över den obligatoriska. Därtill kommer, att det i praktiken måste bli syn­

nerligen svårt att bedöma, huruvida en kvinna, vars arbetsförmåga genom

invaliditet kan ha nedsatts med inemot 80 procent, förlorat sin återstående

arbetsförmåga till följd av en mera tillfällig sjukdom. Ännu svårare blir att

bedöma, huruvida halv sjukpenning skall utgivas. Riksförsäkringsverket är

i huvudsak av samma uppfattning som försäkringsdomstolen.

Beträffande regeln i kommittéförslaget om att ersättning för sjukhusvård

icke utgår för sådan del av en vårdperiod, som infaller efter det att vården

pågått 730 dagar, har de remissorgan som behandlar saken olika meningar.

Försäkringsdomstolen anser, att regeln i princip är riktig, men understryker

att andra samhälleliga åtgärder måste vidtagas för att de som berörs av

regeln skall kunna få kostnadsfri vård intill dess att förtidspension kan

utgå. I praktiken, säger domstolen, torde regeln ha betydelse främst för barn

som inte fyllt 16 år och som därför inte kan få förtidspension. Socialstyrel­

sen har den uppfattningen att 730-dagarsregeln inte är sakligt motiverad

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

och framhåller, att det förmodligen ganska ringa antal människor som be­ rörs av regeln hör till dem som är hårdast drabbade i livet. En modern socialförsäkring måste enligt styrelsens åsikt täcka även sådana kostnader som det här gäller. Även De lungsjukas riksförbund anför erinringar mot den föreslagna 730-dagarsregeln.

Socialpolitiska kommitténs förslag att förstärka stödet åt barnaföderskor genom att kraftigt öka hjälpen inom moderskapsförsäkringens ram samtidigt som mödrahjälpen avvecklas har praktiskt taget över­ allt fått ett utomordentligt gynnsamt mottagande. Remissorganen ansluter sig helt till kommitténs uppfattning att moderskapsförsäkringen bör vara så effektiv, att kompletterande stödåtgärder endast undantagsvis behöver till­ gripas och att, när sådana åtgärder blir behövliga, de i första hand bör till­ handahållas i form av socialhjälp. Inte minst i socialstyrelsens och mödrahjälpsnämndernas yttranden kommer denna grundsyn till uttryck. Styrel­ sen förutsätter dock, att lösningen av problemen kring särskilt de ogifta mödrarnas nödsituation blir föremål för snara överväganden och att effek­ tiva stödåtgärder kommer till stånd. Mödrahjälpsnämnden i Stockholm framhåller, att mödrahjälpsnämnderna haft ett inte obetydligt värde där­ igenom att de fört mödrarna i kontakt med barnavårdsnämnderna och satt barnavården i tillfälle att ge mödrarna stöd och råd i andra än rent ekono­ miska angelägenheter, ett värde som nu går förlorat. Även mödrahjälps­ nämnderna i Malmöhus och Gävleborgs län beklagar att kommittéförslaget inte kunnat ta hänsyn till intresset av att barnaföderskorna kan få ett per­ sonligt stöd. I några yttranden betonas därjämte de befolkningspolitiska skälen för en förbättrad hjälp åt barnaföderskor. Medicinalstyrelsen vågar visserligen inte bedöma den sannolika befolkningspolitiska effekten av de föreslagna reformerna men framhåller betydelsen av att hjälpåtgärderna i samband med förlossning är av sådan omfattning att ansökan om abort inte skall behöva göras av ekonomiska skäl.

Införandet av ersättning för tandläkarvård åt nyblivna mödrar som en försäkringsförmån anses allmänt som ett viktigt och värde­ fullt inslag i socialpolitiska kommitténs förslag, och i flera remissyttranden framhålles att en sådan anordning är en förutsättning för att mödrahjälpen skall kunna avskaffas. Medicinalstyrelsen understryker vikten av att tand­ kontroll och tandvård blir ett normalt led i den förebyggande mödravården. En dålig tandstatus kan nämligen, säger styrelsen, nedsätta kvinnans all­ männa motståndskraft under graviditet och laktationsperiod samt innebära infektionsrisker, som kan påverka såväl moderns som det späda barnets hälsa.

Socialstyrelsen hyser en viss oro för att det nya systemet åtminstone un­ der de närmaste åren kan komma att medföra en försämring för de ekono­ miskt sämst ställda barnaföderskorna, som enbart är hänvisade till folk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

227

tandvården. Styrelsen räknar nämligen med att införandet av mödratand- vårdsförsäkring skall öka besöksfrekvensen hos folktandvården med för­ längda väntetider som följd. Den medellösa modern kan också, tror styrel­ sen, få svårigheter med betalningen hos tandläkaren. Styrelsen föreslår därför 1) att blivande mödrar regelmässigt skall få förtur inom folktand­ vården, 2) att dispens skall kunna ges från det föreslagna villkoret att tand­ vården skall vara slutförd inom nio månader efter förlossningen samt 3) att sjukkassa skall vara skyldig att på framställning av patienten betala försäkringsandelen av tandvårdskostnaden direkt till tandläkaren. Beträf­ fande lämpligheten av en förtur för mödrar inom folktandvården har me­ dicinalstyrelsen en i viss mån avvikande mening. Styrelsen tror, att en sådan förtur kan skapa svårigheter för vården i övrigt vid en del distriktstand- polikliniker.

Sveriges tandläkarförbund uppehåller sig bl. a. vid frågan om folktand­ vårdens resurser och möjligheterna i övrigt att förverkliga kommitténs för­ slag. Förbundet anser det olämpligt att föreskriva, att undersökningen av samtliga blivande mödrar skall utföras av folktandvården. Denna under­ sökning kommer i många fall icke att kunna åtföljas av behandling vid folk­ tandvården, antingen på grund av att patienten uttrycker bestämda önske­ mål om att behandlas av viss privatpraktiserande tandläkare eller på grund av att folktandvårdens resurser icke förslår till att meddela behandlingen.

Det är också ett faktum, yttrar förbundet, att bettsaneringen i det enskilda fallet många gånger kan utföras på flera olika, i och för sig likvärdiga sätt, varför det är lämpligast att den tandläkare, som skall utföra behandlingen även får göra den inledande undersökningen.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län och Statstjänstemånnens riksförbund föreslår, att ersättning för resor skall kunna utges från för­ säkringen vid tandbehandling på samma villkor som gäller vid besök hos läkare.

Beträffande taxan för tandvårdsersättning uttalar medicinalstyrelsen, att det i och för sig vore bäst om folktandvårdstaxan och taxan för återbäring från moderskapsförsäkringen vore en och densamma. Tandvårdstaxa bör enligt styrelsens mening fastställas av styrelsen i samråd med riksförsäk­ ringsverket och efter förhandlingar med tandläkarorganisationerna. Svenska landstingsförbundet finner det angeläget med en enhetlig taxa och är inte främmande för en höjning av folktandvårdstaxan.

I fråga om den lämpliga storleken av moderskapsförsäkringens grund­ penning har inte framkommit några från socialpolitiska kommitténs förslag avvikande meningar, och inte heller göres någon invändning mot för­ slaget om förlängning av den tidrymd under vilken tilläggspen- ningen skall kunna utgå. Socialstyrelsen framhåller, att sistnämnda för­ slag är ägnat att radikalt förbättra den förvärvsarbetande kvinnans möjlig­ heter alt själv få vårda det nyfödda barnet under dess första månader. Lands­

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 90 år 1962

organisationen uttalar sin tillfredsställelse över att kvinnorna i förvärvsarbe­ te nu blir i tillfälle att utnyttja den rätt lagen länge givit dem att vara lediga från sitt arbete sex månader i samband med barnsbörd. Riksförbundet lands­ bygdens folk anser det olyckligt att rätten till tilläggspenning är samman­ kopplad med tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen för tilläggs- sjukpenning, vilket bl. a. medför att lantbrukarhustrurna i allmänhet inte får tilläggspenning. Förbundet föreslår, att rätten till tilläggspenning ut- sträckes att omfatta även kvinnor, som är frivilligt försäkrade för tilläggs- sjukpenning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Pensionering

Allmänna grunder för rätt till pension

Förslaget i departementspromemorian om uppmjukning av det inom folkpensioneringen gällande kravet på mantalsskrivning i riket för rätt till pension har inte mött motstånd i något yttrande. Svenska ar­ betsgivareföreningen anser det tillfredsställande att förslag framlagts om att svensk medborgare skall kunna uppbära folkpension utomlands, om han varit mantalsskriven här i riket för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser uppmjukningen välmotiverad.

önskemål om ytterligare uppmjukning framställes av Utlandssvenskar­ nas förening, till vars synpunkter Sveriges allmänna exportförening anslu­ ter sig. Utlandssvenskarnas förening framhåller, att även den föreslagna regeln om krav på mantalsskrivning i riket antingen vid det tillfälle då pen­ sionen uppbäres eller för det år varunder vederbörande fyllt 62 år och de fem åren närmast dessförinnan innebär en viss diskriminering av utlands­ svenskarna och därför inte är ägnad att för framtiden stimulera intresset för utlandstjänst. Föreningen anser, att möjlighet bör öppnas för utgivande av folkpension till utlandssvensk utan krav på att denne först återflyttar till riket.

Förslaget om att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen hänsyn i större utsträckning skall tagas till lön, som svensk medborgare åtnjutit från utländsk arbetsgivare, för­ anleder i allmänhet inte någon erinran. Svenska arbetsgivareföreningen och

Handelns arbetsgivareorganisation tillstyrker förslaget, och Tjänstemännens centralorganisation hälsar de förbättrade möjligheterna till poängförvärv med tillfredsställelse.

Riksförsäkringsverket framhåller, att möjligheterna att avgöra när en svensk juridisk person äger ett bestämmande inflytande i en utländsk juri­ disk person är ytterst begränsade för att inte säga obefintliga, och ifråga­ sätter därför, om lagtexten bör utformas på sätt som föreslagits. I verkets yttrande påpekas dessutom, att en stor del av de svenskar, som är syssel-

229

.satta hos svenska företags utländska dotterorganisationer, redan enligt gäl­ lande bestämmelser får räkna sin lön som pensionsgrundande. Det är näm­ ligen vanligt, anför verket, att anställningsavtalet är upprättat med moder­ företaget och att detta följaktligen är att anse som arbetsgivare. Att lönen utbetalas genom den utländska dotterorganisationen kan inte utgöra hinder för att betrakta lönen som åtnjuten i tjänst hos arbetsgivare i Sverige, i vart fall inte om lönen på ett eller annat sätt redovisats i moderföretagets bok­ föring. Enligt verket föreligger emellertid i dessa fall en viss risk för miss­ bruk bl.a. med hänsyn till femtonårsregeln.

Utlandssvenskarnas förening hävdar, att tilläggspensioneringen i princip skall omfatta alla utlandssvenskar, och finner det därför oriktigt, att allt­ jämt vissa till numerären långt ifrån obetydliga grupper helt är ställda utanför. Föreningen håller för möjligt, att frågan kan lösas genom anslut­ ning till någon form av frivillig pensionsförsäkring, eventuellt den redan befintliga. Sveriges allmänna exportförening, som ansluter sig till de av

Utlandssvenskarnas förening framförda synpunkterna och önskemålen, med­ ger att svårigheten ligger i att finna en metod för att säkerställa avgifts- betalningen. Emellertid anser föreningen, att detta problem bör kunna lösas beträffande två kategorier utlandssvenskar, som icke nämnts i departe­ mentspromemorian, nämligen dels svensk personal hos de svenska handels- kamrarna i utlandet, dels svenskar, som från företag i hemlandet utsändes för tjänstgöring hos företagets utländska affärsförbindelser (agenter, kö­ pare i fast räkning, licenstagare, uppdragsgivare i entreprenadsammanhang m. fl.). I fråga om de vid handelskamrarna anställda svenskarna hänvisar föreningen bl. a. till kamrarnas halvofficiella ställning och föreslår, att av- giftsbetalningen garanteras av kommerskollegium, som handlägger ärenden rörande kamrarna. Beträffande de svenskar som tjänstgör hos svenska före­ tags utländska affärsförbindelser framhåller föreningen, att avgiftsbetal- ningen självfallet bör garanteras av det svenska företaget. I samband här­ med påpekar föreningen, att den utländske arbetsgivaren inte alltid är en juridisk person.

Enligt Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges läkarför­ bund synes förslaget inte medge att svenskar i internationell verksamhet får tillgodoräkna sig pensionspoäng.

Socialförsäkringskommitténs förslag att för försäkrad, som åtnjuter för­ tidspension, beräkning av pensionsgrundande inkomst skall vara utesluten endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng tillgodoräknas honom, kritiseras av försäkringsdomstolcn. Domstolen fram­ håller, att den föreslagna ändringen leder till att en förtidspensionär med ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen kan komma att för­ sättas i förmånligare läge än en förtidspensionär med den fastare anknyt­ ning som tillgodoräknande av antagandepoäng förutsätter. Den förre kan nämligen i motsats till den senare förvärva pensionspoäng genom förvärvs­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

arbete efter pensionsfallet. Av förslaget framgår inte när och på vad sätt sålunda förvärvade pensionspoäng skall inverka på pensionsberäkningen. Enligt domstolens mening kan det starkt ifrågasättas, om ändringsförslaget bör genomföras nu. Riksförsäkringsverket anför liknande synpunkter och anser, att starka skäl talar för att avgörandet av frågan om pensionsrätt i förevarande fall får bli beroende av ytterligare överväganden. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden bör enligt verkets mening en försäkrad över huvud taget inte ges möjlighet till förvärv av pensionspoäng för år under vilket förtidspension utgått.

Socialförsäkringskommitténs behandling av frågan om hänsynstagande vid pensionsberäkningen för vissa åldersgrupper till bortfall av pensions­ poäng på grund av sjukdom eller arbetslöshet föranleder i allmänhet ingen erinran från remissorganens sida. Landsorganisationen ansluter sig till förslaget och har förståelse för kommitténs synpunkter på svårigheterna att jämställa arbetslöshet som bortfallsanledning med lång­ varig sjukdom. Erfarenheten säger emellertid, fortsätter organisationen, att särskilt äldre personer är svårplacerade på arbetsmarknaden, vilket visat sig icke minst i samband med företagsnedläggelser. Personer som på detta sätt drabbas av långvarig arbetslöshet bör därför efter särskild ansökan — varvid bortfallsanledningen kan verifieras av arbetsförmedlingen — kunna tillgodoräknas pensionspoäng.

Ålderspension

Socialförsäkringskommitténs förslag om individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen tillstyrkes av så gott som samtliga de remissorgan, som tagit upp frågan till behandling, ehuru i en del fall med vissa erinringar beträffande det förtida uttaget. Tillstyrkande yttranden utan några förbehåll föreligger från Landsorganisationen, Tjänste­ männens centralorganisation, Sveriges lantbruksförbnnd, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges folkpensionärers riksorganisation och Yrkes­ kvinnors samarbetsförbund.

Riksförsäkringsverket anser — med hänvisning till de av kommittén åbe­ ropade skälen mot förtida uttag — det vara mindre tillfredsställande att så­ dant uttag skall kunna ske utan andra begränsningar än de av kommittén föreslagna. En dylik rätt synes inte gå väl ihop med den sida av folkpen­ sioneringens ställning i pensionssystemet, som innebär att folkpensionen utgör ett bottenskydd med uppgift att garantera den försäkrade försörjning av en viss minimistandard. Riksförsäkringsverket föreslår därför, att rätt till förtida uttag förknippas med villkoren att uttaget avser både folkpen­ sion och tilläggspension och att det sammanlagda pensionsbeloppet uppgår till minst det belopp, som den försäkrade skulle vara berättigad att erhålla i folkpension vid uttag från 67 års ålder sedan pensionen höjts till den av statsmakterna förutsatta nivån. Genom en sådan spärregel skulle den för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 9O år 1962

231

säkrade alltid vara garanterad ett pensionsskydd motsvarande folkpensio­

nens normalbelopp. En motsvarande begränsning förordas jämväl av Svens­

ka arbetsgivareföreningen.

Svenska stadsförbundet kan med viss tvekan — icke minst med tanke på

svårigheterna att utforma en rationell samordning — ansluta sig till kom­

mitténs förslag om förtida uttag men ifrågasätter, om inte reduktionsreg-

lerna vid sådant uttag är alltför förmånliga i vissa fall. Betänkligheter av

samma art uttalas av Kommunernas pensionsanstalt, som dessutom fram­

håller att de skäl mot förtida uttag, som anförts av socialförsaknngskom-

mittén och tidigare utredningar, är mycket vägande. De fall, dar egentligt

behov av förtida uttag kan anses föreligga, torde enligt pensionsanstaltens

mening komma att utgöra endast en ringa del av det antal förtidsuttag, som

kommer till stånd om var och en kan ta ut sin ålderspension när han anser

sig behöva den. Enligt pensionsanstaltens uppfattning är enda alternativet

att i varje särskilt fall pröva de skäl, som anföres för önskemålet om för­

tida uttag. Svenska försäkringsbolags riksförbund, som anser att frågan

om förtida pensionsuttag bör utredas ytterligare, finner reduktionen vid

förtida uttag alltför gynnsam och förordar vidare, att kommunalt bostads­

tillägg till ålderspension inte skall utgå före fyllda 67 år. Statstjänstemån-

nens riksförbund anser, att befrielse från folkpensionsavgift inte bör före­

ligga vid förtida uttag.

Statens pensionsanstalt uttalar, att mot en ovillkorlig rätt till förtida uttag

kan anföras både medicinska och arbetsmarknadspolitiska skäl ävensom de

konsekvenser ett sådant uttag enligt förslaget medför beträffande ratten

till förtidspension, änkepension, hustrutillägg och barntillägg. Pensionsan-

stalten anser sig därför inte kunna biträda förslaget. Skulle det likväl kom­

ma att genomföras, förordar pensionsanstalten en spärregel motsvarande

den av riksförsäkringsverket föreslagna och anser dessutom, att åtgärder är

påkallade i syfte att förhindra att kommunalt bostadstillägg till ålderspen­

sion utgår innan pensionstagaren fyllt 67 år. Med hänsyn bl. a. till de kom­

plikationer, som uppkommer vid samordningen mellan pension från den all­

männa försäkringen och pension från staten och kommunerna, ifrågasätter

pensionsanstalten vidare, om inte rätten till förtida uttag av ålderspension

från tilläggspensioneringen bör omprövas och göras beroende av medgivande

från vederbörande försäkringsmyndighets sida.

När det gäller möjligheterna för vissa yrkesgrupper

att erhålla o reducerad ålderspension före 67 år delar

de remissorgan, som behandlar ämnet, kommitténs uppfattning att frågan

bör lösas avtalsvägen. Så är fallet även med Landsorganisationen, som emel­

lertid erinrar om att arbetsgivarna visat mindre intresse av alt förhandla

inom områden, vilka delvis är täckta av lagstiftning. Landsorganisationen,

som inte oreserverat kan dela kommitténs uppfattning att det inom den

allmänna pensioneringens ram skulle vara omöjligt att differentiera pen­

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sionsåldern med hänsyn till yrke och sysselsättning, anser att man längre fram bör kunna överväga, om inte frågan skulle kunna lösas genom lag­ stiftning för den händelse avtalsvägen inte skulle vara framkomlig.

Förtidspension

Socialförsäkringskommitténs grundläggande uppfattning att förutsätt­ ningarna för rätt till förtidspension i princip bör vara desamma inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen har nästan undantagslöst vunnit remissorganens gillande. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens me­ ning är dock inte en något olika bedömning av invaliditetsfrågan utesluten på grund av att bestämmelserna om folk- och tilläggspensioneringen lag- tekniskt sammanföres till en författning och att de båda pensionsdelarna skall administreras på samma sätt. Svenska vanförevårdens centralkom­ mitté yttrar, att principen om gemensamma förutsättningar ej bör drivas för långt även om den från tekniskt administrativa synpunkter kan synas naturlig. Man kan sålunda enligt centralkommitténs mening tänka sig, att folkpensioneringens förtidspension får utgå på grundval av ett mera medi­ cinskt bedömande, medan rätten till motsvarande pension från tilläggspen­ sioneringen får bli mera beroende av den faktiska nedsättningen av arbets­ förmågan.

I remissyttrandena tillstyrkes allmänt huvuddragen i kommitténs förslag om utformningen av invaliditetsbegreppet som en arbetsinvali- ditet grundad på medicinska faktorer liksom förslaget om att man vid invaliditetsbedömningen bör beakta samtliga omständigheter, som är äg­ nade att belysa de medicinska faktorernas inverkan på vederbörandes ar­ betsmöjligheter. Likaså tillstyrkes förslaget om att förtidspension skall kunna utgå, då arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Bland de till­ styrkande remissorganen märkes socialstyrelsen, försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, riksrevisionsverket, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, flertalet länsstyrelser, statens pensionsanstalt, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Landsorganisationen, Svenska försäkringsbo­ lags riksförbund, Svenska socialvardsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Sveriges läkarförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yr­ keskvinnors samarbetsförbund och Sveriges folkpensionärers riksorganisa­ tion.

Beträffande det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet anför riks­ försäkringsverket, att begreppet liksom inom den nuvarande folkpensione­ ringen bygger på en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer men att invaliditetsbedömning och invaliditetsgradering på ett annat sätt än vad nu är fallet bygger på relationen mellan den försäkrades tidigare arbetskapa­ citet och hans efter invalidiseringen kvarstående arbetsförmåga. Enligt ver­ kets mening har de ekonomiska faktorerna i sistnämnda hänseende tiller­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

känts en central betydelse. Försäkringsrådet yttrar, att de av kommittén om­ nämnda faktorerna utöver den medicinska invaliditeten bör beaktas men ej tillmätas så stor betydelse som kommittén synes avse. Eljest föreligger risk att man inte erhåller en i det långa loppet rättvis och enhetlig invaliditets- bedömning.

Flera remissorgan, som i övrigt ger sin anslutning till kommitténs för­ slag, understryker de svårigheter, som måste uppkomma vid den praktiska tillämpningen av det föreslagna invaliditetsbegreppet, och uttalar att stora krav kommer att ställas på de organ, som skall handlägga förtidspensions- ärendena. Samtidigt betonas vikten av att dessa organ genom föreskrifter och anvisningar får vägledning i syfte att åstadkomma en enhetlig praxis.

Riksförsäkringsverket framhåller, att det i stort sett måste överlämnas åt praxis att med fullföljande av de i betänkandet angivna riktlinjerna ut­ veckla invaliditetsprövningen. Självfallet måste detta bli förknippat med betydande svårigheter. Verket förutsätter att det skall ankomma på verket att under den första tiden, intill dess en mera fast praxis kommer till stånd genom försäkringsdomstolens avgöranden, genom råd och anvisningar ge de pensionsprövande organen vägledning i syfte att åstadkomma enhetlig­ het i bedömningen av pensionsansökningarna. Svenska stadsförbundet fram­ håller, att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i praktiken kan leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som inte är avsedd. En alltför schematisk tillämpning av denna princip skulle kunna leda till en hårdare inkomstprövning än den som enligt nuvarande regler gäller inom folkpensioneringen. För att lagens verkliga syfte skall bli tillgodosett i tillämpningen redan från början är det därför enligt för­ bundets mening av vikt att anvisningar utfärdas.

Kommitténs förslag att rätten till förtidspension för de blinda skall be­ dömas efter samma grunder som för övriga försäkrade, vilket innebär att man slopar den nuvarande regeln inom folkpensioneringen att den som är blind alltid skall anses som invalid oavsett sin faktiska arbetsförmåga, till- styrkes eller lämnas utan erinran av ett flertal remissorgan, bland dem länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Gävleborgs län,

Landsorganisationen, Sveriges läkarförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Samtidigt framhålles, att förslaget kan medföra försämringar för vissa blinda, som vid reformens ikraftträdande uppbär invalidpension och blindtillägg. De blindas förening ävensom länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län motsätter sig förslaget i vad det avser de blinda och anser, att alla blinda utan prövning av arbetsförmågans nedsätt­ ning liksom nu bör vara berättigade till förtidspension.

Kommitténs förslag att kravet på invaliditetens varaktighet i fråga om icke tidsbegränsad förtidspension bör vara utformat i huvudsaklig över­ ensstämmelse med vad som nu gäller inom folkpensioneringen har icke mött 3* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 90

någon erinran. Den av kommittén föreslagna tidsbegränsade förtidspensio­ nen uppmärksammas i flera yttranden huvudsakligen i anledning av kommit­ téns uttalande att den ifrågavarande pensionsformen även bör kunna bli ett lämpligt och användbart ekonomiskt stöd under den tid en försäkrad är föremål för rehabiliteringsåtgärder. Vad kommittén sålunda anfört gillas av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län och Rikskommittén för partiellt arbetsföra, men den allmänna uppfattningen synes vara att socialförsäkringsersättning i dessa fall bör lämnas i annan form eller i varje fall under annan benämning än pension. Samtidigt understrykes att rehabili- teringsåtgärderna i princip bör vara avslutade, när pensionsfrågan avgöres. I åtskilliga fall förordas, att stödet under rehabilitering skall utgå från sjukförsäkringen. Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. medicinal­ styrelsen, ett flertal länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund,

Landsorganisationen, Tjänstemånnens centralorganisation, Folksam och Kommunernas pensionsanstalt. Bland remissorgan, som inte synes ha något att erinra mot en stödform enligt pensioneringens regler under rehabilite­ ring men som förordar ändrad beteckning på den tidsbegränsade pensions­ förmånen, märkes överståthållarämbetet och Svenska försäkringsbolags riksförbund, vilka anser att man bör överväga att bibehålla beteckningen sjukbidrag. Riksförsäkringsverket yttrar, att benämningen sjukbidrag kan göras till föremål för invändning och överväger förslagsvis beteckningen tidsbegränsad invaliditetsersättning. Under erinran om den norska lagstift­ ningens »attfpringsbidrag» föreslår Sveriges läkarförbund termen rehabili- teringslön. Svenska sjukkasseförbundet förordar, att beteckningen tidsbe­ gränsad förtidspension utbytes.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbolagens för­ ening anser det icke motiverat att mildra varaktighetskravet för rätt till tidsbegränsad pensionsförmån från nuvarande minst ett och ett halvt år till en tid icke understigande ett år.

Socialförsäkringskommitténs förslag i frågan om invaliditets- graderingen, som innebär att de förtidspensionsberättigade uppdelas i tre grupper och att pensionen i de olika grupperna graderas så att hel för­ tidspension utgår i grupp I, två tredjedelar av hel pension i grupp II och en tredjedel av hel pension i grupp III, accepteras i det övervägande antalet remissyttranden.

Riksförsäkringsverket finner sålunda, att övervägande skäl talar för att kommitténs förslag lägges till grund för lagstiftning. Det synes dock verket lämpligt att, om en försäkrad som har hel eller två tredjedels förtidspen­ sion, därefter får sin arbetsförmåga förbättrad så att en nedsättning av pensionen skall ske, reduktionen får göras successivt under en övergångs­ tid i stället för i ett enda steg. Medicinalstyrelsen framhåller särskilt vikten av att det tröskelproblem som uppkommer vid invaliditetsgränsen reduce­ ras i möjlig mån. Styrelsen tillstyrker därför, att vid halv invaliditet kom­

235

pensation utgår med en tredjedel av full pension. Beträffande gruppindel­

ningen anser styrelsen, att de trösklar som måste uppstå jämväl mellan de

olika grupperna inbördes utgör en mindre olägenhet än de praktiska svå­

righeter som skulle föreligga vid tillämpning av en i och för sig önskvärd,

mera fingraderad skala, samt håller före att ett socialt tillfredsställande re­

sultat bör kunna uppnås med det föreslagna systemet. Försäkringsinspek-

tionen har ej någon erinran mot graderingen, som dock enligt inspektionens

mening torde föranleda en del besvärliga gränsfall i praktiken. Enligt över-

ståthållarämbetets mening synes gruppindelningen under vissa förhållanden

kunna medföra försämrade pensionsförmåner för pensionärer, som nu har

inkomstprövade pensionsförmåner, vilket inte torde ha varit avsett och

som synes kunna undvikas genom övergångsbestämmelser. Förslaget till-

styrkes vidare av länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus och

Västmanlands län samt Svenska landstingsförbundet. En positiv inställning

har också länsstyrelsen i Värmlands län, som dock ifrågasätter om det på

grundval av medicinska och andra faktorer är möjligt att avgöra, huruvida

en person fått sin arbetsförmåga nedsatt med sådana kvotdelar som 5/e och

Va. Kommunernas pensionsanstalt anför, att förslaget till invaliditetsgrade-

ring och till relativ kompensationsgrad icke överensstämmer med motsva­

rande regler inom den kommunala pensioneringen. Motiveringen för försla­

get synes dock enligt pensionsanstaltens mening hållbar för en allmän pen­

sionering, och olikheterna synes icke vålla större olägenheter för personal­

pensioneringens samordning med den allmänna pensioneringen. Svenska

stadsförbundet anser den regressiva ersättningsskalan motiverad särskilt

med hänsyn till de speciella förhållanden, som gäller för en obligatorisk

allmän pensionering. Förbundet påpekar, att systemet kan ge en lägre sam­

manlagd inkomst (förtidspension + arbetsinkomst), då invaliditetsgraden

nedsättes på grund av ökad arbetsförmåga. En sådan icke önskvärd konse­

kvens kan dock enligt förbundets mening undvikas, om inkomstbortfalls-

principen inte ges en alltför schematisk tillämpning i praktiken. Arbets­

marknadsstyrelsen anser, att graderingen i vissa fall kan ha ett produktions-

hämmande inflytande eller förorsaka en negativ inställning till rehabilite­

ringen. Styrelsen föreslår därför, att tillämpningsföreskrifter utfärdas av

sådan karaktär att den enskilde medborgaren uppmuntras till en produktiv

insats. Landsorganisationen ansluter sig till kommittéförslaget under förut­

sättning att det s. k. tröskelproblemet blir föremål för uppmärksamhet samt

att graderingen och kompensationen fungerar tillfredsställande ur rehabili-

teringssynpunkt.

En del remissorgan, som i princip tillstyrker en regressiv kompensations-

skala, är kritiska med hänsyn till att den föreslagna utformningen kan med­

föra att den sammanlagda inkomsten av pension och arbete sjunker, då

arbetsförmågan ökar. Till dessa hör bland andra Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam och Kooperativa förbundet. De föreslår en omarbet­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ning, så att pensionären garanteras större samlade ekonomiska förmåner i samma mån som arbetsförmågan förbättras.

Tjånstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers central­ organisation anser inte det föreslagna regressiva systemet lämpligt och för­ ordar i stället ett proportionellt system, där tröskeln mellan minst 50 pro­ cent invaliditet och lägre invaliditet lämpligen kan modifieras genom att yt­ terligare en grupp tillfogas, omfattande personer med en viss minsta invali­ ditet lägre än 50 procent.

Beträffande gruppindelningen förordar några remissorgan flera grupper, medan andra föredrager blott två grupper. Till de förra hör Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund samt till de senare statens pensionsanstalt, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands samt Göteborgs och Bohus län även­ som Sveriges läkarförbund och De vanföras riksförbund.

De blindas förening yttrar, att hel förtidspension alltid bör utgå till blinda, och länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att många skäl talar för en sådan lösning. Hörselfrämjandets riksförbund berör hörselnedsättningen som inva- liditetsgrund och anser, att vid bedömningen av hörselskadades pensionsför­ måner hel förtidspension bör utgå till den vars invaliditet uppgår till minst hälften.

När det gäller invaliditetsbedömningen framhåller några remissorgan, att särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i invaliditets- sammanhang så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstill­ stånden av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Riksförsäkringsverket yttrar sålunda, att det i nu nämnda fall är vanligt att vederbörande icke utför något förvärvsarbete trots att hans fysiska tillstånd synes medge detta, och erinrar samtidigt om att man vid tillämpning av folkpensione­ ringens invaliditetsbegrepp inte varit benägen att anse pensionsberättigande invaliditet styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart organiskt under­ lag. Inom en pensionering med goda förmåner och en så pass låg invalidi- tetsgräns som 50 procent får, fortsätter verket, problemen säkerligen be­ tydligt större proportioner. Pensionssystemet och dess handhavande kan därför komma att spela en icke oväsentlig roll för frekvensen av neuroser och psyko-somatiska fall. Enligt verkets åsikt bör även i fortsättningen en betydande restriktivitet iakttagas, när det gäller att bevilja förtidspen­ sion i här berörda fall. I alldeles särskilt hög grad gäller detta, tillägger verket, då såsom orsak till nedsättningen i arbetsförmågan i läkarutlåtande angivits psykopati eller liknande diagnos, huvudsakligen yttrande sig i asocialitet, alkoholism o. d. Riksförsäkringsverket utgår från att annat inte åsyftats av kommittén.

Arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsprövningen behandlas i flera remissyttranden. Riksförsäkringsverket uttalar, att det inte synes vara något att erinra mot kommitténs synpunkter i denna del. Verket

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

237

erinrar om att enligt erfarenheten inkomstbortfallet icke sällan är större än

som motiveras av de medicinska faktorerna, vilket ibland kan bero på att en

återstående arbetsförmåga faktiskt inte kan utnyttjas, därför att vederbö­

rande ej kan få arbete, som motsvarar hans förmåga, trots att han skulle

vara villig att åta sig sådant arbete, om det erbjöds honom. Verket under­

stryker den stora betydelse för invalidpensioneringen som samhällets syssel­

sättningspolitik har. I den mån de rörlighetsbefrämjande åtgärderna bygges

ut, så att exempelvis den som är bunden till en viss ort genom fastighets-

innehav erhåller möjlighet att söka arbete på annan ort, underlättas aven

för partiella invalider att utnyttja sin återstående arbetsförmåga. Som en

komplettering till en invalidpensionering sådan som den föreslagna fordras

enligt riksförsäkringsverkets mening inte bara rehabiliteringsanordningar i

egentlig mening utan också en betydande utbyggnad av de befintliga resur­

serna för att bereda personer med nedsatt arbetsförmåga lämplig syssel­

sättning.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det tveksamt, om skyldigheten

att byta arbete och verksamhetsområde bör vara densamma inom folkpen­

sioneringen och tilläggspensioneringen. Ett uttalande av kommittén om att

hänsyn främst bör tagas till den försäkrades förtjänstmöjligheter på den del

av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för hans yrkesutbildning,

tidigare sysselsättning och ställning i yrket och samhället, kan enligt

föreningens mening accepteras för tilläggspensioneringens del men det

synes tveksamt, om samma princip bör gälla för folkpensioneringen. Be­

träffande frågan i vilken utsträckning den försäkrade bör vara underkastad

skyldighet att byta arbete och vistelseort framhåller Landsorganisationen,

att organisationen i annat sammanhang betonat värdet av rörlighet på ar­

betsmarknaden, varvid utgångspunkten varit att rörligheten skall uppnås

genom stimulanser. Från angivna utgångspunkt ansluter sig organisatio­

nen till kommitténs uttalanden men motsätter sig bestämmelser av tvångs-

karaktär. Kommitténs uppfattning att det lokala arbetsmarknadsläget

måste inverka på invaliditetsbedömningen delas av organisationen. Tjänste­

männens centralorganisation ansluter sig till kommitténs mening att man

vid invaliditetsbedömningen främst bör ta hänsyn till förvärvsmöjligheterna

på den del av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för vederbörandes

yrkesutbildning, tidigare sysselsättning och ställning i yrket och samhället,

men vill i anslutning till kommitténs uttalande att som tidigare sysselsätt­

ning bör förstås även annan än den, som vederbörande hade omedelbart

före invaliditetsfallet, framhålla att hänsyn måste tagas till varaktigheten

och omfattningen av den sysselsättning som vederbörande liade vid invalidi-

tetsfallets inträffande, så att i bedömningen inte intages förhållanden, vdka

ligger långt tillbaka i tiden. De vanföras riksförbund understryker betydel­

sen av den allmänna inställningen från omgivningens sida till de invalidi­

serade på arbetsmarknaden. En negativ attityd från arbetsgivarnas och

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

arbetskamraternas sida kan motverka en arbetsplacering, även i fall där invaliditeten har ingen eller ringa betydelse vid arbetets utförande. Förbun­ det anför vidare, att det måste anses vara oriktigt att räkna med en kvar­ stående arbetsförmåga hos en invalidiserad, när denne trots bästa arbets­ vilja och allvarliga försök att skaffa sig arbete inte kan erhålla sysselsätt- ning. Rikskommittén för partiellt arbetsföra anser det uppenbart, att man inte endast bör bedöma vederbörande som arbetsför enligt vissa normer utan också beakta om han verkligen kan få det arbete och den inkomst som be­ räknats för honom.

Vad kommittén uttalar rörande en restriktivare praxis vid invaliditetsbe- dömningen beträffande särskolelever anser sig skolöverstyrelsen kunna till­ styrka, även om styrelsen skulle föredra att ett undantagsstadgande kunde göras i lagen angående sådana elever. Styrelsen framhåller dock de ekono­ miska konsekvenser, som en mera restriktiv praxis vid beviljande av förtids­ pension skulle få för särskoleleverna och deras anhöriga samt för skolorna och deras huvudmän. Liknande påpekanden göres av Svenska landstingsför­ bundet och Svenska stadsförbundet. Sistnämnda förbund liksom överståthållarämbetet vill inte tillstyrka vad kommittén förordat utan anser, att frågan bor bli föremål för förnyat övervägande. Även Riksförbundet för utvecklings­ störda barn hävdar, att frågan om ändrad praxis bör vila intill dess det före- ligger en mera fullständig plan för hur olika kategorier av utvecklingsstörda barn lämpligen skall inpassas i ett system med utbildningsbidrag, rehabilite- ringshjälp och socialförsäkringsförmåner. Detta spörsmål bör enligt för­ bundets mening behandlas av socialpolitiska kommittén och mentalsjuk­ vårdsberedningen gemensamt.

Kommitténs förslag att vid invaliditetsbedömningen den försäkrades ar­ betsinkomst som fullt arbetsför icke skall beräknas till högre belopp än som motsvarar 71/* gånger basbeloppet tillstyrkes av Landsorganisationen. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens åsikt kan gränsbeloppet för folkpen­ sioneringens del sättas betydligt lägre, medan det däremot inom tilläggs­ pensioneringen bör sättas vid 15 gånger basbeloppet.

Övriga remissorgan, som yttrat sig i frågan, avstyrker förslaget. Försåkringsdomstolen anser, att den föreslagna regeln kan leda till otillfredsstäl­ lande resultat, och anför följande exempel, i vilket basbeloppet antages utgöra 4 000 kr. En försäkrad med 35 000 kr. i årlig arbetsinkomst skulle ej kunna erhålla förtidspension, om nämnda inkomst till följd av sjukdom varaktigt minskas till 17 000 kr., under det att en annan försäkrad med en arbetsinkomst som fullt arbetsför av 30 000 kr. skulle kunna erhålla en för­ tidspension pa över 6 000 kr. vid en av sjukdom förorsakad minskning av inkomsten till 14 000 kr. Bestämmelsen skulle också leda till att en för­ säkrad, som åtnjuter halv sjukpenning, i vissa fall icke kan beviljas för­ tidspension, ehuru hans arbetsförmåga är varaktigt nedsatt. Domstolen an­ ser därför, att man i rättstillämpningen bättre kommer till rätta med de

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

239

problem som här möter, om en bestämd maximigräns ej uppställes, och

förordar därför att bestämmelsen utgår. Samma uppfattning kommer till

uttryck i remissyttranden från Handelns arbetsgivareorganisation och Svens­

ka försäkringsbolags riksförbund. Tjänstemännens centralorganisation och

Sveriges akademikers centralorganisation åberopar som skäl mot den

föreslagna regeln jämväl, att vederbörande inte skulle fa tillgodoiäkna sig

antagandepoäng, vilket leder till att han skulle komma i ett avsevärt sämre

läge i vad avser ålderspension från tilläggspensioneringen än en person med

lägre inkomst.

Frågor rörande rehabiliteringen behandlas i praktiskt taget samt­

liga remissyttranden. Undantagslöst understrykes vad kommittén anfört

om socialförsäkringens intresse av att denna verksamhet kraftigt utbygges

både på sjukvårdssidan och på arbetsvårdssidan. Samtidigt betonas, att det

är synnerligen angeläget att åtgärder härför snabbt blir vidtagna. Arbets­

marknadsstyrelsen understryker vikten av att statens arbetsklinik får till­

räckliga resurser såväl för arbetsprövning som för undervisning och utbild­

ning av befattningshavare inom rehabiliteringsorganisationen. Styrelsen

erinrar vidare om att på grund av arbetsvärdens bristande resurser det in­

ledda samarbetet mellan arbetsvärden och sjukkassorna i de s. k. samarbets-

lagen icke givit önskvärd effekt. På vissa håll begränsar sig resultatet av

samarbetet i många fall till en registrering av personer, som borde bli före­

mål för rehabilitering, därest resurser förelåge. Även riksförsäkringsverket

anför, att samarbetslagen på grund av bristande resurser ännu inte på alla

håll fungerar så som avsetts. Medicinalstyrelsen erinrar om att en icke

obetydlig rehabiliteringsverksamhet är igångsatt eller planerad i enlighet

med av styrelsen år 1954 skisserade riktlinjer. Samtidigt tillfogar styrelsen,

att denna rehabiliteringsorganisation starkt hämmats av bristen på läka­

re, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Styrelsen framhåller, att den grund­

läggande invaliditetsbedömning som nu aktualiseras för förtidspensione­

ringen till stor del kommer att äga rum vid de vårdavdelningar för bl. a.

observationsfall, som enligt vad styrelsen förordat skall inrättas inom den

lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten. Med hänsyn till att de me­

dicinska rehabiliteringsinstitutionerna ännu är så ofullständigt utbyggda

finner styrelsen det rimligt, att socialförsäkringen själv tills vidare har

möjlighet att i försäkringens intresse pröva rehabiliteringsmöjligheter och

göra invaliditetsbedömningar på egna sjukhus (Nynäshamn, Iranås och

Åre). Enligt styrelsens uttalande är möjligheterna till arbetsprövning vid

statens arbetsklinik otillräckliga. Svenska landstingsförbundet fiamhåller,

att landstingen i sin egenskap av huvudmän för sjukvården och den grund­

läggande delen av rehabiliteringsverksamheten har ett positivt intresse av

att medverka i rehabiliteringen. Därom vittnar icke minst den planering

och utbyggnad som skett under senare år. Förbundet vill dock - - liksom

medicinalstyrelsen — betona, att utbyggnadstakten i avgörande grad är

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

240

beroende av tillgång på utbildad personal. Även försäkringsinspektionen un­

derstryker, att en tillfredsställande rehabilitering kan uppnås endast ge­

nom en väsentlig förbättring av tillgången på utbildad personal inom sjuk­

vården och arbetsvärden.

Flera remissorgan stöder kommitténs principiella ståndpunkt att inget

hinder bör finnas för bidrag från socialförsäkringen till rehabiliterings-

institutioner. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om sin tidigare positiva

inställning i denna fråga, och försäkringsinspektionen betonar nödvändig­

heten av att ifrågavarande spörsmål snarast vinner en tillfredsställande

lösning. Medicinalstyrelsen framhåller, att det hitintills mera varit bristande

personella än ekonomiska faktorer, som hållit tillbaka den medicinska

rehabiliteringen, och tillfogar att så torde bli fallet under avsevärd tid fram­

åt. Enligt Svenska landstingsförbundet talar starka principiella skäl för att

rehabiliteringsverksamheten åtminstone delvis finansieras via socialför­

säkringen, och Landsorganisationen är av samma mening. Folksam däremot

kan inte finna, att man samhällsekonomiskt vinner något med att belasta

socialförsäkringen med en viss kostnadsandel för dessa ändamål. Det

väsentliga är att organisationen blir effektiv och att ansvaret för dess ut­

formning inte fördelas på flera händer.

Socialförsäkringskommitténs uttalanden i fråga om rätten till och skyl-

digheten att underkasta sig rehabilitering behandlas i några remissyttran­

den. Medicinalstyrelsen tillstyrker, att en försäkrad skall vara skyldig att

underkasta sig rehabiliteringsåtgärder under förutsättning att det all­

männa kan erbjuda honom de erforderliga resurserna och de ekonomiska

möjligheterna därtill. Landsorganisationen instämmer helt i kommitténs

uttalande att varje försäkrad skall äga rätt att få sitt rehabiliteringsbehov

tillgodosett men anser inte att man kan uppställa några bestämmelser om

den försäkrades skyldighet att underkasta sig rehabilitering. Organisatio­

nen anför vidare, att all rehabilitering bör utformas så att den stimulerar

den försäkrade att frivilligt genomgå yrkesutbildning eller annan arbets-

vårdsåtgärd. Därigenom undviker man bedömningssvårigheter, huruvida

den försäkrade skall vara skyldig att underkasta sig rehabilitering eller

ej. Liknande synpunkter anföres av De vanföras riksförbund. Statstjänste­

mannens riksförbund anser det med hänsyn till de bristande resurserna

mindre välbetänkt att konstruera en rätt till rehabilitering, vilket dessutom

är onödigt då samhället givetvis ställer tillgängliga resurser till förfogande

i syfte att de skall utnyttjas på bästa sätt.

Beträffande frågan om bidrag till den enskilde under tiden för

rehabilitering anser, som framgår av det föregående, ett stort antal remiss­

organ att sådant bidrag i första hand bör utgå från sjukförsäkringen. Riks­

försäkringsverket uttalar, att vissa bedömningssvårigheter uppstår för sjuk­

kassorna om sjukpenning skall utgå under rehabilitering vid sidan av de

statliga utbildningsbidragen. Kassorna måste då ta ställning till om den för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

241

säkrade under rehabiliteringstid är helt arbetsoförmögen eller har sin arbets­

förmåga nedsatt med minst hälften, i vilka fall hel resp. halv sjukpenning

skall utgå, eller har arbetsförmågan nedsatt med mindre än hälften, då sjuk­

penning ej skall utgå.

Kommitténs förslag om vissa förbättringar i bestämmelserna om de stat­

liga utbildningsbidragen har inte mött någon erinran.

Förslaget om inrättande av ett centralt samordnings- och planeringsorgan

för rehabiliteringsverksamheten, benämnt centrala rehabilite-

ringsberedningen, tillstyrkes allmänt, då ett sådant organ anses

verksamt kunna bidraga till en lösning av rehabiliteringsverksamhetens

utformning. Till de tillstyrkande myndigheterna hör medicinalstyrelsen, som

dock anser att ett organ av kombinerad planerings- och forskningskaraktär

skulle kunna uträtta vida mera för att befordra rehabiliteringens utveck­

ling. Landsorganisationen, som också är positivt inställd till förslaget, berör

frågan om samarbetet på det regionala planet. Organisationen uttalar, att

det av kommittén förordade samarbetet inom samarbetslagen och pen-

sionsdelegationerna inte tillräckligt motsvarar de krav man bör ställa på en

rehabiliteringsverksamhet, som i princip skall vara odelbar och fortlöpa

utan avbrott från det skadan eller sjukdomen inträffat tills vederbörande

åter är ai’betsför. Organisationen finner det vidare önskvärt att ett direkt

samarbete mellan de arbetsvårdande och sjukvårdande organen etableras

vid alla större sjukhus samt att frågorna om forskning och utbildning av

personal uppmärksammas. Till sist yttrar organisationen, att rehabilite­

ringsfrågorna bör bli föremål för fortsatt utredning. Svenska vanförevar-

dens centralkommitté anser, att behovet av samordning är stort, och finner

med hänsyn till det omedelbara planeringsbehovet angeläget, att en statlig

utredning omedelbart tillsättes. En sådan utredning kunde även förbereda

uppgifterna för rehabiliteringsberedningen.

Socialförsäkringskommitténs förslag att rätt till invalidförmån från folk­

pensioneringen icke längre skall utgöra villkor för rätt till förtidspension

från tilläggspensioneringen tillstyrkes av remissorganen. Med

hänsyn till de olika finansieringssystemen inom de båda försäkringarna

framstår enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening den nuvarande

sammankopplingen, som skulle ha drabbat utlandssvenskarna och de här

i riket förvärvsarbetande utländska medborgarna, som ohållbar.

De förslag av socialförsäkringskommittén rörande förutsättning­

arna för rätt till förtidspension och sättet för pensio­

nens beräkning, vilka innebär ökade möjligheter för pensionsbe-

räkning med tillgodoräknande av antagandepoäng m. in. tillstyrkes i allt

väsentligt eller lämnas utan erinran. Riksförsäkringsverket är positivt in­

ställt till förslagen men framhåller att eftersom antagandepoäng kan

komma att bygga på ett enda års pensionsgrundande inkomst, pensionens

storlek i vissa fall kan komma att rent slumpvis bli beroende av om den

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

försäkrades inkomst detta år varit särskilt hög eller låg. Kommunernas pensionsanstalt anför, att förslaget innehåller värdefulla förbättringar i avseenden som är av speciellt intresse för de mindre kommunerna. Enligt anstaltens bedömande medför ett genomförande av kommitténs förslag, att därefter kommer att kvarstå endast mindre betydande risker för att en kom­ mun skall bli skyldig utge förtids- och familjepension utan att ha en väsentlig del av denna återförsäkrad i den allmänna pensioneringen. Försäkringsdomstolen anser, att pensionsberäkning med tillgodoräknande av antagandepoäng inte bör knytas till den faktiska placeringen i sjukpenning­ klass utan till den klassplacering som skulle ha förelegat, om sjukkassan i vederbörlig ordning erhållit kännedom om samtliga förhållanden som skall ligga till grund för klassplaceringen. I huvudsak samma synpunkter anföres av Svenska sjukkasseförbundet.

Förslaget om tillgodoräknande av pensionspoäng under studier eller annan utbildning och värnpliktstjänstgöring anses av

Svenska stadsförbundet välmotiverat, men förbundet efterlyser en definition av vad som skall avses med studier eller annan utbildning. En närmare be­ stämning är enligt förbundets mening nödvändig, såvida man inte skall utgå från att alla, som före 28 års ålder icke har förvärvsarbete, i stället ägnar sig åt utbildning. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av det föreslagna systemet, vilket måste komplicera lagstiftningen. Länsstyrelsen reagerar vidare mot att staten föreslås skola svara för de merkostnader, som genom tillgodoräknande av poäng i förevarande fall uppkommer för försäk­ ringen. Utan närmare utredning om vilka som kommer att omfattas av en dylik förmån —- länsstyrelsen anför i denna del liknande synpunkter som

Svenska stadsförbundet — samt hur stora kostnaderna kommer att bli anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Gotlands län finner konstruktionen med poäng, som inte grundas på för­ värvsinkomst, betänklig och kan ej tillstyrka förslaget. Ett fortsatt beträdan­ de av vägen med poängförvärv utan arbetsinsats kommer enligt länsstyrel­ sens mening att ge anledning till nya anspråk, som blir svårare att tillgodose ju mer sambandet med arbetsinsatsen uppluckrats. Statens pensionsanstalt finner inte sådana skäl föreligga, att principen för finansiering av försäk­ ringen bör brytas med anslag av statsmedel för en utgift av så ringa storleks­ ordning. Anstalten anser, att kostnaderna bör bäras av försäkringskollekti- vet; i vart fall torde de inte böra belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget för statens arbetsgivaravgift till försäkringen.

Några remissorgan förordar, att möjligheterna att förvärva pensionspoäng ytterligare utvidgas. Sålunda hemställer Sveriges husmodersföreningars riksförbund om en utredning rörande de hemarbetande husmödrarnas möj­ lighet att erhålla pensionspoäng, och Fredrika-Bremerförbundet anser, att gift kvinna bör få tillgodoräkna sig pensionspoäng för år, då hon avstår från förvärvsarbete för att vårda minderåriga barn i hemmet. De blin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

243

das förening och De vanföras riksförbund anser, att de från barn- och ung­

domsåren invalidiserade, vilka ej har möjlighet att få pensionsgrundande

inkomst, bör garanteras pensionspoäng i huvudsak enligt förslaget om

poäng åt studerande. Kooperativa förbundet finner det vara av särskild be­

tydelse att inkomst av stipendier, som utgår till forskare, blir pensions­

grundande. Förbundet ifrågasätter, om icke stipendiaternas verksamhet i

detta avseende bör likställas med studier.

Förslaget i departementspromemorian att slopa det nu gällande villkoret

för utländsk medborgare att förtidspension från tilläggspensio­

neringen kan utgå, endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats för minst

fem år, tillstyrkes av samtliga remissorgan som yttrat sig i frågan, nämligen

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Tjäns­

temännens centralorganisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska Personal-Pensionskassan och YTrkeskvinnors samarbetsförbund.

I detta sammanhang behandlar remissorganen vissa kvarstående villkor

som leder till att utlänningar kan vara uteslutna från rätt till tilläggspension

i en del fall, där svenska medborgare är berättigade till sådan pension.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda, att de kvarstående särregler­

na beträffande utlänningar, som består i krav på minst 10 poängår för rätt

till ålderspension resp. krav på möjlighet att uppnå minst 10 poängår för

rätt till förtids- och familjepension, är otillfredsställande. Om reglerna med

hänsyn till överkompensation icke anses helt kunna slopas, bör de dock,

framhåller föreningen, mildras så att rätt föreligger till en pension, som

kan anses svara mot erlagda avgifter. Handelns arbetsgivareorganisation

hemställer, att återstående särbestämmelser beträffande utlänningar blir

föremål för översyn i syfte att i möjlig mån upphäva eller i vart fall ytter­

ligare modifiera dem. Tjänstemännens centralorganisation anser, att de för­

bättringar, som skett i fråga om behandlingen av utländska medborgare i

Sverige, inte är uttömmande och uttalar att de kvarvarande speciella be­

stämmelserna för utlänningar ej är förenliga med de principer, som till-

lämpas på den svenska arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

De av socialförsäkringskommittén föreslagna särskilda förmånerna från

folkpensioneringen till vissa invalider täcker enligt socialstyrel­

sens mening på intet sätt de särskilda kostnader, som drabbar invaliderna,

varför dessa enligt förslaget inte är tillförsäkrade samma minimistandard

som andra folkpensionärer. Frågan hur förmånerna bör utformas och vilka

åtgärder, som i övrigt bör vidtagas för att invaliden skall bli jämställd med

övriga folkpensionärer, finner styrelsen dock vara av så stor räckvidd, att

en utredning härom skulle allvarligt försena genomförandet av det fram­

lagda förslaget. Styrelsen tillstyrker därför förslaget i dess nuvarande ut­

formning men hemställer samtidigt att frågan om invalidernas ställning i försäkringen blir föremål för fortsatt utredning.

Socialförsäkringskommitténs förslag till ändrad konstruktion av folkpen­ sionsförmånerna till de blinda, så att b 1 i n d t i 11 ä g g i fortsättningen skall utgå till försäkrad, som är berättigad till ålders- eller förtidspension, och blindhetsersättning till försäkrad, som ej uppbär folkpension, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissorganen, om man bortser från de i avsnittet om förtidspension omnämnda, vilka anser att den nuvarande ovillkorliga rätten till invalidpension skall bibehållas för dem som blivit blinda före en viss ålder. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Väst­ manlands län yrkar, att åldersgränsen för rätt till blindförmån bör bestäm­ mas till 67 år. Enligt Svenska socialvårdsförbundets mening bör det över­ vägas att låta åldersgränsen sammanfalla med den som gäller för rätt till ålderspension alltså 67 år, om någon åldersgräns överhuvudtaget skall sti­ puleras. De blindas förening anser, att åldersgränsen bör helt avskaffas eller bestämmas till 67 år. Statstjänstemännens riksförbund är av den uppfatt­ ningen att blindförmånerna skall utgå oavsett när blindheten inträffat.

Förslagen beträffande vårdtillägg och hjälptillägg tillstyr­ kes eller lämnas utan erinran av bl. a. Landsorganisationen och De vanföras riksförbund. Riksförsäkringsverket finner det önskvärt med en klarare gränsdragning mellan de båda förmånerna. Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att man kommer att stå inför stora svårigheter vid den praktiska bedömningen, huruvida vederbörande skall anses berättigad till den ena eller den andra hjälpformen. Enligt förbundets mening kan därför ifråga­ sättas om man inte i stället för att tillskapa en ny förmån, som blir svår att avgränsa från den tidigare, borde mildra bestämmelserna för rätt till vård­ tillägg och avstå från att införa den föreslagna nya hjälpformen. I samma riktning uttalar sig överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Got­ lands, Skaraborgs och Värmlands lån samt De lungsjukas riksförbund.

Den föreslagna höjningen av åldersgränsen för vårdbehovets inträde från 60 till 63 år tillstyrkes av riksförsäkringsverket, medan överståthållarämbe­ tet, länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska socialvårdsförbundet för­ ordar att gränsen höjes till 67 år. De vanföras riksförbund och De lungsju­ kas riksförbund anser båda, att åldersgränsen 63 år är väl låg. Förstnämnda förbund föreslår dessutom att vårdtillägget skall utgå med 2 400 kr. och hjälptillägget med 1 600 kr. Statstjänstemännens riksförbund anser, att till­ läggen bör utgå oavsett när vårdbehovet inträtt.

De föreslagna nya hjälpformerna vanföreersättning och v a n- företillägg tillstyrkes av Landsorganisationen, som anser det vara en väsentlig uppgift att underlätta för de vanföra att genom förvärvsarbete göra en samhällsinsats. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner, att den före­ slagna hjälpen ofta kan vara lämplig och behövlig, men befarar svårigheter ■säd den praktiska tillämpningen, varför frågan bör ytterligare utredas och

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

övervägas. Länsstyrelsen i Uppsala län ställer sig tveksam till förslaget och anser att förmånerna borde ha inkomstgraderats. Andra remissorgan har icke något att erinra mot förslaget i och för sig men förordar en mera generell utformning av villkoren utan begränsning till vissa former av in­ validitet. Uttalanden av sådan innebörd göres av Tjänstemännens central­ organisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska vanförevårdens centralkommitté, De lungsjukas riksförbund, Sveriges läkarförbund och Socialförsäkringsbolagens förening. De vanföras riksförbund föreslår, att allenast en lytesersättning skall finnas för vanför, som icke uppbär pen­ sion eller som har endast partiell pension, och att denna ersättning skall uppgå till 1 200 kr.

Mot kommitténs förslag att ersätta de nuvarande särskilda barnbidragen med barntillägg, utformade som tillägg till försörj arens folkpension, göres inga principiella invändningar. De vanföras riksförbund anser dock, att barntillägg icke bör reduceras av den anledningen att försörj aren uppbär partiell förtidspension. Förslaget att barntillägget skall minskas med bidrags­ förskott avstyrkes av socialstyrelsen, några länsstyrelser, Svenska stadsför­ bundet och Kommunernas pensionsanstalt. Under åberopande av bestämmel­ serna om rätt till barntillägg från sjukförsäkringen ifrågasätter riksförsäk­ ringsverket, huruvida inte barntillägg i visst fall bör kunna utgå till folk­ pension, som tillkommer gift kvinna. Enligt socialstyrelsens mening kan några allvarliga invändningar icke resas mot att barntillägg får utgå även till folkpension till gifta kvinnor.

Förslaget till ändrad utformning av hustrutillägget lämnas utan erinran. Riksförsäkringsverket, länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län samt Tjänstemännens centralorganisation anser dock, att förslaget bör ses endast som ett steg mot en längre gående reform av innebörd att hustru­ tillägget avvecklas som en självständig förmån.

Vad kommittén förordat beträffande de kommunala bostads­ tilläggen föranleder ingen erinran. De blindas förening, De vanföras

Inte heller kommitténs generella uttalanden och förslag rörande den i n - komstprövning, som alltjämt förutsättes för vissa folkpensionsför­ måner, har mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Famil jepension

Förslaget i departementspromemorian om att bland den allmänna pensio­ neringens familjeförmåner skall upptagas änkepension till från­

skilda kvinnor vid den förutvarande makens död tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan. I detta sammanhang må näm­ nas, att enligt familjerättskommitténs mening vissa principiella skäl talar för att också änklingspension införes i det allmänna pensionssystemet. Denna inställning delas av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvin­ nors samarbetsförbund och Fredrika-Bremerförbundet.

I övervägande antalet remissyttranden accepteras att pensionsrätten, så­ som föreslagits i promemorian, göres beroende av att den frånskilda kvinnan varit berättigad till underhållsbidrag och likaså att pensionens storlek begränsas av underhållsbidragets storlek, i den mån detta under­ stiger beloppet för vanlig änkepension. Bland de remissorgan, som god­ tar en sådan lösning, återfinnes försäkringsdomstolen, riksförsäkrings­ verket, flertalet länsstyrelser, statens pensionsanstalt, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation, Folksam, Kooperativa förbundet, Svenska socialvårdsförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Så­ lunda anför försäkringsdomstolen, att mot bakgrunden av syftet med den i lagförslaget gjorda gränsdragningen rätten till änkepension för frånskild icke lämpligen synes kunna knytas annat än till fastställt underhållsbidrag. Statens pensionsanstalt förklarar sig efter ingående överväganden ha stan­ nat för att förorda promemorieförslaget i vad gäller såväl pensionsrättens anknytning till förefintligheten av rätt till underhållsbidrag vid den från­ skilde mannens död som pensionens begränsning till underhållsbidragets belopp. Enligt Landsorganisationen är det angeläget att samhället med olika medel söker förbättra de ensamstående mödrarnas, däribland de frånskildas, ekonomiska ställning. Organisationen tillstyrker därför förslaget men fram­ håller samtidigt, att de ensamstående mödrarnas problem därmed icke är löst utan snarast bör bli föremål för behandling. Yrkeskvinnors samarbets­ förbund har förståelse för de frånskildas prekära ekonomiska ställning men ansluter sig till förslaget att göra frågan om änkepensionen till frånskild beroende av om underhållsbidrag utgått eller icke, eftersom enligt förbun­ dets uppfattning syftet med änkepension till frånskild bör vara att gardera den frånskilda mot det inkomstbortfall, som annars skulle uppstå genom dödsfallet.

Från vissa håll riktas kritik mot att rätten till änkepension för frånskild kvinna göres beroende av att hon varit berättigad till underhållsbidrag.

Familjerättskommittén yttrar, att rätten till pension enligt rådande upp­ fattning framstår som en intjänad förmån med försäkringsmässiga inslag och att denna uppfattning måste skänkas det största beaktande. Detta gäl­ ler, sägei kommittén, utan inskränkning i fråga om tilläggspensioneringen, medan folkpensioneringen med större fog torde kunna uppfattas som en grundförsörjning, vilken kan behandlas främst från sociala synpunkter.

A illkoret att den frånskilda hustrun skall kunna erhålla änkepension endast om hon är berättigad till underhåll är enligt familjerättskommitténs mening

icke rationellt grundat. En hustru kan vara i påtagligt behov av underhåll men mannen sakna förmåga att utge något, eller hustrun kan tills vidare reda sig hjälpligt men antagas vara i behov av pension på äldre dagar. Vid skilsmässa måste hustrun söka att till varje pris rädda sin rätt till pension efter mannen. Ett rationellt avgörande i underhållsfrågan kan enligt kom­ mitténs mening icke vinnas, då ovidkommande hänsyn på detta sätt måste spela in. De olyckliga verkningarna förstärks av alt även pensionens stor­ lek göres beroende av kvinnans rätt till underhåll, så att folkpension och tilläggspension till frånskild kvinna sammanlagt icke får överstiga under­ hållsbidragets storlek. För pensionens storlek bör, med kommitténs utgångs­ punkt att pensionen är intjänad under äktenskapet, tiden för äktenskapets längd tillmätas grundläggande betydelse. Ett rimligt resultat synes enligt kommittén kunna uppnås, om frånskild make tillgodoräknas pensionsgrun- dande tid före äktenskapet och fram till äktenskapsskillnaden och tillägges pension i proportion därtill. Senare frånskild make får då tillgodoräknas tid från första skillnaden till dess skillnad vanns i andra äktenskapet. Vissa minimibelopp torde också böra angivas. Om anknytningen till underhålls­ bidraget slopas, kan det emellertid tänkas, framhåller kommittén, att man anser sig böra avstå från att låta flera i princip ograverade änkepensioner utgå vid sidan av varandra. För sådant fall bör enligt kommittén — med bibehållande av tiden för äktenskapets bestånd såsom grundläggande faktor — frånskild hustru få prioritet framför senare hustru. Detta kan, om man­ nen gifter sig flera gånger, leda till att änkan blir utan pension (utöver sådan som utgår enligt folkpensioneringen), men denna konsekvens synes kom­ mittén naturlig. Enligt familjerättskommitténs mening bör pensionsrätt från ett tidigare äktenskap alltid återupplivas vid ett senare äktenskaps upplösning, oavsett detta äktenskaps varaktighet. Jämväl länsstyrelsen i

Uppsala län förklarar, att pensionsrätten bör betraktas som intjänad under äktenskapet och alltså utgå oavsett förekomsten av underhållsbidrag samt att pensionens storlek bör göras beroende av äktenskapets längd. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län samt Fredrika-Bremerförbundet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund, till vars yttrande i denna del Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska Personal-Pensionskassan an­ sluter sig, anser det olämpligt att rätten till änkepension för frånskild hustru anknytes till förefintligheten av underhållsskyldighet eller till underhållets belopp. Om man inte vill göra gällande, säger förbundet, att det inte före­ ligger någon rättssäkerhet för utfästa pensioner inom tilläggspensioneringen, måste man acceptera att pensionsrätten är en successivt intjänad rätt. Enligt allmän civillagstiftning är makar skyldiga att efter förmåga gemensamt svara för familjens försörjning och den tillgång, som rätten till pensions­ förmånerna innebär, måste därför i princip anses tillhöra båda makarna.

Vid omgifte bör enligt förbundets mening pensionsrätten inom tilläggspen­ sioneringen ej gå förlorad utan endast pensionen indragas under tiden för det nya äktenskapets bestånd.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framför i huvudsak samma synpunkter som familjerättskommittén och tillägger att, eftersom pensions­ rätten är en tillgång i äktenskapet i vilken även andra maken bör ha del, denna rätt borde gälla även ålderspensionen. Hustrun borde sålunda få rätt till del i mannens ålderspension under hans livstid, vilket skulle kompen­ sera hennes försämrade möjligheter att själv intjäna en tillfredsställande pension. Frågan härom bör enligt förbundets mening utredas. Förbundet anser vidare, att änkepension från tilläggspensioneringen inte bör indragas vid omgifte.

Både remissorgan, som i princip godtar det framlagda förslaget om pen- sionsrättens anknytning till underhållsbidraget och sådana som förordar en lösning efter andra linjer, gör invändningar i vissa avseenden mot b e- stämmelsernas utformning i övrigt. Detta gäller bl. a. kra­ ven på att den frånskilda kvinnan antingen skall ha vårdnaden om och stadigvarande bo tillsammans med barn, som stadigvarande vistades i kvin­ nans hem såväl vid skillnaden som vid dödsfallet, eller ock ha varit gift med mannen i minst 15 år. Beträffande vårdnads- och samboendekraven anser statens pensionsanstalt liksom Fredrika-Bremerförbundet, att frånskild kvinna bör kunna få änkepension, även om vårdnaden överflyttas på henne först i samband med mannens död. Familjerättskommittén anser, att inom tilläggspensioneringen något krav på vårdnad eller samboende över huvud taget inte bör uppställas för frånskilds rätt till pension, lika litet som för änkas. Det bör enligt kommitténs uppfattning vara tillräckligt, om den för­ säkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till kvinnan. Liknande syn­ punkter anföres av Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Yrkeskvin­ nors samarbetsförbund accepterar vårdnadskravet men hemställer att kravet på samboende utgår. Det kan, framhåller förbundet, bero på praktiska om­ ständigheter att detta krav inte kan uppfyllas. Kravet på 15 års äktenskap för frånskild, för vilken barnrekvisitet ej är uppfyllt, möter motstånd från länsstyrelserna i Östergötlands, Uppsala och Jämtlands län, statens pen­ sionsanstalt, familjerättskommittén, Tjänstemännens centralorganisation och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Gemensamt för dessa yttranden är att anknytningen till underhållsbidraget anses utgöra en tillräckligt restriktiv faktor och att de 15 åren bör kunna nedsättas till 10 eller, i likhet med vad som gäller för änka, 5 år.

Den fråga, som vid sidan av frågan om anknytningen till underhålls­ bidraget, är föremål för den största uppmärksamheten bland remissorganen, är den nya pensionens inverkan på barnpensioner från tilläggspensione­ ringen. Härom uttalar försäkringsdomstolen, att de föreslagna bestämmel­ serna innebär en ogynnsam begränsning av pensionerna för barn i senare

249

äktenskap, och domstolen förordar en ändring av bestämmelserna till und­

vikande härav. Även riksförsäkringsverket föreslår, att förslaget omarbetas

så att stötande resultat ej uppstår genom att änkepension till frånskild redu­

cerar pensionen till barn i senare äktenskap. I dessa fall, framhåller verket,

föreligger i regel ingen ekonomisk gemenskap. Det påpekas också att, om

den frånskilda själv har barn, det kan inträffa att hennes och barnens

gemensamma pension blir lägre än om hon inte varit berättigad till änke­

pension, ett resultat som enligt verket är otillfredsställande. Statens pen-

sionsanstalt anser, att pensioner till barn i annat gifte inte bör reduceras av

pensionen till frånskild. Familjerättskommittén finner reduceringsregeln

otillfredsställande. Om mannen efterlämnar endast frånskild och änka, be­

höver ingenderas pension reduceras, men om han i stället för änka efter­

lämnar barn i senare äktenskap, reduceras barnpensionerna. En sådan följd

bör enligt kommittén undvikas. Både i nu nämnda fall och då den frånskilda

har egna pensionsberättigade barn framstår det vidare som en onödig be­

gränsning, att barnpensionerna reduceras i full utsträckning, även om änke­

pensionen till den frånskilda endast utgör en mindre del av full änkepen­

sion. Liknande synpunkter framförs av Fredrika-Bremerförbundet, som

framhåller att större reducering av barnpensionerna i vart fall ej bör ske

än som svarar mot storleken av den frånskildas änkepension. Några av

remissorganen går ett steg längre och framlägger förslag, som innebär en

ändring även av gällande regler för änkepensionens inverkan på barnpen­

sionens storlek så att barnpensionen endast påverkas av änkepension, därest

hushållsgemenskap eller släktskapsband föreligger mellan barnet och änkan.

Uttalanden i denna riktning göres bl. a. av Folksam, Yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

När det gäller socialförsäkringskommitténs förslag om sammanträf­

fande mellan flera pensioner godtar samtliga remissorgan för­

slaget om att, såvitt angår tilläggspensioneringen, både egenpension och

familjepension skall kunna utgå samtidigt. Riksförsäkringsverket, som

anför att enligt en inom verket gjord uppskattning förslaget kan antagas

medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen på lång sikt på ca

5 procent, ifrågasätter dock, om den föreslagna ändringen är av sådan ange-

lägenhetsgrad att denna kostnadsökning är motiverad.

Till socialförsäkringskommitténs uppfattning, att vid sammanträffande

av flera familjepensioner inom tilläggspensioneringen endast en av dem

bör utgå, ansluter sig Sveriges husmodersföreningars riksförbund under för­

utsättning att barnpensionens storlek inte påverkas av änkepension till

annan än barnets moder eller vårdnadshavare. Svenska försäkringsbolags

riksförbund däremot anser, att vid sammanträffande av två barnpensioner

övervägande skäl talar för alt båda utges, och hänvisar därvid till att barn-

oensionen inom folkpensioneringen är högre, om båda föräldrarna avlidit

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

2o0

än om endast en av dem är död. Om vardera av två makar har en pensions- grundande inkomst av 10 000 kr. synes det rimligt, fortsätter förbundet, att barnen efter båda föräldrarnas död kommer i ungefär samma ekonomiska situation, som om mannen har en pensionsgrundande inkomst av 20 000 kr. men hustrun ingen inkomst. Vidare anser förbundet, att änkepension och barnpension utan olägenhet bör kunna utgå samtidigt till samma person.

Kommunernas pensionsanstalt anför liknande synpunkter och framhåller, att egendomliga konsekvenser i samordningsavseende kan uppkomma, när avlidna föräldrar varit anställda hos olika arbetsgivare, som båda tillämpar bruttosystem i sin personalpensionering.

Socialförsäkringskommitténs förslag till lösning av vissa överförsäk- ringsproblem på familjepensionssidan tillstyrkes av Landsorganisa­ tionen. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att de föreslagna reglerna är godtagbara, ehuru det kan ifrågasättas om 1 O-procentregeln över huvud taget behövs. Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar, att förslaget synes ge rimligt resultat under den förutsättning socialförsäkrings- kommittén haft att räkna med, nämligen att det endast kan vara fråga om en änkepension. Riksförsäkringsverket anser, att den föreslagna maximerings- regeln kan verka förhållandevis hårt på barnpension, då det utgår flera änke­ pensioner efter en försäkrad, t. ex. till änkan och till en eller flera frånskilda kvinnor.

Tjänstemännens centralorganisation kritiserar förslaget och anför, att det synes tveksamt, huruvida överförsäkring kan anses föreligga, eftersom de i förhållande till den försäkrades inkomster höga familjepensioner som kan förekomma närmast äger samband med storleken av det bottenskydd för änkor och barn, som man av sociala skäl velat åstadkomma inom folkpen­ sioneringen. Organisationen påpekar, att med den föreslagna utformningen av barntilläggen inga sådana tillägg till egenpension kommer att utgå vid medelstora inkomster. Reduceringen av barntilläggen återverkar sedan på familjepensionerna vid tillämpning av den föreslagna maximeringsregeln.

Vidare framhåller organisationen, att regeln skulle förändra de förutsätt­ ningar under vilka tidigare tjänstepensionssystem samordnats med folk­ pensioneringen och tilläggspensioneringen. Tjänstemännens hittillsvarande familjepensionsskydd har nämligen i väsentlig grad förutsatts kunna ersät­ tas av motsvarande förmåner från folkpensioneringen och tilläggspensio­ neringen. Organisationen förklarar sig inte kunna acceptera, att dessa för­ måner nu försämras. Därest en maximeringsregel likväl anses böra före­ komma, förordar organisationen att barntilläggen beräknas vara oreducerade vid maximeringsregelns tillämpning eller att barnpensionerna från folkpen­ sioneringen inte medräknas vid familjepensionernas maximering.

Mot den föreslagna uppmjukningen av inkomstprövningen av änke­ pension i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 196 0, göres ingen invändning. Förslaget tillstyrkes av

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

251

Landsorganisationen, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Enligt sistnämnda förbund är det önsk­ värt, att inkomstprövningen helt slopas för änkor, som fyllt 60 år. Riks­ försäkringsverket framhåller, att försäkringsnämnderna, som kommer att handlägga ärenden av detta slag, normalt får tillämpa två olika avdrags- regler i varje fall varom här är fråga. De nu gällande reglerna blir sålunda fortfarande tillämpliga på de kommunala bostadstilläggen, medan de före­ slagna mildrade avdragsreglerna kommer att få tillämpas på själva änke­ pensionen, vilket säkerligen kommer att i betydande grad tynga arbetet och avsevärt öka felriskerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Så gott som samtliga remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran socialförsäkringskommitténs förslag till provisorisk reglering av samord­ ningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen, å ena, samt yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan. Sålunda finns enligt försäkringsrådet ur yrkesskadeförsäk- ringssynpunkt inte något att erinra mot förslaget, och även riksförsäkrings­ verket förklarar sig kunna i huvudsak tillstyrka detsamma. Landsorganisa­ tionen ansluter sig till kommitténs förslag under betonande av att det får betraktas som en tillfällig lösning. Likaså uttalar Riksförbundet landsbyg­ dens folk och Sveriges lantbruksförbund, att de inte har några erinringar att göra mot de föreslagna samordningsreglerna men att de vill understryka önskvärdheten av att yrkesskadeförsäkringsfrågan snarast blir utredd och att hänsyn därvid tages till lantbrukarbefolkningens speciella synpunkter och önskemål.

Inte heller försäkringsdomstolen har några erinringar mot förslagets huvudprinciper. Emellertid uttalar domstolen att, om reduktion å pensio­ nen sker med endast en viss del av yrkesskadeersättningen, detta torde kunna leda till att i vissa fall de sammanlagda förmånerna kommer att uppgå till så högt belopp, att det kan bli komplikationer för den nya utredningen om yrkesskadeförsäkringen. Domstolen ifrågasätter därför om det inte trots allt borde övervägas att ändra sjukpenningtabellen i YFL liksom det maxi­ mibelopp, som ligger till grund för beräkningen av livräntor enligt nämnda lag. Genomföres dessa ändringar, fortsätter domstolen, kan reduktion ske med hela yrkesskadeersättningen.

Socialförsäkringsbolagens förening hävdar i sitt remissyttrande, att sam­ ordningsreglerna endast bör tillämpas vid ersättning på grund av obliga­ torisk yrkesskadeförsäkring. Livränta på grund av frivillig försäkring enligt

YFL har hittills undantagits, säger föreningen, bl. a. då det gällt förbättring av ersättning i form av ersättningstillägg eller genom omreglering. Så länge

reduktionen inte kan ske på livräntesidan uppkommer enligt föreningen en disproportion mellan den premie försäkringsinrättningen måste uttaga för att få täckning för utgående ersättning och den totalersättning den försäk­ rade får behålla, sedan den föreslagna samordningsregeln verkat. En dylik disproportion mellan premier och ersättningar uppfyller, anser föreningen, inte de krav på premiernas skälighet, som bör upprätthållas då det gäller frivillig försäkring.

Enligt Svenska stadsförbundet synes i fråga om äldre yrkesskadeförsäk- ringsfall en samordning sådan som kommittén föreslagit vara ofrånkomlig även efter en revision av yrkesskadeförsäkringen. Beträffande skadefall, som inträffar efter den nu föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, borde däremot enligt förbundets mening en principiellt riktig lösning, genom in­ grepp på yrkesskadesidan, ha kunnat åstadkommas redan nu utan att man därmed skapat komplikationer för den pågående utredningen om yrkes­ skadeförsäkringen. Svenska försäkringsbolags riksförbund förklarar, med instämmande av Svenska Personal-Pensionskassan, att en ytterligare sam­ ordning, som innebär avdrag på pensionssidan, borde undvikas. Emellertid synes de föreslagna reduktionsreglerna i huvudsak kunna tillämpas i fråga om yrkesskadefall, som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Förbundet ifrågasätter dock lämpligheten av att ålderspension reduceras med livränta från YFL, som grundas på lägre invaliditetsgrad än 50 procent.

Frågan om karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna be­ handlas av riksförsäkringsverket, som inte vill förorda någon ändring av an­ talet karensdagar. Landsorganisationen hemställer, att frågan om slopande av karenstiden eller minskning av antalet karensdagar tages upp till behand­ ling redan nu eller, om detta ej är möjligt, att den nyligen tillsatta utred­ ningen om yrkesskadeförsäkringen får i uppdrag att utreda frågan. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att det bör ankomma på yrkesskadeför- säkringsutredningen att ta upp frågan om det lämpliga antalet karensdagar inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. I många fall kan, uttalar för­ bundet, en längre karenstid möjliggöra administrativa förenklingar för sjukkassorna, eftersom dessa genom en sådan reform skulle befrias från en mängd småärenden. Även Sveriges läkarförbund vill snarare se en förläng­ ning än en förkortning av karenstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

253

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsfförsäkring

Socialförsäkringskommitténs förslag att arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringen skall beräknas på löner upp till det belopp som beaktas vid fastställandet av arbetsgivarnas avgift till försäk­ ringen för tilläggspension är föremål för delade meningar bland remiss­ organen. Riksförbundet landsbygdens folk och Handelns arbetsgivareorga­ nisation säger sig kunna godta kommittéförslaget, därvid arbetsgivarorga­ nisationen dock påpekar att det hade varit lika naturligt att anpassa sjuk­ försäkringens tak till yrkesskadeförsäkringens som till tilläggspensione­ ringens. Länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges akademikers centralorga­ nisation påpekar, att det naturliga hade varit att söka överensstämmelse mellan sjukpenningskalans tak och taket för underlaget vid beräkning av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen. Enligt dessa båda remissorgan kom­ mer kommittéförslaget att få effekten av en extra beskattning på företagare, som sysselsätter kvalificerad arbetskraft med relativt höga löner. Samma inställning har Svenska försäkringsbolags riksförbund, som även tror att endast obetydliga administrativa förenklingar står att vinna genom ett för­ verkligande av socialförsäkringskommitténs förslag.

Riksförsäkringsverket, som ägnar frågan en ingående behandling, fäster uppmärksamheten på att förslaget inte åstadkommer full överensstämmelse i fråga om avgiftsunderlaget inom tilläggspensioneringen och sjukförsäk­ ringen. Bl. a. skall, framhåller verket, till skillnad från vad som gäller inom tilläggspensioneringen vid fastställandet av sjukförsäkringens avgiftsunder­ lag medtagas löner till arbetstagare som fyllt 65 år och vidare skall bortses från arbetstagare som inte är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Förslaget innebär i verkligheten att tre avgiftsunderlag erfordras vid debitering av socialförsäkringsavgifter, ett för sjukförsäkringen, ett för tilläggspensione­ ringen och ett för yrkesskadeförsäkringen. Administrativt är detta en för­ sämring i förhållande till vad som nu gäller, eftersom f. n. avgiftsdebite- ringen inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna kan grundas på en beräk­ ning, som utgår från samma personkrets och samma löner (maximalt beak­ tas 15 000 kr. per år och anställd). Dessutom kan enligt verkets mening mot kommittéförslaget invändas, att arbetsgivare med arbetstagare som har mer än 21 000 kr. om året i lön får högre avgifter till sjukförsäkringen än andra.

Riksförsäkringsverket anvisar två alternativa utvägar att nå en bättre ord­ ning. En metod vore att sätta avgiftsunderlaget till 22 000 kr., lika för yrkes­ skadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Visserligen skulle härvid delvis samma betänkligheter kunna anföras för yrkesskadeförsäkringens del som vid kommitténs förslag framställts för sjukförsäkringens, enär löneunder­ laget komme att höjas från 15 000 kr. til! 22 000 kr. utan alt motsvarande

förmåner skulle utgå från yrkesskadeförsäkringen. En sänkning av de nu­ varande premiesatserna för yrkesskadeförsäkringen med i genomsnitt 7 procent skulle dock bli möjlig och i stort utjämna de ekonomiska verkning­ arna av höjningen av lönemaximum. En mindre höjning -— ca 3 procent —• av uttagsprocenten för sjukförsäkringen måste ske i förhållande till vad kommittén räknat med för att kompensera det från ca 33 000 till 22 000 kr. sänkta lönemaximum. En annan mera radikal metod vore att höja maximi­ gränsen för samtliga debiteringar till den nivå som gäller inom tilläggspen­ sioneringen och samtidigt ta bort de skillnader som nu finns mellan avgifts­ underlagen. Härigenom skulle man vinna fördelen av ett enhetligt avgifts­ underlag för alla tre berörda försäkringsgrenar. Denna metod motiverar en sänkning av premiesatserna för yrkesskadeförsäkringen med i medeltal 10 procent.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att arbetsgivarna har ett starkt intresse av att uppgifterna till riksförsäkringsverket förenklas så mycket som möjligt, och anser att strävandena bör inriktas på att bibehålla ett gemensamt avgiftstak för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Att höja yrkesskadeförsäkringens avgiftstak till överensstämmelse med tilläggspen­ sioneringens kan enligt föreningen inte komma ifråga, men en viss mindre höjning kan vara försvarlig eftersom sjukförsäkringens reviderade sjukpen­ ningskala skall tillämpas även inom yrkesskadeförsäkringen. Föreningen föreslår, att lönedelar över 21 000 kr. om året ej beaktas vid debiteringen av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen.

Förslaget i departementspromemorian om att statsbidraget skall utgå med hälften av sjukkassas utgifter för sjukvårdsersättning utom ersätt­ ning för sjukhusvård, för grundsjukpenning, för barntillägg och för grund­ penning innebär, framhåller riksrevisionsverket, en betydande förenkling av administrationen. Samma uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Gotlands lån.

Svenska sjukkasseförbundet finner för sin del att förslaget går för långt i strävandena att förenkla formerna för statens bidrag. Kan det påvisas att ett visst slag av utgifter drabbar vissa kassor särskilt hårt på grund av befolkningsstrukturen eller av andra skäl, bör enligt förbundets mening sta­ tens bidrag för detta slag av utgifter kunna höjas. Endast därigenom kan man få en tillräcklig utjämnande effekt, och förbundet kan inte se att en sådan ordning skulle medföra några större administrativa olägenheter. För­ bundet föreslår, att statsbidraget i vad avser barntillägg och grundpenning bestämmes till 70 procent av kassans utgifter.

Folkpensionering

Socialförsäkringskommitténs principiella inställning, att fördel­ ningen av f o 1 k p e n s i o n s k o s t n a d e r n a mellan staten och kommunerna på längre sikt bör ordnas så att kommunerna be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

255

strider kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svarar för övriga kostnader, vinner i allmänhet gillande i remissyttrandena. Läns­ styrelserna i Uppsala, Östergötlands och Västmanlands län samt stadsfull­ mäktige i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Linköping ävensom Lands­ organisationen ansluter sig till kommitténs uppfattning. Länsstyrelserna i

Jönköpings och Västerbottens län samt Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund anser, att staten helt bör svara för kostnader­ na för förtidspensionerna. Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar, att kommunerna fr. o. m. år 1963 bör åläggas att helt finansiera kommunala bostadstillägg och hustrutillägg, medan övriga kostnader bör åvila staten.

Anslutning till socialförsäkringskommitténs principiella uppfattning, att staten bör helt finansiera de förmåner vilkas storlek den själv bestämmer, uttalas också av 1958 års skatteutjämningskommitté (majoriteten). Där­ emot anser sistnämnda kommitté, att ur skatteutjämningssynpunkt starka invändningar kan riktas mot uppfattningen att kostnaderna för de kom­ munala bostadstilläggen helt skall åvila kommunerna. En lösning i enlighet med socialförsäkringskommitténs principiella uppfattning kommer, fram- hålles det, att medföra stora skillnader i kommunernas relativa kostnader, även om man tar hänsyn till den minskning av kostnaderna som kan väntas följa av att tilläggspensioner börjar utgå fr. o. in. år 1963. Vid utformningen av skatteutjämningssystemet synes det därför bli nödvändigt att ta hänsyn till de omständigheter, som påverkar kommunernas kostnader för folkpen­ sioneringen. Lösningen av skatteutjämningsproblemet skulle underlättas, om kostnaderna för folkpensioneringen helt avlastades från kommunerna. Skatteutjämningskommittén anser, att det innan slutlig ställning tages till frågan om folkpensioneringens utformning bör utredas, om möjlighet finns att slopa kommunernas direkta medverkan vid folkpensioneringens finan­ siering. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län anser, att folkpen­ sionskostnaderna helt bör överflyttas på staten.

Socialförsäkringskommitténs förslag till provisoriska ändringar i reglerna för kostnadsfördelningen biträdes av Landsorganisationen. Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län anser sig kunna godtaga förslaget som ett provisorium. Tjänstemännens centralorganisation uttalar en liknande uppfattning. Allmänna skatteberedningen framhåller, att förslaget inte är ägnat att motverka ställningstaganden av principiell natur i vad avser den framtida finansieringen av folkpensioneringen.

I ett flertal yttranden möter förslaget erinringar. Länsstyrelsen i Väster­ bottens län ansluter sig till reservationen av herrar Eliasson och Gustafsson.

Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund delar de uppfattningar, som kommit till uttryck i nämnda reservation och i reserva­ tionen av herr Andersson.

Svenska stadsförbundet uttalar, att man under pågående utredning om skattcutjämningen mellan kommunerna inte bör ändra på kostnadsfördel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ningen mellan kommunerna inbördes. Förbundet avstyrker därför de före­ slagna ändringarna i fråga om bidragsprocent och maximiprocent. Emeller­ tid har förbundet intet att erinra mot att kommunbidrag tills vidare uttages till kostnaderna för förtidspensionerna, även om dessa kommer att utgå utan inkomstprövning. Svenska landskommunernas förbund anser det an­ märkningsvärt, att kommittén — samtidigt som den principiellt hävdar att kommunerna bör bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga folkpensionskostnader -— icke dragit de prak­ tiska konsekvenserna av denna ståndpunkt utan i stället framlagt ett för­ slag, som innebär ett konserverande tills vidare av nuvarande för kommu­ nerna högst ogynnsamma kostnadsfördelning. Visserligen, fortsätter för­ bundet, motiveras förslaget med att folkpensionskostnaderna relativt sett skulle minska i kommuner med lågt antal skattekronor per invånare och öka i övriga kommuner, men tendensen till utjämning kommunerna emellan är vid närmare påseende obetydlig. Därtill kommer att den ökning av skatte­ underlaget, som är att vänta under de närmaste åren, får till följd en ytter­ ligare övervältring av kostnaderna för folkpensioneringen på kommuner med mindre än 60 skattekronor per invånare. Förbundet avstyrker förslaget att kommunerna skall bidraga till förtidspensionerna, och hävdar vidare, att någon ändring av gällande bestämmelser rörande kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen över huvud inte bör genomföras annat än i samband med en lösning av kostnadsfördelningsfrågan i vad avser även övriga pensionsförmåner. 1958 års skatteutjåmningskommitté uttalar, att förslaget leder till en fortsatt ökning av kostnaderna för de mest skattesvaga kommunerna, av vilka flertalet har hög utdebitering, medan vissa kommu­ ner med stor skattekraft och låg utdebitering får en sänkning av sina rela­ tiva kostnader, samt att förskjutningen till de skattesvaga kommunernas nackdel kan väntas bli ännu större år 1963. Enligt kommittén leder skatte- underlagsutvecklingen till att ojämnheten i belastningen av kommunerna kommer att bli lika stor år 1963 som den var år 1959. Kommittén anser sig varken ur sakliga eller principiella synpunkter kunna godtaga förslaget till provisoriska ändringar i fördelningsreglerna. Enligt stadskollegiet i Stock­ holm skulle socialförsäkringskommitténs förslag för år 1959 innebära en merkostnad av 11,5 milj. kr. för staden. Utgiftsökningen har, fortsätter kol­ legiet, av stadens statistiska kontor beräknats till omkring 21 milj. kr. år 1964. Kollegiet avstyrker bestämt, att maximigränsen för kommunbidragen till kostnaderna för bostadstilläggen höjes. En sådan höjning kan inte accep­ teras av kollegiet, med mindre staten helt övertager kostnaderna för övriga delar av folkpensioneringen. Ordförandena i pensionsnämnderna i Göteborg anför, att kostnadsökningen för stadens del vid genomförande av förslaget beräknas bli ca 9 milj. kr. år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

257

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Remissorganen är allmänt ense med utredningen om att det även efter den allmänna pensioneringens utbyggande föreligger behov av komplettering genom frivilliga försäkringsformer. Enighet råder också om att den fri­ villiga statliga pensionsförsäkringens nuvarande pensionsform, som avser livsvarig ålderspension, bör bestå väsentligen oförändrad. När det gäller tillgodoseendet av kompletteringsbehoven i övrigt ansluter sig åtskilliga remissorgan till utredningens förslag med eller utan vissa smärre modi­ fikationer. Andra remissorgan vill begränsa utbyggnaden till att avse endast en försäkring för temporär ålderspension, medan förslagen i övrigt av- styrkes eller ställes på framtiden. Som motivering för detta sitt ställnings­ tagande åberopar remissorganen dels att socialförsäkringsadministratio­ nens krafter under de närmaste åren bör få koncentrera sig på sin huvud­ uppgift att genomföra programmet för de allmänna pensions- och sjukför- säkringsreformerna och dels principiella synpunkter på statens åtaganden på det frivilliga försäkringsväsendets område.

Tillstyrkande yttranden utan några reservationer föreligger från Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation och

Statst jänstcmännens riksförbund. De föreslagna kompletteringsförsäk- ringarna anses av Svenska västkustfiskarnas centralförbund synnerligen värdefulla. Centralförbundet uppger, att det beslutat att den 1 januari 1963, då de nya bestämmelserna avses skola träda i kraft, till deltagande anmäla samtliga medlemmar, som är aktiva yrkesfiskare, varigenom försäkringen skulle tillföras över 4 000 försäkrade med en sammanlagd årlig premie på betydligt mera än en milj. kr. Statens pensionsanstalt finner utredningens val av försäkringsformer i stort sett väl avvägt. Folksam anser, att de före­ slagna försäkringsformerna, som med smärre modifikationer sedan länge funnits på marknaden, utgör ett naturligt komplement till den allmänna pensioneringen och vill inte avstyrka att de även skall kunna meddelas i statlig regi. Handelns arbetsgivareorganisation vill inte motsätta sig att den frivilliga statliga pensionsförsäkringen i framtiden omfattar komplette- ringsförsäkringar avseende i första hand höjning av pensionsnivån för dem, som icke hinner intjäna full pension från tilläggspensioneringen. Därvid förutsättes dock att försäkringen sker med bibehållande av nuvarande enkla administrationsformer och med tillämpning av de för enskilda försäkrings­ bolag gällande villkoren. Sveriges husmodersföreningars riksförbund yttrar, att behov av kompletteringspensioner föreligger icke blott i den omfattning som utredningen anfört utan även för de hemarbetande kvinnorna och för änklingarna. Riksförbundet landsbygdens folk tillstyrker de föreslagna nya försäkringsformerna och förordar en utredning om möjligheten att teckna försäkring för enbart förtidspension eller sådan pension i kombination med annan försäkring än livsvarig ålderspension, t)—-Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

Även Landsorganisationen anser att förslagen bör genomföras men vill med hänsyn till de stora krav, som de närmaste åren kommer att ställas på socialförsäkringsadministrationen, inte motsätta sig att förslagen genom­ föres successivt, därvid förslaget om utbyte av livsvarig ålderspension mot temporär ålderspension först bör ifrågakomma.

Tillstyrkande yttranden i vad avser förslaget om försäkring för tempo­ rär ålderspension föreligger från riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen, Svenska abetsgivareföreningen, Sveriges hantverks- och industri­ organisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska sjukkasseförbundet. Behovet av övriga av utredningen föreslagna försäkrings­ former är enligt riksförsäkringsverkets mening mycket skiftande och be­ roende av rent individuella omständigheter, vilket allt nödvändiggör en stark differentiering av försäkringsvillkoren, en god service och en ackvi- sitionsverksamhet, som måste bedrivas i hård konkurrens med privat för­ säkring, ävensom en kvalificerad lokal administration. Med hänsyn till den intensiva organisationsverksamhet, som de närmaste åren måste bedrivas inom verket för andra och mera angelägna ändamål, är det enligt verkets åsikt uteslutet att verket till den 1 januari 1963 skall kunna medhinna det organisationsarbete, som kräves om ifrågavarande grenar av den frivilliga försäkringen skulle införas då. På grund härav kan riksförsäkringsverket inte tillstyrka förslagen i nu berörda delar i vad avser ett genomförande från sagda dag. Försäkringsinspektionen ställer sig i princip positiv till förslagen. Efter att tämligen utförligt ha belyst de praktiska sidorna av ett realiserande av förslagen finner inspektionen emellertid, att detta kommer att ställa stora krav såväl på den centrala administrationen som på de lo­ kala organen, om den utbyggda försäkringen skall få någon kvantitativ be­ tydelse och dessutom bli kvalitativt välskött. Med hänsyn härtill anser in­ spektionen att förslagen utom i vad avser den temporära ålderspensionen bör uppskjutas. Uppskovstiden kan enligt inspektionens mening utnyttjas till fortsatt planering av den tilltänkta verksamheten efter hand som resur­ ser därtill frigöres.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening kan det inte anses före­ ligga något behov att utöka den frivilliga statliga pensionsförsäkringen med nya försäkringsformer utom den förut nämnda temporära ålderspensionen. Ett sådant behov torde bäst kunna tillgodoses av det privata försäkrings­ väsendet, som har en för ändamålet utbyggd organisation. Arbetsgivareför­ eningen ansluter sig vidare till uppfattningen, att det är olämpligt att under de närmaste årens intensiva organisationsverksamhet belasta socialförsäk­ ringsadministrationen med ytterligare arbetsuppgifter. Sveriges hantverksoch industriorganisation avstyrker bestämt en väsentlig utbyggnad av den frivilliga statliga försäkringen. Motiven för en sådan utbyggnad är enligt organisationens mening inte övertygande och dessutom anföres, att komplet­ terande försäkringar av den typ, som berörs i utredningen, sedan gammalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

259

meddelas av en råd privata och kooperativa försäkringsbolag och kassor. Emot formerna för denna del av försäkringsrörelsen eller dess konkurrens­ förhållanden har organisationen veterligt inga allvarliga erinringar rests.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att de inom landet verksamma privata försäkringsbolagen är väl rustade att möta efterfrågan på komplette­ rande försäkringsförmåner. Den ifrågasatta utvidgningen av den statliga frivilliga försäkringsverksamheten måste därför betecknas såsom obehöv­ lig, och den kan enligt riksförbundets mening ej heller vara ägnad att främ­ ja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Svenska sjukkasseförbundet ifrågasätter om en utbyggnad av den frivilliga försäkringen — utom i vad avser den temporära ålderspensionen — är erforderlig. Under åberopande av sina praktiska erfarenheter rörande den frivilliga sjukförsäkringen erinrar förbundet om att en omfattande ackvisitions- och serviceverksamhet på lokalplanet är erforderlig, för att den föreslagna försäkringen skall få någon anslutning. På grund härav och med hänsyn till den arbetsbelast­ ning, som väntar sjukkassorna till följd av ändringar i socialförsäkrings- lagstiftningen vid årsskiftet 1962/63, är det enligt förbundets mening olämp­ ligt att vid nämnda tidpunkt pålägga kassorna ytterligare arbetsuppgifter.

Sveriges köpmannaförbund och Svenska företagares riksförbund anser, att utredningens förslag icke bör föranleda någon åtgärd från statsmakter­ nas sida, och åberopar som skäl för sin inställning, att det finns tillfreds­ ställande möjligheter att genom redan befintliga pensionsförsäkringsinsti- tutioner erhålla de kompletteringspensioner, som anses önskvärda.

En utbyggd frivillig försäkring anses i flera remissyttranden kunna i administrativt avseende handhavas på samma sätt som den nuvarande fri­ villiga försäkringen, om utbyggnaden begränsas till den temporära ålders­ pensionen. Generalpoststyrelsen finner det mest ändamålsenligt att nämnda försäkringsform behandlas lika med den nuvarande frivilliga försäkrings­ formen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Beroende uppdragstagare

Som allmänt omdöme om utredningens förslag uttalar socialstyrelsen, att utredningens kartläggning av hela fältet av beroende uppdragstagare torde innefatta alla yrkesgrupper, som rimligen kan vara aktuella i samman­ hanget. Enligt styrelsen synes utredningen också uttömmande ha redovisat de problem, som äger samband med arbetstagarbegreppets utformning för de olika yrkesgrupperna. Kartläggningen jämte de i betänkandet redovisade synpunkterna har, framhåller styrelsen, den största betydelse för rättstill- lämpningen och för avtalsförhandlingarna i framtiden. Utredningen har därigenom enligt styrelsens mening redan medfört ett positivt resultat av stort värde. Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anser däremot, att utredningen givit ett tämligen negativt resultat, sett mot bakgrunden av

utredningsdirektiven. Tillstyrkanden av utredningens förslag utan när­ mare motivering föreligger från Sveriges akademikers centralorganisation,

Folkrörelsernas programaktiebolag och Svenska skogsarbetarförbundet.

Endast ett fåtal yttranden innehåller direkta uttalanden om behovet av ändrade regler. Socialstyrelsen ansluter sig helt till vad utred­ ningen anfört om önskvärdheten av att för vissa yrkesgrupper utvidga ar- betstagarbegreppet. Riksförsäkringsverket erinrar om att förmånerna från tilläggspensioneringen numera är desamma, oavsett om förvärvsinkomsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete, samt att motsva­ rande regler kommer att gälla inom sjukförsäkringen, om socialförsäkrings- kommitténs förslag genomföres. Skulle den nyligen tillsatta utredningen för översyn av lagstiftningen om yrkesskador leda till att företagare och självständiga yrkesutövare blir delaktiga av denna försäkrings förmåner på samma sätt som inom tilläggspensioneringen, kommer enligt verkets upp­ fattning underlaget för de i betänkandet redovisade önskemålen om en ut­ vidgning av arbetstagarbegreppet att försvagas, om man ser endast till önskvärdheten att ge ett effektivt skydd. Emellertid anser verket det uppen­ bart, att den kraftiga höjning av avgiftsnivån, som är att vänta särskilt för tilläggspensioneringens del, gör frågan om avgiftsskyldigheten mera betydelsefull än hittills. Tjänstemännens centralorganisation är av den upp­ fattningen att utredningen alltför mycket undervärderat trygghetssynpunk- ten och framhåller att utredningens resonemang om totallönen i lika hög grad skulle kunna tillämpas på de egentliga arbetstagarna och då motivera att de själva skulle erlägga socialförsäkringsavgifter och betala kostnaderna under semestertiden.

Utredningens uppfattning att vissa uppdragstagares önskemål om likstäl­ lighet med arbetstagarna i socialförsäkrings- och semesterhänseende inte bör tillgodoses genom lagstiftning har på ett par undantag när inte mött gensaga i yttrandena. Arbetsdomstolens ordförande, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, domänstyrelsen, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Föreningen

Skogsarbeten, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Folkets parkers centralorga­ nisation ansluter sig uttryckligen till denna uppfattning. Svenska teaterförbundet anser, att frågan om lagstiftning bör anstå till dess man prövat möjligheten att tillgodose önskemålen genom likställighetsavtal inte blott inom tilläggspensioneringen utan även inom sjukförsäkringen och yrkes­ skadeförsäkringen. Föreningen Sveriges aktiva handelsresande däremot är av den uppfattningen att lagstiftning är absolut nödvändig och föreslår, att i socialförsäkringslagarna och i semesterlagen införes ett stadgande av samma innehåll som 1945 års tillägg till arhetsfredslagstiftningen. Sveriges handelsresandeförbund uttalar en liknande uppfattning.

De synpunkter utredningen anlagt på rättstillämpningen har

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

261

blivit föremål för delade meningar. En positiv inställning kommer i regel

till synes i yttrandena från de organisationer som företräder arbetstagar-

och uppdragstagarintressen. Yttrandena från arbetsgivar- och uppdrags-

givarhåll innehåller däremot i allmänhet kritik.

Försäkringsdomstolen framhåller att det inom socialförsäkringen före­

ligger behov av såvitt möjligt enkla och fasta gränsdragningsregler. För de

enskilda i egenskap av utgivare eller mottagare av ersättning för utfört

arbete är det sålunda enligt domstolens mening av vikt, att de själva utan

svårighet kan bedöma huruvida ett anställningsförhållande föreligger eller

ej. Gränsdragningen måste också ske på sådant sätt, att det inte uppstår

alltför stora komplikationer vid uttag av avgifter av dem som skall anses

såsom arbetsgivare. Med hänsyn härtill vill domstolen framhålla önskvärd­

heten av en i viss mån förenklad bedömningsmetod. Även riksförsäkrings­

verket understryker vikten av att reglerna för arbetstagarbegreppets tolk­

ning är så enkla och allmängiltiga som möjligt. Verket uttalar, att utred­

ningens rekommendation att lösa gränsdragningsfrågan genom modifie­

ringar i praxis synes få godtagas. Enligt verkets uppfattning torde tillämp­

ningen av den något schabloniserade bedömningsmetod som utredningen

förordat erbjuda vissa möjligheter att åstadkomma något så när fasta nor­

mer för avgiftsdebiteringen och något så när tillfredsställande möjligheter

för allmänheten att sätta sig in i frågor om försäkringstillhörigheten. Ver­

ket vill emellertid tillråda att utvidgningar av arbetstagarbegreppet sker

med viss försiktighet, enär erfarenheten visar att varje uppmjukning med­

för ökade gränsdragningssvårigheter. Arbetsdomstolens ordförande uttalar,

att en modifierad praxis med en mera schablonartad bedömning av arbets­

tagarbegreppet hos socialförsäkringsorganen får antagas vara ägnad att

leda till att man på arbetsmarknaden inrättar sig efter den nya situationen.

I sin tur torde härigenom, heter det vidare, övriga domstolars praxis påver­

kas, varigenom ett enhetligt arbetstagarbegrepp skulle komma att bestå.

Bland de organisationer som redovisat en positiv inställning till utred­

ningens förslag märkes Landsorganisationen, Sveriges bensinhandlares

riksförbund, som starkt understryker värdet av den av utredningen för­

ordade schabloniserade bedömningsmetoden, och Fria litterära yrkesutövar­

nas centralorganisation. Tjänstemännens centralorganisation föiklarar sig

vilja understödja utredningens synsätt och framhåller att det ofta förefal­

lit stötande att av två personer inom samma yrkesgrupp med likartade

arbets- och inkomstförhållanden den ene räknas som arbetstagare och den

andre som uppdragstagare, emedan avgörande vikt fästs vid vissa avtals­

villkor beträffande vederlagets bestämmande. Svenska musikerförbundet

och Svenska teaterförbundet har inte några invändningar mot utredningens

synpunkter, såvitt angår respektive förbunds medlemmar.

I vissa av de positiva yttrandena anser man att de av utredningen gjorda

uttalandena inte är tillräckliga för att uppnå de eftersträvade förskjut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ningarna i rättspraxis. Socialstyrelsen finner det sålunda inte helt tillfreds­ ställande att man i en rättsfråga, där enligt styrelsens mening starka skä- lighetssynpunkter talar för en ändrad tillämpning, överlämnar åt de myn­ digheter som hittills ansvarat för utformningen av praxis att utan ledning av något uttalande av statsmakterna ta ansvaret för om tillämpningen skall ändras eller inte. Styrelsen anser därför att såväl de rättstillämpande myn­ digheterna som allmänheten bör erhålla ett uttalande av statsmakterna rörande utvidgning av praxis i den av utredningen angivna riktningen. Även försäkrings domstolen anser det angeläget, att statsmakterna markerar sin inställning till hur praxis hör utformas. Svenska musikerförbundet och

Svenska teater förbundet hemställer, att statsmakterna utfärdar bindande direktiv angående den praxisförskjutning utredningen förordat. En liknan­ de uppfattning har Fria litterära yrkesutövarnas centralorganisation.

Försakringsrådet (majoriteten) ställer sig i viss mån tveksamt till den förordade praxisförskjutningen och påpekar, att det civilrättsliga arbets- tagarbegreppet mer och mer utvidgats till att omfatta personkategorier, vilka tidigaie bedömts som självständiga företagare och betecknats som beroende uppdragstagare, en rättsutveckling som torde komma att fort­ skrida ytterligare. Rådet uttalar, att rådet i samband med denna utveck­ ling såvitt möjligt försökt få fram allmänna principer och därvid beaktat behovet av en viss schablonisering. Emellertid föreligger enligt rådets me­ ning vid försök till schablonisering svårigheter av samma art som vid för­ sök till lagstiftning i ämnet. Det måste också alltid tillses, att man håller sig till det arbetstagarbegrepp som ligger till grund för lagstiftningen. En av preceptorn Adlercreutz skisserad utveckling, som utredningen sympati­ serar med, torde enligt rådets mening leda till att detta begrepp frångås.

Rådet framhåller vidare, att oklara gränsfall kommer att dyka upp i till- lämpnmgen vilken väg man än väljer. Dessutom kan en schablonisering inom lagstiftningens ram i viss mån verka negativt. Personer, som enligt hittills tillämpade bedömningsgrunder är att anse som arbetstagare med hänsyn till de speciella förhållandena i det enskilda fallet, kan nämligen vid en schabloniserad bedömningsmetod bli betraktade som självständiga företagare.

En i huvudsak negativ inställning till den förordade praxisförskjutningen framkommer i yttrandena från domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareför­ eningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareför­ eningen, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Folkets parkers centralorganisation, Musiketablissementens förening, Föreningen Riksor­ ganisationen av artistarbetsgivare, Sveriges radio aktiebolag och Föreningen

Skogsarbeten.

Domänstyrelsen erinrar om att det av förarbetena till sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagstiftningen synes klart framgå, att det civil­ rättsliga arbetstagarbegreppet skall användas, vilket innebär likformighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

263

med semesterlagstiftningen. Det av försäkringsrådet genom viss schabloni-

sering utformade s. k. socialrättsliga arbetstagarbegreppet, som uppkommit

vid tillämpningen av den äldre yrkesskadeförsäkringslagstiftningen, för­

kastades. Enligt styrelsens mening innebär utredningens förslag om en

schabloniserad bedömningsmetod ett återupplivande av det socialrättsliga

arbetstagarbegreppet. Styrelsen anser det dessutom troligt, att en sådan

bedömningsmetod skulle kunna ge upphov till samma problem som en lag­

stiftning med enahanda syfte. Med hänsyn härtill uttalar styrelsen tvek­

samhet inför utredningens förslag och framhåller som sin mening, att det

civilrättsliga arbetstagarbegreppet bör vara grundläggande för bedömning­

en. Liknande synpunkter anföres av Svenska arbetsgivareföreningen, Svens­

ka lantarbetsgivareföreningen och Föreningen Skogsarbeten.

Förslaget att vidga möjligheten att ingå s. k. likställighetsavtal

till att avse även sjukförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgi­

vareorganisation, Svenska lantarbetsgivaref öreningen, Försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation, Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Folketshusföreningarnas riksorganisation, Landsorganisationen, Försäk-

ringsfunktionärernas förbund, Föreningen Skogsarbeten, Riksföi bundet

landsbygdens folk och Sveriges bensinhandlares riksförbund. Även försäk-

ringsdomstolen tillstyrker förslaget men tillfogar, att likställighetsfallen

kan väntas medföra svårigheter för sjukkassorna såväl i fråga om bedöm­

ningen huruvida överenskommelse skall anses föreligga som när det gäller

inkomstberäkningen.

Endast riksförsäkringsverket har en kritisk inställning och ifrågasätter

lämpligheten av förslaget. Verket erinrar om att placeringen i sjukpenning­

klass är beroende av den försäkrades framtida inkomst av förvärvsarbete.

Därest uppdragsinkomsten jämställes med anställningsinkomst, försvåras

enligt verkets mening i många fall klassplaceringen avsevärt, i vad den av­

ser inkomst som skall anses härflyta från anställning. Huruvida och i vilken

omfattning en uppdragstagare framdeles kan komma att träffa överenskom­

melse med sin uppdragsgivare torde nämligen särskilt då fråga är om

andra än fortlöpande uppdrag — inte med någon större säkerhet kunna

beräknas på förhand. Då det gäller korttidsuppdrag, ger i regel föregående

års inkomster av sådana uppdrag inte heller någon ledning för inkomst-

bedömningen. Först efter det överenskommelse träffats och anmälan dar­

om gjorts till sjukkassan, kan fråga uppkomma om ändring av klassplace­

ringen. I de fall överenskommelsen avser uppdragsinkomst, som inte är

kontinuerlig, anser verket sannolikt, att anmälningen inte kommer att på­

verka klassplaceringen, såvitt det ej med säkerhet kan beräknas, att den

försäkrade mera stadigvarande kommer att erhålla sådan inkomst. Syftet

med den ingångna överenskommelsen kommer med andra ord inte att upp­

nås. Verket påpekar vidare, att det saknas möjlighet att kontrollera att

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

264

uppdragsgivaren i överenskommelsefallen erlägger arbetsgivarbidrag till

sjukförsäkringen. För att underlätta kontrollen och förhindra missbruk

föreslår verket, att likställighetsavtal inom tilläggspensioneringen alltid

skall avse även sjukförsäkringen.

Utredningens förslag till ändringar i arbetsfredslagstift-

ningen tillstyrkes av socialstyrelsen, som uttalar, att dess erfarenhet be­

styrker utredningens förmodan att det endast i tämligen få fall förekom­

mer förbindelser mellan oberoende uppdragstagare och deras huvudmän

av sådant slag att en tillämpning av lagstiftningen blir aktuell. Landsorga­

nisationen erinrar om att organisationen i sitt yttrande över det förslag,

som ledde till 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen, uttalat sig

för att utvidgningen skulle avse alla uppdragstagare och inte begränsas

till beroende sådana. Såsom skäl härför anförde organisationen i huvud­

sak, att gränsdragningen mellan beroende och andra uppdragstagare skulle

ställa sig mycket svår samt att det knappast kunde vara förenat med några

olägenheter utan från flera synpunkter måste vara fördelaktigt att inom

arbetsfredslagstiftningen likställa alla uppdragstagare med arbetstagare.

Enligt organisationens uppfattning har styrkan av dessa skäl tilltagit. För­

sök rings funktionärernas förbund yttrar, att förhandlingsrätt vägrats inom

förbundets område under motivering att arbetet ej utfördes under sådana

villkor och förhållanden som förutsättes ligga i begreppet beroende upp­

dragstagare. Förbundet hälsar därför den föreslagna utvidgningen av ar­

betsfredslagstiftningen med tillfredsställelse. Enligt Försåkringsföreningen

för general- och huvudagenter föreligger det ett starkt behov för den kate­

gori av försäkringsagenter, som föreningen företräder, att erhålla en oom­

tvistlig förenings- och förhandlingsrätt samt att i övrigt inrymmas i arbets­

fredslagstiftningen. Föreningen anser, att utredningens förslag till utvidg­

ning av arbetsfredslagstiftningen tillgodoser detta behov och i övrigt löser

den svåra frågan om gränsdragning mellan olika yrkeskategorier på ett

enkelt och rationellt sätt. Försäkringsrådet (majoriteten) anser sig inte

böra avstyrka utredningens förslag men förklarar sig ha svårt att över­

blicka konsekvenserna därav på arbetsmarknaden. Utredningens förslag

har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Folksam, Folketshusför-

eningarnas riksorganisation, Folkets parkers centralorganisation, Svenska

musikerförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens cen­

tralorganisation, Sveriges bensinhandlares riksförbund och Fria litterära

yrkesutövarnas centralorganisation.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande uttalar, att utvidgningen av

förhandlingsrätten till oberoende uppdragstagare inte innebär några för­

delar av nämnvärd praktisk betydelse för handelsresandenas del. Det är

inte den hittillsvarande begränsningen av förhandlingsrätten till arbetsta­

gare och beroende uppdragstagare, som hindrat handelsresandena i deras

strävan att få bort kategoriklyvningen. De handelsresande som skulle kun­

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

265

na betecknas som oberoende uppdragstagare är, framhåller föreningen, ett

försvinnande fåtal och torde i själva verket vara att karaktärisera som han­

delsagenter.

Arbetsdomstolens ordförande ger uttryck för tveksamhet inför den före­

slagna utvidgningen och påpekar, att betydelsefulla förändringar i rätts­

läget mellan parterna inträder, om arbetsfredslagstiftningens regler göres

tillämpliga på deras mellanhavande, i förhållande till om allmänna civil-

och processrättsliga regler gäller. Som exempel härpå nämnes, att enligt

3 § lagen om kollektivavtal sådana avvikelser från det kollektiva uppdrags­

avtalet, varom enskilda parter överenskommer, blir ogiltiga i den mån av­

vikelsen inte kan anses tillåten enligt avtalet. Vidare framhålles att, såsom

torde framgå av 7 § nämnda lag, part i avtalsförhållandet i motsats till vad

som eljest gäller inom civilrätten inte kommer att vara berättigad att häva

avtalet vid kontraktsbrott från motsidan av väsentlig betydelse. Slut­

ligen erinras om att part enligt 8 § kollektivavtalslagen kan förpliktas ut­

giva ideellt skadestånd vid avtalsbrott och att viss begränsning i skadestån­

dets storlek därvid kommer att gälla. Arbetsdomstolens ordförande påtalar,

att närmare utredning saknas angående i vilken utsträckning oberoende

uppdragstagare för närvarande faktiskt träffar kollektiva arbetsavtal med

uppdragsgivare och att det inte heller är bekant vilka kategorier som bör

räknas in under begreppet uppdragstagare eller vilka förhållanden som på

detta område är eller kan komma att bli reglerade kollektivt. Under sådana

omständigheter får det anses från principiell synpunkt betänkligt att för

närvarande genomföra den tilltänkta utvidgningen av arbetsfredslagstitt-

ningen. Härtill kommer att gränsdragningen mellan uppdragsavtal och

andra avtal av mera affärsmässig natur ingalunda är klar. Det kan emeller­

tid, anföres det vidare, mot bakgrunden av det utredningsmaterial som redo­

visats i betänkandet inte bestridas, att det finns behov att tillerkänna även

oberoende uppdragstagare en i lag skyddad förhandlingsrätt, ett intresse

som bör vägas mot de förutnämnda principiella betänkligheterna. Denna

avvägningsfråga anser arbetsdomstolens ordförande svårbedömbar. Enligt

hans uppfattning talar dock sannolika skäl för att kollektiva uppgörelser

om arbetsvillkor normalt inte kommer att träffas på andra områden än

sådana där förhållandena är likartade dem som råder på den egentliga ar­

betsmarknaden. Med hänsyn härtill, heter det avslutningsvis, är det måhän­

da att antaga, att den föreslagna utvidgningen i praktiken inte kommer att

medföra sådana olägenheter att man bör avstå därifrån.

Domänstijrclscn förklarar sig inte kunna tillstyrka den föreslagna ut­

vidgningen av arbetsfredslagstiftningen och uttalar som sin bestämda upp­

fattning, att denna lagstiftning allt fortfarande bör vara begränsad till att

gälla arbetstagare och beroende uppdragstagare. Enligt styrelsens mening

skulle förslaget kunna medföra ogynnsamma och säkerligen inte avsedda

konsekvenser, i det att arbetsfredslagstiftningen skulle kunna bli tillämp-

9* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

lig för en organisation, vars medlemmar visserligen i vissa sammanhang uppträder som uppdragstagare men i andra och kanske mera dominerande som självständiga företagare. Det förefaller styrelsen naturligt, om en mot­ part ställer sig tveksam till lämpligheten av att träffa kollektivavtal med en sådan organisation, särskilt i fall då motivet för ett avtal mellan organi­ sationerna är att få en ren prisfråga reglerad. Då gränsen mellan arbets­ avtal och andra avtal inte alltid är lätt att dra, skulle som en följd av den föreslagna lagstiftningen den situationen kunna uppstå, att en prisregle- rande uppgörelse blir betraktad som ett kollektivavtal, varigenom arbets- rättsliga normer i fråga om skadestånd, rätt till stridsåtgärder osv. blir tillämpliga. Styrelsen påtalar vidare, att utredningen inte närmare analyse­ rat de följdverkningar förslaget skulle få beträffande föreningsrätten, en enligt styrelsens uppfattning ytterst betydelsefull fråga. Om förslaget ge­ nomföres skulle, framhåller styrelsen, otvivelaktigt den situationen kunna uppstå, att en person, som är att anse som självständig företagare i ett kon­ traktsförhållande, skulle kunna göra gällande, att viss åtgärd från motpar­ tens sida bör anses som kränkande av föreningsrätten. En sådan utvidg­ ning av föreningsrätten är enligt styrelsen helt orimlig, särskilt som för­ eningsrätten har sin grund i rent fackliga förhållanden.

Kritiska synpunkter liknande dem som domänstyrelsen redovisat an- föres även av Petroleumbranschens arbetsgivareförbund, Handelns arbets­ givareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Föreningen Skogs­ arbeten, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, För­ säkringsbolagens förhandlingsorganisation och Föreningen Sveriges film­ producenter. Även Svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig ändringar i arbetsfredslagstiftningen och understryker bl. a., att den föreslagna ut­ vidgningen kan få en verkan rakt motsatt den åsyftade, att vidga förut­ sättningarna för frivilliga avtal mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Om man skulle tillämpa arbetsrättsliga normer i fråga om skadestånd, rätt till stridsåtgärder m. m. på förhållandet uppdragsgivare och självständig uppdragstagare, skulle enligt föreningens mening varje generell uppgörelse mellan kontrahenterna löpa risk att bli betraktad såsom kollektivavtal, vilket skulle gälla även i rena prisfrågor. I så fall, uttalar föreningen, skulle det inte vara förvånande, om huvudmannasidan i fortsättningen blir ytter­ ligt försiktig med att ingå generella överenskommelser över huvud taget med uppdragstagarparten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Departementschefen

Allmänna synpunkter

I samband med framläggande av propositioner i socialförsäkringsfrågor vid de senaste årens riksdagar har jag haft anledning att erinra om att so­ cialförsäkringen för närvarande befinner sig i ett skede av snabb utveck­

267

ling. Härvid har jag brukat lämna en översikt av de olika reformetapper

som genomförts och som planeras. Även i år torde en sådan översikt vara

på sin plats.

Såsom inledning till det utvecklingsskede som jag åsyftar vill jag beteck­

na ikraftträdandet år 1955 av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och

den därmed i viss utsträckning samordnade nya yrkesskadeförsäkringslag-

stiftningen. De viktigaste milstolparna har därefter varit pensionsbesluten

åren 1958 och 1959. Vid 1958 års A-riksdag tog statsmakterna ställning till

folkpensioneringens framtida utformning och fastställde en riktpunkt för

den nivå, som dessa pensioner borde ha uppnått år 1968. År 1959 togs se­

dan genom lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension det

avgörande steget mot socialförsäkringens utbyggnad till ett modernt trygg­

hetssystem, som motsvarar högt ställda anspråk. Under tiden hade det

utredningsarbete påbörjats, som erfordrades för att fullfölja statsmakter­

nas intentioner enligt de principiella ställningstagandena på pensionsom-

rådet från 1958. Efter tillkomsten av försäkringen för allmän tilläggspen­

sion fick detta utredningsarbete givetvis också beakta de med denna för­

säkring sammanhängande problemen.

Utredningsverksamheten bedrevs på två parallella linjer, dels inom 1958

års socialförsäkringskommitté vad avsåg de olika socialförsäkringsgrenar-

nas materiella innehåll, och dels inom socialförsäkringens administrations-

nämnd beträffande försäkringens administrativa handhavande. På grund­

val av förslag av socialförsäkringskommittén beslöts år 1960 betydande

förbättringar av folkpensioneringens familjeförmåner i enlighet med stats­

makternas principiella ställningstagande år 1958. Administrationsnämndens

arbete ledde vid 1961 års riksdag fram till en genomgripande reform av so­

cialförsäkringsadministrationen, både vad gäller socialförsäkringsorganens

uppbyggnad och formerna för ärendenas behandling. Administrationsnämn-

den hade därmed slutfört sina uppgifter.

Med framläggande av de förslag, som jag i fortsättningen kommer att ta

ställning till, har socialförsäkringskommittén fullgjort sitt utredningsupp­

drag. Dess förslag syftar till en reform av invalidpensioneringen både på

folkpensions- och tilläggspensionssidan, som bygger på ställningstagandena

från år 1958. Samtidigt föreslås en förbättring av sjukpenningförsäkringen,

så att ett sammanhängande försäkringsskydd utan luckor och dubbelersätt­

ningar på i princip likvärdig nivå erhålles genom å ena sidan sjukpenning

och å andra sidan invalidpension eller, som denna pensionsform i fortsätt­

ningen bör benämnas, förtidspension.

I slutskedet av socialförsäkringskommitténs utredningsarbete bar den

lagtekniska sidan av reformverket utretts inom socialdepartementet. Här­

vid har även utarbetats förslag om materiella ändringar i vissa avseenden,

bl. a. på familjepensioneringens område och i fråga om utlandssvenskars och

utlänningars ställning inom socialförsäkringssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

268

Socialpolitiska kommittén, som har i uppdrag att verkställa en kartlägg­

ning av socialpolitikens nuvarande innehåll och verkningar samt att pröva

de socialpolitiska åtgärdernas lämpliga utformning i framtiden, har som

resultat av sina överväganden rörande stödet åt barnaföderskor lagt fram

ett förslag om en avsevärd förbättring av moderskapsförsäkringen samti­

digt med en avveckling av mödrahjälpen. Ett par andra utredningar i ak­

tuella socialförsäkringsfrågor har vidare lett fram till förslag, som står i

samband med de övriga föreliggande förslagen. Slutligen kompletteras bil­

den av den reformetapp vi nu står inför av att tiden är inne att ta ytter­

ligare ett steg mot den folkpensionsnivå, som enligt 1958 års ställnings­

taganden skulle vara uppnådd år 1968.

Redan vad jag nu anfört torde ge en antydan om hur betydelsefull årets

reformetapp är både med hänsyn till de föreliggande frågornas vikt och

till förslagens omfång. Utbyggnaden och samordningen av de varandra när­

stående socialförsäkringsgrenarna sjuk- och moderskapsförsäkring, folk­

pensionering och tilläggspensionering och sammanförandet av de huvud­

sakliga bestämmelserna om dessa försäkringar i ett lagverk i enlighet med

de nu föreliggande förslagen kan på ett sätt sägas utgöra en slutsten i det

arbete på socialförsäkringens utveckling till en hög grad av effektivitet,

som jag i det föregående skildrat.

Det sagda får naturligtvis inte uppfattas så att reformarbetet på social­

försäkringsområdet kan anses avslutat för en längre tid framåt. Yrkesskade­

försäkringen, som fick ny gestalt vid den nuvarande reformperiodens bör­

jan, kan av olika skäl f. n. inte annat än provisoriskt anknytas till den all­

männa pensioneringen — folkpensionering och tilläggspensionering — i dess

nya utformning. En utredning har emellertid igångsatts i syfte att möjlig­

göra en långtgående integration mellan yrkesskadeförsäkringen samt sjuk­

försäkringen och den allmänna pensioneringen. Sedan flera år har frågan

om en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen stått på dagordningen. I

stor utsträckning har önskemålen om en sådan översyn blivit tillgodosedda

genom de förslag rörande sjukpenningförsäkringen, som framlagts av 1958

års socialförsäkringskommitté. För fullföljande av översynen beträffande

de delar av sjukförsäkringen som inte behandlats av kommittén, främst be­

stämmelserna om ersättning för sjukvård, har jag tillkallat en särskild ut­

redning. En socialförsäkringsgren, som hittills i allmänhet inte behandlats

i samband med de övriga, är arbetslöshetsförsäkringen. Även denna försäk­

rings omfattning och utformning är föremål för utredning.

I de förslag, som jag i det följande framlägger, lämnas principerna för

de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. Oaktat reglerna om

sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering

sammanföres i en lag, kommer alltså i huvudsak skilda finansieringsbestäm-

melser att gälla för dessa tre försäkringsgrenar. Även yrkesskadeförsäk­

ringen följer sitt eget finansieringssystem. Det framstår som ett mycket

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

269

starkt önskemål att finansieringsreglerna för de med -varandra i förmåns- hänseende samordnade försäkringsgrenarna bringas i bättre samklang med varandra och förenklas. Frågan om socialförsäkringens finansiering står givetvis i nära samband med beskattningens utformning, och hithörande problem överväges bl. a. inom allmänna skatteberedningen i samverkan med socialdepartementet. Det är min förhoppning att finansieringsspörsmålen inom socialförsäkringen skall kunna få en tillfredsställande lösning inom en icke avlägsen framtid.

Som synes är arbetet redan i gång med åtskilliga frågor, som rör social­ försäkringens vidare utveckling. Andra sådana arbetsuppgifter kan vän­ tas bli aktuella längre fram. Jag vill ytterligare uppehålla mig blott vid ett spörsmål av större räckvidd. Socialförsäkringens tillämplighet på andra länders medborgare är en fråga, som får alltmer ökad betydelse. Flera in­ ternationella organ, i vilkas arbete Sverige deltar, har problem av detta slag under behandling, och för den ekonomiska integrationen och arbetskraf­ tens rörlighet över gränserna spelar frågor, som sammanhänger med lika­ berättigande i socialförsäkringshänseende och vidmakthållande av social­

försäkringsskyddet vid arbete i andra länder än det egna, en viktig roll. I de nu föreliggande förslagen har vissa hithörande problem tagits upp till behandling, men en undersökning av hela frågekomplexet om grunderna

för svenska medborgares och utlänningars rättigheter enligt vår socialför- säkringslagstiftning bör snarast komma till stånd.

Slutsatsen av vad jag nu yttrat blir att socialförsäkringen även i fort­ sättningen lovar att bli ett fält, som bjuder på en rik utveckling, men att

de förslag, som jag i fortsättningen redogör för, likväl betecknar ett av­ görande steg mot socialförsäkringens sammangjutning till ett enhetligt system, ägnat att genom sina olika komponenter skänka den enskilde ett i det hela tillfredsställande skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom, ålderdom och försörjarens frånfälle.

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Inom en allmän försäkring, som omsluter både sjukförsäkring och pen­ sionering, är det givet att det måste finnas ett nära samband mellan sjuk­

försäkringens regler om sjukpenningförmåner och den allmänna pensione­

ringens bestämmelser om ersättning vid invaliditet. Lagstiftningens syfte måste vara att även vid långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet ga­ rantera de försäkrade ett fullgott skydd, utan luckor ellei ojämnhetei. So- cialförsäkringskommittén har från denna utgångspunkt undersökt skillna­ derna i olika hänseenden mellan sjukförsäkringen och förtidspensionering­ en liksom även reglerna om samordning mellan dessa båda grenar av social­ försäkringen. Undersökningen har utmynnat i förslag att ansluta företa­ garna till den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning, alt slopa

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

bestämmelserna om reduktion av sjukpenningen efter viss tids sjukdom och om utförsäkring, att höja grundsjukpenningen samt att bygga ut sjuk­ penningskalan med nya sjukpenningklasser. Om dessa allmänna linjer i kommitténs förslag råder en så gott som fullständig enighet bland remiss­ organen. Även jag anser att reformer i den angivna riktningen är av behovet starkt påkallade.

Beträffande företagarnas ställning inom sjukpenning- f orsäkringen finner jag sålunda att kommittén anfört övertygande skäl för sin uppfattning att den obligatoriska försäkringen för tilläggssjuk- penning bör ge skydd mot inkomstbortfall även när inkomsten härrör från annat förvärvsarbete än anställning. Av intresse är att bland de remiss­ organ, som företräder företagarintressen, det är en allmän uppfattning att flertalet självständiga företagare och fria yrkesutövare har behov av ett vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom och att detta behov bör tillgodoses genom att vederbörande automatiskt anslutes till tilläggssjukpenningforsäkringen. Jag finner att kommitténs förslag i denna del bör genomföras.

En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggs- sjukpenning är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av försäkringsskydd är mer skiftande när det gäller företagare än när det gäl­ ler anställda, vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna till buds. De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen måste emellertid bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten inom tilläggspensioneringen. I ett remissyttrande har med tanke på lant­ brukarnas speciella förhållanden framkastats förslag om att låta skiljelin­ jen gå mellan riskskydd och åldersskydd. En företagare borde kunna ställa sig utanför tilläggspensioneringens ålderspensionsdel men ändock ha kvar rätten till tilläggssjukpenning liksom sitt förtids- och familjepensions- skydd inom försäkringen för tilläggspension. Detta förslag bryter emeller­ tid mot systemets grundläggande konstruktion, och en uppbyggnad efter de i yttrandet föreslagna linjerna skulle ge upphov till invecklade problem rörande samordningen mellan förtidspension och ålderspension. Det är svårt att bedöma om det skulle vara möjligt att finna en tillfredsställande lös­ ning på dessa samordningsproblem, men det står i alla händelser klart att varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas, skulle komplicera försäk­ ringssystemet på ett sätt som är ägnat att inge starka betänkligheter. En hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga anspråk på översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa alla tänk­ bara önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda eu lösning av det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.

En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och till­ äggspensioneringen bör vara fristående från eller sammankopplade med var­ andra. I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast

271

endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen, men

i det senare fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda försäk-

ringsgrenarna gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet har före­

dragit det senare av dessa båda alternativ, men en minoritet inom kommit­

tén och åtskilliga remissorgan har givit företräde åt det förra. De som för­

ordat att valmöjligheterna inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspen­

sioneringen blir helt fristående från varandra har i en del fall motiverat

sin ståndpunkt med att företagarna själva betalar sina avgifter och därför

själva bör få bestämma omfattningen av sitt försäkringsskydd. Inom ett i

princip obligatoriskt försäkringssystem, i vilket de olika delarna är beroen­

de av varandra, kan emellertid ett argument av detta slag inte ensamt fa bli

utslagsgivande. Finge vissa försäkrade välja att tillhöra tilläggspensione­

ringen samtidigt som de kunde ställa sig utanför försäkringen för tilläggs-

sjukpenning, skulle detta kunna leda till ett tryck på de pensionsbeviljande

organen för att förmå dem att fylla ut luckan i försäkringsskyddet genom

att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle ha skett. Resultatet skulle

kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen. Omvänt

skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning finge över­

ta pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra försäkringen

för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensioneringen.

Det skulle nämligen då i praktiken kunna bli svårt att pa ett så tidigt sta­

dium som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning mot

folkpension. Mot denna sista form av valfrihet kan även invändas att man

knappast bör räkna med att en företagare har större förmåga att själv bära

de ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än motsvarande följder

av en övergående sjukdom. Jag har vid övervägande av de olika synpunkter

som kan anläggas på frågan kommit till den uppfattningen att utträden

och återinträden beträffande försäkringarna för tilläggssjukpenning och

för tilläggspension bör få ske endast med avseende på bada försäkringar­

na i förening. För att tillmötesgå önskemålen om ett billigare men till följd

därav givetvis också mindre omfattande sjukförsäkringsskydd förordar jag

att, såsom socialförsäkringskommittén föreslagit, företagarna skall få rätt

att välja karenstid för tilläggssjukpenningen. Kommitténs förslag om 33

och 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden före­

faller mig väl avvägt.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer otvivelaktigt att ställa

de till försäkringskassor ombildade sjukkassorna inför vissa problem. Det

finns dock grundad anledning att tro, att kassorna skall kunna bemästra

problemen om de söker sig fram efter de vägar som socialförsäkringskom­

mittén anvisat. I enlighet med vad kommittén förordat bör makar som ge­

mensamt driver självständig förvärvsverksamhet kunna sjukpenningklass-

placeras var för sig. För detta fall finns en särskild risk för spekulation så­

tillvida som en make vid tilltagande sjuklighet kan tänkas försöka få sin

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sjukpenning höjd utan att hans relativa arbetsinsats ökat eller makarnas samlade inkomster stigit. Denna risk bör, såsom försäkringsdomstolen an­ sett, motverkas genom att kassorna inte utan starka skäl ändrar en makes sjukpenningklassplacering på grund av en uppgiven förskjutning i arbets­ fördelningen mellan makarna.

Genomföres förslaget om allmän anslutning av företagare till tilläggs- sjukpenningförsäkringen finns inte längre behov av en frivillig sjukpen­ ningförsäkring för denna grupps vidkommande. Bestämmelserna härom kan alltså slopas. Under remissbehandlingen har den tanken framkastats, att vissa företagare övergångsvis borde få behålla sin frivilliga försäkring under viss tid. Syftet med detta övergångsarrangemang skulle vara att be­ reda en möjlighet till sjukpenningskydd utöver grundsjukpenningen för personer, som anmält undantagande från tilläggspensioneringen före de nya sjukförsäkringsreglernas tillkomst och som vid tiden för sin anmälan aUtså inte kunnat ta hänsyn till den verkan denna skulle få för deras sjuk­ försäkring. Det är dock att märka att endast en ringa del av de företagare som utträtt ur tilläggspensioneringen är frivilligt försäkrade för sjukpen­ ning i allmän sjukkassa. Ett sätt att beakta intresset av sjukförsäkrings­ skydd för alla dem som är undantagna från tilläggspensioneringen synes vara att ge dem möjlighet att ompröva sitt ställningstagande i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande, så att undantagandet kan upp­ höra från en tidigare tidpunkt än som eljest skulle ha kunnat ske. Jag före­ slår, att den som gjort anmälan om undantagande från tilläggspensionering­ en skall få tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan med verkan från och med den 1 januari 1963.

Beträffande övriga övergångsanordningar kan jag instämma i vad social- försäkringskommittén anfört. Jag ansluter mig till förslaget att företagare, som före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obligatoriska tilläggssjulcpenningförsäkringen. Någon hälsoprövning bör givetvis inte förekomma för dem till vilka denna försäkring utsträckes, och vidare bör gälla att en tillfällig sjukdom vid tidpunkten för lagändringen inte hindrar att den försäkrade placeras i sjukpenningklass, som berättigar till tilläggs- sjukpenning.

Socialförsäkringskommittén har ingående övervägt men slutligen för­ kastat tanken att införa en obligatorisk tilläggssjukpen- ningförsäkring för hemmafruar. Kommittén vill i stället lita till andra åtgärder för att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjuk­ försäkringen. I allmänhet har kommitténs ståndpunkt godtagits eller läm­ nats utan erinran av remissorganen. Några av dessa anser dock att kom­ mittéförslaget är mindre tillfredsställande och hävdar, att hemmafruarnas sociala förmåner i sjukförsäkringshänseende ej heller efter ett genomfö­ rande av kommitténs förslag kommer att stå i paritet med andra medbor- gargruppers.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

273

För egen del har jag kommit till samma uppfattning som socialförsäk-

ringskommittén. För mig, liksom för kommittén, har väsentligen två syn­

punkter varit bestämmande. För det första kan man inte bortse från att

stora svårigheter möter då det gäller att finna säkra hållpunkter för en

gradering i det enskilda fallet av sjukpenningens storlek. Vanligen är ju

tilläggssjukpenningen avsedd att ersätta en inkomst, som faller bort på

grund av sjukdom, men beträffande hemmafruarna skulle man få bestäm­

ma tilläggssjukpenningen med ledning av en uppskattning av de merutgif-

ter i hemmet, som förorsakas av att husmoderns arbetsinsats bortfaller.

Dessa merutgifter varierar kraftigt efter en mångfald skiftande omständig­

heter, bland dem barnantalet samt behovet av och kostnaden för lejd hjälp.

Det skulle knappast vara möjligt att inom ramen för schablonregler kom­

ma fram till en rättvisande beräkning av dessa utgifter. För det andra har

jag den uppfattningen att avgifterna för en försäkring avseende tilläggs-

sjukpenning åt husmodern för många familjer skulle bli alltför betungande,

om inte bidrag till försäkringen lämnades av statsmedel, något som jag

inte anser böra ske i fråga om en obligatorisk sådan försäkring.

I likhet med socialförsäkringskommittén finner jag det dock angeläget

att hemmafruarnas och de ensamma mödrarnas förmåner inom sjukförsäk­

ringen förbättras. I det följande ämnar jag föreslå åtgärder, som medför

att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid skall

få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sam­

manlagt uppgår till minst 7 kr. om dagen. Vidare bör hon, om hon så öns­

kar, genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som

uppgår till lika stort belopp. I flertalet fall innebär dessa förslag för hemma­

frun en ökning av de obligatoriska förmånerna med 4 kr. och en förstärkning

av de högsta sammanlagda förmånerna från obligatorisk och frivillig för­

säkring med 6 kr. om dagen. Förmåner av denna storlek finner jag beak-

tansvärda. Som jämförelse kan nämnas att en ensamstående förvärvsarbe­

tande måste ha en årsinkomst av förvärvsarbete överstigande 8 400 kr. för

att få en högre sjukpenning än de 12 kr. om dagen, som varje hemmafru

enligt detta förslag kan komma upp till.

Då jag härefter övergår till frågan om grundsjukpenningens

storlek vill jag som utgångspunkt för min bedömning påpeka, att för

flertalet anställda och företagare en höjning av grundsjukpenningen inte

kommer att betyda något för deras samlade sjukpenningersättning. Höj­

ningen kommer endast att innebära en förskjutning mellan vad som ut­

går i form av grundsjukpenning och vad som utgår i form av tilläggs-

sjukpenning. Sin väsentliga betydelse får en höjning av grundsjukpenningen

för dem som inte är försäkrade för tilläggssjukpenning, dvs. för hemma­

fruar och för vissa kategorier som — i allmänhet på grund av att de har

förvärvsarbete endast under mindre del av året — bär mycket små in­

komster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. I\laj:ts proposition nr 90 år 1962

Diskussionen om grundsjukpenningens storlek har i huvudsak kommit att gälla huruvida grundsjukpenningen bör höjas med 1 eller 2 kr., dvs. till 4 eller 5 kr. om dagen. Det har, under förutsättning av att statsbidrag lik­ som hittills skall utgå med 50 procent, beräknats att för varje kronas höj­ ning av grundsjukpenningen avgiften per försäkrad medlem i genomsnitt skulle öka med 8 kr. om året. Statens bidrag skulle för varje krona i höjd grundsjukpenning öka med omkring 35 milj. kr. om året.

Socialförsäkringskommittén har till stöd för sin uppfattning att höjning­ en av grundsjukpenningen bör begränsas till 1 kr. — vilket i stort sett inne­ bär en kompensation för penningvärdets fall — bl. a. anfört att varje höj­ ning av grundsjukpenningen måste föranleda en höjning av inkomstgrän­ sen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen, vilken gräns f. n. går vid 1 200 kr. om året. En höjning av grundsjukpenningen med 1 kr. motiverar enligt kommitténs åsikt att inkomstgränsen höjes till 1 800 kr. Enligt kom­ mitténs uppskattning får redan denna höjning till följd att något tiotusen­ tal personer ställs utanför sjukpenningförsäkringen. En höjning av grund­ sjukpenningen till 5 kr. bör enligt kommitténs mening leda till en inkomst­ gräns på 2 400 kr., vilket gör att ytterligare några tiotusental personer faller ur sjukpenningförsäkringen. En grundsjukpenning på 5 kr. är i hög grad önskvärd med tanke på husmödrarnas behov av förbättrat sjukpenning­ skydd. Såtillvida är jag ense med kommittén att jag anser, att en höjd grundsjukpenning bör åtföljas av en höjd inkomstgräns. Jag finner det dock möjligt att förena en grundsjukpenning på 5 kr. med en inkomstgräns för tillhörigheten till försäkringen vid 1 800 kr. Personer, som vid tiden för lagändringens ikraftträdande tillhör sjukpenningförsäkringen men vil­ kas inkomster ligger under den nya inkomstgränsen, bör såsom kommittén föreslagit övergångsvis få behålla sin grundsjukpenningförsäkring.

För kvinnor med småbarn i hemmet bör i enlighet med socialförsäk- ringskommitténs förslag det obligatoriska grundskyddet ytterligare förstär­ kas genom att reglerna om barntillägg reformeras. Jag förordar att sådant tillägg skall utgå även vid sjukdom som ej fordrar sjukhusvistelse. I det föregående har jag redan med exempel visat vad denna lagändring i förening med höjningen av grundsjukpenningen kommer att innebära för det samlade försäkringsskyddet vid sjukdom.

Vid en jämförelse mellan sjukpenningen enligt den nu gällande sjuk­ penningskalan och den allmänna pensioneringens förmåner skall man finna åtskilliga olikheter, vilka inte kan kvarstå om man vill förverk­ liga tanken på ett jämnt, fortlöpande försäkringsskydd vid sjukdomar som övergår i invaliditet. Det bör dock genast sägas att vissa skillnader i reg­ lerna för sjukförsäkringen och pensioneringen är ofrånkomliga, och att en fullständig likvärdighet mellan sjukpenningförmåner och pensionsförmå­ ner inte kan uppnås. Man lär sålunda inte kunna undgå sådana skillnader, som sammanhänger med att sjukpenningen är ett uttryck för den vid sjuk­

275

domsfallet aktuella inkomsten medan pensionen beräknas på grundval av inkomster i det förflutna.

I den allmänna debatten har vid olika tillfällen höjts röster för att hela sjukpenningskalan borde konstrueras om och att man borde övergå till ett system, där sjukpenningen skulle utgöra skattepliktig inkomst. Denna åsikt har framförts även under remissbehandlingen av socialförsäkringskommit- téns förslag. Vilken uppfattning i saken som än må vara den principiellt riktiga eller den mest konsekventa anser jag, att det av uppbördstekniska och andra praktiska skäl i dagens läge inte är möjligt att göra sjukpen­ ningen beskattningsbar. I likhet med socialförsäkringskommittén och det stora flertalet remissorgan finner jag inte heller eljest skäl till en mera genomgripande omläggning av sjukpenningskalan. Det är visserligen sant att skatteskalorna för den statliga inkomstbeskattningen liksom utdebite- ringsnivån för kommunal- och landstingsskatterna ändrats sedan de nuva­ rande sjukpenningbeloppen fastställdes och att härigenom vissa smärre för­ skjutningar uppkommit i den kompensationsgrad, som sjukpenningen re­ presenterar. Förskjutningarna, som gått i båda riktningarna, är inte så­ dana att det kan påstås att sjukpenningen numera inte ger en rimligt av­ vägd kompensation i förhållande till dagsinkomsten efter avdrag för skatt.

Däremot är det uppenbart, att en ändamålsenlig samordning mellan sjuk­ försäkringen och pensioneringen kräver att sjukpenningskalan bygges ut med nya sjukpenningklasser. Den fråga som härvidlag är omstridd gäller endast hur högt taket bör sättas. Socialförsäkringskommittén har velat nöja sig med en utbyggnad som innebär att försäkringsskyddet skulle kom­ ma att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året och att sjuk­ penningen i den högsta ldassen skulle utgöra 28 kr. om dagen. En del remiss­ organ är av den meningen att man bör bygga ut sjukpenningskalan så att dess tak överensstämmer med inkomsttaket inom tilläggspensioneringen. Man skulle då ta hänsyn till inkomster upp till inkomstläget närmast över 33 000 kr. om året, och den högsta sjukpenningen skulle bli 40 kr. om dagen. Som ett skäl för denna uppfattning har även anförts att det bör råda över­ ensstämmelse mellan sjukpenningskalans tak och den maximiinkomst, som beaktas vid fastställandet av underlag för arbetsgivarbidrag till sjukförsäk­ ringen, vilket inte är fallet enligt kommitténs förslag.

I valet mellan de båda alternativen för utbyggnad av sjukpenningskalan anser jag mig böra stanna för socialförsäkringskommitténs förslag. Goda skäl talar för att man, såsom kommittén föreslagit, bör gå fram i etapper. Höjningen av grundsjukpenningen till 5 kr. bör föranleda vissa jämkningar i sjukpenningskalan. Jag vill tillägga att jag vid utformningen av reglerna om sjukförsäkringens finansiering ämnar i mitt förslag beakta synpunkten att det bör råda överensstämmelse mellan det högsta inkomstbelopp, som inverkar på sjukpenningens storlek, och det maximibelopp, på vilket arbets­ givarbidrag beräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

I socialförsäkringskommitténs förslag att slopa regeln om reduktion av sjukpenningen efter 180 dagars sjukdom har remissorganen genomgående instämt, och jag finner förslaget välgrundat. Regeln kan betecknas som en kvarleva från sjukförsäkringens uppbyggnadsskede då de ekonomiska resur­ serna var mera begränsade och erfarenheter saknades. Ett väl utvecklat pen­ sionssystem är som kommittén visat inte förenligt med sjukförsäkringsreg- ler, som ger upphov till starka växlingar i försäkringsskyddets nivå.

Socialförsäkringskommittén har lagt fram förslag om att sjukpen­ ningens storlek vid sjukhusvård skall fastställas till ett be­ lopp, som understiger sjukpenningbeloppet i övriga fall med 5 kr. Jag an­ ser mig kunna godtaga kommitténs förslag. Kvinnor med barn under 10 år i hemmet bör alltid vara garanterade en sjukpenning av minst 5 kr., vartill kommer barntillägg.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skall det inte längre finnas någon maximerad sj ukhjälpstid för andra än ålderspensionärer och vissa förtidspensionärer. Kommittén vill dock behålla en begränsning i sjukhjälpstiden, såtillvida att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå för tid efter det vården pågått 730 dagar i en följd.

Grundtanken i kommittéförslaget är att sjukhjälp skall utgå till dess pensionen tar vid. I princip bör det inte uppkomma vare sig luckor i för­ säkringsskyddet eller dubbelersättningar. Kommittén vill inte bygga sam­ ordningen mellan sjukförsäkring och pensionering på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och invaliditet, eftersom dessa begrepp inte kan göras entydiga. Riktpunkten för kommittéförslaget är i stället att sjukpenningen skall reserveras dels för kortvariga sjukdoms­ fall, dels för den första tiden vid långvariga fall. Med denna uppläggning kan det självfallet inte bli den försäkrades ensak att avgöra när pension skall börja utgå, och kommittén har också föreslagit, att försäkringsorga- nen skall ha möjlighet att oberoende av ansökan låta sjukpenningen av­ lösas av förtidspension.

En lösning av samordningsproblemen efter kommittéförslagets linjer fin­ ner jag naturlig för ett i grunden enhetligt försäkringssystem, som omfat­ tar både sjukförsäkring och pensionering. Jag kan dock inte förorda den av kommittén föreslagna regeln, som begränsar ersättningen för sjukhus­ vård till en sammanhängande vårdperiod av 730 dagar. I de förhållandevis sällsynta fall då någon vårdas på sjukhus mer än två år utan att bli berät­ tigad till pension talar inte minst sociala skäl för att sjukförsäkringen bör svara för vårdkostnaden även i fortsättningen.

Som ett betydande framsteg i förhållande till nuvarande regler vill jag framhålla att med de nya principerna försäkringsorganen för framtiden kommer att befrias från det lika svåra som ofruktbara arbetet med att pröva om flera, varandra närliggande sjukperioder föranletts av samma

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

277

sjukdom eller av olika och att tillämpa de regler om sammanläggning av sjukperioder som är förbundna med den nuvarande ordningen.

I några remissyttranden har uttryckts farhågor för att de föreslagna reg­ lerna skulle kunna komma att tillämpas på ett för den försäkrade ofördel­ aktigt sätt. Vad man då tänkt på är sådana fall då den försäkrade har en förhållandevis hög sjukpenning men ett mera blygsamt pensionsskydd eller omvänt har rätt till en hög pension men endast en låg sjukpenning. I det förra fallet skulle den försäkrade ha intresse av att pensioneringen skedde så sent som möjligt och i det senare fallet av att den skedde så tidigt som möjligt. Tidpunkten för övergång från sjukförsäkring till pensio­ nering skulle, anföres det vidare, kunna bli alltför mycket beroende av de olika försäkringsorganens uppfattning eller rent av kunna påverkas av sådana omständigheter som arbetsbelastningen hos dessa organ. I de nu berörda yttrandena förordas, att sjukpenning skall ha utgått under en viss minsta tid innan försäkringsorganet får ta initiativ till utbyte mot förtids­ pension. För min del tror jag att man bör söka komma till rätta med de antydda problemen på annat sätt än genom att skapa regler om någon form av sjukhjälpstid. Dessa skulle i viss mån bli behäftade med samma svag­ heter som de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid. Det bör ankom­ ma på riksförsäkringsverket att utfärda anvisningar för en enhetlig till- lämpning av den av kommittén föreslagna regeln och att övervaka anvis­ ningarnas efterlevnad. Som en riktpunkt för tillämpningen bör gälla att ut­ byte av sjukförsäkringsförmåner mot förtidspension inte skall göras innan själva läkeprocessen avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd inträtt. Vad särskilt gäller farhågorna för oenhetlig praxis hos försäkrings- organen må slutligen erinras om att försäkringskassorna, om kommitté­ förslaget godtages, enligt en uttrycklig lagbestämmelse kommer att vara skyldiga att kontinuerligt följa varje särskilt sjukdomsfall för tid efter det sjukskrivningen varat 90 dagar.

För ålderspensionärer och för dem som åtnjuter hel förtidspension skall enligt kommittéförslaget gälla särskilda regler om sjukhjälpstid. En ålders­ pensionär skall sålunda kunna komma i åtnjutande av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt högst 180 dagar, räknat från in­ gången av den månad han fyller 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension. Den som har hel förtidspension skall ej kunna vara sjukpen- ningförsäkrad, men däremot skall han under en tid av sammanlagt högst 180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. För den som har partiell förtidspension skall gälla vanliga regler, dvs. han skall för obegi ansad tid vara sjukvårdsförsäkrad och han skall också kunna vara sjukpenningför- säkrad för den kvarstående förvärvsinkomsten.

Även i denna del kan jag i allt väsentligt biträda kommittéförslaget. Jag delar således inte den i ett par remissyttranden framförda uppfattningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

att de särskilda svårigheter, som i vissa fall kan uppkomma när det gäller att bedöma om eller i vilken grad en tillfällig sjukdom påverkat en förtids­ pensionärs arbetsförmåga, är av den art att hemmafruar med två tredje­ delar av hel förtidspension till skillnad från andra försäkrade med partiell förtidspension bör vara uteslutna från rätt till grundsjukpenning.

I de fall förtidspension beviljas retroaktivt för tid, för vilken sjukpen­ ning utgått, bör liksom hittills avdrag för sjukpenningen göras på pensio­ nen i den mån förmånerna belöper på samma tid. Frågan om ett utbetal- ningsförfarande, som möjliggör en smidig övergång från sjukpenning till pension, får behandlas i administrativ ordning.

Reformbehovet för den till sjukförsäkringen nära anknutna moder- skapsförsäkringen har prövats av socialpolitiska kommittén. Så­ som remissbehandlingen av kommitténs betänkande om stöd åt barnafö­ derskor utvisar är det en allmän mening — en mening som även jag om­ fattar att det numera bör ställas helt andra och större krav på moder- skapsförsäkringen än tidigare. Moderskapsförsäkringen måste göras lika effektiv som annan socialförsäkring, så att behovsprövad hjälp endast un­ dantagsvis behöver ifrågakomma. I den mån sådan hjälp blir erforderlig, bör den lämnas inom ramen för socialhjälpen. Mödrahjälpen bör alltså avvecklas.

För att moderskapsförsäkringen skall kunna överta den nuvarande mödrahjälpens uppgifter bör försäkringen ha möjlighet att lämna ersätt­ ning för tandläkarvård. Socialpolitiska kommitténs förslag att komplettera moderskapsförsäkringen med en sådan försäkringsförmån för blivande och nyblivna mödrar har på alla håll mötts av instämmanden.

Jag anser det för min del både av medicinska och sociala skäl i hög grad välbetänkt att tandkontroll och tandvård göres till ett normalt led i den förebyggande mödravården. Att bestämmelserna om ersättning för läkar­ vård i sjukvårdsförsäkringen får tjäna som förebild för reglerna om ersätt­ ning för tandläkarvård inom moderskapsförsäkringen synes både naturligt och lämpligt, och jag kan vid min behandling av kommittéförslaget i denna del inskränka mig till några reflexioner och påpekanden på enstaka punkter.

Såsom socialpolitiska kommittén framhållit är det av olika skäl önsk­ värt att den försäkrade såväl för förberedande undersökning som för själva behandlingen kan välja om hon vill anlita folktandvården eller privat­ praktiserande tandläkare. Med en sådan uppläggning synes det inte vara anledning att frukta att de nya försäkringsförmånerna skall skapa ett allt­ för hårt tryck på folktandvårdens resurser. För att reformens effekt inte skall försvagas bör det visserligen finnas förtursrätt för mödrar inom folk­ tandvården, men denna förtursrätt bör kunna kombineras med en dispens­ möjlighet för medicinalstyrelsen så att man kan undvika sådana svårig­ heter för vården i övrigt, som eljest måhända skulle kunna uppstå vid en­ staka tandpolikliniker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

279

Reglerna om ersättning för tandläkarvård måste i administrativ ordning

kompletteras med taxebestämmelser för beräkning av sådan ersättning.

Medicinalstyrelsen och riksförsäkringsverket har fått i uppdrag att utarbeta

förslag till sådana bestämmelser, och ämbetsverken kommer att samråda

med berörda tandläkarorganisationer innan förslag avges.

Socialpolitiska kommittén har inte velat föreslå regler om ersättning för

resor i samband med besök hos tandläkare, och jag är ense med kommittén

om att några sådana regler i varje fall inte bör införas innan viss erfarenhet

vunnits av den nya tandvårdsförmånen.

Moderskapshjälpens grundpenning skall enligt kommittéförslaget,

som genomgående tillstyrkts av remissorganen, höjas till 800 kr. vid enkel­

börd. Förslaget utgår från en grundsjukpenning på 4 kr. Mitt förslag att

grundsjukpenningen fastställes till 5 kr. bör föranleda att grundpenningen

sättes till 900 kr.

Förslaget att utsträcka den tid under vilken tilläggspenningen ut­

går till 180 dagar har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Själv vill jag i detta sammanhang begagna tillfället att understryka vad som

även från annat håll sagts om det lyckliga i att reformen ger förvärvsarbetan­

de mödrar effektiv möjlighet att utnyttja den ledighet i samband med barns­

börd, vartill lagstiftaren i annat sammanhang givit dem rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Pensionering

Allmänna grunder för rått till pension

De allmänna principerna för vem som är berättigad till folkpension och

för möjligheten att förvärva rätt till tilläggspension beröres i några av­

seenden av de föreliggande förslagen. I departementspromemorian fram-

lägges sålunda förslag om en viss uppmjukning av det inom folkpe n-

sioneringen gällande kravet på mantalsskrivning i riket för rätt till

pension. Detta förslag har allmänt rönt genklang under remissbehandling­

en, och ett par remissorgan har förordat en mera långtgående uppmjukning.

För egen del är jag inte beredd att gå längre än promemorieförslaget. Den

pågående utvecklingen på det internationella socialpolitiska området synes

alltmer peka mot ett utplånande av nationaliteten som grund för rätten till

sociala förmåner och vänder sig mot särbestämmelser för det egna landets

medborgare. Detta manar till försiktighet när det gäller att utvidga rätten

till folkpensionsförmåner under vistelse i utlandet. Å andra sidan anser

jag att i dagens läge så goda skäl talar för förslaget att det bör läggas till

grund för lagstiftning. Jag föreslår därför, att rätt till folkpension skall före­

ligga, förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en

svensk, som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de

5 åren närmast dessförinnan.

Även förslaget i promemorian om att inom tilläggspensione­ ringen lön, som svensk medborgare åtnjutit i utlandet eller från utländsk diplomatisk representation här i landet m. m., skall kunna bli pensions- grundande i ökad utsträckning har rönt ett gynnsamt mottagande un­ der remissbehandlingen. Jag vill också förorda att förslaget genomföres. Därigenom kommer lön till svenskar i fall som nyss sagts att bli pensions- grundande, om svenska staten eller utländsk beskickning här i riket genom förbindelse, som godkänts av riksförsäkringsverket, förbundit sig att er­ lägga pensionsavgift för lönen. Detsamma skall gälla då ett svenskt före- tag på motsvarande sätt garanterar avgifter för lön till svenskar som är anställda vid dotterföretag i utlandet. Vad beträffar det föreslagna krite­ riet på ett dotterföretag, nämligen att det svenska moderföretaget skall äga ett bestämmande inflytande i dotterföretaget, torde det enligt min mening inte behöva stöta på oöverstigliga svårigheter att avgöra om moderföre­ taget kan tillsätta flertalet platser i dotterföretagets styrelse, vilket bör få godtagas som bevis på sådant inflytande som nyss sagts. Ytterligare vill jag understryka, att det får ankomma på riksförsäkringsverket att ge förbin­ delsen sådant innehåll med avseende på personkrets och giltighetstid m. in. att missbruk av tilläggspensioneringen undvikes.

Jag vill framhålla att möjligheterna för svenska staten att ikläda sig för­ bindelse, som nu berörts, inte genom lagstiftningen begränsas till fall, då det rör sig om uppdrag i utlandet för statens omedelbara räkning. Det blir därigenom möjligt att säkra pensionsrätt för svenskar i utlandet vid olika former av internationell verksamhet, exempelvis de svenska handelskam- rarna utomlands och den tekniska biståndsverksamheten. I den mån Kungl. Maj :t så förordnar bör det därvid kunna ankomma på den myndighet, under vilken ifrågavarande verksamhetsområde närmast sorterar, att fatta stånd­ punkt till om erforderlig förbindelse skall lämnas.

Socialförsäkringskommittén har föreslagit att för den som åtnjuter för­ tidspension beräkning av pensionsgrundande inkomst skall vara utesluten endast för år, för vilka s. k. antagandepoäng tillgodoräknas den försäkrade. Rätt till pension från tilläggspensionering­ en skulle alltså — i motsats till vad nu är fallet — kunna intjänas av den som uppbär förtidspension enbart från folkpensioneringen eller förtidspen­ sion från tilläggspensioneringen med tillämpning av bestämmelser motsva­ rande dem i nuvarande 17 § TPL.

Syftet med förslaget i denna del, nämligen att öppna större möjligheter för invalider att med sin återstående förvärvsförmåga tjäna in tilläggs­ pension, är behjärtansvärt. Förslaget står också i överensstämmelse med tilläggspensioneringens grundtanke att förvärvsarbete skall grunda pen­ sionsrätt. Kommitténs förslag leder emellertid, såsom framhållits av för- säkringsdomstolen och riksförsäkringsverket, till att en förtidspensionär som före pensionsfallet haft ingen eller ringa anknytning till tilläggspen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

281

sioneringen kan komma att få en bättre ställning än en förtidspensionär

med den fastare anknytning till systemet, som är en förutsättning för till­

godoräknande av antagandepoäng. En sådan konsekvens kan inte anses

tillfredsställande. Vidare har kommittén ej berört problemet hur och under

vilka förutsättningar de pensionspoäng, som pensionären tjänar in, skall

läggas till grund för beräkning av hans pension. Ställning måste tagas till

sådana frågor som huruvida de nyförvärvade pensionspoängen skall få bru­

kas till förhöjning av redan utgående förtidspension och efter vilka grunder

i så fall en eventuell gränsdragning skall ske med hänsyn till de invalidi-

tetsorsaker, som ligger i tiden före det den försäkrade började uppbära pen­

sion och de som inträffat därefter. Här möter flera vanskliga problem. Man

måste se till att det inte öppnas vägar för spekulation på systemets bekost­

nad. Innan ett definitivt ställningstagande sker måste frågan utredas ytter­

ligare, och jag är därför inte beredd att nu förorda en lagändring i enlighet

med kommitténs förslag.

Såsom socialförsäkringskommittén anför kan längre perioder av sjuk­

dom eller arbetslöshet medföra sådant inkomstbortfall, att pen­

sionspoäng för ett visst år inte tillgodoräknas den försäkrade eller att pen­

sionspoängen blir lägre än vad den eljest skulle ha blivit. Som bekant erhål-

les full pension redan efter 30 eller, för övergångsgenerationerna, 20 poäng­

år, och pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren.

Med hänsyn härtill kan det sägas att i tilläggspensioneringen finns in­

byggd en regulator mot mera tillfälliga inkomstbortfall av nyss nämnda

eller andra anledningar. Det sagda gäller dock inte med samma styrka för

försäkrade, som på grund av sin ålder vid systemets start inte kan förvärva

pensionspoäng för mer än det antal år som erfordras för full pension eller

något därutöver. För många åldersgrupper gäller att antalet möjliga poäng-

år är långt färre än 20 eller 30 och att 15-årsregeln inte får någon bety­

delse. Socialförsäkringskommittén har därför föreslagit vissa regler, som

för försäkrade födda 1927 eller tidigare är ägnade att neutralisera verk­

ningarna av poängförluster under år då sjukpenning utgått mer än 90 da­

gar. Den föreslagna privilegieringen av sjukdomstid föreslås få tillämpas

med avseende på högst 3 år. Däremot har kommittén inte velat förorda nå­

gon motsvarande privilegiering av arbetslöshetsperioder. Jag kan ansluta

mig till vad kommittén föreslagit. När det gäller den skillnad, som göres

mellan sjukdom och arbetslöshet, vill jag peka på att man för konstate­

rande av om sjukdom förelegat har en naturlig kontrollmöjlighet i den all­

männa sjukförsäkringen, medan något motsvarande hjälpmedel inte står

till buds ifråga om arbetslöshet för andra än inedlemmar i arbetslöshets­

kassor.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1969

Ålderspension

Under den nu avslutade etappen av utredningsarbetet på pensionsområ- det har speciella ålderspensionsfrågor berörts endast såtillvida som social- försäkringskommittén behandlat pensionsåldern inom folkpensioneringen. Kommitténs förslag om individuellt rörlig pensionsålder för folkpensionen efter mönster av vad som nu gäller för tilläggspensionen har tillstyrkts av så gott som samtliga remissorgan, som tagit upp frågan. Vissa erinringar beträffande det förtida uttaget före 67 års ålder har dock gjorts. Bland annat har i några yttranden framförts tanken att förtida ut­ tag av folkpension inte borde medges i andra fall än då den pensionsberät- tigade kommer i åtnjutande av tilläggspension av sådan storlek, att denna tillsammans med folkpensionen uppgår till ett belopp, som svarar mot folk­ pensionen vid ett uttag från 67 års ålder.

Jag kan väl förstå dem som hyser betänkligheter mot att en pensionär genom förtida uttag skall kunna förorsaka, att nivån på hans pension inte kommer att motsvara den minimistandard, som folkpensionen beräknad efter sitt normalbelopp är avsedd att garantera. Följden kan bli att samhäl­ let under senare skeden av pensionärens liv måste ingripa i fall där detta inte skulle ha behövts, om oreducerad folkpension hade utgått. Betänklig­ heterna måste dock vägas mot vad som står att vinna genom att utan in­ skränkningar medge rätt till förtida uttag. Möjligheten att ta ut folkpen­ sion i förtid måste betraktas som värdefull för den, som av någon anled­ ning inte har möjlighet att utföra förvärvsarbete fram till 67-årsåldern utan att fördenskull vara berättigad till förtidspension, liksom för perso­ ner vilkas arbetsinkomster sjunker under åren närmast före 67-årsåldern. Genom en inskränkning av den i de nämnda remissyttrandena antydda arten skulle i många fall de, som är i störst behov av att få ut pension i förtid, ställas utanför möjligheten härtill. Särskilt otillfredsställande skulle detta vara för de åldersklasser, som inte kunnat tjäna in någon tilläggspen­ sion eller blott kunnat förvärva en ringa sådan pension. Att som från några håll ifrågasatts göra en individuell prövning huruvida godtagbara skäl an­ förts för en önskan att ta ut pension i förtid anser jag inte lämpligt. Jag förordar mot bakgrund av vad nu anförts regler om förtida och uppskjutet uttag av ålderspension i enlighet med vad kommittén föreslagit. Detta inne­ bär att rätt till förtida uttag från 63 år införes och att denna rätt inte för­ knippas med andra villkor än att tilläggspension i förekommande fall skall utgå från samma tidpunkt som folkpensionen. Kommunalt bostadstillägg bör dock inte kunna utgå till ålderspensionen före den månad då pensio­ nären fyller 67 år.

Enligt det av mig förordade förslaget kommer folkpension liksom till- läggspension att vid förtida uttag reduceras med 0,6 procent för varje må­ nad som uttaget göres före den månad då 67-årsåldern uppnås. En förhöj­ ning med motsvarande procenttal inträder för varje månad som uttaget upp-

283

sk jutes efter månaden för 67-årsdagen, dock inte för tid efter ingången av den månad då 70-årsdagen inträffar. Gentemot de kritiska synpunkter, som vid remissbehandlingen anförts rörande reduktionsregelns konstruktion vid förtida uttag, vill jag anföra att beräkningsgrunderna inom folkpensione­ ringen bör följa dem som skall gälla inom tilläggspensioneringen. Jag fin­ ner mig inte böra till förnyad prövning ta upp de regler, som nyligen accep­ terats för tilläggspensioneringens del.

Vid ett införande av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpen­ sioneringen i enlighet med vad nu anförts kommer, om inga särskilda över­ gångsbestämmelser införes, under år 1963 inte mindre än fem nya ålders­ klasser att föras in under ålderspensioneringen. Verkan härav skulle kunna bli att under en kort tidrymd en synnerligen kraftig ökning av kostnaderna för folkpensioneringen inträder. Vilken kostnadsökning införandet av rätt till förtida uttag kommer att medföra är svårt att uppskatta eftersom fasta hållpunkter saknas, när det gäller att bedöma i vilken utsträckning rätten kommer att utnyttjas. Försiktigheten bjuder dock att de nya reglerna sättes i kraft successivt. Jag förordar, att under år 1963 möjlighet till förtida ut­ tag öppnas för personer födda 1896 och 1897 samt att därefter den undre åldersgränsen varje år sänkes med ett år. Härigenom kommer reformen att vara fullt genomförd år 1966, så att ålderspension från folkpensione­ ringen då kan utgå från 63 års ålder. Däremot är reglerna om förtida uttag inom tilläggspensioneringen fullt ut tillämpliga redan från ingången av år 1963.

De överväganden som lett fram till att jag förordar möjligheten till för­ tida uttag av ålderspension från folkpensioneringen vilar på antagandet att denna möjlighet kommer att utnyttjas i begränsad omfattning. Skulle detta antagande visa sig oriktigt, bör frågan om förtida uttag kunna omprövas.

I nära samband med frågan om rörlig pensionsålder står spörsmålet om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år. Socialförsäkringskom- mitténs rekommendation att pensionsbehovet i hithörande fall i första hand skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar avtalsvägen har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. För egen del är jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört om svårigheterna att inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke och sysselsättning, övertygad om riktigheten av att avtalsvägen i första hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade möjligheter till kom­ plettering av pensionsskyddet skapas genom den utbyggnad av den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket, som närmare behandlas i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Förtidspension

En invalid- eller förtidspensionering har funnits inom folkpensionering­ en alltsedan dess tillkomst. Syftet med förtidspensioneringen har varit att ge ett ekonomiskt grundskydd till den, vars arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller dylikt mera varaktigt gått helt eller till större delen förlorad före den allmänna pensionsåldern. Invalidpensionen har i det vä­ sentliga behållit de grunddrag, som den erhöll genom 1913 års folkpen­ sioneringslag. I princip oförändrade är alltså invaliditetsbegreppet och reg­ lerna för invaliditetsbedömningen. Kvar står också kravet att arbetsförmå­ gan skall vara mycket starkt reducerad för rätt till invalidpension liksom den gradering av invalidpensionens storlek, som innefattas i den nuvarande inkomstprövningen.

Redan i samband med förberedelsearbetet för den allmänna tilläggspen­ sioneringen aktualiserades frågan om en reformering av folkpensioneringens invalidförmåner. Då 1958 års A-riksdag tog principiell ståndpunkt till ut­ formningen i stort av folkpensioneringen, förordade den att invalidpensio­ neringens problem skulle utredas. Riksdagen uttalade härvid att utred­ ningsarbetet borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande in­ komstprövningen om möjligt slopades. Invalidpensionens storlek i det en­ skilda fallet borde i stället bestämmas på grundval av en uppskattning av vederbörandes kvarstående arbetsförmåga. Frågan om att mildra det inom folkpensioneringen nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsätt­ ning av arbetsförmågan borde också övervägas.

I avvaktan på det slutliga ställningstagandet till spörsmålen om förtids­ pension inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen har reg­ lerna för förtidspension från tilläggspensioneringen tills vidare utformats med invalidförmånerna inom folkpensioneringen som förebild. Sedan 1958 års socialförsäkringskommitté nu slutfört sin utredning, är tiden inne att ompröva förtidspensionsspörsmålet i hela dess vidd.

Förtidspensioneringens utformning innefattar en rad svårbedömbara problem. Kommittén har löst de olika spörsmålen på ett enligt min mening lyckligt sätt. Rörande de allmänna riktlinjer, som bör vara bestämmande för utformningen av den nya förtidspensioneringen, kan jag ansluta mig till kommittén. Jag biträder dess uttalande att samma invaliditetsbegrepp och samma invaliditetsbedömning skall tillämpas inom det allmänna pen­ sionssystemets båda delar, att kravet på arbetsförmågans nedsättning sän- kes samt att den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens in­ validförmåner slopas och ersättes med andra för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen gemensamma regler om pensionens storlek. Denna min ståndpunkt får ses mot bakgrunden av att folkpensioneringen och till- läggspensioneringen tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pen­ sionssystem — den allmänna pensioneringen. Principen om enhetliga för­ utsättningar och grunder i övrigt kan jag därför inte finna vara annat än

285

en naturlig konsekvens av den sammansmältning av pensioneringens båda

delar, som eftersträvas på flera områden. Med denna uppfattning är det

också naturligt, att invalidförmånen erhåller en och samma benämning.

Jag biträder alltså förslaget, att benämningen invalidpension inom folkpen­

sioneringen ersättes med beteckningen förtidspension.

Ett grundläggande problem inom förtidspensioneringen rör utformning­

en av invaliditetsbegreppet. För att kunna bedöma hur den all­

männa pensioneringens förtidspension bör vara uppbyggd torde man först

böra klargöra den principiella grunden för förtidspensioneringen och syf­

tet med densamma. Socialförsäkringskommittén har framhållit, att syftet

i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid

förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen avser så­

ledes inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för sådana för­

sörj ningsekonomiska konsekvenser, som har sin grund i sjukdom eller

skada. Med denna enligt min mening riktiga målsättning torde det vara

uppenbart, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma

i fråga. Jag behöver bara nämna, att följderna av de medicinska defekterna

varierar i mycket hög grad i de enskilda fallen. Dessa följder kan dessutom

i större eller mindre omfattning motverkas eller undanröjas genom olika

åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra utnyttjande av den

kvarvarande arbetsförmågan. Grunden till den bristande arbetsförmågan

bör — liksom inom den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av me­

dicinska faktorer. Härutöver bör, såsom kommittén anfört, fordras att den

medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av ar­

betsförmågan. I likhet med praktiskt taget samtliga remissorgan ansluter

jag mig alltså till kommitténs uppfattning, att invaliditetsbegreppet bör

utformas som en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska fak­

torer.

Invaliditetsbegreppet bör i övrigt utformas så att därav framgår, vilken

högsta arbetsförmåga en person kan få ha och likväl vara berättigad till

förtidspension. I detta hänseende har kommittén anfört, att man icke kan

såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över huvud för­

sörja sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen. Folkpensioneringens krav

att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig, vilket i och för sig

tolkas som liktydigt med att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst

två tredjedelar, anses i praxis likväl inte uppfyllt, om arbetsinkomsten över­

stiger ett visst, förhållandevis lågt maximibelopp. Om en person med goda

inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker

med mer än två tredjedelar men likväl även däiefter överstiger nämnda

maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidför-

inåner. I ett pensionssystem, som avser att ge både ett grundskydd och dess­

utom ett i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten avvägt tilläggs-

skydd, kan tydligen en sådan metod inte komma i fråga. Jag är också ense

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

med kommittén om att man inom en pensionering, som omfattar hela fol­ ket, inte kan bygga på en bedömning av förmågan att fullgöra de med det tidigare arbetet förenade uppgifterna.

I stället måste man utgå från den andel av full arbetsförmåga, som den försäkrade har kvar. Därvid uppkommer frågan vad som skall förstås med full arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsnitts- bedömning, exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskade­ försäkringen, eller om man skall ha en mera individuell bedömning. Lik­ som kommittén anser jag, att invaliditetsbegreppet bör utformas på sådant sätt att bedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och därutöver beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende på krafter, utbildning, yrke o. d., i före­ kommande fall efter det att vederbörliga rehabiliteringsåtgärder vidtagits. Vid bedömningen av arbetsförmågan måste vidare hänsyn tagas till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått eller kan be­ räknas uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbets­ inkomst som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta både den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde, och den arbetsinkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet, sannolikt skulle ha förskaffat sig under den tid därefter som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditets- grad, som förutsättes för rätt till förtidspension. Inom folkpensioneringen fordras nu att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt, vilket såsom nämnts tolkas så att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst två tredjedelar. Enligt min mening har socialförsäkringskommittén anfört goda skäl för sitt förslag att rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Jag förordar därför en sådan regel och vill erinra om att vid denna gränsdragning överensstämmelse erhålles med vad som nu gäller beträffande rätt till sjukpenning.

I detta sammanhang vill jag ta upp några synpunkter i anledning av vad som förekommit vid remissbehandlingen. Bl. a. har uttalats, att den föror­ dade definitionen av invaliditetsbegreppet och utformningen av förtidspen­ sion i övrigt kommer att ställa mycket stora krav på de organ, som skall pröva pensionsansökningarna. Jag vill med tanke härpå erinra om att statsmakterna förra året beslutat, att en ny lokal organisation för pröv­ ningen av förtidspensionsfrågorna skall stå färdig vid den tidpunkt, då förtidspensionsreformen träder i kraft. Prövningen skall handhavas av sär­ skilda inom försäkringskassorna inrättade organ, kallade pensionsdelega- tioner. En sådan delegation skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ord­ förande — i allmänhet tillika kassastyrelsens ordförande — samt två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två lekmannarepresentanter utsedda

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

287

av landstinget eller staden. Särskild expertis i fråga om arbetsmarknads- förhållanden och rehabiliteringsverksamhet tillföres delegationerna genom att en representant för länsarbetsnämnderna kan delta i delegationens över­ läggningar. För att förbereda och föredraga de till delegationernas pröv­ ning hörande ärendena skall finnas en särskild tjänsteman, en pensions- föredragande. Inom riksförsäkringsverket pågår ett omfattande förberedelse­ arbete i syfte att utbilda och träna personal för uppgiften som pensions- föredragande. Jag tror därför man kan påstå att det är väl sörjt för en sak­ kunnig och effektiv prövning av förtidspensionsärendena på det lokala pla­ net. Kraven på en motsvarande prövning i de fall, som blir föremål för be­ dömning i högre instans, har samtidigt tillgodosetts genom omorganisa­ tionen av den centrala socialförsäkringsmyndigheten och genom inrättan­ det av försäkringsdomstolen.

Vad jag nu anfört utesluter givetvis inte att pensionsdelegationerna, sär­ skilt i början av sin verksamhet, behöver stöd och vägledning från det cen­ trala socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten av en enhetlig praxis de olika pensionsdelegationerna emellan talar härför. Jag instämmer därför oreserverat i det uttalande, som gjorts i remissyttrandet från riks­ försäkringsverket och även i åtskilliga andra yttranden, nämligen att det bör ankomma på verket att genom råd och anvisningar ge delegationerna vägledning i syfte att åstadkomma enhetlighet i bedömningen av pensions- ansökningarna.

I några yttranden har diskuterats, huruvida icke kommittén låtit den försäkrades medicinska status skjutas alltför mycket i bakgrunden och i stället i alltför hög grad betonat de ekonomiska faktorernas betydelse. Det har vidare anförts, att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som skulle kunna bli hårdare än den som enligt nuvarande regler gäller inom folkpensioneringen.

I dessa avseenden anser jag mig böra erinra om att en grundläggande förutsättning för rätt till förtidspension är att arbetsförmågan av medicinska skäl — sjukdom, lyte eller dylikt — är nedsatt i betydande grad. Föreligger icke en sådan grund för nedsättningen utan beror denna på någon annan omständighet, är rätt till förtidspension icke för handen. Om exempelvis en frisk person drabbas av arbetslöshet och därmed förlorar sin arbetsin­ komst, så har detta i och för sig ingen inverkan på frågan huruvida rätt till förtidspension föreligger. Ä andra sidan följer av definitionen av invalidi- tetsbegreppet att det icke är tillräckligt för rätt till förtidspension alt det föreligger en från medicinsk synpunkt betydande kroppslig eller själslig de­ fekt. Det fordras också att defekten medför betydande konsekvenser för vederbörandes förmåga att försörja sig genom eget arbete samt att dessa konsekvenser inte kan neutraliseras genom olika åtgärder för att återställa

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

arbetsförmågan. Tillämpningen av invaliditetsbegreppet förutsätter ett in­ timt samspel mellan såväl medicinska som ekonomiska bedömningsgrun­ der. Farhågorna för att jämförelsen mellan arbetsinkomsten före och efter invaliditet i realiteten skulle innebära en form av inkomstprövning tror jag bottnar i en överskattning av den roll som denna jämförelse är avsedd att spela. Avsikten är inte att den skall ha en utslagsgivande betydelse för frågan huruvida invaliditet föreligger. Jämförelsen kan emellertid jämte övriga omständigheter tjäna till vägledning vid bedömningen av frågan, i vilken omfattning sjukdomen eller skadan nedsatt arbetsförmågan.

För de blinda skall enligt socialförsäkringskommitténs förslag gälla sam­ ma invaliditetsbegrepp som för övriga försäkrade. Förslaget innebär att blinda, vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst hälften, skall vara berät­ tigade till förtidspension från såväl folkpensioneringen som tilläggspensio­ neringen, medan övriga blinda inte anses berättigade till sådan pension. De senare skall däremot, om blindheten inträffat före viss ålder, äga rätt till blindhetsersättning, vilken fråga jag återkommer till i ett senare av­ snitt. De blindas förening jämte några andra remissorgan har motsatt sig, att man tar bort den nuvarande inom folkpensioneringen men ej inom till­ äggspensioneringen gällande regeln, att en blind alltid skall betraktas som invalid oavsett arbetsförmågans nedsättning.

Vid den tidpunkt, då den sistnämnda regeln tillkom, var folkpensionerna mycket låga och inkomstprövningsreglerna mycket restriktiva. Fn arbets­ för blind kom därför utöver blindtillägget mera sällan i åtnjutande av an­ nan invalidpension än den icke inkomstprövade delen, dvs. grundbeloppet 200 kr. Sedan dess har folkpensionerna höjts avsevärt och inkomstpröv­ ningen har liberaliserats. Inom den allmänna tilläggspensioneringen gäl­ ler samma invaliditetsbegrepp för samtliga försäkrade oberoende av sjuk­ domens eller lytets art, och någon ändring därvidlag har inte ifrågasatts. När den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens förtidspen­ sion nu slopas och ersättes med en bedömning av den kvarvarande arbets­ förmågans storlek, måste enligt min mening folkpensioneringens invali­ ditetsbegrepp för de blinda omprövas. Intresset av rättvisa olika invalid- grupper emellan kräver, att man därvid eftersträvar samma principer som för övriga försäkrade. En tillämpning av dessa principer torde också inne­ bära fördelar för ett betydande antal blinda i jämförelse med vad som nu gäller. Enligt de nya invaliditetsgraderingsregler, som jag strax ämnar för­ orda, skall man nämligen vid bedömande av pensionens storlek endast be­ akta den försäkrades egen arbetsinkomst och sålunda inte inkomst av annat slag, som vederbörande eventuellt har, och inte heller makes inkomst. Jag utgår från att med det betydande handikapp, som blindheten otvivelaktigt utgör, de blinda ofta kommer att bli berättigade till förtidspension. En alltför snäv tillämpning av invaliditetsbegreppet för de blinda synes ej behöva befaras. Det förtjänar också att beaktas, att arbetsföra blinda i mot-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Kungl. Maj ds proposition nr 90 år 1962

289

sats till tidigare numera inte är hänvisade till endast ett fåtal yrken utan har helt andra möjligheter än förr att utnyttja sin arbetsförmåga och göra sig gällande på arbetsmarknaden. Rehabiliteringsverksamheten för de blinda får också anses vara under förhållandevis god utveckling. Jag delar kom­ mitténs uppfattning, att rätten till förtidspension jämväl för de blinda skall vara beroende av arbetsförmågans nedsättning.

Vid ställningstagandet till frågan om invaliditetens varaktighet som förutsättning för rätt till förtidspension får man hålla i minnet, att sjukpenning och förtidspension är olika former av ersättning, som båda utgår vid en av sjukdom förorsakad nedsättning av arbetsförmågan. Sjuk­ penning bör i princip utgå i mera kortvariga fall och under den första tiden av långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Pension är avsedd för fall då denna nedsättning fått varaktig natur. Folkpensioneringens ersätt­ ningsformer vid invaliditet är nu uppdelade i invalidpension och sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare vid varaktig invaliditet. Sjukbidrag, som begränsas till viss tid, utgår om invaliditeten visserligen inte bedömes som varaktig men kan väntas bestå avsevärd tid, varmed i praxis förstås en tid av minst ett år. Dessförinnan måste dock arbetsförmågans nedsättning ha varat minst sex månader. Sjukbidraget är i realiteten att anse som en tidsbegränsad pension. Tilläggspensioneringens varaktighetsvillkor är det­ samma som folkpensioneringens. Enligt kommittéförslaget har varaktig- hetskravet i den nya förtidspensioneringen utformats i väsentlig överens­ stämmelse med vad som nu gäller inom folkpensioneringen. För den tids­ begränsade pensionsformen slopas dock kravet på att arbetsförmågans ned­ sättning skall ha bestått minst sex månader innan pensionsförmånen kan utgå. Jag biträder i sak kommitténs förslag men anser i likhet med flera remissorgan att beteckningen pension inte är lämplig för en förmån som skall utgå under en begränsad tid. Jag förordar, att benämningen sjukbi­ drag begagnas inom den allmänna pensioneringen.

Då jag härefter övergår till frågan om invaliditetsg radering­ en vill jag till en början erinra om att den allmänna tendensen inom so­ cialförsäkringen alltmer gått i riktning mot en avveckling av inkomstpröv­ ningen. Denna tendens blev framträdande vid införandet av de allmänna ålderspensionerna i nuvarande folkpensioneringslag av år 1946, och prin­ cipen har vidare kommit till uttryck i ställningstagandet vid 1958 års A-riks­ dag rörande riktlinjerna för utformningen av invalidpensioneringen och förmånerna till efterlevande. Efter beslut vid 1960 års riksdag utgår fr. o. m. den 1 juli samma år såväl änkepensioner — bortsett från sådana pensioner i anledning av dödsfall före nämnda dag — som de nya barnpensionerna utan inkomstprövning.

Socialförsäkringskommittén förordar, att den nuvarande inkomstpröv­ ningen beträffande förtidspensionerna ersättes med en gradering av för­ månerna efter andra grunder. Därvid bör man enligt kommitténs mening 10 — Bihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

ta hänsyn till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha kvar. Jag är överens med kommittén om denna utgångspunkt och är väl medveten om att det inom en i fråga om både personkrets och invaliditets- orsak allmän pensionering inte är möjligt att på objektiva grunder fast­ ställa en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet. Som kommittén anför stöter detta på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen och blir vida svarare, om — sasom ofta torde bli fallet inom den allmänna pen­ sioneringen — invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom eller en invärtes- medicinsk åkomma eller en blandning av fysiska och psykiska moment.

Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade uppdelas i tre grupper, varvid till grupp I hänföres de som har arbetsförmågan nedsatt med minst fem sjättedelar, till grupp II de vilkas arbetsförmåga är nedsatt i mindre mån men dock med minst två tredjedelar och till grupp III övriga pensionsberättigade, dvs. de vilkas arbetsförmåga nedsatts med mindre än tva tredjedelar men med minst hälften. Det övervägande antalet remissorgan uttalar sin anslutning till förslaget. Några föredrar dock en uppdelning i endast två grupper, medan andra förordar en mera fint av­ vägd invaliditetsgradering med flera grupper än tre. Enligt min mening torde det icke vara möjligt att differentiera invaliditetsgraderingen mer än vad kommittén föreslagit. Å andra sidan är det önskvärt att pensionerna i görlig mån avväges efter arbetsförmågans nedsättning. Jag biträder där­ för kommitténs förslag rörande gruppindelningen. De av kommittén före­ slagna gränserna fem sjättedelar och två tredjedelar för arbetsförmågans nedsättning bör i lagen uttryckas i mera allmänna ordalag utan direkt an­ givande av de nämnda talen.

Vad angår pensionens storlek i de olika grupperna finner jag kommit­ téns motivering för en regressiv kompensationsskala bärande beträffande en pensionering av förevarande art. Jag är därför inte beredd att förorda någon ändring i förslaget att hel förtidspension skall utgå till pensionärer i grupp I, två tredjedelar av hel pension till pensionärer i grupp II och en tredjedel av hel pension till pensionärer i grupp III. I några remissyttran­ den har anförts, att det av kommittén förordade systemet kan ha ett pro- duktionshämmande inflytande eller förorsaka en negativ inställning till rehabiliteringen. Systemet skulle med andra ord kunna resultera i en lägre sammanlagd inkomst, då invaliditetsgraden nedsättes på grund av förbättrad arbetsförmåga. Samtidigt har emellertid framhållits, att en sådan icke önskvärd konsekvens kan undvikas, om inkomstbortfallsprincipcn icke ges en alltför schematisk tillämpning i praktiken. Bestämmelserna kom­ mer också att bli så utformade att det fordras en väsentlig förbättring av den försäkrades arbetsförmåga för att hans pension skall kunna sänkas. Det torde icke vara möjligt att lagstiftningsvägen mera i detalj reglera denna fråga, men jag finner det vara utomordentligt betydelsefullt, att pen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

291

sionssystemet i praktiken vinner sådan tillämpning att det icke hämmar utan i stället främjar en produktiv insats. Detta är av vikt för den enskilde och för samhället. Jag utgår ifrån att riksförsäkringsverket ägnar denna fråga särskild uppmärksamhet. I enlighet med min i det föregående dekla­ rerade principiella uppfattning att rätten till förtidspension i princip bör vara lika för alla oberoende av invaliditetens art finner jag inte skäl att överväga avvikande regler om pensionens storlek för särskilda grupper av förtidspensionärer med hänsyn till invaliditetsorsaken.

Socialförsäkringskommittén har tämligen utförligt behandlat en rad pro­ blem som har samband med invaliditetsbedömningen. De av kommittén härutinnan skisserade riktlinjerna har i stort sett lämnats utan erinran av remissorganen. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommit­ tén anfört och skall endast ta upp några få synpunkter, som berörts under remissbehandlingen.

I en del remissyttranden — bl. a. det som avgivits av riksförsäkringsver­ ket — har framhållits att särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i invaliditetssammanhang så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjuk­ domstillstånden av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Riksförsäkrings­ verket erinrar om att det i sådana fall är vanligt att vederbörande icke ut­ för något förvärvsarbete, trots att hans hälsotillstånd synes medge detta. Verket tillägger att man vid tillämpning av folkpensioneringens invalidi- tetsbegrepp inte varit benägen att anse pensionsberättigande invaliditet styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart organiskt underlag. I anled­ ning härav vill jag uttala, att någon ändring inte är avsedd att göras i den praxis som utbildats för här berörda och liknande fall.

Ett annat spörsmål avser arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditets- bedömningen. Jag accepterar kommitténs synpunkter i denna del och vill i likhet med vissa remissorgan kraftigt understryka betydelsen av att alla åtgärder vidtages i syfte att partiellt arbetsföra blir i tillfälle att utnyttja sin återstående arbetsförmåga. Jag räknar med att arbetsmarknadens organisa­ tioner aktivt stöder dessa strävanden. Att samhällets sysselsättningspolitik har stor betydelse för förtidspensioneringen framstår såsom uppenbart. Inte minst är det av vikt att de rörlighetsbefrämjande åtgärderna får vidgat ut­ rymme.

Socialförsäkringskommittén har berört ett speciellt spörsmål angående invaliditetsbedömningen i det att kommittén förordar större restriktivitet än för närvarande vid beviljande av förtidspension åt psykiskt efterblivna, som är elever vid särskolor. Detta uttalande har väckt kritik på flera håll. Jag hyser förståelse för de skäl som kommittén andragit till stöd för sin uppfattning. Det måste nämligen, som kommittén framhåller, vara ytterst vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan och försök gjorts att placera honom i arbetslivet. Under denna tid förelig-

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

gei i allmänhet små möjligheter att bedöma invaliditetens grad och dess var­ aktighet. Samma svårigheter måste emellertid ofta uppkomma även i fall, där den medicinska defekten är av annan art än psykisk efterblivenhet. Att under sådana förhållanden på förhand binda utvecklingen av praxis för en viss grupp av handikappade synes knappast lämpligt eller riktigt. Betänk­ ligheter kan också resas mot att förorda en sådan lösning, då man icke med säkerhet kan överblicka vilka konsekvenser i olika avseenden, som den skulle föra med sig. Jag är därför inte beredd att i dagens läge förorda några från invaliditetsbedömningen i övrigt avvikande grunder för bedöm­ ningen i de nu berörda fallen. Denna fråga bör lämpligen tagas upp i ett större sammanhang, sedan bättre erfarenhet vunnits angående tillämp- ningen av reglerna om förtidspension inom det nya socialförsäkrings­ systemet.

Ett flertal remissorgan motsätter sig kommitténs förslag, att vid invalidi­ tetsbedömningen den försäkrades arbetsinkomst som fullt arbetsför icke skall beräknas till högre belopp än som motsvarar 7‘A gånger basbeloppet. Jag finner den anförda kritiken berättigad. I likhet med försäkringsdomsto- len anser jag, att man i rättstillämpningen bättre kommer till rätta med de problem som här möter, om en bestämd maximigräns ej uppställes. Detta utesluter givetvis inte att särskild uppmärksamhet vid invaliditetspröv- ningen måste ägnas åt frågan huruvida invaliditet kan anses föreligga då en person, som tidigare åtnjutit en hög inkomst, får denna kraftigt decime­ rad men likväl har förmåga att förtjäna inkomster långt över genomsnittet.

I anslutning till de under senare år vidtagna eller planerade pensions­ reformerna har statsmakterna fäst stor vikt vid den verksamhet som går under beteckningen rehabilitering. Socialförsäkringskommittén har ingående behandlat denna fråga och därvid understrukit, att det primära ur socialpolitisk synpunkt bör vara att en sjuk eller skadad person åter­ vinner hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven tillgodo­ ses genom pension. Rehabiliteringen ingår därför som ett naturligt och be­ tydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till förtidspen­ sion i egentlig mening bör enligt kommitténs mening inte föreligga, förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet. En sådan målsättning och den föreslagna omdaningen och utbyggnaden av förtidspensioneringen medför ett behov av en snabb och kraftig upprustning av rehabiliteringsresurserna. Knappast någon av de av kommittén behandlade frågorna har väckt så livlig diskussion under remiss­ behandlingen som rehabiliteringsspörsmålen. Vad kommittén anfört beträf­ fande rehabiliteringen har nästan undantagslöst verifierats. Helt allmänt vill jag framhålla, att jag med stor tillfredsställelse hälsar det levande och positiva intresse som ägnas rehabiliteringsfrågorna. Det skapar tillförsikt och borgar för att även dessa frågor skall nå en tillfredsställande lösning.

Jag är medveten om att resurserna nu är otillräckliga. Samtidigt måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

293

dock konstateras, att en utbyggnad skett och sker på såväl den medicinska rehabiliteringens som arbetsvärdens område. I likhet med flera remissorgan anser jag att utbyggnadstakten i avgörande grad är beroende av tillgången på utbildad personal. Hur de problem som här föreligger lämpligen bör lösas är jag inte beredd att ta ställning till i detta sammanhang. Åtskilliga andra frågor av organisatorisk och teknisk natur är i behov av en närmare under­ sökning. Frågan om bidrag från socialförsäkringen till rehabiliteringsinsti- tutioner har av kommittén ställts på framtiden. Kommitténs förslag om in­ rättande av ett centralt samordnings- och planeringsorgan för rehabilite- ringsverksamheten, benämnt centrala rehabiliteringsbered- ningen, har rönt ett positivt mottagande. Jag hyser också den uppfatt­ ningen, att ett organ för planering och samordning på rehabiliteringsområdet behöver inrättas. Frågan om dess organisation, uppgifter och verksamhets­ former förtjänar dock ett närmare övervägande.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag det ytterst angeläget, att en fortsatt utredning sker av nu skisserade och andra därmed sammanhäng­ ande frågor. Jag har därför tagit initiativ till en sådan utredning. Därvid har jag uttalat, att utredningen tills vidare bör fungera som ett centralt sam­ ordningsorgan. Vid utredningsarbetet torde de synpunkter och uppslag, som framkommit i socialförsäkringskommitténs betänkande och vid remiss­ behandlingen därav, bli av stort värde. Av vad jag anfört torde framgå, att jag icke finner det lämpligt att nu ta ställning till organisatoriska och andra spörsmål på rehabiliteringens område.

Det enda mera omstridda av socialförsäkringskommitténs förslag i re- habiliteringsavsnittet är det som gäller ekonomiskt bidrag till den enskilde under tiden för rehabilitering. Kommittén har föreslagit vissa åtgärder för att effektivisera bidraget under sådan tid i form av sjukpen­ ning från sjukförsäkringen och utbildningsbidrag från arbetsmarknads­ styrelsen men också betonat vikten av att pensioneringen stöder rehabilite- ringssträvandena. I det senare hänseendet har kommittén uttalat, att den föreslagna tidsbegränsade pensionen, för vilken jag nyss förordat benäm­ ningen sjukbidrag, bör kunna bli en lämplig och användbar form för ekono­ miskt stöd. Vissa remissorgan ger sin anslutning till vad kommittén anfört, men den allmänna uppfattningen synes vara att ersättning från socialför­ säkringen under rehabilitering bör utgå från sjukförsäkringen eller i varje fall lämnas i annan form eller under annan benämning än pension. Jag delar för min del uppfattningen att socialförsäkringsförmånen under tid för rehabilitering i första hand bör vara sjukpenning. Detta torde också ha va­ rit grundtanken vid kommitténs överväganden. Fn naturlig och riktig gräns­ dragning mot pensioneringen synes mig vara att sjukbidrag ifrågakommer först i andra hand, exempelvis då rehabiliteringen tar längre tid och pen­ sionsförmånerna i det enskilda fallet har större värde för den enskilde än sjukpenningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

När det gäller de av kommittén förordade ändringarna i grunderna för de statliga utbildningsbidragen vill jag erinra om att jag i årets statsverkspro- position under anslaget till Omskolning in. in. (V ht p. 71) förordat vissa uppmjukningar i förutsättningarna för sådant bidrag under tillfällig sjuk­ dom. Till övriga förslag i denna del får jag återkomma i annat sammanhang.

Då jag härefter övergår till vissa frågor om förtidspension som enbart rör tilläggspensioneringen, vill jag erinra om att statsmakterna när TPL antogs år 1959 var på det klara med att även åtskilligt annat än vad som sammanhänger med ett reviderat invaliditetsbegrepp och en ändrad invaliditetsgradering kunde behöva ändras i bestämmelserna om förtids­ pension, innan den nya pensioneringen trädde i kraft på förmånssidan.

En förutsättning för att någon skall ha rätt till förtidspension enligt den nuvarande lydelsen av TPL är att han också har rätt till folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Som reglerna om familjepension är upp­ byggda i TPL blir det också en förutsättning för rätt till familjeskydd från tilläggspensioneringen att försörjaren skulle ha kunnat komma i åtnjutan­ de av invalidförmån från folkpensioneringen, om han blivit invalidiserad i stället för avlidit. Denna sammankoppling mellan folk- och tilläggspensione­ ring kan möjligen tyckas vara ett naturligt uttryck för tanken att folkpen­ sion och tilläggspension i realiteten utgör delar av en och samma pension. Tiden kan emellertid ännu inte anses vara mogen för att genomföra en full­ ständig överensstämmelse mellan pensionssystemets båda grenar i fråga om villkoren för rätt till pension. De medborgarskaps- och mantalsskriv- ningsvillkor som finns inom folkpensioneringen har inte någon motsvarig­ het inom tilläggspensioneringen när det gäller rätt till ålderspension, och så bör inte heller vara fallet beträffande rätt till förtidspension och familjepen­ sion. Inom tilläggspensioneringen finns större möjligheter än inom folk­ pensioneringen att jämställa utlänningar och utlandssvenskar med andra försäkrade, och dessa möjligheter bör tillvaratagas. Min bedömning av den­ na fråga överensstämmer helt med vad socialförsäkringskommittén före­ slagit och remissorganen tillstyrkt.

Inom ett försäkringssystem, som omfattar hela folket och vars förtids­ pensioner är avsedda att ersätta ett inkomstbortfall på grund av invaliditet, kan man inte utan vidare låta den försäkrades förhållanden vid tiden för en invalidisering bli avgörande för rätten till pension eller pensionens storlek. Det kan nämligen inte vara en uppgift för ett sådant försäkringssystem att ersätta en hög, tillfällig inkomst, som den försäkrade åtnjuter när pensions- fallet inträffar, med en hög, livsvarig pension. Uppenbarligen kan man inte heller godta en ordning som medför att en tillfällig nedgång i den försäk­ rades inkomster vid tiden för pensionsfallet får till följd att den pension, på vilken han skall leva under återstoden av sitt liv, blir mycket låg. För att undvika dylika ojämnheter torde det vara nödvändigt att ha vissa regler om kvalifikationstid, men det är ett starkt önskemål att kvalifikationstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

295

göres så kort som möjligt för att de försäkrade skall få ett fullgott risk­ skydd i nära anslutning till sitt inträde i förvärvslivet. Den vanskliga upp­ giften blir att vid utformningen av bestämmelser om de närmare förut­ sättningarna för rätt till förtidspension och sättet för pensionens beräkning kombinera en kort kvalifikationstid med reg­ ler, som i rimlig utsträckning begränsar spelrummet för tillfälliga och slump­ artade faktorer.

Enligt 16 § TPL skall förtidspension utgå, om pensionspoäng tillgodo­ räknats den försäkrade för minst 2 av de 4 år som närmast föregått året för pensionsfallet, vilket ju i praktiken betyder en kvalifikationstid av 2 år. För­ tidspensionen skall till beloppet motsvara ålderspensionen, och vid beräk­ ningen av pensionens storlek antages att pensionspoäng motsvarande me­ deltalet av de 2 högsta poängtalen under fyraårsperioden närmast före pen­ sionsfallet tillgodoräknats honom för varje år från och med det då förtids­ pension skall börja utgå till och med det då han fyller 65 år.

Socialförsäkringskommittén har nu föreslagit vissa ändringar i dessa regler. Enligt kommittéförslaget skall förtidspension kunna utgå om något av två alternativa fall föreligger. Det ena är att den försäkrade vid tiden för pensionsfallet är placerad i lägst den sjukpenningklass, som han skulle ha tillhört om hans årsinkomst uppgått till det vid årets ingång gällande basbe­ loppet, och pensionspoäng dessutom tillgodoräknats honom för åtminstone ett år före året för pensionsfallet. Är den försäkrade inte sjukpenningklass- placerad som nyss sagts, skall likväl förtidspension utgå, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst 3 av de 4 åren närmast före året för pen­ sionsfallet. Antagandepoängen skall i båda fallen motsvara medeltalet av de faktiska poängen för de 2 bästa åren av nämnda fyraårsperiod. Om man därigenom skulle komma till ett förmånligare resultat för den försäkrade, skall emellertid i stället för fyraårsperioden såsom bas användas samtliga år från och med det då den försäkrade fyllt 16 år till och med det som när­ mast föregått året för pensionsfallet. Antagandepoängen skall då bestämmas till medeltalet av poängtalen för halva antalet av de nämnda åren, varvid åren med högst poängtal medräknas.

Det är min uppfattning att anspråken på ändamålsenliga bestämmelser om rätt till förtidspension och om beräkning av pensionens storlek tillgodo­ ses väsentligt bättre genom de föreslagna reglerna än genom nu gällande bestämmelser. Samtidigt som kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas från två till ett år förhindras i ett större antal fall än med hittillsvarande be­ stämmelser att den försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pen­ sion om han under åren närmast före invaliditetens inträde — t. ex. på grund av utbildning, värnpliktstjänstgöring, arbetslöshet eller sjukdom — tillfälligt saknat pensionsgrundande inkomst eller haft osedvanligt låg sådan inkomst. I socialförsäkringskoinmitténs förslag vill jag för min del inte göra någon annan ändring än att den kortare kvalifikationstiden, ett år, skall

Kungl. Maj:Is proposition nr 90 år 1962

kunna, som försäkringsdomstolen föreslagit, åtnjutas även av den som fak­ tiskt inte varit sjukpenningklassplacerad i lägst den klass som motsvarar en årsinkomst lika stor som basbeloppet men som skulle ha varit det, om för­ säkringskassan haft kännedom om samtliga de förhållanden som rätteligen skall ligga till grund för en klassplacering.

För att inte något missförstånd skall uppstå vill jag tillägga, att regler motsvarande dem i 17 § TPL om en reducerad förtidspension av fribrevs- natur skall kvarstå även efter de nu föreslagna lagändringarna. Den som inte uppfyller de villkor, som gäller för pension på grundval av antagande­ poäng, skall således kunna få en förtidspension, till beloppet motsvarande den ålderspension som han redan intjänat.

Även om en förbättring av riskskyddet blir följden av de nya reglerna om förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, har socialförsäk- ringskommittén prövat vissa önskemål om en särskilt gynnsam poängberäk- ning för grupper av hårt drabbade invalider. Med tanke på personer som invalidiserats i unga år och som av en eller annan anledning ännu inte hunnit grundlägga rätt till en god tilläggspension har kommittén föreslagit bestämmelser, enligt vilka studier eller annan utbildning och värnpliktstjänstgöring som anledning till låg eller ute­ bliven förvärvsinkomst under vissa år särskilt skall beaktas i pensionshän- seende. Förslaget innebär att den, som av någon av de nämnda anledning­ arna under större delen av ett år varit förhindrad att bereda sig inkomst av förvärvsarbete, skall få tillgodoräkna sig minst en pensionspoäng för det året. Poäng av detta slag skall kunna tillgodoräknas en försäkrad för åren från och med det då han fyller 17 år till och med det då han fyller 28 år. Beträffande finansieringen av de särskilda pensionsförmåner, som sålunda skall tillkomma vissa unga invalider, har kommittén sagt sig anse att staten bör svara för den merkostnad som uppkommer för försäkringen. Motive­ ringen är att de verksamheter som ger anledning till förmånerna är av all­ mänt samhällsintresse.

Försäkringen för tilläggspension är avsedd att ge ett efter inkomsternas storlek graderat skydd mot bortfall av förvärvsinkomster. Försäkringen finansieras helt med avgifter som i princip är knutna till dessa inkomster. Socialförsäkringskommitténs förslag om pensionspoäng i anledning av ut­ bildning och värnpliktstjänstgöring innebär ett avsteg från principen om förvärvsinkomst som förutsättning för pension. Kommittén har dragit kon­ sekvensen härav genom att frångå också tilläggspensioneringens finansie­ ringsmetod när det gäller dessa särskilda förmåner. Det inger emellertid allvarliga betänkligheter att förändra tilläggspensioneringen från eu avgifts- finansierad försäkring mot bortfall av förvärvsinkomster till ett system med blandad avgiftsfinansiering och skattefinansiering, i vilket olika omständig­ heter utöver inkomstbortfall skall kunna ge upphov till pensionsrätt. Jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

297

är för egen del inte beredd att förorda ett sådant blandat system, vars kon­ sekvenser inte är utredda. Som framgår av vad jag yttrade redan vid för­ beredandet av tilläggspensioneringen är jag på det klara med att pensions­ frågorna för dem som blir invalidiserade i unga år rymmer särskilda pro­ blem. Dessa torde emellertid böra bli föremål för ytterligare utredning och därvid angripas från andra och mer generella utgångspunkter än socialför- säkringskommittén gjort. Vad gäller försäkringsskyddet under tid för ut­ bildning och värnpliktstjänstgöring vill jag peka på att de som undergår yr­ kesutbildning enligt särskilda bestämmelser omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och att motsvarande skydd enligt militärersättnings- förordningen lämnas under värnpliktstjänstgöring.

I samband med ändringarna i tilläggspensioneringens bestämmelser om förtidspension bör uppmärksamhet även ägnas åt reglerna om utländsk medborgares ställning inom pensionssystemet. För närvarande sak­ nar en utlänning, som flyttar till Sverige, under de första fem åren här i riket pensionsskydd från tilläggspensioneringen för sig och sin familj. Utlänningar är således i detta hänseende sämre ställda än svenskar. Möj­ lighet föreligger enligt TPL att genom avtal med andra stater jämställa per­ soner som inte är svenska medborgare med svenskar i avseende på tilläggs­ pensioneringen. Av olika skäl är det dock åtskilliga här verksamma utlän­ ningar som, i vart fall under de närmaste åren, inte kan bli omfattade av sådana överenskommelser med andra länder. I internationellt konventions- arbete, som är avsett att vara normerande för nationell lagstiftning, är det en tendens att vidga utlänningarnas rättigheter och skyldigheter på social­ försäkringsområdet. Den tanken vinner alltmer gehör att en utlänning, som med sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, i princip bör vara jämställd med landets egna medborgare i förhållande till socialförsäkringen. Denna grundsats är hos oss sedan länge genomförd inom yrkesskadeförsäk­ ringen och i stort sett även inom sjukförsäkringen. Beträffande tilläggs­ pensioneringen bör, såsom föreslagits i departementspromemorian, utlän­ ningar få rätt till förtidspension och familjepension på i stort sett samma villkor som svenskar.

De särregler för utlänningar som i övrigt förekommer inom tilläggspen­ sioneringen, t. ex. den längre kvalifikationstiden inom ålderspensioneringen, begränsningarna i utlänningars möjligheter att uppbära pension utomlands samt uteslutandet av utlänningar från de särskilda övergångsförmåner som stadgats för personer födda åren 1896—1923, uppbärs av sådana skäl att det inte är möjligt att utan vidare slopa dem. Som jag inledningsvis yttrat hör det till de framtida uppgifterna att ta upp hela frågan om reglerna för svens­ ka medborgares och utlänningars ställning inom vårt socialförsäkrings­ system.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

10* — namn g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

Sedan åtskilliga år tillbaka har de generella förmånerna inom folkpen­ sioneringen kompletterats med tilläggsförmåner av olika slag, blind- tillägg och vårdtillägg, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt särskilda barnbidrag. Folkpensioneringens utbyggnad samt tillkomsten av tilläggspensioneringen aktualiserar frågan om behovet av dessa tillägg och hur de bör vara utformade. Skilda synpunkter kan därvid läggas på de olika förmånerna.

De nuvarande förmånerna till de blinda och hjälpen till andra svårt inva­ lidiserade, dvs. blindtilläggen och vårdtilläggen, har uppenbarligen ett nära samband med varandra. De särskilda behov, som här föreligger på grund av höjda levnadskostnader och försämrade möjligheter till normal livs­ föring, kommer inte att tillgodoses genom de generella pensionsförmånerna. Jag utgår därför från att det även framdeles kommer att föreligga behov av tilläggsförmåner till pensionen i dessa fall.

Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att blindtillägget bibehålies som en kompletterande förmån till sådana blinda, som uppbär ålders- eller förtidspension. Övriga blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension, föreslås erhålla en fristående folk­ pensionsförmån, benämnd blindhetsersättning. I båda fallen är förutsätt­ ningen att blindheten inträtt före 63 års ålder. Kommittén föreslår vidare, att vårdtillägget bibehålies och kompletteras med ett lägre tillägg, be­ nämnt hjälptillägg, för vilket skall gälla något mindre stränga förutsätt­ ningar än för vårdtillägg. Slutligen förordar kommittén införande av två ytterligare förmånsformer, vanföreersättning och vanföretillägg, för för­ värvsarbetande invalider med vissa lyten och defekter.

Kommitténs förslag innebär en ytterligare differentiering av stödformerna för att täcka behov, vilka i grunden är mer eller mindre likartade. Jag anser för min del att strävandena i stället bör gå ut på att förenhetliga förmånerna och sammanföra dem under en gemensam benämning. Jag tror att möjlig­ heterna härtill är goda och skall återkomma till denna fråga efter en ge­ nomgång av enskildheterna i kommitténs förslag.

Kommittéförslaget om blindtillägg och blindhetsersätt­ ning står i samband med förslaget om invaliditetsbegreppets utformning. Som framgår av vad jag anfört i avsnittet om förtidspension godtar jag den av kommittén föreslagna ändrade konstruktionen av förmånerna till de blinda. Jag förordar alltså, att blinda som åtnjuter förtidspension eller ål­ derspension skall erhålla ett tillägg till pensionen, medan blinda som inte är pensionsberättigade får en fristående förmån.

Enligt kommittéförslaget skall för rätt till blindförmånerna krävas, att blindheten inträtt före det vederbörande fyllt 63 år mot nu 60 år. Motsva­ rande föreslås gälla beträffande det för rätt till vårdtillägg och hjälptillägg uppställda villkoret i fråga om tiden för vårdbehovets uppkomst. Förslaget

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

299

har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta remissyttran­

dena. Några remissorgan har dock ifrågasatt att åldersgränsen hör helt utgå

eller höjas till 67 år.

I hittillsvarande lagstiftning har det inte ansetts lämpligt att helt slopa

åldersgränsen. I fråga om de blinda har anförts bl. a., att av dem som blivit

blinda i högre ålder ett ganska betydande antal kan antagas åtnjuta vård på

allmänna inrättningar och därför ej är i behov av blindtillägg. Skulle så­

dant tillägg utgå även till dem som vid mycket hög ålder blivit blinda, skulle

vidare vissa tillämpningssvårigheter uppkomma. Beträffande vårdtillägget

har åberopats att behov av hjälp för personlig vård uppkommer förhållande­

vis ofta i de högre åldersgrupperna. För egen del finner jag att övervägande

skäl talar för att bibehålla en åldersgräns före vilken blindheten eller vård­

behovet skall ha yppats. Huruvida åldersgränsen bör sättas vid 63 år eller

en annan ålder är en avvägningsfråga. Jag finner det vara en fördel att

gränsen ligger några år under folkpensionsåldern 67 år, så att inte den om­

ständigheten huruvida blindheten eller vårdbehovet inträtt kort före eller

kort efter pensionsålderns inträde kan bli avgörande för om tillägg skall

utgå under återstoden av den försäkrades levnad. Kommitténs förslag bör

enligt min mening godtagas.

Beträffande den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan vård­

tillägg och hj älptillägg har i några remissyttranden anmärkts,

att förutsättningarna för rätt till de olika tilläggen inte angivits tillräckligt

klart. För rätt till vårdtillägg krävs f. n. att den pensionsberättigade är ur

stånd att reda sig själv och på grund härav har behov av ständig tillsyn

och vård. Förslaget om hj älptillägg innebär att kraven på vårdbehovets

intensitet mildras så att det räcker med att pensionären är i behov av av­

sevärd fortlöpande hjälp från annan persons sida. Vårdtillägg och hj älp­

tillägg är båda avsedda för svårt invalidiserade med betydande behov av

vård och bistånd. Skillnaden mellan de båda förmånerna är en fråga om

gradering av stödets storlek i olika fall. Jag kan ge kritiken rätt i att det

mången gång skulle bli svårt att avgöra, huruvida den försäkrade bör ha

det ena eller det andra av de båda föreslagna beloppen 1 200 och 800 kr.

Enligt min mening hör någon sådan gradering av stödets storlek inte före­

komma. Däremot bör det för rätt till vårdtillägg nu gällande kravet i fråga

om vårdbehovets intensitet uppmjukas till huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit för hjälptilläggets vidkommande.

Det föreslagna systemet med v anf öreersättning och van-

företillägg för förvärvsarbetande invalider är en nyhet inom folkpen­

sioneringen. Tillägget föreslås tillkomma försäkrade med partiell förtids­

pension, medan vanföreersättningen på samma sätt som blindhetsersätt­

ningen är avsedd för dem som trots en betydande medicinsk defekt har så­

dan förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete, att de inte har

rätt till förtidspension. De nya förmånerna är enligt kommittéförslaget av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sedda för personer, som lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stöd­ organens funktion och som till följd härav behöver omfattande personligt bistånd av andra människor eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Emellertid finns det varaktiga defekttillstånd, såsom exempelvis rubbningar i cirkula­ tionsorganen och vissa neurologiska sjukdomar, vilka på samma sält som rubbningar i rörelse- och stödorganens funktion vållar betydande kostnader och svårigheter även om den som drabbats därav kan fortsätta att arbeta. Vid remissbehandlingen har från flera håll anförts att det är angeläget, att villkoren för de ifrågavarande förmånerna ges en sådan utformning, att hän­ syn mera tages till behovet av bistånd eller hjälpmedel för att kunna utföra arbetet än till lokalisationen av lytet eller organfelet. För egen del vill jag också förorda en sådan mera generell utformning av villkoren utan begräns­ ning till vissa former av defekttillstånd.

Som jag inledningsvis anförde bör de förmånsformer, som socialförsäk- ringskommittén uppdelat på förmåner till blinda, till personer med avse­ värda vårdbehov och till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga defekter, så långt möjligt sammanföras och få en enhetlig utformning. En förmån, benämnd invaliditetstillägg, bör vara avsedd för dem som har pension och en annan, kallad invaliditetsersättning, för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de inte blir berättigade till förtidspension. För rätt till invaliditetstillägg till ålders- eller förtidspension bör fordras att den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen har be­ hov av annan persons hjälp. En blind skall alltid anses uppfylla dessa förut­ sättningar. Ett ytterligare villkor skall som förut nämnts vara att vårdbeho­ vet uppkommit eller blindheten inträtt före 63 års ålder. Vidare bör invali­ ditetstillägg kunna utgå till partiell förtidspension, därest den försäkrade lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktion och på grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkän­ nas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbete. Åtnjuter en förvärvsarbetande som nu nämnts eller en blind inte någon pension alls, skall han ha rätt till invaliditetser­ sättning. Invaliditetstillägget bör utgöra 1 200 kr. och invaliditetsersätt- ningen 1 800 kr. om året. Mitt förslag rörande invaliditetsförmånerna med­ för något ökade kostnader jämfört med kommittéförslaget, men å andra sidan torde en inte obetydlig lättnad i det administrativa arbetet ernås.

Vad angår frågan om barntillägg inom folkpensioneringen, delar jag socialförsäkringskommitténs uppfattning att det alltjämt kommer att föreligga behov av ett ekonomiskt stöd till vissa barnfamiljer motsvarande det som nu utgår i form av särskilt barnbidrag. Jag ansluter mig också till förslaget, att detta stöd tekniskt bör utformas såsom ett icke inkomstprövat tillägg till försörjarens folkpension. I fråga om den barntilläggsberättigade

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962