Prop. 1963:139

('med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m.m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

1

Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m.m.; given Stockholms slott den 5 april 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); och

2) lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareg­ lering i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till för­ ordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt giltighet av samma förordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964. Samtidigt fram- lägges förslag till ändringar i valutaförfattningarna. På grundval av valuta­ kommitténs utredning föreslås sålunda ändringar i valutaförordningen mot­ svarande den liberalisering av valutaregleringen som skett i praxis. S. k. löpande betalningar blir därmed i allmänhet uttryckligen undantagna från reglering. Viss omredigering av valutaförordningens förverkandebestämmel­ ser föreslås även. Förslaget innebär vidare att behörighet såsom valutabank skall kunna ges inte bara, som nu, affärsbank utan även postbanken och sparbank.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 2 § valuts ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2

§•

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken där­ till bemyndigar (valutabank), må dri­ va handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, and­ ra penninganvisningar och fordring­ ar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betal­ ningsmedel och utländska fordring­ ar), ävensom med aktier, obligatio­ ner och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bo­ satt i utlandet (utländska värdepap­ per);

2) att utländska------------ till valu­ tabank.

Genom förordnande,--------— till­ kommande befogenheter.

den 22 juni 19391 skall erhålla

(Föreslagen lydelse)

2

§.

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och an­ nan bank, som riksbanken därtill be­ myndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skil­ jemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i ut­ ländskt mynt (utländska betalnings­ medel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro ut­ färdade av någon, som är bosatt i ut­ landet (utländska värdepapper);

2) att utländska------------ till valu­ tabank.

Genom förordnande,-------------till­ kommande befogenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik och 2 § se 1959: 262.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

32 §.

Sparbank må------------tillsynsmyn­ dighetens stadfästelse.

Vid tillämpning------------ å aktien. Av lös egendom må sparbank i öv­ rigt ej förvärva annat än penningar, obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett belopp, motsvarande högst en ti­ ondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan eko­ nomisk förening eller aktie i sådant aktiebolag, som med Konungens god­ kännande skall vara verksamt såsom en sammanslutning av svenska spar­ banker för tillgodoseende av gemen­ samma intressen, eller av förlagsbe­ vis, som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till för­ eningen eller aktiebolaget.

(Föreslagen lydelse)

32 §.

Sparbank må------------tillsynsmyn­ dighetens stadfästelse.

Vid tillämpning ------------- å aktien. Av lös egendom må sparbank i öv­ rigt ej förvärva annat än in- och ut­ ländskt mynt, å in- eller utländsk pen­ ninginrättning dragna checkar, obli­ gationer, av rörelsen betingade ford­ ringar samt sådana inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fas­ tighet, som sparbanken äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt in­ nehar. Dock må sparbank använda ett belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan eko­ nomisk förening eller aktie i sådant aktiebolag, som med Konungens god­ kännande skall vara verksamt såsom en sammanslutning av svenska spar­ banker för tillgodoseende av gemen­ samma intressen, eller av förlagsbe­ vis, som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av 32 § se 1962: 234.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt

giltighet av samma förordning

Härigenom lörordnas, dels att 1—6, 9 och 17 §§ valutaförordningen den 5 juni 19591 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i förordningen närmast efter 10 § skola införas, av den lydelse som nedan angives, en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 10 a §, dels att till 3 och 10 a §§ valutaförordningen skall fogas en anvisning av nedan angiven lydelse, dels ock att nämnda förordning, vilken jämlikt förordning den 18 maj 1962 (nr 153) gäller till och med den 30 juni 1963, i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1964.

(Nuvarande lydelse)

1

§•

I denna —--------svenskt mynt. Såsom bosatt här i riket anses en­ ligt denna förordning, i vad angår fy­ sisk person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlän­ ning, som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1959. Juridisk person skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om styrelse icke finnes, där huvud­ kontoret är beläget. Filial för ut­ ländskt bolag eller för utländsk eko­ nomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sveri­ ge.

2

§•

Utländska betalningsmedel -----------dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsme­ del och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betal-

1 Senaste lydelse av 1 § se 1961:147 samt av 6

(Föreslagen lydelse)

1

§•

I denna------------ svenskt mynt. Såsom bosatt här i riket anses en­ ligt denna förordning den som har fast bostad i Sverige, därest han är ut­ länning dock endast om han inne­ haft sådan bostad de tre senast för­ flutna kalenderåren. Juridisk person skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om sty­ relse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag eller för utländsk ekonomisk för­ ening, som med stöd av särskilt till­ stånd driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

2

§•

Utländska betalningsmedel------- -— dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att, för egen el­ ler riksbankens räkning, driva han­ del med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalnings-

och 17 §§ se 1960: 262.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

5

(Nuvarande lydelse)

ningsmedel, som erfordras för ver­ kets rörelse med postamvisningar och postgiro; samt

c) bankaktiebolag eller annan till­ stånd att driva den rörelse med ut­ ländska betalningsmedel och utländ­ ska banktillgodohavanden, som riks­ banken prövar erforderlig för allmän­ hetens tillhandagående med medel för reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit till­ stånd varom under a) sägs, benäm­ nes i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger------------ eller för­ yttras.

§•

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas förete­ ende utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd utföras ur riket.

5 §.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest

1) tillgodohavande här — --------i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i i § sågs, å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som — —----- bosatt person.

§•

Betalningsmedel så ock fordrings­ bevis, vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning, ävensom

medel, som erfordras för verkets rö­ relse med postanvisningar; samt

c) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska be­ talningsmedel och utländska banktill­ godohavanden, som riksbanken prö­ var erforderlig för allmänhetens till­ handagående med medel för reseän­ damål.

Bank, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna för­ ordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger —-----— eller för­ yttras.

Begränsning må ej ske i omfatt­ ningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller ut­ ländska fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

4 §•

Värdepapper och andra betalnings­ medel än växlar må ej utan riksban­ kens tillstånd utföras ur riket, dock att resande till utlandet må utföra resevaluta till belopp som riksbanken medgiver.

5 §.

/ den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, därest

1) tillgodohavande här-------------i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall å den som är bosatt i utlandet överlåta betalningsmedel eller värde­ papper eller ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning; eller

3) den, som------------- bosatt per­ son.

fi

§•

Andra betalningsmedel än växlar må ej utan riksbankens tillstånd in­ föras till riket, dock att resande från

(Föreslagen lydelse)

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

talonger till värdepapper må ej utan riksbankens tillstånd införas till ri­ ket.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bo­ satt här i riket, skall

1) direkt eller------------ jämförliga åtgärder.

9 §.

över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som tillhöra någon här i riket bo­ satt, må ej utan riksbankens till­ stånd så förfogas, att ägarens inne­ hav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att så­ dant tillstånd ej erfordras för förytt­ ring till riksbanken eller till valuta­ bank eller till den, som erhållit till­ stånd, varom i 2 § andra stycket un­ der c) sägs.

Vad sålunda--------—- riket bosatt.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

utlandet må införa resevaluta till be­ lopp som riksbanken medgiver.

I den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, därest den som är bosatt här i riket skall

1) direkt eller------------ jämförliga åtgärder.

9 §.

Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej, i den mån icke annat följer av 10 a §, utan riksbankens tillstånd så förfogas, att ägarens innehav av ut­ ländska betalningsmedel och utländ­ ska banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riks­ banken eller till valutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs

Vad sålunda------------ riket bosatt.

Om löpande betalningar

10 a §.

Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra stycket och 9 § första stycket stadgas äger den som är bosatt här i riket

1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksban­ ken, verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person;

2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bo­ satt person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;

3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bo­ satt person såsom gåva eller under­ stöd till denne;

i) under vistelse utomlands verk­ ställa betalning till i utlandet bosatt person för uppehållskostnader utom­ lands och för inköp för personligt bruk;

5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksban-

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat

gärning, som enligt 15 eller 16 § är

belagd med straff, må betalningsme­

del, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag där­

för förklaras helt eller delvis förver­

kade till kronan. Utgjordes egendo­

men av annat än penningar i svenskt

mynt och finnes den ej i behåll, må i

stället värdet förklaras helt eller del­

vis förverkat.

Vad i------------ rätt därtill.

ken, mottaga löpande betalning från

i utlandet bosatt person;

6) under vistelse utomlands motta­

ga betalning från i utlandet bosatt

person för arbetsprestation, som be­

talningsmottagaren utfört utomlands;

samt

7) i Sverige mottaga betalning från

i utlandet bosatt person för uppehålls-

kostnader här i riket och för inköp,

som kunna antagas vara avsedda för

köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank

skall vid tillämpning av denna para­

graf jämställas

dels betalning genom avräkning i

kontokurantförhållande, under förut­

sättning att den här i riket bosatte

betalaren eller betalningsmottagaren

är skyldig föra handelsböcker och att

riksbankens föreskrifter beträffande

betalningsväg iakttagas

dels betalning medelst postanvis­

ning.

(Se vidare anvisning)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gär­

ning, som enligt 15 § första stycket

1)3) eller 16 § är belagd med

straff, må betalningsmedel, fordran

eller värdepapper, som brottet av­

ser, eller vederlag därför eller ock

värdet av sådan egendom förklaras

helt eller delvis förverkat till kronan.

(Föreslagen lydelse)

Vad i------------ rätt därtill.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. Äldre bestämmelser skola

dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till

tiden före ikraftträdandet.

Anvisning till 3 och 10 a §§

Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande slag

ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen

1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalningsvillkor vid

import och export av varor och i transitohandel;

2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsre­

8

sor och representation, provision, lagrings- och speditionskostnad, transiteringskostnad, tull och avgift vid förtullning av varor samt differens-, mar­ ginal- och depositionsbetalning vid sådan terminsaffär på varubörs, som överensstämmer med normal kommersiell praxis;

3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsam­ het avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning av varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av li­ censavgift och royalty samt förvärv av patent och överföring till hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning mellan moderbo­ lag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende bidrag till gemensamma omkostnader;

i) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersättning för gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transport­ medel samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering) och mot­ svarande kostnad vid flyg- och landtransport;

5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av socialför­ säkring eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av socialförsäkring och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av återförsäkrings- och retrocessionsavtal;

6) betalning avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion; 7 ) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörel­ se, ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom arrende och hyra;

8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och stu­ dieresa;

9) betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension, av myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning, er­ sättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egen­ dom, prenumerationsavgift samt sportpris;

10) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kost­ nad för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation, avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och kommunikationsom­ rådet samt konsulatsintäkt;

11) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad, skadeståndsbetalning, böter, medlemsavgift, honorar, återbetalning vid kontraktsannullering samt registreringsavgift för patent och varumärke.

Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses överföring av mindre belopp.

Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt in­ vestering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som ford­ ras för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

Kungl. Maj ds proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förlängning av valutaregleringen och ändringar i denna samt anför därvid följande.

I. Inledning

Enligt 1939 års valutalag kan Kungl. Maj:t under vissa betingelser för­ ordna om valutareglering i enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet får sådant förordnande meddelas för högst ett år i sänder och en­ dast efter riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande före­ skrifter, som Kungl. Maj :t avser att utfärda, föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter är nu intagna i valutaförordningen av år 1959.

Senast har förordnande om valutareglering meddelats för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Därvid har valutaförordningen förlängts att gälla för samma tid.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 31 januari 1963 hemställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964. över denna framställning har, efter remiss, yttranden avgivits av bankin­ spektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska bankföreningen. De båda förstnämnda remissinstanserna har lämnat framställningen utan erin­ ran, under det att bankföreningen avstyrkt förordnande om fortsatt valuta­ reglering.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 oktober 1960 tillkallade jag bruksdisponenten Nils Danielsen, byråchefen Ivan Eckersten, vice riks­ bankschefen Sven Joge, direktören, f. d. regeringsrådet Sven Strömberg och regeringsrådet Carl Äbjörnsson som utredningsmän med uppdrag att verk­ ställa utredning rörande valutaregleringen. Samtidigt gav jag Äbjörnsson uppdrag att som ordförande leda utredningsmännens arbete. Den 1 februari 1961 uppdrog jag åt numera rättsavdelningschefen Bertil Holmquist och den 30 juni samma år åt numera professorn Börje Ivragh att biträda utred­

ningsmännen som experter. Utredningen antog benämningen valutakom­ mittén.

Enligt direktiven innefattade valutakommitténs utredningsuppdrag två skilda huvuduppgifter, nämligen dels en författningsöversyn dels en analys av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligt upp­ mjukas.

Valutakommittén har den 23 oktober 1962 avgivit en promemoria (sten- cilerad) med förslag till vissa ändringar i valutalagen och valutaförord­ ningen. Dessa förslag innebär i huvudsak, att valutaförfattningarna såvitt angår s. k. löpande betalningar utformas i huvudsaklig överensstämmelse med gällande praxis. Löpande betalningar kommer därmed att i allmänhet bli undantagna från reglering. Däremot bibehålies regleringen av kapital­ betalningar i princip. Vidare föreslås, att behörighet som valutabank skall kunna ges inte bara, såsom nu, affärsbank utan även postbanken. Mot detta förslag har en kommittéledamot anmält reservation. Slutligen föreslås viss omredigering av förverkandereglerna i valutaförordningen. Utom i nyss angivna del är kommitténs förslag enhälligt.

Med hänsyn till osäkerheten beträffande resultatet av de europeiska inte­ grationssträvandena har valutakommittén ansett sig i nuvarande läge inte böra fullfölja uppdraget att verkställa en analys av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligen uppmjukas. I denna del har kommittén tills vidare nöjt sig med att utan egen meningsyttring framlägga en av professorn Börje Kragh på uppdrag av kommittén utarbetad prome­ moria, »Valutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken», vilken är fogad som bilaga vid kommitténs promemoria och torde få fogas vid stats­ rådsprotokollet i detta ärende som Bihang A.

De till promemorian hörande författningsförslagen torde få fogas vid stats­ rådsprotokollet i detta ärende som Bihang B.

över kommitténs förslag har efter remiss gttranden inkommit från bank­ inspektionen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige i riks­ banken och fullmäktige i riksgäldskontoret samt Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges indu­ striförbund och Stockholms handelskammare — från de fem sistnämnda remissinstanserna gemensamt — ävensom från Kooperativa förbundet, Sven­ ska sparbanksföreningen samt Sveriges hantverks- och industriorganisation. Vid kommerskollegiums yttrande har fogats utlåtanden av Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskam­ mare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Västergöt­ lands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Valutakommitténs förslag till författningsmässig reglering av de löpande betalningarna har av det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I det av bankföreningen m. fl. organisationer gemen­ samt avgivna yttrandet har dock framställts yrkanden om längre gående li­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

11

beraliseringar av de löpande betalningarna. Beträffande förslaget, att post­ banken skall kunna erhålla behörighet som valutabank, råder delade me­ ningar bland remissinstanserna. De flesta av dem har tillstyrkt de före­ slagna ändringarna i förverkandebestämmelserna eller lämnat dessa änd­ ringar utan erinran. Några remissinstanser har riktat anmärkningar mot att valutakommittén inte fullföljt undersökningen av vad ett avskaffande eller en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen skulle innebära och mot att kommittén ej heller föreslagit någon liberalisering av kapitalrö­ relserna.

Jag anhåller nu att få taga upp frågan om ett bibehållande av valutareg­ leringen och eventuella ändringar i denna. Jag ämnar därvid till en början redogöra för gällande bestämmelser och praxis på valutaregleringens om­ råde.

II. Gällande ordning m. m.

Valutaförfattningarna

Den författningsmässiga grundvalen för valutaregleringen utgörs av v a- lutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). Denna lag, som tidigare hade blott tillfällig giltighet och förlängdes genom årliga beslut, gäller sedan den 1 juli 1959 (SFS nr 262) tills vidare.

Valutalagen är en fullmaktslag. Den ger sålunda Kungl. Maj :t rätt att, under de betingelser som anges i lagen, utfärda i denna likaledes angivna valutareglerande föreskrifter.

Fullmakten att genomföra valutareglering träder automatiskt i kraft, om riket kommer i krig (1 § första stycket). Befinner sig riket i krigsfara, äger Kungl. Maj :t efter hörande av fullmäktige i riksbanken förordna, att lagens valutareglerande föreskrifter skall träda i kraft (1 § andra stycket). Sådant förordnande skall dock inom viss tid underställas riksdagen för godkän­ nande.

Även i annat fall än då krig eller krigsfara föreligger kan Kungl. Maj :t, helt eller delvis, förordna om tillämpning av de valutareglerande bestäm­ melserna (1 § tredje stycket). Förutsättning härför är dock att förord­ nandet bedömes vara erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet. För förordnande om valutareg­ lering förutsätts vidare i sådant fall framställning av fullmäktige i riksban­ ken och riksdagens samtycke. Ett förordnande, som meddelas i annat fall än vid krig eller krigsfara, får avse endast viss tid, högst ett år varje gång. Om riksdagens samtycke inte kan avvaktas utan synnerlig olägenhet, får Kungl. Maj :t även utan riksdagens samtycke sätta flertalet av lagens be­ stämmelser i kraft. I sådant fall skall dock Kungl. Maj :ts förordnande inom viss tid underställas riksdagen för godkännande.

Då Kungl. Maj :t begär riksdagens samtycke till att sätta valutalagens be­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

stämmelser i kraft eller i efterhand underställer riksdagen ett meddelat för­ ordnande om valutareglering, skall även de valutareglerande förskrifter, som Kungl. Maj :t avser att utfärda med stöd av den begärda fullmakten eller som redan ulfärdats enligt det underställda förordnandet, föreläggas riksdagen (1 § femte stycket).

I förordnande, som Kungl. Maj :t meddelar med stöd av valutalagen, kan enligt olika punkter i 2 § första stycket samma lag ges en rad skilda valuta­ reglerande föreskrifter.

Enligt punkten 1 kan Kungl. Maj :t sålunda föreskriva, att endast riksban­ ken och av riksbanken bemyndigat bankaktiebolag (valutabank) får driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefattar rätt till betalning i ut­ ländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), liksom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av någon som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper).

Vidare kan enligt punkten 2 föreskrivas, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper endast i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riks­ banken bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt.

Enligt punkten 3 kan Kungl. Maj :t bestämma, att utländska betalningsme­ del, utländska fordringar och utländska värdepapper skall erbjudas riks­ banken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt.

Vidare kan förordnande meddelas enligt punkten 4, att svenska och ut­ ländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper inte utan särskilt till­ stånd får utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas på den som är bosatt i utlandet, samt enligt punkten 5, att sådana tillgångar inte får utan tillstånd av riksbanken införas till riket.

Härjämte kan enligt punkten 6 föreskrivas, att förfogande inte får ske över värdepapper, som införs till riket eller här förvaras för utomlands bo­ satt person, eller över köpeskilling för sådana värdepapper i vidare mån än Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestäm­ mer.

Helt allmänt, slutligen, kan enligt punkten 7 förordnas, att förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper inte får ske utan tillstånd av riksbanken annorledes än genom föryttring till denna eller till valutabank.

Utan hinder av att Kungl. Maj :t meddelat valutareglerande förordnande enligt de nu återgivna bestämmelserna äger riksbanken enligt 3 § valutala­ gen meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att, på de villkor riksban­ ken bestämmer, driva den rörelse med utländska betalningsmedel och ut­ ländska banktillgodohavanden, som riksbanken finner erforderlig för all­ mänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

Då det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av valutareglerande förordnande, kan Kungl. Maj :t enligt 5 § valutalagen föreskriva skyldighet att förete handelsböcker, medge rätt att öppna och granska brev liksom and­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 19C>3

13

ra försändelser till eller från utlandet samt i övrigt meddela erforderliga

föreskrifter för förordnandets genomförande och till förhindrande av åtgär­

der, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnan­

det avsedda ändamålet.

Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. in. den 1 juli 1959 gällan­

de bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. in. samma dag t. o. m.

den 30 juni 1960. Förnyade förordnanden har därefter givits, såsom jag in­

ledningsvis nämnt, senast för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Så­

lunda har Kungl. Maj :t genom förordning den 18 maj 1962 (nr 152) om till-

lämpning av valutalagen — med riksdagens samtycke — förordnat, att stad-

gandena i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom

9 § samma lag skall äga tillämpning under den angivna tidsperioden. Före­

skrifterna om hembudsskyldighet (2 § första stycket 3) och om brevkon­

troll ( 5 § 2) omfattas däremot inte av förordnandet.

De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelat med stöd av

valutalagen återfinns i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr

264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats efter

riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden

t. o. in. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande, till­

lagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni

1963 genom förordning den 18 maj 1962 (nr 153).

1959 års valutaförordning är innehållsmässigt i stort sett densamma som

tidigare gällande valutaförordning från år 1940. Även den formella redige­

ringen av stadgandena i förordningen har bibehållits i det närmaste oför­

ändrad.

Efter ett inledande stadgande i 1 §, vari ges vissa grundläggande definitio­

ner, innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket en föreskrift, som un­

der riksbankens kontroll lägger all växling mellan utländsk och svensk va­

luta. Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag

i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar får ske endast från re­

spektive till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift

medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sålunda

meddela affärsbanker tillstånd att för egen eller riksbankens räkning driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar. Riksban­

ken får även ge postverket tillstånd att driva den handel med utländska be­

talningsmedel, som fordras för verkets rörelse med postanvisningar och post­

giro. Vidare kan riksbanken bevilja affärsbank eller annan tillstånd att driva

den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodoha­

vanden, som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens tillhandagående

med medel för reseändamål. Bank, som enligt den först återgivna undan­

tagsbestämmelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet att driva valutahan­

del, kallas i förordningen liksom i valutalagen, valutabank.

Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i

valutaförordningen tre olika avsnitt, innehållande skilda förbud mot alt

utan riksbankens tillstånd vidtaga valutadisponcrande åtgärder.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

I det första av de tre avsnitten ges ramen av förbud beträffande utström- ningen ur landet av de värden, som berörs av valutaregleringen (4 och 5 §§), under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande förbud i fråga om den ingående strömmen (6—8 §§). Dessa förbud beträffande utgående re­ spektive ingående betalningsströmmar svarar i stor utsträckning mot var­ andra. Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens tillstånd ut- eller in­ föra betalningsmedel eller fordringsbevis, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning. Utförselförbudet gäller utan inskränkning även vär­ depapper, under det att införselförbud beträffande värdepapper gäller endast i den mån de ej införs genom översändande till riksbanken eller till valuta­ bank. Därjämte har stadgats ett särskilt förbud mot att utan riksbankens till­ stånd införa talonger till värdepapper.

I avsnittet rörande utgående betalningsströmmar ges, utöver förbudet mot konkret utförsel, ett allmänt stadgande om förbud för den som är bosatt här i riket (s. k. valutainlänning) att verkställa betalning till eller till förmån för den som är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning). På motsvarande sätt stadgas i avsnittet rörande ingående betalningsströmmar principiellt för­ bud för valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling mottaga betalning från valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som avses med betalning ges ej. I stadgandet om förbud mot att verkställa be­ talning till valutautlänning anges emellertid vissa konkreta betalningsåtgär- der, som är förbjudna, nämligen överförande av tillgodohavande här i riket till konto eller räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel, värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär till va­ lutautlänning och inbetalning eller överföring till konto som förs i Sverige till förmån för valutautlänning. I avsnittet rörande ingående betalningar in­ går vidare ett förbud för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlän­ ning i annat fall än där det är fråga om ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.

I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och 10 §§) förbjudes valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga över innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavan­ den på sådant sätt, att hans innehav av dylika tillgångar minskas. Till­ stånd fordras dock inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud gäl­ ler även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska fordring­ ar än banktillgodohavanden liksom hans innehav av utländska värdepap­ per. För att hindra kringgående av valutaförordningens bestämmelser har vidare stadgats, att valutainlänning, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldig­ het, inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt inte annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heller, i syfte att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning, med vil­ ken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

15

varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i sådant syfte vid­ ta andra liknande åtgärder.

Till dessa centrala bestämmelser har fogats ett stadgande (13 §) om möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller sig i Sve­ rige, att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper samt sina tillgångar och skulder i utlandet. I ett sista avsnitt finns regler om ansvar för överträdelse av valutaförordningens bestäm­ melser (15—21 §§).

Riksbankens dispensgivning

Såsom framgår av den redogörelse för valutalagen och valutaförordning­ en, som jag nu lämnat, ger dessa författningar endast yttergränser för det område, där valutareglerande ingripanden över huvud taget får sättas in. De närmare bestämmelserna om vad valutaregleringen konkret innebär med distinktioner mellan tillståndskrävande och generellt tillåtna typer av trans­ aktioner ges genom riksbankens generella dispenser. En redogörelse för valutaregleringens gällande normer måste därför uppta en redovisning av i vart fält huvudlinjerna i denna dispensgivning.

Riksbankens generella dispenser från valutaförordningens bestämmelser meddelas dels i form av dispenser för allmänheten, vilka publiceras i en av riksbanken utgiven skrift »Valutaregleringen», dels i form av bemyn- diganden för valutabankerna att utföra vissa transaktioner, vilka lämnas i cirkulär till valutabankerna. Vid sidan av dessa i egentlig mening gene­ rella dispenser finns andra tillstånd, vilka är riktade till en så vidsträckt och obestämd personkrets att även de kan sägas vara generella. Som ex­ empel på detta kan nämnas dispens i brev till Tornedalskommunernas för­ bund angående rätt för gränsbefolkningen att handla med finsk valuta i den utsträckning, som gränshandeln kräver.

En sammanfattning av de materiella regler, som sålunda upptas i riks­ bankens generella dispenser, torde lämpligen börja med den grundläggande regeln om betalningsvägar. Härvidlag skiljer man mellan betalning­ ar i bilateral och betalningar i konvertibel valuta.

Med ett flertal länder (östblocksstater) upprätthåller Sverige bilaterala betalningsförbindelser. Då så är förhållandet, finns i allmänhet ett grund­ läggande avtal mellan Sverige och det främmande landet med bestämmelser om sättet för betalningarnas fullgörande. Den svenska valutaregleringens uppgift i fråga om dessa betalningsarrangemang blir sedan att anpassa till- ståndsgivningen så, att betalningarna till och från det främmande landet inte verkställs på annat sätt än som förutsatts i betalningsavtalet. I överens­ stämmelse härmed har i riksbankens cirkulär till valutabankerna beträf­ fande betalningsvägar föreskrivits att, om vid betalning till Sverige den betalningsskyldige är bosatt i land inom det konvertibla området, betalning måste ske i konvertibel valuta och att vid betalning från Sverige till be­ talningsmottagare i bilateralt land betalning skall ske enligt de särskilda

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

bestämmelser som gäller för betalning med sådant land, d. v. s. i kronor till

s. k. bilateralt konto.

Enligt generellt medgivande av riksbanken får valutabank fritt utföra alla

löpande betalningar mellan Sverige och utlandet under förutsätt­

ning att nu återgivna regler om betalningsvägar iakttas. Beträffande betal­

ningar till utlandet har dock riksbanken samtidigt understrukit, att de lö­

pande betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till ändamålet.

Valutabankerna skall vidare förvissa sig om att betalningarna inte i rea­

liteten är kapitalbetalningar. Begreppet löpande betalning har ej definierats

i något av riksbankens cirkulär. I cirkuläret om »Betalningar till Sverige»

bestämmes det emellertid genom viss exemplifiering. Till löpande betalningar

skall sålunda hänföras »betalningar för export av varor och tjänster, gå­

vor, understöd, pensioner samt räntor och annan avkastning». Ärenden

rörande gåvor och understöd brukar emellertid handläggas som kapitalöver­

föringar, när det gäller betalningar till utlandet. Detsamma är förhållandet

med pensioner till nyblivna emigranter.

Vid sidan om dessa allmänna bemyndiganden för valutabankerna att ut­

föra löpande betalningar till och från Sverige har i särskilda cirkulär getts

ytterligare bemyndiganden i fråga om löpande betalningar som hänför sig

till varuimport, fartygsfrakter, transitoaffärer, försäkrings- och återförsäk-

ringsavtal samt resevaluta.

Riksbanken har även gett valutabankerna vissa generella bemyndiganden

i fråga om betalningar av kapitalnatur. Till utlandet får så­

lunda utföras arvslott i Sverige under förutsättning att arvlåtaren vid sin

död var bosatt i Sverige och att arvtagaren är valutautlänning, dock ej

svensk medborgare som emigrerat efter den 1 januari 1959. Vidare får ut­

lännings besparingar av arbetsinkomster i Sverige utföras. Likvider för kon-

traktsenligt uppsagda eller utlottade svenska eller på svenska kronor ly­

dande utländska obligationer och förlagsbevis får utföras utan förhands-

prövning. Detsamma gäller likvider intill 5 000 kronor vid köp av svenska

värdepapper lydande på svenska kronor. Till Sverige får kapitalbetalningar

till valutainlänning utföras av valutabank utan särskild förhandsprövning,

då fråga är om arv, konlraktsenliga amorteringar samt likvider vid för­

säljning av fast egendom i utlandet och utomlands befintligt lösöre. Det­

samma gäller även likvider vid försäljning av utländska värdepapper, om

riksbanken och värdepappersinnehavaren inte träffat särskilt avtal att för­

säljning av dessa värdepapper ej skall ske.

Bland de i riksbankens skrift »Valutaregleringen» lämnade dispenserna

för allmänheten förtjänar särskilt nämnas dispenserna från förbudet mot

ut- och införsel av betalningsmedel. Härvidlag har från för­

budet undantagits dels vissa typer av betalningsmedel (växlar och vissa

checkar samt fordringsbevis), dels sådan ut- eller införsel som håller sig

inom vissa beloppslimiter. Vidare finns dispenser, som möjliggör värde­

pappershandel i viss utsträckning utan särskilda tillstånd i de indi­

viduella fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

17

Slutligen vill jag något närmare redogöra för de dispenser, som lämnats

i fråga om betalningar inom Sverige mellan v a 1 u t a i n län-

ni n g a r och valutautlänningar.

Till följd av att valutaförordningen utan inskränkning förbjuder alla be­

talningar mellan valutainlänning och valutautlänning har det blivit nöd­

vändigt att genom generella dispenser möjliggöra inte bara betalningar över

gränserna utan även de småbetalningar i det dagliga livet, som äger rum i

Sverige mellan svenskar och utlänningar under uppehåll här i landet. De

viktigaste betalningarna av detta slag har därför undantagits från betal-

ningsförbudet genom dispens av riksbanken. Betalning i Sverige i svenskt

mynt eller till förmån för valutautlänning är sålunda tillåten, om betal­

ningen utgör ersättning för arbetsprestation som valutautlänningen efter sin

ankomst till Sverige utfört åt den betalningsskyldige. Detsamma gäller om

betalningen avser inköp av valutautlänningen tillhörigt personligt lösöre

eller av varor, vilka tillhandahålls här i Sverige i rörelse som bedrivs av va­

lutautlänning med vederbörligt tillstånd. Riksbankens dispens gäller vidare

betalning, som avser åtagande om gåva eller understöd, dock endast om

gåvan eller understödet inte förpliktar till återbetalningsskyldighet eller an­

nan motprestation från mottagaren eller annan. Från förbudet att verk­

ställa betalning till eller till förmån för valutautlänningar undantas även

helt allmänt betalningar, oavsett för vad de utgör ersättning, om de avser

att bereda en valutautlänning medel för bestridande av hans uppehållskost-

nader i Sverige inklusive kostnad för fast bostad.

Beträffande betalningar från valutautlänning gäller, att valutainlänning

får ta mot betalning i svenskt mynt från valutautlänning som vistas i Sve­

rige då fråga är om kostnader för uppehälle eller om betalning av här i riket

tillhandahållna varor eller tjänster och dylikt. För samma ändamål får be­

talning mottas i utländska betalningsmedel. Mottagna utländska betalnings­

medel får emellertid inte disponeras på annat sätt än genom försäljning till

valutabank. Detta generella tillstånd att ta mot betalning för här tillhanda­

hållna varor gäller dock inte vid direkt export till utlandet.

Internationella överenskommelser

I väsentliga delar anknyter riksbankens dispenser till de olika internatio­

nella överenskommelser på valutaområdet, som Sverige biträtt. Riksbankens

dispensgivning innebär sålunda i mycket stor utsträckning ett effektuerande

av för Sverige gällande åtaganden. Som redan nämnts, är detta förhållandet

i fråga om de dispenser, som styr den numera obetydliga del av utlandsbetal-

ningarna vilken sker bilateralt. Även den grundläggande distinktionen mellan

löpande betalningar och kapitalbetalningar liksom den i dispenserna stad­

gade friheten för löpande betalningar är emellertid givna genom internatio­

nella förpliktelser. Genom sitt medlemskap i Internationella valutafondan och

OECD har Sverige sålunda förbundit sig att tillåta löpande betalningar.

Enligt artikel VIII i stadgan för Internationella valutafon-

2 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

den får ingen medlem av fonden utan dess samtycke införa restriktioner i fråga om betalningar och överföringar som avser löpande internationella transaktioner.

Betalningar för löpande transaktioner definieras i fondstadgan som betal­ ningar, vilka inte avser kapitaltransaktioner. I begreppet löpande transak­ tioner innefattas enligt stadgan utan begränsning följande betalningar:

1) alla betalningar i samband med utrikeshandel och andra löpande trans­ aktioner inklusive tjänster samt normala kortfristiga bank- och kredittrans­ aktioner;

2) räntor på lån och neltoavkastning av andra investeringar; 3) skäliga amorteringar på lån eller belopp för skäliga avskrivningar på direkta investeringar; samt

4) skäliga penningförsändelser för familjeunderhåll. Det kan här inskjutas, att fondstadgan ger medlemsstat rätt att under eu övergångstid efter kriget undandra sig de fulla förpliktelserna enligt artikel VIII genom att upprätthålla vissa regleringar av löpande betalningar. Sverige har dock numera avstått från att åberopa detta undantagsstadgande och har sålunda fullt ut åtagit sig förpliktelserna enligt artikel VIII. Åtskilliga med­ lemsstater, bland dem Norge och Danmark, åberopar däremot fortfarande undantagsstadgandet.

De förpliktelser Sverige åtagit sig genom sitt medlemskap i OECD av­ ser i motsats till förpliktelserna i valutafonden såväl löpande betalningar som vissa kapitalbetalningar.

Åtagandena i fråga om löpande betalningar är fastslagna i stadgan för fri­ görelse av löpande osynliga transaktioner och betalningar (»Code of Libe- ralisation of Current Invisible Operations»). Där stadgas i huvudsak, att transaktioner och betalningar avseende ett 60-tal i en förteckning särskilt angivna huvudkategorier skall vara medgivna, i vissa fall enligt förklarande och/eller inskränkande regler. Förteckningen är avsedd att täcka alla före­ kommande typer av löpande osynliga transaktioner och betalningar. Stad­ gans bestämmelser inskränker inte rätten att kontrollera överföringarnas verkliga syfte. Då ett land får allvarliga svårigheter med sin betalningsbalans, kan landet temporärt åberopa vissa undantagsbestämmelser. Dessutom bal­ ett medlemsland rätt att reservera sig mot sådana särskilda åtaganden i stad­ gan, som landet inte funnit sig kunna acceptera. Sverige upprätthåller inte någon reservation mot de i stadgan föreskrivna skyldigheterna att medge betalningar.

Enligt den särskilda stadgan för frigörelse av kapitalrörelser (»Code of Liberalisation of Capital Movements») skall medlemsländerna successivt av­ skaffa restriktioner för kapitalrörelser i den utsträckning, som är nödvän­ dig för effektivt ekonomiskt samarbete. För närvarande har endast ett mera begränsat antal transaktionstyper och därmed sammanhängande överföringar liberaliserats. En av de mest betydelsefulla av dessa transaktionstyper är långfristiga direkta investeringar i båda riktningarna och avveckling av så­

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

19

dana investeringar. Bland övriga kategorier märks kommersiella krediter och

återbetalning av sådana krediter, på olika sätt begränsade personliga kapi­

talöverföringar (tilldelning av emigrationsvaluta, överföringar av arv, utbe­

talningar på grund av livförsäkring etc.), samt vissa värdepapperstransak-

tioner. Beträffande kontrollrätt och undantagsmöjligheter gäller i stort sett

samma bestämmelser som för löpande betalningar. Sverige har avgivit sär­

skilda reservationer i fråga om kommersiella krediter, som lämnas av kredit­

institut, och några typer av transaktioner, som avser portföljinvesteringar.

Båda de nu nämnda stadgorna gäller i förhållande till medlemsländerna i

OECD, d. v. s. medlemsländerna i det tidigare OEEC samt Canada och För­

enta staterna. Stadgan för frigörelse av kapitalrörelser gäller dock inte i

förhållande till Canada. Båda stadgorna innehåller vidare en bestämmelse

om att medlemsländerna skall söka utsträcka liberaliseringen till alla med­

lemsländerna i valutafonden.

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen

Riksbanksfullmäktiges framställning

Såsom jag inledningsvis nämnt, hemställer riksbanksfullmäktige i sin skri­

velse, att Kungl. Maj :t måtte — med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen —

begära riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli

1963—den 30 juni 1964. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse saiuma

lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket

1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

Som skäl för sin framställning anför fullmäktige att den situation, i vilken

1962 års förordnande om fortsatt valutareglering gavs, i stort sett är oför­

ändrad. Vidare erinrar fullmäktige om valutakommitténs under år 1962 av­

givna förslag till vissa ändringar i valutaförfattningarna, vilka förslag full­

mäktige delvis tillstyrkt och delvis lämnat utan erinran. Oavsett vilken ställ­

ning man intar till dessa förslag, synes emellertid enligt fullmäktiges me­

ning — särskilt med hänsyn till det ovissa förhandlingsläget i Västeuropa

rörande hl. a. fortsatt ekonomisk integration — nu gällande fullmakter i va­

lutalagen böra las i anspråk för ytterligare ett år. Samtidigt bör valutaför­

ordningen ges fortsatt giltighet.

Remissyttrandena

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar sig inte ha något att invända

mot framställningen.

Inte heller bankinspektionen har någon erinran mot bankofullmäktiges

förslag.

Svenska bankföreningen avstyrker däremot, att förordnande om fortsatt

valulareglering meddelas för tid efter den 30 juni 1963. Bankföreningen

åberopar härvid till en början i huvudsak vad föreningen anfört i sitt i ett

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

följande avsnitt återgivna yttrande över valutakommitténs betänkande, näm­ ligen att valutapolitiken bör liberaliseras vare sig vårt land associeras till EEC eller ej. Enligt föreningens mening skulle Sverige i annat fall bli iso­ lerat från det intima ekonomiska samarbete mellan nationerna i den västli­ ga världen som säkerligen, med eller utan integrationsavtal, kommer att växa fram. Bankföreningen anför härom vidare.

Resultatet av en sådan isolering måste i längden bli, att förutsättningarna för svensk företagsamhet allvarligt försämras och att möjligheterna till fort­ satt välståndsökning högst avsevärt begränsas.

Farhågorna för en sådan utveckling föranledde bankföreningen att redan för ett år sedan framföra önskemål om ett snabbt och fullständigt upphä­ vande av valutaregleringen. Därvid anförde bankföreningen, att även om en total avveckling måhända ej kunde ske genast och i ett slag, så borde dock åtgärder omedelbart vidtagas för att successivt genomföra den under en kort tilltagen övergångstid. Bankföreningen vidhåller alltjämt denna upp­ fattning och vill tillägga, att awecklingstidens slutpunkt enligt bankför­ eningens mening numera ej bör sättas senare än till utgången av nu löpan­ de regleringsperiod.

IV. Valutakommittén

Utredningsuppdraget

Frågan om en allmän utredning rörande valutaregleringen togs vid 1960 års riksdag upp av bankoutskottet (B:oU 22). Detta skedde i anledning av dels prop. 1960: 127 med hemställan om riksdagens samtycke till förordnan­ de angående fortsatt valutareglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner

(I: 641 och II: 789), dels motioner om ökad frihet för kapitalrörelser från och till Sverige m. m. (I: 432 och II: 538). I de båda förstnämnda motioner­ na uttalades, att en författningsmässig översyn av valutaregleringen snarast borde ske och att en sådan utredning borde ha till uppgift att klarlägga för­ utsättningarna för en skyndsam avveckling av bestående reglering i fråga om såväl löpande betalningar som kapitalrörelser. Bankoutskottet framhöll att, såvitt utskottet kunnat finna, såväl departementschefen som berörda myndigheter och organisationer var ense om att en utredning rörande valu­ taregleringen var påkallad. Utskottet förordade därför, att en sådan utred­ ning snarast möjligt genomfördes. I

I direktiven för valutakommitténs arbete framhöll jag, att riksbanken ge­ nom valutaregleringens möjligheter att påverka kapitalrörelserna fått ytter­ ligare ett hjälpmedel — vid sidan av de traditionella penningpolitiska med­ len — för valutavården liksom för regleringen av penning- och kapitalmark­ naderna. I denna fråga framhöll jag vidare.

Å ena sidan har nämligen strävan att förverkliga efterkrigstidens mål för den ekonomiska politiken fordrat att kraftigt verkande monetära hjälpme­ del stått till buds. Å andra sidan har möjligheten att utnyttja växelkursför­ ändringar, som utgjorde ett av förkrigstidens viktigaste monetära hjälpme­ del, blivit i praktiken begränsad genom nytillkomna internationella bind­ ningar till fasta växelkurser och genom ett flertal länders inlemmande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

21

större, intimt sammanhållna marknader. För att emellertid valutareglering­ en skall kunna fullgöra sin uppgift att genom reglering av kapitalrörelserna vara ett verksamt hjälpmedel för riksbanken måste den — såvitt rör kapi­ talbetalningarna — kunna smidigt och snabbt anpassas efter skiftande lä­ gen. Till belysning härav må endast erinras om att förändringar i den in­ terna kreditpolitiken, föranledda av ett hastigt växlande konjunkturläge, kan behöva kompletteras med en omställning även i fråga om regleringen av svensk upplåning i utlandet. Vidare måste handhavandet av regleringen av kapitalbetalningarna ständigt ske med hänsynstagande till den internatio­ nella utvecklingen på området och med beaktande av de ställningstaganden och diskussioner som fortlöpande äger rum i de internationella samarbets- organen. Det förefaller därför mest ändamålsenligt, att de överväganden be­ träffande valutaregleringens utformning som bör ske från sådana utgångs­ punkter kommer till stånd inom riksbankens valutastyrelse, som genom sin sammansättning är avsedd att vid regleringens handhavande åstadkomma ett samarbete mellan olika intressen, i sista hand under bankofullmäktiges ansvar.

I enlighet med det anförda borde de med stöd av valutalagen utfärdade författningsbestämmelserna i fråga om kapitalbetalningar vara tillräckligt vidsträckta för att medge de valutareglerande organen erforderlig handlings­ frihet under skiftande förhållanden. Man fick därför räkna med att bestäm­ melserna i detta hänseende även framdeles måste vara tämligen generellt utformade. Utredningen saknade därmed anledning att ta ställning till frå­ gan, hur i ett aktuellt läge regleringen av kapitalrörelser synes böra tilläm­ pas.

Vad därefter gäller de löpande betalningarna, framhöll jag, att friheten i detta hänseende måste vara förenad med en möjlighet till kontroll av att förbjudna kapitalbetalningar inte skedde under sken av löpande betalningar. Valutaförfattningarna måste därför möjliggöra kontroll även av sådana be­ talningar, som i och för sig inte är underkastade saklig reglering. Utredning­ en borde därför överväga i vilken mån valutaförordningens bestämmelser, såvitt angår löpande betalningar, kunde bättre anpassas efter den i prakti­ ken liberala valutaregleringen. I detta sammanhang borde utredningen prö­ va möjligheten till förenkling av bestämmelserna om betalningar i Sverige mellan valutainlänningar och sådana valutautlänningar som uppehåller sig här i landet. Även valutaförordningens regler om förverkande borde grans­ kas.

Såsom jag vidare framhöll, hade utredningen att vid sin översyn av valu­ taförordningen utgå från ett behov av fortsatt reglering av kapitalbetalning­ ar. Utredningen borde emellertid vara oförhindrad att även analysera verk­ ningarna, under olika förutsättningar, av ett totalt avskaffande av valnta- regleringen eller en väsentlig uppmjukning av denna. Vid en sådan under­ sökning var del naturligt att söka närmare belysa möjligheterna att för­ verkliga målen för den ekonomiska politiken och de alternativ i form av yt­ terligare skärpning i penning- och finanspolitikens utformning, som i sam­ band därmed skulle kunna väntas bli aktuella.

Utredningen borde enligt direktiven visserligen inte direkt sikta på änd­

22

Kungl. M(ij:ts proposition nr 139 år 1963

ringar i valutalagen. I den mån den författningsmässiga översynen av va­ lutaförordningen gav anledning därtill, borde utredningen dock vara oför­ hindrad att överväga ändringar även i valutalagen.

Valutakommittén har i fråga om sitt utredningsuppdrag uppgett, att kom­ mittén till en början arbetat parallellt på sina båda uppgifter, nämligen att företa en författningsrevision och att verkställa en analys av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligt uppmjukas. Utredningen fortsätter emellertid.

Under kommitténs fortsatta arbete har det emellertid kommit att stå allt­ mer klart, att det blivande resultatet i den ena eller andra riktningen av de förestående överläggningarna mellan Sverige och EEC angående svensk as­ sociering till den gemensamma marknaden måste bliva av så väsentlig be­ tydelse, då det gäller att analysera och taga ställning till valutaregleringens betydelse för den svenska ekonomin, att det ter sig skäligen meningslöst att så länge frågan om associering alltjämt är öppen söka göra ett sådant ställ­ ningstagande. Kommittén har därför icke ansett sig i nuvarande läge böra fullfölja det ursprungliga utredningsuppdraget utan nöjer sig i denna del

med att utan egen menings3

'ttring såsom bilaga framlägga nyssnämnda på

kommitténs uppdrag upprättade promemoria.

Bortsett från den nämnda bilagan är sålunda valutakommitténs prome­ moria helt ägnad kommitténs uppgift att i vissa hänseenden revidera valu­ taförfattningarna.

Allmänna synpunkter

I samband med sin redogörelse för valutaförfattningarnas innehåll fram­ för kommittén vissa mera allmänna synpunkter på valutaregleringens for­ mella utformning.

Valutaförordningens tekniska uppbyggnad är enligt valutakominitténs mening i vissa hänseenden särartad. Det är sålunda påfallande, anför kom­ mittén, hur förbudsbestämmelserna ligger i olika skikt över varandra så att en och samma transaktion kan komma att på olika stadier kollidera med skilda förbud i förordningen. Om man som exempel väljer en otillå­ ten överlåtelse av värdepapper från en valutainlänning till en valutautlän- ning, visar det sig, att normalt följande bestämmelser åsidosättas, nämligen för det första förbudet att utföra värdepapper ur landet, för det andra för­ budet att överlåta värdepapper till valutautlänning och för det tredje för­ budet att mottaga betalning från valutautlänning. Detta kan enligt kommit­ tén synas anmärkningsvärt med hänsyn till att åtminstone förbuden mot utförsel och mot överlåtelse av värdepapper i detta sammanhang syftar till samma sak, nämligen att hindra utlänningars förvärv7 av svenska värde­ papper. I syfte att åstadkomma effektivast möjliga kontroll har sålunda såväl den presumerade fara för överlåtelse, som kan anses ligga i att värde­ papperen utförs, som även den direkta värdepappersöverlåtelsen i och för sig lagts under kontroll.

23

Vidare är det slående, fortsätter kommittén, hur allmänna valutaförord­

ningens förbud gjorts. Detta framträder mest markerat i de generella be-

talningsförbuden. Fastän utrikeshandeln förutsätter att betalningar stän­

digt sker mellan Sverige och utlandet, saknas i valutaförordningen varje

antydan om att betalningar mellan in- och utland i själva verket är omist­

liga transaktioner. I förordningen stadgas endast ett naket förbud mot alla

betalningstransaktioner mellan in- och utlänningar, låt vara med det vik­

tiga undantaget att riksbanken kan medge tillstånd till dylika betalningar.

Valutaförordningen innehåller sålunda en serie förbud, vilka är riktade inte

bara mot transaktioner som man mera allmänt önskar hindra utan till

större delen även mot transaktioner som med nödvändighet måste ständigt

utföras, utan att någon annan antydan om den fria sektorn görs än att riks­

banken sägs kunna medge undantag från förbudet.

Med hänsyn till konstruktionen av valutaförordningens generella förbud

måste de dispenser från dessa förbud, som riksbanken meddelar, i stor ut­

sträckning ges karaktären av allmänna normer, där vissa typer av transak­

tioner generellt undantas från regleringen. Situationen är således den, att

valutalagen och valutaförordningen endast ger yttergränserna för det om­

råde där valutareglerande ingripanden får sättas in under det att valuta-

regleringens konkreta innehåll, såsom framgår av den föregående redogö­

relsen, bestämmes genom riksbankens dispenser.

Valutakommittén framhåller, att det sålunda inte blir statsmakterna utan

den beslutande instansen i valutafrågor inom riksbanken — riksbankens

valutastyrelse — som inom valutaförfattningarnas mycket vida gränser ska­

par valutaregleringarnas materiella normer. De tillstånd, som riksbanken

meddelar, är emellertid, påpekar kommittén vidare, inte enbart uttryck för

valutastyrelsens — och i sista hand bankofullmäktiges — diskretionära

valutapolitiska överväganden. Till sina väsentliga delar är nämligen inne­

hållet i riksbankens dispenser, som framgår av det föregående, givet genom

att Sverige biträtt skilda internationella överenskommelser på valutaområ­

det.

Till förklaring av de redovisade förhållandena anför kommittén, att va­

lutaförordningens speciella struktur delvis är historiskt betingad. Förord­

ningen har nämligen tillkommit och vidareutbyggts i lägen, då det funnits

behov av en mycket omfattande reglering. En fortgående liberalisering har

därefter kunnat genomföras. Denna har då skett genom att valutamyndig­

heten begagnat sig av sin möjlighet att släppa efter i form av mer eller mind­

re generella dispenser. Valutaregleringen måste nämligen, fortsätter kom­

mittén, för att kunna vara ett verksamt medel för riksbanken, snabbt kun­

na anpassas efter skiftande lägen. Kommittén påpekar dock, att många av

de friheter som getts i generella dispenser knappast skulle kunna inskränkas

även om man av någon anledning — utan alt vara i en katastrofsituation —

skulle vilja strama åt valutaregleringen. Kommittén pekar här särskilt på

Sveriges internationella åtaganden på detta område.

Kommittén finner med hänsyn till det senast anförda naturligt att ge de

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

grundläggande friheterna i fråga om ullandsbetalningar en fastare form

genom att de skrivs in i valutaförordningen, även om härigenom ingen sak­

lig ändring sker. Kommittén erinrar emellertid i detta sammanhang om

att enligt utredningsdirektiven endast valutaförordningens regler angående

de löpande betalningarna skall anpassas efter den liberalare valutaregle­

ring, som upprätthålls i praktiken, under det att de friheter, som riks­

banken medgett i fråga om kapitalbetalningarna, inte skall arbetas in i va­

lutaförordningen. Riksbanken anses nämligen här, påpekar kommittén, be­

höva manövreringsfrihet för att kunna vid behov både släppa efter och

strama åt regleringen inom en viss sektor.

Betalningsvägar och löpande betalningar

Uppgiften att i fråga om de löpande betalningarna anpassa valutaförord­

ningen efter rådande reglering, vilken närmast kan förefalla innebära full­

ständig frihet för sådana betalningar, kompliceras, enligt vad valutakom­

mittén funnit, i två skilda hänseenden. Härmed avser kommittén dels be­

hovet av kontroll att en viss transaktion verkligen är en löpande betalning

och inte en kapitalbetalning, dels hänsynen till det bilaterala betalnings­

systemet. Kommittén anför härom.

För det törsta måste valutaförordningen även efter eu dylik reform allt­

jämt giva möjlighet till övervakning av de betalningar, som utföras såsom

löpande. Tydligt är nämligen, att en till kapitalbetalningar inskränkt regle­

ring förutsätter en kontroll av att kapitalbetalningar ej undandragas före­

skriven prövning, genom att de utföras under sken av att vara löpande.

För det andra kan icke en fullständig frihet för alla löpande betalningar

medgivas, så länge valutaregleringen, såsom för närvarande är fallet, måste

tjäna även syftet att vara den författningsmässiga grundvalen för fram­

tvingande av bilateralt betalningsutbyte med utlandet. Ett fullständigt fri­

görande av de löpande betalningarna skulle nämligen medföra, att det icke

vidare bleve möjligt att dekretera, att löpande betalningar till och från ett

visst bilateralt land skola ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige för­

pliktat sig att iakttaga. Det bilaterala betalningsutbytet är för övrigt ägnat

att komplicera läget, även då det gäller mottagande av betalningar från

andra än bilaterala länder. Såsom nämnts gäller nämligen härvidlag, att be­

talningar från betalningsskyldig i konvertibelt land ej må verkställas i bi­

lateral valuta. Icke ens för det konvertibla området är sålunda en full frihet

under kontroll möjlig för löpande betalningar, då härigenom icke vidare

skulle kunna förhindras, att Sverige för export till konvertibla länder finge

mottaga betalningar i bilateral valuta.

Kommittén diskuterar härefter frågan, hur man allmänt sett skall låta en

generell frihet för löpande betalningar komma till uttryck i valutaförord­

ningen. Tre olika lösningar är här enligt kommittén möjliga. Närmast till

hands ligger, fortsätter kommittén, att ta fasta på vad man vill ha kvar som

tullt reglerat, d. v. s. kapitalbetalningarna, samt i förordningen ange och

reglera detta område. Motsatsvis finge då framgå, att vad som inte sålunda

särskilt angetts tillhöra kapitalområdet skulle vara fritt från reglering. Där-

Knngl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

25

eller skulle dock enligt kommittén vissa särregler bli erforderliga med hän­ syn till de tidigare antydda speciella komplikationer, som föranleds av nöd­ vändigheten att övervaka de löpande betalningarna och att med vissa län­ der framtvinga bilateralt betalningsutbyte. Kommittén har emellertid an­ sett sig böra avvisa en sådan lösning av följande skäl.

Å ena sidan kan konstateras, att om en valutaförordning av nu diskute­ rad typ skall någorlunda kunna fullgöra sin uppgift att möjliggöra regle­ ring av kapitalbetalningssektorn, ett sådant schema över reglerade transak­ tioner måste göras avsevärt omfattande och — på grund av svårigheterna att generellt angiva just de transaktioner man vill ha under reglering — i vissa fall även mera vidsträckt än den reglering av kapitalbetalningar som ytterst åsyftas. För att möjliggöra kontroll av investeringar i utlandet skul­ le det t. ex. i en valutaförordning av denna typ kunna bli erforderligt med ett allmänt stadgande om att rörelse i utlandet ej finge startas eller drivas utan särskilt tillstånd från riksbanken. En omläggning efter här angivna linjer av valutaförordningens konstruktion skulle sålunda medföra, att för­ ordningen komme att såsom förbjudna angiva nya typer av transaktioner, trots att förordningens tillämpningsområde totalt sett skulle högst avsevärt krympas. En dylik ordning skulle, i all synnerhet som revisionen av valuta­ förordningen avser att däri inskriva den liberala valutareglering som i praxis utvecklat sig, icke kunna undgå att verka förbryllande och stötande. A andra sidan lär det ej kunna bestridas, att varje försök att sålunda genom enumeration angiva de särskilda transaktionstyper som skola regleras, för att därefter låta vad ej särskilt angivits vara fritt, måste, även om uppräk­ ningen gåves en ur nyss anlagda synpunkter besvärande omfattning, med­ föra betydande risker för att vissa transaktioner, som sakligt knnna före­ falla böra omfattas av regleringen, skulle falla emellan de beskrivna kate­ gorierna. Härigenom skulle uppstå stora möjligheter till kringgående av för­ ordningen. Kommittén har därför ej ansett sig kunna föreslå en reform av valutaförordningen på nu angivet sätt.

Enligt kommittén förefaller det som om man skulle kunna undgå de mest betydande olägenheterna av det diskuterade systemet, om man väljer att med ett generellt uttryck fånga in hela den sektor man vill ha under regle­ ring i stället för att precisera de särskilda transaktioner som innefattas un­ der denna. Någon annan möjlighet till en sådan lösning torde ej stå till buds än alt tala om »kapitalbetalmingar» som underkastade kontroll. Kommit­ tén avvisar emellertid även denna lösning. Uttrycket kapitalbetalningar har visserligen ansetts kunna begagnas i promemorian utan föregående särskild definition av uttryckets innebörd. Det synes emellertid kommittén alltför vagt för alt lämpligen kunna användas i författningstext i all synnerhet om, såsom här skulle bli fallet, termen begagnas för att dra gränsen kring det område som skall vara underkastat valutareglering.

Kommittén har efter dessa överväganden kommit fram till att valutaför­ ordningens anpassning till nuvarande liberalare valutaregleringspraxis bör ske, inte genom att förbuden i valutaförordningen begränsas till kapitalbe­ talningar utan genom att förbud får bestå för i princip alla betalningar och undantag från förbudet görs för löpande betalningar. Med eu sådan upp­ läggning blir det enligt kommittén även enklare alt, samtidigt som de lö­

26

pande betalningarna friställs, dock låta valutaförordningen ge täckning för övervakning av samtliga betalningar och för framtvingande av bilateral be- talningsreglering. Med en vid regleringsram i botten och de löpande betal­ ningarna som undantag härifrån kan nämligen, anför kommittén, detta un­ dantag begränsas på så sätt, att förordningen alltjämt kan fullgöra dessa funktioner.

Kommittén diiskuterar även frågan, om man i samband med utformning­ en av ett undantag för de löpande betalningarna bör göra en allmän författ- ningsteknisk översyn av valutaförordningens förbudsbestämmelser. Kom­ mittén pekar här på att, såsom tidigare nämnts, de olika förbuden i vissa fall ligger i skikt över varandra så att en och samma transaktion på olika stadier kan komma att talla under olika förbud ii förordningen. En sådan ordning kan enligt kommittén i vissa situationer förefalla systematiskt mind­ re lämplig men torde å andra sidan vara nödvändig för att valutareglering­ en skall fungera. På några punkter synes dock, fortsätter kommittén, valu­ taförordningens strävan efter en så fullständig täckning som möjligt ha lett till vissa redigeringsoformligheter. I dessa och andra fall torde det enligt kommittén vara möjligt att göra författningstekniska förenklingar. Kommit­ tén anför vidare.

Kommittén har under utredningsarbetets bedrivande utarbetat och disku­ terat skisser till en sådan revision av valutaförordningen. En dylik omlägg­ ning av valutaförordningen skulle emellertid kräva motsvarande ändringar på väsentliga punkter i valutalagen. Kommittén är visserligen enligt direk­ tiven oförhindrad att föreslå de ändringar i valutalagen, som betingas av kommitténs förslag till ändringar i valutaförordningen. Men det är likväl oundvikligt, att en sådan mera allmän revision av valutaförfattningarna skulle giva kommitténs förslag en annan valör, än om detta begränsas till den närmast ålagda uppgiften att anpassa valutaförordningen efter valuta­ regleringspraxis beträffande löpande betalningar.

Med hänsyn till det anförda samt då en utförligare diskussion av mera allmänna författningstekniska frågor och fortsatt arbete härmed skulle te sig skäligen meningslöst i ett läge, där man så föga vet om valutareglering­ ens framtid, har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå vidare änd­ ringar i valutaförordningen än som betingas av uppgiften att friställa de lö­ pande betalningarna. Det förslag, som kommittén framlägger i denna del, är sålunda enligt kommittén tänkt att inpassas i en valutaförordning, där de grundläggande förbudsbestämmelserna förblir ungefärligen desamma som för närvarande.

Utformningen av undantaget för de löpande betal­ ningarna bör enligt kommitténs mening ske så, att undantaget i gör­ ligaste mån anknytes till de internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig i fråga om sådana betalningars frihet från restriktioner. Som riktpunkt kan man, fortsätter kommittén, ta önskemålet att den interna författningens definition så nära ansluter till internationellt avtal, att den genom valutaför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

27

ordningen interni medgivna friheten för löpande betalningar blir spegelbil­

den av den internationellt påtagna skyldigheten att tillåta sådana betal­

ningar.

Med hänsyn till det sagda har kommittén i första hand funnit det natur­

ligt att söka anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betal­

ningarna till den definition härav, som getts i stadgan för internationella va­

lutafonden. Svårigheterna att begagna sig av fondstadgans definition är

emellertid enligt kommitténs åsikt omedelbart uppenbara. Kommittén an­

för härom.

I första hand faller i ögonen, att fondstadgans inledande allmänna defini­

tion av löpande betalningar ter sig som en cirkeldefinition, ii det att betal­

ningar för löpande transaktioner sägas vara betalningar som icke avse kapi­

taltransaktioner. Något annat skiljemärke för bestämmande av kapitaltrans­

aktioner gives ju nämligen ej, än att dessa icke äro löpande transaktioner.

Även om man avstår från att använda denna inledande allmänna bestäm­

ning av de löpande betalningarna, och till valutaförordningen blott överför

den därefter följande exemplifieringen av transaktioner, som utan begräns­

ning sägas vara löpande, skulle författningstexten bli svårhanterlig genom

vagheten i de i fondstadgan använda uttrycken. Härmed avses ej i första

hand, att stadgan använder sådana uttryck som normala (normal) och skä­

liga (moderate), vilka i inhemska tillämpningsföreskrifter borde kunna gi­

vas praktisk användbarhet genom siffermässiga preciseringar i riksbankens

tillämpningsföreskrifter, men hela uttryck som »normala kortfristiga bank-

och kredittransaktioner» liksom »skäliga avskrivningar på direkta investe­

ringar» äro svårgripbara. Det är givet, att även dessa oklarheter skulle kun­

na förtydligas, genom att riksbanken i tillämpningsföreskrifter gåve utför­

liga anvisningar angående vad som skulle anses innefattat under de olika be­

greppen. Därvid kunde i avsaknad av upplysningar på denna punkt i fond-

stadgans förarbeten ledning hämtas från den praxis, som utvecklat sig vid

fondens konsultationer med medlemmar. Det är emellertid ofrånkomligt, att

med en sådan uppläggning de väsentliga valutaregleringsnormerna alltjämt

skulle komma att ligga i "riksbankens tillämpningsföreskrifter och icke —

såsom åsyftas med kommitténs ändringsförslag — i valutaförordningen.

Fondstadgan ter sig sålunda enligt kommitténs mening inte lämplig som

underlag för en intern författning.

Kommittén har i stället ansett lämpligt alt med vissa modifikationer och

tillägg anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betalningar­

na till den förteckning över de löpande betalningarna, som finns i OEGD:s

stadga för frigörelse av löpande osynliga transaktioner och betalningar. Fn

utförlig och i princip fullständig uppräkning av de typer av transaktioner,

som skall anses hänförtiga till löpande betalningar, synes kommittén lämp­

lig även i detta sammanhang, särskilt med hänsyn till svårigheterna att ge

eu tillfredsställande allmän definition av begreppet löpande betalningar. Ef­

ter en i mera allmänna ordalag hållen beskrivning av vad som menas med

löpande betalningar bör sålunda, fortsätter kommittén, ges eu relativt ut­

förlig exemplifiering av de betalningar, som innefattas under detta begrepp.

En så omfattande beskrivning kan emellertid enligt kommitténs mening in­

te lämpligen infogas i själva valutaförordningens text. Kommittén föreslår

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 19(13

28

därför, att uttrycket löpande betalning används utan särskild förklaring i författningens huvudtext men att till det lagrum, där begreppet införs, fo­ gas eu anvisningspunkt, där på angivet sätt närmare utvecklas vad som skall förstås med löpande betalning. Kommittén fortsätter.

Även med ett sådant förfarande är det dock uteslutet att göra exemplifie­ ringen så utförlig som skett i OECD:s liberaliseringsstadga. Samtidigt där­ med är det med hänsyn till att denna stadga utgör en fullständig genom­ gång av de typer betalningar som härvidlag komma ifråga angeläget att i görligaste mån begagna sig av denna. Kommittén har därför förfarit på så sätt, att kommittén sammanfattat stadgans utförliga uppräkning till några punkter, vilka dock tillhopa avses innehålla detsamma som stadgans mera utförliga beskrivningar. Därmed har sålunda området för de löpande osyn­ liga betalningarna blivit täckt. Härtill skola emellertid läggas de värdemäs­ sigt niest väsentliga av de löpande betalningarna, nämligen direkta export- och importbetalningar.

Med eif sådant starkt komprimerat schema över vad som hänförs till löpande betalningar synes emellertid, menar kommittén, även om tekniken med en särskild anvisningspunkt användes, bli nödvändigt att på några punkter komplettera anvisningarna med sådana allmänna tillämpningsföre­ skrifter, som riksbanken jämlikt 6 § valutalagen äger utfärda. Det kan vis­ serligen sägas, fortsätter kommittén, att den förelagda uppgiften att skriva in friheten för de löpande betalningarna i valutaförordningen härigenom endast ofullständigt löses. Kommittén anför härom.

Kommittén har emellertid sett som det väsentliga, att de centrala frihe­ terna för löpande betalningar bli inskrivna i vaiutaförordningen och att detta sker på ett sådant sätt, att förordningen kan giva ett någorlunda upp­ lysande besked om vad som faktiskt gäller. Det synes vara en mindre olä­ genhet, om man för att tillgodose dessa önskemål tvingas till en viss ofull- standighet beträffande några speciella typer av betalningar, än om man för att vinna fullständighet nödgas belamra författningstexten med en sådan mängd specialregler, att förordningens läsbarhet allvarligt äventyras. Det k un tilläggas, alt också med den av kommittén förordade lösningen önske­ målet om att valutaförordningen skall innehålla bindande bestämmelser om de löpande betalningarna i vart fall blir på så sätt tillgodosett, att riksban­ ken givetvis har att iakttaga, att de tillämpningsföreskrifter, som banken utfärdar, komma alt överensstämma med författningens mera allmänt håll­ na bestämmelser.

Kommittén framhåller, att enligt direktiven övervakning av de löpande betalningarna måste ske så att otillåtna betalningar inte kan utföras under sken av att vara löpande. Den självfallna slutsatsen härav synes enligt kommitténs mening bli, att löpande betalningar fri­ ställs endast om de går genom banksystemet. Kommittén föreslår därför, att löpande betalningar som verkställs genom valutabank skall kunna ske ulan hinder av eljest i valutaförordningen stadgade inskränkningar. Eu sådan ordning överensstämmer enligt kommittén i sak med vad som redan nu gäller, då valutabank utför löpande betalningar. Skillnaden skulle bli den att, medan valutabankerna för närvarande grundar sin befogenhet bär-

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

29

vidlag på ett generellt bemyndigande från riksbanken, de enligt kommitténs

förslag skulle kunna fullgöra samma uppgifter med direkt stöd i valuta-

förordningens bestämmelser. Härav blir följden, anför kommittén vidare,

att det i princip ankommer på valutabankerna själva att, när eu betalning

begäres utförd, inhämta erforderliga upplysningar för att banken skall kun­

na bedöma om betalningen är löpande eller ej. Kommittén fortsätter.

Det är emellertid att märka, att den anmälningsskyldighet som åligger

allmänheten beträffande utlandsbetalningar är schabloniserad genom blan­

kettek niska arrangemang och genom att den större delen av ingående be­

talningar, nämligen betalningar för export, överhuvud taget ej föranleda an­

mälan. Det förutsättes, att riksbanken även fortsättningsvis skall såsom till-

lämpningsföreskrifter utfärda anvisningar rörande sådant förenklat an­

mälningsförfarande. I den mån riksbanken kommer att medgiva dylika

förenklingar i allmänhetens anmälningar till valutabankerna, äga tydligen

dessa att i motsvarande mån inskränka sin prövning. Men på grundval av

det, låt vara sålunda i allmänhet starkt begränsade anmälningsmaterial som

står till valutabankernas förfogande, ha dessa att göra sin egen bedömning,

huruvida en begärd betalning faller inom valutaförordningens beskrivning

av de löpande betalningarna eller ej. Vid denna bedömning komma valuta-

bankerna såsom redan nämnts att kunna på vissa punkter falla tillbaka på

särskilda tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

Kommittén påpekar att, om riksbanken finner valutabankernas praxis

vid tillåtande av löpande betalningar tendera att på grund av tolkningssvå-

righeter eller andra omständigheter bli oenhetlig eller om riksbanken eljest

finner att valutaförordningens bestämmelser behöver förtydligas, riksban­

ken även har möjlighet att genom tillämpningsföreskrifter leda utveck­

lingen i förenhetligande riktning. Det förtjänar emellertid samtidigt under­

strykas, fortsätter kommittén, att valutabankerna har att göra en själv­

ständig prövning på grundval av valutaförordningen med tillämpningsföre­

skrifter. Uppkommer mellan riksbanken och den valutabank, som hand­

lägger visst ärende, meningsskiljaktighet i frågan huruvida en betalning är

löpande eller ej, är det valutabanken, som har avgörandet, och någon över­

prövning från riksbankens sida kan inte ske.

Kommittén behandlar härefter vissa problem i samband med bilate­

rala betalningsarrangemang. Kommittén påpekar att, så länge

bilaterala betalningsavtal gäller och sådana avtal inte kan baseras på clea-

ringlagen eller annan lagstiftning, förbuden i valutaförordningen måste

vara så vidsträckta att i generella dispenser kan föreskrivas att betalningar

till och från visst land skall verkställas på visst sätt. Även beträffande lö­

pande betalningar måste sådana bestämmelser kunna utfärdas. Kommittén

framhåller emellertid att, då en sådan ordning för betalningsutbytet skall

förenas med en principiell frihet för de löpande betalningarna, det inte sy­

nes lämpligt att i valutaförordningen bygga in hela det bilaterala betalnings­

systemet med de skilda regler, som gäller för betalningsutbytet med olika

länder. Eu sådan konstruktion skulle nämligen enligt kommitténs mening

göra valutaförordningen onödigt omfattande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Enligt kommittén synes det i stället möjligt att utforma valutaförord-

ningens generella undantag för de löpande betalningarna på så sätt, att lö­

pande betalningar triställs — förutom under den förut angivna förutsätt­

ningen att de går genom valutabank — under den ytterligare förutsätt­

ningen, att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken. Med en

sådan ordning skulle för övrigt, anför kommittén vidare, vinnas den för­

delen, att det inte blev nödvändigt att i valutaförordningen upprätthålla

någon skillnad mellan vårt betalningsutbyte med bilaterala och med kon­

vertibla länder. Denna skillnad kommer enligt kommittén att framträda

endast i de anslutande bestämmelser om godkända betalningsvägar, som

riksbanken har att utfärda. I dessa bestämmelser får ges erforderliga reg­

ler för att leda betalningsutbytet med de bilaterala länderna i de vägar, som

förutsatts i avtalen med dessa länder, liksom de mera generella reglerna

om betalningsvägar i förhållande till de konvertibla länderna. För det fall

att i framtiden betalningsutbytet med något för närvarande bilateralt land

skulle komma att multilateraliseras, blir det enligt kommitténs uppfattning

enklare att göra härav föranledda ändringar i gällande föreskrifter, om de

tekniska reglerna för det bilaterala betalningsutbytet återfinns i riksban­

kens tillämpningsföreskrifter, än om de är intagna i valutaförordningens

text.

Sammanfattningsvis anför kommittén, att dess framställning sålunda lelt

till att valutaförordningens förbud bör bibehållas i stort sett oförändrade.

En fri sektor bör emellertid skapas genom att löpande betalningar, be­

stämda genom en allmän beskrivning och exemplifiering, friställs från för­

ordningens förbud under förutsättning, dels att betalningarna går genom

valutabank dels att riksbankens föreskrifter om betalningsväg iakttas.

Det erforderliga undantagsstadgandet härom torde, fortsätter kommittén,

för att föranleda minsta möjliga ingrepp i den sedan valutaregleringens till­

komst till sin uppställning i stort sett oförändrade valutaförordningen böra

inpassas som en ny paragraf mellan 10 och 11 §§. I överensstämmelse med

indelningen av valutaförordningen bör det nya stadgandet ges en särskild

rubrik, lämpligen »Om löpande betalningar». Ett sådant stadgande kom­

mer enligt kommittén att innebära undantag i första hand från de all­

männa betalningsförbuden i 5 § och 6 § andra stycket valutaförordningen.

Då betalningar i utländsk valuta medför en minskning i innehavet av ut­

ländska betalningsmedel eller utländska banktillgodohavanden, kommer

emellertid, som kommittén påpekar, även 9 § första stycket att beröras. Re­

geln om frihet för de löpande betalningarna bör sålunda, anför kommittén

slutligen, ges den utformningen, att under angivna förutsättningar löpande

betalningar tillåts utan hinder av vad som stadgas i 5 g, 6 § andra stycket

och 9 g första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

31

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Kommittén erinrar till en början om att den i det föregående föreslagil

att löpande betalningar, som verkställs på av riksbanken anvisad betal-

ningsväg, skall friställas, dock endast under förutsättning alt de går genom

valutabank. Till följd av denna begränsning, fortsätter kommittén, kom­

mer den föreslagna friheten inte att omfatta de betalningar, som enligt sa­

kens natur måste utan bankförmedling gå direkt mellan den betalande och

betalningsmottagaren. För att valutaförordningen i enlighet med vad som

förutsatts i direktiven skall kunna ge tillbörlig frihet för löpande betal­

ningar fordras därför, påpekar kommittén, även efter införande av det

föreslagna generella undantaget för löpande betalningar genom valutabank

ytterligare undantag från de generella betalningsförbuden.

Kommittén erinrar om att den i direktiven erhållit uppdrag att pröva,

huruvida reglerna för betalningar i Sverige mellan valutainlänning och

valutautlänning som vistas här kan förenklas. Med sin allmänna utgångs­

punkt — att mera centrala principer i valutaregleringen bör införas i valu-

taförordningen — har kommittén funnit det naturligt att, vid sidan av de

generella undantagen för löpande betalning genom valutabank, även vissa

avgränsade undantag för sådana löpande betalningar som i enlighet med

sin natur verkställs direkt ur hand i hand skrivs in i valutaförordningen.

Undantagen måste enligt kommitténs mening erhålla en mycket generell

utformning. Därvid uppstår dock svårigheter med gränsdragningen vid

vissa typer av betalningar liksom risk för att en del betalningar kommer att

hamna på den sida av gränsen, där de sakligt inte kan anses höra hemma.

Kommittén anför härom.

Beträffande risken för att gränsen för det friställda området ej erhåller

tillbörlig precisering kan emellertid sägas, att olägenheten härav motverkas

av att tolkningen av vad som är fritt göres generös och extensiv. Detta synes

i förevarande sammanhang kunna ske utan men för valutaregleringens effek­

tiva fullföljande. Det väsentliga är nämligen blott, att placeringar av finan­

siell karaktär icke skola med stöd av ifrågavarande bestämmelser kunna un­

dandragas valutakontroll. Man torde vidare få tänka sig, att om de generellt

avfattade undantagen i valutaförordningen ej komma att omfatta allt vad

som sakligt bör vara fritt, sådana författningsbestämmelser alltfort böra

kompletteras med riksbanksdispenser i ämnet, omfattande mindre väsentliga

grupper av här ifrågakommande betalningar.

Kommittén diskuterar härefter lämpliga regler i ämnet och behandlar där­

vid först valutainlännings mottagande av betalningar

från v a 1 u t a it t 1 ä n n i n g i Sverige. Kommittén erinrar om att en­

ligt nuvarande riksbanksdispenser betalning får mottas, då fråga är om

kostnader för uppehälle och om betalning av här i riket tillhandahållna va­

ror eller tjänster o. dyl. Tillståndet gäller dock inte vid direkt export till ut­

landet. Kommittén föreslår, alt denna riksbanksdispens ersätts av ett

motsvarande stadgande i valutaförordningen. I delta synes enligt kommit­

tén böra föreskrivas, att betalning får mottas för uppehållskostnader och

32

för sådana inköp av valutautlänning som kan antas ske för dennes person­ liga bruk. Kommittén anför vidare härom.

Under nppehållskostnader komma tydligen att innefattas betalningar för kost och logi, för inköp av smärre artiklar liksom i allmänhet även för ian- språktagna tjänster. Även om begreppet »uppehållskostnader» såsom avsett är tolkas extensivt, sa att däri vid längre vistelser i landet inräknas även in­ köp av varaktiga konsumtionsvaror och t. ex. betalning av insatslägenheter, torde möjligheten att taga betalt för uppehållskostnader böra kompletteras med ett uttryck, som mera allmänt gör det möjligt för valutainlänningar att direkt mottaga betalning för valutautlänningars inköp härstädes. Det före­ faller nämligen rimligt, att en i landet tillfälligt vistande utlänning skall kun­ na bär göra de inköp för egen del han finner fördelaktiga, utan att detta skall beröras av valutaregleringen. Detta bör gälla, även om inköpen på grund av sin dyrbarhet eller eljest ej kunna hänföras till uppehållskostnader. Sam­ tidigt bör tydligen en avgränsning göras dels mot egentliga exportbetalningar, vilka böra gå genom banksystemet, dels mot finansiella placeringar. Att så­ som i den nu gällande riksbanksdispensen medgiva mottagande av betalning av alla här i riket tillhandahållna varor, dock icke vid direkt export, synes emellertid mindre lämpligt, då med export skulle kunna avses varje försälj­ ning av vara, som av köparen är avsedd att omgående utföras ur landet. Den avsedda begränsningen synes snarare böra bestämmas, genom att till det fria området hänföras inköp, som kunna antagas ske för köparens personliga bruk. Med inköp för personligt bruk avses därvid även inköp av gåvor till släkt- och vänkrets för personligt bruk.

Det väsentliga är enligt kommitténs mening, att inköp i uppenbart kom­ mersiellt syfte liksom finansiella placeringar utesluts.

Kommittén behandlar vidare frågan om betalningar till valuta­ utlänning inom Sverige. Kommittén föreslår här att, med hänsyn till storleken av utländsk arbetskraft i Sverige, den dispens, som för när­ varande möjliggöra utbetalning av arbetslöner till här arbetande utlänningar, införs i valutaförordningen.

I fråga om betalningar av varor, som tillhandahålls här i rörelse bedriven av valutautlänning med vederbörligt tillstånd, påpekar kommittén, att vissa skäl talar för att den dispens som nu gäller för sådana betalningar skrivs in i valutaförordningen. Emellertid torde, fortsätter kommittén, valutautlän­ ning, som bedriver sådan rörelse, ändock i allmänhet ha behov av att rörel­ sens finansiella förvaltning även i andra hänseenden erhåller valutainlän- nings status, såsom enligt särskilt stadgande i valutaförordningen är förhål­ landet med utländska bolags filialer. I samband med att valutautlänningen erhåller sådant mera allmänt tillstånd kan enligt kommittén även erforder­ liga tillstånd för betalningar vid försäljning lämnas.

Övriga dispenser på denna punkt, vilka avser gåvor, understöd och betal­ ningar syftande till att bereda en valutautlänning medel för uppehållskost­ nader, bör enligt kommitténs uppfattning lämpligen inte föras in i valuta- förordningens text. Såsom redan antytts, skall riksbanken emellertid, även om de viktigare betalningarna undantas genom stadgande i valutaförord­ ningen, kunna komplettera dessa undantag med egna dispenser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

33

Kommittén tar i detta sammanhang upp även frågan om b e t a 1 n;i n g a,r utomlands mellan valutainlänning och valuta utlän­ ning.

Kommittén konstaterar i denna del till en början att valutaförordningens allmänna betalningsförbud, eftersom de getts utan antydan om att deras gil­ tighet är begränsad till svenskt territorium, får anses ha tillämplighet även utomlands i den mån förbuden berör svenska förhållanden. Riksbanken har emellertid, såsom kommittén påpekar, inte gett någon särskild dispens be­ träffande utomlands verkställda betalningar vid sidan av den valutabankerna allmänt medgivna friheten att utföra löpande betalningar. Såvitt gäller de be­ talningar, som resenärer från Sverige verkställer utomlands ur härifrån med­ förd resevaluta, kan dock enligt kommittén sägas, att den omständigheten att den medförda valutan tilldelats för reseändamål ger vid handen att rese­ närerna skall få utan hinder av valutaförordningens betalningsförbud verk­ ställa sådana betalningar som resans karaktär förutsätter. Hit hör i vart fall betalningar för kost och logi, souvenirer in. m. Kommittén föreslår här en regel motsvarande den, som kommittén föreslagit i fråga om mottagande av betalningar från valutautlänning i Sverige för uppehållskostnader, näm­ ligen att valutainlänning utomlands äger verkställa betalning för uppehålls- kostnad och för inköp för personligt bruk. Vad tidigare sagts om innebörden av uttrycket inköp för personligt bruk skall mutatis inutandis gälla även dessa fall.

Slutligen föreslår kommittén en regel, som ger valutainlänning rätt att utanför Sverige ta mot betalning från valutautlänning för arbetsprestation utomlands. Kommittén påpekar, att motsvarande dispens visserligen saknas för närvarande men att riksbanken enligt fast praxis inte kräver redovis­ ning eller över huvud taget gör några valutareglerande ingripanden i fråga om arbetslöner som valutainlänningar intjänat och uppburit utomlands. Ge­ nom den sålunda föreslagna regeln, fortsätter kommittén, får förslaget om rätt att inom Sverige verkställa betalning till valutautlänning för arbetspres­ tation här i landet sin motsvarighet, när det gäller förhållandena utomlands.

Till valutahandel berättigade institutioner

Kommittén upplyser, att riksbanken med stöd av 2 § andra stycket valuta­ förordningen till valutabank antagit samtliga affärsbanker med undantag av Jordbrukets Bank vilken inte ansökt härom. Antagande av valutabank sker genom särskilt kontrakt mellan riksbanken och vederbörande bank. Riksbanken har. även, fortsätter kommittén, enligt samma lagrum gett post­ verket rätt till handel med utländska betalningsmedel i den omfattning, som valutaförordningen förutsätter, samt som särskilda försäljningsställen för resevaluta antagit ett flertal resebyråer och några andra institutioner. Kom­ mittén anför vidare.

Valutaregleringen kan sålunda sägas innebära ett valutahandelsmonopol för affärsbankerna kompletterat med vissa specialrättigheter för postverket

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Xr 139

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

och försäljare av resevaluta. Det förefaller också naturligt, att om en regle­ ring skall kunna upprätthållas, en centralisering av utiandsbetalningarna och därmed valutahandeln är oundgängligen nödvändig. Att en sådan centra­ lisering måste anknytas till bankväsendet förefaller likaledes klart. Men tänkbart är givetvis att i olika hänseenden uppluckra det nu tämligen ut­ präglade bankmonopolet.

Enligt kommitténs mening kan sålunda förtjäna övervägas att t. ex. låta handeln med utländska sedlar gå fri liksom att vidga kretsen av de till va­ lutahandel berättigade.

Kommittén har emellertid inte ansett sig böra gå närmare in på tanken att friställa sedelhandeln helt eller delvis utan vill med det sagda endast visa på en möjlighet till liberalisering. Vad åter angår kretsen av valutahandels- berättigade institut, fortsätter kommittén, har under senare år särskilt disku­ terats möjligheten att vidga postens möjligheter till deltagande i valuta­ handeln och att släppa in sparbankerna bland valutahandlandena.

Kommittén omtalar, att generalpoststyrelsen år 1960 utarbetade en redo­ görelse i frågan om postbankens deltagande i valutahandeln. Denna redo­ görelse, som ställts till kommitténs förfogande, innehåller enligt kommit­ tén i huvudsak följande.

Med stöd av 1924 års internationella postgiroavtal har generalpoststyrel­ sen träffat avtal om postgiroutväxling med ett flertal länder. Dessa avtal innebär, att innehavare av postgirokonto i Sverige kan genom s. k. girering överföra medel från sitt konto till annan kontoinnehavare i fördragsslu- tande land. överföring kan även ske i omvänd riktning. För att ge inne­ havare av postgirokonto i Sverige möjlighet att verkställa likvider till utlan­ det över postgiro även då betalningsmottagaren inte innehar postgirokonto har postgirokontoret låtit öppna postgirokonto i vissa länder, varifrån ut­ betalning till mottagaren av det remitterade beloppet sker med utbetalnings- kort. I samarbete med Sveriges Kreditbank verkställer postgirokontoret dess­ utom i vissa fall utlandslikvider med bankcheck eller genom s. k. överfö­ ring via bank. Detta betalningssätt används huvudsakligen beträffande be­ talningsmottagare i länder, där postgirorörelse ännu ej införts, såsom Stor­ britannien, Förenta Staterna och Canada.

Postgirots utländska betalningsrörelse har utvecklats starkt. Antalet trans­ aktioner har sålunda stigit från 5 516 år 1945 till 221 887 år 1959. Samtidigt har det transfererade beloppet stigit från 4,5 miljoner till 272,7 miljoner kronor, ökningen kan med säkerhet beräknas fortsätta och torde av vissa skäl komma att ske i ännu snabbare takt än hittills. Förslag har nämligen framlagts om vidgning av det internationella postgiroavtalet till att omfatta även inbetalningar till postgirokonton i andra länder, och vidare har träf­ fats ett internationellt postsparbanksavtal, varigenom möjlighet öppnats för internationellt utbyte även på postsparbanksrörelsens område. Med utgångs­ punkt från detta avtal har bilaterala postsparbanksavtal träffats mellan de nordiska länderna. Därigenom möjliggörs för motboksägare i ett av des­ sa länder att i viss utsträckning verkställa uttag på postsparbanksbok un­ der vistelse i annat nordiskt land. Båda dessa utvidgningar av det inter­ nationella samarbetet kommer utan tvivel att medföra en kraftig ökning av postbankens utlandsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

35

Efter valutaregleringens införande har, heter det vidare i generalpoststy­

relsens redogörelse, postgirokontoret beträffande utlandslikvider över post­

giro kommit att fungera som valutabank, så att postgirobetalningar till och

från utlandet handlagts enligt de bestämmelser som meddelats i riksban­

kens cirkulär till valutabankerna. I Sverige öppnade postgirokonton för

valutautlänningar har i enlighet härmed behandlats enligt riksbankens di­

rektiv till valutabankerna beträffande allmänt konto, spärrat konto etc. In-

och utbetalningar beträffande dessa konton har betraktats som likvider till

och från det land, där kontoinnehavaren varit bosatt.

I samma redogörelse framhålles vidare följande.

Genom den utveckling av postgirots och postsparbankens utlandsverk­

samhet, som under senare år ägt rum, har emellertid, på grund av att post­

verket i gällande valutaförfattningar inte i likhet med affärsbankerna upp­

tagits som valutabank, vissa svårigheter uppstått för postbanken att med

de begränsade befogenheterna driva sin utlandsverksamhet på ett så ra­

tionellt och ekonomiskt fördelaktigt sätt som vore önskvärt. För postban­

ken skulle det sålunda bl. a. vara av väsentlig betydelse i ekonomiskt hän­

seende att erhålla större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer. Detta

gäller t. ex. i fråga om utjämning av skulder och tillgångar med utländska

postgirokontor och postsparbanker samt deponering av fordringar hos ut­

ländska förvaltningar. För att på ett rationellare sätt kunna förmedla lik­

vider till länder, som inte har postgirorörelse, vore det vidare förmånligt

för postbanken att kunna inleda direkt samarbete med lämpliga banker i

dessa länder. Vid postbankens förhandlingar med utländska postgirokontor

rörande internationella betalningar har stundom uppstått olägenheter till

följd av att postbanken inte är officiellt auktoriserad som valutabank. I det­

ta sammanhang nämns, att bl. a. de finska, österrikiska och västtyska post­

girokontoren av sina resp. nationalbanker antagits som valutabanker.

Av det anförda framgår enligt generalpoststyrelsens mening, att de nu­

varande begränsningarna i fråga om postbankens befogenheter att driva

handel med utländska valutor visat sig utgöra en hämmande faktor för ett

rationellt och ekonomiskt fördelaktigt bedrivande av postbankens utlands-

rörelse. På grund härav och särskilt med hänsyn till den kraftiga ökning av

utlandsverksamheten, som är att vänta och som kommer att accentuera be­

hovet av större handlingsfrihet för postbanken i nyssnämnda hänseende,

framstår det enligt generalpoststyrelsens uppfattning som nödvändigt, att

postbankens befogenheter ökas genom att postbanken — i likhet med vad

som gäller beträffande affärsbank — kan av riksbanken meddelas tillstånd

alt i egenskap av valutabank driva handel med utländska betalningsmedel

och utländska fordringar. Vad beträffar postverket i övrigt synes någon

ändring av gällande bestämmelser på detta område inte vara erforderlig.

Samma fråga upptogs enligt kommittén av riksbanksfullmäktige i skri­

velse till Kungl. Maj :t den 4 februari 1960. Samtidigt med att fullmäktige

i denna skrivelse begärde förordnande om fortsatt valutareglering anförde

de nämligen beträffande möjligheterna att vidga kretsen av de till valuta­

handel berättigade.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Under senare tid ha i olika sammanhang upptagits frågan om utvidg­ ning >av möjligheterna att driva valutahandel. Sålunda har från general­ poststyrelsens sida framställts önskemål om att postgirokontoret måtte jäm­ ställas med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet och ge­ nomföra vissa för poströrelsen erforderliga valutaaffärer. Denna framställ­ ning har med hänsyn till valutaförfattningarnas nuvarande avfattning måst avvisas, ehuru sakliga skäl härför ej kunna anses föreligga. Då riksban­ ken vidare haft att taga ställning till en begäran från Sparbankernas banks sida om att få utnyttja sparbanker i valutahandeln genom att för försälj­ ning deponera av Sparbankernas bank in blanco-utställda checkar hos spar­ banker, har riksbankens valutastyrelse icke ansett det avsedda förfarandet förenligt med den ensamrätt att handla med valutor som i valutaförfatt­ ningarna tillerkänts riksbanken och bankaktiebolag. Om det av allmänna skäl anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbetalningar, borde det emellertid ej ur valutaregleringssynpunkt möta hinder mot att låta sådana sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad perso­ nal finnes tillgänglig, deltaga i valutahandeln. Med åberopande av vad så­ lunda anförts vilja fullmäktige uttala uppfattningen, att ehuru någon all­ män översyn av valutaförfattningarna nu ej synes böra komma till stånd, det likväl bör övervägas att genom ändringar av om så anses erforderligt 2 § 1) valutalagen och av 2 § andra stycket valutaförordningen vidga kret­ sen av de personer, som äga driva handel med utländska valutor.

Vid remissbehandling av fullmäktiges skrivelse föranledde förslaget i nu förevarande del yttranden från flera remissinstanser, vilka yttranden redo­ visas av kommittén. Sålunda hade dåvarande bank- och fondinspektionen ingen invändning mot att vidga kretsen av valutahandelsberättigade till post­ girokontoret och sparbankerna. När det gäller sparbankerna, förutsatte in­ spektionen dock, att en sparbank för att engageras i valutahandeln skulle ha en för ändamålet lämpad organisation och driva verksamheten i betryg­ gande ordning. Inte heller Svenska bankföreningen hyste några principiella betänkligheter mot en utvidgning, men föreningen motsatte sig att post­ girokontoret utan vidare utredning skulle erhålla tillstånd att i obegränsad utsträckning driva handel med valutor, eftersom detta skulle innebära en väsentlig omläggning av de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för postgirorörelsen.

Såsom kommittén framhåller, uttalades i prop. 1960: 127 med hemstäl­ lan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering m. in., att förslag till vidgning av kretsen valutahandelsberättigade institu­ tioner inte borde läggas fram utan ytterligare beredning och förnyade över­ väganden.

Mot bakgrund av de tidigare förslagen i ärendet har kommittén diskute­ rat lämpligheten av att vidga kretsen av de till valutahandel berättigade. Inom kommittén har därvid bl. a. framförts förslaget att möjligheten till auktorisation som valutabank skulle knytas till rätten att driva bankrörel­ se. Detta skulle visserligen från viss synpunkt vara fördelaktigt. Åtskilliga institut som driver bankrörelse, t. ex. mindre sparbanker, skulle enligt kom­ mitténs mening emellertid varken ha behov av eller resurser för att verka som valutabanker. Någon olägenhet av alt formell möjlighet härtill funnes

liungl. Maj.ts proposition nr 13!) år 1063

37

behövde dock inte föreligga, fortsätter kommittén, eftersom det givetvis fick ankomma på riksbanken att vid prövning av ansökningar om auktori­ sation göra erforderlig bedömning av sökandens organisatoriska förutsätt­ ningar för verksamhet som valutabank.

Med hänsyn till att i nuvarande läge förslagen til! ändringar i valutaför­ fattningarna synes böra begränsas till endast de mest angelägna har kom­ mittén funnit sig böra avstå från att vidare utföra tanken på en mera all­ män utvidgning av kretsen valutahandelsberättigade. Enligt kommitténs mening har dock skälen för att låta postbanken få den formella ställning­ en av valutabank särskild tyngd. Därtill kommer även, fortsätter kommit­ tén, att det inte kan finnas någon tvekan beträffande postbankens resur­ ser och allmänna lämplighet för uppgifterna som valutabank. Kommittén har på grund härav funnit sig böra föreslå, att 2 § valutalagen och 2 § va­ lutaförordningen ändras på sådant sätt att riksbanken skall kunna med­ dela även postbanken tillstånd att driva den valutahandel som enligt valuta- författningarna nu är — förutom riksbanken — förbehållen affärsbank.

Kommittén har i denna fråga inte varit enig. Ledamoten Strömberg har nämligen inte ansett sig kunna biträda majoritetens förslag om vidgade be­ fogenheter för postbanken att driva valutahandel. Till stöd för sin avvikan­ de mening anför han, att postbanken redan nu har full frihet att driva den handel med utländska valutor som fordras för postgirorörelsen. Enligt hans mening bör frågan, huruvida den av generalpoststyrelsen önskade utvidg­ ningen av postbankens utlandsverksamhet lämpligen skall komma till stånd, inte avgöras enbart på valutapolitiska grunder, utan frågan måste prövas även från andra synpunkter. Härom heter det vidare i reservationen.

Postbanken har uppkommit genom en sammanslagning av postsparbanks- och postgirorörelserna. Postsparbanksverksamhetens ändamål har i 1922 års ännu gällande förordning angående postsparbanken angivits vara »att befordra sparsamhet». I fråga om postgirot stadgas i 1924 års förordning angående postgirorörelsen, att denna rörelse skall bedrivas i ändamål att underlätta betalningsrörelsen och befrämja sådana betalningsmetoder som är ägnade att minska användandet av kontanta penningar. Dessutom inne­ håller förordningen en paragraf enligt vilken det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser angående postverkets deltagande i »postgiro- eller annan motsvarande rörelse med främmande länder».

Vidare framhålles i reservationen, att en utlandsrörelse av det slag varom postbanken nu framfört önskemål innebär en högst väsentlig nyhet i jäm­ förelse med de riktlinjer som sålunda uppdragits i vederbörande författ­ ningar. Postbankens önskemål aktualiserar därför hela det viktiga prin­ cipiella problemet om målsättningen för postbankens verksamhet och dess plats i systemet av olika penninginrättningar. Härvid erinras om att frågan om postbankens ställning och uppgifter på senaste tiden varit föremål för uppmärksamhet i flera olika sammanhang. Därefter heter det.

Numera har det också uppdragits åt eu särskild kommitté för utredning rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden m. in. att b), a. söka fastställa målsättningen för postbanken i stort och

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

pröva behovet av ändringar i dess verksamhetsformer. Att i ett sådant läge vidtaga en ändring i valutalagen enbart för att vidga postbankens valuta­ handelsrätt kan jag varken finna påkallat eller lämpligt.

Reservanten föreslår i denna del, att såväl valutalagen som 2 § valutaför­ ordningen lämnas oförändrade men att samtidigt sista stycket i den före­ slagna 10 a § samma förordning ges den jämkade lydelsen att med betal­ ning genom valutabank skall vid tillämpning av paragrafen jämställas betal­ ning med postanvisning eller postgiro.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

Enligt 15 § valutaförordningen straffas den, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot bl. a. förordningens valutareglerande föreskrifter. Enligt 16 § är försök till olovlig utförsel eller olovlig införsel i vissa fall jämställt med fullbordat brott.

Har någon uppsåtligen förövat gärning, som är straffbelagd enligt 15 eller

16 §, kan enligt 17 § betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför förklaras helt eller delvis förverkat till kronan. Utgjordes egendomen av annat än pengar i svenskt mynt och finns den inte i behåll, kan i stället värdet förklaras helt eller delvis förverkat. För- verkandeförklaring kan dock inte meddelas, då någon i god tro förvärvat egendomen eller rätt därtill.

Kommittén erinrar till en början om att förverkandebestämmelsen i 17 § valutatörordningen omredigerades år 1960 i samband med att riksdagens samtycke inhämtades till fortsatt valutareglering och om att förverkande enligt stadgandets nuvarande lydelse endast kan ske vid uppsåtliga valuta­ brott. Med det centrala stadgandet om förverkande i 2 kap. 16 § strafflagen som förebild har stadgats att, om egendom som skall förverkas utgjordes av annat än pengar i svenskt mynt och den ej finns i behåll, i stället värdet kan förverkas. Med att egendomen ej finns i behåll får enligt kommittén anses vara avsett, att den inte kan vidare åtkommas med förverkande d. v. s. att den inte vidare innehas av den brottslige eller av förvärvare i ond tro.

Kommittén påpekar, att den utformning som förverkanderegeln sålunda lick år 1960 kritiserades vid riksdagsbehandlingen av förslaget. Kommittén anför härom.

I två likalydande motioner (1:641 och II: 789) framhölls, att då frågan om förverkandebestämmelsernas utformning inom hela specialstraffrätten vore under utredning av en särskilt tillkallad sakkunnig, dennes förslag i ämnet borde avvaktas, innan härvidlag någon författningsändring vidtoges. Därutöver gjordes gällande, att den föreslagna förverkanderegeln syntes få vissa materiellt sett egendomliga konsekvenser. I motionerna hävdades, att enligt den föreslagna lydelsen av förverkandestadgandet förverkande icke skulle kunna ske — vare sig i form av sak- eller värdeförverkande — om svenska sedlar som smugglats in i Sverige icke längre vore i behåll hos gär­ ningsmannen. Vidare uttalades, alt om egendom av annat slag, t. ex. en större

39

post värdepapper, alltjämt vore i behåll hos gärningsmannen, den föreslagna författningstexten medförde, att förverkandet icke kunde avse en del av egendomens värde. Ytterligare kritiserades, att den föreslagna regeln i lör- verkandestadgandets andra stycke syntes kunna medföra, att den som för­ värvade egendom, som varit föremål för valutabrott, kunde bli föl satt i sämre ställning än gärningsmannen. Ehuru den senare icke kunde drabbas av förverkandepåföljd annat än vid uppsåtligt brott, kunde nämligen, fram­ hölls i motionerna, den som förvärvade egendomen i fråga drabbas av för­ verkande, även om han icke haft vetskap om brottet. Över huvud taget ifrågasattes i motionerna det rimliga i att egendom, som varit föremål för valutabrott, skulle kunna förverkas hos en senare förvärvare.

Beträffande motionärernas påpekande, att enligt den föreslagna lydelsen förverkande i vissa fall inte skulle kunna ske av svenska sedlar, framhåller kommittén, att värdeförverkande i dessa fall likväl torde kunna ske. Enligt kommitténs mening torde emellertid avfattningen av stadgandet i valutaför­ ordningen kunna framkalla missförstånd. Med hänsyn härtill har kommit­ tén ansett sig böra föreslå en omredigering av stadgandet på sådant sätt, att sakförverkande och värdeförverkande ställs bredvid varandra, utan att för­ fattningstexten särskilt ger företräde åt någotdera alternativet. Härigenom blir otvetydigt, framhåller kommittén, att värdeförverkande och därmed par­ tiellt förverkande alltid kan ske. Kommittén betonar emellertid att, ehuru författningstexten sålunda kommer att formellt parallellställa sakförver­ kande och värdeförverkande, sakförverkande skall användas om delta kan ske och inte särskilda omständigheter tala däremot. Kommittén framhåller också att här, liksom enligt lagen om straff för varusmuggling (prop. 1960: 115 s. 122), dubbel förverkandepåföljd inte bör ifrågakomma.

Kommittén tar också upp motionärernas påpekande att förverkande kan komma att ske hos en senare förvärvare, även om denne ej haft vetskap om brottet, trots att förverkande mot gärningsmannen kan ske allenast vid uppsåtliga brott. Det bör enligt kommittén understrykas, att enligt 17 § andra stycket valutaförordningen förverkande ej kan genomföras mot den som i god tro förvärvat egendomen i fråga. Den omständigheten, att sålunda för­ verkande kan ske hos en senare förvärvare som blott bort ha vetskap om brottet ehuru uppsåt förutsättes hos gärningsmannen, lär enligt kommit­ téns mening inte kunna föranleda någon befogad erinran från rättssyste- matisk synpunkt. Tvärtom överensstämmer enligt kommitténs mening en sådan ordning med strafflagens tidigare omnämnda huvudstadgande i äm­ net. Kommittén anför vidare.

Om såsom kommittén föreslår värdeförverkande alltid blir ett alternativ till sakförverkande, skulle snarare kunna ifrågasättas, om det överhuvud­ taget finnes skäl att vidare uppställa den begränsningen, att förverkande ej må ske mot godtrosförvärv»!^. Förslaget medför nämligen, att det icke vidare blir nödvändigt att rikta ett förverkandeyrkande mot den, som har den med brottet avsedda egendomen i sin besittning, utan yrkande om sak- eller vär­ deförverkande kommer att kunna riktas mot vem som helst i kretsen av brottsdelaktiga. Den naturliga konsekvensen måste bli — såsom framhål- les i avgivet betänkande rörande förverkande vid brott — att förverkandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

40

kommer att drabba den som handlat ur socialetisk synpunkt mest klander­ värt (SOU 1926: 28 s. 99 mitten). Härav skulle följden bli, att alldeles oav­ sett om någon regel om skydd för godtrosförvärvare finnes eller ej, en i för­ hållande till den brottsliga gärningen utanförstående person icke skulle komma att drabbas av förverkande. I avbidan på att man i den allmänna stratträtten tar definitiv ställning till frågan om förverkandepåföljdens ut­ formning, vilket även i förslaget till brottsbalk ställes på framtiden (prop. 1962: 10 Del C s. 361), och då ett borttagande av berörda skydd för god- trosförvärvare skulle kunna uppfattas som en utvidgning av möjligheterna till förverkande, synes det emellertid ej vara anledning att nu föreslå nå­ gon ändring härvidlag.

Kommittén har emellertid funnit anledning att i ett annat hänseende före­ slå ändring av valutaförordningens förverkandestadgande. Enligt 17 § valuta- lörordningen uppställs som förutsättning för förverkande att »någon upp- såtligen förövat gärning, som enligt 15 eller 16 § är belagd med straff». Bland de straffbud i 15 § valutaförordningen, till vilka förverkande sålunda anslu- tes som en kompletterande påföljd, finns stadganden om straff för urakt­ låtenhet att, om riksbanken så påfordrar, lämna uppgift angående utländska tillgångar och skulder m. in. och för lämnande av oriktig uppgift vid full­ görande av sådan deklarationsskyldighet. Kommittén fortsätter.

Att sålunda förverkande stadgats såsom möjlig påföljd för deklarations­ tallen, torde sammanhänga med att äldre valutaförordningen upptog bestäm­ melser om möjlighet för riksbanken att föreskriva hembudsskyldighet, d- v. s. skyldighet för enskild att för inlösen hembjuda utländska valutor till riksbanken. I den mån sådan hembudsskyldighet gällde, kunde tydligen un­ derlåtenhet att deklarera innehav av utländska valutor medföra, att en per­ son undgick inlösen och därigenom beredde sig en valutavinst, som vid beivrande av den underlåtna deklarationen kunde synas böra åtkommas ge­ nom förverkande. Vill man begränsa förverkandets uppgift till att utgöra ett medel för åtkommande av den vinst, som kan uppstå genom valutabrott och som eljest skulle stanna kvar hos den brottslige, ter det sig emellertid efter hembudsskyldighetens avskaffande icke längre motiverat att bibehålla för­ verkande som en möjlig påföljd vid deklarationsfallen.

Kommittén föreslår på grund av det anförda en sådan jämkning av 17 §, att möjligheten att ådöma förverkande inte vidare anknytes till de punkter i 15 § som stadgar straff för underlåtenhet att fullgöra valutadeklaration och för lämnande av felaktig sådan deklaration.

Kuiigl. Mtij. ts proposition nr 139 år 1963

V. Remissyttrandena över valutakommitténs förslag

Betalningsvägar, löpande betalningar samt direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Kommitténs förslag i denna del har av flertalet remissinstanser i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Två remissinstanser, kommerskolle­ gium samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare, ifrågasätter dock—med hänsyn till att frågan om ytterligare liberalisering uppskjutits —

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1063

41

angelägenheten av att nu genomföra de föreslagna ändringarna. Fullmäk­

tige i riksbanken ifrågasätter även behovet av en reform. I det yttrande, som

avgivits av Svenska bankföreningen in. fl. organisationer gemensamt och till

vilket handelskammaren i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industri­

organisation anslutit sig, föreslås en omarbetning av förslaget, varvid enligt

organisationernas mening särskilt vissa i yttrandet angivna frågor borde be­

aktas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lämnar förslagen utan erinran.

Svenska sparbanksföreningen tillstyrker förslagen i denna del.

Generalpoststyrelsen anser förslagen ändamålsenliga och ägnade att för­

tydliga de regler, som gäller för betalningar till och från utlandet.

Bankinspektionen anser att kommittén, såvitt inspektionen kan bedöma,

löst sin uppgift på ett tekniskt sett tillfredsställande sätt och att, från de syn­

punkter inspektionen har att företräda, någon erinran mot förslaget inte

finns.

Skånes handelskammare finner det från näringslivets synpunkt värde­

fullt att en kodifiering av praxis på området kommer till stånd. Enligt han­

delskammarens mening utgör den därvid använda metodiken med exempli­

fiering av de betalningar, som är att hänföra till kategorien löpande betal­

ningar, en lämplig lösning av frågan. Liknande synpunkter framförs av

Smålands och Blekinge handelskammare, vilken också påpekar att de nya

bestämmelserna synes leda till ett förenklat förfarande, något som handels­

kammaren vill beteckna som en högst välkommen åtgärd. Handelskammaren

i Karlstad tillstyrker förslaget under erinran om att Sverige genom sitt med­

lemskap i Internationella valutafonden och sin anslutning till OECD:s stadga

för löpande betalningar redan bundit sig för att utforma den interna valuta­

regleringen så, att dessa internationella åtaganden uppfylls. Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare anser, att ändringarna är ägnade att

underlätta handhavandet av valutaregleringen.

Kooperativa förbundet anser för sin del ett behov föreligga av att omarbeta

valutalagstiftningen för att nå bättre överensstämmelse med gällande praxis.

Det nu gällande dispensförfarandet lägger i praktiken ansvaret för utföran­

det av regleringen på valutabankerna. Deras tolkning av riksbankens dispens­

föreskrifter kan, ehuru i avsedd liberaliserande anda, i vissa fall leda till

komplikationer för företagens berättigade transaktioner genom formell

oöverensstämmelse med valutaförordningen. Förbundet uttalar därför sin

anslutning till syftet i valutakommitténs förslag att göra en klarare av-

gränsning av vad som innefattas i begreppet löpande betalning. Därigenom

synes valutabankernas befattning med ärendena, menar förbundet, kunna

förenklas till en rutinmässig kontroll av transaktionernas karaktär i enlig­

het med bestämmelserna i den föreslagna 10 a § och riksbankens anvis­

ningar. Den egentliga innebörden av valutakommitténs förslag i detta hän­

seende syns enligt förbundets uppfattning vara, att valutaregleringen inte

skall onödigtvis komplicera utan i stället underlätta berättigade transaktio­

ner med åtföljande gagn för vårt ekonomiska umgänge med utlandet.

42

Förbundet framhåller vidare att, så som förslaget till valutaförordning nu blivit utformat med särskilt sikte på de löpande betalningarna, synes det kunna komma att i väsentlig grad tillgodose utredningens syfte att åstad­ komma ökad klarhet och förenkling av förfarandet beträffande dessa be­ talningar. Den löpande utvidgning av exemplifieringen, som ingår i försla­ get, är starkt erforderlig för att vidmakthålla de generellt angivna kategori­ definitionerna i tilläggsparagrafen. Förslaget torde enligt förbundets mening i denna del vara ägnat att undanröja en del av de olägenheter, som nu är förknippade med valutaregleringen.

Förbundet erinrar vidare om att kommittén framhållit omöjligheten av att i författningstext och anvisningar täcka alla förekommande betalnings- ändamål, som kan bli aktuella i detta sammanhang. Förbundet anför vidare.

Även den föreslagna utformningen medför att tolkningssvårigheter kan komma att uppstå. Valutabankerna skall enligt förslaget pröva behörig­ heten av inkomna framställningar av löpande betalningar med utgångspunkt direkt från lagtexten. Självfallet kan därigenom ytterligare detalj föreskrifter bli nödvändiga. Det framstår dock som önskvärt att dylika kompletteringar i görligaste mån inskränkas och att tillämpningen av bestämmelserna i de­ ras helhet sker med största möjliga smidighet. I den mån sakliga skäl före­ ligger för en positiv bedömning av speciella fall syns heller inte formella hinder böra onödigtvis markeras till förfång för ett förtroendefullt sam­ arbete mellan valutamyndigheterna och företagen. Syftet med revideringen av valutaförordningen inom ramen av de allmänna liberaliseringssträvan- dena är främst att friställa löpande betalningar med sikte på att göra vårt handelsumgänge med utlandet mera friktionsfritt och befria hithörande transaktioner från onödig omgång.

Det anförda synes förbundet vara av inte oväsentlig betydelse, särskilt för vår export i nuvarande konkurrensläge vilket allmänt bedöms komma att ytterligt hårdna.

Kommerskollegium framhåller, att kommitténs förslag har förtjänster från rättssystematisk synpunkt. Förslaget föranleder inte heller i och för sig några erinringar från de synpunkter kollegium har att beakta. Med hän­ syn till att frågan om en fortsatt liberalisering av valutaregleringen inte utretts av kommittén ifrågasätter kollegium emellertid angelägenheten av att nu genomföra de föreslagna författningstekniska ändringarna.

Liknande synpunkter framförs av Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare.

Fullmäktige i riksbanken påpekar inledningsvis, att behovet av den före­ slagna reformen i någon mån förefaller att kunna ifrågasättas. Fullmäktige anför härom.

Sakligt lär det väl nämligen ha föga betydelse, om den frihet som de lö­ pande betalningarna faktiskt åtnjuter, bestämmes i den ena eller den andra urkunden. Därtill kommer även, att den nuvarande valutaförordningens ut­ formning, vilken må ha vissa författningstekniska brister, dock visat sig förtjänstfull genom sin användbarhet i skilda valutasituationer med skif­ tande målsättningar. Det kan därför ej vara alldeles utan betänkligheter att rubba denna valutaregleringens författningsmässiga grundval. Den tekniska

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Kangl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

43

granskning, som det remitterade förslaget underkastats på riksbankens va­

lutaavdelning, synes emellertid ge stöd för antagande, att valutaförordning­

en även efter sådana ändringar som nu föreslås skall kunna utgöra ett till­

räckligt författningsstöd för den valutareglering som nu finns och som i

överblickbar framtid kan förutses.

På grund av det anförda och då den formellt fastare bestämning av de

löpande betalningarnas frihet, som skulle ges genom inskrivandet härav

i valutaförordningen, ansetts vara av värde, förklarar sig fullmäktige inte

ha någon erinran mot att de löpande betalningarna, på sätt som föreslagits

av kommittén, undantas från de allmänna förbuden i valutaförordningen.

Handelskammaren i Gävle uttalar sin tillfredsställelse över att liberalise­

ringen av de löpande betalningarna inskrivits i författningarna. Handels­

kammaren påpekar emellertid, att av valutakommitténs uppräkning av de

löpande betalningarna inte med önskvärd tydlighet framgår huruvida nor­

mala kortfristiga kredittransaktioner i samband med utrikeshandeln i sin

helhet omfattas av tillståndsfriheten. Den föreslagna texten ger enligt han­

delskammarens mening ej heller klart besked, huruvida betalningar med

växlar skall anses utgöra sådana löpande transaktioner som får verkställas

utan hinder av eljest i valutaförordningen gällande förbud. Enligt handels­

kammarens mening borde ett uttalande härom ha gjorts, då begreppet lö­

pande betalningar bestämdes.

Handelskammaren kommer härefter in på kommitténs förslag, att betal­

ningarna skall verkställas genom valutabank och på betalningsväg som

riksbanken anvisar. Enligt handelskammarens mening bör tiden nu vara

mogen för att ge valutaförfattningarna en sådan utformning, att de inte

hindrar företagen från att som betalningsinstrument för finansiering av

såväl import som export utnyttja checkar dragna på egna bankkonton an­

tingen inom eller utom landet eller från att som betalning sända växlar

utan anlitande av valutabank. Likaså bör enligt handelskammarens mening

avräkning å kontokurant av löpande betalningar kunna betraktas som en

tillåten betalningsväg. De föreslagna förenklade reglerna för betalningar

direkt mellan valutainlänningar och valutautlänningar uppfyller, uttalar

handelskammaren vidare, i hög grad näringslivets önskemål. I motsats till

valutakommittén vill dock handelskammaren föreslå upphävande av förbu­

det för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning.

1 det yttrande, som Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna export­

förening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stock­

holms handelskammare avgett gemensamt och till vilket handelskammaren

i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industriorganisation anslutit sig,

uttalas till en början, att kommitténs förslag inte innebär ett uppfyllande

av organisationernas önskemål om en utredning med uppgift att underlätta

och påskynda valularegleringens avveckling och med uppmärksamheten

särskilt fäst vid vissa bestämmelser i valutaförordningen vilkas avskaffan­

de eller omarbetning var speciellt önskvärd. Vidare erinras om de önske­

44

Ktiitgl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

mål beträffande frigörelse av kapitalrörelserna, som framförts av organisa­

tionerna. Organisationerna avstyrker, att kommitténs promemoria läggs till

grund för ändringar i valutaförordningen, och hemställer, att de framlagda

förslagen blir föremål för överarbetning och komplettering inom departe­

mentet. I yttrandet heter det vidare.

Kommittén har, enligt organisationernas mening, fattat sin uppgift alltför

snävt och låtit sina ståndpunktstaganden bindas av alltför restriktiva för­

utsättningar. Den har sålunda bl a anfört, att dess förslag till ändringar i

valutaförfattningarna i nuvarande läge borde begränsas till endast de mest

angelägna. Vad angår författningsöversynen inskränker sig kommitténs för­

slag till en formell omredigering av valutaförfattningarna, innebärande att i

valutaförordningen delvis inarbetas de dispenser från valutaförordningens

förbud, vilka f n återfinns i Riksbankens tryckta meddelanden angående

valutaförordningens tillämpning och i Riksbankens stencilerade cirkulär

til! affärsbankerna rörande valutaregleringen.

Kommitténs förslag innebär däremot icke på någon punkt eu verklig lätt­

nad i själva regleringen eller förenklingar i kontrollförfarandet, ej heller

något friliggande av sådana betalningsvägar, som f n är stängda eller, till

följd av att dispens lämnas endast på särskild ansökan, alltför otillgängliga

för att vara praktikabla.

1 yttrandet framförs kritik mot en råd särskilda punkter i kommitténs

promemoria. Sålunda heter det beträffande de löpande betalningarnas fri­

het, att den av kommittén föreslagna gränsdragningen i fråga om de nu­

varande dispenser som bör inarbetas i valutaförordningen synes godtycklig.

Samtidigt anförs att, ehuru kommittén eftersträvat att valutaförordningens

text skall ge fullt uttryck åt de löpande betalningarnas frihet, så inte blivit

fallet. Härom anförs vidare.

a) Det framgår exempelvis icke av författningstexten, att in- och ut­

försel av växlar — vilka är att anse som betalningsmedel — i den löpande

betalningstrafiken är tillåten, medan däremot fordringsbevisen i in- och

utförselhänseende blivit föremål för kommitténs särskilda uppmärksamhet,

ehuru de praktiskt taget saknar betydelse för de löpande betalningarnas del.

1)1 Den föreslagna definitionen av begreppet löpande betalningar är allt­

för ofullständig. Den bör i vart fall omfatta normala kortfristiga bank- och

kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.

I fråga om betalningsvägarna påpekas i yttrandet, att huvudparten av

ullandstransaktionerna även utan föreskrift om betalningsväg skulle kom­

ma att förmedlas av valutabank. Valutaregleringen bör emellertid, enligt

organisationernas mening, inte hindra enskilda företag från att verkställa

löpande betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller

utomlands, eller från att ta emot betalning på motsvarande sätt. Vidare bör

alltjämt föreliggande hinder mot att, på samma differentierande sätt som

före valutaregleringens införande, utnyttja växlar såsom instrument för

finansiering av import och export avskaffas. Slutligen bör, likaledes enligt

remissinstansernas mening, klargöras, att beräkning av löpande betalningar

i kontokurantförhållanden är en tillåten betalningsväg.

Beträffande kontrollen över de löpande betalningarna anför organisatio­

nerna, att kommittén inte i något hänseende tagit upp till prövning i vilken omfattning den nuvarande kontrollen över betalningstrafiken är erforder­ lig och om inte andra för näringslivet och allmänheten mindre besvärande kontrollformer kunde tänkas.

Även i fråga om betalningar direkt mellan valutainlänning och valutaut­ länning gör organisationerna vissa erinringar mot kommitténs förslag.

a) De undantag från de generella förbuden att verkställa resp mottaga betalning, som kommittén föreslår beträffande betalningar i Sverige mellan valutainlänning och valutautlänning, motsvarar i huvudsak innehållet i nu gällande av Riksbanken meddelade generella dispenser. Valutaförordningen bör emellertid på denna punkt mera fullständigt än kommittén föreslagit återspegla den frihet, som i detta hänseende gäller enligt av Riksbanken meddelade generella dispenser. En avsevärd förenkling av författningstex­ tens utformning synes också möjlig.

b) Det är tveksamt, huruvida något uttryckligt undantag avseende så­ dana betalningar utomlands, som avses i den föreslagna 10 a § 3 och 5, bör meddelas, eftersom det ändock måste vara självklart, att dessa liksom hit­ tills kan företagas. Ett uttryckligt undantag i valutaförordningen i detta hänseende kunde uppfattas som ett belägg för att de grundläggande betal- ningsförbuden i princip skulle äga en sakligt omotiverad alltomfattande in­ nebörd.

c) Det generella förbudet att mottaga betalning — vilket kommittén givit en mycket vidsträckt, ej invändningsfri tolkning — bör helt kunna av­ skaffas.

I yttrandet framhålles slutligen, att förbudet för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning bör kunna upphävas samt att bestäm­ melserna i 10 § valutaförordningen om förbud mot betalningsförskjutningar och viss prissättning bör upphävas eller i varje fall omarbetas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

45

Till valutahandel berättigade institutioner

Kommitténs förslag i denna del har av flertalet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I en rad yttranden har förslaget emellertid av­ styrkts. Några remissinstanser har ansett, att den här berörda frågan bör be­ handlas i samband med cn avvägning av de olika kreditinstitutens arbets­ uppgifter eller att resultatet av den i detta syfte tillsatta kreditinstitututred­ ningen bör avvaktas. En remissinstans har avstyrkt med motiveringen att det finns en statlig affärsbank. Kritik har även riktats mot förslaget under hänvisning till sparbankernas intresse i sammanhanget.

Genernlpoststyrelscn framhåller, att ett förverkligande av förslaget enligt styrelsens uppfattning skulle i flera avseenden innebära en rationalisering av postgirots utlandsrörelse. Styrelsen fortsätter.

I egenskap av valutabank kommer postbanken sålunda att kunna inleda ett direkt samarbete med lämpliga banker i andra länder. Därigenom erhål­ ler det svenska postgirot möjlighet att exempelvis för betalningar i resp. land disponera postverkets fordringar hos utländska postförvaltningar. Vid

4G

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 196c

nu rådande förhållanden måste utländska tillgodohavanden tagas hem och

säljas till svensk affärsbank, varifrån de vid behov återköpes, ofta praktiskt

taget omedelbart. Postbankens formella ställning som valutabank skulle

även undanröja vissa svårigheter som yppat sig i betalningstrafiken och vid

förhandlingar med utländska postförvaltningar genom att postbanken inte

varit upptagen på den förteckning över godkända valutabanker, som Sve­

riges Riksbank publicerat och tillställt utländska centralbanker.

Styrelsen uttalar slutligen, att postbankens förordnande såsom valuta­

bank inte kan betraktas som en utvidgning av bankens verksamhetsområde

utan som en förutsättning för att en redan sedan gammalt existerande verk­

samhetsgren, nämligen postgirots utlandsrörelse, skall kunna bedrivas på

ett rationellare sätt än hittills. Postgirots utlandsrörelse kommer därigenom,

enligt styrelsens mening, att bli ett effektivare led i den internationella post­

girorörelsen.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker, att postbanken får möjlighet att i

egenskap av valutabank driva fullständig valutahandel.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret finner fullgoda skäl tala för att vidga

postverkets möjligheter att delta i valutahandeln.

Kommerskollegium finner i likhet med kommittén, att det från valuta­

mässiga synpunkter inte kan möta några betänkligheter mot att vidga riks­

bankens möjligheter att lämna tillstånd till drivande av valutahandel. Frågan

om postbankens målsättning i stort samt om dess ställning och uppgifter i

relation till övriga kreditinstitut skall emellertid, fortsätter kollegium, enligt

direktiven för 1962 års kreditinstitututredning prövas av denna utredning.

Från synpunkten av valutaregleringens handhavande kan det knappast göras

gällande, att det vore olägligt att avvakta resultatet av kreditinstitututred­

ningens arbete. Enligt kollegiets mening föreligger därför skäl att så sker,

innan man tar slutlig ställning till frågan om postbankens ställning som

valutabank.

I det av Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sve­

riges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskam­

mare gemensamt avgivna yttrandet, till vilket handelskammaren i Göteborg

samt Sveriges hantverks- och industriorganisation såsom redan nämnts an­

slutit sig, framhålles, att en utvidgning av riksbankens möjligheter att lämna

tillstånd till drivande av valutahandel visserligen inte behöver möta några

betänkligheter från rent valutamässiga synpunkter men att frågan härom

bör behandlas i samband med en diskussion rörande kreditinstitutens arbets­

uppgifter i allmänhet. Då frågan om kreditinstitutens verksamhetsfält för

närvarande är föremål för utredning i 1962 års kreditinstitututredning, av­

styrker organisationerna, att någon ändring av 2 § valutalagen och 2 § va­

lutaförordningen nu sker.

Skånes handelskammare ansluter sig till den mening, som framförts av

ledamoten Strömberg. Handelskammaren anser också, att ett ställningsta­

gande till denna speciella fråga i detta sammanhang skulle föregripa utred­

ningen rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhets­

47

områden. Handelskammaren hemställer därför, att frågans avgörande upp­ skjuts tills resultatet av denna utredning föreligger.

Liknande synpunkter framför handelskammaren för Örebro och Väst­ manlands län liksom handelskammaren i Gävle. Sistnämnda handelskam­ mare framhåller dock, att den inle har några principiella invändningar mot förslaget.

Handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län kan inie finna, att postbanken framfört vägande skäl för att erhålla bemyndigande som valuta­ bank. Enligt handelskammarens mening talar också förefintligheten av en statlig affärsbank mot att postbanken skulle antas som valutabank.

Svenska sparbanksföreningen slutligen anser att allvarliga erinringar måste göras mot det förhållandet, att kommittémajoriteten föreslår rätt för riksbanken att lämna postbanken bemyndigande som valutabank, medan man däremot inte i sammanhanget diskuterat förutsättningarna för att ge sparbankerna — eller åtminstone de större av dem — ökade möjligheter att genomföra begränsade valutaaffärer i samarbete med sparbankernas egen affärsbank, Sparbankernas bank. Föreningen anför vidare.

Sparbankerna har för närvarande inte tillräckliga möjligheter att tillgo­ dose sina kunders berättigade krav på en god utlandsservice, trots att det här är fråga om enklare valutaaffärer. Sålunda kan sparbankerna t. ex. inte ens i begränsad utsträckning utställa utländska bankcheckar. Spar­ bankernas Bank har tidigare under hand till riksbanken framfört förslag, att sparbankerna under vissa förutsättningar skulle få dylik rätt, men dessa förslag har avvisats under hänvisning till att gällande valutaförordning inte medgåve deras genomförande. Det kan vidare nämnas, att sparbankerna inte annat än som ombud för Sparbankernas Bank kan handla med ut­ ländska sedlar.

De hinder som sålunda föreligger för sparbankerna innebär avsevärda praktiska problem, eftersom sparbankernas verksamhet på detta område har en betydande och starkt växande omfattning. Under år 1961 köpte 56 000 personer resevaluta i sparbankerna till ett sammanlagt belopp av 18 miljo­ ner kronor. Motsvarande siffror för 1962 kan beräknas till 75 000 personer och 25 miljoner kronor.

Enligt föreningens mening har övertygande skäl inte framlagts för att en utvidgning av postbankens utlandsrörelse är av sådan angelägenhetsgrad, att valulalagen därför måste ändras utan att sparbankernas ställning i detta sammanhang diskuteras. Förslaget att inrangera postbanken bland valuta- bankerna måste, framhåller föreningen vidare, även ses mot bakgrund av andra aspekter än valutapolitiska. Frågan sammanhänger enligt förening­ ens uppfattning med det vidare spörsmålet om postbankens ställning och uppgifter i relation till övriga kreditinstitut, ett spörsmål som den nyligen tillsatta kommittén för utredning rörande gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten har att behandla. Skulle det ändå anses erforderligt att ta ställning till förslaget att göra postbanken till valutabank, innan resultatet av denna utredning föreligger, synes det dock föreningen uppenbart, all detta — med hänsyn till att det är eu fråga som berör konkurrensförhållan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

dena mellan instituten — inte bör ske utan att spörsmålet om sparbanker­ nas rättigheter på valutaområdet först förutsättningslöst utretts. Förening­ en hemställer på grund av det anförda, att en sådan utredning kommer till stånd innan proposition om ny valutaförordning och ändring av valutalagen avges.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

I den mån förslaget i denna del berörts av remissinstanserna har det i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I det gemensamma yttran­ det från Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sve­ riges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms handels­ kammare, i vilket som nämnts handelskammaren i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industriorganisation instämt, uttalas dock att förslaget, ehu­ ru det innebär vissa förbättringar i jämförelse med nuvarande regler, inte synes tillräckligt beakta speeialstraffrättsutredningens rekommendationer i SOU 1960: 28, s. 162. Vidare bör straff- och förverkandepåföljden enligt or­ ganisationernas mening modifieras med hänsyn till att överträdelse av va­ lutaförordningen i samband med löpande betalning numera blir att anse som endast en ordningsförseelse.

Frågan om en analys av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligen uppmjukas

Såsom inledningsvis nämnts, har kommittén —under hänvisning till att frågan måste bli beroende av resultatet av de europeiska integrationssträ­ vandena — tills vidare inte fullföljt sitt uppdrag i denna del. Kommitténs ståndpunkt i denna fråga har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av fler­ talet remissinstanser. I några fall har emellertid kritik riktats mot kom­ mitténs ståndpunkt.

Kommerskollegium menar sålunda, att de anförda skälen mot en utred­ ning i denna del inte är övertygande. Enligt kollegiets uppfattning är det både möjligt och önskvärt att konsekvenserna i olika hänseenden — under antagande av skilda förutsättningar i marknadsfrågan — av ytterligare lätt­ nader i regleringen utredes utan att man väntar till dess förhandlingsresul­ tat kan skönjas.

Handelskammaren i Göteborg anser, att en viss liberalisering av kapital­ rörelserna borde kunna ske oavsett utgången av förhandlingarna om vårt lands anslutning till europamarknaden. Liknande synpunkter har framförts av Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare. Handelskammaren i Gävle anser, att kommittén borde ha prövat frågan om en åtminstone partiell uppmjukning av förbudet mot kapitalbetalningar.

I det av Svenska bankföreningen m. fl. organisationer gemensamt avgivna yttrandet slutligen framhålles, att en associering • till EEC i-den av Sverige eftersträvade omfattningen visserligen skulle innebära krav på en anpass­

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

49

ning av våra regler till dem som gäller inom EEC-länderna. Det skulle

emellertid enligt organisationernas mening inte därför kunna göras gäl­

lande, att åtgärder för en vidgad liberalisering ej skulle vara påkallade om

vårt lands associering till EEC endast blev av ringa omfattning eller om

förhandlingarna helt skulle misslyckas. Organisationerna menar vidare att

det, oavsett hur förhandlingarna med EEC utfaller, för vårt land synes

vara motiverat att som riktpunkt för kapitalrörelsernas liberalisering välja

förhållandena inom EEC. Enligt vad dessa remissinstanser vidare anför

får frågan om en liberalisering av kapitalrörelserna inte begränsas till spörs­

målet om vårt lands förhandlingar med EEC. Frågan har, anser organisatio­

nerna, en annan och större räckvidd. Organisationerna finner det därför an­

geläget, att en verklig omprövning av den svenska valutapolitiken snarast

kommer till stånd.

VI. Departementschefen

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om dess förlängning

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för valuta­

regleringen, utgörs dess författningsmässiga grundval av 1939 års valuta­

lag, vilken gäller tills vidare. Valutalagen är emellertid endast en fullmakts­

lag, som ger Kungl. Maj :t befogenhet att under vissa i lagen angivna be­

tingelser utfärda valutareglerande bestämmelser inom ramen för vissa lika­

ledes i lagen angivna gränser. Under fredsförhållanden får sådant förord­

nande om valutareglering i huvudsak ges endast med riksdagens samtycke

och för en tid av högst ett år i sänder. När riksdagens samtycke till valuta­

reglering inhämtas, skall endigt valutalagen samtidigt de valutareglerande

bestämmelser, som Kungl. Maj :t ämnar utfärda med stöd av den begärda

fullmakten, föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns dessa bestämmelser

i den gällande valutaförordningen. Dess giltighetstid har förlängts med ett

år i sänder samtidigt med att riksdagens samtycke till valutareglering läm­

nats för motsvarande tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast

meddelats för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Valutaförordningen

äger för närvarande likaledes giltighet för denna tid. Fortsatt valutaregle­

ring för tiden till och med den 30 juni 1964 har nu föreslagits av riksbanks­

fullmäktige. Genom förslag av den år 1960 tillsatta valutakommittén, som

haft i uppgift att överse valutaregleringens formella utformning, har sam­

tidigt åtskilliga frågor i detta hänseende aktualiserats.

I andra fall än vid krig eller krigsfara förutsätter förordnande om valuta­

reglering enligt § 1 valutalagen, att sådana regler finnes erforderliga för

uppnående av det mål som uppställts för riksbankens penningpolitiska verk­

samhet eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlan­

det. Valutaregleringen får således ses som ett ekonomisk-politiskt instru-

4 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

ment i den uppsättning av sådana medel, som står samhället till buds för

uppnående av de allmänt omfattade målsättningarna för den ekonomiska

politiken. Frågan om behovet av en fortsatt valutareglering måste därför be­

dömas utifrån möjligheterna att med avstående av detta medel föra en ef­

fektiv och ändamålsenlig politik.

Innan jag behandlar den svenska valutaregleringens roll i den ekonomiska

politiken, vill jag betona, att för väsentliga delar av det stora fält som de

löpande betalningarna och kapitalrörelserna utgör praxis rörande reglering­

ens tillämpning är mycket liberal. Sålunda är de löpande betalningarna i

princip helt fria. I fråga om kapitalrörelserna gäller, att ansökningar om

direkta investeringar i utlandet beviljats nästan undantagslöst under de se­

naste åren. Förhållandet har varit praktiskt taget detsamma beträffande

utländska ansökningar om direkta investeringar i Sverige. Tillstånd till om­

fattande upplåning i utlandet har vidare beviljats för fartygsbyggen och för

finansiering av svenska investeringar i utlandet liksom utländska dotter­

bolag i Sverige m. m.

Jag saknar anledning att här närmare diskutera den konjunkturpolitik,

som under senare år bedrivits i vårt land. Det kan i detta sammanhang räcka

med att påminna om att en viktig förutsättning för de jämförelsevis gynn­

samma resultaten av denna politik varit förekomsten och användningen av

en bred skala av ekonomisk-politiska medel. Detta förhållande har också i

internationella sammanhang framhållits som en väsentlig förklaring till att

de konjunkturutjämnande åtgärderna varit så framgångsrika i Sverige.

Möjligheterna att föra en aktiv politik, som syftar till jämnt och snabbt

framåtskridande och full sysselsättning, har i hög grad förbättrats av att vi

sedan 1950-talets början undgått störningar i betalningsbalansen. Detta för­

hållande är emellertid självfallet inte oberoende av det sätt, på vilket den

ekonomiska politiken i vidaste mening handhafts. Den förda finans- och

penningpolitiken i förening med en aktiv arbetsmarknadspolitik har starkt

medverkat till sådana betingelser för vårt näringsliv, att en stadigt stegrad

export kunnat finansiera en genomsnittlig årlig ökning av tillförseln av va­

ror och tjänster från andra länder om mer än 8 procent sedan början av

1950-talet. I fråga om kapitalrörelserna har förändringarna under denna

period varit måttliga. Det faktum att man inte i fråga om dessa transaktio­

ner såsom i ett flertal andra länder tvingats registrera stora, jämviktsstö-

rande förskjutningar får åtminstone delvis tillskrivas användningen av va­

lutaregleringen.

I den undersökning av valutaregleringen och målen för den ekonomiska

politiken, som är fogad till valutakommitténs promemoria, diskuteras kon­

sekvenserna av ett upphävande av valutaregleringen i fråga om kapitalrö­

relserna. Det framhålls däri, att vid givna målsättningar för den ekonomis­

ka politiken väsentliga svårigheter skulle kunna bli följden av en sådan åt­

gärd. Sålunda skulle möjligheterna att föra en effektiv penningpolitik —

och därmed en ändamålsenligt utformad allmän stabiliseringspolitik — be­

gränsas genom kapitalrörelsernas effekt på den interna likviditeten. Vidare

51

skulle kapitalrörelserna kunna få sådan omfattning och karaktär, att va­

lutatillgångarna sjönk under den nivå som betraktades som ett oundgäng­

ligt minimum. Den politik, som i ett sådant läge krävdes för att stärka va­

lutatillgångarna, skulle då kunna komma i konflikt med den, som fordra­

des för att uppnå t. ex. målsättningen full sysselsättning.

Utvecklingen på det internationella betalningsområdet har under de se­

naste åren givit exempel på de svårigheter för uppnåendet av ett lands eko­

nomisk-politiska målsättningar, som kan uppkomma till följd av frihet för

.— i första hand de korta — kapitalrörelserna. I Västtyskland inriktades

den ekonomiska politiken 1959—1961 på att moderera den kraftiga efter-

frågeexpansionen. Den åtstramning av kreditmarknaden, som utgjorde ett

viktigt led i denna politik, motverkades emellertid samtidigt till inte ovä­

sentlig del av det likviditetstillskott, som erhölls genom det av — relativt

sett — höga räntesatser stimulerade kapitalflödet till \ ästtyskland. Denna

kapitalström fick därtill en markerat ogynnsam effekt på betalningsrela-

tionerna mellan de större industristaterna genom att den skärpte ojämn­

heten i fördelningen av den internationella likviditeten. De rådande förhål­

landena i Förenta staterna, som karakteriseras av outnyttjad kapacitet och

svårigheter att utan balansrubbande kapitalutflöde driva en expansionistisk

ekonomisk politik i syfte att nedbringa arbetslösheten, utgör ett annat exem­

pel på att de fria kapitalströmmarna kan begränsa den interna ekonomisk­

politiska rörelsefriheten.

I frånvaro av valutaregleringen skulle enligt min uppfattning en inte obe­

tydlig kapitalimport till Sverige ha kunnat äga rum under den senaste hög­

konjunkturen, då den svenska räntenivån liksom avkastningen av aktier

och realinvesteringar låg på en relativt hög nivå. En sådan utveckling skulle

ha påtagligt försvårat stabiliseringssträvandena. Det kan här också namnas

att under perioder, då de internationella valutamarknaderna präglats av stor

oro, t. ex. efter apprecieringen av de tyska och nederländska valutorna vå­

ren 1961, motsvarande utveckling i Sverige var lugn, vilket till stor del tor­

de kunna tillskrivas valutaregleringens inverkan. Detsamma gäller börsut­

vecklingen i vårt land, som knappast påverkades av de kraftiga kursfallen

på de viktigaste utländska fondbörserna i maj förra året.

Det är i belysning av dessa förhållanden man får se den svenska valuta­

regleringen. Den är således inget utslag av eu onödig regleringsiver utan

utgör ett viktigt instrument för en ekonomisk politik, om vars målsätt­

ningar det i stort sett råder allmän enighet. Vissa organisationer inom nä­

ringslivet har i sitt yttrande över valutakommitténs betänkande anfört, att

en vidgad liberalisering av kapitalrörelserna är nödvändig om inte förutsätt­

ningarna för svensk företagsamhet skall allvarligt försämras. Jag betraktar

denna ståndpunkt som väsentligt överdriven. Det kan här åter erinras om att

för stora avsnitt av kapitalöverföringarna praxis numera är mycket liberal.

Detta gäller, som jag tidigare nämnt, främst de direkta investeringarna, vil­

ka ju vanligen är av långsiktig och stabil natur och direkt påverkar de svens­

ka företagens ställning på exportmarknaden. Ansökningar om tillstånd till

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

sådana investeringar i utlandet beviljades under år 1962 till ett belopp av

430 miljoner kronor. Tillstånden till direkta investeringar i Sverige uppgick

samtidigt till 322 miljoner kronor. Svenska företag gavs under 1962 möjlig­

het att ta upp lån utomlands till ett belopp av 616 miljoner kronor. I fråga

om värdepappershandeln är emellertid förhållandena annorlunda. Den har

åtminstone delvis en klart kortfristig och spekulativ karaktär. Dess frigö­

rande skulle därför enligt min mening — och i anslutning till vad som nu

anförts — kunna menligt påverka möjligheterna att bedriva en rationell eko­

nomisk politik. Det bör också framhållas, att en vidare liberalisering av ka­

pitalrörelserna — vid oförändrad ambitionsnivå i fråga om målsättningarna

för den ekonomiska politiken — skulle kunna medföra en ökad belastning

av andra ekonomisk-politiska instrument, kanske främst de finanspolitiska.

En bibehållen valutareglering, som i tillämpningen anpassas till utveck­

lingens krav, är inte uttryck för någon negativ attityd till det internationella

samarbetet på valutaområdet. Detta framgår också tydligt av den aktiva roll,

som Sverige spelar i hithörande frågor inom såväl OECD som valutafonden.

De argument, som jag här anfört för valutaregleringens bibehållande, gäl­

ler i första hand i eu situation, som i huvudsak karakteriseras av dagens för­

hållanden i fråga om ekonomisk integration länderna emellan. I den mån

påtagliga förändringar skulle komma till stånd i dessa avseenden kan det

bli nödvändigt att ånyo pröva denna fråga. Det aktuella läget beträffande

den ekonomiska integrationen i Europa är emellertid inte sådant, att det fö­

religger tillräckligt starka skäl för att avstå från valutaregleringen som ett

bidragande medel för att realisera den ekonomiska politikens målsättningar.

Giltighetstiden för det nu löpande förordnandet om valutareglering utgår,

såsom jag redan nämnt, den 30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu

anfört bör enligt min mening riksdagens samtycke till förordnande om fort­

satt valutareglering inhämtas. Liksom hittills bör förordnandet gälla för ett

år. Såsom riksbanksfullmäktige föreslagit, bör det avse samma stadganden i

valutalagen som för närvarande.

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m.

De valutareglerande föreskrifter, som enligt valutalagen förelagts riksda­

gen i samband med att dess samtycke till förordnande om valutareglering

inhämtats, finns, såsom jag redan nämnt, i 1959 års valutaförordning, vilken

senast förlängts att gälla för samma tid som det nuvarande förordnandet

om valutareglering avser, d. v. s. till och med den 30 juni detta år. Valutaför­

ordningen synes böra ges fortsatt giltighet för samma tid som den, för vilken

nytt förordnande om valutareglering nu förordats, alltså tiden den 1 juli 1963

—den 30 juni 1964.

Under år 1962 har emellertid valutakommittén lagt fram förslag till vä­

sentliga ändringar i valutaförordningen och även till en mindre ändring i

valutalagen. Dessa förslag har därefter varit föremål för remissbehandling.

1 samband med att förlängd valutareglering nu föreslås vill jag behandla

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

53

frågan om de ändringar i den författningsmässiga utformningen av denna

reglering, som föranleds av valutakommitténs förslag.

Valutaförordningen är uppbyggd med en serie allmänt hållna förbud mot

olika valutadispositioner. Såsom framgår av det föregående, är detta emeller­

tid endast den yttre, formella ramen för valutaregleringen. Inom denna ram

bar riksbanken, såsom förutsätts i förordningen, genom sin dispensgivning

medgett långt gående friheter till valutadispositioner — exempelvis löpande

betalningar — så att inskränkningarna i rätten att förfoga över valutor nu­

mera reellt i huvudsak tar sikte endast på vissa kapitaltransaktioner.

Valutaförordningen föreskriver till en början, att all växling mellan ut­

ländsk och svensk valuta skall ske under riksbankens kontroll. Riksbanken

äger emellertid enligt förordningen meddela affärsbank tillstånd att för egen

eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel och

utländska fordringar. Sådan bank kallas i förordningen liksom i valutalagens

motsvarande grundregel valutabank. Bemyndigande som valutabank ges

genom särskilda kontrakt mellan riksbanken och de särskilda bankerna.

Samtliga affärsbanker har antagits till valutabanker med undantag av Jord­

brukets Bank, som inte ansökt därom. Riksbanken kan vidare bemyndiga

postverket att driva den handel med utländska betalningsmedel, som fordras

för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen kan sär­

skilda tillstånd beviljas bank eller annan att driva handel med resevaluta.

Valutaförordningen upptar därefter en rad förbud mot att utan riksban­

kens tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder.

Till en början meddelas principiella förbud mot ut- och införsel av betal­

ningsmedel och andra värden, som berörs av valutaregleringen. Sålunda råder

förbud mot att utan riksbankens tillstånd ut- eller införa betalningsmedel

eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Vidare råder förbud

mot såväl ut- som införsel av värdepapper utan riksbankens tillstånd, i fråga

om införsel dock endast i den mån värdepapperen inte införs genom över­

sändande till riksbanken eller valutabank. I detta sammanhang stadgas ock­

så förbud mot betalningar mellan den som är bosatt i Sverige (valutainlän-

ning) och den som är bosatt utomlands (valutautlänning). Förbud gäller

också för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning, såvida det

inte är fråga om ingående av köpeavtal på villkor som allmänt tillämpas

inom branschen eller om därmed jämförliga åtgärder.

Vidare stadgas i valutaförordningen förbud för här i riket bosatt inneha­

vare av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden att

utan riksbankens tillstånd förfoga över sitt innehav av sådana tillgångar, så

att detta innehav minskas. Undantag från förbudet gäller dock vid avyttring

till riksbanken, valutabank eller försäljningsställe för resevaluta. Ett mot­

svarande förfogandeförbud gäller också i fråga om andra utländska fordring­

ar än banktillgodohavanden liksom beträffande utländska värdepapper. Slut­

ligen stadgas förbud för valutainlänning att utan stöd av handelsbruk ge an­

stånd med betalning till eller från utlandet, att uppskjuta sådan betalning

eller att avtala om ovanliga betalningsmedel. Inte heller får valutainlänning

54

Knngl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

och valutautlänning med gemensamt ekonomiskt intresse kringgå valutareg­

leringens bestämmelser genom att köpa eller sälja till varandra till annat

pris än det, som i allmänhet gäller, eller genom att vidta andra liknande åt­

gärder.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att valutaförordningens förbud

är synnerligen långtgående. Formellt gäller de även alla sådana för förbin­

delserna mellan Sverige och utlandet nödvändiga transaktioner, som dagligen

måste i stort antal ske inom såväl affärslivet som andra områden. För att

möjliggöra dessa betalningar mellan Sverige och utlandet har därför riksban­

ken fått, med stöd av valutaförordningens bestämmelser, medge omfattande

undantag från de olika förbuden. Dessa undantag har i regel medgetts i form

av generella dispenser, dels för allmänheten, varvid dispenserna publiceras i

en av riksbanken utgiven skrift »Valutaregleringen», dels till valutabankerna

i form av cirkulär, vari ges bemyndigande att utföra vissa transaktioner. 1

sistnämnda hänseende har riksbanken framför allt generellt medgivit, att

valutabank får fritt utföra alla löpande betalningar mellan Sverige och ut­

landet under förutsättning att reglerna om betalningsvägar iakttas. Detta

villkor betyder t. ex. att betalning till Sverige från betalmngsskyldig inom det

konvertibla valutaområdet skall ske i konvertibel valuta, liksom betalning

från Sverige till mottagare i land, med vilket Sverige har bilaterala betal­

ningsförbindelser, skall ske enligt de särskilda bestämmelser som gäller för

betalningar med sådant land eller, med andra ord, i kronor till ett s. k. bi­

lateralt konto. I fråga om betalningar till utlandet har riksbanken särskilt

framhållit vikten av att betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till

ändamålet.

Valutabankerna skall enligt riksbankens direktiv även se till, att betal­

ningarna inte i realiteten är kapitalbetalningar. Vissa generella dispenser har

dock lämnats i fråga om kapitalbetalningar. Sålunda får till utlandet utföras

bland annat arvslott i Sverige under vissa förutsättningar samt utlännings

besparingar av arbetsinkomster i Sverige. Till Sverige får genom valutabank

införas bland annat arv. Jag vill i detta sammanhang än en gång erinra om

att riksbanken utöver de generella dispenserna i praxis nästan undantags­

löst medger s. k. direkta investeringar såväl från Sverige i utlandet som i

motsatt riktning och likaledes medger svensk upplåning i utlandet.

Bland de dispenser, som i skriften »Valutaregleringen» lämnats allmän­

heten, kan nämnas vissa undantag från förbudet att ut- och införa betal­

ningsmedel. Det gäller här dels växlar samt vissa checkar och fordringsbe-

vis, dels vissa maximibelopp. Andra betydelsefulla dispenser är de, som

lämnats i fråga om betalningar inom Sverige mellan valutainlänningar och

valutautlänningar. De viktigaste betalningarna av detta slag har undantagits

från betalningsförbudet. Sålunda får t. ex. betalning i svenskt mynt ske till

valutautlänning eller till förmån för sådan person såsom ersättning för ar­

betsprestation, som valutautlänningen efter ankomsten till Sverige utfört åt

den betalningsskyldige. Från valutautlänning, som vistas i Sverige, får va-

iutainlänning ta emot betalning för t. ex. kostnader för uppehälle.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

55

Eu viktig del av riksbankens dispenser är sådana, som lämnats på grund

av att Sverige biträtt olika internationella överenskommelser på valutaom­

rådet. Sålunda har Sverige genom sitt medlemskap i valutafonden och

OECD förbundit sig att tillåta löpande betalningar. I förhållande till OECD

har Sverige dessutom åtagit sig att tillåta kapitalbetalningar i vissa fall.

Sedan frågan om en allmän utredning rörande valutaregleringen tagits upp

av bankoutskottet vid 1960 års riksdag, tillsatte jag samma år den redan

omnämnda utredning, som antog namnet valutakommittén. I utredningsdi­

rektiven framhöll jag bland annat, att utredningen borde överväga i vad mån

valutaförordningens bestämmelser om löpande betalningar kunde bättre an­

passas efter den liberala valutareglering som numera upprätthålls. Utred­

ningen borde också pröva, om reglerna för betalningar i Sverige mellan

valutainlänningar och valutautlänningar som vistas här kunde förenklas.

Vidare borde utredningen granska valutaförordningens förverkanderegler.

Jag förutsatte i direktiven, att behov förelåg av en fortsatt reglering i fråga

om kapitalbetalningar men att utredningen borde vara oförhindrad att även

analysera verkningarna, under olika förutsättningar, av att valutaregleringen

helt avskaffades eller väsentligen uppmjukades.

Uppdraget att genomföra en författningsrevision har kommittén slutfört

genom att framlägga förslag till vissa ändringar i och tillägg till valutalagen

och valutaförordningen. Den av kommittén påbörjade analysen av verkning­

arna av ett avskaffande eller en uppmjukning av valutaregleringen har kom­

mittén däremot inte ansett sig kunna fullgöra. Kommittén har nämligen un­

der arbetets gång funnit, att det blivande resultatet — i den ena eller den

andra riktningen — av överläggningar mellan Sverige och EEC om svensk

associering till den gemensamma marknaden måste bli av så väsentlig bety­

delse, då det gäller att analysera och ta ställning till valutaregleringens be­

tydelse för den svenska ekonomin, att det ter sig skäligen meningslöst att

göra ett sådant ställningstagande, så länge frågan om associering står öppen.

Kommittén har därför i denna del inskränkt sig till att framlägga en på

uppdrag av kommittén upprättad promemoria om valutaregleringen och må­

len för den ekonomiska politiken.

I det läge, som för närvarande råder i fråga om den ekonomiska integra­

tionen i Europa, synes en vidare analys av verkningarna av ett avskaffande

eller en uppmjukning av valutaregleringen kunna anstå tills vidare. Där­

emot bör den författningsöversyn, som valutakommittén förordat och fler­

talet remissinstanser tillstyrkt, ske nu. Jag vill samtidigt erinra om att kom­

mitténs uppdrag inte innefattat att pröva den närmare utformning av valu­

taregleringen, som ankommer på riksbanken, och i huvudsak inte heller att

ompröva reglerna för kapitalrörelserna. Dessa frågor torde således i stort

sett lämnas å sido i detta sammanhang.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Betalningsvägar och löpande betalningar

En anpassning av valutaförordningen efter rådande praxis i fråga om lö­

pande betalningar kompliceras, såsom valutakommittén funnit, i två hän­

seenden. För det första måste möjlighet ges att övervaka de betalningar,

som utförs såsom löpande, så att inte kapitalbetalningar, vilka skall vara

reglerade, utförs under sken av att vara löpande. För det andra måste viss

kontroll upprätthållas med hänsyn till de bilaterala betalningsförbindelser­

na. Utan sådan kontroll kan man inte föreskriva att löpande betalningar

till och från visst land, med vilket Sverige upprätthåller dylika betalnings­

förbindelser, skall ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige ingått med

detta land.

Valutakommittén har stannat för en lösning, som innebär att det prin­

cipiella förbudet mot alla betalningar bibehålls men att undantag görs för

löpande betalningar. Detta undantag bör enligt kommitténs mening så nära

som möjligt anknyta till de internationella förpliktelser Sverige åtagit sig i

fråga om liberalisering av löpande betalningar. Kommittén har därvid ansett

lämpligast att anknyta till den i princip fullständiga uppräkning av olika

till löpande betalningar hänförliga transaktioner, som finns i OECD:s stadga

för frigörelse av löpande osynliga betalningar. Bestämmelser om vad som

enligt valutaförordningen skall anses som löpande betalningar bör enligt

kommittén med hänsyn till sin omfattning inte tas in i själva förordningen

utan i en till denna hörande särskild anvisning. Vid utformningen av den­

na anvisning har kommittén sökt göra en sammanfattning av den uppräk­

ning, som finns i OECD-stadgan, med tillägg av direkta export- och import­

betalningar. Närmare föreskrifter om vad som är att hänföra till löpande

betalningar skall utfärdas av riksbanken.

För att otillåtna kapitalbetalningar inte skall ske under sken av att vara

löpande har kommittén föreslagit, att endast löpande betalningar genom

valutabank skall kunna göras utan hinder av valutaförordningens princi­

piella förbud. Med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen skall som eu

ytterligare förutsättning för friställande av de löpande betalningarna gälla,

att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken.

Kommitténs förslag i denna del innebär, såsom förutsatts i direktiven, i

stort sett en anpassning av valutaförordningens regler till riksbankens nu­

varande praxis i fråga om de löpande betalningarna. Dessa är nämligen, så­

som nämnts i det föregående, genom dispenser i princip undantagna från

förbuden i valutaförordningen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remiss­

instanser men har även väckt kritik, främst från vissa organisationer inom

näringslivet. Kritiken vänder sig närmast mot att kommitténs förslag en­

dast innebär en kodifiering av gällande praxis men inte några sakliga änd­

ringar i liberaliserande riktning. Sålunda bör enligt organisationerna in-

och utförsel av växlar i den löpande betalningstrafiken vara tillåten. Vidare

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

57

bör, framhålles det, begreppet löpande betalning omfatta även normala

kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.

Även i övrigt bör enligt organisationernas mening den av kommittén före­

slagna exemplifieringen av löpande betalningar utökas på flera punkter. Or­

ganisationerna menar också att det bör vara tillåtet att verkställa löpande

betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller i utlandet,

och att mottaga betalning på motsvarande sätt samt att utnyttja växlar

för finansiering av import och export. Vidare bör klargöras, heter det, att

avräkning av löpande betalningar i kontokurantförhållande får göras. Där­

jämte bör skuldsättningsförbudet liksom förbuden mot betalningsförskjut-

ningar och viss snedvriden prissättning upphävas eller omarbetas. Slut­

ligen har organisationerna ifrågasatt, om kontrollen över betalningstrafi-

ken är erforderlig i den omfattning den för närvarande förekommer samt

om inte för näringslivet och allmänheten mindre besvärande kontrollformer

kunde tänkas.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén framhållit, bör de löpande betalningarna i princip

vara undantagna från förbuden i valutaförordningen. Det står dock allde­

les klart att, så länge den del av valutahandeln som utgörs av kapitalbetal­

ningar är reglerad, ett visst mått av kontroll över de löpande betalningarna

måste utövas, så alt inte kapitalbetalningar verkställs under sken av att

vara löpande. Givetvis kan uppstå tveksamhet i vilken omfattning och på

vilka områden en sådan kontroll bör upprätthållas. Måhända går kommit­

téns förslag här i vissa hänseenden för långt. För egen del är jag beredd

att på vissa punkter tillmötesgå de önskemål, som framförts av näringslivets

organisationer.

Genom dispenser av riksbanken är bland annat växlar för närvarande

undantagna från ut- och införselförbuden. Även om det från vissa syn­

punkter kan anses försvarligt att principiellt kontrollbelägga all ut- och

införsel av betalningsmedel, anser jag övervägande skäl tala för att de nu­

varande generella dispenserna på detta område inskrivs i valutaförord­

ningen. I fråga om utnyttjandet av växlar för finansiering av import och

export torde särskilda bestämmelser inte vara erforderliga, eftersom betal­

ning inte sker i samband med växelns utställande utan då den inlöses.

Ett frisläppande av löpande betalningar i kontokurantförhållanden inne­

bär bland annat, att man beträffande sådana betalningar avstår från kravet

på betalning genom valutabank. Enligt min mening torde det emellertid

knappast kunna väcka betänkligheter att här göra avkall på detta krav.

Kravet att betalning skall ske på betalningsväg, som riksbanken föreskrivit,

torde däremot med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen inte kunna

släppas. Vidare torde den förutsättningen böra uppställas, all den valuta-

inlänning som är den ena parten i kontokurantförhållandet är skyldig alt

föra handelsböcker.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Däremot är jag, med hänsyn till behovet av att kontrollera betalningarnas

karaktär av löpande, inte beredd att tillmötesgå framställningen om ett ge­

nerellt frisläppande av checkbetalningar. En annan sak är att enskilda före­

tag, som har särskilt behov därav, bör efter ansökan kunna av riksbanken

medges lättnader i fråga om sådana betalningar. Inte heller är jag beredd

att acceptera ett upphävande av förbudet mot att ikläda sig skuld till valuta­

utlänning. Vill man genom valutaregleringen ha möjlighet att inverka på

svensk upplåning i utlandet, torde man nämligen inte kunna avstå från det­

ta förbud. Förbuden mot obehöriga betalningsförskjutningar och mot sned­

vriden prissättning kan visserligen sägas sakna större praktisk betydelse.

Man bör emellertid inte bortse från att förbuden har viss preventiv verkan.

Jag är därför, i varje fall för närvarande, inte beredd att föreslå ett upp­

hävande eller en omarbetning av dessa bestämmelser.

De av organisationerna föreslagna utvidgningarna av begreppet löpande

betalningar är jag beredd att delvis godtaga. Härtill ämnar jag återkomma

senare i samband med specialmotiveringen till de föreslagna ändringarna i

valutaförordningen.

I författningarna anges inte vilken valutakontroll som skall upprätthållas.

Bedömningen av denna fråga faller inom området för valutastyrelsens ad-

ministrering av valutaregleringen, och det torde inte heller vara lämpligt att

ta upp dessa frågor i detta sammanhang.

Bortsett från de delar, där jag enligt det nyss anförda ansett mig kunna

acceptera de av berörda organisationer framlagda förslagen, är jag beredd

att tillstyrka de ändringar i valutaförordningen, som valutakommittén före­

slagit. Beträffande de särskilda författningsrummen vill jag hänvisa till

den specialmotivering, som jag ämnar lämna senare.

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Valutakommittén har, såsom framgår av föregående avsnitt, föreslagit ett

frisläppande av de löpande betalningar, som äger rum på av riksbanken an­

visad betalningsväg och som sker genom valutabank. Kommittén påpekar

emellertid att den sålunda föreslagna liberaliseringen därigenom inte kom­

mer att omfatta det dagliga livets ständiga småbetalningar, som av naturliga

skäl måste göras utan förmedling av bank men för närvarande inte kan ske

utan riksbankens tillstånd.

Kommittén finner det naturligt att de generella dispenser, som riksban­

ken meddelat i fråga om direkta betalningar mellan valutainlänningar och

valutautlänningar, skrivs in i valutaförordningen. Kommittén föreslår så­

lunda, att valutainlänning skall genom bestämmelse i valutaförordningen

berättigas ta mot betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppe-

hållskostnader och för inköp som kan antas ske för valutautlänningens per­

sonliga bruk. Beträffande betalningar till valutautlänning inom riket före­

slår kommittén att den dispens, som nu gäller för utbetalning av arbetslöner

till här arbetande valutautlänningar, likaledes skrivs in i valutaförordningen.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Däremot bör den dispens, som för närvarande gäller för betalningar av varor

vilka tillhandahålls här i riket i rörelse som valutautlänning bedriver med

vederbörligt tillstånd, enligt kommitténs mening inte skrivas in i förord­

ningen. Kommittén anser nämligen lämpligast, att erforderligt tillstånd för

betalningar vid försäljning i dessa fall lämnas i samband med att den finan­

siella förvaltningen av valutautlänningens rörelse även i andra hänseenden

erhåller valutainlännings status. Inte heller bör man enligt kommitténs me­

ning i valutaförordningen införa de nuvarande dispenserna i fråga om gåvor,

understöd och betalningar, som syftar till att bereda en valutautlänning me­

del för uppehållskostnader.

I fråga om betalningar utomlands mellan valutainlänning och valutaut­

länning föreslår kommittén regler motsvarande dem som föreslagits för så­

dana betalningar i Sverige. Betalning bör således få verkställas för uppe-

liållskostnad och för inköp för personligt bruk. Slutligen föreslås valutain­

länning få rätt att ta mot betalning från valutautlänning utomlands för där

utfört arbete.

Även i fråga om de här aktuella direkta betalningarna mellan valutainlän­

ning och valutautlänning innebär förslaget, att nuvarande praxis i huvud­

sak kodifieras. Förslaget har godtagits av flertalet remissinstanser. Vissa

erinringar har dock gjorts främst från samma organisationer som kritiserat

kommitténs förslag i den förut berörda delen.

De kritiska organisationerna har sålunda menat, att valutaförordningen

bör mera fullständigt än som föreslagits av kommittén avspegla den frihet

att verkställa betalning direkt mellan valutainlänning och valutautlänning,

som för närvarande råder enligt riksbankens generella dispensei. En föi-

enkling av författningstexten är även möjlig enligt organisationernas me­

ning. Vidare finner organisationerna tveksamt, om uttryckligt undantag

bör°göras beträffande vissa betalningar utomlands (10 a § 3 och 5 i försla­

get), då detta kunde uppfattas som ett belägg för att de grundläggande be-

talningsförbuden i princip skulle äga en sakligt omotiverad alltomfattande

innebörd. Slutligen bör enligt organisationernas mening förbudet att motta­

ga betalning kunna helt avskaffas.

I dessa frågor vill jag för egen del anföra följande.

Jag är ense med de kritiska organisationerna om att det i och för sig vore

önskvärt att i valutaförordningen fullständigt skriva in gällande riksbanks-

dispenscr. Härigenom skulle ju gällande frihet komma till bättre uttryck.

Det är emellertid enligt min mening av stor vikt, att förordningens bestäm­

melser om undantag från betalningsförbuden blir enkla och lättöverskåd-

liga. Detta torde knappast vara möjligt, om man fullständigt skrev in alla

de nu gällande dispenserna i författningstexten, önskemålen om fullstän-

di°het och om enkelhet synes således svåra att förena. Valutakommitténs

avvägning i detta hänseende förefaller mig vara väl gjord, och jag finnei

därför inte anledning att frångå den annat än i ett hänseende. Sålunda bör

valutainlännings rätt att här i landet verkställa betalning till valutautlan-

ning såsom gåva eller understöd till denne fastslås i valutaförordningen.

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

Det har i något sammanhang bestritts, att betalningsförbuden skulle ha gil­

tighet för betalningar utomlands. Inom kommittén har man dock utgått från

att förbuden gäller även utanför Sverige. Denna kommitténs uppfattning-

bör accepteras som riktig. Den synes för övrigt vara nödvändig med hän­

syn till valutaförordningens konstruktion och valutaregleringens nuvarande

målsättning. Om förbudet att ta emot betalning ej gällde utomlands, skulle

exempelvis en svensk exportör kunna ta betalt genom att låta sin utländske

köpare betala till ett exportörens konto i utländsk bank eller på annat sätt

utomlands. Betalningsmottagaren skulle därmed ha möjlighet till finansiella

placeringar utomlands. Med utgångspunkt från att betalningsförbuden gäl­

ler även betalningar utomlands bör de av kommittén föreslagna undantagen

från förbuden tas in i förordningen.

Förbudet mot att utan riksbankens tillstånd ta mot betalning är särskilt

i två hänseenden av betydelse för upprätthållande av den nuvarande valuta­

regleringen. För det första fordras i regel ett sådant förbud för att fram­

tvinga, att av Sverige ingångna bilaterala handelsavtal följes, och för att

kontrollera, att betalning från ett icke bilateralt land inte sker i bilateral

valuta. Vidare åstadkommes genom detta förbud, att exportintäkter och and­

ra från utlandet intjänade betalningar tas hem till Sverige och inte samlas

i utlandet t. ex. på konton i utländsk bank. Sker betalning till ett sådant

konto, torde nämligen betalning få anses ha blivit mottagen.

Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag inte godtaga de ändringsförslag,

som framkommit under remissbehandlingen. Jag ansluter mig i stället helt

till det förslag, som i denna del framlagts av valutakommittén. I fråga om

författningsförslagen vill jag hänvisa till den följande specialmotiveringen.

Till valutahandel berättigade institutioner

Enligt gällande regler är, såsom jag tidigare nämnt, rätten till handel med

utländska betalningsmedel och utländska fordringar begränsad till riksban­

ken och affärsbanker, som av riksbanken bemyndigats att driva valutahan­

del, s. k. valutabanker. Riksbanken har dessutom, i enlighet med bemyndi­

gande i valutaförordningen, medgett postverket rätt att driva handel med

utländska betalningsmedel i den omfattning, som är erforderlig för verkets

rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen har riksbanken som sär­

skilda försäljningsställen för resevaluta antagit ett flertal resebyråer och

några andra institutioner. Valutaregleringen innebär sålunda ett valuta­

handelsmonopol för affärsbankerna, kompletterat med vissa speciella rät­

tigheter för postverket och försäljare av resevaluta.

Under senare år har frågorna om en vidgning av postens möjligheter att

delta i valutahandeln och om ett införande av möjlighet för sparbankerna

att handla med utländska valutor diskuterats i olika sammanhang.

För postbankens del har från generalpoststyrelsens sida framhållits, att

postbanken mot bakgrunden av postgirots och postsparbankens alltmer om­

fattande utlandsverksamhet behöver tillstånd att i egenskap av valutabank

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

61

driva handel med utländska valutor. Särskilt har därvid betonats vikten av

större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer och önskvärdheten av att på

ett rationellare sätt kunna förmedla likvider till länder som inte har post­

girorörelse, främst Storbritannien, USA och Canada.

Samma fråga togs också upp av riksbanksfullmäktige i skrivelse till Kungl.

Maj:t år 1960 i samband med begäran om fortsatt valutareglering. Enligt

fullmäktiges mening fanns inte sakliga skäl att avvisa generalpoststyrelsens

önskemål om att postgirokontoret skulle jämställas med valutabank för att

kunna hålla bankkonton i utlandet och genomföra vissa för poströrelsen

erforderliga valutaaffärer. Vidare uttalade fullmäktige att, om det av all­

männa skäl kunde anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid ut-

landsbetalningar, från valutaregleringssynpunkt hinder inte borde möta mot

att låta sådana sparbanker, som har tillgång till för ändamålet kvalificerad

personal, deltaga i valutahandeln. Fullmäktige ansåg det sålunda böra över­

vägas att vidga kretsen av de personer, som äger driva handel med utländska

valutor.

I det läge som rådde år 1960, då den översyn av valutaförfattningarna

som valutakommittén nu utfört ännu inte skett, ansåg jag mig inte kunna

utan ytterligare beredning och förnyade överväganden ta ställning till frågan

om en utvidgning av de valutahandelsberättigade institutionernas krets. Kom­

mittén har visserligen inte ansett hinder möta mot att ge riksbanken befo­

genhet meddela valutahandelstillstånd till såväl postbanken som sparban­

kerna. Kommittén har emellertid begränsat sitt förslag till vad den ansett

vara mest angeläget, nämligen att låta postbanken få den formella ställ­

ningen av valutabank.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet inte haft någon principiell

erinran att göra mot förslaget. Från flera håll har dock riktats den anmärk­

ningen, att man genom ett genomförande av förslaget kan komma att före­

gripa resultatet av kreditinstitututredningens arbete vilket syftar till att göra

en avvägning av de olika kreditinstitutens verksamhetsområden och att i

detta sammanhang fastställa postbankens ställning inom kreditväsendet.

Slutligen har sparbanksföreningen vänt sig mot att postbanken skulle få

bemyndigande som valutabank utan att spörsmålet om sparbankernas rät­

tigheter på valutaområdet först förutsättningslöst utretts. Därvid har före­

ningen framhållit sparbankernas otillräckliga möjligheter att tillgodose sina

kunders berättigade krav på god utlandsservice.

Valutaregleringens uppgift i det här aktuella avseendet är att tillgodose

behovet av kontroll över handeln med betalningsmedel, värdepapper o. dyl.

Vid bedömandet av frågan, om rätt att idka valutahandel skall medges visst

kreditinstitut, bör därför enligt min mening avgörande enbart vara, huru­

vida detta institut med hänsyn till sina personella och övriga resurser kan

antagas komma att på betryggande sätt bedriva valutahandel. Utöver vad

överväganden av denna art föranleder kan det därför knappast anses rik­

tigt att genom valutaförfattningarna dra en annan gräns för de olika kre­

ditinstitutens verksamhet inom utlandsrörelsen än som följer av de all­

62

männa reglerna för vederbörande instituts verksamhet. Frågan om avgräns-

ningen av kretsen valutahandelsberättigade institut synes följaktligen böra

avgöras utan hänsyn till den aktuella utredningen om kreditinstitutens verk­

samhetsområden.

Såsom kommittén framhållit, kan det i fråga om postbanken inte finnas

någon tvekan beträffande bankens resurser och allmänna lämplighet för

uppgiften som valutabank. Detsamma gäller dock uppenbarligen även de

större sparbankerna. I fråga om mindre sparbanker kan däremot göras gäl­

lande, att de inte har förutsättningar för att fungera som valutabank. Detta

bör emellertid enligt min mening inte hindra, att man nu skapar en möjlig­

het att bemyndiga även sparbank att driva valutahandel. Givetvis åligger

det riksbanken att, innan den lämnar sparbank bemyndigande som valuta­

bank, pröva huruvida sparbanken — med hänsyn till organisatoriska, per­

sonella och övriga förhållanden — har de kvalifikationer som bör krävas

av en valutabank.

Jag vill således föreslå en sådan ändring av valutaförfattningarna, att

inte endast affärsbank utan även sparbank och postbanken kan ges bemyn­

digande som valutabank.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

I likhet med vad som gäller på åtskilliga håll inom specialstraffrätten

finns även bland valutaförordningens ansvarsbestämmelser regler om för­

verkande. Sålunda stadgas i 17 § att, om någon uppsåtligen förövat gärning

som är belagd med straff enligt 15 eller 16 §, betalningsmedel, fordringar

eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför kan förklaras

helt eller delvis förverkade till kronan. Om egendomen utgjordes av annan

egendom än pengar i svenskt mynt och den inte finns i behåll, kan i stället

värdet förklaras helt eller delvis förverkat. Dessa regler gäller dock inte

den, som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

Kommittén erinrar om att den nuvarande förverkanderegeln vid till­

komsten år 1960 utsattes för kritik inom riksdagen. Bland annat hävdades

därvid att med den föreslagna lydelsen förverkande inte i någon form skulle

kunna ske, om svenska sedlar som smugglats in i Sverige inte fanns i be­

håll hos gärningsmannen. Vidare uttalades att den föreslagna författnings­

texten inte medgav förverkande av en del av egendomens värde, om egen­

domen utgjordes av exempelvis en större post värdepapper. Slutligen an­

märktes också att en konsekvens av stadgandet syntes kunna bli, att den

som förvärvade egendom vilken varit föremål för valutabrott kunde bli

försatt i sämre läge än gärningsmannen. För den sistnämnde krävs nämli­

gen uppsåt, under det att beträffande senare förvärvare endast fordras att

han inte varit i god tro. Det ifrågasattes också, om det över huvud taget är

rimligt att egendom, som varit föremål för valutabrott, skall kunna förver­

kas hos en senare förvärvare.

Kommittén har tagit upp kritiken till bemötande och därvid bland annat

framhållit, att den nuvarande lydelsen av förverkandebestämmelserna torde

Kungl. Maj. ts proposition, nr 139 år 1963

63

medge förverkande av svenska sedlar som smugglats in i landet, även om

sedlarna inte finns i behåll hos gärningsmannen. Kommittén har föreslagit

en omredigering av stadgandet på sådant sätt, att sakförverkande och värde­

förverkande ställs bredvid varandra utan att författningstexten ger före­

träde åt någotdera alternativet vilket medför att värdeförverkande alltid

kan ske. Härigenom blir det också, såsom kommittén framhåller, klart att

förordnande om partiellt förverkande kan meddelas.

Den omständigheten, att förverkande kan ske hos en senare förvärvare

som blott bort ha vetskap om brottet ehuru uppsåt krävs för förverkande

hos gärningsmannen, torde enligt kommitténs mening inte kunna föranleda

erinran från rättssystematisk synpunkt. Om — såsom kommittén föresla­

git — värdeförverkande alltid blir ett alternativ till sakförverkande, kan

0

det i stället, anför kommittén, ifrågasättas, om det över huvud taget finns

skäl att behålla bestämmelsen att förverkande inte får ske hos godtrosför-

värvare. Kommittén föreslår dock inte någon ändring härvidlag, bl. a. med

tanke på att ett borttagande av skyddet för godtrosförvärvare skulle kunna

uppfattas som en utvidgning av möjligheterna till förverkande.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser. Vissa erinringar har dock gjorts av de tidigare omnämnda

organisationerna. Dessa har sålunda ansett, att kommittén inte tillräckligt

beaktat de rekommendationer, som utredningen rörande specialstraffrätten

avgett. I dessa rekommendationer framhålls, bland annat, att användning­

en av såväl fareavvärjande som förmögenhetsreducerande förverkanden bör

väsentligen inskränkas samt att vid oaktsamhetsbrott särskild restriktivitet

1 fråga om förverkandepåföljden bör iakttas. Vidare har organisationerna

menat att, eftersom överträdelse av valutaförordningen i samband med lö­

pande betalning numera blir att anse som endast en ordningsförseelse, straff-

och förverkandepåföljden bör modifieras med hänsyn härtill.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén påpekat, kan den nuvarande avfattningen av förver­

kandebestämmelserna ge anledning till tveksamhet, huruvida i vissa fall

värdeförverkande kan ske av egendom som utgörs av pengar i svenskt mynt

och huruvida förverkande kan avse del av egendomens värde. Även om för­

verkande i nu angivna fall skulle kunna ske enligt gällande regler, är det

dock, som kommittén framhållit, till förekommande av missförstånd önsk­

värt att i författningstexten klargöra, att värdeförverkande alltid kan ske

och att därmed också en del av egendomens värde kan förklaras förverkad.

Jag tillstyrker därför en sådan ändring i författningstexten, att sakförver­

kande och värdeförverkande likställs. Såsom kommittén vidare uttalat, får

det dock anses ligga i förverkandets natur att i de fall, där gärningsmannen

saknar meddelaktiga och den med brottet avsedda egendomen finns i be­

håll hos honom, denna konkreta egendom och inte dess motsvarande värde

skall förverkas. Sakförverkande har även den förtjänsten, att man undviker

svårigheten med värdering av den med brottet avsedda egendomen. Det är

med hänsyn till det nu anförda naturligt att, i den mån sakförverkande kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

64

användas och inte särskilda omständigheter talar däremot, sådant förverkan­

de och inte värdeförverkande sker.

Vad därefter angår de av vissa organisationer framförda anmärkningar­

na, vill jag framhålla, att man vid utformningen av den nya brottsbalken

(se prop. 1962: 10; del C s. 361) inte tagit ställning till den slutgiltiga ut­

formningen av de centrala förverkandereglerna. Denna bedömning svnes inte

böra föregripas i valutaförordningen. Dess bestämmelser blir emellertid att

betrakta som provisoriska i avvaktan på resultatet av det fortsatta arbetet

med straffrättens centrala förverkanderegler. I sak bör framhållas, att just

vid valutabrott förverkandepåföljden ofta fyller en verkligt väsentlig och

naturlig uppgift. Vid sådana brott ter sig nämligen själva gärningen ofta

inte så straffvärd, att det finns anledning gå särskilt högt i straffskalan,

fastän gärningsmannen genom överträdelsen berett sig en betydande för­

tjänst. Denna måste i sådant fall kunna åtkommas på annat sätt, vilket

synes möjligt endast genom förverkande.

Den åtskillnad, som med hänsyn till valutaregleringens inriktning måste

i övrigt göras mellan löpande betalning och kapitalbetalning, är knappast

motiverad i förverkandebestämmelserna. Här liksom i andra fall bör dom­

stolen ta ställning till förverkandefrågan efter prövning av samtliga före-

liggande omständigheter och efter allmänna grunder. För övrigt kan en s. k.

ordningsförseelse lika väl ske And en kapitalbetalning som vid en löpande

betalning, och såtillvida finns alltså inte någon skillnad mellan de båda

slagen av betalningar. I de fall, då en ordningsförseelse föranleder åtal,

synes skäl att ådöma förverkande rimligen inte föreligga. Det kan i detta

sammanhang upplysas, att riksbanken i vissa fall vid angivelse till åtal

direkt utsäger att förverkande enligt riksbankens mening inte bör komma

i fråga.

Jag tillstyrker sålunda den av kommittén föreslagna ändringen av 17 §.

Såsom jag nyss anfört, förutsätter förverkande enligt 17 § valutaförord­

ningen, att någon uppsåtligen förövat gärning som är belagd med straff

enligt 15 eller 16 § förordningen. Bland straffbuden i 15 § finns, bland and­

ra, stadganden om straff för uraktlåtenhet att lämna av riksbanken begärd

uppgift angående utländska tillgångar och skulder m. in. samt om straff

för lämnande av oriktig uppgift vid fullgörande av sådan deklarationsskyl­

dighet.

Kommittén framhåller, att förverkandepåföljden för deklarationsfallen

troligen sammanhänger med att den äldre valutaförordningen innehöll be­

stämmelser om möjlighet för riksbanken att föreskriva hembudsskvldighet.

Eftersom denna hembudsskvldighet numera avskaffats, ter det sig enligt

kommitténs mening numera inte längre motiverat att behålla förverkande

som en möjlig påföljd i deklarationsfallen. Kommittén föreslår därför, att

möjligheterna att ådöma förverkande i dessa fall utgår.

Kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Även för egen del anser jag det omotiverat att ef­

ter hembudsskyldighetens avskaffande behålla möjlighet till förverkande i

deklarationsfallen, och jag tillstyrker därför ändringsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

65

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer, som jag dragit upp i det föregående,

har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändrad lydelse

av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt förordning om ändring i

valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt giltighet av

samma förordning. Dessa författningsförslag torde få fogas vid statsråds­

protokollet i detta ärende såsom Bilaga.1

De upprättade författningsförslagen grundar sig i huvudsak på motsva­

rande av valutakommittén framlagda förslag. Vad kommittén anfört som

specialmotivering för dessa förslag har inte särskilt berörts av remissinstan­

serna. Jag kan i det väsentliga ansluta mig till kommitténs uttalanden i den­

na del. Kommitténs förslag har ändrats i enlighet med vad jag uttalat i det

föregående. Även i andra hänseenden har emellertid mindre avvikelser skett.

Utöver vad jag tidigare anfört torde följande böra nämnas om de nu redo­

visade författningsförslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen

Såsom framgår av den allmänna motiveringen, har jag föreslagit, att inte

endast bankaktiebolag utan även sparbank och postbanken skall kunna få

bemyndigande som valutabank. Första stycket 1) av denna paragraf har

ändrats i enlighet härmed. Såsom beteckning för de institut, som riksbanken

skall kunna ge ifrågavarande bemyndigande, har därvid använts ordet bank.

Denna beteckning får enligt 2 § banklagen — utöver riksbanken -— av kre­

ditinstitutionerna endast bankaktiebolag, postbanken, sparbank och Sve­

riges allmänna hypoteksbank använda för sin verksamhet. Sistnämnda in­

stitution kommer givetvis inte i fråga i detta sammanhang. Kretsen av insti­

tutioner, som kan ges ställning av valutabank, preciseras ytterligare i 2 §

valutaförordningen.

Förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen etc.

1

§•

Enligt 1 § andra stycket valutaförordningen anses som bosatt här i riket

dels svensk medborgare med fast bostad i Sverige dels utlänning som haft

fast bostad här sedan den 1 januari 1959.

Enligt 1940 års valutaförordning i dess lydelse, då den år 1959 ersattes

av nu gällande valutaförordning, ansågs utlänning bosatt här i riket, om

han haft fast bostad här sedan den 1 januari 1953. I gällande valutaförord­

ning i dess ursprungliga lydelse bestämdes motsvarande tidpunkt till den

1 januari 1957. I samband med sin framställning om förlängning av valuta­

regleringen för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962 påpekade bankofull­

mäktige att, om valutaförordningen gavs förlängd giltighet till och med

sistnämnda dag, slutligen skulle komma att fordras fast bosättning i Sverige

1 Författningsförslagen, vilka är likalydande med de vid propositionen fogade, har utelämnats

här.

5 liihung till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13'J

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

under fem och ett halvt år för att en valutautlänning skulle kunna vinna

status av valutainlänning. En sådan kvalifikationstid syntes enligt fullmäk­

tiges mening alltför lång, varför tidpunkten föreslogs framflyttad till den

nu gällande, d. v. s. den 1 januari 1959.

Om valutaförordningen förlängs för tiden till och med den 30 juni 1964,

skulle kvalifikationstiden åter komma att uppgå till fem och ett halvt år.

Med utgångspunkt från vad som nyss anförts borde alltså den avgörande

tidpunkten åter flyttas fram två år. Det skulle emellertid enligt min mening-

vara mera ändamålsenligt, om i valutaförordningen intogs en bestämmelse

som medför en automatisk framflyttning av den för valutastatus avgörande

tidpunkten. En sådan bestämmelse skulle medföra en större jämnhet i till-

lämpningen och göra det möjligt att i fortsättningen undvika återkommande

författningsändringar.

Den kortaste kvalifikationstid, som hittills tillämpats, är således två och

ett halvt år, under det att den längsta kvalifikationstiden enligt gällande

valutaförordning varit fyra och ett halvt år. Med utgångspunkt härifrån vill

jag föreslå, att kvalifikationstiden bestämmes till tre år efter utgången av

det kalenderår, varunder vederbörande erhållit fast bostad i Sverige. Den

genomsnittliga kvalifikationstiden kommer härigenom att uppgå till tre och

ett halvt år.

2 §•

Ändringarna i denna paragraf sammanhänger med förslaget att sparbank

och postbanken skall kunna erhålla bemyndigande som valutabank. Om det­

ta förslag antas, fordras ej längre något särskilt stadgande om rätt för riks­

banken att lämna postverket tillstånd till handel med utländska betalnings­

medel för postgirorörelsens behov.

3

§•

Enligt 3 § i dess nuvarande lydelse äger riksbanken närmare bestämma,

i vilken omfattning och på vilka villkor valutahandel får bedrivas. Änd­

rades inte detta stadgande, skulle riksbanken ha formell möjlighet att ran­

sonera de utländska valutorna genom kvantitativa restriktioner även vid

löpande betalningar, trots att dessa betalningar enligt annat stadgande fri-

tas från betalningsförbuden. För att klargöra, att valutaförordningen inte

tillåter riksbanken att begränsa omfattningen av valutabanks förvärv från

eller avyttring till allmänheten av utländska valutor som härrör från respek­

tive fordras för löpande betalning, har ett andra stycke fogats till 3 §.

Det sålunda föreslagna, nya stadgandet innebär endast en inskränkning

i riksbankens allmänna direktivrätt. Däremot ger det inte uttryck åt en

skyldighet för riksbanken att ställa valutor till förfogande eller att köpa upp

valutor i samband med de löpande betalningarna, över huvud taget berörs

inte den sida av valutabankernas valutahandel, som ej vänder sig mot all­

mänheten. Vad som skall gälla i detta hänseende förutsättes bli föremål för

särskild överenskommelse mellan riksbanken och valutabankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

67

4

§•

Enligt detta författningsrums nuvarande lydelse gäller utförselförbud för

tre olika typer av värdebärare, nämligen betalningsmedel, värdepapper och

fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Såsom nämnts i redogö­

relsen för riksbankens generella dispenser, har riksbanken från utförselför­

budet undantagit växlarna och fordringsbevisen. Valutaförordningen bör på

denna punkt anpassas efter vad som faktiskt gäller genom att växlar och

fordringsbevis undantas från de kontrollbelagda utförselobjekten. Däremot

finns inte anledning att föreslå en så detaljerad utformning av stadgandet,

som skulle fordras för att skriva in riksbankens övriga generella dispenser

från utförselförbudet.

i fråga om resandes utförsel av resevaluta föreslås emellertid en erinran

om den av riksbanken meddelade generella dispensen. Beträffande anled­

ningen härtill har valutakommittén anfört i huvudsak följande.

En riktpunkt för ändringsförslaget har varit, att friheten för löpande be­

talningar skall så fullständigt inskrivas i valutaförordningen att inskränk­

ningar beträffande sådana betalningar inte vidare kan stödas på förord­

ningen. Såsom närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, föreslås så­

lunda en allmän regel om att löpande betalningar kan utföras, under för­

utsättning att de går genom valutabank och på av riksbanken anvisad betal-

ningsväg. Som en särskild grupp löpande betalningar upptas i anvisningen

härom betalningar, som avser normala utgifter för turist-, rekreations- och

studieresor. För turistbetalningarnas del torde huvudregeln om frihet för

löpande betalningar genom valutabank få praktisk betydelse framför allt ge­

nom att resebyråernas banköverföringar av betalningar för sällskapsresor

blir friställda. Trots att enligt den föreslagna huvudregeln frihet för bank-

överföringar kommer att föreligga även beträffande normala turistbetal­

ningar, skulle de betalningsmedel, som den enskilde resenären själv medför

vid sin utresa för att därmed betala sina reseutgifter, bli underkastade ut­

förselförbudet i 4 §. För att undvika detta skulle man behöva i valutaför­

ordningen införa ett medgivande för utlandsresenären att medföra rese­

valuta till belopp, som skäligen kunde fordras för den avsedda resan.

Gällande generella dispenser från utförselföi-budet är också otvivelaktigt

tillräckligt omfattande för att alla rimliga utgifter i samband med resor skall

kunna täckas av medförd resevaluta. Generellt gäller nämligen, att en re­

sande till utlandet får — oavsett hur kort tid som förflutit sedan föregående

utresa -— utföra resevaluta till ett värde av högst 6 000 kronor. Tillräcklig

garanti mot uppenbart missbruk av denna utförselmöjlighet har ansetts

ligga i att utförd valuta skall vara avsedd för reseändamål. Om sålunda ut­

förda valutor används för investeringsverksamhet i utlandet, bör därför

även utförseln av valutorna kunna beivras.

I vissa fall kan emellertid en resenär behöva medföra högre belopp än

6 000 kronor för att möta reseutgifter. Dessa behov har tillgodosetts på två

sätt. Dels får resevaluta utan förhandsprövning säljas till person, som skall

företa en utrikes resa på uppdrag av offentlig myndighet eller som ämnar

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

företa en utrikes affärsresa, dels liar riksbanken förklarat sig beredd att för

andra fall pröva en ansökan om högre tilldelning än 6 000 kronor med sär­

skild hänsyn till resans ändamål, såsom studier, hälsans vårdande eller dy­

likt. Vid utförsel av belopp över 6 000 kronor skall befogenheten av ut­

förseln styrkas genom inköpsanmälan.

Skäl kan anses tala för att i valutaförordningen skriva in de nu berörda

dispenserna för resandes utförsel av resevaluta. Med hänsyn till frågans

begränsade betydelse anser jag emellertid i likhet med kommittén, att dessa

skäl ej har sådan tyngd att man i valutaförordningen, vars bestämmelser i

övrigt getts en mera generell utformning, bör föra in regler med en defi­

nition av begreppet resevaluta och med en beloppsgräns härför. Denna be­

dömning gör jag i all synnerhet som beloppsgränsen inte är definitiv utan

blott anger vad som får medföras utan inköpsanmälan. I 4 § torde likväl

böra göras en erinran om att utförselförbudet är och skall vara inskränkt

av hänsyn till resandes rätt att utföra resevaluta. Till paragrafen har fogats

en sats av denna innebörd.

5

§•

Enligt denna paragraf krävs riksbankens tillstånd för betalning från

valutainlänning till valutautlänning liksom för vissa olika konkreta åtgär­

der som innefattar värdeöverlåtelse. I den mån av paragrafen berörda trans­

aktioner utgör löpande betalningar, som sker med stöd av den föreslagna

nya bestämmelsen i 10 a § om frihet för löpande betalningar, skall tydligen

inte vidare fordras tillstånd från riksbanken. Detta synes böra komma till

uttryck genom att i försatsen till de tre i paragrafen berörda fallen utsägs,

att riksbankens tillstånd fordras endast i den mån ej annat följer av vad i

10 a § sägs.

Med hänsyn till den ändring, som föreslås i 4 § beträffande utförselför-

bjudna objekt, fordras en omformulering av 5 § 2) för att detta stadgande

skall bibehållas vid oförändrat sakinnehåll.

6

§•

Såsom utvecklats under 4 §, innebär det generella undantaget för löpande

betalningar för turistbetalningarnas del endast att banköverföringar för så­

dant ändamål möjliggörs. Skäl motsvarande dem som anförts för tillägget

till 4 § i fråga om utförselförbudet föranleder, att till det i 6 § första stycket

stadgade införselförbudet fogas en erinran om att resenärer från utlandet får

införa resevaluta till av riksbanken medgivet belopp. Denna erinran ger så­

lunda uttryck åt att sådan löpande betalning till Sverige, som utgörs av ut­

ländska resenärers direkta betalningar här skall kunna verkställas genom

att resenärer till Sverige vid sin inresa medför resevaluta för att sedan göra

kontantbetalningar med denna. Den i 4 § föreslagna erinran om rätt för

resenär att utföra resevaluta gör en motsvarande ändring av införselför­

budet i 6 § nödvändig redan av den anledningen, att en ur landet utresande

måste ha möjlighet att — om ändrade dispositioner föranleder honom att

69

omedelbart återvända hem — återinföra lika mycket valuta som han haft

rätt att utföra.

De närmare bestämmelserna om resenärers rätt att införa valutor kom­

mer sålunda, liksom vid motsvarande utförsel, att återfinnas i riksbankens

föreskrifter och inte i valutaförordningen. Av riksbankens allmänna förplik­

telse att medge löpande betalningar följer emellertid en skyldighet att med­

ge resenär sådan införsel som vanligen fordras för dennes löpande betal­

ningar. Gällande dispenser sträcker sig för övrigt ännu längre. Enligt riks­

bankens föreskrifter får sålunda resande från utlandet införa sedlar och

skiljemynt till ett värde av 6 000 kronor i svensk valuta och till obegränsat

belopp i utländsk valuta.

Enligt 6 § andra stycket krävs riksbankens tillstånd för mottagande av

betalning från valutautlänning. Tillstånd skall enligt förslaget inte längre

fordras, då fråga är om mottagande av löpande betalning som utförs med

stöd av det föreslagna nya stadgandet härom i 10 a §. Försatsen till 6 § andra

stycket bör ändras i enlighet härmed.

9

§

Enligt 9 § första stycket fordras riksbankens tillstånd för sådant förfo­

gande över valutainlänning tillhöriga utländska betalningsmedel och ut­

ländska banktillgodohavanden, varigenom ägarens innehav av sådana till­

gångar minskas. Till utländska banktillgodohavanden hänförs, jämte annat,

fordringar vilka innefattar rätt till betalning i utländskt mynt och vilka in-

nestår på räkning hos den som inom riket driver bankrörelse. I den mån

en exportör begagnar sig av möjligheten att inte växla om utländsk valuta,

som han fått genom export, utan i stället håller den på s. k. valutakonto

hos valutabank, är denna fordran mot valutabanken sålunda ett utländskt

banktillgodohavande. Kontoinnehavaren bör, i enlighet med de allmänna

riktlinjerna för förslaget, ha rätt att utan restriktioner verkställa löpande

betalning från medel på valutakonto. Riksbankens tillstånd bör alltså inte

längre krävas för sådan minskning av utländska banktillgodohavanden, som

föranleds av en löpande betalning enligt den föreslagna 10 a §. Vad i 9 §

första stycket stadgas bör därför begränsas att gälla endast i den mån an­

nat ej följer av vad i 10 a § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

10 a §.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för de undantag från de

generella betalningsförbuden, som jag funnit anledning föreslå. Dessa undan­

tag har sammanförts i denna nya paragraf, som sålunda innehåller såväl den

allmänna bestämmelsen om löpande betalningar genom banksystemet som

de särskilda reglerna beträffande direkta betalningar mellan valutainlän-

ningar och valutautlänningar. I paragrafen har först upptagits de fall, där

en valutainlänning äger verkställa betalning, och därefter de fall, där han

har rätt att ta mot betalning.

Enligt vad tidigare sagts betingas de här medgivna undantagen från betal-

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

ningsförbuden av att fråga är om löpande betalning, vilket uttryck bestäm­

mes i en anvisningspunkt, samt av att betalningen förmedlas av valutabank

och att den sker på betalningsväg, som anvisats av riksbanken. Innebörden

av uttrycket betalningsväg har ej ansetts kräva precisering i författningstext

eller anvisning. Det avser enligt sin ordalydelse tydligen vägen-sättet för pen­

ningprestationens förande från den betalande fram till betalningsmottaga­

ren. Genom att riksbanken sålunda har möjlighet att lämna bindande anvis­

ning beträffande betalningsväg kan föreskrifter lämnas om de utländska va­

lutor, i vilka betalning skall ingå, och om de tekniska modaliteterna för de

konton, över vilka betalningarna leds. För de fall, då en valutainlänning lå­

ter en mottagen utlandsbetalning stanna på s. k. valutakonto, kan riksbanken

likaledes lämna föreskrifter angående villkoren för hållande av medel på

sådant konto. Punkterna 1) och 5), som innefattar det generella undantaget

för löpande betalningar, ger sålunda å ena sidan allmänheten rätt att all­

tid få sådana betalningar utförda och å andra sidan riksbanken möjlighet

att bestämma, hur betalningarna skall utföras.

Punkterna 2), 3), 4), 6) och 7) innefattar, såsom jag understrukit i den

allmänna motiveringen, de undantag för direkta betalningar mellan valuta-

inlänningar och valutautlänningar, som ansetts så centrala att de bör anges

i valutaförordningen. Även om dessa bestämmelser kan ges en tämligen ex-

tensiv tolkning, förutsattes riksbanken fortfarande kunna lämna allmänna

dispenser för mindre betydande grupper av betalningar, som bör ha möjlig­

het att gå vid sidan av banksystemet.

I andra stycket av paragrafen har till en början föreskrivits, att vissa

kontokurantbetalningar skall jämställas med betalningar genom valutabank.

Av praktiska skäl har jag ansett det lämpligt att friställa detta betalnings­

sätt, som i viss utsträckning torde praktiseras redan nu. Behovet av kontroll

med hänsyn till Sveriges bilaterala betalningsavtal har tillgodosetts genom

kravet att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg skall iakttas.

Av kontrollskäl har även uppställts krav på att den här i landet bosatte

kontrahenten skall vara en bokföringsskyldig person.

I paragrafens andra stycke har vidare föreskrivits, att postanvisnings-

betalningar skall jämställas med betalningar genom valutabank. Anledningen

härtill är följande. I annat sammanhang föreslås, att postbanken skall kunna

få bemyndigande som valutabank. Om detta förslag antas och postbanken —

såsom i sådant fall torde kunna förutsättas — blir valutabank, kommer

betalningar via postgiro att bli betalningar via valutabank och med stöd

härav undantagna från valutaförordningens betalningsförbud, under förut­

sättning att de är löpande och sker på anvisad betalningsväg. Betalning med

postanvisning går däremot på grund av den interna postala organisationen

inte genom postbanken. Det förefaller emellertid inte att finnas någon an­

ledning att i detta hänseende upprätthålla en skillnad mellan postgiro- och

postanvisningsbetalningar. Jag föreslår därför, att betalningar med postan­

visning skall vid tillämpningen av 10 a § jämställas med betalningar genom

valutabank.

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

17 §.

Beträffande denna paragraf vilt jag hänvisa till vad jag tidigare anfört

under rubriken »Valutaförordningens förverkandebestämmelser».

Anvisning till 3 och 10 a §§.

I denna anvisning, som ansluter till de paragrafer i valutaförordningen

där uttrycket löpande betalning används, ges en bestämning av detta be­

grepp. Såsom jag tidigare närmare utvecklat, bar bestämningen ansetts böra

ske, inte genom någon generell definition av begreppet utan genom en upp­

räkning av olika exempel på sådana betalningar som skall inordnas under

begreppet. Denna exemplifiering ansluter, såsom även framgår av det all­

männa avsnittet, i huvudsak till den förteckning över löpande s. k. osyn­

liga transaktioner och betalningar, som lämnats i OECD:s liberaliserings-

stadga härom (Code of Liberalisation of Current Invisible Operations). Den

mest betydande skillnaden blir att, medan stadgan upptager endast s. k.

osynliga betalningar, denna anvisning — naturligt nog — även nämner varu-

likvider. Vidare har liberaliseringsstadgans på vissa punkter mycket utför­

liga och detaljerade bestämmelser sammanfattats och förenklats.

Gränserna mellan de olika transaktionstyper, som uppräknas såsom ex­

empel på löpande betalningar, är flytande. Beträffande en individuell betal-

ningstransaktion lär sålunda tvekan stundom kunna råda, huruvida den

skall föras till den ena eller den andra gruppen, fastän det är tydligt att den

hör hemma under någon av de som löpande betecknade betalningskatego-

rierna. Att dessa sålunda delvis går över i varandra utan mera bestämda

gränser lär ej kunna föranleda någon olägenhet. Någon verkan knyts näm­

ligen inte till svaret på frågan huruvida en betalning skall inordnas under

den ena eller den andra punkten. Däremot kan tydligen vissa svårigheter

uppstå på grund av att uppräkningen delvis måst ges i mycket allmänna

termer. I viss utsträckning kan emellertid erforderlig bestämning ges i till-

lämpningsföreskrifter från riksbanken. Särskilt i de fall, då — såsom un­

der punkterna 1), 2) och 8) — en betalnings karaktär av löpande görs be­

roende av att den i visst hänseende är »normal», lär närmare ledning ford­

ras för att bestämma vad som avses. I åtskilliga fall torde dock anvisning­

en få tolkas med utgångspunkt i de där begagnade allmänna uttrycken.

Man bör då lägga märke till att uppräkningen av olika kategorier löpande

betalningar endast är en exemplifiering. Till följd härav behöver de an­

vända begreppen inte vara exakt avgränsade. Om det blir tveksamt huru­

vida en viss transaktion faller under någon av de uppräknade kategorier­

na eller ej men det sakligt rimliga är att den betalningsmässigt behandlas

lika med betalningstransaktioner av viss angiven typ, kan och bör sådant

likställande ske utan närmare prövning, huruvida transaktionen kan for­

mellt inordnas under en särskilt angiven grupp betalningar eller ej.

Det förhållandet, att anvisningens uppräkning av olika kategorier löpan­

de betalningar endast är eu exemplifiering, möjliggör alltså eu sådan till-

lämpning av anvisningen, alt utan behov av formella distinktioner till var­

72

je kategori kan föras vad som sakligt synes höra hemma där. Å andra si­

dan bör emellertid betonas, att exemplifieringen dock — i likhet med den

bakomliggande OECD-stadgan — torde böra anses som uttömmande i det

hänseendet att den fullständigt anger alla de fält där löpande betalningar kan

tänkas. Den praktiska handlingsregeln blir sålunda att, om en viss betal-

ningstransaktion varken direkt faller under en uppräknad kategori löpan­

de betalningar eller är sakligt jämförlig med en sådan kategori, transaktio­

nen bör bedömas som en kapitalbetalning.

Beträffande de olika kategorierna löpande betalningar vill jag särskilt

nämna följande.

Under 1) upptas som löpande betalning likvid för varor i utrikeshandeln,

d. v. s. köpeskilling för varor som importeras, exporteras eller är föremål för

s. k. transitoaffär. Med sådan affär avses enligt föreskrift av riksbanken, att

en valutainlänning köper en vara från någon i utlandet och i samband med

köpet säljer den vidare till någon i utlandet, oavsett huruvida varan vid

transporten berör svenskt område eller ej. Varulikvider, inbegripet förskotts-

likvider, vid import, export och transitohandel förklaras som löpande, om

likviden sker på normala betalningsvillkor. Härmed avses främst att dra

gränsen mot förskottsbetalningar, som inte är kutymenliga. Sådana betal­

ningar skall således hänföras till kapitalbetalningar. En närmare precisering

av vad som anses vara »normala» betalningsvillkor torde emellertid behövas

och kan lämnas i tillämpningsföreskrifter från riksbanken. De nuvarande

föreskrifterna, vilka av Internationella valutafonden ansetts överensstämma

med Sveriges stadgeenliga förpliktelser att tillåta löpande betalningar, inne­

bär, att förskottsbetalning alltid är tillåten då varans totalvärde inte över­

stiger 50 000 kronor och att vid maskinköp för högre belopp kontraktsenliga

betalningar får erläggas i förskott med upp till en tredjedel av beställnings-

summan. Oavsett beloppet får vidare förskottsbetalning erläggas för omedel­

bart förestående leverans av varuparti. Riksbanken har ytterligare förklarat

sig beredd att efter prövning godkänna kutymenliga delbetalningar för far­

tyg under byggnad. Beträffande mottagande av förskottsbetalningar för ex­

port upprätthålls för närvarande inte några restriktioner av riksbanken.

Även beträffande transitoaffärer har riksbanken lämnat motsvarande an­

visningar i fråga om tidpunkten för utväxlande av betalningar. Däremot bär

kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel in­

te ansetts generellt böra anges som löpande betalningar. Uttrycket är alltför

vagt och svårgripbart för att kunna lämnas som exempel på löpande betal-

ning.

Under 2) upptas vissa med utrikeshandeln sammanhängande betalningar.

Häribiand har från liberaliseringsstadgan medtagits differens-, marginal-

och depositionsbetalningar vid terminsaffärer på varubörs, vilka i överens­

stämmelse med liberaliseringsstadgans regel härom förklaras vara löpande

under förutsättning att ifrågavarande affär överensstämmer med normal

kommersiell praxis. Även härvidlag kan, om en närmare bestämning av ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

73

trycket normal kommersiell praxis anses erforderlig, närmare bestämmel­

ser ges i tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

De beloppsmässigt mycket betydande grupper betalningar, som förts un­

der 3), är en sammanfattning av vad som i liberaliseringsstadgan uppta­

gits under rubriken »Business and Industry».

Punkten 4) upptar betalningar för transporttjänster. Härtill har i enlig­

het med liberaliseringsstadgans uppställning fogats vissa betalningar, som

nära sammanhänger med utförandet av transporter, exempelvis utgifter för

reparation av transportmedel och hamnutgifter. Med det senare uttrycket

avses inte bara egentliga hamnumgälder utan alla normala utgifter för ett

fartygs uppehåll i hamn och fartygets beredande för fortsatt färd. Bunk-

ring och proviant har särskilt nämnts som exempel på sådana utgifter.

Försäkringsbetalningar, som upptas under 5), har i OECD:s liberalise-

ringsstadga för löpande betalningar getts ett betydande utrymme. En för­

enkling har skett av dessa detaljerade bestämmelser. Detta har kunnat ske

i första hand genom en vidgning av det fria området, så att som löpande

betalningar förklaras normala premiebetalningar av icke-engångsnatur un­

der socialförsäkring eller försäkringsavtal. Hit torde i Sverige få hänföras

alla normala premiebetalningar enligt lagen om allmän försäkring, under

skadeförsäkring, livförsäkring och annan personförsäkring samt under åter­

försäkrings- och retrocessionsavtal. Anvisningen förutsätter på denna punkt,

att i riksbanksföreskrifter skall ges erforderliga närmare bestämmelser. Nu

gällande regler härom, som även de medger en mera vidsträckt frihet än

liberaliseringsstadgan, innebär, att valutabank äger att med iakttagande av

gällande föreskrifter om betalningsvägar utföra

a) svenska försäkringsbolags betalningar till valutautlänning på grund

av direktförsäkringsavtal (d. v. s. andra avtal än återförsäkrings- och re­

trocessionsavtal) under förutsättning att betalningsmottagaren är utländsk

medborgare med fast bostad i utlandet eller i utlandet domicilierad juridisk

person eller svensk medborgare, som inte efter den 1 januari 1959 haft fast

bostad i Sverige, varvid betalning får avse även lånevalutan för försäkring

som försäkringstagaren belånar; samt

b) allmänhetens premiebetalningar till utländska försäkringsföretag, i vad

avser premiebetalning för sådan liv-, livränte- eller pensionsförsäkring som

tecknats efter den 1 januari 1959 dock endast om premien för år räknat upp­

går till ett värde av högst 1 000 kronor.

Beträffande betalningar till Sverige saknas andra inskränkningar än i frå­

ga om betalningsväg. Härvidlag gäller sålunda att, om vid direktförsäkring

försäkringsförpliktelsen är bestämd i konvertibel valuta, försäkringsbetal-

ning alltid skall ske i sådan valuta eller i kronor från s. k. konvertibelt

konto.

Då i OECD:s liberaliseringsstadga filmbetalningar upptagits i ett särskilt

avsnitt med därtill hörande bilaga, har detta föranlett eu motsvarande särbe­

handling även i anvisningen. Betalningar avseende filmuthyrning och er­

sättning för filmproduktion har sålunda grupperats för sig och under 6)

angivits såsom löpande.

Punkten 7) avseende avkastning av kapitaltillgång omfattar de fall, där

den som utnyttjar en kapitaltillgång skall verkställa betalning härför till ka­

pitalägaren, eller omvänt, där en kapitalägare skall mottaga sådan betalning.

Exempel härpå är en låntagares räntebetalningar och en nyttjanderättsha-

vares betalningar av ersättning för nyttjande av fast egendom, såsom arren­

de eller hyra. Även ett aktiebolags betalning av utdelning på bolagets ak­

tier blir tydligen betalning av avkastning. När det åter gäller vinst på rörelse,

som i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan nämns såsom exempel

på betalning av kapitalavkastning, ligger det närmast till hands att tänka

på de fall, där en rörelse drivs utan att härför bildats en särskild juridisk

person. I dylika fall blir tydligen rörelseidkarens hemtagande av vinsten inte

en betalning i den meningen, att vinstens överförande tillika innebär en ägan-

derättsöverföring från en person till en annan. Det torde emellertid omedel­

bart framgå, att i detta sammanhang även sådana överföringar avses omfat­

tade och sålunda friställda som löpande betalningar. Någon särskild om­

formulering av det i övrigt genomgående använda uttrycket »betalning» har

därför inte ansetts erforderlig för att ge uttryck häråt.

Då under 7) avkastning av kapitaltillgång tas med bland exemplen på lö­

pande betalningar och därigenom kommer att kunna fritt utföras av valuta­

bank, är syftet härmed, att en kapitalägare skall kunna tillgodoföras avkast­

ning av sitt kapital utan hinder av att han är domicilierad i annat land än

det där kapitaltillgången finns. Regeln kan ej vinna tillämpning i vidare mån

än som betingas av detta syfte. Härav följer att, oaktat t. ex. betalning av

hyra upptagits som exempel på kapitalavkastning och sålunda löpande betal­

ning, en valutainlänning inte med åberopande härav kan få betalning utförd

av hyra till en valutautlänning för förhyrande av en bostad utomlands.

1 ett sådant fall är det nämligen inte fråga om att föra avkastning från en

kapitaltillgång i Sverige över det svenska valutaområdets gränser för att

komma kapitalägaren tillgodo.

Att under 8), i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan, resebetal-

ningar medtagits bland de löpande betalningarna får i första hand betydelse

för de resebetalningar, som kan ske genom banköverföring. Enligt den före­

slagna 10 a § begränsas nämligen friheten för löpande betalningar till be­

talningar, som går genom valutabank. Det bör emellertid vidare märkas, att

det föreslagna nya stycket till 3 § valutaförordningen innebär att begränsning

inte skall kunna göras av allmänhetens förvärv från valutabank av sådana

valutor, som fordras för löpande betalning. I den utsträckning resebetal­

ningar förklaras vara löpande betalning innebär sålunda förslaget en rätt

för den enskilde att förvärva utländska valutor härför. Att möjlighet till ut­

försel av sålunda förvärvade valutor skall finnas framgår vidare av tillägget

till 4 § valutaförordningen.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

75

Då under 8) betalningar avseende utgifter för turist-, rekreations- och

studieresor anges som löpande under förutsättning att fråga är om normala

utgifter för sådana ändamål, är bakgrunden härtill enligt valutakommittén

följande. Den frihet för resebetalningar, som medges genom liberaliserings-

stadgan, är begränsad genom beloppslimiter. Riksbankens cirkulär i ämnet

sträcker friheten avsevärt längre. Valutabanker och andra försäljningsställen

för resevalutor har sålunda, såsom i annat sammanhang berörts, medgivits

att till envar som avser att resa utrikes sälja 6 000 kronor i valfri valuta att

användas för reseändamål, vilket svarar mot den likaledes förut omnämnda

friheten för resenär till utlandet att ur riket utföra 6 000 kronor. Härutöver

medges högre tilldelning av resevaluta åt person, som har att på uppdrag

och bekostnad av statlig myndighet företa utrikes resa eller som avser att

företa utrikes af färsresa, varjämte riksbanken förklarat sig beredd att även

i andra fall pröva ansökningar om högre resevalutatilldelning med särskild

hänsyn till resans ändamål. Sådana ansökningar om högre resevalutatilldel­

ning har för övrigt, så länge nuvarande bestämmelse gällt, alltid bifallits.

Av det sagda framgår att, då en begränsning nu föreslås till »normala ut­

gifter» för resor, detta inte föranleds av ett behov att ge stöd för en begrän­

sad praxis på resevalutaområdet. Med gällande praxis skulle ju närmast

överensstämma att utan varje inskränkande formulering betrakta alla rese­

betalningar som löpande och därmed fria. Men med den innebörd, som i övrigt

getts förslaget, skulle detta medföra, att var och en som — utan att detta

uppenbart motsades av omständigheterna — angav sig ämna företa en utri­

kes resa skulle få oinskränkt rätt att förvärva utländska betalningsmedel.

Om en valutareglering över huvud taget skall upprätthållas, torde man inte

kunna ta en sådan konsekvens. Det har därför, på motsvarande sätt som un­

der 1) och 2) i anvisningen, ansetts lämpligt att som löpande beteckna blott

Nåd som kan betecknas som normalt. Erforderlig precisering av detta uttryck

kan lämnas av riksbanken i tillämpningsföreskrifter. Hinder bör därvid inte

möta att, såsom för närvarande, fixera en viss beloppsgräns, så att resevaluta­

tilldelning därutöver inte automatiskt blir löpande utan görs till föremål för

riksbankens prövning. I

I överensstämmelse med liberaliseringsstadgan har i tre särskilda grupper

under 9)—It) sammanförts dels vissa betalningar av personligt slag, dels

vissa samhälleliga betalningar dels ock under rubriken diverse vissa speciella

betalningar av sinsemellan olikartat slag. Närmare angivande av vad som

innefattas under dessa olika kategorier synes ej erforderligt.

I gruppen personliga betalningar upptar liberaliseringsstadgan även över­

föringar av mindre belopp. Någon motsvarighet härtill har tydligen inte kun­

nat upptas i anvisningens uppräkning, som avser att lämna olika sakexem­

pel på löpande betalningar. I stället uttalas i anvisningens andra stycke, att

som löpande betalning skall utan prövning av ändamålet anses överföring av

mindre belopp. Detta gäller redan för närvarande, i det att valutabankerna

av riksbanken bemyndigats att utan avseende å ändamålet därined över-

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

föra betalningar ej överstigande 500 kronor. Det förutsattes, att även fram­

deles en sådan beloppsmässig precisering av vad som skall anses för mindre

belopp skall lämnas av riksbanken.

I anvisningens sista stycke erinras om att riksbanken med stöd av sin i

valutalagen tillerkända befogenhet att utfärda tillämpningsföreskrifter till

valutaförordningen äger lämna närmare föreskrifter för tolkningen av det

sålunda genom anvisningen i första hand bestämda begreppet löpande betal­

ning.

Departementschefens hemställan

Efter denna redogörelse för de inom finansdepartementet upprättade för­

slagen1 till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

och

2) förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 26))

så ock om fortsatt giltighet av samma förordning

hemställer föredragande departementschefen, att lagrådets utlåtande över

det under 1) omnämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Eskilsson 1

1 Jfr sid. 65.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

77

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april

1963.

N ärvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 29 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15

mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat för­

slag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Att en sparbank efter ett genomförande av den föreslagna ändringen i

valutalagen får bemyndigande som valutabank innebär endast att sparban­

ken medgives rätt till handel med främmande valuta, såvitt denna rätt är

beroende av de vålutareglerande bestämmelserna. I 32 § sparbankslagen an-

gives vilka slag av egendom sparbank äger förvärva. Enligt vad som upp­

lysts för lagrådet är för sparbanks behov av valutahandel närmast fråga

om förvärv av utländskt mynt och av checkar dragna å utländsk penning-

inrättning. I tydlighetens intresse torde i nämnda paragraf böra angivas,

att sparbank äger förvärva såväl in- som utländskt mynt samt checkar

dragna å in- eller utländsk penninginrättning.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag av­ givna utlåtande över det till lagrådet den 15 mars 1963 remitterade för­ slaget till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför vidare. Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen har av lagrådet lämnats utan erinran. Mot införande i 32 § sparbankslagen av en bestämmelse av det innehåll lagrådet förordat har jag ingen erinran. I enlighet härmed har inom finansdepartementet upp­ rättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 516) om sparbanker.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom pro­ position

dels föreslå riksdagen att antaga nämnda lagförslag,

dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i 2 § första stycket 1), 2) och 4>—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag stadgas skall äga fortsatt tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1963 till och med den 30 juni 1964,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det inom finansdepartemen­ tet upprättade förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 265) så ock om fortsatt giltighet av samma förordning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksda­ gen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Hummerhielm

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

79

Bihang .1

Yalutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken

Av Börje Kragb

1. Allmänna synpunkter

Som namnet anger syftar en valutareglering till viss kontroll över den finansiella sidan av transaktionerna med utlandet. Kontrollen kan göras mer eller mindre omfattande med hänsyn till arten av dessa transaktioner. Dis­ kussionen kommer emellertid här att begränsas till det slags transaktioner, som f. n. i praktiken omfattas av den svenska valutaregleringen. Analysen avser innebörden av denna valutareglering och syftar till att belysa förut­ sättningarna för och konsekvenserna av dess upphävande.

Det ligger nära till hands att vid en sådan bedömning starta med en jäm­ förelse mellan nuläget och ett läge utan valutareglering men med i övrigt oförändrad ekonomisk politik. Man måste emellertid från början beakta, att valutaregleringen är ett av många ekonomiskt politiska medel — och att det är med en kombination av medel man realiserar en kombination av mål. De flesta medel påverkar i regel på något sätt, direkt eller indirekt, samtliga målsättningar. I princip måste därför medlen koordineras i syfte att med minsta möjliga belastning på den ekonomiskt-politiska apparaturen nå öns­ kad effekt med häns

m till de uppställda målen. Ju fler medel, som står till

förfogande för att realisera ett givet antal mål, dess större rörelsefrihet får den ekonomiska politiken. Om ett (eller flera) av medlen uteslutes från an­ vändning eller deras användningslatitud begränsas, ökar belastningen på de kvarstående medlen. Den ökar särskilt kraftigt på de medel, som represen­ terar de närmaste substituten för det uteslutna. Det är bl. a. ur synpunkten av möjligheterna till en dylik substitution, som man får se frågan om va­ lutaregleringens innebörd. Dess eventuella avveckling får bedömas med hän­ syn till den omfattning, riktning och tidslokaliseräng, som frisläppta kapi­ talrörelser kan tänkas få, och det sätt på vilket härigenom de uppställda målsättningarnas förverkligande kan tänkas bli påverkat. Fördelarna med en avveckling får så vägas mot nackdelarna och mot möjligheterna att kom­ ma till rätta med dessa genom en belastning på disponibla ekonomiskt po­ litiska medel.

Emellertid kan inte heller den ekonomiska politikens målsättningar be­ traktas som utan vidare givna. Alldeles oavsett vad man tror om de för- och nackdelar, som fria kapitalrörelser i och för sig må ha, kan valutaregle­ ringens hävande t. ex. framstå som ett »politiskt pris» för ett ur olika syn­ punkter önskvärt internationellt samarbete. Dettas förverkligande framstår då som en särskild, ny målsättning. Man bör då diskutera valutaregleringens avveckling inte endast mot bakgrunden av möjligheterna till substitution med andra medel utan även av lämpligheten att revidera de mål, som upp­ ställts under förutsättning av en mer autonom och isolerad ekonomisk poli­ tik. Man har emellertid att göra med svårvägbara faktorer, som delvis un­ dandrager sig en rent ekonomisk bedömning.

Man kan nu till en början skilja mellan de kapitalrörelser, som är av spekulativ och kortfristig natur och i första hand påverkar likviditeten och

80

Kungl. Maj:ts proposition

nr

139 ur 1963

de som är mera långsiktiga och närmast aktualiserar problem, som avser en överföring av produktionsresurser till eller från utlandet.

Man kan tala om både en extern och en intern aspekt av kapitalrörelser­ nas likviditetseffekt. Den externa effekten avser förändringen i valutareser­ ven och den interna effekten avser allmänhetens och banksystemets likvidi­ tet. I bägge fallen kan effekten vara sådan att den försvårar förverkligandet av den fulla sysselsättningen. Kontrollen över den privata sektorns likviditet representerar en viktig ingrediens i den ekonomiska politiken. Utländsk ka­ pitalimport och kapitalexport kan emellertid — i frånvaro av en valutareg­ lering — i betydande omfattning och på mycket kort sikt påverka den in­ terna likviditeten. De kan komma att representera eu avsevärd belastning för penningpolitiken, om de går i »fel riktning» med hänsyn till dennas åsyf­ tade effekt på konjunkturutvecklingen. Det är ett välbekant faktum, att de korta kapitalrörelserna faktiskt tenderar att i denna mening felriktas och att effektiviteten av politiken för den fulla sysselsättningen härigenom kan komma att avsevärt begränsas. Härvid aktualiseras frågan om möjlighe­ terna att öka belastningen på de ekonomiskt-politiska medel, som represen­ terar de närmaste substituten för valutaregleringen.

Ovan berörda problematik avser den effekt kapitalrörelserna har på den interna likviditeten via förändringarna i valutareserven, oavsett dennas ab­ soluta nivå. Speciella svårigheter uppkommer emellertid i det fall att eu kapitalexport hotar att minska valutareserven — den externa likviditeten — under den nivå, som motsvarar det oundgängliga »internationella utrym­ met» för sysselsättningspolitiken. Till stor del får denna politik inriktas på att neutralisera störningar, som hänger samman med förändringar i utri­ keshandeln. När dessa ger upphov till sysselsättningsstörningar och samtidigt till en minskning i valutareserven, kan den senare åtminstone temporärt negligeras så länge dess absoluta nivå ej blir oroväckande låg. Ceteris paribus inträffar detta desto fortare i den mån effekten på valutareserven av en för­ sämring av bytesbalansen förstärkes av utgående korta kapitalrörelser. Även i detta fall kan det föreligga en tendens till att kapitalrörelserna systema­ tiskt går i »fel riktning» och alltså medför en merbelastning för sysselsätt­ ningspolitiken. Vid en i utgångsläget låg valutareserv får man en för kort respittid för att tillgodose sysselsättningsmålet och kan tvingas till mot­ åtgärder på valutafronten, som kan komma att försvaga eller t. o. m. direkt strida mot den inhemska politiken.

Både när det gäller kapitalrörelsernas effekt på den interna och på den externa likviditeten kan det alltså uppkomma svårigheter, som i första hand avser möjligheterna att realisera den fulla sysselsättningen. Vid en avveck­ ling av valutaregleringen aktualiseras då frågan om merbelastningen på öv­ riga ekonomiska medel och eventuellt ianvändningstagande av nya. Om dessa möjligheter framstår som otillräckliga, får man bl. a. ta ställning till beho­ vet att systematiskt öka valutareserven för att bibehålla det internationella svängrum för sysselsättningspolitiken, som förelegat före valutaregleringens hävande. Detta kommer då att representera en målsättning på längre sikt, som kan komma att konkurrera med andra målsättningar rörande t. ex. in- vesteringskvotens storlek eller hjälpen till u-länderna. Även målsättningen för sysselsättningspolitiken kan i ett sådant sammanhang få tas under om­ prövning. Denna målsättning har inte varit oförändrad — ambitionsgraden har stigit undan för undan. Om utan valutareglering ett tillräckligt inter­ nationellt svängrum inte kan skapas för en ambitiös sysselsättningspolitik, måste man tydligen pruta av på målsättningen för utjämningen av konjunk­ turfluktuationerna. Detta behöver inte betyda en lägre takt för utvecklingen av realinkomsten, eftersom den internationella arbetsdelningen — i vars

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

81

namn valutaregleringen skall hävas — förutsättes i och för sig leda till en produktivitetsstegring, som kan kompensera eventuella effektivitetsförlus­ ter i form av korttidsarketslöshet.

Resonemanget ovan avser närmast sådana kapitalrörelser, som till sin natur är kortfristiga och motiveras av internationella räntedifferenser och för­ väntningar om växelkurs- och ränteförändringar. De påverkar likviditeten i banksystemet och valutareservens storlek och därmed också möjligheterna för den ekonomiska politiken att realisera sina målsättningar. Det finns en annan problematik, som i första hand avser de långa kapitalrörelserna. Det är här fråga om transaktioner, som sammanhänger med investeringar, som motiveras av en bedömning av realkapitalets avkastning och kan visa ten­ denser att på längre sikt utvecklas ensidigt i viss riktning. Det rör sig vi­ dare oftast om placeringar på en marknad som ej kan direkt påverkas av penningpolitiken. Ifrågavarande kapitalrörelser kan på kort sikt beröra både likviditetsläge och sysselsättning men skapar kanske i första hand problem, som sammanhänger med sparandets inriktning och form och därmed med målsättningen för takten i den ekonomiska tillväxten på längre sikt.

Det samhällsekonomiska sparandet består av en intern komponent — realkapitalbildningen — och en extern komponent — överskottet på bytes­ balansen. I avsaknad av kapitalrörelser tar den senare komponenten formen av en ökning av valutareserven. Eu lång kapitalexport innebär nu vid givet sparande (och full sysselsättning) att den inhemska realkapitalbildningen och/eller en annars möjlig uppbyggnad av valutareserven måste begränsas. I förra fallet beröres alltså den målsättning, som avser takten i den inhemska ekonomins tillväxt, i senare fallet den som hänför sig till det »internatio­ nella utrymmet» för konjunkturpolitiken. Frisläppandet av de korta kapi­ talrörelserna kan som nämnts aktualisera nödvändigheten av att på längre sikt bygga upp valutareserven, vilket då i sin tur kan försvåras av en en­ sidig utströmning av långt kapital. Denna konkurrerar också om det ut­ rymme i form av en disponibel valutareserv på vilket anspråk kan ställas av biståndsgivningen till u-länderna.

Å andra sidan representerar eu långsiktig kapitalimport eu komplette­ ring av det inhemska sparandet och kan alltså, liksom detta, ta formen av realkapitalbildning eller ökning av den externa likviditeten. Förutom bl. a. de sysselsättningspolitiska aspekter, som kan läggas även på dessa kapital­ rörelser, kan man resa frågan i vad mån av vårt land ianspråktaget utländskt sparande annars skulle ha kommit till användning i mer behövande länder. 1 den utsträckning kapitalimporten blott leder till eu ökning av valutareser­ ven, kan den dock bidraga till ökningen av det »internationella utrymmet» och frigöra resurser t. ex. för internationellt bistånd. Relativt stora^in- ocli utgående kapitalströmmar skulle med andra ord kunna balanseras av ett relativt obetydligt saldo.

Hänsyn till kapitalrörelserna ger upphov till ett långsiktigt problem för den ekonomiska politiken framförallt i det fall att kravet på ett »internatio­ nellt utrymme» som skydd för de korta kapitalrörelserna och utvecklingen av de långa kapitalrörelserna netto räknat motiverar ett ökat samhällseko­ nomiskt sparande i form av ett överskott på bytesbalansen. Härvid kommer som nämnts överväganden med hänsyn både till sysselsättningen och till­ växttakten in i bilden. Vidare aktualiseras även målsättningen för prisut­ vecklingen, eftersom möjligheten att realisera ett visst överskott i bytesba­ lansen i hög grad är en fråga om prisrelationen till utlandet. Därmed har man också vid bedömningen av kapitalrörelsernas problematik hamnat i eu diskussion av alla de viktigaste målsättningarna och följaktligen också av hela uppsättningen av den ekonomiska politikens medel. Nödvändigheten av

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 ur 1963

eu dylik total analys beror emellertid i förslå band på den praktiska be­ dömningen av de frisläppta kapitalrörelsernas omfattning och riktning.

Det finns vid denna bedömning också anledning att skilja mellan utveck­ lingen på kort och på lång sikt. Det kan tänkas föreligga en undertryckt ef­ terfrågan på värdepapper — på svenska från utlandet och på utländska från Sverige —- som aktualiseras vid ett hävande av valutaregleringen och ger upphov till en betydande kapitalström i endera riktningen. Denna initialef­ fekt kan bl. a. komma att bero av det vid tillfället rådande konjunkturläget. På längre sikt kan sedan kapitalströmmens storlek och riktning komma att bli eu annan.

Det är vidare klart att både kortsikts- och långsiktseffekten måste kom­ ma att bero på det aktuella läget beträffande vår medverkan i EEC och för­ väntningarna om utvecklingen härav. Det är i praktiken meningslöst att re­ sonera om valutaregleringen utan att precisera förutsättningarna på denna punkt. Detta gäller speciellt bedömningen av de långa kapitalrörelserna. In­ citamenten för svenska företag att realinvestera i utlandet (EEC-området) såväl som för utländska företag att realinvestera i Sverige måste ju ställa sig helt olika i de fall att vi inlemmas i EEC resp. kommer att stanna utan­ för. Detsamma bör gälla handeln med aktier, vars attraktionskraft måste komma att influeras av förväntningarna om expansionskraften inom olika näringsgrenar och branscher, vilka i sin tur uppenbarligen hänger samman med marknadsfigurationerna.

De närmaste avsnitten skall ägnas åt problematiken kring de korta kapi­ talrörelserna. För dessas omfattning och riktning är integrationsutvecklingen förmodligen av mindre betydelse än för de långa kapitalrörelserna. Den kan emellertid påverka möjligheterna att använda olika medel och dessas effek­ tivitet, när det gäller att neutralisera de korta kapitalrörelsernas inverkan på likviditetsutvecklingen och därmed på sysselsättningen. Det finns här an­ ledning att granska vapnen i den penningpolitiska arsenalen och även att beröra frågan om valutareservens roll som buffert för kortsiktiga föränd­ ringar i det »internationella utrymmet» för den ekonomiska politiken.

Därefter beröras de frågor, som sammanhänger med ett frisläppande av de långa kapitalrörelserna — även om nu gränsdragningen mellan de korta och långa kapitalrörelserna med hänseende till deras form och effekt inte alltid är alldeles klar. I princip kan emellertid de förra sägas påverka sam­ hällsekonomin via förändringar i den interna och externa likviditeten och aktualisera motåtgärder på detta område. I senare fallet är det däremot frå­ ga om det s. k. »transferproblemet» d. v. s. det (de) problem, som uppkom­ mer, när produktionsresurser skall ställas till utlandets förfogande vid ka­ pitalexport resp. ställs till det egna landets förfogande vid kapitalimport. Det kan, som nämnts, här bli nödvändigt att beakta hela sammanvägningen av den ekonomiska politikens målsättningar, likaväl som hela uppsättningen av den ekonomiska politikens medel.

2. De korta kapitalrörelserna Det är här i princip fråga om kapitalrörelser, som motiveras av räntedif- ferenser och spekulation i ränte- och växelkursändringar och som därför kan antagas vara av övervägande kortfristig karaktär. Ifrågavarande place­ ringar kan tänkas ta formen av banktillgodohavanden, skattkammarväxlar, obligationer samt av kortfristiga lån i och utanför den organiserade kredit­ marknaden. På längre sikt kan man tänka sig att eu stock av sådana till­ gångar och skulder byggs upp i form av valutatillgångar i banksystemen, transaktionskassor för företagen och normala handelskrediter allt i takt med en successivt stigande internationell handelsvolym. Mera betydande varia­

83

tioner kring en dylik trend skulle emellertid kunna förväntas härröra från sådana kapitalrörelser, som betingas av utsikterna till vinst på kortfristiga transaktioner. De problem, som härigenom kan skapas för den ekonomiska politiken, sammanhänger med det sätt på vilket kapitalrörelsernas omfatt­ ning och riktning påverkar dels den interna likviditeten i banksystemet och näringslivet, dels den externa likviditeten i form av förändringar i valuta­ reserven. önskvärdheten av en given kapitalrörelse kommer i förra fallet att bedömas med hänsyn till dess betydelse för den ekonomiska politikens (och speciellt penningpolitikens) effektivitet i det aktuella konjunkturläget. I se­ nare fallet är det fråga om det sätt på vilket kapitalrörelsen påverkar valuta­ reserven i riktning mot eller från den som önskvärd betraktade storleken. De två bedömningsgrunderna skiljer sig i princip från varandra. En given ka­ pitalrörelse kan — alltefter konjunkturläget och valutareservens aktuella storlek — ur bägge synpunkterna framstå som gynnsam eller som ogynn­ sam eller — vilket kanske är vanligast — framstå som gynnsam ur ena syn­ punkten och ogynnsam ur andra, (sic!)

De korta kapitalrörelsernas riktning bestäms av konstellationen av rän- tedifferensen mellan två länder och av de aktuella och förväntade växel­ kurserna. Spekulation i växelkursändringar förekommer rimligen endast i undantagsfall. Korta kapitalrörelser skulle i första hand kunna induceras i lägen, då man av någon anledning låtit räntan avvika från en »normal» in­ ternationell nivå. Om ränteändringen är konjunkturpolitiskt motiverad kom­ mer då de korta kapitalrörelserna att gå i »fel» riktning ur synpunkten av den interna likviditeten. En räntehöjning har då vidtagits — förmodligen i kombination med andra penningpolitiska åtgärder — för att åstadkomma en kreditåtstramning och därigenom bryta en inhemsk överkonjunktur. Denna åtstramning kommer emellertid att motverkas av en ingående kort kapitalrörelse. Det omvända fallet av »räntedilemmat» aktualiseras i en låg­ konjunktur.

Önskvärdheten av effekten på den externa likviditeten beror både på ut­ vecklingen av bytesbalansen och valutareservens storlek i utgångsläget. Om överhettningen i ekonomin har karaktär av kostnadsinflation går den san­ nolikt hand i hand med en försämring av bytesbalansen och en valutaav- tappning. År då valutareserven redan i utgångsläget »för liten» kan tydligen valutaförstärkningen vara eu hjälp för upprätthållandet av den externa lik­ viditeten. Är det återigen fråga om en väsentligen av exportutvecklingen be­ tingad överkonjunktur med överskott på bytesbalansen, ter sig det korta kapitalinflödet kanske inte heller särskilt gynnsamt ur synpunkten av va­ lutareservens utveckling. En direkt ogynnsam effekt skulle uppkomma i det, för Sveriges del f. n. teoretiska fall, att valutareserven i utgångsläget av olika anledningar ansågs vara för stor. Ett analogt resonemang kan föras beträffande räntepolitiken i en lågkonjunktur och de olika kombinationerna av förändringar i bytesbalansen och valutareservens storlek i utgångsläget. Maximalt ogynnsamma ter sig de korta kapitalrörelserna i en överkonjunk­ tur med överskott på bytesbalansen och »för hög» valutareserv resp. i låg­ konjunktur med underskott i bytesbalansen och »för låg» valutareserv.

Storleken av valutareserven och riktningen av dess förändringar har också stor betydelse för de korta kapitalrörelser som kan uppkomma på grund av förväntningar om växelkursförändringar. Eu kombination av låg valutare­ serv och valutaulflöde kan ge upphov till spekulation i depreciering och kraftigt kort kapitalutflöde. Eu dylik situation kan aktualiseras i vilket som helst konjunkturläge och kan beroende på storleken av den förväntade deprecieringen vara omöjlig att påverka med räntepolitik. I ett sådant liige kan omsorgen om den externa likviditeten antagas komma att få eu avgörande betydelse för den ekonomiska politiken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13!) år 1063

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

3. Den interna likviditeten

De problem, som fria kapitalrörelser kan skapa för den interna likvidi- tetspolitiken betingas inte bara av differenser mellan de inhemska och ut­ ländska räntenivåerna utan till hela den mera svårpreciserade graden av »stramhet» på kreditmarknaden. Den åtstramning, som man med olika kre­ ditpolitiska medel söker åstadkomma i en överkonjunktur försvagas i den man banker och företag har tillgång till kortfristiga utländska krediter. Möjligheter föreligger då att upptaga lån till lägre räntor än på hemmamark­ naden. Företag, som på grund av olika former av kreditransonering överhu­ vud taget ej kan få banklån, kan vara villiga att t. o. m. betala eu ränta, som ligger ännu högre än hemmaräntan. Därtill kommer också den kapitalim­ port, som direkt tar formen av utländsk inlåning i bankerna. Av flera an­ ledningar kommer härigenom likviditeten i banksystemet att öka och den åsyftade stramheten att uppluckras.

I princip kan ökningen av banklikviditeten motverkas genom open märket operations och/eller en åtstramning via likviditetskvoterna. Effektiviteten av en dylik penningpolitik bör i och för sig vara oberoende av det sätt på vilket överskottslikviditeten kommit till stånd: den må ha orsakats av stat- lig underskottsfinansiering eller av någon eller några av de faktorer — in­ klusive kapitalimporten — som kan ligga bakom en ökning av valutareser­ ven. Det bör emellertid bemärkas, att kravet på neutraliserande restriktivitet bör vara särskilt stort i det fall att en ökning i valutareserven betingas av kort kapitalimport.

Kapitalimporten kan också vara ett uttryck för att företagen sökt sig utan­ för den organiserade kreditmarknaden och i ökad utsträckning finansierat sina investeringar med kort upplåning utanför denna marknad. En dylik tendens uppkommer alltid när bankkrediterna stramas åt. Så länge den in­ hemska marknaden är avskärmad från kapitalimport finns det emellertid vissa möjligheter till »dränering». Genom investeringsfonder kan man t. ex. absorbera överskottsmedel från företag, vilka annars skulle uppträtt som långivare till företag med likviditetssvårigheter. I avsaknad av valutaregle­ ring skulle eu dylik politik få minskad effektivitet och kunde t. o. in. i och för sig ge upphov till en extra kapitalimport, som på olika vägar sökte sig till investeringsfonderna.

Ett försök att dämpa den inhemska aktiviteten med restriktiv kreditpoli­ tik skulle alltså kunna komma att motverkas av en till finansiering av in­ hemsk investeringsverksamhet syftande kapitalimport. En dylik utveckling kunde framtvinga en hårdare begränsning av bankkrediterna än vad som annars skulle behövt vara nödvändigt. Därigenom uppkommer emellertid eu tendens till snedvridning i kreditstrukturen, som på ett ofördelaktigt sätt kan påverka den ekonomiska utvecklingen även på längre sikt. Företag med utländska bank- och handelsförbindelser skulle få relativt lättare att skaffa kredit, och detta på bekostnad av dem, som vore hänvisade endast till den inhemska marknaden. Den inhemska investerings- och produktionsutveck­ lingen skulle härigenom kunna få en i olika avseenden ogynnsam inrikt­ ning.

I detta sammanhang synes den långsiktiga balansen på olika sektorer av den inhemska kreditmarknaden kunna bli av viss betydelse. Frågan om valutaregleringens hävande sammanhänger bl. a. med den nuvarande kon­ trollen över de inhemska obligationsemissionerna. Denna kontroll motiveras både av konjunkturpolitiska skäl och av hänsyn till investeringsverksam­ hetens inriktning. En dylik reglering skulle emellertid förlora mycket av sin mening i det ögonblick den på hemmamarknaden tillbakahållna låne- efterfrågan fritt kunde tillfredsställas utomlands.

85

Nuvarande tendenser på kapitalmarknaden pekar dock mot eu förbättring av balansen mellan utbud och efterfrågan. I denna riktning verkar dels ett åtminstone i jämförelse med 50-talet dämpat statligt upplåningsbehov, dels ett ökat utbud både från ATP och från ett stigande hushållssparande. Före­ tagen skulle då i ökad omfattning kunna släppas fram på obligationsmark­ naden för att tillfredsställa ett föreliggande, förmodligen ackumulerat be­ hov av upplåning med obligationer. I den mån detta behov hänför sig till önskemål om finansiering av (nya) realinvesteringar vore det fördelaktigt, om valutaregleringen kunde släppas i ett läge av relativt lugn i konjunktur­ utvecklingen. I den mån behovet avser eu konsolidering av olika former för äldre krediter, skulle en föregående period av tillgång till inhemska obligationsmarknaden begränsa risken för den kapitalimport av engångs­ karaktär som annars skulle kunna komma till stånd.

i. Den externa likviditeten

Den externa likviditeten hänför sig till behovet av att hålla en valuta­ reserv. Behovet härav växlar bl. a. med ambitionsgraden i den ekonomiska politikens målsättningar. Även vid en sådan konjunkturpolitik, som i stort sett låter hemmaekonomin anpassa sig till utlandskonjunkturen, föreligger behov av en valutareserv, som kan tjäna som buffert för säsongmässiga och andra kortsiktiga förändringar i bytesbalansen. Vid en högre ambitionsgrad beträffande självständigheten i hemmakonjunkturen kan i vissa lägen öka­ de krav komma att resas på storleken av valutareserven — på det »inter­ nationella utrymmet» för konjunkturpolitiken.

Målsättningen beträffande växelkursernas stabilitet kommer in som en särskild faktor vid bedömningen av valutareservens storlek och använd­ ning. Helt fria växelkurser skulle i och för sig kunna tänkas göra hållan­ det av valutareserv överflödig. Spikas växelkurserna fullständigt måste va­ lutareserven göras desto större — man avhänder sig ett medel för att nå balans i utlandsbetalningarna och förvandlar detta till mål. Man ökar där­ igenom belastningen på övriga medel och ökar anspråken på den buffert, som måste fånga upp externa störningar tills den ekonomiska politikens övriga medel hunnit verka. Det mest realistiska fallet är emellertid att man förbehåller sig en viss möjlighet att vid långvariga störningar och »funda­ mentala balansrubbningar» kunna genomföra begränsade växelkursjustering­ ar (jämför här Stabiliseringsutredningens betänkande t. ex. sid. 27—-29). Då har man emellertid också öppnat dörren på glänt till spekulativa förvänt­ ningar om depreciering och appreciering, vilka kan ge upphov till ensidiga, destabiliserande kapitalrörelser. En politik som i princip arbetar med fasta växelkurser men som ej utesluter möjligheten av växelkursändringar, synes i själva verket ställa de största kraven på en valutareserv.

Det har här redan påpekats hur — vid eu given växelkurs- och konjunk­ turpolitik — de korta kapitalrörelserna i vissa typfall tenderar att tränga ihop det internationella utrymmet för en dylik politik. Detta reser inget problem om tillgängliga valutareserver kan anses representera tillräckligt utrymme med hänsyn både till de krav som kan ställas i nuvarande läge och till de som tillkommer vid upphävandet av valutaregleringen. I annat fall kan det bli nödvändigt att, under bibehållet valutaskydd, på längre sikt söka bygga upp eu betryggande valutareserv. Övergången kan förkortas i det fall man kan finna verksamma medel att speciellt påverka de korta kapitalrörelsernas riktning och/eller omfattning. I sista hand kan man — om nu frigörandet av kapitalrörelserna framstår som eu högt prioriterad målsättning — slä av på de ambitioner som hänför sig till självständig konjunkturpolitik.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1963

86

Den ovan förda principdiskussionen av kapitalrörelsernas innebörd och förutsättningarna för en avveckling av valutaregleringen kan knappast i det konkreta fallet preciseras i en sådan utsträckning att man får entydiga svar på de ställda frågorna. Man får nöja sig med vissa hållpunkter. Det kan t. ex. noteras att det svenska konjunkturmönstret i viss mån synes avvika från typfallen för sambandet mellan konjunkturfasen och utveckling­ en av saldot på bytesbalansen. Valutareserven har sålunda tenderat att öka under lågkonjunktur och minska i högkonjunktur — eu utveckling som bl. a. synes sammanhänga med lagervariationerna. Hittills har också ut- 1 andskonjunkturen i regel varit starkt splittrad med markerade kontraster i fråga om konjunkturfasningen inte bara mellan USA och Västeuropa utan även mellan länderna inom Västeuropa och mellan industri- och råvaru- länderna. Man har alltså knappast kunnat tala om en svensk mot »utlan­ det» kontrasterande konjunkturutveckling. Det är likväl av en sådan dif­ ferens, som saldot på bytesbalansen företrädesvis kan tänkas bli influerat. De mycket små svängningarna i vår valutareserv kan kanske tvärtom sägas indicera frånvaron av sådana diskrepanser. Utlandskonjunkturen kan emel­ lertid genom intensifierade integrationssträvanden och på andra sätt kom­ ma att i framtiden bli mer homogen. Svenska ambitioner med hänsyn till en relativt sett hög aktivitetsnivå eller till en relativ dämpning av svängning­ arna kring en gemensam trend skulle kunna leda oss in i en period av starkare rörelser i bytesbalansens saldo och då med parallella korta kapital­ rörelser. Härigenom skulle behovet av internationellt utrymme också öka.

I utgångsläget för en frigörelse av kapitalrörelserna bör dock det i Sverige lokaliserade utländska korta kapital, som ej är rena transaktionskassor, kunna förutsättas vara relativt obetydligt. Möjligen skulle det också dröja en viss tid innan svensk kapitalexport av här diskuterat slag skulle komma igång eller man i utlandet börjat varsebli resp. tillvarataga möjligheterna därtill. Redan risken för kortsiktiga och kraftiga kastningar i kapitalrörel­ serna skulle emellertid motivera en förstärkning av valutareserven. Dess­ utom kan ju de kapitalrörelser, som sammanhänger med spekulation i sven­ ska kronans depreciering förväntas direkt bero just av valutareservens ab­ soluta storlek.

En icke helt orealistisk bedömning skulle alltså ge vid handen att be­ hovet av valutareserv skulle kunna komma att öka både av konjunktur­ politiska skäl och (vid valutaregleringens hävande) som skydd mot korta kapitalrörelser — dessa två behov är närmast additiva eftersom de kan aktualiseras på samma gång. Frågan är nu om vår faktiska valutareserv kan sägas korrespondera inte bara mot dagslägets behov utan även därut­ över inrymma den förmodligen betydande marginal, som kan visa sig nöd­ vändig längre fram.

Ultimo juni 1962 uppgick vår totala valutareserv till ca 4,2 miljarder kr. eller drygt tre månaders import. Under 1961 inträffade en icke obetydlig stegring, som emellertid helt faller inom ramen för den s. k. förskjutnings- posten. Såvitt nu kan bedömas, kommer denna utveckling i stort sett att upprepas under 1962. Det är otillfredsställande, att man i så stor utsträck­ ning svävar i okunnighet om den egentliga innebörden av förändringarna i valutareserven och i motsvarande grad måste sväva på målet i fråga om eu även kortsiktig framtidsbedömning.

Vilka relationstal man än väljer för att mäta valutareservens »funktionel­ la» storlek, synes både en intertemporal och en internationell jämförelse ge vid handen att den f. n. ligger ganska lågt. Vår nuvarande reserv är låg jämförd med de flesta industriländers. Dess nivå är också alltsedan 1947 låg jämfört med den som uppnåtts under tidigare perioder. Dessa fakta

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

87

behöver inLe i och för sig ha någon avgörande betydelse vid bedömningen

av reservens tillräcklighet, eftersom behovet av en valutareserv av olika an­

ledningar successivt kan ha minskat och dessutom för en sådan ekonomi

som den svenska kanske kunde tänkas vara särskilt lågt (våra nordiska

grannländer har också i regel hållit internationellt sett låga reserver). Men

dessa mekaniska jämförelser antyder i alla fall snarast att vår nuvarande

valutareserv är hållen i underkant än motsatsen.

De krav, som kan ställas på storleken av vår valutareserv beror på en

rad faktorer, som dels är till sin natur ovägbara dels skiftar i betydelse från

tid till annan. Här beror mycket på den institutionella ram man förutsätter

som given för bedömningen. Stabiliseringsutredningen sammanfattar sin

diskussion av denna fråga på följande sätt:

»Eu valutautströmning genom importöverskott på 2—3 miljarder kronor

synes ändå vara det mesta man har anledning att räkna med även vid myc­

ket allvarliga påfrestningar. Därtill kommer den minskning av reserverna,

som kan uppkomma genom större frihet för de internationella kapitalöver­

föringarna. En vidgad exportkreditgivning kan också komma att ställa öka­

de krav på landets likviditet. Men valutareserven får inte vara helt tömd

efter en dylik påfrestning. En viss reserv måste alltid föreligga för att hindra

att desperata åtgärder framtvingas. Man kommer på dessa grunder fram

till att valutaresurserna i form av valutareserv och lånemöjligheter i de

internationella organisationerna skulle behöva vara väsentligt större än de

f. n. normalt är.» (sid. 122)

Stabiliseringsutredningens gissning på variabiliteten i bytesbalansens sal­

do kan vara lika god som någon annan. Den är förmodligen bättre än de

flesta, eftersom ett visst stöd för den antydda storleksordningen av 2—3

miljarder kan fås genom ett studium av de svängningar, som valutareser­

verna i andra länder utsatts för. Man finner att i industriländerna ett kon­

tinuerligt valutautflöde maximalt begränsats till några procent av brutto­

nationalprodukten. Högt på listan ligger emellertid länder som i likhet med

Sverige är relativt små och har en relativt stor utrikeshandel. Högst ligger

sålunda Nederländerna med en valutaavtappning jan.—sept. 1957 på 3,2

procent av BNP. Norge och Danmark redovisar förluster på 1,8 procent av

BNP för perioderna jan. 1953—mars 1955 resp. april 1954—juni 1955. Ef­

tersom den svenska valutareserven f. n. uppgår till närmare 6 procent av

BNP, skulle man med hänsyn till de här berörda variationstalen kunna an­

se den vara fullt tillfredsställande. Det bör emellertid vidare bemärkas, att

här endast varit tal om variabiliteten (neråt) i valutareserven, men att

variabiliteten i bytesbalansens saldo kan vara betydligt större. För Norge var

den t. ex. vardera åren 1954 och 1955 av storleksordningen 5—6 procent.

Men eftersom nedgången startade från ett läge med stort överskott kunde

valutaminskningen begränsas till det nyss angivna, betydligt lägre procent­

talet.

För Sveriges del synes man emellertid redan under en följd av år haft

eu med hänsyn till olika faktorer gynnsam utveckling av bytesbalansen och

likväl inte kunnat uppnå någon mera betydande förstärkning av valutareser­

ven. Det kan erinras om alt vi under senare år inte endast haft eu kumulerad

förskjutningspost av nästan samma storleksordning som hela vår valuta­

reserv. Vi har också haft eu gynnsam utveckling av våra terms of trade,

som för åren 1958—60 i och för sig kan uppskattas ha betytt eu samhälls­

ekonomisk vinst av storleksordningen 2 miljarder kronor. I nationalbud-

geten för 1962 förutses emellertid en försämring av terms of trade på 3

procent motsvarande en förlust på 500 milj. kr. Det är tydligt att vi bär har

att göra med en faktor, som kan kraftigt påverka valutareservens utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Eftersom reserven — bl. a. med hänsyn till spekulationen i växelkursänd­ ringar — inte kan tillåtas gå i botten, synes därför dess nuvarande storlek snarast representera ett minimum med hänsyn till det internationella ut­ rymme, som vi behöver för svängningarna i bytesbalansen. Detta omdöme torde stå sig även om hänsyn tages till våra aktuella lånemöjligheter och dragningsrätter av olika slag. Man synes alltså kunna hävda, att om risken för utåtriktade korta kapitalrörelser aktualiseras, så rymmes ett valuta­ skydd för dessa ej inom ramen för vår aktuella reserv. En ökning av denna finge då uppställas som särskild långsiktig målsättning för den ekonomiska politiken. I avsnittet om de långa kapitalrörelserna diskuteras närmare på vad sätt denna målsättning kan realiseras.

5. Likviditetsreglcrande. åtgärder

Fixeringen av växelkurserna, åtminstone på kort sikt, innebär a;: den ekonomiska politiken avhändes ett viktigt medel att direkt påverka utveck­ lingen av bytesbalansen. Vidare har, redan vid den begränsade grad av libe­ ralisering som f. n. råder internationellt sett, ränteutvecklingen i olika län­ der alltmer tenderat att synkroniseras. Denna tendens kan förväntas ytter­ ligare förstärkas i framtiden. Detta betyder att det blir svårare för ett enstaka land även att använda instrumentet för inhemsk konjunkturpolitik. Vid fria kapitalrörelser skulle man då i vissa lägen riskera att på grund av hänsyn till den externa likviditeten få sänka ambitionsgraden för sysselsättnings­ politiken resp. få se denna politik justerad av en ineffektivitet i den interna likviditelspolitiken. Som här redan antytts kan likväl önskemål beträffande den externa likviditeten vid behov tillgodoses genom en planmässig upp­ byggnad av valutareserven, under det att den interna likviditeten i någon män kan påverkas med andra medel än räntan. Man kan också diskutera möjligheterna av att använda vissa »små medel» som komplement till en dylik politik — komplement som skulle syfta till att minska behovet av- ett extra valutaskydd och/eller ge större svängrum för en intern ränte­ politik. Framställningen skall här begränsas till uppräknandet av några av dessa medel. Deras användbarhet sammanhänger nämligen i hög grad med administrativa och tekniska frågor, som vid behov torde få bli före­ mål för särskild utredning.

Det finns i princip vissa möjligheter att använda valutakonton (i riks­ banken) i syfte att systematiskt dirigera kapitalrörelsernas effekt både på den externa och den interna likviditeten. Förutsättningen är att man kan hålla räntan på dessa konton skild från övriga räntor. Denna ränta kunde då varieras med hänsyn till den åsyftade effekten på den externa likvidi­ teten. I första hand aktualiseras här det fall att räntan på valutakonton hålles över hemmaräntan i en situation av depressiva tendenser och låg och fallande valutareserv. Man kunde i eu högkonjunktur tänka sig möj­ ligheten även av en gynnsam effekt på den interna likviditeten, om näm­ ligen räntan på valutakonton sättes så högt att det utländska kapital, som annars skulle tagit vägen utanför den organiserade kreditmarknaden och försvårat likviditetspolitiken, i stället steriliseras i riksbanken.

Det ovan antydda arrangemanget kan visa sig svårt att realisera i prak­ tiken. Detsamma gäller det slags politik, som syftar till att möjliggöra en självständig inhemsk räntepolitik genom en målmedveten differentiering mellan den långa och den korta räntan. Den förra styres då med hänsyn till den inhemska investeringsutvecklingen under det att den senare fixeras med hänsyn till de korta kapitalrörelsernas riktning och omfattning. En dylik politik har försökts t. ex. i USA och Västtyskland. Den rekommenderas i princip av Stabiliseringsutredningen, som emellertid också påpekar de

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

89

praktiska svårigheter, som föreligger i form av bindningar mellan de långa

och korta räntorna. De institutionella hindren för en rörlighet dem emel­

lan synes just i Sverige vara särskilt betydande (Stabiliseringsutredningen

sid. 162).

Nyssnämnda politik har den nackdelen att differentieringseffekten inte

renodlat avser de korta kapitalrörelserna å ena sidan och å andra sidan

de kapitalrörelser, som direkt har att göra med den inhemska aktiviteten.

Ur den synpunkten mer effektiv är den i princip eleganta metoden med

en systematisk växelkurspolitik för »forward rates», som fixeras med hän­

syn till den effektiva avkastningen på räntearbitrage vid en given differens

mellan den inhemska och den utländska räntenivån. För att politiken skall

kunna fungera i praktiken måste en rad institutionella och psykologiska

förutsättningar vara uppfyllda, vilket gör att realismen i förslaget är svår att

bedöma på förhand. (För en utförlig beskrivning av hela problemkom­

plexet hänvisas till Bent Hansens artiklar i Skandinaviska Bankens kvar­

talsskrift 1958:4 och 1959:1.)

En speciell möjlighet att utnyttja i princip långa kapitalrörelser för att

påverka likviditeten ligger i att låta utlandet emittera värdepapper på den

inhemska marknaden i »dräne ringssyfte». Effekten av ingående korta ka­

pitalrörelser på både den externa och interna likviditeten skulle kunna

neutraliseras genom en sådan politik. Det skulle då närmast vara fråga

om ett högkonjunkturläge med redan tillräcklig valutareserv och en poten­

tiell efterfrågan på utländska värdepapper, som förut hållits tillbaka av

emissionskontroll. Det kan i detta sammanhang erinras om att nyemissioner

hör till den kategori kapitalrörelser, för vilka någon liberaliseringsskyldig-

het ännu icke föreligger inom EEC. Och trots vad som ovan sagts om vår

valutautveckling kan det ju hända, att vi en gång kommer att befinna oss

i ett läge med »för stor valutareserv». Den här antydda politiken har under

senare år aktualiserats i Holland, som icke desto mindre under 50-talet vid

två särskilda tillfällen råkade in i långvariga och mycket besvärande valuta­

kriser.

En politik som syftar till att öka vårt »internationella utrymme» motive­

rar slutligen också från svensk sida fullt stöd åt förslag till ökning av

den internationella likviditeten genom IMF eller på annat sätt. Varje" för­

bättring i det internationella samarbetet på valutaområdet ökar förtroendet

till enskilda valutor och minskar risken för spekulativa kapitalrörelser.

Ökad kapacitet hos ifrågavarande organ och även olika slags internationella

arrangemang kan vidare neutralisera de icke önskvärda effekterna på betal­

ningsbalansen av de kapitalrörelser, som ändå förekommer. Vid en svensk

associering till EEC skulle t. ex. begränsningen av svängrummet för vår pen­

ningpolitik få vägas mot det samarbete och poolning av de finansiella resur­

serna, som eventuellt kan växa fram på längre sikt. Ännu viktigare i det här

diskuterade sammanhanget är kanske de möjligheter Sverige kan ha att

unilateralt försäkra sig om dragningsrätter och stand-by-krediter av olika

slag. Av speciell betydelse kunde detta visa sig vara under den övergångs­

period, som skulle följa på ett hävande av valutaregleringen. Man finge då

gardera sig mot de kapitalrörelser, som sammanhänga med att efterfrågan

och etl utbud kan ha ackumulerats i eu bestämd riktning under en lån"

följd av år.

ö

(>■ De långa kapitalrörelserna

De långa kapitalrörelserna avser främst handeln med aktier samt direkta

(rea!-) investeringar. Dessa kapitalrörelser skiljer sig från de korta där­

igenom att de förra men ej de senare aktualiserar ett transferproblem och i

7 llilumij lill riksdagens protokoll 11163. 1 samt. Nr 13!)

90

Kungl. Mnj:ts proposition nr 139 år 19t>3

stort sett undandrar sig penningpolitiska påverkningar. I de korta kapital­ rörelsernas natur ligger att de utjämnas på längre sikt, och att de problem de skapar hänför sig till svängningarna under en övergångsperiod i den in­ hemska aktiviteten och i valutareserven. Motiven bakom de bägge slagen av kapitalrörelser kan mestadels förutsättas vara helt olika. De långa kapital­ rörelserna sammanhänger med överväganden, som hänför sig till värde­ ringen av en realinvestering — av dess säkerhet och av dess avkastning på längre sikt i förhållande till dess aktuella pris. Bedömningarna kan mycket väl gå i en sådan riktning att det, netto räknat uppkommer betydande en­ sidiga kapitalrörelser över en följd av år. Härigenom aktualiseras för det långivande landet ett transferproblem, som i första hand kommer till ut­ tryck i eu av den långa kapitalexporten betingad belastning på valutare­ serven.

Inför ett frisläppande för svensk del av den internationella handeln med aktier möts man återigen av svårigheten att kunna bedöma ens riktningen och än mindre omfattningen av den resulterande kapitalrörelsen. Kursbild- ningen på svenska aktier i utlandet resp. på utländska aktier i Sverige i samband med den begränsade värdepappershandel, som nu förekommer, antyder emellertid att man, netto räknat, snarare borde kunna förvänta en svensk kapitalimport än kapitalexport. Under senare år har nämligen en tendens förelegat till överkurs på svenska aktier utomlands. Denna diffe­ rens mellan kurserna i Sverige och utlandet har på senare tid avsevärt mins­ kat men en mindre utländsk överkurs kan fortfarande registreras. Å andra sidan har kurserna för de utländska värdepapper, som kunnat utbjudas på Stockholmsbörsen ej nämnvärt avvikit från noteringarna utomlands.

Även om jämförelser med andra länder är vanskliga, torde det vara av ett visst intresse att notera utvecklingen under senare år på aktiemarknaden i Holland. (Genomsnittsavkastningen på aktier i Holland har varit något lägre än i Sverige.) Nettoexporten av värdepapper (kapitalimporten) har där under senare år tagit en betydande omfattning. Aren 1959 och 1960 upp­ gick den till 520 resp. 600 miljoner guilders d. v. s. till omkring 3 procent av importen och 1,5 procent av bruttonationalprodukten. Bruttot av köp och försäljningar var betydligt större bl. a. beroende på det erfarenhetsmässigt konstaterade sambandet mellan försäljning av inhemska aktier utomlands och de därpå — med någon »lag» — följande köpen av utländska värde­ papper.1

I Sverige föreligger restriktioner för köp av svenska aktier i form av 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. På grund härav förblir den del av aktie­ stocken, som kan försäljas till utlandet relativt begränsad, även i det fall att valutaregleringen avskaffas. Av en genomgång av utlänningsförbehållen i börsnoterade svenska aktiebolag (bank- och försäkringsaktiebolag undan­ tagna) med nominellt aktiekapital överstigande 100 milj. kr. framgår, att av ett totalt börsvärde vid årsskiftet 1961/62 på i runt tal 9 miljarder kro­ nor omkring 2,5 ä 3 miljarder representerade fria aktier. Vidare kan en betydande del av dessa aktier förmodas redan befinna sig i utländsk ägo resp. ligga Pa fasta händer i Sverige. Å andra sidan kan vid nuvarande praxis vissa svenska aktiebolag — beroende på egendomsinnehavets karaktär — räkna med att få tillstånd av Kungl. Maj :t att ändra sin bolagsordning på sådant sätt, att utlänningar kunna förvärva samtliga aktier i bolaget. Och

1 Jfr Central Economic Plan 1961. De redovisade korta kapitalrörelserna (utanför bankerna) var 1959 av samma storleksordning som de långa men i motsatt riktning. De upphörde 1960, enligt uppgift på grund av en minskning i den räntemarginal, som kunde erhållas utomlands (a. a. sid. 44—45).

Kungl. Ma j. ts proposition nr 139 år 1963

Öl

slutligen torde — därest vi inte tillförsäkras någon undantagsställning — en full associering till EEC i varje fall på längre sikt innebära att gentemot EEC-länderna utlänningsförbehållen enligt 1916 års lag finge avskaffas.

Svenska köp av utländska värdepapper är för kreditinstitutionerna i re­ gel begränsade på grund av särskild lagstiftning. I övrigt skulle dylika köp även i någon mån kunna påverkas av likviditetspolitiken. Eu åtstramning av det slag som vid olika tillfällen under senare år åstadkommits på kredit­ marknaden kan förväntas överhuvud taget verka återhållande på den här diskuterade typen av kapitalexport. Effektiva avkastningen på flertalet ut­ ländska aktier i förhållande till hemmamarknadens synes inte heller gc sär­ skilda motiv till utlandsköp. Det bör dock här uppmärksammas, att det se­ dan ett par år tillbaka förelegat en markerad tendens till att företag och enskilda personer i ökad utsträckning placerar sitt sparande direkt i värde­ papper. Särskilt vid den successiva stegring av hushållssparandet, som är att förvänta och med den diversifiering av sparandet, som kan iakttagas även t. ex. i USA, skulle man på längre sikt kunna räkna med en ökad efterfrågan även på utländska värdepapper. Därigenom förbipasseras s. a. s. kapitalmarknadsinstituten — med dess institutionella hinder för utländska investeringar — och ökar risken för lång kapitalexport.

Av här diskuterade förhållanden och tendenser skulle man närmast kunna draga den slutsatsen, att ett hävande av valutaregleringen åtminstone till en början inte skulle komma att ge upphov till någon nämnvärd import av ut­ ländska aktier. Däremot skulle man kanske få räkna med en — till sin omtattning svårförutsebar — export av svenska aktier och detta speciellt under den på frisläppandet omedelbart följande övergångsperioden, innan kurserna på svenska papper hunnit justeras till de utländska. Det är dock möjligt att denna justering kan gå snabbt i den mån föreliggande kursdif­ ferenser — på grund av det lilla materialet — ger en överdriven uppfatt­ ning av den potentiella efterfrågan. I alla fall skulle det bli fråga om en kapitalimport mer eller mindre av engångsnatur.

Situationen ter sig något annorlunda vid direkta investeringar i realkapi- tal. Svenska investeringar i utlandet kan vara direkt knutna till en svensk export — i vid bemärkelse äger en sådan realinvestering också rum vid bunden u-hjälp — varvid transferproblemet lösts i och med att de reala resurserna avdelats för ändamålet. Men den direkta investeringen kan också komma att övervägande bestå av utgifter i utlandet. Privatekonomiskt — för företaget — finansieras transaktionen genom förbrukning av egna medel eller upptagande av lån i Sverige (ev. i utlandet) och ett motvärde erhålles i form av en kredit till ett dotterbolag eller förvärv av nyemitterade aktier. Ur samhällsekonomisk synpunkt uppkommer på samma sätt som vid andra utgående kapitalrörelser en belastning på vår valutareserv, med undantag av det fall att företaget lånar i utlandet.

Det kan föreligga ett intimt samband mellan den direkta investeringen och den inhemska ekonomiska aktiviteten. Den direkta investeringen utom­ lands kan representera en sådan utgift, som, vid utebliven valutatilldelning, skulle ha gjorts inom landet. I så fall har i och för sig hemmaefterfrågan på reala resurser reducerats motsvarande, önskvärdheten av en dylik "ut­ veckling kommer bl. a. att bero på rådande konjunkturläge. Detsamma gäl­ ler de utländska direktinvesteringarna i Sverige, som t.' ex. i en högkon­ junktur kan komma att konkurrera med hemmaefterfrågan i ett redan ansträngt resursläge. Den ökade möjligheten till import löser inte i och för sig det uppkomna balansproblemet, som kan avse arbetskrafts- och material- tillgången på speciella delmarknader. På kort sikt kan härigenom uppkom­ ma vissa problem för sysselsättningspolitiken och på längre sikt kan pro­

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

duktionsinriktningen och tillväxttakten i produktionsutvecklingen komma

att påverkas. Vår egen ekonomiska tillväxt kan öka i den mån kapitalim­

porten medför ett utnyttjande av lediga resurser inom landet eller vid fullt

utnyttjade resurser kompletterar den inhemska kapitalbildningen. En ökad

kapitalimport skulle också i och för sig kunna möjliggöra eu ökad kapital­

export t. ex. till u-länderna. Vi skulle då komma att verka som förmedlare

och omformare av kapitalströmmarna.

Omfattningen och riktningen av de direkta investeringarna måste i myc­

ket hög grad komma att bero på vår framtida ställning i förhållande till

EEC. Om vi ej vinner anslutning eller om full jämställdhet ej nås för alla

varugrupper, kan man — vid möjligheter till etablering inom EEC — från

svenska näringslivets sida räkna med strävanden till betydande utländska

direkta investeringar i syfte att komma inom tullmuren. Storleksordningen

av en dylik kapitalexport är emellertid omöjlig att bedöma på förhand. Eu

full associering skulle å andra sidan kunna tänkas ge incitament till direkta

investeringar i Sverige från länder utanför marknaden d. v. s. i första hand

från USA.

I förhållande till industriländerna balanserar f. n. våra in- och utgående

direkta investeringar ungefär varandra. Bäggedera var både år 1960 och

1961 av storleksordningen 150 milj. kr. Därtill kom emellertid en kapital­

export i form av direkta investeringar i u-länderna under dessa år som lika­

ledes var av storleksordningen 150 milj. kr.

Det rör sig alltså hittills om relativt små belopp. Eftersom ansökningar

om direkta investeringar utomlands i regel också beviljas, behöver man i

detta fall inte räkna med några fördämningar, som plötsligt brister vid ett

hävande av valutaregleringen.

7. Valutareserven och den ekonomiska politiken

Både den långsiktiga kapitalexporten och den långsiktiga kapitalimporten

bjuder på speciella problem för den ekonomiska politiken. Vad kapitalim­

porten beträffar kan dessa problem dock i stort sett betraktas som margi­

nella. I vissa lägen kan visserligen utländska investeringar konkurrera med

den inhemska efterfrågan om knappa resurser och därigenom försvåra eu

ekonomisk politik, som syftar till prioriterad användning av produktions­

resurserna. Särskilt byggnadsverksamhetens omfattning och inriktning kun­

de komma att beröras av direkta utländska investeringar i Sverige. Men

det bör dock vara fråga om små belopp i jämförelse med den totala bygg­

nadsverksamheten och ännu mindre i jämförelse med den totala in­

hemska efterfrågan och sysselsättningen. Nackdelarna med en kapitalex­

port återigen avser långtidseffekten på valutareserven som, jämfört med

aktuella valutareserver och bytesbalansens normala saldo, kan vara nog så

betydande.

Problemen vid kapitalexport och kapitalimport blir dess mindre ju mer

man kan räkna med full substitution mellan resurserna på olika produk­

tionsområden. Direkta utländska investeringar i Sverige skulle då kunna

tillgodoses genom ökad, av kapitalinflödet finansierad import. För svensk

kapitalexport skulle å andra sidan endast motsvarande, marginella resurser

behöva avdelas på den inhemska marknaden. Nu föreligger i regel inte så­

dana direkta samband, och då blir särskilt kapitalexporten problemfylld,

eftersom bristen på substitution tar sig uttryck i en belastning på valuta­

reserven.

Den långa kapitalexporten konkurrerar med andra krav på valutareser­

ven. Som förut påpekats kan sådana krav bero på behovet av ökat »interna­

tionellt utrymme» för konjunkturpolitiken och av en ökad buffert för de

93

korta kapitalrörelserna. Vi står också inför en period av kraftigt vidgad

hjälp åt n-länderna. Dessa krav kan realiseras endast i lakt med en ök­

ning av överskottet i bytesbalansen, eftersom vår nuvarande valutareserv

knappast inrymmer några marginaler för ovannämnda ändamål. Om man

inte kan räkna med eu »spontan» ökning av bytesöverskottet, måste an­

tingen den ekonomiska politiken stramas åt eller någon eller några av de

angivna målsättningarna revideras. 1 första hand får man alltså här söka

göra en framtidsbedömning speciellt för utrikeshandeln.

Tendenserna i den ekonomiska utvecklingen fram till 1%5 har ur olika

synpunkter belysts av Långtidsutredningen. Exporten förväntas stiga med

ungefär 6 ä 7 procent årligen, och prognoser (resp. planer) föreligger också

för de privata investeringarna och för den offentliga sektorns utgifter. Vi­

dare föreligger en prognos för den totala produktionen, som beräknas stiga

med omkring 4 procent per år. För importutvecklingen har i första hand

insatts en plansiffra, som anpassats efter önskemålet om ett överskott på

bytesbalansen på omkring en halv miljard. Rimligheten av denna mål­

sättning kan sedan testas dels med en analys av innebörden härav för ba­

lansen mellan efterfrågan på och utbudet av resurser lör inhemskt bruk,

dels med eu jämförelse mellan plansiffran för importen och den import som

kan förutsättas bli nödvändig med hänsyn till den förväntade produktionsut­

vecklingen. Det kan vara onödigt att här närmare ingå på kalkylens alla

förutsättningar och konstruktion — den har f. ö. närmast karaktären av

räkneexempel. Det skall blott konstateras att man, med hjälp av en för-

skjutningspost på ett par hundra miljoner kronor, icke anser ett valuta­

tillskott av ovannämnd storleksordning osannolikt vid oförändrad ekono­

misk politik och bibehållen samhällsekonomisk balans. Denna bedömning

vars hypotetiska karaktär återigen understrykes — skall här få bli ut­

gångspunkt för det fortsatta resonemanget (för närmare beskrivning av

kalkylen hänvisas til! Långtidsutredningens betänkande).

Det planerade överskottet i bytesbalansen på omkring en halv miljard är

av den storlek, som ungefär motsvarar den diskuterade nivån för den fullt

utbyggda u-hjälpen. Antag därför, för resonemangets skull, att det utan en

ändring av den ekonomiska politiken ej skulle bli utrymme för någon ök­

ning av valutareserven. Man kan då diskutera två fall. Antingen tar man

risken för den minskning av valutareserven, som kan uppkomma bl. a. ge­

nom (frisläppta) kapitalrörelser och tar därmed också risken att vid behov

få bekämpa en dylik utveckling med en ekonomisk politik på relativt kort

sikt. Eller kan man söka systematiskt bygga upp valutareserven i syfte att

undvika eu dylik risk. Dessa två politikalternativ skall här diskuteras var för

sig-

'

...

„ ,

Om valutareserven bibehålies ungefär vid nuvarande nivå, kommer den,

som tidigare nämnts, att te sig relativt otillräcklig i jämförelse med de

svängningar, som den på kort sikt kan komma att utsättas för. Enbart för

förändringarna i bytesbalansens saldo synes det föreligga i alla fall en risI:

för en nedgång på flera procent av BNP d. v. s. för en avtappning av större

delen av vår valutareserv. Ovanpå en dylik förändring skulle vidare, i ett

ogynnsamt fall, kunna lagras en kapitalexport av kanske samma omfatt­

ning. Totalt sett skulle det därför i princip kunna röra sig om ett utflöde

av hela vår valutareserv. Återuppbyggandet av valutareserven kom i ett så­

dant läge att framstå som en mycket högt prioriterad målsättning för den

ekonomiska politiken. Det kunde, särskilt i det fall att man av olika an­

ledningar ej kunde eller ville påverka de korta kapitalrörelserna, bli fråga

om att på relativt kort sikt åstadkomma en förbättring av bytesbalansens

saldo av storleksordningen 4 ä procent av BNP.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

De angivna procenttalen har — trots sin karaktär av ren arbetshypotes

ett visst intresse ur synpunkten av det mått på den belastning, som den ekonomiska politiken i det diskuterade fallet skulle komma att utsättas för. ■i—5 procent av BNP representerar nämligen också den årliga totala pro­ duktionsökning man maximalt skulle kunna ha att räkna med. Innebörden av den ekonomiska politiken skulle alltså vara att — på ungefär ett års sikt — hålla tillbaka hemmaefterfrågan vid oförändrad nivå och taga ut produktionsstegringen i form av exportökning och/eller importminskning. Det är tydligt att en sådan målsättning nödvändiggör eu betydande restrik- tivitet i den ekonomiska politiken, som dessutom förmodligen skulle visa sig otillräcklig om den inte kombinerades med återhållsamhet i lönerörel­ serna. Därtill kommer emellertid att procenttalen för den åsyftade förbätt­ ringen i bytesbalansen blott kan sägas representera ett minimum för den i själva verket nödvändiga inhemska restriktiviteten. Det förutsättes nämli­ gen tullständig substitution både på import- och exportsidan: de lediga re­ surserna skall antingen kunna utan vidare öka försäljningen på utlandet eller tränga undan en del av den föreliggande importen. Det kan hända att man i vissa situationer kommer relativt nära detta idealläge. I en överhet­ tad konjunktur kan den ursprungliga försämringen av bytesbalansen just ha förorsakats av att eu högt uppdriven efterfrågan på hemmamarknaden dels attraherat varor och tjänster från exportsidan dels spillt över i en ökad varuimport — ifrågavarande samband torde i själva verket vara mycket på- tagliga på en del varuområden. Rimligen bör då en åtstramningspolitik kunna komma att i törsta hand tendera att få eu korrigerande effekt på bytesbalansen.

I andra lägen kan det behövas en mer långtgående restriktivitet för att erhålla samma korrigeringseffekt. Detta gäller speciellt, när försämringen i bytesbalansen i första hand beror på ett exportbortfall t. ex. av en (relativ) utländsk konjunkturnedgång eller försämrade konkurrensförhållanden. Kor­ rigeringen av bytesbalansen kan då på kort sikt behöva koncentreras på importutvecklingen, och i så fall räcker det knappast med att hålla den inhemska efterfrågan konstant. Det kan visa sig nödvändigt att dämpa totala efterfrågan (inklusive exporten) och t. o. m. att låta BNP sjunka tillbaka från en tidigare uppnådd nivå. Vid en sådan politik måste följakt­ ligen den fulla sysselsättningen åtminstone temporärt uppgivas. Det sätt på vilket man i Holland och Danmark korrigerade sina i ett tidigare avsnitt diskuterade underskott på bytesbalansen kan tjäna som illustration till vad som ovan sagts om den i vissa ogynnsamma fall nödvändiga graden av restriktivitet. Ett första exempel avser utvecklingen i de bägge" länderna aren 1950 51. År 1950 uppgick underskottet i Danmarks bytesbalans till 3 procent av BNP och i Holland till hela 5 procent. Mot slutet av 1950 och början av 1951 introducerades i bägge länderna en långtgående åtstramning av penning- och finanspolitiken. Resp. bytesbalanser förbättrades också av­ sevärt och fördes i själva verket över på plussidan. I Danmark var detta emellertid uteslutande och i Holland till en mycket stor del en följd av en importminskning. Och i bägge fallen förutsatte denna importminskning eu betydande absolut minskning av BNP (med omkring 1 procent) ackompanje­ rad av drastiska ökningar i arbetslösheten. Detta händelseförlopp uppre­ pades i stort sett i Danmark år 1955, då en förbättring i bytesbalansen (ef­ ter ett deficit 1954) på 2,6 procent »köptes» till kostnaden av 2,9 procents nedskärning av hemmaefterfrågan och (följaktligen) en absolut nedgång på några tiondels procent i BNP. I Holland var förbättringen i bytesbalan­ sen 1958 hela 6,7 procent (efter ett deficit 1957), som »köptes» med en in­ hemsk efterfrågebeskärning på 5,2 procent. I detta fall kunde BNP alltså

95

öka med 1,5 procent, vilket emellertid är en stegringstakt långt under den för Holland normala.

De här anförda exemplen kan flerfaldigas. Man kan visserligen inte säga att Sverige har befunnit sig i liknande situationer eller nödvändigtvis kom­ mer att i framtiden utsättas för samma besvärligheter. Vi har, som nämnts, hittills varit lyckosamma med hänsyn till vår utrikeshandel, och det är ju möjligt att vi förblir det i fortsättningen också. Men man bör å andra sidan i dagens läge inte blunda för de risker för försämrad avsättning, som före­ ligger för våra stapelvaror (malm, skogsprodukter) allteftersom världska- paciteten på dessa områden utbygges och för våra verkstadsprodukter, om vi hamnar på fel sida om marknadsbarriären. Tillkommer så ovissheten om kapitalrörelsernas riktning och omfattning just vid en sådan utveckling. Exemplen från Danmark och Holland visar vilket dilemma för den ekono­ miska politiken, som i dylika fall kan aktualiseras. Man kan med en till­ räckligt restriktiv politik'på relativt kort sikt åstadkomma betydande för­ bättringar i bytesbalansen. Men är man också villig att ta risken för att samtidigt målsättningen för sysselsättningspolitiken allvarligt kommer att hotas?

Alternativet till att man riskerar placera sig i ett dylikt dilemma är, som nämnts, att man bygger upp en valutareserv, som på kort sikt kan anses vara ett tillräckligt skydd både för variationer i bytesbalansens saldo och för kapitalrörelserna. Frisläppandet av de senare skulle i så fall göras be­ roende av realiserandet av den målsättning, som uppbyggandet av valuta­ skyddet kan anses representera.

Syftet med valutaskyddet är att den ekonomiska politiken får tillräck­ ligt svängrum och respittid för att kunna påverka bytesbalansen, utan att därför kraftiga hack i produktionsutvecklingen skall behöva befaras. För­ denskull behövs då också en långsiktig politik för vårt sparande gentemot utlandet, som inte skulle behöva nämnvärt modifieras på grund av tillfäl­ liga störningar. Detta sparande skall inkludera både u-hjälpen och ökningen av valutareserven. Detta förutsätter att man undviker överhettningen i hem- makonjunkturen och därmed sammankrympningen av utrymmet för det externa sparandet. Men problemet att hålla uppe och öka exporten i förhål­ lande till importen är, som nämnts, inte bara en fråga om utrymme utan även om den svenska kostnads- och prisnivån i förhållande till utlandets. Dämpar man hemmakonjunkturen, bortfaller i och för sig en av de vikti­ gaste anledningarna till en i förhållande till utlandet ogynnsam kostnads­ utveckling. Men om man av sysselsättningspolitiska skäl inte vill driva dämpningen av överhettningen så långt, som det ur valutapolitiska syn­ punkter vore önskvärt, så finge desto större uppmärksamhet riktas mot möjligheterna att på andra vägar komma till rätta med de kontinuerliga löne- och prislyft, som karakteriserat hela efterkrigsperioden. En likvärdig ställning intar de ansträngningar, som går ut på att främja produktivitets­ utvecklingen. En dynamisk arbetsmarknadspolitik kan i dessa olika sam­ manhang komma att spela eu strategisk och avgörande roll.

Inledningsvis antyddes att växelkursändringar i vissa lägen kunde an­ ses vara ett lämpligt medel att rätta till eu »fundamental disequilibrium». Nu är det svårt att precisera en sådan situation, och de avgöranden som träffats härom har grundats på tämligen vaga bedömningar. Det är emel­ lertid knappast troligt, att man i clt balansläge skulle kunna vinna inter­ nationellt gehör för en växelkursändring, som skulle syfta till att åstad- i hög grad beroende av institutionella bindningar. Dessa bindningar kan dess­ att med hjälp av växelkursändringar korrigera eu negativ bytesbalans, är i hög grad beroende av institutionella bindningar. Dessa bindningar kan dess­

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1063

96

utom i framtiden komma att förändras i olika avseenden. Man stöter här äter på frågan om vår framtida ställning till EEC och den ovisshet, som i samband härmed föreligger för bedömningen på olika områden.

Man har härmed hamnat i den diskussion av institutionella förutsättningar och i den totala analysen av den ekonomiska politikens mål och medel, som i princip är nödvändig även när huvudintresset egentligen bara avser ett visst medel och ett visst eller vissa mål. När diskussionen gäller valuta­ regleringen aktualiseras också en dylik analys, så fort de förväntade kapital­ rörelserna ej kan betraktas som blott marginella i förhållande till de övriga storheter man arbetar med i en totalanalys. I denna PM har emellertid blott vissa frågeställningar kunnat belysas, såsom dessa ter sig ur den spe­ ciella synvinkeln av det här diskuterade problemet. Dessa får sedan infogas i de större sammanhang, där samtidigt man kan träffa de ekonomiskt-poli- tiska värderingar och avgöranden, som är nödvändiga för en fullständig be­ dömning av valutaregleringen.

Stockholm den 15 september 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

97

Bihang B

Valutakommitténs förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § valutalagen

Härigenom förordnas, att 2 § valutalagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

§.

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och bank­ aktiebolag, som riksbanken därtill be­ myndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skil­ jemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i ut­ ländskt mynt (utländska betalnings­ medel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro ut­ färdade av någon, som är bosatt i ut­ landet (utländska värdepapper);

2) att utländska------------ riksban­ ken bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt mynt ;

4) att svenska — — —i utlandet; 5) att dylika--------— till riket; 6) att över — — — bestämmer; och

7) att i------------ till valutabank. Genom förordnande,-------------till­ kommande befogenheter.

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken samtom riksbanken därtill bemyndigar bankaktiebolag eller postbankenså­ lunda bemyndigad bank (valutabank) må driva handel med utländska sed­ lar och skiljemynt, med växlar, chec­ kar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till be­ talning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska ford­ ringar), ävensom med aktier, obliga­ tioner och likartade värdepapper, vil­ ka äro utfärdade av någon, som är bo­ satt i utlandet (utländska värdepap­ per) ;

2) att utländska —------- - riksban­ ken bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt mynt;

4) att svenska-------------i utlandet; 5) att dylika-------------till riket; 6) att över — — — bestämmer; och

7) att i------------- till valutabank.

Genom förordnande, — — — till­ kommande befogenheter.

Denna lag träder i kraft den------------■.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik samt 2 § se 1959: 2G2.

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Valutakommitténs förslag

till

Förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Härigenom förordnas, dels att 2—6, 9 och 17 §§ valutaförordningen den 5 juni 19591 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels att i för­ ordningen närmast efter 10 § skall införas, av den lydelse som nedan an­ gives, en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 10 a §, dels ock att till 3 och 10 a §§ valutaförordningen skall fogas en anvisning av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

2

§•

Utländska betalningsmedel-----------dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsme­ del och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalnings­ medel, som erfordras för verkets rö­ relse med postanvisningar och post­ giro; samt

c) bankaktiebolag eller------- — för reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit till­ stånd varom under a) sägs, benämnes i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger------------ eller för­ yttras.

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordring sbevis, vilkas förete­ ende utgör villkor för rätt att kräva

1 Senaste lydelse av 6 och 17 §§ se 1960: 262.

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Utländska betalningsmedel —------dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag och postbanken tillstånd att, för egen eller riksban­ kens räkning, driva handel med ut­ ländska betalningsmedel och utländs­ ka fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalnings­ medel, som erfordras för verkets rö­ relse med postanvisningar; samt

c) bankaktiebolag eller----------— för reseändamål.

Bank, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna för­ ordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger —■ ------ eller för­ yttras.

Begränsning må dock ej göras av omfattningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller ut­ ländska fordringar, vilka härröra från eller erfordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper må ej utan riksbankens tillstånd ut­ föras ur riket, dock att resande till

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

99

(Gällande lydelse)

betalning, må ej utan riksbankens till­

stånd utföras ur riket.

5

§•

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest

1) tillgodohavandet här —--------

i utlandet;

2) den, som är bosatt bär i riket,

skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som —-----------bosatt per­

son.

6

§•

Betalningsmedel så ock fordrings-

bevis, vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom

talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till ri­

ket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller --------------utlandet;

eller

2) ikläda sig------- - — jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden, som

tillhöra någon här i riket bosatt, må

ej utan riksbankens tillstånd så för­

fogas, att ägarens innehav av utländs­

ka betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom för­

minskas; dock att sådant tillstånd

ej erfordras för föryttring till riks­

banken eller till valutabank eller till

den, som erhållit tillstånd, varom i

2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda —--------riket bosatt.

(Föreslagen lydelse)

utlandet må utföra resevaluta till av

riksbanken medgivet belopp.

5 §•

I den mån ej annat följer av vad

i 10 a § sägs, erfordras riksbankens

tillstånd, därest

1) tillgodohavande här —- •— —

i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,

skall överlåta

betalningsmedel, vär­

depapper eller fordring sbevis, vilkas

företeende utgör villkor för rätt att

kräva betalning,

å den som är bosatt i

utlandet; eller

3) den, som------------ - bosatt per­

son.

6

§•

Betalningsmedel må ej utan riks­

bankens tillstånd införas till riket,

dock att resande från utlandet må

införa resevaluta till av riksbanken

medgivet belopp.

1 den mån ej annat följer av vad i

10 a § sägs, erfordras riksbankens

tillstånd,

därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller--------------- utlandet;

eller

2) ikläda sig--------------- jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden, som

tillhöra någon här i riket bosatt, må

ej, i den mån ej annat följer av vad

i 10 a § sägs, utan riksbankens till­

stånd så förfogas, att ägarens inne­

hav av utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden där­

igenom förminskas; dock att sådant

tillstånd ej erfordras för föryttring

till riksbanken eller till valutabank

eller till den, som erhållit tillstånd,

varom i 2 § andra stycket under c)

sägs.

Vad sålunda — —- — riket bosatt.

100

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om löpande betalningar

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gär­ ning, som enligt 15 eller 16 § är be­ lagd med straff, må betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför för­ klaras helt eller delvis förverkade till kronan. Utgjordes egendomen av an­ nat än penningar i svenskt mynt och

10 a §.

Utan hinder av vad i 5 §, 6 § and­ ra stycket och 9 § första stycket stad­ gas äger den, som är bosatt här i riket,

1) att genom valutabank och på be- talningsväg, som anvisats av riksban­ ken, verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person;

2) att i Sverige verkställa betal­ ning till eller till förmån för i ut­ landet bosatt person för arbetspresta­ tion, som denne utfört i Sverige;

3) att under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bo­ satt person för uppehållskostnader utomlands och för inköp för person­ ligt bruk;

4) att genom valutabank och på be- talningsväg, som anvisats av riksban­ ken, mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;

5) att under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bo­ satt person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utom­ lands; samt

6) att i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för uppe­ hållskostnader här i riket och för in­ köp, som kunna antagas avsedda för köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna para­ graf jämställas betalning medelst postanvisning.

(Se vidare anvisning)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gär­ ning, som enligt 15 § första stycket 1)3) eller 16 § är belagd med straff, må betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför eller ock värdet av sådan egendom förklaras helt eller delvis förverkade till kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

101

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklaras helt eller delvis för­ verkat.

Vad i -------------rätt därtill.

Vad i —--------rätt därtill.

Denna förordning träder i kraft den--------

Anvisning till 3 och 10 a §§

Begreppet löpande betalning användes såsom motsats till kapitalbetal­ ning, varmed avses betalning i samband med s. k. direkta investeringar, värdepappersöverlåtelser, personliga kapitalöverföringar o. dyl.

Såsom exempel å löpande betalningar må angivas: 1) varulikvider å normala betalningsvillkor vid varuimport, varuexport och transitohandel;

2) betalningar i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärs­ resor och representation, provisioner, lagrings- och speditionskostnader, transiteringskostnader, tullar och avgifter vid förtullning av varor samt dif­ ferens-, marginal- och depositionsbetalningar vid sådana terminsaffärer på varubörs, som överensstämma med normal kommersiell praxis;

3) betalningar i samband med industriverksamhet och annan företag­ samhet avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansätt­ ning av varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbeten, erläg­ gande av licensavgifter och royalties samt förvärv av patent och överföring till hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalningar mellan moderbolag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende bidrag till gemensamma omkostnader;

4) betalningar i samband med transportverksamhet avseende ersättning för gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av trans­ portmedel samt hamnkostnader (inkl. bunkring och proviantering) och motsvarande kostnader vid flyg- och landtransport;

5) premier och ersättningar under socialförsäkring och skadeförsäkring, överföringar under återförsäkrings- och retrocessionsavtal samt vissa pre­ miebetalningar under livförsäkring och annan personförsäkring;

(i) betalningar avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion; 7) betalningar avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rö­ relse, räntor och utdelningar samt avkastning från fast egendom, såsom arrende och hyra;

8) betalningar avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och studieresor;

9) betalningar av sådana personliga inkomster och utgifter som pensioner, av myndighet fastställda underhållsbidrag och därmed likartade betalningar, ersättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egen­ dom, prenumerationsavgifter samt sportpriser;

10) betalningar av sådana samhälleliga inkomster och utgifter som skat­ ter, kostnader för diplomatisk representation, bidrag till internationella or­ ganisationer, avräkningsbelopp i samband med tjänster på trafik- och kom­ munikationsområdet samt konsulatsintäkter;

102

11) diverse betalningar avseende reklam, rättegångskostnader, skade ståndsbetalningar, böter, medlemsavgifter, honorar, återbetalningar vid kon traktsannulleringar samt registreringsavgifter för patent och varumärken.

Såsom löpande betalning skall utan prövning av ändamålet anses över­ föring av mindre belopp.

Det ankommer på riksbanken att i enlighet med vad i 6 § valutalagen stadgas giva de närmare föreskrifter, som erfordras för bestämningen av vad som skall hänföras till löpande betalningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

103

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................................................... 1

Författningsförslag ....................................................................................... 2

Statsrådsprotokoll den 15 mars 1963 ..................................................... 9

I. Inledning ................................................................................................ 9

II. Gällande ordning m. m........................................................................... 11

Valutaförfattningarna ....................................................................... 11

Riksbankens dispensgivning ......................................................... 15

Internationella överenskommelser ............................................. 17

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen ................................ 19

Riksbanksfullmäktiges framställning ........................................ 19

Remissyttrandena ............................................................................... 19

IV. Valutakommittén ................................................................................... 20

Utredningsuppdraget ....................................................................... 20

Allmänna synpunkter ...................................................................... 22

Betalningsvägar och löpande betalningar ................................ 24

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutaut­

länningar ....................................................................................... 31

Till valutahandel berättigade institutioner ................................ 33

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ........................ 38

V. Remissyttrandena över valutakommitténs förslag ..................... 40

Betalningsvägar, löpande betalningar samt direkta betalning­

ar mellan valutainlänningar och valutautlänningar ....

40

Till valutahandel berättigade institutioner................................ 45

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ....................... 48

Frågan om en analys av verkningarna av att valutareglering­

en avskaffas eller väsentligen uppmjukas ............................ 48

VI. Departementschefen .............................................................................. 49

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om

dess förlängning ........................................................................... 49

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m. . .

52

Betalningsvägar och löpande betalningar ................................ 56

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutaut­

länningar ....................................................................................... 58

Till valutahandel berättigade institutioner ................................ 60

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ....................... 62

Specialmotivering ............................................................................... 65

Departementschefens hemställan ................................................. 76

Lagrådets utlåtande den 5 april 1963 ..................................................... 77

Statsrådsprotokoll den 5 april 1963 .......................................................... 78

Bihang

Valutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken. Av

Börje Kragh ............................................................................................ 79

Valutakommitténs författningsförslag ................................................. 97

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630433