3

5 §•

Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda

besvär lända till efterrättelse, om ej domkapitlet annorlunda förordnar.

6 §.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande domkyrka, som står under egen

förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11$ år 1963

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1

mars 1963.

Närvarande:

Statsministern E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

,

J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

olmqvist

, A

spling

.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om lagstiftning om upplåtande av kyrkorum för annat än

kyrkligt ändamål samt anför därvid följande.

1. Inledning

Frågorna om vem som bör äga besluta om kyrkas användning för olika ända­

mål och om vilka principer som bör ligga till grund för beslut i sådana ärenden

har under senare tid upprepade gånger ställts under debatt. Bland annat har

dessa frågor aktualiserats i samband med den nyss genomförda översynen av

församlingsstyrelselagstiftningen.

I sitt betänkande »Församlingslag» (SOU 1957:15) förklarade församlings-

styrelsekommittén1 sig finna det naturligt, att pastor i församlingen tillerkändes

rätt att förfoga över kyrkorummet för gudstjänsthållningen i församlingen och

alla särskilda på honom ankommande kyrkliga förrättningar, samt föreslog där­

för, att denna pastors rätt närmare reglerades genom särskild lagstiftning. Enligt

kommitténs förslag till församlingslag skulle det ankomma på kyrkorådet att

leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och förvalta lokalkyrkans

och församlingens egendom. Denna bestämmelse ville kommittén ge bl. a. den

innebörden, att det i princip skulle tillkomma rådet att bestämma om kyrko­

rummets upplåtande för andra än tidigare nämnda prästerliga förrättningar.

Rådet var dock enligt vanliga kommunalrättsliga regler bundet av vad försam­

lingens representativa organ kunde besluta samt måste vidare visa tillbörlig

hänsyn för den helgd, som tillkom kyrkorummet såsom ett för svenska kyrkans

gudstjänster invigt rum.

Vid betänkandets remissbehandling fick kommitténs förslag i förevarande del

1 Dåvarande andre vice talmannen A. Olsson, ordförande, kanslirådet N.-E. Brolin, hovrättsrådet

S. Ekblom, pol. mag. E. Forslund, prosten C. Hoppe, sekreteraren F. Kaijser och hovrättsrådet

J. Victor.

6

av själva församlingskyrkan föreligger emellertid enligt rådande uppfattning

vissa inskränkningar i kyrkorådets befogenheter; sålunda anses det i princip an­

komma pa pastor och inte på kyrkorådet att bestämma rörande dispositionen av

kyrkorummet. Med pastor har i förevarande hänseende av ålder avsetts kyrko­

herden. Numera torde dock i allmänhet — åtminstone i vad angår annexför­

samling — därmed förstås till lokalkyrkan genom tjänstgöringsföreskrifter sär­

skilt knuten präst.

Det torde vara självfallet att kyrkas användande för gudstjänst och andra

kyrkliga förrättningar, vilka det åligger prästerskapet i församlingen som en

tjänsteplikt att fullgöra, inte kan vara beroende av något medgivande från för­

samlingens sida. Vidare finns stadganden om kyrkas upplåtande vid s. k. borger­

lig begravning1 i 10 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning in. m. Där

stadgas sålunda, att för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må

kyrkorum upplåtas, »om särskilda skäl därtill äro».

Frågan om kyrkas upplåtande för andra fall än det nämnda är inte reglerad

genom några uttryckliga bestämmelser. Enligt hävdvunnen sed upplåtes emel­

lertid kyrka även för andra än de i jordfästningslagen avsedda förrättningarna

liksom för åtskilliga andra sammankomster, oavsett om ändamålet med förrätt­

ningen eller sammankomsten ansetts vara av religiös karaktär eller vara av mera

allmänt kulturell eller social natur.

Bestämmelser om vem som äger besluta om kyrkas upplåtande i de särskilda

fallen saknas för närvarande över huvud taget. Pastors allmänt antagna rätt att

disponera över kyrkan grundas enbart på hävd och sedvänja. Att denna hävd

har mycket gamla rötter kan i viss man utläsas av landskapslagarnas kyrko-

balkar. 1686 års kyrkolag innehåller däremot inte några bestämmelser, varav

närmare ledning kan hämtas. Den kyrkokommunala reglering, som genomfördes

med 1800-talets sockenstämmo- och kyrkostämmoförordningar, torde inte ha

innebunt nagon förändring i pastors befogenheter beträffande kyrkorummet.

Förarbetena lämnar inte något besked och uttalandena i rättslitteraturen från

denna tid är inte helt entydiga; i allmänhet torde de få tolkas så, att någon

ändring inte inträtt. Sålunda har C. G. Hammarskjöld i sitt år 1888 utgivna

arbete om bidrag till tolkning av 1862 års förordning uttalat, att »sedan kyrka

upplåtits för det med densamma avsedda ändamål, tillkommer det icke kyrko­

stämma utan vederbörande ecklesiastika myndighet, d. v. s. i första hand pastor,

att under ansvar för missbruk och skada bestämma, om kyrkan må för andra

ändamål än de gudstjänstliga upplåtas». Hammarskjöld förutsätter uppenbar­

ligen, att pastors rätt att för gudstjänständamål och kulthandlingar förfoga över

kyrkorummet över huvud taget inte kan ifrågasättas, och synes vidare vilja till­

erkänna pastor rätt att även för andra ändamål bestämma om kyrkans upp­

låtande. Wilh. Beskow har i sin utgåva av stadganden angående kyrka och dess

egendom (1898) kommenterat kyrkorådets befogenheter att vårda kyrkans ange­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

1 Av praktiska skäl användes här och i det följande uttrycket borgerlig begravning, då begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning avses.

9

biskoparna att, »tillika med konsistorium, låta sig vårda om domkyi-kornas in­

komster, inventarier, jord, gårdar, hus, byggnader, penningar, räkenskap och

vad helst dem angår». Under biskopen och domkapitlet handhas, jämlikt

26 kap., det närmare bestyret med vården om domkyrkan och dess inventarier

av domkyrkosysslomannen. Beträffande domkyrka är det alltså särskilda kyrk­

liga organ, som har ansvaret för vården och förvaltningen.

I vissa stift finns på olika sätt sammansatta domkyrkostyrelser (domkyrkoko-

missioner), som handhar förvaltning och vård av domkyrkan och dess ekono­

miska förhållanden. I andra stift åter ligger vården och förvaltningen av dom­

kyrkan närmast över domkyrkosysslomannen omedelbart på vederbörande dom­

kapitel eller också är den, enligt församlingsstyrelselagens föreskrifter, anförtrodd

kyrkorådet med vanlig eller speciell sammansättning. Då alla domkyrkor gör

tjänst såsom församlingskyrka, bär domkyrkan sålunda en dubbel karaktär; dels

är den stiftskyrka, där för stiftet gemensamma förrättningar och högtidlig­

heter äger rum, och dels tjänstgör den såsom församlingskyrka för domkyrko­

församlingen, i vilken domprosten i egenskap av pastor loci är den högste hand-

havaren av den sakrala egendomen.

För domkyrkans användande vid förrättningar, där biskopen framträder som

stiftschef, torde det få anses vara ett naturligt betraktelsesätt, att beslutande­

rätten tillhör biskopen. I övrigt torde i avsaknad av positiva föreskrifter spörs­

målet om dispositionsrätten böra ses på samma sätt som beträffande församlings­

kyrkorna; denna rätt utövas sålunda, med de inskränkningar som kan föreligga,

av domprosten.

Vad slutligen angår andra kyrkorum än sådana som är invigda för gudstjänst­

ändamål — varvid begravningskapellen främst kommer i blickpunkten — får som

allmän regel anses gälla att bestämmanderätten häröver tillkommer kyrkorådet

på grund av stadgandena i församlingsstyrelselagen. I ett nyligen avgjort ärende

hos Kungl. Maj:t har kammarkollegiet efter remiss anfört bl. a. följande.

Begravningskapell resp. gravkapell eller gravkor i betydelsen av på kyrkogård

uppförd byggnad, avsedd för jordfästning, torde ha kommit mera allmänt i bruk

i förhållandevis sen tid. Svenska akademiens ordbok ger inga belägg för dessa

ord i angivna betydelse före 1800-talets sista årtionden. Från än senare tid är

krematorierna. Begravningskapell, krematorier o. dyl. torde i regel vara att be­

trakta som rent församlingskommunala anläggningar. Den rätt, som anses till­

komma pastor med avseende å upplåtande av kyrka för icke-kyrkligt ändamål,

kan inte anses omfatta nämnda för jordfästning avsedda anläggningar. Rådig-

heten över dessa bör tillkomma församlingens vederbörande förvaltningsorgan,

d. v. s. kyrkorådet eller särskilt anordnad kyrkogårdsförvaltning. Sådan anlägg­

ning torde böra ställas till förfogande för sitt ändamål utan annan inskränkning

än som följer av den allmänna ordningsföreskriften i 5 § första stycket jordfäst­

ningslagen, att vid jordfästning och gravsättning intet må förekomma, som stri­

der mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd. I det till grund för jord­

fästningslagen liggande betänkandet (SOU 1955:36 s. 19) framhölls också, att

det syntes uppenbart, att jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9 år 1963

11

Kyrkomötet antog lagförslaget med det till den av riksdagen bifallna proposi­

tionen gjorda tillägget, att kyrka inte skulle få upplåtas för borgerlig begravning.

På grund härav förelåg inte sammanstämmande beslut och lagstiftningsfrågan

föll.

Frågan upptogs på nytt i proposition (nr 44) till 192G års riksdag. Därvid

föreslogs en bestämmelse beträffande kyrkas upplåtande för borgerlig begrav­

ning, som lydde »och må vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda

skäl därtill äro». Lagrådet hade emellertid gjort anmärkning mot denna formule­

ring och förordat uttryckssättet »men ej må vid sådan begravning kyrka upp­

låtas, med mindre särskilda skäl därtill äro». Riksdagen och kyrkomötet antog

stadgandet i den avfattning lagrådet förordat, och lagen utfärdades med denna

lydelse.

År 1942 väcktes en motion (II: 79) med förslag om bl. a. rätt att begagna

kyrka vid borgerlig begravning, när särskilda skäl förelåg därtill. Första lagut­

skottet (L1!! 1942:19) tillstyrkte utredning om vidgad rätt att använda kyrka

för ändamålet, men frågan föll till följd av att kamrarna fattade skiljaktiga

beslut.

I samband med religionsfrihetslagens antagande år 1951 erhöll stadgandet

ändrad lydelse så att det gavs den positiva utformningen »och må vid sådan

begravning kyrka kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro». Av förarbetena

framgår, att man med den nya lydelsen inte åsyftade något ändrat sakligt inne­

hall, utan att den nya formuleringen valts av det skälet, att den ansågs mindre

ägnad att framkalla missförstånd.

I den vid 1957 års riksdag antagna nya jordfästningslagen behölls innehållet

i paragrafen i sak oförändrat. Kyrkolagsutskottet vid 1957 års kyrkomöte (bet.

1957:18) tolkade för sin del stadgandet så, att det inte innebar en skyldighet för

svenska kyrkan att ställa sina kyrkorum till förfogande för jordfästning i annan

ordning än svenska kyrkans, utan endast gav en laglig möjlighet att upplåta

kyrkorummet, då skäl därtill förelåg. Prövningen av frågan huruvida sådana

skäl förelåg tillkom pastor. Med denna motivering och under hänvisning till

den ståndpunkt kyrkomötet — för vilken jag i det följande kommer att redo­

göra — intagit till de av församlingsstyrelsekommittén föreslagna ändringarna i

gällande rätt rörande kyrkorummets upplåtande godkände kyrkomötet den nya

jordfästningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1958.

Frågan om kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst, utan speciell

anknytning till spörsmålet om borgerlig begravning, har vid skilda tillfällen be­

handlats i riksdagen. Sålunda väcktes år 1910 en motion (11:191) med hemställan

om utredning rörande kyrkornas upplåtande för folkbildningsarbetet samt på­

följande år en motion (11:55) med hemställan om utredning rörande ägande- och

dispositionsrätten till församlingarnas kyrkor. Motionerna, vilka tillstyrktes vid

utskottsbehandlingen, ledde inte till någon riksdagens åtgärd, enär kamrarna

vid båda tillfällena stannade i olika beslut.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 149 år 1963

12

Vid 1931 års riksdag väcktes en motion (I: 198) om utredning och förslag

rörande kyrkors upplåtande för frikyrkliga samfunds gudstjänster och andakts-

övningar. Första kammarens första tillfälliga utskott (uti. 1931:9) fann att

något behov av en reform i föreslagen riktning inte förelåg, och hemställde där­

för att motionen inte skulle föranleda någon kammarens åtgärd. Detta blev

också kammarens beslut.

Vid 1944 års riksdag framställdes en interpellation till chefen för ecklesiastik­

departementet i anledning av en händelse, vid vilken präst förbjudit införande

av vissa fanor och samlingstecken i kyrkan vid kyrklig begravning. I interpella­

tionssvaret uttalades bl. a., att det enligt hävdvunnen ordning ankom på pastor

att bestämma om kyrkas upplåtande för gudstjänständamål och att pastor

torde äga både rätt och plikt att tillse, att därvid inte något förekom,

som vanhelgade kyrkan. Det underströks emellertid, att pastor inte ägde förfara

godtyckligt utan handlade under tjänsteansvar, och att rättelse borde kunna

vinnas, om pastor förbjöd en sak som inte kunde anses vanhelga kyrkorummet.

Frågan om upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst framfördes

även vid 1945 års riksdag. I en motion (11:41) påyrkades sådan ändring i gäl­

lande lagstiftning, att »rådande missförhållanden i fråga om kyrkas upplåtande

undanröjas». Motionären ifrågasatte, huruvida inte bestämmanderätten borde

överflyttas från församlingens kyrkoherde till kyrkofullmäktige, kyrkostämma

eller till kyrkorådet. Motionen behandlades av första lagutskottet, som i sitt av

riksdagen godkända utlåtande (1945:42) föreslog, att frågan om upplåtande av

kyrka för annat ändamål än gudstjänst utreddes. Vad beträffar motionärens

förslag att överflytta bestämmanderätten från pastor till kyrkofullmäktige eller

kyrkostämma eller till kyrkorådet uttalade utskottet emellertid:

Utskottet, som delar motionärens uppfattning att det nuvarande tillståndet

inte är i allo tillfredsställande, har övervägt olika möjligheter att åstadkomma en

förbättring. Vad då först angår förslaget att överflytta bestämmanderätten till kyr­

kofullmäktige eller kyrkostämma anser utskottet svårigheter häremot möta redan

av den anledningen, att sammankallandet av dessa organ tarvar lång tid, medan

frågor om upplåtelse ofta är av brådskande natur. Även ur synpunkten av dessa

frågors religiösa natur inställer sig betänkligheter mot deras överlämnande till

behandling av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma. Det torde ej heller kunna

undvikas, att utgången stundom blev beroende av tillfälligheter. Lämpligare

synes då vara att upplåtelserätten anförtroddes åt kyrkorådet. Det torde emeller­

tid kunna ifrågasättas huruvida en sådan anordning skulle medföra någon mera

påtaglig förändring i hittills rådande praxis eller leda till större enhetlighet i av­

görandet. Det är ej heller uteslutet att kyrkoråden åtminstone i vissa delar av

landet skulle komma att tillämpa en än restriktivare praxis än pastorn. Med

hänsyn till det anförda har utskottet ansett övervägande skäl tala för att

beslutanderätten i första hand bör bibehållas hos pastor. Emellertid bör det

åläggas pastor att i tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upp­

låtelse underställa frågan stiftets biskop.

Den av riksdagen begärda utredningen resulterade dock inte i ny lagstiftning.

Efter remiss, varvid ärkebiskopen — efter biskopsmötets hörande — samt kam­

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

13

markollegiet avstyrkte lagstiftning, överlämnades handlingarna i ärendet till

biskopsmötet, som vid sammanträde hösten 1948 beslöt att »uttala angelägen­

heten av att biskoparna var och en för sitt stift, på sätt som befinnes vara lämp­

ligt, för prästerna framhålla dels det angelägna i att frågor om upplåtande av

församlingskyrkor för de med riksdagens skrivelse avsedda förrättningarna be­

handlas med grannlagenhet och förståelse, dels ock det önskvärda i att de i

tveksamma fall rådgöra med biskopen». Därmed ansågs det genom 1945 ars

riksdagsskrivelse väckta ärendet slutbehandlat.

Frågan om pastors rätt att upplåta kyrka upptogs till behandling i ett speciellt

hänseende vid 1950 års riksdag, då i två likalydande motioner (1:252 och 11:303)

begärdes bestämmelser om rätt att till domkapitel överklaga pastors beslut om

upplåtande av kyrka. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1950:16) över

motionerna åberopade sig första lagutskottet på ett av besvärssakkunniga av­

givet yttrande. Enligt besvärssakkunnigas åsikt torde huvudregeln, att varje

av statlig myndighet fattat slutligt beslut kunde överklagas, därest inte annan

stadgats, gälla även beträffande kyrkliga organ. Pastors beslut i ärende rörande

kyrkas upplåtande kunde därför överklagas. Utskottet, som förklarade sig sakna

anledning att ifrågasätta riktigheten av den av de sakkunniga uttalade stånd­

punkten, utgick därför från att de i motionerna åsyftade besluten redan enligt

gällande ordning kunde överklagas, och hemställde, att motionerna inte skulle

föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

Vid 1961 års riksdag togs frågan ånyo upp. I två motioner (1:111 och II: 139)

hemställdes, att riksdagen måtte besluta att upplåtelse av kyrka för annat än­

damål än gudstjänst överlåtes på församlingens kyrkoråd. I motionerna hävda­

des, att pastors rätt att bestämma om upplåtelse motsvarade ett i högsta grad

föråldrat betraktelsesätt. Första lagutskottet (I/U 1961:15) hänvisade till det

inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till särskild lag i ämnet, som

innebar att befogenheten att upplåta kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål

skulle anförtros kyrkorådet, samt ansåg att vid angivna förhållande något riks­

dagens initiativ i det med motionerna avsedda syftet inte var påkallat. I enlig­

het med utskottets hemställan föranledde motionerna inte någon riksdagens

åtgärd.

Vad särskilt angår domkyrkas upplåtande behandlades spörsmålet om vem

beslutanderätten härvidlag bör tillkomma i det betänkande angående domkyr­

kornas förvaltning och ekonomi, som år 1949 framlades av 1946 års domkyrko-

sakkunniga (SOU 1949:63). I betänkandet förordades, att särskild förvaltning

skulle bibehållas allenast för de äldre domkyrkorna, nämligen de i Uppsala, Lin­

köping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund, samt att vården och för­

valtningen vid övriga domkyrkor borde anordnas enligt församlingsstyrelselagens

bestämmelser. I det av de sakkunniga framlagda förslaget till instruktion för

domkyrkostyrelserna föreslogs, att biskopen skulle bestämma om domkyrkas

användning för stiftsförrättningar, medan beträffande andra kyrkliga förrätt­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr H9 år 1963

16

vid utomkyrklig begravning, medan åt praxis överlämnas att avgöra när kyrkan

eljest får upplåtas för utomkyrkliga ändamål.

Kommittén framlägger härefter följande förslag till lösning av problemet.

Enligt kommitténs utkast till församlingslag skall det ankomma på kyrkorådet

att leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och därvid själv för­

valta lokalkyrkans och församlingens egendom. I denna kyrkorådets förvalt-

ningsbefogenhet förutsättes inte annan inskränkning än som följer antingen av

att viss förvaltningsuppgift kan ha särskilt uppdragits åt annan församlingens

nämnd eller av att vårdnaden av viss angelägenhet på grund av föreskrift i

annan författning inte alls tillkommer församlingen. Stadgandet ansluter sig i

tillämpliga delar helt, både sakligt och formellt, till nya kommunallagens bestäm­

melser i samma hänseende men avviker i avfattningen från motsvarande bestäm­

melse i 1930 års församlingsstyrelselag. Den nya avfattningen ger enligt kom­

mitténs åsikt mera pregnant än den äldre uttryck för kyrkorådets ställning så­

som församlingens centrala och dominerande förvaltningsorgan. Bestämmelsen

utesluter sålunda i princip — där inte annat särskilt stadgas eller av försam­

lingen själv beslutes — varje annan från bestämmandet över församlingens egen­

dom och alltså även där denna egendom har särskild kyrklig karaktär. Kommit­

tén förklarar sig anse, att med den nya bestämmelsen torde den formella grunden

för förvaltningsdomstolarnas nuvarande praxis, enligt vilken pastor tillagts den

primära bestämmanderätten över församlingens kyrka, få anses ha eliminerats.

Att kyrkorådet trots det inte får alldeles oinskränkt utöva sin förvaltnings-

befogenhet följer i första hand av allmänna kommunalrättsliga regler: rådet blir

givetvis bundet av de beslut, som församlingens representativa organ fattar

inom ramen för sin direktivrätt. Men dessutom kan kyrkorådet vara under­

kastat föreskrifter i särskilda författningar. Vidare måste det, uttalar kommit­

tén, anses ligga i sakens natur att kyrkorådet i förvaltningen av kyrka och

andra församlingens gudstjänstlokaler är skyldigt att taga erforderlig hänsyn till

den helgd som tillkommer kyrkorum. Det bör sålunda åligga kyrkorådet att,

då det blir fråga om upplåtelse av församlings gudstjänstlokal för något främ­

mande ändamål, under alla omständigheter tillse att vid en sådan disposition av

lokalen inget förekommer, som kan vara ägnat att kränka kyrkorummets helgd.

Kommittén framhåller härefter, att ett dylikt beaktande av kyrkorummets

helgd naturligtvis även kan bevakas av annan som har legitimt intresse därav.

Försummar sig kyrkorådet, torde fördenskull främst kyrkoherden eller annan

präst i församlingen äga befogenhet att genom vanligt kommunalbesvär bringa

frågan om upplåtelsens laglighet under vederbörande myndighets prövning.

Kommittén anser att på detta sätt torde i sin mån tillgodoses samma intresse

som bör ha legat till grund för den åt pastor i tidigare praxis förbehållna be­

stämmanderätten över kyrkorummet. Pastors befogenhet att besvära sig blir

dock, uttalar kommittén, inte avhängig av hans ställning som präst i försam­

lingen liksom inte heller av hans eventuella ledamotskap av kyrkorådet utan

tillkommer honom uteslutande som medlem av församlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

18

Strängnäs och Härnösand bestämt avstyrka förslaget. I avstyrkande rikt­

ning uttalar sig också kyrkomötet samt domkapitlen i Luleå, Göteborg och

Stockholm. Domkapitlet i Skara vill på det kraftigaste förorda, att hittillsvaran­

de ordning bibehålies, och inte heller domkapitlet i Linköping säger sig önska

ändring av vad som hittills gällt. Likaså förklarar domkapitlen i Växjö och Visby

som sin åsikt, att pastor bör förbli vid sin befogenhet. Kammarkollegiet och

diakonistyrelsen anser sig inte kunna biträda förslaget och länsstyrelserna i

Malmöhus och Örebro län finner att frågan bör ytterligare övervägas, innan den

blir föremål för lagstiftning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår, att

samtliga hithörande frågor blir föremål för reglering i särskild författning.

Kyrkolag sutskottet (bet. 1957:17) erinrar om att reglerna för kyrkorummets

användning är en fråga av vital betydelse för kyrkan och av den ömtåliga art,

att den största aktsamhet påkallas. Utskottet understryker att inom vida kret­

sar, även bland dem som inte aktivt deltager i det kyrkliga livet, finns en stark

känsla för kyrkorummets helgd. Vad kyrkorummets särskilda uppgift och

karaktär är kommer till uttryck i att kyrkan är invigd, framhåller utskottet.

Därmed har den blivit avskild till att vara ett rum för kyrkans gudstjänster och

övriga kulthandlingar och därigenom har en gräns blivit angiven, när det gäller

kyrkorummets användning till andra ändamål. Då kommittén gör gällande,

att bestämmanderätten i princip bör tillkomma kyrkorådet i dess egenskap av

kyrkokommunalt organ och följer av församlings befogenhet att ha vård om sin

för kyrkligt ändamål avsedda egendom, synes kommittén inte göra rättvisa åt

kyrkorummets särskilda natur, fortsätter utskottet. Skillnaden framträder så­

lunda enligt utskottets uppfattning redan i den rättsliga ställning av särskild

stiftelse, som församlingskyrkan av ålder äger, men än mera påtagligt däri att

omfattande förvaltningsbefogenheter lagts i andra myndigheters händer. Detta

har sin grund i att viktiga intressen är knutna vid kyrkorna, såsom kulturella

och allmänkyrkliga. Utskottet betonar därför, att man inte kan lägga vikt ute­

slutande vid en analogi med ordningen inom den borgerliga kommunen. Ut­

skottet påpekar vidare, att besvärsrätten över ett kyrkorådsbeslut är inskränkt

till de s. k. kommunala besvärsgrunderna. Utskottet finner vidare olägenheter

vara förenade med en uppdelning av befogenheterna på pastor och kyrkorådet.

Utskottet framhåller det allvarsamma i att den mest ömtåliga frågan, nämligen

avgörandet var gränsen går för vad som är förenligt med kyrkorummets karak­

tär, överflyttas från pastor till kyrkorådet. Enligt utskottets uppfattning bety­

der detta ett upphävande av den garanti för en kyrklig bedömning, som ligger i

pastors bestämmanderätt. Fara föreligger för att en inte önsklig utveckling i

praxis kan uppstå. Utskottet framhåller, att principerna för upplåtande av

kyrkorummet till annat än kyrkliga ändamål måste bestämmas exklusivt med

hänsyn till den helgd, som tillkommer kyrkorummet såsom invigt för svenska

kyrkans gudstjänstfirande. För prästen måste det anses vara en tjänsteplikt att

tillse, att sådana principer tillämpas vid kyrkorummets upplåtande. Något mot­

svarande gäller inte för kyrkorådet. Ändringar i sammansättningen av kyrko­

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

20

extra kostnader för vaktpersonal, uppvärmning, städning och dylikt kan upp­

komma, i och för sig inte kan inverka på frågan om rätten att bestämma över

kyrkorummet för nu avsedda kyrkliga förrättningar. I motsats till vad försam-

lingsstyrelsekommittén ansett torde, sägs det i promemorian, denna pastors rätt

således vara så utan vidare klarlagd, att någon lagstiftning som närmare reglerar

innebörden i pastors befogenheter åtminstone för närvarande inte synes på­

kallad.

I promemorian uttalas, att spörsmålet måste anses vara i ett annat och mera

komplicerat läge när det blir fråga om kyrkas upplåtande för andra ändamål än

dem som direkt beröra kyrkans egna kulthandlingar. Härvid biträdes i promemo­

rian kyrkomöteskommitténs uppfattning att det måste anses oegentligt, att be­

stämmelser finns utfärdade endast för det speciella fall, vartill borgerlig begrav­

ning får räknas. I promemorian påpekas — såsom också kyrkomöteskommittén

anmärkt — att särskilt inom vissa delar av landsbygden ett behov föreligger av

att använda kyrkan som samlingslokal även för vissa mera profana ändamål. Frå­

gans behandling vid olika riksdagar samt den tveksamhet, som föreligger beträf­

fande dess rättsliga bedömning, pekar tydligt på angelägenheten av att klar­

läggande författningsbestämmelser utfärdas.

I promemorian uttalas, att spörsmålet rörande upplåtande av kyrka får anses

ha sådan kyrkorättslig anknytning, att församlingsstyrelsekommitténs förslag

att låta intolka bestämmanderätten i de för kyrkorådet i församlingsstyrelse-

lagstiftningen givna allmänna kompetensbestämmelserna inte torde vara håll­

bart vid närmare granskning. Fn särskild författning synes därför böra utfärdas.

Att denna inte kan vara uteslutande av kommunallags natur får således anses

givet; detta har församlingsstyrelsekommittén f. ö. själv påpekat och i kyrko­

möteskommitténs betänkande inordnas bestämmelserna i ett kapitel av den

skisserade nya kyrkolagen.

Huruvida författningen är av den valör att den bör tillkomma i kyrkolags

ordning eller i form av en kungörelse synes enligt promemorian vara tveksamt.

I och för sig torde med fog kunna göras gällande att den kan utfärdas av Kungl.

Maj:t på administrativ väg. Av flera skäl, bl. a. med hänsyn till vad som anförts

i kyrkomöteskommitténs betänkande, synes det emellertid lämpligt att låta en

reglering i ämnet tillkomma under kyrkomötets medverkan. De föreslagna be­

stämmelserna bör därför inflyta i lag som stiftas i den ordning § 87 mom. 2: o

regeringsformen föreskriver.

Vad gäller lagens innehåll anses i promemorian, att positiva bestämmelser för

vilka fall kyrka må upplåtas antingen torde komma att bli allmänt och för­

hållandevis intetsägande hållna eller också utformade efter en mera kasuistisk

metod, vilken kan vara ägnad att leda till tolkningssvårigheter. I promemorian

rekommenderas därför att det, som hittills, torde få ankomma på praxis att be­

stämma härutinnan. Anledning saknas, sägs det, att antaga annat än att denna

praxis — som på de flesta håll varit fallet — kommer att utövas i en generös

anda och med full förståelse för de önskemål och behov som föreligger. Om så­

Kungl. Maj:ts proposition nr llfi år 1963

24

Kungl. Maj:ts 'proposition nr H9 år 196S

som sedan lång tid fått utveckla sig sedvanerättsligt, ges mera enhetlighet och

stadga genom reglering i lag. Ur denna synpunkt torde enligt kammarkollegiet

kunna övervägas en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de före­

slagna bestämmelserna av materiell natur. Också domkapitlet i Visby anser det

i och för sig inte vara något att erinra mot lagförslagets reglering av förutsätt­

ningarna för kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål.

Vad härefter angår de i sak positivt inställda remissmyndigheterna, så

har domkapitlet i Lund inte något att erinra mot att särskild lagstiftning regle­

rar kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål samt finner vidare de före­

slagna villkoren för medgivande av sådant upplåtande väl avfattade och till­

räckliga för skyddande av kyrkans helgd och karaktär av för gudstjänstbruk i

stadgad ordning invigt rum. Det föreligger enligt domkapitlet inte anledning

förmoda, att kyrkoråden skulle missbruka befogenheten att besluta i ärenden

av förevarande art, utan de skulle säkerligen väl fylla sin nya arbetsuppgift.

Med hänsyn härtill och till önskemålet att låta lekmännen inom kyrkan med

pastor dela ansvaret för en grannlaga och viktig angelägenhet tillstyrker dom­

kapitlet, att bestämmanderätten tillägges kyrkorådet.

Länsstyrelsen i Västernorrland s län tillstyrker lagförslaget under förutsättning

att pastor beredes större medinflytande på beslutet än vad som avses i förslaget.

Pastor bör enligt länsstyrelsen tillförsäkras vetorätt och hans medverkan bör

lämpligen stärkas på så sätt, att i de fall pastor hyser från rådet avvikande

mening skall ärendet underställas domkapitlet.

Kammarkollegiets minoritet tillstyrker att beslutanderätten lägges på kyrko­

rådet. Ledamöterna erinrar om att kyrkobyggnaden i en församling är avsedd

som rum för församlingens gudstjänstfirande. Med kyrkobyggnadens uppgift

överensstämmer att kostnaderna för dess uppförande, inredande och underhål­

lande åvilar församlingen. Kyrkolagsutskottet vid 1957 års allmänna kyrkomöte

har framhållit att inom vida kretsar, även bland dem som inte aktivt deltar i

det kyrkliga livet, en stark känsla finns för kyrkorummets helgd. Detta uttalande

finner ledamöterna otvivelaktigt riktigt. Så mycket säkrare bör då, framhålls

det, kunna antagas att det urval av församlingsmedlemmar med intresse för för­

samlingslivet och församlingens förhållanden, som kyrkorådet utgör, vill och kan

värna om kyrkobyggnadens och dess inrednings helgd. Dessa omständigheter

gör det naturligt att låta ansvaret för kyrkobyggnadens användande för andra

ändamål än kyrkliga ytterst åvila kyrkorådet såsom församlingens styrelse.

Ledamöterna uttalar vidare.

Mot en lagstiftning i detta syfte har invänts att behovet att använda kyrko­

byggnader för ändamål som inte ha samband med svenska kyrkans verksamhet

efter hand minskar samt att hittillsvarande ordning med pastor som ensam

beslutande i fråga om kyrkas upplåtande blott sällan föranlett konflikter. Det

första antagandet må vara riktigt. Detta förhållande uppväges dock därav att

det är helt ovisst i vad mån nuvarande praxis, därest beslutanderätten får kvar-

ligga hos pastor, kommer att bestå i sina huvuddrag.

25

Vidare har för nuvarande ordning anförts att den ger större garantier för en­

hetlighet. Med hänsyn till, utom annat, stiftsmyndigheternas begränsade möjlig­

heter att giva bindande riktlinjer för församlingsprästerskapets handlande är

denna synpunkt svårföi'ståelig.

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

Beträffande lagstiftningsfrågans formella behandling instämmer kammar­

kollegiet, domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö, Göteborg, Härnösand och Visby

samt länsstyrelsen i Örebro län i den i promemorian uttalade åsikten, att den

föreslagna lagen har kyrkolags karaktär och bör tillkomma i den ordning § 87

mom. 2:o regeringsformen föreskriver. Kammarkollegiet utvecklar sin ståndpunkt

sålunda.

. Av de ifrågasatta bestämmelsernas partiella karaktär av kommunallag torde

följa, att de inte kan utfärdas i administrativ ordning. Vad angår förhållandet

till kyrkolagen torde böra beaktas, att reglerna för kyrkorummets användning

enligt vad från kyrkligt håll hävdats är en fråga av vital betydelse för kyrkan.

Att så måste vara fallet sett ur kyrkolagens synpunkt torde framgå bl. a. därav,

att så gott som alla — vid lagens tillkomst 1686 — i kyrkan förekommande för­

rättningar i lagen äro noga reglerade under särskilda kapitel. Den utveckling,

som sedermera skett mot ett friare upplåtande av kyrkorummet under pastors

ansvar, torde böra betraktas som en på kyrkolagens grund uppkommen sed-

vanerätt. Vid alla de tillfällen, då fråga varit om reglering i lag av villkoren för

kyrkas upplåtande för borgerlig begravning, har också frågan behandlats i den

ordning, som gäller för stiftande av kyrkolag. Vare sig man fattar kyrkolags-

begreppet i mera materiell mening eller vill ansluta sig till ett formellt kyrko-

lagsbegrepp synes man komma till resultatet, att genomförandet av den nu före­

slagna lagstiftningen kräver kyrkomötets medverkan enligt § 87 mom. 2:o

regeringsformen.

9. Föredraganden

Såsom framgått av den lämnade redogörelsen har frågan om villkoren för upp­

låtande av kyrkorum och vem som bör få besluta om sådant upplåtande disku­

terats i skilda sammanhang. Särskilt har diskussionen rört hithörande problem,

då det gäller upplåtelse av kyrkorummet för andra än kyrkliga ändamål. Såväl

i riksdagsdebatter som i utredningsbetänkanden har framhållits det önskvärda

i att spörsmålet bringas till en lösning. När förslaget till den nya församlings-

styrelselagen förelädes riksdagen uttalade också föredragande departements­

chefen, att han ansåg det vara av vikt att lagstiftning om upplåtande av kyrko­

rummet för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och att därvid också fast­

slogs, vem som äger besluta om upplåtandet. Ännu så sent som år 1961 behand­

lades i riksdagen motioner, i vilka ånyo påyrkades en författningsmässig regle­

ring av beslutanderätten i ärenden av förevarande slag. Vid remissbehandlingen

av den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian har visserligen

från några myndigheters sida ifrågasatts behovet av lagstiftning på området.

Med hänsyn till vad nu sagts finner jag ett väl dokumenterat behov föreligga att

hithörande problem klarlägges och att frågan blir löst genom lagstiftning. Som

26

jag strax skall utveckla bör denna lagstiftning begränsas till att avse upp­

låtelse för andra än kyrkliga ändamål.

Det nuvarande rättsläget — som inte är entydigt och huvudsakligen grundar

sig på sedvana — kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden ensam torde äga

besluta om kyrkans användning för gudstjänständamål och annan kyrklig verk­

samhet, vilken prästerskapet i församlingen utövar. Kyrkoherden torde vidare

få besluta om upplåtande för annat ändamål såväl då detta är kyrkligt men lig­

ger vid sidan om prästerskapets ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom

församlingsangelägenheternas ram som då det är av icke-kyrklig karaktär. I så­

dana fail fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta beträf­

fande de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammarkollegiet samman­

fattat rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden och kyrkorådet i dessa fall

ha vetorätt, och båda har befogenhet att uppställa villkor i samband med att

upplåtelse medgives.

Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av prästerskapet

utövade religiösa verksamheten inom församlingen har bekräftats i rättspraxis.

Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda avgörandet av regeringsrätten, i

vilket fastslagits kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyr­

korummet. Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden principiellt

har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänständamål

till sammanslutning som står utanför församlingsorganisationen, även om kyrko­

rådet som jag nyss anfört från kyrkligt-ekonomiska synpunkter har bestämman­

derätt beträffande kostnader, som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed

äger samband.

Någon ändring i denna ordning för upplåtande av kyrkorummet för kyrkliga

ändamål har inte ifrågasatts. Sålunda har varken i församlingsstyrelsekommit-

téns betänkande, i departementspromemorian eller i remissyttranden över dem

föreslagits någon ändring i vad som enligt sedvanerätt anses gälla om kyrkoher­

dens befogenhet i sådana hänseenden, även om man måhända kan urskilja något

olika meningar om vad som vid en avgränsning skall höra till kyrkliga ändamål.

Jag vill härvid särskilt betona, att församlingsstyrelselcommittén i denna del inte

ifrågasatt kyrkoherdens rätt att förfoga över kyrkorummet, utan allenast ansett,

att den bör komma till uttryck i författningsbestämmelser.

Jag hyser även för egen del den uppfattningen, att anledning inte föreligger

att i nu berörda avseenden införa en ny ordning. Vid mitt ställningstagande för­

utsätter jag emellertid, att denna kyrkoherdens befogenhet endast avser upplå­

telse av kyrkorummet för gudstjänst eller därmed jämförlig religiös kulthandling.

I sådana fall måste rent religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrko­

herden bäst kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet

i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras i en gene­

rös ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets uttalande år 1948,

att biskoparna borde var och en i sitt stift för prästerna framhålla det angelägna

i att frågor om upplåtelse av kyrkorummet för annat ändamål än gudstjänst

behandlades med grannlagenhet och förståelse och det önskvärda i att de i tvek­

Kungl. Maj:ts proposition nr

1J9

år 1963

27

samma fall rådgjorde med biskopen. Detta uttalande finner jag ha aktualitet

även för här avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör upp­

märksammas av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av

kyrkorum torde för övrigt — såsom första lagutskottet vid 1950 års riksdag ut­

talat — kunna överklagas till domkapitlet.

Även om det alltså torde finnas anledning att inom kyrkan följa utvecklingen,

anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att — såsom församlingsstyrelsekommit-

tén tänkt sig — i författning reglera kyrkoherdens befogenheter då det gäller

dispositionen av kyrkorummet för kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att

under begreppet kyrkligt ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan

anses falla profana förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning

till motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ordning utan

religiösa inslag.

Av vad jag nu anfört följer alltså, att jag ansluter mig till kyrkomöteskom-

mitténs i departementspromemorian biträdda uppfattning, att lagstiftningen på

området bör innehålla regler om upplåtande av kyrkorummet för andra än kyrk­

liga ändamål. Detta uttryck bör bestämmas med utgångspunkt i det nyss sagda

om dispositionen över kyrkorummet för gudstjänst och därmed jämförliga för­

rättningar. Härmed torde tillräckligt tydligt ha angivits lagens tillämpnings­

område.

Vad så angår frågan till vilka utomkyrkliga ändamål upplåtelse bör kunna

ske, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den i promemorian uttalade åsikten

att allmängiltiga regler som ger uttömmande besked härutinnan torde vara

svåra att ställa upp. Som det sägs i promemorian torde det ändå kunna antagas,

att tillämpningen kommer att ske med förståelse för de önskemål som anmäler

sig. Jag finner därför inte något egentligt behov föreligga av en sådan reglering.

Det torde vara tillfyllest att genom lagstiftningen skapas garantier för att vissa

för kyrkan betydelsefulla förhållanden i tillbörlig grad blir beaktade. I prome­

morian har framhållits, att som villkor för upplåtelse bör gälla, att upplåtelsen

inte hindrar eller försvårar den till kyrkorummet knutna kyrkliga verksam­

heten samt att kyrkorummets helgd och kyrklig ordning inte löper risk att

trädas för nära. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess

inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet. De i promemorian

föreslagna villkoren för upplåtelse har vid remissbehandlingen genomgående god­

tagits eller lämnats utan erinran. Jag finner förslaget väl genomtänkt och ägnat

att skapa tillräckliga garantier för att den kyrkliga verksamheten inte hindras

eller försvåras eller kyrkorummets karaktär av för kulthandlingar invigt rum

kränkes. Till den närmare utformningen av villkoren får jag återkomma i

specialmotiveringen till lagförslaget.

I promemorian har — i överensstämmelse med den mening församlingsstyrelse-

kommittén omfattat — föreslagits, att kyrkorådet tillägges befogenhet att upp­

låta kyrkorummet för ändamål, som avses i den förordade lagstiftningen. De vid

Kungl. Mcij:ts proposition nr lJf.9 år 1963

28

remissbehandlingen gjorda invändningarna mot detta förslag finner jag inte vara

bärande. Jag får erinra om att redan enligt nu gällande ordning kyrkorådet har

viss medbestämmanderätt och kan ställa villkor för upplåtelse. I sammanhanget

måste också beaktas att kyrkorådet genom den nya församlingsstyrelselagen

givits en central och stärkt ställning inom församlingen såsom dess styrelse. Det

torde ej heller kunna ifrågasättas, att det lekmannainflytande som här utövas

inte skulle ske under tillbörligt ansvar för religiösa värden. Det är vidare enligt

min mening ett felaktigt betraktelsesätt att ställa kyrkoherden och kyrkorådet

i ett slags motsatsförhållande till varandra i hithörande frågor. Tvärtom delar,

såsom domkapitlet i Lund framhållit, kyrkoherden och lekmännen inom kyrko­

rådet ansvaret för det grannlaga bedömandet av frågorna. Över huvud taget

torde på goda grunder kunna förutsättas — såsom också uttalats vid remiss­

behandlingen — att samtliga kyrkorådets ledamöter genom sitt intresse för den

kyrkliga verksamheten också har en stark känsla för kyrkorummets helgd. Jag

finner till följd av det sagda kyrkorådet vara väl ägnat att fylla uppgiften att

tillvarataga de religiösa intressenas särart, då det i ärenden av förevarande slag

har att taga ställning till berättigade allmänna kulturella eller sociala intressen.

Härtill kommer ytterligare några omständigheter, som enligt min mening bör

beaktas i sammanhanget.

Såsom tidigare framhållits torde nuvarande rättsläge innebära, att såväl

kyrkoherden själv som kyrkorådet har vetorätt mot upplåtelse. Jag har för av­

sikt att föreslå en ordning, enligt vilken kyrkoherden skall få uttrycklig rätt att

besvära sig hos domkapitlet över beslut som fattats i strid mot hans mening.

Vidare ämnar jag förorda bestämmelser, som garanterar att kyrkoherden får

deltaga i beslutet. Det torde kunna förutsättas, att frågor av hithörande slag i

det alldeles övervägande antalet fall kommer att lösas i fullt samförstånd och

att kyrkorådet, inte minst av praktiska skäl, kommer att som regel delegera

beslutanderätten till antingen kyrkoherden ensam eller till kyrkoherden och

kyrkvärdarna. Den tillämnade ordningen torde vid sådana förhållanden inte

komma att väsentligt avvika från vad som nu anses gälla.

Med hänsyn till det anförda finner jag vissa remissinstansers farhågor för att

religiösa synpunkter inte skulle tillräckligt beaktas vid upplåtelser varom nu är

fråga överdrivna. Här liksom i andra sammanhang bör alltså kyrkorådet kunna

ge uttryck för församlingsviljan. Självfallet prövar kyrkorådet liksom i förekom­

mande fall kyrkoherden fråga om upplåtelse av kyrkorum under ämbetsansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

Vad slutligen angår den i promemorian berörda frågan om lagstiftningens

konstitutionella natur finner jag med hänsyn till den centrala ställning kyrko­

rummet intager i det kyrkliga livet, att lagstiftningen bör tillkomma under med­

verkan av kyrkomöte i den ordning § 87 mom. 2:o regeringsformen föreskriver.

Detta överensstämmer med den mening som uttalats av kyrkomöteskommittén

och som understrukits i flera remissyttranden över departementspromemorian.

10. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har inom

ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om upplåtande av kyrkorum

för annat än kyrkligt ändamål.

Beträffande det närmare innehållet i lagförslaget, vilket torde såsom bilaga A

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende, får jag anföra följande.

1

§•

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. I första hand skall lagen avse

sådana kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst. Härmed avses

den kyrkoinvigning, som upptages i tionde kapitlet kyrkohandboken. Till följd

av invigningen utgör kyrkan s. k. res sacra. Utanför lagens tillämpningsområde

ligger andra kyrkorum, som visserligen också kan ha genom invigning förlänats

en sakral karaktär, men som inte invigts enligt kyrkoinvigningsritualen. Hit hör

exempelvis begravningskapell — för vilket finns en enklare invigningsritual i

kyrkohandboken — krematorier, gravkapell, kyrksalar samt vigsel- och doprum.

Över dessa lokaler förfogar kyrkorådet på grund av bestämmelserna i 43 § för-

samlingsstyrelselagen.

I promemorian anföres, att av innehållet i den föreslagna 3 § om beslutande­

rätten följer att — utöver församlingskyrkorna — endast sådana kyrkorum av­

ses, som står under kyrkoförsamlings förvaltning och vård. Kammarkollegiet

anser att det i lagtexten bör direkt utsägas, att lagen har avseende å sådana

invigda kyrkorum, som står under förvaltning av kyrkoråd. Det föreslagna för­

tydligandet har intagits i lagtexten genom angivande, att lagen är tillämplig be­

träffande sådana kyrkorum, som vårdas av församling. Utanför lagens tillämp­

ning faller alltså av enskilda personer, korporationer, anstalter eller företag

innehavda kyrkorum, exempelvis slottskapell, sjukhuskapell och brukskapell,

samt vidare också stiftelsers kyrkor, i den mån stiftelsen inte utgör en av för­

samlingen särskilt vald form för dess förvaltning av kyrkorummet, t. ex. en

småkyrka. Undantag göres också för vissa domkyrkor, se 6 §.

Den andra avgränsningen av lagens tillämplighet utgöres av bestämmelsen att

upplåtelsen skall ske tillfälligt. I promemorian framhålles, att med detta villkor

markeras undantagsnaturen i dispositionen till skillnad från kyrkans egna såväl

ordinarie som andra mer eller mindre ofta återkommande förrättningar. Den

tillfälliga upplåtelsen får också, uttalas det vidare, ses mot bakgrunden därav

att om kyrka skall mera varaktigt brukas för annat ändamål än gudstjänst,

fordras jämlikt stadgande i 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det

offentliga byggnadsväsendet Kungl. Maj:ts medgivande därtill.

Beträffande den i tredje paragrafen upptagna bestämningen av lagens till-

lämpningsområde, nämligen att upplåtelsen skall ske för annat än kyrkligt än­

damål, får hänvisas till den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

29

3

—

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 11^9

30

Kungl. Maf:ts -proposition nr 1^9 år 1963

2 §•

I detta stadgande uppräknas de villkor, som avser att garantera att upp­

låtelsen inte får företräde framför kyrkliga förrättningar eller profanerar kyrkan.

I promemorian uttalas beträffande de i lagförslaget angivna villkoren bl. a.

följande.

Den första förutsättningen är att upplåtelsen inte hindrar eller försvårar

kyrkorummets bruk för gudstjänst, men stadgandet har givits en så vid utform­

ning, att det innesluter inte bara prästerliga förrättningar utan all kyrklig verk­

samhet över huvud taget som kan förekomma i kyrkan. Som ett andra villkor är

uppställt det som ur religiös synvinkel betonats såsom särskilt angeläget (se

exempelvis kyrkolagsutskottets uttalanden vid 1925 och 1957 års kyrkomöten),

nämligen hänsynen till kyrkorummets helgd och svenska kyrkans ordning såsom

trossamfund. I promemorians lagtext har villkoret angivits så, att upplåtelsen

inte får innebära något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrklig ord­

ning. En upplåtelse för ändamål, som kan anses stötande för församlingen, skall

således inte få förekomma. Som tredje förbehåll nämnes att det med upplåtelsen

avsedda ändamålet måste förutsättas vara av sådan karaktär, att rummet med

dess inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet och grannlagen-

het.

Kammarkollegiet anser att uttrycket »kyrklig verksamhet i övrigt» bör ut­

bytas mot förslagsvis »svenska kyrkans verksamhet i övrigt». Kammarkollegiet

ifrågasätter tillika, om uttrycket »kyrklig ordning» täcker det i specialmotive­

ringen använda uttrycket »svenska kyrkans ordning såsom trossamfund», och

föreslår att lagtext och motivering bringas i överensstämmelse med varandra.

Även domkapitlet i Uppsala finner begreppen »kyrklig verksamhet i övrigt»

och »kyrklig ordning» oklara. Domkapitlet anser, att om med sistnämnda be­

grepp avses »svenska kyrkans ordning såsom trossamfund» detta bör komma

till klart uttryck i lagtexten. Domkapitlet i Skara finner begreppet »kyrkorum­

mets helgd eller kyrklig ordning» alltför vagt och obestämt samt framhåller

angelägenheten av att i lagtexten klart uttalas, att i kyrka inte får förekomma

något som strider mot svenska kyrkans bekännelse.

Kyrkomusikernas riksförbund framhåller, att orgeln i flera avseenden intar en

särställning bland kyrkans inventarier och att det enligt kyrkomusikerstadgan

åligger kyrkomusikern att omsorgsfullt vårda orgelverket. Med hänsyn härtill

synes det förbundet nödvändigt, att orgeln undantages vid kyrkans upplåtande

för annat än kyrkligt ändamål. Förbundet understryker slutligen vikten av att i

motiveringen till lagförslaget framhålles bl. a. att kyrkomusikern behöver be­

gagna kyrkolokalen för övning inför kommande gudstjänster och förrättningar

samt för övning med kyrkokören m. m. Domkapitlet i Skara erinrar om de sär­

skilda bestämmelser, som finns i kyrkomusikerstadgan angående vård och an­

vändande av orgel samt vidare om kyrkolagens bestämmelser angående kyrk­

värdarnas och pastors ansvarighet för kyrkans inventarier.

32

Vad gäller den närmare utformningen av stadgandet om delegation föreslås i

promemorian en avfattning, som i och för sig endast innebär en erinran om möj­

ligheten att enligt församlingsstyrelselagen besluta om delegering av bestäm­

manderätten.

Enligt kammarkollegiet förutsätter en sådan lagteknisk konstruktion, att

beslut fattas av det representativa organet inom församlingen om delegation en­

ligt bestämmelserna i församlingsstyrelselagen. Dessa bestämmelser bör emeller­

tid, framhåller kammarkollegiet, uteslutas från tillämplighet i förevarande fall,

ty dels gör de kyrkorådets delegationsrätt beroende av det representativa orga­

nets bemyndigande, och dels innebär de, att delegation kan ske till annan per­

son — även utanför kyrkorådet — än den präst som är självskriven ledamot av

kyrkorådet. Kammarkollegiet förordar, att kyrkorådet får en självständig rätt

att delegera i hithörande fall och betonar — liksom domkapitlet i Lund och

länsstyrelsen i Malmöhus län — sin uppfattning att delegation inte bör ske till

annan än denne präst. Också länsstyrelsen i Örebro län framhåller det önsk­

värda i att det klart utsäges, att kyrkorådet kan delegera sin beslutanderätt till

pastor i ärende av ifrågavarande slag.

I likhet med kammarkollegiet anser jag att frågan om delegation bör särskilt

regleras och en bestämmelse härom införas i lagen. Såsom kollegiet påpekat

torde det inte vara tillfyllest, att församlingsstyrelselagens allmänna delegations-

regler kan tillämpas; som en följd av de allmänna överväganden jag tidigare

redovisat bör delegationen ske på så sätt, att kyrkoherden beredes möjlighet att

antingen besluta ensam eller också deltaga i beslutet tillsammans med lekmän i

rådet. Speciellt synes mig ordningen med delegation till avdelning av rådet, i

vilken kyrkoherden ingår, vara värdefull. Vid en sådan delegation tillgodoses

nämligen de synpunkter som framkommit i flera remissyttranden beträffande

det önskvärda i ett samråd mellan kyrkoherden och kyrkvärdarna i ärenden av

förevarande slag. Frågor rörande delegation av beslutanderätten enligt lagen

blir genom den föreslagna specialregleringen undantagna från det representativa

organets bestämmanderätt. Anses inom detta organ kyrkorådets praxis vara

otillfredsställande, finns dock möjlighet att interpellationsvägen bringa frågan

under debatt. Självfallet kan delegationen begränsas till att exempelvis avse

vissa angivna slag av upplåtelser eller förknippas med villkor, såsom att avslags-

beslut endast får meddelas av kyrkorådet.

I paragrafens andra stycke har upptagits en regel som utgör garanti för att

kyrkoherden, därest han — på grund av sjukdom eller annan tillfällig bortovaro

«tan att vikarie förordnats — inte deltager i handläggning av ärende om upp-

Mtande av kyrkorum, ändock får tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning i

saken om detta över huvud taget är möjligt. Kyrkoherden kan alltså framlägga

sina synpunkter antingen i eller utom rådet, innan ärendet avgöres. För det fall

beslutet meddelas i strid mot kyrkoherdens uppfattning har han också besvärs-

rätt, se 4 §. Ett förslag från ett par remissmyndigheter att ge kyrkoherden

uttrycklig vetorätt kan jag däremot inte biträda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

33

Enligt 1930 års församlingsstyrelselag ägde i annex- eller kapellförsamling

anställd präst vara ordförande i kyrkorådet i denna församling endast när kyrko­

herden inte kunde själv vara tillstädes. I syfte att ge annexförsamlings kyrkoråd

en mera självständig ställning och samtidigt befria kyrkoherden från tidsödande

resor har i 44 § nya församlingsstyrelselagen införts en bestämmelse, enligt vilken

kyrkoherden kan förordna präst inom pastoratet att i sitt ställe vara ledamot av

annexförsamlings kyrkoråd för samma tid som övriga ledamöter inväljes i kyrko­

rådet — d. v. s. för fyra år i sänder. Den rätt som genom förevarande paragraf

tillförsäkrats kyrkoherden att få yttra sig i ärende om upplåtande av kyrko­

rum bör till följd av det anförda i annexförsamling tillkomma präst som kyrko­

herden förordnat att vara ledamot av rådet. Ett stadgande härom har intagits

i paragrafen.

4 §.

I denna paragraf upptages en besvärsregel innebärande, att talan kan föras

mot kyrkorådets beslut i fråga om upplåtande av kyrkorummet såsom förvalt­

ningsbesvär och inte enbart enligt de s. k. kommunala besvärsgrunderna. Däri­

genom kan de skäl som ligger till grund för beslutet utan inskränkning prövas

i sak. Besvärsmyndighet är domkapitlet i enlighet med vad som förordats i

promemorian. På besvär som anföres enligt stadgandet blir 1954 års lag om be-

svärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut tillämplig.

Andra stycket av stadgandet inrymmer en uttrycklig rätt för kyrkoherden att

anföra besvär, om beslutet fattats i strid mot hans mening. Besvärsrätt till­

kommer även sökande och annan som beslutet rör enligt vanliga regler för

förvaltningsbesvär. Skulle kyrkoherdens praxis avvika från vad som kyrkorådet

finner vara dess mening hur frågor av hithörande slag bör lösas, kan rådet taga

upp frågan om delegationen till omprövning. Såsom tidigare berörts kan med

den nu föreslagna delegationsbestämmelsen sådan fråga inte bli föremål för

beslut av det representativa organet.

Har annan präst än kyrkoherden förordnats till ledamot i annexförsamlings

kyrkoråd, tillkommer rätten att besvära sig över rådets beslut i stället denne

präst.

I promemorian har föreslagits, att besvär över domkapitlets beslut skall få

föras i ecklesiastikdepartementet. Ehuru det inte särskilt angivits i motiveringen

har uppenbarligen förutsatts, att besvären skall avgöras av regeringsrätten.

Under hänvisning till att ifrågavarande ärenden ofta torde vara av brådskan­

de art samt vidare fordra lokalkännedom för ett sakligt bedömande synes det

diakonistyrelsen vara en lämplig anordning, att besvär inte bör få föras över

domkapitlets beslut. Även domkapitlet i Lideå förordar en dylik begränsning

av besvärsrätten, liksom också en ledamot i domkapitlen i Göteborg och Stock­

holm. Domkapitlet i Uppsala ifrågasätter, om ett enigt kyrkorådsbeslut över

huvud taget bör kunna överklagas, en tankegång som också diakonistyrelsen

varit inne på. Diakonistyrelsen anser det inte vara i god överensstämmelse med

den kommunala självstyrelsens principer, att en församling mot sin vilja besvärs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

vägen skall kunna åläggas upplåta kyrka för icke kyrkligt ändamål. Ett par

remissinstanser har funnit en lämplig ordning vara att ärendet hänskjutes till

domkapitlet om kyrkorådet inte är enigt.

Såsom framhållits vid remissbehandlingen är ärenden av förevarande slag ofta

av brådskande natur. Tidsnöd torde inte sällan redan föreligga att få ärendet

prövat i domkapitlet. En överprövning i ytterligare en instans synes därför van­

ligen komma att sakna praktisk betydelse för parterna. Med hänsyn till den —

som man får förutsätta — ringa förekomsten av besvärsärenden av förevarande

slag torde vidare prejudikat av högsta instans här ha ett begränsat värde. Det

torde inte heller vara uteslutet, att besvärsförfarandet i något fall kan komma

att utnyttjas i syfte att söka fördröja verkställigheten över den för upplåtelsen

aktuella tidpunkten. Med hänsyn till det anförda finner jag det från praktiska

utgångspunkter knappast motiverat med besvärsrätt över domkapitlets beslut.

Jag vill tillägga, att domkapitlet enligt min åsikt genom sin sammansättning av

såväl präster som lekmän torde vara väl skickat att slutligen avgöra, ärenden av

förevarande grannlaga art.

5

§•

Det torde ligga i sakens natur att beslut, varigenom tillstånd att begagna

kyrkorummet för visst ändamål medgivits, länder till efterrättelse oavsett om

klagan föres mot beslutet. I betraktande av att tidrymden kan vara kort mellan

dagen för beslutet och dagen för begagnandet, har för att undanröja varje

tveksamhet upptagits ett stadgande av nu angivna innebörd i förevarande para­

graf. Har besvär anförts, kan domkapitlet förordna om inhibition av beslutet

— d. v. s. förbjuda att tillståndet utnyttjas — i avbidan på domkapitlets pröv­

ning av besvären. Även en regel härom har upptagits i paragrafen.

Inhibitionsfrågan skall av domkapitlet skyndsamt upptagas ex officio så snart

ärendet inkommit, således även om yrkande härom inte framställs. Det får

anses vara av vikt att, om upplåtelsen skall ske inom kort tidrymd, eventuella

besvär anföres omedelbart efter det kyrkorådet fattat sitt beslut. Såsom fram­

hållits av en remissmyndighet kan det nämligen med hänsyn till frågans bety­

delse inte vara tillfredsställande, om ärenden enligt förevarande lag måste av­

göras såsom brådskande av preses i domkapitlet ensam. Det synes fastmera

önskvärt att rådslag åtminstone med några av övriga ledamöter av domkapitlet

medhinnes.

6

§•

Såsom framgått av vad jag tidigare anfört står vissa av de äldre domkyrkorna

under särskild förvaltning. Med hänsyn till de ekonomiska förpliktelser veder­

börande domkyrkoförsamlingar i några fall åtagit sig beträffande dessa kyrko­

byggnader torde tvekan kunna uppstå om kyrkorummet står under församling­

ens vård. Frågan om förvaltningen av dessa domkyrkor — vilken också berör

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 1\9 år 1963

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av

församling, må på de villkor och i den ordning som nedan sägs tillfälligt upplåtas

för annat än kyrkligt ändamål.

2

§•

Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor

a) att den icke hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst,

annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;

b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyr­

kans ordning;

c) att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola

behandlas med aktsamhet och pietet.

Beträffande villkor för upplåtelse av kyrkorum för jordfästning i annan ord­

ning än kyrkans gäller, i stället för vad i första stycket sägs, vad därom stadgas

i lagen om jordfästning.

3 §•

På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses

i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden eller åt avdelning av rådet,

i vilken kyrkoherden ingår, att besluta på rådets vägnar.

Tillkommer beslutanderätten icke kyrkoherden ensam eller deltager han eljest

icke i handläggningen av ärende, som avses i denna lag, skall han såvitt möjligt

erhålla tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres.

I annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara

ledamot av kyrkorådet, skall vad nu sagts i stället gälla den till ledamot av rådet

förordnade prästen.

4 §.

Talan mot kyrkorådets beslut föres genom besvär hos domkapitlet.

Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden

eller präst som sägs i 3 § tredje stycket, äger denne anföra besvär.

Över domkapitlets beslut må klagan ej föras.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1963

Bilaga B

I promemorian upptaget

förslag

till

Lag

om kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

Kyrkorum som invigts för svenska kyrkans gudstjänst må, enligt de grunder

och i den ordning som nedan stadgas, tillfälligt upplåtas för annat än kyrkligt

ändamål.

²

§•

Sådan upplåtelse må förekomma endast under villkor:

a) att den icke hindrar eller försvårar kyrkorummets bruk för gudstjänst,

annan på präst ankommande förrättning eller kyrklig verksamhet i övrigt;

b) att den ej innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrk­

lig ordning; samt

c) att det kan tagas för visst att kyrkorummet och dess inventarier skola

behandlas med aktsamhet och pietet.

Om villkor för upplåtelse av kyrkorum för jordfästning i annan ordning än

svenska kyrkans är stadgat i lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning m. m.

3 §•

På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses i

denna lag.

Därest kyrkoherden icke enligt kyrkorådets uppdrag har att på rådets vägnar

besluta om upplåtelse och han ej heller som ledamot deltager i sådant ärende

skall han erhålla tillfälle att yttra sig, innan ärendet företages till avgörande. I

annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara

ledamot i kyrkorådet, skall vad nu sagts i stället gälla denne präst.

4 §.

Mot kyrkorådets beslut må talan föras genom besvär hos domkapitlet.

Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden eller

annan präst som i 3 § andra stycket sägs, äger denne anföra besvär.

Över domkapitlets beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i ecklesiastik­

departementet.

5

§•

Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda

besvär lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

⁶ §•

Vad i 3—5 §§ sägs skall icke äga tillämpning beträffande domkyrka, som står

under egen förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

39

Denna lag träder i kraft den

40

Kungl. Maj:ts •proposition nr lh9 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet

i

Kungl. Maj:ts lagråd den

4

april 1963.

Närvarande:

Justitieråden D

igman

,

N

ordström

,

regeringsrådet H

olmgren

,

justitierådet J

oachimsson

.

Enligt lagrådet den 29 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över

ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 mars

1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen Georg Ericsson.

Förslaget föranledde följande uttalande av

lagrådet.

Uttrycket »för annat än kyrkligt ändamål» synes icke tillräckligt klart. Med

hänsyn till ordvalet såväl i början av 1 § som i 2 § under a) — varvid enbart

svenska kyrkans verksamhet åsyftas — torde det vara lämpligare att, i anslut­

ning till motiven, i 1 § utbyta orden »för annat än kyrkligt ändamål» mot »för

annat än gudstjänst och därmed jämförlig religiös förrättning». Genomföres

denna ändring, bör även lagens rubrik ändras, förslagsvis till »lag om upplåtande

av kyrkorum i vissa fall».

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll............................................................... 1

Förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 mars 1963 ........................................ 4

1. Inledning ............................................................ ...................................f j 4

2. Nuvarande rättsläge................................................................................ 5

3. Frågans tidigare behandling vid riksdag och kyrkomöte m. m............ 10

4. Kyrkomöteskommittén .......................................................................... 14

5. Församlingsstyrelsekommittén ............................................................... 14

6. Remissyttranden över kommittéförslaget ............................ 17

7. Departementspromemorian ......................................... 19

8. Remissyttranden över promemorian .... ....................... 21

9. Föredraganden .................................................................. 25

10. Specialmotivering till lagförslaget......................................................... 29

11. Hemställan ........................................................................ 35

Lagrådets utlåtande den 4 april 1963 ....................... ....................................... 40

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963 ............................................. 41

Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963

630536