2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

även förslag om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interimistiska

åtgärder för att säkerställa eventuell utmätning. Därjämte föreslås utmät­

ningsman få befogenhet att inom viss kortare tid själv rätta utmätning som

blivit felaktig. Vidare förordas en viss uppmjukning av de tidsfrister, som

nu gäller för vidtagande av olika utmätningsåtgärder.

Vad angår vräkningsinstitutet innehåller propositionen förslag om vid­

gade möjligheter att medge anstånd med vräkning.

I införsellagen förordas ändrade regler om preskription av rätten till in­

försel för äldre underhållsbidrag. Vidare föreslås rätt att även efter under­

hållsskyldighetens upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag. Pro­

positionen upptager även förslag om rätt till införsel i sjukpenning och an­

nan dylik dagersättning för uttagande av underhållsbidrag.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

59

Nu är gäldenär ej tillstädes, då ut­

mätningsman sig infinner för att

verkställa utmätning för fordran, som

i 54 § avses; har underrättelse därom,

att utmätning för fordringen är sökt,

blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, el­

ler är anledning att gäldenären håller

sig undan eller rest bort, förty att han

väntar utmätning; då gånge förrätt­

ningen för sig utan hinder av gälde-

närens frånvaro; dock skall i ty fall

hans make eller husfolk eller annan,

som har egendomen i vård eller be­

sittning, tillsägas att vid förrättning­

en närvara. Finnas ej de, varde när­

boende granne, som anträffas, till­

sagd.

Kan ej utmätningen genast företa­

gas, då utmätningsmannen för sådant

ändamål sig inställt, och är fara att

godset under tiden stickes ur vägen;

låte utmätningsmannen, där borge­

nären nödig kostnad förskjuter, vård

hållas över godset, till dess utmätning

kan ske.

60

Underrättelse, varom i 59 § sägs,

skall, för att anses giltig, meddelas

gäldenären genom utmätningsman.

Har underrättelsen, av utmätnings­

mannen skriftligen utfärdad, bevisli­

gen kommit gäldenären annorledes

tillhanda eller ock, om han, i sitt hem­

vist sökt, ej kunnat där anträffas, bli­

vit sist dagen före utmätningen med­

delad hans make eller husfolk eller,

om de ej anträffas, i slutet kuvert av­

lämnad i hans hemvist eller fäst å

hans husdörr; vare det ock gillt.

mer än en utmätningsman, skola må­

len i fortsättningen handläggas ge­

mensamt av den som de i samråd be­

sluta eller utmätningsmannen i gäl-

denärens hemvist bestämmer.

Innan utmätningsman enligt 1 eller

2 mom. skiljer sig från målet, skall

han vidtaga i 72 och 85 §§ föreskriv­

na åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1

mom. sker till överexekutor där egen­

domen är.

§.

Innan utmätning verkställes, skall

underrättelse om målet sändas till

gäldenären med posten eller lämnas

på annat lämpligt sätt. Underrättel­

sen bär lämnas så tidigt, att gäldenä­

ren kan beräknas få nödigt rådrum

att bevaka sin rätt.

År fara att egendom undanstickes

eller för störes eller är saken eljest

brådskande, erfordras ej, att gälde­

nären underrättas. Underrättelse er­

fordras ej heller, om gäldenären sak­

nar känt hemvist och det ej är veter-

ligt, var han uppehåller sig eller om­

bud för honom finnes.

(Föreslagen lydelse)

§•

När utmätning skall äga rum för

fordran som avses i 54 eller 54 a §, ut­

gör gäldenärens frånvaro ej hinder

för förrättningen, med mindre det

finnes erforderligt att gäldenären får

tillfälle att yttra sig.

År gäldenären ej tillstädes vid för­

rättningen men anträffas hans make.

någon av hans husfolk eller annan,

som har egendomen i sin vård eller

besittning, skall denne tillsägas att

närvara.

10

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

88 b §.

Har fordran----------- ------------- till sammanträdet.

Har fordran eller rättighet tagits i

mät och var, då utmätningen skedde,

fråga om fordringens eller rättighe­

tens bestånd beroende på särskild

prövning eller avgjord genom beslut

som ej vunnit laga kraft, må det ut-

mätta ej utan gäldenärens samtycke

säljas förr än tvisten blivit slutligen

avgjord eller ock borgenären ställt

pant eller borgen för den skada som

kan tillskyndas gäldenären genom

försäljningen.

Förekommer eljest på

grund av förhållande, som kan an­

tagas vara av tillfällig natur, anled­

ning därtill att utmätt fordran eller

rättighet skall säljas till uppenbart

underpris, anmäle utmätningsmannen

det för överexekutor, som äger för-

ordna om uppskov med försäljningen

på viss tid, överexekutor obetaget att,

om anledning därtill uppkommer,

återkalla beslutet. Det åligger utmät­

ningsmannen att, sedan tid för upp­

skov som nu är sagt gått till ända,

ånyo företaga målet.

88 I

Har fordran eller rättighet tagits i

mät och var, då utmätningen skedde,

fråga om fordringens eller rättighe­

tens bestånd beroende på särskild

prövning eller avgjord genom beslut

som ej vunnit laga kraft, må det ut­

mätta ej utan gäldenärens samtycke

säljas förrän tvisten blivit slutligen

avgjord eller borgenären ställt pant

eller borgen för den skada som kan

tillskyndas gäldenären genom för­

säljningen.

I mål om utmätning skall utmät­

ningsmannen skyndsamt vidtaga vad

på honom ankommer för att utmät­

ningen skall verkställas. Såvitt möj­

ligt skall utmätnings för rättning hål­

las inom fyra veckor från det utmät­

ningsmannen mottog de i 54,

54

a el­

ler 55 § nämnda handlingarna. Läm­

nar borgenären anstånd med utmät­

ningen och fortfar anståndet utöver

sex månader från nämnda tidpunkt,

är ansökningen förfallen.

Sedan utmätning skett, åligger det

utmätningsmannen eller, om målet är

anhängigt hos överexekutor, denne att

utan onödigt uppehåll vidtaga erfor­

derliga åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Om ej hinder

möter eller uppskov meddelas enligt

vad nedan stadgas, skall försäljning

ske inom två månader från utmät­

ningen; dock skall beträffande fast

egendom, fartyg som sägs i 94 §, luft-

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

ning därav verkställd inom två må­

nader, sedan landsfiskal emottagit

de handlingar, som i

54

och 56 §§

nämnas, och inom en månad, sedan

stadsfogde sådana handlingar emot­

tagit; svare utmätningsmannen själv

för det belopp, varför utmätning bort

ske, i den mån han ej förmår visa, att

skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att

borgenär lämnat gäldenär anstånd

med betalningen eller att för utmät­

ning eller försäljning mött hinder,

som utmätningsmannen ej kunnat fö­

rekomma, vare han från all ansvarig­

het fri. Möter sådant hinder, bär det,

vid äventyr att det eljest ej må till

ursäkt räknas, genast antecknas i den

dagbok, som skall av utmätningsman­

nen hållas.

Har för bestämt fall utmätnings­

man sist andra söckendagen efter

emottagandet av de i

54

och 56 §§

omförmälda handlingarna i sitt stäl­

le, enligt vad särskilt finnes stadgat,

satt annan till utmätningsman samt

därom omedelbart gjort anteckning i

dagboken, skall den ansvarighet, som

enligt vad ovan sagts åligger utmät­

ningsmannen, i stället gälla den till

utmätningsman satte; dock skall hin­

der, som avses i andra stycket, för

att lända denne till ursäkt genast

skriftligen anmälas hos utmätnings­

mannen.

163 §.

År fartyg, i annat fall än i 165 §

sägs, eller gods i fartyg eller i luftfar­

tyg utmätt, eller skall utmätt fordran

eller rättighet säljas, och varder ej

det utmätta sålt å landet inom tre

månader och i stad inom två måna­

der efter det utmätningsmannen

emottagit de i

54

och 56 §§ nämnda

handlingar; vare om ansvarigheten

lag som i 162 § sägs.

165 §.

Har utmätning skett av fast egen­

dom eller luftfartyg eller intecknade

reservdelar till sådant fartyg, eller, å

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

14

Kanyl. Maj:Is proposition nr 52 år 1063

201

För klagan över utmätning äge

gäldenär tid av femton dagar från det

utmätningen fullbordats eller blivit i

fall, varom i 75 § sägs, bos gäldenä-

ren verkställd. Är borgenär missnöjd

med förrättningen, ingive sin klago­

skrift inom samma Hd från det han

erhöll del av protokollet över utmät­

ningen.

(Nuvarande lydelse)

202

Vill någon klaga över utmätnings­

mans åtgärd vid auktion å fast egen­

dom,

göre det sist å femtonde dagen

därefter;

dock att klagan över borge-

närsförteckningen, där ej fråga är om

bestämmande av lägsta budet eller

andra villkor för försäljningen, skall

föras i den ordning 203 § stadgar.

203

Är någon missnöjd med utmät­

ningsmans förslag till fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld

egendom eller av medel, som i 143 §

2 mom. avses eller som influtit under

tvångsförvaltning, ingive sin klago­

skrift till överexekutor

sist å tjugon­

de dagen

från det förslaget avgavs.

207 §.

Yrkar borgenär hos överexekutor,

att utmätningsman skall, efter ty i

162 och 163 §§ stadgas, själv svara

för vad utmätas bort, eller söker nå­

gon eljest hos överexekutor skade­

stånd av utmätningsman, förty att

han i utsökningsmål orätt förfarit;

äge överexekutor, där han finner sö­

kandens rätt uppenbar, honom där­

till förhjälpa. I annat fall varde sö­

kanden hänvisad att sin talan efter

stämning vid domstol utföra.

§•

Val gäldenär eller borgenär klaga

över utmätning, skall han inkomma

till överexekutor med klagoskrift

inom tre veckor från den dag, då han

erhöll del av protokoll eller bevis om

utmätningen.

Vidtages rättelse jämlikt 77 § 2

mom., äger borgenären föra talan

däremot inom tre veckor från den

dag, då han erhöll del av protokoll

eller underrättelse om åtgärden.

§•

Vill någon klaga över utmätnings­

mans åtgärd vid auktion å fast egen­

dom,

skall han inkomma till över­

exekutor med klagoskrift inom tre

veckor från auktionsdagen;

dock att

klagan över borgenärsförteckningen,

där ej fråga är om bestämmande av

lägsta budet eller andra villkor för

försäljningen, skall föras i den ord­

ning 203 § stadgar.

§•

År någon missnöjd med utmät­

ningsmans förslag till fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld

egendom eller av medel, som avses

i 143 § 2 mom. eller som influtit un­

der tvångsförvaltning, skall han in­

komma till överexekutor med klago­

skrift

inom tre veckor från den dag,

då

förslaget avgavs.

(Föreslagen lydelse)

208 a §.

Klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet må ej föranleda upphä­

16

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 196 4.

Med avseende å lagens ikraftträ­

dande skall i övrigt gälla följande:

1. 52, 207 och 216 §§ i den äldre

lagen skola alltjämt tillämpas i fall,

då yrkande om skadestånd fram­

ställts hos överexekutor före nya la­

gens ikraftträdande.

2. 1 fall, då hänvisning att väcka

talan vid domstol givits enligt 69 §

äldre lydelsen, må den talan, om ti­

den ej gått till ända före nya lagens

ikraftträdande, därefter väckas an­

tingen vid domstol, som var behörig

enligt äldre lag, eller vid domstol,

som stadgas i nya lagen.

3. Bestämmelserna i 88 c § skola

icke äga tillämpning i fråga om ut­

tagande av böter, viten eller annan

med brott förenad påföljd, som inne­

fattar betalningsskyldighet, och ej

heller vid indrivning av vad som i

mål eller ärende vid domstol eller el­

jest i samband med rättegång utgått

av allmänna medel och enligt domsto­

lens beslut skall återgäldas.

4. 1 fråga om tid för klagan, när

före nya lagens ikraftträdande ut-

mätningsförrättning hållits eller ut­

mätningsman förrättat auktion eller

avgivit för delningsför slag, skall äldre

lydelsen av 201—203 §§ tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att punkt 6 i 10 kap. 17 § första stycket rättegångs­

balken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6. tvist, som angår utmätt lös egen- 6. tvist, som angår utmätt lös egen­

dom eller giltigheten av lösöreköpsav- dom eller giltigheten av lösöreköpsav-

handling och

enligt lag skall upptagas

handling och

för vilken behörig dom­

av rätten i den ort, där egendomen stol är särskilt stadgad;

eller

finnes;

eller

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1903

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i

avlöning, pension eller livränta

Härigenom förordnas, att 1, 6, 8, It och 19—21 §§ lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)2

1 §•

Är någon enligt

rättens eller doma-

Är någon enligt

lagakraftvunnen

rens beslut

eller skriftligt, av två per-

dom eller beslut, som må verkställas

soner bevittnat avtal pliktig att

till lika med sådan dom,

eller

enligt

fullgörande av lagstadgad underhålls-

skriftligt, av två personer bevittnat

skyldighet

utgiva underhållsbidrag avtal pliktig att utgiva underhålls-

till barn, adoptivbarn, föräldrar,

bidrag

enligt giftermåls- eller för­

adoptivföräldrar eller den, med vil- äldrabalken

och underlåter han att

ken han är eller varit gift eller utom

betala förfallet belopp, äger den

un-

äktenskap avlat barn,

och underlå-

derhållsberättigade

erhålla införsel i

ter han att betala förfallet belopp, äge den

underhållsskyldiges

avlöning för

den

till underhåll berättigade

erhålla tjänst eller annan arbetsanställning

införsel i den

underhållsskyldige till-

till gäldande av såväl förfallet belopp

kommande

avlöning för tjänst eller som bidraget i övrigt, i den mån det

annan arbetsanställning till gäldan- förfaller till betalning.

de av så väl förfallet belopp som bi-

År talan om avtal, som avses i förs-

draget i övrigt, i den mån det förfal-

ta stycket, anhängig vid domstol,

ler till betalning.

äger denna förordna, att införsel på

grund av avtalet tills vidare ej må äga

rum.

6

§•

Införsel må ej

beviljas

till gäldan- Införsel må ej

äga rum

till gäldan­

de av bidragsbelopp, som förfallit till de av bidragsbelopp, som förfallit till

betalning,

när fråga är om bidrag

betalning tidigare än två år

före bör­

som foder till barn utom äktenskap jan av den kalendermånad, under vil-

lmr att erlägga till barnets moder,

ti-

ken verkställigheten skall ske. Vid

digare äii två år

samt eljest tidigare tillämpning av vad nu sagts skall bi-

än ett år, innan beslutet meddelas, drag, varom sägs i

7

kap. 10 § för-

Ej heller må bestämmelse givas,

en-

äldrabalken, icke anses förfallet till

ligt vilken avlöning skulle komma att

betalning innan det blivit till belop-

innehållas för annat bidragsbelopp

pet bestämt.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1950: 179, av 8 § se 1925: 71, av 11 § se 1944: 304, av 20 5 se 1924-

370 och av 21 § se 1956: 97.

* Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

20

Är enskild försörjningsskyldig en­

ligt myndighets beslut pliktig att till

fattigvårdsstyrelse

utgiva bidrag till

den försörjningsberättigades under­

håll för tid efter beslutets meddelan­

de, skall beträffande sådant bidrag

vad i denna lag är stadgat om inför­

sel

i avlöning, pension eller livränta

för underhållsbidrag, som utgår till

den underhållsberättigade, äga mot­

svarande tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant

bidrag till barns vård, som någon en­

ligt myndighets beslut eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av ersätt­

ningsskyldighet jämlikt

lagen om

samhällets barnavård

utgiva till

bar­

navårdsnämnd

för tid efter beslutets

meddelande eller avtalets träffande.

Häftar någon----------------

1) Vad i----------------------

2) Sedan tre-----------------

3) Beviljas införsel-------

Har gäldenär —-------

4) Vad i----------------------

5) Det åligge----------------

6) Arbetsgivaren vare —

7) Ifråga--------------------

8) Finnes beträffande -—

(Föreslagen lydelse)

nan dagersättning, som utgår på

grund av sjukdom eller olycksfall el­

ler av annan sådan anledning. Beträf­

fande ärenden om införsel i dylik er­

sättning må dock Konungen stadga de

avvikelser från lagens bestämmelser

om förfarandet som föranledas av

ärendenas beskaffenhet.

§•

Är enskild försörj ningsskyldig en­

ligt myndighets beslut pliktig att till

socialnämnd

utgiva bidrag till den

försörjningsberättigades underhåll för

tid efter beslutets meddelande, skall

beträffande sådant bidrag vad i den­

na lag är stadgat om införsel för un­

derhållsbidrag, som utgår till den un­

derhållsberättigade, äga motsvarande

tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant

bidrag till barns vård, som någon en­

ligt myndighets beslut eller skriftligt,

av två" personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av ersätt­

ningsskyldighet jämlikt

barnavårds­

lagen

utgiva till

barnavårdsnämnd

för

tid efter beslutets meddelande eller

avtalets träffande.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 196 A.

Beslut om införsel, som är gällan­

de vid lagens ikraftträdande, må jäm-

21

§.

------- och undantag:

— avgiva yttrande.

— -— äga tillämpning.

----------------bidragets betalning.

• ------------ efter skatteavdraget.

— äga tillämpning.

------- hos denne.

------------------ - hava innehållits.

— meddelade bestämmelser.

-------------------- sådant biträde.

9) Införsel må ej beviljas i sjuk­

penning eller annan dagersättning,

som utgår på grund av sjukdom eller

olycksfall eller av annan sådan an­

ledning.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

väl därefter tillämpas i enlighet med

äldre lag, intill dess part påkallar till-

lämpning av 6 § i dess nya lydelse el­

ler eljest beslut om jämkning eller

nytt beslut meddelas. Upphör i sådant

fall underhållsskyldigheten och kan

till följd därav enligt 8 § i dess äldre

lydelse införsel ej vidare äga rum, må

beslutet tillämpas enligt vad i 6 § i

dess nya lydelse sägs, även om beslu­

tet har annat innehåll.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen den

5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 60 § 3 nu

19531 skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

60

3 mom. Vad i utsökningslagen

stad­

gas om skyldighet för borgenär att i

vissa fall förskjuta kostnad

äger ej

tillämpning vid utmätning för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens

frånvaro genast förrättas utan att så­

dan underrättelse, varom i 59 och 60

§§ utsökningslagen sägs, blivit honom

meddelad. Skall utmätning ske av gäl-

denären tillhörig fast egendom, som

finnes å annan ort än där han har sitt

hemvist, skall dock underrättelse

jämte uppgift om förrättningsstället

med rekommenderat tjänstebrev se­

nast fjorton dagar före förrättningen

avsändas till gäldenären under adress,

som angivits i restlängden eller eljest

kan av utmätningsmannen utrönas.

' Senaste lydelse se SFS 1954: 340.

om. uppbördsförordningen den 5 juni

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 mom. Bestämmelserna i 88 c § ut­

sökningslagen skola icke äga tillämp­

ning vid utmätning för skatt, ej hel­

ler vad

i

nämnda lag

stadgas om skyl­

dighet för borgenär att i vissa fall för­

skjuta kostnad.

Denna förordning träder i kraft den

1 januari 1964.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Återkommer brevet såsom obeställ-

bart, skall utmätningsmannen därom

underrätta överexekutor vid insän­

dandet av protokoll över utmätning­

en; och åligger det i sådant fall över­

exekutor att, innan vidare åtgärder

för egendomens försäljning vidtagas,

anställa de ytterligare efterforskning­

ar rörande gäldenärens vistelseort,

som med hänsyn till av utmätnings­

mannen redan vidtagna åtgärder och

övriga omständigheter må anses er­

forderliga, samt, om vistelseorten där­

vid utrönes, på sätt överexekutor fin­

ner lämpligt lämna gäldenären under­

rättelse om utmätningen. Har egendo­

men veterligen övergått till ny ägare,

skola åtgärder varom i detta stycke

sägs i stället vidtagas för hans under­

rattande. Kan hans adress ej utrönas,

bär dock underrättelse lämnas förre

ägaren.

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

indholm

, K

ung

, S

koglund

,

E ^denman , J ^ohansson , ^af G ^eijerstam , H ^ermansson , H ^olmqvist .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagberedningens betänkande

den 6 oktober 1961 — »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) — med förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om

avbetalningsköp; samt

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlö­

ning, pension eller livränta.

Föredraganden anför följande.

Genom beslut den 30 september 1960 har Kungl. Maj:t bestämt, att lag­

beredningen skulle upptaga frågan om reformering av utsökningslagen och

därmed sammanhängande lagstiftning. Samtidigt utsågs till ordförande i

beredningen justitierådet A. G. Walin och till ledamöter hovrättsråden

C. U. V. Lundvik och H. N. I. Ulveson.

Beredningen är enligt sina direktiv oförhindrad att, i den mån under ar­

betets gång anledning därtill yppas, framlägga förslag till partiella refor­

mer i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet. I enlighet här­

med har beredningen med förtur upptagit ett antal frågor om utmätning,

handräckning och införsel in. in. och därvid begagnat sig av det material

som samlats av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 sep­

tember 1957 tillsatta utredningen för förberedande översyn av ulsöknings-

lagen in. in. Resultatet av arbetet föreligger i form av nyssnämnda betän­

kande med förslag till vissa partiella reformer som det funnits angeläget alt

snarast genomföra.1

Beträffande utmätningsinstitutet föreslås, att sådant avtal om underhålls­

bidrag som f. n. medför rätt till införsel skall under vissa villkor kunna an­

vändas även för utmätning (54 a § utsökningslagen).

1 Lagberedningen har vid utarbetandet av förslagen samrått med professorn L. T.

Welamsson, vilken beredningen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 februari 1961

tillkallat att såsom sakkunnig biträda beredningen i dess arbete. Vidare har beredningen

överlagt med förste stadsfogden friherre J. O. Beck-Friis, förste assessorn G. G. Boéthius,

stadsfogden N. O. Frykholm, landsfiskalen A. Gustafson och advokaten H. E. S. Rum-

stedt, vilka tidigare deltagit som experter vid den förberedande utredningen.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1!)63

Härjämte föreslås en del ändringar beträffande utmätningsmans kom­

petens och själva förfarandet. Utmätningsman skall äga påkalla biträde av

annan utmätningsman eller, om det är mera ändamålsenligt, själv bege sig

utom sitt tjänsteområde och vidtaga erforderlig åtgärd (2 §).

Utmätning skall alltid kunna sökas hos utmätningsmannen, där gäldenä-

ren har sitt hemvist, och denne får taga egendom i mät även utom sitt

distrikt. Utmätning av viss egendom får enligt förslaget också sökas där

egendomen finns, varjämte utmätning av gäldenärs fordran i pengar må

sökas där sekundogäldenären är. Utmätningsman skall i viss utsträckning

få överlämna mål till annan behörig utmätningsman, om det är ändamåls­

enligt (56 §). Regler föreslås slutligen om samverkan utmätningsmän emel­

lan m. m.

Mera tidsenliga former föreslås för gäldenärens underrättande före ut­

mätning (59 §). Vidare föreslås bestämmelser som avser att trygga gälde­

närens intresse av att få kännedom om utmätning som skett i hans från­

varo (84 §). För det fall att utmätning icke genast kan verkställas, har ut­

mätningsman tillagts vidgad befogenhet att vidtaga interimistiska åtgärder

för att trygga verkställigheten (60 a §). För att undgå onödig omgång, när

det visar sig att utmätning kommit att omfatta tredje mans egendom eller

eljest varit felaktig, skall utmätningsman också kunna inom viss kortare

tid rätta verkställd utmätning (77 §). Ändrade tidsfrister för utmätning

och försäljning föreslås (88 c §). Utmätningsförrättning skall såvitt möj­

ligt hållas i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och för­

säljning i regel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till

uppskov. I samband härmed föreslås, att det speciella skadeståndsansvar

som gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, slopas.

Utmätt lös egendom skall få säljas på auktionskammare i närbelägen stad

eller eljest utom utmätningsmannens distrikt.

Lagberedningen föreslår också vidgade möjligheter för utmätningsman

att giva anstånd med vräkning (193 §). Om synnerliga skäl är därtill, skall

anstånd kunna medgivas intill fyra veckor utöver den obligatoriska varsel­

fristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka får dock medgivas alle­

nast om skälig gottgörelse för anståndstiden erläggs till hyresvärden och i

övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt icke vållas.

Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor har även behandlats. Därvid

föreslås bl. a., att överexekutor vid meddelande av beslut skall kunna för­

ordna, att detta icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft (53 och

210 §§, jfr 218 §). En särskild regel föreslås för det fallet att överexekutor

undanröjer utmätning eller föreskriver ändring däri. Sådant beslut skall

icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft, om ej överexekutor

förordnar annorlunda (210 §). Fullföljdstiderna i 10 kap. har jämkats

(201—203 §§). Vidare föreslås, att högre instans, även om den finner att ut­

mätningsman varit obehörig, skall kunna låta vidtagen åtgärd bestå, därest

vederbörande haft tillfälle att tillvarataga sin rätt och åtgärden i övrigt var

ändamålsenlig (208 a och 218 a §§).

27

Beträffande avbetalningsköp föreslår beredningen bl. a. ändringar röran­

de frågan var handräckning skall sökas vilka korresponderar mot de före­

slagna kompetensreglerna för utmätning (10 § AvbL).

I införsellagen föreslås beträffande de införselberättigade underhållsav-

talen vissa delvis formella jämkningar som ansluter till den föreslagna

54 a § utsökningslagen (1 §). Vidare föreslås ändrade regler i fråga om möj­

ligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel. Bidrag, som för­

fallit till betalning mer än två år före den kalendermånad då verkställighe­

ten skall ske, må sålunda icke uttagas genom införsel (6 §). När underhålls­

skyldigheten upphör, får f. n. med visst undantag införsel ej vidare äga

rum, även om äldre bidrag utestår oguldna. Beredningen föreslår, att inföi-

sel skall få fortgå under ett år för uttagande av resterande belopp. Om den

underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyldigheten mot frånskild ma­

ke upphört till följd av att denne gift om sig, skall dock fortsatt införsel

vara utesluten (8 §). En viss jämkning föreslås i reglerna om arbetsgivares

redovisningsskyldighet (11 §). Slutligen föreslås, att införsel skall kunna

erhållas även i sjukpenning och vad därmed kan jämställas (19 §).

Över betänkandet har efter remiss avgivits yttranden av åtskilliga myn­

digheter och sammanslutningar. En sammanställning av innehållet i ytt­

randena har upprättats inom justitiedepartementet.

I yttrandena har lagberedningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller för­

slagets huvudgrunder lämnats utan erinran. Pa vissa punkter har emeller­

tid invändningar framställts.

Det synes lämpligt, att lagrådet nu höres över förslaget. Remissyttrandena

och den däröver gjorda sammanställningen bör överlämnas till lagrådet för

att vara tillgängliga vid dess granskning av förslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över lagbered­

ningens förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t

Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 maj

1962.

Närvarande:

justitierådet

R ^egner ,

regeringsrådet

J ^arnerup ,

justitieråden

af

T

rolle

,

B

omgren

.

Enligt lagrådet den 5 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 12 januari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över lagberedningens i betänkande den 6 oktober 1961 (SOU 1961:

53) framlagda förslag till

lag om ändring i utsökningslagen, lag om ändrad

lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp

och

lag om änd­

ring i lagen den 1A juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta,

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av ledamoten av lagberedningen, hovrättsrådet I. Ulveson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.

Lagrådet:

2

§•

Vad beredningen föreslagit rörande utmätningsförfarandet lärer icke inne­

bära, att någon förändring avses i fråga om vilka åtgärder som skola före­

tagas för att utmätning skall bliva fullbordad eller i fråga om den ordning

som härvid bör iakttagas. Till själva utmätningen skall alltjämt höra att

vidtaga de åtgärder som omförmälas i 73—76 §§ UL och av vilka enligt

77 § borgenärens förmånsrätt är beroende. Endast beträffande fall som avses

i 75 § 2 mom. angives i motiven, att utmätningsbevis skall kunna utfärdas

redan när fordringen eller rättigheten förklarats utmätt.

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 2 § kan utmätningsman, hos

vilken ärendet är anhängigt, påkalla biträde av annan utmätningsman. Så­

som exempel härpå nämnes i motiven (s. 66) beträffande utmätning av

lösören bl. a. uppdrag att vidtaga åtgärd som avses i 74 §. I anslutning

härtill framhåller beredningen, att själva utmätningen ej bör förklaras verk­

ställd, förrän denna åtgärd inrapporterats av den biträdande utmätnings­

mannen fjfr uttalandet s. 70 att, när utmätningsman påkallar biträde av

annan utmätningsman för omhändertagande av fartyg som väntas ankomma

29

från utrikes ort, han får låta anstå med själva utmätningsförklaringen, till

dess fartyget omhändertagits av denne). Det är således icke meningen att

den utmätningsman, hos vilken ärendet är anhängigt, skall efter rapport om

egendomens omhändertagande anteckna i protokollet, att utmätningen bli­

vit verkställd genom den inrapporterade åtgärden med angivande av tiden

för åtgärdens vidtagande.

Vid bedömandet av möjligheten för den utmätningsman, som handlägger

ärendet, att anlita annan utmätningsman för sådan åtgärd som den i an­

förda exempel angivna måste uppenbarligen 77 § UL beaktas. Enligt detta

lagrum betraktas utmätning av lös egendom såsom fullbordad, då med god­

set förfarits på där angivet sätt, och konstitueras därigenom förmånsrätt

för borgenären (NJA II 1877 art. 3 s. 54 ff). Med hänsyn härtill torde an­

litande av biträde för åtgärd enligt 74 § förutsätta, att de båda utmätnings-

männens handlande kan samordnas på ungefär samma sätt som när utmät­

ningsman begagnar hjälp av underordnad för att utföra med utmätnings-

förrättning sammanhängande praktiska bestyr. Endast om den beordrade

åtgärden — omhändertagandet av egendomen eller därmed jämförlig åt­

gärd —- och verkställighetsförklaringen efter ingången rapport kunna ske i

nära samband med varandra, lärer utrymme finnas för att låta annan ut­

mätningsman ombesörja åtgärden. Att förklara utmätning verkställd på

grundval av ett omhändertagande, varom rapport ingått exempelvis först da­

gen efter denna åtgärd, skulle komma i strid med vad 77 § giver vid handen

i fråga om tidpunkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens

uppkomst. Det är tydligt, att svårigheter att vid förrättningar på olika orter

hålla snabb och nära kontakt ofta kunna hindra, att utmätningsmannen an­

litar biträde av annan utmätningsman för egendomens omhändertagande

eller därmed jämförlig åtgärd. I sådana fall kan emellertid i stället ifråga-

komma att påkalla biträde för säkerställande av utmätningen enligt 60 a §

i förslaget eller att överlämna ärendet till annan utmätningsman för att av

honom självständigt handläggas (jfr 9 a § i utkastet till kungörelse om

ändring i dagbokskungörelsen).

12

§.

Enligt ett vid förslaget fogat utkast till kungörelse om ändring i dagboks­

kungörelsen avses, att beträffande underrättelse till gäldenären om sökt

utmätning, delgivning av utmätningsbevis in. in. bestämmelserna i 33 kap.

8—10 §§ RB skola äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i förevarande paragraf om rätt för Kungl. Maj:t att utfärda

närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål synes emellertid

näppeligen kunna utgöra stöd för att stadga skyldighet jämlikt 33 kap. 10 §

andra stycket RB för den, till vilken handling överlämnats, att svara för att

handlingen så snart kan ske kommer den sökte till handa. Åsidosättande

av sådan skyldighet kan medföra skadeståndsansvar (jfr Gärde in. fl., Nya

RB s. 452). Tillämpligheten i utsökningsmål av de ifrågavarande paragra­

ferna bör därför begränsas med hänsyn härtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1063

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

53 §.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande må framhållas, att

denna paragraf jämväl i den föreslagna ändrade lydelsen kommer att, till

följd av hänvisningen i 16 § lagsökningslagen till vad i UL är stadgat för

motsvarande fall, vara tillämplig på domstols förordnande om vräkning i

lagsökningsmål.

54 a §.

Enligt den föreslagna lagtexten skall utmätning på grund av skriftligt av­

tal få äga rum för underhållsbidrag till make endast om makarna leva åt­

skilda på grund av söndring eller efter hemskillnad. I motiven (s. 45) angi-

ves emellertid såsom villkor icke blott att makarna leva åtskilda när utmät­

ning äger rum utan även att de levat åtskilda under den tid på vilken under­

hållet belöper. Lagrådet anser, att även kravet på särlevnad under nämr.da

tid bör komma till uttryck i lagtexten.

56 och 56 a §§.

De skäl vilka föranlett beredningen att såsom huvudregel beträffande ut­

mätningsmans behörighet föreslå, att utmätning sökes i gäldenärens faktiska

hemvist, d. v. s. dennes boningsort, tala närmast för att dödsbo skall sökas

icke där den döde var mantalsskriven utan där han vid sitt frånfälle var

bosatt. Utmätning hos bolag och andra i 10 kap. 1 § tredje stycket RB an­

givna juridiska personer, som sakna bosättning i egentlig mening, bör så­

som föreslagits sökas i den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hem­

vist. Behov av en häremot svarande bestämmelse för utmätning hos kronan

synes icke föreligga.

I betraktande av att med hemvist i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 §

andra stycket RB förstås mantalsskrivningsorten synes det mindre lämp­

ligt, att samma uttryck, låt vara att dess särskilda innebörd angives, i ut-

sökningsmål begagnas för att beteckna den faktiska bosättningen. I all syn­

nerhet vore olämpligt, om så skedde i en ny utsökningslag.

Lagrådet, som tillika anser önskvärt att uttrycket juridiska personer så­

vitt möjligt icke användes i lagspråket, hemställer att 1 mom. ändras i en­

lighet med det anförda. Momentet synes kunna få innehålla, i skilda punk­

ter, att utmätning sökes, där gäldenären är bosatt, att ansökan om ut­

mätning hos dödsbo göres, där den döde senast var bosatt, samt att om

man vill erhålla utmätning hos bolag eller annan som avses i 10 kap. 1 §

tredje stycket RB ansökan därom göres å ort, som enligt nämnda lagrum

gäller som hemvist.

Beaktas vad nu sagts påkallas därav vissa jämkningar med avseende å

uttrycket hemvist i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom., varemot det ej

synes vara nödvändigt att ändra 59 § 2 mom. eller 193 § 1 mom. Jämk­

ningarna torde kunna ske så

att i 56 § 2 mom. uteslutas orden »än gäldenärens hemvist», jfr 4 mom

i samma paragraf;

31

att 56 a § 1 inom. får denna avfattning: Om utmätningsman tager i mät

fast egendom inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, skall må­

let därefter överlämnas till denne för att i fortsättningen handläggas av

honom, i vad på utmätningsman ankommer;

samt att i 56 a § 2 mom. slutorden få lyda:------------- som därtill utses

av dem i samråd eller av utmätningsmannen i den ort som i 56 § 1 mom.

sägs.

59 §.

Vad som anförts i några remissyttranden föranleder tvekan huruvida de

av beredningen föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären

äro praktiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Denna fråga torde

böra ytterligare övervägas. Lagrådet vill framhålla att såvitt angår hänsyn

till gäldenärens intressen skäl icke synas förefinnas att ha olika regler vid

utmätning för skatt och för annan fordran.

60 §.

I anslutning till denna paragraf må jerinras om att, enligt rådande upp­

fattning, i vissa fall administrativ myndighets beslut om betalningsskyldig­

het kan utan stöd av uttryckligt stadgande godtagas såsom exekutionstitel

och verkställas med analogisk tillämpning av bestämmelser i UL om verk­

ställighet av domstols dom på betalning. Detta gäller t. ex. länsstyrelses ut­

slag enligt 39 och 40 §§ lagen om socialhjälp samt enligt 73 § barnavårdsla­

gen (jfr Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 71 f, Olivecrona, Utsökning, 2

uppl. s. 32 och Wahlberg m. fl., Socialhjälpslagen s. 103). Det av bered­

ningen i 60 § 1 mom. upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens från­

varo — vilket genom hänvisningen till 54 § inbegriper fordran enligt dom

—- bör uppenbarligen i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmel­

ser i nuvarande 59 § och 60 § 3 mom. kunna analogiskt tillämpas vid verk­

ställighet av administrativ myndighets beslut.

69 och 77 §§.

Såsom en följd av att bestämmelser om rättelse införas i 77 § har bered­

ningen föreslagit, att föreskrifterna i 69 § angående det fall, att tredje man

framställer anspråk på egendom först efter utmätningsförrättningen, flyttas

till 77 § som ett fjärde moment. Emellertid ha nämnda föreskrifter så nära

samband med innehållet i övrigt i 69 § att de — åtminstone vid ifrågava­

rande partiella reform — böra få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för

det fall att rättelse sker kan införas i 69 § 1 mom. som en andra punkt. Be­

aktas icke vad nu förordats, synes erforderligt att jämväl i 77 § intaga en

bestämmelse om rätt för borgenären att själv väcka talan. I

I

88

c §.

Vad angår tiden inom vilken försäljning skall ske ha i remissyttranden

anförts vägande skäl för att beträffande fast egendom medge längre rådrum

än tre månader. Å andra sidan synes tiden i vad gäller lös egendom vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

32

längre än i allmänhet bör tillåtas; såvitt gäller fartyg samt luftfartyg och

reservdelar därtill hör dock gälla samma tid som rörande fast egendom.

Lagrådet förordar, att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder mö­

ter eller uppskov meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet

inom två månader från utmätningen samt beträffande fast egendom och

fartyg, varom i 94 § sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till

sådant fartyg inom fyra månader från utmätningen eller, när intecknad

fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av

egendomen begärdes.

208 a §.

Av motiven framgår, att bedömandet huruvida den som åtgärden rör

»haft tillfälle att» tillvarataga sin rätt skall innefatta en prövning i vad

mån han skäligen haft erforderliga möjligheter härtill. För att detta skall

bliva tydligare förordas, att de citerade orden utbytas mot »bort kunna»

(jfr 77 § 2 mom.).

218 a §.

Paragrafen torde, enligt vad motiven närmast giva vid handen, böra

begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors behörighet i mål,

som där omedelbart upptages.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

övergångsbestämmelserna.

Med förslaget till ändring i UL sammanhängande ändringar i andra för­

fattningar har beredningen såvitt angår 3 § lösöreköpsförordningen och

10 kap. 17 § RB icke, såsom är vanligt i sådant fall, upptagit i särskilda la­

gar om ändrad lydelse av dessa paragrafer utan i övergångsbestämmelserna,

punkterna 5 och 6, till den föreslagna lagen om ändring i UL. Det använda

förfaringssättet skulle — särskilt om det mera allmänt lände till efterföljd —

kunna medföra vissa praktiska olägenheter. Med denna metod angivna änd­

ringar i andra författningar komma icke till synes i de kronologiska re­

gistren till Svensk författningssamling, och risk föreligger att de icke till­

räckligt tydligt redovisas i sakregistret. Det kan därför befaras att dylika

ändringar, när de såsom i förevarande fall ej äro någon självklar följd av

den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt, icke alltid komma att vederbör­

ligen uppmärksammas.

Lagrådet vill på grund av det anförda förorda, att de i punkterna 5 och 6

angivna bestämmelserna upptagas i särskilda lagar om ändrad lydelse av

3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § RB. Det möter icke hinder att

däi vid i huvudsak bibehålla den förenklade avfattning som beredningen

begagnat i nämnda punkter; motsvarighet till stadgandet i andra meningen

av punkten 5 bör dock upptagas såsom övergångsbestämmelse till lagen

om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid bestämmelsen bör

preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före la­

gens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

33

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen om införsel i avlöning, pension eller

livränta.

8

§•

Justitieråden Regner, af Trolle

och

Bomgren:

Enligt 8 § tredje stycket i nuvarande lydelsen må efter underhållsskyldig­

hetens upphörande beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att

den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag; bidrag som fa­

der till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder med an­

ledning av nedkomsten må dock alltjämt uttagas med den tidsbegränsning

som följer av 6 §. Beredningen har föreslagit, att det sålunda stadgade för­

budet mot införsel skall upphävas utom vad gäller de fall att underhålls-

berättigad avlider eller underhållsskyldighet mot frånskild make upphör vid

omgifte; införsel skall med dessa undantag få äga rum under viss begrän­

sad tid.

1 anledning av vad i motiven anförts beträffande fall då underhållsskyldig­

het mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptänt eller

till den förpliktade vill lagrådet framhålla att, om vårdnaden till barn över­

flyttas och förfallna bidrag kvarstå obetalda, den förutvarande vårdnads-

havaren icke utan vidare äger göra gällande krav å det obetalda beloppet mot

den underhållsskyldige samt att han icke kan erhålla införsel enbart på grund

av dom eller avtal, varigenom bidrag utdömts eller utfästs till barnet. Även

om en dylik vårdnadshavares regressfordran på underhållsbidrag — bl. a.

i fråga om möjligheten till kvittning mot genfordran — icke i allo har sam­

ma karaktär som fordran på underhållsbidrag, torde det likväl med hänsyn

till rättsförhållandets art få anses tillåtet att införsel beviljas, om regress­

kravet fastställts genom dom eller barnets fordran på oguldna bidrag över­

låtits av barnet eller av behörig ställföreträdare på den vårdnadshavare som,

då oguldet bidrag förföll till betalning, var berättigad att uppbära detsamma.

1 enlighet härmed torde det även få antagas att, om införsel beviljats redan

innan vårdnaden övergick, införseln till gäldande av oguldna bidrag kan

fortgå, därest någon invändning icke framställes. önskvärt är att frågan

uppmärksammas vid den förestående omarbetningen av införsellagen.

Vad nu anförts förringar icke i väsentlig mån de skäl som beredningen

anfört och som även enligt lagrådets mening tala för en reform i föreslagen

riktning. Emellertid anser lagrådet tillräcklig anledning icke föreligga att

begränsa reformen genom undantag för vissa fall. Omständigheter av det

slag beredningen åberopat för upphävande av det nuvarande förbudet kunna

förefinnas även i undantagna fall, och jämväl i dessa torde vara påkal­

lat alt motverka att den underhållsskyldige undandrager sig betalning

2

Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 62

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

under tiden närmast före underhållsskyldighetens upphörande. Det må er­

inras om att det gällande förbudet tillkom såsom resultat av överväganden,

som hänförde sig till tidsgränsen i 6 §, och huvudsakligen har till syfte att

förebygga, att efter underhållstidens slut bidrag uttagas för tid som ligger

avsevärt långt tillbaka (NJA II 1917 s. 535—536, jfr 1924 s. 756). Vidare

bör beaktas, att de betänkligheter mot införselinstitutet som hystes vid dess

införande numera, sedan även skatter må uttagas genom införsel, måste

anses ha försvagats och att med hänsyn härtill det icke kan anses stötande

att tillåta införsel under någon kortare tid för förfallna bidrag. Lagrådet

förordar därför, att reformen vidgas att omfatta alla ifrågavarande under­

hållsbidrag. För att undgå den olägenhet vid tillämpningen som det skulle

innebära att ha olika tider i 6 och 8 §§ förordar lagrådet vidare, att tids­

bestämmelsen i 6 § får gälla även införsel sedan underhållsskyldigheten

upphört, så att jämväl här möjlighet till införsel står öppen intill två år

efter det bidrag förfallit till betalning.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att tredje stycket i 8 g

utgår.

Regeringsrådet Jarnerup:

I beredningens motiv förekomma beträffande de fall då underhållsskyl­

dighet mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptant eller

till den förpliktade uttalanden av innebörd, att den som icke längre har

vårdnaden om barnet skulle vara berättigad att erhålla införsel för oguldna

bidrag, vilka skulle ha betalats till honom, och uppbära genom sålunda er­

hållen eller tidigare meddelad införsel inflytande restbelopp. I anledning

härav anmärkes följande. Enligt 1 § införsellagen äger den till underhåll be­

rättigade erhålla införsel för underhållsbidrag. Om en tidigare vårdnadsha­

vare fått vidkännas kostnad för underhåll, som skulle ha gäldats av den

underhållsskyldige, kan hans krav på ersättning av denne näppeligen an­

ses såsom sådan den underhållsberättigade tillkommande fordran "på un­

derhållsbidrag, som avses i nyssnämnda paragraf. Att kravet fastställts ge­

nom dom eller att barnets fordran på oguldna bidrag överlåtits på den ti­

digare vårdnadshavaren torde icke kunna föranleda annan bedömning. Nå­

gon analogisk tillämpning av paragrafen på det ifrågavarande fallet synes

— med hänsyn till att införselinstitutets ändamål begränsats till att, såvitt

nu är i fråga, trygga utbekommande av underhåll — icke vara tillåten. Det

bör framhållas, att en utvidgning av införselrätten till att gälla fattigvårds-

styrelses (socialnämnds) och barnavårdsnämnds fordran på bidrag från för-

sörjningsskyldig till nämndens kostnader för försörjningsberättigads un­

derhåll ansetts erfordra uttryckliga bestämmelser (20 § införsellagen). En

tidigare vårdnadshavare synes därför icke äga erhålla införsel till gäldande

av sitt ifrågavarande krav. Hinder föreligger givetvis icke, att en till för­

mån för barnet beviljad införsel fortgår, även efter det vårdnaden övergått.

Införselmedlen böra därvid för barnets räkning utbetalas till den nye vård­

nadshavaren. Denne kan medge att medel tillgodoföras den tidigare vård-

35

nadshavaren till gäldande av hans krav. Därest sådant medgivande icke läm­

nas, kan möjlighet finnas för den senare att vid domstol föra talan mot

barnets nye ställföreträdare om medlens utfående.

Oavsett vad nu sagts i fråga om underhållsbidrag till barn vid växling av

vårdnadshavare, är även enligt min mening en reform i föreslagen riktning

önskvärd, och jag biträder härutinnan vad lagrådets övriga ledamöter an­

fört.

Lagrådet:

19 §.

Enligt förslaget skall införsel kunna erhållas i sjukpenning och annan

dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av an­

nan sådan anledning. Beredningen har uttalat, att dylik dagersättning stode

mycket nära vanlig livränta och att beredningen därför ansett sig kunna

underlåta att upptaga sjukpenning och annan dagersättning såsom en själv­

ständig inkomstgrupp vid sidan av pension eller livränta. Förevarande

paragraf har därför föreslagits skola ändras sålunda att till densamma fogas

en bestämmelse att till livränta skall hänföras även ifrågavarande dager­

sättningar. Vidare har beredningen yttrat, att den utginge från att sådan

dagersättning skulle kunna inbegripas jämväl under 1935 års lag om in­

försel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska

utskylder eller allmänna avgifter utan att någon särskild lagändring er­

fordrades.

I fråga om den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av införsel an­

ser lagrådet — som härvid beaktat den av riksdagen nu antagna lagen om

allmän försäkring och de ändringar denna medför — skäl icke föreligga till

erinran mot förslaget. Beträffande bestämmelsernas avfattning synes det —

då sjukpenning och annan dagersättning varom här är fråga i princip äro

korttidsersättningar och därför av annan natur än livränta — olämpligt att

till livränta hänföra omförmälda ersättningar. Vid förevarande partiella

reform torde kunna godtagas att genomföra ändringen så, att den andra

punkten får innehålla att detsamma skall gälla beträffande införsel i sjuk­

penning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller

olycksfall eller av annan sådan anledning. I följd härav böra i 20 § första

stycket orden »i avlöning, pension eller livränta» utgå. Därjämte bör till

lagens rubrik fogas »m.m.»

Vidare bör 1935 års lag ändras sålunda, att första punkten kommer att

avse även berörda dagersättningar samt att i andra punkten efter »livränta»

införes »m. m.» I rubriken till lagen bör likaledes inskjutas »m. m.»

Införsel i sjukpenning och annan dagersättning, som här avses, skall

enligt förslaget kunna erhållas även för utskylder, allmänna avgifter, böter

och viten. Med anledning av vad som anförts i några yttranden synes böra

övervägas, huruvida icke större återhållsamhet bör iakttagas i fråga om in­

försel för dylika medel än som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas

beträffande införsel för underhållsbidrag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Övergångsbestämmelserna.

Beaktas vad lagrådet förordat i fråga om 8 §, erfordras ändring av andra

stycket av övergångsbestämmelserna. Jämväl i övrigt torde jämkning därav

vara påkallad för att göra bestämmelserna mindre svårlästa. Enligt bered­

ningens motiv skall, om införsel pågår vid lagens ikraftträdande och under­

hållsskyldigheten därefter upphör, det tidigare införselbeslutet fortfarande

få tillämpas i den mån det är förenligt med de nya reglerna om fort­

satt införsel sedan underhållsskyldigheten upphört. Syftet med andra punk­

ten är att detta skall gälla även om beslutet skulle angiva eller kunna anses

innebära att införsel skall upphöra tidigare.

Andra stycket torde kunna erhålla följande avfattning: Beslut om införsel,

som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter tillämpas

i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut meddelas eller

den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya lydelse. Upp­

hör i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd därav enligt 8 §

i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet tillämpas enligt

vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets innehåll föranleder

annat.

De remitterade förslagen upptaga icke bestämmelser om dag för lagarnas

ikraftträdande. Lagrådet har vid granskningen utgått från att förslagen

föreläggas årets riksdag. Därest ikraftträdandet framskjutes med hänsyn till

behovet av nya föreskrifter angående kostnad i utsökningsmål, föranleder

detta, såvitt nu kan bedömas, icke ändring i lagarna eller tillägg till dessa,

önskvärt är att i god tid före ikraftträdandet anvisningar tillhandahållas

utmätningsmännen rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämp­

ningen av de nya reglerna.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

37

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

^af G ^eijerstam , H ^ermansson , H ^olmqvist .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 21 maj 1962

avgivna utlåtande över lagberedningens den 12 januari 1962 till lagrådet re­

mitterade förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om av­

betalningsköp; och

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlö­

ning, pension eller livränta.

Föredraganden anför därvid.

När frågan om inhämtande av lagrådets utlåtande över lagberedningens be­

tänkande »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) den 12 januari 1962 anmäldes

i statsrådet, lämnade jag en kortfattad översikt över tillkomsten och den

huvudsakliga innebörden av beredningens förslag. Jag nämnde också, att

yttranden över betänkandet avgivits av åtskilliga myndigheter och samman­

slutningar samt att dessa yttranden och en däröver inom justitiedeparte­

mentet gjord sammanställning borde överlämnas till lagrådet för att vara

tillgängliga vid dess granskning. Det synes mig lämpligt att nu inlednings­

vis redogöra för ärendets remissbehandling.

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Öre­

bro, Västernorrlands och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg och

Norrköping samt uppbördsutredningen.

överståthållarämbetet har bifogat yttrande av exekutionsdirektören i

Stockholm. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län

yttranden från överexekutor i Malmö och stadsfogdarna därstädes ävensom

från landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt samt landsfiskaler­

na i Höganäs, Mörarps och Svedala distrikt, länsstyrelsen i Örebro län ytt­

randen från landsfiskalen-utmätningsmannen i Karlskoga distrikt, lands­

fiskalen i Lekebergs distrikt och styrelsen för länsavdelningen av förening­

en Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

landsfiskalerna-utmätningsmännen i Sköns och Sollefteå distrikt, landsfi­

skalerna i Kramfors, Torps och Ramsele distrikt, stadsfogdarna i Härnösand

och Sundsvall ävensom Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sve­

riges landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från

landsfiskalerna-utmätningsmännen i Bodens, Gällivare, Kiruna och Piteå

distrikt och stadsfogden i Luleå. Överexekutorerna i Göteborg och Norrkö­

ping har var för sig bifogat yttranden av förste och andre stadsfogdarna i

staden.

Riksförsäkringsverket har avgivit infordrat utlåtande i vad angår frågan

om införsel i sjukpenning. Ämbetsverket har därvid samrått med Svenska

sjukkasseförbundet och Socialförsäkringsbolagens förening.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har även beretts uppbörds-

organisationskommittén, Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges

landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riks­

förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgäs­

ternas riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Stockholms stads

rättshjälpsanstalt, Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-Bremer-För-

bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund. Yttranden har inkommit från samtliga utom uppbördsorga-

nisationskommittén.

Yttranden har jämväl inkommit från Föreningen Sveriges rättshjälpsju-

rister och Svenska företagares riksförbund. Dessutom har besvärssakkun-

niga ingivit en av betänkandet föranledd promemoria angående förfarandet

i utsökningsmål.

Sedan ärendet med anledning av lagrådets utlåtande varit föremål för yt­

terligare överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag nu att få

upptaga det till behandling.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande utsökningsrätt. Den främsta källan till utsökningsrätten är allt­

jämt 1877 års utsökningslag (UL), som trädde i kraft den 1 januari 1879

och då ersatte utsökningsbalken i 1734 års lag. UL har under sin giltighets­

tid ändrats i åtskilliga avseenden. Mest genomgripande var de ändringar

som skedde genom 1912 års lagstiftning om exekution i fast egendom. När

landsfiskal vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen blev utmät­

ningsman på landet, vidtogs åtskilliga ändringar av praktisk-organisatorisk

art. År 1919 ändrades reglerna om vad som skall undantagas från utmätning,

de s. k. beneficiumreglerna, vilka även senare jämkats. En reform av prin­

cipiell räckvidd skedde genom 1937 års lagsökningslag, som flyttade lagsök-

ningsprocessen från utsökningsmyndighet till judiciell myndighet. Samma

39

år tillkom den s. k. lex Marsjö med vissa nya bestämmelser om utmätning

och realisation av fordran och annan rättighet. Vidare bär UL år 1946 änd­

rats i åtskilliga delar med anledning av nya rättegångsbalken. Under årens

lopp har UL också i övrigt ändrats på olika punkter — ofta i samband med

lagstiftningsarbeten på andra rättsområden.

Vid sidan av utsökningslagen har tillkommit annan exekutionsrättslig lag­

stiftning, framför allt 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller liv­

ränta (InfL). Till InfL ansluter sig den samtidigt tillkomna lagen om förbud

för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Praktiskt betydelsefulla

är vidare de exekutionsrättsliga bestämmelserna i 1915 års lag om avbetal­

ningsköp (AvbL).

UL, AvbL och InfL kompletteras av de s. k. dagbokskungörelserna (DbKU

och DbKInf), båda från år 1917. I administrativ ordning har också medde­

lats särskilda kungörelser om domsverkställare och om exekutionsbiträden.

Av praktisk vikt särskilt för utmätningsmännens förrättningar enligt UL

och AvbL är vidare 1878 års förordning angående ersättning till förrätt-

ningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in.

(ErsF 1878).

På grundval av konventioner med främmande stater har tillkommit flera

lagar om verkställighet av utländska domar m. in. De viktigaste är 1931 års

lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Fin­

land, Island eller Norge (Nord IndrL) samt 1932 års lag om erkännande och

verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Nor­

ge (Nord VerkstL). 1931 års lag har nyligen ersatts av lagen den 21 sep­

tember 1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Dan­

mark, Finland, Island och Norge.

Bland lagar som kompletterar UL förtjänar slutligen nämnas 1921 års

lag om utmätningsed, som reglerar frågan om utmätningsgäldenärs skyldig­

het att under edsplikt uppgiva sina tillgångar, samt 1955 års lag med sär­

skilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

UL äger icke direkt tillämpning på utmätning för utskylder, allmänna

avgifter, expeditionslösen, hantlangning vid laga skifte eller »annat dylikt»

(14 § Up). Genom särskilda stadganden i 1953 års uppbördsförordning

(UppbF) och tillämpningskungörelsen till denna förordning (TK UppbF)

har emellertid bestämmelserna om utmätning i UL med vissa modifikatio­

ner gjorts tillämpliga även i dessa fall. — I fråga om verkställighet av be­

slut, varigenom någon i brottmål dömts till böter eller vite m. m., gäller

med visst förbehåll ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift

i 22 § Up. En undantagsföreskrift som vidgar gäldenärens beneficium med­

delas i 4 § andra stycket av 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff.

Bestämmelserna om verkställighet av anspråk som tillkommer det all­

männa på offentligrätlslig grund har mycket stor betydelse. Restlängder

eller indrivningskort för skatter, respektive saköreslängder eller indriv-

ningskort för böter är i själva verket de exekutionstitlar som tillämpas

mest.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

40

Kungl. Maj:ls proposition nr

52

dr 1963

Reformkrav och reformförslag. En huvudfråga rörande exekutionsväsen­

det som länge varit föremål för reformplaner gäller utsökningsmyndiglie-

ternas organisation. Sålunda förordade processkommissionen i sitt år 1926

avgivna principbetänkande, att allmän underrätt vid processreformens ge­

nomförande borde övertaga funktionen som högre exekutiv myndighet.

Förslaget kom ej att genomföras, bl. a. därför att det ansågs äga nära

samband med frågan om rådhusrätternas förstatligande. Spörsmålet om

överflyttning av överexekutorsgöromålen till allmän underrätt har emeller­

tid på senare tid åter aktualiserats av stadsdomstolsutredningen i dess

slutbetänkande »Underrätterna» (SOU 1961:6). Enligt utredningens för­

slag skulle allmän underrätt bli exekutionssäte och övertaga flertalet över-

exekutorsgöromål såväl i stad som på landet. Vissa utsökningsmål skulle

dock ankomma på länsstyrelse i stället för på rätten. Viktiga frågor rörande

de exekutiva myndigheternas organisation behandlas också i det av 1957 års

polisutredning avlämnade principbetänkandet »Huvudmannaskapet för po­

lisväsendet m. m.» (SOU 1961:34). På grundval av detta betänkande har

Kungl. Maj :t i propositionen 1962:148 föreslagit, att polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet skall helt förstatligas den 1 januari 1965 och i samband

därmed genomgripande omorganiseras. Förslaget om förstatligande vid sag­

da tidpunkt har numera godtagits av riksdagen. Vidare har inom inrikesde­

partementet tillkallats en särskild beredning med uppgift att biträda vid

det ytterligare arbetet med denna vittsyftande reform. Vad angår exeku­

tionsväsendets organisation skall beredningens arbete bedrivas i nära kon­

takt med lagberedningen.

Krav på en mera allmän översyn av utsökningsrätten började framföras

under 1940-talet. Vid 7,945

års riksdag

väcktes motioner i ämnet med hem­

ställan att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om revision

av UL och i samband därmed stående lagstiftning. Första lagutskottet fram­

höll i avgivet utlåtande bl. a., att UL icke svarade mot nutida krav samt att

bristerna kunde avhjälpas endast genom eu fullständig omarbetning. Enligt

vad utskottet vidare anförde skulle det reformarbete utskottet förordade bli

av stor omfattning och säkerligen taga åtskillig tid i anspråk. Utskottet

fann det därför önskvärt, att utredningsarbetet icke skulle komma att hind­

ra partiella reformer, vilkas genomförande var så trängande att de ej borde

anstå ända till det stora reformarbetets slut. Riksdagen biföll i enlighet med

utskottets hemställan motionärernas yrkande (LJU 39, Rskr 365).

Under 1940-talet framställdes vidare krav om ändring av utsöknings-

lagstiftningen på en speciell punkt, nämligen så att införsel skulle kunna

beviljas för skadestånd i brottmål. I motioner vid 7944

års riksdag

hemställ­

des sålunda om utredning och förslag till sådana ändringar av InfL, att in­

försel kunde erhållas jämväl för skadestånd som utdömts på grund av

misshandelsbroti. Första lagutskottet fann förslaget värt beaktande men

hemställde likväl, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksda­

gens åtgärd, enär frågan borde lösas i ett större sammanhang. — Frågan om

utvidgning av införselinstitutet till att avse skadeståndsfordringar på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

41

av brott har därefter varit föremål för behandling i olika former vid riks­

dagarna 1952, 1954, 1957, 1958, 1959, 1960 och 1961. Den bär också berörts

av strafflagberedningen i dess slutbetänkande med förslag till »Skyddslag»

(SOU 1956: 55). På senare tid har röster även höjts för att införselinsti­

tutet borde ställas till förfogande för indrivning av fordringar i allmänhet.

Under 1950-talet har i åtskilliga sammanhang betonats angelägenheten

av att det genom 1945 års riksdagsskrivelse begärda lagstiftningsarbetet

snarast kom till stånd. Bland annat har

riksdagen år 1957

ånyo framhållit,

att den blivande utredningen borde få möjlighet att framlägga förslag, av­

sedda att i avbidan på en helt ny utsökningslagstiftning tills vidare kom­

plettera UL (L1U 9, Rskr 127).

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 september 1957 till­

sattes en särskild utredning för förberedande översyn av UL och därmed

sammanhängande lagstiftning. I direktiven för utredningen angavs, att det

förberedelsearbete som skulle utföras borde taga sikte på att kartlägga

problemen och planlägga en reform av hela utsökningsrätten; i den mån

det emellertid under arbetets gång visade sig, att vissa spörsmål var av

sådan beskaffenhet att de trängde till omedelbar lösning, borde förslag till

erforderliga lagändringar utarbetas och framläggas.

Till utredningen överlämnades, för att tagas i beaktande vid dess arbete,

ett stort antal under årens lopp inkomna framställningar och förslag om

ändringar på utsökningslagstiftningens område jämte material som sam­

lats i anslutning därtill.

Genom rundfrågor till ett avsevärt antal myndigheter m. fl. insamlade

den förberedande utredningen själv material om de brister som givit sig

till känna på utsökningsrättens område och vad som enligt de olika instan­

sernas mening borde åtgöras för att komma till rätta med förhållandena.

Utredningen verkställde också specialundersökningar beträffande flera pro­

blem, bl. a. undersökningar av statistisk natur. På utredningens förslag ge­

nomfördes ett par smärre reformer; därjämte utarbetades inom utredning­

en preliminära utkast till vissa andra reformer.

Den förberedande utredningen upphörde med utgången av oktober 1960.

Dess material överlämnades därvid till lagberedningen.

Lagberedningens förslag. Beredningen understryker i sitt betänkande, att

frågan om revision av utsökningsrätten rör såväl materiellträttsliga och pro-

cessuella som organisatoriska problem samt att beredningen nu ej är be­

redd att taga slutlig ståndpunkt i den organisatoriska frågan. Sin prelimi­

nära inställning i denna fråga har beredningen närmare utvecklat i remiss­

utlåtanden över stadsdomstolsutredningens och polisutredningens betänkan­

de n.

Bland de önskemål som i övrigt framställts om ändringar inom utsök­

ningsrätten finns enligt beredningen flera som vart för sig rör mera begrän­

sade praktiska spörsmål, särskilt beträffande utmätning och införsel, och

som i viss utsträckning kan upptagas till behandling utan samband med

2t

Iiihang till riksdagen!! protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

42

Kungl. Ma j:ls proposition nr 52 år 1963

en mer eller mindre djupgående organisatorisk omdaning och utan avvak­

tan på fullständig genomgång av ämnet. Visserligen kan det — anför be­

redningen — alltid befaras, att partiella ändringar på området kan behöva

framdeles modifieras. Enligt beredningens mening kan dock denna in­

vändning ej tillmätas avgörande vikt, när det gäller aktuella missförhållan­

den som i dagliga livet gör sig gällande. Beredningen har ansett, att med

förtur bör upptagas dels ett antal spörsmål om utmätning och handräckning,

dels hela införselinstitutet och har planlagt sitt arbete därefter. Under det

fortsatta arbetet får visa sig, huruvida även andra spörsmål ägnar sig för

att upptagas med förtur.

Beredningen framhåller, att de partiella reformerna bör begränsas till

sådana frågor som är särskilt aktuella och som kan behandlas utan större

risk för att därå nedlagt arbete skall vara bortkastat vid den allmänna över­

synen av utsökningsrätten. Uppgiften bör enligt beredningens mening ock­

så avgränsas så, att den snabbt kan genomföras och de ändrade bestäm­

melserna hinner vara till nytta någon tid innan ett större förslag kan vän­

tas bli genomfört. Hur ett urval lämpligen bör äga rum, kan självfallet

vara föremål för delade meningar. Beredningen finner det också tydligt,

att ämnet för eu partiell reform som ej genomförs efter systematiska grun­

der blir ganska heterogent. Detta har beredningen dock ej ansett i och för

sig böra avskräcka, om det ej medför praktiska svårigheter i tillämpningen.

Beredningen har beslutat att först framlägga förslag rörande vissa frågor

som huvudsakligen rör utmätningsinstitutet samt att samtidigt upptaga ett

par begränsade spörsmål beträffande införsel.

I fråga om införsel har även andra viktiga önskemål framställts, och

enligt beredningens mening är införselinstitutet överhuvud ej så väl info­

gat i rättssystemet. Av särskild betydelse beträffande införsel är — fram­

håller beredningen — huruvida institutet i en eller annan form skall kom­

ma till användning även för indrivning av andra fordringar än som nu

omfattas av införsellagen. Detta är tydligen en ömtålig och svårlöst fråga.

Även andra alternativ än utvidgning av det nuvarande införselinstitutet be­

höver närmare prövas. Beredningen har trott det vara lämpligt att i ett

senare delbetänkande framlägga förslag om införselinstitutet i dess helhet.

Bland de spörsmål rörande utmätningsinstitutet som beredningen valt

att nu behandla står till en början frågan om rätt att erhålla utmätning

på grund av avtal om underhållsbidrag m. in. (54 a § i

förslaget till lag om ändring i UL). Beredningens förslag i denna del inne­

bär i stort sett en parallell till vad som redan gäller om införsel. Enligt den

föreslagna huvudregeln skall, på grund av skriftligt avtal som bevittnats

av två personer, utmätning få äga rum för bidrag, som någon enligt avta­

let skolat utgiva till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls-

eller föräldrabalken.

Beredningen har också upptagit ett antal viktiga spörsmål beträffande

utmätningsmans lokala kompetens (2, 56, 56 a, 69, 183 och

185 §§ i nyssnämnda förslag). Utmätning skall enligt förslaget alltid få

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

43

sökas hos utmätningsmannen där gäldenären har sitt hemvist. I fråga om

egendom som finns på annan ort skall emellertid utmätning också få sö­

kas där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar skall därjämte få

sökas där den förpliktade, sekundogäldenären, är. Utmätningsman som en­

ligt någon av dessa behörighetsregler upptagit mål om utmätning till be­

handling skall, för det fall att åtgärd erfordras inom annan utmätnings­

mans område, ha flera olika möjligheter att åstadkomma en lämplig lös­

ning. Dels skall han själv kunna vidtaga åtgärden, genom att bege sig in på

den andre utmätningsmannens område. Dels skall han äga påkalla biträde

med åtgärden av den andre utmätningsmannen. Slutligen skall han också

få överlämna hela målet till den andre, om det är ändamålsenligt. Förslaget

innebär bland annat större frihet att välja lämplig plats för exekutiv auk­

tion å lös egendom, varigenom man hoppas att ett bättre ekonomiskt resul­

tat av verkställigheten skall kunna vinnas.

En fråga som enligt beredningens mening bör särskilt övervägas är, huru­

vida bestämmelserna om överlämnande av mål lämpligen kan göras till­

lämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande

beträffande böter, skatter o. 1., och huruvida man i så fall bör ändra gäl­

lande föreskrifter om handräckning i sådana ärenden. Till denna fråga an­

ser sig beredningen icke böra taga ställning. Beredningen framhåller emel­

lertid, att anledning torde finnas att överse de författningar som närmare

reglerar skatte- och bötesindrivningen för att i den mån så prövas lämp­

ligt bringa dem till överensstämmelse med den ordning som föreslås för de

enskilda målen.

Vidare har beredningen upptagit frågor angående gäldenär ens un­

derrättande i mål om utmätning (59, 60, 79 och 84 §§ i försla­

get till lag om ändring i UL). Mera tidsenliga former föreslås för gäldenä-

rens underrättande före utmätning, och förslaget innehåller även bestäm­

melser som avser att trygga gäldenärens intresse av att få kännedom om

utmätning som skett i hans frånvaro. Detalj föreskrifter i dessa hänseenden

skall enligt förslaget meddelas i administrativ väg. Beredningen menar, att

de av beredningen föreslagna underrättelsebestämmelserna skall användas

även vid utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande beträffan­

de skatter, böter o. 1.

Vidgad befogenhet att tillgripa interimistiska åtgärder skall

enligt förslaget tilläggas utmätningsman för det fall att utmätning eller

kvarstad icke genast kan verkställas (60 a och 183 §§). Sådan åtgärd skall

emellertid ej få upprätthållas längre än som oundgängligen erfordras och

högst två veckor.

En annan ökning av utmätningsmans befogenheter innefattas i förslaget

att utmätningsman själv skall äga föranstalta om rättelse av utmät­

ning, när det visar sig att den kommit att omfatta tredje mans egendom

eller egendom som eljest ej hort utmätas (77 (O. Rättelse skall dock ej få

vidtagas senare än två veckor från det förrättningen ägde rum.

ULs regler angående tidsfrister och utmätningsmans an­

44

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

svar i mål o in utmätning föreslås ändrade i viktiga hänseenden

(52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163, 165, 207 och 216 §§). Huvudprinciperna skall

vara, att utmätningsman skyndsamt skall vidtaga vad på honom ankommer

för att utmätningen skall verkställas och att han, sedan utmätning väl skett,

skall utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt hållas

i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och försäljning i re­

gel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till uppskov.

Tidsfristerna för försäljning av utmätt egendom skall äga tillämpning även

beträffande överexekutor och särskilt förordnad auktionsförrättare, t. ex.

vid exekutiv försäljning av fast egendom. Det speciella skadeståndsansvar

som nu gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, föreslås

slopat. Enligt förslaget skall vidare borgenärens befogenhet att lämna an­

stånd vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes för anstånd med

själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas

för anstånd med realisationsförfarandet.

Beredningens förslag innefattar också vidgade möjligheter för utmät­

ningsman att lämna anstånd med vräkning (193 §). Om synner­

liga skäl är därtill, skall anstånd kunna medges intill fyra veckor utöver

den obligatoriska varselfristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka

tår dock lämnas endast om skälig gottgörelse för hela anståndstiden erläggs

till hyresvärden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans

rätt icke vållas.

I ett särskilt avsnitt av beredningens förslag behandlas vissa verk­

ställighets- och full följdsfrågor (53, 201—203, 208 a, 210,

218 och 218 a §§). Vid meddelande av beslut i utsökningsmål skall över­

exekutor och hovrätt kunna förordna, att beslutet icke får verkställas förrän

det vunnit laga kraft. En särskild regel föreslås emellertid för det fallet att

överexekutor eller hovrätt undanröjer utmätning eller eljest föreskriver

ändring däri. I sådant fall skall redan verkställd åtgärd ej gå åter innan

ändringsbeslutet vunnit laga kraft, om ej annorlunda förordnats. — Klago-

tiderna i mål om utmätning föreslås jämkade så att de bättre skall tillgo­

dose rättssäkerhetens krav. Den viktigaste ändringen innebär, att klago-

tiden vad angår själva utmätningen för både borgenär och gäldenär ut­

sträcks från 15 dagar till tre veckor och skall räknas från delfåendet av

protokoll eller bevis om utmätningen. — Vidare föreslås att högre instans,

även om den finner att utmätningsman saknat lokal kompetens, skall kun­

na låta vidtagen åtgärd bestå, om vederbörande haft tillfälle att tillvarataga

sin rätt och åtgärden i övrigt var ändamålsenlig.

I fråga om handräckning enligt lagen o in avbetal­

ningsköp har beredningen funnit lämpligt föreslå några ändringar, som

direkt ansluter sig till vissa av reformerna rörande utmälningsinstitutel

(se förslaget till ändrad lydelse av 10 § AvbL). Ändringarna avser frågorna

om utmätningsmans lokala kompetens, om underrättande av gäldenären-

köparen före handräckningen och om befogenhet för utmätningsmannen att

vidtaga interimistiska åtgärder.

45

De förslag till ändringar i införsellagen soin beredningen

ansett sig böra framlägga i detta sammanhang ansluter sig endast på en

punkt direkt till ändringsförslagen rörande UL. Det gäller 1 § InfL — dess

innehåll har i redaktionellt och delvis även i sakligt hänseende jämkats till

överensstämmelse med den föreslagna 54 a § UL. Vidare föreslås ändrade

regler i fråga om möjligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom inför­

sel. Enligt förslaget skall införsel ej få äga rum till gäldande av bidrags­

belopp, som förfallit till betalning tidigare än två år före början av den

kalendermånad, under vilken verkställigheten skall ske (6 §). Sedan un­

derhållsskyldigheten upphört, får nu i regel införsel ej äga rum, även om

äldre bidrag utestår oguldna; undanlag härifrån gäller endast i fråga om

underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har alt erlägga till

barnets moder. Beredningen föreslår i stället som huvudregel, att införsel

utan hinder av underhållsskyldighetens upphörande skall få fortgå intill

ett år därefter. Om den underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyl­

digheten mot frånskild make upphört till följd av att denne gift om sig,

skall dock fortsatt införsel vara utesluten (8 §). En mindre jämkning före­

slås i reglerna om arbetsgivares redovisningsskyldighet. Det skall enligt

förslaget öppnas möjlighet till redovisning även i annan ordning än genom

insättning på tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen anvisar (11 §).

Slutligen föreslås, att införsel skall kunna erhållas också i sjukpenning och

annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller

av annan sådan anledning (19 §).

Vid ett möte med delegerade från Danmark, Finland och Norge har be­

redningens förslag genomgåtts i huvudsakliga delar. Man enades därvid

om att det icke med hänsyn till det nordiska lagsamarbetet

på utsökningsrättens område kan anses möta något hinder att omedelbart

genomföra de av beredningen planerade partiella reformerna.

1 anslutning till de föreslagna lagändringarna har beredningen också

upprättat utkast till administrativa föreskrifter. Vidare har

beredningen förordat, att frågan om införande av en schablonmässigt be­

räknad exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning.

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i flertalet yttranden häl­

sats med tillfredsställelse. Behovet av omedelbara lagstiftningsåtgärder på

utsökningsrättens område har allmänt vitsordats, och beredningens urval

av ämnen för en partiell reform har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Emellertid har från några håll framförts önskemål om ytter­

ligare lagändringar, främst i utsökningslagen.

Även de sakliga lösningar som beredningen föreslår har i allmänhet till­

styrkts eller till sina huvudgrunder lämnats utan erinran. De invändningar

som framställts gäller alltså i regel detaljfrågor.

Bland dem som lämnat förslaget helt utan erinran må nämnas

styrelser­

na för Svenska stadsförbundet

och

Svenska landskommunernas förbund,

Kungl. Maj:ts proposition nr ö2 år 1963

46

Riksförbundet Landsbygdens folk, styrelsen för Göteborgs stads rättshjälps-

anstalt

och

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister.

Styrelsen för Svenska

landskommunernas förbund betecknar förslaget som ägnat att avhjälpa fö­

refintliga brister och att effektivisera utsökningsväsendet; och Riksförbun­

det Landsbygdens folk biträder förslaget till alla delar. Styrelsen för Göte­

borgs stads rättshjälpsanstalt anför som sin mening, att de av beredningen

töreslagna lagändringarna innebär en angelägen och önskvärd reformering

av utmätningsinstitutet och övriga i betänkandet berörda verkställighets-

former.

Allmänt positiva omdömen om förslaget uttalas också av åtskilliga andra

remissinstanser. Enligt

styrelsen för Sveriges advokatsamfund

är de före­

slagna ändringarna väl ägnade att genomföra eu önskvärd förenkling och

effektivisering.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

ansluter sig

till tanken att upptaga särskilt trängande spörsmål till särbehandling och

instämmer i beredningens uttalanden rörande de allmänna riktlinjerna för

sådana partiella reformer. Likaså ger

flera enskilda landsfiskaler

uttryck

åt sin uppskattning av förslaget. Även

Svenska exekutionsmännens riks­

förbund

finner reformerna välbetänkta.

Länsstyrelsen i Örebro län

anser,

att förslaget kommer att undanröja vissa praktiska olägenheter med den

nuvarande lagstiftningen samt medverka till ett effektivare och tidsenligare

utsökningsförfarande, och tillstyrker därför i princip att förslaget läggs till

grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

framhåller särskilt,

att utsökningsförfarandet utan tvekan kommer att vinna i smidighet genom

förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

påpekar, att flera av de föreslagna nya be­

stämmelserna, exempelvis de som rör gäldenärens underrättande och olika

slag av anstånd, lämnar utmätningsinännen ett relativt vidsträckt utrym­

me för fritt bedömande av de åtgärder som i det enskilda fallet bör vidta­

gas. Länsstyrelsen fortsätter.

Detta förhållande kan tänkas stundom ge upphov till viss tvekan om vilka

åtgärder, som är erforderliga, och därjämte föranleda en viss oenhetlighet

i tillämpningen. Bestämmelserna om utmätningsmans lokala kompetens

kan vidare i vissa fall förorsaka kompetenskonflikter av skilda slag. Detal­

jerade regler i hithörande avseenden torde emellertid knappast kunna upp­

ställas och synes ej heller vara nödvändiga eller ens önskvärda om den av

lagberedningen eftersträvade effektiviseringen av indrivningsarbetet skall

kunna uppnås. Nämnda verkningar av förslaget bör därför icke få hindra

genomförande av de föreslagna reformerna, vilka enligt länsstyrelsens me­

ning synes medföra såväl praktiska fördelar som en effektivisering av det

exekutiva förfarandet. De föreslagna administrativa tillämpningsföreskrif­

terna torde lämna utmätningsinännen god vägledning för deras handlande

i olika situationer.

Kungl. Mai:ts proposition nr 52 år 1963

Överexekutor i Göteborg

åberopar som eget utlåtande yttranden från förs­

te och andre stadsfogdarna i staden.

Förste stadsfogden i Göteborg

finner

de föreslagna lagändringarna i princip sådana att de torde kunna mottagas

med synnerlig tillfredsställelse av såväl utsökningsmyndigheter som parter.

47

Han framhåller som en generell iakttagelse, att reformerna kännetecknas

av att borgenärerna skall få ökat bistånd av utmätningsmannen, att utmät­

ningsmannen skall taga större hänsyn till gäldenärernas intressen i det en­

skilda fallet samt att utmätningsmannen i stor utsträckning far traffa av­

göranden efter skön. Detta jämte vissa föreskrifter av kontorstekmsk natur

kommer att öka utmätningsmannens arbetsbörda. Han anser därför, att

lians e°en tjänsteorganisation icke kan bibehållas efter förslagets genom­

förande utan att en personalökning blir erforderlig. När det gäller en sa

viktig samhällsuppgift som utsökningsväsendet bör emellertid de ekono­

miska synpunkterna enligt hans mening icke tillåtas öva mera betydande

inflvtande. —

Andre stadsfogden i Göteborg

uttalar, att de föreslagna refor­

merna synes ägnade att effektivisera och underlätta arbetet såvitt gäller

hans ämbetsområde.

Synpunkter liknande dem förste stadsfogden i Göteborg anfor kommer

också till uttryck i några andra remissyttranden.

Landsfiskalen-iitmätmngs-

mannen i Kiruna distrikt

framhåller sålunda som en fördel att utmätnings­

mannen får större utrymme för egna bedömanden men understryker sam­

tidigt, att utmätningsmannens arbete därigenom blir mera tidskrävande.

Stadsfogden i Sundsvall

finner, att reformerna i huvudsak syftar till att

bereda borgenärerna ökad service och att ge gäldenärerna ökad rättssäker­

het. Enligt hans mening torde de också i stort sett komma att tjäna dessa

svften Han anser sig emellertid kunna konstatera, att de exekutiva orga­

nen kommer att få väsentligt ökat arbete och att de nuvarande personal­

resurserna blir otillräckliga. — Förslagets konsekvenser för utmätnmgs-

männens arbetsförhållanden behandlas särskilt ingående av

forste stads­

fogden i Malmö.

Denne framhåller i flera sammanhang, att de föreslagna

ändringarna kommer att innebära en avsevärd arbetsökning. Enligt hans

mening kommer denna ökning, i varje fall för Malmös vidkommande, att

medföra behov av personalförstärkning särskilt beträffande fältpersonalen

och med all sannolikhet även beträffande kanslipersonalen.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser sig böra tillstyrka förslaget men

framhåller att detta icke innebär att föreningen reservationslöst accepte­

rar betänkandet. Det heter i föreningens yttrande vidare.

Åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna innefattar sådana avvikelser

från vad nu gäller att det är svårt att på förhand göra något uttalande, hur

bestämmelserna kommer att verka i det praktiska arbetet. Sålunda mne-

bär först och främst kompetensreglerna en synnerligen omfattande utvidg­

ning av de enskilda parternas möjligheter att påkalla exekution men dar­

med kanske även svårigheter med avseende på utmätningsmannens arbets­

förhållanden och möjligheter att med önskad snabbhet genomfora exeku­

tionen. önskvärdheten av att bereda de enskilda rättsägarna de här av­

sedda lättnaderna framstår emellertid såsom synnerligen stark och för­

eningen anser därför, att de föreslagna reglerna bör provas. Därest det

såväl i nu ifrågavarande hänseende som beträffande Övriga av beredningen

föreslagna reformer, beträffande vilka man icke på förhand kan förutse de

praktiska verkningarna, framdeles skulle visa sig att en tillämpning av reg­

lerna medför såväl svårigheter som andra mindre önskvärda konsekven­

ser, bör man kunna taga upp bestämmelserna i fråga till ny granskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år W63

48

Föreningen anser det alltså önskvärt, alt de nu framlagda partiella re-

tormtörslagen icke betraktas som helt detinitiva, utan att man framdeles

bör kunna komplettera eller justera dem med hänsyn till de praktiska er­

farenheterna. Att man på så sätt under något eller några år skulle ha möj­

ligheter att pröva sig fram beträffande vissa nya bestämmelser skulle en­

ligt föreningens mening vara synnerligen värdefullt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Fn mera kritisk syn på lagberedningens förslag har

överståthållaräm-

betet.

Flertalet avsnitt i förslaget har visserligen icke givit ämbetet anled-

mng till erinringar. Med hänsyn främst till erfarenheterna från tillväga­

gångssättet vid skatteexekutionen avstyrker ämbetet emellertid förslaget i

fråga om utmätningsmans lokala kompetens och förordar i denna del en

reform av mindre räckvidd. Ämbetet avstyrker också, att de i 59 § UL fö­

reslagna underrättelsebestämmelserna görs tillämpliga beträffande utmät­

ning för skatter. Överhuvud vänder sig ämbetet mot att förslagets konse­

kvenser för skatteindrivningen icke närmare berörts i betänkandet. Enligt

ämbetets mening är en undersökning härav under alla omständigheter nöd­

vändig, innan ställning tages till ändringarnas genomförande. Ämbetet fort­

sätter.

Lagberedningens förslag måste ses i belysning av vad därvid framkom-

mer; nödiga garantier för en smidig anpassning till förhållandena vid skat-

teindrivningen saknas eljest. Av vikt är även att man tillvaratager de möi-

igheter till förbättrad samordning av skatteärenden med enskilda mål som

kan tinnas. Det kan ej heller bortses från att man vid ändringar i utsök-

ningslagen bör taga hänsyn till den framtida organisationen av indriv-

mngsvasendet. Resultatet av den snart avslutade utredningen angående stä­

dernas särskilda rättigheter och skyldigheter torde därför böra avvaktas.

Frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras tillämpliga

■vid utmätning för skatter, böter o. 1. har ägnats ganska stor uppmärksam­

het i flera andra remissyttranden, och tanken att den föreslagna regle­

ringen av underrättelseförfarandet skulle gälla även vid sådana utmät­

ningar liar stött på motstånd från åtskilliga håll. Härom hänvisas till den

t oljande framställningen. Redan i förevarande sammanhang må emellertid

anmärkas, att

exekutionsdirektören i Stockholm

— som är kritiskt inställd

till flera detaljer i förslaget — anser att det kan vara lämpligt att låta anstå

med lagfastande av de föreslagna kompetensreglerna till dess hela landets

exekutionsväsen är förstatligat.

En annan fråga som också givit anledning till delade meningar är den om

behovet av bestämmelser om frist för utmätningsförrättnings hållande och

den lämpliga längden av dylik frist.

önskemålen om ytterligare lagändringar — utöver dem beredningen fö­

reslagit — kommer att huvudsakligen redovisas i anslutning till sådana i

det följande behandlade frågor, med vilka de har samband. Några av dem

saknar emellertid anknytning till spörsmål som beredningen nu upptagit

och ma därför här i korthet omnämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

49

Exekutionsdirektören i Stockholm

ifrågasätter, huruvida bestämmelserna

om utmätningsordningen i 62—64 §§ UL bör bibehållas. Enligt hans me­

ning kan det vara tillfyllest med bestämmelser om att utmätningsmannen

avgör vilken egendom som skall utmätas, under beaktande av vissa angivna

intressen och önskemål. Vidare kritiserar exekutionsdirektören det förfa­

rande som nu tillämpas vid utmätning — särskilt besöken i hemmen och

granskningen av där befintlig egendom — samt framhåller, att det vore i

högsta grad önskvärt med en fullständig förteckning över gäldenärens till­

gångar och skulder. En sådan skulle uppgöras av gäldenären själv på sär­

skilt utarbetad och tillhandahållen blankett. Enligt exekutionsdirektörens

mening skulle med ledning av förteckningen ofta kunna verkställas s. k.

kontorsmässig utmätning å förrättningsmannens kontor.

Ett par remissinstanser har särskilt intresserat sig för beneficiumregler-

na.

Förste stadsfogden i Norrköping

föreslår, att i 65 § UL intages en sär­

skild benificiumregel av innebörd att från utmätning även skall undan­

tagas fordran å överskjutande preliminär skatt intill ett belopp av 1 200

kronor. Undantaget skulle dock ej gälla vid utmätning för fordran som av­

ses i införsellagen eller fordran å vad någon förpliktats utge på grund

av brott.

Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiska­

ler

framhåller mera allmänt, att beneficiumreglerna är föråldrade, att vär­

degränserna bör väsentligt höjas och att en översyn av reglerna överhu­

vud är erforderlig redan i samband med de partiella reformerna.

Beredningens förslag att frågan om införande av en schablonmässigt be­

räknad exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning tillstyrkes

i flera yttranden.

Stgrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

anser, att

det bland annat med hänsyn till reglerna om samverkan utmätningsmän

emellan är nödvändigt med övergång till en sådan avgift och att utredningen

härom bör verkställas med största skyndsamhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus

län

framhåller också angelägenheten av att denna fråga snarast får sin

lösning.

Förste stadsfogden i Malmö

menar, att förslaget om underrättel­

sebestämmelser icke är praktiskt genomförbart utan alt en enhetlig exe­

kutionsavgift införes och att detsamma gäller i fråga om ändringarna i hand-

räckningsförfarandet enligt AvbL. Särskilt utförligt behandlas frågan av

landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt.

Även denne finner en

ändring i fråga om exekulionsavgifterna ofrånkomlig för att de nu före­

slagna bestämmelserna överhuvud skall kunna tillämpas.

Departementschefen. Under de cirka 85 år som förflutit sedan ULs tillkomst

bär de sociala och ekonomiska förhållandena i vårt samhälle radikalt för­

ändrats. Även om flera reformer under denna tid genomförts på olika om­

råden av utsökningsrätten, har likväl utsökningslagstiftningens huvudgrun­

der i mångt och mycket lämnats orubbade. Det är därför naturligt, att den­

na lagstiftning med tiden blivit i åtskilliga hänseenden föråldrad. En full­

ständig översyn av utsökningslagen och därmed sammanhängande lagstift­

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ning har med hänsyn härtill igångsatts. Uppdraget att verkställa en sådan

översyn har anförtrotts lagberedningen.

När lagberedningen genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1960

erhöll detta uppdrag, framhöll jag, att det är många frågor av svårlöst och

komplicerad natur som ingår i detta lagstiftningskomplex och att det med

hänsyn till lagstiftningens otidsenlighet kan finnas behov av att vissa frå­

gor bringas till en snar lösning. Jag förordade därför, att lagberedningen

skulle vara oförhindrad att framlägga förslag till partiella reformer i avvak­

tan på översynen av lagstiftningen i dess helhet.

Ett betänkande med förslag till sådana reformer föreligger nu. Huvud­

parten av förslagen avser utmätningsinstilutet. Sålunda föreslås, att utmät­

ning under liknande förutsättningar som gäller för införsel skall kunna

erhållas på grundval av underhållsavtal. Vidare har frågan om utmätnings­

mans lokala kompetens upptagits till närmare behandling. I denna del före­

slås bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall vara behörig

att verkställa utmätning av egendom oavsett om egendomen finnes inom

hans distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill

vända sig till utmätningsmannen i den ort där egendomen finnes. I anslut­

ning härtill förordas, att utmätningsman skall kunna erhålla befogenhet att

själv eller med biträde av annan utmätningsman vidtaga exekutiv åtgärd

utanför det egna tjänstgöringsområdet samt att i vissa fall överlämna mål

om utmätning till annan behörig utmätningsman. I betänkandet förordas

också mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande före och efter

utmätning. Betänkandet innehåller även förslag om vidgade möjligheter för

utmätningsman att vidtaga interimistiska åtgärder till säkerställande av

utmätning. I betänkandet föreslås också den nyheten, att utmätningsman

skall inom viss kortare tid kunna själv rätta utmätning, som blivit felak­

tig. Den nuvarande regleringen av de tider, inom vilka olika utmätningsåt-

gärder skall vidtagas, föreslås uppmjukad, så att större utrymme beredes

utmätningsmännen att förfara efter vad som påkallas av omständigheterna

i det enskilda fallet. Även andra frågor på utmätningsinstitutets område har

upptagits till behandling. Hit hör exempelvis frågan om mera enhetliga kla-

gotider än de som för närvarande gäller. Jämväl på andra områden än ut­

mätningsinstitutets föreslås nu reformer. Sålunda förordas en utvidgning av

möjligheterna att medge anstånd med vräkning. I fråga om handräckning

för återtagande av avbetalningsgods ansluter sig dessa nära till vissa av de

reformer, som föreslagits för utmätningsmålens vidkommande. På införsel-

institutets område är däremot väsentligen fråga om mera fristående reform­

åtgärder. Vissa av dem tager sikte på att förbättra den underhållsberättiga-

des möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkommer honom.

För detta ändamål föreslås t. ex. en avsevärd utvidgning av rätten att utan

hinder av underhållsskyldighetens upphörande få fortsatt införsel för ute­

stående underhållsbidrag. Slutligen föreslås att möjlighet införes att erhålla

införsel i sjukpenning och vissa andra dagsersättningar.

Att behov av snara reformer föreligger på de områden av exekutionsrät-

51

ten, som upptagits till behandling i det framlagda förslaget, bär knappast

ifrågasatts från något håll. Ej heller eljest har urvalet av ämnen för en par­

tiell reform mött någon nämnvärd kritik från remissorganens sida. Även en­

ligt mitt bedömande förefaller urvalet lämpligt såväl med hänsyn till re­

formbehov som ur de övriga synpunkter, som är av betydelse när det gäller

att bestämma föremålet för en partiell reform. Sant är, att förslagen rör

tämligen olikartade ämnen och därför, såsom lagberedningen själv fram­

hållit, kan synas något heterogena. Förslagen uppbäres emellertid i stor ut­

sträckning av gemensamma syften. Ett sådant syfte är att öka utsöknings-

väsendets smidighet och effektivitet. Ett annat för olika förslag återkom­

mande motiv är önskemålet att stärka rättssäkerheten. Strävan att bereda

större utrymme för sociala hänsynstaganden framträder också i skilda för­

slag. De sakliga lösningar, som beredningen föreslagit i de olika behand­

lade frågorna, har i allmänhet rönt ett gynnsamt mottagande från remiss­

organens sida, även om en del kritik på vissa vanligen begränsade punkter

förekommit. Icke heller lagrådets anmärkningar avser annat än enskildheter

i förslagen. För egen del hyser jag också den uppfattningen, att förslagen

är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I anslutning till vad som

anförts i remissvaret från Föreningen Sveriges stadsfogdar vill jag fram­

hålla, att hinder icke bör möta att framdeles vidtaga jämkningar och juste­

ringar av den nu föreslagna lagstiftningen, om detta påkallas av erfaren­

heterna vid den praktiska tillämpningen. På utsökningsrättens område, där

uppkommande frågor ofta måste lösas efter praktiska överväganden, är det

av värde, att regleringen av sådana frågor får prövas någon tid i praktiken,

innan den samlade översynen av lagstiftningen slutföres.

Under remissbehandlingen har från vissa håll hävdats, att den föreslagna

lagstiftningen kommer att medföra ökad arbetsbörda för utmätningsmän-

nen. Det är sannolikt att somliga bestämmelser i den föreslagna lagstift­

ningen kommer att förorsaka utmätningsmännen mera arbete än motsva­

rande regler i gällande rätt, om man skall nå syftet att i utsökningsförfa-

randet vinna bättre resultat och större säkerhet än för närvarande. Andra

bestämmelser i förslagen torde åter öppna möjligheter till arbetsekonomiska

rationaliseringar. Med hänsyn härtill och till den förestående omorganisa­

tionen av exekutionsväsendet är det vanskligt att nu uttala sig om det fram­

tida personalbehovet. Frågan om reformens inverkan på personalbehovet

torde få följas med uppmärksamhet under den närmaste tiden efter ikraft­

trädandet.

Eu fråga som tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen är

spörsmålet i vad mån den föreslagna lagstiftningen bör vara tillämplig vid

indrivning av böter, skatter, allmänna avgifter och dylikt. Om den före­

slagna lagstiftningen genomföres, lärer det enligt min mening vara påkallat

att göra eu översyn av den administrativa regleringen av förfarandet vid

indrivning av böter, skatter och liknande avgifter. Därvid torde fä närmare

övervägas i vad mån avvikande bestämmelser kan erfordras med hänsyn

till indrivningsförfarandets särart.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Den uppmärksamhet, som under remissbehandlingen ägnats frågan om

införande av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift ger mig slut­

ligen anledning anmärka, att Kungl. Maj:t den 1 december 1901 på förslag

av chefen för inrikesdepartementet förordnat sakkunnig att verkställa utred­

ning av denna fråga. Utredningsarbetet pågår.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de olika förslagen.

FÖRSLAGET TILL LAG OM ÄNDRING I

UTSÖKNINGSLAGEN

1. Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag

Gällande rätt. Till grund för utmätning ligger mestadels en offentlig exe­

kutionstitel — en urkund som tillkommit genom domstols eller annan

myndighets avgörande eller i allt fall under dess medverkan. UL nämner,

utom skiljedom, endast ett slag av enskild utmätningstitel, nämligen auk-

tionsprotokoll. Enskilda förbindelser eller avtal godtages icke enligt svensk

rätt som grund för utmätning utan att betalningsskyldigheten blivit fast­

ställd.

Beträffande exekution i form av införsel är förhållandet ett annat. In­

försel kan erhållas såväl på grund av dom eller annat rättens beslut som på

grund av avtal, om detta uppfyller vissa i lagen angivna villkor. Härom

stadgas i 1 § InfL, alt införsel må beviljas om någon är enligt skriftligt,

av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av lagstadgad un­

derhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,

adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äk­

tenskap avlat barn, och han underlåter att betala förfallet belopp. Införsel

sökes hos utmätningsmannen och kan erhållas i den underhållsskyldige till­

kommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning samt i pension

eller livränta, som utgår till den underhållspliktige. I 20 § InfL stadgas vi­

dare, att om enskild försörjningsskyldig enligt myndighets beslut är pliktig

att till vederbörande kommun utgiva bidrag till den försörjningsberättigades

underhåll för tid efter beslutets meddelande, beträffande sådant bidrag skall

gälla vad i InfL är stadgat om införsel för underhållsbidrag. Enligt andra

stycket i samma lagrum skall det sagda gälla även beträffande sådant bidrag

till barns vård som någon enligt myndighets beslut eller skriftligt av två

personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldig­

het jämlikt barnavårdslagen utgiva till barnavårdsnämnd för tid efter be­

slutets meddelande eller avtalets träffande.

Lagberedningen framhåller, alt den omständigheten att avtal om under­

hållsbidrag ej kan åberopas som exekutionstitel för utmätning visat sig med­

föra avsevärda olägenheter. Mot underhållspliktig, som är egen företagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

53

eller eljest icke anställd och som icke åtnjuter pension eller livränta, kan

sålunda införsel icke användas utan endast utmätning. Utmätning är också

den enda exekutionsform som står öppen sedan preskription inträtt beträf­

fande möjligheten att uttaga underhållet genom införsel. Vidare kan inför­

sel icke användas för att uttaga fordran ur överskjutande preliminär skatt,

en tillgång som fått förhållandevis stor betydelse för indrivningsverksam-

heten.

Beredningen finner det otillfredsställande, att samma handling som ger

rätt till införsel ej vid behov skall kunna av den underhållsberättigade an­

vändas för erhållande av utmätning. För närvarande söker man reda sig

genom lagsökning, eventuellt kombinerad med kvarstad, men detta är en

obekväm omgång. Ett smidigare system beträffande underhåll anser bered­

ningen behövligt. I våra nordiska grannländer kan också utmätning i viss

utsträckning erhållas på grund av skriftlig förbindelse.

Enligt beredningens mening kan några större betänkligheter icke anses

förenade med att låta de avtal som enligt InfL ger rätt till införsel gälla även

som exekutionstitlar för utmätning. Beredningen understryker, att man i re­

gel icke har anledning tro, att avtalen är otillförlitliga som urkunder. Visser­

ligen ryggas ett eller annat avtal om underhåll till barn utom äktenskap på

grund av nytillkomna omständigheter, främst nya blodundersökningar, men

detta gäller även när faderskap fastställts genom dom och är sålunda icke

något specifikt för de fall då faderskap fastställts och underhållsbidrag be­

stämts på frivillighetens väg. Och vad angår andra fall då underhållsbidrag

fastställts genom avtal, t. ex. i samband med skilsmässa, är ej heller känt

att avtalen visat sig för lösligt tillkomna, även om jämkning på grund av

uppenbar obillighet förekommer någon gång. Enligt beredningens mening

saknas också anledning befara, att sådana avtal som avses i 20 § andra styc­

ket InfL ej skulle vara betryggande.

Jämfört med införsel kan utmätning — fortsätter beredningen — inne­

bära den särskilda olägenheten för gäldenären, att förfarandet vållar för­

lust när försäljningen ger dåligt resultat, och han får dessutom bära exeku-

tionskostnad. Risken för att utmätning på grund av ifrågavarande avtal

skulle komma till stånd obehörigen får dock anses mycket liten. Det nuva­

rande systemet har för övrigt sina nackdelar även för gäldenären. För att

kunna få utmätning måste nämligen den underhållsberättigade för närva­

rande först skaffa sig dom eller utslag, och kostnaden härför drabbar ytterst

gäldenären, om den kan uttagas av honom.

Med hänsyn till det anförda tvekar beredningen ej att förorda, att utmät­

ning skall få vinnas direkt på grund av sådana avtal som avses i 1 § och

20 § andra stycket InfL.

Vad angår utformningen av huvudregeln i ämnet, vilken upptagits i 54 a §

1 mom. första punkten i förslaget till lag om ändring i UL, anser bered­

ningen, att avtalen bör beskrivas på ett kortare och samtidigt tydligare sätt

än vad som är fallet i InfL. Beredningen påpekar, att 1 § InfL icke näm­

ner styvbarn, som däremot uttryckligen upptagits i 1931 års lag om in­

54

Knngl. Maj. ts proposition nr

.32

år 1963

drivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Is­

land eller Norge, och att ingendera lagen uttryckligen nämner underhåll till

kvinnan, när barnet i utomäktenskapligt förhållande födes dött eller havan­

deskapet avbrutits. Det synes beredningen lämpligt att vid införande av be­

stämmelser i UL om rätt att vinna utmätning på grund av underhållsavtal

använda en lydelse som ej lämnar utrymme för tvekan på dessa punkter.

Beredningen föreslår därför, att såsom exekutionstitel anges avtal, som avser

utgivande av bidrag till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt gifter­

måls- eller föräldrabalken. Dessa balkar upptager samtliga nu gällande be­

stämmelser om underhållsskyldighet på familjerättslig grund. Avtalet skall

enligt förslaget vara skriftligt och bevittnat av två personer på sätt krävs

i InfL. Att bidrag, för vilket utmätning skall äga rum, förutsattes vara för­

fallet och oguldet finner beredningen självfallet och har ej ansetts behöva

utmärkas i lagtexten på annat sätt än som följer av det där använda ut­

trycket »skolat utgiva». Beredningen anmärker, att förslaget ej omfattar av­

tal om underhåll till dödsbodelägare enligt 18 kap. 5 § ÄB.

Förslaget ger i 54 a § 1 mom. första punkten UL också möjlighet att er­

hålla utmätning på grund av avtal som avses i 20 § andra stycket InfL.

Förutsättningarna är enligt förslaget även här, att det upprättats skriftligt

avtal, som bevittnats av två personer. Utmätning skall kunna erhållas för

bidrag, som någon enligt dylikt avtal skolat erlägga till barnavårdsnämnd

såsom ersättning för barns vård jämlikt barnavårdslagen. Beloppet förut-

sättes vara förfallet och oguldet. Något krav har icke uppställts, att bi­

dragen skall avse tid efter avtalets ingående.

Enligt lagberedningen har erfarenheten visat, att makar emellanåt till­

skapar skenfordringar och tillgriper exekutiva åtgärder i syfte att förekom­

ma att mannens tillgångar utmäts för utomståendes fordringar. Att helt före­

bygga sådana otillbörliga åtgärder låter sig enligt beredningens mening icke

göra. Ett sätt att komma till rätta med vederbörande är att söka honom i

konkurs. I viss utsträckning kan också ingripande ske på straffrättslig

väg. Beredningen har emellertid med hänsyn till farhågan för sådant sam­

spel som här nämnts ansett det påkallat att meddela en undantagsbestäm­

melse beträffande avtal mellan makar. Denna bestämmelse har upptagits i

54 a § 1 mom. andra punkten i förslaget till lag om ändring i UL. Exe­

kution i form av utmätning skall enligt denna bestämmelse ej kunna er­

hållas för oguldet underhåll till make, med mindre makarna lever åf-

skilda på grund av söndring eller efter hemskillnad. Beredningen under­

stryker, att härvid får krävas såväl att makarna levde åtskilda under den

tid, på vilken underhåll belöper, som att de alltjämt lever åtskilda, när

utmätning skall äga rum. Med underhåll till make åsyftas, i fall som av­

ses i 5 kap. 2—6 §§ GB, allt som hör till familjens (även barnens) under­

håll.

Beredningen föreslår även ett annat undantag från huvudregeln i 54 a §

1 mom. första punkten. I 2 mom. av nämnda paragraf förordar beredningen

nämligen ett stadgande av innebörd, att om bidrag, som avses i 1 mom.,

55

förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, utmätning

på grund av avtalet ej må ske, om gäldenären påstår att bidraget guldits

och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt läm­

nas utan avseende. Som motiv för detta stadgande framhåller beredningen

att det, när underhåll utgår eller skall utgå under längre tid, givetvis kan

inträffa, att parternas anteckningar om erlagda belopp är bristfälliga eller

förkommit. Gällande lagstiftning innehåller ej något till skydd mot att

exekution fortgår även i sådana fall utan förutsätter, att den betalnings-

skyldige skyddar sig genom att bevara kvitton på vad som erlagts. Såväl

vid införsel som vid utmätning för betalningsskyldighet som fastställts ge­

nom dom fortgår sålunda verkställigheten, om det ej styrks att betalning

erlagts. I fråga om införsel innebär dock reglerna om preskription av rät­

ten att vinna sådan exekution en viss begränsning. Beredningen har tvekat

att utan någon reservation medgiva utmätning på grund av skriftligt av­

tal för längre tid tillbaka.

I fråga om bidrag varom sägs i 7 kap. 10 § FB, d. v. s. ersättning för

förlossningskostnader åt moder till barn utom äktenskap m. in., erfordras

enligt beredningens mening eu särregel. Sådant bidrag avser i regel tiden

sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten och anses i praxis för­

falla till betalning vid utgången av denna tid eller möjligen redan tidigare.

Innan bidraget fastställts kan det emellertid icke bli fråga om utmätning,

och fastställandet drar ofta ut på tiden i flera år. När utmätning begäres,

kan treårstiden redan ha utlöpt, och det kan då bli svårt för modern att ut­

få bidraget, om gäldenären utan fog påstår att han betalat. Vid tillämp­

ningen av stadgandet i 2 mom. skall därför enligt beredningens förslag

bidrag som nu nämnts icke anses ha förfallit till betalning förrän det blivit

genom avtalet bestämt. Ett liknande problem uppkommer vid en ändring

som beredningen föreslår i 6 § InfL.

Beredningen finner det kunna övervägas, huruvida icke en motsvarande

begränsning kunde vara praktiskt motiverad även när utmätning begärs på

grund av dom, som innefattar skyldighet att utgiva underhåll. Denna fråga

är emellertid av mera vittutseende innebörd och sammanhänger med spörs­

målet, om exekutionstitel över huvud skall även efter en längre tid kunna

utan någon form av kontrollerande prövning användas för omedelbar exe­

kution. Beredningen har ej ansett sig kunna upptaga detta större spörsmål

i nu förevarande sammanhang.

I 54 a § 3 mom. i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagbered­

ningen en bestämmelse om att domstol, där talan om avtalet är anhängig,

skall äga förordna, att utmätning på grund av avtalet tills vidare ej må äga

rum. Som grund för denna bestämmelse anför beredningen, att det kan va­

ra stötande, om utmätning och försäljning av utmätt gods utan vidare får

fortgå, när underhållsavtal är föremål för klandertalan vid domstol. Liksom

rätten, då äktenskaps- eller faderskapsmål anhängiggjorts, prövar, huruvida

underhåll skall utgå omedelbart, bör domstolen, när avtal klandras, efter i

huvudsak motsvarande grunder pröva, huruvida de anmärkningar som fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

ställts mot avtalet är så allvarliga, att exekution ej bör få fortgå. I viss ut­

sträckning torde domstolen ha möjlighet att göra ett sådant ingripande med

stöd av bestämmelser som redan finns i giftermålsbalken, föräldrabalken

och rättegångsbalken. Det har emellertid synts beredningen önskvärt att

undanröja tvivelsmål på denna punkt och säkerställa, att inhibition må

kunna äga rum så snart det är påkallat.

Beredningen erinrar i detta sammanhang om att förordnande enligt 3

mom. kan, jämlikt rättegångsbalken, meddelas utan huvudförhandling och

ges omedelbar verkan samt att det när som helst kan återkallas.

Slutligen föreslår beredningen, att den som vill erhålla utmätning skall

ingiva avtalet i huvudskrift till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i försla­

get till lag om ändring i UL).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i förevarande del fått myc­

ket gynnsamt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser har reserva-

tionslöst anslutit sig till beredningens tankegångar, och ingen har motsatt

sig förslagets genomförande.

Bland dem som uttalat sig allmänt uppskattande om förslaget kan sär­

skilt nämnas

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, styrelsen för

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska social-

vårdsförbundet, styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-

Bremer-Förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och

Yrkes­

kvinnors samarbetsförbund. Socialstyrelsen

förklarar sålunda bland annat,

att de föreslagna bestämmelserna utgör ett nödvändigt komplement till in­

försellagens bestämmelser och att styrelsen varmt tillstyrker dem.

Advokat­

samfundets styrelse

betecknar för sin del förslaget som en naturlig konse­

kvens av det förhållandet att avtalen i fråga utgör exekutionstitel för den

mera ingripande verkställighetsåtgärd, som införsel i lön innebär.

Styrelsen

för Stockholms stads rättshjälpsanstalt

framhåller, att avtalets bristande

värde som exekutionstitel många gånger medför att förhandlingar rörande

underhållsbidrag, när den bidragsskyldige ej har införselbar inkomst, brytes

på ett tidigt stadium till följd av fördelen ur verkställighetssynpunkt med en

dom. Enligt styrelsens mening är det därför anledning antaga, att en lag­

ändring enligt beredningens förslag skulle minska antalet rättegångar i dy­

lika mål. Från flera håll understrykes betydelsen av att utan omgång kunna

få utmätning i överskjutande preliminär skatt.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

uttalar sig också närmare om de praktis­

ka konsekvenser, som den föreslagna bestämmelsen kan väntas få, och an­

för därvid:

De fördelar som en dylik lagbestämmelse kommer att medföra torde vara

så övervägande, att man helt kan bortse från eventuella nackdelar, i form av

exempelvis förlust för gäldenären genom dåligt försäljningsresultat vid exe­

kutiv auktion å det utmätta. Risk för dylika förluster föreligger ju vid all

annan exekutiv försäljning av utmätt gods. Dessutom torde riskerna för dy­

lika förluster bli avsevärt mindre, därest beredningens förslag angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

57

försäljning av utmätt egendom genomföres. Med hänsyn till att utmätnings­

mannen redan nu har att företaga en viss prövning av avtalen i samband

med att han beviljar införsel, synes den prövning han har att göra i samband

med utmätning på grund av ett avtal icke innebära några egentliga nyheter.

Enligt vad föreningen har sig bekant torde den prövning av exekutionsur-

kunden som utmätningsmannen hittills verkställt icke heller ha medfört an­

märkningar från parternas sida.

Beredningens förslag att tillåta utmätning på grund av avtal för bidrag

som är upp till tre år gamla synes icke kunna medföra några olägenheter,

enär möjlighet för närvarande förefinns att erhålla domstols dom på under­

hållsbidrag som är förfallna till betalning för flera år sedan.

Exekutionsdirektören i Stockholm

befarar däremot, att vissa svårigheter

skall uppkomma för utmätningsmännen. Han anser, att den i 54 a § 1 mom.

föreslagna undantagsföreskriften beträffande underhållsbidrag till make väl

i och för sig är befogad men att den otvivelaktigt kan medföra synnerligen

tidsödande och ömtåliga utredningar, även om förefintligheten av bestäm­

melsen i någon mån kan vara ägnad att förhindra uppkomsten av sådana

fall. Beträffande den i 54 a § 2 mom. intagna föreskriften rörande under­

hållsbidrag, som förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjor­

des, anför exekutionsdirektören bland annat, att bedömningen huruvida in­

vändning med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan lämnas utan avse­

ende måste vara synnerligen vansklig att göra, när borgenären och gäldenä-

ren har mot varandra stridande uppfattningar i betalningsfrågan. Svårighe­

terna skulle enligt hans mening kanske bli mindre, om det utöver gäldenä-

rens påstående om betalning såsom andra förutsättning angavs, att ingen

omständighet framkommit som med säkerhet tyder på att bidraget icke gni­

dits.

Också

styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt

behandlar undan­

tagsföreskriften i 54 a § 1 mom. och bestämmelserna i 2 mom. av samma

paragraf. Då det i förstnämnda stadgande upptagna villkoret om söndring

som orsak till särlevnaden tillkommit för att hindra skenavtal mellan ma­

kar, måste enligt styrelsens mening däri ligga ett krav på att söndringen

skall styrkas på något sätt och att enbart makarnas uppgift härom i eller

vid sidan av avtalet icke kan vara tillräcklig för att avtalet skall kunna an­

vändas som exekutionstitel. Betänkandet innehåller icke några anvisningar

om de krav som skall ställas på denna bevisning. Till undvikande av osä­

kerhet och till förekommande av skiftande praxis på olika orter anser styrel­

sen det önskvärt med vägledande anvisningar i detta hänseende under det

fortsatta lagstiftningsarbetet. Styrelsen fortsätter:

Lagberedningen har i betänkandet uttalat, att kravet på särlevnad efter

dom å hemskillnad eller till följd av söndring innebär såväl att makarna

levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper, som att

de lever åtskilda, när utmätning skall äga rum. Detta så att säga dubbla

krav, gentemot vilket det icke finnes något att invända, framgår emellertid

icke med full tydlighet av den föreslagna ordalydelsen av § 54 a, varför ett

förtydligande i lagtexten vore önskvärt.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63

Styrelsen framhåller vidare, att erfarenheten av arbetet på rättshjälps-

anstalten visar, att parterna när det gäller underhållsbidrag i inånga fall

för bristfälliga anteckningar om eller slarvar med kvitton å gjorda inbetal­

ningar. Med hänsyn härtill finner styrelsen den av beredningen i 2 mom.

gjorda inskränkningen av rätten till utmätning motiverad och tiden väl av­

vägd.

Förste stadsfogden i Göteborg

menar visserligen, att den enhetligare reg­

lering som förslaget innebär kommer att vara lätlfattligare för de rättssö-

kande och framstå som förnuftig, vilket underlättar arbetet för utsöknings-

myndigheterna. Emellertid framhåller han i anslutning därtill önskvärd­

heten av alt de preskriptionsregler som finnes på olika håll i förslaget och

i gällande rätt göres mera enhetliga.

Beträffande utformningen av laxtexten ifrågasätter slutligen

Föreningen

Sveriges stadsfogdar,

om icke första punkten i 2 mom. av 54 a § borde änd­

ras så att i fråga om tidsbestämningen »tre år innan ansökan gjordes»

överensstämmelse erhålles med bestämmelserna i 88 c § 1 mom., där tiden

räknas från det utmätningsmannen mottog ansökningshandlingarna.

Lagrådet förordar, att — i 54 a § 1 mom. andra punkten — även kravet

på särlevnad under den tid på vilken underhållet belöper kommer till ut­

tryck i lagtexten.

Departementschefen. Familjerättsliga underhållsbidrag fastställes nume­

ra i stor utsträckning genom avtal. Har avtalet upprättats skriftligen och

bevittnats av två personer, kan den underhållsberättigade på grund av av­

talet erhålla införsel i den underhållsskyldiges lön eller därmed i införsel­

hänseende jämställd inkomst. Såvitt känt är, har användningen av under-

hållsavtalet såsom exekutionstitel för införsel givit goda erfarenheter.

Införsel är emellertid icke alltid tillfyllest för att den underhållsberätti­

gade skall utfå vad honom tillkommer. Mot underhållsskyldig, som är egen

företagare eller eljest icke har inkomst av arbetsanställning och som ej hel­

ler åtnjuter pension eller livränta, är införselinstitutet obrukbart. I den

mån underhållsberättigad icke införselvägen kan uttaga sitt underhållsbi­

drag, kan det bli erforderligt att tillgripa utmätning. För närvarande kan

emellertid utmätning för underhållsbidrag icke ske på grundval av ett där­

om träffat avtal. Sådan åtgärd förutsätter, att den underhållsskyldige först

blivit av domstol eller annat behörigt organ förpliktad att utge underhålls­

bidraget. Såsom lagberedningen framhållit, är denna ordning behäftad med

påtagliga olägenheter. En föregående prövning av den underhållspliktiges

betalningsskyldighet enligt ett av honom slutet avtal kräver omgång och

kostnader och kan i brådskande lägen menligt inverka på den underhålls-

berättigades möjligheter att uttaga sitt underhållsbidrag. Med hänsyn bl. a.

till de erfarenheter, som på införselinstitutets område vunnits av under-

hållsavtalets användning såsom exekutionstitel, lärer man kunna utgå ifrån

att en dylik prövning i de allra flesta fall icke är ur säkerhetssynpunkt be-

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1963

59

hövlig. Tiden får därför anses mogen att väsentligen efter förebild av in­

förselreglerna öppna möjlighet att vinna utmätning på grund av underhålls-

avtal. Det mottagande, som lagberedningens förslag härom fått från remiss­

organens sida, tyder också på att allmän enighet råder om lämpligheten av

en sådan reform.

I likhet med vad som gäller på införselinstitutets område bör för rätt till

utmätning på grund av underhållsavtal i formellt hänseende krävas, att av­

talet upprättats skriftligen och bevittnats av två personer. Vad angår under­

hållsbidragets karaktär föreligger för närvarande rätt till införsel för bi­

drag, som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är

pliktig att utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den,

med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn. Med

hänsyn till den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel

för underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga un­

derhållsbidrag av mera speciell typ, föreslår jag i det följande sådan formu­

lering av införselreglerna, att därav tydligt framgår, att införselinstitutet

skall stå öppet för uttagande av alla slags underhållsbidrag enligt gifter-

målsbalken och föräldrabalken. För vinnande av önskvärd korrespondens

med införselinstitutet bör följaktligen rätt till utmätning på grund av un­

derhållsavtal föreligga, om avtalet avser bidrag till fullgörande av under­

hållsskyldighet enligt giftermålsbalken och föräldrabalken. Införsel kan vi­

dare jämlikt 20 g andra stycket införsellagen beviljas för sådant bidrag till

barns vård, som någon enligt i vederbörlig form upprättat avtal är pliktig

att till fullgörande av ersättningsskyldighet jämlikt lagen om samhällets

barnavård utge till barnavårdsnämnd för tid efter avtalets ingående. Avtal

om sådant bidrag bör jämväl grunda rätt till utmätning. Att på utmätnings-

institutets område begränsa dylikt avtals exigibilitet till bidrag, som avser

tiden efter avtalets tillkomst, synes icke påkallat. På grund av vad sålunda

anförts förordar jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag den

regeln, att utmätning på grund av skriftligt, av två personer bevittnat av­

tal skall få ske för bidrag, som någon enligt avtalet skolat utgiva till full­

görande av underhållsskyldighet jämlikt giftermålsbalken eller föräldrabal­

ken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersättning för barns

vård jämlikt barnavårdslagen (54 a § 1 mom. förslaget till lag om ändring

i UL). Av regelns formulering torde med tillräcklig tydlighet framgå, att

bidraget skall vara förfallet och oguldet för att utmätning skall få ske.

Den sålunda uppställda regeln kan emellertid icke gärna vara utan un­

dantag. Såsom lagberedningen påpekat, förekommer det emellanåt, att ma­

kar tillskapar skenfordringar och vidtager exekutiva åtgärder för att skyd­

da någondera makens egendom mot utmätning för utomståendes fordringar.

Det kan ligga nära till hands att begagna sig av underhållsavtal som form

för sådana illojala förfaranden. För att så långt möjligt förebygga risken

för skenmanövrer har lagberedningen föreslagit, att utmätning på grund

av underhållsavtal icke skall få ske för underhållsbidrag till make, med

mindre makarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter hemskill-

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

nåd (54 a § 1 mom. andra punkten förslaget till lag om ändring i UL).

Därmed har lagberedningen avsett att som villkor för utmätning kräva

icke blott att makarna lever åtskilda när utmätning äger rum utan även

att de levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper. I

likhet med åtskilliga remissorgan anser jag en undantagsregel av den sak­

liga innebörd lagberedningen åsyftat vara av behovet påkallad. Såsom lag­

rådet och ett remissorgan förordat, bör emellertid regeln så formuleras,

att kravet på särlevnad under den tid, som underhållsbidraget avser, kom­

mer till klarare uttryck. I allmänhet torde utmätningsmannen av förelig­

gande yttre omständigheter kunna konstatera, huruvida makarna vid ut-

mätningstillfället lever åtskilda eller icke. Vilka krav som bör ställas på ut­

redningen om särlevnad under den tid bidraget avser, får bedömas från fall

till fall. Har hemskillnadsdom meddelats före den tid, varpå bidraget be­

löper, lärer utmätningsmannen vanligtvis kunna utgå ifrån att makarna

under nämnda tid levat åtskilda. I andra fall kan det bliva erforderligt att

exempelvis genom intyg av den typ, som förekommer i mål om äktenskaps­

skillnad efter hemskillnad, förebringa särskild utredning om särlevnaden.

— Då makar lever åtskilda efter vunnen hemskillnad, kräves enligt den

föreslagna undantagsbestämmelsen icke, att make, som vill erhålla utmät­

ning på grund av underhållsavtalet, förebringar någon utredning om sönd­

ring i äktenskapet. Sådan utredning erfordras däremot vid faktisk särlev­

nad. Vilken utredning som behöves härutinnan får bero på omständighe­

terna. Har makarna sedan längre tid tillbaka bott i skilda lägenheter på

samma ort, torde utmätningsmannen exempelvis normalt kunna sätta till­

tro till makes uppgift, att särlevnaden beror på söndring. I andra fall kan

make genom intyg av trovärdiga personer, bevis om medling eller med­

lingsförsök enligt giftermålsbalken eller annan utredning behöva göra san­

nolikt, att orsaken till särlevnaden är söndring i äktenskapet.

Familjerättsliga underhållsbidrag utgår vanligtvis under lång tid och

förfaller regelmässigt till betalning månadsvis. 1 långvariga skuldförhål­

landen med tätt återkommande betalningstillfällen inträffar det lätt, att

parts anteckningar om erlagda belopp blir ofullständiga eller att kvitto å

belopp, som betalats för lång tid sedan, icke längre kan tillrättaskaffas.

Det möter därför vissa betänkligheter att utan restriktioner medge rätt till

utmätning på grund av underhållsavtal för bidrag, som förfallit till be­

talning för lång lid sedan. På införselinstitutets område verkar reglerna

om preskription av rätt till införsel som ett skydd för den underhållsskyl-

dige mot exekution för äldre bidrag. Även på utmätningsinstitutets område

föreligger ett visst behov av skydd i detta hänseende. Lagberedningen har

med hänsyn härtill föreslagit, att utmätning på grund av underhållsavtal

icke skall få ske för bidrag, som förfallit till betalning mer än tre år före

utmätningsansökan, om gäldenären påstår att bidraget guldits och invänd­

ningen med hänsyn till omständigheterna i övrigt icke kan lämnas utan av­

seende (54 a § 2 mom. förslaget till lag om ändring i UL). Tanken kan

sägas vara, att gäldenären i sådant fall bör, innan utmätning får ske,

61

ha beretts tillfälle att i rättegång, där möjligheterna till bevisning är avse­

värt större än i utmätningsförfarandet, styrka sin betalningsinvändning. I

likhet med det stora flertalet remissorgan kan jag godtaga detta förslag,

som även av lagrådet lämnats utan erinran. Frågan om införande av ett

liknande gäldenärsskydd beträffande domfästa underhållsbidrag torde där­

emot, såsom lagberedningen förordat, få anstå, till dess det principiella

spörsmålet om en begränsning av domars exigibilitet blivit närmare un­

dersökt. Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande rörande

vanskligheterna att bedöma sanningsenligheten av framställd betalningsin­

vändning vill jag framhålla, att om tvekan råder, huruvida ett mer än

tre år gammalt underhållsbidrag guldits eller icke, utmätning enligt den

föreslagna regeln ej får ske. Vid tillämpningen av den föreslagna regeln

bör, på sätt lagberedningen förordat, det i 7 kap. 10 § föräldrabalken av­

sedda bidraget till utomäktenskapligt barns moder icke anses förfallet till

betalning förrän det genom avtalet blivit till beloppet bestämt (jfr 6 §

InfL). En uttrycklig bestämmelse härom föreslås i 54 a § 2 mom. UL.

I viss analogi med vad som gäller enligt 49 och 51 §§ UL bör det, såsom

lagberedningen föreslagit, i rättegång rörande klander av underhållsavtal

tiUkomma domstolen att förordna, att utmätning på grund av avtalet tills

vidare ej må äga rum. En regel härom upptages i 54 a § 3 mom. i förslaget

till lag om ändring i UL. Sådant beslut torde icke böra meddelas, om ej

stor sannolikhet talar för att klandertalan kommer att bifallas.

Slutligen föreslår jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag,

att den som begär utmätning på grund av underhållsavtal skall inge avtalet

i original till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i förslaget till lag om

ändring i UL).

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

2. Utmätningsmans lokala kompetens

Gällande rätt. Utmätningsman är, enligt 2 § UL, på landet landsfiskal,

var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Genom detta stad­

gande utsäges indirekt grundsatsen, att fördelningen av arbetsuppgifter

mellan olika utmätningsmän i första hand bestämmes av de tjänstgörings-

områden som anvisats dem. I UL finns däremot icke några föreskrifter som

reglerar hos vilken utmätningsman utmätning eller annan åtgärd skall

sökas. Ej heller InfL innehåller några regler om utmätningsmans lokala

kompetens. En hävdvunnen princip, vilken kommit till uttryck såväl i vissa

speciallagar som i rättspraxis och den juridiska litteraturen, är emellertid

att utmätningsmans behörighet i lokalt hänseende begränsas till tjänstgö-

ringsområdet och att frågan, var utmätning eller annan åtgärd skall sö­

kas, bestämmes av platsen där verkställigheten skall ske, d. v. s. där objek­

tet för åtgärden finns. Bland annat anses med stöd av ett äldre rättsfall

(NJA 1907 s. 193) att utmätningsman, som har sitt kontor utom tjänstgö-

ringsområdet, icke är behörig att på kontoret utmäta där befintlig egendom.

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Att avgöra var eu tillgång finns möter i allmänhet icke någon svårighet.

I fråga om fast egendom, lösa saker eller reda pengar kan något tvivel

knappast råda; ej heller beträffande fordran eller rättighet som grundas

på löpande förbindelse eller annat presentationspapper, t. ex. obligationer

och aktier. Vad som däremot kan vålla tvekan är fordringar och rättigheter

av annat slag än nyss sagts, t. ex. fordran enligt vanligt enkelt skuldebrev,

fordran på grund av försäkringsavtal, rätt till andel i dödsbo, i handels­

bolag eller förening. Sådana tillgångar har ansetts vara i utsökningsrättsligt

hänseende lokaliserade till den ort där den berättigade — d. v. s. utmät-

ningsgäldenären — har sitt hemvist. Om den berättigade ej har hemvist här

i riket, anses de befintliga i den förpliktades — sekundogäldenärens —

hemvistort. Det har dock ifrågasatts, om icke fordran, som ej grundar sig

på presentationspapper, regelmässigt bör anses befintlig hos sekundogälde-

nären. Fordran å pengar, som innestår i bank, hos försäkringsbolag eller i

annan dylik inrättning och som genast eller nästan genast kan lyftas, bru­

kar i utmätningsmännens praxis betraktas som kontanter och anses då be­

fintlig hos banken eller inrättningen. Tvekan har dock yppats om hur långt

man kan gå härvidlag — om t. ex. fordran får jämställas med kontanter

även om den kan lyftas först efter någon tid.

UL upptager icke några föreskrifter om samverkan mellan utmätnings-

inän. Utmätningsman, som är behörig att företaga viss utsökningsåtgärd,

äger emellertid enligt 9 § DbKU att för delgivning av underrättelse, anma-

ning eller förbud anlita utmätningsmannen i den ort där delgivningen skall

ske. 1 detta sammanhang förtjänar också anmärkas, att gällande författ­

ningar om indrivning av böter, restförd skatt in. m. innehåller bestämmel­

ser om handräckning utmätningsmän emellan (se § 9 BötesindrF samt 32

—34 §§ TK UppbF). Bestämmelserna är av stor praktisk betydelse just vid

utmätning.

Utmätningsman skall ex officio pröva sin behörighet. Om utsökningsåt­

gärd vidtagits av obehörig utmätningsman, blir den emellertid icke utan

vidare en nullitet. Föres ej klagan över åtgärden, står den fast. överklagas

åtgärden i laga ordning på grund av utmätningsmannens bristande behö­

righet, anses den skola undanröjas av den högre myndigheten, även om den

i övrigt är riktig. Det har gjorts gällande, att det vid överklagande av annat

skäl åligger den högre myndigheten att ex officio beakta den lägre myndig­

hetens behörighet.

Lagberedningen. Tillämpningen av de oskrivna regler som anses gälla

om utmätningsmans lokala kompetens har enligt beredningens mening varit

förenad med avsevärda praktiska olägenheter.

Ett ofta framfört önskemål är — anför beredningen — att när utmät­

ningsman har sitt kontor utom distriktet, han skall få behörighet att på

kontoret verkställa utmätning och andra förrättningar beträffande där be­

fintlig egendom, t. ex. försäljning av utmätt gods och återtagande av av-

betalningsgods. Det har också förordats, att behörigheten därvid utsträckes

63

jämväl till utmätning eller återtagande av bil som parkerats utanför kon­

toret och hållande av auktion i kontorets närhet.

Av vikt för tillämpningen finner beredningen vidare vara frågan om kom­

petensen vid utmätning av fordran. Önskemål om reglering av denna

fråga har framställts från åtskilliga håll, bl. a. av Föreningen Sveriges stads­

fogdar. Enligt vad föreningen framhållit är det mången gång svårt att av­

göra, huruvida en fordran föreligger eller om det i stället är fråga om ett

kontant tillgodohavande, vilket skall utmätas där tillgodohavandet finns.

I många fall kan utmätningsmannen icke erhålla några uppgifter av gälde-

nären angående fordringen. Det skulle då enligt föreningens mening vara

lämpligare, alt utmätningen gjordes i den ort där sekundogäldenären finns

eller där den finns som har att utgiva betalning, så att utmätningen hade

anknytning till en person som kan lämna upplysningar angående fordring­

ens innehåll. Vad föreningen uttalat gäller även annan rättighet som riktar

sig mot person än fordran.

Beredningen framhåller, att anmärkning även mera allmänt framställts

mot den nuvarande principen för utmätningsmans lokala kompetens med

begäran om en mera praktisk reglering som vållar den rättssökande mindre

omgång och lättare leder till resultat. Bestämmelser om samverkan mellan

utmätningsmän och om befogenhet för utmätningsman att påkalla eller

själv vidtaga åtgärder inom annan utmätningsmans tjänslgöringsområde

har efterlysts i flera sammanhang. Särskilt har man uttalat sig för att möj­

lighet skulle öppnas att realisera utmätt lös egendom inom annan utmät­

ningsmans distrikt, t. ex. i en närbelägen större stad, där det finns auktions-

karamare.

Mot nuvarande regler kan enligt beredningens mening vidare nr gälde-

närens synpunkt erinras, att de lätt kan leda till att grundläggande bestäm­

melser för utmälningsförfarandet åsidosätts, särskilt reglerna om benefi-

cium och utmätningsordning.

Vad först angår frågan om utmätningsmans tjänstgöring s-

område har beredningen som 3 mom. i 2 § UL upptagit en bestämmelse

som avser att bereda möjlighet att tillgodose vissa praktiska krav. Bestäm­

melsen innehåller, att Kungl. Maj :t äger förordna om befogenhet för ut­

mätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla eller själv vidtaga

åtgärd utom tjänstgöringsområdet. Eftersom Kungl. Maj :t är den myndig­

het som bestämmer utmätningsmännens distrikt, har beredningen ansett det

följdriktigt, att Kungl. Maj :t också får i administrativ ordning föreskriva

i vad mån den ene utmätningsmannen med överskridande av sitt distrikts

gränser må handla inom annan utmätningsmans område.

Enligt vad beredningen framhåller syftar bestämmelsen ej på önskemålet

all utmätningsman skall få verkställa utmätning av egendom som finns i

lians tjänstelokal, även om denna är belägen utanför lians distrikt. Detta

önskemål anser beredningen nämligen kunna tillgodoses utan stöd av något

särskilt bemyndigande för Kungl. Maj :t. Hinder skulle sålunda enligt be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

64

redningens mening icke möta för Kungl. Maj:t att i administrativ ord­

ning bestämma, att utmätningsmans tjänstelokal såvitt angår hans tjänste­

åligganden skall anses tillhöra hans distrikt. Att ett sådan klargörande be­

hövs finner beredningen uppenbart.

Beträffande tillämpningen av det föreslagna bemyndigandet utgår bered­

ningen till en början från sitt i det följande närmare behandlade förslag

att utmätning städse skall få sökas hos utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist, oavsett om gäldenären har egendom där eller icke. Beredningen

framhåller, att det vid förrättning som i enlighet härmed företages i hem­

vistorten kan komma att upplysas, att gäldenären har egendom som finns

utanför utmätningsmannens distrikt. Han har exempelvis en bil som för till­

fället finns på sommarställe. Eller utmätning har sökts hos en affärsidkare,

som är bosatt utanför en större stad men har sin affärslokal och utmät­

ningsbar egendom innanför stadens gräns. Enligt beredningens mening bör

utmätningsmannen i hemvistorten i sådana fall kunna påkalla biträde för

att omhändertaga egendomen eller, om det är mera praktiskt, själv be­

giva sig utanför sitt distrikt för sådant ändamål. Vidare bör utmätnings­

mannen själv kunna handla, om han har sitt kontor utanför tjänstgörings-

området och det i ett hos honom anhängigt mål uppkommer fråga om ut­

mätning av en bil som gäldenären kört till platsen och parkerat utanför

kontoret.

Motsvarande befogenheter anser beredningen böra tillkomma utmätnings­

mannen även när hans behörighet grundas på annan omständighet än den

att gäldenären har sitt hemvist inom distriktet (jfr 56 § 2 mom. i försla­

get). Som exempel nämnes det fallet, att mål om utmätning upptagits av

utmätningsmannen i ort, där gäldenären tillhörig egendom finns men han

ej har sitt hemvist, och egendomen efter det målet upptagits föres från or­

ten. Ett annat praktiskt fall anges vara, att utmätningsman behöver tillgång

till fordringsbevis eller annan handling som är av betydelse för utmätning­

ens genomförande och som finns utom hans distrikt. Beredningen framhål­

ler emellertid, att åtgärd som här avses kan innefatta annat än omhänder­

tagande av egendom, t. ex. värdering och delgivning.

Enligt beredningens mening bör man utan risk för missbruk kunna läm­

na utmätningsmännen ganska vida befogenheter. Med stöd av det i 2 § 3

mom. föreslagna bemyndigandet anser beredningen det alltså kunna helt

allmänt föreskrivas, att om utmätningsman finner att åtgärd — såsom om­

händertagande av viss egendom, värdering eller delgivning — erfordras

inom annan utmätningsmans distrikt, han äger påkalla biträde av denne.

Om det med beaktande jämväl av kostnaderna finnes mera ändamålsen­

ligt, bör han äga att själv vidtaga erforderliga åtgärder utom distriktet.

Beredningen riktar vidare uppmärksamheten på den konsekvensen av

nuvarande behörighetsregler, att utmätningsmannen anses förhindrad att

själv sälja eller genom annan låta sälja utmätt gods på auktion som för­

rättas utanför hans eget distrikt. Enligt beredningens mening kan det vara

uppenbart, att egendomen ej har någon marknad inom distriktet eller att

i allt fall väsentligt bättre utbyte av försäljningen kan vinnas, om egendo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1063

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

65

men försäljes vid auktion på annan ort, t. ex. av auktionskammare i närbe­

lägen stad. Även i detta hänseende anser beredningen utmätningsman böra

få vidgad kompetens. Han bör sålunda, när det finnes ändamålsenligt, äga

att själv förrätta auktion utanför sitt distrikt, och han bör också kunna

hos utmätningsman i annat distrikt påkalla biträde för försäljningen. Även

i dessa hänseenden bör enligt beredningens mening föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Beredningen anser, att om utmätningsmannen får befogenhet att i enlig­

het med Kungl. Maj :ts föreskrifter med avseende å utmätning och vad som

därmed äger samband påkalla eller själv vidtaga åtgärder utanför sitt

tjänstgöringsområde, motsvarande befogenhet bör tillkomma honom även i

andra mål som han har att upptaga. Detta gäller såväl åtgärder inom ULs

ram — t. ex. verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud — som åt­

gärder i enlighet med andra författningar som hänvisar till UL eller anses

bygga på dess grund. Beredningen finner betänkligheter icke möta mot att

jämväl för dessa fall låta Kungl. Maj :t meddela bestämmelser i ämnet.

Även sådana föreskrifter bör alltså enligt beredningens mening kunna ut­

färdas med stöd av det i 2 § 3 mom. inskrivna bemyndigandet.

Förslag till grundläggande regler om utmätningsmans

behörighet i mål om utmätning har beredningen upptagit i

56 § UL.

Beredningen framhåller, att det för den som måste anlita utmätnings­

man för att komma till sin rätt ligger nära till hands att vända sig till ut­

mätningsmannen i den ort där gäldenären är bosatt. Endast den borgenär

som kan anvisa tillgång på annan ort har anledning att vända sig till ut­

mätningsmannen i den orten. Enligt beredningens mening är det också med

hänsyn till utmätningsärendets handläggning naturligt att vända sig till

utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Förrättningen bör äga rum på en

plats där man kan påräkna att träffa gäldenären. Utmätningsmannen på

den platsen är bäst ägnad att verkställa utredning om gäldenärens benefi-

cium. Samme utmätningsman har också regelmässigt lättast att pröva ut-

mätningsordningen.

Från nu angivna utgångspunkter har beredningen övervägt, att utmät­

ningsmannen i gäldenärens hemvist skulle förklaras ensam behörig att

upptaga ansökan om utmätning hos denne. En sådan regel om exklusiv

behörighet för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist måste emellertid —

framhåller beredningen — under alla omständigheter kompletteras med möj­

lighet att vända sig till utmätningsman där egendom finns, såväl när gälde-

nären är bosatt utomlands som när upplysning ej kan vinnas om var gäl­

denären är bosatt. Men även eljest ligger det uppenbarligen nära till hands

för borgenär, som vet var utmätningsbar egendom finns, alt vända sig till

utmätningsmannen just i den orten. Beredningen har därför funnit, att

man i allt fall tills vidare ej bör gå längre än till att medge kompetens för

såväl utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som utmätningsmannen

8 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

66

Kungl. Maj.ts proposition nr

J

2 år 1963

där egendom finns. Gäldenärens hemvist är generellt kompetensgrundande

faktum (se 56 § 1 mom. i förslaget). Utmätningsmannen i den orten är

alltså enligt förslaget behörig att verkställa utmätning såväl i gods som

finns i bostadsorten som i egendom, vilken finns utanför utmätningsman­

nens distrikt. Platsen, där viss egendom finns, är enligt förslaget alterna­

tivt kompetensgrundande faktum som må åberopas allenast beträffande

den egendomen (56 § 2 mom. första punkten). Kompetensen för utmät­

ningsmannen på sistnämnda ort är sålunda begränsad. En särskild alter­

nativ kompetensregel föreslår beredningen beträffande utmätning av ford­

ran i pengar (56 § 2 mom. andra punkten). I det fallet tillerkännes be­

gränsad kompetens åt den utmätningsman, där den förpliktade — sekundo-

gäldenären — är.

Beredningen understryker, att gäldenärens hemvist som kompetensgrun­

dande faktum har flera fördelar. Borgenären behöver ej själv undersöka

var egendom finns eller söka avgöra var den skall anses lokaliserad. Om

det gäller att utmäta fordran, är han t. ex. icke beroende av om denna

grundas på presentationspapper eller ej, något varom han kanske ej har

möjlighet att på förhand skaffa sig kännedom. Vidare är hemvistet i all­

mänhet av varaktig natur. Bilar, båtar och andra lösa saker kan däremot

snabbt flyttas, varför egendomen kan ha försvunnit från platsen, när ut­

mätning sökes.

Med avseende på borgenärens förhållanden framhåller beredningen även

en annan omständighet, nämligen att borgenären enligt 54 § UL skall vid

ansökan om utmätning i huvudskrift ingiva fordringsbevis, när sådant

finns. Detta leder till svårigheter, om utmätning' behöver ske på flera håll.

Får ansökan alltid göras i gäldenärens hemvist, är kravet uppfyllt genom

fordringsbevisets ingivande till utmätningsmannen därstädes, och denne

kan därefter rikta sina åtgärder åt olika håll.

Av förslaget följer — anför beredningen vidare — att utmätningsman ej

kan avsluta hos honom anhängigt utmätningsmål endast därför att utmät­

ningsbar egendom ej påträffats inom hans tjänstgöringsområde, när hans

kompetens är grundad på att gäldenären har sitt hemvist där. Han bör,

om anledning är till antagande att utmätningsbar egendom finns på annat

håll, vara verksam för att undersöka den möjligheten. Enligt beredningens

mening är det tydligt, att anspråken ej kan drivas för långt. Om ej gälde­

nären själv lämnar upplysningar i saken, bör efterforskning ej anses på­

kallad annat än om borgenären lämnat användbara uppgifter eller utmät­

ningsmannen själv sitter inne med kunskaper om var egendom finns utan­

för hans distrikt.

I detta sammanhang påpekar beredningen också, att förslaget bör förstås

så, att utmätningsman alltid är kompetent, om gäldenären har sitt hemvist

eller egendomen finns i orten vid den tidpunkt när ansökan om utmät­

ning göres. Härmed bör jämställas, att gäldenären, efter det ansökan gjorts,

bosatt sig i orten eller egendom förts dit medan ansökningen ännu är an-

hängig. Konsekvensen kräver enligt lagberedningens mening, att kompe­

tensen består även om gäldenären, sedan kompetens uppkommit, flyttar —-

67

eller avlider -— eller egendomen åter föres från orten. En annan sak är, att

det kan vara praktiskt att målet då vidarebefordras till annan utmätnings­

man.

Beredningen har särskilt övervägt frågan, huruvida med hänsyn till egen­

domens art några särskilda undantag bör göras från bestämmelsen att ut­

mätning får sökas i gäldenärens hemvist. Efter en utförlig diskussion rö­

rande bestämmelsens verkningar med avseende på olika slag av tillgångar

besvarar beredningen denna fråga nekande. Härom torde få hänvisas till be­

tänkandet s. 59—60.

En annan fråga som beredningen tagit ställning till är, om särskilda reg­

ler erfordras för det fall att gäldenären driver rörelse på annan ort än den

där han har hemvist (jfr 10 kap. 5 § RB). Även denna fråga besvaras ne­

kande (betänkandet s. 60—61).

Enligt beredningens förslag under 1 mom. av 56 § skall som fysisk per­

sons hemvist anses den ort där han är bosatt. Uttrycket hemvist föie-

kommer nu i 60 och 193 §§ UL och anses där ha betydelsen faktiskt hem­

vist, d. v. s. boningsorten och ej mantalsskrivningsorten. Beredningen har

övervägt, om ej beträffande fysiska personer mantalsskrivningsorten borde

få grunda utmätningsmans kompetens, men har ansett, att åtminstone tills

vidare det faktiska hemvistet — »den regelmässiga stadiga vistelsen» —

bör liksom hittills vara avgörande.

Beredningen framhåller, att om en person har både sommarbostad och

vinterbostad, den senare bör vara avgörande. Enligt beredningens mening

kan regeln i övrigt möjligen ibland vålla någon tvekan i tillämpningen i fall

då gäldenären brukar vistas på flera håll och någon viss bostad ej i och

för sig överväger. Är han kyrkoskriven på något av dessa ställen, bör hans

bostad anses vara på den orten. I sista hand får utmätningsmannen på var­

je särskilt ställe anses kompetent. Beredningen håller före, att dessa teo­

retiska olägenheter torde sakna nämnvärd praktisk betydelse och att man

kan bortse från dem.

Juridisk persons hemvist skall enligt förslaget anses vara den ort som

enligt 10 kap. rättegångsbalken betingar domstols behörighet i tvistemål i

allmänhet. Beredningen framhåller, att den allmänna forumregeln i 10 kap.

1 § RB redan enligt gällande rätt torde tillämpas analogiskt, när det gäl­

ler att i utsökningsmål bestämma var en juridisk person skall anses ha sitt

hemvist. För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan så­

dan inrättning gäller enligt tredje stycket i nämnda lagrum, att som hem­

vist anses den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen ej

är bestämt eller styrelse ej finns, där förvaltningen föres. Vidare meddelas

bestämmelse om kommun och annan menighet. I fråga om dödsbo stadgas i

fjärde stycket av samma paragraf, att boet sökes vid den rätt där den döde

skolat svara. Enligt lagberedningens mening torde detta i förevarande sam­

manhang få anses innebära att dödsboet anses ha sitt hemvist där. Bered­

ningen erinrar vidare om att bestämmelse om forum i mål mot kronan

lämnas i 10 kap. 2 § RB.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I 56 § 2 mom. andra punkten föreslår beredningen en särskild alternativ

kompetensregel beträffande utmätning av fordran i pengar.

Utmätning skall i det fallet få sökas där den förpliktade är, även om ford­

ringen skall anses finnas på annan ort.

1 motiveringen till detta förslag framhåller beredningen inledningsvis,

att den tveksamma frågan, var en viss fordran skall anses befintlig, i och

för sig får minskad betydelse både till följd av den föreslagna huvudregeln

om generell kompetens för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist och

till följd av förslaget om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interi­

mistiska åtgärder men att det praktiska behovet av klargörande bestäm­

melser det oaktat kvarstår med en viss styrka.

Beredningen har övervägt att föreslå samma regler om var fordran skall

eller må anses befintlig som upptages i 10 kap. RB. Detta kap. innehåller

i 3 § andra stycket stadgande, att fordran, som grundas på löpande skulde­

brev eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva

betalning, anses finnas där handlingen är. Annan fordran anses finnas, där

gäldenären (d. v. s. tillämpat på utmätning sekundogäldenären) har sitt

hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten

är.

Emellertid finner beredningen det ej lämpligt att utsträcka denna regle­

ring, som nu är direkt tillämplig allenast i de fall som avses i nämnda pa­

ragraf, till utmätning, överhuvud inställer sig enligt beredningens mening

betänkligheter mot att radikalt bryta med vad som i utsökningsmål allmänt

ansetts gälla om lokaliseringen av fordringar, vilka ej grundas på presen-

tationspapper.

Beredningen framhåller, att den nu föreslagna lösningen — utan att be­

stämma var en fordran skall anses finnas — ger ett praktiskt tillfredsstäl­

lande svar för de fall som föranlett tvekan i tillämpningen samt att stad­

gandet även medför den fördelen, att det i utmätningsärendet blir lättare

att inhämta upplysningar om fordringen från sekundogäldenären. Vidare

påpekas, att stadgandet endast avser att ge ett nytt alternativ och sålunda

ej utesluter att utmätning sker genom utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist eller genom utmätningsmannen på annan ort, där fordringen må

anses lokaliserad.

Ehuru några svårigheter ur lokaliseringssynpunkt ej i allmänhet bör vara

förknippade med fordringar som grundas på presentationspapper, har be­

redningen utformat stadgandet så att det blir tillämpligt även på fordringar

av detta slag. Beredningen erinrar om att det kan inträffa, att handlingen

är förkommen och att dödningsförfarande pågår eller är aktuellt. Vidare

kan hända, att gäldenären undanhåller värdehandlingen, t. ex. en bank­

bok. Man vet ej då, var fordringen skall anses lokaliserad. I andra fall

är det ovisst, om fordringen är grundad på presentationspapper eller ej,

t. ex. om en köpeskillingsfordran utbytts mot en inteckningsrevers. En an­

sökan om att utmätning i dylika fall förrättas hos den förpliktade bör ej

avvisas därför att fordringen måhända rätteligen skall anses lokaliserad

69

på annan ort. Beredningen understryker, att den föreslagna regleringen av

kompetensfrågan givetvis icke undanröjer de svårigheter som i övrigt kan

finnas att utmäta fordran som grundas på presentationspapper, när detta

ej kan tillrättaskaffas. Utmätningen anses ju ej bli fullbordad utan att vär­

dehandlingen omhändertagits. Beredningen har ej ansett sig kunna i före­

varande sammanhang upptaga detta mera komplicerade spörsmål.

Skäl kan enligt beredningens mening anföras för att utsträcka bestäm­

melsen till att gälla fordringar och rättigheter i allmänhet. När beredningen

stannat för att begränsa regeln till att avse endast fordringar i pengar, har

skälen därtill varit dels att det är beträffande fordringar av detta slag som

behovet av en sådan bestämmelse gjort sig praktiskt kännbart, dels att

konsekvenserna i fråga om andra fordringar och rättigheter är svåröver­

skådliga. Enligt beredningens mening är det emellertid tänkbart, att man

vid den allmänna reformen av utsökningsrätten kan finna det lämpligt att

låta den ifrågavarande alternativa kompetensregeln gälla fordringar och

rättigheter av alla slag.

Beredningen är medveten om att mot den föreslagna bestämmelsen kan

anföras, att konkurrerande kompetens för olika utmätningsmän kan med­

föra vissa kompetenskonflikter. Emellertid har beredningen ej trott sig be­

höva i detta hänseende befara några praktiska olägenheter av bestämmel­

sen som för de viktigare fallen ansluter sig till rådande praxis. Beredning­

en erinrar i detta sammanhang om att det för att utmätning av fordran

som grundas på presentationspapper skall fullbordas kräves, att handlingen

omhändertages, och att vid utmätning av fordran som icke är grundad på

presentationspapper förbud skall delgivas sekundogäldenären att utge be­

talning till annan.

Med den lösning som föreslås av kompetensfrågan vid utmätning av

fordringar i pengar har beredningen ansett sig nu ej behöva gå närmare

in på de spörsmål som kan uppkomma, när det gäller att bestämma var

olika slags tillgångar skall anses lokaliserade. Det överlämnas sålunda en­

ligt förslaget alltjämt åt rättstillämpningen att pröva, var exempelvis en

enkel fordran, en nyttjanderätt eller en patenträtt skall anses finnas.

Beredningen framhåller, att dess förslag till kompetensregler kräver

samverkan mellan utmätningsmännen. Enligt beredning­

ens mening bör en reglering av viktigare samarbetsfrågor meddelas i ad­

ministrativ ordning, och beredningen har vid sitt betänkande fogat utkast

till bestämmelser i ämnet (se betänkandet s. 150—151, 9 § och 9 b §).

I anslutning till redogörelsen för dessa bestämmelser understryker bered­

ningen, att införandet av möjligheten för utmätningsman att själv vidtaga

åtgärd utanför sitt distrikt för att på det sättet genomföra utmätning icke i

och för sig bör vålla större svårigheter. Beredningen anser det i administra­

tiv ordning böra föreskrivas, att åtgärden skall vidtagas på sådant sätt

att den ej hindrar den andre utmätningsmannens verksamhet. I övrigt synes

man kunna överlämna åt utmätningsmännen att själva sörja för den sam­

verkan som kan vara behövlig. Enligt beredningens mening kan det vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

lämpligt att exempelvis mellan utmätningsmännen i en större stad och i

dennas förorter sluta närmare överenskommelse, hur man bäst skall gå till

väga.

Större uppmärksamhet förtjänar — anför beredningen — de fall då ut­

mätningsman påkallar biträde av utmätningsmannen i annat distrikt för

att där få åtgärder vidtagna för utmätnings genomförande. De i 73—76 och

79 §§ UL meddelade bestämmelserna om sättet för utmätningsåtgärds vidta­

gande i olika fall torde utgå från att behörig utmätningsman själv har

att infinna sig på viss plats, förrättningsstället, och där vidtaga erfor­

derliga åtgärder. Tydligt är att bestämmelsernas tillämpning måste anpas­

sas efter den nya situation som inträder, när utmätningsåtgärd skall kom­

ma till stånd genom samverkan av två utmätningsmän, av vilka den ene

handlägger själva målet och bestämmer vad som skall göras under det att

den andre endast har alt på begäran biträda med handgripliga åtgärder.

Den utmätningsman som handlägger målet — i regel utmätningsmannen

där gäldenären har sitt hemvist — är den som svarar för utmätningen.

Han måste — framhåller beredningen — förvissa sig om att förutsättning­

arna för utmätning är för handen och genom besök hos gäldenären eller

på annat sätt inhämta om och var det finns utmätningsbar egendom. En­

dast om det då visar sig att biträde erfordras av utmätningsmannen på an­

nan ort har han enligt beredningens mening anledning att sätta sig i för­

bindelse med denne. Det kan t. ex. hända, alt utmätningsgäldenären själv

till utmätning anvisar närmare specificerad egendom på den andra or­

ten. Vanligare torde emellertid vara, att borgenären tillhandagår med upp­

gifter härom, under det att gäldenären förhåller sig passiv.

Beredningen går härefter närmare in på frågan om själva tillvägagångs­

sättet. Innan den utmätningsman som handlägger målet tager ställning till

frågan om utmätning skall ske och vad den skall omfatta kan han från

den andra utmätningsmannen behöva införskaffa uppgifter till ledning vid

identifiering och värdering av egendomen. Utmätning av lösöre och av

fordran som grundas på presentationspapper förutsätter för närvarande

och skall alltjämt förutsätta, att objektet är tillgängligt för utmätningsman­

nen. Om objektet finns på annan ort, kan uppdragas åt utmätningsmannen

därstädes att vidtaga åtgärd som avses i 74 g, eventuellt omhändertaga

egendomen med stöd av 60 a § i förslaget. Vid verkställigheten bör vittne

närvara. Själva utmätningen bör enligt beredningens mening ej förklaras

verkställd förrän åtgärd som nyss nämnts inrapporterats. Först därefter

kan bevis om utmätningen enligt bestämmelserna i 84 g UL tillställas gäl­

denären. Beredningen påpekar, att talan mot utmätningen skall fullföljas

hos överexekutor, under vilken den utmätningsman som handlägger själva

målet lyder, och att det är den utmätningsmannen som äger föranstalta

om eventuell rättelse enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 77 §.

Vad angår förhållandet utmätningsmännen emellan anser beredningen

det följa av sakens natur, att utmätningsmans skyldighet att lämna sådant

biträde som begäres av utmätningsman på annat håll måste bedömas med

71

hänsyn tagen även till hans egna arbetsförhållanden. I fråga om utmätning

i lön kan det t. ex. möta samma praktiska svårigheter för honom att vid

bestämd tidpunkt infinna sig där lönen utbetalas som erfarenhetsmässigt

föreligger i hans egna utmätningsmål. De överenskommelser utmätnings-

män emellan som i det föregående rekommenderats bör enligt beredningens

mening lämpligen omfatta även problem av sådant slag.

Beredningen övergår härefter till frågan om överlämnande av

mål innan egendom utmätts. I detta hänseende upptager be­

redningens förslag i 56 § 4 inom. ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om befogenhet för utmätningsman att, när fråga är

om utmätning av fast egendom på annan ort, eller i andra särskilda fall

överlämna målet till annan behörig utmätningsman.

I sin motivering framhåller beredningen, att man får räkna med att ge­

nomförande av utmätning av egendom på annan ort ibland kan bli alltför

tyngande, om målet skall handläggas av utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist. Det torde därför icke böra i lagen fastställas som en ovillkorlig

tjänsteplikt för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist att handlägga

målet. Flera alternativ för handläggningen bör stå till buds, såväl när det

gäller lös egendom som beträffande fast egendom. Utmätningsmannen bör

alltså ha viss befogenhet att överlämna frågan om utmätning till annan

behörig utmätningsman. Enligt beredningens mening bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att i administrativ ordning reglera, hur utmätningsmannen

lämpligen bör förfara. Spörsmålet huruvida utmätningsmannen, när fråga

uppkommit om utmätning av egendom inom annan utmätningsmans distrikt,

bör själv handlägga målet eller i stället överlämna det till den andre, inrym­

mer visserligen praktiska överväganden som ej i detalj kan författnings-

mässigt regleras. Även om de administrativa bestämmelserna därför med

nödvändighet måste lämna visst utrymme för utmätningsmannens eget be­

dömande, kan det dock i det väsentliga klargöras vad man förväntar av ho­

nom. Man har — fortsätter beredningen -— i övrigt anledning tro, att utmät-

ningsmännen själva skall vara angelägna att genomföra förrättningarna

på lämpligt sätt. Skulle någon utmätningsman till äventyrs i för stor om­

fattning begagna sig av befogenhet att överlämna mål till annan, blir följden

härav ej, att läget för borgenären blir sämre än enligt nuvarande ordning.

Snarare blir denne även då, om ej utmätningsmannen gör sig skyldig till

dröjsmål, bättre ställd än nu, eftersom det skall ankomma på utmätnings­

mannen att själv vidarebefordra ansökningen. Han bör därvid även bifoga

erforderliga uppgifter om verkställd utredning beträffande gäldenärens per­

sonliga och ekonomiska förhållanden. Beredningen utgår vidare från att ut­

mätningsman i gäldenärens hemvist städse och särskilt i brådskande fall

skall söka handla så att borgenären ej lider förlust. Den befogenhet att vid­

taga interimistiska åtgärder som beredningen under 60 a § föreslår bör ock­

så i sin mån möjliggöra för utmätningsman att förekomma förlust för bor­

genären.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

72

Beredningen liar i ett vid betänkandet fogat författningsutkast närmare

angivit, kur de administrativa bestämmelserna om överlämnande av mål en­

ligt beredningens mening bör kunna utformas (se betänkandet s. 150—151,

9 a §).

Som tidigare nämnts har beredningen ansett det böra i särskild ordning

övervägas, huruvida bestämmelserna om överlämnande lämpligen kan göras

tillämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfa-

rande beträffande böter, skatter o. 1.

Beredningen har också till behandling upptagit frågan om måls över­

lämnande efter verkställd utmätning. Om utmätnings­

mannen i gäldenärens hemvist blir generellt kompetent att upptaga mål om

utmätning, följer därav, att han kan komma att taga i mät fast egendom

utanför sitt tjänstgöringsområde. Ehuru det icke är uteslutet, att samme

utmätningsman skulle kunna handlägga målet även i fortsättningen, har

beredningen ansett det vara att föredraga, att utmätningsmannen städse

överlämnar målets fortsatta handläggning till utmätningsmannen där egen­

domen ligger. En bestämmelse härom föreslås i 56 a § 1 mom. UL. Innan

han skiljer sig från målet, bör det åligga honom att vidtaga sådana expe-

ditionella åtgärder, som avses i 85 § UL, d. v. s. underrättelse till inskriv­

ningsdomaren och anmälan till överexekutor. Sådan anmälan bör enligt be­

redningens mening riktas till överexekutor där egendomen ligger. Bestäm­

melser härom föreslås i 56 a § 3 mom. UL. Enligt beredningens mening är

det självfallet, att den utmätningsman, som tagit fast egendom i mät, även

bör omhändertaga de handlingar rörande fastigheten som finns tillgäng­

liga hos gäldenären. I övrigt skall det åligga utmätningsmannen i den ort,

där fastigheten ligger, att vidtaga de åtgärder som ankommer på utmät­

ningsman, främst enligt 79 § som bland annat handlar om beskrivning och

värdering av fastigheten. Beredningen förutsätter, att den utmätningsman

som tagit fastigheten i mät kommer att vid överlämnande av målet lämna

redogörelse för de åtgärder som redan vidtagits, t. ex. genom utdrag av dag­

boken. Utmätningsman, där fastigheten ligger, skall sedermera enligt 99 §

redovisa målet till överexekutor, som ju enligt UL har att handlägga frågan

om fastighetens försäljning. Beredningen framhåller, att det föreslagna för­

farandet leder till att målet, utan särskild föreskrift, kommer att lämnas

till behörig överexekutor, även om den utmätningsman som tog fastigheten

i mät hade sitt tjänstgöringsområde utanför den behörige överexekutorns

kompetensområde.

Med de i 56 § 1 och 2 mom. föreslagna kompetensreglerna kan det —

påpekar beredningen — inträffa, att viss lös egendom tages i mät såväl av

utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som av utmätningsmannen i an­

nan ort. Det kan också tänkas, att två utmätningsmän grundar sin kompe­

tens på de olika punkterna i 56 § 2 mom. UL. När något sådant undantags­

vis händer, bör målen enligt beredningens mening på lämpligt sätt sam­

manföras. Det måste bestämmas, vilken utmätningsman som skall taga

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

73

hand om eventuell försäljning av den utmätta egendomen. Beredningen ut­

går från att det mest praktiska — t. ex. i fråga om maskiner och andra in­

ventarier — är att försäljning ombesörjes av utmätningsmannen där egen­

domen finns. Enligt beredningens mening bör emellertid utmätningsman­

nen samråda om vad som är lämpligast. Är de oense, bör utmätningsman­

nen i gäldenärens hemvist få bestämma, vilken utmätningsman som skall

handlägga målen. Bestämmelse härom föreslås upptagen i 56 a § 2 mom.

UL. Utmätningsmannen i gäldenärens hemvist kan förmodas vara den som

har den bästa överblicken över andra omständigheter som kan vara av be­

tydelse i saken, däribland gäldenärens personliga förhållanden. Gäldenä­

rens hemvist skall ju också enligt beredningens förslag vara generellt kom­

petensgrundande faktum för utmätning, och detta betraktelsesätt återver­

kar i sin mån även här. Tänkbart är — anför beredningen vidare — att ut­

mätningsmannen i gäldenärens hemvist får träffa avgörandet även i fall da

han själv icke tagit egendomen i mät. Detta anser beredningen ej böra möta

några betänkligheter. Om gäldenären över huvud ej har hemvist här i riket,

torde utmätningsmän som ej enas lämpligen böra hänvända sig till över-

exekutor.

Innan utmätningsman skiljer sig från mål med stöd av den föreslagna

bestämmelsen i 56 a § 2 mom., bör det enligt beredningens åsikt åligga ho­

nom att vidtaga sådana expeditionella åtgärder, som avses i 72 och 85 §§

(56 a § 3 mom. i förslaget). Även här anser beredningen böra gälla, att

anmälan enligt 85 § 1 mom. UL skall riktas till den överexekutor där egen­

domen finns.

Beredningen bär ansett sig böra särskilt framhålla, att de föieslagna kom­

petensreglerna icke är avsedda att lösa några internationellträtts-

1 i g a spörsmål. Huruvida utmätningsman i Sverige överhuvud kan

taga viss egendom i mät, får sålunda bedömas enligt andra överväganden.

Tveksamma spörsmål kan uppkomma, särskilt när det gäller utmätning av

fordran eller rättighet. I sistnämnda hänseende påpekar beredningen, att

regeln i 56 § 2 mom., enligt vilken utmätning av fordran i pengar får sökas

där den förpliktade är, icke kan sägas innebära någon principiell nyhet.

Den ställer det endast utom all tvekan, att lokalt kompetent utmätnings­

man finns att tillgå i Sverige, när den mot vilken fordringen riktas finns

här (jfr NJA 1938 s. 322). I fråga om fordran som grundas å löpande

skuldebrev eller annat presentationspapper kan kompetensregeln svårligen

få någon självständig betydelse, eftersom utmätningens genomförande tor­

de förutsätta att handlingen är tillgänglig.

Enligt beredningens mening kan däremot regeln om generell behörighet

för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist ge större möjligheter att ge­

nomföra utmätning i vissa fall som har internationell anknytning. Om ut­

mätning sökts i gäldenärens hemvist och det vid målets handläggning

framkommer, att viss gäldenären tillhörig egendom som för närvarande

finns utomlands, t. ex. ett fartyg eller en bil, snart är att vänta till Sverige,

i}f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

74

kan utmätningsmannen ingripa och förordna om åtgärd enligt 60 a §, som

kan genomföras så snart fartyget eller bilen kommer hit oavsett var detta

äger rum. Vidare kan han, då han är beredd att taga egendomen i mät, på­

kalla biträde för utmätningens omedelbara genomförande så snart fartyget

eller bilen anländer. Han får emellertid låta anslå med själva utmätnings-

förklaringen till dess egendomen på dylikt sätt omhändertagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I förevarande sammanhang behandlar beredningen också vissa andra

kompetensfrågor. Sålunda föreslår beredningen, att de nya kompe­

tensreglerna för utmätning också bör gälla vid verkställighet av kvarstad

och skingringsförbud. Bestämmelser härom har upptagits i 183 och 185 §§

UL. Den som söker sådan verkställighet bör alltså kunna vända sig anting­

en till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist eller till utmätningsman,

som ar kompetent enligt 56 § 2 mom. i förslaget. Såsom senare skall beröras,

toreslår beredningen även ändring av kompetensreglerna vid handräckning

enligt AvbL. Beträffande införsel anmärker beredningen, att dess förslag till

ändring av UL icke torde inverka på frågan om utmätningsmans kompetens

i ärenden om införsel. Enligt motiven till InfL bör i sådana ärenden den ut­

mätningsman anses behörig inom vars tjänstgöringsområde den huvudsak­

liga verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens innehållande, skall äga

rum (jfr 4 § andra stycket och 9 § andra stycket InfL).

Beredningen understryker att dess förslag ej ens inom ULs eget område

innebär någon fullständig reglering av frågan om utmätningsmans lokala

kompetens. Av flera skäl har beredningen funnit sig böra tills vidare be­

gränsa de grundläggande kompetensreglerna i UL till att gälla utmätning

kvarstad och skingringsförbud. Det är endast beträffande dessa institut som

UL i övrigt meddelar närmare föreskrifter, och det är på detta område som

ett praktiskt behov av reformer särskilt givit sig till känna. Som framgår

a\ vad tidigare anförts är det emellertid beredningens mening, att med stöd

av 2 § 3 mom. utfärdade administrativa bestämmelser om befogenhet för

utmätningsman att påkalla eller själv vidtaga åtgärder utom tjänstgörings-

omradet skall gälla också i fråga om Övriga institut inom ULs ram. Enligt

beredningens mening bör regeln om generell kompetens för utmätningsman­

nen i gäldenärens hemvist kunna få analogisk tillämpning t. ex. när det

galler att verkställa dom om utgivande av visst gods. Att utmätningsmannen

J den ort dar åtgärden skall vidtagas alltjämt förblir lokalt kompetent är

självfallet.

I detta sammanhang påpekar beredningen vidare, att dess förslag ej be­

handlar overexekutors kompetens. UL innehåller ej närmare bestämmelser

arom bortsett från vad som i 98 § 3 mom. stadgas om fast egendom inom

särskilda overexekutorers områden. När fråga är om klagan över utmätning

ferf4.det, sig regelmässigt självt, vilken överexekutor som är behörig Be­

träffande åter mål som anhängiggörs direkt hos överexekutor lär finnas

ett visst utrymme för att handla efter omständigheterna. Man torde sålunda

- fortsätter beredningen - redan nu i fråga om kvarstad och skingrings-

75

förbud vända sig antingen till överexekutor, där gäldenären har sitt hem­

vist, eller till överexekutor, där egendom finns. Det är här på sin plats att

jämföra med RB, enligt vilken domstol är behörig att förordna om kvar­

stad eller skingringsförbud även om egendomen ej finns inom rättens dom-

värj o. Om likväl nämnda praxis för överexekutors del ej skulle anses sä­

kert grundad enligt nu gällande rätt, torde det i allt fall vara uppenbart,

att den av beredningen föreslagna kompetensregleringen för utmätning kan

åberopas som stöd för att analogivis bedöma överexekutors kompetens att

bevilja kvarstad och skingringsförbud på samma sätt. I övrigt har bered­

ningen ej ansett praktiskt behov föreligga att nu närmare överväga en reg­

lering av överexekutors lokala kompetens.

I 69 § UL regleras det fallet att tredje man påstår sig vara ägare till lös

egendom, som finns i gäldenärens bo, men ej förmår visa sin rätt. Hans

anspråk hindrar då icke att egendomen utmätes. Om han bjuder sannolika

skäl för sitt påstående, skall utmätningsmannen hänvisa honom att instäm­

ma sin talan till domstol. I avbidan på domstolens avgörande får det utmätta

ej säljas. Hänvisning att stämma kan också ges av överexekutor, om tredje

man vänder sig dit med sitt påstående. Behörig domstol för prövning av

sådan talan är rätten i den ort där godset finns.

Frågan om behörig domstol i mål om bättre rätt till

utmätt lös egendom röner inverkan av beredningens regler om ut­

mätningsmans lokala kompetens. Enligt dessa regler kan utmätningsman

komma att handlägga mål, i vilket den egendom som utmätes finns på ort

utom hans tjänstgöringsområde och kanske också får bli kvar där fram

till försäljningen. Beredningen anser det naturligt, att därest i en sådan si­

tuation tvist uppkommer om bättre rätt till egendomen, tvisten får prövas av

den domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör och

icke av den domstol där egendomen råkat påträffas. En regel att tvist om

bättre rätt till utmätt lös egendom skall prövas av förstnämnda domstol

är enligt beredningens mening förenad med fördelar även i andra hänseen­

den. Tvekan om domstolens behörighet behöver sålunda icke uppkomma i

fall då egendomen flyttats efter utmätningen. Ej heller behöver frågan, var

utmätt fordran eller rättighet skall anses vara lokaliserad, vålla några pro­

blem. Beredningen föreslår därför i första hand den ändringen i 69 § UL, att

talan som där avses skall väckas vid den domstol, till vilken utmätnings­

mannens tjänstgöringsområde hör. Beredningen påpekar, att det i något

enstaka fall förekommer att utmätningsmans tjänstgöringsområde faller

inom mer än en domkrets. Det ligger i sakens natur, att talan i sådant fall

skall väckas vid domstolen för den del av tjänstgöringsområdet, till vilken

målet är att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som

betingat utmätningsmannens kompetens. I regel grundas kompetensen på

att gäldenären har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet, och behörig

domstol blir då rätten i hemvistorten. För att den som vill väcka talan icke

skall behöva tveka vid valet av domstol bör det — framhåller beredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

—• ankomma på utmätningsmannen att angiva var talan skall väckas. Det

bör vidare åligga utmätningsmannen att vid meddelande av hänvisning an­

giva mot vilka talan skall väckas liksom tiden inom vilken det skall ske

och äventyret om något av detta försummas.

Remissyttrandena. I det stora flertalet remissyttranden har lagberedning­

ens förslag i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som

i princip godtagit förslagen har emellertid några framställt anmärkningar

mot vissa detaljer. En fråga som ägnats ganska stor uppmärksamhet är, som

tidigare nämnts, i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras till­

lämpliga även vid utmätning för skatter, böter och dylikt.

Riksrevisionsverket

framhåller, att de föreslagna reglerna medför möjlig­

het till ett snabbare förfarande i enskilda fall och undanröjer tveksamhet

från de rättssökandes sida. Enligt ämbetsverkets mening ställer systemet

emellertid ej blott stora krav på den enskilde utmätningsmannens bedöm-

ningsförmåga utan förutsätter också, om de tänkta fördelarna skall vinnas,

en smidig samarbetsförmåga inom hela den i viss mån som en enda enhet

arbetande indrivningsorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

betecknar förslaget som värdefullt. Enligt

länsstyrelsens uppfattning torde man icke behöva befara komplikationer ge­

nom den möjlighet att i vissa fall välja utmätningsman som beredningen fö­

reslagit. En förutsättning härför är emellertid givetvis, att förutsatt samver­

kan mellan utmätningsmännen verkligen kommer till stånd.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser sig, med hänsyn till de nyheter som

de föreslagna bestämmelserna innebär, icke böra göra något mera ingående

uttalande angående den verkan som dessa regler kan komma att få på det

praktiska genomförandet av exekutionen. Enligt föreningens mening står

det dock klart, att reglerna i åtskilliga fall, såsom exempelvis då det gäller

möjligheten för utmätningsmannen att verkställa utmätning av egendom

som finns på annan ort än där han har sitt säte, är ägnade att medföra en

snabbare och säkrare exekution. Föreningen fortsätter.

Å andra sidan måste viss tveksamhet sägas föreligga beträffande bestäm­

melserna om samverkan mellan utmätningsmännen och överlämnande av

mål innan egendom utmätts, ävensom över huvud taget reglerna angående

samarbete mellan utmätningsmännen. Det torde finnas anledning antaga,

att genom vidaresändande av utmätningsmål till utmätningsmän i andra or­

ter vissa svårigheter kan uppstå. De farhågor som man här skulle kunna an-

draga synes emellertid föreningen icke vara av sådan karaktär, att man där­

för bör ställa sig negativ till de föreslagna reglerna med alla de fördelar de

erbjuder allmänheten.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

instämmer i stort sett i

vad beredningen anfört.

Förste stadsfogden i Malmö

anser, att de föreslagna ändringarna är ägna­

de att helt omgestalta det nuvarande förfarandet och att de säkerligen kom­

mer att medföra en avsevärd ökning av utmätningsmannens expeditionella

77

arbete. Trots detta synes honom förslaget vara sådant att det bör genomfö­

ras och prövas i praktiken.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Sköns distrikt

finner det däremot tro­

ligt, att några större ändringar i nuvarande praxis icke kommer att vidtagas,

i all synnerhet som förslaget förefaller ge utrymme härför vid ett friktions­

fritt samarbete utmätningsmannen emellan.

Förste stadsfogden i Göteborg

menar, att lagberedningen löst de hithö­

rande svårreglerade problemen på ett elegant sätt genom att i huvudsak an­

knyta verkställigheten till utmätningsgäldenärens hemvist, med befogenhet

för utmätningsmannen att överlämna mål, införskaffa utredning, påkalla

biträde för åtgärd på annan ort m. fl. möjligheter till samverkan mellan ut-

mätningsmän. Han hyser dock vissa betänkligheter om hur denna samverkan

skall komma att fungera i praktiken. Vidare framhåller han, att hemvistbe­

stämningen torde komma att vålla vissa praktiska problem även om de flesta

kan lösas genom interimistiska ingripanden, och anför i anslutning härtill

bland annat.

När det gäller t. ex. kringresande arbetstagare eller »lösker man», torde

det vara lämpligt, att den utmätningsman, som anträffar gäldenären, också

är behörig. Motiven ger också visst stöd härför men förutsätter en utred­

ning, som kan bli rätt omständlig, om stadigvarande hemvist och kyrko-

skrivning. Enligt den alternativa behörighetsregeln må utmätning av egen­

dom, som finns på annan ort än gäldenärens hemvist, sökas där egendom är.

Borgenär, som icke kan anvisa eller göra sannolikt, att gäldenär har utmät­

ningsbar egendom på den ort, där gäldenären tillfälligt vistas, kan ha intres­

se av att en undersökning där sker omedelbart. Ehuru lagförslaget eller mo­

tiven icke uttalar sig härom, synes dock avsikten vara, att utmätningsman­

nen i den orten är skyldig upptaga en sådan ansökan och behörig icke blott

att utmäta gods utan även att konstatera, att gäldenären där saknar utmät­

ningsbara tillgångar.

Detta spörsmål har också berörts av

andre stadsfogden i Malmö

och

Svens­

ka exekutionsmännens riksförbund.

Enligt deras uppfattning täcker de före­

slagna reglerna icke det vid skatte- och bötesindrivning mycket vanliga

forum: där gäldenären tillfälligt vistas. De yttrar samstämmigt.

I de fall då den tillfälliga vistelsen på en ort beror på att personen i fråga

är intagen på sjukhus, fångvårdsanstalt eller dylikt förorsakar ärendenas

översändande till vistelseorten ett arbete, som icke på något sätt står i rim­

lig proportion till vad man någon enstaka gång kan lyckas uttaga. Om —

såsom lagberedningen föreslår — reglerna för handräckning enligt bötes-

och skatteindrivningsförfattningarna görs till föremål för översyn, bör be­

rörda spörsmål då upptagas till behandling.

Ett annat spörsmål som

förste stadsfogden i Göteborg

närmare behandlar

är frågan när egendom skall anses utmätt i det fallet att utmätningsmannen

för utmätningens genomförande påkallat biträde av utmätningsmannen i

annat distrikt. Efter att ha hänvisat till vissa uttalanden av lagberedningen

anför han.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

I vilket skede skall då egendom anses utmätt: när utmätningsmannen be­

slutar att utmätning skall ske, när de i 74 § angivna åtgärderna vidtagits

eller när »själva utmätningsförklaringen» avgivits? Ett lagstadgande här­

om torde vara nödvändigt för bestämmande av förmånsrätt mellan flera ut­

mätningar i samma egendom, återgång av utmätning i konkurs (§ 31 KL)

m. m. Det förefaller vidare egendomligt, om den biträdande utmätningsman­

nen skall kunna omhändertaga gods med tillkännagivande, att det sker för

att utmätningsman å annan ort sedermera skall avgiva utmätningsförkla-

ring. För närvarande torde utsökningslagen förutsätta, att egendom först

förklaras utmätt, upptecknas och värderas samt därefter säkerställes, d. v. s.

omhändertages, utmärkes etc.------- - —■ Skall nu säkerställande kunna ske

för utmätningens omedelbara genomförande utan åberopande av 60 a §, men

före utmätningsförklaringen, torde även därom givas en uttrycklig regel i

lagtexten.

Vad härefter angår frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna

bör göras tillämpliga vid utmätning vilken ingår som led i indrivnings-

lörfarande beträffande böter, skatter o. 1. uttalar till en början

andre stads­

fogden i Malmö,

att utmätningsman vid verkställighet i skatte- och böies-

mål bör få samma befogenhet som i enskilt mål att utom sitt tjänsteom­

råde själv vidtaga erforderlig åtgärd och att påkalla biträde hos annan ut­

mätningsman.

överexekutor i Malmö

finner detta vara värt beaktande.

Riksrevisionsverket

anser, att vissa fördelar givetvis vore att vinna genom

att de möjligheter till snabbare ingripande som det nya systemet medför

görs tillämpliga även på indrivning av skatter och allmänna avgifter som

ofta avser betydande belopp och ställer stora krav på effektiva åtgärder.

Emellertid framhåller ämbetsverket, att det i uppbördsförfattningarna före­

skrivna liandräckningsförfarandet visat sig fungera i stort sett väl. Enligt

ämbetsverkets mening bör ett dylikt mera formbundet förfarande i huvud­

sak bibehållas i fråga om skatte- och bötesindrivningen. En fast arbetsru­

tin av sådant slag torde nämligen vara ofrånkomlig med hänsyn till ären­

denas stora antal och av redovisningsskäl. Detta utesluter icke att i särskil­

da fall de vidare kompetensreglerna enligt förslaget även skulle kunna

tillämpas. Såsom handhavare av skatteindrivningen intager utmätnings-

männen en annan ställning än när det gäller deras befattning med enskilda

mål. Ämbetsverket erinrar om att i andra sammanhang från utmätnings-

mäns sida framkommit önskemål om en särskild författning, som regle­

rar förfarandet vid indrivning av skatter och allmänna avgifter. Under alla

förhållanden anser ämbetsverket det böra särskilt utredas, i vilken utsträck­

ning en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden lämpligen bör slå ige­

nom i fråga om skatteindrivningen.

Även

uppbördsutredningen

finner de nuvarande kompetensreglerna än­

damålsenliga såvitt angår skatteområdet. Utredningen har sig icke bekant,

att önskemål framförts om ändring av reglerna för skatteindrivning i före­

varande hänseenden, och utredningen kan ej heller på grundval av det nu

föreliggande materialet tillstyrka att sådan ändring sker. Enligt utredning­

ens mening måste vid ställningstagandet till kompetensreglerna för enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

79

mål beaktas, att dessa regler behöver samordnas med motsvarande regler

i fråga om indrivning av skatt o. 1. Med hänsyn härtill hyser utredningen

viss tvekan om lämpligheten av den i betänkandet förordade regleringen

av utmätningsmans lokala kompetens. Till vissa av dessa regler ställer sig

utredningen dock positiv. Utredningen anför härom.

I och för sig kan det i vissa fall vara av betydelse att ett utmätningsärende

oavsett var egendomen är belägen kan handläggas och dirigeras av en och

samme utmätningsman. Som regel torde det dock vara mest praktiskt att

ärendet handlägges av utmätningsmannen på den ort där egendomen finns.

Om den utmätningsbara egendomen är belägen i närheten av utmätnings­

mannens tjänsteområde bör han dock i brådskande fall ha möjlighet att på

sätt lagberedningen föreslagit bege sig utanför sitt eget tjänsteområde för

att själv verkställa utmätningen.

Även om nuvarande kompetensregler helt eller delvis skulle bibehållas,

synes' ansökan om utmätning, i enlighet med lagberedningens förslag, all­

tid böra få inges till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. I förekom­

mande fall får denne utmätningsman därvid vidarebefordra ansökningen

till behörig utmätningsman.

Mera avvisande till lagberedningens förslag ställer sig några remissinstan­

ser.

Exekutionsdirektören i Stockholm

framställer visserligen icke i och för sig

några anmärkningar mot de föreslagna reglernas innehåll, men gör gäl­

lande, att det kan vara lämpligt att låta anstå med lagfästande av reglerna

— vilkas ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas — till dess hela

landets exekutionsväsen är förstatligat. Han befarar nämligen, att ett lag­

fästande av förslagen kan medföra förskjutning av arbetsuppgifterna och

därmed av kostnaderna mellan vissa utmätningsmannadistrikt. Vidare hän­

visar han till de av stadsdomstolsutredningen och 1957 års polisutredning

framlagda förslagen rörande exekutionsväsendet. Han framhåller därvid,

att värdet av den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 2 § UL skulle i viss

mån förringas, om utmätningsmannadistrikten får den omfattning som po­

lisutredningen förordar. Slutligen framhåller han, att det vid utformningen

av kompetensreglerna är önskvärt, att överensstämmelse mellan bestämmel­

serna för enskilda mål och bestämmelserna för skatter uppnås så långt detta

är möjligt.

Öoerståthållarämbetet

finner sig som nämnts icke kunna biträda lagbe­

redningens förslag i kompetensfrågan. Enligt ämbetets mening har an­

märkningarna mot det nuvarande systemet fått för stora proportioner. Bris­

ten på kompetensbestämmelser i UL torde icke vara av så allvarlig art som

beredningen vill göra gällande, och ämbetet kan icke finna behovet styrkt

av så genomgripande reformer som beredningen föreslagit. Som ett argument

mot förslaget åberopar ämbetet också, att reglerna blivit invecklade och de­

taljerade, samt fortsätter.

Det kan befaras, alt de föreslagna kompetensreglerna kommer att i prak­

tiken medföra stora olägenheter och snarare vara ägnade att tillskapa än

att förhindra kompetenskonflikter. Med ett system som det föreslagna torde

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

det vidare vara svårt att tillämpa den i 58 § UL givna regeln om samtidig

utmätning vid konkurrens mellan olika borgenärer. Det skulle även kunna

inträffa, att besvär över utmätning av en och samma egendom finge anföras

hos skilda överexekutorer.

Överståthållarämbetet anmärker vidare på att viktiga bestämmelser, bland

annat regeln om utmätningsmans rätt att vidtaga åtgärder utom sitt tjäns­

teområde, skulle komma att meddelas i administrativ ordning. — Enligt äm­

betets mening fungerar det nuvarande systemet i stort sett tillfredsställan­

de, även om viss omgång kan uppkomma på grund av det bristande sam­

arbetet mellan utmätningsmännen, när det gäller enskilda mål. Ämbetet

uppehåller sig vid det tillvägagångssätt som nu tillämpas vid skatteexekutio-

nen och gör gällande, att de erfarenheter som därvid vunnits bör läggas till

grund för det reformarbete som närmast tar sikte på de enskilda målen.

Skulle det därvid framstå som lämpligt med ett längre drivet samarbete

mellan olika utmätningsmän än vad nu förekommer i fråga om skatteexe-

kutionen, bör å andra sidan de bestämmelser som kan komma att utfärdas

därom göras tillämpliga även beträffande skatteexekutionen. Ämbetets slut­

satser blir följande.

Kompetensfrågan torde lättast och bäst lösas genom att möjlighet gives

att söka utmätning i gäldenärens hemort, men att — därest utmätningsbar

egendom ej skulle finnas i hemorten — skyldighet stadgas för utmätnings­

mannen där att överlämna ärendet till utmätningsmannen där godset fin­

nes. Härigenom skulle till huvudsaklig del elimineras den nuvarande olä­

genheten vid utmätning i så kallade enskilda mål, som ligger däri att an­

sökningen regelmässigt avvisas, om utmätningsbar egendom ej finnes å den

ort ansökningen göres. Det förefaller överståthållarämbetet naturligt, att

möjlighet bör finnas för borgenär att ansöka om utmätning i gäldenärens

hemort. Oavsett var ansökningen gjorts, måste man emellertid hålla fast

vid att utmätningsmannens behörighet konstitueras av att utmätningsbar

egendom finnes inom hans tjänstgöringsområde. Undantag från denna regel

bör medgivas endast i vissa i UL angivna fall, där ett undantag framstår

som särskilt motiverat, exempelvis om utmätningsmannen har sitt kontor

utom distriktet och egendomen finnes där.

Överståthållarämbetet framhåller slutligen, att om reformen begränsas

på sätt ämbetet förordar, återverkningarna på skatteindrivningen blir ringa.

En lösning av huvudsakligen samma innebörd som överståthållarämbe­

tet angivit förordar också

stadsfiskalen i Luleå

och

landsfiskalen i Mörarps

distrikt.

Stadsfiskalen i Luleå tillstyrker emellertid den i 56 § 2 mom.

andra punkten upptagna regeln om utmätning av fordran i penningar.

Lagrådet har under 2 § i förslaget till lag om ändring i UL berört möjlig­

heterna för utmätningsman, som handlägger utmätningsärende, att anlita

annan utmätningsman för åtgärd, som avses i 74 § UL. Därvid har lagrå­

det på skäl, som närmare redovisas i dess protokoll, kommit till den upp­

fattningen, att utrymme för att låta annan utmätningsman ombesörja dylik

åtgärd endast torde finnas, om åtgärden och verkställighetsförklaringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

81

efter därom ingången rapport kan ske i nära samband med varandra. Att

förklara utmätning verkställd på grundval av ett omhändertagande, var­

om rapport ingått exempelvis först dagen efter denna åtgärd, skulle enligt

lagrådet komma i strid med vad 77 § UL ger vid handen i fråga om tid­

punkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens uppkomst.

Under 56 och 56 a §§ i nyssnämnda förslag förordar lagrådet, som anser

det mindre lämpligt att i utsökningsmål begagna uttrycket hemvist som

beteckning på den faktiska boningsorten, att huvudregeln om utmätnings­

mans behörighet formuleras så, att utmätning sökes där gäldenären är bo­

satt. Enligt lagrådets mening bör vidare utmätning hos dödsbo sökas där

den döde senast var bosatt och icke där han var mantalsskriven. Lagrådet

anser tillika önskvärt att uttrycket juridiska personer såvitt möjligt und-

vikes i lagspråket. För den händelse dessa synpunkter beaktas, föreslår lag­

rådet vissa följdändringar i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom. i för­

slaget till lag om ändring i UL.

Departementschefen. Enligt nuvarande ordning kan utmätning i princip

endast verkställas av utmätningsmannen i det distrikt, där gäldenären till­

hörig egendom finnes. En sådan ordning förefaller onödigt stel. Olägenhe­

terna härav kommer framför allt till synes därigenom att borgenär, som

på exekutiv väg vill komma till sin rätt, emellanåt kan få underkasta sig

åtskillig omgång. Det kan sålunda bli nödvändigt för honom att i tur och

ordning söka utmätning på flera håll. Saknar gäldenären utmätningsbar

egendom i det första distriktet eller förslår egendomen där icke till gäldan­

de av exekutionsfordringen, måste borgenären för att få sin fordran täckt

vända sig till utmätningsmannen i nästa distrikt. I ogynnsamma fall kan

denna procedur få upprepas många gånger. I syfte att öka exekutionsvä­

sendets effektivitet har lagberedningen i 56 § 1 mom. UL föreslagit, att ut­

mätningsmannen i gäldenärens hemvist, varmed avses den faktiska bosätt­

ningsorten, skall vara behörig att verkställa utmätning, oavsett var gälde­

närens egendom finnes. Denna grundläggande behörighetsregel komplette­

ras i förslaget med vissa alternativa kompetensregler. Utmätning av sådan

egendom, som finnes på annan ort än i gäldenärens hemvist, skall sålunda

jämväl få verkställas av utmätningsmannen på den plats, där egendomen

finnes (56 § 2 mom. UL). Utmätning av gäldenärens penningfordran mot

tredje man skall enligt förslaget också få verkställas av utmätningsman­

nen i det distrikt, där tredje man är, även om fordringen skulle anses loka­

liserad till annan ort (56 § 2 mom. UL). Vad lagberedningen sålunda före­

slagit har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran av remissorga­

nen. Ej heller från lagrådets sida har tanken att göra utmätningsmannen

i gäldenärens bosättningsort generellt behörig att verkställa utmätning av

gäldenärens egendom oberoende av dess lokalisering eller de föreslagna al­

ternativa kompetensreglerna föranlett någon anmärkning. För egen del hy­

ser jag den uppfattningen, att den av lagberedningen föreslagna ordningen,

82

framför allt den förordade regeln om generell kompetens för viss utmät­

ningsman, är ägnad att höja exekutionsväsendets funktionsduglighet samt

att den jämväl i övrigt innebär en i sak tillfredsställande lösning av frågan

om utmätningsmans lokala behörighet. Jag vill alltså förorda, att denna

ordning genomföres.

Huvudregeln om generell kompetens för viss utmätningsman har i 56 §

1 mom. i lagberedningens förslag uttryckts så, att utmätning sökes, där

gäldenärens hemvist är, samt att den ort, där gäldenären är bosatt, skall

anses som hans hemvist. Lagrådet har — i betraktande av att med hemvist

i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 § andra stycket RB förstås mantals­

skrivningsorten — funnit det mindre lämpligt, att samma uttryck, låt vara

att dess särskilda innebörd anges, i utmätningsmål begagnas för att be­

teckna den faktiska bosättningen. I all synnerhet är det enligt lagrådets

mening olämpligt, om så sker i en ny utsökningslag. När det gäller att taga

ställning till detta terminologiska spörsmål, är till en början att beakta, att

användningen av uttrycket hemvist såsom beteckning på den faktiska bo­

sättningen icke innebär någon för RB främmande terminologi. Uttrycket

brukas nämligen i denna betydelse i 10 kap. 1 § första stycket RB, låt vara

att de fall som omfattas av lagrummet icke är särskilt frekventa. Risken

för att bruket av termen hemvist i UL skall, under inflytande av andra fo­

rumregler i RB, ge upphov till missförstånd förefaller helt ringa, om ter­

mens innebörd, såsom lagberedningen förordat, uttryckligen anges i UL.

Med hänsyn härtill och till att UL redan nu begagnar ordet hemvist såsom

beteckning på den faktiska bosättningsorten har jag ej ansett tillräcklig

anledning föreligga att frångå den av lagberedningen föreslagna termino­

login. — Enligt lagberedningens förslag i 56 § 1 mom. UL skall vidare så­

som hemvist för juridisk person anses den ort som enligt 10 kap. RB be­

tingar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet. För dödsbos vidkom­

mande innebär detta, att generell kompetens normalt skall tillkomma ut­

mätningsmannen i den ort, där den döde var mantalsskriven. I likhet med

lagrådet anser jag det lämpligare att generell kompetens tillägges utmät­

ningsmannen i den ort, där den döde senast var bosatt. I övrigt torde re­

geln till undvikande av uttrycket juridisk person kunna formuleras så, att

i fråga om bolag eller annan, som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket RB, skall

som hemvist anses den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.

Vid utmätning hos bolag, förening eller annat liknande rättssubjekt blir

härigenom utmätningsmannen på den ort, där styrelsen har sitt säte, i re­

gel generellt kompetent verkställighetsorgan. I likhet med lagrådet anser

jag behov icke föreligga av någon bestämmelse rörande kompetensen vid

utmätning hos kronan.

Lagberedningen har vidare i 2 § 3 mom. UL föreslagit, att det skall till­

komma Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda bestämmelser om

befogenhet för utmätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla

eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet. I anslutning härtill

har lagberedningen för de enskilda målens del framlagt förslag till admi­

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

83

nistrativa bestämmelser i detta ämne (bet. s. 151). Att en sådan befogen­

het i viss utsträckning bör tillkomma utmätningsman för att utsöknings-

väsendet skall fungera snabbt, smidigt och effektivt, står enligt min me­

ning utom tvivel. Särskilt om viss utmätningsman, såsom förut förordats,

erhåller generell kompetens att utmäta gäldenärens egendom oberoende av

dess lokalisering, lärer man svårligen kunna undvika att förläna åtminstone

denne en viss befogenhet att agera utanför sitt tjänstgöringsområde anting­

en själv eller med biträde av annan utmätningsman. Men även utanför den

generella kompetensregelns tillämplighetsområde, kan en dylik befogenhet

mången gång befrämja en ändamålsenlig handläggning av ett verkställig-

hetsärende. Då utmätning sker i den ort, där egendomen finnes, kan det —

för att endast taga ett exempel — vara i hög grad lämpligt, att utmätnings­

mannen där har möjlighet att själv eller med biträde av annan utmätnings­

man sälja det utmätta godset på annan ort, där ett fördelaktigare försälj-

ningsresultat står att uppnå. Ett sådant tillvägagångssätt tillgodoser bäst

såväl borgenärens som gäldenärens berättigade intressen, över huvud synes

en dylik befogenhet vara ett naturligt led i strävan att så långt det lämpli­

gen kan ske låta hela exekutionsväsendet fungera som en organisk enhet.

Bestämmelser, varigenom utmätningsman förlänas befogenhet att påkalla

eller själv vidtaga åtgärd utanför sitt eget distrikt, torde, såsom lagbered­

ningen föreslagit, kunna meddelas i administrativ ordning, i vart fall så-

länge den pågående revisionen av utsökningsrätten ännu befinner sig på

begynnelsestadiet. Jag vill alltså förorda lagberedningens förslag om ett be­

myndigande för Kungl. Maj :t att utfärda dylika bestämmelser.

Som ytterligare exempel på åtgärder, som det framför allt kan ifrågakom-

raa att låta utmätningsman, själv eller med biträde av annan utmätnings­

man, vidtaga utanför sitt tjänstgöringsområde, kan nämnas delgivning av

handlingar, värdering av egendom, omhändertagande av gods enligt 74 §

UL eller annan där angiven säkringsåtgärd samt interimistiskt omhänder­

tagande av egendom enligt 60 a § i förslaget. Om utmätningsman erhål­

ler befogenhet att påkalla biträde av utmätningsman i annat distrikt jäm­

väl för att där omhändertaga egendom enligt 74 § UL eller vidtaga an­

nan i nämnda lagrum angiven säkringsåtgärd, uppkommer den av lagrå­

det berörda frågan vilket utrymme som finnes för ianspråktagande av den­

na befogenhet. Stadgandet i 74 § UL kräver enligt min mening, att ett

nära tidssamband upprätthålles mellan utmätningsförklaring, å ena, samt

godsets omhändertagande eller därmed jämförlig säkringsåtgärd, å andra

sidan. Härav följer, att utrymme för att begära biträde med godsets omhän­

dertagande enligt 74 § UL eller vidtagande av annan där angiven säkrings­

åtgärd endast finnes, om den beordrade åtgärden och utmätningsförklaring-

en kan ske i nära anslutning till varandra. När tillräckligt snabb kontakt

icke kan etableras mellan utmätningsmannen där ärendet är anhängigt och

utmätningsmannen där säkringsåtgärden skulle vidtagas, kan, såsom lag­

rådet påpekat, i stället andra förfaringssätt ifrågakomma, t. ex. påkallande

av biträde med åtgärd enligt 60 a § i förslaget eller överlämnande av ären­

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

det i dess helhet till utmätningsmannen där godset finnes för att av honom

självständigt handläggas.

Även om utmätningsman erhåller befogenhet att påkalla eller själv vid­

taga exekutiv åtgärd utom tjänstgöringsområdet, kan det, som nyss antytts,

likväl emellanåt inträffa, att ärende, som rätteligen anhängiggjorts hos

viss utmätningsman, lämpligen bör i sin helhet handläggas av annan behö­

rig utmätningsman. Behov föreligger därför av en befogenhet för utmät­

ningsman att redan innan utmätningsåtgärd vidtages överlämna målet till

annan kompetent utmätningsman. Då i utmätningsärende, som är anhängigt

hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, fråga uppkommer om utmät­

ning av fast egendom på annan ort, kan det t. ex. förhålla sig så, att saken

icke utan omgång eller annan avsevärd olägenhet kan handläggas av utmät­

ningsmannen i gäldenärens hemvist och därför med fördel kan övertagas av

utmätningsmannen där fastigheten ligger. Situationen kan vara likartad

t. ex vid utmätning av tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund eller

en stor och svårvärderad maskinpark. Jämväl i andra fall kan det vara

mest ändamålsenligt att utmätningsman överlämnar ett av honom upptaget

verkställighetsärende till annan behörig utmätningsman och därigenom skil­

jer sig från saken. Med hänsyn till stadgandet i 58 § UL kan exempelvis ett

sådant förfaringssätt te sig närliggande, då mål om utmätning för olika

borgenärers fordringar mot samma gäldenär samtidigt är anhängiga hos

skilda utmätningsmän. Hit hör även det förut berörda utmätningsfallet, då

tillräckligt snabb kommunikation utmätningsmännen emellan icke går att

upprätthålla. I anledning av vissa farhågor, som uttalats under remissbe­

handlingen, vill jag som min åsikt tillkännage, att jag har svårt att tro, att

en befogenhet att överlämna mål till annan behörig utmätningsman skulle

komma att missbrukas av våra exekutiva myndigheter. I likhet med lagbe­

redningen anser jag att bestämmelser, som reglerar ifrågavarande befogen­

het, bör kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag förordar alltså lagbe­

redningens av lagrådet och flertalet remissorgan godtagna förslag att Kungl.

Maj :t skall äga förordna om befogenhet för utmätningsman att när fråga

är om utmätning av fast egendom på annan ort än gäldenärens hemvist eller

i andra särskilda fall överlämna mål om utmätning till annan behörig utmät­

ningsman. Stadgandet härom kan, såsom lagberedningen förordat, lämp­

ligen införas i 56 § 4 mom. UL.

Nyssnämnda stadgande avser måls överlämnande innan utmätning skett.

Ibland kan emellertid mål behöva överlämnas till annan behörig utmät­

ningsman efter det utmätning kommit till stånd. Om utmätningsmannen i

gäldenärens hemvist med stöd av sin generella kompetens utmätt fast egen­

dom utom det egna distriktet, torde målet, såsom lagberedningen i 56 a §

1 mom. UL förordat, därefter böra överlämnas till utmätningsmannen där

fastigheten ligger för att i fortsättningen handläggas av honom i vad på

utmätningsman ankommer. Sådana åtgärder som beskrivning och värde­

ring av fastigheten kommer därmed att åvila denne. När han fullgjort vad

på honom ankommer, har han att enligt 99 § UL redovisa målet till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

85

överexekutor, under vilken han lyder. Frågan om försäljning av utmätt

fast egendom handlägges nämligen enligt UL av överexekutor. Även när

viss lös egendom utmätts av mer än en utmätningsman, bör, på sätt lagbe­

redningen i 56 a § 2 mom. UL föreslagit, överlämnande ske, så att målen i

fortsättningen kommer att handläggas endast av en av utmätningsmännen.

Om dessa icke kan enas om vem av dem som skall handlägga målen, bör

bestämmanderätten i enlighet med lagberedningens förslag tillkomma ut­

mätningsmannen i gäldenärens hemvist. Även de bestämmelser, som lag­

beredningen i 56 a § 3 mom. UL föreslagit rörande förfarandet vid måls över­

lämnande efter verkställd utmätning synes vara ändamålsenliga.

En särskild fråga är i vad mån reglerna om utmätningsmans lokala kom­

petens och hans befogenhet att själv eller med biträde av annan utmät­

ningsman agera utanför sitt tjänstgöringsområde och att överlämna mål till

annan behörig utmätningsman bör vinna tillämpning vid utmätning, som

ingår såsom led i indrivningsförfarande rörande skatter, böter och dylikt.

Beträffande indrivning av skatt, som upptagits i restlängd, gäller för när­

varande, att restlängden överlämnas till utmätningsmannen i det distrikt,

där skatten påförts (skatteortens utmätningsman). Oftast sammanfaller

detta med det distrikt, där den skattskyldige har sitt hemvist. Med nuva­

rande ordning är skatteortens utmätningsman — vare sig den skattskyl­

dige har sitt hemvist i hans distrikt eller icke —- endast behörig att verk­

ställa utmätning, om gäldenären har för utmätning tillgänglig egendom

inom distriktet. Finnes tillgång till skattens gäldande inom distriktet, skall

å andra sidan indrivning av skatten normalt ske där. Eljest inkopplas an­

nan utmätningsman på indrivningen av skatten. Framgår av utredningen i

ärendet, att den skattskyldige vistas inom annat utmätningsmansdistrikt

eller kan av annan anledning antagas, att skatten kan indrivas inom annat

utmätningsmansdistrikt, skall skatteortens utmätningsman begära handräck­

ning för skattens uttagande hos utmätningsmannen i detta distrikt. Det re­

gelmässiga är, att handräckning begäres hos utmätningsmannen i den ort,

där den skattskyldige vid tiden för indrivningen vistas. Då vistelseort och

hemvist av naturliga skäl i regel sammanfaller, blir indrivningsärendet även

på denna väg ofta anhängigt hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist.

Anmärkas bör, att utmätningsmannen i gäldenärens vistelseort — oavsett

om denna sammanfaller med hemvistet eller ej — icke på den grund, att

gäldenären uppehåller sig i hans distrikt, är behörig att verkställa utmät­

ning av gäldenärens egendom. Sådan behörighet tillkommer honom i gäl­

lande rätt allenast om gäldenären har utmätningsbar egendom inom distrik­

tet och behörigheten är då begränsad till denna egendom. Även om skatte­

ortens utmätningsman, då han ej själv kan uttaga skatten, vanligen vän­

der sig till vistelseortens utmätningsman, förekommer del dock någon gång,

att handräckning i stället begäres hos utmätningsman i annat distrikt, om

man kan antaga att gäldenären tillhörig egendom finnes där. Om den skatt­

skyldige icke kan anträffas på handräckningsorten och skatten ej kan där

uttagas, vidtager eu ny fas i indrivningsförfarandet. Utmätningsmannen i

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

handräckningsorten skall nämligen i så fall vidarebefordra handräcknings-

ärendet till utmätningsmannen i annat distrikt, där gäldenären må kunna

anträffas eller skatten av annan anledning bör indrivas. I den mån indriv-

ningsärendet icke i ett tidigare skede varit anhängigt hos utmätningsman­

nen i gäldenärens hemvist, kan det alltså i denna omgång komma att hand­

läggas av honom. Gången vid indrivningen av böter påminner i mångt och

mycket om förfarandet vid skatteindrivning (se K.F. den 14 december 1917

angående indrivning och redovisning av böter). Av det sagda torde framgå,

att ärende om indrivning av skatt eller böter i stor utsträckning — anting­

en direkt eller efter handräckningsförfarande — hamnar hos utmätnings­

mannen i den ort, där gäldenären är bosatt. Att så sker är önskvärt, bl. a.

därför att gäldenären vanligen har större delen av sin egendom där, även

om gäldenären i en del fall även kan ha egendom på annan ort. Med hän­

syn härtill innebär det enligt min mening en rationalisering, om utmät­

ningsmannen i gäldenärens hemvist — såsom lagberedningen föreslagit —

jämväl i ärende om uttagande av skatt, böter och dylikt blir generellt be­

hörig att verkställa utmätning i all gäldenärens egendom, oavsett var denna

är lokaliserad. Härigenom kan det omständligare handräckningsförfarandet

i viss utsträckning undvikas eller begränsas. Även de alternativa behörig­

hetsreglerna i 56 § 2 mom. UL bör enligt min mening vara tillämpliga på

utmätning för skatt, böter och dylikt. Allmänt sett är det önskvärt, att reg­

lerna om utmätning för skatt, böter och dylikt så långt möjligt överens­

stämmer med de utmätningsregler, som gäller i alla andra fall. Jag är allt­

så icke benägen att föreslå sådan begränsning i 60 § uppbördsförordningen

eller 22 § ITP, varigenom de grundläggande reglerna i 56 § 1 och 2 mom.

i förslaget om ändring i UL skulle helt eller delvis komma att sakna till­

lämplighet vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Bemyndigandet i 2 § 3 mom. UL, med stöd varav utmätningsman i ad­

ministrativ väg kan tilläggas befogenhet att påkalla eller själv vidtaga exe­

kutiv åtgärd utanför sitt distrikt, bör, såsom lagberedningen föreslagit, även

omfatta ärenden om indrivning av skatt, böter och dylikt, särskilt som en

befogenhet för utmätningsman att så förfara hör nära samman med den

generella kompetens, som jämväl på bötes- och skatteindrivningens område

bör tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Något förslag till

administrativa bestämmelser om dylik befogenhet föreligger för närvaran­

de icke för bötes- och skatteindrivningsmålens del. Frågan om sådana be­

stämmelser på nyssnämnda område torde, såsom lagberedningen ock synes

ha förutsatt (jfr bet. s. 125), få närmare övervägas i samband med den

översyn av de administrativa författningarna rörande bötes- och skattein-

drivningen, som lärer bli erforderlig, därest förslagets grundläggande reg­

ler om utmätningsmans lokala kompetens göres tillämpliga även på utmät­

ning för skatt, böter och dylikt.

Ej heller i frågan, om eller i vad mån utmätningsman på bötes- och skat­

teindrivningens område bör äga befogenhet att innan utmätning skett över­

lämna mål om utmätning till annan utmätningsman och därmed slutgiltigt

87

skilja sig från saken, föreligger för närvarande något utarbetat förslag.

Detta spörsmål bör, under beaktande bl. a. av de redovisningstekniska hän­

syn som kan tala emot en dylik befogenhet på förevarande område, likale­

des upptagas till behandling vid den översyn, jag nyss nämnt. Det torde ic­

ke vara förenat med någon olägenhet, att såsom lagberedningen föreslagit

låta själva bemyndigandet att förordna om dylik befogenhet avse jämväl

mål om utmätning för skatt, böter och dylikt, även om det för ögonblicket

ter sig ovisst, om bemyndigandet behöver tagas i anspråk för sådana måls

vidkommande.

Bestämmelserna i 56 a § i förslaget till lag om ändring av UL torde kun­

na tillämpas även vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Lagberedningen har föreslagit, att bestämmelsen om generell kompetens

för utmätningsman i gäldenärens hemvist, de alternativa behörighetsregler­

na samt bemyndigandet att förordna om rätt för utmätningsman att över­

lämna mål om utmätning till annan behörig utmätningsman skall äga mot­

svarande tillämpning med avseende å kvarstad och skingringsförbud (183

och 185 §§ förslaget till lag om ändring i UL). Jämväl i denna del kan jag

biträda lagberedningens förslag, som härutinnan godtagits eller lämnats

utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Anmärkas må, att det

föreslagna bemyndigandet att förordna om befogenhet för utmätningsman

att påkalla eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet redan en­

ligt sitt eget innehåll omfattar såväl utmätningsmål som andra mål, vilka

upptagits av utmätningsman. Till frågan, i vad mån 56 § i förslaget till lag

om ändring av UL bör äga motsvarande tillämpning vid handräckning en­

ligt AvbL, återkommer jag i det följande.

Mot den av lagberedningen förordade ändringen av forumregeln i 69 §

UL har jag intet att erinra. Även förslaget om förtydligande av sådan hän­

visning, som avses i nämnda lagrum, kan jag godtaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

3. Gäldenärens underrättande i mål om utmätning

Gällande rätt. UL ger i 59 och 60 §§ regler om gäldenärens underrättande

innan utmätning äger rum samt meddelar i 84 § vissa bestämmelser om pro­

tokoll och s. k. utmätningsbevis som avser att gäldenären efter verkställd

ulmätningsförrättning skall få besked om vad som förekommit.

I ett fall följer av ULs bestämmelser, att gäldenären måste vara till­

städes för att utmätning skall få äga rum. Det är när utmätning enligt 55 §

sökts på grund av auktionsprotokoll. Utmätning får då ske endast om gälde­

nären vid utmätningstillfället utan jäv erkänner skulden. Någon föregående

underrättelse är ej nödvändig.

Utmätning får alltid företagas om gäldenären anträffas, alldeles oavsett

om han på förhand underrättats eller ej. I praxis brukar man emellertid i

regel ej använda denna möjlighet till omedelbar utmätning. Om utmätnings­

mannen infinner sig utan föregående underrättelse, framstår hans tillväga­

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

gångssätt ofta som onödigt bryskt. Vidare riskerar han att gå förgäves. Hu­

vudregeln i 59 § är nämligen, att om gäldenären ej anträffas, utmätning får

äga rum endast under förutsättning att gäldenären i viss ordning underrät­

tats på förhand. De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelan­

de lämnas i 60 §.

Från huvudregeln att gäldenären skall vara underrättad upptager UL —

utom det fallet att gäldenären är tillstädes vid utmätningen — ytterligare två

undantag. Enligt 59 § 1 mom. är underrättelse ej av nöden, när det är anled­

ning antaga att gäldenären håller sig undan därför att han väntar utmät­

ning. Och enligt 60 § 3 mom. gäller motsvarande, om gäldenären ej har sta­

digt hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall

ske.

Om utmätningsförrättning hålles utan att gäldenären är tillstädes, skall

utmätningsmannen enligt 59 § 1 mom. tillsäga hans make eller husfolk eller

annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, att närvara vid för­

rättningen. I sista hand får han rikta sådan anmodan till närboende granne

som anträffas.

I 59 § stadgas, att underrättelsen skall innehålla meddelande om att ut­

mätning för fordringen blivit sökt. Det anses, att därvid fordringens belopp,

utmätningstiteln samt borgenärens namn skall upptagas. Däremot behöver

underrättelsen icke innehålla uppgift om tid för förrättningen. Och platsen

för förrättningen behöver anges endast för det fallet att utmätningen skall

äga rum på annan ort än den, där gäldenären har sitt hemvist, och avse egen­

dom som gäldenären ej uppgivit till utmätning (se 60 § 2 mom.). I praktiken

intages ofta i underrättelsen en anmodan till gäldenären att betala ford­

ringen inom viss kortare tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att

verkställas. Detta är emellertid ej föreskrivet.

De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelande lämnas som

förut nämnts i 60 §. Huvudregeln är, att underrättelsen för att anses giltig

skall meddelas gäldenären genom utmätningsmannen. För det fall att denne

själv lämnar gäldenären personlig underrättelse uppställes ej något form­

krav; underrättelsen kan då även meddelas muntligen. Eljest skall underrät­

telsen vara skriftligen utfärdad av utmätningsmannen. Varje bevislig delgiv­

ning av sådan underrättelse med gäldenären personligen godtages.

Hur delgivningen skall gå till, är icke närmare reglerat. De allmänna reg­

lerna i 33 kap. 25 § RB om att intyg av stämningsman eller offentlig befatt­

ningshavare av visst slag skall gälla som fullt bevis är givetvis tillämpliga.

Däremot kan underrättelsen icke meddelas genom postdelgivning enligt 1947

års kungörelse om delgivning i mål och ärenden vid domstol.

En fördel med att anlita stämningsman följer av de i 60 § 1 mom. med­

delade bestämmelserna om surrogatdelgivning. Har gäldenären blivit sökt

i sitt hemvist men ej kunnat anträffas där, får skriftlig underrättelse läm­

nas hans make eller husfolk eller, om ej heller de anträffas, avlämnas i slu­

tet kuvert i hans hemvist eller, som sista utväg, fästas på hans husdörr.

Stämningsmannadelgivning genom besök i gäldenärens hemvist kan alltså

regelmässigt genomföras utan uppskov.

89

UL innehåller ej några särskilda bestämmelser om sättet för delgivning

med juridisk person. I denna del torde emellertid reglerna i 33 kap. RB, sär­

skilt de i 17—19 §§, följas i tillämpliga delar.

För det vanliga fallet att underrättelsen genom utmätningsmannen eller

eljest bevisligen delgives gäldenären (eller ombud för honom) personligen

är ej stadgat, att någon viss tid regelmässigt skall förflyta mellan delgivning-

en och förrättningen. Utmätningen kan alltså äga rum samma dag utan att

gäldenären är tillstädes, men denna möjlighet torde sällan utnyttjas. Om

underrättelsen åter meddelas genom surrogatdelgivning, får utmätning äga

rum tidigast dagen efter delgivningen. Och om utmätning skall ske av egen­

dom, som finns på annan ort än där gäldenären bär sitt hemvist och som han

ej själv anvisat till utmätning, bör underrättelsen oavsett delgivningsmeto-

den meddelas så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen.

Längre rådrum än åtta dagar skall dock ej lämnas honom (60 § 2 mom.).

Reglerna om underrättelse före utmätning anses icke analogt tillämpliga

beträffande andra utsökningsformer. Det hänvisas emellertid i 79 § 4 mom.

UL för ett speciellt fall till 60 §. I 193 § 1 mom. meddelas särskilda före­

skrifter om underrättelse före verkställighet av vräkningsbeslut. Dessa sena­

re föreskrifter ansluter sig i sak helt till 60 § 1 mom. utom beträffande tids­

fristen. Vidare är att märka, att reglerna i 59 och 60 §§ till följd av hänvis­

ningar i speciallagstiftning skall tillämpas vid vissa särskilda utsöknings­

former. Sådana hänvisningar finns i 10 § AvbL samt i 15 § 1924 års lag om

viss panträtt i spannmål och 15 § 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin

och hampa.

Reglerna i 59 och 60 §§ gäller icke heller vid alla utmätningar. Enligt 60 §

3 mom. andra stycket UppbF får nämligen utmätning för skatt även i gälde-

närens frånvaro genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59

och 60 §§ UL sägs, meddelats honom. Och detsamma gäller enligt 38 § TK

UppbF vid utmätning för allmänna avgifter och liknande. Skall utmätning

i dessa fall ske av gäldenären tillhörig fast egendom som finns på annan ort

än där han har sitt hemvist, måste emellertid underrättelse jämte uppgift

om förrättningsstället senast 14 dagar före förrättningen avsändas till gäl­

denären med rekommenderat tjänstebrev. Återkommer brevet som obeställ-

bart, skall utmätningsmannen underrätta överexekutor härom vid insändan­

det av protokoll över utmätningen, och överexekutor skall sedan anställa ef­

terforskningar innan egendomen försäljes (se 60 § 3 mom. UppbF). — Före­

skrifter om undantag från ULs underrättelseregler vid utmätning för skat­

ter och allmänna avgifter har funnits sedan ULs tillkomst. På senare tid har

i uppbördsförfattningarna införts bestämmelser om anmaningar, som i viss

mån ersätter underrättelserna i enskilda mål. Enligt 31 § 2 mom. TK UppbF

skall skattskyldig, då indrivning av skatt skall ske, genom tjänstebrev eller

annorledes anmanas alt fullgöra sin betalningsskyldighet. I anmaning bru­

kar intagas, att utmätning kan komma att ske, om skatten icke betalas. Vad

som skiljer anmaning från underrättelse enligt ULs bestämmelser blir då

främst, att något krav på delgivning icke uppställs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I fråga om verkställighet av beslut, varigenom någon i brottmål dömts till

böter eller vite, gäller ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift

i 22 § UP. Någon föreskrift om undantag från underrättelsereglerna har icke

meddelats. I praxis torde man dock ofta förfara på samma sätt vid bötesut-

mätning som vid utmätning för skatt, d. v. s. tillämpa anmaningssystemet.

I 84 § UL meddelas bestämmelser om protokoll över utmätningsförrätt-

ning och om s. k. utinätningsbevis.

Lagen utgår från att protokoll skall föras över varje utmätningsförrätt-

ning. 84 § innehåller först den regeln, att utmätningsprotokoll, om gäldenär

eller borgenär begär det, skall hållas honom till handa genast eller, när det

ej kan ske, nästa dag. Någon skyldighet för part att lösa protokollet förelig­

ger ej (§ 12 i 1883 års lösenförordning). Om part vill ha protokollsut­

skrift, får han betala lösen och stämpel i vanlig ordning. I regel begär part

därför ej utskrift i annat fall än då han överväger att klaga.

När protokollet ej på stället lämnas till gäldenären, skall skriftligt utmät-

ningsbevis enligt 84 § genast tillställas honom eller, om han ej är närvarande,

annan som enligt 59 § varit tillsagd om förrättningen. Sådant bevis skall läm­

nas utan begäran och är fritt från avgift. I beviset skall upptagas skuldbe­

loppet till kapital och ränta samt lagsökningskostnad, d. v. s. rättegångs- och

därmed jämförlig kostnad ävensom kostnaden för utmätningen. Vidare skall

angivas grunden för utmätningen, d. v. s. exekutionstiteln, samt dagen då

förrättningen ägde rum. Därjämte specificeras ofta den utmätta egendomen

med åsatt värde. Det är också vanligt, att ulmätningsbeviset avslutas med

fullföljdshänvisning. Intetdera av sistnämnda två led är emellertid före­

skrivet.

Om gäldenären är närvarande vid förrättningen, får han genom utmät-

ningsbeviset tillfredsställande besked om vad som förekommit. Sker förrätt­

ningen utan att han är närvarande, skall beviset som redan antytts överläm­

nas till hans make, husfolk eller annan som enligt bestämmelserna i 59 §

tillsagts att närvara. Uppenbarligen har man räknat med att denne skall vi­

darebefordra beviset eller dess innehåll till gäldenären. Någon garanti för att

så sker finns emellertid ej. Och om förrättningen äger rum utan att någon

tillsägelse kunnat ske, förfaller frågan om bevisets överlämnande. I prakti­

ken lämnas då beviset i regel kvar på förrättningsplatsen, till den verkan

det kan ha. Om förrättningen äger rum på utmätningsmannens kontor utan

att någon annan än utmätningsmannen och vittnet är närvarande, är emel­

lertid detta meningslöst. För ett speciellt fall har i administrativ ordning

meddelats bestämmelser om översändande av utinätningsbevis. När fordran

på överskjutande preliminär skatt tages i mät, skall sålunda utmätningsbe-

viset, om utmätningen ej verkställts hos den skattskyldige, ofördröjligen

översändas till denne i tjänstebrev, och beviset skall då också innehålla full­

följdshänvisning (kungörelsen den 15 september 1960, nr 539, med särskil­

da föreskrifter om utmätning av fordran å överskjutande preliminär skatt).

91

Bestämmelserna i 84 § UL äger tillämpning även vid utmätning för skat­

ter, böter och liknande. Däremot torde där givna regler om utmätningsbevis

icke utan vidare vara analogi tillämpliga vid andra utsökningsformer, t. ex.

handräckning för återtagande av avbetalningsgods.

Lagberedningen. Bestämmelserna om gäldenärens underrättande har

framhåller beredningen — i huvudsak varit oförändrade sedan ULs till­

komst. Det är därför enligt beredningens mening ej ägnat att förvåna att de

nu är föråldrade. Förr kunde man i större utsträckning räkna med att vid

ett besök under dagen träffa en gäldenär i bostaden eller på hans ägor eller

alt där åtminstone komma i förbindelse med någon medlem av hans hushåll.

Beträffande större delen av befolkningen är detta ej längre förhållandet.

Om en utmätningsman under dagen söker gäldenären i hans hem, träffas

ofta ingen där. Ändrade regler om sättet för gäldenärens underrättande an­

ser beredningen därför påkallade.

Beredningens förslag till ändrad lydelse av 59 § 1 mom. innehåller i detta

hänseende som huvudregel, att underrättelse skall lämnas innan utmätning

verkställes och att det bör ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få nö­

digt rådrum att bevaka sin rätt. I 59 § 2 mom. stadgas undantag härifrån, om

fara är att egendom undanstickes eller förstöres eller saken eljest är bråds­

kande, liksom då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är veterligt var

han uppehåller sig eller ombud för honom finns.

I sin motivering till dessa stadganden framhåller beredningen, att under­

rättelseförfarandet bör utformas så, att gäldenären såvitt möjligt får till­

fälle att bevaka sina intressen antingen före eller vid själva utmätningsför-

rättningen. Någon bestämd tid som måste förflyta mellan underrättelse och

utmätning torde icke kunna anges i lagen. Det rådrum som gäldenären kan

få för att bevaka sin rätt måste ofta bli kort. Utmätningsmannen måste emel­

lertid — fortsätter beredningen — väga borgenärens intresse av att komma

till sin rätt mot gäldenärens intresse av att bli varskodd. Han måste därvid

taga hänsyn till målets beskaffenhet och vad som är känt om gäldenären.

Exekutionstitelns eller fordringens art kan enligt beredningens mening

ibland motivera, alt gäldenären får ett icke alltför obetydligt rådrum. Det

kan t. ex. vara fråga om en fordran på underhållsbidrag som förfallit till

betalning under loppet av åtskilliga år. Ibland bör också utmätningsmannen,

med den kännedom han har om gäldenären, kunna ge ett något längre råd­

rum för att gäldenären skall få tillfälle att betala frivilligt, om borgenären

ej därigenom löper någon risk. Är åter gäldenären känd för att vilja undan­

draga sig sina skyldigheter, måste utmätningsmannen handla snabbt. I fall,

då en underrättelse kan antagas leda till att gäldenären sticker undan eller

förstör egendom, bör någon underrättelse överhuvud ej lämnas. Beredning­

en framhåller, att utmätning även i andra fall kan vara så brådskande, att

underrättelse ej bör meddelas före förrättningen. Det kan l. ex. vara fråga

om alt snabbi omhändertaga en bil eller annat fordon som man har anled­

ning befara snart komma all föras från orten eller om att utmäta ett kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

92

tant tillgodohavande som gäldenären väntas lyfta inom den närmaste tiden.

Gäldenären kan stå i begrepp att ge sig ut på en längre resa o. s. v.

Enligt gällande rätt är som förut nämnts underrättelse ej av nöden, om

gäldenären icke har stadigt hemvist i riket och ej heller har känt ombud i

den ort där utmätning skall ske. Denna begränsning anser beredningen ej

vara påkallad eller lämplig. Det är bl. a. otillfredsställande, att gäldenär, som

har hemvist i något av våra nordiska grannländer eller uppehåller sig på

känd adress där, icke skall underrättas. Enligt beredningens mening bör gäl­

denären i princip underrättas oavsett var han bor. Med nutida kommuni­

kationer finns ej något praktiskt behov av att undantaga de fall då gäldenä­

ren möjligen någon gång vistas i mera avlägset land. En annan sak är —

framhåller beredningen — att gäldenären ej alltid kan påräkna att få un­

derrättelse i så god tid att han hinner låta sig representeras vid utmätnings-

förrättning. Utmätningsmannen bör emellertid såvitt möjligt taga hänsyn till

särskilda svårigheter för gäldenären, om det kan ske utan att utmätningen

äventyras.

Beredningen behandlar också närmare frågan om för hands under-

rättelsens innehåll. Enligt beredningens mening bör underrättel­

sen innehålla uppgift om borgenären, utmätningstiteln, fordringen till ka­

pital och ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutions-

kostnad. När fråga är om successivt förfallande underhållsbidrag och dy­

likt, bör anges, på vilken tid fordringen belöper. Vidare bör gäldenären an-

manas att betala fordringen till utmätningsmannen eller att sätta sig i för­

bindelse med denne samt underrättas, när och hur det lämpligen kan ske.

Ett annat önskemål är — fortsätter beredningen — att tid och plats för ut-

mätningsförrättningen anges i underrättelsen. Att konsekvent genomföra

en sådan ordning stöter emellertid på stora praktiska svårigheter, kanske

särskilt för landsfiskaler som samtidigt är polischefer och åklagare. Utmät-

ningsmännen får räkna med att planerade utmätningsförrättningar ofta in-

ställes eller uppskjutes därför att gäldenären betalar eller borgenären med­

ger anstånd med förrättningen. Det är därför mycket svårt att fixera ar­

betsprogrammet så noga att bestämda tider hålles. Ä andra sidan får beak­

tas, att utmätningsmannen, därest han icke på förhand underrättat gälde­

nären om tid och plats för förrättningen, utsätter sig för risken att utmät­

ningen icke genast kan genomföras när han infinner säg för sådant ända­

mål. Om utmätningsmannen icke i själva underrättelsen kan sätta ut tid

och plats för förrättningen, bör han om möjligt senare per telefon eller på

annat sätt söka meddela gäldenären när utmätning förestår. Särskilt ange­

läget är detta, om våld skulle behöva användas för den händelse gäldenä­

ren eller annan som kan lämna utmätningsmannen erforderligt tillträde ic­

ke är tillstädes. Att våld så långt möjligt bör undvikas finner beredningen

uppenbart. Vissa råd och anvisningar om vad som i dessa och liknande hän­

seenden bör iakttagas kan meddelas i administrativ ordning. Icke minst

viktigt anser beredningen det vara, att goda blanketter till underrättelser

in. m. utarbetas och tillhandahålles.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52

dr

1963

93

Vad härefter angår sättet att överbringa för han dsunde r-

rättelsen anser beredningen det otillfredsställande att upprätthålla två

skilda system så som nu sker. Även vid utmätning för skatter och dylikt

har gäldenären intresse av att kunna bevaka sin rätt. Därmed är enligt be­

redningens mening ej sagt, att det system som nu tillämpas vid skattein­

drivning alltid är oförmånligare för gäldenären än det i UL stadgade del-

givningssystemet. Beredningen anser, att man bör kunna använda en ge­

mensam ordning för båda de tillämpningsområden som här nämnts och att

man därvid bör i viss utsträckning kunna närma sig vad som nu gäller inom

uppbördsväsendet.

Enligt beredningens förslag i 1 mom. av 59 § skall underrättelsen till

gäldenären sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Närmare

bestämmelser om hur utmätningsmannen bör förfara anser beredningen

lämpligen kunna utfärdas av Kungl. Maj :t. Som normal metod anser bered­

ningen böra godtagas att underrättelsen sändes till gäldenären i tjänstebrev

med begäran att han tecknar erkännande av mottagandet på bilagd blan­

kett och skickar det till utmätningsmannen. Erkännandet bär få avlämnas

till postbefordran avgiftsfritt. Underrättelsen bör också kunna överlämnas

genom bud eller på annat dylikt sätt. Den för närvarande på åtskilliga håll

använda metoden att sända underrättelsen i rekommenderat brev med mot­

tagningsbevis bör enligt beredningens mening fortfarande få tillämpas, när

den finnes ändamålsenlig.

Om gäldenären icke insänder erkännande av mottagen underrättelse eller

ej utlöser rekommenderad försändelse, anser beredningen det få bero på

omständigheterna i det särskilda fallet, om ytterligare åtgärd skall vidtagas.

En stor del av utmätningsansökningarna riktar sig mot personer som är

väl kända för utmätningmannen från tidigare mål. Ofta saknar dessa gälde-

närer utmätningsbar egendom eller har eljest uppenbarligen icke nämn­

värt intresse av att få del av underrättelsen. För att icke förfarandet skall

bli alltför betungande bör utmätningsmannen — anför beredningen vidare —

ej vara skyldig att vidtaga ytterligare åtgärd för gäldenärens underrättande

i sådana fall. I andra fall kan utmätningsmannen lämpligen söka kontakt

per telefon med gäldenären och fråga denne, huruvida han mottagit under­

rättelsen. Svarar gäldenären jakande, gör utmätningsmannen anteckning här­

om i dagboken. Ytterligare bevis om mottagandet kan icke anses erforder­

ligt. Erfar däremot utmätningsmannen vid telefonsamtalet att underrät­

telsen icke nått gäldenären, kan han begagna tillfället att framföra munt­

lig underrättelse till denne.

Om utmätningsmannen icke når kontakt med gäldenären på nu angivet

sätt och målets beskaffenhet påkallar att gäldenären får kännedom om att

utmätning begärts, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening för­

söka alt enligt RBs regler delgiva gäldenären underrättelsen. Eu situation

då det får anses vara av särskild vikt att gäldenären får del av underrät­

telsen är, när utmätning begärts på grund av dom som ej vunnit laga

kraft. Ett annat fall är, att utmätning begärts på grund av avtal om under-

94

liållsbidrag enligt 54 a § i förslaget. Beredningen nämner vidare sådana fall

som alt anledning finns till antagande att gäldenären vill anvisa viss egen­

dom till utmätning eller att utmätningen kan komma att omfatta för gälde­

nären betydelsefull egendom, såsom fastighet där han bor, bostadsrätt

o. s. v. Enligt beredningens mening bör alltså utmätningsmannen i dessa

och liknande fall, om bevis icke erhållits om att gäldenären mottagit un­

derrättelsen och det icke ändå är känt att han fått del därav, söka själv

eller genom stämningsman delgiva underrättelsen med gäldenären. Vid be­

hov bör surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 eller 9 § RB få användas.

Beredningen framhåller, att det ibland kan vara praktiskt att utmät­

ningsmannen omedelbart använder sig av delgivning i stället för att först

sända underrättelsen med posten eller på liknande sätt. Ett sådant förfaran­

de bör därför enligt beredningens mening vara tillåtet.

Vidare understryker beredningen, att underrättelsen givetvis såvitt möj­

ligt bör vara skriftlig. Att ovillkorligen kräva detta finner beredningen dock

icke lämpligt. Om gäldenären underrättas muntligen, bör underrättelse, när

tiden medger det, efterföljas av skriftlig bekräftelse i tjänstebrev. Att un­

derrättelse först lämnas muntligen kan enligt beredningens mening inne­

bära en värdefull kontakt för det fortsatta förfarandet.

Som förut nämnts anser beredningen, att gäldenären i princip bör under­

rättas även om han vistas utom riket. Beredningen menar, att underrättel­

sen jämväl i dessa fall lämpligen kan sändas i brev med begäran om erkän­

nande av mottagandet. Utmätningsmannen bör iakttaga, att handlingen av­

fattas på ett språk som gäldenären kan antagas förstå. Han bör vid behov

få anlita hjälp av utrikesdepartementet med översättning. Beredningen ut­

går från att besväret härmed icke kommer att få någon större omfattning.

För att icke förfarandet skall bli för betungande och tidsödande bör ytter­

ligare åtgärd i regel icke krävas, om mottagningsbevis icke inkommer. Un­

dantagsvis bör delgivning kunna äga rum genom utrikesdepartementets för­

sorg, när det kan anses vara av särskild vikt att gäldenären får tillfälle att

bevaka sin rätt. Har gäldenären känt ombud i riket, bör underrättelsen i

stället meddelas denne enligt vanliga regler.

Utkast till administrativa bestämmelser i enlighet med vad nu sagts har

fogats vid betänkandet (se s. 151—153, 9 c § 1, 2 och 6 mom.).

Beredningen påpekar, att ändringen i 59 § UL påkallar en följdändring i

79 § 4 mom. UL.

Som framgår av det anförda bör de nya underrättelsebestämmelserna

enligt beredningens mening kunna tillämpas i utmätningsmål av alla slag,

alltså även vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och dylikt. Till följd

härav föreslår beredningen, att även 60 § UppbF ändras. Något författnings-

förslag i detta hänseende har beredningen emellertid ej utarbetat.

Beredningen framhåller, att utmätning i regel måste kunna försiggå utan

hinder av gäldenärens frånvaro. I annat fall skulle förfarandet

bli alldeles för tungt. Rättssäkerheten bör enligt beredningens mening i stäl­

let så långt möjligt tillgodoses genom gäldenärens underrättande om skedd

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

96

meddelas om den utmätta egendomen. Uppgifterna bör vara sådana att gäl­

denären verkligen får besked om vad som är utmätt. Däremot torde ej böra

krävas, att utmätningsbeviset upptager de värden som åsatts det utmätta.

Redan nu torde utmätningsbevisen vanligen avslutas med besked om vad

den som vill söka ändring i utmätningen bär att iakttaga (jfr 204 § 2 inom.).

Denna praxis bör enligt beredningens mening göras till regel. Däremot tor­

de det icke vara nödvändigt att i fullföljdshänvisningen erinras om befo­

genheten för utmätningsmannen att själv inom viss kortare tid rätta ut­

mätningen. Liksom när det gäller underrättelserna före utmätning anser

beredningen det lämpligt, att beträffande utmätningsbevisen närmare an­

visningar meddelas i administrativ ordning (se författningsutkast i betän­

kandet s. 152, 9 c § 3 inom.). Att belasta lagen med bestämmelser om bevi­

sens innehåll finner beredningen alltså ej erforderligt.

Spörsmålet om sättet för utmätningsbevisets överbring­

ande skall enligt förslaget lösas olika för olika fall. Om gäldenären är

tillstädes, personligen eller genom ombud, skall beviset genast överlämnas

till honom. Föreskrift av denna innebörd upptages i 84 § 1 mom. Att gälde­

nären till äventyrs vägrar att mottaga handlingen kan ej tillmätas någon

betydelse (jfr 33 kap. 6 § RB). Beviset får lämnas på bordet eller på annan

plats hos gäldenären.

Frågan hur överbringandet skall ske, när gäldenären icke är tillstädes

sammanhänger med hur klagotiden skall beräknas. Beredningen föreslår,

att tiden räknas från den dag då gäldenären erhöll del av utmätningsbevi­

set (eller protokollet, se 201 §). Vid valet av metod för överbringandet bör

hänsyn därför tagas till önskemålet att få bevis om dagen då gäldenären

mottog handlingen. Å andra sidan får förfarandet ej bli alltför betungande.

En lämplig ordning anser beredningen vara, att utmätningsbeviset sändes till

gäldenären i rekommenderat tjänstebrev med begäran om mottagningsbe­

vis. För att brevet verkligen skall nå gäldenären bör utmätningsmannen på

försändelsen ange, att den får utkvitteras endast av adressaten personli­

gen. Inkommer icke mottagningsbevis, måste det fortsatta förfarandet en­

ligt beredningens mening få bero av omständigheterna. Har utmätningen

omfattat fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund, bostads­

rätt eller annan egendom av mera betydande värde för gäldenären, bör del

åligga utmätningsmannen att söka delgiva beviset med gäldenären efter

samma regler som föreslagits för underrättelse. Hur stora ansträngningar

som skall nedläggas på att nå gäldenären får bero av sakens vikt och för­

hållandena i övrigt. Under alla omständigheter skall — fortsätter bered­

ningen — åtminstone

ett

allvarligt delgivningsförsök göras. I andra fall

åter, när utmätningen icke kan anses ha någon mera allvarlig verkan för

gäldenären, synes varken intresset att gäldenären får säker kännedom om

vad som förevarit eller önskemålet att få en utgångspunkt för klagotiden

motivera att utmätningsmannen vidtager ytterligare åtgärd, om mottag­

ningsbevis ej inkommer. — Utmätningsmannen bör enligt beredningens

mening vidare ha möjlighet att omedelbart föranstalta om delgivning i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

97

stället för att först pröva metoden med rekommenderat brev. Till gäldenär

som vistas utom riket bör beviset i regel sändas i vanligt — alltså icke re­

kommenderat — brev med begäran att han lämnar erkännande av motta­

gandet. Delgivning genom utrikesdepartementet bör också kunna förekom­

ma men bör reserveras för särskilt viktiga fall.

Beredningen finner det vara ett starkt önskemål, att gäldenären får del

av beviset så snart som möjligt efter utmätningen. Regelmässigt bör utmät­

ningsmannen kunna expediera beviset redan samma dag utmätningen ägt

rum eller senast nästa söckendag.

Förslaget innebär, att utmätningsbevis skall sändas till gäldenären även

om vid förrättningen närvarit någon som enligt 60 § 2 mom. tillsagts därom

av utmätningsmannen. Beredningen finner det emellertid naturligt, att ett

särskilt exemplar av beviset lämnas till den som på detta sätt bevakat gäl-

denärens intressen och att denne anmodas att underrätta gäldenären där­

om. En sådan åtgärd bör enligt beredningens mening bidraga till att gälde­

nären så snart som möjligt får kännedom om utmätningen.

Beredningen understryker, att man kan utgå från att med det föreslagna

underrättelsesystemet endast sällan kommer att inträffa att gäldenären ej

får kännedom om verkställd utmätning. I allt fall är risken härför mycket

ringa, om han — såsom normal aktsamhet kräver — utlöser rekommende­

rade brev. För den som ej fått del av utmätningsbeviset innebär beredning­

ens förslag den förbättringen i förhållande till gällande rätt, att han icke

blir bunden av bestämd klagotid. Detta bör enligt beredningens mening

icke vålla några betänkligheter med hänsyn till borgenären. Oavsett gälde-

närens klagomöjlighet fortsätter ju förfarandet i vanlig ordning fram till

försäljning och redovisning, om ej inhibition sker.

Huvudparten av de nu föreslagna reglerna anser beredningen lämpligen

böra intagas i administrativ författning (se författningsutkast i betänkandet

s. 152—153, 9 c § 4 och 6 mom.). I lagtexten har under 84 § 2 mom. endast

upptagits, att utmätningsbevis skall, om gäldenären ej är tillstädes, senast

nästa söckendag sändas till honom med posten eller lämnas på annat lämp­

ligt sätt. Vidare stadgas, att om någon som avses i 60 § var tillstädes, ett

exemplar av beviset tillika skall genast överlämnas till honom med anmo­

dan alt underrätta gäldenären därom.

Beredningen understryker, att den nuvarande bestämmelsen att proto­

koll genast skall tillhandahållas har endast ringa betydelse. Protokoll ut­

färdas endast på begäran, och det torde höra till sällsyntheterna, att proto­

kollsutskrift begäres och mot föreskriven avgift expedieras redan på förrätt-

ningsstället. Bestämmelsen skall därför enligt förslaget ersättas med en

föreskrift att protokoll över utmätning eller försök därtill skall, om gäldenär

eller borgenär begär det, tillhandahållas utan dröjsmål (84 § 3 mom.).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag till reglering av underrät­

telseförfarandet

före

utmätning har i och för sig godtagits av det alldeles

4 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 52

98

övervägande antalet remissinstanser. Tanken att denna reglering skulle

gälla även vid utmätningar för skatter och dylikt har emellertid som förut

nämnts stött på motstånd från åtskilliga håll. Däremot har förslaget i fråga

om gäldenärens underrättande

efter

det utmätning skett allmänt accepte­

rats också vad dessa utmätningar angår; och de i 60 § i förslaget upptagna

reglerna om betydelsen av gäldenärens frånvaro har lämnats så gott som

helt utan erinran.

Bland dem som lämnat hela avsnittet om gäldenärens underrättande vä­

sentligen utan erinran kan nämnas

länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro

och

Norrbottens län, överexekutor i Norrköping, uppbördsutrcdningen, styrel­

sen för Sveriges advokatsamfund

och

styrelsen för Föreningen Sveriges

landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner, att genom förslaget

motstridiga intressen tillgodosetts så långt det är möjligt och alt skäl att

bibehålla särbestämmelsen i 60 § UppbF icke synes föreligga. Uppbördsut-

redningen konstaterar, att de föreslagna reglerna i förhållande till UppbF

innebär en skärpning men att de utan olägenhet synes kunna göras tillämp­

liga även i fråga om utmätning för skatt. Landsfiskalsföreningens styrelse

anser, att underrättelserna lämpligen bör kunna delgivas gäldenären på

sätt lagberedningen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Förslaget att göra den nya regleringen av underrättelseförfarandet till­

lämplig även vid utmätningar för skatter och dylikt avstyrkes av

överståt-

hållarämbetet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, andre stadsfogden i Gö­

teborg, överexekutor

och

andre stadsfogden i Malmö, Föreningen Sveriges

stadsfogdar

och

Svenska exekutionsmännens riksförbund

ävensom av

ytter­

ligare några enskilda utmätningsmän.

Också

riksrevisionsverket

synes ha

en övervägande negativ inställning i denna del.

överståthållarämbetet

finner de för skatter gällande bestämmelserna väl

avvägda med hänsyn såväl till de skattskyldigas som till myndigheternas

intressen, och några rättsförluster till följd av desamma har ej försports.

Om det förbättrade underrättelseförfarandet beträffande verkställd utmät­

ning genomföres, kommer rättssäkerheten att öka, varför farhågor i denna

riktning torde vara obefogade. Att belasta utmätningsmannen med ökade

underrättelseplikter vid skatteindrivningen anser ämbetet föga rationellt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser för sin del, att tillräckliga skäl

för en övergång till ett enhetligt underrättelsesystem ej anförts. Härutinnan

ansluter sig länsstyrelsen till synpunkter som framförts av

stadsfogden i

Sundsvall.

Denne framhåller bland annat, att det nuvarande förfaringssättet

vid utmätning för skatter bör bibehållas och tillämpas även vid utmätning

för böter.

Andre stadsfogden i Göteborg

menar, att redan mängden av ärenden om

utmätning för skatt skulle göra ett underrättelseförfarande i den ordning

beredningen föreslår betungande, och anför vidare.

99

Att utsända alla dessa underrättelser i två exemplar med begäran om er­

kännande av mottagandet å ena exemplaret kan icke anses vara en rationell

ordning. I allmänhet har den skattskyldige avkrävts beloppet i fråga både

per brev och vid personligt besök, innan utmätning tillgripes. Han har kan­

ske flera gånger hotats med utmätning men ändå underlåtit att betala. Ut­

mätningen torde därför i regel vara väntad, när den äntligen kommer, och

en enkel underrättelse i vanligt brev, den form som nu praktiseras, torde

därför kunna anses tillfyllest. Jag föreslår därför att undantagsbestämmel­

sen i 60 § UppbF bibehålies och vill i detta sammanhang föreslå att en

liknande undantagsregel införes också beträffande utmätning för böter och

viten.

I det hela överensstämmande synpunkter anförs av

andre stadsfogden i

Malmö.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser också, att det vid skatte- och bö-

tesindrivning är tillräckligt att gäldenären i tjänstebrev erhållit underrät­

telse om den ifrågavarande skulden. Föreningen yttrar bland annat.

Enligt vad föreningen har sig bekant torde det icke ha inträffat några

»olyckshändelser» till följd av att gäldenären icke erhållit en särskild under­

rättelse om själva utmätningen. I nära nog samtliga fall har också, innan

utmätning för skatt vidtagits, skatteindrivaren vid flera tillfällen varit i

förbindelse med gäldenären och utmätningen kommer sålunda ingalunda

överraskande för denne. Det förekommer också endast i undantagsfall att

låssmed användes vid utmätning för skatt. I dylika fall är det uteslutande

fråga om gäldenärer som tredskas, d. v. s. icke lämnar tillträde till sin bo­

stad.

I stort sett samma inställning redovisar

Svenska exekutionsmännens riks­

förbund

i sitt yttrande.

Riksrevisionsverket

anser synpunkten att en utmätning för skatter bör

kringgärdas med samma skydd för den enskilde som varje annan utmät­

ning vara i och för sig naturlig men framhåller att mot denna synpunkt

står i fråga om skatterna ett allmänt intresse av särskild snabbhet. Äm­

betsverket fortsätter.

Man torde ej heller kunna bortse från kravet på att förfarandet icke får

bli för omständligt. Beträffande särskilt utmätning i överskjutande skatt,

ett område där kraven på formellt underrättelseförfarande kommer i ett

påtagligt motsatsförhållande till nödvändigheten av snabba åtgärder, vill

riksrevisionsverket erinra om att nuvarande otillfredsställande förhållan­

den föranlett ämbetsverket att i underdånigt yttrande den 27 juli 1961

ifrågasätta om icke överskjutande skatt borde helt undantagas från utmät­

ning.

Förslaget om för hands underrättelsens innehåll har för­

anlett endast få erinringar.

Förste stadsfogden i Göteborg

vänder sig mot tanken att i underrättelsen

skall upptagas anmaning att betala till utmätningsmannen. Han anser det

långt viktigare, att den innehåller en anmaning att betala till borgenären

eller att söka kontakt med denne, och åberopar som skäl härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Det är oftast fråga om avbetalningar och begäran om anstånd med ut­

mätningar. I kontakten med utmätningsmannen kan denne blott meddela

gäldenären, att han i dessa frågor har att vända sig till borgenären. Nästan

alla gäldenärer som erlägger avbetalning får anstånd. Det är onödig omgång

att gäldenären gör en avbetalning till utmätningsmannen —------- .

Liknande synpunkter anföres av

förste stadsfogden i Malmö,

som uttalar

farhågor för att utmätningsmannen skulle kunna bli förvandlad till en in-

kassomyndighet.

Förste stadsfogden i Göteborg

meddelar vidare, att de underrättelser som

nu användes i Göteborg innehåller upplysning om att förrättningen kan

företagas med anlitande av låssmed, om ingen öppnar. Han finner det

rimligt, att gäldenären får vetskap härom, och anser att det ofta är detta

som förmår gäldenären att kontakta utmätningsmannen eller borgenären

före utmätningen. Blanketter innehållande sådan upplysning bör därför

tillhandahållas.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler

liksom

flera skilda ut-

mätningsmän

understryker starkt svårigheten att redan i förhandsunder-

rättelsen angiva tid och plats för utmätningen.

Stadsfogden i Sundsvall

an­

ser, att det bör helt överlämnas till utmätningsmannens bedömande, huru­

vida uppgift skall lämnas om var och när utmätning skall äga rum. Han

framhåller därvid, att det i ett stort antal fall torde vara olämpligt att sådan

uppgift lämnas, med hänsyn till frestelsen för gäldenären att tillfälligt un­

danskaffa värdefullare egendom.

Också själva förslaget om sättet att överbringa förh ands­

meddelanden i enskilda mål har i allmänhet lämnats utan invänd­

ning. Några remissinstanser — särskilt

Föreningen Sveriges stadsfogdar,

exekutionsdirektören i Stockholm

och

förste stadsfogden i Göteborg

— har

emellertid ägnat betänkandet i denna del en utförlig granskning och fram­

ställt vissa erinringar.

Stadsfogdeföreningen

anmärker, att ett förfarande, som går ut på att

översända skriftlig underrättelse med begäran om erkännande av motta­

gandet, nu tillämpas bland annat i Stockholm men att det där visat sig

vara mindre effektivt i det att endast cirka 20 procent av gäldenärerna in­

sänt sådant erkännande. Föreningen fortsätter.

Eljest torde i de flesta utmätningsdistrikten delgivning av underrättelse

ske uteslutande genom exekutionsbiträde eller annan tjänsteman hos ut­

mätningsman. Ett sådant tillvägagångssätt är också synnerligen fördel­

aktigt ur olika synpunkter. Först och främst har utmätningsmannen, ge­

nom att stämningsmannen uppsöker gäldenären, möjlighet att erhålla nog­

granna uppgifter om gäldenärens bostad. Det kan exempelvis vara fråga

om en större fastighet med flera uppgångar, i vilka ett vanligt namn —

exempelvis Andersson -— kan förekomma i ett flertal olika våningsplan. I

det fall, då ansökan icke innehåller noggranna uppgifter om var gäldenären

bor, erhåller utmätningsmannen kännedom därom genom exekutionsbiträ-

dets delgivningsrapport. Härigenom undvikes att förrättningen försinkas

101

eller rent av förhindras på grund av att utmätningsmannen eller substitutet

icke genast har upplysning om var gäldenären bor då de inställer sig för

verkställighet. Speciellt i de fall då låssmed medföljer förrättningsmannen

__vilket vanligtvis sker i Stockholm — är det av vikt att förrättningsman­

nen omedelbart kan gå direkt på gäldenärens bostad eller lokal. En icke

mindre viktig sak är att delgivningsmannen, vilken ofta sedermera är vitt­

ne åt förrättningsmannen, har möjlighet att i förväg göra upp om en lämp­

lig tidpunkt för förrättningen ävensom meddela gäldenären vad denne bär

alt iakttaga med anledning av utmätningsansökan, exempelvis beträffande

gäldenärens möjligheter att betala skulden, att kontakta borgenären för

att erhålla anstånd eller avbetalning etc. — — — Alla dessa iakttagelser

som stämningsmannen sålunda kan göra har ett mycket stort värde för för­

rättningsmannen, för att denne på ett snabbt och effektivt sätt skall kun­

na genomföra förrättningen.

Föreningen förklarar sig med det anförda vilja framhålla, att delgiv­

ning genom stämningsman är det praktiskt sett mest lämpliga underrät­

telseförfarandet och alt detta bör få komma till användning i samma ut­

sträckning som nu är fallet. Att som huvudregel ange att personlig del­

givning ej bör förekomma innan andra underrättelseformer företagits an­

ser föreningen mindre lämpligt. Författningstextens ordalydelse synes emel­

lertid ej lägga hinder i vägen för det förfarande som föreningen sålunda

förordar.

Förste stadsfogden i Göteborg

argumenterar för omedelbar stämnings-

mannadelgivning under åberopande av huvudsakligen samma skäl som

stadsfogdeföreningen och anser liksom föreningen, att författningstexten

medger att denna metod användes generellt. Emellertid gör han också gäl­

lande, att särskilda skäl för ett formellt delgivningsförfarande med hänsyn

till målens beskaffenhet skulle föreligga i fall som icke berörts av lagbe­

redningen. Han nämner därvid främst fall då utmätning sökes på grund av

bevis i mål om betalningsföreläggande, lagsökningsutslag och tredskodomar

__ de till antalet helt dominerande exekutionsurkunderna — samt anför

vidare.

Enligt min erfarenhet är det vid verkställighet av dessa ganska vanligt

att gäldenären icke vet om, att han blivit förpliktad betala — något som

alltid gäldenären i 39 §-situationen vet. Många gånger har han icke förstått

eller brytt sig om att få något sammanhang i det rutindelade, finstilta pap­

peret om betalningsföreläggande. Andra gånger har han tagit kontakt med

inkassobyrån eller skickat in kapitalbeloppet till borgenären och därmed

trott frågan vara utagerad. Han kan också ha ingivit ett bestridande för

sent eller så utformat, att det t. ex. i lagsökningsmål saknat relevans. Det

synes därför angeläget att även i utsökningsmål, som grundar sig på an­

givna exekutionstitlar och i vilka gäldenären har möjlighet alt avvärja

utmätning genom ansökan om återvinning och inhibition, utmätnings­

mannen skall vara förvissad om, att gäldenären erhållit del av underrät­

telsen, innan ett ingripande sker.

Sammanfattningsvis anför förste stadsfogden i Göteborg, all han finner

det vanskligt att lätta på formföreskrifterna i den utsträckning som be­

redningen föreslagit samt alt han befarar, att en fakultativ prövning huru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 52

dr

1963

vida delgivning skall äga rum kommer att bli betungande i de större

distrikten och göra det svårt att organisera arbetet så att handläggningen

icke försinkas.

En helt annan inställning har

exekutionsdirektören i Stockholm.

Han

finner det önskvärt, att formföreskrifterna ytterligare förenklas. Detta an­

ser han vara möjligt med hänsyn till den omständigheten att skada av mera

allvarlig beskaffenhet kan tillfogas gäldenären som regel först i och med

försäljning av den utmätta egendomen. Han fortsätter.

Dessförinnan skulle det förekomma endast undantagsvis, t. ex. då gälde-

närens namn i en dom är så ofullständigt, att personförväxling kan riskeras

och att därför erforderliga undersökningar måste göras till förebyggande

av att annan person än gäldenären erhåller underrättelse, eventuellt också

får sin egendom utmätt. Före utmätningen torde det i regel räcka med

underrättelse i vanligt tjänstebrev i enlighet med vad som i allmänhet

gäller för skatter och efter utmätningen, om gäldenären icke varit närva­

rande vid förrättningen, genom bevis översänt i rekommenderat brev med

mottagningsbevis. Då åtskilliga icke löser ut sådana försändelser, bör re-

turnerad sådan ånyo sändas ut men då i vanligt tjänstebrev. Härmed erhål -

les vissa garantier för att gäldenären erhåller kännedom om utmätningen.

Uppkommer fråga om försäljning bör mycken energi utvecklas för att gäl­

denären skall bli delgiven underrättelse härom. Jämförelsevis god tid skul­

le även kunna anslås för detta arbete på grund av de föreslagna tidsfrister­

na (88 c §) och på grund av att antalet försäljningsärenden jämfört med

antalet utmätningar är ringa. Sålunda skulle det vara angeläget att t. ex.

underrätta personer bosatta under känd adress i utlandet om en föreståen­

de försäljning. Gäldenär, som först i samband med underrättelse om för­

säljning erhållit kännedom om verkställd utmätning, hade då tillfälle att

överklaga utmätningen.

Förste stadsfogden i Norrköping

anser det för sin del mycket viktigt att

underrätta gäldenären om den blivande auktionen och föreslår att i 89 § UL

skall intagas en föreskrift av innebörd att både gäldenär och borgenär skall

i god tid underrättas om tid och plats för auktionen och om vilken egen­

dom som skall säljas. Även

överexekutor i Norrköping

uttalar viss sympati

för en sådan bestämmelse.

De i 60 § lagförslaget upptagna reglerna om betydelsen av g ä 1 d e-

närens frånvaro vid utmätningsförrättning har föranlett erinran

endast från

förste stadsfogden i Norrköping.

Denne hävdar, att gäldenärens

närvaro ej erfordras när gäldenärens make är tillstädes. Han efterlyser

vidare konkreta anvisningar om hur utmätningsmannen skall ställa sig,

när gäldenären är frånvarande.

Förslaget i fråga om gäldenärens underrättande efter

det utmätning skett har som redan antytts fått mycket gott motta­

gande. Från flera håll har understrukits, att det är av stor betydelse för att

bereda gäldenären ökad rättssäkerhet. Ingen har ifrågasatt, att på denna

punkt särregler skulle gälla vid utmätning för skatter och dylikt. Antalet

erinringar mot förslaget är över huvud få.

103

över

ståthållarämbetet

anser det angeläget, att i utmätningsbevis intages

erinran om befogenheten för utmätningsman att själv inom viss kortare hd

rätta utmätningen. Enligt ämbetets mening skulle de exekutiva myndig­

heterna därigenom kunna besparas åtskilligt besvär.

Ett par landsfiskaler

menar, att det kan bli besvärligt att förteckna den

utmätta egendomen i utmätningsbeviset.

Stadsfogden i Sundsvall

och

landsfiskalen i Svedala distrikt

gör gällande,

att det är överflödigt att sända utmätningsbevis till gäldenären i det fallet

att ett exemplar vid förrättningen överlämnas till någon av hans husfolk,

och

förste stadsfogden i Norrköping

hävdar, att gäldenärens make aven i

detta fall bör få ersätta gäldenären.

Lagrådet anför under 59 §, att det torde böra ytterligare övervägas, huru­

vida de föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären är prak­

tiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Emellertid framhåller lag­

rådet, att såvitt angår hänsyn till gäldenärens intressen skal icke synes fo-

refinnas att ha olika regler vid utmätning för skatt och för annan fordran.

I anslutning till 60 § påpekar lagrådet, att det i 1 mom. i denna paragraf

upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens frånvaro uppenbarligen

bör kunna analogiskt tillämpas vid verkställighet av administrativ myndig­

hets beslut, i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmelser i nu­

varande 59 § och 60 § 3 mom.

Departementschefen. Vad först angår frågan om gäldenärs underrättande

rörande förestående utmätning bör underrättelseförfarandet — liksom ut-

mätningsförfarandet i övrigt — vara så uppbyggt, att skälig hänsyn tages

såväl till rättssäkerhetens krav som till önskvärdheten av att verkställighe­

ten kan fortgå snabbt, smidigt och effektivt. I båda dessa hänseenden är det

nuvarande förfarandet behäftat med brister. Såsom framgår av redogörel­

sen för gällande rätt, präglas det nuvarande förfarandet av en viss formell

omgång, som i viss utsträckning kommer förfarandet att framstå såsom

onödigt tungt och stelt. Det är tänkbart, att denna svaghet hos gällande un­

derrättelseregler framträdde mindre under äldre samhällsförhållanden, då

utmätningsmannen i allmänhet kunde påräkna att träffa gäldenären i hans

hemvist vid sitt första besök där och underrättelseförfarandet därför må­

hända icke behövde komma till användning i så stor utsträckning för att

få utmätning genomförd. Med hänsyn bl. a. till befolkningens rörlighet i

dagens samhälle har det något tungrodda underrättelsesystemet numera

kommit att ingå som ett normalt led i handläggningen av enskilda utmät-

ningsmål. Icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt är det nuvarande under­

rättelseförfarandet tillfredsställande. En väsentlig olägenhet är sålunda, att

underrättelseförfarandet icke i tillräcklig grad är ägnat att leda till någon

personlig kontakt mellan utmätningsman och gäldenär. Underrättelsen, som

endast behöver innehålla uppgift om att utmätning är sökt, lämnas ofta i

gäldenärens bostad, medan han på grund av sitt arbete eller av annan or­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

104

sak är borta, och även den sedermera följande utmätningen försiggår ej säl­

lan i gäldenärens frånvaro ofta beroende på att tid och plats för förrätt-

ningen icke varit för honom kända. I likhet med lagberedningen anser jag

därför, att en modernisering av underrättelseförfarandet nu är påkallad.

I 59 § i förslaget till lag om ändring i UL har lagberedningen förordat

den huvudregeln, alt innan utmätning verkställes, underrättelse om målet

skall sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt.

Regeln innebär framför allt, att underrättelseförfarandet frigöres från de

fixerade former, i vilka det nu är byggt, och att möjlighet skapas att be­

gagna sig av den underrättelsemetod, som med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna befinnes mest ändamålsenlig. Bestämmelsen har, åtmins­

tone i vad den angår enskilda utmätningsmål, allmänt godtagits av remiss­

organen och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del

anser jag den föreslagna huvudregeln tillfredsställande och vill alltså för­

orda dess genomförande. Till frågan om dess tillämplighet på utmätning

för skatter eller andra offentligrättsliga fordringar återkommer jag i det

följande.

Spörsmålet vad eu förhandsunderrättelse lämpligen bör innehålla påkal­

lar uppmärksamhet i detta sammanhang. Det torde knappast råda någon

meningsskiljaktighet om att underrättelsen bör innehålla uppgift om bor­

genären, ulmätningstiteln och fordringsbeloppets storlek till kapital och

ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutionsavgift. Det

kan också förefalla naturligt, alt gäldenären, såsom på sina håll redan sker,

erinras om vad han kan göra för att avvärja utmätningen. En anmaning till

gäldenären att inom viss kortare tid erlägga betalning för skulden antingen

till borgenären eller till utmätningsmannen kan därför fylla en uppgift i

underrättelsesystemet. Enligt vad erfarenheten visar, är vidare en personlig

kontakt mellan utmätningsman och gäldenär mången gång värdefull. Med

hänsyn härtill kan också ifrågakomma att i underrättelsen rikta en uppma­

ning till gäldenären att sätta sig i förbindelse med utmätningsmannen med

uppgift tillika när och hur det lämpligen kan ske. Av betydelse är också

att gäldenären får kännedom om när och var utmätning i händelse av ute­

bliven betalning kan beräknas äga rum. Det är därför önskvärt att uppgift

harom såvitt möjligt lämnas i underrättelsen. Emellanåt kan dock hinder

härför möta. För en utmätningsman är nämligen arbetsuppgifterna och

tjänstgöringsförhållandena i övrigt ej sällan sådana, att stora svårigheter

möter för honom att fixera ett arbetsprogram någon längre tid i förväg. Om

bestämd tid och plats för utmätningen icke kunnat anges i den ursprungli­

ga underrättelsen, framstar det som ett önskemål att gäldenären såvitt möj­

ligt senare underrättas därom per telefon eller i annan form. Det förefaller

särskilt angeläget, att uppgift om tid och plats för utmätningen lämnas i de

fall, då fråga kan uppkomma att utan medverkan från gäldenären eller hans

husfolk bereda sig tillträde till hans bostad, kontor eller annan av honom

disponerad lokal. Även andra uppgifter än de nu berörda kan tänkas böra

inflyta i underrättelsen. Om det rent praktiska ämne, som frågan om un-

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

105

derättelsens innehåll utgör torde, med stöd av bemyndigandet i 12 § i för­

slaget till lag om ändring i UL, särskilda bestämmelser till vägledning för

rättstillämpningen böra utfärdas i administrativ ordning. Förslag till så­

dana bestämmelser har för de enskilda målens del utarbetats av lagbered­

ningen (bet. s. 151 f). Ett närmare ställningstagande till detta förslag tor­

de få ske, då frågan om en administrativ reglering blir aktuell.

Ett praktiskt spörsmål är också, på vilket sätt underrättelsen bör över­

bringas till gäldenären. Den föreslagna huvudregeln i 59 § UL öppnar här­

vid möjlighet att använda vilket kommunikationssätt som helst, som med

hänsyn till omständigheterna kan anses för ändamålet tillfyllest, alltifrån

formlig delgivning med gäldenären av skriftlig underrättelse till muntlig un­

derrättelse exempelvis vid telefonsamtal. Såsom antydes i stadgandet, lärer

dock företrädesvis böra ifrågakomma att sända underrättelsen med posten.

När det gäller att bestämma vilket postbefordringssätt som normalt bör

komma till användning är bl. a. att beakta, att den utsträckning, vari utmät­

ningsmannen erhåller bevis om att underrättelsen nått gäldenären, kan

komma att inverka på omfattningen av hans fortsatta arbete med underrät­

telsebestyren. Med hänsyn härtill förefaller två postbefordringssätt mera

lämpade än andra att användas som normalmetod, nämligen försändelse i

rekommenderat tjänstebrev med mottagningsbevis och försändelse i vanligt

tjänstebrev med begäran att adressaten undertecknar och återställer ett bi­

fogat erkännande av mottagandet. På många håll förhåller det sig sannolikt

så, att antalet gäldenärer, som underlåter att utlösa en värdepostförsändel-

se, kommer att bli betydligt färre än antalet gäldenärer, som underlåter att

återställa ett inottagningserkännande. Där så är fallet, ter sig försändelse i

rekommenderat brev med mottagningsbevis av allt att döma som den mest

arbetsekonomiska normalmetoden. På andra håll åter kan det tänkas vara

förenat med sådan olägenhet för en adressat att under expeditionstid instäl­

la sig på visst postkontor för att utlösa en postförsändelse, att utlösnings-

frekvensen blir tämligen låg. I sådana fall kan det andra försändelsesättet

vara att föredraga som normalmetod. Med hänsyn till svårigheterna att ge­

nerellt ange ett visst försändelsesätt som den bästa normalmetoden får man

överlämna åt utmätningsmannen att med ledning av den praktiska erfaren­

heten inom hans verksamhetsområde avgöra vilket av de båda befordrings-

sätten som normalt bör komma till användning inom hans distrikt. Om den

rekommenderade försändelsen icke utlöses eller begäran om mottagnings-

erkännandc ej efterkommes, torde det få bero på omständigheterna, om yt­

terligare underrättelseåtgärd skall vidtagas. 1 en stor del av dessa full är det

antagligen fråga om gäldenärer, som utmätningsmannen veterligt saknar ut­

mätningsbara tillgångar eller eljest uppenbarligen saknar nämnvärt intres­

se av att få del av underrättelsen. Ligger saken så till, kan det synas över­

flödigt alt vidtaga ytterligare mått och steg för gäldenärens underrättande.

För de kvarstående fallens del kan man — när underrättelse sänls i vanligt

tjänstebrev — överväga den ordningen, att utmätningsmannen söker kon­

takt med gäldenären per lelefon för att efterhöra, huruvida han mottagit

4| Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

106

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

underrättelsen. Svarar gäldenären jakande, skulle utmätningsmannen i dag­

boken kunna anteckna, att underrättelsen nått gäldenären. Vid nekande

svar skulle utmätningsmannen kunna begagna tillfället att muntligen under­

rätta gäldenären. Även när underrättelsen sänts i rekommenderat brev med

mottagningsbevis men försändelsen återkommit outlöst, kan det vara lämp­

ligt att utmätningsmannen söker telefonkontakt med gäldenären för att

muntligen underrätta honom. Misslyckas försöken att nå telefonkontakt

med gäldenären, bör utmätning likväl i allmänhet få äga rum utan ytterli­

gare åtgärder till gäldenärens underrättande. I vissa mera speciella fall, där

det med hänsyn till exekutionstitelns art eller målets beskaffenhet i övrigt

är särskilt angeläget att gäldenären får del av underrättelsen, kan det dock

tänkas erforderligt att göra ytterligare ansträngningar för att bringa under­

rättelsen till gäldenärens kännedom. Exempel på sådana fall är att utmät­

ning sökts på grund av icke lagakraftvunnen dom eller sådant avtal, som

avses i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL, eller att fast egendom, bo­

stadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom kan ifråga-

komrna för utmätning. I dessa och liknande fall kan som en sista utväg ifrå-

gakomma att genom formlig delgivning söka nå gäldenären med underrät­

telsen. Vid behov skulle härvid surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 ooch 9 §§

rättegångsbalken kunna få användas. Hinder skulle givetvis icke möta att

i exempelvis dessa specialfall tillgripa formlig delgivning redan från bör­

jan, om så finnes vara mera ändamålsenligt. Det är önskvärt att till ledning

för rättstillämpningen utfärda närmare bestämmelser om tillvägagångssät­

tet vid gäldenärens underrättande. Detta kan lämpligen ske i administrativ

ordning. De bestämmelser, som här erfordras, torde kunna utfärdas med

stöd av det bemyndigande, som jag föreslår i 12 § UL och som jag i det föl­

jande skall närmare beröra. Ett förslag till administrativa bestämmelser om

sättet att underrätta gäldenären om sökt utmätning har utarbetats av lag­

beredningen, såvitt de enskilda målen angår (bet. s. 152 f). Ett närmare

ställningstagande till detta förslag torde få anstå, till dess frågan om en ad­

ministrativ reglering i ämnet blir aktuell.

Om underrättelsen skall kunna fylla sin uppgift, bör den uppenbarligen

lämnas gäldenären så tidigt, att han kan beräknas få nödigt rådrum att be­

vaka sin rätt. Den regel, som lagberedningen i 59 § 1 mom. föreslagit härom

och om vilken allmän enighet synes råda, kan jag alltså förorda. Vad som

är att anse som nödigt rådrum, torde, såsom lagberedningen framhållit, få

avgöras genom en avvägning mellan gäldenärens intresse att bli varskodd och

borgenärens intresse att komma till sin rätt. Exekutionstitelns art, målets

beskaffenhet, gäldenärens vistelseort och vad som är känt om gäldenärens

person utgör exempel på omständigheter, som kan inverka på denna avväg­

ning. Det ligger i utmätningsförfarandets natur, att tiden ofta måste bliva

kort.

En regel om att gäldenären skall underrättas om förestående utmätning

kan icke gärna vara undantagslös. Hänsyn till utsökningsväsendets effek­

tivitet kräver emellanåt, att utmätning får ske utan att gäldenären i för­

väg underrättats. I gällande rätt får utmätning utan förhandsunderrättelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

107

äga rum — förutom då gäldenären är tillstädes vid förrättningen -— då an­

ledning är att antaga, att gäldenären håller sig undan, därför att han väntar

utmätning, samt då gäldenären saknar stadigt hemvist i riket och ej heller

har känt ombud i den ort, där utmätning skall ske. Lagberedningen har

föreslagit undantag från underrättelseskyldigheten, dels då fara förelig­

ger, att egendomen undanstickes eller förstöres, eller saken eljest är bråds­

kande, dels ock då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant,,

var han eller ombud för honom finnes (59 § 2 mom. förslaget till lag om

ändring i UL). I förhållande till gällande rätt innebär förslaget i huvudsak

den förändringen, att underrättelsekravet å ena sidan slopas icke i vissa

utan i alla brådskande situationer och å andra sidan upprätthålles oavsett

var gäldenären befinner sig, om blott hans hemvist eller uppehållsort är

känd. Att döma av vad som förekommit under remissbehandlingen och

lagrådsgranskningen synes i stort sett enighet råda om lämpligheten av

vad lagberedningen härutinnan förordat och jag hyser även själv den upp­

fattningen, att förslaget i denna del bör genomföras.

Vad angår verkan av gäldenärens frånvaro måste i effektivitetens intresse

principen vara, att utmätning försiggår utan hinder av att gäldenären icke

är tillstädes. Detta gäller vare sig fallet omfattas av skyldigheten att lämna

förhandsunderrättelse eller icke. Som motvikt till denna princip bör man,

såsom lagberedningen framhållit, i stället så långt möjligt sörja för att

gäldenären blir underrättad om skedd utmätning. Dessutom lärer man utan

större olägenhet kunna i någon mån modifiera principen. Klart är näm­

ligen, att fall emellanåt kan förekomma, där starka skäl talar för att i

gäldenärens frånvaro icke genast genomföra förrättningen, och uppskov

bör då kunna medgivas. Den ordning som sålunda bör gälla har enligt

min mening på ett godtagbart sätt kommit till uttryck i det av lagbered­

ningen i 60 § 1 mom. UL föreslagna stadgandet, att när utmätning skall

äga rum för fordran, som avses i 54 § UL (d. v. s. fordran på grund av

dom eller utslag å betalningsskyldighet) eller 54 a § i förslaget till lag om

ändring i UL (d. v. s. fordran på grund av skriftligt, bevittnat underhålls-

avtal), gäldenärens frånvaro ej utgör hinder för förrättningen, med mindre

det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Stadgandet

har ej heller rönt något motstånd vare sig under remissbehandlingen eller

vid lagrådsgranskningen. Tydligt är, att utrymmet för uppskov måste bli

mycket begränsat i sådana fall, där underrättelsen om tid och plats för för­

rättningen, enligt vad utmätningsmannen har sig bekant, kommit gälde­

nären tillhanda. Uppskovsmöjligheten torde här i huvudsak kunna inskrän­

kas till situationer, där anledning förekommer till antagande, att gäldenä­

ren på grund av sjukdom eller annat laga förfall varit förhindrad att in­

ställa sig. Är det åter ovisst, huruvida förhandsunderrättelse, där sådan

skall lämnas, kommit gäldenären tillhanda, synes de undantagsfall, då upp­

skov kan böra meddelas, främst kunna avgränsas med hänsyn till ford­

ringens och utmätningstitelns art samt beskaffenheten av den egendom,

som kommer i fråga för utmätning. Att utmätning sökts på grund av icke

lagakraftvunnen dom eller skriftligt underhållsavtal eller för fordran, som

108

successivt förfallit till betalning under längre tid, eller att fast egendom,

bostadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom ifråga-

kommer till utmätning, är exempel på omständigheter, som här kan tala

för uppskov. Vad slutligen angår det fall, att det förekommer positiv an­

ledning förmoda, att förhandsunderrättelsen, där sådan skall lämnas, icke

kommit gäldenären tillhanda, lärer en mera generös tillämpning av upp-

skovsregeln ej sällan te sig befogad.

Såsom lagrådet påpekat, bör det föreslagna stadgandet om utmätning i

gäldenärens frånvaro kunna — i den mån så varit fallet med motsvarande

bestämmelser i gällande rätt — analogiskt tillämpas vid verkställighet av

administrativ myndighets beslut.

För att utmätning skall få ske för fordran på grund av auktionsprotokoll

bör i likhet med vad nu gäller krävas, att gäldenären är tillstädes och utan

jäv erkänner skulden.

Då utmätning skall ske i gäldenärens frånvaro, bör liksom för närva­

rande gäldenärens make, någon av hans husfolk eller annan, som har

egendomen i sin vård eller besittning, anmodas att närvara, om de anträf­

fas vid förrättningen (60 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i UL).

Såsom lagberedningen funnit, är det däremot olämpligt att tillsäga gälde­

närens granne att närvara. Någon motsvarighet till den nuvarande regeln

härom, vill jag därför icke föreslå.

I det föregående har jag närmast med tanke på de enskilda utmätnings-

målen behandlat frågan om gäldenärens underrättande om förestående ut­

mätning och om verkan av gäldenärens utevaro. Ett särskilt spörsmål är,

huruvida de regler, som föreslagits härom i 59 och 60 §§ UL, bör göras till­

lämpliga jämväl vid utmätning för fordran på skatt eller annan offentlig­

rättslig fordran. Vad först angår skatteutmätningarna föreligger på detta

område — med visst undantag, varom mera i det följande — icke nu någon

skyldighet att underrätta gäldenären om förestående utmätning. I 60 § 3

mom. uppbördsförordningen stadgas nämligen, med nyss antydda undantag,

att utmätning får även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att så­

dan underrättelse, som avses i nuvarande 59 och 60 §§ UL, meddelats ho­

nom. Regeln bör ses mot bakgrunden av att skattegäldenären i allmänhet på

annat sätt får kännedom om att indrivning av skatten pågår. Vid indrivning

av restförd skatt åligger det nämligen indrivningsmyndigheten att genom

tjänstebrev eller annorledes anmana gäldenären att fullgöra sin betalnings­

skyldighet (31 § 2 mom. TK UppbF). I praktiken brukar detta ofta ske på

det sättet, att gäldenären uppmanas att betala den resterande skatten inom

viss tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att ske. I denna form sy­

nes anmaningen i och för sig kunna hänföras till vad som i 59 § i förslaget

till lag om ändring i UL benämnes underrättelse om målet, ehuru det i all­

mänhet är lämpligt att dylik underrättelse ges ett något fylligare innehåll.

Det finns därför icke anledning att i uppbördsförordningen längre bibehål­

la ett stadgande, som efterger det eljest gällande kravet på förhandsunder-

rättelse. — Det undantagsfall, då skyldighet föreligger att underrätta gäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

109

denären om förestående skatteutmätning, avser den situationen, att utmät­

ning skall ske av fast egendom, som finnes på annan ort än gäldenarens

hemort. Enligt 60 § 3 mom. UppbF skall då underrättelse med uppgift om

förrättningsstället i rekommenderat tjänstebrev senast 14 dagar före förrätt­

ningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits i restlängden

eller eljest kan av utmätningsmannen utrönas. Något behov att efter ett ge­

nomförande av de föreslagna reglerna i 59 § UL bibehålla detta särstadgan-

de synes knappast föreligga. Stadgandena i nämnda lagrum syftar ju till en

ordning, där hänsyn skall tagas till utmätningsmålets beskaffenhet, när

det gäller att bestämma tid och form för förhandsunderrättelse. Utmätning

av fast egendom tillhör uppenbarligen de fall, då önskemålet att verkligen

nå gäldenären med förhandsunderrättelse i så god tid, att han kan bevaka

sin rätt, framträder med särskild styrka. Vad i 60 § 3 mom. UppbF stadgas

om verkan av gäldenärens utevaro lärer icke lägga hinder i vägen för att

uppskjuta en skatteutmätning, när ett uppskov framstår såsom av omstän­

digheterna påkallat. Med denna innebörd ansluter sig stadgandet i denna

del så nära till den grundsats, varpå 60 § UL i dess föreslagna lydelse byg­

ger, att det icke heller i fråga om verkan av gäldenärens utevaro finnes an­

ledning att bibehålla en särreglering i UppbF. Jag vill alltså efter samråd

med chefen för finansdepartementet förorda, att de föreslagna reglerna i 59

och 60 §§ UL om förhandsunderrättelse och om verkan av gäldenärens från­

varo skall äga tillämpning jämväl vid skatteutmätning i stället för de sär­

regler, som i nämnda ämnen meddelas i UppbF. Förslag till ändring av 60

§ 3 mom. UppbF framlägges i det följande.

Därmed är emellertid icke utan vidare sagt, att de administrativa bestäm­

melser, som avses skola komplettera stadgandet i 59 § UL, också kan utfor­

mas så, att ett i allo gemensamt underrättelsesystem skapas för utmätning

i enskilt mål och utmätning för skattefordran. Särskilt ur gäldenärens syn­

punkt ter sig ett sådant system som ett befogat önskemål. Huruvida det med

beaktande jämväl av andra intressen låter sig göra att till fullo realisera det­

ta önskemål, torde få upptagas till slutgiltig prövning i anslutning till den

genomgång av vissa administrativa författningar på skatteindrivningens om­

råde, som ett genomförande av föreliggande förslag till lag om ändring i UL

synes aktualisera.

De föreslagna reglerna i 59 och 60 §§ UL bör liksom nuvarande bestäm­

melser i dessa lagrum vara tillämpliga vid utmätning för böter. Med han­

syn till stadgandet i 22 § UP erfordras icke i detta sammanhang någon

särskild bestämmelse härom. Huruvida utmätning för böter kraver någon

särbehandling vid den administrativa regleringen av underrättelseförfaran­

det, torde få bedömas i samband med den omprövning av bötesindrivnings-

förordningens bestämmelser, som torde böra ske, om föreliggande förslag

till ändring av UL genomföres.

Såsom beredningen funnit, föranleder ändringen i 59 § UL en följdänd­

ring i 79 § 4 mom. UL.

...................

59 § UL i dess föreslagna lydelse torde kunna komma tdl användning jam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963