Prop. 1963:5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

1

Nr 5

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

avveckling av fideikommiss m. m., given Stockholms slott den 25 januari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om avveckling av fideikommiss; 2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egen­ dom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om avveckling av fideikom­ miss. Enligt lagförslaget skall fideikommiss i regel avvecklas, när nuvaran­ de innehavaren avlider. Egendomen skall då fördelas så att den som enligt tideikommissurkunden är närmaste efterträdare till den avlidne innehava­ ren erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas mellan den avlidnes arvingar och testamentstagare. Avvecklingen skall ske under med­ verkan av en särskild nämnd, fideikommissnämnden.

För att undvika följderna av en olämplig splittring av fideikommissegen­ domarna föreslås, att aktiebolag skall kunna bildas på grundval av de stör­ re jord- och skogsfideikommissen. Genom att aktiebolag bildas bör en eljest föreliggande risk för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas i sin besittning av arrendegårdarna väsentligen elimineras, då ju såsom blir fal­ let vid fortsatt drift i aktiebolagsform den förutvarande fideikommissegen­ domen i huvudsak förblir odelad. Härigenom bör också i många fall förut­ sättningar finnas att lösa andra problem som sammanhänger med en av­ veckling av fideikommissen, nämligen de anställdas pensionering, skyddet av kulturvärdena och naturvårdsintressena.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Den utväg som propositionen sålunda anvisar avser att bereda fideikom­

missintressenterna möjlighet att bevara egendomen odelad inom släkten. Om

dessa emellertid inte vill begagna denna möjlighet, måste det allmännas

intresse att undvika en splittring av egendomen i förekommande fall tillgo­

doses på annat sätt. Det har därför ansetts nödvändigt med vissa bestäm­

melser om inlösningsrätt för det allmänna avseende jord- och skogsområde­

na samt betydande kulturvärden.

För rena undantagsfall innehåller propositionen en möjlighet för Kungl.

Maj :t att förordna, att fideikommiss tillsvidare skall få bestå.

Särskilda regler föreslås beträffande avvecklingen av s. k. atypiska fidei­

kommiss.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

3

Förslag

till

Lag

om avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för med­ lemmar av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.

2

§•

I denna lag förstås med innehavare av fideikommiss den som innehar egendomen med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes ef­ ter förutvarande innehavares död egendomen enligt särskild föreskrift av efterlevande make, dödsbodelägare eller annan, skall dock den anses som fideikommissets innehavare, vilken skulle varit berättigad att innehava egendomen, om sådan särskild rätt ej funnits.

Med fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fidei­ kommissurkunden eller därpå grundat förordnande är berättigad att, när innehavarens rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Såsom efterträdare skall dock, om fideikommisset enligt urkunden ej må tillträ­ das av innehavare av annat fideikommiss, ej anses den som jämlikt 7 § tagit och icke därefter avstått från efterträdarandel i annat fideikommiss än det varom är fråga.

Tiden för upphörandet

3 §.

Fideikommiss som avses i 1 § skall, om ej i denna lag annorlunda stad­ gas, upphöra, när den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fidei­ kommisset avlider.

4 §.

Är vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighets- fideikommiss, den i 3 § angivne innehavarens efterträdare avlad före in­ stiftandet eller, om fideikommisset instiftats genom testamente, före testa- tors död, skall fideikommisset upphöra först när den innehavare avlider, vars efterträdare är avlad efter sagda tidpunkt.

5 §•

Frånträder innehavare, vid vars död fideikommisset eljest skolat upp­ höra, egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller taga efter­ trädarandel däri jämlikt 7 §, skall fideikommisset upphöra, när näste in­ nehavare avlider.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

6

§.

Har fideikommissegendom synnerligt kulturhistoriskt värde eller äro el­

jest särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissurkun­

dens bestämmelser skola äga tillämpning tills vidare eller till dess i be­

slutet angiven innehavare av fideikommisset avlider.

Egendomens fördelning

7 §•

När fideikommiss upphör, skall den avlidnes efterträdare taga hälften av

egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den till­

hört den avlidne.

8

§•

Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testa­

mente må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård

med där förvarade samlingar så ock annan fast egendom, på vilken bedri-

ves jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör bevaras odelad. Finnas

flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val. Förslår

ej lotten, må efterträdaren lämna lösen i pengar.

9 §•

Innehåller fideikommissurkunden föreskrift om vem egendomen skall

tillfalla därest fideikommisset upphäves, länder denna föreskrift till efter­

rättelse utan hinder av vad i 7 och 8 §§ stadgas.

10 §.

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen tagas arv eller testamente som

om den tillhört den avlidne. Föreskrives i fideikommissurkunden för så­

dant fall, att egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar

eller andra släktmedlemmar eller användas för välgörande eller annat ända­

mål, länder i stället denna föreskrift till efterrättelse.

Förmåner m. m.

11

§•

Utan hinder av att fideikommisset upphört, må envar njuta till godo den

rätt att efter innehavarens död kvarsitta till fardag, som må tillkomma ho­

nom enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller

ock enligt förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring

uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på far­

dag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

12

§.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller

därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 11 § sägs, må han

njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört. Är han på grund

av vad i denna lag stadgas berättigad att taga del i egendomen, äger han

dock icke utan att avstå därifrån tillgodonjuta förmånen; utan hinder av

vad nu sagts må likväl förmån, som börjat utgå före fideikommissets upp­

hörande, tillgodonjutas intill dess den till förmånen berättigade tagit del

i egendomen.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

5

derstöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet i erforder­ lig mån tillgodoses även efter det fideikommisset upphört.

13 §.

Pension eller annan dylik förmån vilken, när fideikommisset upphör, utgår på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som förmånstaga- ren eller anhörig till honom innehaft på fideikommissfastighet, må även därefter njutas till godo.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på pension eller annan dylik förmån i anledning av arrende.

14 §.

Förmån som avses i 11 §, 12 § första stycket eller 13 § skall, om det be- gäres av förmånstagaren, säkerställas genom inteckning i fastighet eller på annat betryggande sätt. Är förmånen bestämd annorledes än i pengar, skall den, om skäl äro därtill, på yrkande av egendomens ägare ersättas med penningbelopp att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall som avses i 12 § andra stycket.

Nyttjanderättsavtal

15 §.

Har före fideikommissets upphörande slutits arrende- eller hyresavtal beträffande sådan fastighet, som ej är att anse såsom huvudgård, gäller avtalet jämväl för den som erhåller egendomen jämlikt denna lag; dock skall, om de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot hans berättigade anspråk, vara honom Öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det ägaren tillträdde egendomen, är han sin rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning som nu sagts, är ägaren, om han ej åt- nöjes med det i avtalet betingade vederlaget, berättigad att av nyttj ande- rättshavaren erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens till­ träde av egendomen utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är stadgat, är villkoret utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

Större jord- och skogsegendomar

16 §.

Har fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk, sådan storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt, att dess bevarande såsom en enhet är av betydande allmänt intresse, må Konungen, om det erfordras för att före­ bygga uppdelning av egendomen, i samband med fideikommissets avveckling förordna att egendomen skall mot lösen avstås till kronan eller till kommun, som Konungen bestämmer.

Inlösningsrätten må förklaras omfatta även sågverk och annan fast an­ läggning, som lämpligen bör nyttjas i samband med jord- eller skogsbru­ ket, samt, om det finnes påkallat för vinnande av lämplig ägoanordning eller ändamålsenlig drift, jämväl annan mark.

Beträffande inlösen skola i tillämpliga delar gälla de allmänna bestäm­ melserna i lagen om expropriation.

Kulturvärden

17 §.

Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra före­

mål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller

bortflyttas, må Konungen, när fideikommisset avvecklas, förordna att sam­

lingen skall mot lösen avstås till kronan eller kulturvårdande institution,

som Konungen bestämmer.

Kan enighet ej nås om lösesummans storlek, skall frågan avgöras av

skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i till­

lämpliga delar; dock skall inlösaren, om ej synnerliga skäl till annat för­

anleda, svara för ersättningen till skiljemännen och gälda motpartens skäliga

kostnad för förfarandet.

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Fideikommissnämnden

18 §.

Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild

nämnd, fideikommissnämnden.

Fideikommissnämnden skall utreda frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 §§

samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen.

Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgivande och vägledan­

de verksamhet samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankom­

mer på nämnden.

19 §.

Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka

utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering av nämnden,

för återstående tid av löpande period. Suppleanter utses till det antal

Konungen bestämmer.

Mot beslut som av fideikommissnämnden meddelas enligt denna lag må

talan ej föras.

Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av

Konungen.

20

§.

Fideikommissnämnden och den nämnden förordnar äga erhålla tillträde

till egendom, som omfattas av avvecklingen, samt taga del av handlingar,

som röra egendomen. Den som har egendomen i sin vård är pliktig att efter

anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad nämnden med stöd

av denna paragraf föreskrivit, äger nämnden förelägga honom vite.

Förfarandet vid avvecklingen

21

§.

Avlider fideikommissinnehavare, skall den som har egendomen i sin vård

inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.

22

§.

När fideikommiss upphör enligt vad ovan stadgas, skall fideikommissets

egendom behandlas som ett särskilt bo, fideikommissbo.

7

23 §.

Om förvaltning och utredning av fideikommissbo samt om skifte av boets egendom skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna lag, vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken sägs äga motsvarande tillämpning. I fråga om konkurs, så ock om laga domstol och delgivning skall i tillämp­ liga delar gälla vad i allmän lag är stadgat för dödsbo.

Fideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid i bestyrkt avskrift.

24 §.

Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvalt­ ning av boutredningsman. Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må delägarna icke utan nämndens medgivande själva övertaga förvaltningen.

Boutredningsman skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med nämnden. Han är pliktig att på begäran lämna nämnden upplysningar om boet och dess förvaltning.

25 §.

På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten genom kungörelse förelägga dem som vilja göra gällande anspråk på annan förmån än fardagsrätt eller på fullgörande av skyldighet som sägs i 12 § andra styc­ ket att inom viss tid ej understigande tre och ej överstigande sex månader från kungörandet hos rätten anmäla anspråken vid äventyr att dessa eljest förfalla, om de ej ändå äro kända.

Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvud­ gård är eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne fideikommissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansök­ ningen skall vara fogad förteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse utfärdats, skall den införas en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning inom orten. Om handläggningen skall i övrigt vad om kallelse å okända borgenärer är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Hava delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkun­ den ej vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av denna paragraf den för­ månen ej anses såsom känd.

26 §.

Fideikommissnämnden äger under avvecklingen föra talan om säkerstäl­ lande av ändamål som avses i 12 § andra stycket.

27 §.

Fideikommissnämnden må meddela förbud vid vite att under avveckling­ en utan nämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra träd­ gård eller parkanläggning eller skingra eller bortflytta samling som avses i 17 §.

28 §.

Utan Konungens medgivande må ej under avvecklingen genom tillskott i samband med teckning av aktier överlåtas sådan fideikommissboet tillhö­ rig egendom, som avses i 1 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. I öv­ rigt må icke under avvecklingen med mindre fideikommissnämnden medgi­ ver det egendom, som ingår i fideikommissboet, överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare mån än som överensstämmer med sedvanlig hushållning.

Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må ej undei avvecklingen utlämnas utan fideikommissnämndens medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

29 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må ej skifte ske, ej heller legat

utgivas eller ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

Avvecklingen är att anse som slutförd, när fideikommissnämnden lämnat

tillstånd till skifte eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avvecklingen ej

påkallas.

30 §.

böretages rättshandling, för vilken enligt vad ovan stadgas Konungens

eller fideikommissnämndens medgivande erfordras, utan att sådant medgi­

vande inhämtats, skall rättshandlingen vara ogill.

Aktiebolagsbiidning

31 §.

Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fidei­

kommissegendom i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne

äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag

skola därefter förvaltas såsom fideikommisskapital.

32 §.

Utan hinder av vad i lagen om aktiebolag föreskrives om antalet stiftare

äger fideikommissinnehavare bilda aktiebolag med tillskott av fideikommiss­

egendom och vidtaga de åtgärder som ankomma på stiftare.

Under avvecklingen av fideikommiss må fideikommissboet vara stiftare

av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och skall i sådant

tall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom och

vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom tillskott i samband

med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikom­

missboet.

34 §.

I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott av

egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under av­

veckling, skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara fast­

ställd av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolagsord­

ningen må ändras allenast med Konungens medgivande.

Särskilda bestämmelser

.

35 §>

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,

skola de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om efterträ­

daren är samma person.

36 §.

Besittes, när fideikommiss upphör, egendomen på grund av stadgande i

fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande

make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens

genomförande anstå, till dess efterlevande makens rätt upphört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

9

37 §.

Omfattar fideikommiss allenast egendom av ringa värde eller äro eljest synnerliga skäl därtill, må Konungen på framställning av innehavaren för­ ordna, att fideikommisset genast skall upphöra. När fideikommisset upp­ hör, tillfaller egendomen innehavaren, om ej Konungen annat förordnar.

38 §.

Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera samtidigt eller föreskriver urkunden att, när innehavarens rätt upphör, an­ nan än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen, skall fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.

Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egen­ domen skall tillfalla fideikommissets innehavare eller sättas under särskild förvaltning för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den släkt, som stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall förfaras. Förordnande som nu sagts må icke inkräkta på innehavares rätt till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat medgivande därtill.

Har beslut om upphörande av fideikommiss som avses i första stycket icke meddelats före den 1 januari 1980, skall fideikommisset upphöra nämn­ da dag. Konungen meddelar därefter på framställning förordnande enligt andra stycket.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fideikommiss, beträffande vilket i fideikommissurkunden insatts sär­ skild ägare till egendomen, dock må i sådant fall förordnande enligt andra stycket ej utan ägarens medgivande inkräkta på hans rätt till egendomen.

39 §.

Försummar någon vad som åligger honom enligt 21 §, dömes till dagsbö­ ter. Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre den av fideikommiss­ nämnden anmälts till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testa­ mente är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap. 2 § sistnämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förord­ nande av det innehåll som avses i 1 § denna lag gälla allenast om testator avlidit före lagens ikraftträdande.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§.

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings el­

ler stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jäm­

likt Konungens medgivande till ex­

propriation;

2. förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekono­

misk förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg.

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings el­

ler stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jäm­

likt Konungens medgivande till ex­

propriation;

2. förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekono­

misk förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av j ärnväg;

5. förvärv av fastighet, som utgör

fideikommiss eller ingår i fideikom­

missbo under avveckling, såvida för­

värvet sker genom tillskott i samband

med teckning av aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:193.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 228 § lagen den 14 september 1944 om aktiebo­ lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Om järnvägsaktiebolag Vad i denna lag är stadgat gälle ej, i den mån i lag eller författning sär­ skilda bestämmelser givas beträffan­ de aktiebolag för verksamhet av visst slag.

(Föreslagen lydelse)

särskilt stadgat.

Vad i denna lag är stadgat gälle ej, i den mån i lag eller författning sär­ skilda bestämmelser givas beträffan­ de aktiebolag, som bildas med till­ skott av egendom ingående i fidei­ kommiss eller fideikommissbo, eller i fråga om aktiebolag för verksamhet av visst slag.

228 §.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1964.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Utdrag av protokollet över

inför Hans Maj:t

slott den 28 juni

justitiedepartementsärenden, hållet

Konungen i statsrådet å Stockholms

1962.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om avveckling av fidei­

kommissen samt anför därvid följande.

Inledning

Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnan­

de, enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och

följa en bestämd successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit

för att gynna viss släkt eller vissa släkter. Fideikommissets bestånd förutsät­

ter, att innehavaren icke får överlåta egendomen eller belasta den med gäld.

För närvarande finnes i vårt land enligt tillgängliga uppgifter 181 fidei­

kommiss, varav 125 i fast egendom.

Under detta århundrade har statsmakterna vid flera tillfällen haft sin

uppmärksamhet riktad på frågan om en avveckling av de bestående fidei­

kommissen. Sålunda anhöll 1914 års riksdag i skrivelse den 22 september

1914, nr 279, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning ta under

övervägande, på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser måtte, där ej

särskild anledning till undantag förelåg, kunna upphävas, samt därefter för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse erhöll envoyén Albert Ehren-

svärd i uppdrag att verkställa den begärda utredningen. Ehrensvärd blev

icke i tillfälle att slutföra uppdraget men avlämnade den 8 mars 1919 till

Kungl. Maj :t ett förslag till lag om fideikommissliftelsers upplösning jämte

vissa förarbeten.

Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes år 1919, fick bland annat i

uppdrag att fullfölja den av riksdagen begärda utredningen i fideikommiss­

frågan. Då kommissionens verksamhet avbröts år 1923, förelåg i denna

fråga ett principutlåtande jämte vissa andra förarbeten. Dessa utredningar

trycktes i del VI av kommissionens betänkanden (SOU 1923: 40 s. 328 ff).

13

Den 23 maj 1924 avlät riksdagen till Kungl. Maj :t en skrivelse, nr 201, vari riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t ville efter utredning snarast möjligt framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att fastighet, som utgjorde fideikommiss, skulle kunna, där ej särskilda skäl talade däremot, för bil­ dande av nya självständiga jordbruk eller egnahem helt eller delvis saljas mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom fideikommiss. Därjämte för­ klarade riksdagen i samma skrivelse bland annat, att riksdagen fortfarande ansåg det böra tagas under övervägande på vilka villkor bestående fideikom- misstiftelser, där ej särskild anledning till undantag förelåg, kunde upp­ hävas. Med anledning av denna skrivelse utarbetades inom justitiedeparte­ mentet ett förslag till lag om försäljning i vissa fall av fideikomnussegen- dom. Detta lagförslag remitterades den 13 mars 1925 till lagrådet, som avgav yttrande däröver den 30 i samma månad. Något förslag i ämnet blev emel­ lertid ej framlagt för riksdagen.

Frågan om en avveckling av fideikommissen upptogs därefter till behand­ ling av lagberedningen men dess utredningar härom blev ej avslutade. I samband med att andra lagstiftningsuppgifter uppdrogs åt lagberedningen beslöt Kungl. Maj :t den 1 februari 1935, att frågan om fideikommissavveck­ lingen skulle överlämnas till en eller flera särskilt tillkallade sakkunniga. Därefter förordnade Kungl. Maj :t justitierådet E. Sandström att verkställa utredning och avgiva förslag i detta ämne. Den 14 oktober 1935 överläm­ nade den sakkunnige till Kungl. Maj :t en promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss jämte utkast till lag om avveckling av vissa fi- deikommissbestämmelser (SOU 1935: 50). Något förslag blev emellertid icke heller i anledning av detta betänkande framlagt för riksdagen.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 juni 1952 tillkallades dåvaran­ de revisionssekreteraren, numera borgmästaren B. G. Widegren och efter bemyndigande den 30 april 1953 dåvarande assessorn, numera hovrättsrådet C. U. V. Lundvik att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verk­ ställa utredning av frågan om fideikommissens avskaffande. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 september 1956 tillkallades den 2 no­ vember samma år såsom ytterligare sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantmästaren R. A. E. Eliasson, rektorn A. O. Hammar, lant­ brukaren S. F. Hansson, lantarbetaren S. G. F. Persson och förutvarande statsrådet P. E. Sköld. De sakkunniga antog benämningen fideikommissut­ redningen. Att såsom experter biträda utredningen förordnades dels den 31 oktober 1955 förste antikvarien G. B. Berthelson, innehavaren av Ericsbergs fideikommiss friherre C. J. C. Bonde, överdirektören F. L. H. Johansson, landstingsmannen S. H. Nilsson, innehavaren av Bratteborgs fideikommiss, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, innehava­ ren av Trolleholms fideikommiss greve C. Trolle-Bonde och överdirektören H. C. B. Wetterhall dels den 12 november 1955 numera byrådirektören N. A. Nilsson. Sedan den sistnämnde på därom gjord framställning erhållit entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 15 september 1956 numera byrådirektören K. G. V. E. Grönhagen såsom expert åt utredningen. Ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

redningen erhöll vidare biträde av lagbyråchefen S. V. Lundell vid behand­

lingen av frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte nume­

ra rättsavdelningschefen N. E. M. Åqvist medverkade vid behandlingen av

frågor angående arvsskatt. Utredningen avgav den 19 november 1959 ett

betänkande med förslag till avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40).

Vid betänkandet är fogat reservation av ledamoten Eliasson och särskilda

yttranden av dels herr Berthelson, dels herrar Bonde, von Seth och Trolle-

Bonde.

Yttranden över fideikommissutredningens betänkande har efter remiss

avgivits av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, kammarrätten, Stockholms rådhusrätt, statskon­

toret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, riksskatte­

nämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Sö­

dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västman­

lands län, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för

nationalmuseum, arbetsmarknadsstyrelsen, arrendenämnderna inom Stock­

holms, Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hal­

lands, Älvsborgs och Skaraborgs läns hushållningssällskaps områden, sty­

resmannen för Nordiska museet, Riddarhusdirektionen, Fideikommissarier-

nas intresseorganisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Riksförbun­

det Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankförening­

en, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges lantbruksför-

bund, Sveriges skogsägareförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. Vi­

dare har vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inkommit med ytt­

rande.

Av skogsstyrelsen har överlämnats yttranden från skogsvårdsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Krono­

bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Väs­

terbottens län, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från länsarkitek­

ten och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från

lantbruksnämnden och hushållningssällskapet, länsarkitekten, överlantmäta­

ren, landsantikvarien samt Uppsala länsförbund av Riksförbundet Lands­

bygdens folk, av länsstyrelsen i Södermanlands län en promemoria upprät­

tad av f. d. justilierådet Seve Ekberg, av länsstyrelsen i Blekinge län yttran­

den från lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från Skånes naturskyddsförening,

Skånes jordägareförbund, Skånes provinsförbund av Riksförbundet Lands­

bygdens folk och landsantikvarien i Lund, av länsstyrelsen i Skaraborgs län

yttranden från överlantmätaren, lantbruksnämnden och hushållningssäll­

skapet, av länsstyrelsen i Örebro län yttrande från landsantikvarien, av läns­

styrelsen i Västmanlands län yttrande från överlantmätaren, av Fideikom-

15

sariernas intresseorganisation yttranden från f. d. justitierådet Seve Ekberg

och juris professorn Seve Ljungman, av Svenska naturskyddsföreningen ytt­

randen från Hallands naturskyddsförening, av Sveriges allmänna liypoteks-

bank yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksför­

ening, Mälarprovinsernas hypoteksförening och Örebro läns hypoteksför­

ening.

Sedan utredningens förslag med ledning av yttrandena varit föremål för

bearbetning inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga frågan

om fideikommissens avveckling till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år W63

Historisk översikt

Fideikommissinstitutet har fått sin gestaltning under äldre tiders sam­

hällsuppfattning. För att belysa dess rättsliga och sociala natur torde en kort

översikt böra lämnas över institutets historiska utveckling. Därvid följer jag

i stort sett fideikommissutredningens framställning.

Utlandet

Fideikommissinstitutet har fått sitt namn av det romerskrättsliga fidei-

komniissum. Härmed förstods ett förordnande, varigenom en arvlålare upp­

manade sin arvinge (fiduciarius) att fullgöra något till förmån för annan

(fideicommissarius), vanligen att till denne ntgiva kvarlålenskapen, antingen

i dess helhet eller till någon del. Genom ett dylikt förordnande hade arvlåta-

ren möjlighet att tillgodose person som han enligt lag icke kunde insätta

som testamentstagare. Ursprungligen kunde fullgörandet icke rättsligen

framtvingas utan berodde på fiduciarius’ hederlighet, därav benämningen

fideicommissum, d. v. s. anförtrott gods. Senare fick emellertid fideicom­

missarius talerätt mot fiduciarius.

I sin nuvarande form har fideikommissinstitutet sitt närmaste ursprung

i det medeltida feodalväsendet. I Spanien uppkom nämligen ett länsrättsligt

institut under benämningen majorat, vilket hade tronföljden till förebild.

Utbredningen av det spanska stormaktsväldet bidrog till att sprida fideikom-

missidén, som så småningom vann insteg i flertalet övriga länder på Europas

fastland. Genom att betydande jordegendomar belädes med fideikommiss­

band skapades ekonomisk grundval för upprätthållandet av vissa storman-

nasläkters sociala och politiska maktställning. Ofta torde bildandet av fidei­

kommiss ha gynnats av furstarna, som önskade stödja sig på en stark adel.

Allt eftersom jord i större utsträckning lades under fideikommissband

framfördes emellertid med allt starkare eftertryck den uppfattningen, att

fideikommissen var förbundna med störa olägenheter av social och ekono­

misk art. I de framstegssträvanden, som gjorde sig gällande i Frankrike

under 1700-talet, ingick kravet på frigörelse från alla särskilda egendoms-

band och upphävande av privilegierad successionsrätt. Den stora revolutio­

nen utlöste dessa strömningar. I Frankrike blev fideikommissen upphävda

16

år 1792, och samtidigt förbjöds inrättandet av nya fideikommiss. Liknande

åtgärder vidtogs i början av 1800-talet även annorstädes, främst i de länder

som berördes av de franska erövringarna.

Under den reaktion, som inträdde efter revolutionstiden, blev fideikom­

missinstitutet helt eller delvis återinfört både i Frankrike och i andra län­

der, där det kort förut avskaffats. I samband med de nya frihetsrörelserna

i Europa på 1830- och 40-taIen framträdde emellertid kravet på fideikom­

missbandens upplösning. Under nämnda tid och under decennierna närmast

därefter stiftades lagar om förbud mot inrättande av nya fideikommiss och

om upplösning av de redan bestående i Nederländerna, Belgien, Frankrike,

Spanien, Portugal och Italien.

De demokratiska strömningarna under åren närmast efter det första

världskrigets slut framkallade lagstiftningsåtgärder för upphävande av fi-

deikommissinstitutionen i Preussen och andra tyska delstater. Enligt flera

av dessa lagar kunde upplösningen ske omedelbart, om fideikommissinne­

havaren samt övriga intressenter så bestämde och enighet rådde om egen­

domens fördelning. I annat fall blev egendomen vanligen fri först vid nästa

successionslillfälle, och den tillföll då den närmaste efterträdaren, som dock

ofta hade att avstå viss del därav till siste innehavarens änka eller barn.

Flera av de tyska lagarna medgav emellertid en lång övergångstid för av­

vecklingen, och detta hade till följd att ett stort antal fideikommiss fortfa­

rande ägde bestånd, då den nationalsocialistiska regimen infördes i Tysk­

land. Ehuru denna regim i sin jordpolitik lade särskild vikt vid bildandet

av s. k. arvegårdar, som i vissa avseenden påminde om fideikommiss, full­

följdes avvecklingen av de senare år 1938, varvid bestämdes att alla kvar­

varande fideikommiss skulle upplösas vid utgången av samma år. Lagen här­

om avsåg hela tyska riket, inbegripet det forna Österrike.

Vad de nordiska länderna angår har fideikommissinstitutionen haft sin

största betydelse i Danmark, där en mycket stor del av jorden varit belagd

med fideikommissband, bl. a. i form av s. k. län. Under inflytande av poli­

tiska strömningar från de centralare delarna av Europa stadgades emeller­

tid år 1849 i den danska grundlagen, att inga fideikommissgods fick upp­

rättas i framtiden. År 1919 genomfördes en lag om avveckling av alla jord­

fideikommiss och sådana fideikommiss, som trätt i stället för jord. Beträf­

fande de kvarvarande fideikommissen i lös egendom genomfördes år 1954

en lag, enligt vilken dessa skulle upphöra vid lagens ikraftträdande. Undan­

tag gjordes dock för fideikommiss bestående av endast lösöre.

I Finland upphävdes år 1919 möjligheten att inrätta nya fideikommiss.

År 1931 upplöstes de befintliga fideikommissen, och däri ingående fastig­

heter eller kapital övergick — utan gottgörelse åt successorer — till fri

egendom i innehavarens hand.

I Norge, där adeln spelat en ovanligt liten roll och naturförhållandena mot­

verkat jordkoncenlration, har fideikommissinstitutionen aldrig fått någon

egentlig betydelse. Den norska grundlagen av år 1814 förbjöd upprättandet

av nya fideikommiss. För närvarande lär endast ett par fideikommiss finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

17

Sverige

På 1560-talet upprättades i vårt land efter utländskt mönster grevskap och friherreskap, bestående av jordbesittningar soin kronan förlänade ad­ liga stormän. Med dessa besittningar var titlarna greve och friherre för­ enade. Grev- och friherreskapen gick i arv på manssidan efter förstfödslo- rätt. Ett ganska stort antal dylika förläningar utdelades under tiden fram till mitten av 1600-talet. Flertalet förläningar indrogs emellertid genom reduktionerna. Återstoden torde ha övergått till vanlig privat egendom. Där­ efter har denna form av fideikommiss icke återupplivats.

Fideikommissinstitutet i dess nuvarande gestaltning går sannolikt till­ baka till 1600-talets mitt eller förra hälft. Vid ifrågavarande tid började nämligen enskilda genom testamenten instifta fideikommiss för sina efter­ kommande. Förebilderna härtill hade hämtats från utlandet, närmast Tysk­ land, och blivit kända genom de på grund av krigen livligare förbindelserna med kontinenten. Möjligt är, att även de nyss omnämnda förläningarna tjänat som mönster. Till en början synes ha rått någon tvekan om tillåtlig­ heten av dylika testamentariska förordnanden, men den undanröjdes ge­ nom 1686 års testamentsstadga, vilken innehöll utförliga bestämmelser om fideikommissvillkor i testamenten. Där stadgades, att vem som helst ägde rätt att »till sin familjs heder och conservation» instifta fideikommiss i så­ väl fast som lös egendom. I 1734 års lag förutsattes en rätt att stifta fidei­ kommiss, dock utan att omnämnas på annat sätt än genom följande stad­ gande i 16 kap. 1 § ärvdabalken: »Vill någon, man eller kvinna, göra testa­ mente, have våld göra det ------------- med eller utan villkor.» Det'vill synas som om fideikommiss upprättats i ökad omfattning under 1700-talets se­ nare hälft. I varje fall härrör flertalet ännu bestående fideikommiss från denna tidsperiod.

Den nya samhällsuppfattning, som fick sitt genombrott i den stora frans­ ka revolutionen, gjorde sig så småningom gällande även i Sverige. Genom en förordning den 27 april 1810 upphävdes rätten att stifta nya fideikom­ miss i fast egendom. I motiven till denna förordning erinrades om att frälse- männens privilegium att besitta jord av viss natur hade upphävts. En oin­ skränkt rätt att instifta fideikommiss skulle kunna äventyra den sålunda öppnade möjligheten för envar att förvärva allt slags jord. Vidare fram­ hölls i motiven, att fideikommissbildandet motverkade »hemmansklvvning- ar, som synnerligen bidraga till folkökningen». Därjämte påpekades, att fideikommissförordnandena icke kunde göra anspråk på en varaktighet, som enligt 1809 års regeringsform icke ens tillkom grundlagarna. Genom denna förordning, som erhöll formen av ett tillägg till 16 kap. 1 § ärvda­ balken, lämnades testamentsgivare endast möjlighet att bestämma om suc­ cessionen till fast egendom i två led eller således att utse den förste motta­ garen och dennes näste efterträdare, »uti vilken sistnämndes hand fastighe­ ten ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter allmän lag förhål- les». Möjligheten att genom andra rättshandlingar än testamente förfoga

18

över fast egendom blev genom samma förordning begränsad på motsvaran­

de sätt.

Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds först genom den nya

testamentslagen av den 25 april 1930. Samtidigt upphävdes de nyss omför-

mälda stadgandena i 16 kap. ärvdabalken, och gemensamma regler uppställ­

des för fast och lös egendom. Härvid drogs gränsen mellan medgivna och

otillåtna förordnanden efter en i viss mån annan princip än förut. Bestäm­

melserna härom, som intogs i testamentslagens 1 kap. 2 §, är av följande

innehåll. Förordnande genom testamente till annan än den, som är född

vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, skall vara

utan verkan. Utan hinder härav gäller emellertid förordnande, enligt vilket

blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt vad nyss sagts

äger taga testamente, skall erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död

eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans

rätt eljest upphör. I sådant förordnande må ej olikhet göras mellan syskon,

vilka ej är födda eller avlade vid testators död. Till komplettering av dessa

bestämmelser stadgades i en samtidigt tillkommen särskild lag, att motsva­

rande regler skall tillämpas på förordnande genom annan rättshandling än

testamente till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för för­

ordnandet. De nu återgivna bestämmelserna gäller alltjämt; 1 kap. 2 § tes­

tamentslagen motsvaras numera av 9 kap. 2 § ärvdabalken.

De redan inrättade fideikommissen berördes ej av förbuden mot att stifta

nya sådana. Genom en förordning den 3 april 1810 bereddes emellertid möj­

lighet att åstadkomma vissa förändringar i de bestående fideikommissen.

Denna förordning, som sedermera undergått vissa ändringar, innehåller nu

bland annat följande stadgande. I de fall, då någon innehavare av fidei­

kommissegendom kan komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller

för egendomen anse förmånligt alt få göra utbyte av till fideikommisset hö­

rande jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fidei-

kommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, skall ansökningar i dessa

eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa till-

lämpning inges till justitiedepartementet och prövas av Konungen i stats­

rådet. I dylika ärenden har yttrande regelbundet brukat inhämtas från jus-

titiekanslersämbetet. — Kungl. Maj :t anses vidare utan stöd av uttryckligt

lagstadgande äga en allmän s. k. permutationsrätt, d. v. s. befogenhet att i

vissa fall, särskilt då ändrade förhållanden inträtt, jämka testamentariska

eller därmed jämställda förordnanden.

Med Kungl. Maj :ts tillstånd har i ett stort antal fall fideikommissfastig­

heter intecknats eller försålts. Vid tillstånd till försäljningar har fogats vill­

koret, att fideikommissegenskapen överflyttas å köpeskillingen eller å fas­

tighet eller annan egendom som förvärvas för densamma.

Utvecklingen har gått i riktning mot en minskning såväl av antalet jord-

bruksfideikommiss som av fideikommissjordens areal, varemot fideikom­

misskapitalens antal och värde ökat. Under förra århundradet synes försälj­

ning av fideikommissjord icke ha ägt rum i någon större omfattning. I en

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

19

del fall, då sådan försäljning skett, har köpeskillingen använts till förvärv av annan jord. Det har förekommit att hela jordbruksegendomar blivit på detta sätt utbytta. Under innevarande sekel däremot har ett stort antal jord­ bruksegendomar helt eller delvis försålts och köpeskillingen placerats i vär­ depapper eller stadsfastigheter. Till minskningen av jordbruksfideikom- missens antal och fideikommissjordens areal har jämväl i någon mån med­ verkat det förhållandet, att fastigheter som med Kungl. Maj:ts tillstånd in­ tecknats blivit exekutivt försålda och därigenom förlorat sin fideikommiss­ natur. I några fall har även fideikommiss, som omfattat jordbruksegendom, upphört till följd av fideikommissläktens utslocknande. Utvecklingen bely­ ses av följande av fideikommissutredningen redovisade sifferuppgifter.

År 1875 Ar 1910 År 1950

Antal fideikommiss med jordbruksfastighet............... 170 164 111 Antal fideikommiss med stadsfastighet (enbart eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

jämte annan egendom)................................................. 18

19

27

Ar 1903 Ar 1919 År 1937 Ar 1950

Areal åkerjord i hektar................... — 131 000 106 000 90 000 Areal skogsmark i hektar ............... 327 000 — 204 000 183 000

För beviljande av tillstånd att sälja fideikommissfastighet har fordrats, att vederlaget skall vara tillräckligt. I samband med tillståndsbeslutet har regelmässigt lämnats föreskrifter om köpeskillingens förvaltning och place­ ring. Vid försäljning av mindre område från fideikommiss, som saknar fi­ deikommisskapital, har dock i några fall fideikommissinnehavaren tillåtits uppbära köpeskillingen med skyldighet för honom att till sin efterträdare redovisa beloppet i pengar eller genom förbättringsarbeten å fideikommiss­ egendomen. Förutom de nämnda kraven vilka uppställts av hänsyn till fi­ deikommissens bestånd har, då det gällt försäljning av fideikommissjord, även plägat uppställas villkor, som betingats av nationalekonomiska och sociala hänsyn. I syfte att främja bildande av självständiga jordbruk och egnahem har sålunda fordrats, att ansökningar om försäljning av större jordarealer åtföljs av rationella planer för jordens styckning. Har jorden va­ rit utarrenderad, har såvitt möjligt brukat tillses, alt arrendatorn fått till­ fälle att förvärva den framför andra spekulanter. För att tillgodose önske­ målet, att försålda jordbruksområden får lämplig arrondering, har Kungl. Maj :t brukat infordra yttrande från lantbruksnämnden. I vissa fall har fi­ deikommissinnehavaren tillåtits bortgiva fideikommissmark till kommun eller församling för vissa allmänna ändamål, såsom till kyrkogård eller skol-

tomt.

Vidare har Kungl. Maj:t i åtskilliga fall medgivit fideikommissinneha­ vare att för vissa ändamål, som har samband med fideikommisset, inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital. Des­ sa ändamål har i huvudsak varit följande, nämligen betalning av arvs­

20

skatt, som belöper på fideikommisset, erhållande av rörelsekapital för jord­

bruksdrift på fideikommissegendomen, utförande av förbättringsarbeten

därå, anskaffande av jordbruksinventarier för egendomen samt gäldande av

förmögenhetsskatt avseende fideikommisset.

När medgivandet lämnats för betalning av arvsskatt eller erhållande av

rörelsekapital har regelmässigt krävts — såsom säkerhet för att beloppet

senast vid innehavarens död återgår till fideikommisset — försäkring å in­

nehavarens liv. Vad beträffar övriga ändamål har däremot sådant krav icke

uppställts.

Amorteringsskyldighet har föreskrivits i en del fall, i andra icke. Avgö­

rande härvidlag har varit bl. a. ändamålets art och den omständigheten,

huruvida livförsäkring utgjort säkerhet. Då ändamålet med lånet eller an­

vändandet av fideikommisskapital varit att betala arvsskatt eller erhålla

rörelsekapital har sålunda, med hänsyn till kravet på livförsäkring, i legel

icke föreskrivits amorteringsskyldighet. Vad angår förbättringsarbeten och

inköp av jordbruksinventarier har vanligen fordrats amorteringar, i syn­

nerhet då det gällt inteckningslån. Har ändamålet varit att betala förmö­

genhetsskatt, har som regel föreskrivits amorteringar då medgivandet av­

sett inteckningslån. Vid tillstånd att ta i anspråk fideikommisskapital för

betalning av förmögenhetsskatt har däremot icke krävts någon återbetal­

ning. I sådana fall, "då amorteringsskyldighet föreskrivits, har Kungl. Maj :t

stundom av särskilda skäl medgivit anstånd med skyldighetens fullgörande.

Vid medgivande av lån eller användande av fideikommisskapital för för­

värv av jordbruksinventarier har brukat föreskrivas, att de anskaffade in­

ventarierna eller inventarier som sättes i deras ställe skall utgöra fideikom­

miss, dock att fideikommissegenskapen skall upphöra i den mån återbetal­

ning sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Bestående fideikommiss

Såsom inledningsvis anförts finnes enligt tillgängliga uppgifter 181 allt­

jämt bestående fideikommiss i landet. Härutöver finnes sannolikt ytterli­

gare ett antal fideikommiss, huvudsakligen sådana som endast omfattar

kapital eller lösöre. Till belysning av de problem, som uppstår vid en av­

veckling, lämnas i det följande en kortfattad redogörelse för de nu kända

fideikommissen. Redogörelsen grundar sig på uppgifter av fideikommiss-

utredningen, vilka — såsom utredningen understrukit icke i alla avseen­

den gör anspråk på full tillförlitlighet och aktualitet. \ ad som framkommit

torde dock erbjuda tillräckligt underlag för en bedömning av fideikommis­

sens ekonomiska och kulturella betydelse.

Den rättsliga grundvalen för fideikommissen utgöres av fidei­

kommissurkunden. De flesta urkunderna är privata rättshandlingar, i regel

testamenten men i några fall gåvobrev eller avtal. Tre fideikommiss har upp­

kommit genom akter av närmast offentligrättslig natur, nämligen Odensgöl

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 5 år 11)63

21

i Östergötland, Gälared i Västergötland och Bergshainra utanför Stockholm, vilket sistnämnda genom permutationsbeslut år 1917 förvandlats till kapi­ talfideikommiss. Av urkunderna härstammar några från slutet av 1600- talet. Det övervägande antalet har tillkommit under 1700-talet.

Den rätt till fideikommissegendom som urkunderna tillägger dess inneha­ vare, fideikommissrätten, framstår i allmänhet såsom ett slags inskränkt äganderätt. Oaktat innehavaren saknar flera av de befogenheter, som vanli­ gen ingår i äganderätten, framträder han likväl utåt såsom ägare. Detta är dock icke undantagslöst fallet. Sålunda förekommer exempel på fideikom­ miss, där äganderätten till egendomen innehaves av en juridisk person, me­ dan endast nyttjanderätten tillkommer fideikommissinnehavaren.

Den fideikommissariska successionen bestämmes i varje särskilt fall av urkunden. Olika huvudtyper av successionsordningar kan särskiljas.

Enligt flertalet urkunder skall vid varje tidpunkt finnas endast en inne­ havare, vilken i princip besitter egendomen på livstid. Vid innehavarens död övergår egendomen till viss bröstarvinge efter denne, i regel äldste sonen eller, om sonen förut avlidit men efterlämnat söner, till den äldste av dessa. Har ej innehavaren manliga avkomlingar, brukar egendomen tillfalla hans äldste broder eller om brodern är död dennes äldste son. Finnes ej heller bröder eller manliga avkomlingar efter dem, är på motsvarande sätt farbrö­ der eller deras manliga avkomlingar närmast till fideikommisset. Kvinnliga ättlingar blir i allmänhet innehavare först då manliga saknas. Ofta är kvin­ nor helt uteslutna från rätten att succedera. Några urkunder tillägger inne­ havaren rätt att själv utse sin efterträdare, vanligen inom en bestämd per­ sonkrets, såsom innehavarens barn eller hans söner.

I ett fall förekommer successionsregler, vilka såtillvida avviker från den nu beskrivna normaltypen att egendomen vid innehavarens död i första hand övergår till viss annan släkting i samma generation som denne.

Det förekommer även fall, där successionen följer vanliga arvsregler; vid varje innehavares död övergår sålunda fideikommissrätten till den avlidnes arvingar enligt lag. Fideikommissegenskapen framträder här huvudsakligen däri, att egendomen ej får överlåtas utan måste bevaras odelad inom släkten. Fideikommiss av denna typ har i allmänhet flera innehavare samtidigt.

Såsom framgår av det anförda företer fideikommissen med hänsyn till ur­ kundernas skiftande innehåll vissa olikheter i rättsligt avseende. Flertalet fideikommiss överensstämmer dock i sina huvuddrag med varandra, och de med en avveckling av dem förknippade problemen blir därför i stort sett ge­ mensamma. Såsom typiska har man betecknat de fideikommiss, för vilka följande gäller. Innehavaren skall framträda som jämställd med ägare så­ tillvida att han äger tala för egendomen, erhålla lagfart å därtill hörande fastighet o. s. v. Det får finnas endast en innehavare vid varje tidpunkt. Vid innehavarens död tillfaller egendomen i första hand bröstarvinge efter ho­ nom eller, om sådan icke finnes, annan skyldeman eller medlem av annan släkt. De fideikommiss, som i något hänseende avviker från de typiska, har benämnts atypiska.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Om det icke längre skulle finnas någon därtill berättigad jämlikt den stad­

gade successionsordningen, skall enligt rättspraxis egendomen ingå i den

siste innehavarens kvarlåtenskap. I några urkunder föreskrives, att egendo­

men efter siste innehavarens död skall fördelas mellan dennes arvingar en­

ligt lag.

Åtskilliga urkunder uppställer särskilda villkor för rätten att tillträda fi­

deikommisset. I en del fall är villkoren uttryckligen angivna, i andra måste

de tolkningsvis inläggas i urkunden. Praktiskt betydelsefullast är förbud mot

successors ofrälse gifte, vilket stadgats i flera urkunder rörande fideikom­

miss inom adliga ätter, samt förbud mot samtidigt innehav av två eller flera

fideikommiss.

Den ursprungliga urkunden är icke ensam bestämmande för rättsläget be­

träffande de särskilda fideikommissen. Förut har omtalats, att ett stort an­

tal ändringar i fideikommissen skett genom beslut enligt förordningen den 3

april 1810. Beträffande många fideikommiss föreligger domar i tolknings­

frågor. I några fall har mellan innehavare och andra intressenter träffats

överenskommelser om ändring eller komplettering av de ursprungliga före­

skrifterna. Vidare är icke ovanligt, att en del av de ursprungliga föreskrif­

terna med tiden fallit ur bruk.

I åtskilliga urkunder finnes föreskrifter om särskilda förmåner till andra

än fideikommissets innehavare. Såsom en av fideikommissegendomen utgå­

ende förmån kan betraktas den rätt till fardag, som enligt många urkunder

tillkommer avliden innehavares dödsbodelägare. Saknar urkunden föreskrif­

ter om fardag, åtnjuter dödsbodelägarna ändå sådan rätt på grund av sär­

skilt stadgande i den förutnämnda förordningen den 3 april 1810. Ej sällan

stadgas i urkunden, att föregående innehavares änka äger, så länge hon

lever ogift, besitta antingen hela fideikommisset eller viss del därav såsom

änkesäte eller eljest åtnjuta någon förmån. Vidare föreskrives i ganska

många urkunder, att innehavarens syskon eller andra släktingar skall er­

hålla förmåner av egendomen. Det förekommer också i en del fall bestäm­

melser om förmåner till andra än släktingar och närstående. Urkunderna

ålägger sålunda ibland innehavaren att utgöra prestationer till skola eller

kyrka eller något välgörande ändamål.

Även utan föreskrifter i urkunderna utgår från många fideikommiss för­

måner av olika slag till mindre bemedlade släktingar eller andra närstående.

Från åtskilliga fideikommiss utgår till förutvarande anställda eller deras

efterkommande pensioner och födorådsförmåner, vilkas sammanlagda värde

på de största fideikommissen kan uppgå till avsevärda belopp.

Fideikommissrätten kan i vissa fall upphöra genom förverkande därav. I

urkunder rörande fideikommiss inom adelssläkter förekommer till exempel

ej sällan den bestämmelsen att innehavaren förverkar egendomen, om han

träder i ofrälse gifte. Vidare förekommer bestämmelser att fideikommissrät­

ten förverkas, om innehavaren tillträder annat fideikommiss.

De personer, som kan komma att beröras av en avveckling av fideikom­

missen, fideikommissintressenterna, är främst innehavarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

23

och de s. k. nästa efterträdarna, d. v. s. de som står närmast i tur till fidei­ kommissen, samt innehavarnas arvingar. Rörande nämnda personer må så­ vitt angår typiska fideikommiss lämnas följande uppgifter, vilka i den mån ej annat anges hänför sig till förhållandena den 1 juli 1959.

Antalet kända innehavare av typiska fideikommiss var 155. Innehavarna var färre än antalet redovisade fideikommiss av nämnda slag, vilket sam­ manhänger därmed att i några fall samma person innehade två eller flera fideikommiss och att det i ett par fall rådde ovisshet om vem som var rätt innehavare. Inom ett tjugotal släkter fanns mer än ett fideikommiss. Fler­ talet fideikommiss går i succession inom adliga ätter. Av innehavarna av typiska fideikommiss var sålunda endast 28 ofrälse personer. Emedan suc- cessionsordningarna nästan genomgående ger företräde åt män, var antalet kvinnliga innehavare mindre än en tiondel av samtliga. Genomsnittsåldern uppgick till 53 år. Ungefär fyra femtedelar av innehavarna var gifta.

Antalet nästa efterträdare, om vilkas person upplysning kunnat vinnas, var 151. Vid tre fideikommiss saknades successor. I några fall stod samma person i tur till två eller flera fideikommiss. Av successorerna var 100 inne­ havarens bröstarvingar och 32 syskon till denne eller deras avkomlingar. Antalet successorer, som tillika var innehavarens arvingar, utgjorde sam­ manlagt 112.

Av successorerna hade 56 personer eller drygt en tredjedel ej uppnått myndighetsåldern. Bland de övriga var 51 i åldern 21—40 år. Ett särskilt in­ tresse påkallar nästa efterträdarna till jordbruksfideikommiss, enär det kan antagas att dessa ofta utbildat sig för sin tillämnade uppgift såsom fidei­ kommissinnehavare eller eljest fått sina levnadsförhållanden bestämda där­ av. I tur alt övertaga jordbruksfideikommiss stod 97 personer. Däribland fanns 62 söner till nuvarande innehavare. Av dessa söner hade 37 uppnått en ålder av 16 år eller däröver.

Fideikommissen omfattar betydande ekonomiska värden. Till­ gångarnas sammanlagda värde beräknas uppgå till omkring 600 miljoner kronor.

Till 110 fideikommiss hör lantegendomar med jordbruk och i en del fall dessutom med industriella anläggningar, och dessa egendomars samman­ lagda taxeringsvärde uppgår till 471 miljoner kronor. Härav belöper 456 miljoner kronor på jordbruksfastigheter och återstoden på egendom taxerad såsom annan fastighet — i regel bostads- och industrifastigheter. Ifrågava­ rande lantegendomar är intecknade för omkring 20 procent av det samman­ lagda taxeringsvärdet. I 27 fideikommiss ingår stadsfastigheter med ett sam­ manlagt taxeringsvärde av 34 miljoner kronor och i 155 fall finns fideikom­ misskapital till ett värde av sammanlagt omkring 90 miljoner kronor. De flesta fideikommissen omfattar egendom av olika slag.

Fideikommissjordens sammanlagda areal uppgår till ungefär 330 000 hekt­ ar eller en yta av ungefär Gotlands storlek. Samtliga jordbruksfideikommiss

24

med undantag av ett är belägna söder om Dalälven. Den största procenten

fideikommissjord finnes i Malmöhus län, där 9 procent av hela jordarealen

utgöres av dylik jord. Därefter kommer Södermanlands län med 8,8 procent,

Kristianstads län med 6,5 procent, Stockholms län med 6,2 procent, Öster­

götlands län med 4,2 procent och Örebro län med 3,9 procent. I övriga län

uppgår motsvarande andel icke i något fall till 3 procent.

Den åkerjord, som ligger under fideikommiss, uppgår till i runt tal 90 000

hektar, vilket utgör 2,4 procent av hela landets åkerjord. I Malmöhus län

ligger 7,9 procent av åkerjorden under fideikommiss, i Södermanlands län

7,7 procent, i Kristianstads län 6,3 procent, i Stockholms län 3,6 procent, i

Örebro län 3,3 procent och i Östergötlands län 3,0 procent, medan motsva­

rande andel i övriga län är mindre.

Beträffande de olika jordbruksfideikommissens storlek må nämnas, att

den genomsnittliga totala jordarealen är inemot 3 000 hektar, varav om­

kring 800 hektar åker. Variationerna kring dessa genomsnitt är högst avse­

värda. Vad angår åkerjorden har 13 fideikommiss över 2 000 hektar, 15

stycken 1 000—2 000 hektar, 24 stycken 500—1 000 hektar, 21 stycken 200—

500 hektar, 14 stycken 100—200 hektar och 22 stycken under 100 hektar.

Fideikommiss jordbrukens organisation är i regel grundad på en uppdel­

ning av jorden i flera brukningsenheter med en huvudgård och ett större

eller mindre antal undergårdar. I några fall finnes flera huvudgårdar på

samma fideikommiss. Exempel förekommer också på fideikommiss med flera

brukningsenheter, av vilka ingen är att anse som huvudgård. Av det 100-tal

fideikommiss, som omfattar mer än en brukningsenhet, har en fjärdedel

mindre än 6 brukningsenheter och en fjärdedel över 50. Endast ett tiotal

mindre fideikommiss är organiserade såsom en enda brukningslott.

På fideikommissen finnes 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar.

Ett 40-tal huvudgårdar innehåller mer än 200 hektar åker och av dessa har

16 över 300 hektar. Av huvudgårdarna är 66 stycken med en sammanlagd

åkerareal av omkring 8 000 hektar utarrenderade, medan de övriga brukas

av fideikommissinnehavarna. Av dessa brukas också ett 60-tal undergårdar

med en åkerareal av sammanlagt drygt 4 000 hektar.

Av fideikommissarrendatorerna har inemot 1 700 innehaft arrende under

samma fideikommiss i mer än 10 år och över 900 i mer än 20 år. I omkring

1 300 fall har de nuvarande arrendatorernas föräldrar, svärföräldrar, sys­

kon eller föräldrars syskon tidigare varit arrendatorer under samma fidei­

kommiss. Ej sällan har fideikommissarrendatorerna efterträtt förfäder un­

der flera generationer.

Fideikommissens skogar upptar en sammanlagd areal om ungefär 183 000

hektar, vilket motsvarar 0,8 procent av hela landets skogsmark. Inemot hälf­

ten av fideikommisskogarnas areal finnes inom Södermanlands, Stockholms

och Östergötlands län. Den största procentuella andelen representeras av

fideikommisskogarna i Malmöhus län med 19,1 procent. Härefter kommer

Södermanlands län med 9,4 procent, Kristianstads län med 7,9 procent,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

25

Stockholms län med 7,3 procent och Östergötlands län med 4,9 procent. I övriga län utgör fideikommissskogarnas areal icke i något fall mer än 4 pro­ cent av skogsmarken i dess helhet. Skogsmark finnes på 106 fideikommiss. Skogsmarken fördelar sig på de olika fideikommissen enligt följande.

Antal fideikommiss med skogsmark

över

5 000-2 000— 1 000— 500—

200— 100—

10 000

10 000 5 000 2 000 1 000

500

200

hektar hektar hektar hektar

hektar hektar

hektar

mindre än 100 hektar

2

7

11

31

19

17

5

14

Flertalet av de fideikommiss, till vilka hör större skogsltomplex, är för­ sedda med sågverk, och i en del fall förekommer sågar även på fideikommiss med mindre skogsmarker. Sammanlagt har fideikommissen ett 50-tal större och mindre sågverk. Dessutom finns på några egendomar hyvlerier även­ som annan träindustri.

Flerstädes drives även annan industriell verksamhet än träindustri. Så­ lunda finns på fideikommissen sammanlagt 11 kvarnar, 8 elektricitetsverk, 2 företag för distribution av elektrisk kraft, 5 tegelbruk samt 4 cement- eller cementvarufabriker. I enstaka fall förekommer anläggningar för torkning av foderämnen, impregneringsverk, kalkbruk, torvströfabriker, kross- och grussorteringsverk, gjuteri, mekanisk verkstad samt brännvinsbränneri. Dessutom finns några stenbrott och större grustag. På de fideikommiss, där flera slag av verksamhet bedrives, föreligger stora möjligheter till en ratio­ nell samordning mellan jordbruk, skogsbruk och industri. Sålunda kan ar­ betsledningen i viss utsträckning vara gemensam. Arbetarna kan under skil­ da tider av året användas i olika verksamhetsgrenar och således erhålla jämn sysselsättning, vilket är ägnat att bevara arbetarstammen och därmed säkra tillgången på arbetskraft. Det sagda gäller i viss mån också arrendatorerna På undergårdarna och deras anställda, vilka ofta tages i anspråk för arbete i skogsbruket på fideikommisset.

På fideikommissen finns vidare betydande kulturvärden av både fast och lös egendom. Till dem hör slott och andra herrgårdsbyggnader med parker och trädgårdsanläggningar samt möbler, konstverk, arkivalier, bibliotek, vapensamlingar m. m. Det från kulturell synpunkt mest betydelsefulla fi­ deikommisset är utan tvivel det i Uppsala län belägna Skokloster med dess världsberömda samlingar i eu förnämlig slottsbyggnad. Detta fideikommiss intar en särställning även i det hänseendet, att det endast omfattar slottet och samlingarna men icke jordbruk, kapitaltillgångar eller annan egendom. Byggnader med stort kulturellt värde finns även på åtskilliga andra fi­ deikommiss, såsom Sandemar och Stora Wäsby i Stockholms län, Leufsta i Uppsala län, Ericsberg, Biby och Wibyholm i Södermanlands län, Sturefors i Östergötlands län, Gripenberg i Jönköpings län, Trolle-Ljungby och Wanås i Kristianstads län, Skabersjö och övedskloster i Malmöhus län, Stora Ek i Skaraborgs län, Bystad i Örebro län samt Fullerö, Engsö och Tidö i Väst­

26

manlands län. Lösegendom med konstnärligt eller kulturhistoriskt värde

hör till åtskilliga fideikommiss. I vissa fall finns blott enstaka föremål med

större kulturellt värde, i andra åter betydande möbel- eller konstsamlingar

eller störa arkiv och bibliotek. Bland de mest betydelsefulla samlingarna

märks Ericsbergs arkiv och bibliotek, arkivet på Trolle-Ljungby samt ta-

velsamlingarna på Wibyholin och Wanås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Gällande bestämmelser

Varje fideikommiss följer i första hand sina egna regler. Dessa framgåi

av fideikommissurkunden med, i förekommande fall, de förtydliganden och

jämkningar som följer av senare domstolsavgöranden och beslut av Kungl.

Maj :t i statsrådet. I viss omfattning får också rättsläget anses bestämt ge­

nom överenskommelser mellan de enskilda intressenterna och genom sed­

vanans inflytande.

Flera lagar och andra författningar innehåller bestämmelser om fideikom­

miss. I det föregående har redogjorts för innehållet i och tillämpningen av

förordningen den 3 april 1810. Såsom tidigare antytts innehåller denna för­

ordning bestämmelser om rätt till fardag efter innehavarens död. När den

som under fideikommissvillkor innehar fast egendom avlider, skall enligt

förordningen alla som efter allmän lag är hans stärbhusdelägare njuta fardag

enligt 16 kap. jordabalken jämfört med en förordning den 22 oktober 1766,

varvid dödsfallet skall anses äga lika verkan med uppsägning. Numera skall

i stället för jordabalken tillämpas de i lagen om nyttjanderätt till fast egen­

dom upptagna bestämmelserna om fardag. Jordbruksfastighet skall sålun­

da avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfal­

let. Hus i stad antages böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober, som

inträffar näst efter tre månader från dödsfallet. I den mån fideikommiss­

avhandling innehåller andra bestämmelser om fardagsförmån, skall dessa,

enligt vad som anges i förordningen, i stället tillämpas.

Av andra äldre bestämmelser torde fortfarande testamentsstadgan den 3

juli 1686 vara att tillämpa på vissa fideikommissförordnanden, som gjorts

före tillkomsten av 1734 års lag. I testamentsstadgan bestämdes bl. a. att

»skulle testatoris föreskrivna villkor på något sätt exspirera, så att om det

borttestamenterade icke vidare stadgat finnes, bör detsamma efter den all­

männa lagen, vid den siste åtnjutarens tid aktas såsom annan dess oconditio-

nerade egendom». Testamentsstadgans betydelse framträder även däri, att

man, på grund av frånvaron av uttryckliga bestämmelser om fideikommiss i

1734 års lag, av ålder brukat hämta ledning från stadgan vid slitande av

tvister rörande fideikommiss, som tillkommit efter genomförandet av 1734

års lag. Den praktiska betydelsen av det anförda torde dock numera fram­

träda endast i den situationen, att successionskedjan utlöper med ättens ut­

slocknande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

27

Enligt 1 kap. 9 § lagen den H juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom gäller arrende eller hyresavtal, vilket slutits beträffande fideikommissfastig­ het som ej är att anse såsom huvudgård, jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren. Kan de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke anses skäliga eller är de eljest i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, står det dock honom öppet att uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, äger nye innehavaren av nyttjanderättshavaren utfå skälig ersättning för den tid den­ ne efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderät­ ten. Lagrummet innefattar ett avsteg från principen, att innehavaren icke får förfoga över egendomen för längre tid än sin egen besittningstid. I fråga om huvudgård kvarstår denna princip orubbad. Enligt 2 kap. 2 § får arren­ deupplåtelse som angår huvudgård ske — utom för viss tid eller arrenda- torns livstid — för upplåtarens besittningstid. Erinras må vidare om 2 kap. 49 §, vari stadgas alt upplåtelse på arrende av brukningsdcl, som omfattar högst femtio hektar odlad jord, faller in under de s. k. sociala arrendebestäm­ melserna, därest brukningsdelen utgöres av gård, torp eller annan jord- brukslägenhet som lyder under huvudgård och tillhör fideikommiss. De so­ ciala arrendebestämmelserna innebär följande.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Med undantag för s. k. huggartorp och andra därmed jämförliga arbetarboställen är upplåtelsen förenad med optionsrätt och förköpsrätt.

Optionsrätten innebär, att arrendatorn vid utgången av arrende, som gäller för viss lid, äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Sådan för­ längning kan ske varje gång arrendetiden utgår. Avtalet får icke innehålla förbehåll om att arrendet skall upphöra i händelse av arrendatorns död. Op­ tionsrätten kan emellertid brytas av jordägaren, om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten eller om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren, att arren­ datorn kvarsitter å fastigheten. -— Förköpsrätten innebär en rätt för arren­ datorn att, om den arrenderade fastigheten säljes, lösa till sig fastigheten till det pris, som köparen utfäst. Ett villkor för förköpsrätt är att arrenda­ torn är bevarad vid sin rätt till nytt arrende. Förköpsrätt må ej utövas, bl. a. om köparen är viss nära släkting till säljaren eller om fastigheten säljes till­ sammans med huvudgård, varunder den lyder.

Enligt 1 § lag farts förord ningen är den, vilken fast egendom tillfaller så­ som fideikommiss, pliktig att söka lagfart, och i 4 § stadgas att fideikom­ missbrevet skall till alla delar införas i protokollet då lagfart förslå gången sökes å fideikommissegendom. — Inlösen enligt den s. k. ensittarlagen hind­ ras icke därav att marken tillhör fastighet, vilken innehas som fideikom­ miss (13 §). Den jordägaren tillkommande ersättningen skall i sådant fall av länsstyrelsen hållas inne till dess förordnande meddelats, hur därmed skall förfaras (14 §). Motsvarande bestämmelser om ersättningsbelopp för

28

fideikommissegendom, som tagils i anspråk för olika ändamål, finns i ett

flertal andra författningar, t. ex. 57 § sista stycket expropriationslagen, (i §

kungörelsen den 30 maj 1952 med tillämpningsföreskrifter till strandlagen

samt 18 § kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser

rörande tillämpningen av naturskyddslagen. — 1 lagen om delning av jord

å landet finns bestämmelser, som likställer fideikommissinnehavare med

ägare av jord, då det gäller skiftesvitsord (1 kap. 17 §), avstyckning (19

kap. 25 §) och erhållande av förordnande för lantmätare alt verkställa av­

mätning av jorden (20 kap. 10 § k Även flera andra lagar likställer fidei­

kommissinnehavare med ägare, t. ex. lagen om häradsallmänningar (3 §),

vattenlagen (14 kap. 2 §), lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader (2 § sista stycket) och lagen om sammanföring av samfälld vag-

marlc med angränsande fastighet m. m. (2 §).

I 12 kap. ärvdabalken meddelas bestämmelser bl. a. för det fall att någon

genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten

vid lestators död eller senare skall tillfalla annan. Enligt 9 § må, om nytt-

janderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otill­

börligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, rätten på ansökan

ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna

skall slällas under vård och förvaltning av god man. För skada, som nytt-

janderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall

ersättning gäldas. Om genom testamente förordnats, att legat skall tillfalla

två eller flera efter varandra, skall enligt 10 §, såvitt ej annat följer av

testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland

dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller

tillskyndar honom skada. Nu återgivna bestämmelser, vilka överförts till

ärvdabalken från den numera upphävda testamentslagen, skall enligt 4 §

i testament slagens promulgationslag lända till efterrättelse, ändå att testatoi

avlidit före testamentslagens ikraftträdande.

Enligt 8 § andra stycket arvsskatteförordningen skall, då genom testa­

mente viss egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att

egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre, skattskyl­

dighet för senare förvärv inträda, då föregående innehavarens rätt upphör.

Den förvärvade rättigheten skall enligt 24 § uppskattas såsom nyttjanderätt,

d. v. s. med tillämpning av reglerna i 23 § D till sitt efter förvärvarens san­

nolika återstående livstid beräknade kapitalvärde. Enligt 30 § andra stycket

beräknas arvsskatten — då det gäller fideikommiss, som genom testamente

eller gåvobrev instiftats för obegränsad tid — efter skyldskapsförhållandet

mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren. Härvid räknas fi-

deikommissegendomen såsom särskild lott och kumuleras alltså icke med

vad tillträdaren i övrigt må ha erhållit efter föregående innehavaren; detta

följer av 13 § 1 mom. 2), varav framgår att fideikommissegendomen icke

inräknas bland tillgångarna i boet efter avliden innehavare. Arvsskatt för

fideikommissegendom utgår enligt 45 § A 3) efter deklaration. Bouppteck­

ning efter avliden innehavare skall enligt 50 § vara åtföljd av skriftlig upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

29

gift om fullständiga namnet på den, till vilken fideikommissegendomen övergått, ävensom hans hemvist. I fråga om eftergift av arvsskatt är reglerna gynnsammare beträffande fideikommissegendom och viss annan egendom än eljest. Eftergift kan sålunda enligt 56 § ske, om den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, mot ett år i vanliga fall. Erin­ ras må också om 57 §, enligt vilken Kungl. Maj :t äger i särskilda fall med­ giva befrielse från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk, veten­ skaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling, och dels för fast egendom, som tillagts någon såsom fideikommiss eller under lik­ nande villkor, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller an­ nan art. I samband med avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten — sådan skatt utgick icke för fideikommissegendom — infördes genom förordning den 21 november 1958 en ny arvsskattetariff, genom vilken arvsskatten höj­ des på sådant sätt, att höjningen i stort sett motsvarade vad som tidigare ut­ gick i kvarlåtenskapsskatt. Den nya tariffen skall äga tillämpning, om skatt­ skyldighet inträtt efter den 31 december 1958. Vid beräkning av arvsskatt för bl. a. fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid, skall emellertid den äldre tariffen alltjämt tillämpas.

Även de författningar, som reglerar den årliga skattskyldigheten till stat och kommun, innehåller vissa bestämmelser om fideikommiss. I fråga om skyldighet att erlägga skatt för inkomst av fastighet likställes sålunda fidei­ kommissinnehavare med ägare, 47 § första stycket och 64 § 1 mom. kom­ munalskattelagen samt 3 § förordningen om statlig inkomstskatt. Inneha­ vare av fideikommiss är vidare enligt 7 § förordningen om statlig förmögen­ hetsskatt likställd med ägare i fråga om skyldighet att erlägga skatt för för­ mögenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Allmän motivering

Fideikommissutredningens förslag

Skälen för och emot en avveckling

Utredningen hänvisar inledningsvis till att riksdagen i sin förut nämnda skrivelse år 1914 med begäran om utredning av frågan om fideikommissens avskaffande anfört åtskilliga skäl för att fideikommissen bör avveck­ las. I samband härmed uttalar utredningen, att vissa av dessa skäl icke längre har samma bärkraft som tidigare men att sedermera tillkommit nya omständigheter, vilka förstärkt motiven för en avveckling.

Utredningen konstaterar, att fideikommiss i fast egendom ej fått stiftas sedan år 1810 samt att genom testamentslagen av år 1930 förbud införts mot fideikommiss även i lös egendom. De bestående fideikommissen ter sig där­

30

för som undantagsföreteelser i rättsligt hänseende. Detta kunde väl anses

äga mindre vikt, om fideikommissen vore fåtaliga och omfattade föga bety­

dande värden. Av redogörelsen för de bestående fideikommissen framgår

emellertid, att så icke är fallet. Inom vissa delar av landet ligger alltjämt

en rätt avsevärd del av jorden under fideikommissband, och till fideikom­

miss hör även mycket betydande värden i stadsfastigheter, kapital och

andra tillgångar. Härtill kommer att de rättsliga avvikelserna gäller grund­

läggande regler, att egendomen på grund av ett privat förordnande följer en

särskild, för obegränsad tid gällande successionsordning, vilken avviker

från vanliga regler om arv, att innehavaren icke kan förfoga över egendomen

ens för dödsfalls skull samt att egendomen ej svarar för gäld enligt allmänna

regler.

En sådan särregim i fråga om betydande värden innebär enligt utredning­

ens mening redan i och för sig en nackdel. Utredningen framhåller att i lag­

stiftning och rättstillämpning ständigt måste beaktas fideikommissens rätts­

liga egenart, vilket åtminstone på längre sikt utgör en påtaglig belastning,

så mycket mer som de juridiska problem, till vilka fideikommissinstitutio­

nen ger upphov, ofta är av komplicerad natur.

Utredningen anför vidare att fideikommissinstitutionen med hänsyn till

sin privilegiekaraktär är oförenlig med nutida åskådning. Vid det typiska

fideikommisset framstår innehavaren i regel som privilegierad i förhållande

till sina medarvingar på grund av den fideikommissariska successionen och

än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej är arvinge efter

denne. Hans särställning framträder även i förhållande till andra personer

genom egendomens frihet från gäldsansvar. Då syftet med instiftande av

fideikommiss varit att för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, an­

ser utredningen fideikommissinstitutionen tillika innebära en privilegiering

av dessa släkter. För våra dagars betraktelsesätt med dess betonande av in­

dividernas jämställdhet i rättsligt avseende finner utredningen det vara främ­

mande att medelst särskilda rättsliga band sammanhålla egendom i en

persons hand eller inom en viss släkt. De fall, där egendomen utgöres av

kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ordning, framstår

för utredningen såsom särskilt stötande, emedan här icke kräves någon som

helst insats av innehavaren.

I detta sammanhang pekar utredningen vidare på den omständigheten, att

urvalet av innehavare till fideikommiss i allmänhet sker rent automatiskt

efter ålder och kön. De avvikelser från vanlig arvsföljd, som innefattas i en

sådan successionsordning, sker slumpmässigt utan att någon hänsyn kan

tagas till frågan, huruvida den som sålunda blir innehavare också har för­

utsättningar —- personliga, ekonomiska och andra — att bruka egendomen.

Detta förhållande får särskild vikt, när fråga är om större gods med om­

fattande rörelse. Då egendomen dessutom på grund av fideikommissban­

det är bunden vid innehavaren för dennes livstid och ej underkastad van­

liga ekonomiska regler, anser utredningen det nu anförda förhållandet prin­

cipiellt förkastligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 0)63

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

31

Det i fideikommissbeslämmelserna liggande förbudet mot försäljning av

egendomen liksom mot dess uppdelning genom arv har medverkat till att de

en gång bildade enheterna bibehållits. I fråga om jordbruksegendomar, sär­

skilt sådana med skogstillgångar, anser utredningen ett sådant samman­

hållande kunna vara av värde men ifrågasätter, om på detta sätt genom en­

skilda förordnanden gällande för obegränsad tid viss privat egendom skall

vara mera skyddad än annan liknande egendom. Att viss egendom samman-

hålles under fideikommissband innebär ej heller någon garanti för att den

ulgör en även för nutida förhållanden lämplig ekonomisk enhet. Utredningen

uttalar att, även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning

ofta kan ske utan olägenhet samt framhåller att många av de större fidei­

kommissegendomarna alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.

Utredningen finner uppenbart, att fideikommissbestämmelserna, i den

mån de tillämpas fullt ut, i många fall försvårar eller hindrar en riktig eko­

nomisk anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet

innebär formellt förbud mot varje försäljning, även den som sker i syfte att

åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa

erforderligt kapital för driften på återstoden av egendomen. Ej heller får

egendomen intecknas. De faktiska förhållandena har emellertid sedan länge

framtvingat ett genombrytande av dessa förbud, och Kungl. Maj:t beviljar

årligen i betydande omfattning ansökningar om tillstånd att sälja eller in­

teckna fideikommissegendom. Härigenom har de mest påfallande svårighe­

terna, som följer av stelheten i fideikommissbestämmelserna, mildrats men

i själva verket har man samtidigt i motsvarande mån gjort avsteg från fidei­

kommisstanken. Ju mer samhällsförhållandena avlägsnar sig från de för­

hållanden, från vilka ifrågavarande fideikommissförordnanden utgår — i

allmänhet de som rådde under 1700-talet —- desto mer måste förutses, att

tideikommissbanden ej kan upprätthållas. Den nämnda dispensverksamhe­

ten — som innebär en belastning utan alt kunna medföra erforderlig smidig­

het —- skulle då behöva utvidgas. I detta sammanhang erinrar utredningen

även om att Kungl. Maj :t, vid medgivande att inteckna fideikommissegen­

dom eller att använda fideikommisskapital för drifts- eller rationaliserings-

ändamål eller för betalning av skatt, i allmänhet — med hänsyn till grun­

derna för fideikommissförordnandet — föreskriver skyldighet till återbetal­

ning i viss ordning och i vissa fall även skyldighet att ställa säkerhet, t. ex.

i form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är

till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminstone i mindre

gynnsamma fall framstår därför ett upprätthållande av fideikommisset som

ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendomen utan reellt stöd

i de verkliga ekonomiska förhållandena.

Utredningen tillägger, att för vissa särskilda slag av fideikommiss speciell

anledning finns för en avveckling. En del fideikommiss omfattar sålunda en­

bart kapital av ringa värde, och deras bibehållande framstår som menings­

löst. Förhållandet är liknande vid många av de atypiska fideikommissen.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att mycket starka principiella

32

och praktiska skäl talar för att en fullständig avveckling av fideikommissen

bör äga ruin. Med hänsyn till att fideikommissförordnandena icke är tids­

begränsade, kan en sådan avveckling icke komma till stånd inom rimlig tid

utan särskilda lagstiftningsåtgärder.

Enligt utredningens mening ligger skälen mot en avveckling av

fideikommissen helt på det praktiska planet. Arrendeförhållandena vid fidei­

kommissen har i allmänhet präglats av stabilitet, och arrendatorerna har där­

för åtnjutit ansenlig trygghet. Utredningen räknar med att en upplösning

av fideikommissbandet kan medföra minskad trygghet för arrendatorer­

na. Vidare framhålles, att fideikommissen i många fall omfattar stora kom­

plex av mycket välskötta och virkesrika skogar, vilka hittills hållits sam­

man under enhetlig förvaltning. Ett sönderbrytande av dylika förvaltnings­

enheter kan lända till skada för skogshushållningen ävensom menligt på­

verka näringsförhållandena inom orten. Utredningen uttalar slutligen, alt

till åtskilliga fideikommiss hör från kultursynpunkt värdefulla slott och

herrgårdar och att även i övrigt betydande kulturvärden är knutna till olika

fideikommiss. Upplöses fideikommissbandet, kan dessa kulturvärden bli

hotade.

De angivna skälen mot en avveckling av fideikommissen anser utred­

ningen i hög grad kräva beaktande. Om emellertid särskilda åtgärder vid­

tages i samband med en fideikommissavveckling till skydd för ifrågavarande

intressen, kan enligt utredningen övergången till de nya förhållandena avse­

värt underlättas, och skälig hänsyn synes på denna väg kunna tagas till

dessa intressen.

Tidigare har gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fidei­

kommissen skulle strida mot grundsatsen att civillag icke får erhålla till-

bakaverkande kraft. Utredningen uttalar, att denna grundsats -— som enligt

utredningen ej är helt utan undantag — dock icke torde föranleda till annat

än alt ny civillag ej bör göras tillämplig i fråga om verkan av rättshandling

eller annat rättsfaktum, som ägt rum under äldre rätts giltighetstid, så­

framt någons rätt därigenom blir lidande. Under förutsättning att en fidei­

kommissavveckling genomföres på ett sätt, som lämnar den vid lagens ikraft­

trädande sittande innehavaren oförkränkt i hans rätt, reser enligt utred­

ningen ifrågavarande lagstiftningsprincip icke hinder i vägen. Däremot anser

utredningen, att principen icke kräver, att successorernas intressen skyd­

das. De som står i tur att tillträda fideikommisset har nämligen ännu icke

förvärvat någon rätt därtill, och en avveckling innebär följaktligen icke att

deras rättsläge försämras. En annan sak finner utredningen vara, att suc-

cessorerna kan ha grundade förväntningar på att få tillträda egendomen

och alt det därför kan vara skäligt att tillgodose dem vid en avveckling.

En invändning av liknande art mot att avveckla fideikommissen går ut på

att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ord­

ning upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

33

då gällande lag. Utredningen anser emellertid, att detta betraktelsesätt, som

främst synes ha sin grund i pietetshänsyn, av uppenbara skäl icke kan an­

läggas på frågan om fideikommissavvecklingen. Det synes utredningen orim­

ligt, att ett enskilt förordnande om en särskild arvsföljd för viss egendom

skulle — i motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för

alla tider, oavsett att det kommit i strid med de levande människornas be­

hov och åskådningar.

I anslutning till de synpunkter, som sålunda utvecklats, föreslår utred­

ningen, att fideikommissen avvecklas. De former för avvecklingen, som ut­

redningen föreslår, innefattar även förslag till sådana särskilda åtgärder

angående arrendatorer, större skogsområden och märkligare kulturvärden,

som nyss antytts.

I ett till utredningsförslaget fogat särskilt yttrande anför herr Berthelson,

att han vid en jämförelse mellan de former, som nu reglerar vården av fidei­

kommissens kulturhistoriska värden, och de förhållanden, som efter en upp­

lösning skulle bli avgörande för deras fortsatta bevarande, har vunnit den

övertygelsen att de nuvarande formerna bäst tillgodoser det allmännas in­

tresse av att vidmakthålla kulturvärdena. Herrar Bonde, von Seth och Trol-

le-Bonde uttalar i gemensamt särskilt yttrande, att de är av den uppfatt­

ningen, att fideikommissen bör bibehållas och att ett av de viktigaste skä­

len härför är att avvecklingen kan komma att medföra svårigheter för kul­

turvärdenas bevarande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Sättet för avvecklingen

Allmänt

Utredningen uttalar, att avvecklingen bör omfatta endast fideikom­

miss av privaträttslig karaktär. De fideikommiss och lik­

nande rättsbildningar, som uppkommit genom offentligrättsliga akter, har

nära nog undantagslöst försvunnit. Utredningen har vid sina undersökningar

endast påträffat tre rättsbildningar av offentligt ursprung, vilka i våra da­

gar framträder som typiska familjefideikommiss, nämligen de i det föregå­

ende nämnda Odensgöl, Gälared och Bergshamra fideikommiss. Dessa bör

enligt utredningen medtagas vid avvecklingen. Härutöver erinrar utredning­

en om vissa fideikommissliknande förmåner, som utgår till den regerande

monarken enligt riksdagens beslut. Dessa fullföljer enligt utredningen ett

annat syfte än de privaträttsliga familjefideikommissen och bör därför läm­

nas oberörda av en avveckling. I fråga om de privaträttsliga fideikommissen

uttalar utredningen vidare, att av egendomens privata karaktär följer, att

staten eller annat offentligt subjekt icke kan göra något anspråk därå. Egen­

domen bör vid avvecklingen tillfalla medlemmar av den släkt, som stiftaren

avsett att gynna, eller deras rättsinnehavare.

«>

Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 saml. Nr 5

34

:

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Med hänsyn till att de skilda fideikommissen uppvisar betydande olik­

heter sinsemellan står det klart, att den för varje särskilt fall mest lämpade

ordningen för avvecklingen icke alltid vinnes genom generella regler.

Den tanken har därför framförts, att avvecklingen bör genomföras särskilt

för varje fideikommiss genom beslut av Kungl. Maj :t eller annan myndig­

het. Emellertid synes det utredningen principiellt mindre tilltalande, att

ifrågavarande rättsändring, som faller inom privaträttens område, skall ge­

nomföras medelst administrativa beslut från fall till fall. Flertalet fideikom­

miss företer också så pass många gemensamma drag, att generella regler

ändå måste komma till användning i stor utsträckning, även om avveck­

lingen skulle ske genom särskilda beslut.

Utredningen påpekar, att syftet att anpassa avvecklingen efter förhållan­

dena i varje särskilt fall även skulle kunna vinnas på det sättet, att åt in­

tressenterna inom släkten överlämnas att själva i viss utsträckning besluta

angående sättet för avvecklingen. Så har skett på sina håll i utlandet. Utrym­

met för dylika släktbeslut, kan dock icke bli så stort. Utredningen anser, att

det ej bör komma i fråga att tiden för avvecklingen bestämmes genom släkt­

beslut. Beträffande fördelningen av egendomen är släktbeslut visserligen i

och för sig tänkbara, men då generella regler ju ändå alltid måste finnas för

det fall att dylikt beslut ej kommer till stånd, ligger det närmare till hands

att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till egendo­

men, vilka de sedan kan disponera över efter eget gottfinnande. På detta sätt

får intressenterna inom ramen för de i lagen givna reglerna betydande möj­

ligheter att anpassa avvecklingen efter förhållandena i de olika fallen.

Utredningens slutsats blir därför, att avvecklingen i princip bör genom­

föras efter generella regler utan att intressenterna därigenom betages möj­

ligheten att själva påverka egendomens fördelning. Vad angår de atypiska

fideikommissen anser utredningen emellertid förhållandena så skiftande,

att en avveckling genom särskilda beslut synes ofrånkomlig.

Utredningen diskuterar vidare, huruvida det kunde vara motiverat att

meddela olika avvecklingsregler för skilda slag av egendom.

Förhållandena vid jordbruksfideikommissen avviker sålunda i åtskilliga hän­

seenden från vad som gäller i fråga om fideikommiss omfattande endast ka­

pital eller lösöre. Utredningen finner emellertid starka skäl tala för enhet-

hga regler. Ett och samma fideikommiss omfattar ofta olika slag av egen­

dom, och det skulle vara olämpligt, om olika regler gällde för skilda delar

av egendomsmassan. Sedan länge har utbyte av fideikommissegendom till­

låtits efter medgivande av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Sålunda upp­

kommer alltjämt fideikommisskapital genom försäljning av fideikommiss­

jord, och det är ej ovanligt att fideikommisskapital placeras i stadsfastighet.

Den i nu förevarande sammanhang tillfälliga omständigheten, att utbyte

ägt rum, bör icke medföra, att avvecklingen genomföres efter andra regler

än som eljest skulle ha blivit tillämpliga. Det ligger enligt utredningen i sa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

35

kens natui\ att vid reglernas utformande största hänsyn måste tagas till för­

hållandena vid jordbruksfideikommissen.

Såsom allmänna riktlinjer för avvecklingen anför utredningen

följande.

Då avvecklingen innebär en djupt ingripande förändring av rättsliga och

faktiska förhållanden, vilka i många fall bestått sedan lång tid, gäller det

att gå fram med viss varsamhet. Anlägges till en början samhällsekonomiska

synpunkter, framstår de stora jordbruksfideikommissen som enheter i pro­

duktionen, vilka spelat och alltjämt spelar en viktig roll i ortens ekonomiska

liv och bereder livsuppehälle eller förtjänstmöjligheter för många. Man har

att räkna med att fideikommissavvecklingen kommer att föra med sig en

ekonomisk omställning, vilken ibland kan föranleda svårigheter, övergången

till den nya ordningen bör helst ske på ett sådant sätt att dessa svårigheter

elimineras eller åtminstone minskas och att den ekonomiska anpassningen

underlättas. Jämväl till känslo- och pietetssynpunkter bör skälig hänsyn

tagas, och kravet på varsamhet vid avvecklingen gör sig gällande även här­

vidlag. De flesta av de bestående fideikommissen är mycket gamla. Till åt­

skilliga av dem är knutna traditioner och släktminnen, vilka är av intresse,

utom för medlemmar av ifrågavarande släkter, även från allmänna kultur­

synpunkter. För mången, ej blott för de närmast berörda, skulle ett alltför

bryskt genomförande av fideikommissavvecklingen därför te sig stötande.

Även härtill bör hänsyn tagas vid avvecklingen av fideikommissen.

Avvecklingens huvuddrag

Angående tidpunkten för avvecklingen anför utredningen,

att avvecklingen bör genomföras så snart ske kan. Med hänsyn till fideikom­

missrättens natur av livstids besittningsrätt, ter det sig för utredningen na­

turligt att låta rättsändringen i varje särskilt fall inträda i samband med ett

dödsfall. Härigenom vinnes bl. a. möjlighet att få en lämplig fördelning av

egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att av­

vecklingen bör genomföras, då den som vid avvecklingslagens ikraftträdan­

de innehar fideikommisset (nuvarande innehavaren) avlider.

Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu sagts, d. v. s. under nu­

varande innehavares livstid, möter enligt utredningen flera hinder. Av all­

männa grundsatser anser utredningen följa, att avvecklingen icke får ske

på sådant sätt, att nuvarande innehavarens rätt blir lidande. Utredningen

diskuterar möjligheten, att vid avvecklingen tillägga nuvarande innehava­

ren egendomen i dess helhet till fri rådighet. Då utredningen räknar med

vissa åtgärder i samband med avvecklingen till skydd för skogar och kultur­

värden — åtgärder som innebär inskränkningar i innehavarens rätt — skulle

en avveckling under innehavarens livstid kräva dennes samtycke. Att göra

tiden för avvecklingen beroende av innehavarens vilja skulle medföra kom­

plikationer i skilda hänseenden och har därför icke synts lämpligt. Sär­

skilt bör enligt utredningens mening observeras, att den nu diskuterade lös­

ningen icke tillåter, att successorns intressen tillbörligen beaktas. Endast så­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

dan successor, som tillika är innehavarens arvinge eller testamentstagare,

skulle kunna få del i egendomen. Successorn har icke någon rätt till egen­

domen utan endast förväntningar på att en gång få tillträda den. Om dessa

förväntningar sannolikt skulle ha förverkligats, såvida fideikommisset fått

bestå, är det skäligt att tillgodose dem vid avvecklingen. Detta gäller fram­

för allt, då successorns tillträde av fideikommissegendomen sannolikt skulle

ha ägt rum inom en icke alltför avlägsen framtid. Särskilda förhållanden kan

göra förväntningarna än mer värda beaktande, såsom fallet är då succes­

sorn direkt utbildat sig för sin blivande uppgift som fideikommissinneha­

vare. Delta torde enligt utredningen endast förekomma vid jordbruksfidei-

kommiss men är där å andra sidan mycket vanligt. Stundom deltager suc­

cessorn såsom förvaltare i egendomens skötsel eller arrenderar jord under

fideikommisset. Även eljest har den som under längre tid kunnat räkna med

att få övertaga ett fideikommiss ofta mer eller mindre inrättat sig därefter.

Utredningen framhåller vidare, att särskilt i fråga om de stora jord-

bruksfideikommissen avvecklingen kommer alt erbjuda en mångfald pro­

blem, vilkas lösande förutsätter medverkan av olika myndigheter. Om alla

eller ett stort antal fideikommiss upphör samtidigt, kommer belastningen

på myndigheterna alt bli besvärande och starkt fördröja awecklingsförfa-

randet.

En annan tänkbar form för avveckling under nuvarande innehavarens

livstid är enligt utredningen att göra denne till ägare av en del av egendo­

men, medan återstoden tillägges honom med nyttjanderätt på livstid för

att vid hans död med äganderätt tillfalla den närmaste successorn. Utred­

ningen anser emellertid, alt man med en sådan anordning icke undgår de

svårigheter, som är förknippade med de nödvändiga åtgärderna till skydd

för skogar och kulturvärden, och att även andra komplikationer skulle upp­

komma. Vidare påpekar utredningen, att den slutliga avvecklingen i reali­

teten icke skulle komma att inträda förrän vid nuvarande innehavarens död;

först då skulle all egendom bli fri. Det synes utredningen av dessa skäl lämp­

ligare att uppskjuta avvecklingen i dess helhet till nämnda tidpunkt. En

annan invändning mot en tidigare avveckling anser utredningen vara, att i

sådant tall en uppdelning av egendomen måste göras, medan nuvarande in­

nehavaren lever och alltså medan det ännu är ovisst, vem som enligt den

fideikommissariska successionen skall efterträda honom. Vid verkställan­

det av delningen kan den blivande efterträdaren därför icke alltid själv be­

vaka sina intressen.

Enligt utredningens mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att

låta avvecklingen inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett

sådant skäl skulle kunna vara, aLt anpassningen till ändrade förhållanden

kräver en övergångstid. Emellertid anser utredningen, att särskilda fördel­

ningsregler för avvecklingen kan utformas så, att en mjuk övergång erhål-

les från den hittillsvarande successionsföljden till vanlig arvsfördelning.

Därest nuvarande innehavaren, såsom utredningen vill förorda, erhåller till­

fälle att förbereda avvecklingen, kan anpassningen ytterligare underlät­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

37

tas. Anledning saknas också att uppskjuta avvecklingen för att tillgodose

eventuella framlida successorer efter nuvarande innehavarens näste efter­

trädare i den fideikommissariska successionskedjan. Jämförda med den

sistnämndes förväntningar framstår utsikterna för övriga successorer att

få överta fideikommisset i allmänhet som ovissa och avlägsna.

Utredningens överväganden leder alltså fram till att avvecklingen bör in­

träda vid nuvarande innehavarens död. Dennes rättsställning förblir där­

med orubbad under hans livstid. Den angivna lösningen medför även en ut­

spridning i tiden av de olika avvecklingsfallen, vilket utredningen bedömer

vara en fördel från samhällsekonomiska och administrativa synpunkter.

Utredningen anser emellertid icke, att vad nu sagts bör gälla undantags­

löst. Man kan icke bortse från möjligheten av att en fideikommissinneha­

vare med anledning av den väntade avvecklingen avstår från fideikommis­

set till förmån för sin efterträdare, för att fideikommisset skall kunna be­

stå under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avveck­

lingen fördröjas, utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än

dem som eljest skulle ha övertagit den. Enligt utredningens mening fordras

här en bestämmelse av innehåll att avstående, som gjorts inom viss tid före

lagens ikraftträdande, blir utan inverkan på tidpunkten för fideikommissets

upphörande och på egendomens fördelning. Utredningen föreslår att, därest

fideikommisset tillfallit nuvarande innehavaren efter utgången av år 1955

av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne lever vid

lagens ikraftträdande, fideikommisset skall upphöra vid hans död.

Beträffande egendomens fördelning framhåller utredningen

att, då syftet med avvecklingen är att återföra egendomen till vanlig suc­

cession, det ter sig naturligt och följdriktigt att låta avvecklingen, åtmins­

tone i väsentlig del, ske med tillämpning av de allmänna successionsreg-

lerna i ärvdabalken. Det är härvid icke möjligt att genom en retroaktiv till-

lämpning av ärvdabalken tillgodose dem, som vid tidigare arvfall på grund

av den fideikommissariska successionen uteslutits från andel i egendomen.

Fördelningen bör i stället — i den mån särskilda skäl icke talar för en an­

nan lösning — ske som om egendomen tillhört siste innehavaren.

Att låta egendomen i dess helhet fördelas efter vanliga successionsreg-

ler, anser utredningen dock icke vara lämpligt. En relativt mjuk övergång

från fideikommissarisk succession till allmänna regler finner utredningen

önskvärd och betonar, att skäl talar för att en väsentlig del av egendomen

hålles samlad i näste efterträdarens hand. Vid jordbruks- och industrifidei­

kommissen skulle en alltför snabbt genomförd uppdelning kunna medföra

allvarliga olägenheter och risk för att driften icke kan fortsätta som tidi­

gare. 1 betraktande av den dominerande roll, som de större fideikommissen

spelar för utkomstmöjligheterna och det ekonomiska livet i övrigt inom

orten, är det tydligt att starka allmänna intressen talar för att avvecklingen

genomföres så, att omställningen till de nya förhållandena underlättas. Ge­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

nom en tillämpning beträffande hela egendomen av de vanliga successions-

reglerna skulle vidare hänsyn icke kunna tagas till näste efterträdarens

särställning. I vissa fall, nämligen om han icke är siste innehavarens arvinge

eller testamentstagare, skulle han för övrigt bli helt lottlös. Att näste efter­

trädaren får övertaga en betydande del av egendomen innebär också ett hän­

synstagande till känslosynpunkterna, vilka icke kan helt frånses i detta

sammanhang.

Det fördelningssystem, som utredningen på anförda grunder vill förorda,

innebär att näste efterträdaren alltid är berättigad att i denna sin egenskap

erhålla en bestämd kvotdel av egendomen (efterträdareandel). Andra om­

ständigheter, som t. ex. skyldskapsförhållandet mellan efterträdaren och

innehavaren, skall således ej inverka på efterträdareandelens storlek. Åter­

stående kvotdel i egendomen fördelas i princip såsom arvfallen egendom.

Är efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom ef­

terträdareandelen även arvsandel i återstoden. Storleken av efterträdarens

sammanlagda andel i egendomen kommer att bero på huruvida efterträda­

ren är arvinge och, om så är fallet, på arvingarnas antal och skyldskaps-

förhållanden.

I fråga om den del av egendomen, som ej utgör efterträdareandel, anser

utredningen, att förutom reglerna om arv även reglerna om testamente bör

tillämpas. Den omständigheten, att nuvarande innehavaren ej har ägande­

rätt till egendomen, bör enligt utredningen icke hindra att testationsrätt

tillägges honom med avseende å densamma. För jämförelse erinrar utred­

ningen om att, då fideikommiss upphör till följd av släktens utslocknande,

siste innehavaren anses befogad att förordna om egendomen genom testa­

mente, såvida ej annat följer av fideikommissurkunden. Utredningen anser

också, att skäl av praktisk art till övervägande del talar för testationsrätt.

Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att egendom

hålles samlad, där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk eller kul­

turell synpunkt. Även i andra fall kan eventuellt behövliga jämkningar i

den legala fördelningen genomföras på denna väg. Sålunda får fideikom­

missinnehavaren härigenom viss möjlighet att sörja för efterlevande make

liksom att, där han finner förhållandena påkalla detta, förordna om en an­

nan fördelning mellan arvingarna än den legala. Å andra sidan framhåller

utredningen, att en testationsrätt kan komma att medföra åtskilliga kom­

plikationer vid rättstillämpningen. Så t. ex. kan i vissa fall uppstå svårig­

heter, då det gäller att fastställa huruvida ett testamente, som ej uttryckli­

gen omnämner fideikommissegendomen, skall anses omfatta även denna.

Vad sålunda anförts anser utredningen dock ej innefatta något avgörande

skäl mot testationsrätt.

Utredningen har även övervägt frågan om att vid avvecklingen reglerna

om giftorätt skulle tillämpas på den del av egendomen, som ej utgör efter­

trädareandel, varigenom efterlevande make skulle tillgodoses oberoende av

om maken är arvinge eller testamentstagare. Tillämpningen av giftorätts-

39

regler skulle få sin största betydelse, då innehavaren har bröstarvingar och

maken således ej ärver, och skulle få särskild betydelse i de fall, då ma­

karna saknar nämnvärda privata tillgångar.

Vägande invändningar kan emellertid enligt utredningen anföras mot att

i samband med avvecklingen tillämpa giftorättsreglerna. I anseende till

egendomens rättsliga ställning under äktenskapet är det naturligast att

jämställa den med innehavarens enskilda egendom. Det vore icke konse­

kvent att medgiva giftorätt endast vid äktenskapets upplösning genom in­

nehavarens död; upplöses äktenskapet dessförinnan, kan emellertid gifto­

rätt uppenbarligen icke komma i fråga. Utredningen ifrågasätter även rik­

tigheten av att införa giftorättsregler beträffande fideikommissegendomen

utan att makarna haft tillfälle att beakta denna eventualitet vid äktenska­

pets ingående. Införes giftorätt, är detta liktydigt med att de förutsätt­

ningar skulle brista, under vilka makarna vid äktenskapets ingående eller

senare slutit äktenskapsförord eller beslutat att icke ingå dylikt. Till nu an­

förda betänkligheter lägger utredningen de tekniska svårigheter, som skul­

le uppslå, om den efterlevande maken kunde göra giftorättsanspråk gäl­

lande både i den avlidne makens privata egendom och i fideikommisset.

Utredningen förordar alltså, att giftorättsreglerna icke tillämpas beträffan­

de fideikommissegendomen vid avvecklingen.

I fråga om efterträdareandelens storlek anser utredningen, att successor

till jordbruksfideikommiss bör — eventuellt efter utlösen av sina medar-

vingar — kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad

och därtill hörande trädgård eller parkanläggning jämte samlingar. Likaså

anser utredningen att, om skogsområde, som med hänsyn till storlek, belä­

genhet och beskaffenhet i övrigt bör bibehållas odelat, icke sammanhålles

på annat sätt, successorn bör ha möjlighet att övertaga området. Vid be­

stämmandet av efterträdareandelens storlek bör också beaktas att succes­

sorn i det övervägande antalet fall dessutom blir berättigad att ärva nuva­

rande innehavaren och att han följaktligen kommer att sammanlagt er­

hålla större andel i egendomen än som motsvaras av nämnda andel. Möj­

lighet föreligger också, att innehavare av jordbruksfideikommiss utnyttjar

den föreslagna testationsrätten för att ytterligare tillgodose successorn.

Med hänsyn till anförda synpunkter och efter granskning av de växlande

förhållandena vid olika fideikommiss har utredningen funnit övervägande

skäl tala för att efterträdareandelen bestämmes till hälften av egendomen.

En sådan lösning innebär, att lika utrymme lämnas åt de båda fördelnings­

system på vilka förslaget bygger, nämligen å ena sidan de allmänna arvs-

och testamentsbestämmelserna och å andra sidan fideikommissurkundens

särskilda successionsregler.

I fråga om egendomens fördelning föreslår utredningen alltså, att succes­

sorn skall taga hälften och att i återstoden skall tagas arv eller testamente

som om egendomen tillhört siste innehavaren.

Utredningen tar även upp fråga om den förutvarande fideikommissegen­

domens ansvar för gäld. Utredningen finner det uppenbart, att fidei­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

kommissets avveckling icke rubbar gäldsansvar, som uppstått under fidei­

kommissets bestånd. Med hänsyn till önskemålet att tillämpa allmänna reg­

ler vid avvecklingen ifrågasätter utredningen, huruvida icke den del av

egendomen, som ej utgör efterträdareandel, därvid bör svara även för siste

fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen kan

sådant gäldsansvar icke komma i fråga i betraktande av de grunder, på vilka

förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller återstoden av egendomen bör emel­

lertid enligt utredningens mening belastas med ansvar för innehavarens

privata gäld. Införandet av sådant gäldsansvar skulle innebära, att siste

innehavaren får en möjlighet att genom upptagande av lån indirekt förfoga

över fideikommissegendomen, något som icke är förenligt med tanken att

fideikommisset skall bestå till siste innehavarens död. Vad beträffar gäld,

som uppkommit före den föreslagna avvecklingslagen, påpekar utredning­

en, alt borgenärerna icke haft anledning att räkna med fideikommissegen­

domen vid sin kreditgivning; att låta egendomen svara för dylik gäld skulle

därför framstå som ett omotiverat gynnande av borgenärerna. Vidare anser

utredningen, att svåra komplikationer av teknisk art skulle uppkomma,

därest gäldsansvar skulle införas endast beträffande viss andel i egendo­

men, särskilt om det tillika blir aktuellt att vidtaga sådana åtgärder, som

utredningen föreslår till skydd för skogar och kulturvärden.

Särskilda förmåner som enligt fideikommissurkunden uppbäres av

innehavarens änka eller andra personer föreslås skola kunna utgå till dessa

även efter avvecklingen. Även pensioner och andra dylika förmåner, vilka

utan föreskrift i urkunden utgår till anställda på fideikommissen eller de­

ras efterkommande, föreslås skola bevaras i betydande utsträckning. Ut­

redningens förslag beträffande dessa frågor kommer att redovisas i det föl­

jande.

Till skydd för vissa allmänna intressen föreslår utred­

ningen, såsom redan antytts, särskilda regler. Dessa avser att bereda skydd

för fideikommissarrendatorerna, att åstadkomma ett sammanhållande av

fideikommisskogarna samt att bevara fideikommissens kulturvärden. Den

särskilda lagstiftning, som härutinnan föreslås, behandlas närmare i det föl­

jande.

Vad angår förfarandet vid avvecklingen bör det enligt ut­

redningen i princip ankomma på dem, som därvid erhåller andel i egen­

domen, att själva förbereda egendomens delning och verkställa denna. Med

utredningens förslag kommer den situation, som uppstår då fideikommisset

skall avvecklas, att förete stora likheter med ett vanligt arvfall. Utredning­

en finner det därför naturligt och lämpligt att utforma avvecklingsförfa-

randet i huvudsaklig överensstämmelse med principerna för boutredning

och arvskifte. Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuva­

41

rande innehavarens privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis

andra grunder än vanliga successionsregler, bör den enligt utredningens

mening behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo).

Det allmännas intressen främst i fråga om bevarande av större skogsom­

råden och märkligare kulturvärden bör enligt utredningen vid avvecklingen

bevakas av ett särskilt organ. Utredningen förordar, att för ändamålet in­

rättas en nämnd (fideikommissnämnden), som även bör ha till uppgift att

genom rådgivande och vägledande verksamhet biträda delägarna och andra

vid avvecklingen. Nämnden bör enligt utredningen tillsättas av Kungl. Maj :t

och bestå av fein ledamöter. Härigenom erhålles möjlighet att få olika slag

av sakkunskap representerad inom nämnden. Utredningen föreslår, att ord­

föranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domar­

värv samt att nämnden inom sig skall rymma erfarenhet i jordbruks- och

skogsfrågor ävensom i frågor rörande egendom av kulturhistoriskt värde.

Av ledamöterna bör om möjligt åtminstone en ha erfarenhet av fideikom­

missförvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Förmåner

Rätt till fardag

Bland de olika slag av förmåner, som enligt vad i det föregående anförts

kan utgå från fideikommiss, behandlar utredningen först rätten för av­

liden fideikommissinnehavares efterkommande att kvar sitta på egendomen

till fardag efter innehavarens död. Om fideikommissurkunden inte innehål­

ler andra bestämmelser innebär fardagsförmånen, att jordbruksfastighet

skall avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från döds­

fallet, och hus i stad den 1 april eller 1 oktober, som inträffar näst efter tre

månader från dödsfallet. Då fideikommisset enligt utredningens förslag skall

upphöra i och med siste innehavarens död, kunde det synas följdriktigt, att

någon fardagsförmån icke vidare skall utgå. övervägande skäl torde emeller­

tid enligt utredningen tala för att förmånen bör få njutas till godo även vid

det dödsfall, som föranleder avvecklingen. Med hänsyn till egendomens ställ­

ning under fardagstiden kan fardagsförmånen sägas ingå som ett moment i

siste innehavarens välförvärvade rätt. Det måste därför anses vara från

principiell synpunkt riktigast att bibehålla förmånen. Även praktiska skäl

talar härför. Dödsbodelägare och andra — framför allt nyttjanderättsha-

vare — kan ha tagit förmånen med i sina beräkningar och torde under alla

förhållanden ofta väl behöva det rådrum, som fardagstiden medger. Särskilt

för efterlevande make — som med utredningens förslag i regel icke får del

i själva egendomen — torde fardagsförmånen kunna bli av betydelse. Visser­

ligen kan avvecklingen tänkas bli något fördröjd, om fardagsförmån utgår,

men å andra sidan torde såväl boutredning som i viss omfattning även

andra i samband med avvecklingen ifrågakommande åtgärder kunna genom­

föras redan under fardagstiden, varför något längre dröjsmål icke behöver

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

42

uppkomma. Utredningen påpekar, att det givetvis står intressenterna fritt

att avtala att förmånen icke skall utgå.

Utredningen förordar, att fardagsförmån skall få åtnjutas efter siste inne

havarens död enligt samma regler, som gällt under fideikommissets bestånd

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

Förmaner i övrigt, som utgår enligt fideikommissurknnden

Utredningen har vid sin undersökning av förekommande fideikommissur­

kunder konstaterat, att dessa ofta innehåller föreskrifter om förmåner till

innehavarens anhöriga. De viktigaste av dessa förmåner är de

som utgår till den tidigare innehavarens änka eller änka och barn gemen­

samt, men det förekommer även att förmåner utgår till syskon eller andra

anhöriga. Änkeförmån kan bestå i en rätt att besitta hela fideikommisset el­

ler del därav, alt uppbära en kvotdel av fideikommissets avkastning eller alt

erhålla periodiskt utgående penningbelopp. Det sistnämnda förekommer

ofta, när det gäller förmåner till syskon.

Den omständigheten att fideikommisset avvecklas bör icke utan vidare

medföra, att de nu behandlade förmånerna omedelbart upphör. Har före siste

innehavarens död förmån börjat utgå till viss person och skulle denne en­

ligt urkunden ha ägt rätt att uppbära förmånen även efter det att fideikom­

misset tillfallit ny innehavare, talar enligt utredningen såväl principiella skäl

som billighet ssynpunkter för att förmånen bevaras. Även då förmån skolat

börja utgå med anledning av siste innehavarens död, synes det utredningen

rimligt, att förmånen får njutas till godo. Å andra sidan får med de bestäm­

melser för egendomens fördelning, som utredningen förordar, förmånstaga-

ren ofta del i egendomen enligt arvsregler. Ett sammanträffande av förmån

och »fideikommissarv» framstår för utredningen som ett omotiverat gyn­

nande av mottagaren. Den som tar arv i egendomen enligt awecklingsreg-

lerna bör därför icke tillika få uppbära förmån. Utredningen framhåller, att

arvets värde i regel kommer att vida överstiga förmånens men att, särskilt

\id änkeförmån, så icke alltid torde bli fallet. För den som åtnjuter förmån

i torm av besittningsrätt till fastighet kan vidare förmånen av känsloskäl

eller av andra icke rent ekonomiska motiv framstå som förmer än arvet.

Den lämpligaste lösningen synes utredningen därför vara att lämna arvinge

frihet att välja mellan arv och förmån. Härigenom öppnas visserligen i sär­

skilda fall möjlighet till kumulation av arv och förmån inom samma släkt­

gren. Genom avstående från arvet kan nämligen en förmånstagarc-arvinge

i vissa fall dels bevara förmånen för egen del och dels överföra arvet på sina

bröstarvingar. Den praktiska betydelsen härav torde emellertid — i betrak­

tande särskilt av att denna möjlighet icke står öppen för änka -— vara

mycket ringa. Med de föreslagna fördelningsreglerna kan sammanträffande

även ske mellan förmån och rätt på grund av testamente. Sådana fall bör en­

ligt utredningen behandlas på samma sätt som nyss förordats i fråga om

•'o

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

43

Utredningen har vidare funnit, att fideikommissurkunderna ej sällan inne­

håller bestämmelse om förmåner till fattiga, välgörenhetsinrätt­

ningar m. m. De ändamål, som fullföljes med sådana förmåner, är för­

enliga med nutida åskådning och kan mycket väl tillgodoses, trots att fidei­

kommisset upphört. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att

svara för underhåll av grav. Det synes utredningen omotiverat att

utan vidare frigöra egendomen från den -— för övrigt i regel föga betungan­

de — belastning som ifrågavarande skyldigheter representerar. Utredningen

förordar därför att, i den mån skyldighet att utge förmån eller liknande

alltjämt kan anses föreligga vid tiden för fideikommissets upphörande, skyl­

digheten bevaras för framtiden.

Det kan självfallet i särskilda fall vara vanskligt att avgöra, huruvida skyl­

dighet alltjämt föreligger att utge förmån. I händelse av tvist får frågan

härom, liksom för närvarande, prövas av domstol. Då det icke alltid finnes

någon, som kan göra skyldigheten gällande, och fråga om talerätt i andra

fall kan vara tveksam, bör enligt utredningens mening fideikommissnämn­

den äga generell behörighet att föra sådan talan. Nämnden bör härvid fram­

gå med viss varsamhet. Har förmånen icke utgått sedan en följd av år,

torde anledning i regel saknas att påfordra att skyldigheten fullgöres. Har

den föreskrivna förmånen genom överenskommelse eller sedvänja ersatts

med annan prestation, får från fall till fall avgöras huru därmed skall för­

hållas. Kan uppgörelse icke träffas i godo, får även här domstol slita tvisten.

Förmåner som utges frivilligt eller Ur betingade av anställningsavtal eller dylikt

Vid åtskilliga fideikommiss utgår utan stöd av urkunden förmåner till a n-

höriga, för välgörande ändamål m. m. Utredningen anser det

icke motiverat, att lagstiftaren inskrider för bevarande av dessa förmåner

efter fideikommissets upphörande. Vad angår förmåner till anhöriga, kan

förmånstagaren i regel icke räkna med att förmånen skall fortsätta efter

utgivarens frånfälle. I den mån en juridisk skyldighet föreligger att utge

bidrag även för tiden därefter, får denna skyldighet anses häfta vid inne­

havarens personliga förmögenhet och icke vid fideikommisset. Ett ytterli­

gare skäl att icke i detta sammanhang befatta sig med dessa förmåner an­

ser utredningen vara, att de mången gång har karaktären av helt vanliga

underhållsbidrag eller gåvor och därför lika litet som innehavarens person­

liga skulder bör belasta fideikommissegendomen. Det anförda träffar del­

vis in även på de övriga hithörande förmånerna. Vad särskilt angår grav­

underhåll torde man enligt utredningen kunna förutsätta, att ändamålet

kommer att tillgodoses på frivillighetens väg.

Vid ganska många fideikommiss utgår pensioner eller liknande förmåner

till personer, som varit anställda eller till anställdas efter­

kommande. Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande

arrendator eller till arrendator efterkommande. I viss utsträckning har de

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

anställdas, särskilt tjänstemännens och förmännens, pensionsförhållanden

ordnats genom privat pensionsförsäkring, men de från fideikommissen di­

rekt utgående pensionerna är vanliga och vid de största fideikommissen upp­

går pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. Av uppgifter

som fideikommissinnehavarna lämnat utredningen framgår, att pensionerna

i allmänhet är avsedda att utgå för pensionärens livstid. Några av pensio­

nerna har visserligen uppgivits utgå endast tills vidare, men även i dessa

fall torde pensionen faktiskt vara avsedd att utgå för vederbörandcs livstid.

Pensionerna utgår i kontanter eller naturaförmåner eller också i bådadera.

Ehuru förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommiss-

egendomen utan synes — i den mån en juridisk skyldighet föreligger att

utge dem —- vara att betrakta som en innehavarens privata gäld, har dock

pensioneringen av de anställda av ålder betraktats som en angelägenhet

mera för fideikommisset som sådant än för fideikommissinnehavaren per­

sonligen. Ny innehavare brukar därför fortsätta att utbetala de pensioner,

som börjat utgå under hans företrädares tid. Man kan enligt utredningen här

tala om en fast tradition.

Vilken inverkan genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen

kommer att få på dessa sedvänjor finner utredningen vara vanskligt att

förutsäga men anser sannolikt, alt fideikommissinnehavarna kommer att bli

mindre benägna att utfästa förmåner ur egendomen. Det synes dock tro­

ligt, att ett visst utrymme för förmåner vid sidan av pensionsförsäkringen

kommer att finnas.

Utredningen anför vidare.

Såvitt angår fideikommissens pensionärer kan de förutvarande tjänste­

männen och förmännen mestadels åberopa en uttrycklig pensionsutfästelse,

som lämnats senast vid pensioneringen. De pensioner och liknande förmå­

ner som utgår till förutvarande arbetare grundas däremot merendels icke

på någon uttrycklig utfästelse. Detta behöver dock icke innebära att dessa

förmånstagare saknar juridisk rätt till den prestation som de uppbär. Man

torde här ha att räkna med den principen att, om en företagare börjat

utbetala pension i enlighet med tillämpad sedvänja, så föreligger en för

honom bindande förpliktelse att utge pensionen även i fortsättningen (se

prop. 100/1955 s. 357 och SOU 1938: 18 s. 21 f.). Vad åter angår dem, som

ännu står kvar i tjänst, har tjänstemän och förmän i stor utsträckning fått

pensionsrätt sig tillförsäkrad i anställningsavtalet eller senare. Beträffande

arbetare har det däremot endast undantagsvis förekommit att pensionsrätt

uttryckligen tillförsäkrats dem under anställningstiden. Åtminstone i vissa

fall torde likväl de nu i tjänst varande arbetarna kunna påfordra pension

vid avgången. Om det under en följd av år varit en tradition på fideikom­

misset att pensionera arbetarna, torde man nämligen kunna räkna med att

dessa äger en på parternas tysta förutsättning grundad pensionsrätt (se

SOU 1938: 18 s. 21 f. och NJA 1931 not A 234). För att pension skall utgå

torde dock härvid fordras att vederbörande står kvar i tjänst till pensions­

åldern. Pensionen lär med andra ord icke vara oantastbar; arbetaren för

icke med sig någon pensionsrätt om han övergår till annan arbetsgivare. Ej

heller de pensioner, som blivit uttryckligen utfästa, torde som regel vara

oantastbara. Pensionsreformens genomförande kan medföra vissa samord-

ningsproblem för dem som ännu står kvar i tjänst. Dessa problem gör sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

45

dock icke speciellt gällande för fideikommissens anställda utan är av all­

män karaktär.

Såsom redan antytts är det möjligt att utfästelser om pensionsförmåner

kommer att lämnas även efter pensionsreformen. Huru förhållandena i öv­

rigt kommer att utveckla sig kan icke nu överblickas. I vart fall kan man

icke utan vidare utgå från att arbetare, som anställes efter reformens ge­

nomförande, kan åberopa sig på den äldre traditionen så att även de skulle

ha en på tyst utfästelse grundad pensionsrätt.

Någon anledning synes icke förekomma att vid avvecklingen befatta sig

med pensioner, som utgår eller kommer att utgå på grund av privat pen­

sionsförsäkring. Pensionstagarens rätt får här anses tillräckligt tryggad.

Vad angår pensioner och liknande förmåner, som utgår ur själva fidei­

kommissegendomen (av dess avkastning) då fideikommisset upphör, kom­

mer dessa att ha skiftande karaktär. I vissa fall — och dessa blir de van­

ligaste vid de fideikommiss som först avvecklas — kommer det att röra sig

om förmåner, som antingen börjat utgå före pensionsreformens genomföran­

de eller också grundar sig på en dessförinnan tyst eller uttryckligt lämnad

utfästelse. I andra fall åter kommer det att röra sig om förmåner, som ut-

fästs efter pensionsreformens genomförande och som alltså allt från början

framstått som något utöver den lagbestämda tilläggspensionen. Vilken ka­

raktär förmånerna än må ha synes det rimligt att man vid avvecklingen

tryggar pcnsionstagarnas ställning. I många fall torde visserligen egendomens

nye innehavare komma att låta förmånen utgå även i fortsättningen. Med

hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får förut­

sättas medföra — egendomen kanske säljes till någon utomstående — före­

ligger dock risk för att ny innehavare av egendomen icke kommer att god­

villigt påtaga sig pensionsbördan. Visserligen kan pensionstagaren ha en

juridisk rätt till den förmån som utgår. Som ovan påvisats torde emellertid

denna rätt icke gravera själva fideikommissegendomen utan synes i prin­

cip vara att betrakta som en innehavarens privata gäld, som vid hans död

övergår på hans dödsbo. Då man icke kan förutsätta, att dödsboet alltid eller

ens som regel kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå, skulle —

om icke särskilda åtgärder vidtoges — även de pensionstagare, som har en

klar rätt till sin förmån, komma i ett prekärt läge. I än högre grad skulle

detta bli fallet med pensionärer, som visserligen faktiskt utfår pension men

måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Då pensionstagarna åtnjutit trygg­

het under fideikommissets bestånd, skulle avvecklingen alltså komma att

medföra en försämring av deras ställning. Detta vore föga tilltalande. För­

månerna måste därför bevaras och deras fortsatta anknytning till fideikom­

missegendomen tryggas. Detta ter sig skäligt även från en annan synpunkt.

Med hänsyn till den fasta tradition som förelegat för att ny innehavare skall

fortsätta att utbetala de pensioner som tidigare börjat utgå, skulle det vara

obilligt att nu övervältra pensionsbördan på siste innehavarens dödsbo, vil­

ket enligt vad ovan anförts skulle kunna bli följden, om ej pensionerna

knötes till fideikommissegendomen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts anser utredningen, att pen­

sionsförmåner, som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå, all­

tid bör bevaras. Någon skillnad bör icke göras mellan pensionärer med

formlig rätt till sin pension och sådana, som tilläventyrs icke har dylik rätt.

Utredningen utgår nämligen från att även de senare skulle ha fält njuta

pensionen till godo, om fideikommisset blivit bestående; även de till dem

utgående pensionerna framstår med nutida betraktelsesätt som vederlag för

utfört arbete. Om pension utlovats endast tills vidare, lärer man likväl vara

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1963

berättigad antaga, att förmånen icke skulle ha indragits. Utredningen an­

ser därför, att pensionen bör bevaras för pensionstagarens livstid. Förmår

emellertid fideikommissboet styrka, att en effektiv tidsbegränsning varit

avsedd, kan det enligt utredningen icke komma i fråga att tvångsvis be­

vara förmånen för längre tid än som bestämts.

Vad därefter beträffar dem, som vid tiden för fideikommissets upphö­

rande ännu står kvar i tjänst, får man enligt utredningen räkna med att

vissa kan ha ett rättsligt anspråk på att framdeles utfå pension av egendo­

men i enlighet med vad här förut utvecklats. Detta gäller i första hand en del

av dem, som anställts före pensionsreformens genomförande, men möjligen

även vissa senare anställda. Vid avvecklingen kan det av uppenbara skäl

icke bli tal om att garantera pensionsförmåner för alla på egendomen an­

ställda. Att sträcka sig längre än att skydda dem, som har rättsliga anspråk

på pension, anser utredningen icke möjligt. Övriga anställda får åtnöjas

med de förmåner, som tillkommer dem enligt lagstiftningen om försäkring

för allmän tilläggspension.

Även inom kretsen av dem, som kan anses ha rättsliga anspråk på pen­

sion ur fideikommissegendomen, anser utredningen en begränsning vara

ofrånkomlig. Man får räkna med att i flertalet fall pension skulle ha utgått

endast om vederbörande stått kvar i tjänst till pensionsåldern. Då det icke

är möjligt att garantera fortsatt anställning på fideikommissegendomen,

måste ett bevarande av pensionerna innebära, att den pensionsrätt, som vid

tiden för fideikommissets upphörande kan anses intjänad, på ett eller annat

sätt säkerställes. I betraktande av de ändrade förhållanden, som avveck­

lingen kan väntas draga med sig, anser utredningen en sålunda säkerställd

rätt icke vara mycket värd, om ej den intjänade pensionen får utgå vare sig

vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller icke. Ut­

redningen bedömer det därför som nödvändigt att här bygga på den s. k.

oantastbarhetsprincipen, vilket betyder att de anställda erhåller en förmån,

som de för närvarande icke har. Såvitt gäller yngre anställda med kortare

anställningstider synes tillräckliga skäl icke förekomma att införa en sådan

ordning, som skulle innebära en betydande belastning på fideikommiss­

egendomen. Vad angår äldre anställda med längre anställningstider anser

utredningen det däremot rimligt, att de tillförsäkras en ovillkorlig rätt till

den pension, som kan anses intjänt. Härför talar icke blott sociala skäl —

vid de fideikommiss, som upphör i början av avvecklingslagens giltighetstid,

kan det finnas anställda vilka med hänsyn till sin ålder icke får del av den

allmänna tilläggspensionen eller som i varje fall får relativt små pensions­

belopp — utan även en stark presumtion för att ifrågavarande anställda, om

ej avvecklingen kommit emellan, skulle ha stannat kvar i sina anställningar

till pensionsålderns inträde. Utredningen förutsätter vidare, att många av

dem kommer att fortsätta såsom anställda å den förutvarande fideikom­

missegendomen med oförändrade villkor i pensionshänseende. Genom säker­

ställandet av intjänade pensioner torde därför icke komma att läggas någon

väsentligt ökad börda på egendomen.

Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vil­

47

ken omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, bör enligt utredningen

utgångspunkten vara, att reglerna tryggar de arbetstagare, som då fideikom­

misset upphör kommit upp i de högre åldrarna och har en lång anställ­

ningstid bakom sig. Utredningen har funnit följande system innefatta en god­

tagbar lösning: Pension skall anses intjänad till så stor del, som svarar mot

förhållandet mellan den pensionsgrundande anställningstiden och samma

tid utökad med vad som återstår till pensionsåldern. Såsom pensionsgrun­

dande anställningstid räknas härvid allenast den tid anställningen varat

efter den dag, då trettio år återstod till pensionsåldern. Anställningstid, som

eljest är pensionsgrundande, skall emellertid ej räknas som sådan, om den

icke uppgår till minst tio år.

Det hittills anförda har närmast avsett ålderspension. I tillämpliga delar

torde emellertid samma principer kunna användas i fråga om invalidpension

och familjepension. Vad angår familjepension anser utredningen det icke

påkallat att bevara pension för andra efterlevande än sådana, som uppbär

pension då fideikommisset upphör eller som då äger pensionsrätt. Pension

bör sålunda icke vid avvecklingen säkerställas för den, med vilken den an­

ställde ingår äktenskap först efter upphörandet, och ej heller för barn, som

föds efter nämnda tidpunkt.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde uttalar i sitt i det föregående

omnämnda särskilda yttrande, att de inlägger en bestämd gensaga mot ut­

redningens förslag att genom särskilt stadgande tillerkänna anställda på

fideikommissen rätt till pension som intjänats men ej börjat utgå vid tid­

punkten för avvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Sättet för förmånernas bevarande

Vissa bestämmelser anses erforderliga om det sätt, på vilket förmånerna

skall bevaras. I fråga om förmån som består i nyttjanderätt till fas­

tighet framhåller utredningen, att situationen i hög grad påminner om

den som omtalas i 12 kap. 2 § ärvdabalken, nämligen att någon genom testa­

mente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten vid testa-

tors död eller senare skall tillfalla annan. I överensstämmelse med regle­

ringen i ärvdabalken (12 kap. 6 §) synes här böra stadgas förbud mot över­

låtelse av eller annat förfogande över fastigheten utan förmånstagarens

samtycke, vilket dock om särskilda skäl är därtill bör kunna ersättas av

rättens medgivande. På grund av den mångfald obligatoriska rättigheter och

förpliktelser, som består mellan honom och ägaren, anser utredningen det

ingalunda likgiltigt för förmånstagaren, vem äganderätten tillkommer. Om

nyttj anderätten tillika omfattar inventarier å fastigheten, bör motsvarande

regler gälla för dem.

Vad angår övriga förmåner bedömer utredningen förhållandena

som så skiftande, att formen för förmånernas bevarande bör få väljas från

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

fall till fall. Ofta kan det vara lämpligt att säkerställa förmånen genom

inteckning i fastighet. Består förmånen av rätt att njuta avkastningen av

visst fideikommisskapital, står egendomen regelmässigt under särskilt an­

ordnad förvaltning, vanligen genom bank. Förmånen synes här kunna sä­

kerställas genom att denna förvaltning bibehålies, så länge förmånen skall

utgå. Särskilda åtgärder för säkerställande av förmån anser utredningen

icke alltid vara erforderliga. Om förmånstagaren begär det, bör dock för­

månen alltid säkerställas.

Till underlättande av avvecklingen bör naturaförmån kunna förvandlas till

pengar, om fideikommissboet så yrkar. Förmånstagaren själv bör däremot

ej kunna framtvinga sådan omvandling. Utredningen framhåller, att det

ofta kan vara betydligt mindre betungande att utgiva en naturaförmån än

att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets rätt att få en

förmån omvandlad bör icke vara ovillkorlig utan bero av vad som med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skäligt.

Beträffande förfarandet, då förmån skall säkerställas, framhåller

utredningen, att det här gäller enskildas rättigheter och skyldigheter mot

varandra. Det skulle stå i mindre god överensstämmelse med gängse grund­

satser att vid sådant förhållande föreskriva ett obligatoriskt förfarande in­

för myndighet, och detta skulle dessutom vara opraktiskt. Fideikommiss­

nämnden bör vid behov medverka till att rättvisa uppgörelser kommer till

stånd. Nämnden bör dock enligt utredningens mening icke uppträda som be­

slutande organ utan vid tvist får domstol eller skiljenämnd avgöra.

Arrendatorer

Behovet av särskilt skydd

Beträffande fideikommissarrendatorernas nuvarande ställning i

rättsligt hänseende erinrar utredningen till en början om att nyttjanderätt,

som fideikommissinnehavare upplåtit till huvudgård, gäller längst för hans

egen besittningstid jämte den därpå följande fardagstiden men att för de

vanligast förekommande fallen, nämligen arrende- och hyresavtal som av­

ser annan fideikommissfastighet än huvudgård, nyttjanderätten enligt 1 kap.

9 § nyttjanderättslagen kan gälla under längre tid. Arrendator av huvudgård

intar en mera osäker ställning även såtillvida, att huvudgård till fideikom­

miss aldrig torde omfattas av de sociala arrendebestämmelserna i 2 kap.

nyttjanderättslagen. Undergårdarna däremot omfattas i regel, ehuru icke all­

tid, av nämnda bestämmelser. Under dessa hänföres — såvitt nu är av in­

tresse — brukningsdel om högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma ut-

göres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvud­

gård. Vissa för sociala arrenden gällande regler, bl. a. reglerna om options­

rätt och förköpsrätt, är dock icke tillämpliga på huggaretorp och andra där­

med jämförliga arbetarboställen. Utredningen har funnit, att av de år 1950

utarrenderade undergårdarna 9 procent omfattade mer än 50 hektar åker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

49

Antalet huggaretorp kan utredningen icke angiva men upplyser, att antalet

utarrenderade brukningsdelar med mindre än 2 hektar åker utgjorde 13 pro­

cent och antalet utarrenderade brukningsdelar i storleken 2—5 hektar 11,5

procent av hela antalet utarrendex-ade undergårdar.

Skillnaden mellan de allmänna och de sociala arrendebestämmelserna är

djupgående. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang anser utred­

ningen vara, att för socialt arrende stadgats en minimitid för upplåtelsen

om fem år samt att dylikt arrende med förut angivet undantag är förenat

med optionsrätt och förköpsrätt. Utredningen konstaterar, att fideikom-

missarrendatorerna i stort sett åtnjuter samma rättsliga skydd som andra

arrendatorer; det skydd som tillkommer arrendatorer i gemen är dock en­

ligt utredningen begränsat, och arrendatorns ställning kan, även där de so­

ciala arrendebestämmelserna är tillämpliga, bli prekär genom jordägarens

möjligheter att bryta optionsrätten.

Emellertid framhåller utredningen, att fideikommissarrendena faktiskt i

allmänhet präglats av stor stabilitet. Det är vanligt, att arrendatorerna sut­

tit länge på sina gårdar, och ej sällan har en arrendatorssläkt under flera

generationer innehaft arrende under fideikommisset. Stabiliteten hos arren­

deförhållandena och därmed följande trygghet för arrendatorerna har en­

ligt utredningen till viss del sin grund i fideikommissinstitutionen som så­

dan. Fideikommissbestämmelserna har nämligen verkat för sammanhål­

lande av godsen, och för dessas drivande har arrendesystemet varit en förut­

sättning. Det nu sagda tar väsentligen sikte på undergårdarna. Beträffande

huvudgårdarna torde ej sällan råda liknande förhållanden. Även här torde

nämligen förekomma fall, då en arrendatorssläkt under lång tid innehaft

samma gård. Arrendator av huvudgård intar emellertid vanligen en betydligi

mera osäker ställning. Han måste alltid, och särskilt vid fideikommissets

övergång till ny innehavare, räkna med att fideikommissinnehavaren kan

vilja driva jordbruket själv.

Det kan icke undvikas, att avvecklingen berör ar rendato­

rernas ställning. Finnes avvecklingen komma att försämra denna,

därest ej särskilda åtgärder vidtages till arrendatorernas skydd, måste dy­

lika åtgärder övervägas. Här liksom eljest anser utredningen det vara en

naturlig strävan att eliminera eller åtminstone minska eventuella ogynnsam­

ma följder av avvecklingen.

Vad angår de följder i rättsligt hänseende, som avvecklingen kommer

att medföra för arrendatorernas del, påpekar utredningen, att i och med an­

tagandet av avvecklingslagen stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen i

allmänhet icke längre blir tillämpligt, eftersom fideikommisset som regel

skall upphöra vid den då sittande innehavarens frånfälle. Enär den prin­

cip som uppbär lagrummet uppenbarligen icke nu bör brytas, bör i avveck­

lingslagen stadgas, att avtal varom nu är fråga skall gälla jämväl mot den

som förvärvar egendomen vid avvecklingen. I övrigt synes avvecklingen icke

medföra någon inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Faktiskt får man däremot, generellt sett, räkna med att avvecklingen kan

leda till minskad trygghet för de arrendatorer — närmast då arrendatorer

av undergårdar — vilka innehaft sina arrenden sedan tiden före avveck­

lingslagen och således med visst fog kunnat påräkna säkerhet i sin besitt­

ning. Vid avvecklingen kan siste fideikommissinnehavarens arvingar vilja

övertaga jord med äganderätt, såväl större undergårdar som mindre sådana,

för sammanläggning till större jordbruk. Utredningen anser också tänkbart,

att de i åtskilliga fall önskar själva ägna sig åt brukandet. Genom avveck­

lingen kommer vidare möjlighet att öppnas till försäljning av den förutva­

rande fideikommissjorden. Försäljning kan komma att äga rum i bety­

dande omfattning, och det får antagas, att köparna i allmänhet vill själva

bruka jorden. Den minskade tryggheten för arrendatorerna, som sålunda

kan bli en följd av avvecklingen, drabbar ej endast de arrendatorer, vilka

lyder under de allmänna arrendebestämmelserna, utan även dem, som inne­

har sociala arrenden. Mot en försäljning kan de senare visserligen i regel

skydda sig genom förköp, såvida försäljningen sker till annan än nära släk­

ting, men de saknar varje skydd mot en arvinge, som vill övertaga jorden

till eget brukande.

Med hänsyn till önskvärdheten av att motverka eventuella ogynnsamma

följder av avvecklingen bör enligt utredningens uppfattning övervägas åt­

gärder till arrendatorernas skydd. Dessa åtgärder bör dock i huvudsak be­

gränsas till att avse arrendatorer, vilka innehaft sina arrenden under läng­

re tid och därför framstår som särskilt förtjänta av skydd.

Även med en sådan begränsning anser utredningen det ofrånkomligt, att

dylika åtgärder medför en minskning av jordägarens möjligheter att för­

foga över jorden. Denna synpunkt kan emellertid icke få vara något avgö­

rande hinder. Den jord, varom här närmast är fråga, har under så lång tid

varit utom jordägarens besittning, att dennes anspråk på alt få förfoga över

densamma framstår som försvagat. Vad särskilt angår den rätt siste fidei­

kommissinnehavarens arvingar kan göra gällande till jorden måste där­

jämte tagas i betraktande, att densamma tillagts dem först genom avveck­

lingen. Det kan icke vara skäligt, att man av hänsyn till en sålunda till­

kommen äganderätt åsidosätter deras intressen, vilka sedan länge brukat

jorden och kunnat räkna med fortsatt brukande. Härtill kommer de sociala

skälen. På många fideikommiss finns ett stort antal arrendatorer; sålunda

har ett trettiotal fideikommissegendomar 50 arrendatorer eller flera. Utred­

ningen finner det uppenbart att, därest i sådana fall många arrendatorer

samtidigt tvingas lämna sina arrenden för att söka sin utkomst på annat

håll, allvarliga omställningssvårigheter skulle uppkomma.

Huvudprinciperna för arrendatorsskyddet

Utredningen uttalar till en början, att det skydd, som fideikommissarren-

<iatorerna åtnjuter enligt de allmänna arrendereglerna, inte bör rubbas. Det

särskilda skyddet bör i stället få karaktären av en extra tillgång, som ar-

rendatorn kan anlita i stället för eller vid sidan av de allmänna bestämmel

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

51

serna. Beträffande anordnandet av det särskilda skyddet har utredningen

undersökt ett flertal olika möjligheter till lösning. Därvid har utredningen

stannat för följande förslag.

Utredningen förordar, att arrendatorn tillägges en alternativ rätt så kon­

struerad, att han erhåller nytt arrende, såvida ej jordägaren bereder honom

tillfälle att köpa brukningsdelen på skäliga villkor. Jordägaren har alltså

att välja mellan att erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt

arrende; väljer han det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan

att antaga köpeanbudet eller avflytta. Denna konstruktion förutsätter ett

förfarande, varigenom dels kan fastställas skäliga villkor för försäljning

•och för nyti arrende, dels kan konstateras hur parterna ställer sig till en

försäljning på ifrågavarande villkor. Att även arrendevillkoren bör faststäl­

las inom ramen för förfarandet, anser utredningen givet med hänsyn till

att parterna, innan de träffar sitt avgörande, bör ha möjlighet att bedöma

den ekonomiska innebörden av de alternativ, som de ställs inför. Uppsäges

arrendatorn, bör det ankomma på honom att ta initiativet till förfarandet.

Den angivna lösningen bygger på tanken, att det för ett fullgott besitt­

ningsskydd är tillräckligt, att arrendatorn erhåller antingen äganderätt el­

ler nyttjanderätt. Valet bör därför, utan att skyddet eftersättes, kunna till­

komma jordägaren. Genom valfriheten för honom undgår man de flesta av

de svårigheter, med vilka den förstärkta optionsrätten och lösningsrätten

är behäftade. Bland annat behöver någon bundenhet ej uppkomma mellan

parterna, då arrendeförhållandet alltid kan bringas att upphöra genom för­

sälj ningsanbud. Å andra sidan föreligger ej något tvång att sälja. Med hän­

syn härtill behöver köpeskilling och övriga försäljningsvillkor icke bestäm­

mas efter vad som gäller för expropriation. I stället kan väljas friare och

enklare former, varvid större hänsyn kan tagas till billighetens krav utan

att fördenskull rättssäkerhetens fordringar sättes å sido.

För det fall, att jordägaren vägrar försäljning på skäliga villkor och ar­

rendatorn på grund härav erhåller rätt til! nytt arrende, förordar utred­

ningen, alt arrendatorn tillerkännes rätt till nytt arrende för en begränsad

tidrymd, lämpligen fem år. Då denna nya arrendeperiod utgår, har han att,

om behov av skydd alltjämt föreligger, ånyo inleda förfarande angående

frågorna om försäljning eller nytt arrende.

En nackdel med att låta rätten till nytt arrende avse endast en begränsad

tidrymd är att förfarandet i sämsta fall måste upprepas flera gånger. Ris­

ken för att detta skall bli vanligt förefaller dock utredningen ringa. Utred­

ningen antar nämligen, att parterna i allmänhet träffar uppgörelse. Om

jordägaren är obenägen att sälja, har han föga intresse att få veta det pris

som kan befinnas skäligt. I sådant fall ligger nära till hands, att han för­

nyar arrendet för att slippa onödig omgång.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att ar-

rendatorsskyddet utformas såsom en rätt för arrendatorn att vid arrende­

tidens utgång erhålla nytt arrende för en tid av fem år, såframt icke till­

fälle beredes honom att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Ledamoten Eliasson föreslår i en avgiven reservation en bestämmelse,

att arvinge skall äga rätt att oavsett det speciella arrendeskyddet vid arren­

detidens utgång övertaga en arrendefastighet för eget bruk.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde uttalar i sitt i det föregående

omnämnda särskilda yttrande bl. a., att en son eller måg till fideikommiss­

innehavare som redan utbildat sig till jordbrukare, många gånger kan ha

minst lika beaktansvärda förväntningar på att få överta en arrendegård som

arrendatorn, samt föreslår, att en lagstiftning om utvidgad optionsrätt för

arrendatorer, om en sådan anses påkallad, genomföres genom ändringar i

den allmänna arrendelagen. Skulle emellertid en speciallagstiftning av den

föreslagna typen anses nödvändig, föreslås en bestämmelse i huvudsak av

det innehåll, som förordats av ledamoten Eliasson.

Begränsning till vissa arrendatorer

I huvudsak enligt de synpunkter, som ligger bakom den olikartade be­

handlingen av fideikommissens huvudgårdar och undergårdar i 1 kap. 9 §

nyttj ander ättslagen, föreslår utredningen, att arrendator av huvudgård un­

dantages från det särskilda arrendatorsskyddet. Detta föreslås ej heller bli

tillämpligt på arrenden av stödjordbruk och livstidsarrenden.

För att komma i åtnjutande av skydd bör arrendatorn ha innehaft arren­

det under en viss kvalifikationstid. I varje fall anser utredningen, att han

bör, då frågan om skydd blir aktuell, kunna uppvisa en obruten besinnings­

tid från det lagen trädde i kraft. Med hänsyn till grunden för skyddet sak­

nas i princip anledning att skydda andra arrendatorer än dem, vilka tillträtt

sina arrenden före ikraftträdandet.

Vidare synes det utredningen skäligt att fordra, att arrendatorn innehaft

arrendet ej endast från lagens ikraftträdande utan även under viss tid dess­

förinnan, förslagsvis tio år. De arrendatorer, som kommer i åtnjutande av

skydd, begränsas härigenom till dem, som vid lagens ikraftträdande redan

under längre tid innehaft sina arrenden och beträffande vilka kravet på

skydd är mera framträdande. En sådan begränsning synes påkallad även

med hänsyn till jordägarens intresse. Det synes vidare skäligt, att arrenda­

torn, då han efterträtt sin make eller någon av sina eller makens anförvan­

ter av en äldre generation, får inräkna sådana företrädares besittningstid i

sin kvalifikationstid — även om därigenom skyddet i vissa fall skulle ut­

sträckas till att omfatta jämväl den, som tillträtt arrende efter lagens ikraft­

trädande.

Tiden för arrendatorsskyddet

Arrendatorsskyddet måste enligt utredningens mening för att få effekt

inträda senast vid avvecklingslagens ikraftträdande.

En särlagstiftning av förevarande slag bör icke erhålla alltför lång gil­

tighetstid. Utredningen föreslår, att tiden för skyddet begränsas till 30 år

efter lagens ikraftträdande. Skyddstiden kommer därigenom visserligen att

kunna utgå innan fideikommisset upphört, vilket kan synas stridande mot

53

grundtanken, att arrendatorsskyddet skall åstadkomma trygghet inför av­

vecklingen. Alt behålla skyddet till dess samtliga fideikommiss avvecklats

skulle emellertid — med hänsyn till vissa fideikommissinnehavares låga ål­

der — betyda, att särlagstiftningen måste bestå under lång tid framöver.

Skyddstidens begränsning till 30 år kan också medföra, att en del arrenda-

torer ej bli skyddade under hela sin livstid. För de arrendatorer, som till­

trätt sina arrenden före ikraftträdandet och vilka det i första hand är ange­

läget att skydda, får tidsbegränsningen dock i allmänhet inte någon prak­

tisk betydelse. Vad angår de återstående undantagsfallen bör enligt utred­

ningen beaktas, att arrendatorn haft mycket lång tid till sitt förfogande för

att inrätta sig för nya förhållanden.

Reglerna om arrendatorsskydd bör i princip kunna göras gällande mot

varje innehavare av fastigheten. I den mån arrendeavtalet består mot ny

ägare, skall alltså även skyddet göra det.

Utredningen anser emellertid anledning saknas, att låta skyddet gälla mot

den som under fideikommissets bestånd genom köp förvärvat fastigheten.

Vid tillstånd till försäljning av utarrenderad fideikommissjord har näm­

ligen Kungl. Maj :t hittills brukat tillse, att arrendatorns intresse blir till­

godosett, och utredningen förutsätter, att denna praxis upprätthålles jäm­

väl i fortsättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Särskilda regler med hänsyn till fastighetsförhållandena

Den föregående framställningen har närmast tagit sikte på det enkla fal­

let, att brukningsdelen utgör fastighet av beskaffenhet att kunna lagfaras

särskilt. Utredningen framhåller emellertid, att de fall, då brukningsdelen

icke motsvarar en särskild registerfastighet och därför ej kan lagfaras för

sig, blir vanligt förekommande. I sådana fall måste, innan försäljning kan

komma i fråga, undersökas huruvida en särskild registerfastighet kan bil­

das av brukningsdelen. Denna prövning kan ofta leda till negativt resultat,

enär brukningsdelen saknar den bärkraft, som en dylik fastighet bör äga

enligt allmänna regler för fastighetsbildning. Utredningen betonar emeller­

tid, att i åtskilliga av dessa fall brukningsdelen kan göras bärkraftig, om

den kompletteras med jord eller skogsmark från den övriga fideikommiss­

egendomen eller — om fideikommisset upphört — från den del därav, som

tillhör brukningsdelens ägare. Har vid prövningen konstaterats, alt bruk-

ningsdelen är otillräcklig för att utgöra en registerfastighet, bör därför

nästa steg vara att undersöka, huruvida fastighetsbildning likväl är möjlig,

om brukningsdelen kompletteras på sätt nu sagts. Finnes detta vara hän­

delsen, har jordägaren, om han ej vill lämna nytt arrende, att erbjuda ar­

rendatorn förvärv på skäliga villkor av brukningsdelen jämte det ytterliga­

re markområde, som sålunda funnits böra läggas till densamma.

Såsom närmare kommer att framgå av det följande föreslår utredningen,

att större skogsområden skall kunna sammanhållas såsom enheter, s. k. byg-

degods. En av arrendator innehavd brukningsdel kan komma att ingå i

54

bygdegods och bildar då, oavsett om den motsvarar en registerfastighet, till­

sammans med bygdegodsets övriga egendom ett enhetligt objekt från in-

skrivningssynpunkt. Innan försäljningsfrågan behandlas, måste i sådant

fall prövas, huruvida brukningsdelen kan utbrytas ur bygdegodset.

Utredningen anser det sannolikt, att fastighetsförhållandena i allmänhet

skall kunna så ordnas, att hinder mot försäljning ej behöver uppstå, men

framhåller, att ett antal fall alltid kommer att återstå, då detta icke låter sig

göra, t. ex. enär förutsättningar för brukningsdelens bestånd såsom egen

registerfastighet under alla förhållanden saknas. Den omständigheten, att

hinder sålunda möter mot försäljning, bör emellertid icke få medföra, att

arrcndatorn lämnas utan skydd. Utredningen föreslår därför, att arrenda-

torn i sådana fall lillerkännes rätt till nytt arrende för en tid av fem år obe­

roende av huruvida försäljningsanbud göres. Från denna regel gör utred­

ningen dock ett viktigt undantag. Sålunda bör arrendatorn icke erhålla nytt

arrende, om fortsatt arrende skulle för fideikommissinnehavaren medföra

oskälig kostnad. Huruvida kostnaderna är att anse som oskäliga, får bedö­

mas med beaktande av olika omständigheter, t. ex. arrendeavgiftens storlek

och kostnaderna för om- eller nybyggnad, som fideikommissinnehavaren är

skyldig att svara för, samt den nytta fideikommissinnehavaren kan ha av

att hålla brukningsdelen utarrenderad. Beaktas bör även, huruvida och i

vad mån det eljest förekommer inom fideikommisset, att utarrendering sker

trots att arrendeintäkterna understiger kostnaderna.

Förfarandet

Utredningen anser det vara ett centralt spörsmål, hur det förfarande

skall anordnas, som — i den mån parterna ej utan vidare träffar avtal här­

om — erfordras för att realisera arrendatorsskyddet. Dettas konstruktion

förutsätter, att ett opartiskt organ fastställer skäliga villkor för försäljning

och för nytt arrende och att det kan konstateras, hur parterna ställer sig

till en försäljning i enlighet med de fastställda villkoren. Till det organ,

vars medverkan sålunda erfordras, bör enligt utredningen förfarandet i dess

helhet anknytas, och detta organ bör ha en friare ställning än en domstol.

Att anlita skiljemän, som utses av parterna, synes utredningen å andra si­

dan icke lämpligt med hänsyn till förfarandets art och med beaktande av

att därvid även kan uppkomma fastighetsbildningsfrågor och andra spörs­

mål, där ett samhällsintresse gör sig gällande.

Det åsyftade organets uppgifter företer emellertid stora likheter med ett

skiljemannaförfarande. De bör därför lämpligen handhas av ett organ be­

stående av ett fåtal personer. Med hänsyn till förekommande rättsfrågor an­

ser utredningen det vara av värde, om handläggningen ledes av en person

med domarerfarenhet.

Utredningen har därför stannat vid den uppfattningen, att ifrågavarande

uppgifter bör anförtros åt arrendenämnderna, vilka med hänsyn till sin sam­

mansättning och verksamhet synes utredningen väl skickade härför. Förfa­

randet inför arrendenämnden bör ha formen av en förrättning, till vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr i963

55

parterna kallas och vid vilken de har tillfälle att utföra sin talan. En munt­

lig förhandling synes utredningen vara av värde icke minst från den syn­

punkten, att förlikning därvid kan tänkas komma till stånd genom nämn­

dens medverkan. En viktig uppgift för nämnden i förevarande sammanhang

måste nämligen vara att verka för en uppgörelse mellan parterna.

Det fortsätta förfarandet — då uppgörelse ej träffas — föreslås anordnat

enligt följande. Sedan tillfälle beretts parterna att framlägga sina synpunk­

ter, har nämnden att i första hand fastställa skäliga villkor för nytt arren­

de. Anledning för nämnden att ingå på frågan om försäljningsvillkor finns

endast, om fideikommissinnehavaren under förrättningen anmäler, att han

vill erbjuda arrendatorn att förvärva brukningsdelen. Göres ej dylik an­

mälan, kan förrättningen avslutas, varvid nytt arrende uppkommer på de

villkor nämnden bestämt. Om däremot anmälan gjorts, har nämnden att

framlägga förslag till köpeskilling och övriga försäljningsvillkor efter vad

nämnden anser skäligt. Nämnden bör även förelägga parterna viss tid att

genomföra försäljningen. Sedan detta föreläggande givits, behöver nämn­

den icke mei befatta sig med ärendet utan kan avsluta förrättningen. Utsät­

tandet av en bestämd tid är tydligen nödvändigt för att framtvinga ett ställ­

ningstagande från parternas sida och därmed få rättsläget avgjort. Kommer

försäljning till stånd inom den utsatta tiden, vare sig det sker på nämndens

villkoi ellei eljest, är förhållandet mellan parterna därmed reglerat. Har

försäljning icke kommit till stånd då tiden utgår, är det avgörande vilken

inställning till försäljningsfrågan, soin parterna, i första hand fideikom­

missinnehavaren, ådagalagt. För att man skall kunna anse, alt fideikom­

missinnehavaren berett arrendatorn tillfälle att förvärva brukningsdelen

på skäliga villkor, bör fordras att fideikommissinnehavaren gjort vad på

honom ankommit för att inom den förelagda tiden få till stånd avtal i en­

lighet med nämndens förslag. Om detta icke skett, är därmed avgjort, att

nytt arrende är för handen. Har däremot fideikommissinnehavaren gjort

\ad sålunda ankommit på honom, beror den uteblivna försäljningen på ar­

rendatorn, och denne blir därvid skyldig all avflytta. — Skulle i något fall

tvist uppkomma mellan parterna, huruvida nytt arrende är för handen,

t. ex. emedan oenighet råder om vad som förevarit mellan dem i försälj-

ningsfrågan, får tvisten avgöras av domstol.

I samband med förfarandet inför arrendenämnden måste kunna avgö­

ras, huruvida förutsättningarna för arrendatorsskydd över huvud taget är

för handen. Hyser parterna olika meningar, exempelvis huruvida bruknings­

delen är att anse såsom huvudgård, bör enligt utredningen tvisten bringas

ur världen, innan arrendenämnden behandlar frågorna om försäljning och

nytt arrende. En sådan tvist kan icke upptagas av arrendenämnden utan

måste gå till domstol. Därför föreslås, att fideikommissinnehavaren, om

han vill göra gällande alt någon förutsättning för arrendatorsskyddet bris­

ter, skall framställa invändning härom senast vid första sammanträdet un­

der förrättningen. Göres invändning efter vad nu sagts, skall arrendenämn­

den förelägga fideikommissinnehavaren viss tid att väcka talan inför dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

56

stol. Fullgör ej denne vad han sålunda har att iakttaga, har han förlorat

rätten till talan. Har föreläggande givits, bör förrättningen vila till dess den

föreslagna tiden utgått eller, om talan väckts, denna blivit avgjord genom

lagakraftägande dom.

Under förrättningen kan även uppkomma frågor angående fastighetsbild­

ning m. m. Utgör brukningsdelen icke en särskild registerfastighet, måste

sålunda, innan arrendenämnden föreslår försäljningsvillkor, prövas huru­

vida därav kan bildas en för jordbruk lämplig fastighet. Denna prövning

förutsätter medverkan av de myndigheter, som närmast har ansvaret för

fastighetsbildningen såvitt rör jordbruksfastigheter på landet, nämligen i

främsta rummet vederbörande lantmätare men även lantbruksnämnden.

Förfarandet kan enligt utredningens bedömning icke lämpligen anordnas

så, att fastighetsbildningen genomföres innan försälj ningsfrågan behand­

las. En dylik ordning skulle i de fall, då försäljning icke kommer till stånd,

leda till uppkomsten av fastigheter, som icke fyller någon funktion. Att

lantmätare eller lantbruksnämnd efter verkställd utredning skulle avge bin­

dande förhandsbesked i fastighetsbildningsfrågan, kan enligt utredningen

ej heller vara lämpligt.

Utredningen förordar den anordningen, att arrendenämnden veikställer

en preliminär prövning av frågan om fastighetsbildningen i samråd med

lantmätare och lantbruksnämnd. Kommer försäljning sedermera till stånd,

skall fastighetsbildning — regelmässigt avstyckning eventuellt i förening

med sammanläggning — äga rum i vanlig ordning. Om emellertid, sedan

försäljning skett, fastighetsbildning i något undantagsfall ej skulle kun­

na genomföras och arrendatorn till följd härav icke fullföljer förvärvet, in­

träder enligt utredningen en situation liknande den då förvärvstillstånd

vägrats. För detta fall har utredningen inte funnit skäl tillerkänna arren­

datorn rätt till nytt arrende.

Resulterar förprövningen däri, att en särskild för jordbruk lämplig re­

gisterfastighet anses icke kunna bildas, har arrendenämnden enligt vad ut­

redningen framhåller att avsluta förrättningen. Finnes däremot en sådan

fastighet kunna bildas av brukningsdelen, eventuellt kompletterad med

ytterligare mark, bör nämnden framlägga förslag till fastighetsbildning,

d. v. s. förslag dels till ändrad fastighetsindelning dels till de åtgärder, ge­

nom vilka indelningsändringen skall genomföras. Sedan detta förslag fram­

lagts, gäller försäljningsfrågan den fastighet, vari brukningsdelen enligt

förslaget skall ingå, även om fastigheten icke sammanfaller med bruknings­

delen.

Till grund för förprövningen erfordras en undersökning av lantmätare

angående de förhållanden, som är av betydelse för bedömande av fastig­

hetsbildningsfrågan. Där komplettering av brukningsdelen kan bli aktuell,

måste undersökningen inriktas på att klarlägga de olika möjligheter, som

föreligger härvidlag.

Ingår brukningsdelen i bygdegods, bedömer utredningen situationen som

likartad med den som föreligger, då brukningsdelen icke utgör en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

57

registerfastighet. Den prövning, huruvida hrukningsdelen kan utbrytas ur

bygdegodset, som måste äga rum före behandlingen av försäljningsfrågan,

bör enligt utredningen likaledes ankomma på arrendenämnden i samråd

med vederbörande myndighet.

Arrendenämndens avgöranden i fråga om arrende- och försäljningsvill­

kor, fastighetsbildning och utbrytning från bygdegods bör enligt utredning­

ens mening icke kunna överklagas. Dessa avgöranden erbjuder likheter med

avgörande genom obligatoriskt skiljemannaförfarande, mot vilket talan på

materiella grunder icke kan föras.

Det föreslagna förfarandet har enligt utredningens uppfattning den för­

delen, att det i regel ställer sig billigt för parterna. Härvid förutsätter ut­

redningen att, förutom kostnaderna för arrendenämndens verksamhet, även

kostnaderna för lantmätares medverkan faller helt på det allmänna. Någon

befogenhet att förplikta part att ersätta motparts kostnader bör med hän­

syn till förfarandets karaktär icke tilläggas arrendenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Skogar

Kravet på enhetlig förvaltning

Utredningen betonar starkt, att det måste anses vara av betydande allmänt

intresse att de stora skogskomplexen på fideikommissen bibehålies under

enhetlig förvaltning även för framtiden. Härigenom främjas bättre och jäm­

nare förvärvsmöjligheter för dem, som arbetar inom skogsbruket, samt en

säkrare råvarutillgång för träindustrin och därmed även jämnare syssel­

sättning för de anställda inom denna industri. — I vissa trakter med över­

vägande slättbygd, särskilt i de sydligare delarna av vårt land, erhåller land­

skapsbilden sin särprägel genom inslaget av de till fideikommissen höran­

de skogsområdena, vilka ofta i likhet med andra herrgårdsskogar innehål­

ler stora bestånd av äldre träd och av ädla lövträd.

En avveckling av fideikommissen kommer otvivelaktigt att medföra risk

för splittring av de stora skogskomplexen, därest ej särskilda åtgärder vidta­

ges. Med hänsyn till värdet av dessa skogskomplex måste nämligen antagas,

att en enskild person i allmänhet icke skulle kunna ensam övertaga och behål­

la en sådan egendom i sin ägo. En splittring skulle emellertid kunna medföra

allvarliga vådor i skilda hänseenden. Den omständigheten, att skogskom-

plexet slår under enhetlig förvaltning, finner utredningen vara ägnad att

åstadkomma ett jämnare tillgodogörande av de produktiva resurserna,

främst arbetskraften. Splittras nu egendomen, kan detta få till följd sämre

och mera osäkra förvärvsmöjligheter för ortens befolkning. Detta kan, vad

angår de största skogsfideikommissen, i sin tur medföra en ekonomisk

tillbakagång för bygden i dess helhet. Inom vissa stora fideikommiss har

uppkommit samhällsbildningar, som för sitt bestånd och sin utveckling är

beroende — direkt eller indirekt — av den till fideikommisset knutna verk­

samheten och då i första hand skogsbruk och skogsindustri. — Från land­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skapsvårdens synpunkt kan enligt utredningens uppfattning en splittring

av skogskomplexen innebära risk för att landskapets egenart går förlorad.

Uppdelas egendomen mellan ett flertal ägare, är nämligen att befara, att

förutsättningarna för att driva ett skogsbruk efter hittills tillämpade prin­

ciper kan komma att minskas. Fastighetsbildnings-, naturskydds- och skogs-

vårdslagstiftningen erbjuder väl något skydd för de värden det här gäller,

men det är långtifrån tillräckligt.

I fall som nu berörts och i vilka det är ett betydande allmänt intresse,

att skogskomplexen bevaras under enhetlig förvaltning, bör enligt utred­

ningen åtgärder härför vidtagas i samband med avvecklingen.

Utredningen förklarar sig ha ingående undersökt olika möjligheter härvid­

lag. En utväg kunde synas vara aktiebolagsbildning, varvid bolaget skulle

övertaga äganderätten till skogskomplexet. Utredningen anser emellertid, att

en sådan anordning strider mot grunderna för gällande lagstiftning angå­

ende inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom, varför denna ut­

väg icke synes vara framkomlig. Av liknande skäl anser utredningen det

icke heller möjligt att låta annan enskild juridisk person övertaga skogs­

komplexet med äganderätt.

Lösningen bör enligt utredningens mening i stället sökas i metoden att

—- utan att ingripa i själva äganderätten till jorden — av skogskomplexet

bilda ett enhetligt objekt för rättigheter. Vanligt sammanläggningsförfaran-

de torde härvid icke vara möjligt att använda, bl. a. med hänsyn till gällan­

de förbud mot sammanläggning över förvaltningsgräns. Det blir nämligen

här i vissa fall fråga om enheter, som sträcker sig över flera socknar och

andra förvaltningsområden. Ett undantag från nyssnämnda förbud, såvitt

rör ifrågavarande egendom, skulle enligt utredningen innebära en avvikelse

från gällande principer för fastighetsbildning och fastighetsredovisning, nå­

got som icke synes höra ske utan tvingande skäl.

Bygdegods

Syftet att av skogskomplexet bilda ett enhetligt objekt för rättigheter bör

kunna vinnas på följande väg, vilken utredningen vill förorda. De fastighe­

ter, på vilka skogsområdet är beläget, behandlas som om de utgjorde en

enda sammanhörande fast egendom. De olika fastigheterna kan alltså ej

lagfaras, intecknas eller utmätas var för sig; de kommer att bestå såsom

särskilda registerfastigheter men ändå att bilda ett enhetligt objekt för

äganderätt och andra rättigheter. För en sådan enhet föreslås benämningen

bygdegods.

Ett dylikt bygdegods kommer, ehuru det icke utgör en enhet i fastighets­

registret, att i viktiga hänsenden bli likställt med en fastighet. Innehas byg-

degodset av flera, blir envar delägare innehavare av en ideell andel i hela

bygdegodset. Utredningen påpekar, att en med bygdegods likartad anord­

ning finns, nämligen rättsreglerna om de järnvägar, som avses i Kungl. för­

ordningen den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrifter angåen­

59

de lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. in. En försäljning av-

någon av de i bygdegodset ingående fastigheterna blir visserligen — i ana­

logi med vad som gäller då visst område av fastighet överlåtes —- icke ogil­

tig, men förvärvaren kan inte erhålla lagfart och således ej heller inteck­

ning så länge fastigheten tillhör bygdegodset. Ej heller kan lagfart eller in­

teckning beviljas beträffande de övriga fastigheterna för sig. Dessa förhål­

landen torde i allmänhet vara tillräckliga för att förhindra, att olika fastig­

heter kommer i skilda ägares hand. Skulle likväl delägarna i godset dela upp

det sinsemellan, så att den enhetliga förvaltningen upphör, eller eljest fas­

tigheterna komma att tillhöra olika ägare, bör enligt utredningens mening

såsom ett yttersta korrektiv möjlighet finnas för Kungl. Maj :t att förordna,

att bygdegodset skall inlösas av kronan.

Med hänsyn till frågans ingripande betydelse anser utredningen, att be­

slut om bildande av bygdegods bör ankomma på Kungl. Maj :t. Det för-

utsättes, att Kungl. Maj :t härvid har tillgång till erforderlig utredning, vil­

ken synes böra ombesörjas av fideikommissnämnden. Av vikt är, att ett nära

samarbete med intressenterna i egendomen kommer till stånd.

Beträffande bygdegodsets omfattning framhåller utredningen bety­

delsen av alt bygdegodset från början får en lämplig storlek och arrondering

samt erinrar om att bygdegods bör bildas endast under förutsättning, att

det däri ingående skogsområdet blir av verkligt betydande omfattning. Den

skogsmark, som skall ingå i ett bygdegods, bör givetvis vara så belägen, att

den är ägnad att förvaltas som en enhet. I vissa fall kan det vara lämpligt

att inom samma fideikommiss bilda mer än ett bygdegods.

Förordnande om bildande av bygdegods skall avse de registerfastigheter

i deras helhet, till vilka skogsområdet hör. Då fastigheterna i de flesta fall

från början omfattar även åkerjord eller annan mark, som ej ingår i skogs­

området, kommer med utredningens förslag jämväl sådan egendom att till­

höra bygdegodset, såvida ej fastighetsindelningen ändras innan bygdegod­

set bildas. Att egendom som nu avses ingår i bygdegodset synes icke med­

föra någon olägenhet från allmänna synpunkter. Bygdegodset bör i regel

icke bildas, förrän erforderliga fastighetsbildningsåtgärder hunnit vidta­

gas. Fastighet, som i sin helhet ligger utanför skogsområdet, bör i särskilda

fall kunna intagas i bygdegodset, om ägaren, d. v. s. fideikommissboet, be­

gär det. Med hänsyn till det nära sambandet mellan skogsbruk och skogs­

industri kan det för ägaren vara av intresse, att fastighet med sågverk eller

annan industri, som är baserad på skogen såsom råvara, intages i bygde­

godset. Stundom kan för ägaren finnas anledning alt begära intagande i

bygdegodset av fastighet, varå finnes jordbrukslägenhct, t. ex. småbruk som

utarrenderas i syfte att erhålla arrendatorns arbetskraft för skogsbruket.

Även annan fastighet än sådan som tillhör fideikommisset bör kunna inta­

gas i bygdegodset, där så är lämpligt. Utredningen anser dock, att härför

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

60

bör fordras, att fastigheten förvärvats av fideikommissboet, eftersom ägan­

derättsförhållandena beträffande bygdegodset måste vara enhetliga.

Utredningen framhåller vidare, att vissa problem uppkommer, om någon

eller några av de fastigheter, som skall förenas till ett bygdegods, häftar för

inteckning eller annan belastning, som icke besvärar alla fastigheterna.

Om bygdegodsets fastigheter icke är likformigt belastade utan besväras av

särskilda inteckningar och andra gravationer, kan i händelse av exekutiv

auktion bygdegodset komma att sprängas, så att olika fastigheter kommer

i skilda ägares hand. Fordran, som belastar allenast viss fastighet, måste

nämligen utsökas ur denna. Förekommer därjämte gemensamma inteck­

ningar, kan bygdegodset i sin helhet komma att indragas i förfarandet. Vid

auktion på hela godset skall, om särintressen finnes i de skilda fastigheterna,

dessa i första hand utropas var för sig. Utredningen hänvisar här till reg­

lerna i 121 och 122 §§ utsökningslagen.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen det i och för sig önskvärt,

att man ordnar så att bygdegodsen redan från böi'jan blir likformigt belas­

tade. Att för den skull kräva, att förekommande särinteckningar och andra

särskilda belastningar skall bringas att upphöra, innan bygdegodset bildas,

anser utredningen dock knappast möjligt. Utredningen diskuterar olika möj­

ligheter till en lösning men stannar vid att — sedan det inhämtats att lag­

beredningen i sitt förslag till ny jordabalk upptar regler om s. k. registrerad

bruksenhet — icke framlägga något eget förslag till åtgärder i syfte att redan

från början få bygdegods likformigt belastade av inteckningar och dylikt.

Utredningen räknar med att, därest regler av sådant innehåll genomföres,

antingen bruksenhet kan bildas av bygdegods eller en liknande reglering kan

anordnas för bygdegodsens del. Utredningen har emellertid beaktat möjlig­

heten av att bygdegods i vissa fall kan komma att bildas, innan de av lag­

beredningen föreslagna reglerna om bruksenheter trätt i kraft, liksom också

av att det undantagsvis kan komma att visa sig ogörligt att inordna bygde­

gods under dessa regler. I sådan händelse kvarstår alltså risken av att

bygdegodset spränges vid en exekutiv auktion genom att däri ingående fas­

tigheter erhåller olika ägare. Utredningen bedömer emellertid sannolikheten

av en sådan utgång som tämligen liten och påpekar, att samma risk finnes

redan nu under fideikommissets bestånd. Såvitt utredningen kunnat finna,

har sådana händelser varit sällsynta i varje fall under senare decennier.

För att minska risken av en sprängning anvisar utredningen den utvägen

att vid bildandet av bygdegods underlåta att taga med fastigheter, som bh-

sväras av mera betydande särinteckningar. Utredningen påpekar också, att

man självfallet bör ta till vara möjligheten att på frivillighetens väg få in-

teckningsförhållandena uppklarade.

Om likväl en exekutiv auktion skulle leda till bygdegodsets spräng­

ning, så att skilda delar därav kommer i olika ägares hand, behöver för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

16

skull tanken att hålla fastigheterna samman icke helt uppges. Utredningen

föreslår, alt det i en sådan situation får ankomma på Kungl. Maj :t att pröva,

om fastigheterna även framdeles skall utgöra bygdegods. Om huvudparten

av tastigheterna förvärvats av en och samme köpare, kan sålunda förord­

nas, att dessa fastigheter skall bilda bygdegods medan återstående fastig­

heter förlorar denna egenskap. Tänkbart är att godset kluvits i delar, som

är så störa, att de var för sig kan bilda bygdegods. Kungl. Maj :t kan då för­

ordna, att flera bygdegods skall bildas. Har däremot ett större antal fastig­

heter övergått till skilda ägare, måste förutsättningarna för bygdegodsets

bestånd i allmänhet anses ha upphört, varför förordnande bör meddelas om

dess upplösning. I en sådan situation bör dock Kungl. Maj :t i stället kunna

förordna, att fastigheterna skall inlösas av kronan. Härigenom kan enligt ut­

redningen det allmännas intresse av godsets sammanhållande tillgodoses i

annan form.

Herrar Bonde, von Seth och 7 rolle-Bonde uttalar i sitt förenämnda sär­

skilda yttrande, att de ställer sig tveksamma, huruvida tillräckligt bärande

skal antörts för att tillskapa en så säregen och tungrodd institution som

bygdegodsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Bygdelag

Kravet på enhetlighet i äganderättsförhållandena innebär, att de i bygde-

godset ingående fastigheterna skall vara i samma ägares hand; ej heller får

något annat slag av uppdelning av bygdegodset förekomma. Däremot kan

liera personer gemensamt vara ägare till bygdegods, så att var och en äger

en ideell andel däri, och utredningen räknar med att det kan bli vanligt, att

egendomen har flera delägare.

Om cn<last en ägare finns, behövs ej särskilda regler om förvaltningen.

Särskilt när delägarna är många torde en organiserad samverkan icke all­

tid kunna åstadkommas genom bolagsavtal eller andra överenskommelser;

i varje fall skulle ofta komma att möta betydande svårigheter härvidlag. Med

hänsyn härtill anser utredningen det ofrånkomligt, att'det finns lagbestäm­

melser, som reglerar delägarnas samverkan.

Utredningen drar upp följande riktlinjer för förvaltningen. Förvaltnings­

formen, förslagsvis benämnd bijgdelag, bör grundas på ett system med majo­

ritetsbeslut. Sålunda bör delägarna på stämma besluta i sina gemensamma

angelägenheter, varvid såsom ett för alla delägarna bindande beslut gäller

den mening, som en majoritet biträder. Eftersom andelarnas storlek kan

starkt variera, bör envar delägare i princip äga rösträtt i förhållande till stor­

leken av sm andel i egendomen. Regler erfordras dock till skydd för minori­

tetens rätt. Då samtliga delägare icke kan befatta sig med alla förvaltnings-

frågor, bör finnas ett av dem tillsatt organ, d. v. s. en styrelse, som närmast

handhar förvaltningen och som har att redovisa och svara för sina åtgärder

inför delägarna. För alt förläna den sålunda skisserade organisationen ytter­

ligare fasthet bör man ge den förmåga att förvärva rättigheter och ikläda

62

sig skyldigheter, d. v. s. göra den till juridisk person, lämpligen med egen

firma. Beträffande ansvaret för gäld bör lämpligen gälla den ordningen,

att bygdelaget men ej delägarna personligen svarar i förhållande till borge­

närerna. Med hänsyn till borgenärernas säkerhet bör emellertid delägarna

icke kunna undandraga sig att utge bidrag till bygdelaget, när så erfordras

för täckande av gäld. Med bygdelagets egenskap av juridisk person följer

också den fördelen, att bygdelaget kan vara ägare till sådan lös egendom —

rörelsekapital och inventarier m. m. — som erfordras för rörelsen. Däremot

bör bygdelaget, vars uppgift är begränsad till att förvalta bygdegodset, icke

kunna äga fast egendom.

Starka praktiska skäl talar enligt utredningen för att bygdelaget icke en­

dast bör omhänderha den egentliga förvaltningen av bygdegodset utan även

utöva alla övriga befogenheter med avseende å egendomen, vilka eljest skulle

ha tillkommit delägarna gemensamt. Bygdelaget bör således äga uppträda

och handla å delägarnas vägnar, t. ex. i fråga om försäljning, inteckning,

gränstvister, vägförrättningar och annat som gäller bygdegodset.

I bygdelaget är delägarna medlemmar. Medlemskapet följer äganderätten

till bygdegodset, vilket innebär å ena sidan att samtliga delägare är med­

lemmar — den som förvärvat andel i bygdegodset blir automatiskt med­

lem — och å andra sidan att annan än delägare ej kan vara medlem. Själv­

fallet åtnjuter medlem delaktighet i bygdelaget efter storleken av sin andel

i bygdegodset.

Med hänsyn till intresset att erhålla en enhetlig reglering bör bestämmel­

serna om bygdelag göras generellt tillämpliga, så snart två eller flera del­

ägare finnes.

Utredningen framhåller, att den omständigheten att bygdelaget alltid ut­

gör den juridiska formen för delägarnas samverkan givetvis icke medför,

att bygdelaget måste omhänderha den faktiska skötseln av egendomen. Enär

bygdelaget utövar delägarnas befogenheter med avseende å förvaltningen,

kan bygdelaget — om stämman så beslutar — utarrendera egendomen,

exempelvis till ett av delägarna bildat aktiebolag, eller uppdraga åt delägare

eller annan att omhänderha skötseln av densamma. Delägarna har således

inom ramen för den föreslagna organisationsformen vidsträckt möjlighet

att träffa de anordningar, som de finner lämpliga.

Kulturvärden

Som följd av avvecklingen kan svårigheter uppkomma att bevara de ofta

betydande kulturvärden, som är knutna till åtskilliga fideikommiss, om

icke särskilda åtgärder vidtages. Det förhållandet, att egendomen tvångsvis

sammanhållits medelst fideikommissbandet, har i många fall verksamt bi­

dragit till att trygga beståndet av kulturvärdena. Sålunda har egendomen,

med hänsyn till sin egenskap av fideikommiss, icke utan tillstånd fått av­

yttras, och det förhållandet, att fideikommissen i regel omfattat betydande

jordegendomar och andra kapitaltillgångar, har garanterat det ekonomiska

underlaget för kulturvärdenas bevarande. Utredningen betonar, att det sä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

63

kerligen också varit av betydelse, att fideikommissinnehavarna oftast starkt

känt sin moraliska förpliktelse att vårda släktgodsets kulturföremål.

Vid en avveckling måste man räkna med att äganderätten till de kapital­

tillgångar av olika slag, som hittills utgjort grundvalen för kulturföremå­

lens underhåll, kommer på olika händer, vilket kan få till följd, att vården

och underhållet försämras. Detta gäller i synnerhet byggnader och parkan-

läggningar, vilka kräver betydande underhållskostnader. Utredningen befa-

i ar också, att de lösa, i en kulturmiljö ingående föremålen skingras genom

arvskiften och försäljningar.

Enligt utredningens mening är del ett allmänt intresse, att märk­

ligare kulturvärden, som är knutna till fideikommiss, blir bevarade åt fram­

liden. Även bland dem, som övertar fideikommissegendomen då fideikom­

misset upphör, kommer säkerligen i regel att finnas ett starkt intresse

för bevarandet av släktgodsets kulturvärden. Det anses därför troligt, att

fall skall förekomma, då intressenterna av eget initiativ träffar anstalter i

sådant syfte. Utredningen finner likväl uppenbart, att det icke alltid går att

lita enbart till intressenternas goda vilja och förmåga utan att det allmänna

måste vara herelt att ingripa. De enskildas intresse bör dock tagas till vara

i största möjliga utsträckning.

Det ligger i sakens natur att de åtgärder, som vidtages från det allmännas

sida, måste begränsas till kulturvärden av den betydelse, alt deras bevaran­

de framstår som ett påtagligt allmänt intresse. I allmänhet är detta fallet

endast vid fideikommiss, som inrymmer en enhetlig kulturmiljö. Åtgärder­

na bör därför enligt utredningen väsentligen inriktas på ett skydd för mil­

jön och således begränsas till föremål, som kan sägas utgöra en del av en

kulturmiljö. Det sagda innebär beträffande lösa kulturföremål, att de vid

avvecklingen som regel bör skyddas endast i samband med bevarande av

byggnader och andra fasta kulturvärden samt att skyddet bör avse endast

samlingar men icke enstaka lösa kulturföremål. Frågan om skydd för de

enstaka föremålen tillhör enligt utredningens mening den allmänna kultur­

minnesvården och bör därför icke upptagas i förevarande sammanhang. Ut­

redningen påpekar, att för närvarande gäller enligt kungörelse den 6 maj

1927 förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsak­

ligen föremål av trä, samt framhåller, att behov kan uppkomma alt utsträc­

ka detta förbud till att avse även andra slag av lösa kulturföremål.

När det gäller att avgöra, vilka åtgärder som skall vidtagas, måste

man enligt utredningen i främsta rummet ta sikte på att säkerställa den

ekonomiska grundvalen för kulturvärdenas underhåll. Därjämte bör åtgär­

derna syfta till egendomens bevarande i värdigt skick och utgöra skydd mot

skingrande eller bortflyttande av kulturföremål från den miljö, till vilken

de hör. Åtgärderna bör helst även främja en aktiv vård.

I fråga om den ekonomiska grundvalen för kulturvärdena framhåller ut­

redningen särskilt, att underhållet av slotts- och herrgårdsbyggnaderna med

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

trädgårds- och parkanläggningar är synnerligen kostnadskrävande. Även de

lösa kulturföremålen fordrar underhåll, och kostnaderna härför uppgår ej

sällan till avsevärda belopp. Det erforderliga ekonomiska underlaget torde

icke kunna säkerställas, med mindre fideikommissmedel avsättes för ända­

målet. Staten, som eljest icke påtagit sig några ekonomiska förpliktelser i

fråga om vården av kulturellt värdefull egendom i enskild ägo, saknar an­

ledning att bidraga särskilt till fideikommissens kulturvärden, som enligt

utredningens förslag kommer att förbli privat egendom. Utredningen utta-

lar att, om staten mera allmänt skulle ge stöd åt kulturvärdens bevarande,

givetvis även sådana som härrör från fideikommissen blir delaktiga därav

och att problemet därför synes böra erhålla sin lösning i ett vidare sam­

manhang.

Utredningen anser det under alla förhållanden bli nödvändigt att i sam­

band med avvecklingen avsätta fideikommissmedel för kulturvärdenas un­

derhåll. En dylik åtgärd kan icke sägas innefatta någon obillighet mot in­

tressenterna. Underhållet har hittills åvilat fideikommissinnehavarna. Att

dessa mestadels starkt känt sin moraliska förpliktelse härvidlag framgår

bäst därav, att de som regel ägnat kulturminnena en omsorgsfull vård. Av­

sättningen innebär, att åt den nämnda moraliska förpliktelsen förlänas en

rättslig valör. Det kan även sägas stå i överensstämmelse med fideikom­

misstanken, att kulturvärdena på fideikommisset bevaras med stöd av egen­

dom, som tillhör detsamma. I övrigt bör enligt utredningen beaktas, alt in­

tressenterna genom fideikommissavvecklingen såtillvida erhåller en förmån,

som fideikommissegendomen därvid tillfaller dem med full äganderätt. Ut­

redningen uttalar, att avsättningen av fideikommissmedel kan genomföras

på olika sätt, samt anför härom vidare.

En möjlighet är att i samband med avvecklingen upptaga en avgift från

samtliga fideikommissförmögenheter bestämd i förhållande till förmögen­

hetens storlek och därav bilda en gemensam fond för ifrågavarande ända­

mål. En annan utväg är att för varje fideikommiss med kulturvärden sär­

skilt avsätta medel av fideikommissets tillgångar. Utredningen finner det

senare alternativet vara att föredraga. Metoden med en avgift från varje

fideikommiss synes mindre tilltalande från rättvisesynpunkt. Ett fideikom­

miss med inga eller allenast mindre kostnadskrävande kulturvärden skulle

nämligen påbördas en del av kostnaden för kulturvärdena på andra fidei­

kommiss. Bildande av en särskild fond för varje kulturbärande fideikom­

miss framstår som lämpligare även från psykologisk synpunkt. Sålunda sy­

nes intressenterna härigenom lättare kunna stimuleras till aktiv medver­

kan. Fondens storlek bör bestämmas efter fri prövning i det särskilda fallet.

Som riktlinje synes böra gälla att fonden så vitt möjligt göres så stor att

dess behållna avkastning kan beräknas täcka en väsentlig del av kostnaden

för kulturvärdenas underhåll. Att gå utöver vad sålunda angivits torde icke

vara tillrådligt. Skall fonden svara för hela kostnaden, torde i många fall

behöva tagas i anspråk en så stor del av fideikommissförmögenheten att av­

sättningen skulle framstå som obillig mot intressenterna. Vidare kan en

ordning, enligt vilken ägaren icke alls bidrager till underhållskostnaden, be­

faras undergräva hans känsla av ansvar för kulturminnena och hans intres­

se för deras vård. Det är dock på ägarens egen insats det ytterst kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

65

att bero huruvida positiva resultat skall kunna uppnås. Vid bestämmandet av fondens storlek bör en skälig avvägning göras mellan behovet av medel och fideikommissförmögenhetens omfattning. Kostnadskalkylen synes böra utgå från att alla möjligheter till besparingar iakttages, särskilt i fråga om underhållet av trädgårds- och parkanläggningar. Självfallet bör man efter­ sträva en mera långsiktig planering. Eventualiteten av kostnadsstegringar bör i viss mån tagas i beräkning. Då stiftelsens tillgångar endast i undan­ tagsfall torde kunna i sin helhet placeras i värdebeständiga objekt, måste även i någon mån beaktas möjligheten av en penningvärdeförsämring.

Som förut sagts är det för bevarande av fideikommissens kulturvärden ej tillräckligt att trygga deras underhåll. Åtgärderna bör därjämte syfta till ett direkt skydd samt om möjligt även främja en aktiv vård. I den mån tvångs­ åtgärder skulle komma i fråga, bör dock varsamhet iakttagas. Alltför långt­ gående ingrepp skulle uppfattas som stötande och på längre sikt måhända vara mera till skada än gagn. För övrigt kan skyddet ändå aldrig bli full­ komligt. Att tvångsvis överföra den kulturellt värdefulla egendomen till särskilda stiftelser, vilket måhända kunde synas vara den mest verknings­ fulla åtgärden, är sålunda enligt utredningens mening icke tillrådligt. Be­ träffande den fasta egendomen torde detta för övrigt knappast låta sig göra redan av det skälet att denna egendom till den helt övervägande delen ut- göres av mangårdsbyggnader med omgivande anläggningar, vilka icke utan olägenhet kan skiljas från jordbruksegendomen i övrigt. Ett ingrepp i frå­ ga om byggnader, som utgör bostad för en familj, synes ägnat att väcka all­ varliga betänkligheter. Enligt utredningens mening bör då fideikommisset upphör såväl fasta som lösa kulturföremål i princip övergå med full ägan­ derätt till intressenterna enligt samma grunder som gäller för fideikom­ missegendomen i övrigt. Ett tillfredsställande skydd torde ändå kunna an­ ordnas.

I fråga om byggnad hänvisar utredningen till lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader samt föreslår, att en regel gives att skyddsföreskrifter enligt nämnda lag måtte kunna meddelas utan ägares medgivande.1 I fråga om lösa kulturföremål saknas motsvarighet till lagstiftningen om byggnadsminnen. De till fideikommissen hörande samlingarna torde emellertid kunna erhålla ett visst skydd genom lämpligt utformade villkor för rätten till bidrag av de i varje särskilt fall fonderade medlen. Sålunda bör enligt utredningen meddelas bestämmelser om vård av samlingarna samt stadgas förbud att utan särskilt tillstånd ändra däri ingående föremål eller bortföra dem från deras förvaringsplats. Därjämte anser utredningen, att bestämmelser bör meddelas i syfte att förhindra, att samlingarna tillfaller annan än ägaren av byggnaderna och övriga fasta kul­ turföremål. Skyddet för miljön torde nämligen gagnas av att alla däri ingå­ ende föremål bevaras i samma ägares hand.

Mot bakgrund av det anförda framlägger utredningen följande förslag. Då fideikommiss upphör, må kunna förordnas, att av fideikommissboets behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med än­ damål att trygga egendomens vård och underhåll. Beslutanderätten i dessa och andra hithörande ämnen bör ankomma på Kungl. Maj :t. Bildandet av

1 Se numera lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen. 3 Bihang

till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Xr5

66

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

stiftelsen bör i praktiken framgå ur ett nära samarbete mellan fideikom­

missnämnden, vederbörande kulturvårdande myndigheter och intressenter­

na själva. De sistnämnda bör anmodas att utarbeta förslag i olika frågor,

t. ex. beträffande stadgar. Särskilt i fråga om vilka slag av tillgångar som

skall tagas i anspråk bör deras önskemål och synpunkter i görligaste mån

beaktas. Mången gång torde intressenterna komma att påyrka, att stiftel­

sens tillgångar helt eller till betydande del placeras i skuldebrev, som in­

tecknats i fideikommissboet tillhöriga fastigheter. Saknas fideikommisska­

pital, är en sådan placering ofta den enda möjliga, om fastighetsförsäljning

skall kunna undgås. Denna placering erbjuder såtillvida betydande förde­

lar, som förvaltningen av stiftelsemedlen kan göras synnerligen enkel. Om

ägaren av kulturegendomen tillika innehar den intecknade fastigheten, kan

sålunda överenskommelse träffas, enligt vilken han befrias från att betala

ränta å skuldebreven så länge han svarar för egendomens underhåll. Olika

åtgärder bör övervägas i syfte att skydda stiftelsens förmögenhet mot följ­

derna av en eventuell penningvärdeförsämring. Så t. ex. kan — förutom pla­

cering i realtillgångar — viss fondering komma i fråga. Utredningen erinrar

om att Kungl. Maj :t vid fastställande av stadgar för stiftelse söker tillse,

att föreskrift intages om skyldighet att lägga viss del av den årliga avkast­

ningen till förmögenheten.

De närmare bestämmelserna angående stiftelsen upptages i dess stadgar,

vilka synes böra fastställas av Kungl. Maj :t. Stiftelsen fullföljer sitt ända­

mål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av den ifrågavarande

egendomen.

Stiftelsens angelägenheter skall handhas av en styrelse. I denna bör fin­

nas företrädd expertis på kulturminnesvårdens område och helst även juri­

disk sakkunskap. Däremot torde ägaren av den ifrågavarande egendomen

med hänsyn till sin ställning av destinatär icke böra ingå i styrelsen.

Stiftelsens stadgar måste inrymma möjligheter att kontrollera, att de

medel ägaren uppbär från stiftelsen verkligen kommer det avsedda ända­

målet till godo. Styrelsen eller representanter för denna bör äga tillträde

till egendomen för utövande av tillsyn. Inom ramen för ett förtroendefullt

samarbete mellan styrelsen och ägaren bör emellertid åt denne lämnas vid­

sträckt frihet att själv avgöra, vilka åtgärder som bör vidtagas beträffande

vården och underhållet. Om ägaren eftersätter underhållet och för andra

ändamål förbrukar de medel han mottager från stiftelsen, måste kontrollen

tydligen skärpas. Bland annat bör kunna tillgripas den åtgärden att vid ut­

betalning till ägaren föreskriva redovisningsskyldighet. Någon befogenhet

för styrelsen att själv vidtaga åtgärder för vård och underhåll synes där­

emot icke kunna komma i fråga.

Vidare bör stadgarna innehålla föreskrifter för det fall, att stiftelsen ej

längre kan fullfölja sitt ursprungliga ändamål. Det kan exempelvis inträffa

att de kulturvärden, för vilka stiftelsen har inrättats, går förlorade, t. ex.

genom eldsvåda. Att för sådan händelse föreskriva, att stiftelsens tillgångar

skall fördelas mellan dem, som ägt ta del i fideikommissegendomen då

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

67

fideikommisset upphörde, förefaller mindre lämpligt med tanke på att hän­

delsen kanske inträffar i en avlägsen framtid. För övrigt synes egendomens

ägare snarare vara berättigad att utfå medlen. Ej heller en sådan lösning

synes dock lämplig. Mest följdriktigt torde vara att låta stiftelsens medel

tillfalla något kulturfrämjande ändamål av liknande art.

Det bör i varje särskilt fall övervägas, huruvida stadgarna skall innehålla

villkor angående skyldighet för ägaren av kulturegendomen att i viss ut­

sträckning bereda allmänheten tillträde till densamma. Det ligger i sakens

natur, att stor varsamhet måste iakttagas såväl vid införande av dylik skyl­

dighet som vid krav på dess fullgörande, särskilt då fråga är om upplåtan­

de av utrymmen, som tillhör bostad.

Utredningen framhåller, att det undantagsvis kan föreligga fall, då de i

det föregående skisserade åtgärderna icke är tillräckliga eller då stiftelse­

bildning icke kan genomföras till följd av att fideikommissboet saknar erfor­

derliga medel. Så till exempel omfattar Skoklosters fideikommiss endast själ­

va slottsbyggnaden och samlingarna men icke någon mark eller annan egen­

dom. För nu avsedda fall bör enligt utredningen finnas ytterligare möjlig­

het att anordna skydd, om så skulle finnas erforderligt. Beträffande fasta

kulturvärden anser utredningen, att möjlighet till ett inycket effektivt

skydd föreligger enligt gällande lag. Utredningen erinrar om att enligt 1 §

lagen om expropriation expropriation kan äga rum för att bevara kultur­

historiskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast forn-

lämning, som ej kan tryggas på annat sätt, eller för att bereda erforderligt

utrymme däromkring. Motsvarande möjlighet till inlösen av samling, som

tillhört fideikommiss, synes enligt utredningen böra finnas att tillgå i sam­

band med fideikommissets avveckling. Utredningen föreslår, att Kungl.

Maj :t skall äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan

eller kulturvårdande institution som Kungl. Maj:t bestämmer, därest stif­

telsebildning ej kan komma till stånd eller finnes icke vara tillfyllest för

att trygga samlingens vård och underhåll. Sådant förordnande bör enligt

utredningen också kunna meddelas, om icke annorledes än genom inlösen

kan förebyggas, att samlingen skingras eller bortflyttas.

Utredningen framhåller slutligen, alt möjlighet föreligger att förstärka

skyddet för miljön genom åtgärder inom arvsbeskattningen. Utredningen

föreslår, att frihet från arvsskatt skall föreligga beträffande kulturvärden,

som skall bevaras vid avvecklingen. Vidare förordas, att skattefriheten för

samling skall förfalla och efterbeskattning äga rum, därest samlingen sking­

ras eller bortflyttas. Detta torde enligt utredningen komma att verksamt

bidraga till skyddet för kulturmiljön.

Dispensärenden under övergångstiden

Kungl. Maj :t har i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare att

för vissa ändamål inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda

fideikommisskapital, varvid i regel fordrats försäkring å innehavarens liv

såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Utredningen ifrå­

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 196.3

gasätter i vad mån nämnda krav kan frångås, sedan en lagstiftning om av­

veckling trätt i kraft. Ett slopande av dessa krav torde i många fall kom­

ma att medföra en minskning av fideikommissförmögenheten, medan inne­

havaren erhåller en motsvarande förmån genom att han ej behöver betala

livförsäkringspremier resp. fullgöra återbetalning. En sådan värdeöverfö­

ring från fideikommisset till innehavarens privata egendom blir enligt ut­

redningen alltid till nackdel för successorn men kan, under förutsättning

att innehavaren i stället gör motsvarande besparingar, medföra fördel för

hans arvingar.

Utredningen anser det klart, att man icke bör införa regler, som tillåter

några större förskjutningar till successorns nackdel, och att det därför är

uteslutet att generellt efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning.

En ytterligare anledning att här gå fram med varsamhet ligger däri, att en

del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål.

Utredningen anser det ej tilltalande, att den som sålunda icke tagit fidei­

kommissmedel i anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i säm­

re läge än den som anlitat fideikommissets egendom. Det anförda utesluter

icke, att man kan överväga att medge vissa lättnader, särskilt om speciella

ekonomiska svårigheter gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lätt­

nad föreligger. En förutsättning härför bör dock vara, att man icke behöver

befara någon mera avsevärd förmögenhetsförskjutning.

Frågan om lättnader bör vid angivna förhållanden icke regleras i lag.

Kungl. Maj :t kan efter ansökan i varje särskilt fall, med beaktande av olika

inverkande omständigheter, pröva om skäl föreligger att medge lättnader.

Finnes så vara fallet, bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t häva

redan föreskriven skyldighet att hålla livförsäkring eller fullgöra återbetal­

ning eller avstå från att ålägga sådan skyldighet. Utredningen ånger några

tänkbara riktlinjer för en dylik prövning.

Betalning av arvsskatt, som belöper på fideikommisset, framstår som

innehavarens rent privata angelägenhet. Detsamma gäller om anskaffande

av rörelsekapital för egendomens drivande. I båda fallen är vidare att mär­

ka, att åtgärden icke medför någon ökning av fideikommissegendomens

värde. Kravet på säkerhet i form av livförsäkring får ses mot bakgrund här­

av. Frångås detta krav, får man alltså räkna med en förmögenhetsöverfö-

ring, vilken — i synnerhet då det gäller arvsskatt -— kan uppgå till avse­

värda belopp. Med hänsyn till vad nu anförts vill utredningen förorda, att

kravet på säkerhet alltjämt som regel upprätthålles. Ett utbyte av livför­

säkring mot säkerhet i annan form bör emellertid kunna ifrågakomma. I

den mån samtidigt med säkerhet uppställts krav på amortering synes det

sistnämnda kravet möjligen kunna släppas. — Då ändamålet gäller för­

bättringsarbeten på fideikommissegendomen, kommer de medel, som upplå­

nats eller tagits ur kapitalet, fideikommisset till godo. Visserligen torde

flertalet av de förbättringar, som det här rör sig om, äga bestånd endast

under en begränsad tid, varför amortering principiellt bör ske. Likväl är

de av sådan varaktighet att man nu, inför en avveckling av fideikommis­

69

sen, i särskilda fall bör utan större olägenhet kunna släppa kravet på åter­

betalning. — Vid tillstånd till inteckning eller användande av fideikom­

misskapital för förvärv av jordbruksinventarier brukar föreskrivas, att de

sålunda anskaffade inventarierna eller inventarier som sättes i deras ställe

skall utgöra fideikommissegendom, dock att fideikommissegenskapen skall

upphöra i den mån återbetalning sker. Under förutsättning att sådan före­

skrift finns, bör man enligt utredningens mening kunna tänka sig, att åter-

betalningskravet frångås. — När tillstånd ges till inteckning för betalning av

förmögenhetsskatt brukar i regel föreskrivas amorteringar, medan fidei­

kommisskapital får användas utan återbetalningsskyldighet. Med hänsyn

till önskvärdheten av enhetlig behandling av dessa fall kan sättas i fråga,

om fordran på amorteringsskyldighet vid inteckning behöver upprätthål­

las. — Vid tillstånd till försäljning av fideikommissfastighet har regelmäs­

sigt fogats villkoret, att köpeskillingen skall utgöra fideikommisskapital.

I syfte att motverka följderna av en eventuell penningvärdeförsämring har

därvid tillika brukat föreskrivas, att till det sålunda uppkomna kapitalet

årligen skall avsättas viss del, vanligen en tjugondedel, av dess avkastning.

Några bärande skäl för att upphäva redan meddelade föreskrifter av så­

dan innebörd torde knappast kunna anföras. Däremot kan sättas i fråga,

om man vid framtida försäljningar av fideikommissfastighet behöver kräva

kapitalisering av någon del av köpeskillingens avkastning.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde ifrågasätter i sitt förenämnda

särskilda yttrande, huruvida man icke inför fideikommissinstitutionens

snara avveckling borde helt avskaffa kravet på säkerhet i form av livför­

säkring, när det gäller lån för betalning av arvsskatt eller för anskaffande

av rörelsekapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

För fattnings förslag

Utredningen har upprättat följande förfatlningsförslag, nämligen förslag

till lag om avveckling av fideikommiss (Bilaga 2), förslag till lag med vissa

bestämmelser om arrende under fideikommiss, förslag till lag om bygde-

gods, förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904

om samäganderätt, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringsla­

gen den 31 maj 1929, förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den

13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura samt förslag till

lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden. Till förslagen anknyter särskilda motiveringar.

Utredningen har vidare upprättat förslag till förordning om arvsskatl

vid avveckling av fideikommiss, förordning angående ändring i förord­

ningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt, lag om ändring i kom­

munalskattelagen den 28 september 1928, förordning angående ändring

i förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt, förordning angå­

ende ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om stat­

lig förmögenhetsskatt samt förslag till förordning om ändring i taxerings-

70

förordningen den 23 november 1956. Dessa författningsförslag är föremål

för prövning i finansdepartementet och torde få upptagas till behandling

i särskild ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Remissyttrandena

Fideikommissutredningens förslag tillstyrkes i väsentliga delar av Svea

hovrätt, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands

län, skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, lantbruksnämn­

den i Blekinge län samt Blekinge läns hushållningssällskap.

Följande myndigheter eller organisationer avstyrker, att utredningens för­

slag lägges till grund för lagstiftning, eller uttalar sig i vart fall i avstyr­

kande riktning: justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, lantmäteristyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kristian­

stads, Malmöhus, Skaraborgs och Örebro län, riksantikvarieämbetet, arren­

denämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hus­

hållningssällskaps områden (gemensamt yttrande), arrendenämnderna i

Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra och Skaraborgs läns hushållnings­

sällskaps områden (gemensamt yttrande), styresmannen för Nordiska mu­

seet, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet Landsbyg­

dens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska na­

turskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsam­

fund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska ar­

betsgivareföreningen, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Krono­

bergs, Kalmar södra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värm­

lands och Örebro län, lantbruksnämnden i Uppsala län, Uppsala läns hus­

hållningssällskap, landsantikvarien i Uppsala, Skånes naturskyddsförening,

Skånes jordägareförbund, landsantikvarien i Lund, över lantmätaren i Ska­

raborgs län, lantbruksnämnden i Skaraborgs län, Skaraborgs läns hushåll­

ningssällskap, landsantikvarien i Örebro, Hallands naturskyddsförening,

Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksförening, Mälarprovinsernas

hypoteksförening, Örebro läns hypoteksförening och Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté.

Bland de avstyrkande remissorganen föreslår länsstyrelserna i Uppsala,

Skaraborgs och Örebro län, arrendenämnderna i Skaraborgs läns och Älvs­

borgs läns norra och södra hushållningssällskaps områden samt överlant­

mätaren i Skaraborgs län, att frågan om fideikommissens avveckling göres

till föremål för ny utredning eller nya överväganden.

Arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hus­

hållningssällskaps områden (gemensamt yttrande) och Riksförbundet

Landsbygdens folk föreslår, att ställningstagandet till frågan om fideikom­

missens avveckling i vart fall icke måtte ske, förrän arrendelagsutredningen

avgivit sitt betänkande. Sveriges allmänna hypoteksbank uttalar som önsk­

71

värt, att med behandlingen av fideikommissutredningens förslag får anstå,

till dess ståndpunkt tagits till förslaget om ny jordabalk.

Skogsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Hallands

län anför, att från de synpunkter dessa remissorgan har att beakta skäl icke

föreligger för en avveckling av fideikommissen.

Övriga remissorgan ånger icke någon bestämd ståndpunkt i frågan, huru­

vida fideikommissen bör avvecklas i enlighet med utredningens förslag eller

icke.

Ett tjugotal av de remissorgan, som icke tillstyrker utredningens förslag

om avveckling av fideikommissen, har förordat eller ifrågasatt en avveckling

under andra former eller i annan utsträckning. Vad som diskuterats är dels

en frivillig avveckling, generell eller begränsad till vissa slag av fideikom­

miss, dels en obligatorisk men begränsad avveckling.

Som helhetsomdöme om utredningen uttalar justitiekanslersämbetet, alt

ämbetet fått ett starkt intryck av den grundlighet och omsorg, varmed de

föreliggande svårbedömda och delvis grannlaga problemen behandlats. Här­

igenom har utom annat den betydande fördelen vunnits, att de vansklig­

heter, varmed en avveckling av fideikommissen är förenad, blivit ingående

belysta. Såvitt ämbetet kunnat bedöma är betänkandet väl ägnat att läg­

gas till grund för fortsatta överväganden i ämnet.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att de föreliggande

frågorna blivit utredda med stor omsorg och grundlighet och att de fram­

lagda lagförslagen från angivna utgångspunkter är väl genomarbetade. Ett

ställningstagande försvåras emellertid i viss mån av att utredningen icke

har angivit mera i detalj, vilka verkningar de särskilda förslagen kan an­

tagas få för varje särskilt fideikommiss. Med hänsyn till att fideikommis­

sen rymmer egendom av mycket olika slag och omfattning, finner hovrätten

det därför svårt att överblicka den reella innebörden i utredningens förslag.

Utredningens resonemang ger icke utrymme för den helhetsbedömning av-

fördelar och nackdelar, som är nödvändig för ett ställningstagande till den

föreslagna avvecklingen. Genom själva dispositionen av ämnet låter utred­

ningen de teoretiska och abstrakta skälen för en avveckling dominera, me­

dan de praktiska verkningarna av föreslagna åtgärder undanskymmes.

Sveriges advokatsamfund ultalar, att utredningen ägnat de skäl som talar

för en avveckling ett betydligt större intresse än dem som talar mot. Sam­

fundet ifrågasätter därför om utredningsarbetet kan anses ha bedrivits helt

förutsättningslöst. Skånska hypoteksföreningen finner förslaget obegripligt

svagt sakligt motiverat samt anför vidare:

Kanske skall det sättas in i ett större sammanhang för att det rätta per­

spektivet på förslaget kan erhållas. Hypoteksföreningen vill erinra om, att

jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen äro under omarbetning samt att

lagberedningens förslag till ny jordabalk uppgives vara att vänta inom

kort och att allmän översyn av arrendelagen är under arbete. Om det skulle

förhålla sig så, att man har några sammanhängande framtida handlings-

normer, som särskilt tar fasta på industriens önskan om att trygga sin rå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

72

varutillgång genom ökade möjligheter till förvärv av särskilt stora och vir-

kesrika skogar, och som i så fall knappast stannar vid enbart fideikommis­

sens skogar, då får kommitténs motivering sammanhang och innehåll. Skulle

denna uppfattning vara riktig, förordar Hypoteksföreningen uppskov med

behandlingen av det framlagda förslaget. Problemet bör redovisas öppet och

prövas i samband med sådana väsentliga frågor, som röra alla vårt lands

jordbrukare och inte endast den lilla gruppen fideikommissinnehavare.

Skälen för och emot avveckling

I fråga om de av utredningen anförda skälen för avveckling av fideikom­

missen uttalas mera allmänt hållna instämmanden av lantbruksstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Ble-

hinge, Älvsborgs och Västmanlands län samt skogsvårdsstyrelsen i Väster­

bottens län. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att fideikommissinsti­

tutionen måste betraktas som en feodal kvarleva, vilken vårt land numera

är så gott som ensamt om att upprätthålla. Länsstyrelsen i Hallands län

uttalar visserligen, att fideikommissinstitutionen medfört fördelar i flera

avseenden, men tillstyrker utredningens förslag med hänsyn till den störa

principiella vikten av fideikommissens avveckling. Även länsstyrelsen i

Örebro län anför principiella skäl, vilka enligt länsstyrelsen har sådan tyngd

att en avveckling bör ske, dock icke i enlighet med utredningens förslag.

Samma ståndpunkt intar överlantmätaren i Skaraborgs län.

Vad beträffar det av utredningen för en avveckling anförda skälet, att

fideikommissen utgör en undanta g sföreteelse i rättsligt hän­

seende anför Svea hovrätt, att det icke överensstämmer med de grunder,

på vilka vårt nuvarande samhälle är uppbyggt, att betydande förmögen­

hetsvärden hålles samlade under en rättslig särregim på ett fåtal händer

och går i arv efter en speciell successionsordning, gällande för obegränsad

tid. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar i likhet med utredningen, att

den för fideikommissen erforderliga särlagstiftningen skapar komplikatio­

ner, som ofta visat sig svåra att bemästra. Även Småbrukarnas riksförbund

delar utredningens uppfattning härvidlag.

Justitiekanslersämbetet däremot finner detta skäl vara av övervägande

formell art och knappast väga så tungt. I och för sig torde det icke vara av

verkligt beaktansvärd betydelse, att en särregim i rättsligt hänseende råder

beträffande viss egendom. Att fideikommissens rättsliga egenart måste be­

aktas i lagstiftning och rättstillämpning synes ämbetet lika litet böra till­

mätas någon mera avsevärd vikt; under mer än halvtannat sekel ha de

svårigheter detta förhållande medfört visat sig kunna bemästras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning, att

fideikommissen framstår som undantagsföreteelser i rättsligt avseende och

att en sådan särregim i fråga om betydande värden redan i och för sig in­

nebär en nackdel. En förutsättning för att detta skäl skall kunna tillmätas

någon avgörande vikt är dock, att det visar sig möjligt att avskaffa denna

undantagsställning. Medför avvecklingen i viktiga hänseenden en ny särlag-

Kungl. Maj:ts proposition nr

5

år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

73

stiftning beträffande egendom, som har varit fideikommiss, kvarstår olägen­

heterna. Det kan då enligt hovrättens mening med visst fog göras gällande,

att det möter större betänkligheter att godtaga en särregim som grundar sig

på modern lagstiftning än att respektera fideikommissurkunderna.

Liknande synpunkter framföres av Stockholms rådhusrätt och även av

statskontoret, som finner det ytterst tveksamt om belastningen i lagstift­

ningsarbete och rättstillämpning blir mindre med den särlagstiftning, som

fideikommissavvecklingen föreslås föra med sig. Även länsstyrelsen i

Kristianstads län pekar på konsekvenserna av utredningens förslag till sär­

skild lagstiftning i anledning av fideikommissens avveckling och framhåller,

att arbetsbördan hos Kungl. Maj :t och statsorganen i fideikommissärenden

väger lätt i jämförelse med den invecklade, vidlyftiga och tungrodda proce­

dur inför förvaltningsmyndigheter och domstolar, som skulle sättas i gång

och fortgå under de närmaste årtiondena, om utredningens förslag genom­

fördes. Liknande uttalanden göres av arrendenämnderna i Blekinge, Kris.

lianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden,

Sveriges advokatsamfund samt Skånska hypoteksföreningen, i vars yttrande

Östgöta hypoteksförening instämmer.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att de av utredningen anförda av­

vikelserna från den legala arvsfördelningen endast berör de enskilda in­

tressenterna. Beträffande den avvikelse från andra rättsregler, som består

däri att fideikommissegendomen icke svarar för allmän gäld, uttalar samfun­

det, alt även denna fråga endast berör de ifrågavarande intressenterna, näm­

ligen fideikommissinnehavaren och dennes privata borgenärer, vilka sist­

nämnda icke haft någon anledning att räkna med att gäldenären skulle svara

för skuldens betalning med fideikommissegendomen. Enligt Sveriges lant-

bruksförbund befinner sig varje nylljanderättshavare i samma situation som

en fideikommissinnehavare i delta avseende. Förbundet erinrar också om att

man kan skänka bort egendom på villkor, att den icke får överlåtas eller

tagas i mät för mottagarens gäld. Stockholms rådhusrätt framhåller, att

fördelen av frihet från gäldsansvar motsvaras av nackdelen att egendomen

icke kan användas som kreditobjekt. Denna synpunkt framföres också av

hovrätten över Skåne och Blekinge.

Det av utredningen för en avveckling av fideikommissen anförda skälet,

att institutionens privilegiekaraktär gör den oförenlig med

nutida åskådning, finner så gott som samtliga remissorgan, som uttalat sig

i denna fråga, vara beaktansvärt. Sålunda anser justitiekanslersämbetet

detta vara det viktigaste awecklingsskälet och påpekar, att denna omstän­

dighet ju också medfört gällande förbud mot instiftande av nya fideikom­

miss. Ämbetet fortsätter:

Härav följer emellertid icke utan vidare, att redan bestående fideikommiss

av nämnda orsak böra upphöra. Överallt i samhället finnas stora olikheter

såväl skilda grupper människor emellan som mellan enskilda individer, och

det finnes flera exempel på att familjer under långa tider på grund av bety­

dande tillgångar intagit en ställning, som tett sig lika eller t. o. m. mer pri-

8f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

vilegierad än även de största fideikommissinnehavarnas. Grunden härtill är

emellertid att söka mera i faktiska än i rättsliga förhållanden, och då rätts­

ordningen icke bör innefatta någon privilegiering, måste nu förevarande

skäl för fideikommissens avskaffande tillmätas betydande principiell vikt.

Ämbetet anser, att frågan om institutionens privilegiekaraktär kunnat yt­

terligare belysas. Det skulle sålunda vara av ganska stort intresse att erfara,

hur fideikommissinnehavarna och de som skulle ha anledning att känna sig

missgynnade av fideikommissbestämmelserna — således innehavarnas med-

arvingar eller, om innehavaren ej varit arvinge efter företrädaren, dennes ar­

vingar — själva uppfattar den privilegiering av fideikommissinnehavarna,

som institutionen innebär. Att erhålla tillräcklig och välgrundad kännedom

härom finner ämbetet av naturliga skäl möta svårigheter, men måhända

borde försök göras att inhämta upplysning härom. Skulle en undersökning

visa, att det finns en mera allmän mening bland de av en förändring när­

mast berörda, varå man kan lita, att fideikommissens avveckling trots privi­

legieringen icke anses önskvärd, anser ämbetet att en sådan mening icke bör

lämnas utan beaktande för avvecklingsfrågans bedömande. Om innehavar­

na av fideikommissen och den nu levande generationen av dem som förutsät-

tes kunna känna sig tillbakasätta av den i fideikommissurkunderna stadgade

särskilda successionsordningen mera allmänt anser fideikommissinstitutio­

nen böra bibehållas, torde det vara befogat att hävda, att nu anförda, prin­

cipiellt betydelsefulla skäl för fideikommissens avskaffande försvagas.

Beträffande fideikommissinnehavarnas inställning till frågan om avveck­

ling uppger sig Fideikommissariernas intresseorganisation ha företagit en

enquéte bland landets fideikommissarier. Denna gav till resultat, att inne­

havarna av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller stads­

fastigheter, så gott som enhälligt uttalade sig för ett avskaffande av dessa

fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikommiss och fideikom­

miss med betydande kulturvärden tillkännagav däremot den rakt motsatta

uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavar­

na av mindre jordbruksfideikommiss visade sig meningarna vara delade.

Frågan om berörda arvingars inställning till fideikommissinstitutionen

behandlas av ett flertal andra remissorgan. Sålunda uttalar länsstyrelsen i

Kristianstads län, att såvitt länsstyrelsen har sig bekant något krav icke

rests på fideikommissens avveckling från detta håll. I huvudsak samma på­

pekande göres av bl. a. överståthållarämbelet, länsstyrelsen i Malmöhus län,

Sveriges advokatsamfund, Skånska hypoteksföreningen, Mälarprovinsernas

hypoteksförening och Svenska arbetsgivareföreningen.

Sveriges lantbrulcsförbund anför, att invändningen om fideikommissin­

stitutionens privilegiekaraktär drabbar även den vanliga arvsordningen och

att alla arvingar är lyckligt lottade i förhållande till sin omgivning. Sveri­

ges advokatsamfund uttalar, att man med ett så schablonmässigt resone­

mang om privilegiekaraktär, som utredningen använder, skulle kunna an­

gripa en mängd rättsföreteelser, som samhället torde betrakta som betydel­

sefulla för vårt näringsliv.

75

Svea hovrätt framhåller, att syftet med privilegieringen av vissa släkter

ursprungligen varit att skapa underlag för en framträdande politisk, social

och ekonomisk ställning i samhället samt att fideikommissen såsom grund­

val för politiskt inflytande helt förlorat betydelse till följd av samhällsut­

vecklingen. Av samma orsak får deras betydelse i socialt och ekonomiskt

avseende numera anses vara betydligt mindre än förr. Hovrätten anför vi­

dare.

Mera uppmärksamhet tilldrager sig den gynnade särställning som inne­

havaren av ett fideikommiss på grund av den fideikommissariska succes­

sionsordningen åtnjuter i förhållande till sina medarvingar eller till sin fö­

reträdares arvingar, om innehavaren själv ej är arvinge. Han har genom

denna successionsordning i strid mot eljest gällande arvsregler erhållit den

ofta värdefullaste, stundom enda egendomen i ett dödsbo, medan de andra

fått endast en obetydlig del eller blivit helt loltlösa. Det har ofta anmärkts

att ett sådant förhållande strider mot rättvisa och billighet. Tänker man på

medlemmarna i en fideikommissläkt vid ett nu för tiden inträffande arvs­

fall, har anmärkningen måhända dock icke så stor bärkraft som det först

kan synas. De flesta av de nu bestående fideikommissen härröra från 1700-

talet, och det torde knappast kunna betvivlas, att egendomen i regel för länge

sedan skulle ha varit skingrad bland annat genom skiften mellan grenar

av släkten, om den ej haft egenskapen av fideikommiss. Det kan därför med

fog antagas, att även om egendomen ej haft fideikommisskaraktär, arvingar­

na i de flesta fall icke skulle ha bekommit någon nämnvärd del därav. Lik­

väl kvarstår det faktum att den ojämna arvsfördelningen vid nutida arvs­

fall allmänt uppfattas såsom för rättskänslan stötande.

Även Svenska naturskyddsföreningen framhåller, att fideikommissinne­

havarens företräde till egendomen visserligen får anses som en orättvisa

men att egendomen nu i alla fall varit splittrad, om fideikommissbrevet ic­

ke funnits. Föreningen anser fideikommissinstitutionen alltför oförarglig,

för att den ej skall kunna få vara kvar sin tid ut.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att fideikommissinstitutionen

med hänsyn till sin privilegiekaraktär är oförenlig med nutida åskådning

men att dess särställning numera ej avtecknar sig så skarpt som den gjorde

under tidigare generationer. Sålunda framstår icke innehavet av jordbruks-

fideikommiss längre odelat som ett privilegium, utan det har alltmera kom­

mit att innebära en uppgift som ställer krav på innehavaren. Liknande syn­

punkter framföres av Skånska hypoteksföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Det förhållandet, att urvalet av fideikommissinnehavare

sker slumpmässigt utan att någon hänsyn kan tagas till personliga förutsätt­

ningar, betraktas i och för sig som en olägenhet av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, statskontoret och Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt framhåller emellertid, att den omständigheten att de blivan­

de innehavarnas uppfostran och utbildning tidigt brukat inriktas på deras

kommande uppgift medför, att fideikommissen i själva verket ofta kommit-

att innehavas av personer, som varit väl skickade för uppgiften. Vad sär­

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skilt angår de betydande kulturella värden, som ingår i åtskilliga fideikom­

miss, har dessas innehavare i regel ägnat dem en pietetsfull vård.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge tyder ingenting på att egendo­

men vanvårdats. Statskontoret och Sveriges advokatsamfund anför att, om

så skulle vara fallet, egendomen kan ställas under vård och förvaltning av

god man, och justitiekanslersämbetet erinrar om, att det finns vissa möjlig­

heter att från det allmännas sida öva tillsyn över fideikommissens förvalt­

ning. Sveriges lantbruksförbund uttalar, att utredningens egna omdömen om

fideikommissens tillstånd ger vid handen, att nu ifrågavarande motiv för en

avveckling knappast har annat än akademiskt värde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, länsstyrelsen i Kris­

tianstads län och Sveriges advokatsamfund framhåller, att ett slumpmässigt

urval av rättsinnehavare sker inom arvsrätten över huvud taget, och justi­

tiekanslersämbetet gör liknande påpekande.

Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska en­

het framhåller justitiekanslersämbetet i likhet med utredningen, att bibe­

hållandet av de för lång tid sedan tillkomna enheterna ingalunda varit en­

bart till nackdel utan snarast i många fall till fördel från ekonomisk syn­

punkt. Ämbetet önskar ytterligare belysning, hur fideikommissen, främst de

med lantfastigheter, är skötta samt anför härutinnan.

Det torde vara tydligt, att om det bleve ådagalagt, att fideikommissen mer­

endels eller i ett stort antal fall handhades på ett ur ekonomiska och andra

synpunkter mindre tillfredsställande sätt, detta skulle utgöra ett särskilt be­

tydelsefullt skäl för en avveckling över hela linjen av fideikommissen. Nu

är det väl ganska sannolikt, att det ej förhåller sig på sätt som nämnts. Äm­

betet håller i varje fall för sin del för troligt, att en undersökning skulle visa,

hurusom de nu åsyftade fideikommissen i allmänhet äro väl förvaltade, samt

att detta icke minst gäller de störa fideikommissen. Skulle en utredning be­

kräfta en dylik uppfattning, synes detta, såvitt ämbetet kan förstå, väga

ganska tungt till förmån för fideikommissens bibehållande.

Att jord- och skogsfideikommissen så gott som genomgående är mycket

välskötta, framhålles av skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägareförbund, Svenska bankföreningen, Skånska hypoteksföreningen,

Svenska naturskyddsföreningen, Hallands naturskyddsförening, Göta hov­

rätt, länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro län, Sveriges advokatsam­

fund och Svenska arbetsgivareföreningen. Länsstyrelsen i Östergötlands län

anför, att de större fideikommissen är välskötta, medan däremot vissa an­

märkningar kan riktas mot de mindre.

Skånska hypoteksf öreningen uppger, att föreningen sedan år 1836 varit

den kreditinrättning som praktiskt taget ensam svarat för all den kredit i

form av bottenlån mot inteckningssäkerhet i jordbruksfastighet, som de

skånska fideikommissens innehavare enligt medgivande av Kungl. Maj:t

upptagit. Enligt föreningen överstiger belåningen för närvarande 34 mil­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

77

joner kronor, hänförande sig till 22 fideikommiss med ett sammanlagt taxe­

ringsvärde av 155 miljoner kronor. Föreningen anför vidare.

Med berömvärd objektivitet redovisar kommittén på flera ställen i betän­

kandet och i skilda sammanhang de faktiska fördelar som fideikommissin­

stitutionen har och fäller påfallande positiva omdömen härom. Skånska Hy-

poteksföreningen med sin långa och av naturliga skäl relativt omfattande

erfarenhet av fideikommissgodsen och deras värde som ekonomiska enheter,

kan i allt väsentligt vitsorda och understryka riktigheten av kommitténs

uppfattning. Upplåningen har skett efter ekonomiskt sunda principer och

använts till rationaliserings- och förbättringsåtgärder, avseende såväl jor­

den som skogen och kanske framförallt byggnadsbeståndet. 1 detta samman­

hang bortses från sådan extraordinär upplåning, som föranletts av skyldig­

heten att betala arvsskatt och förmögenhetsskatt. Det ekonomiska handha-

vandet av fideikommissegendomarna är således utan anmärkning, förplik­

telserna mot föreningen till ränta och amortering fullgöras regelmässigt och

endast vid ett eller annat tillfälle händer det att oregelbundenheter förekom­

mer, men detta visar sig då bero på omständigheter, som icke är av princi­

piell natur vid bedömande av fideikommissinstitutionen som sådan. Skånska

Hypoteksföreningen tiar veterligt icke orsakats någon förlust på fideikom­

miss och hittills uppfattat dessa gods som mycket goda och stabila underlag

för den guldkantade belåningen.

Beträffande skogsfideikommissen har Sveriges skogsägareförbund genom

en enquéte, omfattande 34 större fideikommiss med en sammanlagd produk­

tiv skogsmarksareal av 133 542 hektar eller cirka 73 procent av fideikom­

missens hela skogsinnehav, införskaffat material för en aktuellare bedöm­

ning av fideikommissens betydelse på de skogs- och jordpolitiska områdena

än den fideikommissutredningen redovisat. Residtatet av förbundets utred­

ning, varom närmare hänvisas till yttrandet, utvisar bl. a., att årsavverk-

ningen på fideikommisskogarna år 1959 beräknades uppgå till 3,9 skogsku­

bikmeter per hektar mot cirka 2,3—2,8 skogskubikmeter över huvud taget

inom motsvarande trakter i landet. Uppgifterna bestyrker enligt förbundet

det förnämliga skogsbruk, som bedrives på dessa skogar, vilka ofta fram­

står som mönster för en rationell skogshantering. Även från rent sociala syn­

punkter anser förbundet, att fideikommisskogarna är goda förebilder. För

närvarande finns således på fideikommissen en mycket hög beläggning av

fast anställd arbetskraft. Förbundet uttalar vidare, att de i fideikommissut­

redningens betänkande lämnade uppgifterna, att den industriella verksam­

heten vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genomsnitt per år omfat­

tat 70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde utgjort nära 3 1/2 mil­

lioner kronor per år, måste vara missvisande. Förbundets utredning, som

dock omfattat endast en del av fideikommissen, har nämligen givit till re­

sultat ett tillverkningsvärde redan år 1950 av 13 520 000 kronor och år 1959

av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dagsverksåtgången redovisas år 1950

med 134 123 dagsverken och år 1959 med 128 836.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att vad riksdagen år 1914

anförde därom, att fideikommissinstitutet utgjorde hinder mot den moder­

na utvecklingen att uppdela den fasta egendomen på allt flera händer, nu­

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

mera framstår som föråldrat. Rationaliseringen kräver större jordbruksen­

heter, och jordbruket kan icke hävda sig i den utländska konkurrensen, om

det ej bedrivs alltmer rationellt. Det synes hovrätten antagligt, att denna ut­

veckling mot en ökad mekanisering och rationalisering av jordbruket kom­

mer att fortsätta. De större sammanhållna jordbruk sfideikommissen fram­

står från denna synpunkt som mera tidsenliga än det jordbruk, som på

många håll i landet är splittrat på alltför små enheter. Liknande synpunkter

framföres av länsstyrelsen i Östergötlands län och Skånska hypotelcsför­

eningen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att de största fideikommissen är den

ekonomiska ryggraden i ortens näringsliv. Svenska bankföreningen anför

beträffande jordbruksfideikommissen:

Såsom utredningen själv vitsordar, är många av de stora jordbruksfidei­

kommissen betydelsefulla produktionsenheter, som spelar en viktig roll i or­

tens ekonomiska liv. Särskilt i de fall, då till ett fideikommiss hör arealer av

mera avsevärd storlek, har fideikommisset ofta utvecklat sig till ett mångsi­

digt näringsföretag, där skogs- och jordbruket kombineras med olika föräd­

lingsindustrier. Ett sönderbrytande av en sådan ekonomisk enhet kan lätt få

till följd att driften ej kan fortsättas i rationella former och all man därför

får ett försämrat produktionsresultat. Även om egna industrier saknas, mås­

te för övrigt en splittring av ett större egendomskomplex minska förutsätt­

ningarna för en rationell skötsel. Vid sidan av faran för en nedgång i pro­

duktionen har man vidare att räkna med avsevärd risk för störningar på

sysselsättningsområdet och i fråga om utkomstmöjligheterna över huvud för

befolkningen i orten. Bankföreningen vill erinra, att det enligt vad som fram­

går av betänkandet finnes exempel på att hela samhällsbildningar är för sin

utveckling och sitt bestånd beroende av den verksamhet som är knuten till

ett visst fideikommiss.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar å andra sidan, att eventuella lokala

övergångssvårigheter av arbetsmarknadsmässig art i huvudsak torde kunna

lösas inom ramen av medel, som står till styrelsens förfogande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,

länsstyrelsen i Stockholms län, lantbruksnämnden i Uppsala län, Uppsala

läns hushållningssällskap, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska spar­

banksföreningen, Sveriges advokatsamfund och Svenska arbetsgivareföre­

ningen framhåller, att fideikommissinstitutet möjliggör en rationell jord­

bruksdrift. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att fideikommissen

för första gången på mycket länge börjar stå i samklang med tiden. Sveri­

ges lantbruksförbund anser, att fideikommissutredningen beträffande jord-

och skogsfideikommissen anfört vida starkare praktiska skäl för deras be­

stånd än för en fullständig avveckling.

Den av utredningen påtalade olägenheten med fideikommissinstitutet, att

inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt

försvårar eller hindrar en ekonomisk anpassning efter nutida förhållanden,

är enligt Svea hovrätt ägnad att försvaga jordbruksfideikommissens ställ­

ning, men denna omständighet får enligt hovrätten icke bortskymma det

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

79

faktum, att fideikommissinstitutet på grund av denna inskränkning utgjort

en i vissa avseenden ändamålsenlig form av egendomsförvaltning.

Justitiekanslersämbetet finner icke angivna skäl för fideikommissens upp­

lösning särskilt starkt. I själva verket förhåller det sig, som även utredning­

en anför, på det sättet att föreskrivna inskränkningar i dispositionsrätten ic­

ke tillämpas i tillnärmelsevis full utsträckning. Efter medgivande av Kungl.

Maj :t sker försäljning av fideikommissjord i ganska betydande omfattning,

och fideikommissinnehavare har sedan lång tid tillbaka stora möjligheter att

uppta lån mot säkerhet i fideikommissfastighet för investeringar av olika

slag. Justitiekanslersämbetets allmänna uppfattning såsom remissinstans i

fideikommissärenden är närmast den, att i allt fall de större fideikommissen

ligger väl framme i utvecklingen i fråga om bostadsbestånd, jordens hävd

och maskinutrustning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, Sveriges advokatsam­

fund och Sveriges lanthruksförbund finner inskränkningarna i dispositions­

rätten visserligen vara en icke oväsentlig nackdel beträffande jordbruksfi-

deikommissen men dock icke en så stor olägenhet, att den bör medföra fi­

deikommissens avveckling.

Gentemot vad utredningen anfört därom, att det förhållandet att fideikom­

missen efter tillstånd av Kungl. Maj:t får intecknas och försäljas är ett av­

steg från fideikommisstanken, anför Skånska hgpoteksföreningen en avvi­

kande mening under åberopande, att vid fideikommissens tillkomst ingen

ordnad kreditgivning fanns samt alt kreditgivarna ofta hörde till ockrarnas

kategori.

Beträffande utredningens uttalande, att vissa fideikommissinnehavare till

följd av intecknings- och försäljningsförbudet är hårt ekonomiskt belastade

och att därför ett upprätthållande av fideikommisset framstår som ett konst­

lat sammanhållande av egendomen, anför Sveriges advokatsamfund, att or­

saken till skuldsättningen icke är fideikommissinstitutionen som sådan utan

skattetrycket.

Vid remissbehandlingen har undantagslöst vitsordats, att fideikommiss-

institutionen spelat en betydande roll för bevarande av kulturvär-

d e n. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför detta som ett skäl mot fi­

deikommissens avskaffande och framhåller risken för att stora kulturvär­

den i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall gå förlorade.

Denna följd av den föreslagna avvecklingen framhålles även av Göta hovrätt,

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Ska­

raborgs län, riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna i Uppsala, Lund och

Örebro, styresmannen för Nordiska museet, Fideikommissariernas intresse­

organisation, Svenska bankföreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Hal­

lands naturskyddsförening, Sveriges advokatsamfund och Svenska arbetsgi­

vareföreningen. Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län förklarar

sig instämma i det särskilda yttrande, som inom fideikommissutredningen

avgivits av ledamoten Berthelson. Även hovrätten över Skåne och Blekinge

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

säger sig fästa stort avseende vid Berthelsons yttrande. Sistnämnda hovrätt

liksom länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att Skoklosters fideikommiss un­

der alla förhållanden bör bibehållas.

Till närmare motivering av sin ståndpunkt hänvisar riksantikvarieämbe­

tet till ett utlåtande den 10 januari 1940 av vitterhets-, historie- och antikvi­

tetsakademien över det tidigare omnämnda, av justitierådet Sandström av­

givna avvecklingsförslagct. Enligt detta utlåtande finns bland fideikommiss­

egendomarna en grupp, som med jord, byggnader, inredning, arkiv och bib­

liotek bildar ett sammanhållet helt och som måste räknas såsom nationella

minnesmärken, hos vilka det säregna och värdefulla just ligger i den be­

stående, historiskt och traditionellt givna enheten. Ämbetet anför vidare.

Denna karakteristik träffar problemets kärnpunkt. Härtill kan fogas en

erinran om den betydelse för det svenska kulturlandskapet som de lant­

liga slotts- och herrgårdsmiljöerna ha, med sin monumentala bebyggelse,

sina stora trädgårds- och parkanläggningar, sina långa alléer och sina ofta

traditionellt vårdade landskapspartier med insprängd bebyggelse av ålder­

domlig karaktär. Fideikommissen ha här varit särskilt traditionsbevarande,

i det att deras innehavare i allmänhet ägt större förståelse och bättre resur­

ser då det gällt att bevara den karakteristiska särarten inom störa samman­

hängande områden än vad som eljest varit vanligt. Genom det tvång, som

förelegat att sammanhålla ett jordbruksfidcikommiss, ha slutligen avstyck­

ningar undgåtts, varigenom denna strävan erhållit ett naturligt stöd. Vad

detta betytt som en allmän tillgång — alldeles bortsett från den kultur­

historiska aspekten — icke minst i närheten av större tätorter, torde utan vi­

dare vara klart.

Det är sålunda ingen överdrift att påstå att de kulturvärden, som fidei­

kommissen representera, höra till de omistliga i vårt nationella kulturarv.

Det är fideikommissinstitutets speciella natur, som skapat dessa värden och

hittills hållit dem vid makt. Det är svårt att föreställa sig hur de skola kun­

na bevaras om fideikommissen försvinna.

Det torde icke tillkomma riksantikvarieämbetet att närmare ingå på de

av utredningen anförda skälen för en avveckling av fideikommissen. Ämbe­

tet kan dock icke underlåta att understryka det faktum att sedan 1810 fidei­

kommiss i fast egendom ej kan instiftas. Fideikommissen tillhöra sålunda

ett avslutat skede i vår historia — och ha för övrigt även därigenom sitt

kulturhistoriska intresse. Antalet fideikommiss kan icke anses vara sär­

skilt stort. Några större allmänna olägenheter av att bibehålla dem torde

knappast kunna påvisas. Man frågar sig om icke vårt land har råd att be­

vara den relikt av en äldre kultur som fideikommissen utgöra. I

I samband med en tidigare utredning av spörsmålet om en upplösning av

fideikommissen har förslag framkommit att bibehålla ett visst mindre antal

sådana egendomar, till vilka särskilt framträdande kulturvärden äro knutna.

Denna utväg att lösa frågan har icke vunnit beaktande. Att utvälja ett be­

gränsat antal fideikommiss, som skola bevaras, är för övrigt ytterst vansk­

ligt. Risk föreligger alltid att ur här aktuella synpunkter värdefulla an­

läggningar bli ställda utanför. Framför allt skulle det i sådant fall bli omöj­

ligt att bevara en rad ur den allmänna miljöns och kulturlandskapets syn­

punkt mycket betydelsefulla anläggningar, vilkas fortsatta bestånd icke torde

kunna garanteras på annat sätt än genom deras bibehållande som fideikom­

miss. Fideikommissbandet påverkar i verkligheten hela kulturlandskapet i

långt högre grad än genom att blott skydda manbyggnaden med trädgård

och park.

Styresmannen för Nordiska museet hänvisar till ett av honom den 10 ja­

nuari 1940 över det Sandströmska avvecklingsförslaget avgivet utlåtande.

Däri anfördes bl. a., alt ett upphävande av fideikommissinslitutionen skulle

innebära, att det hand som nu sammanhåller ett stort antal lantegendomar

till enheter av jord och byggnader skulle upplösas samt att i ett mycket stort

antal fall risk därigenom uppstår för att byggnader av arkitektoniskt eller

kulturhistoriskt värde eller bådadera lösgöres från den garanti, som fidei­

kommissegendomen utgjort.

Svenska naturskyddsföreningen anför, att kulturella minnesmärken även

i gemene mans ögon har ett helt annat intresse, om de nedärvs och vårdas

släktled efter släktled än om de övergår till rent museala föremål. Förening­

en anser, att det för turister också är mycket mera intresseväckande alt få

gå igenom ett kulturminnesmärke, där representanter för släkten bor kvar,

än att få bese museala möbelsamlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

81

Natur vårdsfrågan har enligt Svenska naturskyddsföreningen ej

tillräckligt uppmärksammats av utredningen. Enligt föreningens uppfatt­

ning, som dock ej bygger på någon systematisk genomgång fideikommiss för

fideikommiss, representerar markexploateringen, planering och skyddsåt­

gärderna tillsammans så stora och svårbemästrade problem, att en sär­

skild inventering under jämförelse med uppgjorda översiktsplaner bör äga

rum och utredning verkställas om erforderliga lagstiftningsåtgärder. Den nu

gjorda utredningen kan icke anses tillfyllest och bör icke i befintligt skick

läggas till grund för lagstiftning. Föreningen anför vidare.

Det är känt, att fideikommissfastigheterna i olika delar av vårt land —

Skåne, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland — re­

presenterar stora värden ur naturvårdssynpunkt genom att man i anslutning

till förnämliga kulturminnesmärken bevarat naturminnen liksom parker,

lövängar, hagmarker, ekbackar m. m. antingen för att bilda miljö till bygg­

nadsbeståndet eller för deras egen skull såsom kvarleva från äldre bruk-

ningsformer med stora skönhets- och trevnadsvärden. Fideikommissen bildar

vidare ofta större sammanhängande komplex som icke blivit exploaterade

för sommarbebyggelse eller tätbebyggelse vare sig för fast eller tillfälligt

boende. De erbjuder till följd härav ej sällan ytterst värdefulla strövområ­

den och bildar på så sätt ett slags naturparker som ger kommunens eller

närbelägna tätorters befolkning tillfälle till rekreation. Erstaviks fideikom­

miss söder om Stockholm ligger exempelvis som en naturlig fortsättning på

det av Stockholms stad ägda Nacka friluftsreservat och är av stor betydelse

för storstadsbefolkningens rekreationsmöjligheter. Det må vidare erinras

om alt innehavaren av Ängsö fideikommiss i Västmanland låtit fridlysa

större delen av fideikommissets marker som naturpark och frivilligt förbun­

dit sig att avstå från att upplåta mark för tät- eller glesbebyggelse. Fidei­

kommissens betydelse i detta hänseende har också uppmärksammats i det

översiktliga planarbetet. I regionplanen för Storstockholmsområdet har man

t. ex. räknat med att just Erstaviks fideikommiss men även andra fideikom­

miss såsom östanå, Sandemar och Sundby på Ornö förblir orörda som na­

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

turskyddsområden eller som betydande grönområden, rekreationsområden

för storstadens växande befolkning. Fideikommissinstitutionen har möjlig­

gjort, att sådana områden undgått att bli uppstyckade, och skyddat begär­

liga strandområden och skärgårdar. Skulle fideikommissen i större utsträck­

ning kunna komma i fråga för bebyggelseexploatering, måste man söka and­

ra fria grönområden — naturskyddsområden — för att uppdela bebyggelse-

koncentrationerna. Det torde bli mycket svårt eller rent av omöjligt att finna

grönområden av motsvarande värde. Fideikommissens betydelse som vär­

defulla planelement kan alltså icke nog understrykas.

Även ur rent naturvårdande synpunkter är fideikommissområdena många

gånger oersättliga med hänsyn till landskapsbild, fauna och flora. Viltstam­

men har vårdats — t. ex. rådjuren under en kritisk period — och de relativt

störa arealerna har möjliggjort, att faunan kunnat trivas och utvecklas. Det

torde icke vara obefogat att påstå, att åtminstone de större fideikommissen,

alla jaktvårdsområden till trots, genom sin funktion som viltreservoarer kom­

mit alt utöva ett väsentligt inflytande på faunan i stora delar av vårt land.

Förslaget om fideikommissens avskaffande synes ej tillräckligt beakta

dessa viktiga förhållanden, och förslagets närmare innehåll ger anledning till

allvarliga farhågor för att de stora värden som fideikommissen ur natur-

vårdssynpunkter representerar skall gå till spillo.

Ur de synpunkter föreningen har att företräda lorde det sålunda vara tyd­

ligt, att fideikommissens avskaffande icke medför några fördelar utan i

stället är förenat med uppenbar risk för motsatta verkningar.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté instämmer i Svenska natur­

skyddsföreningens synpunkter och förklarar sig icke kunna godtaga utred­

ningens förslag till upphävande av fideikommissinstitutet.

Skånes naturskyddsförening anför, att en avveckling av fideikommissen

varken är önskvärd eller lämplig ur naturskyddssynpunkt. Man kan svårli­

gen tänka sig en åtgärd, som skulle innebära ett allvarligare hot mot

omistliga delar av den skånska naturen. Liknande synpunkter framföres av

Skånska jägaresällskapet.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Stockholms län uppger, att på flera

ställen i länet har förekomsten av fideikommiss lett till att betydande mark­

områden ännu icke blivit exploaterade, ehuru de är belägna i trakter, där

stark byggnadsverksamhet råder. Detta sägs ha på sina håll medfört, att

angränsande mark blivit intensivt utnyttjad för bostadsbebyggelse. Därvid

har en god balans i större plansammanhang ändå kunnat bevaras, emedan

fideikommissets mark icke får bebyggas. Liksom Svenska naturskyddsför­

eningen pekar dessa remissorgan på den roll Erstaviks, östanå, Sandemar

och Sundby fideikommiss spelar i detta sammanhang.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, läns­

styrelsen i Malmöhus län, skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och Sve­

riges lantbruksförbund framhåller, att olägenheter kan befaras uppstå från

naturskyddssynpunkt vid en avveckling av jord- och skogsfideikommissen.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens inverkan från kredit­

synpunkt framhåller Sveriges allmänna hypoleksbank samt Skånska hy-

poteksföreningen, att det, om nuvarande inteckningsregler skall gälla, kom­

83

mer att bli både dyrbart och arbetskrävande, när inteckningssäkerheten för

lideikommisslånen skall uppdelas på flera belåningsobjckt. Dessa remiss­

organ uttalar även, att ett sönderbrytande av den naturliga enhet som skog

och jord utgör måste från kreditsynpunkt få en negativ verkan, om det sker

på det sätt utredningen föreslagit. Kreditvärdet på delarna tillhopatagna blir

mindre än kreditvärdet på den ursprungliga enheten. Någon risk för att nu­

varande inteekningssäkerhet skall visa sig otillräcklig för hypotekslånen

föreligger dock knappast enligt dessa remissorgan.

Vid en närmare avvägning av skälen för och emot en av­

veckling av fideikommissen enligt utredningens förslag konstaterar

länsstyrelsen i Stockholms län sammanfattningsvis, att övervägande skäl ta­

lar för en avveckling inom rimlig tid, medan däremot Svenska naturskydds­

föreningen för sin del uttalar, att fördelarna med fideikommissinstitutionen

överväger nackdelarna. Sveriges advokatsamfund framhåller, att fideikom­

missinstitutionen har gamla anor och betydande fördelar av social, ekono­

misk och kulturell art samt att dess förankring i svenskt rättsliv framgår av

den motvillighet mot reformer, som visat sig under det sista århundradet.

Detta leder till att stor varsamhet bör iakttagas och att en avveckling bör

ske endast om skälen för en sådan väger avsevärt tyngre än skälen mot. Så

är emellertid enligt samfundet icke fallet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge sammanfattar sin ståndpunkt sålunda.

\ id en avvägning av de skäl som sålunda talar för och emot en avveckling

av fideikommissen måste beaktas att de principiella skälen för en avveck­

ling uppenbarligen har minskat i betydelse. Det kan anses att skälen mot,

främst hänsyn till den kulturhistoriskt värdefulla egendomen, tvärtom har

ökat i betydelse. Det sker ändå en så betydande värdeförstörelse på detta

område i det moderna samhället att man icke i onödan bör skärpa riskerna

härför. Vår egen tid har i detta avseende ett ansvar mot kommande genera­

tioner. Fideikommissinstitutionen är, om än principiellt otidsenlig, icke be­

synnerligare än att vi kan ha råd att behålla den. En avveckling nu kan med­

föra att man i en framtid får anledning att anklaga vår generation för en

onödig och onyttig värdeförstörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att ställningstagandet bör göras me­

ra beroende av praktiska överväganden än av uniformitetsbetonade önske­

mål. Även överståthållarämbetet, arrendenämnderna i Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden, Skånes

jordägareförbund, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbun­

det Landsbygdens folk, Skånska hypoteksföreningen, Sveriges lantbruksför-

bund och Svenska arbetsgivareföreningen skjuter de praktiska skäl, som en­

ligt dessa remissorgan talar emot en avveckling, i förgrunden.

Länsstyrelsen i Örebro län anför, att de ideella och principiella skäl som

talar för en avveckling i och för sig väger över men anser sig vid en bedöm­

ning av förslaget i dess helhet kunna konstatera, att utredningen icke lyc­

kats med att i fideikommissinstitutionens ställe sätta något som hindrar de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

naturliga ekonomiska enheternas sönderfallande. Liknande uttalande göres

av Småbrukarnas riksförbund.

Även andra remissorgan ger såsom i fortsättningen närmare skall framgå

uttryck för uppfattningen, att utredningen icke förmått anvisa en framkom­

lig väg att undvika menliga följder av en generell avveckling. Detta förhål­

lande framstår för många som ett avgörande skäl mot den föreslagna av­

vecklingen. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att utredningen vi­

sar, att fideikommissinstitutionen främjar mycket betydelsefulla allmänna

intressen, såväl kulturella som näringsekonomiska och sociala. Förutsätt­

ningen för en avveckling synes därför böra vara, att man verkligen kan

åstadkomma en tillfredsställande ordning för framtiden genom vilken på be­

tryggande sätt kan tillvaratagas de allmänna intressen, som hittills åtnju­

tit skydd genom fideikommissen. I detta hänseende är de olika åtgärder ut­

redningen föreslår i väsentliga delar icke sådana, att de enligt länsstyrel­

sens mening kan godtagas. Överståthållarämbetet uttalar, att utredningen

genom den föreslagna särlagstiftningen till väsentlig del synes ha ryckt un­

dan grunden för sitt eget förslag. Liknande uttalanden göres av justitiekans-

lersämbetet, länsstyrelsen i Skaraborgs län, arrendenämnderna i Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs läns hushåll­

ningssällskaps områden, Riddarhusdirektionen, Fideikommissariernas intres­

seorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, överlantmätaren i Skara­

borgs län, Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas hypoteks­

förening. I

I ett stort antal remissyttranden framhålles, att fördelar och olägenheter

varierar vid en avveckling av olika slag av fideikommiss.

De invändningar som framföres mot en avveckling avser väsentligen jord-

och skogsfideikommissen. Många remissorgan, som avstyrker en generell av­

veckling, sätter i fråga, huruvida icke avveckling kan ske av företrädesvis

sådana fideikommiss, som icke innefattar störa jord- eller skogsegendomar.

På andra håll ifrågasättes en avveckling även av mindre jord- och skogsfi-

deikommiss. Vissa av remissorganen förordar en obligatorisk avveckling,

andra en avveckling endast på yrkande av vederbörande in­

tressenter. I vissa fall är man icke främmande för en frivillig avveckling

även av de större jord- och skogsfideikommissen. Flera remissorgan föreslår

en avveckling i varje fall av de atypiska fideikommissen.

De remissorgan som, oaktat de icke tillstyrkt utredningens förslag, ifråga­

sätter en avveckling begränsad till ett eller flera slag av fideikommiss eller

en frivillig avveckling är justitiekansler sämbetet, hovrätten över Skåne och

Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, lantmäteristyrelsen, skogs­

styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Malmöhus och Örebro län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riks­

förbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bank­

föreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund,

skogsvårdsstyrelserna i Örebro och Kronobergs län, lantbruksnämnden i

85

Uppsala län, Uppsala läns hushållningssällskap, Skånes jordägareförbund och Mälarprovinsernas hypoteksförening. Justitiekanslersämbetet anför, att den utvägen måhända kan väljas att genom administrativa och andra åtgär­ der främja en frivillig försäljning av de mindre och medelstora lantfidei- kommissen, varefter en upplösning av de därigenom bildade kapitalfidei­ kommissen skulle kunna äga rum. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasät­ ter, om det kan anses lämpligt med en så radikal avveckling som utredning­ en föreslagit och om ej en mjukare avveckling med beaktande av de högst skiftande förhållandena hos de olika fideikommissen skulle vara möjlig att genomföra.

Även bland de remissorgan, som i huvudsak tillstyrkt utredningens för­ slag, diskuteras frågan om en frivillig avveckling. Sålunda anför länsstyrel­ sen i Älvsborgs län, att med tanke på att de skilda fideikommissen uppvisar betydande olikheter sinsemellan många skäl talar mot införande av gene­ rella regler för avvecklingen. Vidare bör man enligt länsstyrelsen icke un­ derskatta släktintressenternas vilja och förmåga att själva åstadkomma en lämplig avveckling. Länsstyrelsen hävdar därför den uppfattningen, att i la­ gen om avveckling av fideikommiss bör inskrivas, att de åtgärder, som ut­ redningen i berörda avseenden föreslagit, icke skall få vidtagas, förrän det visat sig omöjligt att frivilligt åstadkomma en acceptabel lösning av pro­ blemen.

Vad utredningen anför till stöd för en generell lagstiftning leder enligt länsstyrelsen i Stockholms län till den slutsatsen, att generella regler för avveckling bör lagfästas men att möjlighet bör beredas intressenterna att i större eller mindre omfattning erhålla dispens, därest synnerliga skäl kan åberopas till stöd för undantag från de generella föreskrifterna. Länsstyrel­ sen föreslår, att i avvecklingslagen infogas bestämmelse enligt vilken Kungl. Maj:t skall på därom gjord ansökan äga meddela sådan dispens. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser skäl tala för att i stället för en upplösning av fideikommissen enligt generella i lagen angivna regler tillägga Kungl. Maj:t befogenhet att i särskilda fall fatta beslut om avveckling av fideikommiss.

Svea hovrätt förordar däremot en generell avveckling trots de fördelar, som är förbundna med att bärkraftiga jordbruksfideikommiss sammanhål- les. Hovrätten anför vidare, att de olägenheter, som fideikommissbandets upplösning i och för sig skulle kunna medföra genom att äventyra dessa fördelar, påkallar särskilda åtgärder till skydd för de hotade intressena. Alt fördenskull undantaga dessa fideikommiss från en avveckling synes dock ej böra komma i fråga. En sådan anordning skulle leda till att den anomali, som fideikommissinstitutet numera måste anses innebära, blev ytterligare accentuerad genom att den privilegierade arvsföljden och den inskränkta dispositionsrätten begränsades till ett fåtal fall, som vart och ett omfattade stora och värdefulla egendomskomplex.

Problemet, huruvida ett upphävande av fideikommissen kan anses stri­ da mot vissa allmänna lagstiftningsprinciper, diskute­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

8G

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

ras av flera remissorgan. Stockholms rådhusrätt hänvisar vid sitt avstyrkan­

de av utredningsförslaget särskilt till frågan om lagstiftningens retroaktiva

verkan. Vad utredningen framhållit om att den vid lagens ikraftträdande

sittande innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt och att de som står i tur

att tillträda fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill samt att

en avveckling därför icke innebär att deras rättsläge försämras, finner råd­

husrätten pressat. Att lagstiftaren funnit även personer tillhörande sist­

nämnda kategori ha ett intresse förtjänt av skydd, framgår enligt rådhus­

rätten exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och 18 kap. 4 §

femte punkten föräldrabalken. Även om stiftaren av fideikommisset rent

formellt icke kan tillskyndas någon rättskränkning genom att fideikommis­

set avvecklas, synes det rådhusrätten likväl, att vad denne förordnat genom

en lagligen upprättad och i vissa fall av Kungl. Maj :t fastställd stiftelseur­

kund icke bör rubbas, såvida icke de beslående förhållandena kan anses in­

nebära påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan om testamentes orubblighet behandlas även av riksantikvarieäm­

betet, som uttalar, att det alltid torde ha betraktats som en fundamental

rättsprincip i vårt land att testamentariska dispositioner av enskild egen­

dom icke utan tvingande skäl får rubbas. Det synes ämbetet, att ett upphä­

vande av fideikommissinstitutet skulle strida mot denna regel.

Sveriges advokatsamfund gör en ingående bedömning av avvecklingsfrå-

gan med utgångspunkt från såväl principen, att civillag icke får ha retroak­

tiv verkan, som spörsmålet om testamentes orubblighet. Samfundet anser

sig kunna i princip ansluta sig till den av utredningen uttalade åsikten, att

en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider mot grundsat­

sen om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av utredningen

angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sittande inneha­

varen lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förutsättning upp­

ställer dock samfundet det villkoret, att icke heller någon annan, som har

ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att det skäligen bör be­

aktas i förevarande sammanhang, lider skada genom avvecklingen. Sam­

fundet syftar härvid särskilt på sådana släktmedlemmar, som på grund av

fideikommissurkundens bestämmelser eller andra förordnanden eller sed­

vana från fideikommisset åtnjuter förmåner, vilkas fortbestånd kan äventy­

ras genom avvecklingen, ävensom på arrendatorer och andra nyttjanderätts-

havare, nuvarande och förutvarande anställda, m. fl. Däremot anser sam­

fundet i likhet med utredningen, att successorerna ej skall medtagas i den­

na personkrets. Dessa kan nämligen knappast anses ha förvärvat någon rätt,

som skulle kunna anses kränkt genom avvecklingen. Ehuru samfundet så­

ledes anser sig kunna vitsorda tillåtligheten av en lagstiftning om avveck­

ling från synpunkten av den nu behandlade rättsprincipen, anser samfun­

det det likväl på annan grund ytterst tveksamt, om sådan lagstiftning är

tillåtlig. Vad som föranleder denna tveksamhet är den i rättsligt hänseende

stora likheten mellan fideikommiss och vissa familjestiftelser. Samfundet

hänvisar till att resultatet av utredningens försök till närmare bestämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

87

av fideikommissbegreppet har blivit, att vissa familjestiftelser skall behand­ las på samma sätt som fideikommiss och således avvecklas enligt den före­ slagna lagen. Samfundet anför vidare.

De stiftelser som här avses är i första hand sådana som visserligen är gil­ tiga enligt den vid deras tillkomst gällande lagen men som skulle ha varit en nullitet, om det i testamentslagen (numera ärvdabalken) stadgade för­ budet mot perpetuella fideikommiss skulle ha varit tillämpligt på dem. ( Det bör observeras att enligt 5 § i testamentslagens promulgalionslag, som även efter ärvdabalkens tillkomst är gällande, nämnda förbud icke drabbar ett före 1931 upprättat testamente, även om testator skulle avlida först ef­ ter 1930 års utgång.) En familjestiftelse av nu angivet slag, som således allt­ sedan sin tillkomst varit fullt giltig utan hinder av nämnda fideikommiss- förbud, måste dock i likhet med andra stiftelser betraktas som en juridisk person med en såväl i förhållande till stiftaren som till nuvarande och fram­ tida destinatärer fullt självständig ställning. Att genom en ny civillag av­ veckla en sålunda på sin lid lagligen tillkommen och alltjämt bestående ju­ ridisk person är dock enligt styrelsens mening ägnat att väcka betänklighe­ ter. Till jämförelse må erinras om att det vid tillkomsten av exempelvis de nya aktiebolags- och föreningslagarna icke ens ifrågasattes att dessa nya la­ gar skulle inverka på giltigheten av de bolags- resp. föreningsbildningar som skett enligt tidigare gällande lagstiftning.

Den ovan åsyftade nära överensstämmelsen mellan fideikommiss och de familjestiftelser som enligt utredningens förslag skall likställas med fidei­ kommissen i avvecklingshänseende har enligt styrelsens mening till följd att de betänkligheter som enligt vad nyss sagts föreligger mot en avveck­ ling av nämnda stiftelser även gör sig gällande i fråga om avvecklingen av fideikommissen. Styrelsen är visserligen väl medveten om att överensstäm­ melsen mellan de båda rättsinstituten brister däri att fideikommisset icke såsom stiftelsen är en juridisk person, men de överensstämmelser i övrigt som föreligger mellan fideikommiss och ifrågavarande familjestiftelser och som föranlett utredningen att jämställa dem i avvecklingshänseende, måste givetvis ha till följd att tveksamheten i fråga om tillåtligheten av en avveck­ ling lagstiftningsvägen av nämnda stiftelser vidlåder även frågan om fidei­ kommissavvecklingens tillåtlighet. Särskilt måste här beaktas att de ifråga­ varande familjestiftelserna utgör endast en »annan juridisk form» för till­ godoseende av fideikommissändamålet, och det torde ibland vara en ren till­ fällighet, om den ena eller andra formen valts. En enhetlig bedömning av frågan om avvecklingens tillåtlighet, antingen fråga är om familjestiftelse eller fideikommiss, synes därför vara icke blott motiverad utan även ofrån­ komlig.

Styrelsen är icke beredd att taga någon bestämd och slutgiltig ståndpunkt till frågan om den föreslagna lagstiftningen av nu angivna skäl kan anses vara tillåtlig. Ett dylikt ståndpunktstagande skulle nämligen fordra en syn­ nerligen vidlyftig rättsvetenskaplig undersökning. Med det anförda har sty­ relsen endast velat uttala tveksamhet i fråga om avvecklingens tillåtlighet ur rättslig synpunkt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar sig icke ha någon erinran mot vad utredningen anfört om de principiella möjligheterna att genom lag fatta beslut om fideikommissens avveckling.

Svea hovrätt anser, att principen att civillag icke får erhålla tillbakaver- kande kraft icke hindrar en avveckling och erinrar till jämförelse om att en

88

person, som enligt den legala arvsordningen har att vänta ett arv, kan få

denna förväntan stäckt genom en ny arvslagstiftning. Så skedde både år

1845, då den större arvslotten för manliga arvingar borttogs, och år 1928,

då kusiner och mera avlägsna släktingar uteslöts från arv. Enär fideikom­

missförordnandena anknyter till vissa släktskapsförhållanden och är av­

sedda att gälla för obegränsad tid, innebär de enligt hovrätten i realiteten

att en särskild arvsföljd tillskapats för viss egendom. Den förväntan, som

grundas på en dylik fideikommissarisk arvsföljd, finner hovrätten rimligt­

vis icke kunna påräkna större garanti än den som bygger på den legala arvs-

ordningen. En annan sak anser hovrätten vara att, såsom utredningen fram­

hållit, billighetsskäl i viss utsträckning påkallar hänsynstagande till för­

väntningar att få tillträda fideikommiss. Förutsättningen för att ifrågava­

rande princip icke skall hindra en avveckling är dock, alt avvecklingen ge­

nomföres på sådant sätt, att den som redan tillträtt ett fideikommiss icke

får sin ställning försämrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Sättet för avvecklingen

Tidpunkt och fördelning av egendomen

I fråga om tidpunkten för avvecklingen intar Stockholms rådhus­

rätt och överståthållarämbetet en från utredningen avvikande ståndpunkt.

Rådhusrätten anser, att vad i betänkandet anförts om skäligheten av att

näste efterträdaren tillgodoses i vissa fall kan göra sig gällande med sam­

ma styrka beträffande därefter följande successorer, därest sådana finns vid

lagens ikraftträdande. Rådhusrätten ifrågasätter därför, om icke en rättvisa­

re lösning kunde ernås genom att — i anslutning till äldre förslag — upp­

skjuta tiden för avvecklingen till den tidpunkt, då ingen före lagens ikraft­

trädande född successor längre finns, överståthållarämbetet påpekar, att de

nuvarande innehavarnas ålder är starkt varierande. I de fall, då innehavaren

uppnått hög ålder och efterträdaren måhända redan under lång tid faktiskt

omhänderhaft egendomens skötsel, framstår regeln om obligatorisk avveck­

ling vid innehavarens frånfälle som otillfredsställande. Det kunde enligt äm­

betet vara skäligt, att efterträdaren finge tillträda fideikommisset, om han vid

ikraftträdandet av en avvecklingslag uppnått myndig ålder, eller också kun­

de frågan, om avveckling bör ske vid innehavarens eller efterträdarens död,

göras beroende av innehavarens ålder. Detta senare anser ämbetet kunde ske

genom en bestämmelse av innehåll att, då den som vid tiden för lagens ikraft­

trädande är innehavare av fideikommisset avlider, fideikommisset skall upp­

höra endast om han vid sagda tidpunkt icke hade uppnått en ålder av för­

slagsvis femtio år; i annat fall skulle med avvecklingen anstå, till dess den

avlider, som efter nämnde innehavare är närmast berättigad att tillträda

egendomen.

Beträffande den av utredningen under 3 § i förslaget till avvecklingslag

förordade regeln att, om fideikommisset tillfallit innehavaren efter utgången

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

av år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne

lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset skall upphöra vid dennes

död anför Svea hovrätt.

Under förutsättning att avståendet är rättsligen giltigt, medför den före­

slagna undantagsbestämmelsen, att den som tillträtt ett fideikommiss under

nyssnämnda tid kommer att lida inskränkning i sin lagligen förvärvade rätts­

ställning genom en lagstiftning som trätt i kraft efter förvärvet. Bestämmel­

sen har således retroaktiv verkan och innefattar därmed ett avsteg från den

tidigare berörda, allmänt vedertagna principen i vår lagstiftning, att civillag

icke tår givas tillbakaverkande kraft. Visserligen saknas icke enstaka exem­

pel på att denna princip har frångåtts, men då har det förelegat särskilt

kraftiga skäl för att medge retroaktivitet. Belysande för hur man i allmän­

het sett på frågan om undantag från principen synes vara 1936 års arrende-

iagsutrednings uttalande, att undantag torde få anses befogade när det gäller

ati tillgodose viktiga allmänna intressen och den enskildes rätt icke genom

åtgärden lider något egentligt förfång (SOU 1938: 38 s. 280 f).

Då det gäller att avgöra, om dylika förutsättningar för en undantagsbe­

stämmelse föreligga i här avsedda fall, vill hovrätten först framhålla att

det synes tveksamt, om det kan betraktas som ett viktigt allmänt intresse att

törhindra dröjsmål med avveckling av fideikommiss. Så kunde möjligen vara

iallet, om avstående av fideikommiss i syfte att fördröja avveckling mera all­

mänt förekommit eller kan förväntas bli vanligt förekommande innan en

avvecklingslag trätt i kraft. Hovrätten har sig icke bekant, i vilken utsträck­

ning avstående i sådant syfte redan kan ha förekommit, och rörande den

framtida utvecklingen lärer det vara svårt att uttala sig. För övrigt kan ju

avstående äga rum även av annan anledning än den nu angivna. En inne­

havare, som av ålderdomsskäl eller andra orsaker icke längre vill sköta sitt

fideikommiss, kan på grund därav ha överlåtit det till efterträdaren. Den

föreslagna undantagsbestämmelsen skulle bli tillämplig även på sådana fall,

som ju icke direkt ha åsyftats.

Beträffande den av utredningen anförda omständigheten, att ett avstående

skulle kunna medföra förändring i avseende å egendomens fördelning, synes

det knappast vara ett allmänt intresse av större vikt att förhindra detta.

De av utredningen anförda skälen för den föreslagna undantagsbestäm­

melsen förefalla således enligt hovrättens mening icke synnerligen starka.

Avgörande för frågan om bestämmelsen bör lagfästas eller ej, bör emellertid

vara de följder den skulle ha för vederbörande fideikommissinnehavare. Det

torde nämligen vara obestridligt, att den rättsliga och ekonomiska föränd­

ring, som skulle drabba en innehavare genom att fideikommisset efter hans

tillträde bleve avvecklat, lätt skulle kunna lända till ganska väsentligt för­

fång för honom.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker hovrätten, att den föreslagna

undantagsbestämmelsen upphöjes till lag.

På väsentligen samma grund avstyrkes bestämmelsen av jnstitiekanslers-

ämbetet, Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, överstäthållar-

ämbetet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge,

Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län, Fideikommissariernas intresseor­

ganisation, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, lantbruksnämnden i

Uppsala län, Uppsala läns hushållningssällskap, lantbruksnämnden i Ble­

kinge, Blekinge läns hushållningssällskap och Skånes jordägareförbund.

Hovrätten över Skane och Blekinge finner det visserligen uppenbart, att

90

av de skäl som utredningen angivit någon likartad regel kan vara behövlig,

men framhåller, att regeln kan drabba även lojala fall, då den nye inneha­

varen särskilt utbildat sig för uppgiften. Stadgandet synes enligt hovrätten

böra begränsas t. ex. så, att det icke blir tillämpligt, om den förre inneha­

varen vid överlåtelsen fyllt 65 år.

Länsstyrelsen i Hallands län har icke något annat att erinra mot bestäm­

melsen än att tidsgränsen måhända borde framflyttas, så att den närmare

anknyter till tidpunkten för framläggandet av utredningens förslag.

Utredningens förslag angående fördelning av egendomen god-

tages i allt väsentligt av remissorganen. Göta hovrätt och Stockholms råd­

husrätt uttalar dock att man, om en generell avveckling skall ske, skulle

kunna överväga alt sammanhålla egendomarna genom att överföra dessa till

för ändamålet bildade stiftelser med syfte att tillgodose medlemmar av den

eller de släkter stiftaren önskat gynna.

Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar, att utredningen icke framlagt en

övertygande motivering för sin ståndpunkt, att reglerna om giftorätt icke bör

tillämpas på den del av egendomen, som ej utgör efterträdareandel. Sveriges

advokatsamfund delar däremot utredningens uppfattning härutinnan och

ifrågasätter till och med om ej de skäl, som utredningen anfört mot att till­

erkänna maken eller makan giftorättsandel i fideikommissegendomen, bör

medföra att i nu åsyftat fall äktenskapsförord icke skall gälla nämnda egen­

dom.

Sveriges advokatsamfund påpekar även, att en följd av att fideikommiss­

egendomen och innehavarens privata egendom utgör skilda förmögenhets­

massor blir, att bröstarvingar äger rätt till laglott i fideikommissegendomen

oberoende av storleken av den lott, som de erhåller i den privata egendomen.

Detta synes leda till att om successorn är innehavarens bröstarvinge och yt­

terligare en eller flera bröstarvingar finns, fideikommissegendomen efter

avveckling alltid kommer att ägas av två eller flera, såvida icke successorn

utlöser den eller de övriga delägarna. I det fall att successorn icke är bröst­

arvinge, uppkommer samma situation, även om endast en bröstarvinge finns.

I åtskilliga fall kan det dock enligt samfundets mening från såväl allmän

som enskild synpunkt vara av värde, om egendomen även efter avvecklingen

innehas av endast en person. Samfundet ifrågasätter därför, om icke bröst­

arvinge, som ej är efterträdare, bör vara skyldig att i första hand taga lott

i innehavarens privata egendom för täckning av sin laglott i såväl sist­

nämnda egendom som fideikommissegendomen. Endast om den privata egen­

domen icke skulle förslå härtill, skulle således bröstarvingen äga rätt till

del i fideikommissegendomen.

Förmåner

De föreslagna bestämmelserna om rätt till andra förmåner än

pensioner lämnas utan erinran med undantag för ett par remissorgan.

Sveriges advokatsamfund föreslår, att vad som enligt 10 § första stycket

i den föreslagna avvecklingslagen gäller beträffande förmåner, som utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

91

enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande, skall gälla även andra förmåner, som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå eller enligt tidigare tillämpad sedvana skulle ha utgått i framtiden. De här åsyftade förmånerna torde enligt samfundet mestadels betraktas som en kompensation för att vederbörande icke kommit i åtnjutande av del i fideikommissegendomen och ej heller framdeles får någon rätt till egendo­ men eller del därav.

Svenska bankföreningen framhåller, att en sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt, som föreslås i 12 § förslaget till avvecklingslag, innebär all­ varlig fara både för handeln med fastigheter och för fastighetskrediten.

Denna fara finner föreningen vara desto mera framträdande som det fak­ tum, att ett rättsligt förfogande över en fastighet förklaras ogiltigt, kan medföra rättsförlust icke endast för medkontrahenten utan också för alla andra, som härleder rätt från honom. Utredningen har hänvisat till att mot­ svarande bestämmelser redan finns i den allmänna arvslagstiftningen. Det dr emellertid att märka, att då dessa bestämmelser först infördes lagstifta­ ren fann det nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder till skydd för tredje man. Detta skedde i den formen, att i 11 och 18 §§ lagfartsförordningen stadgades att, om ägarens rätt att överlåta eller med inteckning belasta egendomen är inskränkt genom annans på testamente grundade rätt att nyttja egendomen, anteckning därom skall göras i lagfartsbevis och lagfarts- bok. För den händelse utredningens nu ifrågavarande förslag finnes böra genomföras hemställer bankföreningen, att nämnda stadganden i lagfarts­ förordningen kompletteras så, att de kommer att omfatta även fall, då nytt- janderätten grundas på fideikommissurkund eller med stöd av sådan ur­ kund meddelat förordnande.

Vad därefter beträffar förmåner av fideikommissegendomen i form av pensioner har icke från något håll erinran framförts mot utredningens förslag i fråga om rätt till pension, som utgår när fideikommisset upphör (11 § första stycket). Utredningens förslag att genom särskilt stadgande (11 § andra stycket) tillerkänna anställda på fideikommissen rätt till pen­ sion, som intjänats men ej börjat utgå vid tidpunkten för avvecklingen, av­ styrks däremot av samtliga remissorgan som yttrat sig härom med undan­ tag av Svea hovrätt, som anför.

Under förutsättning, att fideikommissens arbetstagare, såsom utredning­ en angivit, icke kunnat göra några pensionsanspråk gällande, därest de slu­ tat sin tjänst före pensionsåldern, synes det hovrätten något tveksamt, hur långt lagstiftningen bör gå, då det gäller att tillgodose de arbetstagare, som ännu äro i tjänst, när avvecklingen inträffar. Hovrätten delar utredningens uppfattning, att de arbetstagare, som nödgas lämna sina anställningar på grund av avvecklingen, ha ett berättigat anspråk på skydd. Vad som föranlett tvekan, är den omständigheten att bestämmelsen får tillämpning även i de fall, då arbetstagares anställning upphör före hans pensionsålder av an­ nan orsak än avvecklingen. De skäl, som åberopats för bestämmelsen, mo­ tivera knappast säkerställande av pensionsanspråk i dessa fall. Detta kunde i och för sig utgöra anledning till att söka införa en begränsning i bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

92

melsen, så att den komme att omfatta endast de fall som direkt åsyftats.

Det skulle emellertid säkerligen ofta bli svårt, för att icke säga omöjligt,

att avgöra om upphörandet av en anställning förorsakats av avvecklingen

eller ej. En på antytt sätt begränsad bestämmelse skulle följaktligen bli svår-

tillämpad och antagligen dessutom inbjuda till onödiga rättstvister. Med

hänsyn till vad sålunda anförts har hovrätten slutligen kommit till det re­

sultatet, att bestämmelsen bör godtagas, trots att den synes ha erhållit en

något större räckvidd än avvecklingen egentligen ger anledning till.

Vid detta ställningstagande till bestämmelsen om säkerställande av pen­

sion åt arbetstagare, som vid tiden för fideikommissets upphörande ännu

stå kvar i tjänst, har hovrätten utgått från att den börda, som genom säker­

ställandet lägges på egendomen, icke kommer att över hövan belasta denna.

För hovrätten har det emellertid icke varit möjligt att på grundval av det

material utredningen framlagt bilda sig någon uppfattning om hur betungan­

de dessa ekonomiska förpliktelser komma att bli. Det torde finnas anled­

ning att vid överarbetningen av förslaget närmare undersöka den saken.

Skulle det därvid visa sig, att belastningen blir alltför tung, kan pensions­

frågan komma i ett annat läge.

Även Göta hovrätt påpekar, att av betänkandet icke framgår hur be­

tungande en sådan förpliktelse kan bli samt framhåller, att motsvarande

skydd ej finns för andra anställda. Dessa båda synpunkter utvecklas när­

mare av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Det torde stå i överensstämmelse med vedertagna rättsprinciper, att pen-

sionsrätt kan föreligga även utan uttryckligt avtal därom. Ifall en arbets­

givare under en följd av år utan avtal regelmässigt utbetalt pensioner till

vissa anställda och deras efterkommande, får man i allmänhet utgå ifrån

att jämställd personal som fortfarande kvarstår i tjänst har en pensionsrätt

grundad på tyst förutsättning mellan parterna. Såsom utredningen uttalar,

fordras det dock att den anställde står kvar i tjänst till pensionsåldern.

Om arbetstagaren slutar sin anställning i förtid, är han icke berättigad att

utfå den del av pensionen som får anses belöpa på anställningstiden, den

del som är intjänad. Något sådant kan icke anses innefattat i en eventuell

tyst överenskommelse. Pensionen är alltså icke oantastbar. Det kan väl an­

föras skäl för att pensioner i största utsträckning bör vara oantastbara;

pensioners oantastbarhet är emellertid i fråga om anställda i enskild tjänst

icke lagfäst eller eljest vedertagen. Under sådana förhållanden kan det icke

anses vara principiellt riktigt att lagfästa denna princip beträffande endast

en viss grupp av enskilt anställda, nämligen anställda vid fideikommiss

som har avvecklats.

Dessa anställda skulle erhålla en förmån som de för närvarande icke har

— och som andra enskilt anställda icke har eller får. De sociala skäl som

åberopas i betänkandet för detta arrangemang — vid de fideikommiss som

upphör i början av awecklingslagens giltighetstid kan det finnas anställda

som med hänsyn till åldern ej får del av den allmänna tilläggspensionen

eller i varje fall får endast smärre belopp — har giltighet även för andra

enskilt anställda, vilkas anställning utan deras egen förskyllan kan kom­

ma att upphöra före pensionsåldern. Utredningen förmodar att många av de

anställda vilkas pensioner enligt förslaget skulle göras oantastbara kom­

mer att fortsätta sina anställningar på den förutvarande fideikommissegen­

domen — något som skulle innebära att någon väsentligt ökad börda å

egendomen icke uppstår genom förslaget. Denna förmodan förefaller något

löst grundad. Enligt den föreslagna avvecklingslagen skall egendomen delas

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

93

mellan successorn och arvingarna och tillfalla dem med äganderätt. Redan därigenom kommer en splittring av egendomen till stånd; av naturliga skäl kan man räkna med att egendomen snart ytterligare splittras och kommer i flera ägares händer. Därigenom minskar förutsättningarna för att de an­ ställda kommer att i en framtid behålla sina sysselsättningar på den förut­ varande fideikommissegendomen.

Att motsvarande skydd icke finns för andra anställda åberopas även av överståthållarämbetet. Sveriges advokatsamfund påpekar, att den anställde till följd av den föreslagna bestämmelsen blir bättre ställd än han skulle ha varit om någon avveckling icke skett.

Statskontoret och länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den före­ slagna bestämmelsen medför en belastning på fideikommissarierna, som icke åvilar andra arbetsgivare. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det från rättssäkerhetssynpunkt framstår såsom uteslutet, att antastbara pensionsutfästelser skulle i kraft av lag kunna förvandlas till oantastbara ut­ fästelser, vilka till yttermera visso skulle kräva särskilt säkerställande så snart vederbörande förmånstagare begärde det. Fideikommissariernas in­ tresseorganisation anför, att utredningen här har gripit in på det arbets- rättsliga området och för fideikommissens del föreslagit en för arbetsgivaren betungande rättsregel, som icke överensstämmer med huvudregeln i arbets- rättsliga förhållanden i allmänhet. Länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län uttalar, att en regel sådan som den föreslagna icke har sin plats i en lagstiftning som den ifrågasatta utan i en allmän lagstiftning om pensions­ utfästelsers civilrättsliga verkningar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser förslaget så mycket mindre rim­ ligt som den allmänna tilläggspensioneringen numera genomförts. Stats­ kontoret förklarar, att en omarbetning i varje fall måste ske av förslaget efter den allmänna tilläggspensioneringens genomförande. Med den utformning förslaget fått synes nämligen den anställde i fråga om pension få rätt att ur fideikommissegendomen tillgodoräkna sig även tid efter tilläggspensione­ ringslagens ikraftträdande.

Den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda intressena

Beträffande den särskilda lagstiftning, som utredningen föreslagit för att mota de olägenheter som skulle uppkomma till följd av en avveckling av fideikommissen, kan rent allmänt sägas, att utredningens förslag rönt åt­ skillig kritik under remissbehandlingen. Denna kritik riktar sig framför allt mot den föreslagna bygdegodsinstitutionen men även mot de regler, som föreslagits beträffande skyddet för arrendatorerna och för kulturvärdena. Erinringar framställs dels mot metoden att införa en speciallagstiftning en­ dast för fideikommissegendom, dels mot de föreslagna bestämmelsernas in­ nehåll. I förstnämnda avseende anför exempelvis hovrätten över Skåne och

Blekinge, att det icke kan vara riktigt att i fråga om pensionsförmåner, ar- rendators optionsrätt eller rätt till inlösen, formerna för förvaltning av skogsområden och reglerna för beskattning av kulturhistoriskt värdefull

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

egendom införa en till fideikommissegendom begränsad speciallagstiftning

I den mån gällande lag på dessa punkter är otillräcklig måste därför enligt

hovrättens mening denna ändras och möjligheterna att utan större skade­

verkningar avveckla fideikommissen måste bedömas mot bakgrunden av det

ändrade generella innehåll, som lagen sålunda kan erhålla.

Vad först beträffar de av utredningen anförda skälen och princi­

perna för arrendatorsskyddet har icke någon erinran framförts

mot att arrendeavtal, som gäller vid tiden för den siste fideikommissinne­

havarens frånfälle, förlänas giltighet även gentemot den som erhåller egen­

domen vid avvecklingen. Den föreslagna lagen med bestämmelser om arren­

de under fideikommiss tillstyrks däremot endast av ett fåtal remissorgan,

nämligen Svea hovrätt, länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län, Sve­

riges advokatsamfund och Skånes provinsförbund av Riksförbundet Lands­

bygdens folk.

Svea hovrätt anför som skäl för sin ståndpunkt, dels att arrendena under

fideikommissens bestånd i regel kännetecknats av sådan stabilitet, att arren-

datorerna med visst fog kunnat påräkna säkerhet i sin besittning, vilken

säkerhet blir rubbad genom avvecklingen, dels att jordägarna endast tack

vare avvecklingen erhållit äganderätt till ifrågavarande jord. I likhet med

utredningen anser hovrätten, att det icke skulle vara skäligt, om man av

hänsyn till en sålunda tillkommen äganderätt åsidosatte deras intressen,

som under lång tid brukat jorden och kunnat räkna med fortsatt brukande.

Liknande synpunkter framföres av arrendenämnderna i Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden, vilka

dock såsom i fortsättningen skall framgå på andra grunder avstyrker den

föreslagna lagstiftningen, samt av länsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges

advokatsamfund.

Övriga remissorgan som yttrat sig i denna fråga avstyrker den föreslagna

lagstiftningen. Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och

Hallands läns hushållningssällskaps områden anser visserligen, att bl. a.

det förhållandet att jordägaren erhållit egendomen genom avvecklingen

motiverar särskilda bestämmelser till skydd för arrendatorerna men att

detta skydd endast bör anordnas genom en förstärkning av optionsrätten.

En liknande ståndpunkt intages av arrendenämnderna i Stockholms, Upp­

sala och Södermanlands läns hushållningssällskaps områden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att det ingalunda är säkert att

uppsägningar i anmärkningsvärt stor omfattning kommer att följa med den

föreslagna avvecklingen av fideikommissen. Att egendomar i viss omfatt­

ning kommer att tagas under eget bruk, finner länsstyrelsen visserligen an­

tagligt, men en dylik utveckling har redan sedan åtskilliga år pågått. Denna

tendens torde i regel ha haft sin orsak i en strävan att rationalisera jord­

bruket genom att bilda större enheter. Det är icke för länsstyrelsen känt att

detta lett till speciella svårigheter från arrendatorernas synpunkt. Liknande

synpunkter framföres i det inledningsvis omnämnda, av justitierådet Ek­

95

berg avgivna utlåtandet, vari länsstyrelsen i Södermanlands län, Fideikom-

missariernas intresseorganisation och Skånes jordägareförbund instämmer.

Ekberg framhåller också, att utredningen överskattat faran för att allvarliga

omställningssvårigheter skulle uppstå, om många arrendatorer samtidigt

tvingades lämna sina arrenden för att söka sig utkomst på annat håll. Ek­

berg hänvisar härvid till att förslaget i övrigt innebär, att arrendatorerna vid

avvecklingen får kvarsitta till löpande arrendetids utgång och att det torde

vara sällsynt, att ett större antal arrenden utlöper samtidigt.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Utredningens faktiska underlag är till största delen 10 år gammalt. Till

följd av jordbrukets starka yttre rationalisering måste det nu vara så för­

åldrat, att det icke torde tillåta några slutsatser av aktuellt värde.

Ett något färskare material än utredningens — lantbruksstyrelsens fram­

ställning av den 25 november 1953 till Eders Kungl. Maj :t angående förstärkt

optionsrätt — redovisar en rundfråga till lantbruksnämnderna om samman­

slagningar av arrendegårdar sinsemellan och med huvudgårdar. Rundfrågan

avsåg att utröna behovet av förstärkt optionsrätt och gällde såväl enskilda

gods som bolag och fideikommiss. Svaren gav därigenom en bild också av vad

som kan tänkas ske om fideikommissbanden upplösas. 20 nämnder var utan

intresse för en lagändring. 4 uttalade intet omdöme. 2 sade sig ha förmärkt

en olämplig tendens men anförde intet material till stöd härför. Såvitt för­

bundet har sig bekant, har någon egentlig förändring ej inträtt. Utredningen

konstaterar för sin del att fideikommissarrenden präglats av stor stabilitet och

att arrendesystemet varit en förutsättning för godsens drivande. Det nu an­

förda torde ge vid handen att något skydd utöver det nuvarande sociala

arrendeskyddet inte tarvas.

Efter vissa beräkningar kommer förbundet till det resultatet, att det är

högst 240 personer som kan antagas få sin faktiska ställning försämrad ge­

nom den föreslagna avvecklingen, och finner det icke befogat att konstruera

ett skydd även för de arrendatorer, som aldrig kommer att bli hotade i sin

trygghet. Förbundets invändning framkallas av det förhållandet, att skydds-

lörslaget enligt förbundet innebär en väsentlig förbättring av vissa arrenda-

torers rättsliga ställning. Skyddet bör inträda först alleftersom fideikom­

missen upplöses. Först då inträder i varje särskilt fall den förändring ut­

redningen grundar förslaget på. Skyddet bör därför enligt förbundets mening

utformas som ett förbud inom rimliga gränser för efterträdare och arvinge

att säga upp och ej som en av fideikommissets upplösning oberoende rätt

för arrendatorn att sitta kvar. Det begränsas då till de enligt förbundet om­

kring 200 personer, som synes få behov därav.

Att det skulle föreligga behov av en särskild lagstiftning för fideikommiss-

arrendatorerna bestrids även av statskontoret, länsstyrelserna i Blekinge och

Uppsala län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska arbetsgiva­

reföreningen, överlantmätaren i Skaraborgs län, lantbruksnämnderna i Upp­

sala och Blekinge län samt Uppsala och Blekinge läns hushållningssällskap.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västmanlands län och

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter behovet av särlagstiftning.

Stockholms rådhusrätt, lantbruksstyrelsen, arrendenämnderna i Blekinge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden

samt Skånska hypoteksföreningen ifrågasätter behovet av att låta bestäm­

melserna omfatta även de kommersiella arrendena. Svea hovrätt däremot

förklarar sig dela utredningens uppfattning härutinnan.

Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar, att redan nu olika arrende­

lagar med i många avseenden skilda innehåll existerar. Detta anser förbun­

det otillfredsställande. Såvitt förbundet kan bedöma, måste tillkomsten av

ytterligare en speciallag innebära nackdelar.

Även Ekberg anser det otillfredsställande att införa en ny och enligt hans

mening i jordäganderätten djupt ingripande särregim, vilken är avsedd att

gälla så lång tid som här föreslagits. Förslaget innebär ett betänkligt från­

trädande i vissa viktiga avseenden av de principer, varpå vår gällande arren­

delagstiftning är byggd, och kan ej anses innefatta en enligt gängse rätts­

uppfattning tillfredsställande avvägning mellan jordägarens och arrenda-

torns berättigade intressen. Behovet av de föreslagna åtgärderna till skydd

för fideikommissarrendatorerna anser Ekberg ej vara så trängande, att det

uppväger de därmed förenade nackdelarna. Ekberg hänvisar till att ifråga­

varande awägningsprohlem ingående diskuterats under förarbetena till den

sociala arrendelagstiftningen, och att man därvid funnit naturligt, att en

arrendators anspråk på att få ett förlängt arrende bör vika för den hän­

delse jordägaren önskar taga fastigheten under eget bruk eller överlämna

arrendet till honom närskyld. Att för de speciella fall, som här föreligga,

bryta denna regel synes enligt Ekberg vara mycket betänkligt från princi­

piell synpunkt. Han finner det vara en över hövan tung belastning för den,

som fått sig en fideikommissfastighet tillskiftad, att nödgas vänta ända till

den 1 januari 1991 eller längre med att överta dess brukande. Eftersom den

föreslagna förköps- och optionsrätten skall gälla även mot den, som köper

fastigheten efter fideikommissets upphörande, kan de inskränkningar, vilka

härigenom vållas i ägarens förfoganderätt över fastigheten, medföra olägen­

het inom fastighetshandeln. Ekberg anser, att under vissa förhållanden dessa

inskränkningar också kan menligt inverka på möjligheten att under löpande

arrendeperiod få köpare till fastigheten och därmed på saluvärdet.

Även överslåthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län ifråga­

sätter, om förslaget innebär en rimlig avvägning mellan jordägare- och ar-

rendatorsintressena.

Det berättigade i att bereda fideikommissarrendatorerna en förmånligare

ställning än andra arrendatorer bestrids av hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, Fideikommis-

sariemas intresseorganisation och Skånes jordägareförbund. Arrendenämn­

derna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållnings­

sällskaps områden uttalar däremot, att det vid en avveckling av fideikommis­

sen onekligen skulle vara en uppgift att bevara så mycket som möjligt av

den förmån som fideikommissarrendatorerna haft att sitta tryggare än andra

arrendatorer.

Sveriges lantbruksförbund — liksom hovrätten över Skåne och Blekinge

97

och Skånes jordägareförbund — framhåller, att det allmänt sett är till fördel för jordbruket att arrendegårdar finns. Lantbruksförbundet framhåller där- iör, att det allmännas inställning till jordägarens utarrendering måste vara konsekvent. Anses det önskvärt, att det finns ett visst bestånd arrendegår­ dar, skall det icke läggas jordägaren till last att han arrenderar ut sin jord och ej heller att han helt naturligt respekterar arrendatorns trygghetsbehov. Förbundet understryker vikten av att man undanröjer den osäkerhet, som diskussionen om ändring av arrendatorernas ställning medför. Den enligt allmän uppfattning ökade benägenhet, som fideikommissarierna lägger i da­ gen att dra in undergårdar under huvudgård, bottnar enligt förbundets me­ ning till stor del i rädsla och ovisshet inför utvecklingen. Det torde vara en naturlig följd av förslaget, om det ökar indragningstendensen. Synpunk­ ter liknande de sist angivna framföres av arrendenämnderna i Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden.

Lantmäteristgrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Malmö­ hus län, arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Skara­ borgs och Älvsborgs läns hushållningssällskaps områden, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Lant­ bruksnämnden i Uppsala, Uppsala läns hushållningssällskap och överlant­ mätaren i Skaraborgs län uttalar, att resultatet av den översyn av arrende­ lagstiftningen som pågår i allt fall bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tages till det ifrågasatta skyddet för fideikommissarrendatorerna.

Beträffande den närmare utformningen av a r r e n dators­ skyddet är de huvudsakliga invändningarna dels att det föreslagna förfa­ randet är invecklat och tidsödande, dels att arrendenämnderna ej är lämp­ liga organ att handha de uppgifter, som enligt förslaget lagts på dem.

Erinringar i det förstnämnda avseendet återfinns i yttrandena av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, länssty­ relsen i Södermanlands län, samtliga arrendenämnder, Fideikommissariernas intresseorganisation, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund,

Skånes jordägareförbund samt Skånska hypoteksföreningen.

Svea hovrätt finner efter en närmare granskning av de föreslagna reglerna att det kan tänkas fall, där först efter domstolsförfaranden i tre olika om­ gångar blir slutgiltigt avgjort, huruvida en arrendator skall få kvarsitta på gården. En sådan ordning är enligt hovrättens mening ej lämplig. Det synes icke heller vara omöjligt att vidtaga sådana ändringar i förfarandet, att samtliga frågor, som fordrar rättslig bedömning, blir upptagna och avgjor­ da i ett sammanhang vid domstol. Enklast skulle detta kunna ske genom en föreskrift, att arrendatorn och jordägaren skall klarlägga sina ståndpunk­ ter i angivna frågor vid det första sammanträdet inför arrendenämnden och därefter hänvisas till att inom viss tid väcka talan vid domstol angående allt, som därvid visat sig vara tvistigt. Stundom skulle ett sådant förfarande kunna leda till att domstolen fick pröva någon fråga, som sedan visar sig

t

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr5

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

sakna aktualitet, men detta synes vara en mindre olägenhet än den stora

omgång och vidlyftighet, som utredningens förslag kan medföra.

Sveriges advokatsamfund och Ekberg gör en liknande bedömning; så även

Skånska hypoteksföreningen, som säger sig ha följt ett konkret exempel i

dess svindlande färd genom det paragrafernas rike, som utredningen velat

skapa, och finner konsekvenserna häpnadsväckande.

Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län

anser det egendomligt, att förslaget icke i högre grad än som skett beaktat

nödvändigheten av enkelhet och koncentration i förfarandet samt anför, att

procedurens bristande ändamålsenlighet framträder särskilt starkt, när det

gäller de talrika fall där frågan om ny fastighetsbildning måste upptagas till

bedömning. Efter den preliminära prövningen därav står det fideikommiss-

havaren fritt att förkasta de föreslagna försäljningsvillkoren och återgå till

alternativet med fortsatt arrende, varigenom hela arbetet med fastighetsbild­

ningen ter sig onödigt. Arrendenämnderna påpekar vidare att, om försälj­

ning kommer till stånd, därefter följer den i jorddelningslagen stadgade pro­

ceduren med handläggning inför lantmäterimyndighet och eventuellt ägo-

delningsrätt, hovrätt o. s. v., varvid det slutliga resultatet av detta mäktiga

dubbelarbete kan bli att arrendatorn går helt miste om sin alternativa rätt.

Sistnämnda konsekvens påtalas även av Svea hovrätt och lantbruksstyrel-

sen, vilka anser detta vara obilligt mot arrendatorn. Även Sveriges advokat­

samfund framhåller den rättsförlust, som på detta sätt drabbar arrenda-

torn.

Den andra huvudinvändningen mot det föreslagna förfarandet gäller som

anförts arrendenämndernas lämplighet för de föreslagna uppgifterna. Lant-

mäteristyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län, Fideikommissariernas

intresseorganisation, Skånes jordägareförbund och Ekberg anser, att arren­

denämnderna ej är lämpliga organ att handlägga fastighetsbildningsfrågor,

medan statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms län samt arrendenämnder­

na i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps

områden uttalar, att arrendenämnderna icke är lämpliga organ vare sig för

handläggning av fastighetsbildningsfrågor eller fastställande av köpevillkor

i de fall fråga uppkommer om förköpsrätt.

Även Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter arrendenämndernas möjlig­

het att gå i land med de föreslagna uppgifterna. Arrendenämnderna i Ble­

kinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps

områden anser det vara ett lämpligt val att anförtro åt arrendenämnderna

att fungera som organ för arrendatorsskyddets genomförande men framhål­

ler att, om proceduren i övrigt skall gestaltas på det otympliga sätt som fö­

reslagits, anledning finns att befara, att uppgiften skall komma att överstiga

arrendenämndernas förmåga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som säger sig dela utredningens upp­

fattning att lantmätare och lantbruksnämnd icke bör avge några bindande

förhandsbesked, framhåller emellertid vidare, att man icke undviker detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

99

enbart genom att låta arrendenämnden stå som den beslutande, om beslu­

tet skall fattas efter samråd med dessa myndigheter. Trots den osäkerhet,

som kan vidlåda arrendenämndens bedömning utan detta samråd, anser hov­

rätten den enda godtagbara möjligheten vara, att arrendenämnden själv får

göra erforderlig förhandsbedömning av fastighetsbildningsfrågan. Ett lag­

fäst samråd innebär enligt hovrätten ett ställningstagande i tjänsten från

den myndighet, med vilken samrådet sker.

Beträffande den förprövning av fastighetsbildningsfrågorna som föreslås

uttalar vidare lantbruksstyrelsen, att den anser det värdefullt, att fastig-

hetsbildningsfrågorna undersöks och prövas på ett tidigt stadium av för-

säljningsärendet och att underhandlingarna mellan parterna därigenom

från början inriktas på en jordbruksfastighet som har lämplig ägosamman­

sättning. Överlantmätaren i Västmanlands län anser del däremot icke vara

lämpligt eller ens tillåtet, att en förhandsprövning göres av den förrättnings-

man, som i ett senare skede skall företa en lagenlig prövning vid officiell

förrättning.

Lantmäteristyrelsen anvisar den möjligheten, att fastighetsägaren ansö­

ker om avstyckning, varefter förrättningsmannen tar upp frågan till pröv­

ning och avger utlåtande därom, vilket vid tveksamhet kan underställas ägo-

delningsrällens prövning. Under förrättningens gång bör förrättningsman­

nen ta erforderlig kontakt med bl. a. lantbruksnämnden. I samma riktning

uttalar sig överlantmätaren i Uppsala län. Länsstyrelsen och överlanimäta-

ren i Stockholms län ifrågasätter, att förslag till brukningsenheter upprättas

av lantmätare och yttrande inhämtas från vederbörande överlantmätare på

sätt gäller i fråga om försäljning av kyrklig jord.

Även i övrigt har erinringar i olika avseenden framställts beträffande ut­

redningens förslag. Av dessa skall här endast beröras sådana anmärkningar,

som är av mera principiell betydelse.

Svea hovrätt sätter i fråga, om det icke för rätt till det särskilda skyddet

borde bestämmas en längre kvalifikationstid än den föreslagna.

Enligt Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruks förbund och Ekberg

bör det särskilda skyddet i allt fall icke inträda förrän i samband med av­

vecklingen. Svea hovrätt däremot delar utredningens uppfattning i denna

del och anför.

Uppenbarligen har utredningen befarat, att om skyddet icke inträdde re­

dan vid denna tidpunkt, fideikommissinnehavarna skulle vara benägna att

begagna den möjlighet, som i sådant fall skulle finnas, att sätta de föreslag­

na skyddsföreskrifterna ur spel genom att vid löpande arrendetiders utgång

taga de utarrenderade gårdarna under eget bruk. Det är svårt att bedöma,

huruvida en sådan möjlighet skulle komma att utnyttjas i någon större ut­

sträckning. Förmodligen lägga väl mången gång de faktiska förhållandena

hinder i vägen. Sålunda torde, åtminstone i fråga om de stora fideikommis­

sen med många undergårdar, fideikommissinnehavarna vara ur stånd att i

mera avsevärd omfattning själva övertaga brukningen av jorden. Farhågan

för att arrendatorsskyddet skulle bli åsidosatt bör således icke överskattas.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1963

Enär det emellertid under alla omständigheter måste anses otillfredsställan­

de, om detta i och för sig väl motiverade skydd skulle kunna omintetgöras

genom åtgärder som enbart syftade därtill, finner hovrätten i likhet med ut­

redningen, att den särskilda arrendelagen hör vara tillämplig även under fi­

deikommissens bestånd.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län uttalar sig för att lagstift­

ningen begränsas till kortare tid än 30 år.

Flera remissorgan påtalar bristande överensstämmelse i olika avseenden

mellan de föreslagna reglerna och bestämmelsen i 2 kap. 53 § nyttj ander ätts­

lagen. Sålunda framhåller Göta hovrätt, Sveriges advokatsamfund samt

Skånska hypoteksföreningen, att fideikommissarien eller ägaren, i enlighet

med vad som gäller jämlikt förenämnda stadgande, beträffande de sociala

arrendena bör äga rätt att utarrendera arrendegård till närskyld eller ta går­

den i eget bruk. Även länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län

anser, att fideikommissinnehavaren eller ägaren bör tillerkännas rätt att

själv få bruka gården. Ekberg hänvisar i detta sammanhang till bestämmel­

serna i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen. Man torde enligt Ekberg kunna bort­

se från de illojala fallen, när det gäller att ta ståndpunkt till särlagstiftning-

ens genomförande. De fall som kräver beaktande anser Ekberg endast vara

de, i vilka jordägaren har ett fullt rättmätigt anspråk att få ta sin jord i be­

sittning.

Vid en jämförelse mellan ifrågavarande stadganden har vidare Svea hov­

rätt fäst sig vid att i förslaget motsvarighet saknas till bestämmelsen i nytt­

janderättslagen, att optionsrätten förfaller om arrendatorn påtagligen efter­

satt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet. Utredningen har såvitt hovrät­

ten kunnat finna icke lämnat någon motivering till att den icke upptagit en

bestämmelse härom i förslaget. Hovrätten antager, att utredningen ansett en

dylik bestämmelse onödig, eftersom en jordägare enligt 2 kap. 36 § nyttjan­

derättslagen ändock har viss möjlighet att bli av med en arrendator som

gjort sig skyldig till försummelse i angivet hänseende. Det kan emellertid ic­

ke anses tillfredsställande, att en sådan arrendator ej frånkännes optionsrätt

genom en härför avpassad bestämmelse i den särskilda arrendelagen. Lik­

nande påpekande göres av Ekberg.

Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands

läns hushållningssällskaps områden uttalar, att för de talrika arrendatorer,

som brukar sådana mindre ställen vilka icke utan alltför stora svårigheter

kan ombildas till självständiga fastigheter, det avsedda skyddet förefaller

föga betryggande. Om dylika arrendeställen torde enligt dessa remissorgan i

de flesta fall kunna sägas, att fortsatt arrende skulle för fideikommissinne­

havaren medföra oskälig kostnad. Med ett sådant konstaterande går arren­

datorn miste om sin omförmälda rätt och får faktiskt en svagare ställning,

än om den nu föreslagna arrendelagstiftningen icke införts och han endast

haft att såsom social arrendator avbida fideikommissets upphörande i en

mer eller mindre avlägsen framtid. Samma synpunkter framföres av Skåns­

ka hy poteksf öreningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

101

Arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hus­ hållningssällskaps områden anför.

Vid fastställande av arrendevillkor för de sociala arrendena fungerar ar­ rendenämnd som skiljenämnd, vilket medför, att lagen om skiljemän blir tillämplig å iörfarandet. Lagförslaget ger icke part någon möjlighet av beskaffenhet, som i 15 § sistnämnda lag omförmäles, nämligen att kunna förebringa bevisning genom vittnesförhör el. dyl. inför domstol eller att er­ hålla föreläggande för tredskande part att tillhandahålla exempelvis ett visst arrendekontrakt eller annan handling. Ej heller givas i lagförslaget några regler i övrigt beträffande förfarandet inför nämnden, medan i lagen om skiljemän finnes utformad en mera fast förhandlingsordning.

Av förslaget framgår, att allmänna nyttjanderättslagens stadganden om sociala arrenden skola vara tillämpliga vid sidan av bestämmelserna i den föreslagna lagen om arrendatorsskydd. Några bestämmelser ha dock icke givits beträffande frågan om vilket förfarande, som skall tillämpas vid fast­ ställande av arrendevillkoren, därest i fråga om ett socialt arrende såväl på­ kallats skiljemannaförfarande enligt allmänna nyttjanderättslagen som för­ rättning enligt den särskilda lagen om arrendatorsskydd. Arrendenämnd kan uppenbarligen icke samtidigt fungera som skiljenämnd och förrättnings- nämnd. Förhållandet visar, att förslaget i förevarande hänseende icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt de organisatoriska spörsmålen. Detta är så mycket mer beklagligt, som de sociala arrendena utgöra den allt övervä­ gande delen av de arrenden, som äro i fråga.

Arrendenämnderna kunna icke godkänna ett så lösligt system för arrende­ villkorens fastställande som sålunda föreslagits, helst som den föreslagna anordningen kan komma att strida mot bestämmelserna i den sociala ar­ rendelagstiftningen. Arrendenämnderna vilja därför föreslå, alt organisa­ tionen av förfarandet vid fastställande av arrendevillkoren enligt en blivan­ de arrendeskyddslagstiftning uppbygges på grundval av den sociala arrende­ lagstiftningens bestämmelser. Detta innebär i huvudsak, att arrendenämnd kommer alt vara verksam som skiljenämnd. Härigenom erhåller organisa­ tionen den stadgade karaktär, som är erforderlig för spörsmålens rätta handhavande, och därmed löses även den till synes olösliga, nyss angivna kompetenskonflikten.

Arrendenämnderna påpekar även att jämlikt 2 kap. 55 § andra stycket nyttjanderättslagen skyldighet föreligger för parterna i tvister om villkor för sociala arrenden att gälda skiljedoinskostnaderna, medan motiven till tideikommissutredningens förslag om arrendatorsskydd förutsätter, att kostnaderna för arrendenämnds verksamhet skall falla helt på det allmän­ na. Arrendenämnderna säger sig icke kunna inse, varför andra bestämmel­ ser i förevarande hänseende skall gälla för fastställande av arrende enligt den föreslagna lagstiftningen än dem, som statsmakterna fastställt för de sociala arrendenas vidkommande. Frågan hur kostnaderna skall gäldas i de fall då arrendenämnd skulle vara kompetent såväl enligt nyttjanderätts­ lagen som enligt lagen om arrendeskydd måste enligt dessa remissorgan lö­ sas, om betänkandets förslag skall genomföras.

Överlantmälaren i Uppsala län avråder från att såsom utredningen för­ utsatt låta kostnaderna för lantmätarens medverkan falla helt på det all­ männa, bl. a. med hänvisning till att statsbidragen till lantmäteriförrätt- ningar är förenade med behovsprövning.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Stockholms län föreslår en undan­

tagsbestämmelse av innehåll, att särskilt förvärvstillstånd enligt jordföi'-

värvslagen ej skall behövas vid försäljning av jord till arrendator.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter lämpligheten av att beröva

parterna klagorätt över arrendenämndernas avgöranden i fråga om arrende-

och försäljningsvillkor, fastighetsbildning och utbrytning från bygdegods.

Avvecklingen av fideikommissen kan även i nu berörda delar leda till öm­

tåliga avvägningsproblem, som icke torde höra prövas och avgöras av endast

en instans. I likhet med vad som gäller enligt 2 kap. 68 § lagen om nyttjan­

derätt till fast egendom bör enligt länsstyrelsens mening parterna medgivas

rätt att hos länsstyrelsen anföra besvär över arrendenämndens beslut i före-

nämnda ärenden.

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig när det gäller arrendatorsskvd-

det instämma i det särskilda yttrandet av Bonde m. fl.

Enighet råder bland remissorganen om att vid en avveckling särskilda

åtgärder erfordras till skydd för fideikommiss k ogarn a. En

betydande majoritet uttalar sig emellertid mot de av utredningen härutinnan

föreslagna anordningarna. Endast länsstyrelsen i Södermanlands län samt

skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs och Västerbottens län ansluter sig i princip till den fö­

reslagna lagstiftningen om bygdegods.

Kritiken mot bygdegodsinstitutionen går ut på att den föreslagna ord­

ningen dels är alltför ingripande dels är tungrodd och ägnad att medföra

komplikationer i tillämpningen.

Vad beträffar invändningar av det förstnämnda slaget finner lantbruks-

styrelsen, överståthållarämbetet, skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län och

Sveriges skogsägareförbund, att förslaget innebär ett icke påkallat ingripan­

de i den enskildes rätt. Stockholms rådhusrätt och statskontoret betecknar

de föreslagna bestämmelserna som en ingripande särlagstiftning och läns­

styrelsen i Uppsala län, skogsvårdsstyrelsen i Örebro län och Sveriges skogs­

ägareförbund hävdar, att reglerna avviker från hävdvunna rättsprinciper.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att inrättandet av bygdegods in­

nebär en orättvisa för de därav berörda intressenterna i förhållande till andra

fideikommissintressenter, som icke lider samma förfång.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför.

Förslaget om bildande av bygdegods, vilket skall ske med tvång enligt

Kungl. Maj :ts förordnande, innebär ett avsteg från de av utredningen i övrigt

antagna principerna för avvecklingen av fideikommissen. Därigenom upp­

nås visserligen att vanlig arvsordning i fortsättningen kan tillämpas på

egendomen, men denna är alltjämt genom specialbestämmelser samman­

hållen till en enhet. Vissa av de skäl som utredningen anför mot de nuva-

varande fideikommissen torde därför drabba bygdegodsen. Det kan vidare ej

bortses från att delägare som äger endast mindre delar eller som ej har till­

räcklig ekonomisk ryggrad kan lida förfång genom de föreslagna anordning­

arna. Med hänsyn till rörelsens art är det väl knappast antagligt att del­

ägare löper en mer betydande risk på grund av sitt personliga ansvar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

103

bygdegodsets förbindelser. Helt kan man dock ej bortse härifrån. Värre är

att delägare som behärskar större delen i bygdegodset kommer att kunna

tillgodose sina intressen på övriga delägares bekostnad. Det kan väl sägas att

så kan ske i andra sammanhang då flera personer driver rörelse i handels­

bolag eller aktiebolag eller har egendom med samäganderätt. Det är dock

betydligt mex-a betänkligt då det här är fråga om i lag föreskriven och med

tvång upprätthållen ordning.

Enligt hovrätten bör undvikas, att en arvinge med tvång föres in i en

egendomsgemenskap, som — i ogynnsamma fall —- väl ger honom glädjen

att se skogen växa men ej på långa tider något ekonomiskt utbyte. Även

Sveriges lantbruksförbund hävdar, att förslaget icke har något tillfredsstäl­

lande minoritetsskydd, samt framhåller risken för diskriminering av arvinge,

som icke har brukningsrätt. Liknande synpunkter framföres av Sveriges

advokatsamfund.

En annan inskränkning i arvinges möjligheter att tillgodogöra sig värdet

av egendomen består enligt advokatsamfundet i de enligt samfundet begrän­

sade möjligheterna att sälja egendomen. Samfundet anför härom.

Vill ägaren genom försäljning frigöra det i bygdegodset bundna kapitalet

eller del därav, kan detta icke ske på annat sätt än att han försäljer

bygdegodset i dess helhet, d. v. s. samtliga däri ingående fastigheter resp.

ideella andelar i bygdegodset. Enär ett bygdegods som regel torde komma

att omfatta ett ganska stort och därigenom även värdefullt område, torde

det möta betydande svårigheter att finna en köpare till hela bygdegodset.

Kretsen av de personer eller företag som kan tänkas önska förvärva endast

en andel i ett bygdegods måste även antagas vara betydligt mindre än det

antal personer eller företag som skulle vara villiga förvärva en eller flera i

bygdegodset ingående självständiga fastigheter, om möjligheter härtill fun­

nes. Genom förvärv av endast andel i bygdegodset blir ju köparen icke

ägare till något visst område på marken, vilket för det störa flertalet med

säkerhet kommer att verka avskräckande. Köparens möjligheter att tillgodo­

göra sig värdet av den sålunda förvärvade andelen och att bestämma över

bygdegodsets förvaltning och skötsel blir uppenbarligen mycket begränsade.

Liknande synpunkter framföres av Skånska hypoteksföreningen.

Svårigheten att finna köpare betonas också av Svenska bankföreningen,

som med anledning härav anser, att bygdegodskonstruktionen är behäftad

med allvarliga brister från kreditgivarsynpunkt genom egendomens mins­

kade begärlighet vid exekutiv auktion. Skånska hypoteksföreningen fram­

håller även, att ett sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och

jord utgör, måste från kreditsynpunkt, när det sker på det sätt, som kom­

mittén föreslagit, få en direkt negativ verkan. Kreditvärdet på delarna blir

tillhopatagna mindre än kreditvärdet på den ursprungliga enheten. Jorden

kommer att sakna skogen såsom en betydelsefull reservkälla, som kan an­

litas även för icke avdragsgilla förbättrings- och rationaliseringsarbeten, för

komplettering av inkomsterna under dåliga skördeår o. s. v.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Konstruktionen medför även en betydande risk för bygdelagets borgenä­

rer. För lagets gäld svarar nämligen endast laget själv och ej delägarna.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1963

Dessa skall emellertid i gengäld av borgenärshänsyn icke kunna undandra

sig att utge bidrag till bygdelaget. Denna regel förutsätter emellertid att del­

ägaren har tillgångar utöver bygdelagsandelen. Eftersom bygdelaget icke får

äga fast egendom — vari torde inräknas även ideell andel i fast egendom —

kan nämligen ej bygdelaget och därmed ej heller dess borgenärer ta bygde-

godset i anspråk för att täcka den för godset bedrivna rörelsens gäld. Här­

igenom konserverar utredningen det som nackdel betecknade förhållandet

att fideikommissegendom ej svarar för gäld enligt allmänna regler.

Bygdegodsinstitutionen betecknas som antingen tungrodd, invecklad eller

komplicerad av följande remissorgan: skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelser-

na * Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar norra, Blekinge, Kris­

tianstads, Skaraborgs och Västmanlands län, justitiekanslersämbetet, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Blekinge, Malmöhus och Skaraborgs län, arrendenämnderna i

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps

områden, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet Lands­

bygdens folk, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksförening­

en, Sveriges skogsägareförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, överlant­

mätarna i Stockholms och Skaraborgs län samt Skånes jordägareförbund.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Den av utredningen föreslagna ägandeformen, bygdegods-bygdelag, för

vars tillskapande ingen bärande motivering förebragts, verkar i hög grad

konstprodukt. Någon annan anknytning till praktisk ekonomisk verksam­

het än en hänvisning till Kungl. förordningen den 15 oktober 1880 med sär­

skilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg

m. m. har utredningen icke kunnat påvisa. Analogin förefaller icke vara

övertygande.

Ä andra sidan finner justitiekanslersämbetet förslaget alltför begränsat,

då det icke förhindrar sönderbrytande av de ekonomiska enheter, som be­

står av både lånt- och skogsbruk samt industri. Även länsstyrelsen och över-

lantmätaren i Skaraborgs län uttalar, att de anser förslaget otillräckligt.

Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att

arbetskraften på skogsfideikommissen i regel är verksam både i jord- och

skogsbruket samt att åkerkvoten krymper genom inrättande av bygdegods.

Detta kan enligt dessa remissorgan leda till rubbningar i arbetskraftsbalan-

scn. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att bygdegodsen genom åker­

jordens avskiljande får en olycklig arrondering. Skånska hypoteksförening­

en framför den åsikten, att bygdegodsen skulle komma att utgöra ett hin­

der för jordbruken att komplettera sitt jordbruk med skog.

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län

samt Sveriges skogsägareförbund ifrågasätter, om det icke vore lika motive­

rat att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och Mälarprovinsernas hypoteksför­

ening uttalar, att en speciallagstiftning för skogsförvaltning bör äga gene­

rell giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

105

Svea hovrätt framhåller, att frågan icke har avseende på det stora flerta­

let av de skogsmarker, som finns på fideikommissen. Enligt hovrätten kan

och bör dessa liksom hittills nyttjas i samband med fideikommissens jord­

bruk. Det gäller här endast ett fåtal skogskomplex, vilka har så stor om­

fattning att de lämpligen kan utgöra självständiga ekonomiska driftsenhe­

ter. Hovrätten konstaterar, att utredningen icke närmare angivit någon

minsta storlek av de skogsområden som åsyftats, men finner, att det antag­

ligen endast beträffande områden med större areal än 3 000 hektar, d. v. s.

icke fler än femton fideikommiss, kan anses föreligga ett betydande allmänt

intresse av att de bibehållas såsom enheter. Enligt hovrättens mening bör

det av principiella skäl icke komma i fråga att för ett så ringa antal fall in­

föra en omfattande speciallagstiftning. Även Mälarprovinsernas hypoteks­

förening uttalar, att endast ett mindre antal fideikommiss berörs av lagstift­

ningen.

Justitiekanslersämhetet, länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges skogs­

ägareförbund framhåller risken för meningsmotsättningar mellan intres­

senterna inom en sådan gemenskap som bygdegodset. Enligt länsstyrelsen

i Hallands län, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund och

Svenska arbetsgivareföreningen kan befaras, att delägarna, i varje fall om

de utgör en stor grupp, icke kommer att ha erforderligt intresse för godsets

skötsel.

Ett mycket stort antal remissorgan anvisar aktiebolagsbildning som en

lämpligare utväg än bygdegodsinstitutionen att sammanhålla fideikommiss­

skogarna. Svea hovrätt anför som motivering härför.

Utredningen har avvisat denna utväg såsom oframkomlig. Som enda

skäl härför har utredningen anfört (s. 132), att en dylik aktiebolagsbildning

skulle strida mot grunderna för gällande lagstiftning angående inskränk­

ning i bolags rätt att förvärva fast egendom. Riktigheten av denna uppfatt­

ning kan dock starkt betvivlas. Det torde nämligen med fog kunna hävdas

att den princip, som ligger till grund för 1925 års lag angående förbud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, icke äger till-

lämpning på ifrågavarande stora skogskomplex med tillhörande industrier.

Syftet med denna förbudslag är enligt lagens motiv att bevara jordbruksfas­

tigheter i den självägande bondeklassens hand. (Se NJA II 1925 s. 252 f.

och 256 f.). Detta syfte torde icke bli åsidosatt genom att tillåtelse lämnas

bolag att övertaga de största fideikommisskogarna med därpå baserade in­

dustriföretag. Dessa skogskomplex utgöras av områden som tidigare icke

varit bondejord och som ej heller torde vara lämpade att bilda ny sådan jord.

De ha hittills brukats i stordrift och deras uppdelning i mindre bruknings-

enlieter skulle, såsom förut påpekats, medföra från allmän synpunkt skad­

liga verkningar. I detta sammanhang kan hovrätten slutligen icke underlåta

att påpeka, att den av utredningen föreslagna lagstiftningen i realiteten in­

nebär tillskapandet av en ny bolagsform för dessa egendomars förvaltning.

Av det föregående framgår, att hovrätten anser sakliga skäl föreligga att

icke tillämpa förbudsregeln i 1925 års lag på här föreliggande fall. Formellt

sett finns också möjlighet härtill genom bestämmelsen i lagens 5 §. Enligt

denna äger Kungl. Maj:t rätt att, om »särskilda omständigheter» föreligga,

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt.

.Yr 5

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

genom koncessioner medgiva undantag från förbudet för bolag att förvärva

fast egendom.

Om koncessioner lämnas och alltså aktiebolag få förvärva skogskom-

plexen, kan en smidig lösning vinnas av det här behandlade problemet ge­

nom att släktintressenterna få tillfälle att bilda familjebolag för egendomens

övertagande. En viss offentlig kontroll måste emellertid upprätthållas för

att hindra splittring av egendomen genom försäljningar m. m. Ur formell

synpunkt låter sig detta genomföra mycket enkelt genom förbehåll i bo­

lagsordningen, som torde böra fastställas av Kungl. Maj :t och icke få ändras

utan särskilt tillstånd. Sakligt sett synes ej heller någon berättigad in­

vändning kunna göras mot dylika begränsningar i de enskildas rätt, enär

begränsningarna ej sträcka sig längre än de inskränkningar, som förut gällt

till följd av egendomens fideikommissnatur.

Utvägen att bilda aktiebolag av skogsfideikommissen rekommenderas av

följande remissorgan, i många fall på liknande grunder som Svea hovrätt:

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt,

statskontoret, lantmäteristyrelsten, skogsvårdsstyrelscrna i Östergötlands,

Blekinge, Örebro och Västmanlands län, överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Örebro och Västmanlands län,

överlantmätaren i Västmanlands län, Fideikommissariernas intresseorgani­

sation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sven­

ska bankföreningen och Sveriges skogsägareförbund.

Svea hovrätt uttalar vidare att, därest intressenterna ej skulle vilja be­

gagna sig av den nu angivna möjligheten att i bolagsform behålla egendo­

men, det icke torde kunna anses obilligt gentemot dem att tillerkänna det

allmänna en inlösningsrätt till egendomen. För att säkerställa dess bevaran­

de bör därför stadgas, att om egendomen icke inom viss tid övertagits av

ett särskilt för detta ändamål bildat bolag, kronan skall äga rätt att inlösa

egendomen, varvid reglerna om expropriation i tillämpliga delar kan bli gäl­

lande.

Lantbruksnämnden i Blekinge län och Blekinge läns hushållningssällskap

framhåller, att det syfte man vill nå med bygdegodsen kan tillgodoses ge­

nom frivilligt samarbete, exempelvis i skogsbruksområden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att de av lagberedningen före­

slagna reglerna om bruksenhet passar ganska väl på fideikommissens skogs-

komplex och att det är olämpligt att införa två så näraliggande rättsliga in­

stitut som registrerad bruksenhet och bygdegods. Vad utredningen eftersträ­

vat synes i huvudsak kunna vinnas genom en befogenhet för Kungl. Maj :t att

vid avveckling av fideikommiss föreskriva att detta eller del därav i fort­

sättningen skall vara registrerad bruksenhet och att denna icke må upplösas

utan tillstånd. Härtill synes enligt hovrättens mening de föreslagna reglerna

om bygdelag kunna anknyta.

Även i fråga om fideikommissens kulturvärden råder i stort sett

enighet bland remissorganen om att särskilda skyddsåtgärder krävs. Kritik

framföres emellertid i många olika avseenden mot de av utredningen före-

107

slagna bestämmelserna. 1 huvudsak positiva ställer sig Svea hovrätt, Stock­

holms rådhusrätt, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län, riksarkivet, Småbrukarnas riksförbund och Mälarprovinsernas hypoteksför­ ening. Sveriges lantbruksförbund uttalar, att någon annan utväg än den löreslagna vid en avveckling icke lorde stå till huds. Justitiekanslersämbetet uttalar tveksamhet beträffande förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att de regler som utredningen föreslår är starkt motiverade, men finner anledning saknas att till avveck­ lade fideikommiss begränsa möjligheten att för angivet ändamål bilda stif­ telser med privilegierad ställning i skattehänseende. Donna fråga bör därför enligt hovrättens mening brytas ut till särskild lagstiftning. Även länssty­ relsen i Stockholms län ifrågasätter en generell reglering av frågan om be­ varandet av kulturvärdena samt uttalar att, om en sådan icke kommer till stånd, man torde vara hänvisad till frivilliga överenskommelser med intres­ senterna.

Övriga remissorgan som yttrat sig kan sägas inta en väsentligen negativ inställning till de föreslagna åtgärderna.

Beträffande förslaget att inrätta stödstiftelser framhåller statskontoret, att förslaget innebär ett ingrepp i arvsrätten för de ägare, som skall tillträda egendomen efter avvecklingen. Detsamma framhåller överståthållarämbetet, som betecknar de föreslagna åtgärderna som en tvångsdirigering av arvs­ rätten för lång tid framåt. Ämbetet uttalar vidare, alt det föreslagna förfa­ randet icke står i överensstämmelse med principen om fri förfoganderätt över iideikommissegendomen, varpå avvecklingsförslaget eljest bygger.

Tvä reservanter i länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att just de fa­ miljer, som gjort en framstående kulturhistorisk insats, enligt förslaget skall vidkännas minskning i annan fideikommissegendom, som eljest skulle gått till delning mellan siste innehavarens arvingar, med så stor del av tillgång­ arna som erfordras för en stödstiftelse, medan fideikommissen inom famil­ jer, som ej underkastat sig motsvarande uppoffring, däremot skall kunna delas obeskurna. Detta finner reservanterna icke rimligt. De påpekar vidare, att delägarna i ett bo, där stödstiftelse bildas, i förhållande till delägarna i ett bo, från vilket staten inlöser samlingarna, såtillvida blir sämre "lottade som de dels vid boets delning får vidkännas minskning med belopp, som svarar mot tillgångarna i stödstiftelsen, dels går miste om löseskillingen.

Även länsstyrelsen i Uppsala län anser, att förordnande om stödstiftelse framstår som en orättvis belastning för de drabbade i jämförelse med den som ej beröres av sådant förordnande. Liknande synpunkter framföres av

Fideikommissariemas intresseorganisation och Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt och länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om icke tondens storlek bör begränsas i förhållande till den av intressenterna be­ hållna fideikommissförmögenheten, så att fondavsättningen icke kommer att belasta denna för tungt. Hovrätten anför vidare.

Den årliga kostnaden för underhållet av en större herrgård med tillhöran­ de park eller trädgårdsanläggning torde icke sällan uppgå till 10 000—

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 dr 19(>3

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1963

15 000 kronor. En fond, som genom sin avkastning skulle svara för en vä­

sentlig del av denna kostnad, synes behöva ha ett kapital å mellan 200 000

och 300 000 kronor. Att förordna om avsättning av ett sådant belopp mot

intressenternas vilja kan framstå såsom obilligt, om ej fideikommissets ka­

pitalvärde är betydande.

Den nu förordade begränsningen i fondavsättningen kan givetvis medfö­

ra, att fondens avkastning blir alldeles otillräcklig. Och detta kan även el­

jest bli förhållandet, eftersom det finns fideikommiss som omfatta mycket

betydande kulturvärden men ringa eller rent av ingen annan egendom. På

grund härav bör enligt hovrättens mening övervägas, om icke den föreslag­

na fondbildningen måste kombineras med någon annan form av kapital­

tillskott för kulturvärdenas bevarande. Eftersom fideikommissavvecklingen

medför den väsentliga ekonomiska förmånen för intressenterna, att de er­

hålla den förut bundna egendomen med fri äganderätt, synes det icke vara

obilligt mot dem att i samband med avvecklingen upptaga en särskild av­

gift uppgående till någon procent av samtliga dessa förmögenheter. Dock

kan det befinnas skäligt att härvidlag göra åtskillnad mellan efterträdaren

och andra arvingar. De sistnämnda skola ju enligt förslaget tilldelas egen­

dom, som de eljest icke haft några som helst förväntningar att erhålla. Om

sålunda en avgift upptages vid avvecklingen från samtliga fideikommiss,

skulle av dessa medel kunna bildas en för fideikommissen gemensam kul­

turfond, varifrån bidrag skulle lämnas i sådana fall, då betydelsefulla kul­

turvärden behövde skyddas och tillräckligt ekonomiskt stöd icke kunde er­

hållas från de särskilda fideikommissfonderna.

Det råder icke några delade meningar om att man såsom utredningen

angivit främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grundvalen för

kulturvärdenas underhåll. Styresmannen för Nordiska museet framhåller

emellertid, att hithörande problem är av vida större räckvidd än som synes

ha stått klart för utredningen. Fideilcommissariernas intresseorganisation

anför, att utredningen icke haft klart för sig hur betydande kulturvärden

fideikommissen har. Sveriges advokatsamfund finner det anmärkningsvärt,

att utredningen ej ens försökt att uppskatta de kapitalbelopp som kan be­

räknas bli erforderliga för bildandet av stiftelserna.

Från flera håll uttalas vidare tvivel, huruvida icke bildandet av stödstif­

telse ofta kommer att vara ett otillräckligt skydd för kulturvärdena. Sålun­

da framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge — som anser, att ett be­

dömande av förslaget försvåras av att utredningen icke angivit vad försla­

get skulle innebära beträffande de större och viktigare kulturbyggnaderna

och samlingarna — att det kommer att bli ytterst vanskligt att bestämma

fondens storlek och att det därför kan befaras att många stiftelser i läng­

den icke kan vidmakthålla kulturvärdena. Även justitiekansler sämbetet,

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Hallands och

Skaraborgs län, chefen för nationalmuseum, styresmannen för Nordiska mu­

seet, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska naturskyddsför­

eningen och Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter de föreslagna åt­

gärdernas effektivitet.

Enligt vad hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar kan de fonderade

medlens otillräcklighet medföra skärpta anspråk på statsmakterna att in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1063

109

skrida för att rädda kulturvärdena. Denna konsekvens framhålles även av

länsstyrelsen i Hallands län, chefen för nationalmuseum, Svenska natur­

skyddsföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Reservanterna i länssty­

relsen i Hallands län påpekar, att utredningen icke gjort något försök att

uppskatta värdet av befintliga samlingar, samt framhåller, att detta är nöd­

vändigt för att bedöma omfattningen av statens utgifter.

Justitiekansler sämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, chefen för national­

museum och styresmannen för Nordiska museet framhåller den risk, som

enligt dessa remissorgan anses ligga däri att stiftelseegendomens realvärde

minskar. Ett sätt att placera stödstiftelsens tillgångar i värdebeständig form

anvisas av länsstyrelsen i Södermanlands län, som för det fall att både byg-

degods och stödstiftelse skall bildas föreslår, att en lämpligt avvägd del av

bygdegodset anslås till stiftelsen och att avkastningen därav går till beva­

randet av kulturvärdena. Liknande förslag framföres av lantbruksstyrelsen

och skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län.

I likhet med utredningen finner Svea hovrätt, att det allmännas åtgärder

måste begränsas till sådana kulturvärden som är av mera utpräglad bety­

delse från konstnärlig, historisk eller vetenskaplig synpunkt samt att i frå­

ga om lös egendom med kulturellt värde endast samlingarna påkallar sär­

skild uppmärksamhet. Beträffande enstaka kulturföremål har det allmänna

visserligen ett intresse av att de bevaras inom landet, men deras bibehål­

lande i en viss miljö är i regel av mindre vikt. Därför torde det icke före­

ligga någon anledning att beträffande fideikommissens enstaka kulturföre­

mål uppställa andra regler än dem som bör gälla för motsvarande slag av

kulturvärden utan fideikommissnatur.

Annan mening uttalas av chefen för nationalmuseum, som hänvisar till

att förbud icke finns mot utförsel av exempelvis keramiska arbeten, glas

och vissa guldsmedsarbeten samt anför.

Att fideikommissutredningen sålunda lämnat frågan om skydd för ensta­

ka konstföremål öppen är ingalunda tillfredsställande. Det vill synas som

om utredningen icke tillräckligt uppmärksammat, att det i fideikommissen

i vissa fall ingår lösa föremål — mästerverk — som väl kan avlägsnas ur

sin miljö utan att denna till sin typ förändras men som är omistliga för

vårt land. Sålänge dylika verk är bundna genom fideikommissband finns

ingen risk att de lämnar landet — när bandet väl en gång lossats är risken

däremot överhängande. Om fideikommissen avvecklas kommer de enorma

priser, som numera bjuds för konst av högsta internationella klass, i för­

ening med den höga arvsbeskattningen säkerligen att leda till export av för

landet omistliga kulturvärden. Jag avser här icke endast de allra märkli­

gaste internationella mästerverk, som ingår i eller är knutna till fideikom­

miss, utan även internationellt sett mindre uppmärksammade konstverk,

som genom sin historia eller eljest är speciellt förknippade med vårt land.

Med anledning härav uttalar chefen för nationalmuseum, att problemet

om skydd för enstaka konstföremål av högsta värde måste komma under

bedömning, när statsmakterna tar ställning till frågan om fideikommissens

110

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

avveckling och att en avveckling icke hör ske förrän tillfredsställande skydd

mot export av omistliga konst- och kulturvärden skapats. Liknande syn­

punkter framföres av Sveriges advokatsamfund, som framhåller, att risken

för utförsel av lösa kulturföremål är ett av skälen för att samfundet mot­

sätter sig avveckling av lösörefideikommissen.

Riksarkivet påpekar, att skyddet av arkivhandlingarna kompliceras av att

samlingarna i många fall icke själva är av fideikommissnatur och att det i

sådana fall icke synes möjligt att lagligen ingripa med stöd av de före­

slagna bestämmelserna. Även Stockholms rådhusrätt och Fideikommissa-

riemas intresseorganisation framhåller, att det icke sällan förekommer, alt

den kulturhistoriskt värdefulla miljön delvis består av egendom, som icke

är av fideikommissnatur, och att de föreslagna åtgärderna i sådana fall icke

är ägnade att förhindra en splittring.

Nu angivna förhållande framhålles även i fråga om Skoklosters fideikom­

miss, beträffande vilket länsstyrelsen i Uppsala län anser, att en avveckling

icke kan ske enligt de riktlinjer utredningens förslag anvisar. Länsstyrelsen

hänvisar till att fideikommisset enligt utredningen omfattar allenast själva

slottet och samlingarna men ej egendom i övrigt. Regeln i 6 § av lagför­

slaget, enligt vilken efterträdaren skulle taga hälften av egendomen och åter­

stoden tillfalla arvingarna, varvid på efterträdarens andel skulle vid skiftet

falla fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar, kan enligt

länsstyrelsen knappast göras tillämplig på nämnda fideikommiss. Icke hel­

ler kan här såsom förutsättes i 17 § lämpligen avsättas någon del av egen­

domen för bildandet av en stiftelse med ändamål att trygga samlingarnas

vård och underhåll. Att samlingarna odelade alltfort bevaras i sin nuvaran­

de miljö anser länsstyrelsen som ett synnerligen angeläget allmänt intresse.

En statsinlösen av samlingarna och slottet torde för närvarande anses ute­

sluten bl. a. med hänsyn till den statsfinansiella situationen. Starka skäl ta­

lar därför enligt länsstyx-elsen för att detta fideikommiss tillsvidare bibe­

hålies oförändrat. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser speciella

förhållanden föreligga beträffande Skoklosters fideikommiss och uttalar, att

ett antagande av en lag om avveckling av fideikommiss bör förenas med ett

principbeslut om att Skoklosters slott och samlingar vid framtida arvsfall

skall inlösas till kronan eller kulturvårdande institution.

Beträffande i nlösningsbestäm melserna uttalar länsstyrelsen

i Blekinge län, att där fara föreligger för skingring av kulturvärden bör i

samtliga fall inlösen ske av staten till fulla värdet. Lantbruksstyrelsen an­

för, att det måste vara icke endast en rätt utan också en skyldighet för sta­

ten alt inlösa egendomen.

Svenska arbetsgivareföreningen däremot finner för sin del icke utvägen

att i sista hand förstatliga egendomen vara en bättre ordning än vad som

nu gäller, överståthällaräimbeiet uttalar, att det med hänsyn till kostnader­

na får antagas, att inlösen kan ske endast i begränsad utsträckning och att

därför omfattande egendom likväl kommer att lämnas utan åsyftat skydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

111

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att man kan tänka sig den möj­ ligheten att sammanföra flera samlingar av kulturföremål till en för ända­ målet lämpad miljö, t. ex. slottsbyggnad med lediga utrymmen eller museum, att där hållas tillgängliga för allmänheten under museala betingelser. Det allmänna finge då förutsättas träda mellan med bidrag till samlingarnas vård, i den mån inträdesavgifter och andra intäkter ej försloge härtill. Ett säkrare skydd mot brand och annan förstörelse skulle härigenom också kunna beredas samlingarna. Landsantikvarien i Uppsala uttalar, att de mest värdefulla samlingarna eller enstaka föremålen bör hembjudas de statliga eller provinsiella museerna.

Reservanterna i länsstyrelsen i Hallands län föreslår för sin del, att tvångsinlösen av kulturföremål regleras i liknande former som gäller för expropriation.

Gentemot utredningens uttalande att, därest kulturvärden, för vilkas be­ varande stiftelse enligt 17 § avvecklingslagen bildats, skulle gå förlorade t. ex. genom eldsvåda, stiftelsens tillgångar skall tillfalla något kulturfräm­ jande ändamål av liknande art anför Stockholms rådhusrätt avvikande me­ ning. Rådhusrätten framhåller, att uttalandet icke är grundat på något stad­ gande i avvecklingslagen och icke synes stå i överensstämmelse med försla­ gets principer i övrigt, då stiftelsens tillgångar ju tagits från fideikommiss­ egendomen. Om syftet med stiftelsen förfaller, anser rådhusrätten det vara mera naturligt, att stiftelsens egendom tillfaller ägarna till kulturföremålen i fråga eller dem, som fått del i fideikommissegendomen. I varje fall bör denna fråga regleras uttryckligen i lag. Samma uppfattning ger stats konto­ ret och länsstyrelserna i Älvsborgs och Stockholms län uttryck åt. De först­ nämnda två remissorganen ifrågasätter, om icke ett sådant förfarande som det av utredningen angivna innebär konfiskation.

Förfarandet

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det är behövligt och välbetänkt att för avvecklingen inrätta ett särskilt organ, fideikommiss­ nämnden, med uppgift att bevaka det allmännas intresse och verka rådgi­ vande och vägledande. Hovrätten framhåller, att det här är fråga om upp­ gifter som ankommer på andra myndigheter, främst riksantikvarieämbetet, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen samt i viss mån även justitiekanslersämbetet och kammarkollegiet. Det synes leda till oklar­ het om myndigheternas befogenheter och ansvar att sålunda överflytta and­ ra myndigheters uppgifter på en nämnd, vilket understrykes av att utred­ ningen har tänkt sig, att nämnden i sitt arbete skulle påkalla biträde av lo­ kala myndigheter som lyder under några av de nu angivna ämbetsverken.

I den mån en avveckling av fideikommissen medför behov av utredning, för att Kungl. Maj.t skall kunna fatta beslut, bör personalen i justitiedeparte­ mentet förstärkas. Den byrå, som där handlägger ärendena, bör enligt hov­ rättens mening kunna lämna erforderlig rådgivning och vägledning, och i

112

Kungl. Maj:ts proposition nr o år 1963

övrigt bör ärendena handläggas av de centrala ämbetsverk till vilka de hör.

Därest det visar sig behövligt med någon samordning av de olika myndig­

heternas verksamhet i särskilda ärenden, torde denna utan större omgång

kunna åstadkommas av justitiekanslersämbetet eller, om detta icke har be­

fattning med ärendet, av det ämbetsverk som detta främst rör.

Även Småbrukarnas riksförbund motsätter sig inrättandet av särskild fi­

deikommissnämnd.

Skånska bypoteksföreningen anser, att fideikommissnämnden enligt för­

slaget i olika avseenden fått alltför vidsträckta befogenheter och motsätter

sig straffpåföljd för underlåten rapport till nämnden rörande inträffat döds­

fall. Föreningen uttalar även, att metoden att överlåta åt Kungl. Maj:t att

utfärda närmare bestämmelser om fideikommissnämndens verksamhet in­

ger farhågor.

Dispensärenden under övergångstiden

Vad gäller utredningens synpunkter på vissa dispensärenden under över­

gångstiden anför Fideikommissariernas intresseorganisation en avvikande

mening. På i yttrandet närmare angivna grunder föreslår organisationen

en liberalare dispensgivning, när det gäller återbetalningsskyldighet och stäl­

lande av säkerhet vid lån ur fideikommissförmögenhet, än vad utredningen

föreslagit. Alternativt ansluter sig organisationen till den av Bonde m. fl.

anvisade utvägen att låta en vid fideikommissets upphörande befintlig arvs­

skatteskuld helt drabba den siste fideikommissinnehavarens arvingar. Även

för det fall, att en avveckling icke skulle omfatta samtliga fideikommiss,

anser organisationen det nödvändigt att Iiberalisera dispensgivningen jämväl

såvitt avser fideikommiss, som ej skall avvecklas.

Organisationen förklarar sig icke heller kunna biträda vad utredningen

anfört om att vid framtida försäljningar av fideikommissfastighet even­

tuellt icke skulle behöva krävas kapitalisering av någon del av köpeskilling­

ens avkastning, medan något bärande skäl för att upphäva sådana föreskrif­

ter som redan meddelats icke skulle föreligga. Organisationen framhåller,

att en penningvärdeförsämring i lika mån drabbar äldre och senare tillkom­

na fideikommisskapital och föreslår, att kapitaliseringsreglerna slopas för

båda slagen samt att i stället kapitaliseringsmöjligheterna genom generell

dispens ökas till att omfatta bl. a. börsnoterade aktier.

Även Svenska bankföreningen motsätter sig, att olika regler skall gälla

i nyss angivna fall och anför, att det för bankernas notariatavdelningar

skulle medföra åtskilliga redovisningstekniska besvär, därest olika delar

av ett genom successiva fastighetsförsäljningar uppkommet fideikommiss­

kapital skulle bli underkastade skilda förvaltningsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

113

Departementschefen

Allmänt

Utmärkande för det nuvarande fideikommissinstitutet är att egendom jämlikt särskilt förordnande skall bevaras ominskad under obegränsad tid inom viss eller vissa släkter. De i vårt land ännu bestående fideikommissen har så gott som undantagslöst instiftats genom privata rättshandlingar, i re­ gel testamente. Förordnandena, som i det stora flertalet fall ursprungligen avsett jordegendom, torde till övervägande del ha tillkommit under 1600- och 1700-talen, då härkomst och besittande av jord hade stor politisk och social betydelse. Syftet med instiftande av fideikommiss har varit att bibe­ hålla egendomen inom släkten och därigenom trygga släktmedlemmarnas ställning i samhället.

Fideikommissinstitutet överensstämmer icke med nutida rättsuppfatt­ ning och rådande samhällsförhållanden. Detta har i vårt land bl. a. tagit sig uttryck däri att redan år 1810 förbud införts mot instiftande av fideikom­ miss i fast egendom. Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds först genom testamentslagen den 25 april 1930. Däremot berördes icke re­ dan instiftade fideikommiss av vare sig 1810 eller 1930 års lagstiftning.

Under 1800-talets två sista årtionden och 1900-talets första decennium väcktes i riksdagen ett flertal motioner, av vilka en del tog sikte på att upp­ häva alla fideikommiss, medan andra syftade till att befria jorden från fideikommissband. År 1909 begärde riksdagen hos Kungl. Maj :t lagförslag om försäljning av lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, och 1914 års riksdag hemställde om utredning angående upphävande av fideikommiss i såväl fast som lös egendom. Flera förslag om avveckling av fideikommis­ sen har därefter framlagts utan att frågan lösts. I övriga västeuropeiska länder, där fideikommiss i någon omfattning funnits, är dessa däremot nu i huvudsak avvecklade.

Enligt den uppfattning, som sålunda rått sedan lång tid tillbaka, talar principiella skäl — hänförande sig till fideikommissinstitutets bristande överensstämmelse med nutida rättsuppfattning och samhällsskick -— för fideikommissens avveckling. Å andra sidan måste beaktas, att omfattande fast och lös egendom är underkastad fideikommissband och att betydande intressen av social, ekonomisk och kulturell art är knutna till fideikommis­ sen. En avveckling får därför åtskilliga svårbedömbara praktiska konse­ kvenser. Det är också uppenbart, att olägenheter i olika avseenden kan uppstå vid en splittring av fideikommissegendomarna, därest icke lämpliga åtgärder vidtages. En ingående bedömning måste följaktligen göras av de skäl som talar för och emot en avveckling och de följder en på det ena eller andra sättet genomförd avveckling får i olika avseenden.

Fideikommissutredningen har i sitt år 1959 avlämnade betänkande med stor grundlighet och omsorg behandlat de synnerligen svårbedömda pro­

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

blem som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen. Jag har

därför funnit, att betänkandet är väl ägnat att läggas till grund för fortsatta

överväganden i frågan. Samtidigt måste emellertid konstateras, att stark

och övertygande kritik under remissbehandlingen framförts mot de förslag

utredningen framlagt till lösning av de praktiska problem som uppstår vid

en avveckling. Ett stort antal remissorgan har sålunda givit uttryck åt den

meningen, att utredningen icke förmått anvisa någon framkomlig väg att

undvika menliga följder av fideikommissens avskaffande. Som jag närmare

kommer att utveckla i det följande delar jag denna uppfattning. Utred­

ningens förslag har därför med ledning av vad som framkommit under re­

missbehandlingen omarbetats inom justitiedepartementet. Därvid liksom vid

tidigare behandling av fideikommissfrågan har den grundläggande synpunk­

ten varit, att starka principiella skäl talar för en avveckling av fideikom­

missen men att tillräckliga garantier måste skapas mot en olämplig splitt­

ring av fideikommissegendomarna. Vad som bör eftersträvas är en laglig

reglering, som möjliggör att såväl allmänna som enskilda intressen tillgo­

doses, utan att kravet på enkelhet och smidighet i tillämpningen efter-

sättes. Med hänsyn till att synnerligen skiftande förhållanden råder beträf­

fande de olika fideikommissen och då de praktiska konsekvenserna av en

avveckling är svåra att förutse, bör en lagstiftning om avveckling av fidei­

kommissen inrymma olika möjligheter till lösningar i det enskilda fallet.

I fortsättningen skall jag närmast redovisa de mera detaljerade övervä­

ganden som ligger till grund för de nu framförda allmänna reflexionerna

Olika synpunkter på fideikommissen

Utredningen har till en början som skäl för en avveckling av fideikom­

missen anfört, att dessa utgör en undantagsföreteelse i rätts­

ligt hänseende, vilket får särskild betydelse emedan fideikommissen

omfattar betydande värden. I anslutning härtill har utredningen framhållit,

att de rättsliga avvikelserna beträffande fideikommissegendomen gäller

grundläggande regler, nämligen arvs-, testaments- och gäldsregler, samt att

fideikommissens rättsliga egenart ständigt måste beaktas i lagstiftning och

rättstillämpning, något som på längre sikt utgör en belastning.

Flera remissorgan delar utredningens uppfattning, att fideikommissens

undantagsställning i rättsligt avseende innebär en nackdel. Från många

håll har emellertid anförts, att cn förutsättning för att detta skäl att av­

skaffa fideikommissen skall kunna tillmätas någon avgörande vikt är, att

icke en ny särregim skapas beträffande samma egendom. Några remissor­

gan, vilka icke godtar nu angivna skäl för en avveckling, har motiverat

detta med att de rättsliga avvikelserna endast berör ifrågavarande intres­

senter.

För egen del vill jag instämma i utredningens uppfattning, att fideikom­

missens karaktär av särregim, som icke kan motiveras utifrån gällande

rättsuppfattning och rådande samhällsförhållanden, utgör ett skäl för fidei­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

115

kommissinstitutets avveckling. Betydelsen av detta skäl bör emellertid icke överskattas. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit har de svårigheter ifrågavarande förhållande medfört hittills kunnat bemästras. Det måste vi­ dare starkt betonas, att detta skäl för en avveckling av fideikommissen gi­ vetvis endast gäller under förutsättning, att man vid avvecklingen kan und­ vika en särlagstiftning av annan art.

Utredningen har vidare anfört, att fideikommissinstitutets privilegiekaraktär gör det oförenligt med nutida åskådning. Inne­ havaren framstår vid det typiska fideikommisset i regel som privilegierad i förhållande till sina medarvingar på grund av den fideikommissarislca suc­ cessionen och än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej är arvinge efter denne. Då syftet med instiftande av fideikommiss varit att för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, kan fideikommissinstitu­ tionen tillika sägas innebära en privilegiering av dessa släkter. För våra da­ gars betraktelsesätt med dess betonande av individernas jämställdhet i rätts­ ligt avseende är det enligt utredningen främmande att medelst särskilda rättsliga band sammanhålla egendom i en persons hand eller inom viss släkt. Såsom särskilt stötande framstår för utredningen de fall, där egendo­ men utgöres av kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ord­ ning, och där alltså den fideikommissinnehavaren tillerkända förmånen kommer honom till godo utan att någon personlig insats kräves från hans sida.

Så gott som samtliga remissorgan, som uttalat sig härom, har funnit före­ varande skäl för en avveckling beaktansvärt. Från vissa håll har dock fram­ hållits, att innehavet av jordbruksfideikommiss icke längre odelat framstår som ett privilegium utan även ställer krav på innehavaren, att ifrågavarande invändning mot fideikommissinstitutet drabbar också den vanliga arvsord­ ningen samt att förhållandet berör ett så litet antal personer, att det ej be­ höver vara något stötande för rättsuppfattningen.

Fideikommissinstitutets privilegiekaraktär, som motiverat gällande för­ bud mot instiftande av nya fideikommiss, är enligt min mening ett tungt vägande skäl för fideikommissens avskaffande. Särskilt framstår det som obilligt och stötande för rättskänslan, att en den avlidnes anhörig — vil­ ken ibland icke ens är arvinge — i strid mot eljest gällande arvsregler erhål­ ler den värdefullaste, möjligen enda egendomen i ett dödsbo, medan andra efterlevande till den avlidne får endast en obetydlig del eller blir helt lott- lösa. Att beträffande jordbruksfideikommiss innehavet även ställer krav på innehavaren förändrar icke bedömningen. Den successionsordning fideikom­ missegendomen följer har bestämts på grundval av värderingar av en eller ett fåtal enskilda för århundraden sedan att gälla för all framtid, oavsett vad de på den allmänna rättsuppfattningen grundade arvsreglerna inne­ håller. Härtill kommer att privilegieringen avser omfattande egendom och genom tiderna berör ett relativt stort antal personer. Det nu behandlade

skälet för fideikommissens avskaffande måste därför tillmätas stor princi­

piell betydelse.

Vidare har utredningen pekat på den omständigheten, att urvalet av

fideikommissinnehavare i allmänhet sker slumpmässigt utan

att någon hänsyn kan tagas till innehavarens personliga, ekonomiska och

andra förutsättningar att bruka egendomen. Då egendomen dessutom på

grund av fideikommissbandet är bunden vid innehavaren för dennes livstid

och ej underkastad vanliga ekonomiska regler, anser utredningen angivna

förhållande vara principiellt förkastligt.

Utredningens uppfattning i denna del biträdes av flera remissorgan, däri­

bland Svea hovrätt, som emellertid har påpekat, att de blivande innehavar­

nas utbildning ofta tidigt inriktats på deras kommande uppgift och att de

därför ofta blir väl skickade för denna. Från andra håll har framhållits, att

ingenting tyder på att fideikommissegendomarna vanvårdas. Enligt flera

remissorgan kan den nu behandlade invändningen mot fideikommissen rik­

tas mot arvsrätten över huvud taget.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att fideikommissinstitutet i be­

rörda avseende ger utrymme för missförhållanden, vilka i fråga om stora

fideikommissegendomar kan bli avsevärda. Självfallet kan i viss mån sam­

ma invändning riktas mot den legala ax-vsordningen. Beaktas bör dock, att

denna i motsats till fideikommissinstitutionen ger utrymme för åtgärder —

testamente, gåva eller annat förfogande — vilka är ägnade att åstadkomma

en efter omständigheterna lämpad egendomsfördelning. Jag anser sålunda,

att det slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare i och för sig inne­

bär en olägenhet. Emellertid visar erfarenheten, att fideikommissinneha-

varna till följd av den uppfostran, utbildning och inriktning i övrigt de ti­

digt erhållit för sin kommande uppgift ofta blivit väl skickade för såväl det

ekonomiska handhavandet av fideikommissegendomen som vårdandet av de

kulturvärden vilka merendels hör till fideikommisset. Olägenheterna av det

slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare kan därför i allmänhet

icke sägas ha varit framträdande, och ifrågavarande skäl för fideikommis­

sens avskaffande bör med hänsyn härtill icke tillmätas någon avgörande

betydelse.

Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska en­

het har utredningen uttalat, att det i fideikommissbestämmelserna liggan­

de förbudet mot försäljning av egendomen liksom mot dess uppdelning ge­

nom arv har medverkat till att de en gång bildade enheterna bibehållits. 1

fråga om jordbruksegendomar, särskilt sådana med skogstillgångar, har ut­

redningen funnit, att ett sådant sammanhållande kan vara av värde. Att viss

egendom sammanhålles under fideikommissband innebär emellertid enligt

utredningen icke någon garanti för att den utgör en även för nutida förhål­

landen lämplig ekonomisk enhet. Utredningen har vidare framhållit att.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

117

även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning ofta utan

olägenhet kan ske och att många av de större fideikommissegendomarna för

övrigt alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.

Vid remissbehandlingen har från många håll uttalats, att bibehållandet

av fideikommissenheterna varit uteslutande till fördel från ekonomisk syn­

punkt. Flera remissorgan har sålunda framhållit, att fideikommissinstitutet

möjliggör ett rationellt jord- och skogsbruk, och att jord- och skogsfidei-

kommissen i allt väsentligt är välskötta har undantagslöst vitsordats. Enligt

en av Sveriges skogsägareförbund verkställd undersökning, avseende 34 stör­

re fideikommiss, har årsavverkningen på fideikommisslcogarna år 1959 be­

räknats uppgå till 3,9 skogskubikmeter per hektar mot omkring 2,3—2,8

skogskubikmeter per hektar skogsmark i övrigt. Nämnda undersökning har

också utvisat en mycket hög beläggning av fast anställd arbetskraft. För­

bundet har uttalat, att då i utredningens betänkande anges, att den indu­

striella verksamheten vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genom­

snitt per år omfattat 70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde ut­

gjort nära 3 1/2 miljoner kronor per år, dessa uppgifter måste vara miss­

visande. Förbundets undersökning, som omfattar endast en del av fideikom­

missen, har givit till resultat ett tillverkningsvärde redan år 1950 av

13 520 000 kronor och år 1959 av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dags-

verksåtgången år 1950 redovisas i undersökningen med 134 123 dagsverken

och år 1959 med 128 836 dagsverken. Länsstyrelsen i Örebro län har fram­

hållit, att de största fideikommissen är den ekonomiska ryggraden i ortens

näringsliv. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Öster­

götlands län har uttalat, att vad riksdagen år 1914 anförde därom, att fidei­

kommissen utgjorde hinder mot den moderna utvecklingen att uppdela jor­

den på allt flera händer, framstår som föråldrat numera, då rationaliseringen

kräver större jordbruksenheter.

Såsom framgått av vad jag anfört avser spörsmålet om fideikommiss­

egendomens ekonomiska enhet huvudsakligen jord- och skogsfideikommis-

sen. Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har krav på jordens

uppdelning i mindre brukningsenheter åberopats som ett väsentligt skäl för

fideikommissens avveckling. Sålunda har starkt betonats, att fideikommis­

sen utgjorde hinder mot egnahemsbildningen, medan frågan om olämplig­

heten av att splittra fideikommissegendomarna i mindre enheter skjutits i

bakgrunden. Det numera rätt allmänt omfattade kravet på stora jord- och

skogsbruksenheter måste med nödvändighet medföra en ändrad bedömning

av denna fråga. Detta har också stått klart för utredningen och har ytter­

ligare betonats under remissbehandlingen. Enligt min mening kan ej heller

tvivel råda därom, att en splittring av de fideikommiss, som har stora skogs­

tillgångar merendels med tillhörande industrirörelse och för vilka den be­

stående förvaltningsenheten ofta utgör förutsättning för fortsatt rationell

drift, kan lända till allvarlig skada för näringslivet i orten och medföra be­

tydande olägenheter av social och ekonomisk art. I fråga om fideikommiss

med omfattande jordbruk torde såsom utredningen framhållit i vissa fall er

118

uppdelning utan olägenhet kunna ske, men i ett mycket stort antal fall

måste splittring av egendomen vara ägnad att motverka en rationell jord­

bruksdrift. Vid en uppdelning berörs också arrendatorernas intressen. Jag

har därför den bestämda uppfattningen, att avveckling av de störa jord-

och skogsfideikommissen i många fall kan medföra svårigheter av ekono­

misk och social karaktär, om icke i samband med avvecklingen åtgärder

vidtages för att bibehålla den nuvarande förvaltningsenheten. Härtill åter­

kommer jag i fortsättningen.

Slutligen har utredningen såsom skäl för avveckling av fideikommissen

framhållit, att inskränkningarna i innehavarens disposi­

tionsrätt över egendomen försvårar eller hindrar en riktig ekonomisk

anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet innebär

formellt förbud dels mot varje försäljning, även den som sker i syfte att

åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa

erforderligt kapital för driften å återstoden av egendomen, dels mot inteck­

ning däri. De faktiska förhållandena har emellertid framtvingat ett ge­

nombrytande av dessa förbud — genom dispens av Kungl. Maj :t — var­

igenom de mest påfallande svårigheterna mildrats. Utredningen har räk­

nat med att dispensverksamheten — som enligt utredningen innebär en be­

lastning utan att kunna medföra erforderlig smidighet — kommer att be­

höva utvidgas. I detta sammanhang har utredningen erinrat om att Kungl.

Maj :t i allmänhet vid medgivande av inteckning eller vid medgivande att för

vissa ändamål använda fideikommisskapital föreskriver skyldighet till åter­

betalning i viss ordning och i vissa fall även ställande av säkerhet, t. ex. i

form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är en­

ligt utredningen till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminsto­

ne i mindre gynnsamma fall kan därför ett upprätthållande av fideikommis­

set framstå som ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendo­

men utan reellt stöd i de verkliga ekonomiska förhållandena.

Under remissbehandlingen har icke gjorts gällande annat än att stelheten

i dispositionsförhållandena utgör en olägenhet. Nackdelarna har dock icke

på något håll ansetts vara så störa, att de i och för sig bör medföra fidei­

kommissens avveckling.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att de för obegränsad tid gäl­

lande inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt särskilt när det gäl­

ler jord- och skogsfideikommissen kan hindra genomförandet av de mest

ändamålsenliga åtgärderna för egendomens skötsel och försvåra anskaffan­

det av erforderligt rörelsekapital. Å andra sidan kan ej bortses från att des­

sa inskränkningar hindrat, att egendomarna splittrats, och sålunda bidragit

till att skapa de lämpliga förvaltningsenheter som ifrågavarande fideikom­

miss merendels utgör. De antydda olägenheterna har även i betydande ut­

sträckning kunnat motverkas genom Kungl. Maj :ts rätt att medge ändringar

i fideikommissförordnandena. Självfallet utgör dispensverksamheten en be­

lastning för Kungl. Maj :t, men detta får icke anses vara någon avgörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Kurigl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

119

olägenhet. Medgivande till inteckning eller annan åtgärd är emellertid ofta

förenat med föreskrift om återbetalningsskyldighet och ställande av säker­

het i form av livförsäkring. Såsom utredningen framhållit är vissa fideikom­

missinnehavare till följd härav hårt ekonomiskt belastade. Det är härvid av

intresse att konstatera, att en av fideikommissariernas intresseorganisa­

tion företagen enquéte bland landets fideikommissarier givit till resultat, att

innehavarna av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller

stadsfastigheter, så gott som enhälligt uttalat sig för avskaffande av dessa

fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikommiss och fideikom­

miss med betydande kulturvärden har däremot tillkännagivit den motsatta

uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavarna

av mindre jordbruksfideikommiss har meningarna visat sig vara delade.

Denna undersökning synes ge visst stöd för uppfattningen, att inskränk­

ningarna i fideikommissinnehavarens dispositionsrätt är besvärande i varje

fall vid förvaltningen av fideikommiss med mindre omfattande fast egendom.

Vad nu anförts angående inskränkningarna i dispositionsrätten kan sam­

manfattningsvis väsentligen anses tala för avveckling av fideikommissen.

Utredningen har även behandlat frågan i vad mån beaktandet av vissa

särskilda intressen talar för bibehållande av fideikommissen. Så­

lunda har utredningen räknat med att upplösning av fideikommissbandet

kan medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna. Utredning­

en har även ansett, att ett sönderbrytande av förvaltningsenheterna kan

lända till skada för skogshushållningen och menligt påverka näringsförhål­

landena inom orten. Slutligen har utredningen framhållit, att betydande

kulturvärden kan bli hotade, om fideikommissbandet upplöses. Vad nu an­

förts kräver enligt utredningen i hög grad beaktande. Om emellertid i sam­

band med en fideikommissavveckling särskilda åtgärder vidtages till skydd

för de angivna intressena, kan enligt utredningens mening övergången till de

nya förhållandena avsevärt underlättas och skälig hänsyn tagas till dessa

intressen.

Under remissbehandlingen har nu anförda synpunkter starkt understru­

kits. Sålunda har från många håll påpekats den inverkan en avveckling får

för fideikommissarrendatorernas ställning. Olägenheterna för skogshushåll­

ningen vid avveckling av de stora skogsfideikommissen har tidigare berörts.

Ett betydande antal remissorgan har med skärpa framhållit risken för att

stora kulturvärden i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall

gå förlorade vid avveckling av fideikommissen. Riksantikvarieämbetet har

uttalat, att bland fideikommissegendomarna finns sådana, som med jord,

byggnader, inredning, arkiv och bibliotek bildar ett sammanhållet helt och

måste räknas såsom nationella minnesmärken hos vilka det säregna och

värdefulla just ligger i den bestående, historiskt och traditionellt givna en­

heten. Ämbetet har svårt att föreställa sig, hur dessa kulturvärden skall

kunna bevaras, om fideikommissen försvinner. Även flera andra remissor­

gan, däribland styresmannen för nordiska museet, har betonat det ange-

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Jägna från kulturvårdens synpunkt av att bibehålla den enhet som fidei­

kommissen utgör. Många remissorgan, däribland Svenska naturskyddsför­

eningen, har framhållit, att olägenheter kan befaras uppstå från natur­

skyddssynpunkt till följd av en splittring av jord- och skogsfideikommis-

sen. Från kreditgivarhåll slutligen har uttalats, att ett sönderbrytande av

den naturliga enhet, som skog och jord utgör, från kreditsynpunkt måste

få en negativ verkan, om det sker på det sätt utredningen föreslagit.

De olägenheter som enligt vad nu sagts kan följa vid avveckling av fidei­

kommissen måste enligt min mening tillmätas stor betydelse. Därav följer

emellertid icke, att ifrågavarande omständigheter i och för sig bör hindra

en avveckling. Därest de sociala, ekonomiska och kulturella intressena vä­

sentligen kan tillgodoses genom särskilda åtgärder, bör hinder icke före­

ligga för avveckling, om en sådan anses böra ske av andra skäl. Under den

tidigare behandlingen av fideikommissfrågan har problemet väsentligen va­

rit, hur dessa intressen skall tillvaratagas. Vid ett slutligt ståndpunktsta-

gande i frågan måste också stor vikt tillmätas de lösningar som kan tänkas

i detta hänseende. Härtill återkommer jag i följande avsnitt av framställ­

ningen.

Bedömning av den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda

intressena

Såsom framgått av det föregående anser jag, att väsentliga principiella

men även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens avskaffande. Mot

en avveckling kan anföras skäl, som huvudsakligen hänför sig till de i

många fall betydande olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art

som kan uppstå vid splittring av fideikommissegendomarna. Det är uppen­

bart, att betänkligheterna mot avveckling av fideikommissen väsentligen

bortfaller, därest genom särskilda, lämpligt avvägda åtgärder garantier kan

skapas för att ifrågavarande allmänna intressen i huvudsak blir tillgodo­

sedda. Utredningen har i det syftet föreslagit en omfattande speciallagstift­

ning. Förslaget har emellertid genomgående rönt stark kritik under remiss­

behandlingen. Erinringar har framförts såväl mot metoden att införa en ge­

nomgripande speciallagstiftning som mot de föreslagna bestämmelsernas in­

nehåll. I fortsättningen skall jag något beröra utredningens förslag till skydd

för fideikommissarrendatorerna, fideikommisskogarna och fideikommissens

kultui'värden samt remisskritiken av dessa förslag. Beträffande detaljerna

i förslagen och remissyttrandena får jag hänvisa till den föregående fram­

ställningen.

Till skydd för arrendator erna har utredningen föreslagit, att ar­

rendeavtal, som gäller vid tiden för den siste fideikommissinnehavarens

frånfälle och icke avser huvudgård, skall förlänas giltighet även gentemot

den som erhåller egendomen vid avvecklingen. Utredningen har vidare befa­

rat, att uppsägning av arrendatorer i betydande utsträckning kommer att ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

121

dels till följd av att egendomen försäljes till någon som vill bruka den själv, dels genom att arvingarna själva vill bruka egendomen. Vid avvägning mellan arrendators- och jordägareintressena har utredningen beaktat å ena sidan, att många arrendatorer innehaft sina arrenden under längre tid, och å den andra, att arvingarnas rätt till jorden tillagts dein först genom avveck­ lingen; härutöver har utredningen hänvisat till sociala skäl. Mot bakgrun­ den härav har utredningen föreslagit en särskild lag med vissa bestämmel­ ser om arrende under fideikommiss, vilken skall tråda i kraft samtidigt med en avvecklingslag och gälla under trettio år. Lagförslaget innebär i korthet följande. Arrendator, som vid lagens ikraftträdande innehaft arrende av un­ dergård i minst tio år, skall vid arrendetidens utgång ha rätt till nytt arren­ de för en tid av fem år, såvida icke tillfälle beredes honom att förvärva bruk- ningsdelen på skäliga villkor. Jordägaren har alltså att välja mellan att erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt arrende; väljer han det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan att antaga köpeanbudet eller avflytta. Avgörandet om köpe- och arrendevillkor skall ske vid en sär­ skild förrättning inför arrendenämnden, i den mån parterna ej träffar över­ enskommelse. Vid fastställandet av köpevillkor har nämnden att ta ställ­ ning till frågan, huruvida hinder föreligger från fastighetsbildningssyn- punkt att genomföra försäljningen av det arrenderade området jämte even­ tuellt ytterligare markområde, om så befinnes erforderligt med hänsyn till arronderingsförliållandena m. m. Därvid skall preliminärt utlåtande inhäm­ tas av vederbörande lantmätare. Även med lantbruksnämnden skall samråd ske.

Förslaget om giltighet av arrendeavtal gentemot den som erhåller egen­ domen vid avvecklingen har icke mött någon erinran under remissbehand­ lingen. Den föreslagna särskilda arrendelagen har däremot tillstyrkts en­ dast av några få remissorgan. Ett mycket stort antal remissinstanser, däri­ bland flera länsstyrelser, ett par lantbruksnämnder och Riksförbundet Landsbygdens folk, har ifrågasatt behovet av särskild lagstiftning beträf­ fande fideikommissarrendena. I några remissyttranden har uttalats tvekan om behovet av särskilda regler i varje fall när det gäller kommersiella ar­ renden. Vissa arrendenämnder har ansett särskilda bestämmelser erforder­ liga men förklarat, att skyddet bör anordnas genom en förstärkning av gäl­ lande optionsrätt. Flera remissorgan har ifrågasatt, om förslaget innebär en rimlig avvägning mellan jordägare- och arrendatorsintressena, och från många håll har bestritts, att det är berättigat att bereda fideikommissarren- datorerna förmånligare ställning än andra arrendatorer. Ett mycket stort antal remissorgan har uttalat, att resultatet av pågående översyn av arren­ delagstiftningen bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tages till det föreslag­ na skyddet för fideikommissarrendatorerna. — Beträffande den närmare utformningen av det föreslagna arrendatorsskyddet har så gott som samtli­ ga remissorgan, som yttrat sig härom, varit starkt negativa. De väsentliga invändningarna har varit dels att det föreslagna förfarandet är invecklat och tidsödande, dels att arrendenämnderna ej är lämpliga organ att fast­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ställa köpevillkor och handlägga fastighetsbildningsfrågor. Även i övrigt har

erinringar i olika avseenden framställts mot utredningsförslaget.

För egen del vill jag framhålla, att det är mycket svårt att bedöma i vad

mån avveckling av jordbruksfideikommissen kommer att inverka på fidei-

kommissarrendatorernas ställning. I första hand är frågan beroende av det

sätt på vilket avvecklingen genomföres. Utredningens förslag till avveckling

medför i betydande utsträckning uppdelning av fideikommissjorden. En så­

dan uppdelning, genom arvskifte eller försäljning, kan på sätt utredningen

angivit få konsekvenser såväl för de arrendatorer som innehar kommersiella

arrenden som för dem som innehar sociala arrenden. Huruvida uppsägningar

av arrenden skulle komma att ske i någon betydande utsträckning, är svårt

att bedöma. Risken härför kan emellertid icke uteslutas, och det är därför

naturligt, att utredningen föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fidei-

kommissarrendatorerna. Mot den förordade utformningen av detta skydd

har åtskillig kritik framförts under remissbehandlingen, och jag anser för

min del kritiken i allt väsentligt befogad. Utredningens förslag i denna del

bör därför enligt min mening icke läggas till grund för lagstiftning, utan

frågan, hur fideikommissarrendatorerna bör skyddas vid avveckling av fidei­

kommissen, får lösas efter andra linjer. Såsom förut anförts påverkas ar-

rendatorernas ställning av det sätt varpå avvecklingen genomföres. Om av­

veckling kan ske utan att fideikommissegendomen splittras, torde arrenda-

torernas förhållanden komma att påverkas i relativt liten utsträckning. Vid

sådant förhållande skulle någon annan regel till skydd för arrendatorerna

icke erfordras än den av utredningen föreslagna och av remissorganen all­

mänt tillstyrkta bestämmelsen om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren

av fideikommissegendomen. Härtill återkommer jag i fortsättningen.

Särskilda åtgärder för att undvika splittring av fideikommissko-

garna har som tidigare framgått ansetts erforderliga vid avveckling av

fideikommissen. Utredningen har även härvidlag föreslagit en omfattande

speciallagstiftning. Denna avser bildandet av särskilda enheter, benämnda

bygdegods. Förutsättning härför skall vara, att skogsområdets bibehållande

såsom en enhet är av betydande allmänt intresse. Förordnande om bygde­

gods skall meddelas av Kungl. Maj:t. Tillhör bygdegods två eller flera ge­

mensamt, skall delägarna vara sammanslutna i ett s. k. bygdelag, som skall

ha till uppgift att förvalta bygdegodset och företräda delägarna i allt som

rör dem samfällt. Delägare skall åtnjuta delaktighet i bygdelaget och ha

rösträtt efter storleken av sin andel i bygdegodset. För bygdelaget, vilket

skall utgöra en särskild juridisk person, skall finnas styrelse, som väljes av

delägarna på bygdelagsstämma. Bygdelaget och icke delägarna skall svara för

uppkommen gäld.

Den föreslagna bygdegodsinstitutionen har med endast få undantag av­

styrkts av de remissorgan som yttrat sig härom. Invändningarna mot försla­

get går framför allt ut på att denna institution dels är alltför ingripande,

dels är tungrodd och ägnad att medföra komplikationer i tillämpningen. Fle­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

123

ra remissorgan har å andra sidan funnit förslaget alltför begränsat. Sålunda

har justitiekanslersämbetet påpekat, att förslaget icke förhindrar sönder­

brytandet av de ekonomiska enheter som består av både lånt- och skogs­

bruk samt industri. Även andra remissorgan har framhållit sambandet i

olika avseenden mellan jord- och skogsbruk på fideikommiss med skogs-

egendomar. Från olika håll har ifrågasatts, om det icke vore lika motiverat

att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk. Vad

särskilt gäller de föreslagna bj^gdelagcn har från flera håll framhållits dels

att risk föreligger för meningsmotsättningar mellan intressenterna i bygde-

laget, dels att något tillfredsställande minoritetsskvdd icke kan anordnas.

Ett mycket stort antal remissorgan har hänvisat till utvägen att i stället

bilda aktiebolag i sådana fall, då skogar ingår i fideikommissegendomen.

Gentemot utredningens förslag till åtgärder beträffande fideikommissko-

garna vill jag till en början invända, att — liksom när det gäller skyddet

för arrendatorerna — en omfattande särlagstiftning så vitt möjligt bör und­

vikas. Denna invändning har så mycket mera fog för sig som utredningen

föreslår, att i vår lagstiftning skall införas en helt ny rättslig konstruktion.

Härtill kommer att de erinringar som vid remissbehandlingen framställts

mot utredningens förslag i allt väsentligt måste anses befogade. Jag kan

därför icke tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I stäl­

let bör undersökas, huruvida åtgärder för att undvika splittring av fidei-

kommisskogarna kan vidtagas väsentligen inom ramen för gällande lagstift­

ning. Jag syftar därvid på den i tidigare sammanhang och även under be­

handlingen av föreliggande förslag av många remissorgan anvisade utvä­

gen att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen. Till denna

fråga återkommer jag i det följande.

Slutligen har utredningen förordat vissa åtgärder till skydd för fidei­

kommissens kulturvärden. Sålunda har utredningen — som an­

sett att man främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grund­

valen för kulturvärdenas underhåll — föreslagit, att för detta ändamål sär­

skilda stödstiftelscr skall kunna inrättas. När byggnad, trädgård, parkan­

läggning eller samling anses vara av särskilt kulturhistoriskt värde, skall

Kungl. Maj :t vid fideikommissets upphörande kunna förordna, att av dess

behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med

ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Stiftelsen skall

fullfölja sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av kul­

turföremålen. Om stödstiftelse bildats, skall möjlighet ges att — utan hin­

der av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill — för byggnad med­

dela skyddsföreskrifter jämlikt lagstiftningen om skydd för kulturhisto­

riskt märkliga byggnader. Skyddet för samling skall enligt förslaget kunna

befordras genom lämpligt utformade villkor för rätten till bidrag från stif­

telsen. Om skydd för kulturvärdena icke kan vinnas genom stiftelsebild­

ning, skall Kungl. Maj :t i samband med avvecklingen kunna förordna, att

samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande insti­

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tution. Kan därvid enighet ej nås om lösesumman, skall frågan avgöras av

skiljemän.

Även utredningens förslag om skydd för fideikommissens kulturvärden

har mött stark kritik under remissbehandlingen. Detta gäller särskilt för­

slaget om inrättande av stödstiftelser. Bl. a. har från flera håll anförts,

att förslaget är alltför ingripande för de berörda fideikommissintressenterna

och att förordnande om stödstiftelse framstår som en orättvis belastning för

de drabbade i jämförelse med dem som ej beröres av sådana förordnanden.

Vidare har uttalats tvivel, huruvida bildandet av stödstiftelsc kommer att

vara ett tillräckligt skydd för kulturvärdena. Det har också framhållits, att

förslagets genomförande kommer att medföra skärpta anspråk på statsmak­

terna att inskrida för att rädda kulturvärdena. Flera remissorgan har pekat

på den risk som ansetts ligga däri, att stiftelseegendomens realvärde mins­

kar.

Beträffande de föreslagna inlösningsbestämmelserna har vissa remissor­

gan uttalat, att inlösen med hänsyn till kostnaderna får antagas kunna ske

endast i begränsad utsträckning. Förslag har vidare framförts, att tvångs­

inlösen av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka gäl­

ler för expropriation.

Frågan om ett lämpligt och tillfredsställande skydd för fideikommissens

kulturvärden är såsom torde ha framgått av vad jag tidigare anfört synner­

ligen svårlöst. Problemet har också i samband med tidigare avvecklingsför-

slag ingående behandlats och olika förslag till lösningar har diskuterats.

Jag vill mot bakgrunden härav framhålla, att den av utredningen föreslagna

utvägen att bilda stödstiftelser såsom en grundval för kulturvärdenas un­

derhåll har betydande förtjänster. Bland annat kan framhållas, att en så­

dan lösning kan stimulera fideikommissintressenterna till aktiv medver­

kan vid vårdandet av kulturvärdena samtidigt som den möjliggör nära

samarbete med de kulturvårdande myndigheterna. Under remissbehand­

lingen har emellertid framförts vägande invändningar mot att tvångsmäs-

sigt inrätta stödstiftelser, och jag kan med hänsyn härtill icke biträda att

den föreslagna lagliga regleringen genomföres.

Vad som i detta sammanhang vidare bör undersökas är, huruvida splitt­

ring av jordfideikommissen — till vilka kulturvärdena i huvudsak är knut­

na — med nödvändighet måste bli följden av en avveckling. Om den före

avvecklingen bestående enheten i huvudsak kan bibehållas men i annan

form, är det möjligt att man kan reda sig med mindre ingripande och kom­

plicerade åtgärder än den föreslagna stödstiftelseformen. Härtill återkom­

mer jag i fortsättningen. Bestämmelser om inlösen i huvudsak i enlighet

med utredningens förslag synes dock icke kunna undvaras.

Lämplig utformning av skyddet för de särskilda intressena

Jag har i det föregående framhållit, att starka skäl lalar för avveckling

av fideikommissen men att olägenheter av olika slag kan uppstå vid splitt­

ring av fideikommissegendomarna. Sålunda föreligger risk för att uppdel­

125

ning av fideikommissjorden i mindre enheter i vissa fall kan inverka men­

ligt på möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Vidare kan

splittring av jordbruksfideikommissen medföra minskad trygghet för fidei-

kommissarrendatorerna. Även kultur- och naturvårdsintressena beröres av

cn splittring av fideikommissegendomarna. Slutligen har framhållits att

sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och jord utgör kan få ne­

gativ verkan från kreditsynpunkt. Mot bakgrunden av det anförda framstår

det som naturligt att undersöka, i vad mån splittring av de bestående enhe-

terna kan undvikas vid en avveckling. Därvid bortser jag till en början från

betydelsen i detta avseende av de ifrågakommande reglerna om egendomens

fördelning mellan fideikommissintressenterna.

Beträffande fideikommisskogarna har såväl vid tidigare handläggning av

fideikommissfrågan som under remissbehandlingen av det föreliggande be­

tänkandet framförts förslag att bilda aktiebolag på grundval av fidei­

kommissegendomen. På några fideikommiss drivs redan nu viss rörelse i

aktiebolagsform. En lösning i enlighet med detta förslag har enligt min me­

ning betydande fördelar framför andra lösningar. Denna inom skogsnäring­

en i övrigt vanligt förekommande organisationsform tillåter, att den pågå­

ende driften fortsättes med bibehållande av den bestående förvaltningsen­

heten. Aktiebolagsformen får anses särskilt lämplig i de fall då skogsbruk

bedrives i förening med industriell verksamhet. Det har beträffande fidei­

kommissen från flera håll omvittnats att, oaktat fideikommissinnehavaren

ensam besuttit och förvaltat egendomen, stor hänsyn ofta tagits till övriga

släktmedlemmars intressen, emedan fideikommissegendomen av ålder del­

vis betraktats som en släktens gemensamma angelägenhet. I sådana fall kan

bildandet av ett familjebolag på grundval av fideikommissegendomen fram­

stå som en naturlig och smidig övergång från en föråldrad fideikommiss­

gemenskap till en modern tids egendomsförhållanden. Enligt min mening

bör således goda förutsättningar finnas att genom aktiebolagsbildning och

därpå följande överlåtelse på bolaget av ifrågavarande skogskomplex till­

godose såväl släktintressena som de allmänna intressena av ett fortsatt ra­

tionellt skogsbruk. Det kunde även tänkas att låta annan enskild, för ända­

målet bildad juridisk person övertaga skogskomplexet, men i valet mellan

olika organisationsformer torde aktiebolaget vara att föredraga.

Frågan kompliceras emellertid av att på åtskilliga av de största skogs-

fideikommissen skogsbruket bedrives i nära samband med jordbruk. Detta

har visat sig ändamålsenligt bl. a. med hänsyn till att arbetskraften kunnat

användas växelvis i jord- och skogsbruket. Att i dylikt fall bilda aktiebolag

på grundval av skogsegendomen och eventuell industrirörelse, medan jor­

den kanske delas upp på flera fideikommissintressenter, skulle med hänsyn

till sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna vara olämpligt. Natur­

ligare är utan tvivel att bilda aktiebolag på grundval av hela fideikommiss­

egendomen. Därvid inställer sig frågan, huruvida icke problemet att i före­

kommande fall undvika splittring av jordfideikommissen bör lösas enhet-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

iigt genom aktiebolagsbildning. I olika sammanhang har visserligen ifråga­

satts, huruvida aktiebolagsformen är en lämplig organisationsform för jord­

bruksdrift. De betänkligheter som kan anföras synes emellertid väsentligen

icke gälla jordbruk av den storleksordning, varom här är fråga. I stället

torde de skäl som nyss anförts till förmån för aktiebolagsbildning på grund­

val av fideikommissens skogsegendomar i huvudsak gälla även beträffande

sådana större fideikommissjordbruk, som finnes böra bibehållas i sin nu­

varande omfattning.

Utredningen har för sin del funnit utvägen med aktiebolagsbildning icke

vara framkomlig, emedan den skulle strida mot grunderna för gällande lag­

stiftning angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom.

Vad som härvid åsyftas är 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bo­

lag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Häremot har Svea hov­

rätt i fråga om fideikommisskogarna invänt, att den princip som ligger till

grund för nämnda lag icke äger tillämpning på dessa skogar med tillhöran­

de industrier. Syftet med lagen har nämligen varit att bevara jordbruksfas­

tigheter i den självägande bondeklassens hand, och detta syfte torde icke bli

åsidosatt genom att tillåtelse lämnas bolag alt övertaga de största fideikom­

misskogarna, vilka tidigare icke varit bondejord. Liknande synpunkter har

framförts av flera andra remissorgan.

I betänkande med förslag till jordförvärvslag m. in. (SOU 1961:49) har

1958 års jordlagsutredning föreslagit ändrade regler angående bolags för­

värv av jordbruksfastighet. Det kommer givetvis icke i fråga att i detta sam­

manhang ta ställning till jordlagsutredningens förslag. Här skall endast be­

dömas, huruvida aktiebolagsformen vid större jord- och skogsbruk kan anses

vara en lämplig ersättning för fideikommissinstitutet. Av vad jag förut anfört

torde framgå, att så är fallet. Mot en lösning av problemen beträffande jord-

och skogsfideikommissen genom bildandet av aktiebolag på grundval av

fideikommissegendomen bör därför, oavsett hur frågan om bolags förvärv av

jord bedöms i andra sammanhang, icke något vara att invända från jord-

\>olitisk synpunkt.

Om den bestående förvaltningsenheten bibehålies genom aktiebolags­

bildning torde även förutsättningar finnas för en lösning av frågan om

skyddet för fideikommissarrendatorerna. Såsom tidigare anförts bör risken

för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas i sin besittning av

arrendegårdarna väsentligen elimineras, därest såsom blir fallet vid fortsatt

drift i aktiebolagsform den förutvarande fideikommissegendomen i huvud­

sak förblir odelad. Vid en sådan lösning synes någon särlagstiftning röran­

de arrendatorsskyddet i varje fall för närvarande icke erforderlig. I en av­

vecklingslag bör endast i analogi med 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen intagas

bestämmelse om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren av fideikommiss­

egendomen.

Genom aktiebolagsbildning synes vidare såsom i det följande skall närma­

re beröras vissa förutsättningar skapas för en tillfredsställande lösning av

frågan om de fideikommissanställdas pensionering.

127

Mera tveksamt är vilken betydelse bildandet av aktiebolag på grundval av

de stora jord- och skogsegendomarna kommer att få för skyddet av fidei­

kommissens kulturvärden. Visserligen torde de mest betydande kulturvär­

dena i stor utsträckning vara knutna just till de stora jord- och skogsfidei-

kommissen, vilka i enlighet med det förut anförda i många fall får antagas

övergå i aktiebolagsform, men å andra sidan torde ofta på aktiebolaget

komma att överföras endast sådan egendom, som erfordras för bolagets rö­

relse. Detta betyder, att de fasta kulturvärdena — d. v. s. byggnader, träd­

gårdar och parkanläggningar — kan beräknas i regel komma att ingå i bo-

lagsegendomen och därigenom erhålla vård och underhåll, medan de lösa

kulturföremålen däremot i viss utsträckning kommer att skiftas mellan fi-

deikommissintressenterna. Det synes emellertid vara berättigat antaga att,

om den rådande släktgemenskapen bibehålies ehuru i annan form än tidi­

gare, i många fall på frivillig väg kommer att vidtagas åtgärder för att vårda

och underhålla kulturföremålen.

I detta sammanhang bör även framhållas, att utvägen att bilda aktiebolag

på grundval av de störa jord- och skogsegendomarna och därigenom bibe­

hålla ifrågavarande områden väsentligen intakta även ger utrymme för att

tillgodose de naturvårdsintressen, som gör sig gällande vid avveckling av

dessa fideikommiss.

Av det nu anförda framgår, att i många fall väsentliga fördelar från all­

män synpunkt är att vinna, om aktiebolag bildas på grundval av de större

jord- och skogsfideikommissen. Det bör därför undersökas, vilka förutsätt­

ningarna är för att en önskad aktiebolagsbildning verkligen skall komma till

stånd. Denna fråga skall närmare utvecklas i det följande men redan nu kan

konstateras, att jord och framför allt skog utgör efterfrågade realtillgångar.

Det finns därför enligt min mening anledning antaga, alt fideikommissintres­

senterna ofta kommer att vara inriktade på att behålla dessa tillgångar och

anse sig ha ett gemensamt intresse av att den bestående förvaltningsenheten

bevaras genom aktiebolagsbildning. Skulle undantagsvis så icke vara fallet,

bör såsom jag i det följande skall närmare beröra möjlighet öppnas för den

senaste fideikommissinnehavarens efterträdare, som särskilt torde ha intresse

av aktiebolagsbildning, att oavsett övriga intressenters inställning få bolags-

bildningen till stånd. Vidare bör framhållas, att den nuvarande innehavaren

ej sällan torde ha intresse av att avvecklingen förberedes under hans livs­

tid. Om innehavaren sålunda är intresserad av att förebygga en framtida

splittring av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grund­

val av denna, synes det lämpligt att tillvarataga detta intresse. På grund

härav bör möjlighet föreligga för Kungl. Maj:t att — innan fideikommisset

upphört — medgiva, att fideikommissegendom må överlåtas på aktiebolag,

i vilket innehavaren äger eller tecknar samtliga aktier.

Under remissbehandlingen har föreslagits rätt för det allmänna till i n-

lösen av skogsområde, om intressenterna ej vill begagna sig av möjlig­

heten att i bolagsform behålla egendomen. Även jag anser, att det erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

en bestämmelse om inlösningsrätt för det allmänna vid avveckling av fidei­

kommissen. Då enligt min förut redovisade mening åtgärder erfordras för

att sammanhålla icke bara skogsområdena utan också jordbruksenheterna,

bör inlösningsrätten gälla fideikommissegendom som är avsedd för jord-

och skogsbruk. Med hänsyn till det intresse som bör finnas hos fideikom­

missintressenterna av att behålla ifrågavarande värdefulla tillgångar och

till de åtgärder som jag förordat för att underlätta, att detta intresse skall

kunna göra sig gällande, torde kunna förutsättas, att inlösningsrätten icke

kommer att behöva begagnas annat än eventuellt i något undantagsfall.

Den närmare utformningen av inlösningsrätten skall behandlas i det föl­

jande.

Även när det gäller fideikommissens kulturvärden, uppstår fråga om in­

lösningsrätt för det allmänna. Beträffande fasta kulturvärden föreligger re­

dan nu inlösningsrätt. Enligt 1 § lagen om expropriation kan sålunda ex­

propriation äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig

byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan tryggas på

annat sätt, eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Sådan ex­

propriation må jämlikt 108 § nämnda lag äga rum till förmån för kronan,

kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är

ägnad kulturminnesvård och som kan på betryggande sätt ansvara för egen­

domen. Det nu aktuella problemet är följaktligen begränsat till kulturvär­

dena i lös egendom. I likhet med utredningen anser jag, att de åtgärder som

kan komma i fråga vid avveckling av fideikommissen väsentligen bör inrik­

tas på skydd för miljön och således begränsas till föremål, som kan sägas

utgöra del av denna kulturmiljö. Lösa kulturföremål bör därför i regel skyd­

das endast i samband med bevarande av byggnader och andra fasta kultur­

värden och skyddet bör avse allenast samlingar. På grund härav anser jag, att

möjlighet till inlösen av samling, som tillhört fideikommiss, bör finnas att

tillgå i samband med fideikommissens avveckling. Kungl. Maj :t bör, till före­

byggande av att samling erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas,

äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kul­

turvårdande institution, som Kungl. Maj :t bestämmer.

Beträffande fideikommissens kulturvärden torde även andra lag­

stiftningsåtgärder böra övervägas. Av det förut anförda framgår

att, när det gäller skyddet av de fasta kulturvärdena, behov av särskilda

åtgärder icke föreligger, i den mån egendomen övergår till att bli bolags-

egendom och därigenom erhåller vård och underhåll. Vidare har påpekats

den möjlighet som föreligger till expropriation av kulturhistoriskt synner­

ligen märklig byggnad. Beträffande de fasta kulturvärdena må även erinras

om det skydd som erbjudes genom lagen den 9 december 1960 om byggnads­

minnen. Enligt denna lag må — även utan ägarens medgivande — skydds­

föreskrifter meddelas beträffande byggnad, som bevarar egenarten hos

gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse

och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Vid angiv-

129

na förhållanden anser jag för närvarande icke några särskilda åtgärder till

skydd för de fasta kulturvärdena påkallade. Beträffande skyddet av de lösa

kulturföremålen kan emellertid ifrågasättas, huruvida den i det föregående

förordade inlösningsbestämmelsen är till fyllest. I vissa fall kunde en lös­

ning vara att vinna genom att möjlighet öppnades att meddela skyddsföre­

skrifter även för kulturhistoriska samlingar. Detta kräver dock genomgri­

pande omarbetning av den sist angivna lagstiftningen, och en sådan bör en­

ligt min mening icke ske, förrän erfarenheter vunnits av dess tillämpning.

Emellertid har utredningen framhållit, att behov kan uppkomma av att ut­

sträcka det förbud som enligt kungörelse den 6 maj 1927 gäller mot utför­

sel från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsakligen föremål av trä, till

att avse även andra slag av lösa kulturföremål. Häri har bl. a. chefen för

nationalmuseum instämt. Även jag anser, att gällande bestämmelser om ut-

törsel av lösa kulturföremål bör överses. Frågan härom torde komma att

närmare övervägas inom berörda departement.

Diskuteras kan även att, då aktiebolag bildas på grundval av fideikom­

missegendom till vilken hör lösa kulturföremål av betydande värde, i bo­

lagsordningen bör föreskrivas, att viss del av bolagets vinst skall användas

till vård av särskilt värdefulla kulturföremål. Häremot kan dock invändas,

att en sådan anordning otvivelaktigt skulle medföra komplikationer i till-

Jampningen och att effekten därav får antagas bli så ringa, att tvingande be­

stämmelser av denna speciella art icke bör införas.

Enhetliga regler för avveckling av fideikommissen

En avveckling av fideikommissen genom beslut av Kungl M a j : t

i varje särskilt fall har diskuterats i olika sammanhang. Härigenom skulle

större hänsyn kunna tagas till de skiftande förhållanden som råder beträf­

fande de olika fideikommissen än vad som blir fallet vid en avveckling en­

ligt generella regler. Utredningen har emellertid för sin del ansett det prin­

cipiellt mindre tilltalande att ifrågavarande rättsändring, som faller inom

Privaträttens område, skall genomföras medelst administrativa beslut från

fall till fall. Därvid har utredningen framhållit, att flertalet fideikommiss

företer så pass många gemensamma drag att generella regler ändå måste

komma till användning i stor utsträckning, även om avvecklingen sker ge­

nom särskilda beslut. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida syftet alt

anpassa avvecklingen efter förhållandena i varje särskilt fall skulle kunna

vinnas på det sättet, att åt intressenterna inom släkten överlämnas att själva

i viss utsträckning besluta angående sättet för avvecklingen. Emellertid har

utredningen funnit, aU utrymmet för dylika släktbeslut icke kan bli stort.

Det bör sålunda enligt utredningen ej komma i fråga, att liden för avveck­

lingen bestämmes genom släktbeslut. Beträffande fördelningen av egendo­

men har utredningen visserligen ansett, att släklbeslut i och för sig är tänk­

bara. Då generella regler ändå alltid måste finnas för det fall att dylikt be­

slut ej kommer till stånd, har utredningen likväl funnit det ligga närmare

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

till hands att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till

egendomen, över vilka de sedan kan disponera efter eget gottfinnande. Vad

angår de atypiska fideikommissen har utredningen emellertid ansett förhål­

landena vara så skiftande, att avveckling genom särskilda beslut synes ofrån­

komlig.

Utredningen har vidare framhållit, att det i och för sig kunde synas moti­

verat att meddela olika avvecklingsregler för skilda slag

av egendom, men uttalat, att starka skäl talar för enhetliga regler. Så­

lunda har utredningen påpekat, att ett och samma fideikommiss ofta omfat­

tar olika slag av egendom och att det skulle vara olämpligt om olika regler

gällde för skilda delar av egendomsmassan. Vidare har utredningen framhål­

lit, att sedan länge utbyte av fideikommissegendom tillåtits efter medgivan­

de av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall och att den i nu förevarande samman­

hang tillfälliga omständigheten, att utbyte sålunda tillåtits, icke bör medfö­

ra, att avvecklingen genomföres efter andra regler än som eljest skulle ha

blivit tillämpliga.

Även under remissbehandlingen har från många håll framhållits, att för­

delar och olägenheter varierar vid avveckling av olika slag av fideikommiss.

De invändningar som framförts mot avvecklingstanken avser väsentligen

jord- och skogsfideikommissen. På många håll, där generell avveckling av­

styrkts, har ifrågasatts, huruvida icke företrädesvis sådana fideikommiss

kan avvecklas, som ej omfattar störa jord- eller skogsegendomar. Vissa av

remissorganen har förordat obligatorisk avveckling, andra avveckling endast

på yrkande av vederbörande intressenter. I vissa fall har man icke varit

främmande för en frivillig avveckling även av de större jord- och skogsfidei­

kommissen. Flera remissorgan har föreslagit, att i varje fall de atypiska fi­

deikommissen avvecklas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om

det kan anses lämpligt med en så radikal avveckling, som utredningen före­

slagit, och om ej en mjukare avveckling med beaktande av de högst skiftan­

de förhållandena hos de olika fideikommissen skulle vara möjlig att genom­

föra. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att generella regler för av­

veckling bör lagfästas men att möjlighet bör beredas intressenterna att i

större eller mindre omfattning erhålla dispens, därest synnerliga skäl kan

åberopas till stöd för undantag från de generella föreskrifterna. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har ansett skäl tala för att i stället för att upplösa

fideikommissen enligt generella i lagen angivna regler tillägga Kungl. Maj :t

befogenhet att i särskilda fall fatta beslut om avveckling av fideikommiss.

Svea hovrätt har däremot förordat en generell avveckling och uttalat, att det

ej bör komma i fråga att undantaga vissa fideikommiss. En sådan anordning

skulle enligt hovrättens mening leda till att den anomali, som fideikommiss­

institutet numera måste anses innebära blev ytterligare framhävd, i det att

den privilegierade arvsföljden och den inskränkta dispositionsrätten skulle

begränsas till ett fåtal fall, som vart och ett omfattade stora och värdefulla

egendomskomplex.

I likhet med utredningen anser jag det vara önskvärt och naturligt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

131

avvecklingen i princip sker enligt för olika slag av fideikommiss enhetliga

och generellt gällande regler. Att härifrån avvikande uppfattningar kommit

till så starkt uttryck under remissbehandlingen torde i stor utsträckning

bero på att det stora flertalet remissorgan funnit sig icke kunna godtaga

utredningens förslag till lösning av frågan om skyddet för de särskilda

ekonomiska, sociala och kulturella intressen som skulle bli lidande vid en

olämplig splittring av fideikommissegendomarna. Om dylik splittring i

huvudsak kan förebyggas genom de åtgärder som jag förordat i det före­

gående, bör enligt min uppfattning avvecklingen kunna genomföras efter

i princip enhetliga och generella regler. Emellertid kan man icke bortse

från att, när det gäller vissa fideikommiss, speciella förhållanden förelig­

ger. Så är fallet i fråga om de atypiska fideikommissen. I likhet med ut­

redningen vill jag därför beträffande dessa förorda en avveckling genom

särskilda beslut av Kungl. Maj :t. Men även i andra fall kan sådana sär­

skilda förhållanden råda, att en avveckling skulle medföra problem som

svårligen kan bemästras, om icke möjlighet finnes till en prövning i det en­

skilda fallet. Jag syftar därvid på svårigheten att på förhand bedöma, vilka

verkningar en avveckling får från social och ekonomisk synpunkt samt för

kulturvården. Det kan i det enskilda fallet tänkas, att de allmänna intresse­

na blir bäst tillgodosedda genom att fideikommisset får bestå. Detta har un­

der remissbehandlingen särskilt gjorts gällande beträffande Skoklosters fi­

deikommiss, vilket omfattar själva slottsbyggnaden med däri förvarade sam­

lingar men ej marken, där byggnaden är belägen, och ej heller den omkring­

liggande jordegendomen, som utgör fideikommissinnehavarens privata egen­

dom. Det är självfallet synnerligen angeläget, att Skoklosters slott och sam­

lingar, vilka tillhör våra förnämsta kulturminnesmärken, får förbli odelade.

I varje fall för närvarande synes detta emellertid icke kunna ske utan att fi­

deikommisset får bestå. Även i något eller några andra fall kan omständig­

heterna vara sådana, att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda, om

fideikommisset tills vidare bibehålies. Starka skäl talar således för att, om

generella avvecklingsregler lagfästes, möjlighet bör öppnas för Kungl. Maj:t

att, där särskilda omständigheter föreligger, meddela dispens från avveck-

lingstvånget. Beslut härom bör få meddelas endast om betydande allmänna

intressen av förut angiven art påkallar det. Den av Svea hovrätt framförda

invändningen, att den anomali fideikommissinstitutet numera innebär skul­

le bli ytterligare framhävd vid ett dispensförfarande, väger enligt min me­

ning mindre tungt än kravet på en praktisk och ändamålsenlig lösning av

frågan om att tillgodose de allmänna intressen av social, ekonomisk och kul­

turell art som är förknippade med fideikommissen. Gentemot ett dispensför­

farande kan vidare invändas, att det principiellt kan vara mindre tilltalande

att i administrativ ordning fatta beslut, som rör det privaträttsliga förhållan­

det mellan fideikommissintressenterna. Utredningen har också framhållit

denna synpunkt som skäl för att avvisa tanken på avveckling av fideikom­

missen genom beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Invändningen får

emellertid icke samma betydelse, om — såsom jag förordat — avvecklingen

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

sker efter i princip generellt verkande regler men med möjlighet att i något

enstaka undantagsfall medge avvikelse från dessa regler. I fråga om de aty­

piska fideikommissen har, som tidigare nämnts, även utredningen ansett en

avveckling genom särskilda beslut ofrånkomlig. Framhållas bör vidare att,

ehuru en avvecklingslag måste innehålla vissa regler om fördelning av fidei­

kommissegendomen vid viss tidpunkt, denna lag icke med nödvändighet be­

höver utformas så, att fideikommissintressenterna tillerkännes ovillkorlig

rätt till viss egendom. Vid nu anförda förhållanden anser jag, att de prin­

cipiella betänkligheter, som kan föreligga mot en regel, varigenom Kungl.

Maj :t tillerkännes dispensrätt av angivet slag, bör få träda tillbaka för det

praktiska behovet av en sådan regel. Jag förutsätter därvid att befogen­

heten kommer att utnyttjas synnerligen sparsamt, men räknar å andra

sidan med att den skall vara ägnad att underlätta från allmän synpunkt

önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressenterna.

På grund av det anförda anser jag, att i en iag om avveckling av fideikom­

missen bör intagas bestämmelse av innebörd att, om i fideikommisset ingår

egendom av särskilt kulturhistoriskt värde eller eljest särskilda skäl är

därtill, Kungl. Maj :t må förordna, att fideikommisset skall bestå intill

dess annorlunda förordnas. En dylik bestämmelse innebär endast, att med

lideikommissets avveckling får anstå till dess förhållandena är sådana, att

en avveckling kan genomföras. När detta kan ske kommer visserligen att

vara ovisst, men olägenheterna därav synes med hänsyn till den av mig

angivna begränsningen icke vara särskilt framträdande.

Frågan om principiella hinder mot en avvecklingslagstiftning

Ett spörsmål som under den tidigare behandlingen av fideikommissfrågan

intagit en framskjutande plats är, huruvida vissa allmänna lagstiftningsprin-

ciper utgör hinder för att avveckla fideikommissen. Sålunda har stundom

gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fideikommissen skulle

strida mot grundsatsen, alt civillag icke får ges tillbakaverkande kraft. Ut­

redningen har uttalat, att denna grundsats — som ej är helt utan undantag

— dock icke torde föranleda till annat än att ny civillag ej bör göras tillämp­

lig i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum, som ägt rum

under äldre rätts giltighetstid, såframt någons rätt därigenom blir lidande.

Under förutsättning att en fideikommissavveckling genomföres på ett sätt,

som lämnar den vid lagens ikraftträdande sittande innehavaren oförkränkt

i hans rätt, har utredningen ansett, att ifrågavarande lagsliftningsprincip

icke reser hinder i vägen. Enligt utredningens mening kräver principen inte,

att successorernas intressen skyddas, emedan de som står i tur att till­

träda fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill och en avveck­

ling följaktligen icke innebär att deras rättsläge försämras.

En invändning av liknande art mot att avveckla fideikommissen går ut på

att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ord-

ning upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av

133

då gällande lag. Utredningen liar emellertid ansett det orimligt, om ett en­

skilt förordnande angående särskild arvsföljd för viss egendom skulle — i

motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för alla tider,

oavsett att det kommit i strid med de levande människornas behov och åskåd­

ningar.

Vad utredningen anfört i dessa frågor har mött invändningar endast av

riksantikvarieämbetet och Stockholms rådhusrätt, som båda ansett att ett

testamentariskt förordnande i princip bör förbli orubbat. Rådhusrätten har

vidare uttalat, att påståendet att en avveckling icke innebär att successorer-

nas rättsläge försämras synes pressat. Att lagstiftaren funnit även personer

tillhörande sistnämnda kategori ha ett intresse förtjänt av skydd framgår

enligt rådhusrätten exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och

18 kap. 4 § femte punkten föräldrabalken.

Sveriges advokatsamfund har anslutit sig till den av utredningen uttalade

åsikten, att en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider

mot grundsatsen om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av

utredningen angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sit­

tande innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förut­

sättning har dock advokatsamfundet uppställt det villkoret, alt icke heller

någon annan, som har ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att

det skäligen bör beaktas i förevarande sammanhang, lider skada genom av­

vecklingen. Advokatsamfundet syftar därvid bl. a. på förmånstagare och

nyttjanderättshavare. Ehuru advokatsamfundet således anser sig kunna vits­

orda, att den nu behandlade rättsprincipen icke utgör hinder mot en lagstift­

ning om avveckling, har samfundet likväl på en annan grund ansett det tvek­

samt, om sådan lagstiftning är tillåtlig. Vad som föranlett denna tveksamhet

är den i rättsligt hänseende stora likheten mellan fideikommiss och vissa fa­

miljestiftelser, vilka sistnämnda enligt utredningens uppfattning i vissa fall

skall behandlas på samma sätt som fideikommiss. De stiftelseförordnanden

advokatsamfundet avsett är sådana, som visserligen är giltiga enligt den vid

deras tillkomst gällande lagen men som skulle ha varit ogiltiga, om det i

testamentslagen stadgade förbudet mot perpetuella fideikommiss skulle ha

varit tillämpligt på dem. Advokatsamfundet har framhållit, att enligt 5 § i

testamentslagens promulgationslag nämnda förbud icke drabbar ett före år

1931 upprättat testamente, även om testator avlidit först efter 1930 års ut­

gång, samt alt en familjestiftelse av nu angivet slag i likhet med andra stif­

telser måste betraktas som en juridisk person med en i förhållande till så­

väl stiftaren som nuvarande och framtida destinatäref fullt självständig

ställning. Att genom ny civillag avveckla en sålunda på sin tid lagligen till­

kommen och alltjämt bestående juridisk person är enligt advokatsamfundets

mening ägnat att väcka betänkligheter. Den nära överensstämmelsen mellan

fideikommiss och de familjestiftelser som enligt utredningens förslag skall

likställas med fideikommissen i avvecklingshänseende anser advokatsamfun­

det ha till följd, att de betänkligheter som föreligger mot en avveckling av

nämnda stiftelser även gör sig gällande i fråga om avvecklingen av fidei­

kommissen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år J!)63

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Principen att ny civilrättslig lagstiftning icke får ges tillbakaverkande

kraft innebär enligt min mening i förevarande sammanhang, att en avveck­

ling av fideikommissen bör genomföras så, att icke någon berövas en rätt som

han vid den nu ifrågavarande lagstiftningens ikraftträdande innehar. Detta

innebär i sin tur att den som vid ikraftträdandet innehar fideikommisset samt

de som vid nämnda tidpunkt är berättigade till förmåner därifrån eller in­

nehar andra rättigheter bör lämnas oförkränkta i sina rättigheter, medan

däremot ett hänsynstagande till successorerna, som ju icke förvärvat någon

rätt till fideikommisset, ej kan härledas ur ifrågavarande rättsgrundsats. De

bestämmelser som kan ifrågakomma för tillgodoseende av successorernas in­

tressen kan liksom de av Stockholms rådhusrätt åberopade lagrummen

motiveras endast från skälighetssynpunkt. Vad angår de av advokatsam­

fundet anförda synpunkterna vill jag framhålla följande. Såsom närmare

skall beröras i fortsättningen, torde finnas vissa familjestiftelser, tillkomna

före införandet av förbudet mot instiftande av fideikommiss i lös egen­

dom, vilka står fideikommissinstitutet så nära, att de i avvecklingshän-

seende bör jämställas med fideikommiss. Det förhållandet, att dessa stiftel­

ser lämnats oberörda av 1930 års testamentslagstiftning —■ som icke innebar

något ståndpunktstagande i fråga om avveckling av de bestående fideikom­

missen utan endast avsåg att förhindra, att nya fideikommiss i lös egendom

framdeles inrättades — är i detta sammanhang ovidkommande. Jag anser

även, att den begreppsmässiga bestämningen av ifrågavarande rättsbildning­

ar — vilken för övrigt kan vara föremål för delade meningar — saknar be­

tydelse för bedömningen av den aktuella frågan. Om ett förordnande, som

erhållit formen av stiftelseförordnande, i verkligheten är att betrakta som

en fideikommissurkund, skall det av naturliga skäl vara underkastat sam­

ma överväganden som en sådan urkund. På grund av vad nu anförts anser

jag, att en avveckling av fideikommissen, som lämnar innehavare, förmåns­

tagare och nyttj anderätt shavare oförkränkta i den rätt de har vid avveck­

lingslagens ikraftträdande, icke strider mot principen, att ny civillagstift­

ning ej får ges tillbakaverkande kraft.

Icke heller i övrigt anser jag, att en avveckling av fideikommissen står i

strid med de rättsgrundsatser, som följes i vårt land. Vad beträffar de av

Stockholms rådhusrätt och riksantikvarieämbetet framförda invändning­

arna angående testamentes orubblighet anser jag sålunda i likhet med

utredningen icke rimligt, att ett enskilt förordnande om en särskild arvs-

följd för viss egendom skulle i motsats till den legala arvsföljden vara

orubbligt för alla tider.

Sammanfattande bedömning av frågan om avveckling av fideikommissen

Starka principiella och även vissa praktiska skäl talar för fideikommis­

sens avveckling. Vid en avveckling kan emellertid betydande olägenheter

uppstå av social och ekonomisk art samt för kulturvården, därest icke åt­

gärder kan vidtagas till skydd för ifrågavarande intressen. Att ett tillfreds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

135

ställande skydd härutinnan skapas är ett villkor för att fideikommissen

skall avvecklas. Härvid bör eftersträvas regler, som inrymmer olika möj­

ligheter till lösningar i det enskilda fallet, samtidigt som kravet på enkel­

het och smidighet i tillämpningen icke bör eftersättas. Vidare bör största

möjliga utrymme beredas intressenterna att på frivillig väg åstadkomma

lämpliga lösningar. Den ordning som jag skisserat i det föregående synes

mig i tillräcklig grad tillgodose dessa i sig svårförenliga krav. De föror­

dade åtgärderna synes sålunda, såvitt nu går att bedöma, på tillfredsstäl­

lande sätt reglera frågan om skyddet för de allmänna intressen som är för­

knippade med fideikommissen. På grund härav och då några principiella

lagstiftningshinder enligt min mening icke föreligger, anser jag mig kunna

förorda en successiv obligatorisk avveckling av fideikommissen.

Avvecklingen bör regleras i en särskild lag, vari meddelas bestämmelser

angående såväl fideikommissintressenternas inbördes förhållanden som till­

varatagandet av de allmänna intressena. Sedan det i lagen föreskrivna av-

vecklingsförfarandet är avslutat, bör fideikommissegendomen i princip be­

handlas som vanlig egendom. Avvecklingen bör ske under medverkan av en

särskild nämnd.

Hittills har jag i fråga om sättet för en avveckling av fideikommissen i

stort sett endast berört de särskilda frågorna om skydd för jord- och skogs-

egendomarna, för arrendatorerna och för kulturvärdena. I fortsättningen

skall mera i detalj behandlas, hur avvecklingen lämpligen bör ske. Beträf­

fande de grundläggande frågorna om tidpunkten för avvecklingen, fördel­

ningen av egendomen och förfarandet vid avvecklingen delar jag därvid i

allt väsentligt utredningens uppfattning. I det närmast följande avsnittet

skall också behandlas vissa frågor angående förmåner ur fideikommissegen­

domen. Vidare ämnar jag mera ingående diskutera åtgärderna till skydd för

de förut angivna allmänna intressena.

Sättet för avvecklingen

Tidpunkten

Utredningen har uttalat, alt avvecklingen bör genomföras så snart ske

kan. Med hänsyn till fideikommissrättens natur av livstids besittningsrätt

har utredningen funnit det vara naturligt att låta rättsändringen inträda i

samband med ett dödsfall, varigenom bl. a. vinnes möjlighet att få en lämp­

lig fördelning av egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande

skäl för att avvecklingen bör genomföras, då den som innehar fideikommis­

set vid avvecklingslagens ikraftträdande (nuvarande innehavaren) avlider.

En sådan lösning medför utspridning i tiden av de olika avvecklingsfallen,

vilket utredningen ansett vara en fördel från samhällsekonomiska och ad­

ministrativa synpunkter. Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu

sagts möter enligt utredningens mening flera hinder. Av allmänna grundsat­

ser följer sålunda, att avvecklingen icke får ske på sådant sätt att nuvaran­

de innehavarens rätt blir lidande. Visserligen finns möjlighet att tillägga

136

denne egendomen med nyttjanderätt på livstid eller till fri rådighet, men

utredningen anser väsentliga skäl tala häremot. Utöver administrativa pro­

blem vid ett samtidigt upphörande av alla eller ett stort antal fideikommiss

har utredningen bl. a. framhållit, att en sådan ordning icke tillåter att suc-

cessorns intressen tillbörligen beaktas och att svårigheter uppstår, när det

gäller att vidtaga åtgärder till skydd för skogar och kulturvärden. Enligt ut­

redningens mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att låta av­

vecklingen inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett sådant

skäl skulle kunna vara, att anpassningen till ändrade förhållanden kräver

en övergångstid. Emellertid kan särskilda fördelningsregler för avveckling­

en utformas så, att en mjuk övergång erhålles från den hittillsvarande suc-

cessionsföljden till vanlig arvsfördelning. Därest nuvarande innehavaren,

såsom utredningen har förordat, erhåller tillfälle alt förbereda avvecklingen,

kan anpassningen ytterligare underlättas. Utredningen har ansett anledning

också saknas att uppskjuta avvecklingen för att tillgodose eventuella fram­

tida successorer efter nuvarande innehavarens näste efterträdare i den fidei-

kommissariska successionskedjan. Jämförda med den sistnämndes förvänt­

ningar framstår utsikterna för övriga successorer att få övertaga fideikom­

misset i allmänhet som ovissa och avlägsna. På grund av vad nu sagts har

utredningen föreslagit, att fideikommisset skall upphöra, då nuvarande in­

nehavaren avlider.

Man kan emellertid icke bortse från möjligheten, att en fideikommissinne­

havare med anledning av den väntade avvecklingen avstår från fideikom­

misset till förmån för sin efterträdare, för att fideikommisset skall kunna

bestå under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avveck­

lingen fördröjas, utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än

dem som eljest skulle ha övertagit den. I anslutning till dessa överväganden

har utiedningen föreslagit att, därest fideikommisset tillfallit nuvarande in­

nehavaren efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande

innehavarens död och denne lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset

skall upphöra vid hans död.

Mot den av utredningen föreslagna huvudregeln om fideikommissets upp­

hörande vid nuvarande innehavarens död har under remissbehandlingen in­

vändningar framförts endast av Stockholms rådhusrätt och överståthållar-

ämbetet. Vad i betänkandet anförts om skäligheten av att näste efterträdaren

tillgodoses kan enligt rådhusrätten i vissa fall göra sig gällande med samma

styrka beträffande därefter följande successorer, om sådana finnes vid la­

gens ikraftträdande. Rådhusrätten har därför ifrågasatt, om icke tiden för

avvecklingen bör uppskjutas till den tidpunkt, då ingen före lagens ikraft­

trädande född successor längre finnes, överståthållarämbetet har uttalat,

att i de fall, då innehavaren uppnått hög ålder och efterträdaren måhända

redan under lång tid taktiskt omhänderhaft egendomens skötsel, regeln om

obligatorisk avveckling vid innehavarens frånfälle framstår som otillfreds­

ställande. Det kunde enligt överståthållarämbetet vara skäligt, alt efterträ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

137

daren fick tillträda fideikommisset, om han vid ikraftträdandet av avveck­

lingslagen uppnått myndig ålder, eller också kunde frågan, om avveckling

bör ske vid innehavarens eller efterträdarens död, göras beroende av inne­

havarens ålder.

Den av utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen för det fall, att

avstående skett från fideikommisset, har avstyrkts av så gott som samtliga

remissorgan, som yttrat sig däröver. Genomgående har påpekats, att bestäm­

melsen har retroaktiv verkan, och på många håll har framhållits, dels att

de av utredningen anförda skälen för bestämmelsen icke är sådana att den

kan sägas tillgodose några viktigare allmänna intressen, dels att bestäm­

melsen skulle kunna leda till väsentligt förfång för vederbörande fideikom­

missinnehavare.

Frågan om tidpunkten för avvecklingen kan enligt min mening icke ses

isolerad från problemet om vad som skall ske med egendomen, när fidei­

kommissbandet häves. Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har

diskuterats att låta näste efterträdaren erhålla en modifierad fideikommiss­

rätt och att låta den slutliga övergången till fri egendom inträda först vid

dennes frånfälle. Så har även skett i vissa andra länder. En dylik lösning

kan motiveras av hänsyn till behovet av smidig anpassning till de nya

förhållandena. Den nu föreliggande utredningen och de remissorgan som ytt­

rat sig i ärendet har emellertid icke ifrågasatt annat än att egendomen vid

avvecklingen skall omedelbart övergå till fri egendom. Med hänsyn till att

erforderlig anpassning såsom fortsättningsvis skall beröras ändock synes

kunna ske och då en successiv avveckling av förut angivet slag synes kom­

plicera förfarandet, vill även jag biträda en sådan lösning.

Vad därefter beträffar den av utredningen föreslagna huvudregeln anser

jag i likhet med utredningen och remissorganen att det icke bör ifrågakom­

ma att genomföra avvecklingen tidigare än vid nuvarande innehavarens död.

Å andra sidan bör avvecklingen icke skjutas alltför långt på framtiden. I

likhet med utredningen anser jag således icke tillräckliga skäl föreligga att

skjuta på avvecklingen för att tillgodose andra successorer än den nuvaran­

de innehavarens närmaste efterträdare. På grund härav och på de av utred­

ningen i övrigt anförda skälen anser jag, att avvecklingen bör inträda vid

nuvarande innehavarens död. Någon särskild regel för det fall, att efterträ­

daren på grund av innehavarens höga ålder eller av annat skäl redan under

lång tid omhänderhaft egendomen, anser jag icke erforderlig. Efterträdarens

intressen får anses tillräckligt tillgodosedda genom den relativt starka ställ­

ning som enligt vad jag kommer att föreslå tillerkännes honom vid avveck­

lingen. Icke heller anser jag motiverat att införa en särskild regel för det

fall, att närmast föregående innehavare avstått från fideikommisset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

5f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Egendomens fördelning

Beträffande egendomens fördelning har utredningen ansett, att de allmän­

na successionsreglerna i ärvdabalken i stor utsträckning bör tillämpas men

att en relativt mjuk övergång från fideikommissarisk succession till all­

männa regler är önskvärd och att skäl talar för att cn väsentlig del av egen­

domen hålles samlad i näste efterträdarens hand. Det fördelningssystem som

utredningen på anförda grunder förordat innebär, att efterträdaren alltid är

berättigad att i denna sin egenskap erhålla en bestämd kvotdel av egendo­

men. Återstående kvotdel fördelas i princip såsom arvfallen egendom. Är

efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom efter­

trädareandelen även arvsandel i återstoden.

I fråga om den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel bör en­

ligt utredningen förutom reglerna om arv även reglerna om testamente till-

lämpas. Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att

egendom hålles samlad, där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk

eller kulturell synpunkt. Fideikommissinnehavaren får vidare härigenom

viss möjlighet att sörja för efterlevande make liksom att, när han finner

förhållandena påkalla detta, förordna om annan fördelning mellan arving­

arna än den legala.

Utredningen har även övervägt frågan, huruvida vid avvecklingen regler­

na om giftorätt bör kunna tillämpas på den del av egendomen som ej utgör

efterträdareandel, men har stannat vid att icke framlägga förslag härom.

Utredningen har föreslagit, att successor till jordbruksfideikommiss skall

kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad samt därtill

hörande trädgårdsanläggningar och samlingar ävensom skogsområde, som

anses böra bibehållas odelat. Dessutom blir successorn i det övervägande an­

talet fall berättigad att ärva nuvarande innehavaren och denne har möj­

lighet att utnyttja den föreslagna testationsrälten för att ytterligare tillgo­

dose successorn. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att efterträdare-

andelen bör bestämmas till hälften av fideikommissegendomen.

Utredningen har även diskuterat, huruvida egendomen bör svara för siste

fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen har

utredningen ansett, att sådant gäldsansvar icke kan komma i fråga i betrak­

tande av de grunder på vilka förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller åter­

stoden av egendomen bör enligt utredningens mening belastas med ansvar

för innehavarens privata gäld. Införandet av gäldsansvar skulle innebära,

att siste innehavaren får möjlighet att genom upptagande av lån indirekt

förfoga över fideikommissegendomen, något som utredningen funnit icke

vara förenligt med tanken att fideikommisset skall bestå till nuvarande in­

nehavarens död. Vad beträffar gäld, som uppkommit före avvecklingslagen,

har utredningen framhållit, att borgenärerna icke haft anledning att räkna

med fideikommissegendomen vid sin kreditgivning.

139

Utredningen har slutligen föreslagit, att fideikommissegendomen vid nu­

varande innehavarens frånfälle skall behandlas som ett särskilt bo (fidei­

kommissbo).

De av utredningen framförda synpunkterna och förslagen i vad avser

principerna för fördelning av fideikommissegendomen har så gott som

genomgående godtagits under remissbehandlingen. Ett par remissorgan har

dock uttalat, att man i stället för en fördelning mellan fideikommissintres­

senterna skulle kunna överväga att sammanhålla egendomarna genom att

överföra dessa till stiftelser, som skulle bildas för detta ändamål och ha till

syfte att tillgodose medlemmar av den eller de släkter stiftaren önskat

gynna.

Sveriges advokatsamfund har — med hänsyn till intresset av att egen­

domen även efter avvecklingen innehas av endast en person — ifrågasatt,

huruvida icke bröstarvinge, som ej är efterträdare, bör vara skyldig att i

första hand taga lott i innehavarens privata egendom för täckning av sin

laglott i såväl sistnämnda egendom som fideikommissegendomen.

Syftet med att avveckla fideikommissen är att återföra egendomen till

vanlig succession. Därför bör ej som allmän awecklingsform väljas att över­

föra egendomen till släktstiftelse. Fideikommissförmögenheterna bör i prin­

cip fördelas inom de släkter, där den fideikommissariska successionen äger

rum. Det gäller då att avgöra, vilka medlemmar av dessa släkter som bör

erhålla rätt till egendomen. Att genom enhetliga bestämmelser åstadkomma

en tillfredsställande lösning av detta spörsmål är förenat med vissa svårig­

heter, och man kan knappast undgå att i tillämpningen stundom erhålla

från skälighetssynpunkt mindre tillfredsställande resultat. Då det emeller­

tid, såsom jag förut fx-amhållit, i princip icke bör ifrågakomma att avveckla

varje fideikommiss för sig genom beslut av statlig myndighet och då icke

heller en individuell reglering av successionsförändringen lämpligen synes

böra åstadkommas genom släktbeslut, torde det bli nödvändigt att söka reg­

lera släktmedlemmarnas rätt vid avvecklingen genom direkta lagbestäm­

melser. När det gäller att uppställa dylika regler, genom vilka den gällande

successionsordningen skall avbrytas och nya rättsinnehavare utses, måste

lagstiftaren i viss utsträckning träffa ett fritt avgörande utan att kunna

stödja sig på vedertagna principer. Därvid torde böra undvikas att i fråga

om släktmedlemmarnas rätt till fideikommissförmögenheterna göra skill­

nad mellan olika slag av fideikommissegendom.

De intressenter, som med någon större grad av skälighet kan göra an­

språk gällande vid nuvarande innehavarens död, är å ena sidan de släktmed­

lemmar vilka enligt fideikommissurkunden i tur och ordning efter varandra

skulle varit successionsberättigade och å andra sidan den nuvarande inne­

havarens arvingar. Ofta är den närmaste av successorerna även legal arvinge

till företrädaren.

Bland successorerna måste näste efterträdarens utsikter att få övertaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

fideikommisset i regel anses betydligt mera konkretiserade och mindre be­

roende av tillfälligheter än förväntningarna hos de successorer som först

därefter står i tur att övertaga egendomen. De följande successorerna har

endast haft mera osäkra och i varje fall subsidiära utsikter att få tillträda

fideikommisset och torde fördenskull i regel icke ha fått sina levnadsförhål­

landen bestämda av tanken på att de skulle få övertaga detsamma. Möjligen

kunde det komma i fråga att tillgodose ytterligare en successor efter näste

efterträdaren, men redan denne successors anspråk torde få anses tämligen

svagt grundat från skälighetssynpunkt. Det synes därför vara lämpligt att

bland de fideikommissarislca successorerna bereda endast näste efterträda­

ren gottgörelse ur fideikommissegendomen.

Gentemot den rätt som bör tillerkännas näste efterträdaren står det an­

språk som uppbäres av dem som framför eller jämte honom är nuvarande

innehavarens arvingar. Med hänsyn till att syftet med avvecklingen är att

återföra egendomen till vanlig succession — vilket emellertid icke behöver

ske omedelbart vid awecklingstillfället -— synes mig naturligt, att avveck­

lingen i viss utsträckning sker med tillämpning av gällande arvsregler.

Frågan om principerna för fideikommissegendomens fördelning är emel­

lertid av vikt icke bara för de enskilda intressenterna utan har -— såsom jag

tidigare betonat — mera allmän betydelse såtillvida att en uppdelning,

framför allt om den genomföres alltför snabbt, i många fall kan medföra

allvarliga olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art.

Vad nu sagts talar för att fideikommissegendomen till betydande del bör

tillfalla närmaste successorn. I övervägande antalet fall torde denne bli

berättigad att ärva nuvarande innehavaren och sålunda erhålla större an­

del i fideikommissegendomen än efterträdareandelen. Genom den av ut­

redningen föreslagna regeln, att efterträdaren — eventuellt efter lösen i

pengar — skall äga rätt att övertaga huvudgården och skogsområde, som

bör bibehållas odelat, tillgodoses ytterligare intresset av att undvika en upp­

delning av fideikommissegendomen. På grund av vad nu sagts anser jag mig

kunna tillstyrka utredningens förslag till legal fördelning av egendomen.

Vad utredningen föreslagit beträffande skogsområde bör dock gälla även

område, på vilket bedrives jordbruk.

Emellertid ställer jag mig tveksam till utredningens förslag, att efter­

trädaren skall, om lotten icke förslår, kunna erhålla sådan egendom som

nyss sagts mot lösen i pengar. Då efterträdarens intressen får anses vara

tillräckligt tillgodosedda genom de bestämmelser som i övrigt gäller såväl

enligt avvecklingslagen som enligt ärvdabalken, anser jag mig icke böra

biträda utredningens förslag härutinnan. Vad nu sagts innebär givetvis icke

något hinder mot frivilliga överenskommelser om inlösen.

Mot utredningens förslag, att reglerna om testamente skall tillämpas be­

träffande den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel, har icke

några invändningar rests under remissbehandlingen. Även jag delar utred­

ningens uppfattning härutinnan.

Det kan av naturliga skäl också ifrågasättas att tillerkänna nuvarande

141

innehavarens efterlevande make giftorätt i den del av egendomen som ej

utgör efterträdareandel. Jag finner emellertid, att utredningen anfört vä­

gande skäl häremot. Härtill kommer att fideikommissinnehavaren genom

den föreslagna testationsrätten beretts viss möjlighet att sörja för efterle­

vande make, vilket minskar angelägenheten av en bestämmelse om gifto­

rätt. Framhållas bör även att frågan om efterlevande makes arvsrätt är

föremål för överväganden inom familjerättskommittén och att fördelningen

av den arvfallna egendomen givetvis skall bestämmas med ledning av de

vid varje arvfall gällande arvsreglerna. Jag anser därför, att vid avveck­

lingen giftorätt icke i något fall bör äga rum i den förutvarande fideikom­

missegendomen. Att såsom utredningen uttalat egendomen naturligast jäm-

ställes med innehavarens enskilda egendom bör således icke medföra, att

denne skall äga genom äktenskapsförord förordna om egendomen.

Beträffande fideikommissegendomens gäldsansvar gäller, att så länge

fideikommisset består egendomen icke svarar för gäld annat än i särskilda

fall, av vilka det i praktiken viktigaste är då gäld intecknats i fideikom­

missfastighet med Kungl. Maj:ts tillstånd. Någon anledning att vid en av­

veckling föreskriva gäldsansvar för innehavares privata gäld med åtföljan­

de risker för splittring av fideikommissegendomarna föreligger enligt min

mening icke. Jag anser därför liksom utredningen, att något utvidgat gälds­

ansvar icke bör ifrågakomma.

Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuvarande inne­

havarens privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis andra grun­

der än vanliga successionsregler, bör den såsom utredningen föreslagit be­

handlas som ett särskilt bo (fideikommissbo).

Vad beträffar de av Sveriges advokatsamfund framförda synpunkterna

rörande bröstarvinges laglott vill jag framhålla, att en regel i enlighet med

vad samfundet ifrågasatt dels skulle strida mot den nyss förordade prin­

cipen om fideikommissegendomen såsom ingående i ett särskilt bo, dels

skulle onödigt komplicera förfarandet. Jag kan därför icke biträda, att den

ifrågasatta regeln införes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Förmåner

Såsom framgått av redogörelsen för de bestående fideikommissen utgår

från åtskilliga av dem särskilda förmåner till andra än innehavaren. Dessa

förmåner är av olika slag. Ibland — såsom vid fardagsförmåner och vissa

änkeförmåner — innefattar förmånen rätt att under någon tid besitta hela

fideikommisset eller del därav. I andra fall äger förmånstagaren åtnjuta

avkomsten av visst hemman eller en ränta, bestämd i pengar eller varor.

Även andra slag av förmåner förekommer. Förmånerna utgår dels till släk­

tingar, dels till förutvarande anställda och arrendatorer och dels till andra,

såsom till de fattiga, välgörenhetsinrättningar m. m. De sist angivna för­

månerna har närmast karaktären av ändamålsbestämmelser. Detsamma gäl­

ler om de ibland förekommande föreskrifterna om skyldighet för fideikom­

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

missinnehavaren att underhålla stiftarens eller annans grav. I många fall

utgår förmånerna på grund av föreskrift i fideikommissurkunden. Urkun­

dens bestämmelser, vilka merendels blivit obsoleta, tillämpas härvid inga­

lunda alltid efter sin ordalydelse. Ibland utgår förmånen på annat sätt än

som föreskrivits eller med högre belopp än som stadgats. Det förekommer

också, att en i urkunden föreskriven förmån ersatts med en helt annan

prestation eller att den fallit ur bruk. Å andra sidan förekommer ofta, att

förmåner utgår utan att urkunden innehåller någon föreskrift därom. Detta

gäller särskilt pensioner och liknande förmåner till anställda eller deras

efterlevande. I fråga om dessa gäller särskilda problem, och de skall därför

i den följande framställningen behandlas för sig.

Vad beträffar andra förmåner än pensioner skall här

först behandlas den rätt till fardag för avliden fideikommissinnehavares

efterlevande som föreligger enligt den tidigare omnämnda förordningen den

3 april 1810. Denna innebär, att jordbruksfastighet skall avträdas den 14

mars som infaller näst efter sex månader från dödsfallet. Hus i stad antages

böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober som inträffar näst efter tre

månader från dödsfallet. I vissa fideikommissurkunder förekommer också

bestämmelser om fardagsförmån. Enligt vad som angives i 1810 års för­

ordning skall dessa tillämpas i stället för förordningens bestämmelser.

Utredningen har funnit det vara från principiell synpunkt riktigast att

bibehålla fardagsförmånerna men även ansett praktiska skäl tala härför.

Sålunda har utredningen framhållit, att dödsbodelägare och andra — fram­

för allt nyttjanderättshavare — kan ha tagit förmånen med i sina beräk­

ningar och under alla förhållanden ofta väl torde behöva det rådrum som

fardagstiden medger samt att särskilt för efterlevande make fardagsförmå-

nen torde kunna bli av betydelse. Utredningen har därför förordat, att far­

dagsförmån skall få åtnjutas efter siste innehavarens död enligt samma

regler som gällt under fideikommissets bestånd.

Bland förmåner i övrigt, som kan utgå på grund av föreskrift i fideikom­

missurkunden, torde de viktigaste vara de som utgår till innehavarens än­

ka. För att änkeförmån skall utgå förutsättes ofta, att mannen särskilt

törordnat därom. Förmånen kan bestå i en rätt — ofta under änkans åter­

stående livstid — att besitta hela fideikommisset eller del därav. Vanligen är

den dock bestämd till vissa periodiskt utgående penningbelopp eller natura-

prestationer. Ibland är uttryckligen stadgat, att det åligger änkan att under­

hålla oförsörjda barn. Relativt vanligt är också, att förmån skall utgå till

avliden innehavares änka och barn gemensamt. Även till syskon till den

nye fideikommissarien och till andra anhöriga kan förmåner utgå.

Utredningen har funnit det rimligt, att ifrågavarande förmåner får åtnju­

tas vid avvecklingen av fideikommisset. A andra sidan har utredningen på­

pekat, att med de bestämmelser för egendomens fördelning som förordats

förmånstagaren ofta får del i egendomen enligt arvsregler eller på grund av

testamente. Ett sammanträffande av förmån och »fideikommissarv» eller

143

förvärv på grund av testamente har för utredningen framstått som ett

omotiverat gynnande av mottagaren. Den som tar del i egendomen enligt

arvs- eller testamentsregler skall därför enligt förslaget icke tillika få upp­

bära förmån, utan i nu åsyftade fall får den berättigade välja mellan förmån

å ena sidan och arvs- eller testamentslott å andra sidan.

Såsom förut anförts förekommer i en del fideikommissurkunder bestäm­

melser om förmåner till fattiga eller eljest för välgörande ändamål eller till

förutvarande anställda på fideikommisset. Ibland föreskrives att någon äm­

betsman skall öva uppsikt över att urkundens bestämmelser iakttages ocli

att innehavaren av fideikommisset härför skall utge visst årligt belopp till

vederbörande. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att svara

för underhåll av stiftarens eller annans grav. Ifrågavarande ändamålsbe­

stämmelser har i stor utsträckning på grund av ändrade förhållanden för­

fallit eller eljest upphört att tillämpas.

Utredningen har beträffande de för utövad uppsikt stadgade förmånerna

uttalat, att den rättsliga förutsättningen för deras vidare utgående får an­

ses bortfalla i och med fideikommissets upphörande. Beträffande övriga hit­

hörande förmåner har utredningen däremot förordat att — i den mån skyl­

dighet att utge förmån eller liknande alltjämt kan anses föreligga vid tiden

för fideikommissets upphörande — skyldigheten bevaras för framtiden.

Då icke alltid finns någon som kan göra skyldigheten gällande och frågan

om talerätt i andra fall kan vara tveksam, har utredningen föreslagit, att

den fideikommissnämnd som föreslås inrättad skall äga generell behörig­

het att föra talan vid domstol om skyldighetens fullgörande.

Utredningens förslag om bevarande av de förmåner av olika slag som

grundar sig på fideikommissurkund eller i vad avser fardagsförmåner på

1810 års förordning liar i alla avseenden godtagits av remissorganen. Även

jag ansluter mig till de av utredningen anförda synpunkterna och vill en­

dast framhålla, att ett bevarande av ifrågavarande förmåner i stor ut­

sträckning motiveras icke minst av hänsyn till alt avvecklingen bör genom­

föras på sådant sätt att icke någon berövas en rätt, som han vid lag­

stiftningens ikraftträdande innehar eller har mera konkretiserade förvänt­

ningar att förvärva. Vad beträffar den för fideikommissnämnden föreslagna

rätten att föra talan om tillgodoseende av vissa ändamålsbestämmelser vill

jag framhålla, att denna rätt bör utnyttjas med stor försiktighet. På grund

av vad sålunda anförts tillstyrker jag utredningens förslag om bevarande

vid avvecklingen av nu angivna förmåner.

Vid en del fideikommiss utgår utan stöd av fideikommissurkunden för­

måner till innehavarens anhöriga, oftast i form av periodiska penningbidrag.

Utredningen har ansett det icke vara motiverat, att lagstiftaren inskrider för

bevarande av dessa förmåner.

Av remissorganen har annan mening uttalats endast av Sveriges advokat­

samfund, som framhållit att dessa förmåner mestadels betraktats som kom­

pensation för att vederbörande icke kommit i åtnjutande av del i fideikom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

missegendoxnen. Advokatsamfundet har därför föreslagit, att ifrågavarande

förmåner skall jämställas med sådana som utgår enligt fideikommissurkun­

den eller därpå grundat förordnande.

Enligt min mening bör i princip förmåner icke bevaras vid avvecklingen

i andra fall än då rättsgrunden kan härledas från själva fideikommisset.

Vad beträffar de nu avsedda av innehavaren frivilligt påtagna förpliktelser­

na gäller att de häftar vid innehavarens personliga förmögenhet och icke

vid fideikommisset. Jag anser därför i likhet med utredningen, att särskilda

lagstiftningsåtgärder icke bör vidtagas för att bevara ifrågavarande förmå­

ner.

Vid många fideikommiss har pensioner eller liknande förmåner av

ålder utgått till dem som varit anställda å egendomen eller till änkor och barn

etter anställda. Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande

arrendator eller till arrendators efterlevande. Vid de största fideikommis­

sen uppgår pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. Pen­

sionerna utgår i kontanter eller naturaförmåner eller i bådadera.

Utredningen har ingående behandlat frågan, i vad mån dessa pensioner

skall bevaras vid avvecklingen av fideikommissen, och föreslagit genomgri­

pande åtgärder i detta avseende. Utgångspunkten har därvid varit att, ehuru

förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommissegen­

domen utan — i den mån juridisk skyldighet föreligger att utge dem —

synes vara att betrakta som innehavarens privata gäld, pensioneringen av de

anställda dock av ålder betraktats som en angelägenhet mera för fideikom­

misset som sådant än för fideikommissinnehavaren personligen. Ny inneha­

vare brukar därför enligt utredningen fortsätta att utbetala de pensioner,

som börjat utgå under hans företrädares tid. Utredningen anser, att man

här kan tala om en fast tradition.

Utredningen har funnit det vanskligt att bedöma, vilken inverkan den

allmänna tilläggspensioneringen får på dessa sedvänjor, men ansett det möj­

ligt, att utfästelser om pensionsförmåner kommer att lämnas även efter pen­

sionsreformen. Vad angår pensioner och liknande förmåner, som då fidei­

kommisset upphör utgår ur avkastningen från fideikommissegendomen,

kommer det i vissa fall att röra sig om förmåner, som antingen börjat utgå

före pensionsreformens genomförande eller också grundar sig på dessförin­

nan tyst eller uttryckligt lämnad utfästelse, medan det i andra fall kommer

att röra sig om förmåner, som utfästs efter pensionsreformens genomförande

och som alltså allt från början framstått som något utöver den lagbestämda

tilläggspensionen. Vilken karaktär förmånerna än må ha, har utredningen

ansett rimligt, att man vid avvecklingen tryggar pensionstagarnas ställning.

Med hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får

förutsättas medföra föreligger enligt utredningens mening risk för att ny

innehavare av egendomen icke kommer att godvilligt påtaga sig pensions-

bördan eller icke kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå. I sär­

skilt hög grad skulle detta bli fallet med pensionärer, som visserligen fak­

145

tiskt utfår pension men måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Utredning­

en har ansett föga tilltalande, om avvecklingen på detta sätt skulle komma

att medföra försämring för pensionstagare, som åtnjutit trygghet under

fideikommissets bestånd. Förmånerna måste därför bevaras och deras fort­

satta anknytning till fideikommissegendomen tryggas. Utredningen har även

framhållit, att det skulle vara obilligt att övervältra pcnsionsbördan på siste

innehavarens dödsbo, vilket skulle kunna bli följden, om ej pensionerna

knöts till fideikommissegendomen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har utredningen föreslagit,

att pensionsförmåner som vid fideikommissets upphörande redan börjat ut­

gå alltid skall bevaras. Någon skillnad bör enligt utredningen icke göras mel­

lan pensionärer med formlig rätt till sin pension och sådana som tilläven­

tyrs icke har dylik rätt. Utredningen har härutinnan framhållit, att man kan

utgå från att även de senare skulle ha fått njuta pensionen till godo, om

fideikommisset blivit bestående, och att även de till dem utgående pensio­

nerna med nutida betraktelsesätt framstår som vederlag för utfört arbete.

Mot utredningens förslag i denna del har någon invändning icke rests av

remissorganen.

Utredningen har emellertid velat gå ännu längre, när det gäller att säker­

ställa de fideikommissanställdas pensionering. Sålunda har utredningen vad

angår äldre anställda, som kan anses ha rättsliga anspråk på pension av fi­

deikommissegendomen och som har längre anställningstid, ansett rimligt

att dessa tillförsäkras ovillkorlig rätt till den pension som kan anses intjänt

vid eventuell avgång ur tjänst före uppnådd pensionsålder. Härför talar cn-

-igt utredningen icke blott sociala skäl utan även en stark presuintion för

att dessa anställda, om ej avvecklingen kommit emellan skulle ha stannat

kvar i sina anställningar till pensionsålderns inträde och därmed blivit pen-

sionsberättigade. Utredningen har vidare förutsatt, att många av dem kom­

mer att fortsätta såsom anställda på den förutvarande fideikommissegen­

domen under oförändrade villkor om rätt till pension då de slutar och att

genom säkerställandet av pensionerna därför icke kommer att läggas någon

väsentligt ökad börda på egendomen.

Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vil­

ken omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, har utredningen funnit

följande system innefatta en godtagbar lösning: Pension skall anses intjä­

nad till så stor del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrun-

dande anställningstiden och samma tid utökad med vad som återstår till

pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande anställningstid räknas härvid

allenast den tid anställningen varat efter den dag då trettio år återstod till

pensionsåldern. Anställningstid, som eljest är pensionsgrundande, skall

emellertid ej räknas som sådan, om den icke uppgår till minst tio år. Vad

nu sagts har närmast avsett ålderspension. I fråga om invalid- och familje­

pension har emellertid utredningen ansett samma principer kunna använ­

das.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

I enlighet med det nu anförda har utredningen föreslagit, att pension el­

ler liknande förmån skall säkerställas ur fideikommissegendomen, oaktat

förmånen icke börjat utgå vid avvecklingstillfället.

Vad utredningen sålunda föreslagit har avstyrkts av samtliga remissorgan,

som yttrat sig därom, med undantag av Svea hovrätt, som dock givit uttryck

för tveksamhet, bl. a. med hänsyn till den ekonomiska belastning de utgå­

ende pensionerna kommer att utgöra på fideikommissegendomen. Detta för­

hållande har understrukits även från andra håll. Den väsentliga invänd­

ningen riktar sig emellertid mot förslaget att pension skall utgå oavsett om

vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller ej, vilket

ansetts strida mot eljest vedertagna principer för pensionering av anställda.

Från några håll har även framhållits, att förslaget icke tar tillräcklig hän­

syn till de förmåner den allmänna tilläggspensioneringen ger de anställda.

Jag har tidigare uttalat, att förmåner ur fideikommissegendom i princip

icke bör utgå efter avvecklingen i andra fall än då rättsgrunden kan härledas

från själva fideikommissurkunden. Pensioner eller liknande förmåner är av

naturliga skäl icke reglerade i urkunderna annat än möjligen i undantags­

fall. Oaktat förmånerna således som regel icke varit avsedda att utgå ur fi­

deikommissegendomen, har vid åtskilliga fideikommiss sedan lång tid till­

baka pensioner i stor utsträckning utbetalats av fideikommissinnehavaren

till tidigare anställda vid fideikommisset eller till deras efterlevande. Såsom

utredningen framhållit kan man här tala om en fast tradition. Med hänsyn

härtill och då icke någon genom avvecklingen bör försättas i sämre läge än

han eljest skulle haft, anser jag att pension, som redan börjat utgå då fidei­

kommisset upphör, vid avvecklingen i möjligaste mån bör bevaras, oavsett

om någon rätt till förmånen icke föreligger på grund av fideikommissurkun­

den. Jag tillstyrker alltså förslaget, att pension eller annan liknande för­

mån, som vid fideikommissets upphörande utgår till förutvarande anställd

vid fideikommisset eller till sådan anställds efterlevande, även därefter må

tillgodonjutas.

Vad beträffar sådana anställda som ännu icke blivit berättigade till pen­

sion vid tidpunkten för avvecklingen, bör eftersträvas, att arbetstagare, som

vid nämnda tidpunkt har kvar sin anställning och önskar behålla denna, i

möjligaste mån får sin utkomst tryggad. I stor utsträckning torde också

detta komma att bli fallet genom de åtgärder jag föreslår i syfte att bibe­

hålla den bestående förvaltningsenheten. Om denna bevaras, torde nämligen

i regel de vid egendomen anställda komma att beredas fortsatt sysselsätt­

ning under oförändrade villkor, bl. a. i fråga om pension.

Emellertid kommer troligen vid avvecklingen av några fideikommiss att

inträffa, att fortsatt arbete icke kan beredas vissa anställda. 1 vilken ut­

sträckning detta blir fallet är svårt att bedöma liksom det är svårt att förut­

säga, i vad mån ifrågavarande arbetstagare kommer att bli berättigade till

förmåner av den allmänna tilläggspensioneringen. Framhållas bör dock att

arbetstagare födda år 1896 och senare som regel får antagas bli delaktiga

147

av dessa förmåner och att enligt lagstiftningen om försäkring för tilläggs­

pension för de äldre åldersgrupperna — vilka utredningens förslag lar sikte

på — förmånligare regler gäller än för andra.

Av det sagda torde framgå, att behovet av särskild lagstiftning om säker­

ställande av pension till förmån för de fideikommissanställda är mindre än

vad utredningen förutsett. Att införa sådan särlagstiftning får anses otill­

fredsställande från principiella utgångspunkter. Ifrågavarande pensioner

torde nämligen i regel vara vad man kallar antastbara, d. v. s. utgå endast

om vederbörande har kvar sin anställning vid uppnådd pensionsålder. Ett

bevarande av pensionsrätten måste emellertid för att få någon egentlig ver­

kan innebära, att pensionen göres oantastbar och alltså utgår oavsett om

vederbörande bar kvar anställningen vid pensionstillfället eller icke. Enligt

min mening får avvecklingen av fideikommissen icke sådana följder för de

fideikommissanställda, att det kan anses motiverat att för denna grupp av

anställda genom särskilda lagregler förvandla antastbara pensioner till oan­

tastbara. Jag kan därför icke biträda utredningens förslag att tillerkänna

anställda på fideikommissen rätt till pension eller annan dylik förmån, som

ej börjat utgå vid tidpunkten för avvecklingen.

Angående sättet för förmånernas bevarande bar utred­

ningen föreslagit vissa bestämmelser. Utredningen har framhållit, att för­

månerna är av mycket olika art men att en jämförelsevis enhetlig grupp ut-

göres av dem, som består i en på fideikommissurkunden grundad rätt att

nyttja en eller flera av fideikommissets fastigheter. I överensstämmelse med

regleringen i 12 kap. G § ärvdabalken har utredningen i fråga om sist­

nämnda fall föreslagit förbud mot överlåtelse av eller annat förfogande över

fastigheten utan förmånstagarens samtycke, vilket dock om särskilda skäl

är därtill skall kunna ersättas av rättens medgivande. Med en sådan ordning

vinnes erforderlig trygghet för förmånens bestånd, och förmånstagaren er­

håller skydd mot att fastigheten övergår på någon utomstående. Utred­

ningen har icke ansett det erforderligt att i vidare mån än nu sagts belasta

lagtexten med regler för dessa fall. Motsvarande regler har utredningen

föreslagit för det fall, att nyttjanderätten tillika omfattar inventarier på

fastigheten.

Beträffande övriga förmåner har utredningen ansett förhållandena vara

så skiftande, att formen för deras bevarande bör få väljas från fall till fall.

Enligt förslaget skall emellertid förmån säkerställas genom inteckning i

fastighet eller på annat betryggande sätt, om förmånstagaren så yrkar.

Utredningen har vidare föreslagit, att naturaförmån skall kunna förvand­

las till pengar, om fideikommissboet yrkar det. Förmånstagaren själv bör

däremot enligt utredningens mening ej kunna framtvinga sådan omvand­

ling, emedan utgivandet av naturaförmån ofta kan vara betydligt mindre

betungande än att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets

rätt att få förmån omvandlad skall dock icke vara ovillkorlig utan bero av-

vad som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skä­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ligt. Såsom exempel på omständighet som talar emot att omvandling skall

få ske har utredningen nämnt intresset för en gammal pensionär att få be­

hålla sin bostad.

Mot utredningens förslag angående sättet för förmånernas bevarande

har invändning framförts endast av Svenska bankföreningen. Denna har

sålunda uttalat, att de föreslagna bestämmelserna om inskränkning i ägarens

förfoganderätt, då en på fideikommissurkunden grundad nyttjanderätt till

fastighet föreligger, och om ogiltighet av åtgärd, som vidtagits utan nytt-

janderättshavarens samtycke, innebär allvarlig fara för handeln med fas­

tigheter och för fastighetskrediten. Bankföreningen har hänvisat till att

lagfartsförordningen föreskriver anteckning i lagfartsbevis och lagfartsbok

om sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt över fastigheten, som är

beroende på annans på testamente grundade rätt att nyttja egendomen. För

den händelse utredningens förslag finnes böra genomföras, har bankför­

eningen hemställt, att ifrågavarande stadgande i lagfartsförordningen kom­

pletteras så, att det kommer att omfatta även fall, då nyttjanderätten grun­

das på fideikommissurkund eller på förordnande, som meddelats med stöd

av sådan urkund.

I överensstämmelse med vad jag i andra sammanhang uttalat anser jag,

att det i möjligaste mån bör överlämnas åt intressenterna själva att reglera

de mellanhavanden som uppstår, när det gäller sättet för ifrågavarande för­

måners bevarande. Vissa bestämmelser är dock erforderliga. Sålunda torde

den delvis speciella situation som i många fall uppstår mellan fastighets­

ägare och förmånstagare med anledning av den senares rätt att helt eller

delvis nyttja fideikommissets fasta egendom, ofta med tillhörande inven­

tarier, motivera en föreskrift motsvarande den som gäller enligt 12 kap. 6 §

ärvdabalken. Jag biträder därför utredningens förslag härutinnan. Vid till-

lämpningen av bestämmelsen bör emellertid uppmärksammas att endast så­

dana fall åsyftas, då egendomen utgör en rättslig enhet, t. ex. en register-

fastighet, och i sin helhet är föremål för nyttjanderätt.

Den inskränkning i ägarens behörighet som sålunda föreslagits är av

den art, att man icke med säkerhet kan räkna med att vid ett förfogande

över fastigheten ägarens medkontrahent alltid äger eller bör äga kännedom

därom. Vid överlåtelse av fastigheten och vid upplåtelse av nyttjanderätt

torde visserligen som regel medkontrahenten icke kunna undgå att vid be­

siktning av fastigheten få kännedom om förmånstagarens besittning. I andra

fall, särskilt när det gäller inteckning för fordran, kan medkontrahenten

emellertid icke alltid förutsättas äga kännedom därom. Det kan därför dis-

kuteras, huruvida särskilda garantier bör skapas för att inskränkningen i

ägarens behörighet kommer till medkontrahentens kännedom. Därvid bör

först framhållas, att de fall då sådana inskränkningar förekommer icke

torde bli särskilt många. Vidare bör beaktas, att inskränkningen i åtskilliga

av dessa fall, exempelvis när det gäller fardagsförmåner, är begränsad till

avvecklingstiden, och att under denna tid — enligt vad jag föreslår i det föl­

149

jande — fideikommissnämndens samtycke erfordras för överlåtelse av fidei­ kommissets fasta egendom eller för andra förfoganden däröver, som icke överensstämmer med sedvanlig hushållning. I övriga fall torde risken för att ägaren underlåter att upplysa sin medkontrahent om den på fideikom­ missurkunden grundade nyttjanderätten vara ringa. Slutligen bör framhål­ las att fastighetens förutvarande egenskap av fideikommiss framgår av fas- lighetsböckerna, vilket är ägnat rikta uppmärksamheten på att särskilda förhållanden kan föreligga. På grund av vad nu sagts anser jag icke erfor­ derligt att för det relativt begränsade antal fall det här kan vara fråga om införa särskild bestämmelse i lagfartsförordningen om anteckning i lagfarts- bevis och lagfartsbok av ifrågavarande inskränkningar i ägarens förfogan­ derätt över fastigheten.

Även utredningens förslag i övrigt till bestämmelser angående sättet för bevarande av förmåner anser jag mig kunna tillstyrka.

Jord- och skogsbruket

\ id behandlingen av skälen för och emot avveckling av fideikommissen har jag redovisat, varför beträffande de större jord- och skogsfideikommis- sen det i regel är angeläget att söka bibehålla de nuvarande förvaltnings­ enheterna. Jag har som den främsta utvägen härvidlag anvisat aktiebolags- bildning och även ingående redovisat skälen härför. Därvid har jag också framhållit, att fideikommissintressenterna i regel bör ha gemensamt intres­ se av att bedriva jord- eller skogsbruket inom ramen för den beslående förvaltningsenheten. Vidare har jag berört frågan om inlösningsrätt för det allmänna som en sista utväg att undvika en icke önskvärd splittring av fideikommissegendom. Då nu angivna förhållanden icke alltid torde kom­ ma att utgöra tillräcklig garanti för att aktiebolagsbildning i därför ägnade fall kommer till stånd, bör enligt min mening ytterligare åtgärder övervägas i detta syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Bedömningen av vilka åtgärder som kan tänkas underlätta genomföran­ det av aktiebolagsbildning bör göras mot bakgrunden av de reg­ ler som föreslagits för fördelningen av fideikommissegendomen. Såsom iramgått har jag förordat, att hälften av egendomen skall tillfalla den som enligt successionsordningen för fideikommisset är den siste innehavarens närmaste efterträdare. Återstoden skall tillfalla arvingar och testamentsta­ gare efter den avlidne som om egendomen tillhört denne. Är efterträdaren tillika arvinge eller testamentstagare, vilket torde bli vanligt, erhåller han således mer än hälften av egendomen.

Dessa fördelningsregler innebär, att efterträdaren får en framträdande ställning i ett aktiebolag, bildat på grundval av fideikommissegendomen. Han bör därför i allmänhet ha starkt intresse av att aktiebolagsbildning kommer till stånd, särskilt som han ju därigenom kan bevara förvaltnings­ enheten utan att behöva lösa ut medkontrahenterna, vilket merendels kan

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

bli betungande. Fideikommissariernas intresseorganisation tillhör också de

remissorgan som förordat aktiebolagsbiidning beträffande fideikommissko-

garna. I den mån efterträdarens intresse av att den bestående förvaltnings­

enheten bibehålies sammanfaller med det allmännas, kan övervägas att

skapa möjlighet att under avvecklingsförfarandet få bolagsbildning till

stånd oavsett övriga fideikommissintressenters inställning. Detta kan ske

genom en bestämmelse, att vid beslut om bildande av aktiebolag med till­

skott av fideikommissboets egendom och om överlåtelse av denna på bola­

get efterträdaren ensam äger företräda fideikommissboet.

En sådan regel innebär, att arvinge eller testamentstagare, om han icke

efter överenskommelse kan bli utlöst med kontanta medel eller på annat

sätt, får såsom sin lott taga aktier i ett på grundval av fideikommissegen­

domen bildat bolag i stället för en bestämd del av denna egendom. Vilket

avkastningsvärde en sådan aktie får i jämförelse med värdet av en mot­

svarande bestämd del av egendomen, är givetvis svårt att bedöma. Förut­

sättning för bildandet av aktiebolag måste emellertid alltid vara, att där­

igenom erhålles en lämpligare ekonomisk enhet än vad som eljest skulle

bli fallet. Det matematiska värdet på aktier i ett sådant bolag blir där­

för, om icke särskilda förhållanden tillstöter, minst lika högt som vär­

det av en motsvarande bestämd del av egendomen. Vid den intresseavväg­

ning som måste ske bör även beaktas, att det är genom avvecklingen in­

tressenten erhåller egendomen. Den i det föregående angivna fördelningsre­

geln är, såsom jag tidigare framhållit, heller icke alldeles given. Skäl talar

sålunda för att såsom skett i vissa andra länder tillerkänna efterträdaren

en mera dominerande ställning än vad detta förslag innebär. Vid angivna

förhållanden kan det enligt min mening icke anses obilligt att beröva en in­

tressent hans valfrihet i ifrågavarande avseende.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag förorda, att vid avvecklingen

en bestämmelse av nyss angivet innehåll införes. Jag förutsätter emellertid,

att bestämmelsen icke kommer att behöva tillämpas annat än i undantagsfall

och att sålunda överenskommelser i det stora flertalet fall kommer att kun­

na träffas mellan fideikommissintressenterna.

En annan, som av olika skäl kan ha intresse av att aktiebolag bildas på

grundval av fideikommissegendomen, är den nuvarande innehavaren. Jag

har tidigare framhållit, att innehavarens intresse av att förbereda avveck­

lingen i möjligaste mån bör tillgodoses. Om innehavaren önskar undvika

uppdelning av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grund­

val av denna och detta önskemål sammanfaller med det allmännas intresse

av att bibehålla den bestående förvaltningsenheten, synes åtgärder höra vid­

tagas för att möjliggöra aktiebolagsbiidning redan under fideikommissets

bestånd. Att aktiebolag, innan frågan om avveckling har blivit aktuell, bil­

das på grundval av fideikommissegendomen, innebär att fideikommisset

övergår från att vara fideikommiss i fast egendom, jämte eventuellt tillhö­

rande lös egendom, till kapitalfideikommiss. Det kan möjligen göras gäl­

lande, att detta kan ske enligt nu gällande ordning genom beslut av Kungl.

151

Maj:t och således ulan särskilda bestämmelser. Emellertid motiveras det utbyte av fideikommissegendom som för närvarande kan ske av helt andra skäl än syftet att förbereda avveckling av fideikommissen. Därför synes särskilda bestämmelser i samband med regleringen av avvecldingsförfaran- det erforderliga. På grund härav föreslår jag en bestämmelse i avvecklings­ lagen av innehåll, att Kungl. Maj:t må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fideikommissegendom mot aktie i bolag, såframt innehavaren äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget.

Om innehavaren på fideikommisset drivit rörelse i aktiebolagsform, vil­ ket för närvarande förekommer i en del fall, torde fideikommissboet kunna överföra den förutvarande fideikommissegendomen såsom apport­ egendom på detta aktiebolag genom nyteckning av aktier däri, under förut­ sättning att överenskommelse därom träffas med vederbörande rättsägare, d. v. s. i första hand innehavarens vanliga dödsbo. Vid överförande av fidei­ kommissegendom på aktiebolag på initiativ av nuvarande innehavaren torde däremot motsvarande förfarande ofta böra undvikas, då ju så länge fidei­ kommisset består komplikationer kan uppstå, om åtskillnad inte göres mellan fideikommissinnehavarens privata egendom och fideikommissegen­ domen.

I detta sammanhang bör erinras om det förenklade förfarande som är vanligt, då någon önskar idka verksamhet i aktiebolag, och som består däri att banks notariatavdelning eller annan förmedlar överlåtelse av aktierna i ett redan i formellt avseende bildat aktiebolag (»skrivbordsbolag»). Detta förfarande synes kunna tillämpas, vare sig fideikommissinnehavare eller tideikommissbo skall bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegen­ domen.

Emellertid synes fideikommissinnehavaren och fideikommissboet icke bö­ ra vara uteslutande hänvisade till nu angivna förfaranden. Om så ej skall bli fallet måste en särskild regel införas. I 4 § aktiebolagslagen föreskrives nämligen, att stiftare av aktiebolag skall vara till antalet minst tre. Vidare följer av samma bestämmelse, att dödsbo icke kan vara stiftare av aktie­ bolag. Med anledning härav föreslår jag en bestämmelse enligt vilken, utan hinder av vad som föreskrives i aktiebolagslagen, fideikommissbo eller fidei- komissinnehavare äger bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegen­ domen och vidta de åtgärder som ankommer på stiftare av aktiebolag.

Garantier synes böra så långt möjligt skapas, alt även efter avvecklings- förfarandets avslutande de allmänna intressena blir tillgodosedda. Detta kan ske genom att efter omständigheterna lämpade bestämmelser intages i bo­ lagsordningen. Vid aktiebolagsbildning på grundval av fideikommissegen­ dom bör därför Kungl. Maj :t fastställa bolagsordningen. Denna bör som följd härav icke heller få ändras utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Vid ifrågavaran­ de prövning bör tillses, att i bolagsordningen vid behov intages bestämmel­ se om att Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras för överlåtelse av bolagets fasta egendom och för beslut om frivillig likvidation av bolaget. Vidare bör till­ ses att bolagsordningen innehåller erforderliga föreskrifter om bundna ak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tier och hembudsskyldighet. Hembudsskyldighet kan motiveras bl. a. av

hänsyn till angelägenheten att söka bibehålla vissa förutvarande fideikom­

miss med stora kulturvärden inom släkten och därigenom skapa förut­

sättningar för tillfredsställande vård av kulturföremålen.

Såsom framgått av vad jag anfört i det föregående lägger grunderna för

1925 års förbudslag icke hinder i vägen för aktiebolagsbildning på grund­

val av de större jord- och skogsfideikommissen. Den från allmän synpunkt

erforderliga tillståndsprövningen enligt 1925 års lag ersättes av den till­

ståndsprövning som avvecklingslagen föreskriver om överlåtelse av fidei­

kommissegendom. På grund härav bör i 1925 års förbudslag göras undan­

tag av innehåll, att vad som stadgas i lagen icke skall ha avseende på för­

värv av fideikommissfastighet genom tillskott i samband med teckning av

aktier i aktiebolag.

Till belysning av förfarandet vid överföring av fideikommissegendom till

aktiebolag kan sammanfattningsvis anföras följande.

Om innehavare av fideikommiss önskar överföra fideikommissegendo­

men på aktiebolag, kan han välja mellan att själv bilda ett aktiebolag med

stöd av den i det föregående förordade bestämmelsen och att förvärva ett

»skrivbordsbolag». Väljer han den förra utvägen, blir förfarandet följande.

I aktiebolagslagen föreskrivna stiftelsehandlingar, d. v. s. stiftelseurkund,

förslag till bolagsordning, teckningslista, stiftelsekungörelse och stiftarbe-

rättelse (eventuellt granskningsberättelse) upprättas. Upprättandet av för­

slag till bolagsordning bör ske i samråd med fideikommissnämnden. Ansö­

kan inges till Kungl. Maj :t med begäran om tillstånd till överlåtelsen av fi­

deikommissegendomen och fastställelse av förslaget till bolagsordning.

Kungl. Maj :t skall bedöma lämpligheten från allmän synpunkt av den

ifrågasatta aktiebolagsbildningen och bl. a. pröva frågan om intagande i

bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast egendom och likvidation

av bolaget utan Kungl. Maj :ts medgivande samt spörsmålet om bundna

aktier och hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Vidare bör tillses, att

så vitt möjligt garantier skapas för att det fideikommisskapital som ak­

tierna utgör icke genom för stora vinstutdelningar eller på annat sätt kan

minska i värde till förfång för efterträdaren, arvingar och förmånstagare. I

sitt beslut om tillstånd till överlåtelse av fideikommissegendomen bör

Kungl. Maj:t således meddela erforderliga föreskrifter om kapitalisering

m. m. Storleken av tillåten vinstutdelning regleras genom lämpliga be­

stämmelser i bolagsordningen. Innan beslut meddelas, bör fideikommiss­

nämndens yttrande inhämtas, om sådant icke redan föreligger. Därest

Kungl. Maj :t bifaller ansökningen, inges stiftelsehandlingarna till patent­

verket för vederbörlig prövning och godkännande. Aktiebolagsbildningen

kan därefter fortsätta med bl. a. aktieteckning, aktietilldelning, hållande

av konstituerande bolagsstämma och inbetalning av likvid för de tecknade

aktierna genom överförande av fideikommissegendomen på det nybildade

bolaget samt registrering av bolaget.

Väljer fideikommissinnehavaren utvägen att förvärva ett »skrivbordsbo-

153

lag», blir förfarandet i huvudsak följande. Sedan aktierna i bolaget över­ låtits till fideikoinmissinnehavaren, hålles bolagsstämma. Vid denna anta- ges en ny bolagsordning —• förslag till denna upprättas lämpligen i samråd med fideikommissnämnden — fattas beslut om ökning av aktiekapitalet genom nyteckning av aktier med tillskjutande av fideikommissegendomen och utses styrelse. Eftersom bolagets samtliga aktier är företrädda vid stämman, behöver någon ytterligare stämma ej hållas. Ansökan inges här­ efter till Kungl. Maj:t med anhållan dels om tillstånd till överlåtelsen av fideikommissegendomen, dels om fastställelse av den nya bolagsordning­ en. Prövningen hos Kungl. Maj :t sker i enlighet med vad jag nyss anfört. Om Kungl. Maj:t bifaller ansökningen, inges till patentverket anmälan för registrering av besluten om antagande av den nya bolagsordningen, ök­ ning av aktiekapitalet och valet av ny styrelse. Därjämte ansökes om godkännande av teckningslista och kungörelse av ökningsbeslutet. När registrering och godkännande föreligger, kungör styrelsen ökningsbeslutet i vederbörlig ordning, och därefter sker aktieteckning, inbetalning av lik­ vid för aktierna genom överföring på bolaget av apportegendomen samt tilldelning av aktierna. Förfarandet avslutas med anmälan för registrering av att ökningsbeslutet genomförts.

Även fideikommissbo, som beslutar överföra fideikommissegendomen på aktiebolag, kan välja mellan de båda vägar för vilka jag nu har redogjort. Vidare kan i de fall, då ett aktiebolag finns som drivit rörelse på fideikom­ missegendomen, denna genom tillskott vid nyteckning av aktier överföras på detta bolag, om överenskommelse härom träffas mellan berörda rätts­ ägare.

Om fideikommissboet väljer att bilda nytt aktiebolag, blir förfarandet föl­ jande. Förut nämnda stiftelsehandlingar upprättas. Fideikommissboet bör samråda med fideikommissnämnden angående förslaget till bolagsordning. Ansökan inges till Kungl. Maj:t om tillstånd till överlåtelsen och faststäl­ lelse av förslaget till bolagsordning. Kungl. Maj :ts prövning avser bl. a. frågan om upptagande i bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast egendom och likvidation av bolaget utan Kungl. Maj:ts medgivande samt om bundna aktier och om hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Sedan Kungl. Maj :t godkänt överlåtelsen och fastställt förslaget till bolagsordning, gäller beträffande det fortsatta förfarandet detsamma som då fideikom­ missinnehavare bildar aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.

Väljer fideikommissboet att överföra fideikommissegendomen till ett re­ dan bildat bolag, blir förfarandet detsamma som förut angivits för det fall, då fideikommissinnehavare begagnar utvägen alt förvärva ett »skrivbords- bolag», med undantag av att bolagsordningen icke behöver innehålla annat än vad nyss sagts.

Det åligger patentverket att tillse, att vid aktiebolagsbildningen avveck­ lingslagens bestämmelser iakttagits.

Jag har tidigare uttalat, alt in lösningsrätt för det allmänna icke synes kunna undvaras i samband med fideikommissavvecklingen. Bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

154

melserna härom är emellertid avsedda endast för undantagsfall, där upp­

görelser icke kan träffas mellan fideikommissintressenterna. Det torde

nämligen icke bli fråga om, att det allmänna i någon större utsträckning

löser till sig fideikommissens jordbruksfastigheter. Inlösningsbestämmel-

serna har endast till syfte att underlätta ett sammanhållande av egen­

domen, när starka allmänna intressen talar härför. Om fideikommiss­

intressenterna icke själva i sådant fall önskar behålla egendomen samlad

inom släkten, synes det icke obilligt att låta det allmänna inträda.

Inlösningsrätten bör utnyttjas allenast då fråga är om område av sådan

omfattning, belägenhet och beskaffenhet i övrigt alt dess bibehållande så­

som enhet är av betydande allmänt intresse. Vid avgränsningen av den mark,

som skall vara underkastad inlösningsrätt, måste hänsyn tagas till önsk­

värdheten av lämplig ägoanordning. Inlösningsrätten bör även omfatta till

fideikommisset hörande sågverk och andra för träindustri avsedda fasta

anläggningar. På en del fideikommiss bedrives, såsom inledningsvis nämnts,

även annan industriell verksamhet, som tillsammans med skogshantering

eller annan näringsutövning bildar en ekonomisk enhet. Det kan i sådana

fall vara lämpligt att låta inlösningsrätten avse jämväl andra industriella

anläggningar än dem som direkt hör till skogshantering. Då en industriell

anläggning av något slag underkastas inlösningsrätt, skall denna rätt na­

turligtvis också omfatta den mark på vilken anläggningen är belägen lik­

som även upplagsplatser och annan sådan mark som tillhör anläggningen.

Lös egendom bör däremot över huvud taget ej inbegripas under inlös­

ningsrätten med hänsyn till de praktiska svårigheter som detta skulle

medföra, utan frågan om att övertaga sådan egendom torde få lösas genom

frivilliga överenskommelser mellan berörda parter.

När det gäller att avgöra, vilka som bör vara inlösningsberättigade, kan

beträffande skogarna framhållas, att kronan har mycket betydande skogs­

arealer under domänstyrelsens förvaltning. Kronan är även i viss utsträck­

ning ägare av jordbruksfastigheter, vilka då de förvärvats i rationalise-

ringssyfte förvaltas av lantbruksnämnderna och i övrigt av domänverket.

På de av domänverket förvaltade jord- och skogsegendomarna bedrives en

aktiv naturvård. I det föregående har framhållits, att jord- och skogsbru­

ket på fideikommissegendomarna genomgående är högt rationaliserat. Från

driftsekonomisk synpunkt torde det därför ofta kunna bli fördelaktigt för

kronan att förvärva fideikommissegendom, som fideikommissintressenter­

na inte själva önskar behålla samlad. En dylik lösning är även ägnad att

tillgodose naturvårdsintressena och det alltmer framträdande behovet av

tillgång till fritidsområden. Erforderlig tillgång till fritidsområden torde

även vara ett kommunalt intresse. Även av andra skäl kan kommun önska

förvärva fideikomissegendom. På grund av vad nu sagts bör rätt all inlösa

fideikommissegendom tillkomma kronan och kommun, som Kungl. Maj:t

bestämmer.

Vid inlösen synes i huvudsak kunna användas den ordning som tillämpas

vid expropriation. Det bör ankomma på fideikommissnämnden att, sedan

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

155

det konstaterats att andra utvägar icke står till buds för att hindra splitt­ ring av egendomen, ta de initiativ till ett inlösningsförfarande som påkallas av omständigheterna. Därvid bör undersökas, i vad mån det hos domänsty­ relsen eller de kommunala organen föreligger intresse av att förvärva egen­ domen. Kontakt bör givetvis även tagas med vederbörande lantbruksnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Arrendator ernå

Fideikommissjorden är i mycket stor utsträckning utarrenderad. Beträf­ fande undergårdarna gäller detta med endast få undantag. Av huvudgår­ darna är mellan en tredjedel och hälften upplåtna på arrende.

Enligt 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen gäller arrende- och hyresavtal, av­ seende annan fideikommissfastighet än huvudgård, jämväl för annan inne­ havare av fideikommisset än upplåtaren. I fråga om huvudgård gäller nytt- janderättsavtal endast för upplåtarens besittningslid jämte därpå följande fardagstid. Beträffande uppskattningsvis två tredjedelar av alla under- gårdar är även tillämpliga nyttjanderättslagens sociala arrendebestäm- meiser, innefattande optionsrätt och förköpsrätt under förutsättningar som jag tidigare angivit.

Fideikommissarrendena har i allmänhet präglats av stor stabilitet och därmed följande trygghet för arrendatorerna. Detta har till viss del sin grund i fideikommissinstitutionen som sådan. Fideikommissbestämmelserna har nämligen medfört att godsen sammanhålles, och för dessas drivande har arrendesystemet varit en förutsättning. Vad nu sagts gäller särskilt under­ gårdarna men även i viss utsträckning huvudgårdarna.

Utredningen har för sin del funnit, att avvecklingen av fideikommissen icke medför någon annan inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning än att stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen i allmänhet icke längre blir tillämpligt, emedan fideikommisset som regel skall upphöra vid den nu­ varande innehavarens frånfälle. Enär den princip som uppbär lagrummet en­ ligt utredningens mening icke nu bör brytas, har utredningen föreslagit, att i avvecklingslagen intages en bestämmelse därom, att avtal varom nu är fråga skall gälla jämväl mot den som förvärvar egendomen vid avveck­ lingen. Detta av remissorganen tillstyrkta förslag vill jag biträda.

Utredningen har ansett behov föreligga även av vissa andra regler till skydd för fideikommissarrendatorerna. Emellertid bör såsom jag tidigare anfört frågan om särskilda regler till skydd för arrendatorernas besittning av de arrendegårdar de innehar vid avvecklingen ses mot bakgrunden av hur avvecklingen kommer att genomföras. Det vill därför synas som om vid en avveckling genomförd på det sätt utredningen föreslagit, d. v. s. i stort sett utan särskilda åtgärder för att sammanhålla de större jordfidei­ kommissen, särskilda anordningar kunde vara motiverade för att tillgodose arrendatorernas i och för sig berättigade intresse av att få fortsätta att bruka arrendejorden. Anmärkningsvärt är dock att det oaktat ett stort an­

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tal remissorgan icke ansett behov föreligga av särskild lagstiftning. Det

vill därför synas som om så mycket mindre anledning härtill föreligger,

när såsom jag förordat åtgärder vid avvecklingen skall vidtagas för att

undvika uppdelning av fideikommissjorden med därav följande risker för

uppsägning av arrendatorerna. Emellertid är svårt att förutse, hur förhål­

landena vid framtida awecklingsfall kommer att gestalta sig. Det är där­

för erforderligt att ha uppmärksamheten riktad på denna fråga och att,

om erfarenheterna vid kommande awecklingsfall ger anledning härtill,

överväga särskilda regler till skydd för arrendatorernas befogade intres­

sen. Vad därvid bl. a. kan ifrågakomma är en utvidgad optionsrätt. För

närvarande är jag emellertid icke beredd att föreslå några regler utöver

den förut nämnda bestämmelsen om fortsatt giltighet efter avvecklingen av

arrende- och hyresavtal.

Kulturvärdena

Frågan om skyddet för fideikommissens kulturvärden har jag relativt

utförligt behandlat i den föregående framställningen. Utgångspunkten har

därvid varit, att de fasta kulturvärdena kan beräknas i många fall komma

att ingå i bolagsegendom och därigenom erhålla vård och underhåll samt

att i övrigt ett relativt gott skydd föreligger beträffande dessa kulturvärden

genom gällande lagstiftning om expropriation och om byggnadsminnen.

Ehuru även de lösa kulturföremålen kan antagas komma att beredas ett visst

skydd vid bolagsbildning på grundval av fideikommissegendomen, anser jag

emellertid vissa andra åtgärder erforderliga beträffande dessa kulturvärden.

Dessa åtgärder bör dock i huvudsak begränsas till att avse endast sam­

lingar och icke enstaka kulturföremål.

Sålunda bör, om skydd för en kulturhistoriskt värdefull samling icke kan

åvägabringas på annat sätt, möjlighet finnas för kronan eller kulturvår­

dande institution att inlösa samlingen. Denna anordning kan visserligen leda

till att samling, som ingår i en levande kulturmiljö, bortförs därifrån. I

sådana fall, då det icke kan skapas tillfredsställande säkerhet för att en

värdefull samling i framtiden skall kunna bevaras och vårdas i sin ursprung­

liga miljö, kan likväl vara angeläget, att samlingen ej blir skingrad. I regel

bör inlösen ske av en samling i dess helhet, men ibland kan bli nödvändigt

att en del av samlingen undantages.

Beträffande förfarandet vid inlösen har utredningen föreslagit, att av­

görandet om inlösen må ske skall träffas av Kungl. Maj :t och att vid

tvist om lösesumman tvisten skall avgöras av skiljemän, varvid lagen om

skiljemän i tillämpliga delar skall gälla. Utredningen har som skäl härför

anfört, att det gäller värdering, för vilken särskild sakkunskap måste an­

litas, samt att förfarandet bör vara snabbt, så att icke avvecklingen för­

dröjes. Under remissbehandlingen har emellertid förslag framförts, att

inlösen av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

157

gäller för expropriation. Jag delar dock utredningens uppfattning i denna fråga. Det får ankomma på fideikommissnämnden att hos Kungl Maj :t göra framställning om inlösen; initiativ härtill bör givetvis också kunna tagas av kulturvårdande myndighet eller institution. På grund av vad sålunda an­ förts, föreslår jag, att Kungl. Maj :t till förebyggande av alt samling av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas må förordna att sam­ lingen skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institu­ tion, som Kungl. Maj:t bestämmer. Vidare föreslår jag, att vid oenighet om lösesumman frågan skall avgöras av skiljemän.

Utredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att Kungl. Maj:t skall kunna för fideikommiss, vartill hör egendom av särskilt kulturhistoriskt värde, förordna om bildandet av en särskild fond som grundval för vård och underhåll av egendomen. Utredningens förslag härom innebär, att kultur­ föremålen tillskiftas fideikommissintressent men att av fideikommissets öv­ riga tillgångar avsättning sker för bildandet av en stiftelse med ändamål att trygga kulturföremålens vård. Stiftelsen avses fullfölja sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen. Jag har tidigare framhållit, alt en sådan lösning har betydande förtjänster men i motsats till utredningen funnit, att den icke bör genomföras tvångsvis. Några reg­ ler härutinnan erfordras därför icke i detta sammanhang. Emellertid kan det tänkas, att inom vissa familjer intresset för att bibehålla fideikommis­ sens kulturvärden, vilka ofta har anknytning till släktens historia och traditioner, kan ta sig uttryck i en önskan att frivilligt avsätta medel till underhåll och vård av vissa kulturföremål. Sålunda är det ej osannolikt, att fideikommissinnehavare vill utnyttja möjligheten att förfoga över viss del av fideikommissegendomen genom testamente för att tillgodose ifråga­ varande ändamål. Det finns givetvis anledning för det allmänna att ställa sig positivt till dylika initiativ från de av fideikomissavvecklingen berörda. Redan nu har Kungl. Maj:t enligt 57 § arvs- och gåvoskatteförordningen möjlighet att i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt för kulturvärden.

Vad beträffar kulturvården har utredningen slutligen tagit upp ett pro­ blem, som är av mera allmän karaktär men som får särskild aktualitet ge­ nom fideikommissavvecklingen och den därav följande risken för sking­ ring av lösa kulturföremål av olika slag. Sålunda liar utredningen framhål­ lit, att behov kan uppkomma att utsträcka det förbud som enligt kungörel­ sen den 6 maj 1927 gäller mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföre­ mål, huvudsakligen av trä, till att avse även andra slag av lösa kulturföre­ mål. Risken för att framför allt enstaka konstföremål av stort värde kom­ mer att lämna landet vid avveckling av fideikommissen har starkt betonats av chefen för nationalmuseum. De sålunda uttalade farhågorna är enligt min mening grundade. Frågan om åtgärder härvidlag — vilka såsom an­ tytts icke endast bör ses mot bakgrunden av avvecklingen av fideikommis­ sen — kommer att upptagas till behandling inom berörda departement.

158

Förfarandet vid avvecklingen

I princip bör det ankomma på dem som erhåller andel i fideikommiss­

egendomen att själva handha förvaltningen därav, förbereda egendomens

delning och verkställa denna. Situationen företer stora likheter med vanligt

arvfall. Det är därför naturligt att utforma avvecklingsförfarandet i huvud­

saklig överensstämmelse med de eljest gällande principerna för boutredning

och arvskifte. Jag föreslår, att en grundläggande regel intages bland de be­

stämmelser som reglerar förfarandet vid avvecklingen av innehåll att om för­

valtning och utredning av fideikommissboet samt om skifte av egendomen

skall i princip motsvarande regler i ärvdabalken äga tillämpning.

Emellertid medför den speciella fideikommissegenskapen och de allmän­

na intressen som föreligger vid avvecklingen, att vissa speciella regler måste

gälla beträffande förvaltning, utredning och skifte av fideikommissbo. I

vissa fall, t. ex. då fideikommiss består endast av värdepapper, kräves en­

dast en delningsförrättning av samma beskaffenhet som ett enkelt arv­

skifte, men ofta torde såsom framgått av den föregående framställningen

betydande problem komma att uppstå vid avvecklingen. Dessa problem med­

för svåra avgöranden för de enskilda intressenterna och ställer även stora

krav på lämplig organisation för avvecklingens genomförande. Förutom

delning av förmögenheten kan särskilda åtgärder erfordras i ett flertal hän­

seenden. Om förmånstagare finns, krävs sålunda anstalter för att tillgodose

deras intressen. Då avvecklingen gäller fast egendom, blir ofta nödvändigt

att anordna lantmäteriförrättningar, uppdela inteckningar på olika fastig­

heter, verkställa relaxation av inteckningar o. s. v. Delägare, förmånstagare

och andra som berörs av avvecklingen bör ha möjlighet att få råd och väg­

ledning i de olika frågor som uppkommer. Härtill kommer att i åtskilliga

fall betydande allmänna intressen av social, ekonomisk och kulturell art

finns att bevaka. Därvid kan ett relativt omfattande utredningsarbete bli

nödvändigt.

För att erforderliga anordningar skall komma till stånd och avvecklingen

bli genomförd på lämpligt sätt i varje enskilt fall, har utredningen föresla­

git, att avvecklingen skall ske under medverkan av ett särskilt statligt or­

gan, fideikommissnämnden. Invändningar häremot har framförts endast

av ett par remissorgan. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge

framhållit, att det här är fråga om uppgifter, som ankommer på andra myn­

digheter, samt att erforderlig rådgivning och vägledning bör kunna lämnas

av justitiedepartementet. Att det vid avvecklingen i viss utsträckning upp­

kommer frågor, som berör andra myndigheter, utesluter emellertid enligt

min mening icke behovet av ett speciellt organ, en fideikommissnämnd,

som har till uppgift att leda avvecklingen i dess helhet. Vid avvecklingen

beröres, såsom förut nämnts, såväl allmänna som enskilda intressen. I

fråga om de enskilda intressena måste det i hög grad underlätta avveck­

lingen, därest ett organ finns, som har till särskild uppgift att biträda par­

terna. Många tvister torde härigenom kunna undvikas. I detta avseende kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

159

en särskild nämnd svårligen ersättas av någon redan förefintlig statlig myn­ dighet. För bevakande av det allmännas intressen synes önskvärt, att de olika frågorna liandlägges av ett gemensamt organ, där överblick finns såväl över hela avvecklingen i varje enskilt fall som över reformens genomföran­ de över huvud. En nämnd sådan som den föreslagna torde dessutom ha större möjligheter än en ämbetsmyndighet att förvärva ingående kännedom om de ofta ömtåliga spörsmål, som kan uppkomma i samband med avveck­ lingen, och att ernå samförstånd med intressenterna. Jag biträder därför utredningens förslag om inrättandet av en fideikommissnämnd.

Utredningen har föreslagit, att fideikommissnämnden skall tillsättas av Kungl. Maj:t och bestå av fem ledamöter, av vilka ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga, och alt bland övriga ledamöter skall finnas erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande egen­ dom av kulturhistoriskt värde. Vidare bör enligt utredningen någon ha er­ farenhet av fideikommissförvaltning. Jag kan i stort sett ansluta mig till utredningens uppfattning och vill framhålla, att på nämndens ledamöter bör ställas krav på höga kvalifikationer.

Nämndens uppgifter framgår av vad jag förut sagt. I sin verksamhet bör nämnden i första hand söka åvägabringa lämpliga anordningar på frivillig­ hetens väg. Fideikommissinnehavare, som är intresserade av att den bli­ vande avvecklingen förberedes, bör kunna för detta ändamål sätta sig i för­ bindelse med nämnden. Innan nämnden fattar beslut, bör därav berörda parter erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. För de utredningar som nämnden har att ombesörja fordras medverkan, förutom av parterna, av olika myn­ digheter. Nämnden bör sålunda äga erhålla biträde av bl. a. länsstyrelserna, lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, lantmätarna samt de kultur- vårdande myndigheterna.

När det gäller att bevaka de allmänna intressena, har nämnden främst att ta ställning till frågor om aktiebolagsbildning, om utnyttjande av inlös- ningsrätt och om eventuellt förordnande angående fideikommissets bestånd. Vidare bör nämnden medverka vid fråga om säkerställande av förmåner. För att nämndens verksamhet i dessa avseenden skall bli effektiv, erfordras vissa bestämmelser, som förhindrar åtgärder i strid mot de intressen som här föreligger. Det är sålunda nödvändigt att stadga förbud mot att utan nämndens medgivande förfoga över fideikommissegendom eller utlämna fi­ deikommisskapital under särskild förvaltning. Vidare bör icke utan nämn­ dens medgivande skifte få ske eller legat få utgivas eller ändamålsbestäm­ melse verkställas ur oskiftat bo. Sedan avvecklingen är slutförd, bör nämn­ den utfärda bevis om att skifte må äga rum.

Det nu sagda innebär att fideikommissnämnden har att ta befattning med avvecklingen av samtliga fideikommiss i såväl fast som lös egendom. Beträffande många fideikommiss, framför allt kapitalfideikommiss, torde nämndens åtgärder i stort sett komma att inskränka sig till att utfärda be­ vis att skifte må ske. Vid andra fideikommiss kan bli fråga om en om­ fattande och komplicerad handläggning. Beträffande de atypiska fidei­ kommissen föreligger särskilda förhållanden. Dessa föreslås skola upphöra

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t, som i sådana fall också

liar att bestämma om egendomens fördelning. Då det är önskvärt att de

atypiska fideikommissen avvecklas så snart som möjligt, bör arbetet här­

med, i den mån förhållandena det medger, påbörjas redan under den första

tiden av nämndens verksamhet.

Vidare kan övervägas, huruvida nämnden bör medverka i sådana fidei-

kommissärenden som för närvarande avgöres av Kungl. Maj :t, t. ex. ären­

den om tillstånd att sälja eller inteckna fideikommissfastighet. Därvid kan

ifrågakomma alt lägga uppgiften att bereda dylika ärenden på nämnden.

Det ter sig emellertid ovisst, om några fördelar av organisatorisk eller an­

nan art står att vinna härmed. Tills vidare synes därför någon ändring

icke böra ske i nuvarande ordning. Nämnden torde dock kunna anlitas som

remissinstans.

Nämndens tillkomst skall inte medföra, att annan myndighets ämbets­

område inskränkes eller eljest ändras.

Dispensärenden under övergångstiden

När Kungl. Maj:t medgivit fideikommissinnehavare att för vissa ända­

mål inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikom­

misskapital, har som tidigare omtalats i regel fordrats försäkring på inne­

havarens liv såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Ut­

redningen har diskuterat frågan i vad mån nämnda krav kan frångås, sedan

lagstiftning om avveckling trätt i kraft. Härvid har helt allmänt framhållits,

att slopande av dessa krav i många fall torde komma att medföra minsk­

ning av fideikommissförmögenheten, medan innehavaren erhåller en mot­

svarande förmån genom att han ej behöver betala livförsäkringspremier re­

spektive fullgöra återbetalning. Sådan värdeöverföring från fideikommisset

till innehavarens privata egendom blir enligt utredningen alltid till nackdel

för successorn men kan, under förutsättning att innehavaren i stället gör

motsvarande besparingar, medföra fördel för dennes arvingar. Utredningen

har ansett, att man icke bör införa regler, som tillåter några större förskjut­

ningar till successorns nackdel, och har därför funnit uteslutet att generellt

efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning. En ytterligare anled­

ning att här gå fram med varsamhet har utredningen ansett ligga däri, att en

del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål och

att det ej är tilltalande att den som sålunda icke tagit fideikommissmedel i

anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i sämre läge än den som

anlitat fideikommissets egendom. Utredningen har emellertid ej ansett ute­

slutet alt medge vissa lättnader, särskilt om speciella ekonomiska svårighe­

ter gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lättnad föreligger.

Fideikommissariernas intresseorganisation har för sin del förordat en

liberalare dispensgivning, när det gäller återbetalningsskyldighet och stäl­

lande av säkerhet vid lån ur fideikommissförmögenheten. Detta bör enligt

organisationen gälla även om avvecklingen icke skulle omfatta samtliga

fideikommiss.

1G1

Frågan om den fortsatta dispensgivningen har betydelse för bedömning­

en av det föreliggande awecklingsförslaget. Jag anser mig därför redan nu

böra uttala, att jag i stort sett instämmer i de allmänna synpunkter som

utredningen anlagt på frågan. Det bör emellertid icke vara Kungl. Maj:t

betaget att i större omfattning än för närvarande är fallet ge avkall på

kraven på ainorteringsskyldighet och ställande av säkerhet. Ställningsta­

gandet i de skilda fallen bör ske med hänsyn till omständigheterna.

Kostnader

Utredningen har gjort vissa beräkningar angående kostnaderna för fi­

deikommissnämnden. Dessa beräkningar avser den första tiden av nämn­

dens verksamhet. Utredningen har räknat med att arbetsuppgifterna till en

början blir av förhållandevis stor omfattning, bl. a. med hänsyn till att av­

vecklingen av de atypiska fideikommissen avses skola genomföras så snart

som möjligt efter avwecklingslagens ikraftträdande. Kostnaderna för

nämnden under första verksamhetsåret har utredningen beräknat till i

runt tal 55 000 kronor. Denna kostnadsram synes numera vara alltför snäv.

Det för nämndens verksamhet erforderliga medelsbehovet torde jag emel­

lertid få anmäla i annat sammanhang.

Lagförslag

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om avveckling av fideikom­

miss och lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom. Frågan vilka ändringar i bestämmelserna om arvsskatt och

gåvoskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt som kan föranledas av

fideikomissawecklingen är under prövning i finansdepartementet och tor­

de få upptagas till särskild behandling.

Beträffande den närmare innebörden av nämnda lagförslag, vilka torde

få fogas till detta protokoll som bilaga (bilaga 1), må anföras följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Specialmotivering

Lag om avveckling av fideikommiss

Inledande bestämmelser

1 §•

Den inledande bestämmelsen, som motsvarar 1 § i utredningens förslag,

anger vilka rättsbildningar som avses skola omfattas av lagstiftningen.

Utredningen. Beträffande den närmare gränsdragningen mellan de fidei­

kommiss som bör omfattas av lagstiftningen och andra rättsbildningar anför

utredningen, att en naturlig utgångspunkt erbjudes i de lagrum — 9 kap.

6

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 5

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

2 § ärvdabalken och lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till

förmån för ofödda — som bildar det s. k. fideikommissförbudet. Genom an­

knytning till fideikommissförbudet vinnes för de privaträttsliga fideikom­

missens del, att man omedelbart kan utsöndra dels de mycket kortvariga för­

ordnandena och dels de förordnanden vilka eljest på grund av sitt innehåll

faller utanför förbudet. Omfattningen av förbudet är emellertid icke skarpt

avgränsad, och därunder faller även rättsbildningar, som har föga eller in­

tet gemensamt med de egentliga fideikommissen och lämpligen bör lämnas

åt sidan vid en avveckling. Man kan därför i detta sammanhang icke utan

vidare bestämma fideikommissbegreppet genom en hänvisning till fideikom­

missförbudet eller med andra ord beteckna såsom fideikommiss varje rätts­

bildning, som skulle ha drabbats av förbudet, om den tillkommit efter dess

ikraftträdande. En sådan lösning skulle föra för långt men ändock icke med­

föra erforderlig klarhet.

Sålunda framhåller utredningen, att fideikommissförbudet med någon för­

enkling kan sägas drabba alla de förordnanden vilka sträcker sin verkan till

släktled, som vid den tidpunkt då förordnandet blev verksamt ännu var oföd­

da, och att det utan tvivel förekommer åtskilliga förordnanden från tiden

före förbudet vilka strider däremot i det att såsom mottagare insatts någon

eller några generationer utöver vad förbudet medger. Utredningen anser, att

dessa förordnanden, vilkas giltighetstid utlöper inom en jämförelsevis nära

framtid, icke drar med sig tillnärmelsevis lika stora olägenheter som de

perpetuella fideikommissen och att det allmänna icke har något större in­

tresse av att de avvecklas. Korttidsförordnanden bör därför icke omfattas av

avvecklingen. Utredningen framhåller vidare, att en gränsdragning mellan

kortvariga fideikommissförordnanden och andra fideikommissförordnanden

skulle vara vansklig, om man behövde räkna med förekomsten av andra

långtidsförordnanden än de perpetuella. Vid sina undersökningar har utred­

ningen icke påträffat något exempel på tidsbegränsade förordnanden, som

sträcker sin verkan in i en avlägsen framtid. Utredningen anser dock teore­

tiskt tänkbart, att något fideikommissförordnande skulle kunna påträffas,

som visserligen formellt innefattar en tidsbegränsning men där denna hän­

för sig till en så avlägsen framtid att begränsningen saknar reell innebörd.

Sådana förordnanden får anses inbegripna under den föreslagna lagen. Om

något reellt tidsbegränsat ehuru långvarigt fideikommissförordnande skulle

förekomma, framstår olägenheterna från allmän synpunkt av en sådan un-

dantagsföreteelse knappast som tillräckligt stora nog för att motivera en av­

veckling. Enligt utredningen bör avvecklingen följaktligen endast omfatta

förordnanden, som gäller för obegränsad tid.

Utredningen berör vidare frågan, huruvida fideikommissförbudet endast

avser sådana fall, där förordnandet uppdrar mekaniskt verkande regler för

egendomens succession inom viss släkt, samt huruvida hinder skulle möta

mot att föreskriva t. ex. att avkastningen av visst kapital skall i angiven

ordning tillkomma personer, som är födda i viss fastighet, eller att förmån

enligt förordnandet skall tillkomma innehavaren av viss befattning. Hur där­

med förhåller sig lämnar utredningen därhän men understryker, att förord­

163

nanden av nu avsedd art fullföljer ett helt annat ändamål än de mera ty­

piska fideikommissförordnandena, vilka i första hand åsyftar allenast en

enskild släkts välfärd. Dessa andra förordnanden åter har antingen ett mera

allmänt välgörande syfte eller också vill de bereda gagn åt landet i dess hel­

het eller en särskild landsända genom alt förläna ökad glans åt ett ämbete

eller hällre möjligheter för innehavaren att fullgöra sitt värv eller säkerställa

att dugliga personer söker sig till befattningen. Utredningen anser, att det

knappast ligger i det allmännas intresse att avveckla dessa rättsbildningar

och att de därför bör undantagas vid en avveckling. Begränsningen synes

enklast kunna uttryckas så, att de förordnanden som avses omfattade av

en avveckling skall gälla till förmån för medlemmar av en eller flera släkter.

Utredningen anför vidare, att åtskilliga rättsbildningar, som står fidei­

kommissen nära, har iklätts formen av stiftelser. I enlighet med vad som

framhölls i samband med tillkomsten av fideikommissförbudet uttalar

utredningen, att förbudet är tillämpligt, om förmåner skall utgå till fy­

siska personer enligt av stiftaren uppställda mekaniskt verkande reg­

ler, eljest icke. Utredningen hänvisar vidare till att hinder icke förelig­

ger att genom bildande av stiftelse eller på annat motsvarande sätt anslå

medel för fyllande av vissa behov bland en särskild krets av ofödda, t. ex.

för utdelande av studiestipendier eller annat understöd till behövande med­

lemmar av testators släkt. Samma principiella gränsdragning bör göras i

förevarande sammanhang. Undantagsvis förekommer, att förmån av viss

egendom skall tillkomma personer, utsedda genom mekaniskt verkande reg­

ler om släkthärstamning, alt av dem åtnjutas endast ett begränsat antal år.

Syftet är härvid uppenbarligen, även om det icke är uttryckligen utsagt, att

förmånen skall utgöra ett stöd vid mottagarens uppfostran och utbildning.

Oavsett om sådant förordnande faller in under fideikommissförbudet eller

icke, är det patagligt att förordnande av denna art har föga gemensamt med

de egentliga fideikommissen och att det allmännas intresse av en avveck­

ling här måste anses ringa. Dylika förordnanden bör därför lämnas åt sidan

vid en avveckling.

Vad utredningen sålunda anfört har avsett de privaträttsliga fideikom­

missen. Såsom framgått av den historiska översikten förekom emellertid i

äldre tider, att statsmakterna anslog egendom åt enskilda under fideikom-

missliknande villkor. Dessa rättsbildningar har dock numera nära nog un­

dantagslöst försvunnit. Utredningen har vid sina undersökningar påträffat

fre rättsbildningar av dylikt ursprung, vilka enligt utredningens mening

framträder såsom typiska familjefideikommiss och som sådana bör medta­

gas vid en avveckling, nämligen Odensgöl i Östergötland, Gälared i Väster­

götland samt Bergshamra under Ulriksdals kungsgård, vilket sistnämnda

numera utgör kapitalfideikommiss. Om ytterligare något offentligrättsligt

fideikommiss, som framstår såsom väsentligen identiskt med de privaträtts­

liga familjefideikommissen, skulle påträffas, bör självfallet även detta in­

begripas under avvecklingen. Vissa fideikommissliknande förmåner, som

utgår till den regerande monarken, har däremot en annan karaktär och

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

fullföljer ett annat syfte än de privaträttsliga familjefideikommissen och

hör därför lämnas oberörda av avvecklingen.

Yttrandena. Göta hovrätt ansluter sig till utredningens åsikt, att förord­

nanden att förmån av viss egendom skall tillkomma vissa personer, som ut­

setts genom mekaniskt verkande regler om släkthärstamning men som åt­

njuter förmånen endast ett begränsat antal år, har föga gemensamt med

egentliga fideikommiss och därför icke bör omfattas av avvecklingen. Hov­

rätten ifrågasätter emellertid, om icke denna avgränsning bör komma till

uttryck i lagen.

Riddarhusdirektionen anför, att utredningen icke gjort någon klar av­

gränsning mellan de stiftelser som enligt utredningen skall omfattas av

avvecklingen och andra stiftelser. Därför bör de stiftelseförordnanden om

vilka här är fråga icke dragas in under en allmän avveckling. Man måste

räkna med att beträffande vissa rättsbildningar tveksamhet uppstår, huru­

vida de beröres av lagstiftningen eller ej. Stundom torde det också vara

angeläget att få klarlagt, om ett fideikommiss skall vara att anse såsom

typiskt eller atypiskt. Direktionen finner för sin del fastställelsetalan vid

domstol vara den riktiga formen för prövning av dessa olika frågor. Vissa

särbestämmelser med avseende på rättegången torde emellertid erfordras

i dessa fall.

Departementschefen. Såsom framgått av vad jag tidigare anfört finns flera

författningar med bestämmelser angående fideikommiss. Någon legal de­

finition av vad därmed skall förstås har emellertid icke lämnats. Det torde

icke heller i förevarande sammanhang vara behövligt — och för övrigt

knappast möjligt — att uppställa en sådan definition för att bestämma la­

gens omfattning.

I likhet med utredningen anser jag, att vid gränsdragningen mellan fidei­

kommiss, som bör omfattas av lagstiftningen, och andra rättsbildningar

fideikommissförbudet utgör en naturlig utgångspunkt. Emellertid kan från

allmän synpunkt icke föreligga något intresse av att avveckla eventuella

fideikommissförordnanden, som upphör att gälla inom en relativt nära

framtid. Med hänsyn till de värderingar, på vilka den föreslagna lagstift­

ningen grundar sig, saknas vidare anledning att vid avvecklingen medtaga

förordnanden, som icke reglerar egendomens succession inom viss eller

vissa släkter, t. ex. förordnanden till förmån för innehavaren av viss be­

fattning. Avvecklingen bör, såsom utredningen föreslagit, gälla endast fi­

deikommiss, som upprättats för obegränsad tid och instiftats till förmån

för medlemmar av en eller flera släkter.

Den valda bestämningen av lagstiftningens omfattning torde i allmänhet

icke ge utrymme för tvekan. Emellertid lär det förekomma en del rätts­

bildningar, beträffande vilka gränsdragningen kan medföra svårigheter.

Det gäller härvid så gott som uteslutande stiftelseförordnanden eller för­

ordnanden, i vilka såsom formell ägare till egendomen insatts någon insti-

165

lution eller inrättning. Förordnanden av dessa slag uppmärksammades re­ dan vid tillkomsten av fideikommissförbudet. 1 enlighet med de motiv- uttalanden som därvid gjordes torde ifrågavarande förordnanden böra om­ fattas av lagstiftningen, om förmån ur den med förordnandet avsedda egendomen under obegränsad tid skall utgå enligt mekaniskt verkande regler, som instiftaren uppställt. Även med en sådan bestämning torde emellertid vissa svårbedömbara gränsfall kunna uppkomma. I dessa fall får frågan om avvecklingslagens tillämpning avgöras med hänsyn till stif­ telseurkundens innehåll och övriga omständigheter. En allmän utgångs­ punkt bör därvid vara, att ett förordnande bör omfattas av lagstiftningen endast om det kan anses väsentligen syfta till att tillgodose en kedja av släktingar. Lagen skall emellertid icke tillämpas på en fond, stiftelse eller inrättning enbart därför att avkastningen skall tillfalla medlemmar av en och samma släkt. I enlighet med vad som uttalades vid tillkomsten av fi­ deikommissförbudet bör sålunda en understödsfond, vars avkastning utde­ las inom viss släkt efter behovsprövning, eller en stipendiefond till förmån för medlemmar av viss släkt icke omfattas av lagstiftningen. Såsom utred­ ningen påpekat förekommer även undantagsvis, att viss egendom skall till­ komma personer, utsedda genom mekaniskt verkande regler om släkthär­ stamning, att av dem åtnjutas endast ett begränsat antal år. Syftet torde därvid, även om det icke är utsagt, i regel vara, att förmånen skall utgöra ett stöd för mottagarens uppfostran eller utbildning. Icke heller sådana förordnanden bör därför i regel anses vara omfattade av avvecklingslagen. I motsats till Göta hovrätt anser jag icke, att något uttryckligt stadgande härom bör intagas i avveeklingslagen; det anförda torde ge tillräcklig led­ ning för tolkningen av det föreslagna stadgandet.

De med fideikommiss jämställda stiftelser, som nu behandlats, är i re­ gel att anse som ägare av den egendom som beröres av förordnandet. Ett fideikommissförordnande av sådan innebörd bör som tidigare nämnts hän­ föras till de atypiska fideikommissen. Beträffande dessa återkommer jag vid

58

§.

I likhet med utredningen anser jag, att de offentligrättsliga fideikommis­ sen Odensgöl, Gälared och Bergshamra bör omfattas av lagen liksom even­ tuella andra på motsvarande sätt uppkomna fideikommiss.

Såsom riddarhusdirektionen påpekat kan vid tveksamhet, huruvida eller på vilket sätt vissa rättsbildningar beröres av lagstiftningen, fastställelse- talan ske vid domstol. Några särbestämmelser i fråga om rättegången i des­ sa fall synes icke erforderliga.

Att ett fideikommiss avvecklas innebär, att fideikommissurkundens be­ stämmelser icke längre skall tillämpas. Egendomen skall alltså efter av­ vecklingen följa vanliga regler om arv, testamente, överlåtelse, utmätning o. s. v. Även sådana föreskrifter, som kan ha meddelats av Kungl. Maj :t i samband med fideikommissets tillkomst eller senare, upphör att gälla. Framhållas bör dock, att bestämmelser i urkunden om vem som skall an­

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

166

ses som efterträdare och föreskrifter om förmåner o. dyl. givetvis icke upp­

hör att gälla i och med nuvarande innehavarens död utan blir tillämpliga,

till dess avvecklingen är avslutad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

2

§.

Det har ansetts nödvändigt att genom särskilda bestämmelser fastställa

de for avvecklingen grundläggande begreppen fideikommissinnehavare och

dennes efterträdare. Frågan härom regleras i förevarande paragraf. Första

stycket anger vem som skall anses såsom fideikommissinnehavare. I utred­

ningens förslag har motsvarande bestämmelse upptagits i 2 §, som innehåller

huvudregeln om tidpunkten för avvecklingen. Då emellertid innehavarebe-

greppel har betydelse icke bara för frågan om tiden för fideikommissets upp­

hörande utan även i andra avseenden, har ansetts lämpligt att behandla

förevarande spörsmål i de inledande bestämmelserna. Andra stycket i para­

grafen anger, vem som är innehavarens efterträdare. I utredningens för­

slag har denna fråga reglerats i 6 §, som innehåller bestämmelser om fördel­

ning av fideikommissegendomen mellan efterträdare och Övriga intressenter.

Utredningen erinrar om att vid vissa fideikommiss avliden innehavares

anka äger kvarsitta på hela egendomen eller viss del därav under sin åter­

stående livstid eller så länge hon lever ogift. Åtminstone i de fall då änkans

ratt avser hela egendomen brukar hon erhålla lagfart på fastigheterna och

även i andra hänseenden betraktas såsom fideikommissinnehavare. Det

kan förekomma, att fideikommissegendom vid lagens ikraftträdande på det­

ta salt besittes av änka efter en tidigare innehavare. Om änkan härvid

skulle betraktas såsom innehavare av fideikommisset i avvecklingslagens

mening, skulle med hänsyn till det sätt på vilket reglerna uppbyggts kom­

plikationer uppstå. Fideikommisset skall enligt huvudregeln i 2 § upphöra,

när den nuvarande innehavaren avlider. Enligt fideikommissurkunden upp­

hör emellertid ofta änkans besittningsrätt, om hon gifter om sig. Man kan

icke lämpligen anknyta avvecklingen till tiden för änkans död, om hennes

rätt förutsättes kunna upphöra tidigare. Om änka, som vid lagens ikraftträ­

dande besitter egendomen, betraktas såsom innehavare, skulle den del av

egendomen som ej tillfaller efterträdaren fördelas mellan änkans arvingar

eller testamentstagare. Emellertid härrör egendomen i regel från mannens

släkt, och det måste anses strida mot fideikommissets ändamål att låta en

del av egendomen tillfalla änkans arvingar och att tillerkänna henne testa-

tionsratt. Slutligen framhåller utredningen, alt änkans rätt att besitta egen­

domen oftast förutsätter att mannen förordnat därom. I sådana fall skulle

alltså, om änka anses som innehavare, både tidpunkten för avvecklingen

och egendomens fördelning bli beroende av huruvida sådant förordnande

gjorts eller icke.

På grund av vad nu sagts föreslår utredningen, att vid tillämpningen av

lagen förutvarande inehavares änka icke anses som innehavare av fidei-

167

koramisset. Ej heller dödsbodelägare eller annan, som enligt särskilt stad­ gande besitter egendomen vid lagens ikraftträdande, skall enligt utred­ ningsförslaget anses som innehavare i lagens mening.

Det framgår i regel av fideikommissurkunden, vem som är efterträdare. Understundom lämnar emellertid urkunden innehavaren rätt att själv utse sin efterträdare. Exempel finns också på föreskrifter om att efterträdaren i viss situation — i regel släktens utslocknande —- skall utses av myndig­ het eller genom lottning.

Utredningen ifrågasätter, om efterträdareandel bör få tagas av successor, som sålunda blivit särskilt utsedd. Någon anledning att utesluta en suc­ cessor, som — likgiltigt i vilken ordning — utsetts före avvecklingslagens ikraft trådande, anser utredningen dock icke finnas, då han ju kan ha högst välgrundade förväntningar på att få överta fideikommisset. Mera tveksamt är, om man skall godta att successor utses efter lagens ikraftträdande, då några förväntningar som kräver beaktande ju här knappast kan finnas. Ut­ redningen framhåller emellertid, att utläggandet av efterträdareandel icke enbart motiveras av hänsynen till successorn. Ett mycket viktigt skäl är det allmännas intresse av att de ekonomiska enheter som de större jordbruks- och industrifideikommissen bildar icke alltför snabbt brytes sönder. Även hänsyn till stiftarens vilja spelar i någon mån in. Skäl talar därför för att man hör utlägga efterträdareandel även åt en successor, som utsetts efter avvecklingslagens ikraftträdande. De olika fallen måste emellertid granskas vart för sig.

Om det är innehavaren som utsett efterträdaren, anser utredningen det rimligt att tillgodose denne, även om han utsetts efter lagens ikraftträdande. Att förordnandet kommer så sent kan enligt utredningen bero på att en ti­ digare utsedd successor avlidit eller på andra förändringar inom släkten. Intresset av att sammanhålla egendomen gör sig också i detta sammanhang gällande, eftersom situationen kan tänkas bli aktuell vid några av våra största jordbruksfideikommiss.

Däremot anser utredningen, att det åtminstone som regel icke bör kom­ ma i fråga att myndighet utser efterträdare. Dylika förordnanden, som hit­ tills varit mycket sällsynta, skulle i samband med avvecklingen kunna te sig stötande, särskilt om de får till konsekvens alt hälften av egendomen trångår en avliden innehavares arvingar och tillägges utomstående person. Några samhällsintressen, som kräver egendomens sammanhållande, torde här icke göra sig gällande. Vid de jordbruksfideikommiss, för vilka — såvitt känt —• en föreskrift av ifrågavarande art gäller, förefaller nämligen suc­ cessionen vara tryggad, varför utrymme saknas för myndighets förordnande. Utredningen förordar därför, att myndighet i eventuellt förekommande fall icke utnyttjar befogenheten att utse efterträdare, samt framhåller, att någon skyldighet för myndighet att medverka till utseende av successor icke torde finnas. Skulle likväl i något fall sådan skyldighet anses föreligga, bör den kunna hävas av Kungl. Maj :t. I sällsynta undantagsfall kan dock så­ dana omständigheter föreligga, att det ter sig rimligt att myndighet ingri­

Kungl. Majris proposition nr 5 år 1963

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

per. Utredningen har härvid främst tänkt på vissa urkunder, som före­

skriver att myndighet skall pröva, huruvida den som står närmast i släkt­

följden är lämplig att tillträda, och i nekande fall utse annan successor.

Att låta efterträdareandelen tillfalla en person, som utsetts genom lott­

ning, anser utredningen stötande och icke böra komma i fråga. Såvitt ut­

redningen vid sin granskning av fideikommissurkunderna kunnat finna, tor­

de lottning knappast bli aktuell annat än i något enstaka fall. Under alla

omständigheter synes några allmänna intressen icke äventyras, därest man

underlåter att utlägga efterträdareandel åt successor, som utsetts genom lott­

ning.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, alt efterträdareandelen

skall tillfalla den som enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat för­

ordnande är den avlidnes efterträdare. Med ett på fideikommissurkunden

grundat förordnande avses härvid såväl innehavarens som myndighets för­

ordnande. Däremot inbegriper uttrycket icke lottning.

Utredningen erinrar vidare (under 5 § i förslaget) om att fideikommiss­

urkunderna ibland innehåller förbud mot samtidigt innehav av flera fidei­

kommiss. Det vanligaste fallet är, att flera fideikommiss instiftats genom

samma urkund med föreskrift alt fideikommissen icke får förenas i samma

hand så länge det finns mer än en medlem av släkten. Utredningen indelar

dessa föreningsförbud i två kategorier.

Vissa förbud har karaktären av särskilda villkor för rätten att tillträda

fideikommisset. Ett sådant särskilt tillträdesvillkor är för handen, om i ur­

kunden rörande ett fideikommiss föreskrives, att innehavaren av visst annat

lideikommiss ej får tillträda det förra. Villkoret kan ha den innebörden, att

innehavaren av det andra fideikommisset under alla förhållanden är ute­

sluten från rätten att succedera. Stundom bör villkoret förstås så, att tillträde

tår ske under förutsättning att vederbörande frånträder det fideikommiss

som han tidigare innehar.

Övriga förbud mot samtidigt innehav av flera fideikommiss kan jämstäl­

las med föreskrifter om förverkande av rätten att inneha fideikommiss. Så

är fallet, om urkunden rörande ett fideikommiss innehåller förbud för in­

nehavaren att tillträda annat fideikommiss.

Enligt utredningsförslaget skall fideikommiss i regel upphöra, när den

innehavare avlider som besitter egendomen vid avvecklingslagens ikraftträ­

dande. Efter nämnda tidpunkt kan därför endast mera sällan bli fråga om

förening av bestående fideikommiss. Vanligare blir den situationen att, se­

dan ett fideikommiss upphört vid innehavarens död, innehavaren av ett

annat fideikommiss gör anspråk på efterträdareandelen. Här blir således

fråga om förening av fideikommiss och efterträdareandel. Vidare kan in­

träffa, att den som tagit efterträdareandel i ett fideikommiss gör anspråk

på efterträdareandelen i ett annat fideikommiss, varvid fråga blir om för­

ening av efterträdareandelar.

Utredningen uttalar, att stiftarens syfte med dessa föreningsförbud, näm­

ligen att förhindra att egendom tillhörande flera fideikommiss samlas inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

169

samma släktgren, alltjämt är värt beaktande. De bör därför i princip upp­

rätthållas vid avvecklingen. För delta kräves i och för sig icke några sär­

bestämmelser. Utredningen anför några exempel för att belysa de situatio­

ner som kan väntas uppkomma.

Antag till en början att ett förbud, som har karaktären av tillträdesvill-

kor, upptagits i urkunden rörande ett fideikommiss, A, och innebär att in­

nehavaren av ett annat fideikommiss, B, icke får tillträda A. Upphör A me­

dan B alltjämt består, blir förbudet direkt tillämpligt på grund av den all­

männa regeln i 6 § att efterträdareandelen skall tagas av den som enligt

fideikommissurkunden är siste innehavarens efterträdare. Innehavaren av

B får följaktligen icke taga efterträdareandel i A. Är situationen återigen

den att B upphört före A, synes grunden för förbudet tala för att den som

tagit efterträdareandel i B icke får taga sådan andel jämväl i A. — Innebär

förbudet att B-innehavaren äger tillträda A endast om han avstår från B

och har B upphört före A, synes den som erhållit efterträdareandel i B vara

berättigad att taga dylik andel i A allenast om han utger den egendom han

mottagit.

Härefter antages, att förbudet, som upptagits i urkunden beträffande fi­

deikommisset A, innebär att innehavaren av A måste avstå därifrån om han

tillträder ett annat fideikommiss, B. Förbudet är alltså att jämställa med en

förverkandeklausul beträffande A. Upphör B medan A består, lär inneha­

varen av A förverka sin rätt till detta fideikommiss om han tager efterträ­

dareandel i B. Även i detta fall torde nämligen förbudet böra tillämpas ana­

logt. Om däremot A upphört före B, synes icke — utan särskild lagregel —

hinder föreligga mot förening i samma hand av efterträdareandelarna i A

och B. Den som tagit efterträdareandel i A kan tydligen icke, på grund av

föreskrift i urkunden beträffande A — som redan upphört — bli skyldig att

åter utgiva egendomen, därför att lian sedermera tager efterträdareandel

jämväl i B. Enligt utredningens mening saknas tillräcklig anledning att in­

föra en särskild regel för detta, säkerligen mycket ovanliga fall.

Departementschefen. Mot den av utredningen föreslagna innebörden av

begreppet innehavare av fideikommiss har jag inte något att erinra.

Även utredningens förslag till bestämning av efterträdarebegreppet anser

jag mig i huvudsak kunna godtaga. Framhållas bör att änka, som enligt fi­

deikommissurkunden äger besitta hela egendomen under sin livstid, visser­

ligen i realiteten har en ställning jämförbar med en efterträdares men icke

är att anse som sådan i den föreslagna lagens mening utan såsom förmåns­

tagare.

Såsom utredningen framhållit har stiftarens syfte med förbud mot för­

ening av fideikommiss varit att förhindra en icke önskvärd koncentration

av fideikommissegendom hos samme person eller samma släktgren. Det ter

sig med utgångspunkt härifrån naturligt att ifrågasätta, huruvida icke ifrå­

gavarande förbud bör vara tillämpligt även på förening av fideikommiss

och efterträdareandel och på förening av efterträdareandelar. Tilldelning av

en efterträdareandel har emellertid annan karaktär och annat innehåll än

tillträde till ett fideikommiss, och den av utredningen dragna analogien är

därför icke alldeles given. Ej heller kan anses helt uteslutet, att en fråga av

detta slag i en under senare tid tillkommen fideikommissurkund reglerats

6-f

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

på annat sätt än vad utredningen förutsatt. Det synes även diskutabelt, hu­

ruvida det för ernående av det resultat som utredningen eftersträvat räcker

med ett motivuttalande i frågan. Då det enligt min mening är angeläget att

klarhet skapas, hur angivna spörsmål skall lösas, har i departementsför-

slaget under förevarande paragraf intagits en bestämmelse av innebörd att,

om urkunden innehåller förbud för innehavare av annat fideikommiss att

tillträda det ifrågavarande fideikommisset, såsom efterträdare däri icke

skall anses den som tagit och icke därefter avstått från efterträdareandel i

annat fideikommiss. I sådant fall blir den som följer närmast i successions-

kedjan att anse som efterträdare.

Vad nu sagts har avseende på sådana föreningsförbud, som har karak­

tären av tillträdesvillkor. Beträffande förbud, som är att jämställa med för-

verkandeklausuler, anser jag mig icke böra föreslå några regler i avvecklings­

lagen. Denna bör enligt min mening i princip icke reglera frågor, som upp­

står före den tidpunkt då avvecklingen skall ske, eller med andra ord par­

tiellt ingripa i bestående fideikommiss. Awecklingslagstiflningen bör av så­

väl principiella som praktiska skäl få den verkan att samtliga bestämmelser

i en fideikommissurkund upphör att gälla samtidigt; jag bortser därvid gi­

vetvis från att bestämmelser, som avser efterträdare och förmånstagare,

kommer att gälla till ledning för avvecklingen. Detta motiveras bl. a. av alt

en fideikommissurkund bör ses som en enhet och att konsekvenserna av

ett upphävande av endast någon eller några bestämmelser kan vara svåra

att överblicka i det enskilda fallet. Spörsmålet, huruvida en förverkande-

klausul av ifrågavarande art skall gälla för den som tagit efterträdareandel

i annat fideikommiss, torde få bedömas från fall till fall. Att därvid en

mycket stark presumtion talar för tillämpning av förverkandeklausulen har

framgått av vad jag anfört i det föregående.

I detta sammanhang synes även böra behandlas vissa andra förver-

kandeklausuler som förekommer i en del fideikommissurkunder.

Jag syftar därvid på föreskriften att den som innehar fideikommisset för­

verkar sin rätt, om han t. ex. begår nesligt eller vanhedrande brott, avfaller

från den rena evangeliska läran eller söker få fideikommisset upphävt eller

egendomen utbytt mot annan. Vid många fideikommiss inom adlig ätt före-

skrives vidare, att innehavaren förverkar sin rätt om han går i ofrälse gifte.

Förverkande synes i praktiken förekomma utomordentligt sällan. Såvitt är

känt har blott vid ett tillfälle inträffat, att domstol av denna anledning skilt

lideikommissinnehavare från besittningen av fideikommisset.

Utredningen uttalar, att det synes tvivelaktigt om någon i våra dagar

skulle vilja åberopa förverkande eller i vad mån vissa förverkandeklausuler

längre kan anses gälla, men anser, att man likväl ej kan helt utesluta möj­

ligheten av att innehavarens rätt upphör på grund av förverkande. I överens­

stämmelse med huvudregeln alt fideikommiss skall avvecklas, då nuvarande

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år W63

171

innehavarens rätt upphör med anledning av hans död, bygger avvecklings-

iörfarandet i väsentliga avseenden på de allmänna reglerna om arv, testa­

mente och boutredning. Därför måste avsevärda komplikationer uppstå, om

avveckling i vissa fall skulle ske, då innehavarens rätt upphör av annan anj

ledning än hans död och medan han således alltjämt är i livet. Bästa sättet

att komma till rätta med den olägenhet, som förverkandeklausulerna sålun­

da för med sig, är att upphäva dem i och med avvecklingslagens ikraftträ­

dande. Härför talar också det skälet att vissa av klausulerna, särskilt för­

budet mot ofrälse gifte, för nutida betraktelsesätt ter sig i hög grad stötande^

Utredningen föreslår därför en övergångsbestämmelse av innehåll, att vad

fideikommissurkunden må stadga om verkan av ofrälse gifte eller eljest om

förverkande av rätt att inneha eller tillträda fideikommisset icke skall gälla,

om äktenskapet ingåtts eller i urkunden eljest stadgad anledning till för­

verkande inträtt efter avvecklingslagens ikraftträdande. Föreskrift att inne­

havaren icke må samtidigt besitta annat fideikommiss föreslås dock fort­

farande lända till efterrättelse.

Departementschefen. Såsom jag nyss anfört bör enligt min mening ett

partiellt upphävande av fideikommissbestämmelser undvikas. Det praktis­

ka behovet av den föreslagna bestämmelsen, enligt vilken gällande förver-

kandeklausuler skulle upphävas, torde vara mycket ringa. Liksom hittills

synes man utan olägenhet kunna begagna utvägen med permutation i fall

som ter sig stötande. Jag kan därför icke biträda utredningens förslag i den­

na del. Om något fall av förverkande skulle inträffa, synes detta böra jäm­

ställas med avstående av fideikommiss. Härtill återkommer jag i det föl­

jande.

Tiden för upphörandet

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i utredningens förslag,

innehåller huvudregeln angående tidpunkten för upphörande av fideikom­

miss. Rörande innebörden av denna regel hänvisas till vad jag anfört i sam­

band med den allmänna motiveringen.

Utredningen diskuterar vilken verkan avstående från fideikommiss, som

redan tillträtts, bör ha beträffande tidpunkten för fideikommissets avveck­

ling. När det gäller avstående, som sker efter avvecklingslagens ikraftträ­

dande, anser utredningen flera skäl tala mot att låta avståendet medföra,

att fideikommisset upphör. Med en sådan ordning skulle nuvarande inne­

havaren erhålla en möjlighet att själv bestämma tidpunkten för fideikom­

missets upphörande. Detta bör principiellt icke tillåtas, bl. a. emedan det

kan återverka på kretsen av delägare. Vidare låter sig avvecklingsreglerna

svårligen anpassa på ett fall av avveckling under innehavarens livstid. Att

å andra sidan låta fideikommisset bestå till dess tillträdaren avlidit bör

172

enligt utredningen icke komma i fråga, enär avvecklingen då mången gång

skulle bli avsevärt fördröjd. Med en dylik regel är det icke uteslutet, att

avstående stundom skulle göras i syfte att bibehålla fideikommisset så

länge som möjligt. Den möjlighet, som nu diskuterats, erbjuder för övrigt

icke någon lösning för det fall, att även tillträdaren avstår från fideikom­

misset. En i sak godtagbar lösning vinnes, därest huvudreglerna om tiden

för avvecklingen och om egendomens fördelning tillämpas även om ett av­

stående skulle äga rum. Skulle nuvarande innehavaren avstå från fidei­

kommisset, får den som står närmast i successionsordningen tills vidare

betraktas som fideikommissarie. Fideikommisset upphör emellertid vid nu­

varande innehavarens död. Om den nye innehavaren då fortfarande är i li­

vet, erhåller han i egenskap av den avlidnes näste efterträdare hälften av

egendomen med äganderätt, medan återstoden tillfaller den avlidnes ar­

vingar och testamentstagare. Om däremot den nye innehavaren dör först,

övergår fideikommisset till hans närmaste efterträdare och situationen blir

i övrigt oförändrad.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning att, om nuva­

rande innehavaren efter lagens ikraftträdande avslår från fideikommisset,

detta likväl bör avvecklas vid hans död. Någon undantagsregel erfordras

icke för detta fall. I 5 § deparlementsförslaget har emellertid upptagits en

särskild regel för den situationen, då nuvarande innehavaren frånträder

egendomen för att tillträda eller taga efterlrädareandel i annat fideikom­

miss.

Vad beträffar den av utredningen föreslagna i det föregående omnämnda

regeln för fall, då fideikommiss avstås före avvecklingslagens ikraftträdan­

de, får jag hänvisa till vad jag anfört härom i anslutning till den allmänna

motiveringen.

4

§•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i utredningens förslag, innehåller

ett undantag från 3 § i departementsförslaget. Enligt 9 kap. 2 § ärvdabal-

ken skall —- med visst undantag — teslamentsförordnande till annan än

den, som är född vid teslators död eller då är avlad och sedermera födes

med liv, vara utan verkan. Detta stadgande skall enligt lagen den 25 april

1930 äga motsvarande tillämpning på förordnande genom annan rättshand­

ling till förmån för den som ej är född eller avlad vid tiden för förordnan­

det.

Utredningen. Någon föreskrift finns icke meddelad om hur man skall för­

fara, därest ett förordnande strider mot de nyss angivna reglerna. Av mo­

tiven till testamentslagen, vari stadgandet i 9 kap. 2 § ärvdabalken ursprung­

ligen infördes år 1930, framgår emellertid, att det blir en tolkningsupp-

gift att avgöra vad som i detta förändrade läge skulle ha överensstämt med

testators vilja. Två möjligheter står härvid öppna enligt motiven. När syf­

tet med förordnandet icke kan helt och hållet uppnås, kan det tänkas att

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år t963

173

förordnandet bör helt undanröjas. Den andra möjligheten är att låta för­

ordnandet gå i verkställighet så långt som det icke är lagstridigt. Utred­

ningen framhåller att, om ett fideikommiss tillkommit under tiden närmast

t öre avvecklingslagens ikraftträdande -—- genom gåva eller testamente se­

nast under år 1930 och i senare fallet testator avlidit innan avvecklingsla­

gen trätt i kraft — det är mycket möjligt, att nuvarande innehavarens näs­

te efterträdare och kanske också en eller flera av följande successorer är

födda eller avlade innan fideikommisset instiftades eller före testators död.

Att på dylika fall tillämpa huvudregeln om att fideikommisset upphör vid

nuvarande innehavarens död skulle leda till den orimliga konsekvensen att

efterträdaren och andra successorer, som är födda eller avlade på tid som

nyss sagts, merendels skulle komma i sämre läge än om fideikommisset

upprättats efter ikraftträdandet av nuvarande fideikommissförbud. Det kan

icke råda något tvivel om att det i hithörande fall åtminstone som regel

skulle bäst överensstämma med stiftarens vilja att låta de angivna succes-

sorerna tillträda egendomen enligt förordnandet. En tillämpning av de

grundsatser som uppbär ärvdabalken skulle alltså medföra, att fideikom­

misset i allmänhet icke upphör så länge någon sålunda kvalificerad succes­

sor finns.

Utredningen uttalar, att man för dessa undantagsfall måste ha en särre­

gel om tiden för fideikommissets upphörande. Man kan utgå från att stif­

taren i flertalet fall helst skulle se, att fideikommisset får bestå så länge som

ärvdabalken medger. En regel av sådant innehåll synes även i övrigt lämp­

lig. Utredningen föreslår därför, att fideikommisset i nu avsedda fall skall

upphöra först när det vid någon innehavares död befinnes att den som står

närmast i tur måste vara avlad efter fideikommissets tillkomst.

Emellertid anser utredningen, att från vad nu sagts måste göras ett prak­

tiskt betydelsefullt undantag. Det ej är ovanligt att fideikommiss upprät­

tats i lös egendom, såsom möbler, tavlor eller böcker, med föreskrift att

egendomen skall följa ett förefintligt fastighetsfideikommiss. Utredningen

har funnit exempel på att dylika fideikommissförordnanden tillkommit un­

der åren närmast före 1931. Om den nyss förordade regeln tillämpas på

lösörefideikommiss som nu avses, skulle följden bli att lösörefideikommis­

set kommer att bestå efter det att fastighetsfideikommisset upphört. I och

med att fideikommissbandet häves beträffande fastigheten, inträder emel­

lertid möjlighet att sälja denna, varvid det kan bli svårt att på lämpligt sätt

omhänderta de lösa föremålen. Genom försäljningen blir dessa i varje fall

bortryckta från den miljö, som stiftaren anvisat för dem. Lösörefideikom­

misset bör därför upphöra samtidigt med fastighetsfideikommisset, vilket

också i regel torde överensstämma med stiftarens vilja. Utredningen för­

ordar därför, att de nu avsedda lösörefideikommissen följer den vanliga

regeln om tiden för avvecklingen.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att överens­

stämmelse i möjligaste mån bör eftersträvas mellan 1930 års lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

och avvecklingslagens bestämmelse!'. I den mån ett förordnande är giltigt

enligt den förra, bör det sålunda i princip icke rubbas genom avvecklings­

lagen. Förordnande varom nu är fråga bör såsom utredningen föreslagit

upphöra först när det vid någon innehavares död befinnes, att den som

står närmast i tur måste vara avlad efter fideikommissets tillkomst. Av de

skäl som utredningen anfört bör emellertid undantag göras beträffande

egendom, som skall åtfölja ett förefintligt fastighetsfideikommiss.

5

§•

Departementschefen. I denna paragraf, som motsvarar 5 § i utredning­

ens förslag, har upptagits ytterligare ett undantag från huvudregeln i 3 §

av departementsförslagct om tidpunkten för avvecklingen. Undantaget har

avseende på sådana fall, då förbud föreligger mot samtidigt innehav av-

flera fideikommiss; härom hänvisas till vad som anförts vid 2 §. Om inne­

havare, vid vars död fideikommisset skall upphöra enligt 3 eller 4 §, från-

träder egendomen för att kunna tillträda eller taga efterträdareandel i an­

nat fideikommiss, blir situationen principiellt att bedöma som ett fall av

avstående. Enligt eljest gällande regler skulle trots avståendet förstnämnda

fideikommiss upphöra vid hans död och egendomen till hälften tillfalla

hans arvingar eller testamentstagare. Detta skulle betyda, att en väsentlig

del av den till de två fideikommissen hörande egendomen samlades inom

samma släktgren, vilket skulle strida mot föreningsförbudets syfte.

Enligt min mening bör avvecklingen av fideikommiss, som sålunda från-

trädes, uppskjutas till dess näste innehavaren avlider och egendomen då

fördelas på vanligt sätt mellan dennes efterträdare samt arvingar eller tes­

tamentstagare. I förevarande paragraf har intagits ett stadgande av denna

innebörd.

6

§•

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, inne­

håller bestämmelse om att Kungl. Maj :t skall kunna förordna, att fidei­

kommiss tills vidare skall bestå. Förutsättningarna för bestämmelsens till-

lämpning har tidigare behandlats.

Departementschefen. Bestämmelsen utgör undantag från den grundläg­

gande regeln i 3 §, att fideikommiss enligt lagen skall avvecklas vid nuva­

rande innehavarens död. Intill dess Kungl. Maj:t med stöd av 6 § förordnar

annorlunda, blir emellertid bestämmelserna i avvecklingslagen tillämpliga.

Förordnande enligt denna paragraf torde i regel icke böra meddelas förrän

avvecklingsfrågan blivit aktuell genom att nuvarande innehavaren avlidit.

Om särskilda skäl är därtill, föreligger emellertid icke hinder, att förord­

nande meddelas tidigare. I den närmast följande framställningen åsyftar

jag emellertid den situationen, då förordnande ej har meddelats före nu­

varande innehavarens död.

I något fall kan ovisshet komma att råda, huruvida ett fideikommiss

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år J963

175

kommer att avvecklas vid nuvarande innehavarens frånfälle eller icke. Så­

lunda kan inträffa, att nuvarande innehavaren ej med säkerhet vet, om han

kan genom testamente förfoga över fideikommissegendomen. Detta får be­

tydelse särskilt i det fall, att testamentarisk! förordnande över den privata

egendomen är beroende av testamente beträffande fideikommissegendomen.

Dessa svårigheter kan emellertid lösas genom att testator, om han anser

sig kunna räkna med att fideikommisset kan komma att bestå, i testamen­

te förordnar om egendomens fördelning under förutsättning såväl av fidei­

kommissets avveckling som av dess bestånd. I övrigt synes den ovisshet

som under nuvarande innehavarens livstid kan råda i angivna hänseende

icke behöva medföra några väsentliga olägenheter. Beaktas bör för övrigt,

att förordnande enligt förevarande paragraf avses skola meddelas endast i

enstaka fall.

I detta sammanhang bör vidare den i 3 § upptagna huvudregeln om tid­

punkten för avvecklingen uppmärksammas. Enligt denna skall fideikom­

miss upphöra, då den nuvarande innehavaren avlider. Under tiden därefter

fram till ett eventuellt förordnande om fideikommissets bestånd kommer i

något fall ovisshet att råda, huruvida fideikommisset vid denna tidpunkt

kommer att avvecklas eller ej. Med hänsyn till att avvecklingen bör ske ge­

nom generellt verkande regler och icke genom beslut i det enskilda fallet

synes emellertid ofrånkomligt att fasthålla vid att bestämmelserna i fidei­

kommissurkunden automatiskt upphör vid viss tidpunkt. Denna har av skäl

som jag förut anfört bestämts till att i regel vara den nuvarande innehava­

rens frånfälle. Det kan ifrågasättas, huruvida icke i stället tidpunkten för

upphörandet av fideikommisset borde bestämmas till någon kortare tid

efter dödsfallet. Därvid skulle under mellantiden Kungl. Maj :t hinna ta

ställning till frågan om fideikommissets bestånd. Jag anser emellertid icke,

att de få fall då ett förordnande om fideikommissets bestånd kan ifråga­

komma motiverar avsteg från den i övrigt ändamålsenliga anknytningen

av avvecklingen till innehavarens död.

Några egentliga praktiska olägenheter av det angivna förhållandet torde

icke uppkomma. Genom att avvecklingslagens bestämmelser automatiskt

blir tillämpliga i och med att den nuvarande innehavaren avlider, förhind­

ras sådana förfoganden och åtgärder beträffande egendomen som kan för­

svåra ett kommande beslut av Kungl. Maj :t om fideikommissets bestånd.

Tiden intill dess att avgörande härvidlag träffas torde kunna göras relativt

kort. Fideikommissnämnden synes på ett tidigt stadium av sin verksamhet

kunna beträffande de fall, då förordnande enligt förevarande paragraf kan

ifrågakomma, vidtaga förberedande bedömning av behovet av ingripande,

varigenom skyndsam handläggning vid det aktuella tillfället underlättas.

Situationen synes för övrigt ha stora likheter med den som föreligger, då

i ett vanligt dödsbo klander sker av testamente, som upprättats till förmån

för en person med förbigående av arvingarna.

Under tiden intill dess dispensfrågan blivit avgjord gäller samma regler

som för de fall, då sådan fråga icke uppkommit. Detta innebär bl. a., att fi­

176

Kangl. Maj:ts proposition nr

.5

år 1963

deikommissboet skall betraktas som ägare till egendomen och således kan

erhålla lagfart på och inteckna fast egendom.

Om dispens meddelas, synes situationen böra bedömas i huvudsak på

samma sätt som om ett klandrat testamente blivit ståndande och hela egen­

domen tillfaller testamentstagaren med förbigående av samtliga arvingar.

Förordnande enligt denna paragraf torde i allmänhet böra meddelas för'

successorns livstid. Vid successorns död får frågan om fideikommissets

fortsatta bestånd upptagas till förnyad prövning. Paragrafen har emeller­

tid utformats så, att Kungl. Maj :t, om skäl är därtill, skall kunna meddela

förordnande för längre tid än nästa efterträdares livstid. Förordnandet skall

också kunna bestämmas att gälla till dess Kungl. Maj:t annorlunda för­

ordnar.

Egendomens fördelning

7

§•

Paragrafen, som motsvarar G § första stycket i utredningens förslag, in­

nehåller huvudregeln om fideikommissegendomens fördelning. Angående

grunderna för den valda fördelningsregeln hänvisas till vad jag anfört i

samband med den allmänna motiveringen.

Utredningen framhåller, att ärvdabalkens regler om arv och testamente i

tillämpliga delar kommer att gälla beträffande den hälft av egendomen, som

tillfaller arvingarna, och att i vissa fall reglerna om arv synes böra använ­

das analogt på successorns förvärv. Beträffande förstnämnda hälft av egen­

domen uppkommer fråga, huruvida reglerna i 5 kap. ärvdabalken om all­

männa arvsfondens rätt till arv bör gälla vid fideikommissavvecklingen. Ut­

redningen diskuterar, huruvida avvikelse härvidlag bör ske från de all­

männa arvsreglerna till förmån för successor, men anser icke detta moti­

verat. Som skäl härför anföres, att antalet fall då siste fideikommissinne­

havaren saknar andra arvingar än arvsfonden blir ytterst få och att det

tramslår som mycket litet sannolikt, att innehavaren just i ett sådant fall

skulle på grund av sjukdom, omyndighet eller eljest vara ur stånd att be­

gagna sin testationsrätt, om han så önskar.

1 ttrandena. Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt föreslår, att all­

männa arvsfonden genom bestämmelse i avvecklingslagen uteslutes från

arvsrätt till fideikommissegendom, om successor finns, och att denne erhål­

ler hela egendomen. BI. a. hänvisas till att situationen icke är likställd med

andra fall, då arvsfonden inträder som arvinge, och att det måste anses över­

ensstämma med stiftarens vilja, att successor får tillträda hela egendomen.

Departementschefen. I likhet med Svea hovrätt och Stockholms rådhus­

rätt anser jag det ligga närmare till hands, att successor inträder som arvinge

än att allmänna arvsfonden skall göra det. Såsom utredningen framhållit

177

synes det emellertid vara mycket osannolikt, att frågan i de få fall då den

kan få aktualitet icke kommer att lösas genom att innehavaren testamenta­

risk! förordnar om egendomen. Det är därför enligt min mening icke er­

forderligt att tynga lagstiftningen med en bestämmelse av det innehåll

nämnda remissorgan förordat.

Tillämpningen i övrigt av ärvdabalkens regler beträffande den del av

fideikommissegendomen vari skall tagas arv eller testamente synes såvitt

kan bedömas icke behöva medföra några komplicerade problem. Beträffande

ärvdabalkens bestämmelser om förskott på arv bör emellertid framhållas,

att förskott icke kan utgivas av fideikommissegendomen. Med hänsyn här­

till och då fideikommissegendomen behandlas som en särskild förmögen­

hetsmassa, torde reglerna om förskott på arv icke bli tillämpliga vid avveck­

lingen. Såsom utredningen framhållit torde reglerna i ärvdabalken i vissa

fall böra tillämpas analogt på efterträdarens förvärv. Nämnda förhållande

ger anledning framhålla vissa synpunkter.

Sålunda bör i fråga om testamentsreglerna anmärkas, att ett testamente,

som inkräktar på efterträdareandelen, i denna del utan vidare är overk­

samt. Det synes icke erforderligt att uppställa någon regel om viss tid, inom

vilken successorn skulle ha att påkalla jämkning av testamente för utfå­

ende av efterträdareandel.

Reglerna om förverkande av arvs- eller testamentsrätt och om preskrip­

tion av sådan rätt torde böra tillämpas analogt även på efterträdarens för­

värv.

När det gäller tillämpningen av bestämmelserna i 17 kap. ärvdabalken

om arvsavtal beträffande efterträdaren är frågan mera komplicerad. Detta

sammanhänger med att den fideikommissariska successionen — vilken skall

gälla även vid bestämmandet av efterträdare — ger efterträdaren en annan

ställning än den en arvinge har enligt den legala arvsordningen. Om efter­

trädare avsäger sig sin rätt, övergår nämligen egendomen till nästa man i

den fideikommissariska successionsordningen, medan avsägelse av arvsrätt

medför att egendomen, därest arvlåtaren icke genom testamente förfogat

över den, går till fördelning efter vanliga regler på samma sätt som om arving­

en i fråga avlidit före arvlåtaren. Regeln i 17 kap. 2 § om verkan av avsägelse

kan därför icke tillämpas på efterträdaren. Vad där stadgas om förutsätt­

ningarna för giltig avsägelse från bröstarvinges sida lämpar sig ej heller för

detta fall. Huruvida skäl finns för en analogisk tillämpning av 17 kap. 1 §

ärvdabalken är ovisst. Det är sålunda för närvarande tveksamt, i vad mån

efterträdaren kan före tillträdet sluta avtal rörande fideikommissegendo­

men, och samma tveksamhet inställer sig givetvis beträffande verkan av

avtal, som efterträdaren kan tänkas ingå efter avvecklingslagens ikraftträ­

dande. Dessa frågor, som icke kan förväntas få någon större praktisk be­

tydelse, synes icke böra lösas lagstiftningsvägen utan torde, i den mån

tvist uppstår, få överlämnas åt rättspraxis. Det i 17 kap. 3 § ärvdabalken

upptagna förbudet för arvlåtare att förfoga över sin kvarlåtenskap genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

178

avtal bör givetvis tillämpas även på siste innehavaren i dennes förhållande

till fideikonnnissegendomen.

Slutligen bör påpekas, att det liksom vid ett vanligt arvfall står intressen­

terna i ett fideikommissbo fritt att avstå från sin rätt. Om successorn av­

står, tillfaller efterträdareandelen hans närmaste efterträdare och, om denne

avstår, den som därnäst står i tur o. s. v.

Av 22 § framgår att fideikommissegendomen skall behandlas som ett

särskilt bo (fideikommissbo), fristående från den avlidnes privata egen­

dom.

8

§•

Denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 6 § andra stycket i utred­

ningens förslag, innehåller den tidigare omtalade bestämmelsen om efter­

trädares rätt att på sin lott taga huvudgård med där förvarade samlingar

samt annan fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk och som

lämpligen bör bevaras odelad (jfr 23 kap. 3 § ärvdabalken). Vidare har stad­

gats att, om det finns flera huvudgårdar, efterträdaren må taga en av dem

efter eget val.

Yttrandena. Sveriges lantbruksförbund efterlyser i sitt remissyttrande ett

uttalande om principerna för den lämplighetsprövning som skall ske enligt

bestämmelsen.

Departementschefen. Bestämmelsen motiveras främst av intresset att und­

vika en uppdelning av sådan egendom, som från brukningssynpunkt bör

hållas samlad. Det är från denna utgångspunkt, som i det enskilda fallet

får bedömas, huruvida viss egendom bör bevaras odelad.

Med efterträdarens lott avses hans sammanlagda andel i boet, d. v. s. för­

utom efterträdareandelen jämväl arvsandel och testamentslott, som må

tillkomma honom. Vid val mellan flera huvudgårdar äger efterträdaren fö­

reträdesrätt till samlingar, som förvaras på den gård han väljer, men icke

till samlingar på annan huvudgård.

Vad som avhandlas i denna paragraf är frågor, som uppkommer vid skif­

te av fideikommissboet. Om enighet icke kan nås mellan intressenterna, får

tvisten handläggas i den ordning som gäller vid skifte av dödsbo. 9

9 §•

Paragrafen överensstämmer med 7 § i utredningens förslag. Utredningen

säger sig visserligen icke ha påträffat något förordnande, som direkt avser

egendomens behandling om det aktuella fideikommisset upphäves, men anser

det möjligt, att situationen beaktats i något sentida fideikommissförordnan­

de som icke kommit till utredningens kännedom. Däremot har utredningen

i två fideikommissurkunder påträffat föreskrifter om hur med egendomen

skall förfaras, därest viss annan egendom som tillhör annat fideikommiss

förlorar sin fideikommissnatur. Bestämmelsen torde kunna tillämpas såväl i

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

179

det tänkta huvudfallet som beträffande urkunder av sist angivna slag.

Stadgandet utgör icke hinder för beslut om permutation, om behov därav

skulle uppstå.

10

§.

Denna paragraf motsvarar 8 § i utredningens förslag.

Utredningen. Det kan förekomma, atl vid avveckling av ett fideikommiss

efterträdare saknas eller att det icke finns någon som avvecklingslagen er­

känner som efterträdare (jfr vad som anförts vid 2 §). I sådant fall kan

huvudregeln om egendomens fördelning icke tillämpas.

Situationen är härvid oftast sådan, att fideikommisset skulle ha upphört

även om avvecklingslagen icke funnits. Det måste likväl anses lämpligt att

låta lagen reglera den uppkomna situationen. Eljest skulle i vissa hänseen­

den osäkerhet komma att råda, hur med egendomen skall förfaras och det

skulle icke bli möjligt att beakta t. ex. det allmännas intresse av att kultur­

värden bevaras. I rättspraxis har antagits, att fideikommissegendomen, när

successionskedjan utlöpt, ingår i siste innehavarens kvarlåtenskap och till­

faller hans arvingar eller testamentstagare, såvida annat icke följer av fidei­

kommissurkunden. Om stiftaren bestämt, hur det skall förfaras med egen­

domen när fideikommisset upphör, är emellertid denna föreskrift att till-

lämpa. Utredningen anser det naturligt, att man vid avvecklingen anknyter

till de grundsatser, som sålunda eljest skulle ha gällt. Det är icke klart, hu­

ruvida efterlevande make enligt gällande rätt äger njuta giftorätt i egendo­

men. övervägande skäl talar emellertid för att likställa detta avvecklings-

fall med de övriga och att alltså icke medge giftorätt.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att, om efterträdare ej

finns, i egendomen skall tagas arv eller testamente som om den tillhört den av­

lidne fideikommissinnehavaren. Föreskriver urkunden att, därest efterträ­

dare saknas, egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar

eller andra släktmedlemmar eller ock att egendomen skall användas för väl­

görande eller annat ändamål, skall dock denna föreskrift lända till efterrät­

telse.

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen anser

jag mig kunna godtaga, och den har i sak oförändrat upptagits i föreva­

rande paragraf. Stadgandet i andra punkten utgör i likhet med bestäm­

melsen i 9 § icke hinder för beslut om permutation.

Förmåner m. m.

11

§■

I denna paragraf, som motsvarar 9 § i utredningens förslag, behandlas

fardagsrätten. Härom hänvisas till vad som anförts i samband med den

allmänna motiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

180

Kungl, Maj.ts proposition nr 5 år 1963

12

§.

Paragrafen, som motsvarar 10 § i utredningsförslaget, innehåller bestäm­

melser om andra förmåner än fardagsförmån samt vissa ändamålsbestäm­

melser, vilka samtliga skall utgå enligt fideikommissurkunden eller därpå

grundat förordnande.

Departementschefen. I departementsförslaget har bestämmelsen i förtyd­

ligande syfte redaktionellt jämkats.

Till belysning av bestämmelsens innebörd må framhållas det fall, att

sista innehavarens änka tagit arv i fideikommissegendomen och att vid hen­

nes död arvingar i andra pärentelen efter mannen lever. Änkans del i egen­

domen tillfaller därvid dem. Eftersom deras arvsrätt blir aktuell först vid

änkans död, möter intet hinder mot att arvingarna dessförinnan uppbär för­

mån.

Av bestämmelsen följer även att en föregående innehavares änka, som

uppbär förmån vid siste innehavarens frånfälle, bibehålies vid sin rätt efter

avvecklingen. I något fall kan emellertid förekomma, att hela fideikommiss­

egendomen vid siste innehavarens död besittes av änka efter en tidigare in­

nehavare. För detta fall har befunnits lämpligt, att åtgärder för avveckling­

ens genomförande uppskjutes. Härom stadgas i 36 §.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § första och tredje styckena i utred­

ningens förslag, reglerar rätten till pension eller annan dylik förmån, som

utgår av fideikommissegendomen. Utöver vad som härom anförts i anslut­

ning till den allmänna motiveringen må följande framhållas.

Utredningen. Det förekommer att pension utlovats endast tills vidare.

Likväl torde man vara berättigad att antaga, att förmånen icke skulle ha

indragits, om fideikommisset bestått. Pensionen synes därför böra beva­

ras för pensionstagarens livstid. Var effektiv tidsbegränsning avsedd, kan

det dock icke komma i fråga att tvångsvis bevara förmånen för längre tid

än som bestämts.

Att bestämmelsen avser pension eller förmån, som utgår av fideikom­

missegendomen, innebär att pension från försäkringsanstalt lämnas åt si­

dan. Vid ett par större fideikommiss har pensionsstiftelser bildats. I den

mån sådan stiftelses tillgångar innefattar betryggande säkerhet för pen­

sionernas utgående, bör de pensioner som utgår eller utfästs från stiftel­

sen likställas med försäkringspensioner. I den mån så icke är förhållandet,

bör pensionerna behandlas på samma sätt som de pensioner vilka utgår

eller utfästs från fideikommissegendomen. I vissa fall har aktiebolag bil­

dats för driften av egendomen. Den formella omständigheten, att det är bo­

laget som utbetalar eller utfäst pensionerna, bör icke medföra att dessa

behandlas annorlunda än från egendomen direkt utgående eller utfästa pen­

sioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

181

Såsom förutsättning för bestämmelsens tillämpning har angivits, att pen­

sionen eller förmånen utgår på grund av anställning på fideikommissfas­

tighet. Härmed avses icke bara anställning i en på egendomen driven rö­

relse utan också i fideikommissinnehavarens hushåll eller såsom dennes

personlige tjänare. Beträffande sistnämnda slag av anställning bör bestäm­

melsen enligt utredningen gälla endast anställda på lantegendom.

Departementschefen. Jag anser mig i allt väsentligt kunna instämma i

vad utredningen anfört. Den av utredningen förordade begränsningen av

bestämmelsens tillämpning till att i vissa fall avse endast anställda på lant­

egendom framgår dock icke av den föreslagna lagtexten, och det är enligt

min mening ej heller motiverat att denna gränsdragning upprätthålles.

14 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 12 § i utredningens förslag,

innehåller bestämmelser om förmånernas bevarande. För utredningens för­

slag i denna del har tidigare redogjorts.

Yttrandena. Sveriges lantbruksförbund uttalar, att förslaget icke tillräck­

ligt reglerar det verkställande ansvaret för att de förmåner som skall utgå

ur fideikommissegendomen verkligen utges, att det kan möta stora prak­

tiska svårigheter för en pensionär att driva in de belopp han har att få

samt att många pensionärer aldrig torde få kännedom om möjligheten att

få pensionen säkerställd.

Departementschefen. De skiftande problem som kan förväntas uppstå,

när det gäller bevarandet av ifrågavarande förmåner, synes icke kunna i

detalj regleras i lag. Som jag anfört i det föregående bör det därför i möj­

ligaste mån överlämnas åt intressenterna själva att reglera sina mellan-

havanden. Emellertid bör, såsom tidigare understrukits, i fideikommiss­

nämndens uppgifter ingå att medverka vid säkerställandet av förmåner.

Nyttjanderättshavare

15 §.

I enlighet med vad som anförts i samband med den allmänna motive­

ringen har — efter mönster av 1 kap. 9 § ny ttj ander ättslagen — i denna

paragraf upptagits en bestämmelse om att arrende- och hyresavtal, avse­

ende annan fastighet än huvudgård, skall gälla jämväl för den som för­

värvar egendomen vid avvecklingen. Paragrafen motsvarar 13 § i utred­

ningens förslag.

Större jord- och skogsegendomar

16 §.

Denna paragraf, som icke har någon motsvarighet i utredningens förslag,

innehåller bestämmelser om inlösen av jord- eller skogsegendom ävensom

viss annan fast egendom.

Departementschefen. Liksom när det gäller förordnande enligt 6 § måste

beslut enligt förevarande paragraf fattas, innan avvecklingen av fideikom­

misset enligt fideikommissnämndens beslut skall anses avslutad. Något ut­

tryckligt stadgande härom torde icke vara erforderligt. Vid avgränsningen

av den mark som omfattas av inlösningsrätten skall hänsyn tagas till önsk­

värdheten av lämplig ägoanordning icke bara för det område som skall inlö­

sas utan också för angränsande fastigheter.

De allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation skall gälla i till­

lämpliga delar. Några särbestämmelser synes icke erforderliga.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kulturvärden

17 §.

Denna paragraf, vars första stycke motsvarar 18 § och andra stycke

26 § i utredningens förslag, reglerar frågan om inlösningsrätt för det all­

männa beträffande fideikommissens lösa kulturföremål. Angående förut­

sättningarna för och omfattningen av inlösningsrätten hänvisas till vad

som anförts i samband med den allmänna motiveringen.

Yttrandena. Svea hovrätt uttalar att, med hänsyn till kravet på säkerhet

för att en samling i framtiden skall kunna bevaras, det alltid synes böra

finnas en möjlighet för det allmänna att inlösa samling, om risk för splitt­

ring uppkommer. Enligt hovrättens mening är det tveksamt, om bestäm­

melsen angående inlösningsrätt erbjuder en sådan möjlighet i de fall, då

fara för splittring icke föreligger i omedelbar anslutning till avveckling av

ett fideikommiss utan uppstår först senare.

Fideikommissariernas intresseorganisation föreslår, att i lagtexten ut­

tryckligen utsäges att ersättningen vid inlösen skall motsvara fulla mark­

nadsvärdet.

Departementschefen. Med anledning av vad Svea hovrätt anfört vill jag

framhålla, att den föreslagna regeln angående förordnande om inlösen är

avsedd att tillämpas endast under avvecklingstiden, d. v. s. intill dess av­

vecklingen enligt beslut av fideikommissnämnden är att anse som avslu­

tad.

Även efter det förordnande om inlösen skett bör en tidsbegränsning gälla

för begagnandet av inlösningsrätten. Då Kungl. Maj :t förordnar om hem­

bud av samling, bör därför i beslutet utsättas en tidsgräns för lösningsrät­

ten.

1 anledning av vad fideikommissariernas intresseorganisation anfört vill

jag framhålla, att ersättningen i princip bör bestämmas med hänsyn till

marknadsvärdet. Något uttryckligt stadgande härom synes dock icke erfor­

derligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

183

Fideikommissnämnden

18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 19 § första stycket i utredningens för­

slag, innehåller bestämmelser om fideikommissnämnden och dess uppgif­

ter.

Departementschefen. Vid frågan om fideikommissnämndens uppgifter har

jag utförligt uppehållit mig i samband med redovisningen av den allmänna

motiveringen. I detta sammanhang må ytterligare framhållas att, när det

gäller att vidtaga åtgärder till skydd för föreliggande allmänna intressen,

nämnden i förekommande fall skall ha att efter utredning överlämna ären­

det med förslag till Kungl. Maj :t. Finner nämnden icke anledning till dylik

åtgärd, bör nämnden kunna själv avgöra ärendet, d. v. s. besluta att åtgärd

ej skall vidtagas. I tveksamma fall torde dock i allmänhet vara lämpligt, att

nämnden överlämnar avgörandet till Kungl. Maj :t.

Stundom kan bli erforderligt, att nämnden med hänsyn till handläggningens

fortgång för sin del tar ståndpunkt i uppkommande rättsfrågor. I den mån

sådana frågor blir föremål för domstolsprövning, är dock nämnden givetvis

bunden av lagakraftvunna domstolsavgöranden.

19 §.

Denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 19 § i utredningens förslag,

innehåller bestämmelser om fideikommissnämndens sammansättning. Vidare

föreskrives att talan ej må föras mot nämndens beslut. Närmare föreskrif­

ter om nämnden och dess verksamhet förutsättes skola meddelas av Kungl.

Maj :t.

Yttrandena. Fideikommissariernas intresseorganisation föreslår, att i lag­

texten inskrives, att i nämnden skall finnas representerad sådan sakkun­

skap beträffande fideikommissens speciella problem, som endast den be­

sitter vilken själv är fideikommissarie.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Västmanlands län ifrågasätter, om

icke med hänsyn till de viktiga funktioner som tillagts nämnden dess beslut

bör kunna överklagas hos Kungl. Maj :t.

184

Departementschefen. Beträffande fideikommissnämndens sammansättning

har jag tidigare uttalat, att ordföranden och vice ordföranden bör vara lag­

kunniga och att i nämnden bör finnas företrädd erfarenhet av jordbruks-,

skogs- och kulturfrågor samt av fideikommissförvaltning. Föreskrifter här­

om synes emellertid icke erforderliga i avvecklingslagen.

Frågan om behovet av besvärsrätt får enligt min mening bedömas med

utgångspunkt från de uppgifter som nämnden skall ha. Dessa kan sam­

manfattningsvis sägas vara att ge råd till och vägleda fideikommissintres­

senterna vid avvecklingen samt att bevaka det allmännas intressen. I först­

nämnda avseende föreligger icke behov av fullföljdsförfarande. De beslut

som nämnden har att fatta, när det gäller den sistnämnda uppgiften, rör

väsentligen sådana frågor som slutgiltigt skall avgöras av Kungl. Maj :t. I

dessa frågor står det intressenterna fritt att oberoende av nämndens ställ­

ningstagande göra framställning till Kungl. Maj:t med yrkande om viss åt­

gärd. Icke heller i dessa fall föreligger därför något behov av fullföljdsrätt.

Emellertid har nämnden bl. a. även att lämna medgivande till försäljning

och inteckning av fideikommissegendom samt till skifte av egendomen. Fråga

om och när sådant medgivande skall lämnas kommer ofta att samman­

hänga med fråga om åtgärder, som kräver Kungl. Maj :ts förordnande. Där­

vid torde situationen vara sådan, att medgivande uppenbarligen ej kan läm­

nas, förrän Kungl. Maj :t träffat sitt avgörande. Om nämnden i andra fall

avslår begäran om medgivande av angivet slag, skulle dock kunna ifråga­

sättas, huruvida icke intressenterna borde ha möjlighet att överklaga nämn­

dens beslut. Även andra situationer kan tänkas uppkomma, då en full-

följdsrätt kan diskuteras. Jag syftar därvid särskilt på åtgärder, som avses

i 20 och 27 §§. Påpekas bör dock att utdömande av vite prövas av dom­

stol. Vidare har jag tidigare framhållit, att på nämndens ledamöter bör

ställas krav på höga kvalifikationer. Härtill kommer att nämndens beslut

— frånsett beslut att avvecklingen skall anses slutförd — när som helst

kan av nämnden omprövas. Med hänsyn härtill och till angelägenheten

av enkelhet och smidighet i handläggningen av uppkommande avvecklings-

frågor anser jag mig kunna godtaga utredningens förslag, att nämndens be­

slut icke skall kunna överklagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

20

§.

Denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, innehåller

bestämmelser att fideikommissnämnden skall äga tillträde till fideikom­

missegendomen och tillgång till handlingar rörande fideikommisset.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att det bör preci­

seras vilka handlingar som föreskriften avser och att därvid bör beaktas,

att handlingarna hos nämnden blir offentliga.

Departementschefen. Med anledning av vad hovrätten anfört bör fram­

hållas, att bestämmelsen endast avser sådana handlingar som har betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

185

för avvecklingen. Detta synes icke uttryckligen behöva föreskrivas. Att när­

mare ange vilka handlingar som kan komma i fråga är knappast möjligt.

Det torde få ankomma på fideikommissnämnden att med hänsyn till be­

stämmelserna om allmänna handlingars offentlighet bedöma, vilket för­

farande som kan vara lämpligt i det enskilda fallet.

Förfarandet vid avvecklingen

21

§.

Denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 20 § i utredningens förslag,

föreskriver skyldighet för den som har egendomen i sin vård att inom en

månad från fideikommissinnehavarens död anmäla dödsfallet till fideikom­

missnämnden.

Utredningen uttalar, att skyldigheten att anmäla fideikommissinnehava­

res död har införts främst med tanke på de typiska fideikommissen men

att den lämpligen bör gälla vid samtliga fideikommiss. I fråga om de aty­

piska fideikommissen kan den bli av betydelse särskilt i sådana fall, då av­

vecklingen skall inträda vid innehavares död. Utredningen framhåller ock­

så, att man genom anmälningsskyldigheten kan få upplysning om hittills

okända fideikommiss.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser stadgandet olämp­

ligt och uttalar, att erforderlig rapportering bör kunna ordnas genom folk­

bokföringens tryckande register.

Departementschefen. Anmälningsskyldighet är enligt min mening moti­

verad av att garantier bör skapas för att framför allt de avvecklingsfall, vid

vilka allmänna intressen kräver beaktande, så snart som möjligt skall kom­

ma till fideikommissnämndens kännedom. I många fall avseende fideikom­

miss i fast egendom torde nämnden få vetskap om inträffat dödsfall utan

anmälning av vederbörande intressent, men någon säkerhet härför före­

ligger icke. Det är för övrigt ej endast fideikommissen i fast egendom, som

påkallar nämndens uppmärksamhet. Härtill kommer, att i vissa fall krav

på skyndsamma åtgärder kan föreligga. På grund härav och då en effektiv

rapportering via folkbokföringen icke torde kunna åstadkommas, anser jag

erforderligt med en föreskrift om anmälningsskyldighet. Denna bör åligga

den som har egendomen i sin vård. Anmälan bör kunna ske såväl skriftli­

gen som muntligen.

22

§.

I paragrafen, som har sin motsvarighet i 22 § i utredningens förslag,

föreskrives, att fideikommissegendomen skall behandlas som ett särskilt

bo. Härom hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

186

Kungl. Mcij. ts proposition nr 5 år 1963

23 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 22 § i utredningens förslag,

innehåller huvudstadgandet rörande avvecklingsförfarandet såvitt rör ty­

piska fideikommiss.

Utredningen. Angående tillämpningen av reglerna i ärvdabalken röran­

de dödsbo framhåller utredningen följande.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. ärvdabalken gäl­

ler, att delägare i fideikommissboet är efterträdaren samt arvingar och uni­

versella testamentstagare i egendomen. Däremot är siste innehavarens ef­

terlevande make ej delägare i denna egenskap. Ej heller är förmånstagare att

anse som delägare. -— Vad angår bestämmelsen i 18 kap. 3 § ärvdabalken

kan anmärkas, att enligt gällande rätt begravningsgäld icke belastar fidei­

kommisset utan endast innehavarens dödsbo samt att med hänsyn härtill

fideikommissboet ej är ansvarigt för sådan gäld. — Såsom framgått avser

hänvisningen till 18 kap. ärvdabalken endast vad däri stadgas om förvalt­

ning och utredning av dödsbo. Däremot har icke hänvisats till bestämmel­

serna i 18 kap. 5 § ärvdabalken om förskott på lott och underhåll ur boet.

Det synes mindre lämpligt att låta dessa bestämmelser bli tillämpliga vid

avvecklingen.

Hänvisningen till bestämmelserna i 20 kap. ärvdabalken innebär, att i

motsats till vad för närvarande gäller bouppteckning skall upprättas över

fideikommissegendomen. Denna skall, emedan fideikommissboet är helt

skilt från det vanliga dödsboet registreras särskilt. Det föreligger icke nå­

gon skyldighet att ingiva fideikommissbouppteckningen samtidigt med den

vanliga bouppteckningen.

Förutom de uppgifter, som bouppteckning skall innehålla enligt 20 kap.

3 § ärvdabalken, bör av fideikommissbouppteckningen framgå, att den av­

ser förutvarande fideikommissegendom och endast sådan. Vidare bör fram­

gå huruvida successor finnes och i så fall vem av delägarna som är succes­

sor. Vad nu sagts torde komma att iakttagas utan särskilt stadgande.

I anslutning till 20 kap. 4 § ärvdabalken framhåller utredningen, att fi­

deikommissinnehavaren i regel häftar även personligen för gäld, som på

grund av inteckning eller eljest belastar fideikommissegendomen. I enlig­

het med vad som för närvarande gäller bör sådan gäld icke upptagas jäm­

väl i den vanliga bouppteckningen. I fideikommissbouppteckningen bör av­

drag göras för kapitalvärdet av sådan urkundsenlig förmån — ändamåls­

bestämmelse som avses i 10 § andra stycket i utredningens förslag till av­

vecklingslag häri inbegripen — som redan börjat utgå och skall bevaras

vid avvecklingen. De förpliktelser i fråga om förmåner till anställda m. fl.,

som åvilar fideikommissboet jämlikt 11 § i utredningens förslag till av­

vecklingslag, skall givetvis upptagas som gäld. Däremot får avdrag icke

göras för kapitalvärdet av annan förmån. Sådan förmån avses nämligen bli

föremål för arvsbeskattning.

Någon hänvisning till 21 kap. ärvdabalken om den dödes gäld har icke

187

gjorts. Vad där stadgas om dödsbodelägares personliga ansvarighet för

sådan gäld passar nämligen mindre väl på förhållandena vid fideikommiss­

avvecklingen. Sålunda kommer på grund av reglerna om fardag fideikom­

missboet icke att förrän ganska långt efter siste innehavarens död få till­

träda förvaltningen av fideikommissfastighet. Det skulle te sig egendom-

ligt, om man av delägarna krävde att de för att befria sig från gäldsansvar

skulle avträda egendom, som de ej själva förvaltade. Vidare kan olägenhe­

ter uppstå i fall, då siste innehavaren tillika svarade personligen för fidei-

kommissgäld. Det är olämpligt att två personkretsar — d. v. s. både fidei­

kommissboets och det vanliga dödsboets delägare — blir ansvariga, enär

detta vållar komplikationer, t. ex. i fråga om regressrätt. Till det anförda

kommer att, därest reglerna om personligt gäldsansvar gjordes tillämpliga

vid avvecklingen, den praktiska betydelsen därav skulle bli mycket ringa,

eftersom nästan all fideikominissgäld är intecknad i fast egendom och bor­

genärernas rätt därför i regel är tryggad.

Hänvisningen till 22 kap. ärvdabalken om verkställighet av legat och än­

damålsbestämmelser har gjorts med tanke på förordnande i testamente av

siste innehavaren. Förordnande i fideikommissurkunden om utgivande av

förmån eller annan prestation verkställes däremot enligt de särskilda be­

stämmelserna i avvecklingslagen om förmåner m. m.

Hänvisningen till konkurslagen avser endast dess tillämpliga delar. Vad

i 97 § tredje stycket konkurslagen stadgas om underhåll ur dödsbo gäller

sålunda icke, enär motsvarande regel i 18 kap. 5 § ärvdabalken uteslutits

från tillämplighet.

\ ttrandena. Svea hovrätt uttalar, att det med hänsyn till den bedömning

av tillgångar och skulder som skall verkställas av rätten och även med hän­

syn till kumulationsreglerna vid arvsskattens beräknande torde vara till

fördel, om bouppteckningarna behandlades i ett sammanhang. Förfarandet

skulle därigenom underlättas och större säkerhet vinnas. Hovrätten före­

slår därför, att en bestämmelse införes om alt fideikommissbouppteckning

skall ingivas och registreras samtidigt med den vanliga bouppteckningen.

Departementschefen. Till vad utredningen anfört om tillämpningen på

fideikommissbo av ärvdabalkens regler om dödsbo kan jag i allt väsentligt

ansluta mig. Med anledning av vad Svea hovrätt anfört angående samtidigt

ingivande av fideikommissbouppteckning och vanlig bouppteckning bör

framhållas, att någon gemensam bedömning av tillgångar och skulder i de

båda bona som regel icke torde bli erforderlig. Det kan antagas, alt utred­

ningen av fideikommissboet ofta kommer att ta längre tid i anspråk än den

vanliga boutredningen. Detta torde som regel innebära, att även upprättan­

det av fideikommissbouppteckning kommer att ske senare än upprättandet

av den vanliga bouppteckningen. Det lärer därför ofta bli erforderligt med

anstånd med ingivandet av fideikommissbouppteckningen. Såvitt kan be­

dömas saknas anledning att för den skull fördröja registreringen av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

188

vanliga bouppteckningen. De arvsskatterättsliga kumulationsreglerna sy­

nes kunna utformas så, att sammanläggningsförfarandet sker i samband

med skatteläggningen av fideikommissegendomen. På grund av vad sålun­

da anförts kan jag icke biträda hovrättens förslag.

Till bestämmelserna i 19 kap. ärvdabalken om boutredningsman åter­

kommer jag vid 24 §.

Bestämmelsen, att fideikommissurkunden skall inlagas i bouppteckningen

eller fogas därvid i bestyrkt avskrift, har främst tillkommit för att man av

bouppteckningen skall kunna få upplysningar om förmåner, som grundar

sig på urkunden.

24 §.

Förevarande paragraf motsvarar 22 § andra stycket i utredningens för­

slag.

Departementschefen. Förvaltning av boutredningsman torde ofta bli en

synnerligen lämplig förvaltningsform vid avvecklingen. Hänvisningen i 23 §

till bl. a. 19 kap. ärvdabalken innebär, att delägare i fideikommissboet är

behörig att begära egendomens avträdande till sådan förvaltning.

Emellertid bör även fideikommissnämnden äga påkalla egendomens av­

trädande till förvaltning av boutredningsman. En bestämmelse härom har

intagits i förevarande paragraf.

I 19 kap. 3 § ärvdabalken föreskrives, att vid val av boutredningsman

särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende

av utredningen. Denna föreskrift är visserligen icke tillämplig på fideikom­

missnämnden, men det ligger i sakens natur att domstolen bör taga stor

hänsyn till nämndens förslag.

Som en konsekvens av fideikommissnämndens rätt att få egendomen av­

trädd till förvaltning av boutredningsman bör även gälla, att delägarna icke

utan nämndens samtycke äger återtaga förvaltningen.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i utredningens förslag.

Utredningen. Möjlighet bör finnas för fideikommissboet att genom pro­

klama skaffa sig kännedom om samtliga de förmåner — häri inbegripet jäm­

väl sådan ändamålsbestämmelse som avses i 10 § andra stycket i utred­

ningens förslag till avvecklingslag — som skall säkerställas. Boet bör såle­

des kunna utverka föreläggande för förmånstagare att inom viss tid anmäla

sina anspråk vid äventyr att dessa eljest förfaller, om de ej ändå är kända.

Ett sådant proklamaförfarande kan bli av betydelse icke blott i fråga om

pensioner eller andra förmåner, som saknar stöd i urkunden, utan även be­

träffande förmåner som grundar sig därå. Det förhållandet att föreskrift

om förmån finns i urkunden bör nämligen ej i och för sig utesluta, att för­

månen kan vara att betrakta som okänd. I analogi med Aad som gäller en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

189

ligt 21 kap. 4 § ärvdabalken bör förmån som anges i urkunden icke anses

såsom känd, om delägarna har giltig anledning antaga att förmånen ej vi­

dare skall utgå. Utredningen syftar härvid särskilt på sådana fall, då ur­

kunden föreskriver skyldighet som avses i 10 § andra stycket i utrednings­

förslaget och föreskriften sedan längre lid icke har tillämpats. Om fidei­

kommissnämnden icke ämnar använda sin befogenhet att föra talan om

säkerställande och annan taleberättigad icke framträder, kan sålunda skyl­

digheten vara att anse som okänd.

Med hänsyn till vad nu anförts föreslår utredningen under förevarande

paragraf särskilda regler om proklama. Reglerna avser alla slag av förmå­

ner. Fardagsförmånen har dock undantagits, då något behov av proklama

icke har ansetts föreligga beträffande sådan förmån.

Utredningen framhåller, att utformningen av det föreslagna förfarandet

har skett i nära anslutning till preskriptionsförordningens regler, Vissa av­

vikelser anser dock utredningen påkallade. I fråga om forum föreslås sålun­

da, att ansökan i ärendet skall göras hos rätten i den ort där huvudgården

är belägen. Finns flera huvudgårdar, bör ansökningen göras hos den rätt

varunder den huvudgård lyder som utgör förvaltningscentrum. Är ingen

av huvudgårdarna mera framträdande än de övriga, bör alla domstolarna

äga lika behörighet.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning, att vid avveck­

lingen möjlighet bör skapas att genom ett proklamaförfarande få känne­

dom om de förmåner som skall säkerställas. Mot den föreslagna bestäm­

melsens utformning har jag ingen annan erinran i sak än dels att en tids­

ram för den frist, som rätten skall bestämma för framställande av an­

språk, bör anges i lagen och att denna frist bör göras kortare än vad som

föreskrives i preskriptionsförordningen, dels att kungörandet i ortstidning

bör fastställas att ske en gång.

I fråga om forum har utredningen föreslagit den avvikelsen från preskrip­

tionsförordningens regler att ansökan i första hand skall göras hos rätten

i den ort där huvudgården är belägen. Jag godtager för min del denna regel

och anser mig kunna instämma i vad utredningen uttalat att, om flera hu­

vudgårdar finns, ansökningen bör göras hos den rätt varunder den huvud­

gård lyder som utgör förvaltningscentrum samt att, om ingen av huvud­

gårdarna är mera framträdande än de övriga, alla domstolarna äger lika

behörighet. Detsamma torde böra gälla i det fall att jämlikt 35 § två eller

flera fideikommiss med olika huvudgårdar vid avvecklingen skall anses som

ett enda fideikommiss (jfr vad som anföres vid 35 §).

26 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 24 § i utredningens förslag, stad­

gas att fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ända­

mål som avses i 12 § andra stycket. Härom hänvisas till den allmänna mo­

tiveringen.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

27 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i utredningens förslag.

Utredningen framhåller, att det i i vissa fall kan komma att åtgå avsevärd

tid för att utreda och avgöra fråga om anordnande av skydd för kulturvär­

den. Möjlighet bör därför finnas att, intill dess frågan blivit slutligen av­

gjord, förhindra åtgärd, varigenom kulturvärdena kan förstöras eller mins­

kas. Mest praktiskt synes det vara, att fideikommissnämnden får befogen­

het att i avvaktan på slutligt avgörande av fråga om skydd för kulturvär­

dena meddela generellt förbud vid vite att utan nämndens tillstånd riva,

ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning eller sking­

ra eller bortflytta samling.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att enligt det

törslag till lag om byggnadsminnen, som förelåg vid tidpunkten för hovrät-

lens yttrande, riksantikvarien kan utfärda interimistiskt beslut av här avsett

slag i fråga om byggnad. Stadgandet i förevarande paragraf bör därför en­

ligt hovrätten inskränkas att gälla förbud mot skingrande eller bortflyttande

av samling.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning om behovet av

en bestämmelse av angivet slag.

Såsom tidigare anförts har lag om byggnadsminnen utfärdats den 9 de­

cember 1960. Lagen innehåller en bestämmelse att, då fråga väckts om

byggnads förklarande för byggnadsminne, riksantikvarien må i avbidan

på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst sex månader, meddela

förhud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska värde kan mins­

kas eller förstöras. Om synnerliga skäl är därtill, må förbudets giltighets­

tid av riksantikvarien förlängas, dock högst med sex månader för varje

gång. Om förbudet medför sådan inskränkning i möjligheten att utnyttja

byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rätts­

innehavare med avseende på fastigheten, är denne berättigad till ersättning

av kronan för den skada han härigenom lider.

I den allmänna motiveringen har jag berört, att lagen om byggnadsmin­

nen kan få betydelse för bevarandet av fideikommissens kulturvärden. Där­

med har jag åsyftat, alt efter avvecklingen av ett fideikommiss fråga kan

uppkomma om vidtagande av åtgärder enligt nämnda lag. För ett ingripan­

de under pågående avveckling synes emellertid lagen med dess bestämmel­

ser om byggnads förklarande som byggnadsminne, om skyddsföreskrifter

och om ersättning av kronan för uppkommen skada icke utgöra ett tjän­

ligt medel. Möjligheten att meddela beslut av angivet slag bör därför enligt

min mening omfatta såväl byggnad som samling av lösa kulturföremål.

Såsom utredningen föreslagit bör även trädgård och parkanläggning om­

fattas av bestämmelsen. Förbud mot åtgärd som här avses bör icke vara av-

hängigt av att fråga om inlösen enligt 17 § uppkommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

191

28 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 27 § i utredningens förslag, inne­

håller den tidigare omtalade bestämmelsen om förbud mot avyttring av

fideikommissegendom eller annat förfogande över sådan egendom utan fi-

deikomissnämndens eller i förekommande fall Kungl. Maj:ts medgivande.

Yttrandena. Svenska bankföreningen framhåller, att det icke framgår av

utredningens förslag, vad påföljden skall bli, om ifrågavarande stadgande

överträdes. Därest det är avsett, att ogiltighet skall kunna inträda, kan

tredje mans rätt tänkas bli satt i fara.

Departementschefen. Bestämmelsen innebär bl. a. att, så länge avveck-

lingsförfarandet pågår, lagfart icke kan erhållas på fastighet, som fidei­

kommissboet överlåtit utan vederbörligt medgivande. Ofta torde avveck-

lingsförfarandet komma att avslutas genom skifte av egendomen. Enligt

29 § skall detta godkännas av fideikommissnämnden. I lagfartshänseende

jämställt med ett sådant godkännande är emellertid ett av nämnden utfär­

dat bevis om att avvecklingen är slutförd.

Det har — i likhet med vad som är fallet i en del andra författningar,

som föreskriver myndighets medgivande till vissa förfoganden — ansetts

lämpligt att i lagtexten uttryckligen angiva att rättshandling av nämnt

slag, vilken företages utan vederbörligt samtycke, är ogiltig. Bestämmelsen

härom, som bör gälla även andra rättshandlingar, vilka kräver fideikom­

missnämndens medgivande, än de i denna paragraf angivna, har upptagits

i 30 §.

29 §.

Denna paragraf har delvis sin motsvarighet i 27 § i utredningens för­

slag.

Departementschefen. Förevarande paragraf har tillkommit för att, innan

avvecklingen avslutas, fideikommissnämnden skall ha kunnat slutligt ta

ståndpunkt till de åtgärder som kan komma i fråga vid avvecklingen. Det­

ta innebär emellertid å andra sidan icke, att avvecklingsförfarandet ej kan

avslutas förrän skifte sker. Därest nämnden icke anser åtgärder erforder­

liga, har nämnden således att omedelbart utfärda bevis om att skifte må

ske. Sådant bevis kan bli av betydelse i olika hänsseenden, t. ex. vid sö­

kande av lagfart. Sedan avvecklingsförfarandet på detta sätt avslutats, står

det intressenterna fritt att förfara med egendomen efter gottfinnande, even­

tuellt att besluta om sammanlevnad i oskiftat bo.

30 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, inne­

håller en bestämmelse om ogiltighet av rättshandling som företages utan

Kungl. Maj :ts eller fideikommissnämndens medgivande. Härom hänvisas

till vad som anförts vid 28 §.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Aktiebolagsbildning

31 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens

förslag, hänvisas till vad jag anfört vid redovisningen av den allmänna mo­

tiveringen.

32 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen. Paragrafen innehåller den i den allmänna motive­

ringen förordade bestämmelsen att, utan hinder av vad som föreskrives i

aktiebolagslagen, fideikommissinnehavare eller fideikommissbo skall äga

bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom och vidtaga de åt­

gärder, som ankommer på stiftare av aktiebolag. Det kan ifrågasättas, om

icke denna bestämmelse i stället borde intagas i aktiebolagslagen. Då emel­

lertid bestämmelsen endast har avseende på de särskilda problem, som sam­

manhänger med fideikommissavvecklingen, och får antagas komma att till-

lämpas endast i ett begränsat antal fall, har jag stannat vid att bestäm­

melsen bör intagas i avvecklingslagen.

Ordet »fideikommissegendomen» användes här såväl i sin egentliga be­

tydelse som i betydelsen av den »förutvarande fideikommissegendomen».

Denna formella oegentlighet synes icke behöva föranleda några missför­

stånd.

33 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen: I paragrafen föreskrives, att vid bildande av aktie­

bolag med tillskott av fideikommissboets egendom och vid överlåtelse av

denna till sådant bolag efterträdaren må företräda fideikommissboet. Ut­

över vad jag i denna del anfört vid redovisningen av den allmänna moti­

veringen bör framhållas, att ifrågavarande stadgande inskränker den be­

hörighet som boutredningsman eller testamentsexekutör kan ha att före­

träda fideikommissbo. Efterträdaren äger nämligen rätt att ensam företrä­

da boet i angivna hänseenden. Har nuvarande innehavaren genom testamen­

te förordnat, att viss egendom skall tillfalla någon som legat, kan dock

självfallet sådan egendom icke överlåtas på aktiebolag med stöd av denna

paragraf.

34 §.

Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i utredningens förslag,

har jag behandlat i den allmänna motiveringen.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

193

Särskilda bestämmelser

35 §.

I paragrafen, som motsvarar 28 § i utredningens förslag, stadgas, att två

eller flera fideikommiss skall behandlas som ett fideikommiss, om efter­

trädaren är samma person.

Utredningen framhåller, att det är jämförelsevis vanligt att två eller flera

fideikommiss innehas av samma person och att fideikommissen, om de fått

bestå, skulle ha följt samma successionskedja. Om fideikommissen icke en­

dast upphör med anledning av samma dödsfall utan även efterträdaren är

en och samma person, bör de vid avvecklingen behandlas som ett enda fidei­

kommiss. Utredningen anser flera praktiska skäl tala härför. Sålunda kan

det ibland vara svårt att avgöra om ett eller flera fideikommiss föreligger.

Med den föreslagna bestämmelsen blir detta spörsmål icke aktuellt. Vidare

förenklas avvecklingen avsevärt genom att det blir fråga om endast ett fi­

deikommissbo, en bouppteckning o. s. v. Stundom finns särskild anledning

att vid avvecklingen behandla fideikommissen som ett enda fideikommiss.

Så är fallet, om fastigheter som tillhör de olika fideikommissen tillsam­

mans bildar en jordbruksegendom och det kan bli fråga om säkerställande

av pensioner åt egendomens anställda.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt uttalar, att konsekvenserna av detta

stadgande synes svåra att överblicka i alla detaljer och måhända icke blir

i allo lyckliga. Såsom exempel anför rådhusrätten, att enligt 23 § andra

stycket i utredningsförslaget kungörelse med föreläggande att anmäla an­

språk på vissa till fideikommissegendom knutna förmåner skall göras hos

rätten i den ort, där fideikommissets huvudgård är, eller, om huvudgård

ej finns, hos rätten i den ort, där den avlidne fideikommissinnehavaren sko­

lat svara i tvistemål i allmänhet. En sammanställning av ifrågavarande bå­

da stadganden synes ge vid handen, att i fall, som avses i 28 §, ansökan om

kungörelse, som nyss nämnts, skall kunna göras hos rätten i den ort, där

någon av fideikommissens huvudgårdar finns, även om ansökan avser an­

nat fideikommiss. Rådhusrätten anför vidare, att en förmån, som utgår från

det ena fideikommisset, synes kunna medföra försäljningsförbud eller in­

teckning i egendom, som tillhör det andra fideikommisset.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit är det relativt van­

ligt, att två eller flera fideikommiss innehas av samma person och följer

samma successionskedja. Detta kan bero på olika omständigheter. Sålunda

kan två fideikommiss ha instiftats samtidigt, vart och ett för en gren av

stiftarens släkt, och den ena grenen utslocknat, varvid dess fideikommiss

övergått till den kvarlevande grenen. Det förekommer också, att fideikom­

miss i lösöre genom stiftarens förordnande knutits till ett tidigare instif­

tat fastighetsfideikommiss. Exempel finns på att stora fastighetsfideikom-

miss genom att de sammanförts i en innehavares hand har sammansmält

7 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 5

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

till eu förvaltningsmässig enhet. Det är utan tvekan ett starkt praktiskt be­

hov av att dessa fideikommiss vid avvecklingen behandlas som ett enda fi­

deikommiss.

Vid bedömningen av huruvida några olägenheter kan uppstå i anledning

av den föreslagna bestämmelsen bör till en början erinras om att beträf­

fande de olika fideikommiss, som avses skola bilda ett fideikommissbo, ef­

terträdare och arvingar är desamma. Det kan därför icke bli någon kon­

kurrens mellan dessa med anledning av sammanslagningen till en enhet.

Emellertid torde kunna inträffa, att i en fideikommissegendom på grund

av testamente föreligger en rätt som icke föreligger i annan fideikommiss­

egendom. Vad avser förhållandet mellan testamentstagare och arvingar tor­

de detta dock ej medföra några problem, som icke kan lösas enligt vanliga

principer för testamentstolkning. Även på grund av föreskrifter i de olika

fideikommissurkunderna torde i något undantagsfall olika fördelningsreg­

ler bli tillämpliga på skilda delar av egendomen. Vad angår förmånstagar-

na torde någon konkurrens mellan de olika intressena komma att uppstå

endast därest vid säkerställandet av förmåner, som av dödsboförvaltning­

en avses skola utgå ur ett fideikommiss, fråga uppkommer huruvida annan

i boet ingående fideikommissegendom skall tagas i anspråk och denna egen­

dom skall fördelas efter annan grund än övrig egendom eller belastas av-

särskilda förmåner. Skulle så inträffa — vilket förefaller mindre sanno­

likt — synes förhållandet icke bli väsentligt mera komplicerat till följd av

sammanslagningen av de olika fideikommissen än om fideikommissen ha­

de avvecklats vart för sig. Vad beträffar frågan om rätt forum för prokla-

maförfarandet framgår av vad jag anfört vid 25 §, att denna får bedö­

mas på samma sätt som då flera huvudgårdar finns på samma fideikom­

miss. Icke heller i övrigt synes, såvitt jag kan bedöma, några olägenheter

föreligga av den föreslagna bestämmelsen. Jag har därför funnit mig böra

godtaga densamma.

36 §.

Vid 2 § har påpekats att det vid vissa fideikommiss förekommer, att av­

liden innehavares änka äger kvarsitta på hela egendomen under sin åter­

stående livstid eller så länge hon lever ogift. Om vid avvecklingslagens ikraft­

trädande egendomen besittes av en förutvarande innehavares änka, skall

hon emellertid, efter vad som stadgas i nämnda paragraf, icke betraktas så­

som innehavare av fideikommisset utan som innehavare anses successorn.

I förevarande paragraf, som motsvarar 30 § i utredningens förslag, har

stadgats, att i den angivna situationen skall anstå med åtgärder för avveck­

lingens genomförande, till dess änkans rätt upphört.

Utredningen anför som motivering för den föreslagna bestämmelsen, att

änkans rätt visserligen i allmänhet torde komma att upphöra före fidei­

kommisset men att det dock icke är uteslutet att hon överlever successorn.

Utredningen anser, att för en sådan undantagssituation de vanliga avveck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

195

lingsreglerna icke passar. Änkan bör få njuta sin rätt oförkränkt. Med hän­

syn till att rätten omfattar egendomen i dess helhet kan emellertid detta

knappast ske, om fideikommisset samtidigt skall avvecklas. Säkerställande

av andra förmåner, tryggande av kulturvärden och andra ifrågakommande

åtgärder kan ej genomföras utan att änkans rätt åtminstone i någon mån

lider intrång.

Departementschefen. Jag tillstyrker den av utredningen föreslagna be­

stämmelsen. Denna innebär, att situationen under änkans fortsatta besitt-

ningstid i allt väsentligt blir densamma som om fideikommisset fortfaran­

de bestod. Framhållas bör, att bestämmelsen endast avser det fall att änkan

kvarsitter på hela egendomen.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i utredningens förslag.

Utredningen anför.

Av de för utredningen kända fideikommissen finnes några vilkas till­

gångar ej ens uppgår till 10 000 kronors värde. I fall då fideikommisset så­

lunda omfattar allenast egendom av ringa värde synes det knappast vara

någon mening med att uppskjuta avvecklingen till nuvarande innehavarens

död och då uppdela egendomen mellan successor och arvingar. De vanliga

avvecklingsreglerna framstår även eljest som alltför omständliga för dessa

fall. En möjlighet bör därför finnas att på innehavarens begäran genast

upplösa fideikommisset och låta egendomen tillfalla innehavaren. Någon

rätt att få fideikommisset upplöst bör emellertid icke medgivas denne. Skul­

le till fideikommisset vara knutet något beaktansvärt intresse, t. ex. en för­

mån, som icke kan tillgodoses vid en omedelbar avveckling, bör sådan ej

komma till stånd. Frågan om omedelbar avveckling bör således bero av

diskretionär prövning av myndighet, lämpligen Kungl. Maj:t.

Utredningen föreslår alltså, att Kungl. Maj :t må på framställning av in­

nehavaren förordna att fideikommiss, som omfattar allenast egendom av

ringa värde, genast skall upphöra. Då fideikommisset upphör, bör egen­

domen principiellt tillfalla innehavaren. För möjliggörande av en omedel­

bar avveckling även i fall då särskilda intressen finnes som måste tillgo­

doses bör emellertid Kungl. Maj :t — efter medgivande av innehavaren —

äga förordna om en annan fördelning, t. ex. för tillgodoseende av efterträ­

daren eller förmånstagare. Nu angivna befogenhet bör också kunna använ­

das, om innehavaren önskar att fideikommisset skall ombildas till en stif­

telse (t. ex. för bevarande av släktporträtt eller liknande).

De nyss förordade reglerna bör kunna utsträckas även till andra fall då

synnerliga skäl talar för en omedelbar avveckling. Det ligger i sakens na­

tur att det här kan bli fråga endast om sällsynta undantagsfall. Utredning­

en tänker härvid på sådana situationer då de vanliga avvecklingsreglerna

skulle leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Så t. ex. bör de före­

slagna bestämmelserna kunna användas, om efterträdare saknas och en

tillämpning av 8 § i förslaget skulle medföra att egendomen till följd av

föreskrift i fideikommissurkunden skulle komma att tillfalla samtliga ar­

vingar efter fideikommissets stiftare.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

38 §.

I denna paragraf, som motsvarar 32 § i utredningens förslag, har uppta­

gits bestämmelser om avveckling av de atypiska fideikommissen.

Utredningen. Bland de av utredningen kända atypiska fideikommissen

finns åtskilliga med flera innehavare. Vidare förekommer ett fideikommiss

— det s. k. Stora Lillienbergska — med successionsreglcr, enligt vilka egen­

domen vid innehavarens död i första hand övergår till viss annan släkting

i samma generation som denne, något som medför att innehavaren oftast

tillträder egendomen först vid hög ålder och att ovisshet därför i det längsta

råder, huruvida den som står som efterträdare verkligen skall hinna till­

träda egendomen före sin död. Utredningen har även sett exempel på fidei­

kommiss, där äganderätten till egendomen formellt innehas av en juridisk

person, medan endast nyt t j anderätten tillkommer fideikommissinneha­

varen.

Med hänsyn till att förhållandena vid de atypiska fideikommissen sålun­

da är mycket skiftande anser utredningen en avveckling genom särskilda

beslut av Kungl. Maj:t vara ofrånkomlig. Angående tiden och sättet för av­

vecklingen av de atypiska fideikommissen framhåller utredningen följande.

Kungl. Maj :t lärer icke alltid behöva avvakta nuvarande innehavarens

frånfälle, innan beslut fattas om avveckling. Mången gång kan det vara

lämpligt, att fideikommisset bringas att upphöra så snart som möjligt. Läm­

nar innehavaren sitt samtycke, bör något hinder mot omedelbar avveckling

i regel ej möta. Även om innehavaren vägrar samtycke, kan avvecklingen

genomföras omedelbart, under förutsättning att den sker på sådant sätt

att hans rätt icke kränkes.

Då fideikommisset har flera innehavare, som delat upp egendomen sins­

emellan, kan det någon gång vara motiverat att låta de skilda delarna av

fideikommisset upphöra vid olika tidpunkter. Även eljest kan finnas an­

ledning att förfara på detta sätt. De föreslagna lagbestämmelserna lägger

ej hinder i vägen för en dylik successiv avveckling.

Vad beträffar sättet för avvecklingen av atypiska fideikommiss synes

egendomen i åtskilliga fall böra tillfalla innehavaren med äganderätt. En

annan möjlighet, som bör komma till användning framför allt då antalet

innehavare är stort, är att av egendomen bilda en fond för beredande av

understöd åt behövande medlemmar av den släkt som stiftaren avsett att

gynna eller för utdelning av stipendier bland släktmedlemmar. Även andra

möjligheter är tänkbara.

På Kungl. Maj :t ankommer även att pröva, i vilken utsträckning för­

måner skall bevaras vid avvecklingen. Härvid torde viss ledning kunna

hämtas av de regler, som föreslagits för de typiska fideikommissens del.

Beträffande förfarandet vid avvecklingen torde, även utan särskild be­

stämmelse i lagen, vara tydligt att Kungl. Maj :t har att meddela föreskrif­

ter i varje enskilt fall. Vad angår formerna för förvaltning och skifte, då

flera delägare finns, bör antingen kunna anordnas dödsboförvaltning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

197

skifte enligt reglerna i ärvdabalken eller tillämpas bestämmelserna i la­

gen om samäganderätt. Då avvecklingen äger rum i samband med ett döds­

fall synes naturligt att hänvisa till ärvdabalkens regler, medan reglerna om

samäganderätt i allmänhet bör kunna användas då egendomen skall för­

delas mellan de nuvarande innehavarna.

Beträffande atypiska fideikommiss, som eventuellt förblir okända, före­

slås en särskild avvecklingsregel. Utredningen anför att, eftersom en dylik

regel är avsedd att endast utgöra ett reservstadgande, den synes kunna ut­

formas tämligen schematiskt. Sålunda bör kunna föreskrivas att, därest

beslut om avveckling icke meddelats före viss tidpunkt, lämpligen den 1

januari 1975, fideikommisset då skall upphöra och egendomen tillfalla in­

nehavaren. Några betänkligheter mot en dylik bestämmelse behöver icke

möta, eftersom ju möjlighet alltid föreligger för den vars rätt kan komma

att beröras att anmäla fideikommisset hos Kungl. Maj :t eller fideikommiss­

nämnden och därmed åstadkomma att särskilt beslut om avvecklingen med­

delas. Man kan förmoda, att de atypiska fideikommiss som förblir okända

endast omfattar egendom av ringa värde.

Yttrandena. Riddarhusdirektionen uttalar, att det är i hög grad angelä­

get, att tillämpningsområdet för den av utredningen föreslagna bestämmel­

sen om avveckling av atypiska fideikommiss blir noggrant angivet. Direktio­

nen tar särskilt upp frågan, huruvida sådana stiftelseförordnanden, som

enligt vad tidigare anförts vid avvecklingen skall betraktas som fideikom­

missförordnanden, skall avvecklas enligt förevarande paragraf eller icke.

Enligt direktionen synes det tveksamt, huruvida utredningen avsett alt be­

handla dessa som atypiska fideikommiss, men för sin del anser direktionen

det utan tvivel lämpligast att stiftelseförordnanden hänföres till denna

grupp av fideikommiss. Det kan otvivelaktigt, framhåller direktionen, verka

stötande att här tillerkänna Kungl. Maj :t tämligen vidsträckta befogenheter

att förfara på sätt i det enskilda fallet finnes mest lämpligt. A andra sidan

är det svårt att, om den generella avvecklingen skall ha den föreslagna

omfattningen, undvika diskretionär prövning i dessa fall. Det bör emeller­

tid starkt betonas, att stiftelseurkundens innehåll icke får frångås i vidare

utsträckning än som finnes oundgängligen nödvändigt för att syftet med

lagstiftningen skall vinnas. Denna princip bör komma till uttryck i lagtexten.

Den får anses innebära, att andra ändringar än beträffande frågan om

vilka personer som skall åtnjuta i urkunden föreskrivna förmåner icke

skall vara tillåtna. Med hänsyn till behovet av särskilt reglerande bestäm­

melser angående kretsen av förmånstagare bör enligt direktionen den före­

slagna bestämmelsen om automatiskt upphörande den 1 januari 1975 av då

återstående atypiska fideikommiss icke göras tillämplig, när ifrågavarande

egendom äges av en stiftelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att en fundamental prin­

cip vid avvecklingen är att den rätt som innehas av den som vid avveck­

198

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

lingslagens ikraftträdande är fideikommissinnehavare lämnas oförkränkt.

När såsom i den föreslagna bestämmelsen rörande atypiska fideikommiss

undantag görs från huvudregeln, att avveckling skall ske först vid nuvarande

innehavares död, bör principen uttryckligen utsägas.

Departementschefen. Jag anser mig i allt väsentligt kunna godtaga de be­

stämmelser som fideikommissutredningen föreslagit angående tidpunkten

och sättet för de atypiska fideikommissens avveckling och de synpunkter

som utredningen anfört i denna fråga; dock anser jag icke, att undantags­

bestämmelserna bör gälla för det Stora Lillienbergska fideikommisset.

I likhet med riddarhusdirektionen anser jag angeläget, att osäkerhet icke

råder om tillämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelse. Direktionen

har särskilt nämnt det fall då fideikommissförordnande skett i form av in­

stiftandet av en stiftelse. Med hänsyn härtill bör framhållas, att förordnan­

de, varigenom stiftelse insatts som ägare till viss egendom men vilket enligt

vad som anförts vid 1 § är att anse som fideikommissförordnande, skall av­

vecklas enligt förevarande paragraf; detta torde framgå av första styckets

andra punkt.

Vad särskilt angår sättet för avvecklingen bör, såsom utredningen före­

slagit, Kungl. Maj :t förordna härom efter vad som prövas skäligt med hän­

syn till fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter. Såsom

riddarhusdirektionen framhållit bör därvid urkundens innehåll icke frångås

i vidare utsträckning än som är oundgängligen nödvändigt för att syftet

med lagstiftningen skall vinnas. Vad nu sagts innebär beträffande stiftelse­

förordnanden, att sådana bestämmelser i urkunden, som icke är hänförliga

till upprätthållandet av en fideikommissarisk successionsordning, i princip

bör bibehållas. Detta får anses med tillräcklig tydlighet framgå av grun­

derna för lagstiftningen, och någon uttrycklig bestämmelse härom erfordras

därför enligt min mening icke; vid behov synes permutationsmöjligheten

kunna utnyttjas. Däremot bör såsom hovrätten över Skåne och Blekinge för­

ordat i lagtexten anges, att förordnande om avveckling icke får inkräkta

på innehavares rätt till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat

medgivande därtill.

Det må

i

detta sammanhang framhållas, att Kungl. Maj :ts prövning icke

innebär något ställningstagande till frågan om vem som är innehavare av

fideikommisset. Detta får vid tvist prövas av domstol.

De typiska fideikommissen skall enligt vad jag tidigare föreslagit som

regel upphöra automatiskt vid den nuvarande innehavarens död, oavsett om

anmälan till fideikommissnämnden enligt 21 § skett eller icke. Om man be­

träffande de atypiska fideikommissen skulle nöja sig med den nyss föror­

dade regeln om upphörande vid den tidpunkt Kungl. Maj :t bestämmer, skulle

sådant fideikommiss som förblir okänt icke bli avvecklat. För detta fall

kräves såsom utredningen anfört en särskild avvecklingsregel. Denna synes

lämpligen böra utformas såsom utredningen föreslagit; dock bör tidpunkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

199

framflyttas något. På grund härav föreslår jag att, om beslut om upphö­

rande av ett atypiskt fideikommiss ej meddelats före den 1 januari 1980,

fideikommisset skall upphöra nämnda dag och egendomen tillfalla inne­

havaren.

39 §.

1 denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 20 § i utredningens för­

slag, stadgas bötesstraff för den som underlåter att fullgöra anmälnings­

skyldighet enligt 21 §.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, alt straffbestämmelsen

står i dålig överensstämmelse med den anda i vilken författningen i övrigt

är skriven, särskilt som en försummelse i förevarande avseende icke torde

få några konsekvenser för själva avvecklingen. Även Svea hovrätt anser

straffbestämmelsen obehövlig.

Departementschefen. Då någon annan sanktion mot underlåtenhet än

straffpåföljd svårligen kan tänkas, synes den föreslagna straffbestämmelsen

icke kunna undvaras. För att begränsa dess tillämpning föreslår jag emel­

lertid, att för åtal skall fordras medgivande av fideikommissnämnden.

Ikraftträdande- och övergångsregler

Utredningen. Enligt 5 § i den alljämt gällande promulgationslagen till

testamentslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1931, är förordnande, som

skulle sakna laga verkan enligt testamentslagens regler om förbud mot fidei­

kommiss, likväl giltigt, om det upprättats före lagens ikraftträdande i en­

lighet med då gällande regler. Om någon instiftat fideikommiss i lös egendom

genom testamente, som upprättats före den 1 januari 1931, utgör således

den omständigheten att testator avlidit först efter nämnda dag icke något

hinder mot förordnandets giltighet.

Det är ingalunda otänkbart, att testator avlider först efter det lagen om

avveckling av fideikommiss träder i kraft. Utredningen framhåller att, om

så skulle ske, fideikommissförordnandet alltså ännu ej har blivit verksamt

vid denna tidpunkt. De vanliga avvecklingsreglerna, vilka avser bestående

fideikommiss, är icke tillämpliga på förevarande fall. Detta måste därför sär­

skilt regleras.

Utredningen anser den enklaste och tillika mest följdriktiga lösningen

vara, att man upphäver 5 § i testamentslagens promulgationslag såvitt gäl­

ler nu avsedda fall. Situationen blir därmed att bedöma på samma sätt som

om någon upprättat fideikommiss efter testamentslagens ikraftträdande. Hur

med egendomen skall förfaras, om testator ej ändrar sitt förordnande, får

bli beroende av vad som i detta förändrade läge skulle ha överensstämt med

testators vilja. Det ligger emellertid i testators intresse att ändra sitt för­

ordnande, då det ju ändå icke kan gå i verkställighet enligt sin ordalydelse.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen en övergångsbe­

stämmelse, varigenom 5 § promulgationslagen till testamentslagen upphä-

ves, såvitt gäller förordnanden om fideikommiss för obegränsad tid.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund avstyrker den föreslagna över­

gångsbestämmelsen och hänvisar därvid bl. a. till att det vid tillkomsten

av ifrågavarande stadgande i testamenlslagens promulgationslag ansetts

»rimligt, att ett förordnande, vilket upprättats inom ramen för då gäl­

lande bestämmelser, skall kunna gå i verkställighet, oaktat tillkomsten av

nya föreskrifter, som uppdraga andra gränser för testamentets innehåll».

Departementschefen. Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den

1 januari 1964.

Såsom utredningen påpekat kan det tänkas, att det finns före fideikom­

missförbudets införande tillkomna fideikommissförordnanden, som till följd

av stadgandet i 5 § promulgationslagen till testamentslagen är giltiga men

vid avvecklingslagens ikraftträdande ännu icke blivit verksamma, emedan

testator då fortfarande är i livet. Tillkomsten av ifrågavarande lag om av­

veckling av fideikommissen ger anledning att ompröva grunden för nämnda

stadgande. Således synes en konsekvens av att fideikommissen avvecklas

böra vara, att uppkomsten av nya fideikommiss förhindras. På grund härav

och på de av utredningen i övrigt angivna skälen tillstyrker jag den före­

slagna övergångsbestämmelsen.

Lag orn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

örbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom

Den föreslagna ändringen, som saknar motsvarighet i utredningens för­

slag, har jag behandlat i den allmänna motiveringen. I överensstämmelse

med den terminologi som användes i avvecklingslagen avses med uttrycket

»fideikommissfastighet» icke blott fastighet, för vilken fideikommissförord­

nande gäller, utan även fideikommissbo tillhörig fastighet, så länge av­

vecklingen icke är avslutad.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de i bilaga 1

upptagna förslagen till lag om avveckling av fideikommiss och lag om

ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge­

nom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj. ts proposition nr ö år 1963

201

bkr;

.allt;

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för med­

lemmar av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.

2

§•

I denna lag förstås med innehavare av fideikommiss den som besitter

egendomen med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes ef­

ter förutvarande innehavares död egendomen enligt särskild föreskrift av

efterlevande make, dödsbodelägare eller annan, skall dock den anses som

fideikommissets innehavare, vilken skulle varit berättigad att besitta egen­

domen, om sådan särskild rätt ej funnits.

Med fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fidei­

kommissurkunden eller därpå grundat förordnande är berättigad att, då

innehavarens rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Innehål­

ler urkunden förbud för innehavare av annat fideikommiss att tillträda fi­

deikommisset, skall såsom efterträdare däri ej anses den som jämlikt 7 §

tagit och icke därefter avstått från efterträdareandel i annat fideikommiss.

Tiden för upphörandet

3 §.

Fideikommiss skall, om ej i denna lag annorlunda stadgas, upphöra, när

den som vid lagens ikraftträdande är innehavare därav avlider.

4 §•

Är vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighets-

fideikommiss, den avlidnes efterträdare avlad före instiftandet eller, om

fideikommisset instiftats genom testamente, före testators död, skall fidei­

kommisset upphöra, när den innehavare avlider, vars efterträdare är avlad

efter den tidpunkt som nyss är sagd. 5 * * 8

5

§•

Frånträder innehavare, vid vars död fideikommisset enligt 3 eller 4 §

skolat upphöra, egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller

8 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

taga efterträdareandel däri jämlikt 7 §, skall fideikommisset upphöra, när

näste innehavaren avlider.

6

§•

Har fideikommissegendom särskilt kulturhistoriskt värde eller äro eljest

särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissurkundens

bestämmelser skola äga tillämpning till dess annorlunda förordnas eller

till dess i beslutet angiven innehavare av fideikommisset avlider.

Egendomens fördelning

7 §•

När fideikommiss upphör, skall den avlidnes efterträdare taga hälften av

egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den till­

hört den avlidne.

8

§•

Efterträdaren äger, utan hinder av vad i testamente må vara förordnat,

på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård med där förvarade samling­

ar så ock annan fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk och

som lämpligen bör bevaras odelad. Finnas flera huvudgårdar, må efterträ­

daren taga en av dem efter eget val.9 §•

Innehåller fideikommissurkunden föreskrift om vem egendomen skall

tillfalla därest fideikommisset upphäves, länder denna föreskrift till efter­

rättelse utan hinder av vad i 7 och 8 §§ stadgas.

10 §.

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen tagas arv eller testamente som

om den tillhört den avlidne. Föreskrives i fideikommissurkunden för så­

dant fall, att egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar

eller andra släktmedlemmar eller användas för välgörande eller annat än­

damål, länder i stället denna föreskrift till efterrättelse.

Förmåner m. m.

11

§.

Utan hinder av att fideikommisset upphört, må envar njuta till godo den

rätt att efter innehavarens död kvarsitta till fardag, som må tillkomma ho­

nom enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller

ock enligt förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring

uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på far­

dag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

12

§.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller

därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 11 § sägs, må han

njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört. Är han enligt

vad ovan stadgas berättigad att taga del i egendomen, äger han dock icke

utan att avstå därifrån tillgodonjuta förmånen; utan hinder av vad nu

sagts må likväl förmån, som börjat utgå före fideikommissets upphörande.

tillgodonjutas intill dess den till förmånen berättigade tagit del i egendo-

men.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, un­

derstöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet tillgodo­

ses även efter det fideikommisset upphört.

13 §.

Pension eller annan dylik förmån vilken, då fideikommisset upphör, ut­

går av egendomen på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som

förmånstagaren eller anhörig till honom innehaft på fideikommissfastig­

het, må även därefter njutas till godo.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på pension eller annan

dylik förmån i anledning av arrende.

14 §.

Innefattar, i fall som avses i 11 § eller 12 § första stycket, förmån nytt-

janderätten till fastighet, må fastigheten icke överlåtas eller däröver eljest

förfogas utan att förmånstagaren skriftligen med två vittnen samtyckt där­

till. Kan samtycke ej erhållas, må rätten på ansökan tillåta åtgärden, när

skäl äro därtill. Har åtgärd som nu sagts vidtagits utan erforderligt sam­

tycke, skall den vara ogill, om förmånstagaren påstår det. Omfattar nytt-

janderätten tillika inventarier på fastigheten, äger vad nu stadgats tillämp­

ning även på dem, dock erfordras icke att samtycke lämnas skriftligen

eller med vittnen.

Annan förmån skall, om det begäres av förmånstagaren, säkerställas ge­

nom inteckning i fastighet eller på annat betryggande sätt. Är förmånen

bestämd annorledes än i pengar, skall den, om skäl äro därtill, på yrkande

av egendomens ägare ersättas med penningbelopp att utgå på en gång eller

å särskilda lider.

Vad i andra stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall

som avses i 12 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

203

Nyttjanderättshavare

15 §.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fastighet, som ej

är att anse såsom huvudgård, gäller avtalet jämväl för den som erhåller

egendomen jämlikt denna lag; dock skall, om de avtalade villkoren med

hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses

skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot sådan ägares berätti­

gade anspråk, vara honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom

sex månader efter det ägaren tillträdde egendomen, är han sin rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning som nu sagts, är ägaren, om han ej åt-

nöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderätts-

havaren erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde

av egendomen utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är

stadgat, är villkoret utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Större jord- och skogsegendomar

16 §.

Har fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk, sådan stor­

lek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt, att dess bevarande såsom en en­

het är av betydande allmänt intresse, må Konungen, om det erfordras för

att förebygga uppdelning av egendomen, förordna att egendomen skall mot

lösen avstås till kronan eller till kommun, som Konungen bestämmer.

Inlösningsrätten må förklaras omfatta även sågverk och annan fast an­

läggning, som lämpligen bör nyttjas i samband med jord- eller skogsbru­

ket, Samt, om det finnes påkallat för vinnande av lämplig ägoanordning

eller ändamålsenlig drift, jämväl annan mark än förut sagts.

Beträffande inlösen skola i tillämpliga delar gälla de allmänna bestäm­

melserna i lagen om expropriation.

Kulturvärden

17 §.

Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra fö­

remål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras

eller bortflyttas, må Konungen förordna, att samlingen skall till inlösen

heiiibjudas åt kronan eller kulturvårdande institution, som Konungen be­

stämmer.

Kari enighet ej nås om lösesummans storlek, skall frågan avgöras av

skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i till­

lämpliga delar; dock skall inlösaren, i den mån förhållande icke föreligger

söm sågs i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, svara för ersättningen till skilje­

männen och gälda motpartens skäliga kostnad för förfarandet.

Fideikommissnämnden

18 §.

Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild

nämnd, fideikommissnämnden.

Fideikommissnämnden skall utreda frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 §§

samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen.

Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgivande och vägledan­

de verksamhet samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankom­

mer på nämnden.

19 §.

Fideikommissnämnden består av ordförande och ytterligare fyra ledamö­

ter, vilka utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering

av nämnden, för återstående tid av löpande period. Ställföreträdare utses

till det antal Konungen bestämmer.

Mot fideikommissnämndens beslut må talan ej föras.

Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av

Konungen.

20

§.

Fideikommissnämndens ledamöter och den nämnden förordnar äga erhålla

tillträde till egendom, som omfattas av avvecklingen, samt taga del av de

205

handlingar, som röra egendomen. Den som har egendomen i sin vård är

pliktig att efter anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen.

Nämnden äger förelägga vite för underlåtenhet att ställa sig till efterrät­

telse vad nämnden med stöd av denna paragraf föreskrivit.

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

Förfarandet vid avvecklingen

21

§.

Avlider fideikommissinnehavare, skall den som har egendomen i sin vård

inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.

22

§.

När fideikommiss upphör enligt vad ovan stadgas, skall fideikommissets

egendom behandlas som ett särskilt bo.

23 §.

Om förvaltning och utredning av fideikommissbo samt om skifte av boets

egendom skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna lag,

vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken sägs äga motsvarande tillämpning.

I fråga om laga domstol för talan mot boet, så ock om delgivning och kon­

kurs skall i tillämpliga delar gälla vad i allmän lag är stadgat för dödsbo.

Fideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid

i bestyrkt avskrift.

24 §.

Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvalt­

ning av boutredningsman. Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må

delägarna icke utan nämndens medgivande själva övertaga förvaltningen.

Boutredningsmannen skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med

nämnden. Han är pliktig att på begäran lämna nämnden upplysningar om

boet och dess förvaltning.

25 §.

På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten, sedan

bouppteckning skett, genom kungörelse förelägga dem som vilja göra gäl­

lande anspråk på annan förmån än fardagsrätt eller på fullgörande av skyl­

dighet som sägs i 12 § andra stycket att inom viss tid ej understigande tre

och ej överstigande sex månader från kungörandet hos rätten anmäla an­

språken vid äventyr att dessa eljest förfalla, om de ej ändå äro kända.

Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvud­

gård är eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne

fideikomissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansök­

ningen skall vara fogad förteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse

utfärdats, skall den införas en gång i allmänna tidningarna och en gång i tid­

ning inom orten. Om handläggningen skall i övrigt vad om kallelse å okän­

da borgenärer är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Hava delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkun­

den ej vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av denna paragraf den för­

månen ej anses såsom känd.

26 §.

Fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ändamål som

avses i 12 § andra stycket.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

27 §.

Fideikonimissnämnden må meddela förbud vid vite att ulan nämndens

tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanlägg­

ning eller skingra eller bortflytta samling som avses i 17 §.

28 §.

Utan Konungens medgivande må icke genom tillskott i samband med

teckning av aktier till aktiebolag överlåtas sådan fideikommissboet tillhö­

rig egendom, som avses i 1 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i

vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. I öv­

rigt må ej med mindre fideikommissnämnden medgiver det egendom, som

tillhör fideikommissboet, överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare

mån än som överensstämmer med sedvanlig hushållning.

Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må ej utläm­

nas utan fideikommissnämndens medgivande.

29 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må ej skifte ske, legat utgivas

eller ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

30 §.

Företages rättshandling, för vilken enligt vad ovan stadgas Konungens

eller fideikommissnämndens medgivande erfordras, utan att sådant med­

givande inhämtats, skall rättshandlingen vara ogill.

Aktiebolagsbildning

31 §.

Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fidei­

kommissegendom mot aktie i bolag, såframt denne äger eller tecknar samt­

liga aktier i bolaget. Aktierna skola därefter förvaltas såsom fideikommiss­

kapital.

32 §.

Utan hinder av vad som föreskrives i lagen den 14 september 1944 om

aktiebolag äger fideikommissinnehavare eller fideikommissbo bilda aktiebo­

lag med tillskott av fideikommissegendom och vidtaga de åtgärder, som an­

komma på stiftare av aktiebolag.

33 §.

Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom och

vid överlåtelse av denna till sådant bolag må efterträdaren företräda fidei­

kommissboet.

34 §.

Bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktie tecknats med tillskott av

fideikommissegendom, skall fastställas av Konungen och må ej ändras

utan Konungens medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Särskilda bestämmelser

207

35 §.

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma döds­

fall, skola de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om eftei-

trädaren är samma person.

36 §.

Besittes, då fideikommiss upphör, egendomen på grund av stadgande i

fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande

make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens

genomförande anstå, till dess efterlevande makens rätt upphört.

37 §.

Omfattar fideikommiss allenast egendom av ringa värde eller äro eljest

synnerliga skäl därtill, må Konungen på framställning av innehavaren för­

ordna, att fideikommisset genast skall upphöra. Då fideikommisset upphör,

tillfaller egendomen innehavaren, om ej Konungen annat förordnar.

38 §.

Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera

samtidigt eller har i urkunden insatts särskild ägare till egendomen, skall

fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.

Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till

tideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egen­

domen skall tillfalla fideikommissets innehavare eller sättas under särskild

förvaltning för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den

släkt, som stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall

förfaras. Förordnande som nu sagts må icke inkräkta på innehavares rätt

till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat medgivande därtill.

Har beslut om upphörande av fideikommiss, som avses i denna paragraf,

icke meddelats före den 1 januari 1980, skall fideikommisset upphöra

nämnda dag och egendomen tillfalla innehavaren.

39 §.

Försummar någon vad som åligger honom enligt 21 §, dömes till dagsbö­

ter. Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre den av fideikommiss­

nämnden angives till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testa­

mente är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap.

2 § sistnämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förord­

nande av det innehåll, som avses i 1 § här ovan, icke gälla, om testator av­

lider efter det denna lag trätt i kraft.

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående för­

bud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

. Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud

\V1,!Sa för bolaS’ förening och stiftelse att förvärva fast egendom1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings el­

ler stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller

jämlikt Konungens medgivande till

expropriation;

2. förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekono­

misk förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg.

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings el­

ler stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller

jämlikt Konungens medgivande till

expropriation;

2. förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekono­

misk förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg;

5. förvärv av fideikommissfastig-

het genom tillskott i samband med

teckning av aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:193.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

209

Bilaga 2

Fideikommissutredningens förslag till lag om avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1

§•

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för med­

lemmar av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt denna lag.

Tiden för upphörandet

2

§.

Fideikommisset skall, där ej nedan annorlunda stadgas, upphöra, då

den som är innehavare därav vid denna lags ikraftträdande avlider.

Med innehavare av fideikommiss förstås den som besitter egendomen

med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes efter förutva­

rande innehavares död egendomen enligt särskilt stadgande av efterlevande

make, dödsbodelägare eller annan, skall dock vid tillämpningen av denna

lag anses att fideikommisset innehaves av den, som vid lagens ikraftträ­

dande är närmast berättigad att tillträda egendomen, då sådan särskild

rätt upphör.

3 §•

Har fideikommisset tillfallit innehavaren efter utgången av år 1955 av

annan anledning än förutvarande innehavarens död och lever denne vid

lagens ikraftträdande, skall fideikommisset upphöra vid hans död.

4 §•

Vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighets-

fideikommiss, äger innehavare eller tillträdare njuta sin rätt enligt ur­

kunden till godo, därest han är född eller avlad före instiftandet eller,

där fideikommisset instiftats genom testamente, före testators död, och

skall fideikommisset i sådant fall upphöra först vid den innehavares död,

vars efterträdare är avlad efter den tidpunkt som nyss är sagd.

5 §.

Har innehavare, vid vars död fideikommisset enligt 2, 3 eller 4 § skolat

upphöra, frånträtt egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss

eller taga lott, som jämlikt 6 § första stycket tillkommer efterträdare, skall

fideikommisset upphöra, när näste innehavaren avlider.

Egendomens fördelning

6

§.

Då fideikommisset upphör, skall den som enligt fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande är den avlidnes efterträdare taga hälften

av egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den

tillhört den avlidne.

8f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr s

210

Kungl. Maj:ts proposition nr

,5

år li)6S

Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testa­

mente må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård

med där förvarade samlingar så ock skogsområde, för vilket ej meddelats

förordnande enligt 15 § men som ändock lämpligen bör bibehållas odelat.

Finnas flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val.

Förslår ej lotten för vad nu sagts, må efterträdaren lämna lösen i pengar.

7 §•

Utan hinder av vad i 6 § stadgats skall, där fideikommissurkunden inne­

håller föreskrift om vem egendomen skall tillfalla, därest fideikommisset

upphäves, denna föreskrift lända till efterrättelse.

8 §•

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen lagas arv eller testamente som

om den tillhört den avlidne; föreskriver fideikommissurkunden att, därest

efterträdare saknas, egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens

arvingar eller andra släktmedlemmar eller ock att egendomen skall an­

vändas för välgörande eller annat ändamål, skall dock denna föreskrift

lända till efterrättelse.

Förmåner m. m.

9 §•

Utan hinder av att fideikommisset upphört må envar njuta till godo den

rätt att efter innehavares död kvarsitta till fardag, som må tillkomma ho­

nom enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller

ock enligt förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förkla­

ring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende

på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

10

§.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller

därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 9 § sägs, må han

njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört, där han ej

tager del i egendomen efter vad ovan stadgats.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav,

understöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet till­

godoses även efter det fideikommisset upphört.

11 §\

Pension eller annan dylik förmån vilken, då fideikommisset upphör,

utgår av egendomen på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som

förmånstagaren eller anhörig till honom innehaft å fideikommissfastighet,

må även därefter njutas till godo.

Äger någon, då fideikommisset upphör, på grund av egen eller anhörigs

anställning å fideikommissfastighet rätt till pension eller annan dylik för­

mån att framdeles utgå av egendomen, må han njuta förmånen till godo

i den mån den vid tiden för fideikommissets upphörande blivit intjänad.

Där ej andra grunder avtalats, skall förmånen anses intjänad till så stor

del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrundande anställ­

ningstiden och samma tid utökad med den tid som må ha återstått till

pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande anställningstid skall härvid an­

ses den tid anställningen varat efter den dag, då trettio år återstodo till

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år ti)63

211

pensionsåldern. Uppgår anställningstiden efter nämnda dag icke till åt­

minstone tio år, skall den dock icke vara pensionsgrundande. Är pensions­

åldern icke bestämd, skall den antagas vara 67 år.

Vad ovan är stadgat om pension eller annan dylik förmån på grund

av anställning skall äga motsvarande tillämpning å förmån i anledning av

arrende.

12

§.

Innefattar, i fall som avses i 9 § eller 10 § första stycket, förmån nytt-

janderätten till fastighet, må fastigheten icke överlåtas eller däröver eljest

förfogas utan att förmånstagaren skriftligen med två vittnen samtyckt

därtill. Kan samtycke ej erhållas, må rätten på ansökan tillåta åtgärden,

när skäl därtill äro. Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits utan erforderligt

samtycke, vare den ogill, om förmånstagaren det påstår. Omfattar nytt-

janderätten tillika inventarier å fastigheten, skall vad nu stadgats äga till-

lämpning även å dem, dock erfordras icke att samtycke lämnas skriftligen

eller med vittnen.

Annan förmån skall, om förmånstagaren så yrkar, säkerställas genom

inteckning i fastighet eller på annat betryggande sätt. Är förmånen bestämd

annorledes än i pengar, skall förmånen, om skäl därtill äro, på yrkande

av egendomens ägare ersättas med penningbelopp att utgå på en gång eller

å särskilda tider.

Vad i andra stycket är stadgat om förmån skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i fall som avses i 10 § andra stycket.

Nyttjanderättshavare

13 §.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fastighet, som

ej är att anse såsom huvudgård, skall avtalet gälla jämväl för den som

erhåller egendomen jämlikt denna lag; dock skall, där de avtalade vill­

koren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke

kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot sådan

ägares berättigade anspråk, vara honom öppet att uppsäga avtalet. Sker

ej uppsägning inom sex månader efter det ägaren tillträdde egendomen,

skall lian vara sin rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, är ägaren, där han ej åt-

nöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderätts-

havaren erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde

av egendomen utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är

stadgat, skall villkoret vara utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

14 §.

Vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss meddelas i en sär­

skild lag.

Större skogsområden

15 §.

Har skogsområde, som hör till fideikommiss, sådan storlek, belägenhet

och beskaffenhet i övrigt att dess bibehållande såsom en enhet är av be­

tydande allmänt intresse, må Konungen, då fideikommisset upphör, för­

ordna, att de fastigheter, till vilka området hör, skola utgöra ett bygde-

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

gods. I bygdegodsct må intagas jämväl annan fastighet som tillhör skogs­

områdets ägare, om ägaren begär det och särskilda skäl ej äro däremot.

Om bygdegods gäller vad därom är särskilt stadgat.

16 §.

Om förordnande enligt 15 § underrättar Konungen inskrivningsdoma­

ren. Det åligger denne att, så snart ske kan, å inskrivningsdag göra an­

teckning om förordnandet i lagfarts- eller fastighetsboken.

Kulturvärden

17 §.

Finnes byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling av möbler, tav­

lor, böcker eller annat dylikt vara av särskilt kulturhistoriskt värde, må

Konungen, då fideikommisset upphör, förordna, att av dess behållna till­

gångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med ändamål att

trygga kulturföremålens vård och underhåll. Konungen fastställer stadgar

för stiftelsen.

Har efter vad nu sagts stiftelse bildats till tryggande av byggnads vård

och underhåll, må skyddsföreskrifter jämlikt lagen den 12 juni 1942 om

skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader meddelas utan hinder av

att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill.

18 §.

Konungen må förordna, att samling som avses i 17 § skall till inlösen

hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution som Konungen be­

stämmer, därest åtgärd jämlikt 17 § ej kan komma till stånd eller finnes

icke vara tillfyllest för att trygga samlingens vård och underhåll. Sådant

förordnande må ock meddelas, om icke annorledes än genom inlösen kan

förebyggas att samlingen skingras eller bortflyttas.

Förfarandet vid avvecklingen

19 §.

För de uppgifter som angivas i denna lag skall finnas en nämnd, fidei­

kommissnämnden. Denna skall utreda fråga om åtgärder som avses i 15,

17, 18 och 32 §§ samt till Konungen göra de framställningar, som föran­

ledas av utredningen. Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom

rådgivande och vägledande verksamhet.

Fideikommissnämnden består av ordförande och ytterligare fyra leda­

möter, vilka utses av Konungen för en tid av fem år. Ordföranden och en

av ledamöterna, vilken skall vara vice ordförande, skola vara lagkunniga

och erfarna i domarvärv. Övriga ledamöter skola utses så att inom nämn­

den finnes erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande

egendom av kulturhistoriskt värde. Ställföreträdare utses till det antal

Konungen bestämmer.

Mot fideikommissnämndens beslut må talan ej föras. Närmare föreskrif­

ter om nämnden och dess verksamhet meddelas av Konungen.

20

§.

Avlider fideikommissinnehavare, skall efterträdaren eller annan som har

egendomen i sin vård inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommiss­

nämnden. Den som försummar vad sålunda åligger honom straffas med

dagsböter.

Kungl. Muj.ts proposition nr 5 dr 1963

213

21

§.

Fideikommissnämndens ledamöter och ombud för nämnden äga erhålla

tillträde till egendom, som tillhör eller tillhört fideikommiss, samt taga

del av alla handlingar, som röra egendomen, Den som har egendomen i

sin vård är pliktig att efter anmaning lämna nämnden förteckning över

egendomen. Nämnden äger vid behov förelägga vite.

22

§.

Då fideikommisset upphör i fall som ovan sagts, skall egendomen be­

handlas som ett särskilt bo. Om förvaltning och utredning av fideikom­

missboet samt om skifte av egendomen skall, i den mån ej annat följer av

bestämmelserna i denna lag, vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken

sägs äga motsvarande tillämpning. I fråga om laga domstol för talan mot

boet så ock om delgivning och konkurs skall vad i allmän lag är stadgat

för dödsbo gälla i tillämpliga delar.

Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvalt­

ning av boutredningsman, samt föreslå viss person till boutredningsman.

Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må delägarna icke utan

nämndens samtycke själva övertaga förvaltningen. Boutredningsmannen

skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med nämnden. Han är

pliktig att på begäran lämna nämnden upplysningar om boet och dess för­

valtning.

Fideikommissurkunden skall inlagas i bouppteckningen eller fogas där­

vid i bestyrkt avskrift.

23 §.

På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten, sedan

bouppteckning skett, genom kungörelse förelägga dem som vilja göra gäl­

lande anspråk på annan förmån än fardagsrätt eller på fullgörande av

skyldighet som sägs i 10 § andra stycket att hos rätten anmäla ansprå­

ken vid äventyr att dessa eljest förfalla, om de ej ändå äro kända. Hava

delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkunden ej

vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av vad nu sagts den förmånen ej

anses såsom känd.

Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvud­

gård är eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne

fideikommissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansök­

ningen skall vara fogad förteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse

utfärdats, skall den införas en gång i allmänna tidningarna och minst en

gång i tidning inom orten. Om kungörelse och handläggning skall i övrigt

vad om kallelse å okända borgenärer är stadgat äga motsvarande tillämp­

ning.

24 §.

Fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ändamål

som avses i 10 § andra stycket.

25 §.

I avvaktan på slutligt avgörande av fråga som avses i 17 och 18 §§ må

fideikommissnämnden meddela förbud vid vite att utan nämndens till­

stånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning

eller skingra eller bortflytta samling.

26 §.

Kan enighet ej nås om storleken av lösesumma, som skall utgå enligt

18 §, skall frågan avgöras av skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

om skiljemän gälla i tillämpliga delar; dock skall inlösaren, i den mån

förhållande icke föreligger som sägs i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, svara

för ersättningen till skiljemännen och gälda fideikommissboets skäliga kost­

nad å förfarandet.

27 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må egendom som tillhör fidei­

kommissboet icke överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare mån än

som överensstämmer med sedvanlig hushållning och ej heller skifte äga

rum. Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må ej

utlämnas utan nämndens medgivande.

Sedan fråga om åtgärder som avses i 15, 17 och 18 §§ blivit av fidei-

kommissuämnden prövad och, där ärendet hänskjutits till Konungens av­

görande, slutligt beslut i ärendet föreligger samt frågor som avses i 12 §

andra och tredje styckena blivit avgjorda, skall fideikommissnämnden häva

förbud som i första stycket sagts och meddela bevis om att avvecklingen

är slutförd.

28 §.

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,

skola de vid avvecklingen behandlas såsom ett enda fideikommiss, om

efterträdaren är samma person.

29 §.

Jämväl innan fideikommisset upphört, må Konungen på framställning

av innehavaren förordna, att fastigheter som tillhöra fideikommisset skola

utgöra bygdegods, eller meddela förordnande som avses i 17 §.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Besittes, då fideikommisset upphör, egendomen på grund av stadgande

i fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande

make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens

genomförande anstå till dess efterlevande makens rätt upphört.

31 §.

Där fideikommisset omfattar allenast egendom av ringa värde, så ock

eljest, då synnerliga skäl äro därtill, må Konungen på framställning av

innehavåren förordna, att fideikommisset genast skall upphöra. Då fidei­

kommisset upphör, tillfaller egendomen innehavaren, där ej Konungen

annat förordnat.

32 §.

Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera

samtidigt eller föreskriver urkunden att, då innehavarens rätt upphör, annan

än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen, skall

fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar. Vad nu

sagts skall ock gälla, därest jämte innehavaren finnes särskild ägare till

egendomen.

Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till

fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egen­

domen skall tillfalla innehavaren eller sättas under särskild förvaltning

för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den släkt, som

stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall förfaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

215

Har beslut om fideikommissets upphörande icke meddelats före den 1

januari 1975, skall fideikommisset upphöra nämnda dag och egendomen

tillfalla innehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testa­

mente är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap.

2 § sist nämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å för­

ordnande av det innehåll, som avses i 1 § här ovan, icke gälla, därest

testator avlidit efter det denna lag trätt i kraft.

Vad fideikommissurkunden må stadga om verkan av ofrälse gifte eller

eljest om förverkande av rätt att innehava eller tillträda fideikommisset

skall icke gälla om äktenskapet ingåtts eller i urkunden eljest stadgad

anledning till förverkande inträtt efter denna lags ikraftträdande; dock skall

fortfarande lända till efterrättelse föreskrift att innehavaren icke må sam­

tidigt besitta annat fideikommiss.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den H januari

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 17 september 1962 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 28 juni 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­

tas över upprättade förslag till lag om avveckling av fideikommiss och lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av lagbyråchefen Ove Rainer.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om avveckling av fideikommiss

Förslaget i allmänhet

Lagrådet:

Det till lagrådet remitterade förslaget om fideikommissens avveckling ut­

gör slutpunkten på ett omfattande, i flera etapper bedrivet utredningsarbe­

te, vilket ursprungligen föranletts av skrivelser från riksdagen, beslutade så

långt tillbaka som för ett halvsekel sedan. Att denna avsevärda tid förlupit,

innan tiden ansetts mogen att förelägga riksdagen ett reformförslag i äm­

net, är belysande för de svårigheter av olika art, varmed lösningen av be­

rörda frågekomplex är förenad. De yttranden, som avgivits över det senaste

sakkunnigbetänkandet på området, fideikommissutredningens, giva vid han­

den, att fortfarande meningsskiljaktigheter förefinnas såväl beträffande frå­

gan huruvida fideikommissen generellt böra avvecklas som med avseende

på ordningen för en dylik avveckling.

Spörsmålet om, såsom i remissförslaget avses, en generell avveckling av

fideikommissen bör komma till stånd, kräver icke blott en juridisk bedöm­

ning utan även — och kanske i högre grad — ett ställningstagande från

sociala, ekonomiska och kulturella synpunkter. Blott ett par remissinstanser

217

ha uttalat tvekan, huruvida fideikommissens upphävande kan anses förenligt

med allmänna lagstiftningsprinciper. I likhet med departementschefen fin­

ner lagrådet rättsliga hinder icke föreligga mot att en successiv avveckling

av fideikommissen sker med anknytning som regel till nuvarande innehava­

res död.

Vad beträffar ordningen för avvecklingen går förslaget i huvudsak ut på

att vid fideikommissets upphörande den avlidnes efterträdare skall taga

hälften av egendomen och att i återstoden skall tagas arv eller testamente

efter den avlidne enligt vanliga regler; vid senare dödsfall skola sistnämnda

regler oinskränkt tillämpas. 1 syfte att komma över vissa svårigheter i sam­

band med fideikommissavvecklingen ha föreslagits bestämmelser till skydd

för förmånstagare och nyttjanderättshavare samt med avseende å sam­

lingar av särskilt kulturhistoriskt värde. En särskild nämnd, fideikommiss­

nämnden, avses medverka vid avvecklingen och i lämplig mån sörja för

stadga och likformighet.

Ett betydande antal fideikommiss utgöras av jord- och skogsegendoinar,

åtskilliga av dem mycket stora sådana. En avveckling av fideikommissinsti­

tutionen skulle av lätt insedda skäl kunna leda till att dessa egendomar

splittras. Ofta behöver en sådan splittring ej medföra olägenheter — t. ex.

då en egendom redan nu utgör flera brukningsenheter — men i andra fall

kan, såsom i remissförslaget framhålles, en uppdelning inverka menligt

bl. a. på möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Depar­

tementschefen har avböjt ett av fideikommissutredningen framfört uppslag

om bildande av bygdegods, omfattande vissa fideikommisskogar, och i stäl­

let tänkt sig, att splittringsrisken skulle undvikas genom att fideikommiss­

fastigheterna i berörda fall överföras till av delägarna bildade aktiebolag;

i bolagsordningarna för dessa bolag skulle vid behov införas bestämmelser

enligt vilka avyttring av bolagets fasta egendom skulle kräva Kungl. Maj :ts

godkännande. Det förmodas, att delägarna ofta själva skola finna det lämp­

ligt att bilda sådana aktiebolag på grundval av egendomarna. Det har dock

ansetts påkallat att, såsom en sista utväg, införa ett stadgande, 16 §, enligt

vilket Kungl. Maj :t skall äga förordna om egendomens avstående till det

allmänna mot lösen, såframt detta erfordras för att förebygga en icke önsk­

värd splittring.

Uppenbart är att starka skäl tala för att man söker undvika delning av

ifrågavarande större jord- och skogsegendoinar, vilka utgöra goda förvalt­

ningsenheter. Med hänsyn till angelägenheten av att dylika enheter trots

avvecklingen bibehållas odelade kan enligt lagrådets mening den föreslagna

mlösningsrätten godtagas såsom en för undantagsfall avsedd sista utväg un­

der avvecklingen av en såsom föråldrad ansedd specialregim; allvarliga be­

tänkligheter skulle eljest ha mött mot en dylik inlösningsrätt. Liknande

synpunkter göra sig gällande i fråga om den i remissförslagets 17 § upp­

tagna inlösningsrätten beträffande samlingar av särskilt kulturhistoriskt

värde.

Den i remissprotokollet föreslagna ordningen för avveckling av fideikom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

missen synes, så långt nu kan bedömas, bereda möjlighet att i praktiken

genomföra en avveckling med tillgodoseende i skälig omfattning av de all­

männa och enskilda intressen som beröras av avvecklingen. Lagrådet anser

därför att förslaget i princip kan godtagas.

Det bör emellertid uppmärksammas, att någon säkerhet knappast finne:

lör att ej betydande komplikationer likväl kunna uppstå under avveck­

lingen, vilken kommer att pågå under decennier. I de fall då aktiebolag bil­

das kan, hur än reglerna härom utformas, ej uppnås full trygghet för att

bolaget kommer att bestå som innehavare av egendomen. Vidare synes det

ovisst i vilken utsträckning intressenterna själva komma att eftersträva ak-

tiebolagsbildning vid avvecklingen av fideikommiss med sådana större egen­

domar, vilkas splittring förslaget avser att förhindra. Remissförslaget in­

nehåller inga uppgifter om konsekvenserna i skattehänseende av övergång

till bolagsform i dessa fall. I föreliggande situation synes det ej möjligt att

klart överblicka dessa konsekvenser, och det kan därför vara ovisst huruvida

aktiebolagsbildning verkligen utan vidare kommer till stånd i alla de fall

som avses i rcmissprotokollet. Vid sitt tillstyrkande av lagförslaget förutsät­

ter därför lagrådet att, därest det skulle visa sig att ytterligare åtgärder er-

fordras för att, i de fall där splittring av större förvaltningsenheter anses

böra undvikas, stimulera aktiebolagsbildning, de förhandenvarande möjlig­

heterna i sådant hänseende komma att tillvaratagas.

Regeringsrådet Holmgren tilläde:

När fråga är om företagsorganisatoriska åtgärder inom näringslivet, be­

akta intressenterna alltid noga de skattemässiga verkningarna. Dessa böra

uppenbarligen övervägas också i förevarande fall, där avsikten är att förmå

ett antal innehavare av större jordbruk att — till skillnad från flertalet

jordbruksidkare med egendomar i liknande storleksläge — driva sin näring

i aktiebolagsform. Konsekvenserna i skattehänseende måste f. ö. rimligen

komma in i bilden också vid bedömandet om grund finnes för den i 16 § av

remissförslaget upptagna befogenheten för det allmänna att inlösa egen­

domen i fråga — med denna befogenhet avses ju i viss mån att giva efter­

tryck åt önskemålen om bolagsbildning.

Såsom i lagrådets yttrande framhållits innehåller remissförslaget inga

uppgitter om konsekvenserna i skattehänseende vid övergången till bolags-

driit. Vad angår inkomstbeskattningen är i sammanhanget av särskilt in­

tresse den ökade belastning, som regelmässigt följer av att inkomsten först

beskattas hos bolaget med tillhopa ungefär 50 %, varefter delägarna, här

vanligen efterträdaren och hans syskon, sedermera individuellt beskattas

lör utdelning å sina aktier. Rörande skillnaden i skattehänseende mellan

att driva jordbruk i association och att idka sådan näring i enskild drift kan

bl. a. hänvisas till uttalanden av chefen för finansdepartementet i proposi­

tion nr 227 (s. 18 f) till 1952 års riksdag rörande beskattning av sambruks­

föreningar, vari föreslogs sänkt skatteprocent för sådana föreningar (i för­

hållande till vanliga ekonomiska föreningar).

219

I föreliggande situation är det, som lagrådet framhållit, ej möjligt att

klart överblicka konsekvenserna i skattehänseende av övergången till bo-

lagsdrift. I en del fall kan möjligen övergången till bolagsform anses inne­

bära fördelar, vilka uppväga olägenheten av beskattning i två led. För

efterträdaren (majoritetsdelägaren) torde vidare bekymren med den s. k.

dubbelbeskattningen kunna undgås genom högre löneuttag, medan läget

blir vanskligare för yngre syskon utan anställning å egendomen, detta sär­

skilt om majoritetsdelägaren ej är inställd på att låta dem komma till sin

rätt. Beaktas bör slutligen att genom förordningen den 9 december 1960 (nr

658) med provisoriska bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och

ekonomisk förenings inkomst i vissa fall för en sexårsperiod givits av-

dragsregler, ägnade att generellt minska effekten av beskattning i två led.

Lagrådet:

2

§•

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas som huvudregel att med

fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fideikommiss-

urkunden eller därpå grundat förordnande är berättigad att, då innehava­

rens rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Enligt den närma­

re motivering till stadgandet, som givits av fideikommissutredningen och

som i huvudsak godtagits av departementschefen, skall den angivna regeln

avse bl. a. den som grundar sin rätt på förordnande av innehavaren eller av

myndighet; däremot anses ordalagen ej inbegripa lottning. Emellertid kan

lydelsen av stadgandet knappast anses utesluta fall, då på grund av före­

skrift i fideikommissurkunden lottning skall ske för att bestämma vem som

skall bliva näste innehavare av fideikommisset. Tillräcklig anledning synes

ej heller föreligga att för dessa fall göra skillnad mellan vad som skulle gäl­

la om fideikommisset fortfarande ägde bestånd och vad som skall gälla vid

fideikommissets avveckling. Enligt lagrådets mening kommer alltså, därest

ej annat föreskrives i paragrafen, denna att omfatta även fall då enligt före­

skrift i fideikommissurkunden lottning skall ske. Samma torde förhållandet

vara beträffande de situationer som åsyftas i 9 och 10 §§. En annan sak är

att stadgandena i sistnämnda paragrafer lika litet som bestämmelsen i 2 §

andra stycket utgöra hinder för beslut om permutation, om förutsättningar

därför föreligga.

7 §•

I specialmotiveringen till denna paragraf ha behandlats vissa särskilda

spörsmål angående tillämpningen av arvs- och testamentsregler med avse­

ende å de förvärv som ske vid avvecklingen av ett fideikommiss. De flesta

av uttalandena avse fall som torde komma att bliva ytterst sällsynta. Lag­

rådet finner icke erforderligt att nu ingå på några tolkningsfrågor i före­

varande hänseenden. Frågan i vad mån arvs- och testamentsregler skola till-

lämpas på awecklingsförvärv synes kunna utan närmare direktiv överläm­

nas åt rättstillämpningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

220

Det må framhållas, att bestämmelserna i förevarande paragraf om fördel­

ningen ej skola äga tillämpning i fall som avses i 37 eller 38 §. Något ut­

tryckligt stadgande härom torde ej vara erforderligt.

8

§•

Särskilda åtgärder ha föreslagits för att undvika en uppdelning av egen­

dom, som från brukningssynpunkt anses böra hållas samlad. En sådan åt­

gärd innebär stadgandet att efterträdaren skall äga på sin lott erhålla fidei­

kommissets huvudgård med där förvarade samlingar så ock annan fast egen­

dom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör beva­

ras odelad.

Nämnda stadgande kan emellertid antagas ofta bliva verkningslöst, därest

efterträdaren ej får rätt att lämna lösen i penningar, om lotten ej förslår.

Därtill kommer att tillämpligheten i vissa fall kan bliva beroende av tillfäl­

ligheter beträffande värderingen av egendomen. Det framstår också såsom

rimligt, att efterträdaren får en rätt att lämna lösen. Lagrådet får därför

förorda att den av fideikommissutredningen föreslagna bestämmelsen i äm­

net, mot vilken invändning ej synes ha gjorts under remissbehandlingen,

upptages i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år W63

13 §.

Här avses, enligt paragrafens ordalydelse, pension eller annan dylik för­

mån vilken, da fideikommisset upphör, utgår av egendomen. Fideikommiss­

utredningen har framhållit, att förmånerna rent principiellt icke torde gra­

vera själva fideikommissegendomen utan — i den mån juridisk skyldighet

föreligger att utgiva dem — synas vara att betrakta som innehavarens pri­

vata gäld; pensioneringen av de anställda har likväl av ålder betraktats som

en angelägenhet mera för fideikommisset som sådant än för fideikommiss­

innehavaren personligen. Att bestämmelsen avser pension eller förmån som

utgår av fideikommissegendomen innebär, säger utredningen vidare, att pen­

sion från försäkringsanstalt lämnas åt sidan. I de fall, då pensionsstiftelse

bildats och stiftelsens tillgångar innefatta betryggande säkerhet för pensio­

nernas utgående, böra dessa enligt utredningen likställas med försäkrings-

pensioner. I den mån så icke är förhållandet, böra pensionerna enligt utred­

ningen behandlas på samma sätt som de pensioner vilka utgå eller utfästs

från fideikommissegendomen.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden synes det ej erforderligt att i

lagtexten upptaga den begränsning, som ligger i uttrycket »av egendomen».

Då lagtexten dessutom genom detta uttryck kommer att stå i mindre god

överensstämmelse med motiven, föreslår lagrådet, att orden »av egendomen»

få utgå. Det kan framhållas att den väsentliga begränsningen av lagrummets

räckvidd ligger i föreskriften att förmånen skall utgå på grund av arbets-

anställning på fideikommissegendomen.

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 19(iti

14 §.

Den i första stycket begagnade metoden att trygga nyttjanderättshavaren

har hämtats från 12 kap. 6 § ärvdabalken, som avser sådana fall då egendom

i sin helhet är föremål för testamentarisk nyttjanderätt. Enligt lagfartsför-

ordningen skall den inskränkning i ägarens behörighet, som följer av sist­

nämnda stadgande, antecknas i lagfartsbevis och lagfartsbok. Departements­

chefen har emellertid icke ansett erforderligt att i lagfartsförordningen upp­

tages föreskrift att motsvarande anteckning skall göras angående sådan in­

skränkning, varom stadgas i första stycket av förevarande paragraf.

Ärvdabalkens bestämmelser om tryggande av testamentarisk helnyttj an­

derätt ha karaktären av en från allmänna grundsatser avvikande special­

reglering, som är föranledd av särskilda förhållanden, och denna specialreg­

lering torde icke böra utsträckas till andra rättsområden, med mindre verk­

ligt behov därav föreligger. Lagrådet ifrågasätter, om det kan anses erfor­

derligt att för fall varom här är fråga föreskriva så långtgående inskränk­

ningar i ägarens förfoganderätt. Medan avvecklingen av fideikommisset på­

går, synes nyttjanderättshavaren på grund av bestämmelserna i 28 § vara

tillräckligt tryggad mot överlåtelse och inteckning, och egendomen kan un­

der denna tid icke åtkommas av delägares borgenärer. Såvitt angår tiden ef­

ter avvecklingens avslutande kan erforderligt skydd beredas nyttjanderätts­

havaren genom att förmånen under avvecklingen säkerställes enligt den all­

männa regeln i andra stycket, t. ex. genom att nyttjanderätten intecknas el­

ler nyttjanderättshavaren erhåller penninginteckning såsom säkerhet för

skadestånd i händelse av nyttj anderättens upphörande. I anslutning härtill

må erinras om att fideikommissen i allmänhet äro lågt intecknade. Det kan

vidare knappast i och för sig anses motiverat att i alla lägen bereda nytt­

janderätt som avses i första stycket bättre skydd än sådan nyttjanderätt

som är hänförlig under andra stycket. Vad särskilt angår lös egendom synes

anledning saknas att välja olika vägar för nyttj anderättens tryggande, allt­

eftersom nyttjanderätten tillika omfattar helnyttj anderätt till fastighet el­

ler ej.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att första stycket får utgå

och att i stället bestämmelserna i andra stycket utvidgas till att omfatta alla

förmåner som avses i 11 §, 12 § första stycket och 13 §. Skulle denna hem­

ställan icke vinna bifall, bör enligt lagrådets mening i lagfartsförordningen

införas föreskrift att inskränkning som avses i första stycket skall anteck­

nas i lagfartsbevis och lagfartsbok.

15 §.

Arrende- eller hyresavtal skall enligt denna paragraf gälla mot den som

förvärvar egendomen vid avvecklingen. Stadgandet omfattar ej det fall, då

fideikommissegendom enligt 31 § i remissförslaget tillskjutes mot aktie i

bolag. Detta förhållande kan förtjäna att beaktas vid Kungl. Maj :ts prövning

av frågan huruvida medgivande skall lämnas enligt sistnämnda paragraf.

222

Kungl. Maj :t kan sålunda såsom villkor för sitt medgivande uppställa att er­

forderligt skydd beredes åt nyttjanderättshavare.

16 §.

Enligt detta lagrum, vari inlösningsrätt för det allmänna öppnas i fall,

när bevarandet av jord- eller skogsegendom såsom en enhet är ett betydan­

de allmänt intresse, skall egendomen kunna avstås, utom till kronan, också

till kommun. Att kommun här medtagits motiveras av departementschefen

med hänvisning främst till att en kommun kan behöva förvärva mark till

fritidsområden.

I anledning härav vill lagrådet framhålla, att det icke synes klart att det

primära önskemålet att bevara egendomen -— eller en betydande del där­

av — som en enhet låter sig väl förena med en kommuns intresse att skaffa

tritidsområden. Ur sikte bör heller icke lämnas den starka återhållsamhet,

som både lagstiftning och rättstillämpning visat med avseende å närings­

verksamhet i kommunal regi. Då det emellertid torde komma att röra sig

endast om undantagsfall och en avvägning av motstridiga intressen kan

ske hos Kungl. Maj :t i de inlösningsärenden, som kunna bliva aktuella, vill

lagrådet icke framställa någon erinran mot den utformning lagrummet i

förevarande hänseende erhållit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

23 §.

Betiäflande spörsmålet huruvida vid avveckling av fideikommiss egen­

domen bör svara tör siste fideikommissinnehavarens privata gäld har de­

partementschefen i den allmänna motiveringen uttalat, att enligt hans me­

ning anledning icke föreligger att föreskriva sådant ansvar. I anslutning

härtill må framhållas, att detta ståndpunktstagande har allenast begränsad

räckvidd. Om den som vid avvecklingen erhåller någon del av den förutva-

lande fideikommissegendomen tillika är delägare i siste fideikommiss-

innehavarens dödsbo — och detta torde han i flertalet fall komma att vara

blir han nämligen i regel personligen ansvarig för den dödes privata

gäld, såvida icke nämnda dödsbo inom föreskriven tid avträdes till kon­

kurs eller till förvaltning av boutredningsman. Detta ansvar kan göras gäl­

lande i alla hans tillgångar och således även i vad han erhållit vid skifte av

fideikommissegendomen.

I specialmotiveringen till paragrafen har departementschefen förklarat,

att han i allt väsentligt kan ansluta sig till vad utredningen anfört om till-

lämpningen på fideikommissbo av ärvdabalkens regler om dödsbo. Utred­

ningen har bl. a. uttalat, att bestämmelserna i 18 kap. 5 § ärvdabalken om

förskott å lott och underhåll ur dödsbo icke böra gälla, samt förmenat att

detta framgår av lagtexten, eftersom däri hänvisats allenast till kapitlets

stadganden om »förvaltning och utredning» av dödsbo. Av det förhållandet

att 18 kap. 5 § ärvdabalken uteslutits från tillämplighet har utredningen vi­

dare ansett följa, att den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen till

konkurslagens tillämpliga delar ej omfattar vad i 97 § tredje stycket kon­

223

kurslagen stadgas om underhåll ur dödsbo. Nu berörda frågor ha visserligen

ringa praktisk betydelse, men lagrådet anser tillräckliga skäl ej föreligga att

utesluta förevarande bestämmelser från tillämplighet beträffande fideikom­

missbo. För att bestämmelserna skola bliva tillämpliga torde lagtexten icke

behöva ändras. Enligt lagrådets mening är det nämligen naturligt att under

uttrycket förvaltning och utredning av dödsbo inbegripa även de frågor

som behandlas i 18 kap. 5 § ärvdabalken.

25 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ansluta sig till preski-iptionsförord-

ningens regler om proklama men ha delvis annan karaktär än dessa. Den

frist, som rätten skall bestämma för framställande av anspråk, har gjorts

kortare än den som föreskrives i nämnda förordning. Intresset av att på­

skynda förfarandet kan ytterligare tillgodoses genom att kungörelse må

kunna utfärdas även innan bouppteckning skett. Eftersom bouppteckning

kan tänkas ofta draga ut på tiden och det för fall varom nu är fråga ej

synes erforderligt att bouppteckningen är färdigställd, föreslår lagrådet, att

uttrycket sedan bouppteckning skett utgår ur lagtexten.

29 §.

Avvecklingens avslutande medför enligt förslaget betydelsefulla rättsverk­

ningar i skilda hänseenden; bl. a. upphöra fideikommissnämndens samtliga

befogenheter med avseende å egendomen liksom möjligheten för Kungl.

Maj:t att meddela förordnande enligt 16 eller 17 §. Med hänsyn härtill är

det enligt lagrådets mening önskvärt att i lagen intages ett uttryckligt stad­

gande om när avvecklingen skall anses vara slutförd. En dylik bestämmelse,

som lämpligen torde kunna upptagas såsom ett andra stycke av förevaran­

de paragraf, synes — i nära anslutning till vad i remissprotokollet anförts

rörande frågan om avvecklingens avslutande -—• böra innehålla, att avveck­

lingen är att anse som slutförd, när fideikommissnämnden lämnat tillstånd

till skifte eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avveckling ej påkallas.

30 §.

I anslutning till denna paragraf, vari upptages stadgande om ogiltighet

av vissa rättshandlingar, må framhållas, att allmänna rättsgrundsatser om

godtrosförvärv av lös egendom måste anses gälla även vid förvärv, som är

ogiltigt på grund av ifrågavarande stadgande, jfr lagberedningens förslag

till lag om testamente m. m., SOU 1929: 22 s. 294 (NJA II 1930 s. 311).

31 §.

I förevarande paragraf talas om tillskott av fideikommissegendom mot

aktie i bolag. Det lärer icke vara avsett att utesluta det förfaringssättet, att

aktiekapitalet bestämmes till en del av fideikommissegendomens värde me­

dan för återstoden vederlag erlägges av bolaget medelst inteckningar i egen­

domen. I förtydligande syfte föreslår lagrådet att i första punkten av para­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

224

grafen uttrycket »mot aktie» utbytes mot »i samband med teckning av

aktier» samt att andra punkten angives avse aktierna och annat vederlag.

32 §.

Enligt lagrådets mening skulle paragrafen vinna i tydlighet, om den for­

mulerades så, att det klart framgår att fråga är om två skilda slag av egen­

dom, nämligen dels — då aktiebolag bildas medan ett fideikommiss består

— om egendom som utgör fideikommiss och dels — vid bolagsbildning efter

upphörande av ett fideikommiss — om egendom ingående i fideikommiss­

bo som är föremål för avveckling. Lagrådet förordar, att i första stycket i

paragrafen utsäges att utan hinder av vad i lagen om aktiebolag föreskrives

om antalet stiftare fideikommissinnehavare äger bilda aktiebolag med till­

skott av fideikommissegendom och vidtaga de åtgärder som ankomma på

stiftare. Andra stycket torde i anslutning härtill böra erhålla den lydelsen,

att under avvecklingen av fideikommiss fideikommissboet må vara stiftare

av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och att i sådant

fall vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Liknande redaktionella jämkningar torde böra ske i 34 § samt i den nya

lydelsen av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Då enligt paragrafen undantag göres från vissa bestämmelser i aktiebo­

lagslagen, synes i denna en erinran böra göras om stadgandena i avveck­

lingslagen. Lagrådet förordar att genom särskild lagändring 228 § andra styc­

ket aktiebolagslagen erhåller den lydelsen, att vad i aktiebolagslagen är stad­

gat ej skall gälla, i den mån i lag eller författning särskilda bestämmelser

givas beträffande aktiebolag, som bildas med tillskott av egendom ingående

i fideikommiss eller fideikommissbo, eller i fråga om aktiebolag för verk­

samhet av visst slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år W63

34 §.

I denna paragraf har införts stadgande att bolagsordning för aktiebolag,

i vilket aktie tecknats med tillskott av fideikommissegendom, skall fast­

ställas av Konungen och ej må ändras utan Konungens medgivande. Syftet

med denna kontroll är att genom lämpliga bestämmelser i bolagsordningen

vinna garantier att även efter avvecklingsförfarandets slut allmänna syn­

punkter i olika hänseenden bliva tillgodosedda, bl. a. genom föreskrift att för

överlåtelse av fast egendom och för frivillig likvidation erfordras Kungl.

Maj :ts tillstånd. För de fall, då fideikommissegendom redan före fideikom­

missets upphörande överföres på aktiebolag, synes meningen vara att i bo­

lagsordningen skola införas längre gående bestämmelser; som exempel härpå

nämnas även föreskrifter om högsta tillåtna vinstutdelning.

Lagrådet vill — med full förståelse för behovet av ett kontrollsystem

sådant som paragrafen åsyftar — dock som ett allmänt önskemål fram­

hålla, att de ifrågavarande inskränkningarna icke göras mer långtgående än

vad sakens natur oundgängligen kräver. Bortsett från att full säkerhet svår-

225

ligen kan uppnås utan ännu mer ingående föreskrifter, kan eljest lätt upp­

stå en sådan besvärande stelhet i dispositionsförhållandena, som åberopats

såsom ett — låt vara sekundärt — skäl för fideikommissinstitutionens av­

veckling. Bland de i remissprotokollet nämnda exemplen synes särskilt tan­

ken att i bolagsordningen intaga stadgande om högsta tillåtna vinstutdelning

innebära en väl långt gående begränsning av fideikommissinnehavarens rätt.

Vad angår kravet på tillstånd för överlåtelse av fast egendom torde böra

beaktas, att för en del hithörande större jordbruksfastigheter smärre avytt­

ringar kunna ifrågakomma så pass ofta att inhämtande av Kungl. Maj :ts

tillstånd för varje enskild sådan försäljning innebär åtskillig omgång. Fram­

hållas må vidare att, om också under första tiden och i avbidan på praktisk

erfarenhet tämligen omfattande kontrollregler kunna befinnas erforderliga,

det framstår som sannolikt, att senare det praktiska behovet kommer att

le sig långt mindre; för detta fall synes erforderlig lättnad böra kunna med­

givas både i den formen att Kungl. Maj :t medgiver att bestämmelserna i

fråga få utgå ur bolagsordningen och på så sätt att Kungl. Maj:t förordnar,

att bolagsordningen i fortsättningen må ändras även utan särskilt tillstånd.

Lagrådet vill därför förorda att lagrummet i fråga — med redaktionella

jämkningar bl. a. i det hänseende som omförmälts under 32 § — erhåller den

lydelsen, att i bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med till­

skott av egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo un­

der avveckling, skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara

fastställd av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolags­

ordningen må ändras allenast med Konungens medgivande.

35 §.

I ett remissyttrande har uttalats att konsekvenserna av detta stadgande

synas svåra att överblicka i alla detaljer och måhända icke bliva i allo lyck

liga. Departementschefen har i anledning härav anfört att, såvitt han kai

bedöma, några olägenheter av den föreslagna bestämmelsen icke synas före

ligga. Då genom föreskriften, att två eller flera fideikommiss under visst

förutsättningar skola vid avvecklingen anses som ett enda fideikommiss,

åsyftas endast att vinna vissa praktiska fördelar vid awecklingsarbetet, tor­

de det böra förutsättas att, i den mån så erfordras, genom särskilda före­

skrifter tillses att den civilrättsliga regeln härom icke från arvsskattesyn-

punkt leder till ett för intressenterna oförmånligare resultat än om fidei­

kommissen behandlats var för sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

38 §.

I denna paragraf behandlas de s. k. atypiska fideikommissen. Till bety­

dande del är det här fråga om förordnanden, som måste sägas tillhöra

fideikommissbegreppets gränsområde. Hit höra enligt vad som framgår av

motiven vissa former av familjestiftelser. Att förslagets räckvidd på denm

punkt aktualiserar flera problem framgår bl. a. av vad som under remiss­

226

behandlingen anförts av Sveriges advokatsamfund och riddarhusdirektionen.

Sålunda har från riddarhusdirektionens sida understrukits att det är ange­

läget att få klarhet i vilka stiftelseförordnanden som skola anses hänför-

liga under den föreslagna lagen.

De allmänna skäl som anförts för avveckling av fideikommissen göra sig

ej gällande med samma styrka, när man rör sig på förevarande gränsom­

råde till fideikommissbegreppet. Vad här främst bör eftersträvas är att er­

hålla en gränsdragning, som underlättar den praktiska tillämpningen och

som är ägnad att förebygga tvister i framtiden.

Emellertid torde den i förevarande paragraf föreslagna ordningen lämna

rum för erinringar från nyss angivna synpunkt. Till en början må härvid­

lag uppmärksammas bestämmelsen om att avveckling enligt paragrafen

skall ske även av fideikommiss, beträffande vilka i urkunden insatts sär­

skild ägare till egendomen. Denna bestämmelse synes omfatta ej blott så­

dana fall, då — såsom i motiven till 1930 års testamentslagstiftning berörts

förordnandet om äganderätten måste uppfattas endast som en yttre form,

utan även de fall där äganderätten måste anses ha materiell betydelse. Så

kan vara händelsen, när den i urkunden insatte ägaren av egendomen själv­

ständigt förvaltar densamma och endast har att utgiva avkastningen till

den som enligt avvecklingslagens terminologi skall betecknas som inneha­

vare av fideikommisset. Tydligast framträder detta, när ej hela avkast­

ningen skall utgivas till nämnde innehavare, i vilken händelse förordnandet

i vart fall endast delvis kan anses ha fideikommisskaraktär. Lydelsen av

den föreslagna paragrafen synes ej väl avpassad för uppfattningen att fidei­

kommissförordnandet i dessa fall avser icke själva egendomen utan avkast­

ningen. För de nu åsyftade fallen upptages ej heller något stadgande som

garanterar den enligt urkunden insatte ägaren att lämnas orubbad i sin

rättsställning.

Mindre fördelaktiga verkningar av paragrafens bestämmelser torde vidare

kunna uppkomma genom föreskriften i tredje stycket att, därest beslut om

upphörande av s. k. atypiskt fideikommiss ej meddelats före den 1 januari

1980, fideikommisset skall upphöra nämnda dag och egendomen tillfalla

innehavaren. Denna regel medför att innehavaren icke har något omedelbart

intresse av att frågan om fideikommissets avveckling löses redan före den 1

januari 1980; genom att förhala avgörandet utöver denna tidpunkt blir han

utan vidare ensam berättigad, under det att, om fideikommisset avvecklas

iidigare, han endast är tillförsäkrad nyttjanderätt till egendomen under sin

livstid. Det kan också befaras, att efter den 1 januari 1980 skulle i åtskil­

liga fall kunna uppkomma tvister dels beträffande frågan huruvida visst

förordnande skall anses ha karaktären av fideikommiss i avvecklingslagens

mening och dels om vem egendomen skall tillfalla. Det må framhållas att

det kan bliva svårt för den som förvaltar egendomen att — efter den 1 ja­

nuari 1980 — erhålla auktoritativt besked om rättsläget. Möjligheten att

vid domstol föra fastställelsetalan —• vartill hänvisas i remissprotokollet

begränsas av att ovisshet kan föreligga beträffande frågan vem som skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

227

betraktas soin motpart, och i vart fall synas rättskraftigt bindande avgöran­

den knappast kunna åvägabringas mot alla tänkbara framtida pretendenter.

En från förut angivna synpunkter lämpligare gränsdragning synes kun­

na uppnås genom förhållandevis små ändringar i paragrafen. I denna torde

höra uttryckligen stadgas att, om i urkunden särskild ägare till egendomen

insatts, hans rätt skall, såvida han ej medgiver annat, lämnas oförkränkt vid

avvecklingen. Detta innebär, att man för de fall, där äganderätten måste an­

ses ha en reell innebörd, ej kan utan ägarens samtycke tillägga den, som en­

ligt fideikominissurkunden är berättigad till avkastningen, äganderätten

till egendomen utan är hänvisad till att föreskriva annan disposition av

avkastningen, t. ex. att den skall användas till förmån för behövande inom

den ifrågavarande släkten. Genom en ändrad formulering av paragrafen kan

också uppnås, att de fall, då särskild ägare till egendomen insatts, kunna

behandlas som undantagsfall, för vilka huvudregeln skall ha allenast mot­

svarande tillämpning.

Vidare synes den automatiskt verkande regeln om vad som skall gälla vid

upphörande av fideikommiss den 1 januari 1980 böra modifieras. Om man

utesluter regeln att egendomen skall tillfalla innehavaren och i stället läm­

nar möjlighet för Kungl. Maj :t att även efter sagda dag förordna hur egen­

domen skall fördelas, vinner man att samtliga berörda parter få intresse av

att saken såvitt möjligt klaras upp före nämnda dag. Och för de fall, då

ingen kommit att tänka på att begära beslut av Kungl. Maj :t dessförinnan,

behöver rättsförlust ej uppstå för någon. Att förhållandena efter den 1 ja­

nuari 1980 sålunda i viss mån lämnas svävande, synes ej innefatta någon all­

varlig olägenhet. I detta hänseende må hänvisas till vad som gäller i de i

den föreslagna övergångsbestämmelsen avsedda fallen eller över huvud när

förordnande gives som står i strid med 9 kap. 2 § ärvdabalken. Avgörandet

i dessa fall skall träffas på grundval av en tolkning av vad som kan vara

avsett av testator; se härom lagberedningens motiv till testamenlslagen,

SOU 1929: 22 s. 118 f (NJA II 1930 s. 157 f).

Mot bakgrunden av det anförda skall här — under den förutsättningen att

38 § erhåller nu föreslagen innebörd — i korthet angivas ett sätt att gå till

väga vid avvecklingen som syftar till att i väsentlig mån lösa de förelig­

gande frågorna och minska riskerna för senare tvister vid domstol.

De som förvalta fideikommiss av atypisk karaktär eller stiftelser som

möjligen skulle kunna hänföras till sådana fideikommiss — t. ex. riddar­

husdirektionen — lämna snarast möjligt efter avvecklingslagens ikraftträ­

dande en fullständig förteckning däröver till fideikommissnämnden. Den­

na överlämnar därefter med eget yttrande förteckningen till Kungl. Maj :t.

För de fall, där ändring av vad som dittills tillämpats anses påkallad och

som klart äro hänförliga till fideikommiss, meddelar Kungl. Maj :t förord­

nande enligt 38 §. Kan tvekan föreligga i frågan huruvida stiftelsen är av

fideikommisskaraktär, bör i Kungl. Majt:s beslut såsom grund åberopas så­

väl Kungl. Maj :ts allmänna permutationsrätt som 38 § avvecklingslagen i

den mån stiftelsen kan anses hänförlig till fideikommiss. (Som exempel på

228

Iiungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

ett likartat förfaringssätt i ett annat fall må hänvisas till Svensk Juristtid-

ning 1934 s. 124.) Är särskild ägare insatt, måste, om ej ägaren medgiver

annat, beslutet gå ut på allenast en jämkning av användningen av avkast­

ningen.

Är åter fråga om stiftelse, som kan antagas falla utanför avvecklingsla­

gen, kan Kungl. Maj :t — för att undvika framtida tvister — under åbero­

pande av 6 § avvecklingslagen förklara att stiftelsen, i den mån den skulle

anses hänförlig till fideikommiss i avvecklingslagens mening, skall tills vi­

dare fortbestå.

Beträffande gränsdragningen mellan typiska och atypiska fideikommiss

föreslog fideikommissutredningen att till sistnämnda kategori skulle hän­

föras de fall, där i fideikommissurkunden föreskrives att, då innehavarens

rätt upphör, annan än avkomling till honom skall vara närmast berättigad

till egendomen. I det till lagrådet remitterade förslaget ha emellertid dessa

fall hänförts till de typiska fideikommissen. Ett exempel på fideikommiss

av åsyftat slag är det s. k. Stora Lillienbergska fideikommisset, där enligt

fideikommissurkunden egendomen vid innehavarens död i första hand

övergår till viss annan släkting i samma generation som denne. En tillämp­

ning å detta fideikommiss av reglerna i förslagets 7 § skulle innebära att,

beroende på när innehavaren avlider, helt skilda släktgrenar skulle komma

att deltaga i fördelningen av egendomen med uteslutande av andra grenar

av släkten. Detta resultat förefaller föga tilltalande. Då det här rör sig om

ett penningfideikommiss, föreligger icke någon svårighet att, om 38 § göres

tillämplig å fideikommisset, fördela detta enligt vanliga arvsregler å samt­

liga de släktgrenar som kunna komma i fråga som berättigade. Under ut­

redningen har vidare berörts ett fideikommiss med likartad succession, där

avkastningen av egendomen skulle tillfalla vederbörande innehavare endast

till dess han uppnått viss ålder. Enligt vad departementschefen i anslutning

till ett uttalande av fideikommissutredningen anfört böra förordnanden, som

innebära att egendomen skall åtnjutas endast ett begränsat antal år, i regel

anses ej vara omfattade av avvecklingslagen. Huruvida denna tolkning av

syftet med en fideikommissurkund skall godtagas i det enskilda fallet kan

dock vara ovisst. Med hänsyn härtill skulle det vara mera betryggande att

för sådana fall kunna tillämpa det förut angivna förfaringssättet beträf­

fande stiftelser som anses skola tills vidare fortbestå. Det nu sagda talar

i sin mån för att fideikommiss med förevarande successionstyp böra hän­

föras till de atypiska fideikommissen. Enligt lagrådets mening bör därför

den av fideikommissutredningen föreslagna bestämmelsen härom, mot vil­

ken invändning icke synes ha gjorts under remissbehandlingen, godtagas.

Under åberopande av det anförda förordar lagrådet att 38 § erhåller änd­

rad lydelse på sätt nu angives: I första stycket utsäges, att om enligt fidei­

kommissurkunden egendomen kan innehavas av två eller flera samtidigt

eller om urkunden föreskriver att, när innehavarens rätt upphör, annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

229

än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen, fi­

deikommisset skall upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.

Efter ett andra stycke med den lydelse, som angives i det remitterade

förslaget, föreskrives i tredje stycket, att om beslut om upphörande av fi­

deikommiss som avses i första stycket icke meddelats före den 1 januari

1980, fideikommisset skall upphöra nämnda dag, och att Konungen däret-

ter på framställning meddelar förordnande enligt andra stycket.

I ett fjärde stycke upptages så bestämmelse att vad i paragrafen stadgas

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fideikommiss, beträffande

vilket i fideikommissurkunden insatts särskild ägare till egendomen, dock

att i sådant fall förordnande enligt andra stycket ej utan ägarens medgivan­

de må inkräkta på hans rätt till egendomen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom

Lagrådet:

I enlighet med vad som anförts under 32 § förslaget till avvecklingslag för­

ordar lagrådet att tillägget till 2 § i 1925 års lag angives avse förvärv av

fastighet, som utgör fideikommiss eller tillhör fideikommissbo under av­

veckling, såvida förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av

aktier.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

230

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 januari 1963.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådet övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 januari 1963

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 juni 1962 remitterade försla­

gen till

1)

lag om avveckling av fideikommiss

; samt

2)

lag om ändrad lydelse av 2

§

lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egen­

dom.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande samt anför vidare: De av

lagrådet förordade ändringarna i de remitterade lagförslagen samt lagrådets

förslag till lag angående ändrad lydelse av 228 § aktiebolagslagen synes böra

godtagas. Vidare bör vissa redaktionella jämkningar av lagtexten vidtagas.

.lag anser mig även kunna instämma i vad lagrådet anfört beträffande tolk­

ningen av 2 och <23 §§ lagen om avveckling av fideikommiss. Enligt vad jag

inhämtat kommer chefen för finansdepartementet att senare denna dag

framlägga förslag beträffande vissa med avvecklingen av fideikommissen

sammanhängande skattefrågor. Därvid kommer de arvsskatterättsliga syn­

punkter som lagrådet framfört under 35 § lagen om avveckling av fidei­

kommiss att behandlas.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regerings­

formen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar:

Ur protokollet:

Margit Ilirén

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

231

Innehållsförteckning

Propositionen

................................................................................... 1

Förslag till lag om avveckling av fideikommiss ........................ 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom .................... 10

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14

september 1944 om aktiebolag ................................................. 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den

28

juni

1962

............................ 12

Inledning............................................ 12

Historisk översikt ............................................................................... 15

Utlandet .......................................................................................... 15

Sverige .................................................................................. 17

Bestående fideikommiss .................................................................... 20

Gällande bestämmelser .................................................................... 26

Allmän motivering ........................................................................... 29

Fideikommissutredningens förslag................................................. 29

Skälen för och emot en avveckling.......................................... 29

Sättet för avvecklingen................................................................. 33

Allmänt ................................................................................... 33

Avvecklingens huvuddrag ..................................................... 35

Förmåner ............................................................................... 41

Rätt till fardag .................................................................... 41

Förmåner i övrigt som utgår enligt fideikommissurkunden 42

Förmåner som utges frivilligt eller är betingade av an­

ställningsavtal eller dylikt .............................................. 43

Sättet för förmånernas bevarande — .............................. 47

Arrendatorer ............................................... 48

Behovet av särskilt skydd .................................................. 48

Huvudprinciperna för arrendatorsskyddet .................... 50

Begränsning till vissa arrendatorer ................................. 52

Tiden för arrendatorsskyddet .......................................... 52

Särskilda regler med hänsyn till fastighetsförhållandena 53

Förfarandet ........................................................................ 54

Skogar ................................................................................... 57

Kravet på enhetlig förvaltning .......................................... 57

Bygdegods ........................................................................... 58

Bygdelag ............................................................................... 61

Kulturvärden ........................................................................ 62

Dispensärenden under övergångstiden ............................... 67

Författningsförslag ................................................................ 69

Remissyttrandena ........................................................................ 70

Skälen för och emot avveckling .............................................. 72

Sättet för avvecklingen ............................................................. 88

Tidpunkt och fördelning av egendomen............................... 88

Förmåner ........................................................................... 90

Den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda

intressena ........................................................................... 93

Förfarandet ................................................................ 111

Dispensärenden under övergångstiden ................................... 112

Departementschefen ........................................................................ 113

Allmänt ...................................................................................... 113

Olika synpunkter på fideikommissen ....... 114

Bedömning av den föreslagna lagstiftningen till skydd för de

särskilda intressena ................................................................ 120

Lämplig utformning av skyddet för de särskilda intressena .. 124

Enhetliga regler för avveckling av fideikommissen................. 129

Frågan om principiella hinder mot en avvecklingslagstiftning 132

Sammanfattande bedömning av, frågan om avveckling av

fideikommissen ........................................................................ 134

Sättet för avvecklingen ...................... 135

Tidpunkten ........................................................................... 135

Egendomens fördelning ......................................................... 138

Förmåner ............................... 141

Jord- och skogsbruket ........................................ 149

Arrendatorerna ............................................ 155

Kulturvärdena ........................................................................ 156

Förfarandet vid avvecklingen ......... 158

Dispensärenden under övergångstiden ...................................... 160

Kostnader .................................... 161

Lagförslag .............. 161

Specialmotivering .......................................................................... .. 161

Hemställan ............. 200

Förslag till lag om avveckling av fideikommiss.................... 201

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr

219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stif­

telse att förvärva fast egendom .............. 208

Fideikommissutredningens förslag till lag om avveckling av fidei­

kommiss .......................................................... 209

Lagrådets yttrande ............................................................................ 216

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 januari 1963

.......................... 230

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620050