Prop. 1963:96

('med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Nr 96

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommu­ nalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

re åberopat ett av näringslivets skattedelegation avgivet utlåtande, medan Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande. Därjämte har utlåtande i anledning av betänkandet inkommit från lantbruksstyrelsen, som överlämnat skrivelse från Sveriges biodlares riksförbund.

De sakkunnigas förslag innebär i första hand en reglering av avdrags- rätten vid inkomsttaxeringen för representationskostnader och vissa slag av resekostnader. Såsom jag framhöll i direktiven för utredningen synes åtgärder för en bättre ordning i fråga om avdragsrätten för dylika kostna­ der böra genomföras utan avbidan på resultatet av den allmänna översyn av skattesystemet, som sker inom allmänna skatteberedningen. Jag anhåller därför nu att få anmäla denna fråga.

Härutöver har i betänkandet även upptagits frågor som gäller beskatt­ ningen av sådan verksamhet, som betecknas som rörelse men som i verklig­ heten helt eller delvis är att hänföra till fritidssysselsättning eller hobby­ verksamhet, samt tillämpningen av schablonregeln för en- och tvåfamilj s- fastigheter, då dylik fastighet anskaffas av företag för anställd eller intres­ sent. Dessa förslag, som bl. a. har samband med den större frågan om vad som i beskattningshänseende skall anses utgöra förvärvskälla, torde lämp­ ligen få återupptagas till nya överväganden då allmänna skatteberedningen avgivit sitt förslag.

Av de sakkunniga utarbetade författningsförslag, som avser reglering av avdragsrätten för representationskostnader o. dyl., torde såsom Bilaga 1 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

II. Gällaude rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representationsutgifter

Skattelagstiftningen innehåller inte några direkta bestämmelser, som reg­ lerar rätten till avdrag för representationskostnader och liknande utgifter. Såsom allmän regel gäller enligt 20 § kommunalskattelagen, att vid beräk­ ning av inkomsten av särskild förvärvskälla skall från totala bruttointäk­ ten avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållan­ de. Därvid må avdrag dock icke ske för bl. a. den skattskyldiges levnads­ kostnader och därtill hänförliga utgifter, härunder inbegripet vad den skatt­ skyldige utgivit som gåva eller som periodiskt understöd. Dessa allmänna föreskrifter har kompletterats med exemplifieringar i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ kommunalskaltelagen om vad som för varje inkomstslag skall räknas som omkostnad. Dessa författningsrum innehåller dock inte några särskilda bestämmelser till ledning för bedömanden, om eller i vad mån representa­ tionskostnader och liknande utgifter är att hänföra till avdragsgilla omkost­ nader. Inte heller innehåller skatteförfattningarna någon närmare vägled­ ning med avseende på begreppet levnadskostnader. Vad som föreskrives i 20 § kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar gäller endast vissa speciella utgifter, vilket även är fallet t. ex. med bestämmelserna i anvisning­ arna till 33 § om avdragsrätt för fördyrade levnadskostnader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Vissa stadganden finnes dock i kommunalskattelagen, som har direkt av­ seende på representation, dock utan att gälla avdragsrätten för dylika kost­ nader. Sålunda stadgas i punkten 3 av anvisningarna till 32 § att, om tjäns- tebostad med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehavares i tjänsten ålig­ gande representationsskyldighet är större än som skäligen kan anses erfor­ derligt för en person i motsvarande ställning, såsom värde av bostadsförmå­ nen skall upptas endast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämn­ da beskaffenhet. I punkten 7 av anvisningarna till samma paragraf stadgas, att representationsbidrag, som utgår till vissa statens tjänstemän, räknas till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är skattepliktig.

Även taxeringsförordningen innehåller vissa stadganden avseende repre­ sentation. I 26 § nämnda förordning föreskrives sålunda, att i självdeklara­ tion, vari inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bok- föringsmässiga grunder, uppgift skall lämnas om belopp, som vid inkomst­ beräkningen avdragits som rese- och representationskostnader, i den mån sådant belopp inte utbetalts till anställda och upptagits i kontrolluppgifter rörande de anställdas förmåner. Är det förenat med synnerliga svårigheter att lämna uppgift, som nu nämnts, behöver uppgift lämnas först efter anma- ning av taxeringsmyndighet. Vidare stadgas i 37 § taxeringsförordningen i vad avser skyldigheten för aktiebolag, ekonomiska föreningar, rörelseidkare m. fl. att i kontrolluppgift meddela förmåner och ersättningar till anställda, att uppgiftsskyldighet icke föreligger för utbetald representationsersättning, motsvarande gjorda utlägg, som sammanlagt inte överstiger 500 kronor.

Liksom fallet var före tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag medgi- ves i praxis avdrag för representationskostnader, oaktat direkta föreskrifter om avdragsrätt saknas. Dylik avdragsrätt torde ha ansetts vara grundad på de allmänna föreskrifterna om att avdrag vid beräkning av inkomst av för­ värvskälla får göras för omkostnader — driftkostnader i rörelse samt kost­ nader för fullgörande av tjänst. Av skäl som närmare redovisas i de sakkun­ nigas betänkande och som skall återgivas i det följande, är det inte möjligt att närmare ange, på vilka grunder eller i vilken omfattning avdrag för re- presentationsutgifter yrkas och medgives vid taxeringen. Till belysande av innebörden av rådande praxis rörande sådana avdrag torde dock kunna åter­ givas följande uttalanden i en genom riksskattenämndens försorg utgiven Handledning för arbetet i taxeringsnämnd. Uttalandet gäller avdrag från in­ komst av tjänst.

\ ad först beträffar sadan representation, som utövas av innehavare av vissa ämbeten och tjänster hos stat och kommun, är att märka stadgandet i anv.p. 7 till 32 § KL, att vissa statliga ämbetsmän anvisade bidrag till repre­ sentationskostnader icke är skattepliktiga samt att uppkommet underskott ej är avdragsgillt. I de fall, då representationsbidrag anvisats av staten, får representationsskyldighet anses ha ålagts vederbörande. I fråga om andra befattningshavare lärer avdrag för representation kunna medges endast då skyldighet att representera för arbetsgivaren uttryckligen ålagts tjänste- el­

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

10

Kungl. Mnj:ts proposition nr 96 år 1963

till att spörsmålet kunde förväntas komma under bedömande vid skattelags- -sakkunnigas översyn av kommunalskattelagen. Riksdagen anslöt sig till ut­ skottets avstyrkande.

Avdragsrätten för representationskostnader berördes även i de vid 1959 års riksdag väckta motionerna I: 83 och II: 114 om skärpta åtgärder mot skattefusk. Bevillningsutskottet framhöll (BevU 31) bl. a., att man i första hand torde få lita till en skärpt kontroll, då det gällde att komma till rätta med de påtalade företeelserna, som innebar att intäkter och utgifter inte redovisades på ett riktigt sätt. Man borde avvakta de närmare erfarenheter­ na av hur 1956 års taxeringsorganisation kom att fungera sedan den blivit fullt utbyggd. I motion nr II: 367 till 1960 års riksdag hemställdes, att frå­ gan om avdragsrätt för representationskostnader måtte snabbt utredas. I motion nr I: 454 till 1962 års riksdag slutligen framfördes yrkande om före- -skrifter, varigenom kostnad för alkoholhaltiga drycker icke blev avdrags­ gilla vid beskattningen. Motionen avslogs under hänvisning till att frågan var under utredning.

I betänkandet lämnas en redogörelse för den skattemässiga behandlingen av representationskostnader m. m. i vissa främmande länder. Redogörelsen torde som Bilaga 2 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

III. De sakkunnigas förslag

Behovet av avdragsregler

Till belysande av rådande förhållanden och såsom ett underlag för be­ dömningen av behovet av avdragsreglerande åtgärder lämnar de sakkunniga, förutom den tidigare nämnda sammanställningen av regeringsrättsutslag, en sammanfattande redogörelse för uttalanden, som gjorts av taxeringsinten- denterna som svar på en förfrågan angående erfarenheterna av representa­ tionsavdragen under taxeringsarbetet i första instans och under arbetet å taxeringssektionerna (s. 27 ff i betänkandet). Denna redogörelse, till vilken torde få hänvisas, innehåller även åtskilliga exempel på överdrivna och svårbemästrade avdragsyrkanden. De sakkunniga har i betänkandet intagit en schematisk förteckning över olika slag av representationsutgifter. Denna förteckning torde såsom Bilaga 3 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

I anslutning till nyssnämnda redogörelse framhåller de sakkunniga, att frågor om avdrag för representation och liknande utgifter hör till dem som oftast återkommer i mål hos prövningsnämnder och skattedomstolar. Redan detta förhållande ger, enligt de sakkunniga, en antydan om att lagstiftningen icke är tillräckligt fullständig eller tydlig. Ovissheten i fråga om avdrags­ rätten föranleder många skattskyldiga att yrka avdrag i största möjliga ut­ sträckning och att i högre instans fullfölja sina yrkanden, om dessa blir avvisade eller beskurna vid taxeringen. Enligt de sakkunniga kan därför ut-

12

även hos taxeringsmyndigheter, torde det nämligen ofta visa sig svårt att be­ ivra sådana fel i deklarationerna, som består i obehöriga avdrag för utgifter betecknade såsom representationskostnader. Det kan framhållas att dessa av­ drag ej sällan är av sådan beskaffenhet, att den skattskyldiges förfarande att tillgodogöra sig avdragen i verkligheten framstår såsom avsevärt mera betänkligt än åtskilliga andra felaktigheter, som kan vidlåda en deklaration och som brukar föranleda beivran genom åtal.

Såsom ytterligare motiv för behovet av regler rörande avdragsrätten för representationsutgifter framhåller de sakkunniga, att även om ingen utred­ ning av praktiska skäl kunnat göras om storleken av de avdrag, som årligen göres vid inkomstberäkningarna, så rör det sig om mycket betydande belopp, som sannolikt är att räkna i 100-tals milj. kronor. Det är också, framhålles i betänkandet, uppenbart, att avdrag i stor omfattning göres för utgifter, som med nuvarande rättstillämpning hos skattedomstolarna inte skulle betraktas som avdragsgilla omkostnader. Vidare kan en reglering enligt de sakkun­ niga anses motiverad med hänsyn till de menliga verkningar, som de rådande förhållandena har och kan få för deklarationsmoralen. De sakkunniga anför härvidlag bl. a. följande.

Det kan befaras att sådana skattskyldiga, som nu har möjlighet att — utan att direkt överträda uttryckliga bestämmelser — göra avdrag för utgifter som bör hänföras till levnadskostnader, får sin allmänna uppfattning om en skattskyldigs plikter snedvriden. För de grupper skattskyldiga, som inte har sådana möjligheter, utgör de obehöriga representationsavdragen en ständig källa till missnöje med och förtrytelse över beskattningens sätt att fungera. En bättre ordning på förevarande område är därför påkallad med hänsyn till medborgarnas berättigade krav på att beskattningen i möjligaste män bör vara likformig och rättvis och att föreskrifterna i skattelagstiftningen — liksom i annan" lagstiftning — skall behörigen effektueras.

Allmänna synpunkter på avdragsreglernas utformning

De sakkunniga konstaterar, att av grundläggande betydelse för den taxe- ringsmässiga inkomstberäkningen är den åtskillnad, som skall göras mellan de avdragsgilla omkostnaderna och den skattskyldiges icke avdragsgilla lev­ nadskostnader. I allmänhet vållar detta inga svårigheter trots avsaknaden av några närmare bestämmelser härom i skattelagstiftningen. Det föreligger emellertid, framhåller de sakkunniga, en uppenbar skillnad mellan sådana utgifter, vilkas omkostnadskaraktär framstår som självfallen, och de s. k. representationskostnaderna, just av den anledningen att de senare i allmän­ het består av sådana utgifter, som regelmässigt är att hänföra till levnads­ kostnader. Till övervägande delen avser representationsavdragen måltid och drycker — i hemmet och på restaurang — ofta med festlig prägel, förströelse och rekreation, umgänge och sällskapsliv, gåvor och uppvaktningar m. m. Det måste därför enligt de sakkunnigas mening anses befogat att i första hand uppställa frågan om och i vad mån det finns godtagbara grunder för att hänföra så typiska levnadskostnader, som representationsutgifter vanli­ gen utgör, till avdragsgilla omkostnader. Det är att märka, påpekar de sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

13

kunniga, atl den i 20 § kommunalskattelagen gjorda åtskillnaden mellan avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader gäller gene­ rellt och sålunda äger tillämpning på såväl fysiska som juridiska personer.

Det har gjorts gällande, uttalar de sakkunniga, att avdragsrätt bör anses föreligga om utgifterna har samband med den skattskyldiges förvärvsverk­ samhet och främjar denna eller rent av kan betecknas som mer eller mindre »nödvändig» förutsättning för verksamhetens framgångsrika bedrivande. En­ ligt de sakkunniga kan emellertid ifrågasättas om sådana omständigheter kan anses som avgörande med hänsyn till att förbudet i 20 § kommunal­ skattelagen mot avdrag för levnadskostnader vid beräkning av inkomst av förvärvskälla gäller oavsett om kostnaderna har samband med förvärvs­ verksamhet och oavsett om det för verksamhetens bedrivande är nödvändigt att den skattskyldige bestrider utgifterna i fråga. I anslutning härtill erinras om att skattskyldig fysisk person saknar avdragsrätt för nödvändiga lev­ nadskostnader frånsett den avdragsrätt som föreligger för s. k. ökade dylika kostnader. De sakkunniga anför härom bl. a. följande.

Ej ens då de till levnadskostnader hänförliga utgifterna är direkt föran­ ledda av förvärvsverksamheten och är av väsentlig storlek får avdrag göras. Såsom exempel på kostnader, som här avses, kan nämnas följande: a) ökade kostnader för måltider, då arbetsplatsen är belägen på sådant avstånd från bostaden att en eller flera måltider måste intas på eller i närheten av arbets­ platsen; b) kostnader för måltider utom hemmet, som föranletts av extra­ arbete; c) utgifter för arbetskläder i yrken med särskilt stark förslitning eller förstöring av kläder; d) utgifter för uniformer o. dyl.; e) flyttnings­ kostnader vid tillträde av ny anställning; f) en förvärvsarbetande hustrus utgifter för vård av minderåriga barn under arbetstiden; g) utgifter för större bostad, då skattskyldig har behov därav med hänsyn till nattarbete el­ ler annat arbete, som kräver möjlighet till ostördhet i hemmet.

Denna jämförelse är av särskild betydelse, tillägger de sakkunniga, med hänsyn till att representationsutgifterna måste hänföras till det gränsom­ råde mellan avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostna­ der, där nöjaktig rättvisa och likformighet mellan olika grupper skatt­ skyldiga ej kan åstadkommas utan att de skilda gruppernas rätt till avdrag för olika med förvärvsverksamheten sammanhängande utgifter jämföres och beaktas. Om man utgår från samtliga skattskyldigas förhållanden och in­ tressen torde därför ej heller giltighet kunna tillerkännas den stundom åberopade argumenteringen, att utövande av representation är så vanlig inom vissa slag av affärsverksamhet, att representationen uppfattas som ofrån­ komlig och såsom ett led i själva yrkesutövningen. Betraktad från den stånd­ punkt som andra kategorier skattskyldiga av naturliga skäl intar kan, fram­ håller de sakkunniga, representationen mera te sig som levnadsvanor, som är en följd av högre inkomststandard, än som en omkostnad för förvärv av inkomsten.

Vidare utgör enligt de sakkunnigas mening det inslag av generositet, som karakteriserar representation, ytterligare skäl att betrakta representations- utgifter mera som levnadskostnader än såsom omkostnader. Om vanliga om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

14

kostnader gäller allmänt i beskattningshänseende, att vad som avdrages hos. en skattskyldig såsom utbetalat till annan återkommer hos denne som skat­ tepliktig intäkt. Helt annorlunda är det med representationsutgifterna, enär ä\en där dessa bestrides sa att de för dem, mot vilka representationen ut­ övas, innebär en förmån som skulle kunna uppskattas till visst värde, det aldrig ifrågasättes att beskattning skall ske hos dem som blir bjudna eller lar gåvor. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.

Att den samvaro, vars åstadkommande oftast är ändamålet med represen- tationen, gäller personer med affärsförbindelser av något slag behöver i och för sig inte föranleda till annat bedömande av de av samvaron föranledda ut­ gifterna än då personer med gemensamma yrkesintressen eljest sammanträf­ far tor dryftande av yrkesangelägenheter eller för sällskapligt umgänge. Man kan ju jamföra å ena sidan en gemensam måltid i samband med affärsupp- g0ri*-^j6’ däl varje deltagare betalar för sig själv, och å andra sidan en sådan maltid, som en av kontrahenterna bekostar för samtliga deltagare I förra fal­ let torde ingen ifrågasätta avdragsrätt, i senare fallet brukar ofta avdrag för representationskostnad yrkas och medges.

Det förhållandet, att rörelseidkare skär ner representationsutgifterna, då rörelseinkomsten minskar, torde också enligt de sakkunniga kunna tolkas så, att representation mera är att anse som ett utslag av generositet i anled- nmg av lyckat rörelseresultat än omkostnad i egentlig mening. Givetvis kan utövande av representation i vissa fall underlätta utförandet av vissa i rörel­ sen förekommande uppgifter, men även i dessa fall kan göras gällande, att den festliga samvaron huvudsakligen är ett uttryck för vederbörandes lev­ nadsvanor och levnadsstandard och att tillräckliga skäl inte föreligger att betrakta utgifterna såsom annat än levnadskostnader.

I allmänhet torde emellertid representationen gå ut på att en företagare vill påverka personer i andra företag i för sig gynnsam riktning. Därför är det dock inte självfallet, menar de sakkunniga, att avdrag skall medges. Ut­ övas representationen mot personer, med vilka den som bjuder redan har stadigvarande affärsförbindelser, träder levnadskostnadskaraktären hos de ifragavarande utgifterna än mera i förgrunden. Å andra sidan kan represen­ tationen vara av sådan art, att utgifterna därför kan likställas med avdrags­ gilla fördyrade levnadskostnader. I fråga om sådan representation förelig­ ger enligt de sakkunniga ingen anledning att vägra avdrag för vad som är att anse som nödiga kostnader för resor och vivre.

Som regel, framhåller de sakkunniga vidare, uppkommer frågan om av­ drag för representation endast beträffande inkomst av rörelse och inkomst av tjänst och förhållandena ter sig i viss mån annorlunda, när det gäller av anställd utövad representation. Om den anställde uppbär ersättning för representation enligt den överenskommelsen, att han skall utöva represen­ tation motsvarande den uppburna ersättningen, så kan han anses utöva re­ presentation inte för egen utan för arbetsgivarens räkning och att sålunda frå­ ga är om ersättning för utlägg. Vid taxeringen behandlas emellertid ifrågava­ rande ersättningar såsom bruttoinkomst av anställningen och avdrag får

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

15

göras för havda kostnader. Om avdrag motsvarande ersättningsbeloppet icke medges, kommer den anställde att taxeras för belopp, som rätteligen borde ha påförts arbetsgivaren. I fråga om familjebolag o. likn. kan det ibland vara tveksamt, hur man skall betrakta en representationsersättning, som uppburits av delägare med anställning i företaget utan att ersättning­ en motsvaras av utgifter, vilka anses utgöra avdragsgilla omkostnader. Här torde, enligt de sakkunniga, ett riktigt resultat kunna åstadkommas endast genom en bedömning från fall till fall om fråga är om skattepliktig förmån för delägaren eller icke avdragsgill utgift för företaget.

Sammanfattningsvis konstaterar de sakkunniga för egen del, att frågan om och i vad mån representationsutgifter bör medföra avdragsrätt inte kan lösas enligt några på sakens natur grundade eller eljest självfallna regler. I den mån avdragsrätt anses befogad, bör uttryckliga bestämmelser därom meddelas på samma sätt som skett i fråga om t. ex. fördyrade levnadskost­ nader. Om en reglering av avdragsrätten i vissa hänseenden skulle innebära en skärpning vid jämförelse med vad som tidigare gällt, bör detta enligt de sakkunnigas mening icke betraktas som en skärpt beskattning utan såsom en korrigering av en icke förutsedd utveckling. Sådana åtgärder har vid­ tagits i andra sammanhang.

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga dessutom, att av allmän­ na rättsregler torde följa, att avdrag redan enligt gällande rätt inte bör medges, om skattskyldig i sin förvärvsverksamhet bereder personer, med vilka han har att göra i verksamheten, otillbörliga förmåner under sådana omständigheter att straffpåföljd kan inträda som för muta eller enligt gäl­ lande bestämmelser mot illojal konkurrens.

Mot bakgrunden av det sålunda anförda konstaterar de sakkunniga, att de missförhållanden, som f. n. föreligger beträffande representationsavdragen, i huvudsak är att hänföra till två omständigheter: bristen på bestämmelser om avdragsrättens omfattning och svårigheterna att kontrollera avdrag, som inte redovisas öppet i deklarationerna utan kommer i dagen först vid taxe­ ringsrevision eller annan undersökning. Föreskrifter för åstadkommande av rättelse kan därför tänkas utformade efter två huvudlinjer. För det första kan genom materiella bestämmelser avdragsrätten närmare regleras till led­ ning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna och för det andra kan man genom föreskrifter om vidgad uppgiftsskyldighet, större krav på utredning och effektivare kontroll försöka hindra obehöriga avdrag. Sistnämnda åtgärder kan, framhåller de sakkunniga, ifrågakomma även utan någon komplettering av de materiella reglerna.

De sakkunniga behandlar olika alternativ för en lösning av frågan enligt nämnda huvudlinjer och tar först upp alternativet att avdrag vägras helt. Skälet härtill skulle då vara, att representationsutgifter i allmänhet är ty­ piska levnadskostnader. Givetvis skulle, framhåller de sakkunniga, nuvaran­ de svårigheter och missbruk försvinna vid avskaffande av avdragsrätten. Fn sådan åtgärd skulle innebära eu viss skärpning av beskattningen men

16

å andra sidan kan man anta att representationen skulle begränsas. Mot ett totalt slopande av avdragsrätten torde enligt de sakkunniga främst kunna an­ föras, att sådana kostnader för vissa skattskyldiga framstår såsom utgifter i verksamheten jämförliga med reklamkostnader eller andra omkostnader. Det torde ej heller vara berättigat att påstå, att alla utgifter för representa­ tion bör hänföras till levnadskostnad eller att tillmäta inslaget av generosi­ tet en avgörande betydelse. Man bör enligt de sakkunniga även särskilt be­ akta den olikformighet i konkurrenshänseende, som vid detta alternativ skulle uppkomma mellan svenska och utländska företag. Med hänsyn här­ till och till vad bevillningsutskottet i av riksdagen godkända uttalanden an­ fört då avdragsfrågan tidigare varit föremål för riksdagsbehandling, fin­ ner de sakkunniga tveksamt, om en så radikal åtgärd som ett fullständigt slo­ pande av avdragsrätten bör ifrågakomma.

Övriga av de sakkunniga behandlade alternativa lösningar tar därför sikte på regler i syfte att vid en bestående avdragsrätt förhindra obehöriga avdrag. De alternativ, som därvid behandlats, kan sammanfattas sålunda.

1. En precisering av avdragsrätten genom att från sådan rätt utesluta vis­ sa former av representation.

2. Avdragsrätt föreligger endast i den mån representationskostnaderna håller sig inom viss ram antingen a) totalt sett för år räknat eller b) i det enskilda fallet.

3. Avdragsrätt föreligger endast om kostnaderna under ett beskattningsår överstiger visst belopp.

4. Avdragsrätten göres beroende av vem som svarar för kostnaderna eller m. a. o. avdragsrätten begränsas till representation i t. ex. förvärvskällorna rörelse och tjänst.

5. Avdragsrätten göres avhängig av vem representationen riktar sig mot.

6. Avdragsrätten göres mer än vad nu är fallet beroende av anledningen till representationen, d. v. s. ett större krav på sambandet mellan represen­ tationen och den bedrivna verksamheten.

Beträffande det här såsom nr 1 betecknade alternativet framhåller de sak­ kunniga, att det med hänsyn till de många olika former, varunder represen­ tation redan nu bedrives, torde vara förenat med vissa olägenheter att få en önskad begränsning genom att meddela förbud mot avdragsrätt för vissa for­ mer av representation. Sådant förbud kunde även få till följd att därav be­ rörda i stället lade an på representation i andra former.

Emellertid har, påpekar de sakkunniga, stor restriktivitet i praxis visats gentemot yrkanden om avdrag för vissa former av representation. Såsom exempel härpå nämnes blomsteruppvaktningar till kunder på bemärkelse­ dagar, födelsedagsgåvor o. likn. till chefer och anställda i andra företag samt representation i hemmet. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.

Det måste emellertid framhållas att den åtskillnad, som i detta hänseende gjorts mellan olika former av representation, ur principiell synpunkt knap­ past är motiverad. Man får därför utgå från att det är de större svårigheter­ na att pröva befogenheten av avdrag för representation i hemmet, som när­

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

17

mast är anledningen till att åtskillnad i praktiken gjorts mellan representa­ tion i hemmet och på restaurang. Beträffande vissa former av representa­ tion föreligger dock starka skäl för generellt förbud mot avdrag. Detta gäl­ ler i första hand sådana former av representation, där gåvomomentet är sär­ skilt framträdande. I varje fall då värdet av gåvan inte är alltför ringa, sy­ nes den omständigheten att mottagaren inte beskattas för gåvans värde kun­ na motivera att de vanliga reglerna för beskattning av gåva tillämpas, d. v. s. givaren får icke avdrag. Mottagaren beskattas å andra sidan inte för värdet av gåvan.

Liknande skäl som de sist nämnda talar också för att från avdragsrätt ute­ sluta sådana former av representation som merendels drar stora kostnader, t. ex. sådana typer av representation som fria semestervistelser, dyrbarare resor, specialarrangerad underhållning m. m. Härigenom skulle man få en viss begränsning i avdragsrättens omfattning och en sådan åtgärd skulle lig­ ga i linje med strävandena i rådande praxis att inte tillåta avdrag i sådana fall, där representationen får anses hänförlig till ett mera lyxbetonat lev­ nadssätt.

De sakkunniga finner därför, att det föreligger vissa möjligheter att ge­ nom detta alternativ åstadkomma viss reglering av avdragsrätten och att samtidigt metoden — om den utformas tillräckligt restriktivt — ger möjlig­ het att begränsa avdragsrätten till sådana former, som ur kontrollsynpunkt vållar relativt små svårigheter. Det förhållandet, att utgifter, som har samma syfte och ter sig likartade ur deras synpunkt som bestrider dem, skulle be­ handlas olika i avdragshänseende bör enligt de sakkunnigas mening icke till­ mätas någon avgörande betydelse.

Vad gäller de under punkten 2 sammanförda alternativen framhåller de sakkunniga, att dessa lösningar erbjuder fördelen, att vissa påfallande miss­ bruk kunde stävjas och att speciellt lyxbetonad representation kunde beskä­ ras. Alternativen innebär dock ingen effektiv spärr i dessa hänseenden och därtill föreligger viss risk, att kostnaderna i förekommande fall ökas upp till ramen. Den invändningen kan även göras att det är svårt att bestämma ramen på ett godtagbart sätt, och att man torde få arbeta med relativt gro­ va schabloner, speciellt vid alternativet med en totalram för år räknat. Al­ ternativet med en ram för varje enskild representation kan dessutom leda till ett ej fullt tillfredsställande resultat för skattskyldiga, som vid enstaka tillfällen utövar dyrbar representation men vilkas totala representations­ kostnader håller sig inom en godtagbar ram. Det må särskilt nämnas, att de sakkunniga pekat på möjligheten att låta riksskattenämnden fastställa grun­ der för bedömande av skälig avdragsgill kostnad i olika typfall.

Alternativet med avdragsrätt endast om representationskostnaderna över­ stiger visst belopp per år skulle betyda, framhåller de sakkunniga, alt en mängd representationsfall inte skulle behöva prövas vid taxeringen och där­ till erbjuda en lättnad i den uppgiftsskyldighet, som måste åläggas de skatt­ skyldiga för granskningen av avdragsyrkandena. Å andra sidan finge man räkna med, att man skulle öka kostnaderna för att nå över det för avdrags- rätt fastställda gränsbeloppet samt att även besvärande tröskelproblem skul­ le uppstå.

2 Jiihang

till riksdagens protokoll

.

1

samt

.

Nr

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Det som nr 4 betecknade alternativet innebär, att rätten till avdrag skulle tillkomma endast den som i sista hand svarar för kostnaderna, d. v. s. i re­ gel endast rörelseidkare. Fördelen därmed skulle enligt de sakkunniga va­ ra, att avdragsfrågorna skulle komma att behandlas av ett relativt litet an­ tal nämnder och ske i ett sammanhang för det företag, i vars intresse repre­ sentationen utövas. Därmed skulle möjligheten till ett likartat bedömande öka avsevärt. Ett uttryckligt stadgande mot avdragsrätt för representations­ kostnader vad gäller inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet, av kapital eller av tillfällig förvärvsverksamhet skulle enligt de sakkunniga knappast innebära någon ändring av gällande praxis men vara av värde för att förhindra en utbredning av avdragsyrkandena. Å andra sidan torde en sådan avgränsning av avdragsrätten vara förenad med betydande praktiska svårigheter, bl. a. på grund av det stora antalet kombinerade rörelser.

Det alternativ (nr 5) åter, som bygger på att särskild hänsyn skall tagas till den, gentemot vilken representationen utövas, skulle enligt de sakkun­ niga kunna vara motiverat av bl. a. nödvändigheten, att behandla represen­ tation gentemot utlänningar på särskilt sätt. I den mån förhållandena inom andra länder skulle skilja sig från de svenska, synes det nämligen rimligt att hänsyn därtill tages vid bedömande av avdragsrätten för svenska före­ tag, som har förbindelser med utlänningar.

Vad slutligen gäller det här som nr 6 betecknade alternativet framhåller de sakkunniga, att det redan nu torde gälla att avdrag anses böra medges i huvudsak endast då en direkt och påtaglig anledning till representationen kan påvisas. Det är emellertid svårt att i praktiken kontrollera i vad mån de uppställda förutsättningarna verkligen föreligger, främst på grund av svå­ righeterna för taxeringsmyndigheterna att i efterhand bedöma anledning­ en till representationen. De sakkunniga tillägger härom följande.

Detta utgör givetvis också skäl mot att genomföra en begränsning av av­ dragsrätten allt efter anledningen till representationen, om inte samtidigt ökade möjligheter skapas för taxeringsmyndigheterna att kontrollera varför representationen skett. En utväg är att — såsom exempelvis skett i Norge — genom ett stadgande av allmän innebörd begränsa avdragsrätten till fall då representationen klart framstått såsom ofrånkomlig i det särskilda fal­ let, och alltså medge avdrag endast om representationen varit »tvingande nödvändig» och sedan låta en central beskattningsmyndighet närmare ange under vilka förhållanden så skall anses ha varit fallet. I Norge har Riksskat- testyret en sådan uppgift.

De sakkunnigas förslag rörande representation i rörelse

Enligt de sakkunnigas mening visar den verkställda utredningen, att av­ sevärda missförhållanden råder i fråga om avdrag för representationskost­ nader och att lagstiftningsåtgärder är erforderliga för att rättelse skall kun­ na vinnas. Vissa mera framträdande missbruk skulle utan ändring i de materiella bestämmelserna kunna åstadkommas, om sådana skattskyldiga, som vill åtnjuta avdrag, ålägges att i deklarationerna specificera och moti­ vera sina avdrag av denna art. Emellertid skulle enligt de sakkunnigas upp­

Knngl. Alaj:ts proposition nr 96 år 1963

19

fattning uppgiftsskyldigheten, för att erforderlig effekt skulle uppnås, få göras jämförelsevis omfattande och därmed bli mycket betungande för de skattskyldiga. Kontrollen av uppgifterna skulle bli tidskrävande och det skulle knappast bli möjligt att åstadkomma nöjaktig enhetlighet i bedöman­ dena. Visserligen är det tänkbart, framhåller de sakkunniga, att anvisningar rörande tillämpningen skulle kunna utfärdas av riksskattenämnden och att därigenom jämte en vidgad uppgiftsskyldighet viss enhetlighet skulle kunna åstadkommas, men en sådan metod kan dock komma att medföra många och svårbedömda taxeringstvister.

De sakkunnigas uppfattning är därför, att avdragsrätten i första hand bör regleras genom materiella regler med kompletterande anvisningar vid sidan därav. Därutöver bör fullgörandet av viss uppgifts- och redovisnings­ skyldighet stadgas som villkor för rätten till avdrag.

Åtskilliga skatteproblem i samband med representationskostnaderna skul­ le bli lösta, framhåller de sakkunniga, om i överensstämmelse med vad som eljest i princip gäller den regeln kunde införas, att en rörelseidkare eller en i rörelse anställd, som låter sig bjudas eller tar emot gåvor i samband med representation, skulle bli skattskyldig för det belopp, som representationen kostar. Förutsättningen för representation är emellertid i regel, att den skall ske i form av gästfrihet och generositet. Ett stadgande av antydd art skulle därför strida mot syftet med representationen och de sakkunniga anser där­ med icke denna utväg såsom någon användbar lösning.

Rådande oklarhet i fråga om avdragsrätten skulle även kunna skingras, om levnadskostnaderna och driftkostnaderna kunde definieras på ett så­ dant sätt att det blev klart i vad mån representationsutgifter fick hänföras till omkostnader i rörelsen. Med hänsyn till att det här rör sig om en mång­ fald och vitt skilda slag av utgifter och kostnader, torde emellertid sådana definitioner enligt de sakkunnigas mening knappast kunna formuleras i annat än allmänna ordalag, såvida inte definitionerna göres synnerligen utförliga.

De sakkunniga föreslår därför, att bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av representationsutgifter i första hand meddelas genom ett stadgande i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen av innehåll, att ut­ gifter för sällskapsliv, gästfrihet, värdskap, nöjen, gåvor o. dyl. är att hän­ föra till levnadskostnader, även om utgifterna är föranledda av eller har samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet, dock att avdrag för sådana utgifter får ske i vissa fall, som särskilt anges i föreskrifter om vad som får avdragas som omkostnad i resp. förvärvskälla.

Beträffande detta förslag, som skulle gälla såväl fysiska som juridiska personer, anför de sakkunniga vidare bl. a. följande.

Egentligen innebär den föreslagna bestämmelsen knappast något nytt, men med den utveckling, som ägt rum, torde det vara av betydelse att ge­ nom ett särskilt stadgande göra klart, att de ifrågavarande utgifterna i all­ mänhet är att hänföra till levnadskostnader och att de inte är avdragsgilla

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

med mindre stöd därför finns i skattelagstiftningen. Det föreslagna stadgan­ det torde från avdragsrätt avskära åtskilliga utgifter, som närmast kan be­ tecknas såsom missbruk eller ett icke avsett utnyttjande av gällande be­ stämmelser, samt förebygga, att vissa skattskyldiga under åberopande av den allmänna bestämmelsen i 20 § KL om avdrag för omkostnader söker få ytterligare kategorier utgifter hänförda under omkostnadsbegreppet. En förutsättning för avdragsrätt blir att direkt stöd för det avdrag, varom är fråga, kan hämtas ur de på varje förvärvskälla tillämpliga avdragsföre- skrifterna.

De särskilda föreskrifterna med avseende på de avdragsgilla representa- tionsutgifterna kan tänkas utformade så, att det endast genom allmänna uttryck anges, enligt vilka grunder avdragsrätten bör bedömas, t. ex. att avdrag endast medges för utgifter, vilka är att anse som nödvändiga, ofrån­ komliga, affärsmässigt betingade e. dyl. De sakkunniga finner dock, att den­ na metod ger föga ledning och ej är ägnad leda till någon enhetlig bedöm­ ning även om det efter hand och under medverkan av riksskattenämnden skulle vara möjligt att åstadkomma viss enhetlighet. Därför förordar de sak­ kunniga i stället att i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen införes mera utförliga bestämmelser om vilka slag av representationskostnader som kan få betraktas som omkostnader. De sakkunniga uttalar härom bl. a. föl­ jande.

Denna metod har den fördelen att mindre utrymme lämnas åt försök att under de avdragsgilla omkostnaderna hänföra en mångfald utgifter, som vid ett mera allsidigt bedömande skäligen bör hänföras till levnadskostna­ der eller därmed jämförliga utgifter. Verkningarna av bestämmelserna blir lättare att överblicka. Denna metod för angivande av avdragsrättens om­ fattning överensstämmer också bättre med den som eljest användes i kom­ munalskattelagen vid angivande av vilka utgifter som får avdras såsom omkostnader i förvärvskälla. I detta hänseende kan såsom exempel åbero­ pas föreskrifterna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL, vari meddelas bestämmelser om avdrag för ökade levnadskostnader vid beräkning av in­ komst av tjänst.

När det så gäller frågan, i vilken omfattning rätt till avdrag för repre- sentationsutgifter i rörelse bör föreligga, kan enligt de sakkunnigas mening en jämförelse med andra inkomstslag icke undvikas med hänsyn till kra­ vet på en likformig beskattning. Därvid kan man först urskilja sådana re- presentationsutgifter, som är direkt betingade av formerna för själva yrkes­ utövningen och som därför kan jämföras med en del utgifter, vilka vid inkomstberäkningen av andra inkomstslag betraktas som avdragsgilla om­ kostnader i förvärvskälla, t. ex. utgifter för ökade levnadskostnader. Såsom exempel på sådan i princip avdragsgill representation nämnes representa­ tion i form av måltid gentemot köpmän, som inbjudits till en på annan ort anordnad uppackning.

Beträffande övriga slag av representationsutgifter, som inte har denna karaktär av ökade levnadskostnader, föranledda av själva formerna för yrkesutövningen och vilka därför mer eller mindre är att hänföra till lev­ nadsvanor och levnadsstandard för vissa grupper yrkesutövare, bör enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

21

de sakkunniga stor återhållsamhet iakttas vid meddelande om föreskrifter om avdragsrätt, särskilt med tanke på att någon motsvarande avdragsrätt inte finns inom andra förvärvskällor.

De fall, som de sakkunniga i enlighet härmed finner böra föranleda av­ dragsrätt, kan sammanfattas sålunda.

1. Utgifter för måltider och logi för person, som företagit resa från sin bosättnings- eller verksamhetsort för att sammanträffa med den skattskyl­ dige eller företrädare för honom, allt i den mån den som blir föremål för sådan gästfrihet skulle ha varit berättigad till avdrag för fördyrade lev­ nadskostnader eller motsvarande utgifter om han själv bestritt utgifterna.

2. Utgifter för måltider, som rörelseidkare eller representant för honom under af färsresa bjuder kund på, under förutsättning av mera betydande avstånd från den ort, där rörelsen bedrives, och måltiden intas i direkt samband med viss affärsuppgörelse av större betydelse. Den här avsedda avdragsrätten åsyftar i första hand den s. k. handelsresanderepresentatio­ nen i mera egentlig och begränsad betydelse, men framhåller de sakkunniga, förslaget innefattar icke någon obetingad rätt till avdrag för sådan repre­ sentation. Även härvidlag förutsättes, att de allmänna villkoren för avdrag är uppfyllda.

3. Utgifter för representation i samband med invigningar, jubileer o. dyl. Såsom villkor för avdragsrätt bör enligt de sakkunniga gälla, att represen­ tationen sker vid tillfällen av större betydelse för rörelsen och att den inte huvudsakligen är att anse såsom en intern angelägenhet. Kostnader för jubileer inom mindre företag utan nämnvärt allmänt intresse torde, enligt de sakkunnigas mening, icke böra föranleda avdragsrätt utan fråga bör vara om mera remarkabla jubileer, som mera allmänt uppmärksammas utifrån.

4. Utgifter för representation gentemot egen personal i form av enklare personalfester. De sakkunniga framhåller att intern representation i vissa fall kan ha viss anknytning till fördyrade levnadskostnader, medan sådan representation i andra fall huvudsakligen har karaktär av gästfrihet och sällskaplig samvaro, som icke bör medföra avdragsrätt såsom för omkost­ nader. Detta får anses gälla även om samvaron anordnats inte endast för att bereda rekreation och förströelse eller såsom uppmuntran utan även för gemensamt dryftande av angelägenheter som rör företaget. Härunder faller t. ex. styrelsemiddagar och personalfester. De sakkunniga föreslår att avdragsrätt härvidlag endast skall föreligga beträffande enklare personal­ fester för ett större antal deltagare. Såsom gräns anges 20 å 25 deltagare. Inom de minsta företagen torde enligt de sakkunniga ett sådant personligt förhållande få anses föreligga mellan rörelseidkare och anställda, att sam­ varon huvudsakligen är att hänföra till umgänge. På liknande sätt bör be­ traktas tillställningar, som större företag anordnar för endast några få del­ tagare.

Såsom allmänna förutsättningar för avdragsrätt bör enligt de sakkunnigas uppfattning dessutom gälla, att — i den mån fråga icke är om jubileer o. dyl. -— den samvaro, som föranleder utgiften, är betingad av behovet att dryfta angelägenheter, som avser rörelsen. Utgifter i syfte att återgälda gästfrihet eller att påverka personer, som i sitt förhållande till den skattskyldige har att iakttaga opartiskhet, bör sålunda inte medföra avdragsrätt. Ytterligare anses böra gälla, att avdragsrätten endast omfattar skälig kostnad. De sak­

22

kunniga förutsätter, att anvisningar till vägledning för bedömning av skä­ ligheten av kostnaderna utfärdas av riksskattenämnden.

För att inte försämra svenska företags möjligheter att göra sig gällande finner de sakkunniga vidare erforderligt med föreskrifter, enligt vilka ut­ gifter för representation gentemot utomlands boende personer må kunna be­ traktas som avdragsgilla även om utgifterna går utöver vad som eljest god­ tas för avdrag. Dock bör här krävas, att fråga är om »nödiga» utgifter och att avdragsrätten sålunda vid en objektiv bedömning framstår såsom på­ kallad med hänsyn till rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Vidare förut- sättes att utgifter för ifrågavarande representation skall redovisas och i er­ forderlig omfattning bli föremål för prövning på samma sätt som gäller för representation i övrigt.

I detta sammanhang kommer de sakkunniga även in på de farhågor, som stundom uttalats för att en reglering av svenska skattskyldigas rätt till representationsavdrag skulle menligt inverka på förmågan att här i riket konkurrera med utländska företag, som har större avdragsmöjligheter en­ ligt hemlandets skattelagstiftning och därför kan utöva större representa­ tion än som överensstämmer med de föreslagna reglerna. De sakkunniga anför rörande dessa farhågor bl. a. följande.

Även om de skulle vara i någon mån befogade, torde de dock inte kunna tilläggas sådan betydelse att en i och för sig påkallad komplettering av skat­ telagstiftningen på grund därav bör underlåtas. Dessutom torde det vara möjligt att på en annan väg åstadkomma den jämvikt i konkurrenshänse­ ende, som är önskvärd. Om nämligen i den svenska skattelagstiftningen fastslås vad som är avdragsgill representationskostnad, bör skäligen anses att representation i vidare omfattning från utländska rörelseidkares sida för dem, gentemot vilka representationen utövas, är att anse såsom skatte­ pliktig förmån. Särskild föreskrift i detta hänseende har av de sakkunniga inte ansetts erforderlig, eftersom redan nu gällande bestämmelser om skat­ teplikt för intäkter är så allmänt avfattade att de nu avsedda förmånerna kan betraktas som skattepliktiga. Skulle det visa sig, att särskilda bestäm­ melser är erforderliga, kan komplettering därmed ske senare på grundval av gjorda erfarenheter.

En reglering av avdragsrätten enligt dessa riktlinjer bör enligt de sak­ kunnigas mening även innefatta ett uttryckligt stadgande om att avdrags- bestämmelserna — liksom även uppgiftsskyldigheten — också gäller så­ dana kostnader vilkas natur av representationsutgifter inte framgår direkt av utgifternas beteckning i räkenskaper eller verifikationer. De sakkun­ niga åsyftar här s. k. indirekta representationskostnader i form av t. ex. avdrag för värdeminskning eller underhåll av inventarier, som utnyttjas för representation, samt reparation av fastigheter, avlöning till hemhjälp och inköp av livsmedel och drycker m. m. för ändamålet.

Frågan om och i vad mån en viss representationsutgift är att hänföra till avdragsgill omkostnad i rörelsen i enlighet med den föreslagna regle­ ringen bör vidare, framhåller de sakkunniga, bedömas oberoende av om utgiften bokförts såsom omkostnad i rörelseidkarens räkenskaper eller om

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

23

den bestritts av en anställd med anlitande av särskilt utgående representa- tionsersättning. Därest utgiften icke godtages som omkostnad blir emellertid såsom tidigare antytts resultatet olika, beroende på hur utgiften gäldats. Har den bokförts direkt som omkostnad, höjes rörelseidkarens inkomst och därmed ernås rättelse på tillfredsställande sätt. Har utgiften däremot be­ stritts från anställds representationsersättning leder gällande allmänna reg­ ler till att ett vägrat avdrag medför en högre beskattning för den anställde eller också att ingen rättelse av felaktigt avdrag kommer till stånd. Enligt de sakkunniga torde det nämligen ofta befinnas, att den anställde inte kan vägras avdrag med representationsersättningens belopp, om han använt det­ ta helt till representation för rörelsen.

För att ernå ett riktigt resultat vid sistnämnda form av representations- utövning föreslår de sakkunniga, att rörelseidkare inte längre skall anses berättigad till avdrag för representationsersättning till anställda enbart på grund av att ersättning utbetalts, utan det skall prövas i vad mån ersätt­ ningarna avsett utgifter som kan hänföras till driftkostnader i rörelsen. Är så ej fallet skall avdrag vägras, såvida inte ersättningen till viss del är att anse som avdragsgill löneförmån för den anställde. Å andra sidan skall då den uppburna ersättningen icke utgöra skattepliktig intäkt för den anställ­ de i vidare mån än behållning därav uppkommit. De sakkunniga anför vi­ dare härom.

Det föreslagna systemet överensstämmer med vad som redan nu i stor omfattning tillämpas i praktiken. Erfarenheter från taxeringsarbetet ger nämligen vid handen att systemet med årliga fasta representationsersätt- ningar till anställda alltmera övergetts. Representationsutgifterna bestrids i stället direkt av rörelseidkaren, i vissa fall på det sättet att den anställde efter hand som han bestritt sådana utgifter för arbetsgivarens räkning mot kvitton erhåller ersättning för sina utlägg. Skälen till att man övergått till detta system torde vara att man velat undvika den felaktighet vid de an­ ställdas beskattning, vilken uppkommer om de anställda vägras avdrag för utgifter som de bestritt på uppdrag av arbetsgivaren och för dennes räkning.

Den förordade metoden medför givetvis ett visst merarbete vid handlägg­ ningen av rörelseidkarnas taxering men detta motväges av att man i hu­ vudsak skulle slippa de ofta besvärliga avdragsfrågor som nu uppkommer vid taxering av anställda som uppburit representationsersättningar. De myn­ digheter, som har att behandla rörelseidkarnas taxering, skulle om förslaget genomföres få ta ställning till varje rörelseidkares sammanlagda kostnader för representation och därigenom kunna i ett sammanhang bedöma i vad mån yrkade avdrag vore skäliga.

Avslutningsvis tar de sakkunniga upp några mera speciella spörsmål. Så­ lunda framhållcs att det förekommer reklammetoder, som har viss anknyt­ ning till representation. Här åsyftas exempelvis gåvor av mindre föremål, bjudande av förfriskningar vid varudemonstrationer, studiebesök o. dyl. Det torde emellertid enligt de sakkunniga som regel inte här uppstå några svårigheter med gränsdragningen. Förslagen gäller icke heller egentliga reklamutgifter och de sakkunniga har icke funnit behov föreligga av några särskilda föreskrifter beträffande sådana utgifter i förevarande samman­ hang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

25

det nuvarande på bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § kom­ munalskattelagen grundade systemet, att uppburen representationsersätt- ning i princip skall betraktas som skattepliktig bruttoinkomst. För att väg­ rad avdragsrätt för representation, som utövats för arbetsgivarens räkning, icke skall drabba den anställde i stället för arbetsgivaren föreslås därför såsom redan anförts, att avdragsrätten i första hand skall prövas vid arbets­ givarens taxering och att avgörande därvid skall vara, i vad mån den anställdes verifierade utgifter är att anse som avdragsgill representations­ kostnad eller avdragsgill löneförmån ur rörelsens synpunkt. För den an­ ställdes del innebär förslaget att som skattepliktig inkomst endast skall upptagas uppkommen behållning av representationsersättning eller värdet av skattepliktig förmån, som åtnjutits genom representationen. De sakkun­ niga anför vidare beträffande förslaget i denna del bl. a. följande.

Om de föreslagna bestämmelserna genomföres, kommer prövningen av be­ fogenheten av yrkade avdrag att ankomma på de taxerings- och prövnings- nämnder, som har att taxera arbetsgivarna. Möjligen kan mot förslaget in­ vändas att dessa nämnder ej alltid har den personkännedom rörande de an­ ställda, som kan vara av värde för prövningen. Å andra sidan torde åtskilliga fördelar vara att vinna genom att ett företags samtliga representationsutgif- ter — både de direkt bestridda och de i form av representationsbidrag utbe­ talade — kommer att prövas i ett sammanhang. Det är nämligen numera vanligt, att en anställd, som uppbär årlig representationsersättning, utövar representation för vilken vissa kostnader bestrides direkt av företaget. Där så erfordras bör givetvis samråd ske mellan olika myndigheter, som har att handlägga arbetsgivarens och den anställdes taxeringar. Det kan också erin­ ras att de regler rörande avdragsrätten, som de sakkunniga föreslår, torde vara ägnade att begränsa avdragsyrkandena och därmed underlätta bedö­ mandet av dessa yrkanden.

Det förhållandet, att ifrågavarande inkomsttagare enligt förslaget icke blir berättigade till representationsavdrag, kan, framhåller de sakkunniga, for­ mellt innebära en skärpning gentemot vad som nu gäller. Emellertid är nu­ mera mycket ovanligt att anställd, som icke erhåller representationsersätt­ ning av arbetsgivaren, medges avdrag för representationsutgifter vid taxe­ ringen. Utgifterna betraktas med andra ord som levnadskostnader. Frågan blir i allmänhet icke aktuell annat än för skattskyldiga med jämförelsevis hög tjänsteinkomst och det kan i sådant fall antas, uttalar de sakkunniga, att inkomsten bestämts med hänsyn till att den anställde skall kunna — utan att avdragsrätt föreligger — idka umgänge och visa gästfrihet i den omfattning som svarar mot tjänsten och inkomsten.

Skulle åtgärder vidtas i den riktning, som förslaget i denna del syftar till, synes enligt de sakkunnigas uppfattning anledning icke föreligga att vidtaga någon ändring i vad som nu gäller för skattskyldiga i allmän tjänst, som endast i undantagsfall när alldeles speciella omständigheter föreligger anses berättigade till avdrag för representationsutgifter. Skulle emellertid någon begränsning icke åvägabringas i vad avser andra gruppers möjlighet till så­

27

Det förutsättes att motsvarande ändringar vidtas i formuläret 7 a för rö- relseidkare, som inte avslutar räkenskaperna medelst vinst- och förlust­ konto.

Beträffande sådana grupper rörelseidkare, i fråga om vilka kontrollbeho­ vet är störst, föreslår de sakkunniga dessutom, att nu nämnda uppgiftsskyl- dighet med stöd av i 30 § taxeringsförordningen införda bestämmelser skall kompletteras med skyldighet att vid deklarationen foga en specifikation en­ ligt särskilt formulär över avdragna representationskostnader. Detta synes enligt de sakkunniga böra åligga fysiska personer, en- och fåmansbolag och jämförliga ekonomiska föreningar, handels- och kommanditbolag samt part- rederier. För andra aktiebolag och ekonomiska föreningar anses dock den­ na uppgiftsskyldighet icke vara av behovet påkallad och skulle därtill bli jämförelsevis betungande utan att vara till däremot svarande gagn. I an­ slutning härtill anför de sakkunniga dessutom bl. a. följande.

I fråga om den uppgiftsskyldighet, som enligt gällande bestämmelser skall fullgöras till ledning vid annans taxering, föreslår de sakkunniga icke nå­ gon ändring. Det kan ifrågasättas, om förslaget rörande behandlingen av er­ sättningar till anställda för representationsutgifter bör föranleda begränsning av den uppgiftsplikt, som nu föreligger i ifrågavarande hänseende. Emellertid skall anställd fortfarande beskattas för behållning, som uppkommit å repre- sentationsersättning, och för naturaförmåner, som åtnjutits i samband med utövande av representation för arbetsgivares räkning. Med hänsyn härtill tor­ de det vara erforderligt att taxeringsmyndigheterna åtminstone tills vidare får uppgift om uppburna ersättningar i samma utsträckning som för närva­ rande.

Beträffande sådana skattskyldiga med inkomst av tjänst, som avses i den föreslagna punkten 5 av anvisningarna till 33 § KL, förutsättes att de för sina avdragsyrkanden kan åberopa utredning av den beskaffenhet, som krävs för avdrag i rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

IV. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna delar allmänt de sakkunnigas uppfattning att man bör söka få till stånd en bättre ordning i fråga om rätten till avdrag för represen­ tationsutgifter i syfte att undanröja det missbruk som råder. I några re­ missyttranden framhålles, att nuvarande otillfredsställande förhållanden skulle försvinna om avdragsrätten slopades helt och att skäl kan anföras för en sådan åtgärd. Ingen remissinstans har emellertid obetingat ansett sig bö­ ra förorda en så radikal lösning. Vissa uttalanden till förmån härför göres dock.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bl. a. föl­ jande.

Länsstyrelsens uppfattning är att en reform i fråga om representations­ avdragen bör bygga på en självständig bedömning av förhållandena inom näringslivet. Härvid bör hänsyn tagas till å ena sidan näringsidkarens be­

Kungi. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

29

I betänkandet har anförts en del exempel på kostnader, för vilka skatt­ skyldiga yrkat avdrag såsom för representationsutgifter och vilka kan tjäna som illustration till vilka extrema former, representationen ibland kan anta­ ga. Kan skattskyldiga bereda sig avdrag för kostnader för dylik representa­ tion och därigenom nedbringa sin beskattning, ter sig detta givetvis stötan­ de. En rörelseidkare eller en handelsresande får dock normalt antagas icke åsamka sig större representationskostnader än han anser sig nödsakad till. Den del av kostnaden, som motsvaras av minskad skatt, uppgår väl som re­ gel icke ens till hälften av kostnaden. Vidare kan man väl utgå ifrån, att en person, som arbetar rationellt och metodiskt, icke vill ägna sig åt represen­ tation i större omfattning än han känner sig tvungen till. Vid övervägande av vad som i skattelagstiftningen bör göras för att förhindra missbruk av avdragsrätten för representationskostnader bör förekommande missförhål­ landen icke få skymma blicken för att det även i en efter sunda ekonomiska principer bedriven förvärvsverksamhet kan vara nödvändigt att nedlägga betydande kostnader på representation för att den skattskyldige skall kun­ na hävda sig i konkurrensen.

Uttalanden av liknande innebörd återkommer i flertalet yttranden. Många remissinstanser anser att de sakkunniga framlagt alltför långtgående för­ slag. Härom anför t. ex. riksskattenämnden följande.

Riksskattenämnden kan instämma i vad som sålunda uttalats i direkti­ ven för de sakkunniga, vilket med andra ord innebär att även riksskatte­ nämnden anser att lagstiftningsåtgärder erfordras. Enligt riksskattenämn­ dens mening ha emellertid de sakkunniga gått väsentligt längre än vad som med hänsyn till syftet med utredningen och till näringslivets arbetsförhål­ landen framstår som skäligt. De sakkunniga ha föreslagit regler, vilka skul­ le i icke oväsentlig grad förhindra även sådan representation, som av seriösa företag bedömes som naturlig och med hänsyn till företagets intressen rik­ tig. Härtill kommer, att de föreslagna reglerna enligt riksskattenämndens mening icke bliva möjliga att utan mycket stora svårigheter tillämpa och dessutom —• i den mån de kunna tillämpas —- i åtskilliga fall komma att verka orättvist. Nämnden har härvid beaktat bl. a. det kända förhållandet, att den tid och den personal, som står till förfogande för taxeringsarbetet i första instans, är och kommer att förbliva strängt begränsad. Det vill sy­ nas som om en strikt efterlevnad av de föreslagna bestämmelserna förutsät­ ter en vida större och mera kvalificerad kontrollorganisation än vad man i praktiken har att räkna med.

Lantbrukets skattedelegation framhåller bl. a. följande.

Delegationen delar departementschefens uppfattning att ett obehörigt ut­ nyttjande av avdragsrätten för representationskostnader o. d. bör stävjas. Samtidigt vill emellertid delegationen framhålla, att en förebyggande lag­ stiftning icke får ha sådan form att den från avdragsrätt utesluter utgifter för i näringslivet förekommande representation, som är av sund karaktär och har betydelse för verksamhetens främjande och utveckling. Man bör i skattelagstiftningen också ha respekt för inom affärslivet och annan för­ värvsverksamhet förekommande seder och bruk. På en preventiv lagstift­ ning bör vidare ställas kravet, att den så långt möjligt skall vara entydig och praktiskt tillämpbar.

Delegationen anser, att de sakkunniga icke förebragt bärande skäl och motiveringar för en så långtgående skärpning av avdragsreglerna, som de framlagda förslagen innebär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

31

effektivare kontroll. Några remissinstanser förordar dock en fortsatt utred­ ning av frågan i bättre överensstämmelse med den allmänna målsättning, som angivits i direktiven för de sakkunniga, och med beaktande av de erin­ ringar som anförts mot förslagen. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a, av kommerskollegium, länsstyrelsen i Södermanlands län, Kooperativa för­ bundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges akademikers centralorganisa­ tion. Riksskattenämnden anser inte alt förslaget i befintligt skick bör läg­ gas till grund för lagstiftning. Enligt nämnden bör man först undersöka om inte frågan kan lösas efter enklare och mindre rigorösa linjer.

Beträffande riktlinjerna för en fortsatt utredning anför Kooperativa för­ bundet, under erinran om att avdrag i praxis medgivits redan före kommu­ nalskattelagens tillkomst, bl. a. följande.

Beträffande praxis under detta tidigare skede har de sakkunniga åberopat ett uttalande av regeringsrådet Palmgren, som synes vara värt att citera i detta sammanhang: »Vad beträffar så kallade representationskostnader, så får avdrag därför ske vid beräkning av inkomst av rörelse. Härför fordras dock som oeftergivligt villkor, att utgifterna står i omedelbart samband med rörelsen och verkligen hava till syftemål inledande eller bevarande av affärs­ förbindelser.» Då departementschefen i direktiven efterlyser bestämmelser, som är bättre ägnade att fylla »sin ursprungliga uppgift», synes det styrelsen, som om Palmgrens här citerade uttalande skulle kunna vara till god led­ ning. Sålunda bör som förutsättning för avdragsrätt såvitt gäller representa- tionsutgifter krävas, att den skattskyldige på lämpligt sätt påvisar det sam­ band, som finns mellan ifrågavarande utgift och rörelsens bedrivande och bibehållande (jämför 20 § KL). Däremot torde det icke vara vare sig prak­ tiskt möjligt eller lämpligt att i lagtexten närmare angiva av vilken art sam­ bandet skall vara. Ej heller bör något krav uppställas innebärande att den skattskyldige skall visa, att utgiften varit »nödig» för rörelsens bedrivande. En sådan bevisning är ofta omöjlig att prestera bl. a. av den anledningen att frågan om representation varit »nödig» eller ej kan vara föremål för mycket skiftande uppfattningar.

Enbart syftet med representationen och sambandet mellan denna och rö­ relsen synes dock, tillägger förbundet, ej alltid vara tillräcklig grund för av­ dragsrätt. Med hänsyn till den överdådiga karaktären av vissa former av representation kan det möjligen vara lämpligt att stadga förbud för vissa slag av representation i form av dyrbarare gåvor o. dyl. Sannolikt kan dock denna fråga inte lösas uttömmande genom bestämmelser i kommunalskatte- lagcn. Enligt förbundet synes det därför ligga närmast till hands att uppdra­ ga åt riksskattenämnden att lämna erforderliga anvisningar till ledning för rättstillämpningen. Förbundet antyder även möjligheten att inrätta ett sär­ skilt organ, som skulle ha samma funktion som näringslivets opinionsnämnd vid bedömning av reklamfrågor.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att de föreslagna reglerna på flera punkter är för vagt och generellt formulerade och därför ägnade att skapa besvärliga tolkningsproblem. Enligt förbundets mening hade det va­ rit riktigare och också incra i linje med direktiven att närmare definiera och begränsa de avdragsgilla kostnaderna per person och representationstillfäl- le. Om man behåller den schablonmässiga bedömningen måste, framhåller

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

33

uppgiftsskyldigheten, vilken anses alltför betungande för småindustrins del mot bakgrunden av småföretagens i allmänhet ringa och måttfulla represen­ tation.

I stort sett samma synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund. som anser att de sakkunnigas förslag direkt missgynnar de mindre företagen.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande understryker kravet på lik­ ställighet i konkurrenshänseende såväl nationellt som internationellt sett.

Föreningen anser, att de sakkunnigas förslag sätter de svenska företagen i sämre läge än konkurrerande företag i bl. a. de nordiska grannländerna och förordar att frågan hänskjutes till Nordiska rådet. Föreningen avstyrker de föreslagna reglerna och anför gentemot förslaget om vidgad uppgiftsskyldig- het, att det bör vara tillräckligt om taxeringsmyndigheterna vid bokförings­ granskning eller förfrågan kontrollerar avdragens riktighet. Den utbyggda taxeringsorganisationen bör enligt föreningen erbjuda möjligheter till er­ forderlig kontroll.

Länsstgrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om eu skärpning av företags­ beskattningen på representationskostnadsområdet bör ske via den direkta beskattningen och om inte kravet på likformighet och rättvisa vid taxe­ ringen bättre kan tillgodoses via den indirekta beskattningen. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

En skattemässig reglering av representationskostnader utöver vad som för närvarande sker vid inkomsttaxeringen bör enligt länsstyrelsens mening ske via den indirekta beskattningen genom en konsumtionsskatt. Representation består ofta av lyxkonsumtion. Uppenbarligen ligger bakom denna en ej ringa skattekraft. Då bedömningen vid urvalet av beskattningsnormer ytterst bör vila på skatteförmågan, synes det naturligt att denna skattekraft får ge sin tribut till det allmänna. Ett sådant betraktelsesätt står även i full överens­ stämmelse med det normala skeendet inom samhällslivet, som bl. a. kom­ mer till uttryck vid bidragsgivning för välgörande ändamål av olika slag. Man kan ej bortse från den realiteten, att bidragsgivningen påverkas av gi­ varens tillgång på medel, som han finner sig kunna undvara. Genomförandet av sociala förbättringar förutsätter enligt vedertagen uppfattning att medel tages i anspråk från de skattskyldiga i förhållande till deras ekonomiska resurser. Det anförda innebär självfallet inte, att en konsumtionsbeskatt- ning endast bör gälla mera påkostad representation. Det får anses ligga i sakens natur, att beskattningen skall träffa hela det område, där den är avsedd att fungera.

I några remissyttranden riktas erinringar mot att avdragsrätten enligt de sakkunnigas förslag skulle bli begränsad till förvärvskällorna rörelse och tjänst. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att omfattningen av den verk­ samhet, som bedrives å ett modernt storjordbruk, icke sällan är sådan, att även i dylik förvärvsverksamhet fog understundom kan föreligga för av­ drag för representationskostnader. Härvid bör hänsyn särskilt tagas till att det förhållandet, att ett jordbruk är beläget på relativt stort avstånd från större tätort, kan medföra särskilda krav på representation. Lantbrukets skattedelegation konstaterar, att man genom den föreslagna formuleringen

3 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

av 20 § koinmunalskattelagen avskär rätten att göra avdrag för represen­ tationskostnader för stora grupper skattskyldiga, där hittills en sådan rätt självfallet förelegat. Åtskilliga jordbruk har en omfattning, som betydligt överstiger den normala storleken av rörelsedrivande förelag. Sådana jord­ bruksenheter har samma behov av representation och personalvårdande åt­ gärder som rörelse. Även vid förvaltning av större komplex av hyresfastig­ heter torde motsvarande behov föreligga. Delegationen finner det vara en hrist att avdragsrätten för dessa inkomstslag icke diskuterats och anser att de sakkunnigas förslag innebär en icke acceptabel diskriminering.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelsen i Kristianstads län.

Avdragsreglernas utformning

Även om remissinstanserna i princip tillstyrker en reglering av avdrags­ rätten beträffande representationskostnader råder dock, som framgått av det redan anförda, delade meningar om hur regleringen lämpligen bör ut­ formas. Härvidlag är det främst förslagen till avdragsregler för represen­ tation i rörelse och därmed av de sakkunniga likställd förvärvsverksamhet (provisionsanställda o. likn.), som föranlett erinringar av såväl principiell som teknisk art. Men även förslagen beträffande representation av anställda med fast inkomst av tjänst har, om än i mindre utsträckning, föranlett er­ inringar.

I fråga om avdragsrätten för representationsutgifter i förvärvskäl­ lan rörelse och därmed jämförlig verksamhet kan man av remiss­ behandlingen särskilja två olika uppfattningar med avseende på utformning­ en av en i lag reglerad avdragsrätt. Den ena ansluter sig till de sakkunnigas förslag om lagbestämmelser, enligt vilka avdragsrätt för utgifter för säll­ skapsliv, värdskap, nöjen, gästfrihet o. dyl. inte föreligger annat än i särskilt angivna undantagsfall och därvid endast i skälig omfattning. En sådan detaljreglering anser man i likhet med de sakkunniga böra kombineras med en vidgad uppgiftsskyldighet. Företrädarna för denna uppfattning återfin­ nes främst bland länsstyrelserna. Enligt den andra uppfattningen bör man i första hand tillskapa bättre kontrollmöjligheter genom en utvidgad upp­ giftsskyldighet. För att en sådan åtgärd skall få erforderlig effekt bör där­ jämte i kommunalskattelagen intagas bestämmelser, som anger de allmänna förutsättningarna för avdragsrätten, till ledning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna. För tillämpningen av dessa allmänna be­ stämmelser föreslås riksskattenämnden — eventuellt i samråd med repre­ sentanter för näringslivets olika organisationer — skola utfärda erforderliga kompletterande anvisningar. Denna uppfattning företrädes bl. a. allmänt av de hörda näringsorganisationerna.

En detaljreglering i överensstämmelse med riktlinjerna i de sakkunnigas förslag förordas av riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelser­ na i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gäv-

35

leborys, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövninysnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om inte den bästa lösningen är att uppdraga åt riksskattenämnden, att efter samråd med rörelseidkarnas organisationer utforma föreskrifter för på lämpligt sätt bestämda grupper av skattskyldiga. Sådana regler kan, enligt länsstyrelsen, bättre anpassas eftei bransch och tidsläge och göras mera lättillgängliga än en lagtext. Om emel­ lertid avdragsrätten anses böra författningsmässigt regleras, har länsstyi el­ sen intet att erinra mot en lösning enligt de sakkunnigas förslag.

Från nu nämnda remissinstansers sida anföres dock vissa synpunkter på och erinringar mot olika punkter i de sakkunnigas förslag beträffande såväl den tekniska utformningen som den materiella innebörden.

Av synpunkter av mera formell natur må nämnas, att man i vissa tall förordar en omredigering av förslaget till anvisningar till 20 § kommunal­ skattelagen för att undvika en sammankoppling av levnadskostnadsbegrep- pet med juridiska personers representationsutgifter. Det ifrågasättes även om inte vissa bestämmelser av mera allmän karaktär i de föreslagna an­ visningarna till 29 § borde överföras till anvisningarna till 20 §.

Från remissinstansernas sida uttalas vidare allmänt bestämda farhågor för att den föreslagna utformningen av författningstexten kommer att medföra bestående gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter. Härvid pekar man sär­ skilt på att avdragsrätten enligt förslaget göres beroende av sådana förhållan­ den som att kund, som bjudits på måltid, skall vara bosatt på mera betydan­ de avstånd från den ort, där den skattskyldiges verksamhet hedrives, att re­ presentationen skall ha ägt rum i direkt samband med affärsuppgörelse av större betydelse, a 11 fråga skall vara om invigning av större anläggning eller igångsättande av mera betydelsefull verksamhet där representationen kan anses vara av vikt för rörelsens bedrivande samt att fråga skall vara om enklare personalfester för ett större antal deltagare. Sådana allmänt hållna bestämmelser kommer enligt remissinstansernas mening alt medföra betydande tolkningssvårigheter och bör ersättas med klarare regler eller förtydligas genom anvisningar av riksskattenämnden.

Erinringar anföres även mot att såsom villkor för avdragsrätt i vissa fall kräves, att den person, som blivit bjuden på kost och logi, skulle ha åt­ njutit avdrag för fördyrade levnadskostnader om han själv bestritt utgiften. Härvid framhålles svårigheterna såväl för rörelseidkaren att göra eu sådan bedömning som för beskattningsmyndigheterna att i efterhand kontrollera att förutsättningar för avdragsrätt förelegat.

Vidare ifrågasättes i remissyttrandena om inte avdragsrätt bör föreligga i skälig omfattning även för representation gentemot person, som bor på den ort där den skattskyldige driver rörelse, i vart fall när det gäller större städer. Bestämmelsen att representationen skall ha ägt rum i direkt sam­ band med större affärsuppgörelse anses av flertalet remissinstanser såsom alltför restriktiv liksom även bestämmelsen att avdragsrätt skall föreligga

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

37

en reglering i enlighet med förslaget skulle betyda att avdrag vägras för ut­ gifter som enligt allmänt vedertagna begrepp betraktas som driftkostnader. Detta anses bl. a. bli följden av att representationsutgifterna enligt förslaget sammankopplats med icke avdragsgilla levnadskostnader. Särskilt från nä­ ringslivets sida bär man vänt sig häremot. Sålunda uttalar näringslivets skattedelegation bl. a. följande.

Den rättspolitiska argumentering, som de sakkunniga sökt lämna för den närmare utformningen av sitt på nämnda klassificering grundade förslag, kan sammanfattas däri, att de sakkunniga utgått ifrån vad som vid beskatt­ ning av inkomst av tjänst brukar betecknas som fördyrade levnadskostna­ der. Varken teoretiska eller praktiska synpunkter motiverar ett sådant av­ steg från eljest tillämpade principer. Den principiella gränsdragningen mel­ lan privat levnadskostnad och driftkostnad är nämligen betingad av att drift­ kostnaden till skillnad från levnadskostnaden gjorts i en på vinst inriktad yrkesmässig verksamhet. Vid ett realistiskt bedömande av lagstiftningspro- blemet beträffande avdragsrätten för representationskostnader kommer man därför i stället till, att avdragsrätten — med utgångspunkt från nu tilläm­ pat driftkostnadsbegrepp — bör så utformas, att den förhindrar missbruk och därmed jämförliga uppenbara överdrifter.

Delegationen vänder sig vidare mot att de sakkunniga till representation hänfört sådana utgifter för kost, logi in. in. åt anställda, som sammanhäng­ er med företagets interna verksamhet, t. ex. utgifter i samband med kurser, konferenser m. in., eller som är av rent personalvårdande karaktär. De sak­ kunnigas förslag anses på ett otillbörligt sätt begränsa avdragsrätten för kostnader föranledda av denna nödvändiga sida av verksamheten. Enligt delegationens mening behövs härvidlag ingen reglering genom särskild lag­ stiftning, enär det redan nu föreligger möjlighet att ingripa mot överdrifter.

Liknande synpunkter anföres även i andra yttranden av företrädare för näringslivet, bl. a. av Sveriges redareförening som särskilt framhåller, att av- dragsrätt även i fortsättningen bör medgivas för av rederierna bekostade resor till och från fartyg för hustrur till ombordanställda på fartyg, vilka blott sällan anlöper svensk hamn.

Härjämte framhålles allmänt att de sakkunnigas förslag inte innebär lika behandling av alla skattskyldiga utan direkt missgynnar de medelstora och mindre företagen. Vidare anser man det inte ändamålsenligt att ett företags rätt till avdrag för representationsersättning åt anställd göres beroende av i vad mån sådan ersättning blir avdragsgill vid den anställdes taxering.

Av i huvudsak nu nämnda skäl anser man från flera remissinstansers si­ da, att åtgärderna bör inriktas på att utan alltför detaljerade och därmed svårtillämpade och svårkontrollerbara bestämmelser åstadkomma en regle­ ring, som erbjuder möjligheter alt stävja de nu förekommande missförhål­ landena.

En sådan lösning förordas av kammarrätten, riksskattenämnden, länssty­ relserna i Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs och Värm­ lands län, flertalet handelskammare, näringslivets skattedelegation, Sveriges redareförening, Sveriges grossistfärlmnd, Sveriges köpmannaförbund, Svcri-

39

om att när det gäller att motarbeta avarter inom reklamen en dylik insti­ tution redan finns i form av Näringslivets opinionsnämnd.

Näringslivets skattedelegation är i princip av samma uppfattning i fråga om utformningen av de materiella reglerna. Som villkor för avdragsrätt bor gälla, att representationen äger samband med och föranletts av den bedrivna näringsverksamheten samt att kostnaden inte varit oskälig. I anslutning här­ till anför delegationen bl. a. följande.

Svaren på eu rundfråga hos ett flertal företag har visat, att metoden med schablonregler, t. ex. av innebörd att kostnaden skulle vara avdragsgill inom en viss ram, bestämd i relation till företagets omsättning eller bruttovinst, icke visat sig ge ett rimligt resultat. Även på grund härav bör kommunal­ skattelagens regler ges ovannämnda innehåll. Erfarenheterna från utlandet ger vid handen, att utformandet av därutöver erforderliga riktlinjer för till- lämpningen bör anförtros, icke åt lagstiftningen, utan åt något organ med le­ dande ställning inom beskattningsväsendet.----------- Det torde ankomma på Riksskattenämnden att i den män så är möjligt genom anvisningar ge den vägledning som må visa sig erforderlig utöver en lagregel av det av oss före­ slagna innehållet och därpå grundad rättspraxis. Dylika anvisningar bör ut­ formas efter hörande av ansvariga företrädare för näringslivet såsom t. ex. representanter för Handelskamrarnas nämnd eller motsvarande organ.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och

Värmlands län. Sålunda anför länsstyrelsen i Kalmar län bl. a. följande.

Då det enligt länsstyrelsens mening på grund av representationskostnader­ nas natur icke är möjligt att i detalj angiva vilka representationskostnader, som skola vara avdragsgilla, torde allenast allmänna bestämmelser om den avdragsgilla representationskostnadens innebörd böra införas. Sådana all­ männa bestämmelser kunna utformas antingen i huvudsak överensstäm­ mande med den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 4--7 styckena av punkt 15 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen eller efter samma principiella uppläggning som norska riksskattestyrets rundskrivelse nr 304 den 13 december 1957. De bestämmelser, som komma att fastställas, böra dock kompletteras med föreskrifter i taxeringsförordningen om ett ovillkor­ ligt utredningskrav.

Enligt riksskattenämndens mening bör man undersöka möjligheterna att lösa frågan om avdragsrätten för representationskostnader efter andra lin­ jer än de sakkunniga förordat. Nämnden anför bl. a. följande.

Därvid synes till en början kunna ifrågakomma att generellt förklara kost­ nader för vissa om »överdådigt levnadssätt» vittnande former av represen­ tation såsom icke avdragsgilla, t. ex. semesterresor, lustjakter, representa- tionsvillor, särskilt arrangerade jaktutflykter och specialarrangerad under­ hållning. Riksskattenämnden vili icke bestrida, att även utgifter för dylika former av representation kunna vara mer eller mindre erforderliga i vissa in­ ternationella sammanhang men anser likväl eu ensartad reglering i dessa avseenden erforderlig. Vidare borde i kommunalskattelagen införas eu be­ stämmelse av huvudsaklig innebörd, att representationskostnader i övrigt icke äro avdragsgilla i den mån representationen avser annat än måltider, logi, teaterbiljetter och liknande uttryck för gästfrihet av sedvanlig beskaf­ fenhet och omfattning. Riksskattenämnden vill emellertid i detta samman­ hang framhålla, att nämnden är medveten om svårigheten att giva eu dylik

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

regel en adekvat utformning. Nämnden vill även framhålla, att nämnden icke avser att taxeringsmyndigheterna skulle för varje skattskyldig verkställa någon detalj granskning av representationens beskaffenhet och omfattning. Däremot borde i systemet ingå skyldighet för alla rörelseidkare att i den år­ liga deklarationen uppge de totala representationskostnaderna, fördelade på ett par lämpliga huvudgrupper. Avsikten härmed skulle vara att mera all­ mänt få en uppfattning om representationskostnaderna vore onormala i för­ hållande till rörelsens art och omfång för att, där så synes vara fallet, när­ mare undersöka saken genom taxeringsrevision eller genom infordrande av närmare uppgifter. Befunnes därvid att den skattskyldige flagrant brutit mot den nyss angivna regeln angående i vilken utsträckning representations­ kostnaderna äro avdragsgilla — vilken regel borde på lämpligt sätt återges i deklarationsblankettens text — borde saken anmälas för eventuellt åtal för deklarationsbrott.

I fråga om de sakkunnigas förslag rörande rätt till avdrag för representa­ tion i förvärvskällan tjänst är det i huvudsak endast behandling­ en av fasta representationsbidrag som föranlett särskilda uttalanden. För­ slaget om att provisionsresande och andra anställda med rörelseliknande förvärvsverksamhet i förevarande hänsende bör likställas med rörelseidka­ re har i allmänhet godtagits såsom välgrundat eller också lämnats utan er­ inran.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser dock, att handelsresanderepre­ sentationen icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Denna representation är, framhåller länsstyrelsen, ofta överdriven och överdådig, men då den huvud­ sakligen sker under resa utanför hemorten leder de sakkunnigas förslag in­ te till någon begränsning i avdragsrätten för provisionsresandenas vidkom­ mande medan däremot handelsresande, som icke arbetar på provisionsbasis, skulle sakna avdragsrätt. Härav kan tänkas följa såväl konkurrensmässiga återverkningar till de sistnämndas nackdel som formella ändringar i an­ ställningsförhållandena i syfte att komma i åtnjutande av avdragsrätt. En önskvärd begränsning av handelsresanderepresentationen kunde enligt läns­ styrelsen möjligen åstadkommas genom att för avdragsrätt uppställa kravet, att även den kund, gentemot vilken representationen utövas, skall ha före­ tagit resa, t. ex. inbjudits till annan ort, där uppackning sker.

Även kammarrätten konstaterar, att de föreslagna bestämmelserna inne­ bär att avdrag för representationsutgifter inte skulle medges andra skatt­ skyldiga med inkomst av tjänst än provisionsresande eller liknande. Denna skillnad torde dock enligt kammarrättens mening icke inge några större be­ tänkligheter från rättvisesynpunkt om avdragsrätten för representation i rö­ relse begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Kammarrätten tilläg­ ger dock följande.

Kammarrätten, som emellertid i fråga om avdragsreglerna för rörelseid­ kare hyser eu från de sakkunniga avvikande mening, anser sig böra fram­ hålla som sin uppfattning, att visst behov av avdragsrätt föreligger även för nu ifrågavarande skattskyldiga med fast inkomst av tjänst. Enligt kammar­ rättens erfarenhet förekommer nämligen understundom bland denna kate­ gori av skattskyldiga utgifter för representation, för vilka rätt till avdrag sy­ nes lika befogad som för rörelseidkarens motsvarande utgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

41

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att systemet med represen- tationsersättning tillämpas av åtskilliga företag, bl. a. inom skogsindustrin.

Vanligen avser bidragen kostnad för representation i hemmet. Erhållna bi­ drag upptages som inkomst av tjänst. Avdrag för havda kostnader yrkas så gott som undantagslöst med bidragets belopp och dessa yrkanden godtas all­ mänt utan närmare utredning. I dessa fall skulle enligt länsstyrelsens upp­ fattning de sakkunnigas förslag leda till beskattning i betydligt större om­ fattning än hittills, enär bidragen helt eller delvis får anses vara avsedda att möjliggöra för den anställde att behålla sin levnadsstandard eller sina levnadsvanor. Detta skulle kunna föranleda en övergång till ersättning åt den anställde på grundval av verkliga utgifter med tillämpning av en sär­ skild av arbetsgivaren fastställd taxa för representation i hemmet. Sanno­ likt kommer de anställda då icke att redovisa några bidragsbelopp med risk att åtnjutna förmåner blir obeskattade. Enligt länsstyrelsens mening bör därför vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag anställds represen- tationsersättning till sin huvudsakliga del anses som förtäckt lön och den an­ ställde bör beskattas för densamma i motsvarande grad, oavsett hur ersätt­ ningen utbetalats. För åstadkommande av likformig och rättvis beskattning föreslår länsstyrelsen, att i kontrolluppgift för anställd med representations- bidrag skall anges vad som av bidraget utgått för representation i och utom hemmet.

Lantbrukets skattedelegation och Sveriges advokatsamfund framhåller särskilt, att avdragsrätt även bör medgivas för anställda i statlig och kom­ munal tjänst. Delegationen föreslår dessutom, att representationsbidrag, som utgår till vissa statstjänstemän, till skillnad mot vad som nu är fallet bör anses som skattepliktig inkomst från vilken avdrag bör medgivas med beaktande av de speciella förhållanden, varunder representationen utövats.

Länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig icke förslagets genomföran­ de även om därmed följer praktiska svårigheter, men finner obilligt att slo­ pa avdragsrätten för anställd, som av en eller annan anledning icke uppbär eller uppbär otillräcklig ersättning för representationskostnader.

1 regel anser remissinstanserna det i sak riktigt, att avdragsrätten vid fasta representationsbidrag skall bedömas utifrån vad som från arbetsgiva­ rens synpunkt är att anse såsom med driftkostnad likställd representations- utgift, att företagarens avdragsrätt för utgivna representationsbidrag skall vara begränsad i enlighet härmed samt att den anställde skall beskattas för behållning, som uppkommit å representationsbidraget, och för skatteplik­ tig förmån, som åtnjutits genom representationen. I flera yttranden framhål- les betydelsen av att företagets totala representation bedömes i ett samman­ hang.

Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. överståthållarämbetet, kam­ marrätten, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet och — i vad av­ ser förslagets innebörd för de anställda — Sveriges handelsresandeförbund. Härvid anför överståthållarämbetet bl. a. följande.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Avdragsrätten har sålunda i princip helt knutits till rörelseidkaren/arbets- givaren, vilket skulle få till följd, att ett företags totala representations­ kostnader komma att bedömas i ett sammanhang och i relation till före­ tagets art och omfattning. Detta förhållande samt den omständigheten att frågor om avdrag i berörda hänseende i huvudsak skulle komma att prövas enbart av de relativt sett fåtaliga särskilda taxeringsnämnderna, torde vara att betrakta såsom ett led i en fortlöpande strävan efter en effektivare och mera likformig taxering. — Ett genomförande av förslaget kommer visser­ ligen att medföra en kraftigare belastning å de särskilda taxeringsnämnder­ na, vilken dock icke bör överbetonas; i gengäld komma de lokala taxerings­ nämnderna i stort sett att befrias från sysslande med representationsavdrag.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de föreslagna bestäm­ melserna bör leda till ökad klarhet och riktigare beskattning. Dock under- strykes i yttrandet, att taxeringsmyndigheterna i större utsträckning bör godtaga avdrag för representation i hemmet, därest denna sker under former som ger avdragsrätt enligt huvudreglerna.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner lösningen i princip riktig men anser, att den anställde bör skyddas mot risken att bli beskattad för sådan på upp­ drag utövad representation, som sedermera av taxeringsmyndigheten bedöms som icke avdragsgill för arbetsgivaren. Detta synes kunna ske genom att representationsbidraget utgives mot redovisningsskyldighet för den anställde.

Ur kontrollsynpunkt torde det enligt länsstyrelsens mening dock erfordras, att den anställde i deklaration skall upptaga bidraget som inkomst och verk­ ställa avdrag för sina enligt de allmänna reglerna avdragsgilla representa- tionsutgifter.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att förslaget torde innebära att arbetsgivaren måste avkräva den anställde en detaljerad redovisning av bi­ dragets användning för att kunna avgöra sin egen avdragsrätt. Detta bör dock ligga i den anställdes intresse, men, tillägger länsstyrelsen, därmed bör även kunna krävas, att arbetsgivaren i kontrolluppgift för den anställde skall upptaga såväl representationsbidraget brutto som den del därav, som utgör skattepliktig inkomst för den anställde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län återigen anser det icke möjligt att begränsa arbetsgivarens uppgiftsskyldighet till ett överskott, om vars stor­ lek han måste förutsättas sakna kännedom. Systemet bör därför utformas så, att rörelseidkarens avdragsrätt skall bedömas på grundval av den an­ ställdes verifikationer över utövad representation. Ingår i denna redovis­ ning belopp, som avser icke avdragsgill representation, bör verifierade ut­ gifter härför återföras till beskattning i företagarens deklaration. Belopp, som utbetalats till anställd ulan redovisningsskyldighet, bör anses som av­ dragsgill lön för företaget. Då således företagaren har att avgöra, om han vill godtaga den anställdes verifikation eller betrakta motsvarande ersättning som lön, bör i kontrolluppgiften för den anställde anges förutom det kontanta representationsbidraget även det belopp, som företagaren godkänt som av­ dragsgill representationskostnad. Den anställde återigen skall upptaga emot- taget bidrag som skattepliktig inkomst med rätt till avdrag för utövad repre­

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 196,1

43

sentation enligt till arbetsgivaren avlämnade verifikationer. Länsstyrelsen anför dessutom följande.

De kontanta representationsanslag, som utbetalas till anställda, torde hit­ tills i regel ha avsett att täcka kostnader för representation i hemmet, när fråga icke varit om resande personal. För representation, som utförts å restaurang, erhåller ju den anställde ett kvitto, som av honom kan atteste­ ras och överlämnas till företaget. Ofta betalas restaurangnotorna efter at­ test direkt av företaget utan inblandning av den anställde. Det synes tvek­ samt, om sådana representationskostnader bör anses ha kommit en anställd tillgodo. I praktiken torde sådana kostnader ingå i företagets »allmänna representationskostnader», som icke anses ha kommit någon särskild befatt­ ningshavare tillgodo. Länsstyrelsen anser, att efter en ändring av lagstift­ ningen på förevarande område anledning saknas att å löneuppgift för an­ ställd uppföra representationskostnader, som styrkts genom restaurang­ notor med den anställdes attest.

Mera kritiska synpunkter på de sakkunnigas förslag beträffande represen­ tationskostnader i förvärvskällan tjänst har emellertid även framförts vid remissbehandlingen.

Sålunda konstaterar riksskattenämnden, att det av de sakkunniga före­ slagna systemet skulle innebära, att en skattskyldigs taxering bleve bero­ ende av vad annan skattskyldig anförde eller styrkte i sin eventuella skatte- process. En sådan ordning måste enligt nämndens mening avvisas av både principiella och praktiska skäl. Nämnden anför vidare bl. a. följande.

Emellertid anser riksskattenämnden det i och för sig önskvärt att skatte­ reglerna utformas så, att ett företags hela kostnader för representation kun­ na bedömas i ett sammanhang. Detta måste medföra att företaget skall i sin redovisning över representationskostnader medtaga såväl direkt bestridda utgifter som utgivna, fasta representationsbidrag. Detta medför i sin tur, att den anställde liksom för närvarande har att upptaga bidraget som intäkt och yrka avdrag för havda representationskostnader. Den i och för sig till­ talande tanken att den anställde icke skulle bliva skattemässigt missgynnad om han icke kunde styrka befogenheten av avdrag, svarande mot till honom utbetalad ersättning för representationskostnader, skulle sålunda icke kunna realiseras. Detta kan möjligen komma att betyda, att systemet med fasta representationsbidrag i huvudsak kommer att upphöra, eftersom de anställda kunna förmodas icke vilja taga denna skattemässiga risk. Om de sakkun­ nigas uttalande, att systemet med fasta representationsbidrag är statt på avveckling, är riktigt, skulle detta emellertid endast betyda ett visst på­ skyndande av en utveckling som likväl vore att förutse.

Riksskattenämnden anser sig icke kunna förorda förslaget om alt skatt­ skyldig, som uppburit representationsbidrag, såsom intäkt endast skall upp­ taga vad som inte åtgått till täckning av de därmed avsedda utgifterna. Den föreslagna regeln om beskattning av värdet av inbesparade levnadskostnader eller annan förmån, som uppkommit genom utövad representation på ar­ betsgivarens bekostnad, går enligt nämndens mening för långt och bör i vart fall icke äga tillämpning beträffande enstaka måltider i sällskap med kun­ der eller leverantörer, även om sådana måltider återkommer relativt ofta.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner visserligen önskvärt med eu prov­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

45

av länsstyrelsen förordade lösningen av frågan via den indirekta beskatt­ ningen.

Med nu nämnda undantag ansluter sig remissinstanserna allmänt till de sakkunnigas förslag, att avdrag för representationskostnader, som skattskyl­ dig tillgodogjort sig vid inkomstberäkningen, skall obligatoriskt redovisas öppet i deklarationen samt att skattskyldig skall kunna prestera tillfreds­ ställande utredning om kostnadernas storlek och beskaffenhet. Däremot är meningarna delade beträffande den föreslagna skyldigheten för andra skatt­ skyldiga än sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar, som icke är en- eller fåmansföretag, att vid självdeklarationen foga en specifikation över de avdragna representationskostnaderna.

Gentemot en sådan specificering anföres, att den skulle medföra ett mer- arbete för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter, som knappast skulle stå i rimlig proportion till värdet därav. Med den knappa tid som står till taxeringsnämndernas förfogande anser flertalet remissinstanser det icke möjligt att vidtaga någon mera ingående granskning av uppgiftsmaterialet med hänsyn till annan förekommande kontroll. För granskningen torde även krävas ytterligare uppgifter än vad som förutsatts enligt det föreslagna upp- giftsformuläret. Kritik riktas även mot de föreslagna inskränkningarna i skyldigheten att avgiva specifikation då därigenom lika villkor icke skulle gälla för alla.

Av skäl som nu anförts avvisas förslaget om viss obligatorisk specifice- ringsskyldighet av ett flertal remissinstanser. Enligt deras uppfattning bör det vara tillfyllest med en för alla obligatorisk skyldighet att i deklarationen öppet redovisa verkställda avdrag för representationsutgifter. I övrigt får liksom hittills ankomma på taxeringsmyndigheterna att i erforderlig om­ fattning efter anmaning avkräva den skattskyldige specificerade uppgifter. Det bör åligga den skattskyldige att vid anfordran på ett fullgott sätt kun­ na verifiera sina kostnader och styrka sin avdragsrätt.

En i enlighet härmed utformad uppgiftsskyldighet förordas av kammar­ rätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Hal­ lands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västernorrlands län, hanaelskamrarna, näringslivets skattedelegation, Sveriges redareförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och indu­ striorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges akademikers centralorgani­ sation, Sveriges handelsresande förbund, Familjeföretagens förening och

Svenska revisorsamfundet.

Av de remissinstanser som biträder de sakkunnigas förslag förordar läns­ styrelserna i Stockholms och Älvsborgs län den uppmjukningen, att det bör föreligga möjlighet för länsstyrelsen att medgiva dispens från skyldigheten att avgiva specifikation. Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar i prin­ cip en för alla obligatorisk sådan skyldighet, dock att dispens härifrån bör kunna medgivas storföretag, för vilka arbetet med en specificering skulle framstå som särskilt betungande. En för alla obligatorisk specifieeringsskvl- dighet förordas därjämte av länsstyrelserna i Gotlands och Gävleborgs län,

47

ka typer av representationskostnader, antalet tillfällen och antalet vid varje tillfälle deltagande personer ävensom motivet. Vidare bör den skattskyldige kunna göra sannolikt, att representationen avser en affär eller en affärsför­ bindelse av sådan betydelse, att kostnaden med hänsyn härtill varit behöv­ lig. Däremot kan man självfallet icke fordra, att den intjänade intäkten styr­ kes för varje representationstillfälle. Enbart den överskådlighet, som på det­ ta sätt vinnes, bör enligt samfundets mening avsevärt underlätta taxerings­ myndigheternas granskning och bedömning. Samfundet finner det därtill helt naturligt, att Riksskattenämnden anförtros uppgiften att utfärda nor­ mer för denna bedömning.

Liknande synpunkter anföres av näringslivets skattedelegation, Koopera­ tiva förbundet och handelskamrarna.

Beträffande den allmänt förordade öppna uppgiftsskyldigheten i deklara­ tion framhåller riksskattenämnden att det bör uttryckligen stadgas att där­ vid skall anges både direkta representationsutgifter och utgivna representa- tionsbidrag. Därjämte bör nämnden ges möjlighet att genom lämplig av­ fattning av vederbörliga deklarationsblanketter föranstalta om uppdelning av representationskostnaderna i vissa huvudgrupper.

För en sådan uppspjälkning av avdragsyrkandena anför länsstyrelsen i

Hallands län bl. a. följande.

Som förslaget utformats torde endast skattskyldiga med obetydliga repre­ sentationskostnader ha någon praktisk möjlighet efterleva bestämmelsen. Anmärkas kan vidare att det ur likformighetssynpunkt inte är tilltalande, att från uppgiftsskyldighet undantaga sådana aktiebolag som icke äro hän­ förliga till kategorin familjeföretag.

Enligt länsstyrelsens mening bör bestämmelserna i stället utformas så, att samtliga representationskostnader skall upptagas synligt i deklarationen, icke i en post utan i ett flertal poster uppspaltade på olika grupper, exempel­ vis

1) restaurangrepresentation 2) representation i hemmet 3) representation i form av reklamartiklar o. dyl. 4) övrig representation med beskrivning av representationens art 5) icke avdragsgilla representationskostnader. Med en sådan uppspaltning tvingas den skattskyldige — för att kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet — att ordna sin bokföring så att alla repre­ sentationsutgifter samlas å ett konto. Däremot kommer själva uppgiftsläm- nandet att bli avsevärt mindre betungande för den skattskyldige än enligt den föreslagna metoden.

Näringslivets skattedelegidion framhåller, att eu uppspjälkning av avdrags­ yrkandena t. ex. på representation inom och utom landet synes erbjuda ett ändamålsenligt underlag för skattekontrollen och förordar att riksskatte­ nämnden samråder med redovisningsexpertis inom näringslivet för en så­ dan utformning av uppgiftsskyldigheten.

Liknande S3'npunkter anföres av flertalet handelskammare, Sveriges gros­ sistförbund och Familjeföretagens förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Kungi. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

49

att en av de främsta anledningarna till att representationsutgifterna icke i tillräcklig utsträckning kommer under granskning är att de i allmänhet inte redovisas synligt i deklarationerna. Icke sällan har utgifterna i räken­ skaperna förts bland övriga omkostnader. En utökad uppgiftsplikt i före­ varande hänseende har bedömts såsom nödvändig och lämplig av så gott som alla remissinstanser för att man skall komma till rätta med förekom­ mande missbruk. Vissa instanser har dock ansett särskilda materiella reg­ ler obehövliga och funnit syftet kunna uppnås genom ökning av uppgifts- plikten i förening med anvisningar av riksskattenämnden till ledning för be­ dömningen av yrkade avdrag.

Från många remissinstansers sida har gjorts gällande att skattelagssak- kunniga gått för långt i sitt förslag. Främst har därvid invänts att ett ge­ nomförande av förslaget i befintligt skick skulle medföra inte endast att missbruk stävjas utan även att avdrag för sådan representation, som från affärsmässiga synpunkter ter sig naturlig och berättigad och således enligt allmänna skatteregler borde vara avdragsgill, kommer att vägras. Det har vidare framhållits att de sakkunnigas förslag inte innebär någon tillfreds­ ställande lösning från praktisk synpunkt och att frågan över huvud taget inte kan lösas efter den metod de sakkunniga valt. Det har således ansetts praktiskt ogörligt att —• såsom de sakkunniga föreslagit — uttömmande reglera avdragsrätten genom bestämmelser i kommunalskattelagen. Från många håll har i stället förordats ett annat av de sakkunniga redovisat men av dem avvisat alternativ, nämligen att i författningstexten mera allmänt ge uttryck för efter vilka grunder avdragsrätten skall bedömas och uppdra åt riksskattenämnden att ge anvisningar för bestämmelsernas tillämpning. Så­ som ett nödvändigt komplement ingår även i detta alternativ en obligato­ risk och vidgad uppgiftsplikt.

Redan i direktiven för de sakkunnigas utredning anförde jag att en avgö­ rande förbättring av förhållandena på förevarande område inte syntes kun­ na åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder. Vad därefter förekommit har bestyrkt denna uppfattning. Skattelagssakkunniga har enligt min mening anfört övertygande skäl för att eu lagstiftning utan dröjsmål bör komma till stånd beträffande representationskostnadsavdragen. Rådande oklarhet om vad gällande regler innebär har till följd en bristande enhetlighet i be­ dömningen av framställda avdragsyrkanden samtidigt som det måste befa­ ras att mindre nogräknade skattskyldiga i detta läge stimuleras att — utan risk för straffpåföljd — yrka avdrag för såsom representationskostnader bokförda levnadskostnader. På grund av avsaknaden av klara bestämmelser i ämnet kan det nämligen alltid göras gällande att det är en omdömesfråga vad som skall hänföras till representationsutgifter.

Även om jag således är beredd att tillstyrka att en lagstiftning nu kom­ mer till stånd på grundval av de sakkunnigas utredning, bör dock viss för­ siktighet iakttagas vid lagstiftningens utformning. Såsom jag uttalade i ut­ redningsdirektiven synes den allmänna målsättningen för en lagstiftning

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

51

melsen. Det får ankomma på riksskattenämnden att — om behov visas fö­ religga — lämna en utförligare exemplifiering.

Genom den föreslagna bestämmelsen avses att på ett klarare sätt marke­ ra att avdragsrätten ej omfattar kostnader för sällskapsliv av personlig na­ tur, personlig gästfrihet o. dyl. I begreppet personalvård ingår bl. a. perso­ nalfester och informationsmöten för anställda. Avdragsrätt för dylika kost­ nader bör i princip föreligga oavsett omfattningen av den verksamhet, som den skattskyldige bedriver, och utan avseende på om representationen vän­ der sig till en större eller mindre krets. Fråga får dock inte vara om säll­ skapsliv eller gästfrihet av personlig art. Någon utökning av avdragsrätten i förhållande till nu gällande praxis är inte avsedd.

De sakkunniga har i sitt förslag medtagit en bestämmelse som begränsar avdragsrätten till vad som framstår såsom skälig kostnad. Jag delar de sak­ kunnigas uppfattning att utgifter för mera lyxbetonad livsföring inte bör vara avdragsgilla och föreslår särskilt stadgande härom i förenämnda anvis­ ningspunkt. Att behov av sådant stadgande föreligger synes mig framgå inte minst av de exempel från taxeringsarbetet, som de sakkunniga anfört. Ge­ nom vad jag sålunda förordat torde det av bl. a. riksskattenämnden före­ slagna uttryckliga förbudet mot avdrag för representation i former, som vittnar om »överdådigt levnadssätt», vara tillgodosett. Det torde få ankomma på nämnden att i förekommande fall meddela vägledande anvisningar.

Den föreslagna bestämmelsen innehåller ingen begränsning av avdrags­ rätten till särskilt angivna förvärvskällor. Det ligger i sakens natur att av- dragsfrågan främst blir aktuell i rörelse. Anledning att — på sätt de sak­ kunniga föreslagit — generellt utesluta avdragsrätt för representation i and­ ra förvärvskällor än rörelse och tjänst synes mig knappast föreligga, sär­ skilt som under begreppet representation kan hänföras utgifter som närmar sig reklamkostnader o. dyl. I den mån fråga om avdrag för representation uppkommer vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet eller annan fas­ tighet, vilket endast undantagsvis torde vara fallet, bör således bedömning­ en enligt min mening följa de nyss angivna allmänna reglerna.

Skattelagssakkunniga har ägnat särskild uppmärksamhet åt sådana fall då representation utövas genom anställda — något som ofta förekommer i större företag. Därvid kan utgifterna antingen bokföras direkt som om­ kostnader i företagets räkenskaper, eller också kan visst belopp utbetalas till den anställde att användas för representationsutgifter. I sistnämnda fall har den anställde att redovisa ersättningsbeloppet som intäkt av tjänst. Hu­ ruvida avdrag för kostnaderna kan medges avgöres vid den anställdes taxe­ ring. Arbetsgivaren erhåller regelmässigt avdrag för vad han utgivit till den anställde i representationsbidrag.

De sakkunniga har ansett att frågan om avdragsrätten alltid bör prövas vid arbetsgivarens taxering och har föreslagit särskilda regler för att nå detta syfte.

Av olika skäl vore det givetvis ändamålsenligt om ett företags representa-

53

ning. En dylik undantagsbestämmelse får lätt till följd att uppgift inte lämnas när resekostnaderna är så stora att de sannolikt skulle föranlett för­ frågan från taxeringsmyndigheterna. Jag förordar därför att uppgiftsskyl- digheten bör vara obligatorisk, därest inte vederbörande taxeringsintendent medgivit att uppgiften får lämnas först efter anmaning. Sådant medgivande, som bör vara begränsat till ett visst antal år, bör regelmässigt endast ges åt mycket stora företag, där betydande svårigheter föreligger att varje år läm­ na uppgiften.

En specificerad uppgift om representationskostnaderna på sätt nu för­ ordats ger taxeringsmyndigheterna möjlighet att bedöma skäligheten i gjor­ da avdragsyrkanden. Anses därvid anledning föreligga till mera ingående granskning av yrkade avdrag, kan den skattskyldige enligt 31 § taxerings- förordningen anmanas att inkomma med ytterligare utredning. Självfallet ankommer det på den skattskyldige att efter anmaning förete verifikationer till styrkande av avdragsyrkandena och att visa att fråga är om avdragsgilla kostnader.

För att åstadkomma bättre förhållanden i fråga om avdragsrätten för re­ presentationskostnader o. dyl. är det nödvändigt att taxeringsmyndigheterna ägnar särskild uppmärksamhet åt dylika avdrag och att sådana fall, då av­ drag yrkats för såsom representationsutgifter betecknade levnadskostnader, beivras.

Såsom jag uttalat i det föregående bygger den nu förordade, i viss män provisoriska lösningen av frågan om avdrag för representationskostnader o. dyl. på att riksskattenämnden utfärdar vägledande anvisningar för till- lämpningen av bestämmelserna. Dessa anvisningar är att anse som förtydli- ganden av den föreslagna bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till 20 §. Det må erinras om att även skattelagssakkunnigas förslag förutsatte riks­ skattenämndens medverkan i viss utsträckning och att nämnden själv i sitt yttrande över förslaget skisserat ett system liknande det jag nu föreslagit.

Att närmare ange hur riksskattenämndens anvisningar bör utformas är givetvis inte nu möjligt. Den föreslagna lagtexten och den målsättning, som angivits i det föregående, får tjäna till vägledning härvidlag. Framhållas må, att de sakkunnigas förslag i viss utsträckning kan vara ägnat att un­ derlätta utformningen av anvisningar. Det bör emellertid tillses att tillämp­ ningen av anvisningarna inte ställer alltför stora krav på skattskyldiga och taxeringsmyndigheter och att man med bestämmelserna åsyftar att förhind­ ra missbruk och inte att vägra avdrag för kostnader som från kommersiella eller andra synpunkter framstår som klart motiverade. Det får vidare an­ komma på riksskattenämnden alt i man av behov meddela anvisningar om de krav som bör ställas på verifikationer och om den bevisning i övrigt som bör krävas för avdragsrätt. Det synes lämpligt alt nämnden utformar sina anvisningar efter hörande av representanter för olika branscher inom nä­ ringslivet och för arbetsmarknadsorganisationerna.

Den vidgade uppgiftsskyldigheten torde — såsom riksskattenämnden på­ pekat — förutsätta ändrad kostnadsredovisning hos ett stort antal företag.

Kungl. Maj.ts proposition nr !)6 år 1963

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

För att dessa företag skall få erforderlig tid att anpassa sig till den nya lag­ stiftningen förordar jag att de nya bestämmelserna i fråga om uppgifts- skyldigheten skall tillämpas första gången vid 1965 års taxering. Det före­ slagna tillägget till punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen synes däremot böra gälla redan från och med 1964 års taxering.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprät­ tade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommu­ nalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); och

2) förordning om ändring i taxerings förordningen den 23 november 1956 (nr 623).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämman­ de av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skäll avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Hummerhielm

57

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldige eller honom närstående per­ soner. Avdrag må icke ske, om repre­ sentationen kan antagas vara ägnad att till den skattskyldiges förmån på­ verka person, som på grund av sin tjänst i förhållande till den skattskyldige har att iakttaga opartiskhet.

I intet fall må avdrag, som avses ovan i denna punkt, medgivas med högre belopp än som motsvarar med hänsyn till omständigheterna skälig kostnad.

Har representation utövats gent­ emot person, bosatt utom riket, må nödiga utgifter därför hänföras till omkostnader även i andra fall än i denna punkt sägs.

Föreskrifterna i denna punkt äro tillämpliga ej blott beträffande di­ rekta kostnader för representation utan även i fråga om andra kostna­ der för sådant ändamål, exempelvis värdeminskning å byggnader eller in­ ventarier, utgifter för underhåll av sådan egendom eller av fastighet, ar­ rende- och hyreskostnader, avlöning till personal, inköp av varor e. dyl. I följd härav må avdrag för sådana kostnader göras endast i den mån så år medgivet enligt ovan i denna punkt meddelade föreskrifter.

Vad ovan stadgas om avdrag för representationsutgifter gäller, oavsett om utgifterna bestritts direkt av den skattskyldige eller genom förmedling av annan. I följd härav är skattskyl­ dig, som till anställd utbetalat ersätt­ ning för eller bidrag till representa­ tionsutgifter, berättigad till avdrag för vad sålunda utbetalats endast i den mån den skattskyldige varit be­ rättigad till avdrag, om han direkt be­ stritt kostnaderna, eller den anställde genom utbetalningen åtnjutit förmån, som för honom utgjort skattepliktig intäkt.

16. Har skattskyldig bestritt utgift, vilken icke uteslutande är att anse som driftkostnad utan delvis — med hänsyn till förmån som genom utgif­ tens bestridande tillgodokommit den skattskyldige, hans anhöriga eller

H liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse)

till

4. I vissa------------------------------------Är fråga —------------------------------------I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättning­ en upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed be­ stridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om där­ vid ersättningen icke förslår till kost­ nadernas gäldande, får bristen avfö­ ras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersättning­ en beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skola därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade er­ sättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otill­ räcklig för sådana skäliga omkostna­ der. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra med­ givas i de fall, då ersättningen ej över-

andra personer —- är att hänföra till den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, må så­ som driftkostnad icke avdragas vad som med hänsyn till utgiftens art och övriga omständigheter skäligen är att hänföra till levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. Ej heller må avdragas kostnad för personal, som är eller varit anställd i rörelsen, i den mån kostnaden avsett gåva eller beredande av annan därmed jämför­ lig förmån, som icke för mottagaren utgör skattepliktig intäkt till värde huvudsakligen motsvarande kostna­ dens belopp, dock att vad nu sagts icke skall gälla sådan förmån av mindre värde som avses i 32 § 3 mom. sista stycket.

32 §.

---------------------------- enskild tjänst. ---------- --------överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättning­ en — utom i fall som i sista stycket avses — upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras såsom omkostna­ der för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas galdande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i öv­ rigt. Härvid märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersätt­ ningen beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skola därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade er­ sättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otill­ räcklig för sådana skäliga omkostna­ der. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta av­ seende behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade er­ sättningen torde i regel böra medgi-

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

59

stiger vad som av staten i motsvaran­ de fall anvisas. Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de rese- kostnadsersättningar, som i allmän­ het utbetalas av de enskilda järnvä­ garna.

(Nuvarande lydelse)

vas i de fall, då ersättningen ej över­ stiger vad som av staten i motsvaran­ de fall anvisas. Detta lärer exempel­ vis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar, som i all­ mänhet utbetalas av de enskilda järn­ vägarna.

Har skattskyldig uppburit ersätt­ ning för representationsutgifter, skall såsom intäkt upptagas allenast vad av ersättningen icke åtgått till täckande av de därmed avsedda utgifterna. Li­ kaså skall såsom skattepliktig intäkt upptagas värdet av inbesparade lev­ nadskostnader eller annan förmån, som kommit skattskyldig tillgodo i samband med att han på arbetsgiva­ rens bekostnad utövat representation.

(Föreslagen lydelse)

till 33 §.

5. Stundom förekommer att skatt­ skyldigs intäkt av viss tjänst eller visst uppdrag helt eller till väsentlig del utgår i form av provision, hono­ rar eller dyl. och att den skattskyldige därvid har att efter eget bedömande bestrida omkostnader för tjänsten el­ ler uppdraget, i följd varav den skatt­ skyldiges verksamhet för tjänstens el­ ler uppdragets fullgörande med avse­ ende å intäkternas art och sättet för omkostnadernas bestridande kan an­ ses jämförlig med rörelse. I sådana fall må den skattskyldige åtnjuta av­ drag för av honom bestridda repre­ sentationskostnader enligt de grun­ der, som enligt punkt 15 av anvisning­ arna till 29 § skulle hava gällt om verksamheten varit att hänföra till rörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

61

förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften skall lämnas först efter an- maning, samt

8) uppgift om verkställda ned­ skrivningar av värdet å rättigheter till leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

(Nuvarande lydelse)

Redovisas inkomst Vad i — ---------------

svårigheter, uppgiften skall lämnas först efter anmaning,

8) uppgift om representationskost­ nader, för vilka den skattskyldige vid inkomstberäkningen tillgodogjort sig avdrag; samt

9) uppgift om verkställda ned­ skrivningar av värdet å rättigheter till leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventa­ rier. — —------------------------------ ovan sägs. -------------- — — -— avsedda uppgifter.

(Föreslagen lydelse)

30 §.

1 mom. Vid självdeklaration--------------— ■— ------------------------------av kontot.

Vid självdeklaration,------------------------------- —------------- — dessa uppgifter. För aktiebolag,--------------------------------------------------------för beskattningsåret. För inländsk---------------------------------- — — — enbart livförsäkringsrörelse.

Har deklarationsskyldig, som är fy­ sisk person, vid beräkning av in­ komst av förvärvskälla tillgodofört sig avdrag för representationskostna­ der eller därmed jämförliga utgifter skall vid självdeklarationen fogas ut­ redning enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för tillämpning av bestämmelserna rörande sådant avdrag. Motsvarande uppgiftsskyldighet åligger ock aktiebolag, i vilket aktierna till huvudsaklig del ägas el­ ler på därmed jämförligt sätt inne­ havas —- direkt eller genom förmed­ ling av juridisk person — av en fy­ sisk person eller ett fåtal fysiska per­ soner och ekonomisk förening, i vil­ ken andelarna på liknande sätt ägas eller innehavas, ävensom vanligt han­

delsbolag, kommanditbolag och rede­ ri för registreringspliktigt fartyg vid avlämnande av uppgifter, som avses i 38 § 1 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

67

gerade för företagets medarbetare från andra städer såsom säljare och andra anställda representanter, kan antingen vara personalutgifter eller rörelseut­ gifter där avdragsrätten följer de allmänna bestämmelserna. Förplägnadsut- gifter o. dyl. gentemot agenter, kommissionärer, som inte uteslutande arbe­ tar i vederbörande företags tjänst, bör alltid betraktas som representations­ kostnader.

Gåvor till affärsförbindelser kan vara en representationskostnad men kan också ha karaktären av en reklamkostnad. Det avgörande för skillnaden är i allmänhet om firmanamn eller firmamärke är anbragt på gåvoföremålet eller ej. Blommor bör således alltid hänföras till representationskostnader när de ges till affärsförbindelser, medan bortskänkta askkoppar, reservoar­ pennor etc. med firmanamn får ses som en reklamutgift. Användes vin- och spritvaror som gåvor till affärsförbindelser bör avdrag nekas då dylika gåvor inte kan betraktas som »tvingande nödvändiga».

Utgifter till förplägnad under jubileum bör kunna anses som representa- tionsutgifter i den utsträckning de kan hänföras till gäster som inte är knut­ na till rörelsen, inräknat är bl. a. representanter för näringsorganisationer och offentliga myndigheter. Mindre gåvor som delas ut vid dylika tillfällen behandlas i linje med övriga utgifter utan hänsyn till om de bär företagets namn eller märke.

Beträffande offentliga tjänstemäns representationskostnader har riksskat- testyret framhållit följande.

Representationskostnader för en person i tjänst utanför den privata före­ tagsamheten är ofta konventionellt bestämda. Enstaka högre tjänstemän i stat och kommun har beviljats representationsbidrag. Att bidraget har bevil­ jats är icke något bevis för att det också går åt till tvingande nödvändig re­ presentation. Taxeringsmyndigheterna må också här utöva kritik vid pröv­ ningen av de yrkade avdragen. Bestämmelserna om journalföring av repre- sentationsutgifter har således tillämpning även här.

I fråga om följderna av redovisningen av representationskostnader har riksskattestyret uttalat, att om journalen över sådana kostnader är otillfreds­ ställande förd skall den inte ha nämnvärt bevisvärde och taxeringsmyndighe­ terna bör iaktta restriktivitet och eventuellt helt neka avdrag. De belopp som inte anses kunna godtas skall återföras till beskattning hos den privata nä­ ringsidkaren eller hos vederbörande bolag. År förhållandena sådana att en tjänsteman i rörelsen kan antas ha uppburit beloppen, t. ex. i det fall då det utbetalts större belopp till honom än vad som kan antas ha gått åt till repre­ sentationen, skall det överskjutande anses som intäkt för tjänstemannen i fråga.

England

I England medges avdrag för representationskostnader efter i stort sett samma grunder som i Sverige. Den som yrkar avdrag för representations­ kostnader skall vara beredd styrka kostnaderna med anteckningar i skälig omfattning om dels de belopp som utgetts vid de olika tillfällena, dels arten av representationen, dels de personer gentemot vilka representation utövats, dels ock skälen för representationen.

På senare tid har ifrågasatts om de förhållandevis vidsträckta möjligheter­ na till avdrag för representationskostnader bör bibehållas. Sålunda har fi­ nansminister Selwyn Lloyd i sitt budgetförslag den 17 april 1961 om dessa spörsmål anfört följande.

».Tåg är mycket bekymrad över frågan om avdrag för omkostnader och be­ skattningen av förmåner åt direktörer och andra ledande befattningshavare i företag. Frågan om representation sammanhänger intimt härmed. EU stort

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 96 år 1963