2

Kungl. Maj. ts proposition nr

7

dr 1965

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

Behörig att utöva veterinäryrket är

a) den som är legitimerad enligt 2 §;

b) den som är av veterinärstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande,

av annan myndighet förordnad att tjänstgöra som veterinär;

c) i den utsträckning, som särskilt anges för varje fall, den som enligt 8 §

innehar begränsad behörighet att utöva veterinäryrket.

2

§.

Legitimation som veterinär meddelas av veterinärstyrelsen.

Den som avlagt veterinärexamen i Sverige eller som avlagt sådan examen

utomlands och genomgått av Konungen föreskriven efterutbildning i Sverige

skall på ansökan erhålla legitimation som veterinär, om ej sådana omstän­

digheter föreligga som enligt denna lag kunna föranleda återkallelse av le­

gitimation.

Om den som avlagt veterinärexamen utomlands äger framstående skick­

lighet och särskild erfarenhet inom veterinäryrket, må han erhålla legitima­

tion som veterinär utan att ha genomgått efterutbildning.

3 §■

Har legitimerad veterinär genom dom som vunnit laga kraft

dömts till fängelse eller avsatts eller suspenderats från tjänst som vete­

rinär för brott som han förövat under utövning av veterinäryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader för annat brott,

funnits skyldig till medverkan till obehörig utövning av veterinäryrket

eller

J

funnits skyldig till medverkan till smittfarligt kvacksalveri på djur,

äger veterinärstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom’ brot­

tet visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket.

4

§•

Har legitimerad veterinär visat grov oskicklighet vid utövning av veteri­

näryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig som veterinär utan att det

föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger veterinärstyrelsen återkalla hans

legitimation.

5 §•

Blir legitimerad veterinär på grund av sinnessjukdom eller annan rubb­

ning av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva veterinäryrket, skall

3

veterinärstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda

skäl föranleda annat.

. ..

Föreligger grundad anledning till antagande att veterinärs legitimation

bör återkallas enligt första stycket, äger veterinärstyrelsen efter samråd

med medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning

i den utsträckning som fordras för att hans förmåga att utöva veterinäryr-

ket skall kunna bedömas.

..

....

Förordnas om läkarundersökning enligt andra stycket, ager vetennar-

styrelsen återkalla legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt avgores

Vägrar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall

polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning.

6

§•

Legitimation för veterinär som Konungen eller veterinärstyrelsen förord­

nat till innehavare av veterinärtjänst må icke återkallas så länge veterinären

innehar tjänsten. Legitimationen må dock återkallas för tid då han på grund

av ådömd suspension eller av anledning som avses i 5 § första stycket icke

uppehåller tjänsten.

7 §•

Har veterinärs legitimation återkallats, skall veterinärstyrelsen på hans

begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medge det.

8

§‘

Begränsad behörighet att utöva veterinäryrket meddelas av Konungen el­

ler, efter Konungens bemyndigande, av veterinärstyrelsen.

För utövning av veterinäryrket inom veterinärdistrikt intill nksgransen

må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt up­

pehåller tjänst, motsvarande svensk distriktsveterinärbefattning, i angran-

sande veterinärdistrikt i Finland eller Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1965

9 §.

Veterinär, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss

gren av veterinäryrket, må icke för allmänheten tillkännage att han ar spe­

cialist inom den grenen eller eljest äger särskild kunnighet i denna.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, veterinärstyrelsen fast­

ställer villkoren för rätt att tillkännage specialitet enligt denna paragraf.

10

§.

Den som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket, mot ersättning

undersöker djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom eller dar­

med jämförligt tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i före­

byggande, botande eller lindrande syfte må ej under utövning av denna verk­

samhet behandla sjukdom på vilken epizootilagen den 12 april 1935 (nr

105) eller förordningen den 26 maj 1961 (nr 309) om bekämpande av sal-

monellainfektion hos djur in. in. är helt eller delvis tillämplig.

Om den, som saknar behörighet att utöva veterinaryrket men forvarvat

veterinärtitel eller annan titel vari ordet veterinär ingår, begagnar titeln i

verksamhet som avses i första stycket, åligger det honom att därvid tydligt

utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

lf llihang till riksdagens protokoll 196 5. 1 samt. Nr 7

4

I övrigt må ej den som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket,

bedriver i första stycket avsedd verksamhet i samband därmed beteckna

sig veterinär eller begagna titel eller yrkesbeteckning vari denna benäm­

ning ingår eller som ger sken av att han är legitimerad eller på annat sätt

auktoriserad av myndighet eller har specialistkompetens som veterinär.

Veterinärstyrelsen må medge undantag från bestämmelserna i denna pa­

ragraf.

r

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1965

11

§•

Utövar veterinär, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att

utöva veterinäryrket upphört av annan anledning, likväl veterinäryrket mot

ersättning eller åsidosätter veterinär med begränsad behörighet, när han ut-

°'_ar v_eterinäryrket mot ersättning, de föreskrifter om behörigheten som

gälla för honom, dömes för obehörig utövning av veterinäryrket till dags­

böter eller fängelse i högst ett år.

Veterinär, som bryter mot 9 § första stycket, dömes till dagsböter.

12

§.

Den som bryter mot 10 § första stycket, dömes för smittfärligt kvacksal-

ven på djur till dagsböter eller fängelse i högst ett år, om gärningen ej är

belagd med straff enligt 11 §. Den omständigheten att han på grund av brist

i utbildning och erfarenhet ej kunnat inse sjukdomens natur befriar honom

ej från ansvar.

Den som bryter mot 10 § andra eller tredje stycket, dömes till dagsböter.

13 §.

Beslut som veterinärstyrelsen meddelar med stöd av denna lag länder till

omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.

14 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av den­

na lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då 37 § 1 mom. allmänna veteri-

nannstrukhonen den 17 november 1933 (nr 616) skall upphöra att gälla.

Hänvisning i lag eller annan författning till bestämmelse i detta moment

skall i stället avse motsvarande bestämmelse i denna lag.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad veterinär skall anses som

legitimerad enligt denna lag.

Den som vid lagens ikraftträdande äger behörighet enligt 37 § 1 mom. b)

nyssnämnda instruktion skall anses som legitimerad veterinär enligt denna

lag, om behörigheten ej är begränsad. Veterinärstyrelsen skall på ansökan

utfarda legitimationsbevis för honom. Är behörigheten begränsad, skall den

anses som begränsad behörighet meddelad enligt 8 § första stycket denna

lag.

6

merad veterinär, innehar veterinärbefattning, till vilken han utnämnts av

Kungl. Maj :t, eller av Kungl. Maj :t fått särskilt tillstånd att utöva veterinär­

konsten i riket. Slutligen tillkommer behörighet c) den som, utan att vara

legitimerad veterinär, är förordnad av veterinärstyrelsen att tjänstgöra som

vikarie för veterinär eller att som extra veterinär uppehålla veterinärtjänst.

Behörigheten gäller i sådana fall endast så länge förordnandet varar. Vete­

rinärstyrelsen meddelar jämlikt 2 § i styrelsens instruktion den 30 juni 1947

(nr 496) legitimationsbevis såsom veterinär åt behöriga svenska medbor­

gare.

Av intresse i detta sammanhang är även lagen den 30 juni 1960 (nr 408)

om behörighet att utöva läkaryrket (ändrad 1963: 252 och 1964: 214), vil­

ken lag kompletteras av lagen s. d. (nr 409) om förbud i vissa fall mot verk­

samhet på hälso- och sjukvårdens område (den s. k. kvacksalvarlagen), samt

lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

(ändrad 1964:550).

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1965

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen tramhåller att återkallande av legitimation ej nämnts i

vare sig allmänna veterinärinstruktionen eller instruktionen för styrelsen.

Styrelsen anser sig därför ej ha möjlighet att dra in ett utfärdat legitima­

tionsbevis. Denna brist har uppmärksammats i några fall av förtidspensio­

nering på grund av sinnessjukdom samt av grov oskicklighet och bedräg­

ligt förfarande i anslutning till alkoholism. Styrelsen förordar att bristen

avhjälps samt att frågor rörande behörigheten att utöva veterinäryrket och

veterinärens ställning som legitimerad samlas i en behörighetslag såsom

skett för läkare och tandläkare. I en dylik lag bör enligt styrelsen också

regleras sådan djursjukvård som utövas av annan än behörig veterinär.

Veterinärstyrelsens förslag till lagtext motsvarar i allt väsentligt behörig­

hetslagen för läkare. Därjämte innehåller förslaget såsom 1 § följande

bestämmelser, vilka i huvudsak har förebilder i kvacksalvarlagen.

Den, som mot ersättning undersöker hälsotillståndet hos eller behandlar

annans djur för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidtaga

eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte, må ej

under utövning av sådan verksamhet

a) undersöka eller behandla sådana smittsamma sjukdomar på vilka

epizootilagen är tillämplig eller som avses i förordningen om bekämpande

av salmonellainfektion hos djur,

b) undersöka eller behandla djur under allmän eller lokal bedövning

eller med användande av receptbelagda läkemedel,

c) beteckna sig veterinär eller begagna titel eller yrkesbeteckning, vari

sådan benämning ingår eller som giver sken av att han är legitimerad eller

eljest auktoriserad av myndighet.

Dessa bestämmelser gälla dock ej den som innehar behörighet att utöva

veterinäryrket eller som eljest är i sin verksamhet ställd under veterinär­

styrelsens tillsyn och erhållit styrelsens medgivande till undantag från be­

stämmelserna.

Till närmare motivering av dessa bestämmelser anför veterinärstyrelsen,

att förbudet under a) med hänsyn till risken för smittöverföring bör om­

fatta inte bara behandling utan även undersökning, att användning av be­

dövningsmedel bör förbjudas med hänsyn till därmed lörenade möjlighe­

ter till osakkunniga ingrepp samt att huvudsakliga syftet med förbudet un­

der b) i övrigt är att hämma okontrollerad användning av antibiotika, hor­

moner eller gifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr

7

år 1965

7

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag om att utfärda en särskild behörighetslag för

veterinärer tillstyrks av så gott som samtliga remissorgan. Flera av dessa

uttalar sin tillfredsställelse med att ett enhetligt regelsystem skapas för

samtliga legitimationskrävande yrken på hälso- och sjukvårdens område.

RLF förordar dock uppskov med lagstiftningsfrågan till dess statsmak­

terna tagit ställning till föreliggande förslag om veterinärutbildningens och

den veterinärmedicinska forskningens organisation och inriktning.

Från en del håll understryks att lagen inte får onödigtvis fördyra djur­

hälsovården. Sveriges lantbruks förbund yttrar.

Receptbelagda läkemedel används i relativt stor omfattning inom djur­

skötseln, och behandling av djur med dessa läkemedel görs ej enbart av

veterinärer utan av djurägarna själva, av anställda personer och även av

andra, exempelvis seminbiträden. Med en hård tolkning synes exempelvis

en anställd djurskötare ej få behandla arbetsgivarens djur med receptbe­

lagda läkemedel. Om del av djurskötarens lön betraktas som sådan ersätt­

ning som avses i 1 §, skulle behandlingen nämligen inte vara tilläten. Eu

seminassistent skulle ej heller få använda receptbelagda preparat för be­

handling av dräktighetsstörningar hos djur. I stället skulle veterinär be­

höva tillkallas för att utföra dylika åtgärder. En så betydande inskränkning

av nuvarande möjligheter för icke veterinär personal att behandla djur är

ej sakligt motiverad. Ett strikt följande av förslagets 1 § torde också för­

hindra, att rutinpersonal används för vissa massundersökningar av hus­

djur, såsom tuberkulinundersökningar etc. Det finns enligt förbundets me­

ning ej skäl att använda veterinärer för sådana undersökningar. En så dyr­

bar arbetskraft skulle medföra avsevärda kostnadsökningar för jordbru­

karna, vilket ej vore förenligt med rationaliseringssträvandena och kost­

nadsjakten inom vårt jordbruk.

Liknande uttalanden görs av RLF och lantbruksstyrelsen samt av Hus­

hållningssällskapens förbund, som dessutom vänder sig mot bestämmel­

serna i 1 § a) och c) i veterinärstyrelsens lagförslag. Dessa synes förbundet

såvitt rör a) obehövliga och i fråga om c) svårgenomförda eftersom benäm­

ningen veterinärassistent redan är i bruk.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965

Departementschefen

I likhet med veterinärstyrelsen och flertalet remissorgan anser jag att

lagbestämmelser om behörighet att utöva veterinäryrket bör utan uppskov

utfärdas i nära överensstämmelse med vad som redan gäller för läkare och

tandläkare. Jag finner det också vara ett allmänt intresse att behörighets­

reglerna kompletteras med bestämmelser som hindrar kvacksalvare att be­

handla djursjukdomar, som är särskilt smittfarliga för omgivningen, och

att missbruka veterinärtiteln. Sådana bestämmelser torde lämpligen böra

i lagen placeras efter behörighetsreglerna samt utformas i nära anslutning

till 1 § första stycket, 2 § a) och 6—8 §§ kvacksalvarlagen. Naturligtvis bör

bestämmelserna inte drabba anställd djurskötare som behandlar arbetsgiva­

rens djur enligt veterinärs ordination. En sådan avgränsning av bestäm­

melsernas tillämpningsområde torde motsvara vad som är avsett i fråga om

kvacksalvarlagen (se prop. 1960: 141 s. 187). För att förebygga eventuella

olägenheter av bestämmelserna bör veterinärstyrelsen få befogenhet att dis­

pensera från dem. Vad veterinärstyrelsens förslag till 1 § innehåller utöver

det nu sagda anser jag mig inte böra biträda. Erforderlig kontroll över an­

vändningen av bedövnings- och läkemedel torde få anordnas med stöd av

annan lagstiftning. Vad angår frågan om undersökning av smittsam sjuk­

dom vill jag hänvisa till att 2 § a) kvacksalvarlagen avser endast behand­

ling. Detta motiverades i propositionen (1960: 141 s. 187) med att kvacksal­

varen givetvis först måste undersöka patienten för att kunna efter måttet

av sin förmåga fastställa sjukdomens natur av behandlingsförbjuden el­

ler ej.

Frågan om rätten att tillkännage specialitet inom viss gren av veterinär-

yrket bör regleras genom tillämpningsföreskrifter som utfärdas av Kungl.

Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av veterinärstyrelsen. Mål om

specialistbehörighet för veterinär bör — liksom redan är fallet beträffande

mål om specialistbehörighet för läkare och tandläkare — vid besvär hos

Kungl. Maj :t prövas och avgöras av regeringsrätten.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet på grund­

val av veterinärstyrelsens förslag utarbetats förslag till lag om behörighet

att utöva veterinäryrket m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 rege­

ringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Bo S. Hedström

* Denna bilaga har uteslutits här. Frånsett redaktionella jämkningar stämmer bilagan överens

med det vid propositionen fogade lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1965

9

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 17 decem­

ber 1964.

Närvarande:

justitierådet H^agbergh,

regeringsrådet W^ilkens,

justitieråden R^iben,

B^ergsten.

Enligt lagrådet den 1 december 1964 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Her­

tigen av Halland, i statsrådet den 13 november 1964, hade Kungl. Maj :t för­

ordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om behörighet att utöva

veterinäryrket m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av revisionssekreteraren Berndt Erneholm.

Lagförslaget föranledde följande yttranden av lagrådet.

Enligt det remitterade förslaget skall behörigheten att utöva veterinär­

yrket regleras i nära överensstämmelse med vad som redan gäller för lä­

kare och tandläkare. Bestämmelserna i förslaget ha därför till väsentlig

del utformats med ledning av de åren 1960 och 1963 antagna lagarna om

behörighet att utöva läkaryrket och tandläkaryrket; även 1960 års s. k.

kvacksalvarlag har till viss del tjänat såsom mönster. I åtskilliga fall avvika

emellertid bestämmelserna i förslaget i rent redaktionellt hänseende från

förebilderna i dessa lagar. Då den språkliga utformningen av 1960 och 1963

års lagar är fullt godtagbar och olikheter av denna art i vissa fall kunna

föranleda tvekan om bestämmelsernas innebörd, hemställer lagrådet, att

lagtexten måtte, i den mån saklig överensstämmelse med nämnda lagar är

avsedd, även språkligt avfattas lika med dessa.

Utöver vad som följer av det nu sagda vill lagrådet förorda några jämk­

ningar av lagtexten.

10 § upptager i såväl första som andra stycket en tämligen utförlig be­

skrivning å den verksamhet för behandling av djur som åsyftas med be­

stämmelserna. Andra stycket synes kunna förenklas genom att där i stället

hänvisas till den i första stycket avsedda verksamheten och samma hänvis­

ning bör då även ske i paragrafens tredje stycke (jfr kvacksalvarlagen 2 och

10

6 §§). Lagrådet förordar att andra stycket ges den lydelsen, att om den,

som saknar behörighet att utöva veterinäryrket men förvärvat veterinärtitel

eller annan titel vari ordet veterinär ingår, begagnar titeln i verksamhet

som sägs i första stycket, det åligger honom att därvid tydligt utmärka ti­

telns ursprung och beskaffenhet, samt att den i tredje stycket gjorda hän­

visningen får gälla i första stycket avsedd verksamhet. Vidare bör tredje

stycket avfattas så att det klart framgår att även där är fråga om person

som saknar behörighet att utöva veterinäryrket.

Dispensregeln i paragrafens sista stycke bör lämpligen formuleras så att

den avser undantag från bestämmelserna »i denna paragraf».

Straffbestämmelserna i 11 § i det remitterade förslaget synas bli mera

överskådliga om de bestämmelser som hänföra sig till 10 § överföras till en

särskild paragraf. 11 § skulle i så fall, efter det föreslagna första stycket,

innehålla ett andra stycke med bestämmelse om straff för veterinär som

bryter mot föreskriften i 9 § första stycket.

En följande paragraf, betecknad 12 §, bör under angiven förutsättning

upptaga ett första stycke, motsvarande det remitterade förslaget 11 § andra

stycket, med bestämmelse om straff för smittfarligt kvacksalveri. Första

punkten bör, i stället för det remitterade förslagets uttryck »i annat fall»,

innehålla en reservation att bestämmelsen ej gäller om gärningen är belagd

med straff enligt 11 §. I ett andra stycke skulle därefter inflyta ett stad­

gande om straff för den som bryter mot någon av bestämmelserna i 10 §

andra och tredje styckena.

Därest förslagets straffbestämmelser uppdelas på två paragrafer, komma

12 och 13 §§ i förslaget att betecknas 13 och 14 §§.

I tredje stycket av övergångsbestämmelserna har upptagits föreskrift om

att behörighet enligt 37 § 1 mom. b) allmänna veterinärinstruktionen skall

jämställas med legitimation enligt nya lagen, varvid dock stadgats undan­

tag för det fall då fråga är om begränsad behörighet som grundas på till­

stånd av Kungl. Maj :t. Att i undantaget sålunda angiva att det skall vara

fråga om behörighet, som grundas på tillstånd av Kungl. Maj :t, synes med

hänsyn till avfattningen av nämnda bestämmelse i veterinärinstruktionen

överflödigt. Lagrådet vill förorda att i första punkten av ifrågavarande över­

gångsbestämmelse inskjutas orden »såframt behörigheten ej är begränsad»

och att tredje punkten undergår en därtill anpassad jämkning.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965