2

Frågor om tillstånd till vapenfri tjänst prövas av en nyinrättad nämnd, va­

penfrinämnden, vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Arbetsmark­

nadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som de vapenfria skall

fullgöra och har tillsyn över de vapenfrias utbildning och tjänstgöring.

Tjänstgöringen förläggs i princip utanför krigsmakten. Den vapenfrie är

under tjänstgöringen inte att anse som krigsman och blir därför inte under­

kastad för krigsman gällande straffbestämmelser. Vapenfria får samma för­

måner i fråga om avlöning, familjebidrag, grupplivförsäkring m. m. som

värnpliktiga i allmänhet.

Kostnaderna för vapenfriverksamheten -— bortsett från kostnaderna för

vapenfrinämnden — föreslås belasta elfte huvudtiteln. För de närmaste tre

budgetåren bestrids emellertid kostnaderna övergångsvis slutligt från fjärde

huvudtiteln.

De grundläggande bestämmelserna för den vapenfria tjänsten har samlats

i en särskild lag om vapenfri tjänst, som fr. o. m. den 1 oktober 1966 ersätter

den nuvarande lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga. Den före­

slagna reformen medför vidare ändringar i brottsbalken m. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

4

§•

Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som va­

penfri tjänstepliktig skall fullgöra.

Styrelsen har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänst­

göring.

Tjänstgöringstid in. m.

5

§•

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra fem­

hundrafyrtio dagar. Tjänstgöringen kan fördelas i omgångar över hela

värnpliktstiden.

Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen

den 30 december 1941 (nr 967), får även vapenfri tjänstepliktig kallas till

tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar, om

tjänstgöringen föranledes av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 g

2 mom. värnpliktslagen.

Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid beräkning av

tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri tjänst vid

beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar Konungen bestäm­

melser.

6

§■

Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer när vapenfri tjänstepliktig skall

tjänstgöra. Styrelsen äger överlåta denna uppgift på annan statlig myndig­

het i fråga om tjänstgöring där.

7 §•

Som tjänstgöringstid tillgodoräknas tid under vilken vapenfri tjänste­

pliktig varit frånvarande från tjänstgöring till följd av sjukdom eller skada

vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak.

Konungen äger bestämma, att tid för frånvaro från tjänstgöring av an­

nan anledning än som avses i första stycket får tillgodoräknas som tjänst­

göringstid.

8

§.

Vapenfri tjänstepliktig skall efterkomma kallelse till tjänstgöring. Är

lian av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart det kan ske

anmäla förfallet till den som utfärdat kallelsen.

Vapenfri tjänstepliktig skall ställa sig till efterrättelse de tjänstgörings-

föreskrifter som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen eller myndighet hos

Aålken

han tjänstgör.

9 §•

Ändras vapenfri tjänstepliktigs postadress skall han genast vidtaga så­

dan åtgärd att postförsändelse från arbetsmarknadsstyrelsen eller myn­

fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt, dömes till böter eller fängelse

i högst ett år.

16 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som av försummelse, oförstånd eller oskicklig­

het åsidosätter vad som åligger honom enligt reglemente, instruktion eller

annan allmän bestämmelse, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffen­

het, dömes, om ej gärningen är särskilt belagd med straff, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

17 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som utan laga förfall underlåter att fullgöra skyl­

dighet enligt 9 §, dömes till böter högst femhundra kronor.

Lämnar han vid fullgörande av sådan skyldighet uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet oriktig uppgift, dömes till böter eller fängelse i högst sex må­

nader.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

18 §.

Begår vapenfri tjänstepliktig brott som avses i 14—16 §§ och är brottet

att anse som ringa, kan han i stället för straff meddelas tillrättavisning i

form av

varning,

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,

högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller

annan särskild uppgift (extratjänst),

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom

förläggningsområde eller, om han icke är förlagd inom sådant område, utom

bostaden (utegångsförbud).

19 §.

Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning tillkom­

mer civilförsvars-, brand- eller arbetschef, som är underkastad ämbetsan-

svar, i fråga om underställd personal.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den fe­

lande lämna denne tillfälle att förklara sig.

20

§.

Vapenfri tjänstepliktig, som meddelats tillrättavisning, äger begära om­

prövning av tillrättavisningen. Om han tjänstgör hos statlig myndighet, skall

omprövning begäras hos denna och i annat fall hos arbetsmarknadsstvrel-

sen.

Meddelad tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om åtal väckes innan tillrättavisning verkställts till fullo, skall verkstäl­

ligheten upphöra. Detsamma gäller om tjänstgöringen upphör.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 21 kap. 20 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

21 kap.

Krigsmän äro enligt denna balk

de vilka såsom officerare, underof­

ficerare, underbefäl eller meniga

äro anställda vid krigsmakten, värn­

pliktiga samt hemvärnsmän och

hemvärnsrekryter, samtliga under

den tid de i sådan egenskap äro

tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro

ock, i den mån Konungen med hän­

syn till behovet av befälsföring och

övriga tjänstgöringsförhållanden så

förordnar, de som eljest äro anställ­

da vid krigsmakten eller förbundit

sig att såsom frivilliga fullgöra krigs­

tjänst, under den tid de i sådan egen­

skap äro tjänstgöringsskyldiga. Om

någon åtnjuter ledighet som ej är

begränsad till kortare tid än två

månader, anses han icke tjänstgö-

ringsskyldig. Närmare bestämmel­

ser om vad som avses med krigsmak­

ten meddelas av Konungen.

De som----------------------------------- --- .

Krigsman, som------------------- —--------

§.

Krigsmän äro enligt denna balk

de vilka såsom officerare, underof­

ficerare, underbefäl eller meniga äro

anställda vid krigsmakten, värnplik­

tiga

som ej fått tillstånd till vapen­

fri tjänst

samt hemvärnsmän och

hemvärnsrekryter, samtliga under

den tid de i sådan egenskap äro

tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro

ock, i den mån Konungen med hän­

syn till behovet av befälsföring och

övriga tjänstgöringsförhållanden så

förordnar, de som eljest äro anställ­

da vid krigsmakten eller förbundit

sig att såsom frivilliga fullgöra krigs­

tjänst, under den tid de i sådan egen­

skap äro tjänstgöringsskyldiga. Om

någon åtnjuter ledighet som ej är

begränsad till kortare tid än två

månader, anses han icke tjänstgö-

ringsskyldig. Närmare bestämmelser

om vad som avses med krigsmakten

meddelas av Konungen,

särskild tjänsteplikt.

--------till denne.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

4) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen den

30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

66

§.

Rätt att-------------------- —------------ sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot-------------------------------------- för örlogsdepå.

Såvitt angår-------------------------—-------- å hemvärnet.

Tillrättavisningsrätt mot krigsman

som är uttagen till vapenfri tjänst

tillkommer civilförsvars-, brand- och

arbetschef i fråga om underställd

personal.

68

§.

Vill någon begära omprövning av

honom ålagd tillrättavisning, skall

han skriftligen eller muntligen göra

framställning därom hos närmast

högre befattningshavare som har be­

straffningsrätt.

Till vapenfri tjänst

uttagen krigsman, som icke står un­

der militärt befäl, har att göra så­

dan framställning hos befälhavaren

för det försvarsområde inom vilket

han är förlagd.

Vill någon begära omprövning av

honom ålagd tillrättavisning, skall

han skriftligen eller muntligen göra

framställning därom hos närmast

högre befattningshavare som har be­

straffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning-------------------------- i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo Om, innan tillrättavisning till fullo

verkställts, åtal väckes eller disci- verkställts, åtal väckes eller disci-

1 Senaste lydelse av 66, 68 och 69 §§ se 1949: 364.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

plinstraff ålägges för samma förse­

else, skall verkställigheten upphöra.

Detsamma gäller, om den tillrätta­

visade upphör att stå under militärt

befäl

eller, vad beträffar krigsman

som uttagits till vapenfri tjänst och

icke står under militärt befäl, om

tjänstgöringen upphör.

plinstraff ålägges för samma förse­

else, skall verkställigheten upphöra.

Detsamma gäller, om den tillrätta­

visade upphör att stå under militärt

befäl.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

5)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 13 § civilförsvar slagen den 22 april 1960 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

13

Ej må utan tillstånd av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigan­

de, av överbefälhavaren tjänstgöring

i civilförsvaret åläggas någon å så­

dan tid, att han därigenom hindras

fullgöra honom på grund av värn­

plikt eller såsom hemvärnsman eller

eljest åvilande skyldighet att tjänst­

göra vid krigsmakten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ej må utan tillstånd av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigan­

de, av överbefälhavaren tjänstgöring

i civilförsvaret åläggas någon å så­

dan tid, att han därigenom hindras

fullgöra honom på grund av värn­

plikt eller såsom hemvärnsman eller

eljest åvilande skyldighet att tjänst­

göra vid krigsmakten.

Ej heller må

utan tillstånd av Konungen vapen­

fri tjänstepliktig åläggas civilför-

svarsplikt så att han därigenom

hindras fullgöra vapenfri tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

13

6) Förslag

tUl

Lag

om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688)

Härigenom förordnas, att 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 19531

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

⁸

§•

Kommer riket — — — medgiva ( tjänsteplikt för medicina l-

personal).

Den som fullgör militärtjänst är Den som fullgör militärtjänst

eller

undantagen från tjänsteplikt för me-

vapenfri tjänst

är undantagen från

dicinalpersonal.

tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

1 Lagen omtryckt 1966:52.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

7) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83)

Härigenom förordnas, att 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april

1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

11

§.

(Föreslagen lydelse)

Den som på grund av värnplikt

eller civilförsvarsplikt tages i an­

språk för tjänstgöring vid krigsmak­

ten är undantagen från tjänsteplikt,

så ock civilförsvarspliktig under tid

då tjänstgöring i civilförsvaret ut­

gör hinder för tjänstepliktens full­

görande.

Den som på grund av värnplikt

eller civilförsvarsplikt tages i an­

språk för tjänstgöring vid krigsmak­

ten är undantagen från tjänsteplikt,

så ock civilförsvarspliktig under tid

då tjänstgöring i civilförsvaret utgör

hinder för tjänstepliktens fullgöran­

de.

Från tjänsteplikt är även den

undantagen som fullgör vapenfri

tjänst.

Den som-------------------------- allmän tjänsteplikt.

Beträffande den------- - —------------allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga — —-----------------av tjänsteplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

15

8) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud

mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot

arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2

Skall arbetstagaren fullgöra värn­

pliktstjänstgöring, som är till tiden

i lag bestämd och skall pågå mer

än tre månader, vare arbetsgivaren

utan hinder av vad i 1 § stadgas be­

rättigad att på grund därav skilja

arbetstagaren från hans anställning,

därest vid arbetsavtalets ingående

överenskommits att anställningen

skall upphöra vid

värnpliktstjänstgö­

ringens

början. I övrigt vare förbe­

håll, varigenom inskränkning göres

i rätt som enligt denna lag tillkom­

mer arbetstagaren, icke bindande.

Arbetstagaren är----------------- — —

(Föreslagen lydelse)

§•

Skall arbetstagaren fullgöra värn­

pliktstjänstgöring

eller vapenfri

tjänst,

som är till tiden i lag bestämd

och skall pågå mer än tre månader,

vare arbetsgivaren utan hinder av

vad i 1 § stadgas berättigad att på

grund därav skilja arbetstagaren

från hans anställning, därest vid ar­

betsavtalets ingående överenskom­

mits att anställningen skall upphöra

vid

tjänstgöringens

början. I övrigt

vare förbehåll, varigenom inskränk­

ning göres i rätt som enligt denna

lag tillkommer arbetstagaren, icke

bindande.

tjänstgöringens början.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 17 maj 1963 om semester1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Semester utgår---------------------------------------en dag.

Med dag,------- ------------------------------- nittio dagar;

d) fullgjort sådan i 27 § värn- d) fullgjort sådan i 27 § värn­

pliktslagen eller med stöd därav fö- pliktslagen eller med stöd därav fö­

reskriven militärövning om högst reskriven militärövning om högst

sextio dagar, som ej är beredskaps- sextio dagar, som ej är beredskaps-

övning eller direkt ansluter sig till övning eller direkt ansluter sig till

första tjänstgöring, dock att av tid första tjänstgöring,

eller fullgjort

för militärövning högst sextio dagar

motsvarande vapenfri tjänst,

dock

under varje kvalifikationsår må räk- att av tid för militärövning

eller va­

nas

arbetstagaren till godo; eller

penfri tjänst

högst sextio dagar un­

der varje kvalifikationsår må räk­

nas arbetstagaren till godo; eller

e) efter det-----------------------------------— till godo.

Dag, under------------ -— —-----------------arbete utförts.

I fall----------- - — — ----------------till arbetet.

Om förlängd------------------------------ ----------särskild lag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

1 Senaste lydelse av 7 § se 1964: 100.

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

17

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

änge

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

,

H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G

ustafsson

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga angående

lag om vapenfri tjänst m. m.

samt anför.

Inledning

Frågan om behandlingen av de s. k. samvetsömma har länge varit före­

mål för överväganden. 1898 års värnpliktskommitté fann sig inte kunna

förorda rätt till befrielse från vapenövning för samvetsömma. Kungl. Maj :t

utfärdade emellertid år 1902 ett cirkulär, enligt vilket vederbörande trupp-

förbandschefer bemyndigades att efter utredning förordna att värnpliktig,

som hyste allvarliga samvetsbetänkligheter mot att fullgöra vapentjänst,

skulle användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. År

1920 tillkom den första lagen i ämnet, sedan vid ett flertal riksdagar väckts

motioner om att samvetsömma måtte beredas tillfälle att i stället för militär

tjänstgöring fullgöra civilt arbete för statens räkning. Enligt 1920 års lag

kunde värnpliktig få tillstånd antingen att tjänstgöra vid krigsmakten utan

att övas i vapens bruk eller att utföra civilt arbete för statens räkning. 1920

års lag avlöstes år 1925 av en ny lag i ämnet. Enligt denna kunde för vapen­

fri tjänst åberopas inte bara på religiös övertygelse grundade betänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning utan också etiska betänklig­

heter. Efter en ändring år 1940 i 1925 års lag kunde civilt arbete åläggas

vapenfria värnpliktiga såväl inom försvaret som eljest för statens räkning.

Vu gällande

lag den 26 mars 19^3 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga

(1943

års lag) utarbetades på grundval av ett betänkande, avgivet av särskilda

sakkunniga — 1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga

(SOU 1942: 15).

Redan vid tillkomsten av 1943 års lag uppmärksammades de problem

2

—

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107

18

som uppkommer till följd av att vissa vapenfria vägrar att utföra även

civilt arbete som anvisas dem. Bl. a. framhölls från de sakkunnigas sida,

att frihetsstraff inte var en lämplig form för statens reaktion mot insubor-

dinationsbrott, som inte hade annan grund än samvetets bud. Andra lag­

utskottet (L2U 1943: 12) förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlå­

tande dela den uppfattningen, att den som ansåg sig berättigad att använda

vapen för att främja sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyste

betänkligheter mot att använda vapen till försvar för samhället inte borde

åtnjuta dess respekt för betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. I utlå­

tandet anfördes vidare bl. a. att anspråk på respekt för samvetsskäl, som

gick utanför de gränser som förnuft och etik uppställer, självfallet inte

kunde tillmötesgås. Motioner med begäran om utredning för att åstadkomma

lämpligare behandling av nu ifrågavarande värnpliktiga behandlades av

såväl 1958 års A-riksdag (11:356, L>U 1958:22) som 1959 års riksdag

(II: 82, L>U 1959: 7). En motion av samma innebörd väcktes vid 1963 års

riksdag (11:448, L2U 1963:55). 1958 års riksdag övervägde särskilt möj­

ligheterna att tillskapa en sådan ordning att anledning för de värnpliktiga

att vägra fullgöra tjänstgöringen föll bort. Bl. a. ifrågasattes att ombilda den

vapenfria tjänsten till en ren arbetstjänst. Riksdagen fann emellertid att det

kunde befaras att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma att vägra att

underkasta sig även en sådan arbetstjänst. Riksdagen ansåg därför att ar­

bete och kostnader inte borde läggas ned på en närmare utredning om en

dylik ombildning. Vid 1959 års riksdag framhölls att nära nog alla, som

vägrar att utföra vapenfri tjänst, tillhör sekten Jehovas vittnen och att det,

såvitt avser dessa, torde vara ställt utom varje tvivel att de inte kommer att

frivilligt fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet i någon

form. 1963 års riksdag ansåg inte möjligt att helt befria värnpliktsvägrarna

från tjänstgöringsskyldighet. Icke heller de vid 1959 och 1963 års riksdagar

väckta motionerna föranledde någon riksdagens åtgärd.

I andra motioner vid 1963 års riksdag (I: 169, II: 203) upptogs emellertid

också fråga om översyn av 1943 års lag i vad angår arten och omfattningen

av tjänstgöringen för de vapenfria värnpliktiga. Andra lagutskottet, som

inhämtade yttranden från överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och

arbetsmarknadsstyrelsen, föreslog (L2U 1963:55) att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj :t hemställa om utredning av möjligheterna att utvidga området

för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring, varvid samtidigt frågan om

tjänstgöringens längd för dessa värnpliktiga borde övervägas. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen (rskr 1963: 278).

I riksdagens år 1962 församlade revisorers berättelse togs frågan om

fördelning av kostnaderna för vapenfria värnpliktigas tjänstgöring upp.

Revisorerna påtalade, att av de myndigheter utanför krigsmakten som tog

vapenfria i anspråk endast domänstyrelsen betalade för denna arbetskraft.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

19

Revisorerna fann detta förhållande otillfredsställande och hegärde ett till­

rättaläggande. Statsutskottet fann i utlåtande 1963: 124 i likhet med reviso­

rerna rimligt att de myndigheter, särskilt affärsdrivande verk, som anlitade

vapenfri arbetskraft, i princip belastades med utgifterna för denna, och hem­

ställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge tillkänna vad

utskottet anfört. Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hem­

ställan.

I anledning härav beslöt Kungl. Maj :t den 6 december 1963 att låta utreda

frågan om tjänstgöringsförhållandena för vapenfria värnpliktiga m. m.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag anförde jag. Utredningen

bör i första hand undersöka möjligheterna att vidga området för de vapen­

fria värnpliktigas tjänstgöring och framlägga förslag hur utbildningen

för dessa värnpliktiga bör anordnas. Utgångspunkterna för utredningen

skall därvid vara, att målet för utbildningen är att de vapenfria värnpliktiga

skall kunna fylla en lucka inom totalförsvaret. Vid sina överväganden

rörande den förlängda tjänstgöring i förhållande till övriga värnpliktiga

som vapenfria värnpliktiga skall fullgöra bör utredningen samråda med

1960 års värnpliktsutredning och beakta de förslag som denna utredning

kan komma att lägga fram om tjänstgöringens längd för skilda värnplikts-

kategorier och om sättet för tjänstgöringsskyldighetens uttagande. Utred­

ningen bör vidare pröva frågan om bestridande av kostnaderna för de vapen­

fria värnpliktiga som tas i anspråk av myndighet utanför krigsmakten.

I särskilda framställningar har berörts frågor med anknytning till de

aktuella spörsmålen. Sålunda väcktes i riksdagen under år 1964 motioner

(I: 133 och II: 164 samt II: 112) angående de vapenfria värnpliktigas tjänst­

göringsförhållanden och behandlingen av samvetsömma värnpliktiga. I mo­

tionerna I: 133 och II: 164 önskades en prövning av möjligheterna att låta

de vapenfria värnpliktiga tjänstgöra inom ett vidare fält än totalförsvaret.

Motionen II: 112 tog upp frågan om behandlingen av de värnpliktiga som

vägrar fullgöra även vapenfri tjänst. Motionerna föranledde ingen annan åt­

gärd än att de enligt beslut av riksdagen överlämnades till utredningen

(rskr 1964: 328). Till utredningen har vidare under år 1965 överlämnats en

av Norrbottens läns landsting gjord framställning rörande garantier för att

visst antal vapenfria värnpliktiga skall tillhandahållas som vårdare i ambu­

lanstjänst i Boden och Luleå.

De av mig tillkallade sakkunniga — 7.964 års utredning rörande vapenfria

värnpliktiga (vapenfriutredningen)1 — har numera slutfört sitt uppdrag

och lagt fram betänkande med förslag till lag om vapenfria tjänstepliktiga

m. m. (SOU 1965: 71).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

1 Chefredaktören Frans Nilsson, ordförande, regeringsrådet Åke Paulsson och riksdagsman­

nen Einar Rimmerfors.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

20

hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, styrelsen för inter­

nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren, cheferna för armén, marinen

och flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, för­

svarets intendenturverk, militärpsykologiska institutet, 1964 års inskriv­

nings- och personalredovisningsutredning, socialstyrelsen, medicinalstyrel­

sen efter hörande av dess sjukvårdsberedskapsnämnd, statens handikapp­

råd, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riks­

revisionsverket, riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, beredskapsnämnden för

psykologiskt försvar, samtliga domkapitel, universitetskanslersämbetet, uni­

versitetet i Uppsala, departementsutredningen, justitieombudsmannen, mili-

tieombudsmannen, överstyrelsen för Svenska röda korset, Svenska stadsför­

bundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska

personaltjänstföreningen, Centerns ungdomsförbund, Högerns ungdomsför­

bund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens

riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Lands­

organisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Riksförbun­

det landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges Social­

demokratiska Ungdomsförbund (SSU), styrelsen för Sveriges förenade stu­

dentkårer, Sveriges frikyrkoråd och Fredsorganisationernas utredning i

värnpliktsfrågan.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om vapenfri tjänst till närmare

behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Nuvarande förhållanden

Enligt 1 § 1943 års lag kan värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot

annan skulle medföra djup samvetsnöd, få fullgöra värnpliktstjänstgöringen

som vapenfri värnpliktig. Den som får tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst

är enligt 2 § befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen

och ammunition. Enligt samma paragraf tas den vapenfrie ut till sjukvårds­

tjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, när omstän­

digheterna påkallar det, till expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst

eller civilt arbete vid krigsmakten. Möjlighet föreligger även till uttagning

för civilt arbete utom krigsmakten för statens eller kommuns räkning. Fler­

talet vapenfria tas ut till civilförsvar stjänst eller till reparationstjänst vid

statens järnvägar eller statens vattenfallsverk. Ett relativt litet antal vapen­

fria gör arbetstjänst och disponeras i krig av civilförsvarsstyrelsen. Uttag­

ning förekommer till sjukvårdstjänst vid krigsmakten men numera inte

till expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst. Vapenfria läkare och

medicine kandidater åläggs med stöd av krigssjukvårdslagen den 27 novem­

ber 1953 (nr 688) särskild försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring, till vil­

ken de fördelas av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Freds-

21

utbildningen äger som regel rum inom det tjänstgöringsområde för vilket

uttagning skett. Vapenfria värnpliktiga, som uttagits till linjereparations-

tjänst vid statens vattenfallsverk, fullgör dock en del av fredstjänstgöringen

inom annat område.

Alltsedan 1920 års vapenfrilag har det ansetts att de vapenfrias tjänst­

göringstid bör vara längre än övningstiden för värnpliktiga i allmänhet. Där­

igenom har man ansett sig kunna skapa rimliga garantier mot missbruk av

den undantagslagstiftning som det är fråga om utan att fördenskull till­

lägget kan bedömas utgöra eller för de vapenfria framstå som ett straff.

Beträffande de före 1943 års lagstiftning gällande bestämmelserna angående

längden av de vapenfrias tjänstgöring hänvisas till vapenfriulredningens be­

tänkande (s. 68—69). Enligt 3 § 1943 års lag är vapenfri värnpliktig skyldig

att för sin utbildning tjänstgöra en tredjedel längre tid än den som enligt

27 § 1 mom. A. värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) är föreskri­

ven för värnpliktiga i allmänhet. Denna tredjedelsregel skall om möjligt

iakttas även vid inkallelse av vapenfria under beredskap och krig. Den sam­

manlagda fredstjänstgöringen omfattar f. n. 394 dagar för värnpliktiga i

allmänhet. Befälsuttagna har längre tjänstgöringsskyldighet. Den vapenfrie

värnpliktiges sammanlagda tjänstgöring omfattar emellertid alltid 525

(394 + 131) dagar, och denna tid är uppdelad på en första tjänstgörings-

omgång av 405 dagar och tre omgångar om vardera 40 dagar. Detta dagantal

gäller alltså även för den som ursprungligen tagits ut för befälsutbildning

under förutsättning att tillståndet att göra vapenfri tjänst givits innan han

hunnit påbörja någon vapentjänst. Enligt 6 § 1943 års lag äger Kungl. Maj :t

besluta om och i vilken omfattning avkortning i tjänstgöringstid skall äga

rum med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring. Avkortning blir aktuell

när någon får tillstånd till vapenfri tjänst efter att ha påbörjat värnplikts­

tjänstgöring eller när sådant tillstånd alerkallas eller ändras. Närmare be­

stämmelser om avkortningen finns inte utfärdade utan Kungl. Maj :t beslu­

tar i varje särskilt fall. Praxis är f. n. följande. Värnpliktiga i allmänhet och

underbefälsuttagna tillgodoräknas vid övergång till vapenfri tjänst all före­

gående tjänstgöring i vapentjänst. En värnpliktig som vid övergången full­

gjort första tjänstgöring (304 dagar) och två repetitionsövningar om var­

dera 30 dagar skall således göra vapenfri tjänst under (525 - 364 =) 161

dagar. Även underofficers- och officersuttagna får vid övergång till vapen­

fri tjänst räkna sig till godo tidigare vapentjänst men med den modifieringen

att tjänstgöringen som vapenfri inte får bli kortare än den lid som vid över­

gången återstod för vederbörande att fullgöra i vapentjänst samtidigt som

tiden i vapenfri tjänst inte får överstiga 525 dagar. I enlighet därmed har en

underofficersuttagen med 600 dagars sammanlagd tjänstgöringsskyldighet,

som efter 30 dagars vapentjänsl övergår till vapenfri tjänst, all fullgöra 525

dagars vapenfri tjänst. Sker övergången efter 450 dagars vapentjänst blir

tjänstgöringstiden som vapenfri (600 - 450 =) 150 dagar. Om en värnpliktig

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1960

22

övergår till vapentjänst efter tjänstgöring som vapenfri, får han räkna sig

till godo denna tjänstgöring. Därvid iakttas att vapentjänstgöringen inte får

bli kortare än den tid som vid övergången återstod för honom att fullgöra i

vapenfri tjänst samtidigt som värnpliktslagens maximitider självfallet inte

får överskridas. Den som efter 200 dagars vapenfri tjänst övergår till vapen­

tjänst som värnpliktig i allmänhet med 394 dagars tjänstgöring åläggs alltså

(525 — 200 =) 325 dagars vapentjänst. Har vederbörande bara fullgjort 30

dagars vapenfri tjänst uttas 394 dagars vapentjänst.

Vapenfria har i samband med tjänstgöringen samma ekonomiska och

sociala förmåner som övriga värnpliktiga. Dock får de vapenfria inte som

värnpliktiga i allmänhet förhöjning av penningbidraget efter 304 dagars

tjänstgöring utan först efter 404 dagars tjänst. De vapenfria erhåller inte

heller utbildnings- eller tjänstgöringspremier.

Rätt att meddela tillstånd till vapenfri tjänst tillkom ursprungligen för-

bandschefen och senare de s. k. inskrivningsrevisionerna. Sedan år 1941

prövar Kungl. Maj :t samtliga ansökningar. Bestämmelse härom har upp­

tagits i 3 § 1943 års lag. Kungl. Maj :t beslutar vidare i kommandoväg om

den tjänstgöring, till vilken vapenfri skall uttas. Registreringen och redovis­

ningen av vapenfria, som är uttagna till sjukvårdstjänst inom krigsmakten,

sker vid respektive förband, av vapenfria läkare och medicine kandidater

vid centrala värnpliklsbyrån och av övriga vapenfria hos inskrivningsexpedi-

tionerna. I detta sammanhang torde vara lämpligt att något beröra gången

av förekommande ärenden rörande vapenfri tjänst.

En värnpliktig, som inte är inskriven och vill ha tillstånd att fullgöra

vapenfri tjänst, lämnar in en skriftlig ansökan till vederbörande inskriv-

ningschef och bifogar ett av två trovärdiga personer utfärdat intyg. Ansök-

ningsförfarandet är omfattande. En närmare redogörelse för vad ansök­

ningshandlingarna skall innehålla lämnas i vapenfriutredningens betän­

kande (s. 19). Vid inskrivningen prövas vederbörandes duglighet till krigs­

tjänst. Frikallas han från att fullgöra värnplikt eller befrias han tempo­

rärt från tjänstgöringsskyldighet lämnas ansökan tillbaka. I annat fall

sänds ansökningshandlingarna till en särskilt utsedd utredningsman. Så­

dana utredningsmän förordnar Kungl. Maj :t efter förslag av vederbörande

domkapitel respektive frikyrkliga samarbetskommittén. F. n. är det över­

vägande antalet utredningsmän präster inom svenska kyrkan. Med led­

ning av ett av sökanden besvarat frågeformulär och av övriga upplysningar

som inhämtats om sökandens personliga förhållanden skall utredningsman­

nen genom personligt samtal med sökanden bilda sig en uppfattning i frå­

gan om bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd för

sökanden. Utredningsmannens utlåtande och övriga handlingar i ärendet

skickas till inskrivningschefen, som vidarebefordrar dem jämte registre­

ringshandlingar till Kungl. Maj :t. Om ansökan bifalls fullgör vederbörande

vapenfri tjänst i föreskriven ordning, i annat fall kallas han in till sedvanlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

24

tjänstgöring (304 dagar). Beträffande totalvägrare, som fullgjort viss tids va­

pentjänst, tillses att sammanlagda strafftiden inte blir längre än den tid

vederbörande hade kvar att fullgöra i vapentjänst vid överförandet till va­

penfri tjänst.

Kangl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

Utredningens förslag

Utredningen erinrar om den kritik som från de vapenfria ofta riktats

mot det nuvarande systemet och anser huvudsakligen psykologiska skäl

tala för att tjänstgöringen förläggs helt utanför krigsmakten. Vidare bör

tjänstgöringen enligt utredningen inte betraktas som värnpliktstjänstgöring

utan träda i stället för denna som en särskild tjänsteplikt. Den vapenfrie bör

således under tjänstgöringen inte anses som krigsman och därför inte

heller vara underkastad de för krigsmän gällande straffbestämmelserna i

brottsbalken m. m. Med hänsyn till den föreslagna ändringen av de vapen­

frias ställning anser utredningen, att det nuvarande uttrycket vapenfri värn­

pliktig inte bör behållas. Utredningen föreslår, att värnpliktig som fått

tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället benämns vapenfri tjänste-

pliktig.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Utredningen utgår från att de i 1943 års lag angivna villkoren fortfarande

skall gälla. I utredningens förslag preciseras emellertid dessa villkor på ett

något annat sätt än i 1943 års lag. Är bruk av vapen mot annan icke fören­

ligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle så­

dant bruk för honom medföra samvetsnöd äger han enligt utredningens

mening komma i åtnjutande av vapenfrihet. Genom formuleringen »all­

varlig personlig övertygelse» vill utredningen ge uttryck för sin uppfatt­

ning att det väsentliga är övertygelsen i sig själv, medan motiven för denna

övertygelse kan vara av skiftande natur. Samtidigt understryker utred­

ningen, att det liksom hittills endast är i avseende på reaktionen mot värn­

pliktstjänstgöringens yttersta konsekvens — tvånget att bruka vapen mot

annan — som en särbehandling kan komma i fråga. Med uttrycket »sam­

vetsnöd» i stället för det i 1943 års lag använda uttrycket »djup samvets­

nöd» åsyftar utredningen ingen saklig ändring men anser det föreslagna

ordet i sig självt ge uttryck åt en så djupgående konfliktsituation, att någon

gradering av samvetsnöden rimligen inte kan krävas. Enligt utredningens

uppfattning skulle genom de föreslagna formuleringarna även nås en bättre

överensstämmelse med villkoren för medgivande av vapenfrihet, sådana de

finns beskrivna i vissa andra länders vapenfrilagstiftning.

26

försöksvis viss utbildning i maskin- och motorreparationstjänst äga rum

vid statens järnvägar. Den nu förekommande utfyllnadstjänsten för dem

som tagits ut till linjereparationstjänst består huvudsakligen i skogsarbete

e. d. men bör slopas och ersättas av bl. a. reparationstjänst inom den lokala

elkraftdistributionen. Den praktiska tjänstgöringen förutsätts kunna ske

även hos kommunala eller andra icke statliga elkraftdistributionsföretag.

Utredningen föreslår dessutom, att en ny utbildningsgren i maskinisttjänst

försöksvis inrättas för att behovet av reservpersonal för manuell betjäning

av vissa kraftverksanläggningar under krigstid skall kunna tillgodoses.

Hälso- Oich sjukvårdstjänst inom det allmänt

civila medicinalväsendet. Utredningen föreslår, att uttagning

av vapenfria till hälso- och sjukvårdstjänst sker för att tillgodose det all­

mänt civila medicinalväsendets behov av reservpersonal under krigstid. Den

nuvarande försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen för vapenfria läkare

och medicine kandidater bör behållas. Motsvarande utbildning bör försöks­

vis ordnas även för vapenfria tandläkare och odontologie kandidater. Av

utredningens principiella ställningstagande följer att den vapenfrie inte

längre bör tas ut till sjukvårdsutbildning inom krigsmakten. Den föreslagna

utbildningen och praktiktjänstgöringen i fred bör genomföras enligt när­

mare anvisningar av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Utred­

ningen föreslår slutligen, att tjänstgöring inom ambulanstjänst och handi­

kappvård skall kunna medges i vissa fall. Denna utbildning bör i första

hand anknytas till den allmänna rehabiliteringsverksamheten men bör

stundom kunna organiseras av de handikappades riksförbund, Svenska röda

korset eller annan ideell eller religiös hjälporganisation i samverkan med

vederbörande landsting eller kommunala myndighet.

Ekonomitjänst. Uttagning till ekonomitjänst bör ske i syfte att

i första hand tillgodose det ekonomiska försvarets behov av reservpersonal

inom folkförsörjningens områden under krigstid. Utbildningen bör därvid

främst avse sådan tyngre transport-, reparations- och arbetstj änst, där per­

sonalbehovet inte lämpligen kan tillgodoses med kvinnlig arbetskraft.

Expeditionstjänst. Uttagning av vapenfria till expeditionstjänst

bör ske i syfte att tillgodose behovet av viss reservpersonal inom främst

den statliga och kommunala förvaltningen under krigstid. Vapenfria med

social eller socialkameral studieinriktning eller med bestyrkt lämplighet

som ungdomsledare bör beredas möjlighet att genomgå fortsatt utbildning,

som kan göra dem användbara som biträden inom barnavården, nykterhets-

vården eller ungdomsledarverksamheten i inkvarteringskommunerna un­

der krigstid. På motsvarande sätt bör vapenfria med teologisk utbildning

eller studieinriktning beredas möjlighet att genomgå viss praktisk utbild­

ning till biträden i kyrklig församlings- och expeditionstjänst. Samtliga

vapenfria som uttagits till expeditionstjänst bör få en grundläggande ut­

bildning i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik.

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

27

I särskilda fall bör enligt utredningens uppfattning vapenfria, som genom

civil utbildning och personliga kvalifikationer bedöms lämpliga härför,

kunna beredas viss praktisk tjänstgöring vid SIDA eller vid svensk hjälp­

organisation med internationell anknytning. Utredningen biträder däremot

inte de förslag, som från olika håll framförts om att u-lands- eller freds-

kårstjänst skall kunna godkännas som alternativtjänst för vapenfria. Enligt

utredningens mening är en sådan tjänstgöring inte praktiskt genomförbar,

främst med hänsyn till de höga krav på utbildning som måste ställas på

personer vilka skall fullgöra sådan tjänstgöring. De oeftergivliga kraven

beträffande bl. a. språkkunskaper och stor yrkesskicklighet torde endast i

undantagsfall kunna uppfyllas av de vapenfria i den ålder då de normalt

sett fullgör grundutbildning. Den omständigheten att undre åldersgränsen

för uttagning till fredskårstjänst satts till 22 år lägger dessutom i allmän­

het hinder i vägen.

Tjänstgöringstidens längd m. m.

Utredningen föreslår att de vapenfria skall vara skyldiga att tjänstgöra

540 dagar och att denna tjänstgöring skall kunna uppdelas i grundutbild­

ning och fortsatt tjänstgöring, fördelad i omgångar över hela värnplikts-

tiden. Den föreslagna tiden motsvarar utbildningstiden för värnpliktiga

som tas ut till specialtjänst. Vidare föreslår utredningen att vapenfria skall

kunna inkallas till tjänstgöring, om inkallelse av värnpliktiga beslutas med

tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen, dvs. under beredskap

eller krig. Längden av denna särskilda tjänstgöring föreslås vara densamma

som för andra värnpliktiga. Till motivering av förslagen har utredningen

anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till riskerna för missbruk av möjligheten att fullgöra vapen­

fri tjänst bör fredstjänstgöringen vara längre än för huvuddelen av värn­

pliktiga i vapentjänst. Kravet på fullgod utbildning till de relativt kvali­

ficerade arbetsuppgifter som befunnits lämpliga för de vapenfria medför

också att tiden för denna utbildning inte kan sättas alltför kort. Utred­

ningen har dock inte ansett rimligt att utbildningen för vapenfria skall

vara lika lång som den längsta tjänstgöring, som kan åläggas värnpliktiga

i vapentjänst. Denna tid utgör f. n. 600 dagar och kan efter den förestående

omläggningen av värnpliktsutbildningen förlängas. Utredningen har funnit

den föreslagna tiden 540 dagar rimlig främst med beaktande av att ett

godtagbart utbildningsresultat skall kunna nås. Betydelsen av en effektiv

fredsutbildning framstår klar mot bakgrunden av de krav, som under

krigstid måste ställas på de vapenfria i fråga om ansvar inför uppgiften och

förmåga att kunna lösa anvisade uppgifter. Dessa uppgifter är givetvis

av sådant slag, att det vore tänkbart att på samma sätt som sker i fråga

om värnpliktsutbildningen införa varierande tjänstgöringstider. Därvid

28

kunde också hänsyn tas till de vapenfrias individuella förmåga att till­

godogöra sig utbildningen. Utredningen har emellertid ansett, att alla

vapenfria bör fullgöra lika lång tjänstgöring och har hänvisat främst till att

grunden för medgivande av vapenfri tjänst är densamma för alla värnplik­

tiga och att de tidsmässiga konsekvenserna av vapenfri tjänst därför bör

vara lika för alla. Vad beträffar tjänstgöringstidens längd för de vapenfria

under beredskapsövning eller beredskapstjänstgöring anser utredningen —

mot bakgrund av att de vapenfria enligt förslaget skall tjänstgöra inom

samhällsviktiga arbetsområden där under krigstid personalförstärkning

behövs eller personal behöver frigöras för andra uppgifter — att nuvarande

föreskrifter om längre tjänstgöring för de vapenfria bör slopas.

Utredningen anser inte tvekan böra råda om att nuvarande princip att

all fullgjord vapentjänst räknas till godo vid övergång till vapenfri tjänst

alltjämt bör gälla. Vidare bör även i fortsättningen tillämpas den regeln

alt för värnpliktig med längre vapentjänst än 540 dagar den vapenfria

tjänstgöringen inte får bli kortare än den tid, som den värnpliktige skulle

ha fullgjort i vapentjänst samtidigt som tiden i vapenfri tjänst inte får

överstiga 540 dagar. För värnpliktig med kortare vapentjänst än 540 dagar

som först sedan han fullgjort en stor del av vapentjänstgöringen kommer

till uppfattningen att han inte längre vill bruka vapen, anser utredningen

att invändningar kan resas mot det nuvarande systemet att vederbörande

skall behöva fullgöra en fortsatt tjänstgöring av måhända flera gånger

större längd än som återstod för honom i vapentjänst. För att inte veder­

börande skall behöva frestas att i denna situation dagtinga med sitt sam­

vete förordar utredningen, att i sådana fall tjänstgöringstiden i vapenfri

tjänst avkortas. Utredningen redovisar utan direkt förordande två olika

system för att åstadkomma den önskvärda reduceringen. Härom hänvisas

till betänkandet (s. 74—76J. Vad angår tillgodoräknande av fullgjord va­

penfri tjänst vid övergång till vapentjänst föreslår utredningen ingen

ändring i nuvarande praxis.

De vapenfria bör enligt utredningens uppfattning ha rätt till ekonomiska

och sociala förmåner — inbegripet personalvård och fritidsförmåner — i

samma omfattning som värnpliktiga i allmänhet. Penningbidragsförhöj-

ning bör ske redan efter 304 dagars tjänstgöring och tjänstgöringspremie

bör utgå enligt de regler som gäller för värnpliktiga i specialtjänst. Premien

är f. n. 150 kr. för varje hel premieberättigande tjänstgöringsperiod om 20

dagar, varmed tjänstgöringen överstiger 394 dagar.

Urval och prövningsförfarande

Vapenfriutredningen föreslår att åtgärder vidtas för att de vapenfria vid

inskrivningen skall bli föremål för en urvalsprövning, som är likvärdig

med övriga värnpliktigas. Så är nämligen f. n. inte fallet beträffande exem­

pelvis genomgående av s. k. exploration. Därvid föreslås att sökande till

Kangl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

29

vapenfri tjänst skall genomgå inte bara vanlig utan även en särskild explo-

ration. Dessutom lämnas förslag till bättre information rörande innebörden

av vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänstgöringen.

I fråga om ansökningsförfarandet finner utredningen de nuvarande be­

stämmelserna otillfredsställande. Det bör enligt utredningens mening räc­

ka med en skriftlig ansökan, vilken även skall innehålla en motivering

varför sökanden anser sig vilja fullgöra vapenfri tjänst, önskemål angående

tjänslgöringsuppgift samt uppgift på minst två trovärdiga personer som

väl känner sökanden och hans förhållanden. Om sökanden önskar skall

han självfallet kunna bifoga de intyg eller övriga handlingar som han vill

åberopa.

Beträffande det nuvarande utredningssystemet konstaterar de sakkun­

niga att kritiken mot detta oftast hänför sig till det vid utredningsverksam­

heten använda frågeformuläret. Detta är enligt de sakkunnigas mening inte

ändamålsenligt och bör därför inte längre användas. De sakkunniga anför

vidare bl. a., att bundenheten till detta formulär tycks ha medfört att även

utredningsmännen drabbats av kritik, i åtskilliga fall oförskyllt. Efter att

ha redovisat vissa synpunkter från chefen för militärpsykologiska insti­

tutet och gjort jämförelser med utländsk lagstiftning inom hithörande om­

råde föreslår de sakkunniga, att en central prövningsnämnd inrättas. Nämn­

den bör bestå av sju ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid.

Ordföranden bör vara eller ha varit lagfaren domare. Av övriga ledamö­

ter bör en företräda svenska kyrkan och en annat trossamfund samt en

vara yrkespsykolog. Nämnden bör ha befogenhet att inhämta komplette­

rande uppgifter och yttranden samt att själv eller genom särskilda utred­

ningsmän föranstalta om annan nödvändig utredning. I förekommande

fall bör sökanden kunna föreläggas personlig inställelse inför nämnden.

Också annan person, t. ex. läkare eller annan sakkunnig, skall inför nämn­

den kunna avge utlåtande av betydelse för ärendet. Kostnaderna för per­

sonliga inställelser liksom för annan utredning bör utgå av allmänna medel.

Utredningen föreslår vidare, att den föreslagna nämnden får befogenhet

att meddela tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst. Beslutanderätten

bör dock ligga kvar hos Kungl. Maj :t i fall då någon under åberopande

av samvetsskäl vägrar att fullgöra militärtjänst och inte heller ansöker

om vapenfri tjänst eller då någon begär alt bli helt befriad från all tjänst­

göring som värnpliktig. Det bör även ankomma på nämnden att utse lämp­

liga utredningsmän samt att utarbeta erforderliga anvisningar och in­

struktioner åt dem. Till utredningsmän bör kunna förordnas inte bara, så­

som hittills, präster eller frikyrkopastorer utan även andra till uppdraget

lämpade personer, t. ex. med psykologisk utbildning eller med erfarenhet

av socialarbete eller kuratorsverksamhet. Nämndens beslut förutsätts kun­

na överklagas hos Kungl. Maj:t.

Uttagningen till tjänstgöring läggs enligt utredningens förslag på ar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

betsinarknadsstyrelsen, som också skall ha huvudansvaret för de vapen­

frias utbildning. Utredningens ställningstagande grundas på att arbets­

marknadsstyrelsen svarar för handläggningen av arbetskraftfrågor under

fred och krig och på att styrelsen äger stor erfarenhet av yrkesväglednings-

och yrkesutbildningsverksamhet. Eftersom uttagningen i viss utsträckning

sker till tjänstgöringsområden, där ansvaret för fackutbildning och tjänst­

göring kan antas komma att närmast åvila annan myndighet, bör inom

arbetsmarknadsstyrelsen upprättas ett samarbetsorgan med företrädare för

berörda utbildningsmyndigheter. Arbetsmarknadsstyrelsen bör även om-

händerha registreringen och redovisningen av de vapenfria, varvid dock ett

visst samarbete alltjämt förutsätts äga rum med inskrivningsmyndigheterna.

Totalvägrare

Utredningen tar även upp de problem som totalvägrarna, främst Jehovas

vittnen, erbjuder. Utredningen vänder sig mot vissa extrema uppfattningar,

som tar sig uttryck i motvilja att utföra varje form av tjänstgöring därför

att den kan komma det totala försvaret till godo. En sådan uppfattning an­

ses av utredningen vara både förnuftsmässigt orimlig och etiskt oförsvar­

lig. Rätten att av samvetsskäl bli befriad från vapentjänst innebär en un­

dantagsställning, som enligt utredningens mening måste motsvaras av en

beredvillighet från de vapenfrias sida att inte driva sina krav över de grän­

ser, som förnuft och etik uppställer. Efter att ha lämnat en redogörelse för

Jehovas vittnens verksamhet och förkunnelse samt deras inställning till

staten och värnplikten (betänkandet s. 62—65) konstaterar utredningen,

att Jehovas vittnens motiv för sin vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring

klart skiljer sig från inställningen hos dem som vanligen söker vapenfri

tjänst. Bruk av vapen mot annan är inte en samvetsfråga för dem. Av deras

förkunnelse framgår bl. a., att de synes vara beredda att i ett slutligt univer­

sellt krig med vapen bekämpa »satan och hans välde», vilket enligt deras

uppfattning är detsamma som de jordiska staterna. Deras lära hindrar

dem från att göra någon form av beordrad insats till skydd för samhällets

existens och demokratisk ordning, något som likväl inte tycks hindra dem

från att till fullo utnyttja de förmåner och rättigheter, som staten ger sina

medborgare. Vid samtal med företrädare för Jehovas vittnens svenska led­

ning har utredningen lämnat en utförlig orientering om den tjänstgöring

som vapenfria enligt utredningens förslag skall kunna fullgöra inom bl. a.

handikappvården. Denna tjänst anser utredningen vara av så utpräglat

humanitär art att samvetsbetänkligheter mot att fullgöra den rimligen

inte kan uppstå. Utredningen har också förklarat sig beredd att diskutera

de yttre formerna för en sådan tjänst. Jehovas vittnens representanter har

emellertid förklarat sig vara förhindrade att ens diskutera dessa frågor. Ut­

redningen har slutligen förklarat sig beredd att förutsättningslöst disku­

tera varje uppslag från Jehovas vittnens sida, som kunnat vara ägnat att

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1960

rese- och traktamentskostnader, vari även inräknas kostnader för person­

lig inställelse inför nämnden av sökanden eller annan, föreslås ett belopp

om 10 000 kr. Kostnader för expenser upptas till samma belopp. Utred­

ningen bedömer således de årliga kostnaderna för nämndens verksamhet till

ca 175 000 kr.

I detta sammanhang tar utredningen upp frågan om ersättning till staten

för de vapenfrias arbetsinsats. Om de vapenfria efter genomgången grund­

utbildning fullgör praktiktjänstgöring hos myndighet eller organisation och

därvid uträttar arbete som myndigheten eller organisationen annars skulle

ha haft direkta utgifter för, bör enligt utredningens mening ersättning för

denna arbetsinsats erläggas. Sådana myndigheter eller organisationer som

för sin verksamhet helt eller huvudsakligen är beroende av statsmedel bör

dock undantas från denna ersättningsskyldighet, vilken endast skulle med­

föra administrativt merarbete för dem utan att ge något praktiskt utbyte.

Ersättningsskyldigheten hör därför begränsas till de affärsdrivande verken

samt vissa andra civila myndigheter eller organisationer, som tillgodogör

sig de vapenfrias arbete. Ersättningen bör i princip utgå fr. o. m. den dag

de vapenfria börjar sin praktiktjänstgöring eller den inledande utbildningen

avslutas. Från ersättningen bör avräknas de kostnader myndigheten eller

organisationen kan ha haft för grundutbildning av de vapenfria. Eftersom

huvuddelen av de vapenfria inte kan anses ha tillräcklig yrkesvana för att

kunna jämföras med anställd yrkespersonal och alla vapenfria under sin

tjänstgöring är i utbildning för uppgifter under krig, bör vederbörande va­

penfria i nu förevarande sammanhang närmast jämföras med biträden eller

aspiranter. Utredningen anser därför, att den föreslagna ersättningen till

statsverket bör beräknas med utgångspunkt i avtalsenlig aspirant- eller

biträdeslön. Sålunda bör t. ex. luftfartsverket för en vapenfris arbetsinsats

hos verket betala en ersättning, som motsvarar den lön en brandmanna-

aspirant skulle ha fått. På motsvarande vis bör landstingen utge ersättning,

motsvarande sjukvårdsbiträdeslön, för vapenfria som tjänstgör i lands­

tingens sjukvård. Ersättningsfrågorna bör närmare regleras genom avtal

mellan statsverket och berörda myndigheter eller organisationer.

Utredningen har även — närmast med anledning av önskemål från freds-

organisationerna — berört frågan om statsverkets inkomster av de vapen­

frias arbetsinsatser bör avsättas till u-landsbistånd. Fredsorganisationerna

har därvid hänvisat till att i Norge sedan år 1962 UNICEF (FN:s barnfond)

på sådant sätt årligen tillförs ca 1 milj. kr. Utredningen framhåller, att

statens utgifter för de vapenfrias utbildning torde vara större än de ersätt­

ningar, som skäligen kan tas ut av de affärsdrivande verk m. fl., som kan

komma att disponera vapenfria i praktikantarbete. Enligt utredningens me­

ning bör dessutom i princip storleken av de ifrågasatta bidragen bestämmas

av andra faktorer än avkastningen av viss verksamhet eller vissa enskildas

eller gruppers arbetsinsats. Utredningen anför vidare, att samma önskemål

33

hos vapenfria att genom sin tjänstgöring kunna påverka storleken av sta­

tens bidrag till u-landshjälp också finns hos de många värnpliktiga, som

fullgör vanlig vapentjänst. Utredningen drar även en parallell med de fall

då militär personal mot ersättning utför arbete åt civil myndighet; sådana

ersättningar avsätts inte för några särskilda ändamål. Utredningen finner

sålunda, att det kan anföras skäl mot att de ersättningar, som kan tillföras

statsverket för vapenfrias arbete, tillförs u-landshjälpen. Anses ersättning­

arna överhuvudtaget skola avsättas för särskilda ändamål bör de enligt ut­

redningens uppfattning hellre användas för fredsforskning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i vapenfriutredningens

principiella överväganden beträffande de vapenfrias tjänstgöring m. m. och

anser att utredningens förslag är väl ägnat att läggas till grund för ny lag­

stiftning. Vissa modifikationer föreslås i olika delar.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av nära nog

samtliga remissinstanser. Överbefälhavaren, chefen för armén och chefen

för flygvapnet anser dock, att det i nuvarande lag använda uttrycket djup

samvetsnöd bör behållas. Enligt överbefälhavarens uppfattning förstås i

detta sammanhang med djup samvetsnöd en sådan avsky för plikten att

bruka vapen mot annan att det skulle medföra ett själsligt nedbrytande av

vederbörande. Uttrycket djup samvetsnöd understryker därför att den sö­

kande verkligen måste kunna åberopa synnerligen starka skäl för sin vapen-

frihetsbegäran. Högerns Ungdomsförbund finner den av utredningen före­

slagna formuleringen alltför vag och medge alltför stor frihet i uttolkningen.

Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan föreslår, att vapenfri­

het skall medges om bruk av vapen mot annan inte är förenligt med veder-

börandes allvarliga personliga övertygelse eller sådant bruk för honom

skulle medföra samvetsnöd.

Tjänstgöringsområden

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att de

vapenfrias tjänstgöring skall fullgöras helt utanför krigsmakten. Över­

befälhavaren anser dock att vapenfria efter eget åtagande även i fortsätt­

ningen skall kunna tjänstgöra i sjukvårds- och expeditionstjänst inom

krigsmakten. Som motiv för denna åsikt anförs att de vapenfria, som tjänst­

gjort inom krigsmakten, kunnat fylla ut några av de inte obetydliga bris­

terna på vapenför personal, att huvudparten av dessa vapenfria inte funnit

tjänstgöringen strida mot sitt samvete och att ingen institution torde kunna

åberopa ett särskilt behov av just vapenfria, överbefälhavaren påpekar att

3—Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107

34

om vapenfrias tjänstgöring vid garnisonsbrandkårer upphör uppkommer

krav på att kommunernas brandskydd förstärks i orter där sådana brand­

kårer nu finns. I annat fall kunde allvarliga risker uppstå för försvarets

byggnader och materiel där. Beträffande vapenfrias tjänstgöring vid militär­

apoteket och vid vissa militära sjukvårds- och läkemedelsförråd framförs

motsvarande synpunkter av försvarets sjukvårdsstyrelse. Om inte vapen­

fria i fortsättningen kan disponeras för sådan tjänst, måste enligt styrelsens

mening anspråk göras på ökad medelstilldelning för att man skall kunna

nyanställa förrådsmän på dessa arbetsplatser. Chefen för armén anser det

böra klargöras att tjänstgöringen skall vara av sådan art, att den med

hänsyn till den vapenfries kapacitet bäst gagnar samhället och att den med

hänsyn till hans åsikter minst skadar samhällets vilja och förmåga till mot­

stånd. Civilförsvarsstyrelsen befarar att den föreslagna utökningen av tjänst-

göringsalternativen för de vapenfria kan leda till en minskning av det antal

vapenfria som nu tilldelas civilförsvaret. Rekryteringen till civilförsvaret

är f. n. hårt ansträngd men en viss lättnad skulle nås om dess tilldelning

av vapenfria blev större än nu — antalet i civilförsvaret placerade vapen­

fria är endast ca en tredjedel av alla vapenfria. Styrelsen framhåller i sam­

manhanget civilförsvarets tillerkända prioritet näst efter krigsmakten vid

tillgodoseende av totalförsvarets behov. Hovrätten för Nedre Norrland anser

det kunna ifrågasättas om vapenfria bör placeras i vissa uppgifter som i

krig är av vital betydelse för landet, exempelvis betjäning av kraftverksan-

läggningar. Det kan nämligen räknas med att bland dessa vapenfria finns

sådana som i ett kritiskt läge av religiös eller därmed jämförlig övertygelse

ser sig nödsakade att handla eller underlåta att handla i strid mot givna

order. Det torde emellertid enligt hovrätten kunna förutsättas att detta

förhållande beaktas vid uttagningen till tjänstgöring. SR ifrågasätter om

inte tyngdpunkten i de vapenfrias tjänstgöring borde förskjutas mot arbets­

områden där det råder stor brist på arbetskraft, i första hand hälso- och

sjukvårdstjänst. Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan häv­

dar bl. a., att största möjliga frihet bör ges de vapenfria i fråga om tjänst-

göringsmöjligheterna, att uppgifterna bör rubriceras som fredsviktiga och

betydelsefulla för samhället under krig samt att många vapenfria med för­

del kan tjänstgöra inom sin egen yrkesverksamhet.

I fråga om de olika tjänstgöringsalternativen finner remissinstanserna

utredningens förslag i allmänhet vara välgrundade och värdefulla. Vissa

speciella synpunkter framförs emellertid av några remissinstanser.

Beträffande brandtj änsten har varken luftfartsstyrelsen eller

civilförsvarsstyrelsen i princip något att erinra mot utredningens förslag att

de vapenfria får sin grundläggande utbildning i brandtjänst vid luftfarts­

verket och att repetitionsutbildningen sker vid civilförsvarsskolorna. Detta

kräver dock enligt luftfartsstyrelsens uppfattning ytterligare lärarpersonal

liksom om- och nybyggnadsarbeten av lektions- och förläggningslokaler.

Civilförsvarsstyrelsen anför likaledes att civilförsvarsskolorna kan fullgöra

Kungl. Maj.is proposition nr 107 år 1066

35

de föreslagna åläggandena endast under förutsättning att deras nuvarande

kapacitet ökas betydligt. Styrelsen erinrar också om att skolorna inte heller

har resurser att genomföra utredningens förslag att alla som under grund­

utbildning som värnpliktiga övergår till vapenfri tjänst skall utbildas i

brandtjänst vid dessa skolor. Möjligen kan den föreslagna utbildningen ge­

nomföras om den avkortas väsentligt och till stor del sker i form av utfyll-

nadstjänst eller, såvitt angår vapenfria som överförts från värnpliktstjänst­

göring, förvaltningstjänst e. d.

För reparation stjänsten krävs enligt järnvägsstyrelsen en år­

lig tilldelning av vapenfria av minst nuvarande omfattning till lednings-

reparationstjänst. Styrelsen förordar, att även vissa enskilda järnvägar får

sig tilldelade vapenfria som beredskapspersonal för ledningsreparations-

tjänst. Vidare föreslår järnvägsstyrelsen att ställning inte nu tas till vapen­

friutredningens förslag om försöksvis utbildning i maskin- och motorrepa-

rationstjänst utan att frågan om igångsättande av sådan utbildning lämnas

öppen och senare tas upp till förnyat övervägande. Vattenfallsstyrelsen

tillstyrker vapenfriutredningens förslag om utbildning av de vapenfria i re-

parationstjänst vid vattenfallsverket. I detta sammanhang föreslår tele­

styrelsen att området för de vapenfrias tjänstgöring vidgas ytterligare till

att i princip omfatta arbetsuppgifter vid televerket, t. ex. på telefon- och

telegrafexpeditioner samt inom underhålls-, biträdes- och förrådstjänst.

I fråga om hälso- och sjukvårdstjänsten har medicinal­

styrelsen inte något att erinra mot utredningens förslag att den försvars-

medicinska assistenttjänstgöringen för vapenfria läkare och medicine kan­

didater behålls. Vidare biträder medicinalstyrelsen vad utredningen före­

slagit om att sådan tjänstgöring försöksvis anordnas även för vapenfria

tandläkare och odontologie kandidater. Styrelsen föreslår att sådan tjänst­

göring fastställs också för annan vapenfri medicinalpersonal — apoteksper­

sonal, hälsovårdsinspektörer, sjukhusfysiker m. fl. I fråga om icke-medici-

nalpersonal framhålls vikten av att endast vapenfria med särskilt intresse

och personliga förutsättningar för hälso- och sjukvård tas ut till sådan

tjänst. Denna tjänstgöring bör i första hand ske inom områden, där den

största personalbristen nu råder, dvs. mentalsjukvård, intensivvård, spe­

cialsjukvård i övrigt och långtidsvård. Tjänstgöring inom hälsovård och

öppen sjukvård hos tjänsteläkare m. fl. torde i flertalet fall inte vara lämp­

lig. Medicinalstyrelsen uttalar också att tjänstgöring inom exempelvis am­

bulans-och invalidtransporttjänst borde inverka stimulerande vid de vapen­

frias val av yrke. Riksrevisionsverket ställer sig tveksamt till det värde som

de vapenfrias arbetsinsats kan ha inom ambulanstjänst och handikappvård

samt ifrågasätter om behov föreligger att utbilda vapenfria inom dessa om­

råden. St<itens handikappråd uttalar däremot sin uppskattning av utred­

ningens förslag alt vapenfria skall kunna las ut till utbildning i handikapp­

vård och i särskilt fall kunna ställas till handikapporganisationernas förfo­

gande. Rådet anser dock alt utbildningen med hänsyn till bristen på kvali-

Kimgl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

36

1'icerad läkarpersonal i törsta hand bör anordnas inom områden som kräver

kort utbildningstid, främst transport- och ekonomitjänst eller vårdarverk-

samhet på vissa institutioner för handikappade. Utbildningens utformning

bör underställas rådets bedömning. Rådet understryker vikten av noggrann

anlags- och lämplighetsprövning för de vapenfria som söker till handikapp­

vård. Överstyrelsen för Svenska röda korset uppger, att Röda korset allmänt

sett torde ha förutsättningar att medverka vid utbildning av vapenfria. De

mest aktuella tjänstegrenarna torde vara hälso- och sjukvårdstjänst samt

expeditionstjänst. För sådan medverkan måste dock enligt överstyrelsens

mening uppställas vissa krav. Den sökande skall ha uttryckt bestämt önske­

mål om tjänstgöring vid Röda korset. Överstyrelsen skall ha möjlighet att

av dessa sökande välja ut dem man anser sig kunna utbilda. Den som under

utbildningen visar sig olämplig för verksamheten skall kunna skiljas från

utbildningen.

Beträffande ekono mitj änsten finner Sveriges lantbruks förbund

angeläget att vapenfria utbildas inom jord- och skogsbruk även i fredstid.

Riksantikvarieämbetet framhåller det synnerligen önskvärda i att den

vapenfria arbetskraften även i fortsättningen kommer kulturminnesvården

till del. Däremot avvisar Centerns ungdomsförbund tanken på att vapen­

fria skall kunna tjänstgöra i lantbruksarbete eller i utgrävnings- och musei­

arbeten. Domänstyrelsen anser skogsarbete vara olämplig tjänstgöring för

de vapenfria inte minst med hänsyn till den starka tekniska utvecklingen

inom skogsbruket, vilket medför speciella krav på arbetets utövande.

Vad slutligen angår expeditionstj änsten anser överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap att behovet av expeditionstjänstpersonal

i lerig till stor del bör kunna täckas av kvinnlig personal och av män, som

lämnat värnpliktsåldern. Eftersom dessutom effektiv utbildning i detta av­

seende kan bli svår att organisera ifrågasätter överstyrelsen detta tjänstgö-

ringsalternativ. Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet biträder för­

slaget att vapenfria under fredstid får sådan utbildning att de under krigstid

kan tilldelas vissa arbetsuppgifter i inkvarteringskonmiunerna. Kommun­

förbundet erinrar dock om att svårigheter kan uppstå vid placering av va­

penfria för praktisk tjänstgöring i kommunala förvaltningar under freds­

tid. Chefen för armén och chefen för marinen anser, att tjänstgöring i in-

kvarteringskommunerna inte bör komma i fråga för vapenfria. Dessas in­

placering i krigssamhället bör enligt arméchefen vara sådan, att deras möjlig­

heter att påverka människor i defaitistisk riktning blir så små som möjligt.

Även överbefälhavaren, chefen för flygvapnet och Centerns ungdomsför­

bund pekar på ungdomsledares med fleras inverkan på opinionsbildningen

och motståndsandan.

Riksrevisionsverket och Högerns ungdomsförbund avvisar liksom Cen­

terns ungdomsförbund förslaget att vapenfria skall kunna tjänstgöra vid

SIDA eller andra svenska hjälporganisationer med internationell anknyt­

ning. SIDA uttalar däremot, att styrelsen redan har viss erfarenhet av an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

,38

myndighet är inte övertygad om att de vapenfrias förmåner bör helt jäm­

ställas med värnpliktigas. Med hänsyn därtill biträder verket inte utred­

ningens förslag i fråga om penningbidrag och tjänstgöringspremie. Försva­

rets civilförvaltning och socialstyrelsen förutsätter att förmånsbeloppen blir

anpassade till de förslag angående ekonomiska förmåner åt värnpliktiga

som lagts fram av 1960 års värnpliktsutrcdning. SSU anser önskvärt att en

särskild befattningshavare vid arbetsmarknadsstyrelsen får i uppgift att

ägna sig åt de vapenfrias personalvård. Chefen för flygvapnet påpekar, att

kostnaderna för radio, TV m. in. för värnpliktiga i vapentjänst i regel bestrids

genom vederbörande förbands personalkassa, vilken direkt eller indirekt

tillförs medel därför genom de värnpliktiga själva. Det torde därför enligt

flygvapenchefens åsikt innebära en extra förmån för de vapenfria om sär­

skilda medel till s. k. trivselbefrämjande åtgärder anslås för dem. Högerns

l ngdomsförbund anser, att de vapenfria inte bör åtnjuta förmåner som

direkt kan anknytas till enbart deras förhållande som vapenfria. Därför bör

enligt detta förbunds uppfattning beklädnadsersättning inte utbetalas. Sveri­

ges Förenade Studentkårer understryker vikten av att vapenfria får tillgång

till studiebidragsförmåner och personalvård i samma utsträckning som

värnpliktiga.

Urval och prövningsförfarande

hörsvarets sjukvårdsstyrelse finner särskild exploration av de vapenfria

nödvändig i samband med inskrivningsförrättningen men understryker

samtidigt behovet av en grundlig läkarundersökning för att utröna exempel-

vis psykiska störningar eller sjukliga personlighetsförändringar hos de

sökande. Överbefälhavaren hävdar, att inskrivningsprövningen av dem som

söker vapenfri tjänst bör vara skild från övriga värnpliktigas inskriv­

ning. Samma synpunkt framförs av chefen för armén och 196i års inskriv­

nings- och personalredovisningsutredning. Enligt dessa remissinstanser bör

de som före eller vid vanlig inskrivningsförrättning ansöker om vapenfri

tjänst kallas till en senare, särskild prövning, vars omfattning avpassas för

att ge underlag för det fortsatta handläggningsförfarandet. Militärpsykolo­

giska institutet avstyrker att en för sökande av vapenfri tjänst särskilt

anordnad exploration äger rum vid inskrivningen. SSU framhåller att i

broschyren »Inför inskrivningen» bör tas in en objektiv och koncentrerad

information om vapenfri tjänst med hänvisning om vilka myndigheter som

kan lämna närmare upplysningar. Medicinalstyrelsen betonar vikten av att

sökande till vapenfri tjänst såväl före som vid inskrivningsförrättningen får

erforderlig information om villkoren och förutsättningarna för utbildning

och tjänstgöring inom den civila hälso- och sjukvården. Såväl chefen för

armén som chefen för flygvapnet anför att informationen under inga för­

hallanden far utformas sa att den kan framstå som reklam eller propaganda

för vapenfri tjänstgöring.

Remissinstanserna har genomgående funnit utredningens förslag i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

39

om prövningsförfarandet vara lämpliga och välmotiverade. I vissa hanseen­

den har emellertid särskilda synpunkter framförts.

Sålunda anser överbefälhavaren, att sökanden bör åläggas personlig in­

ställelse hos utredningsman eller inför prövningsnämnden och att undantag

från denna regel skall medges endast i särskilda fall. Domkapitlet i Uppsala

anser, att personlig inställelse inför utredningsman bör vara obligatorisk.

Även domkapitlen i Göteborg och Luleå betonar vikten av personlig kontakt

mellan sökanden och utredningsmannen. Sistnämnda domkapitel ifrågasät­

ter om inte sökandena hör tillförsäkras hjälp vid upprättande av ansökan

m. m. Domkapitlet i Visby förordar en föreskrift om rätt för sökanden att

bli hord muntligt inför prövningsnämnden, om utredningen inte eljest

skulle anses medföra bifall till ansökningen. I fråga om utredningsmännen

anser domkapitlet i Göteborg att dessa bör vara präster, utsedda efter förslag

av domkapitlen. Också domkapitlet i Västerås anser, att domkapitlen bör

få tillfälle att yttra sig vid utseendet av utredningsmän. Domkapitlet i Lund

framhåller, att av varje utredningsman bör kunna förväntas förståelse för

en människas religiösa problematik.

Beträffande prövningsnämndens sammansättning önskar medicinalstyrel­

sen och försvarets sjukvårdsstyrelse, att en psykiater ingår i provnings-

nämnden. Enligt hovrätten för Nedre Norrland saknas skäl att göra stats­

kyrkopräst till självskriven ledamot av nämnden. Det förhållandet att över­

vägande delen av de vapenfria tillhör frikyrkosamfunden talar snarare for

att de kyrkliga ledamöterna i nämnden bör representera dessa samfund.

Chefen för armén och domkapitlet i Göteborg framställer önskemål om

en läkare som ledamot i nämnden, enligt arméchefen en läkare med erfaren­

het av inskrivningsverksamheten och militärsjukvård och enligt domkapitlet

helst en psykiater. Både överbefälhavaren och Högerns Undomsförbund

finner angeläget, att en av nämndledamöterna utses från krigsmakten. Ung­

domsförbundet anser att vederbörande bör vara en kvalificerad trupputbild-

ningsofficer. Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan föreslår,

att en företrädare för fredsrörelsen skall ingå i nämnden. Enligt vad SSU

anför bör Kungl. Maj :t ha möjlighet till omdisponering av nämndens sam­

mansättning när nya behov uppstår.

Utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen skall ansvara för ut­

tagning, registrering och redovisning får ett genomgående positivt mottagan­

de av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks sålunda av bl. a. överbefälhava­

ren, cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arbetsmarknadsstyrelsen

och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samt lämnas ulan erin­

ran av bl. a. statskontoret. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

är dock tveksam om ett särskilt samarbetsorgan behöver inrättas. Dess före­

slagna verksamhet torde enligt överstyrelsens mening falla under arbets­

marknadsstyrelsens allmänna uppgifter beträffande planläggning av arbets­

kraftens fördelning i krig. Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

40

De nya uppgifter som enligt utredningens förslag skall tillföras styrelsen

ligger i linje med dess tidigare uppgifter såvitt gäller totalförsvaret. Ett sy­

stem för fördelning av arbetskraft för totalförsvarsuppgifter finns redan.

Genom den s. k. 47-åringsfördelningen fördelas sålunda män, som lämnat

värnpliktsåldern, till organisationer som har behov av arbetskraft för sin

\erksamhet i krig. Denna fördelning sker i samråd med berörda organisatio­

ner. Fördelningen av vapenfria synes utgöra ett komplement till nämnda

fördelning och kunna ske på i huvudsak motsvarande sätt. Civilförsvars-

styrelsen finner det angeläget att de vapenfrias uttagning omprövas i

samband med repetitionsutbildning för eventuellt överförande till annan

tjanstegren. Många av de vapenfria blir nämligen efter grundutbildningen

i tillfälle att skaffa sig civil specialutbildning och yrkeserfarenhet, som kan

motivera överförande till annan än förut tilldelad tjänstegren. Vad utred­

ningen anför om registrering och redovisning synes civilförsvarsstyrelsen

främst gälla förhållanden under fredstid. Sveriges Förenade Studentkårer

understryker vikten av att man vid uttagningen i görligaste mån tar hänsyn

till den Aapenfries civila utbildning och vrkesinriktning.

Totalvägrare

Bland remissinstanserna råder delade meningar i frågan om totalvägrare,

främst Jehovas vittnen, skall kunna befrias från varje tjänstgöring. Av de

instanser, som alls uttalar en bestämd mening i denna fråga, har något mer

än hälften positiv inställning till befrielsemöjligheten medan sådan möjlig­

het i övrigt avvisas. Chefen för flygvapnet, telestyrelsen, SR, Sveriges fri­

kyrkoråd och Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan tillstyr­

ker förslaget om befrielse, medan det lämnas utan erinran av socialstyrelsen

och medicinalstyrelsen samt av domkapitlen i Luleå, Karlstad och Stock­

holm. De båda sista myndigheterna liksom luftfartsstyrelsen och flera andra

remissinstanser uttalar dock sina betänkligheter mot att Jehovas vittnen

i förevarande sammanhang jämställs med alkoholskadade eller asociala

personer. Överbefälhavaren, chefen för armén och beredskapsnämnden för

psykologiskt försvar uttalar starka betänkligheter mot den lösning av pro­

blemet som befrielsemöjligheten innebär men vill inte motsätta sig att en

sådan ordning genomförs försöksvis. Hovrätten för Nedre Norrland fin-

ner ur rättvisesynpunkter knappast försvarligt att just Jehovas vittnen

försätts i ett särskilt gynnsamt läge och anser att de i fortsättningen

liksom hittills får överföras till vapenfri tjänst. Svea hovrätt anser likaså

det inte böra komma ifråga att bereda Jehovas vittnen en gynnad sär­

ställning bland värnpliktsvägrarna. Om tillhörigheten till denna sekt

skulle medföra befrielse såväl från värnpliktstjänstgöring som från va­

penfri tjänst finns enligt hovrätten anledning befara, att ett mycket stort

antal värnpliktiga skulle ansluta sig till sekten för att vinna en sådan för­

mån. Militieombudsmannen anser, att allvaret i de samvetsbetänkligheter

Ktingl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

41

Jehovas vittnen har mot varje form av samhällstjänst inte torde kunna

betvivlas. Militieombudsmannen anför vidare. Erfarenheten visar att be­

straffningen av dem såtillvida är ändamålslös att den inte åstadkommer

någon som helst förändring i deras inställning. Givetvis skulle en sådan upp­

fattning som de företräder vara samhällsvådlig ifall den blev mera allmänt

omfattad. Skulle man emellertid vid närmare övervägande finna att risken

för en utbredning av deras lära inte skulle nämnvärt öka om de befriades

från skyldighet att fullgöra varje slag av samhällstjänst synes det vara mest

rationellt att medge dem sådan befrielse. Enklast torde detta, såsom utred­

ningen antytt, kunna ske genom att de förklaras temporärt odugliga till

krigstjänst. De skulle då inte bli inkallade till tjänstgöring och följaktligen

aldrig få tillfälle att genom sin totalvägran begå något brott. Enligt för­

svarets civilförvaltnings mening borde det övervägas om man inte — i lik­

het med vad som uppgetts ske i Schweiz — skulle kunna grunda olämplig-

förklaringen av ifrågavarande vapenfria på psykiska skäl. TCO anser att

prövningsnämnden bör ha rätt att förklara vapenfria olämpliga för full­

görande av vapenfri tjänst, om det bedöms att vederbörande tillhör en tros-

riktning som karakteriseras av sådan ofördragsamhet mot oliktänkande att

han skulle försvåra eller oroa verksamheten inom det område där han eljest

skulle fullgöra sin tjänsteplikt. Chefen för marinen och militärpsykologiska

institutet anser däremot inte tillrådligt att utan krav på motprestation helt

inställa sektens medlemmar. Domkapitlet i Uppsala samt domkapitlen i

Linköping, Strängnäs och Lund vill inte heller tillstyrka ett förslag att till­

låta Jehovas vittnen att vara helt befriade från tjänsteplikt. Domkapitlet i

Linköping hävdar, att i rättvisans namn något slag av medborgerlig tjänste­

plikt också måste gälla för Jehovas vittnen. Det måste enligt vad domkapit­

let anför anses sårande för medborgarnas känsla för rättvisa att en total-

vägrare skall leva sitt vanliga liv med det civila livets bekvämligheter och

inkomster medan andra vapenfria får nöja sig med en mindre ersättning för

det inkomstbortfall de blir utsatta för under de 540 dagar som tjänsteplikten

skall omfatta. SSU anser befrielse vara principiellt felaktig och uttalar, att

de vapenvägrare som nekar att fullgöra vapenfri tjänst av domstol bör kunna

åläggas arbetsplikt. En liknande tanke framförs även av domkapitlet i Lund.

De erfarenheter som enligt kriminalvårdsstyrelsen föreligger från verk­

ställigheten av fängelsestraff, som ådömts medlemmar av sekten Jehovas

vittnen, visar att de under verkställigheten regelmässigt sköter sig oklander­

ligt. Detta förhållande tillsammans med arten av deras brott har också

givit styrelsen anledning att för deras del inom fängelsestraffets ram pröva

delvis nya verkställighetsformer. Dessa experiment har till alla delar utfal­

lit väl. Den omständigheten att medlemmarna av sekten inte låter sig på­

verkas av straffverkställigheten sammanställd med att deras lagöverträdan-

de har sin förklaring i en stark samvetsövertygelse och att de i övrigt är väl­

ordnade medborgare motiverar enligt styrelsens mening att en ordning prö­

Kungi. 3Iaj:ts proposition nr 107 år 1966

42

vas som gör det möjligt att för dem avstå från fängelsestraff. En sådan

ordning kunde dock enligt styrelsen få vissa inte förutsedda verkningar.

Om en lika behandling av alla totalvägrare accepteras och möjlighet där­

igenom öppnas även för andra än Jehovas vittnen att utan risk för straff­

sanktioner slippa undan all tjänst under hänvisning till samvetsbetänklig­

heter kan befaras, att denna möjlighet kommer att utnyttjas i betydande

omfattning. Styrelsen finner dock svårt att bedöma i vad mån detta kan

komma att menligt påverka möjligheterna att effektivt upprätthålla den

militära fredstjänstgöringen.

Justitieombudsmannen finner den av vapenfriutredningen antydda vägen

att temporärt olämpligförklara Jehovas vittnen inte vara framkomlig. Justi­

tieombudsmannen anser att det nya systemet bör utformas så, att överfö­

ring till vapenfri tjänst med säkerhet kan påräknas beträffande samtliga

totalvägrande Jehovas vittnen. Detta kan nås genom en anmälningsplikt

från inskrivnings- och mobiliseringsmyndigheter till prövningsnämnden,

som mycket väl kan anförtros beslut av nu angiven art. För att undgå me­

ningslös bestraffning av Jehovas vittnen för vägran att fullgöra även vapen­

fri tjänst borde enligt justitieombudsmannen införas en möjlighet att un­

derlåta åtal i sådana fall, där lagföring och straff inte bedöms ägnade att

ändra den enskildes inställning och inte heller anses erforderliga från all­

män synpunkt. Sådant beslut skall förbehållas riksåklagarämbetet. Även om

en sådan möjlighet kan väcka betänkligheter ur rättvisesynpunkt torde den

vara att föredra framför att behålla hittillsvarande system. Givetvis skall

en sådan ordning kombineras med att man i fredstid inte ånyo inkallar per­

soner som blivit föremål för beslut att inte åtalas. I ett krigsläge kunde de

tas i anspråk för det allmänna med stöd av allmänna tjänstepliktslagen den

17 april 1959 (nr 83). Skulle betänkligheterna mot den föreslagna lösningen

befinnas så starka att den avvisas anser justitieombudsmannen antalet be­

straffningar av varje totalvägrare böra begränsas till ett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Ikraftträdande och kostnader

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att utredningens förslag för styrel­

sens del kommer att medföra — förutom ansvaret för uttagning och fördel­

ning till tjänstgöring — en fortlöpande registrering av ca 10 000 personer.

Denna uppgift överförs från bl. a. centrala värnpliktsbyrån och inskriv-

ningsexpeditionerna. Uppgiften, som synes innebära en viss centralisering,

kräver att ett nytt redovisningssystem byggs upp. Detta bör kunna ske i

anslutning till den rationalisering av beredskapsregistreringen (SFS 1941:

720) och samordning med folkbokföringen som planläggs inom arbetsmark­

nadsstyrelsen. Övergång till ett nytt system för beredskapsregistrering be­

räknas sålunda kunna ske hösten 1967. De nya arbetsuppgifterna bör därför

inte överföras till arbetsmarknadsstyrelsen förrän vid sistnämnda tid.

43

Ltredningens förslag att kostnaderna för de vapenfria utom vad avser

inskrivningen och prövningsnämnden skall belasta elfte i stället för fjärde

huvudtiteln har inte föranlett erinringar från remissinstanserna. Riksrevi­

sionsverket anser att utredningens kostnadsberäkningar inte utan vidare

kan godtas. \ erket finner svårt att i förväg bedöma omfattningen av pröv-

ningsnämndens verksamhet och anser att, innan erfarenhet vunnits, några

befattningar inte bör inrättas hos nämnden utan att i stället extra personal

anlitas i erforderlig omfattning. Beträffande nämndens sekretariat anser

statskontoret det böra övervägas en samordning av detta med den av de-

parteinentsutredningen föreslagna värnpliktsnämndens sekretariat, över­

befälhavaren och chefen för armén gör gällande att kostnaderna för pröv-

ningsnämndens verksamhet är för lågt beräknade. Civilförsvarsstyrelsen på­

pekar, att bortfall av vapenfri arbetskraft vid civilförsvarsskolorna medför

vissa ökade kostnader för anställning av personal som utför motsvarande

arbete. Dessa kostnader beräknas till sammanlagt ca 525 000 kr. om året.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen fordras för de nya arbetsuppgifterna enligt

preliminära beräkningar en personalförstärkning inom styrelsens kansli med

fyra tjänstemän varav ett kanslibiträde. Luftfartsstyrelsen förutsätter att i

förekommande fall erforderliga medel för att täcka styrelsens merkostnader

för utbildning av vapenfria ställs till styrelsens förfogande. Överstyrelsen

för Svenska råda korset framhåller att alla kostnader för utbildning av va­

penfria vid Röda korset skall betalas av statsmedel. Svenska kommunför­

bundet fäster uppmärksamheten på att praktiktjänstgöring hos kommunala

förvaltningar kräver viss handledning från den ordinarie personalens sida

och att denna handledning innebär kostnader för vederbörande kommun.

Förslaget att vissa myndigheter eller organisationer skall utge ersättning

för de vapenfrias arbetsinsats tillstyrks eller lämnas utan erinran av över­

befälhavaren, cheferna för armén, marinen och flygvapnet, SIDA, järnvägs­

styrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket och SSU. Centerns ungdomsför­

bund anser, att alla de myndigheter som utnyttjar vapenfri arbetskraft skall

betala för denna. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om den föreslagna

ersättningsskyldigheten verkligen bör komma i fråga. Med den av utred­

ningen föreslagna utbildningen av vapenfria synes det civilförvaltningen

tveksamt, om myndigheterna i någon större omfattning kan nyttiggöra sig

de vapenfrias arbete. I sammanhanget måste hänsyn också tas till att myn­

digheterna föreslås bestrida utbildningskostnaderna och till att den even­

tuella nettoersättningen torde bli av relativt blygsam omfattning. Luftfarts-

styrclsen kan inte ansluta sig till utredningens förslag om ersättning för

vapenfrias arbetsinsatser. Styrelsen hänvisar därvid främst till följande om­

ständigheter. Luftverkets stat för driftkostnader upptar år från år ett bety­

dande underskott. Den vapenfria arbetskraft som verket får kan inte till­

närmelsevis jämställas med exempelvis brandmannaaspiranter och får un­

der minst hela den första tjänstgöringsperioden anses vara under utbild­

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1960

44

ning. De vapenfria kan i motsats till annan personal på flygplatserna av

fackföreningspolitiska skäl inte användas till andra arbetsuppgifter, t. ex.

snöröjning och handräckning. Som affärsdrivande verk konstaterar luftfarts­

verket, att den nuvarande ordningens lönsamhet bygger på förutsättningen

att de förhållandevis dyra kostnaderna för de vapenfrias utbildning kom­

penseras av låga utnyttjandekostnader. Om denna balans rubbas, kan luft­

fartsverket nödgas ompröva förutsättningarna för att över huvud taget an­

vända vapenfria i sin verksamhet. Järnvägsstyrelsen anför, att i konsekvens

med principen att vederbörande myndighets kostnader för de vapenfrias ut­

bildning avräknas vid ersättningsbeloppets bestämmande bör också stats­

verket ersätta myndigheten i de fall då dennas kostnader för utbildningen

överstiger ersättningen för de vapenfrias arbetsinsats. Svenska kommunför­

bundet liksom SR anlägger liknande synpunkter på ersättningsfrågan.

I fråga om avsättning av u-landshjälp m. m. intar nära nog alla remiss­

instanser, som uttalat sig i frågan, en klart avvisande hållning till tanken

att statsverkets eventuella inkomster av de vapenfrias arbetsinsatser skulle

avsättas till u-landsbistånd eller fredsforskningsändamål. SIDA, exempelvis,

anser att anslag för det statliga utvecklingsstödet i vanlig ordning bör be­

räknas inom ramen för statsbudgeten. SSU förstår utredningens tvekan in­

för tanken att avsätta ersättningsmedlen för fredsforskning men anser de

psykologiska skälen så starka, att man bör tillmötesgå de önskemål som

framförts om avsättning för detta ändamål. Fredsorganisationernas utred­

ning i värnpliktsfrågan finner tanken att medel, som de vapenfria intjänat

senom sitt arbete, skall avsättas till fredsforskning vara helt i överensstäm-

o

melse med de önskemål som fredsorganisationerna tidigare framfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Departementschefen

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Den allmänna

värnpliktens bärande idé är att försvaret utgör en hela folkets angelägenhet

och att försvarsbördan skall fördelas om möjligt likformigt och även i övrigt

rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån för dem som hyser sam­

vetsbetänkligheter mot den egentliga värnpliktstjänstgöringen innebär ett

undantag från denna princip och är betingad av respekten för individens

åsiktsfrihet. Det fortsatta behovet av en undantagslagstiftning kan enligt

min mening inte sättas i fråga.

1943 års lag bygger på principen att de vapenfrias tjänstgöring är en form

av värnpliktstjänstgöring. Tillstånd till vapenfri tjänst kan enligt lagen

meddelas värnpliktig för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra

djup samvetsnöd. Vapenfri tas ut till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna påkallar det, till

45

expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigs­

makten. Möjlighet finns också till uttagning för civilt arbete utom krigs­

makten för statens eller kommuns räkning. Tjänstgöringstiden för vapenfri

skall med en tredjedel överstiga den tid som enligt 27 § 1 mom. A. värnplikts­

lagen är föreskriven för värnpliktiga i allmänhet. Denna tredjedelsregel skall

om möjligt iakttas även vid inkallelse av vapenfria under beredskap och

krig. I fred uttas regelmässigt 525 dagar av de vapenfria. Erhåller värnplik­

tig tillstånd till vapenfri tjänst sedan viss vapentjänst fullgjorts får tiden för

vapentjänsten i princip avräknas, varvid såsom jag tidigare redovisat en

särskild praxis utvecklat sig. Tillstånd till vapenfri tjänst och beslut om den

tjänstgöring till vilken de vapenfria skall uttas meddelas av Kungl. Maj :t.

Ställningstagandet till frågan om tillstånd till vapenfri tjänst föregås av ett

omfattande prövningsförfarande, som bl. a. inbegriper samtal med särskilt

utsedd utredningsman. Antalet vapenfria utgjorde ca 9 300 år 1963 och hade

vid årsskiftet 1965/66 stigit till ca 9 700.

Kritik har ofta riktats mot det nuvarande systemet särskilt i vad avser

arten och omfattningen av de vapenfrias tjänstgöring samt prövningsför-

farandet. Den av mig tillkallade vapenfriutredningen hade till främsta upp­

gift att söka finna former för en lämpligare tjänstgöring för de vapenfria.

Utredningens förslag innebär väsentligen att de vapenfrias tjänstgöring för­

läggs helt utanför krigsmakten och inte betraktas som värnpliktstjänstgöring

utan som en särskild tjänsteplikt. Enligt utredningen skall värnpliktig

kunna erhålla tillstånd till vapenfri tjänst, om bruk av vapen mot annan inte

är förenligt med hans allvarliga personliga övertygelse och om sådant bruk

för honom skulle medföra samvetsnöd. Utredningen vidgar tjänstgörings-

alternativen för de vapenfria och föreslår bl. a. brandtjänst inom civilför­

svaret, reparationstjänst vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk,

hälso- och sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet samt

ekonomi- och expeditionstjänst främst vid statlig och kommunal förvalt­

ning. Tjänstgöringstiden i fred föreslås till 540 dagar i likhet med vad som

gäller för specialtjänstuttagna värnpliktiga. Under beredskap och krig anses

tjänstgöringstiden böra vara densamma för vapenfria som för andra värn­

pliktiga. Urvals- och prövningsförfarandet föreslås bli omlagt. Bl. a. flyttas

ärende om tillstånd till vapenfri tjänst från Kungl. Maj :t till en central pröv-

ningsnämnd. Samtidigt vill utredningen överlåta uttagningen till arbets­

marknadsstyrelsen, som också får huvudansvaret för de vapenfrias utbild­

ning och tjänstgöring samt skall omhänderha deras registrering och redo­

visning.

Liksom remissinstanserna instämmer jag i allt väsentligt i utredningens

principiella överväganden beträffande de vapenfrias tjänstgöring m. m. och

anser att utredningens förslag kan läggas till grund för en reform av den

vapenfria tjänsten. I det följande behandlar jag mera ingående de särskilda

frågor som utredningen har tagit upp till prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

46

En av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen är att på ett

för både samhället och den enskilde medborgaren tillfredsställande sätt ge

uttryck åt de krav som måste uppfyllas för tillstånd till vapenfri tjänst. I

likhet med utredningen finner jag inte anledning att i princip frångå den

lösning som anvisats i 1943 års lag. Liksom hittills bör således både religiösa

och etiska betänkligheter mot vapentjänstgöring kunna medföra befrielse

från sådan tjänstgöring. För vapenfrihet bör ytterligare krävas att veder­

börande på grund av sin klart dokumenterade övertygelse inte är beredd att

för något ändamål bruka vapen mot annan. Givetvis bör också förutsättas

att den som erhåller befrielse från vapenbrak är villig att i annan form än

genom den vanliga värnpliktstjänstgöringen tjäna samhället och förbereda

sig för en uppgift inom något av krigssamhällets olika verksamhetsområden.

Mot den av utredningen föreslagna formuleringen av förutsättningarna för

vapenfri tjänst har jag ingen annan erinran än att jag i likhet med några

remissinstanser inte finner skäl att ersätta det i 1943 års lag använda ut­

trycket »djup samvetsnöd» med enbart »samvetsnöd». Det bör fordras att

den som söker vapenfri tjänst kan åberopa synnerligen starka skäl för att

få bifall till sin ansökan. Allvaret och djupet i sökandens övertygelse kom­

mer enligt min mening klarast till uttryck om samvetsnöden alltjämt beteck­

nas som djup. Jag föreslår därför, att tillstånd till fullgörande av vapenfri

tjänst ges i sådana fall då bruk av vapen mot annan inte är förenligt med

sökandens allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup sam­

vetsnöd för honom.

I enlighet med utredningens förslag förordar jag, att de vapenfria får möj­

lighet att tjänstgöra inom fler civila arbetsområden än f. n. Såsom överbefäl­

havaren och försvarets sjukvårdsstyrelse anfört uppstår vissa svårigheter

om vapenfria inte längre disponeras för tjänstgöring vid garnisonsbrand­

kårer m. m. Jag anser att vapenfria efter eget åtagande bör kunna få tjänst­

göra inom krigsmakten. Farhågor har vidare uttalats för att en ökning av

tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria skulle leda till en minskning av

det antal vapenfria som nu tilldelas civilförsvaret. Vissa betänkligheter har

vidare anmälts mot att vapenfria placeras i uppgifter som i krig är av vital

betydelse för landet, exempelvis betjäning av kraftverksanläggningar. Dessa

och andra liknande synpunkter bör i görlig mån bli beaktade vid uttagningen

av de vapenfria till tjänstgöring. Därvid bör som utredningen uttalat vara

vägledande, att uppgifterna i såväl fred som krig skall vara sådana att sam­

vetsskäl inte rimligen kan anföras mot att fullgöra dem. Tjänstgöringen i

krigstid bör vidare avse för samhället betydelsefulla uppgifter och väljas

inom områden där personalförstärkning behövs eller där personal behöver

frigöras för andra väsentliga samhällsuppgifter.

I fråga om de olika tjänstgöringsalternativen finner jag i likhet med

remissinstanserna utredningens förslag vara välgrundade och genomför­

bara. Huvudvikten synes liksom nu böra läggas vid utbildning i brandtjänst

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

47

inom civilförsvaret. Jag anser i likhet med utredningen, att grundutbild­

ningen inom denna tjänst bör centraliseras till luftfartsverket, medan repe-

titionsutbildningen fullgörs vid statens civilförsvarsskolor. I enlighet med

förslag från järnvägsstyrelsen och telestyrelsen förordar jag, att uttagning

till reparationstjänst skall kunna ske även vid enskilda järnvägar och vid

televerket. Däremot bör, såsom järnvägsstyrelsen anfört, tills vidare anstå

med att genomföra av utredningen föreslagna försök med viss utbildning i

maskin- och motorreparationstjänst vid statens järnvägar. Beträffande hälso-

och sjukvårdstjänsten vill jag i likhet med medicinalstyrelsen framhålla

vikten av att endast vapenfria med särskilt intresse och med personliga för­

utsättningar för hälso- och sjukvård tas ut till sådan tjänst. Utbildningen

för krigsuppgifterna bör i första hand ske inom områden där den största

personalbristen nu råder. Jag tillstyrker att vapenfria i vissa fall tas ut till

tjänstgöring inom vissa speciella områden, såsom ambulanstjänst, handi­

kappvård och rödakorsverksamhet. Utbildning för sådan tjänstgöring bör

dock inte sättas igång, om den inte kan anordnas för ett visst minsta antal

därför lämpade vapenfria. Medicinalstyrelsen har föreslagit att tjänsteplik­

ten, om så lämpligen kan ske, tas ut i form av försvarsmedicinsk assistent­

tjänstgöring för all medicinalpersonal, som skall fullgöra vapenfri tjänst.

Jag ansluter mig till förslaget. Tjänstgöringen för den som tas ut till eko­

nomitjänst bör kunna avse jordbruks- eller skogsbruksarbete samt arbete

inom kulturminnesvården. Vad slutligen angår expeditionstjänsten bör ut-

tagningen företrädesvis avse områden inom statlig eller kommunal förvalt­

ning, där den vapenfrie efter endast en kort arbetsintroduktion kan börja

fullgöra sina uppgifter. Jag kan sålunda inte dela utredningens uppfattning

att alla vapenfria som tas ut till expeditionstjänst bör få en grundläggande

utbildning i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik. Av vad jag nu sagt

torde också framgå att antalet möjliga tjänstegrenar inom området expedi­

tionstjänst måste bli avsevärt mindre än vad utredningen förutsatt. Placering

av vapenfria för uppgifter i inkvarteringskommunerna under krigstid bör i

allmänhet inte komma i fråga. I likhet med utredningen kan inte heller jag

tillstyrka u-lands- eller fredskårstjänst som alternativtjänstgöring för de

vapenfria. Däremot bör i särskilda fall viss praktisk tjänstgöring kunna ske

vid SIDA eller vid svensk hjälporganisation med internationell anknytning.

Beträffande tjänstgöringstiden för de vapenfria ansluter jag mig till ett

uttalande av utredningen alt denna tid i huvudsak måste avpassas så att

den medger en effektiv utbildning till merendels tämligen kvalificerade

tjänstgöringsuppgifter under krigsförhållanden. Med hänsyn härtill anser

jag utredningens förslag att fredstjänstgöringen skall ha en längd av 540

dagar vara väl avvägt. Detta dagantal motsvarar utbildningstiden för spe-

cialtjänstuttagna värnpliktiga och överensstämmer nära med den tid som

jag inom kort kommer alt föreslå som den längsta möjliga för värnpliktiga

i allmänhet. Tjänstgöringen bör kunna uppdelas i omgångar över hela värn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

48

pliktstiden alltså t. o. m. det år då vederbörande fyller 47 år. Att tillbörlig

hänsyn tas till civil utbildningsgång förutsätter jag som självfallet. Under

beredskap och krig bör tjänstgöringstiden vara densamma för vapenfria som

för andra värnpliktiga. I ett skärpt läge bör skillnad inte göras mellan de

vapenfrias och de värnpliktigas samhällsviktiga insatser. Den fara för miss­

bruk av möjligheten att erhålla vapenfri tjänst som Svea hovrätt ansett före­

ligga under tider av påtaglig krigsfara finner jag överdriven. Liksom f. n.

bör den vapenfria tjänsten kunna avkortas för värnpliktig, som övergår till

vapenfri tjänst efter fullgjord viss värnpliktstjänstgöring. Kungl. Maj :t bör

äga utfärda bestämmelser härom.

Utredningens förslag att de vapenfria skall ha rätt till ekonomiska och

sociala förmåner — inbegripet personalvård och fritidsförmåner — i samma

omfattning som värnpliktiga i allmänhet tillstyrks i allt väsentligt eller läm­

nas utan erinran av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Även

jag tillstyrker att vapenfria erhåller samma förmåner i fråga om avlöning,

familjebidrag, grupplivförsäkring m. m. som värnpliktiga i allmänhet. Den

nuvarande begränsningen i de vapenfrias rätt att erhålla förhöjt penning­

bidrag bör avskaffas. Premiesystemet för vapenfria bör utformas i överens­

stämmelse med vad som kommer att gälla för värnpliktiga efter den före­

stående omläggningen av värnpliktsutbildningen.

Det är angeläget att varje vapenfri såvitt möjligt tas ut till den tjänst­

göring för vilken han är lämpad med hänsyn till personliga kvalifika­

tioner och utbildning. Såsom utredningen föreslagit bör därför den som

söker vapenfri tjänst i samband med inskrivningen genomgå en urvalspröv­

ning som är likvärdig med den som gäller för övriga värnpliktiga. Särskild

s. k. exploration torde dock inte vara nödvändig och jag kan inte heller

biträda det förslag som bl. a. överbefälhavaren lagt fram om att inskriv-

ningsprövningen av den som söker vapenfri tjänst skall vara skild från

övriga värnpliktigas inskrivning. Jag vill tillstyrka utredningens förslag att

bättre information än f. n. skall ges vid inskrivningen om innebörden av

vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänsten. Självfallet skall informa­

tionen vara objektiv och inte utformas som propaganda för eller mot vapen­

fri tjänst.

Utredningens förslag i fråga om prövningsförfarandet har remissinstan­

serna genomgående funnit vara lämpliga och välmotiverade. Jag delar utred­

ningens uppfattning att det nuvarande frågeformuläret bör avskaffas och

att det räcker med en skriftlig ansökan som innehåller motivering varför

sökanden anser sig vilja fullgöra vapenfri tjänst, önskemål angående tjänst-

göringsområde samt uppgift på minst två trovärdiga personer som väl kän­

ner sökanden och hans förhållanden. Härjämte bör sökanden som några

remissinstanser påpekat åläggas personlig inställelse inför utredningsman.

Vidare biträder jag utredningens förslag att frågor om tillstånd till vapenfri

tjänst skall avgöras av en särskild nämnd om sju ledamöter, vapenfrinämn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

49

den. I likhet med utredningen förordar jag, att nämnden skall äga utse ut­

redningsmän. Till utredningsmän bör inte bara komma i fråga företrädare

för trossamfunden utan även andra personer som lämpar sig för uppgiften.

I detta sammanhang anser jag det böra övervägas att i möjlig utsträckning

anknyta utredningsverksamheten till inskrivningsförrättningarna. Beträf­

fande slutligen nämndens sammansättning är det angeläget att olika intres­

sen blir allsidigt representerade i nämnden. Självfallet bör några av leda­

möterna ha anknytning till yrkesområden, som gör dem särskilt ägnade att

bedöma bärigheten av de samvetsbetänkligheter mot vapenbruk som åbe­

ropas av dem som söker vapenfri tjänst. Kungl. Maj :t bör äga meddela

bestämmelser om nämndens sammansättning.

Utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha huvudansvaret

för de vapenfrias utbildning och tjänstgöring samt omhänderha deras regi­

strering och redovisning har fått ett genomgående positivt mottagande av

remissinstanserna. Även jag biträder förslaget. Såsom arbetsmarknadssty­

relsen framhållit i sitt remissutlåtande finns redan inom styrelsen ett system

för fördelning av arbetskraft för totalförsvarsuppgifter. I sin egenskap av

uttagningsmyndighet liar arbetsmarknadsstyrelsen att inom ramen för sina

befogenheter fastställa de totalförsvarsuppgifter för vilka utbildning av

vapenfria bör ske. Eftersom arbetsmarknadsstyrelsen centralt ansvarar för

utbildningen bör enligt utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta

förslag ett samarbetsorgan upprättas inom styrelsen i vilket ingår företrä­

dare för berörda utbildningsmyndigheter.

Frågan om totalvägrarna, främst Jehovas vittnen, har utförligt diskute­

rats såväl av utredningen som av remissinstanserna. Med den föreslagna om­

läggningen av tjänstgöringssystemet och utvidgningen av tjänstgöringsom-

rådena torde de s. k. etiska totalvägrarna inte vidare erbjuda något problem.

Annorlunda förhåller det sig med medlemmarna av sekten Jehovas vittnen,

som helt vägrar att lyda order från samhällets sida även om det gäller skydd

för samhället eller den demokratiska ordningen. Enligt utredningen kan det

allvarligt övervägas att temporärt odugligförklara Jehovas vittnen på samma

grunder som nu åberopas när vissa alkoholskadade eller asociala personer

befrias från värnpliktstjänstgöring. Bland remissinstanserna har mening­

arna i fråga om behandlingen av Jehovas vittnen varit delade. Tanken att

sektens medlemmar i en eller annan form skall befrias från tjänstgöring har

dock vunnit sympati bland en knapp majoritet av de remissinstanser som

yttrat sig i frågan.

För min del har jag kommit till den bestämda uppfattningen att sekten

Jehovas vittnen liar en sådan inställning till samhället att det får anses ute­

slutet att medlemmarna fullgör någon form av tjänsteplikt. Skäl talar för

att de särbehandlas vilket redan sker i vissa länder. Den nuvarande ord­

ningen är så otillfredsställande att jag anser att man bör pröva andra vägar

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 sand. Nr 107

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1066

50

även om det skulle medföra, att rättvisesynpunkterna sätts åt sidan i de

relativt fåtaliga fall som det i praktiken rör sig om. Särbehandlingen bör

dock inte innebära att någon förklaras vara vapenfri utan att den nya lagens

rekvisit är uppfyllda, vilket endast i undantagsfall kan väntas vara fallet

i fråga om Jehovas vittnen. Inte heller bör reglerna om befrielse från eller

anstånd med värnpliktstjänstgöring eller om odugligförklaring tolkas på

något särskilt sätt i fråga om sektens medlemmar. Jag anser det vidare

olämpligt och knappast möjligt att införa en särregel som skulle befria

endast dem från tjänstgöring.

Mot bakgrund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen att

medlemmar av sekten Jehovas vittnen, som enligt utredning i det särskilda

fallet måste antas på grund av sin övertygelse inte komma att fullgöra någon

form av tjänsteplikt, inte bör kallas in till tjänstgöring. Kungl. Maj :t äger

förordna att viss värnpliktig, vapenfri eller annan, inte skall kallas in. Jag

förordar alltså den ordningen att Kungl. Maj :t från fall till fall beslutar

huruvida medlem av sekten skall kallas in. Hinder torde inte möta att upp­

dra avgörandet åt underordnad myndighet. Detta bör emellertid inte ske

innan tillräcklig erfarenhet vunnits av den nya ordningen.

Tillvägagångssättet bör utformas så att beslutet i så många fall som möj­

ligt kan fattas före inställelsen till tjänstgöring. Förutsättningar för att klar­

het om vederbörandes inställning i regel skall vinnas på ett tidigt stadium

synes också skapas genom mitt förslag att utredningsverksamheten i möjlig

utsträckning skall anknytas till inskrivningsförrättningarna. Kungl. Maj :t

bör vidare föreskriva att frågan huruvida inkallelse i fortsättningen skall

ske skall underställas Kungl. Maj :t när det upplyses att värnpliktig tillhör

sekten Jehovas vittnen t. ex. i ärende om befrielse enligt 5 § värnpliktslagen

eller i samband med inställelse. Vid utredningen av fråga huruvida inkal­

lelse skall ske bör den nya vapenfrinämnden kunna medverka även om till­

stånd till vapenfri tjänst inte kan komma i fråga. Beslut att inkallelse inte

skall ske bör omprövas efter viss tid och ny utredning då göras.

Om en sektmedlem underlåter att ge sin sekttillhörighet tillkänna innan

han inställer sig till tjänstgöring och vägrar att lyda order, bör enligt min

mening vanliga regler om åtal och straff gälla. Särregler för detta fall är jag

inte beredd förorda för sektens medlemmar. Om någon i samband med in­

ställelse uppger sig tillhöra Jehovas vittnen, bör han inte beordras utföra

arbete eller ges annan order, förrän man undersökt om han tillhör sekten.

Tillhör han sekten, bör han genast hemförlovas i avvaktan på Kungl. Maj :ts

beslut.

Den ordning som jag förordat bör tillämpas endast försöksvis. Leder den

till missbruk eller andra olägenheter, bör den omprövas.

Övergången till det nya systemet bör ske den 1 oktober 1966. Arbetsmark­

nadsstyrelsen har visserligen föreslagit senare övergång med hänsyn till att

systemet för beredskapsregistrering läggs om hösten 1967. Jag finner emel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

51

lertid angeläget alt reformen av den vapenfria tjänsten inte försenas. Upp­

står administrativa svårigheter för arbetsmarknadsstyrelsen att redan inne­

varande höst överta ansvaret för de vapenfrias tjänstgöring m. m. synes

redovisningen, registreringen och inkallelseförfarandet under en övergångs­

tid kunna ligga kvar hos krigsmaktens myndigheter.

De grundläggande bestämmelserna för den vapenfria tjänsten bör samlas

i en särskild lag som ersätter den nuvarande lagen den 26 mars 1943 (nr

121) om vapenfria värnpliktiga. Den föreslagna reformen medför vidare

ändringar i brottsbalken, lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän, militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), civilför­

svarslagen den 22 april 1960 (nr 74), krigssjukvårdslagen den 27 november

1953 (nr 688), allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83), lagen

den 14 oktober 1959 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avskedande med

anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester och lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

På grundval av de överväganden som jag nu redovisat har de lagförslag

som vapenfriutredningen lagt fram överarbetats inom försvarsdepartementet

och förslag upprättats till

1. lag om vapenfri tjänst,

2. lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,

3. lag angående ändrad lydelse av lb § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om

disciplinstraff för krigsmän,

4. lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

5. lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960

(nr 74),

6. lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953

(nr 688),

7. lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april

1959 (nr 83),

8. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)

om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänst­

göring m. m. och

9. lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om

semester.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga l.1 Vapenfriutredningens förslag till lag om vapenfria tjänsteplik-

tiga torde fogas till protokollet som bilaga 2.

Fråga om ändring i lagen om allmän försäkring torde få anmälas av che­

fen för socialdepartementet i annat sammanhang. Fråga om ändring i värn­

pliktslagen kommer jag att anmäla senare med förslag om särskild propo­

sition.

1 Bilagan har uteslutits. Förslagen i bilagan är likalydande med de förslag som är fogade vid

propositionen frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Lag om vapenfri tjänst

1

§•

Utredningen föreslår att den som fått tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst

kallas vapenfri tjänstepliktig.

Yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland finner sammanställningen

vapenfri tjänstepliktig inte helt tillfredsställande. Det är inte något för just

detta slag av tjänsteplikt egenartat att den är vapenfri och enligt hov­

rättens mening skulle bl. a. av denna anledning den kortare och enklare

beteckningen vapenfri vara att föredra. Domkapitlet i Linköping konstate­

rar, att utredningens hela strävan varit att för vissa medborgare förvandla

samhällets krav på militär utbildning till en utbildning för civila, icke­

militära uppgifter under krigstid. Med hänsyn därtill synes det domkapitlet

olämpligt att även i fortsättningen katalogisera dessa medborgare som

vapenfria. Domkapitlet föreslår i stället, att den av fredsorganisationerna

lanserade beteckningen civiltjänst används.

Departementschefen. Med hänsyn till att den vapenfria tjänsten inte

betraktas som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som

en särskild tjänsteplikt bör de vapenfria i överensstämmelse med vapenfri­

utredningens förslag benämnas vapenfria tjänstepliktiga. I paragrafen an­

ges de grundläggande förutsättningarna för att värnpliktig skall erhålla

tillstånd till vapenfri tjänst. Såsom framgår av vad jag anfört tidigare for­

muleras förutsättningarna något annorlunda än i 1943 års lag utan att där­

med avses någon ändring i sak. Den i 1943 års lag angivna formuleringen

»djup samvetsnöd» har jag ansett böra behållas.

2

§•

Utredningen föreslår, att i lagen anges riktlinjer efter vilka tjänstgörings-

uppgifter för de vapenfria skall bestämmas.

Yttrande. Sveriges frikyrkoråd anser att i lagen bör anges samtliga de

tjänstgöringsalternativ som föreslagits av utredningen.

Departementschefen. Att uttömmande ange alla tjänstgöringsalternativ

synes inte möjligt. Exempel ges emellertid på de viktigaste tjänstgörings-

områdena till vilka huvuddelen av de vapenfria torde komma att tas ut.

I paragrafen har också tagits in föreskrift om att vapenfri tjänst inte får

fullgöras inom krigsmakten utan den vapenfries medgivande. 3

3

§•

I paragrafen har sammanförts bestämmelserna i 2 § tredje stycket och 7 §

1943 års lag. Enligt 1943 års lag hemförlovas inte värnpliktig som efter in­

ryckning till värnpliktstjänstgöring söker vapenfri tjänst. Den värnpliktige

har i stället valrätt om han vill bära vapen eller inte under den tid som för-

54

uppgifter på annan statlig myndighet. Bestämmelser härom har tagits in i

förevarande paragraf.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

7-9 §§.

Bestämmelser, som i huvudsak motsvarar de i dessa paragrafer upptagna,

återfinns i 27 § 3 mom. D., 34, 35 och 38 §§ värnpliktslagen samt i 15 och

16 §§ civilförsvarslagen.

10—13 §§.

Närmare föreskrifter för nämndens verksamhet bör meddelas i särskild

instruktion för nämnden. Nämnden hör ha befogenhet att återkalla lämnat

tillstånd till vapenfri tjänst. Sådan återkallelse kan — förutom på ansökan

av den vapenfrie bli aktuell om de förhållanden ändras som förelåg när

tillståndet gavs. Som exempel på sådana ändrade förhållanden har vapen­

friutredningen nämnt att den vapenfrie tar anställning som medför skyldig­

het för honom att använda vapen. Också på annat sätt kan det framgå att

en vapenfri inte längre har den inställning till bruk av vapen mot annan

som är en förutsättning för tillstånd till vapenfri tjänst.

14—21 §§.

Utredningen föreslår bl. a. att vapenfria skall kunna meddelas tillrätta-

\ isning i samma omfattning som krigsmän och att tillrättavisningsrätten

skall utövas av arbetschef eller motsvarande befattningshavare under vilken

den felande lyder.

Yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar att vapenfria i vissa

fall kan komma att tjänstgöra under befattningshavare som inte har tjänste-

ansvar. Det kan enligt hovrättens mening inte vara tänkbart att tillägga så­

dana befattningshavare förmanskap och bestraffningsrätt. Vidare ifråga­

sätter hovrätten, om inte stadganden om ansvar för tjänstemissbruk och

grovt tjänstefel bör införas i lagen. Svea hovrätt uttalar sig i samma rikt­

ning. Militieombudsmannen anser att bestämmelserna angående omfatt­

ningen av tillrättavisningsformerna extratjänst och utegångsförbud är av

sådan frihetsinskränkande karaktär att de bör meddelas i lagen och inte i

administrativ ordning. Slutligen pekar hovrätten för Nedre Norrland och

militieombudsmannen på att den föreslagna lagens och värnpliktslagens

straffbestämmelser bör överensstämma.

Departementschefen. De föreslagna ansvarsbestämmelserna m. m. mot­

svaras för krigsmän av stadgandena i 21 kap. 11, 14 och 18 §§ brottsbalken,

37

39 §§ värnpliktslagen, 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän.

66—69 §§ militära rättegångslagen samt 40 § värnpliktslagen (77 § civil­

försvarslagen). Vid överarbetningen av vapenfriutredningens förslag i äm­

net har de av remissmyndigheterna framförda synpunkterna beaktats.

Bl. a. har sålunda en bestämmelse om ansvar för grovt tjänstefel införts

56

Ktingl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

Bilaga 2

Vapenfriutredningens förslag

till

Lag om vapenfria tjänstepliktiga

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Är bruk av vapen mot annan icke förenligt med värnpliktigs allvarliga per­

sonliga övertygelse och skulle sådant bruk för den värnpliktige medföra

samvetsnöd, må denne erhålla tillstånd att, i stället för värnpliktstjänstgö­

ring, såsom vapenfri tjänstepliktig fullgöra tjänstgöring i den ordning den­

na lag stadgar (vapenfri tjänst).

2

§.

Vapenfri tjänst skall fullgöras utom krigsmakten. Den som fullgör sådan

tjänst skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen

eller ammunition.

Då värnpliktig första gången ingivit ansökning om vapenfri tjänst, skall

han, om han så önskar, vara fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt

från att bära vapen eller ammunition intill dess ansökningsärendet blivit

slutligt avgjort.

3 §.

Vapenfri tjänstepliktig skall uttagas till tjänstgöringsuppgifter, som under

krig äro betydelsefulla för samhället, såsom

a) brandtjänst inom civilförsvaret;

b) reparationstjänst vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk;

c) hälsovårds- och sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalvä-

sendet;'

d) ekonomi- eller expeditionstjänst, främst vid statlig eller kommunal

förvaltning.

Om tjänstgöringstider m. m.

4 §•

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under en

tid av femhundrafyrtio dagar. Tjänstgöringen må fördelas i omgångar över

hela värnpliktstiden.

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

11

§•

I fråga om vapenfri tjänstepliktigs förmåner i samband med tjänstgöring

samt om ersättning i anledning av skada, som han ådragit sig under tjänst­

göringen, gäller vad Konungen därom stadgar.

Om prövningen av iillståndsärende

12

§.

Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av en särskild

nämnd. Nämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka en, tillika ordfö­

rande, skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete, en

skall vara psykolog och två skola vara präster, den ene inom svenska kyrkan

och den andre inom annat trossamfund.

Ledamot av nämnden förordnas av Konungen för viss tid. För ledamot

förordnar Konungen en eller flera suppleanter. Suppleant skall uppfylla för

ledamot stadgade behörighetsvillkor.

13 §.

Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenat sig.

Nämnden är ej beslutför med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter

för dem deltaga i avgörandet.

Mot ledamot av nämnden gälla samma jäv som i fråga om domare.

14 §.

Nämnden äger återkalla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst när den tjänste-

pliktige ansöker därom eller eljest ändrade förhållanden därtill föranleda.

15 §.

Konungen äger i särskilda fall, utan hinder av att ansökan icke gjorts, be­

sluta att värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes vapenfri tjänstepliktig

a) som olovligen avviker eller utebliver från det ställe, där han skall

tjänstgöra eller vistas;

b) som vägrar eller underlåter att lyda förmans order eller otillbörligen

uppehåller orderns fullgörande och det ej är uppenbart att ordern icke angår

tjänsten.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, dömes

till fängelse i högst två år.

17 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet

åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra

60

ten enligt äldre lag alltjämt skall bestå. Värnpliktig, som uttagits till sådan

tjänstgöring, skall dock äga rätt att, om han så önskar, överföras till tjänst­

göring enligt den nya lagen.

2. Äldre bestämmelser om utbildningstid skola alltjämt tillämpas beträf­

fande värnpliktig, som påbörjat vapenfri tjänstgöring före ikraftträdandet

av denna lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 är 1966

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

25 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärenden

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

änge

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

,

H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets den 18 mars

1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 mars 1966 remitterade

förslagen till

1) lag om vapenfri tjänst,

2) lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om

disciplinstraff för krigsmän,

4) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr

n),

6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953

(nr 688),

7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april

1959 (nr 83),

8) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)

om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänst­

göring m. m.,

9) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om

semester.

Föredraganden anmäler att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och

anför.

Vid behandlingen i statsrådet den 11 mars 1966 föreslog jag en omlägg­

ning av den vapenfria tjänsten men jag tog inte upp kostnaderna för refor­

men. Dessa kostnader bör — bortsett från kostnaderna för vapenfrinämn­

den — belasta elfte huvudtiteln. För de närmaste tre budgetåren bör emel­

lertid övergångsvis kostnaderna slutligt bestridas från fjärde huvudtiteln.

För budgetåret 1966/67 bör kostnaderna i sin helhet belasta fjärde huvud­

64

ningen den 5 juni 1953 (nr 272) och anvisningarna till paragrafen samt

punkt 6 i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370). Med hänsyn till att de vapenfrias tjänstgöring inte längre

skall anses som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som

en särskild tjänsteplikt kan de angivna bestämmelserna inte utan vidare

tillämpas på de vapenfria. Behov av andra författningsändringar kan kom­

ma att föreligga än som nu kunnat förutses. Chefen för socialdepartementet

har anmält frågan om ändring i lagen om allmän försäkring medan chefen

för finansdepartementet denna dag anmäler frågan om ändring i kommunal­

skattelagen. Fråga om ändring i lagen om val till riksdagen och kommunala

vallagen torde få behandlas senare. Kungl. Maj :t bör i övrigt under de förut­

sättningar jag angett tidigare äga utfärda bestämmelser om ekonomiska för­

måner m. m. åt vapenfria och i samband därmed äga utfärda annan författ­

ning än lag eller vidtaga erforderliga ändringar i andra med riksdagen beslu­

tade eller med stöd av dess beslut utfärdade författningar än lag.

De till lagrådet remitterade lagförslagen bör nu föreläggas riksdagen med

vissa mindre, redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att

dels godkänna de grunder för den vapenfria tjänsten som angetts i stats­

rådsprotokollet för den 11 mars 1966 och i detta protokoll,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att under de förutsättningar jag angett ut­

färda bestämmelser om ekonomiska förmåner m. m. åt vapenfria tjänste-

pliktiga,

dels anta lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Westlund

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

ESSELTE AB. STHLM 65

614824