2

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbets­

tidens begränsning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda ar­

betare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 45 timmar i

veckan. Arbetstiden må ej något

dygn överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden

skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såframt

arbetstiden under en tidrymd av

högst tre veckor icke överstiger i

genomsnitt 45 timmar i veckan.

Vecka räknas ------------------------------

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare må icke använda ar­

betare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 42 timmar 30

minuter i veckan. Arbetstiden må ej

något dygn överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden

skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såframt

arbetstiden under en tidrymd av

högst tre veckor icke överstiger i ge­

nomsnitt 42 timmar 30 minuter i

veckan.

---- för arbetsstället.

5§.

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller el­

jest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden un­

der en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar i veckan.

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller el­

jest särskilda skäl föreligga, göras i

vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst 42 timmar 30 minuter i veckan.

1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:253.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 19481

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda ar­

betare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 45 timmar för

arbetsvecka. Arbetstiden må dock ut­

sträckas till 47 timmar för arbets­

vecka, såframt arbetstiden under en

tidrymd, som ej må överstiga 12 må­

nader, uppgår till i genomsnitt högst

45 timmar för arbetsvecka.

Arbetstiden må----------------------------

Med arbetsvecka----------- ---------------

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda ar­

betare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 42 timmar 30

minuter för arbetsvecka. Arbetstiden

må dock utsträckas till 45 timmar

för arbetsvecka, såframt arbetstiden

under en tidrymd, som ej må över­

stiga 12 månader, uppgår till i ge­

nomsnitt högst 42 timmar 30 minu­

ter för arbetsvecka.

------- 10 timmar.

- --------med söndag.

5§.

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller el­

jest särskilda skäl föreligga, göras i

vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar under loppet av sju

dagar.

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller el­

jest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden un­

der en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genom­

snitt högst 42 timmar 30 minuter

under loppet av sju dagar.

Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:254.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966

* Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942

(nr 652) för detaljhandeln

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942 för

detaljhandeln1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4§.

Arbetsgivare må icke använda ar­

betstagare till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 45 timmar

i veckan. Arbetstiden må ej något

dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe,

Beträffande arbetstagare å försälj­

ningsställe, som i regel hålles öppet

såväl söckendag som sön- och helg­

dag, skall i stället för vad i första

och andra styckena stadgas gälla, att

arbetstiden icke må överstiga för

dygn 10 timmar och för två veckor

i följd i genomsnitt 45 timmar i

veckan.

Vecka räknas------- — —------------

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare må icke använda ar­

betstagare till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 42 timmar

30 minuter i veckan. Arbetstiden må

ej något dygn överstiga 10 timmar.

11 timmar.

Beträffande arbetstagare å försälj­

ningsställe, som i regel hålles öppet

såväl söckendag som sön- och helg­

dag, skall i stället för vad i första

och andra styckena stadgas gälla,

att arbetstiden icke må överstiga för

dygn 10 timmar och för två veckor

i följd i genomsnitt 42 timmar 30

minuter i veckan.

---- för arbetsstället.

5§.

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden un­

der en tidrymd, som ej må överstiga

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden un­

der en tidrymd, som ej må överstiga

1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:255.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)

för hotell, restauranger och kaféer

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 för

hotell, restauranger och kaféer1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda ar­

betstagare till arbete under längre

tid, raster och måltidsuppehåll oräk­

nade, än att arbetstiden under loppet

av tre veckor icke överstiger i ge­

nomsnitt 45 timmar i veckan. Arbets­

tiden må under en tidrymd av tjugu-

fyra timmar, räknad från klockan

6 på morgonen ena dagen till sam­

ma tid påföljande dag, ej överstiga

11 timmar.

Vecka räknas -—----------- —----------

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda ar­

betstagare till arbete under längre

tid, raster och måltidsuppehåll oräk­

nade, än att arbetstiden under loppet

av tre veckor icke överstiger i ge­

nomsnitt 42 timmar 30 minuter i

veckan. Arbetstiden må under en tid­

rymd av tjugufyra timmar, räknad

från klockan 6 på morgonen ena da­

gen till samma tid påföljande dag,

ej överstiga 11 timmar.

------ för arbetsstället.

5§.

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill el­

ler eljest särskilda skäl föreligga,

göras i vidare mån än att arbetstiden

under en tidrymd, som ej må över­

stiga 12 månader, uppgår till i ge­

nomsnitt högst 45 timmar i veckan.

Arbetarskyddsstyrelsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden un­

der en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 42 timmar 30 minuter i veckan.

1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:256.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 14 oktober 1966.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, statsråden

S

träng

, L

indström

, L

ange

, E

denman

,

J

ohansson

, H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om ändring i ar-

betstidslagstiftningen och anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963 har jag till­

kallat sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om en allmän förkort­

ning av den lagstadgade arbetstiden, varvid de sakkunniga skall se över

arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och innehåll i övrigt samt

lägga fram förslag till helt ny lagstiftning i fråga om arbetstiden (direktiv

se 1964 års riksdagsberättelse s. 165). De sakkunniga arbetar under be­

nämningen 1963 års arbetstidskommitté (ledamöter förste vice talmannen

Axel Strand, ordf., riksdagsledamöterna Brita Elmén, Arvid Enarsson och

David Gomér, förbundsordföranden Gunnar Hallström, planeringschefen

Erik Höök, direktörerna Gunnar Larsson och Gunnar Nordholm, kansli­

chefen Olof Schärman och Landsorganisationens andre ordförande Edvard

Vilhelmsson).

Under innevarande år har arbetsmarknadens parter i stor utsträckning

träffat överenskommelser om successiv sänkning av den ordinarie arbets­

tiden fr. o. m. början av år 1967. Vid ingången av år 1969 skall arbetstiden

enligt dessa överenskommelser ha reducerats till 42 timmar 30 minuter i

veckan.

I en den 17 juni 1966 dagtecknad promemoria (Stencil S 1966:4) har

arbetstidskommittén förordat att den lagstadgade arbetstiden anpassas

efter de av arbetsmarknadsparterna träffade avtalen och lagt fram förslag

till sådana ändringar i gällande lagstiftning som behövs för att genomföra

allmän förkortning av den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 45 tim­

mar till 42 timmar 30 minuter i veckan.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av arbetarskydds-

styrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, Svenska arbetsgi­

vareföreningen, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Föreningen skogs­

brukets arbetsgivare, Kooperationens förhandlingsorganisation, Landsorga­

nisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade­

12

Från reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan arbetar-

skyddsstyrelsen bevilja dispens. Sådan dispens kräver antingen att det

stora flertalet av de berörda arbetarna samtyckt därtill eller att andra sär­

skilda skäl föreligger. Beslut om förlängd begränsningsperiod till högst

tolv månader kan dock meddelas utan att någon av dessa förutsättningar

föreligger (5 §).

Utöver ordinarie arbetstid äger arbetsgivaren under särskilda villkor an­

vända arbetare till arbete på övertid. I nödsituationer äger han ta ut över­

tid utan särskild inskränkning (6 §). För sådana förberedelse- eller avslut-

ningsarbeten som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras

före eller efter den allmänna arbetstiden får han ta ut övertid under högst

sju timmar i veckan (7 § 1 inom.). Utöver dessa båda former av övertid

äger arbetsgivaren, då han finner det påkallat med hänsyn till något sär­

skilt förhållande, ålägga arbetare övertid med högst 48 timmar under lop­

pet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår, s. k. allmän

övertid (7 § 2 mom.). Dessutom kan han hos arbetarskyddsstyrelsen utver­

ka dispens för ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalen­

derår, s. k. extra övertid, om det är påkallat av trängande behov (7 § 3 inom.).

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281; ändrad 1957:254) gäller

för jordbruk med binäringar och byggnadsarbete för jordbruk eller dess

binäring samt för trädgårdsskötsel som bedrivs såsom självständigt företag,

allt under förutsättning att minst en arbetare i regel sysselsätts av arbets­

givaren. Undantag görs för arbete som bedrivs av staten, husligt arbete,

ackordsmjdikning och visst rotfruktsarbete som utförs på ackord samt för

okontrollerbart arbete (1 §). Lagen gäller inte för arbetsgivarens familje­

medlemmar, arbetstagare i överordnad ställning eller kontorspersonal (2 §).

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 45 timmar per arbetsvecka,

raster oräknade. Huvudregeln kompletteras med en föreskrift som medger

utsträckning av arbetstiden till 47 timmar i veckan under förutsättning att

arbetstiden under en tidrymd av högst tolv månader stannar vid i genom­

snitt 45 timmar i veckan. Dygnsmaximum är fastställt till tio timmar

(4 §). Från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning

kan avsteg göras antingen genom kollektivavtal eller enligt dispens av ar­

betarskyddsstyrelsen på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstids­

lagen (4 a och 5 §§).

övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande

regler i allmänna arbetstidslagen. Den allmänna övertiden begränsas dock

till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd samt till

48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgivaren föredrar

en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under loppet av en kalendermånad.

Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd av

tolv månader i följd (6 och 7 §§).

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966

14

kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som

enligt övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§).

I fråga om övertid för nödfallsarbete och extra övertid överensstämmer

liotellagens bestämmelser med allmänna arbetstidslagens. Övertid för för­

beredelse- eller avslutningsarbeten får tas ut med högst 21 timmar under

loppet av tre veckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan sex på mor­

gonen den ena dagen till samma tid påföljande dag får övertid av detta

slag uppgå till högst en och en halv timme. Allmän övertid får på samma

villkor som i allmänna arbetstidslagen förekomma med högst 200 timmar

under ett kalenderår och högst 36 timmar under loppet av tre veckor (6

och 7 §§).

Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen

Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas

stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen.

Arbetstidskommittén har med utgångspunkt från uppgifterna i 1960 års

folkräkning sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och

funnit att dessa omkring år 1960 berörde närmare 60 % av den förvärvs­

arbetande befolkningen. De personer som formellt omfattades av lagstift­

ningen motsvarade enligt kommitténs beräkningar 42 % av hela den för­

värvsarbetande befolkningen, 51 % av totalantalet arbetstagare och 76 %

av dem som brukar hänföras till arbetare.

För arbetstagare som inte lyder under lagstiftningen gäller arbetstids-

bestämmelser, som är intagna i kollektivavtal och liknande överenskom­

melser samt i tjänstgöringsreglementen o. d. Sådana bestämmelser gäller

i betydande utsträckning också för arbetstagare som formellt omfattas av

lagstiftningen. Vid utformningen av avtal och reglementen har lagstiftning­

en haft ett normgivande inflytande. På grund härav och med hänsyn till

avtalsreglernas genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpnings­

område kan man enligt kommitténs mening slå fast att det helt övervä­

gande antalet arbetstagare i vårt land har sin arbetstid reglerad i enlighet

med lagstiftningens principer.

Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens

längd har fram till innevarande år för flertalet arbetstagare anslutit sig till

vad lagarna i sådant avseende maximalt medger. Som regel har sålunda

föreskrivits att den ordinarie arbetstiden skall utgöra 45 timmar i veckan.

Kortare arbetstider har gällt för vissa grupper. Tjänstemännen har t. ex.

i stor utsträckning tillförsäkrats arbetstider på omkring 42 timmar i vec­

kan eller därunder. För underjordsarbetare och arbetare sysselsatta i kon­

tinuerlig drift har gällt en veckoarbetstid av 40 resp. 42 timmar. Måleri­

arbetare och typografer har också haft arbetstider som understiger 45 tim­

mar i veckan. Längre arbetstid än vad lagen stadgar har gällt för ett få­

tal grupper. Droskchaufförer och arbetstagare med vakttjänst har haft

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

16

förskjutning av motivkretsen inträdde. I samband med denna reform ut­

talade statsmakterna att en förkortning av arbetstiden inte kunde grun­

das på omsorgen om arbetstagarnas fysiska eller psykiska hälsa. I stället

fick en förkortning grundas på skäl som tog sikte på en utveckling av

arbetstagarnas ekonomiska välfärd. I denna ingick, framhöll man, som

jämställda komponenter dels lön dels fritid. Vid varje tillfälle då arbets­

tagaren erbjöds en förhöjning av sin levnadsstandard ställdes han inför

en valsituation. Skulle han ta ut sin standardförbättring i form av ökad

lön eller i form av ökad fritid? Enligt statsmakternas mening var en ma­

joritet av arbetstagarna beredd att i viss utsträckning låta valet falla på

ökad fritid.

Till denna syn på frågan om en generell förkortning av arbetstiden är

kommittén beredd att i huvudsak ansluta sig. Fortsatt sänkning av arbets­

tiden kan — som kommittén för närvarande ser på problemet — inte moti­

veras av sociala skäl. En sådan reform får i stället grundas på individens

val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en genom förbättrat produktions­

resultat möjliggjord ökning av levnadsstandarden. Att dagens arbetstagare

i betydande mån är inställda på att ta ut sin standardförbättring i form av

fritid bekräftas enligt kommittén av årets avtalsresultat.

Arbetsmarknadsparternas överenskommelser om förkortning av den

ordinarie arbetstiden kommer, framhåller kommittén, att med­

föra en differens mellan lagstadgad maximiarbetstid och på arbetsmark­

naden allmänt tillämpad ordinarie arbetstid. En konsekvens härav blir, att

lagstiftningen inte längre kan efter hittills tillämpade principer fungera

som norm i fråga om arbetstidens längd. Ser man det som ett väsentligt

syfte för lagen att alltjämt ange vad som enligt rådande uppfattning bör

vara maximal ordinarie arbetstid i landet, bör lagstiftningen enligt kom­

mitténs mening tämligen omgående anpassas efter den avtalade arbets­

tiden. En officiell bekräftelse på utvecklingen i arbetstidsfrågan finner

kommittén också vara av värde, inte minst då det gäller att redovisa denna

utveckling i internationella sammanhang.

Utöver dessa principiella motiv talar enligt kommittén vissa materiella

skäl för att den avtalade arbetstidsförkortningen avspeglas i arbetstidsla­

garna.

Man kan, påpekar kommittén, inte utesluta att vissa grupper arbets­

tagare blir utan arbetstidsförkortning eller får del av en sådan i långsam­

mare takt än vad centraluppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareförening­

en och Landsorganisationen föreskriver, fastän avtalsregleringen säkerli­

gen kommer att få genomslagskraft utanför sitt egentliga tillämpnings­

område. Det gäller framför allt sådana arbetstagare som inte omfattas av

kollektivavtal men även sådana som i sina avtalsförhandlingar får mindre

gott gehör för kraven på minskad arbetstid. Om arbetstidslagarna anpas­

sas efter centraluppgörelsen skapas, anser kommittén, garantier för att även

Kungl. Maj:ls proposition nr 137 år 1966

18

Avslutningsvis erinrar kommittén om alt man i åtskilliga förbundsavtal

har kommit överens om en annan förkortningstakt än den i centralupp­

görelsen förordade. Kommitténs förslag att låta arbetstidslagarnas över­

gångsbestämmelser återspegla den ordning för arbetstidsförkortningens

genomförande som är intagen i centraluppgörelsen kan därför medföra

att avtalad arbetstid vid vissa tidpunkter kommer att överstiga lagstadgad

arbetstid. Kommittén är medveten härom men understryker att nämnda

förhållande sanktioneras av arbetstidslagarna, eftersom bestämmelsen om

den ordinarie arbetstidens längd och förläggning är dispositiv. Avvikelse

mellan lag och avtal på denna punkt skall sålunda, betonar kommittén, inte

rubba innehållet i ingångna avtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

Remissyttrandena

Kommitténs promemoria har vid remissbehandlingen fått ett övervägande

positivt mottagande. Frånsett arbetsmarknadsstyrelsen, som inte ansett

promemorian föranleda något ställningstagande från de synpunkter styrel­

sen har att företräda, och ett par arbetsgivarorganisationer tillstyrker

remissinstanserna kommitténs förslag att sänka maximum för den ordi­

narie arbetstiden. Bland de tillstyrkande organisationerna är alltså

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade­

mikers centralorganisation och Statstjänstemannens riksförbund. De av

kommittén framförda motiven för förslaget möter inte någon erinran.

Sveriges akademikers centralorganisation understryker att överensstämmel­

se, liksom hittills varit fallet, bör råda mellan lagstadgad maximiarbetstid

och i kollektivavtal för arbetarpersonal fastställd arbetstid.

Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig avvisande till kommitténs för­

slag och hävdar att förslaget inte bör föranleda lagstiftning. Föreningen

anför som sin principiella inställning att arbetstidsfrågan helt och hållet

bör överlämnas till arbetsmarknadsparterna att lösas genom förhandlingar.

De centrala parterna på arbetsmarknaden har inte minst genom årets upp­

görelse visat att man kan anförtro åt dem att lösa sådana frågor. Avtalsvägen

kan man på smidigaste sätt genomföra en för arbetstagarna tillfredsställan­

de arbetstidsreglering samtidigt som produktionsbetingelserna i olika

branscher och företag kan beaktas. Om statsmakterna trots allt skulle anse

att en maximigräns för den ordinarie arbetstidens längd alltjämt skall fin­

nas i lag, bör denna gräns enligt föreningens mening bestämmas enbart med

hänsyn till skyddsmotiv och inte efter vad parterna på arbetsmarknaden

kommer överens om. Föreningen understryker i det sammanhanget att de

centrala uppgörelserna mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer från

normbildande synpunkt besitter sådan genomslagskraft att de inte behöver

kompletteras med lagstiftning. De bestämmelser i arbetstidslagarna, som

alltjämt motiveras av skyddsskäl, bör enligt föreningen flyttas till arbetar­

20

och anda, eftersom flera verksamhetsområden kommer att ha avtalsbe­

stämmelser under övergångstiden som strider mot lagen. Förbundet före­

slår att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1969. I Skogs- och lant-

arbetsgivareföreningens yttrande föreslås att lantarbetstidslagens över­

gångsbestämmelse samordnas med arbetsmarknadsparternas uppgörelse

för jordbruket. Enligt denna kommer arbetstidsförkortningen att genom­

föras i ett steg den 1 april 1968.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet aktualiserar i

sina yttranden frågan om arbetsgivarbegreppet i arbetstids­

lagarna. F. n. är kommunen som sådan arbetsgivare i lagens mening, vil­

ket medför att en kommunal myndighet inte kan deltidsanställa en arbets­

tagare som är heltidsanställd hos annan myndighet i kommunen. Förbun­

den anser detta stå i strid mot lagstiftarens intentioner och föreslår att be­

greppet arbetsgivare i arbetstidslagarnas mening skall avse den kommu­

nala nämnd, styrelse eller direktion hos vilken arbetstagaren är anställd.

Departementschefen

Genom beslut av statsmakterna år 1919 infördes för arbetstagare inom

industri och anläggningsverksamhet en laglig begränsning av den ordinarie

arbetstiden till 48 timmar i veckan. Lagstiftningen hade från början en

till tiden begränsad giltighet men fick år 1930 definitiv karaktär i och med

antagandet av den alltjämt gällande allmänna arbetstidslagen. Principen

om 48 timmars arbetsvecka vann successivt insteg även inom sådana verk­

samhetsområden som lämnats utanför allmänna arbetstidslagen. Genom

särskild lagstiftning slogs principen fast för arbetstagare inom jordbruk och

detaljhandel samt i hotell, restauranger och kaféer. Detsamma gäller sjö­

folket. För andra grupper blev 48-timmarsveckan realiserad utan stöd av

lagstiftning.

På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år

1957 att förkorta den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45 timmar i

veckan. Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid ingången

av vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Samtidigt gjordes bestämmel­

serna om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt att kollektivavtal

kan träffas om längre arbetstid per dag eller vecka m. m. Vid beslutet för­

utsattes att en sänkning av lagstiftningens maximum för den ordinarie

arbetstidens längd skulle slå igenom även på de områden som inte berördes

av lagstiftningen. Utvecklingen har visat att detta antagande var riktigt.

Arbetstiden i vårt land uppgår f. n. endast för ett fåtal grupper arbetsta­

gare till mer än 45 timmar i veckan. För övriga grupper utgör den normala

arbetstiden 45 timmar i veckan eller mindre. Bland arbetstagare med kor­

tare arbetstid än 45 timmar i veckan märks flertalet tjänstemän samt sådana

arbetare som sysselsätts under jord eller i kontinuerlig drift.

Såväl i vårt land som i åtskilliga andra länder har under senare år rests

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966

21

krav på ytterligare förkortning av arbetstiden. Med anledning härav till­

kallade jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med uppgift att utreda i vil­

ken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de

sakkunniga uppdrogs även att verkställa en översyn av arbetstidslagstift-

ningen och lägga fram förslag till en ny allmän arbetstidslag. De sakkun­

niga arbetar under benämningen 1963 års arbetstidskommitté. Kommittén

har meddelat sin avsikt att avlämna slutligt betänkande år 1967.

Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereds att lagstiftnings­

vägen genomföra en arbetstidsreform har arbetsmarknadsparterna under

den senaste avtalsrörelsen i betydande omfattning träffat avtal om sänk­

ning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande för avtalen har varit

den centrala uppgörelse som ingicks mellan Svenska arbetsgivareförening­

en och Landsorganisationen i Sverige genom definitivt avtal den 13 juni

1966. Enligt denna överenskommelse skall en förkortning av arbetstiden ske

från 45 timmar till 44 timmar 10 minuter i veckan den 1 februari 1967,

från 44 timmar 10 minuter till 43 timmar 20 minuter i veckan den 1 februari

1968 och från 43 timmar 20 minuter till 42 timmar 30 minuter i veckan

den 1 januari 1969, parterna på förbundsplanet dock obetaget att genom­

föra förkortningen på annat sätt. 1 viss utsträckning har parterna utnyttjat

möjligheten att komma överens om annan förkortningstakt. Genomgående

gäller dock att arbetstiden fr. o. m. år 1969 skall ha reducerats till 42 tim­

mar 30 minuter i veckan.

Med anledning av denna utveckling på avtalsområdet har arbetstidskom-

mittén i en promemoria föreslagit att arbetstidslagarna anpassas efter de

förändrade förhållandena på arbetsmarknaden utan att den förestående

mera genomgripande lagrevisionen avvaktas. Kommitténs förslag innebär

att maximeringen av den ordinarie veckoarbetstidens längd successivt re­

duceras i tre 50-minulerssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och

den 1 januari 1969 till 42 timmar 30 minuter. Vid remissbehandlingen har

förslaget med ett par undantag fält ett positivt mottagande.

I olika sammanhang har sedan åtskilliga år från regeringens sida fram­

hållits, att målet för strävandena på arbetstidens område är en normal

arbetstid av 40 timmar i veckan. Dåvarande chefen för socialdepartementet

underströk detta i sina direktiv för utredningen om kortare arbetstid sam­

tidigt som han tilläde att målet kunde uppnås endast i etapper och genom

successiva framsteg. En erinran om detta uttalande togs in i direktiven för

de utredningsmän som i slutet av 1950-talet fick i uppdrag att — såsom

ett led i planeringen för en ytterligare arbetstidsförkortning — studera

verkningarna av 45-timmarsveckans införande. I enlighet med denna prin­

cipiella inställning röstade de svenska regeringsombuden •—- liksom övriga

svenska ombud — för den rekommendation (nr 116) som Internationella

arbetsorganisationen antog år 1962 och som uppställer 40-timmarsveckan

såsom ett socialt mål. EU steg mot cn förkortad arbetstid, låt vara i annan

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1966

22

form än en nedsättning av maximalarbetstiden per vecka, togs på regering­

ens initiativ år 1963, då beslut fattades om utsträckning av den lagstadgade

semestern från tre till fyra veckor motsvarande i stort sett en förkortning

av veckoarbetstiden med en timme.

För att förbereda en reform som tog direkt sikte på en generell förkort­

ning av den ordinarie veckoarbetstiden tillkallade jag 1963 års arbetstids-

kommitté. I direktiven för kommittén framhölls alt en kommande förkort­

ning borde ske successivt men att kommittén på grundval av vad den in­

hämtade och de bedömanden den gjorde fick ta ståndpunkt till det schema

som en förkortning borde följa. Sedan kommittén börjat sitt arbete har

kraven på kortare arbetstid ytterligare accentuerats. Framför allt har den

fackliga rörelsen fäst stort avseende vid denna fråga. För regeringens del

har det framstått som en angelägen uppgift att tillförsäkra arbetstagarna

kortare veckoarbetstid. Bakom denna inställning har i främsta rummet

inte legat skyddssynpunkter utan en strävan att bereda arbetstagarna möj­

lighet att få del av en förbättrad levnadsstandard i form av ökad fritid.

Även om veckoarbetstidens förkortning alltså numera inte motiveras så

mycket av sociala skäl, kan sådana tala för en minskning av de långa dag­

liga arbetstider som följer med femdagarsveckan vid en total veckoarbets­

tid av 45 timmar. Frågan om arbetstidsförkortning bör dock i huvudsak

ses som ett avvägningsproblem när det gäller användningen av landets

ekonomiska resurser. Vid en sådan avvägning har man att ta hänsyn till

andra angelägna reformkrav av social och ekonomisk natur. Regeringen

har redan deklarerat, vilket framgår av årets statsverksproposition, att en

förkortning av arbetstiden bör tillmätas särskilt hög prioritet på reform­

programmet.

Med hänsyn till den uppfattning i arbetstidsfrågan som regeringen så­

lunda gett uttryck för faller det sig naturligt att ta arbetsmarknadsparter-

nas avtal om arbetstidsförkortning till utgångspunkt för en sänkning av

lagens veckomaximum för den ordinarie arbetstiden. Arbets-

tidskommittén har också lagt fram förslag härom. Jag ansluter mig till de

skäl kommittén anfört för sitt förslag att i gällande arbetstidslagar skriva in

principen om 4272 timmars arbetsvecka och förordar att detta genomförs.

Jag vill understryka att den föreslagna lagändringen på grund av den ge-

nomslagskraft som arbetstidslagstiftningen besitter utanför sitt formella

tillämpningsområde utgör en garanti för att arbetstidsförkortningen kom­

mer alla arbetstagare till del. Den omständigheten att kommittén fått i upp­

drag att verkställa en allmän översyn av arbetstidslagstiftningens tillämp­

ningsområde, innehåll i övrigt och systematiska utformning bör enligt

min mening inte hindra att man redan nu i lag genomför en allmän för­

kortning av den ordinarie arbetstiden. Tvärtom har man anledning anta

att detta är till fördel för kommitténs fortsatta arbete, eftersom detta torde

kunna bedrivas under något minskad tidspress.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966

föreslå att principen om 42V2 timmars arbetsvecka kommer till uttryck även

i sjöarbetstidslagen.

Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr

138) om arbetstidens begränsning,

2) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni

1948 (nr 281),

3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942

(nr 652) för detaljhandeln,

4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947

(nr 216) för hotell, restauranger och kaféer,

vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.‘

Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslagen måtte inhämtas

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög­

het Regenten.

Ur protokollet:

Billy Thorstenson

Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

25

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 oktober 1966.

N

ärvarande:

f.d. justitierådet L

ind

,

justitierådet

Y.

S

öderlund

,

regeringsrådet Å

björnsson

,

justitieråden

B

runnberg

.

Enligt lagrådet den 18 oktober 1966 tillhandakominet utdrag av proto­

koll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 14 oktober 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ända­

målet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändrad lydelse

av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,

2) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tant arbetstidslagen den 4 juni 1948

(nr 281), 3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli

1942 (nr 652) för detaljhandeln, och 4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§

arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Leif Ekberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 21 oktober 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, E

denman

, J

ohansson

, H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

,

P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 19 oktober

1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 oktober, 1966 remitte­

rade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och. 5 §§ lagen den 16 maj 1930

(nr 138) om arbetstidens begränsning,

21 lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948

(nr 281),

3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942

(nr 652) för detaljhandeln,

4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947

(nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.

Föredraganden hemställer att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Håkan M. Rahm