,3

Kungl. Mctj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Försäkring enligt --------— ------- • ■—-

Den obligatoriska försäkringen

äger rum i riksförsäkringsverket

men må på villkor som nedan sägs

i stället ske i ömsesidigt försäkrings­

bolag, som bildats för sådant ända­

mål och för vars förbindelser del­

ägarna svara med obegränsad per­

sonlig ansvarighet. Frivillig försäk­

ring tecknas i riksförsäkringsverket

eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttryc­

ket försäkringsinrättning, avses där­

med riksförsäkringsverket eller bo­

lag som nyss nämnts.

2

Besvär och ansökningar prövas en­

ligt vad nedan stadgas av försälc-

ringsrådet, som jämväl i övrigt har att

med uppmärksamhet följa försäk­

ringens tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets

organisation och verksamhet bestäm­

mas av Konungen med riksdagen.

— —- — dels frivillig.

Försäkringen äger rum i riksför­

säkringsverket.

Besvär och ansökningar prövas en­

ligt vad nedan stadgas av yrkes-

skadenämnden.

Yrkes skadenämnden består av

minst sju ledamöter, som förordnas

av Konungen för högst fyra år i sän­

der. Två av ledamöterna skola repre­

sentera arbetsgivarna och två arbets­

tagarna. Av övriga ledamöter skola

minst två vara lagfarna. Innan le­

damot börjar tjänstgöra, skall han ha

avlagt domared eller försäkran enligt

4 kap. 11 § rättegångsbalken. Om

jäv mot ledamot gälla bestämmel­

serna i 4 kap. rättegångsbalken om

jäv mot domare.

För ledamot av yrkesskadenämn-

den må finnas en eller flera supple­

anter. Bestämmelserna om ledamot

gälla även suppleant.

Ärende avgöres i yrkesskadenämn-

den av fyra ledamöter, om de äro en­

se om beslutet, och i annat fall av

fem ledamöter. Av de ledamöter som

6

Kungl. Maj:ts proposition nr ih7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

av förorsakad sjukdom medfört un­

der längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan eller ned­

sättning av densamma med minst en

tiondel, utgives under tiden liv­

ränta till den skadade. Medför

samma olycksfall eller inverkan ånyo

sjukdom, på grund varav sjukpen­

ning skall utgå, äger den skadade

dock icke uppbära livräntan under

sjukdomstiden. Livräntan beräknas

på grundval av den skadades årliga

arbetsförtjänst, i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,

(ersättnings un der laget)

samt utgår för tid till och med den

månad, under vilken han fyller sex­

tiosju år, med belopp som för år räk­

nat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunder-

laget,

b) vid nedsättning av arbetsför­

mågan med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svaran­

de del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsför­

mågan med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersätt­

ningsunderlaget, som svarar mot gra­

den av nedsättningen.

För tid från och med månaden

näst efter den, under vilken skadad

fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre

fjärdedelar av det belopp, vartill liv­

räntan skall beräknas jämlikt första

stycket.

Vid fastställande av ersättnings­

underlaget medräknas årlig arbets­

förtjänst, som icke överstiger 7 200

(Föreslagen lydelse)

av förorsakad sjukdom medfört un­

der längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan eller ned­

sättning av densamma med minst en

tiondel, utgives under tiden liv­

ränta till den skadade. Medför

samma olycksfall eller inverkan ånyo

sjukdom, på grund varav sjukpen­

ning skall utgå, äger den skadade

dock icke uppbära livräntan under

sjukdomstiden. Livräntan beräknas

på grundval av den skadades årliga

arbetsförtjänst, i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,

(ersättningsunderlaget)

samt utgår för tid till och med må­

naden närmast före den, under vil­

ken han fyller sextiosju år, med be­

lopp som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunder­

laget,

b) vid nedsättning av arbetsför­

mågan med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svaran­

de del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsför­

mågan med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersätt­

ningsunderlaget, som svarar mot gra­

den av nedsättningen.

För tid från och med den månad,

under vilken skadad fyllt sextiosju

år, utgör livräntan tre fjärdedelar av

det belopp, vartill livräntan skall be­

räknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättnings­

underlaget medräknas årlig arbets­

förtjänst, i vad den icke överstiger

8

Kungl. Maj:is proposition nr ik7 år 7967

(Nuvarande lydelse)

ogift. Livräntans belopp skall för tid

till och med den månad, under vilken

änkan fyller sextiosju år, motsvara

en tredjedel och för tid därefter en

fjärdedel av den avlidnes årliga ar­

betsförtjänst. Levde makarna åtskil­

da efter vunnen hemskillnad, skall

livränta dock ej utgå till änkan med

mindre hon enligt dom eller avtal

var berättigad till underhåll av den

avlidne.

Var den--------— —----------—--------

Rätten till------------— -------- --------

Efterlämnar den som avlidit änk­

ling och kommer denne genom döds­

fallet att sakna erforderligt under­

håll, skall livränta tillerkännas ho­

nom efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med den månad, un­

der vilken han fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av

den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad under­

hållsskyldighet å särskilda tider ut­

giva bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med den må­

nad, under vilken den berättigade

fyller sextiosju år, motsvara högst

en tredjedel och för tid därefter

högst en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera ------------------------- - -—

Skall livränta, varom sägs i denna

(Föreslagen lydelse)

ogift. Livräntans belopp skall för tid

till och med månaden närmast före

den, under vilken änkan fyller sex­

tiosju år, motsvara en tredjedel och

för tid därefter en fjärdedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. Lev­

de makarna åtskilda efter vunnen

hemskillnad, skall livränta dock ej

utgå till änkan med mindre hon en­

ligt dom eller avtal var berättigad till

underhåll av den avlidne,

varit trolovad.

- med annan.

Efterlämnar den som avlidit änk­

ling och kommer denne genom döds­

fallet att sakna erforderligt under­

håll, skall livränta tillerkännas ho­

nom efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken han fyller sex­

tiosju år, motsvara högst en tredje­

del och för tid därefter högst en fjär­

dedel av den avlidnas årliga arbets­

förtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad under­

hållsskyldighet å särskilda tider ut­

giva bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med måna­

den närmast före den, under vilken

den berättigade fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 196/

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

utbetalas livräntor enligt vad i 20—

23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen

är dock berättigad att såsom villkor

för utbetalningen fordra förklaring

på heder och samvete av efterlevan­

de, att han saknar varje underrät­

telse om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring in­

fordras från hans förmyndare.

Finnes den---------------- -------------------

26

Har skadad från allmän försäk­

ringskassa uppburit ersättning, som

skolat utgivas av försäkringsinrätt-

ning, skall, därest förhållandet kom­

mer till inrättningens kännedom,

vad som utgivits från kassan avdra­

gas från ersättning, som i anledning

av skadan tillkommer honom enligt

denna lag, samt det avdragna belop­

pet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnju­

tit folkpension, skall avdrag göras i

den mån ersättningen skolat föran­

leda minskning av pensionen; dock

skall bolag, som avses i 1 §, göra så­

dant avdrag endast om begäran där­

om framställes av riksförsäkrings­

verket. Belopp, som av sådant bolag

avdragits enligt vad nu sagts, skall

utbetalas till riksförsäkringsverket.

30

Är någon, som har rätt till sjuk­

penning, barntillägg eller livränta,

icke svensk medborgare och är han

ej bosatt i riket, äger försäkringsin­

rättningen att med hans samtycke

när som helst i stället för sådan er­

sättning till honom utgiva ett be­

utbetalas livräntor enligt vad i 20—

23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket

är dock berättigat att såsom villkor

för utbetalningen fordra förklaring

på heder och samvete av efterlevan­

de, att han saknar varje underrät­

telse om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring in­

fordras från hans förmyndare.

—- till livränta.

§•

Har skadad från allmän försäk­

ringskassa uppburit ersättning, som

skolat utgivas av riksförsäkringsver­

ket, skall, därest förhållandet kom­

mer till verkets kännedom, vad som

utgivits från kassan avdragas från

ersättning, som i anledning av ska­

dan tillkommer honom enligt denna

lag, samt det avdragna beloppet ut­

betalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnju­

tit pension enligt lagen om allmän

försäkring, skall avdrag göras i den

mån ersättningen skolat föranleda

minskning av pensionen.

§•

Är någon, som har rätt till sjuk­

penning, barntillägg eller livränta,

icke svensk medborgare och är han

ej bosatt i riket, äger riksförsäkrings­

verket att med hans samtycke när

som helst i stället för sådan ersätt­

ning till honom utgiva ett belopp för

12

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 196/

dans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där skadan medfört

döden, angående dödsorsaken sna­

rast möjligt insändes till försäk-

ringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som mot­

tagit anmälan enligt första stycket,

skall enligt de föreskrifter, som med­

delas av Konungen, anskaffa läkar­

intyg, varom sägs i första stycket,

samt översända anmälan jämte inty­

get och erforderliga kompletterande

upplysningar till försäkringsinrätt-

ningen.

Läkarintyg, som avses i denna pa­

ragraf, skall utfärdas å formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen.

Nödiga utgifter för dylikt intyg så

ock för annat intyg, som erfordras

för bestämmande av ersättning eller

för prövning huruvida ersättning

skall utgå, gäldas av försäkringsin-

rättningen.

34

Sedan för säkring sinrättning en er­

hållit underrättelse om skadan, skall

inrättningen bestämma den ersätt­

ning som skall utgivas samt, där så

finnes påkallat, vidtaga åtgärder för

vård av den skadade.

Därest det------- —- —>------------ -------

36

Sjukpenning utbetalas------------------

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, så­

vida ej annat överenskommes med

livräntetagaren, för varje månad,

räknat från den dag rätten till liv­

ränta inträtt, å månadens första dag.

I den mån livränta finnes böra för

fört döden, angående dödsorsaken

snarast möjligt insändes till riksför­

säkringsverket.

Allmän försäkringskassa, som mot­

tagit anmälan enligt första stycket,

skall enligt de föreskrifter, som med­

delas av Konungen, anskaffa läkar­

intyg, varom sägs i första stycket,

samt översända anmälan jämte inty­

get och erforderliga kompletterande

upplysningar till riksförsäkrings­

verket.

Läkarintyg, som avses i denna pa­

ragraf, skall utfärdas å formulär,

som fastställes av socialstyrelsen.

Nödiga utgifter för dylikt intyg så

ock för annat intyg, som erfordras

för bestämmande av ersättning eller

för prövning huruvida ersättning

skall utgå, gäldas av riksförsäkrings­

verket.

Sedan riksförsäkringsverket erhål­

lit underrättelse om skadan, skall

verket bestämma den ersättning som

skall utgivas samt, där så finnes på­

kallat, vidtaga åtgärder för vård av

den skadade.

- böra utgå.

§•

— ----------------- en månad.

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, så­

vida ej annat överenskommes med

livräntetagaren eller följer av vad

Konungen förordnat, för kalender­

månad.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

derligt, för utgivande av understödet

ställer säkerhet, som försäkringsin-

rättningen godkänner.

Användes arbetstagare -— -—• — —

(Föreslagen lydelse)

derligt, för utgivande av understödet

ställer säkerhet, som riksförsäkrings­

verket godkänner.

---------------------- för en.

39

Såsom bidrag till bestridande av

omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsverkets verksam­

het skall för varje försäkring i ver­

ket till statsverket erläggas tilläggs­

avgift med belopp, motsvarande fem

procent av försäkringsavgiften, be­

räknad utan hänsyn till avdrag som

sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyl­

digt att till statsverket erlägga bi­

drag till bestridande av nämnda om­

kostnader. Bidraget erlägges för var­

je räkenskapsår efter årets utgång

på tid och sått, som bestämmes av

Konungen, med belopp motsvarande

tre procent av summan av försäk­

ringsavgifterna, beräknade utan hän­

syn till avdrag, som sägs i 25 §, för

de försäkringar som under räken­

skapsåret tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäk­

ringsrådets och riksförsäkringsver­

kets verksamhet bestridas av stats­

verket. I fråga om kostnaderna för

förvaltningen av den i 41 § omför-

mälda fonden gäller dock vad därom

är särskilt stadgat.

40

Envar är skyldig att på begäran

lämna försäkringsrådet eller riksför­

säkringsverket uppgift, som erford­

ras för att bedöma huruvida han är

pliktig att erlägga försäkringsavgift.

§•

Såsom bidrag till bestridande av

omkostnaderna för riksförsäkrings­

verkets verksamhet skall för varje

försäkring till statsverket erläggas

tilläggsavgift med belopp, motsva­

rande fem procent av försäkrings­

avgiften, beräknad utan hänsyn till

avdrag som sägs i 25 §.

Övriga omkostnader för riksför­

säkringsverkets verksamhet bestri­

das av statsverket. I fråga om kost­

naderna för förvaltningen av den i

41 § omförmälda fonden gäller dock

vad därom är särskilt stadgat.

Envar är skyldig att på begäran

lämna yrkesskadenämnden eller

riksförsäkringsverket uppgift, som

erfordras för att bedöma huruvida

han är pliktig att erlägga försäk­

ringsavgift.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

44

Över försäkringsinrättnings beslut

i ärende angående försäkring enligt

denna lag må klagan föras hos för-

säkringsrådet genom besvär, som

skola hava inkommit till försäk-

ringsrådet senast inom en månad ef­

ter det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riks­

försäkringsverket, äger göra ansö­

kan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att

klagan icke förts eller ansökan ej

gjorts, till prövning upptaga ärende,

som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådcts beslut i an­

nat ärende enligt denna lag än som

avses i andra stycket må klagan fö­

ras hos försäkringsdomstolen genom

besvär. Besvären skola hava inkom­

mit till försäkringsrådet inom tre

veckor från det klaganden erhållit

kännedom om beslutet; dock skall

besvärstiden för menighet vara fem

veckor. Den omständigheten, att be­

svären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens ut­

gång.

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

Mot riksförsäkringsverkets beslut

i ärende angående försäkring enligt

denna lag må talan föras hos yrkes-

skadenämnden genom besvär, som

skola hava inkommit till nämnden

senast inom en månad efter det kla­

ganden erhållit kännedom om be­

slutet.

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riksför­

säkringsverket, äger göra ansökan

härom hos yrkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden äger, ändå

att talan icke förts eller ansökan ej

gjorts, till prövning upptaga ärende,

som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut

i annat ärende enligt denna lag än

som avses i andra stycket må talan

föras hos försäkringsdomstolen ge­

nom besvär. Besvären skola hava in­

kommit till yrkesskadenämnden

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet vara

fem veckor. Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut län­

der till efterrättelse utan hinder av

förd talan, såframt ej nämnden an­

norlunda förordnar.

(Föreslagen lydelse)

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt I (ivrigt skall vad i 3—41 samt

44 §§ är stadgat om obligatorisk för- 44 §§ är stadgat om obligatorisk för­

säkring i tillämpliga delar lända till säkring i tillämpliga delar lända till

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

det påkallat förhöret, av den försäk-

r ing sinrättning, som rådet bestäm­

mer, och eljest av den försäkrings-

inrättning, som begärt förhöret. Er­

sättningen skall stanna å försälc-

ringsinrättning. Uppkommer tvist

mellan försäkringsinrättningar an­

gående vem som skall slutligt svara

för ersättningen, skall tvisten på yr­

kande av någon av inrättningarna

avgöras av försäkringsrådet.

56

Den som på grund av tjänsteålig­

gande för riksförsäkringsverkets el­

ler försäkringsrådcls räkning har

eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersök­

ning, som sägs i 40 §, må ej röja el­

ler obehörigen nyttja yrkeshemlig­

het, som därigenom blivit känd för

honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärs­

förhållande, vilket sålunda blivit ho­

nom kunnigt.

57

Underlåter arbetsgivare eller ar­

betsföreståndare att fullgöra något

av vad som åligger honom enligt

32 §, eller försummar någon att stäl­

la sig till efterrättelse vad i 40 § är

föreskrivet eller att lämna uppgift,

som stadgats i 43 §, straffes med

dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av

grov vårdslöshet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt

meddelande, straffes med dagsböter,

där ej brottet är i allmän strafflag

belagt med straff.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på grund av tjänsteålig­

gande för riksförsäkringsverkets el­

ler yrkesskadenämndens räkning har

eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersök­

ning, som sägs i 40 §, må ej röja el­

ler obehörigen nyttja yrkeshemlig­

het, som därigenom blivit känd för

honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärs­

förhållande, vilket sålunda blivit ho­

nom kunnigt.

§•

Underlåter arbetsgivare eller ar­

betsföreståndare att fullgöra något

av vad som åligger honom enligt

32 §, eller försummar någon att stäl­

la sig till efterrättelse vad i 40 § är

föreskrivet, dömes han till böter.

Lämnar någon uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt

meddelande, dömes han till böter,

om gärningen ej är belagd med straff

i brottsbalken.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1967

överförandet äger 54 § fortfarande tillämpning, om ej annat följer av vad

som sägs nedan.

Sedan avtalet godkänts på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omedel­

bart anmäla avtalet till försäkringsinspektionen som ofördröj ligen skall

registrera avtalet utan prövning av dess innehåll. När registrering skett,

är bolaget fritaget från sina förpliktelser med avseende på det överlåtna

försäkringsbeståndet. Dessa förpliktelser åvilar i stället riksförsäkrings­

verket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överförande avgöres genom skilje­

dom av en för ändamålet utsedd skiljenämnd. Nämnden består av ordfö­

rande, som försäkringsinspektionen utser, och fyra övriga ledamöter, av

vilka vardera parten utser två. Skiljedom har samma verkan som en över­

enskommelse mellan parterna. Tvist om tolkningen av avtal om överfö­

rande avgöres i samma ordning som tvist om villkoren för överförande.

Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av

år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.

Till dess registrering av avtal skett eller, i fall som nyss sagts, Konungen

förklarat bolagets koncession förverkad skall skada, som inträffat före ut­

gången av år 1968, regleras av bolaget. Därvid gäller för bolaget alltjämt

äldre bestämmelser om försäkringsinrättning i lagen om yrkesskadeförsäk­

ring. Vidare äger 33 och 42 §§ fortfarande tillämpning.

Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riks­

försäkringsverket övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.

Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som

delägare även för tiden därefter.

6. önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela

försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,

äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avveck­

lingen, om försäkringsinspektionen medger det.

7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna

lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riks­

försäkringsverket eller försäkringsinspektionen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

olycksfallet, dock lägst niotusen och

högst trettontusen kronor, och eljest

ett belopp av niotusen kronor samt

vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot

nedsättningen.

Undergår, sedan ersättning, varom

i denna paragraf sägs, blivit för den

skadade genom beslut av försäk-

ringsinrättningen bestämd, den ska­

dades tillstånd väsentlig försämring

i förhållande till vad som vid beslu­

tets fattande antagits, må jämkning

i ersättningen äga rum.

6

Arbetsgivare är pliktig att till den

försäkringsinrättning, i vilken hos

honom anställda äro obligatoriskt

försäkrade jämlikt lagen om yrkes­

skadeförsäkring, erlägga det tillägg

till tidigare bestämd försäkringsav­

gift, som må föranledas av tillämp­

ningen av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, var­

om i första stycket sägs, skall till-

läggsavgift eller bidrag enligt 39 §

lagen om yrkesskadeförsäkring icke

erläggas.

(Föreslagen lydelse)

Undergår, sedan ersättning, varom

i denna paragraf sägs, blivit för den

skadade genom beslut av riksförsäk­

ringsverket bestämd, den skadades

tillstånd väsentlig försämring i för­

hållande till vad som vid beslutets

fattande antagits, må jämkning i er­

sättningen äga rum.

§•

Arbetsgivare är pliktig att till riks­

försäkringsverket erlägga det tillägg

till tidigare bestämd försäkringsav­

gift, som må föranledas av tillämp­

ningen av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, var­

om i första stycket sägs, skall till-

läggsavgift enligt 39 § lagen om yr­

kesskadeförsäkring icke erläggas.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 ja­

nuari 1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. På olycksfall som inträffat

före den 1 januari 1969 äger 5 § fortfarande tillämpning.

De nya bestämmelserna i 2 § och 3 § första stycket äger icke tillämpning

på olycksfall som inträffat före den 1 januari 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

23

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättmngsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, It §

2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättmngsförordningen den 2 juni

19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som angives i 6 § 3 mom.,

av riksförsäkringsverket.

Över beslut av riksförsäkringsver­

ket i sådant ärende må klagan föras

hos för säkring srådet genom besvär,

som skola hava inkommit till försäk-

ringsrådet senast inom en månad ef­

ter det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Försåkringsrådet äger, ändå att

klagan icke förts, till prövning upp­

taga ärende, som avses i denna para­

graf.

Över för säkring srådets beslut må

klagan föras hos försäkringsdomsto-

len genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till försåkringsrådet

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet vara

fem veckor. Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras av riks­

försäkringsverket.

Mot riksförsäkringsverkets beslut

i sådant ärende må talan föras hos

yrkesskadenämnden genom besvär,

som skola hava inkommit till nämn­

den senast inom en månad efter det

klaganden erhållit kännedom om be­

slutet.

Yrkesskadenämnden äger, ändå att

talan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut

må talan föras hos försäkringsdom­

stolen genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till nämnden inom

tre veckor från det klaganden erhål­

lit kännedom om beslutet; dock skall

besvärstiden för menighet vara fem

veckor. Den omständigheten, att be­

svären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 inom., 11 § 2 mom.

samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

Med avseende å försäkringsrådets

behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäk-

ringsrådet stadgas.

2 mom. Har olycksfallet

Sjukpenningens storlek bestäm­

mes, där ej annat följer av vad i

femte stycket sägs, av den sjukpen­

ningklass, till vilken den skadade

med hänsyn till sin årliga arbetsför­

tjänst är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och belop­

pet av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Den skadades

Beloppet

årliga arbets-

av hel

förtjänst uppgår

sjukpenning

för tid

Sjuk-

t. o. m.

pen-

den

ning-

månad

klass

till

men ej

under

för tid

nr

till

vilken

den

skadade

därefter

fyller

67 år

kr.

kr.

kr.

kr.

i

1 800

3

3

2

1 800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

Yrkesskadenämndens beslut län­

der till efterrättelse utan hinder av

förd talan, såframt ej nämnden an­

norlunda förordnar.

Med avseende å yrkesskadenämn­

dens behandling av ifrågavarande

ärenden skall gälla vad som före-

skrives i 2 § lagen den 14 maj 1954

(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

halv sjukpenning.

Sjukpenningens storlek bestäm­

mes, där ej annat följer av vad i

fjärde stycket sägs, av den sjukpen­

ningklass, till vilken den skadade

med hänsyn till sin årliga arbets­

förtjänst är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och belop­

pet av hel sjukpenning inom varje

klass bestämmas med ledning av ta­

bellen i 3 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring. Med inkomst av förvärvs­

arbete för år avses därvid den skada­

des årliga arbetsförtjänst beräknad

enligt 9 §.

6

§•

26

Kungl. Maj.ts proposition nr l'i7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

fjärdedelar av det belopp, vartill liv­

räntan skall beräknas jämlikt första

stycket.

Vid fastställande av ersättnings-

underlaget medräknas årlig arbets­

förtjänst, som icke överstiger sjutu-

sentvåhundra kronor, till hela sitt

belopp, den del av arbetsförtjänsten,

som överstiger sjutusentvåhundra

men ej tiotusenåttahundra kronor,

till tre fjärdedelar och den del därav,

som överstiger tiotusenåttahundra

kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må

försäkringsrådet, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta för viss

tid skall utbytas mot ett belopp för

en gång, motsvarande högst de ut­

bytta livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fast­

ställas av Konungen.

7

1 in o in. Har olycksfallet med­

fört den skadades död, skall utgivas

begravningshjälp med sexhundra

kronor och, enligt vad nedan i 2—5

mom. sägs, för år beräknade livrän­

tor till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne

äger uppbära livränta, så länge hon

lever ogift. Livräntans belopp skall

för tid till och med den månad, un­

der vilken änkan fyller sextiosju år,

motsvara en tredjedel och för tid

därefter en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Levde makar-

(Föreslagen lydelse)

av det belopp, vartill livräntan skall

beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsun-

d er laget medräknas årlig arbetsför­

tjänst, i vad den icke överstiger två

gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §

lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring vid ingången av

det år då skadan inträffade, till hela

sitt belopp, i vad den överstiger två

men ej tre gånger nämnda basbelopp,

till tre fjärdedelar och i vad den

överstiger tre gånger nämnda basbe­

lopp, till hälften.

På ansökan av den skadade må

riksförsäkringsverket, när skäl där­

till prövas föreligga, besluta att liv­

ränta eller del därav eller livränta

för viss tid skall utbytas mot ett be­

lopp för en gång, motsvarande högst

de utbytta livräntebeloppens kapital­

värde enligt beräkningsgrunder som

fastställas av Konungen.

§■

1 in o m. Har olycksfallet medfört

den skadades död, skall utgivas be­

gravningshjälp med ett belopp mot­

svarande tjugu procent av basbelop­

pet vid ingången av det år då dödsfal­

let inträffade och, enligt vad nedan i

2—5 mom. sägs, för år beräknade

livräntor till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne

äger uppbära livränta, så länge hon

lever ogift. Livräntans belopp skall

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken änkan fyller

sextiosju år, motsvara en tredjedel

och för tid därefter en fjärdedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

i nästföregående stycke och i 5 mom.

här nedan.

3 m o m. Varje barn till den av­

lidne äger till den dag det fyller sex­

ton år uppbära livränta med belopp,

som motsvarar en sjättedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. År

barnet efter sagda tidpunkt till följd

av sjukdom eller annan dylik orsak

ur stånd att själv försörja sig, skall

livräntan utgå, så länge anledningen

till den bristande försörjningsförmå­

gan fortfar, dock längst till den dag

barnet fyller tjuguett år. Till barn,

som var adopterat av annan än den

avlidnes make, skall livränta dock

ej utgivas. Ej heller skall livränta

utgå till barn utom äktenskap, där­

est den avlidne enligt avtal som är

bindande för barnet, åtagit sig att

till dess underhåll utgiva visst belopp

en gång för alla.

Adoptivbarn äger---------------- - -------

Var den--------—---------------------------

(Föreslagen lydelse)

belopp vartill livräntan uppgick den

månad äktenskapet ingicks eller var­

till den skulle ha uppgått nämnda

månad utan hänsyn till stadgandena

i nästföregående stycke och i 5 mom.

här nedan.

3 in o m. Varje barn till den av­

lidne äger till och med den månad,

under vilken det fyller sexton år

uppbära livränta med belopp, som

motsvarar en sjättedel av den avlid­

nes årliga arbetsförtjänst. Är barnet

efter sagda tidpunkt till följd av

sjukdom eller annan dylik orsak ur

stånd att själv försörja sig, skall liv­

räntan utgå, så länge anledningen till

den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst till och med den

månad, under vilken barnet fyller

tjuguett år. Till barn, som var adop­

terat av annan än den avlidnes make,

skall livränta dock ej utgivas. Ej hel­

ler skall livränta utgå till barn utom

äktenskap, därest den avlidne enligt

avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll ut­

giva visst belopp en gång för alla.

------------ eget barn.

erforderligt underhåll.

Den skadades — —---------------------

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan under

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

ber|iknas till lägre belopp än femtu­

sen kronor. Detsamma gäller beträf­

fande fast anställt manskap och

hemvärnspersonal, då fråga är om

ersättning för tid efter det den ska­

dade fyllt tjugu år eller om livränta

till efterlevande.

----- om yrkesskadeförsäkring.

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan under

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

beräknas till lägre belopp än ett be­

lopp motsvarande två och en halv

gånger det basbelopp som gällde vid

ingången av det år då skadan inträf­

fade. Detsamma gäller beträffande

fast anställt manskap och hemvärns­

personal, då fråga är om ersättning

30

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

av trafik med motorfordon som av­

ses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om

trafikförsäkring å motorfordon, en­

ligt lag är skyldig att utgiva skade­

stånd evad han är vållande till ska­

dan eller ej. På grund av vad i detta

stycke sägs skall riksförsäkringsver­

ket dock äga att återkräva allenast

vad den ersättningsberättigade ägt

utbekomma av den skadeståndsskyl-

dige.

Kungl. Maj:ls proposition nr 147 år 1967

18

§.

På begäran av riksförsäkringsver­

ket eller försäkringsrådet må, till

vinnande av utredning i ärende an­

gående ersättning enligt denna för-

ordning, vid allmän underrätt höras

vittne eller sakkunnig eller förhör

under sanningsförsäkran äga rum

med den som saken rör. Ej vare nå­

gon skyldig att inställa sig vid an­

nan underrätt än den, inom vars om­

råde han vistas. Om förhöret skall i

tillämpliga delar gälla vad om bevis­

upptagning utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning til! den som

inställt sig för att höras skall utgå

efter vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och försäk­

ringsrådet äga även att för det i förs­

ta stycket avsedda ändamålet av ve­

derbörande polismyndighet påfordra

undersökning.

På begäran av riksförsäkringsver­

ket eller yrkesskadenämnden må, till

vinnande av utredning i ärende an­

gående ersättning enligt denna för­

ordning, vid allmän underrätt höras

vittne eller sakkunnig eller förhör

under sanningsförsäkran äga rum

med den som saken rör. Ej vare nå­

gon skyldig att inställa sig vid annan

underrätt än den, inom vars område

han vistas. Om förhöret skall i till­

lämpliga delar gälla vad om bevis­

upptagning utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning till den som

inställt sig för att höras skall utgå

efter vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och** yrkes­

skadenämnden äga även att för det i

första stycket avsedda ändamålet av

vederbörande polismyndighet på­

fordra undersökning.

19

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att på be­

gäran till försäkringsrådet eller riks­

försäkringsverket lämna uppgifter,

som erfordras för bestämmande av

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att på be­

gäran till yrkesskadenämnden eller

riksförsäkringsverket lämna uppgif­

ter, som erfordras för bestämmande

32

Kungl. Maj:ts proposition, nr itf år 1967

Förslag

till

Lag

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring

enligt

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjuk­

domar,

3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer,

4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av stats­

medel.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut

mot engångsbelopp.

2

§•

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller

tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964

och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angå­

ende omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr

235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. eller höjts enligt lagen den

6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yr­

kesskada m. m., lägges den omreglerade eller höjda livräntan till grund för

höjning enligt första stycket.

3 §•

Livränta utgår med belopp motsvarande produkten av det för varje tid

gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler, som anger för­

hållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968

34

Kungl. May.ts proposition nr 747 år 1967

Förslag

till

Förordning

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Bestämmelserna i denna förordning avser livränta och sjukpenning som

utgår av statsmedel enligt

1) lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete,

2) kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

3) förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

4) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

5) förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fis­

kare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

6) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av stats­

medel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållan-

dena under 1914—1919 års världskrig,

7) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

8) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjuk­

domar,

9) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å far­

tyg tjänstgörande personer,

10) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkes-

sjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.,

11) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkes-

sjukdomsersättning åt fångar m. fl.,

12) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

13) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,

14) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

35

15 ) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i

anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

16) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

17) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),

18) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

19) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

20) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning; av statsmedel

vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,

21) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning-

av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

22) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt in. in.,

23) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. in.,

24) kungörelsen den 30 juni 1961 (nr 457) om ersättning på grund av

medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. in.,

25) kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund

av verksamhet för brandsläckning m. in.

I fråga om författningarna under 1, 2 och 5 gäller denna förordning även

livränta och sjukpenning som utgår av andra medel än statsmedel. I den

mån Konungen icke bestämmer annat gäller förordningen även livränta och

sjukpenning som enligt Konungens förordnande utges enligt grunderna i

någon av de författningar som anges i första stycket.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts

ut mot engångsbelopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

² §•

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller

tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964

och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, förordningen den 17 juni 1955 (nr 470)

angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av

olycksfall i arbete m. m. eller förordningen den 11 maj 1956 (nr 183) an­

gående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare eller har livräntan höjts enligt förord­

ningen den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av

statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. eller förordningen den 6 juni

1962 (nr 308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare, lägges den omreglerade eller höjda liv­

räntan till grund för höjning enligt första stycket.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

7

§■

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke till-

lämpning på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 17 kap. 2 § lagen den

25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 kap.

¹⁰ §.

För den dag då sjukdomsfallet in­

träffade utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sjuk­

domen gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sj ukperioden

Utan hinder----------

Sjukpenning må —

Såsom sjukperiod -

För den dag då sjukdomsfallet in­

träffade utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sj uk-

domen gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa eller

sjukperioden börjar inom tjugu da­

gar efter föregående sjukperiods slut.

överstiger två.

bör utgå.

i 7 §.

— för år.

5 kap.

2

§•

Den, som kommit i åtnjutande av

folkpension enligt vad i 1 § första

stycket sägs men vars rätt enligt

nämnda lagrum upphört, må även i

fortsättningen åtnjuta folkpension,

därest Konungen för vissa fall så för­

ordnat eller det med hänsyn till om­

ständigheterna skulle framstå såsom

oskäligt att indraga pensionen. Vid

tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20

Den, som kommit i åtnjutande av

folkpension enligt vad i 1 § sägs men

vars rätt enligt nämnda lagrum upp­

hört, må även i fortsättningen åt­

njuta folkpension, därest Konungen

för vissa fall så förordnat eller det

med hänsyn till omständigheterna

skulle framstå såsom oskäligt att in­

draga pensionen. Vid tillämpning av

6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pen-

1 Senaste lydelse av 3 kap. 10 § se 1966: 350.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ning jämte barntillägg eller livränta

såsom skadad; dock må avdrag å

annan förtidspension än hel sådan

ske endast om skadan inträffat före

den tidpunkt från vilken pensionen

utgår och avdrag å tilläggspension

göras endast om den pensionsberät-

tigade ägt tillgodoräkna sig pensions­

poäng för minst ett år vid den tid­

punkt då skadan inträffat.

Folkpension i------------------------------

Minskning enligt-------------------------

(Föreslagen lydelse)

skadad; dock må avdrag å annan

förtidspension än hel sådan ske en­

dast om skadan inträffat före den

tidpunkt från vilken pensionen ut­

går och avdrag å tilläggspension gö­

ras endast om den pensionsberätti-

gade ägt tillgodoräkna sig pensions­

poäng för minst ett år vid den tid­

punkt då skadan inträffat.

— — skadan inträffat.

---------- skolat utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

De nya bestämmelserna i 17 kap. 2 § äger icke tillämpning på ersätt­

ning som belöper på tid före ikraftträdandet.

Bestämmelsen i 17 kap. 2 § första stycket i dess äldre lydelse angående

livränta som bestämmes av eller utbetalas från bolag som avses i 1 § lagen

om yrkesskadeförsäkring skall i vad avser obligatorisk försäkring fortsätta

att gälla så länge livränta bestämmes av eller utbetalas från sådant bolag.

44

men ersättningen skall då utgå från vederbörande yrkesskadeförsäkrings-

inrättning. Om yrkesskadan under samordningstiden medfört behov av sjuk­

vård utom Sverige, tandläkarvård, särskild vård i vissa fall eller särskilda

hjälpmedel, såsom kryckor, proteser etc., ersätts behövliga kostnader här­

för, inklusive resor — allt i den mån ersättning inte utgått från sjukförsäk­

ringen.

För tiden efter samordningstidens utgång regleras yrkesskadeersättningen

helt av yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Om yrkesskadan efter sam­

ordningstidens utgång medför behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård,

läkemedel eller nyssnämnda särskilda hjälpmedel, ersätts behövliga kostna­

der härför inklusive resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden.

Vid nedsättning av arbetsförmågan på grund av yrkesskada utgår löpande

ersättning. Ersättningens storlek beror på den skadades årliga arbetsför­

tjänst och graden av arbetsförmågans nedsättning.

Den årliga arbetsförtjänsten fastställs i princip efter förhållandena vid

tidpunkten för yrkesskadans inträffande och utgörs av den beräknade års­

inkomsten av förvärvsarbete vid detta tillfälle.

För dem som drabbats av yrkesskada i unga år gäller vissa bestämmelser

om en individuell uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten vid 18, 21

och 25 års ålder. Om yrkesskadan inträffar under yrkesutbildning, får den

årliga arbetsförtjänsten inte sättas lägre än det belopp vartill den skadades

inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antas ha uppgått, om han i stället

avbrutit yrkesutbildningen och ägnat sig åt sådant arbete. Den årliga

arbetsförtjänsten får inte beräknas till lägre belopp än 1 200 kr. eller till

högre belopp än 15 000 kr.

Nedsättningen av arbetsförmågan på grund av yrkesskada skall vid såväl

sjukdoms- som invaliditetstillstånd bedömas med hänsyn till skadans

beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i all­

mänhet att bereda sig inkomst av arbete utan också på hans förmåga att

utöva sitt yrke. I tillämpningen har skadans beskaffenhet, dvs. den medi­

cinska faktorn, tillmätts väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen.

Allt efter storleken av den årliga arbetsförtjänsten är en yrkesskadad be­

rättigad till sjukpenning, som kan vara antingen hel (vid förlust av arbets­

förmågan) eller halv (vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften).

Enligt ett på den årliga arbetsförtjänsten grundat intervallsystem uppgår

enligt YFL hel sjukpenning för tid t. o. m. den månad under vilken den

skadade fyller 67 år till 3 kr. om dagen vid en arbetsförtjänst understigande

1 800 kr. för att i högre inkomstlägen stiga så att den vid en årlig arbets­

förtjänst av 14 000 kr. eller mera uppgår till 20 kr. om dagen. För tid

efter den månad då den skadade fyllt 67 år blir lägsta sjukpenningen 3 kr.

om dagen och högsta 12 kr. Sjukpenning får dock inte utges med lägre be­

lopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän försäkringskassa, om

skadan inte utgjort yrkesskada. Denna föreskrift innebär bl. a., att sjukpen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

dragna gränserna få livränta med belopp som motsvarar underhållsbidraget

under så lång tid som detta skolat utgå.

Till varje barn till den avlidne utgår livränta till dess barnet fyller 16 år

med en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 2 500 kr.

om året. Om barnet därefter till följd av sjukdom eller annan sådan orsak

är ur stånd att försörja sig, utgår livränta längst till dess barnet fyller

21 år.

Fader eller moder till den avlidne, som till följd av dödsfallet kommer

att sakna behövligt underhåll, kan få livränta med skäligt belopp, dock

med högst en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Sammanlagda beloppet av efterlevandelivräntor får inte överstiga fem

sjättedelar av ersättningsnnderlaget.

YFL innehåller även bestämmelser om vissa avdrag för fall då ersättning

vid yrkesskada tillförsäkrats från annat håll och om nedsättning av eller

jämkning i ersättning m. m.

Inom ramen för ersättningsförmånerna enligt den obligatoriska försäk­

ringen och med dess bestämmelser som norm kan frivillig försäkring med­

delas dels enskilt åt varje svensk medborgare, som är bosatt i Sverige, eller

åt den som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven

här, dels kollektivt åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i Sverige, för

arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i Sverige för elever vid an­

stalten samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i orga­

nisationen. Från ersättning under sjukdomstid dras av vad som för mot­

svarande ändamål utgår från den allmänna sjukförsäkringen.

I fråga om ersättningarna på yrkesskadeområdet gäller den principen

att de bestämmelser, som gällde när skadan inträffade, tillämpas också

under den fortsatta ersättningsregleringen. Utgående livräntor är inte värde-

säkrade, men de har höjts vid skilda tillfällen. De senaste och viktigaste

höjningarna ägde rum genom lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående

omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt lagen den 6 juni 1962

(nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada

in. in.

Arbetsgivarna svarar för kostnaden för den obligatoriska försäkringen.

Avgifterna beräknas efter försäkringstekniska grunder med hänsyn till ar­

betets farlighet i allmänhet och de särskilda förhållanden under vilka det

bedrivs så att de kan antas täcka den risk som försäkringen avser. Kostna­

derna för omreglering och förhöjning av ersättningar enligt de nyss nämnda

lagarna bestrids genom proportionella tillägg till yrkesskadeförsäkringsav-

gifterna. Staten och vissa kommuner m. fl. betalar inte avgift utan står

självrisk.

Kostnaden för den frivilliga försäkringen vilar på försäkringstagarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1967

47

Den allmänna försäkringen

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1 (ändrad

1964: 146 och 156, 1965: 144 och 752 samt 1966: 236 och 350) består den

allmänna försäkringen av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring

för tilläggspension. Till den allmänna försäkringen är anslutna en frivillig

sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring. Försäkrade är

enligt huvudregeln svenska medborgare samt icke svenska medborgare, som

är mantalsskrivna i Sverige. I prop. 1967: 73 föreslås att mantalsskrivnings-

kravet för utlänningar skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.

Den som är försäkrad skall, om han är bosatt i Sverige, vara inskriven hos

allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad då han fyller 16 år.

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket, de

allmänna försäkringskassorna samt de lokala organ som Kungl. Maj :t be­

stämmer. Över försäkringskassas beslut får talan föras hos riksförsäkrings­

verket. Fullföljd från riksförsäkringsverket sker till försäkringsdomstolen.

Över försäkringsdomstolens beslut får talan inte föras.

S juk för säkring en

Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning, sjukpenning

och moderskapspenning.

Enligt reglerna om sjukvårdsersättning utgår ersättning för utgifter för

läkarvård, viss tandläkarvård, sjukhusvård samt resor i samband med vår­

den. Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av ut­

gifterna, dock högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl.

Maj :t fastställd taxa. Ersättning för utgifter för tandläkarvård lämnas kvinn­

liga försäkrade i samband med havandeskap och barnsbörd och i övrigt för

vissa behandlingar på centraltandpolikliniker, tandläkarhögskolor och all­

männa sjukhus. Utgifter för sjukhusvård ersätts i princip helt. Resekost­

nader ersätts vid läkar- och tandläkarvård —- dock inte tandläkarvård i

samband med havandeskap och barnsbörd — och vid hemresa efter sjuk­

husvård i den mån utgifterna överstiger 4 kr. (i vissa städer 5 kr.) samt vid

resa till sjukvårdsinrättning helt. Utgifter för sjukgymnastisk behandling

och vissa andra specialbehandlingar samt för konvalescentvård ersätts med

tre fjärdedelar, dock högst nämnda andel av fastställda taxebelopp.

Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel (omtryckt 1962:405; därefter ändrad 1962:707)

erhålls läkemedel, som förskrivits av läkare, i vissa fall kostnadsfritt på

apotek och i vissa fall med cn rabatt som utgör hälften av det belopp varmed

priset överstiger 3 kr. Rabatteringen sker vid försäljningen från apotek.

En försäkrads rätt till sjukpenning grundas på hans placering i sjuk- 1

1 Lagen benämns i det följande AFL.

penningklass. Den som är inskriven i allmän försäkringskassa och har minst

1 800 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvs­

arbete) skall vara placerad i sjukpenningklass. Dessutom är under vissa

förutsättningar kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa,

placerad i sjukpenningklass, fastän hennes årsinkomst av förvärvsarbete

inte uppgår till 1 800 kr. (den s. k. hemmafruförsäkringen).

Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmafru­

försäkringen är placerade i sjukpenningklass nr 1, i vilken hel sjukpenning

utgör 6 kr. för dag. Sjukpenningklass nr 2 omfattar försäkrade, vilkas in­

komst av förvärvsarbete uppgår till 1 800 kr. men inte 2 600 kr. Sjukpen­

ningen i denna klass är likaledes 6 kr. om dagen. I de följande klasserna sti­

ger sjukpenningen så att den i den högsta klassen, som omfattar försäkrade

med en förvärvsinkomst av 39 000 kr. eller mera, utgör 52 kr. om dagen.

Storleken av hel sjukpenning i de olika klasserna framgår av följande tabell.

48

Iiungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

Sjukpenning­

klass nr

Inkomsten av förvärvsarbete

uppgår för år

Sjukpenning kr

till kr

men ej till kr

2

1 800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21 000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

—

52

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kr. grundsjukpenning och

återstoden tilläggssjukpenning. Vid sjukhusvård minskas sjukpenningen

med 5 kr. för dag, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För

kvinnlig försäkrad som har barn under tio år i hemmet utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst 6 kr. om dagen.

I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan en för­

säkrad anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension. För tid

då sådant undantagande äger giltighet för den försäkrade är han också

undantagen från sjukförsäkringen vad gäller tilläggssjukpenning. Undan­

tagandet innebär, att den försäkrades sjukpenningklass bestäms med bort­

seende från hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

49

Sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbets­

förmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsför­

mågan utges hel sjukpenning och i annat fall halv sjukpenning.

Till sjukpenning utgår under vissa förutsättningar barntillägg för den

försäkrades eller hans makes barn under 16 år.

Sjukpenning utgår i regel fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För

sjukperioder, som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen,

gäller en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för

dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga

sysselsättning. Under en sjukperiod skall fridagsregeln dock kunna tilläm­

pas på högst två fridagar. Fridagsregeln avser inte hemmafruförsäkrade

kvinnor och vissa andra kvinnor.

För tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning kan den försäkrade välja en karenstid av 3, 33 eller 93 dagar.

Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till för­

säkringskassan, om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller

andra särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå.

Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid

långvarig nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen avlösas

av förtidspension. Utgår hel förtidspension skall den försäkrade inte längre

vara placerad i sjukpenningklass. Vidare gäller att en försäkrad inte får

uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter ingången av

den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålderspension.

Sjukpenning är skattefri.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen kan kompletteras med fri­

villig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa. Denna försäk­

ring står i princip öppen för hemmafruar och studerande.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgif­

ter från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbidrag. Den

frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter från dem som är anslutna

till försäkringen och statsbidrag.

Pensioneringen

Pension från den allmänna försäkringen består i princip av två delar,

folkpension och tilläggspension. Folkpensionen avser att utgöra ett grund­

skydd vid ålderdom, invaliditet och dödsfall och utgår efter generella regler

till alla oberoende av tidigare inkomster och erlagda avgifter. Tilläggspen­

sionen avser att ge ett kompletterande skydd utöver folkpensionen. Tilläggs­

pensionen grundas på inkomster av det förvärvsarbete, som den försäkrade

utfört under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna

inkomst.

Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare.

Vidare krävs att den försäkrade är mantalsskriven i Sverige eller varit man-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147

50

talsskriven här för det år då han fyllde 62 år och för de fem åren närmast

dessförinnan. Inkomst kan bli pensionsgrundande inom tilläggspensione­

ringen även för den som inte är svensk medborgare, men det krävs att han

är mantalsskriven i Sverige. I prop. 1967: 73 har föreslagits, att svensk med­

borgare som är bosatt i Sverige skall kunna få folkpension utan att vara

mantalsskriven och att mantalsskrivningskravet för utlänningar inom till-

läggspensioneringen skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.

En försäkrad kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggs­

pension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Har

anmälan om undantagande skett, skall vid beräkningen av pensionsgrun­

dande inkomst för den försäkrade hänsyn inte tas till inkomst av annat för­

värvsarbete än anställning.

Folkpension och tilläggspension utgår i form av ålderspension, förtids­

pension och familjepension (änke- och barnpension). Från folkpensione­

ringen utgår dessutom vissa tilläggsförmåner m. m.

Ålderspension utgår fr. o. in. den månad, varunder den försäkrade

fyller 67 år. Det finns dock möjlighet till förtida och uppskjutet uttag. Be­

loppet av ålderspension liksom av övriga pensionsförmåner uttrycks i AFL

i procent av basbeloppet. Härigenom blir förmånerna värdesäkrade.

Basbeloppet är 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Basbelopp fastställs

för varje månad av Kungl. Maj :t. Det aktuella basbeloppet erhålls genom

att beloppet 4 000 kr. multipliceras med det tal, som anger förhållandet mel­

lan det allmänna prisläget under tredje månaden (enligt förslag i prop.

1967: 73 andra månaden) före den som basbeloppet avser och prisläget i

september 1957. En ändring av nämnda tal föranleder inte ändring av bas­

beloppet, om inte talet stigit eller gått ned med minst 3 % sedan närmast

föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Vid beräkningen av det allmänna

prisläget utgår man från konsumentprisindex. Basbeloppet är f. n. 5 700 kr.

Ålderspension från folkpensioneringen som tas ut vid 67 år skall enligt

prop. 1967: 73 fr. o. m. den 1 juli 1967 utgöra för en ensam pensionär 86,5 %

av basbeloppet och för två pensionsberättigade makar tillsammans 135 % av

basbeloppet. Vid nuvarande basbelopp blir ålderspensionen den 1 juli 1967

4 920 kr. för en ensam pensionär och 7 680 kr. för två pensionsberättigade

makar.

Tilläggspensioneringens ålderspension är avsedd att kompensera bortfall

av pensionsgrundande inkomst, dvs. inkomster av förvärvsarbete mellan

basbeloppet och 7V2 gånger basbeloppet. För varje år, för vilket pensions­

grundande inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng till­

godoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkoms­

ten delad med basbeloppet vid årets ingång. För rätt till ålderspension

krävs att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år.

Storleken av ålderspension som tas ut vid 67 år utgör 60 % av produkten

av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och me­

Kungl. Maj.ts proposition nr lb7 år 1967

52

rade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagande­

poängen beräknas på grundval av poängtalen under de fyra åren närmast

före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen beräk­

nas på grundval av poängtalen under samtliga år fr. o. m. den försäkrades

sextonde år t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Antagandepoängen skall

i båda fallen motsvara medeltalet för halva antalet av de år, som kommer i

fråga, varvid i första hand bortses från år för vilka poäng inte beräknats

och år som har de lägsta poängtalen.

Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den

försäkrade vid 67 års ålder kan få ålderspension. Antalet poängår t. o. m. det

sextiofemte levnadsåret skall alltså inklusive åren med antagandepoäng bli

minst tre. Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall

kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, fordras

för rätt till förtidspension att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng

för minst tre år före det år, under vilket pensionsfallet inträffade. Förtids­

pensionen beräknas då på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng

enligt samma metod som ålderspension som tas ut vid 67 år.

Änkepension från folkpensioneringen utgår under förutsättning att

änkan antingen vid mannens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst

fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med

barn under 16 år. Upphör änka att ha vårdnaden om eller bo tillsammans

med barn under 16 år, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension i

fortsättningen anses som om mannen avlidit, när barnet upphörde att på­

verka rätten till pension och äktenskapet varat t. o. m. nämnda tidpunkt.

Änkepensionen utgör för änka, som vid mannens död eller den därmed

jämställda tidpunkten fyllt 50 år, samma belopp som ålderspension från 67

år för en ensam ålderspensionär. För annan änka minskar pensionen med

Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller jämställd tid­

punkt understeg 50. För änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli 1960,

gäller särskilda regler om pensionsberäkningen.

Annan kvinna än änka kan i vissa fall jämställas med änka i fråga om

rätt till änkepension från folkpensioneringen.

Förutsättningar för änkepension från tilläggspensioneringen är att man­

nen vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension eller skulle ha varit

berättigad till sådan pension i form av förtidspension, om han blivit invalid i

stället för avlidit. Tilläggspension i form av änkepension tillkommer änka

efter den försäkrade om antingen äktenskapet varat minst fem år och in-

gåtts senast den dag den försäkrade fyllde 60 år eller den försäkrade efter­

lämnar barn som tillika är barn till änkan. Finns det pensionsberättigade

barn, utgör änkepensionen 35 % och i annat fall 40 % av hel förtidspen­

sion eller ålderspension, som den avlidne skulle ha varit berättigad till.

För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen krävs att legalt

äktenskap förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

54

trätt innan han fyllt 63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på

grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd

fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter

för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.

Invaliditetsersättning utgör 60 eller 30 % av basbeloppet beroende på hjälp­

behovets omfattning eller merutgifternas storlek. För blind utgör invalidi-

tetsersättningen alltid 60 % av basbeloppet. Vårdbidrag i form av invalidi­

tetsersättning tillkommer svårt handikappade barn under 16 år och utgör

60 % av basbeloppet.

Studier jämställs med förvärvsarbete i fråga om rätt till invaliditetstillägg

och invaliditetsersättning.

Enligt en särskild lag den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension (ändrad 1963:57 och 1965: 146)

kan folkpension kompletteras med hustru tillägg och k o m m u-

nalt bostadstillägg, som båda är inkomstprövade.

Pensioner enligt AFL och livräntor enligt YFL utgår inte lielt oberoende

av varandra. En viss samordning är föreskriven. Bortsett från den samord­

ning som består i att yrkesskadeersättningen sätts ned med en fjärdedel

vid 67 år, sker samordningen på pensionssidan genom att pensionsförmånen

reduceras med tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningens belopp. En viss

del av folkpensionen är dock alltid frilagd. Sålunda skall från folkpensione­

ringen förtidspension eller barnpension alltid utgå med minst en fjärdedel,

änkepension med minst hälften och ålderspension med minst tre fjärdedelar

av vad som eljest skolat utgå.

I fråga om finansieringen av den allmänna pensioneringen gäller bl. a.

följande. Kostnaderna för folkpensioneringen betalas av staten. De kom­

munala bostadstilläggen bekostas dock av kommunerna. Till statsverket in­

flyter den särskilda folkpensionsavgiften, som tas ut på den till statlig in­

komstskatt beskattningsbara inkomsten. Tilläggspensioneringen finansieras

genom avgifter som inflyter till allmänna pensionsfonden. Avgift för inkomst

av anställning erläggs av arbetsgivarna och avgift för inkomst av annat för­

värvsarbete av de försäkrade själva. Avgiftsuttaget är bestämt till 8,5 %

för 1967, 9 % för 1968 och 9,5 % för 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m.m.

Militärtjänst

De grundläggande bestämmelserna om ersättning med anledning av

kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring, finns i militärersätt-

ningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261; omtryckt 1954:460, därefter

ändrad 1955:362, 1959:587, 1960:181 och 1962:409).

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

55

Förordningen äger tillämpning på värnpliktiga, vissa fast anställda av

manskapsgrad, viss inte ständigt tjänstgörande fast anställd personal, hem-

värnspersonal och sådan personal, som frivilligt deltar i militärtjänstgö­

ring och på vilka förordningen enligt Kungl. Maj :ts beslut är tillämplig.

Kungl. Maj :t har vidare rätt att, om särskilda förhållanden föranleder till

det, besluta om ersättning enligt förordningens grunder till annan personal

som deltar i militärtjänstgöring. Eftersom en del av de nämnda personal­

kategorierna är arbetstagare i statens tjänst, har Kungl. Maj .t från tillämp­

ningen av YFL tagit undan sådan vid försvarsväsendet anställd personal för

vilken lagen eljest skulle gälla.

Ersättning utgår för skada på grund av olycksfall eller sjukdom, även

om denna inte är yrkessjukdom. I fråga om förmånerna ansluter sig militär-

ersättningsförordningen i allt väsentligt till YFL. Vissa särbestämmelser

förekommer dock. Enligt 6 § 5 mom. förordningen skall sjukpenning och

livränta i regel inte utgå så länge anställningen eller tjänstgöringen varar.

Vidare gäller enligt 9 § andra stycket, att den årliga arbetsförtjänsten

inte får beräknas till lägre belopp än 5 000 kr., när skadan inträffat under

värnpliktstjänstgöring eller det är fråga om ersättning till fast anställt man­

skap eller hemvärnspersonal för tid efter det att den skadade fyllt 20 år eller

om livränta till efterlevande.

Civilförsvarstjänstgöring m. m.

Enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utgår ersätt­

ning av statsmedel om någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan

som avses i 6 § YFL drabbas av skada under tjänstgöring i civilförsvaret.

Med sådan tjänstgöring jämställs utbildning eller övning för civilförsvars-

tjänstgöring samt inställelse för inskrivning i civilförsvaret. Ersättningsbe­

stämmelserna följer i stort sett YFL. För skada som omfattas av YFL utgår

ingen ersättning.

Enligt kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund

av verksamhet för brandsläckning m. m. och kungörelsen den 30 juni 1961

(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor

i atomanläggningar m. in. skall förordningen om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äga motsvarande

tillämpning, om någon ådragit sig kroppsskada under verksamhet eller

övning som avses i kungörelserna.

Vistelse på anstalt

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m.m. (ändrad 1956: 228 och

1958: 102), gäller den som är häktad eller intagen på fångvårdsanstalt eller

vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmiss­

56

brukare. På grund av skada, som under vistelsen på häktet eller anstalten

drabbar sådan person till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses

i 6 § YFL, utgår ersättning av statsmedel, oavsett om skadan inträffat i

eller utom arbete. Ersättningsbestämmelserna följer i stort sett YFL.

Sjöfart och fiske m. m.

Lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

avser personer, som tjänstgör ombord på svenskt fartyg och som inom om­

råde och under tid som Kungl. Maj :t bestämmer till följd av krigsåtgärd

drabbas av olycksfall. För skada på grund av sådant olycksfall utgår ersätt­

ning som om skadan varit yrkesskada, även om den inträffat utom arbetet.

Den årliga arbetsförtjänsten skall enligt krigsförsäkringslagen beräknas till

lägst 5 000 kr. Såväl den skadade som vissa närstående efterlevande är

dessutom berättigade till särskilda kapitalbelopp på 9 000—13 000 kr. Krigs­

försäkringen finansieras genom ett tillägg till arbetsgivaravgiften enligt

YFL.

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel vid

olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., ger ekono­

miskt skydd i vissa fall, då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen

avser personer, som tjänstgjort på svenskt fartyg, vilket genom sjöolycka

utom riket gått förlorat eller inte kunnat sättas i stånd, och som drabbats

av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat

fartyg. Olycksfallet skall ha inträffat inom sådant område och under sådan

tid att krigsförsäkringslagen gäller. Enligt förordningen har Kungl. Maj :t

rätt att besluta om ersättning av statsmedel i vissa andra fall än de nämnda.

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 248) om ersättning av statsmedel vid

olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare, avser personer som

idkar fiske som yrke eller eljest för sin utkomst och som under fiske eller vid

försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt

utan att fiske bedrivs drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd. Om

krigsförsäkringslagen inte är tillämplig och om skadan inte uppkommit

vid användning av utländsk fiskebåt, har den skadade eller hans efterle­

vande rätt till engångsbelopp efter samma grunder som enligt krigsförsäk­

ringslagen gäller för ombordanställda och deras efterlevande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Utredningen

Allmänna synpunkter

Yrkesskadeutredningen erinrar till en början om tillkomsten och utveck­

lingen av det särskilda skyddet mot de ekonomiska följderna av yrkesska­

dor. Yrkesskadeförsäkringen och dess föregångare olycksfallsförsäkringen

var under lång tid den enda socialförsäkring som gav mera betydande

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A7 år 1967

57

förmåner vid sjukdom, invaliditet och försörj arens frånfälle. De yrkesskada-

de intog en förmånsställning i förhållande till andra sjuka och invalidise­

rade. Under 1950- och 1960-talen har den allmänna sjukförsäkringen och

den allmänna pensioneringen byggts ut mycket kraftigt och tål nu väl en

jämförelse med yrkesskadeförsäkringen. Eftersom de yrkesskadade i all­

mänhet också får del av de allmänna sjukförsäkrings- och pensionsför­

månerna, har en samordning mellan dessa förmåner och yrkesskadeförsäk­

ringens förmåner gång efter annan aktualiserats. I avvaktan på en definitiv

samordning av förmånerna har provisoriska samordningsåtgärder vidtagits.

Utredningen behandlar härefter yrkesskadeförsäkringens ställning i det

allmänna socialförsäkringssystemet och uttalar att denna fråga kan be­

dömas från olika utgångspunkter. Man kan mena att det i och för sig är

givet att förmånerna vid yrkesskada skall vara större än i övriga fall. Ut­

redningen kan dock inte finna belägg för någon allmän uppfattning att man

strävat efter att behålla en högre förmånsnivå vid yrkesskada, när den all­

männa försäkringen lyfts upp i nivå med yrkesskadeförsäkringen. Avsikten

med yrkesskadeersättningarna har inte heller varit att av en skadevållare

kräva ersättning till den skadade i enlighet med någon utvidgad skadestånds-

rättslig grundsats utan meningen har varit att skapa ett av samhällsutveck­

lingen motiverat socialt skydd. Man kan vidare hävda att det knappast kan

anses riktigt att behålla en särskild försäkring vid yrkesskada, när det sam­

tidigt existerar en allmän försäkring som på ett effektivt sätt täcker även

sådan skada. I stället framstår det som naturligt att de allmänna trygghets-

anordningarna får svara även för skyddet vid yrkesskada. Yrkesskadeför­

säkringen sträcker sig emellertid i vissa avseenden längre än den allmänna

försäkringen och i åtskilliga fall framstår yrkesskadeförsäkringsförmånerna

som betydelsefulla inslag i det sociala trygghetssystemet.

Med hänsyn till det anförda är det enligt utredningens mening inte moti­

verat att utan vidare hänvisa de yrkesskadade till den allmänna försäkring­

ens förmåner. I stället bör en omdaning av yrkesskadeförsäkringen syfta

till att på ett naturligt sätt foga in skyddet vid yrkesskada i det allmänna

systemet. Målet bör vara att den allmänna försäkringens sjukförsäkring,

folkpensionering och tilläggspensionering så långt det är möjligt får svara

även för skyddet vid yrkesskada. Först i de fall då särskilda trygghetsan-

ordningar kan anses fylla ett verkligt behov bör sådana anordningar till­

skapas såsom komplement till de allmänna försäkringsförmånerna. Vid ut­

formningen av de särskilda yrkesskadeförmånerna bör utgångspunkten en­

ligt utredningens mening mera vara de sociala och andra skäl som kan åbe­

ropas för dem och mindre en jämförelse med den nuvarande förmånsnivån.

Utredningens förslag innebär att någon fristående försäkring för yrkesskada

inte skall finnas i fortsättningen.

Lagtekniskt har utredningens förslag utformats så att AFL skall gälla

utan undantag också vid yrkesskada. Vid sidan av AFL skall finnas en sär­

58

skild yrkesskadelag, som skall innehålla de särregler inom den allmänna

försäkringen som skall gälla enbart vid yrkesskada. Dessa bestämmelser

knyter an till och kompletterar motsvarande bestämmelser i AFL. Den före­

slagna yrkesskadelagen innehåller vidare bl. a. reglerna om de särskilda

yrkesskadeförmånerna.

Ledamoten Hultström anför i en reservation att en särbehandling av yr­

kesskador i försäkringshänseende är förknippad med en rad olägenheter av

materiell och administrativ art. Särbestämmelser om ersättning vid yrkes­

skada bör därför starkt begränsas. I stället bör den allmänna försäkringen

byggas ut i de delar där den ännu inte kan anses ge ett fullt tillfredsställande

skydd. Herr Hultström tillägger att det i och för sig vore önskvärt att särbe­

stämmelser för yrkesskador behålls endast om det synes sannolikt att den

allmänna försäkringen relativt snart kommer att få motsvarande bestämmel­

ser. Eftersom en sådan bedömning inte är praktiskt möjlig, har herr Hult-

slröm anslutit sig till majoritetens uppfattning att vissa betydelsefulla yr-

kesskadeförmåner bör vara kvar i nuvarande läge.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen avser i princip arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst. Genom den allmänna försäkringen har alla

förvärvsarbetande tillförsäkrats ett ekonomiskt skydd vid sjukdom, inva­

liditet och dödsfall. Enligt utredningens mening är det under sådana om­

ständigheter föga motiverat att vidga yrkesskadeskyddet till att omfatta även

företagare. Utredningen anser därför att det obligatoriska yrkesskadeskyd­

det liksom hittills bör begränsas att i princip gälla arbetstagare.

I fråga om den förmånsberättigade personkretsen gäller enligt AFL vissa

villkor, såsom att vederbörande är försäkrad, att han är placerad i sjukpen­

ningklass, mantalsskriven i Sverige och svensk medborgare samt att han

förvärvat pensionspoäng. Motsvarande villkor finns inte inom yrkesskade­

försäkringen. Utredningen utgår ifrån att ett reformerat yrkesskadeskydd

i personellt och territoriellt hänseende skall vara minst lika omfattande

som det nuvarande skyddet. Utredningen föreslår därför att de nyss nämnda

begränsningarna inom den allmänna försäkringen inte skall gälla vid yrkes­

skada.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen omfattar, förutom arbetstagare,

vissa kategorier som åtnjuter yrkesutbildning. Utredningen anför att frågan

om särskilt skydd för yrkesutbildningselever vid yrkesskada är en del av

den större frågan om skyddet från socialförsäkringen för dem som invalidi­

serats i unga år. Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén så­

vitt avser pensionsskyddet. I detta läge kunde det förefalla mest naturligt

att lösningen av frågan om yrkesskadeskyddet för yrkesutbildningselever fick

anstå i avbidan på resultatet av kommitténs arbete. Då yrkesskadeskyddet

i över 30 år omfattat yrkesutbildningselever anser sig utredningen dock inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

59

kunna tillstyrka, att det nuvarande skyddet slopas vid övergången till ett

nytt system för yrkesskadeskyddet. Utredningen föreslår att det nuvarande

skyddet behålls och vidgas till att omfatta alla dem som efter fullgjord skol­

plikt bedriver studier och därvid är berättigade till studiehjälp eller studie­

medel.

Med hänsyn till vad som sägs i utredningsdirektiven om att gränsen mel­

lan yrkesskador och andra skador framstår som oklar och att utredningen

bör söka utvägar att komma till rätta med hithörande problem har utred­

ningen ansett sig särskilt böra uppmärksamma de s. k. färdolycksfallen,

dvs. olycksfall vid färd till och från arbetsstället. Utredningen uppger att

färdolycksfallen utgör en betydande del av de skador som regleras inom

yrkesskadeförsäkringen och att skäl kan anföras både för och emot att be­

hålla yrkesskadeskyddet vid färdolycksfall. Enligt utredningens mening

saknas dock tillräckliga skäl för att slopa det skydd vid färdolycksfall, som

funnits under närmare 50 år.

Utredningen har vidare behandlat frågan om att utsträcka yrkesskade­

skyddet för sjömän att gälla även under fritid. Under åberopande av den

kraftiga utbyggnaden av den allmänna försäkringen som ägt rum under se­

nare år och att sjömännen i sjukersättningshänseende är särskilt skyddade

enligt sjömanslagen, anser sig utredningen inte böra föreslå någon utvidg­

ning av yrkesskadeskyddet för sjömän.

Ersättning vid sjukdom

Yrkesskadeskyddet vid sjukdom är redan genom den nuvarande sam­

ordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna till allra största de­

len integrerat i den allmänna försäkringen. Utredningen anser att man nu

bör ta ett ytterligare steg och sträcka ut samordningen, som f. n. är be­

gränsad till i princip högst 90 dagar efter den dag då skadan inträffade, så

att den omfattar hela sjukdomstiden. Förslaget betyder i en del fall en

ökning av den andel av sjukvårdskostnaderna som den yrkesskadade själv7

bär att svara för. Med hänsyn till det allmänna försäkringssystemets upp-

byggnad och till de fördelar i övrigt som förslaget innebär för de yrkes­

skadade anser utredningen att en sådan konsekvens bör godtas. Om pro­

blemet ses i sitt större sammanhang vinns härigenom betydande fördelar.

I ett par avseenden har utredningen förordat fördelaktigare ersättnings­

regler för de yrkesskadade än för andra, nämligen i fråga om sjukvård

utom riket och tandläkarvård. I dessa delar anser utredningen att de yrkes­

skadade liksom f. n. bör få ersättning för hela kostnaden. Som framgår av

det följande anser utredningen vidare att rätten till ersättning för särskilda

hjälpmedel bör finnas kvar som en särskild yrkesskadeförmån.

I fråga om sjukpenningförmånerna föreslår utredningen att sjukpen­

ning till den som är försäkrad enligt AFL skall utgå efter den sjukpen­

ningklass i vilken vederbörande är placerad. Om den yrkesskadade är för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

60

säkrad enligt AFL men inte är placerad i sjukpenningklass, skall han

vara garanterad sjukpenning enligt sjukpenningklass nr 2 (6 kr.). Sjuk­

penning till yrkesskadad, som inte är försäkrad enligt AFL, skall utgå

efter den sjukpenningklass, som han skulle ha varit placerad i om han

omfattats av den allmänna försäkringen. För de studerande skall dock de

allmänna reglerna gälla.

Sjukpenningens storlek enligt yrkesskadeförsäkringen följer direkt av

förhållandena vid den tidpunkt då skadan inträffade. Inom den allmänna

sjukförsäkringen är däremot sjukpenningens storlek knuten till placeringen

i sjukpenningklass och någon ändring av placeringen kan i allmänhet

inte ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det be­

slutet om ändring träffats. En övergång till de enligt sjukförsäkringen gäl­

lande bestämmelserna skulle enligt utredningens mening för vissa yrkes-

skadade — exempelvis sådana som börjat ett förmånligt arbete men för

vilka ändringen i sjukpenningklassplacering inte hunnit verka — medföra

inte önskvärda konsekvenser. Utredningen föreslår därför att placering i

sjukpenningklass eller i högre klass skall gälla fr. o. in. den dag då in­

komstanmälan kom in till försäkringskassa, när fråga är om yrkesskada

som inträffar efter den dagen.

Ledamoten Hnltström anför reservation mot förslaget om placering i

sjukpenningklass nr 2 i de fall en yrkesskadad har en årsinkomst under

1 800 kr. I fråga om förslaget att anmälan för placering i sjukpenning­

klass skall gälla för yrkesskadad fr. o. m. dagen efter den då anmälan

kom in till försäkringskassa uttalar herr Hultström att en sådan bestäm­

melse kan övervägas för den månad då en arbetsanställning börjar men

bestämmelsen bör i så fall gälla alla sjukfall och inte endast yrkesskador.

Ledamoten Nilsson uttalar i en reservation att han inte delar uppfatt­

ningen att yrkesskadad efter nu gällande samordningstid skall få bära viss

de! av kostnaden för läkarvård, resor och specialbehandling. Herr Nilsson

anser vidare att ett avskaffande av möjligheten att omreglera sjukpen­

ningen efter den nuvarande samordningstidens utgång kan medföra vä­

sentliga förluster under lång tid för åtskilliga löntagare. Han förordar

därför att gällande rätt behålls i denna del.

Ersättning vid invaliditet

Yrkesskador som lett till invaliditet kan medföra rätt till ersättning

både från yrkesskadeförsäkringen i form av invalidlivränta och från den

allmänna försäkringen i form av förtidspension (sjukbidrag), varvid viss

reduktion görs på pensionssidan. För rätt till livränta krävs att yrkes­

skadan medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel. Liv­

räntan graderas i stort sett proportionellt mot nedsättningen av arbets­

förmågan. Därvid tillämpas 24 invaliditetsgrader. Vid bedömande i vad mån

arbetsförmågan är nedsatt fästs mera avseende vid skadans beskaffenhet,

Kungl. Maj:ts proposition nr ib7 år 1967

61

dvs. den medicinska faktorn, än vid dess konsekvenser för den skadades

förvärvsförmåga. I fråga om rätt till förtidspension enligt AFL gäller att

arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst hälften. Pensionen graderas

i förhållande till nedsättningen av arbetsförmågan efter en skala med tre

invaliditetsgrader. Vid bedömande inom den allmänna försäkringen i vad

mån arbetsförmågan är nedsatt är den av den medicinska defekten betinga­

de nedsättningen av förvärvsförmågan avgörande.

Utredningen anser att såväl principiella som praktiska skäl talar för en

samordning av skyddet vid invaliditet. Därvid måste enligt utredningens

mening den allmänna försäkringen anses representera den mera tidsenliga

synen med sina värdefasta förmåner, sin individuella på inkomstbortfallet

inriktade invaliditetsbedömning och sina vida intervaller vid invaliditets-

graderingen. En reform av yrkesskadeskyddet bör därför innebära en över­

gång till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Inte­

greringen av invalidskyddet vid yrkesskada bör först och främst leda

till, att den allmänna försäkringens förtidspension får svara även för skyd­

det vid inkomstbortfall på grund av yrkesskada. Förtidspensionen är

emellertid enligt utredningens mening inte tillräcklig i alla hänseenden.

Utredningen har därför undersökt behovet av särskilda kompletteringsan-

ordningar.

Utredningen har inte ansett det realistiskt att låta en invaliditetsgräns

vid 50 % gälla även för de yrkesskadade. Utredningen föreslår att nedre

gränsen för rätt till förtidspension vid yrkesskada sätts vid en nedsättning

av arbetsförmågan med en sjättedel. Förslaget innebär att för de yrkesska­

dade tillskapas två nya invaliditetsgrader, den ena för sådana skadade för

vilka arbetsförmågan är nedsatt med mindre än hälften men med minst

en tredjedel och den andra för dem som har arbetsförmågan nedsatt i

mindre grad men dock med minst en sjättedel. Kompensationsnivån inom

de nya grupperna föreslås bli en fjärdedel resp. en åttondel av hel pension.

Inom den nuvarande invaliditetsgrad, som omfattar fall då arbetsförmågan

är nedsatt med minst hälften men mindre än två tredjedelar, bör kompensa­

tionen vid yrkesskada höjas från en tredjedel till hälften.

Till folkpension i form av förtidspension på grund av yrkesskada skall

enligt förslaget kunna utgå barntillägg på samma sätt som vid annan skada

eller sjukdom. Barntillägg skall dock inte kunna utgå till förtidspension

i de båda lägsta invaliditetsgraderna. Den som drabbats av yrkesskada

skall äga rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt sam­

ma grunder som andra sjuka och skadade. Till förtidspension enligt de

särskilda yrkesskadebestämmelserna skall inte utgå hustrutillägg eller kom­

munalt bostadstillägg.

När det gäller rätten till förtidspension från tilläggspensioneringen fram­

håller utredningen att det kan inträffa att en yrkesskadad inte är omfat­

tad av tilläggspensioneringen eller att han inte varit ute i förvärvslivet

Kungl. Maj.ts proposition nr li7 år 1967

62

någon längre tid. På grund härav kan han bli utan tilläggspension eller hans

pension bli onormalt låg i förhållande till inkomstnivån vid skadetillfället.

Utredningen anser därför att kvalifikationsreglerna inom tilläggspensione­

ringen bör ändras i sådan riktning, att vid yrkesskada pensionens storlek

blir beroende av arbetsförtjänstens storlek vid skadetillfället, om resultatet

därigenom blir förmånligare för den skadade. Ett sådant system innebär,

att man behåller den inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gällande

principen att invalidlivräntans storlek bestäms av arbetsförtjänsten vid ska­

detillfället.

Enligt de föreslagna reglerna skall den yrkesskadade för vart och ett

av de tre åren närmast före året för pensionsfallet tillgodoföras s. k. yrkes-

skadepoäng. Yrkesskadepoängen ersätter den pensionspoäng som den ska­

dade kan ha förvärvat inom den allmänna försäkringen, om yrkesskade­

poängen är högre. Genom regeln om yrkesskadepoäng kommer i yrkes-

skadefallen genomgående att finnas förutsättningar för att beräkna för­

tidspension med hjälp av antagandepoäng. I yrkesskadefallen blir anta­

gandepoängen minst lika stor som yrkesskadepoängen.

Yrkesskadepoängen skall som nämnts avse den skadades inkomstför­

hållanden vid tiden för skadefallet. Poängen räknas fram genom att för den

skadade fastställs en årlig arbetsförtjänst liksom fallet nu är inom yrkes­

skadeförsäkringen. Denna omvandlas sedan till yrkesskadepoäng på så

sätt att den minskas med basbeloppet vid ingången av det år då yrkes­

skadan inträffat, varefter återstoden delas med samma basbelopp. Om bas­

beloppet uppgår till 5 500 kr., blir i enlighet härmed yrkesskadepoängen

vid en årlig arbetsförtjänst av 22 000 kr. (22 000 — 5 500 : 5 500 =) 3.

Yrkesskadepoängen föreslås ligga till grund också vid beräkningen av

ålderspension som avlöser förtidspension. Den skall vidare beaktas vid be­

räkning av familjepension.

För dem som drabbas av yrkesskada i unga år sker inom den nuvarande

yrkesskadeförsäkringen en individuell uppräkning av den årliga arbets­

förtjänsten vid 18, 21 och 25 års ålder. Syftet med uppräkningen är att göra

det möjligt för dem som kommit ut i förvärvslivet i unga år och skadats

innan de uppnått en vuxen arbetstagares inkomster att bli delaktiga av

löneutvecklingen i produktionen. Utredningen föreslår en regel med sam­

ma syfte men med en annan mera schablonartad konstruktion. Regeln är

knuten till yrkesskadepoängen och innebär, att poängen för den som ska­

dats före 19 års ålder höjs med 50 %. Om skadan inträffat därefter men

före 21 års ålder höjs poängen med 20 %. Den höjda poängen tillämpas

vid beräkning av förtidspension fr. o. in. 21 år, ålderspension, änkepension

och barnpension.

För att en viss minsta pension skall utgå även till dem som har så låga

arbetsförtjänster att de inte skulle ge någon yrkesskadepoäng — arbetsför­

tjänsten har alltså understigit basbeloppet — föreslår utredningen en mi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

63

nimigräns för yrkesskadepoängen. Den skall vara minst 1,0 då fråga är

om förtidspension för tid före 21 år och annars 1,5.

Ledamoten Hultström uttalar i en reservation att AFL:s pensionspoäng­

system normalt bör tillämpas också vid invaliditet som helt eller delvis be­

ror på yrkesskada. Användningen av yrlcesskadepoäng bör begränsas till

fall då den skadade ännu inte tillgodoräknats pensionspoäng för tre eller

eventuellt fyra år samt då fråga är om ungdomar.

Ersättning till efterlevande

Om en yrkesskada leder till att den skadade avlider, utgår till vissa efter­

levande ersättning från yrkesskadeförsäkringen i form av livränta och från

den allmänna försäkringen i form av pension. Änka och barn är ersättnings-

berättigade inom båda försäkringarna. Från yrkesskadeförsäkringen kan

härjämte utgå efterlevandelivränta till änkling, frånskild make samt den

avlidnes föräldrar. Villkoren för rätt till ersättning och ersättningens stor­

lek skiljer sig åt inom de olika försäkringarna.

Utredningen föreslår att efterlevandeskyddet vid yrkesskada integreras

i den allmänna försäkringen. Efterlevandepension skall utgå endast till

änka och barn.

Ersättning för hjte och men in. m.

Utredningen anför att den nuvarande metoden för invaliditetsbedömninff

O

inom yrkesskadeförsäkringen i många fall inneburit en överkompensation

till de skadade, därför att den faktiska förvärvsmässiga invaliditeten i regel

är långt mindre än den åsatta invaliditetsgraden. I synnerhet är detta för­

hållandet med de lägre invaliditetsgraderna. Livräntorna har därigenom i

många fall kommit att fungera såsom en ersättning för det men eller lyte

som den skadade tillskyndats. Metoden har vunnit sådan hävd att det nu

i vida kretsar betraktas som naturligt och riktigt att yrkesskadeförsäk­

ringen i princip skall ge ersättning för medicinska defekter som tillskyn­

dats den enskilde, även om han inte lider något inkomstbortfall på grund

av defekten. En övergång till den allmänna pensioneringens metod för in-

validitetsbedömning innebär, fortsätter utredningen, en radikal brytning

i förhållande till nuvarande ordning och kan uppfattas som en försämring

av yrkesskadeskyddet. Utredningen anser därför att övergången inte bör

ske utan att de yrkesskadade samtidigt tillförsäkras en särskild form av

ersättning, som skall ha till syfte att överta den funktion av ersättning för

lyte och men som de nuvarande yrkesskadelivräntorna i realiteten delvis

har. Utredningen förordar alltså två former av ersättning vid yrkesskador

— den ena för inkomstbortfall och den andra för vissa andra konsekven­

ser av skadan. Den senare ersättningen bör enligt utredningens förslag be­

nämnas yrkesskadepenning. Härigenom vill utredningen mar­

kera att denna ersättning -— fastän den på väsentliga punkter stämmer

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

64

överens med skadeståndsrättens ersättning för lyte och annat stadigva­

rande men — i viss mån skiljer sig från skadeståndsrättens regler om

sådan ersättning.

Yrkesskadepenningens funktion bör enligt utredningens mening vara att

med penningar kompensera den »försämring i livssituationen», inbegripet

fördyringar i levnadskostnaderna, som en skada medför, dock inte till den

del skadan medfört nedsättning av förvärvsförmågan. Yrkesskadepenning-

en bör sålunda utgöra ersättning för de begränsningar att utnyttja tillva­

rons möjligheter som skadan medfört, såsom begränsade möjligheter att

ägna sig åt hobbies, friluftsliv och andra förströelser. Vidare bör yrkes-

skadepenningen avse de extra utgifter som skadan kan medföra, t. ex. sär­

skilda utgifter för transporter, större utgifter för kläder och skodon in. m.

I yrkesskadepenningen bör även kunna inbegripas ersättning för att den

skadade måste göra en särskild insats för att klara sitt arbete på noimal

tid. Yrkesskadepenningen bör också omfatta de försämringar i utsikterna

till avancemang som yrkesskadan rent allmänt kan anses medföra. Sådant

men som kroniska smärttillstånd och psykiska följdtillstånd av skadan bör

beaktas. Yrkesskadepenning bör också kunna utgå för vanställande ärr

och annan vanställdhet. Utredningen sammanfattar syftet med yrkesskade­

penningen så att den skall ersätta det lyte eller men som en förlust eller

nedsättning av den fysiska eller psykiska funktionsförmågan eller ett van­

ställande ärr eller annan vanställdhet kan anses innebära.

Yrkesskadepenningen bör enligt utredningens mening inte utgöra ersätt­

ning för sådana följder av skadan, för vilka ersättning utgår i särskild ord­

ning. Utredningen avser härmed sådana skadeföljder som ersätts genom

den allmänna försäkringens invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.

Yrkesskadepenningen bör alltså inte inbegripa ersättning för de särskilda

kostnader för färd till och från arbetet, som uppstått för den yrkesskadade

genom yrkesskadan. Inte heller bör yrkesskadepenningen inrymma er­

sättning för kostnader för hjälp till den som på grund av skadan är ur

stånd att reda sig själv. Yrkesskadepenning borde måhända inte heller

utgå för blindhet, eftersom invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning

utgår i sådana fall och dessa ersättningsformer i en del blindfall kan an­

ses fungera såsom ersättning för lyte och men. Utredningen har dock fun­

nit rimligt att yrkesskadepenningen utgår vid blindhet.

När det gäller frågan efter vilken metod yrkesskadepenningen skall be­

räknas understryker utredningen att yrkesskadepenningen huvudsakligen

är att se som en ersättning för det handikapp som tillskyndats den ska­

dade. Någon given måttstock efter vilken man kan mäta ett men i pen­

ningar finns dock knappast. Det skulle därför ligga nära till hands att

utmäta yrkesskadepenningen efter konsekvensen av defekten i det enskilda

fallet. Med hänsyn till svårigheterna att göra en sådan bedömning har ut­

redningen stannat för att yrkesskadepenningen bör utmätas efter en gene-

Kungl. Maj:ts proposition nr U7 år 1967

65

rell bedömningsmetod, varvid man utgår från att samma medicinska de­

fekt innebär ett lika stort men vem den än träffar. Yrkesskadepenningen

bör alltså bestämmas efter det lyte eller bestående men som en viss medi­

cinsk defekt genomsnittligt kan anses medföra för den som drabbats

därav.

Inom ramen för en i princip generell bedömning har utredningen ansett

sig kunna väga in vissa individuella faktorer. Utredningen anser sålunda

att man bör kunna ta viss hänsyn till den skadades ålder så att ersätt­

ningen kan bli högre för en ung människa än för en äldre. Utredningen

anser att det kan finnas skäl att ta individuella hänsyn vid utmätande

av yrkesskadepenningen även i fråga om vanprydande ärr och andra van­

ställdheter. Ett sådant men torde ofta vara att bedöma som svårare för

en kvinna än för en man, i synnerhet om det rör sig om en ung kvinna.

Yrkesskadepenningen bör därför i sådana fall kunna utgå med högre be­

lopp med hänsyn till att den skadade är kvinna.

Med hänsyn till att yrkesskadepenningen är en renodlad ersättning för lyte

och bestående men finner utredningen inte skäl att låta ersättningen utgå i

någon annan form än den som regelmässigt tillämpas inom skadestånds-

rätten för motsvarande ersättning, dvs. såsom engångsbelopp.

Utredningen anser att yrkesskadepenningens belopp bör bestämmas med

hjälp av basbeloppet enligt AFL. Maximibeloppet bör enligt förslaget vara

sex gånger basbeloppet eller, om det är fråga om flera lyten eller men, åtta

gånger basbeloppet. Maximibeloppet skulle alltså med nuvarande basbelopp

utgöra 34 200 resp. 45 600 kr. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvud­

regeln vara ett halvt basbelopp, dvs. f. n. 2 850 kr. Till grund för avvägning­

en i enskilda fall bör ligga de synpunkter utredningen anfört om vad lytet

eller menet i genomsnitt betyder i fråga om försämring i livssituationen. Till

ytterligare ledning för bestämmandet av ersättningen bör Kungl. Maj :t med­

dela bestämmelser om storleken av den yrkesskadepenning som bör utgå vid

vissa typfall av lyte eller men. Utredningen har utarbetat förslag till sådana

bestämmelser.

Utredningen framhåller vidare att yrkesskadepenningens natur gör att

den knappast bör fingraderas. Utredningen anser lämpligt att yrkesskade­

penningen bestäms till hela fjärdedelar av basbeloppet. Ett avsteg härifrån

bör dock göras med hänsyn till åldersfaktorn. Utredningen anser att ålders­

faktorn inte bör inverka på yrkesskadepenningens storlek för den som ska­

das före 50 års ålder. För den som skadas vid högre ålder bör yrkesskadepen­

ningen trappas av efter en schematisk regel, som innebär att beloppet mins­

kas med 2 % för varje år eller del därav som förflutit från det den skadade

uppnådde 50 års ålder till skadetillfället.

Med hänsyn till yrkesskadepenningens karaktär finner utredningen uppen­

bart att yrkesskadepenningen inte är att anse såsom skattepliktig inkomst

av tjänst.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr H7

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^7 år 1967

66

Vid yrkesskada skall vidare enligt utredningens förslag — utöver yrkes-

skadepenningen — kunna såsom särskilda förmåner utgå dels ersättning för

särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skadan

med belopp motsvarande kostnaden för hjälpmedlet, dels begravnings-

h j ä 1 p med 20 % av basbeloppet.

Ledamoten Hultström anser det i en reservation olämpligt att införa en er­

sättningsform som skärper skillnaden mellan ersättningsreglerna för yrkes-

skadade och andra invalidiserade personer. I vart fall bör ställning till för­

slaget inte tas innan motsvarande problem utretts för den allmänna försäk­

ringens del. Ledamoten Nilsson yttrar i en reservation att de föreslagna

ersättningarna för lyte och men bör höjas med minst ett basbelopp samt

att de inte bör reduceras på grund av den skadades ålder vid skadetillfället.

Administration

När yrkesskadeskyddet inlemmas i den allmänna försäkringen på sätt

utredningen föreslagit, blir det enligt utredningens mening naturligt att ock­

så den allmänna försäkringens organ tar hand om administrationen av yrkes­

skadeskyddet. Utredningen föreslår i enlighet härmed att det nya yrkesskade­

skyddet skall handhas av de allmänna försäkringskassorna såsom första in­

stans, riksförsäkringsverket såsom besvärs- och tillsynsmyndighet och för-

säkringsdomstolen såsom högsta besvärsinstans.

Gången för behandlingen av sjukförsäkringsärendena föreslås bli densam­

ma som nu gäller inom sjukförsäkringen. När det gäller speciella yrkes-

skadeproblem anser utredningen dock naturligt, att ärendena handläggs hu­

vudsakligen inom försäkringskassornas centralkontor. I fråga om personer

som blir ersättningsberättigade endast till följd av att skadan är yrkesskada

— t. ex. utländska medborgare som inte tillhör någon försäkringskassa —

föreslås att prövningsrätten koncentreras till Stockholms allmänna försäk­

ringskassa.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och

särskilda yrkesskadeförmåner skall prövas av försäkringskassornas pen-

sionsdelegationer.

Efter mönster av vad som nu förekommer inom den av socialförsäkrings­

bolagen administrerade yrkesskadeförsäkringen och inom den privata för­

säkringsrörelsens personskadeförsäkring har utredningen ansett det lämp­

ligt att det tills vidare inrättas en särskild central nämnd med uppgift att

genom rådgivande verksamhet främja en enhetlig tillämpning av reglerna

om det nya yrkesskadeskyddet.

Finansiering

Utredningen anser att man bör behålla den nuvarande principen att yrkes­

skadeskyddet skall bekostas av arbetsgivarna. Finansieringen skall ske enligt

fördelningsmetoden och inte såsom f. n. enligt kapitaltäckningsmetoden. År-

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

67

betsgivarnas bidrag föreslås skola utgå i form av en särskild avgift, benämnd

yrkesskadeavgift. Avgiften skall beräknas på samma avgiftsunderlag som

arbetsgivarens avgift till försäkringen för tilläggspension och utgå efter en

av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställd procentsats. Denna skall vara så

avvägd att yrkesskadeavgifterna förslår till bestridande av utgifterna för

tilläggspensionsförmånerna och de särskilda yrkesskadeförmånerna samt

till förvaltningskostnader och behövlig fondering. Däremot anser utredning­

en, att åtminstone tills vidare arbetsgivarbidrag inte bör utgå till folkpen­

sioneringens kostnader för yrkesskadeskyddet. Utredningen anser att det

under ett antal år framåt bör vara tillräckligt med ett uttag av 0,1 % i yr­

kesskadeavgift.

Utredningen nämner att det nuvarande omfattande statistikarbetet inom

yrkesskadeförsäkringen, som i fortsättningen blir obehövligt för premie-

sättningsändamål, har betydelse från arbetarskyddssynpunkt. Detta är ett

följ dspörsmål, som utredningen förutsätter får tas upp i annat samman­

hang.

Övergången till den nya ordningen

I överensstämmelse med gängse principer anser utredningen att de nya

reglerna för yrkesskadeskyddet bör gälla endast skadefall, som inträffar

efter de nya reglernas ikraftträdande. Utredningen föreslår att den nya ord­

ningen skall träda i kraft den 1 januari 1968. Alla skadefall, som inträffar

dessförinnan, skall följa nu gällande bestämmelser.

När det gäller ersättning i äldre skadefall erinrar utred­

ningen om att utgående yrlcesskadelivräntor vid skilda tillfällen förhöjts

enligt olika metoder. De senaste och viktigaste förhöjningarna ägde rum

genom 1955 års omregleringslag och 1962 års förhöjningslag. Höjningarna

har inte varit generella i den mening att förbättringarna kommit alla liv-

rantetagare till del. Till eu början har frivillig yrkesskadeförsäkring läm­

nats utanför bortsett från att en viss uppskrivning skedde år 1965 av liv­

räntor som grundades på en invaliditetsgrad av lägst 30 %. I fråga om liv­

ränta till skadad har för uppräkning krävts att den invaliditetsgrad, efter vil­

ken livi äntan fastställts, varit av viss storlek. Begränsning har stundom skett

i fråga om efterlevandes rätt till förhöjning av livränta. Vid den senast vid­

tagna höjningen omfattades dock alla kategorier efterlevande av förhöjning­

en. Slutligen nämner utredningen att vissa livräntor aldrig förhöjts, näm­

ligen livräntor som grundats på den maximala årliga arbetsförtjänsten

15 000 kr. och livräntor i anledning av skador som inträffat år 1960 eller

senare.

Utredningen lämnar följande uppgifter om livräntebeståndets storlek och

sammansättning. Totala antalet livräntor till skadade uppskattas till om­

kring 65 000. Häri torde inga i runt tal 28 000 livräntor som är beräknade

efter en invaliditetsgrad under 20 %. Antalet efterlevandelivräntor upp­

Kungl. Maj. ts proposition nr H7 är 1967

68

skattas till omkring 7 000. Utredningen räknar med att vid 1967 års utgång

omkring 60 % av hela antalet livräntor belöper sig på den före YFL gäl­

lande lagstiftningen och omkring 40 % på senare lagstiftning. I fråga om

livräntornas fördelning efter invaliditetsgrader framhålls att invaliditets-

graden brukar vara under 15 % i omkring en tredjedel av fallen, under

20 % i omkring hälften av fallen, under 33‘/s % i omkring åtta tiondelar

av fallen och under 50 % i omkring nio tiondelar av fallen.

Utredningen avvisar möjligheten att låta ersättning i de äldre skadefallen

omvärderas efter principerna i den förordade nya lagstiftningen. De äldre

systemen är nämligen saväl till teknik och administration som till sitt mate­

riella innehåll så skilda från det nya systemet, att en sådan åtgärd måste

skapa praktiskt taget oöverstigliga hinder. Med hänsyn härtill måste enligt

utredningens mening de äldre ersättningarna räknas upp och värdesäkras

efter andra linjer.

Enligt utredningens förslag skall alla utgående livräntor från den obli­

gatoriska försäkringen till efterlevande och livräntor till skadade som är

beräknade efter en invaliditetsgrad av minst 20 % räknas upp med hänsyn

till prisutvecklingen under åren 1963—1967 och värdesäkras genom an­

knytning till basbeloppet enligt AFL.

Omregleringen skall ske så att livräntorna omvandlas till poängtal genom

division med talet 4 700, vilket tal betecknar basbeloppet i kronor vid 1963

års ingång. Orsaken till att detta basbelopp valts är att den senaste höjning­

en av äldre livräntor skedde fr. o. m. den 1 januari 1963. Fr. o. in. år 1968

skall livräntorna för varje månad utbetalas med en tolftedel av det belopp

som motsvarar gällande basbelopp multiplicerat med poängtalet.

Utredningen belyser verkningarna av förslaget med ett exempel. En per­

son, född år 1920, drabbades år 1944 av olycksfall i arbete och fick i anled­

ning härav en livränta efter en invaliditetsgrad av 30 % och en årlig arbets­

förtjänst av 3 000 kr. Livräntan omreglerades fr. o. in. år 1956 till 1 430 kr.

Fr. o. m. 1963 förhöjdes livräntan med 30 % till 1 859 kr. Sistnämnda belopp,

vilket alltså förutsätts utgå vid 1967 års utgång, blir uttryckt i talet 4 700

(= basbeloppet vid ingången av år 1963) 0,39. Om basbeloppet för januari

1968 är 6 000 kr., blir den då utgående livräntan (0,39 x 6 000 =) 2 340 kr.

Skulle basbeloppet år 1975 ha stigit till 10 000 kr., blir livräntan (0,39 X

10 000 =) 3 900 kr.

Den metod för uppräkning och värdesäkring av livränta som nu beskrivits

avser fall då livräntan utgjort den enda ersättning som utgått på grund av

yrkesskadan. Samtidigt kan förmåner utgå från andra grenar av socialför­

säkringen, stundom på grund av samma skada som föranlett livräntan. Där­

vid gäller vissa bestämmelser om samordning som principiellt har den in­

nebörden att yrkesskadeförmånen utgår helt och reduktion sker på pen-

sionssidan. Utredningen har inte tänkt sig någon principiell ändring av de

gällande samordningsföreskrifterna men förordar jämkningar på ett par

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967

69

punkter, där tillämpningen enligt utredningens mening inte får tillfreds­

ställande konsekvenser.

Vid utgången av år 1967 består förmånerna i samordningsfallen av en liv­

ränta med ett i princip konstant belopp och en pensionsdel som ändras i

överensstämmelse med penningvärdets ändring. Om man i dessa fall skulle

värdesäkra livräntan fullt ut i likhet med en inte samordnad livränta, skulle

man enligt utredningens mening lägga stora tillämpningssvårigheter på den

allmänna försäkringens organ. Metoden skulle också medföra att livräntan

reducerade de särskilda tilläggen till folkpensionen. Utredningen har därför

stannat för följande lösning.

Livränta enligt YFL eller tidigare yrkesskadelagstiftning låses till tid­

punkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande eller — om sådan liv­

ränta skulle börja utgå senare — till tidpunkten för sammanträffandet av

livränta och pension. Viss del av livräntan får i enlighet med vad nu gäller

reducera pensionen. Denna reduktionsdel bör för framtiden stå kvar som

en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt får följa sina egna be­

stämmelser. Den del av livräntan, som reducerar pensionen, kan i så fall

sägas ha erhållit värdebeständighet via pensionen. Med den återstående de­

len — alltså den som inte går i avräkning på pensionen — förfars som

om den var fristående från samordningen. Denna del räknas upp och värde-

säkras på det sätt utredningen föreslagit.

Utredningen erinrar om att samordningsreglerna i AFL generellt innebär

att pensionsberättigad, som äger rätt till sjukpenning eller livränta enligt

YFL, skall vidkännas minskning av pensionen. I praxis har denna regel an­

setts omfatta även ersättning enligt YFL:s frivilliga försäkring. Utredningen

föreslår att för framtiden ersättningar från den frivilliga försäkringen inte

skall reducera samtidigt utgående förmåner från den allmänna försäkringen.

Utredningen har vidare övervägt om även sjukpenning enligt YFL eller

motsvarande bestämmelser bör reducera den allmänna pensionen. Utred­

ningen anför att reduktionsreglerna förorsakar försäkringskassorna admi­

nistrativa svårigheter och föreslår att yrkesskadesjukpenning i fortsätt­

ningen inte skall utgöra avdragsorsak i fråga om allmän pension. Detta

kräver en bestämmelse för det fall att en yrkesskadad pensionär, som i an­

ledning av skadan tillerkänts livränta, sedermera drabbas av recidiv. Hans

livränta skall i sådant fall bytas ut mot sjukpenning. Någon omräkning av

minskningen på pensionen bör enligt utredningens mening inte ske. Den

av livräntan föranledda minskningen bör alltså stå kvar även under tiden för

det av recidivet föranledda sjukdomstillståndet.

Livränta, som tillkommer skadad vars arbetsförmåga är nedsatt med

mindre än 20 %, omfattas inte av den föreslagna uppräkningen och värde-

säkringen. För dessa fall föreslås att möjlighet öppnas till utbyte av liv­

räntan mot kapitalbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot. Livränte-

tagare som är födda före år 1903 skall dock inte omfattas av de föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

70

kapitaliseringsbestämmelserna. Kapitalisering skall ske av hela livräntan

fram till 67 års ålder och en fjärdedel av livräntan för tiden därefter. An­

sökan om utbyte skall i regel ske inom två år efter bestämmelsernas ikraft­

trädande. Som förut nämnts är antalet livräntor på grund av lägre invaliditet

än 20 % i runt tal 28 000.

Avgörandet av ansökningarna om utbyte ligger f. n. i första hand hos

försäkringsrådet. För att inte tynga rådet under tiden för dess avveckling

anser utredningen att beslutanderätten lämpligen bör förläggas till riksför­

säkringsverket och socialförsäkringsbolagen i första hand.

Utredningen yttrar vidare att beskattningsfrågan vid kapitalutbyte er­

bjuder vissa problem. Situationen är nämligen den att engångsbelopp som

utbetalats på grund av yrkesskador enligt den före år 1955 gällande lag­

stiftningen inte beskattas, medan så blir fallet i fråga om ersättningar en­

ligt YFL. Den yrkesskadepenning, som enligt utredningens förslag skall

kunna utgå i fall som inträffar efter utgången av år 1967, blir inte heller

beskattad. Skillnaden i beskattningshänseende beroende på när skadan

inträffat är enligt utredningens mening inte tillfredsställande. Utredningen

förordar därför att det föreslagna kapitaliseringsutbytet kan äga ram utan

att det utgivna beloppet beskattas, även om yrkesskadan inträffat under

perioden 1955—1967. Går inte detta, synes det utredningen tveksamt om

något särskilt arrangemang bör vidtas i fråga om denna kategori av livrän-

tetagare.

Kostnaden för den förordade uppskrivningen av äldre ersättningar upp­

skattas till omkring 11 milj. kr. vid ett basbelopp av 5 500 kr. Utredningen

förordar att kostnaden finansieras genom avgiftstillägg till den avgift som

arbetsgivaren skall erlägga enligt yrkesskadelagen.

Enligt beslut av 1965 års riksdag (prop. 45, L2U 41, rskr 229) skall de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagen inte få meddela försäk­

ring enligt YFL efter utgången av år 1967. Bolagens verksamhet skall av­

vecklas enligt vissa av statsmakterna fastställda huvudgrunder under en

övergångstid av högst fem år från den 1 januari 1968. Det har förutsatts

att behövliga lagregler om avvecklingen skall antas i samband med ny lag­

stiftning om yrkesskador.

Yrkesskadeutredningen anser att avvecklingen av socialförsäkringsbola­

gen inte kräver någon lagfäst detaljreglering. När grunden för avvecklingen

fastställts i lag bör genomförandet kunna anförtros parterna under för-

säkringsinspektionens medverkan. Enligt utredningens mening kan lagbe­

stämmelserna inskränkas till följande.

ömsesidigt socialförsäkringsbolag skall före utgången av år 1972, efter

avtal därom mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha över­

fört bolagets hela försäkringsbestånd samt bolagets övriga ersättningsför-

pliktelser på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen, över­

förandet skall i princip ske i den ordning som föreskrivs i 54 § YFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

71

Sedan ett överlåtelseavtal kommit till stånd och avtalet blivit godkänt

på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omgående anmäla detta till för-

säkringsinspektionen, som skall registrera avtalet. När så skett, är bolaget

fritaget från sina förpliktelser för det överlåtna försäkringsbeståndet. Dessa

förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överlåtelsen skall avgöras genom

en skiljenämnd bestående av ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka

parterna ntser två var. Försäkringsinspektionen utser ordförande. Av skilje­

nämnden meddelad dom skall ha samma verkan som en mellan parterna

träffad överenskommelse.

Om avtal om överlåtelse inte skulle ha träffats före utgången av år 1972,

skall den för bolaget bestämda tiden för koncessionen anses ha gått till

ända vid nämnda tidpunkt. Bolaget blir då skyldigt att träda i likvidation

enligt reglerna i lagen om försäkringsrörelse.

Den som vid utgången av år 1967 är delägare i ömsesidigt försäkrings­

bolag skall anses såsom delägare även för tiden därefter.

Om ytterligare föreskrifter behövs får det ankomma på Kungl. Maj :t

eller försäkringsinspektionen att meddela dessa.

Utredningen uppger att personalproblemen för bolagens vidkommande

i samband med avvecklingen kan lösas av bolagen själva utan särskilda åt­

gärder från statsmakternas sida.

I fråga om försä k ringsrådets fortsatta verksamhet erinrar ut­

redningen om att statsmakterna förutsatt, att försäkringsrådet inte skall

medverka vid tillämpning av den nya lagstiftning som skall ersätta YFL

och att rådet skall upphöra med sin verksamhet. Det måste då sörjas för

att de mål och ärenden, som avser yrkesskador före år 1968 och som skall

bedömas enligt nuvarande lagstiftning, såvitt möjligt får en behandling

motsvarande den som föreskrivs i gällande lag. Detta innebär att rådets

funktion i dessa mål och ärenden måste övertas av något annat därför

lämpat organ.

Enligt utredningens mening kan riksförsäkringsverket inte gärna kom­

ma i fråga. Att redan vid ingången av år 1968 föra över försäkringsrådets

uppgifter eller större delen av dem till försäkringsdomstolen anses inte

heller lämpligt. Utredningen förordar därför att försäkringsrådets arbets-

balans förs över till försäkringsdomstolen först efter en viss övergångstid

under vilken rådet fungerar i vanlig ordning. Med hänsyn till svårighe­

terna att på förhand bedöma när försäkringsrådets arbetsbalans nedbringats

i tillräcklig omfattning anser utredningen det inte lämpligt att nu fixera

någon viss tidpunkt när rådet skall upphöra. Utredningen erinrar om att

Kungl. Maj :t under senare år med riksdagens medgivande reglerat rådets

personalstyrka efter rådande förhållanden och anser det ändamålsenligt

att Kungl. Maj :t bemyndigas avpassa rådets organisation efter den sjun­

kande arbetstillgången.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

72

En särskild grupp av ärenden, som nu avgörs i första hand av försäk-

ringsrådet, är sådana soin föranletts av att den skadade gjort ansökan

om att få byta ut en årlig livränta mot ett engångsbelopp. Ärenden av detta

slag som inte avgjorts vid rådets avveckling samt nytillkommande ärenden

av denna art som hänför sig till äldre yrkesskadefall bör enligt utredning­

ens mening få avgöras av det organ som i första instans meddelar beslut

i invaliditetsfrågor, dvs. av riksförsäkringsverket eller av socialförsäk­

ringsbolagen så länge dessa har att ta befattning med ärenden enligt YFL.

Frivillig grkesskadeförsäkring

Utredningen anför att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen främst ut­

nyttjats för att ge skydd vid olycksfall utom arbetet samt åt självstän­

diga yrkesutövare. Även vissa andra kategorier har genom denna försäk­

ringsform fått ett skydd mot de ekonomiska följderna av yrkesskada. Den

har otvivelaktigt haft sin mission att fylla, men det är att märka att den

tillkommit och utvecklats under förhållanden som var väsentligt annorlun­

da än nu i fråga om skydd vid sjukdom, invaliditet och försörj arens från-

fälle. Enligt utredningens mening ansluter sig den frivilliga yrkesskade­

försäkringen på ett naturligt sätt till den nuvarande obligatoriska yrkes­

skadeförsäkringen. Utredningens förslag till yrkesskadelag bryter radikalt

med YFL och det torde vara mycket besvärligt att till det nya yrkesskade-

skyddet knyta ett i den allmänna försäkringen inbyggt frivilligt yrkes-

skadeskydd. Det förefaller utredningen mera rationellt att det enskilda

försäkringsväsendet utnyttjas för frivillig yrkesskadeförsäkring.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att frivillig yrkesskade­

försäkring inte skall meddelas efter utgången av år 1967.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. in.

Utredningen erinrar om att särskilda regler om ersättning för kropps­

skada under militärtjänst funnits sedan år 1909. Enligt utredning­

ens mening är det trots den allmänna försäkringens kraftiga utbyggnad

fortfarande motiverat att de som ådrar sig skador eller sjukdomar i sam­

band med militärtjänstgöring är skyddade på i princip samma sätt som de

som utför förvärvsarbete. Härav följer att militärskadeskyddet bör byggas

upp på samma sätt som yrkesskadeskyddet.

Utredningen föreslår att militärersättningsförordningen ersätts av en

lag om ersättning vid kroppsskada under värnpliktstjänstgöring m. m. En­

ligt förslaget inordnas det ekonomiska skyddet i militärskadefall i det all­

männa försäkringsskyddet. Ersättningen skall med vissa avvikelser följa

reglerna i den föreslagna yrkesskadelagen.

Avvikelserna består främst i att även andra sjukdomar än yrkessjuk­

domar blir ersättningsberättigande liksom f. n. Vidare föreslås att sjuk­

penning till värnpliktiga och med dem jämställda skall utgå efter lägst

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

73

sjukpenningklass nr 11 i AFL. Denna sjukpenningklass motsvarar en årlig

arbetsförtjänst som uppgår till 12 000 kr. men inte till 14 000 kr. och be­

rättigar till en sjukpenning på 22 kr. om dagen. Vid beräkning av tilläggs­

pension för den som omfattas av militärskadelagen skall enligt förslaget

yrkesskadepoängen vara minst D/², när fråga är om förtidspension för tid

före den månad då den skadade fyller 21 år, och 2Va för tiden därefter. Det

senare poängtalet föreslås gälla även för familjepension.

Ersättning för skada, som ådragits under civilförsvarstj änst-

g ö r i n g m. m. och under vistelse på anstalt, skall enligt ut­

redningens förslag utgå från den allmänna försäkringen och följa bestäm­

melserna i den föreslagna yrkesskadelagen med mindre modifikationer

i vissa fall.

I fråga om ersättning för skada under sjöfart och fiske före­

slår utredningen i första hand att en krigsolycksfallslag skall ersätta 1954

års krigstörsäkringslag. För skada som omfattas av krigsolycksfallslagen

skall enligt förslaget AFL och yrkesskadelagen samt vissa särskilda bestäm­

melser gälla. Dessa bestämmelser innebär, att skadad som enligt yrkes­

skadelagen är berättigad till yrkesskadepenning dessutom skall få ett mot­

svarande belopp enligt krigsolycksfallslagen, dock högst sex gånger bas­

beloppet. Om olycksfallet medfört döden, skall till efterlevande utgå ett

engångsbelopp som likaledes motsvarar sex gånger basbeloppet med av­

drag för vad som eventuellt utgetts till den skadade.

Utredningen anser att det ekonomiska skydd som enligt förordningarna

den 14 maj 1954 (nr 247 och 248) utgår till sjömän m. fl. och till fiskare

bör finnas kvar och att det bör lämpas efter normerna i de föreslagna

yrkesskade- och krigsolycksfallslagarna.

Enligt utredningens förslag bör de riktlinjer för uppräkning och värde-

säkring av äldre livräntor, som utredningen föreslagit för livrän­

tor enligt yrkesskadeförsäkringslagstiftningen, gälla även livräntor av stats­

medel som utgår enligt de till denna lagstiftning anslutna författningarna.

Förslaget innebär sålunda att livräntor, baserade på en invaliditet om minst

20 %, skall räknas upp med hänsyn till prisutvecklingen under åren 1963

—1967 och göras värdebeständiga genom anknytning till basbeloppet enligt

AFL. Livräntor, som grundas på lägre invaliditet än 20 %, skall kunna

bytas ut mot engångsbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot.

Uppräkningen beräknas dra en kostnad för staten på ca 2,5 milj. kr.

vid ett basbelopp av 5 500 kr. och ca 4,0 milj. kr. om basbeloppet är 6 000

kr. Kostnaden för utbyte av livräntor som grundas på lägre invaliditet än

20 % beräknas till ca 20 eller 30 milj. kr., beroende på om en viss begräns­

ning i utbytesrätten genomförs eller ej .

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 år 1967

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet positiva till den bärande tanken

i utredningens förslag att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada skall be­

redas genom den allmänna försäkringen. Delade meningar råder emellertid

om det sätt på vilket utredningen sökt förverkliga denna tanke.

Av de remissinstanser, som yttrat sig i den principiella frågan om ut­

formningen av det framtida yrkesskadeskyddet, har några godtagit utred­

ningens förslag — i eu del fall med mer eller mindre väsentliga modifika­

tioner — medan ett stort antal är tveksamma eller motsätter sig förslaget.

Många remissinstanser beklagar att det inte varit möjligt att nå större

likformighet mellan skyddet vid yrkesskada och skyddet vid annan skada

eller sjukdom. De åberopar därvid att det primära bör vara den nedsätt­

ning av arbetsförmågan som skadan eller sjukdomen medfört och inte det

sätt på vilken denna uppkommit. I flertalet remissyttranden hävdas den

meningen att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör vara

färre än utredningen föreslagit och att reformarbetet i stället bör inriktas

på att bygga ut den allmänna försäkringen i de delar den ännu inte kan

anses tillfredsställande.

Försäkringsinspektionen tillstyrker förslaget och yttrar att det före­

faller som om utredningen gjort en avvägning, som kanske delvis kan ifrå­

gasättas men ändå i stort sett ter sig rimlig, mellan å ena sidan intresset

att av administrativa och principiella skäl driva integrationen mycket långt

och å andra sidan önskemålen att med hänsyn till tidigare förmånssystem

inom yrkesskadeförsäkringen bereda de yrkesskadade särskilda förmåner.

Inspektionen tillägger att vissa av dessa förmåner pekar på behov av att i

ett framtida läge när tillräckliga resurser står till förfogande vidga den

allmänna försäkringens förmåner och på detta sätt nå en ytterligare sam­

ordning. Statens handikappråd har liknande uppfattning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska personalpensions­

kassan, som åberopar riksförbundets yttrande, delar utredningens mening

att de yrkesskadade inte skall vara hänvisade till enbart den allmänna för­

säkringens förmåner och framhåller den stora betydelse som yrkesskade­

försäkringen haft för att på ett smidigt sätt reglera yrkesskador. Socialför­

säkringsbolagens förening anser att förslaget väl tillgodoser önskemålet att

ersättningsgrunderna så långt möjligt görs gemensamma för yrkesskador

och andra Skador. Förslaget medför i en del fall försämringar för de yrkes­

skadade jämfört med nuvarande system men också fördelar, vilket gör att

förslaget som helhet kan accepteras.

LO yttrar i anslutning till vad utredningen anfört i sin principiella

motivering att tanken att samma ersättning bör utgå vid yrkesskada som

75

vid annan skada är riktig, om risken att bli skadad är densamma för alla.

Så är dock inte fallet. Utom den allmänna risken att bli skadad får näm­

ligen den yrkesarbetande även bära de skaderisker som finns vid alla slag

av produktivt arbete utan att själv direkt kunna påverka den risksituation,

i vilken han blivit satt på grund av sin anställning. Denna risk bedöms

av LO som betydande och tilltagande. Mot denna risk skall de anställda

genom ett obligatoriskt försäkringssystem i princip garanteras ett ekono­

miskt skydd av sådant slag att inget inkomstbortfall åsamkas dem. Denna

principiella ståndpunkt innebär inte, att LO motsätter sig en lagteknisk

samordning om en sådan är motiverad och önskvärd av administrativa

skal. Samordningen får dock inte medföra en sänkning av de yrkesska-

dades förmånsnivå bara därför att vissa administrativa fördelar står att

vinna. I stället bör trygghetsanordningarna för de anställda utvecklas och

förbättras i likhet med övriga trygghetsanordningar på socialpolitikens

område. Detta krav kan med desto större berättigande ställas mot bak­

grunden av bl. a. de stigande yrkesskaderisker som näringslivets snabba

expansion och omvandling medför. LO pekar vidare på att stora arbets-

tagargrupper i dag är garanterade full lön vid yrkesskada. Att under så­

dana förhållanden generellt sänka förmånsnivån för de arbetstagarkate-

gorier som har att bära stora yrkesskaderisker är ur social rättvisesyn­

punkt en orimlighet som inte kan godtas av LO.

Om inte de av LO fordrade ersättningshöjningarna genomförs, bör

enligt LO:s mening en ny utredning av gällande yrkesskadeförsäkringslag

företas från den utgångspunkten att någon samordning mellan AFL och

YFL inte bör ske. Innan denna utredning slutförts bör dock samtliga liv­

räntor omregleras genom den föreslagna anknytningen till basbeloppet och

inkomsttaket höjas.

TCO är ense med utredningen om att vissa särförmåner är motiverade

vid yrkesskador främst på grund av att det i Sverige liksom i andra in­

dustriländer är en hävdvunnen uppfattning på arbetsmarknaden, att skador

som uppkommer till följd av ett anställningsförhållande skall kunna kom­

penseras med större ersättning än andra skador. Med hänsyn härtill är det

enligt TCO:s mening svårt att acceptera, att yrkesskadeskyddets inordnande

i den allmänna försäkringen skall medföra påtagliga försämringar för de

yrkesskadade. I den mån skillnader i ersättningsnivåerna försvårar en sam­

mansmältning av försäkringssystemen bör den allmänna försäkringens för­

måner successivt förbättras. TCO tillstyrker förslaget under förutsättning

att försämringarna i förhållande till nuvarande ersättningsnivåer elimine­

ras. SR anser det principiellt riktigt att yrkesskadeskyddet inordnas i den

allmänna försäkringen men pekar på att utredningens förslag medför vissa

försämringar för de yrkesskadade.

Svenska landstingsförbundet tillstyrker att lagstiftningen utformas en­

ligt de av utredningen förordade principerna men finner det svårt att ta

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967

76

ställning till vilka kompletteringsförmåner som bör utgå. Förbundet ifråga­

sätter om inte de föreslagna ersättningarna vid yrkesskada totalt sett är

av sådan omfattning att det berättigade i dem bör diskuteras ytterligare.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att det fram

för allt ur administrativ synpunkt är beklagligt att det skydd som AFL

ger i vissa fall måste anses otillräckligt vid yrkesskada.

Statens personalpensionsverk ifrågasätter om inte AFL:s regler efter viss

utbyggnad bör anses ge ett tillräckligt skydd även vid yrkesskada, bortsetl

eventuellt från särskild engångsersättning på grund av lyte och stadig­

varande men. Enligt pensionsverkets mening kan det knappast göras gäl­

lande, att ett olycksfall i arbete försätter en person i en svårare situation

än ett olycksfall som inte rubriceras som yrkesskada. Också Kommuner­

nas pensionsanstalt anser det tämligen ovidkommande på vilket sätt ska­

dan uppkommit. Enligt anstaltens mening bör förslaget överarbetas så att

man begränsar undantagen från AFL:s regler och minskar de administra­

tiva svårigheterna.

Hovrätten för Övre Norrland finner att skälen för en generösare behand­

ling av olycksfall i arbete vid nuvarande utformning av den allmänna för­

säkringen alltjämt får anses vara så starka, att vissa särregler är påkallade.

Frågan är dock om det längre finns skäl att samla yrkesskadereglerna i

en särskild lag och om det inte skulle vara fördelaktigare att arbeta in

dem i AFL. Hovrätten anser att skälen för en särskild yrkesskadelag blir

svagare ju mindre skillnaderna blir mellan de olika systemen. Om det även

i framtiden skall gälla särskilda regler för de yrkesskadade, synes enligt

hovrättens mening en utbyggnad av den allmänna försäkringen vara att

föredra framför att behålla en särskild yrkesskadelag. Göta hovrätt har

liknande uppfattning om den lagtekniska utformningen av yrkesskade-

skyddet.

Riksförsäkringsverket instämmer i utredningens programförklaring att

det ekonomiska skyddet vid yrkesskada bör infogas i den allmänna försäk­

ringen men anser att förslagen endast i viss utsträckning följer det upp­

ställda programmet. Enligt verkets mening är det av primärt intresse i

vad mån särskilda förmåner över huvud skall utges vid yrkesskada och

i vad mån skyddet vid yrkesskada skall ha en annan omfattning i perso­

nellt hänseende än den allmänna försäkringen. Svaret på den första frå­

gan måste främst grundas på en bedömning huruvida den allmänna för­

säkringen ger ett skydd, som kan anses vara tillräckligt i olika fall, men

det är enligt verkets mening nödvändigt att inte bara beakta denna för­

säkrings nuvarande utformning utan även på olika områden undersöka

möjligheterna till ändringar, som inom den allmänna försäkringens ram

ger bättre skydd även då det inte är fråga om yrkesskada. Efter sådana

överväganden har verket kommit till den uppfattningen, att en fullstän­

dig avveckling av systemet med särförmåner vid yrkesskada kan vara en

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 är 1967

77

tänkbar lösning på längre sikt men inte helt möjlig i nuvarande läge. Ver­

ket delar således utredningens uppfattning att vissa merförmåner är mo­

tiverade vid yrkesskada f. n.

Riksförsäkringsverket behandlar i fortsättningen utformningen och om­

fattningen av de yrkesskadades särförmåner. Utredningen har, yttrar ver­

ket, valt utvägen att utarbeta förslag till en särskild yrkesskadelag som

i stor omfattning innehåller direkta eller indirekta hänvisningar till AFL.

Enligt verkets mening är denna lösning föga tillfredsställande ur praktiska

och allmänna synpunkter. Det kan uppenbarligen inte vara lämpligt att en

jämförelse mellan två lagstiftningar skall bli nödvändig för att i enskilda

fall fastställa huruvida och i vilken omfattning rätt till viss socialförsäk­

ringsersättning föreligger. I vart fall bör AFL innehålla de grundläggande

bestämmelserna om de merförmåner som anses böra utgå till de yrkesska-

dade samt om förmånernas administration och finansiering. Verket anser

vidare att utredningen inte tillräckligt beaktat följdverkningarna av sitt

förslag på socialförsäkringen i övrigt och erinrar om pågående utredning­

ar på sjukförsäkringens och pensioneringens områden. Enligt verkets

mening fyller förslaget inte i administrativt hänseende de krav som bör

ställas. Verket anser att en genomgripande omarbetning av förslaget är nöd­

vändig. På grund härav och med hänsyn till svårigheterna att på ett till­

fredsställande sätt föra ut lagstiftningen i det praktiska livet fr. o. m. år

1968 är enligt verkets mening ett uppskov med en ny yrkesskadelagstift-

ning motiverat.

Försäkringsrådet (majoriteten) yttrar att en utvidgad samordning inte

hör ske, förrän det allmänna skyddet byggts ut så att det kan godtas utan

några särregler för de yrkesskadade. Ett accepterande av utredningens för­

slag skulle försvåra en fullständig samordning och dessutom föregripa ställ­

ningstagandet till sjukförsäkringsutredningens förslag. Rådet kan inte för­

orda en lagstiftning som i flera avseenden låter de yrkesskadade få en för­

månligare ställning i ersättningshänseende och som inför nya ersättnings­

former och ersättningsgrunder enbart för yrkesskadade. Samhällets resurser

bör i stället inriktas på att komplettera det allmänna skyddet. Rådet förordar

att yrkesskadeförsäkringslagen behålls tills vidare med vissa ändringar. Två

ledamöter i försäkringsrådet uttalar att de i princip godtar förslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen delar utredningens målsättning men anser

att utredningen mycket ofullständigt förverkligat denna. Föreningen anser

att större restriktivitet i fråga om särskilda förmåner vid yrkesskada är

motiverad och framhåller att de föreslagna särbestämmelserna försvårar en

fullständig samordning av socialförsäkringarna på längre sikt. Skogs- och

lantarbetsgivaref öreningen kan inte tillstyrka att förslaget läggs till grund

för ny lagstiftning utan förordar att det omarbetas. Under tiden bör YFL

behållas med de ändringar som kan göras redan nu för att få bättre överens­

stämmelse med övriga socialförsäkringar. Riksförbundet landsbygdens folk

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

78

anser att förslaget inte innebär en tillfredsställande lösning av samordnings-

och reformproblemen. Förbundet avstyrker därför att förslaget läggs till

grund för lagstiftning.

Försäkringskasseförbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen

inte kommit fram till en fullständigare samordning och beklagar att den nya

lagstiftningen inte kunnat inrymmas i AFL. Enligt förbundets mening bör

särbestämmelser vid yrkesskada inte förekomma eller i vart fall starkt

begränsas. Förbundet anser att förslaget inte är ägnat att läggas till grund

för en lagstiftning. De allmänna försäkringskassorna bär samma mening.

Medicinalstyrelsen anser att förslaget inte innebär någon tillfredsställande

integration mellan yrkesskadeslcyddet och den allmänna försäkringen. Sty­

relsen betonar att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör

starkt begränsas, vilket blir möjligt om den allmänna försäkringen byggs ut.

Styrelsen föreslår att förslaget överarbetas. Sveriges läkarförbund, till vars

yttrande SACO hänvisar, har i stort sett samma uppfattning.

Utredningens förslag om uppskrivning och värdesäkring av utgående liv­

räntor tillstyrks allmänt eller lämnas utan erinran bortsett från vissa detalj­

anmärkningar.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning

Vad utredningen anfört och föreslagit i denna del har med ett par undan­

lag i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Utredningens förslag att behålla och vidga yrkesskadeskyddet för yrkes-

utbildningselever m. fl. hälsas med tillfredsställelse av statens handikappråd,

skolöverstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, DO och TCO. LO ifråga­

sätter dock lämpligheten av att endast de studerande som är berättigade

till studiehjälp eller studiemedel skall tillhöra den försäkrade personkretsen,

eftersom det finns ett flertal elevsysselsättningar vid vilka dessa studie­

sociala förmåner inte utgår. Som exempel nämns praktisk yrkesutbildning

på fritiden, där arbetsmiljön och risksituationerna är sådana att de direkt

kan jämställas med den normala arbetsplatsens. Riksförsäkringsverket an­

ser att studerande av alla slag bör tas undan från de särbestämmelser för

yrkesskadade som i övrigt kan anses befogade. Verket erinrar om att denna

kategori redan nu har rätt till sjukvårdsersättning inom ramen för den all­

männa försäkringen. Ett kompletterande sjukpenningskydd bör kunna ord­

nas genom frivillig individuell eller kollektiv sjukpenningförsäkring enligt

bestämmelserna i 21 kap. AFL. Det invaliditetsskydd, som nu vid sidan av

folkpensioneringen lämnas vissa yrkesutbildningselever inom yrkesskade­

försäkringens ram, bör enligt verkets mening avlösas av ett allmänt system

för tilläggspensionering av yngre personer som inte har förvärvsarbete.

Utredning om ett sådant system pågår inom pensionsförsäkringskommit-

tén. Försäkringskasseförbundet liksom flertalet allmänna försäkringskas­

sor anser att lösningen av denna fråga bör anstå i väntan på resultatet av

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1967

79

den nämnda kommitténs arbete. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen fin­

ner det knappast konsekvent att yrkesskadeskyddet skall omfatta även

grundskolelever vid praktisk yrkesorientering, eftersom dessa elever är

undantagna från arbetarskyddslagens

tillämpning

Utredningens uppfattning att skyddet mot skada vid färdolycksfall skall

bestå möts av erinran från riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen samt

Skogs- och lantarbetsgivaref öreningen. Riksförsäkringsverket anser att re­

dan den allmänna försäkringens utbyggnad talar för att ett särskilt skydd

vid dessa olycksfall inte längre är motiverat. Verket tillägger att flertalet

färdolycksfall numera torde inträffa till följd av motorfordonstrafik och att

det synes föga rationellt att, som nu är fallet, inte mindre än fem obligato­

riska försäkringar skall träda i funktion vid sådana olycksfall, nämligen

sjukförsäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, trafikförsäk­

ringen och yrkesskadeförsäkringen.

LO delar utredningens uppfattning att skyddet vid färdolycksfall skall

bestå och erinrar om att ILO-konventionen nr 121 villkorslöst fordrar att

den nationella lagstiftningen omfattar färdolycksfallen.

I frågan om sjömäns yrkesskadeskydd anför TCO att vägande skäl kan

anföras för att sjömän som regel bör omfattas av yrkesskadeskyddet under

all landpermission. På grund härav och då utredningen inte närmare under­

sökt denna fråga kan TCO inte godta utredningens avvisande inställning.

LO anser att frågan bör utredas särskilt. Sveriges redareförening anser att

sjömansyrket är av den art, att vissa andra synpunkter bör anläggas i

fråga om färdolycksfall än när det gäller anställda på land.

Ersättning vid sjukdom

Utredningens förslag att utsträcka den nuvarande samordningen mellan

sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna så att den omfattar hela sjukdomstiden

anses av flertalet remissinstanser vara en i princip riktig och från admi­

nistrativa synpunkter önskvärd reform. Några remissinstanser har dock

avvikande mening.

LO anser sålunda att utredningen alltför ensidigt utgått från de admini­

strativa fördelar som står att vinna genom att utsträcka samordningen så

att den omfattar hela sjukdomstiden. Enligt LO:s mening bör samordningen

ske »uppåt», dvs. så att de fördelaktigaste förmånerna blir normgivande. LO

anför vidare att när LO vid samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeför­

säkringarna år 1953 tillstyrkte förslaget om en viss självrisk detta skedde

samtidigt med införandet av en obligatorisk sjukförsäkring som totalt inne­

bar en väsentligt ökad social trygghet för de anställda. Utredningens förslag

innebär i fråga om sjukvårdsförmåner endast att självrisken ökar och att

denna drabbar långtidsfallen. En sådan försämring av sjukvårdsförmånerna

i samband med yrkesskada kan LO inte acceptera. LO kan inte heller godta

att man inte skall ha möjlighet att efter den nuvarande samordningstidens

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

80

utgång pröva om sjukpenningklassplaceringen för de yrkesskadade. TCO

och SR har liknande upppfattning.

I fråga om rätten till sjukvårdsersättning är remissinstanserna nästan

undantagslöst ense med utredningen om att de yrkesskadade åtminstone tills

vidare skall få ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket efter de

faktiska kostnaderna om de anses skäliga. Riksförsäkringsverket ifrågasät­

ter dock om det är nödvändigt att behålla reglerna om sjukvård utom riket.

Dessa regler har enligt verkets mening sin största betydelse i att de gör det

möjligt för arbetsgivare och speciellt för redare att från försäkringen få till­

baka så mycket som möjligt av de utgifter för anställdas sjukvård utomlands

som de enligt lag eller anställningsavtal kan vara skyldiga att betala. Detta

intresse torde i första hand böra tillgodoses genom förbättring av ersättning­

arna för sjukvård utom riket i den allmänna försäkringen. Försäkringsrådet

(majoriteten) anser att man inte bör föregripa ställningstagandet till försla­

get om tandvårdsförsäkring och till frågan om en generellt vidgad rätt till er­

sättning för sjukvård utom riket inom den allmänna försäkringens ram.

Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte särskild ersättning

bör utgå till yrkesskadade för vissa specialistundersökningar och för resor

vid vissa behandlingar.

Flera remissinstanser anser att de för yrkesskadade föreslagna särreglerna

om sjukpenningklassplacering och om klassändring efter inkomstanmälan

kan leda till överkompensation och för vissa andra försäkrade svårbegripliga

resultat. Vad man särskilt vänder sig mot är att det skulle finnas två

metoder för att bestämma sjukpenning, en vid sjukdom och skador i allmän­

het och en annan vid yrkesskador. Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har i och för sig inte något

att erinra mot det föreslagna sättet för placering i sjukpenningklass men

ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för att särbehandla yrkesskadade

i detta avseende. Försäkringskasseförbundet ansluter sig till vad ledamoten

Hultström anfört i sin reservation om ersättning vid sjukdom.

LO tillstyrker förslaget att anmälan för placering i sjukpenningklass eller

ändring till högre klass för yrkesskadade skall gälla från dagen efter det

anmälan kom in till försäkringskassa.

Riksförsäkringsverket yttrar att de nuvarande reglerna om när klasspla­

cering blir gällande i vissa fall medför mindre tillfredsställande verkningar.

Så kan bli fallet, när inkomst av förvärvsarbete anmäls av någon som inte

förut haft sådant arbete och därför inte är placerad i sjukpenningklass eller

såsom hemmafru är placerad i klass nr 1. Verket förordar därför sådan änd­

ring av AFL att för sådana försäkrade placering i sjukpenningklass blir

gällande redan fr. o. in. dagen efter den då anmälan kom in till försäkrings­

kassan. Genom en sådan bestämmelse nås en generell förbättring som omfat­

tar även yrkesskadade. Däremot anser verket inte lämpligt att vare sig för

yrkesskadade eller för andra göra ändring i den allmänna försäkringens

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

81

regler om verkningarna av anmälan om inkomsthöjning för personer, som

är placerade i sjukpenningklass nr 2 eller högre. En sådan åtgärd skulle

öppna möjlighet för en person med sviktande hälsa att ordna med en upp-

klassning strax före sjukskrivning och avtrubba känslan för skyldigheten att

omedelbart anmäla inkomständringar. Svenska försäkringsbolags riksför­

bund och Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte felaktig­

heter i sjulcpenningklassplaceringen borde kunna rättas till under sjuk-

skrivningsperioder i större utsträckning än som nu är fallet.

Ersättning vid invaliditet

Mot förslaget om ersättning vid invaliditet anmärker flertalet av de

remissinstanser som yttrat sig i frågan. Erinringarna riktar sig främst mot

invaliditetsgraderingen, kompensationsnivån och anordningen med yrkes-

skadepoäng.

Riksförsäkringsverket erinrar till en början om att antalet ärenden som

rör ersättning vid invaliditet är ringa jämfört med dem som gäller ersättning

vid sjukdom. Några mera vägande administrativa skäl kan därför inte an­

föras mot en särbehandling av yrkesskadefallen när det gäller ersättning vid

invaliditet. Det är dock från såväl de försäkrades som de administrativa or­

ganens synpunkt uppenbart att en samordning av reglerna om ersättning vid

yrkesskada och vid annan skada och sjukdom inte bör ske till priset av att

reglerna blir mer än rimligt invecklade. Med hänsyn till den för Sveriges del

alltmer brännande frågan om en internationell samordning av olika länders

socialförsäkringssystem bör man vidare eftersträva en klar gränsdragning

mellan ersättning av allmän pensionskaraktär och speciella yrkesskade­

ersättningar. Utredningens förslag fyller enligt verkets mening inte dessa

krav. Mest påfallande i detta avseende är, fortsätter verket, reglerna om

yrkesskadepoäng, som kan antas leda till vittgående krav på ändringar även

då det inte är fråga om yrkesskada. Detta problem hänger nära samman med

frågan om tilläggspension för unga personer som drabbas av invaliditet.

Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén. Enligt verkets upp­

fattning bör det vara uteslutet att innan kommitténs förslag avlämnats företa

sådana ingrepp i tilläggspensionssystemet som yrkesskadeutredningen före­

slagit. Ställningstagandet till en definitiv samordning av yrkesskadeförsäk­

ringen och folkpensioneringen bör också anstå något. Även om nu anförda

synpunkter i och för sig inte utgör ett skäl mot en provisorisk samordning

av yrkesskadeförsäkringens livräntesystem och den allmänna försäkringens

pensionssystem anser verket att starka skäl talar för att även provisoriska

åtgärder får anstå i väntan på pensionsförsäkringskommitténs betänkande.

Riksförsäkringsverket anför vidare att det för att slippa särbestämmelser

om ersättning vid invaliditet på grund av yrkesskada kan vara befogat att

pröva om den allmänna pensioneringens invaliditetsgradering och kompen­

sationsgrader. Därvid kan diskuteras att sänka den undre gränsen för rätt

G — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 747

Kungl. Maj.ts proposition nr 247 år 1967

82

till pension från nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften till minst

eu tredjedel. Kompensationsnivån skulle kunna bestämmas så att hel pen­

sion utges vid fullständig arbetsoförmåga samt två tredjedelar resp. en

tredjedel av hel pension vid nedsättning av arbetsförmågan med två tredje­

delar resp. en tredjedel. En mera omfattande omläggning av de nuvarande

reglerna kan också tänkas. Verket framhåller vidare att skador som medför

framtida men av relativt ringa omfattning sällan medför mera varaktig

inkomstminskning. Enligt verkets mening är det därför meningslöst att

med den allmänna pensioneringens metod för invaliditetsbedömning före­

skriva rätt till livsvarig pension vid så låg invaliditetsgrad som en sjättedel,

vare sig inkomstminskningen beror på yrkesskada eller annan skada eller

sjukdom. Om den nedre gränsen sätts vid en nedsättning av arbetsförmågan

med en tredjedel bör det finnas möjligheter att undvika särregler för yrkes-

skadade. Verket avstyrker bestämt att pension skall kunna utgå vid lägre

invaliditetsgrad än en tredjedel.

Riksförsäkringsverket anser att man, om YFL behålls tills vidare, bör tän­

ka sig en mindre tabellbunden invaliditetsbedömning än f. n.

Försäkringskasseförbundet ansluter sig i frågan om yrkesskadepoäng

till ledamoten Hultströms reservation. 1 fråga om invaliditetsgradering och

kompensationsnivå anser förbundet att målet bör vara en fullständig in­

tegrering mellan yrkesskadeskyddet och skyddet från den allmänna pen­

sioneringen. Nedre gräns för rätt till förtidspension bör vara nedsättning av

arbetsförmågan med en tredjedel. Utredningens förslag om halv förtids­

pension vid halv nedsättning av arbetsförmågan finner förbundet motiverat

men denna kompensationsgrad bör gälla för samtliga försäkrade. Vid lägre

nedsättning av arbetsförmågan än en tredjedel bör övervägas effektiva

arbetsvårdande åtgärder. De allmänna försäkringskassorna har samma

uppfattning.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om det är motiverat att

sätta den nedre gränsen för de yrkesskadades rätt till förtidspension så

lågt som utredningen föreslagit. Om så sker bör förmånen betecknas som

en särskild yrkesskadeförmån och inte som en pensionsförmån. Förslaget

om särskild poängberäkning för tilläggspension åt yrkesskadade avstyrks.

Föreningen hänvisar i denna fråga till den utredning som pågår inom pen-

sionsförsäkringskommittén. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan bi­

träda att invaliditetsskyddet vid yrkesskada utgår som en övergångsform

redan vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en sjättedel. Därvid

förutsätts att förmånen betecknas som en särskild yrkesskadeförmån. I

fråga om yrkesskadepoäng ansluter sig föreningen till ledamoten Hult­

ströms reservation. Även Riksförbundet landsbygdens folk ansluter sig

till reservationen. I övrigt anför riksförbundet att utredningens förslag

skulle medföra en komplicerad och ur sociala rättvisesynpunkter olämplig

anordning. Förslaget bör därför grundligt omprövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

83

Statens avtalsverk ifrågasätter om den olika behandlingen av invaliditet

på grund av yrkesskada och invaliditet på grund av annan skada eller

sjukdom är i alla avseenden motiverad. Verket erinrar om att flera av de

frågor som utredningen haft att ta ställning till är aktuella också för pen-

sionsförsäkringskommittén. Enligt verkets mening bör därför pensions-

försäkringskommitténs förslag avvaktas innan man tar ställning till yrkes-

skadeutredningens förslag.

LO godtar i princip utredningens förslag men anser att det bör byggas ut

i vissa avseenden. LO föreslår att folkpension på grund av yrkesskada bör

kunna kompletteras med barntillägg även om den skadade är en gift kvinna

samt med hustrutillägg. Vidare bör invaliditetstillägg och invaliditetser­

sättning till den som blivit blind på grund av yrkesskada utgå också om

han var 63 år eller äldre när skadan inträffade. I fråga om tilläggspen­

sionen finner LO utredningens konstruktion med yrkesskadepoäng vara

en god lösning av ett svårt problem. LO anser det dock inte rimligt att

den s. k. 15-årsregeln skall kunna leda till lägre pension för äldre försäk­

rade. LO tillstyrker förslaget om invaliditetsbedömningen och anser att det

ger utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den skadades

egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden. Enligt

organisationens mening är det ställt över all diskussion att den lägsta inva-

liditetsgrad som berättigar till förtidspension i yrkesskadefallen bör vara

lägre än den som gäller inom den allmänna pensioneringen. LO godtar en

nedre invaliditetsgräns vid en nedsättning av arbetsförmågan med minst en

sjättedel liksom förslaget om två nya invaliditetsgrupper. LO anser dock att

kompensationsnivån inom de två nya grupperna bör vara en tredjedel resp.

en sjättedel i stället för föreslagna en fjärdedel resp. en åttondel.

TCO tillstyrker utredningens förslag om kompensationsskala för de yrkes-

skadade och anser att den bristande överensstämmelse som härigenom

kommer att råda mellan yrkesskadeskyddet och pensionsskyddet i allmän­

het så småningom bör kunna undanröjas genom en förbättring av bestäm­

melserna i AFL. TCO föreslår att den uppräkning av den årliga arbetsför­

tjänsten som utredningen föreslagit vid 19 och 21 års ålder kompletteras

med ytterligare uppräkningar vid 25, 30 och 35 års ålder. SR accepterar

utredningens förslag att den nedre gränsen för förtidspension för de yrkes-

skadade sätts vid en sjättedel och har i fråga om kompensationsgraden

samma uppfattning som LO.

Medicinalstyrelsen avstyrker förslaget om två nya invaliditetsgrupper för

de yrkesskadade. Anses en nyordning nödvändig bör den enligt styrelsens

mening gälla generellt inom den allmänna pensioneringen. Sveriges läkarför­

bund understryker svårigheterna att göra invaliditetsbedömningar, när ar­

betsförmågans nedsättning understiger hälften. Förbundet förordar att vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften förtidspension generellt ut­

ges med hälften av hel förtidspension i stället för som f. n. med en tredjedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

84

Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter om inte den nedre invaliditets-

gränsen bör höjas avsevärt och anser att samma regler bör gälla för yrkes­

skada och för annan skada. Om det inte är möjligt att få full överensstäm­

melse bör enligt pensionsanstaltens mening ersättning vid lägre invalidi-

tetsgrader utgå i form av engångsbelopp — dock ej av typen yrkesskade-

penning — och beloppet vara skattefritt.

Hovrätten för Övre Norrland anser att skäl talar för att den nedre inva-

liditetsgränsen sätts högre än vad som är fallet såväl enligt YFL som enligt

förslaget. Hovrätten yttrar vidare att den fingradering av nedsättningen

av arbetsförmågan som förutsätts i förslaget torde vara svår att göra på

ett helt övertygande sätt, svårare än med det äldre systemets lytestaxa.

Försäkringsinspektionen har ingen invändning mot att ersättning skall

utgå även vid låg invaliditet. Förslagen om minimipoäng samt om vissa

förhöjningar av poängen från 21 år om skadan inträffat före denna ålder

är enligt inspektionens mening ett steg i rätt riktning. Statens handikapp­

råd har liknande uppfattning och förordar vissa justeringar av reglerna

om poängberäkningen. Handikapprådet föreslår vidare viss förbättring av

kompensationsnivån inom de två nya invaliditetsgrupperna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund finner utredningens förslag i hu­

vudsak rimliga och väl avvägda. Socialförsäkringsbolagens förening har lik­

nande uppfattning.

Ersättning till efterlevande

Utredningens förslag i fråga om ersättning till efterlevande har endast

i ringa omfattning föranlett kommentarer från remissinstansernas sida.

TCO anser att så länge änka har rätt till efterlevandelivränta sådan rätt

bör finnas kvar för änkling.

Ersättning för lyte och men m. m.

Remissinstansernas inställning till utredningens förslag om särskilda

yrkesskadeförmåner — yrkesskadepenning, särskilda hjälpmedel och be­

gravningshjälp — är mycket skiftande. Många remissorgan anser att så­

dana förmåner kan vara motiverade i och för sig men att de bör tillkomma

alla försäkrade och inte bara de yrkesskadade. Mest omstridd är frågan om

yrkesskadepenning, dvs. ersättning för lyte och men. Utredningens

förslag godtas i princip eller lämnas utan erinran av några remissinstanser

men möter invändningar i flera yttranden. Åtskilliga remissinstanser —■

både sådana som i princip godtar förslaget och sådana som ställer sig

avvisande —- är kritiska mot de förordade grunderna för yrkesskadepen-

ningens beräkning och befarar betydande svårigheter vid den praktiska

tillämpningen.

Försäkringsinspektionen yttrar att yrkesskadepenningen kanske är den

förmån som det är svårast att framdeles få någon motsvarighet till i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 1V7 år 1967

85

allmänna försäkringen och som därför på ett särskilt sätt träffas av argu­

mentet, att ett handikapp av viss svårighetsgrad representerar samma be­

hov oavsett om orsaken är yrkesskada eller inte. Det kan också diskuteras

om det inte, inom en begränsad kostnadsram, i stället finns andra reformer

som dels är ännu mer angelägna än dessa kontanta engångsbelopp och dels

också kunde peka fram emot framtida förbättringar inom den

allmänna

försäkringen. Som exempel nämner inspektionen behoven inom den medi­

cinska rehabiliteringen, det ekonomiska stödet under sådan rehabilitering

och behovet att göra invalidförmånerna standardsäkra. De kontanta en­

gångsbeloppen är dock utomordentligt värdefulla för de skadelidande som

kan få dem. I de fall ett skadeståndsrättsligt ansvar för arbetsgivaren blir

aktuellt fyller de dessutom funktionen att begränsa eller undanröja verk­

ningarna av ett sådant ansvar. Inspektionen vill därför inte göra annat

yrkande än att de förordade föreskrifterna om yrkesskadepenning över­

arbetas. Statens handikappråd anser att starka skäl talar för förslaget. Före­

skrifterna om yrkesskadepenning bör dock ses över.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det följdriktigt att ersätt­

ningen för eventuellt inkomstbortfall kompletteras med eu ersättning för

icke-ekonomisk skada men ifrågasätter om inte en ytterligare differentie­

ring efter ålder bör göras så att en något högre ersättning än normalbelop­

pet utges till yngre personer. Socialförsäkringsbolagens förening anför att

utredningens målsättning varit att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada

skall fogas in i den allmänna försäkringen. För att få ett tillfredsställande

yrkesskadeskydd har särskilda förmåner tillskapats som komplement. Med

denna utgångspunkt synes enligt föreningens mening tanken bakom yrkes-

skadepenningen böra vara att skapa en ersättningsform för sådana invalidi-

tetsfall inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen som faller bort på

grund av den allmänna försäkringens regler om rätt till förtidspension.

Däremot kan yrkesskadepenningen knappast anses motiverad som en till-

biggsersättning när förtidspension utges. Föreningen tillägger att om yrkes­

skadepenning anses böra utgå även i de fall då den skadade får förtids­

pension, yrkesskadepenningens storlek bör beräknas med hänsyn härtill.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det tveksamt om det vid tillämp­

ning av den allmänna försäkringens invaliditetsbegrepp på de yrkesska-

dade finns anledning att för dem införa en inom socialförsäkringen i övrigt

okänd förmån. Trots sina principiella betänkligheter mot yrkesskadepen­

ningen vill föreningen dock inte motsätta sig förslaget, eftersom ersättning

för lyte och men har gammal hävd inom yrkesskadeskyddet.

LO framhåller att utredningsmajoritetens motivering för och förslag-

om en avtrappning av yrkesskadepenningen efter 50 år inte beaktar de

äldres situation i dagens högt rationaliserade produktion. LO anser det

nödvändigt att samtliga yrkesskadepenningbelopp höjs med minst två

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1067

86

basbelopp, om förslaget skall kunna accepteras, och förutsätter att yrkes-

skadepenningen inte beskattas.

Från den försäkrades synpunkt kan det enligt TCO.s uppfattning betrak­

tas som skäligt att en integrering av yrkesskadeskyddet med den allmänna

försäkringen inte medför en försämring i jämförelse med nuvarande be­

stämmelser. Vid lägre invaliditetsgrader, till vilka majoriteten av skade-

fallen kan hänföras, kommer yrkesskadepenningen att vara den enda er­

sättningen för en yrkesskada. En jämförelse mellan nivåerna av de nu­

varande livräntorna och de föreslagna beloppen i yrkesskadepenning visar

att dessa senare innebär en betydligt lägre ersättning än som skulle ha

utgått om motsvarande skada hade kompenserats genom livränta under en

genomsnittlig återstående livstid. TCO anser att det särskilt vid skador

som leder till högre grad av invaliditet är viktigt att ersättningsbeloppen

bär sådan storlek att verklig lättnad kan beredas den skadade och menar

att de föreslagna ersättningarna inte kan fylla sin avsedda funktion, om

de inte höjs med två basbelopp. En förutsättning för att engångsbelopp

skall kunna godtas är vidare att beloppen inte beskattas. Även SR anser

att beloppen bör höjas avsevärt. SR yttrar vidare att minskning av yrkes-

ikadepenningen på grund av den skadades ålder inte bör ske, om den ska­

dade inte fyllt 60 år.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har inte något

att erinra mot yrkesskadepenningens ändamål och storlek men anser att

benämningen är ägnad att leda till förväxling med sjukpenning vid yrkes­

skada.

Riksförsäkringsverket framhåller att de nuvarande yrkesskadelivrän-

Lorna i princip inte är avsedda att kompensera för lyte och men. Med hän­

syn härtill bör yrkesskadepenningen ses som en ny förmån. Eftersom det

inte kan anses ha varit meningen med utredningen att utsträcka yrkesskade­

skyddet utöver vad som gäller f. n. bör ersättningen enligt verkets mening

inte utformas så som föreslagits, särskilt som den försämring i livssitua­

tionen som utredningen åberopar i lika hög grad föreligger vid många andra

skador än yrkesskador. Även andra omständigheter än principiella syn­

punkter talar mot utredningens förslag. Verket nämner metoden för ersätt­

ningens beräkning, schabloniseringen och därav följande bristande hän­

syn till individuella faktorer. Vad som kan motivera en engångsersättning

av den föreslagna typen, fortsätter riksförsäkringsverket, torde i och för

sig inte vara behovet av en kompensation för lyte och men utan i stället

ett eventuellt behov av att kompensera ett förhållandevis lågt eller tillfäl­

ligt inkomstbortfall som inte medför rätt till förtidspension. I direktiven

för utredningen har en ersättningsform motsvarande den föreslagna yrkes­

skadepenningen uppenbarligen förutsatts endast i fall då invaliditetsgraden

är så låg att pension inte kan förekomma. Verkets uppfattning är, att särskild

yrkesskadeersättning kan vara motiverad som en övergångsförmån i fall

Kungl. Maj.ts proposition nr l'i7 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

87

som avses i utredningsdirektiven men däremot inte då rätt till förtidspen­

sion föreligger. Eftersom de skadade i de förstnämnda fallen efter viss tids

tillvänjning torde ha anpassat sig till sin nya situation och nått den arbets­

inkomst de hade före skadans inträffande, kan det synas lämpligt att den

särskilda ersättningen utges inte som ett engångsbelopp utan som en tids­

begränsad livränta efter mönster av den allmänna försäkringens invalidi­

tetsersättning. En sådan ersättning bör bestämmas efter schablonmässiga

grunder och beräknas till belopp som inte överstiger den lägsta förtids­

pensionen.

Försäkringsrådet (majoriteten) anser att den föreslagna yrkesskadepen-

ningen skulle komma att utgöra ett av de allvarligaste hindren mot en fram­

tida samordning med den allmänna försäkringen. Med hänsyn härtill kan

rådet inte tillstyrka förslaget.

Enligt medicinalstyrelsens mening skulle yrkesskadepenningen skärpa

skillnaderna i ersättningshänseende mellan yrkesskadade och andra skade-

fall. Det skulle vidare bli synnerligen svårt att skapa en rättvis värderings-

grund, eftersom många svårlösta medicinskt-försäkringstekniska problem

kommer i blickfältet. Sveriges läkarförbund yttrar att förslaget om yrkes-

skadepenning synes vara ofullständigt genomtänkt. Förbundet anser att

man inte utan vidare kan flytta över nu tillämpade normer vid faststäl­

lande av livränta till yrkesskadepenningen för vilken lyte och men skall

ges en självständig betydelse. Den förordade metoden för beräkningen kan

leda till allvarliga felbedömningar.

Försäkringskasseförbundet ansluter sig till den uppfattning som leda­

moten Hultström framfört i sin reservation. Flertalet allmänna försäkrings­

kassor är av samma mening.

Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter lämpligheten av den före­

slagna förmånen. Riksförbundet landsbygdens folk samt Skogs- och lant-

arbetsgivareföreningen avstyrker förslaget.

Riksskattenämnden, som bedömt yrkesskadepenningen från beskattnings-

synpunkt, framhåller att ersättningen inte är avsedd att ge kompensation

för inkomstbortfall. Den kan dock enligt utredningens uttalanden innefatta

viss ersättning för uteblivet avancemang. I den mån så är fallet är det

fråga om ersättning för utebliven arbetsinkomst, vilken ersättning princi­

piellt borde vara skattepliktig såsom inkomst av tjänst. Sistnämnda del av

yrkesskadepenningen torde dock vara relativt obetydlig och det kan antas

att det i praktiken knappast blir möjligt att särskilja vad som sålunda

borde vara skattepliktig inkomst. Med hänsyn härtill anser nämnden att

frågan från skattesynpunkt inte är så betydelsefull, att tillräcklig anledning

finns att beskatta någon del av yrkesskadepenningen.

I fråga om begravningshj älpen anser LO att den bör utgå med

40 % av basbeloppet. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen avstyrker för­

slaget om begravningshjälp.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr l'u år 1967

Administration

Utredningens förslag att det nya yrkesskadeskyddet skall administreras

av den allmänna försäkringens organ möter ingen erinran från remiss­

instansernas sida.

Enligt LO:s mening synes det nödvändigt att pensionsdelegationerna till­

förs representanter för arbetsmarknadens parter så att delegationerna har

tillgång till uppgifter om den lokala arbetsmarknads- och arbetsplatssitua­

tionen.

Förslaget om en särskild nämnd med uppgift att genom rådgivande verk­

samhet främja en enhetlig tillämpning av de nya reglerna tillstyrks av

försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen,

LO, TCO, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbola­

gens förening. Flera remissinstanser anser att i nämnden bör ingå repre­

sentanter för arbetsmarknadens parter.

Riksförsäkringsverket anser att det föreligger ett visst fog för en sär­

skild nämnd under en övergångstid, om utredningens förslag om yrkes-

skadepenning genomförs. Statskontoret och Försäkringskasseförbundet av­

styrker att nämnden inrättas.

Finansiering

Remissinstanserna biträder förslaget om att ett enhetligt premiesystem

tillämpas och att finansieringen sker enligt fördelningssystemet. Många

remissinstanser ifrågasätter dock behovet av särskilda avgifter för yrkes­

skadeskyddet. De menar att avgiften blir relativt sett så liten att den borde

kunna inrymmas i avgiften till tilläggspensioneringen.

Flera remissinstanser beklagar från principiell synpunkt att man överger

den efter skaderisken differentierade avgiften, eftersom denna varit av bety­

dande värde för att stimulera det förebyggande arbetarskyddet inom före­

tagen. Även från andra synpunkter har behovet av den nuvarande yrkes-

skadestatistiken understrukits. Man betonar därför vikten av att man vid

övergången till det nya finansieringssystemet sörjer för att en effektiv

yrkesskadestatistik utarbetas. I sådan riktning uttalar sig riksförsäkrings­

verket, medicinalstgrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret, arbets-

medicinska institutet, statistiska centralbyrån, kommerskollegium, LO och

TCO.

LO och några andra remissinstanser betonar vidare att socialförsäkrings­

bolagen bedrivit en skadeförebyggande verksamhet, som varit av stort värde

från allmän informativ synpunkt och som dessutom haft medicinsk och

teknisk betydelse. För att råda bot på de negativa följderna för arbetar­

skyddet är det enligt LO:s mening nödvändigt med kompenserande före­

byggande åtgärder. LO yrkar därför att i vårt land i likhet med vad som

sker i ett stort antal andra länder en särskild arbetarskyddsavgift tas

ut av företagen över socialförsäkringen.

Sfi

Övergången till den nya ordningen

Vad angår ersättning i äldre skadefall hälsar remissinstan­

serna med tillfredsställelse förslaget om uppräkning och värdesäkring av

alla yrkesskadelivräntor som är baserade på en invaliditet av lägst 20 %

eller som utgår till efterlevande.

Försäkringsrådet framhåller att exempelvis en livräntetagare, vars årliga

arbetsförtjänst understigit 15 000 kr., kan bli överkompenserad, om olycks­

fallet inträffat mot slutet av giltighetstiden för YFL. En sådan livränte­

tagare kommer vid ett antaget basbelopp år 1968 på 6 000 kr. att få livräntan

höjd till 6 000 :4 700

X

livräntans belopp, dvs. med drygt 27 %, eller avsevärt

mer än vad som kan antas motsvara penningvärdets försämring och stan­

dardhöjningen under ett eller två år. I vissa lägen kan höjningen även med­

föra bättre förmåner än enligt den föreslagna yrkesskadelagen. Riksförsäk­

ringsverket framhåller att om en allmän yrkesskadereform skjuts upp och

5 FL kommer att gälla även efter 1967 års utgång, livräntornas uppskriv­

ning och värdesäkring bör finansieras genom tillägg på arbetsgivaravgif­

terna efter samma principer som gäller för finansieringen av omregleringar

och förhöjningar enligt 1955 och 1962 års lagstiftning. LO anser att liv­

räntorna bör nollställas med det basbelopp som gällde år 1962, dvs. 4 500 kr.

Förslaget att livränta till skadad, som är född år 1903 eller senare och

vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än 20 %, skall kunna bytas ut

mot kapitalbelopp utan närmare prövning möter erinran från flera håll.

LO har inte något att erinra mot förslaget under förutsättning att de

kapitaliserade beloppen blir skattefria. Skulle skattefriheten inte genom­

föras, anser LO att det av rättviseskäl är uteslutet att inte räkna upp också

dessa livräntor. LO anser vidare att det inte föreligger något bärande skäl för

den föreslagna tidsfristen två år för ansökan om utbyte.

Svenska arbetsgivareföreningen är tveksam till utredningens förslag och

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan inte biträda förslaget.

Försäkringsrådet yttrar att utbyten av livräntor i föreslagen omfattning

inger allvarliga betänkligheter. Förslaget innebär att försäkringsinrättning-

arna utan någon egentlig prövning skulle kunna betala ut kapitalbelopp

på upp till 25 000—30 000 kr. Rådet uppger att rådet vid skilda tillfällen

genom bl. a. kommunala myndigheter verkställt utredning sedan ett antal

år förflutit från det kapitalutbyten beviljats för att få en uppfattning i vad

mån utbyteskapitalet använts för uppgivet ändamål samt huruvida och i

vad mån utbytet varit vederbörande till nytta. Därvid har konstaterats, att

utbyte för förvärv av fastighet, företrädesvis egna hem, samt för studier i

stort sett utfallit gynnsamt. Däremot har resultatet av utbyten för investe­

ring i rörelse i övervägande antalet fall blivit otillfredsställande. Rådet

understryker att endast en mindre del av inkomna ansökningar om utbyte

beviljats. Mot bakgrunden av nämnda omständigheter avråder försäkrings­

rådet från utbyte i den föreslagna omfattningen. Rådet anser att den admi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

90

nistrativa lättnad, som utredningen också åberopar till stöd för förslaget,

torde förringas av att en viss del av livräntan förutsätts skola utgå som en

periodisk prestation för tid efter det att livräntetagaren fyllt 67 år. Rådet

anser att utbyte av livränta liksom hittills bör beviljas endast i den om­

fattning som tillämpningen av YFL gett vid handen. Rådet anför vidare att,

om ett liberaliserat kapitalutbyte ändå skulle genomföras, bärande motiv

saknas för den föreslagna tidsbegränsningen två år för ansökan. Inte heller

synes de skäl som anförts mot att medge personer över 67 år utbyte över­

tygande.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte den föreslagna rätten till ut­

byte bör beskäras väsentligt. Förslaget strider nämligen mot de principer

som allmänt brukar tillämpas vid återköp av pensioner och livräntor. I varje

fall synes den ovillkorliga rätten till utbyte böra begränsas till små liv­

räntor, t. ex. högst 100 kr. om året. Verket framhåller vidare att förslaget

knappast torde medföra någon administrativ vinst av betydelse i synnerhet

som en prövning från verkets sida i vissa fall avses äga rum. De beräk­

ningsgrunder enligt vilka livräntans kapitalvärde skall framräknas bör

vara mycket schematiska och enkla, om verket skall hinna med utbytes-

ärendena inom rimlig tid. Beräkningsgrunderna måste vidare bestämmas

så att de inte leder till förlust för yrkesskadeförsäkringsfonden.

Socialförsäkringsbolagens förening kan inte biträda förslaget om skatte­

frihet för de utgivna engångsbeloppen. Med anledning av utredningens

uttalande att låsningen av försäkringsinrättningarnas tillgångar inte utgör

något vägande hinder mot utbyte framhåller föreningen, att utbytet enligt

föreningens mening kan medföra så stort behov av likvida tillgångar att

betydande förluster kan uppkomma i samband med tvångsförsäljning av

bundna tillgångar. För bolagens del representerar de livräntor det här är

fråga om ca 20 % av livräntefonderna eller närmare 80 milj. kr.

Riksskattenämnden anser att det inte inträffat något förhållande som

motiverar ändring av de gällande reglerna om beskattning av livräntor och

anmärker att ett genomförande av utredningens förslag skulle innebära

att utbyte av livränta mot engångsbelopp får ske skattefritt, när invalidi-

tetsgraden är låg och den skadade alltså i mindre grad beroende av ersätt­

ningen. Däremot skulle ersättningen beskattas vid mera höggradig inva­

liditet, dvs. då den skadade är mera beroende av ersättningen.

I fråga om avvecklingen av de ömsesidiga socialförsäkrings­

bolagen erinrar riksförsäkringsverket om att bolagen enligt ett av 1965

års riksdag fattat principbeslut inte skall få meddela yrkesskadeförsäkring

efter 1967 års utgång. Vid ett uppskov med en allmän yrkesskadereform

kan det enligt verkets mening övervägas att förlänga bolagens rätt att

meddela yrkesskadeförsäkring. Skulle en sådan förlängning inte anses

lämplig, uppstår under en övergångstid vissa administrativa problem för

verket. Bolagen handlägger ungefär hälften av de yrkesskadeärenden som

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

91

inte slutbehandlats av försäkringskassorna. Verket anser det osäkert om

lämplig personal kan fås att överta bolagens skadereglering under en be­

gränsad tid.

Utredningens förslag om försäkringsrådets avveckling har för-

säkringsrådet ingen erinran mot. Rådet framhåller att om yrkesskadeför­

säkringslagen behålls med vissa ändringar, någon ändring av avvecklings-

förfarandet inte bör ske. Försäkringsdomstolen och LO understryker bety­

delsen av att försäkringsrådet inte avvecklas förrän dess rest av mål är

så obetydlig att överförandet av målen till försäkringsdomstolen inte kom­

mer att inverka menligt på domstolens arbetsbalans.

Frivillig yrkesskadeförsäkring

Riksförsäkringsverket finner de skäl utredningen anfört för att slopa

den nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkringen i och för sig övertygan­

de. Frågan kan dock komma i ett annat läge, om en allmän yrkesskade-

reform utformas efter andra principer än utredningen förordat. Hur den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen än ordnas, synes enligt verkets me­

ning skäl kunna åberopas för att staten på något sätt tillgodoser de själv­

ständiga yrkesfiskarnas behov av en inte allt för dyr försäkring mot olycks­

fall i arbete.

Riksförbundet landsbygdens folk kan acceptera att den frivilliga yrkes­

skadeförsäkringen avskaffas under förutsättning att samtliga förvärvsarbe­

tande tillförsäkras samma förmåner vid yrkesskada som anställda och att

avgiften för dessa förmåner hålls på samma nivå som arbetsgivaravgifterna

för anställdas yrkesskadeförsäkring. Svenska västkustfiskarnas centralför­

bund anser att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen fyller ett stort behov

hos yrkesfiskarna, som mer än de flesta har att möta riskfyllda situationer

i sitt arbete. Försäkringen bör därför enligt centralförbundets mening be­

hållas i avvaktan på en utredning av om formerna för försäkringen bör

ändras i något avseende. Centralförbundet pekar också på att de nuvarande

reglerna om samordning har fått obilliga verkningar för de frivilligt för­

säkrade och yrkar att dessa verkningar undanröjs.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. m.

I fråga om ersättning för kroppsskada under militärtjänst föror­

dar försäkringsrådet (majoriteten), under förutsättning att YFL och mili-

tärersättningsförordningen får gälla tills vidare, att AFL:s sjukpenningtabell

förs in i förordningen samt att maximibeloppet för beräkning av den år­

liga arbetsförtjänsten höjs. Rådet anser det också motiverat att höja det

belopp, vartill den årliga arbetsförtjänsten i vissa fall får lägst beräknas,

till 12 000 kr. eller 14 000 kr. Mot förslaget om sjukpenning till värnplik­

tiga efter lägst sjukpenningklass nr 11 och om viss minsta yrkesskade-

92

Ilungl. Maj:ts proposition nr 14-7 år 1967

poäng invänder rådet att kompensationsnivån kan bli för låg för vissa ka­

tegorier. Under förutsättning att militärersättningsförordningen behålls i

sina huvuddrag anser också riksförsäkringsverket att AFL:s sjukpenning­

tabell bör föras in i förordningen samt att minimibeloppet för den årliga

arbetsförtjänstens beräkning bör höjas väsentligt, förslagsvis till ett belopp

motsvarande 21/» gånger basbeloppet. Verket anser vidare att gällande reg­

ler om ersättning för sjukvårdskostnader bör behållas. Överbefälhavaren

yttrar att den föreslagna minimisjukpenningen till värnpliktiga bör gälla

också den frivilliga personalen under tid då militärtjänst fullgörs. Svenska

röda korset och Riksförbundet Sveriges Lottakårer har samma mening.

Försvarets civilförvaltning anser det inte tillfredsställande att ta bort rät­

ten till full ersättning för bl. a. läkarkostnader och läkemedel för värnplik­

tiga och därmed jämställda. Sammanfattningsvis anför civilförvaltningen

att förslaget bör arbetas över och den nuvarande militärersättningsförord­

ningen behållas tills vidare med vissa förbättringar i fråga om sjukpenning­

beloppen och livräntorna.

I fråga om ersättning för skada, som ådragits under civilförsvar s-

tjänstgöring in. m. och under vistelse på anstalt, förordar

civilförsvarsstgrelsen viss utvidgning av ersättningsrätten för dem som

skadas under civilförsvarstjänstgöring. Kriminalvårdsstyrelsen och social­

styrelsen understryker behovet av särregler för dem som är intagna på

anstalt. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte ersättning till intagna

på anstalt bör kunna lämnas efter beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt

fall.

Frågan om ersättning för skada till följd av krigsåtgärd under sjöfart

och fiske bör enligt Svenska Sjöfolksförbundets yttrande, som LO in­

stämmer i, utredas ytterligare. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om behov

föreligger av särskilda bestämmelser om ersättning till sjömän och fiskare,

'»om till följd av krigsåtgärd drabbas av yrkesskada. Ersättning enligt gäl­

lande bestämmelser har beviljats endast i något enstaka fall. Uppkomman­

de ersättningsfrågor borde därför kunna regleras i annan ordning än ge­

nom särskilda författningar.

Förslaget om uppräkning och värdesäkring av äldre livräntor

lämnas utan erinran. Vad utredningen föreslagit i fråga om utbyte av vissa

livräntor mot engångsbelopp kritiseras av några remissinstanser. Riksförsäk­

ringsverket anser att starka skäl talar mot förslaget och framhåller att den

administrativa vinsten av ett mera allmänt utbyte torde vara ringa, om man

övergår till databehandlingsteknik vid utbetalning av livräntor. Statens per­

sonalpensionsverk yttrar att frågan om kapitalisering av livräntor för stats­

anställda in. fl. bör bedömas efter samma principer som för övriga försäk­

rade. Statens järnvägar ifrågasätter om det inte vore bättre att helt utesluta

utbytesrätt så länge bestämmelser om löneavdrag för livräntan gäller för

livräntetagaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

93

Departementschefen

Det omfattande reformverk på den sociala trygghetens område, som ge­

nomförts under de senaste årtiondena, har berört alla grenar av socialför­

säkringen, dvs. sjukförsäkring, pensionering, yrkesskadeförsäkring och ar­

betslöshetsförsäkring. I anslutning till att den år 1946 antagna lagen om

allmän sjukförsäkring underkastades en genomgripande revision inför

ikraftträdandet den 1 januari 1955 antogs YFL som också trädde i kraft

den 1 januari 1955. Med YFL genomfördes en betydande samordning mel­

lan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen för dem

som är sjukförsäkrade. Samordningen innebär bl. a. att yrkesskadefall som

har en varaktighet av högst 90 dagar i allmänhet regleras av de allmänna

försäkringskassorna enligt sjukförsäkringens bestämmelser.

Efter det att den allmänna sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeför­

säkringen införts inriktades reformarbetet i huvudsak på pensioneringen,

men avsevärda förändringar genomfördes också i fråga om sjukförsäkringen.

AFL innebar att de huvudsakliga reglerna om sjukförsäkring, folkpensione­

ring och försäkring för tilläggspension samlades i ett lagverk och att sjuk­

försäkringen och pensioneringen i fråga om kompensation för inkomstbort­

fall tillsammans bildade ett system, enligt vilket inkomstbortfallet ersätts

genom sjukpenning Aid mera kortvarig nedsättning av arbetsförmågan och

genom pension om nedsättningen är varaktig eller långvarig. För yrkes­

skadeförsäkringens del rubbades inte dittillsvarande principer. Detta inne­

bär att efter den nyssnämnda samordningstiden kompensation för inkomst­

bortfall kan utgå i form av pension jämsides med ersättning från yrkes­

skadeförsäkringen, varvid reduktion enligt vissa principer görs på pensions­

förmånen. Reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och yrkes­

skadeförsäkringen har medfört att höjningarna av sjukpenningbeloppen

inom sjukförsäkringen kommit yrkesskadade som är sjukpenningförsäk­

rade till del både under 90-dagarstiden och därefter. Sådana höjningar

bär ägt rum enligt beslut åren 1962 och 1966. Sistnämnda års sjukförsäk-

ringsreform innefattade också att de tidigare gällande bestämmelserna om

karenstid inom sjukförsäkringen avskaffades, något som kommer även de

yrkesskadade till del.

1 samband med tillkomsten a\r AFL tillkallades yrkesskadeutredningen för

att utreda frågor om yrkesskadeförsäkringens inordnande i samma system

som den allmänna försäkringen. Enligt direktiven för utredningen borde

man utgå från att det ä\’en i framtiden skulle finnas ett särskilt försäkrings­

skydd i någon form för yrkesskador.

En huvuduppgift för utredningen skulle vara att inventera behovet av

särskilda yrkesskadeersättningar. Så långt möjligt borde ersättningsgrun-

derna göras gemensamma för yrkesskadeersättningar och andra jämförliga

socialförsäkringsersättningar.

94

Som en annan huvuduppgift för utredningen angavs att föreslå regler som

tryggar yrkesskadeförmånernas värdebeständighet. Detta borde gälla även

livräntor enligt äldre lagstiftning.

Vidare fick utredningen i uppdrag att utreda yrkesskadeförsäkringens

administration. I direktiven erinrades om att riksdagen fattat principiellt

beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen skulle upphöra med att med­

dela yrkesskadeförsäkring.

Sedan yrkesslcadeutredningen tillkallades har reformverksamheten och

utredningsarbetet på den allmänna försäkringens område fortsatt. Jag har

redan nämnt 1966 års sjukförsäkringsreform, som har betydelse även för

de yrkesskadade. Inom den allmänna pensioneringen har bl. a. standardför­

bättringen av folkpensionerna fortgått, invaliditetsersättningar och invalidi-

letstillägg höjts och utlänningarnas ställning inom tilläggspensioneringen

förbättrats. Årets riksdag har fått förslag om höjda folkpensioner och om

ytterligare förbättring av utlänningarnas ställning inom både sjukförsäk­

ringen och tilläggspensioneringen. Förslag om förbättring av de till sjukför­

säkringen knutna läkemedelsförmånerna har också lagts fram för årets riks­

dag.

På utredningssidan är att märka att pensionsförsäkringskommittén utre­

der frågan om förbättrade pensionsförmåner åt personer som invalidiserats

i unga år och om standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968. Slutligen

kan nämnas att 1961 års sjukförsäkringsutredning lagt fram ett förslag om

ersättning för tandläkarvård från den allmänna sjukförsäkringen och att

utredningens arbete fortsätter med betydelsefulla avsnitt av sjukvårdsför-

säkringen.

Yrkesskadeutredningens förslag till yrkesskadelag bygger på principen att

ersättningsformerna inom den allmänna försäkringen skall svara även för

försäkringsskyddet vid yrkesskada. Ersättning skall alltså utgå i form av

sjukvårdsersättning, sjukpenning, folkpension och tilläggspension. I åt­

skilliga avseenden föreslås dock för yrkesskador avvikelser från de regler

som gäller för beräkningen av förmånerna inom den allmänna försäkringen.

För sjukförsäkringen föreslås vissa förmånligare regler om sjukpenning-

klassplacering och om ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket.

Rätt till förtidspension vid yrkesskada skall enligt förslaget föreligga redan

vid en nedsättning av arbetsförmågan med en sjättedel. Särskilda invalidi-

tetsgrader införs för området under 50 % nedsättning av arbetsförmågan.

Kompensationsnivån då arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men

mindre än två tredjedelar föreslås bli högre vid yrkesskada än som följer av

AFL. För tilläggspensionsdelen av förtidspension till en yrkesskadad och

familjepension till hans efterlevande föreslås regler om yrkesskadepoäng,

som ansluter sig till inkomsten vid skadefallet och som kan leda till högre

pension än ealigt de allmänna reglerna. Särskilda regler om förhöjning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

95

yrkesskadepoäng för den som skadats i unga år och om minimipoäng vid

yrkesskada föreslås. Yrkesskadepoängen skall enligt förslaget slå igenom

även på familjepension och på ålderspension som avlöser förtidspension.

Utöver invaliditetsskydd i form av pension föreslår utredningen en ny

särskild yrkesskadeförmån, som kallas yrkesskadepenning. Denna skall

utgöra ersättning för lyte och stadigvarande men och utgå oberoende av om

den skadade är berättigad till förtidspension eller ej. Yrkesslcadepenningen

skall utgå i form av ett kapitalbelopp. Vid bestämmande av detta skall den

medicinska defekten men inte skadans betydelse i det enskilda fallet ha

avgörande betydelse. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvudregeln

vara ett halvt basbelopp, dvs. vid nuvarande basbelopp 2 850 kr., och högsta

yrkesskadepenning sex basbelopp, dvs. f. n. 34 200 kr.

Enligt utredningens förslag skall yrkesskadeskyddet finansieras med en

enhetlig arbetsgivaravgift och administreras av den allmänna försäkringens

organ, dvs. i första hand försäkringskassorna.

I fråga om livräntor enligt nuvarande och äldre lagstiftning föreslår

utredningen att de räknas upp och görs värdebeständiga genom anknytning

till basbeloppet.

Yrkesskadeutredningens förslag har under remissbehandlingen bedömts

olika. Allmän uppslutning råder kring utredningens förslag om uppräkning

och värdesäkring av de äldre livräntorna. I fråga om förslaget till ny lag­

stiftning om yrkesskador är emellertid tveksamheten stor på flera håll.

Enligt min mening har yrkesskadeutredningen på ett förtjänstfullt sätt

utrett de problem som uppställer sig, om man vill infoga skyddet vid yr­

kesskada i den allmänna försäkringen. Skäl talar för att rätten till er­

sättning vid sjukdom eller skada inte bör vara beroende av orsaken till

sjukdomen eller skadan. Yrkesskadorna har dock sedan lång tid haft en

särställning och ända fram till dess den stora utbyggnaden av vårt sociala

trygghetssystem började för ett tjugotal år sedan var yrkesskadeförsäk­

ringen den enda obligatoriska socialförsäkring som gav ersättning av verk­

lig betydelse vid inkomstbortfall på grund av sjukdom och invaliditet.

Yrkesskadeutredningen bär, enligt min mening med rätta, strävat efter

att en omläggning av yrkesskadeskyddet inte skall medföra försämring för

de yrkesskadade. Detta har gjort att utredningens förslag om att den all­

männa försäkringens ersättningsformer i princip skall vara normgivande

för yrkesskadeskyddet måst förses med en mängd undantag och special­

regler. Inte heller har särskilda yrkesskadeersättningar, som saknar mot­

svarighet inom den allmänna försäkringen, kunnat undvikas. Utredningen

har i detta avseende ansett sig böra föreslå en ersättning, yrkesskadepen-

ningen, som inte förekommer inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen.

Yrkesskadeutredningens förslag om särskilda beräkningsgrunder för den

allmänna försäkringens förmåner vid yrkesskada och om särskilda för­

måner vid yrkesskada har med nödvändighet lett fram till ett komplicerat

Kungl. Maj. ts proposition nr i¥l år 1967

96

regelsystem, som skulle komma att vålla de tillämpande organen stora

svårigheter. I den utformning reglerna fått i utredningens förslag torde de

leda till icke godtagbara skillnader i likartade skadefall, beroende på om yr-

kesskadereglerna griper in eller ej.

En ytterligare komplicerad lagstiftning om yrkesskador bör enligt min

mening accepteras endast om man därigenom vinner beaktansvärda fördelar

för dem som skyddas genom försäkringen. Remisskritiken visar att den

nuvarande lagstiftningen har inte oväsentliga fördelar för de yrkesskadade

framför den av utredningen föreslagna. Den rent formella samordningen

med den allmänna försäkringen bör inte tillmätas något egenvärde, särskilt

när den som här måste förenas med en omfattande specialreglering för yr­

kesskadorna. I vissa hänseenden är den specialreglering som föreslås ägnad

att föregripa pågående utredningsarbete på den allmänna försäkringens om­

råde. Detta gäller t. ex. frågan om pensionsberäkning för den som invalidise­

rats i unga år. Yrkesskadepenningen, som är avsedd att utgå oberoende av

inkomstbortfall och, i förekommande fall, utöver kompensation för in­

komstbortfall i form av pension, bygger på en inom vår socialförsäkring

hittills okänd princip om ersättning för annat än rent ekonomisk skada.

Jag delar den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den

allmänna försäkringens regler om förutsättningarna för och storleken av de

olika förmånerna bör ändras endast i den mån ändringen i huvudsak kan

komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam behandling av

de yrkesskadade inte behövs annat än i undantagsfall. Förutsättningar före­

ligger uppenbarligen inte f. n. för att åstadkomma en omläggning av den

allmänna försäkringen, så aLt det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli i

stort sett överflödigt. Under sådana omständigheter anser jag det lämpligast

att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, som enligt

vad jag nyss framhållit har betydande fördelar för de skadade.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning bör inte undergå någon änd­

ring. Inte heller bör de grundläggande reglerna om ersättning vid sjukdom

och invaliditet ändras.

LO har hävdat att utredningens förslag om en invaliditetsbedömning i

överensstämmelse med den som tillämpas inom den allmänna försäkringen

skulle ge utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den ska­

dades egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden.

En sådan bedömning är möjlig även med YFL:s bestämmelser om inva­

liditetsbedömning. Vid tillkomsten av YFL uttalade departementschefen,

att han ansåg det synnerligen viktigt att invaliditetsbedömningen inte in­

skränks till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procent­

sats, till vilken skadan är att hänföra anatomiskt. Hänsyn måste tas till de

övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans

inverkan på hans möjligheter att bereda sig arbetsinkomst. Jag anser att

man bör kunna räkna med att praxis utvecklar sig i sådan riktning att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

97

omständigheter som LO pekat på beaktas i större utsträckning vid invali-

ditetsbedömningen.

I vissa avseenden är emellertid de nuvarande yrkesskadereglerna mindre

tillfredsställande. Detta gäller framför allt förmånernas beräkning.

De anmärkningar jag vill rikta mot YFL kan i huvudsak sammanfattas i

en punkt: frånvaron av värdesäkring. Högsta årliga arbetsförtjänst

som kan ligga till grund för ersättningsberäkningen är 15 000 kr., och

utgående livräntor anpassas inte automatiskt till förändringar i penning­

värdet. Genom särskilda beslut av statsmakterna har vissa äldre ersättningar

anpassats till prisläget år 1962.

Utredningen har föreslagit uppräkning och värdesäkring av livräntor

enligt YFL och de tidigare lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och

för vissa yrkessjukdomar. Enligt förslaget skall alla utgående livräntor till

efterlevande och livräntor till skadade som är beräknade efter en invalidi-

tetsgrad av minst 20 % uttryckas med ett tal som anger livräntans storlek i

förhållande till basbeloppet för år 1963, dvs. 4 700 kr. Om livräntan är sam­

ordnad med allmän pension skall endast den del av livräntan, som inte

dragits av på pensionen, omräknas. Förslaget innebär vid nuvarande bas­

belopp 5 700 kr. en omedelbar höjning med drygt 20 % av utgående belopp.

Då basbeloppet stiger höjs beloppen automatiskt.

Frågan om höjning och värdesäkring av de äldre livräntorna

betraktar jag som en mycket viktig del av förslaget.

Utredningens förslag innebär att de äldre livräntorna höjs procentuellt

lika mycket oavsett när skadan inträffat. Som ett särskilt motiv för att

använda samma procentuella förhöjning då skadan inträffat år 1963 och

senare som då den inträffat före nämnda år har utredningen åberopat, att

medelinkomsten för industriarbetare under perioden fr. o. m. år 1963 kom­

mit att betydligt överstiga det maximum på 15 000 kr., som gäller för beräk­

ningen av den årliga arbetsförtjänsten. Majoriteten av dem som blivit yrkes-

skadade under perioden kan alltså antagas ha fått sin årliga arbetsförtjänst

tillgodoräknad blott till en del.

Om man, som jag förordar, behåller den nuvarande yrkesskadeförsäk­

ringen med vissa förändringar torde man emellertid böra välja en lösning

som något avviker från utredningens förslag. Det synes sålunda till en

början vara lämpligt att de äldre livräntorna först räknas upp till den nivå

de bör ha den 1 januari 1968 och därefter — i likhet med nytillkommande

livräntor — värdesäkras genom anknytning till basbeloppet enligt AFL.

Äldre yrkesskadelivräntor höjdes senast genom beslut år 1962 (prop.

1962: 119, L2U 25, rskr 310). Livräntor i skadefall som inträffat år 1960 och

senare blev dock inte höjda. Med hänsyn till prisutvecklingen förordar jag

att livräntor avseende yrkesskador som inträffat år 1961 eller tidigare höjs

med 25 %. Livräntor i fall då skadan inträffat något av åren 1962—1964

bör höjas med 20 % och livräntor i fall då skadan inträffat något av åren

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

98

1965—1967 med 10 %. För tiden efter den 1 januari 1968 bör de höjda liv­

räntorna liksom nytillkommande livräntor värdesäkras genom anknytning

till basbeloppet.

I ett avseende anser jag utredningsförslaget i fråga om de äldre livrän­

torna mindre tillfredsställande. Det gäller förslaget att livräntor som grun­

dar sig på en invaliditet under 20 % skall tas undan från höjning och värde­

säkring. Det är visserligen riktigt att tidigare höjningar av äldre livräntor,

med något undantag, inte avsett dessa livräntor. Jag anser dock övervägande

skäl tala för att livräntorna vid invaliditet under 20 % denna gång inte tas

undan från höjningen.

Vid en sådan höjning av livräntorna vid låga invaliditetsgrader bortfaller

behovet av särskilda regler för utbyte av dessa livräntor mot kapitalbelopp.

Enligt förslaget, som dock inte avser skadade födda före år 1903, skall så­

dant utbyte ske på ansökan av den skadade, om inte särskilda skäl talar mot

utbytet. I samtliga fall bör vidare enligt utredningens mening kapitalbelop­

pet vara skattefritt. Under remissbehandlingen har från olika synpunkter

riktats kritik mot förslaget. När värdesäkringsmekanismen träder in även

för dessa livräntor bör hittillsvarande lagregler för kapitalutbyte behållas.

Såsom jag nyss antytt bör den av utredningen föreslagna värdesäkrings-

metoden med anknytning till basbeloppet tillämpas även för n y t i 11 k o ra­

mande livräntor. Värdesäkringsfrågan inom yrkesskadeförsäkringen

är dock inte löst därmed om man behåller YFL. Avgörande för bestämman­

det av yrkesskadeersättningens storlek är den skadades årliga arbets­

förtjänst. Härvid gäller dock den begränsningen att denna arbetsför­

tjänst inte tas i beaktande till den del den överstiger 15 000 kr. Detta tak har

varit oförändrat sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Jag anser att

högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av yrkes­

skadeersättningar bör indexregleras genom att uttryckas i basbelopp. Sam­

tidigt bör maximibeloppet höjas.

Vid bestämmandet av den högsta årliga arbetsförtjänst som skall ligga

till grund för beräkning av ersättningar inom yrkesskadeförsäkringen har

förtjänstläget för industriarbetare spelat eu avgörande roll. Socialvårdskom-

mittén, vars förslag (SOU 1951: 25) låg till grund för den nuvarande lagen,

föreslog mot bakgrunden av dåvarande löneläge ett inkomsttak vid 9 000 kr.,

som skulle vara indexreglerat. Vid den överarbetning, som kommittéförsla­

get undergick innan YFL antogs, ansågs att inkomsttaket borde sättas så

högt att det tills vidare gjorde en indexreglering överflödig. Gränsen sattes

vid 15 000 kr. i anslutning till övre gränsen i sjukpenningskalan enligt lagen

om allmän sjukförsäkring som trädde i kraft samtidigt som YFL. År sarbets­

förtjänsten för industriarbetare bör även i fortsättningen tjäna som ledning

för bestämmande av inkomsttaket inom yrkesskadeförsäkringen. Jag anser

att ett tak vid fyra gånger det basbelopp som gäller vid skadeårets ingång är

en lämplig avvägning. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp en höj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

99

ning av inkomsttaket till 22 800 kr., dvs. med drygt 50 %. Vissa andra i kro­

nor uttryckta gränsvärden som har betydelse för storleken av livräntan

till en yrkesskadad bör på motsvarande sätt höjas och anknytas till basbe­

loppet. På så vis kommer den högsta möjliga livräntan inom yrkesskade­

försäkringen också alt höjas med ca 50 %. Jag erinrar om att den skadade

vid svårare invaliditet i allmänhet också är berättigad till folkpension och

till tilläggspension som beräknas även på högre inkomstunderlag.

Yrkesskadeförsäkringens administration handhas nu av riks­

försäkringsverket och nio s. k. socialförsäkringsbolag. Bolagen skall enligt

riksdagens beslut upphöra med att meddela obligatorisk yrkesskadeförsäk­

ring. Enligt utredningens förslag skall de allmänna försäkringskassorna i

första hand avgöra ärenden om ersättning vid yrkesskada. Denna fråga har

kommit i ett annat läge genom mitt förslag att den nuvarande yrkesskade­

försäkringen skall bestå. Jag anser för min del att man i detta läge inte har

något att vinna på att överge den nuvarande konstruktionen med riksför­

säkringsverket som försäkringsinrättning. Sedan bolagen upphört att med­

dela försäkring kommer verket att vara ensam försäkringsgivare. Vad jag

nu sagt utesluter inte att riksförsäkringsverket i ökad omfattning utnyttjar

försäkringskassorna vid handläggning av yrkesskadeärenden i den mån

detta visar sig lämpligt.

Försäkringsinrättningarnas beslut i yrkesskadeärenden kan överklagas

till försäkringsrådet och därifrån till försäkringsdomstolen. Det har förut­

satts att försäkringsrådet skall upphöra och någon ny rekrytering av leda­

möter till rådet har sedan länge inte ägt rum. Sådana bestämmelser bör nu

tillkomma, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att besluta att försäkrings­

rådet skall upphöra vid en viss tidpunkt.

Antalet mål, som kommer in till försäkringsrådet varje år, har under de

senaste åren utgjort omkring 1 500. Det är med hänsyn härtill inte möjligt

att låta besvär i yrkesskademål gå direkt från riksförsäkringsverket till för­

säkringsdomstolen. Det behövs en mellaninstans. Enligt min mening bör eu

särskild yrkesskadenämnd, som i administrativt hänseende är knuten till

riksförsäkringsverket, pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yr­

kesskadeärenden. Nämndens ledamöter bör utses av Kungl. Maj :t. Samman­

sättning och domförhetsregler bör i huvudsak stämma överens med vad

som nu gäller för försäkringsrådet. Representanter för arbetsgivare och

arbetstagare skall alltså ingå i nämnden.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen finansieras med avgifter från

arbetsgivarna. Dessa avgifter bestäms av försäkringsinrättningarna efter

försäkringsmässiga grunder så att de kan antas täcka den risk som försäk­

ringen avser. Avgiften skall alltså förslå även till avsättningar för framtida

ersättningsanspråk (kapitaltäckningssystemet). Avgifterna är olika inom

olika verksamheter och företag med hänsyn till arbetets farlighet och övriga

omständigheter. Procentsatsen för den årliga avgiften varierar för riks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

100

försäkringsverkets del från mindre än 0,1 % av lönesumman till omkring

1,0 %. Avgifterna varierar också mellan de olika försäkringsinrättningarna.

Fastställandet av avgifterna enligt det nuvarande systemet förutsätter ett

omfattande statistiskt material i fråga om yrkesskaderiskerna i olika verk­

samheter. Denna statistik, som även har betydelse för arbetarskyddsverk-

samheten, framställs av riksförsäkringsverket.

När socialförsäkringsbolagen upphör behövs inte längre en differentierad

premiesättning av konkurrensskäl. En administrativ förenkling skulle onek­

ligen kunna åstadkommas, om man gick över till enhetsavgifter baserade på

ett fördelningssystem. Å andra sidan har många remissinstanser framhållit

det nuvarande avgiftssystemets värde för att stimulera det förebyggande

arbetarskyddet inom företagen. Likaså har behovet av den yrkesskadesta-

tistik, som ligger till grund för nuvarande premiesättning, kraftigt under­

strukits. Jag anser att fördelar och nackdelar med olika avgiftssystem lik­

som statistikfrågorna bör utredas närmare innan man tar ställning till frå­

gan om en förändring. I väntan på sådan utredning bör nuvarande avgifts­

system behållas.

De förslag som jag lägger fram torde för skadefall som inträffar fr. o. m.

år 1968 vid ett basbelopp av 5 700 kr. medföra att arbetsgivaravgifterna

behöver höjas med ca en tredjedel.

Uppräkningen av äldre livräntor samt värdesäkringen av dessa och ny­

tillkommande livräntor bör liksom tidigare omregleringar finansieras med

särskilda avgiftstillägg till arbetsgivaravgifterna. Vid nu gällande basbelopp

kan avgiftstilläggen som f. n. utgår efter 12 % på de nuvarande avgifterna

beräknas komma att för år 1968 höjas till ca 30 % av de nya avgifterna.

För arbetar skyddsverksamhet har överskottsmedel ur riks­

försäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond tagits i anspråk vid några

tillfällen, särskilt under senare tid. Vissa möjligheter torde finnas att öka

fondens insatser för arbetarskyddet. Det är min förhoppning att socialför­

säkringsbolagen på motsvarande sätt skall ha möjlighet att ställa fondmedel

till förfogande för arbetarskyddsändamål i samband med att bolagens verk­

samhet upphör. Arbetar skyddsfrågorna i anslutning till försäkringen bör

behandlas vid den utredning om avgifts- och statistikfrågorna som jag nyss

nämnt. Härvid bör man pröva det av LO framförda förslaget om en särskild

arbetarskyddsavgift som tas ut i samband med yrkesskadeförsäkringsav-

giften.

De principer som jag uttalat mig för i fråga om yrkesskadeförsäkringen

bör bli vägledande även i fråga om de regler som gäller för yrkesskade­

ersättning av statsmedel in. m. I denna del har jag liaft samråd

med chefen för försvarsdepartementet i fråga om militärersättningsförord-

ningen.

Kostnadsökningarna vid ett basbelopp på 5 700 kr. kan för helt år beräk­

nas för det under femte huvudtiteln uppförda anslaget Vissa yrkesskade­

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

101

ersättningar m. in. till ca 1 milj. kr. och för det under fjärde huvudtiteln

uppförda anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring m. m., till ca 3 milj. kr. För affärsdrivande verk m. fl.

kan kostnadsökningen uppskattas till ca 1,3 milj. kr. För budgetåret 1967/68

ökar belastningen på de båda nämnda anslagen med hälften av de för helt

år angivna beloppen.

Yrkesskadeutredningen har föreslagit, att den nya lagstiftningen skall

träda i kraft den 1 januari 1968. Jag anser det viktigt att de av mig

föreslagna bestämmelserna om förbättring av förmånerna genomförs vid

nämnda tidpunkt. Däremot torde det inte vara möjligt för riksförsäkrings­

verket att överta administrationen av hela yrkesskadeförsäkringen förrän

den 1 januari 1969. De lagändringar som gäller administrativa frågor m. m.

bör träda i kraft sistnämnda dag.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­

slag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskade­

försäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsför­

säkring för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,

5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av

statsmedel, m. m.,

6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för­

säkring,

7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om för-

säkringsrådet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

De paragrafer i lagen som föreslås upphävda, nämligen 33, 42, 43, 53—55

och 62 §§, blir överflödiga när socialförsäkringsbolagen upphör med sin

verksamhet. Likaså är de föreslagna ändringarna i 1, 11, 12, 18, 24, 25, 28,

29, 32, 34, 35, 37, 38, 48 och 50 §§ en följd av att socialförsäkringsbolagen

upphör.

2

§•

Paragrafen innehåller bestämmelser om yrkesskadenämnden, som enligt

vad jag förordat skall pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yr-

kesskadeärenden när försäkringsrådet upphör.

Enligt fjärde stycket tredje punkten skall 4 kap. rättegångsbalken gälla i

fråga om jäv mot ledamot i yrkesskadenämnden. Härav följer bl. a. att den

som deltagit i avgörandet av ett ärende i riksförsäkringsverket inte får delta

i prövningen av ärendet i yrkesskadenämnden.

I den allmänna motiveringen har anförts att yrkesskadenämnden i admi­

nistrativt hänseende bör vara knuten till riksförsäkringsverket. Föredrag­

ning i nämnden bör kunna utföras av tjänsteman hos verket. Därvid bör

föreskrivas, att tjänsteman som deltagit i avgörandet av ett ärende i verket

eller föredragit sådant ärende där inte får föredra ärendet i nämnden. Be­

stämmelser härom och övriga bestämmelser om nämndens organisation och

verksamhet bör meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av 59 §.

9 §.

De i denna paragraf angivna grunderna för beräkning av den årliga ar­

betsförtjänsten föreslås ändrade i fråga om minimi- och maximibeloppen.

F. n. gäller att den årliga arbetsförtjänsten skall beräknas till 1 200 kr., även

om den inte uppgår till detta belopp. Jag föreslår att minimibeloppet bestäms

till lägst 1 800 kr., varigenom man når överensstämmelse med minimiin-

komsten för sjukpenningklassplacering enligt AFL. Maximibeloppet före­

slås enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen bli fyra gånger det

basbelopp enligt AFL som gällde vid skadeårets ingång.

13 §.

Bestämmelserna om sjukpenningens storlek bör bringas i överensstäm­

melse med motsvarande bestämmelser i AFL, vilket lämpligen kan ske ge­

nom en hänvisning till sjukpenningtabellen i 3 kap. 4 § nämnda lag. Det in­

nebär bl. a. att sjukpenning i fortsättningen inte sätts ned vid 67 år.

103

Eftersom den arbetsförtjänst som beaktas enligt YFL är maximerad, kom­

mer sjukpenningtabellen i AFL att utnyttjas till den del som den faller inom

det för skadeåret gällande inkomsttaket enligt YFL. Jag vill dock erinra om

att den som är sjukförsäkrad och placerad i högre sjukpenningklass enligt

AFL än som täcks av inkomsttaket i YFL får den högre sjukpenningen på

grund av garantiregeln i fjärde stycket första punkten i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

15 §•

Andra stycket i paragrafen bör ändras till överensstämmelse med 3 kap.

4 § fjärde stycket AFL.

16 §.

Livränta till skadad beräknas enligt första stycket i denna paragraf på

grundval av ett s. k. ersättningsunderlag som sjunker i förhållande till ar­

betsförtjänstens storlek. Tredje stycket innehåller bestämmelser om fast­

ställande av ersättningsunderlaget. F. n. gäller att årlig arbetsförtjänst som

inte överstiger 7 200 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som

överstiger 7 200 kr. men inte 10 800 kr. till tre fjärdedelar och den del därav

som överstiger 10 800 kr. till hälften. Att inkomst över 15 000 kr. inte beaktas

framgår av den tidigare nämnda maximeringsregeln i 9 §. Högsta ersätt­

ningsunderlag blir i enlighet härmed 12 000 kr. (7 200 + 2 700 + 2 100).

Högsta årliga livränta för tid före 67 år är 11 000 kr.

Den förordade höjningen av maximiinkomsten från 15 000 kr. till ett be­

lopp motsvarande fyra gånger basbeloppet bör leda till att gränsbeloppen

7 200 kr. och 10 800 kr. för fastställande av ersättningsunderlaget räknas upp

och i likhet med maximibeloppet anknyts till basbeloppet. Jag förordar att

nämnda gränsbelopp skall motsvara två resp. tre gånger basbeloppet. För­

slaget innebär vid ett basbelopp av 5 700 kr. att årlig arbetsförtjänst som inte

överstiger 11 400 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som över­

stiger 11 400 kr. men inte 17 100 kr. till tre fjärdedelar och den del därav

som överstiger 17 100 kr. till hälften. Belopp över 22 800 kr. beaktas inte.

Högsta ersättningsunderlag blir 18 525 kr. och högsta livränta, efter avrund-

ning, 18 980 kr. Vid ett basbelopp av exempelvis 6 000 kr. blir högsta ersätt­

ningsunderlag 19 500 kr. och högsta livränta 17 868 kr.

Enligt första och andra styckena sätts livräntan ned fr. o. m. månaden

efter den varunder den skadade fyllt 67 år. Pension enligt AFL utgår fr. o. m.

den månad varunder den försäkrade fyller 67 år. När yrkesskadelivränta

samordnas med pension är det av tekniska skäl önskvärt att de samordnade

förmånerna har samma belopp fr. o. m. den första månad för vilken pension

utges. Reglerna bör därför ändras så att livräntan sätts ned fr. o. m. den må­

nad varunder den skadade fyller 67 år.

Sista stycket i paragrafen bör ändras så att riksförsäkringsverket får pröva

ansökan om utbyte av livränta mot ett engångsbelopp.

104

19 §.

Denna paragraf innehåller bl. a. bestämmelser om begravningshjälp. Jag

föreslår att begravningshjälpen som f. n. är 600 kr. bestäms till 20 % av bas­

beloppet vid ingången av det år då dödsfallet inträffade.

Kungl. May.ts proposition nr li-7 år 1967

20

§.

I fråga om ändringarna i första, fjärde och femte styckena hänvisas till

vad som anförts vid 16 § första och andra styckena.

Sista stycket i denna paragraf innehåller bestämmelser om utbyte mot

engångsbelopp av livränta som är bestämd att utgå så länge livräntetagaren

lever ogift. Om livräntetagaren gifter om sig före fyllda 60 år, utges ett en­

gångsbelopp som motsvarar tre årsbelopp av livräntan. Vid beräkningen av

engångsbeloppets storlek tas inte hänsyn till sådan reducering av livräntan,

som kan ha skett med tillämpning av reglerna om konkurrens mellan flera

livräntor. När livräntorna anknyts till basbeloppet krävs en närmare bestäm­

ning av det engångsbelopp som skall utges. Jag föreslår att engångsbeloppet

beräknas på grundval av livräntans belopp för den månad då det nya äkten­

skapet ingås.

21

§.

Barnlivränta föreslås utgå t. o. m. den månad varunder barnet uppnår den

angivna åldern, vilket underlättar utbetalningsförfarandet.

26 §.

Från yrkesskadeersättning, som belöper på tid för vilken den ersättnings-

berättigade åtnjutit folkpension, skall enligt andra stycket i denna paragraf

göras avdrag i den mån ersättningen skulle ha föranlett minskning av pen­

sionen. Eftersom yrkesskadeersättning kan föranleda minskning även av

tilläggspension enligt 17 kap. 2 § AFL, bör samma regel gälla i fråga om

tilläggspension. Jag föreslår därför den ändringen i paragrafen att »folk­

pension» byts ut mot »pension enligt lagen om allmän försäkring».

Övriga ändringar i paragrafen föranleds av att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

30 §.

I paragrafens första stycke föreskrivs bl. a. att yrkesskadeersättning till

den, som inte är svensk medborgare och inte är bosatt i riket, kan bytas ut

mot ett engångsbelopp om 50 % av kapitalvärdet utan vederbörandes sam­

tycke.

Enligt andra stycket i paragrafen skall begravningshjälp efter avliden som

inte var svensk medborgare och inte heller var bosatt i riket utgå endast om

dödsfallet inträffat inom tre månader efter det skadan inträffade. Livränta

105

till efterlevande som inte är svensk medborgare skall enligt samma stycke

utgå endast om den efterlevande vid tiden för skadan var bosatt i Sverige.

Enligt sista stycket kan Kungl. Maj :t medge undantag från de nu åter­

givna bestämmelserna. Så har också skett i förhållande till ett stort antal

stater.

Vid 1966 års riksdag (prop. 59, L2U 42, rskr 218) slopades flertalet sär­

bestämmelser för utlänningar inom tilläggspensioneringen. Jag föreslår att

även de särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen som jag nu redo­

gjort för slopas.

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

36 §.

Paragrafen, som innehåller regler om utbetalning av yrkesskadeersättning,

föreslås ändrad till närmare överensstämmelse med vad som enligt 16 kap.

4 § AFL gäller i fråga om folkpension och tilläggspension.

Ändringen innebär att livräntorna i fortsättningen kommer att utbetalas

per kalendermånad. Med hänsyn till förekomsten av de många små livrän­

torna bör det emellertid finnas en möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om

annan tid för utbetalningen, t. ex. halvårsvis.

Några särregler i fråga om utbetalning av s. k. anpassningslivräntor torde

inte behövas och bestämmelsen i andra stycket andra punkten bör därför

utgå.

39 §.

Ändringarna i denna paragraf är en följd av att försäkringsrådet ersätts

av yrkesskadenämnden och att socialförsäkringsbolagen upphör med sin

verksamhet.

40 och 44 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer beror på att försäkringsrådet ersätts av

yrkesskadenämnden.

⁵¹ §.

I denna paragraf behandlas förhållandet mellan yrkesskadelivränta och

skadestånd. Enligt första stycket är den som är berättigad till yrkesskade­

ersättning oförhindrad att göra anspråk på skadestånd utöver yrkesskade­

ersättningen. Enligt 20 kap. 7 § första stycket AFL gäller samma regel i

fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen.

I 20 kap. 7 § andra stycket AFL föreskrivs att ersättning enligt lagen

inte får krävas åter av den som är skadeståndsskyldig gentemot den ersätt-

ningsberättigade. Enligt andra stycket i förevarande paragraf däremot kan

försäkringsinrättning kräva tillbaka yrkesskadeersättning av den som upp-

såtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, om skadan upp­

108

kommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är skyldig

att utge skadestånd oavsett om han är vållande eller inte. Inrättningen kan

dock inte kräva tillbaka mer än den ersättningsberättigade skulle haft

rätt att få ut av den skadeståndsskyldige.

Följden av denna regressrätt, som huvudsakligen utövas gentemot trafik­

försäkringsbolagen, är att det vid fastställande av exempelvis en trafikliv­

ränta behövs ett särskilt avräkningsförfarande, som inte är nödvändigt

i fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen. I sistnämnda fall

används den s. k. nettolivräntemetoden, som innebär att den slutliga avräk­

ningen görs redan vid trafiklivräntans bestämmande. Om den skadade är

berättigad till pension enligt AFL, beaktas det aktuella pensionsbeloppet

och som livränta från trafikförsäkringen utgår det belopp som överstiger

pensionen.

Vid sammanträffande mellan trafiklivränta och yrkesskadelivränta

måste en mera komplicerad avräkningsmetod användas, den s. k. brutto-

livräntemetoden. Denna innebär att livräntetagaren tillerkänns en trafik­

livränta som svarar mot hans totala inkomstbortfall och att vid utbetalning

av trafiklivräntan avdrag görs för den yrkesskadelivränta som samtidigt

utgår. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges vanligen inte

eftersom yrkesskadelivräntan kan prövas om.

Den avräkningsmetod som tillämpas vid fastställandet av en trafikliv­

ränta har betydelse bl. a. för det sätt på vilket trafiklivräntan påverkas vid

generella höjningar av socialförsäkringsförmånerna. Ilar man använt

nettolivräntemetoden, påverkas inte livräntan av senare höjningar av den

andra förmånen. Däremot innebär bruttolivräntemetoden i princip att varje

höjning av den andra förmånen verkar reducerande på trafiklivräntan. Så

blev fallet t. ex. i fråga om de omregleringstillägg som utgår till yrkes-

skadelivräntorna enligt 1955 års lagstiftning. I fråga om de tillägg på

yrkesskadelivräntorna som beslöts år 1962 har emellertid yrkesskadeför-

säkringsinrättningarna och trafikförsäkringsanstalterna kommit överens

om att regress inte får förekomma och därmed inte heller något avdrag på

trafiklivräntorna.

Frågan om de olika avräkningsmetoderna bär behandlats av chefen för

finansdepartementet i statsrådsprotokollet den 24 februari 1987 vid remiss

till lagrådet av förslag till lag om höjning av vissa trafiklivräntor. Om så­

som där föreslås även trafiklivräntorna värdesäkras blir bruttolivränteme­

toden ännu mer komplicerad att använda. Enligt förslaget skall trafikliv­

ränta som fastställts före utgången av år 1965 höjas med ett allmänt till-

lägg och detta allmänna tillägg skall enligt huvudregeln beräknas på det

belopp med vilket trafiklivräntan utgår. Om emellertid vid utbetalning av

livräntan avdrag görs för annan periodisk förmån, som innefattar gottgö-

relse för penningvärdets förändring, skall vid beräkningen av det allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967

107

tillägget livräntan minskas med den andra förmånen, dock inte till den del

den motsvarar sådan gottgörelse.

I motiveringen till dessa bestämmelser anför departementschefen bl. a.

att huvudregeln utan vidare kan tillämpas i de samordningsfall där av-

räkningen görs enligt nettolivräntemetoden. Detsamma gäller avräkning

enligt bruttolivräntemetoden, om den andra förmånen inte är värdesäkrad.

Är förmånen däremot värdesäkrad skulle en tillämpning av huvudregeln

kunna leda till att värdesäkringstillägget till trafiklivräntan fick tillgodose

ett regresskrav avseende den kompensation för penningvärdets fall som

knutits till den andra förmånen. Värdesäkringen av trafiklivräntorna är

avsedd att bereda livräntetagarna en förbättrad ställning och det är därför

nödvändigt att skapa en regel av innebörd att trafiklivräntan vid beräk­

ning av allmänt tillägg minskas med den andra förmånen utan därtill knu­

ten värdesäkringsgottgörelse. Regeln tar enligt departementschefen främst

sikte på yrkesskadelivräntorna. I sammanhanget understryks nödvändig­

heten av att yrkesskadeförsäkringsinrättningarna upphör med regressut­

övning gentemot trafikförsäkringen i fråga om 1955 års omregleringstill-

lägg, om förslaget om värdesäkring av trafiklivräntorna genomförs.

Yrkesskadeutredningen har i sitt betänkande (s. 277) uttalat att någon

regress i anledning av den i betänkandet föreslagna uppskrivningen och

värdesäkringen av yrkesskadelivräntorna inte bör förekomma. Någon sär­

skild lagbestämmelse härom har utredningen inte funnit behövlig. Ingen

av remissinstanserna bär anmärkt mot utredningens uttalande i denna del

och jag ansluter mig också till det. Jag förutsätter därvid att, liksom år

1962, överenskommelse kan träffas mellan yrkesskadeförsäkringsinrätt-

ningarna och trafikförsäkringsanstalterna om att regress inte skall före­

komma för den höjning som följer av den föreslagna värdesäkringen av

yrkesskadelivräntorna.

I fråga om det framtida yrkesskadeskyddet framhåller yrkesskadeutred-

ningen att någon regress i anledning av utgiven yrkesskadeersättning inte

kan komma i fråga, eftersom den av utredningen föreslagna integreringen

av yrkesskadeskyddet med den allmänna försäkringen gör att 20 kap. 7 §

AFL automatiskt blir tillämplig. Inte heller i denna del har remissinstan­

serna haft något att erinra.

De ändringar i lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring som jag förordar

innebär ingen sådan integrering med den allmänna försäkringen som utred­

ningen föreslagit. Med hänsyn till de olägenheter som bruttolivräntemeto­

den medför och med hänsyn till att samma regler i fråga om regressrätt

lämpligen bör gälla för socialförsäkringsersättningar, som kan vara sam­

ordnade sinsemellan, anser jag lämpligt att regressrätten inom yrkes­

skadeförsäkringen avskaffas. Ändringen bör träda i kraft samtidigt med att

socialförsäkringsbolagen slutar att meddela yrkesskadeförsäkring och bör

avse skador som inträffat efter ikraftträdandet.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Regressrätten kan beräknas under senare år ha inbringat yrkesskadeför-

säkringsinrättningarna omkring 6 milj. kr. per år eller 7—8 % av de år­

liga utgifterna för yrkesskadeförsäkringen.

52 §.

Ändringarna i denna paragraf är föranledda dels av att försäkringsrådet

ersätts av yrkesskadenämnden och dels av att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

56 §.

Ändringen beror på att försäkringsrådet ersätts med yrkesskadenämnden.

57 §.

Paragrafen har ändrats på grund av att 43 § föreslås upphävd. Samtidigt

har vissa andra ändringar gjorts för att nå överensstämmelse med brottsbal­

ken.

58 §.

Denna paragraf har ändrats så att den stämmer överens med 20 kap. 15 §

AFL.

Övergångsbestämmelserna

Nya förmåner inom yrkesskadeförsäkringen har med hänsyn till sättet

för finansieringen i princip ansetts böra tillämpas endast på skadefall som

inträffat efter ikraftträdandet. I den mån äldre livräntor förhöjts har

finansieringen härav skett över statsbudgeten eller genom avgiftstillägg

från arbetsgivarna. Samma metod har följts även i de nu framlagda för­

slagen. Avvikelse har emellertid gjorts för de förbättrade sjukpenningför­

månerna. Med hänsyn till att det allt övervägande antalet yrkesskadade

redan nu får den högre sjukpenningen enligt AFL även efter samordnings-

tiden på grund av garantiregeln i 13 § YFL, spelar det från finansierings-

synpunkt mycket liten roll om de nya förmånerna får avse även äldre fall.

Administrativt innebär det en stor vinst. Bestämmelserna i dessa delar, som

återfinns i punkt 2, har utformats med bestämmelserna i 60 § första stycket

YFL som förebild.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har i

punkt 3 tagits in en bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att

vid en lämplig tidpunkt förordna att försäkringsrådet skall upphöra och

yrkesskadenämnden träda i dess ställe.

Föreskriften i punkt 4 innebär att nu gällande tystnadsplikt för den som

haft att ta befattning med ärende i försäkringsrådet kvarstår även efter

det rådet upphört.

109

Utredningens förslag i fråga om avvecklingen av socialförsäkringsbolagen

anknyter till statsmakternas beslut år 1965 (prop. 45, L2U 41, rskr 229)

och har godtagits i princip av samtliga remissinstanser. Jag ansluter mig

till förslaget. Reglerna om avvecklingen återfinns i punkt 5 i övergångs­

bestämmelserna. Den avvikelsen har gjorts från utredningens förslag att

slutpunkten för avvecklingstiden bestämts till utgången av år 1973, efter­

som socialförsäkringsbolagen kommer att meddela försäkring även under

år 1968.

I övrigt föreslås två ändringar i de av utredningen föreslagna reglerna.

Sålunda bör skiljenämnden avgöra inte endast tvist mellan parterna om

villkoren för överlåtelsen av försäkringsbeståndet utan även tvist om tolk­

ningen av avtal om överlåtelse. Vidare bör det ankomma på Kungl. Maj :t

att förklara att koncessionen för ett bolag skall vara förverkad, om avtal om

överlåtelse inte träffats före utgången av år 1973.

Om ett bolag önskar upphöra att meddela försäkring före den 1 januari

1969 kan detta enligt bestämmelsen i punkt 6 ske enligt de i punkt 5 upp­

tagna reglerna.

I punkt 7 slutligen föreslås bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela

de ytterligare föreskrifter som kan bli nödvändiga med anledning av ikraft­

trädandet. Kungl. Maj :t skall också enligt förslaget kunna uppdra åt riks­

försäkringsverket eller försäkringsinspektionen att meddela sådana före­

skrifter. Såsom utredningen anfört bör det ankomma på försäkringsinspek­

tionen att meddela föreskrifter i fråga om avvecklingen av socialförsäk-

ringsbolagens verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Förslaget till lag angående ändring i lagen om krigsförsäkring

för sjömän m. fl.

2

§.

Enligt denna paragraf får den skadades årliga arbetsförtjänst inte be­

räknas till lägre belopp än 5 000 kr. Motsvarande bestämmelse finns i militär-

ersättningsförordningen, som j ag återkommer till i det följ ande.

Frågan om en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten

och vissa andra belopp i lagen har varit uppe till behandling senast vid 1966

års riksdag i anledning av väckta motioner (I: 585, II: 700). Motionärerna

föreslog en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten till

10 000 kr. Andra lagutskottet (IAU 36) ansåg en förbättring av förmånerna

önskvärd och riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr 137) som sin

mening till känna vad utskottet anfört.

Jag föreslår att minimibeloppet höjs till ett belopp motsvarande två och

en halv gånger basbeloppet enligt AFL vid ingången av det år då skadan

inträffade. Med nuvarande basbelopp innebär detta 14 250 kr. Maximibelop­

pet blir automatiskt detsamma som i YFL, dvs. fyra basbelopp.

Ilo

Kungi. Maj.ts proposition nr 1l7 år 1967

3 §.

I första stycket av paragrafen finns bestämmelser om att den skadade

bär rätt till visst engångsbelopp utöver livräntan. Vid total förlust av ar­

betsförmågan motsvarar detta belopp ett års lön, dock lägst 9 000 och högst

13 000 kr., om den skadade var befälhavare, maskinchef, styrman, maskinist,

föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist, och i övriga fall

9 000 kr.

0

I de nyssnämnda motionerna vid 1966 års riksdag yrkade motionärerna

att engångsbeloppets maximum skulle vara 26 000 kr. Yrkesskadeutredning-

en har föreslagit att engångsbeloppet bestäms till samma belopp som den ska­

dade fått i yrkesskadepenning enligt den föreslagna yrkesskadelagen, dock

högst sex gånger basbeloppet. Enligt utredningens uppfattning föreligger

det ingen anledning att ha olika belopp beroende på den skadades befattning.

I likhet med utredningen anser jag att engångsersättningen bör vara lika

stor för alla befattningshavare. Den bör bestämmas till sex gånger basbe­

loppet vid förlust av arbetsförmågan och, liksom f. n., vid nedsättning av ar­

betsförmågan utgå med det lägre belopp som svarar mot nedsättningen.

Första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

6

§•

Ändringen i paragrafens första stycke beror på att socialförsäkringsbo­

lagen upphör med sin verksamhet.

I andra stycket omnämns bl. a. bidrag enligt 39 § YFL. Enligt mitt för­

slag skall detta bidrag, som avser försäkringsrådets verksamhet, upphöra

fr. o. m. den 1 januari 1969. Hänvisningen bör därför utgå.

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen

4 §•

Ändringarna i denna paragraf är föranledda av att försäkringsrådet er­

sätts av yrkesskadenämnden.

6 § 2 och 3 mom.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 13 resp. 16 § förslaget

till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 § 1—3 mom.

Dessa lagrum har ändrats i överensstämmelse med vad som föreslagits

i fråga om 19—21 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkes­

skadeförsäkring.

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

9

§•

I paragrafen ges regler för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten.

Enligt huvudregeln i paragrafens första stycke skall beräkningen ske på sam­

ma sätt som enligt 9 § YFL. Detta innebär bl. a. att maximiförtjänsten be­

räknas till 15 000 kr. f. n. Om som jag förordat maximiförtjänsten inom

yrkesskadeförsäkringen i stället bestäms till fyra gånger basbeloppet en­

ligt AFL, kommer detta automatiskt att gälla även vid fastställande av

militärersättning.

På motsvarande sätt som i lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

finns i militärersättningsförordningen, i andra stycket av denna paragraf,

en föreskrift om att den årliga arbetsförtjänsten inte får beräknas till lägre

belopp än 5 000 kr. för bl. a. den som ådragit sig skadan under värnplikts­

tjänstgöring. Jag föreslår att detta minimibelopp även i militärersättnings­

förordningen höjs till ett belopp motsvarande två och en halv gånger bas­

beloppet enligt AFL vid ingången av det år skadan inträffade.

11 § 2 mom. samt 14 och 16 §§.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts vid

26, 36 och 51 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskade­

försäkring.

18 och 19 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av att försäkringsrådet ersätts

av yrkesskadenämnden.

Förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Principerna i den föreslagna lagen om värdesäkring av yrkesskadeliv-

räntor in. m. är, som jag anfört i den allmänna motiveringen, att livräntor

i anledning av skador, som inträffat före den 1 januari 1968, räknas upp till

den nivå de bör ha nämnda dag och att för tiden därefter både dessa äldre

livräntor och nytillkommande livräntor värdesäkras med anknytning till

basbeloppet enligt AFL. Lagen omfattar således, till skillnad från lagen den

6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av

yrkesskada m. in., även nya skadefall.

1

§.

Denna paragraf har utformats i anslutning till 1 § 1962 års förhöjnings­

lag. Värdesäkringen skall beräknas på hela livräntan, även när den enligt

25 § YFL eller motsvarande bestämmelser i äldre lagstiftning utgår med

reducerat belopp.

Enligt andra stycket skall sådan del av livränta som bytts ut mot engångs­

belopp inte beaktas vid lagens tillämpning.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

2

§.

I fråga om första stycket hänvisas till vad som anförts i den allmänna

motiveringen.

Av andra stycket framgår att höjningen enligt denna paragraf skall avse

livräntans belopp efter omreglering och förhöjning enligt tidigare lagstift­

ning.

I 2 § fjärde stycket 1962 års förhöjningslag finns en spärregel som säger att

förhöjning enligt lagen inte får föranleda att livräntan överstiger det be­

lopp som den skulle ha uppgått till enligt YFL, om den skadades årliga ar­

betsförtjänst beräknats till 15 000 kr. Jag har i det föregående föreslagit att

inkomsttaket i yrkesskadeförsäkringen höjs till ett belopp motsvarande fyra

gånger basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbelopp en årsinkomst om 22 800

kr. Eftersom detta innebär mer än 50 % höjning av inkomsttaket och sam­

tidigt den största höjningen enligt nu förevarande paragraf är 25 %, behövs

inte motsvarande spärregel i den nu föreslagna lagen.

3 §•

Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen.

Av första stycket första punkten framgår att indexregleringsbestämmel-

sen aldrig kan leda till sänkning av utgående förmån. I andra punkten har

införts en avrundningsregel motsvarande den som finns i 16 kap. 4 § AFL.

4 §•

Denna paragraf bär motsvarighet i 4 § 1962 års förhöjningslag men har i

enlighet med utredningens förslag fått en utformning som gör den enklare

att tillämpa. Innebörden av bestämmelsen är att den skadade när liv­

räntan byts ut mot sjukpenning garanteras en sjukpenning, som till sitt

värde motsvarar livräntan efter värdesäkring.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 1962 års förhöjningslag.

Den nuvarande samordningen enligt 17 kap. 2 § AFL mellan pension och

yrkesskadelivränta innebär att folkpension och tilläggspension i form av

förtidspension eller ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den

yrkesskadelivränta som för samma tid tillkommer den skadade. Folkpen­

sion i form av ålderspension samt folkpension och tilläggspension i form

av änkepension eller barnpension minskas med tre fjärdedelar av den pen-

sionsberättigades livränta som efterlevande. Minskningen görs i första hand

på tilläggspension. Även livränta som bytts ut mot ett engångsbelopp verkar

reducerande. En spärregel föreskriver, att folkpension alltid skall utgå med

minst en fjärdedel när det gäller förtids- eller barnpension, med minst hälf­

ten när det gäller änkepension och med minst tre fjärdedelar när det gäller

ålderspension.

113

Utredningen har i fråga om samordningen föreslagit att livränta enligt

YFL eller tidigare vrkesskadelagstiftning låses till tidpunkten för den nya

lagstiftningens ikraftträdande eller, om livränta skulle börja utgå senare,

till tidpunkten för sammanträffandet av livränta och pension. Den del av

livräntan, som verkar reducerande på pensionen, bör enligt utredningen för

framtiden stå kvar som en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt

får följa sina egna bestämmelser och växlingarna i basbeloppet. Med den

återstående delen av livräntan, dvs. den som inte går i avräkning på pen­

sionen, skall enligt utredningens förslag förfaras som om den var friståen­

de från samordningen. Endast denna del av livräntan blir föremål för upp­

räkning och värdesäkring enligt de föreslagna nya bestämmelserna.

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt remissyttrande att, om en sådan

fastlåsning skall kunna accepteras, bör rimligen undantas de fall av fram­

deles inträffande ändringar som beror av individuella faktorer. Emellertid

skulle det enligt verkets mening vara en klarare linje att även i samord-

ningsfallen låta värdesäkringen omfatta livräntornas fulla belopp och i gen­

gäld underlåta att låsa fast samordningen vid livränta- och pensionsbelop­

pens storlek vid en viss tidpunkt. En sådan ändring av metoden för de

allmänna pensionernas samordning med yrkesskadelivräntorna och för liv­

räntornas värdesäkring i samordningsfallen medför i princip — när för­

månerna är anpassade till basbeloppssystemet — ingen ändring i fråga

om de totala belopp av livränta och pension som varje livräntetagare skulle

få enligt utredningens förslag. I de fall då livräntans och pensionens inbör­

des storlek är sådan att spärregeln i fråga om avdrag på folkpensionen träder

i funktion, blir dock vid tillämpning av verkets metod det totala livränte- och

pensionsbeloppet något större än enligt utredningens förslag. Denna effekt

torde enligt verket endast uppkomma vid det nya systemets start i ja­

nuari 1968. Verket förordar således att yrkesskadelivräntorna även i sam­

ordningsfallen värdesäkras i full utsträckning fr. o. m. den 1 januari 1968

samt att någon ändring i detta avseende inte görs i 17 kap. 2 § AFL.

För yrkesskadeutredningen har det endast gällt att lösa frågan om sam­

ordning mellan yrkesskada och pension från den allmänna försäkringen i

skadefall som inträffat före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. För

därefter beviljade förmåner blir med utredningens förslag samordnings­

frågan inte aktuell. I enlighet härmed har också utredningen föreslagit att

17 kap. 2 § AFL endast skall gälla övergångsvis.

Om som jag förordar yrkesskadeförsäkringen behålls i sin nuvarande

form, måste en samordning alltjämt finnas mellan förmånerna från yrkes­

skadeförsäkringen och den allmänna försäkringen. Jag ansluter mig till

riksförsäkringsverkets förslag att livräntorna värdesäkras i sin helhet och

att reduktion därefter sker enligt 17 kap. 2 § AFL. Med hänsyn till att både

yrkesskadelivräntorna och pensionen är värdesäkrade blir resultatet för

den enskilde i huvudsak detsamma med denna metod som med den av utred-

8 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

114

ningen föreslagna. Av bestämmelsen i paragrafens första stycke följer, att

de samordningsregler som gäller för grundlivräntan skall gälla även för

de förhöjningar som föranleds av lagen.

I fråga om livräntor som redan vid tiden för ikraftträdandet är sam­

ordnade med pension enligt AFL skulle det emellertid kunna inträffa, i

synnerhet när livräntan är liten, att höjningen verkar reducerande på pen­

sionen. Till undvikande härav föreslår jag att höjning enligt 2 § inte skall

tas i beaktande vid tillämpning av 17 kap. 2 § AFL när livräntetagaren vid

ikraftträdandet åtnjuter pension som minskats med hänsyn till livräntan.

Om en livränta på 800 kr. höjs till 1 000 kr., får således höjningen på 200 kr.

inte verka reducerande på pensionen. Samma regler bör gälla, om den yrkes-

skadade vid ikraftträdandet uppbär sjukpenning som trätt i stället för tidi­

gare livränta. Inte heller sådan höjning av höjningsbeloppet, i exemplet

200 kr., som föranleds av bestämmelserna i 3 § bör kunna verka reducerande

på utgående pension. Andra stycket i paragrafen är avfattat i överensstäm­

melse härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

6

§•

Denna paragraf är avfattad med 6 § 1962 års förhöjningslag som före­

bild. Bestämmelserna innebär att även de livräntehöjningar som följer av

basbeloppsanknytningen i 3 § skall finansieras genom avgiftstillägg.

Förslaget till förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av

statsmedel, m. m. 1

1

§•

I denna paragraf uppräknas, liksom i 2 § förordningen den 6 juni 1962

(nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning

av yrkesskada in. m., de grundförfattningar enligt vilka livräntorna ut­

går. Förslaget omfattar ersättningar av statsmedel på grund av dels obliga­

torisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års lag

om försäkring för vissa yrkesskador, 1937 års krigsförsäkringslag, YFL

och 1954 års krigsförsäkringslag, dels övriga författningar som i fråga

om reglerna för ersättningen anknyter till 1916 års lag eller YFL. Två för­

fattningar av sistnämnda karaktär har lagts till utöver dem som återfinns

i 1962 års förhöjningsförordning, nämligen kungörelsen den 30 juni 1961

(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor

i atomarbete m. m. och kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om

ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. m. (punkterna

24 och 25 i uppräkningen).

Vid de tidigare tillfällen, då livräntor från yrkesskadelagstiftningen för­

höjts med statsmedel, har bestämmelserna om förhöjning grupperats i

115

olika författningar. Med den nn föreslagna metoden för värdesäkring be­

hövs inte någon sådan uppdelning. På grund härav omfattar förslaget till

förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av stats­

medel, in. in., även livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, kungörelsen den 2 okto­

ber 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäk­

ring mot skada till följd av olycksfall, förordningen den 18 juni 1909 (nr

89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­

göring samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (punkterna

1, 2, 3 och 5 i uppräkningen).

Livräntor enligt författningarna under punkterna 1, 2 och 5 utgår till

allt övervägande delen, men dock inte helt, av statsmedel. Enligt bestäm­

melserna i paragrafens andra stycke betalas värdesäkringen av statsmedel

även för den del av livräntan som utgår i annan ordning. På samma sätt

har förfarits vid tidigare livräntehöjningar.

Enligt paragrafen omfattas alla fiskarlivräntor, som utgår enligt 1908 års

kungörelse eller 1918 års förordning, av värdesäkringen.

2 §.

Första stycket innehåller samma bestämmelser som 2 § första stycket

förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Innebörden av bestämmelserna i andra och tredje styckena i förevaran­

de paragraf är densamma som i 2 § andra stycket förslaget till lag om

värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m., nämligen att det är livräntan

efter tidigare tillägg, omregleringar och förhöjningar som skall ligga till

grund för värdesäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967

3—5 §§.

I fråga om innehållet i dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts

vid motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om värdesäkring av yr­

kesskadelivräntor m. m.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän försäkring

3 kap. 10 §.

Enligt de före år 1967 gällande bestämmelserna fick sjukpenning inte

börja utges förrän viss karenstid gått till ända. Sjukpenning fick sålunda i

regel inte utges för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då

sjukdomsfallet inträffade inräknad. Om en sjukperiod började inom 20

dagar efter föregående sjukperiods slut, skulle dock de båda perioderna an­

ses som en sjukperiod vid beräkning av karenstid, den s. k. tjugodagarsre-

geln.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Genom de fr. o. m. den 1 januari 1967 gällande ändringarna i 3 kap. 10 §

slopades den tidigare regeln om tredagar skarens i normalfallen. Sjukpen­

ning för insjuknandedagen kan dock inte utges. Försäkrad, som har in­

komst av annat förvärvsarbete än anställning, kan välja att ha karenstid

för tilläggssjukpenning, som grundar sig på sådan inkomst, och i sådant

fall gäller för honom alltjämt tjugodagar sregeln i fråga om denna tilläggs­

sjukpenning.

Före år 1967 var en försäkrad i regel berättigad till sjukpenning för en­

staka dag, under vilken han varit arbetsoförmögen på grund av behandling

för sjukdom, under förutsättning att behandlingen skett inom 20 dagar efter

närmast föregående sjukperiods slut och karenstiden för denna sjukperiod

gått till ända.

Enligt nu gällande regler kan i normalfallen sjukpenning för enstaka

dag inte utgå, eftersom denna är att anse som insjuknandedag. Endast i

de fall då tjugodagar sregeln alltjämt gäller är det möjligt att utge tilläggs­

sjukpenning för sådan dag. Detta förhållande är till nackdel för bl. a. nj ur­

sjuka personer för vilka regelbunden s. k. dialysbehandling är livsnödvändig.

För denna behandling, som äger rum på sjukhus, åtgår en dag och den måste

företas två gånger i veckan. Med hänsyn till dessa och liknande fall anser

jag att en motsvarighet till den tidigare tjugodagarsregeln bör införas, så

ätt sjukpenning kan utgå även för insjuknandedagen, om sjukperioden bör­

jar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut.

5 kap. 2 §.

Ändringen är av redaktionell art och har inte samband med de ändrade

reglerna om yrkesskadeförsäkring. Enligt förslag i prop. 1967:73 utgår

andra stycket i 5 kap. 1 §.

17 kap. 2 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om samordning mellan yrkesskade­

ersättning och förmån från den allmänna försäkringen. En redogörelse för

bestämmelserna har lämnats i specialmotiveringen till 5 § förslaget till lag

om värdesäkring av yrlcesskadelivräntor in. m.

I enlighet med utredningens förslag bör två ändringar göras i para­

grafen.

Reglerna om att en pension minskas med viss del av sjukpenning eller

livränta enligt YFL gör inte undantag för ersättning på grund av frivil­

lig försäkring. Enligt yrkesskadeutredningens mening är denna försäk­

ringsform närmast att jämföra med motsvarande försäkringar inom den

privata sektorn av försäkringsvärlden. Någon samordning i egentlig me­

ning mellan socialförsäkringen och försäkringen inom nämnda sektor finns

inte. Vidare är den frivilliga yrkesskadeförsäkringen i princip självbäran­

117

de, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att någon legal uppskrivning av dessa

ersättningar inte ansetts böra genomföras.

Utredningen föreslår därför att ersättningar på grund av frivillig yrkes­

skadeförsäkring i fortsättningen inte skall verka minskande på förmåner

från den allmänna försäkringen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till det.

Första stycket första punkten i paragrafen föreslås därför ändrad så att

endast ersättning på grund av obligatorisk försäkring tas i beaktande vid

tillämpningen av samordningsreglerna.

Utredningen har vidare påpekat att bestämmelserna om att sjukpen­

ning enligt YFL verkar reducerande på pensionen förorsakar försäkrings­

kassorna administrativa svårigheter. Utredningen förordar att yrkesskade-

sjukpenning i fortsättningen inte skall föranleda minskning av pension,

fin särskild bestämmelse behövs enligt utredningen för det fall, att en

pensionär, som har yrkesskadelivränta, sedermera får ett recidiv så att

livräntan byts ut mot sjukpenning. I en sådan situation bör enligt utred­

ningens mening den minskning som föranleds av livräntan stå kvar även

under sjukdomstiden.

Utredningens förslag i denna del har inte mött någon kritik under re­

missbehandlingen. Jag ansluter mig för egen del till förslaget. Första och

andra styckena i paragrafen bör ändras i enlighet härmed.

I första stycket bör också göras en ändring med anledning av att social­

försäkringsbolagen upphör med sin verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om försäkringsrådet

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen bör lagen

angående upphävande av lagen om försäkringsrådet träda i kraft den dag

Kungl. Maj :t bestämmer. Kungl. Maj :t bör kunna meddela de föreskrifter

som behövs med anledning av ikraftträdandet.

När försäkringsrådet upphör bör de bestämmelser, som finns i olika för­

fattningar om försäkringsrådet, i stället avse yrkesskadenämnden. En före­

skrift härom bör tas med i förevarande lag. Härigenom kommer bl. a. lagen

den 26 maj 1961 (nr 257) om besvär över försäkringsrådets beslut att gälla

i fråga om yrkesskadenämndens beslut.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Hemställan

Under hänvisning till det anförda hemställer jag att lagrådets yttrande

genom utdrag av protokollet inhämtas för det i 87 § regeringsformen av­

sedda ändamålet över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­

skadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsför­

säkring för sjömän m. fl.,

3) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor in. m.,

4) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 3S1) om allmän

försäkring,

5) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om för-

säkringsrådet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Knngl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

119

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den

14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring! skall upphöra att gälla samt att

rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att ill, 12, 25, 28, 29,

35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform där­

av skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjnings­

form, dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44,

48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Försäkring enligt — — —-----------

Den obligatoriska försäkringen

äger rum i riksförsäkringsverket

men må på villkor som nedan sägs

i stället ske i ömsesidigt försäkrings­

bolag, som bildats för sådant ända­

mål och för vars förbindelser del­

ägarna svara med obegränsad per­

sonlig ansvarighet. Frivillig försäk­

ring tecknas i riksförsäkringsverket

eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttryc­

ket försäkringsinrättning, avses där­

med riksförsäkringsverket eller bo­

lag som nyss nämnts.

-------— dels frivillig.

Försäkringen äger rum i riksför­

säkringsverket.

2

§.

Besvär och ansökningar prövas en­

ligt vad nedan stadgas av försäk- 1

Besvär prövas enligt vad nedan

stadgas av yrkesskadenämnden.

1 Lagen omtryckt 1962:408.