2

förutsättning bl. a. av statens medverkan i form av garantier för toppbelå­

ningen intill ett belopp av 30 milj. kr.

Jag framhöll år 1958 att det allmänna inte kunde undandra sig att med­

verka i den finansiella stödaktionen. Jag erinrade om att Uddevallavarvet

sysselsatte drygt 3 000 personer, vilka jämte sina familjer var för sin för­

sörjning direkt beroende av att verksamheten vid varvet upprätthölls. Här­

till kom, att ett nedläggande av varvet sannolikt skulle få omfattande åter­

verkningar på annan företagsamhet inom området. Det ekonomiska livet i

Uddevallaorten var starkt beroende av varvet och situationens allvar under­

ströks ytterligare av det förhållandet, att ifrågavarande område sedan gam­

malt haft betydande arbetslöshetsproblem. Varvets orderstock år 1958 ga­

ranterade sysselsättning för de anställda under avsevärd tid om finansie­

ringen kunde ordnas.

Riksdagen (SU 90, rskr 215) biföll förslaget i propositionen att bemyn­

diga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten garanti intill ett be­

lopp av högst 30 milj. kr. för krediter till Uddevallavarvet aktiebolag. Aktier­

na i bolaget överlämnades till en särskilt bildad stiftelse, benämnd Gustaf B.

Thordéns stiftelse för allmännyttigt ändamål. Stiftelsens styrelse bestod av

nio ledamöter. Tre av dessa utsågs av Kungl. Maj :t, av vilka en skulle vara

styrelsens ordförande. En ledamot utsågs av Uddevalla stad och återstående

fem av bankkonsortiet. Avsikten var att stiftelsens aktieinnehav skulle av­

vecklas, så snart aktierna kunde försäljas på skäliga villkor. De medel som

kunde erhållas vid en försäljning av aktierna skulle användas för allmän­

nyttiga ändamål enligt stiftelsens stadgar.

Det visade sig emellertid att den likviditetskris som Uddevallavarvet stod

inför år 1958 inte var av övergående natur. År 1963 måste nya åtgärder vid­

tas för att trygga sysselsättningen vid varvet. Jag konstaterade i prop. 1963:

28 att varvsindustrin i världen stod inför stora svårigheter. Dels rådde över­

kapacitet inom varvsindustrin, dels hade den pressade fraktmarknaden ver­

kat återhållande på beställningarna. De beställningar som kunde erhållas

gav i regel inte täckning för varvens kostnader. Konkurrensen mellan var­

ven beträffande kreditgivningen ökade. Krediter av 80 % över åtta år var

inte ovanliga och kraven på krediter ökade. I flera länder hade man även

vidtagit åtgärder i syfte att stödja den egna varvsindustrin.

Jag föreslog i detta läge att de svenska varven skulle lämnas finansie­

ringshjälp i form av statliga kreditgarantier. För Uddevallavarvet var detta

emellertid inte tillräckligt. De undersökningar som gjordes av bolagets ställ­

ning visade att betydande kapitaltillskott krävdes för en fortsatt drift. Av

samma skäl, som gjorde att jag år 1958 förordade att staten då borde med­

verka till en finansieringshjälp till varvet, ansåg jag att det allmänna år

1963 inte kunde undandra sig att medverka till en mera bestående lösning

av problemen i samband med Uddevallavarvet. En fortsatt drift vid varvet

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967

3

kunde emellertid tryggas endast under förutsättning att staten tog ansvaret

för de förluster, som var ofrånkomliga i ett läge då de beställningar som

kunde erhållas inte gav täckning för varvens kostnader.

Det framstod år 1963 som den bästa lösningen att försöka samordna pro­

duktionen vid Uddevallavarvet och vid ett av de övriga svenska storvarven.

På så sätt skulle Uddevallavarvet få del av den know how som fanns hos

de äldre varven och komma under en administrativ ledning med lång er­

farenhet. Kontakt söktes därför med Eriksbergs mekaniska verkstads aktie­

bolag som — trots det ansvar och det ökade arbete samt svårigheter i öv­

rigt som en medverkan innebar för ledningen inom företaget — förklarade

sig berett att samarbeta med staten i fråga om Uddevallavarvet. I samband

därmed aktualiserade och förutsatte Eriksberg att ett allmänt stöd i form

av statlig kreditgaranti skulle lämnas den svenska varvsindustrin. Som jag

redan nämnt fann jag detta godtagbart.

Det avtal som träffades med Eriksberg förutsatte bl. a. att staten skulle

köpa aktierna i Uddevallavarvet från stiftelsen. Aktiekapitalet i bolaget

skulle därefter ökas från 8 till 40 milj. kr. Av de nya aktierna tecknade

staten 12 milj. kr. och Eriksberg 20 milj. kr. Det förutsattes emellertid att

Eriksberg icke skulle belastas likviditetsmässigt genom teckningen av ak­

tierna och bolaget erhöll samtidigt en statlig kreditgaranti på motsvarande

belopp. Styrelsen i Uddevallavarvet består av sex ledamöter och fyra sup­

pleanter av vilka tre ledamöter och två suppleanter utses enligt förslag av

vardera parten. Ordförande och vice ordförande utses inom styrelsen enligt

statens förslag efter samråd med Eriksberg. Verkställande direktören och

eventuellt vice verkställande direktör tillsätts enligt Eriksbergs förslag.

1963 års riksdag (SU 40, rskr 100) biföll förslaget i propositionen att god­

känna avtalet med Eriksberg samt att ikläda staten garanti till varvsindu­

strin med sammanlagt 550 milj. kr., varav 130 milj. kr. skulle avse Udde­

vallavarvet, 20 milj. kr. Eriksberg på grund av dess aktieteckning i Udde­

vallavarvet och 400 milj. kr. hela den svenska varvsindustrin.

Sedan år 1963 leds och drivs Uddevallavarvets och dess dotterbolags rö­

relser under medverkan av Eriksberg. Eriksberg har enligt avtalet förbun­

dit sig att med utnyttjande av sina förbindelser och sin goodwill söka till­

föra Uddevallavarvet beställningar och att — om så krävs för att trygga

sysselsättningen i Uddevalla — i görligaste mån vidta sysselsättningsutjäm­

nande åtgärder mellan de båda varven. För sina insatser erhåller Eriksberg

en affärsmässigt beräknad ersättning.

Då det, som redan nämnts, vid den tidpunkt när avtalet ingicks kunde

förutses att Uddevallavarvets rörelse under de närmaste åren måste ge för­

lust, var det en förutsättning för avtalet att denna förlust skulle bäras av

staten. Avtalet gäller t. o. m. den 31 december 1972, då Eriksberg kan be­

gära att staten inlöser dess aktier i Uddevallavarvet till nominellt belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1967

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967

Kapitalbehovet för Udde valla var vet var år 1963 svårt att beräkna. Man

var dock medveten om att kommande förluster i företaget skulle kräva yt­

terligare tillskott från aktieägarna. Redan år 1965 stod det klart att de rela­

tivt blygsamma reserver som kunnat skapas i Uddevallavarvet jämfört med

reserverna i övriga svenska storvarv inte skulle förslå för att täcka de för­

luster som en fortsatt varvsrörelse måste medföra. De ansträngningar som

gjorts för att finna annan verksamhet, som kunde ge sysselsättning för en

del av varvspersonalen, hade inte gett något resultat. I detta läge hemställde

jag att Kungl. Maj :t skulle föreslå riksdagen att Uddevallavarvet skulle er­

hålla ett ytterligare kapitaltillskott (prop. 1965: 46). Eftersom förlustrisken

hos Uddevallavarvet låg hos staten syntes det mest praktiskt att kapitaltill­

skottet gjordes av staten.

Även för varvsindustrin i övrigt var emellertid läget år 1965 oförändrat

jämfört med år 1963. Mai! kunde inte förutsäga när efterfrågan på nybyggt

tonnage skulle komma att motsvara varvens produktionskapacitet. Därtill

kom att varvsindustrin i världen det oaktat utbyggdes i snabb takt. Visser­

ligen hade de svenska varven kunnat inte bara bibehålla utan även t. o. m.

något öka sin andel av världsproduktionen. Men kontrakten hade ofta teck­

nats till priser som låg under lönsamhetsgränsen och i förening med myc­

ket betungande kreditåtaganden. Alltjämt stödde olika länder den egna

varvsindustrin och tendenserna pekade snarast på ökade subventioner. Jag

framhöll därför att den finansieringshjälp som lämnats den svenska varvs­

industrin måste fortsätta om denna industri skulle kunna hävda sig i den in­

ternationella konkurrensen.

1965 års riksdag (SU 74, rskr 202) biföll förslaget i propositionen att

Uddevallavarvet skulle erhålla ett tillskott på 40 milj. kr. och att staten

skulle ikläda sig ytterligare garanti till svensk varvsindustri med 500 milj.

kr.

I prop. 1965: 46 underströk jag ånyo att det förhållandet att varvsrörelsen

i Uddevalla skulle fortsätta inte fick hindra att alla möjligheter tillvaratogs

att ta upp annan verksamhet samt att bedriva varvsrörelsen i sådan om­

fattning att ofrånkomliga förluster begränsades i möjligaste mån. Den då­

varande kapaciteten vid varvet borde under rådande varvskonjunktur inte

utnyttjas maximalt. En begränsning av produktionen, som med hänsyn till

redan tecknade order inte kunde bli aktuell förrän efter år 1966, borde dock,

betonade jag, ske på sådant sätt och i sådan takt att sysselsättningssvårig-

heter inte därigenom uppkom i Uddevallatrakten.

Alltsedan år 1963 har varvsledningen gjort försök att tillföra Uddevalla­

varvet annan verksamhet. Man har bl. a. tagit arbeten för olika brobyggen.

Under år 1966 har övriga storvarv placerat viss tillverkning av lastluckor

vid Uddevallavarvet. Det kan emellertid konstateras att brobyggnadsarbete­

na inte visat sig mer lönande än fartygsproduktionen. Vidare har dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967

5

andra arbeten som kunnat erhållas varit oförmånliga från sysselsättnings­

synpunkt så till vida att det främst varit svetsare och plåtslagare som be­

hövts för dessa arbeten, dvs. sådana specialarbetare som inte endast varvs­

industrin lider brist på. Stora ansträngningar har också gjorts att intressera

andra företag att förlägga verksamhet till Uddevallaorten för att ge detta

område ett mera differentierat näringsliv och göra det mindre beroende av

verksamheten vid Uddevallavarvet.

Det ligger i sakens natur att varvsrörelsen i Uddevalla inte kan fort­

sätta att drivas i nuvarande omfattning om verksamheten under över­

skådlig tid måste drivas med stora förluster som kräver ständiga kapital­

tillskott. Förlusterna har blivit större än man år 1965 hade anledning räk­

na med. Dels har de brobyggnadsarbeten som tagits gett en förlust på in­

emot 10 milj. kr. Dels kan förlusterna på två färjor som byggs för statens

järnvägars räkning beräknas komma att uppgå till drygt 30 milj. kr. Be­

träffande sistnämnda förluster må framhållas att erfarenheten visat att stora

felberäkningar kan göras när det gäller sådana specialarbeten som färjor

och andra passagerarfartyg. Nämnas må att kostnadsberäkningar gjordes

såväl på Eriksberg som på Uddevallavarvet. Skillnaderna i beräkningarna

var relativt obetydliga och anbuden grundades på den högre av dessa be­

räkningar. Då Uddevallavarvet var i större behov av nya order än Eriksberg

tillfördes dessa kontrakt Uddevallavarvet. Vid anbudsgivningen måste hän­

syn tas även till den utländska konkurrens som kunde förväntas. Det har

sedermera kunnat konstateras att flera anbud avgivits som låg på samma

nivå som Uddevallavarvets.

Även om man utgår från att sådana speciella förluster som jag nu nämnt

kan undvikas i fortsättningen, måste man räkna med att en fortsatt fartygs-

produktion under den varvskonjunktur som f. n. råder medför mycket stora

årliga förluster för Uddevallavarvet. Under sådana förhållanden framstår

det som ofrånkomligt att man, som jag framhöll redan år 1965, begränsar

produktionen av fartyg vid varvet. Med hänsyn till redan tecknade order har

någon mera väsentlig begränsning inte kunnat ske förrän efter år 1966. Sty­

relsen för varvet har emellertid nu kommit till att man bör inrikta sig på att

inom de närmaste åren nedbringa produktionen och förbättra driftsresul­

tatet, bl. a. genom att koncentrera verksamheten till den modernare och mer

effektiva delen av varvet. Detta medför givetvis en reduktion av antalet

anställda.

Jag delar den uppfattning styrelsen sålunda uttalat. En förutsättning är

emellertid att friställandet av arbetskraften kan ske på sådant sätt och i

sådan takt att sysselsättningssvårigheter inte uppkommer. De ansträng­

ningar som hittills gjorts för att tillföra Uddevallaorten nya arbetsmöjlig­

heter måste därför ytterligare intensifieras. Jag har från lokaliseringsmyn-

digheterna inhämtat, att överläggningar sedan en tid tillbaka skett med fö­

retag som är väl ägnade att möta de omställningsproblem som kan uppstå

6

i Uddevalla. Det bör därför vara möjligt att låta begränsningen av varvs-

driften tidsmässigt ske så att en tillfredsställande lösning av sysselsättnings­

problemen för de anställda uppnås.

Jag är väl medveten om att i en sådan verksamhet som varvsrörelse finns

så stora s. k. fasta kostnader, att en produktionsminskning först på längre

sikt leder till en mera väsentlig minskning av förlusterna. Man måste räkna

med att — även om fartygsproduktionen begränsas i enlighet med den

uppfattning jag uttalat — företaget de närmaste åren kommer att redo­

visa årliga förluster på ca 20 milj. kr. Med hänsyn till hl. a. den räntesub­

vention som lämnas redarna genom kreditgivningen skulle dock de årliga

förlusterna vid fullt utnyttjande av kapaciteten kunna bli inemot 10 milj.

kr. större. Oavsett de vinster man kan nå genom produktionsminskning

anser jag det nödvändigt att göra alla ansträngningar för att Uddevalla-

orten skall bli mindre beroende av en så konjunkturkänslig verksamhet

som varvsrörelse. Detta är så mycket mer angeläget som någon ljusning

i varvskonjunkturen inte kan skönjas.

Som jag tidigare framhållit skiljer sig situationen för Uddevallavarvet

och för övriga svenska storvarv främst däri, att Uddevallavarvet saknar

den konsolidering som är nödvändig för att verksamheten skall kunna dri­

vas eu längre tid under lönsamhetsgränsen. Från den samlade varvsindu­

strin har emellertid yrkats på ytterligare finansieringshjälp för att varven

skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Den finansie-

ringshjälp som sålunda begärts är emellertid av sådan storlek att den med

hänsyn till kapitalmarknadens tillgångar reser nya svåra avvägningspro-

blem för såväl varvsindustrin som näringslivet i övrigt.

Under sådana förhållanden har jag ansett att staten inte kan medverka

till ytterligare finansieringshjälp åt varven med mindre en verklig struktur­

rationalisering kommer till stånd inom varvsindustrin. Om varven skall

kunna överleva den varvskris som råder, är det nödvändigt att produktions-

och administrationskostnader bringas ned och att forsknings- och utveck­

lingsarbetet samordnas. Ett produktionssamarbete i väsentligt mer utbyggd

form behövs om svensk varvsindustri skall hålla sin ställning i dagens inter­

nationella konkurrensläge. Redan år 1963 då den första finansieringshjäl­

pen lämnades till varven uttryckte jag förhoppningar om att det samord­

nande kreditarrangemang som då föreslogs skulle leda till ett intimt sam­

arbete mellan de svenska varven. Dessa förhoppningar har inte infriats.

Under våren 1966 hölls på mitt uppdrag överläggningar med Eriksberg

och Götaverken i syfte att få till stånd ett samgående mellan sistnämnda två

varv samt Uddevallavarvet. En förutsättning för att den önskade finansie­

ringshjälpen skulle lämnas var enligt min mening att ur statens synpunkt

tillfredsställande samarbete och integration kom till stånd. Det av mig upp­

ställda villkoret ansågs dock inte godtagbart och förhandlingarna ledde där­

för inte till något resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967

8

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förord­

nar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut­

visar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1967

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670 I 44