2

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ^ år 1967

Som allmänt behörighetsvillkor till utbildning av klasslärare för lågstadiet och

mellanstadiet skall gälla att sökande genomgått gymnasium, fackskola eller äger

motsvarande utbildning.

Den ämnesteoretiska utbildningen för blivande ämneslärare på grundskolans

högstadium och det gymnasiala stadiet skall bedrivas inom universitetsväsendet

och skall i fråga om nivå och omfattning ansluta till vad som nu gäller för

behörighet till adjunkttjänst på resp. stadier. För adjunkttjänst i allmänna

läroämnen skall utbildningen vara enhetlig såtillvida att behörighet skall uppnås

av den som vid filosofisk fakultet avlagt primärexamen med lärarinriktning.

Den ämnesteoretiska utbildningen av blivande lärare i tekniska ämnen bör till­

godoses genom teknisk magisterutbildning eller civilingenjörsutbildning och av

blivande lärare i ekonomiska ämnen genom studier vid universiteten eller ut­

bildning vid handelshögskolorna. Den ämnesteoretiska utbildningens närmare

utformning fixeras inte i propositionen utan avses ytterligare prövas av uni-

versitetskanslersämbetet i samband med ämbetets utredning rörande bl. a. fasta

studiegångar vid filosofisk fakultet.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen av ämneslärare skall bestå av en

förberedande del i anslutning till den ämnesteoretiska utbildningen och en av­

slutande del omfattande det sista studieåret. Denna utbildning liksom utbild­

ningen av klasslärare föreslås förlagd till självständiga lärarhögskolor.

Lärarhögskolorna skall spela en central roll inom det pedagogiska forsknings-

och utvecklingsarbetet samt inom fortbildningen.

I avvaktan på en mer allsidig översyn av övningslärarutbildningen föreslås

provisoriska åtgärder, som innebär att lärartjänst på högstadiet, i gymnasiet,

fackskolan och yrkesskolan skall kunna avse en kombination av läroämnen och

övningsämnen samt vissa andra ämnen.

En fastare organisation av huvudlärarsystemet föreslås. I grundskolan och

samtliga gymnasiala skolformer skall inrättas arvodestjänster som huvudlärare.

Intagning till lärarutbildningen skall grundas huvudsakligen på betyg från

föregående utbildning medan lämplighetsprövning tills vidare skall utnyttjas

endast för att undvika intagning av för yrket klart olämpliga sökande.

Varje lärarhögskola föreslås få förfoga över en eller flera skolenheter inom det

allmänna skolväsendet för försöks- och demonstrationsändamål. För handledning

av lärarkandidater under den praktiska utbildningen skall därutöver finnas sär­

skilda handledare, så långt möjligt samlade till särskilda skolenheter eller s. k.

praktikcentra.

Utöver de lärarhögskolor för utbildning av såväl klass- som ämneslärare,

som redan är organiserade, föreslås nya sådana bli upprättade i Umeå den 1 juli

1967 och i Linköping den 1 juli 1968. Flertalet av de nuvarande folkskolesemi-

narierna ersätts den 1 juli 1968 med lärarhögskolor för enbart klasslärarutbild­

ning. Vid några folkskoleseminarier skall den utbildning av klasslärare som byg­

ger direkt på grundskolan fortsätta övergångsvis. I avvaktan på en utredning

om utbildning av lärare för bl. a. den finsktalande befolkningen i Sverige skall

verksamheten vid folkskoleseminariet i Haparanda till vidare fortsätta.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

1. Inledning

1.1 Utredningsarbete och remissbehandling

De under senare år beslutade genomgripande reformerna av den obligatoriska

skolan och av de gymnasiala skolorna ställer nya krav på lärarutbildningen.

Reformerna påverkar lärarutbildningen bade kvantitativt och kvalitativt. Den

förlängda skolplikten och expansionen av gymnasiestadiets skolor medför så­

lunda ett starkt ökat lärarbehov. Skolans mål och innehåll har förändrats bl. a.

'genom att nya ämnen och nytt lärostoff tillkommit. Undervisningens utform­

ning har ändrat karaktär bl. a. genom att självständigare och friare arbetsformer

betonas starkare, grupparbete tillämpas i ökad utsträckning och samverkan mel­

lan ämnen och lärare ges större vikt. Den ämnesteoretiska utbildningen likaväl

som den praktisk-pedagogiska måste anpassas till de nya förhållandena.

Lärarutbildningsfrågorna både i kvantitativt och kvalitativt avseende har

fortlöpande uppmärksammats under arbetet med skolreformerna. I nära anslut­

ning till principbeslutet om skolväsendets utveckling behandlades sålunda vid

1950 års riksdag riktlinjer för lärarutbildningens ordnande, i vilka underströks

uppfattningen om lärarutbildningens grundläggande betydelse för skolreformen.

Delreformer rörande lärarutbildningen har därefter genomförts såsom upprät­

tande av lärarhögskolor, en starkt ökad intagning vid folkskoleseminarierna jäm­

te ny organisation och nya undervisningsplaner vid dessa, provarets omvandling

till praktisk lärarkurs om i regel en termin jämte efterföljande handledd praktik,

en kraftig utökning av kapaciteten vid lärar kursskolorna samt åtgärder för

vidareutbildning av folkskollärare.

Allteftersom grunddragen i det nya skolsystemets utformning klarare kunde

skönjas aktualiserades behovet av ett mer långsiktigt perspektiv pa lärarutbild­

ningens omfattning och utformning.

Den 30 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla högst fem

sakkunniga för att utreda ämnes- och klasslärarutbildningens organisation m. m.

Direktiven för de sakkunnigas arbete angavs i mitt yttrande till statsrådsproto­

kollet samma dag. I första hand avsågs en utredning rörande den yttre organisa­

tionen av lärarutbildningen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 1 oktober 1960 fem sak­

kunniga (verkställande direktören i Hansakoncernen Olle Karleby, ordf., riks­

dagsmannen, rektorn vid folkskoleseminariet i Stockholm Stellan Arvidson,

f. d. rektorn för lärarhögskolan i Stockholm Eskil Rällquist, rektorn för lärar­

högskolan i Göteborg Börje Svensson och skolrådet i skolöverstyrelsen Arne

Sönnerlind; direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s. 259). De sakkunniga antog

benämningen 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS).

I samband med att LUS den 6 juni 1962 erhöll vidgade direktiv (se 1963 års

riksdagsberättelse s. 242) avseende lärarutbildningens innehåll och struktur till-

6

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens central­

organisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges förenade

studentkårer (SFS), Målsmännens riksförbund, Blivande lärares riksförbund,

Biologilärarnas förening, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas

riksförening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Moders-

målslärarnas förening, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska

klassikerförbundet, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning

i Stockholm, Lund och Göteborg, Svenska teknologföreningen, Hermods korres­

pondensinstitut, Teckningslärarnas och teckningslärarinstitutselevernas (Tl-ele-

vernas) förening, Direktionen för handelshögskolan i Stockholm, Svenska för­

bundet för specialundervisning, Svensk yrkesvalslärareförening, Sveriges elevers

centralorganisation (SECO) samt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främ­

jande;

Centerns ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdoms­

förbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Vissa skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit vilka till större delen

avser gymnasieadj unktsutbildningen.

Med anledning av riksdagens beslut angående reformering av de gymnasiala

skolorna m. m. anbefalldes skolöverstyrelsen den 22 januari 1965 att till Kungl.

Maj:t inkomma med förslag beträffande bl. a. behörighetsbestämmelser för de

lärarkategorier, vilka ej avsågs skola behandlas av LUS. Skolöverstyrelsen har

sedermera avlämnat ett sådant förslag. Efter remiss har yttranden häröver av­

getts av följande myndigheter, organisationer m. fl., nämligen

skolnämnden för Stockholms stad och län, samtliga länsskolnämnder;

seminarierna för huslig utbildning, textillärarlinjen vid Malmö lärarhögskola,

slöjdlärarseminariet, teckningslärarinstitutet;

universitetskanslersämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, direktio­

nen över gymnastiska centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien,

yrkesutbildningsberedningen;

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsför­

bundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Sveriges industriförbund;

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens central­

organisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Målsmännens riks­

förbund, Blivande lärares riksförbund;

Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening, Samfundet för affärsutbildning,

Melinska stenografförbundet, Svenska facklärarförbundet;

Centerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Vissa av remissinstanserna har även bifogat yttranden från underställda myn­

digheter eller från föreningar och förbund hörande till huvudorganisationerna.

1.2 Propositionens uppläggning

I propositionen lämnas en starkt förkortad redogörelse för LUS’ betänkanden,

i huvudsak avseende huvudbetänkandet Lärarutbildningen (SOU 1965: 29—30).

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lp år 1967

2. Lärarutbildningens uppgifter

2.1

Behovet av lärare

2.1.1 Lärarutbildningssakkunniga

Lärarutbildningens mål är enligt LUS att förse skolan med tillräckligt många

och tillräckligt utbildade lärare. De rent kvantitativa lärarutbildningsfrågorna

kan inte helt särhållas från de rent kvalitativa framhåller LUS. I betänkandet

Skolans försörjning med lärare (SOU 1964:44) redovisar LUS sin kartläggning

av lärarsituationen och sina beräkningar av det framtida lärarbehovet. I prop.

1965: 79 (s. 4—5) angående vissa frågor rörande lärarutbildning har en summa­

risk redogörelse lämnats för innehållet i detta betänkande.

Hur antalet klasslärare ökat under efterkrigstiden framgår av följande sam­

manställning (tablå 1 s. 40)h

År

Lågstadielärare1

Mellanstadielärare

1945 .........................................................

10 829

15 332

1950 .........................................................

11 652

17 440

1953 .........................................................

12 979

18 902

1957 .........................................................

13 409

21 182

1961 .........................................................

14 751

23 032

1963= .........................................................

16 059

23 541

1 Beteckningarna lågstadielärare och mellanstadielärare används här som tekniska termer och

refererar inom folkskoleväsendet till småskollärare resp. folkskollärare.

2 Preliminära uppgifter.

Ökningen är betydande och har orsakats av dels det ökade barnantalet, dels

den successivt förlängda skolgången. Härtill kommer att bristen på akademiskt

utbildade lärare i stor utsträckning täckts med hjälp av klasslärare. Antalet

folkskollärare utan vidareutbildning som helt eller partiellt tjänstgjorde i högre

skolor utgjorde (s. 40):

År 1947

............... 99

År 1961 ............. ............. ca 1 600

1950

............... ............... 265

1963 ............. ............. » 2 000

1954

............... ............... 406

1964 ............. ............. » 2 000

Enligt de beräkningar som framlades av 1932 års seminariesakkunniga skulle

det vid 1950-talets början behövas en examination av endast 215 småskollärare

1 Sidhänvisningen avser här liksom i det följande LUS’ huvudbetänkande (SOU 1965: 29), om ej

annat anges.

10

Bristen på klasslärare bör jämföras med det antal folkskollärare utan vidare­

utbildning (ca 2 000 år 1963) som tjänstgör på högre stadier. Jämförelsen visar

för 1963 ett överskott av folkskollärare utan vidareutbildning vilket emellertid

i huvudsak motsvarade bristen på vidareutbildade folkskollärare.

Behovet av lärare i läroämnen har fördubblats under den senaste tioårs­

perioden. Åren 1961—1964 var lärarbristen enligt det s. k. 60-procentsalterna-

tivet i stort sett konstant, nämligen — beroende på vilken definition som väljes

— 3 000 ä 4 000 heltidstjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Brist på lärare i läroämnen vissa år på grundskolans högstadium samt i real­

skolor och gymnasier (tablå 4 s. 43)

År

Icke behöriga

Med full tjänstgöring

Med partiell tjänstgöring

1947 .........................................................

172

455

1952 .........................................................

568

715

1956 ..........................................................

1 624

1960 .........................................................

2 900

1963 .........................................................

3 900

Anm. Talen för 1960 och 1963 avser det s. k. 60-procentsalternativet. Uppgifterna för 1947 och

1952 är hämtade ur skolöverstyrelsens utredning Skolan och de stora årskullarna, för 1956 ur

Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21), för 1960 och 1963 ur prop. 1964: 68.

LUS har låtit utföra lärarbehovsprognoser. I första delen av betänkandet

Skolans försörjning med lärare (SOU 1964: 44) redogör LUS för den s. k. utbild-

ningsundersökningen. Denna visar att 63,8 % av undervisningen på högstadie-

och realskolenivån läsåret 1961/62 bestreds av lärare med minst ett akademiskt

betyg i undervisningsämnet eller motsvarande. Höjdes kraven till tvåbetygs­

nivån sjönk andelen till 46,1 % . På gymnasiet sköttes 83,3 % av undervisningen

av lärare med minst två akademiska betyg i ämnet. Sattes kraven till trebetygs­

nivån utgjorde andelen endast 40,1 %.

Aktuell utbildningsnivå för undervisningen i olika skolformer 1961/62

(tablå 6 s. 56)

Lägre norm

Högre norm

Renodlade högstadier .............................................................

50,6 %

26,4 %

Realskoleorganisationen ..............................................................

69,8 %

54,8 %

Båda skolformerna tillsammantagna ......................................

63,8 %

46,1 %

Gymnasiet

.................................................................................

83,3 %

40,1 %

] 2

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

bildningsorganisationen liksom vid bedömningen av hur man i detta skede

skall förfara med den nuvarande seminarieorganisationen.

I del 2 av huvudbetänkandet (SOU 1965: 30) anger LUS behovet av klass­

lärare år 1970 till 38 050 (s. 89), medan överstyrelsen nu vill ange behovet till ca

40 000. Detta innebär att under de närmaste fem åren skulle erfordras ett till­

skott av ca 2 000 klasslärare mer än vad LUS angett. Inte minst mot bakgrunden

av erfarenheterna från senare år finner överstyrelsen det nödvändigt, att skolan

nu definitivt tillförsäkras en jämn och tillräckligt omfattande lärarförsörjning,

dimensionerad även för att möta snabba förändringar. Det behövs därför en

lärarutbildningsorganisation som ger en större tillgång på klasslärare än vad

LUS beräknat och som också möjliggör vidareutbildning av klasslärare.

Överstyrelsen finner det angivna behovet av ämneslärare svårbedömbart och

betonar osäkerheten i de använda lärarkoefficienterna, osäkerheten i elevernas

fördelning på olika sektorer inom det gymnasiala skolväsendet, inte minst efter

en genomförd reform av yrkesskolsektorn, tillkomsten av nya utbildningsvägar

bl. a. av postgymnasial natur samt en vidgning av vuxenutbildningen. Över­

styrelsen finner dock, utan att nu kunna ange några mer konkreta eller precisa

beräkningar, att de angivna talen bör betraktas som minimital.

Ett tiotal av skolöverstyrelsens remissinstanser understryker nödvändigheten

av större årlig ökning av lärarproduktionen än den av LUS föreslagna. Skälen

härför sammanfattas av länsskolnämnden i Jämtlands län på följande sätt. Ten­

densen på arbetsmarknaden mot ett vidgat inrättande av del- och halvtids­

tjänster främst för kvinnlig arbetskraft torde för läraryrkets del innebära att

examinationsbehovet kraftigt ökar på alla stadier. LUS har inte i tillräcklig

grad räknat med den förväntade snabba expansionen av vuxenutbildningen och

dess behov av lärare. Skolans behov av lärare med hänsyn till nya verksam­

hetsformer för de yrkesutbildade lärarna synes inte tillräckligt ha beaktats.

Skolstyrelsernas ökade befogenheter att medge nedsättning i undervisnings-

skyldigheten för lärare ökar lärarbehovet. Samhälle, organisationer, företag och

enskilda kommer att i ökad utsträckning anställa för läraryrket utbildade i

andra befattningar. Yrkesskolans behov av ämneslärare synes ha underskattats.

Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller att tillgången på lärare även

är betingad av skolans möjligheter att behålla den utbildade personalen inom

lärartjänst. Trivsel- och miljöfrågornas betydelse i detta sammanhang borde

bli föremål för mer ingående undersökning. Länsskolnämnden i Örebro län anser

att LUS har överskattat lärarbenägenheten och att läraravgången är större än

den av LUS uppskattade. Då fast vidareutbildning genomförs kommer genom­

strömningen av lärare att öka från lägsta till högsta utbildningsnivå med på­

följd att utbildningsplatser kommer att vara blockerade under längre tid än

vad LUS beräknat. Rektor och kollegium vid jolkskoleseminariet i Falun finner

mycket tyda på att man kan vänta ytterligare ökning av lärarbehovet på alla

stadier och framhåller särskilt den nya möjligheten till halvtidstjänst för klass­

lärare. Tjänsterna som lärare på mellanstadiet kommer sannolikt inom en snar

14

terna vid Göteborgs universitet. Faran av för snäva marginaler vid beräkningen

av lärarbehovet betonas av rektorsämbetet, samhällsvetenskapliga och matema-

tisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt historisk-filosofiska sektionen vid

Uppsala universitet, rektorsämbetet och fakulteterna vid Stockholms universitet

samt språkvetenskapliga sektionen vid Göteborgs universitet. Rörande lärarbe-

nägenheten anser rektorsämbetet vid Uppsala universitet att man knappast kan

tvinga en person som genomgått lärarutbildning att verkligen bli lärare samt att

en ökad lärarbenägenhet med största sannolikhet förutsätter att läraryrket görs

mera attraktivt än vad det tycks vara i dag. Historisk-filosofiska sektionen och

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet anser det

sannolikt att de akademiska linjerna kommer att bli attraktiva men att av­

bro ttsfrek vensen blir hög och att många examinerade väljer annan verksamhet

än lärarens. Sprakvetenskapliga sektionen vid Göteborgs universitet menar att

genom den föreslagna lärarutbildningslinjen en skiljelinje dras mellan blivande

lärare och övriga universitetsutbildade, vilket kan försvåra rekryteringen till

lärarbanan och medföra risker för lärarkårens isolering. Matematisk-nat^veten­

skapliga fakulteten vid Stockholms universitet finner att LUS beträffande hög-

stadie- och gymnasielärarna synes ha förutsatt att 95 % av de utbildade kom­

mer att ägna sig åt läraryrket, vilket är en anmärkningsvärt hög siffra. Konsis­

toriet vid Umeå universitet ifrågasätter om inte LUS väl optimistiskt bedömt

»nettoproduktionen» av lärare, dvs. den andel av de på lärarutbildningslinjerna

intagna som verkligen blir lärare.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker betydelsen av att prognosmetoderna

blir föremål för fortsatt utvecklingsarbete. Beräkningarna måste också fort­

löpande revideras och planeringen anpassas till nya och förändrade betingelser.

Statistiska centralbyrån anser att LUS’ betänkanden har inneburit väsent­

liga framsteg vad avser de definitioner, metoder och fakta som behövs för att

kunna göra tillförlitliga lärarprognoser, men finner dock LUS’ antagande att

ämneslärarbristen helt skulle vara upphävd 1970 orealistiskt. Den stagnerande

tillströmningen till de naturvetenskapliga fakulteterna gör det i stället troligt

att en besvärande brist på lärare i matematik, fysik och kemi fortfarande

råder då.

Med anledning av LUS’ oklara uppgifter om förekomsten av ämneslärare

i yrkesskolan har centralbyrån redovisat tillgängliga resultat av en under april

1965 gjord undersökning, vilken vid remissyttrandets avlämnande ej var slut­

förd.

Det obligatoriska skolväsendets lärarbehov på längre sikt blir i första hand

beroende av födelsetalens utveckling. Centralbyrån anför vidare.

Det arbete med olika matematiskt formulerade modeller av utbildnings­

väsendet som bedrivs inom prognosinstitutet vid centralbyrån siktar till att

kartlägga informationsbehovet och få fram standardiserade rutiner för en regel­

bunden uppföljning av framtida utbildningsprognoser. Sedan bl. a. en nu på­

gående omfattande bearbetning av befintlig lärarstatistik avslutats avser insti­

tutet att under 1966 framlägga en reviderad lärarprognos avseende klasslärare

och ämneslärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

16

lägenheten av »rullande» prognoser beträffande lärarbehovet. I fråga om ämnes-

lärarna får man räkna med ökad efterfrågan även från de stora utbildnings-

sektorer som står närmast i tur för reformer, nämligen yrkesutbildningen och

vuxenutbildningen. Bl. a. med hänsyn härtill är det sannolikt att relationstalet

elever-lärare i grundskola, fackskola och gymnasium tills vidare måste bibe­

hållas oförändrat under åtskilliga år, för att tillräcklig kraft skall kunna sättas

in på ämneslärarutbildningen.

Folkpartiets ungdomsförbund anför att LUS försökt beräkna behovet av

lärare i olika ämnesgrupper i ett jämviktsläge som väntas uppstå efter 1970.

Dessa beräkningar ligger till grund för dimensioneringen av de olika linjerna.

Beräkningarna är tvivelaktiga, då de vilar på den osäkra grunden att lärar-

bristen kommer att vara hävd 1970, vilket förefaller osannolikt. De över­

väganden LUS gjort beträffande graden av de färdigutbildade lärarnas yrkes-

intensitet är inte övertygande. Högerns ungdomsförbund accepterar beräkning­

arna av lärarbehovet för grundskolan men finner det sannolikt att det faktiska

behovet av gymnasielärare blir större än det beräknade. Centerns ungdomsför­

bund anser att med hänsyn till osäkerheten i behovsberäkningarna en så elas­

tisk utbildningsorganisation som möjligt måste eftersträvas, liksom också en

väl utbyggd kontinuerlig prognosverksamhet är nödvändig. Även Sveriges social­

demokratiska ungdomsförbund betonar osäkerheten i lärarbehovsberäkningarna

och anser att man bör inrikta sig på att dimensionera främst klasslärarutbild­

ningen för avsevärt högre tal än vad LUS förordar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

4

är 1967

2.2 Lärarutbildningens mål

2.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

LUS har analyserat skolreformernas innebörd för att utröna om reformerna

inte endast kräver en omläggning av lärarutbildningens innehåll och organisa­

tion utan även påverkar själva målsättningen för denna utbildning. Därvid

har LUS kommit fram till att en stark förändring av målsättningen är nöd­

vändig. Frågan om målet för lärarutbildningen måste ses i belysning av de

nya kraven på skolans verksamhet och lärarens arbete. Den centrala uppgiften

för skolans verksamhet inom såväl grundskolan som det gymnasiala stadiets

skolformer är den enskilda elevens person]ighetsutveckling. Lärarutbildningens

uppgifter i det nya läget sammanfattas av LUS i följande punkter (s. 101).

1. Utbildningen skall hos den blivande läraren tillvarata eller grundlägga

intresse för de enskilda eleverna och deras individuella utveckling och fördjupa

detta intresse i samband med studiet av skolans målsättning, kursernas utform­

ning och det rekommenderade arbetssättet.

2. Utbildningen skall tillvarata eller grundlägga intresse för samarbete med

andra om elevernas fostran, varvid uppmärksamheten riktas på samverkan med

hemmen, samarbetet mellan elevens lärare och samarbetet mellan stadierna.

3. Utbildningen skall bidra till att skapa aktning för elevens människovärde

17

och personlighet och respekt för hans rätt till individuell utveckling. Häri ingår

inskärpningen av lärarens plikt att vara objektiv och neutralt informerande i

kontroversiella frågor på livs- och samhällsåskådningarnas områden.

4. Utbildningen skall ge psykologiska insikter med tonvikt på personlighets-

och utvecklingspsykologi och med syfte att skapa förståelse för elevernas olik­

het i fråga om förutsättningar för skolarbete.

5. Utbildningen skall ge erforderliga kunskaper i pedagogik med tonvikt på

skolans nutidshistoria, skolreformens ideologi, målsättningen för skolarbetet

och de däremot svarande undervisningsprinciperna.

6. Utbildningen skall ge skicklighet i handhavandet av det för skolväsendet

rekommenderade arbetssättet, varvid elevernas själv verksamhet och skolarbe­

tets individualisering träder i förgrunden.

7. Utbildningen, som för alla lärarkategorier skall bygga på inhämtad all­

mänbildning motsvarande genomgånget gymnasium, skall fördjupa denna, bl. a.

med sikte på sambandet mellan skolarbete och samhällsutveckling och på

skolans uppgift att ge estetisk fostran.

8. Utbildningen skall stå på vetenskaplig grund och skapa en vetenskaplig

kritisk hållning till företeelser och problem.

9. Utbildningen skall ge de för olika ämnen och stadier erforderliga ämnes­

kunskaperna och ämnesfärdigheterna.

10. Utbildningen skall vara så lagd, att den skapar gemenskap mellan de

olika lärargrupperna.

11. Den praktiska lärarutbildningen skall vara nära integrerad med metodik­

undervisningen och samtidigt ge det nya arbetssättet konkret belysning.

12. Utbildningen skall vara ett led i den fortgående skolreformen och grund­

lägga vilja och förmåga till omstrukturering och omvärdering av skolans arbets­

situation, av kurser och lärostoff samt ge läraren förutsättningar att delta i det

pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet på vetenskaplig grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

2.2.2 Yttranden

LUS’ synpunkter på målsättningen för lärarutbildningen har väckt

stort intresse bland remissinstanserna och accepteras allmänt i sina huvud­

drag. Mot en del uttalanden har dock vissa erinringar gjorts.

Skolöverstyrelsen finner att LUS presenterat grunddragen i ett vidsynt och

progressivt lärarutbildningsprogram. Överstyrelsen framför emellertid vissa

principiella invändningar beträffande avvägningen mellan ämnesutbildningen

och utbildningen i pedagogik och metodik. Vetenskapernas expansion och den

genomgripande samhällsutvecklingen under de senaste årtiondena har starkt

förändrat lärarens situation i skolan. Förslagen till studieplaner präglas emel­

lertid i viss mån av att de metodiska och yrkesförberedande inslagen fått stå

tillbaka för ett mer omfattande, inte sällan jämförelsevis konventionellt ämnes­

innehåll. Lärarutbildningen måste mer än tidigare inrikta sig på lärarens upp­

gifter som arbetsledare och som medarbetare i skolans elevvårdande verksam­

het. Inlärningen är inte enbart en intellektuell additionsprocess, utan de emo­

tionella faktorerna och den sociala situation, i vilken inlärningen försiggår, spelar

en avgörande roll för inpräglingen av kunskaper och färdigheter, vanor och

attityder.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 4

18

Särskilt i sina förslag beträffande utbildningen av högstadiets och det gym­

nasiala stadiets lärare såväl vad avser innehållet i ämnesstudierna samt i peda­

gogik och metodik som i fråga om fördelningen av den tillgängliga utbildnings­

tiden tar LUS enligt överstyrelsens mening inte de fulla konsekvenserna av

sitt eget målsättningsresonemang och inte heller tillräcklig hänsyn till de prin­

cipiella synpunkter som överstyrelsen nu framfört. Överstyrelsen anför vidare.

Tydligast kommer de sakkunnigas inställning till avvägningsfrågorna fram i

betänkandets del III, Studieplaner för lärarutbildningen (SOU 1965: 25). Spe­

ciellt studieplanerna för högstadie- och gymnasielärarutbildningen är i ej ringa

utsträckning präglade av en mera konventionell syn på lärarutbildningens

innehåll. Fackkunskapernas betydelse inom traditionella utbildningsämnen över­

betonas ej sällan. Detta kan bl. a. få till följd, att lärarkandidaterna under sina

studier bibringas en skev uppfattning om skolarbetets mål.

Överstyrelsen ansluter sig i det hela till LUS’ sammanfattning av målsätt­

ningen men föreslår vissa ändringar på några av de tolv punkterna.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser synes de flesta som uttalat sig om

målsättningen acceptera LUS’ synpunkter. Några av instanserna anser att

vissa av dessa synpunkter bör betonas starkare, medan andra ställer sig

frågande inför förslag som synes behöva ytterligare belysning och inför

problem som förefaller kvarstå. Länsskolnämnden i Uppsala län anser det

viktigt inte minst med hänsyn till disciplin och arbetstrivsel i skolan att moment

av socialpsykologisk natur, som t. ex. personlighet och roll, referensgrupper,

normativa grupprocesser, attitydernas uppkomst och förändringar m. m., får en

central plats i utbildningen inom ämnet pedagogik. Länsskolnämndema i Jön­

köpings, Västernorrlands och Jämtlands län betonar lärarens arbetsledarfunk-

tioner i förhållande till eleverna. Länsskolnämndema i Blekinge och Norrbot­

tens län understryker värdet av kontakten med näringslivet och med den

tekniska och ekonomiska utvecklingen, när det gäller lärarutbildningen för

yrkesinriktade studielinjer. Lärarhögskolan i Stockholm föreslår följande till-

lägg till de sammanfattande tolv punkterna: Utbildningen skall ge kännedom

om sådana åtgärder, som befrämjar trivsel och arbetsro i skolarbetet och som

motverkar tendenser i annan riktning.

Även universitetskanslersämbetet delar utredningens allmänna värderingar i

många och väsentliga delar, bl. a. utbildningens inriktning mot en medveten

skolning av läraren för att ge denne en elevcentrerad attityd och förståelse

för den nya skolans bärande principer.

Såsom i annat sammanhang refereras ansluter sig skolöverstyrelsen och uni­

versitetskanslersämbetet inte till LUS’ krav på genomgånget gymnasium för

samtliga lärarkategorier. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm

däremot finner de skäl vägande som LUS anger för att samtliga lärare skall

besitta en allmänbildning som svarar mot gymnasiekunskaper, vilka

på vitala områden fördjupats.

Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1967

20

läroplaner, men detta får enligt fakultetens uppfattning inte medföra att varje

moment i utbildningen måste få en praktisk syftning.

LUS’ uppfattning att utbildningen skall stå på vetenskaplig

grund understryks bl.a. av SACO och Universitetslärarjörbundet. I organisa­

toriskt hänseende har grunden för effektuerandet av denna målsättning dock

inte i alla delar skapats i LUS’ detalj förslag, framhåller emellertid universitets­

lärarförbundet.

Enligt skolöverstyrelsens mening kan inte samtliga lärare förutsättas delta

i det pedagogiska forskningsarbetet på vetenskaplig grund men de kan ha

kontakt med eller hålla sig informerade om det. Utbildningen skall därför ge

lärarna förutsättningar för detta. Rektor och kollegium vid Rostads folkskole-

seminarium i Kalmar hävdar att det finns en allmän tendens att överskatta

de omedelbara forskningskontakternas effekter i lärarutbildningen.

LUS’ uttalande om betydelsen av lärarens insikter i psykologi, peda­

gogik och metodik understryks av flera remissinstanser. Skolledarförbun-

det betonar de psykologiska insikterna med tyngdpunkten lagd på personlig­

hets- och utvecklingspsykologi. Enligt förbundets uppfattning har frågan om

lärarens elevvårdande uppgifter inte heller lösts tillfredsställande. För att ge

ökat utrymme åt dessa avsnitt bör tiden för den direkta lärarutbildningen för­

längas.

Kursföreståndaren för lärar kursskolan vid Malmö latinskola anser att de s. k.

elevnära momenten måste få stort utrymme på bekostnad av t. ex. pedagogi­

kens historia. Svenska förbundet för specialundervisning instämmer helt i de

sakkunnigas förslag till utökad kunskap om elever med skrivsvårigheter och

om metodiska lösningar för sådana elever.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om arbetssättet i sko­

lan och undervisningsformerna. Skolöverstyrelsen liksom ett par

länsskolnämnder betonar sålunda lärarens roll som arbetsledare och hjälpmed­

lens användning i undervisningen. S^dCO, Lärarnas riksförbund och Hermods

Korrespondensinstitut understryker lärarnas viktiga uppgift att fostra ele­

verna till självständigt arbete, vilket förutsätter att lärarna själva i sin ut­

bildning fått träning i sådana moment. SACO tillägger att en annan förut­

sättning för detta är att utbildningen är förlagd till utbildningsanstalter, där

vetenskaplig forskning bedrivs. Lärarnas riksförbund hyser vissa farhågor för

att studiegången blir så bunden, att den målsättning som är fastslagen för

skolan försummas på universitetsnivå. Språkvetenskapliga sektionen vid uni­

versitetet i Göteborg framhåller, att det nuvarande studiesättet vid de fria

fakulteterna bättre synes svara mot det för skolan rekommenderade arbetssättet,

med självverksamhet och individualisering, än lärarutbildningslinjens strängt

tidsreglerade momentföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr J± år 1967

21

Lärarnas riksförbund betonar att läraren måste få stöd i undervisningen i

form av goda yttre förutsättningar såsom ändamålsenliga skollokaler, lämpliga

pedagogiska hjälpmedel, för de nya skolformerna avpassade läroböcker etc.

SECO betonar att de blivande lärarna måste erhålla insikter om kravet på

objektivitet i undervisningen och att objektivitetskravet också

måste ställas på läroboksvalet.

Lärarhögskolan i Göteborg anser, att lärarens fostrande uppgift

alltför litet betonats och uttalar vidare.

I samband med lärarutbildningens mål skall finnas ett samlat uttryck för den

syn som skall vara bakgrund för den fostran av elevens karaktär och person-

lighetsutveckling i enlighet med sina förutsättningar, som uppställts som första

uppgift för skolans arbete bland de unga.

Kravet på skolning till neutralitet och objektivitet i undervisningen bör inte

drivas så långt, att man förbiser sådana moment inom livs- och samhällsåskåd-

ningarna, där inga delade meningar råder.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

.

år 1967

2.3

Departementschefen

2.3.1 Behovet av lärare

Utbildning ger vidgade möjligheter för den enskilda människan att utveckla

sina personliga anlag och intressen. Den är samtidigt en av de viktigaste

förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg. Utbildningen bör

genom sin utformning och genom en alltmer breddad rekrytering medverka till

att utjämna sociala och ekonomiska olikheter i samhället. Den spelar därigenom

en väsentlig roll för strävandena att åstadkomma en ökad jämlikhet mellan

medborgarna.

Detta synsätt har präglat reformarbetet på utbildningsområdet under de se­

naste decennierna. Genom 1962 års beslut har alla barn och ungdomar tillförsäk­

rats en sammanhållen nioårig utbildning i en skolform som ställer eleven och

hans utveckling i centrum för skolans verksamhet. Samma synsätt utgjorde

en av grundvalarna för 1964 års riksdagsbeslut om en genomgripande omge­

staltning av de gymnasiala skolorna.

Parallellt med detta reformarbete, som lett till stora och djupgående för­

ändringar av skolans struktur, har utbildningsväsendet genomgått ett skede av

utomordentligt stark expansion. Antalet elever på grundskolestadiet och det

gymnasiala stadiet har under en 20-årsperiod ökat med i runt tal 60 %. Så

gott som alla ungdomar får i dag nioårig utbildning. Närmare två tredjedelar

22

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

av dem fortsätter i någon gymnasial skolform. Denna andel beräknas fram till

1970-talets början växa till 80 ä 85 %.

Denna dynamiska utveckling har givetvis ställt statsmakterna inför många

problem, som i vissa fall visat sig svårlösta. Ett av de mera svårbemästrade är

att förse skolväsendet med ändamålsenligt utbildade lärare i tillräckligt antal.

Den expansion av utbildningsväsendet som skett under senare år har varit

möjlig bl. a. därför att antalet lärare ökat väsentligt. Sålunda har antalet små-

och folkskollärare under den senaste tioårsperioden ökat med närmare en fem­

tedel och i läroämnena har antalet lärare i runt tal fördubblats. Trots denna

kraftiga ökning har emellertid tillskottet av lärare inte hållit jämna steg med

skolväsendets expansion. Brist på utbildade lärare har därför uppkommit. Situa­

tionen är något olika för klasslärare och ämneslärare. Under de senaste åren

har antalet icke behöriga klasslärare successivt ökat. På lågstadiet tjänstgjorde

hösten 1963 ca 700 och hösten 1966 ca 1 400 icke utbildade lärare. Sistnämnda

antal är närmare 10 % av det totala lärarbehovet för stadiet. På mellanstadiet

tjänstgjorde hösten 1963 ca 1 100 lärare utan utbildning för stadiet. Hösten

1966 var motsvarande tal ca 2 400 vilket är mer än 10 % av det totala lärar­

behovet på mellanstadiet. Samtidigt bestred folkskollärare utan vidareutbild­

ning undervisning på grundskolans högstadium och realskolestadiet i en om­

fattning som svarade mot ca 1 600 heltidstjänster. Vidare tjänstgjorde småskol-

lärare i viss utsträckning på mellanstadiet. Bilden blir därför något ljusare om

man jämför den totala tillgången på klasslärare med behovet på låg- och mellan­

stadiet, dvs. om man tänker sig att varje lärare med småskollärarexamen tjänst­

gjorde på lågstadiet och varje lärare med folkskollärarexamen på mellanstadiet.

Bristen på småskollärare skulle då innevarande läsår vara drygt 700 och bristen

på folkskollärare knappt 700. Härtill kommer emellertid en brist på över 1 500

folkskollärare med särskild vidareutbildning för tjänstgöring på högstadiet. I

fråga om lärare i läroämnen med akademisk utbildning har situationen sedan

länge varit betydligt ogynnsammare. Tecken tyder emellertid på att en ändring

till det bättre nu är på väg. Enligt det s. k. 60 %-alternativet, vilket innebär

att 60 % av undervisningen i läroämnen på högstadiet skall bestridas av lärare

med akademisk utbildning, var bristen relativt konstant under åren 1960—1964.

År 1963 uppehölls undervisning i läroämnen i en omfattning motsvarande ca

3 400 heltidstjänster av lärare utan akademisk examen eller motsvarande behö­

righet. Hösten 1966 hade detta antal minskat till ca 2 700. Att situationen kon­

tinuerligt förbättras, bekräftas även av rapporter från lärarförmedlingarnas

verksamhet. Den konstaterade bristen fördelar sig emellertid mycket ojämnt på

olika skolformer. Den är särskilt stor på högstadiet, medan lärarbristen på gym­

nasiet är obetydlig. Vidare är bristen på lärare särskilt stor i fråga om natur­

vetenskapliga ämnen.

Under det senaste decenniet har fortlöpande utförts undersökningar av den

faktiska lärarsituationen och beräkningar av behov av och tillgång på lärare

i framtiden. Allteftersom det blivit möjligt att bedöma utfallet av prognoserna

23

har det regelmässigt visat sig att lärarbehovet underskattats. Förklaringarna

härtill är flera. När det gäller de icke-obligatoriska skolorna är en avgörande

orsak till det ökade lärarbehovet, att efterfrågan på utbildning vuxit snabbare

än man förutsett, vilket i sin tur föranlett statsmakterna att besluta en snabbare

utbyggnad av dessa skolformer. Förutom av skolväsendets dimensionering beror

lärarbehovet på den s. k. lärartätheten, varmed brukar menas förhållandet mel­

lan antalet elever och antalet lärare. Av väsentlig betydelse för lärartätheten är

den genomsnittliga klass torleken. År 1965 visade det sig att den genomsnittliga

klasstorleken i grundskolan sjunkit under vad som förutsattes i 1962 års grund-

skolebeslut. Följden hade blivit ett avsevärt ökat lärarbehov, framför allt av

folkskollärare. Vissa åtgärder vidtogs under våren 1966 i syfte att gradvis upp­

nå de år 1962 förutsatta klasstorlekarna. Enligt skolöverstyrelsens redovisning

i anslagsframställningarna för budgetåret 1967/68 synes detta syfte delvis ha

nåtts i årskurserna 1, 4 och 7.

Det av LUS redovisade prognosarbetet, som varit mycket omfattande och

grundligt, har syftat främst till en kartläggning av nuvarande lärarsituation och

beräkningar av behovet av lärare i framtiden. LUS framhåller svårigheterna att

med större noggrannhet uppskatta detta behov. Det är belysande att konstatera

att den s. k. klasslärarprognosen, ursprungligen publicerad år 1962, reviderades

av LUS åren 1964 och 1965 med anledning av de nya befolkningsprognoser som

framlades år 1963 och år 1965. De senaste bedömningarna av lärarbehovet av­

viker avsevärt från den första. LUS har bedömt behovet av lärare under 1970-

talet så, att 1100 studerande bör intas till lågstadielärarutbildning, ca 1 500 till

mellanstadielärarutbildning och ca 2 000 till ämneslärarutbildning. Till lågsta­

dielärarutbildning intas innevarande budgetår 1 440 studerande och till mellan­

stadielärarutbildning 1 344 studerande. I anslagsberäkningarna för innevarande

budgetår i fråga om ämneslärarutbildning har vidare räknats med en intagning

av ca 2 000 ämneslärarkandidater under budgetåret.

Remissinstanserna har i regel starkt förordat en högre intagningskapacitet vid

lärarutbildningsanstalterna än den LUS räknat med. Man anser bl. a. att LUS

i sina prognoser underskattat behovet av lärare för vuxenutbildning och post-

gymnasial utbildning men kritiserar också LUS’ antagande att lärarbristen i

huvudsak skulle vara hävd omkring 1970.

Enligt vad jag erfarit pågår inom statistiska centralbyråns prognosinstitut ar­

betet med nya beräkningar över behovet av såväl klasslärare som lärare i läro­

ämnen. I fråga om klasslärare torde resultatet av beräkningarna framläggas

inom kort.

I avvaktan härpå har vissa överslagsmässiga kalkyler gjorts inom ecklesia­

stikdepartementet. Enligt dessa torde en intagning till småskollärarutbildning

av den omfattning LUS föreslagit, nämligen 1 100 lärarkandidater, vara till­

räcklig på lång sikt. De närmaste åren borde emellertid kapaciteten med hän­

syn till bl. a. nu rådande lärarsituation vara väsentligt större. I fråga om mel­

lanstadielärarutbildning skulle enligt kalkylerna den av LUS föreslagna kapaci­

Kungl. Maj:ts proposition nr £ år 1967

24

teten även på längre sikt vara helt otillräcklig. Beträffande lärare i läroämnen

skulle de närmaste åren erfordras ett årligt nytillskott motsvarande i runt tal

2 000 heltidstjänster för att år 1970 balans mellan tillgång och efterfrågan skulle

kunna uppnås. För att erhålla ett sådant tillskott måste intagningen till ämnes-

lärarutbildning vara avsevärt högre.

För egen del är jag övertygad om nödvändigheten av att vidga lärarutbild­

ningens kapacitet. Det är angeläget att så snart som möjligt komma till rätta

med lärarbristen och förse skolväsendet med ett tillräckligt antal utbildade lä­

rare. Redan uppgifter om nuläget och bedömningar av skolväsendets framtida

utveckling motiverar, såsom remissinstanserna framhållit, att fler lärare utbil­

das än enligt LUS’ förslag. Det är emellertid nödvändigt att vid bestämmandet

av lärarutbildningens kapacitet anlägga ett vidare perspektiv än vad som föl­

jer av ett strikt tillgodoseende av skolväsendets behov av lärare. Osäkerheten i

sådana beräkningar har nyss berörts. Som också LUS framhållit får emellertid

orsaken till att lärarprognoserna hittills ofta slagit fel till en del sökas i det fak­

tum att av de lärarutbildade ett mindre antal än beräknat utnyttjat sin utbild­

ning för pedagogisk verksamhet i skolan.

Bakgrunden härtill torde i betydande grad vara den allmänna användbarhet

som en pedagogisk utbildning har. Att detta gäller ämneslärarutbildningen är

uppenbart, då denna till betydande del utgörs av en akademisk grundutbildning

av värde för en mängd olika yrkeskategorier. Inte så få av dem som efter avslu­

tad grundutbildning ännu tvekar i valet mellan lärarbanan och annan yrkes­

verksamhet synes hitintills också ha genomgått den avslutande praktisk-peda-

gogiska lärarutbildningen utan att därför sedan bli lärare. Med den uppbyggnad

den nya ämneslärarutbildningen får, enligt mina på LUS’ förslag grundade ställ­

ningstaganden, blir även i framtiden denna utbildning användbar och attrak­

tiv för många andra än dem som slutligt väljer läraryrket. Det sagda kommer

med sannolikhet också att gälla för den nya klasslärarutbildningen. Redan nu

har denna utbildning visat sig värdefull inom områden utanför skolväsendet,

vilket beror på att den är brett upplagd med allmänna ämnen och vid sidan

härav psykologiska, pedagogiska och metodiska studier. De förstärkningar av

klasslärarutbildningen jag i det följande avser att föreslå kommer att medverka

till att utbildningens avnämarkrets breddas ytterligare. Det anförda visar att

det är nödvändigt att i framtiden vid dimensioneringen av lärarutbildningen

ta hänsyn även till att pedagogiskt utbildad arbetskraft i växande utsträckning

efterfrågas av andra avnämare än skolväsendet.

Ungdomens intresse för olika former av postgymnasial utbildning, bl. a. lärar­

utbildning är stort i dagens läge. Som framgår av statistiska centralbyråns

remissyttrande var sålunda höstterminen 1965 antalet sökande till klasslärar­

utbildning mer än dubbelt så stort som antalet utbildningsplatser. Goda möjlig­

heter bör därför föreligga att tillgodose samhällets efterfrågan på pedagogiskt

utbildad personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

26

2.3.2 Lärarutbildningens mål

Det är naturligt att vid reformeringen av skolväsendet förändringarna i den

yttre strukturen kan genomföras snabbare än förverkligandet på det »inre pla­

net» av den nya skolans målsättning, kursinnehåll och verksamhetsformer. Be­

tydande insatser har emellertid gjorts och åtskilliga resultat uppnåtts också i

sistnämnda hänseende. Förutsättningar härför har skapats genom att skollokaler

har upprustats, hjälpmedel anskaffats i snabb takt och fortbildningen av lärare

intensifierats. Samtidigt har lärarnas grundutbildning i möjligaste mån succes­

sivt anpassats till de nya kraven. Den nu aktuella, mer omfattande reformen

av lärarutbildningen är ett viktigt led i ansträngningarna att skapa förutsätt­

ningar för fortsatta förbättringar av vårt skolväsende.

Målet för lärarutbildningen måste givetvis, vilket också LUS framhåller,

fastställas med utgångspunkt i de nya skolformernas målsättning, kursinnehåll

och verksamhetsformer, såsom dessa närmare angivits i läroplanerna. De punk­

ter i LUS’ sammanfattning av lärarutbildningens mål, som ger uttryck för detta

samband, har föranlett få erinringar i remissyttrandena. Vissa nyanseringar

eller kritiska synpunkter gäller närmast LUS’ detaljutformning av lärarutbild­

ningen. Till sådana frågor återkommer jag i min framställning. Detsamma gäller

frågan om förutbildningen, vilken inte bör behandlas i förevarande mera all­

männa sammanhang. Här skall jag kort beröra frågorna om lärarutbildningens

vetenskapliga karaktär och lärarutbildningen såsom ett led i den fortgående

skolreformen (punkterna 7 och 12 i LUS’ sammanfattning).

Vid utformningen av en ny lärarutbildning är det som nyss antytts själv­

klart, att man bör utgå från den nya skolans krav. Man måste emellertid hålla i

minnet att skolan inte får vara statisk. Den måste ständigt utvecklas i takt

med förändringarna i samhället och samtidigt utveckla de unga generationer­

nas vilja att ytterligare förbättra detta. De första lärarna med den nya lärar­

utbildningen kommer att vara verksamma ännu ett stycke in på 2000-talet.

Den tidens skola kommer med största sannolikhet att i åtskilliga hänseenden

avvika från dagens. Även om de grundläggande målsättningarna står kvar,

ändras studievägar och kursinnehåll. Mycket tyder på att lärarnas roll och for­

merna för deras verksamhet tillhör det som kommer att vara mest förändrat.

Att i dag mera i detalj ange dessa förändringar låter sig inte göra. Några ten­

denser kan dock registreras. Lärarens uppgift som informationsgivare kommer

att bli mycket mindre och övertas av nya och förbättrade pedagogiska hjälp­

medel. Med sådana kan säkerligen läraren också avlastas en betydande del av

arbetet med kunskapskontrollen. Den traditionella klassundervisningen, som

i grundskolan redan till en del börjat överges, kommer sannolikt att successivt

ersättas av andra arbetsformer. Måhända kommer också själva systemet med

indelning i klasser att försvinna; i varje fall kommer klassen som undervisnings­

grupp att i stor utsträckning ersättas av friare bildningar av studiegrupper

med varierande storlek och sammansättning. Orsakerna till en sådan utveckling

är flera. Här skall i första hand erinras om nödvändigheten av att ta större hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

28

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 4 år 1967

3. Lärarutbildningens innehåll och utformning

3.1

Utbildningens innehåll och specialisering

3.1.1 Lär aru tbildningssakkunniga

Lärarutbildningens innehåll grupperas för samtliga lärare i fyra huvudkate­

gorier: ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik.

Amnesutbildningen (s. 115) föreslås för lågstadiets lärare omfatta alla ämnen

på lågstadiet utom slöjd, men ämnesfördjupning skall förekomma främst i

svenska, religionskunskap, bild- och formarbete, musik och gymnastik. LUS räk­

nar sålunda med ett praktiskt taget renodlat klasslärarsystem på lågstadiet.

Ämnesbyten och ämnesspecialisering har lett till att mellanstadiets lärare inte

undervisar i alla ämnen. Klassens veckotimtal och lärarens överensstämmer inte

längre. Ett modifierat klasslärarsystem föreslås därför på detta stadium. Ämnes-

områdesbegränsningen leder till en annan typ av ämnesfördjupning än tidigare.

Denna bör ske i färre ämnen och omfatta svenska, engelska, ett av orienterings­

ämnena samhällskunskap, historia, geografi och biologi samt ett av övningsäm-

nena musik och gymnastik. Mindre ämnesfördjupande kurser föreslås i matema­

tik, religionskunskap samt bild- och formarbete. Mellanstadieläraren får inte

kompetens i slöjd.

För högstadiets lärare bör ämnesbredden omfatta normalt tre ämnen. Även

den för högstadiet vidareutbildade mellanstadieläraren skall ha ämnesfördjup­

ning i tre ämnen.

Gymnasieläramas ämneskrets förelås regelmässigt omfatta två ämnen. I un­

dantagsfall bör emellertid även dessa lärare kunna ha tre ämnen.

Pedagogikutbildningen (s. 122) bör få en klart starkare inriktning mot lärar­

yrket än hittills. Pedagogik och metodik måste nära samordnas. LUS har låtit

undersöka klassläx-arkandidaters och aktiva lärares uppfattning om pedagogik­

ämnet. Utvecklingspsykologi, mentalhygien och pedagogisk psykologi värdera­

des högst. Pedagogikens historia och statistik intresserade minst.

LUS definierar pedagogik som vetenskapen om hur man undervisar. Peda­

gogikforskningen och pedagogikutbildningen bör centrei'as kring undervisnings­

processen, dess mål, betingelser och resultat. Till målfrågorna hör läroplans-

och kursplaneforskning, som bör följas upp i aktivt kursplaneringsarbete. Un­

dervisningsprocessens betingelser för lärare och elever utgör ett stort forsk­

ningsområde.

LUS understryker pedagogikens centrala plats i lärarutbildningen. Ämnets

företrädare har därför visst ansvar även för den rent ämnesmässiga utbild­

ningen.

30

arna. En av kärnpunkterna i hela utbildningen är därför valet av handledare

och utbildningen av dessa.

I fråga om utbildningens specialisering på olika lärarkategorier (s. 170) beto­

nar LUS att målet för lärarens verksamhet är »den enskilde elevens rika, all­

sidiga och kontinuerliga utveckling» och att denna målsättning leder till att

läraryrket måste ses som en helhet. Specialisering och uppdelning av lärarna

på olika kategorier kan emellertid av praktiska skäl inte undvikas. Läraryrket

har gått mot ökad specialisering. Ämneslärarnas årskursvidd har minskat lik­

som i viss mån ämnesvidden. En och samma lärare kan inte vägleda eleverna

i alla ämnen genom hela skoltiden. Den nuvarande uppdelningen på klass­

lärare och ämneslärare är historiskt betingad och har kommit i ett annat läge

i och med att det gamla parallellskolesystemet (folkskola-läroverk) ersätts med

ett enhetsskolesystem.

LUS gjorde hösten 1962 en undersökning i fråga om klasslärarsystemets till-

lämpning på mellanstadiet i kommuner, där den nya skolorganisationen nått

lägst årskurs 6. Resultaten härav redovisas i betänkandet Lärare på grund­

skolans mellanstadium (SOU 1963: 35). Undersökningen visar att det på mellan­

stadiet inte längre råder något renodlat klasslärarsystem och att lärarna på

detta stadium inte heller önskar ett sådant. Samtidigt är det uppenbart, att det

nya mellanstadiet ej konstruerats för ett ämneslärarsystem. Avvägning måste

ske mellan helhetsaspekten och specialiseringsaspekten.

LUS har även låtit undersöka intresset bland ca 1 300 mellanstadielärare för

undervisning i olika skolämnen samt dessa lärares inställning till olika stadie-

gränser. Resultatet redovisas i betänkandet Specialundersökningar om lärar­

utbildning (SOU 1965:31, del 3). Härav framgår bl. a. att 69 % av de till­

frågade ville ha stadierna indelade i årskurserna 1—3, 4—6 och 7—9 medan

22 % uttalade sig för en stadieindelning 1—3 och 4—9. LUS påpekar emellertid

att resultatet måste ses mot bakgrund av att utbildningen för de svarande an­

passats till det förstnämnda alternativet.

Lärarutbildningen för mellanstadiet kan enligt LUS’ uppfattning inte längre

baseras på tillämpandet av ett renodlat klasslärarsystem. Ämnet slöjd föreslås

därför helt överfört till facklärare. Vidare skall mellanstadieläraren undervisa

i endast ett av ämnena musik och gymnastik. Ämnesområdesbegränsningen

skall samtidigt leda till ämnesfördjupning.

Den nuvarande indelningen av skolans ämnen i läroämnen, övningsämnen

och yrkesämnen är oskarp och godtycklig och vilar på en princip som inte har

stöd i målsättningen för den nya skolan. Uppdelningen i läroämnen och övnings­

ämnen är en rest av ett äldre synsätt om vissa ämnen som formellt bildande

och andra som manuellt färdighetsfrämjande. Den nutida uppdelningen i grund­

skolan på färdighetsämnen (svenska, främmande språk och matematik) och

orienteringsämnen (historia, samhällskunskap, kristendomskunskap, geografi

osv.) är en principiellt annan, men inte heller denna kan bli konsekvent. Yrkes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

31

ämnenas ställning som en från övriga ämnen helt skild grupp beror också på ett

synsätt som blir allt mindre giltigt.

Den för LUS självklara målsättningen, att läraren skall få en i alla avseenden

och i alla ämnen fullgod utbildning — om än inte för all framtid — leder till

slutsatsen att alla ämnen i detta avseende är likvärdiga. Nuvarande hinder

mot kombination av läro-, övnings- och yrkesämnen bör därför elimineras även

om ett fritt kombinerande inte är tillrådligt. Lärarnas kategorisering på stadier

och ämnen är inte a priori given utan endast ett resultat av rent praktiska

avvägningar.

Beträffande specialklasser framhåller LUS att förekomsten av en kategori

speciallärare får inte tas som en förevändning att alltid sammanföra elever, som

är i behov av speciell undervisning och vård, till särskilda klasser. Speciallärar­

utbildningen bör i tilltagande grad avse ett kliniksystem snarare än ett special-

klassystem.

Helhetssynen på lär aruppgiften leder till att utbildningen för de olika lärar­

kategorier, som av praktiska skäl är nödvändiga, bör ha ett gemensamt inne­

håll, gemensamma studieformer och gemensam organisation. Alla lärare måste

ges en bred ämnesorientering, en målbeskrivning och en översiktlig analys av

ämnesinnehållet förutom specialiserande moment. Med gemensamma studie­

former menar LUS att lärarutbildningen för olika kategorier skall ske i högskole-

mässiga former. Den främsta motiveringen för detta ligger i de nya arbetsfor­

merna i skolan med mera individualiserat och självständigt studium.

Gemensamt innehåll och gemensamma studieformer leder till en gemensam

lärarutbildningsorganisation för olika stadiers lärarutbildning. Detta innebär

också att intagning, studiegång och examination sker efter enhetliga principer.

Eftersom tidsramen för utbildningen måste begränsas, bör en specialisering

bland lärarna ske. Denna blir resultatet av en avvägning mellan årskursvidd

och ämnesvidd. LUS anser att varje stadium skall ha sin egen lärarkategori.

Med hänsyn till det med högre stadier ökade ämnesinnehållet sker en successiv

ämnesområdesbegränsning. Att stadiet får ange lärarens arbetsområde har sin

grund bl. a. i tim- och kursplanernas konstruktion samt i den ombildning av

klasserna som ofta sker efter vissa årskurser. Adjunktskåren klyvs i två grupper,

en för högstadiet (i regel tre ämnen) och en för gymnasiestadiet (i regel två

ämnen).

Klasslärarnas nuvarande uppdelning i två kategorier, folk- och småskollärare,

går tillbaka på vissa provisoriska åtgärder vid 1800-talets mitt. 1957 års skol-

beredning aktualiserade frågan om en enda lärarkategori för årskurserna 1—6.

LUS har kommit till den bestämda slutsatsen att lågstadiet bör ha lärare med

specalisering på detta stadium. En av orsakerna till att behovet av special­

klasser och specialundervisning av annan typ visat sig vara måttligt kan bero på

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 4 år 1967

32

lågstadiespecialiseringen. Folkskollärarna är nu formellt behöriga att undervisa

i årskurserna 1—6, men LUS anser deras reella kompetens för lågstadiet otill­

räcklig. En för de båda kategorierna gemensam utbildning kan inte ske utan

tidsförlust. LUS fäster stort avseende vid att stadiegränserna i lärarutbildningen

skall kunna överbryggas genom ett fast system för vidareutbildning (kap. 16).

Enligt tilläggsdirektiven den 6 juni 1962 borde de ämnesteoretiska och de

praktisk-pedagogiska inslagen i lärarutbildningen så långt möjligt integreras.

I fråga om den nuvarande lärarutbildningen framhåller LUS att klasslärarut­

bildningen har haft för mycket av integration mellan teori och praktik medan

ämneslärarutbildningen har haft för litet. En utjämning bör åstadkommas.

LUS har i sitt studieplansarbete beträffande ämneslärarutbildningen strävat

efter att tillvarata alla möjligheter till rationaliseringsvinster genom integrering

(s. 204). En planläggning av studierna inom ämneskombinationen bör leda till

att dubbelläsning undviks, att närbesläktade moment i skilda ämnen kan stödja

varandra samt att ämnena kan tas i lämplig ordning och i viss utsträckning

parallelläggas eller varvas. Dylika anordningar avser mera det tekniska utan­

verket. Det väsentligaste är emellertid att utbildningen till innehåll och utform­

ning står i meningsfull relation till den kommande yrkesutövningen.

Såsom en speciell aspekt av integrationsproblemet karaktäriserar LUS kon­

gruensproblemet (s. 207). Härmed avses graden av överensstämmelse mellan

den utbildning läraren själv fått i ett ämne och den undervisning han senare

skall meddela i samma ämne.

I direktiven för LUS underströks, att den ämnesteoretiska utbildningen

måste bättre anpassas till skolans läroplaner. LUS har låtit dels kartlägga den

ämnesteoretiska lärarutbildningen vid universiteten, dels utföra s. k. kongruens­

bestämningar. Resultaten redovisas i betänkandet Specialundersökningar om

lärarutbildning (SOU 1965:31, delarna 4 och 5). Enligt dessa har inkongruenserna

sin orsak mera i hur studieplanerna tillämpas än i deras innehåll.

LUS förordar att kongruensproblemet löses på så sätt, att studierna i av­

gränsade examensämnen och i hela betygsenheter ersätts med ett mera elas­

tiskt kombinationssystem av mindre, avgränsade delkurser, som är riksgiltiga

och som kan sammanfogas till examina enligt givna regler. Detta kräver bl. a.

en ny examensordning.

Även i klasslärarutbildningen är kongruensproblemet aktuellt men ej i samma

utsträckning som beträffande ämneslärarutbildningen. De för den nuvarande

klasslärarutbildningen utmärkande frivilliga kurserna föreslås avskaffade. Ett

system med tillval av fördjupningskurser, i vilka lärarkandidaterna är skyldiga

delta, bör ge klarare målinriktning och större effektivitet. Den fasta studie­

gången innebär också att praktikterminen i högre grad än hittills måste bli en

av lärarhögskolan ledd utbildning.

LUS framhåller att den nya och bättre lärarutbildning de vill åstadkomma

inte får ha vare sig traditionellt seminariemässig eller traditionellt akademisk

uppläggning. Den bör mera ansluta sig till den form av fackhögskoleutbildning

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

4

år 1967

33

som karaktäriserar utbildningen av läkare, tandläkare, civilingenjörer och civil­

ekonomer. För dessa yrkeskategorier är utbildningen fast utan att vara skol­

mässig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

3.1.2 Yttranden

Den av LUS föreslagna indelningen av utbildningens innehåll i

fyra huvuddelar — ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik — har

remissinstanserna regelmässigt funnit adekvat. TCO påpekar dock att om LUS’

intentioner härvidlag skall kunna förverkligas måste erforderliga resurser —

såväl personella som materiella — ställas till lärarutbildningens förfogande.

Den föreslagna ämnesfördjupningen på de olika stadierna tillstyrks av bl. a.

filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå, humanistiska fakulteten vid uni­

versitetet i Stockholm och SFS.

Vad LUS föreslagit beträffande låg- och mellanstadielärarnas

ämnesutbildning har i stort sett accepterats av skolöverstyrelsens re­

missinstanser. I fråga om lågstadielärarnas utbildning anser dock två folkskole-

seminarier att hemkunskap bör ingå som självständigt ämne. Vad angår mellan­

stadielärarnas utbildning har ett tiotal av dessa remissinstanser framfört önske­

mål om möjligheter till ämnesfördjupning i fysik och kemi samt i religions­

kunskap.

Skolnämnden för Stockholms stad och län finner det otillfredsställande att

lärarna på mellanstadiet inte skall få en utbildning som gör dem kompetenta

att undervisa både i gymnastik och musik samt undrar enligt vilka grunder

de studerande skall fördelas på de båda ämnena. Nämnden föreslår för sin del

att i såväl gymnastik som musik ges en grundkurs som ger kompetens för un­

dervisning i båda ämnena samt att därutöver även ges fördjupning i ettdera

ämnet åt dem som så önskar.

Mot utredningens förslag att högstadielärarnas ämnesvidd normalt

bör omfatta tre ämnen och gymnasielärarnas två med större djup i

ämneskunskaperna har matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universi­

tetet i Stockholm inte något att invända. Filosofiska fakulteten vid universitetet

i Umeå ifrågasätter om inte större smidighet i systemet med ämneskombina­

tioner vore möjlig. Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala finner det inte

nödvändigt att varje högstadielärare har tre ämnen. Fn kombination med

svenska och religionskunskap ger således flera timmar med samtliga elever i en

klass än många av de föreslagna treämneskombinationerna. Historisk-filosofiska

sektionen vid universitetet i Lund betonar den stora vikten av självständigt

vetenskapligt arbete vid gymnasielärarutbildningen.

Lärarnas riksförbund anser att lärare med bättre ämnesfördjupning än vad

LUS föreslår behövs i samtliga ämnen på högstadiet, samt fortsätter.

Detta önskemål kan i viss mån tillgodoses, om ett antal tjänster i tvåämnes­

kombinationer inrättas. Sådana tjänster bör nämligen finnas även av olika

andra skäl. De redan färdigutbildade lärare, som har två ämnen i sin examen

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr t

34

bör kunna få tjänst på högstadiet. Vidare bör inte högstadiet vara helt stängt

för lärare som enligt det av LUS föreslagna systemet utbildats för gymnasiet.

LUS menar visserligen, att kompetens i tre ämnen är en förutsättning för att

klassföreståndarfrågorna skall kunna lösas. Det har dock vid närmare under­

sökningar visat sig, att denna uppfattning är förhastad. Det är möjligt att

t. o. m. på ett treparallelligt högstadium genomföra tvåämneskombinationer, låt

vara med vissa byten mellan årskurserna 7 och 8. Man kan dessutom över­

väga att föra över en del av klassföreståndarnas rutinmässiga och elevvårdande

uppgifter på andra befattningshavare, t. ex. kanslibiträden resp. skolkuratorer.

LR finner således, att inga hinder möter för att inrätta både två- och treämnes-

tjänster på högstadiet.

Vad beträffar pedagogikutbildningen delar skolöverstyrelsen LUS’

uppfattning att pedagogikämnet bör inta en central plats i lärarutbildningen

och måste få prägla undervisningen i alla ämnen vid lärarhögskolan. Över­

styrelsen understryker angelägenheten av att ämnet får en starkare inriktning

mot läraryrket än hittills. Såsom LUS framhållit måste utbildningen i ämnet

ha sin grund i en kvalificerad vetenskaplig forskning. Den pedagogiska forsk­

ningens rön skall förmedlas till lärarkandidaterna och hos dem främja en förut­

sättningslös och kritiskt prövande inställning till deras egen kommande verk­

samhet.

Ett femtontal av de instanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrel­

sen instämmer helt i LUS’ syn på pedagogikutbildningen och definition av

ämnet pedagogik såsom vetenskapen om hur man undervisar, med centrering

kring undervisningsprocessen, dess mål, betingelser och resultat. Flera av dessa

remissinstanser anser emellertid definitionen otillräcklig. Uppgiften att under­

visa kan inte isoleras från uppfostringsproblemet som helhet. Det väsentligt

nya i skolreformerna, skolans fostran av eleverna och elevernas personlighets-

utveckling, kommer med LUS’ definition utanför ämnet pedagogik anser denna

grupp. Lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg påpekar emellertid att det av

flera uttalanden i utredningen framgår att LUS i princip accepterar en vidare

definition.

Universitetskansler sämbetet tillstyrker i allt väsentligt LUS’ förslag i fråga

om lärarnas pedagogiska utbildning men anser att beträffande utformningen av

denna också bör beaktas vad medicinska jakulteten vid universitetet i Uppsala

anfört. Fakulteten anser att vid planeringen av lärarutbildningen i pedagogik

tillräcklig hänsyn inte har tagits till den nya målsättningen för skolan, näm­

ligen att elevens personlighetsutveckling sätts i första hand, inhämtandet av

kunskaper och färdighet i andra hand. De blivande lärarna bör bibringas kun­

skaper som ger dem en helhetssyn på barnet som växande organism och som

ger dem de sociala aspekter på de olika mognadsskedena och de störningar i

dessas normala förlopp som kan inträffa. Den utbildning i psykologi som ingår i

ämnet pedagogik enligt studieplanen saknar den önskvärda helhetssynen samt

integrationen av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Fakulteten anför

vidare.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 1/. år 1967

35

Fakulteten anser därför att en särskild kurs i pedologi, dvs. studiet av barnets

liv och utveckling, bör ingå i ämnet pedagogik, omfattande framför allt utveck­

lingens och mognadsprocessernas biologi, psykologi och sociologi och det sam­

band som finns mellan olika faktorer inom dessa områden. I anslutning till denna

kurs bör de blivande lärarna även undervisas om de vanliga barnsjukdomarna,

deras orsak och förlopp och förebyggande åtgärder, tillika om psykiska avvikelser

och sjukdomar samt principerna för deras förebyggande och behandling, innefat­

tande kännedom om existerande organisationer för dessa uppgifter på det so­

ciala och medicinska området.

Även konsistoriet och medicinska fakulteten vid universitetet i TJmeå förordar

att pedologi skall ingå i pedagogikutbildningen.

LUS’ förslag i fråga om pedagogikämnet tillstyrks i stort sett av bl. a. Skol-

le dar för bundet, TCO, SR, SFS och Centerns ungdomsförbund. SR anför emel­

lertid också att målsättningen fått en alltför ensidig inriktning på den rent

undervisande funktionen hos läraren och åsidosatt lärarens elevvårdande och

karaktärsfostrande uppgifter. Sveriges Psykolog förbund ger uttryck åt liknande

synpunkter.

Också samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund finner LUS’

definition på pedagogik för trång och anför att pedagogiken som forsknings-

disciplin har ett väsentligt vidare arbetsfält än att enbart syssla med frågan

om hur man undervisar, ämnet har viktiga uppgifter att fylla i samhället även

utanför den egentliga skolans ram.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionerna vid universitetet i

TJppsala påpekar att LUS stundom synes betrakta pedagogiken såsom en ren­

odlad Iärarutbildningsdisciplin, helt koncentrerad till lärarhögskolorna, vilken

uppfattning sektionerna tar avstånd från.

Behovet av pedagogisk forskning betonas av flera remissinstanser, däribland

filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå. Rektorsämbetet vid universitetet

i Uppsala understryker behovet av kontakt med all samhällsvetenskaplig forsk­

ning. Utredningen om lärarnas arbetsförhållanden påpekar att det är synner­

ligen viktigt att de vunna forsknings- och försöksresultaten inte hamnar i ar­

kivens gömmor utan görs tillgängliga för de aktiva pedagogerna och i den

mån de befinns värdefulla förverkligas i det dagliga skolarbetet. Detta bör

gälla inte bara de framtida resultaten utan även de rikhaltiga samlingar av

avhandlingar, försöksrapporter m. m. som redan föreligger. Den pedagogiska

forskningen bör få goda ekonomiska villkor anser Lärarnas riksförbund, som

samtidigt framhåller att särskilt inlärnings- och utvecklingspsykologi, läroplans-

forskning och testteori bör uppmuntras.

Den föreslagna integrationen mellan pedagogik och metodik tillstyrks av

SÄ CO, TCO och SFS. Universitetslärarförbundet önskar däremot en klarare

gräns mellan pedagogik- och metodikämnena. Svenska förbundet för special­

undervisning anför att specialundervisningens problem borde kraftigare ha

accentuerats, eventuellt borde en särskild orienteringskurs härom lagts in i

undervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

36

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

I fråga om metodiken betonar skolöverstyrelsen att den inte är tillräckligt

tillgodosedd i utbildningen och att de av LUS angivna huvudriktlinjerna (s. 149)

bort på ett helt annat sätt än som blivit fallet följas i studieplansförslagen. Me­

todikutbildningen bör tidsmässigt utökas på bekostnad av tiden för ämnesstu-

dierna. Därvid bör beaktas att allmänmetodiska frågor måste grundligt behand­

las inte endast inom pedagogiken utan också i anslutning till praktiska exempel

inom de olika ämnenas och ämnesgruppernas metodik samt att lärarkandida­

terna bör få lära sig hur psykologins och pedagogikens rön kan omsättas i prak­

tiskt skolarbete. Erfarenheter från det pågående arbetet med skolreformens ge­

nomförande har tydligt visat att det hos lärarna, oavsett stadium, finns större

behov av fördjupad insikt i skolarbetets mål och grundläggande förutsättningar

än av mer eller mindre ingående kännedom om tekniskt ämnesmetodiska grepp.

Överstyrelsen finner de förslag som LUS framlägger för realiserandet av me­

todikutbildningens centrala uppgift att binda samman teori och praktik (s. 158)

välmotiverade. Överstyrelsen framhåller att metodikutbildningen för blivande

ämneslärare måste organiseras annorlunda än i klasslärarutbildningen, enär me­

todiklektorerna för högstadiet är knutna till endast ett eller två skolämnen. Viss

del av undervisningen i allmän metodik måste därför i regel handhas av peda­

gogiklektorerna. Överstyrelsen understryker vikten av de av LUS föreslagna

seminarieövningarna och konferenserna under gemensam ledning av lektorerna

i pedagogik och metodik samt handledarna.

Beträffande de tekniska hjälpmedlens användning betonar överstyrelsen att

detta problem måste belysas fortlöpande i all metodik och inte får isoleras från

övriga undervisningsfrågor. Lärarkandidaten bör genom metodikundervisningen

få en pedagogisk helhetssyn också på hjälpmedlens användning och denna skall

kunna komma till uttryck i hans egen undervisning under utbildningstiden.

Det är vidare angeläget att självinstruerande hjälpmedel behandlas inom såväl

pedagogik- och metodikutbildningen som praktikutbildningen.

De remissinstanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen betonar

i många fall vikten av ett nära samband mellan pedagogik, metodik och ämnes-

teoretisk utbildning. Olika uppfattningar råder dock om de olika disciplinernas

inbördes förhållande och relativa betydelse. Lärarhögskolorna i Malmö och Upp­

sala anser sålunda att ämnesmetodiken vid lärarhögskolorna bör få en starkare

ställning än enligt LUS’ förslag, och ytterligare några remissinstanser framför

liknande synpunkter. I flera yttranden understryks att lärarhögskolorna måste

få riklig utrustning i fråga om bibliotek och tekniska hjälpmedel.

Universitetskanslersämbetet tillstyrker i allt väsentligt LUS’ förslag beträf­

fande metodikutbildningen, och det gör bl. a. också SACO, TCO, SR, Skolledar-

förbundet och Lärarnas riksjörbund. TCO framhåller emellertid att möjlig­

heterna att realisera förslagen sammanhänger med de resurser metodikutbild-

ningen ges i olika avseenden. Lärarnas riksjörbund betonar att ämnesmetodiken

spelar den centrala rollen inom metodiken och att den beskärning av pedagogi­

ken som förbundet föreslagit bör komma ämnesmetodiken till godo.

37

Konsistoriet vid universitetet i Umeå finner det nödvändigt att metodiklek­

torerna fast knyts till de vetenskapliga institutionerna för att garantier skall

skapas för ett nödvändigt kontinuerligt uppehållande av linjen teori-praktik.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå anser att metodiklektorerna bör

tillhöra de universitetsinstitutioner som meddelar den ämnesteoretiska utbild­

ningen. Liknande åsikter har uttryckts av matematisk-naturvetenskapliga fakul­

teten vid universitetet i Göteborg och Modersmålslärarnas förening.

Universitetslärarförbundet önskar som tidigare nämnts en klarare gränsdrag­

ning mellan pedagogik- och metodikämnena och ansluter sig till Lärarhögskolor­

nas lektor sförenings önskemål om att innehållet i och den inbördes avgräns-

ningen av ämnena pedagogik och metodik tas upp till förnyad och principiell

analys. Även SFS önskar en fastare avgränsning mellan pedagogik och meto­

dik utan att för den skull metodiken isoleras från den pedagogiska forskningens

framsteg. Ämnesmetodiken får inte framstå som en serie mekaniska inlärnings-

psykologiska handgrepp till vilka läraren skall anpassa sig utan skall utgöra

den fond av möjligheter bland vilka läraren kan välja för att variera under­

visningen på ett för eleverna stimulerande sätt.

Biologilärarnas förening påpekar att biologilärarna i regel upplever pedagogi­

ken som alltför teoretisk och ointressant medan ämnesmetodiken upplevs som

stimulerande och föreslår att ämnesmetodiken radikalt utökas på den allmänna

pedagogikens bekostnad.

Beträffande den praktiska utbildningen har frågan om auskul-

tationernas antal och anordning tilldragit sig remissinstansernas livliga

intresse. Skolöverstyrelsen ansluter sig till LUS’ förslag om intern television som

reguljärt hjälpmedel i systematiserade elev- och metodobservationer. Härigenom

bör pedagogik- och metodikundervisningen bli effektivare och därför möjligheter

föreligga att reducera tiden för auskultationer enligt LUS’ förslag. Minskningen

får dock inte gå ut över ämneslärarkandidaternas tillfällen att åhöra lektioner

i andra ämnen än de egna — denna form av auskultering bör ges gott ut­

rymme.

Av de remissinstanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen har

ett tiotal yttrat sig om auskultationernas värde. Ungefär hälften av dessa tar

auskultationerna i försvar, dock ofta med tillägg att de måste planeras om­

sorgsfullt eller ges en aktiv prägel för att bli värdefulla. Sålunda anser utbild­

ningsledaren vid lärarutbildningsblocket i Västerås att auskultationerna alltför

ofta haft karaktären av »avsittning», emedan de inte satts in i ett meningsfullt

sammanhang. Här finns dock ett tämligen enastående tillfälle för lärarna att

bryta sin isolering och få kännedom om andra lärares undervisningsmetoder.

Inte minst auskultationer på andra stadier, i andra ämnen och i t. ex. special­

klassundervisningen kan berika lärarens egen undervisning. Utbildningsledaren

vid lärarutbildningsblocket i Linköping anför liknande synpunkter och menar

att med övervägande TV-auskultation risk föreligger att den personliga kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

39

och det är viktigt att han kommer i kontakt med vardagsarbetet i skolan.

Auskultationerna måste noggrant planläggas i samråd med handledare.

Strävan att minska antalet betygsatta undervisningsövningar för

klasslärarkandidater till förmån för icke betygsatta finner skolöverstyrelsen väl­

motiverad.

Förslaget att metodiklektorema skulle beredas tillfälle att i ökad omfattning

besöka lärarkandidaterna under deras praktiktjänstgöring anser skol­

överstyrelsen nog beaktansvärt, men det skulle medföra ökning av en reseverk-

samhet som redan erfarenhetsmässigt är för stor. Beträffande ämneslärarkandi-

daterna torde metodiklektorernas uppgift kunna inskränkas till bedömning

medan handledningen till allra största delen överlåts åt särskilt utsedda hand­

ledare. Metodiklektorernas kapacitet torde även bättre utnyttjas om de får till­

fälle att leda konferenser med handledare och lärarkandidater på orter där ett

större antal kandidater fullgör sin praktiktjänstgöring.

SFS anser de sakkunnigas förslag att närmare knyta samman lärarhögskolan

och den praktiska utbildningen genom ett större engagemang från metodik­

lektorernas sida såsom ett framsteg samt fortsätter.

Lärarkandidatens beroendeställning gentemot handledaren-bety gssättaren har

i alltför hög grad fått sätta sin prägel på den praktiska utbildningen. SFS fin­

ner detta vara ett resultat av dels en övervärdering av betyget i undervisnings­

skicklighet och dels en bristande handledarutbildning, vilket medfört att inten­

tionerna bakom metodik- och pedagogikutbildningen förfelats. Enligt SFS’

uppfattning måste dessa brister snarast möjligt avskaffas för att även den av­

slutande praktikterminen skall kunna räknas som utbildning.

Beträffande utbildningens specialisering på olika lärarkate­

gorier delar skolöverstyrelsen liksom flertalet av överstyrelsens remissinstan­

ser LUS’ uppfattning att läraryrket så långt detta är möjligt måste ses som en

helhet enär lärarens uppgift gäller hela eleven, hans fostran och kontinuerliga

utveckling. Eftersom en lärare aldrig kan följa en elev genom hela skoltiden

har ett av LUS’ problem varit att avväga kravet på lärares specialisering och

uppdelning på kategorier mot kravet på helhet.

Överstyrelsen delar LUS’ uppfattning att den nuvarande uppdelningen av

ämneslärare på lärare i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen inte är i

överensstämmelse med en modern skolsyn. Några av skolöverstyrelsens remiss­

instanser beklagar också att nya benämningar på de olika ämnesgrupperna inte

föreslagits. Inte något ämne är i sig viktigare än ett annat ämne och elevens

estetiska och praktiska fostran är lika viktig som hans intellektuella. Lärar­

tjänst bör därför kunna omfatta såväl läroämne som övningsämne, och det

bör även vara möjligt att kombinera såväl läroämne som övningsämne med

yrkesämne.

Även universitetskansler sämbetet delar LUS’ synsätt beträffande beteck­

ningarna läroämne och övningsämne och understryker att målsättningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

.

år 1967

40

grundskolan, fackskolan och gymnasiet innebär att varje ämne bör betraktas

som lika viktigt och värdefullt.

Att LUS tar avstånd från den nuvarande uppdelningen i läroämnen och öv-

ningsämnen konstateras med tillfredsställelse av direktionen över gymnastiska

centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien och yrkesutbildnings-

beredningen. Musikhögskolans lärarråd anser att dessa sakligt omotiverade

olikheter negativt har påverkat tillgången på lärare i musik och därmed också

möjligheterna att från musiklärarkåren få fram personer kvalificerade för tjäns­

ter som metodiklektorer i musik. Om eleverna i skolan skall få avsedd förbätt­

rad undervisning i musik måste också metodiklektorns kompetens stärkas. En

grundläggande åtgärd är då att ge musikläraryrket sådana villkor att rekryte­

ringen säkras.

SACO ansluter sig också till LUS’ synpunkter att en uppdelning av lärare i

övningsämnen och läroämnen inte längre är motiverad och anser att ämnes­

kombinationer bör skapas inte enbart för läroämne och gymnastik utan även

för läroämne och musik eller teckning. Skolledarförbundet framhåller att LUS

inte dragit konsekvenserna av sitt resonemang. Tiden är mogen för att avskaffa

beteckningarna ämneslärare, övningslärare och yrkeslärare och genomföra att

alla lärare som i huvudsak tjänstgör på ett och samma stadium får en enhetlig

benämning.

Till LUS’ synpunkter på spörsmålet läroämne-övningsämne ansluter sig också

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Folkpartiets ungdoms­

förbund och Centerns ungdomsförbund. Så gör också LO och Sveriges social­

demokratiska ungdomsförbund, vilka instanser understryker behovet av en

grundlig översyn av den nuvarande övningslärarutbildningen. LO framhåller vi­

dare behovet av ökad samordning av all lärarutbildning syftande till mindre

skarpa gränsdragningar mellan det teoretiska och icke-teoretiska.

LUS’ uttalande angående problemställningen vanliga klasser-spe-

cial k lasser har väckt stort intresse. Skolöverstyrelsen delar LUS’ åsikt

beträffande detta spörsmål och finner det angeläget att den s. k. särskilda spe­

cialundervisningen framdeles byggs ut. Överstyrelsen understryker att elever­

nas behov och inte förekomsten av en kategori speciallärare skall ligga till

grund för åtgärder av pedagogisk eller organisatorisk art. I den mån det behövs

andra särskilda anordningar, t. ex. specialklasser eller teknisk utrustning, för

att en elev skall kunna utvecklas och tillägna sig kunskaper efter sina personliga

förutsättningar, måste skolan emellertid tillhandahålla sådana anordningar.

De till skolöverstyrelsen ingivna remissvaren ansluter sig i huvudsak till

LUS’ förslag. Skolnämnden för Stockholms stad och län framhåller dock att

specialklasser i form av hjälpklasser, observationsklasser, syn- och hörselklasser

har visat sig vara av stort värde och att det inte synes rådligt att lärarutbild-

ningsvägen söka anvisa den framtida utformningen av detta system. Länsskol-

nämnden i Älvborgs län delar inte LUS’ uppfattning att organiserandet av hjälp-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr Tf år 1967

41

klasser skulle vara detsamma som att skapa en inkörsport till ett linjedelnings-

system. Individualiserade arbetsformer måste få stort utrymme i lärarutbild­

ningen men nämnden ställer sig skeptisk till LUS’ åsikt att individualisering

kommer att minska behovet av hjälpklasser. Individuell undervisning är karak­

täristisk för hjälpklassundervisning, men individuella prestationer i en normal­

klass torde inte medverka till att förbättra den studiehämmade elevens studie­

situation. En placering i normalklass skulle snarast isolera de hjälpklassmässiga.

Det är bättre att skydda dessa och ge dem en chans till samhörighet och ba­

lans i en avpassad miljö än att riskera uppenbara misslyckanden. Nämnden be­

tonar att utbyggnaden av hjälpklassformen där den är möjlig att organisera

inte är som LUS hävdar oroväckande utan snarast stämmer med uppfatt­

ningen att skolarbetet skall hjälpa eleven att bli en harmonisk, aktiv, självstän­

dig, varm, öppen och fri människa.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala har icke blivit

övertygad av LUS’ skäl för att hjälpklasser och andra specialklasser skulle bli

mindre behövliga i den nya skolan. Samma uppfattning har matematisk-natur-

vetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg som framhäver de stora

svårigheterna för lärare och kanske även för flertalet elever som orimligt he­

terogena klasser måste komma att utgöra särskilt vid högre elevålder.

Länsstyrelsen i Uppsala anser inte undervisningen i hjälpklasser stå i strid

med den nya skolans målsättning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län reagerar mot

förslagets syfte att i princip endast elever med fysiska handikapp såsom svå­

rare syn- och hörselskador samt Cp-skadade bör undervisas i särskilda klasser.

En individualisering i den omfattning LUS förordar skulle ställa orimliga krav

på de lärare som har att fullgöra en sådan uppgift i klasser av nuvarande stor­

lek. Länsstyrelsen avstyrker bestämt en reducering av nuvarande specialunder­

visning och förordar i stället att denna utbyggs gärna under annan mindre

särskiljande beteckning än den nuvarande. I konsekvens härmed bör vidareut­

bildningen av lärare för denna uppgift intensifieras.

Lärarnas riksförbund ansluter sig till LUS’ uppfattning att utbildningen av

speciallärare bör intensifieras och att kliniksystemet och annan specialunder­

visning bör utbyggas och differentieras. Däremot kan förbundet inte finna

att organiserandet av hjälpklasser skulle skapa en inkörsport till ett linjedel-

ningssystem som är främmande för grundskolan. Här bör principen om hänsyn

till eleverna vara vägledande.

TCO anser att frågan om den för eleverna lämpliga formen för specialunder­

visning bör följas med största uppmärksamhet. Försöksverksamhet med olika

typer av kliniksystem pågår och bör följas upp. Såvitt nu kan bedömas synes

ett system med särskilda specialklasser för många elever erbjuda den bästa

undervisnings- och vårdnadssituationen. En viss flexibilitet på detta område

där olika system kan komplettera varandra borde vara att föredra.

Svenska förbundet för specialundervisning betonar specialundervisningens tre­

faldiga målsättning: att förebygga svårigheter, att reparera redan etablerade

3*— Bihang till riksdagens 'protokoll 1967. 1 samt. Nr

Kungl. Maj:ts proposition nr Jp år 1967

42

svårigheter samt att, då så är nödvändigt, skapa en för vissa elever annan

skolmiljö än den vanliga klassens. Den särskilda specialundervisningen har sin

tyngdpunkt lagd på förebyggande verksamhet. Specialklassen är till för elever

för vilka av olika anledningar krävs en specifik skolmiljö. LUS har utan till­

räcklig grund värderat intellektuellt handikapp på annat sätt än andra former

av handikapp. Enligt förbundets mening bör alla slag av handikapp behandlas

med orsaksutredning som grund och med grundskolans målsättning om eleven

i centrum som riktmedel. Förbundet kan icke acceptera LUS’ uttalanden be­

träffande skolmognadsklassernas problem. Förbundet hyser stor tilltro till spe­

cialundervisning i klinikform och förväntar liksom LUS en tillväxt och effekti-

visering av denna undervisning. Alla organisatoriska och metodiska möjligheter

till specialundervisning skall utnyttjas utan förutfattade meningar. Förbundet

förutsätter att problemen kring specialpedagogiken i fortsättningen får en mera

expertmässig belysning.

LUS’ helhetssyn på lä rar uppgiften och dess konsekvenser för

lärarutbildningen innebärande gemensamt innehåll, gemensamma studieformer

och gemensam utbildningsorganisation synes i stort sett accepteras av remissin­

stanserna. Skolöverstyrelsen finner det i och för sig önskvärt att helhetssynen

kunde genomföras mer fullständigt och gälla även övriga kategorier av lärare.

Detta är emellertid tills vidare praktiskt ogenomförbart, och flera kategorier

lärare med betydande numerär lämnas sålunda utanför helhetssynen. Den

strikta indelningen av utbildningen för klass- och ämneslärare i stadier enligt

LUS’ förslag, vilket överstyrelsen ej helt kan ansluta sig till, motverkar i viss

mån helhetssynen.

SACO understryker LUS’ synpunkt att en helhetssyn bör tillämpas på lä­

rarnas kategoriindelning genom att ett visst innehåll görs gemensamt för alla.

Med de föreslagna vidareutbildningsmöjligheterna kan stadiegränsema lättare

överbryggas. En ännu mer likartad syn på de olika kategorierna hade emeller­

tid anlagts om LUS föreslagit en enhetlig organisation för all lärarutbildning.

I sitt yttrande till SACO uttalar sig skolledarförbundet med större skärpa och

konstaterar att den grundläggande målsättning för lärarutbildningen som LUS

angivit inte kunnat förverkligas i deras förslag. Genom att utbildningen i reali­

teten inte sammanhålls i en organisationsform blir gemenskapen mellan de

olika lärarkategorierna mycket liten. Förbundet anser det önskvärt att man

genom en enhetlig organisation av utbildningen redan från början tillvaratar

möjligheterna att få en likartad syn på läraruppgiften hos skilda lärarkategorier

och därigenom överbrygga förefintliga motsättningar mellan dem.

TCO instämmer helt i LUS’ principiella uttalande om helhetssynen på lärar­

yrket. Den specialisering på olika lärarkategorier som av olika skäl är ofrån­

komlig måste med nödvändighet ske på sådant sätt att minsta möjliga avkall

görs på helhetsaspekten. Avvägningen mellan helhetskravet och specialiserings-

kravet blir härmed en avgörande fråga i hela lärarutbildningsreformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

43

Beträffande kravet på specialisering för olika stadier

framhåller skolöverstyrelsen att LUS i princip stannat för att varje stadium

skall ha sin egen för detta stadium utbildade lärarkategori. LUS har ingående

diskuterat den av 1957 års skolberedning väckta frågan om gemensam lärar­

utbildning för årskurserna 1—6 men finner det värdefullt med en särskild lä­

rarkategori för nybörjarstadiet. En av överstyrelsens remissinstanser hävdar att

LUS överdrivit skillnaderna beträffande låg- och mellanstadierna och under­

skattat de fördelar som en enhetlig lärarkategori där skulle ge. Då gemensam

utbildning för låg- och mellanstadierna enligt LUS’ beräkningar skulle behöva

göras treårig ansluter sig emellertid överstyrelsen främst av hänsyn till skillnader

i utbildningstidens längd till förslaget om bibehållande av åtskild lärarutbildning

för årskurserna 1—3 och 4—6. I fråga om gymnasiet innebär LUS’ förslag ett

avsteg från principen att varje stadium skall ha sin egen lärarkategori. På gym­

nasiet föreslås som en normal företeelse två skilda kategorier, gymnasieadjunkter

resp. lektorer. LUS’ förslag leder till att adjunktskåren klyvs i två grupper, en

för högstadiet och en för gymnasiestadiet. Risk finns enligt överstyrelsens upp­

fattning för att flertalet lärarkandidater väljer utbildning för gymnasiet och

att grundskolan därför i framtiden skulle lida brist på lärare.

Liknande synpunkter på adjunktskårens klyvning anförs av universitetskans-

lersämbetet som framhåller att LUS motiverar den särskilda gymnasielärarut-

bildningen inte enbart med pedagogiska skäl utan att man vill se förslaget

även som en metod att förhindra en överströmning av lärararbetskraften från

högstadiet till gymnasium och fackskola. Ämbetet ifrågasätter åtgärdens effekt

härvidlag och finner det minst lika troligt att den föreslagna anordningen får

motsatt effekt. Det bör också påpekas att de svårigheter som sammanhänger

med att ämneslärarnas arbetsmarknad i själva verket består av många del­

marknader skulle bli större vid genomförande av de sakkunnigas förslag. Äm­

betet anför vidare.

Om lärarna i ämneskombinationer som förekommer både på högstadiet och

i gymnasium-fackskola utbildningsmässigt skulle delas upp i två kategorier

innebär detta en fördubbling av antalet delmarknader i dessa kombinationer.

Med hänsyn till dessa förhållanden kan ämbetet inte finna en ytterligare upp-

spjälkning av lärarkåren eftersträvansvärd utan vill fastmer hävda det önsk­

värda i att kåren blir så enhetlig som möjligt. Utbildningen av högstadie- och

gymnasieadjunkter bör därför utformas med tanke på att tjänstgöringen skall

kunna fullgöras på båda stadierna. Härigenom synes man kunna eliminera

spänningar som gärna uppstår i ett system med markerade cellbildningar. Sam­

ma lärare blir verksamma i såväl avlämnande som mottagande skola vilket bör

vara av stort värde för skolväsendet.

Ämbetet vill i anslutning till det anförda föreslå att adjunktskåren utbildas

med avsikt att lärarna så långt möjligt är skall kunna tjänstgöra på såväl

grundskolans högstadium som i gymnasiala skolformer och att utbildningen

följaktligen ges inom en gemensam ram vad gäller både utbildningstidens längd

och antalet ämnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

44

Den föreslagna differentieringen av adjunktskåren accepteras av bl. a. histo-

risk-filosofiska sektionen vid universitetet i Uppsala, konsistoriet och samhälls­

vetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund, humanistiska och samhälls­

vetenskapliga fakulteterna vid universitetet i Stockholm samt filosofiska fakul­

teten vid universitetet i Umeå.

Lärarnas riksförbund anser att man borde tillåta att en för högre stadium

utbildad lärare — eventuellt efter metodikkomplettering — får ordinarie tjänst

på närmast föregående stadium. Den skarpa gränsdragningen mellan t. ex. hög-

stadieadjunkter och gymnasieadjunkter medför bristande elasticitet.

Skolledarförbundet beklagar att lärarutbildningen inte utformats med större

flexibilitet. LUS borde ha framlagt alternativa förslag som kunnat tillgodose

en ämneskoncentration på högstadiet. Förbundet anser det angeläget att den

framtida lärarutbildningen konstrueras så att en eventuell övergång till ett mer

sammanhållet högstadium underlättas.

Vad LUS uttalat angående integrations- och kongruenspro­

blemen synes i allmänhet godtas av remissinstanserna. Matematisk-natur-

vetenskapliga fakulteten vid universitetet i Stockholm anser dock att utred­

ningen överbetonat kongruensproblemet. Länsstyrelsen i Jönköpings län kan

inte ansluta sig till förslaget att det nuvarande systemet med studier i vissa

universitetsämnen helt ersätts med en rad delkurser i olika ämnen som

tillsammans skall täcka resp. skolämnes kursinnehåll. SR framhåller att inte­

grationen mellan ämnesteoretiska och praktisk-pedagogiska moment enligt all

erfarenhet har varit av stort positivt värde i klasslärarutbildningen. Enligt

direktiven skulle en sådan integration också eftersträvas i ämneslärarutbild-

ningen. LUS förslag härvidlag innebär dock knappast någon god lösning. En

integration av långt större värde skulle ha kunnat uppnås för högstadielärar-

utbildningens del om den ämnesteoretiska och den praktisk-pedagogiska ut­

bildningen lagts under samma utbildningsinstitutions regi och t. ex. de fem

sista terminerna i analogi med mellanstadielärarutbildningen kunnat ägnas åt

praktisk-pedagogisk utbildning vid sidan av ämnesstudier.

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

3.2. Utbildningen av klasslärare

3.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

3.2.1.1 Lågstadiet

De attityder, arbetsmetoder och kunskaper, som eleverna på lågstadiet till­

ägnar sig, blir avgörande för deras anpassning, utveckling och prestationer

under deras fortsatta skolgång framhåller LUS (s. 249). De krav skolan ställer

på lågstadiets lärare gör det därför enligt LUS’ uppfattning nödvändigt att

läraraspiranterna har goda personliga förutsättningar för arbete på lågstadiet

och en god allmänbildningsgrund. Utbildningen bör fördenskull bygga på helt

45

genomgånget gymnasium. De för lärarkandidaterna betydelsefulla studierna i

utvecklings-, inlärnings- och socialpsykologi jämte andra delar av pedagogik

och metodik är av den art att en lägre förkunskapsnivå än genomgånget gym­

nasium torde bli direkt hindrande. LUS erinrar (s. 110) om att tillgången på

aspiranter med studentexamen ökat. Vidare skall lågstadielärarna beredas möj­

lighet till vidareutbildning för tjänst på högre stadium och behöver därför full­

ständig gymnasieutbildning. LUS understryker även att endast gymnasiet tor­

de ge en tillräckligt bred rekryteringsbas, medan fackskola — varmed avses

fackskolans sociala linje — som enda rekryteringsbas skulle ge alltför begrän­

sat underlag. Den sociala fackskolan med specialisering på ämnen lämpliga för

lågstadielärarutbildning — och efter ca ett års kompletterande studier — har de

sakkunniga dock funnit kunna utgöra likvärdig grund för denna lärarutbildning.

Den nuvarande 3-åriga utbildningen föreslås avvecklad med utgången av

1960-talet. Möjlighet att genom dispens vinna inträde till lågstadielärarutbild­

ning bör dock stå öppen.

För att vinna inträde bör sökande ha medelbetyget 2,3 vid avgång från

gymnasiet. I ämnena svenska, matematik, religionskunskap, historia, samhälls­

kunskap, naturkunskap (biologi, kemi och fysik), teckning, musik och gymna­

stik föreslås lägst betyget 2. I övrigt likvärdiga aspiranter rangordnas efter be-

tygssumman i svenska, matematik och musik. Alla nödvändiga kompletteringar

bör ha gjorts före lärarutbildningens början.

I musik och gymnastik skärps inträdesfordringarna. I det förstnämnda ämnet

bör inträdesprov bibehållas för alla, eftersom det är möjligt att inte alla aspi­

ranter deltagit i musikundervisning efter årskurs 6. Sökande som ej deltagit

1 teckning på gymnasiet föreslås få genomgå prov för godkännande.

Beträffande utbildningstidens längd har LUS övervägt två alternativ, ett på

2 år och ett på 2 V² år. Det senare alternativet skulle ge en bättre utbildning i

svenska, pedagogik och svenskmetodik och vara till fördel för den praktiska

utbildningen. LUS’ majoritet har emellertid stannat för 2-årsalternativet, efter­

som det enligt deras uppfattning möjliggör en fullt tillfredsställande utbildning.

Dock har LUS inte stått främmande för tanken på en övergång till 2 V² år

inom en överskådlig framtid. Ledamoten Ingrid Lunde har reservationsvis yrkat

på en utbildningstid av 2 V² år för lågstadiets lärare.

Den schemabundna studietiden blir något mer än 1 900 timmar, vilket ungefär

motsvarar den nuvarande omfattningen på den 2-åriga småskollärarlinjen vid

folkskoleseminarium. Hur studierna kan fördelas på utbildningsterminer fram­

går av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

46

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

Exempel på plan för studiernas fördelning på terminer vid utbildningen

av lågstadielärare (tablå 25 s. 273)

Ämne

Antal timmar under termin

i

II

III

IV

Summa

Ämnesstudier

Svenska ......................................................

55

50

105

Religionskunskap ......................................

25

20

45

Hembygdskunskap ....................................

60

701

30

160

48

52

20

120

42

42

28

28

140

Gymnastik, tillvalskurs1

2 .)......................

55

55

45

45

200

eller

Bild- och formarbete2 . i..........................

(120)

Musik, tillvalskurs2 . .. ’..........................

(62)

(62)

(38)

(38)

(200)

Gymnastik2 ................ )...........................

(40)

(40)

(30)

(30)

(140)

eller

Bild- och formarbete, tillvalskurs2 . ) .. .

(64)

(66)

(35)

(15)

(180)

Musik2 .............................................. 1..

(140)

Gymnastik2 ........................................I...

(140)

Pedagogik

Psykologi och allmän pedagogik m. m.

60

32

48

60

200

Skolhygien

..........................................

14

14

Metodik

Svenska ..................................................

32

32

18

18

100

Matematik ............................................

16

16

18

50

Hembygdskunskap och tekniska hj’älp-

medel .................................................

4

15

18

18

55

Handskrivning ........................................

20

20

Praktik

Auskultationer och övningsundervis-

ning (6 v.) ..........................................

ca 50

ca 115

ca 15*

ca 15

ca 195

(40)3 4

(125)8

Praktiktj'änstgöring (17,5 v.) ..............

ca 245

ca 260

ca 505

Summa totalt ..........................................

467

499

485

458

1 909

»

utan praktik ..............................

417

384

225

183

1 209

Antal teoriveckor ......................................

16

14,5

9

9

48,5

Belastning per teorivecka ......................

26,1

26,5

25

20,3

24,9

1 Häri ingår 30 timmar för lägerskola som förläggs till slutet av vårtermin andra eller första ut-

bildningsterminen.

2 Lärarkandidaten väljer tillvalskurs i ett av de tre ämnena bild- och formarbete, musik eller

gymnastik och genomgår obligatorisk kurs i de två övriga.

3 Timtalet inom parentes avser kandidater intagna en vårtermin.

4 15 timmar utgör hospitering i årskurs 4 eller specialklass under praktiktj'änstgöringen.

47

Utbildningstidens fördelning på ämnesutbildning, pedagogik, metodik och

praktik framgår av följande grafiska framställning, där LUS’ förslag (D) kan

jämföras med nuvarande utbildningsvägar vid folkskoleseminarium (A) och lä­

rarhögskola (B—C).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr Jf år 1967

Utbildningstidens fördelning i nuvarande småskollärarutbildning (A, B och C)

och enligt de sakkunnigas förslag (D) (figur 5 s. 257)

A Folkskole­

seminarium

4 terminer

!■■■■■■■!

Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

fristående

_______________________________ _______

Praktiktermin

C

Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

D

De sakkunnigas

förslag

4 terminer

Läroämnen

övningsämnen och metodik

Ämnesstudier

Siffrorna anger procent

Pedagogik

Metodik

[

| Praktik

I LUS’ förslag upptar pedagogik och metodik tillsammans en större del av

utbildningen än tidigare. Vidare har svenskämnet förstärkts, och orienterings­

ämnena samhällskunskap, historia, geografi, biologi, fysik och kemi föreslås

sammanförda till ämnet hembygdskunskap liksom på lågstadiet. Ämnena teck­

ning och slöjd samordnas till ämnet bild- och formarbete, som omfattar ska­

pande verksamhet av skiftande art med olika material.

Varje lärarkandidat bör ges grundutbildning i ämnena bild- och formarbete,

musik och gymnastik samt tillvalskurs i ett av dessa ämnen beroende på anlag

och intresse.

48

Den praktiska utbildningen föreslås bli bättre infogad i den totala utbild­

ningen bl. a. genom delning av praktikterminen och genom ett vidgat sam­

arbete mellan metodiklektorer, handledare och lärarkandidater. Antalet auskul-

tationer har reducerats och delvis ersatts med de observationer som intern TV

och film kan erbjuda som komplettering till de direkta elev- och metodiakt­

tagelserna i klasserna. Den praktiska utbildningen organiseras i form av sex

praktikveckor och två halva praktikterminer, den ena med en handledare och

en lärarkandidat i en övningsklass i årskurs 1 och den andra med en hand­

ledare och två lärarkandidater i två övningsklasser i årskurs 2 eller 3. Lärar­

kandidaten får undervisa i samtliga årskurser på lågstadiet och därvid hålla

ungefär 430 egna lektioner samt auskuitera 240 timmar.

Lågstadiets lärare får kompetens för stadiet i svenska, matematik, kristen-

domskunskap, hembygdskunskap, teckning, musik och gymnastik.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

/

år 1967

3.2.1.2 Mellanstadiet

Att i planeringen för 1970-talet räkna även med nuvarande 4-åriga utbildning,

som bygger på realexamen (motsv.), anser LUS inte realistiskt (s. 111). Den be­

gå vningsreserv för vilken denna linje tidigare har spelat så stor roll kan nu gå

till gymnasium eller vuxenutbildning av skilda slag. Linjen föreslås helt avveck­

lad från 1970/71.

Utbildningen av mellanstadielärare bör grundas på helt genomgånget gymna­

sium, varvid samtliga fem linjer i princip är likställda (s. 289). Viss komplette­

ring kan behöva ifrågakomma men den skall ske före intagningen. Medelbetyget

vid avgång från gymnasiet skall vara 2,3 och sökande skall ha erhållit minst

betyget 2 i svenska, matematik, engelska, religionskunskap, historia, samhälls­

kunskap, naturkunskap (biologi, kemi och fysik) och teckning samt musik eller

gymnastik.

I fråga om utbildningstidens längd har LUS övervägt en förlängning av den

nuvarande studietiden vid lärarhögskolorna från 2 V² till 3 år. Majoriteten inom

LUS har dock funnit det möjligt att bibehålla en ²1/²-årig utbildningstid, om

följande åtgärder vidtas, nämligen 1) viss begränsning i antalet ämnen, 2) viss

specialisering efter eget val, 3) kompletteringskursernas förläggande till tid

utanför utbildningen, 4) ett effektivt utnyttjande av den schemabundna tiden,

5) rationalisering av den praktiska utbildningen, främst auskultationerna, och

effektivare handledning under praktiktjänstgöringen samt 6) ett fastställande

av varje termins längd till 20 veckor med omkring 18 veckors schemabunden

undervisning.

Ledamoten Ingrid Lunde har i en reservation förordat en 3-årig utbildning.

Klassläraren på mellanstadiet måste ha fått en översiktlig orientering om ett

stort antal olika ämnen. Förhållandet mellan ämnesbredd och ämnesfördjup-

49

ning i mellanstadielärarutbildningen är dock ett problem, som ej är lättlöst.

Erfarenheterna från lärarutbildningsanstalterna visar att betydligt starkare be­

hov föreligger av ämnesfördjupning över studentexamensnivå i vissa ämnen än

man fått utrymme för i den nuvarande utbildningen. Dit hör ämnena svenska

och engelska, och i fråga om sistnämnda ämne bör utbildningen ge behörighet

att undervisa i ämnet på hela mellanstadiet. Då det måste vara värdefullt för

skolan att ha lärare med ämnesfördjupning i olika orienteringsämnen, föreslås

lärarkandidaterna utöver grundkurs få välja en fördjupningskurs i ett av ämne­

na historia, samhällskunskap, geografi och biologi. Utbildningen ger dock kom­

petens i samtliga orienteringsämnen.

Av undersökningen om undervisningen på mellanstadiet (SOU 1963:35) fram­

gick att omkring var tredje klassföreståndare inte undervisade i musik, och

var femte avstod från att undervisa i gymnastik. LUS anser bl. a. med hänsyn

härtill att utbildningen bör ge behörighet i endast ett av dessa ämnen. I det

andra får lärarkandidaterna en mindre kurs, som ej ger behörighet. Omkring

hälften skulle sålunda få full utbildning i gymnastik och den andra hälften i

musik.

Undervisningen i slöjd har alltmer övertagits av facklärare. LUS föreslår att

slöjd utgår som fristående ämne i lärarutbildningen. I stället breddas ämnet

teckning och ges benämningen bild- och formarbete.

Inom utbildningsramen föreslås sålunda fördjupande kurser i ämnena svenska,

engelska, ett av de fyra orienteringsämnena samhällskunskap, historia, geografi

eller biologi samt ett av ämnena musik och gymnastik. I de ämnen där för-

djupningskurser inte ges föreslås obligatoriska grundkurser, som sedan skall

kunna byggas på genom egen fortbildning. Den schemabundna studietiden om­

fattar totalt omkring 2 285 timmar. Hur studierna kan fördelas på utbildnings-

terminer framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

50

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

4

år 1967

Exempel på plan för studiernas fördelning på terminer vid utbildning

av mellanstadielärare (tablå 29 s. 304)

Ämne

Antal timmar under termin

I

II

III

IV

V

S:a

Jimnesstudier

Svenska ..................................

115

90

205

Engelska ................................

80

60

50

190

Matematik ............................

30

30

Orienteringsämnen:

Religionskunskap ..........

45

15

60

Samhällskunskap..............

Historia ..........................

Geografi ............................

Biologi ..............................

20

40

40

20

120

Fysik ..................................

Kemi ..................................

Obligatoriskt tillval ....

108

92

200

Bild- och formarbete ..........

34

33

33

100

j Musik, obl. kurs ..............

24

24

3

6

3

60

1 Gymnastik, tillvalskurs ....

75

75

30

30

210

eller

I Gymnastik, obl. kurs ..........

(30)

(30)

(60)

| Musik, tillvalskurs ..............

(75)

(75)

(6)

(30)

(24)

(210)

Pedagogik

Psykologi och allmän peda-

gogik ................................

42

40

42

76

200

Allmän metodik ..................

Skolhygien ..........................

14

14

Metodik

Svenska ..................................

8

16

4

22

Matematik ..........................

8

16

3

13

Orienteringsämnen och tek-

180

niska hjälpmedel ..........

8

22

3

35

20

Handskrivning ....................

16

16

Praktik

Auskultationer och övnings-

undervisning (6 veckor). .

ca 30

ca 90

ca 60

ca 180

Praktiktjänstgöring (17,5

veckor) ..............................

ca 260

ca 260

ca 520

Summa totalt ......................

515

503

471

373

423

2 285

»

utan praktik ..........

485

413

211

313

163

1 585

Antal teoriveckor ..............

17

15

9,5

16

9

66,5

Belastning per teorivecka ..

28,5

27,5

23,4

19,6

18,1

23,8

51

Kungl. Maj:ts 'proposition nr b år 1967

Utbildningstidens fördelning på ämnesutbildning, pedagogik, metodik och

praktik framgår av följande grafiska framställning, där LUS’ förslag (D) kan

jämföras med nuvarande utbildningsvägar vid folkskoleseminarium (A) och

lärarhögskola (B—C).

Utbildningstidens fördelning mellan olika utbildningsavsnitt vid seminarium,

lärarhögskola och enligt de sakkunnigas förslag (figur 9 s. 291)

A

Folkskole­

seminarium

4 terminer

B

Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

fristående

Praktiktermin

C Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

inräknad

D

De sakkunnigas

förslag

5 terminer

8,4

53,7

Läroämnen och viss ämnesmetodik I

| Ämnesstudier

övningsämnen och metodik

Siffrorna anger procent

Den praktiska utbildningen fördelas på sex praktikveckor och en termins

praktiktjänstgöring uppdelad på två lika långa perioder förlagda till tredje

terminens första och femte terminens senare del.

Under praktiktjänstgöringen svarar två lärarkandidater och en handledare

tillsammans för undervisningen i två klasser. Lärarkandidaternas undervisning

ökar under terminens gång. Praktiktjänstgöringen skall anknytas starkare till

lärarhögskola, så att ett permanent system med praktikplatser skapas.

Utbildningen skall leda till kompetens för mellanstadiet i 10 ämnen, nämligen

svenska, engelska, matematik, religionskunskap, samhällskunskap, historia, geo­

grafi, naturkunskap, teckning samt alternativt musik eller gymnastik.

jlllll

Pedagogik

[jji-ift] Metodik

□ Praktik

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

år

1967

3.2.2 Yttranden

3.2.2.1 .Lågstadiet

Remissinstanserna synes i stor utsträckning vilja förorda genomgånget

gymnasium såsom grund för all lärarutbildning. Beträf­

fande fordringarna för tillträde till klasslärarutbildning framhåller dock skolöver­

styrelsen att krav på genomgånget gymnasium inte utgör någon garanti för att

man därmed också får de lämpligaste sökandena. Det väsentligaste är att man

till varje utbildning — och detta gäller alldeles särskilt utbildningen till lärare

— får den lämpligaste oavsett på vilken väg denne förvärvat för den avsedda

utbildningen erforderliga förkunskaper. Även en väl kvalificerad sökande till

läraryrket med fackskola som grund bör ha rätt att med åberopande av samt­

liga sina meriter — utbildning, praktik, kurser osv. — få dessa prövade utan

det formella hinder som ej genomgånget gymnasium skulle utgöra. Starka skäl

talar för att man bör undersöka om inte också kunskaper motsvarande genom­

gången fackskola kan utgöra en betryggande grund för klasslärarutbildningen.

Med utvidgning av LUS’ förslag föreslår överstyrelsen att behörig till inträde

på klasslärarlinje skall vara den som har kunskaper m. m. motsvarande genom­

gånget gymnasium och därjämte den som har kunskaper m. m. motsvarande

slutbetyg från fackskolans sociala eller ekonomiska linjer.

Beträffande värdet av slutbetyg från nyssnämnda linjer anför skolöversty­

relsen.

Av jämförelsen mellan timplanerna på gymnasiet och fackskolans sociala

linje framgår, att den i vissa fall ger ett bättre utgångsläge än gymnasiet. Detta

gäller t. ex. ämnena psykologi, slöjd och dramatik. På gymnasiet varierar tim­

talen i olika ämnen avsevärt. På vissa linjer understiger timtalet i en del ämnen

motsvarande timtal på den sociala linjens olika grenar. Man kan med hänsyn

enbart till timtalen hävda, att den sociala linjen ger en med gymnasiet jämförbar

standard i de för klasslärarutbildningen relevanta ämnena. I fråga om språk­

kunskaper blir grunden sämre i fackskolan än på gymnasiet, eftersom ettdera

av B- eller C-språken saknas i fackskolan. Detta har dock ingen avgörande be­

tydelse för klasslärarutbildningen. Kursplanerna för gymnasium och fackskola

i de olika ämnena företer inga väsentliga skillnader.

I ämnet matematik kan det underlag som fackskolan ger förefalla svagt, men

detsamma kan med lika rätt sägas om ämnet på gymnasiets humanistiska linje

och den ekonomiska linjens ekonomisk-språkliga gren.

Beträffande fackskolans ekonomiska linje kan i stort sett samma omdöme

fällas som om den sociala. Vad som redan anförts beträffande ämnena psykolo­

gi, språk och matematik gäller också den ekonomiska linjen. Därtill kommer

att estetiska ämnen kan förekomma som fritt tillval på denna linje och att åt­

skilligt av den undervisning som ges i de mer yrkesförberedande ämnena, t. ex.

i företagsekonomi, kontorsteknik och maskinskrivning, har sådan karaktär, att

den kan anses tillföra en blivande lärare kunskaper och färdigheter av betydelse

och värde för lärarutbildning och lärarverksamhet.

Tre av överstyrelsens ledamöter anmäler avvikande mening. De anser bl. a. att

53

en jämförelse mellan gymnasiets och fackskolans läroplaner visar att det finns

fullt fog för en tvåårig påbyggnad för att fackskoleeleverna skall nå upp till

gymnasiekompetens.

Ett femtontal av skolöverstyrelsens remissinstanser förordar att endast fullt

genomgånget gymnasium skall berättiga till inträde på klasslärarlinjen. Som

skäl anföres bl. a. att den sociala fackskolan ger en alltför smal rekryteringsbas

och att lågstadielärarna bör beredas möjlighet till vidareutbildning i samma

utsträckning som andra lärare och utan tidsödande och kostnadskrävande

kompletteringar av gymnasiekurser. Några av dessa instanser tillstyrker gym­

nasium eller fackskola som inträdesgrund, medan några andra förordar gym­

nasium eller motsvarande kunskaper.

Bland överstyrelsens remissinstanser förordar några folkskoleseminarier och

en länsskolnämnd att nuvarande treåriga utbildning för lågstadielärare behålls

tills vidare. Sålunda framhåller rektor och kollegium vid Rostads folkskole-

seminarium i Kalmar att rekryteringsunderlaget för den treåriga småskollärar-

linjen i storlek överträffar samtliga övriga linjers med bred marginal och har

medgivit ett mycket gott urval av lärarkandidater. Sökande med studentexamen

till treårig linje har gynnats av att studentbetyget uppräknats med koefficienten

1,5, en bestämmelse som hävdes först 1965. Vad LUS anfört om den treåriga

linjens betydelse för upptagning av en värdefull begåvningsreserv har fort­

farande sin fulla giltighet. Kollegiet vid folkskole seminariet i Landskrona påpe­

kar att den av LUS framhållna ökningen av antalet studenter i småskollärar-

utbildningen är resultatet av en av statsmakterna styrd utveckling i vilken de

treåriga linjernas antal successivt minskats till förmån för de tvååriga.

ZJniversitetskanslersämbetet konstaterar att något ställningstagande från

statsmakternas sida inte föreligger i fråga om förkunskapskrav för lärarutbild­

ning. Med påpekande att de lokala universitetsinstanserna har understött LUS’

förslag, förordar ämbetet att som behörighetskrav för tillträde till lågstadie- och

mellanstadielärarutbildning skall gälla fullständig lärokurs antingen på gym­

nasium eller på fackskolans sociala eller ekonomiska linje.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala förordar att även lärar-

aspiranter utan fullständig gymnasieutbildning tills vidare bör kunna antas till

utbildning för lågstadiet förslagsvis i den formen att två särskilda läroanstalter

bibehålls för sådana läraraspiranter.

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om inte genomgången fackskola skulle

utgöra tillräcklig grund i varje fall för lågstadie- och mellanstadielärarutbild­

ning men anser att frågan om inträdeskraven i sin helhet bör tas upp i samband

med att frågan om gymnasiets och fackskolans kompetens närmare utreds.

Lärarnas riksförbund framhåller att en tvåårig utbildning bör bygga på ge­

nomgånget gymnasium och att förhållandena avsevärt kompliceras om möjlig­

heter bereds elever från social eller annan fackskolelinje att vinna tillträde till

lågstadielärarutbildning.

TCO hävdar att lågstadielärarutbildningen skall bygga på fullt genomgånget

Kungl. Maj:ts 'proposition nr i år 1967

54

gymnasium och är helt enig med LUS om att lärarkandidater med bristande

baskunskaper och lägre genomsnittsålder än lärarkandidater på nuvarande stu­

dentlinjer har beskurna möjligheter att genom ett självständigt studiesätt till­

ägna sig kunskaper, färdigheter och åsikter.

SR har i sitt yttrande skisserat en konstruktion av ett propedeutiskt år för

aspiranter till lågstadielärarutbildning med social fackskola som grund.

LO finner förslaget om genomgånget gymnasium som grund för all lärarut­

bildning alltför begränsat. Med hänsyn till det anförda behovet av lärare och

de relativt begränsade tillgångarna på lärarkandidater bör fackskolan kvalificera

som kompetens för lärarutbildning. Vidare framhåller LO att många elever

som genomgått folkhögskola med hänsyn till erfarenheter, mognad och god all­

mänorientering inte minst i samhällsfrågor väl kan mäta sig med gymnasie­

elever. Möjligheter bör därför skapas för att folkhögskoleelever blir kompetenta

för lärarutbildning. LO understryker även nödvändigheten av att vid antagan­

det av lärarkandidater man i väsentligt högre grad borde ta hänsyn till prak­

tiska meriter och goda läraranlag och i mindre grad än enligt LUS’ förslag fästa

avseende vid formella kompetenser.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framför liknande synpunkter.

Den av LUS föreslagna skärpningen av inträdeskraven beträffande övnings-

ämnena synes remissinstanserna i stort sett acceptera. Av skolöverstyrelsens

remissinstanser anför dock ett par länsskolnämnder att kraven är något högt

ställda i fråga om musik och gymnastik. Arbetsmarknadsstyrelsen hyser farhå­

gor för att dessa skärpta krav kan utestänga grupper av sökande som i övrigt

är lämpade för lärarbanan och föreslår en generell dispens från dessa krav för

sökande som i övrigt är så väl meriterade att de i annat fall skulle ha antagits.

Styrelsen för musikaliska akademien och musikhögskolans lärarråd understryker

vikten av att höga krav ställs på en blivande lågstadielärares musikalitet.

Beträffande utbildningstidens längd för låg- och mellanstadie­

lärare uttalar ett tjugotal remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen och uni­

versitetskansler sämbetet, sin anslutning till LUS’ förslag. Ett tiotal remissin­

stanser föreslår att studietiden för låg- och mellanstadielärare förlängs till 2 %

resp. 3 år. Skolöverstyrelsen framhåller att om engelska införs som obliga­

toriskt ämne på lågstadiet detta språk också måste ingå som ämne i lärarutbild­

ningen för lågstadiet. Utbildningstiden måste då förlängas men studierna i

engelska skulle knappast behöva en hel termin utan även andra moment skulle

då kunna tas upp i utbildningen, i första hand en angelägen fördjupning be­

träffande diagnostisering av läs-, skriv- och räknesvårigheter samt utökad auskul-

tation i förskolor. Man bör därför räkna med att lågstadielärarutbildningen

inom en framtid bör omfatta 2 % år. Av skolöverstyrelsens remissinstanser till­

styrker ett tiotal en tvåårig utbildning för lågstadielärare, medan ett trettiotal

föreslår en utbildning på ²V² år. Som motiv för 21/2-årsalternativet anförs bl. a.

vikten av utbildning i engelska även för lågstadiets lärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 4 år 1967

55

Rektor vid lärarhögskolan i Malmö finner det anmärkningsvärt att LUS inte

tagit hänsyn till erfarenheterna från den 2 %-åriga småskollärarutbildningen vid

lärarhögskolan i Malmö. Bland de många skäl som talar för 2 %-årsalternativet

understryker rektor särskilt att LUS’ förslag innebär en betydande nedskär­

ning av pedagogikundervisningen som inte är sakligt motiverad, att ringa ut­

rymme kommer att finnas för den behandling av skolmognadsproblemen och

de speciella inlärnings- och anpassningssvårigheterna som är nödvändig för låg-

stadielärarna samt att anhopningen av schemabunden undervisning enligt det

kortare alternativet motverkar strävan att göra utbildningen högskolemässig.

Några av de av överstyrelsens remissinstanser som förordat 2 ^-årsalterna-

tivet anser att klasslärarutbildningen bör vara gemensam för låg- och mellan-

stadielärarna. Rektor vid jolkskoleseminariet i Linköping hävdar sålunda att

klasslärarna i grundskolans sex första årskurser bör få en gemensam grundut­

bildning och dessutom en specialutbildning för det stadium de i första hand vill

inrikta sig på. Deras utbildning måste då omfatta samma antal terminer.

Skolledarförbundet föreslår en längre utbildning än den föreslagna med hän­

syn till praktiktjänstgöringens organisation. TCO hävdar att en utbildnings­

tid på 2 r/z år ger större garantier för att lågstadiets lärare erhåller en utbild­

ning som motsvarar de krav grundskolan ställer på nämnda lärarkategori. Bli­

vande lärares riksförbund ansluter sig till den reservation som framlagts för ett

längre utbildningsalternativ. Kristendomslärarnas förening ansluter sig också

till reservationen och understryker reservantens uppfattning att undervisning

i skolämnet kristendomskunskap ofta bereder lågstadieläraren bekymmer. En

undervisning enligt läroplanens intentioner förutsätter fördjupade och utvid­

gade kunskaper i ämnet.

Beträffande ämnesstudierna förutsätter skolöverstyrelsen att eng­

elska kommer att ingå i utbildningen så snart beslut fattas om engelska som

obligatoriskt ämne på lågstadiet. SR hävdar att lärarkandidaterna på lågstadie-

lärarlinjen liksom hittills bör beredas möjlighet att förvärva behörighet för un­

dervisning i engelska på grundskolans mellanstadium. Blivande lärares riksför­

bund reagerar också kraftigt mot att den blivande lågstadieläraren fråntas möj­

ligheten att erhålla sådan behörighet. Förbundet erinrar om den försöksverk­

samhet som pågår med undervisning i engelska på lågstadiet och anser att det

skulle vara synnerligen olyckligt om några årskullar av lärarkandidaterna inte

skulle erhålla denna möjlighet till behörighet då mycket talar för att under­

visning i engelska inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att införas på

lågstadiet.

I stort sett alla instanser som yttrat sig om ämnet svenska har funnit en

förstärkning av utbildningen i detta ämne väl motiverad. TCO anser det sålunda

helt riktigt att ämnet svenska får en förstärkt ställning men ifrågasätter om

den föreslagna tidsramen är tillräcklig. Utbildningen i dramatik borde också

ha getts större utrymme med möjlighet till fördjupning. Enligt Modersmålslä-

56

Kungl. Maj:ts pr o-position nr 4 år 1967

ramas förening är omfattningen av den föreslagna utbildningen i röst- och tal­

vård otillräcklig.

Beträffande' ämnet hembygdskunskap anser skolöverstyrelsen att

detta ämne och ämnet kristendomskunskap bör behandlas med likartad metodik

och att stoffet bör samordnas. En del av skolöverstyrelsens remissinstanser oppo­

nerar sig mot att ämnena hemkunskap och trädgårdsskötsel tas bort ur låg-

stadielärarutbildningen. De bör ingå som moment i utbildningen för ämnet

hembygdskunskap. TCO ställer sig positiv till förslaget beträffande hembygds-

kunskapen men förmodar att genomförandet av förbättringarna kräver en vid­

gad tidsram. Samma uppfattning har SR som även förordar att undervisningen

i trädgårdsskötsel och hemkunskap bibehålls och bestrids av kompetenta lärar-

krafter.

I fråga om övningsämnena har en del erinringar framställts av några

av skolöverstyrelsens remissinstanser. Sålunda förordar lärarhögskolan i Malmö,

här företrädd av lektorskonferensen för klasslärarutbildningen, bl. a. att en för­

stärkning sker av samtliga övningsämnen på lågstadiet och att den obligato­

riska tillvalskursens timtal fördelas på samtliga tre ämnen. Den i ämnet bild-

och formarbete ingående utbildningen i trä- och textilslöjd bör ges större ut­

rymme och givetvis meddelas av facklärare. Även lärarhögskolan i Uppsala un­

derstryker vikten av att ämnet bild- och formarbete erhåller tillräcklig utbild­

ningstid. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Stockholm anser att lärartjänst i

trädgårdsskötsel bör bibehållas och att undervisningen i ämnet skall komma un­

dervisningen i biologi, teckning och hembygdskunskap till godo och integreras

med dessa ämnen. Förslaget avser särskilt lågstadielärarutbildningen. Rektor

vid folkskoleseminariet i Strängnäs finner en uppdelning i obligatoriska kurser

och fördjupningskurser beträffande ämnena bild- och formarbete, musik och

gymnastik omöjlig och avstyrker LUS’ förslag i detta hänseende. Kollegiet vid

folkskoleseminariet i Uppsala beklagar att ämnet slöjd utgår som självstän­

digt ämne och betonar vikten av att ämnet bild- och formarbete får tillräcklig

utbildningstid.

TCO framhåller att det nya och kombinerade ämnet bild- och formarbete

bör få minst samma timtal som föreslås för vart och ett av övriga övnings­

ämnen. Med hänsyn till bildens stora betydelse som kommunikationsmedel

för barnet och dess uppgift som integrerande moment i alla ämnen anser TCO

att också tillvalskursen bör göras obligatorisk. Hela studiekursen i ämnet skulle

då omfatta 200 timmar. SR anser att LUS’ förslag om en kurs på 120 timmar

i bild- och formarbete för de 2/3 av lärarkandidaterna som inte har tilläggskurs

på 60 timmar innebär en försvagning av utbildningen i de moment som ingår

i ämnet. Förbundet föreslår att utbildningen i ämnet tilldelas ett större antal

timmar än de föreslagna. Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening föreslår

bl. a. att samma timtal beräknas för bild- och formarbetets obligatoriska kurs

som för musik och gymnastik samt att ämnet benämnes bild- och formkunskap.

57

I fråga om metodikundervisningen anser skolöverstyrelsen att

ämnena kristendomskunskap och hembygdskunskap bör behandlas med likartad

metodik och att en gemensam studieplan för orienteringsämnenas metodik bör

utarbetas.

TCO delar helt LUS’uppfattning att pedagogiken bör inta en central

plats i lärarutbildningen och beklagar att den för lågstadielärarutbildningen till­

mätta tiden fått stå hindrande i vägen för en ändamålsenlig uppläggning av

utbildningen i detta ämne. Trots att den tid LUS reserverat för metodik inte

nämnvärt överstiger den tidsram nuvarande lärarutbildningsanstalter förfogar

över kan man dock tala om en förstärkning beroende på att den föreslagna inte­

greringen mellan metodik och pedagogik, ämnesstudier och praktik ger metodi­

ken bättre ställning.

Beträffande den praktiska utbildningen menar några av skolöver­

styrelsens remissinstanser att för liten tid är anslagen till auskultationer och att

den på 2 halvterminer delade praktikterminen medför för hård belastning på

övningsklasserna. Sålunda avstyrker lärarhögskolan i Göteborg bestämt för­

slaget om halv praktiktermin av modellen en lärare -f- två klasser -j- två lärar­

kandidater. Halv praktiktermin kan för lågstadiets del endast tänkas under

förutsättning att det blir en lärare -f- en klass -f- en lärarkandidat. Rektor vid

folkskoleseminariet i Skara anser att den på två halvterminer delade praktik­

terminen innebär en alltför hård belastning på de praktikklasser som termin efter

termin skall ta emot lärarkandidater med växling fyra gånger under ett läsår.

Kollegiet vid j olkskole seminariet i Strängnäs avvisar bestämt att praktiktermi­

nen koncentreras till ett fåtal avdelningar, så att dessa belastas med lärarkan­

didatnärvaro till 100 % och med elevlektioner till ca 80 %.

Skolledarförbundet reserverar sig kraftigt mot den föreslagna organisationen

av praktiktjänstgöringen. Uppdelningen på halva terminer har kanhända för­

delar ur metodisk synpunkt men måste tillbakavisas med hänsyn till elev- och

målsmannasynpunkter. Eleverna har behov av en i så stor utsträckning som

möjligt kontinuerlig lärartjänstgöring. Det föreslagna systemet får också allvar­

liga konsekvenser för skolornas administration. För den enskilda lärarkandidaten

bör det vara av stort värde att under en längre period få leva sig in i skolans

och klassens arbetsförhållanden. TCO finner det anmärkningsvärt att vissa delar

av praktiken fått en ytterst begränsad utformning, t. ex. specialauskultationerna

som trängts ihop på ett totalutrymme av sex dagar. Utan att ta ställning till

de två av LUS framlagda alternativen till praktiktjänstgöring föreslår TCO att

försöksverksamhet med båda alternativen kommer till stånd för att man skall få

erfarenhet av hur den praktiska utbildningen lämpligen bör utformas. Vad gäller

praktikutbildningens längd och placering i utbildningsgången förordar Blivande

lärares riksförbund fortsatt försöksverksamhet där flera modeller prövas. Det är

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 4 år 1967

58

emellertid enligt förbundets mening angeläget att praktiktjänstgöringen förläggs

till sådan tidpunkt att lärarkandidaterna efter dess slut får återvända till Iärar-

utbildningsanstalten för en avslutande gemensam del. Målsmännens riksförbund

avstyrker att praktikutbildningen ges den form som LUS föreslagit och anför

som motivering att olägenheterna för eleverna i övningsklasserna blir för stora

och att elevvårdande synpunkter måste vara avgörande i detta sammanhang.

3.2.2.2 Mellanstadiet

Beträffande kravet på förkunskaper tillstyrker flertalet remiss­

instanser genomgånget gymnasium såsom grund för utbildningen. För de erin­

ringar mot LUS’ förslag som framställts av skolöverstyrelsen, universitetskans-

lersämbetet och andra remissinstanser har redogjorts tidigare (3.2.2.1).

Vad gäller utbildningstidens längd tillstyrks LUS’ förslag av

skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet samt ytterligare ett tjugotal

instanser. Ett tiotal remissinstanser förordar att studietiden förlängs till tre år.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser tillstyrker ett tiotal uttryckligen den före­

slagna utbildningstiden medan nära ett tjugotal föreslår tre år. Som motivering

för en treårig utbildning anförs särskilt önskemål om bättre möjligheter till

ämnesfördjupning. Länsskolnämndema i Kristianstads och Skaraborgs län före­

slår sålunda fördjupning i två orienteringsämnen. Länsskolnämnden i Jönkö­

pings län understryker behovet av studiero och därmed sammanhängande möj­

ligheter till engagemang inom samhällslivet, ett oeftergivligt krav med hänsyn

till den nya skolans målsättning. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av

lektorskonferensen för klasslärarutbildningen, framhåller att den längre utbild­

ningstiden även skulle möjliggöra att inom utbildningstidens ram förlägga de

kompletteringar som enligt LUS’ förslag förutsätts fullgjorda före intagningen.

Tidsödande kompletteringar kan vara en minst lika rekryteringshämmande

faktor som en förlängd utbildningstid. Rektor och kollegium vid folkskolesemi­

nariet i Falun betonar att en treårig utbildning skulle möjliggöra antingen för­

djupade studier genom obligatoriskt tillval i ytterligare något ämne eller ut­

ökat timtal för alla orienteringsämnena samt en önskvärd förstärkning av

praktikutbildning.

TCO förordar en treårig utbildning och framhåller att den tid som erhålls

genom ytterligare en utbildningstermin huvudsakligen bör utnyttjas för för­

djupade ämnesstudier inom gruppen orienteringsämnen. Vidare är en förstärkt

ämnesutbildning i matematik erforderlig. SR anser 2% års utbildning tillräcklig

endast under förutsättning att utbildningen ges en skarpt avgränsad inriktning

på stadiet. Blivande lärares riksförbund föreslår treårig utbildning bl. a. av det

skälet att den kortare studietiden förhindrar möjligheterna för lärarkandidaterna

att själva få uppleva de studiemetoder som de sedan såsom arbetsledare skall

använda i klassen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

.

år 1967

59

LUS’ synpunkter på ämnesfördjupning och ämnesstudier be­

döms i stort sett positivt i remissyttrandena, men på en del punkter riktas

erinringar mot de framlagda förslagen. Ett par av skolöverstyrelsens remissin­

stanser anser att ämnesbredden kunnat minskas ytterligare och finner kravet

på allsidighet hos lärarkandidaten fortfarande vara alltför högt. En annan av

dessa instanser påpekar däremot faran i alltför stor specialisering. Det ifråga­

sätts om inte en lärarkandidat kommer att välja fördjupning i det ämne vari

han redan har de bästa kunskaperna och för vilka han har det största intresset.

SR varnar för de bristfälliga kunskaper lärarkandidaten kan få i de ämnen där

endast grundkurs utan redovisningskrav inhämtas. Förbundet förordar att även

en annan typ av fördjupning än den LUS föreslagit prövas genom försök. Som

exempel anförs att lärarkandidaterna kunde fördjupa sig i intresseområden inom

flera eller färre ämnen, där t. ex. ett tema, ett längdsnitt, en geografisk eller

en biologisk miljö skulle kunna studeras.

Remissinstanserna har så gott som genomgående framfört krav på valmöj­

lighet med fördjupade studier även i dubbelämnet f y s i k - k e m i, ett för­

slag som reservationsvis framlagts av ledamoten Börje Svensson. Skolöversty­

relsen framhåller att det gäller att inte bara fånga upp elevernas ofta starkt

markerade intresse för fysikaliskt-kemiska problem utan också att tillgodose

de matematiskt-naturvetenskapligt intresserade och begåvade lärarkandidater­

nas intressen. Denna synpunkt är värd beaktande även med hänsyn till rekry­

teringen till mellanstadielärarutbildningen. Universitetskanslersämbetet stöder

även alternativet fysik-kemi liksom också SR. Med hänsyn till att fysik-kemi

endast som orienteringsundervisning ingår i ämnet naturkunskap finner däremot

Lärarnas riksförbund den av LUS föreslagna utbildningen tillfyllest. TCO finner

att behov av fördjupningskurs i fysik-kemi föreligger men anser en sådan icke

möjlig att realisera inom en utbildningstid på 2 V² år.

Några av skolöverstyrelsens remissinstanser framför önskemål om ämnesför­

djupning i religionskunskap. Som motivering anför en av dessa instan­

ser att de krav på objektivitet som med sådan styrka numera ställs på under­

visaren i olika ämnen, bl. a. kristendomskunskap, förutsätter en avsevärd kring-

syn och ämnesfördjupning. Ju mindre man känner till religionsvetenskapens

resultat ju mer subjektiv och tillfällig blir undervisarens attityd. TCO fram­

håller att en treårig utbildning skulle möjliggöra val av fördjupningskurs även

i ämnet religionskunskap. Även Kristendom slärarnas förening anser att tillfälle

bör ges till fördjupning i detta ämne framförallt med hänsyn till de svårigheter

undervisningen i kristendomskunskap brukar bereda lärarna.

Den föreslagna ämnesfördjupningen i svenska accepteras genomgående av

remissinstanserna. I detta sammanhang framhåller Modersmålslärarnas förening

liksom i fråga om lågstadielärarutbildningen att den föreslagna utbildningen i

röst- och talvård måste betraktas som absolut otillräcklig.

Remissinstanserna synes så gott som genomgående acceptera LUS’ förslag

i fråga om ämnet engelska. En av skolöverstyrelsens remissinstanser önskar

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

60

dock att möjlighet skall finnas att erhålla examen utan betyg i engelska då

det kan finnas för övrigt lämpliga lärarkandidater som saknar förmåga att under­

visa just i engelska. Ett par andra av dessa remissinstanser föreslår att utbild­

ningen skall ge behörighet i ett av ämnena engelska, gymnastik eller musik. SR

ifrågasätter om inte det höga timtal som tilldelats engelskan avsevärt inskrän­

ker den tillgängliga utbildningstiden för andra ämnen och därigenom menligt

påverkar lärarkandidaternas möjligheter att i andra ämnen uppnå den stan­

dard som är nödvändig.

Beträffande undervisningen i övningsämnen tillstyrks i stort sett

LUS’ förslag. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller emellertid

att B-skolornas behov av lärare som har kompetens att undervisa i både musik

och gymnastik inte har beaktats tillräckligt. Länsskolnämnden i Jönköpings

län samt rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Falun anför som möjlig

lösning att tillvalskurs i båda ämnena anordnas vid någon lärarhögskola. Lärar­

högskolan i Göteborg föreslår att lärarhögskolorna genom att anordna frivilliga

tillvalskurser i musik och gymnastik skall kunna tillgodose dem som har ut­

präglade anlag för båda ämnena. Länsskolnämnden i Kalmar län anser det till­

räckligt om en tredjedel av lärarna får behörighet i musik och en tredjedel i

gymnastik medan återstoden kunde få fördjupningskurs i ytterligare ett ämne.

Länsskolnämnden i Jönköpings län ser med saknad att slöjd försvinner från

mellanstadielärarutbildningen och finner det önskvärt att timtalet i undervis­

ningen i bild- och formarbete ökas till åtminstone den nivå som föreslagits för

lågstadielärarutbildningen. I fråga om ämnet bild- och formarbete tillstyrks

ledamoten Svenssons reservation uttryckligen av lärarhögskolan i Göteborg och

kollegiet vid folkskoleseminariet i Linköping, medan ett par andra av översty­

relsens remissinstanser anser att ämnets ställning bör avsevärt stärkas.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet beklagar dock att en lärare

inte får möjlighet att utbilda sig i både musik och gymnastik vilka ämnen är

så passande för en integrering. Vidare anser direktionen att det föreslagna tim­

antalet är helt otillräckligt. Även Styrelsen för musikaliska akademien hävdar

att lärarkandidaterna borde ges större frihet att välja en kombination av för­

djupning i både musik och gymnastik varför styrelsen endast med tvekan kan

acceptera LUS’ förslag. Styrelsen efterlyser också åtgärder för att stimulera

rekryteringen av lärarkandidater som väljer musikutbildning. Enligt TCO bör

teckning, gymnastik och musik tidsmässigt likställas i mellanstadielärarutbild­

ningen och den avvägning som gjorts mellan de olika övningsämnena finner

TCO helt otillfredsställande. Även SR anser att utbildningen i bild- och form­

arbete bör förstärkas och föreslår en ökning av timtalet med minst 20. Teck­

ning slärarnas och TI-elevernas förening föreslår att ämnet bild- och formarbete

görs till föremål för omfattande analys och revision med avseende på komponen­

terna slöjd-teckning, att dessa integrerade moment bereds tillräcklig timtid, att

ämnet bild- och formarbete i slutgiltigt förslag föreslås såsom ämnesfördju-

pande med tillval samt att ämnet benämnes bild- och formkunskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

61

LUS’ förslag beträffande utbildningen i pedagogik och metodik läm­

nas i stort sett utan erinran av remissinstanserna. Skolöverstyrelsen understry­

ker angelägenheten av att ämnet kristendomskunskap i alla sammanhang be­

handlas som ett av orienteringsämnena och att en gemensam studieplan i me­

todik för samtliga orienteringsämnen utarbetas. Även Lärarnas riksförbund an­

ser en förstärkt ämnesmetodik erforderlig för religionskunskapen. TCO finner

uppläggningen av metodikundervisningen ändamålsenlig men påpekar att det i

vissa fall är både omöjligt och olämpligt att dra några skarpa gränser mellan

ämnesstudier och ämnesmetodik. TCO förordar vidare att ämnesmetodiken i

ämnet religionskunskap inordnas i det gemensamma timtalet för orienterings­

ämnena och den samlade undervisningens metodik. Kristendomslärarnas för­

ening är av samma åsikt och understryker att en gemensam metodikundervis­

ning i kristendomskunskap och i samhällsorienterande ämnen gynnar en önsk­

värd samordning av undervisningen.

Beträffande den praktiska utbildningen finner skolöverstyrelsen

att LUS’ förslag innebär ett rationellt och riktigt utnyttjande av den tillmätta

tiden. Skolledarförbundet däremot reserverar sig kraftigt mot organisationen av

praktiktjänstgöringen. Förbundet inser att den föreslagna uppdelningen på halva

terminer kan ha fördelar ut metodisk synpunkt men kan inte acceptera för­

slaget med hänsyn till elev- och målsmannasynpunkter. TCO tillstyrker den all­

männa uppläggningen av praktikutbildningen men betonar att förutsättningen

för effektiviseringen av praktikutbildningen inom den tidsram som står till

förfogande bl. a. är att handledningen blir kontinuerlig, att den synkroniseras

med utbildningen i pedagogik och metodik, att antalet lärarkandidater per öv-

ningsklass under praktikperioderna andra och fjärde terminen inte överskrider

två samt att praktikskolor av olika slag ges en ändamålsenlig utrustning. Med

hänsyn till att organisationen är oprövad förordar TCO försöksverksamhet även

med andra konstruktioner. Målsmännens riksförbund befarar att olägenheterna

för eleverna i praktikskolor kan bli rätt väsentliga. Förbundet avstyrker att

praktikutbildningen ges den form LUS föreslagit. Blivande lärares riksförbund

förordar fortsatt försöksverksamhet där flera modellösningar kan utprovas be­

träffande praktikutbildningens längd och placering i utbildningsgången.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

3.3

Utbildningen av ämneslärare

3.3.1

Lärarutbildningssakkunniga

3.3.1.1 Högstadiet

Beträffande den direkta högstadielärarutbildningen (s. 309) framhåller LUS

att lärarproblemen i dagens skola i hög grad gäller grundskolans högstadium.

Där råder den största lärarbristen, och lärarutbildningen för stadiet är inte an­

passad till den nya skolsituationen. För att lärartillgång och lärarbehov skall

62

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

kunna överblickas och lärarutbildningsorganisationen anpassas härtill måste ut­

bildningen bli en lärarutbildning och den får inte som hittills utgöra en obe­

stämbar och oåtkomlig andel av utbildningen vid de fria fakulteterna.

För tillträde till högstadielärarutbildningen, som i regel skall omfatta tre äm­

nen, föreslår LUS behörighet att inskrivas vid universitet, lägst betyget 2 i slut­

betyg från gymnasiet i de ämnen som skall studeras samt krav på förkunskaper

enligt studieplanerna för resp. ämnen.

Utbildningstiden för högstadielärarna föreslås bli sammanlagt fyra år. Ämnes-

utbildningen skall omfatta tre år, varav omkring ett år för vart och ett av de

tre ämnena i kombinationen. Värdet av en till tiden fixerad utbildning har LUS

bedömt så stort att de gett samma tid, i princip ett år, åt alla ämnen med

endast sådana justeringsmöjligheter att det ena ämnets läsår kan bli något längre

och det andra i gengäld något kortare. LUS har fäst största avseende vid att

tidsramen normalt skall hållas. Fast studiegång, införande av kvalitetsbetyg

efter avslutade kurser samt effektiva åtgärder mot överskridande av studietiden

anges som medel härför. Det fjärde året blir yrkesutbildande med första ter­

minen förlagd till lärarhögskola och den andra till praktikplats i det kommunala

skolväsendet.

Ämneslärarutbildningen föreslås bli trappstegsformigt uppbyggd, vilket inne­

bär att den blivande ämnesläraren skall kunna påbörja sin utbildning utan att

ha tagit ställning till om han vill bli högstadie- eller gymnasielärare. Först efter

två års studier i två ämnen träffas normalt valet mellan att bredda utbild­

ningen med ett tredje ämne och bli högstadielärare eller att gå vidare mot

större fördjupning i de två ämnen som dittills studerats och bli gymnasielärare.

Om ett urval bland de studerande måste göras vid fördelning på utbildnings-

vägar och ämnen föreslås detta ske på grundval av de betyg de studerande för­

värvat i de två redan studerade ämnena (s. 520).

LUS’ plan för högstadielärarutbildningen framgår av följande sammanställ­

ning.

63

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

4 år

1967

Plan för högstadielärarutbildningen. Antal timmar (tablå 33 s. 316)

Termin 1

2

3

4

5

6

7

A. Ämnesstudier

B. Pedagogik m. in.

Introduktionskurs

Inledande orientering

Skolans mål m. m. ..

Studieteknik ..............

Pedagogisk psykologi .

Huvudkurs

Pedagogiska tankemo­

tiv ............................

Allmän psykologi ....

Allmän undervisnings­

metod ......................

Skoladministration

Utvecklingspsykologi .

Mentalhygien ..........

Skolhygien ..................

Pedagogisk psykologi .

Pedagogisk statistik2 .

Yrkespsykologi ..........

Problem i modem skol-

forskning ................

Seminarier angående

stadiesamverkan ...

Seminarier i anslut­

ning till auskulta-

tioner ......................

C. Metodik

Förberedande ämnes-

metodik ..................

Ämnesmetodik 30 tim­

mar per ämne ____

Teknisk metodik ....

D. Praktik

Auskultationer ..............

Undervisningsövningar .

Praktiktjänstgöring ___

E. Muntlig framställning

och språkvård, röst-

och tal vård m. m.4 ..

4

Ämne 2 Ämne 3

6

8

6

4

12

10

4

16

8

4

4

10

6 6 8

4

8

4

8

90

no

5—10

5—10

30

friv.

friv.

45—60

12—15

Amne 1

5—10

friv.

8

S:a

3 år1

26

118

136

ca 360

ca

480

1 Från dessa 3 år avgår den tid inom terminerna 1—6, som enligt ovanstående uppställning går

till pedagogik, metodik och praktik, totalt ca 5 veckor.

2 Till detta kommer en frivillig statistikkurs på 14 timmar.

3 För den enskilde lärarkandidaten kan talet 10 överskridas eller underskridas allt efter vilken

färdighet lärarkandidaten har.

4 För momentet muntlig framställning gäller i tillämpliga delar studieplanerna för motsvarande

moment i ämnet svenska på klasslärarlinjer.

64

Utbildningen inleds med en pedagogisk introduktionskurs på två veckor, som

utgör en del av pedagogikstudierna och avslutas med tentamen. Huvuddelen av

utbildningen i pedagogik och metodik kommer under den sjunde terminen, som

också omfattar undervisningsövningar. Under ämnesstudierna får lärarkandida­

terna emellertid en kontinuerlig kontakt med skola och undervisning i form av

s. k. pedagogiska strimmor, dvs. begränsade inslag av pedagogik, metodik och

praktik, vilka betraktas som förberedande ämnesmetodik.

Efter introduktionskursen läses under det första studieåret det första ämnet.

Detta inleds med en studieorienterande och studieteknisk introduktion på om­

kring fyra timmar avseende det specifika ämnet, främst ämnets plats i skolan,

dess relationer till andra ämnen, dess karaktär som skolämne och lärarutbild-

ningsämne. Under den andra terminen ges åtta timmars förberedande ämnes­

metodik, varjämte 5—10 timmar anslås åt auskultationer. Auskultanten kan

därunder få överta viss del av undervisningen. Auskultationerna bör förberedas

genom seminarier, där uppgjorda iakttagelseformulär diskuteras eller uppgiften

på annat sätt avgränsas.

Studierna i det andra och tredje ämnet sker på samma sätt som i det första.

För ämnesstudierna har LUS utarbetat förslag till studieplaner (SOU 1965:25).

Dessa följer skolämnenas benämningar och inte examensämnenas. Studierna får

sin karaktär i hög grad av att varje ämne så långt möjligt gjorts till ett homo­

gent ämne och att detta ämne inordnats i en samlad studiegång tillsammans med

pedagogik, metodik och praktik. I fråga om denna samordning har LUS strävat

efter en integrationsmodell som tillgodoser en mot läraryrket klart inriktad stu­

diegång, samtidigt som kontakterna med utbildning och forskning i övrigt vid

universiteten upprätthålls.

Den sjunde terminen omfattar utbildning i pedagogik, metodik och praktik.

Med hänsyn till belastningen av praktikklasserna kan praktiken ej för samtliga

lärarkandidater koncentreras till terminens senare hälft. LUS föreslår därför att

praktiken sprids över terminen genom att lärarkandidaterna indelas i två grup­

per, varav den ena bör avse huvudsakligen humanistiskt inriktade ämneskom­

binationer, den andra huvudsakligen matematiskt-naturvetenskapligt inriktade

(se figur s. 317).

Under den sjunde terminen infaller pedagogikstudiernas huvudkurs. Inom

ramen för ämnet pedagogik faller också den allmänna undervisningsmetodiken,

medan ämnesmetodiken upptar huvuddelen av metodikutbildningen. Ca 30

timmars ämnesmetodik föreslås för vart och ett av de tre ämnena. Viss tid

beräknas dessutom för teknisk metodik, som avser teknisk utrustning för un­

dervisningen, framförallt AV-hjälpmedlen. Lärarkandidaten beräknas under

sjunde terminen hålla 45—60 lektioner, vilka inte skall betygsättas.

Högstadielärarutbildningen avslutas med praktiktjänstgöring under hela den

åttonde terminen. Erfarenheterna från nuvarande praktiktjänstgöring visar att

handledningen av lärarkandidaterna måste ökas. Vidare bör lärarkandidaterna

få bättre tid än hittills att förbereda sina uppgifter. Deras vecko tjänstgöring

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

65

föreslås därför till 14—16 veckotimmar. Betygsättningen i undervisningsskick­

lighet sker vid slutet av denna termin, då lärarkandidaten också får ut sin

examen.

Systemet med fasta studiegångar för blivande ämneslärare innebär sålunda

enligt LUS’ förslag bl. a. att studierna samordnas till en mera homogen enhet

med inriktning på den kommande lärarverksamheten. Studierna är vidare

bundna till vissa bestämda ämneskombinationer (3.3.3) med bestämd tidsföljd

för ämnena inbördes och för den praktisk-pedagogiska utbildningen samt med

givna tidsramar. Den av LUS eftersträvade fastheten i studiegången innebär

också att praktikterminen i högre grad än vad hittills varit fallet med denna

måste bli en av lärarhögskolan ledd utbildning. Med lärarutbildningslinje inom

ämneslärarutbildningen avser LUS i första hand de ämneskombinationer, för

vilka en fast organiserad studiegång skall finnas vid varje universitet. Syftet

med de fasta ämneskombinationerna är bl. a. att möjliggöra förutsägelser av

lärarbehov och lärartillgång. Enligt LUS’ förslag bör intagningen på ämnes-

lärarlinje liksom på klasslärarlinje bli spärrad och Kungl. Maj:t besluta om det

antal studerande, som årligen skall intagas på varje ämneslärarlinje.

Kungl. Maj:ts -proposition nr k år 1967

3.3.1.2 Det gymnasiala stadiet

Undervisningen på de högre skolstadierna leder till en begränsning av lärar­

nas ämnesområde samtidigt som kraven på ämnesfördjupningen blir större,

framhåller LUS (s. 328). Gymnasieläraren föreslås med anledning härav i regel

utbildas i två ämnen.

I fråga om utbildningstidens längd har LUS inte kunnat ansluta sig till gym-

nasieutredningens förslag om en treårig ämnesutbildning för gymnasielärarna

utan har funnit det nödvändigt med en minimitid på fyra år. Som huvudskäl

härför anges 1) att läraren måste ha en försvarlig bredd i sina ämneskunskaper,

2) att han måste ha fått fördjupa sig i sina ämnen, 3) att arbetssättet i den

nya skolan ställer ökade krav på läraren, 4) att med hänsyn till de mindre

gymnasiernas lärarförsörjning krävs att vissa lärare har kompetens att under­

visa i tre ämnen och 5) att ämnena i det nya gymnasiet, främst samhällskun­

skap och naturkunskap, har vida större omfång än det äldre gymnasiets. I övrigt

överensstämmer kraven på utbildningen av gymnasiets lärare väsentligen med

vad LUS ansett nödvändigt för högstadielärarutbildningen.

Normalt blir de första två studieåren gemensamma för högstadie- och gym­

nasielärare. Studierna inleds därför på samma sätt med en introduktionskurs

och får sedan samma inslag av förberedande ämnesmetodik och auskultationer.

Under de därpå följande två åren fördjupar sig gymnasieläraren i sina båda

ämnen. Viss värvning i ämnesstudierna måste därvid ske. Pedagogik-, metodik-

4 — Bihang Ull riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr k

66

Kun tgl. Maj:ts proposition nr b år 1967

och praktikinslagen fortsätter under tredje och fjärde året på samma sätt

som under de två första åren men avser nu gymnasiestadiet.

Utbildningen blir något annorlunda i de rena gymnasieämnena, dvs. vissa

C-språk (exempelvis spanska, italienska, ryska), de klassiska språken, allmän

språkkunskap, filosofi, psykologi, socialkunskap samt ekonomiska och tekniska

ämnen. I dessa ämnen blir utbildningen gymnasieinriktad redan från början.

Någon ändring i den pedagogiska introduktionskursen anser LUS inte moti­

verad. Den förberedande ämnesmetodiken och auskultationerna med tillhörande

seminarier får däremot sin prägel av att ämnet avser gymnasiestadiet. Värv­

ning i ämnesstudierna blir inte nödvändig.

Ett mellanting mellan den trappstegsformade utbildningen och direktutbild­

ningen tillämpas i de ämneskombinationer, där det ena ämnet är såväl hög-

stadie- som gymnasieämne och det andra är enbart gymnasieämne. Såsom exem­

pel på sådana kombinationer nämner LUS bl. a. matematik — företagsekonomi

och tyska — grekiska — ryska. Lärarkandidater som väljer sådana ämneskom­

binationer måste ta ställning till undervisningsstadium redan efter ett års äm-

nesstudier.

Ämnesstudierna föreslås ske enligt de föreslagna studieplanerna (SOU 1965:25).

En princip vid konstruktionen av de ämnesteoretiska studierna har varit att

lärarkandidaten skall nå den nivå man hittills karakteriserat som trebetygsnivå

och helst inom varje skolämne. En annan princip har varit att det i varje

ämne skall finnas minst ett alternativ för utbildning av gymnasielärare, på

vilket man skall kunna bygga en lektorsutbildning eller annan typ av forskar­

utbildning.

Det självständiga arbete som ingår i fördjupningsstudierna är avsett att leda

till viss specialisering. Tiden för fördjupningen är fixerad i studieplanerna. Ut­

bildningstiden varierar mellan ett och 2 % år per ämne.

De nya arbetsformerna i gymnasiet — grupparbetet, elevernas självverksam­

het och samverkan mellan ämnen — ställer större krav på läraren än mer tra­

ditionella undervisningssätt och måste därför beaktas i metodikutbildningen.

Den praktiska utbildningen är av samma omfattning och art som i högstadie-

lärarutbildningen men inriktad på gymnasiestadiet och avser normalt endast

två ämnen. Den nionde terminen är därför uppbyggd som den sjunde i hög-

stadielärarutbildningen. Under de 8 praktikveckorna bör lärarkandidaterna

hinna med 40—45 egna lektioner och 35—40 auskultationstimmar. Under den

tionde terminen omfattar praktiktjänstgöringen 14—16 veckotimmar.

Kravet på en för läraryrket tillrättalagd utbildning gäller även de tekniska

och ekonomiska ämnena (s. 337). Det nya gymnasiet och fackskolan är därför

enligt LUS bäst betjänta av lärare i dessa ämnen, utbildade på i princip samma

sätt som lärare i andra ämnen, dvs. primärt utbildade till lärare. Ämnesstu­

dierna måste dock få en något annan uppläggning med inslag av praktik. Ut­

bildningen bör i första hand ske genom universitetens försorg.

67

För lärarutbildningen i teknologi föreslås att till studerande antas sådana

som gått det nya gymnasiets fjärde årskurs på teknisk linje, maskin- eller

byggteknisk gren, samt att de inom ramen för ämnesutbildningen skall ha minst

en termins praktik på ett företag inom den bransch de specialiserar sig i.

Även lärarna i de tekniska specialämnena behöver viss praktisk ämnesutbild-

ning, vilken lättast uppnås om utbildningen i teknologi kombineras med ut­

bildning i antingen maskin-eller byggteknik. I kombinationen matematik-elteknik

utformas den praktiska ämnesutbildningen i elteknik som en laboratorieteknisk

kurs.

Utbildningen av lärare i tekniska ämnen baseras på dels treårig, dels fyra­

årig gymnasieutbildning. Den förra utbildningsvägen består av fyra och den

senare av tre års ämnesutbildning. Båda avslutas med ett års praktisk-

pedagogisk lärarutbildning. Utbildningen ger kompetens i dels kombinationer av

tekniska ämnen och andra läroämnen, dels kombinationer av enbart tekniska

ämnen.

De sakkunniga tar även upp frågan om den tekniska magisterutbildningen

(s. 339) och föreslår en förlängning av utbildningstiden, så att den med inräk­

nande av föreskriven ämnespraktik uppgår till fyra år, vartill kommer ett av­

slutande praktiskt-pedagogiskt år liksom för ämneslärare i övrigt.

För lärarutbildningen i ekonomiska ämnen föreslås en inte fullt terminslång

kurs i praktisk ämnesutbildning (studiebesök och styrd praktik på t. ex. ban­

ker, näringslivsorganisationer, statliga och kommunala inrättningar).

LUS erinrar om den stora betydelse som tillmätts huvudlärarinstitutionen i

det nya gymnasiet och finner det uppenbart att för huvudlärarens betydelse­

fulla uppgifter krävs kompetens utöver den vanliga gymnasielärarens. I princip

vill LUS sätta likhetstecken mellan huvudlärare och lektor (s. 340).

LUS påpekar att under läsåret 1963/64 av lektorstjänstcrna (inalles 2 615)

nära hälften (1 194) var obesatta. Behovet av årligt nytillskott av lektorer be­

räknas till omkring 400. Med hänsyn främst till konkurrensen från universiteten

bör en utbildning av 500 ä 600 lektorer per år eftersträvas.

I fråga om lektor sutbildning en har LUS haft överläggningar med 1963 års

forskarutredning, varvid diskuterats dels huruvida trebetygsnivån uppnås i den

föreslagna gymnasielärarutbildningen, dels behovet av en särskild mellanexamen

efter två års fortsatt utbildning. Beträffande den första frågan har problemen

framför allt gällt de skolämnen som motsvaras av två eller flera universitets-

ämnen, dvs. i första hand svenska, biologi och samhällskunskap, men även

andra ämnen, dock i lägre grad. Utbildningen är direkt påbyggbar i matematik,

tyska, engelska och franska. De rena gymnasieämnena når enligt LUS i flertalet

fall ej trebetygsnivån. Ett särskilt problem utgör ämnet religionskunskap.

Med de förslag LUS framför i detta sammanhang anser de sig i*stort ha löst

frågan om anknytningen mellan en på gymnasiet inriktad lärarutbildning och

en fortsatt specialiserad forskarutbildning utan komplettering av grundutbild­

ningen (med undantag för religionskunskap och biologi).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 4- är 1967

68

Beträffande den ifrågasatta nya mellanexamen föreslår LUS att lektorsut-

bildningen skall utgöras av de två första åren av den fyraåriga forskarutbild­

ning, som forskarutredningen preliminärt stannat för, och avslutas med en for­

mell examen. Examensuppgiften bör vara mindre omfattande än de nuvarande

licentiatavhandlingarna utan att förlora sin karaktär av självständigt veten­

skapligt arbete. Ingenting hindrar att det självständiga vetenskapliga examens­

arbetet kan få en undervisningsmetodisk inriktning.

Förutsättningen för att tidsramen på två år skall hållas är en fast upplägg­

ning av utbildningen med intensiv individuell handledning. Utbildningen bör

vara den normala vägen till lektorstjänst. Den av gymnasieutredningen för­

ordade praktisk-pedagogiska meriteringen för sådan tjänst bör som hittills ut­

göra en dispensväg.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen för blivande lektorer skall omfatta

ett avslutande lärarhögskoleår, detsamma som för övriga gymnasielärare. De

presumtiva huvudlärarna bör därunder även få en förberedande utbildning av­

seende deras specialuppgifter.

Lektorsutbildningen kommer alltså att omfatta sju år, varav sex väsentligen

ämnesteoretiska utbildningsår och det sjunde ett lärarhögskoleår.

LUS framhåller, att om det sålunda krävs, att en lektor — utöver veder­

börliga praktisk-pedagogiska moment — skall ha dels den för övriga gymnasie­

lärare förslagna ämnesbredden, dels den ämnesfördjupning som mellanexamen

utgör, är därmed sagt, att enbart högre utbildning inte är tillräcklig för lektors-

behörighet. Möjlighet till komplettering bör dock ges den som vill övergå till

lärarbanan från en forskarinriktad utbildning. LUS förutsätter att dessa frågor

liksom hittills bevakas av den centrala skolmyndigheten.

LUS föreslår att mellanexamen på de för lärarutbildningen aktuella studie­

vägarna blir obligatorisk även för den på forskarutbildning redan från början

klart inriktade. Frågan om mellanexamen beträffande övriga fakulteter och

ämnen har LUS inte funnit anledning ta ställning till.

Lektorsutbildningen i ekonomiska och tekniska ämnen föreslås ske pa samma

sätt som lektorsutbildningen i övrigt. Civilingenjörerna bör anlitas även i fort­

sättningen, men det bör av dem krävas praktisk lärarutbildning, kvalificerade

betyg i tjänstens ämnen samt minst tre års yrkesverksamhet. Deras praktiska

lärarutbildningsår bör alltid börja en hösttermin och föregås av en sommarkurs,

eftersom de saknar introduktionskursen i pedagogik in. m. Civilekonomutbild­

ningen som ämnesutbildning för lektorstjänst bör endast övergångsvis bibehållas.

LUS anser sig endast ofullständigt ha utrett frågan huruvida de i civilingen­

jörsexamen och civilekonomexamen ingående ämnena utgör en adekvat utbild­

ning för lärare i de tekniska resp. ekonomiska ämnena. LUS förutsätter att

detta spörsmål beaktas av den centrala skolmyndigheten och hyser den all­

männa uppfattningen att man i ämnen där universiteten har samma utbildnings­

resurser som fackhögskolorna inte i första hand bör vända sig till institutioner

för en klart målinriktad icke-pedagogisk utbildning (s. 348).

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

69

3.3.1.3 Ämneskombinationer

LUS framhåller att högstadie- och gymnasielärarutbiklningen måste ses i ett

sammanhang när det gäller ämneskombinationer och ämnesstudier (s. 350). De i

studieplanerna (SOU 1965:25) för enskilda ämnen angivna för kunskap erna har

bestämts så, att ämneskombinationerna ej skall göra komplettering av gymnasie-

kunskaperna nödvändiga (tablå 37 s. 350).

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Huvuddelen av utbildningen skall ske i följande tolv fasta tvåämneskombina­

tioner, s. k. baskombinationer, som bör utgöra grunden för uppdelningen av lä­

rarkandidaterna på fasta linjer.

1. Matematik—samhällskunskap

2. Matematik—kemi

3. Matematik—fysik

4. Engelska—svenska

5. Tyska—svenska

6. Tyska—engelska

7. Franska—svenska

8. Franska—engelska

9. Historia—svenska

10. Historia—religionskunskap

11. Historia—samhällskunskap

12. Kemi—biologi

Med dessa tolv kombinationer, var och en kompletterad med ett tredje ämne

(s. 353), kan grundskolans högstadium förses med lärare i alla läroämnen.

Kombinationerna täcker även större delen av undervisningsvolymen i gymnasiet

och fackskolan, men för gymnasiestudiet tillkommer vissa specialkombinationer

(s. 355). Härutöver torde för ett begränsat antal lärare behövas mera fria kom­

binationer. De fasta ämneskombinationerna ger bättre möjligheter att förutse

lärarbehov och lärartillgång samt att dimensionera utbildningen.

Ämnena skall inbördes stödja varandra. Detta har lett till att matematik

kommer före fysik och kemi. Biologi föregås alltid av kemi. Svenska ingår aldrig

som första ämne, därför att man inom den hårt pressade ettårsutbildningen i

svenska så långt möjligt skall dra fördel av stödet från kombinationsämnena.

Högst två moderna främmande språk får ingå i en kombination. Tyska och

franska åtföljs aldrig i någon ämneskombination, därför att de utesluter var­

andra på grundskolans högstadium. Däremot kan engelska kombineras med

tyska eller franska. Kombinationerna skall ge underlag för lärartjänster och

allmänt underlätta schemaläggning och skolarbetets organisation. I fråga om

högstadiet skall så många lärare som möjligt kunna fungera som klassförestån­

dare och därför ha så många timmar som möjligt med sin egen klass.

LUS räknar med följande rekryteringsbehov (avrundat) av ämneslärare för

åren 1970/71—1979/80 (s. 359).

70

Kungl. Maj:ts 'proposition nr / år 1967

Grundskolans högstadium .................................... 3 600

Fackskola ...................................................................... 3 300

Gymnasium ........................................... 6 900

13S00

Det angivna lärarbehovet har fördelats på de enskilda ämnena på följande

sätt.

Rekryteringsbehovet i enskilda ämnen för olika skolor under perioden 1970/71

—1979/80. Antalet lärare, (tablå 38 s. 359)

Ämne

Grundskolans

högstadium

Fackskola

Gymnasium

Summa

Svenska ..................................................

500

300

600

1 400

Matematik ............................................

600

300

700

1 600

Engelska ..............................................

500

200

500

1 200

Tyska ....................................................

200

200

500

900

Franska ..................................................

200

200

500

900

Spanska ..................................................

—

—

100

100

Ryska ....................................................

Allmän språkkunskap, Latin och

—

—

100

100

Grekiska ..........................................

—

—

100

100

Religionskunskap ................................

200

100

200

500

Filosofi ..............................................

—

—

100

100

Psykologi ...;........ .............................

—

100

100

200

Historia ................ ............................ ..

200

100

400

700

Samhällskunskap ...............................

200

100

500

800

Geografi ...............................................

200

—

—

200

Biologi ..................................................

300

100

200

600

Kemi ..........................’........................

200

200

300

700

Fysik .....................................................

300

200

400

900

Naturkunskap I ..................................

—

—

200

200

Ekonomiska ämnen ..........................

—

300

400

700

Tekniska ämnen ..................................

—

900

1 000

1 900

Summa

3 600

3 300

6 900

13 800

Anm. Uppgifterna för grundskolans högstadium avser 60-procentalternativet.

Med ledning av lärarbehovet i de enskilda ämnena har en beräkning gjorts

över fördelningen på olika ämneskombinationer vid en årlig intagning av 2 000

lärarkandidater. Fördelningen framgår av följande sammanställning.

71

Fördelning på olika ämneskombinationer av den årliga intagningen.

(tablå 39 s. 360)

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

Baskombinationer

Procent

Antal vid en total-

intagning av 2 000

Matematik-fysik .............................................................

13

260

Matematik-samhällskunskap ...................................

8

160

Matematik-kemi .............................................................

5

100

Kemi-biologi ................ .....................................................

7

140

Historia-svenska .............................................................

6

120

Historia-samhällskunskap .............................................

5

100

Historia-religionskunskap .............................................

4

80

Engelska-svenska .............................................................

7

140

Tyska-engelska ..............................................................

6

120

Tyska-svenska .................................................................

6

120

Franska-engelska .............................................................

5

100

Franska-svenska ...........................................................

6

78

120 1 560

Rena gymnasiekombinationer

Naturkunskap I-kemi/fysik ......................................

3

60

Samhällskunskap-företagsekonomi ..........................

5

100

Matemalik/fysik-tekniska ämnen..............................

5

100

Teknologi-tekniska ämnen ..........................................

9

22

180

440

Summa

100

2 000

Frågan om ämneskombination övningsämne — läroämne (kap. 15 s. 379) hån-

sköts till LUS genom tilläggsdirektiven i anledning av riksdagsbeslutet om

grundskolan 1962. LUS framhåller att samma synpunkter som vid samman­

sättningar av ämneskombinationer med enbart läroämnen bör vara vägledande

även i fråga om kombination av övningsämne med läroämne (s. 391). En bredd­

ning från ett till två ämnen för övningslärarna skulle förbättra deras möjlig­

heter till individualisering och elevvård. Den skulle även göra det möjligt att

på ett mera konsekvent sätt låta dessa lärare fungera som klassföreståndare.

Vidare kan timunderlaget för en enämneslärare bli för litet i en liten skolenhet.

Tidsramen för utbildning i övningsämne — läroämne bör bringas i överens­

stämmelse med motsvarande för andra ämneskombinationer men detta förut­

sätter en översyn av utbildningen i övningsämnena. Kombination av övnings­

ämne och läroämne skulle underlättas om utbildningen redan från början kunde

inriktas på kombinationen i dess helhet. En från början samordnad studie­

gång kunde avslutas med en praktiktermin i skolväsendet.

En allmän översyn av övningslärarutbildningen framstår alltså som nödvän­

dig, men denna översyn kan inte verkställas nu eftersom de under utredning

varande yrkesämnena också måste beaktas i detta sammanhang. LUS föreslår

emellertid vissa redan nu möjliga dellösningar.

72

Nuvarande hinder i skolstadga och övriga bestämmelser mot en kombination

i ämneslärartjänst i grundskola, fackskola och gymnasium av övningsämne med

läroämne bör undanröjas. Vissa fasta kombinationer bör anges i stadga medan

övriga fastställs från fall till fall av länsskolnämnderna och skolöverstyrelsen.

Gymnastik är enligt LUS det övningsämne som lättast låter sig kombinera

med läroämne. Fem fasta kombinationer föreslås, nämligen gymnastik-matema­

tik, gymnastik-fysik, gymnastik-kemi, gymnastik-biologi och gymnastik-samhälls-

kunskap-trafikkunskap. I motiveringen för dessa kombinationer framhåller LUS

bl. a. följande. De matematisk-naturvetenskapliga ämnena har flera berörings­

punkter med gymnastiklärarutbildningen än de humanistiska och lärarbristen

är särskilt kännbar i matematik, fysik och kemi. Kombinationen gymnastik­

biologi har länge ansetts lämplig främst av det skälet, att gymnastiklärarutbild­

ningen genom sina starka biologiinslag kan berika även biologilärarutbildningen.

Kombinationen kan också ge kompetens för ämnet ergonomi på gymnasie-

stadiet. Även mellan ämnena gymnastik och samhällskunskap finner LUS nära

anknytning. För kombination med samhällskunskap talar också behovet av

trafikundervisning i skolorna.

I kombination med samhällskunskap föreslås en kurs i trafikkunskap om­

fattande en månad och förlagd till sommartid före den avslutande lärarhög-

skoleterminen. För att det nya läroämnet trafikkunskap skall slå igenom bör

kombination av enbart gymnastik och samhällskunskap inte tillåtas. Förlägg­

ning av kursen i trafikkunskap till sommartid gör det möjligt även för andra

lärare, särskilt klasslärare, att delta i utbildningen.

LUS har inte funnit det realistiskt att ange fasta ämneskombinationer för

musik, teckning samt trä- och metallslöjd men anser att möjligheten att medge

kombination med läroämne allmänt skall finnas.

För fackskolan föreslår LUS vissa speciella kombinationer. Vissa övnings-

lärare skulle, i enlighet med fackskoleutredningens förslag, beredas tillfälle till

vidareutbildning genom akademiska studier. Fn ettårig akademisk kurs för

sådana lärare, som genomgått treårigt seminarium för huslig utbildning, för

utbildning i konsumentkunskap och jamiljekunskap har utarbetats. Som fasta

ämneskombinationer föreslås hemkunskap-konsumentkunskap-familjekunskap,

textilslöjd-konsumentkunskap-familjekunskap och barnavård-konsumentkun-

skap-f amil j ekunskap.

Ämnesstudierna i det läroämne som skall kombineras med ett övningsämne

blir identiska med vad som gäller ämnet i kombination med andra läroämnen.

Lärarhögskoledelen av utbildningen i läroämnet kan minskas till en termin,

emedan utbildningen endast avser ett ämne.

Pedagogikstudierna föreslås omfatta kompletterande kurser konstruerade från

fall till fall. Metodikutbildningen begränsas till enbart det aktuella läroämnet

och koncentreras till terminens början. Praktikutbildningen bör omfatta ett

50-tal auskultationstimmar och ett 10-tal veckotimmars självständig tjänst­

göring i egen klass. Betyg i undervisningsskicklighet ges endast för läroämnet

eftersom betyg över övningslärarutbildningen ges separat.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

73

Innan erfarenhet vunnits om kombinationernas dragningskraft har LUS an­

sett det vara olämpligt att föreslå fixerade årskvoter. Utbildningen i konsu­

ment- och familjekunskap föreslås dock omfatta en årlig utbildning av 20 lärare

i Stockholm och 20 i Göteborg. I denna utbildning måste den praktiska utbild-

ningsterminen ersättas av en två veckors metodik- och praktikkurs under själva

utbildningsåret. Dessa två praktiska veckors innehåll bör utformas tillsammans

med lärarhögskola.

Slutligen betonas beträffande kombination av övningsämne med läroämne,

att det torde vara av icke ringa betydelse att utbildningen leder till en lärar­

examen av den art lärare i övrigt får efter avslutade lärarhögskolestudier.

Examensbeviset bör utfärdas av lärarhögskolan.

I detta sammanhang vill jag något redogöra för skolöverstyrelsens förslag till

behörighetskrav för vissa lärarkategorier i det nya gymnasiet och fackskolan.

Förslaget avser ämnena musik, teckning, gymnastik, konst- och musikhistoria,

hushållsteknik, slöjd (textilslöjd, trä- och metallslöjd), svensk affärskorrespon­

dens, engelsk affärskorrespondens, stenografi (svensk och utländsk), maskinskriv­

ning, praktiskt sekreterararbete och kontorsteknik.

Som en allmän bakgrund till förslagen om behörighetskrav förutsätter skol­

överstyrelsen att eu tillfredsställande fortbildning sverksamhet skall kunna kom­

ma till stånd. Överstyrelsen vill dock inte förorda att genomgång av fortbildning,

i vart fall f. n., uppställs som behörighetskrav för ifrågavarande ämnesområden

men framhåller att fortbildning liksom speciell utbildning och praktik utöver

behörighetskraven givetvis kan vara att betrakta som särskild merit för tjäns­

ten.

Behörighetskraven för ämnena musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik

och slöjd bör enligt överstyrelsen betraktas som ett provisorium för den närmaste

tiden, eftersom starka skäl talar för att en allmän översyn av nuvarande lärar­

utbildning i övningsämnen såsom LUS föreslagit kommer till stånd. I dagens läge

bör möjligheter tas till vara att inom den nuvarande övningslärarutbildningen

beakta det gymnasiala stadiets ändrade krav. I fråga om ordinarie lärartjänst i

ämnena musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik, textilslöjd samt trä- och

metallslöjd föreslår överstyrelsen sålunda med hänvisning till det nämnda, att

nuvarande behörighetskrav för grundskolan blir gällande även för det nya gym­

nasiet och fackskolan.

Ämnet konst- och musikhistoria vill överstyrelsen betrakta mera som en ny

undervisningsform än som ett nytt ämne. Ämnet bör inte anges i ämneskombina­

tion för lärartjänst men i generellt stadgande bör föreskrivas, att lärare i teck­

ning resp. musik i gymnasiet har undervisningsskyldighet även inom ämnet

konst- och musikhistoria. På motsvarande sätt torde böra föreskrivas undervis­

ningsskyldighet i ämnet teckning, estetisk specialisering resp. musik, estetisk spe­

cialisering.

I fråga om ämnena svensk affärskorrespondens och engelsk affärskorrespon-

4*— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 1

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 4 är 1967

74

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

dens i fackskolan finner överstyrelsen med hänsyn till ämnenas uppläggning

enligt läroplanen naturligt att behörighetskraven ansluter till vad som kommer

att gälla för lärare i svenska resp. engelska i fackskolan. Några speciella behörig­

hetskrav bör enligt överstyrelsens mening sålunda inte uppställas för ifråga­

varande ämnen. De bör i lärartjänst kombineras med resp. språkämne.

För behörighet till ordinarie tjänst vid gymnasium eller fackskola som lärare

i maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete föreslår över­

styrelsen förutom sedvanliga krav beträffande hälsotillstånd och undervisnings-

förmåga och lärartjänstgöring samma fordringar som gäller vid yrkesskolan.

För behörighet till ordinarie lärartjänst vid gymnasium eller fackskola i steno-

grafi (svensk och utländsk) förordar överstyrelsen i jämförelse med behörighets­

kraven vid handelsgymnasium dels en skärpning eller precisering beträffande

allmänna språkkunskaper och kunnighet i utländsk stenografi, dels en tidsfixering

i fråga om kravet på praktisk erfarenhet från näringsliv eller offentlig förvalt­

ning, dels ock krav på genomgång av praktisk lärarutbildning.

Överstyrelsen räknar med att det under en första period kan bli svårt att re­

krytera lärare i stenografi i gymnasiet, som utöver svensk stenografi behärskar

alla de tre främmande språkens stenografi. Dispensbefogenheter bör därför före­

ligga för tillsättande myndigheter.

3.3.2 Yttranden

3.3.2.1 Högstadiet

Beträffande kravet på förkunskaper framhåller skolöverstyrelsen att

LUS funnit att avlagd studentexamen i princip skall vara tillräcklig men att

propedeutiska kurser och kompletteringsstudier i åtskilliga fall blir nödvändiga

för att ämnesstudierna på universitetsnivå skall kunna starta från samma ut­

gångsläge. Överstyrelsen betonar vikten av att den förberedande undervisningen

utformas så, att kraven för inträde på inga villkor vare sig formellt eller reellt

höjs över den normala gymnasienivån. Universitetskanslersämbetet föreslår

att behörighetsvillkoren skall vara desamma som för studier vid vederbörande

fakultet över huvud taget. Vidare föreslår ämbetet att generösa regler utformas

för antagning till lärarutbildning av personer som utan att ha formellt tillräck­

liga skolmeriter har goda praktiska meriter. Historisk-filosofiska sektionen vid

universitetet i Göteborg yrkar på att universitets- och skolmyndigheter snarast i

samarbete utformar ett fast organiserat men i tillämpningen smidigt komplette­

ringssystem som kan tillämpas efter gymnasiestudierna men före universitets­

studierna. SFS anser att möjligheter bör finnas för elever med fackskola eller

annan utbildning att genom kompletteringsstudier vinna inträde på lärarutbild-

ningslinjer men kan inte finna att LUS presenterat tillräckligt material för be­

stämmande av kompletteringens omfattning. Man måste grundligt undersöka

75

vilken kompetens studierna i de olika ämnena på gymnasiet ger och väga resul­

tatet av denna undersökning mot en liknande för fackskolan innan man kan

avgöra hur kompletteringar från fackskolan till lärarutbildning skall utformas.

Beträffande utbildningstidens längd kan noteras att skolöver­

styrelsen och universitetskansler sämbetet föreslår en kortare utbildningstid för

gymnasieadjunkter och vänder sig mot den delade ämneslärarutbildningen. Även

statskontoret uttalar tveksamhet beträffande förlängning av utbildningstiden för

gymnasiets ämneslarare, medan åtskilliga andra remissinstanser, i synnerhet uni­

versiteten, betonar att de föreslagna utbildningstiderna måste betraktas som

minimikrav.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att lärarna i en kommun i någon

utsträckning kan vara rörliga mellan stadierna och anför vidare följande.

Genomförs förslaget om två skilda lärarutbildningar — där gymnasieläraren

emellertid är behörig att undervisa i endast två ämnen på högstadiet — kan

man förvänta sig att lokaliseringen av resurserna inte blir den tänkta, dvs. inte

en fördelning på stadier utan en fördelning på mer eller mindre attraktiva orter.

Risken för en anhopning av gymnasieutbildade lärare till högstadier och gym­

nasier på mer centralt belägna orter måste bedömas som betydande, särskilt

som tvåämneskombinationer i så vitala ämnen som svenska, moderna språk och

matematik är fullt möjliga även på högstadier med få paralleller. Samtidigt

kan inte bara högstadier utan även gymnasier på mer avlägsna orter beräknas

erhålla enbart lärare med högstadielärarutbildning. Den situationen kan då i rak

motsats till LUS’ syften beräknas uppstå, att medan på centrala orter hög-

stadieundervisning bestrids av gymnasielärare, kommer på mer avlägset liggande

orter gymnasieundervisning att bestridas av högstadielärare.

Överstyrelsen konstaterar att det för närvarande sker en markerad övergång

av adjunktsbehörig arbetskraft från högstadiet till gymnasiet. Skälen härför är

komplicerade och svårvägbara men överstyrelsen anför som exempel lägre un-

dervisningsskyldighet, lugnare arbete, förväntningar om större ekonomiskt ut­

byte. Överstyrelsen drar den slutsatsen av sina överväganden att samtliga

adjunkter oavsett om de kommer att fullgöra sin lärargärning på grundskolans

högstadium eller inom gymnasiet-fackskolan bör få en i princip gemensam ut­

bildning av för alla samma längd. Med hänsyn till nödvändigheten av att på

allt sätt söka hushålla med utbildningsresurserna är det angeläget att utbild­

ningstiden för samtliga adjunkter begränsas till totalt fyra år.

Universitetskanslersämbetet kommer till samma resultat som skolöverstyrel­

sen och framhåller att LUS’ förslag strider mot den av LUS intagna principiella

ståndpunkten att söka åstadkomma mindre markerade gränser mellan lärar­

kategorierna. Med hänsyn till tidigare refererade synpunkter på ämneslärarnas

arbetsmarknad vill ämbetet hävda det önskvärda i att ämneslärarkåren blir så

enhetlig som möjligt. Högstadie- och gymnasieadjunkternas utbildning bör där­

för utformas med tanke på att tjänstgöringen skall kunna fullgöras på båda

stadierna. Samma lärare blir då verksamma i såväl avlämnande som mottagande

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

1

år 1967

76

skola vilket bör vara av stort värde för skolväsendet. Adjunktskåren bör så­

lunda utbildas med avsikt att lärarna, så långt det är möjligt, skall kunna tjänst­

göra såväl på grundskolans högstadium som i gymnasiala skolformer och ges

inom en gemensam ram vad gäller både utbildningstidens längd och antalet

ämnen.

Statskontoret har ansett sig böra ta upp frågan om utbildningstidens längd

med hänsyn till de arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna. Statskontoret er­

inrar om att gymnasieutredningen förordat en ämneslärarutbildning inom ramen

för nu gällande normalstudietid för den teoretiska utbildningen och ansett en

uppdelning av adjunktskåren i två kategorier med skilda utbildningsnivåer obe­

hövlig. Statskontoret fortsätter:

De motiv som legat till grund för gymnasieutredningens bedömning torde

fortfarande äga giltighet. Enligt statskontorets uppfattning finns det skäl till

tvekan inför en reform som innebär en höjning av de nuvarande utbildnings-

kraven med hänsyn till de svårigheter som f. n. föreligger för skolans lärarför-

sörjning. Om man utgår från att grundskolans utbyggnad får anses ha högsta

prioritet följer därav att man bör undvika sådana åtgärder på lärarutbildnings-

sidan som kan leda till sämre förutsättningar för grundskolans lärarförsörjning.

Detta kan emellertid bli en tänkbar följd vid ett genomförande av de sak­

kunnigas förslag. Konsekvenserna av en kategoriklyvning i enlighet med för­

slaget skulle nämligen kunna bli en starkare tillströmning till de längre utbild­

ningslinjerna än som f. n. kan vara önskvärd. Om man utgår från att grund­

skolans utbyggnad har högsta prioritet bör man således enligt statskontorets

uppfattning låta den hittills förutsatta utbildningstiden för adjunkter bli norme­

rande vid den överarbetning av de sakkunnigas förslag som ämbetsverket finner

påkallad.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser ansluter sig uttryckligen omkring hälf­

ten av länsskolnämnderna och några rektorer till den föreslagna utbildnings­

tiden för högstadielärare. Några av remissinstanserna har dock ställt sig kri­

tiska till den föreslagna klyvningen av adjunktskåren i två grupper. Sålunda

anser länssJcolnämnden i Västerbottens län att utbildningen av de båda kate­

gorierna borde kunna göras radikalt mer samordnad och kongruent än enligt

förslaget. Även länsskolnämnden i Norrbottens län önskar en mer enhetlig

adjunktskår och föreslår att den ämnesteoretiska utbildningstiden för hela

adjunktskåren blir sju terminer, varvid en termin ägnas fördjupningskurs i ett

av ämneskombinationens tre ämnen. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid

Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg finner den föreslagna klyv­

ningen försvarbar med hänsyn till bl. a. det ökade behovet av högstadielärare

men anser att anordningen medför en sänkt lärarstandard ifråga om ämnes­

teoretiska kunskaper.

LUS’ förslag angående utbildningstidens längd för högstadielärare synes i

stort sett accepteras av övriga remissinstanser men ett flertal anser den

föreslagna tiden vara ett minimikrav. Historisk-filosofiska sektionen vid universi­

tetet i Göteborg betonar sålunda att en förutsättning för ett lyckat utbildnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr It- år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

77

resultat på den snävt tilltagna utbildningstiden är att gruppstorleken hålls låg,

15 elever.

SACO betonar att det med hänsyn till skillnaden i fråga om krav på lärarnas

ämnesteoretiska kunskaper är nödvändigt att gymnasielärarutbildningen blir

längre än högstadielärarutbildningen samt anför vidare följande.

Med utredningens förslag garanteras högstadiets lärarförsörjning.^ Genom att

tillträde till högstadie- resp. gymnasielärarutbildningen avgränsas från varandra

med hänsyn till högstadiets resp. gymnasiets lärarbehov, tillförsäkras nämligen

högstadiet en egen lärarkår, vilket inte vore fallet om utbildningen vore den­

samma för högstadie- och gymnasielärare. För utredningens förslag talar även

det förhållandet, att den nya skolorganisationen med dess horisontella klyv­

ning rimligen måste medföra, att lärarna i minskad utsträckning kommer att

utnyttjas samtidigt på det gymnasiala skolstadiet och på grundskolans hög­

stadium.

Även TCO finner de föreslagna utbildningstiderna rimligt avvägda och anser

en specialutbildning för högstadiet nödvändig om man skall fa behalla adjunkts-

kompetenta lärare där. För en särutbildning av gymnasielärarna talar de speciella

krav på ämneskunskaper som undervisningen på gymnasiestadiet ställer.

Målsmännens riksförbund ifrågasätter om inte de föreslagna utbildningsti­

derna för ämneslärare är för korta, medan Sveriges socialdemokratiska ungdoms­

förbund anser dem vara mycket långa. Förbundet anser det också mindre välbe­

tänkt att skapa två särskilda ämneslärarkårer. I

I fråga om studietiden för varje ämne uttalar sig flera remiss­

instanser för en längre studietid i ämnet svenska. Salunda synes det universitets-

kanslersämbetet vara nödvändigt att för ämnet svenska regelmässigt beräknas

tre terminers studier. Historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet

anser att svenska bör få disponera fyra terminer. Det går ändå att hålla den

treåriga tidsramen om nämligen ämnet i examen kombineras med endast ett

annat ämne. Modersmålslärarnas förening föreslår att den ämnesteoretiska ut­

bildningen i svenska för högstadiet må omfatta tre terminer. Detta kan ske

utan att den totala tiden för utbildningen utökas om utbildningstiden för det

tredje ämnet begränsas till en termin. Enligt föreningens åsikt vore dock med

tanke på svenskämnets omfattning och skolans krav en tvåämneskombination

med fyra terminers utbildning i svenska en bättre lösning.

Lärarhögskolan i Stockholm anser att det med tanke på den allt centralare

roll ämnet svenska får på högstadiet vore av vikt att det funnes lärare som

kunnat studera detta ämne mer än ett år. Tvåämneskombinationer borde därför

införas på högstadiet.

Universitetskanslersämbetet understryker att en adjunktsutbildning för såväl

högstadiet som de gymnasiala skolformerna måste anordnas så att den kan dels

utgöra grund för en forskarutbildning, dels ge tillräckligt ämnesstoff från två

eller flera i ett skolämne ingående universitetsämnen. Med hänsyn till båda

'78

dessa svårigheter förordar ämbetet i princip att ett av skolämnena i grundut­

bildningen ges en studietid av tre terminer. Eftersom en lärare bör ha behörig­

het att undervisa i tre ämnen på högstadiet bör grundutbildningen i övrigt i

regel omfatta tva terminers studier i ett andra skolämne och en termins studier

i ett tredje, varvid utbildningen i det tredje ämnet skulle ge undervisningsbe-

hörighet endast på högstadiet. Om dessa riktlinjer accepteras måste LUS’ förslag

till ämneskombinationer underkastas förnyad granskning.

Ämbetet framhåller också att det synes onödigt att beträffande enskilda

ämnen halla fast vid det relativt stela schemat med en, två eller tre hela termi­

ner som måttenhet. En större mjukhet härvidlag innebär icke obetydliga möj­

ligheter då det gäller att konstruera de nya studieplanerna.

Skolleclarförbundet finner det angeläget att lärarutbildningen konstrueras så

att en eventuell övergång till ett mer sammanhållet högstadium underlättas.

Vidare anser förbundet att frågan om det finska språkets ställning i den fram­

tida lärarutbildningen inte bör lämnas obeaktad. LUS’ förslag bör kompletteras

med möjligheter för utbildning av finsktalande lärare.

Beträffande den trappstegsformiga utbildningsgången har

några av skolöverstyrelsens remissinstanser anfört kritiska synpunkter. Läns-

skolnämnden i Kopparbergs län är sålunda inte övertygad om vinsten i trapp-

stegssystemet. För den på gymnasium inriktade förefaller värvningen av ämnes-

studierna onödig. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid Hvitfeldtska högre

allmänna läroverket i Göteborg anser att det är en stor fördel för en gymnasie­

lärare att ha stor bredd på sina kunskaper. Rektor föreslår därför studier i tre

ämnen som avslutas med filosofisk examen och lämnar ämneskompetens för hög­

stadiet. Den som sedan önskar förvärva gymnasiekompetens har att fördjupa

sina studier i två ämnen. Två andra rektorer anser att det skulle vara till fördel

om de som så önskade kunde i ett sammanhang utbildas för lärartjänstgöring

både på högstadiet och gymnasiet. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid

högre allmänna läroverket i Umeå anser att det borde bli möjligt att tjänstgöra

på högstadiet även om utbildningen i och för sig berättigar till tjänst på gym­

nasiet.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet hävdar att trappstegs-

formen medför patagliga olägenheter vid utbildningen av gymnasielärare främst

inom ämnena religionskunskap och svenska men även inom andra ämnen. Inom

den givna tidsramen skulle i vissa fall en avsevärt högre kvalitet uppnås inom

gymnasielärarutbildningen om denna inte obligatoriskt gjordes trappstegsfor-

mad. Sprakvetenskapliga sektionen vid Lunds universitet anser att möjligheter

bör finnas till såväl trappstegsformad utbildning som direktutbildning.

TCO kan inte frigöra sig från intrycket att en studiegång inriktad mot ettdera

högstadiet eller gymnasiet vid en tidigare tidpunkt än efter två år skulle ha

möjliggjort en för resp. stadium bättre avpassad utbildning. TCO betrak­

tar därför de framlagda förslagen som dellösningar möjliga att omedelbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Kungl. May.ts proposition nr Jf år 1967

79

genomföra i avvaktan på ytterligare åtgärder för att skapa en utbildning som

för alla lärare innebär en effektiv målinriktning och som bygger på samma

grunduppfattning rörande utbildningens inre struktur. TCO anser vidare att

de på olika vägar utbildade lärarna med samma uppgifter på visst stadium

skall vara helt jämställda. För alla kombinationer bör därför finnas utbildnings-

vägar både direkt och via vidareutbildning. Det bör således skapas möjligheter

till direktutbildning även för yrkesvalslärartjänster och tjänster i vilka ingår

merkantila ämnen. Yrkesvägledningsämnet liksom de merkantila ämnena skall

även kunna kombineras med övningsämne.

Förslaget om en pedagogisk introduktionskurs tillstyrks av

flertalet remissinstanser i vissa fall med mindre ändringsförslag. Skolöverstyrel­

sen betonar vikten av att kursen får en lämplig utformning. Överstyrelsen fram­

håller särskilt betydelsen av en grundlig orientering om målsättningen för de

olika skolformerna. Klarare än som framgår av förslaget till studieplan bör den

aktuella utbildningspolitiken behandlas.

Enligt språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet synes introduk­

tionskursen ta i anspråk en alltför stor del av den korta utbildningstiden. Den

torde kunna reduceras till fyra -f- fyra timmar under vart och ett av de tre

första utbildningsåren. Matematisk-natur vetenskaplig a fakulteterna vid univer­

siteten i Göteborg och Stockholm förordar att introduktionskursen läggs före

den första terminens början, så att den inte tidsmässigt belastar det först stu­

derade ämnet, varjämte förstnämnda fakultet föreslår att betyget på kursen

inte inräknas i slutbetyget i pedagogik.

SFS betonar att momentet studieteknik i introduktionskursen bör ges en

starkare ställning än enligt förslaget men tillstyrker eljest att huvuddelen av

den pedagogisk-praktiska utbildningen förläggs efter ämnesstudierna.

Beträffande undervisningen i pedagogik och metodik framhåller

skolöverstyrelsen att den balansering av pedagogik, metodik, praktik och ämnes-

studier som LUS gjort i det hela förefaller god dock med det undantaget att

metodiken inte genomgående fått det utrymme eller den uppmärksamhet som

utbildningens karaktär av yrkesutbildning motiverar. Överstyrelsen betonar

vikten av att lärarens roll som arbetsledare uppmärksammas. Överstyrelsen

finner det angeläget att de sammanfattande seminarier som LUS föreslår ut­

formas på ett sådant sätt att lärarkandidaterna aktivt deltar i arbetet och

finner en naturlig anknytning mellan sina erfarenheter från klassrumssituatio­

nen och den teoretiska undervisningen i samband med seminarierna. För att

läraren skall kunna umgås på ett naturligt sätt med de hjälpmedel och den

utrustning som finns i skolan är det vidare nödvändigt att hjälpmedelsfrågorna

genomgående förs in som en dimension av undervisningsmetodiken. Flera av

skolöverstyrelsens remissinstanser finner den sjunde terminens program särskilt

hårt ansträngt. Några rektorer anser det sålunda inte realistiskt att lärarkandi­

daterna under endast en halv termin — dvs. sedan studierna i psykologi, peda­

gogik och metodik är avklarade — skall hinna genomföra undervisningsöv-

ningar, genomgångar och auskultationer.

80

Universitetskanslersämbetet understryker värdet av att den studerande under

den ämnesteoretiska delen av utbildningen har kontakt med det arbetsfält på

vilket han senare skall arbeta och tillstyrker därför förslaget om »pedagogiska

strimmor» i utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att vuxenutbildningen i framtiden kom­

mer att spela en allt väsentligare roll och kräva sin del av lärarkåren. Under­

visning av vuxna ställer särskilda krav på läraren och styrelsen finner det ange­

läget att det i utbildningen av högstadie- och gymnasielärare ingår moment av

metodik, pedagogik och eventuellt också praktik med särskild hänsyn till vuxen­

undervisningens speciella problematik.

Flera remissinstanser, bl. a. Lärarnas riksförbund, Föreningen lärare i sam­

hällskunskap, Modersmälslärarnas förening och Föreningen för matematisk-na-

turvetenskaplig undervisning i Stockholm, Lund och Göteborg förordar en ök­

ning av undervisningen i ämnesmetodik. Språkvetenskapliga sektionen vid Upp­

sala universitet däremot hävdar att de åtta timmarna förberedande ämnes­

metodik borde kunna sänkas till fyra timmar. Vidare anser sektionen att erfaren­

heter från utbildningen vid universitetet visar att benämningen metodik kan

vara vilseledande eftersom den av universitetslärare lätt uppfattas som studie­

metodik eller rent av forskningsmetodik. För att undvika missuppfattningar bör

man använda benämningen undervisningsmetodik eller pedagogisk metodik.

Beträffande utformningen av praktiken framhåller skolöverstyrelsen att

det av skoladminstrativa skäl vore enklare om praktiktjänstgöringen kunde

fastställas till hälften av en lärartjänst. Det skulle då på den enskilda praktik­

skolan bli lättare att organisera praktiken, eftersom två lärarkandidater med

samma ämneskombination kunde dela på en tjänst.

Universitetskanslersämbetet hoppas på en sådan utformning av den praktiska

utbildningen att den motiverar att så mycket som en åttondedel av hela ut­

bildningstiden reserveras för densamma. En förutsättning härför torde vara att

handledare utväljs med största omsorg och att endast sådana kommer i fråga

som är väl förtrogna med den nya skolans mål och arbetsformer.

Flertalet remissinstanser tillstyrker LUS’ förslag om en fast studiegång

men betonar samtidigt nödvändigheten av övergångs- och kompletteringsmöj-

ligheter mellan lärarutbildningslinjer och andra linjer. Skolöverstyrelsen under­

stryker bestämt nödvändigheten av att en för alla studier fastställd tidsram

inte överskrids, och överstyrelsens remissinstanser tillstyrker i de flesta fall den

klart målinriktade utbildningen med fast studiegång. I några yttranden uttrycks

dock vissa farhågor för nackdelarna med systemet och framförs önskemål om

att det skapades större möjligheter att tillgodose lärarkandidaternas individuella

olikheter. Kur sföre ståndarna för lär arkur sskolorna vid högre allmänna lärover­

ket i Bromma m. fl. läroverk i Stockholm tror att en hel del studerande, som

skulle vilja bli lärare, skulle, på grund av försörjningsproblem, föredraga en

längre och mindre komprimerad studiegång för att ha möjlighet att ha arbete

vid sidan av studierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr

4-

år 1967

81

Även universitetskanslersämbetet anser att utbildningen bör vara klart mål­

inriktad med i princip fast studiegång. Ämbetet uttalar sig emellertid mot in­

förande av en spärrad intagning till ämneslärarutbildningen. Konsistoriet vid

universitetet i Lund anser att en fast rutin för omhändertagande av underkända

elever är nödvändig och ställer sig av flera skäl avvisande till införandet av

ännu en spärrad utbildningsväg. Ett av dessa skäl är svårigheterna att finna

ett lämpligt urvalssystem. Lärarutbildningslinjerna torde komma att attrahera

studerande med höga betyg oavsett yrkesinriktning, vilket skulle kunna medföra

att sökande med i och för sig goda betyg och direkt inriktning på läraryrket

skulle ställas utanför. Konsistoriet finner att frånvaron av en adekvat urvals­

metod är ett tungt vägande skäl för att avstå från spärr och i stället låta de

studerandes intresseinriktning fälla utslaget. Konsistoriet delar LUS’ förslag om

en fixerad studieordning, men anser att ett sådant system går att genomföra

även med fritt tillträde till lärarutbildningslinje. Konsistoriet finner det ohåll­

bart att i ett och samma ämne ha parallella utbildningsvägar av vilka den ena

privilegieras på den andras bekostnad. Vidare motsätter sig konsistoriet upp­

fattningen att alla som intagits på lärarutbildningslinje automatiskt skall bere­

das plats i ämne främst av laborativ karaktär där intagningen är begränsad.

Fördelningen av studieplatserna i sådana ämnen måste enligt konsistoriets me­

ning ske efter prövning av individuella meriter och oavsett studielinje. Konsisto­

riet betraktar det som en mycket viktig princip att onödiga hinder inte reses

mot byte av studieinriktning för de studerande, om de upptäcker att de inte

lämpar sig för den utbildningsväg de valt eller om de ändrar intresseinriktning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg samt Hermods

korrespondensinstitut hyser samma uppfattning i fråga om byte av studieväg.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet vill att möjlighet

skall skapas för deltidsarbetande att vinna utbildning för lärarbanan. Samhälls­

vetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet ställer sig avvisande till tanken

på spärrad lärarutbildningslinje dels med hänsyn till osäkerheten i på betyg och

prov grundade prognoser rörande fullföljandet av ämnesteoretiska studier och

rörande framtida lärarskicklighet, dels på grund av de återverkningar en spärr

skulle få på rekryteringen till fria utbildningslinjer vid universiteten. Mate-

matisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet pekar på den

komplicerade situation, som uppstår efter de två första åren, då valet mellan

utbildning till högstadie- och gymnasielärare skall ske och anför.

De studerande har här icke fritt val, eftersom antalet platser från början är

fixerat. Dessutom skall val ske på högstadielinjerna av ämne för tredje året

och i vissa fall val mellan olika gymnasielinjer. Det är givetvis önskvärt, att de

studerandes önskemål såvitt möjligt beaktas, då annars en studerande kan bli

hänvisad att läsa ett ämne, för vilket han saknar intresse eller fallenhet. Då

önskemålen kan variera från universitet till universitet, finner fakulteten det

önskvärt, att uppdelningen sker centralt för riket.

82

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Stockholm fin­

ner konstruktionen med särskilda lärarutbildningslinjer vilka de studerande

skulle pressas igenom på tidtabellstider och dirigeras ut i skolorna enligt rullande

prognoser helt verklighetsfrämmande och motbjudande. Det bör enligt fakul­

tetens mening beaktas att de studerande av olika skäl kan tvingas avbryta sina

studier under längre eller kortare perioder. Fakulteten pekar på risken att

läraryrkets bristande attraktivitet i förening med de starkt frihetsinskränkande

inslagen i de fasta studiegångarna kan komma att göra lärarutbildningslinjerna

betydligt mindre attraktiva än vad LUS föreställer sig. Konsistoriet vid Umeå

universitet betonar att studiegången inte bör bindas fastare än vad som ound­

gängligen krävs för att kraven på en ändamålsenlig utbildning skall kunna till­

godoses. Universitetskanslersämbetets universitetspedagogiska utredning fram­

håller att LUS’ antagande rörande effekten av en fast studiegång och en ökning

av den schemabundna undervisningen synes alltför dåligt underbyggt. Det finns

starka skäl att avvakta empiriska data i fråga om examinationsfrekvens och

studiebortfall innan man alltför hårt binder sig för en utbildningsform med

mycket schemabunden undervisning. Det synes föreligga en viss risk för att

det av LUS föreslagna systemet med strängt fixerad studiegång och studietid

skulle kunna verka i konservativ riktning och leda till eu viss tröghet i den

ämnesteoretiska utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att LUS’ förslag innebär att de stude­

rande tidigare än enligt nu gällande system måste bestämma sig för att bli

lärare. Därför kommer risken för felval i ena eller andra riktningen att öka. Då

mycket av ämnesstoffet kommer att vara gemensamt för lärarutbildning och

annan akademisk utbildning behöver kompletteringarna inte bli särskilt om­

fattande, och fasta former för komplettering bör anordnas inom universiteten

och lärarhögskolorna. I möjligaste mån bör dock felval undvikas, och här kom­

mer ökade krav att ställas på yrkesvägledningen i dess uppgift att förbereda de

studerande inför yrkesvalet.

SA CO tillstyrker att utbildningsgången för högstadie- och gymnasielärare görs

fastare i den meningen, att de ämnen som kan ingå i olika kombinationer skall

läsas i en viss följd. Fördelarna härav uppväger enligt SACO den inskränkning

i valfriheten, som blir ett ofrånkomligt resultat.

TCO anser det nödvändigt att fasta studiegångar inrättas för ämneslärarut-

bildningen, om man skall kunna göra utbildningen målinriktad och om man

skall kunna hålla tidsramarna.

SFS uttalar sig för en fri intagning till ämneslärarutbildning på grund av

osäkerheten i prognoserna för det framtida behovet av lärare. I yttrandet fram­

hålls vidare att de studerande måste ha frihet att kunna byta studieinriktning

utan alltför stora kompletteringar. För att trygga lärarförsörjningen måste en

friktionsfri övergång till lärarutbildningslinjerna skapas, varvid de studerande

skall kunna tillgodoräkna sig ämnesteoretiska studier för annan akademisk

Kungl. Maj:ts 'proposition nr £ år 1967

examen.

83

Målsmännens riksförbund beklagar att den fasta studiegången innebär en

spärr och understryker vikten av att tillräckligt många tas in i den fasta studie­

gången med tanke på att en del studerande avbryter utbildningen för att ägna

sig åt annan verksamhet.

3.S.2.2 Det gymnasiala stadiet

LUS’ förslag beträffande utbildningstidens längd för gymnasielä­

rare har, som tidigare anförts (3.3.2.1), inte accepterats av skolöverstyrelsen, uni­

versitetskanslerämbetet och statskontoret. Det godtas inte heller av rektorsämbe­

tet vid tekniska högskolan i Stockholm. I fråga om överstyrelsens remissinstanser

tillstyrks emellertid förslaget uttryckligen av nära hälften av länsskolnämnderna

och ett par rektorer. I övrigt tillstyrks förslaget a v bl.a. språkvetenskapliga sektionen

vid universitetet i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds

universitet, som kraftigt understryker vikten av det fjärde ämnesteoretiska studie­

året, historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet, samhällsvetenskap­

liga fakulteten vid Stockholms universitet, SACO, Universitetslärarförbundet,

Skolledarförbundet, TCO, Statstjänstemännens riksförbund, SAF och Sveriges

industriförbund, Geografilärarnas riksförening, Kristendomslärarnas förening,

Modersmålslärarnas förening och Folkpartiets ungdomsförbund. Flera av nyss­

nämnda instanser, i synnerhet universiteten, betonar att en fyraårig ämnesteore-

tisk utbildning måste betraktas som minimikrav. De instanser som uttalat sig

rörande ämnesvidden tillstyrker vad LUS föreslagit i detta hänseende.

Skolöverstyrelsen understryker att om LUS’ förslag accepteras innebär detta

också ett accepterande av förlängd normalstudietid. Ett återställande av den

faktiska studietiden till nu gällande normalstudietid kan enligt överstyrelsens

uppfattning inte betraktas som en standardsänkning. I en situation där dels lärar-

brist råder, dels universitets och högskolors utbildningsresurser är starkt an­

strängda måste varje rationaliseringssträvande inte bara ta sig kvalitativa ut­

tryck utan även leda till större faktiskt utbyte per tidsenhet. Detta kan ske

endast genom att utbildningstiden blir kortare än enligt förslaget. Det formella

kravet på behörighet för ämneslärartjänst på gymnasiet är nu minst två betyg i

de ämnen som ingår i tjänsten. Av LUS’ specialundersökning framgår att mer än

80 % av undervisningen på gymnasiet handhas av lärare med två betyg i ämnet.

Höjs kraven till tre betyg sjunker behörighetstalet till ca 40 %. Höjs behörig­

hetskravet till den nivå enligt vilken LUS konstruerat sitt förslag skulle alltså

mer än hälften av de nuvarande gymnasielärarna inte vara behöriga.

Den nyutbildade läraren kommer att vara yrkesverksam under lång tid, 40 år

eller mera. Det stoff grundutbildningen gett kommer i många ämnen inte bara

att vara förnyat utan i vissa fall radikalt förändrat även avsevärd tid före slutet

av yrkesverksamheten. Lärarens fortbildning blir därför alltmer betydelsefull,

och när man talar om tiden för en lärares utbildning bör man enligt överstyrelsens

mening ta hänsyn till såväl grundutbildningen som fortbildningen. Med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/. år 1967

84

till utbildningens användbarhet och utnyttjandet av utbildningsresurserna får

grundutbildningen inte ta för mycket tid i anspråk. Det kan i och för sig ifrågasät­

tas om det är rationellt med en för alla ämneskombinationer enhetlig utbildnings­

tid. Med hänsyn bl. a. till svårigheten att från ämne till ämne och från tid till

annan avväga vad som i fråga om utbildningstid kunde vara befogat eller inte

understryker överstyrelsen nödvändigheten av att en för alla studier gemensam

fastställd studietidsram inte överskrids. Denna bör ligga så nära den nuvarande

normalstudietiden som möjligt. Den utbildning som den nuvarande filosofie

magisterexamen ger har i allmänhet ansetts vara kunskapsmässigt tillräcklig.

Kritiken mot den nuvarande lärarutbildningen har framför allt avsett den prak­

tiska lärarutbildningen, inte den ämnesmässiga grundutbildningen. Överstyrelsen

fortsätter.

Ett alternativ till den av de sakkunniga föreslagna utbildningen bör av hänsyn

till högstadiet i varje fall i vissa kombinationer omfatta tre undervisningsämnen.

På de mindre högstadierna ger de samhällsorienterande och naturorienterande

ämnena så litet underlag för lärartjänster att det uppstår svårigheter att placera

lärare i dessa ämnen. Dessutom tillkommer att dessa lärare blir mindre användbara

som klassföreståndare. En tänkbar lösning är att utbildningen organiseras så, att

två ämnen ges en längre utbildningstid och att läraren vid gymnasietjänstgöring un­

dervisar i dessa. Ett tredje ämne får en kortare utbildningstid med inriktning på

att ämnet skall utnyttjas huvudsakligen vid högstadieundervisningen. Vid en lämp­

ligt vald ämneskombination blir det tredje ämnet vid gymnasieundervisningen

värdefullt som stödämne.

Den av de sakkunniga föreslagna teoretiska utbildningen för högstadiet kan

i överensstämmelse med det föreslagna poängsystemet betecknas 40 + 40 -(- 40,

gymnasielärarutbildningen 80 + 80. Det av överstyrelsen tänkta alternativet kan

i överensstämmelse härmed betecknas med poängtalen 60 + 40 + 20.1 varje ämne

skulle enligt överstyrelsens här framlagda förslag studierna organiseras trappstegs-

vis med två avgångsetapper, efter 20 och 40 poäng. Av ämnena skulle de två om

60 och 40 poäng utnyttjas vid undervisningen på båda stadierna, medan det tredje

om 20 poäng som nämnts skulle inriktas huvudsakligen för undervisning på hög­

stadiet. I utbildningssystemet 60 + 40 + 20 kan med vissa reservationer de av de

sakkunniga föreslagna baskombinationerna användas. I en utbildning som avser

att ge kompetens för båda stadierna måste emellertid vissa förändringar av dessa

vidtas. Bl.a. måste en kombination finnas som innefattar tre samhällsvetenskap­

liga ämnen. En kombination bör också finnas som ger möjlighet till undervisning

i ämnet teknisk orientering på högstadiet.

Överstyrelsen ger också exempel som visar kompletteringar av ämneskombina­

tionerna. Överstyrelsen framhåller emellertid att den angivna lösningen inte är

helt tillfredsställande och anför olika svårigheter som möter ett realiserande av

förslaget samt betonar att svårigheterna skulle vara lättare att övervinna om

större kongruens förelåg mellan ämnena på högstadium och gymnasium. För

högstadiet kan emellertid förutses förändringar som inte styrs av lärarutbildnings-

skäl men som kan medverka till en enklare konstruktion av en för högstadiet och

gymnasiet gemensam lärarutbildning.

Universitetskansler sämbetet har såsom tidigare refererats tagit ställning för en

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

85

utbildningsmässigt enhetlig adjunktskår. Ämbetet framhåller nu att en längre

studietid för gymnasiestadiet medför betydande kostnadsökning. Vidare innebär

en förlängning av utbildningstiden troligen en minskad lärarbenägenhet. En lång

utbildning måste vägas mot kravet att snabbt tillföra arbetsmarknaden nyutbil­

dade lärare i en situation som präglas av stor efterfrågan på denna kategori. På

grund av att ämnesstoffet ständigt förnyas och nya pedagogiska metoder vinner

insteg måste en lärare ständigt förnya sina kunskaper och ompröva sina under­

visningsmetoder. Detta måste ske genom fortbildning. Ämbetet hävdar därför att

grundutbildningen bör vara kort och att den måste kompletteras genom en fort­

löpande organiserad fortbildning. I likhet med skolöverstyrelsen förordar äm­

betet sålunda en treårig ämnesteoretisk utbildning jämte ett års studier vid lärar­

högskola.

I sitt yttrande till universitetskanslersämbetet understryker rektorsämbetet

vid tekniska högskolan i Stockholm svårigheten att bjuda ett konkurrenskraftigt

alternativ till en i princip fyraårig utbildningsgång för civilingenjörer med mycket

goda lönevillkor inom industrin efter avslutade studier vilket utgör en effektiv

varningssignal mot alltför långa studietider för blivande lärare i tekniska ämnen.

Rektorsämbetet påyrkar mycket bestämt att ämnesutbildningen för samtliga

kategorier lärare som medtar tekniska ämnen i sin examen blir treårig. Denna

utbildningstid har visat sig väl avvägd i den nuvarande tekniska magisterut­

bildningen och det synes inte finnas anledning att förlänga den. Rektorssäm-

betet accepterar därjämte en praktisk-pedagogisk utbildningstid om tillsammans

ytterligare två terminer och finner det oundvikligt att resa krav på genomgång

av sex månaders ingenjörspraktik vid något industriföretag utöver tidigare

praktikverksamhet före eller under ämnesutbildningstiden för blivande lärare i

teknologi samt maskintekniska resp. byggtekniska ämnen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet understryker vikten

av att de blivande gymnasieadjunkternas studier i minst ett av de i examen

ingående ämnena når upp till en nivå som motsvarar nuvarande trebetygsnivå.

Yrkesutbildningsberedningen förutsätter att vid den slutliga utformningen av

den kommande utbildningen av lärare i läroämnen även yrkesskolans speciella

behov skall bli tillgodosedda och beredningens synpunkter beaktade.

SACO erinrar om att samhällsvetenskaplig examen numera kan ges ett innehåll

som i huvudsak överensstämmer med civilekonomexamen. Därför bör även pol.

mag.-examen under en övergångstid vara en alternativ meriteringsväg för ad­

junkts- och lektorstjänster. Dispens bör i olika avseenden lämnas på lika villkor

för de två utbildningskategorierna.

Flertalet av de instanser som närmare uttalat sig om utbildningen av lärare

i tekniska ämnen har riktat stark kritik mot LUS’ förslag i detta hän­

seende. I yttrandena påyrkas genomgående översyn av LUS’ förslag.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att även för ekonomiska och

tekniska ämnen en utbildning kommer till stånd som planmässigt inriktas på

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

86

lärarverksamhet. F. n. synes universiteten inte vara särskilt väl utrustade

för en sådan utbildning. Det torde därför vara ändamålsenligt att i vä­

sentligt större utsträckning än LUS tänkt sig förlägga den ämnesteoretiska delen

av ifrågavarande utbildning till fackhögskolor. Även om den tekniska linjen i

det nya gymnasiet blir mindre starkt specialiserad än den utbildning som den

avses ersätta är det dock alltjämt fråga om en tämligen kvalificerad yrkesut­

bildning. Höga krav måste då alltjämt ställas på att gymnasieundervisningen

skall vara realistisk och präglad av verklighetstrogna tekniska tillämpningar.

Överstyrelsen är inte övertygad om att den av LUS föreslagna utbildningen av

lärare i tekniska ämnen i sin ännu oprövade form ger de blivande lärarna i dessa

ämnen tillräckligt mycket av praktisk teknisk erfarenhet för att angivna villkor

skall uppfyllas. I avvaktan på fortsatt bearbetning av LUS’ förslag finner över­

styrelsen det nödvändigt att lärare för de tekniska och ekonomiska ämnena i

årskurs 3 och i fackskolan tills vidare alltjämt rekryteras även på den väg som

hittills varit den dominerande, dvs. via civilingenjörs- och civilekonomexamen.

Överstyrelsen finner det också angeläget att studieplanerna för de tekniska

ämnena inom den av LUS föreslagna studievägen blir föremål för en genom­

gripande revision i samband med den överarbetning av studieplanerna som

överstyrelsen förutsätter kommer att ske. I samband med denna översyn bör

också den föreslagna utbildningen för lärare i teknologi överses. Beträffande

lärarutbildningen för fjärde årskursen på gymnasiets tekniska linje betonar över­

styrelsen bl. a. att lärarna i kemitekniska ämnen måste ha kunskaper i apparat­

teknik och kemisk teknologi samt erforderlig praktik och att sådana lärare

därför bör rekryteras huvudsakligen från teknisk högskola.

Vniv er sitets kanslersämbetet finner den kritik som riktats från de tekniska

högskolornas sida mot LUS’ förslag till utbildningsplaner i de tekniska ämnena

i många avseenden berättigad och anser den nuvarande tekniska magisterut­

bildningen mer ändamålsenlig än den utbildning som LUS förordar.

Kanslersämbetet förordar bl. a. med hänvisning till yttrandet från rektors­

ämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm att LUS’ förslag i vad avser den

ämnesteoretiska utbildningen av lärare i tekniska ämnen blir föremål för över­

syn. Därvid bör beaktas att nuvarande och planerad treårig teknisk magister­

utbildning efter erforderlig revision av utbildnings- och studieplaner kan ligga

till grund för sådan utbildning.

Den tekniska magisterutbildningen bör i princip förläggas till de tekniska

högskolorna varvid dock undantag kan göras för Uppsala där teknisk magister­

utbildning skall påbörjas 1967. Den regionala utbildningen i Linköping och

Örebro bör tills vidare vara knuten till tekniska högskolan i Stockholm för att

beträffande Örebro senare kunna anknytas till universitetet i Uppsala.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm avvisar mycket bestämt

splittringen på både universitet och tekniska högskolor av ämnesutbildningen

för lärare i tekniska ämnen. De tekniska högskolorna har goda resurser för ut­

bildning i matematik, fysik, mekanik och hållfasthetslära och det enda rimliga

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

87

vore att koncentrera utbildningen av ifrågavarande lärare till de tekniska hög­

skolorna. Endast där kan den nödvändiga integrationen av olika aktuella äm-

nesdelar ske på allvar. Blivande lärare i tekniska ämnen bör i största möjliga

utsträckning vistas i den miljö — teknisk fakultet — där de studerande utbildas

för anställning i industrin. Endast därigenom får de blivande lärarna sin in­

riktning markerad på ett ändamålsenligt och förnuftigt sätt. Lärarna vid en

teknisk fakultet har också en betydande erfarenhet av samarbetet mellan tek­

niska gymnasieenheter och teknisk högskola. Rektorsämbetet förordar att all

gymnasielärarutbildning skall bygga på det treåriga gymnasiets grund samt att

utbildningen av adjunkter som medtar tekniska ämnen i sin examen skall vara

fyraårig, varav tre års ämnesutbildning och ett års praktisk-pedagogisk utbild­

ning, dock att för lärarbehörighet i teknologi skall krävas sex månaders praktik.

Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg framhåller att

den föreslagna lärarutbildningen i tekniska tillämpningsämnen inte torde ge till­

räckliga ämnesteoretiska kunskaper och ej heller tillräcklig praktisk ingenjörs-

erfarenhet samt att lärarutbildningen i grundläggande tekniska ämnen inte torde

ge tillfredsställande kunskapsomfång. Rektorsämbetet hänvisar till utlåtande

av högskolans tekniska fakultet i vilket det betonas att utbildningen i fråga om

ämneskunskaper innebär t. o. m. ytterligare försämring i jämförelse med den nu

bedrivna teknologie magisterutbildningen. Fakulteten pekar också på den uppen­

bara risken för ett negativt urval av studenter till speciella lärarlinjer på tek­

niska högskolor. En student som avser att studera på teknisk högskola söker

i första hand till en normal civilingenjörslinje där han får en utbildning som be­

rättigar till såväl ingenjörsyrket som läraryrket och endast i sista hand till en

lärarutbildningslinje som endast meriterar till lärartjänster på adjunktsnivå.

Fakulteten anser att lärarna i tillämpade tekniska ämnen som huvudregel bör

vara civilingenjörer med praktisk erfarenhet i ingenjörsyrket. I de grundläg­

gande tekniska ämnena bör man kunna acceptera en speciell lärarutbildning

enligt LUS’ modell men med en väsentligt förstärkt utbildning i fackämnena.

Enligt SACOis uppfattning kan en utbildning enligt LUS’ förslag måhända

skapas för lärare i de grundläggande tekniska ämnena men i de tillämpade

tekniska ämnena där undervisningen börjar i gymnasiets tredje årskurs och slut­

förs under det fjärde året måste man som hittills ha lärare med en grundlig

fackmässig ingenjörsutbildning och med god praktisk erfarenhet av ingenjörs-

yrket. Mot LUS’ förslag beräffande ämneslärarutbildningen i tekniska ämnen

för gymnasiets tre första årskurser och för fackskola invänder SACO att den

praktisk-tekniska verksamheten är otillräcklig och ämnesbildningen alltför be­

gränsad samt att utbildning helt saknas i vissa tekniska tillämpningsämnen.

SACO förordar en närmare utredning om lärarutbildningen i tekniska ämnen.

Universitetslärarförbundet hävdar att den föreslagna ämneslärarutbildningen

i de tekniska tillämpningsämnena och vissa ekonomiska ämnen ger en alltför

begränsad ämnesutbildning och otillräcklig fackmässig utbildning. För lärare

i grundläggande tekniska och ekonomiska ämnen kan förbundet dock acceptera

en utbildning enligt LUS’ förslag förutsatt att fackämnesstudierna utökas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr Jp år 1967

88

TCO ifrågasätter om den föreslagna studiegången för gymnasieadjunkter i

tekniska och ekonomiska ämnen ger tillräckligt arbetslivsnära ämneskunskaper

för att möjliggöra fullgod undervisning i målinriktade lärokurser på detta

stadium. En skärpning av kraven på praktik till att omfatta även förvärvs­

verksamhet med viss minimikvalitet och viss tidsomfattning bör övervägas och

accepteras, även om detta skulle leda till någon förlängning av den totala ut­

bildningstiden.

SFS anser att LUS’ förslag av allt att döma kan accepteras beträffande de

grundläggande tekniska ämnena. I de direkt tillämpade tekniska ämnena i vilka

undervisningen påbörjas i det nya tekniska gymnasiets tredje årskurs och full­

följs under det avslutande fjärde gymnasieåret är det nödvändigt att i största

möjliga utsträckning engagera lärare med grundlig fackmässig utbildning och

med god praktisk erfarenhet av ingenjörsyrket. LUS’ förslag beträffande lärar­

utbildningen i de tekniska ämnena är inte tillfredsställande utan en förnyad ut­

redning är nödvändig varvid även möjligheten till en samordning med tekno-

logie magisterutbildningen ingående bör prövas.

SAF och Sveriges industrijörbund finner den föreslagna lärarutbildningen i de

tekniska och ekonomiska ämnena på gymnasiets yrkesförberedande linjer samt

vid fackskolan ej tillräckligt genomarbetade. Ytterligare utredning erfordras

varvid näringslivet och andra intressenter utanför skolan bör få medverka. En­

ligt organisationernas uppfattning kan »vanliga» lärare i kemi inte anses kom­

petenta att meddela undervisning jämväl i kemitekniska ämnen. Komplette­

rande utredning bör verkställas beträffande lärarutbildningen för de kemitek­

niska ämnena.

Svenska teknologföreningen betonar att eftersom de tekniskt-gymnasiala lin­

jerna har en klar yrkesinriktning måste även lärarutbildningens innehåll ha

samma klara inriktning. Förslagen rörande lärarutbildningen i tekniska ämnen

är enligt föreningens mening summariskt presenterade och motiverade och

betydande luckor kan påvisas i förslagen till utbildningsplaner. Föreningen på­

yrkar att lärarutbildningen för gymnasiets och fackskolans tekniska linjer görs

till föremål för ny utredning varvid även företrädare för näringslivet, lärare i

tekniska läroämnen och yrkesverksamma ingenjörer bör anlitas som utrednings­

män och experter.

Förnyad utredning om utbildningen av lärare i tekniska ämnen krävs också

av Högerns ungdomsförbund, medan Centerns ungdomsförbund med tillfreds­

ställelse hälsar förslaget om reguljär lärarutbildning i ekonomiska och tekniska

läroämnen och att denna utbildning så långt möjligt parallellställs med övrig

ämneslärarutbildning.

Den kritik mot LUS’ förslag beträffande lärarutbildningen i tekniska ämnen

som uttalas i remissyttrandena sägs av flera instanser också avse förslaget om

lärarutbildning i ekonomiska ämnen. I dessa ämnen föreligger samma

krav på målinriktad yrkesutbildning vid gymnasierna varför även här under­

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

89

visningen bör bedrivas av lärare med teoretisk och praktisk erfarenhet av den

verksamhet för vilken gymnasiets och fackskolans elever utbildas.

TJniversitetskanslersämbetet finner att förslaget om en femårig utbildning för

gymnasieadjunkter i ekonomiska ämnen bjärt belyser nödvändigheten av att

avpassa utbildningstidens längd också med hänsyn till konkurrerande arbets­

marknader. Civilekonomutbildningens attraktionskraft och bristen på personer

med högre företagsekonomisk utbildning måste nämligen försvåra rekryteringen

av lärare i ekonomiska ämnen. Med en alltjämt treårig civilekonomutbildning

måste en femårig adjunktsutbildnings attraktionskraft betecknas som i varje

fall osäker. En arbetsgivare kan också komma att föredra en adjunktsutbildad

med fyra terminers studier i företagsekonomi framför en civilekonom med nor­

malt tre terminers studier i samma ämne varför det eventuella tillskottet för

skolan av lärare utbildade på denna väg kan komma att kraftigt reduceras.

Problemen kommer säkerligen att kvarstå under lång tid framöver. Ämbetet

kan därför inte dela LUS’ uppfattning att det inte finns »skäl att mer än över­

gångsvis bibehålla nuvarande civilekonomutbildning som ämnesutbildning för

lektorstjänst».

Fakulteten vid handelshögskolan i Göteborg framhåller att ämnet företags­

ekonomi är det centrala av de fem ekonomiska ämnena i gymnasiets och fack­

skolans undervisningsplaner. Fakulteten påpekar vidare att LUS ställer »uni­

versitetens ekonomiska fakulteter» i motsats till »civilekonomutbildningen».

Benämningen ekonomisk fakultet infördes i Sverige när en sådan 1961 inrätta­

des vid Lunds universitet. Den uppfattades närmast som en i universitetet in­

byggd handelshögskola då den skulle bedriva civilekonomutbildning och har

samma inträdesspärr etc. Fakulteten anför vidare.

Personalbristen i ämnet företagsekonomi har gjort att undervisningen och

studieplanen för de filosofiska examina (i vad avser ämnet företagsekonomi)

måst utformas med utgångspunkt från de resurser som civilekonomutbildningen

kunde undvara för detta ändamål. Uppsala universitet har i den även där in­

rättade samhällsvetenskapliga fakulteten ingen civilekonomutbildning och där­

för endast en professur i ämnet företagsekonomi, medan för civilekonomutbild­

ningen vid handelshögskolorna och vid fakulteten i Lund finns i varje fall minst

3 eller 4 professurer som specialiserat sig på de fyra ämnesdelar, som enligt stu­

dieplanen utgöra alternativ fr. o. in. 3-betygsnivån. Vid Göteborgs universitet

finns ingen professur i företagsekonomi utan fungerar en av handelshögskolans

professorer som ämnesföreståndare och examinator och anlitas flera av handels­

högskolans övriga lärare och andra mot timarvoden. Just nu pågår en utredning

med syfte att undersöka huruvida fr. o. in. nästa studieår universitetets undervis­

ning i företagsekonomi skall kunna överföras i handelshögskolans regi. Undervis­

ningen i företagsekonomi vid Stockholms och Umeå universitet försvåras av det

förhållandet att det vid vardera universitetet finns en professur men att man

ännu ej lyckats förvärva kompetent innehavare.

Med hänsyn till det anförda finner fakulteten LUS’ förslag orealistiska, då de

utgår från att universiteten redan nu för den ifrågasatta utbildningen av lärare

i företagsekonomi skulle förfoga över samma utbildningsresurser som fackhög­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 4 år 1967

90

skolorna. Fakulteten finner det erforderligt att lärarutbildningen i ekonomiska

ämnen blir föremål för en kompletterande utredning.

Förnyad utredning rörande utbildningen i ekonomiska ämnen förordas också

av Universitetslärarförbundet samt SAF och Sveriges industriförbund.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm anför att det f. n inte

synes föreligga några stora skillnader mellan olika lärosäten eller mellan

olika examenstyper beträffande innehållet i och omfattningen av akademiska be­

tyg i ämnet företagsekonomi, i varje fall på tvåbetygsnivån. Civilekonomutbild­

ningen kan emellertid i framtiden komma att förändras i en riktning som gör den

mindre väl lämpad som lärarutbildning. Det är då önskvärt att möjlighet hålls

öppen för civilekonomer att efter erforderlig kompletteringsutbildning övergå

till lärarbanan. Skolväsendet kan ha nytta av civilekonomutbildningen som re­

kryteringsbas, och bland civilekonomerna finns personer som torde ha stor lust

och fallenhet för lärartjänst. Vid handelshögskolan i Stockholm tyder det stora

antalet förfrågningar på ett betydande intresse för lärartjänst.

Beträffande lektorsutbildningen framhåller skolöverstyrelsen att den

föreslagna mellanexamen på lång sikt kan tillföra gymnasiet ny arbetskraft men

att effekten av den nya utbildningen ger utslag i gymnasierna först efter ett par

decennier. En satsning på ökad forskarutbildning kommer nämligen att leda till

en »feed-back»-effekt. Behovet av forskarhandledare vid universiteten blir

mycket stort och det tillskott av utbildade forskare som kommer från de nya

forskarexamina kommer sålunda under de första årtiondena att i stor utsträck­

ning konsumeras av universiteten. Därtill kommer att den föreslagna mellan­

examen för forskare enligt direktiven till forskarutredningen inte skall tillgodose

enbart skolans behov. Man måste realistiskt räkna med att marginalerna för

skolväsendet inte kan bli särskilt stora.

Universitetskansler sämbetet understryker att lektorn-huvudläraren intar en

nyckelposition i en skola. Det är angeläget att tillförsäkra skolan lektorer som

så långt möjligt uppfyller de krav som måste ställas på en huvudlärare. Ämbetet

finner sig icke nu kunna ta slutgiltig ställning till den föreslagna mellanexamen

och dess konstruktion, och frågan om tvåårsutbildningens avslutning med formell

examen är svår att avgöra innan mellanexamens utformning kan bedömas. Äm­

betet kan emellertid inte rekommendera ett obligatorium om detta leder till en

förlängning av tiden för dem som redan från början är klart inriktade på fullstän­

dig forskarutbildning. Om en redovisning efter halva etappen ej innebär någon

tidsförlust och en mellanexamen bidrar till att ge stadga åt studierna kan ämbe­

tet dock godta ett sådant obligatorium. Ämbetet finner det emellertid orealistiskt

att räkna med mellanexamen som enda meriteringsväg till lektorstjänster vid

gymnasierna. På grund av dels forskningens expansion, dels den kraftigt ökade

tillströmningen av studerande kommer universiteten och högskolorna själva att

ha behov av en stor del av dem som genomgår forskarutbildning.

1963 års forskarutredning framhåller att den fyraåriga gymnasieadjunktsut-

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

91

bildningen enligt LUS’ förslag synes med vissa undantag ge en god grund för

forskarutbildning. I vissa ämnen blir komplettering av grundkunskaperna erfor­

derlig. Utredningen anför vidare.

I de ämnen som utgör nybörjarämnen på gymnasiet blir kompletteringsstudier

sannolikt oundvikliga. I fråga om de sammansatta ämnena är situationen mer

komplicerad. I några av dem har forskarutredningen efter samråd med LUS

funnit sig kunna acceptera gymnasieadjunktskompetensen som bas för forskar­

utbildning. Detta gäller sålunda ämnena samhällskunskap och svenska med av­

seende på forskarutbildning i statskunskap, nationalekonomi och kulturgeografi

resp. nordiska språk och litteraturhistoria. Skälet härtill är, att det i gym-

nasieadjunktsutbildningen i dessa ämnen förekommer en valfri, alternativ för­

djupningskurs i något av de nämnda examensämnena. Denna fördjupningskurs

ger betydande utrymme för studier av trebetygsmässig karaktär. Så är däremot

ej fallet i ämnena biologi och religionskunskap. För att uppnå den nödvändiga

ämnesbredden i studierna har man där måst avstå från fördjupningskurser..

Forskarutredningen betonar att kompletteringen av kunskaperna i grund­

examen måste äga rum före tillträdet till forskarutbildningen. En förutsättning

för att kompletteringsstudierna skall kunna begränsas till omfattningen är att

den ämnesteoretiska studiegången i gymnasieadjunktsutbildningen blir fyraårig.

Med en kortare studiegång vilket exempelvis gymnasieutredningen föreslog

måste kompletteringsstudierna bli mer omfattande.

Forskarutredningen tillstyrker i princip förslaget om mellanexamen men finner

det ofrånkomligt att ett definitivt beslut i fråga om lektorsutbildningens utform­

ning får anstå i avvaktan på utredningens eget betänkande. Utredningen vill

emellertid redan nu framhålla angelägenheten av att doktorer i mån av tillgång

rekryteras till gymnasierna med hänsyn till såväl skolans eget arbete som for­

skarrekryteringen. Redan i sitt remissutlåtande över gymnasieutredningens be-

tänkanden framhöll utredningen att det för att bredda rekryteringsunderlaget

för forskarbanan är angeläget att gymnasierna alltfort framstår som en viktig

avnämare av forskarutbildad arbetskraft. Studerande som fullföljer sina veten­

skapliga studier till doktorsexamen bör därför på lämpligt sätt kompenseras här­

för vid anställning som lektor. Det är viktigt att möjligheterna till övergång mel­

lan forskarutbildningslinjer och lärarutbildningslinjer också underlättas.

LUS’ förslag beträffande utbildningen av blivande lektorer i allmänna ämnen

synes i stort sett accepteras av bl. a. historisk-filosofiska och språkvetenskapliga

sektionerna vid Uppsala universitet, samhällsvetenskapliga och matematisk­

naturvetenskapliga fakulteterna vid Uppsala universitet, matematisk-naturve­

tenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, humanistiska fakulteten vid

Stockholms universitet, filosofiska fakulteten vid Umeå universitet och rektors­

ämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm. Språkvetenskapliga sektionen i

Uppsala understryker dock att utbildningen kan godtas endast om den bygger

på ett utbildningsstadium motsvarande nuvarande trebetygsstadium. Matema­

tisk-natur vetenskaplig a fakulteten i Göteborg och humanistiska fakulteten i

Kungl. Maj:ts proposition nr k är 1967

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 4- år 1967

Stockholm anser att den tvååriga utbildningen måste betraktas som ett mini­

mum.

LUS’ förslag accepteras vidare av SACO, TCO, SFS, Modersmålslärarnas för­

ening, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm,

Lund och Göteborg samt Centerns ungdomsförbund.

Ett stort antal remissinstanser framhåller att slutlig ställning inte kan tas till

LUS’ förslag förrän 1963 års forskarutredning framlagt sitt förslag.

Konsistoriet vid Lunds universitet finner det tveksamt om den föreslagna lek-

torsutbildningen kan accepteras, då den innebär en standardsänkning i förhåll-

lande till nuvarande lektorsutbildning. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid

Lunds universitet finner en tvåårig lektorsutbildning efter avslutad gymnasie-

adjunktsutbildning särskilt i vissa ämnen för kort. Språkvetenskapliga sektionen

vid Göteborgs universitet anser att den föreslagna gymnasielektorsutbildningen

inte innebär den kvalificerade vetenskapliga utbildning som det framtida gym­

nasiets huvudlärare behöver. Sektionen avstyrker därför bestämt LUS’ förslag

och förordar att för ifrågavarande ändamål fil. ämbetsexamen med tre betyg i

två ämnen och fil. licentiatexamen tills vidare måtte krävas, bl. a. i avvaktan

på de erfarenheter av en mera bunden studiegång vid universiteten som den

blivande högstadielärarutbildningen kan komma att ge.

Att mellanexamen inte bör vara den enda meriteringsvägen till lektorstjänst

betonas i flera av remissyttrandena. Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att

med hänsyn till de många uppgifter av metodisk och pedagogisk karaktär som

en huvudlärare har att handlägga det vore av värde om vägen till huvudlärarebe­

fattning också kunde gå över en mer utpräglad pedagogisk-metodisk meritering.

En sådan alternativ meriteringsväg borde bygga på en kvalificerad adjunktsut-

bildning till vilken kunde som ytterligare meriter läggas verksamhet som läro­

boksförfattare, aktivitet i försöksverksamhet e. d. Man torde kunna förutsätta

att dessa ytterligare tillägg till grundutbildningen inte kommer att skapa kon­

kurrens med vägen via mellanexamen. En ledamot av skolöverstyrelsen reser­

verar sig beträffande detta förslag om alternativ meriteringsväg till lektorskom-

petens.

Även universitetskanslersämbetet anser att möjlighet att nå lektorat bör öpp­

nas även för vissa adjunkter. Verksamhet som läroboksförfattare, pedagogiskt

författarskap, aktivt studieplansarbete, utformande av lärarhandledningar, be­

tydelsefullt arbete i försöksverksamhet, praktiskt och teoretiskt utvecklingsar­

bete i form av undersökningar för institutionerna för pedagogik och för lärarhög­

skolans räkning eller annat för skolans eller ämnets utveckling värdefullt arbete

bör enligt ämbetets mening tillsammans med kvalificerad utbildning i grundexa­

men utgöra merit för lektorat. Ämbetet föreslår sålunda att lektorat skall kunna

vinnas dels genom avlagd licentiatexamen (motsvarande) eller högre, dels genom

adjunktsutbildning med kvalificerade betyg och särskild pedagogisk meritering.

Den föreslagna möjligheten till en vetenskapligt pedagogisk-metodiskt inrik­

tad mellanexamen tillstyrks av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid

93

Uppsala universitet endast under förutsättning att ämnesföreträdaren icke blott

enligt LUS’ förslag deltar i planeringen av sådana studier utan även i exa­

minationen. Språkvetenskapliga sektionen vid samma universitet är också kritisk

mot ifrågavarande förslag. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göte­

borgs universitet avstyrker bestämt LUS’ förslag att didaktisk-metodisk meri-

tering inom ett ämne skall leda till lektorskompetens i ämnet. Fakulteten av­

styrker också gymnasieutredningens förslag att adjunkter på grund av en­

bart pedagogiska meriter skall kunna befordras till lektorer. Även matematisk­

naturvetenskapliga och humanistiska fakulteterna vid Stockholms universitet

motsätter sig gymnasieutredningens förslag att till lektorer befordra adjunkter

med pedagogisk meritering.

SACO anser att för en begränsad tid vissa övergångsbestämmelser bör komma

till stånd som ger särskilt kvalificerade adjunkter möjlighet att inneha lektors­

tjänst. SACO förutsätter således härvidlag ett dispensförfarande. Liksom i sitt

yttrande över gymnasieutredningens betänkande framför SACO också förslag

om inrättande av förste lektorstjänster vid gymnasium. Dessa skulle vara ämnes­

grupphuvudlärare och ha kvalificerad lektorskompetens. Liknande synpunkter i

fråga om förste lektorstjänster anförs av Universitetslärarförbundet.

Lärarnas riksförbund anser att man bör överväga LUS’ förslag att göra den

föreslagna mellanexamen obligatorisk. I samband härmed föreslår förbundet

även att den som efter fyra års ämnesteoretiska studier inte fortsätter den prak­

tiska utbildningen får ett examensbevis jämte lämplig titel och att i varje fall den

genomgångna utbildningen får räknas honom tillgodo vid komplettering till annan

examen. Omvänt bör den som nått högre akademisk examen på annan väg än

lärarutbildningslinje få möjlighet att efter skälig komplettering nå lektorsbehö-

righeten.

TCO anser att som reguljär meritering till lektorstjänst bör vid sidan av den

föreslagna forskarutbildningen praktiska pedagogiska insatser i enlighet med

gymnasieutredningens förslag fastställas.

LUS’ förslag om möjlighet för civilingenjörer att vinna

lektorskompetens tillstyrks av skolöverstyrelsen som därvid understry­

ker att även lärarna i kemi-tekniska ämnen bör rekryteras huvudsakligen från

teknisk högskola. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser reser däremot in­

vändningar mot civilingenjörers behörighet till lektorstjänst och framhåller att

deras utbildning inte varit inriktad på undervisning. Att ge dem lärarkompetens

rimmar illa med utredningens allmänna inställning till en målinriktad utbildning.

Universitetskansler sämbetet ansluter sig till förslaget att civilingenjörer med

kvalificerade betyg skall kunna erhålla lektorat. Däremot avstyrks kravet på

tre års praktik för lektorstjänst. Ämbetet anser nämligen att en bättre rekry-

teringseffekt uppnås genom att ge väl vitsordad industriell verksamhet ett bety­

dande meritvärde vid tillsättning av lektorstjänst.

LUS’ förslag om lektorsbehörighet för civilingenjörer tillstyrks också av ma­

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 nr 1967

94

Kungl. Maj ds proposition nr år 1967

tematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid XJppsala universitet och rektorsäm­

betet vid tekniska högskolan i Stockholm. Sistnämnda remissinstans förordar

emellertid att praktiktiden med hänsyn till den långa utbildningstiden minskas

till två år.

Tekniska fakulteten vid Chalmers tekniska högskola betonar att kraven för

civilingenjörers lektorsbehörighet inte får utformas på ett sådant sätt att de

verkar rekryteringshämmande. Att tänka sig att välkvalificerade civilingenjörer

med god praktik i någon större omfattning skulle sluta sin ingenjörsanställning

och under ett oavlönat år bedriva studier vid lärarhögskola i avsikt att

eventuellt vinna anställning som lektor är klart verklighetsfrämmande. Den

pedagogiska utbildningen bör istället utformas så att den kan inbyggas i tjäns­

ten efter vunnen anställning som lärare.

Enligt SACO.-s uppfattning måste lektorerna i tekniska tillämpningsämnen

utgöras av högskoleutbildade tekniker med flerårig praktisk-teknisk verksamhet.

Då en välmeriterad civilingenjör knappast vill avbryta sin yrkesverksamhet för

att underkasta sig en pedagogisk utbildning synes det motiverat att överväga

om inte civilingenjörernas pedagogiska utbildning bör förläggas efter deras ut­

nämning. Beträffande ämneslärarutbildningen i tekniska ämnen för gymnasiets

tre första årskurser och för fackskolan föreslår SACO en närmare utredning.

Liknande synpunkter har anförts av Tekniska linjers lärarförbund och Svenska

teknologf öreningen.

TCO anser att det praktiska alternativet beträffande vägarna till lektorskom-

petens i tekniska och ekonomiska ämnen bör bli den normala rekryteringsbasen.

Lektorsrekryteringen denna väg bör dock inte helt knytas till grundexamen från

teknisk resp. ekonomisk fackhögskola utan vähneriterade tekniker och ekonomer

med lägre grundutbildningsnivå bör också kunna komma i fråga.

TCO är medveten om att det är förenat med stora svårigheter att mäta de

ämneskunskapskvaliteter som skapats på mera informell väg och göra dem jäm­

förbara med formell meritering. Problemet måste emellertid lösas. Då yrkes­

skolan inpassas i det gymnasiala skolsystemet kan det komma att uppstå behov

av lektorskompetenta lärare för undervisning i specialämnen i kurser för prak­

tiska yrken på hög nivå, dvs. specialämneskunskaper som inte kan inhämtas på

formell väg.

SFS anser i likhet med LUS att civilingenjörer även i fortsättningen bör anli­

tas som lektorer i tekniska ämnen. Den föreslagna lärarutbildningen i tekniska

ämnen är emellertid inte tillfredsställande utan bör bli föremål för förnyad ut­

redning, varvid även möjligheten till en samordning med teknologie magister­

utbildning ingående bör prövas. Denna utredning bör också ta ställning till möj­

ligheten att uppnå lektorskompetens genom komplettering efter genomgången

teknologie magisterutbildning eller motsvarande gymnasieadjunktsexamen.

SAF och Sveriges industriförbund framhåller att för lektorsbehörighet i de tek­

niska ämnena bör i första hand krävas två ä tre års praktisk erfarenhet samt

pedagogisk utbildning ovanpå ämnesstudierna i den grundläggande lärarutbild­

ningen alternativt efter civilingenjörsutbildning. Enbart den av LUS föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

95

vetenskapligt inriktade forskarutbildningen kan inte accepteras som meriterings-

grund för lektorer i tekniska ämnen.

Svenska teknologföreningen hävdar att civilingenjörsutbildningen frånsett

bristen på pedagogisk utbildning är den för lärartjänst vid tekniskt gymnasium

lämpligaste utbildningsvägen. Det är nödvändigt att bygga en sådan karriärväg

till ifrågavarande lärartjänster att den står öppen för personer som ursprungligen

tänkt ägna sig åt teknisk yrkesverksamhet men senare funnit intresse för lärar-

verksamhet. Den erforderliga undervisningen i pedagogisk metodik bör kunna

meddelas efter det att vederbörande blivit antagen till tjänst.

Beträffande utbildningen för lektorst jänster i ekonomiska

ämnen bedömer universitetskansler sämbetet universitetens möjligheter att ge

en god utbildning i företagsekonomi som f. n. mycket begränsade med hänsyn till

deras egen lärarbrist. De högre läroanstalternas företagsekonomiska institutioner

kommer med all sannolikhet för sin undervisning att behöva alla forskarutbil-

dade som inte går till näringslivet eller förvaltningen. LUS’ förslag måste därför

betraktas som orealistiskt. Bristen på lektorer är minst lika besvärande vid nu­

varande handelsgymnasier som vid de allmänna gymnasierna och torde bli bestå­

ende under lång tid. En civilekonom som varit ute i praktisk verksamhet har

förvärvat erfarenhet som är värdefull för skolans undervisning. Civilekonom­

examen bör därför ge behörighet till lektorstjänst om den kompletteras med ett

års praktisk-pedagogisk utbildning vid lärarhögskolan.

Lärarnas riksjörbund anser att civilingenjörer och civilekonomer skall ha kvali­

ficerade betyg samt ha genomgått praktisk-pedagogisk utbildning för att dis­

pensvägen få ordinarie lektorstjänst.

SAF och Sveriges industriförbund vill även i de ekonomiska ämnena tillmäta

erfarenhet från näringslivet större betydelse än LUS gör såväl för lektorer som

för övriga lärare. Civilekonomexamen kompletterad med kvalificerad praktisk

verksamhet samt pedagogisk utbildning bör även framdeles kunna ge lektorsbe-

hörighet.

För lektorskompetens i ämnet företagsekonomi uppställer direktionen för han­

delshögskolan i Stockholm krav på trebetygsnivå dels i ämnesdelen kostnads-

intäktsanalys, varigenom den blivande lektorn ges fördjupning i ämnets mest

centrala delar, dels i ytterligare en ämnesdel, t. ex. redovisning eller distribution.

Direktionen vill ej annat än under en övergångstid acceptera att man skall

kunna bli lektor i företagsekonomi (eller motsvarande) med en ekonomexamen

med trebetygsnivå i enbart redovisning eller distribution jämte tre års yrkesprak­

tik och ett års praktisk-pedagogisk utbildning.

3.3.2.3 Ämneskombinationer

Beträffande kraven på förkunskaper för lärarutbildning i enskilda

ämnen framhåller skolöverstyrelsen att LUS anger dem som krav dels på viss

genomgången linje på gymnasiet, dels på förkunskaper i visst ämne eller vissa

96

ämnen från gymnasiet. Överstyrelsen anser att endast den senare principen bör

tillämpas och erinrar om att det nya gymnasiets konstruktion gör det möjligt för

den enskilde eleven att utvidga sitt studieprogram med s. k. utökad studiekurs.

Den elev som på teknisk linje valt utökad studiekurs i biologi skall givetvis

vara behörig för fortsatta universitetsstudier i biologi. Även från andra syn­

punkter finner överstyrelsen det angeläget att förkunskaperna preciseras som

ämneskunskaper. Personer som förvärvat adekvata förkunskaper bör få till­

träde till lärarutbildning, även om de inte förvärvat fullständigt gymnasiebetyg.

Sökande med fackskolekompetens men med gymnasiekunskaper i relevanta

ämnen bör sålunda bli behörig att antas som studerande på ämneslärarlinjen.

Även genom vuxenutbildning förvärvar många gymnasiekompetens i en grupp

ämnen utan att kompetensen som helhet motsvarar ett slutbetyg från gym­

nasium. Med hänsyn till rekryteringsbehovet finner överstyrelsen det angeläget

att kraven på förkunskaper för ämneslärarutbildning inte ställts högre än som

för varje särskild typ av utbildning är befogat.

Universitetslcanslersämbetet förordar att till utbildningen i maskintekniska,

byggnadstekniska och eltekniska ämnen bör antas även sådana studerande som

gått ut det nya gymnasiets fjärde årskurs på teknisk linje och där tillhört någon

av de aktuella grenarna.

Språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet påyrkar att för till­

träde till högstadielärarutbildning i svenska, engelska, tyska, franska och ryska

skall krävas humanistisk studiekurs som grund. Sektionen accepterar förslaget

att inte kräva latinkunskaper av blivande högstadielärare men anser att för

tillträde till utbildning som gymnasieadjunkt i svenska, tyska, engelska eller

franska skall krävas förkunskaper i latin motsvarande minst betyget 2 vid av­

gång från gymnasiet.

Enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet kom­

mer antagningen av studerande från samhällsvetenskaplig gymnasielinje att

för ett flertal ämnen inom fakulteten vålla problem på grund av dessa studenters

bristande förkunskaper. Problemet kan lösas genom att alternativa kurser med

längre studietid inrättas för studerande med lägre förkunskaper, ett system som

redan tillämpas inom ämnet matematik. Poängberäkningen måste emellertid

anpassas så, att de båda kursalternativen ges samma poängvärde.

Lärarnas riksförbund finner det anmärkningsvärt att LUS vill hålla förkun­

skapskraven låga samtidigt som man kräver att tidsramarna skall hållas. För­

bundet förordar att slutbetyg från naturvetenskaplig linje skall krävas för till­

träde till kurserna i matematik, fysik och kemi samt att kvalificerat betyg,

t. ex. 3, från gymnasiet genomgående skall fordras i det ämne som skall stu­

deras.

SFS anser det orimligt att det för gymnasielärarutbildning i svenska krävs

allmän språkkunskap eller latin i gymnasiekombinationen. Studerande från na­

turvetenskaplig linje bör ha möjlighet att bli gymnasielärare i svenska och även

möjligheten att bli gymnasielärare i religionskunskap med annan grund än

Kungl. Maj:ts 'proposition nr Jf år 1967

9 7

examen från humanistiska linjens helklassiska gren bör prövas. Vidare ifråga­

sätts nödvändigheten av allmän språkkunskap eller latin som förutsättning för

studier i moderna språk.

Biologilärarnas förening anser det nödvändigt att elever som endast läst na­

turkunskap inhämtar den naturvetenskapliga studiekursens biologi före sin ut­

bildning till högstadie- eller gymnasielärare, medan Svenska klassikerförbundet

förordar att hela frågan om förkunskaper tas upp till övervägande. Föreningen

för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm, Lund och Göte­

borg kan inte acceptera att examen från samhällsvetenskaplig linje godtas som

förkunskapskrav för blivande lärare i fysik, kemi och matematik.

Beträffande de föreslagna fasta baskombinationerna finner skol­

överstyrelsen kombinationerna för högstadielärarutbildningen i viss mån brist­

fälligt konstruerade. De ämnen som enligt läroplanen för grundskolan skall ge

möjlighet till samlad eller samordnad undervisning förekommer inte i någon

kombination. De föreslagna kombinationerna motverkar sålunda det mål som

uppställts för undervisningen på grundskolans högstadium. En grundläggande

förutsättning för att det mål skall kunna uppnås som uppställts för undervis­

ningen i orienteringsämnena på grundskolans högstadium är att lärostoffet väljs

och organiseras med hänsyn till elevernas utvecklingsstadium och att studiet av

lärostoffet innebär ett betydande mått av självständig elevaktivitet. Med an­

ledning av hittills gjorda erfarenheter överväger överstyrelsen att föreslå vissa

ändringar i de kursplaner som gäller för orienteringsämnena på högstadiet.

Överstyrelsen finner att följande förhållanden främst bör beaktas när man be­

dömer frågan om lämpliga ämneskombinationer i lärartjänster för högstadiet:

1. möjligheten att skapa ett pedagogiskt och organisatoriskt underlag för en

bättre elevvård bl. a. genom att i största möjliga utsträckning inom kombina­

tionerna hålla samman inbördes besläktade skolämnen,

2. möjligheten att skapa underlag för lärartjänster samt underlätta schema­

läggning och skolarbetets organisation,

3. möjligheten att åstadkomma en för ifrågavarande verksamheter relevant

lärarutbildning.

Huruvida en ämneskombination för lärartjänst på högstadiet under sådana

förutsättningar generellt bör omfatta två, tre eller fyra skolämnen är inte möjligt

att nu avgöra. Vinner överstyrelsens i kap. 9 framförda förslag till gemensam

ämneslärarutbildning för högstadiet och gymnasiet beaktande, kan de svårig­

heter som belysts övervinnas. Men även om den av de sakkunniga föreslagna

organisationen skulle genomföras, är det från undervisningssynpunkt oundgäng­

ligt att de tidigare (vid behandlingen av kap. 9) nämnda ämneskombinationerna

kommer till stånd. Överstyrelsen föreslår därför att vid översynen av ämnes­

kombinationerna även kombinationerna av samhällsorienterande och natur-

orienterande ämnen skapas.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser har ett tjugotal framfört synpunkter

på LUS’ förslag i fråga om ämneskombinationer. Ett par av dessa instanser

synes i stort sett acceptera det framlagda förslaget. I övrigt framförs kritiska

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr k

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

98

synpunkter av olika slag. Flera remissinstanser anser sålunda att LUS före­

slagit en för hårt bunden studiegång även för högstadiets och gymnasiets lärare

och ifrågasätter om inte ett friare system skulle ge lika gott resultat sett ur

lärarförsörjningssynpunkt. Studiegången borde inte ha bundits så hårt med

tanke på den planerade läroplansöversynen för grundskolan. Ett principreso­

nemang om högstadiets utformning borde ha legat till grund för förslaget. Till­

räcklig hänsyn har inte tagits till lärarkandidaternas individuella olikheter, och

vissa nu rätt vanliga ämneskombinationer blir inte möjliga därför att de regel­

mässigt parallelläggs på schemat. I ett gemensamt yttrande finner sex rektorer

vid lärarkursskolor i Stockholm de tolv kombinationerna i stort sett lyckligt

valda men anser att kombinationerna 4, 5, 7, 9, 10 och 12 bör leda till en hög-

stadielärarexamen i två ämnen eftersom svenska, religionskunskap och biologi

är så omfattande ämnen att två terminers studier måste betecknas som otill­

räckliga. Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län saknar en redovisning av

hur LUS tänkt sig att utbildningen av yrkesvalslärare skall ordnas. Utan klar­

het på denna punkt är det svårt att bedöma hur samhällskunskapen lämpligen

bör ingå i lärares ämneskombinationer och med ledning därav samordnas med

övrig utbildning.

Såsom tidigare refererats förordar universitetskansler sämbetet i princip att ett

av ämnena i grundutbildningen ges en studietid av tre terminer, det andra

ämnet två terminer och det tredje en termin, varvid utbildningen i det tredje

ämnet skall ge undervisningsbehörighet endast på grundskolans högstadium.

Om dessa riktlinjer accepteras måste LUS’ förslag till ämneskombinationer un­

derkastas förnyad granskning med hänsyn till både lärarbehovet i skilda kom­

binationer och önskvärdheten att undvika »tunga» ämneskombinationer.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet avstyr­

ker högstadiekombinationen matematik-samhällskunskap-kemi och gymnasie-

kombinationen matematik-kemi-filosofi samt föreslår bl. a. högstadiekombina-

tionerna matematik-samhällskunskap-historia, matematik-fysik-filosofi, biologi-

geografi-samhällskunskap samt gymnasiekombinationerna matematik-fysik och

fysik-biologi.

Tekniska fakulteten vid Chalmers tekniska högskola föreslår att frågan om

lärarutbildning i fysik närmare utreds varvid sambandet med undervisningen i

matematik särskilt bör beaktas. Sektionen för teknisk fysik vid samma högskola

föreslår ämneskombinationen matematik och fysik för enbart gymnasielärare.

Teologiska fakulteten vid TJppsala universitet anser flera tvåämneskombina­

tioner möjliga och önskvärda men finner ett par av de föreslagna kombinationer­

na i stort sett ogenomförbara. Biologisk-geografiska sektionen vid Uppsala uni­

versitet, teologiska fakulteten vid Lunds universitet och filosofiska fakulteten

vid Umeå universitet förordar större flexibilitet beträffande baskombinationerna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser att

LUS på ett skickligt sätt löst de svåra problemen att finna lämpliga ämnes­

kombinationer för högstadie- och gymnasielärare av olika kategorier, och huma­

nistiska fakulteten vid samma universitet har intet att erinra mot de före­

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

99

slagna baskombinationerna men finner det önskvärt med möjlighet till ett friare

val av underkombinationer än vad LUS stannat för.

Historisk-filosojiska sektionen vid Göteborgs universitet föreslår att ämnet

religionskunskap inte kombineras med historia utan med samhällskunskap. Sam­

hällsvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Lund, Göteborg och Stockholm

samt filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå föreslår ämneskombinatio­

nen historia-geografi-samhällskunskap. Sistnämnda fakultet föreslår därjämte

kombinationen geografi-samhällskunskap-biologi, vilken även förordas av Geo-

grafiläramas riksförening.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det önskvärt att yrkesvalslärarutbildningen

inordnas i den ordinarie ämneslärarutbildningen. Yrkesvägledning bör kunna

ingå som tredje ämne i de kombinationer som innehåller samhällskunskap eller

tillsammans med samhällskunskap utgör en baskombination. Statistiska central­

byrån hävdar att LUS inte tillräckligt ingående analyserat ämneslärarbehovets

fördelning på skolämnen och skolämneskombinationer.

SACO tillstyrker att lärarutbildningen anpassas med hänsyn till efterfrågan

inom olika stadier och ämneskombinationer, och Skolledarförbundet understry­

ker vikten av att ämneskombinationerna konstrueras så att man kan tillgodose

en eventuell framtida omläggning av högstadiets ämnen mot mer sammanhållna

block. Lärarnas riksförbund har inga allvarliga invändningar beträffande de

föreslagna ämneskombinationerna men framställer dock erinringar på vissa

punkter.

TCO accepterar anordningen med fasta studiegångar men förordar att äm­

neskombinationerna i dessa avpassas med hänsyn till den reformering av grund­

skolans högstadium som kan väntas.

SFS tillstyrker de föreslagna baskombinationerna men förordar större frihet

vid valet av ämnen inom dessa. Införandet av tvåämneskombinationer med

svenska och ett modernt språk i högstadielärarutbildningen bör övervägas. In­

förandet av tvåämneskombinationer för samtliga gymnasielärare bör också all­

varligt övervägas. Problemet med det tredje ämnet kan antingen lösas genom

fortbildning eller om så visar sig nödvändigt genom fyllnadstjänstgöring på

andra skolformer än gymnasiet.

Föreningen lärare i samhällskunskap godtar de föreslagna baskombinationerna

men förordar också kombinationen historia-samhällskunskap-geografi, vilken

kombination även rekommenderas av Geografilärarnas riksförening. Kristen-

domslärarnas förening föreslår en ämneskombination religionskunskap-svenska.

Modersmålslärarnas förening förordar en tvåämneskombination för svensk­

lärare på högstadiet och anser att röst- och talvård bör kunna ingå som särskilt

ämne i gymnasielärarnas ämneskombination. Svenska klassikerförbundet häv­

dar att latin bör kunna kombineras med svenska.

SECO betonar att lärarna i ett flertal ämnen måste ges kunskap att behandla

problem ur en internationell synvinkel. Det bör vidare övervägas att överlåta

sexualundervisningen till speciellt utbildade lärare som reser runt i landets

skolor.

Beträffande de tekniska ämnena anser rektorsämbetet vid tekniska

högskolan i Stockholm att kombinationsmöjligheterna inte har utnyttjats så

långt det är möjligt och önskvärt. De av LUS föreslagna studieplanerna avse­

ende det tekniska och i viss mån det matematiska-naturvetenskapliga ämnes­

området måste helt avvisas och en särskild expertgrupp bör tillkallas för att

utarbeta nya sådana planer. Förändringarna är numera utomordentligt snabba

inom alla naturvetenskapliga och tekniska ämnesområden vilket LUS inte till­

räckligt insett. Rektorsämbetet förordar en kort, koncentrerad och åldringsbe-

ständig utbildning i början av lärarbanan. En blivande lärare i teknologi och

maskintekniska (byggtekniska) ämnen måste ha en lika gedigen grundutbild­

ning i matematisk-naturvetenskapliga ämnen som i princip en teknolog. Vidare

är det för de små gymnasierna av stort värde från rekryteringssynpunkt om en

lärare har en vidare ämnesbehörighet än enbart teknologi och maskin- respektive

byggtekniska ämnen. Ämbetet fortsätter.

Sammanfattningsvis skulle följande ämneskombinationer bli möjliga:

1. Teknologi med maskinteknisk inriktning -j- maskintekniska ämnen + mate­

matik eller fysik.

2. Teknologi med byggnadsteknisk inriktning -|- byggnadstekniska ämnen -f-

matematik.

3. Eltekniska ämnen -|- matematik eller fysik.

De förslag till ämneskombinationer, som här framlagts, skulle medföra att

lärare med ämneskombinationerna i fråga skulle få kompetens som lärare i för­

sta, andra och tredje årskurserna på tekniska grenen i det blivande gymnasiet,

såvida lärartjänster inrättas med motsvarande kombinationer.

De remissinstanser som närmare uttalat sig beträffande ämneskombina­

tioner övningsämne — läroämne har samtliga, ett sextiotal, i prin­

cip tillstyrkt sådan kombination. Omkring hälften av instanserna har därvid

varmt anbefallt den av LUS föreslagna översynen av övningslärarutbildningen.

Flera instanser betonar att även yrkesämne bör kunna kombineras med öv­

ningsämne och läroämne.

Skolöverstyrelsen förordar att de nuvarande speciella gruppbeteckningarna

på skolans ämnen och lärare slopas. Alla lärare som undervisar endast i ett, ett

par eller några få ämnen bör kallas ämneslärare till skillnad från klasslärare

som undervisar i alla eller så gott som alla ämnen i en årskurs. Några prin­

cipiella hinder kan inte resas mot en kombination i lärartjänst av övnings­

ämne och läroämne. Av skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller bl. a. några

länsskolnämnder att kombination övningsämne—läroämne skulle underlätta

rekryteringen av behöriga lärare till mindre högstadier och främja den elevvår­

dande verksamheten.

XJniversitetskanslersämbetet tillstyrker att kvarstående formella hinder för

kombinationer i lärartjänst av läroämnen och övningsämnen undanröjs. Det av­

görande problemet då det gäller att få till stånd lärarutbildning med här av­

sedda kombinationer är att begränsa utbildningstidens längd på övningsämnes-

100

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr b

<!~

1967

101

sidan så att studietiden för behörighet som adjunkt i dessa kombinationer inte

överstiger studietiden för annan adjunktsutbildning.

Konsistoriet vid Lunds universitet och filosofiska fakulteten vid Umeå uni­

versitet anser sig inte kunna ta ställning till de av LUS föreslagna kombinatio­

nerna förrän den ifrågasatta översynen av övningslärarutbildningen genom­

förts.

Yrkesutbildningsberedningen hävdar att de s. k. yrkesämnena inte får ute­

stängas från möjligheten att i tjänst ingå i kombination med annat ämne, det

må vara läroämne eller övningsämne.

TCO finner inte LUS’ förslag till ämneskombinationer tillfredsställande och

anser att man inte tillvaratagit alla möjligheter till kombinationer i nuvarande

situationer. TCO finner det otillfredsställande att kombinationsfrågor som går

utöver LUS’ förslag skall tills vidare lösas från fall till fall och föreslår att

LUS’ förslag kompletteras med vissa andra fasta kombinationer. Exempel på

sådana möjliga kombinationer lämnas i yttrandet.

SR tillstyrker livligt LUS’ förslag om ämneskombination med läroämne och

praktiskt-estetiskt ämne men beklagar att LUS inte tagit steget fullt ut och

föreslagit fasta kombinationer med läroämne och musik eller gymnastik.

De av LUS föreslagna kombinationerna med ämnet gymnastik tillstyrks

av skolöverstyrelsen, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, historisk­

filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet och direktionen över gymnastiska

centralinstitutet men avstyrks av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid

Göteborgs universitet. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anser att

gymnastik bör kunna kombineras med vilket annat skolämne som helst. Av

praktiska skäl tillstyrker emellertid direktionen att man nu startar med de

föreslagna fem ämneskombinationerna. En kombination i lärartjänst av övnings­

ämne och läroämne skulle sannolikt underlättas om utbildningen redan från

början kunde inriktas på kombinationen i dess helhet. Direktionen anser det

dock vara ytterst angeläget att möjligheterna till ämneskombination med nu­

varande organisation av gymnastiklärarutbildningen omedelbart öppnas och att

eventuella ändringar i undervisningen vid GCI genomförs efter hand. Direk­

tionen anser det vidare värdefullt att utbildningen i ämnet ergonomi kommer in

i kombinationen gymnastik-biologi.

Vad beträffar ämnena musik, teckning samt trä- och metall­

slöjd hemställer skolöverstyrelsen om bemyndigande att från fall till fall fast­

ställa kombinationer av övnings- och läroämne i sådana fall där förslag ej nu

föreligger.

Styrelsen för Musikaliska akademien förbigår frågan om ämneskombinationer

mellan läro- och övningsämnen som enligt styrelsens mening ytterligare bör

övervägas i andra utredningssammanhang men framhåller att den fäster stor

vikt vid förslagen om en reformering av musiklärarutbildningen i riktning mot

en kombinationsexamcn med föreslagen benämning mus. mag. Med hänsyn till

pågående utredning om musikutbildningens olika former vill musikhögskolans

102

lärarråd inte närmare diskutera kombinationen musik-läroämne. Enligt Teck-

ningslärarnas och Tl-elevernas förening bör kombinationsfrågan beträffande äm­

nena teckning, estetisk specialisering på olika stadier samt konsthistoria grund­

ligt utredas.

Beträffande kombinationerna med konsumentkunskap och f a m i 1-

jekunskap har skolöverstyrelsen inte något att erinra mot att även lärare

med högstadie- eller gymnasielärarutbildning tas emot i den föreslagna ettåriga

kursen varvid överstyrelsen dock förutsätter att kraven på förkunskaper skall

vara i stort sett likvärdiga för samtliga deltagare i kursen. Rektorerna vid de

fyra seminarierna för huslig utbildning och föreståndaren för textillärarlinjen i

Malmö konstaterar i ett gemensamt yttrande med tillfredsställelse att LUS

föreslagit fasta ämneskombinationer för lärare i hemkunskap, textilslöjd och

barnavård men framhåller att redan nu flera fasta ämneskombinationer vore

lämpliga för dessa lärare. De föreslår kombinationerna hemkunskap-kemi och

textilslöjd-historia samt påpekar att det finns lärare i övningsämnen med goda

kunskaper i språk som gärna skulle vilja genom akademisk utbildning skaffa

sig meriter för kombinerade tjänster i övningsämnc-språk.

TCO tillstyrker LUS’ förslag i detta hänseende men anser att kursens om­

fattning och uppläggning bör omprövas längre fram. TCO vänder sig mot att

olika krav på s. k. objektkunskaper ställs för studiebehörighet i ämnet beträf­

fande å ena sidan lärare med examen från husligt seminarium — hushållslärare,

textillärare och barnavårdslärare — samt å andra sidan gymnasielärare i före­

tagsekonomi, samhällskunskap och psykologi och föreslår att samma villkor

skall uppställas. TCO påpekar vidare att även teckningslärarutbildningen har

ett sådant innehåll att den bör kunna komma i fråga som förutbildning till den

föreslagna universitetskursen på samma grunder som föreslås gälla för andra

lärargrupper. I

I fråga om skolöverstyrelsens förslag angående behörighetskrav för

vissa lärarkategorier i det nya gymnasiet och fack­

skolan ställer sig remissinstanserna med några enstaka undantag positiva till

att behörighetskraven icke för närvarande skärps.

I flera yttranden understryks de nuvarande bestämmelsernas provisoriska ka­

raktär i avvaktan på en, som det betonas, angelägen allmän översyn av

den nuvarande utbildningen för de aktuella lärarkategorierna. I en

sådan översyn bör enligt SR ingå en undersökning av förutsättningarna för ett

inordnande av den praktiska lärarutbildningen i lärarhögskolornas verksamhet.

Behovet av fortbildning för redan utbildade lärare understryks kraf­

tigt överlag i yttrandena. Lärarnas riksförbund anser, att fortbildningen bör för­

läggas inom ramen för den normala belastningen av lärarna. Värdet av att ge­

nomgångna fortbildningskurser får räknas som merit vid tjänstetillsättning be­

tonas särskilt av länsskolnämnderna i Kronobergs och Värmlands län samt semi­

nariet för huslig utbildning i Göteborg, slöjdlärarseminariet, Svenska kommun­

förbundet och Svenska stadsförbundet. Skolnämnden för Stockholms stad och län,

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

103

länsskölnämnden i Västerbottens län, teckningslärarinstitutet och Sveriges so­

cialdemokratiska ungdonnsförbund framhåller, att fortbildningen icke bör vara

obligatorisk och ej utgöra ett behörighetskrav. En motsatt uppfattning hävdas

i fem. yttranden. Sålunda anser länsskölnämnden i Göteborgs och Bohus län det

önskvärt att fortbildning inrycks bland behörighetskraven, dock först efter en

övergångstid, under vilken lärarna beretts tillfälle till fortbildning.

Svenska facklärarförbundet förordar beträffande ämnena teckning, hemkun­

skap, textilslöjd samt trä- och metallslöjd en termins vidareutbildningskurs som

behörighetskrav. Enligt seminarierna för huslig utbildning i Umeå och JJppsdla

bör möjlighet skapas till kompletteringsutbildning för lärare i hushållsteknik

och textilslöjd vid fackskola. Dylika kurser skulle enligt seminarierna för vin­

nande av behörighet krävas av lärare som examinerats före år 1964. TCO finner

att kompletterande utbildning bör uppställas som krav för behörighet för de

redan yrkesverksamma lärarna samt för dem som nu är under utbildning.

Vad överstyrelsen föreslagit beträffande behörighet till lärartjänst i ämnena

musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik och slöjd

tillstyrks av samtliga remissinstanser. Ett tiotal instanser vänder sig mot ett av

Svenska facklärarförbundet väckt förslag om förlängning av studietiden med en

termin.

Seminariet för huslig utbildning i Umeå och yrkesutbildningsheredningen för­

utsätter, att vissa lärare, i första hand de som utgått från seminarium för huslig

utbildning, bereds tillfälle att genomgå vidareutbildning i konsumentkunskap.

Yrkesuibildningsberedningen föreslår därjämte sådan utbildning i familjekun-

skap.

Beträffande ämnet konst- och musik historia framförs med ett par

undantag inga invändningar mot skolöverstyrelsens ställningstagande. SR finner

att behörighetskraven i ämnet bör skärpas. Musikaliska akademiens styrelse kan

ej helt acceptera överstyrelsens uppfattning att konst- och musikhistoria är att

betrakta mera som en ny undervisningsform än som ett nytt ämne. Akademiens

styrelse konstaterar, att den nuvarande musiklärarutbildningen ej tar sikte på

detta ämne, att musiklärarna i gemen inte kan anses ha tillfredsställande utbild­

ning för sin undervisningsdel i ämnet samt att deras nuvarande utbildning följ­

aktligen icke kan anses motivera full behörighet. I avvaktan på en reformering

av musiklärarutbildningen anser sig styrelsen likväl, ehuru med tvekan, kunna

acceptera en provisorisk behörighet för musiklärarna att undervisa i konst- och

musikhistoria. Styrelsen anser dock, liksom teckningslärarinstitutet, att lärare

som undervisar i ämnet skall äga rätt till viss nedsättning av undervisningsskyl-

digheten med hänsyn till att undervisning i ämnet torde fordra ett betydande

förberedelsearbete.

Endast en remissinstans har någon allvarligare invändning att göra mot vad

skolöverstyrelsen föreslagit rörande ämnena svensk affärskorrespon­

dens och engelsk affärskorrespondens. Sålunda föreslår TCO att

för behörighet bör krävas en kompletterande kurs med företagsekonomisk orien­

tering samt dessutom viss miljöpraktik. Bäst torde man enligt TCO kunna lösa

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

104

detta lärarproblem, om man inriktade sig på att ge ämnesfördjupande vidareut­

bildning åt civilekonomer och gymnasieekonomer med praktisk yrkeserfarenhet

från det merkantila området.

Ett tjugotal remissinstanser tillstyrker förslaget i vad det avser ämnena m a -

skinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterar-

a r b e t e. Invändningar och erinringar framförs av åtta instanser. Sålunda an­

ser bl. a. TCO att av lärare i dessa ämnen bör krävas avlagd studentexamen eller

examen vid handelsgymnasium. Länsskolnämnden i Skaraborgs län finner att

vederbörande lärare bör ha avlagt minst examen vid handelsgymnasium — vil­

ken mening också delas av Lärarnas riksförbund och Svenska facklärarförbundet

— och nämnden föreslår, liksom facklärarförbundet, kortare praktik. De av

överstyrelsen föreslagna behörighetskraven för lärare i stenografi och engelsk

stenograf i menar länsskolnämnden i V ästernorrlands län även skall gälla för

lärare i maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete, dock att

brist i fråga om allmän grundutbildning för lärare i sistnämnda tre ämnen enligt

nämnden borde kunna uppvägas av längre tids yrkesverksamhet.

Frågan om behörighetskraven i ämnena stenografi och engelsk

stenografi är den del av förslaget som rönt den livligaste uppmärksamheten

bland remissinstanserna. Ett tiotal instanser tillstyrker förslaget medan ändringar

på vissa punkter föreslås av ca femton instanser, varav hälften föreslår en skärp­

ning och hälften en mildring av kraven. Den starkaste kritiken framförs av

Melinska stenograf förbundet, som finner den teoretiska kompetensen vara för

låg. Förbundet framhåller att det av skolöverstyrelsen föreslagna behörighets­

kravet, att genom avlagd handelsgymnasieexamen eller på annat sätt ha förvär­

vat goda teoretiska insikter och god praktisk färdighet i stenografi inom det eller

de språkområden tjänsten avser, innebär att en lärare för att erhålla formell

kompetens att undervisa icke skulle behöva ha förvärvat djupare insikter i äm­

net än han själv skall meddela. Det krav på praktik skolöverstyrelsen uppställer

garanterar inte någon djupare ämneskunskap utan avser att göra läraren för­

trogen med kon tors världen. I övrigt anser förbundet att praktikkravet ställts

för högt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsens förslag skulle enligt förbundets me­

ning, om det förverkligas, komma att innebära en successiv utarmning av det

stenografiska kunnandet i vårt land. Förbundet anser att en utredning bör till­

sättas med uppdrag att skyndsamt framlägga förslag till lämplig ämnesutbild-

ning för lärare i stenografi. Att kraven på kunskaper i språk sätts för lågt hävdas

av skolnämnden för Stockholms stad och län, länsskolnämnderna i Skaraborgs

och Västmanlands län samt Svenska samfundet för af färsutbildning. Vidare för­

ordar länsskolnämnden i TIallands län, Svenska kommunförbundet, Svenska

landstingsförbundet och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund en till tre

år bestämd praktik. Ungdomsförbundet finner däremot att kravet på gymnasie­

utbildning kan slopas, dock att om tjänsten omfattar engelsk stenografi, gym-

nasiekunskaper bör fordras i engelska och tyska eller franska, samt i svenska

om ämnet omfattar stenografi. Universitetskansler sämbetet ifrågasätter om icke

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

105

även genomgången fackskola på ekonomiska linjen med erforderliga tillval av

språk och stenografi kan fastställas som generellt behörighetskrav.

Ett tiotal remissinstanser som uttalat sig om överstyrelsens förslag att be­

fogenhet till att medge dispens skall tillkomma de myndigheter som skall

tillsätta lärartjänsterna, tillstyrker förslaget i den delen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr i år 1967

3.4

Vidareutbildning

3.4.1 Läraruthildningssakkimniga

Med vidareutbildning avser LUS sådana fortsatta studier efter vunnen be­

hörighet för viss lärartjänst, som leder till behörighet att inneha lönegradsmäs-

sigt högre tjänst, dvs. i regel tjänst på närmast ovanför liggande stadium (s. 402).

Behovet av särskilda åtgärder för vidareutbildning av lärare på olika stadier

granskas från skolväsendets och den enskilde lärarens synpunkter. Vidareutbild­

ningen har hittills varit av väsentlig betydelse huvudsakligen för mellanstadiets

lärare. LUS bedömer den direktutbildning som utredningen konstruerat såsom

den lämpligaste lärarutbildningen. Vid full tillgång på direktutbildade lärare är

det enligt utredningen inte i och för sig nödvändigt att tillföra ett högre stadium

lärarkrafter, som primärt utbildat sig för det underliggande stadiet. För den en­

skilde läraren som är klart lämplig för undervisning som ämneslärare och som

vill nå för honom bättre lämpade arbetsuppgifter bör det dock finnas vidareut-

bildningsmöjligheter. Med hänsyn till mellanstadiets eget behov av välutbildade

lärare bör tendenserna i fråga om tillströmningen av direktutbildade lärare upp­

märksammas. Finner man det önskvärt med en särskild karriärmöjlighet även

i ett jämviktsläge, bör det övervägas, om inte en sådan kan skapas inom stadiet

på grundval av för detta lämpliga och värdefulla studier. Den nuvarande ord­

ningen kan innebära risk både för nedvärdering av mellanstadiet bland dess

egna lärare och för en flykt från detta stadium. De avgörande skälen för vidare­

utbildning av mellanstadiets lärare är enligt LUS att ingenting kan sägas om

när den hittillsvarande lärarbristsituationen kommer att förändras och att det

behövs effektiva former för att föra grundskolans båda högre stadier närmare

varandra.

LUS föreslår, att en för visst skolstadium genomgången lärarutbildning skall

kunna byggas på för kompetens att undervisa på närmast ovanförliggande skol­

stadium. För detta bör finnas fast etablerade vidareutbildningsvägar.

Lågstadieläramas vidareutbildning (s. 411) föreslås bli ettårig. Huvuddelen av

denna avser en fördjupningskurs i svenska och en i ett orienteringsämne, ut­

bildning i engelska och en tilläggskurs i musik eller gymnastik. Till detta kom­

mer metodik och 4 veckors praktik. Vidareutbildningen skall föregås av minst

tre års lärartjänstgöring. Fn kurs per läsår med ca 24 deltagare anser LUS

tillräcklig för vidareutbildning av lågstadielärare.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr k

106

För mellanstadielärarnas vidareutbildning (s. 413) föreslår LUS att den nu­

varande splittringen på en akademisk och en icke-akademisk utbildningsväg er­

sätts med en enhetlig form. Ämneskretsen för högstadiets lärare — även vidare­

utbildade — skall enligt direktiven till LUS vidgas. LUS vill därtill häva olik­

heten i fördjupningsgrad mellan direktutbildade och vidareutbildade lärare. Den

nuvarande ettåriga utbildningen och den tvååriga form som leder till adjunkts-

behörighet bör därför samordnas till en enda vidareutbildningsväg. Ettårsramen

har LUS funnit otillräcklig och föreslår att utbildningstiden skall omfatta tre

terminer. Dessa skall disponeras så, att den sammanlagda studietiden i minst

ett ämne — i vissa fall tillsammans med grundutbildningen — skall uppgå

till 10 månader. Härigenom nås i ett eller två av kombinationens tre ämnen

en nivå motsvarande den direktutbildades. I allmänhet måste studierna kon­

centreras på två ämnen. Ämneskombinationerna bör vara så konstruerade att

de dels ger ett tillfredsställande antal undervisningstimmar i varje årskurs, dels

upptar ett eller flera ämnen, vari mera omfattande studier redan förekommit

i mellanstadielärarutbildningen. Kombinationer bör alltid bygga på minst 4

månaders studier i ett av kombinationens ämnen. LUS’ förslag till studievägar

framgår av följande (figur 18 s. 414).

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Mellanstadielärarnas studievägar vid vidareutbildning

Grundu tbildning

Vidareutbildning

Studiemånader

Termin 1

Termin 2

Termin 3

Studiemånader

3

3

4

5

5

5

Sv

Eng

Sk

Eng

-------------------- 1 Sv/Ty/Fr

Ma

Sk

Yv

Ha

Hi

Eng/Sv

-------------------- 1 Sv/Ty/Fr/Re

Ma

Ili

Yv

Ge

Eng

-------------------- 1

Sv

Ke

Bi/Ge1

Ma

Ge

Fy

Fy/Ke

Bi

Ma

Fy/Ke

Ke

Bi

Normalformer

la, 2a—b

3a

Sb

lb, ld—f

4

lc

5a

5b (variant)

5b—c

6a—b

6b (variant)

Sv

Eng

Ge/Bi

Ma

Fy

Ke

Den vidareutbildades ämneskombination

Undantags-

form

Förkortningar: Ha = liandelsämnen. Yv = yrkesvägledning. (Se för övrigt figur 16 s. 353.)

1 Alternativet avser kombination med biologi i grundutbildningen.

107

Den vidareutbildade läraren når inte i alla ämnen samma fördjupning som

den direktutbildade (matematik samt orienteringsämne i vissa kombinationer)

men han har en mera allsidig utbildning vilket enligt LUS’ uppfattning kom­

penserar brister i ämnesfördjupningen. Minst tre års lärartjänstgöring bör dess­

utom föregå vidareutbildningen. Under en övergångstid bör dock medges dispen­

ser från detta krav.

Förkunskap skrav en i de enskilda ämnena bör vara desamma som i direktut­

bildningen.

Eftersom de lärare som genomgår vidareutbildning har undervisningsvana

kan deras praktiska utbildning minskas i förhållande till de direktutbildades och

begränsas till aktiv auskultation på 36 timmar. Prövning av undervisningsskick­

ligheten skall inte förekomma. Däremot bör tillfälle ges till frivillig prövning

i egna klasser.

Den direkta administrationen av vidareutbildningen föreslås av praktiska

skäl ankomma på universiteten eller anordningar för decentraliserad akade­

misk utbildning. Ämneskombinationerna i vidareutbildningen (s. 420) överens­

stämmer nämligen med motsvarande i direktutbildningen, med undantag för

handelsämnen och yrkesvägledning som ej ingår i direktutbildningen. Utbild­

ningen skall vidare i ett eller två ämnen leda till samma kunskapsmått som

direktutbildningen. Vissa ämnesstudier i vidareutbildningen kan helt samman­

falla med direktutbildningen. Därtill kommer att LUS vill ha en enhetlig ut-

bildningsform för vidareutbildningen. Studiegången skall vara bunden. Vidare­

utbildningen vid varje universitet bör stå under utbildningsrektorn för mot­

svarande ämneslärarlinje (4.1). Auskultationema svarar lärarhögskolan för.

LUS räknar med att vidareutbildningsbehovet av mellanstadielärare vid till-

lämpning av den s. k. 40:60-procentsregeln skall uppgå till ca 320 per år. Anta­

let vidareutbildningskurser och deras fördelning på universitetsorterna bör fast­

ställas av Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen som har att samarbeta

med universiteten. Anmälan om deltagande görs till universiteten, som utser

deltagare och utfärdar bevis över genomgången vidareutbildning.

För högstadielärarnas vidareutbildning (s. 423) krävs inga andra anordningar

än att den lärare, som så önskar, efter fullgjord högstadielärarutbildning åter­

upptar och fortsätter sina akademiska ämnesstudier enligt de studieplaner som

gäller för gymnasielärarutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

3.4.2 Yttranden

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig över de sakkunnigas förslag till

vidareutbildning. Av yttrandena framgår klart att vidareutbildning är av stort

värde. LUS’ principresonemang att lärarutbildningen skall kunna byg­

108

gas på för kompetens att undervisa på närmast ovanför liggande skolstadium

accepteras av de flesta.

Skolöverstyrelsen konstaterar inledningsvis att de vidareutbildade mellan-

stadielärarna tillfört högstadiet ett värdefullt lärartillskott men delar LUS’

uppfattning, att direktutbildning för ett stadium är att föredra som reguljär

rekryteringsväg. Överstyrelsen instämmer även med LUS i deras uppfattning

att det med hänsyn till den enskilde läraren dock måste finnas möjlighet till

vidareutbildning.

Universitetskansler sämbetet finner LUS’ förslag om en förstärkt vidareut­

bildning värdefullt. Visserligen medför vidareutbildningen svårigheter för det

lägre stadiet genom en avtappning av de kanske mest intresserade lärarna, men

detta förhållande får enligt ämbetets uppfattning inte hindra, att man betrak­

tar vägen över vidareutbildning som en lika naturlig väg som direktutbildning

för att bli lärare på ett högre stadium.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet m. fl.

universitetsinstanser anför att möjlighet till vidareutbildning alltid måste finnas

för att de enskilda individernas intressen skall kunna tillgodoses och deras inne­

boende möjligheter tillvaratas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att möjligheten till vidareutbildning utgör

en så stimulerande faktor för lärarkåren, att den bör finnas oavsett om i fram­

tiden ett behov av vidareutbildning av lågstadielärare till mellanstadielärare och

av mellanstadielärare till högstadielärare konuner att föreligga eller ej. Läns­

styrelsen i Örebro län synes det mycket värdefullt både för den enskilde läraren

och för skolan, att det finns möjligheter såväl för lärare på högstadiet som för

lärare på låg- och mellanstadierna att genom vidareutbildning skaffa sig kom­

petens att undervisa på mer än ett stadium. Länsstyrelsen är dessutom av den

uppfattningen att det skulle vara en stor fördel, om det anordnades möjlighet

för de studerande att i ett sammanhang skaffa sig kompetens för tjänstgöring

både på högstadiet och gymnasiet.

SACO delar LUS’ synpunkt att alla lärarkategorier skall ges möjlighet att

genom vidareutbildning skaffa sig högre kompetens. Lärarnas riksförbund är av

den uppfattningen att vidareutbildningsmöjligheter skall finnas för alla lärar­

kategorier för att tillgodose den enskildes rätt att så långt möjligt fritt få välja

utbildningsväg, korrigera misstag vid valet eller av annan anledning ändra sina

planer och ambitioner.

TCO ansluter sig inte helt till LUS’ principiella resonemang angående vidare-

utbildningsfrågan. Inledningsvis fastslår TCO att vidareutbildning i dagens

samhälle inom alla områden fått ökad omfattning och betydelse och att detta

förhållande med hänsyn till såväl den enskilde som samhället måste anses

både önskvärt och nödvändigt. Detta synsätt äger generell giltighet och bör så­

ledes även gälla för skolan. TCO kan inte acceptera LUS’ uppfattning om

vidareutbildningen som huvudsakligast ett behov för den enskilde. TCO hävdar

att vissa för skolan speciella omständigheter gör att systemet med vidareut­

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

109

bildning kanske mer än på många andra områden måste betraktas som önsk­

värt ur skolans synpunkt och finner det alldeles nödvändigt att vidareutbild­

ning inlemmas som ett naturligt led i lärarutbildningssystemet. Härigenom un­

derlättas enligt TCO:s uppfattning också den tjänstgöring över stadiegränserna

som skolstadgan förutsätter skall ske i viss utsträckning. Ett sådant system

anses även i längden böra kunna bidra till ett mer rationellt utnyttjande av

lärarresurserna.

SFS anser att individen har ett ständigt intresse av och en rätt till att genom

en vidareutbildning kvalificera sig för en verksamhet på närmast högre nivå,

och att möjligheter till vidareutbildning därför skall erbjudas av samhället i

reguljära och klart kompetensgivande former. I detta avseende ser SFS med

tillfredsställelse på LUS’ förslag.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet uttalar sin tillfreds­

ställelse över att möjligheter enligt LUS’ förslag skapats för de olika lärar­

kategorierna att genom begränsade påbyggnadskurser skaffa sig lärarbehörig-

het för närmast ovanför liggande skolstadium.

Skolöverstyrelsen, TCO, SFS och Modersm,ålslärarnas förening m. fl. fäster

uppmärksamheten på LUS’ synpunkter på önskvärdheten av karriärmöj­

ligheter även inom respektive skolstadier. Skolöverstyrelsen finner den

framförda tanken synnerligen fruktbar och föreslår att denna fråga snarast

ytterligare övervägs och realiseras, då det i många fall torde vara avsaknaden

av en sådan karriärmöjlighet som motiverar en lärares vidareutbildning. Över­

styrelsen anser att det för den pedagogiska utvecklingen i stort är i hög grad

angeläget att lärare, som är särskilt kunniga och pedagogiskt verksamma, får

möjlighet till befordran utan att behöva lämna det undervisningsområde, för

vilket han är utbildad och har intresse.

SACO stöder Lärarnas riksförbunds förslag om inrättande av tjänster som

huvudlärare på högstadiet. Sådana tjänster skulle innebära befordringsmöjlig-

heter vilka kan motverka flykt från stadiet.

Enligt Modersmålslärarnas förening är det av största vikt för skolan i dess

helhet »att vidareutbildade lärare kan beredas tillfälle att utan förlust av eko­

nomiska eller andra fördelar kvarstanna på det skolstadium, för vilket de från

början utbildats» och föreslår därför att en utredning företas i denna fråga.

TCO anser att för befordringstjänsterna inom resp. stadium, vilka kan gälla

t. ex. huvudläraruppgifter eller liknande, skall lärare kunna meritera sig genom

fördjupningskurser i undervisningsämnena, i pedagogik, allmän metodik och viss

ämnesmetodik samt i olika slags specialutbildningar. Även praktiska peda­

gogiska insatser bör ge högt meritvärde för sådan befordran.

Folkpartiets ungdomsförbund framhåller värdet av att människor på alla

områden får möjligheter att vidareutbilda sig. Förbundet ser dock inte som

lämpligt det nuvarande systemet att en lärare flyttar över från ett lägre sta­

dium till ett högre utan vill föreslå en form av vidareutbildning för låg- och

Kungl. Maj:ts 'proposition nr tf. år 1967

no

mellanstadielärare som ger ett slags lektorskompetens inom dessa skolstadier.

Denna utbildning skulle antingen kunna leda till fördjupade kunskaper i peda­

gogik eller till en utvidgning av kunskaperna i lärarens fördjupningsämne.

LUS’ förslag till vidareutbildning av lågstadielärare bär så

gott som helt accepterats av de remissinstanser som yttrat sig i denna de!. En­

dast i detaljfrågor har anmälts avvikande meningar.

Skolöverstyrelsen finner kravet på minst tre års tjänstgöring före vidareut­

bildningen ' väl motiverat, men anser inte desto mindre att utbildningen inne­

håller för litet av metodik och praktik.

Lärarhögskolan i Stockholm noterar med uppskattning utbildningstiden för

lågstadielärama.

Humanistiska, fakulteten vid Stockholms universitet anser den föreslagna vi-

dareutbildningsgången för lågstadielärare väl motiverad med hänsyn till bety­

delsen av att läraren får en för hans undervisningsstadium adekvat utformad ut­

bildning.

Lärarnas riksförbund ansluter sig till LUS’ förslag om vidareutbildning av

lågstadielärare då denna utbildning helt i linje med föreningens bestämda upp­

fattning i princip leder till samma kompetens som den direktutbildade lärarens.

TCO har inte några principiella invändningar mot det framlagda förslaget.

Beträffande detaljutformningen ifrågasätter dock organisationen om inte låg-

stadieläraren bör få välja fördjupningskurs i antingen musik eller gymnastik

oavsett om vederbörande genomgått till valskurs i grundutbildningen eller ej.

TCO finner det även angeläget att vidareutbildningslinjen inte stadigvarande

knyts till en och samma lärarutbildningsanstalt.

SR tillstyrker att för vidareutbildningen av lågstadielärama följs den före­

slagna principen att lärarutbildningen skall ha en trappstegsformad konstruk­

tion, som ger läraren möjlighet att successivt utbilda sig för högre stadier.

Blivande lärares riksförbund önskar minska kravet på tre års lärartjänstgöring

före vidareutbildning till att omfatta endast ett års tjänstgöring efter genom­

gången lärarutbildning. I annat fall medför förslaget enligt förbundets mening

en onaturligt lång utbildningstid för den studerande som efter genomgånget

gymnasium kommer att göra ett kanske felaktigt val.

Modersmålslärarnas förening accepterar tidsramen för och innehållet i den

vidareutbildning i svenska som utredningen föreslår för lågstadielärama, dock

endast under förutsättning att den totala tiden för grundutbildningen ökas.

LUS’ förslag om vidareutbildning av mellanstadielärare har

väckt stort intresse hos remissinstanserna och föranlett de mest omfattande ytt­

randena. Förslaget tillstyrks av vissa instanser men har även mött kritik från

flera håll.

Skolöverstyrelsen har ingen principiell erinran mot förslaget men påpekar att

utbildningen här liksom för lågstadielärama enligt överstyrelsens uppfattning

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

4

år 1967

in

inrymmer alltför litet metodik och praktik även om vidareutbildningen skall

föregås av minst tre års praktisk tjänstgöring. Överstyrelsen föreslår dessutom

att pedagogikundervisningen skall ges större utrymme.

Flera av skolöverstyrelsen hörda instanser ställer sig kritiska mot förslaget.

Lärarhögskolan i Göteborg anser att vad beträffar ämneskunskaper är vidare­

utbildningen i de flesta ämnen inte på något sätt likvärdig med direktutbild­

ningen och är inte beredd att tillstyrka någon annan vidareutbildning än den

som är fullt likvärdig med direktutbildningen. Avsaknaden av metodikunder­

visning och övningsundervisning strider mot utredningens ofta uttalade upp­

fattning att all lärarutbildning skall vara inriktad på stadiet för vilket läraren

utbildar sig. Även lärarhögskolan i TJppsala önskar att de metodiska momenten

inom respektive ämnen tillgodoses bättre än vad som sker i förslaget. Läns-

skolnämnden i Värmlands län finner det vara en allvarlig brist att inte alla

lärare som är behöriga i ett visst ämne på ett visst stadium skall ha samma

kvalifikationer ämnesmässigt.

Ett par av skolöverstyrelsens remissinstanser anser utbildningstiden väl

knappt tilltagen. Utbildningsledaren vid lärarutbildning sblocket i Jönköping -

lluskvarnaområdet påpekar att vidareutbildningen på grund av den knappt till­

mätta tiden inte kan leda fram till samma standard som direktutbildningen.

Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Luleå redovisar samma uppfatt­

ning och framhåller att den försämrade kompetensen i synnerhet kommer att

drabba de naturvetenskapliga ämnena. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd

av pedagogisk-psykologiska institutionen, ifrågasätter om den föreslagna ut­

bildningen kan väntas ge en reell kompetens som svarar mot de direktutbildades

och om det inte vore riktigare att de som önskar vidareutbilda sig i stället faller

in i den ordinarie utbildningsgången och där erhåller kompetens i ett ämne i

sänder. Länsskolnämnden i Malmöhus län uttalar farhågor för att alltför många

mellanstadielärare kommer att utbilda sig i ämneskombinationer vari svenska

och/eller engelska ingår med hänsyn till den ej obetydliga fördjupning i dessa

ämnen som ingår i mellanstadieutbildningen. Enligt nämnden skulle detta

kunna medföra en snedbelastning på så sätt att dessa kombinationer bleve

mindre attraktiva i den reguljära utbildningen.

Beträffande LXJS’ förslag om tre terminers vidareutbildning för mellanstadie­

lärare framhåller universitetskansler sämbetet att ämbetets förslag om en ge­

mensam utbildning för en enhetlig adjunktskategori inte hindrar att ämbetet

finner LUS’ uppfattning på denna punkt fortfarande äga relevans. Ämbetet er­

inrar samtidigt om att det här är fråga om vuxna personer med studieträning

och erfarenhet av de ämnesområden som studierna avser.

Universitetsinstanserna understryker i allmänhet att vidareutbildningen måste

ligga på samma kvalitetsnivå som direktutbildningen och att en vidareutbild­

ning på tre terminer för mellanstadielärare ger en otillfredsställande högstadie-

kompetens. Historisk-jilosofiska sektionen vid Uppsala universitet kan i ett läge

där akut brist på högstadielärare föreligger till nöds acceptera förslaget till

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1967

112

Kungl. May.ts 'proposition nr k år 1967

vidareutbildning för mellanstadielärare men måste i ett jämviktsläge kategoriskt

underkänna det. I det senare fallet kräver sektionen förslag om en vidareut­

bildning som ger den vidareutbildade samma ämneskompetens som den direkt-

utbildade. Enligt sektionens uppfattning måste vidareutbildningen i varje läge,

där inte svår lärarbrist råder, byggas på med ytterligare minst en termin. Sam­

hällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet är i stort av samma upp­

fattning men kan även tänka sig en höjning av tiden för grundutbildningen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet konstate­

rar att den föreslagna utbildningen skulle ge högstadielärare med oroväckande

låg kompetens i vissa ämneskombinationer, framför allt i matematiska och na­

turvetenskapliga. Ett sätt att råda bot på detta förhållande vore enligt fakul­

teten att skapa möjligheter till fördjupningskurser i dessa ämnen i mellanstadie-

lärarutbildningen. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms

universitet ifrågasätter likaledes om vidareutbildningen i de matematisk-natur­

vetenskapliga ämneskombinationerna verkligen kan ges tillräcklig omfattning

på de tre terminer LUS föreslagit. Fakulteten avvisar dessutom bestämt för­

slaget att en fördjupningskurs i ett visst läroämne på mellanstadienivå skall

kunna ge kompetens för högstadieundervisning i detta ämne.

Konsistoriet vid Lunds universitet avstyrker LUS’ förslag, emedan konsisto­

riet finner att de vidareutbildade mellanstadielärarnas kompetens kommer att

ligga avsevärt under de direktutbildades, och förordar i stället att en mellan­

stadielärare får rätt att undervisa på högstadium i ett ämne, där han genom­

gått högstadieutbildning samtidigt som han i övriga ämnen undervisar på mel­

lanstadiet.

Ilistorisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet avråder bestämt från

den omotiverade sänkning av utbildningens kvalitet, som eu vidareutbildning

omfattande endast tre terminer, skulle innebära enligt sektionens uppfattning.

Hermods korrespondensinstitut förordar att vidareutbildning till högstadie-

kompetens i enbart ett ämne skall bli möjlig och öppna vägen till motsvarande

tjänstgöring på högstadiet. Den av LUS föreslagna bredare kompetensen når

knappast enligt institutet i full utsträckning upp till de direktutbildades ämnes-

mässiga kunskapsnivå.

SACO anser att den föreslagna vidareutbildningen kan accepteras som eu

övergångsanordning men poängterar samtidigt att målsättningen bör vara att

de vidareutbildade skall nå samma kunskapsnivå som de direktutbildade. Uni­

versitetslärarförbundet liksom bl. a. Föreningen lärare i samhällskunskap hävdar

att det krävs minst två års vidareutbildning för att nivåskillnaden mellan de

vidareutbildade och de direktutbildade ej skall bli för stor.

TCO har i annat sammanhang förordat en treårig mellanstadielärarutbild-

ning samt framhållit, att ämnesstudierna avpassade för mellanstadiet i väsent­

liga stycken överensstämmer med högstadiets behov. Under förutsättning att

vidareutbildningen kan grundas på en treårig mellanstadielärarutbildning bör

den enligt organisationens uppfattning kunna begränsas till ett års ämnesstudier.

113

Vidareutbildningen måste föregås av en viss tids tjänstgöring för att det över­

liggande stadiet skall tillföras erfarenheter från det underliggande. TCO tillstyr­

ker därför LUS’ förslag om tre års praktisk tjänstgöring före vidareutbild­

ningen.

SR finner att den vidareutbildade högstadieläraren inte mer än i något en­

staka ämne når en ämnesteoretisk kompetens som är likvärdig den direktutbil-

dades. Enligt förbundets mening kan inte erfarenheterna från mellanstadie-

tjänstgöringen kompensera denna brist. Vidare anser förbundet att utbild­

ningen bör kompletteras med undervisning i ämnesmetodik i sådana moment

som är speciella för högstadiet och med övningstjänstgöring i sådan omfattning

att den vidareutbildade läraren ställs i paritet med den direktutbildade.

Blivande lärares riksförbund önskar liksom för lågstadielärarna minska kravet

på tre års praktisk tjänstgöring före vidareutbildningen till endast ett år.

Biologilärarnas förening och Geografilärarnas riksförening anser det vara klart

otillfredsställande att en tillvalskurs i mellanstadielärarutbildningen i vissa kom­

binationer skall ge kompetens för högstadieundervisning.

Svensk yrkesvalslärareförening har intet att erinra mot LUS’ förslag att ordna

vidareutbildning i yrkesvägledning för mellanstadielärare, men denna

vidareutbildning bör inte vara den enda utbildningsformen för yrkesvalslärare

på högstadiet.

Arbetsmarknadsstyrelsen är av samma åsikt.

LUS har föreslagit att administrationen av vidareutbildningskurser-

na bör ankomma på universiteten och att fördelningen av kurserna på univer­

sitetsorterna bör ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen,

som i förevarande frågor har att samarbeta med universiteten. Enligt skolöver­

styrelsens och universitetskanslersämbetets uppfattning bör detta senare sam­

arbete ske med universitetskanslersämbetet. Dessa båda instanser anser även

att den decentraliserade akademiska undervisningen och korrespondensstudier

borde utnyttjas i större utsträckning än vad LUS föreslagit samt att en del av

studierna borde kunna förläggas till sommar- och ferietid.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet instämmer i förslaget om

att vidareutbildningen i görligaste mån bör samordnas med direktutbildningen

för högstadielärare, vilket synes fakulteten fullt möjligt tack vare det system

med ett flertal kurser för direktutbildningen som utredningen konstruerat. Ma-

tematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser att vi­

dareutbildningen uteslutande bör arrangeras genom universitetens försorg. Filo­

sofiska fakulteten vid Umeå universitet finner också det angeläget att vidare­

utbildningen sker inom universitetsorganisationens ram.

SFS ser med tillfredsställelse att LUS föreslagit en enhetlig och reguljär vida­

reutbildning vid universiteten och att denna samordnas med direktutbildningen

till olika stadier.

Hermods korrespondensinstitut förordar, med hänvisning till det behov, som

Kungl. Maj:ts ■proposition nr U år 1967

114

Kungl. Maj ds 'proposition nr J,\ år 1967

den hittillsvarande vidareutbildningen per korrespondens visat sig fylla och

sannolikt kommer att fylla även i framtiden, att vidareutbildning av lärare

med hjälp av korrespondensundervisning alltjämt skall äga rum.

LUS har med tillämpning av den s. k. 40:60-procentregeln beräknat u t b i l d-

ningsbehovet av vidareutbildade mellanstadielärare under 1970-talet till

820 per år.

Flera remissinstanser ställer sig dock kritiska till den föreslagna omfattningen

av vidareutbildningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet påpekar att det för­

hållandet att vidareutbildningen skall fä svara för 40 % av högstadiets lärarbe-

hov endast kan godtas som en krisåtgärd och att frågan om den procentuella

andelen vidareutbildade rimligen måste omprövas när lärarbristen hävts.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet framhåller

med skärpa att det gällande förhållandet med 60 % direktutbildade och 40 %

vidareutbildade lärare inte får permanentas.

Betraktelsesättet att det alltid måste finnas en viss proportion vidareutbil­

dade lärare verksamma på högstadiet ter sig för humanistiska fakulteten vid

Stockholms universitet såsom något fullkomligt förlegat, en kvarleva från de

av utredningen utdömda äldre utbildningsförhållandena utan relevans vid ett

genomfört lärarutbildningssystem av den art utredningen nu föreslår.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet anför.

Den nuvarande 60—40-procentiga fördelningen på direktutbildade och vidare­

utbildade högstadielärare får inte betraktas som en permanent regel. Fakulteten

vill starkt understryka angelägenheten av att procentfördelningen regelbundet

justeras i förhållande till den aktuella bristen på direktutbildade lärare och

med hänsyn tagen till prognoser. Vidareutbildningen kan i den form den skisse­

ras i betänkandet bli en bakväg för dem som inte kommit in i en spärrad direkt­

utbildning — en bakväg som såväl ur samhällsekonomisk synpunkt som av

hänsyn till den enskilde studeranden bör undvikas.

Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid högre allmänna läroverket i

Umeå varnar likaså för att vidareutbildningen kommer att utgöra en förhållan­

devis bekväm bakväg till högre kompetens för sådana som ej mottagits på den

spärrade direktutbildningen.

Enligt SACO bör man vid planeringen av lärarutbildningen utgå från direkt­

utbildning för olika skolstadier och inte från att en viss kvot av tjänsterna skall

tillsättas via vidareutbildning. Lärarbristen på högstadiet bör hävas genom en

ökad dimensionering av direktutbildningen för stadiet. Endast om bristen inte

kan täckas härigenom bör en vidareutbildning av ifrågavarande slag ifråga-

komma. Omfattningen bör beslutas för ett år i sänder.

TCO vänder sig bestämt emot LUS’ uppfattning att det vid full tillgång på

direktutbildade lärare inte i och för sig är nödvändigt för högstadiet att tillföra

detta lärarkrafter, som primärt är utbildade för mellanstadiet. Enligt TCO:s

115

mening är högstadiet betjänt av att lärarna rekryteras dels genom direktutbild­

ning, dels genom vidareutbildning. Ur skolans synpunkt är båda grupperna lika

användbara och bör således i alla avseenden vara jämställda. För att högstadiet

i nuvarande situation skall ha tillräckligt med lärare ifrågasätter TCO om inte

vidareutbildningen borde ökas. TCO vill förorda en planering av utbildningen

som tills vidare siktar mot att ca 50 % av behovet av högstadiets ämneslärare

täcks genom att vidareutbilda mellanstadielärare.

SFS anser den kvotering mellan vidareutbildade och direktutbildade som

ligger till grund för vidareutbildningen av mellanstadielärare helt omotiverad

eftersom man här uppenbarligen löper risken att de studerande som avvisats

till direkt utbildningen väljer en omväg via närmast underliggande stadium.

Detta är varken från individens, skolans eller samhällets synpunkt den lämp­

ligaste studiegången enligt SFS’ uppfattning.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet förutsätter att de fast

etablerade vidareutbildningslinjerna blir smidigt dimensionerade från år till år

alltefter behov och efterfrågan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund delar LUS’ uppfattning om be­

gränsning av vidareutbildningsverksamhetens omfattning och anser att en an­

passning därvid bör ske av den nu överdimensionerade organisationen.

Frågan om högstadielärarnas vidareutbildning har berörts

endast i ett par remissyttranden. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala

universitet instämmer i LUS’ förslag och framhåller att man också i detta fall

måste söka en så praktisk lösning som möjligt. Humanistiska fakulteten vid

Stockholms universitet finner det väl motiverat att vidareutbildningen av hög­

stadielärare inordnas i samma fasta studiegång som de direktutbildade följer,

varvid läraren får en för hans undervisningsstadium adekvat utformad utbild­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr

^

år 1967

3.5

Fortbildning

3.5.1 Lär ar utbildningssakkuimiga

Utbildningen fram till lärarexamen kan aldrig ge något för lärarverksamheten

avslutat och färdigt framhåller LUS (s. 471). Fortbildning är därför den natur­

liga fortsättningen på grundutbildningen och avser att göra läraren bättre

skickad att undervisa på det stadium och i de ämnen han har grundutbildning

för. Liksom i fråga om grundutbildningen bör den fortsatta utbildningens inne­

håll utgöras av ämnesstudier, pedagogik, metodik och praktik. Fortbildningens

allmänna karaktär såsom ett självklart led i lärararbetet klargörs enligt LUS

genom exempel på fortbildning såsom lektionsförberedelser, det dagliga skol­

arbetet, deltagande i pedagogisk debatt, pedagogisk handledning och kurser un­

der studiedagar, terminer eller ferier.

116

Fortbildningen är väsentligen en angelägenhet för den enskilde läraren (s. 476).

För att underlätta och främja hans kontinuerliga utveckling bör emellertid olika

yttre organisatoriska arrangemang vidtas. Den jortbildningsorganisation som

växt fram under senare år anser LUS lämplig att främja den föreslagna konti­

nuerliga fortbildningen.

Den organiserade fortbildningsverksamheten kan ske i form av kurser dels

under terminstid, dels under ferietid. Även en kombination av båda dessa typer

förordas. Vissa kurser under terminstid avses äga rum på kvällstid i kombination

med hel eller halv studiedag och arrangeras av skolstyrelse eller länsskolnämnd.

Feriekurserna koncentreras till en vecka och förläggs vanligen till internat. De

är oftast planlagda centralt av skolöverstyrelsen och fortbildningsinstituten.

LUS föreslår dessutom fortbildning på heltid i form av terminskurser med

ämnesfördjupning eller ämneskomplettering, t. ex. fördjupningskurs i oriente­

ringsämne, behörighetskurs i engelska eller i slöjd. Terminskurserna bör planeras

av skolöverstyrelsen och lärarhögskolorna samt anordnas av lärarhögskolorna

(fortbildningsinstituten) och universiteten. Denna kursform kan även förläggas

till kvällstid under tre terminer och en feriekurs på två veckor.

LUS har inte funnit skäl att föreslå att fortbildningen görs obligatorisk

(s. 477). I första hand bör kurserna göras attraktiva genom en hög standard.

Lärarnas allmänna attityd, skolledningens hållning i fortbildningsfrågorna samt

en positiv och konstruktiv inställning från lärarnas fackliga organisationer är

viktiga faktorer.

Som en fortbildningsfrämjande åtgärd föreslås att genomgång av fortbild­

ningskurser skall ge poäng på i princip samma sätt som genomgång av grund­

utbildningen. Det bedöms som angeläget att fortbildningen tillmäts ett relativt

större meritvärde än den hittills haft.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1967

3.5.2 Yttranden

Ett flertal instanser har yttrat sig om de sakkunnigas förslag till fortbildning.

I stort har avvikande meningar endast anmälts beträffande detaljfrågor såsom

meritvärdering och obligatorium.

LUS’ allmänna synpunkte r på fortbildningen stödes i allt väsent­

ligt av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen delar sålunda LUS’ uppfattning att fortbildning av lärare

är en synnerligen angelägen uppgift för skolväsendet. Överstyrelsen tillstyrker

vidare förslaget om längre fortbildningskurser syftande till ämnesfördjupning

eller ämneskomplettering. Kvällskurserna föreslås dock delvis kunna ersättas

med korrespondensstudier.

Rektorerna vid seminarierna för huslig utbildning och föreståndaren för tex­

tillärarlinjen i Malmö bedömer däremot som helt otillfredsställande LUS’ förslag

om att fortbildning i form av terminskurs skall kunna ge behörighet i ämnet

slöjd.

117

Universitetskanslersämbetet understryker LUS’ uppfattning att genomgången

lärarutbildning inte leder till något avslutat och att fortbildning bl. a. därför

framstår som den naturliga och nödvändiga fortsättningen på grundutbild­

ningen. Beträffande de föreslagna enterminskurserna anför ämbetet att det

förefaller som om denna typ av fortbildningskurser i så hög grad sammanfaller

med vad som menas med vidareutbildning, att de snarast bör ha den benäm­

ningen.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet understryker betydelsen

av de av utredningen föreslagna fortbildningsfrämjande åtgärderna och räknar

med ett framtida behov av ämnesfortbildningskurser förlagda till universitets­

institutionerna. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs uni­

versitet anför.

Grundutbildningen bör innehålla de för ämnet grundläggande snarare än för

tillfället aktuella tillämpningar, som lätt förlorar sin aktualitet. Den bör också

syfta framåt, d. v. s. den bör innehålla även det modernaste av det grundläg­

gande stoffet och därutöver ge viss kännedom om aktuella frågeställningar och

aktuell forskning. I fortbildningen kan sedan information ges dels om ämnets

vetenskapliga utveckling dels om aktuella tillämpningar.

Fakulteten ställer sig positiv till de föreslagna formerna för fortbildning, sär­

skilt de hela terminskurserna, som kan förväntas få en inspirerande verkan på

lärarna.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet finner det angeläget att fortbild­

ning betraktas som eu reguljär utbildningsuppgift för ämnesinstitutionerna.

Lärarnas riksförbund betonar vikten av att samma kompetenskrav ställs på

de lärare som avses undervisa på fortbildningskurserna som på lärare som sva­

rar för den grundläggande lärarutbildningen.

Med hänsyn till den snabba föränderligheten på skolväsendets område finner

TCO det angeläget att understryka behovet av vidgade möjligheter för lärarna

till fortsatt utbildning efter grundexamen. TCO betonar vidare värdet av att

samtliga utbildningsavsnitt i grundutbildningen — ämnesstudier, pedagogik,

metodik och praktik — också återfinns inom fortbildningen. Bland de före­

slagna verksamhetsformerna bedömer TCO som särskilt värdefullt förslaget om

fortbildningskurser av längre omfattning.

SFS framhåller att fortbildningen måste ses som ett naturligt led i en lärares

arbete och att det därför är av betydelse att denna görs så attraktiv som möj­

ligt och bedrivs i organisatoriskt enhetliga former.

SAF och Sveriges Industriförbund anser att behovet av fortbildning troligen

kommer att växa och förordar fortsatt utredning på denna punkt, detta inte

minst med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, enär det torde bli nöd­

vändigt att fortbildningen i framtiden i ökad utsträckning förläggs till ordinarie

arbetstid och görs obligatorisk.

Fortbildningen av lärare, framför allt huvudlärare i tekniska och ekonomiska

Kungl, Maj:ts proposition nr 4 år 1967