Kungl. Ma j:ts proposition nr 127 år 1968

släg angående införande av vissa bestämmelser om förvärv av område av

fastighet. Bestämmelserna har i denna del närmast hämtats från det till

lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk. I fråga

om köp, byte och gåva innebär förslaget i huvudsak att fång, som inte leder

till fastighetsbildning i viss angiven ordning, blir ogiltigt. Förvärv av om­

råde av registerfastighet genom bodelning, arvskifte eller associationsrätts-

ligt fång föreslås över huvud taget inte kunna ske. I en sådan situation får

därför fastighetsbildning begäras före förvärvet.

Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedel-

ning, arealöverlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962,

får delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalise­

ring).

2

§•

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen icke legalise­

ras om skada uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet för vil­

ken fastighet eller del av fastighet svarar eller hinder eljest föreligger på

grund av inteckningsförhållande.

3 §•

Fråga om legalisering prövas vid förrättning.

Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet

där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av

tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i

annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna an­

nan lämplig person att vara förrättningsman.

Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt

biträde och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid

legaliseringsförrättning.

4 §•

Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet

som delats.

Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att lega­

lisering sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den mån

det kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam

handläggning.

4

Om det är av större betydelse från allmän synpunkt att delningar inom

visst område legaliseras, kan överlantmätaren förordna att fråga om legali­

sering får prövas utan ansökan även i annat fall än som avses i andra

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

5 §■

Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättning­

en enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i

annat fall hos byggnadsnämnden.

6

§•

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sam­

manträde behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer

i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall

avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,

5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt 15 § lagen om

delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång

äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kal­

lelse till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stäl­

let för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort

sammanträde hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrätt­

ning utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången

sakägaren för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättnings-

mannen tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran

eller rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av

inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliserings-

förrättningen. Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada

för sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till

sammanträde.

7

§•

Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsför­

hållandena inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på

karta. Övriga uppgifter om delningen bör bevaras i den mån det har bety­

delse.

8

§•

Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan dem

efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om fördelningen ej

träffats.

Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,

betalas kostnaden av staten.

5

9 §.

Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om

legalisering. Beslutet skall innehålla besked om förrättningskostnaden.

Förrättningen skall därefter avslutas och fullföljdshänvisning meddelas.

Avslutas förrättningen ej vid sammanträde eller på dag som angetts vid

sammanträde, sändes underrättelse om avslutandet till varje sakägare som

skolat kallas. Underrättelsen skall innehålla fullfölj dshänvisning.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger

16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.

10

§.

Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten ge­

nom besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift

på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.

I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål

gäller 21 kap, avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å

landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrätt­

ningsmannen ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § sam­

ma lag motsvarande tillämpning.

11

§•

Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga

ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla

laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §

första stycket lagen om delning av jord å landet.

12

§.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953

(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra

att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma

lag som påbörjats före utgången av år 1968.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

2) Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares

hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med

köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag

då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid

utgången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om byte och gåva.

2

§•

Bodelning eller arvskifte, som innebär att visst område av fastighet kom­

mer i särskild ägares hand, är ogiltigt i den delen.

Förvärv genom förordnande i testamente, som innebär att visst område av

fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om

fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom för­

rättning, som är sökt senast sex månader efter det testamentet vunnit laga

kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen ej är avslutad vid ut­

gången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av förordnandet.

3 §.

Skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar,

som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand,

är ogiltigt i den delen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott till

bolag eller förening.

4 §•

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger ej tillämpning när fråga är om område,

som förvärvats i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del

av tomt, som förvärvats i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Är makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermåls-

balken, äger 2 och 4 §§ motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

7

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 april

1968.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson,

L^änge, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E

ric

N^ilsson, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an­

gående legalisering av sämjedelning m. m. och anför.

Inledning

Den officiella fastighetsindelningen stämmer f. n. i betydande omfattning

inte överens med den äganderättsliga indelningen. Registerfastigheter är så­

lunda ofta helt eller delvis uppdelade mellan skilda ägare genom s. k. privat

jorddelning. Till sådan delning kan räknas sämjedelning i vidsträckt be­

märkelse och delning genom överlåtelse av område av fastighet, s. k. areal­

överlåtelse.

På grund av särskild lagstiftning kan sämjedelning inte längre ske. Enligt

lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast

egendom är nämligen sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan

verkan. I vissa delar av Kopparbergs län gällde förbud mot sämjedelning re­

dan fr. o. m. den 27 mars 1952 enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om

ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Det förslag till ny jordabalk som remitterades till lagrådet den 11 februari

1966 innehåller skilda regler som syftar till att för framtiden strängt upp­

rätthålla sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och ägande­

rätten till jorden. Särskild betydelse har reglerna i 4 kap. 7—9 §§ om köp

av del av fastighet. Reglerna innebär i korthet att köp av annan del av fastig­

het än ideell andel är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överens­

stämmelse med köpet. Motsvarande regler gäller för byte och gåva. I lagbe­

redningens förslag till följ dlagstiftning till jordabalken (SOU 1960: 24)

togs bestämmelser med samma syfte upp i fråga om övriga former av för­

värv av fast egendom. Något förslag i den delen har ännu ej remitterats

till lagrådet.

8

Ett problem som inte berörs av det nu anförda gäller de ägolotter som

tillkommit genom sämjedelning innan förbudslagarna trädde i kraft eller

som redan tillkommit eller som tillkommer genom arealöverlåtelse innan

de nyss redovisade reglerna i förslaget till jordabalk upphöjs till lag. Lag­

beredningen behandlade utförligt frågan om möjligheterna att i dessa fall

återställa sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den

äganderättsliga indelningen (SOU 1960: 26 s. 45). Beredningen uttalade att

sämjedelningar och områdesförvärv av alla kategorier kommer att finnas

kvar i stort antal och utgöra ett problem för lagstiftningen. Det torde, an­

förde beredningen, inte finnas annan utväg än att i största utsträckning

godta de äldre privata jorddelningarna genom legalisering, dvs. att erkän­

na fastighetsdelarna som för sig bestående fastigheter.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkallade

jag numera justitierådet Johan Gyllensvärd för att utreda frågan om le­

galisering av sämjedelningar. Utredningsmannen har avlämnat en den 30

juni 1966 dagtecknad promemoria om »Legalisering av sämjedelningar

m. m.» (Stencil Ju 1966: 12) med förslag till lag om erkännande av sämje­

delning m. m.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lant-

mäteristyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kris­

tianstads, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, fastighetsregister-

utredningen, utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsen-

dets organisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokat­

samfund, Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Sveriges fastighetsäga­

reförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riks­

förbund, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska spar­

banksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshy-

poteksinstitution och Sveriges lantmätareförening.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlant­

mätarna i Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, av

lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kopparbergs

och Norrbottens län, av länsstyrelsen i Kristianstads län från lantbruks­

nämnden och skogsvårdsstyrelsen i länet, av länsstyrelsen i Värmlands län

från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsförbundet av RLF i

länet samt av länsstyrelsen i Norrbottens län från skogsvårdsstyrelsen i

länet.

På grundval av vad som framkommit vid remissbehandlingen har utred­

ningsmannens förslag bearbetats inom justitiedepartementet. Frågan om

en vidsträckt rätt till legalisering av redan tillkomna ägolotter har därvid

bedömts böra genomföras utan dröjsmål. Emellertid kan denna fråga knap­

past prövas utan samband med spörsmålet om förhindrande för framtiden

Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

9

av privat jorddelning. Jag anhåller därför att nu få ta upp till behandling

frågan om privat jorddelning i hela dess vidd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Gällande rätt

Förvärv av fast egendom. De grundläggande civilrättsliga bestämmelser­

na om köp, byte och gåva av fast egendom finns i 1 kap. 2 § jordabalken i

1734 års lag. Vid sidan av dessa bestämmelser, som innehåller formkravet

vid de nämnda förvärvsfallen och som fått sin närmare innebörd belyst

genom en omfattande rättspraxis och doktrin, finns även särskilda regler

om familj er ättsliga förvärv och om andra derivativa eller exstinktiva för­

värv av fast egendom. Av jordpolitiska skäl eller andra allmänna hänsyn

har genom skilda lagstiftningsåtgärder rätten att förvärva jord i vissa fall

inskränkts. Jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) utgör ett exempel

på sådan offentligrättslig lagstiftning om förvärv av fast egendom.

Den närmare innebörden av begreppet fast egendom framgår av 1 § lagen

den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. Enligt denna para­

graf utgörs den fasta egendomen av jord, varjämte anges att av jorden bil­

das fastigheter. Bestämmelser om fastighetsbildning tinns f. n. först och

främst i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (fas­

tighetsbildningslagen för stad) och lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet (jorddelningslagen). Fastighetsbildningsregler fö­

rekommer dessutom även i andra lagar och förordningar, av vilka en del

har lokalt begränsat giltighetsområde. Det sammanfattande kännetecknet för

fastighetsbildningslagstiftningen är dess betydelse för den officiella fastig­

hetsindelningen. Redovisningen av denna indelning regleras huvudsakligen

genom förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister (jord­

register förordningen) och 7 kap. i fastighetsbildningslagen för stad.

I fråga om beskaffenheten av de objekt som kan bli föremål för civilrätts­

ligt giltiga förvärv gäller följande. Överlåtelse av självständig fastighetsre­

gisterenhet eller andel av sådan enhet är alltid giltig. Härvid bortses trån

överlåtelse som berörs av särskilda förvärvsbestäminelser. överlåtelse av

bestämt område av registerfastighet är också tillåten. Detsamma gäller när

det vid överlåtelsen avtalats att området skall motsvara viss andel av fas­

tigheten (s. k. privat ägostyckning). Arealförvärv kan dessutom avse be­

stämt område av mark som är samfälld för flera fastigheter.

Stor tvekan har tidigare rått angående möjligheten att med giltig verkan

överlåta fastighets andel i samfälld mark. Det mesta av denna osäkerhet

synes emellertid numera vara skingrad. Högsta domstolen i dess helhet har

sålunda genom ett avgörande år 1938 (NJA 1938 s. 1) godkänt ett förvärv

av andel i utskog, som ej tidigare varit föremål för skifte. Den i detta rätts­

fall fastslagna principen har sedermera även tillämpats i fråga om andelar

i ett soldattorp som vid laga skifte utlagts som samfällt (NJA 1954 s. 380).

10

överlåtelse av registerfastighet föranleder normalt ingen fastighetsbild-

ningsåtgärd. Vid överlåtelse av andel av fastighet kan förhållandena variera.

Det kan vara avsett att fånget inte skall leda till att andelen bryts ut utan

att delägarna skall bruka fastigheten tillsammans. Fastighetsindelningen

blir då helt opåverkad. Om det vid en överlåtelse av andel av fastighet för­

utsatts att utbrytning skall äga rum, kan fastigheten i princip delas genom

laga skifte. Överlåtelse av område av fastighet förutsätter regelmässigt

någon form av utbrytning genom förrättning. Gäller det jord på landet sker

utbiytningen genom avstyckning enligt 19 kap. jorddelningslagen. Med av­

seende på vissa äldre förhållanden är dessutom tidigare gällande regler om

ägostyckning och avsöndring fortfarande tillämpliga. Enligt fastighetsbild­

ningslagen för stad (5 kap.) skall utbrytning av område som ej ingår i

tomtindelning verkställas genom avstyckning. Inom tomtindelat område

gäller däremot särskilda regler enligt nämnda lag. Framgår av stadsplan

att del av tomt inte längre ingår i tomtindelat byggnadskvarter och söks lag­

fart på tomtdelen eller avlörs den ändå ur tomtboken, anses den avstyckad

från tomten genom fastställelsen av stadsplanen (1 kap. 1 §). Söker någon

lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller skall

administrativt bildad tomt införas i tomtboken, anses tomten eller tomt-

delen ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen (1 kap.

3 §).

Enligt förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång

tdl fast egendom (lagfartsförordningen) föreligger skyldighet för den som

förvärvar fast egendom att söka lagfart på fånget (1 §). I fråga om före­

målet för lagfart finns särskilda bestämmelser beträffande område av fas­

tighet eller tomt. Har ägare av fastighet till annan överlåtit område som inte

ingår i tomtindelning, tår lagfart ej beviljas förrän området utbrutits ge­

nom fastighetsbildningsförrättning (6 g 3 mom.). I rättspraxis har fast­

slagits att bestämmelsen är tillämplig även för det fall att överlåtelsen av­

sett fastighet med undantag av visst område. Lagfart på fång till bestämt

område av tomt får beviljas endast om fastställd stadsplan eller lomtindel-

ning utvisar att området skall frångå tomten (9 § andra stycket). Kan lag­

fart inte beviljas på grund av vad som sagts nu, skall ansökningen förklaras

vilande i avbidan på hindrets undanröjande (10 § första stycket).

I fråga om överlåtelse av andel av fastighet gäller f. n. att lagfart kan be­

viljas på fånget oberoende av reglerna om fastighetsbildning.

Det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk innehåller regler

som är avsedda att undanröja den nuvarande dualismen mellan de allmänna

civilrättsliga och inskrivningsrättsliga reglerna, å ena sidan, och fastighets-

bildningslagstiftningen, a andra sidan. Huvudreglerna, avseende förvärv ge­

nom köp, byte eller gåva, tas upp i 4 kap. 7—9, 29 och 30 §§. Vad först an­

går överlåtelse av visst område av fastighet eller fastighet med undantag

av visst område uppställs det legala villkoret för förvärvets civilrättslisa

ö

KungI. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

11

giltighet att förvärvet leder till fastighetsbildning. Ansökan om sådan för­

rättning måste i regel ha gjorts senast sex månader efter den dag då över­

låtelsehandlingen upprättades (4 kap. 7 §). Motsvarande gäller om det i över-

Jåtelsehandling angående andel i fastighet bestämts att andelen skall ut­

brytas. Innehåller sådan överlåtelsehandling inget villkor om utbrytning,

anses förvärvaren inneha fastigheten under samäganderätt med den eller

de andra delägarna (4 kap. 8 §). I fråga om överlåtelse av fastighets andel

i mark som är samfälld för flera fastigheter äger bestämmelserna om areal­

förvärv motsvarande tillämpning (4 kap. 9 §). Enligt lagberedningens för­

slag till ny jordabalk skall ifrågavarande regler om köp, byte och gåva

kompletteras genom följ dlagstiftning avseende vissa familj er ättsliga och

associationsrättsliga förvärvstyper.

Bestämmelserna om lagfart har i förslaget till jordabalk utformats i nära

överensstämmelse med de civilrättsliga reglerna. I 20 kap. 6 § 4 anges så­

lunda att lagfartsansökan som avser förvärv av del av fastighet skall avslås,

om i 4 kap. 7—9, 29 eller 30 § eller eljest i lag föreskriven tid för ansökan

om fastighetsbildning försuttits eller ansökningen avslagits. Är förvärvet

fortfarande beroende av fastighetsbildning, skall lagfartsansökningen för­

klaras vilande (20 kap. 7 § 8.J.

Skilda former av sämjedelning och annan privat jorddelning. På grund

av att det inte råder något fullständigt samband mellan de civilrättsliga

reglerna om förvärv av fast egendom och fastighetsbildningslagstiftningen,

har äganderätten till fast egendom i många fall kommit att avse helt andra

enheter än dem som redovisas i fastighetsregistret. Genom enskilda rätts­

handlingar har en civilrättsligt giltig uppdelning av jorden skett utan anli­

tande av den för fastighetsbildning bestämda ordningen. Jorden har på

detta sätt kunnat delas utan hinder av förekommande jord- och planpoli­

tiska bestämmelser eller andra i lagstiftningen uppställda villkor för upp­

delning av fast egendom. De olika åtgärder, som på detta sätt resulterat i

att särskilda, från den reguljära fastighetsindelningen avvikande enheter

bildats, brukar med en sammanfattande benämning kallas privat jorddel­

ning. Därmed brukar avses skilda typer av sämjedelning, s. k. privat ägo­

styckning, arealförvärv och överlåtelse av andel i samfälld mark. En annan

form av äganderättslig uppdelning av fast egendom är sämjeägoutbyte. Detta

kan inte betraktas som en jorddelning men står nära vissa former av sämje­

delning.

Sämjedelning kom till stånd när ägarna av andelar i fast egendom genom

avtal bestämde att för andelarna skulle utläggas särskilda ägolotter på mar­

ken. Delningen kunde avse en fastighets hela enskilda ägoområde, men

kunde också gälla bara en del av detta. Inte endast själva jorden utan även

sådant som lagligen hörde till jorden, t. ex. byggnader och växande träd,

kunde göras till föremål för sämjedelning. Ibland avsåg avtalet flera lustig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

12

heter, vilka delades i ett sammanhang med bortseende från gränserna mel­

lan fastigheterna (s. k. komplicerad sämjedelning). Delningen kunde även

avse mark som var samfälld för två eller flera fastigheter.

Enligt 1962 års lag angående törbud mot sämjedelning av fast egendom

låi sämjedelning ej äga rum. Delning som ändå sker är utan verkan. Lagen

äger ej tillämpning på delning, som verkställts före lagens ikraftträdande

den 1 juli 1962. Äldre delningar av sådan jord inom Kopparbergs län som

varit föremål för laga skifte enligt viss för länet gällande speciallagstiftning

eller som i viss ordning varit föremål för äganderättsutredning, kan dock

\ara utan verkan enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet av

sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Avtal om sämjedelning har kunnat träffas helt formlöst, alltså även

muntligen. Det är emellertid inte ovanlig! att en beskrivning eller annan

handling upprättats till bevis om delningen. Ibland förekommer att del­

ägarna märkt ut delningsgränserna på sina skifteskartor. I princip är säm­

jedelning bindande för både avtalsparterna själva och ny ägare av ägolott.

Mot delägares bestridande kan delning rubbas endast genom laga skifte. Är

däremot delägarna eniga har de möjlighet att träffa avtal om återgång eller

- såvitt lagstiftningen om förbud mot sämjedelning ej utgör hinder __

ändring av delningen. Samäganderättslagen, som vanligen gäller när två

eller flera samfällt äger fastighet, är inte tillämplig sedan sämjedelning

skett. Om delningen avsett sådan samfälld mark vars utnyttjande kunnat

regleras med stöd av lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, in­

nebär delningen att också tillämpningen av denna lag är utesluten. Viss tvek­

samhet föreligger beträffande verkan av komplicerad sämjedelning (jfr

fastighetsbildningssakkunnigas betänkande SOU 1944:46 s. 53, prop. 1953:

63 s. 85 och 95, lagrådets uttalande i prop. 1962: 159 s. 78 och Rodhe, Om

fastighetsindelningen och dess betydelse s. 283).

De inskrivningsrättsliga verkningarna av sämjedelning grundas på det

förhållandet att andel av fastighet kan lagfaras och intecknas för sig. Ge­

nom en sämjedelning kom de före delningen vidtagna inskrivningsåtgär-

derna att avse den för respektive andel utlagda sämjelotten. Lagfart eller

inteckning i andel av fastighet torde kunna beviljas även efter det att säm­

jedelning skett. Åtgärden avser då i själva verket sämjelotten. Ändring i

sämjedelning anses kunna äga rum utan hänsyn till inteckningsförhållan-

dena.

Beträffande verkningarna från fastighetsbildningssynpunkt av sämjedel-

ning gäller som huvudregel att sämjelott inte godtas såsom fullvärdig fastig­

het. Härav följer att sämjedelning vanligen ej beaktas vid efterföljande

fastighetsbildningsåtgärder. Skall delningen rubbas genom laga skifte, be­

handlas alltså marken som oskiftad (1 kap. 1 § tredje stycket jorddelnings­

lagen). Har sämjedelning ägt rum före jorddelningslagens ikraftträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

13

den 1 januari 1928, tillerkänns delningen emellertid vissa direkta, ej obe­

tydliga rättsverkningar. Här kan nämnas bestämmelserna om innehavet som

delningsgrund (9 kap. 3 §) samt möjligheten att göra avstyckning från

sämjelott (19 kap. 1 §). Såväl äldre som yngre sämjedelningar skall vidare

redovisas i hävdeförteckning vid laga skifte och beaktas vid fastställande av

odlings- och ståndskogslikvider. Ägare av sämjelott kommer härigenom att

vid skiftet tillgodoräknas värde som uppkommit genom uppodling av lotten

samt — vilket torde vara av större praktisk betydelse — på lotten befintligt

skogsbestånd.

Med privat ägostyckning, som inte betraktas som sämjedelning i egent­

lig bemärkelse, avses överlåtelse av visst bestämt område av fastighet med

angivande att området motsvarar viss andel av fastigheten. Ofta består

skillnaden mellan privat ägostyekning och sämjedelning endast i att kont­

rahenterna i det förra fallet först enats om en delning på marken och där­

efter upprättat överlåtelsehandling, under det att de i det senare fallet först

skrivit överlåtelsehandling och därefter sämjedelat fastigheten. Principiellt

är dock den privata ägostyckningen närmast ett arealförvärv.

Arealförvärv, dvs. förvärv av visst till gränserna bestämt område som

ej åtföljs av utbrytning genom fastighetsbildning, är som förut angetts

civilrättsligt giltigt i samma utsträckning som förvärv av register fastighet.

Lagfart på arealförvärv kan som nämnts ej beviljas, förrän området i

laga ordning utbrutits till en självständig fastighet. Till följd härav kan inte

heller inteckning beviljas i området. Det nu sagda gäller även vid privat

ägostyckning. Genom en lagfartsansökan, som förklaras vilande, kan den

som förvärvat ett bestämt arealområde emellertid vinna trygghet mot att

förre ägaren förfogar över området.

I fastighetsbildningssammanhang gäller för arealförvärv den för sämje­

delning uppställda huvudregeln att på privat väg tillkomna enheter inte god­

tas som fullvärdiga fastigheter och vanligen inte heller beaktas vid efterföl­

jande fastighetsbildningsåtgärder. Enligt 13 kap. 11 § sista stycket jord­

delningslagen kan dock vid laga skifte särskild ägololt utläggas på grund av

arealförvärv eller privat ägostyckning. Detta kan emellertid ske bara under

förutsättning att hinder mot områdets avskiljande ej skulle möta enligt av-

styclcningsreglerna. Innehavet blir i sådant fall alltid delningsgrund. Fastig­

hetsdel som avskilts genom arealförvärv jämställs ibland med sämjelott vid

tillämpningen av 19 kap. 1 § samma lag.

En företeelse som har många beröringspunkter med arealförvärven är

överlåtelse av den på en fastighet eller visst skattetal belöpande andelen i

samfälld mark.

Med sämjeägoutbytet förstås ett förfarande som innebär att ägare av när­

belägna fastigheter kommer överens om en gränsjustering eller annan

jämkning av fastigheternas omfattning på marken. Sämjeägoutbyte torde

i regel inte vara giltigt som ägoutbyte. Åtgärden inverkar alltså som regel inte

%ungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

14

på läget av fastighetsgräns. En annan sak är att transaktionen i vissa fall

kan tänkas innefatta bindande överlåtelseavtal. Reglerna om arealförvärv

blir då tillämpliga.

Hittillsvarande möjligheter att legalisera privat jorddelning. Gällande

fastighetsbildningslagstiftning erbjuder vissa möjligheter att få en genom

privat jorddelning tillkommen enbet omvandlad till reguljär fastighet. En

sämjedelning kan sålunda upphävas genom laga skifte. Jorddelningslagens

villkor för skifte utesluter dock i många fall sådan delning. Skiftesförfaran­

det framstår dessutom ofta som onödigt omständligt och kostsamt. Jord­

ägarna har därför av förklarliga skäl ej visat något större intresse för att

på denna väg få till stånd legalisering av sämjedelning. Det bör vidare an­

märkas, att laga skifte i realiteten innebär en självständig omdelning och att

det därför inte är en given sak att resultatet kommer att stämma överens

med vad som uppnåtts genom sämjedelningen.

Det är inte uteslutet att legalisering av sämjedelning i vissa fall kan

åstadkommas genom avstyckning. Därvid används t. ex. det förfaringssättet,

att sämjelotterna först överförs i en ägares hand. Denne säljer därefter tillha­

ka de ägovidder som enligt sämjedelningen tillhört övriga delägare. Ett så­

dant tillvägagångssätt förutsätter emellertid såväl att de jord- och planpo­

litiska bestämmelserna om avstyckning inte lägger hinder i vägen som att

eventuella inteckningshavare medverkar.

Enheter som uppkommit genom arealförvärv eller privat ägostyckning

kan upphöjas till reguljära fastigheter genom avstyckning. Det är även

tänkbart att denna typ av enheter i något fall vinner officiellt erkännande

i samband med laga skifte. Legalisering kan dessutom ibland uppnås ge­

nom fastställelse av avsöndring eller genom ägostyckning.

Överlåtelse av andel i samfällighet kan stundom legaliseras genom laga

skifte och efterföljande avstyckning eller genom avstyckning av det sam­

fällda området och åtföljande överlåtelse av andel av den nybildade fastig­

heten. Båda dessa utvägar är emellertid omständliga och kostsamma.

Vissa äldre privata jorddelningar på landet har vunnit officiellt erkän­

nande genom att de tagits upp i jordregistret. Detta gäller främst avsönd­

ringar och privata ägostyckningar. Enligt 18 § jordregisterförordningen kan

emellertid även andel i oskiftad mark registreras som särskild fastighet.

Vid uppläggande av fastighetsregister för stad har man sökt uppnå en

nära nog fullständig legalisering av sådana privata jorddelningar som till­

kommit före uppläggningen. Enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen för

stad skall sålunda varje på marken bestämd ägovidd i särskild ägares hand

anses som en stadsäga. Detta gäller dock inte enheter som uppstått genom

sämjedelning efter den 1 januari 1928.

Legalisering av sämjedelning från tiden före jorddelningslagens ikraft­

trädande kan i vissa fall uppnås även enligt lagen den 25 april 1930 (nr 99)

om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. Enligt 7 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

15

nämnda lag skall sålunda ägolott under vissa förutsättningar behandlas

som fastighet och sämjedelningen, sedan förrättningen fastställts, ha ver­

kan som fastställt laga skifte.

Det har länge varit uppenbart att privat jorddelning medför betydande

olägenheter i skilda sammanhang. För att komma till rätta med de allvar­

ligaste problemen genomfördes år 1953 en provisorisk lagstiftning, varige­

nom möjlighet öppnades till legalisering i viss ordning av den praktiskt

viktigaste gruppen av sämjedelningar. Lagen den 17 april 1953 (nr 157)

om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. avser i första hand enkla

sämjedelningar. Komplicerad sämjedelning, dvs. delning som omfattat två

eller flera fastigheter, kan legaliseras bara om envar delägare inom varje

fastighet erhåller ägor som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten.

Med sämjedelning jämställs privat ägostyckning. Sämjedelningen eller över­

låtelsen måste ha tillkommit före den 1 januari 1928. Delning som avsett

enbart samfälld mark eller ej omfattat fastighetens inrösningsjord får inte

heller legaliseras. Lagen anger som ytterligare förutsättning för legalisering

att samtliga delägare är ense om delningens innehåll och önskar legalisering.

Däremot uppställs inte några jordpolitiska villkor för legaliseringen.

Fråga om legalisering enligt 1953 års lag skall prövas vid lantmäteriför-

rättning. Om handläggningen gäller vissa särskilda regler, innebärande

bl. a. att gode män aldrig skall medverka, att sämjedelningen skall ut­

märkas på karta och att gränserna mellan sämjelotterna, om det behövs,

skall utstakas och utmärkas innan förrättningen avslutas. Någon faststäl-

lelseprövning av förrättningsresultatet skall ej ske.

I stora delar av Kopparbergs län kom fastighetsbildningen tidigt att ut­

vecklas annorlunda än inom landet i övrigt. En livlig heinmansklyvnings-

och jordstyckningsverksamhet och olämpliga former för arvskifte och

överlåtelse av fast egendom ledde till en mycket långtgående ägosplittring.

För att komma till rätta med de svårigheter som detta orsakat har vid skil­

da tillfällen lagstiftningsåtgärder vidtagits. Bland de instrument som in­

förts bör i detta sammanhang främst nämnas äganderättsutredning enligt

en år 1962 införd lagstiftning. Därmed avses en av förrättningsman verk­

ställd utredning av äganderättsförhållandena beträffande samtliga ägor,

som hör till en by eller ett på annat sätt avgränsat område. Utrednings­

resultatet läggs sedan till grund för registrering i fastighetsregistret och

leder dessutom i vissa fall även till lagfart och sammanläggning. Bestämmel­

serna om förfarandet ges i lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om ägande­

rättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall (ÄUL).

Lagen ägde från början tillämpning endast i Kopparbergs län. Efter ändring

den 3 maj 1963 (nr 122) gäller lagen numera hela landet. Enligt 1 § får

äganderättsutredning verkställas endast efter förordnande av Kungl. Maj :t.

Det krävs vidare, att äganderätten till fastigheter inom det aktuella om­

rådet är oviss, att det från allmän och enskild synpunkt är av väsentlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

16

betydelse att ovissheten undanröjs och att åtgärder härför lämpligen bör

vidtas i ett sammanhang. Förordnande om äganderättsutredning kan

också meddelas beträffande område inom vilket fastighetsägarna i be­

tydande omfattning saknar lagfart. Äganderättsutredning handläggs vid

förrättning av en förrättningsinan som förordnas av lantmäteristyrelsen

(2 §). Under förrättningen hålls minst två sammanträden med sakägarna

(6 och 7 §§). Med ledning av den samlade utredningen, vari bl. a. ingår

uPP§ifter om föreliggande fång och hävdeförhållanden, prövar förrättnings-

mannen vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet eller om­

råde därav eller till mark som är samfälld för flera fastigheter. Resultatet

av prövningen redovisas i en äganderättsförteckning (8 § första stycket).

Har fastighet eller samfälld mark delats genom sämjedelning, arealöverlå­

telse eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den 1 juli 1962, skall

varje del tas upp som särskild ägolott i förteckningen (8 § andra stycket).

Ägolotterna skall redovisas på en karta över förrättningsområdet. Gränser­

na skall däremot inte utstakas eller utmärkas. Har privat jorddelning med­

fört att viss mark redovisats som särskild ägolott, skall delningen anses

verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrät.tning. Denna verkan in­

träder när äganderättsutredningen vunnit laga kraft (12 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Utredningsförslaget

Behovet av ny lagstiftning. I skilda sammanhang, inte minst vid till­

komsten av 1953 års legaliseringslag, har betonats hur angeläget det är att

man söker åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan den offi­

ciella fastighetsindelningen och jordens indelning i brukningsenheter. Den

officiella fastighetsindelningens uppgift är att på ett enkelt och tillförlit­

ligt sätt individualisera objekten för rättshandlingar och inskrivningar samt

att bilda underlag för den jord- och planpolitiska kontrollen över jordens

användning. Denna uppgift förfelas, i den män privata delningar godtas.

De genom privat delning bildade enheterna hindrar vidare i betydande mån

att fastighetsförhållandena förbättras. I varje fall tidigare har ofta fram­

hållits att fastighetsbildningsåtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets

rationalisering eller för annan sanering av fastighetsbeståndet försvåras,

så snart det är fråga om mark som varit föremål för privat jorddelning.

I yttrande till utredningsmannen konstaterar lantmäteristyrelsen, att

1953 års legaliseringslag haft stor betydelse främst i verksamheten för jord-

och skogsbrukets rationalisering. De vunna erfarenheterna visar dock att

varken denna lag eller övrig fastighetsbildningslagstiftning tillnärmelsevis

är till fyllest för en allmän avveckling av befintliga privata jorddelningar.

En framtida legaliseringslagstiftning bör enligt styrelsens mening syfta

till att alla slag av sådana delningar avvecklas så snart som möjligt.

Utredningsmannen uttalar sammanfattningsvis, att behovet av särskilda

lagregler för undanröjande av dualismen mellan fastighetsindelningen och

17

den indelning som tillskapats genom privat jorddelning gör sig gällande

med oförminskad styrka. Det måste vidare anses klarlagt, att nu förelig­

gande möjligheter att bemästra de med dessa delningar förenade olägen­

heterna ingalunda är tillräckliga. Utredningsmannen nämner särskilt, att

1953 års lag aldrig varit avsedd att slutgiltigt lösa förevarande problem

och att äganderättsutredning enligt ÄUL kan tillgripas endast när fastig­

hets- och äganderättsförhållandena inom ett större område är synnerligen

tilltrasslade. Med hänsyn till det anförda får det anses påkallat med lag­

stiftningsåtgärder på ifrågavarande område. Till stöd härför kan även åbe­

ropas att ett genomförande av en jordabalksreform och en ny fastighets-

bildningslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de båda lag­

förslag, som f. n. är under övervägande, förutsätter att frågan om de pri­

vata jorddelningarnas framtida ställning får en mera allmängiltig lösning.

Syftet med en ny lagstiftning. En ny lagstiftning bör syfta till en så full­

ständig avveckling som möjligt av existerande privata jorddelningar. Detta

mål kan vinnas huvudsakligen på två vägar, antingen genom att man ut­

tryckligen frånkänner delningarna den giltighet i förhållandet mellan de

enskilda rättsägarna som hitintills tillkommit dem eller genom att man

låter delningarna vinna officiell stadfästelse. Tanken på en retroaktiv ogil-

tighetsregel framkallar emellertid starka principiella betänkligheter. In­

vändningarna skulle måhända bli mindre om regeln gjordes tillämplig bara

på arealförvärv och överlåtelser av andel i samfälld mark. Utredningsman­

nen stannar dock för den uppfattningen, att lagstiftningen bör avse ett lega-

liseringsförfarande som i princip görs tillämpligt på alla typer av privata

jorddelningar.

Tidpunkten för en reform. Utredningsmannen anför, att uppdraget när­

mast synes innebära att den lag i ämnet som kan komma att föreslås skall

ha formen av följ dförfattning till en ny lag om fastighetsbildning. I sam­

band med utredningens tillkallande har emellertid även konstaterats, att

det är önskvärt att legaliscringsfrågan slutligt löses så snart som möjligt.

Utredningsmannen delar denna uppfattning och förutsätter att ett separat

genomförande av en legaliseringsreform bör kunna komma till stånd, om

det visar sig att fastighetsbildningskommitténs betänkande inte leder till

lagstiftning inom de närmaste åren.

Begränsning av lagstiftningens tillämplighet med hänsyn till tidpunkten

för delningens tillkomst. En mera restriktiv behandling av sämjedelningar

som härrör från tiden efter jorddelningslagens ikraftträdande den 1 ja­

nuari 1928 kan motiveras med att dessa delningar enligt gällande rätt be­

aktas vid fastighetsbildning i vida mindre utsträckning än äldre delningar.

Därtill kommer att de yngre sämjedelningarna på ett annat sätt än de

äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom de tillkommit under en tid

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

18

när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters lämpliga beskaf­

fenhet börjat tillämpas. Man kan emellertid inte bortse från att en sämje-

delning som kommit att åtnjuta civilrättslig giltighet redan har gett upp­

hov till en särskild indelning av den fasta egendomen. Från allmän syn­

punkt, inte minst av hänsyn till rationaliseringsintresset, är det f. ö. lika

angeläget att giltiga sämjedelningar av yngre datum blir legaliserade som

de, vilka tillkommit i äldre tid. Lagberedningen har i sitt förslag till ny

jordabalk ansett sig böra utgå från att en blivande definitiv legaliserings-

lagstiftning inte skulle begränsa legaliseringsmöjligheterna till sämjedel­

ningar, som ägt rum före den 1 januari 1928 (se SOU 1960: 26 s. 52). I de

av lantmäteristyrelsen till utredningsmannen överlämnade yttrandena av

rikets överlantmätare bar i allmänhet uttalats önskemål om att legalise­

ringsmöjligheterna skall avse samtliga giltiga sämjedelningar oavsett när

de tillkommit. Även lanlbruksstyrelsen har uttalat sig till förmån för en

sådan utsträckning av legaliseringsmöjligheterna.

Under hänvisning till det anförda finner utredningsmannen att den nya

lagstiftningen inte bör innehålla någon bestämd tidsgräns för vilka sämje­

delningar som skall kunna legaliseras. Gällande sämjedelningsförbud omöj­

liggör under alla förhållanden att delning som ägt rum efter den 1 juli

1962 legaliseras.

I fråga om de typer av privat jorddelning som genomförs i form av areal­

överlåtelse eller därmed jämförbara fång av fastighetsdelar, däri inbegripet

andelar i samfälld mark, är förhållandena väsentligt annorlunda. I mot­

sats till sämjedelning kan dessa åtgärder fortfarande genomföras med bin­

dande verkan. En ändring i detta hänseende kan beräknas inträda först i

och med att en ny jordabalk träder i kraft. Enligt föreliggande förslag

kommer beträffande samtliga dessa överlåtelser att gälla, att deras fram­

tida giltighet blir beroende av att laga delning äger rum.

Genom den hittillsvarande dualismen mellan de allmänna civilrättsliga

reglerna om överlåtelse av fast egendom och bestämmelserna om fastighets­

bildning har ett inte obetydligt antal irreguljära enheter uppkommit genom

arealöverlåtelser. Sedan en sådan särskild äganderättslig indelning bestått

en längre tid, kan man inte räkna med att den överlåtelse som ligger till

grund för indelningen kommer att gå åter. Förvärvaren har kanske redan

bebyggt området eller annars inrättat sig där på ett sätt som försvårar

en uppgörelse om återgång av överlåtelsen. Man får även räkna med att

överlåtaren inte kan återbära köpeskillingen.

Beträffande förvärv som skett under senare tid är förhållandena annor­

lunda. I dessa fall kan med större fog förväntas att avtalsparterna — sär­

skilt när de fått klart för sig att den överlåtna ägovidden inte kan själv­

ständigt utnyttjas som kreditobjekt och att bebyggelsemöjligheterna, som

ofta torde vara fallet, är begränsade — kommer överens om en återgång

av överlåtelsen. En ytterligare anledning till försiktighet när det gäller att

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

19

tillerkänna ifrågavarande former av privat jorddelning officiell verkan

hänger samman med risken för eventuellt missbruk av de nya legaliserings-

bestämmelserna. Eftersom överlåtelser fortfarande kan genomföras med

bindande verkan, skulle ett förslag som ej gör undantag ens för sådana

privata delningsåtgärder som ägt rum efter det att förslaget offentliggjorts

kunna få följder som inte är önskvärda. Förslaget skulle nämligen då

kunna bli ett incitament för jordägare att få till stånd ändringar i fastig­

hetsindelningen i strid med restriktionerna i fastighetsbildningslagstift-

ningen. Det sagda gäller dock huvudsakligen under förutsättning att den

nya lagen i likhet med 1953 års lag ej uppställer några jord- och planpoli-

Liska villkor för en legalisering. Utredningsmannens överväganden i denna

fråga redovisas i det följande. Vid bestämningen av en eventuell tidsgräns

bör man vidare söka motverka försök att genom antedatering av överlå­

telsehandlingar vinna legalisering av transaktioner, som i verkligheten

skett efter den avgörande tidpunkten.

Med hänsyn till vad som nu sagts finner utredningsmannen att det kan

synas mest naturligt att tillåta legalisering så snart överlåtelsen skett

före den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då vinnas med såväl det all­

männa sämjedelningsförbudet som motsvarande regler i ÄUL. Starka skäl

talar dock för att gränsen sätts betydligt längre tillbaka i tiden och att

den legalisering som det nu är fråga om ej får avse arealöverlåtelser sons

verkställts efter den 1 januari 1948. Genom skilda lagar som då trädde i

kraft infördes gällande relativt stränga krav på nybildad fastighets lämp­

lighet och på en planmässig utveckling inom bebyggelseområden. Det skulle

vara stötande om jordägare som satt sig över dessa fastighetsbildningspoli-

tiska restriktioner skulle kunna uppnå legalisering medan andra, som lo­

jalt fogat sig efter restriktionerna och ej vidhållit de ingångna rättshand­

lingarna eller sett sig nödsakade att låta dem gå åter, inte skulle kunna upp­

nå legalisering.

Frågan om jord- och planpolitisk prövning. I 1953 års lag ställs inte upp

något jordpolitiskt krav på sämjelotternas beskaffenhet som villkor för

legalisering. I förarbetena till lagen uttalas att det i jordpolitiskt hän­

seende relevanta strängt taget ej är indelningen i registerfastigheter utan

indelningen i brukningsenheter. Den orubblighet, som utmärker sämje-

delningarna, gör att olägenheterna av jordpolitiskt olämpliga sådana del­

ningar inte kan anses förvärrade genom att delningarna blir officiellt

erkända. Tvärtom var det i främsta rummet just de jordpolitiska strävan­

dena som gjort behovet av ett legaliseringsförfarande särskilt aktuellt (se

prop. 1953:63 s. 65 och 81).

Nämnda synpunkter äger fortfarande giltighet. De åberopade motiven

för att legaliseringsmöjligheterna inte bör begränsas av jord- och planpoli­

tiska skäl synes i princip gälla även annan privat jorddelning än sämje-

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

delning. I fråga om överlåtelse av fastighetsdel som skett sedan de jord-

°ch planpolitiska villkoren för avstyckning skärpts och som alltjämt respek­

teras av kontrahenterna skulle emellertid ett villkorslöst godtagande av

de privata delningarna kunna få mindre önskvärda verkningar, kanske

främst i planpolitiskt hänseende. Om legaliseringsinstitutets tillämpning

på överlåtelsefallen på sätt föreslagits begränsas till överlåtelser som ägt

111,11 f®re den 1 januari 1948, föreligger dock ej något behov av en särskild

prövning huruvida de genom en legalisering åstadkomna ändringarna i den

officiella fastighetsindelningen är tillåtna enligt reglerna om fastighetsbild­

ning.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Formerna för legaliseringsverksamheten. Vid tillkomsten av 1953 års

lag rådde delade meningar, om förfarandet borde konstrueras som en för­

rättning eller ett registreringsförfarande. Som stöd för förrättningsformen

åbeiopades främst att de bedömanden som skulle ankomma på lantmätaren

var av sådan art att de borde ske inom ramen för en förrättning, till vilken

delägarna kallats i laga ordning. En förrättning kunde lätt kombineras med

gränsbestämning och borde avslutas med besvärshänvisning till ägodel-

ningsiätt. Tanken på ett registreringsförfarande byggde däremot närmast

på att delningen skulle godtas utan någon prövning från allmän synpunkt

och att legalisering skulle kunna komma i fråga bara när samtliga delägare

var ense om det. I båda fallen skulle det emellertid åligga lantmätaren dels

att se till att innebörden av delningen blev fastslagen på ett entydigt sätt,

dels att utstaka och utmärka sämjegränserna på marken, dels att redovisa

sämjelotterna på karta och i beskrivning. Den slutliga utformningen av

lagen kom i denna fråga att präglas av uppfattningen att inte själva re­

gistreringen av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av viss

rättsverkan åt delningen var det primära vid legaliseringen. Med utgångs­

punkt från denna uppfattning ansågs skäl ej föreligga att frångå den i

andra fall vanliga ordningen beträffande fastighetsbildande åtgärder, näm­

ligen att avgörandet i första hand tillkommer distriktslantmätaren. För­

farandet blev också uppbyggt i enlighet härmed och blev, för att önskvärd

stadga skulle vinnas, konstruerat som en enkel förrättning.

Lantmäteristyrelsen har i sitt till utredningsmannen avgivna vttrande

förklarat, att de hittills vunna erfarenheterna av legaliseringsverksamheten

enligt såväl 1953 års lag som ÄUL ger vid handen att legaliseringsarbetet

lämpligen bör drivas i förrättningsform, vilket ger möjlighet till behövliga

utredningar och överläggningar med biträde av förrättningsman. Det är

vidare styrelsens mening, att stor omsorg bör nedläggas för att få ett så

enkelt, snabbt och billigt förrättningsförfarande som möjligt. Ett första

önskemål är då att det nya legaliseringsinstitutets rättsverkningar med

hänsyn till arbetsåtgången begränsas till vad som är oundgängligen nöd­

vändigt för att den primärt önskade effekten av legaliseringsåtgärden skall

uppnås.

21

Utredningsmannen anser att de förenklingar i handläggningen av legali-

seringsärendena som över huvud taget är möjliga att åstadkomma bör

kunna vinnas även om ärendena handläggs inom ramen för en förrättning.

Därtill kommer att de skäl som vid 1953 års lagstiftning tillmättes av­

görande betydelse i denna fråga fortfarande är giltiga. Eftersträvar man

en mera fullständig avveckling av existerande privata jorddelningar, synes

det vidare vara ofrånkomligt att något generellt krav på enighet bland del­

ägarna inte uppställs. Det framstår därför som särskilt önskvärt att even­

tuella kontroversiella frågor behandlas på samma sätt som när fastighets­

bildning i andra fall rör motstridande enskilda intressen. Vid en mera all­

män legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombi­

nera handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor.

Det förhållandet att legaliseringsfrågor bör behandlas vid förrättning

utesluter inte att det hittills enligt 1953 års lag praktiserade förfarandet

förenklas i vissa avseenden. I likhet med Aad såväl lantmäteristyrelsen

som lantbruksstyrelsen framhållit synes sålunda det nuvarande kravet på

ett säkerställande av gränserna för de särskilda lotter som genom legalise-

ringen och den därav föranledda registreringen omvandlas till reguljära

fastigheter kunna slopas. Visserligen skulle det i och för sig vara högst

fördelaktigt, om det för framtiden inte behövde råda oklarhet angående

gränsernas sträckning och om innebörden i övrigt av den privata delningen

redan i samband med legaliseringen blev fullt klarlagd så att bl. a. fullständi­

ga arealuppgifter kunde införas i fastighetsregistret. Lantmäteriets arbets­

kraftsresurser är emellertid f. n. begränsade i förhållande till arbetsupp­

gifternas omfattning. Det är därför angeläget att lantmäteriet i nuvarande

läge ej belastas med fler uppgifter än som är absolut nödvändigt. Visser­

ligen får man räkna med att vad som vid en legalisering av en privat jord-

delningsåtgärd inte omedelbart blir klarlagt angående delningens innebörd

kan komma att senare tvinga fram en fastighetsbestämning eller motsva­

rande prövning, varför det allmännas insatser på lång sikt räknat måhända

inte reduceras i någon nämnvärd mån genom den förordade förenklingen.

Denna synes dock utgöra en förutsättning för att en intensifierad legali-

seringsverksamhet inom relativt kort tid skall kunna sättas i gång. Att så

kan ske är av stor vikt bl. a. med hänsyn till det föreslagna innehållet i såväl

den nya jordabalken som lagen om fastighetsbildning.

Vid förrättningen bör normalt endast slås fast att en privat jorddelning

föreligger av beskaffenhet som avses med lagstiftningen. För denna pröv­

ning fordras i allmänhet ej någon mera omfattande utredning. Hur del­

ningen mera i detalj varit beskaffad behöver sällan fastställas. Den i 1953

års lag intagna bestämmelsen om att äganderättsförhållandena liksom Öv­

riga. omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas, synes därför

kunna ersättas med en bestämmelse som enbart ålägger förrättningsman-

nen att i behövlig omfattning nLreda äganderättsförhållandena. Det ligger

dock i sakens natur att annan förebringad utredning bör tillvaratas för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

22

utnyttjas i senare sammanhang. Sättet för delningens genomförande bör i

den mån det kan ske översiktligt redovisas på karta. Denna behöver emel­

lertid ej vara av särskilt noggrann beskaffenhet. I de flesta fallen torde den

ekonomiska kartan kunna godtas som underlag för redovisningen.

Den föreslagna ordningen får självfallet ej utesluta att det i särskilda

fall sker en mera fullständig utredning om den privata delningens inne­

börd. Detta kan exempelvis vara påkallat för att en fastighetsbildnings-

fråga, som samtidigt är under bedömande, skall kunna avgöras.

Utredningsmannen delar den av lantmäteristyrelsen framförda uppfatt­

ningen, att en förenkling av förrättningsförfarandet kan komma till stånd

också på det sättet, att särskilt sammanträde liksom även besök på förrätt -

ningsstället ibland kan undvikas. En sådan ordning stämmer dessutom

överens med de av fastighetsbildningskommittén föreslagna förfarandereg­

lerna.

Rätten att ta initiativ till legaliseringsförrättning. I regel bör endast del­

ägare i den med delningen avsedda egendomen kunna få legalisering till

stånd. Mot tanken på att genomföra legaliseringar på initiativ av det all­

männa kan främst invändas att en systematiskt bedriven sådan verksam­

het skulle kräva mycket stora arbetsinsatser. Det skulle vidare kunna hän­

da att privata delningar, som sakägarna annars varit beredda att låta gå

tillbaka, i onödan blev officiellt erkända. Framgår emellertid vid genom­

förandet av en bestämd fastighetsbildningsåtgärd att en legalisering har

betydelse för fastighetsbildningen, bör det inte finnas något hinder för

förrättningsmannen att ta initiativ till en legaliseringsförrättning.

Rättsverkningarna av legalisering. Den privata delningen bör genom

legaliseringen få samma karaktär som en lagligen gällande fastighetsbild­

ning av motsvarande typ. När det vid legaliseringsförrättningen träffade

avgörandet vunnit laga kraft, bör följaktligen anteckning ske i fastighets­

registret på samma sätt som när en fastighetsbildningsförrättning slutförts.

De vid den privata delningen utlagda lotterna bör därefter i princip jäm­

ställas med lagligen utbrutna enheter. I likhet med vad som gäller enligt

ÄUL bör emellertid uttryckligen föreskrivas, att legalisering ej får föran­

leda att gräns anses i laga ordning bestämd.

Under hänvisning bl. a. till vad som anfördes vid tillkomsten av 1953

års lag (se prop. 1953:63 s. 97) finner utredningsmannen, att servitutens

rättsliga ställning även enligt den nya lagen bör bli oberörd av legalise­

ring.

Legaliseringslagstiftningens omfattning. De nya legaliseringsmöjligheter-

na bör göras lika vidsträckta som enligt ÄUL. Privata delningar bör alltså

Kangl. Maj. ts proposition nr 127 år 1968

23

kunna stadfästas oberoende av om de leder till en registrering som sär­

skilda fastigheter av de därvid utlagda lotterna. Genom en sådan ordning

kan man i en del fall på ett enkelt sätt nå likformighet i delningstillståndet

av en fastighets alla ägor. Härtill kommer att registreringsbestämmelserna

f. n. är föremål för översyn och att mark inom jordbruksfastigheter i ökad

utsträckning används för annat ändamål än jordbruk.

Utredningsmannen berör även frågan huruvida ansökningar om legalise­

ring bör underkastas en lämplig preklusionstid. Med hänsyn till att legali-

seringsverksamheten bör ha karaktär av en engångsföreteelse skulle en

sådan lösning i och för sig vara tilltalande. Det är emellertid inte nu möj­

ligt att överblicka hur arbetet med legaliseringarna kommer att gestalta

sig i praktiken. Frågan om en tidsbegränsning av lagens giltighet bör där­

för inte tas upp till vidare prövning förrän de nya bestämmelserna redan

varit i kraft under ett antal år.

1953 års lag gäller inte mark inom område för vilket fastighetsregister

såsom för stad förs eller skall föras och inte heller till tomtboken överförd

tomt, även om tomtboken är att anse som en del av jordregistret. Beträf­

fande fastighet inom de på bekostnad av staten storskiftade delarna av

Kopparbergs län får lagen dessutom tillämpas bara om lantmäteristyrelsen

så förordnar.

Undantaget för områden med fastighetsregister hänger samman med att

lagen gäller endast sämjedelningar som tillkommit före den 1 januari 1928.

I stad eller stadsliknande samhällen blir sådana delningar vanligen legali­

serade i samband med uppläggandet av fastighetsregistret. Om legalise-

ringsmöjligheterna nu utsträcks att omfatta även senare delningar, finns

det inte längre någon anledning att behålla en motsvarande begränsning.

När det gäller till tomtboken överförda tomter synes fortfarande en be­

gränsning av rätten till legalisering vara på sin plats. Förbudet bör ut­

sträckas att över huvud taget gälla mark inom tomtindelat område oavsett

hur långt tomtbildningen fortskridit. Det synes nämligen föga rationellt

och inte heller tilltalande att det allmänna — sedan tomtindelning fastställts

och det sålunda genom en särskild plan i detalj bestämts hur den blivande

fastighetsindelningen skall vara beskaffad — godtar andra på indelningen

inverkande åtgärder än sådana som direkt eller indirekt befordrar planens

genomförande.

Någon motsvarighet till det hittills gällande förbehållet om tillämpning

av legaliseringsinstitutet inom delar av Kopparbergs län kan ej anses på­

kallad. Att äganderättsutredning ofta tillgrips inom länet för sanering av

fastighetsförhållanden kan ej motivera att möjligheterna att i mindre sam­

manhang få till stånd en legalisering begränsas. Pågår äganderättsutred­

ning inom visst område, är det emellertid uppenbart att annan verksamhet

för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder ej får igångsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

24

Den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet. Enligt 1953 års lag

galler som villkor för legalisering att delägarna i den sämjedelade egendo­

men ar ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Detta villkor

maste ses mot bakgrunden av att man vid tillkomsten av lagen — i avvak­

tan pa en ny jordabalk och en allmän reform av fastighetsbildningslagstift-

ningen och fastighetsregisterväsendet - sökte undanröja bara de mest på­

tagliga olagenheterna med säinj edelningarna. Eftersträvar man att nu finna

en slutlig lösning på problemet genom en så fullständig avveckling av de

privata jorddelningarna som möjligt, blir förhållandena annorlunda Det

ar da uppenbart att oenighet mellan delägarna i en fastighet huruvida

en giltig samjedelning föreligger eller hur delningen i ett för legaliseringen

väsentligt hänseende är beskaffad ej i och för sig bör hindra legalisering

Provning av en eventuell tvist måste dock kunna komma till stånd i be­

tryggande ordning, innan förrättningen blir slutförd. Närmast till hands

ligger härvid den lösningen att tvistefrågor tas upp till avgörande av allmän

domstol och att Iegaliseringsförrättningen under liden vilar. Om emeller­

tid ingen delägare är beredd att ta initiativ till ett domstolsförfarande, bör

det ankomma på förrättningsmannen att på egen hand bedöma frågan och

grunda sitt beslut rörande legaliseringen på resultatet av sina övervägan­

den i denna del, varefter den som är missnöjd får överklaga beslutet

För legalisering enligt 1953 års lag krävs medverkan från alla delägares

sida. Ett sadant villkor är onekligen ägnat att försvåra avvecklingen av

de privata jorddelningarna. Utredningsmannen har därför funnit skål un­

dersöka i vilken utsträckning ett bibehållande av denna ordning kan vara

motiverat av hänsyn till delägarnas berättigade intressen. De enda beak-

tansvärda skälen för en negativ inställning till en legalisering av en sämje-

delning hänger samman med delägarnas i varje fall teoretiska möjlighet

att föranstalta om laga skifte och därmed åstadkomma en rubbning av

den privata delningen. En sådan rubbning kan från delägarens synpunkt

vara önskvärd av två anledningar, antingen därför att han anser sitt ägo-

mnehav enligt samjedelningen dåligt arronderat eller därför att han anser

sig vid sämjedelningen ha fått mindre ägotilldelning än som svarar mot

hans andel i den sämjedelade egendomen.

Med avseende på arronderingsfrågan konstateras hl. a., att fastighetsbild-

ningskommittén har föreslagit att den nuvarande skillnaden mellan villkoren

or nyskifte och for omskifte skall försvinna och att möjligheten till änd­

ringar av fastighetsindelningen i syfte att få bättre arrondering skall bli

lika stora oavsett om den gällande indelningen uppkommit genom la«a

skifte eller annan delning. I ÄUL har f. ö. direkt fastslagits, att legaliseringen

ej har den verkan att de strängare villkoren för laga skifte blir tillämpliga'

Problemen i samband med den nuvarande skillnaden rörande delnings-

grunden vid laga skifte behandlades tämligen ingående vid tillkomsten av

AUL (se prop. 1962: 159 s. 33 och 3 LU 1962: 35 s. 14). Det ansågs därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

25

att en övergång från andelstal till innehav som delningsgrund var utan

egentlig betydelse för jordägarna. Till följd härav bestämdes att ägande­

rättsutredning skulle få den verkan att den sämjevis delade jorden i hän­

delse av framtida skifte undantagslöst skall fördelas efter innehavet. En

sådan ö\ergång till innehavet sker utan att enskild sakägare liar möjlighet

att undvika legalisering.

Med hänsyn till det anförda bör det inte uppställas något krav på del­

ägarnas positiva medverkan för legalisering. Det finns inte heller skäl att

införa den begränsningen att legalisering får ske endast när en ansökan av

behörig delägare inte uttryckligen bestrids av annan delägare.

I den nya legaliseringslagen bör således enskild delägare inte få befogen­

het att hindra en legalisering och ej heller rätt att efter legaliseringen få

lill stånd en omdelning efter andelstal. Som materiellt villkor för legalise-

ⁱ ing bör i princip endast gälla, att en giltig sämjedelning föreligger. Del­

ningen skall alltså ha inneburit en definitiv upplösning av den gemensam­

ma äganderätten och ha resulterat i utläggande av särskilda äganderättsliga

enheter. Delningar vars giltighet tidsbegränsats eller som endast omfattat

brukningsrätt skall ej kunna legaliseras. För delningens giltighet är dess­

utom självfallet av avgörande betydelse att den ej gått tillbaka och att den

ej tillkommit i strid med något förbud mot sämjedelning. Vid varje legali­

sering måste följaktligen utredas, när delningen ägt rum.

Komplicerad sämjedelning. De nu redovisade ställningstagandena an­

gående den närmare utformningen av det nya Iegaliseringsinstitutet har

avsett bara de vanliga sämjedelningarna, dvs. på privat väg tillkommen ut­

brytning av ideell andel i fastighet. Har flera fastigheter sämjedelats som

en enhet utan iakttagande av de mellan fastigheterna gällande gränserna

(komplicerad sämjedelning), uppstår nämligen särskilda problem.

Enligt 1953 års lag kan legalisering av sämjedelning, som omfattat två

eller flera fastigheter, ske endast om varje delägare erhållit ägor inom varje

fastighet, vilka väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Som grund

för denna bestämmelse uttalades vid lagens tillkomst bl. a., att de komplice­

rade sämjedelningarna hade svagare rättsverkningar än andra privata del­

ningar och att skälen för legalisering därför inte var lika starka som då

fråga var om sämjedelning inom en fastighet (se prop. 1953:63 s. 95).

Med hänsyn till dessa förhållanden behandlar utredningsmannen på ett

uttömmande sätt alla de frågor som kan tänkas ha betydelse för en legalise­

ring av komplicerade sämjedelningar (se bet. s. 77—89). Utredningsmannen

utgår därvid från, att det normalt råder osäkerhet beträffande en kompli­

cerad delnings giltighet. I den mån delningen inneburit, att den legala fastig­

hetsindelningen ej åsidosatts i vidare omfattning än som anges i 1953 års lag,

torde emellertid de civilrättsliga verkningarna ej vara att bedöma på annat

sätt än om den privata delningen omfattat bara en fastighet. Det är vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

tänkbart, att frågan om en komplicerad sämjedelnings giltighet i något en­

staka fall kan ha fastslagits genom ett domstolsavgörande.

Utredningsmannen har övervägt om man inte genom en särskild lagre­

gel skulle kunna åtminstone till viss del undanröja den nuvarande oviss­

heten om dessa delningars verkan. Den lösning som därvid ligger närmast

till hands är att äldre komplicerade delningar, exempelvis sådana som till­

kommit före den 1 januari 1928, skulle — under förutsättning att de i del­

ningen ingående ägorna under viss längre tid oklandrat hävdats i enlighet

med delningen — förklaras äga bindande verkan mot samtliga rättsägare.

En sådan bestämmelse kunde i många fall bidra till ökad trygghet för fas­

tighetsägare och inteckningshavare men skulle också kunna medföra svåra

rättsförluster. Det bör särskilt påpekas, att inteckningshavarna ofta ej haft

möjlighet eller anledning att fordra återgång av en komplicerad sämjedel-

ning samt att ett godtagande av delningen skulle kunna medföra att deras

säkerhet väsentligt försämrades eller kanske rent av att panträtten helt

förlorade sitt reella innehåll.

Enligt utredningsmannens mening återstår därför ingen annan utväg att

komma till rätta med de komplicerade sämjedelningarna än att söka möj­

liggöra legalisering, förutom då delningens giltighet blivit särskilt fast­

slagen, även i sådana situationer, där rättsförluster eller andra komplika­

tioner kan bedömas vara uteslutna. För detta ändamål måste till en början

klarläggas, att delägarna själva ej önskar åberopa ogiltighet hos delningen

och påfordra dess återgång. Det bör emellertid därvid vara tillräckligt att

inte någon av delägarna ger till känna att han motsätter sig legaliseringen.

För inteckningshavarnas ställning blir en legalisering utan betydelse en­

dast om hela den i sämjedelningen ingående egendomen är likformigt be­

lastad. Är däremot någon av fastigheterna föremål för sär in teckning, torde

svårigheter uppkomma, när det gäller att avgöra om inteckningen skall ef­

ter legaliseringen besvära samma fastighet och enbart denna. Svårigheterna

blir särskilt framträdande, om fastighetens samtliga ägor genom sämjedel­

ningen och legaliseringen kommit att tillföras helt nya delägare. Även för

det fall att någon delägares andel i en eller flera av de sämjedelade fastig­

heterna är särintecknad, uppkommer lätt komplikationer. Har delägaren

vid sämjedelningen fått ägor huvudsakligen inom andra fastigheter, kan

sålunda legaliseringen få synnerligen ogynnsamma verkningar genom att

panträttens ekonomiska värde väsentligt minskas. Den komplikationen kan

också i detta fall tänkas inträffa, att det ej går att utan vidare fastställa

vilken eller vilka av de genom legaliseringen nybildade fastigheterna som

inteckningen skall anses besvära. Svårigheter av denna art vid legalisering

i samband med äganderättsutredning berördes av lagrådet under förarbe­

tena till ÄUL (se prop. 1962: 159 s. 78; NJA II 1963 s. 53) och medförde,

att legalisering inte får ske, om inteckningshavare skulle lida skada eller

hinder eljest föreligger på grund ax inteckningsförhållandena.

27

I anslutning till det nu sagda har utredningsmannen övervägt men för­

kastat möjligheten att bemästra ifrågavarande svårigheter genom närmare

regler om hur legalisering skall inverka på inteckningar och hur frågorna

i övrigt skall lösas. Även tanken på en begränsningsregel i överensstäm­

melse med ÄUL har avvisats. Vid utformningen av förslaget har det näm­

ligen synts angeläget, att förutsättningarna för legalisering anges på så­

dant sätt att förrättningsmännen kan bedöma dem utan alltför ingående

undersökningar. Visserligen blir det ofrånkomligt att genom gravationsbe­

vis eller på annat sätt upplysning inhämtas om de aktuella inteckningsför-

hållandena beträffande de av den komplicerade sämjedelningen berörda

fastigheterna, men det bör inte komma i fråga att låta förrättningsmännen

avgöra exempelvis om en legalisering skulle medföra sådana komplikatio­

ner av rättslig art rörande inteckningarna som bör hindra legalisering. De

begränsningar av legaliseringsmöjligheterna som det här är fråga om måste

därför få en i viss mån schematisk prägel, även om de därigenom kan kom­

ma att sträcka sig något längre än som i och för sig varit påkallat. Så snart

förhållandena typiskt sett är sådana att risk föreligger för rättsförluster

eller andra komplikationer bör legalisering sålunda hindras.

1 den nya lagen bör därför vid sidan om reglerna angående delägarnas

i vart fall tysta samtycke till legalisering av sådan komplicerad delning

som möjligen inte medfört full verkan i civilrättsligt hänseende, även upp­

ställas det villkoret, att inte någon av fastigheterna häftar för andra inteck­

ningar än sådana som också besvärar de övriga fastigheterna och inbördes

gäller i samma ordning i varje särskild fastighet. Vidare måste fordras,

att ej någon av inteckningarna gäller bara i viss andel av fastighet.

Den nu föreslagna ordningen innebär, att lagbestämmelserna kan göras

enkla och att de blir synnerligen lättillämpade. Har delägarna verkligen en

positiv inställning till legaliseringsfrågan, lär inteckningsvillkoren inte hel­

ler verka nämnvärt försvårande. Man bör nämligen kunna räkna med att

delägarna då i stor utsträckning kan träffa uppgörelse sinsemellan och

med inteckningshavarna om sådana åtgärder beträffande inteckningarna,

att föreliggande hinder blir undanröjda.

Legalisering av arealöverlåtelser och liknande privat jorddelning. Något

annat särskilt villkor för legalisering än att arealöverlåtelse, av tidigare an­

förda skäl, måste ha ägt rum före den 1 januari 1948 bör inte ställas upp.

1 övrigt bör de regler som skall gälla för sämjedelningar få motsvarande

tillämpning. En civilrättsligt giltig uppdelning av jorden mellan olika ägare

måste sålunda ha kommit till stånd. Detta innebär bl. a. krav på att före­

skriven form för överlåtelse av fast egendom har iakttagits. Med avseende

på verkan av legalisering fordras en särskild bestämmelse som anger att den

med överlåtelsen avsedda fastighetsdelen skall anses såsom avstyckad. En

sådan bestämmelse är av särskild betydelse med tanke på inteckningsansva-

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ret. Undantag från bestämmelsen bör emellertid göras för det fall att areal­

överlåtelsen skett i form av privat ägostyckning, som ju företer det särdra­

get, att den överlåtna ägovidden angetts motsvara en andel av överlåtarens

fastighet. I stället för att avstyckning skall anses ha skett bör här den lega­

liserade delningen likställas med laga klyvning. Vad som här sagts om areal­

överlåtelse bör tillämpas även i fall där viss ägovidd kommit i särskild ägares

hand genom annat tång än överlåtelse, t. ex. genom familjerättsligt fång.

Vidare bör samma principer gälla också i fråga om separata överlåtelser av

fastighet tillkommande andel i samfälld mark.

Problemen med sämjevis företagen gränsändring, sämjeägoutbyte, kom­

mer enligt lagberedningens förslag till ny jordabalk att till viss del kunna få

sin lösning genom en i 1 kap. 5 § intagen bestämmelse om s. k. gränshävd.

Med hänsyn härtill föreligger det inte något behov av att inbegripa sämje-

ägoutbytena bland de åtgärder som avses med den nu aktuella legaliserings-

lagstiftningen.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Remissyttrandena

Förslaget får allmänt ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.

Behovet av ny lagstiftning. Enighet råder om att de privata jorddel­

ningarna medför allvarliga olägenheter. Det framhålls att delningarna

motverkar ordning och reda i fastighetssystemet. Genom att objekten för

olika rättigheter inte kan individualiseras på ett enkelt sätt, hindras ibland

ändamålsenliga dispositioner av marken och kan dessutom oklarheter i

rättsligt hänseende uppstå. Hovrätten för Nedre Norrland understryker sär­

skilt att privata jorddelningar i betydande mån hindrar att fastighetsför-

hållandena förbättras. Överlantmätaren i Kopparbergs län betonar mot

bakgrunden av omfattande praktisk erfarenhet att nämnda följdverkningar

är synnerligen allvarliga. Lantbruksstgrelsen framhåller, att sämjedel-

ningarna i många fall visat sig vara till stort hinder vid strukturrationalise­

ring inom jordbruket. Liknande synpunkter framförs av bl. a. domänsty­

relsen, länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län samt fastighetsre­

gisterutredningen.

Många remissinstanser framhåller att legaliseringsinöjligheterna enligt

nuvarande lagregler är helt otillräckliga för att komma till rätta med de

anförda olägenheterna.

Svea hovrätt uttalar, att det från skilda synpunkter måste anses vara ett

betydande allmänt intresse att den oreda i fastighetsförhållandena som

uppkommit genom privata jorddelningar blir upphävd och förhållandena

tillrättade. Liknande uppfattning redovisas av kammarkollegiet. Föreningen

Sveriges häradshövdingar påpekar särskilt att föreliggande förslag till ny

jordabalk och fastighetsbildningslag ytterligare framhäver betydelsen av

29

största möjliga överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindel­

ningen och indelningen i brukningsenheter. Fastighetsregisterutredningen

och länsstyrelsen i Norrbottens län berör även fastighetsregistrets ökade

betydelse som underlag för skilda samhällsverksamheter. För såväl den

oltentliga redovisningen av fastighetsdata som pågående reformarbete inom

detta område är det nödvändigt att privata delningsåtgärder blir förteck­

nade och att förekommande oklarheter av skilda slag undanröjs.

Syftet med en ny lagstiftning. Även i denna fråga råder principiell enig­

het bland remissinstanserna. Det understryks från många håll att den

nya lagstiftningen bör leda till en så snabb och fullständig avveckling som

möjligt av alla slag av privata jorddelningar.

Några remissinstanser uppställer emellertid en vidare målsättning än

utredningsmannens förslag kan sägas innebära. Överlanlmätaren i Koppar­

bergs län förordar således, med instämmande från länsstyrelsen i samma län,

en i princip total avveckling av alla faktiskt bestående privata jorddel­

ningar som tillkommit före den 1 juli 1962. Reformen bör därutöver även

syfta till att ordna upp oklara äganderättsförhållanden. Lantbruksnämn­

den i Kopparbergs län konstaterar likaledes, att de privata jorddelningarna

inte är isolerade fastighetsbildningsproblem utan merendels också kräver

regler för äganderättsutredning och inskrivningsmässiga uppföljningsåt-

gärder. För jordbrukets rationalisering kan det vidare vara betydelsefullt

att legaliseringen efterföljs av sammanläggningar. Också Sveriges lantmä­

tareförening betonar vikten av att det i legaliseringslagstiftningen eller på

annat sätt skapas förutsättningar för att ordna upp de oklara lagfarts-

och äganderättsförhållanden som ofta åtföljer den privata jorddelningen.

Liknande synpunkter förs fram av fastighetsregisterutredningen i vars

yttrande lantmäteristyrelsen i allt väsentligt instämmer.

Överlantmätaren i Kopparbergs län framhåller vidare, att erfarenheterna

från tillämpningen av ÄUL har gett belägg för att denna lags regler om

legalisering är ändamålsenliga. De medger legalisering i behövlig omfatt­

ning av alla former av privat jorddelning genom ett enkelt, snabbt och

från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande förfarande. Efter en genom­

gång av de mest väsentliga skiljaktigheterna mellan utredningsmannens lag­

förslag och ÄUL i fråga om målsättning och förrättningsförfarande avstyrker

överlantmätaren att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Han förordar

i stället att 1953 års legaliseringslag ersätts med regler som i allt väsentligt

hämtas från eller bygger på ÄUL.

Även fastighetsregisterutredningen och Sveriges lantmätareförening beto­

nar fördelarna med en enhetlig lagstiftning och förordar därför i första hand

den lösningen att de lagregler som förslaget avser inordnas i ÄUL.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län anser, att förslaget inte tillgodoser

det utomordentligt omfattande och kvalificerade behov av ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

30

åtgärder som i vart fall föreligger inom Kopparbergs län. Enligt nämn­

dens mening bör ett lagförslag på detta ämnesområde konstrueras med

utgångspunkt från att de mest svårartade förhållandena därigenom skall

kunna få sin lösning på en rationell och i övrigt smidig väg. Lantbruks­

nämnden är av den uppfattningen att en ringa modifiering av ÄUL skulle

uppfylla en sådan kvalificerad målsättning.

Lantbruksstyrelsen delar uppfattningen att utredningsmannens lagförslag

knappast är tillräckligt långtgående för att bemästra alla i Kopparbergs

län förekommande sämjedelningsfrågor. Styrelsen hälsar dock förslaget i

princip med tilllredsställelse och anser att lösningen av förevarande spe­

ciella problem närmast bör ske inom ramen för ÄUL.

Tidpunkten för en reform. Svea hovrätt, do mäns tyr elsen, lantbruksnämn­

den i Jönköpings län, överlantmätaren i Kristianstads län, sparbanksför­

eningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteks-

institulion och lantmätareföreningen betonar, att en ny lagstiftning med

vidgade legaliseringsmöjligheter bör träda i kraft så snart som möjligt och

ej först som en följdförfattning till en ny fastighetsbildningslag.

Svea hovrätt erinrar i detta sammanhang att sistnämnda lagstiftning

liksom nya jordabalken torde komma att bygga på principen att överens­

stämmelse, så långt som möjligt är, skall råda mellan den officiella och

den äganderättsliga fastighetsbildningen. Enligt hovrättens mening måste

det då vara en fördel om arbetet för en dylik överensstämmelse kan påbör­

jas redan innan dessa nydanande lagkomplex träder i kraft.

Mot dessa uttalanden till förmån för en skyndsam och separat behand­

ling av legaliseringsfrågorna står den uppfattning som redovisas av kam­

markollegiet. I betraktande av att nya sämjedelningar ej kan ske efter

den 1 juli 1962 och att tidsgränsen för godkännande av arealupplåtelser

enligt förslaget är satt till den 1 januari 1948, ifrågasätter kollegiet om

det finns tillräckliga skäl för en särbehandling av legaliseringsfrågan.

Begränsning av lagstiftningens tillämplighet med hänsyn till tidpunkten

för delningens tillkomst. Utredningsmannens förslag att den nya lagstift­

ningen inte bör innehålla någon tidsgräns för vilka sämjedelningar som skall

kunna legaliseras möter inte några gensagor. Däremot framför flera re­

missinstanser kritik mot den föreslagna tidsgränsen för erkännande av

arealförvärv.

Hovrätten för Nedre Norrland, överlantmätaren i Kopparbergs län, lant­

mätareföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund förordar sålunda, att

tidsgränsen för legalisering av arealförvärv bestäms till den 1 juli 1962.

Härigenom uppnås överensstämmelse såväl med 1962 års lag med förbud

mot sämjedelningar som med ÄUL.

Hovrätten för Nedre Norrland anser, att man inte kan bortse från den

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

31

fastighetsindelning som faktiskt råder. Arealöverlåtelserna är civilrättsligt

giltiga. Om kontrahenterna inte inom relativt kort tid sedan det visat sig

att området inte kan avstyckas låtit förvärvet gå åter, finns det all anled­

ning anta alt den äganderättsliga uppdelningen blir bestående för fram­

tiden. Till följd av de inskrivningsrättsliga restriktioner som gäller i

fråga om sålunda förvärvade områden liksom även under vissa förutsätt­

ningar för stamfastigheten är möjligheterna att förfoga över marken starkt

begränsade. Dylik överlåtelse kommer härigenom att utgöra hinder för en

önskvärd rationaliseringsverksamhet liksom även för en planmässig ex­

ploatering av marken inom områden med byggnadsplan eller där eljest

tätbebyggelse är att vänta. Kan legalisering inte ske, blir läget sålunda fast­

låst. Från de synpunkter som motiverar den tilltänkta reformen torde det

vara till fördel att överlåtelser som ägt rum under senare tid kan legalise­

ras på samma sätt som äldre förvärv. Genom att anpassa den rättsliga fas­

tighetsindelningen till de bestående förhållandena bör man kunna få ett

klarare utgångsläge för en fortsatt förbättring av fastighetsförhållandena.

Det synes hovrätten som om man i dessa hänseenden i stort sett borde

anlägga samma synpunkter på frågan om areal överlåtelsernas legalisering

som i fråga om de egentliga sämjedelningarna.

Svea hovrätt, som likaledes anser att den aktuella begränsningen kan

avse senare tidpunkt än utredningsmannen föreslagit — möjligen den 1 juli

1962 — anför bl. a. att den av utredningsmannen åberopade risken för

antedateringar snarast är mindre, när det gäller formbundna avtal om areal-

köp än när det är fråga om sämjedelning. Beträffande de sistnämnda har

någon sådan risk inte åberopats. De jord- och planpolitiska synpunkterna

måste antas ha samma betydelse oavsett tidpunkten för delningen, efter­

som den nya fastighetsbildningens lämplighet från jord- och planpolitisk

synpunkt i och för sig är helt oberoende av tidpunkten för den privata del­

ningens genomförande.

Fastighetsregisteriitredningen

konstaterar, att olägenheterna med be­

slående arealöverlåtelser är lika stora som med sämjedelningar. Har lag­

fart förklarats vilande, kan nackdelarna vara mycket stora och hindra vik­

tiga åtgärder. Valet av tidpunkt för begränsning av legaliseringsmöjlighe-

terna synes ej ha annan väsentlig betydelse än att skapa godtagbara garan­

tier mot risker för antedatering av överlåtelseavtal. Tidpunkten bör också

väljas så att det är sannolikt att, om fastighetsbildningsprövning resulterat

i att avstyckning vägrats eller förvärvaren avstått från prövning som för­

modats ge sådant resultat, förvärvet gått åter i de fall när sådan återgång

varit avsedd. De tidpunkter som härvid kan komma i fråga synes vara

den 1 juli 1962 eller den 1 juli 1955 då en ogiltighet sregel vid förvärv av

fastighetsdel från jordbruksfastighet infördes med jordförvärvslagen. Sär­

skilt sistnämnda tidpunkt synes ligga tillräckligt långt tillbaka för att nyss

angivna synpunkter skall bli till fullo beaktade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

32

Lantmäteristyrelsen, som delar fastighetsregisterutredningens uppfatt­

ning att som tidsgräns för legalisering av arealupplåtelse bör sättas den 1

juli 1955, framhåller att man därigenom vinner en sådan begränsning av

antalet återstående arealupplåtelser, att det bör vara möjligt att framdeles

avveckla dessa pa annat sätt än genom legalisering.

Lantbruks styrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och överlantmätaren

i Norrbottens lån ansluter sig till utredningsmannens uppfattning att den

aktuella tidsgränsen lämpligen bör sättas till den 1 januari 1948.

Tanken på en hårdare begränsning av möjligheterna att legalisera areal­

förvärv framförs av överlantmätaren i Kristianstads län med hänvisning-

till sådana under senare delen av år 1947 godkända avstyckningsplaner

som sedermera ej blivit jämställda med byggnadsplaner i vad gäller rätten

till tätbebyggelse.

Frågan om jord- och planpolitisk prövning. Utredningsmannens förslag

att legalisering inte heller enligt den nya lagstiftningen skall göras beroende

av jord- och planpolitisk prövning accepteras genomgående av remissin­

stanserna.

Lantbruksstyrelsen är medveten om att en legalisering i inånga fall kom­

mer att medföra att från jordpolitisk synpunkt direkt olämpliga jorddel­

ningar permanentas. Ett motsatt ställningstagande från lagstiftarens sida

är dock knappast möjligt. Om krav skulle uppställas på att en sämjedel-

mng måste vara godtagbar från jordpolitisk synpunkt för att legalisering

skall kunna ske, torde legaliseringsverksamheten inte alls få den omfatt­

ning som är önskvärd.

Liknande synpunkter framförs av kammarkollegiet, överlantmätaren i

Kristianstads län och fastighetsreyislerutredninyen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Formerna för legaliseringsverksamheten. Remissinstanserna är nära nog

eniga om att legaliseringsfrågorna bör handläggas vid förrättning.

Lantbruksstyrelsen anser, att alla möjligheter att förenkla och förbilliga

förrättningarna bör tas till vara. Sålunda bör i de enkla fallen varken sam­

manträde med sakägarna eller besiktning på marken behövas. Vidare bör

hinder inte möta mot att handläggningen i dess helhet anförtros ej hög­

skoleutbildad personal. Sker sadana förenklingar, föreligger i praktiken

knappast någon skillnad mellan förrättning och registrering och det bör

därför kunna godtas att förrättningsförfarandet formellt tillämpas för alla

legaliseringar.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller, att det bör kunna kom­

ma i fråga att inrätta ett enkelt och snabbt löpande förfarande för de

normala, enkla legaliseringsfallen. Förrättningsförfarandet bör tillgripas

bara när oklarheter eller tvistigheter förekommer.

Liknande synpunkter framförs av lantbruksnämnden i Jönköpings län,

33

som även föreslår att den utredning som fordras i registreringsärendet

skall kunna upprättas — utom av lantmätare — av jurist, nämndeman,

god man vid lantmäteriförrättning och av tjänsteman vid lantbruksnämnd,

skogsvårdsstyrelse eller kommunalt fastighetskontor.

I fråga om förrättningens utformning föreligger till synes allmän upp­

slutning kring den vägledande principen att förfarandet bör göras så en­

kelt och billigt som möjligt. Däremot råder delade meningar om den bety­

delse som dessa rationaliseringssträvanden skall tillmätas i förhållande till

andra för förfarandets utformning väsentliga synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och överlantmätaren i Värmlands län

hälsar utredningsmannens förslag i denna del med tillfredsställelse. Även

fastighetsregisterutredningen och utredningen rörande fastighetsbildnings-

och mätningsväsendets organisation gör uttalanden av samma innebörd.

Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar, att ett legaliseringsförfarande

av så summarisk karaktär som utredningsmannen föreslagit inger vissa be­

tänkligheter bl. a. med hänsyn till rättssäkerheten. Det avviker även från vad

som är vanligt i fastighetsbildningsärenden. Hovrätten vill dock inte —

med hänsyn främst till vad som upplysts rörande arbetsläget inom lant-

mäteriet och till angelägenheten av att tillgängliga resurser utnyttjas på

ett rationellt sätt — motsätta sig förslaget att gränserna ej skall fastställas

vid förrättningen. Hovrätten påpekar emellertid att det är angeläget att

den utredning om gränsernas sträckning som kan finnas tillgänglig vid

förrättningen tillvaratas. Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt.

Även sparbanksföreningen uttalar tveksamhet angående det föreslagna

förfarandet med hänsyn till att det från kreditgivningssynpunkt givetvis

är önskvärt att innebörden av delningen och omfattningen av de genom

delningen uppkomna enheterna i görligaste mån klarläggs vid legalise-

ringen.

Lantmätareföreningen, som i princip godtar utredningsmannens förslag,

konstaterar att det uppenbarligen kan förekomma fall då det är ändamålsen­

ligt att på en gång utstaka, markera och bestämma erkända sämjegränser.

Legaliseringsförrättningen bör enligt föreningens mening för detta ändamål

kunna kombineras med gränsbestämning. Överlantmätaren i Kristianstads

län påpekar, att protokoll och karta för många sakägare framstår som be­

tydligt mindre viktiga än de på marken redovisade förrättningsresultaten.

Det bör därför i varje fall finnas möjligheter för sakägarna att på förfrå­

gan av förrättningsmannen få uttala sig om de vill ha gränslinjerna mar­

kerade på marken eller ej.

Häradshövdingeföreningen anser, att övervägande skäl talar för ett bibe­

hållande av en ordning liknande den som gäller enligt 1953 års legalise-

ringslag. På sätt uttalades i förarbetena till den lagen bör utredningar och

gränsåtgärder beträffande sämjelotterna ej göras vidlyftigare än som i

varje särskilt fall kan anses nödvändigt. Om det sålunda vid legaliseringen

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

34

står klart att viss gräns med hänsyn till att fastigheten skall ingå i annan

förrättning blir utan betydelse bör givetvis i allmänhet utstakning och ut­

märkande ej ske. Måhända bör i lagen anges att utstakning och utmär­

kande av gräns skall kunna underlåtas där särskilda skäl så påkallar.

En lösning efter ungefär samma riktlinjer förordas även av domänsty­

relsen. Enligt dess mening utgör lantmäteriets tillfälliga brist på resurser

och önskemålet om en snabb och generell legalisering av de privata jord­

delningarna ej skäl som uppväger olägenheterna av att oklarheter angående

legaliserade delningars innehåll i betydande omfattning kan komma att

kvarstå under mycket lång tid. Styrelsen framhåller vidare att de former

för en legalisering som föreslagits och det förenklade förfarandet därvid

inte torde på något avgörande sätt främja en snabb avveckling av sämje-

delningsförhållandena. Om inte sämjelotts rättsliga status ändras genom

lagstiftning torde en snabb legalisering av förefintliga sämjedelningar inte

vara att vänta. Ägare av sämjelott har ofta ingå olägenheter av att lotten

inte motsvarar en enhet enligt den officiella fastighetsindelningen. Kostna­

derna för att få sämjedelningsförhållandet legaliserat ter sig därmed mer

eller mindre som en onödig utgift. En snabb legalisering av sämjedelningar-

na i landet kan påräknas endast om en preklusionstid skrivs in i en ny lag­

stiftning. Om så inte sker, kan det knappast anses troligt att legaliserings-

arbetet kommer att medföra en överbelastning av lantmäteriet, varför det

därmed sammanhängande motivet för en förenklad legaliscringsform för­

lorar sin bärkraft.

Uttalanden till förmån för ett bibehållande av motsvarande bestämmelser

i 1953 års lag görs även av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Kristian­

stads län.

Rätten att ta initiativ till legaliseringsförrättning. Fastighetsregisterut­

redningen ifrågasätter om inte officialinitiativet bör vidgas till att gälla

även separata legaliseringar och därvid tillkomma överlantmätare och bygg­

nadsnämnd. Det kan även finnas anledning att ge inskrivningsdomaren

initiativrätt vid avvecklingen av inteckningar i andel av fastighet.

Lantmäteristyrelsen tar mera bestämt ställning för ett vidgat officialini-

tiativ men anser att det är till fyllest att initiativet tilläggs överlantmätaren.

Samma synpunkter anförs av lantmätareföreningen samt av lantbruks­

nämnden i Norrbottens län.

Rättsverkningarna av legalisering. Fastighetsregisterutredningen fäster

uppmärksamheten på det förhållandet alt den noggranna prövning som

normalt sker vid fastighetsbildning vanligen får till följd att nybildad fas­

tighet godtas som underlag för byggnadslov. Beteckningen »legalisering»

kan även ge intryck av att fastigheten står helt i överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

35

gällande lag. Det kan därför finnas skäl att i lagstiftning, vid förrättning

och vid registrering framhålla delningens privata karaktär. Vid registre­

ring kan t. ex. som åtgärd anges »sämjedelning», »sämjebyte», »arealfång».

Det kan också vara lämpligt att på förrättningskartan ange att någon pröv­

ning inte skett. Tidpunkten för åtgärden kan i fastighetsregistret anges

vara registreringsdagen. I lagen synes böra föreskrivas att förrättning en­

ligt lagen blir gällande genom registreringen.

Lantmäteristyrelsen delar fastighetsregisterutredningens uppfattning i

sak men riktar vissa invändningar mot dess förslag beträffande registre­

ringen. En direkt underrättelse till vederbörande byggnadsnämnd förefaller

mera ändamålsenlig. Kammarkollegiet anser, att registreringsfrågan är av

sådan betydelse att förutsättningarna för registrering bör anges i legalise-

ringslagen.

Legaliseringslagstiftningens omfattning. Domänstgrelsen anser, att en

snabb legalisering av sämjedelningarna i landet inte kan påräknas utan stod

av en preklusionsregel. Med utgångspunkt både från de allmänna fördelar­

na med en jämförelsevis kort avvecklingsperiod och därav uppkommande

möjligheter till närmare angivna arbetsrationaliseringar finner överlant­

mätaren i Värmlands län att det kan vara värt att överväga om inte en

preklusionstid trots allt skall införas i lagen redan från början.

Utredningsmannens förslag att den nya legaliserigslagen i princip skall äga

giltighet inom hela landet föranleder inte några erinringar.

Ett flertal remissinstanser riktar kritik mot förslaget att inte tillåta

legalisering inom tomtindelat område.

Svea hovrätt anser, att ett erkännande av privat delning inte annat än

undantagsvis hindrar eller försvårar den rättsliga tomtbildningen. Vanligen

främjas denna av den uppordning av fastighetsförhållandena som blir möj­

lig genom legaliseringen.

Uttalanden av ungefär samma innebörd görs av lantmäteristyrelsen, do­

mänstyrelsen, länsstyrelserna och överlantmätarna i Värmlands och Kop­

parbergs län, länsstyrelsen i Kristianstads län, häradshövdingeföreningen,

fastighetsägareförbundet och lanlmätareföreningen.

Fastighetsregisterutredningen betonar, att man f. n. strävar efter alt

eliminera skillnaderna mellan olika fastighetstyper och att legaliserings-

lagen därför i all möjlig utsträckning bör avse fastighet utan beaktande

av nu rådande differentiering. Från praktisk synpunkt är frågan om le­

galisering av sämjedelning av rättsligen bestående tomt obetydlig, men

skulle sådan delning finnas står det bäst i överensstämmelse med prin­

ciperna att legalisering sker. Vissa fördelar kan också nås. Automatiskt

uppkommer nämligen genom legaliseringen det byggnadsförbud som egent­

ligen borde finnas redan på den sämjedelade tomten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

36

Lantbruksstijrelsen och Svenska bostadskreditkassan tillstyrker utred­

ningsmannens förslag.

Den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet. De närmare rikt­

linjerna för utformningen av legaliseringsinstitutet i vad avser de enkla

sämjedelningarna får till övervägande del ett mycket gynnsamt mottagande

av remissinstanserna.

Det föreslagna förfarandet för behandling av tvistefrågor angående del­

nings giltighet eller beskaffenhet har mött vissa invändningar.

Kammarkollegiet ifrågasätter om inte alternativet med talan vid allmän

domstol bör slopas. Härigenom vinns att förfarandet blir enklare och bil­

ligare. Visserligen skulle förrättningsmannen därvid alltid få såsom första

instans ta ställning även till uppkommande tvistefrågor av civilrättslig na­

tur, men rättsskyddsintresset torde dock bli tillräckligt tillgodosett genom

möjligheten att anföra besvär över förrättningen.

Liknande synpunkter framförs av lantmäteristyrelsen, fastighetsregister-

utredningen och länsstyrelsen i Kristianstads län. Överlantmätaren i Koppar­

bergs län anser att den av utredningsmannen föreslagna lösningen innebär

att förrättningshandläggningen blir åtskilligt fördröjd och därför är än

mindre tilltalande än det underställningsförfarande som var på tal under

tillkomsten av ÄUL och som enligt departementschefens uttalanden i prop.

1962: 159 skulle medföra påtagliga risker för onödigt uppehållande av för­

rättningen. Vid förrättning enligt ÄUL avgörs dylika frågor av förrättnings­

mannen och den som är missnöjd med förrättningsmannens beslut får i van­

lig ordning anföra besvär sedan förrättningen avslutats. Detta enkla och

smidiga förfaringssätt har enligt överlantmätarens mening visat sig ända­

målsenligt och ägnat att bidra till en snabb förrättningshandläggning. De

hittills vunna erfarenheterna har också visat att förfarandet inte medför

några olägenheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att man kan anföra starka

betänkligheter mot en ordning som innebär att förrättningsmannen får be­

fogenhet att meddela domar i rena civilrättsliga frågor. Föreningen hem­

ställer på grund härav att frågan om förfarandet i dessa fall tas upp till fort­

satt övervägande.

Komplicerad sämjedelning. Beträffande de komplicerade sämjedelningar­

na föreligger högst delade meningar.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

anser, att förslaget ger tillfredsställande garantier till skydd för inteck-

ningshavare.

Hovrätten för Nedre Norrland tvivlar på att komplicerade sämjedelningar

kan tillerkännas full verkan i äganderättsligt hänseende. Genom en legali­

sering av sämjedelning blir rättsägarna, såväl delägare som intecknings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

37

havare, definitivt bundna av delningen. Enligt hovrättens mening bör en

sådan genomgripande ändring av rättsläget inte kunna grundas på enbart

passivitet från delägarnas sida, en passivitet som f. ö. inte alltid kan tolkas

som ett tyst samtycke till åtgärden utan kan ha sin grund i förbiseende,

oföretagsamhet e. d. Med hänsyn till de rättsverkningar som är knutna till

en legalisering synes därför böra krävas att alla delägare uttryckligen

medgett åtgärden.

En delvis motsatt uppfattning beträffande de komplicerade sämjedel-

ningarnas giltighet kan spåras i andra yttranden. Lantbruksstyrelsen anför

sålunda, att det i praktiken torde förhålla sig så att flertalet sämjedelnings-

lotter innehafts under åtskilliga år utan att någon delägare väckt klander

mot delningen. Lotterna liar ofta också kunnat gå i handeln flera gånger.

Att delningen varit föremål för dom torde höra till undantagen. I många

fall torde inte ens ett skriftligt avtal mellan vederbörande finnas. I kredit­

avseende och i alla andra sammanhang, där ett bedömande av egendomens

värde är av betydelse, tänker vederbörande i första hand på egendomen

sådan den hävdas på marken och endast i andra hand på att det rör sig

om en ideell andel i en eller flera jordregisterenheter. Enligt styrelsens er­

farenhet förekommer det att kreditorganen anser även komplicerade sämje-

delningar ha sådan fasthet, att de inte tvekar att belåna sämjelotterna var

för sig.

Liknande synpunkter angående framför allt jordägarnas inställning till

förevarande spörsmål anförs av överlantmätarna i Kristianstads och Värm­

lands län och fastighetsregisterutredningen. Utredningen uttalar att den

jordägande befolkningen inte skiljer mellan enkla och komplicerade sämje-

delningar i fråga om deras civilrättsliga verkningar. Detta framgår av att

dessa delningar vid tidigare verkställda och pågående laga skiften blivit

behandlade på samma sätt i likvidhänseende. Alla säinjeloltsägare anses

sålunda var för sig äga ståndskog och odlingsvärden på sin sämjelott. (Jfr

också NJA 1931 s. 335.) Man torde få utgå från att samma betraktelsesätt

tillämpas vid kreditgivning med sådan sämjelott som pant.

I förhållande till utredningsmannens förslag föreslås vidgade möjligheter

till legalisering av komplicerade sämjedelningar även av Svea hovrätt, läns­

styrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Norrbot­

tens län och lantmätareföreningen. Svea hovrätt anser, att legalisering är

särskilt angelägen, när det är fråga om delningar som gäller flera fastig­

heter. Hovrätten har därför övervägt om man borde söka även andra vägar

än den som omfattas av förslaget för att redan nu nå en mer tillfredsstäl­

lande effekt i fråga om de komplicerade delningarna. Därvid har framhål­

lits att i dylika fall en lösning många gånger kunde uppnås förhållandevis

enkelt om förrättningen inleddes med ett ägoutbyte, och detta gäller vare

sig inteckningsförhållandena är likformiga eller ej. Därefter skulle legali­

sering kunna ske enligt reglerna för enkla sämjedelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

38

Fastighetsregisterutredningen förordar, med instämmande från lantmä-

teristgrelsen, att frågan om de komplicerade sämjedelningarnas giltighet

får en slutlig lösning genom att en liävderegel med ungefär samma rekvisit

som det i 1 kap. 5 § i lagberedningens förslag till ny jordabalk intagna insti­

tutet om s. k. gränshävd (SOU 1960: 24 s. 14) överflyttas till en ny legali-

seringslag. Därvid bör som sista dag anges den tidpunkt då förbudet mot

sämjedelmng infördes, alltså den 1 juli 1962. Detta torde vara nödvändigt

och lämpligt eftersom samma regel bör gälla för enkla och komplicerade

sämjedelningar.

Komplicerade sämjedelningar som vunnit viss hävd och stadga genom

att de bestått och respekterats under mer än 20 år bör kunna legaliseras

även mot delägares bestridande anser också länssigrelsen och överlantmäta­

ren i Värmlands län. Samma remissinstanser anger att avvecklingen av

denna typ av sämjedelningar skulle främjas ytterligare, om det föreslagna

kravet på ensartade inteckningsförhållanden ersattes med en sådan före­

skrift om oskadlighetsprövning som finns i ÄUL.

Överlantmätaren i Kopparbergs län uttalar följande. Med utgångspunkt

från den förut flera gånger åberopade målsättningen för legaliseringsverk-

samheten och med hänsyn jämväl till berörda fastighetsägares och inteck-

ningshavares intresse av att få ordning och reda i förhållandena framstår

det som orimligt att allt framgent låta de komplicerade sämjedelningarna

bestå. Någon annan framkomlig väg att komma till rätta med dem än ge­

nom ett förfarande i enlighet med ÄUL synes inte stå till buds. Erfaren­

heterna av detta förfarande är enbart positiva. Om övervägande skäl anses

tala för detta kan den anordningen införas att inteckningshavarna får

ställning som sakägare vid legaliseringsförrättning. I så fall bör emellertid

förrättningsmannen också tilläggas befogenhet att träffa rättsligt bindande

avgöranden som berör även dessa sakägares rätt. Det torde f. ö. stå utom

allt tvivel att förrättningsmannen bättre än någon annan har förutsättningar

att bedöma hur befintliga inteckningar skall anknytas till den mark som

reellt belastas av dem.

Lantbruksstgrelsen betonar bl. a. de ökade möjligheter till legali seringar

som bör kunna uppnås genom medgivande från vissa inteckningsinneha-

vare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Legalisering av arealöverlåtelser och liknande privat jorddelning. Utred­

ningsmannens förslag beträffande överlåtelse av andel i samfälld mark be­

möts av kammarkollegiet, som anser att sådan separat överlåtelse av fastig­

het tillkommande andel i samfälld mark utan att andelen kommit att utbytas

på marken inte kan betraktas som någon delningsåtgärd. Har andelen utbru-

tits på marken torde delningen däremot i legaliseringshänseende få betrak­

tas som en avstyckning från den fastighet till vilken andelen hör. Kollegiet

39

anser sig därför inte kunna biträda utredningsmannens förslag i vad avser

erkännande av överlåtelser av ideella andelar i samfälligheter såsom av­

styckningar.

Flera remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, fastighetsregisterutred-

ningen, lantmäteristgrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län, uppehåller

sig vid frågan om behovet av att för framtiden hindra privat jorddelning

genom arealöverlåtelse. Det framhålls att genom 1952 och 1962 års lagar

om förbud mot sämjedelning de första stegen har tagits i syfte att hindra

ytterligare privat jorddelning. Men alltjämt kvarstår möjligheter till fort­

satt sådan delning, framför allt i form av arealöverlåtelse. Ett mera full­

ständigt samband mellan den civilrättsliga uppdelningen av fast egendom

och fastighetsindelningen säkerställs genom de lagregler som tagits upp i

4 kap. 7—9 §§ i det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk.

Dessa bestämmelser innebär i princip att överlåtelse som förutsätter en

utbrytning av visst område eller viss andel av fastighet blir giltig endast

om fånget i närmare angiven ordning leder till fastighetsbildning. Med ut­

gångspunkt från dessa förhållanden och med beaktande av den målsätt­

ning som bör gälla för den nu aktuella lagstiftningen, nämligen en så full­

ständig och snabb avveckling som möjligt av alla förekommande privata

jorddelningar, betonas att det måste vara angeläget att nämnda regler trä­

der i kraft så skyndsamt som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Departementschefen

Det har länge stått klart att de privata delningarna av fast egendom med­

för betydande olägenheter i skilda avseenden. Dessa förhållanden belyses

utförligt av utredningen. Särskilt framgår att svårigheter föreligger, när

fastighetsbildningsåtgärder skall genomföras i syfte att rationalisera skogs­

bruket. Rådande bristande överensstämmelse mellan den faktiska uppdel­

ningen av jorden och dess indelning i rättsliga enheter hämmar omsätt­

ningen av fast egendom samt ger upphov till osäkra rättsförhållanden och

andra kännbara nackdelar för såväl det allmänna som den enskilde.

Utvecklingen i ett föränderligt samhälle ställer i allt större utsträck­

ning och delvis på helt andra grunder än tidigare krav på ett ändamåls­

enligt och rationellt utnyttjande av marken. De statliga strävandena

på detta område kommer främst till uttryck i fastighetsbildningslagstift-

ningen genom de i denna ingående jord- och planpolitiska bestämmelserna.

Med tiden har det framstått som allt mera betydelsefullt inte bara att söka

hindra uppkomsten av nya okontrollerade jorddelningar utan även att åter­

ställa det samband mellan den faktiska uppdelningen av marken och den

officiella fastighetsindelningen som gått förlorat genom redan vidtagna pri­

vata åtgärder. Problemen med de bestående, civilrättsligt giltiga, privata

delningarna har fått särskild aktualitet genom den förestående jordabalks-

40

reformen och det pågående arbetet på en ny fastighetsbildningslag. En slut­

lig lösning av de privata jorddelningarnas framtida ställning kommer också

att få stor betydelse för reformen av fastighetsregisterväsendet. Skall fastig­

hetsregistret i framtiden tilldelas en mera central roll när det gäller att

tillgodose samhällets behov av informationer av skilda slag', ökar givetvis

kravet på att registret verkligen avspeglar de faktiska förhållandena.

Den gällande legaliseringslagen från år 1953 har ett relativt begränsat

syfte. I lagens förarbeten konstaterades sålunda att frågan om de redan

existerande privata jorddelningarna självfallet inte kunde prövas i hela sin

vidd förrän i samband med en jordabalksreform. Lagberedningen var då

alltjämt sysselsatt med att utarbeta förslag till ny jordabalk. Lagförslaget

syftade därför endast till att ge en provisorisk lösning beträffande sådana

grupper av privata delningar som vållade särskilt stora svårigheter och för

vilka en lösning framstod som trängande.

En vidgad möjlighet till legalisering av privat jorddelning ges genom

äganderättsutredningsförfarandet enligt den år 1962 tillkomna ÄUL. Med

äganderättsutredning avses en av förrättningsman verkställd utredning

av äganderättsförhållandena i en by eller ett på annat sätt avgränsat om­

råde. Utredningsresultatet läggs till grund för fastighetsregistrering och

lagfart och leder också till sammanläggning där sådan åtgärd är lämplig.

Enligt ÄUL ingår alltså legalisering av privat jorddelning som ett led i ett

förfarande som har ett väsentligt vidare syfte, nämligen att utöver registre-

ring i fastighetsregistret av de äganderättsliga enheterna även undanröja

ovisshet i fråga om äganderätts- och lagfartsförhållandena samt att i viss

utsträckning skapa en ändamålsenligare indelning av den fasta egendomen.

Det är i sammanhanget viktigt att framhålla, att ÄUL är avsedd endast för

områden med speciellt svåra och ovissa äganderätts- eller lagfartsförhållan-

den. Hitintills har den också vunnit tillämpning främst inom Kopparbergs

län. Inte heller ÄUL erbjuder alltså i sin nuvarande form någon slutgiltig

lösning på de privata jorddelningarnas problem.

Det finns inte några akfuella uppgifter om antalet bestående privata jord­

delningar men det torde vara tillräckligt för att bedöma problemets räck­

vidd att konstatera att antalet privata delningar inte har gått ned nämn­

värt sedan tillkomsten av 1953 års legaliseringslag.

Det behöver med hänsyn till det anförda inte råda någon tvekan om att

ytterligare lagstiftningsåtgärder fordras för att komma till rätta med de

privata jorddelningarna. Däremot är det tveksamt vilken tidpunkt som är

den lämpliga för åtgärderna och vilka närmare former för lagstiftningen

som bör väljas.

Utredningsmannens förslag är grundat på att en reformerad legalise­

ringslag skall träda i kraft tidigast samtidigt med att den nya fastighets­

bildningslagen förverkligas. För en sådan ordning talar främst att den av

fastighetsbildningskommittén föreslagna fastighetsbildningslagen kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

41

att möjliggöra att legaliseringsförrättning samordnas med andra fastighets-

bildningsåtgärder av skilda slag, vilka f. n. inte står till buds. Härigenom er­

bjuds medel att med begränsad insats av arbetskraft och till rimlig kostnad

motverka att det genom legalisering tillskapas fastigheter som inte kan

bestå för framtiden med hänsyn till att de är olämpliga från fastighetsbild-

ningssynpunkt.

Ett uppskov med en reform av legaliseringslagstiftningen till dess fastig­

hetsbildningslagen sätts i kraft innebär emellertid att de vidgade legalise-

ringsmöj ligheterna inte kommer att bli tillgängliga ännu på flera år. Ut­

redningsmannen uttalar därför att legaliseringsreformen bör genomföras

som en separat lagstiftningsåtgärd, om det visar sig att fastighetsbildnings­

lagen ej kan sättas i kraft inom de närmaste åren. Ett flertal remissinstan­

ser anser också att behovet av en reform är så trängande att föreliggande

förslag bör leda till lagstiftning utan dröjsmål.

Ett särskilt skäl till att genomföra lagstiftningsåtgärder redan nu är

sambandet med innehållet i förslagen till jordabalk och fastighetsbildnings­

lag. Båda dessa lagverk är uppbyggda med utgångspunkt från att den fak­

tiska uppdelningen av jorden följer den officiella fastighetsindelningen.

Det kan här räcka med att som exempel nämna reglerna i kommittéförslaget

till fastighetsbildningslag att fastighetsbildningsåtgärderna är knutna till re­

gisterfastigheter, vilket bl. a. innebär att avstyckning inte kan ske från säm-

jelott, samt bestämmelserna i jordabalksförslaget om förbud mot inteckning

i andel av fastighet. Dessa och andra bestämmelser med liknande innehåll

förutsätter att privata delningar i största utsträckning kan legaliseras.

Övergången till den nya lagstiftningen kommer otvivelaktigt att underlät­

tas för de enskilda, om legaliseringsreformen genomförs i god tid före in­

förandet av den nya jordabalken och en ny fastighetsbildningslag. Också

från arbetsekonomisk synpunkt är det värdefullt för berörda myndigheter

om dessas befattning med legaliseringsfrågorna blir spridd över en längre

tidsperiod och inte till övervägande del sammanfaller med den tillfälliga ök­

ning av övriga göromål som den nya fastighetsbildningslagens ikraftträ­

dande kan väntas föra med sig. Fördelar av nämnda slag torde åtminstone

i vissa fall förkorta handläggningstiden, vilket gynnar även de enskilda

sakägarna. Jag finner med hänsyn till det sagda att övervägande skäl talar

för att en ny lagstiftning angående privata jorddelningar bör träda i kraft

så snart som möjligt.

Utredningsmannen anger att syftet med en legaliseringsreform bör vara

att få till stånd en så fullständig avveckling som möjligt av alla typer av

privata jorddelningar. Detta mål kan enligt utredningsmannens mening nås

endast om lagstiftningen ges formen av ett vidsträckt legaliseringsförfa-

rande.

Så till vida råder enighet bland remissinstanserna att alla anser att re­

formen bör syfta till att de privata jorddelningarna avvecklas. Från flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

42

håll görs emellertid gällande att detta syfte bör tillgodoses på annat sätt

än genom enbart legalisering. Sålunda anförs, att förekomsten av privata

jorddelningar inte utgör bara en isolerad fastighetsindelningsfråga utan

ofta även erbjuder svårlösta problem med avseende på äganderätten eller

lagfartsförhållandena. Det påpekas också att det av jordpolitiska eller and­

ra allmänna hänsyn ibland kan vara av stor betydelse att en legalisering

följs av sammanläggningar eller kombineras med ägoutbyten eller liknande

fastighetsbildningsåtgärder. Det görs gällande att utredningsmannens för­

slag inte tillgodoser dessa synpunkter. Som jämförelse framhålls i stället

fördelarna med det i ÄUL inrymda legaliseringsföi farandet. Det betonas

från flera håll att hitintills vunna erfarenheter från tillämpningen av ÄUL

är synnerligen goda men att dess praktiska värde ändå är betydligt mindre

än som skulle vara önskvärt. Det är främst det nuvarande ansöknings-

förfarandet, med en ofta lång och tidsödande remissomgång före Kungl.

Maj :ts förordnande om äganderättsutredning, som anses vara alltför tung­

rott. Med en ringa uppmjukning av villkoren för äganderättsutredning och

en viss delegation av rätten att meddela förordnande skulle däremot institu­

tet äganderättsutredning med fördel kunna komma till användning även

beträffande sådana legaliseringsföretag för vilka de av utredningen föreslag­

na lagreglerna är avsedda. Den förestående reformen bör enligt den nu

återgivna uppfattningen i första band grundas på och samordnas med ÄUL.

Flera bland de remissinstanser som ställer sig bakom denna åsikt anger

dock att andra lösningar också kan komma i fråga.

Jag delar uppfattningen att den förestående reformen bör syfta till en så

fullständig avveckling som möjligt av alla typer av privata jorddelningar.

Enligt min mening råder det ej heller någon tvekan om att särskilda åtgär­

der behövs för att komma till rätta med de oklarheter i fråga om ägande­

rätten eller de brister i lagfartsförhållandena, vilka ibland åtföljer privata

jorddelningar. Också från allmän synpunkt skulle det givetvis vara en för­

del om de av jordpolitiska eller andra skäl mest påtagliga olägenheterna

med de privata delningarna kunde undanröjas i anslutning till legalise-

ringen. Från den utgångspunkten finns onekligen goda skäl för att grunda

legaliseringsreformen på ÄUL. Det finns emellertid även omständigheter

som talar för att denna väg åtminstone inte f. n. bör beträdas.

I sin nuvarande form har ÄUL en utpräglad karaktär av särlagstiftning

och den är avsedd att tillämpas bara inom områden med så hopflätade ägan­

derättsförhållanden, att man inte lika förmånligt kan vinna klarhet med

andra rättsinstitut. I enlighet härmed är föreskrivet att förordnande om

äganderättsutredning i varje särskilt fall skall meddelas av Kungl. Maj :t.

Den främsta förklaringen till denna ordning är att äganderättsutredning­

en efter en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeför­

hållanden kan leda till lagfart för delägare som tas upp i den vid förrätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

43

ningen upprättade äganderättsförteckningen. Det liar påpekats under re­

missbehandlingen att erfarenheterna från tillämpningen av ÄUL är synner­

ligen goda. Dessa omständigheter kan emellertid inte utan vidare tas till

intäkt för en utvidgning av lagens tillämpningsområde eller en förenkling

av ansökningsförfarandet. Institutets långtgående rättsverkningar motive­

rar obestridligen att stor försiktighet iakttas när det gäller att vidga insti­

tutets tillämpningsområde. Mot denna bakgrund kan det starkt sättas i

fråga om det är från rättssäkerhetssynpunkt försvarligt att utan åtskillnad

handlägga alla nu aktuella legaliseringar i den ordning som föreskrivs i

ÄUL.

I många fall, där äganderättsförhållandena är klara och delägarna är

ense, talar även rent praktiska synpunkter mot en handläggning enligt

ÄUL, som ju bl. a. förutsätter att förrättningsmannen håller minst två

skilda sammanträden med sakägarna. Det kan på goda grunder antas, att

en äganderättsutredning enligt nu gällande regler ofta skulle visa sig vara

mera tids- och kostnadskrävande än vad en normal legaliseringsåtgärd

egentligen behöver bli. Ett tänkbart sätt att minska eller helt neutralisera

denna effekt är givetvis att införa ett särskilt, enklare förfaringssätt för

de förrättningar som inte skall leda till lagfart för någon delägare. En

sådan lösning, som även skulle fordra ett nytt och alternativt ansöknings-

förfarande, aktualiserar emellertid vanskliga gränsdragningsproblem.

I sammanhanget bör även uppmärksammas att det till lagrådet remitte­

rade förslaget till ny jordabalk innehåller vissa bestämmelser som bör kun­

na ge ökade möjligheter att komma till rätta med brister i lagfartshänseen­

de, i varje fall när dessa gäller enstaka fastigheter inom ett område. Jag

syftar på reglerna om s. k. lagfartssammanträde i 20 kap. 10 §.

Med hänsyn till vad som sålunda har anförts har jag kommit till den

uppfattningen att det är motiverat att ha ett legaliseringsinstitut vid sidan

om ÄUL. Institutet bör ges formen av en ny legaliseringslag. Lagen bör

gälla hela landet och utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utred­

ningsmannens förslag. I fråga om lagstiftningens närmare räckvidd hyser

jag dock, som kommer att framgå av det följande, i flera hänseenden en

annan uppfattning än utredningsmannen. Vissa bestämmelser i ÄUL an­

gående legalisering av privat jorddelning, vilka visat sig lämpliga, bör vara

vägledande vid utformningen av en ny legaliseringslag även i fall när utred­

ningsmannen förordat en annan lösning.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag tar avstånd från de förslag till

reformer av ÄUL som förs fram. Mycket talar för att en översyn av denna

lag bör komma till stånd mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter av

lagen. Därvid kan det vara motiverat att särskilt uppmärksamma frågan om

gränsen mellan tillämpningsområdena för ÄUL och den nya legaliserings-

lagen. Jag har också inhämtat att lantmäferistyrelsen f. n. överväger vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

44

förslag till en reform av ÄUL. Det finns alltså anledning att räkna med

att frågan om en översyn av denna lag inom kort blir aktualiserad i annan

ordning.

När det gäller den närmare utformningen av legaliseringslagen uppkom­

mer först spörsmålet om begränsning av lagstiftningens tillämplighet med

hänsyn till tidpunkten för delningens tillkomst.

Vad sämjedelningarna beträffar har några giltiga sådana inte kunnat ske

efter den 30 juni 1962. Tidigare företagna sådana delningar är däremot

i princip bindande för såväl delägare som inteckningshavare. Detta gäller

dock inte delning som är utan verkan enligt 1952 års lag om ogiltighet av

sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning tillerkänns sämjedel-

ningar från tiden före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari

1928 i en del avseenden helt andra rättsverkningar än senare genomförda

delningar. I gällande legaliseringslag anges som villkor för legalisering, att

delningen skall ha kommit till stånd före den 1 jaunari 1928. Vad sålunda

anförts kan enligt utredningsmannen tala för en begränsning av möjlig­

heterna till legalisering till sämjedelningar som skett före den 1 januari 1928.

Utredningsmannen framhåller även att därefter tillkomna sämjedelningar

på ett helt annat sätt än äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom de här­

rör från en tid när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters

lämpliga beskaffenhet börjat tillämpas.

Emellertid hänvisar utredningsmannen till att varje giltig sämjedelning

har gett upphov till en särskild uppdelning av den fasta egendomen och att

tidpunkten för delningen inte inverkar på behovet av legalisering. Han före­

slår därför att den nya lagen i princip skall omfatta alla sämjedelningar som

inte är utan verkan enligt någon av gällande förbudslagar.

Remissinstanserna godtar genomgående detta ställningstagande. Även

jag anser att nya legaliseringslagen till skillnad från 1953 års lag bör om­

fatta alla civilrättsligt giltiga sämjedelningar.

I fråga om andra privata jorddelningar än sämjedelningar föreslår ut­

redningsmannen att legaliseringsmöjligheterna begränsas till sådana över­

låtelser eller liknande åtgärder som ägt rum före den 1 januari 1948. De

viktigaste skälen härför är följande. Eftersom arealöverlåtelser i avvaktan

på nya jordabalkens ikraftträdande fortfarande kan genomföras med civil­

rättslig verkan behövs en tidsgräns som hindrar att legaliseringsmöjlighe­

terna stimulerar till nya privata jorddelningar, varigenom gällande jord-

och planpolitiska bestämmelser i fastighetsbildningslagstiftningen kringgås.

Av samma skäl bör tidsgränsen fastställas så att risken för antedatering av

fångeshandlingar i görligaste mån undviks. I fråga om yngre delningar

medför de inskrivningsrättsliga bestämmelserna, som hindrar förvärvaren

från att få lagfart på sitt fång eller utnyttja dess kxeditvärde, samt in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

45

skränkningarna i möjligheten att bebygga området, att parterna själva fort­

farande hyser ett påtagligt intresse för en uppgörelse om delningens åter­

gång. En legalisering skulle i sådana fall kunna innebära att en olämplig

fastighetsbildning kommer till stånd, trots att det finns förutsättningar för

en avveckling av delningen.

Med utgångspunkt från de nu angivna omständigheterna skulle det en­

ligt utredningsmannens mening i och för sig vara naturligt om tidsgränsen

fastställdes till den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då uppnås med

det allmänna sämjedelningsförbudet och med motsvarande regler i ÄUL.

Enligt utredningsmannens mening måste emellertid hänsyn tas till de nu

gällande relativt stränga kraven på nybildad fastighets lämplighet vid av­

styckning och på planmässig utveckling av bebyggelseområden. Dessa krav

infördes genom lagar som trädde i kraft den 1 januari 1948. Eftersom det

kan antas att därefter verkställda arealöverlåtelser inte sällan avsett plan­

områden eller områden där tätare bebyggelse uppkommit eller varit att

vänta, kan det befaras att en legalisering av dessa delningsåtgärder mot­

verkar plangenomförande eller annars får olämpliga konsekvenser från be­

byggelsesynpunkt. Det skulle dessutom vara stötande om jordägare, som

kanske medvetet sökt kringgå bestämmelserna, kunde uppnå legalisering

medan andra, som gjort liknande transaktioner, skulle vara utestängda

från denna möjlighet därför att de lojalt fogat sig efter fastighetsbildnings-

lagstiftningens föreskrifter och ej vidhållit de ingångna rättshandlingarna.

Remissinstanserna anser i allmänhet att utredningsmannens förslag är

alltför restriktivt i fråga om arealöverlåtelser. Många förordar att den ak­

tuella tidsgränsen bestäms till den 1 juli 1962, varigenom överensstämmelse

uppnås med såväl 1962 års lag om förbud mot sämjedelning som ÄUL.

Andra förordar att tidsgränsen sätts till den 1 juli 1955. Det åberopas bl. a.

att med utredningsmannens förslag stor risk finns för att många av de

civilrättsligt giltiga arealöverlåtelser som inte återgått inom relativt kort

tid kommer att bli bestående för framtiden och utgöra hinder för önsk­

värda rationaliseringsåtgärder och planmässig exploatering av marken.

Det kan enligt min mening inte bestridas att en mera omfattande legali­

sering av andra privata jorddelningar än sämjedelningar, främst då areal­

överlåtelser, i vissa fall kommer att leda till mer eller mindre olämpliga

fastighetsbildningar. Jag vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärk­

samheten på tänkbara följder av det under senare år mycket kraftigt

ökade intresset för fritidsbebyggelse. Det finns skäl att befara att legalise­

ring av arealöverlåtelser ibland kan komma att motverka ett plangenom­

förande eller på annat sätt bli till hinder för önskad fastighetsindelning

eller ett ändamålsenligt markutnyttjande. Jag anser emellertid att nu

nämnda synpunkter inte bör tillmätas alltför stor betydelse. Det bör nämligen

starkt betonas att legalisering i övervägande antalet fall utgör en nödvändig

46

förutsättning för fastighetsbildningsåtgärder som undanröjer eller minskar

de olägenheter som den civilrättsligt giltiga och faktiskt tillämpade indel­

ningen av marken omedelbart förorsakar. Bland skälen för den av utred­

ningsmannen förordade tidsgränsen nämns att en senare tidsgräns skapar

risker för antedateringar och minskar möjligheten av att delningar från

senare tid går åter på grund av kontrahenternas egna åtgöranden. Båda

dessa synpunkter är för visso värda att beaktas men motiverar inte att

tidsgränsen sätts så långt tillbaka som den 1 januari 1948.

Utredningsmannen fäster även uppmärksamheten på berörda jordägares

bristande lojalitet gentemot gällande fastighetsbildningslagstiftning och på

önskemålet att hänsyn tas till ett allmänt krav på rättvisa och skälighet.

Jag vill inte förneka att från dessa synpunkter en vidsträckt legalisering

inger tveksamhet. Här föreligger en ömtålig och grannlaga avvägningsfråga.

Jag vill emellertid framhålla att legaliseringsmöjligheterna enligt ÄUL är

betydligt liberalare än vad utredningsmannen förordar och att det kunde

sägas ligga en orättvisa i att ha strängare regler i en ny legaliseringslag

än i ÄUL.

Det som ytterst bör vara avgörande för den aktuella begränsningsregelns

utformning är enligt min mening att den nya legaliseringslagen i princip

bör syfta till en så fullständig avveckling som möjligt av alla bestående

privata jorddelningar. När detta ställningstagande även innebär att vidare

framtida lagstiftningsåtgärder av denna natur skall undvikas, finns spe­

ciella skäl att i högre grad än annars bortse från allmänna betänkligheter

av skilda slag och inta en i förhållande till berörda sakägare mycket välvillig

inställning. En avvägning av här redovisade synpunkter leder enligt min

mening till att tidsgränsen bör bestämmas till den 1 juli 1962.

Det har inte från något håll föreslagits att möjligheten till legalisering

skall göras beroende av en jord- eller planpolitisk prövning. Inte heller jag

anser att sådan prövning bör förekomma. Detta stämmer överens med den

lösning som valts i 1953 års legaliseringslag och i ÄUL.

Utredningsmannen föreslår att legaliseringsfrågorna i likhet med vad

som sker enligt 1953 års lag skall handläggas vid förrättning. Denna upp­

fattning delas av en helt övervägande remissopinion. Några remissinstanser

ifrågasätter emellertid om man inte i stället åtminstone för normalfallen

borde ha ett enklare förfarande, som närmast skulle få karaktären av en

registreringsåtgärd.

För egen del anser jag att samtliga legaliseringsfrågor bör handläggas

i en ordning som i väsentliga delar stämmer överens med vad som är vanligt

vid fastighetsbildning. Jag vill här särskilt erinra om utredningsmannens

påpekande att en mera fullständig avveckling av existerande privata jord­

delningar knappast blir möjlig om inte även vissa kontroversiella frågor

kan få sin lösning inom ramen för legaliseringsförfarandet. Vid en allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

47

legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombinera

handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor. Det finns

slutligen inte heller skäl att nu frångå det vid tillkomsten av gällande

legaliseringslag redovisade principiella ställningstagandet, att inte själva

registreringen av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av

viss rättsverkan åt delningen är det primära vid legaliseringen. Jag biträder

följaktligen förslaget att frågor om legalisering alltid skall handläggas

vid förrättning till vilken sakägarna kallas på betryggande sätt.

Med avseende på förrättningens utformning föreslår utredningsmannen

främst den avvikelsen från vad som gäller enligt 1953 års lag att de genom

den privata delningen uppkomna gränserna inte behöver säkerställas. Bak­

om detta ställningstagande ligger en allmän strävan att uppnå ett snabbt

och smidigt förrättningsförfarande. Utredningsmannen framhåller att lant-

mäteriets arbetskraftsresurser f. n. är begränsade i förhållande till arbets­

uppgifternas omfattning och att det därför är angeläget att lantmäteriet

i detta sammanhang ej belastas med flera uppgifter än som är absolut

nödvändigt. En sådan ordning kommer visserligen på längre sikt kanske

inte att reducera de anspråk som kommer att ställas på insatser från det

allmännas sida. Förenklingen ger dock förutsättningar för att driva legali-

scringsverksamheten intensivt. Detta är av stor vikt med hänsyn till bl. a.

det föreslagna innehållet i såväl den nya jordabalken som iastighetsbild-

ningslagen.

Vid förrättningen skall enligt utredningsmannens förslag normalt endast

slås fast att en privat jorddelning föreligger av beskaffenhet som avses med

lagstiftningen. Bestämmelsen i 1953 års lag om att äganderättsförhållande­

na liksom övriga omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas före­

slås ersatt med en regel som enbart ålägger förrättningsinannen att i be­

hövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena. Tillgänglig utredning

bör dock tillvaratas för framtiden och sättet för delningens genomförande

översiktligt redovisas på karta. Särskilt sammanträde liksom besök på för-

rättningsstället skall ibland kunna undvikas.

Remissinstansernas inställning i denna fråga är tämligen splittrad. All­

män enighet föreligger endast i fråga om den vägledande principen att för­

farandet bör göras så enkelt och billigt som möjligt. Den föreslagna lös­

ningen utsätts däremot för kritik från flera håll. Några remissinstanser

uttrycker tveksamhet. De anförda betänkligheterna grundas främst på

uppfattningen att det av hänsyn till såväl rättssäkerheten som skilda prak­

tiska skäl är olämpligt eller mindre ändamålsenligt att tillskapa fastigheter

Vned oklara gränser. Vissa yttranden speglar även farhågor för att den vid

förrättningen tillgängliga utredningen angående delningens beskaffenhet

trots allt inte kommer att tas till vara med nödvändig noggrannhet eller för

att kartredovisningen blir alltför summarisk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

48

Onekligen är förslaget att sämjegränserna inte skall utstakas och utmär­

kas förenat med vissa olägenheter. Med hänsyn till vad som har anförts om

det nu väsentligt stegrade behovet av att så skyndsamt och fullständigt som

möjligt komma till rätta med de privata jorddelningarna och till de av ut­

redningsmannen i övrigt åberopade skälen kan jag emellertid ansluta mig

till den föreslagna lösningen. Jag vill även framhålla att den i detta sam­

manhang betydelsefulla begränsning av det allmännas insatser som uppnås

genom en förenklad handläggning av gränsfrågorna kan visa sig vara av

värde även på längre sikt. Framtida rationaliseringsåtgärder inom jordbruk

och skogsbruk kommer säkerligen att utplåna många sämjegränser eller

öppna möjligheter för en smidig och ändamålsenlig lösning av gränsfrågor

i samband med andra fastighetsbildningsåtgärder. De faktiska olägenhe­

terna med en legaliseringsförrättning som inte leder till ett fastställande av

Sämjegränserna beror vidare i hög grad på det sätt på vilket den tillgäng-

liga utredningen tillvaratas vid förrättningen och hur den föreskrivna kart­

redovisningen verkställs. Vid utformningen av de särskilda lagreglerna

kommer jag därför att förorda en lösning som i jämförelse med utrednings­

mannens förslag syftar till att skapa större garantier för att utredningen

blir tillfredsställande tillvaratagen och kartredovisningen görs på ett betryg­

gande sätt. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Det är givetvis tänkbart att sakägarna i en del fall kan hysa starkt in­

tresse av att få gränsfrågorna slutligt avgjorda i samband med legalisering.

En möjlighet för sakägare att få till stånd gränsbestämning skulle från

denna utgångspunkt kunna vara av praktiskt värde. Det bör emellertid en­

ligt min mening samtidigt beaktas, att en sådan ordning i många fall kan

komma att i väsentlig utsträckning tynga och förlänga en förrättning som

annars på ett snabbt och enkelt sätt skulle ha lett till legalisering. Jag vill

i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på de särskilda förhål­

landen som kan uppstå sedan den nya jordabalken och den nya fastighets­

bildningslagen trätt i kraft. Det är inte uteslutet att legaliseringsförrätt-

ningar då kommer att begäras i en omfattning som vida överträffar den

beräknade verksamheten under tiden dessförinnan. I ett sådant läge kan

det bli nödvändigt att ge legaliseringsförrättningarna hög prioritet. Förde­

larna med ett enkelt förfarande är då uppenbara. Även vid en av andra skäl

inom visst förrättningsområde koncentrerad legaliseringsverksamhet kan

det visa sig vara betydelsefullt att gränsbestämningsfrågor inte behöver

sammankopplas med själva legaliseringarna utan kan handläggas efter en

särskild turordning. Jag anser således att övervägande skäl talar mot att

avsteg görs från principen att gränsbestämning inte skall ske vid legalise­

ringsförrättning.

Utredningsmannen föreslår att initiativrätten till legalisering enligt den

nya lagen i princip endast skall tillkomma delägarna i den delade egendo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

49

men. Officialinitiativ skall få förekomma bara när det framgår att en lega­

lisering har betydelse för genomförandet av annan fastighetsbildningsåt-

gärd.

En del remissinstanser har riktat kritik mot förslaget om en så snäv be­

gränsning av det allmännas möjligheter att påverka legaliseringsverksam-

heten. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör i vart fall överlantmätaren

ges befogenhet att påkalla separata legaliseringar, medan från annat håll

sätts i fråga om inte en på detta sätt vidgad initiativrätt även bör kunna

tilläggas byggnadsnämnd och möjligen också inskrivningsdomare.

Erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande legaliseringslag visar

att det enskilda intresset för en avveckling av bestående privata jorddel­

ningar inte är så stort som skulle vara önskvärt. Det förefaller emellertid

troligt att den nya lagen — med ett enkelt, smidigt och billigt förrättnings-

förfarande — följd av en på lämpligt sätt bedriven upplysningsverksamhet

i detta avseende skall visa sig ge ett mera tillfredsställande resultat. Det

tidigare uttalade målet för reformen, nämligen en så snabb och fullständig

avveckling som möjligt av alla privata jorddelningar, kan emellertid inte

uppnås utan att särskilda åtgärder sätts in. Frågan om sådana åtgärder får

tas upp till närmare prövning i samband med övergångsbestämmelserna till

förslagen om ny jordabalk och kommande fastighetsbildningslag. Ett sätt att

redan nu öppna möjlighet att driva på verksamheten är att som lantmäteri-

styrelsen föreslagit ge överlantmätaren viss initiativrätt beträffande legali­

sering. Jag tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag. Initiativrätten bör avse

sådana fall då det är av större allmän betydelse att delningar inom en by

eller annat sådant område legaliseras. Innan större erfarenhet vunnits av

legaliseringslagens verkningar, bör dock varsamhet iakttas vid förordnande

om legalisering utan ansökan av sakägare.

Beträffande legaliserings rättsverkningar innebär utredningsmannens

förslag att den privata delningen får samma karaktär som en lagligen gäl­

lande fastighetsbildning. Den privata delningen erkänns alltså som fastig-

hetsbildande. Så snart förrättningsmannens utlåtande vunnit laga kraft

skall enligt förslaget anteckning ske i fastighetsregistret varvid de vid den

privata delningen utlagda lotterna kommer att i princip jämställas med lag­

ligen utbrutna enheter. Till skillnad från vad som gäller enligt 1953 års lag

men i överensstämmelse med ÄUL skall den nya legaliseringslagen enligt

förslaget omfatta också sådana privata delningar där de utlagda lotterna

enligt gällande bestämmelser ej kan registreras som särskilda fastigheter.

Remissinstanserna godtar i allmänhet nämnda huvuddrag i förslaget.

Några remissinstanser berör emellertid därutöver även de tänkbara olägen­

heter som kan uppstå, om byggnadsnämnderna inte får kännedom om att

viss i fastighetsregistret redovisad enhet tillkommit utan den noggranna

prövning som normalt sker vid fastighetsbildning.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

50

Det grundläggande motivet för reformen är att åstadkomma största möj­

liga överensstämmelse mellan den äganderättsliga och den officiella fastig­

hetsindelningen. Det kan följaktligen inte råda någon tvekan om att det vid

en legaliseringsförrättning meddelade erkännandet, på samma sätt som föl­

jer av nu gällande lagstiftning med motsvarande institut, uteslutande skall

avse den privata delningens fastighetsbildande verkan. På sätt utrednings­

mannen utvecklar kommer emellertid det omedelbara praktiska värdet av

ett sådant erkännande egentligen inte fram förrän i och med den efterföl­

jande anteckningen i fastighetsregistret. Registreringsbestämmelserna har

därför en mycket central betydelse i detta sammanhang. Med hänsyn till

såväl det reformarbete som pågår även inom detta område som syftet med

förevarande lagstiftning anser jag dock att det inte kan vara meningsfullt

att nu strängt söka upprätthålla ett direkt samband med gällande registre-

ringsbestämmelser. Jag delar därför utredningsmannens uppfattning att

legaliseringsmöjligheterna i den nya lagen i detta avseende bör göras lika

vidsträckta som enligt ÄUL. Från samma utgångspunkter finner jag emel­

lertid även skäl att förorda en avvikelse från förslaget, nämligen i vad det

innebär att den nya lagen skall innehålla bestämmelser som är av betydelse

för registreringen. Eftersom lagen skall kunna tillämpas på många skilda

typer av privata jorddelningar och dessutom mot bakgrund av växlande

regler om såväl fastighetsbildning som fastighetsregister, är det enligt min

mening mest ändamålsenligt att samtliga behövliga bestämmelser angående

registreringen sammanförs i tillämpningsföreskrifter. En sådan lösning, som

f. ö. står i överensstämmelse med tillvägagångssättet vid tillkomsten av ÄUL,

möjliggör en smidigare anpassning till rådande förhållanden och har dess­

utom den fördelen att lagen inte i onödan behöver belastas med regler av så

utpräglat provisorisk karaktär som annars blir nödvändigt.

I utredningsmannens förslag görs den betydelsefulla begränsningen att

legalisering inte skall tillåtas inom tomtindelat område. Som skäl anges

främst att det inte är tillfredsställande att det allmänna godtar en delning

som strider mot en sådan i detalj utformad plan för fastighetsindelningen

som tomtindelningen innebär. Vidare anförs att en legalisering dessutom

i dessa fall är meningslös, eftersom byggnadslagen erbjuder särskilda möj­

ligheter att få till stånd en fullständig, planenlig överensstämmelse mellan

äganderättsliga enheter och fastighetsindelningen.

Under remissbehandlingen har förslaget kritiserats starkt. Det betonas

att en legalisering knappast hindrar plangenomförandet utan i stället van­

ligen kommer att underlätta den rättsliga tomtbildningen. Vissa remissin­

stanser, bland dem lantmäteristyrelsen, går så långt att de även avstyrker

en särskild undantagsregel för delningar som berör rättsligen bildade

tomter.

För egen del vill jag framhålla att varje begränsning av den nya lagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

51

tillämpningsområde innebär ett avsteg från reformens huvudsyfte. Därtill

kommer en del praktiska skäl. Jag syftar på att ägoutbytesinstitutet ofta

kan vara det mest smidiga och lämpliga medlet för rättslig tomtbildning,

medan inlösenförfarandet enligt byggnadslagen är omständligt. Ägoutbyte

kan verkställas bara mellan registerfastigheter och förutsätter således le­

galisering. Dessa förhållanden stöder otvivelaktigt uppfattningen att lega-

liseringar i många fall kommer att direkt underlätta plangenomförandet.

Därutöver bör påpekas att problem och olägenheter av skilda slag kan upp­

stå, om tomtindelningen berör endast viss del av den sämjedelade egendo­

men. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och eftersom en legalisering

i regel kan antas inte försvåra eller hindra tomtindelningens genomförande

anser jag att den föreslagna begränsningsregeln inte är tillräckligt motiverad.

I 1953 års lag avser det nu diskuterade undantaget endast till tomtbok

överförd tomt, dvs. rättsligt bildad tomt. Vid lagens tillkomst anfördes som

motiv härför att förekommande sämjedelning från tiden före år 1928 av

i tomtboken upptagen tomt inte borde legaliseras. Det angavs dock att fallet

syntes opraktiskt. De enligt detta lagförslag utvidgade legaliseringsmöjlig-

heterna kan enligt min mening knappast ändra uppfattningen att en sådan

undantagsregel främst har ett teoretiskt intresse. I likhet med flera remiss­

instanser anser jag därför att det tänkbara praktiska värdet av en begräns­

ning beträffande rättsligen bildade tomter är alltför obetydligt för att mo­

tivera en särskild undantagsregel. Det bör i detta sammanhang även noteras

att det pågående reformarbetet såväl inom fastighetsbildningslagstiftningen

som angående fastighetsregistreringen synes få till följd att de rättsligen

bildade tomternas särställning i förhållande till andra fastigheter försvinner.

I likhet med utredningsmannen anser jag inte nödvändigt att i den nya

lagen ta upp någon motsvarighet till nu gällande förbehåll angående till-

lämpningen av legaliseringsinstitutet inom vissa delar av Kopparbergs län.

Med utgångspunkt särskilt från förhållandena i nämnda län linns emel­

lertid här anledning att något beröra de konkurrenssituationer som kan

uppstå i förhållande till äganderättsutredning. Utredningsmannen uttalar

att det är uppenbart att, om äganderättsutredning pågår inom visst område

och alltså frågan om en allmän legalisering är under prövning', annan verk­

samhet för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder inte får

sättas i gång.

Jag kan inte utan vidare ansluta mig till denna uppfattning. Ett ovill­

korligt företräde för äganderättsutredning, som ibland kan dra långt ut på

tiden, torde i vissa fall vara olägligt från såväl enskild som allmän syn­

punkt. Frågan om tillvägagångssättet vid konkurrens mellan äganderätts­

utredning och legaliseringsförrättning bör därför i varje förekommande

fall lösas av förrättningsmän och delägare. Möjligen kan det finnas anled­

ning att på nytt överväga frågan vid en eventuell översyn av ÄUL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

52

När det gäller den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet inne»

bär utredningsmannens förslag med avseende på enkla sämjedelningar i

huvudsak följande. Legalisering förutsätter inte att samtliga delägare är

ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Åtgärden skall kunna

ske även när ansökningen bestrids av delägare. Föreligger tvist huruvida

sämjedelning är giltig eller hur delningen i något för legaliseringen väsent­

ligt hänseende är beskaffad, skall delägare dock kunna få tvistefrågan

prövad av allmän domstol innan förrättningen slutförs. Underlåter delägare

att väcka talan, skall förrättningsmannen själv pröva frågan. Den som är

missnöjd med förrättningsmannens avgörande kan sedan överklaga beslutet

till ägodelningsrätten.

I flertalet fall kommer förrättningsmannens prövning att vara begränsad

till frågan om sämjedelningen är giltig. Delningen måste ha inneburit att

den gemensamma äganderätten slutligt upplösts och får således inte vara

tidsbegränsad, endast ha avsett brukningsrätten eller ha tillkommit i strid

med något förbud mot sämjedelning.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de föreslagna riktlinjerna. Några

remissinstanser, däribland kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen, ifrå­

gasätter dock om inte alternativet med talan vid allmän domstol bör slopas.

Som skäl anförs bl. a. att handläggningen av legaliseringsförrättningar an­

nars kan fördröjas i onödan. Det anförs att en ordning som innebär att för­

rättningsmannen som första instans får ta ställning till alla uppkommande

tvistefrågor tillämpas enligt ÄUL och har visat sig ändamålsenlig.

De av utredningsmannen föreslagna huvudprinciperna för legalisering

av enkla sämjedelningar är även enligt min mening i huvudsak lämpligt

avvägda. Det finns emellertid anledning att på vissa punkter söka nå en lös­

ning som i ännu högre grad motsvarar det aktuella behovet av ett effektivt

och smidigt fungerande legaliseringsinstitut. Det råder allmän enighet om

att förrättningsförfarandet av hänsyn till såväl allmänna som enskilda

intressen bör utformas så att det blir så smidigt och billigt som möjligt.

Därför bör det vara tillåtet med en ordning där delägarnas möjligheter till

ställningstaganden eller åtgärder inskränks till vad som är nödvändigt från

rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till att det övervägande antalet sämje­

delningar bestått och respekterats under lång tid, är det f. ö. inte troligt

att fråga om delnings giltighet kommer att bli aktuell annat än i rena un­

dantagsfall. Det torde bli sällsynt att eventuell oenighet om delningens

beskaffenhet får en sådan självständig betydelse vid förrättningen att den

kan hindra att delningen erkänns. Tvister av sistnämnda slag torde lämp­

ligen kunna avgöras inom ramen för en samtidigt påkallad eller efterföljande

gränsbestämningsförrättning. Jag hyser den uppfattningen att förrättnings-

männen i allmänhet är väl skickade att bedöma de frågor av detta slag som

kan uppkomma vid en legalisering. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det

därför inte finnas några avgörande betänkligheter mot en ordning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

innebär att förrättningsmannen, med förebild från ÄUL, får ta ställning

till samtliga vid förrättningen uppkommande tvistefrågor. Mot bakgrund av

dessa överväganden anser jag att någon regel som möjliggör att tvist an-

gående delnings giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild

rättegång vid domstol medan förrättningen vilar inte bör införas.

I fråga om delningar som berört flera fastigheter och genomförts utan

hänsyn till de mellan fastigheterna gällande gränserna, komplicerade säm-

jedelningar, föreslår utredningsmannen avsevärt strängare villkor för legali­

sering än i fråga om enkla sämjedelningar. Utredningsmannen utgår därvid

fiån att komplicerade sämjedelningar har svagare rättsverkningar än enkla

sämjedelningar och att det normalt råder osäkerhet angående komplicerad

delnings giltighet. Mot bakgrund bl. a. av det ställningstagande som gjordes

vid nu gällande legaliseringslags tillkomst indelar utredningsmannen de

komplicerade sämjedelningarna i två grupper, där visshet angående den

civilrättsliga giltigheten utgör skiljelinjen. I den första gruppen ingår del­

ningar vilkas giltighet blivit fastslagen genom domstols avgörande och del­

ningar ^om inneburit att var och en av delägarna fått ägor inom-varje

fastighet som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Dessa delningar

löreslås skola behandlas efter samma regler som enkla sämjedelningar. I

fråga om den andra gruppen, som omfattar övriga komplicerade delningar,

innebär utredningsmannens förslag att legalisering ej får ske mot delägares

bestridande. Av hänsyn till inteckningshavarnas ställning uppställs dess­

utom det särskilda villkoret för legalisering att inte någon av fastigheterna

svarar för andra inteckningar än sådana som gäller i hela delningskomplexet

i samma inbördes ordning.

Vid remissbehandlingen har dessa ställningstaganden tilldragit sig ett

förhållandevis livligt intresse. Från något håll görs gällande att i stället

för det passiva villkoret att ingen motsätter sig legalisering bör uppställas

ett krav på att alla delägare uttryckligen medger åtgärden. Andra remiss­

instanser åter förordar lösningar som innebär en mer eller mindre långt­

gående uppmjukning av utredningsmannens förslag. Till stöd härför anförs

bl. a. att såväl den jordägande befolkningen som kreditgivare i praktiken

inte är benägna att dra någon direkt skiljelinje mellan de rättsverkningar

som följer på en enkel och en komplicerad sämjedelning.

Enligt min mening präglas den av utredningsmannen förordade lösningen

av en alltför stor försiktighet. Flertalet komplicerade sämjedelningar har

tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande. I allmänhet har alltså

en förhållandevis lång tid förflutit under vilken sämjelotterna brukats,

intecknats och överlåtits i enlighet med delningen. Det är därför knappast

förvånande att den jordägande befolkningen och kanske även kreditgivarna

i allmänhet inte gör någon skillnad mellan enkla och komplicerade delningar.

Vid en av praktiska skäl, t. ex. för att vinna fördelar från arronderingssyn-

punkt, motiverad samtidig delning av flera fastigheter kan varken tillväga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

53

gångssättet vid själva åtgärden eller för delägarna därvid kända andra om­

ständigheter antas ha markerat att delningen skulle bli mindre bindande

för parterna än andra privata jorddelningar. Bortser man från fall då det

görs gällande att delningen gällt endast brukningsrätten eller av andra skäl

inte kan antas ha gällt en definitiv upplösning av samäganderätten, är det

därför inte sannolikt att tvist angående den civilrättsliga giltigheten upp­

kommer annat än i undantagsfall.

Mot bakgrunden av vad som sålunda har anförts anser jag att man inte

heller för de komplicerade sämjedelningarna bör uppställa något krav på

att delägare samtycker till legalisering eller inte motsätter sig åtgärden.

Delägare bör även i dessa fall, såsom också f. n. gäller enligt ÄUL, vara

hänvisad att anföra besvär över förrättningen, om han anser att delningen

inte är bindande.

Frågan om legaliserings inverkan på inteckningshavares ställning upp­

märksammades vid tillkomsten av ÄUL. Som huvudregel gäller att en civil­

rättsligt giltig sämjedelning omedelbart kan påverka inteckningsförhållan-

dena. Inteckning som meddelats i andel av fastighet anses efter en privat

delning belasta enbart motsvarande sämjelott. På liknande salt torde ett

avtal om återgång av sämjedelning få till följd att inteckning i sämjelott

därefter gäller i motsvarande andel av hela fastigheten. Delagarnas egna

dispositioner kan således i hög grad ändra en intecknings rättsverkan. En

legalisering synes däremot inte behöva medföra annan effekt för inteck-

ningshavare än att redan bestående förhållanden stabiliseras. Detta gäller

dock främst de enkla sämjedelningarna. Det har gjorts gällande att en lega­

lisering av en komplicerad sämjedelning någon gång kan få ogynnsamma

följder med avseende på inteckningar. Som exempel har anförts att en äga­

res andelar i flera fastigheter kan ha blivit utlagda på sådant sätt att han

inte fått någon mark inom en av fastigheterna trots att hans andel i donna

fastighet är särskilt intecknad.

Det finns inte anledning att här närmare gå in på de nu antydda proble­

men. Enligt min uppfattning kommer dessa att få betydelse endast i undan­

tagsfall. Förekommande risker för inteckningshavare torde kunna bli till­

räckligt beaktade genom en bestämmelse om oskadlighetsprövning i likhet

med vad som gäller enligt ÄUL. Det kan dock vara motiverat att, såsom

utredningsmannen föreslår, ytterligare stärka inteckningshavarnas stall­

ning genom att göra dem till sakägare vid legaliseringsförrättnmg angående

komplicerad sämjedelning. Är det uppenbart att inteckningshavare inte kan

komma att lida skada genom legalisering synes det dock inte vara nödvän­

digt att han får personlig kallelse till förrättningen.

Legalisering av arealöverlåtelse kommer enligt utredningsmannens förslag

inte att kringgärdas med något annat särskilt villkor än den tidigare berörda

tidsgränsen. Arealförvärv som skett dessförinnan blir alltså vid legalise-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

55

ringsförrättning jämställt med en enkel sämjedelning. Förrättningsman-

nens prövning av förutsättningarna för ett erkännande av delningen måste

emellertid i ett sådant fall även omfatta en kontroll av att föreskriven form

för överlåtelse av fast egendom har iakttagits och att fånget inte heller är

ogiltigt på grund av annan särskild lagstiftning, t. ex. jordförvärvslagen.

Förslaget avser förutom arealöverlåtelser även privata ägostyckningar och

separata överlåtelser av fastighet tillkommande andel i samfälld mark.

Fångets natur saknar helt betydelse i sammanhanget.

Jag har vid behandlingen av frågan angående den för nu aktuella priva­

ta delningar avsedda särskilda tidsgränsen redan klargjort att övervägande

skäl enligt min mening talar för att möjligheterna till legalisering även i

dessa fall bör göras så vidsträckta som möjligt. Detta krav synes bli väl

tillgodosett om denna typ av delningar på sätt utredningsmannen har före­

slagit i princip behandlas som enkla sämjedelningar.

I fråga om andelsförvärv i samfälld mark kan anmärkas att det resultat

som en legalisering medför f. n. inte är möjligt att uppnå med stöd av nå­

got motsvarande fastighetsbildningsinstitut. Däremot innehåller kommitté­

förslaget till ny fastighetsbildningslag, som jag strax skall återkomma till,

bestämmelser om avstyckning av fastighets andel i samfälld mark. Det har

emellertid visat sig att just denna typ av privata jorddelningar påfallande

ofta utgör ett hinder för önskvärda rationaliseringsföretag, framför allt

inom skogsbruket. Åtgärder för en anpassning till redan bestående ägande-

rättsliga uppdelningar torde vid sådant förhållande bli ofrånkomliga. Det

finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att ställa denna fråga

på framtiden. I likhet med utredningsmannen föreslår jag alltså att den nya

lagen vid sidan om arealöverlåtelser och privata ägostyckningar även skall

omfatta andelsförvärv i samfälld mark.

Vid remissbehandlingen har påpekats att delägare ibland kan vilja bestrida

en legalisering av arealförvärv och i stället söka få avstyckning till stånd.

Förvärvaren kan ha ett intresse av att exempelvis frågor om styckningslot­

tens rätt till väg eller andel i samfälld ägolott eller om gränsbestämning

prövas i ett sammanhang.

Det kan inte förnekas att en delägare i vissa situationer kan vara mera

betjänt av att få till stånd avstyckning än legalisering. Det är dock enligt

min mening inte lämpligt att ge delägaren en ovillkorlig rätt att få uppskov

med legaliseringsförrättningen i ett sådant fall. Situationen kan vara den

att annan delägare har befogad anledning att få legalisering utan dröjsmål.

Det kan också ibland föreligga ett allmänt intresse av att legaliseringsför­

rättningen inte försenas. Hänsyn måste även tas till att lång tid förflutit

sedan överlåtelsen skedde och att delägaren alltså haft god tid på sig att

begära fastighetsbildning i vanlig ordning. Samtidigt är det självfallet ett

starkt intresse att förrättningsmannen tar till vara de möjligheter som

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

56

finns att skapa från fastighetsbildningssynpunkt så lämpliga fastigheter

som möjligt. En avvägning måste alltså ibland ske av motstridande intres­

sen. Det torde få överlämnas till förrättningsmannen att bedöma uppkom­

mande konkurrensfrågor efter de principer som i allmänhet tillämpas i

förrättningsverksamheten.

Med hänsyn till att frågan om sämjeägoutbyten lämpligen bör regleras

i anslutning till lagstiftningen om införandet av nya jordabalken delar jag

utredningsmannens uppfattning, att den nya legaliseringslagen inte bör

göras tillämplig på denna typ av privata åtgärder. Detta gäller dock inte fall

där bytet genomförts på sådant sätt och i sådan form att transaktionen

består av ömsesidiga, giltiga arealöverlåtelser. Legalisering bör då kunna

ske i samma utsträckning som gäller för arealförvärv.

När möjlighet öppnas att vinna legalisering inte bara av sämjedelningar

utan också av arealöverlåtelser inställer sig frågan, om inte den möjlighet

till privat jorddelning som alltjämt föreligger vid arealöverlåtelse bör hind­

ras för framtiden genom att en ogiltighetspåföljd tas upp i lag såsom sked­

de beträffande sämjedelning genom 1962 års förbudslag.

En reglering som syftar till att slutgiltigt lösa den rådande dualismen

mellan de civilrättsliga reglerna och bestämmelserna om fastighetsbildning

finns i 4 kap. i det till lagrådet remitterade jordabalksförslaget. Genom 4

kap. 7 § görs sålunda arealöverlåtelses giltighet alltid beroende av att om­

rådet avskiljs genom fastighetsbildning inom viss tid eller att åtgärd för

att få till stånd ett avskiljande vidtas inom viss tid. Remissen följer i denna

del nära lagberedningens förslag. I nära samband med 4 kap. 7 § står de

två följande paragraferna. I 4 kap. 8 §, som också i huvudsak följer be­

redningens förslag, behandlas köp av andel i fastighet. Har i köpehand­

lingen bestämts att andelen skall utbrytas, gäller enligt paragrafen samma

reglering för köpet som enligt 7 §, alltså att köpet för sin giltighet blir be­

roende av att fastighetsbildning kommer till stånd. Har föreskrift om ut­

brytning inte tagits upp i överlåtelsehandlingen, skall förvärvaren av an­

delen anses inneha fastigheten under samäganderätt med den eller de öv­

riga delägarna. I 4 kap. 9 § ges också beträffande köp av fastighets andel

i samfälld mark en hänvisning till bestämmelserna i 7 §. Lagberedningen

tog i sitt förslag upp ett förbud mot överlåtelse av sådan andel, dock med

undantag för det fall att andelen redan registrerats som särskild fastighet.

Att i remissen en annan lösning valts hänger samman med att fastighets-

bildningskommittén sedermera föreslagit att andel i samfälld mark, i mot­

sats till vad som gäller nu, skall få avstyckas. Bestämmelserna i 4 kap. 9 §

förutsätter således att en ny fastighetsbildningslag samtidigt träder i till-

lämpning. Bestämmelserna i 4 kap. 7—9 §§ föreslås bli tillämpliga också

på byte och gåva (4 kap. 29 och 30 §§). I lagberedningens förslag togs vi­

dare upp förslag till ändringar i giftermålsbalken och ärvdabalken med

samma syfte som regleringen i 4 kap. när det är fråga om förvärv av del

Kangl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

57

av fastighet genom giftorätt, arv eller testamente. Samma syfte hade också

ett förslag till särskild lag beträffande vissa förvärv på associationsrättens

område.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag till legaliserings-

lag har föreslagits av några remissinstanser att den i 4 kap. jordabalksför-

slaget upptagna regleringen skall införas redan i samband med legalise-

ringslagen och alltså innan balken i övrigt träder i kraft.

Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för jordabalkens regle­

ring på området förutsätter bestämmelsen om förvärv av fastighets andel

i samfälld mark i 4 kap. 9 § att nya fastighetsbildningsregler samtidigt in­

förs. Det kan därför inte komma i fråga att redan nu införa någon motsva­

righet till denna paragraf. Vad som skulle kunna införas redan på detta

tidigare stadium är en motsvarighet till reglerna i 4 kap. om betydelsen av

att fastighetsbildning sker såvitt gäller köp, byte och gåva av område och

andel i fastighet (4 kap. 7 och 8 §§ samt hänvisningarna beträffande byte

och gåva i 4 kap. 29 och 30 §§). Samtidigt torde då också böra övervägas om

inte de av lagberedningen föreslagna reglerna på familjerättens, successions-

rättens och associationsrättens områden på motsvarande sätt bör införas

före övrig följ dlagstiftning till balken. Samtliga behövliga regler på detta

område skulle lämpligen kunna samlas i en särskild lag.

Vad först beträffar areal överlåtelser har den i 4 kap. 7 § jordabalksför-

slaget upptagna regleringen under remissbehandlingen av balken inte mött

någon erinran. Som jag anförde vid remissen till lagrådet bör en regel enligt

vilken köp av ett område alltid skall vara beroende av att området utbryts

och fastighetsbildning kommer till stånd hälsas med tillfredsställelse. Det

är givetvis en fördel ju tidigare en sådan regel kan införas i lagstiftningen.

Jag instämmer därför i det under remissbehandlingen av förslaget till lega-

liseringslag framförda kravet, såvitt det går ut på att göra bestämmelserna

om köp av område tillämpliga redan i samband med att en legaliseringslag

träder i kraft. Naturligtvis gäller detta också reglerna om förvärv av område

genom byte eller gåva. En redan nu genomförd lagstiftning på området

kommer enligt vedertagna principer att avse efter ikraftträdandet skedda

förvärv, varigenom fråga om utbrytning och fastighetsbildning aktualiseras.

Lagregeln om arealöverlåtelses beroende av att fastighetsbildning sker

bör nära följa avfattningen av 4 kap. 7 § i lagrådsremissen med förslag till

ny jordabalk. Ansökan om förrättning bör alltså i princip göras inom sex

månader från den dag då köpehandlingen upprättades. Pågår redan för­

rättning för områdets avskiljande, bör köpet bringas till förrättningsmän-

nens kännedom och läggas till grund för förrättningen. Sker inte fastighets­

bildning i överensstämmelse med köpet, bör detta bli ogiltigt. Angående de

närmare skälen till att denna lösning valts får jag hänvisa till jordabalks-

remissen.

När det gäller köp, byte och gåva av andel i fastighet är läget något an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

58

norlunda än beträffande arealöverlåtelserna. Ett köp av en andel behöver

ju inte leda till någon konflikt med fastighetsbildningsreglerna, nämligen

om parternas avsikt är att inneha fastigheten gemensamt till viss andel

för vardera parten. Rättsförhållandet mellan dem kan då i huvudsak regleras

av lagstiftningen om samäganderätt eller om enkla bolag. I 4 kap. 8 § första

stycket jordabalksförslaget sägs också att den som köpt andel i fastighet

utan villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar

fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Har par­

terna däremot vid köpet avtalat att andelen skall utbrytas, fordras för köpets

fullföljande att utbrytning också kommer till stånd. I 8 § andra stycket

sägs därför att 7 § äger motsvarande tillämpning, när i köpehandlingen

bestämts att andelen skall utbrytas. Sker ej utbrytning, blir köpet alltså

ogiltigt.

Mellan köp av andel med utbrytningsklausul och arealöverlåtelse före­

ligger vissa viktiga skillnader. Till en början bör märkas att det vid andels-

köpet skall finnas en uttrycklig klausul om utbrytning. Detta kan men be­

höver inte vara fallet vid köp av område. Förekomsten av en sådan klausul

torde underlätta för ena parten att efter vägrad utbrytning häva köpet, även

mot andra partens bestridande, och därigenom undanröja förutsättningarna

för en privat jorddelning. Men vidare kan parterna vid köp av andel i fastig­

het inte, som vid köp av område, bli att betrakta såsom ägare till var sin ägo-

lott på marken. Genom 1962 års lag förbjöds i fortsättningen all sämjedel-

ning och sådan delning är numera utan verkan även i förhållandet parterna

emellan. En faktisk uppdelning av fastigheten efter andelsinnehav torde

därför kunna få verkan bara som en form för uppdelning av bruknings­

rätten till fastigheten. Skulle parterna, utan att först söka utbrytning eller

efter det utbrytning vägrats, trots förbudet mot sämjedelning företa en så­

dan, torde rättsförhållandet dem emellan därför redan enligt gällande rätt

inte kunna betraktas annat än som samäganderätt eller som enkelt bolag.

Som framgår av det sagda torde köp av andel med utbrytningsklausul —-

en förvärvsform som f. ö. torde vara förhållandevis sällsynt — mest erbjuda

rent civilrättsliga problem. Någon fara för fastighetsbildningen torde den

inte erbjuda efter genomförandet av 1962 års lagstiftning. Härtill kom­

mer att bestämmelserna i 4 kap. 8 § jordabalksförslaget hänger nära sam­

man med regleringen i 4 kap. av formkravet och lcöpevillkoren. Redan på

grund därav är det svårt att bryta ut dem ur balkens regelsystem. Enligt

min mening bör därför bestämmelser motsvarande 4 kap. 8 § om köp av

andel i fastighet inte genomföras redan i samband med en legaliseringslag.

Som jag nyss bär antytt upptog lagberedningen i sitt förslag till jorda­

balk vissa följdändringar i giftermåls- och ärvdabalkarna avseende för­

värv genom giftorätt, arv och testamente av område resp. andel med ut­

brytningsklausul. Eftersom jag för överlåtelsefallen funnit att en lagstift­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

59

ning, som träder i kraft före jordabalken, bör begränsas till arealöverlåtel­

serna, bör en motsvarande begränsning göras också beträffande dessa ty­

per av förvärv. Detta bör gälla trots att förvärv av andel med utbrytnings-

klausul torde vara vanligare än förvärv av område såvitt gäller fång genom

bodelning. Också vid de familj er ättsliga och successionsrättsliga förvärven

gäller sämjedelningsförbudet och problem för fastighetsbildningen torde

även här i huvudsak vållas av arealförvärven.

Lagberedningen har vad gäller förvärv genom bodelning och arvskifte

uppställt väsentligt strängare regler än i fråga om förvärv genom legat. Vid

bodelning och arvskifte föreslås att förvärv av område inte alls får ske. I

beredningens förslag hänvisas alltså makarna resp. dödsbodelägarna att

först låta önskad utbrytning äga rum och därefter göra bodelning resp.

arvskifte. Beredningen framhåller, att ett sådant framskjutande av den

rättshandling varigenom äganderättsförvärvet sker av naturliga skäl är ute­

slutet när det är fråga om de vanligaste typerna av överlåtelseförvärv, näm­

ligen köp och byte, och har därför inte heller diskuterats vid gåva. Några

hinder från jorddelningsrättslig synpunkt anser beredningen inte möta mot

den föreslagna lösningen.

I motiven till de föreslagna ändringarna i giftermålsbalken diskuterar

beredningen hur en annan lösning, nämligen i anslutning till reglerna i 4

kap., skulle verka beträffande förvärv genom bodelning. Beredningen kon­

staterar att verkan av att laga delning inte kommer till stånd på grund av

bodelning i många fall inte skulle inskränka sig till att områdesförvärvet

förföll och bodelningen följaktligen blev ogiltig till den del den avsåg om­

rådet. Man måste ofta räkna med en vidare ogiltighet sverkan beroende på

att grunden ryckts undan för andra delar av bodelningen. Makarna skulle

därför inte sällan finna det lämpligt att först göra en partiell bodelning, av­

seende den fasta egendomens uppdelning på områden, och uppskjuta bo­

delningen i övrigt i avvaktan på utgången av frågan om utbrytning. Ett så­

dant förfaringssätt skulle emellertid i realiteten innebära att makarna fun­

nit den ordning, som beredningen förordar, innebära påtagliga fördelar.

Om make vid bodelning trots förbudet tilläggs område av fastighet, blir

bodelningen enligt beredningens förslag i den delen ogiltig, hörbudet sägs

gälla inte bara då makarna själva kommer överens om bodelningen utan

också när vid oenighet mellan dem skiftesman har att bestämma om del­

ningen. Bestämmelserna bör emellertid enligt beredningens mening be­

gränsas så, att de inte omfattar fall då redan det förvärv från makarnas

eller enderas sida, på grund varav egendomen ingår i delningen, är för sin

giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd, samt ytterligare

fastighetsbildning inte är tillämnad. Förbudet bör avse bara åtgärden att

genom själva bodelningen uppdela den fasta egendomen i strid med bestå­

ende fastighetsindelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

60

I fråga om motiven för de föreslagna ändringarna rörande förvärv av om­

råde vid arvskifte hänvisar beredningen till sina motiv för de föreslagna

ändringarna i giftermålsbalken.

Också enligt min mening bör den föreslagna lösningen beträffande för­

varv genom bodelning och arvskifte vara att föredra framför en lösning

efter de principer som föreslås för köp, byte och gåva av område av fastig­

het. I det lagförslag som nu läggs fram ligger beredningens förslag därför

till grund också för bestämmelserna om förvärv genom bodelning "och arv.

I fråga om testamentariska förvärv är enligt 11 kap. 10 § ÄB att skilja

mellan legat och universellt testamentariskt förordnande. Universell testa­

mentstagare är enligt 18 kap. 1 § delägare i boet efter testator. Om flera

bodelägare finns, förvärvar han äganderätt till särskild i kvarlåtenska-

pen ingående tillgång först i och med arvskiftet. Vad angår legat erinrar

beredningen om att testamentet kan innehålla uttrycklig förklaring eller

tolkningsvis få så förstås att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller

testamentstagare (se ÄB 22: 2). I sådant fall får legatarien ett anspråk av

obligatorisk karaktär mot den sålunda förpliktade men inte någon rätt i

det oskiftade boet. Om emellertid med hänsyn till förordnandets syfte och

övriga omständigheter ej annat får anses följa av förordnandet, skall en­

ligt en i 11 kap. 2 § ÄB upptagen tolkningsregel legat utgå av oskifto och

inte avräknas på viss lott. Till följd härav kommer normalt den egendom

legatet avser att vid testators död direkt tillfalla legatarien. Lagberedningen

finner i detta sammanhang inte anledning att behandla andra än detta

senare, sakrättsligt omedelbart verksamma legat.

Legat av område lär inte svara mot något mera framträdande praktiskt

behov. Beredningen vill dock inte helt hindra sådana förordnanden. I

överensstämmelse med vad som föreslås gälla om köp bör emellertid det

testamentariska förvärvet vara beroende av att inom viss tid ansökan görs

om laga delning på grund av legatet samt att med anledning av ansökan

som rätteligen skett laga delning kommer till stånd. Bestämmelse därom

tar beredningen upp i en ny paragraf, 12 kap. 12 § ÄB.

Vid den närmare utformningen av paragrafen tar beredningen upp sam­

ma stränga krav på samband mellan fång och fastighetsbildning som be­

redningen har föreslagit för köp i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget. Om testator

i livstiden själv sökt laga delning och sådan också kommit till stånd före

hans död, får enligt beredningens mening genom testamentstolkning i vanlig

ordning avgöras, om legatet avser viss vid förvärvet bestående fastighet. Om

så är fallet, blir legatet giltigt. Är däremot vid testators död av honom väckt

fråga om laga delning alltjämt beroende på prövning, kan legatet inte vinna

giltighet till följd av den omständighet i och för sig att ansökningen leder

till laga delning och detta inte ens om i testamentstolkningsväg skulle kun­

na fastslås att legatet avser en genom delningen bildad fastighet. För lega-

tets giltighet kräver beredningen att inom föreskriven tid görs ansökan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

61

delningen skall äga ruin på grund av legatet samt att delningen kommer till

stånd med anledning av denna ansökan.

Om testator inte före sin död väckt fråga om utbrytning får det i första

hand ankomma på testamentstagaren att inom viss tid göra ansökan om så­

dan på grund av legatet. Beredningen framhåller att som allmän förut­

sättning för hans behörighet att väcka fråga om delning uppenbarligen

måste gälla att testamentet vunnit laga kraft. För det speciella fallet att

testamentstagaren skall njuta rätt först efter annan måste av naturliga skäl

också krävas att den föregående testamentstagarens rätt upphört.

Vid köp är utgångspunkten för den frist, inom vilken utbrytning föreslås

skola sökas, dagen för köpehandlingen. Med hänsyn till vad beredningen

har konstaterat om tidpunkten, efter vilken testamentstagaren kan söka

delning, bör den för honom gällande fristen enligt beredningens åsikt inte

börja löpa dessförinnan. Men dessutom bör krävas att legatet utgetts. Först

därigenom kan legatarien anses ha för sin del godkänt legatet. Den före­

slagna regeln sägs lämpa sig också för det fall att legatariens rätt i testa­

mentet gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse. Fristens längd

föreslås liksom vid köp till sex månader.

Vad beredningen har föreslagit skall gälla för legat av område bör i prin­

cip tas upp också i den särskilda lag som syftar till att göra överlåtelser av

område beroende av att fastighetsbildning sker. Att helt förbjuda legat av

områden, motsvarande vad som föreslås för förvärv vid bodelning och arv­

skifte, anser jag inte vara lämpligt. Vid de sistnämnda förvärven föreligger

helt andra möjligheter att låta fastighetsbildning föregå förvärvet. Också

för legatens del finner jag emellertid skäl att frångå det av beredningen

uppställda stränga kravet på samband mellan fång och fastighetsbildning.

För det fall att testator i livstiden själv sökt utbrytning av området skulle an­

nars inte bara dagen för avstyckningens avslutande och fastställande utan

också tidpunkten för testators död få en alldeles särskild betydelse för le-

gatets giltighet. Enligt min mening bör i dessa fall legatet kunna bli giltigt

oberoende av om testator avlider före eller efter dagen för avstyckningens

fastställande. Likaså bör som vid köp legatarien alltid ha en frist av sex

månader, så att inte det förhållandet att förrättning för områdets avskil­

jande hinner avslutas innan fristen löpt ut kommer att medföra att legatet

blir ogiltigt. Pågår förrättningen vid fristens utgång, skall dock legatet ha

lagts till grund för denna. Generellt bör naturligtvis också här gälla att

identitet skall råda mellan det utbrutna området och det område som om­

fattas av legatet.

Påföljden av att ansökan inte görs enligt bestämmelserna eller av att

fastighetsbildning i enlighet med legatet inte kommer till stånd blir att le­

gatet inte kan göras gällande med avseende på området. Beredningen fram­

håller, att situationen stämmer nära överens med den som föreligger då

testamentariskt förordnande avser -hs egendom och denna inte finns i

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

kvarlåtenskapen. För detta fall har i 11 kap. 4 § ÄB getts den tolkningsregeln

att förordnandet skall vara utan verkan. Denna regel skall dock enligt 11

kap. 1 § ÄB lända till efterrättelse bara om inte med hänsyn till förord­

nandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förord­

nandet. I motiven till 11 kap. 4 § ÄB uttalades att en omsorgsfull testa-

mentstollcning i åtskilliga fall kunde öppna möjlighet att i en eller annan

form verkställa ett förordnande om viss egendom, trots att denna inte

fanns i kvarlåtenskapen. Ibland kunde det stämma bäst överens med testa­

tor avsikter att viss annan egendom eller kontant vederlag tillföll testa-

mentstagaren. I det stora flertalet fall talade emellertid övervägande skäl

för att förordnandet lämnades utan verkan och i enlighet därmed hade

tolkningsregeln avfattats. Beredningen uttalar som sin mening, att det lär

kunna antas att i fall varom här är fråga en tolkning av testamentet ofta

skall leda till att legatarien tillerkänns annan egendom eller kontant ve­

derlag för den med förordnandet avsedda egendomen, åtminstone om le­

gatarien iakttagit vad som på honom ankommit för att göra legatet verk­

samt. Jag delar denna uppfattning.

Slutligen återstår att behandla de av lagberedningen föreslagna reglerna

på associationsrättens område såvitt avser förvärv av område.

Beredningen uttalar, att det på bolags- och föreningsrättens område fö­

rekommer vissa särskilda slag av förvärv som skulle kunna avse område

av fastighet. Hit hör förvärv på grund av tillskott (apport) vid bildande

av bolag eller förening eller efter bolagets eller föreningens bildande samt

vidare förvärv genom skifte vid upplösning av bolag eller förening. Där­

emot torde områdesförvärv inte kunna ske genom fusion. Också i fråga om

andra liknande sammanslutningar, t. ex. vissa tvångssamfälligheter, torde

enligt beredningens mening vad som nyss har sagts om skifte böra gälla.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning har beredningen följt

sitt eget förslag när det gäller förvärv genom bodelning och arvskifte.

Jag ansluter mig till beredningens lösning för de associationsrättsliga

förvärvens vidkommande. Förvärv av område skall alltså inte få ske i så­

dana fall. Också här måste fastighetsbildning, liksom vid förvärv genom

bodelning och arvskifte, föregå förvärvet.

I sitt förslag har lagberedningen gjort undantag från tillämpningen av

de föreslagna bestämmelserna om förvärv av område i vissa fall. De åsyf­

tade fallen är sådana förvärv som sker i överensstämmelse med fastställd

stadsplan eller tomtindelning. Vad först gäller tomtindelning anför bered­

ningen i motiven till 4 kap. 7 § jordabalksförslaget, att genom administra­

tiva förfoganden de tomtindelade områdena, oberoende av särskilda del-

ningsåtgärder, erhållit sin utformning för bebyggande. Den administrativa

tomtindelningen får emellertid full fastighetsbildande verkan först när lag­

fart söks på område som genom tomtindelningen utlagts till tomt eller

tomtdel eller när administrativt bildad tomt skall införas i tomtboken (1 kap.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

63

3 § fastighetsbildningslagen för stad). Uppenbart är att de områden som

överlåts redan dessförinnan är bestämda genom den administrativa uppdel­

ningen och att något behov av enskilt initiativ för fastighetsbildningen inte

föreligger. Beredningen framhåller att också fastställd stadsplan i vissa fall

har avstyckande verkan. Detta inträffar när enligt planen del av tomt ute­

sluts ur tomtindelning. När lagfart söks på tomtdelen eller, om den utan

föregången lagfart skall avföras ur tomtboken, när den avförs är den att

anse som avstyckad (1 kap. 1 § andra stycket fastighetsbildningslagen för

stad). Beredningen föreslår därför att bestämmelserna om köp, byte och

gåva av område inte skall äga tillämpning i fråga om överlåtelse i överens­

stämmelse med fastställd stadsplan eller tomtindelning (20 § förslaget till

promulgationslag). Vad beträffar förvärv genom bodelning, arv och testa­

mente samt genom bolagsskifte m. m. tar beredningen upp motsvarande

undantag såvitt avser förvärv i överensstämmelse med fastställd tomtindel­

ning. Däremot anser sig beredningen i detta sammanhang kunna bortse

från ny stadsplans avstyckande verkan.

I en lag om förvärv av område av fastighet bör tas upp en undantags­

regel motsvarande den som beredningen har ställt upp. För enkelhetens

skull bör också vid andra förvärv än de rena överlåtelsefallen köp, byte

och gåva undantag göras för förvärv i överensstämmelse med fastställd

ny stadsplan. Jag är dock medveten om den ringa praktiska betydelsen

härav.

Som jag tidigare har framhållit är det omedelbara syftet med den före­

slagna lagstiftningen om förvärv av område av fastighet att för framtiden

hindra den irreguljära fastighetsbildning som varit möjlig genom att så­

dana förvärv trots att utbrytning inte kommit till stånd ändå tillerkänts

civilrättslig giltighet. När det gäller förvärv av andel i fastighet har mot­

svarande syfte redan tidigare kunnat nås genom ett förbud riktat enbart

mot den privata delningen, sämjedelningen. Eftersom ett arealförvärv re­

dan i sig förutsätter en privat delning, måste ett ingripande här ske direkt

i de civilrättsliga reglerna för fångets giltighet. En sak är att införa sådana

regler för framtida förvärv. Väsentligt större problem möter om ingripan­

det i någon form skall rikta sig också mot redan skedda förvärv.

Att ingripa mot redan skedda och hittills som civilrättsligt giltiga be­

traktade arealöverlåtelser med en retroaktivt verkande ogiltighetsregel lär

inte kunna komma i fråga. Ett tänkbart alternativ är att i princip förbjuda

den som vid lagens ikraftträdande är ägare till området att överlåta detta

vidare, om inte utbrytning kommer till stånd. Den föreslagna lagstiftningen

skulle då kunna göras tillämplig på alla förvärv som sker efter ikraftträ­

dandet. En sådan lösning är emellertid uppenbarligen inte lämplig i fråga

om förvärv genom bodelning, arvskifte och testamente och inte heller i

fråga om de associationsrättsliga förvärven.

Enligt min mening bör man inte i detta sammanhang söka lösa proble­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

64

men med de redan skedda arealförvärven. Lagstiftningen om förvärv av

område av fastighet bör enbart ta sikte på förvärv som sker efter ikraft­

trädandet och varigenom ytterligare fastighetsdelning aktualiseras. Som

framgår av det anförda bör genom ifrågavarande lagstiftning vissa bestäm­

melser som upptagits i förslaget till den nya jordabalken införas i förväg.

Lagstiftningen blir alltså i viss mening provisorisk. Det bör därför anstå

med andra åtgärder än sådana som oundgängligen behövs av hänsyn till

kontrollen över fastighetsbildningen.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet ut­

arbetats förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (le-

galiseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.

Lagförslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Specialmotivering

Förslaget till lag om erkännande av privat jorddelning som

fastighetsbildning (legaliseringslag)

Utredningsmannen föreslår att lagen ges rubriken lag om erkännande

av sämjedelning m. m. En sådan rubrik kan emellertid inge den felaktiga

föreställningen att sämjedelningar och andra privata jorddelningar f. n.

inte alls erkänns av rättsordningen. En förrättning enligt lagen avser

dock endast att i efterhand tillägga privat jorddelning fastighetsbildande

verkan, något som brukar betecknas legalisering. Begreppen privat jord­

delning och legalisering torde numera ha så välkänd innebörd inom fas­

tighetsrätten att det inte finns något hinder mot att uttrycken används

i lagstiftningen. Legalisering kan visserligen även avse andra åtgärder än

ett erkännande av delnings fastighetsbildande verkan, t. ex. bestyrkande

av namnunderskrifts riktighet i vissa fall. Risken för förväxling och miss­

förstånd är dock praktiskt sett utesluten. Lagen har därför getts rubriken

lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legalise­

ringslag) .

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

¹ §•

Denna paragraf innehåller huvudreglerna angående lagens omfattning

och innebörd.

Av den allmänna motiveringen framgår, att jag inte delar utrednings­

mannens uppfattning om behovet av en mera omfattande särbehandling

av de komplicerade sämjedelningarna. Delägare i på detta sätt delad egen­

dom bör sålunda inte få större möjlighet att motsätta sig legalisering än

65

ägare till fastighetsdel som uppkommit genom annan form av privat jord­

delning. Den enda skillnaden med avseende på legaliseringsinstitutets ut­

formning för skilda typer av sämjedelningar blir enligt departementsför-

slaget att vissa bestämmelser ställs upp till skydd för rättighetshavare vid

legalisering av delning som berört flera fastigheter. De grundläggande be­

stämmelserna om legalisering bör därför göras gemensamma för alla del-

ningstyper som omfattas av lagen.

Det föreslagna legaliseringsinstitutet kommer i många avseenden att

stämma överens med motsvarande institut i ÄUL. Det är därför naturligt

och ändamålsenligt att denna likhet i största möjliga utsträckning beaktas

vid utformningen av den nya lagen. I fråga om de båda institutens omfatt­

ning föreligger i huvudsak bara den skillnaden, att enligt ÄUL legalisering

medges av sämjeägoutbyte medan den nya lagen av skäl som har redovi­

sats i den allmänna motiveringen i princip inte bör äga tillämpning på

denna speciella form av delning. Byte som i realiteten innefattat ömsesi­

diga arealöverlåteler kan dock leda till legalisering men dessa betraktas

i så fall som separata delningar.

Den i första stycket av paragrafen intagna huvudregeln angående lagens

omfattning anknyter i fråga om ordval och definitioner i stort sett till ly­

delsen av 8 § andra stycket första punkten i ÄUL. Med tanke på att den

nya lagen inte skall avse sämjeägoutbyten har emellertid uttrycket »liknande

åtgärd» utbytts mot »liknande privat jorddelning». Ifrågavarande typ av

åtgärd kan knappast betecknas som en privat jorddelning i vedertagen

mening.

Genom att samlingsbeteckningen privat jorddelning tas upp i lagtexten

blir det inte nödvändigt att på sätt utredningsmannen har föreslagit ut­

tryckligen göra undantag för delning som inneburit att endast byggnad el­

ler annat tillbehör till fastighet kommit i särskild ägares hand. Någon del­

ning av jord har inte skett i sådant fall.

I fråga om annan privat jorddelning än sämjedelning innehåller andra

stycket ett särskilt undantag för delningar som kommit till stånd efter ut­

gången av juni 1962.

Ett generellt villkor för legalisering är givetvis att delningen är rättsligt

giltig. Beträffande sämjedelning innebär detta till en början att delningen

inte får ha kommit till stånd i strid med 1962 års lag angående förbud mot

sämjedelning av fast egendom eller 1952 års lag om ogiltighet av sämje­

delning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län. I fråga om överlå­

telser gäller det särskilda kravet att alla nödvändiga formföreskrifter skall

ha iakttagits och att fånget inte heller är ogiltigt på grund av annan lag­

stiftning, t. ex. jordförvärvslagen. En allmän förutsättning för legalisering

är vidare att delningen inte gått åter på grund av avtal eller återköp eller

genom att alla sämjelotter förenats i en ägares hand. Det är också uppenbart

att legalisering inte kan komma i fråga om den privata delningen blivit

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

66

hävd genom laga delning eller om lagfart meddelats på arealfång. I det se­

nare fallet är lägenheten att betrakta som fastighet och uppgift enligt for­

mulär F skall lämnas till registerföraren enligt jordregisterförordningens

bestämmelser. Delningen måste vidare ha inneburit en definitiv och för

framtida ägare bindande uppgörelse som kunnat rubbas endast genom laga

delning eller överenskommelse mellan alla delägare. Tidsbegränsad del­

ning eller delning enbart av brukningsrätten kan således inte legaliseras.

2

§•

Denna paragraf innehåller särbestämmelser angående komplicerad sämje-

delning.

Regeln har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande före­

skrift i 8 § andra stycket sista punkten ÄUL. Eftersom legalisering av säm-

jeägoutbyten inte omfattas av lagen, har paragrafen emellertid fått en mind­

re generell utformning än regeln i ÄUL.

Föreskriften om oskadlighetsprövning innebär, att förrättningsmannen

måste konstatera att legalisering inte kan förorsaka innehavare av rättig­

het eller fordran någon skada eller att inteckningsförhållanden på annat

sätt omöjliggör en fastighetsbildning i överensstämmelse med den privata

delningen. Utredningen angående vilka inteckningar eller andra rättighe­

ter som berörs av en legalisering skall givetvis i första hand grundas på

uppgifter från fastighetsboken och andra tillgängliga handlingar. I en del

fall kan det emellertid även behövas att delägare lämnar förrättningsman­

nen närmare uppgifter eller utredning angående förhallanden som kan vara

av betydelse för den aktuella prövningen. Tveksamhet angående risk för

skada eller olägenhet kan ibland undanröjas genom medgivande från ve­

derbörande rättighetshavare. I andra fall åter bör det kunna förväntas att

hinder mot legalisering kommer att avlägsnas genom att delägare och rät­

tighetshavare kommer överens om att ändra inteckningsförhållandena.

3 §•

I första stycket anges att fråga om legalisering alltid skall prövas vid

förrättning.

Andra stycket innehåller regler angående vem som skall handlägga för­

rättningen. Huvudregeln är att förrättning, som gäller jord i stad eller i

ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, verkställs

av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att förrätta

avstyckningar och i övriga fall av distriktslantmätaren. Regeln stämmer

överens med vad som gäller enligt 5 § andra stycket lagen den 18 april 1952

(nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark

med angränsande fastighet m. m.

Av skäl som närmare framgår av den allmänna motiveringen har i de-

partementsförslaget öppnats möjlighet för lantmäteristyrelsen att vid be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

07

hov förordna annan kompetent person till förrättningsman. En regel här­

om har tagits upp som en andra punkt i andra stycket. Regeln har utfor­

mats i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i 2 § första stycket

ÄUL. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att från fall till fall,

avgöra om ett förordnande skall gälla vissa bestämda förrättningar eller

begränsas till särskilt område eller på annat lämpligt sätt. En tänkbar fö­

reskrift i sådant sammanhang är att undantag görs för förrättningar an­

gående legalisering av komplicerade sämjedelningar. Framställning om för­

ordnande torde normalt få ske genom överlantmätarens försorg.

Tredje stycket stämmer överens med 2 § andra stycket ÄUL och inne­

fattar en hänvisning till vissa paragrafer i jorddelningslagen angående sak­

kunnigt biträde, jäv mot förrättningsman och sakkunnig, hantlangning samt

rätt för förrättningsman, sakkunnig och hantlangningsmanskap att beträ­

da ägor.

4 §.

I första stycket fastslås som huvudregel att fråga om legalisering tas upp

till prövning efter ansökan av delägare i fastighet som berörs av delningen.

Vidare föreskrivs att ansökan om legalisering skall vara skriftlig.

Andra stycket innehåller bestämmelser angående möjligheterna att utan

ansökan från delägare ta upp fråga om legalisering till behandling i sam­

band med pågående fastighetsbildningsförrättning. Härför krävs att lega-

liseringen är av betydelse för den tillämnade fastighetsbildningen. Finner

förrättningsmannen t. ex. att ett ägoutbyte bör omfatta även sämjedelad

mark eller att annan åtgärd som rör fastighet eller samfälld mark hindras

eller försvåras av privat jorddelning, får han självmant föranstalta om

legalisering. En förutsättning är att legalisering leder till eller underlättar

en mera ändamålsenlig fastighetsbildning.

Av den allmänna motiveringen framgår att jag har funnit skäl föreslå

att officialinitiativet inte begränsas till fall som avses i andra stycket. De

närmare bestämmelser härom tas upp i tredje stycket. Som villkor för den

särskilda initiativrätten anges att den skall tillgodose ett större allmänt

intresse. En sådan situation kan tänkas föreligga när planer finns

på en mera omfattande rationaliseringsverksamhet inom viss by eller

annat avgränsat område med talrika privata jorddelningar. Det är vidare

möjligt att i trakter där sådana delningar är speciellt vanliga en samlad

och systematiskt bedriven legaliseringsverksamhet kan medföra organisa­

toriska och arbetstekniska fördelar. Det kan i detta sammanhang finnas

skäl att framhålla att en samordnad legalisering i regel är till fördel för

delägarna, ofta i form av lägre förrättningskostnader. Förordnande härom

meddelas av överlantmätaren. Det kan emellertid förväntas att han i dessa

frågor även samråder med och beaktar synpunkter som framkommer från

lantbruksnämnden, skogsvårdande myndighet eller byggnadsnämnd.

08

Den initiativrätt som enligt andra och tredje styckena tillagts förrätt-

ningsmännen resp. överlantmätaren aktualiserar också vissa frågor angå­

ende förrättningskostnaderna. Jag hänvisar i denna del till bestämmelserna

i 8 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

5 §•

I denna jmragraf anges till vem ansökan om legalisering skall inges. Det­

ta sker genom en hänvisning till huvudregeln i 3 § andra stycket första

punkten angående vem som normalt är förrättningsman. Om en i kom­

muns tjänst anställd mätningsman eller en av länsstyrelsen enligt 5 § andra

stycket lagen om fastighetsbildning i stad förordnad person är förrättnings­

man, skall ansökan inges till byggnadsnämnden och annars till distrikts-

lantmätaren. Detta gäller även i fall då förordnande meddelats enligt 3 §

andra stycket sista punkten.

6

§•

I första stycket första punkten anges som huvudregel att sammanträde

med sakägarna skall hållas vid legaliseringsförrättning. I andra punkten

görs vissa undantag från huvudregeln. Sammanträde med sakägarna är

inte nödvändigt, om dessa är ense i ärendet och det är klart att det

inte finns något hinder mot legalisering. Visar en förberedande undersök­

ning att det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas, t. ex. om delning

skett i strid med gällande sämjedelningsförbud, behöver förrättningsman-

nen ej hålla sammanträde. Vad som har sagts nu gäller även när ansökan

skall avvisas. Tänkbara skäl för ett sådant beslut är bristande behörighet

hos den som ingett ansökan samt forumfel. Åtgärder av förberedande art,

tekniska göromål och handläggning som endast innefattar meddelande av

beslut kan givetvis också verkställas utan samband med sammanträde.

Andra stycket innehåller närmare föreskrifter om förrättningsförfaran-

det och är utformat i anslutning till 5 § andra stycket ÄUL. Bestämmel­

serna innefattar främst en hänvisning till vissa paragrafer i jorddelnings­

lagen angående laga skiftes kungörande och fortgång. Till skillnad från

vad som gäller enligt ÄUL hänvisas till kungörelseförfarandet enligt 3 kap.

1 § första stycket jorddelningslagen. Genom att samma regler för kungö­

rande gäller för legaliseringsförrättning som för fastighetsbildningsförrätt-

ning förenklas förfarandet i sådana fall när legalisering handläggs i an­

slutning till förrättning av sistnämnda slag. En annan avvikelse från ÄUL

består i att hänvisning görs till 3 kap. 4 § femte stycket jorddelningslagen.

Enligt detta lagrum får förrättning hållas oberoende av om kungörelse och

kallelse skett i föreskriven ordning, om samtliga sakägare är närvarande.

Genom en särskild föreskrift fastslås vidare att sakägares utevaro från lag­

ligen kungjort sammanträde inte utgör hinder för sammanträdet. Eftersom

legaliseringsförrättning kan handläggas även utan sammanträde, anges

69

vidare att sakägare som vill anmäla jäv mot förrättningsman skall göra det

första gången han för talan i ärendet efter det att han fått vetskap om

jävsförhållandet. Det torde däremot inte finnas något praktiskt behov av

en motsvarande föreskrift angående sakkunnigt biträde. Inte heller synes

det vara nödvändigt att belasta lagtexten med en särskild hänvisning till

5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad angående för-

rättningsmans och byggnadsnämnds åligganden i händelse av jäv.

Tredje stycket innehåller särskilda bestämmelser för förrättning som

avser legalisering av komplicerad sämjedelning. Innehavare av fordran el­

ler rättighet för vilken i delningen ingående fast egendom svarar på grund

av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken skall enligt första punk­

ten behandlas som sakägare vid sådan förrättning. Regeln gäller oberoende

av om fordringen eller rättigheten belastar hela fastighetskomplexet, en­

staka fastighet eller endast del därav. Andra punkten innebär emellertid

en viktig begränsning av den verkan som annars följer av att någon har

ställning som sakägare. Är det uppenbart att rättighetshavare inte kan

tillfogas skada genom en legalisering, behöver förrättningsmannen inte

kalla honom till sammanträde. Det ligger i sakens natur att regeln bör

tillämpas med försiktighet och att förrättningsmannen i alla tveksamma

fall hellre bör utfärda kallelse än förlita sig på att frågan om legalisering

verkligen är helt betydelselös för sakägaren.

7 §■

Denna paragraf innehåller regler om förrättningsmannens åliggande vid

legaliseringsförrättning.

I den allmänna motiveringen har jag anfört att utredningen angående

äganderättsförhållandena inom den delade egendomen normalt inte behö­

ver bli särskilt omfattande. För legaliseringsfrågans avgörande krävs så­

lunda endast att delningen konstateras vara av sådan beskaffenhet som en­

ligt 1 § utgör förutsättning för legalisering, dvs. att det verkligen är frå­

ga om privat jorddelning av det slag som avses med lagstiftningen och att

delningen fortfarande är giltig. I lagtexten innefattas dessa förrättnings­

mannens skyldigheter i den allmänna föreskriften, att han i behövlig om­

fattning skall utreda äganderättsförhållandena inom den delade egendo­

men.

I utredningsmannens förslag anges att delningen skall översiktligt redo­

visas på karta. Denna föreskrift har kritiserats under remissbehandlingen.

Jag har i skilda sammanhang redan framhållit, att det är angeläget att lega-

liseringsförfarandet blir så enkelt och smidigt som möjligt. I fråga om redo­

visningen av sämjegränserna synes emellertid förhållanden och praktiska

behov vara så varierande att det knappast kan vara tillrådligt att uppställa

en regel som generellt medger ett starkt förenklat tillvägagångssätt. Ibland

framgår t. ex. att sämjegräns inom kort blir utplånad genom en samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

läggning eller att gränsernas råtta sträckning skall fastställas vid en efter­

följande gränsbestämning. I andra fall åter föreligger anledning till anta­

gande att fråga om sådan åtgärd inte kommer att bli aktuell under över­

skådlig tid, kanske inte förrän fastigheterna bytt ägare och en tidigare enig­

het angående delningens faktiska innebörd bytts i tveksamhet eller direkt

motstridiga uppfattningar. Förrättningsmannen bör därför i varje särskilt

fall söka anpassa kartredovisningen efter rådande omständigheter. I viss

överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 8 § tredje stycket ÄUL

anges därför bara att delningen skall redovisas på karta. Det har inte heller

ansetts vara nödvändigt att uttryckligen meddela undantag för sådan del­

ning av samfälld mark som inte motsvaras av någon på marken utbruten

ägolott.

I andra punkten, som saknar motsvarighet i utredningsmannens lagför­

slag men stämmer överens med vissa motivuttalanden, fastslås att förrätt­

ningsmannen i viss utsträckning är skyldig att se till att även andra vid

förrättningen tillgängliga uppgifter som är av betydelse för frågan om del­

ningens närmare innebörd tillvaratas genom anteckning i förrättningspro-

tokollet. Det får ankomma på förrättningsmannen att anpassa redovisning­

ens omfattning och noggrannhet efter föreliggande behov. Den föreslagna

bestämmelsen innebär inte någon egentlig avvikelse från huvudregeln i

första punkten angående förrättningsmannens utredande verksamhet. Syf­

tet med föreskriften är nämligen bara att den utredning som trots allt fram­

kommit vid förrättningen eller som utan väsentligt merarbete kan bli till­

gänglig verkligen säkerställs för framtida behov. Regeln kan t. ex. aldrig

utgöra ett självständigt motiv för ett annars onödigt sammanträde med

sakägarna.

8

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående fördelningen av för-

rättningskostnaderna. Huvudregeln i första stycket har utformats i nära

anslutning till 5 § i 1953 års legaliseringslag. Om delägarna kommit över­

ens om fördelningen, bör denna överenskommelse gälla. I annat fall skall

kostnaden i princip fördelas efter den nytta legaliseringen medför för varje

delägare. Avser förrättningen sämjedelning torde andelstalet i regel bli

vägledande för denna bedömning. Vid legalisering av arealöverlåtelse eller

liknande privat jorddelning bör kostnadsfördelningen däremot rimligen

verkställas efter samma principer som vid avstyckning. Andra grunder

för fördelning av kostnaden är även tänkbara, t. ex. om förrättning inte

leder till legalisering och sökanden bort inse att så skulle bli fallet.

Andra stycket innehåller en undantagsregel för förrättning som på­

börjats efter officialinitiativ enligt 4 § andra eller tredje stycket. Leder

sådan förrättning inte till legalisering, skall staten betala förrättnings-

kostnaden. Orsaken till det negativa resultatet saknar betydelse. Det hör

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

71

emellertid kunna förväntas att förrättning utan ansökan från delägare i

regel föregås av en så pass noggrann undersökning att risken för ett miss­

lyckande av denna art är mycket liten. Regeln torde alltså få ringa prak­

tisk betydelse men utgör likväl för delägarna ett nödvändigt skydd mot

oskäliga utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

9 §•

I första stycket första punkten anges att förrättningsmannen skall med­

dela beslut rörande frågan om legalisering. Därmed avses beslut av innehåll

antingen att delningen erkänns som fastighetsbildning eller att hinder mot

sådant erkännande föreligger. Har sakägare bestritt att delning är giltig el­

ler framställt annan invändning som haft betydelse för ärendets utgång,

skall beslutet även omfatta förrättningsmannens ställningstagande i denna

fråga. Beslut enligt denna bestämmelse skall slutligen meddelas, även när

påbörjad förrättning avskrivs på grund av återkallelse och annan delägare

ej yrkat att förrättningen skall fullföljas. Av beslutet skall alltid framgå

hur förrättningskostnaderna skall fördelas. Eftersom legalisering ej inne­

fattar att gräns skall utstakas och utmärkas, skall förrättningen omedel­

bart avslutas och fullfölj dshänvisning meddelas.

Andra stycket innehåller föreskrifter angående särskild underrättelse

till sakägarna när förrättning avslutas utan samband med sammanträde.

Föreskrifterna avser främst det fall att sammanträde aldrig hållits men

kan även bli aktuella, om förrättning avslutas vid en tidpunkt som är okänd

för sakägare som varit närvarande vid föregående sammanträde. Under­

rättelsen skall alltid innehålla fullfölj dshänvisning. Eftersom sakägarkret-

sen till följd av 6 § tredje stycket första punkten ibland kan vara tämligen

omfattande, medges samma lättnad i fråga om skyldigheten att sända un­

derrättelse som gäller för kallelse till sammanträde enligt sista punkten

i nämnda paragraf.

I tredje stycket tas en hänvisning upp till jorddelningslagens regler an­

gående ändring av verkställd förrättning.

10

§.

Denna paragraf innehåller regler om talan mot förrättningsmannens be­

slut. Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 11 § ÄUL. En särskild

föreskrift om att samtliga delägares påskrift på förrättningsprotokollet ut­

gör hinder mot talan har dock sin förebild i 8 § första stycket i 1953 års

legaliseringslag.

11

§•

Denna paragraf stämmer överens med 12 § andra stycket ÄUL. Första

punkten innehåller en erinran om att legalisering inte omfattar någon be­

stämning av gränser. I följande bestämmelse förklaras vidare, att legalise-

72

ring ej inskränker rätten att få laga skifte men att delägarens skyldighet

att ingå i skifte alltid skall bedömas enligt reglerna i 1 kap. 20 § jorddel­

ningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Övergångsbestämmelserna

Av den allmänna motiveringen framgår att den nya lagen bör träda i kraft

den 1 januari 1909. Genom lagen upphävs 1953 års legaliseringslag. Den

upphävda lagen skall dock alltjämt gälla i fråga om förrättning som på­

börjats före utgången av år 1968.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av

fastighet

Den föreslagna lagen innehåller fyra paragrafer och behandlar samtliga

typer av förvärv av område. I 1 § ges bestämmelser om förvärv genom köp,

byte och gåva och i 2 § regler om förvärv genom bodelning, arvskifte och

testamentslegat. Förvärv genom skifte av bolags, förenings eller liknande

sammanslutnings tillgångar eller genom tillskott till bolag eller förening

behandlas i 3 §. I 4 § tas upp de undantag från lagens tillämpning som

hänger samman med de särskilda verkningarna av fastställd tomtindel­

ning och fastställd ny stadsplan.

1 § första stycket, som avser köp, följer nära avfattningen av 4 kap. 7 §

i jordabalksremissen med de modifikationer som betingas av att bestämmel­

sen skall avse enbart förvärv efter lagens ikraftträdande. Redan skedda

arealöverlåtelser berörs inte, i den mån ytterligare uppdelning ej är avsedd.

I paragrafens andra stycke görs första stycket tillämpligt också på byte

och gåva.

I 2 § första stycket ges regeln om förbud mot att genom bodelning eller

arvskifte åstadkomma avvikelse från den bestående fastighetsindelningen.

I sak bygger regeln på beredningens förslag men i redaktionellt hänseende

ansluter den närmare till avfattningen av 1 §. Därigenom torde tydligare

framgå att förbudet bara avser att genom bodelning eller arvskifte åstad­

komma ytterligare uppdelning av en fastighet. Paragrafens andra stycke,

som rör legat av område, följer utformningen av 4 kap. 7 § jordabalksför-

slaget. Som jag tidigare har anfört behövs dock vissa särregler för ansök-

ningsfristens beräkning beroende på de speciella förhållandena vid testa-

mentariska förvärv. Bestämmelserna i 3 § i fråga om bolag, förening eller

liknande sammanslutning stämmer nära överens med 2 § första stycket.

Bestämmelserna i 4 § överensstämmer i sak med innehållet i beredningens

övergångsbestämmelser till reglerna om arealförvärv.

Beträffande de föreslagna reglernas samband med annan lagstiftning kan

följande anmärkas.

Av betydelse för ett arealförvärvs giltighet blir i fall som avses i 1 och

73

2 §§ att förrättning för avstyckning söks. Rätten att ta initiativ till av­

styckning tillkommer enligt 19 kap. 6 § jorddelningslagen såväl fastighe­

tens ägare som, då fråga är om avstyckning på grund av överlåtelse, den

till vilken överlåtelsen ägt rum. I fråga om legat av område framgår av den

nu föreslagna regeln i 2 § att initiativrätten tillkommer såväl dödsboet

som lestamentstagaren.

Beredningen har uppmärksammat den komplikation som uppstår i det

fall att avstyckning inte kan tillåtas, om inte sammanläggning sker av nå­

gon av stvckningsdelarna eller av båda var för sig med annan fastighet

eller fastighetsdel. Initiativrätten till sammanläggning tillkommer enligt

10 § sammanläggningslagen bara ägaren av de områden som skall sam­

manläggas. Beredningen föreslår för överlåtelsefallens del sådana änd­

ringar i jorddelningslagen att en för avstyckningens genomförande behöv­

lig sammanläggning skall kunna begäras såväl av överlåtaren som av den

till vilken överlåtelsen skett. När fråga är om sakägare vars styckningsdel

inte skall ingå i sammanläggningen föreslås detta dock gälla bara om inte

annat avtalats vid överlåtelsen eller framgår av omständigheterna vid

denna. Beredningen förutsätter att de föreslagna reglerna i stort sett skall

vinna analogisk tillämpning vid legat av område.

Fastighetsbildningskommittén föreslår regler som innebär att förrätt-

ningsmännen självmant skall kunna ta upp fråga om sammanläggning,

bl. a. om sammanläggningen behövs för genomförandet av en avstyckning.

Kommittén pekar på att det intresse som ligger bakom de av beredningen

föreslagna bestämmelserna blir tillgodosett genom en sådan lösning.

Enligt gällande rätt saknar alltså part möjlighet att genomdriva en

sammanläggning som på motpartens sida behövs för att avstyckning skall

få ske. Så till vida torde den föreslagna lagstiftningen om förvärv av om­

råde kunna påverka motpartens benägenhet att medverka till fastighets­

bildningen som förvärvet annars blir ogiltigt. Vardera parten äger — om

fastighetsbildning inte sker — påkalla överlåtelsens återgång och behöver

inte, som f. n. ofta kan bli fallet, finna sig i det rådande tillståndet med

alla de olägenheter som det kan föra med sig. I många fall torde vidare

redan vid överlåtelsen kunna förutses att fråga om sammanläggning kan

komma på tal. Ena parten kan då genom avtalat vite eller genom skade­

stånd skaffa sig ett påtryckningsmedel för att förmå motparten att med­

verka till sammanläggningen.

Arbetet på en ny fastighetsbildningslag har inom justitiedepartementet

nu fortskridit så långt att jag inom kort kommer att föreslå att till lagrådet

remitteras ett förslag till sådan lag. Såvitt rör den här diskuterade frågan

avser jag att ansluta mig till den lösning kommittén har förordat. Som

nämnts bygger denna lösning på en annan princip än den lagberedningen

bär tagit upp i sitt förslag. Den tillgodoser dock det av beredningen angivna

intresset. Med hänsyn till att frågan sålunda inom en nära framtid kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

74

att behandlas i ett större sammanhang och avses bli löst efter andra linjer

har jag ansett att man i detta sammanhang inte bör göra någon ändring i

jorddelningslagen eller sammanläggningslagen.

Den nu föreslagna lagen kommer att få betydelse för förfarandet hos

inskrivningsdomaren, när lagfart söks på förvärv av område. I de fall då

förvärv av område inte alls kan ske skall ansökan om lagfart naturligtvis

genast avslås. Om förvärvet är tillåtet men beroende av att fastighetsbild­

ning sker, kan olika situationer uppkomma.

Först kan nämnas det fallet att avstyckning redan är klar, när lagfarts-

ansökan tas upp till prövning. För bifall till ansökan krävs då att fånget

inte är ogiltigt till följd av att den frist om sex månader som gäller för

ansökan om fastighetsbildning löpt ut innan förrättningen avslutades utan

att denna kommit att grundas på förvärvet. Fånget är då ogiltigt oavsett

om identitet skulle kunna visas råda mellan det förvärvade och det avstyc­

kade området. Har förrättningen avslutats inom sexmånadersfristen ford­

ras att den lett till att just det förvärvade området blivit utbrutet. I detta

fall åligger det alltså sökanden att i lagfartsärendet styrka identiteten.

I övriga fall gäller att om ansökan om lagfart görs inom sexmånaders­

fristen, ansökan liksom hittills skall förklaras vilande i avvaktan på av­

styckning av området. Har fristen löpt ut, åligger det sökanden att före­

bringa utredning om att förrättning för områdets avskiljande pågår på

grundval av förvärvet eller att visa att sådan förrättning redan dessförin­

nan hunnit avslutas. Kan sökanden inte visa att något av dessa alternativ

föreligger, är fånget ogiltigt och ansökan om lagfart skall då avslås. Om

förrättning, varigenom tillstånd till avstyckning lämnats, hunnit avslutas

före sexmånadersfristens utgång har sökanden också att visa, att det av

honom förvärvade området motsvarar det som efter fastställelse av för­

rättningen kommer att avstyckas. Är identiteten inte klar är fånget av

denna anledning ogiltigt. Också i detta fall skall ansökan om lagfart genast

avslås.

Vägras avstyckning av området, är förvärvet ogiltigt. Har det när lagfart

först söks redan slutligt fastslagits att avstyckning inte får ske, skall na­

turligtvis ansökan avslås. Inträder ogiltigheten först sedan ansökan om

lagfart förklarats vilande, kan sökanden begära att ansökan tas upp till

ny prövning och avslås. Vägrar sökanden att medverka härtill torde enligt

gällande rätt fastighetsägaren ha att efter talan mot sökanden genom dom

få verkningarna av den vilandeförklarade lagfar Isansökan undanröjda. I

det till lagrådet remitterade förslaget till jordabalk har föreslagits regler

rörande förfarandet hos inskrivningsmyndigheten, vilka väsentligt kom­

mer att underlätta för fastighetsägarna att i den diskuterade situationen

nå åsyftat resultat. Dessa regler har dock på grund av sitt samband med

balkens övriga regler ansetts inte kunna genomföras redan nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

75

Departementschefens hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas enligt 87 § regeringsfor­

men över förslagen till

1. lag om erkännande av privat jorddelning som fastig­

hetsbildning (legaliseringslag),

2. lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av

fastighet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller

Hans Maj :t Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Bilaga

Förslag

till

Lag

om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,

areal överlåtelse eller liknande privat jorddelning, får delningen erkännas

som fastighetsbildning enligt denna lag (legalisering).

Annan privat jorddelning än sämjedelning får legaliseras endast om del­

ningen kommit till stånd före den 1 juli 1962.

2

§•

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen legaliseras

endast om skada icke uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet

för vilken fastighet eller del av fastighet svarar och hinder ej heller i annat

fall föreligger på grund av inteckningsförhållande.

3 §•

Fråga om legalisering prövas vid förrättning.

Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet

där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av

tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i

annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna annan

som äger behövlig kunskap och erfarenhet och som även i övrigt är lämplig

för uppdraget att vara förrättningsman.

Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt bi­

träde och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid

legaliseringsförrättning.

4 §.

Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet

som delats.

77

Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att legali­

sering sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den mån det

kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam hand­

läggning.

Om det är av större allmän betydelse att delningar inom visst område

legaliseras, får överlantmätaren förordna att fråga om legalisering får prö­

vas utan ansökan även i annat fall än som avses i andra stycket.

Kungl. May.ts proposition nr 127 år 1968

5 §•

Ansökan om legalisering göres lios distriktslantmätaren, om förrättningen

enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i an­

nat fall hos byggnadsnämnden.

6

§•

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Samman­

träde behöver ej hållas, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekom­

mer i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall

avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,

5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt 15 § lagen om

delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång

äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kal­

lelse till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stället

för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort sam­

manträde hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrättning

utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången sakäga­

ren för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen

tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran eller

rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av in­

teckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliseringsför-

rättningen. Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada för

sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till samman­

träde.

7 §•

Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhål­

landena inom den delade fasta egendomen och skall redovisa delningen på

karta. Om det behövs, bör övriga uppgifter av betydelse för frågan om

delningens beskaffenhet som framkommer under förrättningen antecknas i

protokollet.

8 §•

Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan del­

ägarna efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om betalnings­

skyldigheten ej träffats.

Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,

betalas kostnaden av staten.

9 §•

Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om

legalisering. I beslutet skall fördelningen av förrättningskostnaden anges.

Förrättningen skall därefter avslutas och fullfölj dshänvisning meddelas.

Avslutas förrättningen utan samband med sammanträde, sändes underrät­

telse därom till varje sakägare som skolat kallas. Underrättelsen skall inne­

hålla fullfölj dshänvisning.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger

16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.

10

§.

Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten ge­

nom besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift

på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.

I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål

gäller 21 kap. avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å

landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrätt­

ningsmannen ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § sam­

ma lag motsvarande tillämpning.

11

§•

Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga

ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla

laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §

första stycket lagen om delning av jord å landet.

12

§.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953

(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra

att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma

lag som påbörjats före utgången av år 1968.

82

andra stycket första punkten ÄUL. Enligt lagrådets mening skulle det vara

lämpligt att öka överensstämmelsen i den delen genom att redan i 1 § första

stycket göra undantag för privata jorddelningar efter juni 1962. Därige­

nom skulle vinnas, att man kan låta det föreslagna andra stycket utgå

och få undantagsregeln uttryckt på ett bättre sätt. I den utformning regeln

har enligt förslaget inbjuder den direkt till felaktigt motsatsslut beträf­

fande sämjedelningar efter juni 1962.

Lagrådet hemställer därför, att 1 § utformas i ett stycke på följande sätt:

»Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,

areal överlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962, får

delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalisering).»

Mot denna lösning — liksom mot lydelsen av ÄUL — skulle visserligen kun­

na anmärkas, att den inte utsäger något om att legalisering ej får ske av sämje­

delning, som väl tillkommit före den 1 juli 1962 men som är ogiltig enligt

1952 års lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av

Kopparbergs län. Den anmärkningen saknar emellertid praktisk betydelse.

Som framhålles i remissprotokollet måste ett generellt villkor för legali­

sering vara, att delningen är rättsligt giltig.

Frågan om en privat jorddelnings giltighet kan givetvis dras under all­

män domstols prövning utan hinder av att den samtidigt är föremål för be­

dömning vid legaliseringsförrättning. När det i remissprotokollet uttalas,

att man inte bör införa någon regel som möjliggör att tvist angående del­

nings giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild rättegång

vid domstol medan förrättningen vilar, torde därmed endast avses att man

inte bör ha någon regel om att förrättningen i det angivna fallet skall för­

klaras vilande (jfr 5 § andra st. i utredningsmannens förslag). Det synes

över huvud vara ett ganska opraktiskt fall att delägare skulle väcka talan

i giltighetsfrågan vid allmän domstol, när han kan få saken prövad vid

legaliseringsförrättning med möjlighet att sedermera fullfölja talan till

ägodelningsrätt genom besvär. Skulle talan väckas vid allmän domstol, bör

det ankomma på förrättningsmannen att efter delägarnas hörande besluta,

om legaliseringsförrättningen skall förklaras vilande eller ej.

Varken i den föreslagna lagtexten eller i remissprotokollet anges, att

legalisering i fråga om rättsverkan skall jämställas med någon särskild

form av fastighetsbildning. Vad angår spörsmålet om fördelning av inteck-

ningsansvar mellan fastigheter som bildats genom legalisering torde — lik­

som vid tillkomsten av ÄUL — meningen vara, att huvudregeln i 37 § 2

inom. inteckningsförordningen skall anses gälla (jfr L3U 1962:35 s. 33).

Inteckningsansvaret skall sålunda ej genom legaliseringen kunna övergå

till att bli enbart subsidiärt. 2 *

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

2

§•

Paragrafen uppställer det särskilda villkor till rättighetshavares skydd

som skall iakttas vid legalisering av s. k. komplicerad sämjedelning. Bak-

84

I likhet med vad som framhölls i förarbetena till ÄUL (prop. 1962: 159

s. 78) uttalas i remissprotokollet, att tveksamhet angående risk för skada

eller olägenhet ibland kan undanröjas genom medgivande från vederbörande

rättighetshavare. Med anknytning till detta uttalande må framhållas att

rättighetshavarens eget medgivande inte alltid är tillräckligt såsom under­

lag för att legaliseringen skulle kunna anses riskfri; i fall av gemensam

inteckning kan nämligen behövas medgivanden såväl från andra rättighets­

havare som från vissa fastighetsägares sida. Att detta förhållande uppmärk­

sammas är angeläget med tanke på att sist åsyftade rättighetshavare och

fastighetsägare inte har ställning som sakägare vid legaliseringsförrättning-

en (jfr 6 § tredje st.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

9 §.

I specialmotiveringen till föreskrifterna i andra stycket sägs, att dessa

kan bli aktuella även i det fall att förrättning avslutas vid en tidpunkt som

är okänd för sakägare vilka varit närvarande vid föregående sammanträde.

Omvänt följer härav att föreskrifterna inte avsetts skola tillämpas i fall

då vid sammanträde getts till känna, att förrättningen kommer att avslutas

viss bestämd dag. För att den sålunda åsyftade innebörden skall komma till

tydligare uttryck vill lagrådet föreslå att lydelsen av första punkten i andra

stycket jämkas så att avfattningen blir följande: »Avslutas förrättningen ej

vid sammanträde eller på dag som angetts vid sammanträde, sändes under­

rättelse om avslutandet till varje sakägare som skolat kallas.»

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

86

har gjorts uttalanden, som måhända har innebörden att omformuleringen

betingats av att denna bestämmelse skulle, i motsats till regeln i det remitte­

rade förslaget till jordabalk, avse endast det köp varigenom uppdelning sker

men ej senare överlåtelser. Oavsett att enligt vad det förut anförda visar

ett sådant skäl för omformulering ej kan anses föreligga, bör en lydelse

i överensstämmelse med vad nu föreslagits vinna företräde, då den bättre

än de tidigare förslagen anger vad som åsyftas.

Förutsättning för att ett arealköp skall bli giltigt är enligt vad som be­

stämmes i förevarande paragraf att fastighetsbildning kommer till stånd

genom förrättning som är sökt senast inom sex månader från köpet. Enligt

vad som synes framgå av det protokoll varigenom förslaget till jordabalk

remitterades till lagrådet avses härutöver i princip skola gälla, att mellan

köpet och förrättningen skall föreligga sådant omedelbart samband som

uppkommer genom att köpehandlingen läggs till grund för förrättningen.

Detta blir händelsen om köpet bringas till förrättningsmannens kännedom.

Från denna huvudregel, som i och för sig nära överensstämmer med lag­

beredningens förslag, stadgas emellertid undantag för det fall att förrätt­

ningen avslutas före utgången av sexinånadersfristen. Kravet på direkt sam­

band mellan köpet och förrättningen efterges då, vilket innebär att en en­

bart efter säljarens bestämmande verkställd förrättning i och för sig är

godtagbar. Denna ordning är icke helt utan våda för köparen. I vissa fall kan

nämligen risk föreligga att genom säljarens anvisningar förrättningen kom­

mer att avse ett område som ej överensstämmer med köpet, och vidare

finns möjlighet för säljaren att genom ensidig återkallelse av förrättningen

åstadkomma att den icke leder till fastighetsbildning. Dessa olägenheter

torde dock ej böra tillmätas större betydelse, särskilt som köparen alltid lär

kunna skydda sig genom att skyndsamt låta köpet komma till vederbö­

rande lantmätares kännedom. Med hänsyn härtill och på grund av de

fördelar som enligt remissprotokollet rörande jordabalken vinnes genom

den föreslagna ordningen synes denna böra godtagas.

Enligt lagrådets mening är vissa jämkningar av redaktionell natur

önskvärda. Lagrådet föreslår, att paragrafens första stycke får den lydelsen

att köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild

ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse

med köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag

då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid ut­

gången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.

2

§•

I paragrafens andra stycke anges, att i visst fall jorddelningsförrättning

skall ha sökts av testamentstagaren eller dödsboet. Stadgandet är avsett att

utgöra en komplettering av de i jorddelningslagens 19 kap. 6 § givna reg­

lerna om behörighet att påkalla förrättning, vilka enligt ordalydelsen icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 maj

1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^änge, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtanden över

förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (le-

galiseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtanden och anför.

Beträffande förslaget till legaliseringslag förordar lagrådet under 2 § att

villkoren för legalisering av komplicerade sämjedelningar uppmjukas i

viss utsträckning. Härigenom skulle fullständig överensstämmelse uppnås

med vad som gäller enligt ÄUL. Motsvarande bestämmelse enligt sistnämnda

lag torde innebära att förrättningsmannen vid legalisering av komplicerad

sämjedelning med stöd av ÄUL har att iaktta sådan försiktighet och nog­

grannhet vid sin oskadlighetsprövning att alla kända förhållanden som

kan medföra risk för berörda rättighetshavare blir beaktade. En sådan ord­

ning är godtagbar även vid legalisering enligt denna lag. Jag kan därför bi­

träda lagrådets förslag till ändrad utformning av paragrafen.

Jag kan i övrigt ansluta mig till vad lagrådet uttalar.

Även de av lagrådet föreslagna ändringarna av förslaget till lag med vissa

bestämmelser om förvärv av område av fastighet bör godtas.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa ytterligare redaktionella

jämkningar böra vidtas i lagtexterna.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (le­

galiseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.