2

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 14 § 2 mom. samt 17—19 och 21 §§ lagen

den 19 maj 1944 om djurskydd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att till 14 § skall fogas ett nytt moment, 4 mom., av nedan angi­

ven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Åsidosätter någon —----------------- hos länsstyrelsen.

För avhjälpande av missförhållan- Föreligga sådana omständigheter

de i avseende å djurskyddet äger att förbud enligt 4 mom. andra styc-

länsstyrelsen samma befogenheter ket kan komma i fråga, skall hälso-

som enligt första stycket tillkommer vårdsnämnden göra anmälan därom

hälsovårdsnämnden.

1 Senaste lydelse av 14 §_2 mom. och 21

till länsstyrelsen.

4 mom. För avhjälpande av miss­

förhållande med avseende å djur­

skyddet äger länsstyrelsen samma

befogenheter som enligt 2 mom. förs­

ta stycket tillkommer hälsovårds­

nämnden.

Underlåter någon att efterkomma

av hälsovårdsnämnd eller länsstyrel­

se meddelad föreskrift, som avses i

2 mom. första stycket och som är av

väsentlig betydelse från djurskydds­

synpunkt, eller föreligger i annat fall

missförhållande av allvarlig natur i

fråga om djurs vård eller behandling,

äger länsstyrelsen meddela den för­

sumlige förbud att handhava djur el­

ler visst slag av djur. Är den försum­

lige ägare av djuret eller djuren, äger

länsstyrelsen dessutom meddela ho­

nom åläggande att avhända sig dju­

ret eller djuren och förbud att an­

skaffa djur eller visst slag av djur.

Förbud enligt detta stycke skall avse

viss tid eller gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända

till omedelbar efterrättelse, om ej

annorlunda förordnas.

se 1965:728 samt av 17—19 §§ se 1946:865.

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Har djuret av polismyndigheten

försålts, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens beslut i kost­

nadsfrågan, av försäljningssumman

innehålla ett belopp som svarar mot

vad av allmänna medel förskjutits.

21

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller åsido­

sätter honom åvilande skyldighet en­

ligt 15 § första stycket eller underlå­

ter att fullgöra vad honom åligger en­

ligt 20 § andra stycket, dömes till

dagsböter.

Om straff

(Föreslagen lydelse)

Har omhändertaget djur sålts ge­

nom polismyndighetens försorg, må

kostnad, som skall återgäldas av

ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är

i fall som avses i 17 § första stycket

första punkten åtal för djurplågeriet

väckt mot ägaren när köpeskillingen

inflyter, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens prövning i

ansvarsfrågan, av köpeskillingen in­

nehålla ett belopp som svarar mot

kostnaden.

§•

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller överträ­

der sådant förbud att handhava djur

som meddelats enligt 14 § 4 mom.

andra stycket eller åsidosätter ho­

nom åvilande skyldighet enligt 15 §

första stycket eller underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt

20 § andra stycket, dömes till böter.

Dömes djurägare för överträdande

av förbud att handhava djur, skall

vid straffets bestämmande hänsyn

tagas till den förlust djurägaren li­

dit genom att hans djur omhänder­

tagits.

------ i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Är djur vid lagens ikraftträdande omhändertaget enligt äldre lag, äger

denna alltjämt tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden

därför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

5

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regcnten, Hertigen av Halland, i

statsrådet på Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling,

J^ohansson, H^olmqvist, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson,

G^{ei jer}, M^yrdal, O^dlinoff, W^ickman, M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förbud att hand­

ha djur i vissa fall och anför.

Inledning

Lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (den s. k. djurskyddsla­

gen) avser vård och behandling av husdjur och andra djur som hålls i

fångenskap. Lagen innehåller dels vissa allmänna bestämmelser om hur

sådana djur skall behandlas och vårdas, dels föreskrifter av mer speciell

karaktär om vad som skall iakttas i samband med en del särskilda för­

faranden med djur. Det har i första hand lagts på hälsovårdsnämnden i orten

ail öva tillsyn över att bestämmelserna efterlevs. Nämnden har sålunda be­

fogenhet att vid vite förelägga den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen

att iaktta föreskrift som den meddelar. Om sådan föreskrift inte följs, får

nämnden själv låta verkställa nödvändig åtgärd på den försumliges bekost­

nad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Polismyndigheten har i

vissa fall rätt att omhänderta djur som är utsatt för djurplågeri och att, om

det anses nödvändigt, sälja eller döda det.

Bestämmelse om straff för djurplågeri finns intagen i 16 kap. 13 § brotts­

balken. Bestämmelsen avser alla slag av djur, således inte bara sådana som

omfattas av djurskyddslagen.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att det i praktiken inte räc­

ker med de möjligheter som djurskyddslagen ger samhällets organ att in­

gripa till förekommande av allvarliga fall av djurplågeri eller fortgående

van vård av djur. Synpunkter av det slaget framfördes sålunda vid en inter-

pellationsdebatt i riksdagens andra kammare i april 1967. Jag förklarade

därvid att det fanns anledning att ta upp frågan till förnyat övervägande.

It Bihang till riksdagens protokoll

1068. 1

saml. Nr

no

6

Riksdagens justitieombudsman har senare i en framställning den 10 augusti

1967 till Kungl. Maj :t framhållit, att det borde vara möjligt att i allvarliga

fall av djurplågeri förbjuda den som inte tar rättelse av andra åtgärder att

för framtiden handha djur (se JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 136). 1968 års

riksdag har uttalat sig i samma riktning vid behandlingen av motionerna

1:86 och 194 samt II: 120 och 255 (3LU 1968: 20, rskr 110).

Med anledning av den kritik som har riktats mot de nuvarande bestäm­

melsernas effektivitet har inom justitiedepartementet i mars 1968 upprät­

tats en promemoria angående hithörande frågor (Stencil Ju 1968: 7). Pro­

memorian mynnar ut i ett förslag om att en bestämmelse om möjlighet alt

meddela förbud att handha djur förs in i djurskyddslagen. Förslaget torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren

(RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrel-

sen (efter hörande av länsveterinärerna), länsstyrelserna i Uppsala, Malmö­

hus, Värmlands och Västerbottens län (efter hörande av några hälsovårds­

nämnder i länen), föreningarna Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,

Sveriges länspolischefer samt Sveriges polismästare, Riksförbundet Lands­

bygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruks-

förbund, Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen, Nordiska

djurskyddsföreningen och Föreningen Djurens vänner i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken skall den som genom misshandel, över­

ansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för

lidande dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år.

Djurskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Vissa ändringar av

och tillägg till de ursprungliga bestämmelserna i lagen har genomförts 1946,

1958 och 1965. I 1 § sägs att lagen avser vård och behandling av husdjur och

av andra djur som hålls i fångenskap. 2—6 §§ innehåller vissa allmänna

regler om behandlingen av djur. I dessa ställs bl. a. upp vissa krav på djurens

förvaringsrum. Vidare sägs att djur skall förses med erforderligt foder och

vatten samt skyddas mot överansträngning och annat lidande. Djur får inte

hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det

inte kan få behövlig vila. S. k. hällning och ldubbning vid betesgång får

inte heller förekomma. Har djur blivit sjukt eller skadat, skall det utan

dröjsmål tas om hand för behövlig vård, om inte sjukdomen eller skadan

är så svårartad att djuret bör dödas. Vissa föreskrifter ges också om trans­

port av djur. Närmare bestämmelser i detta avseende meddelas i kungörel­

sen den 15 december 1944 (nr 781) ang. transport av vissa levande djur

med motorfordon in. m.

I 7 § hänvisas i fråga om slakt av husdjur till en särskild lag av den 4 juxri

1937 (nr 313).

Enligt 8 § får djur inte övas för eller användas vid filminspelning, offent­

lig föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att det utsätts för

ångest eller annat lidande. Om offentlig förevisning av djur meddelas när­

mare bestämmelser i kungörelse den 6 november 1959 (nr 486).

Kennelrörelse och hundpensionat får enligt 8 a § inte drivas yrkesmässigt

eller annars i större omfattning utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. I 8 b §

ges bestämmelser om löplina m. m. för bandhund.

I g—n §§ behandlas särskilda åtgärder med djur, såsom kastrering och

kupering. Sådana åtgärder skall, i den utsträckning som de över huvud taget

får vidtas, i allmänhet utföras av veterinär.

Bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in.

ges i 12 och 13 §§. 1 den män Kungl. Maj :t inte har medgett undantag för

särskild institution eller inrättning, krävs tillstånd av veterinärstyrelsen

för användning som medför lidande för djuret. En närmare reglering av

vad som gäller på området finns i kungörelsen den 17 november 1944 (nr

771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt

ändamål m. m.

Överträdelse av bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §§ straffas enligt 21 §

med dagsböter. Innebär överträdelsen djurplågeri, döms gärningsmannen

till straff enligt 16 kap. 13 § brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning

av djurskyddslagens straffbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ och 8 b § är inte straff sanktione­

rade i djurskyddslagen. Innebär ett åsidosättande av bestämmelserna att

djur otillbörligen utsätts för lidande, tillämpas emellertid brottsbalksbe-

stämmelsen också i ett sådant fall. I övrigt litar djurskyddslagen till ett ad­

ministrativt övervakningssystem som har utformats med riktpunkten att

det skall tillses att de allmänna bestämmelserna efterlevs. Enligt 14 § 1 mom.

har hälsovårdsmyndigheten i orten att öva tillsyn över djurens vård och be­

handling. För sådant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera

tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller

stadsveterinären. Länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka

över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stads-

veterinär fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen över djurskyddet tillkom­

mer veterinärstyrelsen, som har att meddela erforderliga råd och anvisning­

ar till ledning för övriga tillsynsorgan.

Åsidosätter någon vad som föreskrivs i 2—6 §§ eller 8 b §, kan hälso­

vårdsnämnden, i den mån inte särskilda bestämmelser gäller, enligt 14 $

2 mom. meddela föreskrift om vad han har att iaktta enligt dessa paragra­

fer. Nämnden får i sådant fall också förelägga vite. Underlåter någon att

vidta föreskriven åtgärd, har nämnden rätt att verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Häl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

7

8

sovårdsnämnds beslut enligt 14 § 2 mom. kan överklagas hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt djurskyddslagen prövas av

regeringsrätten.

I H § 3 mom. ges vissa bestämmelser om hälsovårdsnämnds handlägg­

ning av djurskydd sär ende.

Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta bl. a. hälso­

vårdsnämnden, tillsyningsman, läns-, distrikts- eller stadsveterinär besik­

tiga djuret samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och

persedlar som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndigheten med­

dela handräckning för att få till stånd sådan besiktning.

Med stöd av 17 § kan polismyndigheten i vissa fall omhänderta djur samt,

om det finnes nödvändigt med hänsyn till kostnaden för djurets vård eller

andra omständigheter, efter värdering låta försälja eller döda det. Förut­

sättning är att djuret är utsatt för djurplågeri och att rättelse inte sker på

tillsägelse av polismyndigheten. Enligt 18 § gäller — med visst undantag —

rättegångsbalkens regler om beslag i tillämpliga delar beträffande åtgärd

som nu nämnts. I 19 § ges bestämmelser om kostnad som föranleds av om­

händertagande enligt 17 §.

Kungörelsen den 17 november 1944 (nr 769) angående förfarandet vid

polismyndighets omhändertagande av djur m. m. innehåller närmare före­

skrifter om vilka åtgärder som skall vidtas i samband med att djur tas om

hand enligt 17 § och om vissa kostnadsfrågor.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör dödas

omedelbart, får enligt 20 § veterinär eller polisman genast föranstalta där­

om. I synnerligen trängande fall har också envar annan sådan rätt. Äga­

rens eller innehavarens mening bör inhämtas i förväg. Den som låter döda

djur med stöd av denna bestämmelse är skyldig att efteråt underrätta äga­

ren eller innehavaren. Kan det ej ske, skall i stället polismyndigheten under­

rättas.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 15 § att låta hälsovårdsnämnd

eller annan besiktiga djur, förvaringsrum o. d. eller som underlåter att läm­

na underrättelse enligt 20 § om att djur har dödats, döms enligt 21 § till

dagsböter.

Kangl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Tidigare behandling av frågan om förbud att handha djur

I det betänkande av år 1938 (SOU 1938: 36), som låg till grund för djur­

skyddslagen, föreslog utredningsmannen att i strafflagen närmast efter

djurplågeriparagrafen skulle införas en ny bestämmelse, som skulle göra

det möjligt för domstol att meddela den som hade begått djurplågeri ett

förbud att ta befattning med djur. För att sådant förbud skulle få med­

delas borde — förutom brottet —- krävas att gärningsmannen kunde antas

10

psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man kan tvinga

en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har att göra med djur, att över­

gå till annan verksamhet. Några remissinstanser anmälde dock tvekan om

behovet och lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen. Andra åter intog

en klart avvisande hållning och framförde därvid betänkligheter av både

principiell och praktisk natur. Dessa invändningar har närmare redovisats

i prop. 1965: 138. Några remissinstanser satte i fråga om inte förbudet bor­

de meddelas av administrativ myndighet i stället för av domstol.

I proposition till 1965 års riksdag (nr 138) togs djurskyddsutredningens

betänkande upp till behandling. I propositionen anfördes i den här aktuella

frågan att det från djurskyddssynpunkt uppenbart skulle vara värdefullt

om man i vissa fall hade möjlighet att beröva en person rätten att handha

djur. Beträffande utformningen av en förbudsbestämmelse uttalades att ett

förbud, meddelat i administrativ ordning, erbjöd vissa fördelar i jämförelse

med ett förbud som beslutats av domstol. Bl. a. kunde man utforma regeln

så att den medgav ingripande på ett tidigare stadium, nämligen genom att

släppa anknytningen till ett konstaterat djurplågeribrott och låta mera all­

männa kriterier på olämplighet att handha djur vara avgörande. Trots att

man således från djurskyddssynpunkt intog en positiv inställning till tan­

ken att införa en förbudsbestämmelse av antytt slag, lades något förslag

därom inte fram i propositionen. Detta motiverades med i huvudsak följan­

de skäl. En så drastisk form av ingripande som förbud att handha djur

skulle säkerligen komina att tillämpas sparsamt, varför den individual­

preventiva verkan skulle bli ganska ringa. En till djurplågeribrottet knuten

förbudspåföljd kunde inte heller väntas förstärka den allmänpreventiva

effekten hos straffbudet i högre grad. Ett förbud kunde mycket kännbart

påverka vederbörandes försörjningsmöjligheter. Sådana verkningar skulle

drabba ojämnt. Härtill kom de praktiska svårigheterna att avgränsa de

konkreta förbuden, så att orimligheter undveks, och att ordna behövlig kon­

troll.

1965 års riksdag fick vid sin behandling av ärendet ta ställning till frå­

gan med anledning av en i anslutning till propositionen väckt motion, vari

yrkades bifall till utredningens förslag. I sitt av riksdagen godkända utlå­

tande anslöt sig tredje lagutskottet (3LU 1965: 31) till den bedömning som

hade kommit till uttryck i propositionen och fann det i vart fall inte för

det dåvarande vara påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida i frågan.

Vid 1967 års riksdag behandlades frågan i en interpellationsdcbatt i andra

kammaren. Jag framhöll därvid att jag hade min uppmärksamhet riktad på

problemet och att det var möjligt att 1965 års ställningstagande fick prövas

om (se andra kammarens prot. 1967: 21 s. 3).

Den förut nämnda framställningen från JO den 10 augusti 1967 var föran­

ledd av en anmälan, som inkom till JO i februari 1967 och vari hemställdes

om utredning huruvida myndigheterna genom sitt agerande i ett angivet fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

12

ha gjort sig skyldig till djurplågeri eller annan överträdelse av lagens be­

stämmelser, ånyo befinns skyldig till sådan överträdelse. Den som bryter

mot meddelat förbud straffas med böter. I 19 § andra stycket föreskrivs

straff för den som, med vetskap om att förbud har meddelats annan, i

sin tjänst låter denne utöva verksamhet som strider mot förbudet. Straffet

är satt till böter.

I Norge gäller loven den 7 juni 1935 um dyrevern. Enligt dess 16 § straffas

den som bryter mot föreskrift som meddelats i lagen eller med stöd av

denna med böter eller fängelse i högst sex månader. För brott som skett

av oaktsamhet är straffmaximum fängelse i tre månader. År 1951 fogades

en ny paragraf till dyrevernsloven. Enligt denna paragraf kan den som på

särskilt grovt sätt eller mer än en gång har förbrutit sig efter vad som sägs

i 16 § för viss tid eller för alltid fråndömas rätten att äga, ha, bruka, handla

med och slakta eller ta befattning med husdjur. Domen kan avse alla dessa

rättigheter eller en eller några av dem. Den kan också begränsas att gälla

endast visst eller vissa djurslag. Att straff inte kan utdömas till följd av att

det subjektiva rekvisitet brister hindrar inte att förbud meddelas. Går eu

dom ut på att den dömde skall fråntas djur som han innehar, skall politiet,

när domen har vunnit laga kraft, ge honom en kort frist att göra sig av med

djuren. Sker det inte inom den utsatta tiden, skall politiet så snart som möj­

ligt sörja för att djuren säljs eller slaktas. Den dömde skall bära all den

kostnad som kan uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Departementspromemorian

I promemorian sägs inledningsvis att de förhållanden som har redovisats

i JO-framställningen har gjort det angeläget att på nytt överväga om inte

möjligheterna att komma till rätta med fall av upprepat djurplågeri och

annan fortgående vanvård av djur bör förbättras. Det hävdas att grundtan­

ken bakom djurskyddslagstiftningen oavvisligen kräver att missförhållan­

den av den arten — även om de numera torde vara sällan förekommande —

så långt som möjligt motarbetas och förhindras. En bestämmelse om möjlig­

het att meddela förbud att handha djur framstår härvid som naturlig och

föreslås därför bli införd i lagstiftningen. I promemorian framhålls härefter

att de skäl som vid tidigare tillfällen har anförts mot förslagen att knyta eu

förbudsbestämmelse till ett domstolsförfärande alltjämt synes ha sin giltig­

het. Vidare anmärks att uppdagade missförhållanden kan vara sådana att

det blir i högsta grad angeläget att man kan inskrida utan att avvakta ett

eventuellt åtal och fällande dom. Det förordas därför att förbud skall kunna

meddelas i administrativ ordning och oberoende av lagföring.

Enligt promemorian är det framför allt fortlöpande vanvård av djur som

påkallar uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Djurplågerifall av ut­

14

Beträffande utformningen av bestämmelsen anges i promemorian att ett

förbud inte alltid behöver avse alla djur som den försumlige har hand om

utan att man i vissa fall bör kunna begränsa det till visst djurslag. Om t. ex.

en lantbrukare vansköter sina nötkreatur men inte övriga djur, bör förbu­

det sålunda kunna avse endast djur av det slag som har blivit misskött.

Vidare bör enligt promemorian ett förbud ibland kunna begränsas på det

sättet att det inte omfattar varje slag av sysslande med djur. Som exempel

nämns att, om hästarna i ett lantbruk regelmässigt överansträngs i förekom­

mande körslor, medan anledning saknas till erinran mot deras stall och ut­

fodring, förbudet bör kunna begränsas till att avse endast deras brukande

som dragdjur.

Enligt promemorieförslaget skall förbud ges antingen för viss tid eller för

alltid. Det har inte ansetts motiverat att ange någon minimi- och maximitid,

när det gäller förbud för viss tid. Trots de betänkligheter som kan anföras

mot att meddela förbud för alltid torde enligt promemorian sådant förbud

böra meddelas, om den försumlige inte har låtit sig rätta av flerfaldiga tids­

bestämda förbudsbeslut. I en sådan situation bör djurens skydd anses väga

så starkt, att hänsyn inte kan tas till att vederbörande på grund av förbudet

kan bli tvungen att för sin utkomst välja annan verksamhet än den han

tidigare har ägnat sig åt. Ett meddelat förbud bör kunna återkallas, när

man är övertygad om att den försumlige ånyo kan anförtros djuren utan

risk för vanvård.

Saknar en förbudsdrabbad ägare vilja eller förmåga att anställa annan

att sköta djuren, kan det bli nödvändigt att han avhänder sig dem. Under­

låter han att själv avyttra djuren, bör enligt promemorian hälsovårdsnämn­

den kunna försälja dem för hans räkning. Med hänsyn till svårigheten att

ange i vilka fall en försäljning framstår som en nödvändig följd av ett för­

bud, torde man emellertid enligt promemorian inte böra meddela några

föreskrifter om försäljningsförfarandet, i allt fall inte förrän någon erfaren­

het har vunnits av den föreslagna lagändringen.

I promemorian hävdas att det i allmänhet inte torde möta några svårig­

heter att kontrollera efterlevnaden av utfärdade förbud, eftersom dessa

mestadels lär komma att gälla personer som är bosatta inom den kommun

där hälsovårdsnämnden har sitt verksamhetsområde. Däremot får man en­

ligt promemorian räkna med att kontrollmöjligheten kan gå förlorad om

en förbudsdrabbad flyttar till annan kommun, eftersom ett rapportsystem

de olika kommunerna emellan knappast är praktiskt genomförbart.

Att straffsanktionera överträdelse av förbud bör enligt promemorian inte

komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

15

Remissyttrandena

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser tillstyrker i princip för­

slaget att införa en bestämmelse som ger möjlighet att meddela förbud att

handha djur eller lämnar förslaget utan erinran. Endast två instanser, RLF

och Sveriges lantbruksförbund, ställer sig direkt avvisande. Något flera ger

uttryck för tveksamhet men motsätter sig inte att en bestämmelse av den

föreslagna typen kommer till stånd. Till denna grupp hör föreningarna Sve­

riges häradshövdingar och stadsdomare samt Sveriges länspolischefer, lant-

bruksstyrelsen och Hushållningssällskapens förbund.

De skäl som har anförts i promemorian till stöd för det framlagda för­

slaget vinner i allt väsentligt anslutning bland de remissinstanser som har

intagit en positiv hållning till förslaget. De vitsordar sålunda allmänt att

nuvarande bestämmelser i vissa fall har visat sig otillräckliga, när det har

gällt att effektivt sätta stopp för fortgående vanvård av djur. Vidare fram­

hålls att, även om dessa fall har varit relativt få, omständigheterna i dem

ofta har varit sådana att det har framstått som högst otillfredsställande att

samhället inte har förfogat över verksamma medel att komma till rätta med

missförhållandena.

RLF och Sveriges lantbruksförbund anser, att de invändningar som har

riktats mot tidigare förslag i ämnet alltjämt är giltiga, och framhåller att

det finns anledning att se allvarligt på frågan med hänsyn till att ett förbud

att handha djur kan innebära ett synnerligen allvarligt ingrepp i en persons

näringsutövning. Enligt RLF:s mening beror förekommande vanvård oftast

på oförstånd, varför upplysning och rådgivning ter sig som de mest ade­

kvata åtgärderna från samhällets sida i sådana situationer.

Förslaget att beslut i ärenden om förbud skall fattas i administra­

tiv ordning godtas av remissinstanserna med ett undantag, nämligen

RLF som hävdar att det bör ankomma på domstol att pröva förbudsfrågor.

Bland övriga remissinstanser råder delade meningar i frågan om vilken myn­

dighet som bör anförtros beslutanderätten. Några remissinstanser tillstyrker

att hälsovårdsnämnderna får denna befogenhet. Flertalet av dem som yttrar

sig i frågan förordar dock att beslutanderätten förbehålls länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det i samband med ett förbud

kan aktualiseras för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor och att

en mängd rättsliga spörsmål kan behöva beaktas vid prövningen. Dessa om­

ständigheter talar enligt länsstyrelsen för att låta länsstyrelserna bli besluts­

myndighet. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Gentemot vad i promemorian har sagts om att behovet av snabba ingripan­

den motiverar att beslutanderätten läggs hos hälsovårdsnämnderna invän­

der veterinär styr elsen att ett beslut om förbud att handha djur varken bör

eller behöver fattas i brådska. Normalt skall det tillgripas först sedan andra,

16

mindre ingripande åtgärder har vidtagits och visat sig verkningslösa. Sty­

relsen framhåller vidare, att det blir lättare att nå enhetlighet i tillämpning­

en av förbudsbestämsnelsen, om beslutanderätten läggs hos de relativt få

länsstyrelserna än om den läggs hos hälsovårdsnämnderna.

Den allmänna konstruktionen av den föreslagna förbuds-

bestämmelsen har föranlett endast en del smärre påpekanden. Föreningen

Sveriges polismästare framhåller att man, när det gäller grunden för ett för-

budsbeslut, i praktiken svårligen torde kunna helt släppa anknytningen till

djurplågeribrottet. Föreningen förordar att bestämmelsen ges den utform­

ningen att förbud skall kunna utfärdas — förutom i fall då meddelad före­

skrift inte har iakttagits —• när uppenbara skäl föreligger för misstanke

om djurplågeri eller när annars missförhållanden av allvarlig art förekom­

mer med avseende på förmåga, vilja eller insikt att vårda djur. Föreningen

gör vidare gällande att det i förslaget till lagtext använda begreppet »hand­

ha» inte täcker alla tänkbara varianter av brukande, ägande och vårdande

av djur och föreslår i stället en uppräkning av dessa, så att det anges att

förbud kan avse att »äga, sköta, slakta eller eljest syssla med djur». Läns­

styrelsen i Uppsala län anser, att lagtexten bör utformas så, att därav fram­

går att förbud får tillgripas endast om andra åtgärder har visat sig verk­

ningslösa eller om det med hänsyn till omständigheterna framstår som

uppenbart gagnlöst att pröva andra åtgärder.

Uttalandet i promemorian att förbud inte skall kunna drabba annan än

den som själv har gjort sig skyldig till vanvård vid handhavandet av djur

har väckt kritik från några håll. Länsstyrelsen i Malmöhus län sätter i fråga

om det är tillräckligt med ett förbud som hindrar en person att handha men

ej att äga djur. För att en djurägare inte indirekt skall kunna medverka till

djurplågeri anser länsstyrelsen att ett förbud även bör kunna avse själva

ägandet av djur. Av samma åsikt är Svenska djurskyddsföreningen, För­

eningen djurens vänner i Stockholm och länsveterinären i Kristianstads län.

Tanken att ett förbud skall kunna begränsas till visst eller vissa

djurslag delas av de remissinstanser som uttalar sig i frågan. Läns­

veterinären i Älvsborgs län påpekar i anslutning därtill, att konstaterade

missförhållanden ibland har visat sig huvudsakligen bero på att djurägare

håller alltför många djur med hänsyn till stallutrymmen och tillgång på

foder. I sådana fall vore det önskvärt, om ett förbud kunde gå ut på att

vederbörande inte fick hålla djur utöver ett visst antal på fastigheten i

fråga. I fall då vanvården har sin grund i fallfärdiga djurbostäder borde för­

budet kunna avse hållande av djur i viss byggnad om denna inte sätts i

stånd.

Enligt veterinärstyrelsen måste ett förbud att handha djur avse varje

form av handhavande. Den i promemorian framförda tanken på en begräns­

ning i det hänseendet finner styrelsen helt orealistisk.

Beträffande giltighetstiden för ett meddelat förbud tar länssty­

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Departementschefen

Genom 1944 års djurskyddslag fick vi — vid sidan av den allmänna straff­

lagstiftningens bestämmelse om straffansvar för djurplågeri — för första

gången en allmän reglering av frågor om vård och behandling av husdjur

och andra djur i fångenskap. Djurskyddslagen innehåller bl. a. vissa all­

männa bestämmelser om hur sådana djur skall behandlas. Om dessa be­

stämmelser åsidosätts på sådant sätt att djur kan sägas otillbörligen ha ut­

satts för lidande, hlir bestämmelsen om ansvar för djurplågeri i 16 kap. 13 §

brottsbalken tillämplig. För kontroll av att djurskyddslagens allmänna be­

stämmelser efterlevs har ett administrativt övervakningssystem anordnats.

Enligt 14 § djurskyddslagen ankommer det i första hand på hälsovårdsnämn­

den i orten att utöva denna kontroll. Nämnden har rätt att använda vissa

tvångsmedel för att åstadkomma rättelse av missförhållanden. Nämnden kan

sålunda enligt 14 § 2 mom. meddela en försumlig djurvårdare vissa före­

skrifter om vad han har att iaktta. Därvid kan vitesföreläggande begagnas

som påtryckningsmedel. Underlåter nagon att vidta föreskriven åtgärd, kan

nämnden låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. De nu

nämnda befogenheterna tillkommer också länsstyrelsen. Vidare kan näm­

nas att polismyndighet enligt 17 § i vissa fall kan omhänderta samt sälja

eller döda djur som är utsatt för djurplågeri.

Djurskyddslagens betämmelser torde i flertalet fall erbjuda tillräckliga

möjligheter att komma till rätta med förekommande missförhållanden och

att skona djur, som har utsatts för djurplågeri, från fortsatt lidande. Erfa­

renheten har emellertid visat att det kan förekomma fall då en person trots

upprepade ingripanden från tillsynsmyndigheterna och trots fällande straff­

domar för djurplågeri fortsätter att handha djur på ett sätt som står i up­

penbar strid med djurskyddslagens föreskrifter. Både i det betänkande av

år 1938 som låg till grund för djurskyddslagen och i det betänkande av år

1961 som föregick 1965 års ändringar i lagen föreslogs bestämmelser, som

skulle göra det möjligt att under vissa förutsättningar förbjuda den som

hade gjort sig skyldig till djurplågeri att i fortsättningen handha djur. Dessa

förslag ledde emellertid inte till någon lagstiftningsåtgärd.

Frågan om att införa en förbudsbestämmelse har nu aktualiserats på nytt.

I en promemoria, som har upprättats inom justitiedepartementet, föreslås

att det i djurskyddslagstiftningen förs in en bestämmelse som gör det möj­

ligt att meddela förbud för viss person att handha djur. Enligt promemorian

kräver den principiella utgångspunkten för djurskyddslagen att missförhål­

landen av den arl som har framkommit i ett av JO behandlat fall så långt

som möjligt skall kunna motarbetas och förhindras. De förslag till förhuds-

bestämmelse som diskuterades vid djurskyddslagens tillkomst och i sam­

band med 1965 års ändringar av lagen innebar, att domstol under viss förut­

20

skilt anmärkas, att landets samtliga länsveterinärer liksom de hälsovårds­

nämnder som har yttrat sig i frågan vitsordar behovet av en sådan före­

skrift.

Det är givet att de invändningar som i 1965 års lagstiftningsärende fram­

fördes mot en förbndsbestämmelse inte har förlorat sin giltighet. De är dock

inte av den karaktären att de under alla omständigheter behöver stå i vägen

för en sådan justering av djur skyddslagstiftningen varom nu är fråga. Eu

avvägning måste med andra ord göras mellan å ena sidan behovet av en så­

dan reform och å andra sidan tyngden i de skäl som kan anföras mot en

reglering av denna typ.

Enligt min mening har behovet att effektivisera djur skyddslagstiftningen

i denna punkt framträtt allt tydligare under de senaste åren. Detta intryck

har ytterligare befästs efter remissbehandlingen av departementspromemo­

rian, främst genom yttranden från länsveterinärhåll, vilka ger vid handen

att de medel som myndigheterna f. n. disponerar för att tillgodose djur-

skyddsintressena inte är tillräckliga. Jag har därför kommit till den uppfatt­

ningen att man trots de tidigare betänkligheterna nu bör öka möjligheterna

för samhället att ingripa mot den som underlåter att rätta sig efter före­

skrifter som har meddelats i djurskyddssyfte och som med hög grad av

sannolikhet kan antas komma att göra sig skyldig till vanvård av djur. Jag

anser därför att det bör införas en bestämmelse som gör det möjligt att före­

bygga sådan van vård genom förbud i vissa fall för person att handha djur.

Beträffande innehållet i en reglering av sådan innebörd vill jag anföra

följande.

Promemorieförslaget att beslut om förbud skall fattas i administrativ ord­

ning har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Vid frågans be­

handling år 1965 framhöll jag att ett administrativt förfarande enligt min

mening var att föredra framför alternativet att förlägga beslutanderätten till

domstol. Jag tänkte därvid bl. a. på att ett administrativt förfarande möjlig­

gör ingripande på ett tidigare stadium. Jag är fortfarande av samma upp­

fattning och förordar därför, liksom departementspromemorian, att förbu­

det skall meddelas i administrativ ordning.

I promemorian förordas att det i första hand skall ankomma på hälso­

vårdsnämnd att avgöra förbudsfrågan. Flertalet av de remissinstanser som

har yttrat sig i saken anser dock att beslutanderätten bör förbehållas läns­

styrelsen. Jag ansluter mig till sistnämnda uppfattning. Som påpekats under

remissbehandlingen kan för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrå-

gor aktualiseras i samband med ett förbud. Det är uppenbart att länsstyrel­

serna är bättre rustade än hälsovårdsnämnderna att bedöma sådana frågor.

Intresset av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning talar också mot att

sprida beslutsfunktionen på ett så stort antal myndigheter som hälsovårds­

nämnderna utgör. Jag förordar alltså att beslutanderätten i dessa ärenden

förbehålls länsstyrelserna. Till förfarandet inför länsstyrelsen återkommer

jag senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

22

memorian sägs vidare att endast den som själv har gjort sig skyldig till van­

vård vid handhavande av djur skall kunna drabbas av förbud.

Det sist nämnda uttalandet i promemorian har föranlett kritik från

några remissinstanser. Dessa framhåller, att det i vissa situationer kan

finnas anledning att rikta ett förbud mot en djurägare som indirekt för­

orsakar vanvård, t. ex. genom att inte tillhandahålla en anställd djurskö­

tare tillräckligt med foder åt djuren. Att i sådana och liknande fall rikta

förbudet mot djurskötaren är till föga nytta från djur skyddssynpunkt.

För min del vill jag instämma i dessa remissinstansers synpunkter. Det

torde inte alltid vara möjligt att nå åsyftat resultat med ett förbud som

avser endast handhavande av djur. Enligt min mening bör det därför fin­

nas möjlighet att också ålägga en försumlig djur ägare att avhända sig

djur som han äger och förbjuda honom att anskaffa djur av samma slag.

Denna möjlighet att ingripa mot en djurägare bör användas endast i kom­

bination med förbud att handha djur.

Jag vill också understryka att ett beslut om ingripande i någon av de

föreslagna formerna inte bör ges ett vidare innehåll än vad förhållandena

i de särskilda fallen motiverar och vad som krävs för att nå syftet med

åtgärden. Regelmässigt bör övervägas om inte beslutet kan begränsas till

visst eller vissa djurslag. Det kan antas att ingripandena i praktiken

vanligen kommer att inskränkas på detta sätt. Det bör också vara möjligt

att begränsa ett förbud att handha djur till visst slag av handhavande,

även om det inte förefaller sannolikt att en begränsning av den typen kan

bli aktuell annat än i undantagsfall. I vissa situationer kan det enligt min

mening också vara befogat att ge ett beslut sådan innebörd att det ut­

gör hinder endast mot att hålla djur utöver ett visst angivet antal.

Som uttalas i promemorian bör förbud i allmänhet ges bestämd giltig­

hetstid. Jag delar också uppfattningen i promemorian att man kan avstå

från att i lagtexten bestämma någon minimi- och maximitid för sådana

förbud. För egen de! anser jag dock att kortare tid än ett år och längre

tid än fem år inte bör tillämpas annat än undantagsvis. Förbud bör också

kunna meddelas med giltighet tills vidare. Ett förbud bör givetvis kunna åter­

kallas, om ändrade förhållanden ger anledning därtill. Enligt min mening

bör förbud inte kunna utfärdas för alltid.

En bestämmelse av det innehåll som nu har angetts bör tas in i 14 §

djurskyddslagen som elt nytt moment, betecknat 4 mom. Till detta bör

lämpligen föras nuvarande andra stycket i 14 § 2 mom. Härigenom kom­

mer länsstyrelsernas befogenhet beträffande kontrollen och efterlevnaden

av djurskyddslagens allmänna bestämmelser att finnas samlade i detta

moment.

Beträffande länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden bör gälla att

det skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

En föreskrift härom bör tas in som ett tredje stycke i 14 § 4 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

djurägare att avhända sig djur föranleda att djuren omhändertas genom

det allmännas försorg. Detsamma gäller om djur förvärvas i strid med

förbud alt anskaffa djur. Självfallet kan inte komma i fråga ett om­

händertagande på längre sikt, utan ändamålet kan endast vara att djuren

slutligen skall antingen säljas eller dödas. Något hinder bör därvid inte

föreligga för ägaren att själv sluta försäljningsavtal efter det att djuren

har omhändertagits. Jag återkommer i det följande till vissa frågor som

uppkommer i sådant fall.

Med hänsyn till de vittgående ekonomiska konsekvenser som ett beslut

om omhändertagande kan få bör det enligt min mening ankomma på läns­

styrelsen att besluta härom. Jag förordar därför att till 17 § fogas ett

andra stycke som ger länsstyrelsen befogenhet att i förevarande fall för­

ordna om omhändertagande. Länsstyrelses förordnande om omhänderta­

gande bör verkställas av polismyndigheten i enlighet med de bestämmelser

som 17 § nu innehåller. Det bör ankomma på polismyndigheten att efter

värdering låta sälja eller döda omhändertaget djur. I det nu föreslagna

andra stycket i 17 § bör tas in en bestämmelse härom. Vid omhänderta­

gandet av djur bör polismyndigheten ha att iaktta bestämmelserna i kun­

görelsen den 17 november 1944 angående förfarandet vid polismyndig­

hets omhändertagande av djur m. m. Det innebär bl. a. att veterinärbe­

siktning alltid skall ske. Finner veterinären att djuret bör dödas, skall det

värderas av honom och en för ändamålet tillkallad trovärdig person, som

är sakkunnig beträffande djur av det aktuella slaget. För besiktning och

värdering får i stället för veterinär anlitas annan kunnig och trovärdig

person, om djuret uppenbarligen är av ringa värde.

Beslut om omhändertagande enligt den nu föreslagna bestämmelsen bör

kunna meddelas endast beträffande djur, som ägaren är skyldig att av­

hända sig eller som han har anskaffat i strid med förbud. Om t. ex. en

anställd djurskötare eller annan person, som har annans djur om hand,

inte iakttar förbud att handha djur, bör något omhändertagande av dju­

ren inte kunna ske enbart av den anledningen. Däremot finns det givet­

vis möjlighet att enligt 14 § 2 mom. meddela ägaren föreskrift av inne­

börd att han skall se till att djurens vård inte handhas av den mot vil­

ken förbudet har riktats. Underlåter ägaren att iaktta sådan föreskrift,

torde hans försummelse i detta hänseende i vissa fall kunna betraktas

som så allvarlig att han bör åläggas att avhända sig djuren och förbjudas

att anskaffa nya. I särskilt allvarliga situationer bör sådant beslut kunna

meddelas direkt utan föregående föreskrift.

Bestämmelsen i 18 § första stycket djurskyddslagen att rättegångsbalkens

regler om beslag i tillämpliga delar gäller i fråga om åtgärd enligt 17 § bör

inte avse omhändertagande, som sker med stöd av den nu föreslagna be­

stämmelsen i ett andra stycke av 17 §. Detta föranleder en mindre ändring

av 18 S.

26

ägs eller handhas i strid med vad länsstyrelsen har beslutat. Det torde emel­

lertid inte vara möjligt att helt förebygga överträdelser av sådana beslut.

Enligt promemorieförslaget bör det inte komma i fråga att föreskriva straff

för sådana överträdelser. Några remissinstanser har menat att en straffsank­

tion är nödvändig, om regleringen skall få avsedd verkan.

Enligt min uppfattning bör man i första hand sträva efter att ge de sär­

skilda besluten sådant innehåll, att det blir möjligt att på effektivt sätt se

till att de blir åtlydda. Jag anser vidare att risken att bli tvångsvis skild från

djuren i flertalet fall får större avhållande effekt än ett straffhot. På grund

härav är jag inte beredd att förorda någon straffsanktion av angivet slag.

Som förut har sagts skall djur emellertid inte kunna omhändertas i de fall,

då den som har förbjudits att handha djur inte själv är ägare till de djur

som avses med förbudet. För dessa fall bör det finnas någon annan form av

reaktion mot underlåtenhet att iaktta meddelat förbud än straff. Lämpligen

bör länsstyrelsen ha rätt att föreskriva vite i samband med att den förbj li­

der annan än ägaren att handha djur. Jag förordar att en bestämmelse här­

om tas in i 14 § 4 mom.

Jag vill slutligen något beröra förfarandet i ärenden angående förbud att

handha djur eller åläggande för djurägare att avhända sig djur och förbud

att anskaffa sådana. Med hänsyn till att allvarliga inskränkningar i den en­

skildes handlingsfrihet och förvärvsverksamhet kan komma i fråga i dessa

ärenden, är det uppenbarligen av vikt att ärendena handläggs på ett sätt

som uppfyller höga anspråk på rättssäkerhet. Det bör sålunda inte komma

i fråga att meddela beslut utan att den som ingripandet avser har haft till­

fälle att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet. Muntligt förhör bör

hållas med honom, om han begär det. Länsstyrelsen bör givetvis vara oför­

hindrad att anordna förhör även utan sådan begäran. När fråga har upp­

kommit om förbud mot annan än djur ägaren, bör tillfälle beredas även den­

ne att yttra sig. Han kan härigenom på ett tidigt stadium få kännedom om

den ifrågasatta åtgärden och på eget initiativ vidta åtgärd för att undanröja

fortsatt risk för djurplågeri. För att få tillräckligt underlag för sitt beslut

torde länsstyrelsen ej sällan ha anledning att besiktiga de djur varom är fråga.

Några uttryckliga bestämmelser i djurskyddslagen angående utredningsför-

farandet torde emellertid inte behövas, eftersom det torde vara tillräckligt

med de handläggningsbestämmelser som finns i länsstyrelseinstruktionen

den 30 maj 1958 (nr 333 ) samt vedertagen förvaltningsrättslig praxis i ären­

den som gäller enskilds rätt. Jag vill i sammanhanget erinra om att en all­

män lagstiftning om förvaltningsförfarandet är under övervägande (jfr SOU

1968: 27).

Enligt nuvarande ordning prövas besvär mot länsstyrelsens beslut i ären­

den om föreskrift eller tillstånd enligt djurskyddslagen av regeringsrätten.

Motsvarande ordning bör gälla beträffande talan mot länsstyrelses beslut om

förbud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande av djur

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

enligt 17 § andra stycket. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i re­

geringsrättslagen. Jag avser att senare i dag anmäla förslag härom.

De förordade ändringarna i djurskyddslagen bör träda i kraft den 1 ja­

nuari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

27

Hemställan

I överensstämmelse med vad jag har anfört i det föregående har inom

justitiedepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i lagen

den 19 maj f.944 (nr 219) om djurskydd. Förslaget torde få fogas till stats­

rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Margit Edström

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Bilaga 1

Departementspromemorians

förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. lagen den 19 maj 1944

(nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, att 14 § 2 mom. lagen den 19 maj 1944 om djur­

skydd skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

14

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger häl­

sovårdsnämnden, i den mån ej sär­

skilda bestämmelser äro gällande,

meddela erforderlig föreskrift om

vad han jämlikt nämnda paragrafer

har att iakttaga. Nämnden äger ock

i sådant fall stadga vite. Underlåter

någon att vidtaga föreskriven åtgärd,

äger nämnden, där det anses nödigt,

verkställa åtgärden på den försum­

liges bekostnad. Nämnden äger för­

ordna, att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse. Den som

är missnöjd med nämndens beslut

äger däröver anföra besvär hos läns­

styrelsen.

För avhjälpande

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger häl­

sovårdsnämnden, i den mån ej sär­

skilda bestämmelser äro gällande,

meddela erforderlig föreskrift om

vad han jämlikt nämnda paragrafer

har att iakttaga. Nämnden äger ock

i sådant fall stadga vite. Underlåter

någon att vidtaga föreskriven åt­

gärd, äger nämnden, där det anses

nödigt, verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Har den för­

sumlige icke ställt sig meddelad före­

skrift till efterrättelse eller befinnes

eljest att missförhållanden av allvar­

lig art föreligga i avseende å djurens

vård, må nämnden, om det från djur­

skyddssynpunkt finnes påkallat, för-

bjuda den försumlige att för viss tid

eller för alltid själv handhava djur

som avses i denna lag eller visst så­

dant djurslag. Nämnden äger förord­

na, att beslut, som i detta stycke av­

ses, omedelbart skall lända till efter­

rättelse. Den som är missnöjd med

nämndens beslut äger däröver anföra

besvär hos länsstyrelsen,

illkommer hälsovårdsnämnden.

Denna lag träder i kraft den------- -

30

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

detta stycke skall avse viss tid eller

gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända

till omedelbar efterrättelse om ej an­

norlunda förordnas.

17 §.

Är dj ur---------------- —-------- --------------------- döda det.

Iakttager djurägare ej åläggande

att avhända sig djur eller förbud att

anskaffa djur, äger länsstyrelsen för­

ordna att djuret skall omhändertagas

genom polismyndighetens försorg.

Det ankommer på polismyndigheten

att efter värdering låta försälja eller

döda djuret.

Sedan omhändertagande enligt

andra stycket skett, må ägaren ej

förfoga över djuret utan tillstånd av

polismyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

18

I fråga om åtgärd som i 17 § sägs

gälle i tillämpliga delar vad i rätte­

gångsbalken är stadgat om beslag;

dock skall, om ej rätten utsatt annan

tid, åtal för djurplågeriet väckas in­

om en vecka från det åtgärden vid-

togs.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhänderta-

ges, meddelas av Konungen.

19

Kostnad som------- ------------- -—--------

Har talan väckts om ansvar för

djurplågeri, skall domstolen vid må­

lets avgörande pröva, huruvida

nämnda kostnad skall till statsverket

återgäldas av åklagaren eller av den

tilltalade. Ej må åklagaren därtill

förpliktas i annat fall än då den åt­

gärd som föranlett kostnaden blivit

av honom utan skäl vidtagen eller

fastställd.

Har djuret-------------------- - ---------- -

§•

I fråga om åtgärd som i 17 § första

stycket sägs gäller i tillämpliga delar

vad i rättegångsbalken är stadgat om

beslag; dock skall, om ej rätten ut­

satt annan tid, åtal för djurplågeriet

väckas inom en vecka från det åtgär­

den vidtogs.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhändertages

enligt 17 §, meddelas av Konungen.

§•

—----- allmänna medel.

Har i fall som avses i 17 § första

stycket talan väckts om ansvar för

djurplågeri, skall domstolen vid må­

lets avgörande pröva, huruvida kost­

nad som förskjutits av allmänna

medel skall återgäldas till statsver­

ket av den tilltalade.

------------- medel förskjutits.

Kostnad för omhändertagande och

annan åtgärd enligt 17 § andra styc­

ket skall återgäldas av den åläggan­

det eller förbudet gäller. Har omhän-

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 7 november 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

L^ind,

A^lexanderson,

R^ingdén,

CONRADI.

Enligt lagrådet den 4 november 1968 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justi ti eärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Herti­

gen av Halland, i statsrådet den 18 oktober 1968, hade Kungl. Maj :t förord­

nat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen

den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Anders Wijkström.

Lagrådet yttrade:

14 §.

Särskilda svårigheter lär uppkomma i de vanliga fall då kreatur sålts på

avbetalning med äganderättsförbehåll. Eftersom köparen inte i förevarande

sammanhang kan anses som ägare till djuren, kan åläggande att avhända

sig dem inte meddelas honom. Ett förbud för köparen att handha djuren

kan försätta denne i ett läge där någon lösning är svår att finna. Han kan

ej tvinga säljaren att låta köpet gå åter. Och han gör sig skyldig till olovligt

förfogande om han utan säljarens samtycke själv säljer djuren. Ofta har

han inte ekonomisk möjlighet att anlita annans biträde med djurens hand-

havande och att lega ut djuren är ej heller någon praktiskt framkomlig väg.

Vad åter angår säljaren saknas vanligen den förutsättningen för ingripande

mot honom att han visat försumlighet. Det är för övrigt inte säkert att sälja­

ren, ens om han på grund av yppade missförhållanden i fråga om djurens

vård eller behandling skulle vilja få köpet att gå åter, kan få återgång till

stånd. Liknande svårigheter kan tänkas uppstå också i andra fall där an­

nan än ägaren visat försumlighet. Såsom exempel kan nämnas en hundgård

som mottager djur till inackordering. Här åsyftade svårigheter har icke be­

rörts i remissprotokollet. Föreligger djurplågeri kan djuren omhändertas

med stöd av 17 § första stycket i det remitterade förslaget (17 § första

34

nämnden vänder sig till åklagaren och hemställer att han skall föra talan

mot djurskötaren om vitets utdömande. Inför domstolen gör djurskötaren

gällande, att vitesföreläggandet var olagligt, och domstolen ger honom rätt.

Då är emellertid djuren för länge sedan sålda, och djurägaren har inte haft

motsvarande möjlighet att få sin sak prövad.

En ordning som leder till sådana konsekvenser — även om de i praktiken

måste bli sällsynta — bör undvikas. Detta torde knappast kunna åstad­

kommas på annat sätt än att möjligheten att förelägga vite med åtföljande

prövning av allmän domstol slopas, trots de olägenheter som är förknippade

med en sådan lösning. Under de förhandenvarande omständigheterna bör

införandet av en straffsanktion kunna försvaras. Det bör alltså enligt lag­

rådets mening stadgas att den som överträder förbud att handha djur skall

straffas med dagsböter. Vid straffmätningen bör, när det gäller djurägare,

tas hänsyn till den förlust han lider genom att djuren tagits från honom.

Lagrådet förordar följaktligen att tredje punkten i 4 mom. andra stycket

får utgå och att i 21 § dels i första stycket efter ordet stadgas insättes »eller

överträder sådant förbud att handhava djur varom sägs i 14 § 4 mom. andra

stycket» dels till första stycket fogas »Dömes djurägare för överträdande av

förbud att handhava djur, skall vid straffets bestämmande tagas hänsyn till

den förlust han må hava lidit genom att hans djur omhändertagits.»

17—19 §§.

Förslaget öppnar möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa i administra­

tiv väg mot vanskötsel av djur. Om djurägare ej iakttager åläggande att av­

hända sig djur eller förbud att anskaffa djur, kan länsstyrelsen jämlikt 17 §

andra stycket under vissa omständigheter förordna att djuret skall omhän­

dertagas genom polismyndighetens försorg, och därefter skall följa försälj­

ning eller avlivande av djuret. Vid sidan av denna nya möjlighet bibehålls

den befogenhet som redan nu tillkommer polismyndighet att omhändertaga

djur, utsatt för djurplågeri, ett omhändertagande som även det kan leda till

försäljning eller avlivande. I fråga om beslutanderätt, överklagande och

ersättningsskyldighet för kostnader gäller olika regler för de båda slagen av

omhändertagande. Enligt lagrådets mening bör man eftersträva större en­

hetlighet härutinnan. Djurplågerifall torde utan olägenhet kunna behand­

las i den ordning som förslaget tillskapar. Det torde däremot möta svårig­

het att i djurplågerifallen frångå principen att ersättningsskyldigheten för

kostnader skall vara beroende av utgången i djurplågerimålet.

Lagrådet förordar i enlighet med det sagda att de förevarande paragrafer­

na erhåller följande lydelse.

Iiungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

»17

§.

Är djur utsatt för djurplågeri och sker ej rättelse på tillsägelse av polis­

myndigheten, hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen, äger länsstyrelsen för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

35

ordna att djuret skall omhändertagas genom polismyndighetens försorg.

Om sådant omhändertagande må länsstyrelsen även förordna, därest djur­

ägare ej iakttager åläggande att avhända sig djur eller förbud att anskaffa

djur. Länsstyrelsens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej

annorlunda förordnas.

Det ankommer på polismyndigheten att efter värdering låta sälja eller

döda djur som omhändertagits. I fall som avses i första stycket första punk­

ten må polismyndigheten i stället föranstalta om vård av djuret tills vidare.

Närmare bestämmelser angående förfarandet, när djur omhändertages,

meddelas av Konungen.

18 §.

Sedan djur omhändertagits, må ägaren ej förfoga över det utan tillstånd

av polismyndigheten.

19 §.

Kostnad som föranledes av åtgärd enligt 17 § skall förskjutas av allmän­

na medel.

Dömes någon i fall som avses i 17 § första stycket första punkten för

djurplågeriet, skall kostnaden återgäldas av denne. I fall som avses i sam­

ma stycke andra punkten skall kostnaden återgäldas av den åläggandet

eller förbudet gäller. I övrigt skall kostnaden stanna å statsverket.

Har omhändertaget djur sålts genom polismyndighetens försorg må kost­

nad, som skall återgäldas av ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är i fall som

avses i 17 § första stycket första punkten åtal för djurplågeriet väckt mot

ägaren när köpeskillingen inflyter, skall polismyndigheten, i avbidan på

domstolens prövning i ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla ett belopp

som svarar mot kostnaden.»

Angående 17 § vill lagrådet ytterligare anföra följande.

Länsstyrelsens förordnande att djur skall omhändertas av polismyndig­

heten bör uppenbarligen kunna verkställas utan hinder av att det inte vun­

nit laga kraft. Härför torde erfordras en uttrycklig bestämmelse, helst som

14 § 4 mom. innehåller föreskrift om omedelbar verkställighet av där av­

sedda beslut. I enlighet härmed har i lagrådets ovan återgivna förslag till

avfattning av 17 § upptagits en föreskrift med detta innehåll.

Enligt en av lagrådet samtidigt härmed handlagd remiss angående änd­

ringar i regeringsrättslagen skall besvär över länsstyrelsens beslut om för­

bud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande enligt 17 g

prövas av regeringsrätten. Hos regeringsrätten kan klaganden begära in-

hibition av länsstyrelsens beslut. Han har på detta sätt erhållit en möjlighet

att hindra, att en för honom ofördelaktig åtgärd, t. ex. att hans djur dödas,

tillgripes innan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft.

36

Sedan omhändertagandet skett, ankommer det på polismyndigheten att

efter värdering låta försälja eller döda djuret. Det torde ligga i sakens na­

tur att, sedan polismyndigheten bestämt vad som skall ske, beslutet omedel­

bart verkställes. Någon uttrycklig föreskrift om att så får förfaras torde inte

vara behövlig. Emellertid får förutsättas att polismyndighet, innan den be­

slutar att omhändertaget djur skall dödas, ger ägaren rådrum att anskaffa

godtagbar köpare till djuret, såvida inte djurets tillstånd eller omständig­

heterna i övrigt nödvändiggör att djuret omedelbart avlivas. Får djurägaren

vetskap om att polismyndigheten ämnar döda djuret, har han i och för sig

möjlighet att begära inhibition hos länsstyrelsen; polismyndighetens beslut

kan nämligen överklagas hos länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut i sin

tur hos Kungl. Maj:t, där besvären liandlägges i statsrådet (jfr det ovan­

nämnda förslaget om ändringar i regeringsrättslagen).

Beträffande den av lagrådet föreslagna bestämmelsen i 17 § andra stycket

andra punkten vill lagrådet framhålla att avsikten inte är att regeln skall

medföra någon ändrad inriktning av hittillsvarande praxis.

Tydligt är att sedan dom fallit med anledning av åtal för djurplågeri,

djuret i regel bör antingen återställas till ägaren eller också säljas eller dö­

das.

Angående 19 § är följande att märka.

Stadgandet i första stycket kommer att ha oförändrad lydelse men får så­

tillvida ändrad innebörd att det gäller även kostnad som uppkommer till

följd av länsstyrelsens förordnande enligt 17 § första stycket andra punkten.

I anledning av föreskriften i 19 § andra stycket första punkten bör fram­

hållas att domen i djurplågerimålet i fortsättningen icke skall innehålla be­

slut om återgäldande, eftersom frågan är reglerad i själva lagen.

Lagrådet vill vidare erinra om vad departementschefen anfört om civil

talan vid domstol mot den som inte godvilligt betalar kostnad.

Rätt att uttaga kostnadsersättning ur köpeskilling har, såsom framgår av

tredje stycket i 19 §, ansetts föreligga endast i förhållande till ägaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

21

§.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 14 §.

Övergångsbestämmelse

De ändringar som nu föreslagits torde göra en övergångsbestämmelse nöd­

vändig. Denna kan förslagsvis erhålla följande lydelse: »Är djur -säd lagens

ikraftträdande omhändertaget enligt hittills gällande lag, skall denna allt­

jämt äga tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden därför.»

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

38

Kungl, Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Om mot förmodan kommande erfarenheter skulle visa att det behövs

ytterligare bestämmelser för att lösa nu behandlade frågor, är jag beredd att

överväga sådana.

Vad sedan angår lagrådets förslag att införa straff för den som bryter mot

förbud att handha djur vill jag till en början framhålla att jag, som framgår

av det remitterade protokollet, i mina tidigare överväganden har ansett vites­

förbud och möjligheten att omhänderta djur vara tillräckliga sanktioner för

underlåtenhet att iaktta förbud eller åläggande.

Lagrådet har i och för sig inte ansett att de i remissprotokollet föreslagna

sanktionerna skulle vara otillräckliga men har av andra skäl önskat att

möjligheten att förelägga vite ersätts av en bestämmelse om straff för den

som bryter mot förbud att handha djur. Som motivering för sitt förslag har

lagrådet anfört de konsekvenser som kan uppkomma när förbud att handha

djur har meddelats mot både ägaren och skötaren av vanvårdat djur. I så­

dana fall kan allmän domstol i mål om utdömande av vite för djurskötaren

vid prövning av lagligheten i förbudsbeslutet komma till annan uppfattning

än länsstyrelse eller regeringsrätten i fråga om förbud för djurägaren.

Som lagrådet har framhållit måste sådana fall i praktiken bli sällsynta.

Vidare kan påpekas att en eventuell skillnad i bedömningen av förbuds lag­

lighet kan vara förklarlig med hänsyn till att de båda förbudsbesluten gäller

olika personer. Även om det är något tveksamt om de skäl som lagrådet har

anfört är tillräckliga för att motivera den förordade ändringen, vill jag inte

motsätta mig lagrådets förslag i denna del. Den förordade bestämmelsen i

14 § 4 mom. andra stycket om vitesåläggande bör alltså utgå och i 21 § första

stycket bör föras in ett tillägg om straffansvar för den som överträder förbud

att handha djur.

Beträffande 17 § i det remitterade förslaget har lagrådet vänt sig mot att

enligt paragrafen kommer att finnas två slag av omhändertagande, för vilka

skall gälla olika regler i fråga om beslutanderätt, överklagande och ersätt­

ningsskyldighet för kostnader. För att nå större enhetlighet har lagrådet

föreslagit bestämmelser som innebär att samtliga fall behandlas i den ord­

ning som det remitterade förslaget tillskapar. En sådan ändring medför dels

vissa följdändringar i 18 och 19 §§, dels en ny övergångsbestämmelse på sätt

närmare framgår av lagrådets utlåtande.

Jag finner lagrådets förslag innebära en förbättring och biträder därför

detta. Jag instämmer också i lagrådets uttalanden i anslutning till de före­

slagna bestämmelserna.

Utöver vad som följer av det anförda bör en mindre redaktionell jämkning

vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget med de angivna ändringarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

39

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680470