2

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1960 års Pariskonven­

tion om skadeståndsansvar på atomenergins område och 1963 års Bryssel-

konvention om supplerande statsansvar för atomskador, vilken har karak­

tären av en tilläggskonvention till Pariskonventionen. Samtidigt läggs fram

förslag till ny atomansvarighetslag, byggd på de båda nämnda konventio­

nerna. Den nya lagen är avsedd att ersätta 1960 års provisoriska atoman­

svarighetslag, vars giltighetstid utgår den 31 mars 1968.

Den nya lagen bygger på samma principer som den provisoriska lagen

men medför att den svenska lagstiftningen i detalj anpassas till de nämnda

konventionerna. Detta innebär bl. a. att den nya lagen i viss omfattning

blir tillämplig även på atomolycka som inträffar utanför svenskt territorium

och på olycka för vilken innehavare av atomanläggning i annan konven-

tionsstat är ansvarig enligt Pariskonventionen. För innehavare av atoman­

läggning i Sverige höjs ansvarsbeloppet från 25 till 50 milj. kr. Vidare höjs

begränsningsbeloppet vid personskada från 200 000 till 1 milj. kr. per per­

son. De nya reglerna om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrof­

olyckor — dvs. fall då anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte förslår

till full ersättning för skadorna — ansluter till 1963 års tilläggskonvention.

De innebär bl. a. att staten åläggs ett civilrättsligt ansvar.

Genom propositionen föreslås slutligen, utöver vissa följdändringar till

den nya atomansvarighetslagen, att giltighetstiden för 1963 års lag om er­

sättning för skada i följd av atomfartygs drift förlängs till utgången av år

1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

3

1) Förslag

till

atomansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

I denna lag förstås med

atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form

av metall eller i legering eller i kemisk förening, och annat klyvbart material

som Konungen anger;

radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt ra-

dioakth t avfall, om materialet eller avfallet bildats vid framställning eller

användning av^ atombränsle eller blivit radioaktivt genom bestrålning i

samband med sådan framställning eller användning;

atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och

utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som

användes för eller gjorts färdiga att användas för industriellt, kommersiellt,

jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål;

atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana för­

hallanden att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion

kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa;

atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats

i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att

am ändas som kraftkälla; fabrik lör framställning eller behandling av atom­

substans; fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för be­

arbetning av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsub­

stans, om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under

transport av substansen; annan anläggning, som Konungen bestämmer, i

vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt;

anläggningsstat: för varje atomanläggning den konventionsstat inom

vars område anläggningen ligger eller, om anläggningen icke ligger inom

någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt an­

läggningen;

innehavare av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som

med tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) eller i övrigt

driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket

den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens

innehavare;

atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atoin-

bränsle eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening

med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller pro­

dukten, dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strål­

ningskälla i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt;

4

atomolycka: sådan händelse eller serie händelser med samma ursprung

som orsakar atomskada;

Pariskonventionen: den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen

om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i

Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet;

tilläggskonventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och ge­

nom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade

tilläggskonventionen till Pariskonventionen;

konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen.

Konungen kan förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas

alomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som

är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är ringa.

2

§■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande

atomanläggningar i Sverige förordna, att två eller flera anläggningar som

är i samma innehavares hand och ligger i varandras omedelbara närhet

skall vid tillämpningen av denna lag behandlas som en anläggning.

3 §•

Denna lag äger ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som in­

träffat i annan stat än konventionsstat.

I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger

lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konven­

tionsstat endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet

för innehavare av atomanläggning utom riket gäller beträffande ansvarighe­

tens utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag.

Konungen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att

ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i

Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada

som uppkommer här. Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning

i ansvarighet som grundas på internationellt fördrag som avses i 14 § tredje

stycket och som Sverige har tillträtt.

Angående rätt i vissa fall för den som utgivit ersättning för atomskada

att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen åter

från innehavare av atomanläggning meddelas bestämmelser i 15 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

4 §•

Konungen kan, med iakttagande av Sveriges förpliktelser enligt Paris­

konventionen, förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid lagens

tillämpning likställas med konventionsstat.

Skadestånd

⁵

§■

Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anlägg­

ningens innehavare. Denne är dock ej utan uttryckligt åtagande genom

skriftligt avtal ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar

icke medverkat annat atombränsle eller annan radioaktiv produkt än sådan

atomsubstans som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till

eller från annan atomanläggning i konventionsstat.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

10

§.

På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsub­

stans som avses i 6 eller 7 §, kan Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atom­

anläggning i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atom­

olycka under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får

meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt därtill och frakt­

föraren visat att försäkring tecknats enligt 22—26 §§ eller att säkerhet ställts

enligt 27 §. Har förordnande meddelats, gäller de bestämmelser i denna lag

som avser innehavare av atomanläggning i stället fraktföraren i fråga om

atomolycka under eller i anslutning till transporten.

Har enligt lagen i annan konventionsstat motsvarande förordnande med­

delats i fråga om skada för vilken innehavare av atomanläggning i den

staten skulle vara ansvarig, har förordnandet vid tillämpningen av denna

lag samma verkan som förordnande enligt första stycket.

11

§•

Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens inneha­

vare ej är vållande till skadan.

Innehavare av atomanläggning i Sverige är dock ej ansvarig enligt denna

lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av krigshandling

eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror

eller som orsakats av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. För inne­

havare av atomanläggning i annan konventionsstat föreligger i sådant fall

ansvarighet endast om anläggningsstatens lag föreskriver det.

Angående ansvarighet, i fall som avses i andra stycket, enligt andra skade­

ståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser i 14 §

andra stycket.

12

§.

Innehavare av atomanläggning svarar ej enligt denna lag för skada på

anläggningen eller på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom

anläggningens område och användes eller var avsedd att användas i för­

bindelse med denna.

Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i an­

ledning av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans,

avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada

på transportmedlet.

Angående ansvarighet för skada som avses i första eller andra stycket

enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas be­

stämmelser i 14 § andra stycket.

13 §.

Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning, som utgår

enligt lagen, med tillämpning av allmänna skadeståndsregler.

Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidan­

des sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet.

14 §.

Anspråk på ersättning för atomskada, som omfattas av ersättnings­

bestämmelserna i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan kon­

ventionsstat, får ej göras gällande mot annan än innehavaren av atoman­

innehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som icke om­

fattas av denna lag.

17 §.

För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt den­

na lag begränsad till femtio miljoner kronor för varje atomolycka Konung­

en eller myndighet som Konungen bestämmer kan, med hänsyn till anlägg­

ningens storlek eller art, omfattningen av transport eller annan omständig­

het, fastställa ett lägre belopp, dock ej under tjugofem miljoner kronor.

För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighets­

beloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som intraftar

under transport av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarig­

het enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke

i något fall lägre sammanlagt belopp än tjugofem miljoner kronor.

Ersättning i anledning av dödsfall eller personskada ar for varje dödad

eller skadad person begränsad till en miljon kronor.

De belopp som anges i första och andra styckena innefattar icke ränta

eller ersättning för rättegångskostnad.

18 §.

Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada,

svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av

dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan

uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och sam­

ma transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atom-

anläggning av flera partier atomsubstans under transport, ar dock anlagg-

ningsinnehavarnas sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta be­

lopp som gäller för någon av dem.

Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten etter 'saa

som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst

och övriga omständigheter.

19 §.

Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §

första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till er­

sättning, nedsättes deras ersättningar och därpå belöpande ränta med sam­

ma kvotdel.

.

Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt forsta

stycket fordras, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

20

§.

Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag

eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva åter

av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som genom

skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att sva­

ra för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av annan

kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning

i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra punkten

eller 18 § andra stycket.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

24 §.

Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt

att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Om denne ej gjort an­

nat förbehåll, gäller försäkringen också för innehavaren av atomanlägg­

ningen mot hans ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande lagstift­

ning i annan konventionsstat.

25 §.

Har försäkringsavtal efter uppsägning eller på annan grund upphört, är

försäkringsgivaren likväl ansvarig mot den skadelidande för ersättning

i anledning av atomolycka som inträffar inom två månader från den dag

skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till myndighet

som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkommer

under transport av atomsubstans och har sådan transport påbörjats före

utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens ansvarighet mot

den skadelidande icke förrän transporten avslutats.

Första stycket tillämpas icke beträffande atomolycka som inträffar efter

det att ny försäkring trätt i kraft.

I vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan försäkrings­

givaren icke till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa

omständighet som beror av annan än denne.

26 §.

Bestämmelserna i 24 och 25 §§ tillämpas i fall, då talan om ersättning

enligt denna lag får väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig

på förhållandet mellan försäkringsgivaren och innehavaren av atomanlägg-

ningen eller denna ligger utom riket.

27 §.

Försäkringsplikt enligt 22 § åvilar icke staten.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan från försäk­

ringsplikten befria innehavare av atomanläggning som ställer betryggande

säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag och motsvarande lagstift­

ning i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande sätt

sörjt för reglering av uppkommande skador.

Vad som föreskrives i denna lag om försäkring äger motsvarande till-

lämpning i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande

bestämmelse i annan konventionsstats lag.

Ersättning av statsmedel

28 §.

Visar den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan

konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atomanlägg­

ning i Sverige, att han icke kunnat få ut ersättningen av anläggningsinne-

havarens försäkringsgivare, utges ersättningen av staten.

Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som

svarar mot det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällan­

de ansvarighetsbeloppet.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

32 §.

Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för

vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig,

yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört

enligt 21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konven-

tionsstats lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersätt­

ning av staten. Också för skada som yppats innan ansvarigheten sålunda

upphört utges ersättning av staten, om den skadelidande visserligen under­

låtit att inom föreskriven tid väcka talan eller företaga annan preskrip­

tionsavbrytande åtgärd men haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.

Har skadestånd nedsatts enligt 19 § första stycket och, i förekommande

fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelser i annan kon-

ventionsstats lag, nedsättes ersättningen av statsmedel enligt denna para­

graf i samma mån. Ersättningsskyldigheten bestämmes i övrigt som om an­

läggningens innehavare svarat för skadan. Anspråk på ersättning skall vid

äventyr av talans förlust anmälas inom tid som anges i 21 § första stycket

hos myndighet som Konungen bestämmer.

Konungen kan förordna, att ersättning enligt denna paragraf skall ut­

gå även för skada som uppkommit utom Sverige.

33 §.

Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §

första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag

icke förslår till full ersättning för här i riket uppkommen skada och ersätt­

ning av statsmedel ej utgår enligt 29 § eller i övrigt enligt tilläggskonven-

tionen, beredes gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställes av

Konungen och riksdagen. Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda fall även

i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen ska­

da, om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten.

Gottgörelse som nu nämnts lämnas för här i riket uppkommen skada även i

fall då på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket ersättning från

anläggningsinnehavaren tills vidare utgår endast med viss kvotdel och er­

sättning av statsmedel ej utgår enligt tilläggskonventionen.

34 §.

Ersättning enligt 28, 29 eller 33 § utgår ej i anledning av atomolycka som

avses i 11 § andra stycket.

35 §.

Belopp som utgivits enligt 28 § får staten kräva åter endast av atom­

anläggningens innehavare, dennes försäkringsgivare och den mot vilken an­

läggningens innehavare har återkravsrätt enligt 20 §.

För belopp som utgivits enligt 29 eller 33 § med anledning av att för­

ordnande meddelats enligt 19 § andra stycket inträder staten i den rätt till

ersättning av anläggningsinnehavaren som kan tillkomma den skadelidande.

I övrigt kan belopp, som staten utgivit enligt 29—31 §§ eller som eljest ut­

givits enligt tilläggskonventionens bestämmelser i anledning av atomolycka,

för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är an­

svarig enligt annan konventionsstats lag, eller som staten utgivit enligt

33 §, krävas åter endast från fysisk person som orsakat skadan uppsåt-

ligen. Motsvarande gäller i fråga om ersättning som staten utgivit enligt

32 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

13

Laga domstol m. m.

36 §.

Talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § mot innehavare av atomanlägg­

ning eller dennes försäkringsgivare får väckas i Sverige, om

a) atomolyckan helt eller delvis inträffat i Sverige; eller

b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet in­

träffat utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan ej kan

bestämmas med säkerhet.

I fall då det är nödvändigt för att efterkomma bestämmelserna i artikel

13 (c) (ii) i Pariskonventionen förordnar Konungen om inskränkning av

den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt första stycket.

37 §.

Talan i mål, som enligt 36 § får upptagas i Sverige, och talan mot staten

enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträf­

fade. År två eller flera domstolar behöriga, väckes talan vid någon av dem.

Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stock­

holms rådhusrätt.

38 §.

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konven-

tionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga

att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och

kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sve­

rige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta

medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp

som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall

fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att

domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga

kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens be­

hörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller

av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. År hand­

ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,

skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall

vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk nota-

rius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk dom­

stols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrät­

tens beslut förordnar annat.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Övriga bestämmelser

39 §.

När atomsubstans sändes från atomanläggning i Sverige till mottagare

utom riket eller till sådan atomanläggning från avsändare utom riket och

transporten sker under sådana omständigheter, att anläggningens innehava­

re enligt 6 eller 7 § svarar för uppkommande skada, skall denne till frakt­

föraren lämna ett certifikat, som är utställt av försäkringsgivaren och inne­

håller uppgift om vem som är anläggningens innehavare och om dennes

adress, om den atomsubstans och den transport som försäkringen avser

samt om försäkringens belopp, art och varaktighet. Certifikatet skall vara

försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer, att den däri

nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atomanläggning i Paris­

konventionens mening. Den som utställt certifikatet svarar för att uppgifter­

na om anläggningens innehavare och hans adress samt om försäkringens

eller säkerhetens belopp, art och varaktighet är riktiga.

Formulär till certifikat som avses i första stycket fastställes av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

40 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt denna lag eller ej iakttager

sådant villkor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 §

andra stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

41 §.

Konungen meddelar bestämmelser om tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Konungen för­

ordnar, och i övrigt den 1 april 1968.

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7)

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 12 mars 1886 angående ansva­

righet för skada i följd av järnvägs drift skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 §. 12 §.

I fråga -------------------------------- - särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda be­

stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

15

3) Förslag

till

Lag

om ändring i 15 kap. sjölagen

Härigenom förordnas, att i 15 kap. sjölagen1 skall införas en ny paragraf,

344 §, av följande lydelse.

344 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa be­

stämmelser om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, 18 §,

av följande lydelse.

18 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 15 kap. tillagt genom 1967:48.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

5) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarig­

het för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

§.

12

§.

Att i------------------- — —------- särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda be­

stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att i 8 kap. vattenlagen1 skall införas en ny

paragraf, 55 §, av nedan angiven lydelse, dels att 11 kap. 17 § samma lag2

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

8 KAP.

55 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

1 Ny lydelse av 8 kap. genom 1941:614.

1 Senaste lydelse av 11 kap. 17 § se 1964:110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

17

11 KAP.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

(Föreslagen lydelse)

17 §.

B. stämningsmål:

48. talan utan samband med an­

söknings- eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av för­

orening genom avloppsvatten, som

nyss sagts;

48. talan utan samband med an­

söknings- eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av för­

orening genom avloppsvatten, som

nyss sagts, dock ej om ersättningen

avser atomskada enligt atomansva­

righetslagen;

Hurusom, efter------------------ — — —------- i 68

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

7) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarig­

het för skada i följd av luftfart skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

§• 1 §•

För skada,-------------------------- —— till skadan.

Har den, — — —-----------------skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda be­

stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73)

om befordran med luftfartyg

Härigenom förordnas, att i lagen den 5 mars 1937 om befordran med

luftfartyg1 skall införas en ny paragraf, 41 §, av följande lydelse.

41 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 skall in­

föras en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

4 a §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Ny paragrafföljd genom 1967:69.

' :( f

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

19

10) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen

den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen

den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att ikraftträdandebestämmelserna till lagen den

2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 mai 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1962; dock skola äldre bestäm­

melser gälla beträffande ansvarighet

för händelse, som inträffat dessför­

innan, ävensom för skada som är att

anse som atomskada enligt atoman­

svarighetslagen.

skall erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1962; dock skola äldre bestäm­

melser gälla beträffande ansvarighet

för händelse, som inträffat dessför­

innan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968. Äldre bestämmelser skall dock

gälla beträffande ansvarighet för händelse som inträffat dessförinnan.

11) Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 138)

om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada

i följd av atomfartygs drift, vilken äger giltighet under samma tid som

atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) och således upphör att

gälla den 31 mars 1968, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 de­

cember 1970. De hänvisningar till atomansvarighetslagen som finns i först­

nämnda lag avser därvid atomansvarighetslagen den 3 juni 1960, trots att

denna lag har upphört att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 20 oktober 1967.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning

om skadeståndsansvar och försäkring vid atomreaktordrift, m. m. samt an­

för.

Bestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift in. in.

finns i atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246). Lagen trädde i kraft

den 1'juli 1960. Den är avsedd att vara ett provisorium i avvaktan på att det

internationella samarbetet på detta område avslutas och att en definitiv lag­

stiftning kan genomföras med beaktande av internationella överenskommel­

ser i ämnet. Lagens giltighetstid är sålunda begränsad och utgår den 31 de­

cember 1967.

Det internationella samarbetet har numera avslutats och har resulterat i

ett flertal konventioner på området. Konventionsarbetet har föranlett ut­

redningsarbete i nordisk samverkan. Som resultat av detta arbete föreligger

i Sverige dels ett av atomskadeutredningen1 år 1962 avlämnat betänkande,

»Atomansvarighet II» (SOU 1962: 14), med förslag till ny atomansvarig-

hetslag, dels en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria,

»Atomansvarighet III» (SOU 1966: 29), med ett nytt förslag till sådan

lag, vilket utgör en överarbetning av 1962 års förslag. Utredningsarbetet

har avslutats också i Danmark, Finland och Norge.

1962 års förslag och 1966 års departementspromemoria har remissbehand-

lats var för sig. Yttranden har avgivits av hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen (numera

Statens järnvägar), statens vattenfallsverk, luftfartsverket, sjöfartsstyrel-

sen, försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor, Aktiebola­

get Atomenergi, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag & Co (AKK),

Scandinavian Airlines System (SAS), Svenska försäkringsbolags riksför­

bund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, styrelsen för Sveriges advo-

1 Ledamöter justitierådet Erland Conradi, ordförande, byråchefen Gerdt Brundin och direk­

tören Gunnar Kalderén.

22

Ulbyggnadsprogrammet för anläggningarna i Studsvik har hittills i allt

väsentligt fullföljts planenligt. Sålunda är forskningsreaktorn RO och ma-

terialprovningsreaktorn R2 i drift. RO togs i bruk redan hösten 1959 och

R2 togs i drift i juni 1960. Vid forskningsstationen i Studsvik är även låg-

effektreaktorn R2-0 och en snabb nolleffektsreaktor FRO i drift.

Aktiebolaget Atomenergis uranverk i Ranstad i Skaraborgs län färdig­

ställdes under 1965 och provdrift pågår f. n.

Reaktorn i kraftvärmeverket i Ågesta togs i bruk i juni 1963. Vattenöver-

domstolen har medgivit utsläpp av avloppsvatten från verket till sjön Ma-

gelungen t. o. in. utgången av år 1977. Driften av reaktorn omhänderhas nu

av statens vattenfallsverk.

Marvikens kraftstation på Vikbolandet, som är ett utvecklingsprojekt,

avses bli färdigställd år 1968 och kunna tas i drift med mättad ånga under

år 1969.

Den enskilda och kommunala kraftindustrin har under år 1965 beslutat

uppföra ett atomkraftverk — Oskarshamnsverket — vid Simpevarp i Kal­

mar län, vilket beräknas bli taget i drift år 1970. Hela anläggningen har be­

ställts från Asea. Aktiobolaget Atomenergi och Asea har överenskommit

om samarbete vid utvecklingen av reaktorn.

Statens vattenfallsverk planerar att vid Värö i Hallands län uppföra ett

atomkraftverk, Ringhals kraftstation. Verket har ansökt om tillstånd att

uppföra det första aggregatet i stationen, som beräknas kunna tas i drift

år 1973. Från mitten av 1970-talet beräknas årligen minst ett stort atom­

kraftverk tillkomna i det svenska kraftsystemet. Aktiebolaget Atomenergis

forsknings- och utvecklingsarbete, som bedrivs i nära samarbete med in­

dustrin, syftar till att inom landet skapa ett tekniskt och industriellt un­

derlag för den väntade atomkraftutbyggnaden. Arbetet avser såväl nuva­

rande termiska reaktorer som mer avancerade reaktorsystem av intresse

på längre sikt. Stora insatser görs på bränsleområdet, där bolaget bedriver

viss kommersiell produktion. Även ASEA bedriver tillverkning av bränsle­

element. Erfarenheter beträffande upparbetning av utbrända element har

erhållits i första hand genom Aktiebolaget Atomenergis deltagande i det

internationella Eurochemic-projektet i Belgien. En svensk anläggning för

upparbetning av reaktorbränsle torde inte behövas förrän tidigast under

senare delen av 1970-talet.

För innevarande budgetår utgör anslaget över driftbudgeten till Aktie­

bolaget Atomenergi 92 milj. kr. Till uppförande av Marvikens kraftstation

har anvisats sammanlagt 57,3 milj. kr. Till internationellt, huvudsakligen

europeiskt atomenergisamarbete har anslagits 2,4 milj. kr.

Frågan om statens fortsatta insatser på atomenergiområdet utreds f. n.

av 1966 års atomenergiutredning.

Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

K ungi. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

23

Gällande svensk atomansvarighetslag

Vår nu gällande atomansvarighetslag innehåller bestämmelser om skade­

ståndsansvar och försäkring vid atomreaktordrift. Lagen inleds med defi­

nitioner av begreppen »atombränsle», »atomprodukt», »atomanläggning» och

»atomskada» (1 §). Det är att märka, att bara i Sverige belägna anlägg­

ningar räknas som atomanläggningar enligt lagen. Denna kan alltså inte

tillämpas på olyckor utanför landet, även om skador skulle uppkomma i

Sverige. Till atomskada hänförs person- eller sakskada genom radioaktiv

strålning från atombränsle — dvs. ämne som används eller kan användas

som bränsle i atomreaktor — eller atomprodukt, dvs. annat radioaktivt äm­

ne, som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med

framställning eller användning av atombränsle. Om en händelse har gett

upphov till skador av detta slag och dessutom till skador, som har orsakats

av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos atombränslet eller

-produkten, utgör också sistnämnda skador atomskador i lagens mening.

Från lagens tillämpningsområde undantas atombränsle, som utgörs av

naturligt uran och som inte har blivit radioaktivt genom bestrålning, lik­

som atomprodukter (radioisotoper) vilka finns utanför atomanläggning och

är avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt

eller vetenskapligt ändamål. Lagen är inte heller tillämplig beträffande

atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel. Slutligen

undantas också atomskada i följd av krigshandlingar och liknande hand­

lingar (2 §).

Ger atombränsle eller atomprodukt i en atomanläggning upphov till atom­

skada, skall skadan ersättas av anläggningens innehavare. Om bränslet

eller produkten vid tillfället var under transport inom Sverige är den av­

sändande anläggningsinnehavaren ansvarig. Skedde transporten från ut­

landet till svensk anläggning, åvilar ersättningsskyldigheten i stället mot­

tagaren. Om bränslet eller produkten vid olyckstillfället befann sig utanför

atomanläggning utan att vara under transport, ersätts skadan av den an-

läggningsinnehavare som hade eller senast haft ämnet i sin besittning (4 §).

Anläggningsinnehavaren är ansvarig för atomskada oberoende av vållan­

de. Bortsett från att särskilda regler om ansvarsbegränsning gäller, be­

stäms ersättningsskyldigheten i övrigt enligt allmänna skadeståndsrättsliga

grunder (5 §).

Ansvarigheten är begränsad sålunda att ansvarsbeloppet utgör 25 milj. kr.

för varje händelse. Därjämte är personskadeersättning begränsad till 200 000

kr. för varje dödad eller skadad person. I begränsningsbeloppen inräknas

inte ränta eller rättegångskostnader (6 §).

Om ansvarsbeloppet 25 milj. kr. inte räcker till full ersättning åt de ska­

delidande, reduceras skadestånden proportionellt. Vid olyckor av katastrof­

24

karaktär kan Kungl. Maj :t bestämma att ersättning tills vidare skall utgå

med endast viss kvotdel av full ersättning (7 §).

Ersättningsanspråk enligt lagen preskriberas efter tio år, räknat från

dagen för olyckan. Preskription kan avbrytas endast genom att den skade­

lidande väcker talan mot anläggningsinnehavaren vid domstol. Vidare gäller

att ersättningsanspråk vid äventyr av talans förlust skall anmälas hos an­

läggningsinnehavaren inom två år, räknat från den dag då den ersättnings-

berättigade fick eller hade bort få kunskap om skadan och om vem som är

ansvarig för denna (8 §). För skada som yppas senare än tio men inom

30 år efter olyckan utgår ersättning av statsmedel enligt de grunder som

tillämpas beträffande ersättning som anläggningsinnehavaren utger. Också

här gäller den tvååriga preskriptionen (13 § andra stycket).

Utom när det gäller atomskada som har uppkommit under transport av

atombränsle eller atomprodukt eller som i annat fall har uppkommit i följd

av begagnande av transportmedel, är anläggningens innehavare ensam an­

svarig. Ersättningsanspråk kan således inte riktas mot någon annan än

denne. Den som på grund av nyss anmärkta undantag från denna s. k. ka-

nalisationsregel nödgats betala ersättning för atomskada har regressrätt

mot den ansvarige anläggningsinnehavaren, om han inte själv har orsakat

skadan uppsåtligen eller gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig

att svara för skadan (9 § första och andra styckena).

Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot annan ansvarig an-

läggningsinnehavare och mot den som har orsakat skadan uppsåtligen. Där­

till kommer den återkravsrätt han kan ha på grund av avtal (9 § tredje

stycket).

Anläggningsinnehavaren är skyldig att teckna försäkring till täckande av

sin ansvarighet enligt lagen. Försäkringen skall godkännas av Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t utser (f. n. försäkringsinspektionen). 1

stället för försäkring som täcker ansvarigheten för varje inträffad händelse

får anläggningsinnehavaren teckna försäkring med visst belopp för anlägg­

ningen som sådan. Försäkringsbeloppet får emellertid då inte understiga

30 milj. kr., och efter varje försäkringsfall måste kompletterande försäkring

tecknas, om försäkringsbeloppet annars skulle komma att understiga 25

milj. kr. (10 §). Staten är undantagen från försäkringsplikt och även annan

anläggningsinnehavare kan befrias från försäkringsplikten, om han ställer

betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt lagen (11 §). Vidare finns

vissa regler om att en försäkring inte kan bringas att upphöra i förhållande

till de skadelidande förrän viss tid har gått efter det att anmälan har gjorts

till behörig myndighet (f. n. försäkringsinspektionen) eller förrän den

transport som försäkringen avser har avslutats (12 §).

Staten bär enligt lagen ett garantiansvar för de ersättningar som anlägg­

ningsinnehavaren har att utge. Den skadelidande kan dock vända sig mot

staten först sedan det visat sig att han inte kunnat få ut ersättningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

vare sig anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare (13 § första

stycket).

Om ansvarsbeloppet i vasst fall visar sig otillräckligt, skall staten utge

supplerande ersättning enligt grunder som fastställs av Kungl. Maj :t och

riksdagen i varje särskilt fall. Ersättning skall då också utgå i tillägg till

ersättning som staten bär utgivit för s. k. sena skador, dvs. skador som har

yppats senare än tio år efter olyckan (13 § tredje stycket).

Slutligen innehåller lagen bestämmelser om straff för den som försum­

mar försäkringsplikt eller inte iakttar föreskrivna villkor om ställande av

säkerhet (14 §) samt en på ömsesidighetsgrundsatser byggd bestämmelse

om att Kungl. Maj :t kan inskränka rätten att enligt svensk lag få ersätt­

ning för atomskada som har uppkommit i främmande stat i följd av olycka

i Sverige (15 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 är 1!)68

25

Det internationella lagstiftningsarbetet

Under senare hälften av 1950-talet bedrevs inom organisationen för euro­

peiskt ekonomiskt samarbete (OEEG) — numera organisationen för eko­

nomiskt samarbete och utveckling (OECD) — i Paris arbete på att åstad­

komma en västeuropeisk konvention om skadeståndsansvar på atomenergi­

området. Arbetet utfördes inom OECDs organ för atomenergifrågor »Euro-

pean Nuclear Energy Agency» (ENEA) av en expertgrupp, bestående av

representanter för flertalet av organisationens medlemsländer, däribland

Danmark, Norge och Sverige. Det resulterade i att en konvention i ämnet

öppnades för undertecknande i Paris den 29 juli 1960. Konventionen under­

tecknades av sexton av OEECs medlemsländer (samtliga utom Eire och Is­

land). Den träder i kraft när den har ratificerats av fem signatärmakter.

Den hade vid årsskiftet 1963/64 ratificerats av Spanien och Turkiet men

hann inte träda i kraft, innan den reviderades genom ett tilläggsprotokoll av

den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande del av konventionen och

till vilket jag strax skall återkomma. Belgien, Frankrike, Spanien och Stor­

britannien har sedermera ratificerat konventionen i dess lydelse enligt till-

läggsprotolcollet. Konventionen träder alltså i kraft när ytterligare en stat

har ratificerat den i den nya lydelsen. Konventionen benämns i det föl­

jande »Pariskonventionen».

Pariskom-entionen innebär bl. a. att skadeståndsansvaret för innehavare

av atomanläggning skall vara begränsat till ett belopp för varje atomolycka

av lägst 5 milj. sådana betalningsenheter som avses i det europeiska mone­

tära avtalet den 5 augusti 1955 (i det följande benämnda betalningsenheter),

vilket f. n. motsvarar cirka 25 milj. kr.

Redan innan arbetet på konventionen var avslutat hade de sex medlems­

länderna i den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) tagit upp

inbördes förhandlingar om en tilläggskonvention till Pariskonventionen,

26

enligt vilken ersättning av statsmedel skulle utgå intill visst maximibelopp i

anledning av atomolycka, för vilken innehavare av atomanläggning i någon

av berörda stater är ansvarig enligt Pariskonventionen men vars skade­

verkningar inte till fullo täcks av det ansvarsbelopp som enligt konven­

tionen fastställts för vederbörande anläggningsinnehavare. I början av år

1962 inbjöds de övriga stater som undertecknat Pariskonventionen att ta

del i de avslutande förhandlingarna om en sådan tilläggskonvention. Denna

inbjudan accepterades av samtliga berörda stater, bland dem Danmark,

Norge och Sverige. En konvention om supplerande statsansvar antogs den

31 januari 1963 vid en diplomatisk konferens i Bryssel. Konventionen utgör

ett supplement till Pariskonventionen och står öppen för tillträde bara

för stater som har antagit sistnämnda konvention. Den har undertecknats

av samtliga Pariskonventionens signatärmakter med undantag av Grekland,

Portugal och Turkiet. Den träder i kraft när den har ratificerats av sex

signatärmakter. Hittills har Frankrike, Spanien och Storbritannien ratifi­

cerat konventionen. Ratifikationerna avser konventionen i den lydelse den

har fått genom ett tilläggsprotokoll den 28 januari 1964, vilket utgör en in­

tegrerande del av konventionen och till vilket jag återkommer i det följande.

Konventionen benämns i fortsättningen »tilläggskonventionen».

Paris- och tilläggskonventionerna syftar till en regional reglering i Väst­

europa av atomansvarighetsfrågorna. Det föreligger emellertid på detta om­

råde behov att få till stånd en världsomfattande internationell reglering. I

slutet av 1950-talet påbörjades därför inom det internationella atomenergi­

organet, »International Atomic Energy Agency» (IAEA), arbete på en världs­

omfattande atomansvarighetskonvention. I maj 1963 ägde en diplomatisk

konferens rum i Wien för behandling av ett inom organisationen utarbetat

konventionsförslag. I konferensen deltog ett femtiotal stater, däribland de

nordiska länderna med undantag av Island. En konvention i ämnet antogs

och öppnades för undertecknande den 21 maj 1963. Denna konvention, be­

nämnd »Wienkonventionen», träder i kraft när den har ratificerats av fem

stater. Den har enligt tillgängliga uppgifter hittills undertecknats av nio

stater, däribland Storbritannien, och ratificerats av fyra stater, nämligen

Argentina, Filippinerna, Förenade Arabrepubliken och Kuba. Kamerun samt

Trinidad och Tobago har anslutit sig till konventionen. Inte något av de

nordiska länderna har undertecknat konventionen.

Wienkonferensen antog också ett fakultativt protokoll om obligatoriskt

lösande av tvister rörande Wienkonventionens tolkning och tillämpning.

Stater som tillträder protokollet förbinder sig därigenom att hänskjuta så­

dana tvister till den internationella domstolen (Haag-domstolen), om de

inte träffar överenskommelse om annan form för tvistens lösning.

Ehuru Wienkonventionen både i fråga om de grundläggande principer­

na och beträffande utformningen av de enskilda bestämmelserna nära

anslöt till Pariskonventionen, förelåg dock skiljaktigheter på en del punk­

Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

28

möjligt få till stånd vissa grundläggande lagbestämmelser i ämnet. På

grundval av förslaget utfärdades atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.

Lagen gällde ursprungligen t. o. in. den 31 december 1963. Dess giltighets­

tid har sedermera förlängts genom lagar den 17 maj 1963 (nr 157) och den

25 november 1965 (nr 567) och utgår, som jag redan har nämnt, den 31 de­

cember 1967.

De nordiska atomskadeutredningarna bedrev sitt arbete parallellt med

konventionsarbetet inom ENEA, i vilket representanter för Danmark, Norge

och Sverige deltog. Under tiden närmast efter det att förslaget till proviso­

risk lag hade lagts fram ägnade sig den svenska utredningen åt att i sam­

arbete med de övriga nordiska kommittéerna utarbeta förslag till en defi­

nitiv lagstiftning, som skulle bygga på Pariskonventionen och möjliggöra

ratifikation av denna. I mars 1962 lade utredningen fram betänkande med

förslag till ny atomansvarighetslag, »Atomansvarighet II». Den danska

kommittén hade i juni 1961 lagt fram ett motsvarande förslag. På grund­

val av detta förslag utfärdades den 16 maj 1962 »Lov (nr 170) om nuk-

leare anlsegg (atomanlaegg)». Denna lag innehåller dels vissa koncessions-

bestämmelser, dels ansvarighetsregler. I sistnämnda hänseende bygger la­

gen på Pariskonventionen. I avvaktan på att konventionen träder i kraft

och Danmark tillträder konventionen har dock lagens tillämpningsområde

begränsats till att avse danska atomanläggningar och olyckor inom danskt

område. I Finland och Norge finns inte några lagbestämmelser i ämnet.

Den norska utredningen hade i mars 1962 avslutat sitt arbete men lade inte

fram något betänkande. I Finland lades ett betänkande fram i januari 1963.

Efter remissbehandling i Sverige av 1962 års förslag uppsköts frågan om

lagstiftning på grundval av förslaget i avvaktan på att det då ännu pågå­

ende internationella lagsamarbetet skulle slutföras. I januari 1964 förelåg

resultatet av detta arbete i form av de internationella fördrag på området

som bär berörts i det föregående. I detta läge beslöt de nordiska ländernas

justitieministrar vid möte i januari 1964, att det nordiska lagsamarbetet

skulle återupptas. Arbetet skulle inriktas på en överarbetning av de äldre

lagförslagen — i Danmark gällande lag — med sikte på en anpassning till

de internationella överenskommelserna. I Danmark, Finland och Norge

tillsattes under våren 1964 särskilda kommittéer för ändamålet. I Sverige

togs arbetet upp inom justitiedepartementet.

Avsikten med detta utredningsarbete var att nya förslag till atomansva-

righetslagstiftning skulle utarbetas på grundval av tidigare framlagda eller

utarbetade förslag och däröver avgivna yttranden samt med beaktande av

de nya konventionerna och tilläggsprotokollen. Det förutsattes, att kom­

mande lagförslag skulle möjliggöra en ratifikation av Pariskonventionen

i dess reviderade lydelse. Under utredningsarbetet skulle vidare prövas

lämpligheten av och möjligheterna för ett tillträde från de nordiska länder­

nas sida till tilläggskonventionen och Wienkonventionen samt utarbetas de

lagförslag som kunde föranledas av utredningsresultatet i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

29

Med anledning av utredningsuppdraget utarbetades inom det svenska ju­

stitiedepartementet den tidigare nämnda promemorian, »Atomansvarighet

III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Förslaget bygger på såväl

Pariskonventionen och tilläggslconventionen som Wienkonventionen. I pro­

memorian tas dock inte ställning till frågan om Sverige bör tillträda Wien­

konventionen. De ändringar i lagtexten som blir nödvändiga om endast

Paris- och tilläggskonventionerna skall tillträdas anges i specialmotiveringen

till lagförslaget. I Norge har motsvarande lagförslag lagts fram i september

1967. De danska och finska kommittéerna väntas inom kort lägga fram sina

betänkanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

HUVUDDRAGEN AV PARIS- OCH WIENKONVENTIONERNA SAMT

TILLÄGGSKONVENTIONEN

Paris- och Wienkonventionerna

Båda dessa konventioner syftar till en reglering av ansvarigheten för ska­

dor som uppkommer genom driften av landbaserade atomreaktorer och

andra s. k. atomanläggningar i konventionsstaterna. Konventionerna byg­

ger på fyra grundläggande principer: 1) ansvarigheten skall åvila inneha­

vare av atomanläggning på objektiv grund; 2) ansvarigheten skall resp. kan

begränsas till visst belopp för varje skadeorsakande händelse; 3) ansvarig­

heten skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti; 4) an­

svarigheten »kanaliseras» till vederbörande anläggningsinnehavare, dvs. i

princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet.

Också i fråga om den systematiska uppbyggnaden och de enskilda bestäm­

melsernas sakliga innehåll föreligger nära överensstämmelse mellan de båda

konventionerna.

I det följande lämnas i ett sammanhang en översiktlig redogörelse för

innehållet i båda konventionerna med särskilt angivande av sakligt bety­

delsefulla skillnader.

Konventionsbestämmelserna är på flera punkter invecklade och svårtill­

gängliga. För överskådlighetens skull får jag därför på åtskilliga punktei

hänvisa till de mer detaljerade redogörelser som lämnas i den följande

specialmotiveringen och, i vissa fall, till konventionstexterna. När hänvis­

ning sker till enskilda konventionsbestämmelser nämns Pariskonventionens

föreskrifter först.

Båda konventionerna inleds med en rad definitioner (art. 1. a. resp. I. 1.).

Parislconventionens definitioner av nukleär olycka (»nuclear incident»),

nukleär anläggning (»nuclear installation»), nukleärt bränsle (»nuclear

fuel»), radioaktiv produkt (»radioactive products or waste»), nukleär sub­

stans (»nuclear substances») och innehavare av nukleär anläggning (»ope­

30

rator») har sin motsvarighet i Wienkonventionen, som emellertid dessutom

innehåller definitioner av person (»person»), medborgare i fördragsslutande

part (»national of a Contracting Party»), anläggningsstat (»Installation

State»), behörig domstols lag (»law of the competent court»), nukleär reak­

tor (»nuclear reactor») och nukleär skada (»nuclear damage»). I fråga om

definitionernas närmare innehåll får jag hänvisa till konventionstexterna

(betr. Wienkonventionen se »Atomansvarighet III» bil. 3). När den följande

framställningen hänför sig till definitionerna, används i stället för ordet

»nukleär» det i svensk lagstiftning förekommande sammansättningsledet

»atom-».

Enligt Pariskonventionen art. 1. b. kan ENEAs styrelse besluta att visst

eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen eller atomsubstanser,

som erbjuder endast obetydliga risker, skall undantas från konventionens

tillämpning. Beslutet skall fattas enhälligt av konventionsstaternas repre­

sentanter i styrelsen (art. 16). En motsvarande bestämmelse i Wienkonven­

tionen art. I. 2 föreskriver, att en konventionsstat kan, såvitt gäller ansva­

righet för innehavare av atomanläggningar inom dess område, från konven­

tionens tillämpning undanta mindre kvantiteter nukleära substanser som er­

bjuder bara obetydliga risker, under förutsättning att IAEAs styrelse har

fastställt maximigränser för sådant undantag och beslutet ligger inom ra­

men för dessa gränser.

Pariskonventionen är enligt art. 2 inte tillämplig på atomolycka som in­

träffar eller skada som uppkommer i stat vilken inte har tillträtt konventio­

nen, om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den an­

svarige anläggningsinnehavarens atomanläggning ligger (i det följande kal­

lad »anläggningsstaten»). Av bestämmelsen kan motsättningsvis slutas, att

konventionen utan vidare gäller beträffande atomolyckor som inträffar i

konventionsstat eller på eller över område som inte utgör statligt territo­

rium och därvid är tillämplig i fråga om skador som uppkommer i konven­

tionsstat eller på eller över sådant område som nyss nämnts. Wienkonven­

tionen innehåller inte några bestämmelser om det geografiska tillämpnings­

området. Definitionerna av atomanläggning och anläggningsstat är dock så

utformade att konventionen blir tillämplig bara beträffande anläggningar i

konventionsstaterna.

Innehavaren av en atomanläggning svarar enligt Pariskonventionen art.

3. a. oberoende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en

atomolycka vid vilken medverkat atombränsle eller radioaktiv produkt, som

fanns i hans anläggning, eller av atomsubstans, som — utan att vara under

transport — kom från anläggningen. Om i det senare fallet ämnena före

olyckan hade omhändertagits av annan anläggningsinnehavare, åvilar dock

ansvarigheten denne (art. 5. c.). Motsvarande bestämmelser återfinns i art.

II. 1. a. och b. i Wienkonventionen (jfr även art. I. 1. k. i. och ii.). Denna

har till skillnad från Pariskonventionen en särskild bestämmelse i art. IV. 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

31

om att ansvarigheten för atomskador i samtliga de fall som omfattas av

konventionen är objektivt. Från anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt

konventionerna i anledning av en atomolycka i hans anläggning undantas

skador på själva anläggningen och på egendom som fanns inom dess om­

råde och användes eller var avsedd att användas i förbindelse med anlägg­

ningen (art. 3. a. ii. 1. resp. art. IV. 5. a.).

Bestämmelserna om ansA^arighet för skada i följd av atomolycka under

transport av atomsubstans till eller från en atomanläggning återfinns i art.

4. a. och b. resp. art. II. 1. b. och c. och innebär i huvudsak följande. Vid

transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna är den avsändan­

de anläggningsinnehavaren ansvarig till dess ansvarigheten enligt skriftligt

avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns

inget sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar

ämnena. Vid transport till atomreaktor som har infogats i transportmedel

upphör avsändarens ansvarighet, när innehavaren aAf transportmedlets reak­

tor övertar ämnena. Sker transport till mottagare i icke-konventionsstat,

upphör avsändarens ansvarighet när ämnena lossas från det transportmedel

med vilket de anlänt till den staten. Vid transport till atomanläggning i

konventionsstat från atomreaktor som har infogats i transportmedel resp.

från avsändare i icke-konventionsstat blir mottagaren ansvarig från det han

övertar ämnena resp. från det ämnena lastas på det transportmedel varmed

de sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren

ansvarig bara om transporten har skett med hans skriftliga samtycke.

Transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande olyckor som in­

träffar under tillfällig uppläggning av ämnena i anslutning till transporten.

Detta gäller också när uppläggningen sker i en atomanläggning. Dennas in­

nehavare blir då inte ansvarig för en atomolycka som inträffar i anlägg­

ningen och orsakas uteslutande av de upplagda ämnena (art. 5. b. resp. art.

II. 1. in fine).

Vid transportolyckor blir anläggningsinnehavaren inte ansA^arig för ska­

da på transportmedlet (art. 3. a. 2. resp. art. IV. 5. b.), om inte annat har

bestämts i anläggningsstatens lag (art. 7. c. resp. art. IV. 6.). Om ska­

dorna på transportmedlet inte skall ersättas enligt konventionernas regler,

hindrar inte konventionerna att anläggningsinnehavaren med stöd av na­

tionell lag görs ansA'arig enligt allmänna skadeståndsregler (art. 6. c. ii. resp.

art. IV. 7. b.).

En konventionsstat kan genom lagstiftning bestämma, att en fraktförare,

som utför transport av atomsubstans, med samtycke av innehavare av an­

läggning i den staten och under förutsättning att han fullgör skyldigheten

att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet skall vara ansvarig för

olyckor under transporten i anläggningsinnehavarens ställe. Enligt Wien-

konventionen kan sådant förordnande meddelas också beträffande den som

omhändertar radioaktivt avfall (art. 4. d. resp. art. II. 2.).

32

I anslutning till transportansvarighetsreglerna innehåller konventionerna

bestämmelser om att den ansvarige anläggningsinnehavarens försäkrings­

givare (eller den som har ställt säkerhet för hans ansvarighet) skall förse

fraktföraren med ett av behörig nationell myndighet i anläggningsstaten

bestyrkt certifikat, innehållande vissa närmare angivna uppgifter om an-

läggningsinnehavaren, de transporterade ämnena och försäkringen eller

säkerheten. I vissa hänseenden utgör certifikatet exklusivt bevismedel i

fråga om riktigheten av däri intagna uppgifter (art. 4. c. resp. art. III).

Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, svarar de

solidariskt för skadeståndet, var och en intill sitt ansvarsbelopp (art. 5. d.

resp. art. II. 3. a.). Har en atomolycka orsakats av flera partier atomsub­

stans som fanns på ett och samma transportmedel eller som under transport

tillfälligt upplagts i en och samma atomanläggning, skall dock den samman­

lagda ansvarigheten inte överstiga det högsta ansvarsbelopp som gäller för

någon av anläggningsinnehavarna. Frågan om den inbördes fördelningen

av ansvarigheten mellan två eller flera solidariskt ansvariga anläggnings­

innehavare regleras inte i konventionerna.

Har såväl atomskada som annan skada orsakats av en atomolycka eller

gemensamt av en atomolycka och en annan händelse och kan skadorna inte

tillförlitligen särskiljas, skall samtliga skador anses som atomskador. Kon­

ventionernas regler om »kanalisation» av ansvarigheten för atomskada

vilka berörs närmare i det följande — skall dock i sådant fall inte inverka på

den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än anlägg-

ningsinnehavaren för skador som inte är atomskador i konventionernas me-

o

ning men som har orsakats av joniserande strålning (art 3. b. resp. art. IV.

4.).

Från konventionernas tillämpningsområden undantas helt atomolycka

som är en direkt följd av krigshandling under väpnad konflikt eller liknan­

de handling under inbördeskrig eller uppror (art. 9 resp. art. IV. 3. a.). Un­

dantag gäller också för atomolycka som är en direkt följd av en allvarlig

naturkatastrof av osedvanlig art, om inte annat föreskrivs i anläggnings-

statens lag (art. 9 resp. art. IV. 3. b.).

Anläggningsstaten kan genom lagstiftning föreskriva att anläggningsin­

nehavarens ansvarighet enligt konventionerna skall omfatta också skador

som härrör från annan strålningskälla i hans atomanläggning än atom­

bränsle eller radioaktiv produkt resp. att sådana skador skall inbegripas

under begreppet atomskada (art. 3. c. resp. art. I. 1. k. iii.).

Frågan om verkan av medvållande på den skadelidandes sida skall enligt

Pariskonventionen avgöras enligt lagen i den stat vars domstolar enligt kon­

ventionen är behöriga att handlägga ersättningsanspråk enligt konventio­

nen (art. 11, jfr art. 14. b.). I denna fråga innehåller Wienkonventionen ut­

tryckliga regler i art. IV. 2., som föreskriver att jämkning på grund av med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

33

vållande får ske bara vid uppsåt och grov vårdslöshet på den skadelidandes

sida. Inom denna ram skall frågan i övrigt avgöras enligt den behöriga

domstolens lag (lex fori).

Skadeståndsansvaret »kanaliseras» enligt konventionerna till vederbö­

rande anläggningsinnehavare. Anspråk på ersättning för atomskada kan

enligt art. 6. a. och b. resp. art. II. 5. (jfr även art. II. 6.) i princip inte rik­

tas mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller, om föreskrift därom

har meddelats i den behöriga domstolens lag, dennes försäkringsgivare (mot­

svarande). Undantag från denna kanalisationsregel gäller dock för anspråk

som grundas på en sådan internationell konvention på transportområdet

som var i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslut­

ning på dagen för resp. konvention. Vidare gäller i fråga om sådan atom­

skada som enligt de tidigare berörda särskilda undantagsbestämmelserna

inte omfattas av konventionernas ansvarighetsregler — skada på s. k. »on-

site-property» och på transportmedlet vid transportolyckor samt skador i

följd av krigshandlingar o. d. eller naturkatastrofer — att ersättningsan­

språk utan hinder av kanalisationsreglerna kan riktas mot fysisk person

som har orsakat skadan uppsåtligen (art. 6. c. 1. resp. art. IV. 7. a.). Det

skadeståndsansvar som enligt andra regler kan åvila innehavaren av en

reaktor som ingår i ett transportmedel lider enligt Pariskonventionen inte

heller någon inskränkning genom kanalisationsbestämmelserna (art. 6.

c. 2.). Wienkonventionen saknar uttrycklig föreskrift i sistnämnda hän­

seende men torde bygga på samma princip.

Den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt en sådan

internationell konvention på transportområdet som nyss nämnts eller enligt

lagen i en icke-konventionsstat inträder i den skadelidandes rätt mot den

anläggningsinnehavare som är ansvarig för skadan enligt konventionerna

(art. 6. d. resp. art. IX. 2. a.). Subrogationsrätt tillkommer enligt Wienkon­

ventionen bara medborgare i konventionsstat men är enligt Pariskonventio­

nen inte begränsad på motsvarande sätt.

Pariskonventionen innehåller i art. 6. e. en speciell regressregel, som sak­

nar motsvarighet i Wienkonventionen. Den innebär, att om någon som har

sitt huvudkontor i en konventionsstat eller någon som är anställd hos så­

dan person har nödgats betala ersättning för atomskada som på grund av

bestämmelserna i art. 2 om det geografiska tillämpningsområdet inte om­

fattas av konventionens ansvarighetsregler, han i vissa fall har rätt att åter­

kräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som med bortseende från

dessa bestämmelser skulle ha svarat för skadan.

Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot fysisk person som har

orsakat skadan uppsåtligen och mot den som genom avtal uttryckligen (en­

ligt Wienkonventionen skriftligen) har åtagit sig att svara för skadan (art.

6. f. resp. art. X.).

Frågan om samordning mellan nationella eller mellanstatliga socialför-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

34

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1968

säkringssystem och det genom konventionerna inrättade ersättningssyste­

met skall avgöras enligt lagen i den stat (eller stadgarna för den mellanstat-

liga organisation) som har inrättat socialförsäkringssystemet (art. 6. h. resp.

art. IX. 1.).

Anläggningsinnehavarens ansvarighet skall enligt Pariskonventionen art.

7. a. och b. vara begränsad. Ansvarsbeloppet skall utgöra 15 milj. betalnings-

enheter för varje olycka. Konventionsstat kan dock genom nationell lag fast­

ställa ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter. Wien-

konventionen innehåller inte någon regel om obligatorisk ansvarsbegräns­

ning men ger konventionsstaterna rätt att begränsa ansvarigheten till lägst

5 milj. U.S. dollars per olycka (art. V. 1.). Ansvarsbeloppet bestäms enligt

lagen i anläggningsstaten (art. 7. d. resp. art. V. 1.). Om ersättning för skada

på transportmedlet vid transportolycka enligt denna lag skall inbegripas i an­

svarsbeloppet, får ansvarigheten för övriga skador inte avse lägre belopp än

5 milj. betalningsenheter resp. dollars (art. 7. c. resp. art. IV. 6.).

Det ansvarsbelopp som har fastställts med stöd av konventionerna om­

fattar inte ränta eller rättegångskostnad (art. 7. g. resp. art. V. 2.).

Konventionerna innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser. Talan

om ersättning måste anhängiggöras inom tio år, räknat från dagen för

atomolyckan (art. 8. a. resp. art. VI. 1.). Tiden kan förlängas genom före­

skrift i nationell lag (lex fori), men bara under förutsättning att ansvarig­

heten i fråga om anspråk som väcks efter tioårstidens utgång enligt an-

läggningsstatens lag är täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

En förlängning av preskriptionstiden får inte heller inkräkta på den rätt

till ersättning för personskada som tillkommer skadelidande vilka har

väckt ersättningstalan före tioårstidens utgång.

Om en atomolycka har orsakats av atomsubstans, som vid tiden för

olyckan hade stulits, på annat sätt gått förlorad eller övergivits, inträder

preskription inte i något fall senare än efter 20 år, räknat från dagen för

förlusten eller övergivandet (art. 8. b. resp. art. VI. 2.).

I nationell lag (lex fori) kan ges föreskrifter om korttidspreskription.

Preskriptionstiden skall i så fall utgöra enligt Pariskonventionen minst två

och enligt Wienkonventionen minst tre år, räknat från det den skadelidande

fick eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och om den som är

ansvarig för skadan (art. 8. c. resp. art. VI. 3.).

Anläggningsinnehavaren är skyldig att täcka sin ansvarighet enligt kon­

ventionerna med försäkring eller annan ekonomisk garanti. Anläggningssta­

ten bestämmer de närmare villkoren härför (art. 10. a. resp. art. VII. 1.) En­

ligt Wienkonventionen har anläggningsstaten ett subsidiärt garantiansvar

(art. VII. 1. andra punkten), som innebär att staten gentemot de skade­

lidande själv ytterst svarar för att medel står till förfogande att täcka ska­

destånden inom ansvarsbeloppet. Pariskonventionen har inte någon uttryck­

lig föreskrift härom. Försäkringsgivaren (eller den som ställt annan säker­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

35

het) får inte hringa försäkringen (säkerheten) att upphöra att gälla tidi­

gare än två månader räknat från det han har gett behörig myndighet skrift­

lig underrättelse om försäkringens eller säkerhetens upphörande (art. 10.

b. resp. art. VII. 4.). Transportansvarighetsförsäkring kan inte bringas att

upphöra så länge transporten pågår.

I den mån annat inte följer av särskilda bestämmelser i konventionerna

skall frågan om skadeståndets art, form och omfattning avgöras enligt na­

tionell lag (lex fori) (art. 11 resp. art. VIII).

Konventionerna innehåller i art. 13 a. b. och c. resp. art. XI tvingande

jurisdiktionsbestämmelser. Talan mot anläggningsinnehavaren eller hans

försäkringsgivare om ersättning för atomskada skall enligt huvudregeln

väckas vid domstol i den konventionsstat där atomolyckan har inträffat

(art. 13. a. resp. art. XI. 1.). Om olyckan har inträffat utanför konventions-

staternas områden eller om platsen för olyckan inte kan bestämmas med

säkerhet, tillkommer jurisdiktion domstolarna i anläggningsstaten (art.

13. b. resp. art. XI. 2.). Skulle med tillämpning av dessa bestämmelser be­

hörighet tillkomma domstolarna i flera konventionsstater, gäller särskilda

regler. Om olyckan har inträffat delvis i en konventionsstat och delvis utan­

för konventionsstaternas områden — t. ex. på det fria havet -— tillkommer

behörigheten domstolarna i den konventionsstat där olyckan delvis har in­

träffat (art. 13. c. i. resp. art. XI. 3. a.). I övriga fall — dvs. när olyckan har

skett inom flera konventionsstaters territorier eller när flera anläggnings-

innehavare är ansvariga för en olycka utanför konventionsstaternas territo­

rier — tillkommer behörigheten enligt Pariskonventionen domstolarna i den

av de enligt huvudregeln behöriga konventionsstaterna som på begäran av

någon av de berörda staterna utpekas av den domstol som har inrättats ge­

nom konventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskon­

troll på atomenergins område (art. 13. c. ii.) och enligt Wienkonventionen

den av de behöriga konventionsstaterna som utses genom avtal mellan de

berörda staterna (art. XI. 3. b.).

Konventionerna innehåller också regler om verkställighet av domar. En­

ligt Pariskonventionen art. 13. d. skall dom på ersättning som har meddelats

av behörig domstol i en konventionsstat verkställas i övriga konventionssta­

ter, under förutsättning att domen kan verkställas i förstnämnda stat och

att de formella förutsättningarna för verkställighet i den stat där verkstäl­

lighet begärs har blivit uppfyllda. Ny saklig prövning får inte äga rum.

Motsvarande bestämmelser i Wienkonventionen art. XII är mer restriktiva.

En konventionsstat kan således vägra verkställighet av dom meddelad i

annan konventionsstat, om antingen a) domen erhållits genom svikligt för­

ledande; eller b) den part mot vilken domen har meddelats inte haft skä­

liga möjligheter att lägga fram sin sak; eller c) domen strider mot »ordre

public» i den stat där verkställigheten söks eller mot grundläggande rätts­

liga normer. I övrigt råder överenstämmelse mellan de båda konventioner­

nas verkställighetsregler.

36

Om talan om ersättning förs mot en konventionsstat vid behörig domstol,

äger den staten inte åberopa immunitet, utom såvitt avser åtgärder för verk­

ställighet (art. 13. e. resp. art. XIV).

Konventionerna och på desamma byggd nationell lagstiftning skall till-

lämpas utan diskriminering med hänsyn till nationalitet, hemvist eller up­

pehållsort (art. 14. a. och c. resp. art. XIII).

Av särskilt intresse med hänsyn till tilläggskonventionen är vissa bestäm­

melser i Pariskonventionen art. 15. I denna artikel mom. a. föreskrivs, att

det står varje konventionsstat fritt att vidta de åtgärder den finner nöd­

vändiga för att bygga ut konventionens ersättningssystem. Oberoende av i

vilken form sådana åtgärder vidtas får de enligt mom. b. genomföras under

villkor som avviker från konventionens bestämmelser, om och i den mån

allmänna medel tas i anspråk för ersättningar utöver det belopp om 5 milj.

betalningsenheter som anges i art. 7. I Wienkonventionen saknas motsvarig­

het till dessa bestämmelser.

Frågan om det inbördes förhållandet mellan de båda konventionerna upp­

märksammades vid Wienkonventionens tillkomst och föranledde en sär­

skild bestämmelse i art. XVII i denna konvention. Artikeln föreskriver, att

såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan stater anslutna till sådant in­

ternationellt fördrag om skadeståndsansvar på atomenergins område som

var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den

dag Wienkonventionen öppnades för undertecknande, sistnämnda konven­

tion inte skall utgöra hinder mot tillämpning av sådant fördrag.

Tvister om Pariskonventionens tolkning eller tillämpning skall enligt art.

17 i nämnda konvention behandlas av ENE As styrelse (»Steering Commit-

tee») och, om godvillig uppgörelse inte nås, på begäran av någon av de be­

rörda parterna hänskjutas till avgörande av den tidigare omnämnda dom­

stol som inrättades genom 1957 års konvention om säkerhetskontroll på

atomenergins område.

Wienkonventionen innehåller inte någon bestämmelse om hur tvister

av detta slag skall lösas. Frågan har i stället reglerats i ett samtidigt till­

kommet fakultativt protokoll om obligatoriskt lösande av tvister. Stater

som tillträder protokollet förbinder sig i princip att underkasta sig den in­

ternationella domstolens (Haag-domstolen) domsrätt. Protokollet står öp­

pet för alla stater som kan tillträda Wienkonventionen.

Utöver vissa bestämmelser av mer allmän natur utan intresse i detta

sammanhang innehåller Paris- och Wienkonventionerna sedvanliga slut­

bestämmelser. Rörande dessas innehåll vill jag nämna följande.

Reservation till Pariskonventionen är tillåten endast om den godkänns av

samtliga de signatärmakter som ratificerar konventionen inom ett år från

det de fått underrättelse om reservationen. Reservation skall göras senast

vid ratifikation eller anslutning till konventionen. Av de reservationer som

hittills har gjorts och blivit godkända bör följande omnämnas.

Enligt en reservation (nr 1) av Grekland, Västtyskland och Österrike har

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

38

avvikelser eller modifikationer som följer av uttryckliga bestämmelser i

denna. Så t. ex. gäller definitionerna i Pariskonventionen utan vidare inom

tilläggskonventionens område. Ersättning enligt tilläggskonventionen utgår

liksom enligt Pariskonventionen på objektiv grund, den s. k. kanalisations-

principen gäller även i fråga om ansvarigheten för den del av skadorna som

ersätts enligt tilläggskonventionen osv. Karaktären av tilläggskonvention

innebär också, att skadorna alltid i första hand skall ersättas av vederbö­

rande anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionens regler och att supp­

lerande ersättning enligt tilläggskonventionen uLgår bara i den mån an­

svarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning.

Tilläggskonventionen gäller bara beträffande atomolyckor för vars skade­

verkningar innehavare av atomanläggning i stat som bär tillträtt tilläggs­

konventionen (i det följande benämnd »Brysselstat») är ansvarig enligt

Pariskonventionen. En ytterligare förutsättning är enligt art. 2. a. i. att an­

läggningen nyttjas för fredliga ändamål och vid tiden för olyckan fanns

upptagen på en enligt vissa regler i konventionen förd förteckning. Vidare

undantas olyckor som i sin helhet inträffar inom en sadan av Pal iskonven­

tionen bunden stat som inte är Brysselstat (olycka i stat som inte har till­

trätt Pariskonventionen faller utanför tillämpningsområdet redan på grund

av bestämmelsen i Pariskonventionen art. 2.). Tillämpningsområdet är slut­

ligen begränsat till olyckor beträffande vilka jurisdiktion enligt Pariskon­

ventionen tillkommer domstolarna i Brysselstat.

Konventionen är enligt art. 2. a. ii. tillämplig endast beträffande 1) skador

som uppkommer i Brysselstat; 2) skador som uppkommer ombord på far­

tyg eller luftfartyg registrerat i Brysselstat under det att fartyget eller luft­

fartyget befinner sig på eller över det fria havet; 3) skador som i övrigt upp­

kommer på eller över det fria havet och drabbar medborgare i Brysselstat

(inklusive juridiska personer och andra sammanslutningar hemmahörande

i sådan stat samt personer vilka är stadigvarande bosatta i en Brysselstat

och enligt den statens nationella lag skall jämställas med statens medborga­

re), varvid dock skada på fartyg eller luftfartyg ersätts bara om fartyget

eller luftfartyget är registrerat i Brysselstat.

Ersättning enligt konventionen utgår med sammanlagt högst 120 milj.

betalningsenheter vid varje olycka. Detta maximibelopp indelas enligt art.

3. a. och b. i tre »steg» enligt följande system:

a) Första steget utgör lägst 5 milj. betalningsenheter och skall omfattas

av anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet enligt Pariskonventio­

nen samt vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

b) Andra steget utgörs av ersättningsbelopp mellan första steget och 70

milj. betalningsenheter. Ersättningarna inom detta steg utgår av statsmedel

och betalas av anläggningsstaten.

c) Tredje steget utgörs av ersättningsbelopp mellan 70 och 120 milj. be­

talningsenheter. Ersättningarna betalas med statsmedel av samtliga kon-

Kung!. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

40

skadorna totalt överstiger eller kan beräknas överstiga 120 milj. betalnings-

enheter. Härvid får dock inte göras någon på nationalitet, hemvist eller

uppehållsort grundad diskriminering. Inte heller får olika kriterier till-

lämpas allteftersom ersättningarna skall utgå inom första, andra eller tredje

steget (art. 8).

Genom anläggningsstatens nationella lagstiftning skall enligt art. 5. a. sä­

kerställas att konventionsstaterna i fråga om belopp som utges inom andra

och tredje stegen kan utöva regressrätt mot tredje man under de villkor

och i den omfattning som svarar mot vad som gäller enligt Pariskonventio­

nen art. 6. f. beträffande anläggningsinnehavarens regressrätt. Anläggnings-

staten kan enligt art. 5. b. föreskriva, att regressrätt i fråga om ersättningar

inom andra och tredje stegen skall kunna utövas mot anläggningsinne-

havaren själv, om vållande till skadan ligger honom till last.

En konventionsstat har enligt art. 14. a. i princip rätt att reglera de frå­

gor som i Pariskonventionen har överlämnats åt nationell lag (lex fori eller

anläggningsstatens lag). Från denna regel gäller dock viktiga undantag.

Dessa avser dels rätten att utvidga Pariskonventionens geografiska till-

lämpningsområde, dels rätten att vid transportolycka inräkna skador på

transportmedlet under anläggningsinnehavarens ansvarighet, dels rätten

att utsträcka tillämpningsområdet till olyckor som har orsakats av krigs­

handlingar eller liknande handlingar under uppror m. in. eller av allvarliga

naturkatastrofer. Beslut av en konventionsstat i något av dessa tre hän­

seenden blir enligt art. 14. b. inte bindande för övriga konventionsstater i

fråga om deras skyldighet att betala resp. bidra till ersättningar inom andra

och tredje stegen, om de inte har lämnat sitt samtycke härtill.

En konventionsstat kan inte heller i övrigt genom ensidiga åtgärder ådra

andra konventionsstater ökade ekonomiska förpliktelser enligt till äggskon­

ventionen (art. 14 c.).

Om en konventionsstat ingår avtal med en icke-konventionsstat om att

förstnämnda stat skall utge ersättning av statsmedel t. ex. för skador som

uppkommer på den andra statens område, får enligt art. 15. a. och b. under

vissa förutsättningar tas hänsyn även till dessa skador vid bedömande av

huruvida maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter kommer att över­

skridas. Ett villkor är att de skadelidande i den främmande staten inte be­

handlas gynnsammare än de skadelidande som är berättigade till ersätt­

ning enligt tilläggskonventionen.

Förfarandet för att tillhandahålla ersättningar inom andra och tredje

stegen regleras enligt art. 9. a. av lex fori. Den skadelidande skall emeller­

tid inte behöva föra ersättningstalan enligt skilda procedurregler alltefter­

som ersättning skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 9. b.).

En konventionsstat är enligt art. 9. c. inte skyldig att tillhandahålla er­

sättning inom andra och tredje stegen, så länge ersättning alltjämt kan

utgå inom första steget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

42

staternas medborgare, dds åtar sig att eftersträva att ersättningsreglerna

för sådana atomolyckor utformas i så nära anslutning till tilläggskonventio-

nens bestämmelser som möjligt. Med denna förklaring har man velat säker­

ställa, att vid olyckor i atomanläggningar som nyttjas för militära ändamål

ersättning kommer att utgå enligt i huvudsak samma grunder som vid

olyckor på vilka tilläggskonventionen är direkt tillämplig. Bestämmelsen i

art. 20. a. i tilläggskonventionen innebär, att stat som ratificerar konventio­

nen automatiskt blir bunden av utfästelserna enligt bihanget. Enligt en för­

klaring, som avgavs av den brittiska delegationen vid 1963 års diplomatiska

konferens för behandling av tilläggskonventionen och som godtogs av övriga

signatärmakter, anses varken tilläggskonventionen som sådan eller dess bi-

hang vara tillämplig i fråga om olyckor som orsakas av nukleära vapen

(»nuclear weapons and warheads»).

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

DE SVENSKA UTREDNINGSFÖRSLAGEN OCH REMISSYTTRANDENA

Huvudgrunderna för lagstiftningen

Anslutning till Pariskonventionen

Det lagförslag som atomskadeutredningen lade fram år 1962 byggde på Pa­

riskonventionen och förutsatte en svensk ratifikation av denna. Med hänsyn

till vårt samarbete med de västeuropeiska länderna och till att det enligt ut­

redningen kunde på goda grunder antas, att Pariskonventionen inom en

nära framtid skulle träda i kraft och ratificeras av flertalet berörda länder,

ansåg utredningen det över huvud inte kunna komma i fråga att Sverige

skulle ställa sig utanför den internationella gemenskapen genom att införa

ersättningsbestämmelser som avviker från konventionens regler.

Enligt departementspromemorian äger argumenten för ett svenskt till­

träde till konventionen alltjämt bärkraft. I promemorian framhålls också,

att det under de nordiska överläggningarna inte från något håll har ifråga­

satts annat än att de nordiska länderna bör ratificera Pariskonventionen

i dess lydelse enligt 1964 års tilläggsprotokoll.

Samtliga remissinstanser har godtagit den ståndpunkt som intagits i ut­

redningsförslagen i detta hänseende.

Anslutning till tilläggskonventionen

Gällande bestämmelser om statligt katastrofansvar. I den provisoriska

atomansvarighetslagen har tagits upp vissa bestämmelser om ersättning av

statsmedel i fall då olycka av katastrofkaraktär inträffar. Enligt 13 § tredje

stycket atomansvarighetslagen skall gottgörelse av statsmedel beredas för

här i landet uppkomna skador, i den mån det fastställda ansvarsbeloppet,

25 milj. kr., inte förslår till full ersättning för sådana skador. Ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

43

skall utgå enligt grunder som i varje särskilt fall fastställs av Kungl. Maj :t

och riksdagen. Detta system för ersättning av statsmedel i katastroffall in­

nebär sålunda, att staten visserligen är skyldig att utge ersättning men att

ersättningsskyldighetens omfattning inte bestäms i lagen utan är beroende

av statsmakternas diskretionära prövning i det enskilda fallet.

Atomskadeutredningen föreslog bestämmelser som i sak motsvarar 13 §

tredje stycket atomansvarighetslagen.

Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om

supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor och har som

nämnts utformats inom ramen för den tidigare omnämnda bestämmelsen i

Pariskonventionen art. 15. b. Som har framgått av den förut lämnade redo­

görelsen innehåller tilläggskonventionen utöver de rent civilrättsliga reg­

lerna vissa bestämmelser genom vilka de anslutna staterna blir folkrättsligt

förpliktade att tillhandahålla medel för ersättning enligt konventionen.

Departementspromemorian. Från principiella synpunkter inger en svensk

anslutning till tilläggskonventionen enligt promemorian inte några betänk­

ligheter. Tanken att staten bör i viss omfattning ikläda sig ett ersättnings­

ansvar vid katastrofolyckor har redan accepterats i gällande lagstiftning.

Genom en ratifikation av konventionen skulle staten visserligen dra på sig

förpliktelser att bidra till ersättning också för skador i följd av olyckor för

vilka anläggningsinnehavare i andra Brysselstater är ansvariga och därige­

nom sträcka sina åtaganden längre än som omedelbart påkallas för att

åstadkomma betryggande skydd för svenska intressen. Mot dessa åtagan­

den svarar dock en rätt för Sverige att av övriga Brysselstater få bidrag

med avsevärda belopp, när svensk anläggningsinnehavare är ansvarig för en

olycka av katastrofkaraktär. Sveriges andel av ersättningarna inom tredje

steget skulle f. n. uppgå till mindre än 3 procent, om samtliga signatär-

makter ratificerar konventionen, vilket motsvarar ett belopp av högst cirka

7,5 milj. kr. Övriga Brysselstater blir samtidigt skyldiga att bidra vid en

katastrofolycka i en svensk anläggning med över 240 milj. kr. Det får en­

ligt promemorian anses ligga i linje med Sveriges allmänna inställning till

frågor om ekonomisk samverkan mellan de västeuropeiska länderna att vårt

land ansluter sig till ett delvis på kollektivt ansvar byggt ersättningssystem.

Från rättsliga synpunkter ger tilläggskonventionen enligt promemorian

inte anledning till erinringar. Diskrimineringen av vissa skadelidande på

grundval av deras nationalitet ter sig visserligen främmande för svensk

rättsuppfattning, men reglerna härom rör bara olyckor på eller över det fria

havet och inger därför inte allvarligare betänkligheter.

Frågan om Sveriges ratifikation av konventionen blir således enligt pro­

memorian främst en statsfinansiell fråga. Promemorian utgår från att an­

svarsbeloppet för anläggningsinnehavaren kommer att i lagen bestämmas

44

till högst det belopp som föreslogs av atomskadeutredningen i 1962 års för­

slag eller 50 milj. kr. och att följaktligen statens ersättningsansvar inom

andra steget kommer att omfatta cirka (350 — 50=) 300 milj. kr., vartill

kommer Sveriges andel av ersättningarna inom tredje steget, cirka 7,5 milj.

kr. Det rör sig enligt promemorian bär om så avsevärda belopp, att ersätt­

ningsansvaret kan bli betungande för staten. Det är emellertid enligt pro­

memorian sannolikt att ett tillträde till till äggskonventionen i verklighe­

ten inte kommer att innebära någon nämnvärt ökad belastning för staten i

jämförelse med vad som gäller redan med nuvarande ordning. Från dansk

och norsk sida har man intagit en positiv hållning i frågan under de nor­

diska överläggningarna, och det bör enligt promemorian inte komma i fråga

att Sverige ställer sig utanför tilläggskonventionen, om denna vinner anslut­

ning från både Danmark och Norge.

Från rättstekniska synpunkter erbjuder det enligt promemorian inte

större svårigheter att införliva tilläggskonventionens civilrättsliga och pro-

cessuella regler med den svenska lagstiftningen.

Det finns enligt promemorian således ingen anledning att nu frångå den

ståndpunkt som Kungl. Maj :t redan tidigare har intagit genom beslutet att

underteckna tilläggskonventionen.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser har lämnat utan erinran att

Sverige tillträder tilläggskonventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Anslutning till Wienkonventionen

Departementspromemorian. Från sakliga synpunkter ger enligt promemo­

rian ett tillträde till Wienkonventionen inte anledning till betänkligheter.

Konventionen bygger på samma principer som Pariskonventionen, och i allt

väsentligt föreligger överensstämmelse mellan de enskilda bestämmelserna

i de båda konventionerna. De sakliga skillnader som finns är av underord­

nad betydelse. I ett fåtal hänseenden ger dock skiljaktigheterna upphov till

konflikter mellan de båda regelsystemen. De viktigaste av dessa samman­

hänger med konventionernas geografiska tillämpningsområden och med den

omständigheten att begreppen konventionsstat och icke-konventionsstat -—

som spelar stor roll vid tillämpningen av transportansvarighetsreglerna —■

inte kommer att ha samma innebörd i de båda konventionerna.

Bestämmelsen i Wienkonventionen art. XVII, att konventionen inte skall

utgöra hinder mot tillämpning av annan äldre konvention på atomenergi­

området — t. ex. Pariskonventionen — såvitt gäller det inbördes förhållan­

det mellan de stater som är bundna av en sådan äldre konvention, är enligt

promemorian av begränsat värde som instrument för en lösning av före­

liggande konflikter, eftersom en tillämpning av Pariskonventionen i åt­

skilliga fall, där konflikter kan uppkomma, berör inte bara det inbördes för­

45

hållandet mellan de stater som är bundna av Pariskonventionen utan också

utomstående parters intressen, t. ex. skadelidande medborgare i stater som

har tillträtt bara Wienkonventionen. Konflikterna måste därför enligt pro­

memorian lösas på annat sätt.

Enligt promemorian kan flertalet av konflikterna överbryggas genom be­

stämmelser i nationell lagstiftning, men bara under förutsättning att man

accepterar att staten för vissa undantagsfall påtar sig ersättningsansvar vid

sidan av det statsansvar som följer av tilläggskonventionen. Dessa åtagan­

den från statens sida inger enligt promemorian inte några betänkligheter

från statsfinansiella synpunkter. Statsansvaret blir aktuellt bara i vissa

mycket osannolika fall av olyckor utanför atomanläggning, och ansvar

kommer att inträda bara om skadorna totalt överstiger anläggningsinne-

bavarens ansvarsbelopp, vilket torde inträffa endast i undantagsfall.

De rättstekniska synpunkterna är enligt promemorian av större vikt. En

tillfredsställande lösning av konflikterna medför att lagstiftningen blir om­

fattande och de enskilda bestämmelserna invecklade och svårtolkade. Olä­

genheterna av detta kan accepteras bara om det föreligger starka sakliga

skäl för en samtidig ratifikation av båda konventionerna.

Frågan hur starkt intresse Sverige har av att tillträda även Wienkonven­

tionen blir enligt promemorian beroende av hur stor anslutning konventio­

nen får av länder med vilka vi uppehåller eller bör räkna med att fram­

deles få nära förbindelser på atomenergiområdet. Enligt promemorian kan

man dock inte räkna med att Wienkonventionen inom en nära framtid vin­

ner anslutning från något större antal länder utanför Västeuropa —- dvs.

utanför kretsen av de länder som kan väntas tillträda Pariskonventionen —

med vilka Sverige har eller kommer att få sådana förbindelser på atomener­

giområdet att en gemensam lösning av ansvarighetsfrågorna framstår som

angelägen. Men utvecklingen går fort och Sverige kan inom överskådlig tid

komma i ett läge, där ett tillträde till Wienkonventionen framstår som nöd­

vändigt för en fortsatt gynnsam utveckling av vår atomindustri.

Hur tungt de rättstekniska synpunkterna väger kan enligt promemorian

bedömas bara på grundval av ett fullt genomarbetat, på alla de tre ifråga­

varande konventionerna grundat lagförslag. Det har visat sig att ett sådant

förslag kan utformas så, att det utan svårighet kan omarbetas till ett för­

slag som bygger bara på Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Pro-

memorieförslaget inrymmer i enlighet härmed i verkligheten två alternati­

va förslag, av vilka det ena förutsätter en ratifikation av alla tre konventio­

nerna och det andra en ratifikation bara av Pariskonventionen och tilläggs­

konventionen.

Remissyttrandena. Majoriteten av de remissinstanser som har uttalat sig

i frågan har förordat, att Sverige tillträder Wienkonventionen. Delegatio­

nen för atomenergifrågor understryker önskvärdheten av att möjligheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

46

skapas för en ratifikation av alla tre konventionerna. Delegationen finner

att några sakskäl inte kan åberopas mot ett tillträde till Wienkonventio-

nen och anser att de rättstekniska problemen inte utgör tillräckliga skäl mot

en ratifikation. Även Aktiebolaget Atomenergi finner övervägande skäl tala

för en ratifikation av Wienkonventionen. Denna kan enligt bolaget snart

bli av betydelse för reaktor-, reaktorkomponent- och bränsleelementindust­

rin vid eventuella exportorder. AKK understryker önskvärdheten av att den

nya lagen ges ett så stort tillämpningsområde som möjligt. Det är enligt

konsortiet angeläget att utländsk domstol tillämpar lagar som i princip

överensstämmer med svensk lag. Om Sverige tillträder bara Pariskonventio­

nen blir de länder som har tillträtt enbart Wienkonventionen att betrakta

som icke-konventionsstater, vilket kan komma att innebära begränsningar

i nämnda hänseenden. Man torde enligt AKK kunna räkna med att det in­

ternationella handelsutbytet på det nukleära området för Sveriges del un­

derlättas genom en svensk ratifikation av Wienkonventionen. Delvis lik­

nande synpunkter kommer till uttryck i Svenska försäkringsbolags riks­

förbunds yttrande. Även Luftfartsstgrelsen och SAS har uttalat sig till för­

mån för en svensk ratifikation av Wienkonventionen. Styrelsen för Sveriges

advokatsamfund tar inte uttryckligen ställning till frågan men vad som har

anförts i departementspromemorian föranleder styrelsen till det bedöman­

det att någon ratifikation från svensk sida av Wienkonventionen inte kan

förväntas inom överskådlig tid.

Huvuddragen av lagförslagen

Som har framgått av det föregående bygger både atomskadeutredningens

förslag år 1962 och departementspromemorians förslag på att Sverige skall

tillträda Pariskonventionen. Promemorieförslaget förutsätter en ratifikation

också av tilläggskonventionen och eventuellt även av Wienkonventionen.

Med dessa utgångspunkter är huvudgrunderna för dessa förslag givna.

Deras huvudsakliga innehåll framgår således av den tidigare lämnade redo­

görelsen för konventionerna.

Också i systematiskt hänseende medför tillträdet till konventionerna en

viss bundenhet.

På vissa punkter har konventionerna överlämnat åt nationell lagstiftning

att fylla ut konventionernas regelsystem. I stor utsträckning gäller detta

detaljfrågor utan principiell räckvidd. På några punkter har dock en prin­

cipdiskussion ansetts påkallad. Detta gäller till en början frågan om lagens

tillämpningsområde. En fråga som i anslutning därtill särskilt har upp­

märksammats i den allmänna motiveringen till det vid departementspro­

memorian fogade lagförslaget rör det rättsliga bedömandet av skadestånds­

ansvaret vid atomolyckor som inträffar i Sverige under transport av atom­

substans mellan stater som inte har tillträtt någon av konventionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

47

En annan fråga av principiell betydelse gäller ansvarsbeloppets storlek.

En ratifikation av tilläggskonventionen aktualiserar vidare vissa frågor av

principiell räckvidd som inte har behandlats tidigare eller som har fått be­

dömas från andra utgångspunkter och därför i departementspromemorian

bär blivit föremål för särskilda överväganden. Detta gäller metoderna för

att genomföra tilläggskonventionens ersättningssystem, statsansvaret inom

andra och tredje stegen samt frågan enligt vilka grunder ersättning enligt

tilläggskonventionen skall utgå. Slutligen har ställning måst tas till hur de

tidigare berörda konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna skall

överbryggas.

Lagstiftningens tillämpningsområde

Gällande rätt. Den provisoriska atomansvarighetslagen är tillämplig bara

beträffande svenska atomanläggningar och olyckor som inträffar i Sverige.

Detta innebär, att lagen inte gäller i fråga om en atomolycka som inträffar

i Sverige under transport av atomsubstans mellan två utom landet belägna

atomanläggningar (transit) eller som i övrigt orsakas av ämnen som inte

härrör från eller har sänts till eu anläggning här i Sverige. Frågor om skyl­

dighet för de utländska anläggningsinnehavarna eller annan person att er­

sätta skador i följd av eu sådan olycka skall följaktligen bedömas med till-

lämpning av allmänna skadeståndsregler.

Atomskadeutredningen. Enligt art. 2 i Pariskonventionen i dess ursprung­

liga lydelse kunde konventionens geografiska tillämpningsområde genom

nationell lagstiftning utvidgas att omfatta atomolyckor som inträffar och

atomskador som uppkommer i icke-konventionsstat. Frågan skulle avgöras

enligt domstolslandets lag. I atomskadeutredningens slutbetänkande togs

därför upp frågan huruvida den svenska lagen bör göras tillämplig på så­

dana olyckor och sådana skador. Enligt utredningen bör lagen inte gälla be­

träffande atomolyckor i icke-konventionsstat. I fråga om skador som upp­

kommer i sådan stat bör lagen enligt utredningen vara tillämplig endast om

atomolyckan har inträffat i Sverige och innehavare av atomanläggning här

i landet är ansvarig för skador i anledning av olyckan.

I fråga om det sakliga tillämpningsområdet konstaterade utredningen, att

Pariskonventionen gäller endast olycka i atomanläggning i konventionsstat,

olycka under transport av atomsubstans till eller från sådan anläggning

samt olycka som i övrigt inträffar utanför atomanläggning och orsakas av

atomsubstans som härrör från anläggning i konventionsstat. Utredningen

framhåller i anslutning härtill, att olycka som inträffar t. ex. under trans­

port av atomsubstans mellan icke-konventionsstater (s. k. transit-fall) följ­

aktligen inte omfattas av konventionen. Utredningen berör emellertid inte

frågan i vad mån den svenska lagen trots detta kan eller lämpligen bör gö­

48

ras tillämplig på sådana olyckor eller på olyckor som i övrigt orsakas av

ämnen som inte härrör från eller har sänts till atomanläggning i konven-

tionsstat.

Remissyttrandena.

Atomskadeutredningens förslag beträffande avgräns-

ningen av lagens geografiska tillämpningsområde lämnades utan erinran

under remissbehandlingen. Frågan om en särskild reglering av ansvarighe­

ten vid atomolyckor som inte faller inom Pariskonventionens sakliga till-

lämpningsområde berördes inte i något av remissyttrandena.

Departementspromemorian.

Genom 1964 års revision av Pariskonventionen

gjordes den ändringen i art. 2, att frågan huruvida konventionen genom na­

tionell lagstiftning gjorts tillämplig beträffande atomolycka som inträffat

eller atomskada som uppkommit i icke-lconventionsstat skulle i det enskilda

fallet avgöras enligt anläggningsstatens och inte domstolslandets lag. I pro­

memorian behandlas därför frågan om utvidgning av det

geografiska till-

lämpningsområdet

endast med tanke på de fall då innehavare av atoman­

läggning i Sverige är ansvarig enligt konventionen för skador i anledning

av en atomolycka. I promemorian förordas, att den svenska lagen i över­

ensstämmelse med atomskadeutredningens förslag inte skall vara tillämp­

lig på olycka i icke-konventionsstat och att den skall gälla beträffande ska­

dor som uppkommit i sådan stat endast om olyckan har inträffat i Sverige

och innehavare av här belägen anläggning är ansvarig enligt konventionen.

Vad beträffar det

sakliga tillämpningsområdet

erinras i promemorian om

att ersättningsbestämmelserna i 1962 års förslag gällde bara beträffande

olyckor som omfattas av Pariskonventionens bestämmelser och att således

i fråga om olycka som inträffat under transport av atomsubstans mellan

icke-konventionsstater allmänna skadeståndsregler liksom f. n. skulle till-

lämpas.

Åtminstone under en övergångstid och innan de internationella konven­

tionerna har vunnit mera allmän anslutning får man enligt promemorian

räkna med möjligheten att olyckor av denna art inträffar i Sverige eller

i övrigt under sådana förhållanden att skador uppkommer här. Om den

omständigheten att atomansvarighetslagen inte blir tillämplig i dessa fall

medför, att de skadelidande kommer i ett sämre läge än de skulle ha gjort

om det hade varit fråga om en transport till eller från atomanläggning i en

konventionsstat, måste enligt promemorian rättsläget betecknas som otill­

fredsställande. Härvid kommer framför allt reglerna om objektivt ansvar

för anläggningsinnehavare, om försäkringsplikt och om statsansvar i blick­

fånget.

Reglerna om försäkringsplikt kan enligt promemorian inte göras tillämp­

liga i dessa fall. Att atomansvarighetslagens bestämmelser om statsansvar

inte gäller torde enligt promemorian inte behöva få någon reell betydelse i

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

49

praktiken. Det står givetvis statsmakterna fritt att genom beslut i det sär­

skilda fallet bereda de skadelidande gottgörelse av allmänna medel. Man bör

enligt promemorian kunna räkna med att så också kommer att ske i öm­

mande fall.

I fråga om ansvarsgrunden kan man enligt promemorian utgå från att

domstolarna i hithörande fall kommer att ställa så låga krav på bevisning

om vållande, att man praktiskt sett kan räkna med en tillämpning av objek­

tivt ansvar —• om domstolarna inte rentav direkt statuerar objektivt an­

svar utan stöd av lag. För att undanröja varje tvekan på denna punkt kan

det dock enligt promemorian övervägas att på sätt som har skett i det norska

lagförslaget (§ 23 stk. 5 andra punkten) ta in en uttrycklig bestämmelse i

lagen om objektivt ansvar vid olyckor av nu ifrågavarande slag. Denna tan­

ke avvisas emellertid i promemorian, som härvid hänvisar till de rätts-

tekniska svårigheterna att på ett entydigt sätt utpeka ansvarssubjektet och

att bestämma tillämpningsområdet i olika hänseenden för en särregel. Det

påpekas också att svårigheter uppkommer från systematisk synpunkt att

infoga bestämmelsen i ett lagkomplex som i övrigt är helt uppbyggt på in­

ternationella konventioner.

Remissyttrandena. Frågan om en reglering av ansvarigheten vid atom­

olyckor under transport mellan icke-konventionsstater har inte berörts i

något av remissyttrandena över departementspromemorian.

Ansvarsbeloppets storlek

Gällande rätt. Enligt den provisoriska atomansvarighetslagen är anlägg-

ningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och samma

händelse begränsad till 25 milj. kr. Rörande de överväganden som ligger till

grund för denna reglering får jag hänvisa till vad som anfördes i prop.

1960: 140 s. 12 f.

Atomskadeutredningen. De skadelidandes anspråk på fullgott skydd talar

enligt utredningen för ett så högt ansvarsmaxium som möjligt. Å andra si­

dan föranleder hänsynen till anläggningsinnehavaren och atomindustrin i

dess helhet samt de försäkringsmässiga synpunkterna att ansvaret hålls in­

om rimliga gränser. Starka skäl kan också anföras för att begränsa statens

finansiella engagemang. Omsorg om statsfinanserna kan därför föranleda

att anläggningsinnehavarens ansvarighet pressas uppåt. Försäkringsmarkna-

dens kapacitet och atomindustrins förmåga att bära försäkringskostnaderna

är enligt utredningen av största betydelse för de avvägningsproblem som

man här ställs inför. Intresset av att underlätta vårt tekniska och kommer­

siella utbyte med andra länder genom att tillförsäkra skadelidande i främ­

mande stater ett tillfredsställande skydd bör emellertid också beaktas. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

50

synnerhet för de nordiska ländernas del synes det betydelsefullt att de en­

skilda staternas lagstiftning får en i största möjliga utsträckning enhetlig

utformning i detta hänseende.

Utredningen erinrar i fortsättningen om att man från både dansk och

norsk sida har hävdat, att ansvarsbeloppet bör sättas betydligt högre än

Pariskonventionens minimum. Man har därvid hänvisat till å ena sidan de

skadelidandes intresse av ett fullgott skydd och å andra sidan önskemålet

att statens engagemang begränsas så mycket som möjligt. Utredningen fin­

ner dessa skäl för ett högre ansvarsbelopp vara beaktansvärda men fram­

håller också nödvändigheten av att den kapitalkrävande atomindustrin inte

redan i begynnelsen påläggs så höga försäkringskostnader att verksamhetens

utveckling hämmas. Den nordiska försäkringsmarknadens begränsade ka­

pacitet måste också beaktas — ett högt ansvarsbelopp innebär ett ökat be­

roende av den internationella försäkringsmarknaden. Tillförlitligt underlag

för beräkning av premiekostnaderna för ansvarsförsäkring saknas enligt

utredningen. Tills vidare torde man dock få räkna med ej oväsentliga kost­

nader.

Det har för utredningen framstått som angeläget att uppnå samstämmig­

het beträffande ansvarsbeloppet i de fyra nordiska länderna. Då man var­

ken i Danmark eller i Norge har varit beredd att acceptera ett lägre ansvars­

belopp än det som motsvarar 10 milj. betalningsenheter eller cirka 50 milj.

svenska kronor har utredningen ansett sig böra föreslå en höjning av den

provisoriska lagens ansvarsbelopp till 50 milj. kr.

Utredningen påpekar att ett ansvarsbelopp på 50 milj. kr. med däremot

svarande försäkring i vissa fall är onödigt högt tilltaget. Särskilt torde detta

gälla beträffande ansvarighet under transport. De nordiska kommittéerna

har därför enats om att ansvarsbeloppet genom beslut i administrativ ord­

ning skall kunna nedsättas till lägst det i Pariskonventionen fastställda

minimibeloppet 5 milj. betalningsenheter eller 25 milj. kr.

Remissyttrandena. Bland de remissinstanser som under remissbehandling­

en av 1962 års förslag uttalade sig i frågan om ansvarsbeloppets storlek råd­

de delade meningar. Försäkringsinspektionen tillstyrkte förslaget om en

höjning och Svenska försäkringsbolags riksförbund förklarade sig inte ha

någon erinran mot förslaget. Delegationen för atomenergifrågor däremot

ansåg det tveksamt om en höjning borde ske. AKK och Sveriges industri­

förbund uttalade sig mot en höjning av beloppet.

Departementspromemorian. Efter en redogörelse för 1962 års förslag om

höjning av ansvarsbeloppet påpekas i promemorian inledningsvis, att an­

svarsbeloppet i den år 1962 antagna danska lagen i överensstämmelse med

kommittéförslagen har bestämts till 70 milj. danska kronor, motsvarande

ca 10 milj. betalningsenheter. Enligt promemorian medför emellertid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

51

ratifikation av tilläggskonventionen, att frågan om ansvarsbeloppets storlek

kommer i ett annat läge. När innehavare av atomanläggning i Sverige är an­

svarig kommer i varje fall svenska medborgare och över huvud svenska in­

tressen att bli väl tillgodosedda genom tilläggskonventionens ersättnings­

system, oberoende av hur stort anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp är

och oavsett var olyckan har inträffat. Å andra sidan kan man inte helt

lämna ur räkningen de fall då tilläggskonventionen inte är tillämplig. Man

måste också beakta att det vid sådana transportolyckor utanför atoman­

läggning som inträffar på eller över det fria havet kan finnas skadelidande

som på grund av sin nationalitet inte är berättigade till ersättning enligt

tilläggskonventionen.

Önskvärdheten av att atomindustrin inte belastas med alltför höga för­

säkringskostnader utgör enligt promemorian ett skäl mot en höjning av den

provisoriska lagens ansvarsbelopp om 25 milj. kr. Å andra sidan bör statens

ansvar begränsas att träda in bara i rena katastrofsituationer. Enligt pro­

memorian äger också den nordiska försäkringsmarknaden en sådan kapa­

citet att ansvarsbelopp intill 50 milj. kr. kan täckas. Risken för olyckor med

skadeverkningar överstigande 25 milj. kr. måste anses ringa, och man kan

därför räkna med att ökningen av premiekostnaderna blir jämförelsevis

liten. En höjning av ansvarsbeloppet till 50 milj. kr. synes därför enligt

promemorian vara försvarlig. Det framhålls i det sammanhanget att man

i Danmark inte torde vara beredd att föreslå en sänkning av det nu lagfästa

ansvarsbeloppet och att man även på norsk sida är inställd på ett ansvars­

belopp av denna storleksordning. Den möjlighet som enligt atomskadeut-

redningens förslag skulle stå öppen för Kungl. Maj :t att för vissa anlägg­

ningar eller vissa fall fastställa lägre belopp bör enligt promemorian be­

hållas.

Remissyttrandena. AKK vidhåller sin i remissyttrandet över 1962 års för­

slag framförda mening, att ansvarssumman 50 milj. kr. är för hög, i syn­

nerhet om de skadelidandes intressen tillgodoses genom bestämmelserna om

det supplerande statsansvaret. Denna uppfattning delas av Sveriges indu­

striförbund. Aktiebolaget Atomenergi förutsätter att det i åtskilliga fall skall

vara möjligt för Kungl. Maj :t att fastställa ett lägre belopp. Försäkrings-

inspektionen har inte någon erinran mot förslaget men anser det i fram­

tiden böra övervägas om inte ett högre ansvarsbelopp för anläggningsinne-

havare bör komma i fråga, så att statens ansvar kan begränsas.

Metoderna för genomförande av tilläggskonventionens ersättningssystem

Departementspromemorian. I promemorian framhålls inledningsvis, att

tilläggskonventionen innehåller dels civilrättsliga bestämmelser, som berör

de skadelidandes ersättningsrätt, staternas regressrätt mot tredje man etc.,

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dels bestämmelser av folkrättslig natur, som berör uteslutande konventions-

staternas inbördes rättigheter och skyldigheter. Enligt promemorian bör

uppenbarligen endast de civilrättsliga reglerna tas upp i atomansvarighets­

lagen. I den mån konventionsbestämmelser av folkrättslig art kräver en

intern reglering bör Kungl. Maj :t utfärda behövliga bestämmelser i admi­

nistrativ ordning i samband med att konventionen ratificeras.

I promemorian erinras om att tilläggskonventionen anvisar de enskilda

staterna två skilda metoder att internt genomföra konventionens ersätt­

ningssystem. Enligt det ena alternativet skall vederbörande anläggningsin-

nehavares ansvarsbelopp enligt Pariskonventionen bestämmas till 120 milj.

betalningsenheter och anläggningsstaten tillse, att ansvarigheten är täckt av

försäkring eller annan säkerhet inom första steget och av statlig garanti in­

om andra och tredje stegen. Enligt det andra alternativet får ansvarsbelop­

pet bestämmas till vilket som helst belopp mellan 5 och 120 milj. betal­

ningsenheter, varvid anläggningsstaten skall tillse att ersättningarna av

statsmedel inom andra och tredje stegen står till förfogande i annan form

än som säkerhet för anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet.

Sverige bör enligt promemorian inte välja det första alternativet. Det före­

ligger inte några bärande skäl att ålägga anläggningsinnehavaren ett civil­

rättsligt ansvar i fråga om ersättningsbelopp som han inte i något fall kan

åläggas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla ett försäk­

ringsskydd. Det ter sig främmande att staten skall träda in som försäk­

ringsgivare beträffande viss del av en ansvarighet, som i övrigt kommer

att vara täckt av sedvanlig ansvarsförsäkring. Det första alternativet torde

vidare vara oförenligt med Wienkonventionen, som saknar motsvarighet till

den tidigare berörda bestämmelsen i art. 15. b. i Pariskonventionen.

Tilläggskonventionens ersättningssystem bör enligt promemorian såle­

des genomföras enligt det andra alternativet. Enligt promemorian har det

också rått enighet härom under de nordiska överläggningarna. Wienkon­

ventionen utgör inte hinder mot en lösning enligt detta alternativ.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen av promemorian har inte

från något håll riktats kritik mot förslaget att genomföra tilläggskonventio­

nens ersättningssystem enligt det i promemorian förordade alternativet.

Statsansvaret inom andra och tredje stegen

Departementspromemorian. Enligt tilläggskonventionen skall anläggnings­

staten slutligen svara för ersättningarna inom andra steget. Om jurisdiktion

tillkommer domstolarna i annan stat än anläggningsstaten ■— vilket blir

fallet exempelvis om anläggningsinnehavare i annan Brysselstat än Sverige

är ansvarig i anledning av en transportolycka på svenskt territorium -—

skall enligt konventionen art. 11. a. jurisdiktionsstaten förskottera dessa

53

ersättningar. Detta betyder att svenska staten är förpliktad att i för­

hållande till de skadelidande svara för ersättningarna inom andra steget, när

svenska domstolar enligt Pariskonventionen är behöriga att handlägga er­

sättningsanspråk i anledning av en atomolycka. Enligt promemorian bör

följaktligen staten genom den svenska lagen åläggas att i samtliga fall, när

talan mot innehavare av atomanläggning i Brysselstat skall föras vid svensk

domstol och tilläggskonventionen är tillämplig, svara för ersättningsbelopp

inom andra steget, dvs. ersättningar mellan ansvarsbeloppet 50 milj. kr.

och övre gränsen för andra steget enligt konventionen, 70 milj. betalnings-

enheter eller alltså ersättningsbelopp om cirka 350 milj. kr.

I promemorian påpekas, att det i fråga om ersättningarna inom tredje

steget inte finns någon motsvarande förpliktelse för jurisdiktionssta-

ten. De deltagande staternas folkrättsliga förpliktelser att tillhandahålla

ersättningarna inom tredje steget kan enligt art. 10. b. i konventionen göras

gällande bara av jnrisdiktionsstaten, vilken också ensam är behörig att om­

besörja utbetalningen av ersättningsbeloppen. Det ankommer således på

jurisdiktionsstaten att i nationell lagstiftning reglera frågan om de skadeli­

dandes rätt i fråga om ersättningarna inom tredje steget. Det kan enligt

promemorian diskuteras, om jurisdiktionsstatens ansvar bör sträcka sig

lika långt här som när det gäller ersättningarna inom andra steget. Man kan

enligt promemorian tänka sig den reservationen att utbetalning till de ska­

delidande skall äga rum endast om och i den utsträckning som bidragen till

ersättningarna inom tredje steget faktiskt flyter in från övriga Brysselsta-

ter. Av hänsyn till de skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skade­

reglering och då det från statsfinansiella synpunkter knappast kan inge be­

tänkligheter att ålägga staten ett oinskränkt civilrättsligt ansvar för dessa

ersättningar — eftersom staten till mer än 97 procent har rätt att få täck­

ning från andra stater för dessa belopp — förordas i promemorian att

staten åläggs att svara för ersättningarna inom tredje steget på samma sätt

och enligt samma grunder som när det gäller ersättningarna inom andra

steget. Ersättningsreglerna har i samtliga nordiska lagförslag utformats i

enlighet härmed.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har i denna del inte rönt några

erinringar från remissinstanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna

I departementspromemorian (s. 47 f) behandlas utförligt frågan hur de

tidigare berörda konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna kan

och bör lösas genom speciella bestämmelser i den svenska lagen. Frågan

blir självfallet aktuell endast under förutsättning att Sverige skall tillträda

båda konventionerna. Av skäl som jag kommer att utveckla närmare i det

följande förordar jag emellertid att Sverige f. n. inte tillträder Wienkonven-

54

tionen utan endast Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Under så­

dana förhållanden synes det inte finnas skäl att här gå närmare in på frå­

gan hur de nämnda konflikterna skall lösas. Jag inskränker mig därför till

att hänvisa till framställningen i promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

DEPARTEMENTSCHEFEN

Allmänna överväganden

Atomfysikens utveckling har nnder efterkrigstiden öppnat väsentligt vid­

gade möjligheter att utnyttja atomenergin för fredligt bruk. Driften av

atomanläggningar är emellertid förenad med risk för skador av en mycket

speciell typ, främst s. 1c. strålningsslcador i samband med frigörelse av ra­

dioaktiv strålning. Risken för olyckshändelser av stor omfattning är visser­

ligen enligt den tekniska sakkunskapen inte stor. Katastrofrisken kan dock

inte helt uteslutas, och om olyckan är framme kan skadeverkningarna få

mycket stor spridning och såväl allmänheten som atomindustrin själv drab­

bas av skador till mycket betydande belopp. Detta har gett upphov till nya

och omfattande lagstiftningsproblem rörande skadestånd och försäkring

vid atomreaktordrift. Problemen är i allt väsentligt gemensamma för det

stora flertalet länder men berör självfallet i första hand de stater som har

eller inom en nära framtid kan väntas få en högt utvecklad atomindustri.

Det är därför naturligt att ett omfattande internationellt samarbete har

kommit till stånd på detta område.

Samarbetet har bedrivits dels på världsomfattande basis inom det inter­

nationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) och dels på regionalt plan

inom det organ för atomenergifrågor (ENEA) som har upprättats inom

organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), numera orga­

nisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Inom den

senare organisationen har arbetet delvis skett i samverkan med den euro­

peiska atomenergigemenskapen (Euratom). Sverige har liksom Danmark,

Finland och Norge deltagit i detta internationella samarbete.

När det gäller skadestånd och försäkring vid driften av landbaserade

atomanläggningar har det internationella samarbetet resulterat i de tre tidi­

gare nämnda konventionerna, nämligen den år 1960 inom ENEA avslutade

Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område, den år

1963 inom Euratom i samarbete med ENEA avslutade tilläggskonventio­

nen till Pariskonventionen rörande supplerande ersättning av statsmedel

vid vissa atomolyckor samt den år 1963 inom IAEA avslutade Wienlconven-

tionen om ansvarighet för nukleär skada. Genom två särskilda tilläggsproto­

koll år 1964 har Pariskonventionen och tilläggskonventionen reviderats och

bragts i sådan överensstämmelse med Wienkonventionen att en stat som

bär ratificerat Pariskonventionen och tilläggskonventionen kan tillträda

också Wienkonventionen. Beträffande vardera av Pariskonventionen och

tilläggskonventionen gäller, att 1964 års tilläggsprotokoll utgör en integre­

rande del av konventionen, som således numera kan ratificeras endast i den

lydelse den erhållit genom tilläggsprotokollet.

Redan innan något resultat förelåg av det internationella samarbetet upp­

kom i Sverige behov av att snarast möjligt få till stånd vissa grundläggande

lagbestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift. Det

var i samband med att Aktiebolaget Atomenergis materialprovningsreaktor

i Studsvik skulle tas i bruk på sommaren 1960. Med anledning härav an­

togs atomansvarighetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1960. Lagen gjor­

des provisorisk i avvaktan på att det internationella samarbetet på området

skulle avslutas. Dess giltighetstid begränsades till utgången av år 1963 men

har sedermera förlängts och utgår nu den 31 december 1967.

Den provisoriska atomansvarighetslagen grundade sig på ett förslag som

den år 1958 tillkallade atomskadeutredningen hade lagt fram på hösten

1959. Under tiden därefter ägnade sig utredningen i enlighet med sina direk­

tiv åt att med beaktande av det internationella samarbetet utarbeta förslag

till definitiv lagstiftning i ämnet. Utredningsarbetet bedrevs i samverkan

med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Utredningen

lade år 1962 fram sitt slutbetänkande »Atomansvarighet II» med förslag till

ny atomansvarighetslag. Detta förslag byggde på 1960 års Pariskonvention

och förutsatte att Sverige skulle ratificera denna konvention. Förslaget re-

missbehandlades men ansågs inte böra föranleda lagstiftning innan resul­

tatet av det ännu pågående internationella samarbetet förelåg. Sedan detta

samarbete avslutats, återupptogs i början av år 1964 det nordiska lagsam­

arbetet på området. Som resultat därav lades i maj 1966 i Sverige fram en

inom justitiedepartementet upprättad promemoria, benämnd »Atomansva­

righet III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Detta förslag grundar

sig på samtliga de förut nämnda konventionerna. Motsvarande lagförslag

lades fram i Norge i september 1967 och kan väntas föreligga inom kort i

Danmark och Finland. Den svenska departementspromemorian har remiss-

behandlats. Därefter har fortsatta nordiska överläggningar ägt rum mellan

företrädare för berörda ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Sedan såväl det internationella samarbetet som det samnordiska utred­

ningsarbetet nu har avslutats, är tiden inne att ta upp frågan om en defini­

tiv lagreglering av frågorna om skadestånd och försäkring vid atomreaktor­

drift.

Sverige deltar redan sedan lång tid i det tekniska och ekonomiska inter­

nationella samarbete som äger rum på atomenergiområdet. För en fortsatt

gynnsam utveckling av den svenska atomenergiverksamheten är det av stor

betydelse att vårt deltagande i detta samarbete underlättas och kan utveck­

las vidare. Ett så långt möjligt enhetligt system för lösningen av uppkom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

55

56

mande ersättningsfrågor är ägnat att främja en sådan utveckling. Som

framhållits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian samt

av ett stort antal remissinstanser bör det med hänsyn till dessa förhållanden

och i betraktande av Sveriges geografiska läge inte komma i fråga att Sve­

rige ställer sig utanför den internationella gemenskapen på området. Det är

också av särskild vikt att uppnå nordisk rättslikhet. Den grundinställning

som jag nyss har angett för vår del har under det nordiska samarbetet kom­

mit till uttryck också i Danmark, Finland och Norge.

Med hänsyn till vårt nära samarbete på atomenergiområdet med de väst­

europeiska länderna uppkommer i första hand fråga om en svensk ratifika­

tion av Pariskonventionen. Det är goda utsikter att denna konvention inom

en nära framtid träder i kraft mellan ett stort antal västeuropeiska länder.

Den har undertecknats av samtliga de stater som var medlemmar av ENEA,

när den öppnades för undertecknande, med undantag av Eire och Island.

Den har i sin slutliga lydelse ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och

Storbritannien och träder i kraft när den har ratificerats av fem länder.

Samtliga i det internationella samarbetet deltagande nordiska länder har

undertecknat konventionen och under de fortsatta nordiska överläggningar­

na har enighet också vunnits om att ratifikation bör ske.

En svensk ratifikation av Pariskonventionen skulle i förhållande till vår

nu gällande provisoriska lag inte föranleda annan principiellt betydelsefull

ändring än en utsträckning av tillämpningsområdet för vår lagstiftning till

att avse även atomolyckor som inträffar utom landet under internationella

transporter av nukleärt material. Den provisoriska lagen bygger nämligen

på samma grundläggande principer som Pariskonventionen: skyldighet för

innehavare av atomanläggning att ersätta atomskada oberoende av vållande

(objektivt ansvar), s.k. kanalisation av ansvarigheten till anläggningens inne­

havare, begränsning av dennes ansvarighet till visst högsta belopp för varje

händelse och slutligen skyldighet för anläggningsinnehavaren att teckna för­

säkring eller på annat sätt ställa säkerhet för att uppkommande skadestånds-

skyldighet kan fullgöras. De skiljaktigheter som föreligger mellan vår gäl­

lande lag och Pariskonventionen rör uteslutande detaljfrågor utan prin­

cipiell räckvidd och är till stor del av enbart rättsteknisk natur.

Samtliga remissinstanser har anslutit sig till den i atomskadeutredningens

betänkande och departementspromemorian intagna ståndpunkten, att Sve­

rige bör ratificera Pariskonventionen och anta en definitiv atomansvarig­

hetslag i överensstämmelse med denna. Jag vill också för egen del förorda

att så sker.

I nära samband med Pariskonventionen står tilläggskonventionen av år

1963. Konventionen innehåller regler om supplerande statligt ansvar för

atomskador och tar sikte på skadefall av katastrofnatur. Den utgör ett

komplement till Pariskonventionen och kan tillträdas endast av stat som

har ratificerat eller anslutit sig till denna konvention. Tilläggskonventionen

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

57

har undertecknats av samtliga de länder som har undertecknat Pariskon­

ventionen utom Grekland, Portugal och Turkiet. Den har ratificerats av

Frankrike, Spanien och Storbritannien och träder i kraft tre månader efter

det att den har ratificerats av sex länder.

Tilläggskonventionen innebär att konventionsstaterna enligt vissa regler

blir civilrättsligt ansvariga för uppkomna skador till den del dessa inte täcks

av den ansvarige anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt Pariskonven­

tionen (det s. k. första steget). Även det statliga ansvaret är dock på visst

sätt begränsat. Konventionen föreskriver i detta hänseende två gränser, en

lägre gräns vid 70 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 350 milj. kr., och

en övre gräns vid 120 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 600 milj. kr.,

allt räknat per atomolycka. För ersättningsbelopp som faller under den läg­

re gränsen men överstiger anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp (det s. k.

andra steget) skall den konventionsstat inom vars område den ansvarige an­

läggningsinnehavarens anläggning ligger svara ensam. Vid olyckor med så

omfattande verkningar att ersättningsbeloppen inom första och andra stegen

inte räcker till ersättning åt de skadelidande svarar samtliga konventionssta-

ter gemensamt för de ersättningar som faller utom 70 milj. betalningsen­

heter men inom 120 milj. sådana enheter (det s.k. tredje steget). Skyl­

dighet att bidra till ersättningarna inom tredje steget föreligger för samtliga

konventionsstater, oavsett i vilken av dessa den ansvarige anläggningsinne­

havarens anläggning ligger. Bidragsskyldigheten fördelas mellan staterna

efter grunder som är bestämda med hänsyn till staternas bruttonational­

produkt och den termiska effekten hos de atomreaktoranläggningar i de be­

rörda staterna som omfattas av tilläggskonventionen. Under förutsättning

att samtliga signatärmakter ratificerar konventionen innebär fördelnings­

reglerna för Sveriges del skyldighet att bidra med mindre än 3 procent av er­

sättningsbeloppen inom tredje steget eller således mindre än 7,5 milj. kr.

Remissinstanserna har utan undantag tillstyrkt eller lämnat utan erinran

att Sverige ratificerar tilläggskonventionen. Under de nordiska departe-

mentsöverläggningarna har enighet också rått mellan de danska, norska

och svenska delegerade om att ratifikation bör ske. I Finland har man ännu

inte tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Den finländska kommittén har dock

stannat för att lägga fram ett lagförslag som möjliggör en finländsk ratifika­

tion också av tilläggskonventionen.

Som framhållits i departementspromemorian möter en svensk ratifikation

av konventionen inte några principiella betänkligheter. Regler om skyldig­

het för staten att utge supplerande ersättning för atomskador vid katastrof­

olyckor innebär inte någon nyhet för Sveriges del. Bestämmelser om statligt

katastrof ansvar finns redan i 1960 års lag. Enligt denna skall ersättning för

skador, som inte täcks av anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp, utgå

av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall bestäms av Kungl.

Maj :t och riksdagen. En svensk ratifikation av tilläggskonventionen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

58

innebära att den diskretionära prövning som sålunda lagts i händerna på

statsmakterna ersätts med ett civilrättsligt ansvar för staten inom de nyss

angivna gränserna.

Det statsansvar som följer med ett tillträde till tilläggskonventionen kan

tydligen komma att avse betydande belopp. Sannolikheten för att en ka­

tastrofolycka skall inträffa och statsansvaret därmed aktualiseras i någon

större omfattning får dock med hänsyn till den tekniska sakkunskapens be­

dömning av olycksriskerna anses mycket liten. Men även för det fall att en

olycka av ren katastrofkaraktär skulle inträffa är det tveksamt om den

ersättningsskyldighet som följer av tilläggskonventionen i praktiken innebär

någon ökning av statens ansvar i förhållande till vad som nu gäller enligt

1960 års lag. Enligt denna kan visserligen statens ansvar begränsas genom

beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen både när det gäller ersättningsgrun-

derna och i fråga om ersättningsbeloppens storlek. Det är dock knappast

länkbart att statsmakterna i en katastrofsituation skulle i ett sådant beslut

i någon nämnvärd grad avvika från allmänna skadeståndsregler och vad

som tillämpas av andra länder i liknande situationer. I fråga om sådana

atomolyckor utanför Sverige, för vilka statsansvar inträder enligt tilläggs­

konventionen men vilka nu inte omfattas av den provisoriska lagen, kan sta­

tens ansvarighet i praktiken aktualiseras bara vid transportolyckor. Risken

för transportolyckor av sådan omfattning som det här är fråga om är emel­

lertid så obetydlig att man praktiskt sett kan bortse från den. Och när det

gäller statsansvaret inom tredje steget vid sådana olyckor utanför Sverige

som över huvud inte berör svenska intressen kommer Sveriges andel i an­

svarigheten som nämnts att avse endast jämförelsevis blygsamma belopp.

Med hänsyn till dessa förhållanden torde några bärande skäl inte kunna

åberopas för att Sverige skall avstå från att tillträda tilläggskonventionen

och därmed ställa sig utanför den västeuropeiska gemenskapen. Det nära

tekniska och ekonomiska samarbete på atomenergiområdet som vi redan har

med andra västeuropeiska länder gör det snarare naturligt att vi gör gemen­

sam sak med dessa länder och antar det ersättningssystem som tilläggs­

konventionen innehåller.

Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört vill jag förorda att Sve­

rige tillträder även tilläggskonventionen och att den nya atomansvarighets­

lagen utformas med beaktande av konventionens bestämmelser.

När det gäller frågan om en svensk ratifikation av Wienkonventionen är

läget i viss mån ett annat än när det gäller de båda nu berörda konventio­

nerna. Wienkonventionens bestämmelser överensstämmer visserligen i hu­

vudsak med reglerna i Pariskonventionen, och något hinder från saklig syn­

punkt mot att Sverige tillträder också Wienkonventionen föreligger därför

inte. Som framgår av departementspromemorian medför emellertid en rati­

fikation av både Pariskonventionen och Wienkonventionen vissa rättstek-

niska svårigheter. Det behövs nämligen särskilda regler för att lösa de kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

59

flikter som kan uppstå mellan de båda konventionernas regelsystem och

detta medför att lagstiftningen blir både invecklad och svårtolkad.

I departementspromemorian har inte tagits ställning till frågan om Sve­

riges tillträde till Wienkonventionen. Det vid promemorian fogade lagför­

slaget är dock så utformat att det möjliggör ratifikation av alla tre konven­

tionerna. Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tillstyrkt

att Sverige tillträder Wienkonventionen. Aktiebolaget Atomenergi och AKIv

har därvid särskilt framhållit den betydelse för den svenska atomenergi­

industrin som en ratifikation av konventionen kan få inom en relativt snar

framtid.

Av betydelse för frågans bedömning är vilken anslutning Wienkonven­

tionen kan väntas få från sådana länder som inte tillträder Pariskonventio­

nen men som Sverige har eller kan väntas få nära förbindelse med på atom­

energiområdet. Länder utanför ENEAs medlemskrets kan vinna anslutning

till Pariskonventionen och tilläggskonventionen men endast under förutsätt­

ning att samtliga konventionsstater lämnar sitt samtycke. Wienkonventio­

nen står däremot utan vidare öppen för alla stater som är anslutna till För­

enta Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Det är därför

möjligt att Wienkonventionen vinner anslutning från ett betydligt större

antal stater än de båda övriga konventionerna. Hittills har den emellertid

vunnit mycket ringa anslutning. Den bär undertecknats av nio stater, bland

vilka dock endast Storbritannien hör till de större industriländerna. Fyra

stater, nämligen Argentina, Filippinerna, Förenade arabrepubliken och

Kuba, har ratificerat konventionen. Förenta Staterna torde inte inom över­

skådlig tid komma att tillträda konventionen, främst beroende på att man

där anser det lägsta tillåtna ansvarsbeloppet 5 milj. dollar alltför lågt. Inte

heller Sovjetunionen torde f. n. ha några planer på att tillträda konventio­

nen. Det torde över huvud inte finnas anledning räkna med nämnvärd an­

slutning från de östeuropeiska staternas sida. Av de större afro-asiatiska

staterna kan främst Japan och Indien tänkas vara intresserade av att till­

träda konventionen. Flertalet latinamerikanska länder torde hysa så starka

principiella betänkligheter mot bl. a. kanalisations- och regressbestämmel­

serna att de inte kan väntas tillträda Wienkonventionen annat än i ett mer

eller mindre uttalat tvångsläge Jag vill i detta sammanhang erinra om att

det inom Inter American Nuclear Energy Commission (IANEC) sedan några

år pågår arbete på en regional konvention om atomansvarighet med delta­

gande av flertalet stater på den amerikanska kontinenten.

Mot bakgrunden av vad jag nu har sagt synes det inte föreligga något in­

tresse för Sverige att redan nu tillträda Wienkonventionen. Det är inte möj­

ligt att förutsäga om eller när situationen på det internationella planet för­

ändras på ett sådant sätt att en svensk ratifikation av konventionen fram­

står som nödvändig för att utvecklingen av vår atomindustri inte skall häm­

mas. Man får dock räkna med att så kan bli fallet inom en nära framtid.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

60

Det innebär att om vi nu genomför en lagstiftning som bygger enbart på

Pariskonventionen och tilläggskonventionen frågan om en ändring av lagen

för att anpassa den till Wienkonventionen kan komma att aktualiseras re­

dan kort efter lagens ikraftträdande. Detta är emellertid en olägenhet som

vi enligt min mening kan ta. Det erforderliga utredningsunderlaget för en

sådan anpassning föreligger redan i den remitterade departementspromemo­

rian. En lagändring kan därför ske utan nämnvärd omgång och med kort

varsel. Under dessa förhållanden och så länge de sakliga skälen för ett

svenskt tillträde till Wienkonventionen inte är särdeles starka bör de rätts-

tekniska synpunkter som talar mot att Sverige tillträder Wienkonventionen

enligt min mening väga tungt.

Stor vikt bör även fästas vid den inställning man intar i frågan i övriga

nordiska länder. Om Sverige och de övriga nordiska länderna tillhör olika

konventionssystem, uppkommer konflikter som gör det mycket svårt att få en

tillfredsställande reglering av ansvarighetsfrågorna vid olyckor under trans­

port av atomsubstans inom Norden. Man tvingas lösa konflikterna på ett

sätt som innebär att man avviker från de ömsesidighetsgrundsatser vilka

ligger till grund för konventionernas reglering och man måste därför sanno­

likt komplettera de nationella lagarna med bilaterala överenskommelser. Er­

sättningssystemen skulle härigenom ytterligare kompliceras. I Danmark,

Finland och Norge har man visserligen ännu inte tagit slutlig ståndpunkt till

frågan om en ratifikation av konventionen. Vid de nordiska departements-

överläggningarna har emellertid de delegerade från de övriga nordiska län­

derna menat, att man f. n. inte bör tillträda Wienkonventionen.

På grund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sverige tills vi­

dare inte ratificerar Wienkonventionen. Skulle man under lagstiftnings­

ärendets fortsatta behandling i de övriga nordiska länderna komma till en

annan ståndpunkt får frågan omprövas.

En ratifikation av Pariskonventionen och tilläggskonventionen förutsät­

ter, att vår interna lagstiftning anpassas till dessa konventioner. De inne­

håller till övervägande del tvingande bestämmelser. Det huvudsakliga inne­

hållet i den nya lagen är därmed på förhand givet, och jag kan i den delen

i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till den redogörelse för konven-

tionsbestämmelserna som jag har lämnat i det föregående. På vissa bety­

delsefulla punkter har dock konventionerna lämnat åt de enskilda staterna

att bestämma den rättsliga regleringen. Jag vill här beröra dessa frågor nå­

got närmare och i det sammanhanget också särskilt behandla frågan, om

den svenska lagen bör utsträckas till att gälla vissa atomolyckor eller atom­

skador som inte omfattas av konventionerna.

Regleringen i sistnämnda hänseende är av viss betydelse för lagens inne­

håll i övrigt och jag vill därför först beröra lagens tillämpnings­

område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

61

Pariskonventionen syftar till en reglering av de skadeståndsfrågor som

har anknytning till atomenergiverksamheten i konventionsstaterna. Med

denna utgångspunkt har konventionsbestämmelserna utformats så, att de i

princip är tillämpliga på olycka som inträffar i atomanläggning i konven-

tionsstat eller under transport av atomsubstans till eller från sådan an­

läggning eller som i annat fall inträffar utanför atomanläggning i konven-

tionsstat och orsakas av atomsubstans som härrör från sådan anläggning

(art. 3 och 4). Den angivna utgångspunkten har dock inte ansetts böra utan

vidare leda till att konventionen skall vara tillämplig, oavsett var olyckan

inträffar eller skadan uppkommer. I art. 2 har därför tagits upp bestäm­

melse att konventionen inte är tillämplig på atomolycka som inträffar

eller atomskada som uppkommer i stat, vilken inte har tillträtt konven­

tionen, om annat inte har föreskrivits i anläggningsstatens lag. Av denna

bestämmelse följer, att konventionen utan vidare är tillämplig på skador

som uppkommer i konventionsstat eller på eller över område som inte utgör

statligt territorium, under förutsättning att atomolyckan har inträffat i kon­

ventionsstat eller på eller över sådant område som nyss nämnts.

Av konventionens jurisdiktionsbestämmelser och regler om tillämplig lag

följer att en konventionsstats interna lag blir tillämplig inte bara på olyckor

som inträffar inom den staten utan också i vissa fall på olyckor som in­

träffar på eller över det fria havet. Vissa bestämmelser i den interna lagen

blir dessutom tillämpliga vid sådan olycka i annan konventionsstat för vil­

ken innehavare av anläggning inom den egna statens område är ansvarig

enligt konventionen. Även andra bestämmelser i den interna lagen kan bli

tillämpliga i ett sådant fall på grund av de internationellt-privaträttsliga

reglerna i annan konventionsstat. Med hänsyn till dessa förhållanden mås­

te den svenska lagens geografiska tillämpningsområde bestämmas så att det

täcker konventionens tillämpningsområde, sådant detta med tvingande ver­

kan har reglerats i art. 2. Konventionen ger emellertid som nämnts möjlig­

het att utvidga den interna lagens tillämpningsområde. Det ger anledning

att också ta ställning till huruvida den svenska lagens tillämpningsområde

bör utsträckas till att omfatta atomolyckor och atomskador som inte direkt

omfattas av konventionen.

När det gäller olycka som inträffar i icke-konventionsstat innebär såväl

1962 års förslag som promemorieförslaget, att huvudregeln i art. 2 i kon­

ventionen skall gälla, dvs. att lagen inte skall vara tillämplig. Remissin­

stanserna har utan undantag biträtt detta förslag och jag är själv av samma

mening. Den föreslagna regleringen innebär visserligen, att om en olycka

i icke-konventionsstat orsakar skada här i landet eller skada som i övrigt

drabbar svensk medborgare eller svenskt intresse, anspråk på ersättning blir

att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Det bör dock inte komma

i fråga att generellt utvidga lagens tillämpningsområde till olycka i icke-

konventionsstat. Inte heller bör införas en ordning som medför att anspråk

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

62

i anledning av en och samma olycka behandlas enligt olika regler, beroende

på var skadan har uppkommit eller vem som har lidit skadan. Att skador

uppkommer i Sverige i följd av atomolycka i icke-konventionsstat synes

dessutom föga sannolikt. Man kan nämligen räkna med att alla våra grann­

länder tillträder konventionen.

Vad därefter beträffar atomskada som har uppkommit i icke-konventions­

stat i följd av atomolycka i Sverige är läget i viss mån ett annat. Som har

framhållits både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departe­

mentspromemorian kan det ifrågasättas, om inte på detta område bör anses

gälla ett folkrättsligt grannelagsansvar, så att ersättning alltid utgår för ska­

da som uppkommer till följd av en olycka i Sverige, för vilken innehavare

av anläggning här i landet är ansvarig enligt svensk lag, oavsett var skadan

uppkommit. Förslaget att på denna grund göra den svenska lagen tillämplig

på skador av denna art har lämnats utan erinran under remissbehandlingen,

och jag vill också för egen del biträda förslaget. Däremot synes sådana folk-

rättsliga grannelagssynpunkter inte motivera att tillämpningsområdet ut­

sträcks till att omfatta också skador i icke-konventionsstat i följd av olycka

inom område som ej tillhör någon stat.

Enligt utredningsförslagen bör regeln, att ersättning enligt lagen skall ut­

gå för skada i icke-konventionsstat i följd av sådan atomolycka i Sverige

för vars skadeverkningar innehavare av här belägen atomanläggning sva­

rar, inte gälla obetingat i alla situationer. Om enligt rättsordningen i den

ifrågavarande staten ersättning i anledning av en där inträffad atomolycka

inte utgår för skada som uppkommer i Sverige, synes det skäligt att mot­

svarande inskränkning görs i svensk lag. Ett annat fall, när enligt betän­

kandet och promemorian ersättning inte bör utgå i Sverige för skada utom­

lands, är att Sverige tidigare har erbjudit det land där skadan uppkommit

att sluta traktat om atomansvarighet, byggd på ömsesidighetsgrundsats,

men det främmande landet har avböjt erbjudandet.

Det kan vidare tänkas, att anspråk på ersättning för atomskada som har

uppkommit i eu icke-konventionsstat med stöd av culparegeln riktas mot

innehavare av atomanläggning i Sverige eller mot annan här i landet i an­

ledning av en atomolycka som har inträffat i en icke-konventionsstat —

t. ex. under transport av atomsubstans till eller från anläggning i Sverige —

och att ersättningsfrågan kommer upp till bedömande vid svensk domstol.

Även för sådana fall bör det enligt betänkandet och promemorian finnas

möjlighet att enligt reciprocitetsprincipen inskränka rätten att erhålla er­

sättning i Sverige. Utredningsförslagen överensstämmer på denna punkt i

princip med den reglering som redan nu gäller enligt 15 § i 1960 års lag.

Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna, och jag vill också

ansluta mig till förslagen i denna del.

Pariskonventionens regler om transportolyckor gäller som nämnts bara

vid transporter till eller från atomanläggning i konvenstationsstat. Utanför

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

63

tillämpningsområdet faller bl. a. skada i följd av atomolycka under trans­

port mellan icke-konventionsstater eller mellan sådan stat och atomreaktor

i transportmedel även om skadan uppkommer i konventionsstat. Om inte i

nationell lag införs särskilda ansvarighetsregler för sådana fall, blir frågan

om skyldighet för avsändare, mottagare, transportör eller annan person att

ersätta skadan att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Ersättning av

statsmedel utgår då också endast i den mån statsmakterna fattar beslut

därom i det enskilda fallet. I departementspromemorian har tagits upp frå­

gan, om den svenska lagen bör innehålla särskilda bestämmelser för det

fall att det under transport mellan icke-konventionsstater inträffar en olycka

som ger upphov till skada i Sverige. I promemorian har intagits den stånd­

punkten att en sådan reglering i realiteten inte nämnvärt skulle stärka de

skadelidandes ställning och att det i flera hänseenden skulle erbjuda bety­

dande svårigheter att utforma och på lämpligt sätt avgränsa tillämpnings­

området för sådana bestämmelser. I promemorian har därför tanken på en

reglering även för dessa fall avvisats. Någon erinran mot detta ställnings­

tagande har inte framförts under remissbehandlingen.

Åtminstone så länge konventionerna inte har vunnit någon mera allmän

anslutning har detta problem en viss praktisk räckvidd. Från allmänhetens

synpunkt är det otillfredsställande att det här finns en lucka i ersättnings­

systemet. Även om man kan anta att svenska domstolar i händelse av en

atomolycka i Sverige under en transit-transport av detta slag skulle vara

beredda att utan stöd av lag statuera objektivt ansvar, är frånvaron av eko­

nomiska garantier för att ansvaret verkligen kan utkrävas en väsentlig brist.

Att de skadelidande för sin rätt att få ut ersättning av statsmedel för s. k.

sena skador eller i händelse av insolvens hos den som är civilrättsligt an­

svarig för skadorna blir helt beroende av statsmakternas beslut i varje

särskilt fall är också otillfredsställande. I flera andra hänseenden — t. ex.

när det gäller verkan av medvållande — innebär den nya lagen inom sitt

tillämpningsområde en för de skadelidande förmånlig reglering som de vid

en olycka av nu förevarande art inte skulle kunna dra fördel av.

Det framstår därför som ett starkt önskemål, att det nya ersättningssy­

stemet så långt det är möjligt görs tillämpligt också heräffande olyckor

under de berörda transitfallen. Enligt min mening är det inte heller omöj­

ligt att komma till rätta med de svårigheter av rätts- eller lagteknisk art

som i promemorian har anförts som avgörande skäl mot en lagreglering av

ersättningsfrågorna i dessa fall. Var och en som inom landet vill ta befatt­

ning med nukleärt material — atombränsle eller radioaktiv produkt — är

enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) skyldig att inhämta till­

stånd därtill av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Transport av sådant material över svenskt territorium får följaktligen inte

ske utan att tillstånd till transporten har lämnats enligt atomenergilagen.

Det finns således möjligheter att knyta an en reglering av ersättningsansva­

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

64

ret för olyckor under transporten till tillståndsgivningen. Det objektiva an­

svaret och försäkringsplikten kan åläggas innehavaren av tillståndet. Kon­

troll av att försäkringsplikten fullgörs och av försäkringsvillkoren kan ske i

samband med tillståndsprövningen. Också övriga ansvarighetsregler — om

undantag för vissa olyckor och skador, om verkan av skadelidandes med-

vållande, om kanalisation och om regress samt preskriptionsreglerna och

jurisdiktionsbestämmelserna -— kan göras tillämpliga i fråga om tillstånds-

havarens ansvarighet. Eftersom det här är fråga om en verksamhet som är

underkastad tillståndsprövning får det anses rimligt att även reglerna om

statens garantiansvar inom ramen för anläggningsinnehavarens ansvars­

belopp och om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador blir tillämp­

liga. När det gäller statens supplerande ansvarighet för katastrofskador,

kan tilläggskonventionens ersättningssystem inte bli tillämpligt. Däremot är

det naturligt att staten träder in och utger katastrofskadeersättning enligt

grunder som statsmakterna fastställer i varje särskilt fall enligt regler som

motsvarar bestämmelserna i 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

Jag vill under hänvisning till det anförda förorda, att i lagen tas upp

bestämmelse av innebörd, att atomskada i följd av atomolycka i Sverige

under annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från

atomanläggning i konventionsstat men för vilken getts tillstånd enligt

atomenergilagen skall ersättas av innehavaren av tillståndet samt att i så­

dant fall lagens bestämmelser om innehavare av atomanläggning i Sverige

skall gälla beträffande innehavaren av tillståndet. Bestämmelsen kan

lämpligen tas upp i anslutning till reglerna om ansvarighet för olyckor

under transport från icke-konventionsstat eller atomreaktor i transport­

medel till anläggning i konventionsstat.

Det återstår att behandla sådana atomolyckor som orsakar skada i Sve­

rige men som inte omfattas av Pariskonventionen och inte heller inträffar

under sådan transit-transport som nyss berörts. Det gäller atomolycka i

Sverige eller utanför svenskt område, orsakad av atomsubstans som inte

härrör från eller har sänts till atomanläggning i konventionsstat och inte

heller transporteras över svenskt område med tillstånd enligt atomenergi-

lagen. Det torde inte vara möjligt att göra atomansvarighetslagens speciella

regler om försäkringsplikt, kanalisering och statsansvar tillämpliga för så­

dana fall. Med hänsyn till fallens undan tagskaraktär synes det mig inte

heller nödvändigt att så sker. Härvid förutsätter jag dock att om en olycka

av denna art inträffar och frågor om ersättningsskyldighet för innehavare

av atomanläggning i icke-konventionsstat kommer upp inför svensk dom­

stol principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare kan vinna

tillämpning utan stöd av lag.

Tilläggskonventionens karaktär av komplement till Pariskonventionen

innebär, att dess tillämpningsområde inte i något avseende går utöver til­

lämpningsområdet för Pariskonventionen. Däremot är dess tillämpnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

65

område i vissa hänseenden mera inskränkt. Bestämmelserna härom är

tvingande och någon möjlighet att genom nationell lagstiftning utvidga till-

lämpningsområdet finns inte. De på tilläggskonventionen grundade reglerna

i den svenska lagen måste följaktligen få ett tillämpningsområde som över­

ensstämmer helt med tilläggskonventionen.

För sådana olyckor som inte omfattas av tilläggskonventionen bör de nu

gällande reglerna i den provisoriska lagen om ersättning av statsmedel efter

diskretionär prövning i det enskilda fallet behållas.

I detta sammanhang vill jag slutligen beröra frågan om lagens tillämp­

lighet på atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga ändamål.

I inledningen till Pariskonventionen uttalar de fördragsslutande staterna sin

önskan alt tillförsäkra dem som tillfogas skada genom nukleära olyckor

skälig och rättvis ersättning »samtidigt med att nödvändiga åtgärder vid­

tas för att icke utvecklingen av produktion och användning av atomenergi

för fredliga ändamål skall hindras». I övrigt innehåller varken konven­

tionen eller dess motiv någon bestämmelse eller något uttalande om huru­

vida konventionen är tillämplig på atomanläggning som utnyttjas för mili­

tära ändamål. Frågan diskuterades ingående under förarbetena till till-

läggskonventionen men meningarna var delade. Då det saknas säkra håll­

punkter i Pariskonventionens text eller förarbeten får denna fiåga anses

stå öppen. Konventionen torde under dessa förhållanden inte utgöra hinder

för en konventionsstat att genom nationell lagstiftning göra konventionens

ersättningssystem tillämpligt också på olyckor som inträffar i anläggning

för militära ändamål eller under transport av atomsubstans till eller från

sådan anläggning.

Tilläggskonventionen är enligt uttrycklig föreskrift i art. 2. a. i. tillämplig

endast beträffande atomolycka för vilken innehavare av en för fredliga

ändamål utnyttjad atomanläggning är ansvarig. Varje konventionsstat skall

enligt art. 13 i tilläggskonventionen tillse, att alla atomanläggningar inom

dess område som används för fredligt ändamål och faller in under den

definition av atomanläggning som Pariskonventionen innehåller blir upp­

tagna på en lista som förvaras av den belgiska regeringen. Denna lista utgör

exklusivt bevismedel när det gäller att avgöra om en anläggning omfattas

av tilläggskonventionen. Enligt ett till tilläggskonventionen fogat bihang

förklarar dock konventionsstaterna att de för skada i följd av olycka, som

inte omfattas av tilläggskonventionen uteslutande av det skälet att den

ifrågavarande anläggningen på grund av ändamålet med dess nyttjande inte

är upptagen på listan, skall tillhandahalla ersättning utan åtskillnad mellan

medborgare i stater som är bundna av tilläggskonventionen och inte be­

gränsa ersättningen till lägre belopp än 120 milj. betalningsenheter. Vi­

dare skall konventionsstaterna enligt bihanget sträva efter att göra reg­

lerna om ersättning till personer, som lider skada i följd av sådan olycka,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

66

så likartade som möjligt med de regler som gäller beträffande olyckor i

förbindelse med sådana anläggningar som omfattas av tilläggskonventionen.

Frågan huruvida den svenska lagen bör vara tillämplig på olyckor av nu

ifrågavarande slag saknar praktisk betydelse när det gäller ansvarighet för

innehavare av anläggning i Sverige, eftersom atomenergin hos oss utnyttjas

uteslutande för fredliga ändamål. Den får emellertid betydelse i fråga om

olycka som kan inträffa i Sverige under transport till eller från sådan atom-

anläggning i annan konventionsstat som utnyttjas för militära ändamål.

Det erbjuder uppenbara fördelar att lagens ansvarighetsbestämmelser blir

tillämpliga i sådana fall, särskilt reglerna om objektivt ansvar och om ka-

nalisation av ansvarigheten till anläggningsinnehavaren. Det är visserligen

möjligt att anläggningsstaten i ett givet fall gör gällande, att olyckan inte

omfattas av Pariskonventionen på den grund att anläggningen inte utnytt­

jas för fredligt ändamål. Detta kan leda till komplikationer i fråga om för­

säkringsplikten och framför allt i fråga om möjligheterna för svensk dom­

stol att utöva jurisdiktion eller, om så kan ske, för den som har fått en

dom mot anläggningsinnehavaren på ersättning för atomskada att få do­

men verkställd i anläggningsstaten. Problem av den arten uppkommer

emellertid även om lagen inte görs tillämplig och ersättningsfrågan såle­

des skall avgöras enligt allmänna skadeståndsregler. Under dessa förhål­

landen anser jag att atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga

ändamål inte bör uteslutas från lagens tillämpningsområde. Någon uttryck­

lig bestämmelse om alt lagen gäller beträffande sådana atomanläggningar

torde inte behövas. Det till tilläggskonventionen fogade bihanget synes inte

medföra några särskilda förpliktelser för Sverige när det gäller den nu

ifrågavarande lagens utformning.

Pariskonventionen överlämnar åt anläggningsstaten att inom vissa grän­

ser bestämma storleken av det ansvarsbelopp med vilket innehava­

ren av atomanläggning skall svara. Detta belopp utgör enligt konventionen

15 milj. betalningsenlieter för varje atomolycka. Det står emellertid anlägg­

ningsstaten fritt att med hänsyn bl. a. till försäkringsmöjligheterna be­

stämma högre eller lägre gräns för ansvarigheten, dock lägst 5 milj. betal-

ningsenheter. I 1960 års atomansvarighetslag är ansvarigheten begränsad

till 25 milj. kr., vilket ungefärligen motsvarar sistnämnda minimibelopp.

Ett högre ansvarsbelopp diskuterades emellertid under förarbetena till lagen.

Med hänsyn bl. a. till den svenska — och nordiska —- försäkringsmarkna-

dens begränsade resurser ansågs det då inte lämpligt att fastställa ett högre

belopp. Frågan om en höjning av beloppet i en blivande definitiv lagstift­

ning lämnades öppen i avvaktan bl. a. på resultatet av fortsatta nordiska

överläggningar och de ytterligare erfarenheter som kunde vinnas under den

närmaste framtiden.

Från dansk och norsk sida hävdades under det samarbete som föregick

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

67

1962 års förslag, att ansvarsbeloppet borde sättas högre än Pariskonven­

tionens minimum. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes, att man öns­

kade ge de skadelidande så gott skydd som möjligt genom försäkring och

att man ville begränsa statens engagemang. I 1962 års nu gällande danska

lag om atomanläggningar är ansvarsbeloppet också bestämt till 70 milj.

danska kronor, vilket motsvarar ungefär 10 milj. betalningsenheter. Under

de fortsatta nordiska överläggningar som har föregått utarbetandet av de­

partementspromemorian har framkommit att man i Danmark vill behålla

denna gräns och att man också på norsk sida förordar ett ansvarsbelopp av

denna storlek.

Både atomskadeutredningens förslag år 1962 och promemorieförslaget

innebär att gränsen för anläggningsinnehavarens ansvarighet höjs till 50

milj. kr., vilket belopp ungefärligen motsvarar 10 milj. betalningsenheter.

Förslaget om en sådan höjning har lämnats utan erinran av flertalet remiss­

instanser. I några remissyttranden har dock det föreslagna beloppet ansetts

för högt. Det har därvid framhållits att en höjning inte är motiverad av

hänsyn till de skadelidande, om bestämmelser införs angående supplerande

statsansvar.

Det är visserligen riktigt att en höjning av ansvarsbeloppet ter sig mindre

angelägen från de skadelidandes synpunkt i samma mån som regler om

statligt katastrofansvar införs. För vissa fall blir det dock av betydelse för

de skadelidande hur högt ansvarsbeloppet är. Det gäller sådana skador för

vilka innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig men på vilka till-

läggskonventionens bestämmelser om statsansvar inte är tillämpliga. Hit

hör t. ex. skador som genom olycka i Sverige uppkommer i icke-konven-

tionsstat eller som uppkommer i en stat som tillträtt Paris- men inte till-

läggskonventionen. Vidare följer av tilläggskonventionen att om innehava­

ren av en atomanläggning i Sverige är ansvarig för en olycka, som i sam­

band med transport har uppkommit på internationellt område, i viss ut­

sträckning endast medborgare i stat som har tillträtt tilläggskonventionen

är berättigade till ersättning av statsmedel. I dessa och vissa andra fall kom­

mer enligt vad jag föreslår och i likhet med vad som gäller f. n. inte heller att

utgå någon ersättning av statsmedel efter diskretionär prövning i det enskilda

fallet. Ansvarsbeloppets storlek blir således av avgörande betydelse för de

skadelidandes möjligheter att få full kompensation.

Det är givetvis ett starkt önskemål att de nordiska ländernas lagstiftning

på detta område innehåller enhetliga regler. Den nordiska försäkringsmark-

naden torde också numera ha tillräcklig kapacitet för att kunna täcka an­

svarsbelopp som väsentligt överstiger 25 milj. kr. Eftersom risken för ka­

tastrofskador är ringa torde vidare en höjning för vår del av ansvars­

beloppet från 25 till 50 milj. kr. inte medföra en sådan ökning av försäk­

ringskostnaderna att atomindustrin därigenom hämmas i sin utveckling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

68

Det kan visserligen hävdas, att staten av samma skäl utan större betänklig­

heter från statsfinansiella synpunkter bör kunna som hittills ta på sig an­

svaret för skador över 25 milj. kr. Det synes emellertid befogat att ansvaret

i första hand bärs av atomindustrin och att statens supplerande ansvar be­

gränsas till den del av ersättningarna vid katastrofolyckor som atomindu­

strin från företagsekonomiska synpunkter inte rimligen bör belastas med.

På grund av det anförda ansluter jag mig till det förslag som har upp­

tagits både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departements­

promemorian och enligt vilket som huvudregel i lagen föreskrivs ett ansvars­

belopp för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50 milj. kr., motsva­

rande ca 10 milj. betalningsenheter.

Både 1962 års förslag och promemorieförslaget ger möjlighet att göra

undantag från denna regel för sådana mindre atomanläggningar och an­

läggningar av visst slag samt transporter av atomsubstans som är förbund­

na med endast begränsade olycksrisker. Enligt förslagen skall Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kunna med hänsyn till an­

läggningens storlek eller art eller omständigheterna i övrigt fastställa ett

lägre ansvarsbelopp, dock lägst 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalnings­

enheter.

De skäl som har föranlett dessa förslag gäller uppenbarligen alltjämt.

Frågan kompliceras emellertid i viss mån av att jag för egen del förordar

en annan lösning än den som föreslagits av atomskadeutredningen och i de­

partementspromemorian när det gäller frågan om ersättning vid transport-

olyckor för atomskada på transportmedlet. Enligt Pariskonventionen skall

ersättning för sådan skada utgå endast om föreskrift därom har meddelats

i anläggningsstatens lag. Sådan föreskrift måste dock förknippas med vill­

kor att om de skador som har tillfogats övriga skadelidande uppgår till eller

överstiger 5 milj. betalningsenheter minst detta belopp skall stå till dessa

skadelidandes förfogande. En eventuellt nödvändig nedsättning av skade­

stånden skall således i första hand gå ut över den som är berättigad till

ersättning för skada på transportmedlet. Både i atomskadeutredningens be­

tänkande och i departementspromemorian utgår man från att den svenska

lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige

skall följa huvudregeln i konventionen på denna punkt, dvs. att ersättning

för skada på transportmedlet inte skall omfattas av ansvarigheten enligt

lagen. De övriga nordiska kommittéerna hade vid tiden för promemorians

publicering intagit samma ståndpunkt.

Enligt min mening bör dock skada på transportmedlet vid transport­

olyckor enligt den svenska lagen i princip omfattas av anläggningsinneha-

varens ansvarighet. Jag återkommer närmare till denna fråga i det följan­

de. Med en sådan reglering kan det synes oförenligt att i lagen öppna möj­

lighet att för vissa anläggningar eller vissa transporter föreskriva så lågt

ansvarsbelopp som 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter. Om

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

69

en olycka inträffar under en transport för vilken enligt särskilt förordnan­

de sådant nedsatt ansvarsbelopp gäller och andra skador än sådana som till­

fogats transportmedlet uppgår till eller överstiger 25 milj. kr., kan nämli­

gen någon ersättning inte utgå för skadorna på transportmedlet. Detta har

föranlett, att man under de nordiska departementsöverläggningarna har

ifrågasatt, att den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att nedsätta an­

svarsbeloppet för vissa anläggningar eller transporter inte kan eller i varje

fall inte bör upprätthållas.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har några re­

missinstanser särskilt understrukit betydelsen av att det finns eu möjlighet

att för vissa anläggningar och transporter sätta ned ansvarsbeloppet under

det föreslagna beloppet 50 milj. kr. Intresset av alt kunna anpassa ansvars­

beloppet och därmed försäkringskostnaderna till en rimlig nivå, när det gäl­

ler mindre anläggningar eller anläggningar som på grund av verksamhetens

art erbjuder ringa risker eller i fråga om transporter som anses medföra

obetydliga olycksrisker, bör också enligt min mening tillgodoses. Den om­

ständigheten att enligt vad jag nyss förordat skada på transportmedlet skall

omfattas av anläggningsinnehavarens ansvarighet — med de konsekvenser

för den som lider sådan skada som detta kan medföra på grund av den sär­

skilda prioritetsregeln i konventionen — behöver enligt min mening inte

hindra att en sådan nedsättning sker i vissa fall. Det är nämligen mycket

osannolikt att skadorna i följd av en transportolycka blir så omfattande

att ersättning för skada på transportmedlet över huvud inte kan utgå, där­

för att övriga skadelidande skall äga företräde intill ett belopp av 25 milj.

kr. Vidare kommer i det övervägande antalet fall ersättning för skadorna

på transportmedlet att utgå av statsmedel enligt tilläggskonventionen, utan

att statens totala ersättningsskyldighet ökas i förhållande till vad som skulle

ha blivit fallet om prioritetsregeln till förmån för övriga skadelidande inte

hade gällt.

Jag vill under hänvisning till det anförda ansluta mig till atomskadeutred-

ningens förslag och promemorieförslaget på denna punkt och förordar såle­

des en regel om möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj:t bestämmer att nedsätta ansvarsbeloppet till lägst 25 milj. kr. för

mindre anläggningar eller anläggningar eller transporter som erbjuder obe­

tydliga risker.

Ett par andra frågor som jag vill beröra i detta sammanhang rör genom­

förandet av tilläggskon ven tionens ersättningssystem.

Detta kan enligt tilläggskonventionen genomföras på två olika sätt. Det ena

innebär i huvudsak att anläggningsinnehavaren görs civilrättsligt ansvarig

för hela det belopp som kan utgå i ersättning i anledning av en atomolycka

eller 120 milj. betalningsenheter. Det ankommer då på vederbörande stat att

tillse att ansvarigheten är täckt av försäkring inom första steget och av stat­

lig garanti inom andra och tredje stegen. Det andra alternativet innehär, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

70

anläggningsinneha varens ansvarighet är begränsad till lägst 5 milj. betal-

ningsenheter och att ersättningsbeloppen av statsmedel inom andra och tred­

je stegen garanteras de skadelidande i annan form genom anläggningsstatens

försorg.

I departementspromemorian förordas, att Sverige genomför ersättnings­

systemet enligt det sistnämnda alternativet. Anläggningsinnehavaren bör

nämligen enligt promemorian inte åläggas ansvarighet för belopp som han

inte kan förpliktas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla

försäkring. Vidare påpekas, att en reglering som innebär begränsning av in­

nehavarens ansvarighet till ersättningsbeloppen inom första steget och rätt

för de skadelidande att få ut överskjutande belopp direkt av statsmedel

stämmer bäst överens med det system som har inrättats genom den provi­

soriska lagen.

Remissinstanserna har biträtt promemorieförslaget i denna del. Vid de

nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att det

alternativ som förordats i promemorian bör väljas. Jag ansluter mig för

egen del till detta förslag, vilket bäst svarar mot den reella innebörden av

tilläggskonventionen.

När det gäller statsansvaret föreskriver tilläggskonventionen skyldig­

het för jurisdiktionsstaten att förskottera de ersättningar inom andra ste­

get som anläggningsstaten har att slutligen betala. Motsvarande skyldighet

föreligger däremot inte i fråga om de ersättningsbelopp som skall utgå inom

tredje steget. I departementspromemorian har dock föreslagits att staten

för de fall att jurisdiktion tillkommer svenska domstolar skall i förhållan­

de till de skadelidande ta på sig sådan skyldighet också i fråga om ersätt­

ningarna inom tredje steget. Förslaget motiveras främst av hänsyn till de

skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skadereglering. Det har

lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Man tänker sig samma

lösning också i de övriga nordiska länderna. Jag finner för egen del inte

anledning frångå förslaget. I

I enlighet med de riktlinjer som jag nu har angivit har inom justitiede­

partementet upprättats förslag till ny atomansvarighetslag. Det bör göras

en erinran om den nya lagen i vissa andra lagar på skadeståndsrättens om­

råde, nämligen lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift, sjölagen, lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1)

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen den 30

juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobil-

trafik, vattenlagen, lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet

för skada i följd av luftfart, lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg samt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). Dessutom bör

den nya lagen föranleda en följdändring i ikraftträdandebestämmelserna

till lagen den 2 juni 1961 (nr 217) om ändrad lydelse av 11 § lagen den 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

71

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon. Slutligen bör förord­

nas om fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning

för skada i följd av atomfartygs drift, vilken gäller under samma tid som

1960 års atomansvarighetslag och alltså upphör att gälla vid utgången av år

1967. Förslag till de sålunda erforderliga lagändringarna har samtidigt upp­

rättats. Lagförslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Angående de särskilda bestämmelserna i lagförslagen vill jag anföra föl­

jande.

Förslaget till ny atomansvarighetslag

Rubriken till den nya lagen föreslås bli »atomansvarighetslag».

I systematiskt hänseende har förslaget i överensstämmelse med

departementspromemorians förslag fått i stort sett samma uppbyggnad som

Pariskonventionen. Lagen har på grund av sin omfattning försetts med

underrubriker. Under rubriken »Inledande bestämmelser» ges begrepps­

bestämningar och behandlas lagens tillämpningsområde (1—4 §§). Under

rubriken »Skadestånd» upptas därefter ansvarighets-, regress- och pre­

skriptionsregler (5—21 §§). Därefter följer ett avsnitt som rubricerats

»Försäkring» och innehåller regler om försäkring och annan ekonomisk

säkerhet (22—27 §§). Under rubriken »Ersättning av statsmedel» tas upp

bestämmelser om subsidiär statsgaranti och om ersättning av statsmedel i

fall som avses i tilläggskonventionen och i fall av katastrofolycka som inte

omfattas av konventionen samt regler om ersättning av statsmedel för s. k.

sena skador (28—35 §§). Under rubriken »Laga domstol m. m.» återfinns

regler om svensk domstols behörighet, forumregler och bestämmelser om

verkställighet av utländska domar (36—38 §§). Slutligen meddelas under

rubriken »Övriga bestämmelser» föreskrifter om certifikat vid transport av

atomsubstans, ansvarsbestämmelser och en bestämmelse om rätt för

Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter (39—41 §§).

Även i övrigt överensstämmer nu förevarande förslag i fråga om dispo­

sitionen med det vid departementspromemorian fogade förslaget. Under

remissbehandlingen av promemorian har en remissinstans anmärkt, att

avsnittet »Skadestånd» omfattar dels bestämmelser rörande anläggnings-

innehavares skadeståndsansvar, dels —

ilo

och 14 §§ — vissa föreskrifter

som rör skadeståndsansvar för annan än anläggningsinnehavare. Enligt

remissyttrandet skulle lagen i denna del vinna i överskådlighet, om de båda

nämnda paragraferna bröts ut och sammanfördes antingen i slutet av av­

snittet »Skadestånd» eller också i ett fristående avsnitt under särskild

rubrik. Jag har inte ansett mig böra förorda en sådan systematik. Bestäm-

72

melserna i 10 och 14 §§ har nämligen sådant samband med föreskrifterna

i angränsande paragrafer att de inte lämpligen bör brytas ut ur detta sam­

manhang.

.

En terminologisk fråga, som har föranlett viss diskussion under

de nordiska överläggningarna och som har uppmärksammats av vissa re­

missinstanser både år 1962 och år 1966, gäller användningen av samman-

sättningsledet »atom-» i lagens rubrik och i definitionerna. Sveriges mekan-

förbund har rest invändningar mot detta språkbruk och har under åbero­

pande av tekniska synpunkter fört fram önskemål om att sammansatt-

ningsledet »kärn-» (eller ordet »nukleär») används i stället. Det kan i sam­

manhanget nämnas, att det arbete på att skapa lämpliga svenska termer på

detta område som tekniska nomenklaturcentralen har bedrivit och som jag

berörde i prop. 1960: 140 (s. 28) numera har avslutats. Nomenklaturcentra-

len har föreslagit termerna kärnreaktordrift, kärnbränsle, nukleär produkt,

nukleär substans, nukleär anläggning, nukleär olycka och nukleär skada

samt radionuklid (i stället för radioisotop). Atomskadeutrednmgen fram­

höll i sitt slutbetänkande (s. 28), att uttrycket »nukleär» anknyter till eng­

elskt och franskt språkbruk och onekligen för tanken till de i samman­

hanget väsentliga speciella egenskaperna hos atomens kärna, vilka utnytt­

jas inom atomenergin. Utredningen påpekade också att den danska kom­

mittén stannat för att använda detta uttryck i den danska lagen. Utredningen

ansåg sig dock inte böra införa ett för det svenska språket så främmande ord.

Den närmaste motsvarigheten på svenska är enligt utredningen uttrycket

»kärn-». Detta uttryck fann dock utredningen av flera rent språkliga

skäl vara mindre lyckat. Uttrycket »atom-» har enligt utredningen vunnit

burskap på förevarande område och används bl. a. i atomenergilagen och

lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i sten­

läggningar in. in. Om en ändring av språkbruket anses påkallad, bor fragan

enligt utredningen tas upp i ett större sammanhang och med sikte pa att upp­

nå enhetlighet i lagstiftningen i dess helhet. De finska och norska kom­

mittéerna har också stannat för att i lagtexten använda sammansättmngs-

ledet »atom-».

Frågan har enligt departementspromemorian diskuterats vidare under

de fortsatta nordiska överläggningarna. På finsk, norsk och svensk sida har

man därvid på de skäl som atomskadeutredningen anfört stannat for ut­

trycket »atom-».

Det förefaller mig viktigt att man på detta område upprätthåller en en­

hetlig terminologi. Även om det från tekniska synpunkter kan anföras star­

ka skäl för ett ändrat språkbruk, föreligger det dock enligt min mening

inte tillräckliga skäl att nu över hela linjen revidera ett sedan lång tid hävd­

vunnet språkbruk (jfr t. ex. delegationen för atomenergifrågor, Aktiebola-

«et Atomenergi, atomkraftkonsortiet etc.). Jag biträder darfor atomskade-

ntredningens och departementspromemorians förslag i denna terminolo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

73

giska fråga. När det gäller det internationella språkbruket vill jag erinra

om att språkbruket är vacklande i engelskan. Förenta Staternas atomener­

gilag beter sålunda Atomic Energy Act (jfr Atomic Energy Commission, In­

ternational Atomic Energy Agency etc.), under det att den engelska lagen

heter Nuclear Installations Act (jfr European Nuclear Energy Agency).

När det gäller den redaktionella utformningen av förslaget kan

jag förstå den kritik som under remissbehandlingen av departementspro­

memorian har framförts därom, att lagtexten är invecklad och svåröver­

skådlig. Det finns emellertid i detta fall speciella skäl att även i redaktio­

nellt hänseende söka få så stor internationell rättslikhet som möjligt. Tex­

ten har därför anslutits nära till konventionerna, vilket medfört att den

kommit att avvika från de krav vi vanligen ställer på textutformningen. Jag

kan hålla med om att särskilt bestämmelserna om statsansvar enligt till-

läggskonventionen blivit något svårlästa, men regelsystemets uppbyggnad

i konventionen är invecklad, och det kan inte undvikas att detta återspeg­

las i lagtexten. Om de många paragrafhänvisningarna skulle som föresla­

gits i ett remissyttrande ersättas med uttryckliga regler, skulle lagen bli än

mer omfattande, vilket inte kan vara önskvärt. I enlighet med vad jag nu

har anfört har jag inte företagit någon mera genomgripande formell om­

arbetning av promemorieförslaget. Vissa smärre redaktionella jämkningar

har dock gjorts.

Inledande bestämmelser

1

§•

Paragrafen tar i anslutning till art. 1 i Pariskonventionen upp definitio­

ner och vissa därtill anslutande regler. Den överensstämmer så när som

på några smärre jämkningar med 1 § i promemorieförslaget och motsvarar

1 § i den provisoriska lagen.

Första stycket innehåller definitioner.

I fråga om dispositionen av första stycket har föreningen Sveriges hä­

radshövdingar i sitt yttrande över departementspromemorian anmärkt, att

begreppet »konventionsstat» ingår i definitionen av »anläggningsstat», fast­

än det definieras först senare. Enligt föreningen kan bestämmelsen få en

mera logisk uppbyggnad, om man låter raden av definitioner inledas med

de fyra definitioner som i promemorieförslaget har tagits upp sist, näm­

ligen definitionerna av »Pariskonventionen», »Wienkonventionen», »tilläggs-

konventionen» och »konventionsstat». Under de återupptagna nordiska

överläggningarna väcktes från svensk sida förslag till sådan omdisposition,

men förslaget vann inte anslutning från de övriga ländernas sida. För att

få nordisk enhetlighet har jag ansett mig inte böra frångå promemorieför­

slaget på denna punkt.

Definitionerna i nu förevarande förslag inleds med definitionen av atom-

3f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

bränsle. Därmed förstås enligt förslaget klyvbart material bestående av uran

eller plutonium i form av metall eller i legering eller kemisk förening och

annat klyvbart material som Kungl. Maj :t bestämmer. Trots viss olikhet i

avfattningen åsyftas inte någon saklig ändring i förhållande till motsva­

rande definition i 1 § i den provisoriska lagen. Den nu föreslagna defini­

tionen anknyter till Pariskonventionen (art. l.a.iii.). Enligt denna kan

ENEAs styrelse besluta att även annat klyvbart material än som särskilt

nämns i konventionen skall anses utgöra nukleärt bränsle. Den svenska la­

gen kan anpassas till ett sådant beslut av ENEAs styrelse genom förordnande

av Kungl. Maj :t enligt den nyss återgivna definitionen. Härigenom kan la­

gens tillämpningsområde lätt anpassas till nya förhållanden som betingas

av den tekniska utvecklingen.

Enligt bestämmelse i art. l.b. i konventionen kan ENEAs styrelse också

besluta, att visst eller vissa slag av atomanläggningar, bränslen eller sub­

stanser som erbjuder obetydliga risker skall uteslutas från konventionens

tillämpning. Denna bestämmelse har fått sin motsvarighet i andra stycket

av förevarande paragraf, till vilket jag återkommer i det följande.

Till atombränsle är liksom enligt den provisoriska lagen att hänföra na­

turligt uran och s. k. utarmat uran. Förslaget saknar emellertid motsva­

righet till undantagsbestämmelsen i 2 § a) i den provisoriska lagen, enligt

vilken lagen inte är tillämplig på atombränsle som ej innehåller annan

verksam beståndsdel än naturligt uran och som inte blivit radioaktivt ge­

nom bestrålning. Tillämpningsområdet har därigenom vidgats något. Efter­

som naturligt och utarmat uran faller utanför begreppet atomsubstans (jfr

det följande), till vilket reglerna om ansvar för olyckor som inträffar utan­

för atomanläggning anknyter, blir skillnaden dock inte stor. Skada genom

naturligt eller utarmat uran omfattas av lagen endast när ämnet befinner

sig i en atomanläggning men inte t. ex. vid gruvbrytning eller när mate­

rialet är under transport till eller från en atomanläggning.

Med radioaktiv produkt förstås enligt nu förevarande förslag annat ra­

dioaktivt material än atombränsle samt radioaktivt avfall, om materialet

eller avfallet blivit radioaktivt eller bildats genom bestrålning i samband

med framställning eller användning av atombränsle. Den föreslagna defi­

nitionen anknyter till definitionen i Pariskonventionen av »radioactive

products or waste» och är av väsentligen samma innehåll som den defini­

tion av atomprodukt som den provisoriska lagen innehåller. En nyhet är

att avfall uttryckligen nämns i den nya texten. Det betingas av konventions-

texten men innebär inte någon ändring i sak. Den provisoriska lagens ut­

tryck »atomprodukt» har ersatts med »radioaktiv produkt» för att vinna

närmare anslutning till konventionstexten.

I Pariskonventionen görs i definitionen av »radioactive products or

waste» undantag för radioisotoper utanför nukleär anläggning vilka be­

gagnas eller är avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt,

75

medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Den provisoriska lagen innehåller

ett generellt undantag för sådana radioisotoper (2 § b). I 1962 års förslag

togs undantaget upp i definitionen av radioaktiv produkt. Under remissbe­

handlingen av detta förslag anmärktes emellertid, att den teknik som an­

vänds i konventionen medför att definitionen av atomanläggning till viss

del blir en cirkeldefinition. I nu förevarande förslag har därför liksom i

promemorieförslaget undantaget utgått här och i stället tagits upp i den

följande definitionen av begreppet »atomsubstans».

Begreppet atomsubstans (»nuclear substances») saknar motsvarighet i

den provisoriska lagen. Det har tillskapats för att lagtekniskt förenkla an-

svarighetsreglerna beträffande olyckor som sker under transport av atom­

bränsle och radioaktiva produkter. Till atomsubstans räknar konventionen

atombränsle (med undantag av naturligt eller utarmat uran) och radio­

aktiva produkter eller avfallsämnen. Naturligt uran och utarmat uran er­

bjuder inte samma risker som andra här avsedda ämnen. De uteslöts där­

för helt från tillämpningsområdet för den provisoriska lagen. I det nu före­

liggande förslaget har emellertid i anslutning till konventionen valts en

annan lösning. Vid en sammanställning av definitionerna av atomsubstans,

atomskada och atomolycka samt de grundläggande ansvarighetsreglerna i

5—9 §§ framgår, att skador som orsakas av naturligt eller utarmat uran

omfattas av ansvarighetsreglerna bara när ämnet vid olyckan befann sig i

en atomanläggning. Anledningen till att naturligt uran och utarmat uran i

konventionen och i förslaget förts in under ansvarighetsreglerna när ämnet

finns i en atomanläggning är att viss risk för kriticitet under medverkan av

dessa ämnen kan föreligga i sådana fall. Det bör observeras, att anlägg­

ningar för behandling eller förvaring av enbart naturligt eller utarmat uran

inte är att anse som atomanläggningar.

Enligt 1962 års förslag skulle undantaget avse naturligt uran och »uran

som i jämförelse med naturligt uran är utarmat på isotopen U 235». Denna

formulering kan emellertid, som Aktiebolaget Atomenergi anförde i sitt

remissyttrande över förslaget, tolkas så att från begreppet atomsubstans

undantas atombränsle av isotopen U 233, vilket är utarmat på isotopen

U 235. Detta var dock inte avsett. I enlighet med vad bolaget föreslog har

undantaget i nu förevarande förslag — liksom i promemorieförslaget —

i stället angetts avse »naturligt uran och utarmat uran». Med begreppet ut­

armat uran skall i överensstämmelse med vedertagen terminologi förstås

sådant uran i vilket den sammanlagda halten av isotoperna U 233 och U 235

understiger den i naturligt uran förekommande halten av isotopen U 235.

I likhet med vad som gäller enligt den provisoriska lagen är bestrålat

naturligt uran regelmässigt att hänföra till radioaktiv produkt och inte till

atombränsle. Bestrålat naturligt uran omfattas följaktligen inte av undan­

taget för naturligt uran. Som jag anförde i prop. 1960: 140 (s. 30) vållar

gränsdragningen mellan atombränsle och atomprodukt vissa svårigheter. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

76

torde dock knappast råda någon tvekan om att en använd bränslestav är att

betrakta som radioaktiv produkt. Anrikat uran, dvs. uran i vilket procent­

halten av t. ex. isotopen U 235 bär ökats eller plutonium har tillförts, om­

fattas givetvis av ansvarighetsreglerna i alla situationer.

Som jag redan har nämnt har det undantag för radioisotoper som konven­

tionen innehåller i definitionen av radioaktiv produkt i lagförslaget tagits upp

i definitionen av atomsubstans. Något behov av att uttryckligen begränsa

undantaget till att gälla isotoper som befinner sig utanför en atomanläggning

föreligger inte med denna lagteknik, eftersom begreppet atomsubstans i lagen

— liksom i konventionen — används bara i fråga om atomolyckor som in­

träffar utanför atomanläggning.

Under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonventionen var man

ense om att undantaget — i likhet med vad som enligt Wienkonventionen

gäller på grund av uttrycklig föreskrift — avser bara isotoper som har nått

ett sådant stadium i framställningsprocessen att de omedelbart kan använ­

das för något av de angivna ändamålen. Det har ansetts lämpligt att på denna

punkt göra en precisering av lagtexten. Formuleringen »framställts och blivit

färdiga att användas för» något av de angivna ändamålen har valts för att

markera att undantaget skall gälla också beträffande isotoper som redan har

använts för sådant ändamål men därefter t. ex. sänds till en atomanläggning

för att undergå förnyad behandling.

Pariskonventionen liksom den provisoriska lagen och 1962 års förslag sak­

nar en definition av »nuclear reactor», atomreaktor. Då emellertid begreppet

atomreaktor måste komma till användning i de bestämmelser i den nya lagen

som reglerar ansvarigheten vid transport till eller från atomreaktor i trans­

portmedel, har det synts lämpligt att ta upp en definition av begreppet.

Promemorieförslagets definition av atomreaktor har utformats efter möns­

ter av Wienkonventionens definition (art. I. 1. i.). Den avser med atom­

reaktor anordning innehållande atombränsle under sådana förhållanden att

klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion kan uppkom­

ma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa. Under re­

missbehandlingen har AKK anmärkt, att avsikten uppenbarligen inte kan

vara att kräva ett faktiskt innehållande av atombränsle. Om så var fal­

let, skulle eu tillfälligt urladdad reaktor inte vara att anse som en atom­

reaktor i lagens mening. AKK har vidare anfört, att definitionen av atorn-

reaktor är avgörande för omfattningen av begreppet atomanläggning och

har ifrågasatt om man inte bör försöka komma fram till en mer adekvat

definition av begreppet atomreaktor. Härvid kan man enligt AKK söka led­

ning i de definitioner som återfinns i motiveringen till 1962 års förslag och

i 1 § i 1956 års atomenergilag.

Jag kan inte ansluta mig till meningen, att begreppet atomreaktor bör ges

en mera vidsträckt innebörd än i promemorieförslaget. Det synes inte sakligt

motiverat att som atomreaktoranläggning behandla en anordning, i vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

77

atombränsle kan arrangeras så att ett s. k. kritiskt system uppkommer men

som inte innehåller något atombränsle. En sådan anordning kan emellertid

vara att anse som en anläggning för förvaring av atomsubstans och därmed

som en atomanläggning i lagens mening. Som sådan måste den anses senast

från den tidpunkt då dess innehavare — med eller utan vederbörligt till­

stånd — låter sända bränsleelement eller andra radioaktiva ämnen som

omfattas av lagen till anläggningen. Normalt blir anläggningen att anse som

en förvaringsanläggning redan från den tidigare tidpunkt då innehavaren

får vederbörligt tillstånd att uppföra och driva anläggningen samt där in­

neha och ta befattning med atombränsle. Det bör i detta sammanhang också

framhållas, att en atomreaktor som innehåller utbrända bränsleelement —

dvs. radioaktiva produkter — även måste anses utgöra en anläggning för

förvaring av atomsubstans. Frågan om den närmare utformningen av de­

finitionen av atomreaktor får med hänsyn till dessa förhållanden inte så

stor praktisk betydelse, och det ligger då närmast till hands att anknyta

till Wienkonventionens definition. I det nu föreliggande förslaget har där­

för intagits en definition av atomreaktor som överensstämmer med prome-

morieförslagets definition.

Atomanläggning definieras i förevarande förslag på huvudsakligen samma

sätt som i Pariskonventionen. Definitionen avviker något från motsvarande

definition i den provisoriska lagen. Med hänsyn till att den föreslagna la­

gens bestämmelser avses kunna bli tillämpliga även på anläggningar utom

landet görs inte som i den provisoriska lagen någon begränsning till anlägg­

ningar i Sverige.

Till atomanläggning räknas enligt förslaget i första hand atomreaktor.

Vilka slags anläggningar som hör dit bestäms av den föreslagna definitio­

nen av atomreaktor. I anslutning till konventionen har i definitionen gjorts

undantag för reaktorer i transportmedel. En separat bestämmelse efter

mönster av 5 § i 1962 års förslag synes inte lämplig med hänsyn till att så­

dana reaktorer särskilt omnämns i bestämmelserna om ansvarighet under

transport av atomsubstans. Efter mönster av Wienkonventionen har gjorts

det förtydligandet att reaktorn skall användas eller vara avsedd att användas

som kraftkälla (»as a source of power»). Med den omformulering av motsva­

rande undantagsregel i 1962 års förslag som har måst ske i samband härmed

har vissa under remissbehandlingen av nämnda förslag framförda önskemål

om ett förtydligande av bestämmelsen tillgodosetts.

Som atomanläggning anses vidare fabrik för framställning eller behandling

av atomsubstans. Utanför lagen faller gruvor för utvinning av uran, porslins­

fabriker i vilka används urannitrat och andra industriella anläggningar där

endast naturligt uran kommer till användning (jfr definitionen av atomsub­

stans). Fabriker för separation av isotoper i atombränsle och för bearbetning

av bestrålat atombränsle har i anslutning till Pariskonventionen särskilt om­

nämnts, fastän sådana anläggningar åtminstone till väsentlig del torde vara

att anse som fabriker för behandling av atomsubstans.

78

Vidare innefattas enligt förslaget i begreppet atomanläggning varje an­

läggning för förvaring av atomsnbstans. En anläggning för förvaring av ute­

slutande naturligt eller utarmat uran faller däremot utanför. Undantag görs

också för förvaringsanläggning som är avsedd endast för tillfällig upplägg­

ning av atomsubstans under transport. Undantaget är betingat av att de sär­

skilda reglerna om ansvarighet under transport av atomsubstans enligt kon­

ventionen skall gälla även då en olycka inträffar under sådan tillfällig upp­

läggning. En anläggning som är avsedd för mera långvarig uppläggning av

atomsubstans — i anslutning till en transport eller i annat fall -— berörs

emellertid inte av detta undantag. Den är att anse som en atomanläggning,

även om den används också för tillfällig uppläggning under transport.

Av motiven till Pariskonventionen framgår, att sådana anläggningar där

endast små kvantiteter av t. ex. plutonium eller annat klyvbart material

finns, exempelvis forskningslaboratorier, inte är att anse som atomanlägg­

ningar i konventionens mening. Till jämförelse vill jag erinra om att ämne

som används som atombränsle eller är ägnat att omvandlas till atombränsle

eller förening i vilken sådant ämne ingår enligt kungörelsen den 18 de­

cember 1959 (nr 608) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni

1956 (nr 306) får för vetenskapligt bruk innehas och bearbetas vid universi­

tet, högskola, forskningsanstalt eller liknande vetenskaplig institution utan

särskilt tillstånd. Sådan forskningsanläggning är inte att anse som »fabrik»

i förslagets mening och inte heller som förvaringsanläggning. Anläggningar

av denna art faller således inte in under förslagets definition av atoman­

läggning. — Avgörande för de gränsdragningsproblem som i övrigt kan

uppkomma torde vara dels vilka kvantiteter det rör sig om och dels huru­

vida det verkligen är fråga om en fristående anläggning för förvaring av

atomsubstans. Problemet kan väntas åtminstone delvis få sin lösning genom

att ENEAs styrelse med stöd av den tidigare nämnda bestämmelsen

i art. l.b. i konventionen fattar beslut om undantag för vissa mindre

kvantiteter atomsubstans som befinner sig i atomanläggning. Ett före­

liggande förslag till sådant beslut avser det fall att ämnena befinner sig

i en anläggning som är avsedd för högst vissa maximikvantiteter av klyv­

bara material.

Enligt Pariskonventionen kan utom sådan anläggning som särskilt nämns

i definitionen även annan anläggning, i vilken atombränsle eller radioaktiva

produkter eller avfallsämnen förvaras, anses som atomanläggning, om

ENEAs styrelse beslutar därom. Med anledning därav har i definitionen av

atomanläggning i förslaget tagits in en bestämmelse av innebörd att Kungl.

Maj :t kan meddela motsvarande beslut.

I förevarande förslag har också tagits in en definition av anläggningsstat.

W^konventionen innehåller en motsvarande definition. Där avses med

»Installation State» den konventionsstat inom vars område en atomanlägg­

ning är belägen eller, om anläggningen inte finns inom någon stats område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

79

den konventionsstat som driver anläggningen eller med vars bemyndigande

anläggningen innehas eller drivs. Denna definition saknar motsvarighet i

Pariskonventionen, som i de enskilda bestämmelserna använder ett de­

skriptivt uttryckssätt. 1962 års förslag följde Pariskonventionen på denna

punkt. Det erbjuder emellertid lagtekniska fördelar att kunna använda en

enkel term. Enligt den i förevarande förslag liksom i promemorieförslaget

upptagna definitionen av begreppet anläggningsstat avses därmed den kon­

ventionsstat inom vars område atomanläggningen ligger eller, om anlägg­

ningen inte ligger inom någon stats område, den konventionsstat som driver

eller har godkänt anläggningen.

Beträffande anläggning som inte är belägen inom någon stats område

kräver inte Wienlconventionen, att tillstånd skall ha meddelats av viss stat,

utan den förutsätter endast att det finns en konventionsstat »under the

authority of v.hich the nuclear installation is operated». På motsvarande

sätt nöjer sig den nu föreslagna definitionen med att tala om den konven­

tionsstat som »har godkänt anläggningen». Därmed avses inte bara det fal­

let att ett formligt bemyndigande har lämnats av viss stat eller dess myn­

digheter utan också det fallet att en stat eller dess myndigheter har god­

känt anläggningen genom konldudenta åtgärder. Den föreslagna definitionen

är däremot begränsad såtillvida att endast konventionsstat kan vara »an­

läggningsstat».

I Pariskonventionen definieras också innehavare av atomanläggning

(»operator»). Därmed förstås den som av behörig myndighet har förklarats

vara eller erkänns som anläggningsinnehavare. I anslutning därtill knöts

motsvarande definition i 1962 års förslag till atomenergilagens svstern för

tillståndsprövning när det gäller anläggning i Sverige. Som anläggnings­

innehavare skulle sålunda beträffande anläggning inom landet anses den

som enligt atomenergilagen hade eller skulle ha tillstånd att inneha eller driva

anläggningen eller eljest rådde över denna. I fråga om anläggning utom

landet skulle som innehavare anses den som var alt anse som anläggning­

ens innehavare enligt lagen i det land där anläggningen var belägen eller,

om anläggningen inte var belägen inom någon stats område, lagen i det land

där tillstånd att inneha eller driva anläggningen meddelats.

Mot förslaget i fråga om anläggning inom Sverige anmärkte Sveriges

mekanförbund i sitt remissyttrande, att orden »eller som eljest råder över

densamma» möjligen kan anses ha en vidare omfattning än som åsyftats.

Om en huvudleverantör har åtagit sig att överlämna en anläggning först

sedan den körts i gång och blivit kritisk, ligger det enligt förbundet

nära till hands att anse att huvudleverantören »råder över anläggningen»

fram till överlämnandet. Både köparen och leverantören skulle då kunna

betraktas som anläggningens innehavare. Förbundet föreslog därför en

omarbetning, så att det klarare skulle framgå att den bestämning som lig­

ger i de citerade orden är subsidiär i förhållande till huvudregeln. Något

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

80

särskilt förtydligande på denna punkt har jag dock inte ansett behövligt. I

sak kan det inte råda tvekan om att i det exempel som förbundet har anfört

köparen är anläggningens innehavare i lagens mening, om det är han som

fått tillstånd att inneha eller driva anläggningen och att leverantören blir

att anse som innehavare endast om något tillstånd inte har lämnats och det

är leverantören som faktiskt råder över anläggningen. Jag har emellertid

ansett det lämpligt att definitionen i redaktionellt hänseende anpassas till

definitionen av »innehavare av atomfartyg» i lagen den 17 maj 1963 (nr

158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Som innehavare

av atomanläggning skall sålunda enligt förslaget förstås, beträffande anlägg­

ning i Sverige den som med tillstånd enligt atomenergilagen eller i övrigt

driver eller innehar anläggningen och beträffande anläggning utom Sverige

den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens in­

nehavare. Genom denna omformulering torde mekanförbundets synpunk­

ter i viss mån bli tillgodosedda.

Enligt atomenergilagen fordras tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer för den som vill uppföra, inneha eller driva

atomreaktor eller anläggning för bearbetning av atombränsle, torium eller

annat ämne som är ägnat att omvandlas till atombränsle eller förening vari

sådant ämne ingår eller atombränsle som har använts i atomreaktor. Till­

stånd fordras också för den som över huvud vill ta befattning med sådant

ämne som jag nu har nämnt. Den som innehar och den som driver en an­

läggning enligt atomenergilagen är i praktiken alltid en och samma person.

Denna kan däremot vara en annan än anläggningens ägare. Om så är fallet

blir alltså ägaren inte att anse som anläggningsinnehavare enligt förslaget.

Vissa anläggningar som enligt förslaget är att anse som atomanläggningar

är dock inte direkt underkastade tillståndstvång enligt atomenergilagen.

Så t. ex. kan den som har tillstånd att driva en reaktor ha fått ett generellt

tillstånd att inneha, bearbeta och ta befattning med atombränsle etc., och

särskilt tillstånd meddelas då inte för rätten att uppföra och inneha en

viss separat anläggning för förvaring av atomsubstans. En sådan anlägg­

ning är emellertid att anse som en särskild atomanläggning enligt förslaget.

Innehavare av en sådan anläggning blir den som faktiskt driver eller inne­

har anläggningen.

Förslaget upptar härefter definitioner av begreppen atomskada och atom­

olycka. Pariskonventionen innehåller bland sina definitioner en särskild

definition av atomolycka (»a nuclear incident») men inte av atomskada.

I den följande konventionstexten förekommer uttrycket skada förorsakad

av en atomolycka (»damage caused by a nuclear incident»). I 1962 års

förslag upptogs en definition av atomolycka som anslöt till konventionens

definition. Med atomolycka skulle förstås en skadeorsakande händelse eller

följd av händelser med samma ursprung som framkallats eller vars skade­

verkningar helt eller delvis orsakats av radioaktiviteten hos atombränsle

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

81

eller radioaktiv produkt eller av radioaktiviteten i förening med giftiga,

explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten. Till

skillnad från konventionen innehöll 1962 års förslag även en särskild defi­

nition av begreppet atomskada. Därmed förstods skada i följd av atom­

olycka. I Wienkonventionen har använts en annan teknik än i Pariskon­

ventionen. Där har begreppet atomskada (»nuclear damage») erhållit en

utförlig definition, medan definitionen av atomolycka (»nuclear incident»)

gjorts helt kort i anslutning till definitionen av atomskada (»any occurrence

or series of occurrences having the same origin which causes nuclear

damage»). Från lagteknisk synpunkt är det i och för sig likgiltigt vilken av

metoderna man använder. I sak kan samma resultat uppnås med båda me­

toderna. Som närmare har utvecklats i departementspromemorian (s. 62 f)

kan det emellertid råda tvekan huruvida de båda konventionernas skade-

och olycksbegrepp har fått samma innebörd. Tveksamheten gäller närmast,

huruvida Pariskonventionen till skillnad från Wienkonventionen omfattar

också vissa fall av rent »konventionella» skador, dvs. skador som inte står

i något orsaksmässigt samband med de speciellt farliga egenskaperna hos

atombränsle eller radioaktiv produkt. Frågan löstes under 1963 års förhand­

lingar om revision av Pariskonventionen. Det uppnåddes då enighet om att

det inte förelåg sakliga skäl att låta Pariskonventionen omfatta skada av

helt »konventionell» art och om att det trots de formella skiljaktigheterna

inte skulle anses råda någon saklig skillnad mellan konventionerna i fråga

om olycks- och skadebegreppens omfattning. Någon ändring av Pariskon­

ventionens definition av atomolycka ansågs inte nödvändig.

I nu förevarande förslag har ■— i anslutning till promemorieförslaget och

förslagen i de övriga nordiska länderna — valts den teknik som använts i

Wienkonventionen.

Enligt art. 3.c. i Pariskonventionen kan konventionsstat genom nationell

lagstiftning föreskriva att ansvarigheten för innehavare av anläggning inom

den staten skall omfatta också skada som härrör från eller utgör resultatet

av (»which arises out of or results from») joniserande strålning från an­

nan strålningskälla inom anläggningen än atombränsle eller radioaktiv

produkt. Det kan t. ex. vara fråga om röntgenapparater, partikelaccelerato-

rer, samlingar av andra radioaktiva ämnen än atombränsle och radioaktiv

produkt i ett forskningslaboratorium inom anläggningens område e. d. Den

europeiska atomenergigemenskapen, Euratom, har under år 1966 utfärdat

en rekommendation till medlemsländerna att göra bruk av denna möjlighet.

Rekommendationen diskuterades vid ett möte i december 1966 med ENEAs

regeringsexpertgrupp för atomansvarighetsfrågor. Därvid riktades inte några

invändningar mot rekommendationen, och det kan därför förväntas att den

vinner efterföljd i flertalet av de stater som har undertecknat Pariskon­

ventionen. Under det fortsatta nordiska samarbetet har de delegerade enats

om att förorda en lösning i enlighet med rekommendationen också för de

82

nordiska lagarnas del. Den praktiska betydelsen av en sådan utvidgning-

av skadebegreppet torde bli ringa och någon inverkan på försäkringskost­

naderna torde inte uppkomma. Eftersom det bl. a. från utredningssynpunkt

synes vara en fördel att enhetliga ersättningsregler blir tillämpliga beträf­

fande alla skador genom radioaktiv strålning härrörande från strålnings­

källor inom en atomanläggning har jag stannat för att rekommendationen

bör följas.

I enlighet med det anförda definieras atomskada i förslaget som dels ska­

da som orsakats av radioaktiva egenskaper hos atombränsle eller radio­

aktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening med giftiga, ex­

plosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten, dels

skada som orsakats av joniserande strålning från annan strålningskälla

i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt.

Den föreslagna definitionen av atomskada innebär i förhållande till den

provisoriska lagen en utvidgning av ansvarighetsreglernas tillämplighets­

område. Skadeverkningar som har orsakats av giftiga, explosiva eller and­

ra farliga egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv produkt omfattas

av den provisoriska lagens regler endast under förutsättning att den hän­

delse som har medfört skadan också har gett upphov till skada genom

radioaktiv strålning. Skadeverkningar som över huvud inte har orsakats

av de farliga egenskaperna hos atombränsle eller radioaktiv produkt om­

fattas inte av den provisoriska lagen. Enligt förslaget däremot utgår er­

sättning, så snart de radioaktiva egenskaperna eller dessa egenskaper i

förening med andra farliga egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv

produkt har medverkat i den orsakskedja som lett till skadorna. Man

bör därvid skilja mellan två huvudtyper av fall. Den ena typen omfattar

fall då olyckan har inletts genom en händelse som inte har något sam­

band med de radioaktiva eller i övrigt farliga egenskaperna hos ämnet, t. ex.

genom en brand orsakad av vårdslöshet med eld i en reaktoranläggning.

Har denna inledande händelse utlöst radioaktiv strålning och har skador

uppstått genom denna strålning och eventuellt också genom andra farliga

egenskaper — explosionsverkan, giftverkan osv. — hos atombränsle eller

radioaktiv produkt, ersätts skadorna enligt förslaget. Har däremot radio­

aktiviteten över huvud inte medverkat till uppkomsten av skada, utgår

inte ersättning (jfr dock 16 §). Den andra typen av fall avser de situa*

tioner då radioaktiviteten medverkat till att åstadkomma själva olyckan.

I sådant fall ersätts alla skador, oberoende av om de har uppkommit ge­

nom radioaktiv strålning, genom explosion, genom förgiftning eller till­

äventyrs utan något direkt samband med farliga egenskaper hos atom­

bränsle eller radioaktiv produkt. Som exempel kan anföras drunkning i

samband med en av olyckan orsakad översvämning.

Frågan i vad mån annan skada än person- eller sakskada — direkt till­

fogad allmän förmögenhetsskada eller ideell skada — skall omfattas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

83

ansvarighetsreglerna har i Pariskonventionen lämnats till avgörande ge­

nom nationell lag. Frågan har diskuterats i motiven till 1962 års förslag

(s. 36). Atomskadeutredningen stannade för att lagen borde omfatta alla

slags skador utan någon angiven begränsning. Detta har inte föranlett

någon erinran under remissbehandlingen. Även jag har anslutit mig till ut­

redningens uppfattning på denna punkt. Ordet »skada» används således

i föreliggande förslag utan begränsning till person- och sakskada. Beträf­

fande sådan olägenhet utan samband med person- eller egendomsskada

som avses i 8 kap. 35 § vattenlagen hänvisar jag till behandlingen i ett

följande avsnitt av frågan om följdändringar i anledning av den nya

lagstiftningen.

Atomolycka definieras i förslaget som en sådan händelse eller serie av

händelser med samma ursprung som orsakar atomskada. Med hänsyn till

de särskilda förhållandena på atomenergiområdet uppstår vissa svårig­

heter att utforma ett händelsebegrepp som i alla situationer ger ett enty­

digt svar på frågan, om en eller flera händelser har gett upphov till viss

eller vissa skador. Dessa problem blir väl inte fullständigt lösta med den

nu föreslagna definitionen men det är svårt att finna en oantastlig lös­

ning. Det torde få lämnas åt rättstillämpningen att träffa avgöranden

i de enskilda fallen under hänsynstagande till alla föreliggande omstän­

digheter. Med förslaget åsyftas inte någon ändring i förhållande till vad

som gäller enligt den provisoriska lagen. Problemet reduceras avsevärt

med förevarande förslag, som i 16 § innehåller en bestämmelse om att i

vissa fall »konventionella» skador, som inte tillförlitligen kan särskiljas

från samtidigt uppkomna atomskador, skall behandlas och ersättas som

atomskador.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sitt remissyttrande över

1962 års förslag anmärkt, att det råder oklarhet om vid vilken tidpunkt

en atomolycka skall anses ha inträffat. Detta leder enligt förbundet till

svårigheter vid tillämpning av bestämmelsen om upphörande av försäk­

ringsgivarens ansvarighet mot de skadelidande (22 § i förevarande för­

slag). Vidare uppkommer enligt förbundet problem vid transporter, när

ansvarigheten går över från avsändare till mottagare.

Denna oklarhet undanröjs inte genom de nu föreslagna definitioner­

na. Det torde dock inte vara möjligt att genom preciseringar i lagtexten

skapa fullständig klarhet. Även i denna del torde det få överlämnas åt

rättstillämpningen att avgöra frågan i varje särskilt fall.

Konventionen lämnar åt nationell lagstiftning att avöra om och i vad

män personer som är anställda hos en anläggningsinnehavare och upp­

bär ersättning för atomskada enligt lagstiftningen om yrkesskadeförsäk­

ring eller liknande skall äga att därutöver komma i åtnjutande av er­

sättning enligt konventionens regler. Enligt den provisoriska lagen inbegrips

även anläggningsinnehavarens anställda under lagen. I atomskadeutredning-

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

84

ens första betänkande (s. 39) uttalades, att det visserligen kan vara tvek­

samt om ersättningsskyldighet på objektiv grund bör åläggas en arbetsgi­

vare, som bekostar ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen, men att starka

skäl, inte minst av psykologisk art, talar för att de anställda inte sätts i

sämre position än utomstående skadelidande. Det saknas anledning att i

denna del frångå den provisoriska lagens ståndpunkt. Förslaget innebär

alltså, att de anställda erhåller ersättning enligt lagens regler för vad som

inte täcks av yrkesskadeförsäkringen.

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag underströk Svenska för­

säkringsbolags riksförbund önskvärdheten av att yrkesskadeförsäkringen

inte i något fall tilläggs regressrätt mot anläggningsinnehavaren. Riksför­

säkringsverket gav uttryck åt samma uppfattning men ansåg att råd atom­

olyckor av katastrofkaraktär staten bör träda emellan och gottgöra försäk­

ringskassornas utlägg.

Frågan om yrkesskadeförsäkringens regressrätt torde bli löst i samband

med att yrkesskadeförsäkringslagen blir reviderad. Enligt prop. 1967: 147

med förslag till lag om ändring i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag avskaf­

fas all regressrätt för yrkesskadeförsäkringen. Den av riksförsäkringsver­

ket berörda frågan om särskilda engagemang från statens sida vid kata­

strofolyckor rör problem som inte bör lösas inom ramen för en civilrättslig

reglering av skadeståndsansvaret vid atomolyckor. Jag finner därför inte

anledning att i detta sammanhang gå närmare in på denna fråga.

Konventionens huvudregel beträffande tillämplig lag är att domstolslan­

dets lag, lex fori, skall tillämpas. Den upptar emellertid i art. 6.h. en sär­

skild bestämmelse om att frågan huruvida den som enligt visst lands social-

försäkringslagstiftning är berättigad till ersättning för atomskada också äger

erhålla ersättning enligt konventionens regler alltid skall bedömas enligt det

landets lag. Denna princip synes så självklar och i överensstämmelse med

allmänna internationellt-privaträttsliga regler, att det har synts vara över­

flödigt att införa någon uttrycklig bestämmelse härom i lagen. Om alltså

besättningsmän ombord på ett engelskt fartyg, som transporterar atom­

bränsle från England till Sverige, skadas av strålning från atombränslet

i följd av atomolycka i Sverige och frågan om deras rätt till ersättning

av den engelske anläggningsinnehavaren således skall prövas av svensk

domstol (jfr 36 § första stycket a), skall domstolen lägga engelsk rätt till

grund vid prövning av frågan om de är berättigade till ersättning vid sidan

av eller utöver vad som utges enligt engelsk socialförsäkringslagstiftning.

Till vissa ytterligare begränsningar i lagens tillämpningsområde vill jag

återkomma i anslutning till 11 och 12 §§.

Den föreslagna lagen avser utomobligatorisk skadeståndsskyldighet. Fail

kan tänkas då innehavare av atomanläggning eller annan på kontraktsrätts-

lig grund blir ansvarig för atomskada vid sidan av lagens bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Slutligen innehåller förslaget definitioner av Pariskonventionen, tilläggs-

konventionen och konventionsstat.

Med Pariskonventionen avses den i Paris den 29 juli 1960 avslutade kon­

ventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse

enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet.

Med tillägg skonventionen avses den i Bryssel den 31 januari 1963 avslu­

tade och genom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsproto­

kollet reviderade tilläggskonventionen till Pariskonventionen. Som ett alter­

nativ till uttrycket »tilläggskonventionen» har övervägts termen »supple­

mentskonventionen», men uttrycket har av språkliga skäl ansetts mindre

lämpligt. Benämningen »Bryssellconventionen» har inte ansetts tillräckligt

tydlig med hänsyn till att ett stort antal sjörättskonventioner, däribland

1962 års atomfartygskonvention, avslutats i Bryssel.

Med konventionsstat förstås enligt förslaget stat som har tillträtt Paris­

konventionen. Eftersom ingen stat kan vara ansluten till tilläggskonventio­

nen utan att samtidigt vara ansluten till Pariskonventionen kommer ut­

trycket att omfatta inte bara de stater som har tillträtt enbart Pariskonven­

tionen utan också samtliga de stater som dessutom har antagit tilläggskon­

ventionen. När den sistnämnda gruppen av stater skall särskilt anges i la­

gen sker detta genom användande av uttrycket »stat som har tillträtt till-

läggskonventionen».

Andra stycket

I det föregående har jag bl. a. i anslutning till definitionen av »atom­

bränsle» berört bestämmelsen i Pariskonventionen art. l.b., enligt vilken

ENEAs styrelse kan fatta beslut om undantag från konventionens tillämp­

ning i fråga om visst eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen

eller atomsubstanser, som erbjuder obetydliga risker. Denna bestämmelse

har fått sin motsvarighet i andra stycket av förevarande paragraf. Där före­

skrivs sålunda, att Kungl. Maj :t äger förordna, att från lagens tillämpning

skall helt eller delvis undantas atomanläggning, atombränsle eller radio­

aktiv produkt, om den risk som är förbunden med anläggningen eller äm­

net är ringa.

Jag vill nämna, att ENEAs styrelse den 26 november 1964 beslutat att

vissa närmare angivna mindre kvantiteter atomsubstans (dvs. bl. a. atom­

bränsle) skall vara undantagna från konventionens tillämpning, när de

sänds från en anläggningsinnehavare till annan mottagare och inte befin­

ner sig i en atomanläggning, under förutsättning att vissa säkerhetsföre­

skrifter har iakttagits. Ett beslut om visst ytterligare undantag, avseende

mindre kvantiteter atombränsle som befinner sig i en anläggning avsedd

(licensierad) endast för vissa maximimängder av klyvbart material, är som

jag tidigare har antytt under förberedelse i styrelsen. Sådana beslut bör gi­

vetvis föranleda Kungl. Maj :t att med stöd av nyssnämnda bestämmelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

85

86

i andra stycket förordna om motsvarande undantag. I den mån beslut av

ENEAs styrelse föreligger redan när den nu föreslagna lagen träder i kraft

bör förordnande meddelas i samband med ikraftträdandet.

2

§■

Paragrafen överensstämmer med 2 § i promemorieförslaget och inne­

håller en bestämmelse om att i vissa fall två eller flera atomanläggningar

vid lagens tillämpning skall kunna behandlas som en enda anläggning.

Den saknar motsvarighet i Pariskonventionen, men under förarbetena till

denna har rått enighet om att anläggningsstaten skall kunna bestämma

att två eller flera anläggningar inom dess område, som innehas av en och

samma person och som ligger i varandras omedelbara närhet (»åt the

same site»), skall behandlas som en enda anläggning (jfr par. 49 femte

stycket i lconventionsmotiven, vilka finns återgivna i en av ENEA år 1964

utgiven tryckt upplaga av Pariskonventionen, samt Wienkonventionen art.

I. 1. j. in fine).

Bestämmelsen motsvarar 3 § i den provisoriska lagen. Enligt denna

äger Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer förord­

na, att två eller flera atomanläggningar som är belägna i varandras när­

het skall i hänseenden som avses i lagen behandlas som en anläggning. I

nu förevarande förslag har lydelsen jämkats något, så att den närmare

överensstämmer med motsvarande regel i Wienkonventionen (art. I. 1.

j). Förslaget avser sålunda anläggningar som är i samma innehavares

hand och belägna i varandras omedelbara närhet. Bestämmelsen har fått

i huvudsak motsvarande utformning i de danska och norska förslagen.

Det danska förslaget avser anläggningar som är belägna inom samma om­

råde och hör till samma verksamhet och det norska förslaget avser an­

läggningar som ligger på samma område och innehas av samma »ope­

ratör».

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

3 §•

Paragrafen motsvarar art. 2 i Pariskonventionen och innehåller bestäm­

melser om lagens tillämpningsområde. Den överensstämmer med 3 § i

promemorieförslaget.

Den provisoriska lagen, som saknar fullständiga regler om tillämp­

ningsområdet, är tillämplig i fråga om olyckor som inträffar på svenskt

territorium. Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna mo­

tiveringen måste emellertid den nya lagens tillämpningsområde bestäm­

mas med beaktande av reglerna i art. 2. i konventionen om dennas terri­

toriella tillämpningsområde. Det innebär till en början, att lagen måste

omfatta olycka som inträffar i konventionsstat eller inom område som

inte tillhör någon stat samt därvid äga tillämpning på skador som upp­

kommer i konventionsstat eller inom område som nyss nämnts. I en­

87

lighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har lagen

därjämte — med utnyttjande av den fakultativa regeln i art. 2 i kon­

ventionen om möjlighet att genom nationell lag utvidga konventionens

tillämpningsområde — gjorts tillämplig på skada som uppkommer i icke-

konventionsstat i följd av atomolycka i Sverige för vilken innehavare av

här belägen atomanläggning är ansvarig.

I och för sig skulle det vara en fördel om tillämpningsområdet kunde

anges positivt, så att i lagen uppräknades samtliga de fall då den är tillämp­

lig, dels beträffande olyckor i Sverige och dels i fråga om olyckor utanför

landets gränser. Detta visar sig emellertid av lagtekniska skäl vara ogör­

ligt. Man nödgas i stället i detta sammanhang inskränka sig till att med

utgångspunkt från att lagen automatiskt blir tillämplig så snart det egna

landets domstolar är behöriga (se härom 36 §) och — med vissa undantag

— inte är tillämplig, när behörigheten enligt konventionen tillkommer dom­

stolarna i annan konventionsstat, dra upp de yttersta gränserna för la­

gens tillämplighet i rummet. Inom denna ram sker i realiteten ytterligare

begränsningar genom ansvarighetsreglernas anknytning till atomanlägg­

ningar inom konventionsstaternas områden och för visst fall till iillstånds-

givningen enligt atomenergilagen samt genom jurisdiktionsreglerna.

Första och andra styckena

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande para­

graf tagits upp en bestämmelse av innebörd, att lagen inte är tillämplig

på atomskada i följd av atomolycka som inträffat i annan stat än konven­

tionsstat. I andra stycket första punkten har intagits en regel av innebörd,

att lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av här belägen atoman­

läggning tillämpas på atomskada som har uppkommit i sådan stat, om

atomolyckan har inträffat här i landet. För det fall att innehavare av an­

läggning i annan konventionsstat enligt lagen svarar för skador i följd av

en atomolycka ges i andra punkten i överensstämmelse med konventio­

nen en uttrycklig hänvisning till lagen i anläggningsstaten. Någon motsva­

rande hänvisning behövs inte i första styckets fall, eftersom svensk dom­

stol enligt konventionens jurisdiktionsregler aldrig kan bli behörig att

handlägga anspråk i anledning av en olycka i icke-konventionsstat, för vil­

ken utländsk anläggningsinnehavare svarar.

Tredje stycket

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör regeln om skyl­

dighet för innehavare av atomanläggning i Sverige att ersätta atomskada,

som i följd av atomolycka här uppkommer i icke-konventionsstat, under­

kastas vissa inskränkningar. Med tanke på de fall som jag där har nämnt

har i tredje stycket första punkten av förevarande paragraf tagits upp be­

stämmelse, att Kungl. Maj :t beträffande stat som inte har tillträtt Paris­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

88

konventionen äger förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer

i den staten inte skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma

stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Bestämmelsen har sin

motsvarighet i 15 § första stycket i den provisoriska lagen.

Av hänsyn till de förpliktelser som följer av Sveriges anslutning till vissa

äldre konventioner på transportväsendets område måste verkningarna av så­

dant förordnande som avses i första punkten begränsas, så att det inte råkar

i konflikt med dessa förpliktelser. Liksom det har varit nödvändigt att i

Pariskonventionen (art. 6. b., jfr 14 § tredje stycket i förevarande förslag)

göra undantag från kanalisationsreglerna för ansvarighet som grundas på en

sådan konvention, måste ett motsvarande undantag göras här. Atomskade-

utredningen har menat, att någon uttrycklig bestämmelse i ämnet inte be­

hövs. Enligt min mening bör dock en sådan bestämmelse tas in i lagen.

Motsvarande undantagsregel i 15 § andra stycket i den provisoriska lagen

föreskriver helt generellt, att ett sådant förordnande som det här är fråga

om inte leder till inskränkning i ansvarighet för skada som uppkommit un­

der transport av atombränsle eller atomprodukt eller eljest i följd av be­

gagnande av fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. Denna regel synes

emellertid gå längre än som betingas av de äldre konventionerna. Den inne­

bär bl. a. att förordnandet inte kan göra någon inskränkning i anläggnings-

innehavarens ansvarighet i transportförhållanden enligt lagen. Det synes

emellertid inte finnas skäl att i en definitiv lagstiftning begränsa räckvidden

av här avsett förordnande mer än som är nödvändigt för att de folkrättsliga

förpliktelserna enligt de äldre fördragen skall kunna uppfyllas. Sålunda bör

undantaget inte omfatta anläggningsinnehavares ansvarighet enligt atom­

ansvarighetslagen. Vidare bör undantag göras bara för ansvarighet som föl­

jer av konventioner vilka Sverige har tillträtt, eftersom det aldrig kan bli

fråga om tillämpning av förordnandet annat än när ersättningstalan förs vid

svensk domstol.

Eftersom man här kan sägas ha alt göra med ett specialfall av kanalisa-

tionsprincipens tillämpning, torde de internationella fördrag som det här är

fråga om lämpligen kunna anges genom en hänvisning till den allmänna

bestämmelse om undantag i transportförhållanden från huvudregeln om

kanalisation som har tagits upp i 14 § tredje stycket i lagförslaget.

I enlighet med det anförda har i tredje stycket andra punkten av föreva­

rande paragraf tagits in bestämmelse av innebörd, att förordnande med stöd

av första punkten inte leder till inskränkning i ansvarighet som grundas

på sådant internationellt fördag som avses i 14 § tredje stycket och som till-

trätts av Sverige.

Förordnande med stöd av första punkten kan givetvis inte ges retroaktiv

verkan beträffande atomolycka som redan har inträffat här i landet. Detta

uttrycks i lagtexten genom orden »atomskada som uppkommer» (i den

främmande staten).

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

89

De överväganden som ligger till grund för principen att ansvarighet för

atomskada så långt det är möjligt kanaliseras till innehavare av atomanlägg­

ning bör föranleda alt den som på grund av undantagsregeln har ålagts att

betala ersättning för atomskada, vilken omfattas av förordnande enligt

första punkten, får rätt att återkräva ersättningen av vederbörande anlägg-

ningsinnehavare, trots att denne på grund av förordnandet inte själv är er-

sättningsskyldig i förhållande till den skadelidande. Den erforderliga be­

stämmelsen härom har jag ansett lämpligen böra sammanföras med de

övriga regler om rätt till regress mot innehavare av atomanläggning som

i förslaget har tagits upp i 15 §. Jag får därför i denna del hänvisa till den

följande specialmotiveringen till sistnämnda paragraf.

Fjärde stycket

Utöver den sist berörda återkravsregeln, som har tagits upp i 15 § första

stycket andra punkten i förslaget, innehåller sistnämnda paragraf en annan,

på Pariskonventionen grundad regel om rätt till återkrav i vissa fall mot in­

nehavare av atomanläggning, när denne på grund av bestämmelserna i 3 §

inte är ansvarig i förhållande till skadelidande. Person, som har sitt huvud­

kontor i konventionsstat och som har nödgats utge ersättning i anledning

av atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i icke-kon-

ventionsstat, har sålunda enligt art. 6. e. i Pariskonventionen regressrätt

mot den anläggningsinnehavare som med bortseende från konventionens

regler om territoriell begränsning skulle ha svarat för skadan. Också denna

regressregel, som har tagits upp i 15 § andra stycket i förslaget, innefattar

ett undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf. En hänvisning

till de nu berörda återkravsreglerna har ansetts böra göras i sista stycket

av paragrafen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

4 §•

Enligt denna paragraf, som har stöd i art. 2 i Pariskonventionen och

överensstämmer med 4 § i promemorieförslaget, äger Kungl. Maj :t för­

ordna, att icke-konventionsstat skall vid lagens tillämpning likställas med

konventionsstat. Den saknar av naturliga skäl motsvarighet i den proviso­

riska lagen.

Enligt art. 2 i Pariskonventionen kan som förut nämnts konventionsstat

(anläggningsstaten) utsträcka konventionens tillämpningsområde att om­

fatta även atomolyckor som inträffar eller atomskada som uppkommer i

icke-konventionsstat. Denna möjlighet har använts vid utformningen av 3 §

andra stycket i förslaget. Genom detta lagrum har sålunda lagens tillämp­

lighet utsträckts till att avse även skada i icke-konventionsstat, när olyckan

har inträffat i Sverige och innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig.

Som redan har antytts vid 3 § är det emellertid inte uteslutet, att behov kan

föreligga att låta den svenska lagen gälla även därutöver. Särskilt om t. ex.

90

något av vara grannländer skulle komma att stå utanför Pariskonventionen

men ändå införa lagbestämmelser, som i stort sett överensstämmer med kon­

ventionen, kan det vara angeläget för oss att kunna efter särskilt avtal med

detta land och på ömsesidighetsgrundval utsträcka den svenska lagen till att

avse även olyckor som inträffar eller skada som uppkommer i nämnda

land. För att tillgodose ett sådant behov ger förevarande paragraf Kungl.

Maj :t möjlighet att förordna om sådan utsträckt tillämplighet av lagen.

Vid tillämpning av paragrafen är att märka, att lagen inte kan göras ge­

nerellt tillämplig i förhållande till det utomstående landet. Jag vill belysa

detta med ett exempel. Antag att Norge men inte Finland har biträtt kon­

ventionen och att Finland likväl har infört en lagstiftning i överensstäm­

melse med konventionen. Fråga uppkommer då om att enligt denna para­

graf likställa Finland med konventionsstat. Antag vidare, att radioaktivt

avfall från en finsk anläggning sänds med fartyg till en svensk anläggning

för att undergå behandling där och att det under transporten, innan äm­

net ännu har övertagits av den svenske anläggningsinnehavaren, inträf­

far en olycka på internationellt vatten som orsakar skada på ett norskt

fartyg och dess besättning. Om Finland vid tillämpning av 6 och 36 §§ i nu

föreliggande förslag behandlas som konventionsstat, skall den finske an­

läggningsinnehavaren ensam bära ansvaret för olyckan och svenska dom­

stolar vara förhindrade att pröva ersättningsanspråk i anledning av denna.

I konventionens mening är det emellertid fråga om en transport från en

icke-konventionsstat till en anläggning i konventionsstat, och för olyckor

under sådana transporter föreskriver konventionen mottagaransvar. I för­

hållande till Norge — och övriga konventionsstater —- är Sverige därför för­

pliktat att i det anförda exemplet dels betrakta den svenske anläggningsin­

nehavaren som ansvarig för olyckan och dels medge att anspråk väcks mot

denne i Sverige.

Vid meddelande av förordnande enligt förevarande paragraf måste därför

uppmärksammas, att nödvändiga begränsningar görs. I det anförda exemp­

let hör givetvis — med stöd av den ömsesidighetsgrundsats på vilken avtalet

mellan Sverige och Finland får antas vila — den svenske anläggningsinne­

havaren ha regressrätt mot den finske anläggningsinnehavaren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Skadestånd

Under denna rubrik behandlas i 5—21 §§ anläggningsinnehavares ansva­

righet för atomskada.

5

§•

Denna paragraf innehåller huvudregeln om vem som enligt lagen är an­

svarig för atomskada till följd av atomolycka som inträffar i atomanlägg­

ning. I de följande 6—9 §§ upptas särskilda regler om ansvarigheten för

91

atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans eller som i öv­

rigt inträffar utanför atomanläggning.

Till grund för 5 § ligger art. 3 i Pariskonventionen. Paragrafen överens­

stämmer med 5 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 §

första stycket i den provisoriska lagen.

Huvudregeln är enligt första punkten, att atomskada i följd av atomolycka

i atomanläggning skall ersättas av innehavaren av anläggningen. Den när­

mare innebörden av begreppen atomskada, atomolycka och atomanläggning

framgår av definitionerna i 1 §. Om det skadeorsakande ämnet — atom­

bränsle eller radioaktiv produkt — successivt har befunnit sig i flera an­

läggningar, bär innehavarna av de anläggningar där ämnet tidigare har

funnits inte något ansvar, utan detta drabbar uteslutande innehavaren av

den anläggning där ämnet fanns då olyckan skedde. Detta fall har upp­

märksammats i Pariskonventionen och fått sin särskilda reglering i art.

5. a. i överensstämmelse med vad nu sagts. — Den provisoriska lagen är till­

lämplig bara på atomolycka som inträffar i atomanläggning inom Sverige.

Det följer av dess definition av atomanläggning. Den nu föreslagna lagen

skall däremot vara tillämplig vare sig olyckan har inträffat i en atoman­

läggning här i riket eller den har skett i en anläggning inom annan konven-

tionsstat. Förevarande bestämmelse är så avfattad att den kan tillämpas i

båda dessa fall. I praktiken torde det dock bli aktuellt att tillämpa svensk

lag på en atomolycka i atomanläggning i annan konventionsstat endast i

rena undantagsfall, exempelvis om ett vattendrag som flyter genom Norge

och Sveriges kontamineras (»smittas» av radioaktiva partiklar) i följd av två

atomolyckor, en som sker i en anläggning i Norge och en som inträffar i

en anläggning i Sverige. Om uppkomna skador inte kan hänföras till den

ena eller andra olyckan, föreligger en kompetenskonflikt mellan norska

och svenska domstolar, vilken möjligen blir löst så att jurisdiktion enligt

konventionen tilläggs svenska domstolar. Dessa skall då tillämpa svensk

lag även beträffande olyckan i den norska anläggningen. — Att atom­

olyckor i anläggningar i icke-konventionsstater är uteslutna från lagens

tillämpning följer av 3 § första stycket i förslaget.

I art. 5. b. i Pariskonventionen görs undantag från huvudregeln i art. 3 för

det fall att atomskadan härrör uteslutande från atomsubstans, vilken lagts

upp tillfälligt i en atomanläggning under transport till eller från annan

atomanläggning i konventionsstat. I sådant fall inträder ej ansvarighet för

innehavaren av den anläggning där olyckan inträffade, om annan anlägg-

ningsinnehavare eller annan person är ansvarig enligt transportansvarighets-

reglerna. Denna undantagsregel sammanhänger med den reglering som

har skett av ansvarigheten under transport av atomsubstans. Bestämmelsen

fanns inte i den ursprungliga lydelsen av Pariskonventionen. Denna inne­

höll bara att reglerna om ansvarighet under transport av atomsubstans

skulle tillämpas även i fråga om olyckor som inträffar under tillfällig upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

92

läggning av atomsubstansen i anslutning till transporten (art. 4). Tveksam­

het rådde emellertid om hur ansvarighetsfrågan skulle lösas, när den till­

fälliga uppläggningen under en transport skedde i eu atomanläggning och

det upplagda ämnet gav upphov till en olycka i anläggningen. I avsaknad

av uttrycklig bestämmelse eller klargörande motivuttalanden kunde möjli­

gen göras gällande, att ansvar skulle inträda både för den anläggningshavare

som var ansvarig enligt transportansvarighetsreglerna och för innehavaren

av den anläggning där olyckan inträffade. Men också en tolkning enligt vil­

ken den förre anläggningsinnehavaren ensam skulle bära ansvaret kunde

hämta stöd i konventionstexten. För att avhjälpa denna otydlighet infördes

i samband med 1964 års revision av Pariskonventionen efter mönster av

Wienkonventionen den nuvarande bestämmelsen i art. 5. b.

Innebörden av denna konventionsbestämmelse är i huvudsak följande. Om

såväl de i anläggningen tillfälligt upplagda ämnena som andra i anlägg­

ningen befintliga ämnen — atombränsle eller radioaktiva produkter — ge­

mensamt medverkar till uppkomsten av en atomolycka, blir båda anlägg-

ningsinnehavarna solidariskt ansvariga för skadorna. Detta följer av kon­

ventionens regler om gemensamt och solidariskt ansvar (art. 5. d.). Om där­

emot olyckan orsakas uteslutande av de upplagda ämnena, skall i princip

den anläggningsinnehavare — avsändaren eller den slutlige mottagaren —

som enligt transportansvarighetsreglerna bär ansvaret för transportolyckor

i egentlig mening ensam svara för skadan. Innehavaren av den anläggning

där olyckan har inträffat går då fri från ansvarighet. Har innehavaren av

den anläggning där olyckan inträffade genom skriftligt avtal med avsän­

daren eller den slutlige mottagaren uttryckligen påtagit sig ansvaret för

olyckor som inträffar i hans anläggning under uppläggningen, torde dock

detta avtal gälla och såväl avsändaren som mottagaren gå fri från ansvarig­

het. Någon särskild bestämmelse därom ansågs inte nödvändig under för­

arbetena till 1964 års revision av Pariskonventionen. 1 ett sådant fall borde

det nämligen inte anses vara fråga om en tillfällig uppläggning under en

och samma transport utan om två skilda transporter — en från avsändaren

till den anläggning där ämnena lagts upp och en från denna anläggning till

den slutlige mottagaren.

Motsvarighet till undantagsregeln i art. 5. b. i konventionen har tagits upp

i andra punkten av förevarande paragraf. Där föreskrivs att innehavaren av

den anläggning där olyckan inträffade ej är ansvarig för atomskada som

härrör uteslutande från atomsubstans, vilken lagts upp tillfälligt i anlägg­

ningen under transport till eller från annan atomanläggning i konventions-

stat. Regeln avviker något från förebilden i konventionen. Denna förutsätter

för att anläggningsinnehavaren skall gå fri från ansvarighet, att annan an­

läggningsinnehavare eller annan person är ansvarig enligt transportansvarig­

hetsreglerna. Bestämmelsen är emellertid avsedd att vara tillämplig även när

det är fråga om transport till eller från atomreaktor i transportmedel och

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

93

upplä ggningen har skett efter det att innehavaren av denna reaktor har

övertagit atomsubstansen eller innan ämnet har övertagits av mottagande

anläggningsinnehavare. I dessa fall inträder över huvud inte något ansvar

enligt lagens transportansvarighetsregler (däremot möjligen enligt andra

lagbestämmelser, vilka särskilt reglerar ansvarigheten för innehavare av

reaktor i transportmedel). Undantagsregeln gäller därför enligt förslaget

vid all sådan tillfällig uppläggning av atomsubstans i en atomanläggning

som sker under transport av substansen till eller från annan atomanlägg­

ning i konventionsstat.

6—8

§§.

Dessa paragrafer grundar sig på art. 4 i konventionen och innehåller be­

stämmelser om ansvarigheten vid atomolycka som inträffar under transport

av atomsubstans inbegripet tillfällig uppläggning av substansen under trans­

porten. De överensstämmer väsentligen med 6—8 §§ i promemorieförslaget

och har sin motsvarighet i 4 § andra stycket i den provisoriska lagen.

Bestämmelserna avser dels olyckor som sker under transporter till eller

från anläggning i konventionsstat (6 § samt 7 § första och andra styckena)

dels olyckor som inträffar i Sverige under annan transport av atomsubstans

(7 § tredje stycket). Lagen gäller däremot inte om transporten sker inom

eller till eller från Sverige eller annan konventionsstat men varken avsän­

dare eller mottagare är anläggningsinnehavare i lagens mening. I sådant fall

blir i stället allmänna skadeståndsregler tillämpliga.

Konventionens transportansvarighetsbestämmelser bygger på principen

om ett avsändaransvar. Grunden härtill är, att det regelmässigt är avsän­

daren ensam som kan övervaka och kontrollera ämnenas emballering och

sändningens lastning på transportmedlet och som därför bättre än motta­

garen kan minska olycksriskerna genom säkerhetsföreskrifter och andra

åtgärder. Dessa synpunkter har dock inte ansetts motivera att ansvaret un­

dantagslöst läggs på avsändaren ända till dess transporten är avslutad. Om

mottagande anläggningsinnehavare har övertagit det transporterade ämnet

tidigare, t. ex. i samband med en omlastning till annat transportmedel, har

ansvaret ansetts därefter böra åvila honom. Detsamma har ansetts böra

gälla om mottagaren uttryckligen åtagit sig att hära ansvaret från en viss

tidpunkt under transporten. I överensstämmelse med dessa synpunkter in­

nehåller konventionen vissa undantag från huvudprincipen om ett avsän­

daransvar.

Vid transport mellan anläggningar i konventionsstaterna övergår sålunda

ansvarigheten på mottagaren i första hand vid den tidpunkt som har blivit

bestämd i skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare och i andra

hand, i avsaknad av sådan avtalsbestämmelse, i och med att ämnet har

övertagits (blivit »taken in charge») av mottagaren. Vid transport från

anläggning i konventionsstat till mottagare i icke-konventionsstat gäller av-

94

sändaransvaret till dess ämnet har lossats från det transportmedel med

vilket det anlänt till den främmande staten, oavsett om ämnet dessförin­

nan har övertagits av mottagaren. Om avsändarens ansvarighet skulle upp­

höra i och med att atomsubstansen övertas av mottagaren, skulle trans­

porter i stor utsträckning kunna äga rum från anläggning i konventions-

stat utan att ansvar enligt konventionens regler kunde utkrävas för olyckor

som inträffar på konventionsstats territorium eller på internationellt vatten.

Principen om avsändaransvar kan inte heller upprätthållas för det fall

att transporten sker från avsändare i icke-konventionsstat till atomanlägg­

ning i konventionsstat. För dessa fall har i konventionen införts ett exklu­

sivt mottagaransvar. Detta inträder när ämnet har lastats på det transport­

medel med vilket det skall föras från den främmande staten. Mottagarens

ansvarighet inträder dock endast under förutsättning att transporten sker

med mottagarens skriftliga samtycke.

Pariskonventionen innehåller vidare särskilda regler för transporter till

eller från atomreaktor i transportmedel. Vid transport till sådan reaktor

upphör den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet när atom­

substansen övertas av den som med vederbörligt tillstånd driver eller inne­

har transportmedlets reaktor. Vid transport från sådan reaktor inträder

den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet först i och med att

han övertar atomsubstansen. Här uppställs inte som förutsättning för an­

läggningsinnehavarens ansvarsfrihet att reaktorns innehavare är eller blir

ansvarig enligt bestämda regler. Man har utgått från att den som av en

viss stats myndighet har fått tillstånd att driva en reaktor av detta slag

åtminstone enligt den statens lag är underkastad ansvarighetsbestämmelser

som är tillfredsställande från de skadelidandes synpunkt.

I förevarande lagförslag har bestämmelserna om ansvarighet under

transport av atomsubstans till och från atomanläggning i konventionsstat

utformats i överensstämmelse med de nu återgivna konventionsbestäm-

melserna. Grundläggande regler har tagits upp i 6 § samt 7 § första och

andra styckena. 6 § behandlar transporter från anläggningar i konventions-

stater samt 7 § första och andra styckena transporter till sådana anlägg­

ningar från icke-konventionsstat eller från atomreaktor i transportmedel.

Reglerna i 7 § tredje stycket gäller atomolycka som inträffar i Sverige un­

der annan transport än som nu nämnts.

I 8 § har i överensstämmelse med art. 4 i konventionen tagits upp bestäm­

melse om att transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande atom­

olycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstans under

transport.

Det bör erinras om att de föreslagna reglerna om ansvarighet under

transport omfattar bara skador som orsakas av atomsubstans. Beträffande

innebörden av detta begrepp får jag hänvisa till definitionen i 1 § och vad

jag har anfört i anslutning därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

⁶ §•

Paragrafen grundar sig på art. 4. a. samt b. i. och ii. i Pariskonventionen

och reglerar ansvarigheten vid transport av atomsubstans från atomanlägg-

ning i Sverige eller i annan konventionsstat. Den överensstämmer i sak vä­

sentligen med 6 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 §

andra stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket

Första stycket innehåller den grundläggande regeln om avsändaransvar.

Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från

atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat skall enligt denna

bestämmelse ersättas av den avsändande anläggningsinnehavaren.

Från huvudregeln i första stycket görs vissa undantag i andra och

tredje styckena. Dessa grundar sig på föreskriften i art. 4. a. i. ii. och iii.

i Pariskonventionen om ansvarighetens övergång vid transport till annan

atomanläggning i konventionsstat och dess upphörande vid transport till

atomreaktor i transportmedel. Konventionen innehåller i mom. a. punkt iv.

i nämnda artikel också bestämmelse om avsändaransvarets upphörande vid

transport till mottagare i icke-konventionsstat. Ansvarigheten upphör i så­

dant fall, när ämnet har lossats från det transportmedel med vilket det har

anlänt till den främmande statens territorium. I den svenska lagen behövs

emellertid inte någon motsvarighet till denna bestämmelse, eftersom lagen

inte är tillämplig på atomolycka i icke-konventionsstat. Huvudregeln i första

stycket är tillräcklig för sådana fall. Enligt denna gäller avsändaransvaret

under hela transporten utan annan inskränkning än som betingas av reg­

lerna i 3 § om lagens geografiska tillämpningsområde.

Andra stycket

Detta lagrum behandlar transport mellan anläggningar inom konventions-

staterna, antingen den sker inom en och samma konventionsstat eller den

sker mellan anläggningar i skilda konventionsstater. I anslutning till Paris­

konventionen föreskrivs, att ansvarigheten i sådant fall skall åvila mottaga­

ren från den tidpunkt som har bestämts genom skriftligt avtal mellan ho­

nom och avsändaren eller, om sådant avtal inte har träffats, från det äm­

net övertas av mottagaren.

I sin ursprungliga lydelse innebar konventionen, att ansvarigheten kunde

övergå på mottagaren bara genom att denne övertog substansen. Regeln om

att avsändare och mottagare genom skriftligt avtal kan komma överens om

annan tidpunkt för ansvarsövergången är hämtad från Wienkonventionen

och infördes vid 1964 års revision av Pariskonventionen. Det är sannolikt

att en avtalsreglering av frågan blir regel och att således bestämmelsen om

ansvarsövergång vid övertagandet av ämnet blir tillämplig bara i undan­

tagsfall. I sådana fall uppkommer emellertid frågan, vid vilken tidpunkt

96

ansvarsövergången närmare bestämt äger rum. Konventionen hänvisar i sin

engelska text till den tidpunkt då ämnet blivit »taken in charge» av mot­

tagaren. Vid konventionens utformning har man med avsikt valt detta ut­

tryck, som inte direkt motsvaras av något rättsinstitut i de berörda län­

dernas lagstiftningar. Att döma av uttalanden från vissa delegationer under

konventionsförhandlingarna skulle godset vid fob-köp anses vara »taken

in charge» av mottagaren, när det förts innanför fartygets sida. Enligt

svenskt betraktelsesätt torde däremot »taken in charge» i allmänhet anses

ta sikte på besittningsövergången. För att inte hindra en friare tillämpning,

när sådana undantagsvis kan bli påkallad, har i lagförslaget valts det neu­

trala uttrycket »övertaga». Av det certifikat som anläggningsinnehaxare

enligt 39 § i förslaget skall avlämna vid transport torde i regel framgå, vem

som är ansvarig i det enskilda fallet. Om emellertid vid internationell trans­

port domstolarna i avsändar- och mottagarländerna skulle komma till stri­

diga resultat, torde frågan huruvida avsändaren eller mottagaren är ansvarig

kunna hänskjutas till avgörande av den domstol som inrättats enligt kon­

ventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll på

atomenergins område och som enligt art. 17 i Pariskonventionen skall slita

tvister mellan konventionsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av

konventionen.

I anslutning till regeln alt berörda anläggningsinnehavare har frihet att

genom skriftligt avtal bestämma tidpunkten för ansvarsövergången har

Svenska försäkringsbolags riksförbund i sitt remissyttrande över departe­

mentspromemorian understrukit vikten av att en entydig och objektivt

konstaterbar tidpunkt preciseras. Enligt förbundet bör avsändare och mot­

tagare upprätta en handling i vilken datum och klockslag för ansvarsöver­

gången — hellre än viss plats — anges. Att binda de berörda parterna i

fråga om avtalens utformning på denna punkt genom lagbestämmelser bör

dock enligt min mening inte komma i fråga. Det torde f. ö. inte vara1 för­

enligt med Pariskonventionen. Riksförbundets önskemål torde kunna bli

tillgodosedda genom en förnuftig och lämplig avtalspraxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Tredje stycket

I sin ursprungliga lydelse innehöll Pariskonventionen inte några bestäm­

melser om avsändaransvarets upphörande i fall då atomsubstans transpor­

teras mellan en atomanläggning i en konventionsstat och en atomreaktor

som har infogats i fartyg eller annat transportmedel. Denna brist uppmärk­

sammades vid konventionens tillkomst, men man önskade avvakta resulta­

tet av det pågående arbetet på en atomfartygskonvention, innan man tog

slutlig ställning till problemet.

År 1962 avslutades i Bryssel konventionen om ansvarighet för redare

(»operators») av atomfartyg. Enligt art. IT. 4. i denna konvention inträder

vid transport till fartyget ansvarighet för innehavaren av fartygets reaktor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

97

anläggning i och med att denne övertar atomsubstansen. Vid transport från

fartyget upphör hans ansvarighet när ämnet övertas av annan »behörig»

person, vilken är ansvarig för atomskador som ämnet kan ge upphov til!

(»another person duly authorized by law and liable for any nuclear damage

that may be caused by them»). Mot bakgrunden av denna bestämmelse i

atomfartygskonventionen ansåg man sig vid 1964 års revision av Pariskon­

ventionen kunna ta in bestämmelser om att vid transport av atomsubstans

från atomaniäggning i konventionsstat till ett atomfartyg avsändarens an­

svarighet upphör i och med att atomsubstansen övertas av den som med ve­

derbörligt tillstånd driver eller innehar atomfartygsreaktorn och att vid

transport från atomfartyg till sådan atomanläggning mottagarens ansvarig­

het inträder först i och med att han övertar atomsubstansen. Bestämmel­

serna har i konventionen utsträckts att gälla för transporter till och från

varje transportmedel som är utrustat med atomreaktor. De saknar dock

f. n. praktisk betydelse i fråga om andra transportmedel än atomfartyg.

Såvitt gäller transporter till atomreaktor i transportmedel har dessa kon-

ventionsbestämmelser sin motsvarighet i tredje stycket av förevarande pa­

ragraf i förslaget. Denna bestämmelse innehåller, att vid transport av atom­

substans till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel

för att där användas som kraftkälla, den avsändande anläggningsinnehava-

rens ansvarighet upphör när atomsubstansen övertas av den som med ve­

derbörligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktoranlägg-

ning.

Att det skall vara fråga om transport till en reaktor som har infogats i

ett transportmedel »för att där användas som kraftkälla», innebär ett förtyd­

ligande i förhållande till Pariskonventionen. Uttrycket är hämtat från Wien-

konventionen. Under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonven­

tionen rådde enighet om att konventionen hade denna innebörd. Det har

ansetts lämpligt att detta återspeglas i den svenska lagtexten. Samma för­

tydligande har gjorts i definitionen av atomanläggning i 1 § första stycket.

Frågan om ansvarigheten under transport från atomreaktor i transport­

medel till atomanläggning i konventionsstat regleras i 7 § andra stycket. I * * 4

I anslutning till förevarande paragraf vill jag helt allmänt framhålla,

att paragrafen tar sikte bara på att reglera frågan, vem som i ett givet fall

är att anse som ansvarig för skador med anledning av en atomolycka, men

inte säger något om ansvarighetens territoriella begränsning. Bestämmelser­

na måste därför ses i samband med reglerna i 3 § om lagens geografiska

tillämpningsområde. Om t. ex. en olycka inträffar under transport av

atomsubstans från svensk atomanläggning, är den svenske anläggningsinne-

havaren i princip ansvarig enligt reglerna i förevarande paragraf för skador

i följd av olyckan. Men om olyckan inträffar i icke-konventionsstat, är lagen

på grund av bestämmelsen i 3 § första stycket över huvud inte tillämplig och

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

98

det blir alltså inte heller aktuellt att tillämpa 6 §. Detsamma gäller

enligt 3 § andra stycket första punkten i fråga om skada som har uppkom­

mit i icke-konventionsstat, om olyckan har inträffat på internationellt vat­

ten. Däremot omfattar lagen i sådant fall alla skador som har uppkommit

annorstädes än i icke-konventionsstat, t. ex. på ett fartyg, som befinner sig

på internationellt vatten, och detta oavsett om fartyget är hemmahörande i

en konventionsstat eller i en icke-konventionsstat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf

grundar sig på art. 4. b. iii. och iv. i Pariskonventionen och reglerar ansva­

righeten vid transport av atomsubstans till atomanläggning i Sverige eller i

annan konventionsstat från icke-konventionsstat eller från atomreaktor i

transportmedel. De överensstämmer i sak med 7 § i promemorieförslaget.

Paragrafens tredje stycke behandlar frågan om ansvarighet vid annan

transport av atomsubstans som sker över svenskt territorium. I den delen

saknar paragrafen motsvarighet i promemorieförslaget. Den provisoriska

lagen saknar helt motsvarighet till reglerna i förevarande paragraf.

Första stycket

Här behandlas transport av atomsubstans från avsändare i icke-konven­

tionsstat till atomanläggning i konventionsstat. Av skäl som jag har an­

fört i det föregående har det för dessa fall gjorts avsteg från principen om

att ansvarigheten åvilar avsändaren. I överensstämmelse med Pariskonven­

tionen föreskrivs sålunda, att om atomsubstans sänds från icke-konven­

tionsstat till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat mot­

tagaren svarar för skada som uppkommer genom atomolycka under trans­

porten. En förutsättning är dock att transporten sker med hans skrift­

liga samtycke. Kravet på mottagarens skriftliga samtycke till transporten

är föranlett av att man inte rimligen ansett sig kunna ålägga en anlägg-

ningsinnehavare ett omfattande skadeståndsansvar på objektiv grund i si­

tuationer då han över huvud saknat möjligheter att påverka sättet för trans­

portens genomförande eller för ämnets emballering, inlastning etc.

Andra stycket

Bestämmelsen i andra stycket rör transport från atomreaktor i transport­

medel till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat. Vid sådan

transport inträder enligt bestämmelsen ansvarighet för mottagaren först i

och med att han övertar atomsubstansen. Regeln är tillämplig oavsett om

transportmedlet befinner sig i konventionsstat eller i icke-konventionsstat.

Beträffande den närmare bakgrunden till bestämmelsen får jag hänvisa till

vad jag har anfört vid 6 §.

De nu berörda bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande

99

paragraf förutsätter i likhet med reglerna i 6 § för sin tillämpning att det

är fråga om en olycka som har inträffat och skador som har uppkommit

inom lagens geografiska tillämpningsområde, sådant detta har angivits i

3§.

Tredje stycket

Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen bör lagen innehålla

en bestämmelse om ansvarighet även för det fall att atomskada uppkommer

genom atomolycka i Sverige under annan transport av atomsubstans än

som avses i 6 § och 7 § första och andra styckena. En sådan bestämmelse

har tagits in som tredje stycke i förevarande paragraf.

Enligt första punkten skall atomskada i följd av atomolycka i Sverige un­

der annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från atom­

anläggning i konventionsstat ersättas av den som fått tillstånd till trans­

porten enligt atomenergilagen. Tillämpningsområdet har sålunda avgränsats

att omfatta endast fall då atomolyckan inträffar i Sverige. Det omfattar allt­

så inte det fall alt olyckan sker utanför svenskt område men skada uppkom­

mer i Sverige. Ett sådant fall blir att bedöma på samma sätt som det fallet

att en atomolycka inträffar utanför svenskt område under sådan transport

av atomsubstans som inte till någon del går över svenskt område. En annan

sak är, att om skadestandsansprak i anledning av en sådan olycka skulle

komma att väckas inför svensk domstol mot vederbörande anläggningsinne-

havare eller den för vars räkning transporten utförs, det kan antagas

att svensk domstol med hänvisning till grunderna för atomansvarighets-

lagstiftningen analogt tillämpar vissa av lagens bestämmelser, främst regeln

om objektivt ansvar.

Att den föreslagna bestämmelsen omfattar bara atomolycka i Sverige

innebär å andra sidan inte, att den också är begränsad till skada som i följd

av sådan olycka uppkommer inom Sverige. Den gäller såväl skada som upp­

kommer på eller över det fria havet som skada inom främmande stat, vare

sig denna är en konventionsstat eller en icke-konventionsstat. I sistnämnda

hänseende blir bestämmelserna i 3 § andra stycket om att skada i icke-kon­

ventionsstat omfattas av lagen, när olyckan har inträffat i Sverige och

svensk anläggningsinnehavare är ansvarig, direkt tillämpliga i kraft av

föreskriften i andra punkten av nu förevarande lagrum.

\ id bestämmelsens utformning har jag övervägt om man kan bortse från

att en transport som avses här, dvs. främst transport mellan icke-konven-

tionsstater, kan gå över svenskt område utan att tillstånd har meddelats en­

ligt atomenergilagen. Att det inträffar kan bero på okunnighet om de svens­

ka koncessionsreglerna eller på att dessa medvetet åsidosätts. Det kan också

hända att en transport från början har varit avsedd att gå utanför svenskt

område men på grund av oförutsedda omständigheter kommer att beröra

svenskt territorium, t. ex. i samband med att ett fartyg tvingas söka nöd­

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

100

hamn i Sverige. För ett sådant fall är det dock inte möjligt att upprätthålla

och kontrollera efterlevnaden av reglerna om försäkringsplikt. Det måste då

också starkt ifrågasättas om exempelvis reglerna om ansvarsbegränsning

bör gälla. Det kan inte heller gärna komma i fråga att i ett sådant fall till-

lämpa lagens bestämmelser om statligt katastrofansvar och än mindre reg­

lerna om subsidiär statsgaranti. Under sådana förhållanden är det inte

heller naturligt att reglerna om ersättning av statsmedel för s. k. sena ska­

dor blir tillämpliga. Med hänsyn till vad jag nu anfört har jag ansett mig

inte böra föreslå en regel som går utanför koncessionsfallen och omfattar

fall i vilka den anknytning till Sverige saknas som en svensk tillståndsgiv-

ning innebär. Som jag tidigare har nämnt torde man emellertid kunna räk­

na med att när talan om anspråk på ersättning för atomskador som inte

omfattas av lagen väcks vid svensk domstol de grundläggande skadestånds­

reglerna i lagen vinner analogisk tillämpning.

Föreskriften i andra punkten innebär, att de bestämmelser i lagen som

är tillämpliga på innehavare av en atomanläggning i Sverige skall tillämpas

på innehavaren av tillståndet till transporten. Situationen kan sägas mot­

svara den då en fraktförare med stöd av 10 § enligt särskilt förordnande har

satts i en anläggningsinnehavares ställe. I allmänhet torde det inte uppkom­

ma några problem när det gäller att avgöra på vilket sätt de olika bestäm­

melserna i lagen skall tillämpas. Tvekan kan möjligen uppkomma i vissa

fall. Till dessa återkommer jag i det följande.

Övervakningen av att försäkringsplikten fullgörs i de fall som avses i

andra stycket får ske i anslutning till tillståndsprövningen. Kungl. Maj :t

eller den myndighet som Kungl. Maj :t utser att verkställa prövningen av

begäran om tillstånd enligt atomenergilagen bör således innan tillstånd med­

delas kontrollera att sökanden har tecknat ansvarsförsäkring och att denna

har godkänts av därtill utsedd myndighet (f. n. försäkringsinspektionen).

Vill sökanden ställa annan säkerhet än försäkring, måste frågan om god­

kännande av säkerheten enligt 27 § andra stycket i förevarande förslag

underställas Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t utsett för

ändamålet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

8

§•

Art. 4 i Pariskonventionen inbegriper under transport av atomsubstans

tillfällig förvaring under transporten. I enlighet härmed innehåller före­

varande paragraf i överensstämmelse med 8 § i promemorieförslaget, att

bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av atom­

olycka under transport av atomsubstans gäller även beträffande atom­

olycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen under

transporten. Som jag tidigare har anfört gäller bestämmelsen också när

uppläggningen sker i en atomanläggning.

9 §•

Denna paragraf motsvarar art. 3. a. in fine och 5. c. i Pariskonventionen

och reglerar ansvarigheten vid atomolyckor orsakade av atomsubstans som

utan att vara under transport befinner sig utanför atomanläggning. Den

överensstämmer med 9 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i

4 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

Det torde sällan förekomma att en atomolycka inträffar utanför en atom­

anläggning annat än i samband med transport. Det kan dock t. ex. inträffa

att under en sjötransport en behållare (container) innehållande utbrända

bränsleelement eller andra radioaktiva produkter i samband med fartygets

förlisning sjunker till havsbottnen utan att händelsen omedelbart ger upp­

hov till en atomolycka i lagens mening. Om behållaren sedermera rostar

sönder och atomskada uppkommer i samband därmed, kan olyckan inte

anses ha inträffat under transport. Ett annat exempel är att atombränsle

eller radioaktiva produkter olovligen förs bort från en atomanläggning och

ger upphov till en atomolycka utan att ha kommit i en annan anläggnings-

innehavares besittning. Det är vidare också tänkbart att en anläggningsin-

nehavare gör sig av med radioaktivt avfall på annat sätt än genom att föra

det till en särskilt godkänd anläggning för förvaring och behandling av av­

fall och att ämnet sedermera ger upphov till atomskada. För fall av denna

art har det ansetts nödvändigt att meddela särskilda ansvarighetsbestäm-

melser.

Den reglering av frågan som har skett i förevarande paragraf bygger i

överensstämmelse med Pariskonventionen art 5. c. på principen, att ansva­

righeten i dessa fall skall åvila den anläggningsinnehavare som vid tiden

för olyckan hade eller dessförinnan senast haft ämnet i sin besittning. För

vissa fall, då olyckan skett efter det att en transport avbrutits och ämnet

därefter inte varit i någon anläggningsinnehavares besittning samt ansva­

righeten för olyckor under transporten senast åvilat innehavare av an­

läggning i konventionsstat, skall ansvarigheten för olyckan åvila denne an­

läggningsinnehavare.

Paragrafen avser både det fall att den skadeorsakande atomsubstansen

kom från atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat och det

fall att atomsubstansen före atomolyckan varit under transport som avses

i 7 §. I det förra fallet är paragrafen tillämplig vare sig olyckan inträffar

efter det att atomsubstansen har lämnat anläggningen på annat sätt än

genom transport, t. ex. genom alt det olovligen förts från anläggningen,

eller olyckan inträffar efter det att en transport från sådan anläggning —

dvs. transport som avses i 6 § — har avbrutits.

Första punkten innehåller huvudregeln, att ansvarigheten åvilar den an­

läggningsinnehavare som vid tiden för olyckan hade substansen i sin besitt­

ning. Var substansen vid tiden för olyckan inte i någon anläggningsinneha­

vares besittning, är den anläggningsinnehavare ansvarig som senast haft

substansen i sin besittning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

101

102

För det fall att olyckan inträffar efter det att en transport har avbrutits

innehåller andra punkten en särskild regel om ansvarighet för den som bar

transportansvaret när transporten avbröts. Som framgår av 6 § i förslaget kan

ansvarigheten vid transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna

enligt skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare övergå på den sist­

nämnde vid annan tidpunkt än besittningsövergången. Vidare skall enligt

transportansvarighetsreglerna mottagaren vara ansvarig vid transport från

icke-konventionsstat, oavsett om besittningen har övergått på honom eller

inte. Med hänsyn till dessa bestämmelser är en särskild reglering nödvändig

för de fall då olyckan har inträffat efter det att en transport avbrutits men

ämnet under tiden mellan transportens avbrytande och olyckan inte varit

i någon anläggningsinnehavares besittning. I andra punkten föreskrivs där­

för, att om atomsubstansen före olyckan varit under transport och ej efter

transporten varit i någon anläggningsinnehavares besittning, ansvarigheten

åvilar den anläggningsinnehavare som när transporten upphörde var an­

svarig enligt 6 eller 7 § för atomskada i följd av atomolycka under trans­

porten. Hänvisningen till 7 § innebär till en början, att när olyckan har

föregåtts av transport från icke-konventionsstat eller från atomreaktor

i transportmedel till atomanläggning i konventionsstat, mottagande anlägg-

ningshavare är ansvarig under förutsättning att transporten har avbrutits

efter det att han övertagit transportansvaret för atomsubstansen enligt 7 §.

Avbryts transporten på ett tidigare stadium inträder över huvud inte något

ansvar enligt konventionen eller förevarande paragraf för olyckor som atom-

substansen därefter ger upphov till. När det gäller transport från atomre­

aktor i transportmedel får man som jag tidigare har nämnt förutsätta att

innehavaren av reaktorn blir ansvarig för sådana olyckor enligt särskilda

regler som i stort sett motsvarar ansvarighetsreglerna i förevarande lag.

Hänvisningen till 7 § innebär vidare, att när en olycka av detta slag sker i

Sverige och har föregåtts av transport i transit över svenskt område, t. ex.

mellan icke-konventionsstater, den som innehade tillstånd till transporten

enligt atomenergilagen blir ansvarig för skada i följd av olyckan.

10

§.

Paragrafen grundar sig på Pariskonventionen art. 4. d. och innehåller reg­

ler om att en fraktförare på vissa villkor kan i fråga om ansvarigheten sättas

i en anläggningsinnehavares ställe. Den överensstämmer med 10 § i pro-

memorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket

Under arbetet på Pariskonventionen bedömdes det vara av praktiskt vär­

de att öppna vissa möjligheter till avsteg från kanalisationsprincipen ge­

nom att låta en transportör av atomsubstans i stället för avsändande eller

mottagande anläggningsinnehavare vara ansvarig för atomolyckor som

inträffar under transporten (eller i anslutning till denna). En bestämmelse

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

103

togs därför upp i art. 4. d. Denna överlämnar åt anläggningsstaten att när­

mare reglera denna fråga genom lagstiftning. I anslutning härtill har en

bestämmelse i ämnet tagits in i första stycket av förevarande paragraf. Den

innehåller i första punkten, att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer kan på ansökan av en fraktförare förordna att denne i

stället för innehavare av atomanläggning i Sverige skall vara ansvarig för

atomskada i följd av atomolycka under eller i anslutning till sådan transport

av atomsubstans som avses i 6 eller 7 §. En förutsättning för att förordnande

skall kunna meddelas är enligt andra punkten att innehavaren av anlägg­

ningen har lämnat sitt samtycke och att fraktföraren har visat att han full­

gjort den skyldighet att teckna försäkring eller ställa säkerhet som annars

åvilar anläggningsinnehavaren. Har förordnande meddelats, skall i fråga om

atomolycka som inträffar under eller i anslutning till transporten bestäm­

melserna i lagen om innehavare av atomanläggning gälla fraktföraren i

stället för den i förordnandet avsedde anläggningsinnehavaren (tredje punk­

ten). Förordnandet torde kunna avse antingen viss särskilt angiven trans­

port eller också avfattas mera generellt och gälla alla eller vissa slag av

transporter till eller från anläggningen under viss tid. Med orden »i anslut­

ning till» markeras att ansvarigheten omfattar också sådana skador som

uppkommer efter avbruten transport och för vilka anläggningsinnehavaren

är ansvarig enligt 9 §.

Det är ingenting som hindrar att en fraktförare med avseende på en

transport som är gemensam för två eller flera anläggningsinnehavare över­

tar samtliga anläggningsinnehavares ansvarighet för olyckor under trans­

porten. Han är då skyldig att teckna försäkring som täcker ansvarigheten

för var och en av dem (jfr konventionsmotiven par. 29 andra stycket).

Det är emellertid att märka, att om skada orsakas gemensamt av de olika

atomsubstanspartierna genom en enda olycka, anläggningsinnehavarnas soli­

dariska ansvarighet enligt 18 § är begränsad till det högsta ansvarsbelopp

som gäller för någon av dem. Denna regel gäller även i fall då de olika

anläggningsinnehavarnas ansvarighet har övertagits av en fraktförare.

Uttrycket »fraktförare» torde, åtminstone under vissa förhållanden, kun­

na inrymma även speditör. Det skulle därigenom vara möjligt att utan upp­

delning av ansvarigheten på flera subjekt tillämpa förevarande bestämmelse

även vid s. k. kombinerade transporter genom att överflytta ansvarigheten

till en speditör som gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig att

ombesörja hela transporten under anlitande av flera olika transportföretag.

Wienkonventionen innehåller i art. II. 2. en bestämmelse som svarar mot

art. 4. d. i Pariskonventionen men som vid sidan av fraktförare (»carrier»)

nämner även den som omhändertar radioaktivt avfall (»a person handling

radioactive waste»). Under 1963 års förhandlingar om revision av Paris­

konventionen rådde enighet om att något sådant tillägg i art. 4. d. i Paris­

konventionen inte var behövligt. Uttrycket »carrier» ansågs kunna ges en

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

104

så vidsträckt innebörd att det omfattar även nyssnämna kategori. De före­

tag det gäller kommer i praktiken att utföra transporter av radioaktivt av­

fall och blir således rent faktiskt att anse som fraktförare. Under dessa för­

hållanden har det inte ansetts nödvändigt att i den svenska lagtexten sär­

skilt nämna dessa företagare vid sidan av »fraktförare». Detta uttryck får

anses ha samma vidsträckta innebörd som uttrycket »carrier» i Pariskon­

ventionen (jfr det norska förslaget § 25, som talar om »fraktförer eller

liknende»).

Bestämmelserna i första stycket kan bli tillämpliga också vid sådan trans­

port mellan icke-konventionsstater som avses i 7 § tredje stycket. Så kan

bli fallet, när det inte är fraktföraren själv utan avsändaren eller mottaga­

ren som har fått tillstånd till transporten. Om det när transportavtalet träf­

fas står klart mellan parterna att ansvarigheten skall åvila fraktföraren i

stället för avsändaren eller mottagaren är det visserligen mest naturligt att

fraktföraren också ansöker om tillstånd till transporten enligt atomenergi­

lagen. Det kan emellertid tänkas att eu anläggningsinnehavare i en iclte-

konventionsstat får ett generellt tillstånd till flera transporter under viss tid

men senare vill att fraktföraren skall ta på sig ansvarigheten enligt atom­

ansvarighetslagen för någon av dessa transporter. Bestämmelserna i första

stycket skall då tillämpas på samma sätt som när en fraktförare sätts i stäl­

let för en anläggningsinnehavare.

Andra stycket

Förordnande enligt första stycket kan meddelas bara beträffande den an­

svarighet som åvilar innehavare av här i landet belägen atomanläggning. Den

ansvarighet som enligt 6 § kan åvila innehavare av anläggning i annan kon-

ventionsstat för olycka under sådan transport som avses med förordnandet

berörs inte. Det är å andra sidan uppenbart, att ett med stöd av 10 § medde­

lat förordnande måste respekteras även av övriga konventionsstater. Anlägg-

ningsinnehavaren befrias ju genom förordnandet från sin försäkringsplikt

och bör över huvud inte kunna göras ansvarig för olyckor under transpor­

ten, oavsett var olyckan har inträffat och vilken konventionsstat som enligt

konventionens regler skall ha jurisdiktion. På samma sätt måste ett mot­

svarande förordnande som meddelats enligt annan konventionsstats lag

angående den ansvarighet som åvilar innehavare av en anläggning i den

staten gälla även när svensk lag är tillämplig i fråga om ersättningsanspråk

på grund av olyckan. En erinran härom har tagits in i andra stycket av

10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

11

§■

Paragrafen grundar sig på Pariskonventionen art. 3 och 9 och fastslår

principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare samt föreskriver

undantag från ansvarigheten för vissa slags atomolyckor. Den överensstäm­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

105

mer i sak med 11 § i promemorieförslaget och har delvis sin motsvarighet i

5 § första stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket

I detta lagrum föreskrivs med användande av det i svenskt lagspråk

gängse uttryckssättet för att utmärka objektivt ansvar, att ersättning en­

ligt lagen utgår »även om atomanläggningens innehavare ej är vållande till

skadan». Enligt de danska och norska lagförslagen är anläggningsinne-

havaren ersättningsskyldig »seiv om skaden er h3ende!ig» (det danska för­

slaget) eller »selv om han er uten skyld i skaden» (det norska förslaget).

Innebörden av de olika uttryckssätten torde vara densamma.

Andra stycket

Pariskonventionen art. 9 innehåller i sin reviderade lydelse en tvingande

regel om undantag för olycka som är en direkt följd av krigshandling e. 1.

under väpnad konflikt eller motsvarande handling under inbördeskrig

eller uppror. Vidare har konventionen en fakultativ regel om undantag

för olycka i följd av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. Anläggnings-

staten — inte jurisdiktionsstaten — äger bestämma att olycka av sistnämnda

slag omfattas av konventionen. Mot denna artikel i konventionen har Väst­

tyskland och Österrike gjort en av övriga signatärmakter godtagen reserva­

tion, enligt vilken de båda staterna förbehåller sig rätten att tillämpa kon­

ventionen beträffande sådana olyckor av här ifrågavarande art som inträf­

far i resp. stat.

För svensk del uppkommer frågan, om svensk anläggningsinnehavare

bör underkastas ansvarighet enligt lagen i fråga om olycka i följd av natur­

katastrofer. För utländsk anläggningsinnehavare gäller i detta hänseende

anläggningsstatens lag. Under de nordiska överläggningarna har enighet

rått om att huvudregeln i konventionen bör gälla. Även remissinstanserna

har anslutit sig till denna ståndpunkt. En motsatt reglering inger vissa

principiella betänkligheter. Den skulle t. ex. innebära, att en svensk an­

läggningsinnehavare blir ansvarig enligt konventionen i anledning av en

olycka i följd av en jordbävning i Italien, även om sådant ansvar enligt

den italienska lagstiftningen inte kan drabba innehavare av atomanlägg­

ning i Italien. Fördelen av att vederbörande anläggningsinnehavare skulle

beredas skydd mot ett eventuellt obegränsat ansvar enligt allmänna skade­

ståndsregler, om konventionen genom den svenska lagen gjordes tillämplig

i dessa fall, synes inte uppväga nackdelarna av en sådan ordning. Med hän­

syn till förhållandena i Sverige är det uppenbart ett mycket litet behov av

en utsträckt ansvarighet för svensk anläggningsinnehavare i fråga om

olycka i följd av naturkatastrof här i landet. Tillräckliga skäl synes inte

heller föreligga att utsträcka ansvarigheten till att omfatta sådana olyckor

på det fria havet. Den naturliga lösningen torde vara att Sverige liksom

4-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

106

varje annan stat för sig — eventuellt efter skälighetsprövning in casu —

påtar sig att utge ersättning av statsmedel i anledning av olyckor av detta

slag inom sitt territorium och att anläggningsstaten på motsvarande sätt

sörjer för att i mån av behov ersättning lämnas, när olyckan inträffar på

det fria havet. En sådan ordning uppnås lättast, om de enskilda konven-

tionsstaterna i sin interna lagstiftning gör undantag i överensstämmelse

med huvudregeln i konventionen. Liksom remissinstanserna har jag därför

anslutit mig till promemorieförslaget på denna punkt.

I enlighet med det sagda har bestämmelse om undantag från lagens till-

lämpning för olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. och av vissa naturkata­

strofer tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. Beträffande na­

turkatastrofer måste en hänvisning ske till anläggningsstatens lag för det

fall då fråga uppkommer om ansvarighet för innehavare av atomanläggning

i annan konventionsstat. Bestämmelsen har därför delats upp i två punkter.

Den första behandlar ansvarigheten i hithörande fall för svensk anläggnings-

innehavare. Den innehåller, att ansvarighet för innehavare av atomanlägg­

ning i Sverige ej inträder enligt lagen i anledning av atomolycka som är en

direkt följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad kon­

flikt, inbördeskrig eller uppror eller olycka som orsakats av en allvarlig

naturkatastrof av osedvanlig art. Den andra punkten innehåller hänvisning

till anläggningsstatens lag beträffande ansvarigheten för innehavare av atom­

anläggning i annan konventionsstat. Den tysk-österrikiska reservationen

behöver inte påverka den svenska lagstiftningen, eftersom reservationen bara

gäller olyckor som inträffar i Västtyskland och Österrike och svensk lag inte

under några förhållanden blir tillämplig beträffande sådana olyckor.

I konventionen talas om atomolycka som är en »direkt följd» av krigs­

handling etc. Det är med hänsyn till den orsaks- och adekvanslära som

tillämpas i nordisk skadeståndsrätt tveksamt om ordet »direkt» får någon

självständig betydelse i svensk lagtext. Det har trots detta ansetts lämpligt

att följa konventionstexten på denna punkt. Några praktiska tolkningspro­

blem torde inte uppkomma.

Tredje stycket

Förslaget innehåller i 14 § vissa regler om i vad mån ansvar för atom­

skada kan föreligga på annan grund än enligt lagens bestämmelser. Det har

ansetts lämpligt att i förevarande paragraf, som föreskriver vissa undantag

från tillämplighetsområdet för lagens ersättningsbestämmelser, ta in en

hänvisning till nämnda stadgande. En sådan hänvisning har tagits upp i

paragrafens tredje stycke.

12

§.

Paragrafen föreskriver i anslutning till art. 3. a. ii. 1. och 2. samt art. 7. c.

i Pariskonventionen undantag från lagens tillämplighetsområde för vissa

skador på atomanläggningen och egendom inom anläggningens område samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

107

för skada på transportmedel i vissa fall. Den motsvarar 12 § i promemorie-

förslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket

Enligt den provisoriska lagen är innehavare av atomanläggning skyldig

att ersätta också skador på anläggningen och på egendom som vid olycks­

tillfället befann sig inom denna, s. k. »on-site-property». I motiven till la­

gen framhålls att det hara undantagsvis kan inträffa att sådana skador drab­

bar någon annan än innehavaren, som ju själv är den ersättningsskyldige.

Genom en tvingande bestämmelse i art. 3. b. i. i den ursprungliga Paris-

konventionen undantogs från anläggningsinnehavarens ansvarighet skada

på själva atomanläggningen och på viss »on-site-property», nämligen sådan

egendom som var i innehavarens besittning eller förvar eller under hans

kontroll inom anläggningens område och i förbindelse med dess bruk. En

häremot svarande bestämmelse fanns upptagen i 1962 års svenska lagför­

slag. Undantaget i Pariskonventionen har numera i anslutning till motsva­

rande bestämmelse i Wienkonventionen fått en något vidgad omfattning.

Enligt den nya undantagsregeln i Pariskonventionen (art. 3. a. ii. 1.) förut­

sätts inte att anläggningsinnehavaren hade egendomen i sitt förvar eller

under sin kontroll, utan all egendom som vid olyckstillfället fanns inom

anläggningens område och som användes eller var avsedd att användas i

förbindelse med anläggningen omfattas av undantaget. Ändringen torde

dock vara av ringa praktisk betydelse, eftersom egendom som används i för­

bindelse med anläggningen i allmänhet också torde vara under anläggnings­

innehavarens rådighet.

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag framfördes önskemål om

att lagen skulle avse skador på all »on-site-property». Som framhålls i de­

partementspromemorian kan emellertid en lagstiftning som bygger på Paris­

konventionen inte tillgodose ett sådant önskemål. Sakliga skäl talar också

mot att ansvarigheten ges en sådan omfattning, främst hänsynen till övriga

skadelidande. Det ligger närmast till hands att hithörande skaderisker

täcks genom objektförsäkring.

I enlighet med det sagda har undantagsregeln i första stycket liksom i

promemorieförslaget utformats i överensstämmelse med Pariskonventio­

nen. Kravet på att egendomen skall finnas inom anläggningens område och

användas eller ha varit avsedd att användas i förbindelse med anläggningen

torde innebära krav på ett direkt och ganska nära samband med verksam­

heten vid anläggningen. Det torde sålunda inte kunna komma i fråga att

med stöd av denna bestämmelse undanta t. ex. de anställdas bilar vilka

parkerats inom anläggningens område. Här saknas erforderlig förbindelse

med anläggningens bruk. De gränsdragningsproblem som i övrigt kan upp­

komma torde få lösas i rättstillämpningen under hänsynstagande till de

ändamålssynpunkter som ligger till grund för regeln.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Andra stijcket

Vid atomoiyckor som inträffar under mera omfattande sjö- och luft­

transporter av atomsubstans har man att räkna med att skadorna på trans­

portmedlet kan komma att uppgå till betydande belopp. För att övriga

skadelidande inte skall behöva konkurrera med transportmedlets ägare om

ersättning ur ansvarsbeloppet har i art. 3. a. ii. 2. i Pariskonventionen inta­

gits en undantagsregel av innehåll, att anläggningsinnehavaren inte svarar

för skada på transportmedlet. Bestämmelsen är emellertid inte tvingande.

Enligt art. 7. c. och d. kan fördragsslutande stat föreskriva i sin lagstiftning

att detta undantag inte skall gälla, när innehavare av atomanläggning i den

staten är ansvarig i anledning av en transportolycka. Det har emellertid an­

setts att en sådan föreskrift inte bör få medföra en alltför långtgående re­

duktion av det ersättningsbelopp som står till övriga skadelidandes förfo­

gande. Den omständigheten att skada på transportmedel i nationell lag in­

begrips under ansvarigheten får därför enligt art. 7. c. andra punkten inte i

något fall leda till att anläggningsinnehavarens skyldighet att utge ersätt­

ning för andra skador kommer att avse lägre belopp än 5 milj. betalnings-

enheter, dvs. cirka 25 milj. kr.

Atomskadeutredningen föreslog — i likhet med den danska kommittén

och i samförstånd med de finska och norska kommitterade — att den

svenska lagen skulle följa huvudregeln i konventionen och undanta skada

på transportmedel från anläggningsinnehavarens ansvarighet. Promemorie-

förslaget bygger också på denna princip.

Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag har SAS och Svenska

försäkringsbolags riksförbund framfört önskemål om att den svenska lagens

ansvarighetsregler skall utsträckas till att omfatta även skador på transport­

medel.

Denna fråga har kommit i ett nytt läge efter tillkomsten av 1963 års

tilläggskonvention. Denna förändrar väsentligt de övriga skadelidandes

ställning. I de fall då den är tillämplig medför den att de skadelidande vid

en transportolycka kan påräkna full gottgörelse för sina skador även om

ersättning för skador på transportmedlet skall utges ur anläggningsinneha­

varens ansvarsbelopp. Tillgängliga upplysningar ger vid handen att ett

stort antal av EXE As medlemsländer inom en nära framtid kommer att rati­

ficera tilläggskonventionen. Detta innebär, att denna konvention kom­

mer att bli tillämplig på praktiskt taget samtliga olyckor som omfattas av

Pariskonventionen och därmed av den svenska lagen. Hänsynen till de övri­

ga skadelidande kan följaktligen inte längre anföras som skäl mot att låta

lagens ersättningsregler omfatta också skada på transportmedlet.

En reglering som innebär att ansvarigheten omfattar även skada på trans­

portmedel innebär å andra sidan att svenska statsmedel kan komma att

direkt eller indirekt tas i anspråk för ersättning av sådan skada. Om oturen

är framme kan denna belöpa sig till avsevärda summor. Det kan därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

109

hävdas, att skada av denna art liksom skada på »on-site-p roper ty» bör er­

sättas i första hand genom objektförsäkring och att staten i varje fall inte

lagstiftningsvägen bör bindas att ersätta sådan skada på skadeståndsrätts-

lig grund. Nyligen gjorda uttalanden av representanter för den internatio­

nella försäkringsvärlden tyder emellertid på att försäkringsgivarna f. n. inte

är beredda att inrymma atomskaderisker under kaskoförsäkring. Under

sådana förhållanden får man räkna med att transportörerna kommer att

avkräva anläggningsinnehavarna garantier för att de hålls skadelösa för

den händelse en transportolycka medför atomskada på transportmedlet.

Detta kommer i sin tur att tvinga anläggningsinnehavarna att vid sidan av

de obligatoriska försäkringarna enligt Pariskonventionen hålla särskilda

ansvarsförsäkringar för att täcka riskerna för atomskador på transport­

medel. Eu sådan ordning rimmar illa med ett av konventionens väsentliga

syften, nämligen att genom regler om legal ansvarsbegränsning hålla an-

läggningsinnehavarnas kostnader för skadeståndsansvar inom rimliga och

förutsebara gränser.

De statsfinansielia följderna av att skada på transportmedel inbegrips

under anläggningsinnehavarens ansvarighet torde inte böra överdrivas. Med

ett ansvarsbelopp på 50 milj. kr. för anläggningsinnehavaren torde det en­

dast undantagsvis inträffa att det supplerande statsansvaret aktualiseras.

Vidare bör beaktas, att de skador som kan uppkomma på transportmedlet i

allmänhet bara till en del torde bli av karaktären atomskador. Så kan t. ex.

en totalförlust av ett fartyg eller ett luftfartyg endast i undantagsfall orsa­

kas av eu atomolycka ombord.

Avgörande får emellertid enligt min mening anses vara önskemålet att

så långt möjligt uppnå rättslikhet bland de till Paris- och tilläggskonventio-

nerna anslutna staterna. Den europeiska atomenergigemenskapen, Euratom,

har nyligen riktat en rekommendation till de sex medlemsländerna att i

sin nationella atomansvarighet slagstiftning föreskriva att anläggningsinne­

havarens ansvarighet enligt Pariskonventionen skall omfatta också skada på

transportmedel. Vid det tidigare omnämnda expertmötet i december 1966 inom

ENEA uttalade sig representanterna för fem av Euratoms medlemsländer

samt ett flertal av Pariskonventionens övriga signatärmakter till förmån för

denna rekommendation.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter och förhållanden har vid de

fortsatta nordiska överläggningarna enighet nåtts om att anläggningsinne­

havarens ansvarighet enligt de nordiska lagarna bör omfatta även skada

på transportmedlet vid transportolycka. För egen del har jag anslutit mig

till denna uppfattning. Bestämmelsen i 12 § andra stycket i promemorie-

förslaget om undantag för skada på transportmedel har sålunda fått utgå

i nu förevarande förslag. Den har ersatts med en regel i andra stycket av fö­

revarande pragraf av innebörd att när innehavare av atomanläggning i an­

nan konventionsstat är ansvarig för en transportolycka frågan huruvida er­

sättning skall utgå också för skada på transportmedlet avgörs enligt anlägg-

ningsstatens lag.

Föreskriften i konventionen art. 7. c. andra punkten om att ett visst lägsta

belopp alltid skall stå till förfogande för ersättning åt andra skadelidande

har föranlett en motsvarande bestämmelse i 17 § första stycket i förslaget

i anslutning till reglerna om ansvarsbegränsning.

Tredje stycket

Detta lagrum innehåller en hänvisning till 14 § andra stycket i förslaget,

som anger i vad mån ersättning enligt andra skadeståndsregler kan utgå

för atomskador som anläggningsiranehavaren enligt första och andra styc­

kena i förevarande paragraf inte är ansvarig för.

13 §.

Paragrafen innehåller i överensstämmelse med art. 11 i Pariskonventionen

vissa regler om grunderna för skadeståndens beräkning. Den överensstäm­

mer med 13 § i promemorieförslaget och motsvarar 5 § andra stycket i den

provisoriska lagen.

Första stycket

Med hänsyn till de ofta betydande skillnader som föreligger mellan olika

rättssystem i frågor om skadeståndets art, form och omfattning, har Pa­

riskonventionen överlåtit på nationell lag att inom de gränser som kon­

ventionen drar upp reglera hithörande frågor. I överensstämmelse härmed

föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att ersättning enligt

lagen skall bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsregler,

om inte annat föreskrivs i lagen. Hänvisningen avser inte bara lagbestäm­

melser, dvs. i första hand bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, utan också

de rättsregler som har utbildats i praxis, exempelvis i frågan huruvida er­

sättning skall utgå för allmän förmögenhetsskada som inte utgör följ dska­

da i förhållande till person- eller sakskada (direkt tillfogad allmän förmö­

genhetsskada), om ersättning vid invaliditet och dödsfall skall utgå i form

av livränta eller kapitalbelopp samt i fråga om storleken av ersättning för

sveda och värk in. in. Till de frågor som skall regleras enligt allmänna

regler hör också frågan om efterlevandes rätt till skadestånd. I denna del

skall alltså enligt förslaget liksom enligt den provisoriska lagen 6 kap. 4 §

strafflagen tillämpas.

Andra stycket

Enligt den provisoriska lagen skall även frågan om verkan av den skade­

lidandes medvållande bedömas enligt allmänna regler, dvs. 6 kap. 1 § andra

punkten strafflagen. Pariskonventionen innehåller ingen bestämmelse härom,

utan frågan är genom art. It lämnad till reglering genom nationell lag. I

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

in

Wienkonventionen däremot har frågan reglerats genom en delvis tvingande

bestämmelse. Enligt art. IV. 2. får sålunda jämkning på grund av medvål-

lande ske endast om den skadelidande har medverkat uppsåtligen eller ge­

nom grov vårdslöshet. Det är dock ingenting som hindrar att jämknings-

möjligheterna begränsas ytterligare genom nationell lag.

Atomskadeutredningen framhöll i sitt slutbetänkande, att det på detta

område framträdande behovet av skydd för de skadelidande, särskilt i fråga

om personskador, bör medföra att medvållande som endast är ringa inte skall

kunna föranleda jämkning av skadeståndet. Inte minst när det gäller an­

ställda och personer som på annat sätt är verksamma inom anläggningen

skulle det enligt utredningen kunna verka oskäligt, om de genom någon obe­

tydlig försummelse betogs rätten att få full ersättning. Omfattande utred­

ningar rörande den skadelidandes egen andel i skadans uppkomst eller om­

fattning skulle tynga skaderegleringsförfarandet på ett inte önskvärt sätt.

Det är enligt utredningen en naturlig utveckling att de allmänna medver-

kansreglerna uppmjukas på områden där objektivt eller på annat sätt skärpt

skadeståndsansvar betingas av eu verksamhets farliga natur. I 11 § första

stycket i 1962 års förslag tog utredningen i enlighet med dessa överväganden

upp en bestämmelse om att jämkning enligt allmänna regler skall kunna

ske om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande som

inte var ringa. Dessutom innehöll förslaget i 11 § andra stycket en regel om

att skadeståndet kan jämkas när den skadelidande har tagit olovlig befatt­

ning med det skadeorsakande ämnet.

Utredningens synpunkter och förslag vann i allmänhet remissinstanser­

nas gillande. Ett undantag utgjorde dock Svenska försäkringsbolags riks­

förbund, som avstyrkte en särreglering av frågan. Förbundet ifrågasatte

om inte den föreslagna inskränkningen av jämkningsmöjligheten innebar

en alltför genomgripande nyhet för att införas på ett så begränsat område

och om inte reformer av denna art hör anstå tills en allmän översyn av

skadeståndsrättens principer kommer till stånd.

Departementspromemorians förslag upptar i 13 § andra stycket en be­

stämmelse som helt ansluter till art. IV. 2. i Wienkonventionen. Förslaget

saknar däremot motsvarighet till den särskilda jämkningsregeln i 1962 års

förslag för fall av olovlig befallning med det skadeorsakande ämnet. Den­

na regel är enligt promemorian inte förenlig med Wienkonventionen. Pro-

memorieförslaget har på denna punkt lämnats utan erinran under remiss­

behandlingen.

I likhet med atomskadeutredningen anser jag starka skäl tala för att

man just på detta område går långt när det gäller att tillgodose de skade­

lidandes intressen. Jag finner det därför välbetänkt att begränsa möjlighe­

terna alt jämka skadeståndet på grund av den skadelidandes medvållande.

Alt någon allmän översyn av skadeståndsrättens principer ännu inte har

kommit till stånd bör inte hindra en särreglering på elt avgränsat område,

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

112

där man också i andra hänseenden gör betydande avsteg från de allmänna

skadeståndsreglerna.

Den för de skadelidande mycket förmånliga jämkningsregel som Wien-

konventionen innehåller torde vila på överväganden av samma slag som

föranledde atomskadeutredningens förslag att jämkning inte skulle få ske

vid ringa medvållande. Den svenska delegationen vid Wienkonferensen stöd­

de också det förslag som låg till grund för konventionsbestämmelsen. Samma

uppfattning kom till uttryck i det remissyttrande som hovrätten över Skåne

och Blekinge avgav över 1962 års förslag. Vid de fortsatta nordiska över­

läggningarna enades de delegerade från Finland, Norge och Sverige om att

de nationella lagarna bör följa Wienkonventionen på denna punkt, även om

man i dessa länder tills vidare avstår från en anslutning till denna konven­

tion. Jag vill för egen del biträda detta förslag. Det medför också den för­

delen att man slipper göra en inte helt betydelselös saklig ändring i lagen i

samband med en eventuell framtida ratifikation av Wienkonventionen.

Sistnämnda synpunkt talar också för att den särskilda regeln i 1962 års

förslag om möjlighet att jämka skadeståndet när den skadelidande tagit

olovlig befattning med det skadeorsakande ämnet utgår. En sådan regel

torde f. ö. få mycket ringa praktisk betydelse vid sidan av huvudregeln

om jämkning vid medvållande. Den skulle å andra sidan i enstaka fall

kunna leda till resultat som synes mindre väl förenliga med de övervä­

ganden som ligger till grund för huvudregeln. Vid de fortsatta nordiska

överläggningarna har enighet också rått om att regeln bör utgå. Jag har an­

slutit mig till denna mening.

I överensstämmelse med vad jag nu har anfört har i 13 § andra stycket

— som ett undantag från första stycket — i överensstämmelse med pro-

memorieförslaget tagits in en föreskrift om att jämkning av skadestånd

i anledning av medvållande på den skadelidandes sida får äga rum endast

om medverkan till skadan har skett uppsåtligen eller genom grov vårdslös­

het. Jämkningsregeln har utformats så att dess tvingande karaktär fram­

hävs. Därmed har vissa under remissbehandlingen av 1962 års förslag

framförda önskemål tillgodosetts. Formuleringen »medvållande på den ska­

delidandes sida» möjliggör tillämpning av grundsatser om s. k. passiv iden­

tifikation. Svensk rättspraxis har i viss omfattning erkänt passiv identi­

fikation utan stöd av uttryckliga lagbestämmelser, t. ex. i rättsfallet NJA

1955 s. 102, där problemet behandlats i ett särskilt yttrande av justitierådet

Walin. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra om och

under vilka förutsättningar passiv identifikation skall ske på förevarande

område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

14 §.

Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med art. 6. b. och c. i

Pariskonventionen regler om s. k. kanalisation av ansvarigheten till anlägg-

Kungi. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

113

ningsinnehavaren, dvs. upphävande av skadeståndsansvar enligt andra än

lagens regler. Den överensstämmer väsentligen med 14 § i promemorieför-

slaget och har sin motsvarighet i 9 § första stycket i den provisoriska lagen.

Den s. 1c. lcanalisationsprincipen utgör en av de grundläggande princi­

perna i de internationella fördragen på förevarande område. Den har för

vår del redan godtagits i den provisoriska lagen. Rörande de närmare över­

väganden som bär upp kanalisationsbestämmelserna i Pariskonventionen

och i den provisoriska lagen får jag hänvisa till vad jag anförde i prop.

1960: 140 med förslag till provisorisk atomansvarighetslag (s. 15 f.).

Enligt Pariskonventionen i dess ursprungliga lydelse gällde kanalisations-

principen bara beträffande skada som omfattas av konventionens er­

sättningsbestämmelser. Kanalisationsregeln i art. 6. b. var visserligen ge­

nerellt avfattad och uteslöt enligt sin lydelse undantagslöst ansvarighet för

annan än anläggningsinnehavaren för »skada i följd av atomolycka». Man

torde emellertid vid bestämmelsens tillkomst ha utgått från att den åt­

minstone i stort sett skulle gälla bara i fråga om skador för vilka anlägg­

ningsinnehavaren var ansvarig enligt konventionen. Ersättningsanspråk en­

ligt allmänna skadeståndsregler kunde således väckas mot såväl anlägg­

ningsinnehavaren som annan person i anledning av atomskada, för vilken

anläggningsinnehavaren inte var ansvarig. Det gällde exempelvis skada på

»on-site-property» och skada i anledning av atomolycka som hade upp­

kommit i följd av krigshandling eller liknande handling eller av en allvarlig

naturkatastrof. Vår provisoriska lag följer liksom atomskadeutredningens

förslag år 1962 den ursprungliga konventionstexten på denna punkt.

I samband med 1964 års revision av Pariskonventionen infördes emeller­

tid i art. 6. c. vissa regler om undantag från kanalisationsprincipen, vari­

genom läget förändrades något. Enligt undantagsbestämmelserna i art.

6. c. i. 1. skall i fråga om skada orsakad av atoinolycka, som är en följd av

krigshandling och liknande handling eller av en allvarlig naturkatastrof

av osedvanlig art, liksom när det gäller skada på atomanläggningen och på

s. k. »on-site-property» eller på transportmedlet vid transportolycka, ersätt­

ningsanspråk kunna riktas mot fysisk person som har vållat skadan uppsåt-

ligen, under förutsättning att anläggningsinnehavaren på grund av reglerna

i art. 3. a. ii. 1. och 2. resp. art. 9. inte är ansvarig för skadan enligt konven­

tionen. Enligt art. 6. c. i. 2. skall vidare kanalisationsbestämmelserna inte

inverka på ansvarigheten för den som vederbörligen har bemyndigats att

driva en reaktor ingående i ett transportmedel, när det gäller sådan skada

genom en atomolyclca som anläggningsinnehavaren inte är ansvarig för

enligt art. 4. a. iii. eller d. iii. Slutligen skall enligt art. 6. c. ii. innehavaren av

en atomanläggning kunna göras ansvarig enligt andra än konventionens

regler för sådan skada på transportmedel som enligt art. 3. a. ii. 2. inte om­

fattas av hans ansvarighet enligt konventionen. Sistnämnda bestämmelse

utsäger i övrigt uttryckligen, att innehavaren av en atomanläggning inte är

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ansvarig enligt andra bestämmelser än dem som innefattas i konventionen

för skada som har orsakats av en atomolycka.

Efter införandet av bestämmelserna i art. 6. c. torde det inte längre råda

någon tvekan om att kanalisationsregeln i art. 6. b. skall tolkas enligt sin

lydelse, dvs. att — med de inskränkningar som följer av art. 6. c. — ansva­

righet enligt andra än konventionens regler över huvud inte kan inträda

i anledning av en atomolycka, på vilken konventionen är tillämplig.

Första och andra styckena

Vid överförande av konventionens kanalisationsregler till den svenska

lagen har valts en annan lagstiftningsmetod än den som har kommit till an­

vändning i konventionen. I förevarande paragraf har sålunda tagits upp

två från varandra fristående kanalisationsbestämmelser i stället för en ge­

nerell kanalisationsregel med därtill knutna undantagsbestämmelser. I första

stycket ges sålunda en regel om kanalisation av ansvarigheten för skador

som omfattas av ersättningsbestämmelserna i den svenska lagen eller i

annan konventionsstats lag, dvs. skador för vilka anläggningsinnehavaren i

princip är ersättningsskyldig. I andra stycket åter regleras frågan om an­

svarighet enligt andra skadeståndsregler för sådana atomskador som an­

läggningsinnehavaren enligt särskilda undantagsbestämmelser i lagen —

eller i annan konventionsstats lag — inte är ansvarig för. Det gäller här

dels skada genom atomolycka, som är en följd av krigshandling e. 1. eller

av allvarlig naturkatastrof (11 §), dels skada på atomanläggningen och

på s. k. »on-site»property» och dels skada på det atomsubstansförande

transportmedlet vid transportolyckor i sådana fall då anläggningsinne­

havaren på grund av föreskrift i anläggningsstatens lag inte är ansvarig för

sådan skada (12 § andra stycket).

Begränsningen i första stycket till skador som omfattas av lagens ersätt­

ningsbestämmelser medför att någon särskild undantagsbestämmelse mot­

svarande art. 6. c. i. 2. i Pariskonventionen inte är behövlig.

Eftersom enligt konventionens regler om tillämplig lag den svenska atom­

ansvarighetslagen kan bli tillämplig även då innehavare av atomanlägg­

ning i annan konventionsstat är ansvarig för atomskada, måste kanalisa-

tionsprincipen i den svenska lagen gälla med avseende på såväl innehavare

av anläggning här i landet som innehavare av anläggning i annan konven­

tionsstat. Vidare måste kanalisationsregeln gälla för det fall att talan om

ersättning för atomskada mot innehavare av atomanläggning inom konven-

tionsområdet enligt konventionen skall prövas enligt lagen i annan kon­

ventionsstat. Annars skulle i ett sådant fall talan kunna föras här i landet

mot t. ex. en svensk leverantör under åberopande av allmänna skadestånds­

regler. Bestämmelsen i första stycket, att anspråk på ersättning för atom­

skada inte kan göras gällande mot annan än anläggningsinnehavaren (eller

dennes försäkringsgivare), har därför utformats så att den dels är till­

115

lämplig både då den ansvarige innehavarens anläggning ligger i Sverige och

då anläggningen ligger i annan konventionsstat, dels gäller oavsett om inne­

havarens ansvarighet skall bedömas enligt den svenska atomansvarighets­

lagen eller enligt motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat.

Anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet avser enligt första stycket

bara »atomskada som omfattas av ersättningsbestämmelserna i denna lag

eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat». Om det inte finns

någon anläggningsinnehavare som är ansvarig enligt konventionens regler

— olyckan har t. ex. inträffat utanför svenskt område under transport av

atomsubstans mellan två icke-konventionsstater — gäller kanalisationsregeln

lika litet som andra bestämmelser i lagen. Det bör vidare anmärkas, att

skada som orsakas av radioisotoper omfattas av lagens ersättningsbestäm­

melser endast om isotoperna vid olyckstillfället befann sig i en atomanlägg­

ning.

Enligt 16 § första punkten skall i vissa fall skador som inte direkt om­

fattas av lagens ersättningsbestämmelser likväl vid lagens tillämpning be­

handlas som atomskada. Sådana skador kommer då också att omfattas

av kanalisationsregeln i förevarande lagrum. I 16 § andra punkten före­

skrivs emellertid, att regeln i första punkten inte skali leda till inskränk­

ning i den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än

den enligt lagen ansvarige anläggningsinnehavaren för skada i följd av

sådan joniserande strålning som inte omfattas av lagen. Regeln innefattar

således ett undantag från nu förevarande kanalisationsbestämmelser. En

erinran om undantaget har för tydlighetens skull tagits in i första stycket.

Ivanalisationsprincipen har dikterats av ett behov att bereda bl. a. dem

som levererar material till atomanläggningar skydd mot risken att bli an­

svariga för skador i anledning av fabrikationsfel o. 1. Detta behov framträder

även beträffande s. k. sena skador och är över huvud taget oberoende av

om anläggningsinnehavarens ansvarighet alltjämt kan göras gällande eller

inte. Att anspråket mot anläggningsinnehavaren har preskriberats bör såle­

des inte föranleda, att den skadelidande i stället kan vända sig mot en leve­

rantör eller annan person som enligt allmänna regler skulle kunna göras

ansvarig för skadan. Detta torde emellertid utan uttrycklig regel följa av hu­

vudregeln i första stycket, vilken som nämnts talar om skada »som omfat­

tas av ersättningsbestämmelserna i denna lag», inte t. ex. om skada för

vilken anläggningsinnehavaren är ansvarig.

Av skäl motsvarande dem som har föranlett en hänvisning i första

stycket till lagen i annan konventionsstat har i andra stycket första punk­

ten uttryckligen hänvisats till sådana bestämmelser i annan konventions-

stats lag som motsvarar 11 och 12 §§ i den svenska lagen.

För t³^dlighetens skull bör framhållas, att föreskrifterna i andra stycket

första punkten givetvis gäller även i fråga om skador på s. k. »on-site-

property» och transportmedel som ägs av anläggningsinnehavaren själv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

116

Bestämmelsen i andra stycket första punkten går såtillvida längre än en

kanalisationsregel i vanlig mening, att den upphäver allt skadeståndsan­

svar med undantag bara för det ansvar som grundas på uppsåtligt hand­

lande. I den mån en sådan regel leder till att de skadelidande ställs helt

utan möjlighet att få ersättning, kan den givetvis inge betänkligheter. Vad

beträffar skador till följd av krigshandlingar e. 1. samt naturkatastrofer är

det tydligt att regeln saknar praktisk betydelse, eftersom ett civilrättsligt

ansvar knappast kan komma i fråga i sådana fall. I övrigt gäller det bär

sådana egendomsskador mot vilka ekonomiskt skydd kan beredas genom

objektförsäkring. Så torde ske redan nu. Den föreslagna regleringen medför

därför väsentligen inte annan förändring än att försäkringsgivarna tvingas

acceptera mer långtgående begränsningar i sin regressrätt än som följer av

nu gängse försäkringsvillkor.

Den tidigare omnämnda konventionsbestämmelsen i art. 6. c. ii. lämnar

åt nationell lag att bestämma i vilken omfattning och enligt vilka grun­

der anläggningsinnehavaren vid en transportolycka skall kunna göras an­

svarig enligt andra skadeståndsregler för sådan skada på transportmedlet

som han inte är ansvarig för enligt konventionen. Bestämmelsen får ingen

betydelse när innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig, eftersom an-

läggningsinnehavarens ansvarighet enligt förslaget skall omfatta också ska­

dor på transportmedlet. Men frågan måste regleras med tanke på fall när

svensk lag blir tillämplig i fråga om en olycka för vilken innehavare av

anläggning i annan konventionsstat är ansvarig. Ett obegränsat allmänt

skadeståndsansvar för anläggningsinnehavaren i sådant fall kan bli betung­

ande för honom och tvinga honom att skydda sig genom kompletterande

ansvarsförsäkring. Emellertid har anläggningsinnehavaren i princip möjlig­

het att genom avtalsklausuler begränsa sin ansvarighet. Med hänsyn främst

härtill synes det naturligt att inte lagstiftningsvägen införa någon inskränk­

ning i hans ansvarighet. I andra stycket andra punkten har därför gjorts

undantag för nu nämnda fall från den kanalisationsprincip som har kom­

mit till uttryck i första punkten och som avser även skada på transport­

medlet vid transportolyckor.

Konventionen och lagförslaget avser endast utomobligatoriskt skade­

ståndsansvar. Kanalisation gäller därför inte gentemot den som på kon-

traktsrättslig grund kan göras ansvarig för atomskada. Utan hinder av

kanalisationsprincipen kan således ett kontraktsrättsligt ansvar för annan

än anläggningsinnehavaren bestå vid sidan av dennes ansvarighet enligt

lagen. Huruvida den som svarar för skadan på kontraktsrättslig grund skall

äga rätt till regress mot anläggningsinnehavaren, får bedömas med ledning

av allmänna grundsatser om regress mellan flera ersättningsskyldiga. I

praktiken blir nog frågan sällan aktuell, eftersom man kan utgå från att

de skadelidande i första hand vänder sig mot anläggningsinnehavaren,

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

vilkens ansvarighet ju är täckt av obligatorisk försäkring eller annan sä­

kerhet.

Tredje stycket

Av hänsyn till gällande internationella fördrag på transportområdet har

det ansetts nödvändigt att göra vissa undantag från kanalisationsprinci-

pen för skadeståndsanspråk som riktas mot en transportör och som grun­

das på sådana fördrag. Dessa äldre konventioner kan inte utan stort be­

svär ändras — i varje fall är det en fråga på lång sikt. Med denna utgångs­

punkt har en särskild undantagsbestämmelse tagits upp i art. 6. b. i Paris­

konventionen. Huvudregeln om kanalisation av ansvarigheten skall enligt

denna föreskrift inte inverka på tillämpningen av internationella konven­

tioner på transportområdet, vilka var i kraft eller öppna för underteck­

nande, ratifikation eller anslutning senast när Pariskonventionen öppnades

för undertecknande den 29 juli 1960. De viktigaste hithörande konventio­

nerna är Brysselkonventionerna om fartygssammanstötning 1910, om ko-

nossement 1924 och om begränsning av redaransvaret 1924 och 1957, Rom­

konventionen om ersättning för markskador orsakade av flygtrafik 1952

samt Warszawakonventionen om luftbefordran 1929 i dess ursprungliga

eller genom 1955 års Haag-protokoll reviderade lydelse.

Hänsynen till de speciella förhållandena på transportområdet har föran­

lett undantag från kanalisationsprincipen redan i vår provisoriska lag

(9 § första stycket). Undantaget har dock där fått ett mera vidsträckt

omfång än som direkt betingas av de folkrättsliga förpliktelser som följer

av de nämnda konventionerna. Enligt den provisoriska lagen gäller näm­

ligen undantaget generellt vid atomolyckor under begagnande av transport­

medel och inte bara beträffande den ansvarighet för transportören som

kan grundas på ett internationellt fördrag. Vid en anslutning till Paris­

konventionen måste emellertid undantagsregeln begränsas att gälla trans­

portörs ansvarighet enligt internationellt fördrag på transportväsendets

område.

Enligt en av bl. a. Norge och Sverige gjord reservation till konventionen

får dock undantag göras också för fraktföraransvar som grundas på be­

stämmelser i nationell lag, vilka i huvudsak motsvarar bestämmelserna i

sådant internationellt fördrag som avses i konventionens undantagsbestäm­

melse (»equivalent provisions»). Härmed avses främst sådana nationella

bestämmelser genom vilka reglerna i en transportkonvention har utsträckts

att gälla i förhållande till stat som inte har biträtt konventionen. Reserva­

tionen kan också utnyttjas av en stat som inte har biträtt transportkonven­

tionen men genom nationell lagstiftning har infört ansvarighetsregler som

väsentligen bygger på och överensstämmer med konventionen. För Sveriges

del får reservationen betydelse beträffande luftbefordringsansvaret. 1937 års

luftbefordringslag och 9 kap. luftfartslagen bygger på den av Sverige bi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

117

118

trädda Warszawakonventionen resp. 1955 års Haagprotokoll men har till

skillnad från konventionen gjorts tillämpliga också på lufttransport mellan

Sverige och stat som inte har biträtt Warszawakonventionen.

t anslutning till den nu berörda undantagsregeln i art. 6. b. i Pariskon­

ventionen och den nyssnämnda reservationen tog atomskadeutredningen i

1962 års förslag (12 § andra stycket) upp en motsvarande föreskrift om

undantag från kanalisationsbestämmelsen. Med anledning av att det i vissa

remissyttranden över 1962 års förslag ifrågasatts, om denna undantagsregel

är nödvändig och om den bör behållas, vill jag framhålla att det över hu­

vud taget inte torde vara möjligt att genomföra kanalisationsprincipen

inom tillämpningsområdet för vissa konventioner på transportväsendets

område utan att komma i konflikt med de folkrättsliga förpliktelser som

följer av dessa fördrag. En stat som vill ansluta sig till Pariskonven­

tionen blir f. ö. därigenom bunden att i sin lagstiftning införa en bestäm­

melse motsvarande konventionens undantagsregel. Dennas praktiska bety­

delse torde dock bli ringa. Man bar anledning räkna med att de skade­

lidande under alla förhållanden i första hand vänder sig mot anläggnings-

innehavaren, som ju är ansvarig på objektiv grund, har ett högt ansvars­

belopp och är underkastad försäkringsplikt. Efter band som konventionerna

på transportområdet underkastas revision torde dessutom generella un­

dantag för atomskador komma att göras i dessa konventioner. Så har redan

skett vid 1961 års revision av Bernkonventionerna om befordran på järn­

väg (C1M och CIV). Vid 1967 års diplomatiska sjörättskonferens i Bryssel

har vidare antagits en tilläggsbestämmelse om motsvarande undantag i

1924 års konossementskonvention.

På grundval av nu redovisade överväganden har i överensstämmelse med

promemorieförslaget i 14 § tredje stycket tagits in undantagsbestämmel­

ser av innehåll, att det beträffande ansvarighet under transport av atom­

substans eller i övrigt i följd av begagnande av fartyg eller annat transport­

medel skall utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena

tillämpas vad som följer av internationellt fördrag, vilket var i kraft

eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli

1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag (första punkten)

samt att Kungl. Maj :t kan förordna att detsamma skall gälla i fråga om

annan bestämmelse i konventionsstats lag som i huvudsak motsvarar före­

skrift i sådant fördrag (andra punkten). Undantaget från kanalisations­

principen omfattar sålunda — liksom i den provisoriska lagen — inte

bara fall av atomskada under transport av atomsubstans utan också de

fall då atomskada i övrigt uppkommer i följd av begagnande av transport­

medel. Beträffande konventioner på transportväsendets område som av­

slutats efter den 29 juli 1960 förutsätts, att en anpassning sker till atom­

ansvarighetskonventionen, i regel genom att ett generellt undantag för

atomskada tas in i vederbörande konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

119

De! undantag från kanalisationsprincipen som sålunda betingas av vissa

internationella transportkonventioner bör inte medföra någon rubbning i

grundsatsen, att ansvaret slutligen skall drabba anläggningsinnehavaren.

Pariskonventionen innehåller också i art. G. d. en bestämmelse om rätt för

transportör att utöva regressrätt mot den ansvarige anläggningsinnehava­

ren. En motsvarighet till denna bestämmelse har i det föreliggande lagför­

slaget tagits upp i 15 § första stycket.

Fjärde stycket

För fullständighets skull har som ett fjärde stycke i paragrafen tagits in

en erinran om de bestämmelser om ersättning av statsmedel som finns i

28—35 §§ i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

15 §.

Paragrafen innehåller i överensstämmelse med art. 6. d. och e. i Paris­

konventionen regler om rätt till återkrav mot anläggningsinnehavare för

den som utgivit ersättning för atomskada. Paragrafen överensstämmer

väsentligen med 15 § i promemorieförslaget och motsvarar 9 § andra styc­

ket i den provisoriska lagen.

Första stycket

Enligt art. 6. d. i Pariskonventionen äger den som nödgats utge ersätt­

ning för atomskada på grund av fördrag eller bestämmelser som avses i

art. 6. b. eller på grund av lagstiftning i stat vilken ej tillträtt Pariskon­

ventionen inträda i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare

som svarar för skadan enligt konventionen. Att återkravsrätt tillagts även

den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt lagstiftning i

icke-konventionsstat beror på att man inte ansett det finnas skäl att låta

anläggningsinnehavaren undgå ansvarighet enbart på den grund att den

skadelidande valt att väcka talan i en icke-konventionsstat — t. ex. mot en

leverantör — under åberopande av den statens lag.

Konventionens regel om rätt att inträda i skadelidandes rätt mot anlägg­

ningsinnehavaren (s. k. subrogationsrätt) gäller således till förmån för den

som har ålagts ersättningsskyldighet på grund av sådana internationella

transportkonventioner som avses i 14 § tredje stycket i nu föreliggande för­

slag eller på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat. 15 § första stycket

i promemorieförslaget följer konventionstexten på denna punkt. För sådan

atomolycka under transport över svenskt område, t. ex. mellan icke-konven-

tionsstater, som avses i 7 § tredje stycket i förevarande förslag bör emeller­

tid rätt till subrogation tillkomma även den som har ålagts att utge skade­

ersättning på grund av bestämmelser i annan konventionsstats lag. Efter­

som ett sådant skadefall inte omfattas av Pariskonventionens bestämmel­

ser, är konventionsstaterna inte skyldiga att tillämpa några kanalisations-

120

bestämmelser i sådant fall. Det är följaktligen tänkbart att annan än den

som fått tillstånd till transporten enligt den svenska atomenergilagen blir

dömd att betala ersättning enligt lagstiftningen i en konventionsstat. Antag

att innehavaren av en atomanläggning i en icke-konventionsstat har fatt

tillstånd enligt atomenergilagen att utföra en transport över svenskt om­

råde till annan icke-konventionsstat och att en olycka inträffar inom

svenskt område med skador i Norge som följd samt att Norge har tillträtt

Pariskonventionen. Om fraktföraren av norsk domstol åläggs ersättnings­

skyldighet för skadorna i Norge, bör han äga rätt att återkräva ersättningen

av den som innehar tillstånd till transporten enligt atomenergilagen, även

om den skadelidande inför de norska domstolarna inte har kunnat åberopa

en sådan transportkonvention som avses i Pariskonventionens regler om un­

dantag från kanalisationsprincipen.

I anslutning till art. 6. a. men med iakttagande av vad nu sagts har i första

stycket första punkten av förevarande paragraf tagits upp bestämmelse,

att den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag

eller bestämmelser som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lag­

stiftning i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den an-

läggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna lag. I förhållande

till 15 § första stycket i promemorieförslaget har den ändringen gjorts att

orden »lagstiftning i stat vilken ej tillträtt Pariskonventionen» ersatts med

»lagstiftning i främmande stat». Detta innebär, att subrogationsregeln en­

ligt sin lydelse kommer att omfatta också det fallet att annan än den an­

svarige anläggningsinnehavaren har ålagts ersättningsskyldighet av domstol

i en konventionsstat i anledning av en atomolycka som omfattas av Paris-

konventionen. De tvingande kanalisationsbestämmelserna i konventionen

utgör emellertid hinder mot att sådan dom meddelas — om den inte grun­

dar sig på en sådan transportkonvention som nyss nämnts. I praktiken kom­

mer därför subrogationsregeln i den svenska lagen att sakna praktisk be­

tydelse för andra fall än dem som avses i 7 § tredje stycket och 14 § tredje

stycket. Om emellertid domstol i annan konventionsstat skulle i strid mot

kanalisationsreglerna ålägga annan än den ansvarige anläggningsinnehava­

ren ersättningsskyldighet, blir subrogationsregeln tillämplig. Detta står helt

i överensstämmelse med Pariskonventionen och leder sakligt till ett riktigt

resultat.

Det kan tänkas att den skadelidandes talan mot transportör handläggs

av domstol i annan konventionsstat än den vars domstolar därefter skall

pröva transportörens regressanspråk mot anläggningsinnehavaren. Det mås­

te då förutsättas, att den reservation som bl. a. Sverige har gjort för

»equivalent provisions» respekteras i övriga konventionsstater. Om t. ex.

SAS i enlighet med den svenska lagens regler om »equivalent provisions»

av svensk domstol förpliktas utge ersättning för en atomskada som har upp­

kommit vid atomolycka i samband med luftbefordran i Västtyskland, får

Kiingl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

121

konventionen anses medföra rätt för flygbolaget att göra regressrätt gällan­

de vid tysk domstol enligt den tyska atomansvarighetslagen mot den anlägg-

ningsinnehavare som är ansvarig för skadan enligt konventionen.

Äterkravsrätt enligt första punkten kan göras gällande, så snart anlägg-

ningsinnehavaren svarar för skadan enligt svensk lag. Även om anläggnings-

innehavarens ansvarighet på grund av reglerna i 3 och 4 §§ skulle sträcka

sig längre än som följer av huvudregeln i konventionen art. 2., skall alltså

första stycket tillämpas.

I första stycket andra punkten tas den särskilda återkravsregel upp som

jag har berört vid behandlingen av 3 § tredje stycket i förslaget. Enligt and­

ra punkten av sistnämnda lagrum kan Kungl. Maj :t beträffande viss icke-

konventionsstat förordna att ersättning för atomskada som uppkommer i

den staten inte skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma

stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Av hänsyn till existe­

rande konventioner på transportväsendets område har emellertid i andra

punkten av nämnda lagrum föreskrivits att sådant förordnande inte leder

till inskränkning i ansvarighet som grundas på sådant av Sverige tillträtt

internationellt fördrag som avses i 14 § tredje stycket. Undantagsregeln

innebär, att även om förordnande med stöd av 3 § tredje stycket första punk-

ten har meddelats beträffande en viss icke-konventionsstat, svensk domstol

i ett givet fall kan komma att ålägga en redare eller annan transportör att

ersätta atomskada som uppkommit i den staten. Eftersom förordnandet

medför att innehavare av atomanläggning inte är ansvarig för sådan skada,

även om olyckan bär inträffat i Sverige, kommer ersättningen att slutligen

stanna på redaren. Som jag har anfört vid 3 § rimmar dock ett sådant re­

sultat inte väl med de överväganden som ligger till grund för kanalisations-

principen. Transportören bör därför ha rätt att återkräva ersättningen av

den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnan­

det inte hade meddelats.

I enlighet med det sagda föreskrivs i första stycket andra punkten av fö­

revarande paragraf, att om ersättningen avser skada som omfattas av ett

med stöd av 3 § första stycket meddelat förordnande, den ersättningsskyl-

dige äger återkräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle

ha svarat för skadan, om förordnandet ej meddelats. Även denna återkravs-

räft bygger på en subrogationsprincip. Den återkravsberättigade kan således

inte få bättre rätt mot anläggningsinnehavaren än den skadelidande skulle

ha haft om anläggningsinnehavaren varit ersättningsskyldig i förhållande

till honom.

Andra stycket

Det har under konventionsarbetet ansetts påkallat att ge den som driver

verksamhet i eu konventionsstat ett längre gående skydd mot risken att

slutligen drabbas av skadeståndsansvar för atomskada som är en följd av

atomenergiverksamhet i konventionsstat. I art. 6. e. i konventionen före­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

skrivs därför, att om någon som har sitt huvudkontor (»principal place of

business») i konventions stat eller någon som är anställd hos sådan person

på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat har nödgats utge ersättning

för atomskada för vilken innehavare av anläggning i lconventionsstat endast

på grund av reglerna i konventionsstaternas nationella lagstiftning om be­

gränsning av det geografiska tillämpningsområdet inte kan göras ansvarig,

den skadeståndsskyldige likväl skall i viss utsträckning ha regressrätt mot

den anläggningsinnehavare som med bortseende från nyssnämnda regler

skulle ha svarat för skadan. Regeln gäller utan inskränkning i fråga om

dels skada i följd av atomolycka i atomanläggning i konventionsstat, dels

skada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans mellan an­

läggningar i konventionsstater och dels skada i följd av atomolycka som i

annat fall än under transport inträffar utanför atomanläggning. När det

däremot gäller skada som uppkommer under transport mellan konventions­

stat och icke-konventionsstat gäller regressrätten bara beträffande skada i

följd av olycka som inträffar efter det att atomsubstansen har lastats på

det transportmedel varmed ämnet förts från den främmande staten resp.

innan den har lossats från det transportmedel varmed den har förts till den

utomstående staten. Skälet till denna begränsning är att det inte bör komma

i fråga att beträffande transportolyckor — vare sig direkt eller indirekt —

göra en anläggningsinnehavare ansvarig i vidare mån än han har möjlighet

att öva inflytande på transportens utförande.

En mot nu berörda konventionsbestämmelse svarande regressregel har

tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. I fråga om den redaktio­

nella utformningen anfördes under remissbehandlingen av 1962 års förslag

vissa synpunkter av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Förbundet

förordade, att det i förslaget använda men för svenskt språkbruk något

främmande uttrycket »någon som har sitt huvudkontor här i riket» skulle

ersättas med »någon som har sitt hemvist här i riket». Enligt förbundet

brukar visserligen uttrycket »hemvist» inte användas beträffande juridisk

person, men enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken skall som hemvist för

juridisk person gälla den ort där styrelsen har sitt säte eller förvaltningen

förs.

Riksförbundets synpunkter är i och för sig värda beaktande. Från de öv­

riga nordiska ländernas sida har emellertid betonats det angelägna i att

de nordiska lagarna på denna punkt ansluter så nära som möjligt till kon-

ventionstexten. Överensstämmelse mellan de nordiska lagarna torde knap­

past kunna uppnås, om den svenska texten använder ordet »hemvist». Med

hänsyn härtill och då bestämmelsens praktiska betydelse torde bli ringa, har

jag stannat för att på denna punkt följa terminologin i 1962 års förslag.

Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att med ledning av allmänna

regler, bl. a. på associationsrättens område, närmare bestämma innebörden

av begreppet »huvudkontor».

Den föreslagna bestämmelsen innebär i enlighet härmed följande. Om

123

någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan stat vilken tillträtt

Pariskonventionen eller någon som är anställd hos sådan person nödgats

utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av be­

stämmelserna i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, kan

han återkräva skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bort­

seende från nämnda bestämmelser skulle ha svarat för skadan, varvid

första stycket första punkten äger motsvarande tillämpning. Har skadan

uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i stat som ej

tillträtt Pariskonventionen, gäller dock den avsändande anläggningsinne-

havarens ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från det trans­

portmedel varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit

under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, inträder den

mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet inte förrän substansen las­

tats på det transportmedel varmed det sändes från den främmande staten.

Att anläggningsinnehavaren sammanlagt inte svarar för högre belopp än

den ansvarssumma som gäller för honom enligt lagen i anläggningsstaten

följer av hänvisningen i 17 § första stycket till nu förevarande paragraf.

Hänvisningen i andra stycket första punkten till första stycket har gjorts

för att framhäva att återlcravsrätten har karaktär av en så att säga hypo­

tetisk subrogationsrätt, dvs. en rätt att kräva åter högst det belopp som

den skadelidande skulle ha kunnat få, om vederbörande anläggningsinne­

havare hade varit ansvarig för skadan gentemot honom.

Det finns inget utrymme för tillämpning av bestämmelserna i andra

stycket av denna paragraf i de fall som avses i 7 § tredje stycket, dvs. när

det gäller transport av atomsubstans över svenskt territorium mellan icke-

konventionsstater. Ersättningsreglerna i 7 § tredje stycket första punkten

gäller enligt sin lydelse bara i fråga om atomolyckor som inträffar i Sverige.

Innehavaren av tillståndet till transporten skall enligt 7 § tredje stycket

andra punkten vid tillämpning av lagen likställas med innehavare av atom­

anläggning i Sverige. Lagens ersättningsbestämmelser är vidare enligt 3 §

andra stycket tillämpliga beträffande samtliga skador utan geografisk be­

gränsning, när atomolyckan har inträffat i Sverige och innehavare av här

belägen atomanläggning är ansvarig. Följaktligen kan situationer av den

art som avses i andra stycket av nu förevarande paragraf över huvud inte

uppkomma i de fall som avses i 7 § tredje stycket.

Tredje stycket

Enligt vissa konventionsbestämmelser (art. 6. f.) äger den ansvarige

anläggningsinnehavaren själv regressrätt i begränsad omfattning. Bl. a. fö­

religger regressrätt mot den som har orsakat skadan uppsåtligen. Dessa reg­

ler har i lagförslaget tagits upp i 20 §. Det är uppenbart, att den som bär

regressansvar mot anläggningsinnehavaren inte själv kan äga rätt till

regress mot denne. En erinran härom har gjorts i sista stycket av förevar an­

de paragraf.

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

16 §.

Paragrafen grundar sig på art. 3. b. i Pariskonventionen och innehåller

en bestämmelse om tillämpning av ansvarighetsreglerna för atomskada på

annan skada som inträffar samtidigt med atomskada. Den överensstämmer

med 16 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska

lagen.

Det kan inträffa att en atomolycka i förening med en händelse som inte är

att anse som en atomolycka, exempelvis en explosion, på en gång ger upp­

hov dels till vad som enligt konventionen utgör »skada i följd av atom­

olycka» (atomskada), dels till »konventionell» skada, dvs. skada i följd av

annan händelse än atomolycka, samt att skador av dessa båda slag samtidigt

drabbar eu och samma person eller samma egendom, utan att det i efter­

hand är möjligt att med säkerhet särskilja skadorna. Ett praktiskt inte

betydelselöst fall är vidare, att vid en atomolycka under transport av atom­

substans till eller från konventionsstat också atomsubstans som var under

transport mellan icke-konventionsstäter har medverkat till de uppkomna

skadorna och att det inte är möjligt att särskilja de skador som härrör från

de olika partierna atomsubstans. Det kan vara fråga om transport av flera

partier på ett och samma transportmedel eller om en kollision mellan två

atomsubstansförande transportmedel. En liknande situation kan uppkomma

vid kollision mellan ett fartyg som för last av atomsubstans samt ett atom­

fartyg. I sådana fall är samtliga skador att anse som atomskador enligt de

givna definitionerna i konventionen, men skadorna omfattas av konventio­

nen bara i den mån de har orsakats av atomsubstans som kom från eller

hade sänts till atomanläggning i konventionsstat.

I samtliga nu berörda fall skulle det uppenbarligen vara orimligt att

begära bevisning från de skadelidandes sida om att eller i vilken omfattning

skadorna verkligen härrör från det eller de ämnen som omfattas av kon­

ventionen. För att befria de skadelidande från en beAisbörda som i vissa

fall skulle bli orimligt betungande och många gånger praktiskt omöjlig att

fullgöra har i Pariskonventionen efter förebild från Wienkonventionen in­

förts en särskild bestämmelse till de skadelidandes förmån. Den innebär att

i den mån skador av skilda slag inte tillförlitligen kan särskiljas, även så­

dan skada som inte är att hänföra till atomskada (skada orsakad av atom­

olycka) i teknisk mening likväl skall anses som atomskada.

En konsekvens av denna regel är att konventionens ersättningsbestämmel­

ser blir tillämpliga i sin helhet beträffande dessa skador. Sålunda kommer

bl. a. kanalisationsreglerna att gälla, och anläggningsinnehavarens rätt att

utöva regress blir starkt beskuren. De skadelidandes intressen motiverar

dock inte att dessa regler upprätthålls undantagslöst. Det kan tvärtom vara

till de skadelidandes förmån att de har kvar möjligheten att rikta ersätt­

ningsanspråk enligt andra skadeståndsregler mot annan än anläggnings-

innehavaren. Och en rätt för denne att av en tredje man som är ansvarig

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

125

enligt sådana regler kräva åter vad han har utgivit för »konventionella»

skador kan bara i undantagsfall tänkas inverka menligt på de skadelidan­

des möjligheter att få full ersättning för sina skador. Riskfördelningssyn-

punkter motiverar inte heller att anläggningsinnehavaren svarar slutligt för

andra skador än sådana som står i ett direkt samband med de risker som

typiskt sett är förenade med atomenergiverksamheten i hans anläggning.

Dessa synpunkter har föranlett vissa undantagsregler i konventionen. Det

har synts naturligt, att den som skulle vara ansvarig enligt andra skade­

ståndsregler för sådan skada som orsakas av joniserande strålning men som

inte omfattas av konventionen inte skall kunna få sitt ansvar övervältrat på

anläggningsinnehavaren med hjälp av kanalisations- och regressreglerna.

Främst har man haft i tankarna de fall då atomsubstans som inte omfattas

av konventionen — t. ex. atombränsle i en atomfartygsreaktor — har med­

verkat till skadornas uppkomst. Det har ansetts självklart att ansvaret i

ett sådant fall slutligt bör drabba innehavaren av atomfartyget. I konven­

tionen har därför tagits in en undantagsregel av innebörd, att en tillämp­

ning av huvudregeln om att annan skada än atomskada skall likställas med

atomskada inte skall inverka på den ansvarighet som kan åvila annan än

anläggningsinnehavaren för skada av nyss angivet slag enligt andra än kon­

ventionens regler.

I lagförslaget har huvudregeln om att vissa skador skall likställas med

atomskada tagits upp i 16 § första punkten. Bestämmelsen har utformats

under beaktande av att lagens definitioner av atomskada och atomolycka

är byggda på Wienkonventionen. Den innebär sålunda, att om någon på en

gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning enligt lagen, och

annan skada, lagens bestämmelser om ansvarighet för atomskada tillämpas

på samtliga skador, om det råder sådant samband mellan skadorna att de

inte kan tillförlitligen särskiljas. Formuleringen »atomskada vilken medför

rätt till ersättning enligt denna lag» betingas av att skada som inte omfattas

av lagens ersättningsbestämmelser enligt lagförslaget likväl kan vara att

definitionsmässigt hänföra till atomskada.

Uttrycket »icke kan tillförlitligen särskiljas» är en översättning från

konventionens uttryck »is not reasonably separabte». Det är knappast möj­

ligt att ge några närmare anvisningar om vilka krav som bör ställas på de

skadelidande när det gäller bevisning om att skadorna inte kan särskiljas.

Frågan får avgöras i rättstillämpningen under beaktande av såväl de skade­

lidandes intresse av att inte betungas med en orimligt omfattande och

kostnadskrävande bevisning som anläggningsinnehavarens intresse av att

hans ansvarighet hålls inom rimliga gränser.

I andra punkten har intagits motsvarighet till den förut berörda bestäm­

melsen i konventionen, att kanalisations- och regressreglerna inte skall till-

lämpas när sådan skada som enligt första punkten skall likställas med

atomskada har orsakats av joniserande strålning som inte omfattas av la­

126

gen. Den ansvarighet för sådan skada som kan åvila annan än anläggnings-

innehavaren enligt andra skadeståndsregler skall med andra ord kunna ut­

krävas både direkt av den skadelidande och regressvis av anläggningsinne-

havaren.

En tillämpning av denna undantagsregel när det gäller ett regressan­

språk av anläggningsinnehavaren kan givetvis ge upphov just till de bevis­

svårigheter som huvudregeln i första punkten skall befria de skadelidande

från. Ett strängt upprätthållande av kravet på full bevisning skulle i prak­

tiken kunna omintetgöra anläggningsinnehavarens möjligheter att uppnå en

någotsånär rättvis slutlig fördelning av ansvarigheten. Det får dock förutsät­

tas att det i rättstillämpningen ges utrymme för skälighetsavvägningar, när

det gäller ansvarsfördelningen mellan de ansvariga inbördes. Sannolikt

kommer f. ö. uppgörelser i hithörande fall i stor utsträckning att ske utom

rätta mellan de berörda parterna och deras försäkringsgivare.

17 §.

Paragrafen grundar sig på art. 7 och 11 i Pariskonventionen och innehål­

ler bestämmelser om begränsning av anläggningsinnehavares ansvarighet.

Den överensstämmer i huvudsak med 17 § i promemorieförslaget och har

sin motsvarighet i 6 § i den provisoriska lagen.

Första stycket

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen förordar

jag ett ansvarsbelopp för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50

milj. kr. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall

dock när skäl föreligger kunna föreskriva ett lägre belopp, dock ej understi­

gande 25 milj. kr. Bestämmelser härom tas upp i första stycket första

och andra punkterna av förevarande paragraf. Dessa bestämmelser hindrar

inte att skilda ansvarsbelopp kommer att gälla för en och samma anlägg­

ning beträffande å ena sidan olyckor i anläggningen och å andra sidan trans­

portolyckor eller andra olyckor utanför anläggningen.

Enligt Pariskonventionen skall ansvarssumman bestämmas enligt lagen

i anläggningsstaten. Eftersom svensk lag kan bli tillämplig även när inne­

havare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig — t. ex. i anled­

ning av en olycka som inträffar i Sverige under transport av atomsubstans

till eller från atomanläggning i annan konventionsstat — måste för sådana

fall hänvisas till lagen i anläggningsstaten. En sådan hänvisning har i för­

slaget tagits upp i första stycket tredje punkten.

Fjärde punkten i första stycket innehåller en bestämmelse som utgör eu

nyhet i förhållande till både den provisoriska lagen och de nu aktuella

utredningsförslagen. I enlighet med vad jag har utvecklat vid 12 § förordar

jag, att skada på transportmedel skall omfattas av anläggningsinneha­

varens ansvarighet enligt lagen. Pariskonventionen föreskriver att en så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

127

dan regel i anläggningsstatens lag inte får medföra, att anläggningsinne-

havarens ansvarighet för övriga skador kommer att avse lägre belopp än

5 milj. betalningsenheter. En särskild regel i lagen är nödvändig för att

säkerställa denna ordning. Antag att ansvarsbeloppet utgör 10 milj. betal­

ningsenheter och att vid en transportolycka skadorna på transportmedlet

uppgår till 6 milj. och övriga skador till 5 milj. betalningsenheter. En di­

rekt tillämpning av reduktionsregeln i 19 § första stycket i nu förevarande

förslag, vilken innebär proportionell nedsättning, skulle medföra att ersätt­

ningarna för sistnämnda skador blev nedsatta med 1/11 av 5 milj. betal­

ningsenheter till 4 6/11 milj. betalningsenheter och att ersättning för ska­

dorna på transportmedlet bestämdes till (10/11 av 6 =) 5 5/11 milj. betal­

ningsenheter. Enligt konventionen skall emellertid i detta fall övriga skade­

lidande ha full ersättning med 5 milj. betalningsenheter och den nödvän­

diga reduktionen drabba enbart den som lidit skada på transportmedlet.

Denna skada blir alltså i exemplet ersatt med 5 milj. betalningsenheter.

I enlighet med det anförda har som fjärde punkt i första stycket av före­

varande paragraf intagits bestämmelse, att i fråga om atomolycka som in­

träffar under transport av atomsubstans, anläggningsinnehavarens ansva­

righet enligt lagen för andra skador än skada på transportmedlet inte i något

fall avser lägre sammanlagt belopp än 25 milj. kr. Rörande de praktiska

konsekvenserna av denna reglering får jag hänvisa till vad jag har anfört

nyss och vid 12 §.

Andra stycket

I den provisoriska lagen (6 § andra stycket) är ersättning i anledning

av personskada begränsad till 200 000 kr. för varje dödad eller skadad per­

son. Denna begränsningsregel ansågs påkallad av flera skäl (prop. 1960: 140

s. 39). Ersättningsnivån har på sina håll i utlandet pressats starkt uppåt.

En begränsning av personskadeersättningarna ansågs vid lagens tillkomst

ägnad att skingra försäkringsgivares farhågor för en liknande utveckling

i vårt land och sålunda underlätta för den svenska atomindustrin att få er­

forderliga försäkringar. Ett maximibelopp per person bedömdes vidare

möjliggöra en jämnare fördelning av tillgängliga medel i katastrofsitua­

tioner och över huvud taget underlätta skaderegleringarna.

Begränsningsbeloppet i den provisoriska lagen, 200 000 kr. per person,

var hämtat från trafikförsäkringslagstiftningen. Trafikförsäkringssummor­

na har emellertid numera höjts och trafikförsäkringens maximibelopp per

person utgör f. n. 1 milj. kr.

Redan under remissbehandlingen av atomskadeutredningens förslag till

provisorisk lag förde styrelsen för Sveriges advokatsamfund fram principi­

ella betänkligheter mot en begränsning av personskadeersättningarna. För­

slaget innebar enligt styrelsen ett klart avsteg från allmänna skadestånds-

rättsliga regler. Propositionen anslöt till utredningsförslaget. Riksdagen bi­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

128

föll propositionen. I första lagutskottets utlåtande, som godkändes av riks­

dagen, uttalades emellertid (L*U 1960: 35 s. 22) att utvecklingen på trafik­

försäkringens område talade för en omprövning av frågan under arbetet

på en definitiv lagstiftning.

Atomskadeutredningen uttalade i 1962 års betänkande (s. 68) att änd­

ringen av trafikförsäkringssummorna givetvis hade föranlett utredningen

att ompröva den provisoriska lagens begränsningsregel. Enligt utredningen

fanns dock alltjämt speciella skäl till en begränsning av personskadeersätt­

ningarna på förevarande område. Utredningen hänvisade till behovet av in­

ternationell återförsäkring, risken för katastrofskador samt svårigheterna

för skaderegleringen med hänsyn till förekomsten av s. k. sena skador. Med

hänsyn till utvecklingen på trafikförsäkringsområdet var det enligt utred­

ningen inte möjligt att stanna vid beloppet 200 000 kr. per person, men en

ansvarssumma av 1 milj. kr. skulle å andra sidan medföra onödiga be­

kymmer från återförsäkringssynpunkt in. in. Utredningen föreslog därför

att beloppet i atomansvarighetslagen skulle sättas till 500 000 kr.

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag upprepade advokatsam­

fundets styrelse sin kritik och rekommenderade i likhet med Aktiebolaget

Atomenergi, att beloppet skulle sättas till 1 milj. kr. per person, dvs. det

belopp som nu gäller enligt trafikförsäkringslagen. Även föreningen Sve­

riges stadsdomare gjorde jämförelser med trafikförsäkringslagstiftningen

och fann den föreslagna begränsningen till 500 000 kr. per person anmärk­

ningsvärd. Föreningen Sveriges häradshövdingar förordade, att person­

skadeersättningarna begränsas bara i katastrofsituationer, dvs. när ansvars­

beloppet inte förslår till full ersättning, och att således ersättning utgår

utan begränsning i övriga fall.

Departementspromemorians förslag överensstämmer med atomskadeut-

redningens. Under remissbehandlingen av promemorian har Aktiebolaget

Atomenergi anfört, att övervägande skäl alltjämt talar för att man har

samma maximibelopp för personskada i all nationell lagstiftning, där någon

form av maximering förekommer, och att nationell rättslikhet bör väga

tyngre än nordisk rättslikhet beträffande skador av viss typ. Styrelsen för

Sveriges advokatsamfund har däremot, fastän med viss tvekan, ansett sig

kunna godta skälen för en begränsning av personskadeersättning till 500 000

kr. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vidhållit sin tidigare stånd­

punkt och bl. a. erinrat om att någon motsvarighet till begränsningsregeln

inte har tagits upp i de övriga nordiska lagförslagen.

I likhet med atomskadeutredningen anser jag att det med hänsyn till

försäkringsmässiga synpunkter föreligger skäl till begränsning av person-

skadeersättningarna. Förekomsten av sena skador innebär, att försäkrings­

givarna kan nödgas betala ut personskadeersättningar efter ett annat pen­

ningvärde och i ett annat inkomstläge än som rådde när premierna fast­

ställdes. Detta kan leda till bekymmer från återförsäkringssynpunkt. Dessa

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

129

svårigheter torde kunna bemästras bara genom att ersättningarna begränsas

till en rimlig nivå. Som framhållits i departementspromemorian gör sig

svårigheterna gällande lika mycket vid mindre omfattande olyckor som i

katastroffall. Ett system som innebär att en begränsningsregel skall gälla

bara i katastrofsituationer är jag därför inte beredd att förorda.

När det gäller att bestämma begränsningsbeloppet måste försäkringssyn-

punkterna vägas mot intresset av att bereda de skadelidande ett tillfreds­

ställande ekonomiskt skydd. Den utveckling som har ägt rum sedan atom-

skadeutredningen lade fram sitt betänkande har förändrat bilden. Man

torde inte längre kunna utgå ifrån att det bara blir i undantagsfall som ett

begränsningsbelopp av 500 000 kr. visar sig otillräckligt för att bereda full

ersättning. Från de skadelidandes synpunkt är därför en begränsning till

500 000 kr. knappast tillfredsställande. Det ligger nära till hands att i stäl­

let välja samma belopp som enligt 11 § trafikförsäkringslagen gäller som

maximibelopp för trafikförsäkringsersättning vid personskada eller 1 milj.

kr. per person. Mot bakgrunden av den penningvärdesutveckling som har

ägt rum under de senaste åren är det all anledning tro att försäkringsproble-

men i framtiden skall kunna bemästras även vid en så kraftig höjning av be­

loppet i förhållande till vad atomskadeutredningen föreslog år 1962.

På grundval av dessa överväganden har jag kommit till att begränsnings­

beloppet vid personskada i den nya lagen bör bestämmas till 1 milj. kr. för

varje dödad eller skadad person. Bestämmelsen i andra stycket av förevaran-

de paragraf har utformats i enlighet härmed.

Tredje stycket

Enligt art. 7. g. i Pariskonventionen skall av domstol utdömda räntor

och rättegångskostnader inte betraktas som skadestånd i konventionens

mening och sålunda inte inbegripas i ansvarsbeloppet. Som motsvarighet

härtill har i ett tredje stycke av förevarande paragraf införts bestämmelse

att de belopp som anges i första och andra styckena inte innefattar ränta

eller ersättning för rättegångskostnad. Bestämmelsen överensstämmer med

6 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Den redaktionella utform­

ningen avviker såtillvida från konventionen att den inte är formellt be­

gränsad till sådan ränta och rättegångskostnad som döms ut av domstol.

18 §.

Paragrafen ansluter sig till art. 5. d. i Pariskonventionen och innehåller

regler om solidariskt ansvar och om ansvarighetens slutliga fördelning när

två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada. Den

överensstämmer med 18 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i

den provisoriska lagen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Första stycket

När det gäller atomskada i följd av olycka i atomanläggning torde det i

praktiken bli mycket sällsynt att den kan härledas från mer än en anlägg­

ning och föranleda att mer än en anläggningsinnehavare blir ansvariga en­

ligt den nu föreslagna lagen. Fallet har emellertid uppmärksammats i Paris­

konventionen, som föreskriver att anläggningsinnehavarna skall svara so­

lidariskt för skadan, varvid dock var och en svarar högst med det för ho­

nom gällande ansvarsbeloppet. Det är inte fråga om ett solidariskt ansvar

i egentlig mening, eftersom ansvarigheten är solidarisk endast inom ramen

för det lägsta ansvarsbelopp som gäller för någon av de berörda anlägg­

ningsinnehavarna och de skadelidande kan få ut ersättning med ett sam­

manlagt belopp motsvarande summan av de ansvariga innehavarnas an­

svarsbelopp. Detta gäller även när fråga är om en enda atomolycka i lagens

mening. I praktiken torde dock flera olyckor (en i varje anläggning) före­

ligga, när 5 § första punkten skall tillämpas på en skada för vilken flera

anläggningsinnehavare svarar.

I överensstämmelse med nämnda regel i konventionen föreskrivs i första

stycket första punkten av förevarande paragraf, att om två eller flera an­

läggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, de svarar solidariskt

för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som

gäller för honom enligt 17 § första stycket.

För vissa transportfall har i Pariskonventionen tagits upp en särregel

om begränsning av gemensam ansvarighet. Det är ett inte opraktiskt fall

att under transport av atomsubstans en enda atomolycka ger upphov till

skador för vilka flera anläggningsinnehavare har att svara enligt Paris-

konventionen och den nu föreslagna lagen. En sådan situation kan upp­

komma exempelvis om atomsubstans från flera olika atomanläggningar förs

på ett och samma fartyg samt fartyget förliser, kolliderar med ett annat

fartyg eller på annat sätt råkar ut för en olycka under transporten med

resultat att de transporterade atomsubstanspartierna gemensamt ger upp­

hov till en atomolycka och sålunda bidrar till uppkomsten av atomskada.

Man kan tänka sig en liknande situation, om två atomsubstansförande far­

tyg kolliderar.

Enligt den ursprungliga lydelsen av Pariskonventionen skulle vid trans­

portolyckor av dessa slag den gemensamma ansvarigheten alltid vara be­

gränsad till det högsta ansvarsbelopp som gällde för någon av anläggnings­

innehavarna. I samband med 1964 års revision av konventionen inskränk­

tes emellertid tillämpningsområdet för denna begränsningsregel till att om­

fatta bara de fall då de skadeorsakande ämnena vid tiden för olyckan be­

fann sig på ett och samma transportmedel eller var tillfälligt upplagda i en

och samma atomanläggning i anslutning till en transport (jfr Wienkonven-

tionen art. II. 3. b.). Från tillämpningsområdet har alltså uteslutits dels det

fallet att en atomolycka uppkommer i följd av en sammanstötning mellan

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

131

två atomsubstansförande transportmedel och dels det fallet att skilda par­

tier atomsubstans under transport har blivit tillfälligt upplagda på annan

plats än i en atomanläggning och gemensamt gett upphov till en atom­

olycka. Tanken bakom den nya regleringen torde vara, att en begränsning

av den gemensamma ansvarigheten framstår som motiverad bara när man

med hänsyn till praktiska förhållanden kan förutsätta, att den kumulativa

effekten av att flera atomsubstanspartier förs samman har kunnat förut­

ses och föranleda särskilda skyddsåtgärder. Det är tydligt, att det vid ge­

mensam transport av skilda partier atomsubstans finns möjligheter att be­

gränsa kumulrisken på ett sätt som saknar motsvarighet i kollisionsfallen.

Under konventionsarbetet torde man ha ansett att det åtminstone i prin­

cip finns en motsvarande skillnad mellan de fall då tillfällig uppläggning av

skilda atomsubstanspartier sker i en atomanläggning och de fall då upp­

läggningen sker under andra förhållanden, exempelvis i en hamn eller

inom ett järnvägsområde i anslutning till omlastning av godset.

Bestämmelse motsvarande denna regel i Pariskonventionen har tagits

upp som andra punkt i första stycket av förevarande paragraf. Där före­

skrivs som ett undantag från första punkten, att om skadan uppkommit un­

der transport av flera partier atomsubstans på ett och samma transportme­

del eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning av

flera partier atomsubstans under transport, anläggningsinnehavarnas sam­

manlagda ansvarighet är begränsad till det högsta belopp som gäller för

någon av dem.

Konventionen ger inte något klart svar på frågan huruvida begränsnings-

regeln skall gälla, när en olycka i en atomanläggning har orsakats gemen­

samt av atombränsle eller radioaktiv produkt som befinner sig i anlägg­

ningen i och för den där bedrivna verksamheten och atomsubstans som un­

der transport har lagts upp tillfälligt i anläggningen. Det torde dock stäm­

ma bäst överens med de överväganden som ligger till grund för konventio­

nens regler om solidariskt och kumulativt ansvar, att den särskilda begräns-

ningsregeln inte blir tillämplig i ett sådant fall.

Andra stycket

Pariskonventionen innehåller inte någon regel om den inbördes fördel­

ningen av ansvaret mellan flera solidariskt ansvariga anläggningsinneha-

vare. Spörsmålet har förutsatts bli löst genom nationell lagstiftning (kon-

ventionsmotiven par. 20). I överensstämmelse med de allmänna grundsat­

ser som tillämpas hos oss i andra motsvarande fall har som andra stycke

av förevarande paragraf tagits upp en regel av innehåll, att ansvarigheten

skall fördelas mellan anläggningsinnehavarna inbördes efter vad som är

skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och

övriga omständigheter. Samma princip har kommit till uttryck i 7 § i ska-

deståndskommitténs förslag till lag med allmänna bestämmelser om skade­

132

stånd (SOU 1963:33). För den provisoriska Jagens del har principen an­

tagits gälla utan uttrycklig bestämmelse (prop. 1960: 140 s. 39).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller i princip också i de fall som avses

i 7 § tredje stycket, dvs. vid atomolycka i Sverige under annan transport

av atomsubstans än som avses i 6 § och 7 § första och andra styckena. Det

kan t. ex. inträffa att ett fartyg, som utför sådan transport över svenskt

område, kolliderar med annat fartyg, som för atomsubstans till eller från

atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat och att de olika

atomsubstanspartierna därvid gemensamt ger upphov till en atomolyclca.

I sådant fall skall den enligt 6 § eller 7 § första eller andra stycket ansvarige

anläggningsinnehavaren och den enligt 7 § tredje stycket ansvarige inne­

havaren av tillståndet till transittransporten svara solidariskt för skade­

ståndet enligt första stycket första punkten av nu förevarande paragraf. I

fråga om den inbördes fördelningen av ansvarigheten mellan anläggnings­

innehavaren och tillståndshavaren gäller bestämmelserna i andra stycket.

19 §.

Denna paragraf grundar sig på art. 11 i Pariskonventionen och inne­

håller regler om nedsättning av skadestånden när ansvarsbeloppet inte

förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande. Den är likalydande med

19 § i promemorieförslaget och motsvarar 7 § i den provisoriska lagen.

Första stycket

För det fall att det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren

inte förslår till full ersättning åt flera ersättningsberättigade skall enligt

den provisoriska lagen proportionell nedsättning ske. Pariskonventionen

innehåller på denna punkt endast, att frågan om rättvis fördelning av till­

gängliga medel avgörs, inom de gränser som konventionen drar upp, en­

ligt nationell lag (art. It). I förevarande paragraf har som första stycke

upptagits samma regel som i den provisoriska lagen. Endast den skillnaden

föreligger att det i den nu föreslagna regeln särskilt nämns att också den

ränta som belöper på ersättningsbeloppen skall nedsättas. Detta utgör inte

någon ändring i sak utan innebär bara ett förtydligande.

När det gäller att avgöra om ansvarsbeloppet förslår till full ersättning,

skall givetvis först undersökas om det sammanlagda beloppet av samtliga

skador ryms inom ansvarsbeloppet. Är det fråga om en transportolycka

måste emellertid dessutom beaktas föreskriften i 17 § första stycket fjärde

punkten angående ansvarsbeloppet vid transport. Ersättningarna för and­

ra skador än sådana som har tillfogats transportmedlet får inte nedsät­

tas under annan förutsättning än att det sammanlagda beloppet av dessa

skador överstiger 25 milj. kr. och därjämte dessa skador jämte skadorna på

transportmedlet överstiger det belopp som gäller som ansvarsbelopp för ve­

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

133

derbörande anläggningsinnehavare. Nedsättningen får i sådant fall inte hel­

ler gå längre än att ersättningarna för förstnämnda skador uppgår till minst

25 milj. kr.

Vidare måste bestämmelsen i 17 § andra stycket om högsta ansvarsbelopp

vid dödsfall eller personskada uppmärksammas. Beträffande varje ersätt­

ningsanspråk skall vid nedsättningen i princip tas till utgångspunkt be­

loppet av full ersättning, bestämd med iakttagande av reglerna i 13 §. Om

emellertid beloppet av full ersättning åt den som har lidit personskada i ett

visst fall skulle överstiga 1 milj. kr. skall ersättningen reduceras till nämn­

da belopp, innan den proportionella nedsättningen görs.

I det norska förslaget har de bestämmelser som motsvarar reglerna i nu

förevarande paragraf kompletterats med en bestämmelse som öppnar möj­

lighet att i administrativ ordning tillförsäkra personskadeersättningarna

viss prioritetsrätt. Med hänsyn bl. a. till att det svenska socialförsäkrings­

systemet ger ett betryggande grnndskydd synes det inte påkallat att i den

svenska lagen införa någon bestämmelse motsvarande den norska regeln.

I och med att Sverige ansluter sig till tilläggskonventionen, kommer dess­

utom så gott som undantagslöst betryggande belopp att stå till förfogande

av statsmedel för täckning av samtliga ersättningsanspråk.

Andra stycket

Som andra stycke har i paragrafen tagits upp bestämmelse av innehåll,

att om det efter inträffat skadefall kan befaras, att nedsättning enligt

första stycket fordras, Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t

bestämmer äger förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med

viss kvotdel av full ersättning. Bestämmelsen överensstämmer med 7 § and­

ra stycket i den provisoriska lagen. Angående motiven får jag hänvisa till

prop. 1960: 140 (s. 41 f.).

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

20

§.

Paragrafen grundar sig på art. 6. f. (jfr g.) i Pariskonventionen och inne­

håller bestämmelser om anläggningsinnehavares regressrätt. Den överens­

stämmer med 20 § i promemorieförslaget och motsvarar 9 § tredje stycket

i den provisoriska lagen.

Enligt 9 § tredje stycket i den provisoriska lagen kan ansvarig anlägg­

ningsinnehavare göra regressrätt gällande endast mot, förutom annan an-

läggningshavare som svarar för skadan, den som själv har orsakat skadan

uppsåtligen och den som gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig

att svara för skadan. Uttrycket »den som själv uppsåtligen orsakat skadan»

lämnar utrymme för en mera vidsträckt tillämpning än som förutsätts i

Pariskonventionen. Enligt denna (art. 6. f. i.) äger nämligen anläggnings­

innehavaren regressrätt bara mot »the individual acting or omitting to act

with such intent» (dvs. uppsåt att orsaka skada), eller således endast mot

134

fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. Uttrycket »själv» i den pro­

visoriska lagen torde däremot medge tillämpning av en identifikations-

grundsats i förhållandet mellan en juridisk person och dess högsta organ,

så att t. ex. ett aktiebolag anses »självt» ha orsakat skadan uppsåtligen,

om uppsåt ligger bolagets styrelse eller verkställande direktör till last. Frå­

gan kan åtminstone teoretiskt få betydelse när det gäller anläggningsinne-

havarens regressrätt mot en leverantör.

För att vinna full överensstämmelse med Pariskonventionen på denna

punkt har i förevarande förslag orden »den som själv uppsåtligen orsakat

skadan» bytts ut mot »fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen».

Det är att märka att även den som uppsåtligen har framkallat en skada

är skyddad genom kanalisationsprincipen mot anspråk från en skadelidan­

de tredje man och bara bär regressansvar gentemot anläggningsinneha-

varen.

Av allmänna rättsgrundsatser torde visserligen följa att anläggningsinne-

havare har rätt att söka åter vad han har utgivit i ersättning för atom­

skada av den som gentemot honom har åtagit sig att svara för skadan. Fn

särskild bestämmelse härom har emellertid tagits in i konventionen. Efter­

som den svenska lagens regressregler hör vara uttömmande, har en motsva­

rande regel tagits in i första punkten av förevarande paragraf. Pariskon­

ventionen talar bara om att regressrätt skall ha förbehållits »uttryckligen»

genom avtalet. Enligt motsvarande bestämmelse i Wienkonventionen art.

X. a. skall regressöverenskommelsen också vara skriftlig. Skillnaden torde

vara av ringa praktisk betydelse. Eftersom man torde kunna utgå från att

avtal om regress på detta område undantagslöst ingås skriftligen har det

emellertid ansetts lämpligt att redan nu anpassa den svenska lagen till

Wienkonventionen på denna punkt. Bestämmelsen innebär även möjlighet

för anläggningsinnehavaren att av sin försäkringsgivare återkräva vad han

själv kan ha utgivit i ersättning för atomskada.

Reglerna i 18 § om solidariskt ansvar för flera ansvariga anläggnings-

innehavare och om fördelningen dem emellan av ansvaret kan tydligen ge

upphov till regressanspråk mellan anläggningsinnehavarna inbördes. 16 §

andra punkten föreskriver vidare att bestämmelsen i 16 § första punkten

om att »konventionell» skada i vissa fall skall jämställas med atomskada

inte skall inverka på den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler

kan åvila annan än anläggningsinnehavaren för sådan skada orsakad av

joniserande strålning som inte omfattas av atomansvarighetslagens ersätt­

ningsbestämmelser. Lagrummet innefattar med andra ord också ett undan­

tag från huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf om begräns­

ning av anläggningsinnehavarens regressrätt. En erinran om det regress­

ansvar som härflyter ur nu nämnda bestämmelser har tagits in i andra

punkten av nu förevarande paragraf. Där fastslås sålunda, att utöver vad

som följer av första stycket en anläggningsinnehavare inte av annan per­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

son kan återkräva vad han har utgivit i ersättning för atomskada enligt

den svenska lagen eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat

i vidare mån an som följer av 16 § andra punkten och 18 § andra stycket.

21

§.

Paragrafen grundar sig på art. 8 i Pariskonventionen och innehåller

preskriptionsbestämmelser för skadeståndsanspråk. Den överensstämmer

i sak väsentligen med 21 § i promemorieförslaget och motsvarar 8 § i den

provisoriska lagen.

Pariskonventionens huvudregel angående preskription är, att anspråk på

ersättning för atomskada preskriberas, när tio år har förflutit från det att

den skadeorsakade atomolyckan inträffade (art. 8. a. första punkten). Kon­

ventionen medger emellertid, att en längre preskriptionstid än tio år före-

skiivs genom nationell lagstiftning (lex fori). En förutsättning är dock att

anläggningsinnehavarens ansvarighet är täckt av försäkring eller annan sä­

kerhet också såvitt gäller ersättningsanspråk som framställs efter tioårsti­

dens utgång. Sådan täckning av ansvarigheten skall säkerställas genom före­

skrifter i anläggningsstatens lag. Möjligheterna för en konventionsstat att

tillämpa en längre preskriptionstid än tio år blir följaktligen inskänkta till

sådana fall då inhemsk anläggningsinnehavare är ansvarig eller en motsva-

lande förlängning av preskriptionstiden har föreskrivits i anläggningssta­

tens lag. Vidare gäller, att en förlängning av preskriptionstiden genom na­

tionell lagstiftning inte får inverka på ersättningsrätten för sådana skade­

lidande som i anledning av personskada har framställt ersättningsanspråk

mot anläggningsinnehavaren inom tioårstiden (art. 8. a. andra punk­

ten). I eu reservation (nr 3) till Pariskonventionen har Västtyskland och

Österrike förbehållit sig att i fråga om olyckor som inträffar i resp. stat

få tillämpa nationella regler om en längre preskriptionstid än tio år, under

förutsättning att ansvarigheten i fråga om anspråk som framställts efter

tioarstidens utgång är täckt av försäkring eller annan säkerhet men obe­

roende av på vilket sätt det har sörjts för sådan täckning av ansvarigheten.

Pariskonventionen innehåller för vissa fall en särbestämmelse, som kan

medföra att ersättningsanspråken preskriberas tidigare än tio år från det

olyckan inträffade. Om de skadeorsakande ämnena före olyckan har till­

gripits olovligen eller bär förlorats eller övergivits och därefter inte har till­

varatagits på nytt, skall skadeståndsanspråken preskriberas senast när

tjugo år har förflutit från tillgreppet, förlusten eller övergivandet (art.

8. b.). Bestämmelsen är betingad av hänsyn till nödvändigheten, särskilt

från forsäkringssynpunkt, att skydda anläggningsinnehavaren mot ett till

tiden nästan obegränsat ansvar i anledning av olyckor som kan inträffa

kanske avsevärd tid efter det att han upphört att ha kontroll över de skade­

orsakande ämnena. Det kan nämligen i vissa hithörande fall — exempelvis

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

135

136

när en container har sjunkit i havet — dröja mycket lang tid från förlusten

eller övergivandet till dess en olycka inträffar.

Konventionen innehåller vidare en bestämmelse som ger möjlighet att i

nationell lag införa regler om korttidspreskription. Enligt art. 8. c. skall ti­

den för korttidspreskription räknas från den dag då den skadelidande fick

eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och den för skadan an­

svarige. Preskriptionstiden skall utgöra minst två år. Jag vill dock anmärka,

att stat som ansluter sig till tilläggskonventionen enligt art. 7. i denna

måste bestämma tiden till tre år.

Atomskadeutredningen föreslog — i likhet med de övriga nordiska län­

dernas kommittéer och i överensstämmelse med vad som gäller enligt den

provisoriska lagen — att konventionens huvudregel om en tioårig preskrip­

tionstid skulle gälla för vår del samt att problemet rörande s. k. sena ska­

dor skulle lösas genom ett fristående system med ersättning av statsmedel.

Promemorieförslaget intar samma ståndpunkt. Denna har också allmänt

godtagits under remissbehandlingen av förslagen. Även jag har anslutit mig

till utredningsförslagen på denna punkt.

Såväl 1962 års förslag som promemorieförslaget upptog i likhet med den

provisoriska lagen (8 § första stycket första punkten) regler om korttids­

preskription. Förslagen har i den delen inte föranlett erinringar av remiss­

instanserna och jag biträder också förslagen på denna punkt.

På Pariskonventionen grundade preskriptionsbestämmelser har — med

iakttagande av vad nyss sagts — tagits upp i förevarande paragraf. Liksom

i den provisoriska lagen och i utredningsförslagen har reglerna om korttids­

preskription tagits upp i första stycket samt bestämmelserna om tioårs- och

i vissa fall tjugoårspreskription i andra stycket.

Första stycket

Tiden för korttidspreskription skulle enligt 1962 års förslag utgöra två

år. I förevarande förslag har emellertid liksom i promemorieförslaget tiden

satts till tre år. Detta betingas av den tvingande föreskriften i art. 7 i till-

läggskonventionen. Det kan i sammanhanget anmärkas att ett år 1957 fram­

lagt förslag till lag om fordringspreskription (SOU 1957:11) beträffande

utomobligatoriska skadeståndsanspråk i allmänhet innehåller en regel om

en preskriptionstid av tre år, räknat från det den skadelidande fick eller bort

få kunskap om skadan och den för skadan ansvarige.

Enligt 1962 års förslag skulle utgångspunkten för beräkning av treårsti­

den vara den dag då den skadelidande fick eller med iakttagande av skälig

aktsamhet hade bort få kunskap om skadan och om den för skadan an­

svarige. I remissyttrande över förslaget framhöll medicinalstyrelsen de

problem som sammanhänger med att strålningsskador, även sådana av all­

varlig art, kan uppkomma lång tid efter bestrålning. Styrelsen riktade

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

137

uppmärksamheten på att radioaktiv strålning kan leda till sjukdomar vilka

kan uppstå också på annat sätt. I syfte att främja en tillämpning som tar

vederbörlig hänsyn till dessa speciella förhållanden borde lagtexten enligt

styrelsens mening bringas i närmare överensstämmelse med avsikten med

texten. Dessa synpunkter har såtillvida vunnit beaktande i promemorieför-

slaget och nu förevarande förslag att tiden enligt förslagen inte börjar löpa

förrän den skadelidande fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet

hade bort få kännedom om att han lidit sådan skada som medför rätt till

ersättning enligt lagen och om den för skadan ansvarige.

Inom treårsfristen åligger det den skadelidande att framställa sitt anspråk

genom anmälan till anläggningsinnehavaren. För att avbryta treår spreskrip­

tionen räcker det alltså med krav utom rätta.

Utgångspunkten för beräkning av tiden är en annan för återkrav som

avses i 15 § första och andra styckena. Det sammanhänger med att åter-

kravsreglerna i nu förevarande förslag är utformade som bestämmelser om

subrogationsrätt och inte som fristående regressregler. Subrogationsprin-

cipen torde innebära, att den som gör gällande återkravsrätt inte kan få en

bättre ställning än den skadelidande. Därav följer att återkrav inte kan

göras gällande efter det att den skadelidande har förlorat sin rätt till talan

mot anläggningsinnehavaren. Den skadelidandes rätt mot en skadestånds-

skyldig tredje man preskriberas emellertid i allmänhet enligt allmänna reg­

ler, dvs. först tio år från det skadan uppkom. Med hänsyn härtill kan det

hända att den skadelidande inte riktar sitt anspråk mot den skadestånds-

skyldige tredje mannen förrän treårsfristen har gått ut. Om den senares

återkravsrätt skulle preskriberas i och med att den skadelidandes anspråk

mot anläggningsinnehavaren preskriberas, skulle han i ett sådant fall vara

avskuren från möjligheten att rikta återkrav mot anläggningsinnehavaren.

En sådan ordning är inte tillfredsställande. Pariskonventionen innehåller

visserligen inte några särbestämmelser för dessa fall, men eftersom konven-

tionsbestämmelserna om korttidspreskription i sin helhet är fakultativa

torde denna omständighet inte hindra att problemet blir löst genom natio­

nell lagstiftning. I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevaran­

de paragraf, att preskriptionstiden för den som vill göra gällande återkrav

enligt 15 § första eller andra stycket räknas från den dag då ersättnings­

anspråket riktades mot den återkravsberättigade. I förhållande till prome-

morieförslaget har med anledning av ett påpekande under remissbehand­

lingen skett en formell förenkling av bestämmelsen.

Andra stycket

I andra stycket första punkten har upptagits en regel om tioårspreskrip-

tion i överensstämmelse med 8 § första stycket andra punkten i den provi­

soriska lagen. Utgångspunkten för tioårsfristens beräkning är dagen för

atomolyckan. Särskilt vid fortvarighetstillstånd som läckage e. d. kan det

5f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

138

emellertid vara svårt att fastställa tidpunkten för preskriptionstidens bör­

jan. Konventionen och dess motiv lämnar inte något klart besked om när

preskriptionstiden i sådana fall skall börja löpa. För egen del ansluter jag

mig emellertid till atomskadeutredningens uttalande, att de skadelidandes

intressen skulle betänkligt eftersättas, om tioårstiden fick anses ta sin bör­

jan innan fortvarighetstillståndet upphört.

I andra stycket andra punkten har i nära anslutning till motsvarande

konventionsbestämmelse intagits en särskild regel om tjugoårig preskrip­

tion för fall då skadan har orsakats av atomsubstans som olovligen tillgri­

pits, förlorats eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits. I dessa fall löper

preskriptionstiden ut senast när tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet,

förlusten eller övergivandet. Bestämmelsen kan bli tillämplig t. ex. i fråga

om skada till följd av att en behållare med atomsubstans sjunker vid en

fartygsförlisning men först lång tid därefter fräts sönder av havsvattnet så

att radioaktiva produkter läcker ut och kontaminerar vattnet. Regeln förut­

sätter för sin tillämpning, att ämnet vid tiden för olyckan inte på nytt hade

tillvaratagits av en anläggningsinnehavare. Har så skett, löper bara en tio­

årig preskriptionstid från dagen för olyckan enligt huvudregeln.

Den tioåriga preskriptionstiden är, liksom den särskilda tjugoårsfristen,

absolut. En skadelidande som inte har väckt talan inom tio år från dagen

för olyckan är alltså avskuren från rätten till ersättning av anläggnings-

innehavaren, även om skadan skulle ha yppats så sent att han praktiskt sett

inte har haft möjlighet att väcka sin talan före fristens utgång. För sådana

fall innehåller emellertid 32 § en regel som öppnar möjlighet för den skade­

lidande att i stället få ersättning av staten. Jag återkommer till denna regel

vid 32 §.

Som en tredje punkt i andra stycket av förevarande paragraf har tagits

in en regel som grundar sig på art. 8. d. i Pariskonventionen. Denna bestäm­

melse i konventionen är i sin tur betingad av dennas jurisdiktionsregler.

Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada och atom­

olyckan har inträffat utanför konventionsslaternas områden, skulle med

tillämpning av konventionens huvudregel om behörig domstol— att talan

skall väckas i den stat där den ansvarige anläggningsinnehavarens anlägg­

ning ligger — talan kunna väckas vid domstolar i skilda stater. För att

lösa denna kompetenskonflikt har i konventionen föreskrivits, att det i

sådant fall skall tillkomma den särskilda konfliktdomstol som jag har

omnämnt i det föregående att utse behörigt forum. Men det kan komma att

förflyta viss tid från det olyckan har inträffat och till dess konfliktdom­

stolen hinner meddela sitt beslut. Särskilt i sådana fall av tillgrepp, förlust

etc. som avses i andra stycket andra punkten kan preskriptionstiden kom­

ma att löpa ut innan konfliktdomstolen har fattat sitt beslut. Konventionen

föreskriver därför, att en skadelidande som inom tioårstiden har väckt talan

vid någon av de domstolar som är behöriga enligt huvudregeln om juris­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

139

diktion är bevarad vid sin talerätt, trots att han inte har väckt talan inom

samma tid vid det fornm som anvisas av konfliktdomstolen, under förut­

sättning dock att han har iakttagit vad konfliktdomstolen kan ha föreskri­

vit om skyldighet att väcka talan vid den anvisade domstolen inom viss tid

efter det domstolen meddelat sitt beslut. På motsvarande sätt är den ska­

delidande bevarad vid sin rätt till talan, om han inom tioårstiden hos en

konventionsstat har hemställt, att denna skall begära hos konfliktdom­

stolen att behörigt forum anvisas, och därefter väcker sin talan vid anvi­

sat forum inom tid som bestämts av konfliktdomstolen. Att art. 8. d. hän­

visar endast till art. 8.a. och inte också till art 8.b. och c., som innehåller

reglerna om en subsidiär tjuguårsfrist i vissa fall resp. korttidspreskription,

torde bero på ett förbiseende av redaktionell art vid 1964 års revision av

konventionen. Under 1966—67 års expertöverläggningar i Paris rådde också

full enighet om att art. 8.d. skall läsas som om den hänvisade också till art.

8.b. och c.

Situationer av denna art kommer självfallet att bli sällsynta. Det har där­

för inte ansetts nödvändigt att överföra konventionstexten till svensk lag.

I förslaget har i stället bara tagits upp en bestämmelse enligt vilken det

ankommer på Kungl. Maj :t att föreskriva att den som lidit skada skall

vara bevarad vid sin rätt till ersättning, trots att talan inte väckts vid svensk

domstol inom här föreskriven tid, om det är nödvändigt för att uppfylla

Pariskonventionens bestämmelser.

Pariskonventionen innehåller i art. 8.e. en dispositiv regel om att den som

inom föreskriven tid bär väckt sin ersättningstalan skall ha rätt att utvidga

sin talan, om skadan har förvärrats efter utgången av preskriptionstiden

och behörig domstol inte har meddelat en slutgiltig dom (»final judgment»).

Som atomskadeutredningen anfört torde för vår del de allmänna reglerna

i 13 kap. rättegångsbalken vara tillräckliga i detta hänseende. Konventions-

bestämmelsen har därför inte föranlett någon motsvarande reglering i före­

varande förslag (jfr prop. 1960: 140 s. 44 f.).

Av hänvisningen i 21 § första stycket till 5, 6, 7, 8, 9 och 15 §§ framgår

motsättningsvis, att preskriptionsreglerna i denna paragraf inte gäller be­

träffande regressanspråk enligt 18 § andra stycket eller statens regresstalan

med stöd av 35 §.

I sitt remissyttrande över 1962 års förslag framhöll medicinalstyrelsen att

ett registreringsförfarande, genom vilket det i anslutning till en olycka skulle

kunna slås fast, att de potentiellt skadelidande hade befunnit sig inom om­

rådet och varit utsatta för bestrålningsrisk, skulle bli av avgörande bety­

delse för många i fråga om deras möjligheter att göra gällande sin ersätt-

ningsrätt. Det kunde enligt styrelsen lämpligen anbefallas vederbörande

länsstyrelse att i händelse av en atomolycka vidta åtgärder för sådan registre­

ring.

Även om tanken att införa ett registreringssystem kan vara värd ytter­

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ligare överväganden synes spörsmålet närmast böra få sin lösning inom ra­

men för 1960 års lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar

m. m. Som framhålls i departementspromemorian bör f. ö. ett sådant system

knappast genomföras utan ett föregående utredningsarbete. Jag har av dessa

skäl ansett mig inte böra nu lägga fram några förslag i frågan.

Tredje stycket

Preskriptionsreglerna i första och andra styckena av förevarande paragraf

bör sammanställas med reglerna i 32 § om ersättning av statsmedel för sena

skador. I ett tredje stycke av paragrafen har därför gjorts en hänvisning

till sistnämnda paragraf (jfr 8 § andra stycket i den provisoriska lagen).

Försäkring

22

§.

I anslutning till Pariskonventionens bestämmelser i art 10. a. om obliga­

torisk försäkring innehåller förevarande paragraf regler om försäkrings­

plikt för innehavare av atomanläggning i Sverige. Paragrafen överensstäm­

mer med 22 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 10 § första

och andra styckena i den provisoriska lagen.

Första och andra styckena

Innehavare av atomanläggning i Sverige kan enligt Pariskonventionen bli

ansvarig för atomskada inte bara enligt svensk lag utan också enligt lagen i

annan konventionsstat. Försäkringsplikten måste följaktligen omfatta hans

ansvarighet både enligt den svenska atomansvarighetslagen och enligt mot­

svarande lagstiftning i annan konventionsstat. Eftersom ansvarsbeloppets

storlek skall bestämmas enligt lagen i anläggningsstaten, behöver försäk­

ringsplikten inte omfatta högre ansvarsbelopp än som bestämts i den

statens lag. Visserligen medger Pariskonventionen enligt art. 7. e., att kon­

ventionsstat i fråga om vissa olyckor under transitering av atomsubstans

över dess område i sin lagstiftning föreskriver, att innehavare av anläggning

i annan konventionsstat skall svara med högre belopp än som gäller enligt

lagen i den staten. I och med tillkomsten av tilläggskonventionen och med

den anslutning som denna inom kort kan väntas få bland Pariskonventio­

nens signatärmakter torde emellertid bestämmelsen mista sin praktiska

betydelse. Jag har därför i likhet med atomskadeutredningen inte ansett

det behövligt att i den svenska lagen föreskriva försäkringsplikt för

innehavare av anläggning i Sverige också beträffande det högre ansvars­

belopp som undantagsvis kan komma att gälla för honom under transitering

över utländskt område. I enlighet med det sagda har försäkringsplikten en­

ligt förslaget begränsats till att avse det ansvarsbelopp som gäller för an-

läggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket i förslaget.

141

Försäkring skall enligt konventionen godkännas av »the competent public

authority». I likhet med vad som gäller enligt den provisoriska lagen har i

förslaget föreskrivits, att svensk anläggningsinnehavares försäkring skall

godkännas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Enligt Kungl. kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 247) med vissa förordnanden

enligt atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) får godkännande

av försäkring meddelas av försäkringsinspektionen. Jag förutsätter att mot­

svarande befogenhet skall tillkomma denna myndighet också enligt den

nya lagen.

Det torde f. n. inte vara möjligt att teckna försäkring per händelse. Detta

har också förutsetts under konventionsarbetet. Av konventionsmotiven par.

49 andra stycket framgår, att konventionen inte hindrar att försäkring i

stället tecknas per anläggning. I enlighet härmed skall enligt förevarande

förslag liksom enligt den provisoriska lagen försäkringen få tecknas så att

den gäller för anläggningen och följaktligen inte är helt konform med an-

1 äggningsinnehavarens ansvarighet per händelse. De särskilda problem som

blir en följd av att ansvarighet och försäkring inte täcker varandra helt

har i förslaget lösts på principiellt samma sätt som i den provisoriska lagen.

.lag återkommer härtill vid 23 §.

Förslaget bygger på att den skadelidande skall kunna vända sig med sina

ersättningsanspråk direkt mot försäkringsgivaren (24 §). Under förarbetena

till den provisoriska lagen (prop. 1960: 140 s. 53) diskuterades frågan, i vad

mån försäkringsgivaren skall kunna till befrielse från ansvarighet åberopa

sådana omständigheter som försummad premiebetalninng, åsidosättande av

säkerhetsföreskrifter, fareökning och liknande omständigheter som är hän-

förliga till anläggningsinnehavaren. Denna fråga har i allt väsentligt kunnat

lösas genom regeln i 24 § om rätt till s. k. direkt talan. Därigenom har man

undgått att tillgripa den omväg som tvingande regler om försäkringsvillko-

rens utformning innebär. I anslutning till nämnda regel om rätt för skade­

lidande till direkt talan mot försäkringsgivaren har sålunda i 25 § sista

stycket föreskrivits, att försäkringsgivaren inte kan till befrielse från ansva-

lighet mot den skadelidande aberopa omständighet som beror av annan än

denne, med undantag givetvis för det fall att försäkringen helt har upphört

alt gälla. Enligt uttrycklig föreskrift i 26 § skall dessa bestämmelser gälla

också när utländsk lag i övrigt är tillämplig på försäkringsavtalet eller atom­

anläggningen är belägen i utlandet.

Ingenting hindrar att försäkring helt eller delvis tecknas hos försäkrings­

givare i utlandet. Liksom fallet är f. n. blir det Kungl. Maj :t eller den myn­

dighet som Kungl. Maj :t utser som får avgöra om försäkringen skall tecknas

hos svensk försäkringsgivare med del-credere-ansvar för den utländska åter-

lörsäkiingen ellei om direktförsäkring i utlandet skall godtas. Lagen medger

i princip att försäkringsskyddet byggs upp genom ett antal försäkringar som

tecknas direkt hos olika utländska försäkringsbolag utan solidarisk ansva­

righet för försäkringsgivarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968