2

Enligt förslaget skall den som har anledning anta att han är veneriskt

sjuk underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läka­

ren meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om nå­

gon underlåter att fullgöra dessa skyldigheter skall han kunna tvångsvis

intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att han

sprider smitta.

Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på

varifrån denne fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den

som därvid utpekas föreslås också bli skyldig att genomgå läkarundersök­

ning. Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift om för­

bindelse därigenom gjort sig skyldig till brott föreslås rätt för åklagare att

få reda på uppgiftslämnarens identitet.

Landstingen och de landstingsfria städerna skall enligt förslaget åläggas

att ombesörja kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård

av venerisk sjukdom.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

A llmänfarliga sjukdomar

5

§•

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns anledning befara,

att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att,

såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröj ligen under­

rätta tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall

inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt eller annan

inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande

skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om sjukdoms­

fall ombord på fartyget.

4

Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1968

6

§•

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta

av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare låta under­

söka sig av denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av tjänste-

läkaren och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt un­

dersökningsmaterial eller tillåta att sådant tages. Vad nu sagts gäller även

den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

därav.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den

enskilde.

7 §•

Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta därav är han

skyldig att efter beslut av den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande

läkare som författningsenligt äger deltaga i hälsovårdsnämndens samman­

träden låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjuk-

vårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten, om han

med hänsyn till faran för smittans spridning icke kan behandlas i öppen

vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i

första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om in­

skränkning i hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare miss­

tänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårds­

nämnden, om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upp­

lysas om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse

till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också själv­

mant pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8

§•

Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller kan

intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

6

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt 12 § första punkten

skall länsläkaren anmana honom att söka läkare och underkasta sig be­

handling samt att förete intyg om att detta skett. Om så erfordras skall han

anmanas att följa de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Före­

ligger grundad anledning befara att han skall sprida smitta skall han an­

manas att låta intaga sig på sjukhus som avses i sjukvårdslagen eller som

drives av staten.

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden

för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under

15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

14 §.

Underlåter någon att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i det

län där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersök­

ning eller behandling eller, om det finns grundad anledning befara att han

skall sprida smitta, att han skall intagas på sjukhus som avses i 13 §. Kan

det skäligen antagas, att anmaning icke skulle efterföljas, får sådant beslut

meddelas utan att anmaning skett.

Om länsstyrelsens beslut icke kan avvaktas utan fara, kan länsläkaren

meddela beslut som avses i första stycket. Sådant beslut skall omedelbart

underställas länsstyrelsens prövning men länder till efterrättelse till dess

länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej

tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om instäl­

lelse hos läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan

person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren anmana

denne att underkasta sig läkarundersökning och förete intyg om resultatet

av undersökningen.

Bestämmelserna i 13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall

som avses i denna paragraf.

Efterföljes ej anmaning gäller bestämmelserna i 14 § i tillämpliga delar

också fall som avses i denna paragraf.

16 §.

Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för venerisk sjukdom intagits

på sjukhus är skyldig att kvar stanna och underkasta sig nödvändig vård

till dess grundad anledning befara att han skall sprida smitta icke längre

föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

7

17 §.

Finns anledning misstänka att den som lämnat uppgift som avses i 15 §

första stycket därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagaren rätt att

få upplysning om vem som lämnat uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att inom landstingsområdet ombesörja

kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård vid fall av

venerisk sjukdom eller misstanke därom. Därvid skall läkarintyg som er­

fordras enligt denna lag tillhandahållas utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall till­

handahållas utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna att i länsläkarens ställe annan läkare skall

göra anmaning som avses i 13 och 15 §§.

Övriga smittsamma sjukdomar

20

§.

Om det inträffar annan smittsam sjukdom än allmänfarlig sjukdom eller

venerisk sjukdom, kan länsläkaren ålägga hälsovårdsnämnden att verk­

ställa utredning om orsaken till att sjukdomen uppträtt och vidtaga de

åtgärder, som fordras för att hindra att sjukdomen sprides.

Övriga bestämmelser

21

§.

Beslut om utskrivning av sådan intagen som avses i 8 eller 16 § meddelas

av överläkaren eller motsvarande läkare. Talan mot beslut varigenom nå­

gon förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten föres hos länsstyrelsen ge­

nom besvär.

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1968

22

§.

Beträffande stad som ej tillhör landstingskommun skall vad i denna lag

eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om landstingskommun

gälla staden och vad som sägs om länsläkare gälla förste stadsläkaren, allt i

den mån ej annat föreskrives.

Socialstyrelsen kan efter ansökan befria förste stadsläkare från de upp­

gifter som ankommer på honom i fråga om veneriska sjukdomar och för­

ordna länsläkare att fullgöra dessa.

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden

vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller

med stöd därav meddelade föreskrifter.

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

23 §.

Landstingskommun bestrider kostnaderna för sådan laboratorieunder-

sökning av prov som läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd inom

landstingsområdet finner erforderlig vid allmänfarlig sjukdom eller vene-

lisk sjukdom eller vid misstanke om sådan sjukdom och som utföres vid

laboratorium som socialstyrelsen godkänt för ändamålet.

Vad i första stycket sägs gäller även sådan laboratorieundersökning av

prov som länsläkare finner erforderlig vid annan smittsam sjukdom än

allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom.

Kostnaderna för sluten vård på sjukvårdsanstatt som avses i 7 eller 13 §

skall vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av lands­

tingskommunen i den mån de ej ersättes enligt lagen om allmän försäkring.

Vad ovan föreskrives äger motsvarande tillämpning beträffande den som

utan att vara sjuk för smitta av allmänfarlig sjukdom.

24 §.

Den som är eller varit verksam inom smittskyddet enligt denna lag

eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen vppa vad han

därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter här­

emot dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse

av målsägande.

25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

pa begäran av hälsovårdsnämnd, om nagon åsidosätter vad som åligger

honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att

verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall

ske,

på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör lands­

tingskommun, av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14

eller 15 §,

på begäran av länsläkare eller av överläkare eller motsvarande läkare vid

sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna

på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke

om det har könsligt umgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos läns­

styrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen ge­

nom besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar

efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

34 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemi­

lagen den 19 juni 1919 (nr 443) och tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse)

lossningshem eller sjukhem. Finnes

icke sjukhusintendent vid sådant

sjukhus, ankommer på sjukvårds­

styrelsen att bestämma, huru de

åligganden som eljest tillkomma

sjukhusintendent skola fullgöras.

16

2 m o m. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och

epidemisjukhus, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjuk-

stuga och epidemisjukstuga s j u k-

stuguläkare samt

3) vid sjukhem sjukhem slä-

k a r e eller, om medicinalstyrelsen

efter framställning av sjukvårdssty­

relsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej----------------------—------- —

Överläkare må--------------------- -------

(Föreslagen lydelse)

sjukhusintendent vid sådant sjuk­

hus, ankommer på sjukvårdsstyrel­

sen att bestämma, huru de åliggan­

den som eljest tillkomma sjukhus­

intendent skola fullgöras.

§•

2 m o m. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett överläkare,

2) vid sjukstuga sjukstugu-

läkare samt

3) vid sjukhem sjukhemslä-

k a r e eller, om socialstyrelsen efter

framställning av sjukvårdsstyrelsen

så förordnat, överläkare.

vid förlossningshem.

---------- nu sagts.

25

2 m o m. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 inom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med sådan smittsam sjuk­

dom, som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angå­

ende åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar erhållit föreskrift

eller anmaning att låta sig intagas

till vård på sjukhus eller beträffan­

de vilken förordnande om intagning

meddelats jämlikt nyssnämnda lag

samt

3) den som — --------------------------—

§•

2 m o in. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 mom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med allmänfarlig sjukdom

som avses i smittskyddslagen,

2) den som enligt 12 eller 13 §

smittskyddslagen erhållit föreskrift

eller anmaning att låta intaga sig

för vård på sjukhus eller beträffan­

de vilken beslut om intagning med­

delats enligt 14 § nämnda lag samt

— dylik hänvisning.

Den som

27 §.

— finnes stadgat.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sättes vårdavgift-------------inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård

och underhåll på allmän sal av den,

som enligt epidemilagen eller lagen

angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar är berättigad att

kostnadsfritt åtnjuta vård och un­

derhåll på sjukhus.

Vårdavgift må ej uttagas för vård

och underhåll på allmän sal av den,

som enligt smittskyddslagen är be­

rättigad att kostnadsfritt åtnjuta

vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 december 1967.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, K

ling

, J

ohans

­

son

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

,

G^eijer, O^dhnoff, M^oberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om smittskyddslag-

stiftning och anför.

I betänkandet Smittskydd slagstiftning (SOU 1966:50), avgivet av över­

direktören Håkan Rahm såsom utredningsman samt experter, har föresla­

gits att en smittskyddslag skall ersätta epidemilagen, lagen angående åt­

gärder mot utbredning av könssjukdomar och tuberkulosförordningen.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av riksåklagaräm­

betet, rikspolisstyrelsen, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, statens

bakteriologiska laboratorium, tullstyrelsen, universitetskanslersämbetet, skol­

överstyrelsen, veterinärstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, försvarets sjukvårds­

styrelse, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, Svenska lands­

tingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, för­

valtningsutskotten i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings

och Kronobergs läns, Kalmar läns södra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värm­

lands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens samt Norrbottens läns landsting, stadsfullmäktige i Stock­

holm, Göteborg och Malmö, Svenska Nationalföreningen mot hjärt- och lung­

sjukdomar, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuk-

sköterskeförening, Svensk kuratorsförening samt Sveriges hälsovårdskon-

sulenters förening.

Yttranden har bifogats, av universitetskanslersämbetet från de medicins­

ka fakulteterna, av överståthållarämbetet från förste stadsläkaren i Stock­

holm, av länsstyrelserna från länsläkare, förste stadsläkare och kommuna­

la myndigheter samt av Sveriges läkarförbund från olika läkarföreningar,

Slutligen har yttrande avgetts av Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

vård på sjukvårdsinrättning som är avsedd för ändamålet. Enskild vård får

dock förekomma om hälsovårdsnämnden anser de åtgärder tillräckliga som

vidtagits för att förhindra smittans spridning. Vidare får sådan vård äga

rum om det styrks med läkarintyg att den sjuke inte kan förflyttas utan fara

för livet (3 § 1 mom.). Samma bestämmelser gäller om någon misstänks

vara smittad med nu avsedd sjukdom (3 § 2 inom.). Lagen ger möjlighet för

hälsovårdsnämnd att underkasta person, som utan att vara sjuk misstänks

föra smitta, den observation och den isolering som nämnden kan finna

behövlig. Om någon för smitta under längre tid utan att sjukdomstecken

yppar sig skall hälsovårdsnämnden, om det inte är oundgängligen nödvän­

digt att hålla honom isolerad längre, i stället ålägga honom erforderliga

inskränkningar i fråga om arbete. Även i övrigt får nämnden meddela ho­

nom föreskrifter för att motverka att smitta sprids (3 § 3 mom.).

När det gäller sjukdomar av lindrig art har Kungl. Maj :t möjlighet att på

framställning av medicinalstyrelsen meddela andra bestämmelser om vård,

isolering m. m. för viss tid och visst område (3 § 4 inom.).

Har en person som lider av någon av de i lagen upptagna sjukdomarna

förts till sjukvårdsinrättning eller, om han vårdas enskilt, blivit flyttad

till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, skall hälsovårdsnämnden se

till att den sjukes bostad, gång- och sängkläder samt andra föremål och

transportmedel som han använt blir renade från smitta. I fråga om den

som vårdas enskilt åligger det läkaren som behandlat honom att göra an­

mälan till hälsovårdsnämnden i och för smittrening (4 §). Medicinalstyrel­

sen utfärdar anvisningar om hur smittreningen skall gå till. Kostnaderna

bestrids av kommunen. Om det är nödvändigt, kan hälsovårdsnämnden mot

skälig ersättning förstöra kläder och andra föremål som befaras kunna

överföra smitta (5 § 1 inom.). Man får inte undandra föremål från smitt­

rening (5 § 2 mom.).

Om någon av de ifrågavarande sjukdomarna förekommit i en bostad,

kan hälsovårdsnämnden förbjuda att den används för viss tid om det be­

döms nödvändigt och nämnden dessutom kan tillhandahålla annan lämplig

bostad kostnadsfritt (6 §). Det är förbjudet att upplåta bostad eller anord­

na samling av människor i bostad där fall av någon av sjukdomarna inträf­

fat förrän smittrening verkställts (7 §).

Tjänsteläkare har rätt att få tillträde till den sjuke för att göra den

undersökning av honom, som han finner nödvändig för att ställa diagnos.

Han får också undersöka personer i den sjukes omgivning. Om en person

avlidit och det misstänks att dödsfallet förorsakats av någon av de ifråga­

varande sjukdomarna, får tjänsteläkare ej vägras tillträde till liket. Finner

läkaren vid undersökningen att det är nödvändigt med liköppning för att

dödsorsaken skall kunna fastställas och medges inte detta, skall han an­

mäla förhållandet till länsstyrelsen som kan förordna i ärendet (8 §).

När ett sjukdomsfall av förevarande slag inträffat i en kommun kan

18

fläckfeber, inte tas ombord på fartyg samt att varor och andra föremål,

som kan anses medföra smitta av sådan sjukdom, inte förs ut. Vissa

andra föreskrifter gäller i fråga om pest och kolera. Kungl. Maj :t kan

förordna om ytterligare åtgärder för alt förhindra att smittsamma sjukdo­

mar sprids till utlandet (15 §).

Den som insjuknat i någon av de sjukdomar som avses i 2 § 1 mom. åt­

njuter kostnadsfri vård på allmänt rum på epidemivårdanstalt eller för

sådana sjuka avsedd avdelning vid lasarett eller sjukstuga eller tillfällig

sjukvårdslokal för patienter med smittsam sjukdom. Detsamma gäller den

som blivit intagen på sjukvårdsinrättning på grund av att han befaras

lida av sådan sjukdom eller antas vara smittbärare (23 §).

Om läkare eller hälsovårdsnämnd finner det nödvändigt att undersök­

ning företas av prov från en sjuk person, personer i hans omgivning eller

från vatten, föda e. d„ skall undersökningen utföras utan kostnad för den

sjuke eller kommunen, under förutsättning att den äger rum på labora­

torium som medicinalstyrelsen godkänt. Kostnaderna bestrids i regel av

landstingskommunen (23a§).

Kungl. Maj :t kan förordna att epidemilagen skall tillämpas i sin helhet

även i fråga om annan smittsam sjukdom än de som anges i 2 § 1 mom.

(24§).

Om någon annan smittsam sjukdom vunnit större utbredning på en ort

eller uppträder i elakartad form, kan länsstyrelsen efter att ha hört läns-

läkaren förordna att lagens bestämmelser i behövlig omfattning skall gälla

även för sjukdomen i fråga. Förordnandet, som får avse hela länet eller en

del av det, får endast meddelas för viss tid. Medicinalstyrelsen skall oför-

dröjligen underrättas om förordnandet (25 §).

Medicinalstyrelsen har högsta tillsynen över förebyggande åtgärder och

vård i fråga om smittsamma sjukdomar (26 § 1 mom.). Inom länen skall

länsstyrelserna se till att kommuner, hälsovårdsnämnder och sjukvårdssty­

relser samt läkarna fullgör sina åligganden enligt epidemilagen. Länsstyrel­

sen får om nödvändigt förelägga lämpliga viten (26 § 2 inom.). Det åligger

polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda hälsovårds­

nämnderna vid tillsynen över att lagen och nämndernas föreskrifter iakttas

(27 §).

Lagen innehåller även bestämmelser om tvångsmedel och straff. Underlåter

hushållsföreståndare att göra anmälan om inträffat anmälningspliktigt

sjukdomsfall eller vägrar någon att följa hälsovårdsnämnds beslut om

intagning på sjukvårdsinrättning, isolering eller observation är straffet

böter. Detsamma gäller om någon undandrar föremål smittrening eller

upplåter bostad eller låter folk samlas innan smittrening ägt rum. Bötei

kan också ådömas läkare som underlåter att meddela att den som vårdas

enskilt flyttats, tillfrisknat eller avlidit (28 §).

Om lagen inte föreskriver straff för underlåtenhet att rätta sig efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

19

föreskiilt som hälsovårdsnämnd meddelat, kan nämnden förelägga vite

(29 §).

ö

Den som inte är nöjd med hälsovårdsnämnds beslut får anföra besvär

hos länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl.

Maj.t. Hälsovårdsnämnds beslut i fråga om intagning på sjukvårdsinrätt­

ning, isolering, observation, smittrening eller förbud att besöka lokaler där

människor samlas går i verkställighet utan binder av att det överklagats.

I andia fall går beslut i verkställighet genast bara om särskilt förordnande

meddelats därom (32 §).

Epidemilagen hänvisar slutligen till att särskilda bestämmelser finns om

tuberkulos och könssjukdomar (34 §).

Tuberkulos förord ningen den 31 mars 1939 (nr 113; ändrad 1954:363)

innehåller bestämmelser om bekämpning av tuberkulos hos människa. För­

ordningen avser inte kvarstående tecken på uppenbart läkt tuberkulos

⁽¹ §)■

För tuberkulosvården finns en särskilt uppbyggd skyddsorganisation,

dispensärväsendet, som drivs i landstingsregi. Organisationen innebär, att

varje landstingsområde indelas i dispensärdistrikt och att det dessutom

skall finnas minst en centraldispensär inom området. I varje dispensär­

distrikt skall finnas en dispensärläkare som biträds av distriktssköters­

kan i orten. Centraldispensären betjänas av en särskilt tillsatt läkare

centraldispensärläkare — och en eller flera sjuksköterskor. I många

fall är centraldispensärläkaren dessutom anställd vid sanatorium eller

lungklinik. Motsvarande gäller sjuksköterskorna. Vid dispensärerna företar

man avgiftsfritt de undersökningar som fordras för att man skall kunna

avgöra om tuberkulos föreligger. Vidare bedömer man vederbörandes vård­

behov och arbetsförmåga samt meddelar råd och anvisningar. Distriktsdis-

pensären mottar och remitterar misstänkta fall till centraldispensären. Det

ankommer vidare på distriktsdispensären att verkställa den undersökning

och sanering av hemmiljön som fordras för att bekämpa smittan. Åtgär­

derna företas utan kostnad för den enskilde. En motsvarande dispensär-

verksamhet förekommer i de landstingsfria städerna.

Om en läkare finner anledning misstänka tuberkulos hos någon som han

undersöker och behandlar och det finns dispensärverksamhet anordnad på

den ort där patienten vistas stadigvarande, kan läkaren hänvisa denne till

centraldispensär eller, i stad som inte deltar i landsting, till den dispensär

som finns i staden. När sådan hänvisning sker skall läkaren ofördröjligen

skriftligen underrätta dispensären (2 §).

Iakttar en läkare tuberkulos hos någon som han undersöker och behandlar

och har ingen annan läkare såvitt han vet märkt sjukdomen tidigare, skall

läkaren göra skriftlig anmälan till dispensär. Anmälan skall innehålla upp­

gift om patientens namn, ålder, yrke och bostad, sjukdomens särskilda

beskaffenhet, vad som kan utrönas om orsaken till sjukdomen samt vidtag­

Kungl. Maj:is proposition nr 36 år 1968

20

na åtgärder. Om en person, som är behäftad med smittsam tuberkulos,

skrivs ut eller friges från anstalt där ansvarig läkare finns, åligger det lä­

karen att lämna skriftligt meddelande om utskrivningen eller frigivningen

till den dispensär som närmast svarar för tuberkulosvården på den ort där

personen skall vistas stadigvarande (3 §).

Dispensärläkare skall föra anteckningar över personer som är behäftade

med tuberkulos och som stadigvarande vistas inom dispensärens verksam­

hetsområde. Om läkaren finner att någon som är upptagen i förteckningen

inte längre bar tuberkulos eller har flyttat till annan ort eller avlidit, skall

han avföra personen ur förteckningen. Gäller det någon som flyttat skall

läkaren anmäla förhållandet till dispensären på den nya vistelseorten, om

sådan finns anordnad där. Den läkare som får meddelande om att en med

tuberkulos behäftad person flyttat till hans distrikt skall göra anteckning i

den förteckning han för (4 §).

Dispensärläkare skall, om lämpligt i samarbete med läkare vid annan

dispensär eller tjänsteläkare, utan dröjsmål föranstalta om att undersök­

ningar och andra åtgärder företas för att hindra att tuberkulossmitta sprids.

Han skall också verka för att givna anvisningar och föreskrifter följs även

i fortsättningen. Dessa bestämmelser gäller inte, om någon annan läkare

som vårdar den sjuke förklarat sig villig överta ansvaret för att avsedda

åtgärder blir vidtagna och lämna rapport därom till dispensären. På hem­

ställan av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare kan hälsovårdsnämnd

förordna, att en person som av läkaren misstänks vara behäftad med smitt­

sam tuberkulos, skall undergå läkarundersökning på nämndens bekostnad.

Underlåter någon att rätta sig efter sådant förordnande, är nämnden berät­

tigad att få handräckning av polismyndighet för verkställighet. I den mån

hälsovårdsnämndens medverkan fordras i övrigt för att åtgärder mot

spridning av tuberkulossmitta skall kunna vidtas, bör nämnden lämna

sådan medverkan inom området för sin befogenhet (5 §).

Vissa säkerhetsbestämmelser gäller i fråga om sysselsättning i mejerirörel­

se eller med mjölkförsäljning (6 §). Kungl. Maj :t har möjlighet att meddela

bestämmelser om åtgärder mot utbredning av tuberkulos inom undervis­

ningsanstalter och anstalter avsedda för vård och fostran av minderåriga

(7 §). Den som har smittsam tuberkulos får inte ta anställning att sköta barn

(8 §). Personer som vårdas på sjukhus, fängelser samt andra anstalter

och är behäftade med smittsam tuberkulos skall såvitt möjligt hållas av­

skilda från övriga vårdade eller intagna. Medicinalstyrelsen skall meddela

råd och anvisningar för att förebygga att tuberkulossmitta sprids på anstal­

ter, i arbets- och samlingslokaler eller på kommunikationsmedel (9 §).

Viss anmälningsskyldighet föreligger för läkare m. fl. när en person,

som lider av tuberkulos, avlider, tas in på anstalt mer varaktigt eller

flyttar till annan bostad (It och 12 §§).

De gång- och sängkläder samt andra föremål som en person med tuber­

Kungl. Majrts proposition nr 36 år 1968

22

i fråga om könssjukdomar. Föreståndare för poliklinik skall ha sådan

utbildning om inte medicinalstyrelsen medger undantag (5 §).

Kostnaderna för undersökning, behandling och annan vård, däri inbe­

gripen serologisk, bakteriologisk eller annan liknande undersökning som

läkaren ansett behövlig, bekostas av statsmedel. Detsamma gäller i fråga

om läkemedel och utensilier (6 §).

Om det är sannolikt att könssjukdom brutit ut bland befolkningen på

någon ort som ligger långt från tjänsteläkarens bostad kan länsstyrelsen

ålägga tjänsteläkaren eller annan läkare att besöka orten för att undersöka

och behandla befolkningen. Kostnader för resa samt behandling o. d. utgår

av statsmedel (7 §).

Nar en läkare finner att eu patient har könssjukdom skall han upplysa

patienten om sjukdomens art och smittfarlighet. Vidare skall han lämna

föreskrift om hur sjukdomen behandlas och vad patienten skall iaktta för

att förhindra att smitta sprids. Han skall särskilt erinra om gällande be­

stämmelser angående förbud för könssjuk afl utan medicinalstyrelsens

tillstånd ingå äktenskap — giftermålsbalken 2:6— och angående straff

för gäining som innebär fara för att könssjukdom sprids. Undantag från

vad nu sagts görs om den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden

oundgängligen kräver att sjukdomen tills vidare hålls hemlig eller den

sjuke är under 15 år. Om den sjuke inte fyllt 16 år, skall läkaren

lämna målsman eller annan som vårdar den sjuke underrättelse om sjuk­

domens art och smittfarlighet och om hur man förhindrar att smitta sprids

(8

§).

Visar det sig att en person som läkare funnit lida av könssjukdom inte

följer de föreskrifter som han fått eller avbrutit behandling, är läkaren skyl­

dig att göra skriftlig anmälan om förhållandet hos sundhetsinspektören

(9§). Läkaren skall också göra sådan anmälan om han får veta att den

sjuke ämnar ingå äktenskap medan sjukdomen är i smittsamt stadium

utan tillstånd av medicinalstyrelsen (10 §).

Varje läkare som får ett fall av könssjukdom under behandling, som inte

förut iakttagits av annan läkare, är skyldig att av den sjuke försöka ta

reda på från vem och under vilka omständigheter smittan överförts. Senast

påföljande dag skall läkaren skriftligen anmäla fallet till sundhetsinspek­

tören. 1 anmälan skall läkaren uppge sjukdomens namn samt den sjukes

kön, ålder och bostadsort. Patientens namn skall läkaren däremot inte ange.

Vidare skall läkaren redogöra för smittkällan i den mån det är möjligt och

uppge namn och adress för den person som smittat patienten (11 §).

Den som bär sexuellt umgänge när han lider av könssjukdom i smittsamt

skede och vet om sjukdomen eller har anledning misstänka att han är sjuk,

kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som

i annat fall uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsätter annan för fara att

bli smittad (29 §). Har gärningen förövats mot make, får åklagare väcka

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1968

ford. När anmälan gjorts skall pastor, om äktenskapsbetyg utfärdats, ge­

nast sända meddelande till den myndighet hos vilken hinder mot äkten­

skap anmäls (17 §).

Om någon inte följer sundhetsinspektörens anmaning, skall denne hän-

skjuta ärendet till hälsovårdsmyndigheten, som kan förordna om läkar­

undersökning eller intagning på sjukhus. Om hälsovårdsmyndighetens be­

slut inte anses kunna avvaktas utan synnerlig fara för att smittan sprids,

får sundhetsinspektören meddela sådant förordnande. Sundhetsinspektö­

rens förordnande skall omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens

prövning, men det gäller till dess annat beslut meddelats (21 §). Såväl häl­

sovårdsmyndighet som sundhetsinspektör är berättigad att få handräck­

ning av polismyndighet för att förordnande om undersökning eller intag­

ning skall kunna verkställas (22 §).

I de fall då sundhetsinspektör anmält misstanke om könssjukdom till

militärläkare eller läkare vid straffanstalt eller häkte åligger det läkaren

att se till att den uppgiften gäller blir undersökt och får behandling om det

behövs (23 §).

Den som genom sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag fått kunskap om

vad som förekommit i ärende enligt lagen hos hälsovårdsmyndighet, sund­

hetsinspektör, militär- eller anstaltsläkare eller på allmänt sjukhus eller

poliklinik får inte meddela vad han fått veta till obehörig. Protokoll och

handlingar i sådant ärende skall förvaras så att inte obehöriga kan kom­

ma åt dem. Om någon vid förundersökning befunnits skäligen misstänkt

för brott enligt 29 §, har åklagaren på begäran rätt att få besked om hur

läkarundersökningen utfallit. Om åtal väckts får besked lämnas även

till domstolen. Om sundhetsinspektören på grund av anmälan enligt lagen

har anledning anta att brott enligt 29 § förekommit, får han anmäla för­

hållandet till åklagare, om det finns särskilda skäl därtill. Sådan anmälan

skall också ske om det finns anledning anta att koppleri eller främjande av

otukt förekommit (25 §).

Hälsovårdsnämnds beslut enligt lagen kan överklagas hos länsstyrel­

sen. Mot länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl. Maj :t. Även om

besvär anförs över ett beslut gäller detta till dess annat förordnas (26 §).

Ämbetsman som åsidosätter vad som åligger honom enligt lagen ansva-

lar som vid ämbetsbrott. Om någon som inte är ämbetsman bryter mot

tystnadsplikten enligt lagen, är straffet dagsböter. Försummar läkare sina

skyldigheter enligt 8—11 §§ och är försummelsen inte ämbetsbrott, döms

han att böta högst 200 kr. (28 §).

För kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets

ingripande med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att

hindra spridning av smittsam sjukdom, kan ersättning utgå av statsmedel

enligt kungörelsen den 18 maj 1956 (nr 296) om ersättning av statsmedel i

26

som drabbats eller kan misstänkas ha drabbats av sjukdom eller är smitt­

bärande är skyldig att låta sig undersökas av läkare, söka vård på sjukhus

eller vid behov underkasta sig andra inskränkningar i sin frihet, att kom­

munen skall verkställa och bekosta smittrening samt att sjukvårdshuvud­

männen skall bereda sjukhusvård utan ersättning.

Utredningen anför, att det i allmänhet inte är något problem att få den

som insjuknat i epidemisk sjukdom att följa epidemilagens föreskrifter.

Tvångsåtgärder behöver nästan aldrig vidtas mot den sjuke. När läkaren

upplyser om vad lagen föreskriver i det ena eller andra hänseendet följer pa­

tienten vanligtvis vad som gäller. Detta innebär emellertid inte att lagstift­

ning är obehövlig.

Man måste enligt utredningen tänka på att det kan finnas personer som

kan föra smitta av sjukdomar utan att själva vara sjuka — smittbärare.

Det är ur epidemiologisk synpunkt lika viktigt att dessa blir föremål för

åtgärder som att de sjuka blir det. Utredningen framhåller att det inte ar

lika lätt att få smittbärarna att underkasta sig inskränkningar i sin frihet

som de sjuka. Om man inte har bindande föreskrifter skulle det ställa sig

svårt att komma till rätta med dessa personer.

I alla kulturländer finns lagstiftning till skydd mot spridning av smitta

av allvarliga sjukdomar. Det råder enligt utredningen knappast några delade

meningar om att den som misstänks lida av sådan sjukdom inte kan få

bestämma över sig själv vad det gäller sjukdomen. Han måste underkasta

sig de föreskrifter som samhället uppställer till skydd för andra medbor­

gare. Det är därför utredningens uppfattning att man även i framtiden

måste ha en lag med samma principiella konstruktion som epidemilagen.

Vad sedan gäller de veneriska sjukdomarna konstaterar utredningen att

den som lider av sådan sjukdom f. n. är skyldig att följa vissa föreskrifter.

Han skall underkasta sig erforderlig läkarbehandling och följa lakares före­

skrifter i fråga om sjukdomens behandling och åtgärder för att förekomma

att smitta sprids. Han skall vidare söka vård på sjukhus om det är påkallat.

Den som anmälts som smittkälla är skyldig söka läkare för att bli under­

sökt om han lider av venerisk sjukdom och i så fall låta sig behandlas.

Även lagstiftningen om de veneriska sjukdomarna vilar, fastslår utred­

ningen, på den principen att det inte är den enskildes privatsak om han

vin söka och få vård för könssjukdom. Det är ett samhällsintresse att dessa

sjukdomar bekämpas och hålls nere så mycket som möjligt. Därför är det

enligt utredningen naturligt att varje medborgare får finna sig i vissa in­

gripanden. Dessa framstår i viss mån mer besvärande för de veneriskt sjuka

än för personer som drabbats av annan smittsam sjukdom som kan för­

anleda åtgärder från samhällets sida. Anledningen till det är att den vene­

riskt sjuke i allmänhet är fullt arbetsför och knappast sjuk i vanlig mening.

Utredningen har ställt frågan om det över huvud taget är någon mening

med lagstiftning om veneriska sjukdomar. Gonorrén har t. ex. fått en allt

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

28

ningen har funnit att det väsentliga är gemensamt för samtliga avsedda

sjukdomar och att man, även om särbestämmelser erfordras i fråga om

vissa sjukdomar, mycket väl kan samla bestämmelserna om sjukdomarnas

bekämpande i en lag. I utländsk lagstiftning går också utvecklingen mot

en mer enhetlig lagreglering.

Utredningen har för sin del kommit till att en enhetlig lagreglering be­

träffande alla smittsamma sjukdomar med fördel kan komma till stånd.

Även om det behövs ett antal särbestämmelser för de veneriska sjukdomarna

blir lagen kortare och mer överskådlig än den nuvarande lagstiftningen.

Principiellt finner utredningen det också värdefullt att de epidemiologiska

synpunkterna då kommer i centrum även i fråga om de veneriska sjukdo­

marna.

Utredningen föreslår därför, att de bestämmelser av lags natur som be­

hövs i ämnet sammanförs till en smittskyddslag. Föreskrifter som kan ut­

färdas i administrativ ordning vill utredningen sammanföra i en smitt-

skyddskungörelse.

Utredningen erinrar om att den föreslagna lagstiftningen inte reglerar

alla former av skydd mot smittsamma sjukdomar. Sålunda behandlas frå­

gor om skyddsympning mot smitta i en särskild lag som inte berörs i sam­

manhanget. Det förebyggande skyddet har reglerats i hälsovårds- och livs-

medelsstadgorna och berörs vidare i råd och anvisningar som meddelas i

administrativ ordning.

Utredningen anser inte att det finns anledning att ändra på nuvarande

ordning att bekämpandet av epidemiska sjukdomar i första hand skall \ara

en primärkommunal uppgift. Det påpekas dock att flertalet kommuner inte

har all den personal som behövs för att uppgifterna skall kunna fullgöras.

Sålunda har i allmänhet endast städerna egna tjänsteläkare och därvid gäl­

ler att någon skyldighet att ha läkare anställd endast föreligger för städer

med minst 15 000 invånare. Vidare har kommuner som tillhör landsting

endast undantagsvis anställt sjuksköterskor för den öppna vården. Pri­

märkommunernas huvudmannaskap för epidemivården vilar därför sedan

gammalt på den förutsättningen att de direkta medicinska uppgifterna full­

görs av provinsialläkare och distriktssköterskor i de kommuner som tillhör

landsting. Den ordningen vill utredningen inte rubba.

Utredningen har övervägt en annan ordning i fråga om huvudmannaskap

för uppgifter enligt epidemilagen. Eftersom kommunerna ändå är hänvisade

till hjälp av landstingspersonal för att kunna fullgöra sina uppgifter vad

gäller epidemivård har utredningen ställt frågan om man inte borde göra

landstingen till huvudmän för epidemivården med rätt att erhålla medver­

kan från kommunerna. Det skulle då främst gälla ianspråktagande av häl­

sovårdsnämndernas hälsovårdsinspektörer. Det måste emellertid finnas över­

vakande organ inom epidemivården som kan förordna om läkarundersök­

ning, isolering och andra åtgärder och för sådana detalj uppgifter är enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

åtgärder som kan komma i fråga faller huvudsakligen på läkarna. Häl­

sovårdsnämnderna i de landstingsfria städerna har dock vissa viktiga funk­

tioner, nämligen befogenhet att förordna om läkarundersökning och in­

tagande på sjukhus. Utredningen föreslår inga större förändringar men

förordar att de befattningshavare på det lokala planet som har att befatta

sig med övriga smittsamma sjukdomar — distriktssköterskor och hälso­

vårdsnämndernas personal — också får samma skyldigheter i fråga om de

veneriska sjukdomarna. De bör tas i anspråk för efterforskning av smitt­

källor m. in., uppgifter som f. n. i stor utsträckning utförs av polisen, vilket

utredningen finner mindre tilltalande. Även de veneriska sjukdomarna bör

enligt utredningen ställas under primärkommunernas huvudmannaskap.

Allmänfarliga sjukdomar

Epidemilagen innehåller en uppräkning av de allvarligaste smittsamma

sjukdomarna. Lagen ger Kungl. Maj :t befogenhet att utöka uppräkningen.

När en av dessa sjukdomar uppträder inträder vissa rättsverkningar. Så­

lunda anses sjukhusvård regelmässigt påkallad för att bereda betryggande

skydd mot smittspridning.

I princip finner utredningen ingen anledning att ändra epidemilagens

konstruktion. Inträffar någon särskild angiven smittsam sjukdom som bör

föranleda sjukhusvård bör den enskilde sålunda även i framtiden under­

kastas skyldigheter.

Det finns nu ingen sammanfattande benämning för epidemilagens sjuk­

domar. I andra författningar sker vanligen endast hänvisningar till epide­

milagen. Liknande är förhållandet i Danmark och Norge under det att Fin­

land i sin lagstiftning fört in benämningen allmänfarliga sjukdomar. Ut­

redningen finner det praktiskt att de sjukdomar som lagstiftningen fram­

deles skall omfatta får ett gemensamt namn och föreslår därför att de kallas

allmänfarliga sjukdomar. Man kan invända att även de veneriska sjukdo­

marna är allmänfarliga men utredningen erinrar om att dessa sjukdomar i

viss mån fordrar särskild reglering och att benämningen därför bör bibe­

hållas.

Den epidemiologiska bilden i Sverige har förändrats i hög grad under

1900-talet. Smittkopporna har minskat kontinuerligt främst beroende på

vaccinationerna. Det finns dock risk för import av smittkoppor, vilket 1963

års epidemi i Stockholm visade.

I början av seklet fanns inhemska smittkällor som förorsakade fall av

malaria. Sjukdomen har numera försvunnit helt.

Difterin har också minskat markant efter epidemin i mitten av 1940-

talet och numera förekommer endast enstaka fall årligen. Eftersom sjuk­

domen fortfarande förekommer i Europa kan nya epidemier uppstå i Sve­

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

31

rige. Skyddet torde dock vara gott eftersom vaccination mot difteri utförs

i stor utsträckning.

Tuberkulosfallen har minskat kontinuerligt. Härtill har bidragit bättre

hygien, isolering av smittförande personer, BCG-vaccination, tillkomsten

av nya läkemedel och den framgångsrika bekämpningen av tuberkulosen

hos nötkreatur. Fortfarande registreras emellertid ett betydande antal nya

fall. År 1964 var siffran 3 135.

Polio, eller barnförlamning, var en ganska vanlig sjukdom förr. Den

senaste stora polioepidemin inträffade 1953 med ca 3 000 förlamningsfall.

Därefter har siffrorna raskt sjunkit och under de senaste åren har endast

enstaka fall förekommit. Denna utveckling beror säkerligen på den om­

fattande vaccinationen.

Den epidemiska gulsoten har under senare år inträffat i 700 till 1 000

fall om året. Förbättrad hygien torde ha spelat en betydande roll för att

hålla nere antalet fall, men risk för en ökning i framtiden föreligger med

hänsyn till att befolkningen immuniseras mindre nu än förr. Utländska

smittkällor utgör också en fara.

Nervfebern, tarmburen bakteriell smitta, har visat en markant nedgång.

Endast några tiotal fall inträffar om året. Paratyfus A och B spelar nu­

mera även en underordnad roll. Salmonellaenteriterna har däremot visat

en tydlig ökning. Ca hälften av fallen har förvärvat smittan utomlands.

Den bacillära dysenterin är nu ganska ovanlig.

Under det senaste decenniet har framstegen inom virologin medfört upp­

täckter av ytterligare ett antal smittsamma sjukdomar. Hit hör de tarm-

burna ECHO- och Coxsackieinfektionerna, den fästingburna ESSE-infek-

tionen och vidare adenovirus-infektionerna.

Av de 19 sjukdomar som regleras genom epidemilagen kallas sex karan-

tånssjukdomar. Det är pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber

och gula febern. De är föremål för internationell reglering, som biträtts av

Sverige, och bör därför enligt utredningen givetvis hänföras till de allmän­

farliga.

Nervfeber och paratyfus bör enligt utredningen kvarstå i lagstiftningen.

Nervfeber hör dock enligt modernt internationellt språkbruk benämnas

tyfoid. Paratyfus bör följdriktigt kallas paratyfoid. Andra sjukdomstillstånd

av salmoneliatyp än tyfus och paratyfus har vid tillämpningen av epide­

milagen betraktats som former av paratyfus. I modernt medicinskt språk­

bruk kallas de dock salmonella, salmonellaenterit eller salmonelladiarré.

Utredningen föreslår den sistnämnda benämningen för svenskt vidkom­

mande.

Det har enligt utredningen stundom diskuterats om salmonelladiarrén

bör bibehållas som allmänfarlig sjukdom. Sjukdomen uppträder som strö-

fall men mycket stora epidemier har också inträffat i landet. För en effek­

32

Kurigl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

tiv bekämpning av sjukdomen är det angeläget att de åtgärder som står

till buds vid allmänfarlig sjukdom också gäller salmonelladiarrén. Isole­

ring på sjukhus torde inte alltid behöva ske. En isolering är i första hand

viktig för de akuta fallen som sprider smitta. Smittbärarna spelar därvid

i allmänhet mindre roll.

Rödsot bör kvarstå som allmänfarlig sjukdom men efter sitt uppkomst­

sätt delas i två former — bacillär dysenteri och amöbady sent eri.

Epidemisk hjärnhinneinflammation är en varig sjukdom i hjärnan som

framkallas av meningokocker. Med hänsyn till att sjukdomen inte alltid

angriper hjärnan föreslår utredningen att den kallas meningokock-sjukdom

för att alla fall skall omfattas av lagstiftningen.

Vissa sjukdomar, som också angriper hjärnan och som skall anmälas

enligt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 431) om läkares anmälningsplikt

beträffande vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar, föreslås upptagna

som allmänfarliga under benämningarna primär, icke varig hjärn- och

h järnhinneinflammation.

Akut barnförlamning bör även tillhöra de allmänfarliga sjukdomarna

men därvid få beteckningen polio. Dit bör också hänföras Weils sjukdom

och andra leptospiroser.

Den epidemiska gulsoten upptas inte i epidemilagen men hör tillföras

de allmänfarliga sjukdomarna enligt utredningen liksom den genom injek­

tion överförda inokulationsgulsoten, som bl. a. förekommer bland narko­

maner.

Difteri, mjältbrand, papegojsjuka och spetälska bör enligt utredningen

kvarstå bland de allmänfarliga sjukdomarna. Däremot anser man att sömn­

sjuka, undulantfeber och scharlakansfeber bör utgå. Scharlakansfeber har

genom penicillinets tillkomst blivit en relativt godartad sjukdom. Risken

för komplikationer och smittfaran har nedgått och patienterna kan be­

handlas i hemmet.

Tuberkulosen bör jämställas med övriga smittsamma sjukdomar och

enligt utredningen räknas till de allmänfarliga.

Utredningen anser för sin del att den föreslagna smittskyddslagen ur

lagteknisk synpunkt inte bör förses med någon förteckning över allmän­

farliga sjukdomar. Kungl. Maj:t bör i stället få befogenhet att förordna

om samtliga sjukdomar. Förslaget innebär att sjukdomsförteckningen i sin

helhet flyttas över till den administrativa författningen, smittskyddskun-

görelsen.

Vidare anser utredningen att den nuvarande möjligheten för länssty­

relsen att lokalt och för begränsad tid förordna att annan sjukdom än all­

mänfarlig skall betraktas som sådan bör bestå. Bestämmelsen har visat sig

värdefull och erbjuder en smidig anpassning till uppstående situationer.

Utredningen anser att den nuvarande skyldigheten att anmäla misstänkta

34

tigad bör vara inte bara tjänsteläkare utan även annan läkare som denne

funnit erforderligt remittera vederbörande till. Även i fortsättningen bör

skyldighet finnas att lämna undersökningsmaterial eller tåla att sådant tas.

Utredningen anser inte bestämmelser beträffande avlidna nödvändiga.

Epidemilagen föreskriver sjukhusvård som normal åtgärd, när lagen är

tillämplig. Den sjuke får vårdas utom sjukhus om hälsovårdsnämnden

funnit att det kan ske utan fara för smitta. Utredningen föreslår ingen änd­

ring i rådande ordning med sjukhusvård som huvudregel.

Utredningen anser emellertid, att det skulle vara en vinst ur det all­

männas synpunkt om en sjuk som inte utgör någon smittrisk fick vårdas

utom sjukhus och anser därför att en prövning bör ske om öppen vård är

godtagbar. Denna bör ske snabbt och därför företas av läkare i stället för

hälsovårdsnämnd. Prövningsrätten bör tilläggas den tjänsteläkare, stads­

läkare eller motsvarande läkare som enligt 9 § hälsovårdsstadgan får delta

i hälsovårdsnämndens sammanträden. Vid tuberkulos bör samråd ske med

centraldispensärens läkare. Begär patienten det bör ärendet hänskjutas till

hälsovårdsnämnden. Så länge medgivande till öppen vård inte lämnats,

är patienten skyldig att underkasta sig sjukhusvård. Den föreslagna ord­

ningen fordrar om den genomförs, att infektionsklinikerna ges ordentliga

resurser för öppna mottagningar. Utredningen framhåller att huvudmännen

bör beakta detta.

Utredningens förslag går sålunda ut på en allmän föreskrift om skyldig­

het att låta inta sig på sjukhus skall gälla, såvida ej grundad anledning

finns att antaga, att betryggande isolering kan anordnas i öppen vård eller

att eljest fara för smittas spridning inte föreligger.

Den som inte intas på sjukhus måste likväl, anser utredningen, finna sig

i den isolering eller inskränkning i sin verksamhet, som fordras för att

hindra smittas spridning. Samma läkare som prövar frågan om öppen vård

tar också ställning till sådana åtgärder. Hänskjutande till hälsovårdsnämnd

bör ske, om den sjuke begär det. I avvaktan på nämndens beslut skall läkaren

kunna meddela interimistiska föreskrifter.

De föreslagna bestämmelserna avser även tuberkulos i smittsamt skede

vilket är en ändring i förhållande till gällande rätt.

Under utredningsarbetet har ifrågasatts om tjänsteläkarna i allmänhet

besitter tillräcklig kunnighet och erfarenhet för att på ett tillfredsställande

sätt handha den prövning, som enligt det föregående uppdras åt dem, lik­

som andra befogenheter inom epidemivården. Under nu rådande förhållan­

den med talrika vakanser på dessa tjänster och ofullständigt utbildade vi­

karier måste onekligen viss tvekan råda om tjänsteläkarna över lag besit­

ter erforderlig kompetens på området. Principiellt anser dock utredningen

att beslutanderätten inte bör läggas på högre plan än tjänsteläkarnivån.

Det måste ju här oftast bli fråga om omedelbara åtgärder. För att undan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

36

Epidemilagen innehåller en del bestämmelser som gäller för alla smitt­

samma sjukdomar. Sålunda ges hälsovårdsnämnderna rätt att förbjuda

envar, som befaras överföra smittsam sjukdom, att besöka skola, konfirma­

tionsundervisning eller offentlig tillställning. I den mån förbud behövs bör

det, anser utredningen, gälla jämlikt de allmänna bestämmelserna om skyl­

dighet för misstänkt sjuk att underkasta sig isolering eller annan begräns­

ning i sin verksamhet. Bestämmelser för andra än allmänfarliga sjukdomar

anses inte påkallade.

Epidemilagen innehåller också anvisningar till hälsovårdsnämnderna att

hos vederbörlig myndighet begära att skolundervisning inställs och att onö­

diga folksamlingar förhindras. Dessa anvisningar ger exempel på åtgärder,

som en hälsovårdsnämnd kan behöva vidta för att motverka spridning

av en smittsam sjukdom. Att särskilt ange dessa exempel i författnings­

texten synes utredningen inte erforderligt. I utredningens förslag ingår dessa

i den allmänna föreskriften att vidta de åtgärder, som kan erfordras till

förekommande av sjukdomens ytterligare utbredning.

Någon motsvarighet till epidemilagens föreskrifter om rapportskyldighet

för hälsovårdsnämnderna gentemot länsstyrelsen är enligt utredningen inte

erforderlig i fortsättningen. Under hänvisning till allmänna ordningsstad-

gan den 14 december 1956 (nr 617) och lagen samma dag (nr 618) om all­

männa sammankomster, vari finns bestämmelser om åtgärder för att före­

bygga folksamlingar, föreslår utredningen att bestämmelserna i epidemi­

lagen om länsstyrelsernas åtgärder för att förhindra folksamlingar skall

utgå.

Straffbestämmelser bör enligt utredningen gälla för lägenhetsinnehavare,

som försummar sin skyldighet att anmäla sjukdomsfall, och för patient i

öppen vård som inte iakttar de föreskrifter som meddelats honom för und­

vikande av smittspridning. Därjämte föreslår utredningen straff för den

som hjälper någon att avvika från sjukhus där han intagits med stöd av

lagen. Utöver nu angivna fall anser utredningen inte några straffbestämmel­

ser erforderliga.

Utredningen anser det vara av vikt att det finns möjlighet att begära polis­

handräckning, när det är fråga om åtgärder som måste företas omedelbart.

Man föreslår därför, att handräckning skall kunna erhållas, om den sjuke

vägrar att låta sig undersökas av läkare eller att tillhandahålla läkaren eller

hans biträde erforderligt undersökningsmaterial eller vägrar låta sådant

tas. Detsamma skall gälla om han vägrar att låta inta sig på sjukhus eller

tillfällig sjukvårdslokal eller om han avviker från sjukhus där han tagits

in eller om den som skall verkställa smittrening vägras tillträde till lokal som

skall smittrenas.

Med sjuk person jämställer utredningen smittbärare och misstänkta fall.

I frågor om läkarundersökning eller undersökningsmaterial bör tjänste­

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

37

läkare vara berättigad att påkalla handräckning, anser utredningen, men i

övrigt bör det ankomma på hälsovårdsnämnden att begära sådan. Då det

gäller återförande av den som avvikit från sjukhus, kan det enligt utred­

ningen diskuteras, om det inte borde ankomma på sjukhusläkaren att be­

gära handräckning, men utredningen har stannat för att detta bör vara

eu uppgift för hälsovårdsnämnden. Man har därvid beaktat att man i

möjligaste mån bör undvika att ålägga sjukhusläkarna polisiära uppgifter

och att det ändå är hälsovårdsnämndernas angelägenhet att övervaka dem,

som befinner sig utanför sjukhusen. Hälsovårdsnämnden bör följaktligen

från fall till fall pröva om återintagning fordras. Sjukhusläkaren måste

dock alltid underrätta hälsovårdsnämnden om avvikande, så att denna får

tillfälle att verkställa sin prövning.

Enligt utredningen kan det hända, att sjukhusläkare inte finner det nöd­

vändigt att hålla kvar en patient på sjukhuset, oaktat denne ej är smittfri.

Omständigheterna kan vara sådana, att smittfarligheten elimineras om pa­

tienten iakttar vissa förhållningsregler, avhåller sig från viss verksamhet

etc. Utskrivning med erforderliga förbehåll är då, menar utredningen, i

princip motiverad. Om en sjukhusläkare har ett dylikt fall, bör han i god

tid innan utskrivning sker samråda med tjänsteläkaren resp. stadsläkaren

i den kommun där patienten avser att vistas. Man bör kunna räkna med att

samrådet leder till att sjukhusläkaren och läkaren i den öppna vården kom­

mer överens om både huruvida utskrivning kan ske och de villkor varmed

den bör förenas.

Det är utredningens uppfattning, att om utskrivning sker av patient som

här avses det bör åligga sjukhusläkaren att genast skriftligen underrätta

hälsovårdsnämnden och länsläkaren. Underrättelsen bör innehålla uppgift

om de föreskrifter som meddelats patienten till förekommande av smittas

spridning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Veneriska sjukdomar

1 LV räknas till könssjukdomar syfilis (lues), enkelt veneriskt sår

(ulcus molle, mjuk schanker) och dröppel (gonorré) så länge sjukdomarna

är i smittsamt skede. Genom cirkulär har medicinalstyrelsen föreskrivit an­

mälningsplikt för ytterligare en könssjukdom, nämligen lymphogranuloma

venereum (tidigare benämnd lymphogranuloma inguinale). Den nya lag­

stiftningen bör enligt utredningen äga tillämpning på samtliga nu nämnda

fyra sjukdomar. Vissa ändringar av sjukdomsbeteckningarna anses dock

påkallade.

Syfilis (syphilis) bör enligt utredningen uppdelas på medfödd (congenita)

och förvärvad (acquisita). Benämningen enkelt veneriskt sår för ulcus molle

är numera ur bruk och utredningen föreslår att sjukdomen i fortsättningen

38

benämns mjuk sclianker. Även beteckningen dröppel för gonorrhea brukas

numera sällan och bör ersättas av den allmänt vedertagna benämningen

gonorré. Vad den fjärde sjukdomen angår förordar utredningen som lämp­

lig svensk benämning veneriskt hjmfogranulom dvs. en direkt översättning

av latinets lymphogranuloma venereum.

Såsom sammanfattande benämning på ifrågavarande sjukdomar bör an­

vändas veneriska sjukdomar, som är mera adekvat än könssjukdomar och

även accepterad i lagspråk.

Enligt nu gällande bestämmelser anses en venerisk sjukdom vara i smitt­

samt skede, så länge symtom på smittsamhet föreligger eller förnyat fram­

trädande av sådana symtom är att befara. Utredningen tillfogar att smitt­

samt skede föreligger även då sjukdomen befaras kunna överföras till av­

komma i fosterstadiet.

LV föreskriver, att den som angrips av könssjukdom skall underkasta

sig läkarbehandling och följa de föreskrifter som läkare meddelar angå­

ende sjukdomens behandling eller för att hindra att smittan sprids. Dessa

bestämmelser utgör grundförutsättningen för att sjukdomarna skall kunna

bekämpas och skyldigheterna bör enligt utredningen finnas kvar i den

nya lagen. Utredningen föreslår dessutom, efter mönster av den danska

och den norska lagstiftningen på området, att skyldighet att söka läkare

skall gälla också för den som har anledning misstänka att han lider av

venerisk sjukdom.

Den som den veneriskt sjuke uppger som smittkälla är enligt LV skyldig

att efter anmaning av sundhetsinspektören förete läkarintyg utvisande om

han är smittad eller ej. Är han sjuk skall sundhetsinspektören anmana

honom att undergå läkarbehandling. Utredningen anser det nödvändigt

att även för framtiden ålägga uppgivna smittkällor dessa skyldigheter.

Utredningen anser inte att det räcker att smittkällan undersöks utan

undersökning måste också ske av personer till vilka den sjuke kan ha fört

smitta vidare — de s. k. kontakterna. Det är enligt utredningen en brist

i gällande lagstiftning att det inte finns någon sådan bestämmelse i syn­

nerhet som den sjuke ofta inte vet vem som är smittkälla och vem som är

kontakt. Utredningen föreslår en sådan lagbestämmelse efter dansk och

norsk förebild.

Enligt LV är läkare, som konstaterar venerisk sjukdom, skyldig dels att

meddela patienten vissa upplysningar och dels att utfråga honom om smitt­

källan. Patienten skall upplysas om sjukdomens art och smittfarlighet och

erhålla föreskrifter om hur han skall behandla den och förekomma att den

sprids vidare. Om den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden ound­

gängligen kräver det kan läkaren låta bli att tills vidare yppa något om sjuk­

domens beskaffenhet. Detsamma gäller om den sjuke är under 15 år. Är den

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

40

att vederbörande är veneriskt sjuk men där det framgår av omständighe­

terna att så med största sannolikhet är förhållandet. Utredningen föreslår

därför att anmaningsledet bör få överhoppas även beträffande den som

uppgivits som smittkälla under förutsättning att grundad anledning före­

ligger att anta att denne är veneriskt sjuk och att det skäligen kan antas,

att anmaning inte skulle efterkommas.

Någon motsvarighet beträffande kontakter har utredningen inte funnit

skäl föreslå.

Myndighetens beslut bör enligt utredningen gå ut på att den misstänkt

sjuke skall inställa sig hos läkare för undersökning och den sjuke för be­

handling eller också att den sjuke skall låta inta sig på sjukhus för vård.

om synnerlig fara föreligger att han annars skulle sprida venerisk smitta.

LV innehåller ingen bestämmelse om att den sjuke skall inställa sig hos

läkare för behandling. Enligt utredningen torde man ha utgått från att

intagning på sjukhus alltid är påkallad i sådana fall. Utredningen anser

emellertid att myndigheterna bör ha möjlighet att besluta om öppen vård.

Utredningen finner det nödvändigt att det beträffande de landstingsfria

städerna i viss utsträckning uppdra åt hälsovårdsnämnderna att besluta

om åtgärder som här avses, även om det ur rättssäkerhetssynpunkt skulle

vara mer tillfredsställande om förordnanderätten alltid låg hos länsstyrel­

serna. Utredningen föreslår dock att beslut om intagning på sjukhus för vård

alltid skall ankomma på länsstyrelse. Dessa ärenden är relativt fåtaliga och

torde inte innebära någon större belastning för länsstyrelserna.

I samtliga fall bör enligt utredningen sundhetsinspektören liksom f. n.

vara berättigad att själv förordna om åtgärd, om fara är i dröjsmål.

Utredningen anser att den i LV använda beteckningen sundhetsinspektör

bör utgå. Utredningen föreslår att begreppet sundhetsinspektör byts ut mot

länsläkare, vilket begrepp i sig också rymmer förste stadsläkare. På grund av

de särskilda förhållandena i storstadsregionerna anser utredningen att me­

dicinalstyrelsen bör bemyndigas att befria förste stadsläkaren från uppgif­

ter med den veneriska sjukdomsvården för att i stället flytta över dessa på

länsläkare.

Utredningen tar upp spörsmålet om anmaningsförfarandet skulle kunna

flyttas från länsläkaren till den behandlande läkaren. Tidsmässigt borde

en sådan förenkling innebära en väsentlig vinst. Vid övervägande av detta

spörsmål måste dock vårdens organisation beaktas. Utredningen utgår

från att nuvarande möjlighet för patienterna att erhålla kostnadsfri under­

sökning och behandling vid venerisk sjukdom skall bibehållas. Denna vård

bör liksom hittills meddelas dels av tjänsteläkare och dels vid särskilda

könspolikliniker. Den som inte vill utnyttja möjligheten av kostnadsfri

vård får anlita vilken läkare han önskar. Om den behandlande läkaren skulle

förpliktas att själv verkställa anmaning med rättslig verkan, kan det inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

42

läget, att kurator finns att tillgå vid varje poliklinik, i synnerhet som klien­

telet i hög grad utgörs av unga och missanpassade som är i behov av stöd

och hjälp.

Kuratorer finns endast vid polikliniker. Tjänsteläkarna har inte tillgång

till sådan hjälp. Utredningen anser att distriktssköterskorna, som ofta har

god lokalkännedom, bör anlitas inom den veneriska vården och då särskdt

för efterforskning av smittkällor. Med hänsyn till vad utredningen föresla­

git i fråga om huvudmannaskapet bör hälsovårdsnämndernas personal även

kunna biträda.

Polisens tjänster anser utredningen bör tas i anspråk i sista hand sedan

sjukvårdens egna resurser för efterforskning blivit uttömda. Utredningen

anser emellertid att polisens medverkan är nödvändig i vissa fall, i synner­

het i storstadsregionerna. Länsläkaren bör kunna påfordra polisens medver­

kan direkt och utan att först göra hemställan hos länsstyrelsen. Om eu

sådan möjlighet inte kan anses följa av de allmänna bestämmelserna i polis­

instruktionen, yrkar utredningen på att en bestämmelse härom tas in i

smittskyddslagstiftningen.

Enligt LV har den som anmäler smittkälla för venerisk sjukdom en oin­

skränkt rätt till anonymitetsskydd. Detta gäller även om anmälaren av ren

illvilja uppger en helt ovidkommande person.

Några delade meningar lär enligt utredningen inte kunna råda om att

det är klart otillfredsställande att även en medvetet falsk uppgift om smitt­

källa eller kontakt kan lämnas utan att uppgiftslämnaren riskerar att få

sin anonymitet röjd. Även om fall av denna art torde vara mycket sällsynta,

bör lagstiftningen likväl inte skydda en sådan uppgiftslämnare. Utredningen

finner därför att en ändring bör ske och föreslår att länsläkare förpliktas

utlämna anmälarens namn, om det kan utredas att anmälan varit felaktig

och gjord i ond avsikt.

Ärendet bör enligt utredningen ha följande gång. Den anmälde förebringar

det material han åberopar till stöd för sitt påstående. Därefter infordrar

länsläkaren de uppgifter om anmälaren som finns tillgängliga hos den be­

handlande läkaren. Om så erfordras får därefter anmälaren tillfälle att för­

klara sig. Utredningen får fortgå med skriftliga yttranden och eventuellt

muntligt förhör med parterna till dess beslut kan fattas. Talan mot läns-

läkarens beslut kan enligt länsläkarinstruktionen föras hos medicinalsty­

relsen.

En bestämmelse av det föreslagna innehållet tror utredningen inte kom­

mer att belasta administrationen med hänsyn till att det endast torde bli

fråga om ett litet antal ärenden.

LV ålägger åklagare att göra skriftlig anmälan till sundhetsinspektören

om någon är skäligen misstänkt för vissa brott. Om den misstänkte är häktad

o

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

43

för brottet anmäls misstanken till läkaren vid häktet. De brott som avses är

av två slag. Den ena kategorin omfattar våldtäkt, frihetskränkande otukt,

otukt med barn eller ungdom samt försök till sådant brott. Motivet till an­

mälningsskyldigheten har varit, att personer som gör sig skyldiga till dessa

brott oftare än andra är behäftade med venerisk sjukdom. Detta motiv

finner utredningen inte längre bärande och föreslår att bestämmelsen utgår

i den nya lagstiftningen. I viss mån annorlunda menar utredningen att det

förhåller sig med anmälningsskyldigheten vid den andra kategorin av brott,

nämligen brott mot LV bestående i att veneriskt sjuk person med vetskap

eller misstanke om sin sjukdom övar samlag med annan. Denna anmäl­

ningsskyldighet korresponderar mot den rätt som åklagare och domstol

äger enligt lagen att på begäran få besked om utfallet av den föranstaltade

läkarundersökningen om någon misstänks för sådant brott. Med denna

bestämmelse torde enligt utredningen avses den undersökning som sker på

sundhetsinspektörens ingripande i anledning av åklagarens anmälan. Utred­

ningen anser att undersökningen har ringa värde ur bevissynpunkt, efter­

som den misstänkt sjuke mycket väl kan vara återställd då den företas och

finner inte heller anledning bibehålla någon anmälningsskyldighet för åkla­

gare i detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Vårdkostnader m. m.

Utredningen har efter samråd med 1961 års sjukförsäkringsutredning

lagt fram ett förslag om avgiftsfria förmåner vid smittsamma sjukdomar.

Vad gäller allmänfarliga sjukdomar utom tuberkulos föreslår utredningen,

att diagnostiseringen av dessa sjukdomar liksom nu i allmänhet skall ske

utan kostnad för den enskilde. Kostnaderna för vård i hemmet bör bestridas

på samma sätt som vid andra sjukdomar.

Vad gäller sluten vård föreskriver epidemilagen att denna skall vara kost­

nadsfri för patient på allmänt ram på epidemisjukhus och jämställd in­

rättning. Vad som gäller de sjuka skall också gälla för smittbärare. Ut­

redningen tar upp frågan om den obligatoriska sjukförsäkringen numera

inte gör avgiftsbefrielsen onödig men stannar för att förorda att den bibe­

hålls. Detta motiveras främst med att även den som står utanför sjukför­

säkringen måste erbjudas vård. Utredningen pekar framför allt på sjö­

män från ankommande fartyg. Kostnadsmässigt finner utredningen den

fria vården inte spela någon större samhällsekonomisk roll.

Beträffande tuberkulos erbjuder dispensärorganisationen f. n. kostnads­

fri diagnostisering samt råd och anvisningar för vården. Dessa förhål­

landen har enligt utredningen varit av utomordentlig betydelse vid kam­

pen mot sjukdomen. Att avskaffa dessa förmåner vore därför att ta ett

steg tillbaka, menar utredningen, som förordar att de bibehålls.

Vad gäller den slutna vården ställer sig saken, framhåller utredningen,

helt annorlunda än beträffande övriga allmänfarliga sjukdomar. Den är inte

avgiftsfri f. n. Antalet vårddagar för de senare var 1964/65 86 919 under

det att motsvarande för tuberkulospatienter år 1964 var 477 059. Med hän­

syn till tuberkulosvårdens omfattning och därav följande ekonomiska kon­

sekvenser finner utredningen det lämpligast att ställning till frågan om

avgiftsfrihet vid sådan vård tas först i samband med prövningen av sjuk-

försäkringsutredningens kommande förslag om sjukhusvården. Utredning­

en anser inte ett sådant avvaktande böra förhindra att förslaget genomfors

i övrigt.

Enligt LV är undersökningar och öppen vård vid venerisk sjukdom kost­

nadsfri hos tjänsteläkare och vid könspolikliniker. Detsamma gäller den

slutna vården liksom läkemedel och vissa intyg.

Kostnadsfriheten är enligt utredningen av utomordentlig betydelse för

bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar. En viss del av klientelet under­

kastar sig dock vården endast motvilligt och tvångsmedel måste ofta till­

gripas. Utredningen erinrar också om att sjömän är tillförsäkrade kostnads­

fri vård enligt den av Sverige ratificerade Brysselöverenskommelsen av år

1924. Utredningen förordar att samtliga åtgärder vid venerisk sjukdom även

i fortsättningen skall vara kostnadsfria för den enskilde.

Enligt vad som framgår av det föregående har utredningen uttalat sig

för att den kostnadsfria öppna tnberkulosvård som bedrivs vid dispensärer

bibehålls vid de nuvarande centraldispensärerna men att distriktsdispen-

särerna upphör. De sistnämnda inrättningarnas uppgifter sköts av tjänste­

läkare och distriktssköterskor. Utredningen föreslår att centraldispensärerna

i fortsättningen kallas tuberkulosdispensärer.

Utredningen erinrar om att det enligt LV är provinsialläkare eller stads-

distriktsläkare som verkställer kostnadsfri undersökning och behandling

vid venerisk sjukdom. I städer med minst 20 000 invånare skall dessa upp­

gifter fullgöras på särskilda könspolikliniker. Medicinalstyrelsen kan medge

befrielse tills vidare från skyldigheten att inrätta sådan poliklinik. Ersättning

till läkare utgår av statsmedel.

Vid övervägande av hur organisationen av den kostnadsfria vården vid

veneriska sjukdomar bäst bör ordnas, ställer utredningen frågan, om inte

den naturliga lösningen är, att den uppbyggs på samma sätt som annan

vård, dvs. samma läkare tas i anspråk i båda fallen. Härav följer också,

att det bör ankomma på samma huvudmän att sörja för båda vårdformerna,

och eftersom landstingen och de landstingsfria städerna enligt sjukvårds­

lagen i princip har att ombesörja all den sjukvård, för vilken ersättning

krävs, borde de följaktligen även vara huvudmän för den vård som skall

lämnas avgiftsfritt.

Att låta landstingsstäder med minst 20 000 invånare utgöra egna distrikt

för den veneriska vård, som lämnas på poliklinik ter sig också för utred­

ningen föråldrat och strider mot de aktuella strävandena att koncentrera

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

46

dersökning för diagnostiserande av karantänssjukdomar är avgiftsfri se­

dan gammalt. Kostnaderna för övriga i epidemilagen upptagna sjukdomar

betalas av sjukvårdshuvudmännen. Beträffande tuberkulos saknas bestäm­

melser. Detta betyder, att den som söker vård inom dispensärorganisation

får undersökningarna kostnadsfritt -— de faller då på sjukvårdshuvud­

mannen — medan den som konsulterar annan läkare får betala kostna­

derna själv. Laboratorieundersökningar för påvisande av veneriska sjuk­

domar bekostas av staten om de utförs på statens bakteriologiska laborato­

rium (SBL) eller vissa kommunala laboratorier. I övrigt faller kostnaderna

på sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om kostnader för laboratorie-

undersökningar vid allmänfarliga sjukdomar. Genom att tuberkulosen hän­

förts till de allmänfarliga sjukdomarna bör enligt utredningen även labora-

torieundersökningar i öppen vård vid denna sjukdom bekostas av huvud­

mannen. Då tuberkulos endast i sällsynta fall diagnostiseras i öppen vård

utan anlitande av dispensärorganisation, innebär detta inte någon änd­

ring av betydelse.

Gällande lydelse av epidemilagen har enligt utredningen vållat tolknings-

svårigheter genom att det talas om prov från »den sjuke» eller personer i

hans närmaste omgivning. Det har nämligen förekommit, att provtagning

beordrats utan att något sjukdomsfall inträffat i den närmaste omgivningen.

Normalt bör provtagning aktualiseras endast i anknytning till ett sjukdoms­

fall i omgivningen. Emellertid anser utredningen att bestämmelsen bör ges

en sådan lydelse, att den täcker alla fall, där läkare i öppen vård eller hälso­

vårdsnämnd funnit erforderligt att påkalla laboratorieundersökning.

Vad härefter angår laboratorieunder sökningar vid veneriska sjukdomar

har utredningen övervägt om statens utgifter för dessa undersökningar skulle

kunna sammanräknas med statens övriga kostnader för veneriska sjuk­

domar och därefter fördelas mellan huvudmännen enligt den föreslagna pla­

nen. Gällande ordning är ur administrativ synpunkt praktisk för SBL genom

att laboratoriet utför undersökningarna avgiftsfritt och därför inte behöver

verkställa några debiteringar och bokföra kassatransaktioner. För de kom­

munala laboratorier som anlitas är förhållandet omvänt, då de får ta ut

ersättning av staten för sina tjänster. Om man går över till årlig klump-

ersättning av statsmedel till varje huvudman, medför detta en ökad arbets­

belastning för SBL som då måste ta ut ersättning för varje undersökning.

För de kommunala laboratorierna skulle å andra sidan en viss förenkling

vinnas, eftersom de då inte behöver debitera några kostnader för de under­

sökningar som de utför åt sin huvudman. Emellertid utför dessa labora­

torier i stor utsträckning undersökningar även för andra sjukvårdsområden

och för dessa skulle de få ersättning av vederbörande huvudman. Vinsten av

eu omläggning skulle alltså bli av mycket begränsat värde.

Vidare framhåller utredningen att det visat sig föreligga stora tekniska

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningens förslag att tillskapa en gemensam lagstiftning för de sjuk­

domar som behandlas i epidemilagen, tuberkulosförordningen och LV har

vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna. Kommitténs förslag om

smittskyddslag tillstyrks i huvudsak av riksförsäkringsverket, medicinal­

styrelsen, tullstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Got­

lands, Hallands, Skaraborgs och Västmanlands län, landstingen i Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus läns

landsting, Svensk sjuksköterskeförening, Svensk kuratorsförening och Sve­

riges hälsovårdskonsulenters förening.

Riksåklagaren anser vad utredningen anfört om fördelarna av en enhetlig

lagstiftning beträffande smittsamma sjukdomar vara övertygande och till­

styrker också att de bestämmelser av lags natur som behövs sammanförs

till en smittskyddslag och de administrativa föreskrifterna till en smitt-

skyddskungörelse. Riksåklagaren har heller inte något att erinra mot mate­

rialets fördelning mellan lagen och kungörelsen.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) framhåller att det inte finns

någon principiell skillnad i epidemiologiskt avseende mellan de grupper av

sjukdomar som det är fråga om. I allt väsentligt bekämpas de likartat.

Smittkällor och kontakter spåras genom epidemiologisk utredning, framför

allt med hjälp av mikrobiologiska metoder, och vidare spridning förhindras

genom behandling och isolering av den smittförande. Lagstiftningen bör där­

för vara gemensam för de smittsamma sjukdomarna.

De medicinska fakulteterna vid rikets universitet som genom universitets­

kanslers ämbetet beretts tillfälle att yttra sig tillstyrker principiellt en gemen­

sam lagstiftning på området. Detsamma gäller försvarets sjukvårdsstyrelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det har mycket stora för­

delar att hithörande sjukdomar sammanförs till gemensam behandling och

finner det väl motiverat att de allmänfarliga sjukdomarna upptas i kungö­

relse i stället för lag, vilket underlättar ändringar. Länsstyrelsen i Jönköpings

lån anser att den föreslagna ordningen kan leda till ökad effektivitet i fråga

om bekämpandet av de veneriska sjukdomarna. I fråga om upptagande av

tuberkulos bland de allmänfarliga sjukdomarna, med den skärpning i för­

hållande till tuberkulosförordningens regler som det innebär, har länsstyrel­

sen varit något tveksam. Med hänsyn bl. a. till behovet att kunna mer effek­

tivt ingripa mot tuberkulossjuka med sociala anpassningsproblem, som

alkoholmissbrukare, tillstyrks dock förslaget. Länsstyrelsen i Kalmar län

anser inte särbestämmelser i fråga om de veneriska sjukdomarna utgöra

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 3(1 år 1968

Allmänfarliga sjukdomar

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget att bibehålla skyldig­

heten för lägenhetsinnehavare att tillkalla läkare eller underrätta tjänste­

läkare och motsvarande vid sjukdomsfall, som ger anledning misstänka all­

mänfarlig sjukdom. Detsamma gäller i fråga om motsvarande skyldighet för

föreståndare på hotell och motsvarande, vårdanstalter, campingläger samt

befälhavare på fartyg. Göteborgs universitet anser dock anmälningsplikten

vara av så ringa betydelse ur epidemibekämpningssynpunkt att den bör

utgå ur lagen.

Stadsfullmäktige i Malmö pekar på att det kan vara svårt att avgöra vem

som är lägenhetsinnehavare och föreslår att det åläggs var och en att till­

kalla läkare vid misstanke om allmänfarlig sjukdom.

Sveriges läkarförbund anför, att anmälningsplikten för tuberkulosens del

torde vara tämligen meningslös och framhåller som önskvärt att bestämmel­

sen utformas så att den endast gäller i fråga om sjukdomar som enligt

gängse uppfattning är av epidemisk karaktär. Inställningen delas av Väst­

manlands läns landsting.

Enligt Svenska läkaresällskapet bör anmälningsplikt även åläggas rese

ledare under gruppresa.

Utredningens förslag om de skyldigheter som får åläggas den som drab­

bats eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom har i allmänhet godtagits.

Västmanlands läns landsting manar dock till viss varsamhet vad gäller

behandlingen av tuberkulospatienter under hänvisning till att lagstiftnings-

förslaget innebär en skärpning för denna patientgrupp. Alltför tvångsmäs-

siga förhållanden kan leda till att strävandena att utrota tuberkulosen mot­

verkas.

Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka framhåller att det bortsett från

den medicinska motiveringen och bakgrunden till utformningen av förslaget

måste te sig som en långt gående fullmakt till ingripanden av olika slag

mot den enskilda människan. Nu gällande tuberkulosförordning innebär en

viss gränsdragning i fråga om sjukdomens karaktär och förlopp: vad som

är smittsamt, sjukt eller friskt. Även om man förstår att det enligt förslaget

skall röra sig om smittfall, synes tuberkulosförordningen ge klarare besked.

Formuleringen har, då det gällt för de sjuka att efter fullbordad behandling

i olika sammanhang anpassa sig i samhällslivet, varit en styrka att kunna

åberopa. En tvångsinternering som kunde tyckas ligga som ett latent hot

över hela sjukdomsgruppen på 1930-talet kan inte vara aktuell år 1966 då

detta förslag till samordnad smittlagstiftning läggs fram. Även om man

understrukit att det gäller en liten grupp s. k. asociala smittspridare etc.

mot vilka samhället behöver ökade maktmedel, är det dock inte helt lik-

52

cinalstyrelsen anser, att länsstyrelsen bör medverka både när det avgörs

om någon bör vårdas utom sjukvårdsanstalt och när frågan gäller utskriv­

ning av smittbärare. Det föreligger behov av en enhetlig handläggning av

dessa ärenden. Endast i enkla rutinmässiga fall kan centralt eller regionalt

utfärdade direktiv anses tillräckliga.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att det är betänkligt att tilldela

tjänsteläkare ensam så stora befogenheter med tanke på att tjänsteläkar-

befattningarna ofta innehas av vikarier som saknar nödvändig epidemiolo-

gisk erfarenhet. Länsstyrelsen föreslår någon form av samråd mellan tjänste­

läkare och hälsovårdsnämnd. Även länsstyrelsen i Jönköpings län finner

sådant samråd motiverat med hänsyn till att det närmaste inseendet över

smittskyddsverksamheten och ansvaret för denna föreslås vila på hälso­

vårdsnämnden. Länsstyrelsen i Kronobergs län hyser samma mening och

anser vidare att tjänsteläkaren skall vara obetagen att själv meddela beslut

tills vidare om inte nämndens avgörande kan avvaktas. Sistnämnda läns­

styrelse vill även fastslå skyldighet för tjänsteläkare och hälsovårdsnämnd

att inhämta länsläkarens yttrande i tveksamma fall. Enligt länsstyrelsen i

Östergötlands län bör avgörandet om den sjuke får vårdas i öppen vård till­

komma hälsovårdsnämnden, eftersom nämnden torde besitta större lokal­

kännedom än tjänsteläkaren och kan lägga fram fakta för denne. Över­

läkare vid infektionsklinik bör ta liknande kontakt före utskrivning av

patient som bär smitta av allmänfarlig sjukdom.

Länsstyrelsen i Örebro län hyser tvekan om förslaget i fråga om öppen

vård skapar förutsättningar för att ärendena regelmässigt avgörs på från

medicinsk rättssäkerhetssynpunkt nöjaktigt sätt. Länsstyrelsen föreslår att

tjänsteläkaren efter sin undersökning skall överlämna redogörelse för denna

jämte sitt förslag rörande behandlingsform och föreskrifter till länsstyrel­

sen, som sedan beslutar slutgiltigt efter att ha hört länsläkaren. Om tjänste­

läkaren skulle finna att beslut från länsstyrelsen ej kan avvaktas skall han

få besluta själv tills vidare. Hans beslut skall då utan dröjsmål underställas

länsstyrelsen.

Svenska kommunförbundet finner beslut om öppen vård böra anförtros åt

länsläkaren, om inte länsstyrelsen anses lämpligare. Länsläkaren kan få

juridiskt biträde av länsstyrelsens personal och länsstyrelsen kan få de

medicinska aspekterna belysta av länsläkaren. Förbundet hävdar, att oav­

sett vilkendera av länsstyrelse eller länsläkare som får beslutanderätten

så tillgodoses rättssäkerhetsaspekter och medicinska synpunkter bättre än

om hälsovårdsnämnd skall vara beslutande myndighet.

dli i

Sveriges läkarförbund finner att dispensärläkare, som särskilt sakkunnig

på området, bör besluta om öppen vård i fråga om tuberkulospatienter.

Tjängttplåkare och motsvarande saknar tillräcklig erfarenhet av sjukdomen.

Remissinstanserna har inte rest några invändningar mot utredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

53

förslag vad gäller hälsovårdsnämndens uppgifter i samband med att allmän­

farlig sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat.

I fråga om smittrening av den sjukes bostad, andra lokaler där han uppe­

hållit sig, gång- och sängkläder samt fordon som han färdats i har vissa

anmärkningar framförts. Statens bakteriologiska laboratorium framhåller

att smittrening ingalunda erfordras vid samtliga fall av allmänfarlig sjuk­

dom och föreslår därför att paragrafen omformuleras så att smittrening skall

utföras i den utsträckning och på det sätt som föreskrivs i anvisningar av

medicinalstyrelsen. Universitetskansler sämbetet är genom medicinska fakul­

teten vid Göteborgs universitet inne på samma tankegångar. Sveriges läkar­

förbund finner att smittreningsbestämmelserna ej är realistiska eller prak­

tiskt genomförbara då det gäller tuberkulos. Rening bör ej ske efter exem­

pelvis engångstransport av person som lider av öppen tuberkulos eller njur-

tuberkulos med bakteriehaltig urin. Svenska läkaresällskapet finner det på­

kallat med särskilda bindande föreskrifter även beträffande smittrening av

fordon som tillhör staten eller landstingskommun.

Det är otillfredsställande, anser länsstyrelsen i Uppsala län, att endast

hälsovårdsnämnden får begära handräckning för återförande till sjukhus av

patient som avvikit därifrån. Om sådan befogenhet inte skulle anses kunna

tillerkännas sjukhusläkaren borde åtminstone också länsläkaren ha sådan

rätt. Liknande uppfattning har länsstyrelsen i Örebro län som anser att det

skulle innebära både tidsvinst och förenkling av det administrativa förfa­

randet om sjukhusläkaren fick begära handräckning. Länsstyrelsen i Norr­

bottens län anser att i brådskande fall sjukhusläkaren skall kunna anmäla

avvikandet till tjänsteläkaren som därefter skulle få begära handräckning.

Detta skulle ske under förutsättning att han ej fick kontakt med hälsovårds­

nämndens personal.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om det föreligger ett behov av att

straffsanktionera anmälningsskyldigheten vid inträffade sjukdomsfall.

Läkare torde ändå regelmässigt tillkallas och skulle så inte ske kan

det antas bero på religiösa föreställningar, som inte påverkas av hot om

bötesstraff. Fall kan dock tänkas där en straffsanktionerad anmälnings­

skyldighet har betydelse — t. ex. i fråga om innehavare av hotell. Riks­

åklagaren vill därför inte motsätta sig bestämmelsen. Värmlands läns lands­

ting ifrågasätter, om det är nödvändigt med straffbestämmelse för lägen-

hetsinnehavare, som försummar sin skyldighet att anmäla sjukdomsfall.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att den straffbelagda bestämmelsen om

allmänhetens anmälningsskyldighet är av begränsat värde beroende på all­

mänhetens ringa möjlighet att bedöma om smittsam sjukdom föreligger.

Enligt stadsfullmäktiges mening bör bestämmelsen omarbetas eller utgå

helt.

Kungi. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

54

Överståthållarämbetet framhåller, att straffbestämmelsen för den som

hjälper någon att avvika från sjukhus förutsätter en uttrycklig skyldighet

for den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Med hänsyn till det finner

överståthållarämbetet att förslagets bestämmelse om skyldighet för den

sjuke eller smittbäraren att »låta intaga sig på sjukhus» bör förtydligas.

Riksförsäkringsverket erinrar om att det enligt lagen om ersättning åt

smittbärare fordras ingripande av myndighet för att smittbärare skall kunna

bli ersättningsberättigad. Verket finner det tveksamt om de läkare som utred­

ningen föreslår skall kunna göra ingripande kan betecknas som myndighet

och föreslår därför att det utsägs direkt i lagen, att ersättning kan utgå

på grund av ingripande av sådan läkare.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 36 år 1968

Veneriska sjukdomar

Remissinstanserna har inte funnit anledning till anmärkning mot utred­

ningens förslag, att den som lider av venerisk sjukdom eller har anledning

anta detta skall vara skyldig att uppsöka läkare, låta sig behandlas och

följa de föreskrifter som läkaren lämnar.

Utredningens förslag i fråga om anmaningsförfarandet i samband med

venerisk sjukdom eller misstanke därom har föranlett en del uttalanden

från remisshåll.

Statens bakteriologiska laboratorium finner det ur lagteknisk synpunkt

mindre lämpligt, att epidemibekämpningen delas upp mellan lokal och regio­

nal instans och vänder sig mot att tjänsteläkare inte skall få rätt att anmana

sjuk eller smittad person att undergå undersökning och behandling m. m.

Inte bara tjänsteläkarna utan också länsläkarna har stor arbetsbörda. Det

föreslagna anmaningsförfarandet finner laboratoriet vara omständligt och

tyngande. En organisatorisk förenkling och en tidsvinst av stor betydelse i

epidemiologiska sammanhang skulle åstadkommas om även tjänsteläkarna

fick rätt att anmana personer bosatta inom sina distrikt. Tjänsteläkarna för­

utsätts därvid få hjälp av lokal personal som hälsovårdstjänstemän och

distriktssköterskor för efterforskning av kontakter m. m.

Utredningens förslag att anmaningsbefogenheter skall kunna flyttas från

länsläkare till läkare i öppen vård vid poliklinik finner länsstyrelsen i Norr­

bottens län väl kunna gå för sig under förutsättning att medicinalstyrelsens

utredning visat att förutsättningar finns för en fullgod administrativ hand­

läggning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det vara av betydelse att anmaningen

verkligen kommer den därav berörde till lianda. Enligt praxis postbefordras

anmaningen som vanligt brev. Detta utgör ingen garanti för att försändelsen

Kangl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

55

når rätt person. Länsstyrelsen finner det därför önskvärt, att särskilda före­

skrifter meddelas om i vilken ordning delgivning skall äga rum.

Överståthållarämbetet anser det angeläget att en effektivisering av åtgär­

derna mot veneriska sjukdomar kommer till stånd. Det är viktigt att snabb­

heten hos förfarandet ökas. Det förekommer enligt ämbetet ofta ett dubbelt

anmaningsförfarande därigenom att polisen regelmässigt gör ytterligare en

anmaning sedan sundhetsinspektörens inte haft avsedd verkan. Eftersom

polisens anmaning i det övervägande antalet fall leder till resultat görs i

och för sig ingen invändning mot polisens förfaringssätt. Det dubbla an-

maningsförfarandet medför dock en onödig tidsutdräkt. Ämbetet anser det

tveksamt om den föreslagna möjligheten för länsläkaren att underlåta an­

maning är tillräcklig och föreslår att hela anmaningsförfarandet blir före­

mål för omprövning. Man bör därvid beakta att polisens anmaning f. n. har

bättre effekt än sundhetsinspektörens. Anmaningsförfarandet bör göras smi­

digt och mindre byråkratiskt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tycker det är onödigt att polisen företar

anmaning. Handräckning bör lämnas så snart länsläkarens anmaning ej

följts. Även länsstyrelsen anser, att frågan om förfarandet mot de försum­

liga veneriskt sjuka bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Stockholms stadsfullmäktige finner det mindre lämpligt att anmaning till

barn under 15 år skall tillställas vårdnadshavare^ I flertalet fall, menar

fullmäktige, finns ingen erinran häremot men i speciella fall kan invändning

göras, främst då det gäller barn omhändertagna för samhällsvård av barna­

vårdsnämnden. Barnavårdsnämnden och inte den rättslige vårdnadshavaren

har i de fallen den faktiska bestämmanderätten över barnet. Det vore där­

för lämpligast att anmaningen riktas till den som har bestämmanderätt

över barnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har samma uppfattning.

Utredningens förslag att den sjuke skall anmanas söka sjukhusvård vid

synnerlig fara att han skall sprida smitta tas upp av länsstyrelsen i Uppsala

län. Länsstyrelsen anser att den föreslagna formuleringen närmast har den

innebörden att en inläggning av den sjuke endast bör tillgripas vid alldeles

utomordentliga förhållanden och det torde enligt länsstyrelsen inte vara

meningen om inläggningsförfarandet skall ha märkbar epidemiologisk ver­

kan. Skrivningen bör enligt länsstyrelsen mildras till »föreligger grundad

anledning befara» eller »finns skäl antaga». Även länsstyrelsen i Örebro län

hyser uppfattningen att de krav utredningen uppställt i nämnda hänseende

bör mildras.

Enligt Sveriges läkarförbund skulle det av psykologiska och praktiska skäl

vara motiverat att byta ut uttrycket smittkälla mot kontakt. Den veneriskt

sjuke kan nämligen finna det mindre besvärande att ange samtliga intima

kontakter under en aktuell tidsperiod utan att behöva peka ut någon av

dem som smittkälla. Dessutom är det många gånger så att den smittade vare

56

sig kan eller vill ange smittkällan. Svenska läkaresällskapet vill på samma

grunder föreslå att ordet smittkontakt används och att ordet smittkälla

slopas. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, som också förordar

beteckningen smittkontakt som samlingsbeteckning för smittkällor och kon­

takter, anger bl. a. som skäl för det, att det i många fall kan vara svårt

att avgöra, vem i en kedja av personkontakter som skall antas vara smitt­

källa resp. senare exponerad kontakt.

Utredningens förslag om att namnet på den som uppgivit viss person som

smittkälla eller kontakt skall få utlämnas till den omnämnde i vissa fall har

mött ett flertal invändningar från remissinstansernas sida.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg framhåller, att det kan

förväntas att en veneriskt sjuk, som får kännedom om bestämmelsen, inte

vill tala om vem som är smittkälla på grund av det personliga obehag som

kan följa. Fakulteten föreslår därför att bestämmelsen får utgå. Även

Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet har anfört liknande

synpunkter och framhållit att om bestämmelsen skall inflyta i lagen bör

det inte räcka med att den som vill att anonymiteten skall brytas lämnat

ett välgrundat påstående att uppgiften om honom är osann och lämnad med

ond avsikt. Det förhållandet bör i så fält vara bevisat. Även Medicinska

fakulteten vid universitetet i Lund kräver att beviskravet skärps.

Länsstyrelsen i Uppsala län pekar på de svårigheter tillämpningen av den

föreslagna bestämmelsen kommer att medföra. Det ställer sig svårt att avgöra

om ett påstående att en uppgift lämnats med ond avsikt är välgrundat.

Vidare anser länsstyrelsen att den föreslagna handläggningsordningen är

olämplig. Förfarandet innebär ett slags administrativ process med läns-

läkaren som »domare» och med länsstyrelsens tjänstemän som »juridisk

hjälp» vid behov. Länsläkaren saknar processuell erfarenhet och man ifråga­

sätter om inte handläggningen av ärendena bör förläggas till länsstyrelsen,

därvid länsläkaren skulle biträda som sakkunnig. Rättssäkerhetssynpunkter

synes enligt länsstyrelsen tala för en sådan ordning. Länsstyrelsen har som

högsta socialvårdsmyndighet i länet en omfattande erfarenhet av förfaran­

det i mål, där motstridiga intressen föreligger.

Även andra länsstyrelser har gjort i huvudsak samma invändningar mot

utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att de beskyllningar det här

är fråga om är så allvarliga att länsläkaren, om han finner påståendet väl­

grundat, bör vara skyldig att meddela den som uppgivits vara smittkälla

den begärda upplysningen. Länsstyrelsen tror inte denna skyldighet kom­

mer att vara till olägenhet för länsläkarens verksamhet. Det kan uppenbart

någon gång vara vanskligt att avgöra om ett påstående är välgrundat. Läns­

styrelsen anser, liksom utredningen, att länsläkaren då bör vända sig till

någon av länsstyrelsens tjänstemän för biträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

58

Länsstyrelsen framhåller också, att distriktssköterskornas möjligheter att

medverka begränsas — särskilt i storstäder — med hänsyn till att det

klientel det är fråga om sällan utnyttjar deras tjänster.

Svenska kommunförbundet understryker att hälsovårdsnämnderna skulle

kunna få mycket stora svårigheter att klara smittskyddsuppgifterna, om de

inte kunde räkna med polisens biträde beträffande utredningar och efter­

forskningar. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att utredningen överskattar

hälsovårdsnämndernas och distriktssköterskornas lokalkännedom och fram­

håller, att man allt framgent torde få lita till polisen som det bästa instru­

mentet vid efterforskningsarbetet. Länsstyrelsen i Örebro län anser det

befogat att införa en särskild föreskrift i smittskyddslagstiftningen rörande

befogenheten att påkalla polisens medverkan för personefterforskning.

Malmöhus läns landsting ställer sig tveksamt till framför allt distriktsskö­

terskornas medverkan vid den veneriska vården. Landstinget anser, att

polisen bl. a. med hänsyn till enskilda personers rörlighet mellan olika orter

genom sin nuvarande organisation har större förutsättningar att spåra upp

smittkällor.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det i fråga om smittkällor till över­

vägande del rör sig om ett asocialt klientel som inte följer myndigheternas

anmaningar. Polisen är ofta välinformerad om vederbörande och bör ha

bättre möjligheter än andra att medverka vid efterforskningar. Härtill kom­

mer att det i städerna inte finns tillgång till sköterskepersonal för ambule­

rande verksamhet. Det torde inte heller vara möjligt att knyta särskild per­

sonal till hälsovårdsnämnderna för dessa uppgifter. Därför bör dessa även

i fortsättningen knytas till polismyndigheter.

Riksåklagaren vänder sig mot att handräckning utan anmaning skall få

äga rum gentemot person som veneriskt sjuk patient uppgivit sig ha erhållit

smitta från. Utredningen har enligt riksåklagaren inte på ett övertygande

sätt visat, att det i fråga om berörda personer föreligger behov av att kunna

besluta om läkarundersökning utan föregående anmaning. Det gäller per­

soner om vilka man inte med säkerhet vet vare sig om de är sjuka eller om

de överfört smitta. Det föreligger därför risk för att polishandräckning

sker ogrundat. Sådan handräckning framstår för riksåklagaren som ett all­

varligt ingrepp i den personliga integriteten, varför förslaget avstyrks i den

delen. Riksåklagaren anser i övrigt att utredningens förslag till bestämmel­

ser om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning innebär en

i förhållande till gällande rätt välmotiverad precisering och i någon mån ut­

vidgning. Riksåklagaren finner dock att handräckning bör kunna anlitas

även för smittrening av fordon.

Rikspolisstyrelsen understryker utredningens uppfattning, att handräck­

ning genom polisens försorg skall stå till buds först i sista hand då det gäller

veneriskt sjuka och att ett anmaningsförfarande varigenom tredska konsta­

terats först bör ha ägt rum. Rikspolisstyrelsen vänder sig mot att förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år i968

från kostnadsbeloppens storlek så står bestämmelsen i strid mot de kom­

munala ansvarighetsprinciperna. Den kommunala huvudman, som beslutar

om en åtgärd, bör även stå det ekonomiska ansvaret. Landstinget beklagar

vidare, att utredningen inte tagit upp frågorna om betalningsansvaret för

såväl den öppna som den slutna vården. Med den utformning den allmänna

sjukförsäkringen har i dag synes det landstinget inte längre finnas anled­

ning särbehandla de smittsamma sjukdomarna i betalningsavseende. Det

är ej längre fråga om den enskildes betalningsförmåga för den slutna vården

utan fråga om en avvägning av kostnadsansvaret mellan sjukvårdshuvud­

mannen och sjukförsäkringen. Norrbottens läns landsting hävdar, att alla

patienter på ett sjukhus bör behandlas lika och att följaktligen kostnadsfri

sluten vård vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar ej bör förekomma.

Även om kostnaderna saknar betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt

medför avgiftsfriheten onödigt administrativt krångel för huvudmännen.

De som inte omfattas av den allmänna försäkringen och som skulle kunna

befrias från avgiftsskyldighet, saknar på grund av sitt fåtal betydelse.

Stockholms stadsfullmäktige anser att det under utredningen förelegat ett

lämpligt tillfälle att genomföra en samordning av förmånerna vid fall av

smittsam sjukdom så att de blivit likvärdiga för den enskilde.

Malmöhus läns landsting upptar frågan om beredande av sluten vård

eller isolering samt provtagning beträffande militär personal. Vid militära

övningar, särskilt i krigsförband, dras ofta stora styrkor samman på be­

gränsade områden. Det leder enligt landstinget till orimliga konsekvenser

om en sjukvårdshuvudman skall ansvara för epidemivård beträffande sådan

personal. Det är inte bara fråga om kostnader utan också resurser för be­

kämpningen. Det förefaller landstinget självklart att krigsmakten därvid

medverkar med personal och lokaler. Det föreslås att en särskild bestäm­

melse härom intas i lagen.

62

nistrativ ordning bör samlas i en kungörelse som lämpligen benämns smitt-

skgddskungörelse. Det är att märka, att ett stort antal bestämmelser som

nu finns i lag är av den art att de inte behöver tas in i smittskyddslagen.

Utredningsförslaget går ut på att kommunerna genom sina hälsovårds­

nämnder i första hand skall bära ansvaret för skyddet mot smittsamma

sjukdomar. Länsstyrelserna skall vaka över att dessa sjukdomar bekämpas

i länet och se till att ändamålsenliga åtgärder vidtas. Slutligen skall social­

styrelsen1 ytterst svara för denna verksamhet vad gäller landet i dess helhet

och därvid bl. a. utfärda råd och anvisningar till hjälp för hälsovårdsnämn­

derna.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till en sådan upp­

läggning. Jag ansluter mig också därtill. Jag vill emellertid framhålla i detta

sammanhang, att huvudmannaskapet för de rent sjukvårdande uppgifterna

alltid kommer att vila på sjukvårdshuvudmännen — landstingen och de

landstingsfria städerna — såsom ansvariga för sjukvården var och en

inom sitt område. Detta markeras också genom att sjukvårdshuvudmännen

såsom utredningen föreslagit åläggs att svara för den öppna kostnadsfria

vården vid veneriska sjukdomar.

Utredningen indelar sjukdomarna i allmänfarliga, veneriska och övriga

smittsamma sjukdomar. Lagstiftningen skall vara tillämplig på sjukdomar­

na så länge de befinner sig i smittsamt skede. De allmänfarliga sjukdomar­

na motsvarar de sjukdomar som nu regleras i epidemilagen jämte tuberku­

los. Den indelning utredningen gjort har inte föranlett några väsentliga an­

märkningar från remisshål!. Jag ansluter mig till förslaget även i detta hän­

seende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Allmänfarliga sjukdomar

Utredningen har föreslagit, att de sjukdomar som skall hänföras till de

allmänfarliga upptas i en särskild förteckning som får inflyta i smittskydds-

kungörelsen. En remissinstans har hävdat att förteckningen över de all­

mänfarliga sjukdomarna bör finnas i lagen med hänsyn till de omfattande

ingrepp, som med stöd av lagstiftningen kan företas i medborgarnas livs­

föring.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Epidemilagen innehåller en för­

teckning över de sjukdomar lagen är tillämplig på. Samtidigt ges Kungl.

Maj :t bemyndigande att förordna att lagen skall tillämpas även på annan

sjukdom. Den av utredningen föreslagna ordningen kommer inte att med­

föra annan skillnad från den nu rådande än att Kungl. Maj :t får utesluta

viss sjukdom från förteckningen utan att höra riksdagen. Utredningens för­

1 Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sam­

manslagning av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

64

skall kunna göra en rent medicinsk bedömning. Underlåtenhet att anmäla för

en lekman svårbedömbara sjukdomssymtom får inte läggas någon till last

som försummelse, om det inte i det aktuella fallet förelegat särskild anled­

ning att misstänka sjukdomen.

Utredningen föreslår att den som är eller misstänks vara behäftad med

allmänfarlig sjukdom skall vara skyldig att genomgå undersökning av tjäns­

teläkare eller annan läkare som denne hänvisar honom till och därvid till­

handahålla nödvändigt undersökningsmaterial eller tåla att man tar sådant.

Ett landsting anser att det sistnämnda lämnar för mycket öppet för ingrepp

i den personliga integriteten och föreslår därför att det särskilt anges vilka

prover som anses erforderliga vid varje sjukdom. Om provtagningen skulle

vara förenad med risker för patienten ifrågasätter landstinget om det inte

borde finnas valfrihet mellan att tillåta provtagning och underkasta sig

isolering.

Det är ytterst viktigt för bekämpande av dessa sjukdomar att de personer

som insjuknar i eller bär smitta av dem blir föremål för behandling och i

förekommande fall isolering i en eller annan form. För att sjukdomens art

skall kunna fastställas är det som regel ofrånkomligt med undersökningar

och provtagningar. Det får ankomma på socialstyrelsen att meddela erfor­

derliga anvisningar om vilka prov som får tas och vilka undersökningar som

får göras vid misstänkta fall av den ena eller andra sjukdomen. Jag utgår

från att dessa anvisningar utformas så att någon opåkallad kränkning inte

sker av den undersöktes personliga integritet.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag att utredningens förslag

om skyldighet att undergå läkarundersökning och provtagning bör godta­

gas. Hänvisning till annan läkare torde framför allt bli aktuell i fråga om

tuberkulos och då avse undersökning av dispensärläkare.

Utredningen föreslår, att den nu gällande ordningen för behandling av

personer behäftade med allmänfarlig sjukdom eller som bär smitta av sådan

bibehålls. Detta innebär som huvudregel att patienten är skyldig att låta

inta sig på sjukhus. Finns det anledning anta att betryggande isolering kan

ordnas kan han få vårdas i öppen vård. Intagning på sjukhus får också un­

derlåtas, om det inte föreligger fara för att smitta sprids. Utredningen anser,

att bedömningen om patienten bör vårdas utom sjukhus skall ankomma på

den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare, som har rätt att

delta i sammanträde med hälsovårdsnämnden. Beslutet skall därefter kunna

överprövas av hälsovårdsnämnden.

Hithörande bestämmelser har blivit föremål för stor uppmärksamhet un­

der remissbehandlingen. Även om flertalet remissinstanser godtagit utred­

ningens förslag, framförs erinringar från en del håll.

Flera remissinstanser anser, att tjänsteläkarna många gånger saknar nöd­

vändiga kvalifikationer för att bedöma frågan om intagning på sjukhus och

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

66

Utskrivning från sjukhuset bör liksom när det gäller patienter i allmän­

het beslutas av den läkare som är ansvarig för vården på sjukhuset. Någon

särskild bestämmelse härom behövs inte i smittskyddslagen.

Bestämmelserna som nu berörts får tillämpning även på tuberkulos. Detta

innebär, som framhållits från remisshåll, en ändring i förhållande till vad

som f. n. gäller enligt tuberkulosförordningen, framför allt genom att det

erbjuds möjlighet att ålägga en tuberkulossjuk att låta inta sig på sjukhus.

Utredningen har framhållit, att det är av värde att skapa förutsättningar

för ingripande mot i synnerhet asociala tuberkulospatienter, som ofta utgör

stor smittrisk.

För egen del vill jag framhålla, att det numera torde finnas mindre anled­

ning än tidigare att göra skillnad mellan tuberkulos och andra allmän­

farliga sjukdomar. Den slutna vården bedrivs i dag i stor utsträckning inom

samma sjukvårdsenheter och behandlingen är till det yttre i mycket likartad

vid båda slagen av sjukdomar. Frågan om sluten vård skall anses påkallad

får under alla förhållanden avgöras efter medicinska grunder även om

också sociala utgångspunkter kan spela in vid bedömningen. Såväl den sju­

kes vårdbehov som risken för spridning av smitta får övervägas. Det synes

mig med de utgångspunkterna inte finnas anledning att i lagen göra skillnad

mellan tuberkulos och andra allmänfarliga sjukdomar i förevarande av­

seende.

Lagens bestämmelser om undersökning och vård bör som utredningen

föreslagit inte bara tillämpas på sjuka och misstänkt sjuka utan också

på smittbärare och misstänkta sådana. Detta innebär ingen skillnad mot

vad som nu gäller. Även här måste frågan om ingripande ses från medicins­

ka utgångspunkter med beaktande av omständigheterna i det enskilda fal­

let. Smittrisken varierar i hög grad vid olika sjukdomar. Enligt utredningen

behöver sluten vård sällan tillgripas i fråga om smittbärare. För den hän­

delse ingripande anses påkallat torde det enligt utredningen främst bli fråga

om isolering. Sådana åtgärder har under senare år vidtagits bl. a. vid smitt-

föring av salmonelladiarré. Detta har skett med stöd av epidemilagen, där­

igenom att sjukdomen betraktats som en typ av paratyfus. Salmonelladiarré

har av utredningen föreslagits skola föras upp som allmänfarlig sjukdom i

den föreslagna smittskyddskungörelsen. Utredningen har framhållit att det

vid denna sjukdom i första hand är viktigt att de akuta sjukdomsfallen

isoleras. Det är dessa som främst sprider smittan. Smittbärarna spelar i all­

mänhet mindre roll härvidlag. Jag förutsätter, att socialstyrelsen utfärdar

föreskrifter i ämnet till ledning för de läkare som i första hand skall be­

döma nödvändigheten av ett ingripande.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att bibehålla bötesstraff för

den som vid öppen vård underlåter att följa givna föreskrifter om isolering

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år t968

Kungl. Ma j. ts proposition nr SO år 19G8

67

eller inskränkning i verksamhet till förhindrande av att smitta sprids. Nå­

gon straffsanktion bör däremot inte drabba den som avviker från sjukhus.

Utredningen föreslår att kommunerna även i fortsättningen skall svara

för smittrening av utrymmen där den sjuke vistats och föremål som han

varit i kontakt med. Smittreningen har föreslagits bli obligatorisk så snart

sjukdom konstaterats. Några remissinstanser har ansett att detta är att

gå för långt med tanke på att smittrening inte alltid kan anses påkallad ur

smittbekämpningssynpunkt. Jag föreslår, att bestämmelsen utformas så att

det framgar att smittrening skall ske endast då behov därav föreligger.

Socialstyrelsen bör meddela närmare anvisningar även i detta avseende.

Den som fått i uppdrag att verkställa smittrening bör också tillförsäkras

tillträde till det utrymme som skall smittrenas. På begäran av hälsovårds­

nämnd skall handräckning därför också få lämnas i de fall då tillträde väg­

ras till sådant utrymme. Däri innefattas även fordon.

I enlighet med påpekande under remissbehandlingen bör staten och lands­

tingskommun svara för smittrening av egna fordon. Detta gäller främst

ambulanser och statens järnvägars sjuktransportvagnar.

Det har visat sig att uppträdandet av epidemier av vissa sjukdomar på

giund av sjukdomens spridningssätt och andra omständigheter ger anled­

ning att vidta mer vittgående bekämpningsåtgärder än vad som avsetts i

den nuvarande epidemilagstiftningen. Det kan bli nödvändigt med omfat­

tande förstöring eller förändring av egendom och likaså förbud mot eller

inskränkning i användningen av sådan. Som exempel kan nämnas tularemi-

epidemin i Jämtland innevarande år som bl. a. föranledde att betydande

mängder hö brändes för att hindra smittspridning. I det fallet anvisade

Kungl. Maj :t särskilda medel till täckande av förlusterna. Jag föreslår att

Kungl. Maj .t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, länsstyrelsen får be­

fogenhet att förordna om sådana åtgärder. Ersättning för de kostnader och

förluster som uppstår för den enskilde i anledning av sådant förordnande

kan utgå enligt 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall

vid ingripande i hälsovårdens intresse.

Epidemilagen innehåller ett antal bestämmelser om åtgärder som skall

eller får vidtas vid inträffade fall av epidemisk sjukdom. Sålunda kan hälso­

vårdsnämnd för viss tid förbjuda att bostadslägenhet där sjukdomsfall in­

träffat används. Sådan lägenhet får inte heller upplåtas eller bli föremål för

folksamling. Utredningen föreslår att de bestämmelserna, liksom stadgandet

att hälsovårdsnämnd kan begära att utbrott av sjukdom kungörs från pre­

dikstolen, skall utgå ur lagstiftningen. Jag delar utredningens uppfattning

i detta avseende.

Vidare innehåller epidemilagen bestämmelser om avstängning av befarad

smittbärare från undervisning etc. I likhet med utredningen anser jag att

68

sådana förhållningsregler i den man de beliövs kan utfärdas med utgångs­

punkt från de allmänna bestämmelserna om skyldighet för misstänkt sjuk

att underkasta sig isolering eller annan begränsning i sin verksamhet.

Ej heller anser jag det påkallat att ha en särskild bestämmelse om att

hälsovårdsnämnd i vissa fall skall hos vederbörande myndighet begära att

skolundervisning inställs för att förhindra folksamlingar. En sådan befo­

genhet följer, som utredningen anfört, direkt av hälsovårdsnämndens ansvar

för smittbekämpningen.

Utredningen har efter mönster av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa

fall föreslagit straff för den som hjälper den som tagits in på sjukhus med

stöd av smittskyddslagen att avvika från sjukhuset. Överståthållarämbetet

hävdar, att en sådan straffbestämmelse förutsätter en uttrycklig skyldighet

för den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Till detta vill jag anföra att

den föreslagna smittskyddslagen liksom den nuvarande epidemilagen byg­

ger på en skyldighet för den sjuke alt låta inta sig på sjukhus, då detta

är nödvändigt för att förhindra smittspridning. Däremot ger den föreslagna

lagstiftningen — lika litet som den nu gällande — någon rätt att tvångsvis

kvarhålla en patient. Något praktiskt behov av sadan rätt har inte heller

visats föreligga. Man har anledning anta att patienten regelmässigt fogar

sig i den sjukhusvård som läkaren finner påkallad. Om patienten sålunda

inte kan hållas kvar på sjukhus mot sin vilja, bör man inte kriminalisera

handling varigenom någon hjälper den intagne att komma från sjukhuset.

Utredningen förordar, att den som inte fogar sig i smittskyddslagens be­

stämmelser om allmänfarliga sjukdomar skall kunna bli föremål för hand­

räckning genom polismyndighet i vissa fall.

Jag delar utredningens uppfattning, att handräckning genom polismyn­

dighet är ett nödvändigt hjälpmedel som i sista hand måste finnas att tillgå

för att få personer att underkasta sig undersökning, behandling och vård.

I enlighet med utredningens förslag bör möjlighet finnas till handräckning,

om någon som lider av eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom vägrar att

låta undersöka sig, lämna undersökningsmaterial eller tillåta att sådant

tas. Utredningen har ansett att det bör få ankomma på tjänsteläkare, stads­

läkare eller motsvarande läkare att begära sadan handräckning. När det

gäller så ingripande åtgärder som det här är fråga om och där det är fråga

om att tillgripa tvång, anser jag dock att det bör fordras beslut av hälso­

vårdsnämnd. Jag föreslår att bestämmelserna utformas i enlighet därmed.

Handräckning bör vidare, som utredningen föreslagit, på begäran av häl­

sovårdsnämnd lämnas om någon vägrar att låta sig intas på sjukhus. Där­

emot kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag att handräckning

skall kunna ges för återförande till sjukhus av en patient som avviker

därifrån innan den ansvarige läkaren funnit att han bör skrivas ut. I sådant

fall synes behovet av tvångsåtgärder för återintagning vara tillräckligt väl

tillgodosett genom att sjukhusläkaren har möjlighet att hos den tjänst*-

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963

70

regler tillämpas ett anmaningsförfarande innan sådana åtgärder tillgrips.

Detta innebär, att länsläkaren anmodar den sjuke att låta sig behandlas

och komma in med intyg som visar att han undergår erforderlig be­

handling. Anses den sjuke inte kunna vårdas utom sjukhus utan synnerlig

fara för att smittan sprids, skall han anmanas att låta inta sig på sjukhus

och förete intyg om att så skett. Om anmaningen inte efterföljs kan hand­

räckning komma i fråga. Sådan tvångsåtgärd får tillgripas utan föregående

anmaning om det föreligger uppenbar tredska från den sjukes sida.

Utredningen föreslår, att anmaningsförfarandet bibehålls huvudsakligen

som det är anordnat i dag. Man bör dock enligt utredningen för att nå större

snabbhet och effektivitet mjuka upp de krav som skall ställas för att tvångs­

åtgärd skall få tillgripas utan föregående anmaning. Utredningen föreslår

att anmaning skall kunna tå underlatas om det skäligen kan antas att den

inte skulle följas.

Beträffande intagning på sjukhus anmärker ett par remissinstanser, att

åtgärden får begränsat värde, om sådan åtgärd bara skall komma i fråga då

det föreligger synnerlig fara att smitta sprids. Jag finner invändningen be­

rättigad och förordar att anmaning om sjukhusvård skall ske redan om det

finns grundad anledning befara att den sjuke skall sprida smitta av sjuk­

domen. Härigenom skapas större möjligheter att effektivt komma åt dem

som underlåter att söka läkarvard och medverka till åtgärder som är ägnade

att förebygga smittrisken. Jag vill betona, att ingripande med sjukhusvård

endast kommer i fråga för det fall att den sjuke vägrar att underkasta sig

läkarbehandling eller inte följer de föreskrifter som meddelats för att hindra

att smittan sprids.

Som redan berörts kan enligt gällande lag handräckning tillgripas om

detta erfordras för att få den sjuke till läkare eller intagen på sjukhus. Ut­

redningen anser att handräckning bör få ske utan föregående anmaning i

större utsträckning än vad som nu är fallet. Bakgrunden härtill är att det

ofta ställer sig svårt att styrka, att någon visat uppenbar tredska.

Det är enligt min mening angeläget, att förfarandet då det gäller att få till

stånd undersökning och vård av en veneriskt sjuk person inte görs onödigt

betungande för läkare och myndigheter. Samtidigt är det ett oeftergivligt

rättssäkerhetskrav att man vidtar tvångsåtgärder mot den enskilde endast

då sådana är klart motiverade. Anmaning genom länslälcare skall därför

' ai a den normala första åtgärden i fall da någon inte ställer sig givna före­

skrifter till efterrättelse. Jag vill dock med hänsyn till angelägenheten av att

de sjukdomsfall det här rör sig om snabbt kommer under vård inte motsätta

mig, att handräckning skall få tillgripas utan anmaning om det finns

skälig anledning anta att en anmaning inte skulle efterkommas. Jag vill

dock betona att det inåste finnas klart konstaterbara grunder för antagan­

det att en anmaning inte skulle efterkommas. Som regel torde ett sådant an­

tagande bara bli möjligt vid en ingående kännedom om den sjukes per­

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1668

föreskrifter i fråga om anmaning som erfordras får meddelas i administrativ

ordning.

Om anmaningen inte lett till resultat eller får underlåtas i enlighet med

\ad jag tidigare sagt skall enligt utredningens förslag länsstyrelsen eller i

landstingsfria städer hälsovårdsnämnden kunna meddela beslut om under­

sökning och öppen vård. Beslut om sluten vård bör enligt utredningen där­

emot alltid ankomma på länsstyrelse. Förslaget innebär inte någon princi­

piell skillnad mot vad som nu gäller och jag har inget att invända mot det­

samma. Sluten vård vid veneriska sjukdomar tillgrips i mycket ringa ut­

sträckning.

I brådskande fall bör länsläkare, i enlighet med utredningsförslaget, få

besluta i ärenden om undersökning och vård. Sådana beslut skall dock

omedelbart underställas länsstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser åligger del läkare, som iakttagit fall av

venerisk sjukdom, att försöka ta reda på vem den sjuke blivit smittad av

och under vilka omständigheter det skett. Denna skyldighet för läkaren att

utforska smittkällan utgör ett grundläggande och viktigt led i bekämpandet

av dessa sjukdomar. Uppger patienten en person som antaglig smittkälla

skall läkare meddela dennes namn och adress till sundhetsinspektören.

Utredningen anser, att den ifrågavarande skyldigheten bör kvarstå och

utökas till att avse även personer, som patienten kan ha överfört smitta till.

Jag delar utredningens uppfattning. Det bör sålunda åligga läkaren att för­

söka erhålla uppgifter om samtliga personer som den sjuke varit i förbin­

delse med på sådant sätt att smitta kunnat överföras. En sådan ordning är

ägnad att effektivisera kampen mot de veneriska sjukdomarna. Det torde

dessutom många gånger vara omöjligt för patienten att avgöra vilken av ett

antal förbindelser som föranlett smitta. Lika svårt är det då att ange vilka

personer sjukdomen förts vidare till. De närmare bestämmelser som behövs

i detta avseende behöver dock inte tas in i lagen utan kan utfärdas i admi­

nistrativ ordning.

Det är en viktig men svår uppgift att efterforska och spåra upp smittkäl­

lor. Läkaren har sällan möjlighet att själv fullgöra den utan är hänvisad

till hjälp av andra. Vid de större poliklinikerna finns redan nu kuratorer.

Jag delar utredningens uppfattning att det är önskvärt att sådana anställs

vid samtliga polikliniker. Biträde bör också lämnas av distriktssköterskorna

och hälsovårdsnämndernas personal. De veneriskt sjuka tillhör ofta asociala

grupper, vilket försvårar arbetet. Sundhetsinspektörerna har här haft god

hjälp av polismyndigheterna i sitt arbete. I synnerhet i storstäderna torde

en effektiv smittbekämpning inte kunna föras utan polisens medverkan. Jag

delar därför utredningens uppfattning, att polismyndigheterna även i fort­

sättningen måste medverka i efterforskningarna när de eljest tillgängliga

resurserna inte är tillräckliga.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

74

intresse tillgodoses tillräckligt om åklagaren får rätt att erhålla upplysning

om anmälaren i de fall då förundersökning inletts på grund av angivelse av

den person uppgiften rör.

.lag har tidigare påpekat att det är viktigt att alla som lider av venerisk

sjukdom upptäcks och blir föremål för erforderlig behandling. Det är uppen­

bart att personer som lider av sådan sjukdom många gånger av olika anled­

ningar drar sig för att lämna uppgift om dem som de varit i förbindelse med.

Anonymitetsskyddet har säkerligen också underlättat för läkarna och andra

som har befattning med den veneriska vården att få sådana uppgifter. Bryts

anonymitetsskyddet föreligger en fara att det blir svårare att få fram upp­

gifter. Det är därför angeläget att garantier skapas för att anonymiteten

inte röjs i andra fall än då illvilliga och oriktiga uppgifter lämnats. Jag

anser i likhet med flera remissinstanser den av utredningen föreslagna ord­

ningen mindre lämplig. Jag anser att en godtagbar avvägning mellan de

intressen som här föreligger kan nås om åklagare får rätt att få reda på

vem som lämnat uppgiften, om detta är påkallat för utredning av brott mot

den som avses med uppgiften. Detta förutsätter, att den som blivit utpekad

vänt sig till polis eller åklagare med begäran om polisutredning. Om åklaga­

ren får den begärda upplysningen skall uppgift om anmälarens namn inte

få föras vidare i annat fall än om åtal väcks mot honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Vårdkostnader m. m.

Undersökning och behandling vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar

utförs enligt gällande bestämmelser i betydande utsträckning avgiftsfritt

för den enskilde. Detsamma gäller laboratorieundersökningar. Utredningens

förslag innebär inte några nämnvärda ändringar i nuvarande förhållanden.

I den följande framställningen begränsar jag mig till kostadsfördelning-

en mellan den enskilde och samhället. Frågan om hur kostnaderna slutligen

skall fördelas avser jag att återkomma till sedan lagrådet behandlat det

lagförslag, som jag ämnar föreslå underställs dess granskning.

Vad till en början gäller behandling i öppen vård är diagnostisering a\

sjukdom som epidemilagen omfattar fri om den företas av tjänsteläkare

vid sjukbesök av denne. I viss utsträckning grundar sig detta på bestäm­

melser i epidemilagen och i övrigt på medicinalstyrelsens anvisningar. Annan

öppen vård liksom läkemedel vid sådana sjukdomar bekostar patienten själv

i den mån kostnaderna inte täcks genom sjukförsäkringen.

Diagnostisering och vård vid tuberkulos är gratis för den enskilde om

behandlingen sker inom dispensärväsendet. Vissa läkemedel erhålls vid

denna sjukdom kostnadsfritt enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel jämte kungörelsen sam­

ma dag (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. I övrigt

sjukdomar i allmänhet. Kostnaderna för vården bör alltså bestridas från

sjukförsäkringen i samma utsträckning som vid andra sjukdomar. Här­

igenom erhålls enhetlighet över hela vårdområdet och vissa administrativa

förenklingar för sjukvårdshuvudmännen. I den mån den sjuke inte om­

fattas av sjukförsäkringen bör vården tillhandahållas kostnadsfritt. De regler

jag sålunda förordar kan komma att bli föremål för omprövning i samband

med behandlingen av de förslag rörande vårdkostnaderna på sjukhus, som

inom kort väntas från sjukförsäkringsutredningen.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963

Laboratorieundersökningar av prov utförs f. n. kostnadsfritt tor den

enskilde enligt epidemilagen om det är fråga om prov från den sjuke och

personer i hans omgivning. Vad gäller tuberkulos utförs sådana under­

sökningar också kostnadsfritt om de föranletts av behandling på dispensär.

Vid veneriska sjukdomar är alla laboratorieundersökningar kostnadsfria,

även de som utförs på begäran av privatpraktiserande läkare.

Statens bakteriologiska laboratorium har i sitt remissutlåtande fram­

hållit att det skulle vara önskvärt att laboratorieundersökningar utfördes

kostnadsfritt för den enskilde även vid andra smittsamma sjukdomar än de

allmänfarliga och veneriska. Laboratoriet framhåller, att omfattande så­

dana undersökningar kan vara påkallade vid bl. a. epidemisk influensa,

tularemi och ornitos. F. n. råder enligt laboratoriet ibland osäkerhet om

vem som skall bekosta de undersökningar som redan utförts vid smitt­

samma sjukdomar som ej epidemilagen omfattar. Liknande synpunktei

har framförts av ett par andra remissinstanser.

Enligt min mening bör laboratorieundersökningar i fortsättningen utföras

kostnadsfritt för den enskilde vid fall av allmänfarlig eller venerisk sjuk­

dom, när hälsovårdsnämnd eller läkare i öppen vård funnit sådan påkallad

och under förutsättning att den utförs på av socialstyrelsen godkänt la­

boratorium. Jag finner vidare att vad statens bakteriologiska laboratorium

anfört om kostnaderna för laboratorieundersökningar vid andra smitt­

samma sjukdomar är värt beaktande. De undersökningar det här rör sig

om spelar ofta stor roll vid bekämpningen av uppblossande epidemier av

olika slag. Kostnadsfrihet bör därför gälla även vid dessa undersökningar.

En förutsättning bör dock vara att länsläkaren funnit undersökningen på­

kallad. För samtliga fall bör i lagen föreskrivas att laboratorieundersök-

ningarna skall bekostas av sjukvårdshuvudmännen.

Sjukvårdslagen

Utredningen har föreslagit att de särskilda benämningar på vissa sjuk-

vårdsanstalter avsedda för den epidemiska vården som f. n. finns i sjuk­

vårdslagen, epidemisjukhus och epidemisjukstuga samt sanatorium och

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Specialmotivering

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas om förslagen.

Förslaget till smittskgddslag

1

§•

Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § epidemilagen. Här fastslås kom­

munernas ansvar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar hos män­

niskor. Hälsovårdsnämnden är det kommunala organ som liksom f. n. när­

mast skall svara för denna verksamhet.

2

§.

Länsstyrelsen har enligt paragrafen en tillsynsskyldighet vad gäller kam­

pen mot smittsamma sjukdomar. Motsvarande bestämmelser finns f. n. i

13 § 1 mom. och 26 § 2 mom. epidemilagen. Enligt 2 § LV har länsstyrelsen

som hälsovårdsmyndighet inseende över åtgärderna mot utbredning av

könssjukdomar. I denna verksamhet har länsstyrelsen främst att lita till

länsläkaren.

3 §•

I 26 § 1 mom. epidemilagen och 9 § tuberkulosförordningen finns bestäm­

melser om medicinalstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet vad gäller

bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Det förutsätts att socialstyrelsen

skall bedriva allmän upplysningsverksamhet om smittsamma sjukdomar.

⁴ §•

I denna paragraf fastslås indelningen av de smittsamma sjukdomarna

i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma

sjukdomar. Lagen är tillämplig på dessa sjukdomar då de befinner sig i

smittsamt skede.

Det har i paragrafen tillagts Kungl. Maj :t att i administrativ ordning be­

stämma vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga resp. veneris­

ka sjukdomar. Förteckningar över sjukdomarna skall tas in i smittskydds-

kungörelsen. Det ligger i sakens natur att det härvid får ankomma på so­

cialstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen och föreslå de ändringar i för­

teckningarna som motiveras av nytillkomna rön och erfarenheter.

Paragrafen inrymmer också en bestämmelse om möjlighet för länssty­

relsen att för begränsad tid göra lagen tillämplig på annan smittsam sjuk­

dom än sådan som Kungl. Maj:t förklarat allmänfarlig. Den sakkunskap

iom länsstyrelsen därvid i första hand har att lita till är länsläkaren. Läns­

styrelsens beslut torde dock regelmässigt också böra föregås av samråd

med socialstyrelsen.

80

ingripanden i hälsovårdens intresse blir tillämpliga till följd av besluten,

Bestämmelsen om vilka läkare som får delta i hälsovårdsnämndens sam­

manträde framgår av 10 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

jämförd med

11

§ andra stycket allmänna läkarinstruktionen. I

10

§ hälso­

vårdsstadgan sägs bl. a. att tjänsteläkaren eller stadsläkaren eller mot­

svarande läkare äger närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden och

deltaga i överläggningarna. Det angivna författningsrummet i allmänna

läkarinstruktionen föreskriver, att om i en kommun finns flera tjänsteläkare

vad i hälsovårdsstadgan föreskrivs om tjänsteläkares deltagande i hälso­

vårdsnämnd skall avse den främste av dem eller, om de är likställda och

inte är ense om vem som skall handha uppgiften, den som länsläkaren utser

därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

8

§•

I paragrafen fastslås att även den som misstänks vara sjuk eller smitt­

bärare är skyldig att finna sig i de ingripanden som gäller för dem som

konstaterats lida av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare.

9 §•

Paragrafen innehåller en utveckling av principen om primärkommunens

ansvar för smittbekämpningen. Genom hälsovårdsnämnden skall kommunen

sörja för att utredning kommer till stånd om orsaken till att allmänfarlig

sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat och att erforderliga åtgärder

vidtas. Verksamheten skall bedrivas i samråd med läkare och länsläkaren

skall hållas fortlöpande informerad.

10

§.

I likhet med vad som f. n. gäller enligt 5 § epidemilagen och 10 § tu­

berkulosförordningen anförtros åt hälsovårdsnämnden att verkställa smitt-

rening. Sådan skall äga rum vid behov och avse inte bara lokaler utan också

kläder och andra föremål som den sjuke haft kontakt med. Kommunerna

bekostar verksamheten utom vad gäller sjuktransportfordon som tillhör

eller anlitas av staten och sjukvårdshuvudmännen. Hälsovårdsnämnden har

rätt att låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål mot skälig

ersättning som kommunen bekostar. Nämndens beslut i ersättningsfrågan

kan överklagas enligt 33 §. 11

11

§•

Det kan i vissa fall anses påkallat att för att förhindra smittspridning

företa mer omfattande förstöring, förändring e. d. av egendom än vad som

följer av smittreningsbestämmelserna. I paragrafen, som saknar motsvarig­

het i nuvarande lagstiftning, medges Kungl. Maj :t eller efter dess bemyn­

digande länsstyrelse möjlighet härtill, om det är påkallat av särskilda skäl

82

Om anmaning inte följs kan länsstyrelsen eller, i fall som avses i 14 §

sista stycket, hälsovårdsnämnden besluta om samma åtgärder som gäller

i fråga om den som är sjuk. För fall som avses i denna paragraf kan tvångs­

åtgärd inte beslutas utan föregående anmaning.

17 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag och medför att det nu

oinskränkta anonymitetsskyddet i viss mån upphävs. Uppgiftslämnarens

identitet skall emellertid endast röjas om saken blir föremål för brotts­

utredning. Bestämmelserna har närmare behandlats i den allmänna motive­

ringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

18 §.

I paragrafen fastslås sjukvårdshuvudmännens skyldighet att svara för

kostnaderna vid undersökning och behandling i öppen vård vid venerisk

sjukdom. Detta innebär hl. a. att landstingen övertar ansvaret för den vård

som nu bedrivs vid könspoliklinikerna i vissa städer. Läkemedel skall vid

den öppna vården som nu tillhandahållas kostnadsfritt.

19 §.

Enligt huvudregeln skall anmaningsförfarandet skötas av länsläkarna.

Genom denna paragraf lämnas möjlighet för socialstyrelsen att anförtro

dessa uppgifter åt annan läkare.

20

§.

Smittskyddslagen tar i första hand sikte på de allmänfarliga och de ve­

neriska sjukdomarna. Genom denna paragraf åläggs hälsovårdsnämnderna

skyldighet att då det uppträder andra smittsamma sjukdomar verkställa

de utredningar och vidta de åtgärder som länsläkaren finner påkallade.

21

§.

Hälsovårdsnämnderna tillförsäkras genom bestämmelserna i denna pa­

ragraf en uttrycklig rätt till biträde av tjänsteläkare och distriktssköterska

vid fullgörande av sina skyldigheter enligt lagen och med stöd av denna

meddelade föreskrifter.

23 §.

Laboratorieundersökningar av prov o. d. från personer som insjuknat

eller misstänks ha drabbats av allmänfarlig eller venerisk sjukdom utgör

ett betydelsefullt led i diagnostiseringen av och kampen mot de smittsamma

sjukdomarna.

Genom bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf fastslås

att dessa kostnader i intet fall skall drabba den enskilde.

84

32 §.

Paragrafen ersätter 14 § andra stycket och 15 § andra stycket epidemi­

lagen, med stöd av vilka Kungl. Maj :t den 24 april 1953 (nr 222) utfärdat

kungörelse om sanitär kontroll av den internationella trafiken (karantäns-

kungörelse).

33 §.

Denna paragraf ersätter 32 § epidemilagen, 26 § LV och 15 § tuberkulos-

förordningen. Den föreslagna instansordningen innebär inga avvikelser

från vad nu gäller. Sista instans skall vara Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

34 §.

Ett stort antal bestämmelser som nu återfinns i lag är av den beskaffen­

het att de lämpligen utfärdas i administrativ ordning. En väsentlig del av

bestämmelserna torde böra sammanföras i en smittskyddskungörelse. I be­

tydande omfattning får det också ankomma på socialstyrelsen att utfärda

närmare föreskrifter och anvisningar.

Förslag till lag angående ändring i sjukvårdslagen

6

§.

Genom ändringar i denna paragraf försvinner benämningarna sanatorium

och tuberkulossjukstuga samt epidemisjukhus och epidemisjukstuga. En

följd härav blir att 7 § skall upphöra att gälla.

13 och 16 §§.

Ändringarna är en följd av ändringarna i 6 §.

25 §.

Om det finns ett verkställbart beslut enligt smittskyddslagen att någon

skall intas på sjukhus får sjukhusläkaren inte ompröva vårdbehovet. Det­

samma gäller veneriskt sjuk som länsläkaren anmanat att låta sig intas

på sjukhus. Paragrafen har formulerats om med hänsyn till innehållet i

smittskyddslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till smittskyddslag

inhämtas för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

86

eller annan inrättning eller på campingplats eller läger liar föreståndaren

motsvarande skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om

sjukdomsfall ombord på fartyget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

6

§.

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk bär

smitta av sådan sjukdom är skyldig att låta undersöka sig av tjänsteläkare

eller läkare som denne anvisar och att tillhandahålla läkaren eller dennes bi­

träde nödvändigt undersökningsmaterial eller tillåta att sådant tages.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den

enskilde.

7 §■

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författnings­

enligt äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden avgör om den

som lider av allmänfarlig sjukdom eller bär smitta därav med hänsyn till

faran för smittans spridning kan behandlas i öppen vård. Den som ej kan

behandlas i öppen vård är skyldig att låta intaga sig för vård på sjukhus

eller tillfällig sjukvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av

staten.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkaren meddela erfor­

derliga föreskrifter om isolering och om inskränkning i hans verksamhet.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårds­

nämnden, om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upp­

lysas om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrät­

telse till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får

också självmant pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8

§•

Bestämmelserna i

6

och 7 §§ gäller även den som av läkare misstänkes

lida av allmänfarlig sjukdom eller bära smitta därav.

9 §•

Om allmänfarlig sjukdom inträffat eller misstänkes ha inträffat, åligger

det hälsovårdsnämnden i kommunen att, efter samråd med läkare som avses

i 7 §, ofördröj ligen utreda orsaken till sjukdomens uppträdande och vidtaga

de åtgärder som fordras för att hindra att sjukdomen utbredes. Nämnden

skall hålla länsläkaren underrättad om resultatet av utredningen och om

de åtgärder som vidtagits.

Om länsläkaren finner det påkallat, är hälsovårdsnämnd skyldig att göra

utredning även när fall av allmänfarlig sjukdom inträffat inom annan kom­

mun eller misstanke därom föreligger.

hus som avses i 13 §. Sådant beslut far meddelas utan föregående anmaning,

om det skäligen kan antagas, att anmaning icke skulle efterföljas.

Om länsstyrelsens beslut icke kan avvaktas utan fara, kan länsläkaren

meddela beslut som avses i första stycket. Sådant beslut skall omedelbart

underställas länsstyrelsens prövning men länder till efterrättelse till dess

länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej tillhör

landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om inställelse hos

läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan

person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren aninana

denne att underkasta sig läkarundersökning för att det skall utrönas om

han lider av venerisk sjukdom. Han skall med intyg styrka utgången av

undersökningen.

Bestämmelserna i 14 § gäller i tillämpliga delar fall som avses i denna

paragraf. Beslut om inställelse hos läkare eller intagning på sjukhus får

dock ej meddelas utan föregående anmaning.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

16 §.

Anmaning som avses i 13 och 15 §§ skall ske skriftligen och innehålla

erinran om påföljden för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anma-

ningen barn under 15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

17 §.

Har någon lämnat uppgift om smittförbindelse enligt 15 §, har åklagare

i det län där uppgiften lämnats rätt att få upplysning om vem som lämnat

uppgiften, om detta är påkallat för utredning om brott mot den som avses

med uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att ombesörja kostnadsfri undersökning

och behandling i öppen vård vid fall av venerisk sjukdom eller misstanke

därom. Därvid skall läkarintyg som erfordras enligt denna lag tillhanda­

hållas utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall till­

handahållas utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna annan läkare att i länsläkarens ställe verk­

ställa anmaning som avses i 13 och 15 §§.

90

24 §.

Den som är eller varit verksam vid behandling av fråga enligt denna lag

eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen yppa vad han

därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter häremot

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse

av målsägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av hälsovårdsnämnd, om någon åsidosätter vad som åliggei

honom enligt

6

§ eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att

verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall ske,

på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör lands­

tingskommun, av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14

eller 15 §.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke

om det övar könsumgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

27 §.

Har brott som avses i 26 § förövats mot make, må åklagare väcka åtal

endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat ur all­

män synpunkt.

28 §.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 5 § eller bryter mot föreskrift

som meddelats med stöd av 7 § andra stycket dömes till böter.

29 §.

Om länsläkare eller läkare som avses i 19 § erhållit uppgift enligt denna

lag, som ger anledning antaga att gärning som avses i 26 § eller

6

kap. 7 §

brottsbalken förövats, äger han anmäla detta till åklagare.

Har någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befun­

nits skäligen misstänkt för brott som avses i 26 §, har åklagaren rätt att på

begäran få uppgift om resultatet av läkarundersökning, som föranstaltats

avT länsläkare eller läkare som avses i 19 §. Har åtal väckts, har även dom­

stol rätt att få sådan uppgift.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

30 §.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det eljest påkallas av

utomordentliga förhållanden, kan Konungen eller, då riket är i krig, myn­

dighet som Konungen bestämmer förordna om avspärrning av visst område

för att hindra att smittsam sjukdom sprides. Har sådant förordnande med­

delats, ankommer det på den myndighet som anges i förordnandet att be­

stämma, om och under vilka förutsättningar person, som uppehåller sig

inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde

därtill.

31 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan meddela från

denna lag avvikande föreskrifter beträffande krigsmakten.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om

särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in

i riket eller sprides till utlandet.

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos läns­

styrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar

efterrättelse om ej annorlunda förordnas i beslutet.

34 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den

1

januari 1969, då lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemi­

lagen den 19 juni 1919 (nr 443) och tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att

6

§ 2 och 3 mom. samt 7 § sjukvårdslagen

den

6

iuni 19621 skall upphöra att gälla, dels att

6

§ 1 mom., 13 § 2 mom.,

16 § 2 mom. och 25 § 2 mom. lagen

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stad­

gas, lasarett, därest det är av­

sett för vårdbehövande oberoende

av fallets svårare eller lindrigare

art, och sjukstuga, om det fö­

reträdesvis är avsett för mindre krä­

vande vård. Sjukstuga må vara för­

sedd med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom

särskild avdelning av sjukstuga an­

ordnas tuberkulossjukstuga, epide­

misjukstuga, förlossningshem och

sjukhem.

13

2 mom. Om särskilda —------------

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall till­

sättas vid sjukstuga, tuberkulos-

sjukstuga, epidemisjukstuga, för­

lossningshem eller sjukhem. Finnes

icke sjukhusintendent vid sådant

sjukhus, ankommer på sjukvårds-

skall erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stad­

gas, lasarett, därest det är av­

sett för vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art,

och sjukstuga, om det företrä­

desvis är avsett för mindre krävan­

de vård. Sjukstuga må vara försedd

med högst trettio vårdplatser; dock

må utan hinder härav såsom sär­

skild avdelning av sjukstuga anord­

nas förlossningshem och sjukhem.

--------------------- flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall till­

sättas vid sjukstuga, förlossnings­

hem eller sjukhem. Finnes icke

sjukhusintendent vid sådant sjuk­

hus, ankommer på sjukvårdsstyrel­

sen att bestämma, huru de åliggan-

1 Senaste lydelse av 16 § 2 mom. se SFS 1966: 294.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 februari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet L

ind

,

justitierådet

A

lexanderson

,

regeringsrådet R

ingdén

,

justitierådet

W

esterlind

.

Enligt lagrådet den 5 december 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1 de­

cember 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till smittskgddslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsfiskalen Bengt Westerberg.

Lagrådet yttrade:

Nödvändiga åtgärder för att skydda landets befolkning mot smittsamma

sjukdomar innebär ofta ingrepp i medborgerliga friheter, icke sällan med

stor verkan för den enskildes personliga förhållanden och hans ekonomi.

Förutsättningarna och formerna för ingrepp bör klart anges i lag, såsom

också får anses föreskrivet i art. 5 i Europarådets konvention den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, vilken konvention Sverige ratificerat den 11 januari 1952. Jäm­

förelse kan här göras med vad som gäller om häktning, anhållande och rese­

förbud samt om tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård och tvångsin-

tagning av utvecklingsstörd på specialsjukhus; noggrann lagreglering av

dessa rättsinstitut har skett. Dessa synpunkter har också vunnit beaktande

i det föreliggande förslaget. Ämnets vikt motiverar emellertid en mera in­

gående granskning. Lagrådet återkommer i det följande till vissa särskilda

spörsmål i ämnet.

Ett ytterligare rättssäkerhetskrav synes vara att tillämpningen är någor­

lunda enhetlig så att åtminstone mera påfallande skillnader i behandlingen

av likartade fall icke förekommer. I sådant avseende är det en svaghet hos

förslaget att besluten om de frihetsinskränkningar varom här är fråga i första

hand ankommer på den lokale tjänsteläkaren; bedömandet kan växla från ort

till annan. En dylik ordning torde emellertid vara ofrånkomlig av praktiska

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Lagrådet kan följaktligen icke anse mera vägande skäl ha framlagts för

att frångå den gällande ordningen att i lagen uppräknas de sjukdomar, på

vilka den skall vara tillämplig, med rätt för Kungl. Maj :t att förordna om

dess tillämpning även å annan sjukdom. Lagrådet vill därför ifrågasätta om

icke den nya lagen bör följa samma mönster som hittills tillämpats.

4 §.

Det år 1918 i 14 kap. 21 § strafflagen införda straffstadgandet riktade

sig mot den som led av »könssjukdom i smittsamt skede». Enligt vad veder­

börande departementschef framhöll vid remissen till lagrådet hade detta

uttryck givetvis samma betydelse som i

1

§ av det samtidigt remitterade —

sedermera likaledes antagna — förslaget till lag angående åtgärder mot ut­

bredning av könssjukdomar (NJA II 1918 s. 812). I det lagrum, till vilket

hänvisning sålunda skedde, förklarades att till könssjukdomar i lagen räk­

nades tre angivna sjukdomar, dock endast så länge de var i smittsamt skede.

Tillika angavs att könssjukdom skulle anses vara i smittsamt skede, så länge

symtom å smittsamhet förefanns eller förnyat framträdande av sådana

symtom var att befara. Att man fann sig böra närmare bestämma innebörden

av uttrycket smittsamt skede berodde enligt vad förarbetena utvisar på att

meningarna om innebörden kunde vara delade (a. a. s. 791). Genom defini­

tionen kom, anfördes det, syfilis i de sekundära s. k. latensperioderna lik­

som också sådana fall av kronisk dröppel där gonokocker först efter en

längre serie av mikroskopiska undersökningar lät sig påvisa att falla in under

lagens bestämmelser (a. a. s. 792).

På motsvarande sätt — den som lider av könssjukdom i smittsamt skede

— betecknades brottssubjektet såväl i straffrättskommitténs år 1944 avgivna

betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmän­

heten (19 kap.

6

§ strafflagen; se a. a. 1949 s. 20 f.) som i samma kommittés

betänkande av år 1953 med förslag till brottsbalk (11 kap. 9 § balkförslaget;

se a. a. 1962 s. 235). Resultatet av lagstiftningsarbetet blev att straffbudet

från 14 kap. 21 § strafflagen med oförändrad inriktning på den som lider

av könssjukdom i smittsamt skede överfördes till lex veneris, 29 §. Det

kan sägas att, med hänsyn till de där i

1

§ givna definitionerna, straffbudet

genom denna placering vann i tydlighet.

Enligt förevarande paragraf skall Kungl. Maj :t bestämma bl. a. vilka

sjukdomar som skall hänföras till könssjukdomar, i förslaget benämnda

veneriska sjukdomar. Avsikten lär vara att sjulcdomsbegreppet därvid allt­

jämt skall vara begränsat till fall då sjukdomen är i smittsamt skede och

att det liksom hittills skall anges vad som är att förstå härmed. I sistnämnda

hänseende skulle den gällande bestämningen kompletteras så, att sjukdomen

anses vara i smittsamt skede också då sjukdomen befaras kunna överföras

till avkomma i fosterstadiet.

Såsom förut nämnts ansågs redan vid tillkomsten av lex veneris att be-

98

nämnda konvention kan utgöra anledning till att de olika momenten i fri-

hetsberövandet preciseras på detta sätt.

Särskilt vad gäller smittbärare är det emellertid enligt lagrådets mening

knappast tillrådligt att avstå från att stadga kvarhållningsrätt. Som ett san­

nolikt praktiskt fall framstår att smittförande personer av asocial läggning

som ej känner sig sjuka avviker från sjukhuset. Kraven på tydlighet och

konsekvens i lagstiftningen föranleder då att kvarhållningsrätten bör kom­

ma till uttryck i lagtexten. Vad nu sagts äger närmast tillämpning beträf­

fande sådana sjuka och smittbärare som tvångsintagits. För att full verkan

skall säkras bör dock enligt lagrådets mening kvarhållningsrätt stadgas även

beträffande frivilligt intagna. Risken att en patient även i sådana fall måste

stanna kvar på sjukhus mot sin vilja skulle visserligen kunna tänkas verka

återhållande på allmänhetens benägenhet att av eget initiativ begära intag­

ning. Lagrådet tror sig likväl kunna utgå från att känslan av det nödvändiga

i att söka vård blir avgörande i flertalet av de fall då frivillig intagning kan

bli aktuell.

För att bereda plats för ett stadgande om kvarhållningsrätt föreslår lag­

rådet att vad som sägs i 8 § inarbetas i envar av 6 och 7 §§. Stadgandet skulle

då få utgöra innehållet av 8 §. Till den närmare utformningen härav åter­

kommer lagrådet under nämnda paragraf.

Vad angår nu förevarande paragraf torde utöver det redan anförda böra

iakttagas att tjänsteläkaren meddelar uttryckligt beslut av innehåll antingen

att den sjuke resp. smittbäraren skall intagas på sjukhus eller ock att han

skall behandlas i öppen vård. Man synes kunna bibehålla förslagets konstruk­

tion att tjänsteläkaren icke har att överpröva av annan läkare tidigare gjort

konstaterande, att en person är eller misstänks vara sjuk eller smittförande.

Och har en privatpraktiserande läkare ordinerat intagning på sjukhus, kom­

mer frågan om omhändertagandet över huvud taget icke under tjänsteläka-

rens bedömning.

I enlighet med de framförda synpunkterna kan förevarande paragraf er­

hålla förslagsvis följande lydelse:

»Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta, är han, om

så beslutas, skyldig att låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan

tillfällig sjulcvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av sta­

ten. Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författ­

ningsenligt får deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden meddelar dy­

likt beslut, såvida icke intagning redan skett eller kan antagas vara omedel­

bart förestående. Läkaren äger dock, om hänsyn till faran för smittans

spridning medger det, i stället besluta om behandling i öppen vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses

i första stycket ge erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränk­

ning i verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

100

i förevarande hänseende. Lagrådet får därför hemställa att sådan ändring

vidtages i regeringsrättslagen att mål enligt förevarande paragraf kan

prövas av regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

11

§■

En lagstiftning till åstadkommande av ett någorlunda effektivt smitt­

skydd måste ofrånkomligen föranleda vissa inskränkningar i den frihet

som normalt står medborgaren till buds. Det säger sig självt att lagstift­

ningen har att i görligaste mån söka precisera dessa frihetsinskränkningar

liksom betingelserna för att de skall få tillgripas; med hänsyn till medbor­

garnas rättssäkerhet kan lagstiftaren inte gärna nöja sig med ett allmänt

stadgande om att »lämpliga åtgärder» skall vidtagas för smittskyddsända-

målet. Också innefattar det förevarande lagförslaget noggrant utarbetade

regler — upptagna i 5—8 §§ — angående restriktioner i rörelsefriheten

för den som lider eller misstänks lida av allmänfarlig sjukdom och för den

som utan att lida av sådan sjukdom för eller misstänks föra smitta därav.

Reglerna avgränsar, på sätt nyss framgått, vilka personkategorier som drab­

bas av inskränkningarna, fastslår vari dessa består och anger de närmare

förutsättningarna för de olika formerna av ingrepp. Tydligt är emellertid

att av smittfaran motiverade frihetsinskränkande åtgärder ibland måste

riktas inte bara mot de fyra uppräknade kategorierna sjuka, misstänkt

sjuka, smittbärare och misstänkt smittförande utan mot alla människor

i den av smittfaran berörda orten eller regionen. Sker spridningen av sjuk­

domen särskilt snabbt eller får epidemin av annan grund en speciellt all­

varlig karaktär, kan det sålunda bli nödvändigt att isolera hela befolkningen

i orten eller området. Lagregler som möjliggör att man i ett extraordinärt

läge vidtager frihetsinskränkande åtgärder mot annan person än sjuk, miss­

tänkt sjuk, smittbärare eller misstänkt smittförande, saknas dock helt i

förslaget. Detta upptager nämligen inte ens någon motsvarighet till stad­

gandet i 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen, enligt vilket länsstyrel­

sen har att, när svårare smittsam sjukdom hotar eller redan yppats inom

länet, vidtaga därav speciellt betingade åtgärder, uppenbarligen utöver dem

som enligt epidemilagens föregående stadganden kan riktas mot sjuka,

misstänkt sjuka, smittbärare eller misstänkt smittförande. Att den syn­

nerligen allmänt hållna tillsynsbestämmelsen i förslagets 2 § om att »läns­

styrelsen skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet

och tillse att lämpliga åtgärder vidtags för ändamålet» skulle i likhet med

vad som möjligen är fallet i fråga om 13 § 1 mom. första stycket epidemi­

lagen (jfr s. 65 i remissprotokollet) kunna begagnas som stöd för extra­

ordinära frihetsinskränkningar måste av förut antytt skäl tillbakavisas.

Vill man möjliggöra frihetsinskränkande åtgärder även mot andra än de

fyra angivna kategorierna, synes med andra ord ofrånkomligt att uttrycklig

regel därom införs. En sådan regel om frihetsinskränkningar är så mycket

102

samhällets barnavård ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande

enskilds personliga förhållanden. Beträffande denna bestämmelse anfördes

i lagrådsremissen rörande förslaget till barnavårdslag bl. a. att envar, som

i en eller annan egenskap på det kommunala planet eller hos tillsyns- och

besvärsmyndigheterna, varaktigt eller tillfälligt är verksam inom sam­

hällets barnavård, bör vara skyldig att iakttaga tystnad beträffande vad han

i verksamheten erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Det fram­

hölls att till de inom barnavården verksamma naturligtvis främst hörde

ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd samt befattningshavare hos

barnavårdsnämnd, besvärsmyndighet och tillsynsorgan, men att dit hörde

även andra personer — kommunala förtroendemän och befattningshavare

i allmän tjänst såväl som enskilda personer — vilka på grund av sin tjänst

eller. såsom expert eller sakkunnigt biträde kallas till överläggning med

barnavårdsmyndighet eller för att eljest medverka i barnavårdsarbetet.

Tystnadsplikt borde, sades det vidare, däremot icke gälla för utomstående,

t. ex. personer som blivit upplysningsvis hörda och därvid fått viss inblick

i annans privatliv, utan det skulle ankomma på förhörsledaren att anordna

förhöret på sådant sätt, att rimlig diskretion upprätthålls. — Lagrådet

lämnade den föreslagna bestämmelsen utan erinran.

I 64 § socialhjälpslagen stadgades enligt paragrafens ursprungliga lydelse

att vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållan­

den ej får yppas för obehörig. Enligt lag den 29 april 1960 angående ändring

i socialhjälpslagen erhöll 64 § ny lydelse. I paragrafen stadgas nu att den

»som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt denna lag

må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga

förhållanden». Enligt vad som anfördes i motiven ändrades paragrafen

för att åstadkomma likformighet med bestämmelsen i 91 § barnavårdslagen.

Med uttrycket »den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor

enligt denna lag» avsågs att täcka motsvarande personkrets som i 91 § bar-

navårdslagen beskrivs med uttrycket »den som är eller varit verksam inom

samhällets barnavård». — Denna lagändring underställdes icke lagrådet

för granskning.

Enligt 64 § andra stycket lagen den 27 juli 1954 om nykterhet svård må

ej den som är eller varit verksam inom samhällets nykterhetsvård obehöri­

gen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Denna bestämmelse tillkom genom en lagändring den 11 december 1964.

I det förslag som förelädes lagrådet för granskning användes i stället ut­

trycket »den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt

denna lag». — Lagrådet anförde i sitt utlåtande över lagförslaget bl. a. föl­

jande. Det starkt framträdande behovet av diskretion inom nykterhetsvår-

den bör enligt lagrådets mening föranleda att den personkrets för vilken

tystnadsplikt skall gälla bestäms något vidare än enligt förslaget. Tystnads­

plikt bör åvila icke allenast den som är eller varit verksam vid behandlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

103

av frågor enligt lagen utan jämväl sådan personal hos nykterhetsnämnden

som visserligen icke kan sägas ha medverkat vid behandlingen av dylika

frågor men likväl har möjlighet att få inblick i förekommande ärenden; här

åsyftas närmast skrivbiträden och annan expeditionspersonal. Lagrådet

förordade ett stadgande av innehåll att vad inom samhällets nykterhetsvård

förekommit rörande enskilds personliga förhållanden ej må av någon som

på grund av tjänst eller uppdrag erhållit kunskap därom, yppas för obe­

höriga. —- Departementschefen uttalade att likartade regler bör gälla i fråga

om tystnadsplikt inom socialhjälpsverksamhet, barnavård och nykterhets­

vård och i anledning av vad lagrådet anfört blev enligt departementschefens

förslag uttrycket »vid behandlingen av frågor enligt denna lag» ersatt med

uttrycket »inom samhällets nykterhetsvård».

Slutligen kan omnämnas att 58 § lagen den 15 december 1967 angående

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda talar om den som är eller

varit verksam inom den verksamhet för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda som avses i lagen.

Vidkommande den nu föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt har lag-

rådsuttalandena om tystnadsplikten inom nykterhetsvården samma gil­

tighet beträffande förevarande lagförslag. Lagrådet får därför hemställa

att sådan jämkning vidtages i lagtexten att överensstämmelse ernås med

motsvarande bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och

lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Förslagsvis

kunde användas formuleringen »verksam inom smittskyddet».

25 §.

Paragrafen torde böra erhålla det tillägget att polismyndighet skall lämna

handräckning på begäran av överläkare eller motsvarande befattningshavare

om någon som enligt 8 eller 16 § enligt lagrådets förslag är skyldig att kvar-

stanna på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26—28 §§.

I viss överensstämmelse med utredningens förslag kan, om lagrådets

ståndpunkt beträffande 8 och 16 §§ godtages, i lagen införas stadgande om

straff för den som hjälper någon som jämlikt 8 eller 16 § är skyldig kvar-

stanna å sjukvårdsanstalt att avvika därifrån. Detta kan ske så att bestäm­

melsen i 27 § överföres till 26 § och bestämmelsen i 28 § i stället får utgöra

innehållet av 27 §, varvid 28 § blir ledig för det ifrågasatta stadgandet.

33 §.

Beaktas vad lagrådet förordat under 21 §, bör i förevarande paragraf

i andra stycket efter orden »länsstyrelses beslut» för tydlighetens skull

sättas in »enligt denna lag».

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

övergångsbestämmelserna.

Genom föreskriften i andra stycket blir lagen om ersättning åt smittbärare

tillämplig även på den som för smitta av tuberkulos och på den som för

venerisk smitta. Lagrådet har för sin del intet att erinra häremot men har

velat påpeka förhållandet som icke berörts i remissprotokollet.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Kangl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

105

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 feb­

ruari 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-

E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

,

M

oberg

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till smittskyddslag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inledningsvis berört frågan, om bestämmelserna om ersätt­

ning åt smittbärare bort ses över i samband med arbetet på smittskyddsla­

gen. Enligt lagrådet kunde man tänkt sig att det nu övervägs om inte rät­

ten till ersättning åt kroniska smittbärare — dvs. de som fört smitta i mer

än 90 dagar — borde preciseras i lag och få formen av ett rättsanspråk,

som kan göras gällande vid allmän domstol eller underställas regeringsrät­

tens eller försäkringsdomstolens prövning.

Ersättning till den som är att betrakta som kronisk smittbärare skall en­

ligt 1956 års lag om ersättning åt smittbärare utgå med belopp som med

hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständigheterna

i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt. Prövningen sker i första instans

av länsstyrelserna, varefter besvär kan föras hos Kungl. Maj :t. Tillämpning­

en har tidigare — mot bakgrunden av förut gällande regler inom sjuk­

försäkringen — varit relativt restriktiv. Enligt vad jag uttalade i 1965 års

statsverksproposition (bil. 7 s. 377) bör emellertid en smittbärare under

hela den tid han till följd av myndighets ingripande förlorar sin arbetsför­

tjänst erhålla ersättning med belopp som för dag motsvarar hans sjukpen­

ning enligt lagen om allmän försäkring. Först då ingripandet sträcker sig

över så lång tid, att man skäligen kan begära att smittbäraren trots in­

gripandet söker bereda sig utkomst genom lämpligt arbete torde en reduk­

tion av ersättningens belopp böra komma i fråga. En sådan reduktion bör,

enligt vad jag vidare uttalat i propositionen, inte annat än under speciella

förhållanden äga rum innan ett år förflutit från den tidpunkt ingripandet

trädde i tillämpning. Jag anser att dessa regler bör kunna ge ett godtagbart

skydd för den enskilde från ekonomisk synpunkt. Mot bakgrunden härav

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

har jag inte funnit det motiverat att ta upp dem till omprövning i samband

med nuvarande lagstiftningsärende, som — vilket lagrådet påpekat — när­

mast har till syfte att sammanföra epidemilagen, tuberkulosförordningen

och den s. k. lex Veneris till en lag.

Lagrådet har ifrågasatt om det finns skäl att frångå den enligt epidemi­

lagen gällande ordningen, att de sjukdomar' som lagen skall tillämpas på

anges i lagen. Jag har tidigare instämt i utredningens förslag, att sjukdomar­

na med fördel kan förtecknas i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse.

Det synes mig alltjämt mest ändamålsenligt att så sker. Från rättssäkerhets­

synpunkt torde någon invändning inte kunna göras mot en sådan ordning.

Jag finner därför inte skäl att ändra mitt ställningstagande i denna fråga.

Vidare har lagrådet föreslagit att i lagen skall upptas uttryckliga bestäm­

melser om att den som intagits på sjukhus skall vara skyldig att kvarstanna

där och underkasta sig vård så länge det från smittskyddssynpunkt fö­

religger risk vid behandling i öppen vård. Någon sådan skyldighet före­

ligger inte enligt nuvarande lagstiftning. Det torde inte heller normalt vara

påkallat att ha möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder för att garantera att

vården inte avbryts genom att patienten lämnar sjukhuset och måste åter­

föras dit genom nytt intagningsförfarande. Jag finner dock mot bakgrunden

av vad lagrådet anfört att det kan tänkas uppkomma fall för vilka det kan

vara praktiskt motiverat med lagföreskrifter av det slag lagrådet begärt.

Samtidigt som sådana regler tillskapas bör då, som lagrådet funnit, ges

möjlighet för den patient som förvägrats lämna sjukhuset att få vårdfrågan

överprövad besvärsvägen. De bestämmelser som behövs bör tas in i 8, 16

och 21 §§. Jag förordar de av lagrådet föreslagna formuleringarna med vis­

sa jämkningar. I anslutning härtill bör såsom lagrådet föreslagit ges be­

fogenhet för överläkaren att begära handräckning av polismyndighet för

att återföra den som avvikit från sjukhus. Bestämmelser härom bör intas

i 25 §. Jag förordar att nämnda paragraf därjämte kompletteras på så sätt

att motsvarande befogenhet även tilläggs länsläkaren. I samband härmed

bör också införas föreskrifter om straff för den som hjälper den som är

skyldig att kvarstanna på sjukhus att avvika därifrån. Bestämmelserna här­

om bör på sätt lagrådet angett placeras i 28 §.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna i förslaget till smittskydds­

lag anser jag böra godtas med vissa jämkningar.

Frågan om ändring i 2 § 16 :o) regeringsrättslagen kommer att tas upp i

annat sammanhang.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna bör vissa redaktionella

jämkningar göras i förslaget.

Slutligen bör utöver vad som angetts i det till statsrådsprotokollet den 1

december 1967 fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen vissa

ytterligare redaktionella ändringar vidtas i sistnämnda lag.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ........................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll

1

Lagförslagen .............................................................................................................. 3

Förslag till smittskyddslag................................................................................... 3

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 december 1967

14

Huvuddragen av gällande bestämmelser

15

Utredningen .............................................................................................................. 25

Allmänna synpunkter ........................................................................................ 25

Allmänfarliga sjukdomar ............................................................................... 30

Veneriska sjukdomar ........................................................................................ 37

Vårdkostnader in. in............................................................................................... 43

Sjukvårdslagen ..................................................................................................... 47

Remissyttrandena ..................................................................................................... 48

Allmänna synpunkter ........................................................................................ 48

Allmänfarliga sjukdomar

........................................................................ 50

Veneriska sjukdomar ........................................................................................ 54

Vårdkostnader m. m............................................................................................. 59

Departementschefen ................................................................................................. 61

Allmänna synpunkter ........................................................................................ 61

Allmänfarliga sjukdomar

........................................................................ 62

Veneriska sjukdomar ........................................................................................ 69

Vårdkostnader in. in............................................................................................. 74

Sjukvårdslagen ...................................................................................................... 76

Specialmotivering ................................................................................................... 78

Departementschefens hemställan

................................................................... 84

Bilaga ............................................................................................................................ 85

Förslag till smittskyddslag................................................................................... 85

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

92

Lagrådets utlåtande ................................................................................................. 94

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 februari 1968

105

ESSELTE AB. STHLM 63

714898