Prop. 1969:44

('med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

1

Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms slott den 14 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen

dels att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol, 4) lag om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274), 5) lag om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa be­ stämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för råd­ husrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vi^-sa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

7) lag om ändring i föräldrabalken, 8) lag om ändring i giftermålsbalken, 9) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläs"- ning av domstolsärenden,

10) lag om ändring i brottsbalken, 11) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

12) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

13) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 14) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid sam- hällsfarlig asocialitet,

15) lag om ändring i vattenlagen, 16) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

17) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa interna­ tionella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption,

dels bifalla det förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredra­ gande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Herman Kling

2

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal lagändringar som bl. a. syftar till att

införa en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. De all­

männa underrätterna skall utgöras av tingsrätter, som ersätter nuvarande

häradsrätter och rådhusrätter. För alla tingsrätter gemensamma regler om

sammansättningen i mål och ärenden föreslås.

För att ge nämnden en starkare ställning och för atc ge utrymme för eu

mer individuellt betonad medverkan från nämndemännens sida föreslås

olika ändringar i rättegångsbalkens regler om nämndmedverkan i brottmål.

Förslaget innebär att den nuvarande ordningen med två olika nämndsam-

mansättningar avskaffas. I stället införs en enhetlig nämnd bestående av

fyra eller, i särskilt tidskrävande mål, fem nämndemän. Omröstningsreg-

lerna föreslås ändrade så att man når i princip samma resultat som om

nämndemännen haft individuell rösträtt. Vidare får nämndeman samma

möjlighet att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll som lag­

faren ledamot i rätten nu har.

Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrätt lia

sådan sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu

förekommer i rådhusrätt. När det gäller sammansättningen i mål och ären­

den angående vårdnad eller umgängesrätt föreslås emellertid särskilda be­

stämmelser. Dessa innebär att underrätt vid slutlig prövning av bl. a. tvis-

tiga eller tveksamma frågor om vårdnad eller umgängesrätt skall hestå av

lagfaren domare och nämnd.

Vidare föreslås att enklare tvistemål i något vidgad omfattning skall kun­

na handläggas av ensamdomare. Den förenklade form av huvudförhandling

som enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken får hållas inför en­

samdomare i omedelbart samband med förberedelse föreslås sålunda få an­

vändas även i fall då huvudförhandlingen hålls viss kortare tid efter det

förberedelsen avslutats.

När det gäller domstolsärenden föreslås att underrätterna vid sådan

handläggning som kräver mer än en domares medverkan skall ha den för

tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normalt tre

lagfarna domare. Undantag görs dock för tvistiga och tveksamma vårdnads-

ärenden, vilka i stället skall prövas under medverkan av nämnd. I en över­

gångsbestämmelse ges vidare möjlighet för de minsta underrätterna att

handlägga ärenden med lagfaren ordförande och nämnd i stället för jurist­

kollegium. Det föreslås också att enklare ärenden skall kunna prövas av en­

samdomare i större utsträckning än f. n.

För handläggning av mål angående fastighetsbildning m. m. föreslås att

fastighetsdomstolar inrättas. Som fastighetsdomstol skall i princip en un­

derrätt i varje län fungera. Domstolen skall bestå av fem ledamöter, varav

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

3

två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämnde­

män.

I propositionen föreläggs riksdagen vidare allmänna riktlinjer för den

framtida domkretsindelningen. Domkretsarna bör enligt dessa riktlinjer

helst göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre domare. Stora

möjligheter till undantag från denna princip skall dock finnas. Det för­

ordas vidare att domkretsarna liksom f. n. byggs upp med kommuner som

minsta enheter. I detta avseende föreslås en anpassning till de större kom­

muner som enligt vad som planeras skall bildas av kommunblocken. Av­

sikten är också att det skall åstadkommas bättre överensstämmelse mel­

lan gränserna för domkretsarna och för andra indelningar, såsom åklagar-

och polisdistrikten. Den nya domkretsindelningen avses bli genomförd suc­

cessivt och i huvudsak vara slutförd år 1975. Det förutses emellertid att änd­

ringarna i domkretsindelningen i några fall kommer att ta längre tid att

genomföra.

Frågan om de närmare villkoren och formerna för ett statligt övertagande

av lokalhållningen för underrätterna utreds särskilt inom justitiedeparte­

mentet. I avvaktan på det slutliga ställningstagandet i frågan föreslås nu

endast sådana ändringar som behövs för att den nuvarande ordningen skall

kunna bestå när tingsrätter införs.

Flertalet lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft

den 1 januari 1971 med befogenhet dock för Kungl. Maj :t att förordna om

tidigare ikraftträdande. Lagen om fastighetsdomstol skall enligt förslaget

träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upp­

höra att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§, 6

kap. 3 §, 10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap.

3 §, 39 kap. 4 §, 42 kap. 20 §, 43 kap. 11 §,46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och

51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

1 KAP.

Om allmän underrätt

1

§•

Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första

domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förord­

nar Konungen.

2

§•

I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.

Tingsrätt må vara delad i avdelningar.

Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be­

stämda tider.

3

§■

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra

lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället,

vid sådan huvudförhandling

i

tvistemål, som hålles i förenklad form,

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och It §§ se 1966:249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 § se

1964:166, av 1 kap. 10, 13 och 17 §§ och 4 kap. 2 § se 1964:646, av 1 kap. 15 § och 4 kap. 6 §

se 1963:149, av 2 kap. 2 § se 1965:585, av 2 kap. 3 § se 1952: 775, av 4 kap. 5 § se 1954:234, av

10 kap. 17 § se 1968:348, av 17 kap. 9 § se 1954:432, av 29 kap. 6 § se 1958:8, av 43 kap. 11 §,

46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § se 1956:587.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

4 §•

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter

tingsrättens hörande bestämmer.

I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen kan

beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämnden.

Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rät­

ten domför med tre i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd

med dem.

o §.

För tingsrätt skall vara tingsställe å den eller de orter, som Konungen be­

stämmer.

6 §•

Tingsrätt skall för huvudförhandling årligen å bestämda tider hålla all­

männa ting å tingsställe. Allmänt ting skall med undantag för tiden under

tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos

tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,

fördelas tingen mellan dem.

Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tings­

ställe allmänt ting skall hållas.

7 §•

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tings­

rätten för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten hålla sam­

manträde så ofta arbetet kräver det.

Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna pa­

ragraf.

8

§•

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål

gäller vad därom är stadgat.

9 §■

Till huvudförhandling å samma dag må ej utan synnerliga skäl utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den på­

börjats, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i

följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i vec­

kan eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i vec­

kan.

10

§.

Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och

verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen Igdelse)

2 KAP.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar el­

ler enskilt anspråk på grund av äm­

betsbrott, som avses i 20 kap. 1—4

§§ brottsbalken, av domare i hä­

radsrätt, rådhusrätt, ägodelnings-

rätt, expropriationsdomstol, vatten­

domstol eller krigsrätt eller av kon­

kursdomare, inskrivningsdomare el­

ler äg o delnings domare.

Hovrätt är-----------------------------------

Hovrätt tillkommer att som förs­

ta domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—

4 §§ brottsbalken, av domare i all­

män underrätt, expropriationsdom­

stol, vattendomstol eller krigsrätt el­

ler av konkursdomare eller inskriv­

ningsdomare.

------ i lag.

3 §■

I hovrätt skola finnas president, I hovrätt skola finnas hovrätts-

en eller flera lagmän samt hovrätts-

president, en eller flera hovrättslag-

råd. De skola vara lagfarna.

män samt hovrättsråd. De skola va­

ra lagfarna.

Hovrätt skall----------------------------------------- vice ordförande.

Vid hovrätt----------------------------------------- bestämda tider. 4

4 KAP.

President och lagman i hovrätt,

hovrättsråd, häradshövding, tings-

domare, borgmästare och rådman

utnämnas av Konungen. Revisions­

sekreterare utnämnes eller förord­

nas av Konungen.

Domare, som avses i 1 kap. 2 §

eller 2 kap. 3 §, utnämnes av Ko­

nungen. Revisionssekreterare ut­

nämnes eller förordnas av Konung­

en.

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kom­

mun, fördelar rätten antalet nämn­

demän mellan kommunerna i för­

hållande till deras folkmängd; var­

je kommun skall dock utse minst

en nämndeman.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kom­

mun, fördelar rätten antalet nämnde­

män mellan kommunerna i förhål­

lande till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst en

nämndeman.

Val förrättas--------

kommunens fullmäktige.

Då nämndeman skall väljas, an-

komme i domsaga på häradshöv­

dingen och i stad med rådhusrätt på

rätten att göra anmälan därom till

den som har att föranstalta om va­

let.

Då nämndeman skall väljas, skall

rätten göra anmälan därom till den

som har att föranstalta om valet.

Kungl. Maj.ts proposition nr bi år 1969

6

Valbar till nämndeman är man el­

ler kvinna, som inom kommunen

äger rösträtt vid val av fullmäktige

och där har sitt hemvist samt fyllt

tjugofem men ej sjuttio år, dock ej

den som är i konkurstillstånd. Lag­

faren domare, befattningshavare vid

domstol, åklagare, polisman eller

advokat eller den som eljest har till

yrke att föra andras talan inför rät­

ta må ej vara nämndeman.

Ej må--------------- - —----------------- —

(Nuvarande lydelse)

§•

Valbar till nämndeman är myn­

dig svensk medborgare, som är man­

talsskriven och boende inom kom­

munen samt ej fyllt sjuttio år. Lag­

faren domare, befattningshavare vid

domstol, åklagare, polisman eller ad­

vokat eller den som eljest har till

yrke att föra andras talan inför rätta

må ej vara nämndeman.

(Föreslagen lydelse)

år.

6 KAP.

3 §•

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt--------------------- särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yp- 8. skiljaktiga meningar, som yp­

pas vid omröstning inom rätten; pas vid omröstning inom rätten.

nämndemans skiljaktiga mening an­

tecknas, allenast om nämnden en­

sam bestämt utgången.

10 KAP.

9

Tvist om arv--------------- - —-----------

Tvist om bodelning----------------------

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms rådhusrätt.

------ i allmänhet.

----------- sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms tingsrätt.

17

Ej vare —-----------------------------------

3. tvist, som enligt lag må upp­

tagas allenast av rådhusrätt eller i

dess ställe viss häradsrätt, om tvis­

ten väckes vid annan domstol;

4. hyrestvist eller — --------------------

Ej heller--------------- ---- ----------------

Yrkande om---------- ---------------------

sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upp­

tagas allenast av vissa särskilda

tingsrätter, om tvisten väckes vid

annan domstol;

------- av domstol.

-13 §.

samma fordran.

8

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 KAP.

1 §■

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Yppas vid-------------------------------------

/ häradsrätt säge ordföranden

först sin mening och inhämte där­

efter nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt skall den yngste i rät­

ten först yttra sig och sedan var ef­

ter annan, såsom de hava säte i rät­

ten. Har målet beretts av viss leda­

mot, säge han först sin mening.

Envar angive--------------- ----------------

3

Yppas i häradsrätt annan mening

än ordförandens och äro alla i

nämnden ense om skälen och slutet

eller förena sig, då i nämnden äro

flera än sju, minst sju därom, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt gälle den mening, som

omfattats av mer än hälften av rät­

tens ledamöter; har någon mening

erhållit hälften av rösterna och är

bland dem ordförandens, gälle den

meningen.

Om omröstning--------------------------

omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste

i rätten först yttra sig och sedan var

efter annan, såsom de hava säte i

rätten. Har målet beretts av viss le­

damot, säge han först sin mening.

sin mening.

§•

Vid omröstning gälle den mening,

som omfattats av mer än hälften av

rättens ledamöter; har någon me­

ning erhållit hälften av rösterna och

är bland dem ordförandens, gälle

den meningen.

-------------- 7 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt

eller överrätt flera än två meningar,

utan att någon enligt 3 § skall gälla,

och är fråga om penningar eller an­

nat, som utgör viss myckenhet, sko­

la rösterna för den större mycken­

heten sammanläggas med rösterna

för närmast mindre och, om det er­

fordras, sammanläggningen fortsät­

tas efter samma grund, till dess nå­

gon mening skall gälla; i annat fall

gälle den mening, för vilken röster­

na äro flera än för annan, eller, om

för flera meningar rösterna äro lika

många, den som biträtts av den

främste bland dem som röstat för

någon av dessa meningar.

§•

Yppas vid omröstning flera än två

meningar, utan att någon enligt 3 §

skall gälla, och är fråga om pen­

ningar eller annat, som utgör viss

myckenhet, skola rösterna för den

större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre

och, om det erfordras, sammanlägg­

ningen fortsättas efter samma

grund, till dess någon mening skall

gälla; i annat fall gälle den mening,

för vilken rösterna äro flera än för

annan, eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den som

biträtts av den främste bland dem

som röstat för någon av dessa me­

ningar.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

17 KAP.

9 §•

Innan dom beslutas, skall över- Innan dom beslutas, skall över­

läggning hållas. Har nämnd säte i läggning hållas.

rätten, framställe ordföranden sa­

ken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling----------- domens meddelande.

Vad nu----------- muntlig förberedelse.

Avgöres eljest----------------till parterna.

Avkunnande av----------- av fullfölj dshänvisning.

29 KAP.

Yppas, då nämnd har säte i rät­

ten, annan mening än ordförandens

och äro alla i nämnden ense om skä­

len och slutet eller förena sig, då i

nämnden äro flera än sju, minst sju

därom, gälle nämndens mening; i

annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning,----------- dem ordförandens.

Om omröstning —- — ------------------------ — 7 §. 6

Yppas, då nämnd har säte i rät­

ten, annan mening än ordförandens

och förena sig minst tre eller, då i

nämnden äro fem, minst fyra nämn­

demän om skälen och slutet, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

6 §•

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej av­

ser ansvar eller som rör enskilt an­

språk, så ock i fråga enligt 5 § eller

om rättegångskostnad, gälle vad i 16

kap. är stadgat; angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,

äge dock vad i detta kapitel före-

skrives om omröstning i fråga om

ansvar motsvarande tillämpning. Fö­

res i brottmål talan om enskilt an­

språk vare rättens avgörande i an­

svarsfrågan bindande vid prövning­

en av det enskilda anspråket. Har

nämnd säte i rätten, skall även vid

tillämpning av reglerna i 16 kap.

städse gälla vad i 3 § första stycket

i detta kapitel är stadgat.

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej av­

ser ansvar eller som rör enskilt an­

språk, så ock i fråga enligt 5 § eller

om rättegångskostnad, gälle vad i 16

kap. är stadgat; angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,

äge dock vad i detta kapitel före-

skrives om omröstning i fråga om

ansvar motsvarande tillämpning. Fö­

res i brottmål talan om enskilt an­

språk vare rättens avgörande i an­

svarsfrågan bindande vid prövning­

en av det enskilda anspråket. Har

nämnd säte i rätten, skall även vid

tillämpning av reglerna i 16 kap.

gälla vad i 1 § andra stycket och 3 §

första stycket i detta kapitel är stad­

gat.

1| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr fri

10

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

39 KAP.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

4

Kostnaden för syn skall, om sa­

ken är sådan, att förlikning därom

är tillåten, eller fråga är om ansvar

för brott, som ej hör under allmänt

åtal, utgivas av parterna en för båda

och båda för en eller, om synens hål­

lande påkallats blott av ena parten,

av den parten ensam. I annat fall

skall kostnaden utgå av allmänna

medel.

Part, som enligt vad nu nämnts

har att utgiva kostnaden för syn, va­

re skyldig att erlägga förskott å er­

sättningen med belopp, som bestäm­

mes av rätten.

Kostnaden för syn skall, utom i

fall som avses i 41 kap., gäldas av

statsverket.

42 KAP.

20

Så snart----------- ---------- — — ------- ej

Huvudförhandlingen må, om hin­

der däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna sam­

tycka därtill eller saken finnes up­

penbar, hållas i omedelbart sam­

band med förberedelsen.

avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hin­

der däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna sam­

tycka därtill, hållas i förenklad

form. Sådan huvudförhandling må

äga rum i omedelbart samband med

förberedelsen eller, under förutsätt­

ning att samma domare sitter i rät­

ten, inom femton dagar från den dag

då den muntliga förberedelsen av­

slutades. Oavsett om parterna sam­

tycka, må huvudförhandling i för­

enklad form hållas i omedelbart sam­

band med förberedelsen, om saken

finnes uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad

form skall vad som förekommit un­

der det sammanträde då den munt­

liga förberedelsen avslutades anses

hava förekommit även vid huvudför­

handlingen utan att det behöver upp­

repas vid denna.

43 KAP.

11

§•

Huvudförhandlingen skall, utan Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranledas annat avbrott än som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. i5 § av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

11

första stycket, såvitt möjligt fortgå i

ett sammanhang till dess målet är

färdigt till avgörande. Påbörjad hu­

vudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten el­

jest finner det oundgängligen erfor­

derligt. Uppskjutes huvudförhand­

lingen, skall den återupptagas, så

snart lämpligen kan ske.

Överstiger, då målet efter ett el­

ler flera uppskov återupptages, den

sammanlagda tid varunder uppskov

ägt rum ej femton dagar, må hu­

vudförhandlingen fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hål­

las, om ej i mål av sådan omfatt­

ning att huvudförhandlingen beräk­

nas kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens be­

skaffenhet eller annan särskild om­

ständighet finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

(Nuvarande lydelse)

Till uppskjuten

vitt möjligt fortgå i ett sammanhang

till dess målet är färdigt till avgö­

rande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med mindre för­

handlingen ägt rum enligt 3 § första

stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller

kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det

oundgängligen erforderligt. Uppskju­

tes huvudförhandlingen, skall den

återupptagas, så snart lämpligen kan

ske.

Överstiger, då målet efter ett el­

ler flera uppskov återupptages, den

sammanlagda tid varunder uppskov

ägt rum ej femton dagar, må huvud­

förhandlingen fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hål­

las, om ej i mål av sådan omfatt­

ning att huvudförhandlingen beräk­

nas kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens be­

skaffenhet eller annan särskild om­

ständighet finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles. Uppskjutes huvudförhand­

ling som hålles i förenklad form,

skall hållas ny huvudförhandling

utan tillämpning av 42 kap. 20 §

andra stycket.

hans utevaro.

(Föreslagen lydelse)

46 KAP.

11

Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranle­

das av bestämmelserna i 1 kap. 15 §

första stycket, såvitt möjligt fortgå i

ett sammanhang till dess målet är

färdigt till avgörande. Påbörjad hu­

vudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten el­

jest finner det oundgängligen erfor-

Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så­

vitt möjligt fortgå i ett sammanhang

till dess målet är färdigt till avgö­

rande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med mindre för­

handlingen ägt rum enligt 3 § första

stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller

kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det

oundgängligen erforderligt. Upp-

12

K uikj I. Maj:ts proposition nr M år 1969

derligt. Uppskjutes huvudförhand­

lingen, skall den återupptagas, så

snart lämpligen kan ske. Är den till­

talade häktad, skall förhandlingen

återupptagas inom en vecka från da­

gen för föregående förhandlings av­

slutande eller, då han häktats där­

efter, från dagen för hans häktande,

om ej på grund av särskilda om­

ständigheter längre uppskov är nöd­

vändigt.

(Nuvarande lydelse)

skjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpli­

gen kan ske. Är den tilltalade häk­

tad, skall förhandlingen återuppta­

gas inom en vecka från dagen för

föregående förhandlings avslutande

eller, då han häktats därefter, från

dagen för hans häktande, om ej på

grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt.

(Föreslagen lydelse)

Överstiger, då----------- huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten-------------------------------------§ sägs.

50 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stad­

gat motsvarande tillämpning; om

kallelse till uppskjuten huvudför­

handling och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6

och 10—13 §§ är stadgat motsva­

rande tillämpning; om kallelse till

uppskjuten huvudförhandling och

föreläggande för part gälle dock 14

§ i detta kapitel.

51 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§

är stadgat motsvarande tillämpning;

om kallelse till uppskjuten huvud­

förhandling och föreläggande för

part gälle dock 14 § i detta kapi­

tel.

Då mål-------------------- kapitel stadgas. 1 2 3

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1—5,

7, 9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat mot­

svarande tillämpning; om kallelse

till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part gälle dock

14 § i detta kapitel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock

förordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidiga­

re tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa under­

rätter.

2. Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt

vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre be­

stämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten

och tredje stycket i deras äldre lydelse föreskrives om indelning i tingslag

skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnads­

skyldighet, som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden

och rättigheter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

13

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya

lydelse får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast

lagman eller endast lagman och en rådman.

5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall

äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.

6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän

för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens full­

mäktige gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämn-

demansplatser som belöper på kommunen. I annat fall minskas antalet allt­

eftersom nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut om nyval

får talan ej föras.

7. Förekommer i lag eller annan författning

a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stäl­

let gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmel­

se avseende rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för råd­

husrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshus­

byggnadsskyldighet och därmed sammanhängande åligganden och rättighe­

ter skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,

c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av

häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domha-

vanden och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället

gälla tingsrätt,

d) bestämmelse som innehåller uttrycket »på landet» eller liknande be­

stämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen

avse område som, innan tingsrätt införes, hör till häradsrätts domkrets,

e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller innehåller liknande

bestämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestäm­

melsen avse stad som, innan tingsrätt införes, utgör rådhusrätts domkrets.

8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller

avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,

skall den nya bestämmelsen i stället tillämpas.

9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna

om avsteg från 7 d och e.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804)

om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 december 1946 om införande

av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22

Bestämmelserna i nya rättegångs­

balken om fullföljd av talan mot un­

derrätts beslut i rättegång skola äga

motsvarande tillämpning beträffan­

de talan mot underrätts beslut i frå­

ga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §

eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot

hovrättens beslut må talan ej föras.

§•

Bestämmelserna i nya rättegångs­

balken om fullföljd av talan mot un­

derrätts beslut i rättegång skola äga

motsvarande tillämpning beträffan­

de talan mot underrätts beslut i frå­

ga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §

eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot

hovrättens beslut i sådan fråga eller

i fråga som avses i 1 kap. 4 § första

stycket eller 6 § andra stycket sam­

ma balk må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

viss eller vissa underrätter. 3

3) Förslag

till

Lag

om fastighetsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

I varje län skall finnas en fastighetsdomstol. Konungen kan dock före­

skriva att annat område än län skall utgöra domkrets för fastighetsdomstol.

Den allmänna underrätt som Konungen bestämmer skall vara fastighets­

domstol.

Fastighetsdomstol upptager de mål och ärenden som anges i särskild lag

eller författning.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

15

2

§•

Om fastighetsdomstol och rättegången i mål eller ärende vid sådan dom­

stol gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i

den mån ej annat följer av denna lag eller annan författning.

Fastighetsdomstols sammansättning

3 §•

Fastighetsdomstol består av ordförande samt fyra andra ledamöter, var­

av två nämndemän.

Ordföranden utses bland de lagfarna domarna i den allmänna underrät­

ten. Av domstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren domare i under­

rätten eller i annan underrätt eller i vattendomstol samt en ha teknisk ut­

bildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.

Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts

förhållanden.

4 §•

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handlägg­

ning som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället är fastighetsdom­

stol domför utan nämndemännen.

Åtgärd som avser endast måls beredande får i den omfattning Konungen

bestämmer vidtagas av lagfaren eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen

eller av tjänsteman vid underrätten.

5 §•

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, utser ordföranden

samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

6

§•

Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för sex år. Konungen

eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer för varje domsaga

inom fastighetsdomstols domkrets det antal nämndemän som skall utses.

Nämndeman skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han

utses. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återståen­

de del av samma tid. 7

7 §•

Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas i kommun, som ensam

bildar domsaga, av kommunens fullmäktige samt i annat fall inför under­

rätt av valmän som utses av fullmäktige i varje kommun inom domsagan.

Bestämmelserna i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) om ersätt­

ning till fullmäktig äger motsvarande tillämpning.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer det an­

tal valmän jämte suppleanter för dem som skall utses.

Klagan över valet föres genom besvär hos hovrätten. Mot hovrättens be­

slut får talan ej föras.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1969

8 §.

Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande.

Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den domsaga

till vilken målet närmast har anknytning.

Bestämmelser om förfarandet

9 §•

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan ordföranden uppdraga

åt en eller flera ledamöter av fastighetsdomstolen att verkställa undersök-

ning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för

sådan undersökning, om ej undersökningen sker endast som förberedande

åtgärd för syn på stället.

10

§.

Huvudförhandling hålles vid syn på stället eller, om syn ej behövs, på

plats som bestämmes med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader

uppstår.

11

§•

Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot

kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet. För ut­

redning i fråga av teknisk beskaffenhet får part åberopa ingiven skrift.

Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick vari

det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som

vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen ej deltagit i den tidigare

handläggningen, skall dock målet företagas till ny huvudförhandling. I den

mån det i sådant fall kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som upptagits vid

tidigare sammanträde ej upptagas på nytt.

12

§.

Yppas vid överläggning skiljaktiga meningar, tillämpas rättegångsbalkens

regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid om­

röstning skall först ordföranden säga sin mening, därefter den andre lag-

farne ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist nämndemännen.

Övriga bestämmelser

13 §.

Fastighetsdomstol får för sina sammanträden förfoga över behövliga lo­

kaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som ej är upptagen för

sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal. Uppkommer

särskilda kostnader, ersättes de av statsverket.

14 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Vad som i lagen föreskrives beträffande domsaga äger motsvarande till-

lämpning på rådhusrätts domkrets.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1969

17

4) Förslag

till

Lag

om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni

1965 (nr 274)

Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestäm­

melser som Konungen meddelar. In­

nehavare av ordinarie domartjänst

är dock skyldig att utöva endast jäm­

ställd eller högre domartjänst vid

den domstol han tillhör.

I den

§•

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestäm­

melser som Konungen meddelar.

Innehavare av ordinarie domar­

tjänst är icke skyldig att utöva an­

nan statlig tjänst än jämställd eller

högre domartjänst vid den domstol

han tillhör. Annan ordinarie under-

rättsdomare än lagman är dock skyl­

dig att dessutom tjänstgöra som le­

damot i annan underrätt inom sam­

ma hovrättsområde vid handlägg­

ning för vilken kräves flera lagfarna

domare än en. Sådan tjänstgörings­

skyldighet åligger också ordinarie

vattenrättsdomare. Ordinarie vatten-

rättsingenjör är skyldig att tjänst­

göra som teknisk ledamot i fastig­

hetsdomstol.

skäl föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

domare i viss underrätt eller vattendomstol. I sådant fall skall det undan­

tag som enligt 11 § andra stycket andra punkten gäller i fråga om lagman

avse även häradshövding och borgmästare.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa

bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 november 1964 med vissa be­

stämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för råd­

husrätterna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Stad med rådhusrätt skall efter

den tidpunkt som angives i 1 § allt­

jämt hålla erforderliga lokaler för

rådhusrättens behov jämte möbler

och andra dylika inventarier samt

svara för uppvärmning, belysning

och städning av lokalerna.

Vadi

(Föreslagen lydelse)

§•

Stad med rådhusrätt skall efter

den tidpunkt som angives i 1 § allt­

jämt hålla erforderliga lokaler för

rättens behov jämte möbler och and­

ra dylika inventarier samt svara för

uppvärmning, belysning och städning

av lokalerna. Nämnda skyldighet be­

står även sedan stadens rådhusrätt

ersatts av tingsrätt.

motsvarande tillämpning.

Om stad, som avses i första styc­

ket, i judiciellt avseende samman­

lägges med annan domkrets eller del

därav, skall staden vid och efter

sammanläggningen anses som ett

tingslag, såvitt angår lokalhållnings-

skyldigheten och därmed samman­

hängande åligganden och rättighe­

ter. Bestämmelser om utdebitering

av tingshusmedel skola dock icke

äga tillämpning på staden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord­

na, att 3 § i dess nya lydelse skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

viss stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

19

6) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa

bestämmelser angående stads förenande med domsaga

Härigenom förordnas, att lagen den 20 november 1964 med vissa bestäm­

melser angående stads förenande med domsaga slcall upphöra att gälla vid

utgången av år 1970.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om 20 kap. föräldrabalken1, dels att nuva­

rande 36—40 §§ skall betecknas 38—42 §§, dels att den nya 42 § skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas två

nya paragrafer, 36 och 37 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 KAP.

36 §.

Om rätten vid förberedande hand­

läggning i mål eller ärende som rör

vårdnad eller umgängesrätt finner

att sådan fråga är tvistig eller att det

eljest ej är uppenbart hur den skall

avgöras, skall rätten vid slutlig pröv­

ning av frågan bestå av eu lagfaren

domare och nämnd. Föreligger där­

vid annan fråga i målet eller ärendet

till prövning, skall rätten även vid

denna hava nyss angiven samman­

sättning.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning när i ärende förekom­

mer fråga om

antagande av adoptivbarn som ej

fyllt tjugu år,

hävande av adoptivförhållande

som angår sådant barn,

förordnande av förmyndare, i fall

då den förordnade skall utöva vård­

naden om barn, eller

entledigande av förmyndare som

utövar vårdnad.

37 §.

Har nämnd säte i rätten, skola i

nämnden sitta nämndemän till det

antal som föreskrives i 1 kap. 4 §

andra stycket rättegångsbalken. I så­

dant fall skola vidare följande avvi­

kelser gälla från vad som eljest är

Senaste lydelse av 40 § se 1955:409.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som

avses i 39 § må klagan ej föras.

Samma lag vare med avseende å

ärende som först handlagts av över­

förmyndaren.

föreskrivet om överläggning och om­

röstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överlägg­

ningen framställa saken och vad lag

stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden

först säga sin mening och därefter

inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordföran­

dens och förena sig minst tre eller,

då i nämnden äro fem, minst fyra

nämndemän om skälen och slutet,

gäller nämndens mening. I annat fall

gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens av­

görande, svarar för detta envar

nämndeman, som med sin röst bi­

dragit därtill.

42 §.

Över hovrättens beslut i fråga som

avses i 41 § må klagan ej föras. Sam­

ma lag vare med avseende å ärende

som först handlagts av överförmyn­

daren.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock .förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid för­

ordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestäm­

melser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

8) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas i fråga om 15 kap. giftermålsbalken, dels att nu­

varande 29 och 30 §§ skall betecknas 30 respektive 31 §, dels att i kapitlet

skall införas en ny paragraf, 29 §, av nedan angiven lydelse.

15 KAP.

29 §.

Att nämnd skall medverka vid prövning av vissa frågor som avses i den­

na balk följer av 20 kap. 36 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att den nya bestämmelsen skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förord­

nandet får begränsas till viss eller vissa underrätter. 9

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 20 december 1946 om hand­

läggning av domstolsärenden1 skall upphöra att gälla, dels att 6 § samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

Underrätt vare vid handläggning

av ärende domför, häradsrätt utan

nämnd och rådhusrätt med en lag­

faren domare.

Vid annan handläggning än i 3 el­

ler 4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rätte­

gångsbalken är i allmänhet föreskri­

ven för domförhet vid huvudför-

1 Senaste lydelse av 6 § se 1968:343.

(Föreslagen lydelse)

§•

Underrätt är vid handläggning av

ärende domför med en lagfaren do­

mare, om ej annat följer av vad som

föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än i 3 el­

ler 4 § sägs skall rätten bestå av

minst tre och högst fyra lagfarna le­

damöter, om ärendet är tvistigt eller

om det angår

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

handling i tvistemål, om ärendet an­

går

1. adoption, vårdnaden om barn

eller samtycke till hävande av tjäns-

te- eller arbetsavtal som barn ingått,

barns släktnamn, medgivande till

äktenskap enligt 2 kap. 4 § gifter-

målsbalken eller till åtgärd beträf­

fande makars egendom enligt 5 kap.

14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk

eller förordnande angående sådan

egendoms förvaltning i andra fall;

2. förmynderskap eller godman­

skap enligt föräldrabalken, dock ej

fråga om förordnande eller entle­

digande av förmyndare eller god

man i annat fall än då ärendet är

tvistigt och ej heller fråga om in­

skrivning eller överflyttning av för­

mynderskap eller godmanskap eller

föreläggande, som avses i 14 kap. 10

§, 15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4

eller 10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt lagen om tes­

tamente eller lagen om boutredning

och arvskifte, dock ej fråga om av­

trädande av egendom till förvaltning

av boutredningsman eller förord­

nande av boutredningsman i annat

fall än då ärendet är tvistigt; 4 5 6 7 8

4. nedsättning av bolags aktieka­

pital eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet

för bolag eller förening att träda i

likvidation, förordnande eller entle­

digande av likvidator eller tillstånd

till försäljning av egendom under

likvidation eller till fusion;

5. förvaltning av stiftelse eller ut­

seende av huvudmän i sparbank;

6. förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgö­

rande av särskilt uppdrag i andra

fall än ovan sagts och ärendet är

tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till försäljning av sam­

fälld egendom enligt lagen om sam­

äganderätt, underställning av del-

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1. samtycke till hävande av tjäns-

te- eller arbetsavtal som barn ingått,

medgivande till äktenskap enligt 2

kap. 4 § giftermålsbalken eller till

åtgärd beträffande makars egendom

enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §

nämnda balk eller förordnande an­

gående sådan egendoms förvaltning

i andra fall,

2. talan mot överförmyndares be­

slut,

3. nedsättning av bolags aktie­

kapital eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet för

bolag eller förening att träda i lik­

vidation, förordnande eller entledi­

gande av likvidator eller tillstånd till

försäljning av egendom under likvi­

dation eller till fusion,

4. .förvaltning av stiftelse,

5. underställning av delägares be­

slut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god mans för-

24

Kimgl. Maj:ts proposition nr H år 1969

ägares beslut eller meddelande av

särskilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

24 § lagen om rätt till fiske angå­

ende nyttjande av samfällt fiske el­

ler intagande i rättens protokoll av

förening enligt lagen om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen hand-

ling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som av­

ses i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller

10 eller angår intagande i rättens

protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämn­

den, dock ej då fråga är om till­

stånd till viss förvaltningsåtgärd el­

ler talan mot överförmyndares be­

slut.

(Nuvarande lydelse)

valtning enligt lagen om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed

jämförliga samfällda ägor och rättig­

heter, eller

(Föreslagen lydelse)

6. tillstånd till viss förvaltningsåt­

gärd i annat fall än som avses ovan.

Om särskild anledning föreligger,

får rätten även i annat fall än som

avses i andra stycket ha där före­

skriven sammansättning.

Om medverkan av nämnd i vissa

ärenden finnas bestämmelser i 20

kap. 36 och 37 §§ föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid­

punkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrät­

ter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmel­

ser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

Har underrätt mindre än tre ordinarie lagfarna domare, får rätten be­

träffande visst ärende förordna att handläggning, som enligt 6 § i dess nya

lydelse skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombe­

sörjas av en lagfaren domare och nämnd. I sådant fall äger 20 kap. 37 §

föräldrabalken motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

25

10) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom .förordnas, att 38 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

38 KAP.

Angående rättens sammansätt­

ning när den har att avgöra fråga,

som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §,

28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34

kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 §

eller 15 § såvitt angår tillämpning

av 10 § andra stycket, skall gälla

vad i rättegångsbalken är i allmän­

het föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling i brottmål. Det­

samma skall gälla i fråga om un­

danröjande av påföljd enligt 34 kap.

1 § 3, förverkande av villkorligt

medgiven frihet enligt 34 kap. 4 §

samt återintagning i anstalt eller an­

nan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Fråga om annan åtgärd enligt 34

kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 §

samt åtgärd eller behandling enligt

34 kap. 6 § må ej avgöras vid hä­

radsrätt utan nämnd eller i rådhus­

rätt av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som av­

ses i 27 kap. 5 § andra stycket eller

28 kap. 11 §, är häradsrätt domför

utan nämnd och rådhusrätt med en

lagfaren domare.

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av fråga, som avses

i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §,

30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra

stycket, 12 eller 13 § eller 15 § så­

vitt angår tillämpning av 10 § andra

stycket. Detsamma skall gälla i frå­

ga om undanröjande av påföljd en­

ligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av

villkorligt medgiven frihet eller an­

nan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd

enligt 34 kap. 5 §, åtgärd eller be­

handling enligt 34 kap. 6 § samt

återintagning i anstalt eller annan

åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Vid avgörande av fråga, som av­

ses i 27 kap. 5 § andra stycket eller

28 kap. 11 §, är underrätt domför

med en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock för­

ordna att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid

förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt

vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmel­

ser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

11) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 21 och 22 §§ lagen den 20 mars 1964 om verk­

ställighet av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

21

Underrätt är i mål enligt denna

lag domför med tre i nämnden. Fin­

nes i annat mål anstånd med verk­

ställighet av förvandlingsstraff böra

förklaras förverkat, må målet ej i

underrätt prövas och avgöras utan

nämnd.

§•

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av saken i mål en­

ligt denna lag utom i fall som avses

i 22 §. Detta gäller även när i annat

mål anstånd med verkställighet av

förvandlingsstraff finnes böra för­

klaras förverkat.

I mål------------------------ saken finnes.

Rättens avgörande----------- genom beslut.

I övrigt---------------------------- är stadgat.

22

Erlägges, sedan----------- sistnämnda

Beslut i fråga som avses i denna

paragraf meddelas, om den bötfällde

åtnjuter anstånd enligt 18 §, av den

domstol som förvandlat böterna och

eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Be­

slutet länder omedelbart till efter­

rättelse.

paragrafer.

Beslut i fråga som avses i denna

paragraf meddelas, om den bötfäll­

de åtnjuter anstånd enligt 18 §, av

den domstol som förvandlat böterna

och eljest av kriminalvårdsstyrelsen.

Underrätt är vid prövningen domför

utan nämnd. Beslutet länder omedel­

bart till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord­

na att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid

förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil­

ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överlägg­

ning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre be­

stämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

27

12) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall

åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Göres ansökan om ersättning an-

norledes än i mål, vari ansvarsfrå­

gan handlägges, vare rätten vid ansö­

kans prövning och avgörande dom­

för i den sammansättning som gällt

för målet om ansvarsfrågan. Har rät­

ten icke tidigare handlagt mål om

ansvarsfrågan, gälle om rättens sam­

mansättning vad i allmänhet är fö­

reskrivet om domförhet vid huvud­

förhandling i brottmål. Rättens av­

görande sker genom beslut.

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Göres ansökan om ersättning an-

norledes än i mål, vari ansvarsfrå­

gan handlägges, vare rätten vid an­

sökans prövning och avgörande dom­

för i den sammansättning som gällt

för målet om ansvarsfrågan. Har rät­

ten icke tidigare handlagt mål om

ansvarsfrågan, skall nämnd deltaga

vid avgörande av saken. Rättens av­

görande sker genom beslut.

Denna lag Lräder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

alt de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid för­

ordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt vid

överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1958:13.

28

Kiingl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

13) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 51, 52, 64, 96 och 97 §§ militära rättegångsla­

gen den 30 juni 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

51 §.

Avvisas ej-------------------- genom beslut.

Vid avgörandet skall underrätt be- Vid avgörandet skall i underrätt

stå av en lagfaren domare och nämnd deltaga,

nämnd; rätten vare domför med

tre i nämnden.

52 §.

Åklagare som----------- förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren----------------som yrkas.

Vad i 1 kap. 4 och 11 §§ rätte­

gångsbalken stadgas därom att un­

derrätt vid huvudförhandling i vissa

brottmål är domför med en lagfaren

domare äger ej tillämpning i mål

som avses i denna paragraf.

64

Mot beslut i ersättningsmål må ta­

lan föras av den ersättningsskyldige.

Å sådan talan skall vad i 8 kap. är

stadgat om klagan som endast avser

annat än arreststraff äga motsva­

rande tillämpning.

Kronans talan----------- av åklagaren.

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av saken.

Mot beslut i ersättningsmål må ta­

lan föras av den ersättningsskyldige.

Å sådan talan skall vad i 8 kap. är

stadgat om klagan som endast avser

annat än arreststraff äga motsvaran­

de tillämpning. Handlägges fråga om

ersättningsskyldighet utan samband

med ansvarsfråga, är rätten dock

domför med en lagfaren domare.

96 §.

Krigsrätt består----------- regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt----------- kaptens grad.

Krigsrätt är domför med krigsdo-

maren ensam i de fall, då rådhus­

rätt vid handläggning av militärt

mål är domför med en lagfaren do­

mare.

Krigsrätt är domför med krigsdo-

maren ensam i de fall, då tingsrätt

vid handläggning av militärt mål är

domför med en lagfaren domare.

1 Senaste lydelse av 51 § se 1958:15, av 52 § se 1959:105 och av 96 § se 1949:364.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

29

(Föreslagen lydelse)

Beträffande överläggning och om­

röstning i krigsrätt i militärt tviste­

mål äga 29 kap. 1 § andra stycket

och 3 § första stycket samt 30 kap.

7 § första stycket andra punkten

rättegångsbalken motsvarande till-

lämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord­

na att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid­

punkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil­

ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid över­

läggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre

bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

97

Angående omröstning i krigsrätt

skall gälla vad som är stadgat för

häradsrätt.

(Nuvarande lydelse)

14) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Talan enligt-----------------

13 §.

sådan talan.

(Föreslagen lydelse)

Angående rättens sammansättning

när den har att avgöra fråga om för­

verkande av villkorligt anstånd skall

gälla vad som i rättegångsbalken är

i allmänhet föreskrivet om domför-

het vid huvudförhandling i brottmål.

Vid avgörande av fråga, som avses i

12 § andra stycket, är häradsrätt

domför utan nämnd och rådhusrätt

med en lagfaren domare.

Underrätt skall----------- genom beslut.

Rättegångskostnad, som----------- å statsverket.

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av fråga om förver­

kande av villkorligt anstånd. Vid av­

görande av fråga, som avses i 12 §

andra stycket, är rätten domför med

en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förord­

nandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil­

ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid över­

läggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre

bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt

gälla.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

15) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 97 § 2 mom. vattenlagen1 skall upp­

höra att gälla, dels att 106 § samma kap. skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 KAP.

106 §.

Bestämmelserna i----------- behandling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så Vattenöverdomstolen må, där så

finnes lämpligt, uppdraga åt vatten- finnes lämpligt, uppdraga åt vatten-

rättsråd att verkställa undersökning rättsråd att verkställa undersökning

å stället. Finnes önskvärt, att lagfa- å stället. Finnes önskvärt, att lagfa­

ren ledamot är närvarande vid un- ren ledamot är närvarande vid un­

dersökningen, äge vattenöverdomsto- dersökningen, äge vattenöverdomsto­

len förordna härom. I fråga om un- len förordna härom. I fråga om un­

dersökning, som nu sagts, skall vad i dersökning, som nu sagts, skall vad

45 § 2 mom. och 97 § 2 mom. stad- i 45 § 2 mom. stadgas äga motsva-

gas äga motsvarande tillämpning.

rande tillämpning.

Då på —------ ------------------------------- - fullföljt talan.

Med avseende----------------------- av statsverket.

I mål--------------------- fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse av

It

kap. 97 § se 1961:548 och av 11 kap. 106 § se 1961:48.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

31

16) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord ålandet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om del­

ning av jord å landet1 skall upphöra att gälla den dag Konungen bestämmer.

17) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 § lagen den 8 juli 1904 om vissa in­

ternationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption2 skall erhålla ändrad lydelse

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

4 §•

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anord­

nats i enlighet med lagen i hans

hemland eller rätten meddelat dom,

så ock för samma tid förordna för­

myndare. I avseende å förordnande,

varom nu är sagt, skall vad i 20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 39 §

1 Senaste lydelse av 21 kap. 12 § se 1946:827.

2 Senaste lydelse av 5 kap. 4 § se 1949:384.

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anord­

nats i enlighet med lagen i hans hem­

land eller rätten meddelat dom, så

ock för samma tid förordna förmyn­

dare. I avseende å förordnande, var­

om nu är sagt, skall vad i 20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 4f §

32

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

föräldrabalken är stadgat äga mot- föräldrabalken är stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

svarande tillämpning.

Är förmynderskap----------- omyndiges angelägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. I den mån Konungen för­

ordnar att lagen den 1969 (nr ) om ändring i föräldrabalken skall

gälla från tidigare tidpunkt, skall dock även förevarande lag gälla från den

tidpunkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

33

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

S

träng

, L

ange

, K

ling

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

rig

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de allmänna un­

derrätternas organisation m. m. och anför.

1. Inledning

De allmänna domstolarna i vårt land utgörs av häradsrätter och rådhus­

rätter såsom första instans, s. k. underrätter, samt vidare hovrätter och

högsta domstolen. Ett utmärkande drag för det svenska domstolsväsendet är

att de allmänna domstolarnas kompetens är mycket vidsträckt. Specialpro­

cess vid särskilda domstolar förekommer bara inom snävt begränsade om­

råden.

Den nuvarande domstolsorganisationen har i sina huvuddrag bestått se­

dan lång tid tillbaka. Den stora processreform som genomfördes med 1942

års rättegångsbalk avsåg i huvudsak själva rättegångsförfarandet. I orga­

nisatoriska frågor begränsades reformen i princip till sådana åtgärder som

behövdes för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya pro-

cessuella förfarandet. Frågan om en mer genomgripande omorganisation

sköts på framtiden.

Efter processreformen har företagits flera utredningar som har gällt dom­

stolsväsendet, varvid behandlats inte endast olika procedurfrågor utan ock­

så vissa sidor av domstolsväsendets organisatoriska utformning. Bland be-

tänkanden som har avgivits på detta område kan nämnas »Förslag till vissa

ändringar i rättegångsbalken» (SOU 1953:26), »Vidlyftiga rättegångar»

(SOU 1955: 10), »Rådhusrätts sammansättning i brottmål» (SOU 1956: 28),

»Domartjänster i häradsrätt och hovrätt» (SOU 1956:52), »Häradsrätts

sammansättning i brottmål» (SOU 1958: 9), »Domarbanan» (SOU 1959: 17),

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

34

»Omreglering av hovrätternas domkretsar» (SOU 1959: 27), »Underrätterna»

(SOU 1961:6) och »Nedre justitierevisionens arbetsorganisation» (SOU

1962:20).

På grundval av det arbete som har utförts inom dessa utredningar har

kunnat genomföras vissa partiella reformer beträffande domstolsorganisa­

tionen och självfallet också beträffande rättegångsordningen. Flera av de

förslag som har lagts fram av utredningarna har emellertid haft sådant

samband med större problem på domstolsväsendets område, att de har an­

setts inte lämpligen kunna prövas fristående. Bland sådana frågor vill jag

— med tanke på vad jag kommer att behandla i det följande — särskilt

nämna det förslag, som stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6 lade fram

i fråga om nämndens sammansättning och ställning.

Redan vid genomförandet av processreformen framstod det klart, att en

mera ingående prövning av domstolsorganisationen borde ske, sedan när­

mare erfarenheter hade vunnits beträffande den nya rättegångsordningen.

Den snabba utveckling som därefter har ägt rum i vårt samhälle har ytter­

ligare framhävt behovet av reformer i vissa grundläggande avseenden be­

träffande domstolsorganisationen. Det har ansetts svårt att genom partiella

reformer komma till rätta med alla hithörande problem. För att få en sam­

lad och allsidig bedömning av frågorna på detta område gav Kungl. Maj :t

år 1963 de sakkunniga som tidigare hade tillkallats för att se över under­

rätternas domkretsindelning i uppdrag att verkställa en allmän översyn av

domstolsorganisationen i dess helhet. De sakkunniga antog i samband här­

med benämningen domstolskommittén. Bland de utredningsuppgifter som

anförtroddes kommittén och som gällde underrätterna kan nämnas frågor­

na om rådhusrätternas förstatligande, om införande av alltigenom enhetliga

domförhetsregler, om ett processinstitut som alternativ till skiljemannaför-

farandet och om domkretsindelningen. Även frågor rörande domstolarnas

inre organisation hänvisades till utredningen. Som en allmän målsättning

för dennas arbete angavs i direktiven, att underrätternas ställning och funk­

tion inom domstolsväsendet borde stärkas ytterligare och att underrättsor-

ganisationen borde vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i

hela landet.

I direktiven för domstolskommittén nämndes vidare betydelsen för dom­

kretsindelningen av det arbete som bedrevs för att åstadkomma större pri­

märkommunala enheter. I den delen har Kungl. Maj :t sedermera — åren

1963 och 1964 — fastställt planer, avsedda att läggas till grund för en ny

indelning av länen i kommuner (SFS 1964: 162). I besluten fördes nuvaran­

de kommuner eller delar därav samman till s. k. kommunblock. Samman­

slagningar av kommuner i enlighet med dessa planer har redan ägt rum i

flera fall och kan väntas ske i ökad omfattning under de närmaste åren.

I sitt första betänkande, »Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:

56), behandlade domstolskommittén — förutom frågor som var förknippade

Kungl. Maj :ts proposition nr

44

år 1969

35

med huvudmannaskapet för rådhusrätterna — även vissa andra spörsmål

som rörde underrättsorganisationen i dess helhet. Bl. a. föreslogs att vis­

sa principer för domförheten i underrätt och för domkretsindelningen

skulle fastläggas. Vidare föreslog kommittén, att staten skulle utfästa sig

att framdeles överta ansvaret för lokalhållningen för samtliga underrätter.

Vid 1964 års riksdag beslöts att staten skulle överta huvudmannaskapet

för rådhusrätterna den 1 januari 1965. I propositionen angående denna re­

form (prop. 1964: 156) intogs den ståndpunkten att de organisatoriska för­

ändringarna i dåvarande läge borde begränsas till sådana åtgärder som hade

omedelbart samband med övertagandet av rådhusrätterna. I enlighet här­

med lämnades de förut särskilt omnämnda frågorna tills vidare oprövade.

Sedermera har domstolskommittén lagt fram ytterligare ett betänkande,

»Ny domkretsindelning för underrätterna» (SOU 1967: 4). I detta har kom­

mittén redovisat ytterligare allmänna överväganden beträffande domkrets­

indelningen i en enhetlig underrättsorganisation. Med dessa som utgångs­

punkt har utformats ett detaljerat förslag till sådan indelning, avsett att

genomföras successivt under en längre tidsperiod.

Som framgår av den redogörelse jag nu har lämnat har genom olika be-

tänkanden och åtföljande remissbehandling samlats ett omfattande mate­

rial i de frågor som aktualiseras inför en reform av underrättsorganisatio­

nen. Härigenom har skapats underlag för bedömning av vissa frågor som är

grundläggande vid en sådan reform. Jag åsyftar därvid huvudsakligen prin­

ciperna för domkretsindelningen, domförhetsreglerna för underrätterna och

sådana ändringar i övrigt som behövs för att underrättsorganisationen skall

bli likformig. Starka skäl talar för att de nämnda frågorna nu tas upp till

prövning. Framför allt påkallas detta av den tidigare omtalade kommunin-

delningsreformen, som nu är under genomförande. Ombildningen av kom­

munblocken till kommuner genom sammanläggning av de bestående enhe­

terna kommer att nödvändiggöra omfattande ändringar i den judiciella in­

delningen. Det torde bli så, att de flesta av de nuvarande domkretsarna

kommer att behöva jämkas på grund av den indelning i nya kommuner som

kommer att genomföras. Innan ändringar i domkretsindelningen vidtas i

större skala, bör självfallet vissa riktlinjer fastläggas, enligt vilka ändring­

arna bör genomföras. Frågan om en ändamålsenlig domkretsindelning kan

emellertid inte ses fristående från andra grundläggande spörsmål beträffan­

de underrätterna. Bl. a. föreligger ett samband mellan principerna för dom­

kretsindelningen och domförhetsreglerna för underrätterna, vilket motive­

rar att även dessa nu prövas. Om kvarstående skillnader i fråga om sam­

mansättningen av häradsrätter och rådhusrätter undanröjs, blir det vidare

möjligt att ta steget fullt ut och införa en alltigenom enhetlig underrätts­

organisation.

I avvaktan på att återstående olikheter mellan häradsrätter och rådhus^

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

36

rätter avlägsnas har domstolskommittén lagt fram förslag till provisorisk

lagstiftning som syftar till att rådhusrätts domkrets, när så behövs på grund

av kommunindelningsändring, skall kunna vidgas att omfatta även annat

område än stad. Om enhetliga underrätter skapas, bortfaller emellertid be­

hovet av ett sådant provisorium.

En annan fråga som i hög grad berör underrättsorganisationen har aktua­

liserats genom det pågående reformarbetet på fastighetsbildningslagstift-

ningens område. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag beslutat inhämta lag­

rådets yttrande över lagförslag, grundade på 1954 års fastighetsbildnings-

kommittés betänkande »Fastighetsbildning» (SOU 1963:68). Jag nämnde

då, att frågan om underdomstol för fastighetsbildningsmål hade uteslutits

ur det lagstiftningsärendet för att i stället behandlas i samband med över­

vägandena beträffande underrättsorganisationen i allmänhet.

I min redogörelse har jag särskilt uppehållit mig vid förslag som har av­

givits av stadsdomstolsutredningen, domstolskommittén och 1954 års fas-

tighetsbildningskommitté. Vissa uppgifter angående dessa kommittéer, re­

missinstanser m. m. har sammanställts i bilaga 3.

Jag anhåller att nu få ta upp de förut angivna frågorna om underrätternas

sammansättning — inbegripet sammansättningen i fastighetsbildningsmå-

len — och om domkretsindelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

37

2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål

2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet

2.1.1. Gällande rätt m. m.

Huvudbestämmelserna om underrätts domförhet finns i 1 kap. 4 och 11 §§

rättegångsbalken (RB).

Enligt 1 kap. 4 § RB gäller som huvudregel att häradsrätt i tvistemål

skall ha sammansättningen lagfaren domare jämte nämnd. 1 nämnden skall

sitta minst sju och högst nio nämndemän.

Rådhusrätt skall i tvistemål enligt huvudregeln i 1 kap. 11 § RB ha kol­

legial sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare.

De nämnda huvudreglerna avser sammansättningen vid huvudförhand­

ling och syn i samband med sådan förhandling. Från huvudregeln om hä­

radsrätts och rådhusrätts sammansättning vid huvudförhandling gäller un­

dantaget, att ensamdomare är behörig att hålla huvudförhandling i vissa

mindre och enklare mål. I tvistemål är såväl häradsrätt som rådhusrätt

domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling, som äger rum i ome­

delbart samband med förberedelse. Sådan huvudförhandling får enligt 42

kap. 20 § RB äga rum, om parterna lämnar sitt samtycke eller saken finnes

vara uppenbar.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning

som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället är såväl häradsrätt

som rådhusrätt domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling

kan enligt 42 kap. 18 § RB meddelas tredskodom och, om saken är sådan

att förlikning är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk som har

medgivits eller eftergivits. I andra författningar än RB har vidare beträf­

fande vissa mål föreskrivits, att prövning får ske utan huvudförhandling,

såsom när det är fråga om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad,

hemskillnad eller boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring (15 kap.

5 och 17 §§ giftermålsbalken och 20 kap. 17 § föräldrabalken).

Skillnad mellan häradsrätts och rådhusrätts sammansättning i allmänna

rättegångsmål föreligger numera bara i fråga om tvistemål som avgörs vid

särskild huvudförhandling.

De allmänna underrätterna handlägger f. n. omkring 50 000 tvistemål per

år. Drygt 10 % av dessa mål avgörs vid särskild huvudförhandling. För att

närmare belysa utvecklingen i fråga om målantal, de olika handläggningsfor-

mernas betydelse samt fördelningen på familj erättsmål och övriga mål av

38

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

de tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling, vill jag hän­

visa till följande tabeller med vissa uppgifter, hämtade från den officiella

statistiken och domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 1. Slutligt handlagda tvistemål vid de allmänna underrätterna 1950—1967

År

Härads­

rätter

Rådhus­

rätter

Samman­

lagt

1950 .......................

13 991

18 868

32 859

1955 .......................

16 214

21 231

37 445

1960 .......................

17 447

20 942

38 389

1964 .......................

21 813

22 322

44 135

1965 .......................

22 611

22 418

45 029

19661

...................

23 751

24 112

47 863

19671 ...................

25 786

24 713

50 499

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domsto-

arnas arbetsredogörelser.

Tab. 2. Slutligt handlagda tvistemål, fördelade efter handläggningsformen 1964—1967

År

Hela antalet

Därav

Avskrivna och

avgjorda utan

huvudförhand­

ling

Avgjorda efter

huvudförhand­

ling i omedel­

bart samband

med förberedelse

Avgjorda ef­

ter särskild

huvudför­

handling

1964....

44 135

69,2 %

19,7 %

11,0 %

1965___

45 029

68,1

20,4

11,5

1966___

47 863

69,4

19,7

10,7

1967___

50 499

71,0

17,7

11,3

Tab. 3. Efter särskild huvudförhandling avgjorda tvistemål fördelade på häradsrätter och

rådhusrätter 1964—1967

År

Häradsrätter

Rådhusrätter

Antal

% av hela anta­

Antal

% av hela anta­

Samma

let vid härads­

let vid rådhus­

lagt

rätterna slutl.

rätterna slutl.

handl. tvistemål

handl. tvistemål

1964___

2 624

12,0

2 243

10,0

4 867

1965___

2 957

13,1

2 215

9,9

5 172

1966___

2 729

11,4

2 415

10,0

5 144

1967___

3 055

11,9

2 620

10,6

5 675

Tab. 4. Efter särskild huvudförhandling meddelade tvistemålsdomar fördelade på familjcrättsmål

och övriga mål år 1967

Häradsrätter Rådhusrätter Summa

Familjerättsmål ........... 1 304

1 157

2 461

Övriga mål ................... 1 790

1430

3 220

Till familjerättsmål räknas mål som avser tillämpning av dels giftermåls-

balken, dels 1—3, 6, 7 och 10 kap. föräldrabalken (mål ang. äktenskaplig

börd, faderskap till barn utom äktenskap, vårdnaden om och underhåll till

barn samt omyndig- och myndigförklaringar), dels andra författningar, som

behandlar samma rättsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

39

2.1.2. Frågans behandling före 1960-talet

De skillnader som har funnits och delvis finns i domförhetsreglerna för

häradsrätter och för rådhusrätter är historiskt betingade och har samband

med olikheterna i domstolarnas ursprungliga organisation. En översiktlig

framställning av underrätternas utveckling från äldsta tid finns i stadsdom-

stolsutredningens betänkande SOU 1961: 6, s. 15—20.

Före rättegångsreformen år 1948 hade häradsrätterna i samtliga mål sam­

mansättningen lagfaren ordförande jämte nämnd, medan rådhusrätterna i

alla mål i princip bestod av ett kollegium av tre lagfarna domare. Under

arbetet med rättegångsreformen blev frågan om lekmäns deltagande i rätts­

skipningen föremål för ingående överväganden. Om de uttalanden som under

förarbetena till RB gjordes beträffande underrätternas sammansättning i

tvistemål kan här nämnas följande.

I betänkande år 1926 om rättegångsväsendets ombildning anförde process-

kommissionen som en allmän synpunkt, att lekmannadeltagande i rätts­

skipningen var värdefullt i brottmålen men av mindre betydelse i tviste­

målen (SOU 1926: 31 s. 87). Kommissionen framhöll därvid bl. a. att sak­

frågan i tvistemålen inte sällan var av så invecklad natur att prövningen

medförde svårigheter för lekmännen, särskilt som bevisningen ofta utgjor­

des av handlingar och annat skriftligt material. Kommissionen pekade ock­

så på att avgörandena ofta innefattade prövning av rättsfrågor som lek­

män hade svårt att behärska. Enligt kommissionens mening var medverkan

av lekmän på detta område av störst värde, när det gällde sådana mål som

på grund av krav på fackinsikter hos domstolen överlämnades till special­

domstolar med lekmän som bisittare, t. ex. ägodelningsmål och vattenmål.

Beträffande underrättssammansättningen i tvistemål uttalade kommissio­

nen vidare, att den på landet av ålder bestående ordningen med nämnd

borde behållas i domsagor som omfattade landsbygd eller i vilka mindre

städer förenats med omkringliggande landsbygd till en domkrets. När det

gällde de större städerna, ansågs betänkligheter möta att där införa en ord­

ning med nämnd. Visserligen förekom även i de större städerna mål, som

kunde anses lämpliga för handläggning under medverkan av lekmän. Svå­

righeterna att dra upp tillräckligt noggranna gränser kring dessa mål för­

anledde dock, att de inte lämpligen kunde brytas ut för reglering i särskild

ordning. Också farhågor att lekmännen i de större städerna skulle visa sig

ovilliga att ta på sig uppgifter i rättsskipningen avhöll från att söka genom­

föra en sådan ordning. Kommissionen avvisade också tanken, att vardera

parten eller rätten skulle få befogenhet att påkalla lekmäns deltagande vid

visst måls handläggning. Kommissionen nämnde bl. a. att en sådan befogen­

het för part kunde befaras bli beroende inte så mycket av målets beskaffen­

het som av beräkningar huruvida lekmäns medverkan kunde antas bli till

fördel eller nackdel för parten.

40

Kommissionens förslag innebar att man skulle införa en enhetlig under-

rättstyp, kallad lagmansrätt. I domkrets som omfattade enbart stad skulle

rätten vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare en­

sam. I övriga domkretsar skulle rätten vid huvudförhandling i dessa mål

bestå av lagfaren domare jämte nämnd.

I prop. 1931:80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform be­

hölls uppdelningen av underrätterna i häradsrätter och rådhusrätter. Lika­

så behöll man i fråga om sammansättningen i tvistemål den då rådande

ordningen. En sammansättningsform i tvistemål med endast en domare

ansågs som alltför svag, särskilt med hänsyn till de anspråk som den fria

bevisprövningen väntades ställa på domstolen. Vid ett framtida förstatli­

gande av städernas domstolar borde övervägas att införa nämnd i alla mål

i städerna. Departementschefen tilläde dock, att förutsättningarna för

nämnds deltagande i rättegångsmålen i allmänhet inte var lika goda i

större städer som på landsbygden. Riksdagen tog inte närmare ställning till

frågan om nämnd i tvistemål i städerna.

I prop. 1942:5 med förslag till ny RB upptogs — i enlighet med förslag

av processlagberedningen — domförhetsregler för tvistemålen av den in­

nebörd som nu gäller. Vid riksdagsbehandlingen yrkades i en motion att

rådhusrätt i allmänhet borde vara domför med en lagfaren domare jämte

nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två lekmanna-

bisittare med individuell rösträtt. Motionen avslogs av riksdagen.

De överväganden som gjordes under förarbetena till RB i fråga om nämn­

dens storlek och ställning redovisas under 2.2.

Frågan om rådhusrätts sammansättning i tvistemål blev på nytt be­

handlad av 1951 års riksdag. I en motion (II: 371) begärdes då att man

skulle utreda om inte nämnd borde medverka även i familj erättsmål i råd­

husrätterna. Över motionen inhämtades yttrande från bl. a. advokatsam­

fundet. Samfundet avstyrkte motionen under åberopande av i huvudsak

följande skäl. Mål om arv och testamente utgjorde en förhållandevis liten

grupp och var särskilt väl lämpade för avgörande av juristkollegium. I

mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad var den vanligaste tvistefrågan

skäligheten av yrkat underhållsbidrag. Sådana tvister avgjordes regel­

mässigt av ensamdomare efter huvudförhandling i omedelbart samband

med förberedelse. Med denna ordning hade varken bland domare, advo­

kater eller parter märkts något missnöje. I de fall, då frågor av denna art

avgjordes vid särskild huvudförhandling, medförde en sammansättning med

juristkollegium starkare garanti för enhetlighet i bedömningen än en sam­

mansättning med nämnd. Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid av­

görandet av vårdnadsfrågor i dessa mål tillgodosågs till fullo genom den i

praxis flitigt utnyttjade möjligheten att inhämta yttrande från barna­

vårdsnämnd. Slutligen uttalade samfundet som sin bestämda mening, att

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr bb år 1969

41

parter i familjemål i högsta grad uppskattade att endast ett fåtal yrkesdo-

mare, som för länge sedan har tappat all nyfikenhet på äktenskapliga inte­

riörer, fick insyn i deras angelägenheter. Utsikten att få redogöra för intima

detaljer och ekonomiska bekymmer inför människor, som man kunde kom­

ma i kontakt med i sitt dagliga liv, kunde inte te sig lockande för någon.

Däremot var det långt ifrån ovanligt att en part inför sin advokat uttalade

misstro mot viss nämndemans förmodade inställning mot parten eller till

förmån för motparten.

Första lagutskottet uttalade (1LU 1951: 17), att utskottet i huvudsak

delade de synpunkter som advokatsamfundet hade anfört. Utskottet fram­

höll dessutom, att det var önskvärt att inte föregripa en förutsättningslös

och ändamålsenlig lösning av de frågor som kunde uppkomma vid ett för­

statligande av rådhusrätterna. Utskottet ansåg av dessa skäl att motionen

inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslutade i en­

lighet härmed.

2.1.3. Stadsdomstolsutredningen

Stadsdomstolsutredningens överväganden beträffande underrätternas

sammansättning redovisas i betänkandet SOU 1961:6 på s. 51—71 och

innebär sammanfattningsvis följande.

Användningen av ensamdomare bör liksom hittills begränsas till de i

processuellt avseende enklare och mindre målen. Den grundläggande

principen bör även i framtiden vara att rättens prövning av stridiga och

oklara sakförhållanden och tveksamma rättsfrågor skall vara grundad på

iakttagelser av och överläggning mellan flera domare. Grundformen för un­

derrätternas domförhet bör alltjämt vara en sammansättning med flera do­

mare. Utredningen avvisar möjligheten att införa sammansättningsformer

bestående av juristkollegium jämte nämnd och fastslår, att i de fall då

underrätt skall bestå av mer än en domare valet bor stå mellan lagfaren

ordförande och nämnd, å ena, samt enbart rättsbildade domare, å andra

sidan.

I fråga om lekmannainflytandets betydelse för rättsskipningen i allmänhet

anser utredningen att lekmäns medverkan i och för sig kan vara ägnad att

stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Av väsentlig betydelse

är vidare frågan i vad mån lekmännen förmår tillföra domstolen sådana

erfarenheter och kunskaper som kan främja en god prövning av målen.

I detta avseende anser utredningen, att samverkan mellan den lagfarne

domaren och lekmän med erfarenheter och kunskaper från verksamhets­

områden utanför domstolarna i allmänhet ökar förutsättningarna för en

allsidig och säker bedömning av målen. Främst gäller detta i fråga om

avgörandet av bevisfrågor. Men även för rättsfrågans prövning kan lek-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr it

mannamedverkan vara av värde. I särskilt invecklade och svåra mål är

det emellertid en styrka, om det lagfarna elementet i domstolen omfattar

mer än en domare.

Beträffande underrätternas sammansättning i tvistemål uttalar utred­

ningen, att nämnden kan fylla sin vanliga funktion i enkla och i något mer

komplicerade tvistemål, som angår förhållanden varom lekmän i allmänhet

har kännedom. Bland rättegångsmålen i allmänhet är emellertid tviste­

målen — och särskilt de dispositiva tvistemålen — otvivelaktigt de som

kräver mest av juridisk utbildning hos domaren. Tolkning av kontrakt,

affärskorrespondens eller andra urkunder fordrar ofta juridisk vana eller

särskild förtrogenhet med affärslivet. Vissa tvistemål rör invecklade ekono­

miska eller tekniska förhållanden, för vilka flertalet lekmän står främ­

mande. I tvistemålen är vidare rättsreglerna inte på samma sätt som

straffrättens bud skriftligt avfattade och närmare preciserade till sitt inne­

håll. I mål med mera krävande rättstillämpningsfrågor saknar därför

nämnden ofta nog den kännedom om rättens innehåll som fordras för att

följa förhandlingen och få grepp om tvistefrågorna. Nämndens möjligheter

att öva inflytande i sådana mål är följaktligen begränsade. I kvalificerade

tvistemål erbjuder i stället den juristkollegiala sammansättningen större

garanti för en säker rättsskipning. En fördel med denna sammansättnings-

form är också, att domarna får tillfälle till fortgående samråd under den

tid som förflyter mellan huvudförhandlingen och domen.

Utredningen anser emellertid inte, att juristkollegiets företräden i vissa

kvalificerade tvistemål utgör tillräcklig anledning att ersätta nuvarande

domförhetsform i häradsrätterna med juristkollegial sammansättning.

Svåra och invecklade tvistemål är inte vanliga i flertalet underrätter. Tviste­

målen avgörs tillfredsställande också vid häradsrätterna. Det betonas vida­

re, att en betydande del av de krävande tvistemålen under alla omständig­

heter fullföljs till hovrätt och där kommer under bedömande av juristkol­

legium. Nämndens betydelse för bevarandet av förtroendet för rättsskip­

ningen utgör ett skäl att inte begränsa nämndens medverkan i tviste­

målen. Utredningen framhåller ytterligare, att införande av juristkollegial

sammansättning i tvistemål vid samtliga underrätter förutsätter omfattande

organisatoriska ändringar. Sådana ändringar — varvid främst framhålls

omgestaltning av domsagoindelningen — ansåg utredningen för det dåva­

rande — år 1961 — inte böra komma i fråga.

Å andra sidan anser utredningen, att ett avskaffande av den juristkol­

legiala sammansättningen vid rådhusrätterna skulle innebära en försvag­

ning av rättsskipningen i tvistemål av krävande beskaffenhet. Sådana mål

är vanligare i de största städerna än i landet i övrigt. Från dessa syn­

punkter skulle det kanske förefalla mest följdriktigt att behålla den jurist­

kollegiala sammansättningen i tvistemål i endast dessa städer. Utredning­

en anser emellertid skäl föreligga att behålla juristkollegium också i vissa

42

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

43

andra städer. Den föreslår därför, att denna sammansättning behålls i

tvistemål i stad där rättsskipningen bereder sysselsättning åt tre lagfarna

domare.

I enlighet med direktiven tar utredningen också upp frågan om ett

vidgat lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål som rör familje-

rättsliga förhållanden. Dessa mål avser i allmänhet förhållanden, varom

lekmännen har god erfarenhet, och skäl kan därför anföras för vidgad lek-

mannamedverkan. Utredningen anser dock att man bör beakta den från

advokathåll framförda invändningen, att partena med hänsyn till målens

ömtåliga karaktär föredrar yrkesdomare framför lekmän. Utredningen

stannar för att det inte finns anledning att bryta ut just denna grupp av

mål till handläggning med annan sammansättning än den som bör gälla

för övriga tvistemål.

Utredningens överväganden utmynnar i förslag att häradsrätter och råd­

husrätter alltjämt skall bestå vid sidan av varandra och att några änd­

ringar inte skall göras i gällande grunder för sammansättning. Som nämnts

räknar utredningen dock med att rådhusrätt behålls bara i de större stä­

derna.

Utredningens förslag var inte enhälligt. Fyra av de nio utredningsmän­

nen och tre av de fyra i utredningen medverkande experterna avgav reser­

vationer och särskilda yttranden i denna del (se bet. s. 270—275, 282—289,

293—301 och 307). Enhetliga domför hetsregler enligt häradsrättsalterna-

tivet förordas av tre utredningsmän, av vilka en dock anser att juristkol­

legial sammansättning möjligen bör behållas i de tre största städerna. En

utredningsman anser, att rådhusrätternas organisation bör behållas så långt

det är möjligt. Han förordar därvid, att när stad förenas med domsaga

den nya domstolen utrustas med tre ordinarie domartjänster. Denna me­

ning delas av två experter. En annan expert föreslår enhetliga regler enligt

rådhusrättsalternativet.

2.1.4. Remissyttranden över stadsdomstolsutredningens förslag

En sammanställning av remissyttranden över stadsdomstolsutredningens

förslag finns i SOU 1963: 56 s. 83—88. Remissutfallet kan sammanfattas

enligt följande.

Vid remissbehandlingen förordades genomgående en likformig un-

derrättsorganisation. Frågan vilken sammansättning de enhet­

liga underrätterna bör ha vid särskild huvudförhandling i tvistemål var

emellertid föremål för starka meningsbrytningar.

Till förmån för en sammansättning av underrätterna enligt rådhus­

rättsalternativet uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, ett 30-tal

rådhusrätter, ett par länsstyrelser, advokatsamfundet, stadsdomareförening-

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

44

en, Sveriges juristförbund, Skånes handelskammare samt några landsfog­

dar och kommunala organ.

En enhetlig sammansättningsform enligt häradsrättsalterna-

tivet förordas i princip av Göta hovrätt, 1951 års rättegångskommitté,

sex länsstyrelser, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbun­

det, Svenska landskommunernas förbund samt flera kommunala organ. I

somliga av remissyttrandena görs det förbehållet, att rikets tre största stä­

der möjligen bör få behålla sammansättningen med juristkollegium.

Vissa kombinationer av häradsrätts och rådhusrätts sammansätt-

ningsformer förordas av en del remissinstanser, bl. a. häradshövdingeför­

eningen och hovrätten för Övre Norrland.

2.1.5. Domstolskommittén i SOU 1963: 56

Som har nämnts i det föregående anger domstolskommittén i SOU 1963:

56 de principer enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra

lösas. Kommitténs överväganden och ståndpunktstagande samt anmälda

reservationer och särskilda yttranden redovisas på s. 89—99, 248—250

och 255—256 i betänkandet.

Kommittén anför inledningsvis, att enighet torde råda om att lekman-

nainflytandet i rättsskipningen bör bevaras och att nämnden bör delta

inte blott i domstolens bedömning av bevisfrågor utan också i det rättsliga

avgörandet.

Kommittén anser det vidare vara ställt utom diskussion, att grundfor­

men för domförheten i de allmänna underrätterna i såväl tvistemål som

brottmål bör vara en sammansättning med flera domare.

Kommittén konstaterar vidare, att medan någon ändring beträffande

nämndens medverkan inte sätts i fråga för brottmålens del åsikterna bry­

ter sig i fråga om tvistemålen. Å ena sidan hävdas, att det nuvarande råd­

husrättssystemet med juristkollegial sammansättning i princip bör till-

lämpas i dessa mål vid alla underrätter. Från andra håll görs gällande,

att häradsrätternas domförhetsform lagfaren ordförande och nämnd bör

komma till generell användning. Den meningen har också förts fram,

att vissa tvistemål bör handläggas i den ena sammansättningsformen, me­

dan övriga mål bör handläggas i den andra. Slutligen finns de som föror­

dar, att båda sammansättningsformerna hålls öppna i samtliga mål, så att

möjlighet finns att låta domstolen få den sammansättning som i varje sär­

skilt fall anses mest ändamålsenlig.

Beträffande stadsdomstolsutredningens förslag sägs, att det bevarar den

nuvarande uppdelningen på två underrättstyper. Det förslaget står sålunda

i strid med de riktlinjer som enligt direktiven gäller för domstolskommit-

téns överväganden, nämligen att rättsskipningen skall vara likformig och

därmed likvärdig över hela landet. Den sammansättningsform som en dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

45

stol skall ha bör enligt kommittén inte bestämmas efter göromålens mängd

utan av helt andra omständigheter. Rättsvårdssynpunkter bör bli utslags­

givande. I detta avseende åberopar kommittén den av stadsdomstolsutred-

ningen anförda synpunkten, att ett avskaffande av den juristkollegiala

sammansättningen skulle innebära en försvagning av rättsskipningen i tvis­

temål av krävande beskaffenhet. Kommittén framhåller, att någon invänd­

ning inte har gjorts mot detta uttalande, vare sig i de reservationer som har

fogats vid stadsdomstolsutredningens betänkande eller i remissyttrandena

över detta.

Med anledning av att stadsdomstolsutredningen som ett skäl mot änd­

ring i häradsrätternas domförhetsregler har åberopat de organisatoriska

konsekvenserna av en sådan ändring, erinrar kommittén om att i dess

uppdrag ingår att lägga fram förslag till en ny domkretsindelning för ut-

derrätterna. Enligt de av kommittén i den delen föreslagna principerna —

som redovisas i det följande — bör domkretsarna i en enhetlig underrätts-

organisation regelmässigt vara tillräckligt stora för att bereda sysselsätt­

ning åt minst tre domare. Med en domkretsindelning enligt dessa principer

kommer sålunda något hinder i och för sig inte att föreligga mot jurist-

kollegial sammansättning vid samtliga underrätter. Skulle i något fall inte

finnas tillräckligt antal domare i en domkrets, kan behovet av ytterligare

domare tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav torde bli begränsade.

Kommittén anser, att lekmannadeltagandet i rättsskipningen är ägnat att

stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Samtidigt betonas, att

de tvistemål som går till särskild huvudförhandling är så förhållandevis

få, att lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet inte skulle mins­

kas så mycket, om tvistemålen även vid häradsrätt avgörs av juristkol­

legium. Inte heller skulle lekmannainflytandet öka så mycket om nämnd

sätts in i tvistemål också vid rådhusrätt.

Kommittén framhåller vidare, att nämndens orts- och personkännedom

numera inte spelar den roll som den tidigare kanske har haft. Dessutom

lämnar principerna för processförfarandet enligt RB föga utrymme för

utnyttjande av nämnden som upplysningskälla. I den mån domstolen be­

höver tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på olika

områden e. d., bör detta ske i den ordning som RB förutsätter, dvs. genom

förhör med vittnen och sakkunniga.

Beträffande nämndens medverkan i prövningen av bevis- och rätts­

frågor anför kommittén, att samråd med lekmän naturligen kan vara be­

rikande i olika hänseenden men att detta samråd inte ersätter den inträng­

ande behandling av problemen som juristkollegiet gör möjlig. Juristkol­

legiets värde ligger i en större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet

i domarvärv. Finns i domstolen endast en lagfaren domare, blir avgörandet

i hög grad beroende av denne ende persons förutsättningar att handha

uppgiften.

46

Kommittén överväger möjligheten och lämpligheten av en ordning med

alternativa sammansättningsformer för underrätt i tvistemål, så att dom­

stolen vid särskild huvudförhandling i dessa mål skulle, beroende på må­

lets beskaffenhet, vara domför antingen med lagfaren domare och nämnd

eller med juristkollegium. Som exempel på dispositiva mål, i vilka nämnde­

männens allmänkunskaper kan utgöra en tillgång, nämns mål om köp av

fast egendom, skogsavverkning, hyra, arbetsbeting, skadestånd på grund

av biltrafik samt underhållsfrågor, som kvarstår efter deldom i indispositiva

tvistemål. Kommittén finner emellertid, att inom var och en av dessa mål­

kategorier också förekommer många mål, som uppenbarligen lämpligast

handläggs av ett kollegium av yrkesdomare. Huruvida den ena eller andra

sammansättningsformen är lämpligast beror ytterst på det särskilda målets

beskaffenhet. Kommittén anser det inte vara möjligt att på ett lämpligt

sätt dela upp de dispositiva tvistemålen för handläggning med nämnd

resp. juristkollegium genom att i domförhetsregler specificera vilka slag av

mål som skall handläggas i den ena och andra sammansättningen.

Beträffande de indispositiva tvistemålen anför kommittén, att flertalet

sådana mål i och för sig torde lämpa sig att handläggas under medverkan

av nämnd. Kommittén erinrar om att frågan om att införa nämnd i familj e-

rättsmål vid rådhusrätt prövades av 1951 års riksdag och att förslag i

denna riktning då mycket bestämt avstyrktes av advokatsamfundet. Frå­

gan föll också i riksdagen. Någon anledning att förmoda att motståndet

mot nämnd i dessa mål skulle hänföra sig enbart till stadsförhållanden anser

kommittén inte föreligga. Det kan vidare inte bortses från att också bland

de indispositiva målen finns mål med svårbedömbara rättsliga frågor, som

är bäst lämpade för den juristkollegiala sammansättningen. Bl. a. erinras

om familj erättsmål med internationell anknytning. Kommittén anser där­

för inte heller, att man genom att avskilja de indispositiva målen för hand­

läggning med nämnd kan undgå, att lekmän får delta i avgöranden som

bäst ägnar sig för juristkollegial sammansättning.

Kommittén erinrar om de i direktiven givna riktlinjerna för utrednings­

arbetet. Enligt dessa skall tyngdpunkten i rättsskipningen även i fortsätt­

ningen ligga i underrätterna och målet vara att ytterligare stärka under­

rätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet. Med denna mål­

sättning kan den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål inte und­

varas. Vidare ingår det i kommitténs uppdrag att inom ramen för under-

rättsorganisationen söka skapa ett processinstitut, som kan erbjuda ett an­

vändbart alternativ till skilj emannaförfarandet. För skapande av ett så­

dant institut torde tillgång till juristkollegium vid underrätterna vara en

ovillkorlig förutsättning.

Ett stöd för den juristkollegiala sammansättningen anser sig kommittén

också finna i statistiken över antalet till hovrätterna fullföljda tvistemål.

Kommittén nämner bl. a. att i medeltal för perioden 1949—1960 fullföljds-

Kungl. May.ts proposition nr

44

år 1969

47

frekvensen beträffande tvistemålen uppgick för häradsrätterna till G,13 %

och för rådhusrätterna till 4,05 %. Kommittén anför att man, även om

statistiken i angivet avseende bör behandlas med försiktighet, synes kunna

utläsa, att rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroen­

de av den rättssökancie allmänheten än häradsrätternas. Kommittén fort­

sätter.

Att avskaffa den juristkollegiala sammansättningsformen för underrät­

terna får i betraktande av det sagda anses uteslutet. Den försämring av

förhållandena, som dävav på många håll skulle bli följden, måste bestämt

avstyrkas. Som ett skäl, ägnat att göra behovet av juristkollegium vid un­

derrätterna mindre framträdande, har anförts, att parterna ofta behöver

i högre rätt fullständiga det vid underrätten framlagda processmaterialet

och att de krävande tvistemålen alltså vid överrätten kommer under be­

dömande av ett kollegium av jurister. Domstolskommittén kan icke här

närmare ingå på de med instansordningen och fullfölj dsrätten samman­

hängande spörsmålen De omfattas av utredningsuppdraget men kommer

att upptagas till behandling först senare. Såsom nyss framhållits avses

emellertid tyngdpunkten av rättsskipningen skola vara förlagd till första

instans. Underrätternas sammansättning bör därför vara sådan att redan

i denna instans förutsättningar finns för en allsidig och säker prövning

av målen. I princip böi all den utredning, parterna önskar förebringa, fram­

läggas där. Ej minsl av processekonomiska skäl framstår det som ange­

läget, att ett måls handläggning i första instans är så kvalificerad, att be­

hov av omprövning i högre instans i och för sig ej föreligger. År det ur

rättsvårdens synpunkt önskvärt att vissa mål underkastas prövning av ett

juristkollegium, böi denna prövning sålunda insättas redan i under­

rätten. Den omständigheten att juristkollegial sammansättning förekommer

även i överinstanser,la ändrar ej något härvidlag.

Synpunkter av liknande art kan enligt kommittén åberopas mot en

annan invändning, som har gjorts mot användningen av juristkollegium vid

underrätt, nämligen att därigenom skulle uppstå svårigheter att lösa dom-

förhetsfrågan i närmast högre instans, hovrätten. Även om sådana svårig­

heter inte bör förringas, är dock den första och viktigaste uppgiften att

söka få till stånd ett så bärkraftigt och ändamålsenligt underrättsväsende

som möjligt. Lösningen av de med överrätterna sammanhängande spörs­

målen får bli beroende av vilka förutsättningar underrätterna bereds att

fullgöra de betydelsefulla uppgifter som bör ankomma på en domstol i

första instans.

Kommittén bemöter slutligen invändningen, att domstolen med jurist-

kollegial sammansättning många gånger skulle bli onödigt starkt juridiskt

kvalificerad och därigenom onödigt kostsam. Kommittén framhåller där­

vid, att de mål varom är fråga uteslutande är sådana i vilkas handlägg­

ning enligt vedertagna principer flera domare bör medverka. Huruvida

dessa är lagfarna eller ej har arbetsmässigt sett mindre betydelse. Även lek­

männens arbetskraft kan ur samhällets synpunkt vara lika dyrbar som

yrkesdomarens.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

48

Antalet ledamöter i juristkollegiet bör enligt kommittén bestämmas efter

samma principer som f. n. gäller vid rådhusrätterna. För domförhet bör

alltså krävas tre ledamöter. Ett mindre ledamotsantal bereder inte de för­

delar som flerdomarsystemet är avsett att ge. Ett lägre ledamotsantal

skulle bl. a. medföra att domen vid skiljaktiga meningar måste avkunnas

med en röst mot en. Underrättens ställning skulle härigenom avsevärt för­

svagas.

På de grunder som nu har redovisats anser domstolskommitténs majoritet

(fem ledamöter), att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål

allmänt sett är att föredra. Eftersom det inte har lyckats att utskilja vissa

för nämndsammansättning särskilt lämpade mål, bör enligt kommittéma­

joriteten samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling handläggas av

juristkollegium.

En ledamot i kommittén förordar i en reservation ett system som läm­

nar utrymme för medverkan av lekmän i underrätternas prövning av tvis­

temålen.

Till majoritetens ståndpunkt ansluter sig två av experterna, medan en

tredje expert anser att domförhetsreglerna bör utformas så, att parterna

bereds möjlighet till viss valfrihet mellan nuvarande sammansättnings-

former.

Också inom den rådgivande nämnden är meningarna delade. Medan

fem av nämndens ledamöter ansluter sig till majoritetens åsikt, förordar

de övriga sju ett system med valfrihet

Eftersom enighet inte har kunnat uppnås och de riksdagsledamöter som

ingår i den rådgivande nämnden inte tillstyrker kommittémajoritetens me­

ning, ansåg kommittén det utsiktslöst, att ett förslag av denna innebörd för

det dåvarande — år 1963 — skulle kunna bli genomfört. Kommittén anser

sig i stället böra utgå från att domförhetsreglerna beträffande tvistemål i

en enhetlig underrättsorganisation får ges sådant innehåll att valfrihet

föreligger mellan juristkollegial sammansättning och sammansättningen

lagfaren ordförande med nämnd. En domförhetsregel, som överlämnar åt

parternas eller domarens mer eller mindre fria skön att bestämma om sam­

mansättningen, kan visserligen vålla betänkligheter, men kommittén finner

dock inte att något hinder i och för sig möter mot en sådan anordning.

Enligt kommitténs mening bör sammansättningsformen bli beroende på

parternas eget avgörande. Enas parterna om viss sammansättning, bör allt­

så denna tillämpas. Skulle enighet inte föreligga, uppkommer fråga vilken

av de båda sammansättningsformerna som bör vara huvudregel.

Även i sistnämnda fråga råder delade meningar inom kommittén. Ma­

joriteten av de sakkunniga (fem ledamöter) anser att den juristkollegiala

sammansättningen bör vara grundformen. Om inte båda parterna önskar

sammansättning med nämnd, skall målet alltså handläggas av juristkol­

legium. Majoritetens ståndpunkt sammanhänger med dess allmänna syn

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969

49

på underrättssammansättningen i tvistemål. Även andra skäl åberopas

emellertid för den angivna huvudregeln. Bl. a. anförs som ett tungt vägande

skäl, att den juristkollegiala sammansättningen redan tillämpas vid råd­

husrätterna och att det är på dessa domstolar som det största antalet be­

svärliga tvistemål faller. Majoriteten nämner också, att svårigheter före­

ligger att i de stora städerna få lämpliga nämndemän i tillräckligt antal.

Ytterligare anförs den synpunkten att, om en huvudregel av motsatt inne­

håll skulle gälla, en begäran av parterna om juristkollegium skulle kunna

uppfattas som ett uttryck för bristande tilltro till ordförandens förmåga

att utan biträde av ytterligare juristdomare komma till rätta med den före­

liggande tvistefrågan. Besvärande situationer skulle härigenom kunna upp­

komma.

I den tidigare omtalade reservationen (bet. s. 248) förordas, att under­

rätten i första hand sammansätts av lagfaren ordförande med nämnd

men att rättens ordförande — med parternas samtycke — skall kunna

besluta om juristkollegial sammansättning, om sådan i det enskilda fallet

anses vara mer ändamålsenlig. Enligt reservanten bör vidare övervägas,

om antalet lagfarna domare i juristkollegium kan nedbringas till två. Re­

servanten anser det böra ytterligare övervägas att närmast av praktiska

skäl låta de största rådhusrätterna behålla juristkollegial sammansättning.

Den av majoriteten omfattade meningen har biträtts av de tre exper­

terna och av åtta ledamöter av den rådgivande nämnden. Fyra ledamöter

av nämnden har förordat (bet. s. 255), att den grundläggande domförhets-

regeln vid underrätterna blir lagfaren ordförande med nämnd. Förutsätt­

ningarna för att juristkollegium skall användas anses därvid böra vara, att

rättens ordförande finner det önskvärt och att parterna samtycker därtill

eller att parterna enas därom.

2.1.6. Remissyttranden över domstolskommitténs förslag

Yttrandena till den del de avser frågan, huruvida domförheten borde tas

upp till prövning i samband med rådhusrätternas förstatligande, finns sam­

manställda i prop. 1964: 156 s. 20—23.

En remissammanställning beträffande domförhetsfrågan i övrigt har

tillhandahållits av domstolskommitténs sekretariat och torde få fogas som

bilaga i till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Översiktligt kan remissutfallet sammanfattas sålunda.

Domstolskommitténs utgångspunkt att domförhetsreglerna bör vara e n-

h e 11 i g a har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Göta hovrätt anser dock att, ehuru likformighet är önskvärd och bör efter­

strävas, det inte skulle innebära några vådor att, åtminstone t. v., behålla

olikheten i fråga om domförheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län an­

för liknande synpunkter.

50

Att alternativa sammansättningsformer skall gälla vid

särskild huvudförhandling i tvistemål godtas eller lämnas utan erinran av

bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Hälsingborg, Varberg,

Halmstad och Umeå, 14 länsstyrelser, advokatsamfundet, häradshövdinge-

föreningen, stads domar ef öreningen, Sverige juristförbund, Sveriges kom­

munaltjänstemannaförbund, Föreningen Yngre jurister vid hovrätten för

Övre Norrland samt flera kommunala organ. Göta hovrätt — vilken som

nämnts anser att de nuvarande olikheterna i fråga om domförheten bör

behållas — menar att alternativa sammansättningsformer bör kunna införas

på så sätt att parterna vid häradsrätt skall ha möjlighet att begära jurist­

kollegium och vid rådhusrätt lagfaren ordförande med nämnd.

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Uppsala, Lund,

Västerås och Sundsvall är tveksamma i fråga om det är lämpligt med

alternativa sammansättningsformer.

En avvisande inställning mot alternativa sammansättningsformer

har JK, flertalet rådhusrätter, fem länsstyrelser, Föreningen Sveriges stads-

fiskaler, Svenska kommunförbundet och Föreningen Yngre jurister vid

Svea hovrätt.

Till förmån för en sammansättning med juristkollegium som

huvudregel eller som enda domförhetsregel uttalar sig JK, RÅ, nedre justitie-

revisionen (majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland (majori­

teten), samtliga rådhusrätter, 15 länsstyrelser, advokatsamfundet, stads-

domareföreningen, Föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges lands­

fiskaler, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

samt ett antal underremissinstanser, bland dem flera kommunala organ.

Advokatsamfundet har förklarat sig inte kunna godta alternativa samman­

sättningsformer, om inte sammansättningen juristkollegium blir huvudre­

gel. Svea hovrätt har givit uttryck för samma mening.

Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning att den

nuvarande juristkollegiala sammansättningen vid särskild huvudförhand­

ling i rådhusrätt under alla förhållanden bör behållas när det gäller de tre

största rådhusrätterna. Göteborgs rådhusrätt uttrycker samma uppfattning.

Att sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd skall

vara huvudregel förordas av häradshövdingeföreningen, tre länsstyrel­

ser samt flera kommunala organ. Häradshövdingeföreningen anser sig inte

kunna godta alternativa sammansättningsformer, om inte sammansätt­

ningen lagfaren ordförande med nämnd blir huvudregel.

Att lagfaren ordförande jämte nämnd skall vara den enda

sammansättningsformen förordas endast av Svenska kommun­

förbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

51

2.1.7. Uttalanden i domförhetsfrågan vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4

Domförhetsreglerna i en enhetlig underrättsorganisation behandlas inte

i 1967 års betänkande angående ny domkretsindelning för underrätterna.

Under remissbehandlingen av betänkandet har emellertid flera remissin­

stanser ändå tagit upp frågan om utformningen av dessa regler med utgångs­

punkt från vad domstolskommittén anförde i 1963 års betänkande. I allmän­

het bär man därvid anknutit till uttalanden under remissbehandlingen av

sistnämnda betänkande.

Av vad som har förekommit i domförhetsfrågan under remissbehand­

lingen av 1967 års betänkande kan här nämnas följande.

I ett par yttranden betonas det angelägna i att enhetliga domför-

hetsregler införs. Sålunda understryker hovrätten över Skåne och

Blekinge att det är synnerligen angeläget att frågan om domförhetsreglerna

snarast avgörs så att nuvarande skillnad mellan rådhusrätt och häradsrätt

kan avlägsnas. Det råder allmän enighet om att domstolarna i första instans

bör vara enhetliga och att rättsvården bör vara likvärdig på alla platser i

landet. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Nedre Norrland.

Flertalet av de remissinstanser som i sina yttranden över 1967 års be­

tänkande behandlar underrätts sammansättning vid särskild huvudförhand­

ling i tvistemål ansluter sig till åsikten, att den juristkollegiala

sammansättningen allmänt sett är att föredra. Bland dem som ger

uttryck för den meningen är Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, hovrätten för Nedre Norrland, advokatsamfundet, stadsdomareför­

eningen och Sveriges juristförbund. Svea hovrätt (majoriteten) finner så­

lunda inte anledning att frångå sin tidigare uttalade uppfattning att en

sammansättning med tre lagfarna domare i kvalificerade tvistemål är ägnad

att ge bästa möjliga domsresultat. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser,

att domstolskommitténs majoritet anfört starka motiv för sin uppfattning

att den juristkollegiala sammansättningen är att föredra. Särskilt vill hov­

rätten erinra om direktivuttalandet att tyngdpunkten i rättsskipningen bör

ligga hos underrätterna. Hovrätten framhåller, att samhällsutvecklingen i

allt högre grad kräver att domstolarna skall kunna tillhandahålla snabba

och säkra avgöranden. Enligt hovrätten skulle det då vara en missriktad

sparsamhet att försvaga den första instansen genom att i valet mellan råd­

husrätts och häradsrätts sammansättning i tvistemål välja den senare. Sär­

skilt om detta leder till fullföljd i ökad omfattning, skulle det vara en re­

form i galen riktning. Det är ett önskemål att rättsskipningen i domsto­

larna skall kunna erbjuda ett användbart alternativ till det alltför ofta och

ej alltid med gott resultat anlitade skilj emannaförfarandet. Detta gör det

nödvändigt att den juristkollegiala sammansättningen står till förfogande

vid allmän underrätt.

Domstolskommitténs förslag om valfrihet mellan juristkollegial sam­

52

mansättning och sammansättning med lagfaren ordförande och nämnd för­

anleder nu större kritik eller i varje fall tveksamhet i flera yttranden.

Tanken på alternativa sammansättningsformer avvisas sålunda helt av

stadsdomareföreningen och advokatsamfundet. Föreningen påpekar, att den

i sitt yttrande över 1963 års betänkande uttalade, att sammansättningen med

tre lagfarna domare egentligen var den enda acceptabla men att föreningen

då inte ville motsätta sig förslaget om valfrihet för eniga parter mellan olika

sammansättningsf ormer. Föreningen betonar, att grunden till detta ställ­

ningstagande var att kommittén hade varit tveksam beträffande möjlighe­

terna att genomföra ett förslag som innefattade bara juristkollegial sam­

mansättning och att föreningen ansåg det angeläget att frågan bragtes till

en lösning. Föreningen menar nu att dessa skäl för det tidigare ställnings­

tagandet knappast föreligger längre. Rent principiellt förefaller det för­

eningen otillfredsställande med valmöjlighet i fråga om domstolens samman­

sättning. Föreningen har därför nu den bestämda meningen att juristkolle­

gial sammansättning i tvistemål är den enda som kan förordas. Advokat­

samfundet anser att juristkollegium otvivelaktigt är överlägset nämndeman-

nadomstolen i tvistemål. I sitt yttrande över 1963 års betänkande ansåg sig

samfundet visserligen under vissa omständigheter kunna godta nämnde-

mannadomstolen som ett alternativ till en domstol med juristkollegial sam­

mansättning. Samhällsutvecklingen och erfarenheten av underrätternas-

verksamhet föranleder emellertid samfundet att nu uttala, att underrätt vid

huvudförhandling i tvistemål bör bestå av tre lagfarna domare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är inte beredd att acceptera alternativa

sammansättningsformer annat än om det är omöjligt att nå enighet på an­

nat sätt. Hovrätten understryker, att den juristkollegiala sammansättningen

i så fall bör vara huvudformen för tvistemål. Hovrätten för Nedre Norrland

menar, att lämpligheten av en ordning med valfrihet för parterna starkt kan

ifrågasättas. Skulle emellertid alternativa sammansättningsformer införas,

bör juristkollegium vara huvudregel.

Göta hovrätt intar nu liksom tidigare ståndpunkten att förord inte kan

ges vare sig åt den juristkollegiala sammansättningen eller sammansätt­

ningen lagfaren ordförande och nämnd. Enligt hovrättens mening bör vid

särskild huvudförhandling i alla tvistemål en enhetlig sammansättningsform

införas enligt i lag givna bestämmelser. Om inte enhetlighet kan genomfö­

ras, anser hovrätten att det blir nödvändigt att acceptera ett system med

valfrihet, innebärande att vissa slag av tvistemål avgörs med nämnd och

vissa andra av juristkollegium, varvid avgörandet om domstolens samman­

sättning i varje särskilt fall får ankomma på domstolen själv. Däremot bör

enligt hovrätten valmöjlighet för parterna uteslutas. Hovrätten finner det

också tänkbart, att uppdelningen av tvistemålen sker genom lagbestämmel­

ser. Hovrätten ifrågasätter slutligen huruvida — med hänsyn till den ut­

veckling mot ökat lekmannainflytande som f. n. gör sig gällande på olika

Kungi. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

53

områden av samhällslivet — man allmänt kan acceptera den inskränkning

av lelcmannainslaget som ett generellt genomförande av juristkollegium i

tvistemål innebär.

Häradshövdingeföreningen konstaterar i sitt yttrande, att meningarna vid

en enkät bland föreningens medlemmar fördelat sig ganska jämnt mellan

alternativen juristkollegial sammansättning och sammansättningen lagfa­

ren domare och nämnd. Tämligen allmänt råder emellertid enighet om att

den nuvarande häradsrättssammansättningen med lagfaren ordförande och

nämnd är en i och för sig lämplig och tillfredsställande anordning för åt­

skilliga tvistemål, bland vilka särskilt nämns de indispositiva familj erätts-

målen men också andra mål som rör vardagslivets problem samt — å andra

sidan — att ur speciellt rättslig synpunkt svårbedömda mål skulle vinna på

att avgöras av ett kollegium av lagfarna domare. Enligt föreningens mening

är sammansättningsformen domare med nämnd att föredra ur domstols-

ekonomisk synpunkt. Om man med anledning härav bör öppna möjligheter

till olika sammansättning av domstolen i olika tvistemål, uppstår emellertid

frågan hur den i varje särskilt mål lämpligaste sammansättningsformen

skall bestämmas. Olika möjligheter kan härvid komma i fråga, men enligt

föreningens mening är dessa möjligheter och de olägenheter som kan vara

förbundna med dem inte tillräckligt utredda. Föreningen, som tidigare ut­

talat sig för att båda möjligheterna bör hållas öppna för domstolarna, an­

ser sig inte ha anledning att nu gå ifrån denna ståndpunkt.

Svea hovrätt framhåller, att det -— även om grundformen för underrätts

sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål är tre lagfarna domare

— inte är uteslutet att ha nämndsammansättning i vissa ka­

tegorier av mål. Hovrätten anser det också möjligt att låta vissa tvis­

temål avgöras av lagfaren domare med nämnd. Om en uppdelning av något

slag anses lämplig, bör den emellertid enligt hovrättens mening ske efter

på förhand givna regler. Att i det särskilda fallet överlåta avgörandet på

domstolen eller, som kommittén har föreslagit, till parterna finner hovrät­

ten inte lämpligt. Liksom i tidigare yttrande framhåller hovrätten dessutom

att avgörandet av enklare mål och mål, som rör mindre värden, i något

större utsträckning än f. n. torde kunna anförtros ensamdomare.

2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet

2.2.1. Gällande rätt m. m.

De huvudbestämmelser om häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning

som finns i 1 kap. 4 och 11 §§ RB är likformiga när det gäller brottmål.

Grundregeln är att rätten i brottmål skall ha sammansättningen lagfaren

domare och nämnd. Emellertid är rätten domför med endast en lagfaren

domare dels vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan

54

handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn, dels vid huvud­

förhandling och syn i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff

än böter.

Skall nämnd delta, gäller enligt 1 kap. 5 och 12 §§ RB för både härads­

rätt och rådhusrätt som huvudregel att i nämnden skall sitta minst sju och

högst nio nämndemän, s. k. fullsutten nämnd eller stor nämnd. I mål om

brott för vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och inte

heller avsättning samt vid syn utom huvudförhandling är rätten emellertid

domför med tre i nämnden, s. k. tremansnämnd eller liten nämnd.

Sammanfattningsvis kan sålunda häradsrätt och rådhusrätt i brottmål

ha tre olika sammansättningsformer, beroende på vilken påföljd som in­

går i straffskalan för åtalade gärningar, nämligen en lagfaren domare en­

sam (s. k. ensamdomare), lagfaren domare jämte tremansnämnd eller lag­

faren domare jämte fullsutten nämnd.

Omröstningsreglerna för brottmål finns i 29 kap. RB. Vid meningsskilj­

aktighet mellan nämnd och ordförande blir enligt 3 § första stycket (jfr 6 §

sista punkten) nämndens mening gällande, om alla i nämnden är ense eller,

när fler än sju nämndemän deltar, minst sju är av samma mening. I annat

fall gäller ordförandens mening. Detta innebär att, när sju eller färre nämn­

demän deltar det krävs enighet inom nämnden för att ordföranden skall

kunna överröstas. Deltar åtta eller nio nämndemän, gäller den mening som

omfattas av ordföranden och minst två resp. tre nämndemän.

Nämndens rösträtt brukar betecknas som kollektiv, eftersom nämnden en­

dast som korporativ enhet kan påverka måls avgörande. Om nämnden inte

är enig eller om, när i nämnden sitter fler än sju, inte minst sju nämnde­

män är ense, föreligger enligt omröstningsreglerna bara en mening, nämli­

gen ordförandens.

Nämndemännen bär inte något juridiskt ansvar för avgörande, som grun­

das på ordförandens mening. Har däremot nämnden bestämt rättens av­

görande, skall enligt 29 kap. 7 § RB varje nämndeman, som med sin röst

har bidragit till utgången, ansvara för avgörandet.

Till reglerna om omröstning och ansvar för rättens avgörande ansluter

bestämmelserna om protokollföring av skiljaktiga meningar. I 6 kap. 3 § 8

RB föreskrivs, att rättens protokoll skall uppta skiljaktiga meningar, som

yppas vid omröstningen inom rätten, men det görs den begränsningen att

nämndemans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har be­

stämt utgången.

Underrätternas arbete med brottmål belyses av följande statistik.

Kungl. Maj ds proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

55

Tab. 1. Slutligt handlagda brottmål1 vid de allmänna underrätterna

1950—1967

År

Häradsrätter

Rådhusrätter

Sammanlagt

1950

32 193

41 644

73 837

1955

34 086

49 817

83 903

1960

44 722

71 761

116 483

1964

51 372

69 524

120 896

1965

45 035

67 040

112 075

19662

48 737

73 837

122 574

19672

54 367

77 955

132 322

1 Siffrorna i denna tabell avser — till skillnad från siffrorna i tab. 2

■—• också avskrivna och avvisade mål.

2 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sam­

manställningar av domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 2. Avgjorda brottmål, fördelade efter handläggningsform, 1964—1967

År

Mål av beskaffenhet att kunna handläggas

som ensamdomarmål

som tremansnämndsmål

endast med stor nämnd

Härads- Rådhus- Samman- Härads- Rådhus- Samman- Härads- Rådhus- Samman

rätter

rätter

lagt

rätter

rätter

lagt

rätter

rätter

lagt

1964

7 510

30 154

37 664

34123

25 099

59 222

7 670

9 769

17 439

1965

7 410

30 290

37 700

28 092

22 328

50 420

7 467

9 591

17 058

19661

12 534

32 600

45 134

25 017

23 606

48 623

8 689

10 673

19 362

19671

20 012

39 672

59 684

22 045

20 100

42 145

9 553

11 764

21 317

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domstolar­

nas arbetsredogörelser. Ökningen av ensamdomarmålen och minskningen av tremansnämndsmå2

len förklaras huvudsakligen av 1966 års vidgning av ensamdomarkompetensen (jfr prop. 1968:8n

s. 22). I nämnda prop. har vidare lagts fram förslag som om de genomförs beräknas m edföra e

väsentlig minskning av antalet ensamdomarmål och viss minskning även av antalet tremans-

nämndsmål (prop. s. 55).

2.2.2. Ur förarbetena till RB

I samband med processreformen förekom ingående överväganden i frå­

gan om underrätts sammansättning och nämndens ställning. Utgångsläget

för dessa överväganden var den före processreformen gällande ordningen

att häradsrätt alltid hade sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd,

medan rådhusrätt hade juristkollegium. Nämnden i häradsrätt bestod av

tolv, men för domförhet behövde endast sju sitta i nämnden. I mindre brott­

mål, som handlades vid s. k. tremansting, var häradsrätt domför med tre i

nämnden.

Processkommissionen föreslog i sitt betänkande om rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926: 32), att man skulle införa en enhetlig underrättstyp,

lagmansrätten, och att brottmålen vid denna domstol skulle avgöras av lag­

56

faren domare med nämnd. Nämnden skulle enligt förslaget bestå av fem

nämndemän. Att kommissionen ville minska antalet nämndemän från tolv

till fem hade sin grund i en önskan att stärka lekmannainflytandet i rätts­

skipningen. Som motivering till att antalet nämndemän inte sattes under

fem anfördes bl. a., att man då skulle äventyra den önskvärda mångsidig­

heten inom nämnden och möjligheten att låta skilda orter inom domkret­

sen på samma gång vara företrädda i nämnden.

Kommissionen föreslog vidare en omröstningsregel, som innebar att, om

fyra av de fem ledamöterna i nämnden var ense, deras mening skulle gälla.

Enligt kommissionens förslag var sålunda nämndens rösträtt kollektiv.

Kommissionen ansåg sig inte kunna förorda individuell rösträtt, eftersom

en sådan ordning skulle innebära en alltför stark brytning med det tradi­

tionella systemet och särskilt i de större städerna medföra fara för rätts­

skipningens säkerhet.

I prop. 1931: 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform intogs

ståndpunkten att reformen i första hand borde gälla det processuella för­

farandet och att de organisatoriska åtgärderna borde begränsas till sådana

som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet. Frågan

om en enhetlig domstolstyp ställdes därför på framtiden. Den ändringen i

reglerna om rådhusrätternas sammansättning föreslogs dock, att det i gröv­

re brottmål skulle finnas nämnd vid sidan av de tre lagfarna domarna. I

propositionen föreslogs vidare att nämnden skulle bestå av åtta nämnde­

män. Omröstningsreglerna skulle enligt propositionen utformas så, att i

häradsrätt nämndens mening skulle gälla mot ordförandens om sex av de

åtta nämndemännen var ense. I rådhusrätt skulle bara en enhällig nämnd

kunna fälla utslaget gentemot de lagfarna domarnas samstämmiga mening.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1931:80 ansåg sig majoriteten inom

det särskilda utskottet inte kunna tillstyrka förslaget att nämnd skulle in­

föras i grövre brottmål i rådhusrätt. Utskottsmajoriteten ansåg vidare, att

nämnd i häradsrätt alltid skulle bestå av sju nämndemän och att endast en

enhällig nämnd skulle kunna överrösta ordföranden. Beträffande nämndens

rösträtt framhölls, att nämndemännens synpunkter i allmänhet kunde göra

sig gällande under förtroendefullt samarbete med ordföranden och att nämn­

dens inflytande, såsom också påpekats i 1931 års proposition, därför i verk­

ligheten sträckte sig vida längre än som omedelbart framgick av lagen. Det

ansågs inte föreligga något behov att ändra den sedan länge bestående ord­

ningen att endast enhällig nämnd kunde överrösta ordföranden. En dom

som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden skulle inte få sam­

ma karaktär av uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och inte samma

tyngd som ett avgörande dikterat av en enhällig nämnd. Utskottsmajorite­

ten ansåg vidare, att genom ändrade omröstningsregler politiska och andra

ovidkommande hänsyn kunde vinna insteg vid nämndens avgörande, vilket

skulle rubba förtroendet till nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

57

I reservationer förordades emellertid, att nämnd skulle delta i rådhus­

rätt vid handläggning av brottmål med undantag för sådana som avsåg

ringa brott. Vidare anslöt sig reservanterna nära till den ståndpunkt be­

träffande nämndens sammansättning och rösträtt som hade intagits i prop.

1931:80. Reservanterna framhöll, att med ökat inflytande för nämnde­

männen dessa starkare skulle känna sitt ansvar för domstolens avgörande

och med större intresse delta i dess verksamhet. I fråga om rättens dom-

förhet framhöll reservanterna, att det skulle vara praktiskt om rätten var

domför med sju nämndemän i fall då vid uppskov i ett mål en av de åtta

nämndemännen skulle få förfall.

Riksdagens kamrar stannade i olika beslut i de nämnda frågorna. Ut-

skottsmajoritetens uppfattning vann första kammarens bifall, medan andra

kammaren anslöt sig till reservanternas mening. Någon sammanjämkning

fann utskottet inte möjlig.

I sitt förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) intog process­

lagberedningen en ståndpunkt som kan anses som en kompromiss mellan

de olika meningarna vid 1931 års riksdag. Beredningen föreslog att nämnd

skulle medverka i rådhusrätt, när det gällde brott med minst två års straff­

arbete som högsta straff. Nämnden skulle därvid tjänstgöra vid sidan om

ett juristkollegium bestående av tre domare. Vidare föreslogs att nämnde­

männens antal skulle vara lägst sju och högst nio. Det högre antalet moti­

verades framför allt av att rätten inte borde förlora sin domförhet i fall då

en eller annan nämndeman fick förfall under pågående handläggning. Be­

redningen ansåg sig böra behålla kravet på nämndemännens enhällighet för

det fall att i nämnden inte satt fler än sju. Beredningen menade däremot

att den omständigheten att detta antal överskreds inte borde föra med sig

att enhällighet fordrades beträffande samtliga.

I prop. 1942:5 med förslag till ny rättegångsbalk följdes beredningens

förslag i nämnda delar. 1942 år riksdag godtog förslagen i propositionen med

den avvikelsen att endast en lagfaren ledamot skulle ingå i rätten i nämnd­

mål vid rådhusrätt. Sammansättningen i dessa mål blev alltså densamma i

rådhusrätt och häradsrätt.

Enligt RB:s ursprungliga lydelse gällde i fråga om undex-rätternas sam­

mansättning i brottmål följande huvudregler. I häradsrätt var samman­

sättningen alltid lagfaren ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt var i mål

om ansvar för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver,

domför med lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga mål med jurist­

kollegium bestående av tre eller fyra lagfarna domare. Nämnden bestod så­

väl i häradsrätt som i rådhusrätt av lägst sju och högst nio nämndemän.

Från huvudregeln ixppställdes följande undantag. Vid handläggning som

inte skedde vid huvudförhandling eller syn var både häradsrätt och råd­

husrätt, liksom nu, domför med endast en lagfaren domare. Vid handlägg­

ning och avgörande i mål om brott, varå inte kunde följa svårare straff än

58

böter och i fråga om vilka inte förekom anledning att målsägande fanns,

hade häradsrätt sammansättningen lagfaren ordförande jämte tre nämnde­

män, medan rådhusrätt var domför med en lagfaren domare.

2.2.3. Frågans behandling efter RB:s införande

Antalet ledamöter i rätten. Ett förslag till ändring i fråga om underrätts

sammansättning lades fram av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26).

Förslaget gick ut på att rådhusrätt under vissa förutsättningar skulle vara

domför med ensamdomare även i vissa mål om brott i vars straff skalor in­

gick både böter och fängelse. Enligt förslaget skulle vid häradsrätt en lag­

faren domare och tre nämndemän få motsvarande behörighet.

På grundval i huvudsak av rättegångskommitténs förslag lades i prop.

1954:200 fram förslag av följande innebörd. I brottmål som endast rörde

ansvar för brott, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter, eller

förutom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet

skulle rådhusrätt vara domför med en lagfaren domare samt häradsrätt

med en lagfaren domare och tre nämndemän. Detsamma skulle gälla, om

svårare straff än böter visserligen ingick i straffskalan men sådant straff

inte skulle komma i fråga för den aktuella gärningen. Förslaget lämnades

utan erinran av lagrådet. Det avslogs emellertid av riksdagen efter hem­

ställan av första lagutskottet (1LU 1954:25, rskr 332). Till stöd härför

åberopades framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle över­

föras på ensamdomare i alltför stor utsträckning.

I stadsdomstolsutredningens första betänkande (SOU 1956: 28) upptogs

frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål. Utredningens förslag

innebar, att rådhusrätt i alla brottmål, frånsett bötesmålen, skulle bestå

av en lagfaren domare och nämnd. I mål om ansvar för brott, varå inte

kunde följa svårare straff än fängelse, skulle enligt förslaget rådhusrätt

vara domför med två i nämnden.

I prop. 1957:172, som byggde på nämnda betänkande, föreslogs att den

juristkollegiala sammansättningen i brottmål i rådhusrätt skulle avskaffas

och att rådhusrätt i brottmål, med undantag för bötesmålen, skulle vara

domför med en lagfaren domare och nämnd. Vidare föreslogs, att rådhus­

rätt skulle vara domför med tre i nämnden, om målet rörde ansvar för brott,

varå inte kunde följa straffarbete eller avsättning. I mål där nu nämnda

påföljder kunde följa skulle nämnden i rådhusrätt fortfarande bestå av

lägst sju och högst nio nämndemän. Förslagen antogs av riksdagen (1LU

1957:38, rskr 394). Den antagna lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari

1959.

I stadsdomstolsutredningens andra betänkande (SOU 1958: 9) lades fram

vissa förslag beträffande häradsrätts sammansättning i brottmål. Förslagen

innebar, att häradsrätts sammansättning i brottmål skulle göras likadan

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

59

som rådhusrätternas hade blivit enligt beslutet av 1957 års riksdag. I prop.

1958: B 26 följdes utredningens förslag. Förslagen antogs av riksdagen (1LU

B 10, rskr B 100). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1959. Därmed

blev reglerna om rådhusrätts och häradsrätts sammansättning i brottmål

likformiga.

Frågan om underrätternas sammansättning behandlades från mera all­

männa synpunkter i stadsdomstolsutredningens tredje betänkande (SOU

1961:6). Förslagen och övervägandena i detta betänkande samt remissut­

fallet redovisas i det följande under avsnitt 2.2.4.

I samband med brottsbalkens genomförande år 1965 anpassades bestäm­

melserna om underrätternas sammansättning i brottmål till det nya på­

följ dssystemet (prop. 1964: 10, 1LU 3, rskr 79). Någon ändring i princi­

perna för domförheten skedde inte.

I prop. 1966: 100 föreslogs bl. a. att ensamdomare skulle få vidgad behö­

righet i mål om brott som är belagda endast med böter. Till skillnad från

vad som tidigare gällde skulle lagfaren domare utan nämnd kunna pröva

sådana mål, även om målsägande fanns och skadeståndsanspråk framställ­

des. Detta förslag antogs av riksdagen (1LU 33, rskr 272).

Nämndens ställning. Formerna för nämndens deltagande i rättsskipningen

har efter införandet av RB behandlats i olika sammanhang.

Sålunda tog 1951 års rättegång skommitté upp en sådan fråga i det förut

nämnda betänkandet SOU 1953: 26. Kommittén uttalade, att ordningen att

nämndeman inte har reservationsrätt när dom avfattas enligt ordföran­

dens mening inte är helt tillfredsställande. Kommittén ansåg emellertid,

att reservationsrätt för nämndeman skulle medföra olägenheter och i viss

mån stå i strid mot omröstningsreglerna. Så länge nämndens rösträtt var

kollektiv, var det enligt kommittén konsekvent att de enskilda nämnde­

männens meningar inte antecknades annat än när nämnden mot ordfö­

randens mening hade bestämt utgången. I enlighet härmed avvisade kom­

mittén tanken att införa reservationsrätt för nämndeman.

I det lagförslag, som utarbetades på grundval av sistnämnda betänkan­

de och underställdes lagrådets granskning, föreslogs emellertid reserva­

tionsrätt för enskild nämndeman. Det förordades att samma regel skulle

gälla för anteckning av nämndemans skiljaktiga mening som beträffande

anteckning av annan domstolsledamots avvikande votum. Vid remissen till

lagrådet uttalade föredragande departementschefen (prop. 1954: 200 s. 78)

bl. a. att starka skäl talade för att reservationsrätt borde finnas för nämn­

deman. Att nämnden hade kollektiv rösträtt kunde enligt departements­

chefen inte anses utgöra något avgörande hinder mot en reform. I den

mån gällande ordning motiverades av intresset för nämndemännen att

åtnjuta anonymitetsskydd, hade denna synpunkt enligt departementsche­

fens åsikt numera knappast sådan betydelse att den utgjorde ett tillräckligt

60

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

skäl mot en ändring. Man torde nämligen kunna räkna med att nämnde­

männen var så självständiga och kvalificerade, att de var beredda att

även offentligen stå för sin mening. En viss ökning av arbetsbelastningen

vid underrätterna ansågs visserligen kunna följa av ändringen, men denna

olägenhet bedömdes inte vara så stor att den vägde tyngre än de fördelar

som skulle vinnas genom reformen.

Lagrådet avstyrkte förslaget (prop. 1954: 200 s. 97). Lagrådet ansåg, att

det rådde ett mycket nära samband mellan villkoren för att nämndens

mening skulle gälla som dom och nuvarande bestämmelse om anteckning

av nämndemans skiljaktiga mening. Det föreföll lagrådet inte uteslutet att

förslagets genomförande kunde medföra en ganska väsentlig ändring i

förhållandet mellan ordförande och nämnd samt i fråga om arten och

omfattningen av de enskilda nämndemännens insatser i processen. Tvånget

att offentligen redovisa en motiverad ståndpunkt kunde bli betungande och

kännas främmande för många nämndemän. Det föreföll lagrådet i varje

fall högst sannolikt att den föreslagna anordningen överlag skulle medföra,

att betydligt större krav kom att ställas på nämndemännen än som hade

förutsatts vid rättegångsreformens genomförande. Lagrådet befarade vida­

re, att svårigheter och tidsutdräkt skulle uppkomma i underrätternas arbete,

om alla skiljaktiga meningar skulle antecknas i protokollet. För att få säk­

rare grund för bedömandet av förslagets verkningar i olika hänseenden för­

ordade lagrådet, att förslaget underställdes domstolar och sammanslutning­

ar genom remiss. Med hänsyn till vad lagrådet hade anfört fann departe­

mentschefen, att förslaget inte för det dåvarande borde föreläggas riksdagen

(prop. 1954: 200 s. 100).

När stadsdomstolsutredningen tillsattes år 1955 uttalades i direktiven att

utredningen skulle ta upp frågan om lekmannainflytandet i rättsskipningen

till förutsättningslös granskning. Bl. a. skulle övervägas, om inte antalet

i varje mål deltagande nämndemän borde minskas och de nuvarande reg­

lerna om nämndemännens rösträtt ändras.

Ungefär samtidigt med att stadsdomstolsutredningen tillsattes behand­

lade 1955 års riksdag två likalydande motioner (I: 116 och II: 146), vari

bl. a. begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag,

att nämndledamöternas inflytande stärktes i första instans, främst ge­

nom införande av individuell rösträtt. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 21)

anförde första lagutskottet bl. a., att det system för lekmannadeltagandet

som hade valts vid processreformen på ett i huvudsak lämpligt sätt syntes

möjliggöra den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunk-

ter. Utskottet erinrade vidare om att stadsdomstolsutredningen enligt sina

direktiv hade att överväga lekmannainflytandet i underrätterna. Motio­

nerna föranledde inte någon åtgärd av riksdagen.

Nämndens ställning togs upp på nytt i motioner vid 1957 års riksdag

(1:321 och 11:408). I dessa motioner yrkades bl. a. att möjlighet skulle

61

införas för nämndeman att få avvikande mening antecknad till protokollet.

Även dessa motioner avstyrktes av första lagutskottet och avslogs av riks­

dagen. I sitt utlåtande (nr 8) hänvisade utskottet bl. a. till det utrednings­

arbete som bedrevs av stadsdomstolsutredningen.

I stadsdomstolsutredningens slutbetänkande SOU 1961: 6 behandlades

flera frågor om nämndens ställning ingående. I detta avseende hänvisas

till vad som anförs i följande avsnitt.

Även vid 1961 och 1963 års riksdagar förekom motioner som gällde

nämndemans rätt att anmäla reservation (motion I: 364 resp. I: 274). Mo­

tionerna avslogs emellertid av riksdagen. I första lagutskottets utlåtande

över motionen vid 1961 års riksdag (nr 9) hänvisades bl. a. till att riks­

dagen i en nära framtid kunde förmodas få ta ställning till de förslag som

stadsdomstolsutredningen nyss hade lagt fram. I utlåtandet över motionen

vid 1963 års riksdag (nr 4) erinrade utskottet om att domstolskommittén,

som då var i verksamhet, hade i uppdrag att verkställa en utredning rö­

rande domstolsorganisationen i dess helhet och att denna utredning även

kunde antas komma att gå in på spörsmålet hur lekmannainflytandet skulle

gestalta sig i framtiden. Enligt utskottet saknades därför anledning att be­

gära ytterligare utredning i det i motionen angivna syftet.

Uttalandena i domstolskommitténs betänkande SOU 1963:56 och i re­

missyttrandena över det redovisas under 2.2.5.

2.2.4. Stadsdomstolsutredningens betänkande SOU 1961: 6 och remissbehand­

lingen av detta

Utredningen. I betänkandet tar utredningen i enlighet med sina direk­

tiv upp flera allmänna frågor beträffande nämndens ställning. Den här

lämnade redogörelsen redovisar utredningens allmänna överväganden —-

avseende både brottmål och tvistemål — och dessutom de särskilda syn­

punkter som anförs beträffande brottmålen.

Som en allmän bakgrund till sina överväganden framhåller utredning­

en, att de erfarenheter som föreligger av den nya processordningen otvivel­

aktigt ger vid handen, att nämndemännen har funnit sig väl till rätta med

den moderna processen. Denna har i praktiken medfört ökad funktions­

duglighet för nämnden. I allmänhet möter det inte några svårigheter för

nämndemännen att genom egna iakttagelser under huvudförhandlingen bil­

da sig en självständig uppfattning rörande målet. Den friare och mera

självständiga roll som den nya processen sålunda har medfört för nämn­

den ger enligt utredningen anledning överväga, om inte nämndens ställ­

ning genom ändrad lagstiftning bör förstärkas i motsvarande grad. De

frågor som utredningen anser kräva uppmärksamhet i första hand gäller

nämndens storlek och rösträtt.

När det gäller nämndens storlek finner utredningen att olika synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

62

får beaktas. Utredningen påpekar att till grund för nuvarande regler ligger

uppfattningen, att nämnden bör företräda olika grupper i samhället och

också skilda orter inom en domkrets. Genom en så allsidig sammansättning

som möjligt ger nämnden rättsskipningen en fastare folklig förankring

samtidigt som nämndemännens samlade erfarenheter och kunskaper kom­

mer dömandet till godo genom en mera mångsidig prövning av målen. Ut­

redningen anser det vara uppenbart, att från dessa synpunkter en förhål­

landevis stor nämnd innebär en styrka.

Å andra sidan är det enligt utredningen av vikt att hushålla med nämnde­

männens tid och krafter. Härigenom ökas förutsättningarna för att tillföra

underrätterna ett väl kvalificerat och för olika samhällsgrupper represen­

tativt lekmannaurval. Sistnämnda synpunkt kräver större beaktande i sam­

ma mån som domstolarnas arbetsuppgifter ökar och anspråken på lekmän­

nen som följd därav stegras. För att nämnden skall kunna bevara sin ställ­

ning förefaller det nödvändigt att varje möjlighet till personalbesparingar

på detta område tas till vara. En viss minskning av nämnden behöver inte

medföra en försvagning av lekmannainflytandet. I en mindre nämnd, där

varje nämndemans individuella ansvar ökas, torde nämndemännen som

regel stimuleras att ta mer aktiv del i dömandet. Utredningen finner det

slutligen vara självklart, att statsfinansielia och arbetsorganisatoriska skäl

inte får lämnas åsido vid övervägande av nämndens storlek. De nu angivna

synpunkterna på nämndens storlek anser utredningen göra sig gällande med

olika styrka i olika mål.

I fråga om brottmålen anser utredningen att en skillnad kan göras mellan

mål om allvarligare brott och mål rörande brott, för vilka straffet regel­

mässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihetsstraff. Bakom rättens

avgörande i mål om allvarligare brott bör enligt utredningen stå en förhål­

landevis stor krets av domare. Detta motiveras redan av det djupa ingri­

pande i enskilda människors liv som domen i mål om grovt brott i regel

innebär. Utredningen framhåller också, att domstolarna i dessa mål vid

straffmätning och val av påföljd ofta ställs inför avgöranden, vid vilka

olika meningar kan göras gällande. Därvid är det önskvärt att mera utbredda

uppfattningar bland lekmännen får komma till tals. När det gäller brott för

vilka straffet regelmässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihets­

straff, anser utredningen, att det från de anförda synpunkterna inte är på­

kallat att ha lika stor nämnd. Straffmätningen i dessa mål är mera rutin-

betonad, och påföljderna är inte lika differentierade som i mål om grövre

brott. Den talrika förekomsten av sådana mål gör det särskilt angeläget att

lekmännen inte tas i anspråk på detta område i vidare omfattning än som

är nödvändigt. Utredningens slutsats är att det inom straffrättsskipningen

behövs en större och en mindre nämnd, vardera med sina uppgifter. Beträf­

fande gränsdragningen mellan de båda nämndernas områden och i fråga

om den mindre nämndens storlek föreslår utredningen inte någon ändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

63

I frågan vilket antal ledamöter som behövs för att den stora nämnden skall

kunna fullgöra sina funktioner finner utredningen att det kan råda delade

meningar. Utredningen menar, att viss minskning av den stora nämnden

är möjlig utan att dess funktioner ändras. En lämplig avvägning mellan

olika intressen torde vinnas om antalet ledamöter normalt utgör sex. En

längre gående reduktion förefaller däremot inte tillrådlig. Utredningen un­

derstryker i det sammanhanget önskvärdheten av att mellan den stora och

lilla nämnden — vilkas uppgifter till karaktär och omfattning väsentligen

skiljer sig från varandra — upprätthålls en klar skillnad även i storleks­

ordning. Även om sex nämndemän i allmänhet är tillräckligt, bör det finnas

möjlighet att kalla ett något högre antal, särskilt i vidlyftiga mål. Det före­

slås därför, att i den stora nämnden skall sitta sex eller sju nämndemän.

Frågan om förfall för nämndeman påkallar särskild uppmärksamhet så­

vitt gäller den stora nämnden. Utredningen påpekar, att nuvarande nedre

gräns för domförhet föranleder att man regelmässigt kallar fler nämnde­

män än som utgör domfört antal. Detta anser utredningen utgöra ett slöseri

med nämndemännens tid och krafter. Det är lämpligare med en inom vissa

gränser rörlig domförhetsregel, som ställer lägre krav på domförhet om

förfall förekommer. Det föreslås därför, att huvudregeln om sex eller sju

nämndemän kompletteras med en föreskrift att rätten är domför med fem

i nämnden, om det inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhand­

ling har påbörjats.

Utredningen framhåller, att den föreslagna minskningen av den stora

nämnden i regel inte torde böra föranleda att antalet nämndemän i de olika

domkretsarna minskas. Om nuvarande antal behålls, blir det en önskvärd

lindring i tjänstgöringsskyldigheten för varje nämndeman.

I fråga om nämndens rösträtt erinrar utredningen om, att det i olika

sammanhang har framförts krav att nämndemännen skall få individuell

rösträtt och att det då har förutsatts att alla som deltar i beslutet skall ha

var sin röst och målen avgöras efter enkel pluralitet. Enligt utredningens

mening måste den avgörande synpunkten i denna fråga vara huruvida en

ändring av omröstningsreglerna i riktning mot ökat lekmannainflytande är

ägnad att öka rättssäkerheten. Det har många gånger — enligt utredningens

mening med allt fog — framhållits, att nämndens inflytande sträcker sig

vida längre än som framgår av de nuvarande bestämmelserna om nämn­

dens rösträtt. Nämndens betydelse framträder sålunda framför allt i det

skede vid överläggningen då ordföranden och nämndemännen fritt disku­

terar igenom målet och då i de allra flesta fall nås enighet om rättens be­

slut. Fall då skiljaktiga meningar framtvingar en formlig omröstning torde

inte vara vanliga. Utredningen antar att detta delvis sammanhänger med

omröstningsreglernas utformning, men menar att det framför allt beror på

att de frågor som rätten har att pröva sällan är av den art att olika grupp-

eller yrkesintressen behärskar och låser fast ställningstagandena. Med denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

64

bedömning förefaller det som om frågan om en ändring av omröstningsreg-

lerna inte har den stora praktiska betydelse som många tillmäter den.

Utredningen finner det emellertid sannolikt att införande av individuell

och lika rösträtt åtminstone i någon mån skulle försvaga juristinflytandet

och leda till ökat antal nämnddomar. Vid övervägande av huruvida en ut­

veckling i den riktningen är önskvärd ur rättssäkerhetssynpunkt måste be­

aktas, att den lagfarne domaren —■ genom utbildning och träning och ge­

nom att han är bäst insatt i målet — i allmänhet har större förutsättningar

än den enskilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resul­

tat. Detta förhållande bör komma till uttryck i omröstningsreglerna. Utred­

ningen anser för sin del, att en nämnddom uppburen av endast en röst mer

än den mening ordföranden och en minoritet inom nämnden företräder inte

äger tillräcklig auktoritet. Å andra sidan anses den nuvarande ordningen

alltför mycket beskära nämndens möjligheter att gentemot ordföranden

hävda en annan mening. Om i en nämnd med sex eller sju ledamöter alla

måste vara ense för att kunna överrösta ordföranden, kan detta komma att

utgöra en hämsko på nämndemannens intresse att aktivt medverka i över­

läggningen. En lämplig avvägning mellan den lagfarne ordförandens och

nämndemännens inflytande finner utredningen kunna nås, om för överröst­

ning av ordföranden krävs att minst fem nämndemän har en avvikande me­

ning.

Det förhållandet att endast viss majoritet inom nämnden eller, med högst

fem i nämnden, bara en enhällig nämnd skall kunna överrösta ordföranden

hindrar enligt utredningens mening inte, att frågan om reservationsrätt för

nämndeman tas upp till förnyat övervägande. Utredningen kan inte finna

något oskiljaktigt samband mellan denna fråga och omröstningsreglerna,

vilka avser endast hur avgivna vota skall räknas för fastställande av den

mening vilken skall gälla såsom rättens. Den nuvarande regeln att nämnde­

mans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har bestämt

utgången sammanhänger i främsta rummet med bestämmelsen om det juri­

diska ansvaret för domen. Gentemot nämndeman kan sådant ansvar utkrä­

vas endast för det fall att han med sin röst bidragit till att nämnden har

överröstat ordföranden. För fastställande av det juridiska ansvaret behöver

alltså nämndemans skiljaktiga mening inte antecknas i vidare omfattning

än enligt gällande rätt. Utredningen anser det inte föreligga skäl att ändra

bestämmelsen om nämndemans ansvar för rättens avgörande.

Att nämndemans ansvar för domen inte ändras utgör enligt utredningen

inte något hinder mot att protokollföring av nämndemans votum sker i

större utsträckning än f. n. I varje mål som har avgjorts av flera domare

är det uppenbarligen av betydelse för både parter och högre rätt att få

kännedom om skiljaktiga meningar, som har yppats inom rätten. Utredning­

en anser, att detta gäller också i fråga om nämndemans skiljaktiga votum.

Visserligen kan ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening nå-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

65

gon gång föranleda part att klaga i oträngt mål. Betänkligheter kan vidare

inställa sig mot att flertalet beslutande domare, t. ex. fyra nämndemän, re­

serverar sig mot en dom beslutad av ordförande och två nämndemän. Ut­

redningen finner det emellertid vara av större betydelse att det görs bekant

utanför rätten, när en dom har beslutats av en samstämmig rätt eller av en

stark majoritet. Många med nämnd avkunnade domar kan väntas öka i

auktoritet, om det utat ges tillkänna att ordförande och nämnd eller ord­

förande och en stor majoritet inom nämnden har varit ense om utgången.

För nämndemännen kan frågan om rätt att till protokollet anteckna

skiljaktig mening ses från olika synpunkter. En synpunkt är att det för

åtskilliga nämndemän maste te sig otillfredsställande, att nämndeman,

som har annan mening än den som har kommit till uttryck i domen, inte

skall fa ge detta tillkänna. Å andra sidan bör det inte förbises, att reserva­

tionsrätt också måste anses innebära att nämndeman, som inte önskar stå

bakom domen, låter protokollföra sin avvikande mening. Detta behöver

dock inte medföra att nämndeman anmäler formlig reservation så snart

domen i visst avseende — t. ex. en straffmätningsfråga — får annat inne­

håll än nämndemannen helst önskat. Reservationsrätt ställer större krav

pa nämndemännen. Emellertid kan det inte anses ligga något för nämnde­

männen oskäligt betungande i att deras vid omröstningen yppade meningar

blir föremål för insyn.

Enligt utredningen torde det inte vara möjligt att närmare förutsäga i

vilken utsträckning reservationsrätt för nämndeman kommer att medföra

ökat arbete för underrätterna. Frågan med vilken utförlighet nämndemans

skiljaktiga mening skall antecknas blir av stor betydelse i det avseendet.

Utredningen anser, att anteckningarna kan göras mycket kortfattade. Det

torde vara tillräckligt, om det av protokollet framgår vilken eller vilka

nämndemän som har haft annan mening i frågor som har blivit föremål

för omröstning samt vad dessa meningar gått ut på, dvs. i vilket avseende de

skilt sig från majoritetens uppfattning. Utredningen anser, att de skäl som

nämndeman har grundat sitt votum på i allmänhet inte behöver utvecklas

och att nämndeman i varje fall inte bör ha rätt att fordra biträde av ord­

föranden eller av annan befattningshavare vid rätten för utformning av

skälen. Med en sådan ordning skulle enligt utredningens uppfattning un­

derrätternas arbete med avfattande av skiljaktiga meningar inte behöva bli

alltför betungande.

Utredningen föreslår sålunda, att nämndemans skiljaktiga mening alltid

skall antecknas i rättens protokoll.

Stadsdomstolsutredningens förslag i nu nämnda avseenden var inte en­

hälligt. Flera reservationer redovisas i betänkandet (s. 277—293).

En av reservanterna (s. 277) föreslår att i nämnd skall sitta minst fem

och högst sju nämndemän. Samme reservant menar, att nämndens rösträtt

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr U

Knngl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

66

bör utövas kollektivt men att den kollektiva rösträtten bör utformas så

att den till sitt reella innehåll så nära som möjligt ansluter till den indivi­

duella. I reservationen föreslås sålunda, att nämnddom bör kunna bäras

upp av endast en röst mer än den mening som ordföranden och en mino­

ritet inom nämnden har uttalat.

En annan reservant (s. 289) anser, att en inom nämnden förekommande

mening, om vilken minst ett så stort antal av nämndemännen som utgör

flertalet av samtliga ledamöter i rätten enar sig, bör gälla framför den

mening som ordföranden uttalar. Vidare framhålls att nämndeman inte

bör vara betagen möjligheten att få biträde av ordföranden eller annan be­

fattningshavare vid rätten vid redaktionell utformning av skiljaktig me­

ning.

En tredje reservant (s. 291) anser, att individuell rösträtt för nämnde­

männen bör införas.

I ytterligare en reservation (s. 282) föreslås, att underrättens grundform

såväl i tvistemål som i brottmål skall vara lagfaren ordförande med tre-

mansnämnd. Undantag härifrån föreslås dels när det gäller grova brottmål

och vissa andra kvalificerade mål, i vilka stor nämnd enligt reservationen

bör medverka, dels i fråga om handläggning, som bör ankomma på lag­

faren ensamdomare.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om minskat antal nämn­

demän i den stora nämnden blev under remissbehandlingen föremål för

delade meningar. Flertalet remissinstanser hade dock inte något att erinra

mot en sänkning av antalet.

Bland dem som tillstyrker utredningens förslag eller lämnar detta utan

erinran är statskontoret, två länsstyrelser, flera rådhusrätter, föreningarna

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Några

närmare synpunkter i fråga om nämndens storlek redovisas i allmänhet inte

i de berörda yttrandena. I några av dem förordas, att rätten, när förfall

för nämndeman inträffar efter det att förhandlingarna under en rätte-

gångsdag har påbörjats, bör vara domför med fem i nämnden i samtliga

återstående mål under dagen. Hovrätten för Västra Sverige förordar att för

domförhet skall fordras sex nämndemän, vilket bör medföra att sju eller

åtta kallas. Stockholms nämndemannaförening anser, att för domförhet

alltid skall fordras sex nämndemän.

Flera remissinstanser anser det tillräckligt, om minimiantalet i den stora

nämnden sätts till minst fem, men delar utredningens mening om maximi-

antalet. Företrädare för denna uppfattning är Göta hovrätt, hovrätten för

Nedre Norrland, en minoritet inom Svea hovrätt, flera rådhusrätter, 1951 års

rättegångskommitté, advokatsamfundet och stadsdomar ef öreningen. Enligt

Göta hovrätt är det särskilt i grova brottmål önskvärt att det bakom rättens

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

67

avgörande står en relativt stor krets av personer. Hovrätten är emellertid ense

med utredningen om att en viss minskning av maximiantalet nämndemän

kan ske. Hovrätten anser, att det med hänsyn till risken för förfall måste

finnas en marginal för domförhet men vänder sig mot utredningens förslag

att domförheten skall göras beroende av om förfall för nämndeman inträffar

sedan handläggningen av ett mål har börjat. Nämnden bör enligt hovrätten

i stället regelmässigt bestå av ett något större antal än det minimum som

krävs för domförhet. Liknande synpunkter framförs av 1951 års rättegångs-

kommitté. Stadsdomareföreningen anser det uppenbart att en reduktion av

den stora nämnden inte på något sätt kan äventyra rättssäkerheten. För­

eningen anser, att en ordning med minst fem och högst sju i nämnden är

mer rationell än den som utredningen förordar. Utredningens förslag att en

huvudförhandling skall kunna fortsättas med enbart fem i nämnden vid för­

fall för den sjätte anser föreningen vara av ringa betydelse från praktisk

synpunkt i andra än vidlyftiga mål. Föreningen är emellertid inte benägen

att föreslå någon utvidgning av regeln på så sätt att också övriga på upp­

ropslistan för samma dag upptagna mål skulle kunna handläggas med en

reducerad nämnd. Enligt föreningen bör det inte vara beroende av tillfällig­

heter vilken sammansättning en domstol skall ha.

Stockholms rådhusrätt finner att den stora nämnden bör kunna fylla sin

uppgift väl om den sammansätts av fem lekmän. Rådhusrätten beaktar då

bl. a. att det föreligger vissa svårigheter att rekrytera nämnden allsidigt.

Dessa svårigheter är särskilt uttalade i Stockholm. Svårigheterna att få

lämpliga lekmannadomare antas komma att bestå. Detta förhållande lik­

som statsfinansiella och arbetsorganisatoriska skäl måste föranleda att an­

talet ledamöter i den stora nämnden sätts så lågt som möjligt utan att det

inkräktar på den önskvärda allsidigheten. Bästa lösningen på problemet

med rättens domförhet vid förfall för någon i nämnden är enligt rådhusrät­

tens mening att införa möjligheten att kalla ytterligare en, eventuellt två

nämndemän vid handläggning av mål, som kan väntas ta en dag eller mera

i anspråk. Utredningens förslag, att nämnden vid förfall för en nämnde­

man under pågående handläggning ändå skulle förbli domför, finner råd­

husrätten betänkligt. I de säkerligen mycket få fall, då bestämmelsen

skulle bli av betydelse, är det sannolikt fråga om stora mål med lång hand-

läggningstid, där det är särskilt viktigt att rätten är fulltalig.

En grupp remissinstanser vill behålla nämnden i dess nuvarande storlek.

Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen (ma­

joriteten). Svea hovrätt framhåller värdet av att en dom i ett svårt brott­

mål fälls av relativt många personer. Det finns vidare i ett mål med lång-

dragna förhandlingar behov av en marginal vid förfall för en eller två

nämndemän. Svårigheter att finna lämpliga personer som vill och kan

tjänstgöra som nämndemän skulle kunna motivera någon sänkning av lägsta

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

68

antalet nämndemän i nämnden. Hovrätten anser det emellertid tveksamt

om tillräckliga skäl finns att nu (år 1961) sänka minimiantalet. Hovrätten

avstyrker förslaget om förfall som grund för domförhet med lägre antal i

nämnden. Med hänsyn särskilt till angelägenheten av att hushålla med

nämndemännens tid, kan det vara skäl att föreskriva att minimiantalet

nämndemän får överskridas endast i mål som beräknas ta mer än en dag

i anspråk. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är för liten skill­

nad mellan den lilla nämnden, som ofta kan bestå av fyra nämndemän, och

den stora nämnden, som enligt förslaget kan bestå av fem nämndemän.

En liknande ståndpunkt intar hovrätten för Övre Norrland, som också an­

ser, att det endast är en synnerligen begränsad lättnad i nämndemännens

tjänstgöringsskyldighet, som förslaget innebär, och att statsfinansiella skäl

inte kan åberopas för förslaget. Häradshövdingeföreningen delar inte upp­

fattningen att nämndens ställning skulle stärkas eller rättssäkerheten ökas,

om nämnden minskades och den enskilde nämndemannen tilldelades indi­

viduell rösträtt. Enligt föreningen är det inte bara som meddomarinstitu-

tion som nämnden har sitt stora värde utan också kanske främst som garant

för förtroendet för rättsskipningen hos allmänheten.

Enligt rådhusrätten i Västerås bör nämndens storlek vara fixerad. Ord­

ningen att endast maximi- och minimiantal finns fastställda är inte till­

fredsställande. En lämplig avvägning menar rådhusrätten kunna åstadkom­

mas, om nämnden består av sju ledamöter. Vid förfall bör nämnden dock

vara domför med fem ledamöter.

I vissa remissvar väcks förslag om att den nuvarande ordningen med två

olika nämnder skall ersättas med en enhetlig nämn d för samtliga

mål. Bland dem som ger uttryck för den uppfattningen är rådhusrätterna

i Uppsala, Jönköping och Gävle.

Utredningens förslag angående nämndens rösträtt godtas i prin­

cip av ett stort antal remissinstanser, bland dem flera som till skillnad

från utredningen förordar, att nämnden skall bestå av minst fem och högst

sju ledamöter. I tillstyrkande riktning uttalar sig sålunda bl. a. Göta hov­

rätt, hovrätten för Nedre Norrland, 16 rådhusrätter, 1951 års rättegångs-

kommitté, advokatsamfundet, stadsdomareföreningen, Föreningarna Sveri­

ges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet samt

åtskilliga kommunala organ och sammanslutningar.

Förslaget att nämndens rösträtt alltjämt skall utövas kollektivt har vun­

nit anslutning också hos flera remissinstanser som föreslår andra omröst-

ningsregler än utredningen. En grupp remissinstanser, som anser att nämn­

den bör ha samma sammansättning som f. n., förordar att de nuvarande

omröstningsreglerna också behålls eller sålunda att minst sju nämndemän

måste ena sig om annan mening än ordföranden för att denne skall över­

Kiingl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

69

röstas. Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeför-

eningen. Hovrätten för Västra Sverige, som har förordat att för domförhet

skall fordras sex nämndemän och att sju eller åtta nämndemän bör kallas,

anser att för överröstning av ordföranden bör krävas sex nämndemäns sam­

stämmiga mening.

Flera av de remissinstanser som förordar att nämndens rösträtt skall

vara kollektiv motiverar sin ståndpunkt närmare. Därvid framhålls bl. a.

att nämndens inflytande främst gör sig gällande vid rättens informella över­

läggning och att nämndens insats då görs på så sätt att erfarna nämndemän

med sakliga skäl bidrar till diskussionen och därigenom påverkar ordföran­

den. Bland dem som har uttalat sig i den riktningen är Svea hovrätt, hov­

rätten över Skåne och Blekinge och häradshövding ef öreningen. Förstnämn­

da hovrätt framhåller också att individuell rösträtt skulle ställa mycket

starka krav på den enskilde nämndemannen. Individuell rösträtt för nämn­

deman skulle medföra att han får juridiskt ansvar för domen även i de fall

då han biträder ordförandens mening. Häradshövding ef öreningen framhål­

ler, att domstolens beslut fattas med ledning av de sakliga argument som

har framförts under överläggningen. Det händer att samtliga nämndemän

efter diskussionen är i stånd att bedöma hur målet skall avgöras och därför

verkligen känner sig böra med sin röst delta i avgörandet, men lika ofta är

så inte fallet. Det är därför enligt föreningen från rättssäkerhetssynpunkt

orimligt att pålägga nämndemännen individuell rösträtt och att likställa ett

rättsavgörande med ett majoritetsbeslut. Föreningen anser, att man vid jäm­

förelse med arbetssättet i kommunala och statliga nämnder och styrelser

bör hålla i minnet att avgörandena i de flesta av dem inte har karaktären av

rättsavgörande utan av intresseavvägningar, varvid det är naturligt och rik­

tigt att varje ledamot företräder och hävdar ett intresse. Det avgörande

måste vara huruvida det sätt, på vilket en nämnd av ena eller andra slaget

arbetar, är bäst ägnat att gagna de arbetsuppgifter som nämnden har till­

delats av samhället. Eftersom domstolsnämnderna har till uppgift att garan­

tera rättssäkerheten, bör den enskilde nämndemannen enligt föreningens

mening inte ha någon annan rösträtt än den som gagnar denna uppgift.

Den inom utredningen reservationsvis framförda åsikten att en nämnd­

dom bör kunna bäras upp av endast en röst mer än den mening som ord­

föranden och en minoritet inom nämnden har uttalat, har i princip vunnit

anslutning hos en minoritet inom Svea hovrätt, häradshövdingarna i Väster-

närkes och Karlskoga domsagor, Svenska landskommunernas förbund och

en kommunalnämnd.

Individuell rösträtt för nämndemännen förordas av bl. a. Stockholms

nämndemannaförening, stadsfullmäktige i Sundbyberg (majoriteten) och

Linköping samt kommunalfullmäktige i Tjörns kommun. Nämndemanna-

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

70

föreningen kan inte finna något bärande skäl för att inte vanliga demokra­

tiska omröstningsregler skall tillämpas i domstol och anser att ordföranden

naturligen bör ha utslagsröst.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman tillstyrks av bl.a.

hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland, en mi­

noritet inom Svea hovrätt, 17 rådhusrätter, 1951 års rättegångskommitté,

stadsdomareföreningen (majoriteten), Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommuner­

nas förbund, Stockholms nämndemannaförening och vissa kommunala

organ. I de tillstyrkande remissvaren framhålls bl. a. att det är av bety­

delse både för parter och högre rätt att veta vilka domare som står bakom

en dom från en domstol med nämnd. Vidare framhålls att reservations­

rätten är av stor betydelse för den enskilde nämndemannen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker utredningsförslaget ger sam­

tidigt uttryck för viss tveksamhet. Hovrätten för Västra Sverige understry­

ker, att den föreslagna reservationsrätten otvivelaktigt kommer att ställa

större krav på nämndemännen. Det kan inte bortses från att i en del

situationer, t. ex. i vissa brottmål under politiskt upprörda tider, reser­

vationsrätten med därav följande offentlig redovisning av varje enskild

nämndemans ståndpunkt kan komma att för nämndemannen framstå som

en påfrestning. Även om några större olägenheter av en reservationsrätt

knappast är att befara under nuvarande förhållanden, är det inte utan viss

tvekan som hovrätten förordar utredningens förslag. Rådhusrätten i Malmö

vill inte motsätta sig förslaget men sätter i fråga, om inte rätten eller skyldig­

heten att låta anteckna skiljaktig mening kan göra det svårare för nämn­

demännen att värna om sin integritet gentemot enskilda och mot orga­

nisationer som de tillhör. Liknande synpunkter framförs av rådhusrätten

i Västerås. Denna rådhusrätt finner dock reservationsrätt för den enskilde

vara ett etiskt krav av sådan styrka att det inte kan åsidosättas.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman avstyrks av bl. a. Svea

hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge (majoriteter­

na i samtliga fall), häradshövdingeföreningen och Föreningen Sveriges stads-

fiskaler samt några kommunala organ.

Svea hovrätt framhåller, att starka skäl talar för att en nämndeman, som

har skiljaktig mening, skall kunna få denna antecknad i protokollet. Kravet

på en sådan bestämmelse blir starkare ju självständigare nämndemännen

känner sig i förhållande till ordföranden och övriga ledamöter av rätten.

Hovrätten delar inte uppfattningen att det kan vara betänkligt att flertalet

beslutande domare reserverar sig mot en dom som beslutas av ordföranden

och en minoritet inom nämnden. Principiellt är det en fördel om skiljaktiga

meningar alltid redovisas. En reservationsrätt kan emellertid inte gärna

skiljas från en reservationsplikt. Hovrätten menar, att det kan innebära väl

Kungl. Maj:ts proposition nr

44 dr

1969

71

stora krav på nämndemannen, om han för varje gång, då han inte är beredd

att dela ordförandens åsikt, måste precisera och till protokollet låta anteck­

na sin egen mening. Vid övervägande av skälen för och emot vidgad reserva­

tionsrätt stannar hovrätten vid slutsatsen att nuvarande regler bör behållas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att införandet av eu

reservationsrätt för nämndeman innebär, att man bryter den anonymitet

som nu råder och som har sitt främsta värde som skydd för överlägg­

ningens och omröstningens frihet. Ett långtgående skydd för lagfaren do­

mares oberoende och självständiga ställning har ansetts påkallat. Det of­

fentligrättsliga intresset att också nämndeman bereds liknande skydd har

tillgodosetts genom den hemliga överläggningen. Även om vissa skäl talar

för den föreslagna reservationsrätten, är enligt hovrättens mening betänk­

ligheterna häremot starkare. En liknande ståndpunkt intar Göta hovrätt.

Häradshövdingeföreningen anser, att utredningen inte tillräckligt har be­

aktat att ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening kan

föranleda part att klaga i oträngt mål. Föreningen menar, att redan en

mycket blygsam ökning av klagomålen mot underrätternas domar skulle

medföra allvarliga verkningar. Föreningen förmodar, att enhällighet mel­

lan ordförande och nämnd skulle komma att föreligga i övervägande an­

talet mål, även om reservationsrätten genomfördes. Anteckning om nämn­

demans mening kan i regel göras mycket kortfattad. Att så blir fallet ute­

sluter emellertid inte att konsekvenserna för underrätternas arbetssätt och

arbetsbörda kan bli allvarliga. Ett mera formellt och tidsödande omröst-

ningsförfarande kan framtvingas. Med vidgad reservationsrätt kan följa

väsentligt ökad överläggningstid, ökad tid för domens och de skiljaktiga

meningarnas avfattande och ökad tendens att skjuta upp avkunnandet av

domen.

Frågan hur utförligt nämndemans avvikande mening bör antecknas i

protokollet och därmed sammanhängande spörsmål uppmärksammas i

flera yttranden. I allmänhet anförs inte några väsentliga invändningar mot

utredningens synpunkter i denna del. Bland uttalandena kan nämnas föl­

jande.

I några yttranden hävdas att nämndeman med skiljaktig mening bör avge

ett mer eller mindre fullständigt votum. Hovrätten över Skåne och Blekinge

(majoriteten) anser sålunda, att reservationsrätten bör medföra krav på

att också skälen för den avvikande meningen anges, åtminstone i korthet.

Enligt hovrätten skulle annars tillkännagivandet av nämndemans skilj­

aktiga mening sakna betydelse för parterna. Kravet att också skälen skall

anges är vidare ägnat att motverka reservationer, som inte är sakligt grun­

dade.

Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland anser, att det inte bör

komma i fråga att tillerkänna nämndemännen rätt till biträde av lagfaren

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

72

befattningshavare vid rätten vid utformningen av skiljaktiga meningar.

Häradshövdingeföreningen delar denna uppfattning men finner det själv­

klart att ordförande eller protokollförare frivilligt lämnar sådant biträde.

I en del remissvar uttalas, att lagfaren befattningshavare bör medverka

vid avfattning av reservation i större utsträckning än utredningen har

tänkt sig. I den riktningen uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län

och en ledamot av Stockholms rådhusrätt. Därvid framhålls, att nämnde­

männens förmåga att uttrycka sig i skrift växlar och att det inte kan ute­

slutas, att en nämndeman drar sig för att vidhålla en avvikande mening

därför att han har svårt att uttrycka denna i skrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2.2.5. Vissa andra uttalanden och förslag

Som framgår av det föregående har domstolskommittén i SOU 1963:56

lagt fram ett principförslag i fråga om domförhetsreglerna i en enhetlig

underrättsorganisation. Övervägandena i denna del avsåg främst frågan

om underrätts sammansättning i tvistemål. För brottmålens del ifråga­

sätter kommittén inte någon ändring i den princip som gäller, nämligen

att nämnd bör medverka utom i de lindrigaste målen. Mera detaljbetonade

spörsmål sådana som formerna för samverkan mellan lagfarna domare

och nämnd, nämndens storlek och ensamdomares behörighet bör enligt

kommittén övervägas i samband med den slutliga utformningen av en en­

hetlig underrättsorganisation (bet. s. 89—90).

Under remissbehandlingen av detta betänkande tar flera remissinstanser

upp frågan om underrätts sammansättning i brottmål. Kommitténs ut­

gångspunkt att nämnd liksom nu bör medverka i sådana mål har därvid

i allmänhet lämnats utan erinran. Flera remissinstanser ger emellertid ut­

tryck för uppfattningen att det föreligger starka skäl att kräva juristkol­

legial sammansättning — med eller utan nämnd — i vissa vidlyftiga eller

invecklade brottmål. Som exempel nämns mål som rör invecklade eko­

nomiska förhållanden. En närmare redogörelse för vad som anfördes i det

avseendet finns i bilaga 4 (s. 257—258). I

I kungörelse den 16 februari 1968 (nr 37) om ändring i 1947 års kun­

görelse om antalet nämndemän i städer med rådhusrätt har förordnats,

att antalet nämndemän vid Stockholms rådshusrätt från den 1 juli 1968

skall vara 1 000 i stället för nuvarande 750. Rådhusrätten har i den fram­

ställning som ligger som grund för denna ökning och i uttalanden i andra

sammanhang — bl. a. i yttranden över en till rådhusrätten remitterad pro­

memoria angående organisationen vid åklagarmyndigheten i Stockholms

åklagardistrikt -— under hösten 1967 och under innevarande år behandlat

frågan om nämnds medverkan i brottmål och nämndens storlek. Därvid har

understrukits rådhusrättens ståndpunkt — uttalad redan i dess yttrande

över SOU 1961: 6 — att antalet nämndemän i stora nämnden bör minskas

till fem. Enligt rådhusrättens mening skulle tjänstgöringsskyldigheten för

nämndemännen därigenom minskas till gagn för en allsidigare rekryte­

ring. Rådhusrätten har också framhållit, att domförhetsreglerna med stor

och liten nämnd för olika typer av brottmål utgör en allvarlig organisa­

torisk belastning för en stor domstol som rådhusrätten. Rådhusrätten anser,

att en enhetlig nämndsammansättning bör kunna införas för de mål, i vilka

medverkan av nämnd krävs. I anslutning till detta har uttalats, att nämn­

dens medverkan bör inriktas främst på mål, i vilka annan påföljd än böter

framstår som aktuell och att ensamdomarbehörigheten därför bör vidgas.

Svea hovrätt har i yttranden över framställningen om ökning av antalet

nämndemän och över det nämnda organisationsförslaget uttalat, att reg­

lerna om nämndens storlek bör ses över och att en femmannanämnd bör

övervägas.

Länsförvaltningsutredningen har i betänkande SOU 1967:20 (s. 167)

bl. a. föreslagit, att nämnd skall medverka i handläggningen i läns­

styrelse av mål om administrativa frihetsberövanden och vissa andra

rätts- och förvaltningsärenden. Utredningen anser, att antalet nämndemän

som deltar vid varje tillfälle inte behöver vara alltför stort. Utredningen

stannar för att minimiantalet nämndemän normalt bör vara fyra. I kör­

kortsmål finner utredningen två nämndemän vara tillräckligt. Bland skälen

för utredningens ståndpunkt i fråga om antalet nämndemän kan nämnas

följande. Ändamålet med nämndemännen är inte i första hand att tillföra

länsstyrelsen sakkunskap av specialistkaraktär utan att genom ianspråk-

tagande av det allmänna medborgerliga omdömet stärka garantierna för

riktiga avgöranden i viktiga frågor samt att tillgodose önskemålen om in­

syn och kontroll och därmed stärka förtroendet för länsstyrelsens av­

göranden. Utredningen fäster inte avgörande vikt vid att person- och orts-

kännedom blir tillförd länsstyrelsen. Nämndemännen skall enligt förslaget

ha individuell rösträtt. Beslut med nämnd fattas enligt majoritetsprincipen

och — i regel — med utslagsröst för ordföranden. Som ordförande vid hand­

läggning med nämnd skall i allmänhet fungera chefen för den rättsavdelning

som i betänkandet föreslås inrättad vid länsstyrelse.

Under remissbehandlingen av länsförvaltningsutredningens betänkande

har förslaget i nu berörd del i regel lämnats utan erinran. Några remiss­

instanser har dock förordat, att ett mindre antal nämndemän än det av

utredningen föreslagna skall delta i målens avgörande i länsstyrelse. Sålun­

da förordar Göta hovrätt, förvaltningsdomstolskommittén och en länssty­

relse tre nämndemän samt statskontoret, riksrevisionsverket och tre

länsstyrelser två nämndemän. I fråga nämndemännens rösträtt finner

JK, Göta hovrätt och kammarrätten att, eftersom nämndemännen i

länsstyrelse är avsedda att fylla samma funktion som nämndemännen vid de

3

-j- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

73

74

allmänna domstolarna, de för underrätterna gällande omröstningsreglerna

bör tillämpas även i länsstyrelse.

Slutligen kan nämnas att landskontorsutredningen i betänkande SOU

1967: 22 (s. 218, jfr SOU 1967: 24, förslaget till lag om skatterätt 5 och 40 §§)

har föreslagit, att prövningsnämnderna och deras kanslier skall ombildas

till regionala skattedomstolar, som i alla avseenden blir jämställda med

andra domstolar. De nya domstolarna skall benämnas länsskatterätter. En­

ligt utredningen skall länsskatterätterna i princip arbeta i samma former

som prövningsnämnderna nu gör. Utredningen föreslår dock, att lekmanna-

inslaget i länsskatterätterna skall organiseras enligt samma system som vid

de allmänna underrätterna. För domförhet skall krävas att minst sex nämn­

demän är närvarande. Högsta antalet nämndemän anses kunna fastställas

till åtta. Avsikten är att nämndemännen skall ha individuell rösträtt, liksom

nu gäller för ledamöterna i prövningsnämnd.

I remissyttrandena över betänkandena har förslagen i de frågor som nu

har berörts i allmänhet lämnats utan erinran. Minimiantalet ledamöter i

nämnden föreslås dock av JK och kammarrätten till fyra och av förvalt-

ningsdomstolskommittén till tre. De båda förstnämnda remissinstanserna

anser vidare, att skatterättsnämndemännen inte bör ha individuell röst­

rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål

2.3.1. Inledande anmärkning

På grundval av fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastig­

hetsbildning (SOU 1963:68) har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till fastighetsbildningslag, som har remitterats till lagrådet tidigare

i dag. Lagen innehåller 19 kapitel och är avsedd att ersätta bl. a. lagen den

12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad och lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid ske genom förrättning. De

former som föreslås för fastighetsbildning är fastighetsreglering — som

ersätter bl. a. laga skifte och ägoutbyte — avstyckning, klyvning och sam­

manläggning. Som ersättning för bl. a. gränsbestämning föreslås ett nytt

institut, fastighetsbestämning. Detta är inte att hänföra till fastighetsbild­

ning men kommer ofta att nyttjas som ett led i fastighetsbildningsproce-

duren. Också fastighetsbestämning skall ske genom förrättning. Uppgiften

att handlägga förrättning angående fastighetsbildning och fastighetsbe­

stämning ankommer enligt förslaget på fastighetsbildningsmyndigheten.

Denna myndighet skall bestå av förrättningslantmätare och gode män. När­

mare bestämmelser om myndigheten avses komma att meddelas i annan lag­

stiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

75

Det föreslagna förfarandet syftar till att göra fastighetsbildningen enkla­

re, snabbare och billigare än f. n. Detta syfte uppnås bl. a. genom att reg­

lerna i stor utsträckning ger fastighetsbildningsmyndigheten möjligheter

att inom ganska vida gränser anpassa förfarandet efter omständigheterna i

det enskilda fallet. Samtidigt ställer den föreslagna lagen instrument till för­

fogande som gör det möjligt för myndigheten att i större utsträckning än

f. n. aktivt verka för en förbättrad fastighetsindelning. Dessa omständigheter

i förening med åtskilliga andra medför att den nya lagen kommer att ställa

större krav på förrättningslantmätarna än gällande lagstiftning gör. Detta

gäller inte minst i fråga om juridiska kunskaper.

Vid beredningen av kommittéförslaget har frågan om domstolar i fastig-

hetsbildningsmål samordnats med beredningen av det nu aktuella ärendet

om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet. Det har därvid fun­

nits lämpligt att i nu förevarande sammanhang behandla också de frågor

som hänger samman med uppbyggandet av en ny domstolsorganisation för

fastighetsbildningsmål.

2.3.2. Gällande ordning i fråga om fastighetsbildningsmål och vissa närlig­

gande mål

Första domstol i jorddelningsmål är ägodelning srätt. För varje domsaga

och stad med rådhusrätt skall finnas en ägodelningsrätt (21 kap. 1 § lagen

om delning av jord å landet och 6 kap. 16 § lagen om fastighetsbildning i

stad). Ägodelningsrätten är en specialdomstol med nära anknytning till de

allmänna underrätterna. På landet består domstolen av en ägodelningsdo-

mare som ordförande och tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är

den ordinarie domaren i domsagan. Kungl. Maj :t kan dock förordna gemen­

sam ägodelningsdomare för flera domsagor. Ägodelningsnämndemännen bör

vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga och med ortens förhål­

landen väl förtrogna män. De skall vara valbara till nämndemansbefattning

vid häradsrätten i domsagan och får inte ha uppnått 65 års ålder. De väljs

för sex år av särskilda valmän som utses av kommunalfullmäktige. De har

individuell rösträtt (21 kap. 37 §). I stad fungerar rådhusrätten i vanlig

sammansättning som ägodelningsrätt och en av rådhusrättens ledamöter

är där ägodelningsdomare.

Mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut får, om inte annat är

föreskrivet, talan fullföljas hos hovrätt. I den mån inte hovrättens avgöran­

de på grund av särskilda bestämmelser skall stå fast, får talan däremot

fullföljas i högsta domstolen. Härvid gäller de i RB föreskrivna fullföljds-

begränsningarna.

Ägodelningsrätt handlägger även vissa andra mål än sådana som avser

tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen, såsom mål enligt lagen den

18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

76

under nyttjanderätt upplåtet område (11 §), lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar (37 §), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar (23 §) och lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

gemensamhetsanläggningar (21 §).

Vid ägodelningsrätterna i riket handlades slutligt under åren 1963—1966

följande antal mål.

År

Antal mål Därav avskrivna

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

1963 .............................................

599

69

1964 ............................................. 569

74

1965 ............................................. 611

79

1966 ............................................. 637

100

2.3.3. Förslag i fråga om val av domstol för fastighetsbildningsmålen

Fastighetsbildningskommittén.

Kommittén erinrar om att under förarbe­

tena till jorddelningslagen övervägdes i huvudsak två olika lösningar av

dom stol sfrågan. Den ena innebar att de dåvarande ägodelningsrätterna, som

var knutna till de allmänna underrätterna, skulle behållas och den andra

att man skulle inrätta speciella domstolar med ett helt län som jurisdik-

tionsområde och med en ordförande som uteslutande eller åtminstone

huvudsakligen kunde ägna sig åt de vid denna domstol förekommande må­

len. Till förmån för den senare lösningen anfördes bl. a., att denna skulle

medföra en snabbare behandling av skiftesmålen, en kvalitativ förstärk­

ning av den dömande instansen och förutsättningar för större likformighet

i dömandet. Flera olika omständigheter ansågs emellertid tala mot att in­

föra en ny ordning, och dessa tillmättes i det slutliga avgörandet sådan be­

tydelse att någon ändring av ägodelningsrätternas organisation inte kom

till stånd.

Frågan om en reform av ägodelningsrätternas organisation kan enligt

kommitténs mening inte anses avförd från dagordningen i och med att

jorddelningslagen antagits. Samtidigt som skälen mot att införa domstolar

med större jurisdiktionsområden förlorat sin bärkraft, eller åtminstone

försvagats, har de önskemål om förbättringar som låg bakom tanken på en

reform i sådan riktning framförts med allt större styrka under den tid

lagen tillämpats. Inte minst genom att 1947 års ändringar i jorddelnings­

lagen medförde skärpta jordpolitiska restriktioner för fastighetsbildning,

i första hand avstyckning, har uppkommit nya krav på förstärkning av

ägodelningsrätterna. Vad man efterlyst är framför allt garantier för snabb

och effektiv domstolshandläggning av mål som angår fastighetsbildning.

Statsmakternas ställningstaganden vid ungefär samma tid rörande jord­

brukspolitiken, byggnadslagstiftningen och bostadspolitiken har otvivel­

aktigt också medverkat till det ökade intresset av att få till stånd en mera

ändamålsenlig domstolsorganisation. Man har gjort gällande, att ägodel-

77

ningsrätterna ofta brister i förmåga till självständig och säker bedömning

av olika spörsmål, i synnerhet sådana av jord- och planpolitisk natur. Sär­

skilt från sådana myndigheter, vilka företräder olika specialintressen som

är knutna till fastighetsbildningsverksamheten, har man vidare anmärkt

på svårigheterna att få till stånd enhetliga principer inom ett län vid till-

lämpningen av fastighetsbildningslagstiftningen.

Kommittén redovisar i detta sammanhang visst rättsstatistiskt material.

Av detta framgår, att endast omkring 20 % av alla mål, som ägodelnings-

rätterna slutligt har handlagt, har avgjorts i första instans inom tre måna­

der från det målen inkommit och att bara något över 40 % har avgjorts in­

om sex månader. Inte fullt 30 % av målen handlades vid ägodelningsrätter-

na under en tid av mellan sex månader och ett år, och en ungefär lika stor

grupp krävde längre handläggningstid än ett år. Beträffande ägodelnings-

mål, som efter överklagande har prövats i hovrätt och därefter förts vidare

till högsta domstolen, har en av kommittén verkställd undersökning för åren

fr. o. m. år 1953 gett vid handen, att den genomsnittliga processtiden så­

väl i hovrätterna som i högsta domstolen har kunnat variera inte obetyd­

ligt från år till år. För hovrätternas del har tiden, räknad från det ägodel-

ningsrätterna meddelade sina utslag, legat vid omkring tio månader. Efter­

som det finns anledning förutsätta att de mål som inte har fullföljts till

högsta domstolen i allmänhet varit av enklare beskaffenhet, torde motsva­

rande tid för dem ha varit något kortare. Processtiden i högsta domstolen

har i medeltal uppgått till omkring 18 månader räknat från hovrättens av­

görande. Visserligen har denna ganska avsevärda genomsnittstid delvis sin

orsak i att ett mindre antal mål på grund av särskilda förhållanden har krävt

osedvanligt lång tid, ofta beroende på dröjsmål med infordrade utlåtanden

från myndigheter och andra sakkunniga instanser, men kommittén har

ändå kunnat konstatera, att ägodelningsmålen i endast ett relativt begrän­

sat antal fall under senare år har handlagts i högsta domstolen på kortare

tid än ett år. I drygt tre fjärdedelar av de ägodelningsmål som har fullföljts

till högsta domstolen har prövningstillstånd inte meddelats.

Kommittén anser, att de anförda siffrorna tillräckligt tydligt visar att

ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk än som rimligen kan

godtas för framtiden. Särskilt beträffande de mål som prövas i mer än en

domstolsinstans ■— en ungefärlig beräkning av fullfölj dsfrekvensen visar att

mellan 15 och 20 % av de mål som avgörs av ägodelningsrätterna överklagas

— är det inte ovanligt, att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter

flera år. Men även mål, som inte förs vidare från ägodelningsrätten, kräver

ofta betydande tid. Detta torde vara särskilt olägligt för jordägarna med

hänsyn till att själva rättegången inte sällan har föregåtts av en långvarig

förrättning och i vissa fall även skall efterföljas av fortsatt förrättnings-

arbete, innan de aktuella fastighetsbildningsåtgärderna har genomförts. Vid

bedömningen av ägodelningsrätternas handläggningstider bör man enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

78

kommitténs mening visserligen beakta, att syn på stället krävs i en del mål

och att därför lämplig årstid ibland måste inväntas. Trots detta är det an­

märkningsvärt, hur lång tid som i allmänhet hinner förflyta innan ett av­

görande föreligger i första instans. Den genomsnittliga processtiden vid

ägodelningsrätterna överstiger betydligt motsvarande tid för tvistemålen vid

de allmänna underrätterna.

Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå snabba avgöranden anser

kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens ordförande inte kan odelat

ägna sig åt ägodelningsmålen utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd

till härads- eller rådhusrätten, som för huvudförhandling i de allmänna rätte­

gångsmålen sammanträder på bestämda tider, i regel minst en gång i vec­

kan. Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli

behandlade först i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelnings-

domare torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmål och de särskilda

problem som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen

till varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste där­

för i allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än

den som behövs i fråga om mål, som är mera vanliga. Ägodelningsdomaren

torde sålunda inte sällan tvingas att även i mål av ganska enkel beskaffen­

het ägna förhållandevis lång tid åt att studera tillämpliga lagregler samt

litteratur och rättspraxis på området.

Den ringa målfrekvensen inverkar enligt kommitténs mening också på

ägodelningsrätternas möjligheter att med tillräcklig säkerhet avgöra de ofta

svårbedömbara problem som aktualiseras vid fastighetsbildning och som

kan vara av ingripande betydelse för jordägarna och väsentligt påverka all­

männa intressen. Hur väl kvalificerade för utövning av domareuppgifter i

allmänhet domstolsledamöterna och då särskilt ägodelningsdomarna än är,

kan de ofta inte förvärva tillräcklig erfarenhet av fastighetsbildningsmål

och av de speciella intresseavvägningar som ofta krävs i dessa mål. Dessa

förhållanden måste menligt påverka säkerheten i avgörandena. Den ganska

höga frekvensen av överklaganden till hovrätterna torde få ses mot denna

bakgrund.

Kommittén kommer till den slutsatsen att kritiken mot den rådande ord­

ningen är befogad och att behovet av en reform av rättegången i fastighets­

bildningsmål är uppenbart. Med en ny fastighetsbildningslagstiftning, som

på ett bättre sätt än den hittillsvarande skall stimulera till omregleringar av

fastighetsförhållandena och även i övrigt underlätta önskade ändringar av

fastigheterna, blir det än mera angeläget att skapa en domstolsorganisation

som ger förutsättningar för en snabb och effektiv behandling av de mål som

kan uppkomma.

Vid sina överväganden rörande domstolsfrågan har kommittén tagit upp

följande fyra alternativa lösningar till närmare granskning.

I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men i den mån det

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

79

kan ske vidtas särskilda åtgärder för att handläggningen i de olika instan­

serna skall påskyndas och för att främst ägodelningsrätterna skall få större

erfarenhet.

II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare

som ordförande.

III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar

att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol

kan målen tänkas fullföljas antingen till hovrätt eller direkt till högsta dom­

stolen.

IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller

också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och

företrädare för ortsintressena -— som instans i fastighetsbildningsmålen

omedelbart över förrättningsmännen.

Gemensamt för alla dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som

slutinstans. Enligt kommitténs mening är det värdefullt för att säkerställa

en enhetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten, att fastighetsbild­

ningsmålen i sista hand kan prövas av den allmänna rättsskipningens

högsta instans. Den betydande tidsutdräkt i dessa mål som f. n. förekommer

i högsta domstolen kräver emellertid särskilda åtgärder, så att den genom­

snittliga processtiden åtminstone inte blir nämnvärt längre än den som i

denna instans gäller för mål i allmänhet. Detta syfte kan vinnas genom

vissa tilläggsbestämmelser i arbetsordningen för nedre justitierevisionen

eller genom andra administrativa föreskrifter.

Kommittén erinrar om den i olika sammanhang framförda uppfattningen

att parterna i ett mål alltid bör kunna få sin sak prövad i minst två instan­

ser. Detta innebär att, om man begränsar antalet instanser till två, det skall

vara fri fullföljdsrätt även till den domstol som dömer i sista hand. Princi­

pen om en ovillkorlig rätt till prövning i två instanser anser kommittén

vara av så grundläggande betydelse, att något avsteg från den inte gärna

bör tillåtas i detta sammanhang. Ett alternativ, som bygger på förutsätt­

ningen att bara en domstol under högsta domstolen hädanefter skall pröva

fastighetsbildningsmålen, kan alltså komma i fråga endast om de i RB

föreskrivna begränsningarna av fullföljdsrätten till högsta domstolen inte

görs tillämpliga eller om förrättningsmännen inräknas som en av de dö­

mande instanserna. Ett system som innebär att talan i fastighetsbildnings-

mål utan inskränkning får fullföljas till högsta domstolen är enligt kom­

mitténs mening uteslutet. Något principiellt hinder anses däremot inte möta

mot att för framtiden tillämpa den ordningen att fastighetsbildningsmålen

från förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma när­

mast under högsta domstolen och att fullföljden därifrån till högsta dom­

stolen underkastas samma begränsningar som f. n. gäller beträffande mål,

som hovrätt prövar i andra instans. Övergången till ett sådant system bör

dock vara beroende av att de till mellaninstansen hörande domstolarna får

Kungl. Maj:ts proposition nr kk år 1969

80

en kvalificerad sammansättning och att ledamöterna, särskilt de lagfarna,

får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt fastighetsbildningsmål. 1

valet mellan de tidigare angivna alternativa lösningarna torde möjligheterna

att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas avgö­

rande betydelse. Kommittén anser nämligen i princip, att ett system med

en förrättningsinstans och två domstolsinstanser avgjort är att föredra

framför den nuvarande ordningen med en prövning i fyra instanser. Att eu

prövning i alltför många instanser medför betydande olägenheter för såväl

parterna som det allmänna är allmänt erkänt. Likaså torde det vara uppen­

bart, att olägenheterna i form av tidsförlust samt ökade kostnader och ar­

betsinsatser inte på långt när vägs upp av de bättre garantier för ett riktigt

resultat i det enskilda fallet som ett större antal prövande instanser möj­

ligen medför.

Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén

det ganska uppenbart, att alternativ I — ett bibehållande i stort sett av

nuvarande ordning men med vissa åtgärder i syfte att i görlig mån råda

bot på bristerna — inte kan leda till någon verklig förbättring. Olägen­

heterna med prövning i fyra instanser kvarstår under alla förhållanden.

Några i egentlig mening effektiva medel att tvinga fram en skyndsam hand­

läggning av fastighetsbildningsmålen kan knappast komma i fråga, efter­

som hänsyn alltid måste tas till att även andra och väl så brådskande

göromål kan åvila de ansvariga tjänstemännen. Det synes därför inte möj­

ligt att uppställa krav på att fastighetsbildningsmålen skall företas till slut­

ligt avgörande inom viss föreskriven tid efter det att de kommit i sådant

skick att de kan avdömas. Möjligen skulle en vidgad rätt för dem som

skall handlägga sådana mål att få befrielse från andra arbetsuppgifter

vara ägnad att leda till en förmånligare ordning, men säkerligen kan bara

obetydliga förbättringar vinnas på denna väg. Dessutom kan göras gällan­

de, att det redan nu finns tillräckliga möjligheter för befattningshavarna

att få partiell ledighet för att vinna lättnad i arbetsbördan. För att i per­

sonellt hänseende stärka ägodelningsrätterna skulle det också kunna för­

tjäna övervägas att för or dna gemensam ägodelningsdomare för två eller

flera domsagor. Uppenbart är emellertid, att en anordning av detta slag

— som enligt 21 kap. 2 § jorddelningslagen redan nu är tillåten men

veterligen aldrig har tillämpats — kan ge upphov till praktiska svårigheter

och även uppkalla vissa principiella betänkligheter.

Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att alternativ I kan godtas

endast under förutsättning att en ordning med blott två domstolsinstanser

inte kan genomföras.

I fråga om alternativ II — inrättande av särskilda länsägodelningsrätter

— erinrar kommittén om att en liknande anordning för handläggning av

expropriationsmålen föreslogs av markutredningen i dess år 1948 avgivna

betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

81

(SOU 1948:4). Enligt förslaget skulle en expropriationsdomstol inrättas i

varje län. Därvid tänkte man sig, att åtminstone tills vidare en underrätts-

domare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera

som ordförande i expropriationsdomstolen i den utsträckning verksam­

heten där krävde. Från hovrättshåll riktades emellertid stark kritik mot eu

sådan ordning, och det gjordes gällande, att arbetet i ordförandens ordi­

narie domstol skulle förryckas. Vid de slutliga ställningstagandena befanns

också förslaget på denna grund vara praktiskt ogenomförbart. Eftersom

det inte heller ansågs kunna komma i fråga att för expropriationsdom-

stolarna med deras ovissa arbetsbelastning inrätta ett ganska stort antal

nya ordinarie domartjänster, fann man det nödvändigt att anknyta till den

bestående domstolsorganisationen. Med anledning därav inrättades en ex­

propriationsdomstol för varje domsaga eller stad med rådhusrätt, och

det bestämdes att ägodelningsdomaren i orten skulle vara ordförande i dom­

stolen.

De anmärkningar som anfördes mot markutredningens förslag och som

föranledde att detta inte genomfördes kan enligt kommittén med samma fog

riktas mot tanken på att inrätta länsägodelningsrätter. Även om sådana

domstolar i vissa avseenden skulle bli något bättre rustade för sina uppgif­

ter än de nuvarande ägodelningsrätterna och en enhetlig bedömning skulle

vinnas av fastighetsbildningsmålen inom varje län, skulle de mest fram­

trädande bristerna med nuvarande system ändå stå kvar. Domkretsarna

skulle i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att lösa pro­

blemet med ordförandeskapet skulle uppkomma på samma sätt som i fråga

om förslaget att inrätta länsexpropriationsdomstolar. Om man inrättade

en ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte bara mål

om fastighetsbildning utan också expropriationsmål, skulle förutsättning­

arna att få till stånd en ändamålsenlig organisation i någon mån för­

bättras, men det är föga troligt, att ens länet skulle utgöra det mest lämp­

liga jurisdiktionsområdet för en domstol med sådana vidgade uppgifter.

Eftersom fastighetsbildningsmålen men däremot inte expropriationsmålen

före domstolshandläggningen varit föremål för prövning i en förrättnings-

instans, skulle det vidare innebära vissa nackdelar att organisatoriskt sam­

manföra dessa båda slag av mål till behandling i samma domstol. Kommit­

tén har i övrigt ej ansett sig böra närmare överväga frågan om en sådan

sammanföring, eftersom en översyn av expropriationslagstiftningen och

därmed också av reglerna om rättegången i expropriationsmål pågår ge­

nom särskilt tillkallade sakkunniga.

Det enklaste sättet att undvika olägenheterna med särskilda länsägo­

delningsrätter torde otvivelaktigt vara att vidga domkretsen för varje dom­

stol till att omfatta två eller flera län, så att åtminstone domstolens ord­

förande får sin verksamhet helt förlagd till domstolen. Om man finner

detta vara den utväg som bör föredras, har man därmed erkänt att alter­

82

nativ II inte bör korama i fråga och i stället kommit in på en lösning en­

ligt alternativ III. Betydande fördelar skulle utan tvivel vinnas med en lös­

ning enligt detta alternativ. Särskilt om en nedskärning av antalet prövan­

de instanser därmed kunde komma till stånd, torde de i olika sammanhang

framförda önskemålen om en snabbare och effektivare domstolsbehand­

ling av fastighetsbildningsmålen bli tillgodosedda. Enligt kommitténs upp­

fattning synes det också möjligt att tillföra den nya specialdomstolen så

kvalificerade ledamöter och att anordna förfarandet i domstolen på så­

dant sätt att ett fullföljande av målen därifrån direkt till högsta domstolen

skulle vara försvarligt. Trots de fördelar som sålunda skulle kunna nås

med ett genomförande av detta alternativ hyser kommittén betänkligheter

mot det. Ett skäl är att inrättandet av ett antal nya, helt fristående dom­

stolar är en i kostnadshänseende mindre förmånlig lösning. Av väl så stor

betydelse synes vara att alternativet samtidigt företer vissa svagheter i

organisatoriskt hänseende. Med ett antal mindre, fristående domstolsen-

heter försvåras en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter

de förändringar beträffande mål tillströmningen och andra förhållanden

som ständigt måste påräknas. Härtill kommer att om hovrätterna, som

f. n. utövar en viktig funktion i fråga om domarutbildningen, inte vidare

skulle handlägga mål om fastighetsbildning skulle svårigheter troligen

uppkomma att besätta tjänsterna vid de nya specialdomstolarna med inne­

havare som redan vid sitt tillträde hade erfarenhet av och kunskap om

sådana mål. Även i ett annat hänseende kunde rekryteringssvårigheter upp­

stå. Det är sålunda mycket tänkbart, att de domartjänster med speciali­

serade uppgifter som det här är fråga om inte alltid skulle komma att

locka tillräckligt antal sökande för att ett lämpligt urval skulle möjlig­

göras.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare

anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. I

valet mellan alternativ III och alternativ IV bör företräde ges åt det se­

nare. En lösning i enlighet med detta ger nämligen samma fördelar som

om man skapade helt fristående specialdomstolar, förutsatt dock att de

domstolsledamöter som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle

att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan

olägenheterna med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med

en lämplig anknytning till hovrätterna och ett utnyttjande av såväl rätts-

bildad som inte rättsbildad personal vid dessa blir det möjligt att be­

gränsa kostnaderna och bättre utnyttja fördelarna med större organisa­

tionsenheter. Dessutom undgår man att tillskapa en från den allmänna

domstolskarriären avskild speciell domarbana som omfattar endast ett

begränsat antal befattningshavare.

Enligt kommitténs uppfattning synes det mindre lämpligt, att pröv­

ningen av fastighetsbildningsmålen omedelbart över förrättningsmännen

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

83

anförtros åt hovrätten i ordinarie sammansättning. Med en särskild för

ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella regler om

rättegången torde domstolen emellertid vara mycket lämplig för de kva­

lificerade uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system

med en förrättningsinstans och två domstolsinstanser.

Mot en lösning av domstolsfrågan på det nu antydda sättet kan man

tänka sig den invändningen att domstolarna skulle bli alltför svårtillgäng­

liga samt att ortskännedomen och den lokala förankringen skulle gå för­

lorade till men för rättsskipningen. Med anledning av den första an­

märkningen kan enligt kommitténs mening framhållas, att jordägarna och

deras ombud i vanliga fall inte torde ha anledning att personligen samman­

träffa med domstolsledamöterna annat än vid de för förhandling särskilt

utsatta domstolssammanträdena. Dessa sammanträden bör emellertid i re­

gel hållas i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Be­

träffande invändningarna i övrigt vill kommittén framhålla, att lösningen

ingalunda utesluter att ortsintressena blir representerade i domstolen. Detta

kan ske genom att vissa lekmannarepresentanter från orten får säte i dom­

stolen. En annan sak är att nödig lokalkännedom i det enskilda fallet bör

tillföras domstolen på annat sätt än genom ledamöternas privata kun­

skaper. En alltför stark lokal förankring är inte uteslutande till fördel utan

leder lätt till en ensidighet och begränsning av synvidden samt viss risk

för en subjektiv inställning.

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att alternativ IV

möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alternativ utan

också erbjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ordning att lös­

ningen bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av fastighets-

bildningslagstiftningen. Ett ställningstagande till frågan om domstolar och

rättegången i mål om fastighetsbildning bör därför inte anstå i avbidan

på det resultat som den pågående fullständiga översynen av domstols­

väsendet i allmänhet kan leda till. Enligt direktiven för den utredning som

sysslar med denna översyn får dess arbete, som kan beräknas ta lång tid

i anspråk, inte hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar som

kan finnas påkallade för att domstolarna skall kunna fullgöra sina upp­

gifter tillfredsställande. Den reform kommittén föreslår är enligt dess

mening en sådan angelägen ändring som åsyftas i direktiven. Reformen

synes inte strida mot de allmänna riktlinjerna för den framtida gestalt­

ningen av domstolsväsendet och är väl förenlig med tanken att främja en

på samma gång säker, snabb och billig process. Inte heller kan den förut­

satta övergången till större domkretsar för de allmänna underrätterna tän­

kas lösa problemet med fastighetsbildningsmålens behandling. För att man

skall vinna en fullt rationell ordning beträffande dessa mål synes det ofrån­

komligt med ett system, enligt vilket förrättningsavgörandena överprövas i

bara två domstolsinstanser, och detta torde i sin tur utesluta en anknyt­

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

84

ning till de allmänna underrätterna, även om dessa skulle förstärkas och

få större domkretsar.

Kommitténs förslag innebär, att överprövning av förrättningsavgöranden

skall göras av hovrätten i särskild sammansättning. Med hänsyn till de

särbestämmelser rörande rättegången som blir nödvändiga i dessa mål

och inte minst till sammansättningen anses en särskild benämning på

domstolen önskvärd. Eftersom termen ägodelningsrätt är föga rättvisande

och den f. ö. på grund av sin hittillsvarande användning leder tanken till

en vid härads- eller rådhusrätt inrättad specialdomstol, föreslår kommit­

tén en ny beteckning, nämligen jorddomstol. De mål som enligt förslaget

skall handläggas av jorddomstol kallas jordmål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen

har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åt­

skilliga kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda

riktats såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och

om lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot

den av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kom­

mitténs ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras

utan att man avvaktar resultatet av domstolskommitténs arbete med en

fullständig översyn av domstolsväsendet har kritiserats.

Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i

fastighetsbildningsmål instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock

med vissa reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nu­

varande domstolsorganisationen.

Svea hovrätt konstaterar, att jorddelningsprocessen länge utsatts för

stark kritik och att kritiken framför allt gällt de långa processtiderna. Det

alltmer skärpta kravet på rörlighet i fastighetssystemet är ägnat att accen­

tuera nämnda och andra brister i gällande ordning. Även om hovrätten an­

ser, att de slutsatser kommittén dragit av det rättsstatistiska materialet

är ovissa, och inte kan instämma i kommitténs kritik av ägodelningsrätter-

na, kan man inte räkna med någon avgjord förbättring av förhållandena,

om inte rättegången i fastighetsbildningsmål blir föremål för en genom­

gripande omgestaltning. Också SACO ifrågasätter det berättigade i åt­

skilligt av den kritik som riktats mot ägodelningsrätterna men anser, att en

omprövning av det judiciella förfarandet i jorddelningsmål är nödvändig.

Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs kritik av de nu rådande

förhållandena och betecknar det som en väsentlig brist, att ägodelnings-

rätten inte har någon egen teknisk expertis utan regelmässigt förlitar sig

på överlantmätaren. Samfundet påpekar, att målen numera många gånger

handläggs så, att överlantmätaren anses utgöra ledamot av domstolen och

deltar i rättens överläggningar. Överlantmätarens sakkunskap är i de flesta

Kungl. Maj:ts proposition nr H år t969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

85

fall nödvändig och värdefull på grund av hans tekniska sakkunskap, men

parterna finner givetvis den berörda formen olämplig. Fastighetsägareför­

bundet anser, att erfarenheten visat att ägodelningsrätten vid behandlingen

av jorddelningsmål har haft en sådan sammansättning och en så begränsad

domkrets att den ibland kommit att få en mindre omfattande erfarenhet av

j orddelningsmål.

Lantmätar ef öreningen framhåller, att jorddelningsmålens ganska stora

krav på specialkunskaper och det förhållandet att de inom vissa domsagor

förekommer bara i mycket ringa omfattning visat sig innebära risker för

en ojämn lagtillämpning. Förhållandet leder också till onödig tidsutdräkt.

Föreningen vill dock understryka, att de angivna olägenheterna bottnar i

enbart organisatoriska brister. Med underdomstolarnas höga kvalitet och

det goda samarbetet med övriga fastighetsbildningsmyndigheter har svårig­

heterna i många fall också kunnat övervinnas. För framtiden är dock en

ändamålsenligare instansordning angelägen. Hy poteksombudsmannaf ör­

eningen anser, att den nuvarande ordningen lider av väsentliga brister. Sy­

stemet med fyra instanser är omständligt och medför ofta långa och dyrbara

processer.

Andra remissinstanser har funnit kritiken mot de rådande förhållandena

mindre befogad.

Häradshövding eföreningen bestrider, att tidsutdräkten vid handläggning­

en av ägodelningsmål är anmärkningsvärt stor. Föreningen påpekar, att ut­

låtande i de flesta fall måste inhämtas från lantmäterimyndighet eller från

annat håll. För detta krävs minst ett par månader. Vidare krävs i många fall

syn på platsen. Med hänsyn till snö- och ljusförhållanden är syn olämplig

under 4—8 månader om året, beroende på vilken del av landet det gäller.

Föreningen vill inte förneka, att dröjsmål förekommer på grund av före­

fintlig målbalans och andra mera brådskande göromål. Enligt föreningens

mening ger emellertid varken dess egen erfarenhet eller den av kommittén

anförda statistiken vid handen, att sådana förhållanden skulle förekomma i

så stor utsträckning att de bör tillerkännas betydelse i sammanhanget.

Liknande uttalanden görs av hovrätten för Övre Norrland och domstols-

kommittén.

Också anmärkningen att underinstanserna har visat brist på förmåga till

självständig och säker bedömning av olika spörsmål bemöts av några remiss­

instanser. Häradshövdingen i Luleå domsaga påpekar att frekvensen av

överklaganden från ägodelningsrätt till hovrätt — av kommittén angiven till

15—20 % ■— inte är anmärkningsvärt hög, om siffran jämförs med motsva­

rande tal för tvistemål som avgj orts efter huvudförhandling inför fullsutten

rätt, för åren 1955—1956 21-—22 %. Också uttalandena om fastighetsbild-

ningsmålens svårighet i jämförelse med andra mål är åtskilligt överdrivna.

Inte heller hovrätten för Övre Norrland finner frekvensen av överklaganden

86

från ägodelningsrätt till hovrätt anmärkningsvärt hög. Enligt hovrättens

mening säger fullfölj dsfrekvensen inte mycket om ägodelningsrättens erfa­

renhet och förmåga att med tillräcklig säkerhet avgöra målen.

Häradshövdingeföreningen framhåller, att kommitténs påstående om ägo-

delningsrätternas bristande förmåga att säkert bedöma tvistefrågorna inte

är underbyggt med något konkret material och att någon högre fullfölj ds-

eller ändringsfrekvens inte torde kunna påvisas för ägodelningsmål än för

andra tvistemål. Med anledning av kommitténs uttalande, att ägodelnings-

domarna på grund av det relativt ringa antalet mål vid många domstolar

inte blir i tillfälle att i tillräcklig grad sätta sig in i jorddelningslagstift-

ningen och dess särskilda problem, framhåller föreningen, att samma för­

hållande råder på en mängd olika områden inom civilrätten. Sålunda före­

kommer exempelvis arrende-, servituts-, aktiebolags- och föreningsrätts-

frågor snarast mera sällan än fastighetsbildningsfrågor, och inte ens arvs-

och testamentsmål kan tävla i frekvenshänseende med jorddelningsmål.

Dessa synpunkter delas av domstolskommittén, som uttalar att den erfaren­

het som behövs för att en i allmänna rättegångsvärv tränad domare skall

kunna på ett tillfredsställande sätt handlägga fastighetsbildningsmål torde

kunna förvärvas och vidmakthållas även med ett tämligen begränsat antal

mål årligen. Härvid bör beaktas att den ökning av domkretsarnas storlek

som kan bli följden av en ny domkretsindelning medför en ökning också

av antalet fastighetsbildningsmål inom varje domkrets. Om särskild an­

ledning föreligger står f. ö. den i 21 kap. 2 § jorddelningslagen anvisade

utvägen öppen att förordna gemensam ägodelningsdomare för två eller flera

domkretsar.

Beträffande slutligen kritiken mot ägodelningsrätterna för bristande en­

hetlighet i avgörandena anför häradshövdingen i Umeå domsaga med in­

stämmande av hovrätten för Övre Norrland, att enhetlighet på detta område

torde kunna åstadkommas på samma sätt som inom den dömande verk­

samheten i övrigt, nämligen genom hovrätternas och högsta domstolens

vägledande praxis. Domstolskommittén uttalar, att riskerna för oenhetlig­

het i rättsskipningen kan anföras som argument mot varje domstolssystem

som bygger på distriktsindelning men att synpunkten hittills inte bär till­

mätts större betydelse när det gäller de allmänna domstolarna.

De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansord­

ningen i fastighetsbildningsmålen har fått ett splittrat mottagande vid

remissbehandlingen. Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör

behållas som slutinstans och att parterna i ett mål alltid skall kunna få

målet prövat i två instanser, godtas visserligen genomgående av remissin­

stanserna. Däremot råder det delade meningar om lämpligheten av att

skära ned antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen på det sätt

kommittén föreslagit.

Sistnämnda förslag hälsas på vissa håll med tillfredsställelse. Härads­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

87

hövdingen i Umeå domsaga betecknar det som ett lyckligt grepp av kom­

mittén. Liknande omdömen uttalas av överlantmätaren i Göteborgs och

Bohus län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, rådhusrätten i Norr­

köping och lantmätareföreningen. Förslaget tillstyrks utan förbehåll ock­

så av bl. a. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen,

industriförbundet, näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas

samarbetsutskott och SAF.

Några av de remissinstanser som i princip tillstyrker förslaget gör vissa

reservationer. Svea hovrätt anser, att det vid den genomgripande omgestalt­

ning som fastighetsbildningsprocessen måste underkastas framför allt bör

eftersträvas att med behållande av högsta domstolen som sista instans skära

ned antalet domstolsinstanser och bereda möjlighet för den lägre av dessa

att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt fastighetsbildnings-

målen. Hovrätten utgår därvid från att högsta domstolens uppgifter vid den

pågående översynen av domstolsväsendet inte kommer att ändras så, att

domstolen uteslutande blir en prejudikatinstans. Nedre justitierevisionen

och SACO uttalar att, för den händelse det skulle anses nödvändigt att utan

avbidan på resultatet av pågående utredningar vidta mera genomgripande

åtgärder för att uppnå snabbare avgöranden i jorddelningsmålen, detta

lämpligast kan ske genom att antalet instanser som har att ta befattning med

fastighetsbildningsärenden minskas med en. Hgpoteksombudsmannaför­

eningen anser en nedskärning av antalet domstolsinstanser väl motiverad

och ansluter sig till kommitténs förslag under förutsättning att organisatio­

nen utformas så, att processtider och kostnader kan bringas ned utan fara

för rättssäkerheten.

Viss tveksamhet i frågan om antalet instanser hyser stadsförbundet. För­

bundet framhåller, att förrättningsmännen inte gärna kan anses vara en

judiciell instans i vedertagen bemärkelse och att kommittéförslaget därför

innebär att fastighetsbildningsärendena i allmänhet underkastas egentlig

rättsprövning i bara en instans. Förbundet finner det från allmän rätts­

säkerhetssynpunkt tvivelaktigt, om en sådan inskränkning av rättspröv-

ningen bör ske, men anser att den föreslagna instansordningen medför så

påtagliga tidsvinster och praktiska fördelar i övrigt att den bör kunna god­

tas.

De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställnings­

tagande åberopar främst principiella betänkligheter. Hovrätten för Övre

Norrland ifrågasätter, om lantmätarna i allmänhet äger sådana insikter

i rättsliga spörsmål som behövs för att i tvistiga eller eljest mera inveck­

lade fall tillgodose de krav som måste ställas på en domstolsinstans i

fråga om rättssäkerhet och likformighet. Liknande uttalanden görs av dom-

stolskommittén, häradshövdingeföreningen och stadsjuristen i Stockholm.

Hovrätten för Övre Norrland erinrar vidare om att enligt kommittéför­

slaget bevakningen av det allmännas intresse i fastighetsbildningsfrågor un­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

88

der pågående förrättning skall ske genom förrättningsmännens försorg.

Med hänsyn härtill måste man starkt ifrågasätta, om förrättningsmännen

kan anses inta ställning som opartisk dömande instans gentemot de en­

skilda sakägarna. Synpunkter av detta slag framförs också av håradshöv-

dingeföreningen. Domstolskommittén understryker, att lantmätaren inte

har samma fristående och självständiga ställning som en domstol. Det mest

iögonfallande är, att lantmätaren står i ett instruktionsmässigt subordina-

tionsförhållande till överlantmätaren, som enligt flera uttalanden av fas-

tighetsbildningskommittén får sådana uppgifter i rättegången i fastighets-

bildningsmål att det inte är tänkbart att låta honom biträda domstolen

på det sätt som f. n. är möjligt. Enbart en hänvisning till att lantmätaren

är bunden av lagen och skyldig att iaktta ett obj ektivitetskrav är inte till­

räckligt för att han skall kunna anses inta samma neutrala ställning som en

domstol. Vid en jämförelse mellan domstolarna och förrättningsmännen ur

denna synvinkel är det enligt domstolskommittén särskilt anmärkningsvärt,

att i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattnings­

havare skall kunna vara förrättningslantmätare. I samma riktning uttalar

sig också SAR samt länsarkitekterna i Örebro och Kopparbergs län.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att betydande olikheter

finns i förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i synnerhet be­

träffande parternas möjligheter att förebringa utredning. Olikheterna är

särskilt framträdande i mål där motsättningarna mellan olika intressen

vanligen är starka, exempelvis i frågor rörande tvångsinlösen. Skillnaden

i rättssäkerhetsgaranti blir här särskilt iögonfallande, om man jämför med

det närstående expropriationsförfarandet.

Även domstolskommittén betonar förrättningsförfarandets avvikelser från

domstolsprocessen. En uppenbar olikhet ligger enligt kommittén i att vid

det förra förfarandet vittnes- och partsutsagor inte som vid en domstol kan

avges under ed eller försäkran. Kännetecknande för domstolsprocessen är

vidare den omsorg och noggrannhet som läggs ned på dokumentationen av

vad som har förekommit vid handläggningen av ett mål. Den rättssäkerhets­

garanti som ligger i ett dylikt förfarande är av största betydelse. Men för­

farandet tillgodoser också andra syften. Avgörandet av sådana process­

rättsliga spörsmål som ändring av talan, res judicata, litispendens, avvi­

sande av omständigheter och bevis som ej tidigare förebragts, resning etc.

kräver uppenbarligen som underlag en noggrann dokumentation av par­

ternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter och bevis

på vilka de grundas. Till dem som anser, att förrättningsförfarandet inte

kan jämställas med proceduren vid en domstol, hör också stadsjuristen i

Stockholm. En sådan jämförelse utesluts, menar stadsjuristen, av den

vidsträckta handlingsfrihet som lämnats förrättningsmännen och som bl. a.

ger denne möjlighet att anpassa handläggningen efter omständigheterna i

det enskilda fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

89

Åtskilliga av de remissinstanser som anför principiella invändningar mot

kommittéförslaget uttalar, att detta innebär att flertalet förrättningar kom­

mer att prövas av endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfreds­

ställande från rättssäkerhetssynpunkt. Uttalanden i denna riktning görs

bl. a. av hovrätten för Övre Norrland och håradshövdingeföreningen. För­

eningen uttalar i detta sammanhang, att en minskning av fullföljdsmöjlig-

heterna bör åstadkommas genom att man som antytts i direktiven för dom-

stolskommittén gör högsta domstolen till en renodlad prejudikatinstans.

Hovrätten i sin tur framhåller, att frågan om antalet instanser kan komma

i ett annat läge om förrättningsformen kan ändras.

Den av kommittén förordade instansordningen finner hovrätten över

Skåne och Blekinge vara behäftad också med praktiska olägenheter. Hov­

rätten framhåller därvid, att en minskning av antalet domstolsinstanser

utan tvivel medför en större tillströmning av mål till högsta domstolen. Även

om fullfölj dsrätten inte blir fri, kommer högsta domstolens arbetsbörda att

öka i avsevärd mån till följd av ett ökat antal ansökningar om prövnings­

tillstånd i jordmål. Eftersom tidsutdräkten vid behandlingen av dessa mål

är störst i högsta domstolen, kan det befaras att den totala processtiden blir

tämligen oförändrad, om inte långtgående åtgärder vidtas för att påskynda

behandlingen av målen i högsta domstolen.

De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning

av dom stolsfrågan har tilldragit sig stort intresse vid remissbehand-

handlingen.

Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV, dvs. med hovrät­

terna som första instans över förrättningsmännen, godtas i de flesta remiss­

yttranden. Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kom­

mittéförslaget kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstgrelsen, statskontoret, överståthål-

laråmbetet, tekniska högskolan i Stockholm, RLF, lantbruksförbundet,

skogsägareföreningarnas riksförbund, fastighetsägareförbundet, industriför­

bundet, skogsindustriernas samarbetsutskott, hypoteksömbudsmannaför­

eningen och kommunal-tekniska föreningen.

Andra lösningar på domstolsfrågan förordas av bl. a. hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, dom-

stolskommittén, håradshövdingef öreningen, stadsdomaref öreningen, advo­

katsamfundet och SACO.

Ur de tillstyrkande yttrandena kan anföras följande.

Lantmäteristyrelsen anser alternativ IV vara överlägset samtliga övriga

alternativ bl. a. därför att det inrymmer ett betydande mått av flexibilitet.

Jorddomstolens anknytning till en befintlig domstol ger den samtidigt stad­

ga och är dessutom lämplig från administrativ synpunkt. Statskontoret

framhåller, att ett genomförande av kommittéförslaget medför att man

åstadkommer större och rationellare organisationsenheter. Härigenom ökar

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

90

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

möjligheterna att till domstolarna knyta personal, som är väl förtrogen med

fastighetsbildningsmål av olika slag och som får en omfattande erfarenhet

av sådana mål.

Industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott anser, att för­

slaget är utomordentligt välmotiverat och att det innebär en avsevärd för­

bättring i förhållande till gällande rätt. Man kan enligt dessa remissinstan­

ser främst vänta sig, att betydande tidsvinster skall uppstå men även ökad

säkerhet, inte minst genom den stora erfarenhet som jorddomstolen efter

relativt kort verksamhetstid kommer att besitta. Synpunkter av liknande

slag framförs av bijpoteksombudsmannaföreningen och kommunal-tekniska

föreningen.

De remissinstanser som motsätter sig en lösning av domstolsfrågan enligt

alternativ IV framför en rad olika invändningar av såväl principiell som

praktisk natur.

I principiellt hänseende kan till en början erinras om den tidigare om­

nämnda kritik som från skilda håll riktas mot den av kommittén förordade

nedskärningen av antalet prövningsinstanser. En annan principiell invänd­

ning, som återkommer i flera remissyttranden, är att kommittéförslaget

strider mot den i direktiven för domstolskommittén uttalade grundsatsen att

rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätterna.

Sex ledamöter i nedre justitierevisionen anser, att en till hovrätt knuten

domstol inte får någon egentlig lokal förankring, även om nämndemän från

orten får säte i domstolen. Detta betecknas som en nackdel. Ledamöterna

understryker därvid, att den lokala förankringen inte bara innebär att dom­

stolen besitter lokalkännedom utan också verksamt bidrar till att allmänhe­

ten får förtroende för domstolen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,

att förslaget att låta hovrätterna fungera som specialdomstol medför en allt­

för stark centralisering, särskilt genom att kontakten med olika länsorgan

försvåras.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har kommitténs förslag flera

svagheter i organisatoriskt hänseende. Hovrätten, som erinrar om att för­

slaget bygger på förutsättningen att jorddomstolen helt eller till största de­

len skall sysselsättas med behandlingen av jordmål, anser det vanskligt att

nu beräkna antalet sådana mål efter den nya lagens ikraftträdande men hål­

ler knappast för troligt, att antalet kommer att öka nämnvärt eftersom lant-

mäteriorganisationens kapacitet är begränsad. Om detta är riktigt, skulle

hovrätten få handlägga omkring 60 mål per år. Hovrätten finner det tydligt,

att domstolens tid till bara en mindre del skulle upptas av dessa mål. Dom­

stolens juristledamöter måste därför i stor utsträckning sysselsättas med

andra mål, varav många av brådskande natur. Eftersom detta i sin tur kan

föranleda att jordmålen ibland måste skjutas åt sidan, företer den föreslag­

na organisationen i detta hänseende samma svaghet som ägodelningsrätter-

na. Slutligen bör beaktas att endast två eller tre jurister skall tjänstgöra i

91

jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar består av minst fyra ledamö­

ter. Detta ger upphov till svårbemästrade organisatoriska problem. Liknan­

de synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, som anser att det

skulle verka störande på arbetet inom vederbörande hovrättsavdelning, om

ordföranden i jorddomstolen odelat eller i första hand skulle ägna sig åt

jordmål. Vidare skulle jorddomstolarnas sammansättning i fråga om rätts-

bildade ledamöter medföra en inte oväsentlig försvagning av rättsskipning­

en i andra mål genom att kvalificerade ledamöter inte skulle kunna utnytt­

jas härför. Hovrätten menar också, att det kan bli svårt att finna lämpliga

ordförande. Särskilt gäller detta de mindre hovrätterna. Jorddomstolarna

skulle vidare medföra en väsentlig ansvällning av hovrätternas arbetsbörda,

något som skulle få avsevärda konsekvenser i fråga om bl. a. personal- och

lokalbehov. Eftersom hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, att de

flesta jordmålen kräver syn på stället, och arbetet med dessa mål därför

måste koncentreras till den tid då syn lämpligen kan hållas, skulle den öka­

de arbetsbördan med all sannolikhet komma att påverka åtminstone de

mindre hovrätternas arbetsrytm på ett ofördelaktigt sätt.

Också de alternativ till lösning av domstolsfrågan som kommittén inte

har ansett sig kunna förorda tas upp till bedömande av flera remissin­

stanser.

En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisa­

tionen behålls men att särskilda åtgärder vidtas för avhjälpande av befint­

liga brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshöv­

ding ef öreningen och SACO, vilka samtliga på sätt närmare redovisas i det

följande anser, att resultatet av domstolskommitténs arbete bör avvaktas

innan en mer genomgripande omorganisation företas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att bristerna i det nuvarande

systemet inte är allvarligare än att de kan avhjälpas genom smärre änd­

ringar i organisationen, varvid främst bör komma i fråga att förstärka

domstolen med en lantmäteriutbildad ledamot. Sålunda bör för ett eller

flera län utses en eller två personer med sådan utbildning att på kallelse

av ägodelningsdomaren tjänstgöra som ledamot i ägodelningsrätt. Härige­

nom tillgodoses behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap i rätten och ska­

pas vissa garantier för enhetlighet i avgörandena. Vidare bör man på ad­

ministrativ väg vidta åtgärder för att påskynda handläggningen av fastig-

lietsbildningsmålen, varvid det är av särskild vikt att ägodelningsdomarna

bereds nödvändig ledighet från andra göromål. Hovrätten efterlyser också

särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av information åt och vidare­

utbildning av ägodelningsdomarna. Behovet av personalförstärkningar un­

derstryks också av hovrätten för Övre Norrland och domstolskommittén.

I några remissyttranden föreslås ändringar i det nuvarande domstolsför-

farandet i jorddelningsmål. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda, att

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

92

fastställelseförfarandet kan slopas åtminstone beträffande de vanligaste

förrättningarna såsom avstyckning, gränsbestämning och ägoutbyte. Syste­

met med gemensam ägodelningsdomare bör enligt hovrätten tillämpas be­

träffande domsagor och mindre rådhusrätter som är belägna på ett inte

alltför stort avstånd från varandra. Beträffande hovrätterna skulle kunna

övervägas att hänföra vissa jorddelningsmål av särskilt brådskande natur

till gruppen förtursmål enligt 20 § arbetsordningen för rikets hovrätter.

Slutligen bör det obligatoriska kungörelseförfarandet kunna slopas och er­

sättas med de av kommittén i 4 kap. 15—24 §§ och 17 kap. 6 § föreslagna

kallelseförfarandena. Även domstolskommittén anser, att det nuvarande

kungörelseförfarandet bör avskaffas eller förenklas. Dessutom förordas en

allmän nedskärning av de i 21 kap. jorddelningslagen föreskrivna fatalie-

tiderna. Sex ledamöter i nedre justitierevisionen samt häradshövdingarna i

Västerbottens västra domsaga och Piteå domsaga hävdar, att fullföljd från

ägodelningsrätten bör ske direkt till högsta domstolen.

Lämpligheten av en lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter

— diskuteras av åtskilliga remissinstanser.

Till förmån för en sådan lösning uttalar sig stads domar ef öreningen, som

anser att länsägodelningsrätterna är överlägsna de nuvarande ägodelnings-

rätterna. En länsägodelningsrätt kan lämpligen vara sammansatt av en

häradshövding som ordförande, en tingsdomare och tre nämndemän i svå­

rare mål samt en häradshövding och två nämndemän i enklare mål. För­

eningen menar, att det inte är nödvändigt att ha hovrätten som mellanin-

stans utan talan mot länsägodelningsrätten-s utslag bör fullföljas direkt i

högsta domstolen.

Alternativet med länsägodelningsrätter prövas men godtas inte av hov­

rätten för Övre Norrland och lantmäteristgrelsen. Hovrätten finner visser­

ligen, att alternativet erbjuder vissa fördelar, men anser med hänsyn till

vad som förekom vid behandlingen av markutredningens förslag till mot­

svarande anordning för expropriationsmålens del att det så länge nuva­

rande domsagoindelning består inte bör komma i fråga att inrätta läns­

ägodelningsrätter. Frågan bör tas upp till förnyat övervägande efter dom-

stolskommitténs översyn av domkretsarna för de allmänna underrätterna.

Med domstolar, som bereder sysselsättning åt flera ordinarie domare, kan

nämligen en av domarna förordnas till ordförande i länsägodelningsrätten

utan att arbetet i domsagan behöver desorganiseras. Lantmäteristyrelsen

anser, att alternativet bör utformas så, att länsägodelningsrätten blir mel-

laninstans på samma sätt som hovrätt. Styrelsen understryker, att detta

alternativ skulle vara fördelaktigt med hänsyn till att olika länsorgan

normalt har att på ett eller annat sätt ta befattning med flertalet av de

ärenden som kommer att prövas av domstolen. Dessutom vinns viss lokal

anknytning, som torde vara av värde med hänsyn till den betydelse olika

orters näringsförhållanden, utvecklingstendenser m. m. har för en rik­

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

93

tig lagtillämpning. Emellertid är storleken av ett län i allmänhet inte så­

dan att länet är lämpligt som domkrets i detta fall. Visserligen kan en

revision av länsindelningen väntas, men det är oklart vad den får för

resultat. I vart fall torde den blivande utformningen inte nämnvärt på­

verkas av vilka domkretsar som kan vara mest tjänliga för nu ifrågava­

rande slag av domstolar. Detta förhållande liksom svårigheten över huvud

taget att nu bedöma frekvensen av överklaganden till mellaninstansen gör

enligt styrelsens mening, att alternativet med länsdomstolar måste skrin­

läggas åtminstone tills vidare.

Några remissinstanser anser, att länet bör utgöra domkrets för en spe­

cialdomstol inte bara för fastighetsbildningsmål utan också för expropria-

tionsmål och vissa andra närbesläktade mål. En sådan lösning förordas

av länsstyrelsen och överlantmätaren i Östergötlands län.

Även alternativ III — fristående specialdomstolar -— tas upp till över­

vägande av några remissinstanser.

Hovrätten för Övre Norrland förkastar alternativet, som hovrätten fin­

ner vara förenat med betydande olägenheter. Fastighetsbildningen utgör

inte ett rättsområde där det är motiverat att inrätta specialdomstolar av

typen vattendomstol eller liknande. Hovrätten understryker vidare i likhet

med fastighetsbildningskommittén, att alternativet är förenat med organi­

satoriska olägenheter, främst med hänsyn till personalfrågor.

Göta hovrätt anser, att det varit önskvärt att mellaninstansen inrättats

som en fristående specialdomstol, som skulle ha handlagt också de med

fastighetsbildningsmålen likartade expropriationsmålen. Eftersom nuva­

rande instansordning utgör hinder mot en sådan anordning, är den av kom­

mittén förordade lösningen att föredra.

RLF, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund er­

inrar om att ersättningsfrågorna kommer att bedömas efter rent expropria-

tionsrättsliga normer. Med hänsyn härtill och även med stöd av konkreta

erfarenheter i en mångfald enskilda expropriationsmål och vägmål är det

enligt organisationernas bestämda uppfattning angeläget att med sikte på

framtiden söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan finns be­

träffande vattenmål. Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sor­

tera mål enligt expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning

på fastighetsrättens område. Organisationerna finner det sannolikt, att mål

enligt en blivande fastighetsbildningslag kan på ett naturligt sätt inordnas

i en specialprocess av nyss antydd art och att den föreslagna jorddomstolen

utan större svårigheter kan inlemmas i specialdomstolen.

Advokatsamfundet framhåller, att ersättningsfrågor f. n. handläggs av

olika specialdomstolar, bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och

vattendomstolar. Det ligger nära till hands att tänka sig, att samtliga befint­

liga och ifrågasatta specialdomstolar på fastighetsrättens område upphör

för att uppgå i en fastighetsdomstol. Domstolens sammansättning och ar­

94

betssätt skulle kunna i allt väsentligt kopieras på vattendomstolarna, som

enligt en allmän erfarenhet på ett föredömligt sätt skilt sig från sina omfat­

tande och många gånger svåra arbetsuppgifter. Troligen vore det ändamåls­

enligt med fler tekniker än två, varvid de två tjänstgörande kunde utses med

hänsyn till målets beskaffenhet. För att uppnå behövlig kontinuitet och för

att ge tekniker en oberoende ställning skulle tekniker vara fast anställda.

Domkretsens omfattning kan, säger samfundet, givetvis diskuteras. Möjligen

kan det tänkas att länet eller ett par län kunde vara lämpligt område.

Utom ramen för de av kommittén angivna alternativen för en lösning av

domstolsfrågan diskuteras i några remissyttranden lämpligheten av att sam­

manföra fastighetsbildningsmål och vissa andra mål till en domstol.

Två ledamöter i nedre justitierevisionen erinrar om att enligt nu rådande

ordning behandlas i första instans jorddelnings-, expropriations- och vatten­

mål av olika myndigheter. Värderingsfrågor av samma eller liknande slag

avgörs alltså av olika organ. En sådan uppdelning på olika myndigheter mot­

verkar likformighet i avgörandena, tvingar högsta domstolen att syssla med

värderingsfrågor i större omfattning än som fordrats, om frågorna prövats

av samma mellaninstans, och kan inte heller vara till fördel från administra­

tiv synpunkt.

Byggnadsstyrelsen anser, att det är värdefullt om domstolsbehandlingen

av fastighetsbildningsmål och expropriationsmål kan samordnas så, att er­

sättningsfrågor får en likformig behandling oberoende av om fastighets­

bildningslagen eller expropriationslagen är tillämplig.

Kommitténs ståndpunkt att den pågående allmänna översynen av dom­

stolsväsendet inte bör hindra genomförande av förslaget till ny domstols-

organisation biträds av Svea hovrätt, som framhåller att reformen inte torde

ha sådan räckvidd att den kan antas försvåra översynen, särskilt som fas-

tighetsbildningsmålen under alla förhållanden kommer att kräva en viss

särbehandling i processuellt hänseende. Denna åsikt delas av femton leda­

möter i nedre justitierevisionen. Dessa finner det angeläget, att den tidsut-

dräkt som f. n. förekommer i jorddelningsmål minskas utan dröjsmål. En­

ligt dessa ledamöters mening kan detta inte ske enbart genom åtgärder i

administrativ ordning. Hinder mot effektiva sådana åtgärder torde nämligen

möta, bl. a. i form av höga kostnader och bristande personaltillgång.

Tveksamhet i frågan uttalas av SACO, som anför att kommittéförslaget

knappast torde vara att anse som en sådan begränsad organisatorisk för­

ändring som enligt domstolskommitténs direktiv får vidtas utan hinder av

den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet.

Bestämd gensaga mot fastighetsbildningskommitténs ställningstagande

inläggs av domstolskommittén, som framhåller att den föreslagna organisa­

tionen förutsätter ställningstaganden redan nu till grundläggande principi­

ella spörsmål sådana som om behovet av specialdomstolar på rättslivets olika

områden, lekmannainflytande i överrätt och formerna för sakkunnigelemen­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44 dr

1969

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

95

tets medverkan i domstolsprocessen. Domstolskommittén är inte beredd att

ens preliminärt uttala sig i dessa hänseenden. En annan principfråga av

synnerlig vikt, som nära berörs av förslaget, gäller instansordningen. Enligt

domstolskommitténs mening kan fastighetsbildningskommitténs karakteri­

sering av förslaget som en begränsad organisatorisk förändring knappast

anses riktig. Det föreslagna avskaffandet av de till de allmänna underrät­

terna knutna ägodelningsrätterna rubbar vidare i viss mån en av de i direk­

tiven angivna förutsättningarna för hela utredningsarbetet, nämligen att

rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätter­

na.

Domstolskommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven ingår i dess

uppdrag att överväga frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att

i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. En åtstramning av hithö­

rande regler på sätt som synes ligga i linje med direktiven kan få olyckliga

konsekvenser i en instansordning med jorddomstolen som första processu-

ella instans under högsta domstolen. En skärpning av nyssnämnda regler

skulle med den föreslagna instansordningen leda till att i ägodelningsmål

praktiskt taget endast en utredningsinstans av domstolskaraktär kommer

att står parterna till buds. Att som en följd av förslaget vidga möjligheten

till utredning i högsta domstolen synes å andra sidan inte kunna komma i

fråga. Domstolskommittén framhåller också, att den har i uppdrag att

söka uppnå en ordning varigenom högsta domstolens ställning som preju­

dikatinstans ytterligare befästs. Om möjligheterna till intressedispens och

ändringsdispens slopas eller begränsas mera avsevärt, kommer med bifall

till fastighetsbildningskommitténs förslag ägodelningsmålen i regel att un­

derkastas domstolsprövning endast i en instans, jorddomstolen. Alternativet

är att införa särskilda fullföljdsregler för jordmålens del. Kommittén anser,

att ingetdera är invändningsfritt och att ett definitivt ställningstagande

knappast är möjligt annat än i ett mera allmänt sammanhang.

Domstolskommittén hävdar slutligen, att man bör bedöma lämpligheten

av den föreslagna reformen mot bakgrunden av vissa andra besläktade orga­

nisationsfrågor, bl. a. expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas

framtida ställning. Det kan inte vara till fördel att var och en av dessa orga­

nisationsfrågor löses för sig. De har sådant samband inte bara med var­

andra utan med domstolsväsendet i dess helhet att ett slutligt ställnings­

tagande lämpligast bör anstå tills möjlighet föreligger till en samlad över­

blick.

Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl

för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte

nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hov­

rätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen (majoriteten) och härads-

hövdingeföreningen. Samtliga dessa remissinstanser anser, att domstols­

kommitténs arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i

96

jorddelningsmål bör anordnas. I övrigt återkommer i dessa yttranden ett

flertal av de synpunkter som har framförts av domstolskommittén. Nedre

justitierevisionen erinrar också om att i domstolskommitténs direktiv fram­

hålls, att fullfölj dsrätten till tredje instans är av stor betydelse när det gäller

att ta ställning till hur hovrätterna lämpligen bör vara sammansatta i sin

dömande verksamhet. Denna synpunkt har tillämpning även i fråga om de

föreslagna jorddomstolarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

2.3.4. Förslag i fråga om domstolens sammansättning i fastighetsbildnings-

mål

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén anser, att det står över all dis­

kussion att i varje fall ordföranden i den av kommittén föreslagna jord­

domstolen skall vara juristdomare. Den anknytning till viss hovrätt som

domstolen har enligt kommittéförslaget gör det naturligt, att han utses

bland ledamöterna i hovrätten. Annan ledamot än någon av ordförandena

eller vice ordförandena på hovrättens avdelningar torde dock inte böra kom­

ma i fråga för uppdraget.

Frågan vilka som, förutom ordföranden, skall ingå som ledamöter i jord­

domstolen kan, enligt kommittén, vara föremål för delade meningar. De

olika kategorier som kan tänkas bli representerade bland de övriga dom-

stolsledamöterna är juristdomare, fastighetsbildningsspecialister med sak­

kunskap främst av ekonomisk-teknisk beskaffenhet samt lekmän, motsva­

rande de nuvarande ägodelningsnämndemännen. Enligt kommitténs mening

bör vissa lekmannarepresentanter ingå i domstolen. Hittillsvarande erfaren­

heter visar, att ägodelningsnämndemännen utgör ett värdefullt inslag i den

rättsskipning som det här är fråga om. Med den föreslagna domstolsorgani-

sationen kommer dessa lekmannadomare att få tillfälle att tjänstgöra i stör­

re omfattning än tidigare, och deras medverkan kan genom den ökade erfa­

renhet som detta medför bli väl så betydelsefull i framtiden. Antalet nämn­

demän i jorddomstolen torde bli beroende av vilka ledamöter som i övrigt

skall ingå däri. Uppenbart synes emellertid vara, att minst två nämndemän

samtidigt bör ha säte i domstolen.

Beträffande sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap på

speciella områden kan, framhåller kommittén, två motsatta principer göras

gällande. Å ena sidan kan hävdas, att domstolen inte bör vara sammansatt

på sådant sätt att experterna ingår som ledamöter. Till förmån för en sådan

princip talar först och främst de olika skäl som har föranlett att man vid de

allmänna domstolarna för in sakkunnigutredningar i rättegången enligt

de allmänna reglerna om bevisning. Härtill kommer att fastighetsbildning

inte sällan rör ett flertal olika specialområden, som alla behöver belysas

närmare vid domstolsbehandlingen. Detta betyder att det är svårt att tänka

sig, att domstolsledamöterna skall kunna företräda den expertkunskap

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

97

som behövs i varje särskilt fall. Det torde sålunda inte bli helt ovanligt, att

ett och samma mål kräver sakkunniguttalanden beträffande såväl vissa

tätortsförhållanden som frågor av lantmäteriteknisk, jordbruksekonomisk

och skoglig natur. Å andra sidan kan hänvisas till den ordning som gäller

för vattendomstolarnas och expropriationsdomstolarnas del och som inne­

bär, att behövlig sakkunskap av teknisk-ekonomisk art finns representerad

inom domstolen. En motsvarande ordning har för inte länge sedan genom­

förts också i fråga om vattenöverdomstolen. Denna ordning kan uppenbar­

ligen erbjuda vissa praktiska fördelar men förutsätter, förutom att det be­

hövliga expertinslaget kan rymmas inom domstolen, att parterna får till­

fälle att före målets avgörande granska den utredning som läggs fram av de

tekniska ledamöterna och att yttra sig däröver. Svårigheter att på detta

sätt låta parterna få del av allt vad som har framkommit vid sakkunnigut­

redningar inom själva domstolen torde lätt uppstå, och anordningen har inte

heller i tillämpningen alltid visat sig fungera helt invändningsfritt. För

kommittén framstår det dessutom som principiellt betänkligt att en ledamot

i jorddomstolen öppet redovisar vissa av sina synpunkter på ett mål, innan

parterna ännu har slutfört sin talan. Det ligger nära till hands att anta, att

ledamoten redan har kommit att binda sig för en viss lösning och att han

inte fullt objektivt skall kunna pröva vad som därefter förebringas från par­

ternas sida.

Kommittén har vid sin bedömning funnit, att de starkaste skälen talar

för den ordning som tillämpas vid de allmänna domstolarna. Sakkunniga

ledamöter som representerar olika verksamhetsgrenar med anknytning till

fastighetsbildningsväsendet skall sålunda i princip inte ingå i jorddom­

stolen. Kommittén anser emellertid, att detta inte hindrar att man till dom­

stolen knyter en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer som i all­

mänhet är av betydelse i de mål som det här är fråga om. De kvalifikationer

som kommittén tänker på är sådana som förvärvas genom lantmätarutbild-

ning och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Trots

att överlantmätarna inte har varit ledamöter av ägodelningsrätterna, hav

de till följd av den särskilda ställning som har tillkommit dem vid

ägodelningsmålens behandling visat sig utgöra en värdefull tillgång

för domstolarna, inte bara som sakkunniga beträffande rent lant-

mäteritekniska frågor utan också tack vare sin grundliga kännedom

om det speciella rättsområde som fastighetsbildningsrätten utgör och

sin allmänna överblick över fastighetsförhållandena. Med hänsyn till de

uppgifter som överlantmätaren enligt kommitténs förslag skall ha vid fas­

tighetsbildningen är det inte tänkbart att låta honom ingå i jorddomstolen.

Enligt kommitténs mening skulle det emellertid vara ägnat att stärka jord­

domstolen och underlätta dess verksamhet, om en välkvalificerad lant­

mätare med stor erfarenhet kunde beredas plats i domstolen. Att anlita

lantmätare med särskild kapacitet som ledamöter i jorddomstolarna synes

4

Ilihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 44

98

också fullt naturligt och lämpligt med hänsyn till att lantmätarna vid sin

tjänstgöring som förrättningsmän fullgör en dömande funktion. Ytterligare

ett skäl kan anföras för den nu diskuterade anordningen. Vid handläggning­

en inför domstolen uppkommer inte sällan — ofta på ett sent stadium —

behov av tillgång till fackkunskaper på det rent lantmäteritekniska planet i

någon detaljfråga, som ej inverkar på utgången i målet utan gäller bara

själva utformningen av domstolens utslag, t. ex. av en föreskrift om hur

ändring i en förrättningsåtgärd skall genomföras. Att i sådana fall infordra

utlåtande från expert eller sakkunnig myndighet skulle medföra ökade

kostnader och tidsförlust till men för parterna. Med en lantmätare i dom­

stolen kan detta undvikas.

På grund av vad som nu har sagts föreslår kommittén, att en lantmätare

med ingående kännedom och praktisk erfarenhet beträffande fastighets-

bildningsverksamhet skall ingå i jorddomstolen.

Kommittén finner emellertid uppenbart, att behovet av lantmätares med­

verkan i jorddomstolen kan vara mindre starkt framträdande i åtskilliga

mål, t. ex. sådana där frågor av allmän juridisk karaktär dominerar eller

sådana som är av enklare beskaffenhet. Eftersom det dessutom synes vara

att föredra, att man åtminstone till en början avstår från att inrätta sär­

skilda tjänster vid domstolarna för lantmätare, och det därför kan vara

förenat med vissa organisatoriska svårigheter att i större utsträckning fri­

göra lämpliga lantmätare för tjänstgöring i domstolarna, bör deras med­

verkan i viss mån inskränkas. Något oeftergivligt krav på att lantmäteriut-

bildad ledamot skall ta del i rättsskipningen uppställs därför inte. I enlig­

het med vad som gäller beträffande vattenöverdomstolen torde det få an­

komma på jorddomstolen att efter eget bedömande avgöra i vilka mål lant­

mätareledamoten skall medverka.

Enligt kommitténs mening bör, utöver ordföranden, ytterligare en hov-

rättsdomare ingå i domstolen. Detta är önskvärt för att en mera allsidig

belysning skall erhållas av rättsfrågorna och bevisvärderingsspörsmålen

samt för att även yngre hovrättsledamöter skall få tillfälle att ta del i hand­

läggningen av målen och bli förtrogna med de särskilda problem som där

möter. Härigenom underlättar man rekryteringen till ordförandeposterna

och till tjänsterna som revisionssekreterare med uppgift att föredra jord­

mål i högsta domstolen. I de situationer då lantmätare inte medverkar

torde i stället för honom böra inträda en hovrättsdomare, så att jorddom­

stolen i dessa fall består av sammanlagt tre sådana ledamöter.

Med hänsyn till dessa ställningstaganden anser kommittén att man får

den mest lämpliga avvägningen mellan de olika ledamotskategorierna i

jorddomstolen, om antalet nämndemän fastställs till två. Jorddomstolen

bör således bestå av ordförande samt ytterligare fyra ledamöter av vilka

två skall vara nämndemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

99

Remissyttrandena. Ett flertal remissinstanser understryker värdet av att

en lantmätare ingår som ledamot i jorddomstolen. Stadsdomareföreningen

ifrågasätter därvid, om inte lantmätaren bör vara ledamot i alla mål.

Häradshövdingeföreningen är däremot tveksam om det finns tillräckliga

skäl att föra in teknisk expertis i själva domstolen. Enligt föreningens me­

ning kan behövlig sådan expertis i dessa mål liksom i andra mål med större

fördel tillföras genom sakkunniga utanför domstolen. Liknande synpunkter

framförs av överlantmätaren i Jämtlands län och av en ledamot i nedre

justitierevisionen.

Lantmäteristgrelsen hävdar, att särskilda fasta tjänster bör inrättas för

lantmätarledamöterna vid jorddomstolarna. Medverkan från lantmätare tor­

de nämligen vara värdefull inte bara i samband med syn och huvudför­

handling utan också mera allsidigt vid målens beredning. Också organisa­

toriska skäl talar för att särskilda tjänster inrättas. Komplikationer skulle

sålunda uppstå, om en lantmätare som är förrättningsman skulle tjänst­

göra i högre instans, och liknande olägenheter skulle gälla i fråga om över-

lantmätare och biträdande överlantmätare. Om fasta tjänster för lantmä­

tare inrättas, bör alla möjligheter tas till vara för att utnyttja dessa tjänste­

mäns särskilda kvalifikationer. Styrelsen föreslår därför, att de vid behov

skall kunna tjänstgöra vid annan jorddomstol än den ordinarie. Göta hov­

rätt delar uppfattningen att särskilda tjänster bör inrättas för lantmätare­

ledamöterna. Svårigheter skulle annars kunna uppstå att finna lantmätare

som uppfyller nödvändiga kompetenskrav och inte är underordnade i för­

hållande till myndighet som för talan vid jorddomstolen.

Förslag att i jorddomstolen skall ingå, förutom lantmätare, också en

planteknisk expert läggs fram av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Östergötlands län och flera länsarkitekter. Till stöd härför åberopas i all­

mänhet, att frågor som rör bebyggelseplaneringen allt oftare får betydelse

vid fastighetsbildningen.

Kommitténs förslag att nämndemän skall ingå i jorddomstolen kritiseras

i åtskilliga remissyttranden. Det framhålls att lekmannadomare knappast

har någon uppgift att fylla i de mål som handläggs i hovrätterna. Vidare

åberopas, att nämndemäns deltagande i rättsskipningen i hovrätt skulle

medföra avsevärda praktiska olägenheter såväl för arbetets organisation

som för nämndemännen själva och dessutom inte oväsentliga kostnader. I

principiellt hänseende anförs, att en så betydelsefull fråga som införande

av lekmannadomare i hovrätt inte bör lösas utan en omsorgsfull utredning,

som tar sikte på domstolsorganisationen i dess helhet.

2.3.5. Expropriationsmål

Gällande rätt. Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdom-

stol, en för varje domsaga och stad med rådhusrätt (14 § lagen den 12 maj

1917, nr 189, om expropriation). Expropriationsdomstolarna är liksom ägo-

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

delningsrätterna anknutna till de allmänna underrätterna. Ordförande i

expropriationsdomstol är ägodelningsdomaren i orten. Domstolen består i

övrigt av fyra ledamöter. Av dessa skall två vara i särskild ordning utsedda

expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre be­

skaffenhet är domstolen domför med ordförande, nämndemän och en expro­

priationstekniker. Ledamöterna har individuell rösträtt (18 § expropria­

tionslagen).

Lämpligt antal expropriationstekniker förordnas av Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för en tid av sex år i sänder för

varje län. Hälften av dem som utses skall ha erfarenhet i fråga om fastig­

hetsvärdering inom tätort och hälften beträffande sådan värdering på lan­

det. Expropriationsteknikerna har framför allt till uppgift att befordra säk­

rare värderingsmetoder samt kontinuitet och enhetlighet i praxis. Ord­

föranden inkallar till tjänstgöring den eller de expropriationstekniker som

han med hänsyn till förhållandena i målet finner lämpligast.

Som nämndemän i expropriationsdomstol tjänstgör nämndemän vid den

allmänna underrätten, ägodelningsnämndemän eller vattenrättsnämnde-

män. Nämndemännen skall vara bosatta inom expropriationsdomstolens

domkrets. Ordföranden inkallar varje gång två nämndemän till tjänstgö­

ring. Om möjligt skall iakttas att den ene är ägare av fastighet men den

andre inte.

Beträffande fullfölj dsrätten i expropriationsmål tillämpas de vanliga

reglerna i RB. Talan kan alltså fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta

domstolen. Prövningstillstånd krävs för att talan skall komma under högsta

domstolens prövning.

Utöver mål som avses i expropriationslagen handlägger expropriations-

domstolarna också vissa andra mål rörande fast egendom, exempelvis mål

enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom (6 §), 1947 års bygg­

nadslag (137 §) och 1964 års naturvårdslag (33 §) samt vissa frågor rö­

rande tomträtt (4 kap. 24 § 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egen­

dom).

Antalet slutligt handlagda mål vid expropriationsdomstolarna åren 1963—

1966 framgår av följande uppställning.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

År

Antal

Därav efter

huvudförhand­

ling

1963 ............................................. 332

263

1964 ............................................. 302

257

1965 ............................................. 431

317

1966

:......................................... 329

263

Ur förarbetena. Expropriationsdomstolarna infördes genom lagstiftning år

1949 samtidigt med att man vidtog ändringar i expropriationslagen i andra

avseenden. Till grund för propositionen i ämnet (prop 1949: 184) låg ett

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

101

betänkande av markutredningen (SOU 1948: 4). I betänkandet föreslogs att

för expropriationsmålen skulle tillskapas fristående domstolar med länet

som domkrets. Till dessa domstolar skulle också vägrättsmålen flyttas från

ägodelningsrätterna. Ordföranden i expropriationsdomstolen skulle vara

lagfaren och förordnas av Kungl. Maj :t. Lämpligen borde övergångsvis, till

dess erfarenhet hade vunnits om arbetsbelastningen vid de olika domstolar­

na, till ordförande utses någon av häradshövdingarna i länet. Domstolen

borde i övrigt bestå av två tekniker och två nämndemän.

Med anledning av markutredningens förslag och remissyttrandena där­

över upprättades år 1948 inom justitiedepartementet en promemoria som

bl. a. behandlade organisationen i expropriationsmål. I denna promemoria

avvisades förslaget att inrätta fristående specialdomstolar under åbero­

pande av organisatoriska och principiella skäl. Det förordades i stället, att

expropriationsmålen förlädes till ägodelningsrätterna. För att tillhandagå

ägodelningsrätterna i expropriationsmål skulle för varje län finnas sex

marklösenexperter, som förordnades av Kungl. Maj:t för viss tid. I varje

expropriationsmål skulle rätten efter målets beskaffenhet inhämta yttrande

från två eller flera marklösenexperter, om det inte var uppenbart att deras

hörande inte behövdes. Experternas medverkan i rättegången skulle ske i

den ordning som föreskrivs i RB om hörande av sakkunniga. Vidare före­

slogs nya regler om val av ägodelningsnämndemän. Syftet med dessa be­

stämmelser var att göra intresserepresentationen i denna nämnd mindre

ensidig. Det förordades också att antalet nämndemän i jorddelnings- och

expropriationsmål minskades till två.

I propositionen valdes att inrätta särskilda domstolar för expropriations­

målen men att anknyta dessa till de allmänna underrätterna på sätt förut

har redovisats.

Pågående utredning. Enligt bemyndigande den 16 december 1960 bär

särskilda sakkunniga (expropriationsutredningen) tillkallats för att verk­

ställa översyn av expropriationslagstiftningen. Enligt direktiven (se riks-

dagsber. 1961: I Ju 49) har denna utredning också att överväga om förfaran­

det i expropriationsmålen bör reformeras. Önskemål härom har förts fram

i olika sammanhang (se bl. a. 3LU 1953: 31).

Utredningen har ännu inte kommit till den punkt i utredningsarbetet då

man kan ta slutlig ståndpunkt i frågan hur domstolarna och expropria-

tionsförfarandet bör organiseras för framtiden. I skrivelse till Kungl. Maj :t

den 15 mars 1968 har utredningen emellertid — på förekommen anledning

— framhållit, att det nuvarande domstolsförfarandet vid expropriation otvi­

velaktigt har väsentliga brister och att en förbättring inte är möjlig utan

att ändra domstolsorganisationen. Det är uppenbart att en ny organisation

måste utformas så, att den möjliggör ett snabbare förfarande och dessutom

ger förutsättningar för ökad säkerhet och allsidighet i bedömningen av

102

värderingsfrågorna. Mot denna bakgrund är det en mycket tilltalande

tanke att föra samman vissa grupper av mål, som regelmässigt inrymmer

värderingsfrågor, till ett begränsat antal domstolar. Med tanke på expro-

priationsmålen måste en sådan domstol innehålla speciell expertis i värde­

ringsfrågor, inte minst beträffande värdering av rörelseskador och andra

skador av företagsekonomisk natur samt skador som eljest kan vållas in­

nehavare av särskild rätt till expropriationsobj ektet. En tänkbar lösning

är enligt utredningens mening att sådan speciell expertis hämtas antingen

ur en grupp fast anställda sakkunniga, vilkas verksamhetsområden kan

tänkas omfatta hela landet eller större delar av landet, eller också liksom

hittills bland särskilt utsedda specialister. En kombination av dessa båda

metoder synes också möjlig. Alternativet med fast anställda specialister har

enligt utredningen den fördelen att man kan tillgodose framförda önske­

mål om att även hovrätterna får tillgång till teknisk sakkunskap vid hand­

läggningen av expropriationsmål.

Avslutningsvis erinrar utredningen om att en sammanföring av olika

typer av fastighetsmål till en gemensam domstol aktualiserar kravet på att

ersättningsreglerna vid olika former av tvångsingripanden ses över i syfte

att nå större enhetlighet.

2.3.6. Mål om immissioner ro. m.

Gällande ordning. Immissionsfrågor prövas f. n. av de allmänna domsto­

larna i den mån frågorna ej uppkommer i vattenmål eller expropriations­

mål. De allmänna domstolarna tillämpar i immissionsmål grannelagsrät-

tens oskrivna regler om immissioner. De immissionsfrågor som förekommer

i vattenmål är framför allt att hänföra till 8 kap. vattenlagen, dvs. de gäller

tillstånd till avloppsföretag och ersättning för skada genom sådant företag.

Mål av detta slag handläggs av vattendomstolarna.

Immissionssakkunnigas förslag. Det förslag till lag om luftförorening, bul­

ler och andra immissioner m. m. som år 1966 lades fram av immissionssak-

kunniga (SOU 1966: 65) innehåller både civilrättsliga och offentligrättsliga

regler om immissioner. Förslaget bygger vidare på bestämmelser dels om

koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning av immitterande an­

läggningar, dels om fortlöpande offentlig tillsyn till skydd mot immis­

sioner. Själva hnmissionsbegreppet bestäms enligt lagförslaget så, att im-

mission skall ha sitt upphov i användning av fast egendom och innebära att

omgivningen utsätts för varaktig störning genom luftförorening, buller, skak-

ning, strålning eller annat dylikt. Kretsen av sakägare har i lagförslaget be­

gränsats på så sätt att det för att enskild skall kunna uppträda som sakägare

och föra talan med anledning av komission fordras att han genom ägande­

rätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom

som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

103

De materiella huvudbestämmelserna i lagförslaget upptar dels regler om

skyddsåtgärder, förbud och tillstånd, dels regler om ersättning. Lagför­

slaget innehåller vidare regler om tillsyn och förprövning. Bestämmelserna

har utformats i nära anslutning till vattenlagstiftningens regler om vatten­

förorening.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vattendomstolarna bli koncessions-

myndigheter och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål.

För en sådan ordning talar enligt de sakkunniga det nära samband som

råder mellan vatten- och luftföroreningar och som gör det önskvärt med en

helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende.

Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenförorenings-

målen framstår det enligt de sakkunniga nära nog som en nödvändig åt­

gärd att till dessa domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkun­

niga anser också vattendomstolarna vara mycket väl lämpade för att hand­

ha denna nya uppgift. Deras sammansättning innebär just en sådan för­

ening av juridisk och teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk er­

farenhet som behövs för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas

domkretsar tillräckligt stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet

men inte större än att den också får god ortskännedom. En ytterligare om­

ständighet som de sakkunniga vill framhålla är att vattendomstolarna i sin

hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god förmåga att vinna

såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de starka intressemot­

sättningar som ofta föreligger.

Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sak­

kunniga inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendom­

stolarna. Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem

till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare

mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen och

immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.

I och för sig skulle det enligt de sakkunniga kanske kunna tänkas, att till-

låtlighetsprövningen i båda typerna av mål fördes helt bort från domsto­

larna och förlädes till administrativa myndigheter, som enligt naturvår­

dens nya organisation verkar på detta område. De sakkunniga har emeller­

tid inte ansett sig böra ta upp denna lösning till närmare diskussion, efter­

som det skulle rubba hela det nuvarande systemet för vattenförorenings­

målen. Sambandet mellan tillåtlighetsprövning och ersättningsfrågor liksom

allmänna rättssäkerhetssynpunkter gör, att en sådan åtgärd skulle behöva

föregås av mycket grundliga överväganden. Den skulle vidare enligt de sak­

kunniga också få betydande organisatoriska konsekvenser.

Remissyttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget

att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter och i övrigt exklu­

sivt behöriga domstolar i immissionsmål. I flera remissyttranden har man

emellertid uttalat sig för en administrativ prövning av tillståndsfrågorna

eller ställt sig tveksam till lämpligheten att förlägga koncessionsprövningen

till domstol.

Sålunda framhåller domstolskommittén, att de avvägningsfrågor som den

koncessionsprövande myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av

sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på sikt påverka hela sam­

hällsutvecklingen och att det är tveksamt om överväganden av detta slag

över huvud taget bör ankomma på domstol. Länsförvaltningsutredningen

avstyrker förslaget att förlägga koncessionsprövningen till vattendomsto­

larna och framhåller, att koncessionsärenden är typiska förvaltningsären­

den, som bör handläggas av domstol endast om mycket starka skäl kan an­

föras för domstolsbehandling. Länsstyrelsen i Västernorrlands län väcker

frågan, om inte en förläggning av tillståndsprövningen till statens natur­

vårdsverk borde utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sin prin­

cipiella sympati för en handläggning i administrativ ordning men är be­

redd att godta den föreslagna läsningen som ett provisorium. Länsingenjö-

rers förening delar de sakkunnigas uppfattning, att ett system med tillåt-

lighetsprövningen helt i administrativ väg ej kan genomföras i samband

med de nu aktuella brådskande lagförslagen, men anser att ett sådant system

bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslagstiftningen som

bör komma till stånd. Nät ur vårdsnämnden framhåller, att en vattendom­

stolsprövning inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna

som är önskvärd men är beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag, med

hänsyn bl. a. till att man i möjligaste mån bör få till stånd en helhetsbe­

dömning av företag som förorenar både vatten och luft. Naturskyddsför­

eningen är tveksam om lämpligheten av att lägga prövningen hos vatten­

domstol i den utsträckning som har föreslagits och framhåller bl. a. att vat­

tendomstolarna inte är några planeringsorgan. Föreningen anser det dock

möjligt att vattendomstolarna är de organ där man lättast kan placera im-

missionsmål tills vidare. Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol

anser, att ikraftträdandet av lagen bör anstå med hänsyn till arbetskrafts-

läget vid vattendomstolarna och möjligheterna att erhålla kompetenta sak­

kunniga. Om detta inte anses lämpligt, bör en skyndsam utredning ske av-

alternativet att tillståndsprövningen i immissionsmålen förläggs till statens

naturvårdsverk.

Förslag av naturvårdsverket. Mot bakgrund av de sympatier som vid re­

missbehandlingen av innnissionssakkunnigas förslag uttalades för att för­

lägga tillståndsprövningen i immissionsmål till administrativ myndighet upp­

drog Kungl. Maj :t den 15 december 1967 åt statens naturvårdsverk att ut­

reda dels de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga tillståndspröv­

ningen i immissions- och vattenföroreningsärenden till verket, dels förfaran­

det i sådana ärenden.

Naturvårdsverket har redovisat sitt uppdrag i en den 20 februari 1968 dag-

104

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

105

tecknad promemoria. I promemorian förordas, att tillståndsprövningen i de

berörda ärendena läggs på verket. Till stöd härför åberopar verket flera

skäl.

För det första anser verket, att den avvägning som i ärenden av denna art

skall ske mellan ett företags nytta och olägenheter inte är av judiciell art

utan måste grundas på allmänna, ekonomiska och tekniska bedömanden.

Domstolarnas naturliga funktion är att fastställa vad som är rätt. På för­

valtningen däremot ankommer att aktivt förverkliga statens uppgifter och

ändamål. När miljövårdsverksamheten nu skall intensifieras, anser natur­

vårdsverket det därför uppenbart att tyngdpunkten i verksamheten bör ligga

hos administrativ myndighet. Prövningen av sakägarintressen, närmast

skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen ankomma på domstol.

Naturvårdsverket framhåller, att visst dubbelarbete och vissa gränsdrag-

ningsproblem kan uppkomma genom att tillstånds- och skadeståndsfrågor-

na skils åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor ligger kvar

hos vattendomstolarna. Verket menar dock att dessa problem är av mindre

omfattning.

Som ytterligare skäl nämner naturvårdsverket, att verket skall svara för

översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna arbetet inom olika

län osv. Härigenom får verket överblick över alla förhållanden som kan in­

verka på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser man bäst syftet med en­

hetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av ärendena avgörs av en in­

stans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad expertis på naturvårds-,

luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom tillgodoser verket bättre än

vattendomstolarna kravet på helhetssyn. Önskemålet om helhetsbedömning

av en anläggning som vållar olägenheter och störningar från flera synpunk­

ter är därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att genomföra, om

verket blir tillståndsgivande myndighet.

Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet, bör enligt förslaget

vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts avgörande.

Eftersom naturvårdsverket också som tillståndsgivande myndighet skall

bevaka allmänna intressen, anser verket att det kan ifrågasättas om kam­

markollegiet bör behålla sina uppgifter på området.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket, att en sär­

skild koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en

jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för

uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsak­

ligen hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt

ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av ver­

kets styrelse.

Förslaget innebär, att ärenden kommer under koncessionsnämndens pröv­

ning antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö­

farlig verksamhet eller genom initiativ av någon eller några av verkets övriga

4t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

106

byråer. En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med abso­

lut och fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell.

Dispensprövningen vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket

självt med möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessions­

nämnden, om dispens ej ges. Remissbehandlingen av det nu redovisade för­

slaget pågår.

2.3.7. Vattenmål

Vattenmål handläggs av fristående specialdomstolar, vattendomstolarna.

Dessa består av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenrättsingen-

jörer och två vattenrättsnämndemän. 1 mindre mål är vattendomstol beslut-

för med ordförande, vattenrättsnämndemän och en vattenrättsingenjör. Vat­

tenrättsdomare och vattenrättsingenjör er utnämns av Kungl. Maj :t. Vatten­

rättsnämndemän väljs på samma sätt som ägodelningsnämndemännen och

bör vara allmänt betrodda och kunniga om sin orts förhållanden. De får inte

ha uppnått 65 års ålder. I övrigt gäller om valbarhet vad som är föreskrivet

beträffande nämndeman vid häradsrätt. Av dem som har utsetts till vatten­

rättsnämndemän inkallar ordföranden varje gång två till tjänstgöring i dom­

stolen. Ledamöterna har individuell rösträtt.

Vattendomstolarna är sex till antalet. Deras domsområden bestäms av

Kungl. Maj :t. Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som ut­

görs av Svea hovrätt i särskild sammansättning. Från vattenöverdomstolen

kan talan fullföljas till högsta domstolen.

Vissa frågor om vattendomstolarnas organisation och personalbehov har

under senare år setts över av särskilt förordnade utredningsmän (se prop.

1962: 1 bil. 4 s. 5 och 1965: 1 bil. 4 s. 34).

2.3.8. Hyresmål

Den proposition med förslag till ny hyreslagstiftning, som nyligen har

förelagts riksdagen (prop. 1968: 91), innehåller en särskild reglering av för­

farandet i hyrestvister. Den nya ordningen skall enligt förslaget tillämpas

från och med den 1 januari 1969. Förfarandet föreslås bli utformat på föl­

jande sätt.

I varje län skall det i princip finnas en hyresnämnd. Hyresnämnd består

av ordförande och två intresserepresentanter. Nämndorganisationen är fri­

stående från domstolsväsendet. Hyresnämnd har i första hand till uppgift

att medla i uppkommande tvister. Därutöver skall nämnden, om parterna

inte kan förlikas, pröva och avgöra hyrestvister av viss beskaffenhet, bl. a.

sådana som gäller hyressättning och förlängning av hyresavtal. Nämnden

är framför domstol behörig att pröva de åsyftade frågorna. Part som är

missnöjd med nämndens beslut får inom viss tid klandra beslutet genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

107

att väcka talan vid domstol. Klandras inte beslutet, är nämndens avgörande

bindande för parterna.

De föreslagna bestämmelserna innebär vidare, att det som regel inom var­

je län skall finnas endast en underrätt som är behörig att ta upp hyrestvis­

ter, nämligen den allmänna underrätten i residensstaden. Till denna under­

rätt förläggs prövningen av klandertalan mot hyresnämnds avgörande och

av de övriga hyrestvister som inte i första hand skall handläggas av hyres­

nämnd.

Rätten att fullfölja talan mot underrätts eller hovrätts dom begränsas i

sådana mål som i första hand har prövats av hyresnämnd. Sålunda får talan

inte föras mot underrätts avgörande som rör fastställelse av hyresvillkor,

överlåtelse av hyresrätt eller upplåtelse av lägenhet i andra hand. Tvist om

rätt till förlängning av hyresavtal avgörs slutligt av hovrätt. Andra slag av

hyrestvister, 1. ex. mål om skadestånd eller förverkande av hyresrätt, skall

liksom hittills kunna föras vidare till högsta domstolen enligt RB:s bestäm­

melser.

Underrätt, som får exklusiv behörighet att handlägga hyrestvister, skall

vid prövningen i dessa mål ha ordinarie sammansättning. Även i fråga om

förfarandet vid sådan domstol skall i princip gälla vanliga regler för rätte­

gång.

2.3.9. Vissa andra mål

Bestämmelser att endast vissa underrätter är behöriga att ta upp mål av

visst slag förekommer även på andra håll i lagstiftningen. I några fall har

därvid getts föreskrift om att underrätten vid handläggningen skall ha sär­

skild sammansättning.

Behöriga att handlägga tryckfrihetsmål är endast rådhusrätterna i re­

sidensstäderna eller annan rådhusrätt, som Kungl. Maj:t har förordnat där­

till. Jury kan i dessa mål medverka vid prövningen av skuldfrågan. Rätten

består i övrigt av tre eller fyra lagfarna domare.

Första domstol i allmänna sjöråttsmål är rådhusrätt eller i vissa orter på

grund av särskilt förordnande häradsrätt. Domstolen bär i allmänna sjö-

rättsmål vanlig sammansättning. I dispaschmål, som förekommer endast vid

rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg, skall rätten däremot bestå av,

utöver de ledamöter som normalt fordras för domförhet vid huvudförhand­

ling i tvistemål, tre i handel och sjöfart kunniga män. Sjöförklaring får

äga rum endast inför vissa i sjölagen angivna allmänna underrätter. Vid

sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som

ordförande och två personer, som är kunniga och erfarna i sjöväsendet.

I patentmål är Stockholms rådhusrätt exklusivt forum. Vid huvudför­

handling i sådana mål skall rätten bestå av sex ledamöter, av vilka tre

skall vara lagfarna och tre tekniskt sakkunniga. Stockholms rådhusrätt är

också ensam behörig att pröva vissa tvister av annat slag.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

3. Underrätternas domkretsar

3.1. Nuläget och dess bakgrund

3.1.1. Gällande bestämmelser och nuvarande organisation

Huvudbestämmelserna om indelningen i domkretsar finns i 1 kap. 1 §

RB. Allmän underrätt är enligt dessa bestämmelser på landet och i stad,

som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt.

Häradsrätt har tingslaget som sin domkrets. Domsaga, som är beteck­

ningen på häradshövdings ämbetsområde, utgörs i allmänhet av ett tingslag.

Under särskilda förutsättningar, såsom när domsaga är mycket vidsträckt,

får emellertid i domsaga finnas två eller flera tingslag.

Rådhusrätt har staden som sin domkrets. Rådhusrätts domkrets följer

automatiskt de ändringar som stadsområdet undergår.

Enligt 1 kap. 1 § RB fastställs indelningen i tingslag av Kungl. Maj:t.

Närmare lagbestämmelser om indelningen i domsagor saknas. Det anses

ankomma på Kungl. Maj:t att också bestämma om domsagoindelningen.

I en vid kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. in.

fogad tabell har Kungl. Maj:t fastställt i vilka fall domsaga skall vara in­

delad i två eller flera tingslag.

Av det sagda framgår, att tingslag kan omfatta både lands- och stadsom-

råde. Frågan huruvida stad skall ha egen jurisdiktion besvaras inte av RB.

Av förarbetena till balken (jfr SOU 1938: 44 s. 7) och av reglerna om råd­

husrätts domförhet (1 kap. 11 § RB) framgår emellertid, att en minimi-

förutsättning för rådhusrätt är att göromålen bereder sysselsättning åt

borgmästare och två rådmän. Denna grundsats kom också till uttryck i

den numera upphävda lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och lands­

bygds förenande i judiciellt avseende. Om domstols- och magistratsgöro-

målen i stad med rådhusrätt inte beredde sysselsättning åt borgmästare

och minst två lagfarna ledamöter, ägde Kungl. Maj :t sålunda enligt denna

lag — oavsett stadsfullmäktiges medgivande — förordna, att rådhusrätten

skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.

Åtskilliga nytillkomna städer har alltsedan sin tillkomst ingått i dom­

saga. Vidare har många städer, som tidigare har haft rådhusrätt, under

senare tid i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta har lett till

att flertalet städer numera ingår i domsaga.

F. n. finns 29 städer med rådhusrätt och 112 domsagor. Av domsagorna

är 14 uppdelade på olika tingslag, 13 av dem på två och en domsaga på

tre tingslag.

I fråga om invånareantalet fördelade sig domsagorna resp. städerna med

rådhusrätt vid ingången av år 1968 som följande uppställning visar.

Antal

Antal

domsagor

rådhusrätter

Kungl. May.ts proposition nr

44

år 1969

109

Under 10 000 invånare . . . .........

0

0

10

001

20

000

................. ......... 4

2

20

001

—■ 30 000................. .........

20

3

30 001—■ 40 000................. ......... 27

5

40 001— 50 000................. ......... 30

5

50 001—■ 60

000

................. ........ 16

3

60

001

— 70 000................. ......... 5

2

70 001—- 80

000

................. ......... 3

2

80

001

100

000

................. ......... 4

4

100

001

—-300 000................. ......... 3

1

300 001— 500 000................. .........

0

1

Över 500 000 ..................... .........

0

1

Ordinarie lagfarna domare i domsaga är häradshövding och i vissa dom­

sagor dessutom tingsdomare samt i rådhusrätt borgmästare och rådmän. 1

såväl domsagor som rådhusrätter finns vidare ofta en eller flera icke-ordi-

narie domare.

När det gäller domarpersonalen i domsagorna är det nuvarande läget

sammanfattningsvis följande. Av de 112 domsagorna är 15 endomardom-

sagor. Tingsdomare — i vissa domsagor betecknade som biträdande härads­

hövdingar — finns i 63 domsagor, varav 3 tingsdomare i 4 domsagor, 2 tings­

domare i 7 domsagor och en tingsdomare i 49 domsagor, vartill kommer en

tingsdomare gemensam för 3 domsagor. I 75 domsagor har vidare härads­

hövdingen i den dömande verksamheten helt eller delvis hjälp av tingssekre-

terare eller fiskalskompetenta biträden. I 3 domsagor finns särskild in­

skrivningsdomare.

Beträffande de 29 rådhusrätterna gäller att det, förutom borgmästare,

finns 2 ordinarie ledamöter i 12 av dem, 3 i 7 samt 4 eller flera i 10. I 17

rådhusrätter finns dessutom en eller flera icke-ordinarie domare.

Domarpersonalens fördelning på olika domsagor och rådhusrätter vid in­

gången av år 1968 framgår av bilaga 5.

Enligt av Kungl. Maj :t fastställd personalförteckning för underrätterna

avseende budgetåret 1968/69 finns i häradsrätterna 870 tjänster för dom-

stolsbiträden. Motsvarande tal är för rådhusrätternas del 634. Härtill kom­

mer sammanlagt 41 tjänster på övergångsstat. I

I fråga om de allmänna underrätternas inre organisa­

tion kan nämnas följande.

Domsaga förestås enligt 1 kap. 3 § RB av häradshövdingen. Om göromålen

kräver det, skall enligt samma lagrum som biträdande domare finnas en el­

ler flera tingsdomare. I domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290) ges när­

mare bestämmelser om personalorganisationen i domsagorna. Enligt dessa

bestämmelser kan också särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare

no

tjänstgöra i domsaga. Förordnande som tingssekreterare kan lämnas den

som har tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt. I övrigt skall finnas

tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och domstolsbiträden. Häradshövding­

en har vid sidan av sin direkta befattning med mål och ärenden även ad­

ministrativa uppgifter. Det åligger honom sålunda bl. a. att vara chef för

domsagans kansli, att övervaka och i viss utsträckning fördela arbetet samt

att ta befattning med åtskilliga personalfrågor.

Tingsdomare skall närmast under häradshövdingen ha inseende över per­

sonalen och arbetet i domsagan och, i den mån hovrätten förordnar, utföra

på häradshövdingen i annat fall ankommande göromål. Särskild inskriv­

ningsdomare handlägger förutom inskrivningsärenden bl. a. ärenden som

hör till bouppteckningsprotokollet. Tingssekreterare är skyldig att efter

hovrättens förordnande utföra på häradshövdingen i princip ankommande

göromål. Om tingsdomare inte finns, skall tingssekreteraren närmast under

häradshövdingen ha inseende över personalen och arbetet. När det är nöd­

vändigt, skall han dessutom i den omfattning häradshövdingen bestämmer

utföra olika uppgifter som ligger vid sidan av den egentliga dömande verk­

samheten, såsom att handlägga frågor som avses i lagen om fri rättegång

och att vidta vissa i huvudsak förberedande och expeditionella åtgärder

i mål och ärenden. Hovrättsfiskal kan förordnas att tjänstgöra som fiskals-

kompetent biträde i domsaga och tilldelas då i huvudsak samma arbetsupp­

gifter som tingssekreterare.

Häradshövding och tingsdomare avgör f. n. ungefär lika stora andelar av

förekommande brottmål och tvistemål. Tingssekreterare och fiskalskompe-

tent biträde fullgör i allmänhet färre rent dömande uppgifter men ägnar

i stället något mer tid åt andra göromål som t. ex. inskrivningsärenden och

ärenden som hör till bouppteckningsprotokollet. Samtliga domare sysslar

dock i huvudsak med rent dömande verksamhet. Deras befattning med de

mindre kvalificerade göromålen är numera vanligen begränsad till vad som

fordras för arbetets behöriga gång och för en enhetlig rättstillämpning. Un­

der senare år har de mindre kvalificerade göromålen i stället i allt större

utsträckning förts över till tingsnotarier och domstolsbiträden.

Hovrätterna bär en organisation för administration av underrätterna men

den direkta arbetsledningen, frågor om anställning av och ledighet för per­

sonalen och andra administrativa uppgifter sköts i domsagorna i huvudsak

av häradshövdingarna. Utvecklingen mot större domsagor har fört med sig

att häradshövdingarna på vissa håll får ägna förhållandevis mer tid åt ad­

ministration än tidigare.

Tingsnotarie tjänstgör som regel i domsaga under två och ett halvt år,

varav det första halvåret som aspirant. Han skall under tjänstgöringstiden

beredas en allsidig utbildning. I 16—19 §§ domsagostadgan anges de göromål

som får utföras av tingsnotarie. Bland arbetsuppgifterna kan ingå bl. a. att

tjänstgöra som inskrivningsdomare, att handlägga till bouppteckningspro­

tokollet hörande ärenden, att föra protokoll vid förhandling och att i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

in

avseenden biträda vid handläggningen av mål och ärenden. Härutöver kan

tingsnotarie förordnas att handlägga bl. a. mål om lagsökning och betal­

ningsföreläggande samt tvistemål, brottmål och domstolsärenden av enklare

beskaffenhet.

Domstolsbiträde skall biträda med göromålen i domsagan efter härads­

hövdingens anvisningar. Domstolsbiträdena har under senare år anförtrotts

vissa göromål som tidigare har utförts av den rättsbildade personalen. Enligt

24 § domsagostadgan sköter de sålunda numera bl. a. huvuddelen av de

expeditionella göromålen, utfärdar olika slags bevis och ombesörjer vissa

uppgifter som sammanhänger med personalredovisningen. Vid de större

domsagorna tjänstgör de dessutom i viss utsträckning som protokollförare.

I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. m. ges be­

stämmelser om bl. a. domsagornas indelning i tingslag, om häradsrätternas

ferier och om vilka dagar ting skall hållas i domsagorna. Med stöd av 1 kap.

15 § RB har Kungl. Maj:t vidare utfärdat kungörelsen den 10 juli 1947 (nr

640) om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden samt

om uppropslistor m. m. I denna kungörelse finns även bestämmelser som

rör rådhusrätterna. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet

nämndemän i tingslag har meddelats bestämmelser för flertalet av rikets

tingslag om antalet nämndemän.

I rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 § RB finnas borgmästare och rådmän.

Närmare bestämmelser om rådhusrätternas inre organisation ges i rådhus-

rättsstadgan den 4 december 1964 (nr 857). Vid rådhusrätt kan enligt 1 §

finnas — förutom borgmästare och rådmän — tingssekreterare, tingsnota-

rier, tingsnotarieaspiranter, domstolsbiträden och andra tjänstemän. Råd-

liusrätt kan vara delad i avdelningar.

Borgmästare och rådmän är ledamöter i rådhusrätt. Borgmästare har i

huvudsak samma arbetsuppgifter som häradshövding i domsaga. Han har

sålunda att utföra både domargöromål och administrativa uppgifter. Vissa

administrativa frågor skall dock avgöras av rådhusrätten i särskild samman­

sättning. Rådman skall utföra domargöromål och, efter hovrättens förord­

nande, biträda borgmästaren med handläggning av administrativa ärenden.

Hovrätten förordnar om fördelningen av domargöromålen mellan rådhus­

rättens ledamöter. Tingssekreterare kan enligt rådhusrättsstadgan åläggas

i huvudsak samma uppgifter i rådhusrätt som han har i domsaga. Några

tjänster som tingssekreterare har dock ännu inte inrättats vid rådhusrät­

terna. Däremot tjänstgör hovrättsfiskaler som fiskalskompetenta biträden.

Liksom i domsagorna utför de ungefär samma uppgifter som ankommer på

tingssekreterare. Före förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965

tjänstgjorde i de flesta rådhusrätterna assessorer som biträdande domare.

Assessorstjänster ingår numera inte i rådhusrättsorganisationen, men vissa

assessorer tjänstgör på övergångsstat som ledamöter i rådhusrätterna. De

har där i huvudsak samma uppgifter som tingssekreterarna.

Före förstatligandet av rådhusrätterna var det vanligt att domarperso­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

112

nalen i rådhusrätterna var specialiserad på vissa slag av arbetsuppgifter.

Arbetsfördelningen har emellertid numera anpassats till den som gäller för

domarpersonalen i domsagorna. Domare i rådhusrätt handlägger därför

vanligen alla typer av mål. Vid de största rådhusrätterna måste dock en viss

specialisering ske (jfr prop. 1964: 156 s. 105). I likhet med domarpersona­

len i domsagorna sysslar domarna i rådhusrätterna främst med den rent

dömande verksamheten. De administrativa uppgifter, som inte sköts av

hovrätten, är dock — beroende på rådhusrätternas storlek — i allmänhet

något fler än i domsagorna.

Tingsnotarierna i rådhusrätterna har att utföra samma göromål som

tingsnotarierna i domsagorna. Antalet tingsnotarier är dock vanligen för­

hållandevis mindre vid rådhusrätterna. Detta beror bl. a. på att inskriv­

ningsväsendet är av mindre omfång och att man i större utsträckning ut­

nyttjar domstolsbiträdena som protokollförare vid förhandlingar. I övrigt

har domstolsbiträdena samma arbetsuppgifter vid rådhusrätterna som vid

domsagorna.

Enligt 2 § rådhusrättsstadgan kan Kungl. Maj :t i arbetsordning meddela

särskilda föreskrifter för rådhusrätt. I arbetsordningar den 18 december

1964 (nr 883—885) har sådana föreskrifter meddelats för Stockholms och

Göteborgs rådhusrätter samt för rådhusrätten i Malmö. Med stöd av 1 kap.

12 § RB har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 10 juli 1947 (nr 534) be­

stämt hur många nämndemän som skall finnas i de olika rådhusrätterna.

3.1.2. Tidigare utvecklingstendenser och förslag

Ännu i början av 1900-talet hade nästan alla städer egen jurisdiktion.

År 1904 var antalet städer 93 och 91 hade rådhusrätt. I de 40 städer som har

tillkommit därefter har rådhusrätt inte inrättats. Efter år 1904 har hittills

62 rådhusrättsstäder i judiciellt hänseende förts till domsaga, varav 12

under 1960-talet.

Den ledande principen för indelning i domsagor var länge att en domsaga

inte borde vara större än att domstolsarbetet kunde utföras av häradshöv­

dingen, ett par notarier och skrivbiträden. Om denna organisation inte

räckte till, delades domsagan eller också skedde omreglering på annat sätt.

Detta ledde till att antalet domsagor ökade, och år 1921 nåddes det högsta

antalet eller 125. Vid samma tid bröts denna utveckling. I stället för att

dela domsagor med växande arbetsbörda började man inrätta tjänster för

biträdande domare i de mest arbetstyngda domsagorna. Flera mindre dom­

sagor förenades med angränsande domsaga till större enheter. Dessa änd­

ringar torde ha stått i samband med arbetet på rättegångsreformen. Process-

kommissionen förordade sålunda i sitt betänkande om rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926: 31) en långtgående sammanslagning av domsagorna.

Någon allmän reform i denna riktning kom emellertid inte till stånd. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

113

antagandet av RB förutsattes beträffande de mindre domsagorna, att liksom

dittills en successiv omreglering av deras områden skulle ske. I övrigt skulle

domsagorna ha sådan storlek, att den dömande verksamheten kunde om­

besörjas av häradshövdingen eller, i de medelstora eller stora domsagorna,

av häradshövdingen med hjälp av en eller flera biträdande domare (jfr 1

kap. 3 § andra st. RB). Några uttalanden om vad som borde anses som lämp­

lig övre gräns för en domsaga gjordes inte i RB eller i förarbetena till denna.

Delvis som följd av den fortgående avvecklingen av rådhusrätter uppkom

efter hand flera stora domsagor. En viss reaktion mot de stora domsagorna

kom senare till uttryck genom 1943 års domarutrednings betänkande angå­

ende vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid dom­

stolarna (SOU 1946: 57). Enligt denna utredning borde mycket stora dom-

sagobildningar undvikas. I enlighet med denna uppfattning delades under

1950-talet de tre då största domsagorna. Antalet domsagor blev därmed 118.

Sedan den 1 januari 1959 har någon delning av domsaga inte ägt rum. Där­

emot har åtskilliga domsagor fått större domkretsar. Detta har i flertalet fall

skett genom att stad, som dittills har haft egen jurisdiktion, judiciellt för­

enats med domsaga. Vidare har mindre domsagor — ibland i samband med

landsrättsläggning av städer — jämte angränsande domsaga fått uppgå i

större enheter. Som nämnts är antalet domsagor f. n. 112.

Under 1900-talet har flera utredningar behandlat domkretsindelningen för

underrätterna. Förutom av processkommissionen och 1943 års domarutred­

ning, som redan har nämnts, har frågan tagits upp dels av de s. k. ekonomi­

sakkunniga i betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och orga­

nisatoriska förhållanden vid genomförandet av rättegångsreformen (SOU

1928: 20), dels av stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6. De övervägan­

den och förslag som har lagts fram har emellertid endast i ringa mån av­

satt spår i praktiken.

Ekonomisakkunniga redovisade i sitt betänkande ett av dåvarande hä­

radshövdingen Karl Schlyter utarbetat förslag till indelning i domkretsar.

Förslaget byggde på principer för indelningen, som hade lagts fram av pro­

cesskommissionen. Denna ansåg, att arbetet i en underrätt i princip borde

vara så omfattande att det på kvalitativa grunder kunde fördelas i tre grup­

per, som var och en gav full arbetsbörda för en domare. Enligt Schlyters

förslag skulle landet indelas i 93 domsagor. Av dessa skulle sju vara stads-

domsagor. Schlyter utgick från att städer med ett invånartal under 36 000

skulle ingå i domsaga tillsammans med större eller mindre del av kring­

liggande landsbygd.

19i3 års domarutredning lade inte fram något förslag till ny domkrets­

indelning för underrätterna men angav vissa allmänna riktlinjer för hur

en sådan indelning borde ske. Som nämnts ansåg utredningen, att mycket

stora domsagobildningar borde undvikas. Som ledande princip ansåg ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

114

redningen borde gälla, att man skulle eftersträva att skapa ett något större

antal domsagor, som var och en med hänsyn till de kvalificerade göromålen

erbjöd tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding. Detta var bättre

än att låta domsagorna bli så stora att häradshövdingen nödgades överlämna

en mera väsentlig del av de viktigare dömande uppgifterna till andra tjänste­

män inom domsagan. Utredningen ansåg vidare, att de minsta domsagorna

ej borde bestå.

Stadsdomstolsutredningen föreslog i SOU 1961: 6, att 23 av de dåvarande

städerna med rådhusrätt judiciellt skulle förenas med domsaga och att

rådhusrätt skulle finnas endast i 18 städer. Utredningen uttalade, att dom­

sagor med häradshövding som enda ordinarie domare inte längre kunde

komma i fråga som riktmärke för domsagoindelningen. I stället fick man

räkna med att befolkningsrörelsen från landsbygden till jämförelsevis få

större tätorter skulle komma att leda till fortsatt ökning av antalet dom­

sagor med två eller flera ordinarie domare. Beträffande fördelarna med

större resp. med mindre domstolar anförde utredningen.

Fördelen med den mindre domsagan är framför allt att häradshövdingen

deltager i avgörandet av alla mål och ärenden utom de som handlägges av

tingsnotarie och att han har lättare att utöva den ledning och övervakning

av arbetet i domsagan som åligger honom. I den mindre domsagan kan dom­

stolen och dess kansli göras lättare tillgängliga för allmänheten. Till för­

mån för den mindre domsagan brukar vidare anföras sådana synpunkter

som att allmänheten och domstolen kommer i närmare kontakt med var­

andra och att därigenom skapas ökade förutsättningar för att domstolen

skall vinna allmänhetens förtroende; särskilt brukar framhållas att härads­

hövdingen bör vara väl förtrogen med sin domkrets. Dessa synpunkter bör

alltjämt tillmätas betydelse.

Den större domsagans fördelar ligger övervägande på det domstolsorga-

nisatoriska planet. Arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsätt­

ning. Den större domsagans mera elastiska organisation gör det lättare för

domstolen att utan förstärkning från hovrätten bemästra tillfälliga påfrest­

ningar i arbetet. Detta förhållande har sin särskilda betydelse med hänsyn

till de problem för domarrekryteringen som vikariefrågan i underrätterna

vållar. I de större domsagorna är det även lättare att ordna en lämplig

arbetsfördelning. Domarna kan mera odelat ägna sig åt den dömande verk­

samheten, och bland den icke rättsbildade personalen kan arbetet fördelas

så, att personalen utnyttjas mera rationellt och effektivt. Kontorstekniska

och andra arbetsbesparande hjälpmedel kommer till bättre användning än

i de mindre domsagorna. Ur driftsekonomisk synpunkt torde därför den

större domsagan, förutsatt att dess organisatoriska möjligheter tillvarata-

ges, vara lämpligare.

Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande var

de remissinstanser — ett 40-tal — som uttalade sig om domkretsarna enigu

om att endomardomsagorna borde upphöra. Nästan alla dessa remissinstan­

ser, bl. a. fem av hovrätterna, förordade domkretsar stora nog att syssel­

sätta tre domare. Endast två remissorgan avstyrkte att underrätterna genom­

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

115

gående skulle organiseras med tre domare, nämligen Göta hovrätt och 1951

års rättegångskommitté (majoriteten). Flera remissorgan uttalade att man,

innan frågan om domkretsindelningen hade blivit närmare utredd, inte när­

mare kunde yttra sig om hur stor en domkrets lämpligen borde vara. Denna

uppfattning framfördes av bl. a. häradshövdingeföreningen, som emellertid

underströk att organisatoriska svårigheter var förbundna med de mindre

domsagorna. Det föreföll föreningen som om dessa svårigheter var betydligt

mindre i domsagor med tingsdomare och tingssekreterare.

Endast några få remissorgan uttalade sig om lämplig övre gräns för un­

derrätts storlek. Hovrätten för Övre Norrland ansåg den övre gränsen vara

nådd, om arbetsvolymen fordrade mer än tre domare. Enligt Svea hovrätt

borde åtminstone en domsaga finnas i varje län. Hovrätten framhöll vidare,

att man kunde vara tveksam om det skulle vara fördelaktigt eller olämp­

ligt med stora domkretsar, när det gällde konsekvenserna i fråga om domar-

tjänsternas antal och beskaffenhet samt verkningarna på rekryteringen till

domarbanan.

3.1.3. Administrativa indelningar och indelningsändringar av betydelse för

domkretsindelningen

Under senare år har genomförts flera administrativa indelningsåtgärder

av betydelse för domkretsindelningen, och flera sådana åtgärder är under

övervägande.

Planerna för länens indelning i kommuner har fastställts av Kungl. Maj :t

genom beslut under åren 1963 och 1964. Besluten grundar sig på 2 a § lagen

den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indel­

ning. I detta lagrum, som tillkom genom beslut av 1962 års riksdag (prop.

1961: 180, KU 1962:1, rskr 64), föreskrivs att för varje län skall finnas en

av Kungl. Maj:t fastställd plan, som visar den lämpligaste indelningen av

länet i kommuner med hänsyn särskilt till befolkningsförhållandena, den

ekonomiska utvecklingen och de kommunala förvaltningsuppgifternas om­

fattning och beskaffenhet. De nämnda besluten innebär, att kommuner

eller delar av dem har förts samman till 281 kommunblock (SFS 1964:

162), bortsett från Stockholms stad som inte berörs av planeringen.

Enligt 12 § lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall

indelningsändring träda i kraft i början av ett kalenderår. Det måste vidare

förflyta minst åtta månader mellan Kungl. Maj :ts förordnande om indel­

ningsändring och ikraftträdandet. Förordnande om indelningsändring måste

således meddelas före utgången av april månad för att kunna träda i

kraft vid årsskiftet. Enligt praxis genomförs en kommunal indelningsänd­

ring, som kräver nyval, vid årsskifte efter det att allmänna val har hållits.

De indelningsändringar som blir följden av att kommuner eller delar av

116

kommuner läggs samman kan därför beräknas ske varje udda år alltefter­

som kommunerna beslutar sig för att gå samman. Ändringar i den kom­

munala indelningen har således genomförts med verkan från den 1 januari

1967 och kan i framtiden beräknas ske den 1 januari 1969, den 1 januari

1971 etc.

Antalet kommuner uppgick den 1 januari 1966 till 995, varav 133 städer,

95 köpingar och 767 landskommuner. Ett stort antal kommunsammanlägg­

ningar beslutades under åren 1965 och 1966. Sedan dessa har trätt i kraft

den 1 januari 1967, har antalet kommuner gått ned till omkring 900.

Ändringar i den kommunala indelningen föranleder regelmässigt mot­

svarande ändringar i den judiciella indelningen. I anslutning till den re­

form beträffande kommunindelningen som trädde i kraft den 1 januari

1952 — den s. k. storkommunreformen — skedde således en allmän över­

syn av domsagoindelningen. I de många fall då den ändrade kommunin­

delningen bröt gräns för domsaga anpassades domsagoindelningen efter

kommunindelningen (jfr SFS 1950:442—459 samt 1951:11, 79, 98, 121

och 353). En motsvarande anpassning har skett vid senare ändringar i

kommunindelningen. Beträffande stad med rådhusrätt gäller att ändring

i stadsområdets omfattning automatiskt medför motsvarande judiciella

ändring. Det förekommer inte att domkretsindelningen skär kommungräns.

När det gäller kommunindelningen kan nämnas, att kommunalrättskom-

mittén år 1962 fick i uppdrag att utreda de problem som kan uppkomma

om en enhetlig kommuntyp införs. Kommittén har därefter i betänkandet

»Enhetlig kommuntyp» (SOU 1967:58) lagt fram förslag till författnings­

ändringar som behövs, om en sådan kommuntyp införs och den nuvarande

skillnaden mellan landskommuner, köpingar och städer avskaffas.

Indelningen i polisdistrikt bygger sedan den 1 januari 1965 på kommun­

blocken. I varje polisdistrikt ingår sålunda ett eller flera kommunblock.

Gräns för polisdistrikt skär inte i något fall blockgräns. Enligt kungörelsen

den 4 november 1966 (nr 564) angående polisdistrikten är landet f. n. in­

delat i 119 polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69

förordat, att antalet polisdistrikt minskas till 80, och i samband härmed

lagt fram förslag till ändrad polisdistriktsindelning. Styrelsen har hem­

ställt, att Kungl. Maj :t snarast tar upp frågan om ändring av polisdistrikts-

indelningen. Med anledning av framställningen har Kungl. Maj :t den 10 no­

vember 1967 tillkallat särskilda sakkunniga för översyn av indelningen i

polis- och åklagardistrikt och av den regionala polisorganisationen (1967 års

polisutredning). Enligt direktiven för utredningen (riksdagsber. 1968: I Ju

65) bör utgångspunkten för dennas arbete vara rikspolisstyrelsens förslag,

men utredningen skall ha frihet att pröva även andra förslag till en rationell

indelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

117

Åklagar distrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt och har därför

också kommunblocken som minsta byggstenar. Enligt kungörelsen den 29

maj 1964 (nr 345) angående åklagardistrikten finns 90 sådana distrikt.

Kommunblocken skär i ett stort antal fall gräns för underrätts domkrets.

Det hör till undantagen att ett åklagar distrikt sammanfaller med underrätts

domkrets. I allmänhet omfattar åklagardistrikten delar av skilda dom­

kretsar.

Även frågan om ändring i indelningen i åklagardistrikt har nyligen aktua­

liserats. Sålunda har RÅ i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69

framhållit, att det från åklagarsynpunkt är önskvärt att åklagar- och polis­

distrikten genomgående är identiska och att några av de nuvarande åkla­

gardistrikten är för små och bör läggas samman. Den av RÅ väckta frågan

har uppmärksammats i direktiven för den nyss nämnda 1967 års polisutred­

ning. I direktiven har nämligen angivits, att utredningen skall överväga om

de förslag i fråga om polisdistriktsindelningen som man kommer fram till

bör föranleda några jämkningar av åklagardistriktsindelningen. Utredning­

en skall vidare vid denna bedömning beakta sambandet mellan indelningen

i åklagardistrikt och indelningen i domkretsar för de allmänna underrät­

terna.

Kronofogdedistrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt. Enligt kun­

görelsen den 29 maj 1964 (nr 366) angående kronofogdedistrikten är lan­

det indelat i 81 sådana distrikt.

Den nuvarande domkretsindelningen bryter inte på något ställe läns-

gränserna. Det har av administrativa skäl — bl. a. med hänsyn till åklagar­

nas ställning och till formerna för handläggningen av vissa frågor som

hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten — ansetts önskvärt,

att en domsaga inte utgörs av delar från skilda län.

I länsindelningsutredningens direktiv (riksdagsber. 1964: I In 25) fram­

hölls, att indelningen i kommunblock bör läggas till grund för övriga admi­

nistrativa och judiciella indelningar och att de planerade kommunblocken

bör betraktas som de minsta enheterna vid uppbyggandet av de nya länen.

I enlighet därmed föreslår utredningen i betänkandet »Ny länsindelning»

(SOU 1967: 23) inte i något fall att delar av kommunblock skall föras till

olika län. Utredningen framhåller dock, att det enligt dess uppfattning i

ett — visserligen mycket begränsat — antal fall kan finnas anledning att

se över kommunblocksindelningen i anslutning till en ny länsindelning. Ut­

redningens förslag innebär att antalet län skall minskas från 24 (efter sam­

manslagningen av Stockholms stad och län) till 15.

Domstolskommittén har undersökt vilka åtgärder som fordras, om dom­

saga bildas av områden som ingår i skilda län. Kommittén har år 1966 till

Kungl. Maj :t överlämnat PM med förslag angående behörig länsstyrelse

m. in. i fall då domsaga hör till skilda län (stencil). Förslagen har remiss-

118

behandlats men har därefter vilat. Kungl. Maj:ts ställningstagande i frågan

har ansetts kunna anstå till dess det klarnat om behov av en reglering av

åsyftat slag kommer att föreligga. Som tidigare har nämnts har domsago-

bildning över länsgräns hittills inte förekommit.

3.1.4. Handläggningen av nu eller nyligen aktuella frågor om ändrad judiciell

indelning

Ärenden om ändring av den gällande domkretsindelningen har förekom­

mit allt oftare under senare år. I en del fall har detta berott på att viss råd­

husrätt har haft för litet arbetsunderlag för att bestå i den statliga under-

rättsorganisationen (jfr prop. 1964: 156 s. 131 och 142). Så har exempelvis

sedan den 1 januari 1965 Alingsås, Söderhamn, Härnösand och Kristine­

hamn i judiciellt avseende förenats med domsaga. Nyköping läggs under

landsrätt den 1 juli 1968.

De flesta domkretsregleringar som har ägt rum under de senaste åren har

företagits på grund av den pågående kommunindelningsreformen. Gällande

lagstiftning utgår från att den judiciella indelningen anpassas till indel­

ningen i kommuner och att gräns för judiciellt område sålunda samman­

faller med kommungräns. Delar av en och samma kommun kan därför inte

tillhöra olika underrätter. När kommun går samman med kommun som till­

hör annan underrätt, måste domkretsindelningen alltså ändras. Sådana änd­

ringar gjordes i ganska stor utsträckning den 1 januari 1967, när ett stort

antal kommuner förenades som ett led i den pågående kommunindelnings­

reformen. I några fall har kommunal indelningsändring medfört att under­

rätt har fått så liten arbetsmängd att Kungl. Maj :t har beslutat att den skall

upphöra och i stället förenas med annan underrätt. Detta har gällt under­

rätter i och i närheten av Kristianstad, Landskrona och Skellefteå. I andra

fall har det förekommit att ganska stora områden har förts från en dom­

krets till en annan, dock utan att ändringarna har varit av sådan storleks­

ordning att en hel underrätt har måst upphöra. De har endast lett till att

personal har flyttats från en underrätt till en annan.

När vakans har uppkommit på chefsdomartjänst i underrätt under senare

år, har man prövat om den pågående kommunindelningsreformen eller and­

ra omständigheter gör en domkretsreglering nödvändig. Om så har varit

fallet, har Kungl. Maj :t uppdragit åt den hovrätt till vilken underrätten hör

att utreda den lämpligaste domkretsindelningen inom berört område. Upp­

draget har i allmänhet givits den innebörden att undersökning skall göras

om lämpligheten att anpassa domkretsindelningen till indelningen i åkla-

gardistrikt. Genom hovrätternas försorg har utredning nu satts i gång eller

redan skett i fråga om hela Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län

och Värmlands län, samt i fråga om delar av bl. a. Stockholms, Söderman­

lands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands, Väster­

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

119

bottens och Norrbottens län. I allmänhet har hovrätterna, när de har fått

utredningsuppdrag, tillsatt en särskild utredningsman, som har gjort en

närmare undersökning av förhållandena inom området och som därvid har

tagit kontakt med representanter för olika statliga och kommunala intres­

sen.

Sedan hovrätten har avlämnat sitt utredningsförslag, har myndigheter

och organisationer fått tillfälle att yttra sig över detta. Därvid har hörts bl. a.

rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, ifrågavarande länsstyrelse samt berörda

kommuner och tingshusbyggnadsskyldige. Beslut i indelningsfrågan har där­

efter kunnat fattas av Kungl. Maj:t. Sådana beslut har hittills meddelats

endast i ett fåtal av de förut nämnda fallen. Besluten har inneburit bl. a. att

domkretsindelningen har anpassats till indelningen i åklagardistrikt så långt

det har varit möjligt. Fråga om att inrätta nya ordinarie domartjänster på

grund av domkretsreglering har underställts riksdagen.

I samband med att beslut har fattats om att göra en utredning om änd­

rad domkretsindelning bär övervägts om ledig eller ledigblivande domar-

tjänst skall hållas vakant till dess det har klarlagts, om tjänsten bör åter­

besättas med ny ordinarie innehavare. Genom Kungl. Maj :ts beslut är 15

häradshövdingetjänster och en borgmästartjänst f. n. vakanta på grund av

att frågan om ändrad domkretsindelning är aktuell.

3.2. Domstolskommitténs förslag och remissyttranden över dem

3.2.1. Domstolskommittén i SOU 1963: 56

I SOU 1963: 56 tar kommittén upp frågan om domkretsindelningen i en

enhetlig underrättsorganisation, i vilken någon skillnad mellan stadsrätt

och landsrätt inte skall finnas. Utan att ta ståndpunkt i detalj i frågan drar

kommittén upp vissa allmänna riktlinjer, efter vilka frågan enligt kom­

mitténs mening bör lösas.

Kommittén framhåller inledningsvis, att indelningen i domkretsar i en

enhetlig underrättsorganisation bör ske med sikte på att skapa arbetsenhe­

ter som från olika synpunkter är så lämpliga som möjligt. Allmänhetens

berättigade krav på god rättsvård kommer härvid i förgrunden. Stor bety­

delse måste fästas vid samhörigheten geografiskt och i annat hänseende

mellan olika orter och bygder, och dessutom vid centrumbildningar, kom­

munikationer och förutsättningarna över huvud taget för behövlig kontakt

mellan domstolen och domkretsens olika delar.

Det är vidare av vikt för rättsvården att domkretsen får sådan omfattning

att den ger tillräckligt underlag för en ändamålsenlig och effektiv domstols-

organisation. Organisatoriska och allmänt administrativa synpunkter måste

tillmätas synnerligt beaktande. Ändamålsenlig organisation och administra­

tion är ovillkorliga förutsättningar för att rättsväsendet skall fungera till­

Kungl. Maj ds proposition nr ii år 1969

120

fredsställande. Att i detta sammanhang ekonomiska hänsynstaganden kom­

mer in i bilden anses självklart.

I de nu angivna hänseendena finner kommittén att nuvarande domkrets­

indelning företer betydande brister. Landets indelning i domsagor ter sig

inte sällan irrationell och egenartad. Detta sammanhänger med att dom-

sagoindelningen bygger på förutsättningar i fråga om samhällsbildning och

kommunikationer m. m. som inte längre existerar eller i varje fall i väsent­

lig mån har förändrats. Strukturförändringarna inom samhället måste be­

aktas vid en översyn av domkretsindelningen. Det måste eftersträvas att

domkretsarna får en arrondering vilken ansluter till den utveckling som

har ägt eller förutses komma att äga rum på olika områden.

Kommittén erinrar om att enligt dess direktiv bör gälla som allmän rikt­

linje att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda full syssel­

sättning för flera ordinarie domare. Vidare nämns den i direktiven fram­

hållna synpunkten att med domsagor av sådan storlek skapas ökade möjlig­

heter att åstadkomma en rationell arbetsfördelning mellan befattningsha­

varna inom domstolen och att tillföra kansliarbetet den moderna kontors-

teknikens landvinningar. Kommittén påpekar, att samma synpunkter har

framhållits av stadsdomstolsutredningen och att denna utredning också

har uttalat, att arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning i

en större domstol och att den större domstolens elastiska organisation gör

det lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i ar­

betet.

Sistnämnda synpunkt är enligt kommittén inte minst viktig. Den större

domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. En domstol med bara

en eller ett par domare har svårt att hålla arbetet flytande vid sjukdomsfall

eller annan ledighet eller vid periodvis återkommande förskjutningar i ar­

betsbelastningen. Synpunkter av detta slag måste tilläggas betydelse inte

bara när det gäller antalet domare utan också för de olika sidorna av kansli­

arbetet. Bara en förhållandevis stor domstol kan ha den personaluppsättning

som är nödvändig för att det inte skall uppkomma besvärande rubbningar

till förfång för allmänheten vid inträffande förfall bland kanslipersonalen.

Allmänt kan sägas, att ju större en domkrets är, desto mindre känslig blir

domstolen för störningar av sådant slag.

Kommittén framhåller, att små domkretsar är sårbara också i ett annat

hänseende, som är betydelsefullt särskilt med hänsyn till den framtida ut­

vecklingen, nämligen vid sådan ändring i domkretsarnas storlek som orsa­

kas av ändrad kommunal indelning. Om domkretsarna är för små, kan änd­

ringar i den kommunala indelningen få vittgående följder i judiciellt avse­

ende. Är domkretsarna däremot förhållandevis stora, behöver kommunala

indelningsändringar inte alls påverka antalet domkretsar. Återverkningarna

av ändringarna blir betydligt lättare att komma till rätta med när det gäller

sådana frågor som behovet av domstolslokaler och arbetskraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

121

Att små domkretsar och domstolar administrativt och organisatoriskt sett

är underlägsna större arbetsenheter i åtskilliga hänseenden får enligt kom­

mitténs mening anses ovedersägligt. På det hela taget måste det innebära

en rationalisering att i stället för ett stort antal små enheter ha ett mindre

antal relativt stora. Antalet avdömda mål per domare växlar från i vissa

domsagor mindre än 200 till i andra mer än det dubbla. I rådhusrätterna är

förhållandet likartat. En sådan ojämnhet i arbetsbelastningen finner kom­

mittén inte vara lycklig. En successiv årlig förstärkning av personalen i de

mest arbetstyngda domsagorna har blivit nödvändig. Å andra sidan har ar­

betskraften i de mindre enheterna inte kunnat fullt utnyttjas. Genom om-

bildning till större domkretsar kan en utjämning ske utan att det totala an­

talet domare behöver ökas, och en bättre fördelning av arbetskraften i övrigt

kan åstadkommas.

Kommittén nämner, att de mindre domsagornas förtjänster har ansetts

vara följande. Häradshövdingen blir där mer förtrogen med sin domkrets

och kan lättare övervaka arbetet än i en stor domstol. Domstolen och dess

kansli blir mer lättillgängligt för allmänheten. Allmänheten och domstolen

kommer i närmare kontakt med varandra, vilket ökar förutsättningarna

för allmänhetens förtroende för domstolen.

Gentemot dessa synpunkter anför kommittén, att förtrogenheten med

domkretsen kan ha haft betydelse vid en tid när olika bygder hade sina

speciella problem och sedvänjor och när befolkningens rörlighet inte var så

stor. Kommittén hävdar att sådana synpunkter inte kan tillmätas något

större värde med den utjämning som numera har skett. Vidare framhålls

att avstånden inte längre spelar samma roll som förr och att nutida kom­

munikationsmöjligheter gör att domstolskansliets belägenhet inte är av så

stor vikt bara det förläggs till en centralort. I detta avseende är att beakta

att övervägande delen av befolkningen aldrig eller ytterst sällan har något

behov av personlig kontakt med domstolsväsendet. Det torde företrädesvis

vara inskrivningsärendena som ger domkretsens invånare anledning att

besöka domstolen. Ingivandet av ansökningar i sådana ärenden och övrig

kontakt med domstolen sker emellertid i allt större utsträckning genom för­

medling av banker och andra kreditinstitut.

Ledningen och övervakningen av arbetet måste uppenbarligen medföra

andra och kanske svårare problem i en stor domstol än i en liten. Detta är

dock inte något skäl mot större domstolar, eftersom god arbetsledning och

tillfredsställande ordning bör kunna ordnas lika väl i en stor domkrets som

i en mindre.

Kommittén anser, att det kan diskuteras, hur stor personal — i första

hand hur många domare —- som en domkrets bör sysselsätta för att dom­

stolen skall fylla kraven på en rationell arbetsenhet. En domstol med bara

en domare håller uppenbarligen inte måttet i det avseendet. Ökas antalet

till två, anser kommittén läget genast bättre. Men inte heller en domkrets

122

av sådan storlek erbjuder de möjligheter till ändamålsenlig fördelning av

arbetet och effektivt utnyttjande av personella och tekniska resurser som

måste eftersträvas. Den tillgängliga reserven vid ledigheter eller vid behov

av extra arbetsinsats blir också praktiskt taget obefintlig. Från administra­

tiva synpunkter är det mest önskvärt att varje domstol är tillräckligt stor

för att kunna bära sådana tillfälliga påfrestningar utan att behöva anlita

hjälp utifrån. I en liten domstol finns inte utrymme för tjänstemän med

uteslutande eller huvudsaklig uppgift att vikariera för de ordinarie do­

marna. Förutsättningen för att sådan vikarie ständigt skall kunna vara

knuten till en domstol är enligt kommittén, att denna är tillräckligt stor

att bereda sysselsättning åt sex å sju domare, av vilka kanske dock någon

skulle kunna vara icke-ordinarie tjänsteman på utbildningsstadiet. Även om

inte alla domstolar kan bli så stora, anser kommittén det vara angeläget

att varje domstol får en organisation som gör en ändamålsenlig fördelning

av arbetet möjlig och medför att mer eller mindre tillfällig ökning i arbets­

bördan eller frånvaro av personal inte ovillkorligen kräver att extra arbets­

kraft sätts in. Rubbningar i den normala arbetsgången kan naturligtvis

uppstå också i större domstolar, men de anses där bli jämförelsevis mindre

besvärande.

Kommittén påpekar, att det förhållandet att vissa domsagor nu är så

små hänger samman med att domsagoindelningen ursprungligen skedde

efter principen att i domsaga inte skulle finnas mer än en ordinarie domare.

Principen hade sin grund i att för häradsrätterna gällde domförhetsregler

av innebörd att inte mer än en lagfaren domare samtidigt deltar i något

mål. Kommittén erinrar om sitt förslag att i ett enhetligt underrättssystem

tvistemål även vid häradsrätt i vissa fall skall avgöras av juristkollegium,

som skall bestå av tre domare. Det är därför naturligt att man, när det gäl­

ler att bestämma minimistorleken för de nya domkretsarna i princip utgår

från att varje domkrets åtminstone bör bereda sysselsättning för tre do­

mare. Visserligen är det tänkbart att en domstol, när juristkollegium skall

bildas, lånar en domare från annan domstol eller får förstärkning från hov­

rätten. Sådana utvägar är emellertid förenade med arbetsorganisatoriska

olägenheter. Även om möjligheter till avvikelser måste föreligga, bör som

allmän regel gälla att varje domstol har tillräckligt antal domare. Något

ovillkorligt krav på att samtliga tre domare i en domkrets skall vara or­

dinarie torde inte böra gälla. Det är emellertid en allmänt omfattad prin­

cip att domare bör vara ordinarie. Det förutsätts, att undantag från den

principen om möjligt inte sker annat än när det påkallas vid ledighet för

de ordinarie domarna eller från utbildningssynpunkt.

Ett anmärkningsvärt och för nuvarande domkretsindelning utmärkande

förhållande är att i ett stort antal fall flera underrätter med var sitt kansli

har blivit förlagda till samma ort. Ett sådant system kan från driftsekono­

miska och allmänt administrativa synpunkter i regel inte vara ändamåls­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

123

enligt. Inte heller kan det anses nödvändigt eller önskvärt med hänsyn till

rättsvården eller från andra allmänna synpunkter. Enligt kommittén bör

principen vara att bara en underrätt förläggs till varje ort. Kommittén un­

derstryker emellertid, att de största städerna i det avseendet får anses inta

en särställning. Undantag kan tänkas komma i fråga, främst när det gäller

Stockholm men också beträffande några andra större städer. Om principen

i övrigt kan upprätthållas strikt får bero på prövning från fall till fall. Kom­

mittén påpekar att bl. a. lokalfrågan på sina håll kan vålla svårigheter.

Kommittén understryker, att domkretsindelningen har beröring med de

indelningar som gäller i fråga om annan statlig verksamhet. Det förefaller

önskvärt att områdena för olika judiciella och administrativa verksamhets­

grenar i geografiskt hänseende stämmer överens. Så mycket torde i varje

fall vara klart att gränserna inte i onödan bör skära varandra. Kommittén

pekar i detta sammanhang på kommunindelningen, kommunblocksindel-

ningar, indelningen i polisdistrikt, i åklagardistrikt och i utmätningsman-

nadistrikt samt länsindelningen. Värdet av att anpassa domkretsindelning­

en efter sådana indelningar växlar alltefter indelningarnas syfte. 1 vissa

fall är anknytningen till domstolarna och rättsväsendet starkare och bety­

delsefullare än i andra.

När det gäller kommunindelningen påpekar kommittén, att kommunen

är den minsta enhet av vilken en domkrets f. n. byggs upp. Åtskilliga med

rättsväsendet sammanhängande frågor är beroende av den kommunala in­

delningen. Som exempel nämns RB:s forumregler, bestämmelserna om man­

talsskrivning och reglerna om nämndemannaval. En uppdelning av kom­

mun på flera domkretsar är därför förenad med tekniska och praktiska svå­

righeter. Kommittén anser att behov av sådan uppdelning inte föreligger.

Starka skäl talar för att inte bara kommungränserna utan också gränserna

för kommunblocken iakttas vid domkretsindelningen. Visserligen kan indel­

ningen i kommunblock inte tillmätas samma vikt för domkretsindelningen

som vid indelning i län och polisdistrikt. Så länge kommunerna i ett block

består som särskilda kommunala enheter möter inte hinder mot att hänföra

dem till olika domkretsar. Emellertid utgör redan den samhörighet som har

kommit till uttryck i blockbildningen anledning att beakta kommunblocken

vid domkretsindelningen. Det kan bara vara en tidsfråga, när kommuner

som ingår i ett kommunblock sammanläggs. Skär domkretsindelningen

kommunblocksgränserna, blir följden att vid framtida kommunsamman­

läggning en domkrets automatiskt ökar i storlek medan en annan i samma

grad minskar. Även om kommunblocksindelningen inte följs helt vid indel­

ningen i domkretsar, blir det under alla förhållanden nödvändigt att ta hän­

syn till de kommunindelningsändringar som kan vara att emotse i fram­

tiden. Domkretsarna måste då ges sådan storlek och arronder as så att de kan

bestå som lämpliga enheter, oberoende av om det geografiska verksamhets­

området ändras genom nya kommunbildningar.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Polisdistriktsindelningen har enligt kommittén i och för sig knappast

någon betydelse för domstolsväsendet och domkretsindelningen. Emellertid

är polisdistrikten grunden för åklagardistrikten, vilka i sin tur har sam­

band med indelningen i domkretsar. Eftersom samarbetet mellan distrikts-

åklagarna och domstolarna underlättas, om en åklagare inte behöver splittra

sig mellan flera domstolar, bör en anpassning efter indelningen i åklagar-

distrikt eftersträvas vid domkretsindelningen. Ett åklagardistrikt bör helst

inte vara uppdelat på flera domkretsar. Från arbetsorganisatorisk synpunkt

är det dock inte något hinder mot att en domkrets omfattar flera, odelade

åklagardistrikt. Om en tillfredsställande domkretsindelning inte kan vinnas

utan att åklagardistrikt som består av flera polisdistrikt delas på olika dom­

kretsar, synes i första hand böra undersökas möjligheten att följa polis­

distriktsindelningen.

I fråga om domkretsindelningens samband med länsindelningen nämner

kommittén, att länsstyrelserna har befattning med tingshusbyggnadsskyl­

digheten. Betänkligheter mot att vid en ny domkretsindelning bryta läns-

gränserna kan vidare föranledas av de olägenheter som uppkommer, om

också gränserna för åklagar- eller utmätningsmannadistrikt därigenom kom­

mer att skäras. Har länsgränserna respekterats vid indelningen i sådana

distrikt, bör de såvitt möjligt respekteras också vid indelning i domkretsar.

Har däremot länsgränserna genombrutits vid indelningen i åklagar- och ut­

mätningsmannadistrikt, är det enligt kommittén viktigare att vid domkrets­

indelningen följa distriktsgränserna än länsgränserna. Kommittén påpekar

dock, att det i båda de nämnda fallen kan bli nödvändigt med undantag om

en ändamålsenlig domkretsindelning skall uppnås. En särskild anledning

att inte undantagslöst följa länsgränserna vid domkretsindelning kan vara

att länsindelningen är föremål för utredning. Hänsyn bör då om möjligt tas

till de ändringar i länsgränserna som utredningen leder till. I övrigt bör

eftersträvas att ge domkretsarna en sådan utformning att, om länsgrän­

serna efter domkretsindelningen ändras, därav betingade justeringar av

domkretsarnas gränser kan göras utan att domkretsindelningen som sådan

behöver rubbas eller bli olämplig.

Kommittén framhåller, att ändringarna av de nuvarande domkretsarna

sannolikt måste fördelas över en tämligen lång tidsperiod. De får verkstäl­

las successivt under beaktande av föreliggande förhållanden, varvid särskilt

framhålls lokalfrågorna för nya, större underrätter och de personalproblem

som ändringarna för med sig.

Kommittén sammanfattar sina överväganden i sex punkter, vilka uttryc­

ker de riktlinjer som kommittén anser böra gälla beträffande domkrets­

indelningen för underrätterna.

1. Det bör eftersträvas att varje domkrets ges sådan storlek, att den möj­

liggör en effektiv och ändamålsenlig underrättsorganisation. Ur dessa syn­

125

punkter bör en domkrets regelmässigt vara tillräckligt stor att bereda sys­

selsättning åt minst tre domare.

2. Principiellt bör, särskilt ur driftsekonomiska och allmänt administra­

tiva synpunkter, ej till någon ort förläggas mer än en underrätt. I vad mån

principen kan upprätthållas är en avvägningsfråga, som får bli beroende

på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. byggnadsekonomiska och

byggnadskulturella synpunkter kan härvid spela in.

3. Domkretsarna bör uppbyggas med kommuner som minsta enheter.

Även kommunblocken bör bevaras odelade. Skulle i något fall undantag från

denna regel av särskild anledning befinnas önskvärt, måste i vart fall tillses

att domkretsarna får sådan storlek och utformning att de inkorporeringar

eller sammanläggningar av kommuner inom blocket, som framdeles kan

komma att ske, inte behöver medföra att domkretsindelningen fördenskull

ändras.

4. Indelningen i åklagardistrikt och i utinätningsmannadistrikt måste

beaktas. Domkretsgränser och distriktsgränser bör helst ej skära varandra.

Måste för att man skall få till stånd en ändamålsenlig domkretsindelning

gränserna för utmätningsmannadistrikten genombrytas, bör i första hand

åklagar distriktens gränser följas. Låter ej heller detta sig göra, bör under­

sökas möjligheten att följa polisdistriktsindelningen.

5. Länsgränserna bör i princip respekteras. Om ett åklagar- eller utmät-

ningsmannadistrikt skär länsgränserna, bör dock distriktsgränserna ges

företräde framför länsgränserna. Omfattar ett kommunblock delar av flera

län, bör i första hand länsgränserna följas, men samtidigt bör domkrets­

indelningen göras sådan att den ej behöver ändras för den händelse änd­

ringar i den kommunala indelningen inom kommunblockbildningens ram

framdeles sker. I den mån ändringar av länsgränserna kan förutses bli

följden av den pågående översynen av länsindelningen, bör på motsvarande

sätt hänsyn härtill tas.

6. Genomförandet av den nya domkretsindelningen bör ske successivt

under hänsynstagande till de praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig

att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. De närmare riktlin­

jerna härvidlag får dras upp, sedan indelningen detaljplanerats.

Mot kommitténs förslag i 1963 års betänkande har en av kommitténs

ledamöter reserverat sig (s. 250). Han hävdar, att domkretsarna i princip

bör vara så stora, att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare och

att flera underrätter bör kunna vara förlagda till samma ort. Vidare uttalas

bl. a. att alltför rationella synpunkter har tillåtits vara avgörande vid ut­

formningen av principer för en ny domkretsindelning. Tillräcklig hänsyn

har inte tagits till de värden som ligger i historia och tradition. En eventu­

ell minskning av underrätternas arbetsvolym skulle vid bifall till princip­

förslaget om minst tre domare i varje domkrets medföra en så avsevärd

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

126

utsträckning av domkretsens område att den inte skulle te sig rimlig från

vare sig bygdens, allmänhetens, rättsvårdens eller juristernas synpunkt. Mot

alltför stora domkretsar invänds i övrigt, att arbetet med administrationen

av dem kan leda till att övervakningen av arbetet och utbildningen av nota­

rier eftersätts. En av de mera allvarliga nackdelarna med den föreslagna

domkretsreformen anses vidare vara den högst avsevärda nedgång i antalet

chefsdomartjänster, som blir följden av större men färre domkretsar. Det

är enligt reservanten tydligt att rekryteringen till domarbanan löper risk att

försvåras, om antalet sådana tjänster i hög grad nedbringas.

I särskilt yttrande anför fyra ledamöter av den till kommittén knutna

rådgivande nämnden (s. 255), att de visserligen instämmer i att det är

önskvärt att domsagorna i regel blir tillräckligt stora att bereda sysselsätt­

ning åt minst tre domare. De anser emellertid, att geografiska och andra skäl

talar för att domsagor med två domare kan vara motiverade. De delar vidare

i allt väsentligt den nyssnämnde reservantens mening beträffande olägen­

heterna av alltför stora domsagor.

En av kommitténs experter förklarar i särskilt yttrande (s. 254), att han

delar reservantens betänkligheter mot förslaget att i princip inte mer än en

underrätt skall förläggas till någon ort. Det kan i regel inte anses påkallat

eller önskvärt att föra samman alla underrätter på en ort till en enda dom­

krets. Det saknas stöd för att så stora arbetsenheter representerar en ända-

målsenligare och lämpligare underrättsorganisation än domkretsarna i en­

lighet med kommitténs riktlinjer i övrigt. Det påpekas dessutom, att försla­

get — utöver vad som följer av tillskapandet i princip av domkretsar som

ger sysselsättning åt tre domare — leder till en ytterligare väsentlig minsk­

ning av antalet chefsdomartjänster, som är ägnad att menligt inverka på

rekryteringen till domarbanan.

3.2.2. Remissyttranden över SOU 1963: 56

En sammanställning av remissyttrandena över de av domstolskommittén

i SOU 1963:56 föreslagna riktlinjerna för domkretsindelningen finns i

kommitténs senaste betänkande, SOU 1967:4 (s. 41—51), och remissut­

fallet återges därför här endast sammanfattningsvis.

Förslaget under latt varje domkrets skall vara stor nog

att bereda ar bets underlag åt minst tre domare biträds

av det alldeles övervägande antalet remissinstanser. Förslaget tillstyrks eller

lämnas utan erinran av JK, RÅ, nedre justitierevisionen (majoriteten), Svea

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Övre Norrland, samtliga rådhusrätter, samtliga länsstyrelser,

1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,

advokatsamfundet, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges juristförbund, flertalet av de stadskommunala organ,

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

127

som yttrat sig i frågan, samt några tingshusbyggnadsskyldige. En del av

dessa remissinstanser framhåller, att i vissa fall kan föreligga skäl att in­

rätta domstolar med bara två domare.

Många remissinstanser uttalar sig om vilken övre gräns som bör

gälla för domkretsens storlek. En grupp remissinstanser framhåller, att

domkretsarna som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre

domare. Till denna grupp hör JK, nedre justitierevisionen (majoriteten),

Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige.

Några remissinstanser förordar, att gränsen sätts vid fyra domare. Till

dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

några rådhusrätter samt Sveriges juristförbund.

Från flera håll anförs betänkligheter mot mycket stora underrätter. I

det sammanhanget åberopas också att man inte kan bortse från den in­

verkan på antalet chefsdomartjänster och därmed på befordringsgången

som en minskning av antalet underrätter kommer att medföra.

Domstolskommitténs förslag under 2 att mer än en underrätt i

princip inte bör förläggas till någon ort tillstyrks av JK,

RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, flertalet rådhusrätter och läns­

styrelser, 1961 års storstadsutredning, advokatsamfundet och några kom­

munala organ.

Avstyrkande eller kritik förs fram av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hov­

rätten för Övre Norrland, några rådhusrätter, riksrevisionsverket, några

länsstyrelser, häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen, Svenska

kommunförbundet samt åtskilliga tingshusbyggnadsskyldige och kommu­

nala organ.

Förslaget under 3 att domkretsarna bör byggas upp med kommuner

som minsta enhet och att även kommunblocken bör be­

varas odelade har — med några få undantag —- tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran.

Kommitténs förslag under 4 att indelning i åklagardistrikt och

kronofogdedistrikt skall beaktas och, om detta inte låter sig göra,

indelningen i polisdistrikt om möjligt skall följas har inte helt

vunnit anslutning hos de remissinstanser som uttalat sig i frågan. Åtskilliga

remissinstanser betonar att domkretsindelningen bör vara primär i för­

hållande till andra indelningar. Att domkretsindelningen i varje fall bör

följa indelningen i åklagardistrikt understryks av RÅ, stadsdomareförening-

en, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Föreningen Sveriges landsfiskaler och polisberedningen.

Kommitténs förslag under 5 att länsgränserna i princip bör res­

pekteras har med få undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

128

Förslaget under 6 att den nya domkretsindelningen bör genomfö­

ras successivt har genomgående kraftigt understrukits av de remiss­

instanser som har berört frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

3.2.3. Prop. 1964: 156

I prop. 1964: 156 som gällde huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m.

ansåg jag det inte nödvändigt att i dåvarande läge ta upp domstolskommit-

téns förslag om principer för domkretsindelningen till prövning. Sedan jag

konstaterat detta, anförde jag följande.

Anmärkas bör dock att, då lämpliga gränser för domkretsar skall upp­

dragas, det helt visst är lika mycket fråga om praktiska bedömanden som

om principer. I detta sammanhang vill jag erinra om att andra indelnings­

frågor nu står inför sin lösning. Kommunblocksindelningen beräknas så­

lunda bli slutförd inom kort. Under detta år kommer vidare distrikten för

den nya polis- och åklagarverksamheten att fastställas. Det är inte uteslu­

tet att dessa indelningsändringar befinnes böra föranleda vissa jämkningar

i domkretsindelningen inom ramen för dagens underrättsorganisation. Det

är dock ännu för tidigt att söka närmare pröva ändringarnas inverkan på

domstolsverksamheten inom olika regioner. Jag är därför inte nu beredd att

föreslå åtgärder, men jag avser att följa dessa frågor med uppmärksamhet.

I anslutning härtill vill jag dock framhålla att man för överskådlig tid bör

räkna med domkretsar för våra underrätter av mindre omfattning än dom-

stolskommittén synes ha förutsatt. Jag utgår sålunda bl. a. ifrån att även

i fortsättningen mer än en underrätt kan komma att finnas på en och sam­

ma ort.

3.2.4. Domstolskommittén i SOU 1967: 4

I SOU 1967: 4 lägger kommittén fram ytterligare allmänna synpunkter

beträffande ny domkretsindelning för underrätterna. På grundval härav

redovisar kommittén ett detaljerat förslag till sådan indelning för hela lan­

det.

Kommittén anför, att genom rådhusrätternas förstatligande första steget

togs till en ny, enhetlig underrättsorganisation. Kommitténs uppdrag syftar

emellertid till en samlad översyn av hela domstolsorganisationen. De olika

spörsmål, som innefattas i uppdraget, griper in i varandra på sådant sätt

att de ofta inte lämpligen kan lösas var för sig. Det hade därför varit önsk­

värt att kunna i ett sammanhang redovisa resultaten av kommitténs fort­

satta överväganden. Ännu dröjer det emellertid innan kommittén hunnit

behandla och ta ställning till alla frågor som ingår i utredningen. På grund

härav och med hänsyn till det aktuella intresse, som är knutet till den

relativt lätt avgränsbara del av utredningskomplexet, som domkretsindel­

ningen utgör, har kommittén funnit sig böra lägga fram ett separat förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

129

Underrätternas domkretsar berörs av omfattande ändringar i rikets admi­

nistrativa indelning. Särskild vikt i detta hänseende har kommunindelning­

en. Det är nödvändigt att domkretsarna anpassas efter den utveckling som

här sker. Det blir en fråga om fortgående, successiva ombildningar. Skall

härvid kunna vinnas en ändamålsenlig domkretsindelning fordras emel­

lertid att en översiktsplan föreligger utarbetad, en generalplan, vilken om­

fattar samtliga domkretsar sådana dessa tänks slutligen utformade. I an­

slutning härtill är det av intresse att undersöka hur genomförandet av

denna plan kan komma att gestaltas.

Också domkretsindelningen äger samband med andra frågor av betydelse

för domstolarnas verksamhet. En sådan fråga gäller domförhetsreglerna.

Dessa är emellertid inte utslagsgivande för domkretsarnas storlek. Även

med de domförhetsregler som nu gäller måste, såsom framhålls i direktiven,

åtskilliga av våra nuvarande underrätter anses alltför små.

Större inverkan på domkretsarnas omfattning har frågan vilka arbets­

uppgifter som kan väntas ankomma på underrätterna i framtiden och hur

tyngande dessa uppgifter blir. Frågan är svår att besvara med säkerhet. Ut­

vecklingen beror av många ovissa förhållanden. Den sammanhänger med

utvecklingen inom andra områden av samhällslivet. Lagstiftningen undergår

också ständiga ändringar. Härigenom påverkas kanske särskilt brottmåls-

sidan av domstolsarbetet, men även tvistemålens art och omfattning berörs.

Genom sådan speciallagstiftning som jorddelningslagen och expropriations­

lagen har f. n. underrättsdomarna särskilda uppgifter som ligger utanför de

allmänna domstolarnas kompetensområde. Inskrivningsväsendets anknyt­

ning till det allmänna domstolsväsendet medför ett betydande arbete för

underrätterna, även om detta till större delen utförs inte av domare utan av

tingsnotarier och domstolsbiträden.

Det är inte omöjligt att i en framtid ändringar kan komma till stånd på

berörda områden. Arbetsuppgifter, som nu åvilar de allmänna underrät­

terna och deras befattningshavare, kan härvid komma att överflyttas på

andra organ. Vad beträffar inskrivningsväsendet har kommittén ansett sig

böra utgå från att de allmänna underrätterna kommer att ha befattning

härmed även i fortsättningen. Detta överensstämmer med uttalande av che­

fen för justitiedepartementet i direktiven för inskrivningskommittén, som

tillkallats för utredning om övergång till automatisk databehandling vid

fastighetsbokföringen. Tillämpningen av ADB-system för registrering av

inskrivningsärendena kan tänkas förutsätta tämligen stora inskrivnings-

avdelningar. Enligt direktiven bör det emellertid inte möta något hinder att,

om så är lämpligt, gemensamma inskrivningsavdelningar inrättas för flera

domkretsar, exempelvis när två domsagor har sina kanslier i nära an­

slutning till varandra. Användningen av datamaskiner inom inskrivnings­

väsendet kan få betydelse också med avseende på lokalbehovet. Nuvarande

fastighetsböcker fordrar stort utrymme. Övergång till ADB-system kan in-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

130

nebära en besparing i detta hänseende. En omläggning av registreringsför-

farandet kan medföra att byggnadsproblemen går att lösa lättare.

Ändrad lagstiftning kan också på annat sätt medföra lättnader för under­

rätterna. Ett exempel härpå är de nyligen beslutade ändringarna i trafik­

lagstiftningen (SFS 1966:247—252). Å andra sidan bör det ej hållas för

osannolikt att nya uppgifter kommer att åläggas de allmänna domstolarna.

Enligt hittills vunnen erfarenhet visar domstolsgöromålen en ständig ten­

dens att öka. Av 1965 års långtidsutrednings huvudrapport (SOU 1966: 1)

framgår att enligt hovrätternas bedömning skulle från år 1965 till år 1970

kunna väntas en sysselsättningsökning vid de allmänna domstolarna av

2,7 % per år, vilket beräknas medföra en ökning under hela 5-årsperioden

av cirka 500 tjänstemän. Beräkningarna avser endast de närmaste åren.

En ny domkretsindelning är en fråga på lång sikt. Även om man i dag

visste, hur utvecklingen kommer att gestalta sig under exempelvis den

närmaste 10-årsperioden, är det troligt att åtskilligt har förändrats redan

innan indelningen hunnit genomföras i sin helhet. Det är önskvärt att en

ny domkretsindelning får sådan utformning att den kan bestå i huvudsak­

ligen oförändrat skick ej endast under den begränsade tid som nu kan över­

blickas. I vart fall måste man eftersträva sådan arrondering av domkret­

sarna att ändringar, där sådana blir nödvändiga, kan göras utan större

omläggningar och svårigheter.

Har man den inställningen att som regel ingen domkrets bör understiga

viss minimistorlek, föranleder ökning av arbetsvolymen inte att domkrets­

indelningen måste göras om, utan endast att vederbörande underrätt får

tillföras ökad personal. Med den uppfattningen blir det angeläget att varje

domkrets från början i allmänhet görs så stor, att man, även om arbets­

volymen skulle minska, saknar rimlig anledning räkna med annat än att

underlag kommer att finnas för önskat minimiantal domare.

Oavsett vilka ändringar i den ena eller andra riktningen som kommer att

ske inom lagstiftningen, torde underrätternas totala arbetsvolym under lång

tid framåt knappast komma att bli mindre än den nu är. Vare sig en ny

domkretsindelning planeras nu eller senare, kommer de grundläggande

statistiska beräkningarna alltid att bli osäkra. Skillnaden är endast att

dagens ovissa faktorer i morgon kommer att ersättas av andra.

Ett nuvarande ovisshetsmoment är också länsindelningen. Det är för

tidigt att säga vad länsindelningsutredningens förslag kan leda till. Gällande

domkretsindelning för underrätterna ansluter till länen, så att en domkrets

aldrig omfattar delar av flera län. Det kan i och för sig vara önskvärt att

gränserna för olika judiciella och administrativa områden ej skär varandra.

Sambandet mellan län och domkretsar är dock inte större än att avvikelser

bör kunna tillåtas om så behövs för att få till stånd en ändamålsenlig dom­

kretsindelning. En ny domkretsindelning behöver alltså inte vara ovillkor­

ligen bunden av hur en ny länsindelning kommer att se ut. Bortsett häri­

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

131

från synes det emellertid möjligt att med utgångspunkt från nuvarande

länsindelning utforma en lämplig domkretsindelning på sådant sätt att den

i huvudsak kan bestå oberoende av om länen framdeles får ett annat ut­

seende. Kommittén anser det inte nödvändigt att man för en översyn av

domkretsindelningen avvaktar resultatet av pågående överväganden rörande

länen. Ändringar i länsindelningen kan kanske framdeles på sina håll böra

föranleda vissa justeringar av domkretsgränserna. Men dessa justeringar

behöver inte rubba domkretsindelningen i stort.

Genom ombildning av kommunblocken till kommuner kan antalet kom­

muner beräknas gå ned från nu närmare 1 000 till mindre än 300. Eftersom

domkretsarna bygger på kommuner som minsta enheter och kommunbloc-

kens gränser ofta skär de nuvarande domkretsarnas, blir återverkningarna

av ändringarna i den kommunala indelningen på den judiciella avsevärda.

Flertalet domkretsar berörs mer eller mindre och i åtskilliga fall bryts de

helt sönder. Behovet av en plan, som kan ligga till grund för åtgärder allt­

eftersom ändringar i domkretsindelningen på detta sätt aktualiseras, är

uppenbarligen stort. När domstolskommittén nu framlägger en sådan plan,

har kommittén därmed också avgivit förslag till den nya domkretsindelning,

som omfattas av utredningsuppdraget.

Det förslag till domkretsindelning, som sålunda upprättats, förutsätter att

en enhetlig underrättsorganisation genomförs. Domkretsarna har alltså ut­

formats, oavsett om därigenom kommer att med stad, som f. n. bär rådhus­

rätt, judiciellt förenas annan kommun. Enligt gällande lagstiftning är sådan

förening inte möjlig på annat sätt än att antingen den andra kommunen

administrativt sammanläggs med staden eller staden läggs under landsrätt.

I vissa fall skulle det kanske vara bättre om landsbygdsområde kunde för­

enas med domkrets för rådhusrätt, t. ex. om staden tills vidare införlivat

endast en del av det kommunblock, i vilket staden ingår, och det alltså

kan väntas att även återstående del senare sammanförs med staden och

kommer under rådhusrättens jurisdiktion. Läget kan också vara sådant att

en lämplig domkretsindelning bäst vinns genom att ett i förhållande till

staden helt fristående kommunblock förenas med rådhusrättens domkrets.

Genomförandet av en ny domkretsindelning skulle underlättas, om de

påtalade hindren avlägsnades. Kommittén föreslår därför -— i avvaktan

på enhetlig underrättsorganisation — att rådhusrätts domkrets skall kunna

vidgas att omfatta även annan kommun än staden, på motsvarande sätt

som nu stad med rådhusrätt kan läggas under landsrätt, utan att någon

ändring behöver ske i den administrativa indelningen.

Kommitténs allmänna synpunkter rörande ny dom­

kretsindelning anknyter till de överväganden och riktlinj er som

kommittén lade fram i 1963 års betänkande samt till synpunkter som för­

des fram under remissbehandlingen därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

132

Kommittén konstaterar att de principer för en ny domkretsindelning för

underrätterna som kommittén har föreslagit i stort sett har vunnit an­

slutning hos remissinstanserna. Viss kritik har anförts beträffande det antal

domare som regelmässigt bör tas till utgångspunkt vid bestämmandet av

domkretsarnas omfattning. I allmänhet godtas emellertid principen att

varje domkrets bör vara tillräckligt stor för att bereda sysselsättning åt

minst tre domare. Invändningar har framför allt riktats mot att mycket

stora domkretsar bildas.

Frågan om lämpligaste storleken på en underrätt är enligt kommittén

knappast möjlig att besvara generellt. Åtskilliga faktorer måste beaktas,

bl. a. den statsfinansiella sidan. Det finns emellertid inte heller belägg för

att domstolar över en viss storleksgrad allmänt sett skulle vara mindre

effektiva eller mindre ändamålsenliga än andra, inte fullt så stora enheter.

Kommittén har övervägt möjligheterna att på statistisk väg komma

fram till vilken typ av underrätter som från ekonomisk synpunkt är mest

fördelaktig. En undersökning av domsagorna, begränsad till år 1964, har

gjorts. Målet för undersökningen har varit att räkna fram lönekostnaden

i kronor dels för avgjort mål dels för avgjort inskrivningsår ende. Vid un­

dersökningen har domsagorna jämförts med varandra för bedömning i vad

mån målkostnaden och kostnaden för inskrivningsärende har samband

med storleken på domsaga och antalet domare som tjänstgör där. Resultatet

av undersökningen, som avser 112 av de dåvarande 117 domsagorna, redo­

visas i följande uppställning (bet. s. 53).

Kungl. Maj:ts proposition nr hh år 1969

Antal

Antal

Genomsnittlig

Genomsnittlig kostnad

domare

domsagor

målkostnad

för inskrivningsärende

1

34

416

11

2

57

338

10

3

13

342

10

4

3

354

11

3

4

333

15

6

1

348

14

Kommittén framhåller att undersökningen ger endast ringa vägledning,

bl. a. beroende på att antalet häradsrätter med tre eller fyra domare är för­

hållandevis litet. Resultatet av undersökningen påverkas också av faktorer,

som det inte är möjligt att beakta i sammanhanget. Den enda slutsats som

man med någorlunda säkerhet kan dra är att endomardomsagorna i all­

mänhet är de dyraste i avlöningshänseende. I övrigt är skillnaden från

den angivna synpunkten mellan domsagor av olika storlek f. n. ganska

obetydlig och kan bero av speciella och tillfälliga förhållanden i någon eller

ett par av domsagorna. Motsvarande undersökning för rådhusrätternas del

har inte skett.

Kommittén konstaterar att det för ett ekonomiskt och i övrigt rationellt

utnyttjande av tillgängliga resurser inom andra verksamhetsområden krävs

samgående i större enheter. Man bör kunna anta att detsamma gäller dom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

133

stolsväsendet. Att en underrätt tillförs flera domare behöver inte medföra

att behovet av annan personal samt av kontorsmaskiner och annan utrust­

ning ökar i motsvarande grad. Kommittén betonar emellertid, liksom i sitt

tidigare betänkande, att de motiv som talar för större domkretsar än f. n.

i regel inte i första hand är ekonomiska. Huvudskälen är av administrativ

och organisatorisk art. Växlingen i arbetstillströmning och personalupp­

sättning blir mindre kännbar i en större arbetsenhet än i en mindre. Arbetet

löper därför jämnare och smidigare. Möjligheterna till en ändamålsenlig

fördelning av göromålen ökar och arbetsförhållandena kan över huvud taget

ordnas på ett mer ändamålsenligt sätt.

Som ett vägande skäl för större underrätter framför kommittén också i

förevarande betänkande den ökade elasticiteten, som minskar behovet av

tillfälliga personalförstärkningar. Detta anses vara av värde inte minst

med hänsyn till personalrekryteringen. Tillfälliga förstärkningar av per­

sonaluppsättningen blir väl ibland oundvikliga också vid större domstols-

enheter. Sådana förstärkningar aktualiseras emellertid inte så ofta som när

det gäller mindre enheter. Den begränsning av antalet underrätter som

följer av att domkretsarna vidgas medför dessutom, att problemen kan

bemästras lättare.

När man på sina håll gör gällande att en mycket stor domstol arbetar

tyngre än flera mindre, synes man inte tillräckligt beakta möjligheten att

dela upp arbetet inom större domstolar på avdelningar. Avdelningar av en

underrätt kan arbetsmässigt fungera var och en som en underrätt för sig.

Avdelningarna ingår då ändå som del i den större organisationen med de

möjligheter till utjämning av arbetstoppar och annan anpassning efter till­

fälliga ändringar i det normala arbetsläget som denna organisation erbju­

der. Avdelningssystemet tillämpas sedan länge vid rådhusrätterna i de tre

största städerna, och även hovrätterna är uppbyggda enligt detta system.

Enligt kommitténs åsikt finns det inte något skäl varför det systemet inte

skulle fungera väl också vid andra domstolar.

Kommittén understryker, att — även om stora domkretsar inte bör be­

tecknas som i och för sig olämpliga — det naturligtvis saknas anledning att

göra domkretsarna större än vad omständigheterna motiverar. Avsevärd

vikt måste fästas vid processekonomiska synpunkter. Liksom i sitt tidigare

betänkande framhåller kommittén därvid betydelsen av sådana förhållan­

den som kommunikationer, bosättningsförhållanden och näringsliv. Man

måste se till att allmänhetens möjligheter till förbindelse med domstolen

blir godtagbara. Med nutida kommunikationsmedel ställer detta inte samma

krav på begränsning av domkretsarnas utsträckning som tidigare. På sina

håll kan problemen i detta avseende liksom hittills lösas genom att särskilda

tingsställen anordnas utanför domstolens stationeringsort.

Kommittén anser, att underrätter med tre domare är goda arbetsenheter

såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas. Enmansdomsagor anses numera all­

134

mänt mindre lämpliga. Den splittring av arbetet som uppkommer om en

häradshövding måste vara chef för både den dömande verksamheten och in­

skrivningsväsendet ligger i öppen dag. I domsagor med två domare blir det

genast bättre. Det behövs emellertid bara att en av dem av någon anledning

hindras från att tjänstgöra för att svårigheter skall uppstå. Tredomardom-

sagor finner kommittén från denna synpunkt vara att föredra.

Frågan om lämpligt antal domare i underrätt behandlas också mot bak­

grunden av förslaget att alla underrätter skall ha möjlighet att ha jurist-

kollegial sammansättning i tvistemål. Om man stadigvarande knyter tre

domare till domstolen, undgår man de besvärligheter som annars måste upp­

komma, när juristkollegium behövs. Vid en ordning med juristkollegial

sammansättning bör i princip alla de tre domarna vara ordinarie. Görs dom­

kretsen tillräckligt stor för att ge arbetsunderlag för ytterligare en domare,

skapas en marginal för sjukdomsfall och andra tjänstgöringshinder. Man

uppnår även fördelen att en av domarna kan vara icke-ordinarie. Detta är

fördelaktigt också från utbildningssynpunkt. Visst utrymme måste under

alla förhållanden beredas för tjänstgöring av hovrätternas fiskaler i under­

rätterna. Det framhålls också, att personaluppsättningen tre ordinarie och

en icke-ordinarie domare underlättar en sådan arbetsfördelning att de ordi­

narie domarna befrias från handläggning av mindre kvalificerade göromål.

I sitt tidigare betänkande uttalade kommittén att som princip borde gälla

att inte mer än en underrätt förläggs till samma ort. Kommittén erinrar

nu om att i propositionen om rådhusrätternas förstatligande uttalades, att

man bör utgå från att också i fortsättningen mer än en underrätt kan kom­

ma att finnas på en och samma ort. Det påpekas att detta uttalande inte för­

anledde något genmäle från riksdagens sida. Kommittén vill för sin del

framhålla, att en nödvändig förutsättning för att ha flera underrätter på

samma ort är att varje underrätt kan få ett lämpligt avgränsat domsområde,

som är tillräckligt stort för att bereda sysselsättning åt det antal domare,

som regelmässigt bör finnas, eller minst tre.

Kommittén tar vidare upp frågan om sambandet mellan den judiciella in­

delningen och administrativ indelning av olika slag. Det sägs att den i 1963

års betänkande framlagda principen att domkretsarna bör byggas upp med

kommuner som minsta enheter överensstämmer med vad som nu gäller.

En annan ordning skulle, så länge det finns två slag av underrätter med

olika domförhetsregler, te sig underlig. Men också sedan en enhetlig under-

rättsorganisation har genomförts möter det betänkligheter att i judiciellt

avseende dela den administrativa enhet som kommunen bildar. Betänklig­

heterna hänför sig i främsta rummet till forumreglerna. Nuvarande forum­

regler, som innebär att kommuntillhörigheten är avgörande när laga dom­

stol skall bestämmas, får enligt kommittén anses betryggande genom att de

är enkla och entydiga. Det är knappast möjligt att finna en lösning som

erbjuder samma grad av säkerhet, om en kommun hör till skilda under­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

135

rätter. Om delar av kommun hänförs till olika domkretsar, uppstår dess­

utom andra komplikationer, såsom när det gäller val av överförmyndare

och beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten.

Kommunblocken bör enligt kommittén bevaras odelade vid en ny dom­

kretsindelning, eftersom syftet med kommunblocksbildningen är att kom-

munblocken efter hand skall bilda kommuner. De synpunkter som anförs

beträffande kommunen som minsta enhet i en domkrets måste därför gälla

också kommunblocket. Ett enda skäl av verklig betydelse mot kommun­

block som minsta enhet vid domkretsindelning finner kommittén kunna

föreligga om domkretsar, som är anpassade efter kommunblocken, blir

större än som är ändamålsenligt. Emellertid saknas det anledning att be­

fara, att underrätter av den storlek som kommer i fråga skulle bli mindre

lämpliga. Tvärtom finns det alla skäl att anta att blocken skall utgöra ända­

målsenliga enheter också från judiciella synpunkter. Det framhålls i det

avseendet att blocken har bildats med särskilt beaktande av befolkningsför­

hållandena, den näringsgeografiska strukturen, kommunikationer o. d.

Kommittén understryker vidare, att en uppdelning av kommunblock på

flera domkretsar skulle utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och

principer som är vägledande för statsmakternas ställningstagande i andra

indelningshänseenden. Kommunblocksbildningen ligger sålunda numera till

grund för alla övriga indelningar som i ett eller annat avseende berör dom­

stolsväsendet. Kommittén nämner åklagar-, polis-, kronofogde- och fögderi­

distrikten, som alla har kommunblocken som byggstenar. Samma utgångs­

punkt gäller för pågående utredning om lantmäteridistriktsindelningen.

Kommittén framhåller att den indelning i åklagardistrikt som gäller se­

dan den 1 januari 1965 innebär att nära nog varje åklagardistrikt skär nå­

gon nuvarande domsagogräns. Detta anser kommittén inte lyckligt med hän­

syn till det nära sambandet mellan åklagarväsendet och domstolsväsendet.

Uppdelningen av ett åklagardistrikt försvårar åklagarnas arbete. Såvitt kom­

mittén har sig bekant har olägenheterna dock kunnat bemästras på ett i

allmänhet tillfredsställande sätt. När flera åklagare finns inom samma di­

strikt, har det varit möjligt att lokalt fördela arbetet mellan dem. När kom­

mittén har upprättat sitt förslag till domkretsindelning, har den vägledande

principen varit att dela ett åklagardistrikt på flera domkretsar bara om detta

har varit enda utvägen att få en godtagbar domkretsindelning.

Länsindelningen är av betydelse för domkretsindelningen på olika sätt.

Åtskilliga författningar innehåller föreskrifter varigenom underrätt eller

underrättsdomare har ålagts anmälningsskyldighet eller skyldighet att vidta

annan åtgärd i förhållande till länsstyrelse eller annan länsmyndighet. I

vissa fall har också enskild person ålagts sådan skyldighet, varvid någon

form av anknytning till underrätt föreligger. Vidare gäller att länsstyrel­

serna har tillagts viss behörighet och skyldighet med avseende på frågor

som hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

är 1969

136

Kommittén påpekar, att det f. n. inte förekommer att en domkrets om­

fattar delar av flera län. Det är visserligen allmänt sett önskvärt med en

samordning av administrativ och jndiciell indelning. Emellertid är dom­

kretsindelningen inte så beroende av länsindelningen att denna under alla

förhållanden måste följas. Som redan har nämnts anser kommittén, att en

domkretsindelning över länsgräns inte föranleder sådana svårigheter som

inger betänkligheter.

Ett detaljförslag till ny domkretsindelning läggs fram

av kommittén. Enligt detta skall antalet underrätter minskas från det nu­

varande antalet — 141 — till 86. Förslaget innebär sålunda en förskjut­

ning mot större domkretsar med fler domare. Denna strukturförändring

åskådliggör kommittén genom följande uppställning som tar upp domkret­

sarna den 1 januari 1967 och de föreslagna domkretsarna, fördelade efter

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år i969

antalet domare.

Antal domare............................................. 1

2

3

4

5 6 7 8

9 11

30 48 105

Domkretsar 1/1 1967................................ 27

48 33 12

8 2 7 1 —

1

1

1

1

Föresl. domkretsar.................................... —

5 33 17

6854

4

1

1

1

1

Kommittén framhåller, att den väsentligaste ändringen är att antalet en-

och tvådomardomkretsar föreslås gå ner från 75 till 5. Övriga förskjut­

ningar är tämligen små. Antalet domkretsar med 4 domare ökar från 12 till

17 och antalet domkretsar med 5 domare eller fler från 22 till 31.

Det totala antalet underrättsdomare blir, om förslaget genomförs, enligt

kommitténs beräkningar 552, varav 435 ordinarie och 117 icke-ordinarie.

Någon mer betydande ändring i fråga om domarpersonal totalt sett skulle

sålunda inte uppkomma, men proportionen mellan ordinarie och icke-ordi­

narie domare förskjuts i riktning mot ett större antal av förstnämnda ka­

tegori.

Beträffande det närmare innehållet i kommittéförslaget hänvisas till en

tabellarisk uppställning som torde få fogas till protokollet i detta ärende

som bilaga 6. Närmare motiv för indelningsförslaget finns i betänkandet på

s. 67—159.

Kommittén berör vidare den föreslagna reformens verkningar i fråga

om befordrings- och re k ryteringsför hållande na på

domarbanan. En minskning av antalet domkretsar medför givetvis

att antalet domstolschefer går ned i motsvarande grad. Mot förslaget i den

delen kan anmärkas, att det är ägnat att inverka menligt på befordrings-

förhållandena inom domarkåren och därmed på rekryteringen till denna.

Kommittén är medveten om nödvändigheten av att detta förebyggs. Att ute­

slutande från denna synpunkt skapa fler domstolar än som är i och för

137

sig behövligt kan emellertid inte komma i fråga. Befordrings- och rekryte-

ringsproblem får lösas på annat sätt.

Kommittén framhåller, att domarbanans förmåga att hävda sig i konkur­

rensen om dugande jurister självfallet beror på flera samverkande faktorer.

Tjänstgörings- och befordringsförhållanden samt lönesättningen torde spe­

la den största rollen. Befordran till ordinarie tjänst erhålls f. n. jämförelse­

vis sent på domarbanan och i allmänhet först i början av 40-årsåldern. Kom­

mittén påpekar också att det är vanligt att domarna i begynnelse- och pas­

sagestadiet nödgas företa upprepade förflyttningar med stundom mycket

kort varsel. Dessa förhållanden anser kommittén helt säkert inverka på

rekryteringen. Kommittén menar, att den underrättsorganisation som kom­

mittén föreslår inrymmer möjligheter att begränsa den rörliga tjänstgö­

ringen för fiskaler och assessorer utan att kravet på erforderlig underrätts-

tjänstgöring behöver eftersättas. Det betonas som angeläget att dessa möj­

ligheter tillvaratas effektivt. En ombildning till större domkretsar medför

vidare att det skapas större förutsättningar att upprätthålla principen att

den dömande verksamheten skall utövas av ordinarie domare. Den fördel­

aktigare proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie domare vid un­

derrätterna som kommitténs indelningsförslag innebär är ägnad att förbätt­

ra befordringsförhållandena.

Kommittén räknar med att domartjänsterna i en blivande underrätts­

organisation kommer att lönemässigt regleras så, att en tillfredsställande

rekrytering säkerställs, men framhåller att det inte ankommer på kom­

mittén att pröva dessa frågor. Det påpekas att ett bortfall av chefsdomar-

tjänster i viss utsträckning torde kunna kompenseras genom inrättande

av tjänster som avdelningsordförande vid sådana underrätter, som är till­

räckligt stora för indelning på avdelningar.

Kommittén framhåller att ett genomförande av den föreslagna domkrets­

indelningen medför ändringar i fråga om underrätternas statio­

ner i n g. Antalet kansliorter blir avsevärt mindre än nu. Vidare förutsätts

att antalet tingsställen kommer att minskas. Tingsställena har kommit till

på en tid då förhållandena var helt annorlunda än nu. De torde numera

inte alltid fylla ett verkligt behov. De föranleder vidare kostnader inte bara

för anskaffning och underhåll av nödvändiga tingslokaler utan också ge­

nom den tidsspillan som resor och vistelse utanför förläggningsorten orsa­

kar domstolspersonalen. För att ting skall hållas utanför kansliorten måste

därför fordras särskilda skäl, såsom att det föreligger långa avstånd eller

dåliga kommunikationer eller att det finns någon mer betydande tätort

som inte ligger i närheten av kansliorten. Leder ny domkretsindelning till

att en ort upphör att vara säte för underrätt, kan också det förhållandet

beaktas och i vissa fall motivera att orten åtminstone t. v. behålls som tings-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

5f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

138

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

ställe. En avveckling av tingsställen behöver inte ske redan i samband med

att nya domkretsar bildas eller i ett sammanhang över hela landet utan kan

göras så småningom, allteftersom det med hänsyn till omständigheterna är

lämpligt.

Kommittén behandlar vidare vissa spörsmål som gäller genomföran­

det av en domkretsindelning. Därvid påpekas bl. a. att en del personal- och

lokalproblem föranleds av att domkretsindelningen ändras. Kommittén fram­

håller att uppkommande problem av detta slag lättare kan lösas om den

nya domkretsindelningen genomförs successivt och utsprids över en täm­

ligen lång tidrymd. Möjligheterna att lösa personal- och lokalfrågor blir då

större. Den minskning av antalet chefsdomare som följer av minskningen

av antalet underrätter blir vidare från befordringssynpunkt mindre känn­

bar om den fördelas över en längre följd av år. Ett successivt genomförande

kan i princip åstadkommas på det sättet att nya domkretsar bildas först i

mån av nuvarande häradshövdingars och borgmästares avgång. Med hänsyn

till dessa domares ålder och under förutsättning att avgången inte äger rum

förrän vid fyllda 67 år kan den nya indelningen emellertid inte bli helt

genomförd förrän in på 1980-talet, om denna princip tillämpas undantags­

löst. En ny domkretsindelning kan i många fall inte anstå så lång tid som

följer av ett sådant schema. Kommittén pekar därvid särskilt på den nya

kommunindelning som kommunblocken kan väntas resultera i och som spe­

lar en betydande roll för domkretsindelningen. Det betonas också att ge­

nomförandet i praktiken också kommer att påverkas av förhållanden som

nu inte kan förutses.

Kommittén påpekar, att kommunblocken ofta omfattar delar av flera dom­

sagor. På motsvarande sätt ingår del av domsaga regelmässigt i de kommun­

block, som har bildats med en rådhusrättsstad som centrum. I den mån

kommunblocken ombildas till kommuner kommer i sådana fall den ena

domkretsen automatiskt att öka medan den andra minskar. Medan det för

städer med rådhusrätt alltid blir en ökning, kan domsagorna genom kom­

munändringarna bli så beskurna, att domsområdet i fortsättningen inte blir

tillräckligt som underlag för en underrätt. Under antagande att den nya

kommunindelningen har slutförts till den 1 januari 1971 kommer vid denna

tid åtminstone 9 domsagor att vara så små att de inte rimligen kan bevaras

ens som endomardomsagor, medan ett tjugotal inte kommer att kunna be­

reda stadigvarande sysselsättning åt mer än en domare vardera (jfr bilagor­

na G och D i betänkandet). Beträffande domsaga, vars befolkningsunderlag

efter kommunändringarna förslår för endast en domare, blir det enligt kom­

mittén en avvägningsfråga hur länge den bör bevaras. Av praktiskt admi­

nistrativa skäl är det emellertid önskvärt att en ny domkretsindelning ge­

nomförs med avseende på sådana domsagor, eller i varje fall flertalet av

dem, senast i samband med att enhetliga domförhetsregler träder i kraft.

Kommittén påpekar vidare att det, eftersom ombildning av ett kommun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

139

block till kommun inte nödvändigtvis behöver ske i ett sammanhang utan

kan göras i omgångar, måste förutsättas att domkretsregleringen inte alltid

kan anstå till dess kommunbildningen har avslutats utan aktualiseras redan

dessförinnan. Om ombildningen av ett kommunblock till kommun sker i

etapper och den judiciella indelningen i anslutning därtill ändras efter prin­

cipen att den skall överensstämma med den kommunala, kan det få den

mindre lyckliga konsekvensen att en domkrets under loppet av några få

år blir föremål för upprepade ändringar. Kommittén utgår emellertid från

att de judiciella ändringarna sker så att de inte bara innefattar ett över­

flyttande av vissa områden från den ena domkretsen till den andra utan

en stegvis uppbyggnad av planerade, nya domkretsar. Under denna förut­

sättning torde olägenheterna bli mindre än de svårigheter som måste upp­

stå, om genomförandet av ny domkretsindelning får anstå till dess det kan

äga rum i större sammanhang. Eftersom den ena domkretsändringen griper

in i den andra, särskilt beträffande domkretsar i samma län, skulle det

nämligen för ett genomförande i större sammanhang av ny domkretsindel­

ning vara nödvändigt att avvakta lämplig dag för samtidig reglering av

alla eller åtminstone flertalet domkretsar i ett och samma län.

De närmare synpunkter som kommittén anlägger beträffande personal-

och lokalproblem återkommer jag till i avsnitt 4.1.—3.

Också till 1967 års betänkande har fogats reservation av en leda­

mot och särskilt yttrande av vissa ledamöter i den till kommittén

knutna rådgivande nämnden.

I reservationen (s. 180) görs gällande att domkretsarna i princip bör vara

så stora att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare. Särskilt åbe­

ropas två skäl härför. Dels betonas allmänhetens krav på att rättsskipning­

en skall vara så litet ekonomiskt betungande som möjligt och att domstols-

verksamheten skall vara knuten till bygden och förankrad i befolkningens

förtroende. Dels framhålls att hänsynen till rekryteringen till domarbanan

talar för domkretsar av denna storlek. Reservanten anser vidare att princi­

pen om kommunblocket och kommunen som minsta enhet i en domkrets

är godtagbar av vissa, närmast praktiska skäl. Enligt reservanten bör det

dock undantagsvis vara möjligt att, när med stad sammanläggs andra kom­

muner, man låter dessa i judiciellt avseende få bli kvar i de tingslag och

domsagor till vilka de har hört sedan lång tid. Undantag från principen an­

ses vara befogat också i andra fall. Därför förordas ytterligare utredning

i syfte att åstadkomma sådana lagändringar att domkrets skall kunna inne­

hålla del av kommun.

I det särskilda yttrandet (s. 190) riktas kritik mot att kommitténs förslag

till ny domkretsindelning leder till för stora domstolar i många fall. Både

geografiska och andra skäl talar för att tvådomardomsagor kan vara moti­

verade. Det har inte klarlagts vad som är den för en underrätt lämpliga stor­

140

leken. Kommitténs antaganden om stora domkretsars fördelar är inte ve­

rifierade. Vidare påpekas att om domförhetsregler som kräver tre jurister

skall åberopas som skäl till stora domkretsar, principförslag i fråga om

domförheten borde läggas fram senast i samband med att ny domkretsin­

delning föreslås. I yttrandet nämns också att förslaget till domkretsindel­

ning leder till en stor mängd överflödiga domstolslokaler och kostnadskrä­

vande ny- och ombyggnader av många tingshus och rådhus. Eftersom det

statsfinansiella läget liksom läget på kapitalmarknaden inte inbjuder till

investeringar som inte är oundgängligen nödvändiga, anses dessa konse­

kvenser tala för att en reform av mera begränsad räckvidd är att föredra.

Vidare anses att det för framtiden torde vara nödvändigt att räkna med

en lagstiftning som möjliggör uppdelning av kommun på skilda domkret­

sar. Slutligen framhålls, att stora domkretsar med därav följande minsk­

ning av antalet chefsdomartjänster kan förändra rekryteringen till domar­

banan.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

3.2.5. Remissyttranden över SOU 1967: 4

Allmänna uttalanden. Svea hovrätt tar upp frågan om en eventuell u t-

veckling mot vidare kompetens för vissa underrät­

ter än för andra. Det sägs, att ganska radikala ändringar på det området

är tänkbara. Detta förhållande bör beaktas i domkretsindelningsfrågan,

så att man inte nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart

kan visa sig olämpliga och måste revideras. Hovrätten fortsätter.

Enligt direktiven för domstolskommittén bör underrätternas nuvarande

vidsträckta kompetensområde i princip bibehållas. Vidare bör, sägs det,

principiella skillnader inte göras i underrätternas inbördes kompetens. Re­

dan nu kan emellertid vissa utvecklingstendenser i annan riktning skönjas.

Dessa kan, ehuru de ännu inte återspeglas i lagstiftning, komma att på­

verka domkretsindelningen. Så t. ex. är det inte givet att vatten]urisdiktio­

nen, vars uppgifter allt mera förskjuts från glesbygdsmål mot tätortsmål

och dessutom har föreslagits mottaga immissionsmålen (SOU 1966: 65),

kommer att bibehålla sin på vattensystemen byggda indelning. Ett när­

mande kan också tänkas mellan vattenmål och expropriationsmål. Vad de

senare beträffar kan de beröras av en tänkbar reform, som syftar till att

skapa större domkretsar även för fastiglietsbildningsmål. Slutligen kan er­

inras om att Kungl. Maj:t i förslag till ny hyreslagstiftning förordat att

alla hyresmål skall, om undantag inte beslutas, handläggas av en särskild

domstol för varje län såsom exklusivt forum. En dylik princip är, frånsett

speciella och ganska sällsynta mål, ny i svensk rätt, och dess förverkligan­

de på ett centralt avtalsrättsligt område med många tvister ger onekligen

nya perspektiv på domstolsväsendets anordnande. I en ej alltför avlägsen

framtid kan måhända spåras en åtskillnad mellan å ena sidan ett fåtal

större underrätter med delvis specialiserade domare och skiftande sam­

mansättning i olika slags mål och å andra sidan ett övervägande antal kon­

ventionella, mindre underdomstolar med uppgift att handlägga främst brott­

mål, familjemål och frivillig rättsvård. För domstolar av den senare typen

141

är mindre domkretsar snarast en fördel. Hovrätten vill med det nu sagda

peka på att ganska radikala ändringar på det processuella området är

tänkbara, ett förhållande som i detta sammanhang bör beaktas såtillvida,

att man icke nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart

kan visa sig olämpliga och måste revideras.

Sambandet mellan domkretsindelningen och andra

frågor som rör domstolsorganisationen berörs i flera

yttranden. I regel lämnar man utan erinran att kommittén anser att dom­

kretsfrågan kan lösas för sig. Några bär dock annan mening eller hyser

åtminstone viss tveksamhet.

Göta hovrätt beklagar sålunda, att kommittén inte, innan förslag röran­

de domkretsindelningen presenterades, har kunnat ytterligare klarlägga så­

dana med domkretsindelningen nära sammanhängande frågor som dom-

förhetsreglerna, administrationen av domkretsarna och inskrivningsväsen-

dets utformning. Enligt hovrätten borde förslag om enhetlig underrättsor-

ganisation ha lagts fram före förslag om domkretsindelningen. Den oviss­

het som f. n. råder beträffande den framtida utformningen av inskrivnings­

väsendet anses vidare utgöra skäl att iaktta viss försiktighet när det gäller

domkretsindelningen. Inskrivningsväsendets anknytning till de allmänna

underrätterna medför nu ett betydande arbete för dessa. Hovrätten förmo­

dar, att den snabba utvecklingen på databehandlingens område inom en inte

alltför avlägsen framtid kanske kan leda till en stark centralisering av in­

skrivningsväsendet. Detta kan medföra att behandlingen av inskrivnings-

ärendena flyttas över på andra organ.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar, att domkretsarnas omfattning och

antal i väsentlig mån beror av hur domstolsorganisationen gestaltas. Sär­

skilt understryks det nära sambandet mellan domförhetsreglerna och dom­

kretsindelningen. Hovrätten nämner också det samband som råder mellan

domförhetsreglerna i underrätt och i överrätt. Hovrätten vill emellertid inte

göra någon invändning mot kommitténs linje.

Frågan huruvida allmänna principer för domkretsindel­

ningen bör fastställas över huvud taget berörs i yttrandet från

hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten ansluter sig i huvudsak till

vad kommittén har anfört när det gäller sådana principer. Det framhålls

dock att i ett ärende om domkretsreglering de praktiska övervägandena

måste ha försteget framför de principiella. I några hänseenden kan det

dock vara av betydelse att riktlinjerna för den fortgående omvandlingen

av domkretsarna är fastställd. Detta gäller framför allt principen att dom­

kretsindelningen skall bygga på kommunen som minsta enhet och den

därav följande principen att också den framtida kommunindelningen måste

beaktas när nya domkretsar skapas. Det anses vidare vara av principiell

betydelse att skiljaktigheter mellan domkretsar och polis- eller åklagar-

distrikt bör undvikas. Frågan om domkretsarnas storlek är en lämplighets-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

142

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

fråga som måste bedömas från fall till fall och som i och för sig inte

ägnar sig för något principiellt ställningstagande på förhand. En liknande

ståndpunkt intar Göta hovrätt. Hovrätten framhåller sålunda, att frågan

om domkretsindelningen inte i någon väsentlig grad kan bestämmas av

mer eller mindre teoretiska spekulationer utan de praktiska skälen måste

i sista hand få fälla utslaget.

Underrätternas storlek. Frågan om lämplig storlek för under­

rätterna behandlas i många yttranden. Därvid görs en del allmänna ut­

talanden om kategorier som torde kunna betecknas som mycket stora,

medelstora resp. små domkretsar.

Till förmån för mycket stora domkretsar uttalar sig statskontoret. Stats­

kontoret framhåller, att man vid utformningen av domkretsindelningen bör

beakta det allmänna intresset av att de enskilda domstolarnas arbetsorga­

nisation får en sådan omfattning att den garanterar största effektivitet i

arbetet. Statskontoret delar kommitténs uppfattning att man genom ett

samgående i större enheter inom domstolsväsendet, liksom inom andra

verksamhetsområden, bör söka främja ett ekonomiskt och i övrigt ratio­

nellt utnyttjande av tillgängliga resurser.

Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs uppfattning och fram­

håller att större domkretsar ger möjligheter till en effektivare kanslior­

ganisation och ett mer ändamålsenligt utnyttjande av modern kontorsut­

rustning.

Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i kommitténs uttalande att

den större domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. Personal­

uppsättningen, vare sig det gäller domare eller biträden, bör enligt hov­

rätten ha en sådan sammansättning, att tillfälliga svårigheter på grund av

förskjutningar i arbetsbelastningen kan lösas inom domstolen på ett någor­

lunda tillfredsställande sätt. Hovrätten framhåller emellertid, att det inte

finns något tillförlitligt underlag för antagandet att mycket stora domstolar

i det avseendet bör ges företräde framför de något mindre.

Kritik mot kommitténs uttalanden till förmån för stora domkretsar fram­

förs emellertid i flera remissvar. Därvid framhålls, att de fördelar i olika

avseenden som kommittén har funnit vara förenade med mycket stora un­

derrätter inte är erfarenhetsmässigt belagda. Synpunkter av sådan inne­

börd framförs av JK, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norr­

land, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen.

Hovrätten för Övre Norrland finner vad kommittén har anfört om större

domstolars ökade elasticitet vara överdrivet. I den mån det åberopas som

skäl för domstolar med flera än tre domare strider det mot hovrättens er­

farenhet. JK ifrågasätter, om den större domstolen alltid erbjuder den elas­

ticitet som kommittén talar om. Erfarenheterna från större domsagor ger

vid handen att personalen är pressad redan vid normal mål- och ärende­

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

143

tillströmning och att det är svårt att i takt med den allmänna ökning av

göromålen som äger rum nå den personalstyrka som behövs för att till­

godose önskemålet om elasticitet. De kostnadsbesparingar som statsverket

kan göra genom bildandet av stora enheter är enligt JK tämligen ringa och

utan nämnvärd betydelse i budgetsammanhang. Statsfinansiella synpunkter

bör därför inte få något avgörande inflytande vid planläggningen av en

ändrad domkretsindelning. En domstol med tre domare är i och för sig

en lämplig arbetsorganisation. Det anses däremot vara ovedersägligt, att

en stor domstol är svåröverskådlig och tungarbetad i administrativt hän­

seende, särskilt om domstolen såsom fallet är med häradsrätterna arbetar

som eu enda enhet.

Även häradshövdingeföreningen anser kommitténs uttalanden om den

större domstolens elasticitet vara överdrivna. Enligt föreningen kan visser­

ligen det dagliga rutinarbetet i viss mån fungera bättre vid större domstolar

i och med att en besvärlig arbetssituation And ledigheter bland biträdesperso-

nalen kan bemästras lättare. Däremot anses hittillsvarande erfarenheter

inte bestyrka kommitténs uppfattning att de stora domstolarna skulle ha

lättare att i fråga om domarpersonalen klara sig utan vikarier eller för­

stärkning utifrån. Det får anses vara erfarenhetsmässigt känt att det rent

ekonomiskt inte innebär någon fördel att öka domstolarnas storlek utöver

vad som kan skötas av två å tre domare.

Enligt Göta hovrätt är det tänkbart, att det i en större domstol kan vara

lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet.

Emellertid måste det vara en påtaglig risk för att det med större domstols-

enheter uppkommer nya, kanske mycket svårbemästrade administrativa

problem. Hovrätten påpekar, att kommittén inte har lagt fram material

som visar att större domkretsar är fördelaktigare från ekonomisk synpunkt

än mindre.

Hovrätten för Nedre Norrland kan inte dela uppfattningen att effektivi­

teten, varmed hovrätten åsyftar antalet avgjorda mål per ledamot och tids­

enhet, skulle stiga med ökat antal domare i domstolen. Hovrättens erfaren­

het ger inte belägg för att så skulle vara fallet. Enligt hovrätten erbjuder en

domstol med två-fyra domare den bästa arbetsmiljön. En domstol av denna

storleksordning har också den fördelen att ingen av domarna i större ut­

sträckning behöver belastas med administrativa uppgifter. Hovrätten uttalar

sig i fråga om den statsfinansiella betydelsen av domkretsarnas storlek i

samma riktning som JK.

Svea hovrätt, som påpekar att dess administration f. n. omfattar 37 under­

rätter, konstaterar att erfarenheterna närmast visar att en domstol med

två eller tre domare arbetar väl så effektivt och bra som en enhet med sex

å sju domare.

Frågan om det från organisationssynpunkt är fördelaktigt att vid stora

underrätter dela upp arbetet på avdelningar berörs av Svea hovrätt, JK och

144

hovrätten för Övre Norrland. Svea hovrätt anser, att det i och för sig kan

vara riktigt att domstolar med verksamheten fördelad på avdelningar kan

vara goda arbetsenheter. Hovrätten påpekar emellertid att en konsekvent

genomförd avdelningsindelning nås först om domarna vid domstolen är

fast knutna till en avdelning. Vidare anser hovrätten, att det på en själv­

ständigt arbetande avdelning bör indelas minst fyra domare och att en un­

derrätt med två avdelningar alltså bör ha minst åtta domare. Av praktiska

och andra skäl förefaller det dock uteslutet att över hela riket skapa dom­

kretsar av en sådan storleksordning. JK anser det vara tveksamt om några

fördelar står alt vinna genom att skapa domstolar som i likhet med de

största rådhusrätterna är indelade på avdelningar. JK erinrar därvid om

att det vid domstolar som arbetar på avdelningar i praktiken har visat sig

vara svårt att tillgodose behov av tillfällig arbetskraftförstärkning på en av­

delning med personal från annan avdelning. Hovrätten för Övre Norrland

uttalar sig i samma riktning. Det förefaller hovrätten som om en tendens

till avskildhet lätt nog kan göra sig gällande hos en avdelning. Hovrätten

anser det emellertid lämpligt, att de största underrätterna är organiserade

på avdelningar.

När det gäller att närmare ange lämpligt antal domare synes

bland remissinstanserna råda enighet om att varje domkrets bör göras så

stor att den ger arbetsunderlag åt flera domare. Det hävdas sålunda inte

från något håll, att endomardomstolar bör behållas eller inrättas. Kommit­

téns åsikt att de nya domkretsarna bör ge arbetsunderlag åt minst tre do­

mare godtas tämligen allmänt, varvid dock från en del håll görs mer eller

mindre omfattande reservationer.

Av de uttalanden som görs av dem som är mest positiva kan nämnas föl­

jande. Advokatsamfundet anser att, om juristkollegial sammansättning in­

förs, detta utgör ett starkt skäl för att skapa domkretsar som sysselsätter

flera domare. Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i att underrätter med

tre domare, såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas, är goda arbetsenheter.

Hovrätten ansluter sig också till kommitténs åsikt att vissa fördelar är att

vinna om domkretsarna görs stora nog att ge arbetsunderlag för ytterligare

en domare. Domstolar av sådan storleksordning torde vara ändamålsenliga

enheter inte bara med tanke på de av kommittén förordade domförhets-

reglerna för tvistemål utan också från andra synpunkter, främst av organi­

satorisk och administrativ art.

Flera av de remissinstanser som har framfört kritik mot kommitténs ut­

talande till förmån för mycket stora domkretsar framhåller, att domkret­

sarna som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre domare.

I denna riktning uttalar sig sålunda JK, Svea hovrätt, hovrätten för Övre

Norrland och häradshövdingeföreningen. Svea hovrätt anser, att en förskjut­

ning mot större domkretsar visserligen är naturlig och lämplig. Återhåll­

samhet bör dock iakttas med att skapa underrätter med fler än tre domare

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

i andra fall än sådana där lokala och andra förhållanden klart motiverar

det. Hovrätten framhåller emellertid att det inte sällan föreligger skäl för

domkretsar med fler än tre domare, i synnerhet i fall där domkretsen om­

fattar en större stad.

Mot bakgrunden av sin ståndpunkt att frågan om lämpligaste storleken

på en underrätt inte kan besvaras generellt kritiserar Göta hovrätt åsikten

att domkretsarna bör göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre

domare. Hovrätten ansluter sig till meningen att den gamla typen av dom­

sagor med endast häradshövding utan biträdande domare bör avvecklas

efter hand. Det anses också nödvändigt att en del domkretsar ges en sådan

storlek att tre eller flera domare bereds sysselsättning. I andra fall kan fall

föreligga skäl att skapa domkretsar med endast två domare. Bland de skäl

— utöver hänvisningen till frågan om domförheten i tvistemål — som kom­

mittén har anfört kan hovrätten emellertid inte finna något som ensamt

eller tillsammans med andra motiverar att det minsta antalet domare fixe­

ras till tre. Enligt hovrättens mening kan man med samma anspråk på

framgång motivera minsta tal på både två domare och fyra eller flera. Efter­

som det är svårt att i princip fastslå en domkrets storlek med utgångspunkt

från ett minsta antal domare sätts i fråga, om inte det mest följdriktiga

är att t. v. fastslå endast att en domkrets alltid bör betjänas av fler än en

domare.

Svea hovrätt ställer frågan, om ställning kan tas till domkretsarnas stor­

lek utan att ställningstagande har skett till kommitténs förslag om enhet­

liga domförhetsregler för underrätterna. Detta anses möjligt, om man i lik­

het med kommittén anser att domkretsarna redan av administrativa och

organisatoriska skäl bör vara så stora att de kräver minst tre domare. Hyser

man däremot tvekan i frågan om skäl av nämnd art verkligen bar så långt

att domkretsar med minst tre domare så gott som utan undantag blir regel,

kan man inte underlåta att redan i samband med en reform av domkretsin­

delningen överväga också de föreslagna domförhetsreglerna.

Att en utveckling mot större domkretsar för med sig en minskning av

antalet chefsdomartjänster och därigenom kan få menliga konsekvenser när

det gäller rekryteringen till domarbanan påpekas nu, lik­

som under remissbehandlingen av kommitténs tidigare betänkande, från

flera håll. Därvid framhålls det angelägna i att motverka negativa verkning­

ar i det avseendet.

Svea hovrätt framhåller, att rekryteringen till domarbanan på senare år

har ingett hovrätten vissa bekymmer. Hovrätten framhåller därför det önsk­

värda i att inom domstolsväsendet inte sker sådana reformer som försvårar

rekryteringen. Tvärtom bör de bidra till att unga jurister i ökad omfatt­

ning söker sig till domarbanan, så att det blir ett större urval än som på

senare tid har stått till buds.

JK betonar att tyngdpunkten i rättskipningen fortfarande skall vara för­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

145

146

lagd till underrätterna och att det därför är av utomordentligt stor bety­

delse att de ordinarie domartjänsterna vid dem besätts med kvalificerade

innehavare. Denna synpunkt framförs också av Sveriges juristförbund.

Enligt häradshövdingeföreningen måste en minskning av antalet chefs-

domartjänster få menliga följder beträffande domarrekryteringen. Detta är

ett starkt skäl att gå försiktigt fram vid genomförandet av en ny domkrets-

indelning.

Hovrätten för Nedre Norrland och stadsdomareföreningen anser, att det

inte kan uteslutas att en minskning av antalet chefsdomartjänster kan få

negativa verkningar från domarrekryteringssynpunkt. Hovrätten menar

emellertid att riskerna härför inte bör överdrivas. Domartjänstens allmänna

ställning och anseende samt löneläget anses mer avgörande för rekrytering­

en än antalet chefsdomartjänster.

JK betonar vikten av att lönesättningen för underrättsdomarna blir sådan

att en god rekrytering till domarbanan främjas, trots de försämrade beford-

ringsutsikter som en minskning av antalet chefsdomartjänster medför.

Samma inställning kommer till uttryck i yttrandena från häradshövdingc-

föreningen och Sveriges juristförbund. Förbundet förutsätter att såväl löne­

sättningen för domarpersonalen som andra personalfrågor vid en omorga­

nisation av underrätterna blir föremål för förhandlingar. Förbundet menar

att samtliga ordinarie domare bör tillförsäkras en sådan ställning, inte bara

i lönehänseende utan också i andra avseenden, att domar tjänsterna blir ac­

ceptabla som sluttjänster.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör rekryteringen till domarbanan vid

en ny domkretsindelning säkras på det sätt som kommittén har antytt,

nämligen genom reglering av arbetsförhållandena och lönesättningen. Stads­

domar ef öreningen framhåller, att också andra åtgärder än lönepolitiska bör

övervägas för att göra domaryrket attraktivt. Handhavandet av gemensam-

3na angelägenheter och fördelningen av arbetsuppgifterna i domstolar med

flera ordinarie domare är av allra största vikt för trivseln inom domar­

yrket. I dessa avseenden finner föreningen, att mycket i det gamla och nu­

varande rådhusrättssystemet kan tjäna som mönster. Att till nya, enhetliga

underrätter föra över häradsrättssystemet med en chefsdomare som i prin­

cip ensam har all befogenhet vill föreningen allvarligt varna för.

Flera underrätter på samma ort. Kommitténs i 1967 års betänkande modi­

fierade uttalanden i denna fråga lämnas i de flesta remissvaren utan kom­

mentarer. Stadsdomareföreningen konstaterar med tillfredsställelse, att kom­

mittén inte har vidhållit någon princip i det avseendet. Statskontoret ställer

sig emellertid kritiskt till uttalandena. Att en ordning med flera underrätter

förlagda till samma ort liksom hittills vinner tillämpning när det gäller stor­

städerna Stockholm och Göteborg förefaller statskontoret naturligt med

hänsyn bl.a. till att dessa städers nuvarande domkretsar inte lämpligen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

147

Hänsyn till kommun- och kommunblocksbildning. De uttalanden som kom­

mittén i 1967 års betänkande har gjort i anslutning till principen att dom­

kretsarna bör byggas upp med kommuner som minsta enheter och att

kommunblocken bör bevaras odelade, godtas eller lämnas utan erinran

av det övervägande flertalet remissinstanser.

I kommitténs uppfattning instämmer sålunda JK, kammarkollegiet,

statskontoret, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, advo­

katsamfundet och stadsdomareföreningen.

JK framhåller att vid domkretsindelningen avgörande hänsyn måste tas

till processekonomiska synpunkter och till allmänhetens berättigade in­

tresse av att så smidigt som möjligt nå förbindelse med domstolen. Att

kommuner och kommunblock härvid tas som utgångspunkt förefaller JK

naturligt. Kammarkollegiet instämmer i kommitténs uttalanden, att allt

talar för att kommunblocken bör vara grundläggande för domkretsindel­

ningen och att en uppdelning av kommunblock på flera domkretsar skulle

utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och principer som är vägle­

dande för statsmakternas ställningstagande i andra indelningshänseenden.

Statskontoret anser, att det inte bör komma i fråga att vid den judiciella

indelningen ens undantagsvis gå ifrån den hittills tillämpade principen med

anslutning till den primärkommunala indelningen. Med anledning av att det

i reservationen till betänkandet har förordats en utredning för att göra det

möjligt att bilda domkrets som innehåller del av kommun vill statskonto­

ret — utöver vad kommittén i det avseendet har anfört — erinra om att

fastighetsregisterutredningen har föreslagit, att den framtida fastighets-

registreringen skall bygga på den primärkommunala indelningen, varvid

en kommun i princip skall utgöra ett registerområde. Det framhålls vidare,

att det inte kan uteslutas att en ökad samordning i tekniskt avseende av

fastighetsregister och fastighetsböcker kan komma till stånd.

Bland dem som i princip ansluter sig till ståndpunkten att kommun- och

kommunblocksgränsen bör följas vid domkretsindelningen men som sam­

tidigt hävdar att vissa undantag kan vara motiverade är Svea hov­

rätt, Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland.

Svea hovrätt finner det vara önskvärt att kommuner och kommunblock

används som byggstenar för domkretsarna. Fall kan emellertid tänkas, där

med hänsyn till rättsskipningens intressen den lämpligaste domkretsindel­

ningen inte kan nås utan att den rådande kommunala indelningen sätts åt

sidan. Hovrätten anser, att man i sådana fall bör kunna göra avsteg från

principen. De problem som kommer upp på grund av bristande överens­

stämmelse mellan domkretsindelningen och annan indelning torde kunna

bemästras utan alltför stora svårigheter. Göta hovrätt menar att det i sär-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

vidgas. Däremot bör särskilda omständigheter föreligga för att mer än en

underrätt i andra fall skall förläggas till samma ort.

148

skilda fall torde bli ofrånkomligt att göra avkall på principen om kommu­

nens och kommunblockets odelbarhet. Kravet på att domstolen skall utgöra

en så ändamålsenlig och naturlig arbetsenhet som möjligt måste ges prio­

ritet framför en generell strävan att anpassa den judiciella indelningen till

andra indelningar. Hovrätten för Övre Norrland anser, att kommitténs be­

tänkligheter mot kommundelningar är åtskilligt överdrivna. Om man i nå­

got fall skulle finna starka skäl tala för sådan kommundelning, åtminstone

under en begränsad övergångstid, torde man kunna övervinna svårigheter­

na på ett tillfredsställande sätt.

Hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen är k r i-

tiska mot principen om kommuners och kommunblocks odelbarhet vid

domkretsindelningen. Hovrätten framhåller, att det med nuvarande lag­

stiftning torde vara nära nog ofrånkomligt att iaktta kommungränserna vid

domkretsindelningen. Emellertid anses den automatik som råder i förhål­

lande till kommunindelningen kunna ha sina vådor. Det är inte alltid sagt

att förutsättningar för ändring i domkretsindelningen föreligger vid den

tidpunkt då de kommuner som hör till domkretsen ändras till storlek och

gränser. En mera genomgripande ändring i domkretsindelningen kan med­

föra omställningsproblem beträffande personalen och behov av ny- och om­

byggnad av domstolslokaler, som inte kan lösas inom den tid som står till

buds. Sådana svårigheter skulle kunna undvikas, om ändringen i domkrets­

indelningen inte nödvändigtvis behövde genomföras samtidigt som en ny

kommunindelning utan kunde anstå till för rättsväsendet lämpligare tid­

punkt. Hovrätten anser att det är en beaktansvärd synpunkt som framförts

i reservationen till betänkandet och i det särskilda yttrandet, nämligen att

den s. k. odelbarhetsprincipen kan leda till olämpliga domkretsbildningar

vid större städers inkorporering av mindre städer och kommuner i deras

grannskap. En undantagslös anpassning av domkretsarna till kommungrän­

serna är dock enligt hovrätten framför allt ägnad att inge betänkligheter

med avseende på den framtida utvecklingen. Det förefaller inte osannolikt

att samhällsutvecklingen kan komma att tvinga fram ännu mer omfattande

kommunbildningar än de nuvarande kommunblocken. Om det krävs att

domkretsarna anpassas till kommunindelningen utan prövning av ända­

målsenligheten ur judiciell synvinkel, kan förändringarna få menliga verk­

ningar för rättsväsendet. Hovrätten är medveten om att en reform som in-

nebär att en kommun skall kunna delas upp på skilda domkretsar är för­

enad med svårigheter. Frågan är dock av sådan vikt att ytterligare utred­

ning i ämnet förefaller böra övervägas. Häradshövdingeföreningen bekla­

gar, att kommittén inte i positiv anda har prövat möjligheten att i vissa fall

föra delar av kommunblock och då närmast församlingar till olika domkret­

sar. Föreningen påpekar att län redan nu har delats mellan olika hovrätts­

domkretsar och att förslag har väckts om att underrätts domkrets skall

kunna bestå av kommuner tillhörande olika län. Det absoluta beroendet av

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

149

administrativa gränser har därigenom uppluckrats. Om utvecklingen på

kommunindelningsområdet går så långt att hela län eller hela landstings­

områden slås samman till en primärkommun, torde det bli ofrånkomligt

att frigöra domkretsindelningen från kommungränserna. Bl. a. med hänsyn

till att svårigheter uppstår att lokalmässigt och administrativt hålla sam­

man enheter av de största rådhusrätternas storlek, anser föreningen att det

kunde vara befogat att redan i nuvarande läge överväga att dela upp dem

i flera fristående domstolar. Om tanken på en avsevärd utökning av det pri­

märkommunala underlaget i Stor-Stockholmsområdet skulle genomföras,

skulle det från domstolsväsendets synpunkt vara mycket olyckligt om inte

de nuvarande domstolarna i förortsområdet kan behållas. Föreningen före­

slår därför, att frågan om uppdelning i vissa fall av kommun mellan olika

domkretsar tas upp till närmare prövning. För den händelse principen om

kommunernas odelbarhet anses böra upprätthållas anser föreningen att alla

möjligheter att begränsa sammanslagningen av domkretsar bör tas till

vara.

Frågan om de särskilda problem i domkretshänseende som kommer upp

vid bildandet av mycket stora kommuner — t. ex. vid sammanläggning med

Stockholms stad och kommuner i Stor-Stockholmsområdet — berörs också

av kammarkollegiet. Gentemot den den reservationsvis framförda åsikten att

möjlighet i sådant fall bör finnas att dela upp en kommun på flera dom­

kretsar framhåller kollegiet, att frågan om handhavandet av de primärkom­

munala uppgifterna inom Stor-Stockholmsområdet är så speciell att den inte

bör få inverka på de allmänna riktlinjerna för domkretsindelningen. Skulle

Stor-Stockholmsproblemet få en sådan lösning att det bildas en primärkom­

munal enhet, som är betydligt större än nuvarande Stockholms stad, bör

frågan om den judiciella indelningen för denna nya kommun tas upp till

särskild prövning. Om mot förmodan liknande problem skulle komma upp

i andra fall, bör också där samma metod tillämpas.

Hänsyn till administrativa indelningar i övrigt. Uttalandena om förhållan­

det mellan domkretsindelningen samt administrativa indel­

ningar i allmänhet har lämnats utan erinringar av flertalet remiss­

instanser.

Allmänna uttalanden om värdet av en samordning mellan domkretsin-

delningen och administrativ indelning med anknytning till rättsväsendet

görs av statskontoret och rikspolisstyrelsen. Statskontoret erinrar om det

arbete som bedrivs för att bygga upp ett informationssystem för rättsväsen­

det med utnyttjande av ADB, varvid bl. a. avses att ett effektivt planerings­

instrument skall skapas. Statskontoret anser, att det mot denna bakgrund

framstår som önskvärt att indelningen i domkretsar, åklagardistrikt och

polisdistrikt är helt samordnad. Rikspolisstyrelsen ansluter sig till åsikten,

att indelningarna inom rättsväsendets olika verksamhetsgrenar bör sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

150

ordnas. Styrelsen påpekar att flera remissinstanser i yttranden över kommit­

téns tidigare betänkande betonade att domkretsindelningen bör vara pri­

mär i förhållande till andra indelningar. Denna uppfattning kan styrelsen

inte dela. Styrelsen understryker i stället det lämpliga i att indelningarna

i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt följs vid en ny domkretsindelning.

I yttrandet från häradshövding eföreningen hävdas, att de olika administ­

rativa indelningarna bör anpassas till domkretsindelningen. Föreningen be­

tonar sålunda vikten av att man vid domkretsändringar strävar efter att in­

delningarna i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt så långt sig göra låter

justeras i enlighet med ändringarna. Eu viss återhållsamhet när det gäller

att anpassa domkretsindelningen till indelningarna i åklagar- och polis­

distrikt rekommenderas i yttrandet från Göta hovrätt. Hovrätten anser det

mte alldeles nödvändigt att domkretsarna anpassas till åklagardistrikt eller

polisdistrikt av skäl som närmast är av arbetspraktik natur och i fråga om

polisdistrikt av mycket ringa betydelse.

Frågan om en anpassning mellan domkretsarna och åklagardi-

s t r i k t e n berörs särskilt i yttrandena från Svea hovrätt, RÅ och kam­

markollegiet. Hovrätten biträder de synpunkter som kommittén anför i

det avseendet. understryker, liksom i yttrande över kommitténs tidigare

betänkande, angelägenheten av en sådan anpassning. RÅ framhåller där­

vid att erfarenheterna efter åklagarväsendets förstatligande visar att ett

åldagardistrikts uppdelning på flera domkretsar är besvärande och begrän­

sar möjligheterna till en effektiv rationalisering av åklagarmyndigheternas

verksamhet. Vidare framhålls, att den nuvarande indelningen i åklagar­

distrikt i huvudsak har visat sig ändamålsenlig. Kammarkollegiet vill star­

kare än kommittén understryka intresset av att avvikelser om möjligt inte

skall råda mellan domkretsindelningen och indelningen i åklagardistrikt.

I de fall då vid domkretsindelning anses böra ske avvikelse från den nu­

varande indelningen i åklagardistrikt bör därför undersökas, om det inte

är möjligt att anpassa indelningen i åklagardistrikt till domkretsindel­

ningen.

Föihallandet mellan länsindelningen och domkretsindelningen

berörs av kammarkollegiet och rikspolisstyrelsen. Kollegiet uttalar, att åter­

hållsamhet bör iakttas i fråga om tillskapandet av domkretsar som bryter

länsgräns. En sådan domkretsindelning bör inte fastställas utan tvingande

skäl. Rikspolisstyrelsen ger uttryck för samma uppfattning. Styrelsen fram­

håller, att en sammanblandning av judiciella och administrativa indelnings­

grunder för allmänheten kan innebära vissa komplikationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Detaljförslaget till ny domkretsindelning. Kommitténs detalj förslag har

inte underställts remissinstansernas bedömning. Flera remissinstanser har

emellertid, i samband med att de tagit ställning till kommitténs allmänna

uttalanden i betänkandet, också angivit sin ståndpunkt i stort till detta

151

förslag. Hovrätten för Västra Sverige anser, att kommittén i stort sett på

ett förtjänstfullt sätt har lyckats lösa den svåra uppgiften att med hänsyns­

tagande främst till den nya kommunindelningen och den planerade läns­

indelningen åstadkomma en ny domkretsindelning för underrätterna. Där­

emot anser hovrätten att tveksamhet kan uppkomma angående möjlighe­

terna att i vissa domkretsar anordna en rättsskipning som fyller de allmänna

kraven på likvärdighet och likformighet. Detta gäller särskilt de minsta och

de största domkretsarna. Tveksamheten har sin rot i att någon enighet inte

har uppnåtts i fråga om domförhetsreglerna och lekmännens deltagande i

rättsskipningen. Hovrätten påpekar att utredning saknas angående arbets­

bördans närmare beskaffenhet och fördelning på de olika domkretsarna och

vidare angående enhetliga rationella metoder för att bemästra olika arbets­

uppgifter.

Några av de remissinstanser som har kritiserat kommitténs uttalanden

till förmån för större domkretsar har allmänt hävdat att kommitténs de­

taljförslag till ny domkretsindelning innebär en alltför stark förskjutning

mot större domkretsar. Bland dem som ger uttryck för denna mening är

Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen.

Göta hovrätt anser, att vissa domkretsar i förslaget har givits sådan storlek

att det måste sättas i fråga om de är ändamålsenliga som administrativa

enheter och nämner som exempel Norrköpings och Borås domkretsar. Hov­

rätten menar, att en mer begränsad sammanslagning i dessa fall ter sig

naturlig. Häradshövdingef öreningen konstaterar med tillfredsställelse, att

kommitténs detalj förslag innebär en avsevärt mindre koncentration till

stora domstolsenheter än vad som skulle följa av kommitténs principutta­

landen i det tidigare betänkandet. Enligt föreningens mening är det emel­

lertid motiverat att i ännu större utsträckning sträva efter flera medel­

stora domkretsar och dela upp de mycket stora.

Uttalanden av innebörd att antalet domkretsar i kommittéförslaget är

större än önskvärt görs bara av statskontoret. Statskontoret menar visser­

ligen, att förslaget från olika synpunkter sett är väl ägnat att tillgodose den

åsyftade effektiviseringen av underrättsorganisationen men vill ändå sät­

ta i fråga om centraliseringen har vunnit tillräckligt beaktande vid dess

utarbetande.

Frågan hur domkretsindelningen i glesbygderna skall utformas

tas upp av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten framhåller att dessa

bygder, kanske främst Norrland med dess stora avstånd, erbjuder pro­

blem som gör att domkretsfrågan där måste bedömas från delvis andra

synpunkter än beträffande andra delar av landet. För glesbygdernas del

aktualiseras i särskilt hög grad frågan, hur lättillgängliga domstolarna skall

vara för den rättssökande allmänheten. Kommunikationerna i sådana byg­

der har sina brister. Man får för deras del ta den ofta framförda tesen

att avstånden inte längre spelar någon roll med försiktighet. Det önsk­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

152

värda i att bevara samhörigheten mellan olika orter och bygder medför

också att man för glesbygdernas del måste acceptera mindre domstolar än

i övriga delar av landet. Hovrätten anser emellertid, att kommitténs restrik­

tiva inställning till avvikelse från huvudregeln om domkretsar med tre

domare är berättigad också när det gäller glesbygderna.

Kommitténs uttalanden om behovet av särskilda tingsställen

anser sig hovrätten för Nedre Norrland kunna instämma i. Hovrätten delar

sålunda uppfattningen att det måste fordras särskilda skäl för att ting skall

hållas utanför kansliort. Kommitténs restriktivitet i det avseendet kritiseras

emellertid av hovrätten för Övre Norrland. Denna hovrätt vänder sig mot

kommitténs synpunkter i fråga om de kostnader som är förenade med

särskilda tingsställen. Enligt hovrätten blir lokalkostnaderna för tingsställen

måttliga, om rättsförhandlingarna hålls i lokaler som används också för

andra ändamål, t. ex. kommunalhus. Kostnaderna för domstolspersonalens

resor till tingsställe anser hovrätten bl. a. uppvägas av minskade kostnader

för nämndemännens samt för parters, vittnens och advokaters inställelse.

Det sägs vidare, att den som bor i en mindre tätort eller i en glesbygd har

sämre tillgång till de möjligheter och tjänster som samhället bjuder än de

som bor i en större tätort. Enligt hovrättens mening bör det vara samhällets

skyldighet att inte göra skillnaden större än den behöver vara på ett sådant

område som rättsväsendets. Häradshövdingen i Västerbottens västra dom­

saga framhåller, att frågan om tingsställen på andra orter än kansliorterna

är viktig för rättsskipningen. Slutlig ståndpunkt till de olika tingsstäl­

lenas bevarande bör inte tas i något fall utan att först de olika bygderna

genom sina tingshusbyggnadsskyldiga och sina kommuner på den rätts-

sökande allmänhetens vägnar har fått framföra sina synpunkter.

Genomförandet av en ny domkretsindelning. De allmänna synpunkter

som kommittén anlägger på dessa problem föranleder uttalanden från

flera remissinstanser. Därvid instämmer man i kommitténs åsikt, att ge­

nomförandet av en ny domkretsindelning ger upphov till svårlösta perso­

nal- och lokalfrågor. Liksom vid remissbehandlingen av det föregående

kommittébetänkandet understryker man att genomförandet, för att en lös­

ning av dessa frågor skall underlättas, bör ske successivt och utsträckas

över en tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland,

häradshövdingeföreningen och Sveriges juristförbund.

Svea hovrätt ger uttryck för åsikten att en ny domkretsindelning med

hänsyn till de praktiska svårigheterna bör genomföras något långsammare

än kommittén synes ha avsett. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar emel­

lertid, att möjligheterna att dröja med att genomföra ändringar i dom­

kretsindelningen till en från rättsväsendets synpunkt lämplig tidpunkt på

många håll är mycket begränsade. Hovrätten framhåller därvid, att nya

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

153

kommunindelningar i åtskilliga fall kan aktualiseras inom en snar fram­

tid. Sådana ändringar kan göra det nödvändigt att samtidigt företa änd­

ringar också beträffande domkretsarna.

Den ovisshet som nu råder om den framtida domkretsindelningen är en­

ligt häradshövding ef öreningen och Sveriges juristförbund förenad med

olägenheter från personalsynpunkt. Ett snabbt principbeslut angående dom­

kretsindelningen förordas därför. Samtidigt framhålls emellertid att genom­

förandet av en ny domkretsindelning måste ske mjukt. Häradshövdinge-

föreningen förutsätter sålunda, att en ny indelning genomförs successivt

och allteftersom chefsdomartjänster blir lediga eller ändringar sker i kom-

munindelningen.

Vissa närmare synpunkter i nu berörd fråga redovisas under avsnitt 4.1.

och 4.3.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

154

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

4. Övriga frågor

4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal

4.1.1. Nuvarande personalorganisation

Beträffande underrätternas nuvarande personalorganisation och antalet

tjänstemän -—- rättsbildade och icke-rättsbildade — som tjänstgör vid un­

derrätterna, får jag hänvisa till vad som anförts i avsnitt 3.1.1.

4.1.2. Domstolskommittén

I SOU 1963: 56 (s. 124) framhåller domstolskommittén, att ett successivt

genomförande av en ny domkretsindelning är önskvärt bl. a. med hänsyn

till de problem som ändringarna kan påräknas föra med sig för personalen

vid domstolarna. Enligt kommittén kan sålunda flera chefsdomartjänster

antas bli övertaliga och omflyttning av högre och lägre personal bli nödvän­

dig. Det bör eftersträvas, att olägenheterna i dessa och andra avseenden

mildras genom att tiden för en övergång till den nya indelningen inte görs

alltför kort och genom att den bestäms olika från fall till fall, beroende på

förhållandena i de olika domsagorna.

I SOU 1967: 4 (s. 63) har domstolskommittén på nytt berört de problem

som kan uppkomma för underrätternas personal i samband med att en ny

domkretsindelning genomförs.

När det gäller borgmästare eller häradshövding, påpekar kommittén, att

ordinarie domare enligt 36 § regeringsformen är skyldig att underkasta sig

förflyttning till annan jämställd domartjänst, om organisatoriska skäl på­

kallar det. Kommittén erinrar om de uttalanden som gjordes i samband med

tillkomsten av nämnda bestämmelse och konstaterar, att dessa uttalanden

lämnar öppet huruvida en borgmästare eller häradshövding vid organisa­

toriska ändringar kan åläggas förflyttning till ordinarie domartjänst vid

annan underrätt, när den nya tjänsten inte är förenad med chefskap för dom­

stolen. Enligt kommitténs mening måste man räkna med att förlusten av

det administrativa chefskapet allmänt uppfattas som en tjänsteförsämring.

Det antas därför, att en sådan anordning som regel inte vidtas utan veder­

börande tjänstemans samtycke. Kommittén nämner också, att regerings­

formen medger att domare placeras på indragningsstat, men anser att denna

möjlighet bör komma i fråga endast rent undantagsvis, såsom när vederbö­

rande har så kort återstående tjänstetid att en förflyttning till annan tjänst

framstår som orimlig eller meningslös.

155

I fråga om annan domstolspersonal än borgmästare och häradshövding

medför det enligt kommittén knappast några svårigheter, om flera mindre

underrätter på samma ort förs samman till en större underrätt. Komplika­

tioner kan däremot emotses i sådana fall då en ort upphör att vara säte för

underrätt. Möjligheterna att även i fortsättningen bereda plats inom under-

rättsorganisationen åt den nuvarande personalen måste visserligen bedömas

som förhållandevis goda. Emellertid kan det ombyte av bosättningsort som

kansliindragningarna många gånger kan göra nödvändigt vålla svårigheter.

Dessa går i första hand ut över personalen men kan även beröra domstolar­

nas verksamhet, eftersom arbetet på sina håll kan komma att hämmas av

brist på yrkeskunnig kanslipersonal. Det önskvärda i att underlätta lösning­

en av de berörda personalfrågorna är ett av skälen till kommitténs stånd­

punkt att den nya domkretsindelningen bör genomföras successivt och sträc­

kas ut över en tämligen lång tidrymd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.1.3. Remissyttrandena

I remissyttrandena över 1963 års betänkande har från flera håll

kraftigt understrukits betydelsen av att den nya domkretsindelningen ge­

nomförs successivt och att hänsyn tas till de praktiska förutsättningar som

erbjuder sig att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. Hovrätten

för Västra Sverige anser det angeläget, att tvångsförflyttning av domare i

görlig mån undviks. Bl. a. bör eftersträvas, att domstolar inte sammanförs

annat än då häradshövding- eller borgmästartjänsten i någon av dem blir

ledig. Tingsdomare och rådman bör utan ansökningsförfarande erbjudas

motsvarande tjänster i den nybildade domstolen. Häradshövding ef öreningen

betonar, att man måste ta all hänsyn som är möjlig till den personal som

kan bli berörd av indelningsändringarna.

Även vid remissbehandlingen av 1967 års betänkande har flera

instanser instämt i kommitténs uppfattning, att man bör försöka under­

lätta lösningen av de nämnda personalfrågorna genom att genomföra den

nya domkretsindelningen successivt och sträcka ut genomförandet över en

tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt, Göta hov­

rätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, häradshöv-

dingeföreningen och Sveriges juristförbund. Häradshövdingeföreningen och

Sveriges juristförbund anser ett snabbt principbeslut angående domkretsin-

delningen önskvärt, eftersom rådande ovisshet i denna fråga är förenad med

olägenheter från personalens synpunkt. Samtidigt framhålls emellertid att

en ny indelning måste genomföras mjukt. Föreningen förutsätter, att dom­

kretsändringarna genomförs successivt och allteftersom chefsdomartjänster

blir lediga eller ändringar sker i kommunindelningen.

De problem som en ny domkretsreglering för med sig för den icke rätts-

bildade personalen vid underrätterna berörs bl. a. av Svea hovrätt och TCO.

156

Hovrätten framhåller, att erfarenheten visar att sådan personal ofta är ovil­

lig att hyta arbetsplats även om den nya arbetsplatsen ligger nära den tidi­

gare, såsom när flera mindre underrätter på en ort byts mot en större. Än

större blir enligt hovrätten problemen när ett underrättskansli dras in och

göromålen lörs över till underrätt på annan ort. Hovrätten instämmer i

kommitténs uttalande, att ett byte av bosättningsort medför komplikationer

för personalen och att arbetet i sådana fall kan komma att hämmas av brist

på yrkeskunnig personal. Hovrätten anser det föreligga stor risk att dom­

stolsväsendet vid indragning av underrättskanslier kommer att gå miste om

yrkeskunnig kanslipersonal. I yttrandet från TCO förs fram liknande syn­

punkter. Det påpekas sålunda att biträdespersonalen ofta på grund av fa­

milj eskäl har begränsade möjligheter att flytta till annan ort när ett dom-

stolskansli dras in. Eftersom avståndet till den nya kansliorten i allmänhet

blir för stort för dagliga resor, blir följden ofta att berörd personal kommer

att stå utan arbete. TCO anser att statsmakterna vid indragning av dom-

stolskansli bör medverka till att gottgörelse enligt de principer som tilläm-

pas på jämförliga fält ges till den biträdespersonal som av familjeskäl inte

kan flytta till ny kansliort och som inte kan erbjudas annan statlig tjänst.

Såsom exempel på åtgärder som statsmakterna kan vidta för att vid förflytt­

ning av domstolskansli söka behålla kvalificerad personal nämner TCO er­

sättning för fördyrade rese- och levnadskostnader för tjänstgöring på annan

ort. I det avseendet hänvisas till vad som förekom vid förstatligandet av

polisväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt

4.2.1. Gällande ordning

Enligt 11 § första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr

274) är tjänsteman på vilken lagen är tillämplig skyldig att utöva annan

statlig tjänst enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Sådana

föreskrifter har meddelats i 18 § statstjänstemannastadgan den 3 december

1965 (nr 601). I denna paragraf föreskrivs skyldighet för den som innehar

ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst att med frånträdande av utöv­

ningen av tjänsten utöva annan sådan tjänst hos myndighet eller inrättning

inom samma verksamhetsområde eller bestrida göromål som ankommer på

innehavare av sådan tjänst hos myndighet eller inrättning inom området.

Tjänsteman är dock inte skyldig att under längre tid än sammanlagt tre

månader av samma kalenderår utöva högre tjänst eller bestrida göromål

som ankommer på innehavare av sådan tjänst.

Den ordning som sålunda i allmänhet gäller för statstjänstemans skyldig­

het att utöva annan tjänst är enligt uttryckliga undantag i 11 § första styc­

ket statstjänstemannalagen och 18 § statstjänstemannastadgan inte till­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

157

lämplig beträffande den som innehar ordinarie domartjänst. Sådan tjänste­

man är enligt förstnämnda bestämmelse skyldig att utöva endast jämställd

eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. I vilken utsträckning

innehavare av ordinarie domartj änst vid allmän domstol är pliktig att utöva

annan sådan tjänst vid samma domstol framgår av föreskrifterna om tjäns­

temännens åligganden i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 decem­

ber 1947 (nr 960), domsagostadgan, rådhusrättsstadgan och arbetsordning­

arna för Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt rådhusrätten i Malmö.

För en särskild kategori tjänstemän med dömande verksamhet, nämligen

vattenrättsingenjörerna, gäller en något annan ordning än för övriga do­

mare. Enligt 11 kap. 3 § vattenlagen ankommer det på Kungl. Maj :t att be­

stämma om samme vattenrättsingenjör skall tjänstgöra vid mer än en

vattendomstol. I enlighet härmed utnämns sådan tjänsteman till vatten­

rättsingenjör »vid rikets vattendomstolar». Samtidigt bestäms vid vilken

vattendomstol han företrädesvis skall tjänstgöra.

I fråga om den som innehar icke-ordinarie domartjänst föreligger en för­

hållandevis vidsträckt skyldighet att utöva annan domartjänst än den egna,

se 63 § arbetsordningen för rikets hovrätter, 14 och 15 §§ domsagostadgan

samt 16 och 18 §§ rådhusrättsstadgan. Dessa bestämmelser gäller i stället

för föreskrifterna i 18 § statstjänstemannastadgan, se 2 § stadgan.

Trots att uttrycket »utöva annan tjänst» i 11 § statstjänstemannalagen

närmast åsyftar vikariat på annan tjänst, torde med hänsyn till bestäm­

melsens syfte denna även omfatta göromålsförordnande (jfr 3 § stats-

tjänstemannastadgan och prop. 1965: 60 s. 159).

4.2.2. Ur förarbetena

I 1963 års departementspromemoria angående de offentliga tjänstemän­

nens förhandlingsrätt (SOU 1963: 51) föreslogs en allmän bestämmelse om

skyldighet för statstjänsteman att utöva annan tjänst som väsentligen

överensstämmer med huvudregeln i 11 § första stycket statstjänstemanna­

lagen. I fråga om innehavare av ordinarie domartjänst förordades den be­

gränsningen, att sådan tjänsteman skulle vara skyldig att utöva endast jäm­

ställd eller högre domartjänst. Begränsningen angavs sammanhänga med

domares särskilda ställning (SOU 1963: 51 s. 86).

Under remissbehandlingen av departementspromemorian framfördes viss

kritik mot den föreslagna bestämmelsen om domares skyldighet att utöva

annan tjänst (prop. 1965: 60 s. 163). JK förklarade, att det förflyttnings-

skydd som tillerkändes ordinarie domare enligt då föreliggande (och nu­

mera genomförda) förslag till ny lydelse av 36 § regeringsformen skulle

te sig illusoriskt, om dessa domare kunde åläggas att, utan begränsningar i

lid eller på annat dylikt sätt, utöva annan domartjänst. Ämbetet ansåg sig

därför inte kunna tillstyrka promemorieförslaget i vad det avsåg domare,

158

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

om inte skyldigheten begränsades och preciserades. Även Svea hovrätt an­

såg, att bestämmelsen skulle öppna möjlighet till ett kringgående av det

för domare stadgade förflyttningsskyddet. Enligt hovrättens mening borde

i princip ordinarie domare inte kunna åläggas att utöva annan tjänst

utanför den domstol där han var anställd. Om det av praktiska skäl

skulle anses erforderligt att i lag föreskriva sådan skyldighet, borde den

kunna åläggas bara i begränsad omfattning.

I prop. 1965:60 gjordes i förhållande till promemorieförslaget den änd­

ringen att ordinarie domares skyldighet att utöva annan tjänst begränsades

till jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Ändringen

vidtogs under hänvisning till bestämmelsen om domares förflyttningsskyl-

dighet i förslaget till ny lydelse av 36 § regeringsformen (prop. s. 164).

4.2.3. Tidigare förslag

1955 års domarutredning tog i sitt betänkande »Domartjänster i härads­

rätt och hovrätt» (SOU 1956: 52) upp frågan om införande av skyldighet

för ordinarie tingsdomare att tjänstgöra även vid annan domstol än den

han tillhör (betänkandet s. 41—46 och 54—55). I syfte att förstärka domar-

organisationen förordade utredningen en ökning av antalet ordinarie domar­

tjänster i förening med en minskning av de icke-ordinarie domarnas antal.

Den föreslagna ökningen av antalet domare förutsatte enligt utredningens

mening en viss elasticitet hos underrättsorganisationen i fråga om tings-

domares skyldighet att tjänstgöra i annan domsaga än den där hans tjänst

var inrättad. Utredningen föreslog därför, att en tingsdomare skulle vara

skyldig att utöver tjänstgöringen vid den egna domstolen biträda med do-

margöromål även i annan domsaga under samma hovrätt (s. k. delad tings-

domartjänst). Huruvida och i vilken omfattning denna vidsträcktare tjänst­

göringsskyldighet skulle tas ut fick bero på omständigheterna i varje sär­

skilt fall. Ändringar i tjänstgöringsskyldigheten skulle äga rum endast vid

mera påtagliga och varaktiga förskjutningar i arbetsläget. För att markera

detta föreslog utredningen att beslut om sådan tjänstgöringsskyldighet skul­

le fattas av Kungl. Maj:t. Ett sådant beslut fick i någon mån samma verk­

ningar som en omreglering av de berörda domsagorna.

Förändring av tingsdomarens stationeringsort skulle enligt förslaget kun­

na ske endast under de förutsättningar som i allmänhet gällde för flyttning

av ordinarie domare. I fråga om redan befintliga tingsdomartjänster borde

den vidsträckta tjänstgöringsskyldigheten göras tillämplig i samband med

innehavarens avgång.

Utredningen föreslog vidare en helt ny typ av tingsdomartjänster, som

inte knöts till någon bestämd domsaga ulan inrättades gemensamt för samt­

liga domsagor under en hovrätt (s. k. gemensamma tingsdomartjänster).

Härigenom skulle det bli möjligt att ytterligare tillgodose principen att den

159

väsentliga delen av den dömande verksamheten bör ntövas av ordinarie do­

mare. En tingsdomare av detta slag skulle enligt en av hovrätten för viss tid

eller tills vidare uppgjord plan biträda med domargöromål, regelmässigt i

två eller tre domsagor, där det förelåg ett stadigvarande men till omfattning­

en begränsat behov av biträde med de egentliga domargöromålen. Tingsdo-

maren förutsattes vara stationerad i hovrättsstaden, vilket enligt utredning­

en borde påverka rekryteringen gynnsamt.

Över domarutredningens betänkande avgavs yttranden av nedre justitie-

revisionen, samtliga hovrätter, statskontoret, statens organisationsnämnd,

stadsdomstolsutredningen, Sveriges advokatsamfund, häradshövdingeför-

eningen, stadsdomareföreningen och Sveriges juristförbund.

Vid remissbehandlingen utsattes förslaget om ordinarie tingsdomares

tjänstgöringsskyldighet i flera domsagor för en hel del kritik. Särskilt kriti­

serades förslaget om inrättande av gemensamma tingsdomartjänster. En

positiv inställning till detta förslag yppades dock från ett antal remissin­

stanser. Göta hovrätt (majoriteten) ansåg, att man kunde tänka sig att ge­

nomföra förslaget som ett provisorium. En liknande hållning intog hovrät­

ten för Västra Sverige (majoriteten) och hovrätten för Övre Norrland, båda

hovrätterna dock med förbehåll att tjänsterna blev extra ordinarie. Även

ordföranden i häradshövding ef öreningen intog en positiv hållning till för­

slaget. Statskontoret och statens organisationsnämnd ansåg att ett par extra

ordinarie, gemensamma tingsdomartjänster möjligen borde inrättas på för­

sök. Sveriges juristförbund föreslog en ny typ av extra domartjänst med

placering i hovrättsstad och uppgift att biträda i domsagor under hovrätten.

Förslaget avsåg inte att skapa en gemensam tingsdomartjänst i egentlig me­

ning utan fick betraktas som ett provisorium.

Förslaget om delade tingsdomartjänster fick ett något mera positivt mot­

tagande än de gemensamma tingsdomartjänsterna. Utom de nyss angivna

remissinstanserna, vilka uttalade sig i positiv riktning också beträffande de­

lade tingsdomartjänster, ansåg nedre justitierevisionen att man kunde tänka

sig att utsträcka tingsdomares tjänstgöringsskyldighet till annan domstol

i de fall då hans arbetskraft inte togs i anspråk i full utsträckning i den

egna domsagan. Hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre

Norrland framhöll, att man i undantagsfall möjligen kunde införa ett sådant

system. Den sistnämnda hovrätten påpekade därvid, att det bara borde kom­

ma i fråga beträffande domsagor med gemensam kansliort. Stadsdomareför­

eningen hävdade, att det föreslagna systemet borde genomföras bara som

en nödfallsåtgärd.

Den kritik som under remissbehandlingen riktades mot domarutredning­

ens förslag följde i huvudsak tre linjer. Sålunda ifrågasattes om den före­

slagna utformningen av tingsdomartjänsterna kunde anses stå i god över­

ensstämmelse med det från rättsvårdens synpunkt viktiga kravet att domar­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

na tillförsäkras en såvitt möjligt oberoende ställning. Vidare pekades på de

organisatoriska och praktiska problem som förslaget gav upphov till. Slut­

ligen underströks de rekryteringssvårigheter som kunde väntas uppkomma

beträffande framför allt de gemensamma tingsdomartjänsterna. I samband

härmed framhölls bl. a. att förslaget skulle leda till en mindre önskvärd

differentiering mellan olika typer av tingsdomartjänster.

Under erinran om de personalförstärkningar som hade tillförts härads­

rätterna uttalades i 1961 års statsverksproposition (prop. 1961: 1 bil. 4 s. 12;

jfr prop. 1958: 1 bil. 4 s. 11) att domarutredningens delförslag rörande för­

stärkningar vid dessa domstolar fick anses slutbehandlat.

4.2.4. Domstolskommittén

I 1963 års betänkande framhåller domstolskommittén i samband med sina

överväganden i domförhetsfrågan, att om antalet domare i någon domkrets

inte förslår för bildande av juristkollegium behovet av ytterligare domare

får tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav anser kommittén dock bli be­

gränsade. Det kan nämligen antas, att antalet tvistemål, som behöver hän-

skjutas till särskild huvudförhandling, är ringa i en sådan domkrets. Dess­

utom kan man räkna med att domkretsar av denna mindre storlek blir säll­

synta och kanske behöver förekomma endast övergångsvis (s. 91). Vid sina

överväganden i fråga om domkretsarnas storlek anför kommittén, att un­

derrätt vid behov av juristkollegium kan låna domare från annan domstol

eller erhålla förstärkning från hovrätten. Som allmän regel bör dock gälla,

att varje domstol har till sig knutet tillräckligt antal domare för ändamålet.

Något ovillkorligt krav på att samtliga tre domare som behövs skall vara

ordinarie torde inte böra uppställas. Som princip bör dock gälla att domarna

är ordinarie. Undantag härifrån förutsätts om möjligt böra ske endast i den

mån så påkallas vid semester eller annan ledighet för de ordinarie domar­

na eller från utbildningssynpunkt (s. 116). Vid framläggande av förslag

till tingsnotarieorganisation vid rådhusrätterna förordar kommittén, att no­

tarie i begränsad utsträckning skall kunna förordnas att tjänstgöra som

ledamot vid handläggning av tvistemål och ärenden med juristkollegial sam­

mansättning. Kommittén anser, att det från rättssäkerhetssynpunkt knap­

past kan möta betänkligheter, att notarie deltar i dömandet tillsammans med

andra domare, som är erfarna. Mål eller ärende av vidlyftig eller svår be­

skaffenhet eller som annars kräver särskild erfarenhet bör dock undantas

(s. 174).

Vid sina fortsatta överväganden i 1967 års betänkande har kommittén på

nytt betonat sambandet mellan domförhetsreglerna och domkretsarnas stor­

lek. Kommittén nämner, att om minst tre lagfarna domare finns vid varje

underrätt man undgår de besvärligheter som annars uppkommer när jurist-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

161

kollegium skall bildas. Principiellt bör, om den juristkollegiala sammansätt-

ningsformen lagfästs, samtliga tre domare vara ordinarie (s. 56). Enligt

kommitténs detaljförslag till domkretsindelning skall det finnas endast ett

fåtal domkretsar med mindre antal domare än som behövs för ett jurist­

kollegium av tre. Kommittén anser det önskvärt, att endomar- och tvådomar-

domsagor, som ännu inte har omreglerats vid tiden för införande av enhet­

liga underrätter, ändras senast vid denna tidpunkt. I annat fall kan det bli

nödvändigt att tillgodose kollegialiteten i domstolen genom anlitande av do­

mare från annan underrätt eller genom att tillfällig arbetskraft ställs till

förfogande från hovrätt. Båda utvägarna finner kommittén vara förenade

med olägenheter (s. 66).

4.2.5. Remissyttrandena

I remissyttrande över 1963 års betänkande framhåller hovrät­

ten för Övre Norrland, att det inte synes nödvändigt att alla tre ledamöterna

i juristkollegium skall vara ordinarie domare. Med undantag för de svå­

raste och mest vidlyftiga målen kan det enligt hovrättens mening vara lämp­

ligt, att tingssekreterare eller fiskal ingår som en av de tre domarna. Härför

talar inte bara utbildningssynpunkten utan också det förhållandet, att det

för en allsidig prövning av målet ibland kan vara värdefullt att i avgörandet

deltar en ledamot med förhållandevis färsk teoretisk skolning. Hovrätten

erinrar vidare om domstolskommitténs förslag, att tingsnotarie vid rådhus­

rätt skall kunna förordnas som ledamot av juristkollegium, och anser att

samma ordning bör övervägas också för häradsrätternas del. Vare sig tjänst­

göringen i domstol med juristkollegial sammansättning gäller häradsrätt

eller rådhusrätt, lär det få ankomma på hovrätterna att inte meddela för­

ordnanden för notarie annat än i lämpliga fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge antyder en annan lösning av eventu­

ella övergångsproblem. Hovrätten föreslår, att de nya reglerna om domför-

het i tvistemål (och eventuellt också vissa andra föreslagna regler) väl an­

tas av statsmakterna men förenas med sådana övergångsbestämmelser, att

de genomförs på vissa platser omedelbart men på andra först efter hand

som genom domsagoreglering och personalförstärkningar förutsättningar

därför har skapats.

Frågan hur juristkollegium skall bildas i underrätter där det inte finns

tre domare har också under remissbehandlingen av 1967 års betän­

kande berörts av några remissinstanser. Svea hovrätt anser lösningen att

låna domare från hovrätt eller från någon angränsande underrätt för att på

så sätt åstadkomma ett kollegium av tre domare böra tillgripas bara i un­

dantagsfall. Ett sådant system skulle begränsa möjligheterna till fortlöpan­

de samråd mellan domstolens ledamöter i mer komplicerade mål och skapa

betydande administrativa svårigheter. Där flera underrätter finns på sam-

6

Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

ma ort kan dock organisatoriska förutsättningar för ett lånesystem före­

ligga-

Göta hovrätt framhåller, att det torde vara förenat med olägenheter att

åstadkomma juristkollegium i tvistemål genom att anlita domare från an­

nan underrätt eller från hovrätt. Hovrätten påpekar emellertid att de mål

i vilka juristkollegium kan beräknas bli aktuellt torde utgöra bara en myc­

ket ringa del av det totala antalet tvistemål.

Sveriges juristförbund anser, att förutsättningar bör skapas för att jurist­

kollegium med tre ordinarie domare skall kunna bildas också i tvådomar-

kretsarna. Detta bör enligt förbundet ske på frivillighetens grund genom

överenskommelser om lämpligt avvägd ersättning när domare tjänstgör

utanför den egna domkretsen. Förbundet anser, att det inte bör föreskrivas

skyldighet för ordinarie domare att tjänstgöra också i annan underrätt.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

4.3. Lokalhållningen

4.3.1. Nuvarande ordning

Skyldigheten att hålla sammanträdes- och kanslilokaler för de allmänna

underrätterna är enligt gällande bestämmelser utformad som en kommunal

angelägenhet. På landet har denna uppgift av ålder ankommit på invånarna

i domkretsen, sammanslutna till en specialkommun. I städer med rådhus­

rätt har motsvarande uppgift lagts direkt på primärkommunen.

Den grundläggande bestämmelsen om lokalhållning åt häradsrätt är ett

ålderdomligt stadgande i 26 kap. 4 § hyggningabalken. Detta innebär enligt

rådande tolkning att tingslag har skyldighet att bygga och underhålla tings-

byggnad. Beträffande kanslilokaler finns närmare föreskrifter i lagen den

18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.

Enligt denna lag skall tingslaget bekosta behövliga lokaler för häradsrättens

kansli jämte möbler och andra sådana inventarier samt svara för uppvärm­

ning, belysning och städning av lokalerna. Övriga omkostnader för härads­

rätts kansli betalas av staten. Skyldigheten att hålla lokaler för häradsrätt

brukar sammanfattas under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten.

Enligt lag den 5 juni 1909 (nr 55 s. 1) angående skyldighet att deltaga i

kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skall

alla som betalar kommunalskatt inom tingslaget ta del i kostnaderna för

tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande enligt samma grunder som gäl­

ler för erläggande av kommunalskatt. En särskild skatt, kallad tingshus­

medel, tas alltså ut av tingslagets invånare. Vissa bestämmelser om för­

farandet härvid har meddelats i förordningen den 31 december 1945 (nr

903) om utdebitering av tingshusmedel.

Beslutanderätten för invånarna i tingslaget (de tingshusbyggnadsskyldi-

ge) utövas i regel genom ombud, som väljs av fullmäktige i de kommuner

som ingår i tingslaget. Förvaltningen och verkställigheten ombesörjs av

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

163

tingshusstyrelsen, som utses av ombuden. När tingslag sammanfaller med

kommun, brukar dock kommunens egna organ fullgöra vad som ankommer

på de tingshusbyggnadsskyldige. I dessa fall tas utgifterna för lokalhållning­

en åt häradsrätten vanligen upp i kommunens egen stat och bestrids med

ordinarie skatteinkomster.

Tingslag kan enligt lagen den 18 april 1947 (nr 153) om tingshusbygg­

nadsskyldigheten i vissa fall, beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, vara

delat i tingshållningsdistrikt. Där sådan indelning förekommer, är den

ekonomiska förvaltningen i princip uppdelad på distrikten. Vad som sägs i

de särskilda lagarna om tingslag anses i dessa fall vara tillämpligt på distrik­

tet. 1947 års lag reglerar också domkretsändrings inverkan på tingslags till­

gångar och skulder. I 1 § första stycket i lagen har Kungl Maj:t tillagts be­

fogenhet att, när två eller flera tingslag förenas, meddela behövliga bestäm­

melser om villkoren för samgåendet, såvida inte tingslagen själva kan kom­

ma överens härom. Samma rätt anses tillkomma Kungl. Maj :t även när del

av tingslag läggs samman med annan domkrets.

Lokalhållningen åt rådhusrätt regleras i 3 § lagen den 20 november 1964

(nr 645) med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvud­

mannaskapet för rådhusrätterna. I denna bestämmelse anges, att staden

skall hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och

andra sådana inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och städ­

ning av lokalerna. Lokalhållningen i rådhusrättsstäderna har alltså samma

omfattning som i domsagorna. Uppgiften sköts i rådhusrättsstäderna av

dessa städers ordinarie organ. Utgifterna bestrids via stadens budget.

Enligt lag den 20 november 1964 ( nr 647) med vissa bestämmelser an­

gående stads förenande med domsaga äger Kungl. Maj :t i anslutning till

förordnande om landsrättsläggning av stad meddela erforderliga föreskrifter

beträffande stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget

samt meddela de bestämmelser i övrigt som landsrättsläggningen kan föran­

leda. I och med att en stad förenas med domsaga, förs den in under de

regler som gäller i fråga om tingshusbyggnadsskyldighet. Finns flera tings­

lag i domsagan, bestämmer Kungl, Maj :t till vilket tingslag staden skall

höra. Förordnande kan också ges att staden skall bilda eget tingslag.

I domstolskommitténs betänkande SOU 1963: 56 finns på s. 51—57 en

redogörelse för lokalförhållandena inom underrättsorganisationen, sådana

dessa gestaltade sig vid utgången av år 1962, och vidare en redogörelse för

utredningar och förslag som förekommit fram till 1960-talet i fråga om lo-

kalhållningsskyldigheten.

4.3.2. Stadsdomstolsutredningen

Stadsdomstolsutredningen, som enligt sina direktiv hade att överväga

också frågan om lokalhållningens anordnande i underrättsorganisationen,

föreslog i SOU 1961: 6 att tingslagen skulle avskaffas som bärare av bygg­

164

nadsskyldigheten och att denna i stället skulle läggas direkt på kommunerna

i domkretsen. Kostnaderna skulle fördelas mellan kommunerna, enligt hu­

vudregeln efter antalet skattekronor i de olika kommunerna. Formerna för

handhavandet av lokalhållningen skulle kommunerna i första hand själva

bestämma. I sista hand skulle länsstyrelse kunna förordna, att kommunerna

skulle sammansluta sig till kommunförbund för genomförandet av upp­

giften.

Vid remissbehandlingen blev utredningens förslag föremål för delade me­

ningar. Ett stort antal remissinstanser avstyrkte förslaget. Flera remiss­

instanser ansåg, att det borde övervägas att låta staten överta kostnaderna

för underrätternas domstolslokaler. För närmare detaljer i fråga om remiss­

utfallet hänvisas till SOU 1963: 56 s. 58.

4.3.3. Domstolskommittén i SOU 1963: 56 och frågans behandling vid 1964

års riksdag

Som förut har nämnts behandlade domstolskommittén frågan om lokal­

hållningen åt underrätterna i samband med övervägandena om rådhus­

rätternas förstatligande i SOU 1963: 56.

Kommittén föreslår, att staten utfäster sig att överta lokalhållningen för

samtliga underrätter, när en enhetlig underrättsorganisation skapas. Kom­

mittén anser en reform av denna innebörd motiverad redan av det skälet att

rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet, som inte till någon del

bör belasta kommunerna. Kommittén nämner vidare, att en likformig för­

delning av kostnaderna över hela landet är möjlig endast om staten svarar

för dem. En sådan fördelning torde enligt kommittén böra eftersträvas. Be­

tydelsen för rättsväsendets lokala förankring av lokalhållningsskyldighetens

nuvarande utformning betvivlas av kommittén. I stället pekas på nämndin­

stitutionens betydelse i detta avseende.

Ett särskilt och vägande skäl för att staten bör överta lokalhållningen åt

underrätterna är enligt kommittén det ställningstagande som från stats­

makternas sida har skett i motsvarande avseende, när det gäller polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska skäl lik­

nande dem som därvid åberopades föreligger också på detta område. Kom­

mittén pekar på de byggnadsproblem som kan väntas uppkomma i sam­

band med en ny domkretsindelning och anser, att dessa lättare löses om en

och samma huvudman svarar för all lokalhållning. Inte minst från ekono­

miska synpunkter måste det vara mest ändamålsenligt, att den som bär an­

svaret för personalkostnaderna också omhänderhar arbetslokalernas plane­

ring och utformning. Kommittén anser att det är svårt att finna en lämplig

form för kommunernas handhavande av uppgiften och att detta belyses av

stadsdomstolsutredningens förslag och yttrandena över det.

Kommittén behandlar inte närmare formerna för ett statligt övertagande

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

165

av lokalhållningsskyldigheten men anför vissa synpunkter i detta ämne.

Sålunda anser kommittén, att lokalfrågan för rådhusrätterna synes få lösas

på det sättet att staten tillförsäkras nyttjanderätt till de utrymmen som

nu disponeras för domstolarnas behov. Tingshusen torde däremot, i de fall

de alltjämt behövs för avsett ändamål, få överlåtas på staten med ägande­

rätt. I annat fall skulle man bli tvungen att behålla nuvarande specialkom­

muner uteslutande för förvaltning av byggnaderna.

Kommittén ansåg det av praktiska skäl inte vara möjligt att genomföra

ett förstatligande av lokalhållningen redan i samband med övertagandet av

rådhusrätterna. Det ansågs också vara av värde att avvakta att den nya

underrättsorganisationen och domkretsindelningen tog fastare form. Det

blev härigenom bättre möjligheter att överblicka underrätternas lokalbehov.

Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs förslag till­

styrktes eller lämnades detta utan erinran av det övervägande antalet re­

missinstanser. Till denna grupp hörde bl. a. JK, kammarkollegiet, statskon­

toret, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, Svenska

kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, stadsdomareföreningen, flerta­

let rådhusrätter och en mindre del av de tingshusbyggnadsskyldige som ytt­

rade sig. överförandet av lokalhållningen på staten avstyrktes av bl. a. Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för

Västra Sverige och Övre Norrland, häradshövdingeföreningen samt flertalet

av de tingshusbyggnadsskyldige som yttrade sig. Några instanser ansåg det

i varje fall inte för det dåvarande lämpligt att ta ställning i frågan. En när­

mare redogörelse för remissutfallet har lämnats i prop. 1964: 156 s. 43, till

vilken hänvisas.

I nyssnämnda proposition, som gällde förstatligande av rådhusrät­

terna, intogs den ståndpunkten, att tingslagens nuvarande skyldigheter

skulle behållas tills vidare och att lokalhållningen för rådhusrätt skulle

åvila staden. Jag uttalade i anslutning härtill, att jag inte var beredd att

tillstyrka kommitténs förslag, att staten skulle utfästa sig att överta lokal­

hållningsskyldigheten. Jag tilläde, att detta ställningstagande inte behövde

hindra att frågan prövades på nytt, när verkningarna av en ny underrätts-

organisation och ändrad domkretsindelning i en framtid kunde överblickas.

Vid riksdagsbehandlingen yrkades motionsvis, att riksdagen

skulle uttala att det principiella ansvaret för lokalhållningen åt underrät­

terna skulle åvila statsverket samt att frågan om de närmare formerna för

statens övertagande av lokalhållningen fick tas upp särskilt (motionerna

I: 826 och II: 1016). I utlåtande (nr 35) över propositionen och motionerna

anförde första lagutskottet bl. a., att goda skäl kunde anföras både för ett

statligt övertagande och ett behållande av nuvarande ordning beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

166

lokalhållningsskyldigheten. Emellertid borde den framtida domkretsindel­

ningens inverkan på problemet närmare uppmärksammas. Vid genomföran­

det av en ny domkretsindelning kunde sådana olikheter i fråga om tillgång

och behov av lokaler för domstolsväsendet uppstå, att lokalhållningsskyl­

digheten för vissa kommuner kunde bli oskäligt betungande och belastningen

ojämnare fördelad än f. n. Till de skäl av principiell art, som kunde anföras

för att lokalhållningen skulle åvila staten, skulle alltså i ett sådant läge

komma också skäl av ekonomisk natur, från vilka man svårligen kunde bort­

se vid frågans bedömande. Enligt utskottets mening var det dock befogat

att låta ståndpunktstagandet i frågan anstå, till dess principerna för en ny

domkretsindelning hade fastslagits och därmed också kostnaderna för ett

statligt övertagande kunde närmare preciseras. Utskottet förutsatte, att

riksdagen i samband med behandlingen av principerna för domkretsindel­

ningen skulle föreläggas förslag beträffande de närmare formerna för ett

eventuellt statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten. På grund av

det anförda och då det framlagda lagförslaget i lokalhållningsfrågan inte

innefattade ett slutligt ståndpunktstagande, hemställde utskottet att riks­

dagen, med avslag på motionerna, skulle bifalla propositionen i denna del.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 324).

Sedan propositionen hade godtagits av riksdagen utfärdades bl. a. de be­

stämmelser om rådhusrättsstads lokalhållningsskyldighet som tidigare har

redovisats.

Kungl. Maj:ts proposition nr AA år 1969

4.3.4. Domstolskommittén i betänkandet SOU 1967:4 och remissyttranden

över det I

I 1967 års betänkande har domstolskommittén inledningsvis erinrat om

sitt tidigare förslag om förstatligande av lokalhållningen men inte anlagt

ytterligare synpunkter på denna fråga. Kommittén har däremot — vid sina

överväganden i fråga om en ny domkretsindelning — starkt betonat lokal­

problemens betydelse i detta sammanhang. Kommittén framhåller, att det

kan påräknas att underrätternas nuvarande lokalutrymmen i åtskilliga fall

blir otillräckliga, när nya domkretsar skapas, medan utrymmena på andra

håll inte vidare eller endast i begränsad utsträckning behöver tas i anspråk

för domstolsändamål. Om flera mindre underrätter på en ort byts ut mot

en större, torde lokalfrågan dock kunna ordnas förhållandevis lätt. Även om

inte något av de domstolskanslier som finns är tillräckligt stort att rymma

hela den nya underrätten står möjligheten öppen att, åtminstone under en

övergångstid, alltjämt använda samma utrymmen som underrätterna tidi­

gare totalt förfogat över på orten. För en underrätt, som måste öka sin

personal utan att annan domstol på samma ort dras in, finner kommittén

lokalproblemet kunna bli besvärande, eftersom de lokaler som en underrätt

167

nu disponerar oftast blir otillräckliga för en större domstol. Om- eller ny­

byggnad torde enligt kommittén ofta vara enda lösningen.

I anslutning till kostnadsberäkningar, som läggs fram i betänkandet (s.

176), redovisar kommittén i en särskild bilaga en inventering av det fastig­

hetsbestånd som torde friställas, om kommitténs detalj förslag till ny dom­

kretsindelning genomförs. Enligt sammanställningen i denna bilaga skulle,

när detalj förslaget har genomförts helt, 25 tingshus innehållande både

kansli- och sessionslokaler bli obehövliga och ytterligare 21 tingshus med

kansli- och sessionslokaler inte finna användning inom domstolsväsendet

för annat än tingssammanträden. Kommittén beräknar vidare, att i 13 stä­

der med rådhusrätt de för rådhusrätten nu nyttjade lokalerna efter omorga­

nisationen inte längre kommer att användas för domstolsändamål.

Brandförsäkringsvärdet av de tingshus som kan nedläggas helt anges till

omkring 32 milj. kr. Motsvarande värde i fråga om de tingshus som i fort­

sättningen skulle användas endast för sammanträden anges till omkring 28

milj. kr.

Genom minskning av antalet tingsställen utanför kansliorten beräknar

kommittén, att ytterligare 32 tingshus blir obehövliga för domstolsväsendet.

Brandförsäkringsvärdet av dessa fastigheter uppgår till cirka 16 milj. kr.

Som en jämförelse till de nu återgivna siffrorna kan nämnas, att antalet

tingshus i landet år 1962 var 144 och att brandförsäkringsvärdet av dessa

då beräknades uppgå till omkring 120 milj. kr. (SOU 1963: 56 s. 51—52).

Med utgångspunkt från sitt förslag till ny domkretsindelning beräknar

kommittén, att nybyggnad av domstolslokaler blir erforderlig på sannolikt

12 orter. Under antagande att kostnaden för ny domstolsbyggnad i dessa fall

genomsnittligt uppgår till 3,5 milj. kr., beräknar kommittén det totala ny-

byggnadsbeloppet till 42 milj. kr. att fördelas över en period av åtta år.

Kommittén redovisar också en sammanställning av fall, där mera kost­

nadskrävande ombyggnadsarbeten torde komma att behövas. Kostnaderna

för ombyggnadsarbeten beräknas ligga vid 12 milj. kr. Arbetena skulle

komma att utföras över en tioårsperiod.

Kommittén erinrar slutligen om den utredning som f. n. pågår om auto­

matisk databehandling på inskrivningsväsendets område och framhåller, att

resultatet av denna utredning kan få betydelse för inskrivningsavdelningar-

nas och därmed för underrätternas hela lokalbehov. Detta utgör enligt kom­

mitténs mening ett skäl att iaktta viss försiktighet vid genomförandet av

byggnadsprogrammet.

Vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4 har några remissin­

stanser tagit upp lokalhållningsfrågan.

Svenska stadsförbundet erinrar sålunda om vad som förekom i frågan vid

riksdagsbehandlingen 1964. Med åberopande av första lagutskottets uttalan­

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

168

den förutsätter förbundet, att frågan nu åter tas upp till behandling. Enligt

förbundet bör principen därvid vara att ansvaret för lokalhållningen, däri

inbegripet den personal som behövs för skötseln av domstolslokalerna, skall

åvila statsverket såsom huvudman för domstolsväsendet. Svenska kommun­

förbundet understryker i sitt yttrande behovet av att frågan om lokalhåll­

ningen snarast möjligt regleras genom att staten övertar ansvaret för denna.

Svea hovrätt erinrar om att hovrätten i yttrande över kommitténs tidi­

gare betänkande anförde, att det i första hand borde övervägas att bevara de

hittills rådande formerna för lokalhållningens utövande och att eu ordning

med statsbidrag kunde tänkas såsom komplement. Mot bakgrund av kom

mitténs översikt i 1967 års betänkande över de kostnader som de domstols-

byggnadssltyldige skulle belastas med vid genomförande av kommitténs för­

slag till domkretsindelning anser hovrätten numera, att det inte är rimligt

att belasta kommunerna med de betydande merkostnader som uppstår. Det

förefaller i stället nödvändigt att statsbidrag lämnas, särskilt som inte alla

kommuner berörs av de föreslagna indelningsändringarna. På sikt bör man

enligt hovrättens mening tänka sig att staten helt övertar lokalhållnings-

skyldigheten för underrätterna. Hovrätten vill nu ansluta sig till kommit­

téns uttalande i 1963 års betänkande att det måste vara mest ändamålsen­

ligt, inte minst från ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för

personalkostnaderna också har hand om arbetslokalernas planering och ut­

formning. Hovrätten över Skåne och Blekinge vidhåller däremot sin tidigare

uttalade uppfattning i denna fråga. Med tanke på de stora investeringar i

domstolslokaler som kan bli behövliga vid en ny domkretsindelning vill hov­

rätten betona vikten av att tingshusbyggnadsskyldigheten behålls i samma

former som hittills i alla sådana fall när domkretsen inte består endast av

en kommun som lämpligen kan svara för domstolslokalerna genom sin van­

liga fastighetsförvaltning. Hovrätten anser att all erfarenhet talar för att de

nuvarande tingshusstyrelserna fullgör sina uppgifter effektivt, snabbt och

billigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga

Av de redogörelser som har lämnats i det föregående framgår, att det även

efter det att staten har övertagit huvudmannaskapet för rådhusrätterna

finns flera betydelsefulla skillnader mellan de båda nuvarande underrätts-

formerna som måste beaktas, om underrättsorganisationen skall göras lik­

formig. Sålunda har nämnts den olikhet som hänför sig till reglerna om

häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning vid särskild huvudförhand­

ling i tvistemål. Vidare har olikheten mellan häradsrätter och rådhusrätter

när det gäller domkretsindelningen och lokalhållningen berörts.

Häradsrätterna och rådhusrätterna är emellertid även i övrigt organise­

rade på olika sätt. Bl. a. finns olikheter beträffande de ordinarie domarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

169

titlar och beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dem. I det

avseendet kan hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 3.1.1. om under­

rätternas nuvarande organisation och beträffande de olika administrativa

författningar som gäller för å ena sidan häradsrätterna och å andra sidan

rådhusrätterna. Skall en enhetlig underrättsorganisation skapas, måste så­

dana skillnader av organisatorisk art som de nu antydda avskaffas och lik­

formiga administrativa författningar införas.

Utöver vad som nu har nämnts behövs för att genomföra enhetlighet i

underrättsorganisationen ändringar i ett stort antal författningar. Sålunda

måste nuvarande olikheter mellan regler, som direkt avser den ena eller

andra underrätt sformen elimineras. Vidare måste uppmärksammas sådana

fall där olika regleringar gäller för stad med rådhusrätt och för annat om­

råde. Bland de viktigare författningar som från dessa synpunkter sett bör

bli aktuella för ändringar är lagen den 20 december 1946 (nr 807) om hand­

läggning av domstolsärenden, lagsökningslagen den 20 december 1946 (nr

808), konkurslagen, föräldrabalken, lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med

särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, lagen den

12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet, vattenlagen, sjölagen, tryckfrihetsför­

ordningen och lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om

rättegången i tryckfrihetsmål.

Här kan nämnas att kommunalrättskommittén har framfört ett uppslag

till åtgärder för att åstadkomma en mera enhetlig underrättsorganisation

(SOU 1967: 58 s. 99). Detta uppslag kommer dock inte att prövas i det föl­

jande.

6

f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

170

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

5. Departementschefen

5.1. Allmänna synpunkter

De allmänna underrätternas organisation har varit föremål för uppmärk­

samhet och överväganden sedan ganska lång tid. Av min redogörelse i det

föregående framgår, att frågan om domkretsarnas omfattning har övervägts

flera gånger under innevarande århundrade, dock utan att några mer djup­

gående reformer har skett. Vidare har frågan om underrätternas samman­

sättning i olika mål uppmärksammats vid flera tillfällen och i all synnerhet

under förarbetena till den stora rättegångsreformen. Man tog vid dennas

genomförande ett viktigt steg mot likformighet mellan de två underrätts-

formerna genom att införa nämnd i grövre brottmål även i rådhusrätt. Ytter­

ligare ett steg mot likformighet togs under 1950-talet då gemensamma regler

för häradsrätt och rådhusrätt infördes i fråga om s. k. liten nämnd i brott­

mål. Frågan om gemensamma regler för sammansättningen vid särskild

huvudförhandling i tvistemål återstår dock ännu olöst.

När det gäller andra frågor beträffande underrätternas organisation har

flera viktiga reformer ägt rum under 1900-talet. Någon mera genomgripande

eller allsidig omprövning har dock inte skett. En sådan var på tal under för­

arbetena till rättegångsreformen, men man fann att frågan om en omorga­

nisation i det sammanhanget borde inskränkas till vad som var nödvändigt

för att rättegångsreformen skulle kunna genomföras. Frågan om en mera

ingripande omorganisation ansågs alltså böra anstå i avvaktan på att rätte­

gångsreformen blev genomförd och vann stadga. Sedan 1950-talets början

har åtskilligt utredningsarbete förekommit, varvid utredningarnas uppgif­

ter har varit att ompröva olika delar av den stora frågan om underrätternas

organisation och arbetsformer. Jag vill sålunda erinra om det arbete som har

bedrivits inom 1951 års rättegångskommitté, inom utredningen om domar­

banans utformning, inom stadsdomstolsutredningen och slutligen inom

domstolskommittén. Även andra utredningar har behandlat mer eller mind­

re omfattande organisationsfrågor beträffande underrätterna.

För att få underlag för en samlad bedömning av frågan om underrättsor-

ganisationen på grundval av det utredningsmaterial som dittills hade fram­

lagts, kompletterat med ytterligare överväganden beträffande ämnen som

ännu inte hade utretts, tillkallades år 1961 de sakkunniga som sedermera

antog namnet domstolskommittén. När i direktiven angavs att dessa sak­

kunniga skulle göra en samlad bedömning, uteslöts inte att de skulle kun­

na ta upp vissa delfrågor till behandling särskilt och lägga fram förslag

till delreformer. Kommittén har också tagit fasta på detta och lagt fram för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

171

slag dels år 1963 i fråga om rådhusrätternas förstatligande, om underrätts

domförhet vid särskild huvudförhandling i tvistemål, om principerna för en

ny domkretsindelning och om statens övertagande av lokalhållningsskyldig-

heten inom underrättsorganisationen, dels år 1967 beträffande domkretsin­

delningens närmare utformning. Det förstnämnda förslaget genomfördes

genom 1964 års lagstiftning om statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna. Prövningen av övriga förslag från år 1963 fick dock

anstå, främst därför att rådhusrätternas övergång till verksamhet under sta­

tens huvudmannaskap skulle kunna ske med minsta möjliga ändringar i

deras arbete och på sådant sätt att reformen kunde genomföras utan stör­

ningar. Den nya ordningen för rådhusrätterna har nu tillämpats i flera år.

Något hinder mot att nu ta upp de grundläggande frågorna beträffande un­

derrättsorganisationen föreligger alltså inte. Den pågående kommunindel-

ningsreformen har dessutom gjort det nödvändigt att nu ta upp dessa frå­

gor.

Kommunindelningsreformen, som antogs år 1962, innebär i huvudsak

följande. På grundval av indelningssakkunnigas förslag har fastställts pla­

ner för en ny indelning av landet i kommuner (SFS 1964: 162). Planerna

syftar till att ange den lämpligaste indelningen i kommuner med hänsyn

främst till befolkningsförhållanden, den ekonomiska utvecklingen och de

kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet. De nu­

varande omkring 900 kommunerna eller delar därav har enligt planerna

förts samman till 281 kommunblock. Meningen är att indelningen i kom­

munblock skall ligga till grund för de ändringar i kommunindelningen som

aktualiseras i fortsättningen. Sammanslagningar av kommuner har redan

ägt rum i vissa fall och flera kommer att ske den 1 januari 1969. Ytterligare

ett flertal är att påräkna den 1 januari 1971.

Kommunindelningsreformen och dess grunder har stor betydelse för dom-

kretsindelningen både i formellt och reellt hänseende. Domkretsindelningen

bygger på kommunerna som de minsta byggstenarna, och i den principen

finns det enligt min mening inte någon anledning att göra ändring. Men

eftersom de planerade större kommunerna ofta omfattar kommuner eller

kommundelar som är belägna inom skilda domkretsar, leder kommunindel-

ningsreformens genomförande till att åtskilliga av de nuvarande domkret­

sarna bryts sönder. Den nybildade kommunen måste föras till den ena eller

andra domkretsen, vilket — om inte grunderna för domkretsindelningen

justeras — leder till att vissa domkretsar växer kraftigt medan andra mins­

kas så att de inte kan anses erbjuda underlag för rationella domstolsenheter.

Sådana effekter på domkretsindelningen är att påräkna framför allt genom

de koinmunsammanlagningar som väntas ske den 1 januari 1971. För att

undvika en sådan utveckling måste domkretsindelningen ses över.

Kommunindelningsreformen medför sålunda att frågan om ny domkrets­

indelning för underrätterna måste tas upp nu. Eftersom den nuvarande in­

172

delningen i domkretsar måste betraktas som otidsenlig, är en översyn önsk­

värd också av andra skäl än kommunindelningsändringarna. Den revision

av domkretsindelningen som kommunindelningsreformen framtvingar bör

därför inte begränsas till ofrånkomliga justeringar av domkretsarna, utan

man bör begagna tillfället att nu dra upp riktlinjerna för en framtida in­

delning som på längre sikt kan påräknas bli ändamålsenlig. Förslag till så­

dana riktlinjer har lagts fram av domstolskommittén och jag anser att dessa

förslag nu bör tas upp till prövning. Eftersom frågan är av grundläggande

betydelse för den framtida underrättsorganisationens utformning, bör de all­

männa grunderna för den framtida domkretsindelningen föreläggas riksda­

gen för godkännande.

En fråga som har nära samband med domkretsarnas utformning är vil­

ken sammansättning underrätterna skall ha i skilda mål. Därvid är bl. a. av

intresse i vad mån juristkollegium — dvs. en sammansättning med flera lag­

farna domare — skall användas i allmänna tvistemål som går till särskild

huvudförhandling. Om alla underrätterna i sådana mål skall ha en samman-

sättningsform med flera lagfarna domare, påverkar detta grunderna för

domkretsindelningen, eftersom domkretsarna i så fall helst bör göras så

stora att de bereder arbete för tillräckligt antal lagfarna domare. När ställ­

ning nu tas till domkretsfrågan, bör alltså den nämnda domförhetsfrågan

också tas upp till prövning. Förslag i ämnet har lagts fram av domstolskom­

mittén år 1963 och har blivit föremål för en omfattande remissbehandling.

Även när det gäller vissa speciella mål av civilmålskaraktär föreligger vik­

tiga frågor till prövning. Sålunda har tidigare i dag förslag till fastighetsbild­

ningslag remitterats till lagrådet. I det sammanhanget tog jag inte upp frå­

gan om vilka domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen. Frågan

bör i stället prövas i samband med frågan om underrätts sammansättning i

tvistemål i allmänhet.

I anslutning till fastighetsbildningsmålen har man anledning att beakta

även vissa andra mål av närliggande beskaffenhet. Jag åsyftar då särskilt

expropriationsmålen, vilka i många avseenden har gemensamma drag med

fastighetsbildningsmålen och vilkas handläggning därför bör i stort följa

samma linjer. Ytterligare en kategori mål som har släktdrag med de nu be­

rörda är immissionsmålen. I fråga om dessa mål är det visserligen för tidigt

att nu göra något ställningstagande rörande lämplig domstolsorganisation,

eftersom ny lagstiftning på dessa rättsområden f. n. förbereds. Emellertid

bör man vid utformningen av domstolsorganisationen för fastighetsbild­

ningsmålen ta hänsyn till det önskvärda i att denna organisation utformas

så att den kan lämpa sig även för expropriations- och immissionsmål. Där­

vid bör även beaktas att det längre fram kan finnas anledning att överväga

om också vattenmålen bör handläggas i en liknande ordning.

Även sammansättningen i brottmålen bör uppmärksammas i detta sam­

manhang. Både de allmänna tvistemålen och de speciella tvistemålskatego-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

173

rier som jag nyss har berört aktualiserar frågan om lekmannainflytandets

utformning. Den frågan finner jag böra tas upp även när det gäller brott­

målen. Det bör betonas att nämndmedverkan f. n. har ojämförligt mycket

större betydelse, kvantitativt sett, vid brottmålsrättsskipningen än vid tviste-

målsrättsskipningen. F. n. deltar nämnd vid prövningen av omkring 60 000

brottmål årligen, medan motsvarande siffra för tvistemålens del är omkring

3 000. Till utgångspunkt för prövningen i nu berört avseende bör tas slads-

domstolsutredningens förslag i SOU 1961: 6 och de synpunkter i anslut­

ning därtill som har kommit fram vid remissbehandlingen och i senare

sammanhang.

Det är sålunda flera frågor av grundläggande betydelse för underrättsor-

ganisationen som nu bör tas upp till prövning. Att i praktiken genomföra en

ny organisation av underrätterna är, som jag senare kommer att utveckla

närmare, en uppgift som bör lösas successivt. Den nya lagstiftning som skall

gälla för den framtida organisationen bör träda i kraft vid en tidpunkt när

det kan bedömas att man kan börja realisera den nya organisationen. I det

avseendet är man i väsentlig mån bunden genom de förut omtalade kom­

munsammanslagningarna som beräknas ske den 1 januari 1971 och vilka,

som nämnts, förutses bryta sönder nuvarande domkretsindelning på flera

håll. I princip torde man sålunda böra sikta på att den lagstiftning som bär

kommer i fråga bör träda i kraft den 1 januari 1971. Jag återkommer senare

till vissa frågor om ett tidigare ikraftträdande i vissa hänseenden. I fråga om

domstol för fastighetsbildningsmål ligger frågan om tiden för ikraftträdan­

det annorlunda till. Den nya fastighetsbildningslagen avses träda i kraft den

1 januari 1972 och det är först vid den tidpunkten som de berörda domsto­

larna kommer att behöva fungera för fastighetsbildningsmålens vidkom­

mande. Emellertid bör beaktas också att lagstiftningsarbetet beträffande

immissioner bedrivs med sikte på ikraftträdande den 1 juli 1969. Det kan

tänkas att den domstolsorganisation som nu utformas för fastighetsbild­

ningsmålens del kommer att anses lämpad också för immissionsmål, och i

så fall bör den kunna tas i anspråk för sistnämnda mål redan den 1 juli

1969.

Innan en ny organisation kan genomföras är det åtskilliga författnings-

mässiga och organisatoriska problem som måste lösas. Dessa kommer jag

att beröra något i det följande, dock utan att gå in närmare på dem. Vad det

nu gäller är att slå fast allmänna riktlinjer för en ny underrättsorganisation

och då särskilt att behandla dels vissa grundläggande lagstiftningsfrågor,

dels grunderna för den framtida domkretsindelningen.

Till grund för överväganden i de olika frågor som nu skall behandlas bör

ligga vissa gemensamma synpunkter och målsättningar. Härom vill jag an­

föra följande.

Det föreligger nu en oenhetlighet i underrättsorganisationen genom att vi

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

174

har häradsrätter resp. rådhusrätter vilka är olika organiserade i en del av­

seenden och delvis har att tillämpa skilda regler. Som riktmärke för dom-

stolskommitténs arbete angavs i direktiven att underrättsorganisationen

skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela riket samt

att den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall bringas att upp­

höra. Domstolskommittén har lagt denna princip till grund för sina förslag.

Vid remissbehandlingen av förslagen har så gott som alla remissinstanser

anslutit sig till principen. Jag anser det ställt utom diskussion att det sedan

länge föreliggande önskemålet om en likformig underrättsorganisation nu

bör förverkligas.

I de nämnda direktiven angavs också, att en förutsättning vid översynen

av domstolsväsendet var att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättning­

en skall ligga i underrätterna och att dessas ställning och funktion borde

stärkas ytterligare. Det torde inte råda delade meningar om att man vid

underrättsorganisationens utformning bör försöka tillgodose dessa synpunk­

ter så långt det är möjligt. Särskilt vill jag understryka, att reformer i den

riktningen är av stort värde ur processekonomisk synpunkt. Fullföljds-

frekvensen måste antas minska, om man gör underrätterna starkare. Det

ligger i de enskildas intresse att processer i så liten utsträckning som möjligt

skall behöva föras i mer än en instans. Det är också ett statsfinansiellt in­

tresse att minska belastningen på överinstanserna.

Ett utmärkande drag för underrättsorganisationen är att de allmänna

underrätternas kompetens är mycket vidsträckt. I direktiven för domstols­

kommittén uttalades att underrätternas vidsträckta kompetensområde i prin­

cip borde behållas. Det sades också att det syntes vara av vikt att man inte

gjorde principiella skillnader mellan underrätternas inbördes kompetens.

Jag anser att man i dagens läge inte har någon anledning att frångå den

hittills gällande principen om en mycket vidsträckt kompetens för de all­

männa underrätterna. Emellertid föreligger det ett visst behov av att kon­

centrera vissa slag av mål av mera speciell karaktär till ett mindre antal

domstolar. Redan nu har vi i fråga om ägodelningsmål, expropriationsmål

och vattenmål den ordningen, att de tas upp av specialdomstolar. Vissa and­

ra mål såsom sjömål, tryckfrihetsmål och patentmål, går till särskilt ut­

sedda allmänna underrätter. Enligt det föreliggande förslaget till ny hyres-

lagstiftning gäller vidare att hyrestvister i princip skall tas upp av endast en

underrätt inom varje län.

Mål av nu angivna typer har ofta speciella drag, och de kräver i någon

mån en specialisering hos dem som skall bedöma dem, i synnerhet som det

inom landet som helhet förekommer endast ett mera begränsat antal mål av

varje sådan typ. Det är därför av värde om målen kan koncentreras till jäm­

förelsevis få domstolar vars domare därmed får att handlägga ett ej alltför

ringa antal mål och på det sättet blir förtrogna med vederbörande ämnes­

område. Det är enligt min mening önskvärt att fortsätta på den utveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

175

som redan har inletts beträffande vissa av de nämnda måltyperna, nämligen

att man koncentrerar handläggningen av målen till vissa av de allmänna un­

derrätterna. Ett riktmärke bör emellertid vara att vår restriktiva inställning

när det gäller att skapa specialdomstolar i egentlig mening behålls och att

man eftersträvar att de domare som sysslar med de nämnda specifika slagen

av mål också har kontakt med allmänna tvistemål och brottmål. Därför an­

ser jag att principen bör vara att man uppdrar handläggningen av berörda

mål till endast vissa av de allmänna underrätterna. För sådana underrätter

hör föreskrivas att de skall ha särskild sammansättning vid handläggning

av just dessa mål, men i övrigt bör de arbeta som underrätterna i allmänhet.

En synpunkt av betydelse i detta sammanhang är att det är ett allmänt

intresse att domarkårens mångsidighet bevaras. Under det fortsatta arbetet

för underrättsorganisationens genomförande anser jag att det bör uppmärk­

sammas i vad mån det är möjligt att åstadkomma en viss cirkulation bland

underrättsdomarna på så sätt att både ordinarie och andra domare som

finns vid andra underrätter än dem, som handlägger de särskilda typerna

av mål, kan beredas tillfälle att då och då medverka i handläggningen av så­

dana mål. Det är från rekryterings- och utbildningssynpunkter viktigt att

så många domare som möjligt får kontakt med de berörda måltyperna och

de rättsområden som de hör till.

I fråga om underrätternas framtida organisation är ytterligare en mång­

fald faktorer att beakta. Företrädesvis har de betydelse när det gäller att

bedöma vilken storlek domstolsenheterna och domkretsarna bör ha. Jag

går inte in på dessa frågor i detta sammanhang, eftersom jag i det följande

i ett särskilt avsnitt behandlar frågan om domkretsindelningen.

.lag vill emellertid redan i detta sammanhang förutskicka att man möter

åtskilliga ovissa faktorer när det gäller att bedöma vilken arbetsbelastning

som kommer att åvila underrätterna i framtiden. Jag behöver bara peka

på brottslighetens utveckling. Under senare år har förekommit en avsevärd

ökning av antalet brottmål vid underrätterna. Det är vanskligt att göra nå­

gon bedömning vilken utveckling man har att förutse på det området längre

fram. Självfallet kan det också beträffande andra kategorier göromål vara

svårt att bedöma vilken arbetsbörda de kan komma att medföra. Som exem­

pel kan nämnas hyresmål enligt den nya hyreslagstiftningen och mål enligt

kommande immissionslagstiftning.

Även framtida lagstiftning måste påräknas komma att påverka arbets­

kvantiteten vid de allmänna underrätterna. Jag tänker inte bara på möjlig­

heten att göromålskategorier lyfts bort från domstolarna (som t. ex. skett

eller satts i fråga beträffande ett stort antal smärre brottmål, jfr prop. 1966:

100 och 1968: 82 samt de utredningsdirektiv som har meddelats beträffande

handläggningen av mål om lindrigare brott, se Post- och Inrikes tidningar

den 24 februari 1968) eller att nya kommer till. Jag åsyftar också ändringar

som bygger på att nya tekniska hjälpmedel står till buds och kan möjliggöra

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

176

rationellare arbetsmetoder. Särskilt den pågående utredningen om inskriv­

ningsväsendet och föreliggande planer på att utnyttja ADB inom inskriv­

ningsväsendet får betydelse i detta avseende. Det pågående arbetet kan tän­

kas leda till att uppläggningen av arbetet inom inskrivningsväsendet ändras

avsevärt. Det bör därvid framhållas att också byggnadsfrågornas läge för­

ändras, eftersom nuvarande lokaler är anpassade efter det utrymme och de

arkivmässiga hänsyn som inskrivningsarbetet kräver. Jag vill också peka

på det arbete som nu pågår med att bygga upp ett rättsväsendets informa­

tionssystem. Det är ännu för tidigt att yttra sig närmare om vilka rationa­

liseringsvinster detta kan leda till för underrätterna.

I nuvarande läge finns det inte möjligheter att förutse hur ändringar av

nu antydd art kommer att påverka arbetsvolymen hos underrätterna. Man

är i allt väsentligt hänvisad till att bygga på redan vunna erfarenheter när

man bedömer vilken storlek och vilken organisation underrättsenheterna

bör ha. Detta hindrar inte att man, när riktlinjerna för den nya underrätts-

organisationen dras upp, bör eftersträva att utforma de nya domstolsenhe-

terna så, att de kan antas motsvara de organisatoriska krav som den kom­

mande samhällsutvecklingen kommer att ställa på dem. Man kan därvid inte

bortse från att utvecklingen inom praktiskt taget alla områden av offentlig

verksamhet, liksom inom den privata företagsamheten, har gått mot större

enheter och mot en närmare samordning av skilda enheter. Det föreligger

otvivelaktigt redan nu behov av ändringar i sådan riktning även beträf­

fande underrättsorganisationen. Det kan inte uteslutas att den framtida ut­

vecklingen kan leda till ett än mer accentuerat behov i sådana avseenden.

Utredningsarbete bör inledas beträffande de organisationsfrågor som kom­

mer upp i samband med ett genomförande av den organisation, vars huvud­

drag jag i det följande kommer att föreslå. En arbetsgrupp bör inrättas inom

justitiedepartementet med uppgift att utreda och utarbeta förslag i sådana

organisatoriska frågor. Som jag senare kommer att behandla närmare är

avsikten bl. a. att denna arbetsgrupp skall arbeta med frågor som hänger

samman med det praktiska genomförandet av en ny domkretsindelning och

leda de regionala utredningar som behöver föregå domkretsindelningens

slutliga fastställande.

De frågor som kommer att anförtros åt den nämnda arbetsgruppen är

således huvudsakligen av organisatorisk karaktär. Som jag senare kommer

att beröra bör gruppen dessutom framlägga förslag till sådan lagstiftning

som behövs om lokalhållningen för underrätterna förstatligas. De lagstift­

ningsfrågor i övrigt som hänger samman med underrättsorganisationen tas

i huvudsak upp i det följande eller i en kommande departementspromemo­

ria, vars innehåll jag kommer att beröra närmare i det följande.

Det återstår dock andra viktiga lagstiftningsfrågor som gäller domstols­

väsendet. Jag åsyftar framför allt överrättsprocessen och spörsmål som av­

ser grunderna för överrätternas organisation. Vidare återstår att för dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

177

stolsväsendet såsom lielhet bedöma frågan om domarutbildningen och do­

markårens utformning. Utredning behövs också rörande frågan om att inom

domstolsväsendets ram skapa ett alternativ till nu förekommande skilje-

mannaförfarande. Jag anser att domstolskommittén bör inrikta sitt arbete

på de nu angivna frågorna med uppgift att skyndsamt framlägga förslag i

de olika delarna. Jag kommer senare att anmäla fråga om tilläggsdirektiv

för kommittén.

Jag vill slutligen i korthet sammanfatta de förslag jag avser att lägga

fram i det följande.

Enhetliga regler föreslås för underrätternas sammansättning vid särskild

huvudförhandling i tvistemål i allmänhet. Förslaget innebär, att den jurist­

kollegiala sammansättning med minst tre och högst fyra lagfarna domare

som nu förekommer i rådhusrätt görs tillämplig för alla allmänna under­

rätter. Denna sammansättning skall gälla såsom grundform också i familje-

rättsmål och familj erättsliga ärenden men beträffande dem skall ytterligare

övervägas om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning bör gälla.

Beträffande underrätternas sammansättning i brottmål i allmänhet före­

slås att en enhetlig nämndsammansättning införs i stället för de två olika

nämnder som nu finns. Enligt förslaget skall nämnden i normalfallet bestå

av fyra och i särskilt vidlyftiga mål av högst fem nämndemän. Vidare före­

slås sådana ändringar i omröstningsreglerna att röstvärdet för enskild

nämndemans röst ökas. Dessutom föreslås att nämndeman skall ges rätt

att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll.

Andra föreslagna ändringar i RB går ut på att underrättsorganisationen

skall göras enhetlig.

Vidare läggs fram förslag till en lag om fastighetsdomstol. Förslaget inne­

bär bl. a. att en allmän underrätt i varje län eller region skall vara fastighets­

domstol och i sådan egenskap pröva fastighetsbildningsmål. Den skall där­

vid ha särskild sammansättning, nämligen i regel två lagfarna domare, en

tekniker och två nämndemän. I vad mån fastighetsdomstolen skall uppta

även andra mål och ärenden med anknytning till fast egendom kommer att

prövas under det fortsatta lagstiftningsarbetet på berörda rättsområden.

Som redan nämnts anges också vissa allmänna riktlinjer för den framtida

domkretsindelningen, vilka bör föreläggas riksdagen till godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1969

5.2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål

5.2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet

Förut har nämnts, att olikhet mellan häradsrätts och rådhusrätts domför-

het i allmänna rättegångsmål numera föreligger endast såvitt angår särskild

huvudförhandling i tvistemål. Vid sådan förhandling är häradsrätt domför

178

med lagfaren ordförande och nämnd, medan rådhusrätt har juristkollegial

sammansättning med tre eller högst fyra domare.

Det är nödvändigt att denna olikhet undanröjs, om — såsom är avsikten

enligt vad jag förut har anfört -— en likformig underrättsorganisation skall

kunna åstadkommas. För att ge en uppfattning av frågans proportioner kan

nämnas följande siffror. Av de 45 000 å 50 000 tvistemål som underrätterna

årligen har handlagt under senare år är det bara 5 000 å 5 500 som har av­

gjorts efter särskild huvudförhandling. Antalet som har handlagts av hä­

radsrätt och alltså med nämnd har varit 2 600—3 000 per år, medan juristkol­

legium vid rådhusrätt har handlagt 2 200—2 600 årligen. Vid båda domstols-

typerna har andelen familjerättsmål utgjort omkring 40 % av hela antalet

mål som gått till särskild huvudförhandling.

Frågan om underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i

tvistemål får anses mycket grundligt belyst genom den behandling frågan

har fått först i stadsdomstolsutredningens betänkande jämte remissbehand­

lingen av detta och därefter i domstolskommitténs förslag och remissyttran­

dena däröver. Man kan i den förda diskussionen urskilja fyra huvudprinci­

per, om vilka så gott som genomgående synes råda enighet. Dessa är följan­

de.

1. Avgörande för bedömningen vilka domförhetsregler som skall gälla bör

i första hand vara rättsvårdande synpunkter. Organisatoriska och admini­

strativa faktorer måste anses sekundära i sammanhanget.

2. I tvistemål som går till huvudförhandling bör, liksom vid annan hand­

läggning, gälla likformiga domförhetsregler för häradsrätt och rådhusrätt.

3. För huvudförhandlingar, som inte äger rum i den förenklade form som

avses i 42 kap. 20 § andra stycket RB, bör även i fortsättningen gälla princi­

pen att rätten skall vara sammansatt av flera domare.

4. Tyngdpunkten av rättsskipningen skall vara förlagd till första instans.

Det bör inte komma i fråga att rättsskipningens standard försvagas i någon­

dera av underrättstyperna.

Oavsett att dessa gemensamma utgångspunkter för bedömningen har

förelegat, har meningarna brutit sig om vilken sammansättningsform som

är att föredra i berörda mål. I den diskussion som därvid har förts om va­

let mellan de två nu förekommande sammansättningsformerna har — lik­

som när det vid tidigare tillfällen har varit fråga om nämnds medverkan i

brottmål — åberopats olika synpunkter om vad som är av särskilt värde hos

den ena och den andra sammansättningsformen. Då dessa synpunkter har

behandlats ingående i de aktuella betänkandena och även berörts av flera

remissinstanser, torde det räcka med att kort erinra om dem.

Beträffande sammansättningen lagfaren ordförande jämte nämnd bru­

kar ett viktigt drag anses vara att den möjliggör ett samspel mellan yrkesdo-

marens fackmässiga betraktelsesätt och nämndemännens synpunkter, grun­

dade på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer och levnadsför­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

179

hållanden. En ofta framförd synpunkt är vidare att nämnden anses kunna

tillföra domstolen orts- och personkännedom, men den synpunkten anses

numera i allmänhet inte spela större roll. En annan synpunkt, vars bärkraft

visserligen är svår att fastställa men som inte har ansetts kunna frånkän­

nas betydelse, är att deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad att

stärka allmänhetens förtroende för domstolarna.

Deltagande av nämnd anses inte vara av samma värde i alla slag av mål.

Nämndemännens förmåga att tillföra domstolen erfarenheter och synpunk­

ter, som främjar en god prövning av målen, skiftar alltefter målens karaktär.

Mål som huvudsakligen avser uppskattning av storleken av inträffad skada,

prövning huruvida visst handlingssätt är att anse som ovarsamt och andra

liknande bedömningsfrågor brukar anses lämpade för handläggning med

nämnd. Nämnddeltagandet tillmäts givetvis inte samma värde i mål vari

rättsfrågor dominerar. Detsamma anses gälla i mål där det förekommer myc­

ket omfattande utredning och särskilt invecklade bevisfrågor, som fordrar

att domaren under handläggningen har en klar uppfattning om utredningens

betydelse för bedömningen av rättsfrågorna och därför eu förtrogenhet med

målets juridiska aspekter.

Överväganden av det slag som har antytts ligger bakom den allmänna

uppfattningen att medverkan av nämnd har sitt största värde i brottmål. I

dem anses lekmannen ha goda förutsättningar att på grundval av egna er­

farenheter och åsikter bilda sig en mening i de frågor som kommer under

bedömande såsom t. ex. i bevis- och straffmätningsfrågor. Som skäl för ett

annat synsätt beträffande tvistemålen har åberopats särskilt att dömandet

i vissa av dem kräver stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet, ingående

studier av materialet i målet samt av litteratur och rättsfall. Den enskilde

nämndemannen anses därför ha mindre förutsättningar än yrkesdomaren

att i sådana mål bilda sig en självständig uppfattning, vilket gör hans möj­

ligheter att utöva inflytande begränsade. Ett motargument brukar vara att

det inte är särskilt vanligt med tvistemål som innehåller invecklade rätts­

frågor eller är komplicerade av annan anledning.

Juristkollegiets fördelar brukar, som framgår av det nyss sagda, särskilt

framhållas i fråga om tvistemål med mera kvalificerade rättstillämpnings-

frågor. Nämnden anses ofta sakna den kännedom om gällande rätts innehåll

som fordras för att följa förhandlingen i sådana mål och få grepp om tviste­

frågorna. Den juristkollegiala sammansättningen anses därför innebära stör­

re garanti för en säker rättsskipning och objektivt riktiga avgöranden i så­

dana mål. Ofta understryks därvid värdet av det meningsutbyte som vid ju­

ristkollegiets prövning förekommer mellan domarna. Beträffande mål med

mycket omfattande eller invecklat utredningsmaterial åberopas likartade

synpunkter. Genom sin utbildning och träning är yrkesdomaren bättre skic­

kad än lekmannen att skaffa sig en överblick över ett vidlyftigt material

och bedöma i vad mån detta är relevant. Mål där skälighetsbedömningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

180

och andra inte renodlat rättsliga frågor dominerar brukar som nämnts an­

ses lämpade för handläggning med nämnd. Emellertid torde knappast från

något håll göras gällande att sådana mål av juristkollegium handläggs eller

bedöms sämre än av en lagfaren ordförande och nämnd.

Frågan är då vad man i skilda sammanhang under senare tid har gjort

för värdering av de nu nämnda faktorerna när det har gällt att ange i vad

mån någon av de båda sammansättningsformerna, allmänt sett, bör ges

företräde framför den andra i tvistemål.

Till en början bör därvid erinras om att riksdagen både år 1942 och år 1951

hade att ta ställning till förslag att för rådhusrätternas del nämndsamman­

sättning skulle ersätta den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål i

allmänhet resp. — vid det senare tillfället — i familjerättsmål. Vid båda

tillfällena avvisade riksdagen förslagen.

Stadsdomstolsutredningens överväganden i frågan utmynnade i att råd­

husrätt och häradsrätt ansågs böra bestå vid sidan av varandra, var och en

med sin nuvarande sammansättning bibehållen i tvistemålen. Bakom detta

ställningstagande låg i huvudsak följande synpunkter. I kvalificerade tviste­

mål ansågs den juristkollegiala sammansättningen ge större garantier för en

säker rättsskipning. Att avskaffa sådan sammansättning i större städers

domkretsar skulle där i tvistemål av krävande beskaffenhet innebära en

försvagning av rättsskipningen, vilket inte borde komma i fråga. Beträffan­

de andra domkretsar ansågs däremot juristkollegiets företräden i mer kvali­

ficerade tvistemål inte utgöra tillräcklig anledning att överge nämndsyste­

met. Därvid åberopades flera skäl (jfr 2.1.3). Det gjordes dock inte gällande,

att nämndsammansättningen skulle leda till säkrare rättsskipning i tviste­

målen i sist berörda domkretsar.

Remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens förslag visade en stark

opinion mot utredningens tanke att behålla dualismen i underrättsorganisa-

tionen. I fråga om valet av sammansättningsform vid särskild huvudför­

handling i tvistemål var det en klar övervikt till förmån för juristkollegial

sammansättning. Det kan i det sammanhanget anmärkas, att endast ett litet

fåtal av det stora antalet remissinstanser uttryckte någon sympati för att

kompromissvis behålla båda de aktuella sammansättningsformerna med nå­

gon form av valfrihet i det särskilda fallet.

Det resonemang som domstolskommittén förde i 1963 års betänkande

ledde till slutsatsen, att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål

allmänt sett är att föredra. De huvudsakliga argumenten som åberopades

till stöd härför återkommer jag strax till. Emellertid fanns inom kommittén

och dess rådgivande nämnd också andra meningar, vilket föranledde kom­

mittén att anta att det för det dåvarande var utsiktslöst att få ett förslag

om juristkollegial sammansättning i olika tvistemål genomfört. Därför för­

ordades system med valfrihet mellan de aktuella sammansättningsformerna.

Även om en väsentlig del av remissinstanserna i yttrandena över domstols-

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kiingl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

181

kommitténs betänkande utgick från kommitténs förslag om alternativa sam-

mansättningsformer, gav remissutfallet besked om vilken sammansättnings-

form som enligt det helt övervägande antalet instanser borde ges företräde

allmänt sett. Det var även denna gång den juristkollegiala sammansätt­

ningen.

Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande av år 1967

förekom ytterligare uttalanden som innebar starkt förordande av den jurist­

kollegiala sammansättningen och i första hand gick ut på att detta skulle

vara den enda sammansättningsformen. Av dem som var positiva till nämnd­

sammansättningen var det inte någon som gick längre än att denna ansågs

böra finnas som ett alternativ till den juristkollegiala sammansättningen.

Av särskilt intresse får anses vara, att häradshövdingeföreningens styrelse

— som i sina yttranden nu och tidigare talat för nämndalternativet som

grundform — omtalar, att en enkät bland föreningens medlemmar har givit

vid handen att meningarna till förmån för den ena resp. den andra samman­

sättningsformen har fördelat sig ganska jämnt.

Den nu lämnade översikten av de uppfattningar som har kommit till ut­

tryck får anses visa, att det numera är en klar övervikt till förmån för den

juristkollegiala sammansättningen, när det gäller att ge ett av de två alter­

nativen företräde framför det andra.

För min del vill jag konstatera, att det i och för sig inte kan påstås annat

än att erfarenheterna av båda sammansättningsformerna är goda. Att form­

ligen leda i bevis att den ena sammansättningsformen har fungerat bättre

än den andra låter sig inte göra. När det gäller att väga mot varandra sam­

mansättning med nämnd resp. med juristkollegium kommer i väsentlig ut­

sträckning subjektiva värderingar in i bilden. Remissutfallet får anses ge

ett ganska starkt belägg för att vars och ens åsikt i frågan i huvudsak präg­

las av den anknytning vederbörande har till den ena eller den andra sam­

mansättningsformen eller arbetsformer som är besläktade med endera av

dem. Det torde vara betecknande, att bland dem som föredrar sammansätt­

ningen med juristkollegium återfinns stadsdomareföreningen och samtliga

rådhusrätter och att bland dem som förordar sammansättningen lagfaren

domare med nämnd återfinns häradshövdingeföreningens styrelse, kommun­

förbundet och kommunala organ. En sådan företeelse är i och för sig natur­

lig. Från denna synpunkt torde det dock finnas anledning att särskilt upp­

märksamma advokatsamfundets uppfattning, eftersom denna organisation

representerar en yrkeskår som har anledning att dagligen komma i beröring

med båda systemen. Samfundet har under de senaste 17 åren yttrat sig fyra

gånger i sammansättningsfrågan och har därvid genomgående uttalat sig till

förmån för den juristkollegiala sammansättningen. Från väsentligen sam­

ma synpunkt kan sägas, att även hovrätternas mening är intressant, efter­

som de har att överpröva avgöranden från båda underrättstyperna och alltså

182

har vissa jämförelsemöjligheter. Fem av de sex hovrätterna anser, att den

juristkollegiala sammansättningen är att föredra, medan den sjätte lämnar

frågan öppen (Göta hovrätt, se under 2.1.6—7).

Även om man inte vill skjuta advokatsamfundets och hovrätternas åsikter

i förgrunden, är det klart, att stort avseende måste fästas vid att remissopi­

nionen bedömd som helhet visar en klar övervikt för alternativet med jurist­

kollegial sammansättningsform.

Vidare vill jag peka på vissa argument i domstolskommitténs resonemang,

vilka jag anser vara tungt vägande. Detta resonemang, som gällde frågan

vilket sammansättningsalternativ som allmänt sett är att föredra, ledde som

nämnts till att majoriteten stannade för den juristkollegiala sammansätt­

ningen (SOU 1963:57 s. 91—97). De synpunkter jag åsyftar är följande.

Ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen skulle enligt ma­

joritetens mening onekligen innebära en försvagning av rättsskipningen i

tvistemål av krävande beskaffenhet. Med hänsyn till att det är förhållande­

vis få tvistemål, som avdöms efter särskild huvudförhandling, skulle det inte

minska lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet så mycket, om

dessa tvistemål handläggs uteslutande av juristkollegium. Den inträngande

behandling av problemen, som juristkollegiet möjliggör, kan inte ersättas

av en domares samråd med lekmän, även om sådant samråd kan vara be­

rikande i olika hänseenden. Genom ett juristkollegium tillförs domstolen en

större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet i domarvärv. Finns däre­

mot i domstolen bara en lagfaren domare, blir avgörandet väsentligen be­

roende av denne enda persons förutsättningar att handskas med uppgiften.

En given förutsättning för den pågående översynen av domstolsväsendet är

att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i under­

rätterna. En allmän målsättning är vidare att underrätternas ställning och

funktion inom domstolsväsendet ytterligare stärks. Med denna målsättning

kan enligt majoriteten den juristkollegiala sammansättningen inte undva­

ras. En sådan sammansättning anses vidare vara en förutsättning för att,

som åligger kommittén, söka skapa ett processinstitut som kan erbjuda ett

användbart alternativ till skilj emannaförfarandet.

Jag vill för min del ansluta mig till de nu redovisade synpunkterna. I det

sammanhanget vill jag erinra om att även stadsdomstolsutredningen under­

strök att ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen måste

anses innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål av krävande

beskaffenhet och att detta vore oförenligt med målsättningen att rättsskip­

ningens tyngdpunkt skall ligga hos underrätterna.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag, att den juristkollegiala sam­

mansättningen måste ges företräde i den mån det gäller att för tvistemålen

i allmänhet välja mellan de två sammansättningsformerna.

Frågan är då om valet mellan sammansättningsformerna bör träffas för

hela tvistemålsfältets vidkommande eller om det går att differentiera mel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

183

lan mål av olika slag. En differentiering skulle i så fall i första hand kunna

tänkas ske genom att man försöker klart avgränsa vissa kategorier tvistemål

som anses särskilt lämpade för prövning med nämnd och i vilka jurist­

kollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i rättsskipningen

eller andra fördelar.

Domstolskommittén har undersökt även denna fråga (SOU 1963:56 s.

93). Kommittén -—- som i den punkten är enhällig — har emellertid kommit

till resultatet, att det inte är möjligt att på ett tillfredsställande sätt av­

skilja vissa bestämda grupper av mål för handläggning med nämnd. Kom­

mitténs uppfattning i det avseendet har inte mött några invändningar under

remissbehandlingen år 1963. Vid remissbehandlingen av 1967 års betänkan­

de berörde däremot Svea hovrätt och Göta hovrätt möjligheterna att avgrän­

sa vissa tvistemålstyper för handläggning med nämnd, dock utan att ge något

uppslag hur en avgränsning borde göras. Min åsikt i frågan skall jag strax

redogöra för, men dessförinnan bör behandlas domstolskommitténs vidare

argumentering i saken.

Kommittémajoriteten intog den principiella ståndpunkten att, då det inte

hade lyckats att utskilja vissa för nämndsammansättning särskilt lämpade

mål, samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling skulle handläggas av

juristkollegium. Eftersom enighet härom inte kunde nås inom kommittén,

bedömde den det som utsiktslöst att ett förslag av denna innebörd för det

dåvarande skulle kunna genomföras. I stället fann sig kommittén böra före­

slå den förut berörda lösningen med alternativa sammansättningsformer,

innebärande ett system med valfrihet mellan den juristkollegiala samman­

sättningen och sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, dock

med endera sammansättningformen som huvudregel. I frågan vilken sam-

mansättningsform som skulle anges i huvudregeln rådde olika meningar

inom kommittén.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid att det från en del håll har ifrågasatts,

om inte vissa domstolar borde undantas från den sålunda föreslagna ord­

ningen med valfrihet. Synpunkter av denna innebörd kommer till synes hos

vissa reservanter inom kommittén och inom dess rådgivande nämnd. De

ifrågasatte sålunda, att de största rådhusrätterna skulle undantas från den

föreslagna ordningen och i stället behålla juristkollegium som enda sam-

mansättningsform. Till stöd för en sådan uppfattning åberopades främst att

stora och invecklade tvistemål är vanligare i de största städerna och vidare

att det torde uppkomma svårigheter att få lämpliga nämndemän i tillräck­

ligt antal. Under remissbehandlingen har motsvarande synpunkter fram­

förts av bl. a. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, dock endast för det

fall att sammansättningen lagfaren domare med nämnd skulle bli grundform

för underrätts sammansättning i tvistemålen. Mot den nu redovisade upp­

fattningen talar dock med stor styrka, att dess konsekvenser blir att man

delvis skulle uppge den riktlinje som i direktiven angivits för domstolskom­

mitténs arbete och som i övrigt har rått stor enighet om, nämligen att un-

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

184

derrättsorganisationen skall vara likformig och att det skall gälla alltigenom

enhetliga domförhetsregler.

Förslaget att det generellt över hela tvistemålsfältet skulle gälla valfrihet

mellan två alternativa sammansättningsformer har godtagits eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser vid remissbehandlingen år 1963.

Remissutfallet i den delen måste dock tolkas med försiktighet. Som jag nyss

har nämnt var det vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens be­

tänkande två år tidigare endast ett fåtal av remissinstanserna som ut­

tryckte någon sympati för att kompromissvis behålla båda sammansätt-

ningsformerna med någon form av valfrihet i det särskilda fallet. Detta för­

tjänar att framhållas, eftersom väl knappast någon av remissinstanserna

då kan ha förbisett denna möjlighet som ju diskuterades — men förkasta­

des — redan på 1920-talet av processkommissionen. Att flertalet remissin­

stanser vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande år 1963

accepterade en ordning, som skulle innebära alternativa sammansättnings­

former, torde i väsentlig mån förklaras av att de då utgick från domstols­

kommitténs antagande att enighet om viss sammansättningsform inte kunde

påräknas och att det var utsiktslöst att för det dåvarande få ett förslag om

juristkollegial sammansättning genomförd. Däremot anser jag det inte

sannolikt, att själva principen om valfrihet i fråga om sammansättnings-

formerna ansågs ha ett egenvärde. Flera yttranden under remissbehand­

lingen av 1967 års betänkande (2.1.7.) visar också en mera kritisk och i

vissa fall direkt avvisande inställning till systemet med valfrihet.

Jag vill för egen del framhålla, att en ordning med alternativa samman­

sättningsformer kan anses acceptabel i vissa begränsade processuella sam­

manhang. Vi har redan nu utrymme för sådan ordning i vissa fall där det

har ansetts av värde att kunna variera sammansättningen när målens karak­

tär ger särskild anledning till detta. Som exempel vill jag nämna möjlig­

heten att enligt 42 kap. 20 § RB ta upp ett tvistemål till huvudförhandling

inför ensamdomare och vidare möjligheten att handlägga ett brottmål med

nämnd, trots att det formellt faller inom ensamdomarkompetensen (jfr

prop. 1966: 100 s. 118—119). Att man sålunda av praktiska skäl har tillåtit

variationsmöjligheter i vissa särskilda sammanhang är en sak. Att upphöja

valfriheten mellan olika sammansättningsformer till princip för samtliga

tvistemål vore däremot något helt annat. Visserligen skulle en sådan åtgärd

tillgodose önskemålet om en enhetlig reglering av domförhetsfrågan för alla

underrätterna. Men regleringens innehåll skulle ju bli sådant att man inga­

lunda kunde påräkna enhetlighet i arbetsformerna. Det väsentligaste i ar­

betet på att förenhetliga underrättsorganisationen måste dock vara

att själva arbetsformerna i verkligheten blir enhetliga, inte bara att

reglerna blir det. De föreslagna reglerna medför risk för oenhetlighet av nytt

slag, nämligen att lika mål kan bli handlagda med olika sammansättningar,

t. o. m. inom samma domstol. En sådan splittring i den allmänna rättegångs­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

185

ordningen är ägnad att väcka större betänkligheter än den som föranleds av

den nuvarande dualismen i underrättsorganisationen.

På grund av det anförda anser jag att det föreslagna systemet med valfri­

het mellan alternativa sammansättningsformer inte kan godtas såsom

grundregel för tvistemål i allmänhet. Eftersom den juristkollegiala samman­

sättningen enligt vad som har sagts i det föregående allmänt sett måste ges

företräde framför sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, talar

det hittills anförda för att RB:s regler för domförhet vid särskild huvud­

förhandling i tvistemål ges innebörden att samtliga underrätter därvid skall

ha juristkollegial sammansättning.

Emellertid återstår frågan om det är möjligt att avgränsa vissa katego­

rier tvistemål som anses särskilt lämpade för handläggning med nämnd

och i vilka juristkollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i

rättsskipningen eller andra fördelar. Som nämnts besvarade domstolskom-

mittén den frågan nekande, och kommitténs uppfattning har inte mött några

invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att föreslå någon

avgränsning i berört hänseende.

Enligt min mening bör man ändå inte stanna härvid. Starka skäl talar för

att man bör överväga den angivna frågan ytterligare. Sålunda är det bl. a.

av traditionsskäl önskvärt att lekmannamedverkan inte helt upphör i den

allmänna tvistemålsrättsskipningen. Vidare bör det förut förda resone­

manget, som har lett till företräde för juristkollegial sammansättning, inte

undanskymma det värde lekmannasynpunkterna anses ha i vissa slag av

mål. Ytterligare bör beaktas den från olika håll framförda synpunkten, att

juristkollegial sammansättning i vissa typer av mål skulle innebära en över­

organisation och medföra att flera kvalificerade yrkesdomare skulle tas i

anspråk för mål, vars beskaffenhet inte motiverar detta. Dessutom är i

sammanhanget att ta hänsyn till att tvistemålssammansättningen natur­

ligen bör vara normerande för rättens sammansättning vid prövning av

domstolsärenden. Då dessa typiskt sett är betydligt enklare än målen, är

det viktigt att se till att man inte för deras handläggning ger rätten en

överkvalificerad sammansättning.

Till att börja med vill jag i den aktuella frågan nämna möjligheten att

göra en skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål och att på ena

eller andra sättet åstadkomma lekmannamedverkan i de sistnämnda. Dom-

stolskommitténs skäl att avvisa denna gränsdragning (SOU 1963: 56 s. 93—

94 och 2.1.5. i det föregående) anser jag dock helt övertygande, och en sådan

gränsdragning bör alltså inte komma i fråga.

Här kan inskjutas såsom en närmast lagteknisk synpunkt att RB är ut­

formad med utgångspunkt från att däri skall ges generella regler för brott­

mål och tvistemål i allmänhet, och i fråga om tvistemålen görs inte längre

gående differentiering än att man skiljer på dispositiva och indispositiva

mål. I den mån för någon särskild, mer begränsad målgrupp speciella pro-

186

cessuella bestämmelser behövs, är detta ett ämne som enligt principerna för

RB bör regleras i den lagstiftning som behandlar det särskilda rättsområdet

(se t. ex. 15 kap. GB, 20 kap. FB, vissa bestämmelser i 14, 19, 22 och 23 kap.

ÄB, 11 kap. KL och 38 kap. BrB). I enlighet med det anförda bör RB:s reg­

ler för domförhet i underrätt vid särskild huvudförhandling i tvistemål ges

innebörden, att underrätterna därvid skall ha juristkollegial sammansätt­

ning. Frågan om bibehållande av lekmannamedverkan i vissa slag av tviste­

mål bör sålunda från lagteknisk synpunkt ses som en fråga i vad mån i an­

nan lagstiftning än RB bör ges särskilda regler om sammansättning vari

lekmän ingår.

I flera typer av tvistemål är lekmannamedverkan att påräkna. I det av­

seendet vill jag först erinra om att jag i det följande kommer att behandla

frågan om särskild sammansättning av allmän underrätt som skall fungera

som fastighetsdomstol. Därvid kommer att föreslås att bland rättens leda­

möter skall ingå också nämndemän. Dessa domstolar skall enligt förslaget

pröva fastighetsbildningsmål. För de nuvarande rådhusrättsstädernas del

blir det en nyhet att lekmän deltar i prövningen av dessa mål. Ytterligare

mål som nu ankommer på ägodelningsrätt (jfr under 2.3.2.) förutses kom­

ma att föras till fastighetsdomstolarna. Vidare kommer att framgå, att även

expropriationsmål med fördel kan föras till fastighetsdomstolarna, ehuru den

frågan ännu inte är mogen för definitivt ställningstagande på grund av på­

gående utredningsarbete. Dessutom behandlas frågan om att under det fort­

satta lagstiftningsarbetet ta upp till prövning, om vissa immissionsmål, vat­

tenmål och vissa andra eller alla tvister med anknytning till fast egendom

lämpligen kan föras till fastighetsdomstolarna. I mål av dessa slag, vari all­

männa intressen mestadels bryter sig mot enskilda eller skilda allmänna in­

tressen står mot varandra, är lekmannainflytandet av särskilt värde.

Underrätt i särskild sammansättning med lekmannainslag handlägger

också tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar, och beträffande dem

kommer inte i fråga att minska detta inslag. Frågan om domstolsorganisa-

tionen för allmänna sjörättsmål kommer att utredas inom den närmaste

tiden.

Av det nu anförda framgår, att lekmannainflytandet i tvistemålsrätts-

skipningen kommer att bestå i åtskilliga typer av mål.

Emellertid är det ytterligare en viktig grupp mål, för vilken jag anser att

det bör övervägas att behålla en möjlighet att ha medverkan av nämnd.

Jag åsyftar familjerättsmålen, varvid jag menar mål om sådana ämnen

som regleras i GB och FB. Man möter här mål av den art som i diskussio­

nen om sammansättningsformer framför allt torde ha åsyftats när det talats

om mål som är lämpade för handläggning med nämnd. Till betydande del

torde målen dessutom vara sådana att det knappast kan hävdas, att jurist-

kollegierna skulle medföra större säkerhet i rättsskipningen eller andra för­

delar. Reservation får dock göras beträffande vissa mål, särskilt sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

187

med internationell anknytning (jfr SOU 1963: 56 s. 94). Att med bestämda

kriterier avgränsa mål vari handläggning med nämnd är lämplig, synes

dock vanskligt. Man torde bli hänvisad till att lägga bedömningen i detta

avseende i rättens hand.

När det gäller berörda mål, har man ytterligare att ta hänsyn till den —-

bl. a. av riksdagen godtagna — uppfattningen att parterna ofta hellre ser

att målen handläggs av juristkollegium än av domstol med nämndsamman­

sättning (jfr 1LU 1951: 17, SOU 1961: 6 s. 66 och SOU 1963: 56 s. 94). På

grund härav torde inte böra komma i fråga att överväga att ge en reglering

av frågan om nämnds medverkan i dessa mål annan innebörd än att sådan

medverkan får förekomma endast om parterna samtycker därtill (jfr kon­

struktionen i 42 kap. 20 § andra stycket RB).

I och för sig torde det inte vara några större svårigheter att enligt de nu

antydda riktlinjerna utforma behövliga bestämmelser i GB och FB. Jag

anser mig emellertid inte böra ta upp denna fråga till slutlig prövning utan

föregående remissbehandling. En departementspromemoria i ämnet kom­

mer därför att utarbetas inom justitiedepartementet och remissbehandlas.

Till min åsikt att ytterligare remissbehandling bör ske bidrar att en annan

närliggande fråga bör tas upp samtidigt, nämligen följande. Under domför-

hetsfrågans tidigare behandling har som nämnts diskuterats synpunkten,

att det för vissa måls vidkommande möjligen kan anses vara en överorga­

nisation att ha juristkollegium. Den synpunkten ger anledning till frågan,

om det inte är en överorganisation att över huvud taget kräva flera domares

— alltså även nämndemäns — medverkan vid prövning av vissa enklare

mål, som enligt gällande rätt kräver huvudförhandling. Det synes mig moti­

verat att överväga en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen i

tvistemål. Jag avser att låta förslag i det avseendet inflyta i den nyss nämn­

da departementspromemorian.

I nära samband med de sist behandlade frågorna står frågan om under­

rätts sammansättning i familjerättsliga domstolsärenden. Även här finns

det anledning att överväga frågan om möjlighet att använda nämndsam­

mansättning och om gränserna för ensamdomarkompetensen. I dessa frågor

avser jag också att låta utarbeta förslag som kommer att inflyta i den

nämnda departementspromemorian.

Jag har velat nämna den sålunda planerade departementspromemorian,

eftersom den delvis kommer att behandla frågan om lekmannainslag på

betydelsefulla områden av tvistemålsrättsskipningen. Som nämnts är frågan

om särskild sammansättning i mål som rör speciella ämnesområden av den

beskaffenhet att den bör regleras i annan lagstiftning än RB. Pågående över­

väganden i dessa avseenden hindrar därför inte att ställningstagande nu

sker beträffande den grundform som enligt RB skall gälla för underrätterna

vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Som redan har framgått förordar

jag, att därvid skall gälla juristkollegial sammansättning med den utform­

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

188

ning som nu förekommer i rådhusrätt. I enlighet härmed föreslår jag att

1 kap. RB omarbetas, så att gemensamma bestämmelser i sammansättnings-

frågan blir gällande för samtliga underrätter. Vidare bör 16 kap. RB om­

arbetas med utgångspunkt från att de bestämmelser som nu gäller för råd­

husrätt skall tillämpas för samtliga underrätter. Jag vill tillägga, att det för­

hållandet att tre domare kommer att krävas för de nuvarande häradsrät­

ternas tvistemål enligt min mening inte behöver föranleda ökat antal domar-

tjänster. Jag vill erinra om att antalet särskilda huvudförhandlingar i

tvistemål vid dessa domstolar är jämförelsevis litet. Frågan hur underrätter

som har mindre än tre domare skall förses med domfört antal kommer jag

att behandla i avsnitt 5.4.2.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

5.2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet

I fråga om underrätternas sammansättning i brottmål togs med rätte-

gångsreformen ett stort steg mot likformighet genom att nämnd då inför­

des vid rådhusrätternas handläggning av grövre brottmål. Full likformighet

beträffande brottmålen genomfördes fr. o. m. år 1959. Gällande ordning inne­

bär att grundformen är lagfaren ordförande och nämnd. Nämnden består av

minst sju och högst nio nämndemän utom i mål som rör viss lindrigare

brottslighet, där antalet nämndemän är tre. Tremansnämnd får använ­

das i mål om brott för vilka det inte är stadgat svårare straff än fängelse i

högst ett år och inte heller avsättning. Dessutom finns det en kategori mål

i vilka krav på nämnd över huvud taget inte gäller. Mål om brott för vilka

inte stadgas svårare straff än böter får sålunda prövas av lagfaren domare

ensam, dvs. de faller inom den s. k. ensamdomarkompetensen.

Om proportionerna mellan antalet mål som handläggs med den ena eller

andra av de nämnda sammansättningsformerna kan nämnas följande. År

1967 krävdes stor nämnd i drygt 20 000 mål. Antalet mål av den beskaf­

fenhet att de kunde handläggas av tremansnämnd utgjorde samma år om­

kring 42 000 och antalet mål som kunde handläggas av ensamdomare om­

kring 60 000. Det bör framhållas, att antalet tremansnämndsmål och ensam-

domarmål kommer att gå ned, om de förslag som framläggs i prop. 1968: 82

genomförs. Man får då räkna med att av ensamdomarmålen en väsentlig

del, troligen ungefär hälften, kommer att kunna flyttas bort från domsto­

larna genom att handläggning kan ske genom strafföreläggande eller före­

läggande av ordningsbot. Av de omkring 42 000 mål som år 1967 föll inom

tremansnämndsområdet torde vidare ett ganska väsentligt antal, troligen

omkring 10 000, komma att kunna handläggas genom strafföreläggande. I

sammanhanget bör också erinras om att en utredningsman (direktiv se

Post- och Inrikes Tidningar den 24 februari 1968) har fått i uppdrag att

utreda frågan om handläggningen av mål om lindrigare brott, varvid har

angivits att det bör övervägas vilka möjligheter som finns att avgöra sådana

189

mål på handlingarna. Denna utrednings kommande förslag kan alltså tän­

kas innebära att ytterligare grupper av mål, som nu handläggs med treinans-

nämnd, i framtiden kommer att kunna handläggas i förenklad form inför

ensamdomare. Om man tar hänsyn endast till de i prop. 1968: 82 fram­

lagda förslagen, torde man med utgångspunkt från 1967 års siffror kun­

na räkna med att de mål som behöver handläggas under medverkan av

nämnd kommer att uppgå till ungefär 50 000 per år. Till de nu angivna

siffrorna bör fogas den reservationen att statistiken är uppbyggd med

tanke på den domförhet underrätten hade kunnat ha och sålunda utgår

från i vad mån straffskalorna för de brott som målen har avsett krävt hand­

läggning med ensamdomare, tremansnämnd resp. stor nämnd. Det är emel­

lertid inte sagt att målen i verkligheten har handlagts med den sammansätt­

ning som statistiken utvisar. Det förekommer nämligen, i synnerhet vid

mindre underrätter, att mål handläggs i starkare sammansättning än som

har varit nödvändigt. Det är sålunda inte ovanligt att man, när stor nämnd

ändå är samlad en viss tingsdag, låter denna delta i handläggningen även av

mål som i och för sig kunde handläggas med tremansnämnd eller t. o. m.

av ensamdomare. I sammanhanget kan också nämnas, att mål som kan

handläggas med tremansnämnd på vissa håll handläggs med sammansätt­

ningen lagfaren ordförande och fyra nämndemän.

Som jag redan har nämnt anser jag att, när nu flera grundläggande frågor

beträffande underrätternas organisation tas upp, den viktiga frågan om

underrätts sammansättning i brottmål inte bör förbigås. Att nu ta upp den

frågan är så mycket mer befogat som det i flera sammanhang har förts fram

krav på att i sådana mål, som prövas av lagfaren domare med nämnd, nämn­

den skall ges en starkare ställning i förhållande till ordföranden. Av vad jag

har anfört tidigare framgår att den frågeställningen främst får aktualitet be­

träffande brottmålen. Det föreligger också goda förutsättningar att bedöma

frågan om brottmålssammansättningen, eftersom den har varit föremål för

diskussion under flera decennier. Såsom har redovisats i det föregående

diskuterades underrätternas sammansättning i brottmål ingående under

förarbetena till rättegångsbalken. Vidare har frågan därom varit under

prövning vid ett par tillfällen under 1950-talet, när reglerna om tremans­

nämnd fick sin nuvarande utformning. Ytterligare har stadsdomstolsutred-

ningen i sitt betänkande SOU 1961: 6 efter en ingående behandling av frå­

gan lagt fram förslag i ämnet, vilka har remissbehandlats- De grundläg­

gande frågeställningarna beträffande lekmannainflytandets utformning i

brottmålen är sålunda väl belysta.

Det synes lämpligt att ta stadsdomstolsutredningens allmänna resone­

mang till utgångspunkt vid bedömning av frågan om lekmannaelementets

utformning i straffrättsskipningen. I sammanhanget vill jag erinra om att

domstolskommittén inte har gått in närmare på denna fråga. I betänkandet

SOU 1963: 56 deklarerar kommittén allmänt att den inte ifrågasätter någon

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

ändring i principen att nämnd bör medverka i brottmål utom i mål om lind­

rigare brott.

Frågan i vilken form lekmannainflytandet i brottmålsrättsskipningen bör

organiseras är att bedöma mot bakgrunden av vilka intressen som man vill

tillgodose genom lekmannamedverkan i denna rättsskipning. Stadsdom-

stolsutredningen bär refererat och diskuterat vad som har brukat anföras

i dessa avseenden. Utredningen anger sin ståndpunkt på följande sätt. Lek-

mannainflytandets värde på straffrättsskipningens område är allmänt er­

känt. Det är i synnerhet på det området som lekmännens betydelse för till­

liten till domstolarna framträder. I brottmålen har dessutom lekmanna-

domaren särskilda förutsättningar att på grundval av egna erfarenheter och

åsikter bilda sig en uppfattning om de frågor som kommer under bedö­

mande.

Bakom denna ståndpunkt ligger mera allmänna överväganden som kan

sammanfattas på följande sätt. Internationellt sett har lekmannamedver­

kan i rättsskipningen flerstädes setts såsom ett skydd mot att regerings­

makten skulle sätta sin prägel på rättsskipningen. Oavsett om sådana syn­

punkter ursprungligen kan ha haft betydelse för den svenska nämndens

uppkomst, slår utredningen fast, att det numera på andra sätt är sörjt för

att de allmänna domstolarna intar en i förhållande till regeringen obero­

ende ställning. Lekmannainflytande anses emellertid av andra skäl kunna

bidra till att stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Detta har un­

derstrukits i flera sammanhang. Utredningen uttalar, att det inte är lätt

att närmare fastställa betydelsen aA' denna synpunkt, men anser att det finns

ett visst fog för antagandet att den insyn lekmännen får i domstolsarbetet

kan förebygga ogrundade misstankar hos allmänheten om godtycke eller

formalism i dömandet.

Beträffande den tidigare ofta åberopade synpunkten att nämnden kan till­

föra rätten orts- och personkännedom framhåller utredningen — i likhet

med processkommissionen redan på 1920-talet — att den synpunkten nu­

mera inte har större betydelse. Utvecklingen anses ha medfört att möjlig­

heterna för nämnden att tillföra domstolen kännedom i sådana aArseenden

har minskat. Därtill kommer att det moderna rättegångsförfarandet endast

i begränsad utsträckning tillåter att rätten grundar sitt aA^görande på mate­

rial som dess ledamöter har inhämtat på annat sätt än genom målets hand­

läggning.

Vad angår frågan i vad mån lekmännen kan tillföra domstolen särskild

sakkunskap på vissa områden uttalar utredningen, att domstolsverksamhe-

ten omfattar en sådan mångfald av olika mål att det inte låter sig göra att

sammansätta domstolarna så att speciell sakkunskap alltid skall finnas hos

dem. Denna synpunkt anses därför inte kunna tillmätas någon större vikt.

I huvudsak får man anses hänvisad till att tillföra domstolen behövlig

190

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

-4-4

år 1969

191

sakkunskap genom sakkunnigbevisning. En sådan ordning är också mera

betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.

Däremot anser utredningen lekmännens allmänna erfarenheter och kun­

skaper vara av betydelse för rättsskipningen. Det är till fördel ju rikare

fond av erfarenhet och kunskaper domstolen äger. För en tillförlitlig bevis­

prövning är det en fördel, om den kan ske på grundval av iakttagelser och

erfarenheter hos domare som har sin verksamhet även på områden utanför

domstolarna. Utredningen betonar att lekmän med moget omdöme och all­

män livserfarenhet som regel har goda förutsättningar för prövning av be­

visfrågor. När det gäller rättsfrågor, anses lekmännen inte kunna göra sam­

ma insats. De kan dock vara ett nyttigt komplement till den lagfarne doma­

ren även i sådana frågor. Sålunda framhålls att lekmännen kan bidra till

främjande av skälighet och billighet vid avgörandet av rättsfrågor. Den mo­

derna lagstiftningen lämnar domstolarna förhållandevis fria händer att

döma efter skönsmässiga värderingar. I det avseendet framhålls att det är

av värde med en allsidig belysning som kan erhållas genom ett åsiktsbyte

mellan en lagfaren domare och lekmän. Därvid kan de mera allmänt ut­

bredda uppfattningarna göras gällande i rättsskipningen. Utredningen be­

tonar å andra sidan att det är viktigt att lika fall behandlas lika och att lek-

mannainflytandet inte får leda till åsidosättande av lagen eller till en ojämn

eller vacklande rättspraxis.

De nu redovisade allmänna synpunkterna har godtagits under remissbe­

handlingen och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dem. Sålunda anser

jag att lekmannamedverkan är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende

för rättsskipningen och då främst i sådana fall då ett allmänt intresse står

mot ett enskilt. Synpunkten att nämnd ibland kan tillföra domstolen person­

eller lokalkännedom har numera en mycket ringa betydelse. I fråga om be­

visprövningen anser jag vidare, att lekmannaomdömet regelmässigt får an­

tas vara av värde när det gäller sådana frågeställningar som är vanliga i

brottmålsrättsskipningen. I de delar där strafflagstiftningen ger domsto­

larna vida ramar att döma efter skönsmässiga värderingar finner jag det

också värdefullt, att lekmannasynpunkter kommer till uttryck.

När man tar del av vad som under de senaste decennierna har förekom­

mit i frågan om lekmannainflytandets utformning i brottmålsrättsskipning­

en, kan man göra den allmänna reflexionen att samma frågeställningar stän­

digt har återkommit men att en förskjutning har skett i uppfattningen om

vilken vikt som bör tillmätas de olika faktorer, som har ansetts vara av be­

tydelse i sammanhanget. Genomgående brukar sålunda framhållas värdet

av den tradition på vilken nämndinstitutionen vilar. Emellertid synes man

efter hand ha blivit mindre hårt bunden av denna tradition. Detta gäller i

synnerhet vad som har förekommit under diskussionen om nämndens stor­

lek. Denna diskussion hade som utgångspunkt en nämndsammansättning

192

med tolv nämndemän. Under den äldre rättegångsbalkens tid minskade

man antalet som krävdes för domförhet till sju, dock utan att man frångick

tolvmansnämnden som grundform. Under förarbetena till nya rättegångs­

balken lades olika förslag beträffande nämndens sammansättning fram men

man stannade för att fastställa antalet nämndemän till minst sju och högst

nio. Stadsdomstolsutredningen lade åren 1957 och 1958 fram sedermera ge­

nomförda förslag som innebar att en väsentlig del av brottmålen fördes till

tremansnämndens område. Samma utredning kom år 1961 fram till slut­

satsen att antalet nämndemän i den stora nämnden skulle vara minst sex

och högst sju. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag uttalades

från många håll att man borde kunna minska antalet nämndemän till fem.

Senare uttalanden från en del håll har inneburit ganska bestämt förordande

av en nämnd med fem ledamöter. I fråga om förvaltningsrättsskipningen

kan i sammanhanget nämnas att frågan om nämnd har aktualiserats av både

landskontorsutredningen och länsförvaltningsutredningen. Landskontors-

utredningen har föreslagit, att prövningsnämnderna skall ombildas till re­

gionala skattedomstolar, och har därvid — med anknytning dels till pröv-

ningsnämndernas nuvarande storlek och dels till nuvarande ordning vid de

allmänna underrätterna — förordat att minst sex och högst åtta nämnde­

män skall delta i avgörandena. Länsförvaltningsutredningen, som har före­

slagit att nämnd skall medverka i handläggningen av vissa förvaltningsmål

i s. k. länsrätter, har däremot inte inskränkt sig till att anknyta till under-

rättsorganisationen utan har tagit upp frågan om nämndens storlek till för­

utsättningslös prövning. Därvid har utredningen stannat för att minimian­

talet nämndemän normalt bör vara fyra men funnit två nämndemän vara

tillräckligt i vissa mål. Remissbehandlingen av båda de sistnämnda betän-

kandena har inneburit en anslutning till de grundläggande tankarna, men

förslag om minskning av antalet nämndemän har framställts inte bara när

det gäller skattedomstolarna utan också beträffande nämnden i länsförvalt-

ningsdomstolarna, trots att länsförvaltningsutredningen stannat för ett så

lågt antal som fyra såsom huvudregel.

Jag vill inskjuta att, när jag nu nämner länsförvaltningsutredningens

förslag och remissutfallet med anledning av det förslaget, min avsikt inte är

att på något sätt föregripa den kommande bedömningen av hur organisa­

tionen av rättsskipningen på förvaltningsområdet skall vara i framtiden.

Inte heller vill jag hävda att synpunkterna i fråga om förvaltningsrättsskip­

ningen är direkt tillämpliga beträffande de allmänna underrätternas rätts­

skipning. Så mycket torde dock utan vidare stå klart, att det inte föreligger

några mera djupgående skillnader beträffande de faktorer som bör påverka

frågan om lekmannaelementets utformning i allmän underrätts rättsskip­

ning och i den rättsskipning som enligt föreliggande förslag skall ankomma

på vissa förvaltningsmyndigheter av domstolsmässig karaktär.

Det senaste förslaget i fråga om den närmare utformningen av samman-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr U- år 1969

193

sättningsreglerna för allmän underrätt i brottmålssammanhang är således

stadsdomstolsutredningens förslag från år 1961. Detta förslag och de motiv

som ligger till grund för förslaget belyser väl de frågeställningar som möter

när utformningen av lekmannaelementet i brottmålsrättsskipningen tas

upp till omprövning. Möjligen kan hävdas att utvecklingen under de senast

förflutna sju åren har gått fort och att tiden i viss mån har gått ifrån stads­

domstolsutredningens förslag. Det kan inte heller bortses från att de upp­

fattningar som kom till uttryck i anslutning till förslaget numera inte är

representativa och att man på åtskilliga håll, i belysning av senare tiders

erfarenheter, är mera öppen för radikalare grepp. Det kan vara tillräckligt

att exemplifiera detta med att nämna att Svea hovrätt år 1961 motsatte sig

en minskning av nämndemannaantalet i den stora nämnden från minst sju

till minst sex medan samma hovrätt år 1967 har förordat en reducering

till fem ledamöter i samma nämnd. Även remissutfallet över länsförvalt-

ningsutredningens förslag tyder på att en viss förskjutning i den allmänna

uppfattningen av lämplig nämndstorlek har ägt rum.

När det gäller att ta ställning till frågan om lämpligt antal nämndemän

vill jag till en början framhålla att det för att de förut nämnda synpunk­

terna skall tillgodoses bör uppställas det kravet, att det skall kunna på­

räknas att nämndens meningsyttring utgör ett uttryck för allmänt medbor­

gerligt omdöme. Frågan är då vilket antal nämndemän som behövs för att

tillgodose detta önskemål. Vid behandlingen av denna fråga avser jag att

först diskutera vilket antal som i normalfallen bör komma i fråga. Vilka åt­

gärder som krävs för att skapa en viss marginal i långvariga mål, där det

föreligger risk att det kan inträffa förfall för någon nämndeman, återkom­

mer jag till i det följande.

Stadsdomstolsutredningen fann i 1961 års betänkande att man uppnår eu

lämplig avvägning mellan de intressen som bör beaktas, om antalet leda­

möter i den stora nämnden normalt är sex. Remissopinionen var splittrad

och remissinstanserna fördelade sig i tre grupper. Av dessa ville en behålla

nämnden i dess nuvarande form med minst sju ledamöter, medan eu annan

grupp anslöt sig till utredningens förslag om minskning av antalet till minst

sex och en tredje förordade en minskning till fem. Som jag har nämnt i

det föregående har efter den berörda remissbehandlingen — som sålunda

skedde för sju år sedan — förekommit uttalanden till förmån för mindre

nämndemansantal.

För min del vill jag först betona att av väsentlig betydelse för antalsfrå­

gan är den mera allmänna frågan om man är beredd att åtminstone i viss

mån bryta med det från äldre tid härrörande synsätt som ligger till grund

för nuvarande ordning. Jag åsyftar det synsätt som innebär, att man be­

traktar nämnden som ett kollektiv, vilket anses böra utgöra ett slags tvär­

snitt av samhället och ha företrädare för så många samhällsgrupper och

7

Bikang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr

194

verksamhetsområden som möjligt. Nämndemännens inställning i målet anses

därvid representativ för den folkliga rättsuppfattningen och utslagsgivande

endast i den mån nämnden enhälligt — eller, i vissa fall, så gott som en­

hälligt — ger uttryck åt samma mening. Med ett sådant betraktelsesätt är

det naturligt att kräva ett någorlunda stort antal i nämnden, eftersom

annars inte tillräckligt många samhällsgrupper och verksamhetsområden

blir företrädda för att ge den önskvärt breda förankringen.

Emellertid har synpunkter av annan innebörd förts fram med allt större

styrka både i lagstiftningsärenden och i den allmänna debatten (jfr 2.2.3.

i det föregående och t. ex. SvJT 1951 s. 458). I huvudsak har dessa synpunk­

ter gått ut på att man borde ge utrymme för en mer individuellt betonad

medverkan från nämndemännens sida. Sättet att åstadkomma detta har i

regel ansetts böra vara en minskning av nämndens storlek i förening med

ökat röstvärde för nämndemännens röster och reservationsrätt för nämnd­

ledamöter. Jag kommer också i det följande att föreslå att nämndens ställning

stärks genom att röstvärdet för nämndemans röst ökas och reservations­

rätt införs. Med hänsyn härtill bör frågan om nämndemännens antal kunna

bedömas utan att man därvid behöver eftersträva att nämnden skall repre­

sentera någon sorts tvärsnitt av samhället med företrädare för så många

samhällsgrupper och verksamhetsområden som möjligt. Att detta inte bör

leda till att man uppger kravet på mångsidighet hos nämnden skall jag

strax återkomma till.

Enligt vad jag förut har anfört är nämndens viktigaste funktion att ge­

nom den det allmänna medborgerliga omdömet skall komma till uttryck i

straffrättsskipningen. Det behövs alltså lekmän med moget omdöme och

allmän livserfarenhet. Sådana egenskaper kan uppenbarligen bli företrädda

redan genom ett fåtal nämndemäns medverkan. Önskemålet att nämnden

skall vara mångsidig och att nämndemännen helst skall ha hämtat sina erfa­

renheter från skilda fält gör dock att man måste sätta en nedre gräns.

I sistnämnda hänseende anser jag att man har särskild anledning att be­

akta grunderna för och erfarenheterna av tremansnämnden med det vid­

sträckta verksamhetsområde denna fick genom 1958 års lagstiftning. Mot

bakgrunden av den genom nya RB godtagna principen att bevisprövning

i brottmål i allmänhet bör bero på flera domares omdöme uttalade stads-

domstolsutredningen under förarbetena till 1958 års lagstiftning att vid

bevisvärderingen inte behövs mer än två eller tre nämndemän för afl åstad­

komma det fria utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter, varpå

flerdomarsystemets fördelar vilar. Riktigheten av denna uppfattning torde

få anses bekräftad genom de erfarenheter vi numera har fått av tremans-

nämndens verksamhet. Den har visat sig fungera väl, och det torde inte

från något håll göras gällande att den skulle vara för liten för att fungera

tillfredsställande i sådana bevisfrågor och bedömningsfrågor som förekom­

mer inom dess verksamhetsområde. Inte minst i det lagstiftningsärende

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

195

som ledde till 1986 års vidgning av ensamdomarkompetensen omvittnades

från många håll värdet av nämndens medverkan i svårare bevisbedömnings-

frågor i trafikmålen (prop. 1966: 100 s. 113—116), och det var just tre-

mansnämnden det då var fråga om.

Att en nämnd om tre man är tillräcklig för bevisvärderingsfrågor i all­

mänhet torde även ha varit stadsdomstolsutredningens mening när den

avgav sitt förslag av år 1961. Det var andra förhållanden som föranledde

att utredningen ansåg att ett större antal var motiverat i mål om allvar­

ligare brott. Därvid åberopades i huvudsak tre argument. Dels gjordes all­

mänt den värderingen, att bakom rättens avgörande i sådana mål borde stå

»en förhållandevis stor krets av domare», eftersom domen i mål om grovt

brott hade djupt ingripande betydelse för den enskilde. Dels framhölls att

i dessa mål kunde förekomma tveksamma frågor om straffmätning och på­

följ dsval, vid vilka det var önskvärt att mera utbredda uppfattningar bland

lekmännen fick komma till tals. Dels åberopades, att det borde vara en klar

skillnad i storleksordningen mellan den stora och den lilla nämnden.

Vad angår det sist anförda skälet var det kanske naturligt år 1961 all

förutsätta att två nämndtyper skulle behållas, eftersom tremansnämnden

då nyligen hade fått sitt nuvarande verksamhetsområde fastställt. Emeller­

tid föreligger det inte någon klar principiell skillnad mellan de båda nämnd­

typernas uppgifter. Den ena är visserligen avsedd för bedömning av svårare

brottslighet än den andra. Brottmål förekommer emellertid i alla schatte­

ringar, och den gjorda gränsdragningen mellan nämndområdena — som har

gjorts med anknytning till straff skalorna, i huvudsak med gränsen vid ett

års fängelse — vilar inte på uppfattningen att det skulle föreligga någon

egentlig artskillnad mellan mål som faller under resp. ovanför denna gräns.

Det får enligt min mening inte vara något självändamål att markera en

skillnad mellan en stor och en liten nämnd. Om man över huvud taget skall

ha två nämndtyper, bör den störres antal inte betingas av annat än vad

som behövs för att den skall lösa sina uppgifter på lämpligaste sätt.

Utredningens synpunkt, att det bör stå en förhållandevis stor krets do­

mare bakom rättens avgörande i grova brottmål, anser jag ha visst berätti­

gande. Men det blir fråga om subjektiva värderingar när man från den ut­

gångspunkten skall ange lämpligt antal, och rationella skäl för den ena

eller den andra meningen kan knappast anföras. För min del är jag närmast

benägen att anse att en domstol med fem ledamöter, alltså ordförande och

fyra nämndemän, har tillräcklig tyngd.

Härefter återstår den av utredningen anförda synpunkten, att det vid

tveksamma frågor om straffmätning och val av påföljd är av värde med

ett ej alltför litet antal nämndemän. Jag kan dela meningen att det är önsk­

värt att man i sådana frågor skall ha viss bredd i lekmannasynpunkterna.

Det är kanske framför allt i nu ifrågavarande hänseende som det är av

värde att i nämnden ha ledamöter med anknytning till olika samhällsgrup­

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

196

per och med erfarenheter från skilda verksamhetsområden. Emellertid har

man inte heller från denna synpunkt anledning anse något särskilt stort

antal behövligt. Enligt min mening får ett antal av fyra nämndemän anses

vara tillräckligt för att ge tillräcklig mångsidighet i nu avsett hänseende.

Vad jag hittills har anfört talar sålunda för ett antal av fyra nämndemän

i normalfallen. Jag vill dessutom framhålla att det finns ytterligare skäl

av mer organisatoriskt betonat slag som talar för en reducering av nämn­

dens nuvarande storlek.

Sålunda är det ett intresse att man sparar på nämndemännens tid och

krafter. I det avseendet är det inte bara fråga om intresset att inte göra

nämndemannauppdraget alltför betungande utan också allmänna synpunk­

ter. Särskilt torde rekryteringsmöjligheterna förbättras om nämndemän­

nens tjänstgöring inte blir lika betungande som nu är fallet, särskilt i stor­

städerna. För rekryteringen är det dessutom viktigt att nämndemannaupp-

gifterna görs så intresseväckande och stimulerande som möjligt. I det avse­

endet har i olika sammanhang framhållits att ett större individuellt ansvar

för den enskilde nämndemannen — såsom bär föreslås — är ägnat att göra

nämndemannauppdraget mer tilldragande och därför skulle bidra till en

förbättrad rekrytering. Att bästa möjliga rekrytering bör eftersträvas torde

det inte råda delade meningar om.

Det har vidare i olika sammanhang framhållits, att det nuvarande syste­

met med två olika nämndsammansättningar har orsakat organisatoriska

olägenheter vid de större underrätterna. Om de förut anförda skälen att

reducera antalet nämndemän i stora nämnden till fyra godtas, kan det

uppenbarligen inte anses föreligga behov av en särskild tremansnämnd. En

ökning av nämndemansuppsättningen med en i de nu drygt 40 000 tremans-

nämndsmålen, uppvägs ur arbetsbelastningssynpunkt mer än väl av att för

de omkring 20 000 stornämndsmålen tas i anspråk 3—5 färre nämndemän

per mål än f. n. Vid denna jämförelse bör också beaktas att stornämndsmå­

len genomsnittligt kräver betydligt längre handläggningstid än smånämnds-

målen. Statistiska uppgifter från Stockholms rådhusrätt tyder på att ett

stornämndsmål genomsnittligt kräver mer än dubbelt så lång tid som ett

smånämndsmål.

På grund av vad jag har anfört i det föregående förordar jag, att nämn­

den i brottmål skall ha en normalstorlek av fyra nämndemän och att sär­

skild tremansnämnd inte vidare behålls.

För att det skall finnas en marginal för det fall att nämndeman får för­

fall gäller f. n. att i stor nämnd får sitta två nämndemän utöver minimi­

antalet. I regel kallas därför en eller två nämndemän utöver minimiantalet.

Ofta torde detta bero på att nämndemännen är indelade i lag, vardera be­

stående av nio man, och att hela laget rutinmässigt kallas till ting resp.

allmän rättegångsdag. Stadsdomstolsutredningen har ansett, att denna ord­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

197

ning medför ett visst slöseri med nämndemännens tid och krafter. Därför

förordar utredningen att högsta tillåtna antalet skall vara endast en nämn­

deman mer än normalantalet och att dessutom införs en inom vissa grän­

ser rörlig domförhetsregel, innebärande att rätten, om förfall inträffar, blir

domför även om i nämnden sitter en mindre än normalantalet.

Detta förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Jag anser, att

motsvarande ordning med fördel kan tillämpas på den fyramansnämnd

som jag förordar. Eftersom det är önskvärt att det inte i onödan sitter fler

i nämnden än det för normalfallen föreslagna antalet, bör möjligheten att

utöka antalet gälla endast vid mera långvariga mål. Sådan möjlighet bör

därför föreligga bara när det kan beräknas, att en huvudförhandling kom­

mer att pågå mer än två sammanträdesdagar.

Jag vill betona, att man erfarenhetsmässigt kan påräkna att det endast i

undantagsfall blir fråga om att tillämpa regeln om att domförhet föreligger

med en nämndeman mindre än som krävs i normalfallen. I sammanhanget

vill jag erinra om att en regel av i princip samma slag sedan länge gäller

för arbetsdomstolen (10 § lagen den 22 juni 1928, nr 254, om arbetsdom­

stol).

Enligt nuvarande omröstningsregler gäller nämndens mening framför

ordförandens endast om alla i nämnden eller, då i nämnden sitter flera än

sju, minst sju är ense om skälen och slutet. I andra fall gäller ordförandens

mening. Nämnden har sålunda s. k. kollektiv rösträtt.

Som framgår av det förut anförda har i skilda sammanhang framställts

krav att nämndemännen skall ges individuell rösträtt eller i varje fall att

den enskilde nämndemannens röst skall ges större röstvärde än f. n. Därvid

har bl. a. åberopats att det är önskvärt att lekmannainflytandet i straffrätts­

skipningen stärks genom att nämndemännen ges en starkare ställning i för­

hållande till yrkesdomaren. Det har också påtalats, att de nuvarande reg­

lerna om kollektiv rösträtt står i strid mot vad som eljest gäller när valda

förtroendemän har att fatta beslut i allmänna angelägenheter.

Jag vill först nämna den i flera sammanhang anförda synpunkten att

redan en minskning av nämndens storlek anses medföra ökat individuellt

inflytande för den enskilde nämndemannen. Den individuella andelen i rät­

tens avgörande får sålunda anses öka i samma mån som antalet röstande

minskar. Från den synpunkten kan redan det förut framlagda förslaget om

minskning av nämnden anses innebära en viss förstärkning av lekmanna­

inflytandet.

För frågan om ökat lekmannainflytande är dock självfallet utformning­

en av omröstningsreglerna av större betydelse. Stadsdomstolsutredningen

har ansett, att de nuvarande omröstningsreglerna alltför mycket beskär nämn­

dens möjligheter att gentemot ordföranden hävda en annan mening. Utred­

ningens majoritet har dock inte velat gå så långt att den har velat förorda

198

att individuell rösträtt införs. Häremot åberopas framför allt att en sådan

ändring i viss mån skulle försvaga juristinflytandet och leda till ökat antal

nämnddomar. Detta anses inte önskvärt från rättssäkerhetssynpunkt, efter­

som den lagfarne domaren har större förutsättningar än den enskilde nämn­

demannen att komma till ett riktigt resultat. Det framhålls också, att om-

röstningsreglerna inte har så stor praktisk betydelse, eftersom nämndens

inflytande framför allt gör sig gällande under överläggningen då ordföran­

den och nämndemännen fritt diskuterar genom målet och då man i de allra

flesta fallen under hänsynstagande till olika synpunkter uppnår enighet om

utgången. Utredningsmajoriteten har därför inskränkt sig till att förorda

en jämkning i omröstningsreglerna av innebörd i huvudsak att nämndens

mening blir gällande framför ordförandens, om minst fem av de sex eller

sju nämndemän som i regel skall delta är eniga.

Två reservanter i utredningen har förordat, att kollektiv rösträtt för

nämnden visserligen behålls men ges sådant reellt innehåll att omröstning­

en ger samma utslag som en ordning med individuell rösträtt skulle ge. En

tredje reservant föreslår individuell rösträtt.

Remissutfallet var oenhetligt. Den största gruppen av remissinstanser

anslöt sig till majoritetens tanke att man med behållande av kollektiv röst­

rätt skulle öka röstvärdet för enskild nämndemans röst i viss utsträck­

ning, dock inte så långt att utfallet blev detsamma som vid individuell röst­

rätt. Eu annan grupp önskade behålla gällande ordning. Dit hörde främst

de instanser som velat behålla den stora nämnden oförändrad. En tredje

grupp förordade individuell rösträtt.

För min del anser jag att starka skäl talar för att den enskilde nämnde­

mannens röst får större värde än den nu har. Jag vill i detta avseende först

anknyta till vad som gäller på andra områden av samhällslivet, där lekmän

tas i anspråk för förtroendeuppdrag. I kommunalrättsliga och förvaltnings-

rättsliga sammanhang har det sålunda i regel ansetts självklart, att de för­

troendemän som tas i anspråk i nämnder, styrelser och beslutande försam­

lingar har individuell rösträtt. En under remissbehandlingen anförd synpunkt

går ut på att man inte borde göra jämförelser med dessa områden, eftersom

på många av dem lekmännen är att betrakta som företrädare för intresse­

grupper. Denna synpunkt kan jag inte ansluta mig till. Jag skulle tro, att

det helt övervägande antalet lekmän som medverkar såsom ledamöter i

skilda organ för allmän verksamhet ingalunda betraktar sig själva som ta­

lesmän för viss grupp eller visst intresse utan ser som sin uppgift att själv­

ständigt och på objektiva grunder verka för att vederbörande organ når

fram till materiellt riktiga avgöranden. Vidare har anförts, att avgörandena

i de nyss angivna ärendena ofta inte har karaktären av rättsavgöranden

jämförliga med domstolsavgörandena. Till detta vill jag framhålla, att inom

åtskilliga av de nämnda områdena förekommer avgöranden som kan vara

väl så ingripande för den enskilde som de som meddelas av domstol. Av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr hk år 196!)

199

görandena har också i stor omfattning sådan karaktär, att de med fog kan

ses som en form av rättsskipning. I sammanhanget vill jag vidare erinra om

att nämndemännen, när underrätterna har givits en speciell sammansätt­

ning såsom i ägodelnings-, expropriations- och vattenmål, har individuell

rösträtt. Erfarenheterna härav kan inte sägas vara annat än goda.

Från de nu angivna synpunkterna framstår kraven på ökat individuellt

inflytande för lekmännen som befogat, och nära till hands ligger att anse

att gängse omröstningsregler bör få insteg också vid allmänna underrätter

även när de arbetar i nämndsammansättning. Emellertid kan man inte bort­

se från det uppenbara förhållandet att — som stadsdomstolsutredningen har

uttryckt saken — den lagfarne domaren genom utbildning och träning och

genom att han är den i målet bäst insatte har större möjligheter än den en­

skilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat. Det är

därför inte naturligt att hävda, att varje nämndeman bör betraktas som en

med yrkesdomaren jämställd meddomare.

Emellertid kan man ställa frågan, om det egentligen har någon större be­

tydelse om ordförandens votum får mindre formellt röstvärde än som är

motiverat på grund av hans större sakliga kompetens. Jag vill här erinra

om det resonemang som har förts av stadsdomstolsutredningen och även av

vissa remissinstanser vilka har önskat behålla nuvarande ordning. Detta re­

sonemang går ut på att omröstningsreglernas utformning inte bör tillmätas

så stor betydelse, eftersom nämndens inflytande framför allt gör sig gällan­

de under överläggningen, då nämndemännen med sina sakskäl kan påverka

yrkesdomaren och då man kan sammanjämka meningarna under hänsyns­

tagande till varandras synpunkter. Utan att vilja göra någon invändning

mot detta resonemang vill jag för min del framhålla att man med större fog

kan föra motsatt resonemang. Sålunda kan med skäl hävdas, att yrkesdo­

maren i realiteten har så stort inflytande vid överläggningen att det inte spe­

lar någon större roll om det sker en utjämning på bekostnad av hans nuva­

rande starka ställning i röstvärdesammanhang. Det är sålunda en självklar

ordning att, såsom nu gäller enligt RB, ordföranden först analyserar sak-

och rättsläge och säger sin mening. Enligt vad erfarenheten visar finner

nämnden i regel att den av ordföranden framförda meningen är hållbar.

Man kan se saken så, att nämndemännens uppgift just är att pröva håll­

barheten i den bedömning som ordföranden framför under överläggningen

och att anlägga kompletterande synpunkter ur lekmännens synvinkel. Ge­

nom den rådande ordningen får man vid överläggningen en kollationering

av om lekmännens och yrkesdomarens bedömning av bevisningen stämmer

överens och om lekmännen anser sig kunna instämma i de lämplighetsbe-

dömningar som yrkesdomaren gör inom de av lagen utstakade gränserna,

t. ex. i fråga om val av påföljd och straffmätning. Att inom nämnden yppas

avvikande syn på innebörden av gällande rätt tillhör uppenbarligen de ytter­

ligt sällsynta undantagsfallen. Om från nämndens sida skulle framföras

200

synpunkter som skulle leda till avsteg från gängse bedömningsnormer, t. ex.

praxis i straffmätningsfrågor, kan man påräkna att ordföranden framhål­

ler betydelsen av att lika fall behandlas lika. Som framgår av det anförda

har ordföranden stora möjligheter att påverka bedömningen på ett avgöran­

de sätt utan att härför krävs att hans röst ges det höga formella röstvärde

som nu gäller.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag, att man inte har anledning

att hysa betänkligheter mot att tillerkänna den enskilde nämndemannens

röst större röstvärde än vad som följer av nu gällande omröstningsregler.

Jag vill därvid understryka, att med det förslag som jag lägger fram be­

träffande nämndens storlek frågan får ganska begränsad räckvidd. Det får

med hänsyn redan till gällande ordning anses självklart att ordförandens

mening inte bör gälla framför den mening som omfattas av hela nämnden,

dvs. i normalfallen fyra nämndemän. Frågan gäller alltså bara om det, för

att ordförandens mening skall gälla, bör krävas att han får med sig en eller

två nämndemän. Vill man att det skall räcka med en nämndeman på ordfö­

randens sida, betyder det i realiteten att man ger ordförandens votum värdet

av tre röster, eftersom han då tillsammans med en nämndeman anses böra

vinna över tre nämndemän. Anser man att det bör krävas två nämndemän

på ordförandens sida, föreligger redan därigenom med vanlig metod för röst­

sammanräkning majoritet för den meningen, och man behöver inte förut­

sätta att högre röstvärde skall gälla för ordförandens votum. För min de! an­

ser jag -— med hänsyn särskilt till vad jag förut har anfört om det stora in­

flytande ordföranden i realiteten har vid överläggningen — att man inte har

anledning att hysa betänkligheter mot att välja den sist angivna lösningen.

Därigenom uppnår man i de typfall som nu har nämnts anslutning till de

omröstningsregler som är gängse i offentlig verksamhet i övrigt.

Den lösning som jag sålunda förordar innebär en avsevärd förstärkning av

lekmannainflytandet i brottmål. I jämförelse härmed är frågan om indivi­

duell eller kollektiv rösträtt för nämndemännen av mindre betydelse. Frå­

gan är bara om omröstningsreglerna bör utformas så, att de också formellt

ger nämndemännen individuell rösträtt eller om man bör behålla kollektiv

rösträtt men med sådan utformning att man i de vanligaste fallen når sam­

ma utfall som om individuell rösträtt hade gällt. På den frågan inverkar fle­

ra förhållanden. Först kan nämnas, att resonemanget i det föregående utgår

från det praktiskt mest beaktansvärda fallet att två meningar står mot var­

andra. Emellertid måste hänsyn också tas till att det någon gång kan före­

ligga tre eller undantagsvis t. o. m. fler meningar i exempelvis en påföljds-

fråga. I sådant fall är det minst sagt tveksamt om det är lämpligt med ett

system som formellt innebär individuell rösträtt för alla ledamöter i under­

rätt.

Vidare är att beakta att mitt förslag om nämndens storlek för med sig

att rätten i vissa fall kan bestå av ordförande och tre nämndemän — näm­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

201

ligen vid förfall för nämndeman — samt i vissa fall av ordförande och fem

nämndemän. Man liar i sådana fall att räkna med att det kan föreligga lika

röstetal för två olika meningar. En fråga som då uppkommer är om man

bör anse att ordföranden skall ha utslagsröst eller om man bör tillämpa den

i brottmål eljest gällande omröstningsprincipen att den mildaste meningen

skall gälla.

Ytterligare har man att ta hänsyn till frågorna om det juridiska ansvaret

för domen och om medverkan vid domens avfattning. Utgår man från att

individuell rösträtt med lika röstvärde formellt skall gälla, kan det svårli­

gen motiveras att nämndemännen inte skulle ha samma ansvar för domen

som ordföranden. Detta i sin tur skulle leda till att detaljutformningen av

domen inte gärna kan få försiggå utan att nämndemännen på ena eller and­

ra sättet får medverka eller åtminstone ta del av avfattningen innan domen

meddelas. En sådan ordning skulle emellertid belasta arbetet vid underrät­

terna utan att man därigenom i sak skulle vinna något.

De nu anförda förhållandena talar med styrka för att man inte bör införa

en ordning som formellt bygger på individuell rösträtt för nämndemännen.

Däremot kan de nyss antydda olägenheterna undvikas men önskvärd för­

stärkning av nämndemännens ställning ändå uppnås, om omröstningsregler-

na utformas på den kollektiva omröstningsformens grund men med sådant

reellt innehåll att man i det praktiskt mest betydelsefulla fallet — att två

meningar står mot varandra — når samma resultat som om individuell röst­

rätt hade gällt. Detta blir fallet, om man föreskriver att nämndens mening

gäller framför ordförandens, om minst tre nämndemän eller, när i nämn­

den sitter fem nämndemän, minst fyra av dem är ense om skälen och slu­

tet. Jag förordar att omröstningsreglerna i 29 kap. RB utformas i enlighet

härmed.

En fråga som tidigare har uppmärksammats i flera sammanhang är frå­

gan om nämndemans rätt att få skiljaktig mening antecknad i rättens pro­

tokoll. I detta avseende gäller f. n. att anteckning skall ske bara om nämn­

den ensam har bestämt utgången. Denna undantagsregel har samband med

vad som nu gäller om det juridiska ansvaret för rättens avgörande. Som

förut har nämnts har nämndemännen inte något ansvar för ett avgörande

som grundas på ordförandens mening. Från ansvarssynpunkt behövs alltså

i sådant fall inte att nämndeman har möjlighet att reservera sig. Har nämn­

den bestämt avgörandet, ansvarar emellertid varje nämndeman som med sin

röst har bidragit till utgången för detta. Detta för med sig att nämndeman,

som inte vill stå bakom avgörande vilket dikteras av nämnden, enligt gällan­

de rätt äger reservera sig mot detta.

Under tiden efter processreformen har det ofta och från skilda håll krävts,

att nämndemännen skall få samma rätt att reservera sig som de lagfarna

domarna i domstol med juristkollegial sammansättning. Det är i första hand

7+ Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U

202

två skäl som har åberopats för att nämndeman skall ha rätt att få avvikande

mening antecknad till rättens protokoll. Dels framhålls att det är av bety­

delse både för parter och för högre rätt att få upplysning om skiljaktiga

meningar i underrätten även när nämnd deltar. Dels betonas att det är otill­

fredsställande att en nämndeman, som inte vill stå bakom rättens avgörande,

inte alltid har rätt att låta avvikande mening komma till uttryck i rättens

protokoll.

Stadsdomstolsutredningen har, huvudsakligen med åberopande av dessa

skäl, föreslagit att nämndeman genomgående skall få rätt att reservera sig

mot rättens avgörande. Vid remissbehandlingen har detta förslag vunnit en

bred anslutning. Emellertid har det också framförts kritik från en del håll.

Några av de kritiska remissinstanserna har påpekat att den nuvarande

ordningen innebär att nämndeman åtnjuter anonymitetsskydd. Det har där­

vid framhållits, att han därigenom kan gå fri från krav och påtryckningar

från olika håll. Vidare har påpekats, att reservationsrätt måste vara likty­

dig med reservationsplikt. Det anses kunna innebära alltför stora krav på

nämndemännen, om de när de inte helt står bakom rättens avgörande måste

låta protokollföra sin avvikande mening. Det har också befarats, att reser­

vationsrätt för nämndemän skulle innebära en ökad arbetsbelastning för

domstolarna. I sistnämnda avseende har bl. a. anförts, att ordföranden eller

andra tjänstemän vid domstolen kan komma att tas i anspråk för att bi­

träda nämndemännen med utformningen av skiljaktiga meningar. Det har

också uttalats att reservationsrätten kan tänkas leda till ökad fullföljds-

frekvens.

De farhågor som sålunda har kommit till uttryck måste enligt min me­

ning anses överdrivna. Allmänt vill jag först betona att erfarenheten visar

att stridiga meningar vid underrätternas överläggningar i regel samman-

jämkas och sålunda enighet slutligen nås om både skäl och slut. Beträf­

fande de olika detaljinvändningarna vill jag anföra följande. Som framhölls

redan i en lagrådsremiss år 1954, vari lades fram ett förslag av samma in­

nebörd som stadsdomstolsutredningens, kan man räkna med att till nämn­

demän utses så självständiga och kvalificerade personer att de är beredda

att stå för sin mening utan att särskilt anonymitetsskydd bereds dem. Det

bör, som utredningen påpekar, inte ses som något oskäligt betungande för

skiljaktiga nämndemän, om deras meningar öppet redovisas. Vidare anser

jag det självklart, att det är vederbörande nämndemans sak att utforma en

eventuell skiljaktig mening. Någon tjänsteplikt för domstolens lagfarna

tjänstemän att biträda bör alltså inte anses föreligga. Att viss hjälp ändå

kommer att lämnas i en del fall är väl ganska naturligt, men detta kan inte

rimligen ha nämnvärd betydelse från arbetsbelastningssynpunkt. Några

större anspråk på skiljaktighetens utformning finns det inte anledning att

ställa. Det bör anses tillräckligt med ett enkelt angivande varför nämnde­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

203

mannen har annan åsikt än domstolens övriga ledamöter och vilket domslut

han anser riktigt. Jag vill slutligen framhålla, att det säkerligen inte blir

något vanligt fall att enbart förekomsten av en nämndemansreservation i

ett mål leder till överklagande som i annat fall inte skulle ha ägt rum.

I enlighet med det anförda förordar jag, liksom stadsdomstolsutredningen,

att de regler om protokoll öring av skiljaktig mening som nu gäller för lag­

farna domstolsledamöter görs tillämpliga också beträffande nämndemän­

nens skiljaktiga meningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

5.2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål

Första domstol i fastighetsbildningsmål är ägodelningsrätten. Denna är

en specialdomstol som är nära knuten till den allmänna underrätten. På lan­

det består ägodelningsrätten av en ägodelningsdomare som ordförande samt

tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är häradshövdingen i dom­

sagan, om inte Kungl. Maj :t har förordnat en gemensam ägodelningsdo­

mare för flera domsagor. Som ägodelningsrätt i stad fungerar rådhusrät­

ten, och en av dess ledamöter är ägodelningsdomare. överinstans i för­

hållande till ägodelningsrätten är hovrätten. Talan mot hovrättens avgö­

randen i fastighetsbildningsmål förs i högsta domstolen. Härvid gäller de

i RB föreskrivna fullföljdshegränsningarna.

Ägodelningsrätterna infördes i vårt land genom 1827 års skiftesstadga.

Frågan om en reform av ägodelningsrätterna har aktualiserats i skilda sam­

manhang. Under förarbetena till jorddelningslagen framlades förslag till in­

rättande av ägodelningsrätter som skulle ha länet som domkrets och bestå

av en domare som ordförande samt tre ledamöter, däribland en lantmätare.

Förslaget föll emellertid och de gamla ägodelningsrätterna behölls. Önske­

mål om en förstärkning av dessa har emellertid senare förts fram vid olika

tillfällen.

Fastighetsbildningskommittén har vid sina överväganden i frågan kom­

mit fram till att det föreligger ett uppenbart behov av en reform av rätte­

gången i fastighetsbildningsmålen. Som skäl härför åberopas i främsta rum­

met att målen tar längre tid i anspråk än som rimligen kan godtas för

framtiden. Kommittén påvisar härvid med stöd av den officiella rättsstatis­

tiken att det beträffande de mål som prövas i mer än en domstolsinstans

inte är ovanligt att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter flera år

men att även mål som inte förs vidare från ägodelningsrätten ofta kräver

en betydande tidsåtgång. Till stöd för en reform anför kommittén vidare att

ledamöterna i ägodelningsrätten ofta inte kan förvärva tillräcklig erfaren­

het av fastighetsbildningsmål och de speciella intresseavvägningar som

ibland krävs i dessa mål och att detta kan minska säkerheten i avgöran­

dena.

204

Kiingl. Maj:ts proposition nr H år 1960

Flera remissinstanser har instämt i fastighetsbildningskommitténs utta­

landen om behovet av en reform. På andra håll har man emellertid ansett

att kritiken mot de rådande förhållandena skjuter över målet.

Att handläggningen av fastighetsbildningsmålen ofta tar lång tid i an­

språk kan mot bakgrunden av det redovisade rättsstatistiska materialet

knappast förnekas. Tidsutdräkten kan vålla de enskilda sakägarna både

ekonomiska förluster och andra olägenheter. Även samhällsintressen kan

lida intrång, bl. a. genom att angelägna rationaliseringar inom jord- eller

skogsbruket skjuts på framtiden och betydelsefulla byggnadsprojekt för­

dröjs. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på olika områden inom sam­

hällslivet kan det vidare inträffa att en fastighetsbildningsåtgärd, som från

början ansågs som i hög grad önskvärd, inte längre fyller samma behov när

frågan om dess tillåtlighet har slutligt avgjorts. Betydande arbete och stora

kostnader kan då ha förspillts.

Förklaringen till de långa handläggningstiderna i ägodelningsrätterna tor­

de som kommittén har anfört i första hand bero på att ordföranden inte

kan helt ägna sig åt fastighetsbildningsmålen utan har sin huvudsakliga

verksamhet förlagd till den allmänna underrätten. Otvivelaktigt har fastig­

hetsbildningsmålen på grund härav i viss utsträckning skjutits åt sidan till

förmån för de allmänna rättegångsmålen. När det gäller att söka en för­

klaring till tidsutdräkten vid avgörandet av fastighetsbildningsmålen bör

man också beakta att flertalet ägodelningsdomare har begränsad erfarenhet

av dessa mål och att de därför måste antas ägna mer arbete och tid åt målen

än som annars skulle ha krävts.

Fastighetsbildningskommitténs uttalande att den ringa målfrekvensen

vid ägodelningsrätterna också inverkar på deras möjligheter att med till­

räcklig säkerhet bedöma de frågor som aktualiseras vid fastighetsbildning

kan enligt min mening inte heller avvisas. Avgörandet av fastighetsbild­

ningsmålen kräver nämligen ofta, förutom kännedom om tillämpliga rätts­

regler, förmåga att sätta sig in i invecklade tekniska och ekonomiska spörs­

mål och att se de aktuella problemen i ett större fastighetsbildningspolitiskt

sammanhang. Sådana kvalifikationer kan i regel inte antas föreligga hos

annan än den som konfronterats med fastighetsbildningsrättsliga frågor i

betydande omfattning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att fastighets­

bildningsmålen åtminstone vid de större hovrätterna handläggs på särskilda

avdelningar och att föredragningen i högsta domstolen av dessa mål anför-

trotts åt vissa särskilt utsedda tjänstemän (s. k. specialföredragande).

Jag är således ense med fastighetsbildningskommittén om att brister kan

konstateras hos de nuvarande ägodelningsrätterna. Jag är emellertid ange­

lägen att understryka att dessa brister huvudsakligen är att tillskriva orga­

nisatoriska förhållanden. De uttalanden som nu har gjorts bör därför inte

uppfattas som någon kritik mot enskilda domares sätt att sköta sina ålig­

ganden. Att de flesta ägodelningsrätter tack vare förtjänstfulla enskilda in­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

205

satser väl har fyllt sin uppgift i rättsvårdens tjänst rubbar emellertid inte

det allmänna omdömet att rättegången i fastighetsbildningsmål behöver re­

formeras.

Efter att ha prövat olika alternativ för en lösning av domstolsfrågan har

fastighetsbildningskommittén föreslagit att hovrätten i en särskild sam­

mansättning skall tjänstgöra som instans omedelbart över förrättnings­

männen i fastighetsbildningsmålen. Den nya domstolen skall enligt förslaget

få benämningen jorddomstol, och de mål den skall handlägga skall kallas

jordmål. För fullföljd från jorddomstolen till högsta domstolen skall ford­

ras prövningstillstånd. Förslaget innebär således att förutom högsta dom­

stolen endast en domstolsinstans skall finnas i jordmålen. Kommittén an­

ser visserligen att man inte bör göra något avsteg från den allmänt veder­

tagna principen om att parterna i ett mål alltid skall kunna få målet prövat

i två instanser men menar att man vid tillämpning av denna princip på

jordmålen bör kunna godta förrättningsmännen som en självständig pröv­

ningsinstans.

Kommittéförslaget har fått ett något blandat mottagande av remissin­

stanserna. Flertalet ansluter sig visserligen till den av kommittén förordade

lösningen, men åtskilliga kritiska röster höjs också.

De tillstyrkande remissinstanserna pekar på att kommittéförslaget inne­

bär att man skapar stora och rationella organisationsenheter och att man

kan vänta sig betydande tidsvinster samt ökad säkerhet och enhetlighet i

avgörandena genom den stora erfarenhet som jorddomstolarna kommer att

få. Vidare understryks att den föreslagna organisationen rymmer ett bety­

dande mått av flexibilitet samtidigt som jorddomstolarnas anknytning till

redan befintliga domstolar ger den stadga och är lämplig från administrativ

synpunkt.

De remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget framför en rad

invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Vad som främst väc­

ker motstånd är att kommittén godtar förrättningsmännen som en själv­

ständig prövningsinstans. Det framhålls härvid att förrättningsmännen

knappast har sådana insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra

mera invecklade tvistefrågor på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfreds­

ställande sätt. Vidare ifrågasätts om förrättningsmännen intar en tillräck­

ligt opartisk och fristående ställning för att kunna tjänstgöra som domstols­

instans. Härvid pekar man särskilt på att bevakningen av det allmännas in­

tresse vid fastighetsbildningsförrättning skall ske genom förrättningsmän-

nens försorg. Man fäster också uppmärksamheten på att förrättningslantmä-

taren instruktionsmässigt är underordnad överlantmätaren och att även en

i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningsha­

vare skall kunna vara förrättningslantmätare. Från skilda håll betonas också

att förrättningsförfarandet företer betydande avvikelser från domstolspro-

cessen. Som exempel härpå nämns att vittnes- och partsutsagor inte kan av­

206

ges under ed eller försäkran vid förrättning och att dokumentationen av vad

som förekommit vid handläggningen inte sker med samma noggrannhet vid

förrättning som vid domstol. I några remissyttranden uttalas sammanfatt­

ningsvis, att kommittéförslaget innebär att fastighetsbildningsfrågor i all­

mänhet inte skulle bli föremål för domstolsmässig prövning i mer än en in­

stans och att detta inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Också i andra hänseenden utsätts kommittéförslaget för kritik. Flera re­

missinstanser framhåller sålunda att förslaget strider mot den i direktiven

för domstolskommittén uttalade grundsatsen att rättsskipningens tyngd­

punkt skall ligga i underrätterna. Vidare invänds att jorddomstolarna inte

får någon egentlig lokal förankring och att de innebär en alltför stark cen­

tralisering. Resekostnaderna för jorddomstolarna blir, hävdas det, avsevärt

större än vad de är för ägodelningsrätterna, och även kostnaderna för par­

terna blir högre genom att jorddomstolarna blir svårtillgängliga. Kommitté­

förslaget sägs också ha svagheter i organisatoriskt hänseende. Härvid an­

förs att det kommer att verka störande på arbetets behöriga gång på veder­

börande hovrättsavdelning, om ordföranden odelat eller i första hand skall

ägna sig åt jordmål. En annan olägenhet uppges vara att endast två eller

tre jurister skall tjänstgöra i jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar

består av minst fyra ledamöter. Slutligen understryks att handläggningen av

jordmålen kommer att påverka åtminstone de mindre hovrätternas arbets-

rytm på ett ofördelaktigt sätt.

På ett annat plan ligger den typ av invändningar som utgår från att ge­

nomförandet av förslaget skulle försvåra den pågående allmänna översynen

av domstolsväsendet. Bland de remissinstanser som intar denna ståndpunkt

märks domstolskommittén. Kommittén framhåller att den föreslagna orga­

nisationen förutsätter ställningstaganden till grundläggande principiella

spörsmål, bl. a. frågan om instansordningen, som kommittén inte är be­

redd att ens preliminärt uttala sig om. Domstolskommittén pekar vidare på

att vissa besläktade organisationsfrågor står på dagordningen, bl. a. spörs­

målet om expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas organisation.

Enligt domstolskommitténs mening bör ett slutligt ställningstagande till

samtliga de sålunda aktuella organisationsfrågorna anstå till dess man kan

få en samlad överblick. De övriga remissinstanser som har tagit samma ställ­

ning som domstolskommittén är samtliga av den meningen att kommitténs

arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i jorddelnings-

inål bör anordnas.

För egen del vill jag till en början erinra om att jag i direktiven för dom­

stolskommittén underströk att kommitténs arbete, som beräknades ta lång

tid i anspråk, inte fick hindra sådana begränsade organisatoriska föränd­

ringar som kunde finnas påkallade för att domstolarna skulle kunna fullgö­

ra sina uppgifter tillfredsställande. Att en reform av domstolsorganisationen

för fastighetsbildningsmål är angelägen torde framgå av vad jag tidigare

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

207

har anfört. Det är därför å ena sidan tydligt att domstolskomniitténs upp­

drag inte får stå i vägen för varje ändring av denna organisation. Emellertid

bör å andra sidan gälla att man undviker sådana reformer som skulle kunna

försvåra kommitténs arbete. Det kan enligt min mening inte utan fog göras

gällande att viss risk härför föreligger, om fastighetsbildningskommitténs

förslag i domstolsfrågan genomförs. Jag tänker härvid närmast på den ned­

skärning av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen som för­

slaget innebär. I domstolskommitténs uppdrag ingår nämligen att pröva

frågan om rättsskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens

anordnande. Till de delfrågor som då träder i förgrunden hör spörsmålet

i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya omständigheter

och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens ställning som

prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Ett genomförande av förslaget

till jorddomstolar kan befaras komplicera domstolskommitténs arbete med

att söka finna ändamålsenliga lösningar på dessa problem.

Den av fastighetsbildningskommittén föreslagna instansordningen har

som nämnts tidigare kritiserats också från andra utgångspunkter. En del

remissinstanser vänder sig sålunda mot att kommittén bär jämställt förrätt-

ningsmännen med en domstolsinstans. Även om vissa av de påståenden som

därvid har förts fram synes överdrivna, är det enligt min mening obestrid­

lig 1 att vissa olikheter föreligger mellan det förrättningsförfarande som

kommittén förordar och en domstolsprövning. Dessa olikheter är inte av

den arten och omfattningen att förrättningsmännen inte kan anses som en

självständig prövningsinstans, vars avgöranden vinner rättskraft om de

inte överklagas. Jag vill här erinra om att reglerna om fastighetsbestämning

i 14 kap. i det till lagrådet remitterade förslaget till fastighetsbildningslag

innebär en betydande vidgning av förrättningsmännens prövningsrätt. Att

det kontradiktoriska förfarandet vid domstol är överlägset förrättningspröv-

ningen när det gäller att bedöma mera invecklade civilrättsliga tvister synes

emellertid uppenbart. Jag anser det därför inte riktigt att, som kommittén

har gjort, likställa förrättningsförfarandet med en domstolsprocess. Visser­

ligen skulle det vara tänkbart att göra förrättningsförfarandet mer dom-

stolsmässigt så att ett sådant jämställande framstår som motiverat. Detta

skulle emellertid strida mot de önskemål om enkla och billiga handlägg-

ningsformer i fastighetsbildningsärendena som har förts fram i skilda sam­

manhang. I dagens läge framstår kravet på en förenkling av förrättnings­

förfarandet som mer angeläget än någonsin. Tanken på att i större omfatt­

ning tillämpa vanliga processrättsliga regler på förrättningsstadiet måste

därför avvisas.

Vad jag nu har anfört talar mot att fastighetsbildningskommitténs förslag

till domstolsorganisation genomförs. De invändningar som i övrigt har gjorts

mot förslaget vid remissbehandlingen torde inte heller kunna avvisas. Jag

anser därför att man bör överväga andra lösningar av domstolsfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

208

Kungl. Maj. ts proposition nr l'i år 1969

En utgångspunkt måste därvid vara att man behåller det nuvarande syste­

met med tre domstolsinstanser i fastighetsbildningsmålen. Det kan visserli­

gen inte förnekas att vissa olägenheter är förenade med detta system. Jag

vill emellertid understryka att omfattningen och betydelsen av dessa olägen­

heter beror på hur man närmare utformar den nya organisationen. Om den

lägsta domstolsinstansen får en sammansättning som gör den väl skickad

att avgöra målen, torde det kunna förväntas att antalet överklaganden kom­

mer att bli begränsat. Jag vill också erinra om att domstolskommittén enligt

sina direktiv har att överväga möjligheterna att begränsa måltillströmning-

en till högsta domstolen så, att dennas ställning som prejudikatinstans be­

fästs ytterligare. Det är uppenbart att en reform i denna riktning minskar

de nackdelar som den nuvarande ordningen med förrättningsprövning och

i princip möjlighet till omprövning i tre domstolsinstanser innebär.

Som ett riktmärke när det gäller att söka sig fram till en lösning på dom-

stolsfrågan måste gälla att den första domstolen bör få en kvalificerad sam­

mansättning och att dess ledamöter, särskilt yrkesdomarna, får tillfälle att

mera kontinuerligt ägna sig åt verksamheten i domstolen. Härav följer att

det inte är möjligt att inom ramen för den befintliga ägodelningsrättsorga-

nisationen åstadkomma en godtagbar ordning för prövningen av fastighets­

bildningsmålen. Ett sammanförande av målen till större enheter synes

ofrånkomligt och det ligger då nära till hands att sammanföra de inom sam­

ma län befintliga ägodelningsrätterna till en större domstol. Förslag i denna

riktning övervägdes som nämnts bl. a. vid tillkomsten av jorddelningslagen.

Även kommittén har diskuterat möjligheten av en sådan lösning. Kommit­

tén tänkte sig då att speciella länsägodelningsrätter skulle inrättas med en

särskilt förordnad domare som ordförande. När fastighetsbildningskommit-

tén avvisade denna tanke, skedde det under framhållande av att domkret­

sarna i regel inte skulle bli tillräckligt omfattande och att det skulle bli svårt

att lösa ordförandefrågan. Förutsättningarna att få till stånd en ändamåls­

enlig organisation skulle enligt kommittén förbättras, om man inrättade en

ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte hara fastighets-

bildningsmål utan också expropriationsmål. Enligt kommitténs mening

skulle det emellertid innebära vissa nackdelar att organisatoriskt föra sam­

man dessa båda slag av mål till behandling vid samma domstol, eftersom

fastighetsbildningsmålen men inte expropriationsmålen före domstolshand-

läggningen har handlagts vid en förrättning.

Vid remissbehandlingen har understrukits att alternativet med länsägo­

delningsrätter har vissa fördelar. Bl. a. påpekas att olika länsorgan normalt

har att ta befattning med flertalet av de ärenden som skulle prövas av dom­

stolen och att denna skulle få en viss lokal anknytning. I vissa remissytt­

randen framhålls också att det är lämpligt att föra samman fastighetsbild­

ningsmålen med expropriationsmålen. Härvid betonas bl. a. värdet av att

209

ersättningsfrågor får en likformig behandling oberoende av om målet är

ett fastighetsbildnings- eller expropriationsmål.

En organisation som innebär att fastighetsbildningsmål från olika delar

av ett län prövas av samma domstol har bl. a. den fördelen att den regionala

planläggning som rör markanvändningsfrågor kan ske efter enhetliga prin­

ciper inom hela länet. Detta är av stor betydelse vid bedömningen av fastig-

hetsbildningsrättsliga spörsmål. Även tanken på att föra samman fastighets­

bildningsmål och expropriationsmål till behandling av samma domstol är

tilltalande och innebär uppenbara fördelar. Värderingsfrågorna torde näm­

ligen i framtiden komma att inta en mer framskjuten plats i fastighetsbild-

ningsmålen än som hittills har varit fallet. Att märka i detta sammanhang

är bl. a. de regler om inlösen, som har tagits upp i 8 kap. i det nämnda, till

lagrådet remitterade lagförslaget. Dessa regler har åtskilliga beröringspunk­

ter med expropriationslags liftningen. Från både principiell och praktisk

synpunkt är det utan tvekan lämpligt att de värderingsfrågor som aktualise­

ras vid fastighetsbildning och vid expropriation prövas av samma domstol.

Den omständigheten att fastighetsbildningsmålen men inte expropriations-

målen tidigare har handlagts vid förrättning hindrar enligt min mening inte

att målen prövas av samma domstol, om systemet med tre domstolsinstanser

i fastighetsbildningsmålen behålls. Såvitt jag kan bedöma föreligger inte

heller några andra hinder mot en sådan lösning. Eftersom reglerna om rätte­

gången i expropriationsmål f. n. överses av expropriationsutredningen, bör

ett slutligt ställningstagande till frågan om ett sammanförande av de båda

målgrupperna anstå till dess utredningens förslag i ämnet föreligger. Tyd­

ligt är emellertid att rättegångsförfarandet i fastighetsbildningsmålen bör

utformas så, att möjligheten av en samordning med expropriationsmålen

hålls öppen. I detta sammanhang bör också beaktas handläggningen av de

ersättningsfrågor som uppkommer vid tillämpningen av den nya lagstift­

ning som förbereds på grundval av immissionssakkunnigas betänkande.

Som kommer att framgå av det följande ligger det nära till hands att låta

dessa ersättningsfrågor prövas av samma domstol som handlägger fastig­

hetsbildnings- och expropriationsmål.

Att inrätta fristående länsdomstolar för handläggningen av fastighetsbild­

ningsmål finner jag i likhet med fastighetsbildningskommittén inte böra

komma i fråga. En utväg som kommittén inte har diskuterat men som

förtjänar att undersökas närmare är att knyta de nya domstolarna till den

befintliga underrättsorganisationen på så sätt att vissa större underrätter

utses att i särskild sammansättning handlägga alla fastighetsbildningsmål

från resp. län. Härigenom skulle man kunna inlemma ägodelningsrätterna

i större organisatoriska enheter med de fördelar detta innebär. De nya dom­

stolarna skulle ändå få en viss lokal anknytning, vilket får anses vara en

styrka. Organisationen skulle vidare vara förhållandevis lätt att bygga upp

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

210

och

även framstå som förmånlig från statsfinansiell synpunkt. Eu annan

förtjänst är att organisationen blir i hög grad flexibel. Arbetet i de nya dom­

stolarna kan sålunda utan svårigheter anpassas efter ändringar i måltill­

strömningen och andra förhållanden.

Den nu skisserade lösningen på domstolsfrågan har således bestämda för­

delar. De synpunkter som har förts fram vid remissbehandlingen får också

i stort sett anses tillgodosedda, om en organisation efter dessa riktlinjer

kommer till stånd. Jag föreslår därför att prövningen av fastighetsbildnings-

målen koncentreras till vissa allmänna underrätter. I princip bör en sådan

underrätt utses för varje län. Med hänsyn till skiftande förhållanden inom

olika län bör avsteg dock i vissa fall kunna ske. Den närmare regleringen

av frågan vilka underrätter som skall handlägga fastighetsbildningsmål och

vilka jurisdiktionsområden dessa bör ha torde få ankomma på Kungl. Maj :t.

Som redan har antytts bör de sålunda utsedda underrätterna vid hand­

läggningen av fastighetsbildningsmålen ha en särskild sammansättning. Till

denna fråga återkommer jag strax. Med hänsyn till att speciella bestämmel­

ser måste gälla i detta hänseende och i fråga om förfarandet i domstolen

synes det lämpligt att domstolen får en särskild benämning. Den benämning

som härvid synes ligga närmast till hands är fastighetsdomstol. Frågan om

fastighetsdomstolarna vid sidan av fastighetsbildningsmålen skall handläg­

ga också sådana mål som på grund av särskild lagstiftning f. n. prövas av

ägodelningsrätt torde få övervägas närmare i anslutning till arbetet med

följdlagstiftningen till fastighetsbildningslagen.

Eftersom det nu framlagda förslaget innebär en helt annan lösning av

domstolsfrågan än kommittén har föreslagit, är kommitténs uttalanden i frå­

ga om sammansättningen av jorddomstolen inte omedelbart tillämpliga, när

det gäller att ta ställning till hur fastighetsdomstolen skall vara uppbyggd.

Vissa av de frågor som kommittén har diskuterat har emellertid en mera ge­

nerell räckvidd och är därför alltjämt aktuella.

I likhet med kommittén anser jag uppenbart att ordföranden i domstolen

skall vara juristdomare. Eftersom mitt förslag förutsätter att fastighetsdom­

stolen skall vara knuten till en allmän underrätt, framstår det också som

ganska självklart att till befattningen bör utses någon domare som är fast

knuten till underrätten.

Enligt kommittéförslaget skall i jorddomstol vid hovrätt ingå, utöver ord­

föranden, ytterligare en juristdomare. Kommittén finner detta önskvärt

bl. a. därför att de i jordmålen förekommande rättsfrågorna och bevisvärde-

ringsspörsmålen skall få en mera allsidig belysning. Denna synpunkt äger

full tillämpning också i fråga om de domstolar som åsyftas i departements-

förslaget. Den rimmar också helt med den förut angivna målsättningen att

skapa en högt kvalificerad domstol. En annan omständighet som talar för

att två juristdomare bör ingå i domstolen är att man härigenom får större

möjligheter att fördela arbetet med att förbereda målen och utforma dom­

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

211

stolens utslag. Ytterligare en fördel är att den andre juristledamoten utan

svårighet kan inträda som ersättare för ordföranden när denne är hindrad

att tjänstgöra. De skäl som jag nu har redovisat väger enligt min mening så

tungt att jag anser mig böra förorda att en juristdomare utöver ordföranden

bereds plats i fastighetsdomstolen. Den nu ifrågavarande ledamoten bör ut­

ses bland de lagfarna domarna vid den underrätt till vilken fastighetsdom­

stolen är knuten. Det bör dock inte anses uteslutet att andra domare utnytt­

jas i viss utsträckning. Sålunda är det av värde från rekryterings- och ut-

bildningssynpunkt att så många domare som möjligt bereds tillfälle att nå­

gon tid tjänstgöra vid fastighetsdomstol.

Frågan om sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap diskute­

ras ganska ingående av kommittén. Kommittén finner därvid att de star­

kaste skälen talar för att man vid jorddomstolarna liksom vid de allmänna

domstolarna för in sakkunnigutredning i rättegången enligt de allmänna

reglerna om bevisning, dvs. genom hörande av sakkunniga. Enligt kommit­

téns mening är det emellertid inte oförenligt med denna uppfattning att till

domstolen knyta en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer av all­

män betydelse för målens bedömning som förvärvas genom lantmäteriut­

bildning och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Kommit­

tén pekar på att överlantmätarna genom sin befattning med fastighetsbild-

ningsmålen visat sig utgöra en värdefull tillgång för ägodelningsrätterna.

Eftersom överlantmätaren i framtiden kommer att få sådana uppgifter att

det inte är tänkbart att låta honom medverka i jorddomstolen, föreslår kom­

mittén i stället att en välkvalificerad lantmätare med stor erfarenhet bereds

plats i domstolen.

Vid remissbehandlingen har kommitténs ställningstagande på denna punkt

vunnit så gott som fullständig anslutning.

Jag har i det föregående starkt betonat betydelsen av att fastighetsdom­

stolen får en mycket kvalificerad sammansättning. Detta krav kan enligt

min mening inte anses uppfyllt om inte i domstolen ingår en ledamot med

speciell kunskap på det område som här är aktuellt. Jag kan i denna del

i allt väsentligt instämma i vad kommittén uttalat. En motsvarande ordning

har länge tillämpats i vattenmål och expropriationsmål och därvid visat

sig fungera väl. Anledningen till att ägodelningsrätterna inte har konstrue­

rats så att de fått en motsvarande sammansättning torde vara dels att ett

förrättningsförfarande regelmässigt föregår handläggningen inför ägodel-

ningsrätten, dels att överlantmätaren i stor utsträckning kommit att fylla

en funktion som starkt liknar en ledamots. Jag anser att det är en väsent­

lig förbättring som nås genom att den sakkunskap som överlantmätaren

hittills har tillfört domstolen utom ramen för det i lagen reglerade förfa­

randet kan tillföras domstolen genom en av dess egna ledamöter.

Med anledning av vissa uttalanden under remissbehandlingen vill jag un­

derstryka att den sakkunnige ledamotens uppgift inte är att fungera som

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

212

expert i vissa speciella frågor som är av betydelse för målets utgång utan

att han med sin sakkunskap skall medverka till en riktig bedömning av det

material som kommit fram i målet och till en från fastighetsbildningssyn-

punkt lämplig utformning av domstolens utslag. Vid fullgörande av de upp­

gifter som sålunda åligger honom har han givetvis också att beakta

plansynpunkter. Att låta en plan teknisk expert ingå i domstolen med upp­

gift enbart att företräda dessa synpunkter skulle strida mot de värderingar

som bär upp kommittéförslaget. Den vid remissbehandlingen framförda

tanken härpå måste därför avvisas.

De fulla vinsterna av att knyta en ledamot med speciell sakkunskap till

domstolen erhålls enligt min mening först om ledamoten bereds stadig­

varande anställning vid fastighetsdomstol. Om arbetsbördan vid en fastig­

hetsdomstol ej kan beräknas bereda sådan ledamot full sysselsättning, bör

han kunna knytas till flera domstolar. Med en sådan ordning behöver man

inte befara några svårigheter att rekrytera lämpliga personer för uppgiften.

Ledamoten kan vidare vara till nytta för domstolen inte bara vid förhand­

lingar utan också vid för- och efterarbete. Jag återkommer till den frågan i

ett senare sammanhang. En fast anställning skapar också de bästa garan­

tierna för en fullt självständig och oberoende ställning i förhållande till par­

terna och de myndigheter som för talan inför domstolen.

Det återstår att ta ställning till frågan om behovet av lekmannainslag i

domstolen. Kommittén har i denna del uttalat att ägodelningsnämndemän-

nen har visat sig utgöra ett värdefullt inslag i den rättsskipning som det här

är fråga om. Förslaget innebär därför att två nämndemän normalt skall ingå

i domstolen. Mot detta ställningstagande har vid remissbehandlingen riktats

invändningar som i huvudsak går ut på att nämndemännen knappast har

någon uppgift att fylla i de mål som handläggs vid hovrätt och att deras

medverkan i hovrättsarbetet skulle medföra praktiska olägenheter och öka­

de kostnader.

De nyss återgivna synpunkterna är uppenbarligen inte tillämpliga när det

gäller att ta ställning till frågan om nämndemän skall få säte i de fastighets­

domstolar som enligt departementsförslaget skall finnas vid vissa allmänna

underrätter. Tvärtom talar enligt min mening starka skäl för att lekmanna-

representanter också i fortsättningen får möjlighet att medverka vid pröv­

ningen av jordmål. I jordmålen förekommer nämligen i stor utsträckning

spörsmål vid vilkas avgörande det är av värde att lekmannasynpunkter får

göra sig gällande. Jag syftar härvid på bl. a. markvärderingsfrågor i sam­

band med fastighetsreglering. Jag har tidigare i fråga om allmänna tviste-

och brottmål nämnt, att nämndens betydelse för att tillföra domstolen kän­

nedom om lokala förhållanden numera är ringa. När det gäller jordmålen är

läget dock annorlunda. Jordmålen är ofta av den beskaffenhet att ortskän-

nedom är av betydelse för bedömningen. Ett uttryck härför är att bland de

särskilda kvalifikationer som nu gäller för nämndemännen i dessa mål ingår

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 196!)

213

att de skall vara väl förtrogna med sin orts förhållanden. Till nu anförda

skäl kommer ett mera principiellt. I mål enligt fastighetsbildningslagstilt-

ningen är tvistefrågan mycket ofta av den natur att det är ett allmänt intres­

se som står mot ett annat sådant intresse eller mot ett enskilt intresse. Med

hänsyn till det starka inslaget av allmänintressen är det enligt min mening

särskilt motiverat att domstolen i normalfallet har ett lekmannainslag. Lek­

männen bör liksom hittills benämnas nämndemän. Ett lämpligt antal leda­

möter i domstolen erhålls, om antalet nämndemän bestäms till två.

Jag föreslår alltså att fastighetsdomstolen normalt skall bestå av fem le­

damöter, nämligen två juristdomare, en ledamot med teknisk sakkunskap

och två nämndemän.

En sammansättning i enlighet med vad jag nyss har förordat är enligt

min mening väl lämpad även för expropriationsmålen. Det är emellertid

uppenbart att dessa mål ibland kräver expertis av ett annat slag än den

som i regel krävs i fastighetsbildningsmål. Den sakkunnige ledamoten bör

därför äga särskild kunskap antingen i fråga om fastighetsbildning eller fas­

tighetsvärdering. I de allra största fastighetsdomstolarna bör det bli möjligt

att fast anställa ledamöter för vart och ett av dessa kunskapsområden. I

domstolar med endast ett fåtal mål per år får frågan lösas antingen genom

att den tekniske ledamoten lånas från en annan domstol eller att den spe­

ciella sakkunskap som krävs i målet tillförs domstolen genom en i målet

förordnad sakkunnig enligt de allmänna reglerna i RB.

Som jag redan har antytt kan jag inte i detta sammanhang ta slutlig ställ­

ning till hur mål enligt den föreslagna immissionslagstiftningen skall hand­

läggas. Med hänsyn till det nära sambandet mellan ersättningsfrågorna i så­

dana mål och expropriationsmål anser jag emellertid lämpligt att här något

referera vad som hittills förekommit i ärendet.

Immissionssakkunniga har föreslagit, att vattendomstolarna skall göras

till koncessionsmyndigheter och döma i samtliga immissionsmål. Det främsta

skälet för de sakkunniga att hänföra immissionsmålen till vattendomstolarna

synes ha varit det förhållandet att vattendomstolarna nu handlägger vatten-

föroreningsmålen. För att få till stånd en helhetsbedömning av företag som

förorenar i mer än ett hänseende, vilket är önskvärt särskilt med hänsyn

till det nära samband som råder mellan vatten- och luftföroreningar, har de

sakkunniga ansett sig nödsakade att välja samma system för immissionsmå­

len som för vattenföroreningsmålen. De sakkunniga har också ansett, att

vattendomstolarna med hänsyn till sammansättning, erfarenhet av likartade

frågor och lämpliga jurisdiktionsområden är väl lämpade för att handlägga

immissionsfrågor.

Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas

uppläggning och åberopar till stöd för sin inställning i huvudsak samma

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

214

skäl som de sakkunniga har anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en sam­

ordnad prövning för vattenföroreningsmål och immissionsmål. I de tillstyr­

kande remissyttrandena framhålls vidare, att de sakkunnigas förslag står i

god överensstämmelse med svensk tradition på vattenlagstiftningens område

och att det är ägnat att ge goda rättssäkerhetsgarantier. Flera remissinstan­

ser är emellertid kritiska mot de sakkunnigas förslag och framför dels erin­

ringar i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser och

dels invändningar av mera principiell natur. Domstolskommittén menar att

de skäl de sakkunniga har anfört för valet av vattendomstolarna som im-

missionsdomstolar inte är av den styrka att de motiverar ett överförande av

en målgrupp från allmän domstol till en specialdomstol, i synnerhet som

inte heller denna specialdomstol kan tillgodose de behov av särskild sakkun­

skap som kan uppkomma i mål av förevarande slag. Kommittén anser vida­

re, att de sakkunniga har överskattat sambandet mellan vatten- och luftför­

oreningar och låtit detta få för vittgående följder. I flera remissyttranden

görs gällande att vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte

kan anses tillräckligt rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från

andra håll framhålls den splittring av varandra näraliggande ämnesområ­

den på olika specialdomstolar som f. n. råder och man framför önskemål om

att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighets­

bildning, vattenförorening, immissioner samt expropriationsmål. Bl. a. före­

slås en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och ex-

propriationsdomstolarna.

Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas kompetensområde

inte blir klart avgränsat med den utformning förslaget har fått. Sålunda

framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet kan bli beroende på tolk­

ningen av immissionsbegreppet och att ett yrkande om ersättning för skada

genom störning från grannfastighet kan tas upp antingen av vattendomstol

eller allmän domstol beroende på vilken grund som åberopas.

Invändningarna av principiell natur riktar sig mot förslaget att lägga

koncessionsprövningen på domstol. Det görs gällande att koncessionsärenden

är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis bör ankomma på

domstol. Man framhåller, att de avvägningsfrågor som den koncessionsprö-

vande myndigheten ställs inför ofta är sådana att deras bedömning på sikt

måste påverka hela samhällsutvecklingen, och det ifrågasätts om vatten­

domstolarna har den vida överblick över olika planeringsområden som är

önskvärd hos den beslutande myndigheten. Som koncessionsmyndighet fö­

reslås i stället länsstyrelserna och naturvårdsverket. Skulle sambandet mel­

lan vattenfrågorna och immissionsfrågorna anses så starkt att gemensamma

handläggningsformer är nödvändiga, anvisas möjligheten att flytta över de

förvaltande uppgifterna på vattenvårdens område helt till administrativ

myndighet. Flera remissinstanser förordar en administrativ koncessions-

prövning men är dock beredda att godta den föreslagna anordningen som

ett provisorium.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

215

Som immissionssakkunniga har utvecklat torde det vara nödvändigt att

tillskapa en enhetlig ordning för prövning av frågor om vattenförorening

och andra störningar från fast egendom. Framför allt är det sambandet mel­

lan vatten- och luftföroreningar som gör en sådan anordning nära nog ofrån­

komlig. Men även i övrigt är det i högsta grad önskvärt att få till stånd en

helhetsbedömning av företag som medför störningar i flera hänseenden.

Från företagarnas synpunkt innebär det obestridliga fördelar att få alla så­

dana frågor prövade i ett sammanhang. Om man emellertid vill nå detta mål

utan att göra ändring i reglerna om vattendomstols befattning med vatten-

föroreningsmål, är man nödsakad att som de sakkunniga gjort hänvisa im-

missionsmålen till vattendomstolarna.

En annan lösning är den som anvisats av vissa remissinstanser, nämligen

att förlägga prövningen av tillåtlighetsfrågor till administrativ myndighet.

Denna lösning förutsätter för att kunna framstå som ett alternativ till im-

missionssakkunnigas förslag att tillåtlighetsfrågorna i vattenföroreningsmå-

len överflyttas från vattendomstolarna till administrativ myndighet. En av

de myndigheter som därvid kan komma i fråga är statens naturvårdsverk.

Verket har därför enligt särskilt uppdrag utrett och lagt fram förslag i frå­

gan om förläggningen av tillståndsprövningen i immissions- och vattenför-

oreningsmål. Remissbehandlingen av naturvårdsverkets förslag är ännu

inte avslutad.

Avsikten är att förslag till lagstiftning på grundval av immissionssak-

kunnigas och naturvårdsverkets förslag skall kunna anmälas för remiss till

lagrådet hösten 1968 men arbetet har ännu inte fortskridit så långt att

jag är beredd att nu redovisa min inställning i det lagstiftningsärendet.

Klart är dock att flera skäl talar för en administrativ tillståndsprövning

av dessa frågor, oberoende av vilken myndighet som kommer i fråga för

denna prövning. Väljs en lösning efter den linjen, är det naturligt att lägga

ersättningsfrågorna på samma domstol som har att pröva fastighetsbild-

ningsmål och expropriationsmål. Härför talar framför allt det nära samban­

det mellan värderingsfrågorna i de olika slagen av mål.

Något förslag om ändrade regler för prövning av vattenmål föreligger

inte f. n. Vissa ändringar i vattenlagen måste emellertid göras i samband

med tillkomsten av den föreslagna immissionslagstiftningen. Om naturvårds­

verkets förslag om en administrativ prövning av tillåtlighetsfrågan i mål om

vattenförorening genomförs, aktualiseras frågan om vattendomstolarnas

framtida ställning. En eventuell reform i denna del kan inte ske utan

en särskild utredning för översyn av vattenlagen. Denna fråga får tas upp

i samband med ställningstagandena till immissionssakkunnigas och natur­

vårdsverkets förslag.

Under 2.3.8—9. har redovisats några grupper av mål beträffande vilka

gäller att de handläggs av vissa underrätter, som i sådant sammanhang har

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

216

större domkretsar än i övrigt och dessutom särskild sammansättning utom

i vissa av målen. Anledning att i detta sammanhang ompröva frågan om

sammansättningen i dessa mål föreligger inte.

5.3. Underrätternas domkretsar

Jag har förut nämnt, att principiella frågor rörande domkretsarna för

underrätterna har aktualiserats vid flera tillfällen under de senaste decen­

nierna. Därvid har uttalats skilda åsikter om hur en lämplig domkretsindel­

ning bör utformas. De överväganden och förslag som har förekommit har

haft viss betydelse för utvecklingen på detta område men de har inte lett till

någon mera genomgripande reform av domkretsindelningen. Den nuvarande

domkretsindelningen går sålunda i sina huvuddrag tillbaka på äldre tids ju-

diciella indelning. Den ledande principen för denna indelning såvitt angår

häradsrätterna var länge, att en domsaga inte borde vara större än att dom-

stolsarbetet sysselsatte en ordinarie domare samt ett par notarier och skriv­

biträden. Denna princip ledde till den långt gående uppdelning i domkretsar

som förfarande får sägas karakterisera vår underrättsorganisation. Antalet

domsagor, som har hållit sig i huvudsak konstant sedan början av 1900-ta-

let, uppgår sålunda till 112.

Härtill kommer f. n. 29 domkretsar med rådhusrätt. Antalet minskar till

28 den 1 juli 1968. Det formellt avgörande för frågan om stad borde be­

hålla egen jurisdiktion var under decennierna före förstatligandet av råd­

husrätterna i huvudsak, om staden gav tillräckligt arbetsunderlag för minst

tre lagfarna domare. I realiteten har samma grundsats tillämpats under se­

nare år.

På grund av den fortgående ökningen av arbetsmängden tjänstgör nu­

mera ofta flera domare i de som enmansdomsagor ursprungligen inrättade

domkretsarna. En del domsagor har i samband med landsrättsförläggningar

av städer fått arbetsunderlaget avsevärt utökat och en del mindre dom­

sagor har slagits samman till större enheter under senare år. På de flesta

håll har emellertid den äldre indelningen i domsagor lämnats orubbad.

Att frågan om en allmän reform av domkretsindelningen har trätt i för­

grunden allt mer hänger samman bl. a. med den utveckling mot större ar­

betsenheter som har ägt rum på olika områden, såväl inom den offentliga

som inom den privata sektorn. För att kunna möta de ökade krav som har

ställts på effektivitet och samordning inom statsförvaltningen har man på

många håll funnit det nödvändigt att göra större organisatoriska enheter än

tidigare. Olika synpunkter har därvid haft betydelse. I det administrativa

arbetet har man funnit, att en större organisation är mer elastisk och där­

med mindre känslig för tillfälliga rubbningar i personaluppsättningen och

arbetsmängden. Större adminstrationsenheter har också visat sig ge bättre

förutsättningar för rationell arbetsfördelning bland personalen och för ett

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

217

ekonomiskt utnyttjande av moderna kontorstekniska hjälpmedel. Synpunk­

ter av detta slag har varit vägledande vid flera organisationsförändringar

som under senare år har genomförts inom statliga verksamhetsgrenar. Så­

lunda har ett genomgående drag för indelningsreformerna beträffande

polis-, åklagar- och exekutionsverksamheterna varit att de olika förvalt­

nings- och administrationsområdena gjorts större än tidigare för att ge till­

räckligt underlag för en slagkraftig organisation. Inom den kommunala

verksamheten framträdde behovet av större enheter redan tidigt. Beträffan­

de den utveckling som här f. n. äger rum får jag hänvisa till vad jag tidi­

gare har anfört om den pågående kommunindelningsreformen.

Även om arbetet vid domstolarna i vissa avseenden företer för denna

verksamhet speciella drag, kan det inte förutsättas annat än att de admini­

strativa erfarenheterna från andra områden av offentlig verksamhet i allt

väsentligt måste vara tillämpliga också på domstolsorganisationen. Allt

tyder på att också inom detta område organisatoriska och administrativa

fördelar skulle kunna vinnas genom sammanföring av mindre enheter

till större. Vid de domsagoregleringar som har företagits under senare år

har organisatoriska hänsyn också lett till att man har gjort större domkret­

sar än tidigare. Inom underrättsväsendet har alltså, i den mån uppkomman­

de omregleringsärenden har givit möjlighet härtill, förekommit en tendens i

samma riktning som på andra områden. Någon utveckling i sådan riktning

har emellertid inte kunnat ske för domkretsarna i allmänhet, eftersom det

hittills inte varit fråga om någon allmän översyn av domkretsindelningen. I

I direktiven för domstolskommittén angavs, att utredningen skulle syfta

till att få till stånd en mera tidsenlig indelning, som ger underlag för en

rationellt utformad arbetsorganisation och i övrigt uppfyller de krav som

kan ställas med hänsyn till rättsvårdens och den rättssökande allmänhetens

intresse. Vidare betonades sambandet mellan underrätternas domkretsar

och underrätternas sammansättningsformer. Därvid erinrade jag om att i

remissyttrandena över stadsdomstolsutredningens betänkande av år 1961

nästan genomgående hade förordats domkretsar stora nog att sysselsätta

tre domare och att åtskilliga skäl talade för en övergång till domkretsar av

sådan storlek att de erbjöd tillräckligt arbetsunderlag för flera ordinarie

domare. Bl. a. framhölls att domkretsar av denna storlek ökar möjligheter­

na att genomföra en rationell arbetsfördelning mellan tjänstemännen och

att tillföra kansliarbetet moderna kontorstekniska hjälpmedel.

Domstolskommittén har nu slutfört arbetet med en översyn av dom­

kretsindelningen. Som förut har nämnts har kommittén behandlat hithö­

rande frågor i såväl 1963 års som 1967 års betänkanden. I det förra betän­

kandet har kommittén förordat vissa priciper, som enligt dess mening bör

följas vid en ny indelning i domkretsar för enhetliga underrätter. I det

senare betänkandet har kommittén redovisat ytterligare övei'väganden ro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1969

218

rande dessa principer och lagt fram ett detalj förslag till ny domkretsindel­

ning omfattande hela landet. Detalj för slaget har inte remissbehandlats, men

i övrigt har yttranden över betänkandena inhämtats från ett stort antal

myndigheter. Härigenom har frågan blivit allsidigt belyst från skilda syn­

punkter.

Den pågående kommunindelningsreformen syftar till att större kommu­

ner skall bildas. Enligt planerna skall antalet kommuner minskas från nu

ca 900 till mindre än 300. Eftersom den indelning i kommunblock som ligger

till grund för reformen i ett stort antal fall innebär att kommuner eller

kommundelar från olika domkretsar förs samman, kommer reformen att

framtvinga ändringar i domkretsindelningen. Ändringarna blir många och

i en hel del fall omfattande. Inför de genomgripande ändringar i fråga om

domkretsindelningen, som sålunda kan förutses bli följden av kommunin-

delningsreformens genomförande, är det, som jag redan inledningsvis anför­

de, angeläget att ställning tas till riktlinjerna för en ny domkretsindelning.

Däremot är det knappast möjligt och inte heller behövligt att nu ta ställning

till domkretsindelningens utformning i detalj. Innan beslut fattas om ny

domkretsbildning i ett särskilt fall, bör nämligen, liksom hittills, de myn­

digheter och organisationer som kommer att beröras av ändringarna i indel­

ningen få tillfälle att yttra sig i ärendet och anföra närmare synpunkter på

detaljerna i indelningsfrågorna.

Några remissinstanser bär i yttranden över 1967 års betänkande satt i

fråga, om principer för domkretsindelningen över huvud taget bör fast-

läggas. Man har därvid menat, att frågan om domkretsarnas storlek är en

lämplighetsfråga, som måste bedömas från fall till fall. Detta ger mig an­

ledning att erinra om att jag, när domkretsfrågan berördes i prop. 1964: 156,

uttalade att uppdragandet av lämpliga gränser för domkretsarna är lika

mycket en fråga om praktiska bedömanden som om principer. Som jag re­

dan har antytt bör de närmare övervägandena, hur en lämplig indelning

bör utformas i det konkreta fallet, göras i samband med särskilda utred­

ningar om de lokala förhållandena. Detta tillvägagångssätt medför, att

praktiska frågor kommer att inta en framskjuten plats vid bedömningarna.

Det utesluter emellertid inte, att vissa grundläggande principer bör följas

vid domkreIsregleringarna. Det kan också erinras om att de nya indelningar­

na i distrikt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet föregicks av ett

ställningstagande av statsmakterna till grunderna för indelningarna. Jag

kan inte finna annat än att det är befogat att gå till väga på i princip samma

sätt, när det gäller domkretsindelningen. Jag vill emellertid samtidigt be­

tona, att man enligt sakens natur inte kan ställa upp några absolut bindan­

de normer. Vad man bör sträva efter är att ange vissa riktlinjer i stort

för den framtida indelningen, varvid man likväl får räkna med att prak­

tiska skäl i de särskilda fallen kan komma att föranleda avvikelser.

Jag har tidigare utförligt redovisat domstolskommitténs överväganden i

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

219

fråga om grunderna för den framtida domkretsindelningen (3.2.1 och 3.2.4).

Som framgår av redogörelsen har kommittén i olika punkter, numrerade

1—6, förordat vissa principer som bör gälla vid kommande revision av

domkretsindelningen för en enhetlig underrättsorganisation. De av dom-

stolskommittén föreslagna riktlinjerna har i stort sett vunnit anslutning hos

remissinstanserna. Även jag anser att ett ställningstagande till grunderna

för en ny domkretsindelning bör ske i nära anslutning till de riktlinjer som

kommittén har förordat.

Under punkt 1 föreslår domstolskommittén, att domkretsarna regel­

mässigt skall göras tillräckligt stora för att bereda sysselsättning åt minst

tre domare. Till stöd för denna regel åberopar kommittén främst skäl av or­

ganisatorisk och administrativ art. Kommittén anför därvid sådana syn­

punkter som jag har berört inledningsvis i detta avsnitt. En övergång till stör­

re enheter än vad som f. n. är regel anser kommittén önskvärd särskilt för att

möjliggöra en ökad elasticitet i underrättsorganisationen. Kommittén hän­

visar också till sitt förslag att juristkollegium, bestående av tre lagfarna do­

mare, skall kunna förekomma i tvistemål i alla allmänna underrätter och

anser det naturligt, att minst det antal domare som skall ingå i sådan sam­

mansättning finns vid varje underrätt.

Kommittén framhåller, att den lämpliga storleken av en domkrets inte

kan bedömas enbart med utgångspunkt från vad som anses önskvärt ur

sådana synpunkter som nu har berörts. Även sådana förhållanden som kom­

munikationer, bosättningsförhållanden och allmänhetens möjligheter till

kontakt med domstolen måste beaktas.

Bland remissinstanserna har rått enighet om att domkretsarna bör göras

så stora att mer än en domare kan knytas till underrätten. Enstaka remiss­

instanser har uttalat sig för eu lägsta gräns vid ett antal av två domare. Det

alldeles övervägande antalet remissinstanser har emellertid godtagit kom­

mitténs ståndpunkt.

I likhet med kommittén anser jag, att organisatoriska och administrativa

synpunkter bör tilläggas stor betydelse vid genomförandet av en ny dom­

kretsindelning. Sådana synpunkter får dock självfallet inte tillgodoses på

sådant sätt att olägenheter uppstår för den rättssökande allmänheten. Hän­

syn måste las till avstånden och kommunikationsmöjligheterna mellan olika

bygder och de orter som kan komma i fråga som kansliort eller tingsställe.

Även om dessa förhållanden med hänsyn till nutida kommunikationsmöj­

ligheter inte har samma betydelse som förr, bör förhållanden av denna art

beaktas i de särskilda indelningsärendena.

För att uppnå en ändamålsenlig och effektiv organisation bör man sträva

efter att personaluppsättningen både i fråga om domare och andra tjänste­

män får sådan storlek att tillfälliga svårigheter på grund av förskjutningar

i arbetsmängden eller till följd av ledighet bland personalen kan lösas inom

220

domstolen på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Hur stor personal, i

första hand hur många domare, som en domkrets lämpligen bör ha aröets-

underlag för kan diskuteras. Så mycket står dock klart, att domkretsar som

ger arbetsunderlag bara för en domare inte uppfyller de krav som man bör

ställa från organisatorisk synpunkt. Det är tvivelaktigt om sådana krav kan

anses uppfyllda när det föreligger arbetsunderlag för endast två domare.

Med en sådan domaruppsättning och en i förhållande därtill dimensionerad

kanslipersonal får man nämligen knappast den önskvärda elasticiteten i or­

ganisationen. En enhet av sådan storlek kan vara sårbar vid sjukdomsfall

eller andra ledigheter och vid tillfällig extra arbetsbelastning. Med hänsyn

till det anförda bör domstolar med bara två domare inrättas endast när

särskilda skäl av lokal natur påkallar detta.

Om man sålunda med sist berörda reservation utgår från att domkretsar­

na inte bör göras mindre än att de ger arbetsunderlag för minst tre domare,

uppkommer fråga om man som riktmärke bör uppställa också viss högsta

gräns för domkretsarnas storlek eller ange viss storlek såsom den lämpli­

gaste. I det förstnämnda avseendet vill jag framhålla, att det inte är säkert

att mycket stora enheter ställer sig fördelaktiga ur alla synpunkter. I varje

tall torde man när det gäller de största domstolarna kunna hävda, att det

är svårare att överblicka arbetet och utnyttja tillgängliga personalresurser.

Emellertid kan det inte heller påstås att de största domstolsenheterna utgör

mindre lämpliga organisatoriska enheter. Mellan de största domstolarna och

de domstolar som uppfyller förut berört krav på minimistorlek finns ett vitt

spelrum, där man knappast kan göra gällande, att den ena eller andra stor­

leken på domstolen är att föredra. I likhet med domstolskommittén anser

jag sålunda, att det inte kan generellt avgöras vilken storlek som är den ur

olika synpunkter lämpligaste för en allmän underdomstol. Jag delar kom­

mitténs uppfattning, att man i detta avseende bör nöja sig med att som rikt­

linje uppställa, att domkretsarna regelmässigt bör vara minst så stora att

tre domare kan knytas till underrätten.

Ett ytterligare spörsmål som hänger samman med de större underrätter­

na är i vad mån indelning på avdelningar är lämplig. Kommittén har ut­

talat, att ett sådant system medför en hel del fördelar och att det inte finns

något skäl varför det inte skulle fungera väl även vid andra större domsto­

lar än dem där systemet nu tillämpas (SOU 1967: 4 s. 55). För min del an­

ser jag att den nu berörda frågan kräver närmare undersökningar, och jag

är för dagen inte beredd att ta ställning till frågan om avdelningssystem kan

vara till fördel även vid andra underrätter än dem som redan har avdel-

ningsindelning. Frågan är av sådan beskaffenhet att den kan lösas i en

underrättsstadga eller i arbetsordningar.

Kommittén och flera remissinstanser har vidare tagit upp frågan, vilken

inverkan som en minskning av antalet underrätter och därmed av antalet

domstolschefer kan få för rekryteringen till domarbanan. Jag kan ansluta

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

221

mig till kommitténs synpunkt, att det självfallet inte kan komma i fråga att

ha fler underdomstolar än som i och för sig anses behövligt uteslutande för

att genom antalet tjänster som chefsdomare bidra till en god rekrytering.

Jag vill betona, att många andra faktorer än antalet chef sdomar tjänster har

betydelse, när det gäller att rekrytera duglig arbetskraft till domarbanan.

Av stor betydelse är självfallet lönesättningen, domartjänstens allmänna

ställning och anseende, arbetsuppgifternas natur och arbetsförhållandena i

övrigt. Dessa förhållanden — i den mån de inte hör till det avtalsbara om­

rådet — kommer att behandlas under domstolskommitténs fortsatta arbete.

Under punkt 2 bär domstolskommittén föreslagit, att mer än en un­

derrätt i princip inte skall förläggas till en ort. Till stöd härför åberopar

kommittén driftsekonomiska och administrativa skäl. Kommittén anger,

att de större städerna får anses inta en särställning i detta avseende och

hör undantas från principen. Huruvida denna i övrigt kan strikt upprätt­

hållas får bero på prövning från fall till fall. Kommittén nämner att om­

byggnads- och nybyggnadsproblem kan försvåra tillämpningen av principen.

I flera remissyttranden har uttalats tvekan eller kritik på denna punkt.

För egen del anser jag att, om lokalfrågor eller andra praktiska förhållanden

talar för att förlägga mer än en underrätt till en och samma ort, hinder inte

bör föreligga för en sådan anordning. Jag vill i detta sammanhang fram­

hålla, att särskild hänsyn måste tas till lokalfrågorna vid beslut om dom­

kretsindelningen i de enskilda fallen. Erfarenheter från domkretsregleringar

som har gjorts de senaste åren visar tydligt, att domstolarnas lokalfrågor

bör lösas i samband med att beslut om ändrad domkretsindelning fattas. I

annat fall uppstår lätt störningar i arbetet, vilket medför att personalför­

stärkningar måste sättas in.

Under punkt 3 anger domstolskommittén, att som princip bör gälla,

att domkretsarna bör byggas upp med kommuner som minsta enheter och

att även kommunblocken bör bevaras odelade. Remissinstanserna har med

några få undantag anslutit sig till kommitténs uppfattning. De remissin­

stanser som har uttalat en avvikande mening har bl. a. pekat på att vid bil­

dandet av mycket stora kommuner, exempelvis vid eventuell sammanlägg­

ning av Stockholms stad med kommuner i Stor-Stockholmsområdet, möj­

lighet bör finnas att dela upp en kommun på flera domkretsar.

Jag vill framhålla, att ett av skälen till att den nuvarande domkretsindel­

ningen på många håll ter sig otidsenlig är den allmänna strukturföränd­

ring som har ägt rum i samhället sedan indelningen tillkom. Den nya indel­

ningen i kommunblock har skett med beaktande av dessa strukturföränd­

ringar. Kommunblock är sålunda uppbyggda med tätbebyggelseområden

som centralorter. Gränserna för blocken har bestämts under hänsynstagan­

de till befolkningsförhållanden, kommunikationer, näringsliv och liknande

förhållanden. Den gruppering av landsbygden kring de naturliga central­

orterna som sålunda har kommit till uttryck synes vara ett lämpligt mönster

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

222

att bygga även domkretsarna på. Ett tungt vägande skäl för att följa kom-

munblocksindelningen är också att blocken ligger till grund för andra in­

delningar som har beröring med domstolsväsendet. Att indelningarna i olika

hanseenden sker efter enhetliga linjer anser jag vara ett allmänt intresse.

Med anledning av påpekandet att den diskuterade principen kan vålla

vissa svårigheter, om Stockholms stad sammanslås med omkringliggande

kommuner till en ny primärkommunal enhet vill jag nämna, att de regio­

nala problemen i Stor-Stockholmsområdet, såvitt nu kan bedömas, inte kom­

mer att lösas efter en sådan linje.

Det sagda innebär sålunda att jag anser, att de nya domkretsarna bör byg­

gas upp på grundval av de kommuner som bildas efter hand som planerna

för en ny kommunindelning förverkligas. Att domkretsregleringar i åtskil­

liga fall kommer att få genomföras redan innan sammanläggning av kom-

munblocksdelarna har ägt rum är dock tydligt. I sådant fall bör man så

långt det är möjligt ansluta domkretsens gränser till den kommunbildning

som kan väntas i en framtid. Därvid bör kommunblocken, som domstols-

kommittén har förordat, i regel bevaras odelade inom domkretsarna.

De administrativa indelningar som jämte kommunblocksindelningen är av

störst intresse för indelningen i domkretsar är indelningen i åklagardistrikt

och länsindelningen samt i någon mån polisdistrikts- och kronofogdedi-

striktsindelningarna. Förhållandet mellan domkretsindelningen och dessa

indelningar har domstolskommittén behandlat under punkterna 4

o c h 5. Kommittén ger uttryck för uppfattningen att gränserna för åklagar­

distrikt och län i princip bör följas vid domkretsindelningen. I remiss­

yttrandena har man i allmänhet anslutit sig till dessa riktlinjer. Från

några håll har framhållits att avvikelser från gränserna för åklagardistrikt

bör godtas, om man finner att en lämpligare domkretsindelning kan genom­

föras på annat sätt. Man har därvid ansett, att det kan vara mer motiverat

att anpassa indelningen för åklagarverksamheten efter den mest ändamåls­

enliga domkretsindelningen än tvärtom.

Sambandet mellan de olika upppgifterna talar för att man bör sträva

efter att få gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden att över­

ensstämma. Jag vill i detta sammanhang peka på att en sådan anpassning

också är till fördel för det informationssystem, byggt på ADB-teknik, som

är under uppbyggnad på rättsväsendets område. Den samordning av ruti­

nerna för polis, åklagare och domstolar som eftersträvas inom detta system

kan nämligen genomföras lättare om gränserna för de olika indelningarna

följer varandra. När det gäller indelningen i åklagardistrikt, är det också

uppenbart att starka praktiska skäl talar för att man om möjligt bör und­

vika en uppdelning av distrikten på flera olika domkretsar. Däremot före­

ligger från nu angivna synpunkter inte hinder för att flera, odelade åklagar­

distrikt ingår i en domkrets. Någon absolut bundenhet vid de gränser som

f. n. gäller i fråga om åklagardistrikt bör dock inte föreligga. Om en avvikel­

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

Iiungl. Maj:ts proposition nr i

4

år 1969

223

se från denna indelning befinnes nödvändig för att en lämplig domkrets skall

kunna bildas, bör frågan om en ändring av gränserna för åklagar distriktet

tas upp till prövning. I så fall aktualiseras även fråga om ändring i polis­

dis triktsindelningen. Indelningen i polisdistrikt och åklagardistrikt är f. n.

föremål för översyn av 1967 års polisutredning. Detta erbjuder goda möjlig­

heter att åstadkomma en anpassning av ifrågavarande gränser. Jag utesluter

emellertid inte, att man i särskilda fall får acceptera att indelningen i polis­

distrikt, åklagardistrikt och domkretsar inte kommer att helt sammanfalla.

Länsgränserna följs i regel vid administrativa indelningar, och jag kan

inte finna annat än att en motsvarande princip bör gälla för domkretsarna.

Vissa smärre justeringar i nu gällande länsgränser kan beräknas bli genom­

förda den 1 januari 1971, främst i de fall då kommunblock nu består av

områden från flera län. Om det även efter sådana justeringar i speciella fall

skulle visa sig att starka skäl talar för en domkretsbildning, som omfattar

delar av olika län, bör det inte vara uteslutet att även på denna grund ta upp

fråga om jämkning av länsgränsen. Jag vill också erinra om att det före­

ligger ett förslag från domstolskommittén, vari anges vissa lösningar av de

problem som kan uppkomma, om domkrets bildas av delar från olika län.

Detta förslag bär hittills inte tagits upp till prövning, eftersom det är ovisst

om praktiskt behov av de ifrågasatta författningsändringarna kommer att

föreligga.

Under punkt 6 slutligen har domstolskommittén föreslagit, att den nya

domkretsindelningen genomförs successivt under hänsynstagande till de

praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig att göra övergången så mjuk

och smidig som möjligt. Kommittén anser, att genomförandet bör utsträckas

över en tämligen lång tidsperiod för att underlätta lösningen av de problem

som uppkommer för personalen och för att anordna lämpliga domstolsloka-

ler på sådana orter där de nuvarande domstolsbyggnaderna inte har till­

räckliga utrymmen för den nya underrätten. Kommittén anför, att ett suc­

cessivt genomförande kan åstadkommas på det sättet, att nya domkretsar

bildas först när nuvarande häradshövdingar och borgmästare avgår. Om en

sådan princip skulle tillämpas undantagslöst, skulle dock eu ny domkrets­

indelning inte kunna vara genomförd i sin helhet förrän in på 1980-talet.

Kommittén räknar med att en ny domkretsindelning i många fall inte kan

anstå så länge som följer av ett sådant schema och framhåller att genom­

förandet i hög grad blir beroende av den takt i vilken den nya kommun­

indelningen realiseras. Av kostnadsberäkningar som kommittén har lagt

fram i 1967 års betänkande framgår, att kommittén räknar med att upp­

kommande byggnadsfrågor skall vara lösta i vart fall efter en tioårsperiod.

Kommittén utgår vidare från att ombildningen av kommunblocken till kom­

muner skall vara i huvudsak genomförd i början av 1970-talet.

Principen om ett successivt genomförande har genomgående godtagits av

remissorganen. Även jag är av den uppfattningen att man av praktiska skäl

224

och av hänsyn till uppkommande personal- och lokalproblem får gå fram

etappvis vid genomförandet av den nya domkretsindelningen. I vilken takt

ändringar behöver genomföras blir självfallet ytterst beroende av hur fort

kommunindelningsreformen kommer att verkställas. Man får emellertid

räkna med att det kan framstå som ändamålsenligt att man, när ändring blir

nödvändig beträffande viss domkrets på grund av kommunindelningsre­

formen, samtidigt tar ställning till den judiciella indelningen i hela regio­

nen. Jag vill också framhålla att de hittillsvarande erfarenheterna visar

att det inte är nödvändigt att avvakta de nuvarande chefsdomarnas avgång.

Vad jag nu har sagt bör kunna leda till att övergångstiden blir kortare än

vad domstolskommittén synes ha förutsatt. Enligt min mening bör plane­

ringen inriktas på att reformen skall vara genomförd 1975. Dock kan

i några fall förutses att övergångstiden kan behöva utsträckas ytterligare

några år. Jag vill nämna, att lösningen av uppkommande lokalfrågor kan

påverkas av det ställningstagande som kommer att ske i fråga om huvud­

mannaskapet beträffande lokalhållningen för underrätterna.

Att personalfrågorna påkallar särskild uppmärksamhet är jag medveten

om. Vilka åtgärder som bör vidtas för att underlätta personalens övergång

till den nya organisationen får övervägas i de särskilda fallen. Jag kommer

i det följande att anföra några allmänna synpunkter i frågan.

Det nu anförda innebär sålunda, att jag anser, att de allmänna riktlinjer

som domstolskommittén har förordat med några smärre avvikelser bör läg­

gas till grund för utformningen av den framtida domkretsindelningen. Vid

en tillämpning av dessa riktlinjer torde antalet domkretsar komma att bli

ungefär det som domstolskommittén har kommit fram till. Som förut har

nämnts föreslår kommittén en indelning i 86 domkretsar.

Till de nu behandlade allmänna riktlinjerna torde böra fogas också en

riktlinje för hur arbetet med indelningens närmare utformning bör bedrivas.

Enligt min mening bör detta ske på samma sätt som hittills, nämligen ge­

nom att särskilda utredningar görs beträffande de lokala förhållandena inom

de domkretsar som berörs av en ifrågasatt ändring. Till utgångspunkt vid

utredningarna bör lämpligen tas domstolskommitténs förslag till indelning,

och undersökningarna bör inriktas på frågan om detta svarar mot vad som

betingas av de lokala förhållandena eller om annan indelning inom det ak­

tuella området bättre svarar mot bygdens struktur och behov. När utred­

ningsförslag föreligger, bör berörda myndigheter och organisationer få till­

fälle att yttra sig över det. Beredningen av frågorna om vilka utrednings­

uppdrag som skall lämnas vid olika tidpunkter, vilka regioner de skall avse

och vem som skall utföra utredningarna bör ankomma på den arbetsgrupp

inom justitiedepartementet som jag bär nämnt i det föregående. Inom den

gruppen bör också indelningsärendena efter slutförd utredning beredas. Som

jag har anfört tidigare bör samordning ske med den framtida indelningen

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

225

i polisdistrikt och åklagardistrikt. För att ett genomförande av dessa indel-

ningsändringar inte skall fördröjas, bör principiella ställningstaganden sna­

rast ske beträffande de domkretsindelningsändringar som har samband med

dem.

Sammanfattningsvis förordar jag, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens

godkännande av de riktlinjer för arbetet med domkretsindelningen som jag

har angivit i det föregående.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

5.4. Övriga frågor

5.4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal

Av det förut anförda framgår att åtskilliga ändringar av domkretsindel­

ningen kommer att genomföras i framtiden. Dessa ändringar kan komma

att innebära att vissa orter upphör att vara säte för underrätt. I andra fall

kan ändringarna föra med sig att två eller kanske flera underrätter på sam­

ma ort förs samman till en underrätt. Underrätt kan också komma att för­

läggas till ort, som inte tidigare är säte för underrätt. De ändringar i RB

som jag har föreslagit i det föregående kommer vidare att föra med sig att

underrätternas inre organisation i vissa avsenden behöver ändras.

Det är givet att ändringar av det slag som nu har nämnts kommer att få

konsekvenser för underrätternas personal. Domstolslcommittén har också

i sina båda betänkanden berört de problem som genomförandet av en ny

domkretsindelning kommer att få för såväl den rättsbildade som icke rätts-

bildade personalen. De personalfrågor som uppstår vid ändringar i dom­

kretsindelningen har uppmärksammats även under remissbehandlingen av

betänkandena.

Det är inte min avsikt att nu ta ställning till de personalproblem som

framtida ändringar i domkretsindelningen och genomförandet av andra

ändringar i underrätternas organisation kan komma att medföra. Den förut

gjorda redovisningen av domstolskommitténs synpunkter i frågan och ut­

talandena under remissbehandlingen har lämnats främst för att belysa vilka

problem som indelningsändringarna för med sig i vissa fall, främst när en

ort upphör att vara kansliort. Jag vill dock begagna tillfället att anföra

några allmänna synpunkter i frågan.

Förut har framhållits, att ändringar i domkretsindelningen bör genom­

föras successivt och på så sätt att övergången blir smidig. Som ett viktigt

skäl härför vill jag — i likhet med domstolskommittén och åtskilliga re­

missinstanser — peka på de svårigheter som sådana ändringar kan föra

med sig för personal av olika kategorier vid underrätterna. Emellertid

kommer man inte alltid att kunna välja den från personalens synpunkt

lämpligaste tidpunkten för ändringarna. Den pågående kommunreformen

kan på en del håll framtvinga ändringar tidigare än som från personal- eller

8

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U

226

andra synpunkter kanske hade varit önskvärt. Möjligheterna att ta särskild

hänsyn till tjänstemännens personliga förhållanden blir i sådana fall be­

gränsade. Ett riktmärke bör under alla förhållanden vara att ändringar i

fråga om kansliort av hänsyn till personalen bör aviseras i så god tid som

möjligt. Jag vill vidare framhålla det betydelsefulla i att man, när ändringar

sker i fråga om kansliorts förläggning, söker att i görlig mån behålla de

goda arbetskrafter som underrätternas kunniga kanslipersonal utgör.

Inom den arbetsgrupp som jag förut har nämnt får övervägas hur de

här berörda problemen kan lösas på bästa sätt. Självfallet skall därvid före­

komma samråd med berörda personalorganisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

5.4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt

Som bär framhållits tidigare kommer det att dröja innan den nya under-

rättsorganisationen har genomförts till fullo. Detta kommer att medföra

vissa övergångsproblem när det gäller att tillämpa de nya reglerna för

underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i tvistemål.

För att möjliggöra juristkollegial sammansättning i de domsagor där

antalet domare inte förslår till detta måste sålunda domare från andra

domstolar tas i anspråk. En sådan ordning förutsätter ett principiellt stånd-

punktstagande såväl till frågan om ordinarie domares tjänstgöringsskyldig­

het vid annan domstol än den han tillhör som till spörsmålet om vilka krav

som bör uppställas beträffande den juristkollegiala sammansättningen i en-

och tvådomardomsagor.

Vad först angår frågan om domares skyldighet att tjänstgöra vid annan

än den egna domstolen föreligger viss skillnad mellan ordinarie och icke­

ordinarie domare. F. n. gäller enligt 11 § statstjänstemannalagen att inne­

havare av ordinarie domartjänst är skyldig att utöva endast jämställd eller

högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Han kan alltså inte åläggas

att ens tillfälligtvis utöva domartjänst utanför den egna domstolen. Förbu­

det att ta i anspråk ordinarie domare för domargöromål i annan domstol

får ses mot bakgrund av det förflyttningsskydd som sådan domare åtnjuter

enligt 36 § regeringsformen. Motsvarande förbud har inte uppställts för de

icke-ordinarie domarnas del. Dessa är således skyldiga att i enlighet med

de regler som meddelas av Kungl. Maj:t ta emot förordnande att tjänstgöra

i annan domstol.

När det gäller att tillämpa de nya domförhetsreglerna i tvistemål, är det

uppenbart att man i stor utsträckning får lita till icke-ordinarie domare.

Med hänsyn till de krav som måste uppställas på den juristkollegiala sam­

mansättningen och som jag behandlar närmare avslutningsvis i detta av­

snitt torde det emellertid bli nödvändigt att i åtskilliga fall ta i anspråk ock­

så ordinarie underrättsdomare från annan underrätt än den där målet hand­

läggs. Säkerligen kan man därvid räkna med att på frivillighetens väg få

till stånd arrangemang, som innebär att domare vid vissa underrätter står

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

227

till förfogande för tillfällig tjänstgöring i annan underrätt som finns i när­

heten. Emellertid synes man inte kunna utgå uteslutande från att sådana

arrangemang kommer till stånd. Underrättsorganisationen och lagstift­

ningen bör vara utformade så, att formella garantier föreligger för att den

i RB föreskrivna sammansättningen i tvistemål alltid skall kunna åstad­

kommas och då i princip med ordinarie domare. RB utgår nämligen prin­

cipiellt från. grundsatsen att de dömande uppgifterna vilar på ordinarie

domare. Vid övervägande av en reglering av frågan om underrättsdomares

skyldighet att tjänstgöra i annan underrätt än den egna synes man böra

lämna de allmänna underrätternas chefsdomare åsido. Det förhållandet att

en domare är chef för en domstol gör att det inte vore naturligt, om han

skulle vara skyldig att tjänstgöra också vid annan likvärdig domstol och

därvid, låt vara rent formellt, stå under annans administrativa chefskap.

Det är därför främst nuvarande tingsdomare och rådmän som bör komma i

fråga när det gäller sådan tjänstgöring vid annan domstol som inte kommer

till stånd på frivillighetens grund.

En möjlighet att lösa den aktuella frågan är att vid nytillsättning av vissa

domartjänster ombilda dessa så, att de förenas med skyldighet att tjänst­

göra också i annan angiven domstol vid sådan handläggning av mål eller

ärenden som kräver juristkollegial sammansättning. Härigenom torde dock

inte med säkerhet kunna uppnås att behovet av tillfällig domarhjälp vid

vissa underrätter blir säkerställt. Ytterligare synes man därför i författning

böra införa en begränsad skyldighet för andra ordinarie underrättsdomare

än chefsdomare att tjänstgöra som ledamot i juristkollegium vid annan

domstol. Något principiellt hinder mot en sådan regel kan inte anses före­

ligga. Det bör betonas, att här inte är fråga om förflyttning utan endast om

en viss vidgning av tjänstgöringsskyldigheten. I sak kan verkningarna av

den vidgade tjänstgöringsskyldigheten närmast jämföras med läget när en

domstol genom omreglering får större domkrets med ett eller flera nya

tingsställen.

Den vidgade tj änstgöringsskyldigheten bör av praktiska skäl i första

hand gälla domstol med gemensam eller närbelägen kansliort. Någon skyl­

dighet att tjänstgöra i domsaga inom annat hovrättsområde bör inte

komma i fråga. Det torde få ankomma på hovrätterna att sörja för att den

tj änstgöringsskyldighet vid annan domstol som kan komma att åvila ifråga­

varande underrättsdomare planeras på sådant sätt att minsta möjliga olä­

genhet åsamkas de tjänstemän som behöver fullgöra sitt arbete på olika

orter.

Det bör understrykas att de problem i organisatoriskt hänseende som över­

gångsvis kan uppkomma när det gäller att bilda juristkollegium i en- eller

tvådomardomsagor inte bör ges alltför stora proportioner. I dessa domsagor

förekommer förhållandevis få tvistemål som går till särskild huvudförhand­

ling. Under år 1966 avgjordes i endomardomsagor i medeltal endast 13

tvistemål per domsaga efter särskild huvudförhandling. I några domsagor

228

förekom endast någon eller några enstaka särskilda huvudförhandlingar i

tvistemål. I tvådomardomsagorna avgjordes i medeltal 25 tvistemål efter

sådan förhandling. I sammanhanget bör vidare beaktas att det inte sällan

torde finnas möjligheter att samordna två eller flera särskilda huvudför­

handlingar så att de hålls samma dag. Yad angår sådana ärenden som krä­

ver förhandling inför juristkollegium synes också finnas goda möjligheter

att förlägga förhandlingen till dag då huvudförhandling för tvistemål är

planerad. Ärenden som skall prövas av juristkollegium utan förhandling

torde i viss utsträckning kunna avgöras efter cirkulation, liksom f. n. före­

kommer i rådhusrätterna.

Efter samråd med chefen för civildepartementet föreslår jag att i It §

statstjänstemannalagen införs ett tillägg av innebörd, att annan ordinarie

underrättsdomare än den som är chef för allmän underrätt är skyldig att

tjänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid

handläggning för vilken krävs fler lagfarna domare än en. Närmare bestäm­

melser om förfarandet när sådan tjänstgöring skall beslutas kan meddelas

av Kungl. Maj :t med stöd av It § första stycket.

I det föregående har endast behandlats att tingsdomare och rådmän kom­

mer att

bli

berörda av den föreslagna skyldigheten. Emellertid bör samma

ordning

i

princip gälla beträffande vattenrättsdomarna, i första hand för

tjänstgöring i

fastighetsdomstol. Den föreslagna bestämmelsen bör därför

avfattas så, att även vattenrättsdomarna omfattas. Självfallet bör för dem

gälla

samma lokala begränsning av tjänstgöringsområdet som för övriga.

Uttrycket

hovrättsområde åsyftar alltså i deras fall inte vattenöverdomsto-

lens domkrets. Vem som skall besluta i fråga om vattenrättsdomares tjänst­

göring

i

här avsedda fall får övervägas i senare sammanhang.

Vattenrättsingenjörer kan nu åläggas att tjänstgöra vid mer än eu vatten­

domstol (11 kap. 3 § vattenlagen). Frågan i vad mån de bör kunna tas i an­

språk för tjänstgöring i fastighetsdomstol, t. ex. i immissionsmål, torde få

prövas i lagstiftningsärendet beträffande immissionerna.

I det övergångsskede, som måste förlöpa innan ny domkretsindelning har

genomförts och varunder det alltså kommer att finnas ett större antal un­

derrätter än som skall förekomma i framtiden, torde man få acceptera att

inte alla allmänna underrätter har ordinarie domare i tillräckligt antal för

att bilda juristkollegium. Det är under sådana förhållanden angeläget att

man tillämpar sådana principer vid förordnande av tillfälliga ledamöter, att

sammansättningen av juristkollegiet i en- och tvådomardomsagorna inte blir

för svag. Sålunda torde man böra ha som mål att ordföranden i kollegiet skall

vara ordinarie domare och att en andra ledamot i kollegiet skall vara an­

tingen ordinarie domare, hovrättsassessor eller adjungerad ledamot i hov­

rätt. Som tredje ledamot bör kunna komma i fråga även tingssekreterare,

hovrättsfiskal eller, i undantagsfall, tingsnotarie (jfr SOU 1983: 56 s. 174).

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

229

5.4.3. Lokalhållningen

Kostnaderna för de allmänna underrätternas verksamhet bestrids inte till

alla delar av statsverket. Sålunda gäller sedan gammalt att tingslaget har

skyldighet att hålla sammanträdes- och kanslilokaler samt möbler och viss

utrustning för häradsrätt. Stad med rådhusrätt har att svara för lokaler

m. m. åt rådhusrätten i samma utsträckning.

Frågan hur lokalhållningen för underrätterna bör anordnas har övervägts

av åtskilliga utredningar. Vid flera tillfällen har förordats, att staten skall

överta skyldigheten att bygga och underhålla domstolslokaler för under­

rätterna. Förslag av annan innebörd lades fram av stadsdomstolsutredning-

en år 1961. Vid remissbehandlingen av detta förslag höjdes flera röster för

att man borde överväga att låta staten överta kostnaderna för domstolsloka-

lerna.

Domstolskommittén, som har haft att överväga hur lokalhållningen bör

anordnas i en enhetlig underrättsorganisation, har kommit till den slutsat­

sen, att både principiella och praktiska skäl talar för att uppgiften bör över­

föras på staten. Kommitténs överväganden i denna fråga redovisades i 1963

års betänkande. Kommitténs uppfattning delades av det övervägande antalet

remissinstanser, däribland huvudparten av de instanser som hade kommu­

nal anknytning.

Jag vill vidare erinra om de uttalanden i frågan som förekom vid riksdags­

behandlingen år 1964 av propositionen om förstatligande av rådhusrätterna.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande pekade första lagutskottet på den be­

tydelse en ny domkretsindelning har för lokalfrågorna. Utskottet nämnde,

att sådana olikheter i fråga om tillgång till och behov av lokaler för domstols­

väsendet kunde tänkas uppkomma, att lokalhållningsskyldigheten för vissa

kommuner kunde bli oskäligt betungande och belastningen ojämnare förde­

lad. Till de principiella skäl som kunde åberopas för ett statligt övertagande

av lokalhållningen skulle alltså i ett sådant läge komma också skäl av eko­

nomisk natur, från vilka man svårligen kunde bortse. Utskottet ansåg det

dock befogat att låta ståndpunktstagandet i frågan anstå, till dess principer

för en ny domkretsindelning hade fastslagits. Utskottet förutsatte, att riks­

dagen i samband med behandlingen av dessa principer skulle föreläggas

förslag beträffande de närmare formerna för ett eventuellt statligt överta­

gande av lokalhållningsskyldigheten.

Även jag har kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de

genomgripande ändringar i domkretsindelningen som nu kan förutses och

de byggnadsfrågor som aktualiseras i samband därmed är påkallat att slut­

ligt pröva frågan om statens övertagande av skyldigheten att hålla dom­

stolslokaler för underrätterna. Starka skäl talar enligt min mening för ett

sådant övertagande. Slutlig ställning kan dock inte tas i denna fråga utan

att villkoren för och de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna

230

av ett statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten har klarlagts

närmare. Något förslag i det ämnet föreligger ännu inte. Jag avser att vidta

åtgärder för att få fram underlag för en bedömning av frågan. Lämpligen

kan arbetet härmed uppdras åt den förut nämnda arbetsgruppen. Även

om en utredning i frågan sker mycket snabbt, måste man räkna med att ett

övertagande från statens sida av nuvarande domstolslokaler kan komma att

ske vid en senare tidpunkt än när underrättsorganisationen i övrigt görs en­

hetlig, dvs. den 1 januari 1971. Detta nödvändiggör, att den reglering som

nu gäller beträffande lokalhållningsskyldigheten får förbli gällande även

efter nämnda dag. Detta föranleder att vissa övergångsbestämmelser i ämnet

måste tas in i det förut nämnda förslaget till lag om ändring i RB. Till den

frågan återkommer jag i specialmotiveringen. Där behandlas också eu med

lokalhållningsfrågan sammanhängande ändring i lagen den 20 november

1964 med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmanna­

skapet för rådhusrätterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

5.4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga

Jag framhöll inledningsvis, att målsättningen är att nu skapa en enhetlig

underrättsorganisation. Ett betydelsefullt steg i den riktningen tas, om för

alla underrätter införs likformiga domförhetsregler vid särskild huvudför­

handling i tvistemål. Förslag härom har lagts fram i det föregående.

En ytterligare åtgärd för att få underrättsorganisationen enhetlig är att

de olika bestämmelser i RB som förutsätter att det finns två underrättsty•

per ersätts med bestämmelser som är gemensamma för alla allmänna un­

derrätter. Jag förordar att i RB görs de ändringar som behövs för detta

ändamål. Ändringarnas närmare innebörd behandlas i specialmotiveringen.

De berör framför allt 1 kap. RB, som innehåller de grundläggande bestäm­

melserna om häradsrätternas och rådhusrätternas domkretsar, organisation

och sammansättning. Dessutom föreslås vissa ändringar i 2, 4, 6, 10, 18, 17,

29, 50 och 51 kap.

En allmän fråga, som lämpligen bör behandlas redan i detta sammanhang,

gäller benämningarna på underrätterna i den enhetliga underrättsorganisa­

tionen och på de domare som skall tjänstgöra i dem. Denna fråga kan visser­

ligen inte sägas vara av någon större saklig betydelse. Emellertid har jag er­

farit att frågan har tilldragit sig intresse i skilda sammanhang och att olika

meningar har gjort sig gällande. Det är kanske ganska naturligt att olika

meningar råder i ämnet, eftersom smakfrågor, känslomässiga synpunkter,

historiskt betingade hänsynstaganden och liknande faktorer kommer in i

bilden.

När det gäller benämningar på de nya underrätterna, uppkommer först

frågan om man bör behålla de nuvarande benämningarna häradsrätt och

rådhusrätt eller någondera av dem. Att behålla båda benämningarna, trots

231

att alla sakliga skillnader mellan domstolstyperna tas bort, förefaller helt

meningslöst och att välja den ena som generell benämning på alla under­

rätter skulle vara onaturligt med tanke på den historiska bakgrunden för

den andra underrättskategorin. En beteckning som ansluter till häradet

skulle vara alldeles främmande för större städer, och det kan f. ö. sägas

att den inte är adekvat ens på det nuvarande användningsområdet, efter­

som nuvarande domsagoindelning inte ansluter sig till den gamla häradsin-

delningen. Att rådhusrätt inte bör komma i fråga som generell beteckning

och gälla även för domkretsar av övervägande landsbygdskaraktär står utan

vidare klart.

Av de benämningar som i övrigt har kommit i fråga synes valet böra stå

mellan lagmansrätt och tingsrätt. Vissa förfrågningar om uppfattningen be­

träffande dessa och andra tänkbara namn har gjorts från justitiedeparte­

mentets sida. Juristförbundet har efter vissa sonderingar inom förbundet

uttalat sig till förmån för benämningen lagmansrätt. Även häradshövdinge-

och stadsdomareföreningen har ansett den benämningen acceptabel samti­

digt som andra tänkbara alternativ har framkastats (lagrätt, domsaga). Mot

tingsrätt har föreningen ansett tala att ordet ting är främmande för rådhus­

rätterna och städernas befolkning. Chefen för institutet för svensk språk­

vård har förordat tingsrätt men av skäl som jag återkommer till avstyrkt

lagmansrätt.

Lagmansrätt som benämning på en enhetlig underrättstyp föreslogs redan

av processkommissionen år 1926 (jfr 2.2.2.). Denna benämning har dock en

del påtagliga nackdelar. Som processkommissionen påpekade var lagmans-

rätten enligt 1734 års lag och även dessförinnan väsentligen en domstol i

andra instans. Viktigare är emellertid att denna benämning också i våra

dagar i Norge används som beteckning på domstol i andra instans. Det är

— vilket har understrukits av chefen för institutet för svensk språkvård —

inte lämpligt att öka den terminologiska förbistring som föreligger på rätts­

skipningens område inom Norden genom att i vårt land introducera en be­

nämning på domstol i första instans som stämmer överens med den som an­

vänds för andra instans i annat nordiskt land. Enligt min mening är det

mot bakgrunden av det anförda mindre lämpligt att införa benämningen lag­

mansrätt. Däremot anser jag benämningen tingsrätt kunna godtas. Denna

benämning är historiskt belagd. Den har sålunda tidigare använts för vissa

underrätter (jfr 14 kap. 2 § byggningabalken). Att ting ingår som ett led i

benämningen bör också ses som en fördel. Allmänheten känner till innebör­

den av denna term, som allmänt associerar till rättsväsendet. Att man i stä­

derna nu har termen allmän rättegångsdag i stället för ting anser jag inte

ha större betydelse i sammanhanget. Det torde kunna antas att benämning­

en tingsrätt ganska snabbt kommer att gå in i det allmänna medvetandet.

Den framstår också från nordisk synpunkt som godtagbar.

Jag anser sålunda att de nya underrätterna bör benämnas tingsrätt. Detta

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

föranleder vissa författningsändringar som jag återkommer till i det föl­

jande.

Också när det gäller benämningarna på underrättsdomarna har olika al­

ternativ kommit i fråga. Tanken att på längre sikt behålla alla de nu före­

kommande underrättsdomartitlarna får anses ha förfallit i och med att det

inte är aktuellt att ha olika benämningar på domstolarna.

Även i denna fråga har synpunkter inhämtats från juristförbundet samt

från häradshövdinge- och stadsdomareföreningen. Förbundet har förordat

titlarna lagman för chefsdomare och rådman för andra ordinarie underrätts-

domare. Föreningen har i första hand ansett, att chefsdomaren bör kallas

häradshövding, men vill inte motsätta sig titeln lagman. För annan ordina­

rie domare förordas titeln rådman. Från ingetdera hållet har titeln tingsdo-

mare rekommenderats. Båda de nämnda organisationerna anser dessutom

— föreningen dock med viss tvekan — att titeln lagman bör kunna använ­

das för avdelningsordförande vid större underrätter, som indelas på avdel­

ningar. I de största städerna anses i så fall chefsdomaren lämpligen kunna

få annan titel, exempelvis president eller rättspresident.

Mot häradshövdingetiteln som benämning på alla chefsdomare talar sam­

ma skäl, som har anförts mot häradsrätt som benämning på alla underrät­

ter. Enligt min mening bör den titeln, trots dess långa tradition, inte kom­

ma i fråga som chefsdomartitel i den framtida organisationen. I övrigt an­

ser jag att benämningarna lagman och rådman, som juristförbundet och

häradshövdinge- och stadsdomareföreningen har funnit godtagbara, får an­

ses lämpliga. Jag vill tillägga att det f. n. inte är behövligt att ta ställning

till om det finns anledning att använda lagmanstiteln även för avdelnings­

ordförande eller presidenttitel för vissa domstolschefer.

Eftersom av de nu angivna titlarna president och lagman förekommer

också i hovrätt, torde för berörda domare i hovrätt böra användas beteck­

ningar hovrättspresident och hovrättslagman. Detta bör föranleda jämkning

av ett par bestämmelser i RB.

Redan utnämnd underrättsdomare som så önskar bör — så länge hans

tjänst är oförändrad, frånsett den ändrade tjänstebeteckningen — kunna

ha kvar den titel utnämningen berättigar honom till. Övergångsbestämmel­

ser som gör detta möjligt kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Närmare bestämmelser om underrätternas organisation, om arbetsfördel­

ning och behörighetsfrågor, om det praktiska anordnandet av verksamheten

på domstolskanslierna, om allmänna ting m. m. finns nu dels i domsago-

stadgan och rådhusrättsstadgan, dels i andra administrativa författningar.

Av sistnämnda författningar avser vissa häradsrättsorganisationen, såsom

kungörelserna om tingsordning in. in. och om antalet nämndemän i tings­

lag. Andra avser rådhusrättsorganisationen, såsom kungörelsen om antalet

nämndemän i städer med rådhusrätt. I kungörelsen om tillkännagivande

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr

4-4

år 1969

233

av de allmänna domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m. m.

finns vidare skilda föreskrifter i vissa hänseenden för å ena sidan härads­

rätts- och å andra sidan rådhusrättsorganisationen.

För att underrättsorganisationen skall bli enhetlig måste de skillnader av

organisatorisk art mellan de båda underrättsorganisationerna som finns i de

nämnda administrativa författningarna eller i andra författningar elimine­

ras och likformiga bestämmelser införas. Därvid måste åtskilliga författ-

ningsmässiga och organisatoriska problem lösas.

Som jag har nämnt förut är det inte min avsikt att i detta sammanhang

ta upp de antydda organisatoriska frågorna till behandling. De får lösas i

samband med att en gemensam underrättsstadga utarbetas.

I ett mycket stort antal författningar utöver det tidigare nämnda finns

bestämmelser som anknyter till den nuvarande ordningen med två olika

underrättstyper. Dessa bestämmelser måste också ses över och göras likfor­

miga. I flera av de åsyftade författningarna finns regler, som direkt avser den

ena eller den andra underrättsformen. I stor utsträckning blir det därvid

fråga endast om ändringar av terminologisk art.

I en del författningar finns olika regler för stad med rådhusrätt och för

annan ort eller område. Att upphäva sådana skillnader — t. ex. när det gäl­

ler fastighetsbildning eller inskrivningsväsendet — torde få bli ett arbete på

längre sikt. På åtskilliga områden pågår lagstiftnings- och utredningsar­

bete som berör problemet. I viss utsträckning torde emellertid gällande olik­

heter i sak få bestå t. v. Det blir då huvudsakligen en lagteknisk fråga att

åstadkomma att detta blir förhållandet även sedan en enhetlig underrätts-

organisation har införts.

Inom justitiedepartementet har gjorts undersökningar för att kartlägga

vilka författningsändringar av nyssnämnt slag som behövs. Förslag till änd­

ringar kommer att läggas fram i den departementspromemoria som jag ti­

digare har nämnt. Redan nu kan dock lämpligen tas upp fråga om upphä­

vande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa bestämmelser an­

gående stads förenande med domsaga. Denna lag blir obehövlig när under­

rättsorganisationen görs enhetlig.

Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp vissa frågor som gäller ikraft­

trädandet av de lagändringar som föreslås. Jag har redan förut nämnt att de

kommunindelningsändringar som påräknas ske den 1 januari 1971 kommer

att få stor betydelse för den judiciella indelningen och att man därför i prin­

cip bör sikta på att ordningen med enhetliga underrätter träder i kraft den

1 januari 1971. I denna fråga vill jag anföra ytterligare några synpunkter.

Där ändringarna i kommunindelningen ger anledning till mera omfattande

ändringar i domkretsindelningen, medför ordningen med två olika under­

rättstyper betydande olägenheter. Särskilt gäller detta när det är önskvärt att

8f

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr

44

stad med rådhusrätt sammanförs med landskommun till en domkrets. Så­

dant fall kan föreligga när staden och landskommunen utgör ett kommun­

block som dock t. v. inte ombildas till ny kommun. Vidare kan landskom­

munen utan att fall av nyssnämnd art föreligger utgöra s. k. restdomsaga,

som naturligare bör föras till underrätten i staden än till annan underrätt.

I sådana fall kan det vara olämpligt att för sammanförandet begagna den

enda form som nu är möjlig, nämligen landsrättsförläggning av staden. Om

enhetliga underrätter skapas, uppstår emellertid inga svårigheter av nu be­

rört avseende. Det är därför angeläget att de författningsändringar som

behövs för att göra underrättsorganisationen enhetlig träder i kraft senast

när ett större antal kommunsammanslagningar av betydelse för domkrets­

indelningen väntas bli genomförda, dvs. den 1 januari 1971. Enligt vad som

nu kan förutses kommer de kommunsammanläggningar som sker den 1 ja­

nuari 1969 inte att påverka domkretsindelningen i samma grad.

Mot bakgrunden av det nu sagda föreslår jag, att det generellt föreskrivs

att de föreslagna lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1971. Emeller­

tid kan det visa sig önskvärt att på ett eller annat håll redan före denna tid­

punkt göra en domkretsreglering, som innebär att stad förs samman med

landskommun till en domkrets, varvid landsrättsförläggning inte framstår

som naturlig. Även i andra fall kan det visa sig praktiskt att låta den nya

ordningen träda i kraft vid tidigare tidpunkt än den 1 januari 1971. Med

hänsyn härtill föreslår jag, att Kungl. Maj :t ges befogenhet att förordna

att lagändringarna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt. Så­

dant förordnande bör kunna begränsas till viss eller vissa underrätter.

I anslutning till det nu sagda vill jag framhålla, att det förut framlagda

förslaget beträffande underrätternas sammansättning i brottmål inte är

beroende av att underrätterna görs likformiga. Detta förslag skulle därför

i och för sig kunna träda i kraft generellt tidigare än den 1 januari 1971.

De lagtekniska spörsmål som aktualiseras i sådant fall torde dock få över­

vägas i senare sammanhang.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

235

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr

804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

(nr 274),

5) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaska­

pet för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med

vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga l1. Nuvarande lydelse av 1 kap. RB redovisas i bilaga 2.

1

Ovan upptagna förslag 2), 3), 5) och 6) har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de vid

propositionen fogade förslagen 2), 3), 5) och 6) frånsett vissa ändringar av redaktionell art.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 KAP.

F. n. omfattar 1 kap. RB 17 paragrafer. I 1, 2 och 14—17 §§ behandlas

båda underrättstyperna, medan 3—9 §§ rör häradsrättsorganisationen och

10—13 §§ rådhusrättsorganisationen.

I departementsförslaget har de skilda bestämmelserna för de två olika

underrättsorganisationerna ersatts med gemensamma bestämmelser för en

enhetlig underrättsorganisation. Antalet paragrafer i kapitlet har därigenom

minskats till tio.

Enligt de bestämmelser som nu finns i kapitlets 16 § skall för domsaga

på tingsställe eller annan ort, som Kungl. Maj :t bestämmer, och i stad med

rådhusrätt finnas häkte. I paragrafen ges Kungl. Maj :t vidare befogenhet att

förordna om gemensamt häkte för flera domsagor eller för domsaga och stad

samt om särskilda häktningsdomare. Domstolskommittén har i SOU 1967: 4

(s. 165) föreslagit att lagrummet upphävs. Kommittén har därvid bl. a. på­

pekat, att bestämmelsen tillkom när uppgiften att hålla häkte var en kom­

munal angelägenhet och att häradshäkte eller stadshäkte, i den mån sådana

alltjämt finns, sällan eller aldrig torde komma till användning för sitt ända­

mål. Enligt kommittén föreligger det inte något praktiskt behov av att be­

hålla sådana häkten. Kommittén har vidare framhållit, att bemyndigandet

för Kungl. Maj :t att förordna om särskild häktningsdomare också synes obe­

hövligt och att det inte är känt att det någonsin har utnyttjats.

På de av kommittén anförda skälen har jag ansett, att den berörda be­

stämmelsen kan utgå. 1

1

§•

I nuvarande 1 § ges föreskrifter om domkretsindelningen för häradsrätter

och rådhusrätter. Bestämmelserna innebär, att häradsrätts domkrets är

tingslaget enligt av Kungl. Maj :t fastställd indelning, medan rådhusrätt har

staden som domkrets. I 1 § första stycket föreskrivs vidare att häradsrätt och

rådhusrätt är allmän underrätt. Nuvarande 2 § anger att allmän underrätt

är första domstol, om inte annat är föreskrivet.

I den föreslagna paragrafens första stycke har angivits, att tingsrätt är

allmän underrätt och, om inte annat är föreskrivet, första domstol. Denna

bestämmelse ersätter sålunda nuvarande 1 § första stycket och 2 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs enligt förslaget, att domsaga är

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

237

tingsrättens domkrets och att Kungl. Maj :t förordnar om domsagoindel-

ningen. Förslaget bygger på att tingslaget och staden inte längre skall ut­

göra enheter i den jndiciella indelningen. Genom indelningen av riket i dom­

sagor enligt den nya ordningen fastställs domkretsarna för de allmänna un­

derrätterna. Medan uttrycket domsaga f. n. åsyftar häradshövdings ämbets­

område, skall det alltså enligt förslaget vara beteckningen på tingsrätts dom­

krets. Det torde i senare sammanhang få övervägas, om en kungörelse om

rikets indelning i domsagor bör utfärdas.

2

§•

Av de nuvarande 3 och 10 §§ framgår vilka ordinarie domare, chefsdoma­

re och andra, som skall finnas i häradsrätt resp. rådhusrätt. Vidare före­

skrivs i paragraferna, att domstolskansli skall finnas för domsaga och vid

rådhusrätt. Enligt 10 § andra stycket kan rådhusrätt vara delad på avdel­

ningar.

I departementsförslaget har i paragrafens första stycke föreskrivits, att i

tingsrätt skall finnas lagman och rådmän. Beträffande titlarna på under-

rättsdomarna i den enhetliga underrättsorganisationen kan hänvisas till vad

som har anförts i det föregående (5.4.4.).

Förut har framhållits att för den framtida domkretsindelningen bör gälla

som riktlinje att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda

full sysselsättning åt flera domare. De domförhetsregler som jag föreslår

innebär vidare att för tjänstgöring vid särskild huvudförhandling i tviste­

mål kommer att behövas tre domare, vilka dock inte alla ovillkorligen behö­

ver vara ordinarie eller stationerade inom domsagan. I nuvarande läge synes

det inte vara motiverat att i lagtexten närmare ange antalet domare i tings­

rätt. Förslaget förutsätter dock i princip att i varje tingsrätt skall finnas

lagman samt rådmän. Emellertid föreslås också en övergångsbestämmelse

(punkt 4) som innebär, att Kungl. Maj :t skall kunna medge att det i viss

tingsrätt t. v. skall finnas endast lagman eller endast lagman och en råd­

man. Till denna övergångsbestämmelse återkommer jag i det följande.

Liksom f. n. gäller beträffande rådhusrätt bör tingsrätt kunna vara delad

på avdelningar. Föreskrift om detta har tagits upp i ett andra stycke i para­

grafen.

I tredje stycket har föreskrivits, att det vid tingsrätt, liksom nu för dom­

saga och vid rådhusrätt, skall finnas kansli, som hålls öppet för allmänheten

på bestämda tider.

3 §■

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen

har i denna paragraf tagits in för alla tingsrätter likformiga regler om dom-

förheten i tvistemål och brottmål. Reglerna ersätter dem som nu finns för

häradsrätt och rådhusrätt i 4 resp. 11 §. Med vissa redaktionella ändringar

motsvarar de föreslagna reglerna nuvarande 11 §.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4 §•

Den föreslagna paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om

antalet nämndemän i domsaga (första stycket) samt bestämmelser om nämn­

dens storlek vid olika former av handläggning (andra stycket) och fördel­

ningen av tjänstgöringen mellan nämndemännen (tredje stycket). De be­

stämmelser som f. n. reglerar dessa frågor finns beträffande häradsrätt i

5 § och beträffande rådhusrätt i 12 §.

Gällande föreskrifter om antalet nämndemän är något olika utformade

för häradsrätt och rådhusrätt. Enligt 5 § första stycket i dess nuvarande ly­

delse skall det finnas 18 nämndemän i tingslag. Föreligger behov av flera

nämndemän, kan Kungl. Maj :t bestämma ett högre antal. Bestämmelser i

ämnet har meddelats i 1 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet

nämndemän i tingslag och i en vid denna kungörelse fogad bilaga. I bilagan

upptas de tingslag beträffande vilka särskilda beslut har meddelats om an­

talet nämndemän. I det övervägande antalet tingslag förekommer numera

fler än 18 nämndemän. I fråga om nämndemän vid rådhusrätt innehåller

RB inte föreskrift om visst antal. I 12 § första stycket i dess nuvarande ly­

delse sägs att i stad med rådhusrätt skall finnas nämndemän till det antal

som Kungl. Maj :t bestämmer. Med stöd av detta lagrum har utfärdats kun­

görelsen den 10 juli 1947 (nr 534) om antalet nämndemän i städer med råd­

husrätt. Av rådhusrätterna har också det övervägande antalet fler än 18

nämndemän. I ett par rådhusrättsstäder förekommer ett lägre antal än 18.

I förarbetena till de nuvarande bestämmelserna anges vissa principer för

bestämmandet av antalet nämndemän för varje underrätt. Enligt processlag­

beredningen borde antalet å ena sidan vara så stort att tjänstgöringen för

varje nämndeman inte blev för betungande. Å andra sidan borde antalet

inte höjas så, att nämndemansuppdraget förlorade i anseende och den

enskilde nämndemannen kom att sakna nödvändig insikt och erfarenhet

i domarvärv. Med minimiregeln avsågs att möjliggöra en indelning av nämn­

demännen till tjänstgöring i två grupper. Beträffande antalet nämndemän

vid rådhusrätt uttalade processlagberedningen, att erforderligt antal fick

bestämmas med hänsyn till behovet för varje stad och att därvid samma

synpunkter borde beaktas som i fråga om antalet nämndemän i tingslag (jfr

SOU 1938: 44 s. 80, 86).

Enligt min mening är frågorna rörande antalet nämndemän vid underrätt

inte av den vikt att de behöver avgöras av Kungl. Maj :t. Härtill kommer att

praktiska skäl talar för att dessa ärenden decentraliseras. Jag anser det

lämpligt att de förs över till hovrätterna. I första stycket i förevarande pa­

ragraf föreslås därför att i domsaga skall finnas nämndemän till det antal

som hovrätten efter tingsrättens hörande bestämmer. I den föreslagna be­

stämmelsen har inte tagits in någon motsvarighet till den minimiregel som

f. n. gäller beträffande häradsrätterna.

239

Genomförs den ändrade ordning som har föreslagits, bör föreskrifterna i

de nämnda kungörelserna upphävas. Detta medför att hovrätterna redan

före ikraftträdandet av ändringen måste fatta beslut om antalet nämndemän

vid underrätterna. Särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

Förslaget om en enhetlig nämnd, som i normalfallen skall bestå av fyra

nämndemän, torde på en del håll kunna leda till att det bör utses något

färre nämndemän än f. n. Det bör dock inte förbises, att ett av förslagets

syften är att åstadkomma lindring i nämndemäns tjänstgöringsskyldighet.

Bedömningen av om nämndemansantalet bör minskas får alltså göras un­

der hänsynstagande härtill. Jag återkommer till denna fråga under punkt 6

i övergångsbestämmelserna.

Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med vad jag förut har

förordat i fråga om nämndens storlek. Sålunda anges att i nämnden skall

sitta fyra nämndemän samt att i mål, vari huvudförhandlingen beräknas ta

mer än två dagar i anspråk, dock fem får sitta i rätten. Vidare föreskrivs att

rätten är domför med tre i nämnden, om förfall inträffar sedan huvudför­

handling har påbörjats. Sistnämnda regel gäller givetvis endast det mål i

vilket sådan förhandling har inletts. Om flera mål skall företas till huvud-

förhanding senare den dag, då förfallet inträffar, får alltså annan nämnde­

man kallas eller 4 kap. 10 § tillämpas.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall tingsrätten fördela tjänstgöringen

mellan nämndemännen efter samråd med nämnden. Liknande föreskrift

finns nu i 5 § tredje stycket första punkten och 12 § tredje stycket. I för­

hållande till nuvarande bestämmelser innebär förslaget, att fördelningen

skall ankomma på rätten i stället för på häradshövdingen resp. borgmästa­

ren. Min avsikt är att den kommande underrättsstadgan skall innehålla före­

skrift om i vilka administrativa ärenden vederbörande chefsdomare har att

företräda rätten.

Beträffande nämndemännen vid häradsrätt föreskrivs f. n. i 5 § tredje

stycket, att fördelningen av tjänstgöringen bör ske så, att erforderlig orts-

kännedom är företrädd inom nämnden. Bestämmelsen är uttryck för en av

de funktioner som nämnden på landet av ålder ansetts ha, nämligen att till­

föra rätten orts- och personkännedom. Som jag har framhållit tidigare har

nämndens medverkan i detta avseende numera inte samma betydelse som

tidigare. Vidare gäller att en föreskrift av angiven art knappast kan tilläm­

pas beträffande underrätter, vars domkretsar består av större städer. På

grund av detta har någon motsvarighet till den inte tagits upp i förslaget.

Jag vill emellertid framhålla, att det även utan en sådan föreskrift synes

lämpligt att nämndemännen, i den mån möjligheter till detta finns, indelas

till tjänstgöring på sådant sätt, att de företrädesvis deltar i handläggningen

av mål som har anknytning till de delar av domsagan som nämndemännen

får anses representera.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

240

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

5

§•

I denna paragraf föreskrivs att det för tingsrätt skall finnas tingsställe på

den eller de orter som Kungl. Maj :t bestämmer. Föreskriften har för härads­

rätternas del sin motsvarighet i nuvarande 6 §.

Tingsställen bör kunna bestämmas i samband med att Kungl. Maj :t fast­

ställer indelningen i domsagor. Om det utfärdas särskild kungörelse om

domsagoindelningen (jfr under 1 §), kan tingsställena, liksom kansliorter­

na, lämpligen anges i denna.

Om det bestäms att det för tingsrätt skall finnas mer än ett tingsställe,

måste en fördelning av målen på de olika tingsställena ske på samma sätt

som f. n. när häradsrätt har mer än ett tingsställe. Det bör anmärkas att det

beträffande särskild huvudförhandling i tvistemål bör ske en avvägning mel­

lan olika intressen, när det bedöms om huvudförhandlingen skall hållas på

tingsställe i kansliorten eller annat tingsställe. Stundom kan parters, vitt­

nens m. fl. intressen tala för att tingsställe utanför kansliorten bör komma

i fråga. I andra fall kan arbetsorganisatoriska skäl väga tyngre. Det kan så­

lunda i en del fall vara olämpligt att tre juristdomare reser till ett mera av­

lägset tingsställe för att gemensamt handlägga något enstaka mål, som inte

är särskilt tidskrävande.

6 §■

I denna paragraf i departementsförslaget behandlas ordningen för tings­

rätts ordinarie sammanträden.

Enligt gällande bestämmelser skall häradsrätt och rådhusrätt hålla re­

gelbundet återkommande sammanträden för huvudförhandling. I 7 § i nu­

varande lydelse föreskrivs, att i tingslag skall hållas allmänna ting på tings­

stället på bestämda tider årligen. Allmänt ting skall med undantag för tiden

under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om annat inte föranleds av

arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Har tings­

laget flera tingsställen, skall tingen fördelas mellan dessa. Häradsrätts all­

männa ting motsvaras vid rådhusrätt av de allmänna rättegångsdagarna.

Enligt 13 § i dess nuvarande lydelse skall rådhusrätt varje vecka med un­

dantag för tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna

rättegångsdagar.

Ordningen för häradsrätts allmänna ting fastställs av Kungl. Maj:t med

stöd av 7 § tredje stycket. Bestämmelser härom har meddelats i kungörelsen

om tingsordningar m. in. I en särskild tabell i kungörelsen anges vilken eller

vilka veckodagar allmänna ting skall hållas. Tabellen innehåller också upp­

gifter om tingsställen och kansliorter. I fråga om rådhusrätterna ankom­

mer det på hovrätt att fastställa den eller de veckodagar då allmän rätte-

gångsdag skall hållas. Bestämmelsen härom finns i 38 § rådhusrättsstadgan.

De allmänna rättegångsdagarna i rådhusrätt tillkännages genom att uppgift

om dem anslås i rättens kansli. Närmare föreskrifter härom finns i 1 § kun-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

241

görelsen om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden

samt om uppropslistor m. m. Kungörelsen innehåller också motsvarande

bestämmelser för häradsrätterna.

Beträffande ordningen för underrätternas sammanträden kan visserligen

hävdas, att systemet med fasta sammanträdesdagar inte längre har samma

betydelse som förr. Genom att den frivilliga rättsvården numera i stor ut­

sträckning handhas av ensamdomare på kansliet, har de allmänna tingen

kommit att förlora mycket av den betydelse som de tidigare hade för den

frivilliga rättsvården på landsbygden. Att handlingar inges vid tingssam-

manträdena eller att någon som inte har kallats inställer sig och begär nå­

gon rättens åtgärd, torde numera på flertalet håll förekomma endast i en­

staka undantagsfall. Vidare kan nämnas att sådana föreskrifter, som inne­

bär att talan skall anhängiggöras eller åtgärd vidtas senast på visst ting, nu­

mera är fåtaliga och kan förutses bli allt färre.

Emellertid uppbärs den nuvarande ordningen även av andra intressen.

Bl. a. kan offentlighetsprincipen inte lämnas obeaktad i detta sammanhang.

Det kan nämligen sägas vara en naturlig konsekA^ens av grundsatsen om

domstolsförhandlingars offentlighet, att förhandlingarna också äger rum på

vissa bestämda och för allmänheten kungjorda dagar. Härigenom sprids en

mera allmän kännedom om när tillfälle ges att följa förhandlingar vid

domstol. Av betydelse är också att en viss planering sker av sammanträdes-

dagarna, så att underrätterna i angränsande domsagor har olika dagar för

de ordinarie sammanträdena. Särskilt för advokaterna är detta ett starkt

intresse. Även för domstolens del kan det ur olika synpunkter vara en för­

del att en bestämd ordning för sammanträdena gäller, bl. a. kan nämnde­

männens tjänstgöring planeras för längre tidsperioder. Med hänsyn till vad

som nu har anförts anser jag att den nuvarande ordningen med fasta sam­

manträdesdagar i underrätterna bör behållas.

De bestämmelser som har tagits upp i förevarande paragrafs första stycke

överensstämmer med vad som nu gäller för häradsrätt, frånsett de jämk­

ningar som föranleds av den ändrade benämningen på underrätterna och av

tingslagsindelningens avskaffande. För tingsrätts ordinarie sammanträde

har sålunda valts benämningen allmänt ting.

I paragrafens andra stycke anges — med viss anknytning till vad som re­

dan gäller för rådhusrätternas del — att hovrätten, efter hörande av tings­

rätten, skall bestämma när och på vilket tingsställe allmänt ting skall hål­

las. Avsikten är alltså, att Kungl. Maj :t inte vidare skall behöva ta befattning

med sådana frågor annat än när det gäller generella bestämmelser av den

art som nu återfinns i 2 och 5 §§ tingsordningskungörelsen. Bestämmelser

av detta slag kan tas upp i den planerade nya underrättsstadgan. Hovrätter­

na bör redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande kunna fatta be­

slut om sammanträdesdagar för tingsrätterna.

Hovrätternas beslut om tid och plats för allmänt ting bör offentliggöras.

242

Anslag därom bör finnas på tingsställe och i kansliort. Det kan övervägas

att publicera hovrätternas beslut också på annat sätt, t. ex. i Svensk författ­

ningssamling. Dessa frågor torde kunna lösas i senare sammanhang ge­

nom bestämmelser av Kungl. Maj :t. 1947 års kungörelse om tillkännagivan­

de av de allmänna domstolarnas sammanträden och om uppropslistor m. m.

kan ersättas av bestämmelser i underrättsstadgan.

Enligt 7 § andra stycket i dess nuvarande lydelse gäller, att för häradsrätt

kan fastställas särskilda tider och orter för huvudförhandling i mål, vari

häradsrätten är domför med tre i nämnden. Dessa ting infördes år 1918 i

syfte att möjliggöra en snabbare och mer lättillgänglig rättsskipning särskilt

i städer som lades under landsrätt. De särskilda tingen med tremansnämnd

är emellertid numera av underordnad betydelse för häradsrätternas verk­

samhet. Föreskrifter om särskilda tremansting finns f. n. endast för ett

litet antal häradsrätter. De är då i huvudsak förlagda till sommarferierna. I

endast två fall hålls dessa ting på annan ort än ordinarie tingsställe. Med

hänsyn till denna utveckling har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga, att

i departementsförslaget ta upp bestämmelser som ger möjligheter att för­

lägga allmänt ting till ort som inte är tingsställe. I sammanhanget kan erin­

ras om att särskilt sammanträde för huvudförhandling eller annan hand­

läggning med tillämpning av 7 § första stycket i förslaget kan sättas ut

också under tingsrättens ferier. Därvid kan rätten enligt tredje stycket i

samma paragraf förlägga sammanträdet till annan plats än tingsställe.

Nuvarande 7 § fjärde stycket innehåller föreskrift att Kungl. Maj :t förord­

nar om tingsordningen. Denna föreskrift har fått utgå, eftersom Kungl.

Maj :t kan meddela de bestämmelser som behövs med stöd av den allmänna

bestämmelsen i den föreslagna 10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

7 §•

I denna paragraf finns bestämmelser om särskilt sammanträde för huvud­

förhandling och om sammanträde för annan handläggning än huvudför­

handling. Bestämmelserna ersätter utan saklig ändring vad som nu före­

skrivs i 8 och 9 §§ samt i 13 § första stycket andra och tredje punkterna och

i sistnämnda paragrafs andra stycke.

8 §•

Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar nuvarande 14 §. 9

9 §•

Enligt nuvarande 15 § andra stycket kan Kungl. Maj :t meddela bestäm­

melser om den ordning, i vilken målen skall företas vid sammanträde för

huvudförhandling, och om uppropslista. I 9 § i departementsförslaget, som

ersätter 15 §, finns inte någon motsvarighet till den återgivna bestämmel­

sen. Föreskrifter i ämnet kan meddelas med stöd av den föreslagna 10 §.

243

10 §.

I nuvarande 17 § bemyndigas Kungl. Maj :t att meddela närmare bestäm­

melser om underrätts organisation, verksamhet och förvaltning. I den före­

slagna 10 § har uppräkningen utformats så, att det framgår att de av Kungl.

Maj :t utfärdade bestämmelserna kan angå också de allmänna tingen. Den

föreslagna bestämmelsen får anses ha sådan räckvidd att den täcker också

förhållanden som avses i nuvarande 7 § tredje stycket och 15 § andra styc­

ket. Som förut har nämnts har dessa stycken fått utgå.

2 KAP.

2

§•

Enligt första stycket i denna paragraf i dess nuvarande lydelse är hov­

rätt första domstol i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av äm­

betsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av domare i bl. a. hä­

radsrätt och rådhusrätt. I departementsförslaget har den redaktionella

ändringen skett, att häradsrätt och rådhusrätt har bytts ut mot allmän un­

derrätt. Den föreslagna bestämmelsen omfattar även domare i fastighets­

domstol, eftersom denna domstol utgörs av en allmän underrätt.

Vidare har den nuvarande forumbestämmelsen beträffande domare i ägo-

delningsrätt och ägodelningsdomare förts över till övergångsbestämmelser­

na (punkt 5), eftersom reglering i den delen får betydelse endast under be­

gränsad tid.

3 §•

I paragrafens första stycke föreskrivs nu att det i hovrätt skall finnas

president, en eller flera lagmän och hovrättsråd. I enlighet med vad jag

har anfört i den allmänna motiveringen (5.4.4.) har benämningarna presi­

dent och lagman i departementsförslaget ändrats till hovrättspresident och

hovrättslagman.

4 KAP.

2

§■

I denna paragrafs första punkt föreskrivs f. n. att president och lagman i

hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare, borgmästare och rådman

utnämns av Kungl. Maj :t. De ändrade benämningar på domare i hovrätt

och i de allmänna underrätterna som föreslås (1 kap. 2 § och 2 kap. 3 §)

har föranlett jämkning i denna föreskrift. 5

5 §•

I denna paragrafs andra stycke föreskrivs f. n. att rätten, om mer än

en kommun hör till tingslag, skall fördela det för tingslaget fastställda an­

talet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd,

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

244

varvid dock gäller att varje kommun skall utse minst en nämndeman. I

departementsförslaget har föreskriften ändrats till att avse det fallet att

domsaga består av mer än en kommun. Ändringen är en följd av att tings­

laget enligt 1 kap. 1 § i förslaget upphör att vara enhet i den judiciella in­

delningen.

I paragrafens fjärde stycke föreskrivs f. n. att det i domsaga skall ankom­

ma på häradshövdingen och i stad med rådhusrätt på rätten att göra an­

mälan till vederbörande kommun när nämndeman skall väljas. Departe­

mentsförslaget innebär att denna anmälningsskyldighet skall åvila tingsrät­

ten. Avsikten är att det i den nya underrättsstadgan skall föreskrivas att

chefsdomaren i underrätten är behörig att på rättens vägnar fullgöra an­

mälningsskyldigheten.

6 KAP.

3 §•

F. n. anges i denna paragraf under punkt 8 att nämndemans skiljaktiga

mening skall antecknas i rättens protokoll endast om nämnden ensam be­

stämt utgången. Denna bestämmelse skall enligt förslaget utgå. Beträffande

skälen till detta får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (5.2.2.).

10 KAP.

De ändringar som jag föreslår i detta kapitel berör 9 § tredje stycket och

17 § första stycket.

Ändringen i 9 § tredje stycket föranleds av att underrätternas benämning

ändras.

Ändringen i 17 § första stycket avser bestämmelsen under punkten 3.

Denna punkt rör närmast mål, som skall bedömas efter sjölagen, och andra

mål rörande sjörättsliga frågor. Sådana mål får nu tas upp endast av råd­

husrätt eller — om särskilt förordnande har meddelats därom — i dess stäl­

le av viss häradsrätt. På grund av förslaget om ändrad benämning på under­

rätterna måste nu ifrågavarande kategori av domstolar beskrivas på annat

sätt. I departementsförslaget har detta skett genom att bestämmelsen har

angivits avse tvist som enligt lag får upptagas endast av viss eller vissa

tingsrätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

16 KAP.

Detta kapitel rör omröstningen i tvistemål. Som en följd av att häradsrät­

terna vid särskild huvudförhandling i tvistemål har sammansättningen lag­

faren domare och nämnd medan rådhusrätt och överrätt vid sådan förhand­

ling har juristkollegial sammansättning, ges nu i detta kapitel skilda be­

stämmelser om hur omröstningen skall ske i häradsrätt, resp. i de övriga

domstolarna.

245

Enligt vad jag nu föreslår skall alla underrätter vid särskild huvudför­

handling i tvistemål ha juristkollegial sammansättning. När det gäller om­

röstningen kommer, om detta förslag genomförs, samma bestämmelser som

nu gäller för rådhusrätterna och överrätterna att kunna utsträckas att gälla

för alla allmänna underrätter. Departementsförslaget innebär följaktligen

att de nuvarande särbestämmelserna om omröstning i häradsrätt i 1 § andra

stycket, 3 § första stycket och 7 § upphävs. Vidare innebär förslaget att be­

stämmelserna i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket och 4 § ändras så, att

de avser alla omröstningar i tvistemål, vare sig de företas i tingsrätt eller i

överrätt.

När jag i den allmänna motiveringen behandlade underrätternas samman­

sättning i tvistemål (5.2.1.), framhöll jag att en departementspromemoria

angående frågan om nämndmedverkan vid särskild huvudförhandling i

vissa familjerättsliga mål kommer att utarbetas. Eventuella bestämmelser i

det avseendet måste omfatta också regler om omröstning motsvarande dem

som enligt vad jag nyss har nämnt får utgå ur detta kapitel.

17 KAP.

9 §•

I denna paragraf ges bestämmelse om rättens överläggning i tvistemål.

I första stycket andra punkten föreskrivs f. n. att ordföranden när nämnd

deltar vid överläggningen skall framställa saken och vad lag stadgar därom.

Av samma skäl som nyss har anförts beträffande ändringarna i 16 kap. före­

slås att denna föreskrift får utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

29 KAP.

3 §•

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om omröstning i brott­

mål, när nämnd deltar. Beträffande de ändringar som jag föreslår i dessa

bestämmelser får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (5.2.2.).

50 och 51 KAP.

I 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § första stycket, som innehåller bestäm­

melser om huvudförhandlingen i hovrätt i tvistemål resp. brottmål, hän­

visas nu bl. a. till vad som föreskrivs i 1 kap. 15 § första stycket. Detta

stycke motsvaras i departementsförslaget av 1 kap. 9 §. De nämnda hänvis­

ningarna har ändrats i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna punkt 1 anges, att lagen skall träda i kraft

den 1 januari 1971. Samtidigt ges Kungl. Maj :t bemyndigande att förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid­

246

punkt, varvid förordnandet kan begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vissa synpunkter i anslutning till detta har anförts avslutningsvis i avsnitt

5.4.4.

I mål, vari huvudförhandling har påbörjats före lagens ikraftträdande*

bör självfallet inte ske någon ändring beträffande underrätts sammansätt­

ning och omröstning. Föreskrift att äldre bestämmelse alltjämt skall gälla i

sådant fall har tagits upp i punkt 2.

Som jag har utvecklat under 5.4.3. bör den nu gällande regleringen av lo-

kalhållningsskyldigheten för underrätterna bestå till dess ställning har ta­

gits till frågan om skyldighetens överförande på staten. Oavsett att tings­

lagen avskaffas som judiciell enhet, måste därför den nuvarande indel­

ningen i tingslag äga fortsatt giltighet, såvitt angår den tingshusbyggnads­

skyldighet som åvilar dessa enheter. Vidare måste det också i fortsättningen

ligga i Kungl. Maj :ts hand att besluta om ändringar i denna indelning när

domkretsarna ändras. För att möjliggöra detta har under punkt 3 tagits

upp bestämmelse om att de nuvarande föreskrifterna i 1 kap. 1 § om indel­

ningen i tingslag skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår tingshusbyggnads­

skyldigheten. Härav följer att de bestämmelser som närmare reglerar denna

skyldighet efter den nya lagstiftningens ikraftträdande äger fortsatt tillämp­

ning på lokalhållning som det åligger tingslag att svara för. Att tillämpning

av bestämmelserna i visst fall kan komma i fråga också beträffande annan

domkrets kommer att beröras under 3 § 1964 års lag med vissa bestämmel­

ser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätter­

na.

I avvaktan på att en ny domkretsindelning för underrätterna genomförs

kommer en del en- och tvådomarkretsar att bestå även efter lagens ikraft­

trädande. Det kommer då att behövas formell grund för att göra avsteg från

den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 2 § RB, som anger att i tingsrätt skall

finnas lagman och rådmän. I punkt 4 har därför tagits in en bestämmelse

av innebörd att i de tingsrätter Kungl. Maj :t bestämmer skall finnas endast

lagman eller endast lagman och en rådman.

Beträffande punkt 5, som gäller forum vid ämbetsbrott av domare i ägo-

delningsrätt och ägodelningsdomare, hänvisas till vad jag har anfört under

2 kap. 2 §.

Under 1 kap. 4 § uttalade jag, att förslaget om nämndens storlek på en

del håll torde kunna leda till att det bör utses något färre nämndemän än

f. n. Minskning av antalet nämndemän inom en kommun torde ofta lämp­

ligen kunna ske i samband med nämndemans avgång. Fn bestämmelse som

gör en sådan ordning möjlig har tagits upp under punkt 6. Bestämmelsens

effekt blir att både hovrättens beslut med stöd av 1 kap. 4 § första stycket om

nämndemännens antal och tingsrättens beslut om fördelningen av antalet

mellan kommunerna enligt 4 kap. 5 § andra stycket träder i tillämpning

successivt allteftersom nämndemän inom berörd kommun avgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

247

Emellertid kan det förekomma fall då det framstår som mindre lämpligt

att reduceringen sker på detta sätt. Tillfälligheter kan göra att det kanske

blir den eller de bästa krafterna bland kommunens nämndemän som på så­

dant sätt inte får sitt uppdrag förnyat. Det kan vidare bli så, att önskvärda

proportioner mellan företrädare för olika grupper eller yrken förrycks. Med

hänsyn härtill bör det finnas möjlighet att anordna nyval beträffande kom­

munens samtliga nämndemansplatser. Om sådant nyval bör lämpligen

vederbörande underrätt förordna, under förutsättning att kommunens full­

mäktige gör framställning därom. En bestämmelse av denna innebörd har

tagits upp under förevarande punkt. I denna har också föreskrivits att talan

mot underrättens beslut inte får föras.

Under punkterna 7 och 8 har förts samman bestämmelser avsedda att lösa

de problem som uppstår genom att olika författningar antingen hänvisar till

sådana bestämmelser i RB som nu ersätts med nya bestämmelser eller an­

vänder terminologiska beteckningar som inte längre blir adekvata. Dessa pro­

blem kan självfallet lösas genom ändringar i vederbörande författningar. Som

jag har nämnt kommer också förslag till sådana ändringar att tas in i den

planerade departementspromemorian. Emellertid kan man inte med full

säkerhet påräkna att återfinna alla författningar som behöver ändras i

nämnda hänseende. Det är därför lämpligt med generella bestämmelser, som

klargör hur hänvisningar resp. inaktuell terminologi skall tolkas efter änd­

ringarnas genomförande. Finns sådana generella bestämmelser, har man

vidare möjlighet att avstå från ändringar i en del fall där sådana framstår

som mindre angelägna. Sålunda synes det onödigt att nu ändra i författning­

ar som kan förutses bli upphävda och ersatta med ny lagstiftning inom en

någorlunda snar framtid (t. ex. vissa författningar om inskrivningsväsen­

det).

Punkt 7 a anger, att bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt i

stället skall gälla tingsrätt. I flertalet fall torde den »översättning» från gam­

mal till ny terminologi som skall ske inte föranleda några problem. För

vissa fall — då även fortsättningsvis, åtminstone tills vidare, bör gälla olika

bestämmelser för domkretsar av skilda slag (»stad med rådhusrätt», »dom­

saga å landet» och liknande bestämningar) — behöver dock klargöras vilka

geografiska tillämpningsområden sådana bestämmelser skall ha. Den frågan

behandlas nedan under punkterna 7 d och e. Ytterligare måste föreskrifterna

i 12 kap. tryckfrihetsförordningen beaktas. Dessa kan inte ges ändrad inne­

börd i sak genom ändringar i nu förevarande ordning. Övergångsbestäm­

melsen i 7 a bär därför, såvitt angår tryckfrihetsmålen, begränsats på så

sätt att bestämmelse, som i dylikt sammanhang avser rådhusrätt, skall

gälla endast tingsrätt som har trätt i stället för rådhusrätt.

Enligt punkt 7 b skall bestämmelse som avser tingslag i stället gälla dom­

saga, eftersom domsaga träder i stället för tingslag som beteckning för un­

derrätts domkrets. Undantag har dock gjorts beträffande bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

248

som gäller tingshusbyggnadsskyldighet. Sistnämnda bestämmelser avses bli

gällande tills vidare enligt vad som närmare har utvecklats under 5.4.3. (jfr

även övergångsbestämmelsen i punkt 2).

I olika författningar förekommer bestämmelser om att viss åtgärd skall

vidtas hos eller av häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, do­

maren eller domhavanden. I den mån dessa bestämmelser är att uppfatta

endast som domförhetsregler, fyller de inte längre någon funktion. Frågan

om domförheten besvaras av RB, ärendelagen eller, såvitt angår administra­

tiva frågor, av en kommande underrättsstadga. I annan lagstiftning behöver

i princip anges bara att vederbörande åtgärd skall vidtas hos eller av rätten.

I avvaktan på att sådana ändringar undan för undan genomförs i skilda

författningar — lämpligen i samband med att de ändras av annan anledning

— har under punkt 7 c tagits upp en generell bestämmelse av innebörd att

när i författningar föreskrivs att åtgärd skall vidtas hos eller av härads­

hövdingen m. fl., föreskriften i stället skall gälla tingsrätten. Övergångsbe­

stämmelsen gäller dock inte andra föreskrifter än dem som innebär endast

domförhetsregler. Innefattar en föreskrift däremot att viss uppgift skall

tillkomma viss domare som ett personligt prerogativ — t. ex. att utöva

chefsuppgifter i fråga om personal och organisation — skall övergångsbe­

stämmelsen inte gälla. Bestämmelsen åsyftar inte åtgärder som skall vidtas

hos eller av domare som har utsetts för särskild uppgift och som får anses

som ett särskilt organ vid domstolen (inskrivningsdomare, ägodelningsdo-

mare och konkursdomare).

I punkterna 7 d och e behandlas de fall där f. n. gäller särskilda bestäm­

melser för visst slag av domkrets eller del därav. I den mån man inte genom

ändringar i sådana bestämmelser genomför likformig reglering — vilket är

önskvärt i flertalet fall — behövs en övergångsbestämmelse som klargör

vilka domkretsar (eller delar därav) som skall anses åsyftade med föreskrif­

ter som innehåller uttryck av typen »stad med rådhusrätt», »domsaga på

landet», »stad under landsrätt» och liknande. Enda möjligheten därvid synes

vara att man i dessa tolkningsfrågor i princip låter läget vid 1970 års utgång

vara avgörande. Punkterna 7 d och e innehåller bestämmelser av sådan

innebörd. Bestämmelserna kompletteras i punkt 9 med ett bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela avvikande bestämmelser i ämnet i samband

med ändring i domsagoindelningen. Vid en ändring som sakligt sett mot­

svarar den situation som nu föreligger när stad skall läggas under lands­

rätt, bör alltså kunna förordnas att staden skall vara underkastad bestäm­

melser som avses i punkt 7 d. Likaså bör, när landsbygdskommun skall för­

enas med stads domkrets, kunna förordnas att för kommunen skall gälla

bestämmelser som avses i punkt 7 e. Särskilda bestämmelser kan vidare bli

behövliga om den nya lagstiftningen görs tillämplig på viss domkrets före

den 1 januari 1971.

Punkterna 7 d och e har med de avvikelser som följer av det nu sagda ut­

formats i överensstämmelse med de övergångsbestämmelser som domstols-

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

249

kommittén har tagit upp i sitt förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

(SOU 1967: 4 s. 8). I fråga om exempel på författningar, som berörs av de

här aktuella övergångsbestämmelserna, och om de synpunkter i övrigt som

är att anlägga kan hänvisas till domstolskommitténs specialmotivering (be­

tänkandet s. 166).

I punkt 8 bär — efter förebild av 3 § första stycket lagen om införande

av nya RB — tagits in föreskrift att, om i övrigt i lag eller annan författning

förekommer hänvisning till eller eljest avses bestämmelse som har ersatts

genom ny bestämmelse, den nya bestämmelsen skall tillämpas.

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om

införande av nya rättegångsbalken

Enligt 1 kap. 4 § första stycket och 6 § andra stycket i förslaget till lag

om ändring i RB har hovrätt fått befogenhet att bestämma antalet nämnde­

män resp. att fastställa när och på vilket tingsställe allmänt ting skall hållas.

Det torde inte föreligga något praktiskt behov att ha fullfölj dsmöjlighet be­

träffande sådana beslut. I enlighet härmed föreslås ett tillägg till 22 § lagen

om införande av nya RB, som innebär att hovrätts beslut i de nämnda frå­

gorna inte kan överklagas.

7.3. Förslaget till lag om fastighetsdomstol

1 §•

I enlighet med de överväganden som jag tidigare har redovisat fastslås

i första stycket av denna paragraf att fastighetsdomstol i regel skall ha

länet som domkrets men att Kungl. Maj :t kan förordna att annat område

än län skall utgöra domkrets för domstolen. Ett skäl att avvika från huvud­

regeln kan vara att antalet mål från ett visst län beräknas bli mycket litet.

Att här ange några närmare riktlinjer för bedömande av när undantags­

regeln skall tillämpas är emellertid inte möjligt. Kungl. Maj:t bör ha fria

händer att avgöra frågan med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall.

I första stycket föreskrivs vidare, att den allmänna underrätt som Kungl.

Maj:t bestämmer skall vara fastighetsdomstol.

Enligt paragrafens andra stycke skall fastighetsdomstolen pröva de mål

och ärenden som anges i särskild lag eller författning. Som jag har nämnt

förut är det meningen att fastighetsdomstolen skall få behörighet att ta upp

fastighetsbildningsmål och eventuellt expropriationsmål och mål om ersätt­

ningsskyldighet m. in. enligt immissionslagstiftningen. Även vissa med dessa

målkategorier besläktade tvistefrågor kan komma att läggas under fastig­

hetsdomstolens kompetens. Frågan härom torde emellertid få övervägas

närmare i senare sammanhang.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

2

§•

I nära anslutning till nuvarande bestämmelser i 21 kap. 1 § jorddelnings­

lagen och 13 § expropriationslagen anges i denna paragraf att vad som är

föreskrivet om allmän domstol i tillämpliga delar skall gälla angående fastig­

hetsdomstol och rättegången i mål och ärenden vid sådan domstol, om

inte annat följer av lagen eller annan författning. I fråga om förfarandet

innehåller förevarande lagförslag vissa bestämmelser som avviker från

RB:s regler. Med hänsyn till den varierande beskaffenheten av de mål som

kan komma att prövas vid domstolen har det emellertid inte varit möjligt

att i någon större utsträckning meddela bestämmelser som skall äga till-

lämpning på samtliga målkategorier. Det är därför nödvändigt att i de

olika speciallagarna ta upp kompletterande föreskrifter om förfarandet.

Särskilt i fråga om handläggningen av fastighetsbildningsmål har en ganska

omfattande särreglering blivit nödvändig. Detta framgår av 16 kap. i för­

slaget till fastighetsbildningslag.

3 §•

Paragrafen behandlar frågan om fastighetsdomstolens sammansättning i

normalfallen och om ledamöternas kvalifikationer. Regler om förenklad

sammansättning i vissa fall meddelas i 4 §.

I fråga om sammansättningen av fastighetsdomstolen har jag tidigare

redovisat min principiella uppfattning. Jag kan därför i detta sammanhang

begränsa mig till att ta upp detaljfrågan om de krav som bör ställas på

nämndemännen i domstolen. I detta hänseende föreskrivs i paragrafens tred­

je stycke att nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna

med sin orts förhållanden. En likartad regel gäller enligt 11 kap. 2 § vatten­

lagen beträffande vattenrättsnämndemän. I 21 kap. 2 § jorddelningslagen

uppställs samma krav på ägodelningsnämndemän men där föreskrivs dess­

utom att dessa bör vara kunniga i lanthushållning. EU krav av sist angiven

innebörd kan uppenbarligen inte upprätthållas i fråga om nämndemän i

fastighetsdomstol. Av villkoret att en sådan nämndeman bör vara förtrogen

med sin orts förhållanden följer emellertid att nämndeman som kommer

från ett typiskt landsbygdsområde bör ha god kännedom om jordbruk och

skogsbruk samt andra näringar som bedrivs där.

Närmare föreskrifter om val av nämndemän m. m. finns i 6—8 §§.

4 §•

Paragrafen innehåller regler om förenklad sammansättning av domstolen

i vissa fall. Fastighetsbildningskommittén har tagit upp motsvarande före­

skrifter i 15 kap. 4 § i sitt förslag till lag om fastighetsbildning.

Fastighetsbildningskommittén. I anslutning till nämnda föreskrifter i sitt

förslag framhåller kommittén till en början att en särskild ordning bör gälla

251

i fråga om åtgärder av jorddomstol, som syftar till att enbart bereda jord­

målen för att de skall kunna företas till slutligt avgörande. Det bör därför

finnas en motsvarighet till föreskriften i 2 kap. 4 § andra stycket RB om

att Kungl. Maj :t bestämmer i vilken omfattning förberedande åtgärd får

vidtas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna. Naturligtvis

är det bara de lagfarna ledamöterna som bör åläggas uppgifter av detta

slag. Om särskild tjänst för den lantmäteriutbildade ledamoten skulle kom­

ma att inrättas, finns det dock enligt kommitténs mening skäl att överväga

en sådan ändring att vissa förberedande åtgärder kan anförtros åt honom.

I övrigt föreslår kommittén att domstolen skall vara domför med ordfö­

randen och ytterligare minst två ledamöter vid handläggning som inte sker

vid huvudförhandling eller syn på stället och inte heller innefattar måls av­

görande samt dessutom vid måls avgörande när detta sker utan att huvudför­

handling har behövt hållas. Bestämmelser av detta slag finns för allmän un­

derrätt i motsvarande situationer och det synes naturligt att även jorddomsto­

len i dessa fall bör kunna ha en något mindre kvalificerad sammansättning.

Det är visserligen att märka att mål om fastighetsbildning enligt kommitté­

förslaget kan avgöras utan huvudförhandling i en helt annan och större om­

fattning än vanliga, vid allmän underrätt handlagda tvistemål, men möjlig­

heten till förenklad sammansättning torde ändå inte behöva inge betänk­

ligheter. Minst tre ledamöter bör emellertid sitta i rätten. Några föreskrifter

om vilka av domstolens ledamöter förutom ordföranden som skall ta del i

handläggningen meddelas inte. Det bör stå fritt att välja den ledamotsupp-

sättning som med hänsyn till omständigheterna är mest lämplig. Vanligen

torde nämndemännen inte komma att anlitas i dessa fall. Beträffande annan

handläggning än sådan som innefattar måls avgörande skulle det kunna

övervägas att i likhet med vad som gäller för allmän underrätt tillåta att

rätten består av endast en lagfaren ledamot. I hovrätt krävs dock för mot­

svarande fall fullsutten rätt, och eftersom betydelsefulla frågor, t. ex. an­

gående avbrytande av förrättningshandläggning, här kan bli aktuella, anser

kommittén att man bör kräva deltagande av minst tre ledamöter.

Strävan att i största möjliga utsträckning förenkla processen i jorddom­

stolen och därigenom främja en snabbare behandling av målen har föranlett

kommittén att föreslå en vidgning av möjligheterna att tillämpa förenklad

sammansättning också i vissa fall då huvudförhandling äger rum. Sålunda

föreslås att mål av mindre betydelse alltid skall kunna handläggas av jord­

domstol i nyssnämnda sammansättning med endast ordföranden och minst

två andra ledamöter. För att domstolens lokala anknytning inte skall gå för­

lorad i dessa mål och lekmannainflytandet inte skall trängas undan, har den

bestämmelsen tillagts att båda nämndemännen härvid bör sitta i rätten, om

inte särskilda skäl föranleder annat.

Kommittén säger sig vara medveten om att det kan synas väl lösligt att

låta domstolens sammansättning på detta sätt bero av en bedömning av

målens större eller mindre betydelse. Det skulle vara önskvärt att man i

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1960

252

stället kunde anknyta till vissa yttre, lätt konstaterbara fakta, men en lämp­

lig sådan metod för en avgränsning av de mera bagatellartade målen har inte

funnits möjlig. Kommittén påpekar vidare att 15 § expropriationslagen inne­

håller en särskild domförhetsregel beträffande expropriationsmål av mind­

re betydelse samt att även vattenlagen genom bestämmelse i 11 kap. 2 § låter

vattendomstols sammansättning i viss mån vara en bedömningsfråga.

Remissyttrandena. Göta hovrätt ifrågasätter om förenklad sammansätt­

ning bör förekomma i den omfattning som angivits i kommittéförslaget och

anför.

Regeln om förenklad sammansättning vid måls avgörande utan huvudför­

handling och vid handläggning, som inte sker vid huvudförhandling eller

syn å stället, har motsvarighet i rättegångsbalkens regler för allmän under­

rätt. För hovrätt gäller inte motsvarande bestämmelser; handläggning, som

avser målens förberedande, t. ex. förberedelse, kan dock enligt hovrätternas

arbetsordning ankomma på viss ledamot ensam.

Kravet på fullsutten rätt kan synas medföra onödigt tungrott förfarande

i vissa fall, särskilt vid avskrivning av mål och vid fattande av beslut under

rättegången. Även om det kan ifrågasättas, om ändring av vad som gäller

för överrätt i dessa fall bör göras endast beträffande jorddomstolen — den­

na Iråga synes lämpligare böra lösas i ett sammanhang för överrätternas del

— vill hovrätten emellertid inte direkt motsätta sig att frågor om avskriv­

ning av mål och om beslut under rättegången i jorddomstol skall kunna

handläggas i förenklad sammansättning.

Enligt förslaget skall vidare förenklad sammansättning vara tillfyllest

vid måls avgörande på handlingarna och i mål av mindre betydelse.

Vad angår mål av mindre betydelse är redan den vaga definitionen ägnad

att inge betänkligheter. Visserligen används samma definition i expropria­

tionslagen, men dess tillämpningsområde lär där framstå betydligt klarare.

Vid bedömningen enligt expropriationslagen torde nämligen expropria-

tionsföremålets värde och tvistefrågans principiella betydelse kunna vara

vägledande. I fråga om jordmål är det betydligt svårare att finna godtagbara

riktlinjer för avgränsningen av de ifrågavarande målen. Tvisteföremålets

ekonomiska värde bör sålunda inte under några förhållanden tillmätas av­

görande betydelse. Däremot bör såväl tvistens principiella räckvidd som

målets svårighetsgrad i övrigt beaktas. Att närmare angiva förutsättningarna

för att målet skall anses vara av mindre betydelse synes inte vara möjligt.

Det lär inte låta sig göra att uppställa begränsningar motsvarande dem som

gäller enligt vattenlagen 11 kap. 2 §, vari stadgas, att mål må avgöras i för­

enklad sammansättning, om den fråga målet rör är utan nämnvärd inverkan

på vattenförhållandena och ej heller berör motstående intresse av någon be­

tydelse. Ett särskilt skäl mot att godtaga den allmänna formuleringen av

förslaget på denna punkt är att vid genomförande av de nya fastighetsbild-

ningsinstituten enskilda och allmänna intressen kommer att stå emot var­

andra med större styrka än hittills och att till följd därav den uppfattningen

lätt kan vinna insteg, åtminstone bland den rättssökande allmänheten, att

mål som endast rör enskilds rätt anses vara mål av mindre betydelse.

Hovrätten förordar således i första hand, att reglerna i 15 kap. 4 § om för­

enklad sammansättning i vissa mål får utgå, dock med undantag för före­

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

253

skriften att åtgärd för målens beredande skall ankomma på viss ledamot

ensam eller på tjänsteman vid domstolen.

Beträffande vissa mål vill hovrätten dock inte motsätta sig att de prövas

i förenklad sammansättning. Tillämpningen av en sådan regel bör emeller­

tid begränsas till att avse måls avskrivning och avgöranden, som ej angår

själva saken. Jorddomstolen bör då kunna bestå av tre ledamöter, vilka —-

såvida inte av särskilda skäl lantmätarledamotens medverkan är önsk­

värd — bör vara lagfarna.

För den händelse kommitténs förslag ändå skulle godtas, motsätter sig

hovrätten att jorddomstolen i princip själv får bestämma sin samman­

sättning. Frågan om domstols sammansättning i olika slag av mål bör en­

ligt hovrättens mening liksom f. n. vara uttryckligen reglerad i lag.

De föreslagna reglerna om jorddomstols sammansättning betecknas som

väl lösliga också av hovrätten för Västra Sverige, nedre justitierevisionen,

häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga och lanimäteristgrelsen.

Den sistnämnda myndigheten finner det önskvärt att en klarare avgräns-

ning görs genom tillämpningsföreskrifter.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger på förutsättningen att

fastighetsdomstolen skall vara underinstans i förhållande till hovrätten. Det

framstår med hänsyn härtill som naturligt att man vid bedömande av frågan

i vad mån man bör tillåta att domstolen har en förenklad sammansättning

utgår från de regler som i detta hänseende gäller för allmän underrätt. Vad

som närmast är av intresse är alltså de nu gällande föreskrifterna i 1 kap.

4 § RB om att häradsrätt är domför utan nämnd vid måls avgörande utan

huvudförhandling och vid annan handläggning som inte sker vid huvudför­

handling eller syn på stället (jfr 1 kap. 3 § i förslaget).

Enligt min mening är det uppenbart att nämndemännen inte skali be­

höva medverka vid sådan handläggning i fastighetsdomstolen som inte in­

nefattar måls avgörande och inte heller sker vid huvudförhandling eller syn

på stället. Som kommittén har anfört skulle det t. o. m. kunna övervägas att

i dessa fall låta domstolen bestå av en lagfaren ledamot. Ibland kan det

emellertid också vid handläggning som nu har nämnts uppkomma frågor

där den kollegiala sammansättningen är av betydelse. Jag anser därför över­

vägande skäl tala för att man uppställer krav på samtliga yrkesdomares

medverkan. I fråga om åtgärder som syftar endast till att bereda mål för

slutligt avgörande bör dock vissa särbestämmelser meddelas. Jag återkom­

mer strax till denna fråga.

Tvekan synes inte heller böra råda om att nämndemännens deltagande

inte skall vara obligatoriskt vid sådana avgöranden som enligt reglerna i RB

får ske utan huvudförhandling. Hit hör bl. a. beslut om avskrivning eller

avvisning. Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om fastighetsbild­

ning innehåller i 16 kap. 8 § vissa särregler som gör det möjligt att avgöra

fastighetsbildningsmål utan huvudförhandling i betydligt större omfattning

254

än som kan ske med vanliga tvistemål. De mål som det bär är fråga om är

av sådan beskaffenhet att utrymmet för lekmannasynpunkter torde vara

mycket begränsat. Det synes då från både principiella och praktiska syn-

punKter olämpligt att uppställa ett ovillkorligt krav på att nämndemännen

skall medverka vid prövningen.

På grund av vad jag nu har anfört har i första stycket i denna paragraf

tagits upp en bestämmelse om att fastighetsdomstolen är domför utan nämn­

demännen vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan hand­

läggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället. Jag vill

understryka att bestämmelsen inte hindrar att samtliga ledamöter i dom­

stolen medverkar vid sådan handläggning. Det normala bör dock vara att

nämndemännen inte tjänstgör i dessa fali.

Kommittéförslaget innehåller en föreskrift om förenklad sammansättning

också i andra fall när mål av mindre betydelse handläggs. Mot denna be­

stämmelse har vid remissbehandlingen invänts bl. a. att den är vagt ut­

formad. Jag är benägen att instämma i remisskritiken på denna punkt. De

av kommittén åberopade bestämmelserna om förenklad sammansättning i

expropriationslagen och vattenlagen avser endast frågan huruvida eu eller

två tekniker skall ingå i domstolen och är således av mindre räckvidd än

den nu ifrågasatta regeln. Härtill kommer att denna lämnar större utrymme

för en subjektiv tolkning än nyssnämnda bestämmelser. Paragrafen saknar

därför motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln.

Enligt andra stycket i kommittéförslaget får föiberedande åtgärder i viss

omfattning vidtas av lagfaren ledamot i jorddomstolen eller av tjänsteman.

Som jag tidigare har antytt behövs en liknande bestämmelse i lagen om fas­

tighetsdomstol. Enligt min mening bör dock denna utformas så, att förbere­

dande åtgärder kan anförtros också åt den tekniske ledamoten i domstolen.

Dennes speciella kvalifikationer synes nämligen göra honom särskilt läm­

pad att ombesörja vissa åtgärder av detta slag. Med hänsyn till att han som

tidigare nämnts skall vara fast anställd vid fastighetsdomstolen torde en så­

dan anordning inte vålla några organisatoriska svårigheter. I paragrafens

andra stycke har därför föreskrivits att åtgärd som endast avser målets be­

redande får i den omfattning som Kungl. Maj:t bestämmer företas av lag­

faren eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen eller av tj änsteman vid

den allmänna underrätt som är fastighetsdomstol.

Enligt 1 kap. 4 § RB i dess nuvarande lydelse är häradsrätt i tvistemål

domför utan nämnd vid huvudförhandling som hålls i omedelbart samband

med förberedelsen. Någon motsvarighet härtill har inte tagits upp i denna

paragraf. Enligt min mening bör nämligen anordningen med omedelbar hu­

vudförhandling inte tillämpas vid fastighetsdomstolen. Det behov av en

förenklad handläggningsform som föreligger i vissa av de mål domstolen

har att pröva bör i stället tillgodoses genom bestämmelser som tillåter att

målen avgörs utan huvudförhandling. Som jag nyss har nämnt innehåller

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

255

förslaget till fastighetsbildningslag vissa särbestämmelser om måls avgöran­

de utan huvudförhandling. Frågan huruvida liknande bestämmelser skall

införas i andra lagar som behandlar mål, vilka faller inom fastighetsdom­

stolens kompetens, får övervägas i annat sammanhang.

5 §•

I paragrafen föreskrivs att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller myn­

dighet som Kungl. Maj :t bestämmer att utse ordförande och utnämna eller

förordna teknisk ledamot i fastighetsdomstol. Frågan om förordnande av

den andre lagfarne ledamoten i domstolen bör regleras i bestämmelse som

meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av 14 §. Detsamma bör gälla beträffande

sådana spörsmål som beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för

lagfaren eller teknisk ledamot i domstolen.

6

§•

I denna paragraf meddelas föreskrifter om valperioder och valkretsar för

nämndemännen samt om valbarhet. I fastighetsbildningskommitténs förslag

till lag om fastighetsbildning finns delvis motsvarande bestämmelser i 15

kap. 7 §.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittéförslaget innehåller bestämmel­

ser om nämndemännens tjänstgöringstid och tjänstgöringsskyldighet vilka

helt stämmer överens med vad som i dessa hänseenden gäller om ägodel-

ningsnämndemännen enligt 21 kap. 3 § första stycket och 5 § andra stycket

jorddelningslagen. I förslaget föreskrivs vidare att jorddomstolsnämndemän-

nen utses till det antal Kungl. Maj :t bestämmer för varje domsaga och för

stad med rådhusrätt. Enligt kommitténs mening är det av vikt att antalet

nämndemän hålls relativt lågt för att var och en skall få tillfälle att ta del i

rättsskipningen i sådan omfattning att han kan bli förtrogen med de pro­

blem han ställs inför i domstolen. Om antalet fastställs genom bestämmelse

i lagen, kan tillbörlig hänsyn inte tas till de varierande förhållandena på

olika platser och det kan på sina håll uppstå risk för att alltför många

nämndemän utses. I kommittéförslaget har därför anförtrotts åt Kungl.

Maj :t att bestämma antalet. Enligt kommittén bör minst en nämndeman

utses för varje domsaga och stad med rådhusrätt.

Remissyttrandena. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i

Värmlands län anser att domsagan är för litet område för jorddomstols-

nämndemännen. Nämndeman bör ta del i handläggning av jordmål så re­

gelbundet att han förvärvar god rutin och ökade kunskaper om såväl lag­

stiftningen som plan- och jordpolitiken. Dessa önskemål kan tillgodses bätt­

re, om nämndemännen är färre till antalet och väljs från ett större geogra­

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

fiskt område. Länet eller möjligen hovrättsområdet bör därför utgöra val­

krets.

Hypoteksombudsmannaföreningen finner det angeläget att antalet nämn­

demän inte sätts lägre än fyra för varje domsaga så att ortskännedomen

och den lokala förankringen kan behållas.

Departementschefen. Som kommittén och ett par remissinstanser bär

framhållit är det å ena sidan angeläget att antalet nämndemän i domstolen

bestäms så att var och en av dem förvärvar tillräcklig erfarenhet av arbetet i

domstolen. Å andra sidan är det såsom betonats i ett annat remissyttrande

också av vikt att nämndemännen inte blir så få att ortskännedomen och den

lokala förankringen går förlorad. Med hänsyn till de varierande förhållande­

na synes en lämplig avvägning mellan dessa olika intressen bäst kunna kom­

ma till stånd om Kungl. Maj :t eller myndighet Kungl. Maj :t bestämmer ges

befogenhet att fastställa antalet nämndemän för varje domsaga inom fas­

tighetsdomstolens domkrets utan att vara bunden av några föreskrifter i

själva lagen. Att i ett övergångsskede rådhusrätts domkrets är att jämställa

med domsaga framgår av övergångsbestämmelserna.

I nu nämnda avseende stämmer paragrafen därför sakligt sett överens

med vad kommittén har föreslagit.

Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om att nämndeman i fastis-

O

hetsdomstol skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han

utses. Motsvarande krav uppställs i 21 kap. 2 § jorddelningslagen för ägo-

delningsnämndemän.

I 21 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen finns bestämmelser som

hänvisar till RB:s regler i fråga om skyldighet att motta uppdrag som

nämndeman och kvarstå i sådan befattning samt efter avgång fortfarande

tjänstgöra som nämndeman. Eftersom hänvisningen i lagförslagets 2 § om­

fattar också de nämnda reglerna i RB har det inte ansetts påkallat att i

förslaget ta upp någon motsvarighet till de nämnda bestämmelserna i jord­

delningslagen.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om val av nämndemän i fastighets­

domstol. Motsvarande bestämmelser tas upp i 15 kap. 8 § i fastighetsbild-

ningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning.

Fastighetsbildningskommittén. Enligt kommittéförslaget skall fullmäk­

tige i stad som bildar egen domkrets för allmän underrätt direkt välja det för

staden fastställda antalet nämndemän. I domsaga som omfattar mer än en

kommun skall valet i stället ske av särskilda valmän och förrättas av härads­

hövdingen i domsagan. Valmännen utses i sin tur av kommunernas fullmäk­

tige. Enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen äger val av ägodelningsnämnde-

257

man rum inför häradsrätten. Kommitténs förslag att valförrättningen skall

ske inför häradshövdingen förklaras av att förrättningen inte kan hänföras

till handläggning av rättegångsmål eller domstolsärende och att en föreskrift

om att valet skall ske inför häradsrätten därför skulle kunna uppfattas som

ett krav på att det skall verkställas inför fullsutten rätt.

Medan jorddelningslagen innehåller utförliga regler om antalet valmän

och suppleanter som skall utses och om tillvägagångssättet vid det av dem

förrättade valet av nämndemän samt om särskilda åtgärder för föranstal­

tande av val och för publicering av valresultatet m. m., innebär kommitté­

förslaget att de behövliga föreskrifterna i dessa hänseenden skall meddelas

av Kungl. Maj:t. För att möjliggöra gottgörelse av kommunala medel till

valmännen föreslås en särskild bestämmelse med hänvisning till kommunal­

lagens regler om gottgörelse till fullmäktige. Slutligen föreslås att klagan

över nämndemansval skall föras genom besvär hos hovrätt och att fullföljd

mot hovrättens beslut inte är tillåten. Att överprövningen i dessa fall skall

ske i judiciell ordning och att hovrättens avgörande inte får överklagas

stämmer överens med vad som gäller beträffande val av nämndeman till

allmän underrätt, vilket val alltid sker kommunvis och förrättas av kom­

munens fullmäktige.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar ett redak­

tionellt förbiseende vid utformningen av lagtexten. Hovrätten framhåller att

motiven ger vid handen att det varit kommitténs avsikt att ägodelnings-

nämndemännen även i landskommun som utgör domsaga för sig skall väl­

jas av fullmäktige. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Den av mig föreslagna paragrafen bygger på vad

fastighetsbildningskommittén har föreslagit. Vid utformningen av bestäm­

melserna har beaktats vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört i sitt

remissyttrande. Vidare har Kungl. Maj :t tillagts möjlighet att delegera fast­

ställandet av antalet valmän jämte suppleanter till annan myndighet. 8 9

8

§•

I paragrafens första punkt föreskrivs att nämndeman skall tjänstgöra ef­

ter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande. Innehållsmässigt stämmer

paragrafen i detta avseende överens med vad fastighetsbildningskommittén

har föreslagit i 15 kap. 9 § i sitt förslag. Som enda vägledning för domstolens

ordförande har kommittén föreslagit att, när domstolen sammanträder på

annan plats än kansliorten, de närmast boende företrädesvis bör kallas.

Denna bestämmelse har vissa förebilder i gällande rätt (21 kap. 6 § jord­

delningslagen och 11 kap. 5 § andra stycket vattenlagen). Enligt min me­

ning tillgodoser bestämmelsen emellertid inte i tillräcklig grad önskemålet

om lokalkännedom hos fastighetsdomstolen. Ett av motiven för att lekmän

skall medverka vid den rättsskipning som det här är fråga om är att sådan

9

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

258

kännedom skall tillföras domstolen. Med hänsyn härtill är det angeläget att

se till att de nämndemän som i varje särskilt mål tjänstgör i domstolen

kommer från den trakt som målet har anknytning till. I andra punkten i

paragrafen anges därför att till tjänstgöring företrädesvis bör kallas nämnde­

män från den domsaga till vilken målet närmast har anknytning.

I 21 kap. 7 § jorddelningslagen ges särskilda föreskrifter beträffande till­

vägagångssättet när nämndeman som har kallats till sammanträde får för­

fall. I lagförslaget finns ingen motsvarighet till dessa bestämmelser. Genom

bestämmelsen i förslagets 2 § blir vad som i det avseendet föreskrivs i 4 kap.

10 § RB tillämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

9 §•

Denna paragraf inleder det avsnitt i lagen som innehåller bestämmelser

om förfarandet vid fastighetsdomstol och behandlar frågan om särskild

undersökning på platsen. Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag

om fastighetsbildning tar upp motsvarande bestämmelse i 17 kap. 12 §.

Fastighetsbildningskommittén. Enligt kommittéförslaget kan jorddom­

stolen, om det för utredning av särskild fråga anses behövligt uppdra åt en

eller flera ledamöter av rätten eller åt överlantmätaren att verkställa under­

sökning på marken. Vidare anges att sakägare på lämpligt sätt skall under­

rättas om tiden för undersökningen samt att protokoll över undersökningen

skall föras av den som domstolen har förordnat därtill och sedermera till­

ställas domstolen. Om undersökningen sker endast som förberedelse för

domstolens sammanträde för syn på stället, fordras inte underrättelse eller

protokoll.

Kommittén påpekar att de föreslagna bestämmelserna motsvarar 21 kap.

32 § jorddelningslagen och att kommittén har tagit viss hänsyn även till

föreskrifterna i 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. När ledamot av jorddom­

stolen får i uppdrag att företa undersökning på marken, torde det ofta

vara den lantmäteriutbildade ledamoten som anförtros uppgiften. För vissa

fall har det emellertid ansetts vara mest praktiskt att låta överlantmätaren,

som vanligen har kortare resväg till platsen, utföra undersökningen.

Markundersökningen bör enligt kommitténs mening inte som f. n. vara

begränsad till tekniska frågor. För att kunna bedöma huruvida sammanträ­

de för syn bör äga rum måste även andra förhållanden än rent tekniska

kunna beaktas vid undersökningen. Med anledning härav talas i kommitté­

förslaget endast om undersökning av särskild fråga.

Departementschefen. Den föreslagna paragrafen ansluter nära till vad

kommittén har föreslagit. Med hänsyn till att en fastighetsdomstol normalt

skall finnas i varje län och att den tekniske ledamoten skall vara anställd

259

vid domstolen har det inte ansetts föreligga något skäl att låta undersökning

på platsen utföras av annan än ledamot av domstolen. Vidare har det inte

ansetts nödvändigt att särskilt nämna att protokoll inte behöver föras vid

undersökning som sker endast som förberedande åtgärd för syn på stället.

10 §.

I denna paragraf, som motsvarar 17 kap. 5 § andra stycket i fastighets-

bildningskommitténs förslag, meddelas bestämmelser om platsen för huvud­

förhandling inför fastighetsdomstol.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att den föreslagna

reformen av domstolsorganisationen vilar bl. a. på den förutsättningen att

de för förhandling utsatta sammanträdena med jorddomstol i regel skall hål­

las i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Om så inte sker

utan sakägare och parter i större utsträckning tvingas att företa långa resor

till domstolens sammanträden, skulle reformen innebära en icke godtagbar

försämring för deras del. I detta sammanhang synes emellertid hänsyn böra

tas endast till sådana sakägare som är bosatta i närheten av förrättningsföre-

målet. Med anledning härav och eftersom det för utredningen vanligen torde

vara mest förmånligt att domstolen sammanträder i orten, har kommittén

föreslagit att huvudförhandlingen skall hållas vid syn på stället eller, om

målet kan prövas utan syn, på annan plats som bestäms med hänsyn främst

till att minsta kostnader uppstår för sakägare som är bosatta i den ort där

de i målet berörda fastigheterna är belägna. Med denna utformning möjlig­

görs även visst beaktande av det allmännas kostnader för domstolens verk­

samhet.

Remissyttrandena. Hijpoteksombudsmannaföreningen understryker vik­

ten av att domstolen i största möjliga utsträckning bemödar sig om att den

lokala förankringen behålls genom att förhandlingar inte utan särskilda

skäl hålls på annan ort än den vartill målet har anknytning. Hovrätten för

Västra Sverige har en annan uppfattning i denna fråga. Hovrätten erinrar

om att enligt 17 kap. 5 och 10 §§ i kommittéförslaget huvudförhandling i

princip är obligatorisk så snart sakägare begär sådan förhandling och att

detta gäller även om domstolen skulle finna att huvudförhandling saknar

betydelse för prövningen. Häremot bör någon erinran inte göras. Emellertid

skall enligt 17 kap. 5 § andra stycket förhandlingen i dessa fall hållas inte

på domstolens kansliort utan i regel i den ort där de i målet berörda fastig­

heterna är belägna. Detta är att gå för långt. Kommitténs motivering att re­

formen annars skulle innebära en inte godtagbar försämring för sakägarna

är föga träffande. Jorddelningslagen föreskriver i motsvarande fall inte skyl­

dighet för ägodelningsrätt alt förlägga förhandlingen till förrättningsstället

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

260

(jfr 21 kap. 11 §). Enligt 21 kap. 58 § samma lag är förhandling i hovrätt

nödvändig i åsyftade fall endast om sakägarna å ömse sidor begär sådan

och förhandlingen kan hållas på kansliorten. I detta sammanhang vill hov­

rätten erinra om den betydande förbättring som kommunikationerna har

undergått under de senaste decennierna. Platsen för huvudförhandling bör

enligt hovrättens mening bestämmas efter en avvägning mellan sakägarnas

rättegångskostnader och statsverkets kostnader för förhandlingen. Hov­

rätten föreslår att 17 kap. 5 § andra stycket i förslaget får följande lydelse:

»Huvudförhandling skall hållas vid syn å stället eller, där målet kan prövas

utan syn, på kansliorten, ort för hovrättsting eller på annan plats som be­

stämmes med hänsyn till att minsta kostnader uppstår.»

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Departementschefen. Som huvudregel har i paragrafen föreskrivits att hu­

vudförhandling inför fastighetsdomstol skall hållas vid syn på stället. Om

syn inte behövs, skall huvudförhandlingen hållas på plats som bestäms med

hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår. Detta innebär att

man vid bestämmande av platsen för förhandlingen i första hand skall ta

hänsyn till de kostnader som denna kommer att föra med sig. Härvid skall

man beakta inte endast sakägarnas kostnader utan också det allmännas ut­

gifter för domstolens resa m. m. Kostnadsfrågan skall emellertid inte vara

helt utslagsgivande utan också andra faktorer bör kunna tillmätas bety­

delse.

11

§•

Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser om huvudförhandling inför

fastighetsdomstol. I fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastig­

hetsbildning finns motsvarande bestämmelser i 17 kap. 9 §.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att RB:s regler i

princip skall lända till efterrättelse rörande huvudförhandling. Härigenom

kommer grundsatserna om förhandlingens muntlighet och förfarandets

omedelbarhet att vinna tillämpning vid jorddomstolen. På grund av jord­

målens särskilda karaktär måste emellertid vissa modifikationer tillåtas.

Närmare föreskrifter härom meddelas i denna paragraf. Föreskrifterna

stämmer nästan helt överens med de bestämmelser som enligt 21 kap. 31 §

jorddelningslagen f. n. gäller beträffande ägodelningsrätt och som i sin tur

företer väsentliga likheter med vissa regler i vattenlagen. 21 kap. 31 § jord­

delningslagen har fått sin nuvarande avfattning i samband med den all­

männa rättegångsreformens genomförande och har visat sig innefatta en

lämplig reglering, som med fördel bör tillämpas även i fortsättningen såvitt

gäller jorddomstolarna.

261

Departementschefen.

Föreskrifterna i denna paragraf överensstämmer i

sak med dem som finns i 21 kap. 31 § första och tredje styckena jorddel-

ningslagen. Paragrafen saknar däremot motsvarighet till de bestämmelser

som finns i andra stycket i nämnda paragraf i jorddelningslagen och som

reglerar frågan hur vid uppskov i förhandlingar besked om tiden och stället

för nytt sammanträde meddelas. I detta avseende blir genom 2 § i lagför­

slaget i stället 43 kap. 11 § tredje stycket RB tillämpligt i den mån annat

inte föreskrivs i annan lag som t. ex. fastighetsbildningslagen.

12

§.

Genom hänvisningen i 2 § till allmänna processrättsliga regler blir RB:s

omröstningsregler tillämpliga. En särskild bestämmelse behövs emellertid

som klargör att om skiljaktiga meningar framkommer i domstolen reglerna

för omröstning i kollegiala domstolar skall tillämpas. En motsvarighet till

21 kap. 37 § första stycket jorddelningslagen har därför tagits upp i första

punkten i förevarande paragraf. Liknande bestämmelser finns också i vat­

tenlagen (11 kap. 12 §) och expropriationslagen (18 §).

Vidare krävs en kompletterande regel som anger i vilken ordning leda­

möterna i domstolen skall yttra sig vid omröstning. I viss mån efter mönster

från bestämmelserna i 18 § andra stycket expropriationslagen och 11 kap.

12 § vattenlagen har därför i paragrafens andra punkt föreskrivits att ord­

föranden skall säga sin mening först, därefter den andre lagfarne ledamoten

och den tekniske ledamoten samt sist nämndemännen.

13 §.

Fastighetsdomstolen bör för sina sammanträden få disponera nödvändiga

lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som inte är upptagen

för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av gudstjänstlokal. Föreskrift

härom har tagits upp i denna paragraf. Liknande föreskrifter finns i 21

kap. 11 § andra stycket i jorddelningslagen och 11 kap. 11 § vattenlagen.

Särskilda kostnader för exempelvis uppvärmning, belysning eller städ­

ning som uppkommer till följd av domstolens sammanträden bör enligt min

mening ersättas av statsverket. Med hänsyn till att en annan ordning f. n.

gäller i detta hänseende beträffande ägodelningsrätt och vattendomstol har

statsverkets betalningsansvar fastslagits genom en särskild bestämmelse.

14 §.

Paragrafen ger Kungl. Maj:t rätt att meddela de föreskrifter för tillämp­

ningen av lagen som kan finnas påkallade. Som exempel på sådana före­

skrifter kan jag hänvisa till vad jag har anfört vid 5 §.

Lagen föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Grunden

till förslaget i den delen framgår av vad jag har anfört i det föregående

(5.1.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

262

I en övergångsbestämmelse har föreskrivits, att lagens bestämmelser be­

träffande domsaga (6, 7 och 8 §§) äger motsvarande tillämpning på rådhus­

rätts domkrets. Bestämmelsen betingas av att den föreslagna lagen om fas­

tighetsdomstol kan komma att träda i kraft innan uttrycket domsaga blivit

generell beteckning på de allmänna underrätternas domkretsar (jfr 1 kap.

1 § andra stycket förslaget till lag om ändring i RB).

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

7.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen

Paragrafens första stycke innehåller nu en allmän regel om skyldighet

för statstjänsteman att utöva annan statlig tjänst än den egna. Enligt andra

stycket gäller f. n. det undantaget att ordinarie domare är skyldig att utöva

endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. I

enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (5.4.2.)

föreslås i fråga om vissa ordinarie domare vid underrätt och vattendomstol

en begränsad utsträckning av skyldigheten att utöva annan tjänst. Sådan

domare skall enligt förslaget vara skyldig att tjänstgöra också som ledamot

i annan underdomstol inom samma hovrättsområde vid sådan handläggning

där för domförhet krävs fler lagfarna domare än en.

Syftet med den föreslagna utvidgningen av berörda domares skyldighet

att utöva annan tjänst är att göra det möjligt att tillämpa de nya domför-

hetsreglerna i tvistemål även vid underrätter där det finns för få lagfarna

domare för att domfört antal skall uppnås. Det bör understrykas att möjlig-

ligheten att för sådant ändamål anlita andra ordinarie domare, vars tjänst

inté är förenad med skyldighet att tjänstgöra vid annan domstol än den

egna, bör tas i anspråk endast när annan godtagbar lösning av domförhets-

problemet inte står till buds i det enskilda fallet.

Det bör eftersträvas sådan planering att det i god tid blir klart för veder­

börande domare vilken eller vilka dagar han behöver påräkna att få tjänst­

göra vid annan underrätt. Detta är motiverat både av personliga hänsyn

och med tanke på att han behöver planera arbetet i den egna domstolen med

beaktande av att tillfällig tjänstgöring vid annan domstol kan bli aktuell.

Den nya bestämmelsen i 11 § föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj :t bör emellertid erhålla bemyndigande att förordna att lagen

skall gälla från tidigare tidpunkt i fråga om domare i viss underrätt eller i

vattendomstol. Beträffande grunden härtill får jag hänvisa till vad jag har

anfört i det föregående dels om att eventuellt sätta den nya underrätts-

organisationen i kraft vid tidigare tidpunkt för vissa underrätters del. dels

om möjligheten att fastighetsdomstolarna redan den 1 juli 1969 tas i an­

språk för immissionsmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969

263

7.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna

Paragrafen reglerar lokalhållningsskyldigheten i sådana domkretsar som

har rådhusrätt. I dessa domkretsar har städerna åligganden i fråga om

lokalhållningen motsvarande dem som tingslagen har i förhållande till

häradsrätterna. Som jag anfört i tidigare sammanhang bör den nuvarande

regleringen i dessa frågor bestå t. v. Detta nödvändiggör ett tillägg av inne­

börd att paragrafens bestämmelser om stads lokalhållningsskyldighet skall

gälla även sedan stadens rådhusrätt har ersatts av tingsrätt. Ett sådant till-

lägg har införts i paragrafens första stycke.

Sedan enhetliga underrätter har skapats, kan uppkomma fråga om att

förena stad som nu har rådhusrätt och annan kommun under gemensam

underrätt. För att lösa de frågor som uppkommer beträffande lokalhåll­

ningen för underrätten i sådant fall har det synts enklast att föreskriva, att

staden skall anses som ett tingslag vid och efter sammanläggningen. Här­

igenom blir det möjligt att i allo tillämpa de regler och principer som gäller

för sammanföring av tingslag eller delar därav under gemensam underrätt.

Detta innebär bl. a., att om uppgörelse inte kan träffas mellan staden och

det tillkommande området i frågor som rör lokalhållningen Kungl. Maj :t

med stöd av 1 § lagen om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall äger

meddela behövliga föreskrifter i sådana hänseenden. Skäl har däremot inte

ansetts föreligga att även göra de särskilda bestämmelser som gäller i fråga

om utdebitering av tingshusmedel tillämpliga på staden. Tredje stycket i

paragrafen har utformats i enlighet härmed.

Om stad med rådhusrätt och domsaga eller del därav sammanförs i judi-

ciellt avseende före den tidpunkt då enhetliga underrätter införs i hela

landet, kan det befinnas ändamålsenligt att i samband därmed inrätta

tingsrätt i den nya domkretsen. Med hänsyn härtill har i övergångsbestäm­

melserna föreskrivits, att Kungl. Maj :t får förordna att 3 § i dess nya lydelse

skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande viss stad.

7.6. Förslaget till lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 med

vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga

Som jag har anfört i avsnitt 5.4.4. blir lagen den 20 november 1964 med

vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga obehövlig när

underrätterna görs enhetliga. Det föreslås därför att lagen upphör att gälla

vid utgången av år 1970.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad Igdelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr

804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

(nr 274),

5) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmanna­

skapet för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa

bestämmelser angående stads förenande med domsaga

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av proto­

kollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

265

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas,

dels

att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upphöra

att gälla,

dels

att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2 och 5 §§, 6 kap. 3 §,

10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap. 3 §, 50 kap.

15 § och 51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan anges.

1 KAP.

Om allmän underrätt.

1 §•

Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första

domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förord­

nar Konungen.

2

§.

I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.

Tingsrätt må vara delad i avdelningar.

Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å

bestämda tider.

3 §•

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra

lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i omedelbart sam­

band med förberedelsen,

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

4

§•

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter

tingsrättens hörande bestämmer.

i Senaste lydelse av 1 liap. 4 och 11 §§ se 1966: 249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 §

se 1964: 166, av 1 kap. 10 § och 4 kap. 2 § se 1964: 646, av 2 kap. 2 § se 1965: 585, av 4 kap.

5 § se 1954: 234, av 10 kap. 17 § se 1963: 257, av 17 kap. 9 § se 1954: 432, av 50 kap. 15 §

och 51 kap. 15 § se 1956: 587.

9| Bihang Ull riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr ii

266

I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen

kan beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämn­

den. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats,

är rätten domför med tre i nämnden.

Tingsrätten fördelar efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen.

5 §•

För tingsrätt skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara

tingsställe.

6

§.

Tingsrätt skall för huvudförhandling å tingsställe årligen å bestämda ti­

der hålla allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden under

tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos

tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,

fördelas tingen mellan dem.

Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tings­

ställe allmänt ting skall hållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

7 §•

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tings­

rätten för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten samman­

träda så ofta arbetet kräver det.

Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna para­

graf.

8

§•

Om särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål

gäller vad därom är stadgat.

9 §•

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den på­

börjats, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar

i följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i vec­

kan eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan.

10

§.

Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och

verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

2

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar el­

ler enskilt anspråk på grund av äm­

betsbrott, som avses i 20 kap. 1—

§•

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar el­

ler enskilt anspråk på grund av äm­

betsbrott, som avses i 20 kap, 1—

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §§ brottsbalken, av domare i hä­

radsrätt, rådhusrätt, ägodelnings-

rätt, expropriationsdomstol, vatten­

domstol eller krigsrätt eller av kon­

kursdomare, inskrivningsdomare el­

ler äg o delnings domare.

Hovrätt är------------ ---------------------

3

I hovrätt skola finnas president,

en eller flera lagmän samt hovrätts­

råd. De skola vara lagfarna.

Hovrätt skall --------------— — —- —

Vid hovrätt---------------- -----------------

4 §§ brottsbalken, av domare i all­

män underrätt, expropriationsdom­

stol, vattendomstol eller krigsrätt el­

ler av konkursdomare eller inskriv­

ningsdomare.

§•

I hovrätt skola finnas hovrättspre­

sident, en eller flera hovrättslagmän

samt hovrättsråd. De skola vara lag­

farna.

■------- —- vice ordförande.

•------- bestämda tider.

4 KAP.

2

President och lagman i hovrätt,

hovrättsråd, häradshövding, tingsdo-

mare, borgmästare och rådman ut­

nämnas av Konungen. Revisionssek­

reterare utnämnes eller förordnas av

Konungen.

5

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kom­

mun, fördelar rätten antalet nämn­

demän mellan kommunerna i förhål­

lande till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst en

nämndeman.

Val förrättas -------------------------------

Då nämndeman skall väljas, an-

komme i domsaga på häradshöv­

dingen och i stad med rådhusrätt på

rätten att göra anmälan därom till

den som har att föranstalta om valet.

Domare, som avses i 1 kap. 2 §

eller 2 kap. 3 §, utnämnas av

Konungen. Revisionssekreterare ut­

nämnes eller förordnas av Konung­

en.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kom­

mun, fördelar rätten antalet nämn­

demän mellan kommunerna i för­

hållande till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst en

nämndeman.

- kommunens fullmäktige.

Då nämndeman skall väljas, skall

rätten göra anmälan därom till den

som har att föranstalta om valet.

6 KAP.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt------- --------- ------- -------------- — särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yp- 8. skiljaktiga meningar, som yp­

pas vid omröstning inom rätten; pas vid omröstning inom rätten.

nämndemans skiljaktiga mening an­

tecknas, allenast om nämnden en­

sam bestämt utgången.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10 KAP.

Tvist om

Tvist om

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms rådhusrätt.

Ej vare

3. tvist, som enligt lag må uppta­

gas allenast av rådhusrätt eller i dess

ställe viss häradsrätt, om tvisten väc-

kes vid annan domstol;

4. tvist, som------------------------------

Ej heller------------------—-----------------

Yrkande om-------------------------- —

i allmänhet,

sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms tingsrätt.

17 §.

sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upp­

tagas allenast av viss eller vissa

tingsrätter, om tvisten väckes vid an­

nan domstol;

--------------- — av domstol.

---------------- i 13 §.

-------—------- samma fordran.

9

§•

Yppas vid

I häradsrätt säge ordföranden

först sin mening och inhämte där­

efter nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt skall den yngste i rät­

ten först yttra sig och sedan var ef­

ter annan, såsom de hava säte i rät­

ten. Har målet beretts av viss leda­

mot, säge han först sin mening.

Envar angive

Yppas i häradsrätt annan mening

än ordförandens och äro alla i nämn­

den ense om skälen och slutet eller

förena sig, då i nämnden äro flera

än sju, minst sju därom, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt gälle den mening, som

omfattats av mer än hälften av rät­

tens ledamöter; har någon mening

erhållit hälften av rösterna och är

bland dem ordförandens, gälle den

meningen.

Om omröstning--------------------------

omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste

i rätten först yttra sig och sedan var

efter annan, såsom de hava säte i

rätten. Har målet beretts av viss le­

damot, säge han först sin mening.

sin mening.

Vid omröstning gälle den mening,

som omfattats av mer än hälften av

rättens ledamöter; har någon me­

ning erhållit hälften av rösterna och

är bland dem ordförandens, gälle

den meningen.

16 KAP.

1 §•

3 §.

3 kap. 7 §.

269

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

Yppas vid omröstning i rådhus­

rätt eller överrått flera än två me­

ningar, utan att någon enligt 3 §

skall gälla, och är fråga om pen­

ningar eller annat, som utgör viss

myckenhet, skola rösterna för den

större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre

och, om det erfordras, sammanlägg­

ningen fortsättas efter samma grund,

till dess någon mening skall gälla;

i annat fall gälle den mening, för

vilken rösterna äro flera än för an­

nan, eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den som

biträtts av den främste bland dem

som röstat för någon av dessa me­

ningar.

§•

Yppas vid omröstning flera än två

meningar, utan att någon enligt 3 §

skall gälla, och är fråga om pen­

ningar eller annat, som utgör viss

myckenhet, skola rösterna för den

större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre

och, om det erfordras, sammanlägg­

ningen fortsättas efter samma

grund, till dess någon mening skall

gälla; i annat fall gälle den mening,

för vilken rösterna äro flera än för

annan, eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den som

biträtts av den främste bland dem

som röstat för någon av dessa me­

ningar.

17 KAP.

9 §•

Innan dom beslutas, skall över­

läggning hållas. Har nämnd säte i

rätten, framställe ordföranden sa­

ken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling

Vad nu--------------------

Avgöres eljest — — -

Avkunnande av--------

Innan dom beslutas, skall över

läggning hållas.

domens meddelande,

muntlig förberedelse.

—--------till parterna.

------av fullföljdshänvisning.

29 KAP.

3 §.

Yppas, då nämnd har säte i rät­

ten, annan mening än ordförandens

och äro alla i nämnden ense om skä­

len och slutet eller förena sig, då i

nämnden äro flera än sju, minst sju

därom, gälle nämndens mening; i

annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning,--------------------------

Om omröstning------------------ —- •—-

Yppas, då nämnd har säte i rät­

ten, annan mening än ordförandens

och förena sig minst tre eller, då i

nämnden äro fem, minst fyra nämn­

demän om skälen och slutet, gälle

nämndens mening. I annat fall gäl­

le ordförandens.

- — dem ordförandens.

--------- 3 kap. 7 §.

50 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6

270

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

(Nuvarande lydelse)

43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stad­

gat motsvarande tillämpning; om

kallelse till uppskjuten huvudför­

handling och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

(Föreslagen lydelse)

och 10—13 §§ är stadgat motsva­

rande tillämpning; om kallelse till

uppskjuten huvudförhandling och

föreläggande för part gälle dock 14 §

i detta kapitel.

51 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16

§i§

är stadgat motsvarande tillämpning;

om kallelse till uppskjuten huvud­

förhandling och föreläggande för

part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål------------ ---------- —------- - —

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1—5,

7, 9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat mot­

svarande tillämpning; om kallelse

till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part gälle dock

14 § i detta kapitel.

------- kapitel stadgas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock för­

ordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare

tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

2. I mål, vari huvudförhandling påbörjats före lagens ikraftträdande,

skall dock äldre bestämmelser om underrätts sammansättning och om om­

röstning alltjämt gälla.

3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten

och tredje stycket i deras äldre lydelse föreskrives om indelning i tingslag

skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnads­

skyldighet, som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden

och rättigheter.

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya ly­

delse får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast lag­

man eller endast lagman och en rådman.

5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall

äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.

6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän

för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens fullmäk­

tige gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämnde-

mansplatser som belöper på kommunen. I annat fall sker minskning allt­

eftersom nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut enligt

denna punkt får talan ej föras.

7. Förekommer i lag eller annan författning

a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stället

gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmelse av­

seende rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för rådhusrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshus-

byggnadsskyldighet, skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,

c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av

häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domha-

vanden och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället

gälla tingsrätt,

d) bestämmelse som avser landet eller liknande bestämning, skall, såvitt

ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse område som

vid 1970 års utgång hör till häradsrätts domkrets,

e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller liknande bestämning,

skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse stad

som vid 1970 års utgång har rådhusrätt.

8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller

avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,

skall den nya bestämmelsen tillämpas.

9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna

om avsteg från 7 d och e.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

271

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274)

Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

§•

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestäm­

melser som Konungen meddelar. In­

nehavare av ordinarie domartjänst

är dock skyldig att utöva endast

jämställd eller högre domartjänst

vid den domstol han tillhör.

I den

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestäm­

melser som Konungen meddelar.

Innehavare av ordinarie domar­

tjänst är icke skyldig att utöva an­

nan statlig tjänst än jämställd eller

högre domartjänst vid den domstol

han tillhör. Annan ordinarie under-

rättsdomare än lagman i tingsrätt är

dock skyldig att dessutom tjänstgö­

ra som ledamot i annan underrätt

inom samma hovrättsområde vid

handläggning för vilken kräves fler

lagfarna domare än en. Sådan tjänst­

göringsskyldighet åligger också ordi­

narie vattenrättsdomare.

----- — skäl föreligga.

272

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord­

na att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

domare i viss underrätt eller vattendomstol. I sådant fall skall det undan­

tag som enligt 11 § andra stycket andra punkten gäller i fråga om lagman

avse även häradshövding och borgmästare.

Kungl. Maj. ts proposition nr H år t969

273

Bilaga 2

Nuvarande lydelse av 1 kap. rättegångsbalken

1 KAP.

Om allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, härads­

rätt samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest

synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag

är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2

§.

Allmän underrätt är första domstol, om ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, om göromålen kräva det, som biträdande domare fin­

nas en eller flera tingsdomare. Häradshövding och tingsdomare skola vara

lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be­

stämda tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock

domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt an­

nan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,

så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband

med förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn

å stället i mål om brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.

5 §■

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,

bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket

ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning, så

ock vid syn å stället utom huvudförhandling vare dock häradsrätten dom­

för med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mel­

lan nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom

är företrädd inom nämnden.

6

§.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara

tingsställe.

274

7

§•

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen

å bestämda tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag

för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annalt föran-

ledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter.

Äro i tingslag flera tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i

nämnden, skola, om det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter.

Ting må hållas å annan ort än den, där tingsställe är.

Om tingsordning förordnar Konungen.

8

§.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge hä­

radshövdingen för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt samman­

träde samt bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla samman­

träde så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och

ställe för sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

10

§.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän.

De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å

bestämda tider.

11

§•

Rådhusrätt vare i tvistemål domför med tre lagfarna domare; ej må

flera än fyra lagfarna domare sitta i rätten. I brottmål skall rådhusrätt be­

stå av en lagfaren domare och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid

huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i

fråga om huvudförhandling och syn å stället i mål om brott, för vilket icke

är stadgat svårare straff än böter.

12

§.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som

Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning, så ock

vid syn å stället utom huvudförhandling vare dock rådhusrätten domför

med tre i nämnden.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen.

275

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka med undantag för

tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna rättegångsda-

gar. Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge råd­

husrätten för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde. För annan

handläggning än huvudförhandling skall rådhusrätten sammanträda så

ofta det för arbetet kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, om sär­

skilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

Om särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål

gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den på­

börjats, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i

följd; om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i vec­

kan eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i vec­

kan.

Om den ordning, i vilken målen skola företagas, och om uppropslista för­

ordnar Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe

eller annan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt

finnas häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera

domsagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägen­

het eller eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdo-

mare att före åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande

häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser om underrätts organisation, verksamhet och för­

valtning meddelas av Konungen.

276

Kungl. May.ts proposition nr H år 1969

Bilaga 3

Vissa uppgifter angående utredningar och betänkanden som närmare

berörs i framställningen

Stadsdomstolsutredningen

Ledamöter: f. d. landshövdingen Thorwald Bergquist (ordförande), direk­

tören Sven-Olof Dahlman, häradshövdingen Nils G. Fröding, f. d. professorn

Åke Hassler, överlantmätaren Valfrid Larsson, regeringsrådet Ingmar Lid-

beck, generaldirektören Ivar Löfqvist, borgmästaren Carl Svennegård och

överrevisorn E. Oskar Åkerström.

Experter: rådmannen Birger Brandt, borgmästaren Axel Lindskog, kansli­

rådet Ebbe Magnander och borgmästaren Härje Stenberg.

Direktiv: riksdagsber. 1956: I Ju 33.

Slutbetänkandet »Underrätterna» — SOU 1961: 6

Reservationer och särskilda yttranden av utredningens ledamöter:

Hr Dahlman i fråga om underrätternas sammansättning och organisation,

omfattningen av skyldigheten att hålla domstolslokaler och ikraftträdandet

(s. 270—277).

Hr Fröding i fråga om nämndens storlek, nämndens rösträtt, domkretsar,

lokalhållningen och underrätts sammansättning i tvistemål (s. 277—282).

Hr Hassler i fråga om underrätts sammansättning i tvistemål (s. 282—

289).

Hr Larsson i fråga om nämndens rösträtt, nämndens reservationsrätt och

indelningen i domkretsar (s. 289—291).

Hr Svennegård i fråga om nämndens och underrätternas organisation i

övrigt (s. 291—297).

Särskilda yttranden av utredningens experter:

Hr Brandt s. 298—307.

Herrar Lindskog och Stenberg s. 307.

Hr Magnander s. 307—311.

Remissinstanser: justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), samtliga

hovrätter, lagberedningen, alla dåvarande rådhusrätter och magistrater (41

stycken), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, överståthål-

larämbetet och samtliga länsstyrelser, förste stadsfogdarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssakkunniga, 1951 års rättegångs-

kommitté, utredningen om hovrätternas domförhet, 1955 års stadsutred-

ning, uppbördsorganisationskommittén, 1957 års polisutredning, Sveriges

advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveri­

277

ges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges

polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stads­

fogdar, Föreningen Sveriges kommunalborgmästare, Föreningen Sveriges

kommunala förvaltningsjurister, Svenska exekutionsmännens riksförbund,

Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Stockholms handels­

kammare, Skånes handelskammare, Stockholms stads handels- och sjöfarts­

nämnd, dispaschörerna i Stockholm och Göteborg samt Stockholms nämn-

demannaförening. RÅ bifogade yttranden från statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna överlämna­

de yttranden bl. a. från ett stort antal kommunala nämnder och beslutande

organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44 dr

1969

Domstolskommiltén

Ledamöter: f. d. hovrättspresidenten Knut Elliot (ordförande), rådman­

nen Birger Brandt, f. d. lagmannen Carl Olof Engqvist, f. d. justitierådet,

ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult, häradshövdingen Eric Stangen­

berg, tjf. expeditionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul

Tammelin.

Experter: justitierådet Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow, hov­

rättsrådet Ingemar Kilander, lönedirektören Folke Lyberg, justitierådet

Otto Petrén, lagmannen Bengt Sandström och departementssekreteraren

Ivar Tiby.

Rådgivande nämnd: ledamöterna av riksdagens första kammare redak­

tören Birger Andersson och hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av

riksdagens andra kammare förbundsdirektören Astrid Kristensson, hem­

mansägaren Erik Larsson, expeditionsföreståndaren Eric Nelander, redak­

tören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson, dåvarande leda­

moten av första kammaren, f. d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh samt pro­

fessorn Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Feilitzen, överåklagaren

Erik Gamstedt och advokaten, generalsekreteraren Holger Wiklund.

Direktiv: riksdagsber. 1962:1 Ju 45 och 1963: I Ju 40.

Betänkandet »Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatligande» — SOU

1963: 56

De olika meningar som förelåg i frågan om underrätts sammansättning

vid särskild huvudförhandling och syn i tvistemål finns redovisade på s. 97

och 98—99 i betänkandet.

Reservationer av utredningens ledamöter:

Hr Brandt i fråga om underrätternas organisation och administration (s.

245—247).

Hr Stangenberg i fråga om domförhetsreglerna, principerna för ny dom­

kretsindelning samt befordran och tillsättningsförfarande (s. 248—254).

278

Särskilda yttranden:

Hr Sandström s. 254.

Fru Kristensson samt herrar Larsson, Svedberg och Svensson s. 255—256.

Remissinstanser: Se bilaga 4.

Betänkandet »Domstolsväsendet II. Ny domkretsindelning för underrätterna»

— SOU 1967: 4

Reservation av ledamot av utredningen:

Hr Stangenberg s. 180—190.

Särskilt yttrande:

Fru Kristensson samt herrar Larsson och Svensson s. 190—193.

Remissinstanser: JK, RÅ, samtliga hovrätter, kammarkollegiet, statskon­

toret, rikspolisstyrelsen, riksarkivet, Svenska kommunförbundet, Svenska

stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Tjänstemännens Centralorga­

nisation och Sveriges juristförbund. Hovrätten för övre Norrland har över­

lämnat yttrande av häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga. I

en gemensam, till chefen för justitiedepartementet ställd skrift har Trögds

tingshusstyrelse, Tiunda tingshusstyrelse, Enköpings stad in. fl. anfört syn­

punkter på det i betänkandet redovisade detaljförslaget till ny domkretsin­

delning för Uppsala län. I en till justitiedepartementet inkommen skrift har

kommunalnämnden i Gagnefs kommun berört förslaget till domkretsindel­

ning för Kopparbergs län. Samrådskommittén för Östra Orusts, Tjörns och

Stenungsimds kommuner samt samarbetsnämnden för Stenungsunds och

Kode kommuner har i en gemensam, till justitiedepartementet inkommen

skrift behandlat domkretsindelningen i viss del av Göteborgs och Bohus

län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

1954 års fastighetsbildningskommitté

Ledamöter: landshövdingen Bertil Fallenius (ordförande), ledamöterna

av riksdagens första kammare redaktören Göran Karlsson och lantbrukaren

Ebbe Ohlsson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmans­

ägaren Fridolf Jansson, fiskaren Hans Levin och bokhållaren John G. Löf-

roth.

Direktiv: riksdagsber. 1954: I Ju 34 och 1958: I Ju 17.

Betänkandet »Fastighetsbildning» — SOU 1963: 68

Remissinstanser: samtliga hovrätter, nedre justitierevisionen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens natur-

vårdsnämnd, vattenfallsstyrelsen, bankinspektionen, riksantikvarieämbetet,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, fis-

keristyrelsen, bostadsstyrelsen, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stock­

holm, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Göte­

279

borgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, domstolskommittén,

1960 års ecklesiastika boställsutredning, Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svens­

ka kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Riksförbundet Landsbyg­

dens folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksför-

bund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksför­

bund, Sveriges industriförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Konungari­

ket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges all­

männa hypoteksbank, Sveriges jordbrukslcasseförbund, Svenska bankför­

eningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska

kommunaltekniska föreningen, Svenska arkitekters riksförbund (SAR), För­

eningen för samhällsplanering, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Remissen

har såvitt gäller Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland och nedre justitierevisionen

begränsats att gälla endast sjätte avdelningen av kommittéförslaget (»Om

domstolar och rättegång i jordmål»). Yttranden har dessutom avlämnats av

ett stort antal underinstanser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

280

Kungl. Maj ds proposition nr H år 1969

Bilaga 4

Inom domstolskommittén upprättad sammanställning av remissyttranden

över 4 kap. (»Domförhetsprinciper») av kommitténs betänkande

»Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:56)

Inledning

Över betänkandet, utom såvitt rör magistrats- och kommunalborgmästar-

institutionernas avveckling, har efter remiss yttranden avgivits av justitie-

kanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, samtliga hov­

rätter utom hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt, rådhusrätterna i Södertälje, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Lin­

köping, Norrköping, Motala, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,

Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Uddevalla,

Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sundsvall, Östersund,

Umeå, Skellefteå och Luleå, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisions­

verket, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, byggnadsstyrelsen,

riksarkivet, 1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelnings-

utredningen, Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges häradshöv­

dingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges kommunala förvaltningsjurister samt

Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska

stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Byggnadsstyrelsen och riks­

arkivet har icke haft att yttra sig över nu förevarande delar av betänkandet.

Kammarkollegiet, 1961 års storstadsutredning och länsindelningsutredning-

en har, såvitt nu är i fråga, endast haft att yttra sig över principerna för

domkretsindelningen. Till yttrandena har fogats utlåtanden från ett stort

antal myndigheter, kommunala organ och organisationer. En förteckning

över de underinstanser, som avgivit utlåtanden över betänkandet, finns in­

tagen å följande sidor (sid. 2—4).

Flera kommunala organ, som yttrat sig över betänkandet, har framfört

lokala synpunkter på domkretsindelningens framtida utformning. De ut­

talanden om domkretsindelningen, som endast har lokalt intresse, kommer

att redovisas i särskilda sammanställningar, som upprättas länsvis.

I Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet

för rådhusrätterna m. m. (nr 156/1964) har redogjorts för remissinstan­

sernas yttranden över andra delar av domstolskommitténs betänkande. I

propositionen har sålunda bl. a. redovisats remissinstansernas inställning

till förslaget om en gemensam domarbana och därmed sam­

manhängande problem (prop. sid. 75—96) samt till förslaget att

staten skall utfästa sig att övertaga ansvaret för lo­

kalhållningen för samtliga underrätter (prop. sid. 43—-

47).

281

Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den redogörelse som

i propositionen lämnats angående remissyttrandena över förslaget att ställ­

ning i princip nu bör tagas till frågorna om enhetliga domför-

hetsregler i underrätt och om d o mk r e t s i n d e 1 n i n g e n

för underrätterna (prop. sid. 20—23). Remissinstansernas yttran­

den härom återges även i denna sammanfattning.

Underremisser

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden som avgivits av statsåkla-

garna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Svea hovrätt och hovrätten för

Övre Norrland har överlämnat yttranden från Föreningen yngre jurister vid

envar av hovrätterna. Till länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden

från följande myndigheter, kommunala organ och organisationer.

1) Överståthållarämbetet i Stockholm

stadskollegiet i Stockholm (yttranden av stadsjuristen, gatunämn­

den, rätts- och polisdirektionen, fastighetsnämnden och drätselnämn­

den) ;

2) Stockholms län

a) stadsfullmäktige i Södertälje,

b) tingshusstyrelsen i Södertörns domsaga;

3) Uppsala län

a) landsfogden,

b) tingshusstyrelserna i Tiunda tingslag och Trögds tingslag samt

i Uppsala läns norra domsaga,

c) Föreningen Uppsala läns landsfiskaler;

4) Södermanlands län

a) stadsfullmäktige i Nyköping och Eskilstuna,

b) tingshusstyrelserna i Jönåkers, Rönö och Hölebo härader, i Rekar-

ne härader samt i Strängnäsdalen av Livgedingets tingslag;

5) Östergötlands län

a) drätselkamrarna i Norrköping, Linköping, Mjölby och Motala,

b) häradshövdingen i Folkungabygdens domsaga,

c) tingshusstyrelsen i Linköpings domsaga;

6) Jönköpings län

a) stadsfullmäktige i Jönköping,

b) tinghusbyggnadsskyldige i Tveta, Vista och Mo domsaga och i

Östbo och Västbo härad, samt tingshusstyrelserna i Norra och

Södra Vedbo härader och i Östra härad;

7) Kronobergs län

a) stadsfullmäktige i Växjö och Ljungby,

b) tinghusstyrelserna för östra Värends domsaga samt för Mellersta

Värends domsaga;

8) Kalmar län

a) stadsfullmäktige i Kalmar,

b) tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga;

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

282

9) Gotlands län

a) stadsfullmäktige i Visby,

b) tingshusstyrelserna i Gotlands norra samt i Gotlands södra di­

strikt,

c) häradshövdingen i Gotlands domsaga;

10) Blekinge län

a) drätselkammaren i Karlskrona,

b) tingshusstyrelserna i Medelsta härad och i Östra härad,

c) landsfogden;

11) Kristianstads län

a) drätselkammaren i Kristianstad,

b) tingshusstyrelserna i Villands domsaga samt i Gärds och Albo

domsaga;

12) Malmöhus län

a) drätselkamrarna i Malmö, Trelleborg och Landskrona samt stads-

kollegiet i Hälsingborg,

b) tingshusstyrelserna i Färs domsaga samt i Vemmenhögs, Ljunits

och Herrestads domsaga;

13) Hallands län

a) drätselkamrarna i Halmstad och Varberg,

b) tingshusstyrelserna i Himle härad, i Halmstads och Tönnersjö

härader samt i Höks härad;

14) Göteborgs och Bohus län

a) drätselkammaren i Mölndal,

b) tingshusstyrelsen i Norrvikens domsaga;

15) Älvsborgs län

a) stadsfullmäktige i Vänersborg,

b) tingshusstyrelsen i Nordals, Sundals och Valbo domsaga samt

tingshusstyr elsen i Vättle, Ale och Kullings domsaga;

16) Skaraborgs län

a) stadsfullmäktige i Falköping, Hjo, Skara, Lidköping, Skövde och

Tidaholm,

b) Skaraborgs läns drätselkammareförbund,

c) Skaraborgs länsavdelning av Svenska Landskommunernas för­

bund,

d) tingshusstyrelserna i Vadsbo domsaga, i Värtofta och Frökinds

domsaga, i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, i Skövde dom­

saga, i Skarabygdens domsaga samt i Kinnefj ärdings, Kinne och

Kållands domsaga,

e) Vilske kommun;

17) Värmlands län

a) stadsfullmäktige i Karlstad, Kristinehamn och Arvika,

b) tingshusstyrelserna i Mellansysslets domsaga, i Älvdals nedre

tingslag, i Östersysslets domsaga, samt i Jösse domsaga;

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

283

18) Örebro län

a) stadsfullmäktige i Örebro och Karlskoga,

b) tingshusstyrelserna i Västernärkes domsaga och i Karlskoga

domsaga;

19) Västmanlands län

a) stadsfullmäktige i Västerås,

b) tingshusstyrelsen i Västmanlands mellersta domsaga;

20) Kopparbergs län

a) stadsfullmäktige i Hedemora,

b) kommunalnämnderna i Järna, Leksands, Malungs, Rättviks och

Stora Kopparbergs kommuner,

c) häradshövding Ernst Leche efter samråd med tingshusbyggnads-

skyldige i Nedansiljans domsaga;

21) Gävleborgs län

a) stadsfullmäktige i Gävle,

b) tingshusstyrelserna i Gästriklands östra domsaga och i Sydöstra

Hälsinglands domsaga,

c) landsfogden;

22) Västernorrlands län

a) drätselkammaren i Sundsvall,

b) tingshusstyrelserna i Medelpads östra domsaga samt i Ånger­

manlands mellersta domsaga;

23) Jämtlands län

a) stadsfullmäktige i Östersund,

b) styrelsen för tingshuset i Östersund och för tingshuset i Ström­

sund samt de tingshusbyggnadsskyldige i Svegs och Hede tings­

lag;

24) Västerbottens län

a) stadsfullmäktige i Skellefteå,

b) kommunalnämnden i Umeå landskommun,

c) tingshusstyrelserna i Umeå och Skellefteå domsagor;

25) Norrbottens län

a) stadsfullmäktige i Boden och Luleå,

b) kommunalnämnderna i Överkalix och Gällivare kommuner,

c) tingshusstyrelserna i Piteå och Älvsby tingslag, Överluleå tings­

husstyrelse samt de tingshusbyggnadsskyldige i Nederkalix och

Töre kommuner.

Domförhetsprinciper

(betänkandet s. 73—99)

Kommitténs utgångspunkt att enhetliga domförhetsregler

skall införas för rikets underrätter har med några undantag tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna.

284

Göta hovrätt kritiserar kommitténs utgångspunkt. Erinringar mot princi­

pen om enhetliga domförhetsregler har även framställts av Stockholms råd­

husrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö samt av länsstyrelserna

i Våsternorrlands och Jämtlands län.

Göta hovrätt anser att en likformighet mellan alla allmänna underrätter

visserligen är önskvärd och bör eftersträvas men att det icke skulle inne­

bära några vådor för rättsskipningen att, åtminstone tills vidare, bibehålla

olikheten mellan de båda slagen av underrätter. Kommitténs förslag att in­

föra något slag av valfrihet för parterna syntes vara en nödfallsutväg som

icke gärna borde beträdas. Skulle det ske, syntes ett alternativ att allvarligt

överväga vara att den nuvarande ordningen bibehölles som grundform i både

häradsrätter och rådhusrätter, så att parterna i häradsrätt kunde enas om att

få juristkollegium i stället för nämnd, medan parterna i rådhusrätt skulle

kunna enas om nämnd.

Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning, att hur än

domförhetsreglerna i övrigt utformas, den nuvarande juristkollegiala sam­

mansättningen vid särskild huvudförhandling i tvistemål under alla förhål­

landen bör bibehållas vid de tre största rådhusrätterna. Samma åsikt fram-

föres av Göteborgs rådhusrätt. Länsstyrelsen i Våsternorrlands län uttalar,

att i större och mer invecklade civilmål en juristkollegial sammansättning av

domstolen är mest lämplig samt att denna organisation därför borde bibe­

hållas i vart fall i de större städerna där sådana mål äro vanligare än vid

underdomstolar på landsbygden. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i

Jämtlands län. Rådhusrätten i Malmö, som anser att underrätt vid särskild

huvudförhandling i tvistemål alltid skall bestå av juristkollegium, vill rikta

uppmärksamheten på en särskild omständighet. Rådhusrätten framhåller att

av de huvudförhandlingar i tvistemål som utsättes ett stort antal inställes

på grund av att förlikning kommit till stånd. Erfarenheten visade, att parter­

na dröjde med förlikningen in i det sista, tydligen i hopp att kunna förmå

varandra till ytterligare medgivanden. Följden härav vore, att domstolen of­

tast icke fick underrättelse om förlikningen förrän en eller annan dag före

huvudförhandlingen och icke sällen först samma dag. Om nämnd skulle del­

taga i sådana huvudförhandlingar, skulle nämnda förhållande vålla nämn­

demännen olägenheter och förluster, i den mån de vidtagit åtgärder för att

kunna tjänstgöra i rätten. Åtminstone vid de tre största rådhusrätterna med

deras särskilda avdelningar för tvistemål skulle dessa olägenheter komma

att bli kännbara.

Stockholms rådhusrätt utvecklar sina skäl för särbehandling av de tre

största rådhusrätterna på följande sätt:

»Det är en allmän erfarenhet, som även bekräftas av domstolskommittén,

att antalet stora och invecklade tvistemål är betydligt oftare förekommande

vid de större rådhusrätterna än vid andra domstolar. Enighet synes också

råda därom, att en domstol med juristkollegial sammansättning lämpar sig

betydligt bättre för handläggning och avgörande av sådana mål än en dom­

stol, som består av lagfaren ordförande och nämnd. Helt naturligt är dessa

mål särskilt vanliga i de största städerna. Därför har icke ens de, som i sär­

skilda till betänkandet fogade yttranden föreslagit, att den grundläggande

domförhetsregeln vid huvudförhandling i tvistemål vid underrätterna bör

vara lagfaren domare med nämnd, varit främmande för tanken, att jurist-

kollegial sammansättning av domstolen i de tre största städerna åtminstone

vid handläggning av juridiskt komplicerade mål kan te sig motiverad. Det är

ingalunda ovanligt, att parter eller deras advokater — kanske av bekvämlig­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

285

hetsskäl eller måhända för att ernå juristkollegial sammansättning av dom­

stolen även i fall där sådan sammansättning enligt nu gällande domförhets-

regler eljest icke skulle stått till buds — vid Stockholms rådhusrätt anhängig-

gör mål, som med tillämpning av någon dispositiv forumregel skulle ha

handlagts vid annan domstol; och de mål, som på detta sätt kommer under

rådhusrättens bedömande, tillhör förvisso icke de lättare. Det kan antagas,

att advokaterna i en stor del av dessa mål, därest möjlighet att på angivet sätt

få tvisten bedömd av ett juristkollegium i en storstad icke förefunnits, i stället

skulle ha anlitat skilj emannaförfarandet. Uttalandet i direktiven för dom-

stolskommittén, att det i anslutning till prövningen av fråga om underrätts

sammansättning i tvistemål bör övervägas att inom domstolsväsendets ram

åvägabringa ett processinstitut, som skulle kunna erbjuda ett åtminstone i

många fall användbart alternativ till skiljemannaförfarandet, leder också

enligt rådhusrättens bedömande fram till tanken, att den juristkollegiala

sammansättningen av domstolen vid särskild huvudförhandling i tvistemål

bör bibehållas åtminstone vid de tre största rådhusrätterna. I samma riktning

pekar också vad kommittén anfört om den ställning, som kommittén tänkt

bereda just dessa domstolar för att kunna förverkliga tanken att möjliggöra

för alla fiskaler i den gemensamma karriären att erhålla adjunktion inom

skälig tid efter fiskalsgodkännandet.»

A. Sammansättningen i brottmål

Vad gäller domför hetsreglerna i brottmål har kommitténs

utgångspunkt att huvudregeln i fråga om underrätternas sammansättning

alltjämt skall vara lagfaren ordförande och nämnd genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissorganen.

.Justitiekanslersämbetet uttalar att vad angår brottmålen icke bör ifråga­

sättas ändring i den princip som numera härutinnan allmänt gäller eller att

medverkan av nämnd bör krävas. Liknande uttalande gör även riksåklagar­

ämbetet, nedre justitierevisionen, rådhusrätterna i Kalmar, Karlskrona, Ud­

devalla och Örebro samt länsstyrelsen i Malmöhus län.

Flera remissinstanser anser dock att det ur rättssäkerhetssynpunkt före­

ligger goda skäl att kräva juristkollegial sammansättning — med eller utan

nämnd — i vissa vidlyftiga eller invecklade brottmål. I denna riktning utta­

lar sig rådhusrätterna i Eskilstuna, Linköping och Malmö, länsstyrelserna i

Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län ävensom Sveriges advokatsam­

fund, Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt statsåklagaren i Malmö. Råd­

husrätten i Uppsala ifrågasätter om icke alternativa domförhetsregler bör

antagas även för brottmål. Rådhusrätten framhåller, att i vissa brottmål

— exempelvis sådana som rör invecklad bokföring — kunna samma syn­

punkter anläggas på doxnförhetsfrågan som i tvistemål. Rådhusrätten i Mo­

tala föreslår, att rätten i grova brottmål — för att undvika ett tungrott för­

farande — skall vara domför med lagfaren ordförande och fem nämnde­

män.

Riks åldag ar ämbetet å andra sidan motsätter sig tanken att större och

mera invecklade brottmål skulle handläggas av juristkollegium.

De remissinstanser som föreslår införandet av juristkollegium även i vissa

brottmål har i allmänhet icke närmare utvecklat sin ståndpunkt. Statsåkla­

garen i Malmö anser att en juristkollegial sammansättningsform kunde

vara ägnad att minska fullfölj dsfrekvensen i fråga om större och mera in­

vecklade brottmål. Rådhusrätten i Malmö erinrar om att i de för kommittén

meddelade direktiven har uttalats, att i fråga om sammansättningen i brott­

mål det närmast synes vara de mera invecklade målen, beträffande vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

286

ytterligare undersökning är påkallad. Kommittén har icke i betänkandet

upptagit denna fråga. Rådhusrätten vill framhålla angelägenheten av att den

förordade undersökningen snarast kommer till stånd och utmynnar i en

partiell reform. Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att de skäl

kommittén åberopat till stöd för en juristkollegial sammansättning i civil­

mål gör sig med samma styrka gällande i grövre brottmål, särskilt då

dessa rör invecklade ekonomiska förhållanden. Införandet av en jurist­

kollegial sammansättning i vissa brottmål skulle innebära en förstärkning

av rättsskipningen i första instans, där tyngdpunkten i rättsskipningen lig­

ger och även framgent skall ligga. Föreningen framhåller vidare, att kom­

mitténs förslag till domförhetsregler i civilmål skapar ett bättre utgångs­

läge än som nu föreligger för en framtida reform på brottmålssidan. Sveri­

ges advokatsamfund framhåller att samfundet anser goda skäl föreligga att

kräva juristkollegial sammansättning i vissa brottmål men att man nu icke

vill framställa något förslag i denna riktning uteslutande emedan samfun­

det bedömer det som utsiktslöst att för närvarande vinna gehör för ett så­

dant förslag.

Knngl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

B. Sammansättningen i tvistemål

Kommitténs förslag att alternativa domförhetsregler skall

gälla i underrätterna vid särskild huvudförhandling i tvistemål har föranlett

meningsbrytningar vid remissbehandlingen. Flertalet remissorgan förordar

j uris t kollegial sammansättning. Till dessa hör samtliga råd­

husrätter. De flesta rådhusrätterna har dock ställt sig avvisande eller tvek­

samma till tanken på alternativa domförhetsregler. Å andra sidan tillstyr -

kes kommitténs förslag om valfrihet mellan de båda domstolsformerna ju­

ristkollegium och lagfaren ordförande med nämnd av fyra hovrätter, några

rådhusrätter samt ett flertal länsstyrelser och andra remissorgan.

Till förmån för en sammansättning med juristkollegium antingen

som huvudregel eller som enda domförhetsregel vid särskild huvudförhand­

ling i tvistemål uttalar sig justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre

justitierevisionen (majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norr­

land (majoriteten), samtliga rådhusrätter, länsstyrelserna i Uppsala län, Sö­

dermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Got­

lands län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län, Gö­

teborgs och Bohus län, Örebro län, Gävleborgs län, Västerbottens län och

Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsdoma-

re, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sve­

riges Juristförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Förening­

en Yngre Jurister vid Svea hovrätt, Föreningen Yngre Jurister vid hovrätten

för Övre Norrland samt ett flertal kommunala organ såsom stadsfullmäk­

tige i Södertälje, Lidköping, Mariestad, Östersund och Luleå.

Till förmån för en sammansättning med lagfaren ordförande

och nämnd som huvudregel uttalar sig länsstyrelserna i Stockholms län,

Värmlands län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Jämtlands län, För­

eningen Sveriges häradshövdingar, fyra ledamöter av nedre justitierevisio­

nen, en ledamot av hovrätten för Övre Norrland samt ett flertal kommunala

organ (tingshusstyrelserna i Tiunda och Trögds tingslag, i Medelsta härad,

i Färs domsaga, i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga, i Himle

härad, i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, i Nedansiljans domsaga, i

Östersysslets domsaga, i Umeå domsaga och i Nederkalix och Töre kom­

muner samt stadsfullmäktige i Skövde, Skara och Tidaholm).

287

Endast Svenska kommunförbundet har föreslagit lagfaren domare och

nämnd som enda sammansättningsform.

Göta hovrätt anser att de nuvarande olikheterna i domförhetsregler mel­

lan häradsrätter och rådhusrätter tills vidare bör bevaras men att parterna

vid häradsrätter skall ha möjlighet att enas om juristkollegium och vid

rådhusrätt att begära lagfaren ordförande och nämnd. Även länsstyrelsen i

Västernorrlands län ifrågasätter om icke de nuvarande skillnaderna i dom-

förhetsregler mellan de båda underrättsformerna skulle kunna bevaras.

Att alternativa sammansättningsformer skall gälla till-

styrkes eller lämnas utan erinran av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, råd­

husrätterna i Hälsingborg, Varberg, Halmstad och Umeå, länsstyrelserna i

Stockholms län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Got­

lands län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län,

Värmlands län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län och

Västerbottens län, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges härads­

hövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges juristförbund, Sveri­

ges kommunaltjänstemannaförbund, Föreningen Yngre Jurister vid hov­

rätten för Övre Norrland samt flera kommunala organ.

Svea hovrätt tvekar om alternativa sammansättningsformer hör godtagas.

Även Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Uppsala, Lund, Västerås och

Sundsvall tvivlar på regelns lämplighet men vill ej motsätta sig förslaget.

Av de remissinstanser som förordar juristkollegial sammansättning av­

styrker åtskilliga att parterna skall erhålla valfrihet mellan de båda sam-

mansättningsformerna juristkollegium samt lagfaren ordförande och nämnd.

Kommitténs förslag om valfrihet avstyrkes av justitiekanslersämbetet,

flertalet rådhusrätter, länsstyrelserna i Uppsala län, Kronobergs län, Göte­

borgs och Bohus län, Örebro län, Västernorrlands län, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler och Föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt.

Några remissorgan har framfört särskilda synpunkter på domförhetsreg-

lernas utformning vid särskild huvudförhandling i tvistemål. En ledamot av

Svea hovrätt (lagmannen Graffman) framför tanken om en sanunansätt-

ningsform av två juristdomare jämte nämnd, varav den ene endast skulle

ha eu rådgivande röst. Tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga framhåller

att det är tydligt att i vissa slags tvistemål, där det gäller tillämpning av in­

vecklad lagstiftning, nämnden har små möjligheter att göra en insats. Som

exempel anföres bolagsmål, försäkringsmål, mål om immaterialrätter och

internationelltprivaträttsliga mål för att nu icke tala om mål som redan i nu­

varande lagstiftning kräva särskild domstolssammansättning, nämligen pa­

tentmål samt dispasch- och andra sjörättsmål. I andra tvistemål är det,

framhåller styrelsen, såsom kommittén också påpekat (s. 93) av värde med

nämnds medverkan, nämligen då det är fråga om skälighetsbedömanden och

andra icke renodlat rättsliga bedömanden. Tingshusbyggnadsskyldige i Nor­

dals, Sundals och Valbo domsaga föreslår, att i statusmål sammansättning­

en skall vara lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga tvistemål jurist­

kollegium utan möjlighet till valfrihet för parterna. Tingshusstyrelsen i Mel-

lansysslets domsaga anser att någon huvudregel för rättens sammansätt­

ningsform icke bör fastställas utan att bestämmanderätten angående sam­

mansättningen från fall till fall bör utövas av ordföranden efter parternas

hörande. Tingshusstyrelsen vid Medelpads östra domsaga framhåller att man

bör medge möjligheten av liten nämnd även vid huvudförhandling i tviste­

mål. Den olust som har försports hos parterna att familjemål handlägges

inför stor nämnd skulle dämpas om sådana mål avdömes med liten nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr -U år 1969

288

Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges härads­

hövdingar har förklarat sig icke kunna godtaga alternativa sammansätt-

ningsformer därest icke den av dessa remissorgan förordade huvudregeln

för sammansättning vinner tillämpning. Svea hovrätt och Sveriges advokat­

samfund har föreslagit juristkollegium och Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar lagfaren ordförande och nämnd.

Som i tidigare sammanhang berörts har Stockholms rådhusrätt, Göte­

borgs rådhusrätt och ytterligare några remissorgan framhållit, att huru dom-

förhetsreglerna i en enhetlig underrättsorganisation än utformades, jurist­

kollegium borde vara enda sammansättningsformen vid särskild huvud­

förhandling i tvistemål i de tre största städerna.

De remissorgan som berör sammansättningen vid särskild

huvudförhandling i tvistemål betonar ofta att frågan tidigare

övervägts av stadsdomstolsutredningen. Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar framhåller således att de fördelar och olägenheter, som anses utmär­

ka de olika sammansättningsformerna, utförligt dryftats såväl i föreva­

rande betänkande som i stadsdomstolsutredningens betänkande »Underrät­

terna» (SOU 1961: 6). Föreningen har utvecklat sin mening om värdet av

den ena och den andra sammansättningsformen i sitt remissyttrande över

stadsdomstolsutredningens betänkande (årstryck 1961: 16) och finner nu

icke anledning att frångå vad föreningen då uttalade i denna fråga. I lik­

het med Föreningen Sveriges häradshövdingar hänvisar ett stort antal re­

missinstanser i denna del till sina tidigare yttranden över stadsdomstolsut­

redningens betänkande.

De remissorgan som förordar jurist kollegium som huvudregel el­

ler enda sammansättningsform vid särskild huvudförhandling i tvistemål

framhåller genomgående att kommittén framfört bärande skäl för att den

juristkollegiala sammansättningsformen allmänt bör äga företräde framför

sammansättningen lagfaren domare med nämnd. Till belysning av stånd­

punkten kan anföras följande remissyttranden.

Svea hovrätt hänvisar i denna del till sitt yttrande över stadsdomstolsut­

redningens betänkande men vill därutöver framföra följande synpunkter.

»I diskussionen har ofta hänvisats till det förhållandet att sammansätt­

ningen lagfaren domare jämte nämnd visat sig värdefull och ändamålsenlig

i brottmålsprocessen oaktat brottmål ej sällan är så invecklade och rätts­

ligt svårbedömbara att de ställer höga krav på domarnas juridiska kunnan­

de och erfarenhet. Detta förhållande skulle utgöra stöd för att denna sam­

mansättningsform även vore ändamålsenlig för tvistemålen.

Det må dock framhållas, att en fundamental skillnad obestridligen råder

mellan brottmålen och tvistemålen. I brottmålet har åklagaren såsom repre­

sentant för statsmakten att underställa domstolen en beskrivning av en på­

stådd gärning från en enskild medborgares sida. Det ankommer sedan på

domstolen att i brottmålsprocessen avgöra dels om den tilltalade begått den

åtalade gärningen och om i så fall denna faller in under något visst straff­

rättsligt lagbud, dels, för det fall att gärningen befinnes straffbar, vilken på­

följd som bör inträda. Domstolens befattning med brottmålet följer således

ett visst bestämt mönster, som går igen i alla sådana mål. Frågeställningar­

na — bevisfrågan, hänförligheten av gärningen under visst lagbud och straff­

mätningen — är i princip lättillgängliga även för den som ej är juridiskt

skolad och ej besitter långvarig erfarenhet av dömande verksamhet. Lek­

mannen ges därför stora möjligheter att i brottmålsprocessen utnyttja sin

egen livserfarenhet och sitt allmänna kunnande i rättsskipningen och där­

med ge ett betydelsefullt bidrag i den dömande verksamheten. Därtill kom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

289

mer, att allmänhetens förtroende för domstolarnas handhavande av den dö­

mande makten i brottmålen icke torde kunna upprätthållas och kravet på

insyn i denna verksamhet tillgodoses i ett demokratiskt samhälle på annat

sätt än att lekmän deltager i straffrättsskipningen såsom domare vid sidan

av lagfarna domare.

För tvistemålens del, varvid här främst avses de dispositiva tvistemålen

av svårare beskaffenhet, ligger det väsentligen annorlunda till. Domstolen

har i princip att skilja mellan mer eller mindre jämställda enskilda parter.

De förhållanden, som tvistemålen rör, är ytterst skiftande och partens syfte

med processen och hans sätt att föra sin talan kan variera i oändlighet. Dö­

mandet kräver ej sällan stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet samt

därtill ett tidsödande förberedelsearbete, innefattande icke endast studier

av litteratur, rättsfall och annat i målet förebragt material utan även ett

ingående övervägande av målets problemställningar. Kravet på domarens

rent intellektuella kapacitet är ofta betydande. Nu anförda omständigheter

medför att lekmannen, som nödvändigtvis deltager i rättegången under helt

andra förutsättningar än den lagfarne domaren, får svårigheter att tillgodo­

göra sig huvudförhandlingen och sättes därigenom ofta ur stånd av rent

praktiska skäl att ge sitt i och för sig betydelsefulla bidrag vid dömandet.

Betydelsen av meningsutbytet i tvistemål mellan flera lagfarna domare kan

vidare icke nog understrykas. Rättsskipningen i dispositiva tvistemål är icke

på långt när en primär allmänmedborgerlig angelägenhet i samma grad som

brottmålsprocessen. Såsom grund för detta uttalande må endast hänvisas

till att det står parter fritt att hänskjuta avgörandet av sina tvister till av

dem själva utsedda skiljemän, vilket också sker i största utsträckning. Vissa

betydelsefulla typer av tvistemål kan förutsättas ligga helt utanför den erfa­

renhet, som nämndemän i gemen besitter. Detta gäller exempelvis sjörätts-

mål, patentmål, varumärkesmål och andra handelsmål, vilka vanligen före­

kommer vid storstädernas rådhusrätter men regelmässigt saknas vid hä­

radsrätterna. Att i mål av denna och liknande art ersätta juristkollegiet med

en ensam lagfaren domare jämte nämnd innebär otvivelaktigt ett avsevärt

försvagande av domstolen, som icke står i överensstämmelse med den all­

mänt rådande uppfattningen rörande underrättens ställning, sådan denna

uppfattning kommit till uttryck bland annat i direktiven för domstolskom-

mittén.

Att anse juristkollegiet överlägset den ensamme lagfarne domaren jämte

nämnd som sammansättningsform i vissa tvistemål bör icke uppfattas som

uttryck för missaktning av nämndens roll i rättsskipningen eller av värdet

för den dömande verksamheten av lekmannadomarens livserfarenhet och

kunnande. Hovrätten åsyftar blott att de förutsättningar under vilka lek­

mannen deltager i tvistemålsrättsskipningen icke är sådana, att hans insats

kan komma till sin rätt. Ställs man inför alternativet att välja mellan jurist­

kollegium och nämndsammansättning för de kvalificerade dispositiva tviste­

målen måste därför enligt hovrättens mening den förra sammansättnings-

formen i rättsvårdens intresse ges obetingat företräde.»

Hovrätten för Övre Norrland (majoriteten) som ansluter sig till kommit­

téns förslag om juristkollegium som huvudregel, vill rörande juristkollegiets

sammansättning framhålla, att det icke synes nödvändigt att alla tre leda­

möterna skall vara ordinarie domare. Med undantag för de svåraste och

mest vidlyftiga målen kan det enligt hovrättens mening fastmera vara lämp­

ligt att tingssekreterare eller fiskal ingår som en av de tre domarna. Här­

vidlag fäster hovrätten avseende ej blott vid utbildningssynpunkten utan

även vid det förhållandet, att det för en allsidig prövning av målet stundom

10 Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr ii

Kungl. Maj. ts proposition nr ii år 1969

290

kan vara värdefullt att domstolen tillföres en ledamot med förhållandevis

färsk teoretisk skolning. Hovrätten anför vidare.

»Det synes även kunna övervägas att emellanåt låta en äldre tingsnotarie

ingå i juristkollegiet. Kommittén har, till synes för att främja utbildnings­

värdet av tjänstgöringen, i annat sammanhang (s. 174) förordat, att notarie

vid rådhusrätt må förordnas att tjänstgöra som ledamot vid handläggning

av tvistemål och ärenden med juristkollegial sammansättning, dock ej

mål eller ärende av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller som eljest kräver

särskild erfarenhet. Kommittén har funnit, att det ur rättssäkerhetssyn­

punkt knappast möter betänkligheter att notarie på detta sätt deltar i dö­

mandet tillsammans med andra, mera erfarna juristdomare. Då tingsnotarie-

tjänstgöringen bör anordnas efter såvitt möjligt samma riktlinjer vid de olika

slagen av underrätter, synes tingsnotarie kunna förordnas att i en på ena­

handa sätt begränsad omfattning tjänstgöra även i ett juristkollegium i hä­

radsrätt. Vare sig tjänstgöringen i domstol med juristkollegial samman­

sättning gäller häradsrätt eller rådhusrätt, lär det få ankomma på hovrätter­

na att icke meddela förordnanden för notarie annat än i lämpliga fall.

Ett skäl för att anlita tingsnotarie såsom meddomare är, att man då skulle

kunna minska den påtagliga olägenhet med ett kollegium av yrkesdomare,

vilken består däri att vid handläggning utom domstolens kansliort tre ju­

rister måste resa till tingsstället för en huvudförhandling om kanske blott

ett par timmar. Denna olägenhet skulle vara särskilt betydande i domkret­

sar med stora avstånd och tidskrävande resor. Av principiella orsaker fram­

står det emellertid såsom tveksamt, om detta skäl bör få beaktas annat än i

särskilda fall.»

Sveriges advokatsamfund anför bland annat.

»Ingen tvekan kan råda om att i tvistemål den juristkollegiala samman­

sättningen med tre ledamöter ur rättssäkerhetssynpunkt är överlägsen sam­

mansättningen med en lagfaren domare och nämnd. Att i de domstolar, där

den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål nu förekommer, övergå

till systemet med en lagfaren domare jämte nämnd skulle innebära ett för­

svagande av rättsskipningen i dessa domstolar. En dylik åtgärd kan därför

icke försvaras. Den skulle strida mot den i direktiven uttalade och enligt sty­

relsens mening riktiga målsättningen att rättsskipningens tyngdpunkt bör

ligga i underrätterna och att deras ställning och funktion inom domstols­

väsendet därför bör ytterligare stärkas. Tydligt är också att den juristkolle­

giala sammansättningen icke kan undvaras, om det över huvud taget skall

vara möjligt att inom domstolsväsendets ram erbjuda ett praktiskt godtag­

bart alternativ till skiljemannaförfarandet.

Värdet av lekmäns deltagande i rättsskipningen synes på vissa håll vara

föremål för en överskattning, som knappast kan förklaras på annat sätt

än att man mer eller mindre känslomässigt håller fast vid något, som för

landsbygdens vidkommande har gammal tradition, utan att därvid beakta

att de skäl, som en gång kunde motivera lekmäns deltagande i rättsskip­

ningen, numera på grund av samhälls- och befolkningsutvecklingen väsent­

ligen endast har rättshistoriskt intresse. Sin syn på frågan om lekmäns

deltagande i rättsskipningen har styrelsen tidigare utvecklat i andra remiss­

yttranden, och styrelsen tillåter sig hänvisa till vad som från dess sida an­

förts dels i yttrande över en vid 1951 års riksdag väckt motion (nr 371 i

andra kammaren) om utredning angående medverkan av nämnd även i

familjerättsmål i rådhusrätterna (Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund

1951 sid. 8 tf.), dels i yttrande över stadsdomstolsutredningens betänkande

rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål (samma tidskrift 1956 sid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

291

414 ff.), dels ock i yttrande över stadsdomstolsutredningens betänkande med

förslag till ändringar i underrättsorganisationen (tidskriften 1961 sid. 355

ff.). Styrelsen hyser alltjämt den uppfattning som kommit till uttryck i

dessa yttranden.

Svagheten i de argument som brukar anföras av förespråkarna för lek-

mannadeltagande i rättsskipningen har i allt väsentligt på ett övertygande

sätt påvisats av domstolskommitténs majoritet. När det i betänkandet (sid.

92) sägs att den insyn, lekmännen genom nämndinstitutionen erhåller i un­

derrätternas arbete, torde vara ägnad att stärka allmänhetens förtroende för

rättsväsendet, synes det emellertid befogat att härtill knyta den reflexionen

att en önskvärd insyn ju icke med någon logisk nödvändighet måste utövas

i den formen att lekmän skall som domare deltaga i rättsskipningen.»

Sveriges advokatsamfund kritiserar även häradshövding Eric Stangen­

bergs reservation (betänkandet s. 248). Samfundet anför hland annat.

»I häradshövding Stangenbergs reservation göres en distinktion mellan

å ena sidan ’mål med påfallande juridiska frågeställningar’ och å andra

sidan »mål om — t.ex. — arrende, skogsavverkning och köp av fast egen­

dom». Häradshövding Stangenberg säger sig finna troligt att mål av det

förstnämnda slaget vore ägnade mera för lagfarna domare än för lekmän,

medan nämndens synpunkter bättre skulle komma till sin rätt och även

vara av stort värde i mål av det andra slaget. Styrelsen har svårt att följa

tankegången bakom denna distinktion och dessa uttalanden. Såvitt därmed

endast avsetts att ge uttryck åt den uppfattningen att nämndemän skulle

vara särskilt sakkunniga i t. ex. frågor om arrende, skogsavverkning och

köp av fast egendom, är därom intet annat att säga än att så naturligtvis

kan vara fallet med en del nämndemän, därvid styrelsen emellertid helt in­

stämmer i kommittémajoritetens uppfattning att, i den mån domstolen

behöver i målen tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på

olika områden o. dyl., detta bör ske genom vittnen och sakkunniga och icke

genom nämnden. I övrigt förhåller det sig väl så, att mål om t. ex. arrende,

skogsavverkning och köp av fast egendom ibland kan vara ur rent rättslig

synpunkt föga komplicerade, medan dessa mål — lika väl som andra mål

•— andra gånger kan innefatta »påfallande juridiska frågeställningar».

Ett av häradshövding Stangenberg anfört skäl mot den juristkollegiala

sammansättningen är att det skulle innebära en överorganisation att genom­

gående ha tre juristdomare i underrätten vid varje särskild huvudförhand­

ling i tvistemål; särskilt omnämner häradshövding Stangenberg det fallet

att tre jurister skulle behöva resa från kansliorten till ett tingsställe å annan

ort för att medverka i en huvudförhandling »om måhända några få tim­

mar». Överorganisation bör givetvis undvikas, men styrelsen vill ifrågasät­

ta om det icke i den åsyftade situationen kan tänkas inneböra minst lika

stor överorganisation, om en lagfaren domare och sju nämndemän, vilkas

tid kan vara väl så dyrbar, nödgas resa till tingsstället. Enligt styrelsens

uppfattning utgör spörsmålet om hur överorganisation skall undvikas icke

någon faktor av betydelse för valet mellan de två organisationsformer om

vilka här är fråga. Vare sig man väljer den ena eller den andra av dessa

former, bör överorganisation undvikas. Den fråga som i detta avseende trä­

der i förgrunden är spörsmålet om hur långt ensamdomares behörighet bör

sträcka sig. Av betänkandet framgår att denna fråga kommer att närmare

övervägas under kommitténs fortsatta arbete. Styrelsen håller icke för osan­

nolikt att det vid dessa överväganden kan komma att visa sig möjligt och

lämpligt att vidga området för ensamdomarkompetensen.»

Föreningen Sveriges stadsdomare anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

292

»I betänkandet bär redovisats ett yttrande av denna förening i anledning

av en år 1951 väckt motion om utredning angående spörsmålet om medver­

kan av nämnd även i familj er ätt smål vid rådhusrätterna. I föreningens ytt­

rande säges det, att sådan medverkan kunde tänkas vara av värde och att

föreningen med hänsyn bland annat därtill ansåg sig böra uttala sig för att

den i motionen ifrågasatta utredningen kom till stånd. I detta yttrande har

ingen av styrelsens nuvarande ledamöter deltagit. Av största betydelse för

bedömandet av denna fråga måste också advokatsamfundets yttrande i detta

sammanhang vara. Styrelsen vill till undvikande av missförstånd på denna

punkt bestämt uttala, att styrelsens ovan redovisade ståndpunkt angående

sammansättningen i tvistemål även gäller familjerättsmålen.»

En ställning mellan de båda läger som å ena sidan förordar juristkolle­

gium och å andra sidan lagfaren ordförande med nämnd intager Göta hov­

rätt. Hovrätten anför bland annat.

»Svårigheterna att vinna enighet om och att genomföra en för alla under­

rätter likformig domförhetsregel i tvistemål bottnar enligt hovrättens me­

ning i det förhållandet, att den nuvarande ordningen på båda hållen anses

god och värd att bibehållas. Hovrätten hävdar sålunda bestämt i fråga om

häradsrätterna, att ingen anledning skulle ha funnits att föreslå —• och

ingen heller skulle ha föreslagit — den minskning i lekmännens hävdvunna

medverkan i rättsskipningen, som nämndens utbyte mot juristkollegium i

alla tvistemål skulle innebära, om icke likställigheten med andra under­

rätter aktualiserats. Och på samma sätt skulle otvivelaktigt eljest icke ifrå­

gasatts att ändra domförhetsreglerna för tvistemål i rådhusrätt. Objektiva

skäl för att påstå, att den ena ordningen genomgående är den andra så över­

lägsen att den förtjänar att införas över hela linjen, synes icke möjliga att

finna. För hovrätten ter det sig också — liksom för kommittén —• omöjligt

att på rimligt sätt i lag utsöndra vissa slag av tvistemål för nämnd och

vissa andra för juristkollegium. Nämndens resp. juristkollegiets värde för

målets behandling är mycket växlande även i mål av samma slag; juristkol­

legium skulle vara bra i många brottmål, och nämnden kan fylla viktiga

funktioner i många tvistemål. Beträffande nämnden kvarstår oberoende

härav alltid enligt hovrättens mening värdet av rättsskipningens förankring

hos folket och i bygden, något som det är angeläget att icke kasta bort där

det redan finns, även om man icke kan införa det där det icke finns. Dessa

synpunkter kan i själva verket ge anledning att ånyo överväga att, åtminsto­

ne tillsvidare, bibehålla olikheten mellan de båda slagen av underrätter,

och hovrätten tror inte att detta skulle innebära några vådor för rättsskip­

ningen; att ordningen vilar endast på historiska skäl behöver inte betyda att

den är dålig. En annan näraliggande lösning kan synas vara att införa något

slag av valfrihet, något som kommitténs förslag också innebär. Det synes

dock vara en nödfallsutväg, som icke gärna bör beträdas. Skall det ske, synes

ett alternativ att allvarligt överväga vara att den nuvarande ordningen bibe­

hålies som grundform i både häradsrätter och rådhusrätter, så att parterna

i häradsrätt kan enas om att få juristkollegium i stället för nämnd, medan

parterna i rådhusrätt skulle kunna enas om nämnd.»

De remissorgan som förordar lagfaren ordförande och

nämnd som huvudregel vid särskild huvudförhandling i tvistemål har

i allmänhet anslutit sig till de tankegångar som framförts i häradshövding

Eric Stangenbergs reservation till betänkandet. Föreningen Sveriges härads­

hövdingar framhåller att några av de tvistemål, som föras fram till särskild

huvudförhandling är så svårbedömda, att de icke lämpar sig för prövning

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

293

av lekmän. De mål, som i enlighet härmed bör avgöras av ett juristkolle­

gium, är relativt få. För det stora flertalet av hithörande tvistemål är ett

sådant uppbåd av juridisk sakkunskap onödigt. I många mål är tydligen

den samlade erfarenheten hos en nämnd en tillgång, som icke kan uppvägas

av två vid ordförandens sida satta juristdomare. Föreningen anför vidare.

»De mål, där juristkollegial sammansättning är påkallad, kan i dagens

situation rent talmässigt sett betraktas som undantagsfall. Detta kan för­

modas bli fallet också i framtiden, trots att — som kommittén, s. 99, uttryc­

ker det — samhällslivet blir alltmera invecklat och att som följd härav även

antalet invecklade mål och därmed behovet av kvalificerade domstolar kan

antagas komma att öka. Ur denna synpunkt synes det naturligast att sam-

mansättningsformen lagfaren ordförande med nämnd göres till normalfall.

De övriga skäl, som kommittén, s. 98 f, anför för den juristkollegiala sam­

mansättningen som grundform förefaller icke alltför bärkraftiga. Förening­

ens erfarenhet styrker ej påståendet att svårigheter skulle föreligga att få

lämpliga nämndemän i tillräckligt antal ens i ganska stora städer. Förening­

en har svårt att tro, att någon domare skulle känna sig sårad, om parterna

påkallar juristkollegium i ett tvistemål. När kommittén till slut åberopar

ökade svårigheter att med någorlunda tillförlitlighet beräkna behovet av

juridiskt utbildad arbetskraft, synes detta vara att tillmäta administrativa

hänsyn för stor betydelse.»

Föreningen Sveriges häradshövdingar vänder sig även mot kommitténs

redovisning av statistiska uppgifter om fullföljds- och ändrings-

frekvens i tvistemål. Föreningen anför i detta sammanhang.

»Då kommittén tillägger frekvenstalen betydelse för sitt ställningstagan­

de, anser sig föreningen böra något belysa kommitténs sätt att använda sta­

tistik.

I det följande menas med

cndomarmål mål som avgjorts utan huvudförhandling eller efter huvud­

förhandling i omedelbart samband med förberedelse,

flerdomarmål mål som avgjorts efter huvudförhandling i andra fall,

avgjorda tvistemål summan av antalet endomarmål och antalet flerdomar­

mål.

Kommittén åberopar bl. a. att fullföljdsfrekvensen beträffande tvistemålen

under perioden 1949—1960 var 6,13 procent för häradsrätterna och 4,05 pro­

cent för rådhusrätterna. Trots att kommittén påpekar att statistik måste be­

handlas med försiktighet, anser sig kommittén av talen kunna utläsa, att

'rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroende av den

rättssökande allmänheten än häradsrätternas’. Såsom nedan visas tillåter

statistikmaterialet ingen sådan slutsats.

De anförda frekvenstalen har framkommit genom att antalet fullföljda

mål satts i relation till antalet avgjorda mål. Men då det här gäller en jäm­

förelse mellan sammansättningsformerna juristkollegium och lagfaren do­

mare med nämnd måste självfallet endomarmålen lämnas åt sidan.

Man skulle möjligen kunna godtaga kommitténs resonemang, om förhål­

landet mellan antalet flerdomarmål och antalet endomarmål vore detsamma

för de båda domstolstyperna. Men så är ej fallet. Av de avgjorda tvistemå­

len utgjorde flerdomarmålen under åren 1955—1960 17—21 procent i hä­

radsrätterna och 11—13 procent i rådhusrätterna (se tab. G och 2 i publika­

tionen 'Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet’). Den­

na differens torde, i vart fall till största delen, bero på olikhet i målstockens

sammansättning. Enligt tab. 3 i nyssnämnda publikation är nämligen målen

Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1969

294

om hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad relativt sett många fler

i rådhusrätterna än i häradsrätterna (för rådhusrätterna 73—74 procent och

för häradsrätterna 62—64 procent av antalet avgjorda tvistemål åren 1955—

1960).

Statistiska centralbyrån har i skrivelse den 7 december 1963 meddelat för­

eningen, att fullfölj dsfrekvensen kan redovisas särskilt endast för år, då

fullständiga uppgifter lämnas till rättsstatistiken, och att bearbetade såda­

na uppgifter f. n. föreligger senast för åren 1955 och 1956. Enligt byrån

tedde sig dessa år i fullföljdsstatistiken så:

Hr

Rr

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

1955

1956

1955

1956

flerdomarmål ..................................................... 21,7

20,6

22,4

21,0

endomarmål......................................................... 1,3

1,5

1,3

1,1

hela antalet mål ............................................. 5,5

5,4

4,1

3,7

Frekvenstalen för dessa år visar sig alltså vid närmare påseende icke

medge en tolkning till juristkollegiets favör. Riktigast är naturligtvis att säga

att talen icke ger stöd för en gradering av det »förtroende» som den ena

eller den andra domstolstypen kan tänkas ha hos den rättssökande allmän­

heten.

Kommittén nämner vidare, till synes närmast som en suggestion, att un­

der perioden 1949—1960 antalet av hovrätterna ändrade eller återförvisade

tvistemål utgjorde i medeltal för häradsrätternas del 41,4 procent och för

rådhusrätternas del 37,8 procent. Någon slutsats om dömandets kvalitet sy­

nes icke kunna dragas av dessa tal, så länge man inte känner till den varia­

tion som finns mellan de olika häradsrätterna för sig och de olika rådhus­

rätterna för sig. Helst bör man också ha något reda på arten av ändringarna.

Det finns nämligen skäl att skilja på väsentliga och oväsentliga ändringar.»

De remissorgan som ansluter sig till förslaget om alternativa dom-

förhetsregler har i allmänhet icke närmare utvecklat sina motiv här­

för. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att mot förslaget att parterna

skall ha valfrihet mellan de båda domstolsformerna väl kan göras den in­

vändningen att parterna därigenom har möjlighet att också i viss utsträck­

ning välja domare. Redan nu föreligger emellertid, om parterna är överens,

en sådan möjlighet genom stadgandet i 10 kap. 16 § rättegångsbalken om

prorogation beträffande forum. Några betänkligheter syntes därför ej böra

resas mot kommitténs förslag att valrätt skall föreligga. Rådhusrätten i Häl­

singborg beklagar om kommitténs pessimism rörande utsikterna att genom­

föra enhetlig juristkollegial sammansättning skulle vara riktig. För sådant

fall vill rådhusrätten tillstyrka den av kommittén förordade utvägen att -—-

med bibehållande av den juristkollegiala sammansättningen som huvudform

— låta det bero av åsämjande mellan parterna om i stället sammansättning­

en lagfaren domare och nämnd skall tillgripas. Rådhusrätten förmenar vi­

dare att den omfattning, i vilken parterna i tvistemål företrädas av advoka­

ter såsom ombud, gör att anledning föreligger till antagandet att den före­

slagna regleringen skall fungera fullt tillfredsställande ur rättsvårdens syn­

punkt. Liknande synpunkter framförs av nedre justitierevisionen (majori­

teten) och rådhusrätten i Lund. Flera länsstyrelser tillstyrker valfrihet i

sammansättningsformerna som en utväg att i varje tvistemål erhålla den

lämpligaste sammansättningen. Sveriges advokatsamfund anser att alterna­

tiva sammansättningsformer med juristkollegium som huvudregel enligt

kommittémajoritetens förslag i allt fall har den förtjänsten att ingen part

tvingas att mot sin vilja finna sig i den ur rättssäkerhetssynpunkt svagare

295

sammansättningsformen. Samfundet kan dock under inga förhållanden god­

taga ett system med valfrihet, om sammansättningsformen lagfaren domare

och nämnd göres till huvudregel.

Föreningen Sveriges häradshövdingar som enligt vad ovan framgått anser

att lagfaren ordförande och nämnd skall vara huvudregel, hävdar att rätten

att besluta om juristkollegial sammansättning lämpligen bör anförtros chefs-

domaren i domkretsen. Föreningen anför.

»Vid sitt val bör han självfallet taga all möjlig hänsyn till parternas önske­

mål. Hans val kan visserligen (såsom kommittén utvecklar, s. 98) lätt bli be­

roende av hans personliga inställning till de olika sammansättningsformerna

eller rent av komma att påverkas av ovidkommande omständigheter som

t. ex. den större eller mindre svårigheten att åstadkomma en viss samman­

sättning. Den som befarar sådana konsekvenser, om man låter domaren

'självrådigt’ välja sammansättningsform, får trösta sig med att det icke är

någon stor olycka om praxis blir en smula oenhetlig på ett område som det

förevarande.

Om valrätt anses icke böra komma i fråga, vill föreningen med bestämdhet

hävda, att underrätt vid särskild huvudförhandling i tvistemål bör bestå av

lagfaren domare med nämnd.»

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att rättens sammansätt­

ning icke bör bero på parternas vilja. Länsstyrelsen i Värmlands län före­

slår att juristkollegium bör användas endast då rättens ordförande finner

det önskvärt och parterna samtycker därtill eller parterna eljest enas därom.

Svea hovrätt förklarar sig hysa mycket stark tvekan — vid val av jurist­

kollegium som grundform — om det av sakliga skäl är motiverat att vid

sidan därav ha nämndsammansättningen. Hovrätten anför bland annat.

»Hovrätten menar å andra sidan icke att ett lekmannainslag i tvistemåls-

rättsskipningen aldrig skulle vara av värde. Ett flertal mål, särskilt familje-

målen, lämpar sig tvärtom i och för sig väl för en domstol med nämnd. Det

ligger därför principiellt ej något oriktigt i att ha skilda sammansättnings-

former i tvistemålen alltefter dessas beskaffenhet, under förutsättning att en

rimlig ordning kan åstadkommas för målens hänförande till den ena eller

den andra domstolstypen. Därest man emellertid skulle stanna för juristkol­

legiet som grundform, vilket hovrätten anser nödvändigt, vill hovrätten

starkt ifrågasätta om tillräckliga skäl föreligger att som alternativ domstols-

sammansättning införa nämndformen, detta främst med hänsyn till svå­

righeterna att finna något — i praktiken fungerande — system för målens

fördelning mellan de båda underrättsformerna.

Om alternativa domstolsformer likväl kommer i fråga, kan man hysa

skilda uppfattningar rörande sättet för fördelningen av målen. Hovrätten

ansluter sig dock till kommitténs åsikt, att en valrätt mellan domstolsfor-

merna ej bör anförtros rättens ordförande eller hovrätten. Att låta parterna

disponera över sammansättningsformen har i och för sig vissa fördelar även

om det från principiell synpunkt kan synas mindre tilltalande att parterna

i viss mån skall kunna välja domare. Det må å andra sidan framhållas att

en sådan ordning är utmärkande för skiljemannaförfarandet. Emellertid

kan ej uteslutas, att den av domstolskommittén förordade lösningen inne­

bär, att man i tvistemålsprocessen inför ett moment av spekulation, som icke

tjänar god rättsvård.

Under alla förhållanden måste dock ett system med valrätt mellan olika

sammansättningsformer i tvistemål utformas på sådant sätt att garantier

skapas för att den juristkollegiala sammansättningen blir den rådande i de

tvistemål, där denna sammansättning enligt hovrättens mening på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr

M

ur 1969

296

målens beskaffenhet är nödvändig. Detta krav är enligt hovrättens bestämda

uppfattning icke uppfyllt i det förslag, som reservationsvis förordats av en

av de sakkunniga och vissa av ledamöterna i den rådgivande nämnden.

Hovrätten ansluter sig till vad kommitténs majoritet i denna del anfört.

Några nämnvärda administrativa olägenheter av att ha alternativa sam-

mansättningsformer med juristkollegiet som grundform kan icke antagas

föreligga. I en större rådhusrätt med specialiserade avdelningar kommer sär­

skilda organisatoriska åtgärder att få vidtagas. Dessa frågor kan dock icke

överblickas på förevarande stadium.»

Flertalet remissorgan som avstyrker förslaget om alternativa domförhets-

regler framhåller som sin bestämda uppfattning att i tvistemålen med dess

ofta mycket invecklade och svårbedömda rättsfrågor juristkollegium är att

föredraga framför lagfaren domare med nämnd och att domförhetsreglerna

vid genomförandet av en enhetlig underrättsorganisation av denna orsak

bör utformas i enlighet härmed.

Justitiekanslersämbetet framhåller att kommitténs förslag närmast fram­

står som en av taktiska skäl betingad kompromiss. Ämbetet anför.

»Som motiv för alternativa domförhetsregler uttalar kommittén att det

kan vara naturligt att domstolen i varje särskilt fall erhåller den sam­

mansättning som hos parterna inger det största förtroendet. I sammanhang­

et har anförts att de flesta indispositiva tvistemål i och för sig torde lämpa

sig för att handläggas under medverkan av nämnd. Som kommittén anför

var frågan om tillskapande av lekmannainflytande i familj erättsmål vid

rådhusrätterna föremål för prövning av 1951 års riksdag. Förslaget avstyrk­

tes mycket bestämt av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och frågan

föll i riksdagen. Det finns därför skäl antaga att vid handläggningen av

tvistemål en juristkollegial sammansättning av domstolen omfattas av större

förtroende av den rättssökande allmänheten än sammansättningen lag­

faren ordförande och nämnd.»

Rådhusrätten i Eskilstuna framhåller, att det skulle vara betänkligt ur

principiell synpunkt att tillerkänna parterna valrätt med avseende å dom­

stolens sammansättning. Enligt rådhusrättens övertygelse skulle dock alter­

nativet med nämnd komma att stanna på papperet emedan advokatsam­

fundet redan förklarat sig avgjort föredraga juristkollegium. Liknande syn­

punkter anlägges av rådhusrätterna i Linköping och Motala. Länsstyrelsen i

Uppsala lön anser att i alla händelser när det gäller indispositiva mål par­

terna i princip icke bör äga påverka formerna för domstolarnas samman­

sättning. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det icke kan vara

lämpligt att det överlåtes åt parternas mer eller mindre fria skön att be­

stämma domstolens sammansättning. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser

rättssäkerhetsskäl kräva att allmänheten kan lita till en domstol med en

viss på förhand given sammansättning. Härtill kommer svårigheterna vid

denna lösning av domförhetsfrågan att från tid till annan beräkna domar­

kårens sammansättning och organisation. Svenska kommunförbundet ut­

talar, att oavsett om häradsrätts- eller rådhusrättssystemet blir förebilden

för den normala sammansättningen på underrätten, torde det bli sällsynt, att

de processande parterna enas om att begära en sammansättning enligt and-

rahandsalternativet. De parter, som enas om ett dylikt val, kommer under

alla omständigheter att befinna sig i en för dem själva mindre tilltalande

situation och åtgärden kan, såsom kommittén framhåller, mycket lätt upp­

fattas som ett misstroendevotum mot de lagfarna eller icke lagfarna leda­

möter, som därigenom utestängs från sin normala domarfunktion. Kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

297

munförbundet förordar, att det nuvarande häradssystemet blir tillämpat av

samtliga underrätter även i tvistemål, emedan detta system ger de flesta

variationsmöjligheterna vid utformningen av domkretsarna. Även en leda­

mot av Svea hovrätt avvisar tanken att parterna skall ha valfrihet beträf­

fande sammansättningsformerna. Skulle båda parterna förklara, att de öns­

kar få målet avgjort av nämnd, kunde detta uppfattas som bristande tillit

till domstolens förmåga att i juristkollegial sammansättning träffa ett rik­

tigt avgörande. En annan lösning kunde vara, att avgörandet i fråga om

vilken sammansättningsform, som skall tillämpas, träffas av ordförande i

rätten efter parternas hörande.

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

10t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr

44

298

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Bilaga 5

Allmänna underrätter den 1 januari 1968. Antal domare och tidpunkt för

chefsdomares pensionering

Under rubriken icke-ordinarie domare

har

upptagits även rådhusrätts-

assessorer på övergångsstat som tjänstgör vid domstolen.

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

Stockholms stad

Stockholms rådhusrätt.......................................

69

41

1988

Summa

69

41

Stockholms län

1. Rådhusrätten i Södertälje................................

3

1,5

1976 1/4

2. Mellersta Roslags domsaga...............................

1

1

1974 1/2

3. Norra Roslags domsaga.....................................

1

vakant

4. Sollentuna och Färentuna domsaga .............

25

1,5

1977

5. Solna domsaga.....................................................

3

3

1969

6

. Stockholms läns västra domsaga....................

2

1973 1/1

7. Svartlösa domsaga..............................................

3

2

1974

8

. Södertörns domsaga...........................................

25

2

1975

9. Södra Roslags domsaga.....................................

26

2

1973

Summa

29

13

Uppsala län

1. Rådhusrätten i Uppsala....................................

5

2

1980 1/9

2. Uppsala läns norra domsaga............................

1

1

1974 1/9

3. Uppsala läns södra domsaga............................

2

1

1977

Summa

8

4

Södermanlands län

1. Rådhusrätten i Eskilstuna................................

4

1

1976 1/1

2. Rådhusrätten i Nyköping.................................

3

1975 1/9

3. Livgedingets domsaga........................................

2

1

1976 1/5

4.

Nyköpings domsaga...........................................

2

1

vakant

5.

Oppunda och Villåtinge domsaga...................

2

1,5

1970

Summa

13

4,5

Östergötlands län

1. Rådhusrätten i Linköping.................................

5

3

1990

2. Rådhusrätten

i

Motala.......................................

3

1968 1/6

3. Rådhusrätten i Norrköping..............................

6

6

1969 1/12

4.

Aska, Dals och Bobergs domsaga...................

1

0,25

1968 1/9

5.

Bråbygdens och Finspånga läns domsaga . .

1

1

vakant

6

. Folkungabygdens domsaga..............................

1

1

1976 1/2

1

Härav 1 särskild inskrivningsdomare.

2

Härav 2 särskilda inskrivningsdomare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

299

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

7. Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds

domsaga .................................................................

i

vakant

8

. Linköpings domsaga...........................................

2

0,17

1974 1/6

Summa

20

11,42

Jönköpings län

1. Rådhusrätten i Jönköping ...............................

4

1977 1/11

2. Njudungs domsaga.............................................

1

1

vakant

3. Norra och Södra Vedbo domsaga...................

2

vakant

4. Tveta, Vista och Mo domsaga.........................

2

1

1974 1/1

5. Östbo och Västbo domsaga..............................

2

1

1981

Summa

It

3

Kronobergs län

1. Rådhusrätten i Växjö........................................

3

1972 1/1

2. Mellersta Värends domsaga..............................

1

vakant

3. Sunnerbo domsaga.............................................

1

1

1974 1/6

4. Västra Värends domsaga..................................

1

0,25

1985 1/1

5. Östra Värends domsaga....................................

1

.

1

1977 1/12

Summa

7

2,25

Kalmar län

1. Rådhusrätten i Kalmar.....................................

3

2

1976 1/10

2. Norra Möre och Stranda domsaga............... ..

1

1973 1/6

3. Oskarshamns domsaga......................................

2

1989 1/5

4. Sevede och Tunaläns domsaga........................

1

1979 1/11

5. Södra Möre domsaga..........................................

1

1

1980 1/8

6

. Tjusts domsaga......................................................

2

1

1972

7. Ölands domsaga...................................................

i

1969 1/3

Summa

it

4

Gotlands län

1. Gotlands domsaga...............................................

2

1

1980

Summa

2

1

Blekinge län

1. Rådhusrätten i Karlskrona..............................

H

1972 1/12

2. Bräkne och Karlshamns domsaga...................

2

1969 1/12

3. Listers och Sölvesborgs domsaga....................

1

1

1971 1/7

4. Östra och Medelsta domsaga............................

2

1

1968

Summa

9

2

Kristianstads län

1. Kristianstads domsaga.......................................

H

1

1967

2. Ingelstads och Järrestads domsaga................

1

1

vakant

3. Norra Åsbo domsaga..........................................

1

1

1976 1/11

4. Södra Åsbo och Bjäre domsaga.......................

1

1

1974 1/5

5. Västra Göinge domsaga.....................................

2

1

1975

Summa

9

5

Malmöhus län

1. Rådhusrätten i Malmö.......................................

18

16

1980 1/3

2. Rådhusrätten i Hälsingborg.............................

5

2

1972 1/6

3. Rådhusrätten i Lund.........................................

3

1972 1/7

4. Frosta och Eslövs domsaga..............................

1

1

1979 1/11

1

Härav 1 på övergångsstat.

Härav 1 tingsdomartjänst personlig för nuvarande Innehavaren.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

5. Luggude domsaga...............................................

2

vakant

6

. Oxie och Skytts domsaga..................................

2

1

1970

7. Landskrona domsaga.........................................

3

1

1976 1/7

8

. Torna och Bara domsaga..................................

2

vakant

9. Ystads domsaga...................................................

2

1

1977 1/6

Summa

38

22

Hallands län

1. Rådhusrätten i Halmstad.................................

3

0,75

1975 1/2

2. Rådhusrätten i Varberg....................................

3

1974 1/9

3. Hallands mellersta domsaga............................

1

1

1976 1/1

4. Hallands norra domsaga....................................

1

1,33

1972 1/10

5. Hallands södra domsaga....................................

2

1

1972 1/12

Summa

10

4,08

Göteborgs och Bohus län

1. Göteborgs rådhusrätt.........................................

31

21

1981 1/11

2. Rådhusrätten i Uddevalla................................

3

1973 1/2

3. Askims och Mölndals domsaga........................

2

1

1975

4. Hisings, Sävedals och Kungälvs domsaga ...

2

1

1975

5. Norrvikens domsaga...........................................

1

0,67

1976 1/10

6

. Orusts, Tjörns och Inlands domsaga.............

2

1972 1/7

7. Sunnervikens domsaga......................................

1

1

1979 1/3

Summa

42

24,67

Älvsborgs län

1. Rådhusrätten i Borås.........................................

4

2

1981 1/12

2. Rådhusrätten i Vänersborg..............................

3

1972 1/11

3. Borås domsaga.....................................................

1

0,33

1973 1/12

4. Flundre, Väne och Bjärke domsaga...............

2

1

1979

5. Kinds och Redvägs domsaga...........................

1

0,33

1973 1/8

6

. Marks domsaga....................................................

1

0,33

vakant

7. Nordals, Sundals och Valbo domsaga............

1

1974 1/1

8

. Tössbo och Vedbo domsaga..............................

1

0,17

1972 1/5

9. Vättle, Ale och Kullings domsaga..................

>3

1,5

1969

Summa

17

5,67

Skaraborgs län

1. Kinnefjärdings, Kinne och Kållands dom-

saga........................................................................

2

1973 1/1

2. Skarabygdens domsaga......................................

1

1981 1/11

3. Skövde domsaga..................................................

3

1980

4. Vadsbo domsaga.................................................

2

1

1978

5. Vartotta och Frökinds domsaga.....................

1

1

1975 1/7

6

. Åse, Viste, Barne och Laske domsaga...........

1

1981 1/11

Summa

10

2

Värmlands län

1. Rådhusrätten i Karlstad...................................

4

vakant

2. Fryksdals domsaga.............................................

1

1

1970 1/2

3. Jösse domsaga.....................................................

1

1

1969 1/3

4. Mellansysslets domsaga.....................................

2

0,33

1978 1/7

Härav 1 på övergångsstat.