Prop. 1969:69

('med förslag till lag om upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

1

Nr 69

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket; given Stockholms slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till lag om upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1969 och att avflyttningsförbud som är meddelat dessförinnan därefter är utan ver­ kan.

1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 69

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa

underhållsskyldiga att avflytta från riket

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa un­

derhållsskyldiga att avflytta från riket skall upphöra att gälla vid utgången

av juni 1969. Avflyttningsförbud som är meddelat dessförinnan är därefter

utan verkan. I fråga om pant eller borgen som ställts för underhållsskyldig­

hetens fullgörande enligt 1 § eller kapitalvärde som nedsatts enligt 9 § gäl­

ler dock alltjämt äldre bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

3

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, PalmeSven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, WickmanMoberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om upphävande av lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket och an­ för.

1. Inledning

Enligt lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa underhålls­ skyldiga att avflytta från riket gäller i princip förbud för den som är un- derhållsskyldig mot barn under sexton år att flytta från riket.

Lagberedningen behandlade under sitt arbete med nya bestämmelser om införsel och annan exekution i lön lagen om avflyttningsförbud. Beredning­ en övervägde därvid om inte lagen kunde upphävas. I ämnet upprättades en promemoria år 1964. Promemorian remitterades till ett antal myndig­ heter och organisationer (se SOU 1964: 57 s. 315).

Lagberedningen stannade emellertid vid sina slutliga överväganden i äm­ net för att lagen om avflyttningsförbud inte f. n. borde upphävas. Bered­ ningen lade dock fram förslag till vissa ändringar i lagen (nyssnämnda be­ tänkande s. 37 och 317). Även beredningens slutliga förslag remissbehand- lades (se prop. 1968: 130 s. 34).

I proposition den 25 juli 1968 med förslag till ny lagstiftning om införsel in. m. uttalade jag, att lagen om avflyttningsförbud enligt min mening bor­ de kunna upphävas (prop. 1968: 130 s. 114). Jag har sedermera inom justi­ tiedepartementet låtit upprätta en promemoria angående frågan om ett upp­ hävande av lagen (Stencil Ju 1968: 16). Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av ett antal myndigheter och organisationer (angivna under 5.2. i det följande).

lf

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 69

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

2. Nuvarande ordning m. m.

2.1. Lagens innehåll och tillämpning

Enligt 1 § lagen om avflyttningsförbud får den som är underhållsskyldig

mot barn eller adoptivbarn under sexton år inte avflytta från riket, om han

inte hos överexekutor ställt av denne godkänd pant eller borgen för under­

hållsskyldighetens fullgörande till dess barnet har fyllt sexton år. Skyl­

digheten att utge underhållsbidrag skall ha fastställts genom rättens beslut

eller genom skriftligt av två personer bevittnat avtal. Även den som i före­

skriven ordning har förpliktats att till socialnämnd eller barnavårdsnämnd

utge bidrag till försörjning eller vård av barn eller adoptivbarn under sex­

ton år måste ställa pant eller borgen för att få avflytta. Vad i lagen sägs om

underhållsberättigad gäller i sådant fall vederbörande nämnd, överexeku­

tor kan enligt 2 § befria den underhållsskyldige från att ställa säkerhet,

om det finns anledning antaga att hans avflyttning inte skall lända den un-

derhållsberättigade till men. Befrielse kan också meddelas, om ömmande

omständigheter förekommer.

Enligt 3 § äger utmätningsman på begäran av den underhållsberättigade,

socialnämnd eller barnavårdsnämnd meddela förbud för underhållsskyldig

att avflytta, om det föreligger fara att han flyttar från riket utan att ha

ställt säkerhet. Förbudet skall genast underställas överexekutors prövning

men går omedelbart i verkställighet, om inte överexekutor förordnar annat.

I 5 § föreskrivs, att överexekutor skall upphäva avflyttningsförbud, om de

omständigheter som har föranlett förbudet visas ej vidare vara för handen.

Avflyttningsförbud skall enligt 8 § kungöras för rikets polismyndigheter.

Om den underhållsskyldige söker avflytta från riket, åligger det polismyn­

dighet att hindra hans resa. Vidare skall kungöras, om avflyttningsförbud,

som utmätningsman meddelat, inte har fastställts av överexekutor, om för­

bud har upphävts av överexekutor enligt 5 § eller om vederbörande hos

överexekutor visar att han har blivit befriad från förbud. Kungörandet sker

genom införande i bilaga till publikationen »Polisunderrättelser».

Om underhållsskyldig har flyttat från riket utan att ha fullgjort sin skyl­

dighet att ställa säkerhet eller kan befaras avflytta utan att fullgöra denna

skyldighet, äger överexekutor enligt 9 § på yrkande av den underhållsbe­

rättigade förplikta honom att genast nedsätta kapitalvärdet av underhålls­

bidrag som inte är förfallet. Om sådant mål gäller i tillämpliga delar vad

som är föreskrivet om lagsökning. Det åligger överexekutor att ofördröjli-

gen låta uttaga beloppet. Influtna medel skall göras räntebärande och genom

överexekutors försorg tillhandahållas den berättigade i den mån bidraget

förfaller. Om underhållsskyldigheten upphör, äger den underhållspliktige

återfå resterande belopp. Om underhållsskyldighet är fastställd genom in­

5

terimistiskt beslut eller dom som inte har vunnit laga kraft, får utmätt egendom säljas endast i den mån det behövs för att betala förfallet bidrag. Blir talan om underhållsskyldigheten slutligen ogillad, skall vad som finns i behåll av egendomen återställas. Vidare föreskrivs i 10 §, att utvandrar- agent eller annan, som med vetskap om att underhållsskyldig inte har full­ gjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet befordrar honom till främmande land, själv har att svara för hans underhållsskyldighet.

Avflyttningsförbud inskränker den underhållsskyldiges möjlighet att er­ hålla pass. Enligt 6 § sista st. passkungörelsen den 31 maj 1940 får nämli­ gen, om sökanden är underkastad sådant förbud, pass utfärdas endast om passmyndigheten finner honom kunna hetros med pass. Anses pass kunna utfärdas, får det inte ges längre giltighetstid än sex månader och dess gil­ tighetsområde skall begränsas, om det anses behövligt (jfr 9 § 2 mom. andra st. utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 där delvis andra regler upptagits). Vad som nu har sagts gäller även, när passmyn­ digheten har kännedom om eller skälig anledning antaga att sådana om­ ständigheter föreligger som kan föranleda avflyttningsförbud. Om veder­ börande redan har pass, skall passmyndigheten återkalla passet, om den finner att passinnehavaren inte kan betros med att inneha pass, och i annat fall begränsa passets giltighetstid och giltighetsområde (14 § andra st. pass- kungörelsen; jfr 10 § första st. f) utrikesförvaltningens passkungörelse).

Rörande tillämpningen av lagen om avflyttningsförbud kan lämnas föl­ jande uppgifter. Enligt den officiella statistiken utgjorde antalet mål om avflyttningsförbud hos överexekutorerna år 1964 42, år 1965 65, år 1966 43 och år 1967 43. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror utgjor­ de år 1957 80, år 1958 58, år 1959 70 och år 1960 74. Den senast utfärdade förteckningen, dagtecknad den 2 januari 1969, över personer som är un­ derkastade alltjämt gällande avflyttningsförbud upptar ca 250 namn. Mot­ svarande antal i förteckningen den 3 januari 1964 utgör ca 450. I många fält har ett gällande förbud meddelats för lång tid sedan. Att förbud är mer än tio år gammalt är inte ovanligt.

Den officiella statistiken visar inte i vilken utsträckning det har före­ kommit att säkerhet har ställts eller att tillämpning av 9 § i lagen har på­ kallats. Uppgifter från ett antal överexekutorer och andra berörda myn­ digheter tyder emellertid på att det är sällsynt att säkerhet ställs hos över- exekutor. I någon utsträckning förekommer dock privata uppgörelser mel­ lan den underhållsskyldige samt den underhållsberättigade eller barna­ vårdsnämnden. Tillämpning av 9 § lär inte ens ha förekommit under se­ nare år.

Det är inte möjligt att ange, i vilken utsträckning lagen har medfört att en tilltänkt avflyttning har hindrats. Mycket talar emellertid för att avflytt­ ningsförbud ofta inte har effekt i fråga om utländska medborgare och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

6

även svenska medborgare ibland avflyttar trots meddelat förbud. Särskilt

passfriheten inom Norden torde medverka till att avflyttningsförbud manga

gånger blir verkningslöst.

2.2. Lagens motsvarigheter i övriga nordiska länder

Även i Danmark, Finland och Norge gäller regler, som syftar till att

hindra att underhållsskyldig avflyttar utan att ha ställt säkerhet för under­

hållsskyldighetens fullgörande.

De norska reglerna, som är upptagna i lov den 9 des. 1955 om innkrevmg

av underholdsbidrag m. v., är lika de svenska men säkerställer även indriv­

ning av underhållsbidrag till make.

I Finland gäller enligt 9 § lagen den 20 augusti 1948 om tryggande av

underhållsbidrag åt barn i vissa fall, att länsstyrelsen under vissa förutsätt­

ningar kan förbjuda underhållsskyldig att lämna landet, om han inte ställer

säkerhet för bidragets eriäggande till dess barnet fyllt sexton år.

I Danmark gäller enligt lagen den 24 april 1963 om inddrivelse af under­

holdsbidrag, att underhållsskyldig, som ämnar bosätta sig i utlandet, är

pliktig att innan han avreser ställa säkerhet för bidragsskyldighetens full­

görande för tid som polismästaren eller, i Köpenhamn, överpresidenten be­

stämmer. Försummar den underhållsskyldige detta, kan framdeles förfal­

lande bidragsposter genast uttagas. Med underhållsskyldig förstås i detta

sammanhang den som är pliktig att utge bidrag till barn, make eller kvinna

med vilken han utom äktenskap avlat barn. Skyldighet att ställa säkerhet

föreligger dock inte, om vederbörande bosätter sig i Finland, Island, Norge

eller Sverige och — i den omfattning justitieministern bestämmer — ej hel­

ler om han bosätter sig i annat land med vilket ingåtts avtal om bistånd vid

indrivning av underhållsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

2.3. Indrivning av underhållsbidrag utomlands på svensk exekutionsurkund

ni. m.

De nordiska länderna har den 23 mars 1962 slutit en konvention angå­

ende indrivning av underhållsbidrag. Enligt denna kan underhållsberätti-

gad medborgare i fördragsslutande stat få omedelbar verkställighet i annan

stat på grund av dom, beslut eller skriftlig förbindelse om underhåll. En

svensk dom varigenom någon förpliktats att utge underhållsbidrag till an­

hörig kan exempelvis verkställas i Danmark, Finland, Island och Norge.

Sverige har även ratificerat en i New York den 20 juni 1956 dagtecknad

konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. Enligt denna är

fördragsslutande stat pliktig att genom ett förmedlande organ vidarebeford­

ra framställning av underhållsberättigad om indrivning av underhållsbidrag

från underhållsskyldig som vistas i annan sådan stat. I den andra staten

7

har ett mottagande organ att vidta alla ändamålsenliga åtgärder för bidra­ gets utfående, såsom att träffa uppgörelse, att väcka och utföra talan, om så erfordras, samt att söka verkställighet. Förutom Sverige har konventio­ nen ratificerats av ett trettiotal stater, bl. a. Belgien, Brasilien, Frankrike, Grekland, Israel, Italien, Jugoslavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Spa­ nien, Tjeckoslovakien, Förbundsrepubliken Tyskland och Ungern.

Sverige har vidare år 1965 ratificerat en i Haag den 15 april 1958 dag- tecknad konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Enligt denna konvention, som i övrigt har ratificerats av bl. a. Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepu­ bliken Tyskland och Österrike, kan omedelbar verkställighet fås på dom eller beslut som i annat konventionsland har meddelats om underhåll åt barn under tjuguett år. Konventionens förpliktelser har inte begränsats till att gälla enbart sådana parter som är medborgare i konventionsstater. Den un- derhållsberättigades eller den underhållsskyldiges nationalitet är således utan betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

3. 1964 års promemoria

3.1. Lagberedningen

I den förutnämnda promemorian övervägde lagberedningen om inte lagen om avflyttningsförbud kunde upphävas.

Angående tillkomsten av lagen framhålls i promemorian följande. Lagen om avflyttningsförbud motiverades av svårigheterna att i rättslig väg få ut underhåll av försörjningsskyldig som avflyttat från riket. På dom eller utslag som meddelats i Sverige kunde verkställighet inte erhållas i an­ nat främmande land än Danmark, och här träffat avtal om bidragsplikt kunde över huvud inte verkställas utom riket. Att föra talan om underhåll i annat land medförde i allmänhet stort besvär och avsevärda kostnader Stundom mötte rättsligt hinder för bifall till sådan talan. Försörjningsskyl- digs avflyttning hade därför ofta till följd, att hans närmaste kom att lida nöd och att samhället måste träda hjälpande emellan. Med hänsyn till de skärpta bestämmelser om underhållsskyldighet och dess realiserande som upptogs bl. a. i de samtidigt framlagda förslagen till lagar om barn utom äktenskap och om införsel befarades, att underhållsskyldiga skulle i ökad omfattning söka undandra sig sina förpliktelser genom att bosätta sig utom­ lands. I Norge och Danmark hade antagits regler som syftade till att hindra underhållsskyldig att avflytta från landet utan att ha ställt säkerhet för underhållsskyldighetens fullgörande. Starka skäl talade enligt motiven för att liknande regler borde införas även i Sverige. Å andra sidan måste be­ aktas, att regler som hindrade utflyttning innefattade ett väsentligt ingrepp i den enskildes frihet och rätt att välja den plats där utkomstmöjligheterna syntes honom bäst. Lagstiftaren borde därför iaktta nödig varsamhet. All för sörjningsskyldighet mellan anhöriga syntes sålunda inte böra tas i be­ traktande utan endast de praktiskt viktigaste och mest behjärtansvärda fallen. — Enligt vad som vidare uttalades i motiven borde lagen endast av­

8

se situationer då avflyttning från riket var i fråga, dvs. då den underhålls-

skyldige ville avresa från riket i avsikt att bosätta sig i främmande land.

Lagen borde sålunda inte få tillämpning på turister, handelsresande eller

personer, som eljest i ett eller annat ärende besökte utlandet, även om deras

vistelse utomlands skulle vara ganska länge. Ej heller sjömän som tog hyra

till främmande land borde omfattas av lagen. Sin huvudsakliga betydelse

antogs lagen komma att få i fråga om emigrationen till Amerika.

Beredningen påpekar att förhållandena i flera hänseenden har ändrats

sedan lagen om avflyttningsförbud tillkom. Någon emigration i tidigare me­

ning förekommer inte längre, fastän det givetvis fortfarande i någon ut­

sträckning händer att svenska medborgare flyttar för att slå sig ned i utlan­

det. En nytillkommen faktor är den invandring av utländsk arbetskraft till

Sverige som har förekommit under senare decennier och alltjämt fortgår.

Många återvänder efter något eller några år till hemlandet eller flyttar åt

annat håll.

Beredningen framhåller vidare att barn under sexton år, som inte får ut

fastställt underhållsbidrag, numera har rätt till bidragsförskott av det all­

männa. I princip krävs dock, att barnet är svensk medborgare eller medbor­

gare i annat nordiskt land.

Enligt beredningen har de väsentliga ändringar som nu inträtt uppenbar­

ligen minskat behovet av att kunna tvångsvis kvarhålla en underhållsskyl-

dig inom landet. Beredningen nämner särskilt att emigration i tidigare me­

ning har upphört, möjligheterna att få underhållsbidrag uttaget i utlandet

har ökat och genom lagstiftningen om bidragsförskott har de underhållsbe-

rättigade barnen tillförsäkrats ett grundskydd, låt vara att kravet på med­

borgarskap undantagsvis kan medföra att bidragsförskott inte utgår. Inte

minst bidragsförskotten måste tillmätas stor betydelse i detta sammanhang.

Bisken för att bidraget i fortsättningen inte kan drivas in drabbar det all­

männa och inte barnet inom bidragsförskottets ram. Det synes tveksamt,

om de fördelar lagen erbjuder uppväger olägenheterna för dem som drab­

bas av avflyttningsförbud och de administrativa myndigheternas arbete i

tillämpningen. Till beredningen har uttalats, att nuvarande bestämmelser

stundom ställer myndigheterna inför vanskliga avgöranden, och önskemål

har framförts om att lagen upphävs.

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1969

3.2. Remissyttranden

Av de remissinstanser som avgav yttrande över lagberedningens prome­

moria tillstyrkte samtliga utom tre att lagen om avflyttningsförbud upphäv­

des. Positivt inställda till upphävande var socialstyrelsen, överståthållar-

ämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, överexekutorerna i Göteborg, Malmö

och Borås, indrivningsverket i Stockholm, barnavårdsnämnderna i Stock­

holm, Göteborg, Malmö, Borås och Västerås, socialpolitiska kommittén,

Kangl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

9

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet.

De tre remissinstanser som inte ansåg sig kunna tillstyrka att lagen upp­ hävdes var länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund och

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister.

Socialstyrelsen betonar, liksom Svenska stadsförbundet och flera andra remissinstanser, att ett avskaffande av institutet avflyttningsförbud skulle stå i samklang med att reglerna om arbetsföreläggande hade upphävts. So­ cialstyrelsen framhåller att man i båda fallen i princip tar avstånd från metoden att garantera underhållsskyldighetens fullgörande genom inskränk­ ningar i den personliga friheten. Till stöd för lagändringen kan också åbe­ ropas att behovet av den strängare lagstiftningen minskat dels på grund av att internationella överenskommelser rörande verkställighet på svenskt bi- dragsinstrument numera hade träffats med ett stort antal länder och dels på grund av att lagstiftningen om bidragsförskott numera ger ett bättre ge­ nerellt skydd än tidigare. Socialstyrelsen erinrar också om att en rimlig till- lämpning av lagen kräver omfattande arbete av barnavårds- och social­ nämnder.

Överexekutor i Malmö framhåller, att med den rörlighet som numera ut­ märker allmänhetens bosättningsvanor möjligheterna att påkalla tillämp­ ning av lagen torde vara slumpartat begränsade till ett ringa antal av de fall som har avsetts. Lagens reella betydelse torde ligga i möjligheten att utverka avflyttningsförbud för den som varit obetänksam nog att röja sina avflyttningsplaner för den underhållsberättigade eller någon som bevakar dennes intressen.

Barnavårdsnämnden i Västerås säger, att nämnden under senare år inte har funnit anledning utnyttja möjligheten att begära avflyttningsförbud. I flera fall har fråga om avflyttningsförbud aktualiserats genom att den un­ derhåll sskyldige erhållit anställning hos svenskt eller svensklett företag i utlandet. Härvid har emellertid från arbetsgivarens sida lämnats värdefull hjälp för genomförande av frivilliga överenskommelser om underhållsskyl­ dighetens framtida fullgörande. Nämnden betonar också, att avflyttnings­ förbud i realiteten riktar sig inte blott mot den underhållsskyldige utan även mot hans ev. familj och väsentligt försämrar deras framtida utkomstmöj­ ligheter.

Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att en så betydande frihetsin­ skränkning som förbud att avflytta från det egna landet numera inte synes motiverad från den underhållsskyldiges synpunkt. Som ett medel för sam­ hället att undvika utgifter eller att hindra att möjligheterna till ersättning beskäres framstår avflyttningsförbudet såsom alltför drastiskt.

Från de avstyrkande remissinstansernas sida anförs följande. En­ ligt länsstyrelsen i Stockholms län bör betydelsen av de ändringar som har

10

inträtt efter lagens antagande inte överdrivas. Länsstyrelsen finner sig inte

övertygad om lämpligheten att upphäva lagen. Sveriges advokatsamfund

anför, att den samstämmiga uppfattningen bland tillfrågade advokater va­

rit att det visserligen sällan går så långt att avflyttningsförbud behöver be­

gäras men att lagens existens i vissa fall utgör ett verksamt medel att få en

reglering av utestående bidrag och säkerhet för utbetalning av framdeles

förfallande belopp. Vidare framhålls, att de faktiskt utgående underhålls­

bidragen ofta är betydligt högre än bidragsförskottet. Mot ett upphävande

av lagen talar enligt advokatsamfundets mening också den omständigheten

att sådana länder som Storbritannien, USA, Canada och Australien inte bär

biträtt 1956 års konvention om indrivning av underhållsbidrag. Föreningen

Sveriges rättshjcilpsjurister framhåller bl. a., att hänsynen till den under-

hållsberättigade måste gå före gäldenärens intresse. Det måste också beak­

tas, att bidragsförskott, som inte kan återkrävas av den underhållsskyldige,

slutligt stannar på det allmänna, dvs. skattebetalarna. Föreningen anför vi­

dare, att möjligheten att indriva underhållsbidrag utom Norden i praktiken

är förenad med åtskilliga inskränkningar och att indrivningen i allt fall är

tidsödande. Först om en alla länder omfattande konvention liknande den

nordiska kommer till stånd skulle behovet av en lagstiftning om avflytt­

ningsförbud helt falla bort.

Även företrädare för de nordiska grannländerna fick ta del av lagbered­

ningens promemoria. Det uttalades därvid från dansk sida att det inte fanns

något att invända mot att den svenska lagen om avflyttningsförbud upphäv­

des. Från norskt håll däremot kom önskemål om att den svenska lagen

skulle bestå. Om den svenska lagen upphävdes, skulle indrivningsmöjlig-

heten försämras när den underhållsberättigade finns i Norge och den un­

derhållsskyldige i Sverige eller reser dit för att därefter avflytta från Nor­

den.

Kung!. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

4. Förslaget i SOU 1964: 57

4.1. Lagberedningen

Lagberedningen stannade vid sina slutliga överväganden i ämnet för att

lagen om avflyttningsförbud inte borde upphävas nu.

Beredningen framhåller att, eftersom möjligheterna att uttaga under­

hållsbidrag utom Norden alltjämt är begränsade, det kan befaras, att ett

upphävande av lagen skulle medföra ogynnsamma verkningar. De bidrags-

berättigade barnen kan visserligen i flertalet fall påräkna ett visst grund­

skydd i form av bidragsförskott men detta utgår med belopp som ofta avse­

värt understiger det fastställda underhållsbidraget. Från den underhålls-

berättigades synpunkt är det rimligt, att den som är underhållsskyldig inte

11

utan vidare får avflytta från riket, om inte betalningen eller indrivningen av underhållet har blivit skäligen säkerställd. Det allmännas intresse av att utgivet bidragsförskott återbetalas bör också beaktas. I längden torde det visserligen inte vara praktiskt möjligt att kvarhålla en underhållsskyldig mot hans vilja. Avflyttningsförbudet lär emellertid ha sin främsta betydelse däri, att det ger rådrum för förhandlingar och överenskommelser. Det har ju också visat sig, att blotta hotet om avflyttningsförbud är ett verksamt medel i många fall. Representanter för det praktiska rättslivet som bered­ ningen har samrått med har särskilt understrukit lagens betydelse i sådant sammanhang. Beredningen erinrar om att liknande regler gäller i Danmark, Finland och Norge. Enligt vad beredningen har inhämtat anses det i grann­ länderna inte aktuellt att ta upp hithörande frågor till övervägande.

Avslutningsvis framhåller beredningen att utvecklingen på det interna­ tionella området kan leda till att lagen framdeles kan undvaras. Beredning­ en säger sig få anledning att återkomma till dessa spörsmål längre fram, när lagen skall inarbetas i den blivande utsökningsbalken. I avvaktan härpå och i anslutning till förslag till nya regler om exekution i lön m. m. lägger beredningen fram förslag till vissa ändringar i lagen av mera begränsad räckvidd.

4.2. Remissyttranden

Frågan huruvida lagen om avflyttningsförbud hör upphävas har behand­ lats endast av ett begränsat antal remissinstanser. Av dessa har de som re­ dan i remissyttranden över beredningens promemoria uttalat sig i ämnet vidhållit tidigare intagen ståndpunkt. Sålunda anför t. ex. socialstyrel­ sen att de skäl för att behålla lagen som i olika sammanhang har åberopats redan har bemötts i styrelsens tidigare yttrande och att beredningen inte har förebragt några nya skäl för ett bibehållande. Sveriges advokatsam­ fund däremot finner av skäl som samfundet tidigare har redovisat att det är tillfredsställande att beredningen föreslår att lagen skall bibehållas.

Remissutfallet såvitt det angår sådana remissinstanser som för första gången tog ställning till frågan om ett upphävande av lagen kan redovisas på följande sätt.

Göta hovrätt, länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län, polismyn­ digheten i Malmö m. fl. remissinstanser uttalar sig för ett upphävande av lagen. Motsatt ståndpunkt intas av styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare (dock med reservation).

Göta hovrätt framhåller att majoriteten av de personer varom bär är fråga endast sällan torde, om de tvingas kvarstanna i landet, bli i stånd att betala underhållsbidrag som överstiger bidragsförskottet. De bidragsberätti- gade torde därför i ekonomiskt avseende inte beröras nämnvärt om lagen upphävs. Det allmännas ekonomiska förluster kan antas vara relativt obe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

12

tydliga. Det synes enligt hovrätten något stötande att begagna hotet om

avflyttningsförbud som bakgrund till förhandlingar och överenskommelser.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län finns knappast längre något påtag­

ligt behov av lagen. Med hänsyn till angelägenheten av största möjliga lik­

formighet de nordiska länderna emellan på lagstiftningens område förordar

länsstyrelsen, att frågan om lagens upphävande tas upp till behandling med

övriga nordiska länder.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har den erfarenheten att lagen om avflytt­

ningsförbud är av ringa betydelse och saklöst bör kunna upphävas. Läns­

styrelsen har under senaste femårsperioden i egenskap av överexekutor inte

haft att handlägga något ärende enligt lagen. Närmast föregående femårs­

period förekom ett tiotal ärenden, senast tre ärenden år 1958. Som pass­

myndighet har länsstyrelsen inte haft att pröva frågan om underhåll sskyl­

dig bör betros med pass sedan år 1960.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare anser att man på längre

sikt bör sträva efter att rasera hindren för fri resa mellan olika länder.

Styrelsen, som har erfarenhet av att den nu gällande lagen några gånger

verksamt har bidragit till att ekonomiska skyldigheter blivit säkerställda,

delar dock beredningens uppfattning att lagen om avflyttningsförbud inte

f. n. bör upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

5. 1968 års förslag

5.1. Departementspromemorian

Mot bakgrunden av lagberedningens överväganden och remissyttrandena

däröver framhålls i departementspromemorian till en början, att den öka­

de internationaliseringen talar starkt för att lagen om avflyttningsförbud

upphävs. Många personer, både svenskar och utlänningar, får under sin an­

ställning hos svenska företag sin arbetsplats förlagd i utlandet. Att i sådana

lägen ingripa med avflyttningsförbud ter sig föga ändamålsenligt. Vidare

påpekas att lagen om avflyttningsförbud i viss mån har karaktär av klass­

lagstiftning. Medan den som har ekonomiska resurser att ställa pant eller

borgen för underhållsskyldighetens fullgörande är oförhindrad att avflytta,

kan den som saknar dessa resurser men som för sin utkomst kanske har

större behov av att få resa hindras därifrån.

Sanktionen med avflyttningsförbud är enligt vad som uttalas föga effek­

tiv. Endast om den underhållsskyldige röjer sina avflyttningsplaner får den

underhållsberättigade möjlighet att reagera.

I promemorian framhålls även att de bidragsberättigade barnen i flertalet

fall kan påräkna ett visst grundskydd i form av bidragsförskott. Detta utgår

visserligen ofta med belopp som understiger det fastställda underhållsbi­

13

draget. I allmänhet torde emellertid de underhållsskyldiga inte genom att tvingas stanna kvar i landet bli i stånd att betala de överskjutande belop­ pen. De bidragsberättigade lär därför i ekonomiskt avseende inte nämn­ värt komma att beröras av lagens upphävande.

Frågan om lagen behövs för att tillgodose det allmännas intresse av att utgivet bidragsförskott eller medel som annars har förskjutits betalas åter besvaras nekande. Det anses sålunda föråldrat att en kommunal myndighet för indrivning av samhällets regresskrav kan utverka avflyttningsförbud för den betalningsskyldige.

Enligt vad som framhålls i promemorian förbättras successivt möjlighe­ terna att utomlands driva in underhållsbidrag som grundas på svensk dom eller annan svensk exekutionsurkund. Inom övriga nordiska länder kan en­ ligt konvention av år 1962 omedelbar verkställighet fås på dom, beslut eller förbindelse som har tillkommit i Sverige. Viktigast för de senaste årens ut­ veckling är att Sverige år 1965 ratificerat 1958 års Haag-konvention om er­ kännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Enligt denna konvention kan omedelbar verkställighet fås på dom eller beslut som i annat konventionsland har meddelats om underhåll åt barn under tjuguett år.

Avslutningsvis sägs i promemorian att övervägande skäl talar för att lagen om avflyttningsförbud upphävs. Emellertid har lagberedningen i sina slut­ liga överväganden stannat för att lagen, åtminstone t. v., bör behållas. Även ett mindre antal remissinstanser har ansett att lagen alltjämt har en funk­ tion att fylla och att den därför bör behållas. I detta läge har det ansetts riktigast att vissa av de närmast berörda myndigheterna och organisatio­ nerna på nytt hörs om sin inställning till lagens upphävande.

Om lagen upphävs, bör även en del andra författningsändringar genom­ föras. Förslag till sådana ändringar är intagna i promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

5.2. Remissyttranden

Yttrande över departementspromemorian har avgetts av hovrätten över

Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, exekutionsväsendets organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län, För­ eningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen Sveriges rättshjälps jurister, Sveriges advokatsamfund samt Föreningen Sveriges kro­ nofogdar. Länsstyrelserna har i anledning av remissen infordrat yttranden, länsstyrelsen i Stockholms län från barnavårdsdirektören i Stockholm, kronodirektören i Stockholm och kronofogden i Huddinge kronofogdedistrikt samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från kronofogdemyndighe­ terna i Göteborgs och Uddevalla distrikt.

Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att lagen om avflyttningsförbud upphävs.

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister är tveksam om det är lämpligt att

upphäva lagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att lagberedningen har

angett skälen för ett upphävande i 1964 års promemoria. De skäl som lag­

beredningen därefter anger för sitt slutliga förslag i betänkandet samma

år att t. v. behålla lagen är däremot föga övertygande. Lagen har till­

kommit under helt andra förhållanden än de nu rådande och det kan inte

antas att den i någon beaktansvärd grad säkerställer den underhållsberät-

tigade. Tvärtom synes dess verkningar vara godtyckliga och föga effektiva.

Hovrätten ansluter sig helt till den närmare analys av skälen för upphävan­

de av lagen som läggs fram i departementspromemorian.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd, som också tillstyrker att lagen

om avflyttningsförbud upphävs, framhåller bl. a. att det i några typiska

emigrantstater — Australien, Canada och USA — inte är möjligt att få

indrivning på svensk exekutionsurkund. Enligt vad nämnden har erfarit

tillämpar emellertid dessa länders ambassader i Sverige den praxisen, att

svensk medborgare, som önskar emigrera till något av länderna, måste läm­

na uppgift om ev. underhållsskyldighet gentemot person i Sverige. Förelig­

ger sådan skyldighet, måste den underhållsskyldige inkomma till ambas­

saden med skriftligt bevis om att underhållsfrågan har ordnats på ett för

den underhållsberättigade tillfredsställande sätt eller att underhållsberät-

tigad eller barnavårdsman inte har något att erinra mot avflyttning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har tidigare uttalat sig mot ett upphä­

vande av lagen om avflyttningsförbud men har nu ändrat uppfattning.

Länsstyrelsen anser att lagen numera inte innefattar fördelar som står i

rimlig proportion till olägenheterna för dem som drabbas av avflyttnings­

förbud. Enligt länsstyrelsen kan det sjunkande antalet mål om avflyttnings­

förbud i inte ringa grad tillskrivas den rörlighet som på grund av bl. a. den

ökade internationaliseringen numera utmärker arbetsmarknaden och all­

mänhetens bosättningsvanor. Det torde i själva verket förhålla sig så, att

våra dagars i skilda hänseenden mycket snabba utveckling över huvud

har undergrävt lagens effektiva tillämpning i sådan grad att den numera

framstår som föga tidsenlig.

Sveriges advokatsamfund, vilket, som har nämnts, alltjämt avstyrker ett

upphävande, uttalar att den omständigheten att avflyttningsförbud utverkas

i en förhållandevis ringa utsträckning inte innebär att lagen i ämnet saknar

betydelse. Redan lagens existens utgör sålunda ett verksamt medel att få en

reglering till stånd av utestående underhållsbidrag samt säkerhet för utbetal­

ning av framdeles förfallande belopp. I motsats till vad Göta hovrätt har

framhållit i sitt yttrande över lagberedningens slutliga förslag i ämnet, kan

samfundet inte se något stötande i att hotet om avflyttningsförbud begagnas

i hithörande förhandlingssammanhang.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

15

6. Departementschefen

År 1917 reformerades lagstiftningen så, att barns rättsställning i olika avseenden väsentligt förbättrades. Reformerna byggde bl. a. på principen om föräldrars ovillkorliga skyldighet att underhålla sina barn. Sålunda an­ togs skärpta bestämmelser om underhållsplikt i lagen om barn utom äkten­ skap. Möjligheterna att driva in underhållsbidrag som inte betalades fri­ villigt ökades genom lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

I samband härmed tillkom också lagen om avflyttningsförbud. Till grund för denna låg tanken att den enskildes plikt att bidra till sina anhörigas underhåll måste ta över hans intresse att få avflytta från landet och bosätta sig utomlands. Möjligheten att utomlands driva in underhållsbidrag i exeku­ tiv ordning på grundval av svensk exekutionstitel var vid lagens tillkomst praktiskt taget obefintlig. Utvägen att utverka en exekutionstitel i det främ­ mande landet var i allmänhet förenad med så stora besvär och kostnader att den endast undantagsvis kunde utnyttjas. Detta innebar att i den mån en för sörj ningspliktig avflyttade till utlandet, den försörj ningsberättigade blev hänvisad till samhälleligt stöd som var av begränsad omfattning.

Vilken underhållsskyldighet som helst ansågs dock inte böra få till följd att den för sörj ningspliktige skulle kunna tvingas att stanna kvar här i lan­ det. Endast om underhållsskyldigheten avsåg minderåriga barn ansågs den böra beaktas.

Lagen om avflyttningsförbud innehåller i korthet följande bestämmelser. Den som är underhållsskyldig mot barn under sexton år får avflytta från riket endast om han hos överexekutor har ställt av denne godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande. Att avflytta innebär enligt lagen att avresa från riket i avsikt att bosätta sig i främmande land. Lagen äger alltså inte tillämpning på den som såsom turist eller affärsman eller den som annars i ett eller annat ärende besöker utlandet, även om vistelsen utom­ lands skulle bli ganska långvarig. Överexekutor kan befria den underhålls- skyldige från att ställa säkerhet, om anledning finns att anta att hans av­ flyttning inte skall lända den underhållsberättigade till men eller om öm­ mande omständigheter förekommer. Utmätningsman kan på begäran av den underhållsberättigade meddela förbud för den underhållsskyldige att av­ flytta, om fara är för handen att han avflyttar från riket utan att ha ställt säkerhet. Förbudet skall genast underställas överexekutors prövning. Över­ exekutor skall upphäva avflyttningsförbud om de omständigheter som har föranlett förbudet inte föreligger längre. Avflyttningsförbud skall kungöras för landets polismyndigheter. Det åligger polismyndighet att hindra en un­ derhållsskyldig som söker avflytta trots meddelat avflyttningsförbud. Lagens bestämmelser gäller även för dem som i vederbörlig ordning har förpliktats att till socialnämnd eller barnavårdsnämnd betala bidrag till underhåll av

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

barn under sexton år. Vad i lagen sägs om underhållsberättigad gäller i

sådant fall nämnden. Om underhållsskyldig har avflyttat från riket utan att

ha fullgjort sin skyldighet att ställa säkerhet eller kan befaras avflytta utan

att fullgöra denna skyldighet, kan överexekutor förplikta honom att genast

nedsätta kapitalvärdet av underhållsbidrag som inte är förfallet.

Avflyttningsförbud har vissa konsekvenser i passhänseende för den un-

derhållsskyldige. Är han underkastad sådant förbud, får pass utfärdas för

honom endast om passmyndigheten anser att han kan betros med sådant.

Har den underhållsskyldige redan pass, skall passmyndigheten återkalla

passet, om den finner att passinnehavaren inte kan betros med att inneha

det.

Antalet mål om avflyttningsförbud har under senare år sjunkit betydligt.

Under åren 1957—1960 utgjorde antalet mål hos överexekutorerna i genom­

snitt 71 om året. Motsvarande siffra för åren 1964—1967 är 48. Den i januari

1964 utfärdade förteckningen över personer underkastade gällande avflytt­

ningsförbud innehåller omkring 450 namn. I motsvarande förteckning för

januari 1969 har antalet namn sjunkit till omkring 250.

Att avflyttningsförbud utverkas i allt mindre utsträckning måste bero på

att bl. a. barnavårdsnämnderna som handlägger ett mycket stort antal krav­

ärenden (i synnerhet bidragsförskottsärenden), undviker att väcka fråga

om sådana förbud. Det kan antas att man särskilt på barnavårdshåll numera

anser att förbud för en underhållspliktig att avflytta utgör ett mindre lämp­

ligt sätt att garantera underhållspliktens fullgörande.

Frågan huruvida det alltjämt föreligger behov av lagen om avflyttnings­

förbud har senast behandlats i en inom justitiedepartementet upprättad pro­

memoria. I denna uttalas, att övervägande skäl talar för att lagen upp­

hävs, och det föreslås att så sker. Promemorian har remissbehandlats. Samt­

liga remissinstanser utom två tillstyrker förslaget eller lämnar det utan

erinran.

För egen del vill jag först betona, att rätten att lämna det land där man

vistas, även ens hemland, hör i ett demokratiskt samhälle till de grundläggan­

de rättigheterna. Denna rättighet bör vara underkastad endast sådana in­

skränkningar som är strängt nödvändiga. För att inskränkningar till skydd

för annans ekonomiska anspråk skall framstå som försvarliga måste krävas

att det är ytterst angeläget att den berättigades intressen blir tillgodosedda.

Skälen för den inskränkning som görs genom lagen om avflyttningsförbud

väger enligt min mening inte längre lika tungt som tidigare. Jag vill därvid

särskilt framhålla följande faktorer såsom viktiga.

De bidragsberättigade barnen kan numera i flertalet fall påräkna ett visst

grundskydd i form av bidragsförskott. För de underhållsberättigades trygg­

het torde därför möjligheten att ingripa med avflyttningsförbud mot en un­

derhållsskyldig inte längre spela så stor roll. Det allmännas krav på åter­

betalning av utgivet bidragsförskott eller av medel som annars har för­

skjutits måste självfallet tillgodoses, men det kan inte anses ha sådan an- gelägenhetsgrad att man behöver tillgripa avflyttningsförbud eller hot om avflyttningsförbud som påtryckningsmedel.

Arbetsmarknaden och allmänhetens bosättningsvanor kännetecknas nu av en helt annan internationell rörlighet än tidigare. Denna omständighet har hl. a. lett till internationella överenskommelser om indrivning av under­ hållsbidrag. Mellan de nordiska länderna finns en konvention i ämnet av år 1962. Enligt denna kan omedelbar verkställighet fås i övriga nordiska län­ der på dom, beslut eller förbindelse om underhåll som har tillkommit i Sverige. Vidare har Sverige ratificerat 1958 års Haag-konvention om erkän­ nande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Enligt denna konvention, som hittills i övrigt har ratificerats av bl. a. Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Öster­ rike, kan omedelbar verkställighet fås på dom eller beslut som har medde­ lats i annat konventionsland om underhåll åt barn under tjuguett år. Slut­ ligen har Sverige jämte ett trettiotal andra stater ratificerat 1956 års New York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. Enligt kon­ ventionen åligger det ett särskilt utsett organ i varje konventionsstat att på begäran vidta ändamålsenliga åtgärder för att få ut underhållsbidrag, såsom att väcka och utföra talan samt att söka verkställighet.

Sverige har sålunda gällande överenskommelser om indrivning av under­ hållsbidrag med åtskilliga andra länder. I några för svenska medborgare typiska utvandrarstater — Australien, Canada och USA — är det emellertid fortfarande omöjligt att få indrivning på svensk exekutionsurkund eller att få officiellt bistånd med indrivningen av underhållsbidrag. Denna omstän­ dighet är dock av underordnad betydelse eftersom dessa länder för att en underhåll sskyldig person skall få tillstånd att invandra kräver att denne har ordnat underhållsfrågan på ett för den underliållsberättigade tillfreds­ ställande sätt.

Det har påståtts, att avflyttningsförbudets främsta betydelse ligger i att det främjar förhandlingar och överenskommelser mellan underhållsberät- tigad och underhållsskyldig. Att behålla lagen i ämnet av detta skäl bör emel­ lertid inte komma i fråga. Inte heller finns det anledning att behålla lagen av hänsyn till våra nordiska grannländer som har liknande regler. En olik­ het de nordiska länderna emellan på detta område är av mycket begränsad betydelse.

Under hänvisning till vad jag nu har anfört ansluter jag mig till uppfatt­ ningen att lagen om avflyttningsförbud bör utmönstras nr lagstiftningen. Som förordas i departementspromemorian bör upphävandet ske i och med utgången av juni 1969.

Avflyttningsförbud som är meddelade före sistnämnda tidpunkt bör där­ efter vara utan verkan. Underhållsskyldig som har ställt pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande eller nedsatt kapitalvärdet av viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

17

18

del av underhållsbidraget bör dock även framdeles vara bunden härav.

Den sålunda förordade lagstiftningen gör det nödvändigt att se över pass­

kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471), utrikesförvaltningens passkungörelse

den 14 juni 1940 (nr 548) och kungörelsen den 9 april 1965 (nr 98) om

polisregister m. m.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

7. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till lag om upphävande av lagen den 14- juni 1917 (nr 381) om förbud

för vissa underhålls skyldiga att avflytta från riket.

Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

Bilaga.1

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Förslaget, som är likalydande med motsvarande vid propositionen fogade förslag, liar ute­

slutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

19

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 14 mars 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind, justitierådet Alexanderson, regeringsrådet Ringdén, justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 6 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 7 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om för­ bud för vissa underhållsskgldiga att avflytta från riket.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av rådmannen Arne Wilhelmsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Brita Dydrick

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

21 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om upphävande av lagen den li juni 1917 (nr 381) om för­

bud för vissa underhållsskgldiga att avflytta från riket.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, och

hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att an­

taga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690104