Prop. 1970:82

('med förslag om vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

1

Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om vissa

stödåtgärder för svensk varvsindustri; given Stock­ holms slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över industriärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Krister Wickman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens yttrande över näringspolitiska riktlin­ jer beträffande svensk varvsindustri. Därutöver framläggs förslag om stat­ lig kreditgaranti intill ett belopp av 1 miljard kr. för order som tas under 1970 och 1971. För stöd åt varvsindustrins forsknings- och utvecklingsverk­ samhet föreslås att styrelsen för teknisk utveckling tillförs, utöver tidigare yrkade anslag, ytterligare 12 milj. kr. för budgetåret 1970/71 samt atf Kungl. Maj :t bemyndigas att under budgetåret 1970/71 godkänna avtal och beslut om sådant stöd om högst 10 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1970/71—1972/73. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 82

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Utdrag av protokoll över industriärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

13 mars 1970.

Ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Andersson, Lange,

H

olmqvist

, A

spling

, L

undkvist

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

, B

engtsson

,

N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

, C

arlsson

.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa stöd­

åtgärder för svensk varvsindustri, och anför:

Efter bemyndigande av Kungl Maj:t den 30 juni 1967 tillkallade jag fyra

sakkunniga1 med uppdrag att tillsammans med representanter för varvs­

industrin undersöka de svenska varvens situation med avseende på lönsam­

het, finansiering, produktivitet m. m. samt att föreslå de statliga åtgärder

undersökningarna kunde aktualisera. De sakkunniga hade att utgå från en

i skrivelse den 25 maj 1967 till finansministern av Sveriges varvsindustri­

förening gjord framställning om kompensation för de förluster de exporte­

rande varven gör till följd av de kreditvillkor som allmänt tillämpas gente­

mot redarna.

De sakkunniga har med skrivelse den 2 februari 1970 överlämnat ett be­

tänkande, De svenska storvarvens problem (Stencil I 1970: 1), vilket om­

fattar dels bedömningar av varvsläget på lång och kort sikt, dels förslag om

vissa generella och speciella åtgärder.

Över de sakkunnigas betänkande har efter remiss yttrande avgetts av sjö­

fartsverket, statskontoret, bankinspektionen, riksrevisionsverket, export­

kreditnämnden (EKN), arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göte­

borgs och Bohus län samt Malmöhus län, kommerskollegium, styrelsen för

teknisk utveckling (STU), statens skeppsprovningsanstalt (SSPA), full­

mäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Landsorganisationen

i Sverige (LO) —- efter hörande av Svenska metallindustriarbetareförbun­

det —, Statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten, AB Svensk export­

kredit (SEK), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) — efter hörande av

Sveriges verkstadsförening —, Svenska bankföreningen, Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SA-

1 I.andshövdingen Per Nyström, generaldirektören Erik Grafström, förbundsordföranden Åke

Nilsson och expeditionschefen Axel Wallén.

CO), Sveriges allmänna exportförening (ansluter sig till Sveriges industri­ förbunds yttrande), Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges industriför­ bund, Sveriges redareförening, Sveriges varvsindustriförening samt Tjäns­ temännens centralorganisation (TCO).

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

3

Betänkandet

Bakgrund

Svensk varvsindustri måste bedömas i sitt internationella sammanhang. Den arbetar på en oskyddad hemmamarknad och den säljer på export två tredjedelar av produktionen i konkurrens med likaledes starkt internatio­ nellt orienterade skeppsvarv i Västeuropa och Japan. Under hela mellan­ krigstiden karakteriserades fartygsmarknaden av sjöfartsstagnation och överskottskapacitet i världens handelsflottor. Efter kriget har marknaden varit starkt expansiv som följd av snabbt ökande världshandel. Den tek­ niska omvandlingen i det nybeställda tonnaget har varit betydande, spe­ ciellt vad gäller tankfartyg; större och alltmer komplicerade fartygstyper har efterfrågats. Den framgångsrika norska rederinäringen har utgjort de svenska varvens viktigaste utlandsmarknad. Den svenska marknadsandelen på Norge, som länge pendlat mellan 30 och 40 %, har fram till 1968 fallit till under 25 %. Andelen var år 1969 dock åter 30 %. I stor utsträckning \ai nedgången ett resultat av att norska order pa tankers och bulkfartyg placerats hos japansk varvsindustri.

Konkurrensutvecklingen på fartygsmarknaden kan sammanfattande il­ lustreras med att den japanska andelen av i världen nyproducerat handels- tonnage under 1960-talet ökade från en femtedel till hälften. Storbritannien och Västtyskland har hårdast träffats av den japanska expansionen, medan de svenska varven hållit sin marknadsandel anmärkningsvärt väl (kring 9 % av världsmarknaden). Det finns nu åtskilliga tecken som tyder på att den japanska varvsindustrin, efter den snabba expansionen under 1960-ta- let, är på väg emot en period av lugnare utveckling. Varvsindustrin i Japan är vad gäller investeringar inte längre prioriterad, svårigheter att rekrytera arbetskraft har börjat framträda, och varvens förut mycket goda lönsamhet har försämrats genom de betydande lönehöjningar som ägt rum under de senaste åren. Även en rad handelspolitiska åtgärder under senare tid utgör symptom på en förändrad japansk bedömning av varvssektorn, t. ex. an­ slutningen till OECD-överenskommelsen om varvskrediterna.

Under trycket av den japanska varvskonkurrensen pågår i flertalet väst­ europeiska varvsländer en omfattande strukturrationalisering, som i hög

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

grad initierats och styrts genom statliga ingrepp. Ett mycket svagt orderläge

under åren 1966—1967 ledde i Västtyskland till rekonstruktioner och fusio­

ner samt till utbyggnad av ett statligt stödsystem. Nedläggningar, rekon­

struktioner, betydande nyinvesteringsprojekt och fortsatta subventioner in­

gick som ett led i en överenskommelse som år 1968 träffades mellan den

franska staten och varvsnäringen. I Storbritannien lades den s. k. Geddes-

rapporten till grund för parlamentsbeslut 1967 om stödåtgärder för en om­

fattande omorganisation av brittisk varvsindustri. Dessa och andra rationa-

liseringsåtgärder torde — på sikt — innebära en inte obetydlig kapacitetsök­

ning i Västeuropa och en ökad konkurrenskraft för varvsindustri i de

nämnda länderna.

Av analyser som framtagits i samband med varvskommitténs arbete fram­

går, att den svenska varvsindustrin var en under 1960-talet relativt sett

lönsam bransch. Under 1960-talet sjönk avkastningen hastigt ned mot noll;

några varv har alltsedan år 1967 visat betydande förluster. Under 1950-ta-

lets goda vinstår kunde varven ackumulera stora reserver. Från och med

1960-talets första år har dessa likviditetsreserver successivt förtärts eller

omsatts i oförmånliga fartygsfordringar med långa bindningstider. Varvens

löneläge ligger 10 å 15 % över verkstadsindustrins genomsnitt. Det refere­

rade materialet visar på en produktivitetsnivå och produktivitetsutveckling

i varvsindustrin som väl kan jämföras med svensk verkstadsindustris i öv­

rigt.

Varvsläget

Utvecklingsperspektivet på längre sikt för varvsindustrin innehåller både

positiva och negativa element, som är svåra att väga mot varandra. Enligt

prognosberäkningar och marknadsanalyser som kommittén låtit ta fram

kommer fartygsefterfrågan att växa under 1970-talet, särskilt vad gäller

tekniskt avancerat tonnage. Den tekniska utvecklingen beträffande såväl

fartygskonstruktion som fartygsbyggande går i en riktning som i och för sig

är gynnsam för svensk varvsindustri. Som följd av de ökade nybeställnings-

behoven kommer världens varvskapacitet att behöva ökas, vilket förutsätter

bättre fartygspriser på världsmarknaden. De japanska varven har emeller­

tid etablerat sig som klara prisledare, och allt talar för att de kommer att

behålla den ställningen. Härvidlag utgör dock det förhållandet en positiv

faktor för de svenska varven, att de japanska varvslönerna kan väntas

stiga relativt snabbt i fortsättningen. På den negativa sidan noteras den

skärpta konkurrens, som resulterar från den pågående omställningen av den

västeuropeiska varvsindustrin, samt sannolikheten för att fortsatt stöd i

vissa länder kommer att ges åt den inhemska handelsflottan och den egna

varvsindustrin.

På kort sikt är det varvens likviditets- och räntabilitetsproblem som do­

5

minerar perspektivet. Sysselsättningen är garanterad genom en orderstock som räcker ett stycke in på år 1973. En stor del av dessa order har emeller­ tid tagits till priser, som inte ger täckning för varvens rörliga kostnader vid de låneräntor man nu får betala. Under år 1969 har fartygspriserna dock förbättrats, varför de senast tecknade orderna är gynnsammare och i vissa fall betydligt gynnsammare. För de närmaste åren är den omständig­ heten särskilt allvarlig att varvens likviditet och räntabilitet kommer att tyngas av förluster också på tidigare leveranser genom att varvens refinan- sieringsräntor ligger högre än den kontraktsränta som redaren betalar. Av­ görande för hur stora dessa förestående förluster blir är ränteutvecklingen främst på den korta internationella kreditmarknaden. De har med utgångs­ punkt från att nuvarande ränteläge består beräknats bli av storleksordning­ en 40—50 milj. kr. per år. Belastningen fördelar sig högst olika på de en­ skilda varven.

På grundval av det tecknade utvecklingsperspektivet och läget ger varvs- kommittén därefter sin syn på de svenska varvens framtidsutsikter.

Därvid framhåller kommittén först att det förhållandet att varven f. n. är olönsamma inte påverkar en samhällsekonomisk bedömning av lämp­ ligheten att bevara en svensk varvsindustri. För en sådan bedömning är det lönsamheten i den framtida produktionen som är avgörande. För sin del finner kommittén att långtidsperspektivet ingalunda framstår som så ogynnsamt att det bör leda till negativa slutsatser om de svenska storvar­ vens framtid. Att varvsindustrin skulle kunna bli en, jämfört med verk­ stadsindustrin i övrigt, expansiv och speciellt lönsam bransch i Sverige fin­ ner man dock osannolikt. Det svårbedömbara och osäkra utvecklingsper­ spektivet på längre sikt ger enligt kommitténs mening en anvisning om att stor försiktighet bör iakttas med att binda ytterligare investeringskapital till varvsrörelsen. Kapacitetsutvidgande investeringar bör sålunda skjutas till en framtid, då de internationella konkurrensförhållandena kan bättre överblickas. Motsvarande gäller andra åtgärder som medför ökning av den totala produktionsvolymen, vilket binder avsevärda kapitalbelopp i handels­ krediter och ökar varvens negativa räntesaldon.

Beträffande det kortsiktiga perspektivet noteras, att sysselsättningen vid varven är garanterad för tre år framåt, samt att i varje fall de senast teck­ nade orderna av allt att döma kommer att ge täckning för varvens rörliga kostnader. Från rent ekonomiska synpunkter kan sålunda de samhälleliga insatser som kan erfordras för driftens uppehållande anses berättigade. Kommitténs undersökningar av de enskilda varvens lönsamhets- och finan- sieringssituation tyder på att upplåningen för finansiering av kundkrediter varit så stor och nu betingar så höga räntor att läget inom kort kan komma att bli besvärande för flera av varven. Kommittén bedömer det såsom san­ nolikt att de extremt höga refinansieringsräntorna inte kommer att bestå i ett mera långsiktigt perspektiv. Vidare skulle en revision av OECD-över-

Kung!. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

enskommelsen om fartygskreditgivningen, vilket kommittén inte betraktar

såsom omöjlig, komma att minska det negativa räntesaldo som nu belastar

varven.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén som sin mening, att under en över­

gångstid ett till de föreliggande behoven lämpat statligt stöd åt varven är

på sikt motiverat, med hänsyn till anpassningsmöjligheterna och nödvän­

digt inför de omedelbart förestående påfrestningarna. Den hänvisar därvid

dels till varvsindustrins betydande bidrag till den svenska betalningsbalan­

sen och till de arbetsmarknadsproblem, som en driftsinställelse vid något

storvarv skulle medföra, dels till de följdverkningar, som snabbt skulle

uppstå hos varvens många underleverantörer.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Förslagen

Utifrån denna bedömning anser varvskommittén att den bör vara åter­

hållsam i sina förslag om generalla stödåtgärder. Sålunda anför kommittén

starka principiella betänkligheter mot generella subventioner, nämligen att

sådana tenderar att leda till en inoptimal användning av de totala svenska

produktionsresurserna, att risken är betydande för att stödet permanentas

och blir prejudicerande för andra näringsgrenar samt att komplikationer

tillstöter beträffande internationella åtaganden som Sverige gjort inom ra­

men för exempelvis EFTA-samarbetet. Kommittén har funnit att genrella

åtgärder utan betydande subventionsinslag är otillräckliga i den nuvarande

situationen. Sålunda skulle ett räntestöd motsvarande skillnaden mellan

upplåningsränta och kontrakt sränta inom nyproduktionen inte trygga fort­

satt produktion för vissa varv. Å andra sidan anses generella subventioner

anpassade till stödbehovet hos de mest utsatta varven — såvida inte mycket

ingående styrande åtgärder förknippades med stödet — kunna föra till en

sådan expansion av varvsproduktionen som i det nuvarande perspektivet

framstår såsom samhällsekonomiskt olämplig. Den omständigheten att hu­

vuddelen av varvskapaciteten är koncentrerad till de expansiva Göteborgs-

och Malmöområdena talar också mot generella stödåtgärder som kan få

sysselsättningsökande sidoeffekter.

Det blir därför enligt kommitténs uppfattning av primär vikt att varvs-

stödet utformas så att det blir flexibelt och att det befordrar varvens lång­

siktiga marknadsanpassning. I detta avseende fäster man särskild vikt vid

att stödet inte ger incitament till kapacitetsutvidgande investeringar samt

att det inte medför en minskning av varvens intresse för strukturrationali-

serande åtgärder. Med dessa motiveringar avvisar kommittén generella rän­

tesubventioner.

För att tillgodose det akuta stödbehovet rekommenderar kommittén att

staten tar upp överläggningar med de enskilda varv, för vilka problem kan

väntas uppstå, i syfte att skapa betingelser för att driften skall uppehållas

7

samt att kartlägga förutsättningarna för den framtida verksamheten. Vissa kapitaltillskott kan enligt kommitténs mening därvid utgöra en samhälls­ ekonomiskt motiverad insats. Sådana tillskott finner kommittén böra för­ enas med villkor, som ger staten möjlighet till insyn och medinflytande och som kan skapa förutsättningar för konstruktiva samverkanslösningar inom varvsindustrin.

Varvskommittén framlägger vissa generella förslag av långsiktig natur. De avser varvens upplåning på de svenska och utländska kreditmarknader­ na, forskningsstödet till varvsindustrin och samverkan mellan varven. Kommittén ser dessa förslag som en etapp på vägen mot mera långsiktiga lösningar för varvsindustrin.

Vad först angår varvens upplåning för finansiering av fartygskrediterna anmärker kommittén, att den omfattande och i stor utsträckning kortfris­ tiga upplåningen på den internationella kreditmarknaden utgör en otill­ fredsställande finansiell grund för industriföretag av här ifrågavarande storlek. Den finner det angeläget att refinansieringen ordnas på ett fastare och mindre riskfyllt sätt, eftersom även i fortsättningen kreditkontrakt med långa löptider får anses bli den normala försälj ningsformen för fartyg. De föreslagna åtgärderna beträffande varvens ^finansiering siktar till en stegvis normalisering av varvens upplåning. De omfattar fortsatta statliga fartygskreditgarantier samt viss förändring och utökning av utlåningen från Svensk exportkredit (SEK).

Varven har inneliggande order för något mera än tre års tillverkning och till ett värde av över sex miljarder kr., varav inemot fem miljarder kr. avser utländska beställare. Detta ger, enligt av varvskommittéen inhämtade upp­ gifter, ett totalt refinansieringsbehov av cirka en miljard kr. per år.

Refinansieringen av fartygskrediter skedde tidigare i allmänhet endast mot botteninteckningar i fartyget, d. v. s. intill 50 % av fartygets pris (förs- taprioritet). För krediter mellan 50 och 80 % (andraprioritet) fick varven ställa andra, egna säkerheter som kunde godtas av kreditinstituten. De väx­ ande kreditstockarna gjorde det dock nödvändigt med en utifrån kommande säkerhetsförstärkning. Härvidlag har de av statsmakterna ställda fartygs- kreditgarantierna visat sig värdefulla. Sådana fartygskreditgarantier har beslutats av riksdagen vid fyra tillfällen sedan år 1963, senast vid vårriks­ dagen 1969 då ett åtagande om 650 milj. kr. gjordes (prop. 1969: 74, SU 90, rskr 228). Totalt har därmed getts ett stöd för varvens upplåning på sam­ manlagt 2,2 miljarder kr.

Enligt vad varvskommittén anför torde redan beslutade garantier räcka för refinansieringen beträffande leveranserna i vart fall t. o. m. 1972. För varvens ordertagning under åren 1970—1971, vilken i allmänhet motsvarar leveranser under år 1973 och senare, föreligger enligt kommitténs bedöm­ ning behov av nya fartygskreditgarantier för andraprioritetslån medan ga­ rantier för förstärkning av förstaprioritetslån normalt inte bör erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

8

Med utgångspunkt från att garantiramen inte bör tillmätas större än vad

som är förenligt med upprätthållandet av den nuvarande produktionsvoly­

men föreslår kommittén, att fartygskreditgarantier till ett belopp av sam­

manlagt en miljard kr. får utanordnas som stöd för varvens ordertagning

under åren 1970 och 1971.

De svenska varvens ^finansiering av fartygskrediterna har kommit att

i dominerande utsträckning äga rum på utländska kreditmarknader. Orsa­

kerna härtill har varit av kredit- och valutapolitisk natur, men varven själ­

va har under vissa perioder varit mest betjänta av en utländsk refinansie-

ring. Varven har dock i växande utsträckning kunnat finansiera sig på den

svenska marknaden. Från SEK och obligationsmarknaden fick varven un­

der åren 1964—1968 nya lån på i genomsnitt cirka 150 milj. kr. per år.

Under år 1969 erhöll de 270 milj. kr. Varven har varit de dominerande

låntagarna hos SEK och spelat en relativt liten roll på obligationsmarkna­

den.

Varvskommittén erinrar om att en fortsatt ökning av varvens upplåning

på den svenska mai’knaden kan ske endast i den utsträckning som valuta-

och kreditutrymmet medger. Kommitténs förslag utgår från att en fortsatt

betydande refinansiering på utländska kreditmarknader blir erforderlig.

Enligt kommitténs mening bör dock goda möjligheter finnas att något yt­

terligare föra över varvens refinansiering till den svenska kreditmarkna­

den. Denna har nämligen under senare år ökat betydligt i volym, och även

näringslivets totala upplåning har expanderat. Som riktmärke uppställs att,

efter en upptrappning under år 1970, cix-ka 200 milj. kr. per år utöver de

redan utgående cirka 250 milj. kr. ställs till förfogande för nya varvskrediter

under åren 1971 och 1972.

Den inhemska upplåningen bör, enligt varvskommitténs mening, såsom

hittills ske huvudsakligen genom SEK, även om banksektorn framdeles bör

kunna ge ett ökat bidrag. Kommitténs granskning av de institutionella för­

hållandena på fartygsfinansieringens område har dock resulterat i vissa

förslag till förändringar. Sålunda håller kommittén det för troligt att om

SEK överbryggar olika löptider på upp- och utlåning och om samtidigt de

långa placerarna — främst AP-fonderna — förlänger medellöptiderna på

placeringarna hos SEK, så skulle SEK:s upplåningskostnader kunna sänkas

med omkring 1/4 %. Vid given marginal skulle utlåningsräntan då

kunna sänkas till 8 %, vilket är mer än en procentenhet lägre än motsva­

rande låneräntor i utlandet. Kommittén finner även anledning föreslå SEK

att undersöka möjligheterna att öka kreditkapaciteten genom att själv låna

upp medel utomlands. Varven skulle i viss utsträckning kunna vara intres­

serade av att avlastas den administrativt synnerligen betungande upplå-

ningsverksamhet som de nu bedriver i utlandet. Skulle det visa sig att SEK

förmår erbjuda varven attraktiva utländska lån, skulle insitutet som pant

troligen erbjudas förstaprioritetsinteckningar, vilka emellertid tar i an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

9

språk upplåningsrätten. SEK har f. n. i viss omfattning outnyttjad sådan. För att skapa förutsättningar för en utvidgning av SEIv:s verksamhet i här berört avseende förordar kommittén dels att upplåningsmultipeln för SEK höjs från 6 till 10, dels att det formellt klargörs att utlåning mot statlig garanti kan ske utan att upplåningsrätten belastas.

Vad så angår forskningsstödet till varvsindustrin anför varvskommittén inledningsvis, att de svenska varvens good-will hos kunderna och ställning på världsmarknaden vilar på deras höga tekniska nivå vad gäller produk­ tion och produkter. Kommittén betraktar mot denna bakgrund forsknings- och utvecklingsverksamheten som ett viktigt medel att förstärka varvens konkurrensläge och understryker vikten av att insatserna i detta avseende i fortsättningen blir så kraftfulla att de svenska varvens förstarangställ- ning kan uppehållas och befästas. Endast härigenom, kan dessa varaktigt kompensera det underläge de i andra avseenden befinner sig i.

Varskommittén har inhämtat uppgifter rörande kostnaderna för forsk­ nings- och utvecklingsverksamhet under år 1969 vid de tre största varven. Enligt dessa uppgifter har forsknings- och utvecklingsarbetet för specifie- rade projekt utförts till en total kostnad av cirka 20 milj. kr. Därutöver har varvsindustrins bidrag till gemensamt bedriven forsknings- och utveck­ lingsverksamhet uppgått till cirka 2 milj. kr.

Varvskommittén redovisar därefter den forskningsverksamhet som be­ drivs eller stöds av statens skeppsprovningsanstalt, Stiftelsen svensk skepps- forskning och styrelsen för teknisk utveckling.

Statens skeppsprovningsanstalt utför på uppdrag av myndighet eller en­ skild provningar och undersökningar av betydelse för skeppsteknik och sjö­ fart samt, i den mån anstaltens utrustning och förhållanden i övrigt medger, andra provningar och undersökningar. Anstalten bedriver teknisk-veten­ skaplig forskning inom sitt verksamhetsområde.

För anstaltens egen forskningsverksamhet jämte myndighetsuppgifter utgår bidrag med 1,6 milj. kr. för budgetåret 1969/70 och med 2 milj. kr. för budgetåret 1970/71 enligt förslag till 1970 års riksdag (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 75). Intäkter för uppdragsverksamhet har redovisats med 3,8 milj. kr. för budgetåret 1968/69. För innevarande budgetår beräknar anstalten in­ täkterna till 5 milj. kr. och för budgetåret 1970/71 till samma belopp.

Sveriges varvsindustriförening instiftade år 1955 Stiftelsen för skepps- byggnadsteknisk forskning i avsikt att bedriva en för varven samordnad forskningsverksamhet. Fr. o. m. år 1967 ingår även Sveriges redareförening som stiftare, och verksamheten bedrivs under namnet Stiftelsen svensk skeppsforskning (SSF). Stiftelsen har till ändamål att bedriva teknisk och teknisk-ekonomisk forsknings- och utredningsverksamhet av betydelse för utvecklingen inom skeppsbyggnad och sjöfart. Stiftelsen skall därvid samarbeta med forskningsinstitutioner inom och utom landet och är orga­ niserad som ett i huvudsak immateriellt forskningsinstitut. Forskningspro­

10

jekten läggs i stor utsträckning ut på varvsindustrin eller — i någon om­

fattning - på statens skeppsprovningsanstalt. Stiftelsen leds av en styrelse

i vilken ingår företrädare för varvsindustri och rederiföretag samt en rep­

resentant för marinförvaltningen.

Stiftelsens vinst- och förlusträkning omslöt år 1968 3,2 milj. kr. och be­

räknas år 1969 ha omslutit 4,3 milj. kr. Av inkomsterna utgjorde bidrag

från styrelsen för teknisk utveckling åren 1968 1,5 milj. kr. och 1969 1,3

milj. kr. I stiftelsens långtidsplan för åren 1970 till 1972 anges omslutning­

en till resp. 4,2, 3,2 och 3,4 milj. kr.

Anslag till projekt av betydelse för svensk varvsindustri har under bud­

getåren 1966/67—1969/70 lämnats av styrelsen för teknisk utveckling (före

den 1 juli 1968 statens tekniska forskningsråd, Malmfonden och INFOR)

med sammanlagt närmare 13 milj. kr. vilket motsvarar ett genomsnittligt

anslag av cirka 3,2 milj. kr. per år. Till styrelsens förfogande stående medel

uppgick budgetåren 1967/68 till cirka 40 milj. kr., 1968/69 till cirka 62

milj. kr., 1969/70 till cirka 87 milj. kr. och föreslås för budgetåret 1970/71

uppgå till cirka 98 milj. kr. (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 61).

Styrelsen för teknisk utveckling lämnar stöd till tekniska forskningspro­

jekt och till industriellt utvecklingsarbete i form av lån eller bidrag med va­

rierande krav på säkerhet och återbetalning. Styrelsen lämnar vidare fler­

årigt stöd till kollektiv teknisk forskningsverksamhet efter avtal med före­

trädare för enskilda branscher. Sådant stöd kan utgå under avtalsperioder

om högst 5 år och skall avse specificerade forskningsprogram. Som en rikt­

punkt för stödets omfattning har angivits att industrin skall svara för större

delen av kostnaderna för en avtalad forskningsverksamhet (prop. 1968: 68

s. 37, SU 131, rskr 304). I statsverkspropositionen till 1970 års riksdag före­

slås, att styrelsen för teknisk utveckling därutöver får lämna flerårigt stöd

även till mera omfattande tekniska forskningsprojekt och till industriellt

utvecklingsarbete (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 66).

Varvskommittén har sammanfattningsvis anfört att en ökad statlig sats­

ning på FoU-verksamhet av betydelse för varvsindustrin kan åstadkommas

genom tillskott av ytterligare medel till sådan kollektiv forskning som

i dag bedrivs exempelvis i anslutning till SSF, till forsknings- och utveck­

lingsprojekt vid varvsindustriföretagen samt till långsiktig forskningsverk­

samhet vid statens skeppsprovningsanstalt.

Kommittén konstaterar, att stödet till den kollektiva forskningen och till

tekniska forsknings- och utvecklingsprojekt administreras av styrelsen för

teknisk utveckling. Styrelsen skall sålunda förhandla med företrädare

för industribranscher om och — under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkän­

nande — ingå fleråriga avtal om gemensam finansiering av specificerade

forskningsprogram. Kommittén anför att styrelsen för teknisk utveckling

tillsatt en arbetsgrupp för svensk skeppsforskning med uppgift att bl. a.

överväga de framtida formerna för en kollektiv teknisk forskningsverk­

samhet med statlig medverkan på varvsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

11

Den kollektiva forskningsverksamhet som för närvarandee administreras av SSF bör enligt kommitténs mening bedrivas i delvis nya former. For­ mella avtal om ett långsiktigt forskningsprogram bör framgent ingås mellan staten (STU) å ena sidan och varvsindustrin jämte rederiföretagen å andra sidan. Ansvaret för att ett avtalat forskningsprogram genomförs bör åläg­ gas ett organ vars huvudmän bör vara staten (STU) och berörd industri.

En klar åtskillnad bör vidare enligt kommittén göras mellan det organ — exempelvis en branschstiftelse — som för industrins del förhandlar med staten (STU) om avtal om gemensam finansiering av ett visst forsknings­ program och det organ som under de båda parternas huvudmannaskap skall detaljutforma programmet och befordra det till genomförande.

Om programorganet i allt väsentligt repiierar på existerande resurser — personal, utrustning, know-how, anläggningar etc. — vid varvsföretag och skilda forskningsinstitutioner skapas enligt kommittén förutsättningar för en sammanhållen planering inte bara av ett kollektivt forskningspro­ gram utan även av ytterligare projekt av betydelse för varvsindustrin.

STU torde ha utrymme för ett avtalsbundet stöd till kollektiv varvsin­ dustrien forskning av storleksordningen 1,5 milj. kr. per år. Kommittén förutsätter bidrag av denna storlek från industriparten. Detta skulle inne­ bära ett program med en omslutning av storleksordningen 3 milj. kr. per år. Den ytterligare ökning av den varvsindustriella forskningen som kommit­ tén bedömer angelägen föreslås ske genom stöd till specifika projekt. En­ ligt kommittén kan emellertid inte utrymme härför beredas inom STU:s nuvarande anslagsram utan torde kräva särskild medelsanvisning.

Med hänsyn till den vikt som i nuvarande läge bör tillmätas en förstärk­ ning av forskningsinsatserna föreslår kommittén att ett så stort belopp till­ förs STU att den totala medelstilldelningen till varvsindustrins forsk­ nings- och utvecklingsverksamhet under budgetåren 1970/71—1972/73 kan uppgå till cirka 50 milj. kr. Enligt kommitténs mening bör under budget­ året 1970/71 15 milj. kr. avses för varvsindustriell forskning.

De förutnämnda stödformerna ger möjlighet att lämna bidrag till forsk­ ningsprojekt, lån eller bidrag till utvecklingsarbete samt flerårigt, avtals­ bundet stöd till kollektiva forskningsprogram. Kommitténs diskussioner med varvens representanter har emellertid även aktualiserat en annan frå­

ga-

De garantibestämmelser som tillämpas för varvsindustrin kan leda till omfattande ekonomiska åtaganden även efter genomförda leveranser. Full­ skaleförsök med nykonstruktioner kan av praktiska skäl inte alltid genom­ föras innan konstruktionen tas i bruk på en nyleverans. Varvet måste där­ vid garantera såväl prestation — t. ex. hos en dyspropeller — som hållfast­ het inte bara under normal garantitid utan även under viss tid därefter. Vi­ sar det sig därvid att leveransvillkoren inte uppfylls, kan varvet åläggas att ersätta nykontruktionen med annan konstruktion, som uppfyller ställda villkor. Därvid kan omfattande ombyggnadsarbeten bli nödvändiga. Krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

12

kan även resas på ersättning för eventuella stilleståndskostnader. Om

varvet inte vågar ta den risk, som i dessa avseenden är förenad med eu

nykonstruktion, hänvisas varvet till konventionella lösningar. En för den

svenska varvsindustrin väsentlig konkurrensfaktor skulle därvid gå för­

lorad.

Det stöd som kommittén tidigare behandlat kan inte utgå för att täcka

kommersiella risker av det slag som är förenat med de nu nämnda garanti­

åtagandena. Samtidigt ligger i samhällets intresse, att varvsindustrins pro­

dukter alltid är högt utvecklade, och att det stöd som lämnats till forsk­

nings- och utvecklingsarbete resulterar i marknadsförda produkter eller

konstruktioner.

Kommittén har diskuterat möjligheterna att genom försäkringsmässiga

åtaganden överta den risk som är förenad med varvens leveransgarantier

för nykonstruktioner. Försäkringar av sådan innebörd torde enligt kommit­

tén kunna tecknas hos de större assuransföretagen. Härigenom skulle ris­

ken överföras till en direkt kalkylerbar kostnad. Möjligheter öppnas då

också för staten att vidga stödet till teknisk forskning och utveckling till

att avse även denna del av varvens utvecklingskostnader. Att staten di­

rekt skulle påtaga sig eventuella risker eller delar härav bör enligt kommit­

téns mening inte komma ifråga. Det skulle innebära att staten skulle

tvingas att kalkylmässigt driva en försäkringsrörelse.

Kommittén föreslår därför att styrelsen för teknisk utveckling bemyndi­

gas att, utöver lån och bidrag till forsknings- och utvecklingsarbete, bidra

till kostnader för försäkringar som tas i samband med leveranser utrustade

med nykonstruktioner. Kostnaderna härför bör inrymmas i den av kommit­

tén angivna ramen för stöd till varvsindustriell forsknings- och utvecklings­

verksamhet.

Vad slutligen gäller samverkan mellan varven redogör varvskommittén

för de överläggningar den fört i frågan med representanter för varvsföre-

tagen. Speciellt har kommitténs intresse och utredningar därvid knutits till

möjligheterna att åstadkomma en gemensam motorproduktion. I en sär­

skild konsultstudie konstateras, att den nuvarande ordningen med motor­

produktion vid varje varv är oekonomisk, och att man genom ett gemen­

samt motorproduktionsbolag kan uppnå omedelbara rationaliseringsförde-

lar samt en bättre anordning av framtida motorproduktion och motorut­

veckling. Någon konkretisering av dessa samarbetssträvanden har dock inte

kunnat erhållas.

Emellertid anför varvskommittén att den känner sig övertygad om att

åtskilligt ändå står att vinna genom ökad samverkan på företagsplanet.

Varvsindustrins konkurrenskraft bygger på en hög teknisk nivå såväl be­

träffande produktionsteknik som produktutveckling, och de ökade insatser

som kommer att krävas härför motiverar sannolikt koncentration i många

former. Den väntade utvecklingen på efterfrågesidan innebär sålunda krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

13

på allt mera tekniskt komplicerade fartyg. Med hänvisning till den begrän­ sade tillgången i Sverige på tekniker och specialister finner man vidgad samverkan önskvärd beträffande vissa av varvens tekniska, administrativa och kommersiella funktioner. Inte minst talar den skärpning av marknads­ läget som förutses och pågående koncentrationer på köparsidan för en snar förstärkning av varvens försäljningsorganisationer.

Under den övergångstid, som de närmaste åren otvetydigt kommer att utgöra, finns även behov av nära och fortlöpande kontakter mellan staten och varvsindustrin beträffande kreditgarantier, investeringsfrågor, hyres- arbetskraft m. m. Kommittén uttalar att handläggningen av dessa uppgifter från statens sida bör organiseras på ett sådant sätt — eventuellt i form av en fristående varvsdelegation — att det ges utrymme för ett större all­ mänt inflytande beträffande den långsiktiga utvecklingen inom varvsindu­ strin.

En speciell fråga som varvskommittén tagit upp vid överläggningarna med varvscheferna är den inhijrning av arbetskraft som traditionellt och alltjämt i stor omfattning förekommer inom varvsindustrin. Ehuru enligt lag privat uthyrningsverksamhet är förbjuden, har uthyrningssystemet inte kunnat avvecklas. Beräkningar antyder att varvens merkostnader för den­ na arbetskraft är högst betydande. Kommittén har förordat en fast tids­ plan för avvecklingen. Varvscheferna har förklarat sig positiva till att upp­ höra med denna form av arbetskraftsrekrytering.

Knngl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Remissyttrandena

Allmän bedömning

De remissinstanser som uttalat sig därom ansluter sig till varvskommit- téns grundläggande bedömningar av varvsläget och till dess uttalande att starka samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en över­ gångstid stödja varvsindustrin.

Fullmäktige i riksbanken erinrar om att principen att inte utjämna be­ stående olikheter i produktionsförhållandena mellan Sverige och utlandet har varit vägledande för varvskommittén i dess sökande av lösningar på de problem som varvsindustrin står inför. Med utgångspunkt härifrån har kommittén avvisat det huvudyrkande, som ställts av varvsindustrins repre­ sentanter, nämligen att varven skall erhålla kompensation för de förluster som de åsamkas till följd av att räntan på de till redarna lämnade lånen understiger refinansieringsräntan. Riksbanksfullmäktige delar på denna punkt helt kommitténs uppfattning. Allra minst får man utan vidare ana­ lys acceptera slutsatsen att förekomsten i andra länder av ett visst subven­ tionssystem utgör ett avgörande skäl för att en svensk näringsgren genom

14

motsvarande anordningar skall ges stöd för att beredas lika villkor i kon­

kurrensen. Det sagda utesluter givetvis inte — fortsätter riksbanksfullmäk-

^§e

det linns andra hänsyn att ta vid en bedömning av varvsindu­

strins situation och olika åtgärder för att förbättra varvens konkurrensför­

måga. De ur fullmäktiges synpunkt mest angelägna är därvid återverkning­

arna på betalningsbalansen. Den omfattande strukturrationalisering som

det svenska näringslivet genomgått och genomgår torde vara av väsentlig

betydelse för att det på längre sikt skall kunna bibehålla sin internationella

konkurrenskraft. En alltför snabb omställning kan emellertid skapa problem

på kort sikt. En negativ effekt på bytesbalansen skulle naturligtvis kunna

uppkomma om ett exportbortfall till följd av en dämpning av utvecklingen

inom svaga exportnäringar icke snabbt kan ersättas med annan export eller

med produktion av importkonkurrerande produkter. Situationen inom

varvsindustrin, vars produktion till helt övervägande delen exporteras, mås­

te naturligtvis bedömas även från denna utgångspunkt.

Enligt kommerskollegium är det angeläget att söka komma till rätta med

problemen på utrikeshandelssidan. Det gäller att vid en förlängning av nu­

varande kreditöverenskommelse komma fram till ett resultat som väsentli­

gen minskar konkurrensen med subvention mellan regeringarna. Förhand­

lingssituationen förefaller i stort sett vara oförändrad sedan överläggning­

arna i varvsfrågan först togs upp i OECD år 1963. En lösning på varvspro-

blemet kan enligt kollegiets mening ej uppnås utan ett starkt tryck på de

länder som är ansvariga för det nuvarande läget. Därför bör man snarast

ta upp subventionspolitiken för granskning. Det är då väsentligt att i arbetet

koncentrera sig på de stödåtgärder som huvudsakligen inverkar på konkur­

rensförhållandena.

Avslutningsvis framhåller kollegiet att det gäller att från samhällets sida

ingripa i god tid innan varven kommer i ett så utsatt läge att deras avsätt­

ningsmarknader gått eller är på väg att förloras. Den samhälleliga bered­

skapen bör sålunda utnyttjas redan i ett ekonomiskt besvärligt läge och

inte först sedan även sociala synpunkter framträtt, såsom sysselsättnings-

eller lokaliseringsaspekter.

Även sjöfartsverket ansluter sig till kommitténs uttalande att starka

samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en övergångstid

stödja varvsindustrin. Ett av de samhällsekonomiska motiven för ett sådant

stöd som kommittén endast obetydligt berört är den samverkan som sker

mellan svensk varvsindustri och svensk rederinäring. Handelsflottans bi­

drag till betalningsbalansen ligger i storleksordningen 2 miljarder kr. per

år. Varvsindustri och rederinäring stimulerar varandra, vilket är särskilt

viktigt i en period med snabb teknisk utveckling inom sjöfarten. I vissa

frågor har som framgår av betänkandet kommit till ett reglerat samarbete.

En stor del av de tekniskt mera avancerade fartygen i den svenska handels­

flottan har byggts vid inhemska varv. Härtill kommer betydelsen av att

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

15

kunna reparera och bygga om fartyg inom landet. Även för det arbete som bedrivs inom sjöfartsverket och främst då dess sjöfartsinspektion är kon­ takterna med de tekniskt avancerade svenska varven av betydelse.

Riksrevisionsverket (RRV) anser i likhet med kommittén att en prognos på lång sikt för varvsindustrins utveckling måste vara behäftad med stor osäkerhet. RRV hänvisar till kommitténs eget uttalande om den långsiktiga utvecklingen, nämligen att det framstår såsom osannolikt att varvsindu­ strin jämfört med verkstadsindustrin i övrigt skulle kunna bli en expansiv och speciellt lönsam bransch i Sverige. Från dessa utgångspunkter anser

RRV att eventuella statliga insatser på området bör utformas så att de inte främjar en ytterligare kapacitetsökning inom branschen. För ett sådant ställningstagande talar även den omständigheten att de svenska storvarven i allmänhet är belägna i regioner, som inte sällan besväras av överefter­ frågan på arbetskraft.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att fartygsproduktionens totala sys­ selsättningseffekt i den svenska ekonomin i dag beräknas uppgå till unge­ fär 40 000 personer varav 15 000 personer utanför varven. Ett försämrat sysselsättningsläge vid varven slår alltså hårt även utanför själva varvsin­ dustrin. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det därför väsentligt att förutsätt­ ningar skapas för en hög och jämn sysselsättning inom varvsindustrin.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller att fullmäktige inte funnit anledning att ifrågasätta de av varvskommittén godtagna allmänna ut­ gångspunkterna för de förslag man stannat för, ehuru fullmäktige dock vill peka på den osäkerhet som ligger i den bedömning av varvens framtids­ utsikter som kommittén redovisat. Fullmäktige anser vidare att det statliga stödet som varvskommittén förordar till den svenska varvsindustrin bör in­ riktas på ett aktivt arbete för sanering av de osunda konkurrensmetoderna ävensom allmänt effektivitetsfrämjande åtgärder samt vid behov punktvisa statliga kapitaltillskott.

Efter hörande av Metallindustriarbetareförbundet anför Landsorganisa­ tionen i Sverige (LO) att enligt LO:s mening de speciella internationella förhållandena inom varvsnäringen och branschens betydelse för sysselsätt­ ningen och vår samhällsekonomi motiverar speciella åtgärder från samhäl­ lets sida för att även på lång sikt trygga en kontrollerad utveckling.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anför efter hörande av Sveriges verkstadsförening att de utredningar som ligger till grund för varvskom- mitténs överväganden och förslag till åtgärder visar att den svenska varvs­ industrin befinner sig i en i förhållande till övrig exportindustri speciell konkurrenssituation. Möjligheterna att ge kundkrediter spelar för varven en väsentligt större roll som konkurrensmedel än vad som är fallet för våra utlandskonkurrerande företag i allmänhet.

Vidare är det enligt föreningen uppenbart att de aktuella ekonomiska svårigheterna för den svenska varvsindustrin till mycket stor del samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

hänger med den förlustbringande fartygskreditgivningen och att åtgärder i syfte att förbättra varvens situation i första hand måste ta sikte på en normalisering av denna kreditgivning. Eftersom de bakomliggande fakto­ rerna till de nuvarande kreditgivningsförhållandena är att söka i att andra länder, främst Japan, vidtagit olika handelspolitiska och näringspolitiska åtgärder för att stödja sin egen varvsindustri, är det ytterst angeläget att Sverige inom ramen för det internationella ekonomiska samarbetet inom OECD och i andra handelspolitiska sammanhang med kraft verkar för att den internationella konkurrensen på varvsområdet kan ske utan statlig subventionering.

Svenska bankföreningen delar utredarnas bedömning av varvsindustrins läge och uttalar sig för ett stöd till varven för att hjälpa dem över de nu­ varande svårigheterna. Denna bankföreningens inställning motiveras främst av att varvsindustrin befinner sig i en alldeles unik situation. Den inter­ nationella konkurrensen med omfattande statliga räntesubventioner i prak­ tiskt taget samtliga fartygsproducerande länder utom Sverige har omöjlig- gjort konkurrensmöjligheter på normala villkor. Enligt bankföreningens mening bör emellertid stödåtgärderna ges en sådan inriktning att en even­ tuell framtvingad krympning av varvsindustrin i Sverige inte kommer att motverkas.

Varvsindustrins besvärliga situation är främst en följd av åtgärder av handelspolitisk art vidtagna av andra stater, anför bankföreningen vidare. Främst gäller det här det statliga räntestöd skeppsbyggare i andra länder får för att utjämna skillnaden mellan marknadsränta och den räntesats som har blivit gängse vid varvens kreditgivning. De svenska varven befin­ ner sig här klart i underläge eftersom något liknande stöd inte finns i Sve­ rige. Även om bankföreningen är ense med varvskommittén om att man bör förhandlingsvägen söka skärpa OECD-överenskommelsen av 1969, är det bankföreningens uppfattning att det knappast är möjligt att inom rim­ lig tid uppnå särdeles väsentliga förbättringar på den vägen. Subventions- politiken torde komma att fortsätta från konkurrentländernas sida, och så länge den ej röner mothugg från ett så viktigt skeppsbyggarland som Sve­ rige kommer den att te sig än mera lönande än eljest.

Sveriges industriförbund hänvisar till den analys som på kommitténs uppdrag utförts av Industrins utredningsinstitut (IUI) och framhåller att varvsindustrin med tanke på den hårda, långfristiga bindning som för när­ varande gäller på handelskreditgivningssidan är att betrakta som en myc­ ket ”kapitaltung” industri trots att relationen mellan i den direkta slut­ produktionen insatt kapital och förädlingsvärdet ligger lågt jämfört med exempelvis verkstadsindustrin i övrigt. Av IUI:s utredning framgår också, att en negativ räntedifferens om 2 % motsvarar en årlig förlust om cirka 60—80 milj. kr. och att en subventionering av denna förlust skulle höja lönsamheten till cirka 0—3 % på eget kapital. En av orsakerna till denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

17

låga siffra är den betydande eftersläpning av ränteförluster på kontrakt från 1960-talet som påverkar varvens räntabilitet under första hälften av 1970-talet.

Sveriges redareförening erinrar om att för många svenska rederier det är en stor tillgång att vid reparationer och klassningar kunna anlita de svens­ ka varven. Avbrott i trafiken för dylika arbeten kan lättare arbetas in i planeringen för de många svenska rederier, som regelbundet anlöper svens­ ka hamnar. Under sådana varvsarbeten i Sverige får dessutom besättningen tillfälle till rekreation och samvaro med anhöriga i sitt hemland. Vid sidan av de samhällsekonomiska aspekterna är det således för svensk rederinä­ ring av det största intresse, att svensk varvsindustri även i framtiden kan erbjuda sina tjänster lika effektivt som hittills.

Sveriges varvsindustriförening framhåller beträffande den allmänna be­ dömningen att varvsutredningen ger ett klart belägg för att den svenska varvsindustrins problem beror på den snedvridning av konkurrensen på den internationella fartygsmarknaden, som är en följd av de subventioner och andra förmåner, som övriga länders varvsindustri åtnjutit under myc­ ket lång tid. Dagens dåliga lönsamhet hos de svenska varven beror alltså inte på någon fundamental brist i branschens struktur eller i företagens effektivitet, utan på orsaker som ligger utanför företagens kontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82

är

1970

Varvsstödets utformning Flertalet remissinstanser uttalar sig om avvägningen mellan generella och speciella stödformer.

Enligt statskontoret, som utgår från en samhällsekonomisk bedömning av varvsindustrins problem, bör permanent statligt stöd till varven inte komma ifråga —■ oberoende av om sådant stöd utgår i andra länder. Frå­ gan om temporära subventioner har inte tillräckligt utretts av varvskom- mittén. Ämbetsverket delar varvskommitténs åsikt att varvens förluster på kreditgivningen inte bör bedömas på annat sätt än övriga kostnader för drif­ ten. Kapital är en produktionsfaktor, och priset på kapital utgör en viktig del av de totala produktionsförutsättningarna. En bestående subventionering av priset på kapital medför risker för snedvridning av de svenska produk­ tionsresursernas utnyttjande. Däremot kan det vara svårt att definiera vad som i en viss situation bör betraktas som en subvention av priset på kapi­ tal.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller att då varven trots hög tek­ nisk och ekonomisk standard arbetar under mycket svåra betingelser häng­ er detta samman med den internationella marknadssituationen, där se­ dan lång tid konkurrensförhållandena snedvridits genom omfattande sub­ ventioner från olika länders sida till de inhemska varvsföretagen. Dock har under senare tid strävandena till en sanering på internationell basis av dessa förhållanden rönt ökad förståelse hos de större varvsländerna. Detta gör

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 82

18

att, som varvskommittén förordar, det statliga stödet till den svenska varvs­

industrin alltjämt bör inriktas på ett aktivt arbete för sanering av de

osunda konkurrensmetoderna ävensom allmänt effektivitetsfrämjande åt­

gärder samt vid behov punktvisa statliga kapitaltillskott.

Fullmäktige i riksbanken anför att en generell räntesubvention icke

skulle vara en adekvat lösning i nuvarande situation bl. a. med hänsyn till

skilj aktligheterna i varvens ekonomiska situation. En generell räntesub­

vention anpassad till de svagare enheterna skulle kunna leda till en sam­

hällsekonomiskt omotiverad produktionsökning för varvsindustrin som hel­

het, samtidigt som produktion och export från de svagaste enheterna icke

fick tillräckligt stöd under övergångsperioden. Fullmäktige delar kommit­

téns uppfattning att i valet mellan ett generellt och ett mer selektivt ut­

format stöd, det senare är att föredra. Mot ett generellt finansieringsstöd

talar enligt fullmäktiges mening också det förhållandet att varvens incita­

ment till att i än högre grad ta kreditkontrakt och ytterligare öka sitt

upplåningsbehov skulle förstärkas. Kommittén rekommenderar staten att

inleda enskilda överläggningar med de varv, för vilka problem kan väntas

uppstå, i syfte att skapa betingelser för fortsatt drift och för kartlägg­

ning av förutsättningarna för den framtida verksamheten. Vissa icke obe­

tydliga kapitaltillskott kan därvid enligt kommitténs mening utgöra en

samhällsekonomiskt motiverad insats. Kommittén framhåller att dessa ka­

pitaltillskott bör vara förenade med villkor, som ger staten möjlighet till

insyn och medinflytande i planering och drift.

Fullmäktige har intet att erinra mot kommitténs förordande av enskilda

överläggningar med de varv för vilka problem kan väntas uppstå i syfte att

genom kapitaltillskott skapa betingelser för fortsatt drift. Fullmäktige vill

dock understryka det ansvar för varvsindustrins omfattning, struktur och

effektivitet, som härigenom kommer att åvila statsmakterna. Det är därför

av vikt att statsmakterna från början gör klart för varven, att krav på stöd­

åtgärder kommer alt ges en restriktiv prövning. En selektiv subventionering

kan under ogynnsamma förhållanden medföra ett konserverande av en

olämplig struktur inom varvsindustrin och — i värsta fall — leda till ett

sämre resultat än generella stödåtgärder.

Mot riksbanksfullmäktiges instämmande i varvskommitténs avvisande av

generella subventioner som ett medel att komma till rätta med varvens ut­

satta konkurrensläge har ledamöterna Holmberg, Dahlén och Hanson re­

serverat sig samt förordat att under ett antal år tillfälliga subventioner ges

som i huvudsak täcker skillnaden mellan räntekostnader vid upplåning och

den ränta som varvsföretagen i världen erhåller vid kreditgivningen till be­

ställarna.

Riksrevisionsverket (RRV) instämmer i kommitténs bedömning att ränte­

subventioner inte bör ingå som ett moment i det statliga stödet till varvs­

företagen. Även om sådana subventioner förekommer i andra länder, utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

19

detta knappast ett tillräckligt skäl för att man i Sverige skulle införa mot­ svarande stödform. I likhet med varvskommittén pekar RRV på den preju- dicerande verkan som ett sådant subventionssystem skulle kunna få på öv­ rig svensk industri. Ledamoten Bohman har i en reservation uttalat sig för generellt utformade statliga varvssubventioner.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) instämmer i de betänkligheter som varvskommittén anför i fråga om generell statlig räntesubventionering till de svenska varven. I sammanhanget understryks att konkurrensen in­ om näringslivet om produktionsresurserna måste vara så fri som möjligt, d. v. s. ske under likvärdiga förutsättningar för olika branscher och företag.

Varje form av statligt stöd som innebär att en viss näringsgren gynnas på andras bekostnad måste så långt möjligt undvikas. SAF förordar att det för varven byggs upp ett refinansieringssystem på i princip det sätt som anges i den till betänkandet fogade utredningen om varvsindustrins problem. Detta innebär att de av varvskommittén förordade åtgärderna enligt för­ eningens mening bör kompletteras med åtgärder som gör det möjligt för varven att refinansiera sin fartygskreditgivning till gällande obligations­ ränta på den svenska kapitalmarknaden.

Också Sveriges industriförbund uttalar sig principiellt emot subventione-

ring,

då det innebär gynnande av företag eller industrigrenar på andras be­

kostnad, och delar kommitténs oro för den snedvridning i produktionsre­ sursernas utnyttjande, som ett permanent subventionsarrangemang skulle kunna resultera i. Förbundet kan inte ta ställning för ett sådant arrange­ mang och påpekar samtidigt att den metod för lösningar från fall till fall och direkt statligt engagemang i enskilda varv, som kommittén föreslagit, faller under denna klassificering. Fn sådan lösning skulle lätt kunna leda till permanenta stödarrangemang med den åtföljande konkurrenssnedvrid­ ning, som kommittén speciellt varnar för.

Förbundet finner det sannolikt att den internationella handelskreditgiv- ningen under 1970-talet kommer att medföra problem för flera kapitalvaru­ industrier, om än ej i samma extrema grad som nu sker ifråga om varvs­ industrin. Med den sektorsprioritering, som för närvarande råder på den svenska kapitalmarknaden och som förbundet vid flera tidigare tillfällen påpekat konsekvenserna av, finns anledning förmoda att utrymmet där är otillräckligt för en väsentligt utökad inhemsk refinansiering av utländska handelskrediter.

Industriförbundet skisserar ett finansieringsarrangemang som gör det möjligt för svenska industriföretag att refinansiera den internationella han- delskreditgivningen till den ränta som i övrigt gäller på den inhemska kre­ ditmarknaden. En möjlighet är att bilda en allmän exportbank av den typ IUI i sin utredning antytt för varvsindustrin. Denna bank skulle vid behov låna upp medel internationellt och ställa dem till förfogande till gällande ränta på industriella obligationslån. Lån i Exportbanken skulle endast bli

20

aktuella för företagen då den svenska räntenivån ligger under den interna­

tionella. Om den inhemska räntan är lika hög som eller högre än den inter­

nationella upphör den föreslagna ränteutjämningen automatiskt. Detta ar­

rangemang skulle mildra likviditetsproblemen för varvens del och med­

föra en sänkning av deras räntekostnader. Förbundets bedömning är dock

att detta ej är tillräckligt för att de svenska varven under 1970-talet skall

finna det företagsekonomiskt motiverat att bibehålla den produktionsnivå,

som för närvarande gäller. Ett andra steg i varvskrisens lösning måste

således grundas på ett beslut om Sverige överhuvudtaget skall bibehålla en

varvsindustri av någon storleksordning. När det gäller att klara de akuta

likviditetsproblemen kommer en subventionering att röra sig om cirka 60—

80 milj. kr. per år. Gäller det däremot att höja varvens lönsamhetsnivå till

ett läge som gäller för svensk industri i övrigt rör det sig om betydligt stör­

re belopp.

Till skillnad från arbetsgivareföreningen och industriförbundet förordar

Svenska bankföreningen att varven erhåller ett statligt räntestöd som ut­

jämnar skillnaden mellan den gängse räntan på leverantörskrediter för far­

tyg och marknadsräntan för refinansiering av sådana krediter. Enligt bank­

föreningens mening bör dock detta stöd utgå endast till ny produktion och

således inte avse redan verkställda leveranser. Det synes föreningen också

lämpligt att stödverksamheten tidsbegränsas, förslagsvis på så sätt att den

tills vidare får omfatta den produktion som sker under de närmaste tre el­

ler fem åren. Om fråga väcks att fortsätta stödverksamheten även därefter,

bör saken bli föremål för ny prövning.

Föreningen anför att någon aktuell risk knappast torde föreligga att ett

arrangemang med generella räntesubventioner får en prejudicerande ef­

fekt med avseende på andra näringsgrenar eftersom den situation som

varvsindustrin nu råkat in i är alldeles unik. Vidare anförs att interna­

tionella åtaganden inte avhållit andra EFTA- och OECD-stater från att gynna

sina varvsindustrier genom billigare finansiering i statlig regi.

Sveriges varvsindustriförening anför att det är svårt att förstå varvsut-

redningens bestämda avståndstagande från att stödja de svenska varven

genom konkurrensutjämnande räntestöd. Ett av utredningens argument

mot en sådan ordning, nämligen att det skulle kunna leda till en snedvrid­

ning av de svenska produktionsresursernas utnyttjande gäller endast, fram­

håller föreningen, om man utgår ifrån att stödet skall bli permanent, och

att varven i framtiden inte är en bransch för Sverige att satsa på. Så har

man emellertid inte bedömt varvens situation.

Ett annat av utredningens argument mot ränteutjämning, nämligen att

ett generellt stöd skulle leda till en samhällsekonomiskt olämplig expan­

sion, är enligt föreningens uppfattning ett påstående utan någon som

helst bakgrund. Varvens planer i detta avseende betingas av ett rationellt

och ansvarsmedvetet tänkande utifrån föreliggande marknadsmässiga och

tekniska betingelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

21

Röiande storleken av den belastning som åvilar varven anför varvsindu­ striföreningen: Praktiskt taget alla fartygsaffärer görs i dagens läge på kreditbasis och de svenska varven måste på grund av frånvaron av egna finansiella resurser låna upp hela kreditbeloppet, d. v. s. 80 % av priset på marknadsmässiga villkor, vilket innebär en genomsnittsränta icke under­ stigande 9 1/2 %.

Varje procents skillnad mellan den ränta, som varven tvingas betala, jäm­ fört med vad man erhåller från beställaren, kan matematiskt visas inne­ bära en kostnadsökning om cirka 3 % av fartygspriset. Vid en marknads­ ränta på 9 1/2 % och en utlåningsränta på 6 % belastas varven med en merkostnad uppgående till 10 1/2 % av fartygspriset. En motsvarighet till denna kostnadspost existerar inte i något konkurrentland.

Den svenska varvsindustrins nybyggnadsverksamhet under de senaste åren har uppgått till ett fakturerat värde av cirka 1 700 milj. kr. per år. Varvskommittén har angivit storvarvens ränteunderskott vid ett bestående länteläge av 9 å 10 % till 40 å 50 milj. kr. per år, vilket uppenbarligen är alldeles för lågt. Varvens totala ränteunderskott på en kreditförsäljning av 1 700 milj. kr. kommer nämligen vid ett ränteläge av 9 1/2 % att uppgå till cirka 180 milj. kr. per år (3 1/2 % X 3 X 1 700 milj. kr.). Med hänsyn till nuvarande orderstock torde nybyggnadsverksamheten under de närmas­ te åren dock komma att uppnå ett fakturerat värde av cirka 2 000 milj. kr. per år. Baserat på det antagna ränteläget 9 1/2 % kommer då merkostnaden successivt att öka till 210 milj. kr. per år (3 1/2 % X 3 X 2 000 milj. kr.).

Mot bakgrund av ovanstående lägger varvsindustriföreningen fram ett för­ slag till finansieringsordning som innefattar ett särskilt fartygsfinansie- ringsinstitut. Detta upplånar medel på såväl den svenska som den utländs ka kapitalmarknaden. På den svenska kapitalmarknaden förutsätts upplå­ ning ske till obligationsränta, i nuläget 7 1/4%. Lånen på den internatio­ nella kapitalmarknaden skulle upptagas till där aktuell ränta, nu 9 %. Av­ vägningen mellan upplåning på den inhemska respektive den internationel­ la kapitalmarknaden bör utföras av Sveriges riksbank utifrån samhälls- och valutapolitiska värderingar. Merkostnaden, som uppkommer genom ut­ landsupplåningen bör emellertid betraktas som det pris statsmakterna är villiga att betala för valutareservens försvar, och i konsekvens därmed bör ränteskillnaden bestridas av staten och inte belasta varven.

De svenska varven skall ha möjlighet att låna i fartygsfinansieringsin- stitutet till en i nuläget effektiv ränta på 6 %, varvid en ränteskillnad upp­ kommer på 11/4%. Denna räntedifferens utgör den egentliga subventio­ nen till den svenska varvsindustrin.

Några remissinstanser har upptagit frågan om inte räntesubventioner blir på längre sikt erforderliga.

Landsorganisationen i Sverige (LO) och Metallindustriarbetareförbundet anför att varken räntesubventioner eller skapande av ett särskilt kreditin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

22

stitut för refinansiering av fartygskrediter torde för dagen vara att förorda

med hänsyn till att strukturproblem är generella och föränderliga och om­

fattar inte endast varvsindustrin utan även andra branscher. Utredningens

arbete är en första etapp. I den fortsatta diskussionen bör man beakta den

internationella utvecklingen inom varvsindustrin. Det finns då anledning

att överväga om generella räntesubventioner även i fortsättningen kan und­

vikas.

Tjänstemännens centralorganisation ("TCO) finner för sin del att ränte­

subventioner, generellt sett, synes vara diskutabla bl. a. ur allokerings-

synpunkt. Trots detta bör beaktas om inte redan nu planer för eventuella

framtida ekonomiska engagemang av subventioneringstyp skall förberedas.

Detta kan lämpligen ske i utredningens nästa etapp, vandd förutsätts att

frågan om eventuella räntesubventioner tills vidare hålls öppen.

Ett antal remissinstanser har lämnat särskilda synpunkter beträffande

de speciella stödåtgärder för varven som föreslagits.

Riksrevisionsverket (RRV) ansluter sig sålunda till kommitténs förslag

att staten efter en prövning i varje särskilt fall skall kunna träda in för att

bistå ett varv, t. ex. vid en likviditetskris. RRV utgår från att staten härvid

får möjlighet till insyn och medinflytande vid planering och drift av det

ifrågavarande varvet. Det synes även väsentligt att man tar tillvara de möj­

ligheter som finns till samverkan mellan olika varvsföretag. RRV under­

stryker att det på sikt synes nödvändigt med en ytterligare koncentration

inom varvsindustrin än för närvarande om de svenska varvsföretagen skall

kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön anser det ytterst angeläget att

förhandlingar snarast inleds mellan staten och varven framför allt mot bak­

grund av de samhällsekonomiska konsekvenser som en förhalning av ett

påbörjande av överläggningarna skulle innebära för näringen. Länsstyrel­

sen förutsätter att dessa förhandlingar ej enbart syftar till en lösning av

de ekonomiska problemen under den närmaste tiden utan går in på en mera

långsiktig lösning, varvid sålunda upprepade kapitaltillskott bör kunna

komma ifråga.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anför att metallindustriarbetareför­

bundet understrukit vikten av att staten med största skyndsamhet inleder

de av varvskommittén förordade överläggningarna med de enskilda varven,

dels i syfte att förhindra oro hos de anställda, dels för att ej försvaga var­

vens internationella konkurrenskraft och möjligheter att utnyttja den ef-

terfrågesituation som f. n. råder. Överläggningar bör även upptas med de

mindre varven som inte varit föremål för någon mera ingående behand­

ling av varvskommittén.

Sveriges arbetsgivareförening (SAF) avstyrker kommitténs förslag be­

träffande ett direkt statligt engagemang i enskilda varvsföretag. Sådana åt­

gärder från statens sida skulle, anför SAF, i högre grad än en generell

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

subventionering kunna leda till en sådan snedvridning av konkurrensförut­

sättningarna som kommittén själv varnar för i sitt betänkande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) instämmer i utredningens

förslag om vissa kapitaltillskott, men förutsätter att det endast blir fråga

om begränsade tillskott. TCO förutsätter att staten i likhet med andra ka­

pitalintressenter ges möjlighet till insyn och medinflytande i varven.

Enligt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) ter sig en snabb

lösning av varvens refinansieringsproblem nödvändig för varvens fortbe­

stånd och utveckling. Dröjsmål skapar osäkerhet för de anställda med risk

för att kvalificerad personal söker sig till andra områden, varigenom var­

vens ställning ytterligare skulle försvåras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

23

Statliga kreditgarantier

Riksrevisionsverket tillstyrker att ytterligare fartygskreditgarantier läm­

nas för ordertagning under åren 1970—1971. RRV har inte möjlighet att

bedöma om det belopp som kommittén föreslagit för garantigivningen kan

anses rimligt. RRV pekar i detta sammanhang på att garantierna inte bör

ges sådan omfattning att de bidrar till att produktionsvolymen inom

branschen ökas. I nuläget synes ett system med fartygskreditgarantier vara

det enda instrument som staten har för att påverka varvsindustrin, bl. a.

med avseende på dess produktionsnivå.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig om förslaget

att statliga fartygskreditgarantier skall beviljas till ett belopp av 500 milj.

kr. för nuvarande produktionsvolym under vart och ett av åren 1970 och

1971. Länsstyrelsen anser att det föreslagna beloppet förefaller vara väl lågt

med hänsyn till pågående omfattande produktionsvolym samt stigande kost­

nadsutveckling. Förhandlingar bör därför snarast inledas mellan de berörda

varven samt industridepartementet om ett belopp som bättre svarar mot

oundgängliga behov.

Varvskommitténs förslag om en garantiram på en miljard kr. för order­

tagning under 1970 och 1971 tillstyrks av fullmäktige i riksgäldskontoret,

som vidare anför. Erfarenheterna hittills av kreditgarantisystemet får anses

vara övervägande goda. Vissa tekniska problem, som uppkommit i samband

med handläggningen av garantiärenden, har enligt fullmäktiges uppfatt­

ning kunnat lösas på ett för samtliga parter tillfredsställande sätt. Garanti­

erna är i många fall en direkt förutsättning för att en upplåning skall

kunna komma till stånd och verkar dessutom förbilligande på varvens upp­

låning.

Några förluster för staten i samband med garantigivningen har hittills

inte uppkommit. Förlustriskerna torde för övrigt inte behöva bedömas som

stora med hänsyn till att säkerhet krävs för utfärdade garantier. Riks­

gäldskontoret kräver sålunda regelmässigt att varven skall pantsätta ford­

24

ringar på fartygsbeställarna jämte i förekommande fall fartygsinteck-

ningar. För att förlust skall uppkomma för staten i ett visst fall måste både

varvet och beställaren bli oförmögna att fullgöra sina förpliktelser samt in­

teckningarna förlora i värde.

Bland de problem och tolkningsfrågor som under den tid kreditgaranti­

systemet gällt har uppkommit i anslutning till handläggningen av garanti­

ärendena pekar riksgäldsfullmäktige på följande. Fullmäktige hade på ett

relativt tidigt stadium att ta ställning till huruvida en garanti, som ”fri­

ställts” genom att det garanterade lånet återbetalats av varven, kunde revol­

veras, d. v. s. utnyttjas som säkerhet av varvet för ny upplåning. Redogörel­

sen i betänkandet återger på ett korrekt sätt fullmäktiges principiella ställ­

ningstagande till denna fråga, vilket i hög grad ökat användbarheten för

varvens del av de statliga kreditgarantierna i ett läge då en tidvis mycket

betydande kortfristig upplåning utomlands blivit nödvändig för varven.

Ett annat spörsmål sammanhänger med att de av riksdagen vid olika till­

fällen beslutade garantiramarna får användas av varven för refinansiering

endast av nybyggnadskrediter, hänförliga till kontrakt som tecknats under

viss tid. Bestämmelsen tillämpas av riksgäldskontoret så, att kontoret vid

utfärdande av en garanti kräver säkerhet som hänför sig till just dessa

kontrakt. Då varvens nybyggnadskrediter har en löptid av i regel åtta år

och garantin kan ha en maximilöptid av femton år, kan uppkomma ett

”glapprum” på sju år då den garanterade refinansieringskrediten inte mot­

svaras av några nybyggnadskrediter av nyss nämnt slag. I detta läge måste

riksgäldskontoret givetvis acceptera säkerheter hänförliga till senare teck­

nade nybyggnadslcontrakt än de som ursprungligen kunde ifrågakomma för

garantin. En situation liknande den nu beskrivna kan också uppkomma om

beställare mera allmänt i förtid skulle återbetala sina skulder till ett varv

och detta, i stället för de säkerheter som till följd härav måste återställas

till beställaren och som kanske vari t pantsatta för garantin, måste på sam­

ma sätt som i det tidigare fallet erbjuda riksgäldskontoret säkerheter, som

hänför sig till andra nybyggnadslcontrakt. Av det anförda framgår att en

garanti i praktiken kan komma att avse refinansiering av nybyggnadskre­

diter hänförliga även till andra nybyggnadskontrakt än sådana som for­

mellt endast kunde ifrågakomma för garantin. Detta konstaterande innebär

inte att fullmäktige anser att garantiernas maximilöptid bör minskas. För­

längningen av garantiernas löptid från ursprungligen tio år till femton år

var även enligt fullmäktiges uppfattning klart motiverad av upplåningstek-

niska skäl. Den längre löptiden var en förutsättning för varvens obliga-

tionsupplåning.

Vissa problem sammanhänger med utfärdandet av garanti i utländsk va­

luta. Möjligheten härtill infördes genom 1965 års riksdagsbeslut om stats-

garantier till varven. I de bestämmelser om fartygskreditgarantier som

Kungl. Maj :t utfärdade i anslutning till riksdagsbeslutet föreskrevs, att i

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1970

25

garantiåtagande skulle inrymmas en marginal för täckande av eventuella kursförlustrisker. Denna marginal bestämdes av riksgäldskontoret efter samråd med finansdepartementet till 20 %. År 1968 slopades emellertid fö­ reskriften om en särskild kursriskmarginal vid utfärdande av garanti i ut­ ländsk valuta.

De garantiramar som vid skilda tidpunkter beslutas av riksdagen har vidare alltid avsett ett högsta belopp i kronor. En garanti i utländsk valuta måste således omräknas till kronor för att den skall kunna avräknas på ga­ rantiramen. Denna omräkning sker efter gällande sälj kurs på den utländska valutan den dag då garantin beslutas av fullmäktige. Om av någon anled­ ning säljkursen i Sverige därefter stiger på denna valuta, kommer garanti­ åtagandet att avse ett högre belopp i kronor räknat än före kursändringen. Teoretiskt sett skulle således kunna inträffa att de totala garantiåtagande­ na i kronor räknat överstiger den garantiram som gäller enligt riksdagens beslut. Risken är dock i praktiken liten att detta skall inträffa, då ju ga­ rantiåtagandena minskar i takt med amorteringar på de garanterade lånen.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges varvsin­ dustriförening instämmer i kommitténs bedömning att en fortsatt statlig kreditgarantigivning är angelägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Refinansieringen av varvskrediterna

Om varvskommitténs förslag om en ökad refinansiering på den svenska kreditmarknaden har i första hand fullmäktige i riksbanken och riksgälds­ kontoret yttrat sig.

Riksbanksfullmäktige påpekar inledningsvis att det för varven beräknade totala lånebehovet för leveranser under de närmaste åren vida överstiger varvens upplåning under tidigare år och att skillnaden är så stor att en närmare analys framstår som ofrånkomlig för en mer definitiv bedömning av lånebehovet. Fullmäktige anför därefter följande. Genom ett ökat utnytt­ jande av den svenska kreditmarknaden skulle varven med nuvarande ränte- struktur kunna upplåna medel till något lägre ränta. Enligt varvskommit­ téns mening borde inte endast kapitalmarknadsinstituten utan även banker­ na och främst affärsbankerna kunna bidra med ökade krediter till varven.

Även om den av utredningen föreslagna upplåningsökningen icke förefaller orimligt stor i jämförelse med bankernas totala omslutning, måste en ökning av krediterna till varven te sig svår att realisera för bankerna i dagens läge med hänsyn till de snäva ramar, som för närvarande gäller för deras utlå­ ning. En kreditexpansion för att tillgodose varvens kreditbehov skulle san­ nolikt kräva en total utlåningsökning som vore väsentligt större än den före­ slagna ökningen i varvskrediterna för att bankerna spontant skulle tillgodo­ se det sistnämnda kreditbehovet. En sådan kreditexpansion framstår för närvarande enligt fullmäktiges mening som näppeligen acceptabel vare sig ur inhemska eller externa stabilitetssynpunkter.

26

Läget på kapitalmarknaden är knappast annorlunda än för bankerna. Den

totala tillgången på kredit är här i stort sett given av institutionella och

andra förhållanden. Med den statliga upplåningen på marknaden bestämd

utifrån löpande budgetunderskott och den nödvändiga restriktiviteten i kre­

ditpolitiken och med bostadsfinansieringen avhängig av omfattningen av

gällande bostadsbyggnadspi-ogram torde det vara oundvikligt att en krymp­

ning av kredilutbudet för att skapa utrymme för ökade krediter till varven

i första hand måste gå ut över andra sektorer inom det privata närings­

livet och kanske också kommunerna. Med hänsyn till det begränsade ut­

rymme som för närvarande står dessa sektorer till buds, torde en sådan

omläggning av kreditgivningen, även om den framstod som eftersträvans­

värd, knappast kunna åstadkommas utan betydande anpassningssvårighe­

ter.

Rådande begränsningar i varvens möjligheter att öka sin upplåning på

den inhemska kreditmarknaden utesluter givetvis icke att ett på längre sikt

växande kreditutbud torde komma även varven till del. Fullmäktige vill

emellertid understryka att några garantier för en viss kredittilldelning icke

kan ges. Några kreditpolitiska instrument för att påtvinga banker och and­

ra kreditinstitut ökade varvskrediter finns icke och ett försök att detalj-

dirigera dessas kreditgivning efter dessa linjer skulle innebära ett väsent­

ligt avsteg från nu tillämpade principer för kreditpolitiken. Hittills har

riksbankens ingrepp i krediternas fördelning endast syftat till att tillgodo­

se statens och bostadssektorns lånebehov, det förra som ett självklart led i

den allmänna kreditpolitiken och det senare som en direkt följd av det an­

svar som åvilar riksbanken för att de finansiella förutsättningarna för full­

görandet av bostadsbyggnadsprogrammet blir uppfyllda. Denna inriktning

av kreditpolitiken har också avspeglats i utformningen av de existerande

penningpolitiska instrumenten. Att låta flera sektorer än stat och bostäder

i förväg inteckna en del av utrymmet på kreditmarknaden vore enligt full­

mäktige en farlig väg att beträda.

En omläggning av varvens kreditgivning skulle under förevarande om­

ständigheter otvetydigt innebära en påfrestning på betalningsbalansen. In­

nan en markant förbättring inträtt i det nuvarande betalningsbalansläget

kan enligt fullmäktiges mening en sådan utveckling icke accepteras utan

måste, vid oförändrad politik i övrigt, mötas med ytterligare åtstramning för

andra låntagare än varven på den inhemska kreditmarknaden. Denna utväg

finns enligt fullmäktiges mening icke anledning att pröva. Under alla om­

ständigheter kan det icke komma ifråga att avlyfta någon del av varvens re­

dan utestående utländska skulder.

Liknande synpunkter framförs av fullmäktige i riksgäldskontoret. Med

hänsyn till lånekostnaderna samt de kursförlustrisker som är förknippade

med en betydande upplåning utomlands är det en naturlig strävan från

varvens sida i dagens läge att i största möjliga utsträckning refinansiera

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

27

sina varvskrediter på den svenska marknaden. Den reella svårigheten att uppnå en mera betydande omläggning av varvens refinansiering till den svenska marknaden ligger emellertid i att den svenska kapitalmarknaden och den svenska valutareserven redan i utgångsläget är otillräckliga. Så länge denna situation består måste därför varvskommitténs förslag i denna del vara svårt att realisera.

Riksrevisionsverket anför att huvudsyftet med den ökade refinansiering- en i Sverige bör vara att täcka en ökad andel av varvens nettoupplånings- behov. Däremot kan det ifrågasättas om refinansieringen skall innebära att dyrare utländska krediter avlöses genom en ökad upplåning på den svens­ ka marknaden. RRV förutsätter att man från statens sida bereds tillfälle att ingående följa den finansiella utvecklingen hos varven för att kunna medverka till att bereda varven erforderligt utrymme på kreditmarknaden enligt nyss anförda riktlinjer.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller i denna fråga att en viss ytterligare överföring av varvens refinansiering till den svenska mark­ naden i och för sig skulle kunna vara riktig. En sådan överföring, som måste leda till att kreditbehoven på andra områden undanträngs i motsva­ rande omfattning, torde emellertid vara svår att få till stånd i det skärpta läge som råder på kreditmarknaden. I ett läge med restriktioner på kredit­ marknaden synes även svårt att genomföra en princip om lämnande av förhandsbesked på sätt kommittén föreslagit. Därest kreditgivarna skall kunna följa bl. a. de rekommendationer som lämnats av riksbanken om pri­ oritering av vissa placeringar, måste omfattningen av förhandslöften i stor utsträckning begränsans.

Bankinspektionen berör speciellt kommitténs förslag att banksektorn, främst affärsbankerna, framdeles borde ge ett ökat bidrag till lösandet av varvens refinansieringsproblem. I sammanhanget har kommittén åberopat att genom ändrad lagstiftning affärsbankerna nyligen givits möjligheter till viss medelfristig utlåning, något som bl. a. motiverats av behovet att re- finansiera exportkrediter. Härtill anför inspektionen att det visserligen är riktigt att affärsbankerna numera fått avsevärt vidgade befogenheter att lämna bundna lån, men samtidigt bör beaktas att den åsyftade lagstiftning­ en rört frågan om möjligheterna att tidsbinda, inte att räntebinda krediter.

I sistnämnda hänseende gäller liksom tidigare att någon direkt författ- ningsmässig inskränkning inte finns. De facto har dock hittills räntebund- na krediter i affärsbankerna endast förekommit i något enstaka fall, helt enkelt av det skälet att upplåningen i allt väsentligt sker till rörlig ränta. I den mån varven eftersträvar en refinansiering av sina kundkrediter till bunden ränta torde på grund av det anförda banksektorns möjligheter att medverka vara begränsade — i varje fall om bankerna själva inte bereds tillfälle att i motsvarande omfattning upplåna medel till fast ränta.

Enligt kommerskollegiums mening bör refinansieringen av varvens kre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

28

ditgivning kunna underlättas genom viss reformering av Svensk export­

kredits verksamhet. Vidare anförs att handelskamrarna i Malmö och Göte­

borg har påtalat att kommittén icke föreslagit någon lösning beträffande

refinansiering av krediter till svenska redare. Varvens svårigheter härvidlag

anges ha bidragit till att de svenska redarna i betydande utsträckning lägger

sina beställningar hos utländska varv. Kollegiet ifrågasätter om det inte bör

undersökas huruvida de åtgärder staten kan komma att vidtaga för att un­

derlätta refinansieringen av varvskrediterna också bör omfatta varvens kre­

diter till inhemska redare.

Varvskommittén har även framlagt förslag om vissa institutionella frå­

gor, i första hand berörande AB Svensk exportkredits funktion som mel-

lanhandsinstitut.

Vad angår möjligheterna att kanalisera en del av varvens nuvarande ut­

ländska upplåning över Svensk exportkredit anför fullmäktige i riksban­

ken att förutsättningen för att arrangemanget skall te sig fördelaktigt ur

varvens synpunkt naturligtvis är att Exportkredit kan uppnå bättre villkor

för upplåningen utomlands än varven själva. Självfallet får man därvid

förutsätta att Exportkredits utlåning görs i samma valuta som motsvaran­

de upplåning. Fullmäktige har i och för sig intet att erinra mot att möjlig­

heterna av en sådan överflyttning av den utländska upplåningen närmare

undersökes. Det kan emellertid ifrågasättas om några fördelar kan uppnås

med hänsyn till de inarbetade kreditkanaler som varven redan bör ha.

Riksrevisionsverket tillstyrker det förslag kommittén lagt fram om att AB

Svensk exportkredit skall söka avlasta varven en del av dess utländska

upplåning. Detta skulle åstadkommas genom att Svensk exportkredit själv

lånar upp medel på den utländska marknaden för vidareutlåning till de

svenska varven.

Likaledes understryker Svenska metallindustriarbetareförebundet beho­

vet av att en viss förändring i AB Svensk exportkredits arbetssätt liksom

en utökning av utlåningen från Svensk exportkredit kommer till stånd. In­

stitutet borde eventuellt göras mera till ett aktivt instrument för att främja

såväl varvsnäringen som andra exportnäringar.

I likhet med varvskommittén anser Svenska bankföreningen att varven bör

beredas ett något ökat utrymme för upplåning i Sverige främst genom AB

Svensk exportkredit. Med hänsyn till intresset av att motverka en ansväll­

ning av kapitalexporten finner bankföreningen det också väl värt att taga

vara på kommitténs uppslag att SEK i sin tur skall finansiera sina varvs-

krediter med utländska lån.

I övrigt har främst de av de särskilda förslagen direkt berörda remiss­

instanserna yttrat sig. Sålunda har AB Svensk exportkredit (SEK) in­

skränkt sitt yttrande till de av kommitténs överväganden som direkt berör

bolaget. Beträffande möjligheterna att överbrygga bristande synkronisering

av löptiderna på upp- och utlåning konstaterar SEK att kommittén synes

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

29

ha tänkt sig att SEK, för vinnande av lägsta möjliga upplåningsränta, skul­ le låna på betydligt längre tid än den, som kan tillämpas på utlåningen eller, med andra ord, bortse från en eljest till undvikande av erfarenhetsmäs­ sigt uppkommande högre räntekostnad önskvärd synkronisering av upplå­ ningen med utlåningen. Kompensation för den högre räntekostnaden anser kommittén att SEK skulle kunna skaffa sig genom kort återutlåning av in­ flytande amorteringar utöver utgående. Denna kommitténs uppfattning torde vara riktig endast under förutsättning att räntan på återutlåningen icke sjunker fram till den dag, då de återutlånade medlen skall användas för amortering å upplåningen. Det kan möjligen förmodas, att kommittén också grundar sin uppfattning på ett antagande, att den korta räntan som regel ligger högre än den iånga. Ett sådant antagande finner SEK emeller­ tid utgöra en bräcklig grund för den räntespekulation, som det erfaren­ hetsmässigt innebär att ge sig in på osynkroniserad upp- och utlånings- verksamhet. Det förtjänar framhållas, att SEK redan nu i viss utsträck­ ning ikläder sig ränterisker därigenom, att SEK icke avböjer ^finansiering' av femår skrediter, fastän SEK nödgas göra motsvarande upplåning på åtta år. Överskjutande amorteringar används för lån till SEK:s ordinarie kunder. Att vidga SEK:s övertagande av ränterisker från undantag till re­ gel synes knappast försvarligt utan en ökning av SEK:s räntemarginal, nå­ got som direkt skulle motverka varvens önskemål.

Kommittén föreslår även att SEK skulle låna i utlandet och med sålunda upplånade medel bereda varven ytterligare krediter. Det torde vara riktigt att SEK, givetvis under förutsättning av vederbörliga valutatillstånd, har formella möjligheter att låna utomlands. I likhet med vad praxis är i inter­ nationella kreditinstitut får man i så fall förutsätta, att SEK skulle vidare­ befordra dessa i utlandet upptagna lån till sina kunder i Sverige i samma valuta som gällt för SEK:s utländska upplåning. SEK skulle därvid givetvis också betinga sig en räntemarginal. I dagens internationella ränteläge tor­ de sådana transaktioner vara helt uteslutna till för SEK:s kunder intres­ santa räntor.

Kommittén har vidare berört frågan om förhandsbesked beträffande lån. Enligt kommitténs mening bör förhandsbesked om att medel kommer att finnas tillgängliga kunna ges inom ramen för den inhemska kreditvolym som kommitténs förslag omfattar. Ianspråktagande av kredit från SEK är beroende av i vad mån SEK har medel för kreditens utbetalande till­ gängliga eller kan anskaffa sådana genom upplåning på kapitalmarknaden i mot behovet svarande omfattning och utforming. Så länge detta förhål­ lande består är SEK:s möjligheter att lämna förhandsbesked i motsvaran­ de mån begränsade.

SEK instämmer i kommitténs uppfattning, att en höjning av SEK:s upp- låningsmultipel bör företagas, liksom i förslaget om jämställande vid be­ räkning av utlåningstaket av statens fartygskreditgaranti med exportkredit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

30

Kiingl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

nämndens garanti. Jämväl svensk bankgaranti torde förtjäna ett sådant jäm­

ställande.

Bankinspektionen behandlar frågan om ändring av AB Svensk export­

kredits upplåningsmultipel. I gällande bolagsordning för SEK stadgas bl. a.

att bolaget äger upplåna medel eller ikläda sig garantiförpliktelser till ett

sammanlagt belopp motsvarande summan av dels bolagets kassa och vissa

banktillgodohavanden, dels 90 % av det nominella värdet av sådana bolagets

fordringar som med avseende på politiska och kommersiella risker är säker­

ställda av exportkreditnämndens garanti, dels ock ett belopp motsvarande

sex gånger bolagets eget kapital definierat på visst sätt.

På närmare angivna skäl har kommittén funnit en ökning av SEIv:s

verksamhetsbas önskvärd. Kommittén har därför övervägt om inte antingen

aktiekapitalet eller upplåningsmultipeln i bolaget borde höjas. Under åbero­

pande av att SEK belånar säkerheter vilka bl. a. är gångbara hos affärs­

bankerna har kommittén förordat det sistnämnda alternativet, närmare be­

stämt en multipelhöjning från nuvarande sex gånger till tio gånger det eg­

na kapitalet. Samtidigt har kommittén föreslagit att formella förutsättningar

skapas för att utlåning mot statlig garanti — i motsats till vad för närva­

rande är fallet — skall kunna ske utan att upplåningsrätten belastas.

Med anledning av dessa förslag anför bankinspektionen att en sex-gånger-

regel ursprungligen föreslogs med hänsyn till de risker som ansågs förbund­

na med karaktären av bolagets utlåning och till de normer som då regle­

rade upplåningsrätten i likartade institut. Enligt inspektionens uppfattning

talar fortfarande åtskilliga skäl för en låg upplåningsmultipel i förevarande

bolag. Sålunda har SEIv:s utlåning i stor utsträckning kommit att koncen­

treras till ett mycket litet antal kredittagare. Även det förhållandet att en

så konjunkturkänslig bransch som varvsindustrin dominerar bolagets utlå-

ningssida manar till försiktighet.

För en låg upplåningsmultipel i SEK talar vidare att de säkerheter bola­

get erhåller stundom kan vara svåra att bedöma både från ekonomiska och

juridiska synpunkter. Vad särskilt beträffar fartygsinteckningar må endast

nämnas de risker sjöpanträtter och utomlandsförsäljningar av fartygen kan

utgöra.

Gentemot vad nu anförts kan emellertid invändas att det även finns

starka skäl som talar för en höjning av upplåningsmultipeln i SEK. Där­

vid bör främst framhållas att bolaget under sin drygt sjuåriga verksamhet

inte drabbats av några som helst förluster på utlåningen. Argument om en

alltför stor koncentration av kreditgivningen går i viss mån att bemöta

med att bolaget inte bara kan hålla sig till de svenska exportörerna utan

också regelmässigt som säkerhet erhåller accepter från vederbörande ut­

ländska kunder, varigenom givetvis riskspridningen ökar. En positiv och

därtill betydelsefull faktor i sammanhanget är naturligtvis också att bakom

31

bolaget står både staten och — med några undantag — det samlade svenska affärsbanksväsendet. Ehuru det alltid är vanskligt att göra internationella jämförelser, talar i samma riktning att vissa institut med likartad verk­ samhet i Danmark och Norge har upplåningsmultiplar på tio gånger och däröver.

På grund av det anförda vill inspektionen inte motsätta sig att SEK:s upplåningsmultipel höjs från nuvarande sex gånger till föreslagna tio gång­ er bolagets eget kapital. Beträffande förslaget att formella förutsättningar bör skapas för att utlåning mot statlig garanti skall kunna ske utan att upplåningsrätten belastas, har inspektionen inte något att erinra mot att dylik utlåning jämställs med kreditgivning för vilken finns exportkredit­ nämndens garanti avseende politiska och kommersiella risker. 1 fråga om fordringar med statlig garanti skulle SEK alltså behöva ställa eget kapital för ett belopp motsvarande 10 % av nominella värdet.

Exportkreditnämnden (EKN) lämnar en redogörelse för EKN:s garanti- givning avseende krediter vid export av fartyg och för i vad mån den av kommittén föreslagna utbyggnaden av varvens refinasieringsmöjligheter kan inverka på EKNts garantigivning.

Inledningsvis framhåller EKN att de av EKN utfärdade exportkreditga­ rantierna avser att skapa möjligheter för de svenska exportörerna, t. ex. varven, att skydda sig vid kreditförsäljningar till utlandet mot riskerna för att köparna inte fullgör sina betalningsförpliktelser till följd av förhållan­ den som i huvudsak sammanhänger med importlandets eller köparens kre­ ditvärdighet. Genom EKN-garantierna får exportörerna samtidigt ökade möjligheter att refinansiera sina sålunda försäkrade leverantörskrediter hos olika kreditinstitut. De speciella statliga kreditgarantierna, som admi­ nistreras av riksgäldskontoret, utgör däremot direkt säkerhet för lån som de svenska varven upptager inom eller utom Sverige.

I förhållande till den totala svenska exporten av fartyg har EKN:s ga­ rantigivning avseende fartyg varit av marginell omfattning och huvudsak­ ligen avsett affärer där särskilda politiska risker för affärernas genomfö­ rande kunnat anses föreligga.

Vid sin garantigivning avseende fartygsexport tillämpar EKN samma principer ifråga om garantiprocentsats (den procentuella andel av förlusten som EKN täcker) och premiesatser som gäller vid garantigivning för varu­ export i allmänhet. Genom den överenskommelse om fartygskrediterna, som slutits mellan ett antal länder inom OECD:s ram och som gäller från den

1. 7. 1969, har normgivande regler för betalningsvillkoren vid statsunder­ stödd fartygsexport utformats. Dessa regler har EKN att tillämpa.

Sådana av kommittén föreslagna ökade speciella statliga fartygskredit- garantier som möjliggör för varven att direkt på den svenska eller utländs­ ka kapitalmarknaden erhålla refinansieringslån mot andraprioritetsinteck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

32

ningar i fartygen kan förmodas minska intresset för sådana av EKN ut­

färdade exportkreditgarantier som eljest skulle erfordras för att refinansie-

ra varvens motsvarande leverantörskrediter. I samma riktning kan kommit­

téns förslag beträffande AB Svensk exportkredits upplåningsrätt komma

att verka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Forskningsstödet

Riksrevisionsverket anser i likhet med kommittén att ökade insatser på

forskning och utveckling i största allmänhet kan främja utvecklingen inom

varven. I detta sammanhang uttalar RRV att satsning på forskning och

utveckling inte alltid kan förväntas vara eu generell lösning för branscher

där problem föreligger. RRV tillstycker förslaget att styrelsen för teknisk

utveckling inom ramen för det föreslagna stödet till varvsindustrin skall

kunna bidraga till bl. a. försäkringspremier för att täcka risker som är för­

enade med att utrusta fartyg med t. ex. en ny typ av propeller eller motor.

Statskontoret stöder förslaget om ökad satsning på forskning och utveck­

ling och anser att forskningsverksamheten i stor utsträckning bör bedrivas

gemensamt för samtliga varvsföretag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner utredningens förslag

om forskningsstöd väl underbyggt, och framhåller att staten bör tillskjuta

ett generöst bidrag för forsknings- och utvecklingsarbete. En lösning som

enligt länsstyrelsens mening bör övervägas är att statsmakterna anvisar en

ram för anslagets storlek under en tre- eller femårsperiod. Forskningsansla­

gen bör sedan kunna regleras med hänsyn till varvens årliga behov av me­

del för forskning. Den mycket snabba utveckling som kännetecknat de se­

naste årens varvsproduktion såväl vad beträffar fartygens storlek som även

fartygens utrustning för specialtransporter etc. innebär att ökade krav ställs

på varvens möjligheter att finna nya lösningar på olika tekniska problem.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) instämmer i betänkandets åsikter

om betydelsen av en ökad satsning på skeppsteknisk FoU. Begreppet skepps­

teknik måste, anför STU, här ses brett och med en stor kontaktyta mot

transportsystemproblemen. Satsningen på teknisk FoU för varvsindustri­

branschen med underleverantörer bör således ske i kontakt med utveck­

lingsprogrammet för transportsektorn i dess helhet, sådant det kan komma

att utformas av STU Transportforskningsnämnd.

Visst utrymme finns inom STU:s nuvarande budget för satsning på

skeppsteknisk FoU. Utan ett snart tillskott av de i betänkandet föreslagna

ytterligare FoU-medlen förslår dock inte STU:s tillgångar till någon ”ökad

satsning” utan endast till ett vidmakthållande av status quo.

Frågor kring det fortsatta stödet till varvsindustrins FoU-verksamhet

från STU:s sida bereds nu i en Arbetsgrupp för svensk skeppsforskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

33

Denna för programdiskussioner rörande i första hand det planerade kollek­ tiva stödet, om vilket senare särskilda förhandlingsdelegationer får träffa avtal. Styrelsen instämmer i kommitténs åsikt att en ökande FoU-verksam- het så långt som möjligt bör repliera på redan befintliga resurser. Detta be­ traktelsesätt har av STU tillämpats redan i den hittillsvarande relativt be­ gränsade satsningen.

Kommittén har diskuterat möjligheterna att teckna försäkringar i större assuransföretag för tekniska garantiåtaganden med svåröverskådliga eko­ nomiska konsekvenser för varven. Det föreslås, att STU bemyndigas bidra­ ga till kostnaderna för sådana förstärkningar. Styrelsen instämmer i kom­ mitténs förslag på denna punkt, och ser kravet på försäkringsmässigt täck- ningsbara leveransgarantier bl. a. som ett incitament till effektivare mark­ nadsföring av tekniska FoU-resultat.

Styrelsen utgår ifrån att de av kommittén föreslagna medlen på 50 milj. kr. fördelade på budgetåren 1970/71—1972/73 för stöd till forsknings- och utvecklingsarbete samt till bidrag till kostnader för försäkringar i samband med leveranser utrustade med nykonstruktioner snarast ställes till styrel­ sens förfogande. Detta anser styrelsen nödvändigt för att den skall kunna göra en effektiv insats.

Med hänsyn till sina erfarenheter under en följd av år instämmer Sta­ tens skeppsprovningsanstalt i att en omorganisation är motiverad vad gäl­ ler administrationen av den kollektiva forskningsverksamheten. Anstalten hänvisar till att den framhållit i sina petitaskrivelser för 1968/69 och 1969/ 70 att det existerande förfarandet visat sig administrativt tungrott och bl. a. försvårat en rationell planering av skeppsprovningsanstaltens kapacitet. På­ tagliga nackdelar är onödiga administrationskostnader samt avsevärd tids- utdräkt under hanteringstiden, vilket medför att tekniska idéer och upp­ slag onödigtvis föråldras.

Varvskommittén anser att en klar åtskillnad bör göras mellan det organ -— exempelvis en branschstiftelse — som för industrins del förhandlar med staten (STU) om avtal för gemensam finansiering av ett visst forsknings­ program och det organ som under de båda parternas huvudmannaskap ge­ nomför programmet. Skeppsprovningsanstalten anser det vore felaktigt att skapa ytterligare organ endast för administrativa uppgifter. Anstalten vill i detta sammanhang framföra förslaget att tilldela skeppsprovningsanstal­ ten uppgiften att inom ett speciellt program inom programbudgeteringens ram fungera som administrativt organ för den kollektiva forskning till vil­ ken statsverket lämnar bidrag. Ett sådant arrangemang skulle i huvudsak kunna genomföras inom skeppsprovningsanstaltens nuvarande organisa­ tion.

I likhet med handelskammaren i Malmö tillstyrker kommerskollegium förslaget att styrelsen för teknisk utveckling tillförs ett så stort belopp att medelstilldelningen till varvsindustrins forsknings- och utvecklingsverksam­

34

het under budgetåren 1970/71—1972/73 kan uppgå till sammanlagt 50 milj.

kr. Kollegiet tillstyrker likaledes att styrelsen för teknisk utveckling be­

myndigas att bidraga till kostnader för försäkringar som tas i samband med

leveranser utrustade med nykonstruktioner.

Sveriges industriförbund anmärker att bidrag till varvens forsknings-

och utvecklingsarbete givetvis inte kan tillmätas någon betydelse då det gäl­

ler de kortsiktiga likviditetsproblemen men dock bör kunna medverka till

att de svenska varvens förstarangsställning vad gäller tekniskt kunnande

kan vidmakthållas.

Sveriges redareförening ser som ett positivt inslag i utredningen den för­

ståelse och det intresse för forskning och utvecklingsarbete, som kommittén

ådagalagt. De svenska varvens insikter om forskningens betydelse har un­

der flera år delvis motverkat belastningen av internationellt sett ogynnsam­

ma villkor för refinansiering av krediter. Rederinäringens intresse inom

detta område framgår också av dess medverkan i SSF. Kommittén anför

beträffande detta institut, att formerna för dess verksamhet bör ses över.

Detta förslag preciseras icke närmare och redareföreningen har därför svårt

att taga ställning till förslaget. En ökad medelstilldelning till SSF skulle

dock, enligt föreningens uppfattning, utan tvekan möjliggöra ökade insatser.

Sveriges varvsindustriförening anför att den kollektiva forskningen vid

SSF enligt varvens bedömande bedrivs på ett tillfredsställande sätt och att

dess omfattning under de senaste åren har varit i ständigt växande. SSF

står i nära kontakt med avnämareintressena och den genomför sina forsk­

ningsuppgifter rationellt och med anlitande av befintliga forskningsinsti­

tutioner, varv och rederier såväl som med egen personal.

SSF utarbetar ett för varv och rederier samordnat program för forskning

och utveckling och utför därvid angelägenhetsgradering och lönsamhets­

bedömning samt en teknisk, ekonomisk och tidsmässig planering. Villko­

ren för uppdrag, som förläggs utanför SSF, regleras genom skriftliga avtal.

Med hänsyn till de stora värden som innesluts eller eljest engageras i upp­

dragen, t. ex. fullskaleprov i fartyg under drift, krävs en ingående känne­

dom om projektet och en kvalificerad medverkan från SSF:s sida. SSF

handlägger alltså den samordning som är nödvändig mellan i projektet del­

tagande företag och institutioner. F. n. utgör de sålunda utlagda arbetena

genomsnittligt omkring 70 % av den totala volymen av det skeppstekniska

forsknings- och utvecklingsarbetet. Återstående 30 % täcker SSF genom

forskning med egen personal.

Om det befinns önskvärt att ytterligare samordna skeppsforskningen in­

om landet har SSF de administrativa resurserna att påtaga sig denna funk­

tion.

Erfarenheterna från de senaste årens verksamhet vid SSF visar önskvärd­

heten av att det statliga bidraget i likhet med stiftarnas får formen av icke

projektbundna anslag, rullande över förslagsvis en treårsperiod, med redo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

35

visningsskyldighet i efterhand. Varvsindustriföreningen understryker detta önskemål men finner det inte vara motiverat att för den skull ändra på organisationsformen för den nuvarande stiftelsen.

Det statliga anslaget till den kollektiva forskningen, vars storlek antytts till 1,5 milj. kr. per år motsvarar något mindre än hälften av den omslut­ ning, som SSF för närvarande har exklusive anslag för större utvecklings­ arbeten. Med hänsyn till önskvärd fortsatt utveckling av SSF bör det före­ slagna grundanslaget successivt kunna höjas bl. a. för att möta automatiska kostnadsstegringar. Det förutsätts dessutom, att SSF liksom hittills efter ansökan hos STU kan påräkna anslag för större speciella forskningspro­ jekt av den typ, som hittills beviljats från malmfonden.

Föreningen delar utredningens uppfattning, att den varvsindustriella (den de enskilda varven bedriver) forskningen bör bedrivas med minst samma intensitet och omfattning som hittills, för att varvsnäringen därige­ nom skall kunna bibehålla sin konkurrenskraft och sin tekniska framför­ hållning gentemot utlandet. Till skillnad från den kollektiva forskningen utgörs nämligen en betydande del av den varvsindustriella forskningen av produktionsforskning och datasystemutveckling, en typ av forskning som bör bedrivas i omedelbar anslutning till den egentliga varvsverksamheten. Även om de enskilda varven drivs som självständiga produktionsenheter, så bedrivs flera sådana utvecklingsarbeten i samverkan mellan två eller flera varv, t. ex. den fortsatta utvecklingen av det s. k. Styrbjörnsprojektet. Här­ jämte består den varvsindustriella forskningsinsatsen av utvecklandet av nya fartygstyper med större eller mindre innovationsgrad, som antingen inte leder till förverkligande eller innebär extraordinär projekteringsinsats av en sådan storlek, att hela kostnaden härför inte täcks av det pris man kan få ut för ifrågavarande fartyg.

De i utredningen ifrågasatta beloppen för den varvsindustriella forsk­ ningen, utöver de för den kollektiva forskningen avsedda medlen, täcker inte varvens nuvarande kostnader. De föreslagna medlen beräknas inte kom­ ma att täcka mer än hälften av de faktiska kostnader, som samtliga till varvsindustriföreningen anslutna varv förutses få under ifrågavarande tre­ årsperiod. Med hänsyn till den teknologiska utvecklingen och det ständiga kravet på förbättrad produktivitet och därmed inbesparande av arbetskraft vore det dessutom inte orimligt, om man förutsåge en successiv ökning av denna insats.

Då i detta avsnitt berörda forskningsmedel är avsedda att bidraga till för den fortlöpande tekniska utvecklingen nödvändiga allmänna kostnader för varven, borde de ej behöva bli föremål för projektbunden förhands- prövning av STU på sätt, som gäller för annat forskningsstöd. Under för­ utsättning att den föreslagna varvsdelegationen kommer till stånd bör med­ len fördelas efter dennas rekommendation.

I utredningen föreslås möjligheter att utöver medel för kollektiv och all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

36

män varvsindustriell forskning även stöd för speciella forskningsprojekt

skall kunna ifrågakomma. Häri skulle enligt varvskommitténs förslag kost­

nader för innovationsgarantier kunna ingå. Varvsindustriföreningen hälsar

detta förslag med stor tillfredsställelse, då erfarenhetsmässigt sådana situa­

tioner kan uppkomma, att väsentliga bidrag eller garantiåtaganden blir en

nödvändig förutsättning för igångsättandet av speciella projekt.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen och Sve­

riges akademikers centralorganisation (SACO) ansluter sig till vad varvs-

kommittén anför i fråga om forskningsstödet till varvsindustrin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Övrigt

Statskontoret anför angående samverkan mellan varven att varven redan

nu bör vidta konkreta åtgärder för att förbereda ett samgående till på sikt

möjligen ett enda svenskt varvsföretag. Denna strukturomvandling bör

handläggas av ett fristående samarbetsorgan vari ingår representanter för

berörda samhällsorgan.

De strategiska funktionerna för långsiktsplanering, teknisk utveckling,

marknadsföring och finansiering torde kräva ett samarbete mellan varven.

Den långsiktiga investeringsplaneringen kräver en betydande försiktig­

het. Varvslcommittén finner det vara en öppen fråga om en framtida svensk

varvskapacitet skall vara av nuvarande eller möjligen mindre omfattning.

Statskontoret anser att frågan om en förändring av varvens kapacitet bäst

torde kunna handläggas inom ramen för en enda organisation.

Sveriges varvsindustriörening anför angående varvsdelegationen att för

subventionsdelen av räntekompensationen, motsvarande ett årligt belopp

om 75 milj. kr., varven är beredda att acceptera en ordning som innebär

insyn från samhällets sida i avsikt att ge samhället möjlighet att ta del

av hur dessa medel används inom företagen. Föreningen utgår härvid ifrån

att medlen uteslutande kommer till användning för konstruktiva åtgärder

syftande till en räntabilitetsförbättring. Som instrument för denna insyn fö­

reslås en fristående varvsdelegation i enlighet med varvskommitténs rekom­

mendation. Delegationen bör vara sammansatt av lika antal representanter

för staten och varven, eventuellt med en opartisk ordförande. Varvsdele­

gationen bör lämpligen också kunna fungera som remissinstans för styrel­

sen för teknisk utveckling (STU) vid fördelning av forskningsstöd till de

enskilda varven.

Sveriges verkstadsförening anför angående hy resarb et skraft en att varvs-

kommittén förordat en avveckling av varvens inhyrning av arbetskraft.

Föreningen finner det synnerligen angeläget att denna målsättning realise­

ras. Den betonar emellertid, att inhyrningsverksamheten måste bedömas på

ett mera nyanserat sätt än som skett i kommitténs betänkande. Varven har

traditionellt för rena entreprenadarbeten, exempelvis klassningsarbeten,

37

använt sig av utomstående arbetskraft, och denna ordning måste bestå. Avvecklingen bör sålunda avse övriga förekommande arbeten — d. v. s. så­ dana arbeten som normalt utförs av varvens egen personal. Detta förutsät­ ter en samverkan mellan alla berörda parter, varvid inte minst anvisning och utbildning av erforderlig arbetskraft måste baseras på en vidgad insats från myndigheternas sida. I sammanhanget bör även övervägas möjlighe­ terna att skapa en för varven gemensam ”arbetskraftspool”, vilken skulle kunna utnyttjas för att överbrygga de erfarenhetsmässigt återkommande sysselsättningsfluktuationerna hos varven. En sådan samverkan måste dock bygga på ett frivilligt deltagande från de olika företagens sida.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför angående hyresarbetskraften att styrel­ sen vid ett flertal tillfällen klart tagit avstånd från detta system och sökt vidtaga åtgärder mot denna form av arbetskraftsrekrytering, vilka dock hit­ tills visat sig otillräckliga. Styrelsen framhåller därför med skärpa behovet av kraftfullare åtgärder för att komma till rätta med nuvarande missförhål­ landen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför angående hyresarbetskraf­ ten att länsarbetsnämnden i sitt yttrande tar upp frågan om avvecklingen av denna arbetskraft och därvid framhåller bland annat följande. En för­ utsättning för att en sådan avveckling skall lyckas torde vara dels en intim samverkan mellan samtliga berörda varvsföretag, dels en samverkan mellan dessa företag och vederbörande fackförbund. Länsstyrelsen instämmer i dessa synpunkter och understryker att en avveckling av denna arbets­ kraft bör ske snarast. På regional nivå medför självfallet systemet med hyrarbetskraft en höjning av den allmänna lönenivån vilket är till skada för regionens näringsliv i stort.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför angående hyresarbets­ kraften att enligt TCO:s uppfattning måste avvecklingen av inhyrningssy- stemet vara en åtgärd av hög angelägenhetsgrad. TCO förutsätter att, om inte varven själva i samarbete med berörda personalgrupper vidtar åtgärder för att avveckla systemet, statsmakterna med hjälp av lagstiftning förhindrar denna verksamhet. TCO vill i detta sammanhang erinra om att privat ut­ hyrningsverksamhet är förbjuden enligt lagen av den 18.4.1935 om arbets­ förmedling. Skulle lagen inte vara tillräcklig i sin nuvarande utformning för att förhindra uthyrningsverksamheten förutsätter TCO att den utred­ ning som för närvarande ser över lagen avlämnar sitt betänkande i denna del snarast möjligt.

Sveriges arbetsledareförbund (SALF) anför angående hyresarbetskraften att enligt SALF:s uppfattning detta är ett mycket komplicerat problem som kan ses ur många aspekter. SALF är helt införstådd med att varven är be­ roende av att ha tillgång till en flexibel arbetskraft. SALF vill dock under­ stryka att formerna för hur i dag den flexibla arbetskraften verkar icke är tillfredsställande. Man måste här söka sig in på helt nya vägar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

38

Statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten påminner om det stöd,

som under åren 1958—1960 lämnades de mindre varven för att trygga sys­

selsättningen. Det skedde bl. a. genom att lånefonden förstärktes, så att

nämnden i betydligt större utsträckning kunde lämna lån för bygge av far­

tyg vid svenska mindre varv. Det skedde i samverkan med arbetsmarknads­

styrelsen. Lånen lämnades till eller överfördes till redare. Initiativet till stö­

det togs av arbetsmarknadsstyrelsen och förslag häi-om förelädes riksdagen

i prop. 1959: 40. Såvitt nämnden kunnat finna utgjorde stödet en god hjälp

för de mindre varven. Det tycks nämnden som om dessa varv var mer be­

tjänta av stöd i denna form under lågkonjunktur än av räntesubvention

under högkonjunktur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Departementschefen

För hela den europeiska varvsindustrin har 1960-talet varit ett decennium

av ekonomiska svårigheter med starka inslag av kris. Varvsindustrin har

inte kommit i åtnjutande av de gynnsamma konjukturer som, särskilt för

manufaktureringsindustrierna, tämligen allmänt gällt i industriländerna.

Till en del beror detta på faktorer utanför branschen av oförutserbar och

politisk karaktär. De båda Suezkriserna åren 1956 och 1967 medförde så­

lunda häftiga momentana störningar och betydande efterverkningar på både

fartygs- och fraktmarknaderna. Avgörande för styrkan och varaktigheten

i den europeiska varvsindustrins svårigheter synes emellertid ha varit för­

ändringar av strukturellt slag på både utbuds- och efterfrågesidan. På ut-

budssidan har den dominerande förändringen varit Japans inträde i stor

skala på världsmarknaden med ny, modern varvskapacitet och den prisle­

dande ställning, som de japanska varven tidigt förvärvade beträffande stora

tank- och bulkfartyg. På efterfrågesidan har den snabba tekniska omvand­

ling som karakteriserat sjöfarten styrt efterfrågan mot nya fartygstyper

och fartygsstorlekar, vilka flertalet av de traditionella tillverkarna inte kun­

nat eller varit beredda att leverera. Samtidigt som de europeiska varven

utsatts för ett hårt pristryck, har de sålunda ställts inför svåra omställ­

ningsproblem.

Mätt efter bruttotonnaget av sjösatta fartyg har den svenska varvsin­

dustrin länge intagit andra eller tredje plats i världsstatistiken. Den har

självklart därigenom inte undgått påverkan av de förändrade villkoren för

fartygsproduktionen. Chefen för finansdepartementet lämnade i prop. 1963:

28 och 1965: 46 redogörelser för situationen inom svensk varvsindustri.

Själv har jag vid två tillfällen under de senaste åren (prop. 1968: 119 och

1969: 74) redogjort för den fortsatta utvecklingen och för de åtgärder som

denna utveckling föranlett från statsmakternas sida. Därvid redovisade jag

bl. a. att Sveriges varvsindustriförening i skrivelse till chefen för finansde­

39

partementet den 25 maj 1967 aktualiserat de problem som föreligger inom svensk varvsindustri. I skrivelsen framhölls särskilt att konkurrenssitua­ tionen inom internationellt skeppsbyggeri snedvridits genom de olika stat­ liga stödåtgärderna i andra länder, och föreningen anhöll om åtgärder som kunde innebära ”i första hand en kompensation för varvens förluster på grund av den artificiella nedpressningen av räntenivån för fartygsnybygg- nadskrediter och i andra hand en sådan ordning att varven kan förlita sig på en organiserad tillgång på kapital för finansieringen av dylika krediter”. Jag redogjorde vid dessa tillfällen även för de utredningar och över­ läggningar som upptagits av de fyra sakkunniga som jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1967 tillkallade.

De sakkunniga har den 2 februari 1970 avlämnat sitt betänkande, för vilket jag närmare redogjort i det föregående. Innan jag tar upp de sakkun­ nigas förslag till behandling vill jag i korthet uppehålla mig vid några prin­ cipiella synpunkter som frågan om stöd till varvsindustrin aktualiserar.

De yrkanden och förslag som föreligger om ett omfattande stöd åt varvs­ industrin måste bedömas med utgångspunkt från grundläggande närings­ politiska värderingar. En väsentlig förutsättning för bevarad framstegs- takt — och därmed långsiktig trygghet för de anställda — är att vårt näringsliv fortlöpande ställer om till nya livskraftiga och expanderande in­ dustrigrenar. Av samma karaktär, och inte mindre viktig, är den anpass­ ning av struktur, produkter och produktionsmetoder till ändrade efterfrå- geförhållanden, ny teknik etc., som måste ske inom de traditionella indu- stibranscherna för bibehållande av konkurrenskraften. Om därvid en viss bransch som helhet är expanderande, stagnerande eller rent av minskande är i sig självt från ekonomisk synpunkt utan betydelse. Avgörande är om produktionsresurserna ger större samhällsekonomiskt utbyte vid aktuell användning än vid bästa alternativa användning.

Det är sålunda nödvändigt att näringspolitiken i hög grad inriktas på att stimulera utvecklingen av de industrigrenar som kan anses ha goda förut­ sättningar vid de svenska produktionsvillkoren. Ett första krav är då att inte genom åtgärder på andra fält, t. ex. genom tullar och handelsrestriktio­ ner, binda produktionsresurser i mindre lönsamma näringsgrenar. Särskilda skäl, exempelvis beredskaps- och lokaliseringsskäl, kan föreligga i enskilda fall, och takten i omställningen kan behöva modereras med hänsyn till dess sociala och ekonomiska konsekvenser. I övrigt bör det vara en grundsats i svensk näringspolitik att bestående olikheter i produktionsförutsättning- arna här i landet i förhållande till andra länder inte skall utjämnas genom stödåtgärder. Det är i dessa sammanhang en primär näringspolitisk upp­ gift för staten att hävda samhällsekonomiska synpunkter gentemot parts­ intressen.

Näringspolitiken har också direkta uppgifter vad beträffar omställningen inom stagnerade näringsgrenar, där man dock som regel finner stora skill­

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

40

nader mellan enskilda företags konkurrensförmåga. Erfarenhetsmässigt går

ofta dålig lönsamhet i par med bristande förmåga och resurser till omställ­

ning. I sådana fall kan branschstimulerande, i tiden begränsade, åtgärder

vara berättigade. Exempel härpå utgör det stimulansprogram beträffande

textil- och konfektionsindustrin som förelagts årets riksdag.

Ett särskilt problem föreligger när en industrigren brottas med problem

som kan tänkas vara av tillfällig art. Näringspolitiska åtgärder ägnade att

överbrygga svårigheterna bör i sådana fall inte vara uteslutna, förutsatt att

de framtida konkurrensförutsättningarna för industrigrenen i fråga kan

anses som goda. Bedömningen av framtidsutsikterna blir ofrånkomligen

alltid relativt osäker. Hänsyn måste tas inte bara till den internationella

utvecklingen utan också till branschens inneboende möjligheter att öka sin

konkurrenskraft, exempelvis genom en förbättrad struktur och andra ratio-

naliseringsåtgärder.

Jag finner det tillfredställande att ställningstagande till varvsproblemen

kan ske på grundval av det omfattande material som varvskommittén fram­

lagt. I likhet med remissinstanserna kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

kommitténs bedömning av varvsläget och till dess uttalande om att starka

samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en övergångstid

stödja varvsindustrin. Jag noterar att meningsskillnader om vilka medel

som bör användas inte grundas på att varvsindustrins situation och utsikter

uppfattas på olika sätt av de berörda.

Innan jag tar upp till behandling de konkreta förslag som varvskommittén

framlagt, finner jag anledning behandla den principiella frågan om varvs-

stödets utformning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

Varvsstödets utformning

Som förut redovisats avvisar varvskommittén generella räntesubventio­

ner eftersom den funnit att denna stödform inte utgör en ändamålsenlig lös­

ning i den nuvarande situationen och med det utvecklingsperspektiv kom­

mittén lagt till grund för sin bedömning. Kommittén förordar ett selektivt

stöd och rekommenderar att staten tar upp överläggningar med de enskilda

varv för vilka problem kan väntas uppstå. Överläggningarna bör enligt kom­

mittén syfta till att klarlägga förutsättningarna för den försatta verksam­

heten och skapa betingelser för att driften skall uppehållas. Vissa kapital­

tillskott kan därvid enligt kommitténs mening utgöra en samhällsekono­

miskt motiverad insats.

Det framgår av remissvaren att det stora flertalet remissinstanser, som

yttrat sig i frågan, understryker att generella statliga räntesubventioner till

de svenska varven skulle ha samhällsekonomiskt betänkliga konsekvenser.

Denna ståndpunkt intas av bl. a. fullmäktige i riksbanken, riksrevisions­

verket, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Lands-

41

organsationen, Svenska metallindustriarbetareförbundet och Tjänstemän­

nens centralorganisation. Förutom varvsindustrins egen organisation har

sålunda endast Svenska bankföreningen klart förordat ett generellt ränte-

subventionssystem, som utjämnar skillnaden mellan den gängse räntan för

fartygskrediter och marknadsräntan för refinansieringen. Några instanser

— däribland industriförbundet och arbetsgivareföreningen — förordar ett

mellanalternativ, enligt vilket refinansiering bör möjliggöras till gällande

obligationsränta på den svenska kapitalmarknaden.

Varvsindustriföreningen har i sitt remissvar framlagt ett principförslag

till lösning av finansieringsproblemen som grundas på ett fartygsfinansie-

ringsinstitut med inbyggt ränteutjämningsstöd. Förslaget utgör en precise­

ring av föreningens tidigare yrkande. Enligt föreningens nu presenterade

kalkyl uppgår den ifrågavarande räntemarginalen till cirka 180 milj. kr.

per år och ökar successivt till 210 milj. kr. per år. Därvid har räknats på

den nybyggnadsverksamhet som orderstocken indilterar under de närmaste

åren och ett antaget bestående ränteläge av 9 1/2 %. Av beloppet betecknas

75 milj. kr. — motsvarande skillnaden mellan kontraktsräntan 6 % och

den svenska obligationsräntan 7 1/2 % — såsom en räntesubvention och

resterande belopp såsom en samhällsekonomisk merkostnad. Sistnämnda

kostnad anses betingad av hänsyn till valutabalansen.

Varvsindustriföreningens beräkningar skiljer sig från varvskommitténs

bl. a. beroende på olika beräkningsmetoder. Oavsett beräkningsmetod

krävs uppenbarligen betydande belopp för att åstadkomma ifrågavarande

ränteutjämning. Hela det av föreningen beräknade beloppet 210 milj. kr.

per år utgör en kostnad som belastar den svenska ekonomin. Varvsindustri­

föreningen anser att hela detta belopp bör avlyftas från varven, varigenom

dessa skulle jämställas med sina utländska konkurrenter. I det nyssnämnda

mellanalternativet, som anvisas av bl. a. industriförbundet, avlyfts 135 milj.

kr. per år, varigenom varven skulle anses få samma villkor på kreditmark­

naden som andra näringsgrenar.

Den nyss citerade uppfattningen att varven likställs med andra närings­

grenar om de får refinansiera sig till svensk obligationsränta kan jag inte

dela. Som påpekats av industriförbundet bär varvsindustrin blivit en myc­

ket ”kapitaltung” industri genom den omfattande handelskreditgivningen.

Upplåning till obligationsränta är inte en möjlighet som står till buds för

andra företag annat än i starkt begränsad omfattning. Företagen får regel­

mässigt utnyttja ett flertal kapitalkällor, varav flera ställer sig dyrare,

ofta avsevärt dyrare, än den svenska obligationsmarknaden. Den av indu­

striförbundet anvisade lösningen skulle sålunda innebära en klar förmåns­

ställning för varvsindustrin jämfört med övrig industri.

Vad gäller jämförelsen med varvsstödet i andra länder finner jag anled­

ning framhålla att den samhällsekonomiska kalkylen i dessa länder kan

vara en helt annan än den svenska. Det framgår av varvskommitténs re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

42

dovisningar att den japanska subventioneringen av fartygsbyggandet i hög

grad motiveras av Japans intresse av att utveckla den egna handelsflottan

och att uppnå låga fraktkostnader för sin stora råvaruimport. I exempelvis

Frankrike och Storbritannien har lokaliseringspolitiska hänsyn ingått i den

samhällsekonomiska kalkylen. Till varvsstödet har dessutom vanligen knu­

tits villkor om rationaliseringar och strukturomställningar.

Det kan även finnas skäl att ställa det öppna eller dolda subventionsbe-

loppet i relation till den totala samhällsekonomins storlek. Storbritanniens

fartygsproduktion är något mindre och Frankrikes väsentligt mindre än

Sveriges. Även kostnaden för att refinansiera fartygskrediterna till kon-

traktsränta borde därför beloppsmässigt bli mindre i dessa länder än i Sve­

rige. Men mätt med bruttonationalprodukten är den totala samhällsekono­

min som har att bära denna kostnad 4 å 5 gånger så stor i de nämnda län­

derna. Redan jämförelser av detta schematiska slag visar att de samhälls­

ekonomiska förutsättningarna för ett varvsstöd av nämnda storleksordning

är annorlunda i Sverige än i flertalet andra stora varvsländer.

Varvskommitténs slutsats är att hänsyn till valutabalansen och till den

direkta och indirekta sysselsättningen motiverar en samhällsekonomisk in­

sats för att under en övergångsperiod uppehålla driften vid varven. Till

denna bedömning har anslutit sig bl. a. riksbanksfullmäktige, landsorgani­

sationen och arbetsmarknadsstyrelsen. Jag är på dessa punkter av samma

mening som varvskommittén och de nämnda remissinstanserna. Däremot

instämmer jag inte i varvsindustriföreningens uppfattning att det av för­

eningen föreslagna stödet kan skiljas i två delar, varav en del inte skall

betraktas som ett stöd till varvsindustrin.

Varvskommittén anser att hänsyn skall tagas till stödbehovet vid det en­

skilda varvet, och anför att detta är större för vissa varv än för andra. En­

ligt kommitténs mening skulle ett generellt stöd som anpassas till behovet

hos de mest utsatta varven kunna föra till en expansion av varvsproduktio-

nen som i nuvarande perspektiv framstår som samhällsekonomiskt olämp­

lig. Samma bedömning görs av flera remissinstanser. Några remissinstanser

— bl. a. arbetsgivareföreningen och industriförbundet — har däremot fram­

hållit vikten av att stödet ges en generell karaktär så att snedvridning av

konkurrensen mellan företagen undviks.

Jag delar uppfattningen att konkurrensen inom en bransch inte bör sned­

vridas genom statliga stödåtgärder. Jag vill dock framhålla att genom att

varven arbetar på en utpräglat internationell marknad ett stöd på kort sikt

till ett enskilt varvsföretag kommer att ha begränsade återverkningar på de

andra svenska varven. Vid en inkomstöverföring av den storleksordning som

det kan bli fråga om för varvsindustrin kan jag inte underlåta att ta hän­

syn till skillnader i det föreliggande stödbehovet. Det är här också fråga om

ett så litet antal företag att detta rent praktiskt sett är möjligt. Ett tidsbe­

gränsat statligt stöd anpassat till ett konstaterat stödbehov hos varv som be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

43

finner sig i svårigheter torde inte behöva föranleda någon inte önskad ex­

pansion. Jag delar varvskommitténs uppfattning att det är av särskild vikt

att stödet inte ger incitament till investeringar som ökar varvsindustrins

totala kapacitet. Förutsättningarna för att åstadkomma detta i ett system

med generella räntesubventioner bedömer jag som mycket begränsade. Jag

ansluter mig härvidlag till kommittén som avvisar generella räntesubventio­

ner och förordar selektiva stödåtgärder. Förberedelser för eventuella sådana

åtgärder pågår inom industridepartementet.

I detta sammanhang vill jag ta vipp vad som anförts av bl. a. kommers-

kollegium om att det erfordras ett kraftfullt ingripande i själva kärnfrågan,

nämligen det förhållandet att regeringarna ingriper med stöd åt varvsin­

dustrin. Jag delar helt den uttryckta meningen att kraftiga förhandlings-

insatser bör göras för att revidera OECD-överenskommelsen av år 1969 i

syfte att ytterligare minska snedvridningen av varvsindustrins konkurrens-

förhållanden. Det finns enligt min mening utsikter att till följd av det se­

naste årets ränteutveckling höja den överenskomna kontraktsräntan på

6 %. Jag kan anmäla att förberedelser för förhandlingar härom har igång­

satts inom industridepartementet.

Till sist vill jag beträffande varvsstödets allmänna utformning framhålla

att jag — i enlighet med de allmänna näringspolitiska principer som förut

redovisats — finner det angeläget att ett statligt stöd åt varven inte motver­

kar utan tvärtom befordrar en sådan anpassning av varvsindustrins struk­

tur att dess konkurrenskraft förbättras. Jag ansluter mig härvid till varvs-

kommitténs bedömning att en ökad samverkan och koncentration är önsk­

värd främst av det skälet att effektivare insatser blir möjliga beträffande

varvens strategiska funktioner, såsom långtidsplanering, teknisk utveckling,

marknadsföring och finansiering.

Jag övergår nu till att behandla varvskommitténs förslag om generella

åtgärder av mera långsiktig natur. Varvskommittén ser dessa förslag

som en etapp på vägen mot mera långsiktigt konstruktiva lösningar för

varvsindustrin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

Fartygskreditgarantier

Beslut om fartygskreditgarantier har som jag förut anfört fattats av riks­

dagen vid fyra tillfällen sedan år 1963, senast 1969. Kreditgarantier som

stöd för varvens upplåning har därmed getts till ett belopp av sammanlagt

2 200 milj. kr. Vid utgången av 1969 hade garantier utställts av riksgäldsfull-

mäktige till ett sammanlagt belopp av 1 357 milj. kr. Enligt vad varvskom­

mittén anfört är redan meddelade garantier utnyttjade eller praktiskt taget,

helt täckta av order som tagits före utgången av 1969. För ordertagning un­

der åren 1970—1971 föreslår kommittén nya kreditgarantier till ett belopp

44

om totalt 1 miljard kr. Kommittén har beräknat behovet med hänsyn tagen

till andraprioritetslånens omfattning vid nuvarande produktionsvolym.

Remissinstanserna har tillstyrkt att fortsatta kreditgarantier ges och be­

styrkt att garantierna utgör ett reellt stöd för varvens upplåning. Särskilt

har jag noterat riksgäldsfullmäktiges mening att erfarenheterna av kredit­

garantisystemet får anses vara övervägande goda. Några förluster för stats­

verket i samband med garantigivningen har hittills inte uppkommit. Jag

finner det också tillfredsställande att vissa uppkomna problem och tolk­

ningsfrågor har kunnat lösas på sätt som riksgäldsfullmäktige redogjort

för.

Beträffande det föreslagna garantibeloppets storlek har länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anfört, att detsamma förefaller vara väl lågt med

hänsyn till nuvarande produktionsvolym och stigande kostnadsutveckling.

Mot bakgrund av vad jag förut sagt och flera remissinstanser understrukit

om att stödåtgärder inte bör medverka till en ökning av den totala produk­

tionsvolymen inom varvsindustrin, finner jag det emellertid riktigt att viss

restriktivitet visas vid tillmätning av garantibeloppets storlek. Det är också

angeläget att incitamenten för varven att ta kontantkontrakt i nuvarande

läge inte försvagas. Jag anser mig därför böra tillstyrka att varven får till­

gång till nya fartygskreditgarantier till det föreslagna beloppet om sam­

manlagt 1 miljard kr. för ordertagning under åren 1970 och 1971.

De nya garantierna bör avse dels varvens per den 31 mars 1970 utelöpan­

de nybyggnadskrediter samt krediter hänförliga till varvens vid samma tid­

punkt inneliggande orderstock, dels krediter hänförliga till nybyggnads­

ko ntrakt som tecknas under återstående delen av år 1970 samt under år

1971. Beträffande krediterna bör vidare gälla att kredittid och kreditandel

skall stå i överensstämmelse med den internationella överenskommelse som

träffats inom OECD under år 1969 om statligt exportkreditstöd. Garantierna

bör som regel användas som säkerhet för andraprioritetslån. De bör

kunna utställas i utländsk valuta.

De generella fartygskreditgarantierna varom 1963, 1965, 1968 och 1969

års riksdagar beslutat, bör i den mån de ännu inte tagits i anspråk få ut­

nyttjas under samma betingelser som de nya garantierna.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter be­

träffande garantierna och att fördela dessa.

Jag vill liksom i prop. 1969: 74 understryka att tillämpningen av föreslag­

na svenska stödåtgärder självfallet bör anpassas efter innehållet i de nya

internationella överenskommelser om begränsning av stöd till varvsindu­

strin som kan komma att träffas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

45

Refinansiering av varvskrediterna

Genom att en ökande och nu dominerande dei av varvens försäljning un­

der 1960-talet kommit att ske mot långa kreditkontrakt, har de finansie-

ringsanspråk som ställts på varven växt vida utöver ramen för de egna

resurserna. En omfattande refinansiering har blivit erforderlig, som främst

kommit att ske på utländska kreditmarknader. Upplåning i utlandet var ti­

digare, som riksbanksfullmäktige påpekat, en fördel för varven i förhållan­

de till andra låntagare. Utvecklingen under senare tid på kreditmarknaderna

har förändrat bilden. Genom ett ökat utnyttjande av den svenska kredit­

marknaden skulle varven med nuvarande räntestruktur kunna upplåna me­

del mot en något lägre ränta.

Som jag förut anfört har varvskommittén funnit det angeläget att var­

vens refinansiering ordnas på ett fastare och mindre riskfyllt sätt än genom

den nu förekommande kortfristiga upplåningen i utlandet. Med hänsyn här­

till och till den minskning i upplåningskostnaderna som skulle erhållas

föreslår kommittén, att efter en viss upptrappning under år 1970 ett med

cirka 200 milj. kr. per år utökat utrymme skall ges åt varvsindustrin un­

der åren 1971 och 1972.

Remissinstanserna har framhållit att den föreslagna omläggningen inne­

bär en påfrestning på betalningsbalansen och i den rådande kreditsitua­

tionen en besvärande belastning på kreditmarknaden. Sålunda har riks­

banksfullmäktige anfört, att en omläggning inte kan accepteras, innan en

markant förbättring inträtt i det nuvarande betalningsbalansläget. Om­

läggningen måste, vid oförändrad politik i övrigt, mötas med ytterligare åt­

stramning för andra låntagare än varven på den inhemska kreditmarkna­

den. Rådande begränsningar utesluter givetvis inte att ett på längre sikt

växande kreditutbud kan komma varven till del även om några garantier

för en viss kredittilldelning inte nu kan ges.

Jag vill först lämna en kommentar till beräkningen av varvens upplå-

ningsbehov. Det är uppenbart att varje sådan beräkning, som inte kan

grundas på detaljerade finansieringsbalanser för enskilda varv, är förenad

med betydande osäkerhet utöver den som framtida marknadsförändringar

innebär. Till osäkerhetsmomenten hör ändrad andel kontantkontrakt och

förhandsamorteringar. Jag vill emellertid framhålla att tillgängligt mate­

rial visar på en betydande grad av automatik i upplåningsbehovets ökning

som följd av de under 1960-talet förlängda kredittiderna. Därtill kommer

effekten av den i förhållande till jämförelseperioden minskade självfinan-

sieringsförmågan, den ökade produktionsvolymen och den betydande prisök­

ning som skett efter år 1968. Det råder sålunda ringa tvekan om att varvs­

industrins nettoupplåningsbehov kommer att öka under de närmaste åren.

I övrigt delar jag den av remissinstanserna, speciellt av riksbanksfull­

mäktige, uttryckta meningen att en omläggning av varvens upplåning mot

46

en högre andel på den inhemska kreditmarknaden för närvarande näppe­

ligen är acceptabel vare sig ur inhemska eller externa stabilitetssynpunkter.

Jag finner emellertid samtidigt att flertalet remissinstanser anser en viss

sådan ökning vara på sikt både möjlig och rimlig. Jag delar riksbanksfull­

mäktiges uppfattning att en viss bestämd del av kreditmarknadens resurser

under kommande år inte kan reserveras för varvsindustrins behov. I likhet

med flera remissinstanser finner jag att den internationella handelskredit-

givningen under 1970-talet kan väntas föra med sig ökade problem inte bara

föi varven utan även för andra kapitalvaruindustrier vid sidan av varvsin­

dustrin. Därför utgår jag ifrån att såväl omfattning som utformning av

den medelfristiga utlåningen för exportfinansiering kommer att få ägnas

fortsatt uppmärksamhet vid fördelningen av den svenska kreditmarknadens

knappa resurser.

Varvskommittén har även redovisat vissa överväganden beträffande AB

Svensk exportkredits funktion sasom huvudsaklig förmedlare av varvens

svenska upplåning. De avser främst möjligheterna att förbättra villkoren

för exportindustrin vid upptagande av lån från bolaget. Kommittén har

därvid bl. a. framhållit att bolaget vid sin upplåning från AP-fonden tving­

as erlägga högre ränta än andra fondens låntagare. Anledningen härtill

har angetts vara, att bolaget velat nå en synkronisering av upp- och utlå­

ning, vilken förutsätter sådana kredittider som inte genomgående passar

AP-fondens intentioner vid utlåningen. Kommittén anser att bolaget bör

pröva en mera differentierad upplåningsverksamhet och därigenom kunna

undgå det speciella ränletillägget. I sitt remissyttrande anför bolaget att det

redan i viss utsträckning ikläder sig ränterisker genom överbryggning av

skilda löptider samt att en mera allmän tillämpning skulle kunna kräva en

ökning av bolagets räntemarginal, vilket direkt skulle kunna motverka

varvens önskemål.

Kommittén har också rekommenderat att bolaget genom viss egen ut­

landsupplåning vidgar sin refinansieringskapacitet. Bolaget anför att det

har formella möjligheter härtill men att vid dagens internationella ränte­

läge sådana transaktioner torde vara helt uteslutna till räntor som är in­

tressanta för varven. Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan, där­

ibland Svenska bankföreningen, anser den föreslagna vidgningen av bola­

gets verksamhet vara av intresse. Riksbanksfullmäktige har inget att erinra

mot att möjligheterna närmare undersöks men ifrågasätter om några för­

delar kan uppnås med hänsyn till de inarbetade kreditkanaler som varven

redan bör ha. Fullmäktige förutsätter att bolagets utlåning görs i samma

valuta som motsvarande upplåning.

Vad bolaget sålunda anfört må vara riktigt och utesluter inte att en viss

omläggning av upplåningen kan få gynnsamma konsekvenser för bolagets

låntagare. Exportkredits eget pålägg bedöms nu som hårt pressat i betrak­

tande av dess relativt ringa omslutning. Jag finner emellertid att de an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

47

tydda möjligheterna att uppnå en lägre total nettomarginal genom ändra­ de tekniska former för mellanhandsupplåningen i Sverige och eventuellt även i utlandet väl förtjänar en ingående prövning. En ökad volym och differentiering — möjligen i samverkan med andra låneinstitut — skulle göra överbryggningen av kredittiderna lättare och mindre riskfyllda samt också ge bolaget större förutsättningar att ge sina kunder vissa förhands­ besked.

För att öka utlåningskapaciteten hos AB Svensk exportkredit föreslår varvskommittén en höjning av upplåningsmultipeln från nuvarande sex gånger till tio gånger bolagets eget kapital. AB Svensk exportkredit instäm­ mer i kommitténs uppfattning att en höjning av upplåningsmultipeln bör företagas. Bankinspektionen framhåller att åtskilliga skäl, såsom koncen­ trationen till ett litet antal kredittagare och varvsindustrins konjunktur­ känslighet, talar för en låg upplåningsmultipel. Emellertid framhålls att bo­ laget under sin drygt sjuåriga verksamhet inte drabbats av några som helst förluster på utlåningen. Bankinspektionen motsätter sig därför inte den föreslagna höjningen.

I AB Svensk exportkredit är staten aktieägare tillsammans med affärs­ bankerna. Enligt bolagsordningen får AB Svensk exportkredit upplåna me­ del eller ikläda sig garantiförpliktelser till ett sammanlagt belopp mot­ svarande högst summan av bolagets kassa och banktillgodohavande, nio tiondelar av bolagets fordringar som är säkerställda av exportkreditnämn­ dens garanti samt ett belopp motsvarande sex gånger det egna kapitalet. Den föreslagna höjningen av upplåningsrätten förutsätter beslut av bolaget. Far­ hågor att utlåningskapaciteten inte skulle bli tillräcklig uttrycktes redan vid bolagets tillkomst. I prop. 1962: 125 anförde chefen för finansdeparte­ mentet att den angivna kapaciteten tills vidare skulle kunna godtas i avvak­ tan på närmare erfarenheter av låneverksamheten. Med hänsyn till att frå­ gan om bolagets utlåningstak vid en utvidgning av verksamheten på sätt som ovan antytts kan komma att aktualiseras vill jag förorda en höjning av upplåningsmultipeln. Jag föreslår att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att — när frågan aktualiseras av bolaget — för sin del godkänna en sådan ändring av bolagsordningen för AB Svensk exportkredit. Jag förutsätter att vid beräkning av lånetaket statens fartygskreditgaranti jämställs med exportkreditnämndens garanti.

Forskningstödet

Det skeppstekniska forsknings- och utvecklingsarbetet är av avgörande betydelse för den svenska varvsindustrins utvecklings- och konkurrensmöj­ ligheter. Jag vill liksom varvskommittén betona vikten av att insatserna på forsknings- och utvecklingsområdet även fortsättningsvis ges sådan omfatt­ ning att de svenska varven förmår hävda sig framgångsrikt i den snabba tekniska utvecklingen.

48

Styrelsen för teknisk utveckling kan inom ramen för sina program bl. a.

lämna finansiellt stöd i skilda former till tekniskt forsknings- och utveck-

lingsarbete. Stöd kan utgå dels till avgränsade projekt, dels till fleråriga

kollektiva tekniska forskningsprogram, varom avtal ingåtts mellan styrel­

sen och industrin. I statsverkspropositionen till årets riksdag har vidare

föreslagits (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 66) att flerårigt stöd skall kunna utgå

även till annat tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete än sådant som

ingår i kollektiva forskningsprogram.

Styrelsen för teknisk utveckling och dess föregångare (statens tekniska

forskningsråd och INFOR) samt Malmfonden har sedan budgetåret 1963/64

hittills lämnat bidrag till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete

med 15,4 milj. kr. Stödet har sedan budgetåret 1966/67 hittills i genomsnitt

llPPgått

till 3,2 milj. kr. per år. Bidragen till Stiftelsen svensk skeppforsk­

ning uppgick budgetåret 1968/69 till cirka 0,8 milj. kr. och uppgår 1969/70

till cirka 0,9 milj. kr.

Varvskommittén har föreslagit att ett så stort belopp tillförs styrelsen för

teknisk utveckling att den totala medelstilldelningen till varvsindustrins

forsknings- och utvecklingsverksamhet under de tre budgetåren 1970/71—

1972/73 kan uppgå till cirka 50 milj. kr. För budgetåret 1970/71 bör enligt

kommittén 15 milj. kr. disponeras för ändamålet. Kommittén har räknat

med att styrelsen av de medel som redan föreslagits tillföras styrelsen

(prop. 1970: 1 bil. 15 s. 67) kan disponera cirka 3 milj. kr. för skeppstek-

nisk forskning. Styrelsen för teknisk utveckling skulle därför tillföras ytter­

ligare 12 milj. kr. utöver vad som redan föreslagits i årets statsverkspropo-

sition.

Under treårsperioden har kommittén på samma sätt beräknat att ett yt­

terligare tillskott om 40 milj. kr. torde vara nödvändigt för att det totala

stödet till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete skall kunna

uppgå till 50 milj. kr.

Varvskommitténs förslag i detta avseende har tillstyrkts av remissinstan­

serna. Styrelsen för teknisk utveckling har anfört att den utan tillskott av

medel i enlighet med varvskommitténs förslag inte kan åstadkomma någon

ökad satsning på skeppsteknisk forskning och utveckling.

Jag ansluter mig till varvskommitténs bedömning av medelsbehovet, och

tillstyrker ett till tre år tidsbegränsat forskningsstöd. Styrelsen för teknisk

utveckling bör

därvid vid sin planering av

stödet till skeppstekniskt forsk­

nings- och utvecklingsarbete under perioden 1970/71—1972/73 utgå från en

ram av totalt 50 milj.kr., varav 40 milj. kr. tillförs styrelsen under ett särskilt

anslag. Utöver de medel jag redan föreslagit för budgetåret 1970/71 (prop.

1970: 1 bil. 15 s. 67) bör styrelsen tillföras ytterligare 12 milj. kr.

Jag anser det angeläget att styrelsen ges möjlighet att inom en bestämd

ram åta sig att stödja fleråriga projekt avseende skeppstekniskt forsknings-

och utvecklingsarbete. Kungl. Maj:t bör därför inhämta riksdagens bemyn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

49

digande att godkänna dels avtal om stöd till kollektiv skeppsteknisk forsk­

ning dels beslut om flerårigt stöd till skeppsteknisk forskning och indu­

striellt utvecklingsarbete som — inberäknat löpande avtal eller beslut —

innebär åtaganden om högst 10 milj. kr. under vart och ett av budgetåren

1970/71—1972/73.

Styrelsen bör disponera de ökade ekonomiska resurserna för att stödja

tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete av direkt betydelse för den

svenska varvsindustrins fortsatta utveckling och konkurrenskraft. Styrel­

sen bör beakta att det ökade stödet avses leda till en ökning även av det to­

tala skeppstekniska forsknings- och utvecklingsarbetet i landet. Vid fördel­

ningen av stödet bör någon kvotering mellan företag eller institutioner inte

förekomma. Projektens kvalitet och betydelse för den skeppstekniska ut­

vecklingen och den svenska varvsindustrins fortsatta konkurrenskraft bör

sålunda vara avgörande. Projekt till vilka stöd lämnas bör kunna genom­

föras såväl vid enskilda varvsföretag som med utnyttjande av de resurser

som finns uppbyggda exempelvis vid statens skeppsprovningsanstalt. Jag

vill i detta sammanhang erinra om varvskommitténs uttalande om önsk­

värdheten av en vidgad samverkan mellan varven, särskilt med avseende

på tekniska funktioner.

Vad beträffar stödet till kollektiv skeppsteknisk forskning och utveckling

bör detta lämnas enligt de riktlinjer som gäller för styrelsen för teknisk

utveckling (prop. 1968:8 s. 37, SU 131, rskr 304). I enlighet härmed skall

avtal ingås mellan staten och industrin beträffande sådant stöd. Avtal

skall avse finansiering av preciserade forskningsprogram. Utgångspunkt

för statens ekonomiska medverkan skall vara vederbörande industrigrupps

eller branschs eget intresse av satsning på den kollektiva forskningsverk­

samheten. Industrin skall slutligen svara för större delen av ett avtalsbun-

det stöd.

Varvskommittén har anfört att ansvaret för genomförandet av ett avtalat

kollektivt forskningsprogram för skeppstekniskt forsknings- och utveck­

lingsarbete bör åläggas ett organ, vars huvudmän är staten och industrin.

Vid genomförandet av programmet bör tillgängliga resurser vid befintliga

institutioner utnyttjas. Vidare bör enligt kommittén en klar åtskillnad gö­

ras mellan det organ som för industrins del förhandlar om ett avtal och

det organ som under avtalsparternas huvudmannaskap tillser att den av­

talade verksamheten genomförs.

Jag delar kommitténs uppfattning i förevarande hänseenden. Enligt den­

na torde de årliga kostnaderna för det kollektiva skeppstekniska forsknings­

programmet komma att uppgå till omkring 3 milj. kr. Avtal om kollektiv

skeppsteknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet torde vidare komma

att basera sig på specificerade projekt endast för en del av avtalsperioden.

Under sådana omständigheter finner jag det nödvändigt att staten genom

styrelsen för teknisk utveckling utövar ett sådant inflytande i den fortsatta

50

planeringen och genomförandet av programmet som motsvarar statens in­

sats. Skeppsprovningsanstalten har föreslagit att den tilldelas uppgiften att

inom ett speciellt program inom programbudgeteringens ram fungera som

administrativt organ för den kollektiva forskning till vilken statsverket läm­

nar bidrag. Det bör enligt min mening inte komma ifråga att med statsme-

del bygga upp ytterligare administrativa resurser för skeppsteknisk forsk­

nings- och utvecklingsverksamhet vid mer än en institution i Göteborg. Sty­

relsen för teknisk utveckling bör därför i samråd med statens skeppsprov-

ningsanstalt och Stiftelsen svensk skeppsforskning pröva i vad mån skepps­

provningsanstalten kan utnyttjas för det ändamål jag här berört.

I enlighet med kommitténs förslag bör även i övrigt befintliga resurser

utnyttjas så långt möjligt. I den mån ytterligare experimentell utrustning

eller personella resurser krävs för att genomföra ett forskningsprogram bör

styrelsen för teknisk utveckling därför tillse att nyanskaffade resurser sam­

ordnas med befintliga inom olika ifrågakommande ämnesområden. I detta

sammanhang vill jag erinra om att jag tillkallat en sakkunnig för att utreda

vissa frågor rörande samordning av viss statlig forskningsverksamhet. Den

sakkunniges uppgifter inbegriper även statens skeppsprovningsanstalt.

Varvskommittén har vidare föreslagit att styrelsen för teknisk utveckling

bemyndigas inte enbart att i skilda former bidraga till kostnaderna för

tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete utan även att bidraga till kostna­

derna för vissa särskilda försäkringar tagna av varvsföretag i samband med

nykonstruktioner. Försäkringarna avser risker förenade med särskilda ga­

rantiåtaganden i samband med leveranser utrustade med nyutvecklade kom­

ponenter. Jag har redan betonat vikten av insatser på forsknings- och ut­

vecklingsområdet. Dessa insatser skall självfallet även följas av kommer­

siella leveranser. Risken för höga kostnader i samband med ovannämnda

slag av garantiåtaganden kan göra varven benägna att avstå från att införa

nyutvecklade komponenter. En för svensk varvsindustri viktig konkurrens­

faktor kan då gå förlorad. De försäkringar som kommittén diskuterat gör

det möjligt för varven att beräkna sin risk i samband med garantiåtagan­

dena som en direkt kalkylerbar kostnad. Statligt stöd till premierna för

sådana försäkringar betraktar jag i likhet med kommittén som en naturlig

fortsättning av det stöd till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete

som i övrigt bör lämnas av styrelsen för teknisk utveckling. Förslaget har

vid remissbehandlingen inte heller mött några invändningar. Kungl. Maj:t

bör få ge styrelsen för teknisk utveckling möjlighet att lämna bidrag till

ändamålet inom ramen för styrelsens stöd till skeppstekniskt forsknings-

och utvecklingsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

51

Samverkansfrågor m. m.

Varvskommittén understryker att elt varvstöd inte får föra till minskning av varvens intresse för struklurrationaliserande åtgärder utan tvärtom bör skapa förutsättningar för samarbete i större grupperingar. Under den över­ gångstid som de närmaste åren otvetydigt kommer att utgöra finns det be­ hov av fortlöpande kontakter mellan staten och varvsindustrin beträffande frågor om krediter, investeringar, hyresarbetskraften etc. Kommittén utta­ lar att dess uppgifter från statens sida bör organiseras på sådant sätt att det ges utrymme för ett allmänt inflytande beträffande den långsiktiga ut­ vecklingen inom varvsindustrin.

Jag delar varvskommitténs uppfattning om vikten av ett vidgat sam­ arbete inom varvsindustrin och anser, som jag förut framhållit, att varvs- stödet bör kunna ge incitament till en större kraftsamling av bl. a. utveck­ lingsresurserna. Det gäller exempelvis stödet till den skeppstekniska forsk­ ning som nyss behandlats. Jag avser även att tillsätta en samarbetsgrupp för varvsindustrifrågor i anslutning till det näringspolitiska rådet med repre­ sentanter för de anställda, industrin och andra berörda parter.

Varvskommittén har upptagit det speciella problemet med hyresarbets­ kraften inom varvsindustrin och förordar en fast tidsplan för avveckling av inhyrningssystemet. De remissinstanser som yttrat sig härom — däri­ bland arbetsmarknadsstyrelsen och verkstadsföreningen — betonar att det är synnerligen angeläget att komma till rätta med de missförhållanden som är förenade med systemet. Jag instämmer i denna bedömning och vill fästa uppmärksamheten på att chefen för inrikesdepartementet tillsatt en utred­ ning rörande arbetsförmedling på vissa yrkesområden, vilken bl. a. har att göra en översyn av de regler som gäller för uthyrningsverksamheten.

I prop. 1969: 74 uttalade jag att de problem som sammanhänger med Uddevallavarvets verksamhet borde tas upp i samband med en mer samlad bedömning av varvsbranschen och att en sådan borde kunna ske med ut­ gångspunkt från varvskommitténs väntade utredning. Jag framhöll också att väntade framtida förluster måste täckas genom ytterligare statliga kapi­ taltillskott och förutskickade att denna fråga sedermera borde underställas riksdagen.

Frågan om Uddevallavarvets framtida verksamhet bör bedömas i sam­ band med andra samverkansfrågor. Jag räknar med att redan till hösten få anledning att återkomma till varvets speciella problem.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t

1) inhämtar riksdagens yttrande över de näringspolitis­ ka riktlinjer beträffande svensk varvsindustri som jag an- gett i det föregående,

2) föreslår riksdagen att

52

a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda

staten garanti till ett sammanlagt belopp av högst

1 000 000 000 kr. till svensk varvsindustri på de villkor och

enligt de grunder som angetts i det föregående,

b) beträffande de åren 1963, 1965, 1968 och 1969 av

riksdagen beslutade kreditgarantierna godkänna de ändra­

de villkor och grunder som angetts i det föregående,

c) till Styrelsen för teknisk utveckling: Skeppsteknisk

forskning och utveckling för budgetåret 1970/71 anvisa ett

reservationsanslag av 12 000 000 kr.,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag

förordat i det föregående under budgetåret 1970/71 god­

känna avtal och beslut rörande stöd till skeppsteknisk

forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. som, in-

berälcnat löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om

högst 10 000 000 kr. under vart och ett av budgetåren 1970/

71—1972/73,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att för sin del godkänna änd­

ring av bolagsordningen för AB Svensk exportkredit, inne­

bärande höjning av bolagets upplåningsrätt i enlighet med

vad jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till det­

ta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700207