Prop. 1973:43

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 43 år 1973 Prop. 1973: 43

Nr 43

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskunder- visning för invandrare; given Stockholms slott den 16 februari 1973.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av- bilagda utdrag av statsrådsprotokollct över inrikcsärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements- chefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

ERIC HOLMQVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

Lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare, som träder i kraft den '.1. juli 1973, är tillämplig endast på sådan utländsk arbetstagare som påbörjat sin första anställning här 'i landet efter utgången av år 1972. Enligt lagen är sådan arbetstagare berättigad till såväl ledighet från ordinarie. ar- betstid i 240 timmar för att delta i svenskundervisning som till lön för deltagande i 240 timmars undervisning, oavsett om denna bedrivs un— der arbetstid eller ej. I propositionen föreslås att lagen, med vissa av- vikelser, görs tillämplig även på utländsk arbetstagare som före den 1 januari 1973 tagit anställning här i landet. Rätten till ledighet och lön föreslås dock bli behovs-mässigt differentierad till att omfatta 160 eller 240 undervisningstimmar.

l Riksdagen 1973. ] saml. Nr 43

Prop. 1973: 43

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1972: 650) om rätt till ledig- het och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare

dels att 1 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a %. av nedan angivna

lydelse,

dels att lagens övergångsbestämmelser skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öres-lagen lydelse

1 % Denna lag gäller här i landet bosatt utländsk arbetstagare, som har ar- betstillstånd. Föreligger icke skyldighet för arbetstagaren att ha arbets- tillstånd eller är han befriad från sådan skyldighet, gäller lagen om han är kyrkobokförd häri landet.

Lagen gäller icke arbetstagare "1. som har svenska, danska el- ler norska språket till modersmål,

2. som genomgått undervisning som avses i denna lag eller som har sådana kunskaper i svenska, danska eller norska språket att sådan undervisning icke kan anses erforderlig,

3. som sysselsättes i feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig na- tur. eller

4. som är anställd i arbetsgiva- rens hushåll.

6a

Lagen gäller icke arbetstagare

1. som har svenska, danska el- ler norska språket till modersmål eller som eljest har sådana kun- skaper i något av dessa språk att undervisning, som avses i denna lag, icke kan anses erforderlig,

2. som genomgått undervisning som avses i denna lag eller sådan undervisning i svenska språket, som meddelats i samband med ar- betsmarknadsutbi/d/zing eller [ ar- l)e/sntarknadsstyrelsens mottag- ningsförliiggningar för flyktingar,

3. som sysselsättes i feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig na- tur, eller '

4. som är anställd i arbetsgiva- rens hushåll.

CIA

Förklaring, varigenom arbetsla- gare frånsäger sig sin rätt enligt denna lag i annat avseende än i 2 5 sägs, samt uppsägning, som sker enbart av det skälet att ar- betstagaren begär eller utnyttjar sin rätt enligt denna lag, är ogil- ng.

Prop. 1973: 43

Nuvarande lydelse

]. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973 och tillämpas på ar- betstagare som börjat sin första anställning här i landet efter ut- gången av år 1972. Har arbetsta- gare börjat sin anställning innan lagen trätt i kraft, räknas arbets- givarens skyldigheter enligt 4 5 från ikraftträdandet.

2. Har arbetsgivare innan lagen trätt i kraft gett arbetstagare le- dighet för att deltaga i svenskar:- dervisning eller betalat lön ! enlig- het med denna lag för arbetsta- garens deltagande i sådan under- visning, får det antal timmar som ledigheten eller löneutbetalningen avsett avräknas från vad som ålig- ger arbetsgivaren enligt 2 eller 3 5.

Föreslagen lydelse

]. Denna lag träder i kraft den l juli 1973.

2. Har arbetstagare börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972 men innan lagen trätt i kraft, räknas arbets- givarens skyldigheter enligt 4 55 från ikraftträdandet.

3. För arbetstagare, som börjat sitt första anställning här i landet före den 1 januari 1973, gäller la- gen med följande avvikelser. (1) Från lagen undantas, utöver vad som föreskrives i 1 5 andra stycket, arbetstagare som under minst 240 lektionstimmar deltagit i undervisning i svenska språket med samhällsorientering och för deltagandet av arbetsgivaren fått ersättning som grundar sig på avtal mellan arbetsgivaren och berörd arbetstagarorganisation.

b) Arbetstagarens rätt till ledig— het och lön skall omfatta 160 eller 240 timmar, beroende på hans kunskaper i svenska språket. För arbetstagare, sotn åtnjutit under— visning som avses i a) under 80 men icke 240 leklionstimmar, om— fattar rätten endast 160 timmar. Behovet av undervisning skall i övrigt prövas i den ordning Ko— nungen enligt 9 5 tredje stycket bestämmer.

e) Arbetsgivaren skall så snart ske kan. och senast inom 60 dagar från anställningens början under- rätta arbetstagaren otn hans rätt enligt denna lag samt före utgång- en. av juni 1978 bereda honom möjlighet till ledighet för att på- börja undervisning. Är arbetstaga- ren anställd när lagen träder ! kraft skall underrättelse som nyss sagts ske senast den 30 september 7973.

d) Arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare får träffa avtal om le- dighetens förläggning. Finnes ej

Prop. 1973: 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare får sådant avtal träffas tnellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Avtal som här avses får träffas utan hinder av 3 5 andra stycket statstjänsteman- ttalagen (1965: 274) eller 2 5 and- ra stycket kommunaltjänsteman- nalagen (1965: 275).

Föreskrifterna i 6 5 skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande kollektivavtal enligt första stycket.

e) Underlåter arbetstagaren utan synnerliga skäl att utnyttja sin rätt till ledighet för undervisning under tid varom avtal enligt (1) träffats, är arbetsgivaren ej vidare skyldig att ge arbetstagaren sådan ledig- het.

f) Har arbetstagaren påbörjat men inte avslutat undervisningen under anställning hos tidigare ar- betsgivare, har han i ny anställ- ning rätt till ledighet och lön en- ligt denna lag för att fortsätta un- dervisningen. Härvid äger c) mot- svarande tillämpning.

g) Har arbetsgivaren fullgjort sina åligganden enligt e), upphör hans övriga skyldigheter enligt denna lag gentemot arbetstagaren, om denne ej påbörjat undervis- ningen senast den 30 jutti 1978.

4. Har arbetsgivare under tiden den 1 januari—den 30 juni 1973 gett arbetstagare ledig/tet eller lön i ettlighet med denna lag får det antal titntnar, som ledigheten eller lönen avsett, avräknas från vad sotn i detta avseende åligger ar- betsgivaren enligt lagen. Avräk- ning skall' därvid alltid ske från 240 timmar även attt arbetstaga- rens rätt till ledighet och lön enligt 3 b) övergångsbestämmelserna om- fattar endast 160 timmar, dock att arbetstagarens rätt till ledighet och lön efter avräkning ej får överstiga 160 titntnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Prop. 1973: 43 5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODI-I- NOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om änd- ring i lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare och anför.

Inledning

Förra året antog riksdagen lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare ( prop. 1972: 100 , InU 1972: 27, rskr 1972: 292). Lagen träder i kraft den 1 juli 1973 och omfattar de utländska arbetstagare som har börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972.

Lagen grundar sig på ett förslag som invandrarutrcdningen1 lade fram i sitt delbetänkande (SOU 1971: 51) Invandrarnas utbildnings- situation. Remissyttranden över betänkandet avgavs av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrclsen, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksskatte- verket, universitetskanslersämbetet, skolövcrstyrelsen (SÖ), arbetsdom- stolens ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrar- vcrk (SIV), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län, offentlighcts- och sekretesslagstiftningskommittén, socialutredningen, 1968 års barnstugeutredning, hcmvistsakkunniga, kommittén för för- söksverksamhct med vuxenutbildning (FÖVUX), utlänningsutredn-ingcn, Sveriges Radio AB, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsför- bundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisatio-nen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens ccntralorganisation (TCO), Lärarföreningen svenska för invandrare, Folkbildningslörbundct, Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Ester- nas representation i Sverige samt Riksförbund hem och skola.

1 Nuvarande ambassadören Yngve Möller, ordförande; riksdagsledamötema Hugo Bengtsson, Bengt Fagerlund, Lennart Mattsson och Rolf Wirtén, dåvaran- dc riksdagsledamöterna Ingrid Diesen och Nils Kellgren (t. o. m. den 8 juli 1969) samt byråchefen Ove Jönsson (fr. o. m. den 9 juli 1969).

IT Riksdagen 1973. ] saml. Nr 43

Prop. 1973: 43 6

Utredningen föreslog att lagens tillämpningsområde skulle begränsas till utländsk arbetstagare som hade börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972. Denna ståndpunkt kritiserades av många remissinstanser, som ansåg att lagen borde omfatta alla utländska arbetstagare som hade behov av grundutbildning i svenska språket. Lagen utformades i enlighet med utredningens förslag. Jag anslöt mig emeller- tid till uppfattningen att det var angeläget att även tidigare anställda invandrare som inte fått svenskundervisning eller lärt sig tala svenska på annat sätt fick motsvarande stöd till sådan undervisning som senare anställda (se prop. s. 29—30). Jag påpekade samtidigt att en särskild utredning satts igång inom inrikesdepartementet för att undersöka de problem, som kunde vara förknippade härmed. Det arbetet är nu slut- fört. Som förutskickades i propositionen har man från fackligt håll också sökt utröna omfattningen av utbildningsbehovet bland de in- vandrare, som anställts här före utgången av år 1972. Sedan även denna fråga belysts är jag nu beredd att ta upp frågan om svenskunder- visning för även de invandrare som anställts här i landet före den 1 januari 1973.

Nuvarande undervisning för vuxna invandrare

I propositionen 1972: 100 har nuvarande utbildningsanordningar för vuxna invandrare närmare redovisats. Här skall därför denna verksam— het endast kortfattat beröras.

SÖ får i samråd med AMS oeh SIV genom Studieförbunden anordna avgiftsfri undervisning i svenska språket med samhällsorientering samt särskild samhällsundervisning för utländska medborgare som har uppe- hållstillständ eller, om sådant tillstånd inte behövs för att de skall få vistas här, är kyrkobokförda här i landet. Undervisningen, som sker som försöksverksamhet, kan anordnas i form av antingen 5. k. glesundervis- ning eller 5. k. intensivundervisning. Den skall bedrivas i huvudsak enligt Sözs läroplan i svenska för vuxna invandrare. I glesundervisning skall varje studiecirkcls verksamhetsperiod omfatta minst 20 studietimmar för- delade på 1—3 studietimmar per sammankomst. Intensivundcrvisningen skall per studiecirkel omfatta minst 20 och högst 240 studietimmar med minst fyra studietimmar per dag. Under varje studiecirkels verksamhets- period får högst en sjättedel av antalet studietimmar användas för sam- hällsorientering. För denna del av undervisningen får expert eller fack- man samt vid behov tolk anlitas.

Till undervisning för invandrare i svenska språket m.m. har riks- dagen för innevarande budgetår anvisat ett förslagsanslag om 41 milj. kr. ( prop. 1972: 1 bil. 13 s. 163, InU 1972: 6, rskr 1972:100). Ansla- get har beräknats med utgångspunkt i att svenskundervisningen i form

Prop. 1973: 43 7

av studiecirklar skall rymmas inom. en ram av 550000 studietimmar. Av dessa skall 200000 _studietimm'ar få användas endast för under- visning av arbetstagare, som enligt avtal mellan arbetsgivaren och be- rörd arbetstagarorganisation får ersättning av arbetsgivaren för delta- gande i undervisningen. _

För budgetåret 1973/74 har Kungl. Maj:t ( prop. 1973:1 bil. 10 s. 496) föreslagit att ett förslagsanslag om 45 milj. kr. tas upp för nämnda undervisning. Därvid har undervisningsbehovet beräknats till 550000 studietimmar, varav 250000 timmar'bedömts vara tillräckligt för att svara mot bl. a. det behov som föranleds av lagen om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare.Statsbidrag skall utgå till studieförbunden med 100 %, dock högst med 79 kr. per studietimme. Härutöver får förbunden bidrag till tolk- och-expertkost- nader samt sociala kostnader för studiecirkellcdarna. Visst bidrag till central administration skall också utgå. .

Utöver nu nämnd försöksverksamhct bedrivs genom studieförbund och folkhögskolor även annan försöksverksamhct i mindre omfattning.

Annan av staten finansierad undervisning i svenska för invandrare meddelas i samband med arbetsmarknadsutbildning, numera i huvudsak förlagd till AMS' och Sözs utbildningscentra. Sådana svenskkurser kan antingen bedrivas under en sammanhängande period av högst två må- nader eller varvas med yrkesutbildning. Under utbildningen utgår ut— bildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368, omtryckt 1972: 300).

Invandrare som har god yrkesutbildning och rätt att vistas och arbeta i landet men som inte kan få en lämplig arbetsplacering på grund av bristande kunskaper i svenska, kan beredas utbildning i svenska med utbildningsbidrag utan att denna utbildning sker i samband med yrkesutbildning.

För kollektivt överförda flyktingar samt för utlänningar, som enligt SIV är att jämställa med kollektivt överförda flyktingar, anordnar AMS i sina mottagningsförläggningar grundkurser i svenska. Kurserna sker i form av intensivundervisning under den tid flyktingen vistas på för- läggningen, dock under minst sex veckor. Oftast pågår utbildningen un- der längre tid. Flykting som under utbildningen inte bor i'förläggning— en kan få utbildningsbidrag för att delta i två månaders svenskunder- visning.

Lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svensk— undervisning för invandrare

Lagen träder i kraft den 1 juli 1973 och tillämpas på arbetstagare som har 'börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972. Arbetstagare, som dessförinnan har tagit anställning här i landet

Prop. 1973: 43 8

omfattas således inte av lagen. Från lagen undantas vidare arbetsta- gare, som har svenska, danska eller norska språket som sitt modersmål, som har genomgått den undervisning som avses i lagen, eller som har sådana kunskaper i svenska, danska eller norska språket att undervis- ning inte kan anses behövas (1 & andra stycket). Dessutom omfattar lagen inte arbetstagare, som sysselsätts i feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur, eller som är anställd i arbetsgivarens hushåll. Lagen innehåller i övrigt följande bestämmelser.

Utländsk arbetstagare, som behöver svenskundervisning, har rätt till 3240 timmars ledighet under ordinarie arbetstid för att delta i sådan undervisning (2 & första stycket). Frågan om arbetstagarens behov av undervisning skall prövas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer (9 & tredje stycket). Arbetstagaren har vidare rätt till lön för deltagande i 240 timmars undervisning (3 5 första stycket).

Arbetstagarens rätt till ledighet från ordinarie arbetstid får begränsas genom kollektivavtal eller, om fackförening eller annan liknande för- ening av arbetstagare inte finns, genom avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren (2 5 andra stycket). Genom sådant avtal kan således ledigheten begränsas så att arbetstagaren helt eller delvis kommer att delta i undervisningen på annan tid än arbetstid. Detta medför emeller- tid inte någon inskränkning i arbetstagarens rätt till lön för den tid han genomgår undervisningen. Denna rätt är helt oberoende av när un- dervisningen sker och får genom uttryckligt lagstadgande inte in- skränkas genom avtal (5 $,). Däremot får överenskommelse träffas i fråga om hur lönen skall beräknas och när den skall utbetalas.

Arbetsgivaren skall så snart det kan ske upplysa arbetstagare om hans rättigheter enligt lagen samt inom 60 dagar från anställningens början bereda honom möjlighet till ledighet för att påbörja undervisningen (4 5 första stycket). Byter arbetstagaren anställning efter påbörjad un- dervisning har den nye arbetsgivaren motsvarande skyldighet att ge ho- nom lcdighet och lön för den fortsatta undervisningen (4 & andra stycket).

Arbetsgivarens skyldigheter och arbetstagarens motsvarande rättighe- ter gällcr dock under begränsad tid. Har arbetsgivaren upplyst arbets- tagaren om hans rättigheter enligt lagen samt berett honom ledighet för att delta i undervisning, upphör arbetsgivarens övriga skyldigheter enligt lagen om inte arbetstagaren påbörjat undervisning inom två år från det han tillträdde sin första anställning här i landet (4 & tredje stycket).

Om arbetsgivare inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen kan han bli skadeståndsskyldig gentemot arbetstagaren. Vid bedömning av upp- kommen skada kan omständigheter av annan än rent ekonomisk bety- delse beaktas (7 5). Arbetstagaren måste dock underrätta arbetsgivaren om sina anspråk inom fyra månader efter det skadan inträffade samt anhängiggöra sin talan senast två år efter skadans uppkomst (8 5).

Prop. 1973: 43 9

Mål om lagens tillämpning skall, med undantag för prövningen av arbetstagares undervisningsbehov, prövas av arbetsdomstolen, om an- ställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av ailmän domstol. Sådant mål kan också hänskjutas till avgörande av skiljemän (9 å)-

Invandrarutredningen föreslog att undervisningen skulle inordnas i det allmänna skolväsendet. Som framgår av vad föredragande statsrå- det i utbildningsdepartcmcntet uttalat (prop. 1973: 1 bil. 10 s. 495) skall emellertid verksamheten t.v. bedrivas av studieförbunden i nära sam- verkan med berörda fackliga organisationer.

Invandrarutredningen

Den antagna lagens begränsning till utländska arbetstagare som börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972 ansluter, som tidigare nämnts, helt till invandrarutredningens förslag.

Beträffande de utländska arbetstagare som anställts före år 1973 ut- talade utredningen att det måste betraktas som mycket otillfredsställan- de om inte också dessa invandrare tillförsäkrades motsvarande utbild- ningsförmåner. Utredningen erinrade emellertid om att företagsbunden svenskundervisning förekommit på många håll efter avtal mellan olika arbetsgivar— och arbetstagarorganisationer. År 1970 träffades dessutom en överenskommelse mellan SAF och LO om undervisning i svenska för invandrare. I denna överenskommelse rekommenderas de olika förbunden att sluta avtal om sådan undervisning med en omfattning av ca 200 lektionstimmar. De första 60 lektionerna skall kunna för- läggas på arbetstid och varje elev skall få ekonomisk ersättning av arbetsgivaren för dessa lektioner. Ersättningen skall motsvara permit- teringslön. Invandrarutredningen förordade en snar och frivillig på- byggnad av LO-SAF-överenskommelsen så att den beträffande de in- vandrare som anställts före år 1973 skulle komma att motsvara vad utredningen genom sitt lagförslag hade rekommenderat.

Utredningen redovisade en undersökning beträffande kunskaper i svenska språket bland invandrare samt en beräkning av undervisnings- behovet för de invandrare som kunde beräknas vara anställda före den 1 januari 1973. Undersökningen hade omfattat dels kyrkobokför- da personer, som invandrat under åren 1961—1968 och som vid in- vandringen var finländska, jugoslaviska, tyska eller italienska med- borgare, dels en svensk kontrollgrupp. Undersökningen hade genomförts som en kombinerad intervju- och enkätundersökning där de utvalda personerna vid hembesök av en intervjuare fått fylla i ett frågefor— mulär som utfärdats på resp. språk. Undersökningen hade omfattat drygt 4 000 personer.

Prop. 1973: 43 10

Utredningen framhöll att kyrkobokföringens uppgifter om antalet i Sverige bosatta utlänningar kunde vara för höga på grund av inte anmälda återutflyttningar. Samtidigt tydde befintliga arbetsanmälningar på att antalet utlänningar kunde vara väsentligt högre än vad kyrkobok- föringen utvisade. Vidare måste enligt utredningen antaganden om kunskapsnivån i svenska samt om förvärvsintensiteten bland utlänningar- na bedömas som osäkra. De beräkningar som utredningen hade gjort på grundval av undersökningsresultatet måste således betecknas som i hög grad osäkra. Med utgångspunkt i dels resultatet av den av utred- ningen initierade undersökningen, dels antalet utlänningar i landet vid årsskiftet 1969/70 och med beaktande av den därefter förväntade in- och utvandringen torde enligt utredningen ca 60 000 invandrare kunna antas vara i behov av grundutbildning i svenska språket vid årsskif- tet 1972./73. Av dessa skulle 30 000—40 000 personer kunna antas vara förvärvsarbetande vid denna tidpunkt.

Beträffande utredningens förslag att lagen skulle gälla endast in- vandrare som fått anställning efter utgången av år 1972 framhöll ex- perten Öberg i ett till betänkandet fogat särskilt yttrande att han ansåg det vara djupt otillfredsställande om de invandrare som blivit anställda före den 1 januari 1973 inte fick lära sig svenska på samma villkor som de därefter anställda. Möjligen skulle, anförde Öberg, den föreslagna lagstiftningen böra utsträckas till att gälla-även den förra kategorien. Ett förslag härom skulle emellertid förutsätta en mera ingående undersök— ning av de praktiska svårigheterna att anordna undervisning för an- ställda som redan medverkar i produktionen. Öberg föreslog därför att en sådan undersökning skulle inledas i syfte att klarlägga dels hur undervisningen skulle kunna ordnas, dels huruvida lagstiftning vore möjlig resp. nödvändig.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att lagen inte skulle gälla arbetstagare som anställts före den 1 januari 1973 utsattes under remisshandlingen för kritik från många håll. '

SIV ansåg det helt otillfredsställande, om inte arbetstagare som in- vandrat hit före denna tidpunkt skulle få möjlighet att delta i under- visningen på samma villkor som dem lagförslaget omfattar. De praktiska möjligheterna att ordna utbildning för dessa arbetstagare och kostnader- na härför borde, enligt verkets mening, snabbt utredas för att möjliggöra ett ställningstagande till frågan, om utbildning också för denna kategori borde lagfästas. Under inga omständigheter ansåg verket att denna kategori av kostnadsskäl finge ställas utanför utbildningen. Om det inte

Prop. 1973: 43 11

ansågs lämpligt eller möjligt att pålägga arbetsgivarna hela det studie- sociala ansvaret bordc statligt stöd övervägas.

LO förutsatte i sitt yttrande, att en kommande lagstiftning skulle omfatta redan anställda invandrare som är i behov av svenskunder- visning, vilket vore en förutsättning för att utredningens målsättning skulle bli tillfredsställande uppfylld. Beträffande studietidens förlägg- ning för redan anställda ansåg LO att denna fråga lämpligen kunde överlåtas till berörd arbetsgivare och den fackliga organisation, som är avtalsslutande part vid resp. företag, att göra upp om.

Även AMS ansåg det angeläget, att åtgärder vidtogs för att tillgodose utbildningsbehovet för de stora grupper invandrare som redan fanns i Sverige och som saknade tillfredsställande kunskaper i svenska. AMS framhöll samtidigt att personer som tidigare hade genomgått sådant ut- bildning som innehållsmässigt motsvarade den föreslagna grundutbild- ningen, inte borde få delta i denna.

Ytterligare ett stort antal remissinstanser anförde kritik mot in- skränkningen i utredningens lagförslag. Till dessa instanser hörde socialstyrelren, flera länsstyrelser, FÖVUX (majoriteten), Folkbildnings- förbunrlet och Riksförbundet finska föreningar i Sverige.

Till experten Öbergs förslag om en snabbutredning för att klarlägga möjligheterna att låta redan anlända invandrare omfattas av lagen anslöt sig bl. a. SÖ, Svenska kommunförbundet och TCO.

Utredningens beräkningar av det ackumulerade utbildningsbehovet kommenterades inte av någon remissinstans.

Vissa beräkningar av utbildningsbehovet

Svenska nzeIallindnslriarbetareförbundet har under hösten 1972 till in- rikesdepartementet redovisat undersökningar, som med hjälp av Arbetar- nas bildningsförbund (ABF) företagits för att utröna medlemmars kun- skaper och eventuella 'behov av undervisning i svenska språket. Under- sökningarna har utförts under olika tidsperioder och omfattat anställda utlänningar i bl. a. Göteborg, Olofström, Södertälje, Tumba och Hallsta- vik. De olika testen har syftat till att med hänsyn till vederbörandes kun- skaper i svenska dels vid behov erbjuda undervisning i 90, 160 eller 240 timmar, dels försöka skapa homogena studiegruppcr.

Undersökningarna har skett under olika förutsättningar på skilda orter och företag. Vissa tester har utförts på fritid under det att andra utförts på betald arbetstid. I vissa fall har det förelegat svårigheter. att nå ut till alla anställda utlänningar med erbjudande om test medan man i andra fall har kunnat testa samtliga berörda inom ett företag.

12

De undersökningar som har utförts i Göteborg har omfattat ca 2 000 utlänningar, anställda främst vid Volvo och Götaverken. Ett Språktest vid Volvo utfördes i februari—mars 1972 och erbjöds alla som hade an- ställts före den 1 maj 1971. Drygt 1 000 arbetstagare anmälde sig för del- tagande men till testen inställde sig endast 721 personer. Av dessa vi— sade sig 60,8 % behöva 240 undervisningstimmar, 26,9 % 160 under- visningstimmar och 12,3 % 90 undervisningstimmar. Andra likartade Språktest vid Volvo och vid Götaverken har givit i stort sett samma resultat. Testresultaten från Olofström (Volvo), Södertälje (Saab-Scania), Tumba (Alfa-Laval) och Hallstavik (Holmens Bruk) utvisar att mellan 60,5—69 % av de testade skulle behöva 240 timmars grundutbildning i svenska språket.

Vid bl.a. Volvo och Götaverken har förbundet också bedrivit upp- sökande verksamhet för att söka förmå anställda invandrare att delta i den redan anordnade svenskundervisningen. Förbundet har därvid funnit att ca 30 % av de anställda invandrarna anser sig ha sådana kunskaper i svenska att de inte behöver undervisning.

Förbundet redovisade för augusti 1972 ca 61 000 invandrade med- lemmar. Med utgångspunkt i undersökningsresultaten bedömde man att 25 900 var i behov av 240 undervisningstimmar, 12900 av 160 timmar och 4 300 av 90 timmar.

Under förutsättning att medlemmarnas undervisningsbehov inte avvek i betydande omfattning från behovet inom andra branscher ansåg för- bundet att av det totala antalet om 218 000 arbetsanmälda invandrare i Sverige 153 000 kunde antas behöva undervisning i svenska språket. Undervisningens omfattning kunde vidare bedömas till 240 undervis- ningstimmar för 91 800, 160 undervisningstimmar för 45 900 och 80—90 undervisningstimmar för 15 300 invandrare.

Också inom LO har man sökt utröna behovet av svenskundervisning bland de utländska arbetstagare, som har börjat sin första anställning här i landet före utgången av år 1972. Genom närmare undersökning under hösten 1972 inom vissa FCC-distrikt samt i övrigt genom förfrågningar har LO kommit till slutsatsen att mellan 47 000 och 60 000 invandrare som är sysselsatta inom LO-förbundens avtalsområden kan beräknas be— höva utbildning i svenska språket.

Departementschefen

I sitt delbetänkande (SOU 1971: 51) om invandrarnas utbildnings- situation lade invandrarutredningen fram ett förslag om lagfäst skyldig- het för arbetsgivare att låta utländska arbetstagare få delta i under- visning i svenska språket med samhällsorientering och samtidigt upp- bära lön. Lagförslaget tog sikte endast på arbetstagare som har anställts

Prop. 1973: 43 13

efter utgången av år 1972. På grundval av utrcdningsförslaget och re- missyttrandena över detta föreslogs i prop. 1972: 100 att sådana arbets- tagare som nu nämnts skulle tillförsäkras laglig-rätt till ledighet och lön vid svenskundervisning. Förslaget godtogs av riksdagen (InU 1972: . 27, rskr 1972: 292). I anledning av riksdagens beslut utfärdades lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskunder- visning för invandrare. Lagen, som gäller för utländska arbetstagare som börjar sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972, träder i kraft den 1 juli 1.973. Från lagen undantas arbetstagare som har svenska, danska eller norska till modersmål, som har genom- gått undervisning som avses i lagen, eller som har sådana kunskaper i svenska, danska eller norska språket att undervisning inte kan anses er- forderlig. Vidare omfattar lagen inte arbetstagare, som sysselsätts i fe- riearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur, eller som är anställd i arbetsgivarens hushåll. Lagstiftningen innebär i övrigt bl. a. följande.

Utländsk arbetstagare, som behöver svenskundervisning. har rätt till 240 timmars ledighet från arbetet för att delta i sådan undervisning. Frågan om arbetstagarens behov av undervisning skall prövas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Arbetstagaren har vidare rätt att av arbetsgivaren erhålla lön för deltagande i 240 timmars undervisning. Rätten till ledighet får begränsas genom kollektivavtal eller, om fack— förening eller annan liknande förening av arbetstagare inte finns, genom avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Däremot får rätten till lön inte inskränkas. Arbetsgivaren skall så snart det kan ske efter anställ- ningens början upplysa arbetstagaren om hans rättigheter enligt lagen samt inom 60 dagar från anställningens början bereda honom möjlig- het till ledighet för att påbörja undervisningen. Byter arbetstagaren an- ställning efter påbörjad undervisning har den nye arbetsgivaren mot- svarande skyldighet att ge honom ledighet och lön för den fortsatta undervisningen. Har arbetsgivaren upplyst arbetstagaren om hans rät- tigheter enligt lagen och berett honom möjlighet till ledighet för att delta i undervisning, upphör arbetsgivarens övriga skyldigheter enligt lagen om inte arbetstagaren påbörjat undervisning inom två år från det han tillträdde sin första anställning här i landet. Arbetsgivare som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen skall ersätta arbetstagaren för upp- kommen skada. Omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse kan därvid beaktas. Arbetstagaren måste dock underrätta arbetsgiva- ren om sina anspråk inom fyra månader efter det skadan inträffade samt anhängiggöra sin talan senast två år efter skadans uppkomst. Mål om lagens tillämpning skall, med undantag för prövningen av arbetsta- gares kunskaper i svenska språket, prövas av arbetsdomstolen, om an- ställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. Sådant mål kan också hänskjutas till skiljemän.

Som jag nyss nämnde omfattar lagen endast sådana utländska arbets-

Prop. 1973: 43 14

tagare som har börjat sin första anställning här i landet efter 1972 års utgång. Denna begränsning överensstämmer med invandrarutredningcns förslag. Beträffande dessförinnan anställda invandrare uttalade utred- ningen att det skulle vara mycket otillfredsställande om dessa inte till- försäkrades samma förmåner som dem vilka skulle omfattas av lagför- slaget. Utredningen förordade därför att sådana förmåner skulle tillförsäkras denna kategori invandrare genom avtal mellan arbetsmark— nadens parter. Utbildningen borde enligt utredningens uppfattning kun- na ske enligt en rullande plan.

Utredningens ställningstagande utsattes under remissbehandlingen för kritik från många remissinstanser, bl. a. SIV och LO, som menade att lagen borde omfatta alla utländska arbetare som behövde språkunder- visning. Jag anslöt mig i prop. 1972: 100 till denna uppfattning. Frågan om en utvidgning av lagstiftningen till att omfatta även redan anställda utländska arbetstagare kunde emellertid inte lösas utan särskild utred- ning. Som jag förutskickade redan i propositionen har frågan utretts inom inrikesdepartementet. De fackliga organisationerna har vidare un- dersökt bl. a. omfattningen av undervisningsbehovet. Jag är nu beredd att —— i likhet med ett stort antal remissinstanser —— förorda att arbets- givares skyldighet att bereda invandrare ledighet och lön vid svenskun- dervisning vidgas till att omfatta även utländska arbetstagare som har anställts före år 1973.

Innan jag går närmare in på hur detta bör ske skall jag beröra de praktiska möjligheterna att bereda dessa invandrare svenskundervis- ning. Den första frågan i detta sammanhang är hur omfattande beho- vet av svenskundervisning är för denna grupp invandrare. Jag vill re- dan från början betona att frågan är svårbedömd. Det gäller särskilt bedömningen av vilka effekter den hittillsvarande huvudsakligen på fri- tid bedrivna svenskundervisningen under senare år har haft.

Invandrarutredningen konstaterade i sitt betänkande att uppgifter om kunskaper i svenska hos utlänningar i Sverige saknades och fram— höll det vanskliga i att söka uppskatta antalet invandrare som kunde vara i behov av svenskundervisning vid den tidpunkt när utredningens förslag skulle komma att genomföras. Detta antal, framhöll utredningen, skulle komma att vara beroende inte enbart av in— och utvandring fram till dess utan även av effekten av den pågående invandrarundervisningen. Utredningen genomförde emellertid en kombinerad intervju- och enkät- undersökning för att få en ungefärlig uppfattning om utbildningsbeho- vet i svenska. Undersökningen omfattade sammanlagt drygt 3 000 här i landet kyrkobokförda finländare, jugoslaver, tyskar och italienare, vilka samtliga invandrat under åren 1961—1968. Med utgångspunkt i antalet kyrkobokförda utländska medborgare i åldern 18 år och där— över vid årsskiftet 1969—1970 samt med hänsyn till de resultat som framkom vid undersökningen, uppskattade utredningen att mellan 30 000 och 40000 anställda invandrare behövde svenskundervisning.

Prop. 1973: 43 15

Svenska metallindustriarbetareförbundet har under hösten 1972 i en utredning rörande undervisningsbehovet hos invandrare anfört bl. a. att ca 30 % av det totala antalet invandrare vid Volvo och Götaverken i Göteborg anser sig ha sådana kunskaper i svenska att de inte behöver delta i den svenskundervisning som förekommer vid företagen. Med ledning härav har förbundet uppskattat det totala antal arbetstagare inom förbundets verksamhetsområde som behöver svenskundervisning till ca 43 000 och inom alla branscher i landet till ca 153 000 personer.

Även LO har under hösten 1972 genomfört en undersökning om un- ' dervisningsbehovet bland invandrare. LO har uppskattat att mellan 47 000 och 60 000 invandrare som är sysselsatta inom LO-förbundens avtalsområden behöver svenskundervisning.

Invandrarutredningens beräkningar är numera inte helt aktuella efter- som utredningen utgick från antalet utlänningar vid årsskiftet 1969— 1970. Den stora invandringen år 1970 har alltså inte kunnat beaktas. Det året uppgick bruttoinvandringen till 73 000, eller det största antalet personer som under ett år invandrat hit. Det bör vidare anmärkas att invandrare under 18 år inte ingår i beräkningarna.

Metallindustriarbetareförbundets beräkning utgår från resultatet av den uppsökande verksamhet som bedrivits vid Volvo och Götaverken i Göteborg. Uppgifter om invandrarstrukturen vid företagen saknas. På grund därav är det inte möjligt att avgöra om företagen är representa- tiva i detta sammanhang. Det kan emellertid antas att en stor andel av den utländska arbetskraften vid dessa företag har invandrat relativt sent.

LO:s undersökning är begränsad till de invandrare som är sysselsatta inom LO—området. Härtill kommer att uppgifter saknas om hur man har bedömt kunskaperna hos de enskilda invandrarna. Det är därför inte möjligt att bedöma om den gjorda uppskattningen är realistisk.

På grundval av det förebragta utredningsmaterialet torde det emel— lertid kunna antas att mellan 50000 och 100 000 arbetstagare behöver svenskundervisning. Som underlag för bedömningen av hur undervis- ningen praktiskt skall kunna fullföljas räknar jag med 75 000 arbets- tagare saknar elementära kunskaper i svenska.

Ett så stort antal som 75 000 personer kan inte beredas möjlighet att omedelbart få undervisning även om undervisningsresurserna förstärks avsevärt. Hänsyn måste också tas till att undervisning samtidigt skall meddelas nyanlända anställda invandrare och dem som inte förvärvsar- betar utanför hemmet. Med hänsyn härtill måste utbildningen genom- föras under en längre tidsperiod inom vilken arbetstagarna successivt bör beredas möjlighet att delta i undervisningen. Fem år från tidpunkten för lagens ikraftträdande synes mig vara en lämplig tidsperiod inom vilken de utländska arbetstagare som börjat sin första anställning före år 1973 skall ha fått tillfälle att genomgå eller påbörja utbildningen.

Prop. 1973: 43 15

Den förordade utvidgningen av rätten till ledighet och lön vid svensk- undervisning kräver ändringar i den nuvarande lagen.

Som framgår av den tidigare redogörelsen innebär den nuvarande la— gen att arbetstagaren har rätt till 240 timmars ledighet från ordinarie arbetstid för att delta i svenskundervisning. Det åligger arbetsgivaren att så snart ske kan underrätta arbetstagaren om hans rättigheter enligt lagen samt att inom 60 dagar från anställningens början bereda honom möjlighet till ledighet för att påbörja undervisning. Arbetsgivaren skall vidare betala lön till arbetstagaren för den tid han genomgår undervis- ning. Skyldigheten att ge ledighet och lön upphör om arbetstagaren inte har påbörjat den erbjudna undervisningen inom två år från det han tillträdde sin första anställning här i landet.

Även i fråga om de före år 1973 anställda invandrarna bör huvud- regeln vara att de bereds möjlighet att delta i undervisningen på arbets- tid. I det föregående har jag förordat att samtliga nu ifrågavarande invandrare bör ges tillfälle att genomgå eller påbörja utbildningen inotn fem år från lagens ikraftträdande. Det är emellertid inte lämpligt att i lagen närmare ange i vilken ordning arbetstagarna bör beredas ledighet för att delta i undervisningen. Parterna bör i stället få möjlighet att på varje arbetsplats själva planera utbildningen och komma överens om lämplig förläggning av ledigheten. En lämplig ordning synes vara att överenskommelse härom träffas i kollektivavtal. I de fall det inte finns någon arbetstagarorganisation som kan tillvarata arbetstagargruppens intresse bör enskilt avtal få träffas mellan arbetsgivaren och arbetsta- garen. För att få till stånd en jämn tillströmning av elever och i följd därav en effektivare undervisning är det av stor vikt att parterna sam- råder med studieförbunden och att därvid beaktas att i princip en fem- tedel av det totala undervisningsbehovet skall tillgodoses under vart och ett av åren. I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag i prop. 1972: 100 (s. 30) har anfört om det angelägna i att studieförbunden sam— verkar med berörda fackliga organisationer i frågor om anordnandet av utbildningen.

För att åstadkomma en jämn tillströmning som nyss sagts och för att i tiden närmare begränsa arbetsgivarens skyldighet att bereda arbets- tagaren ledighet är det nödvändigt att arbetstagaren i princip måste acceptera den tidpunkt för ledighet varom avtal träffas. På grund härav föreslår jag att arbetsgivarens skyldighet att bereda arbetstagaren ledig— het upphör om denne utan synnerliga skäl underlåter att utnyttja den lc- dighet som enligt avtal har beretts honom för att delta i undervisning. Däremot bör arbetsgivarens skyldighet att betala lön för arbetstagarens deltagande i undervisning på annan tid än arbetstid kvarstå under fem— årsperioden. .

Med tanke på att arbetsgivaren enligt vad jag nyss har föreslagit inte bör åläggas skyldighet att bereda arbetstagaren möjlighet till ledighet

Prop. 1973: 43 17

vid bestämd tidpunkt utan i princip när som helst under femårsperio- den, beroende på vad som avtalas mellan parterna, är det nödvändigt att ange en bestämd tid inom vilken arbetsgivaren skall upplysa arbets- tagaren om hans rättigheter enligt lagen. I annat fall kan det bli svårt att fastställa när enligt lagen ersättningsgill skada har inträffat. I nuvarande lag begränsas den tid under vilken skadan uppkommit av bestämmelsen om att arbetsgivaren skall bereda arbetstagaren möjlighet till ledighet inom 60 dagar från anställningens början. Om så inte sker kan detta förhållande åberopas som grund vid skadeståndstalan. I fall som avses med den utvidgade lagen föreslår jag att arbetsgivaren skall så snart det kan ske och senast inom två månader från anställningens början upplysa arbetstagaren om hans rättigheter enligt lagen. Är arbetstagaren anställd när lagen träder i kraft bör arbetsgivarens skyldighet fullgöras senast inom tre månader från ikraftträdandet.

Om arbetsgivaren har fullgjort sin upplysningsskyldighet och berett arbetstagaren möjlighet till ledighet för att delta i undervisningen men arbetstagaren inte har påbörjat undervisningen inom fem år från la- gens ikraftträdande, bör arbetsgivarens övriga skyldigheter enligt lagen upphöra.

De invandrare som börjar sin första anställning här i landet efter ut— gången av år 1972, dvs. i princip de som efter denna tidpunkt invand- rar hit, kan förutsättas behöva 240 timmars undervisning. Därför före- skriver den nuvarande lagen att arbetstagaren har rätt till så många timmars undervisning. Beträffande de dessförinnan anställda invand— rarna är situationen en annan. Hos dem varierar kunskaperna i svenska i hög grad beroende på vistelsens längd, allmän utbildningsbakgrund, tidigare studier i svenska m.m. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den undervisning i svenska för invandrare som i olika former har bedrivits här i landet sedan ganska lång tid. I det följande redogör jag kortfattat för nuvarande utbildningsanordningar.

SÖ har sedan år 1965 i samråd med AMS och SIV genom studie— förbunden anordnat avgiftsfri svenskundcrvisning för invandrare. Under de år undervisningsverksamheten har pågått har den omfattat i det när- maste 2 800 000 studietimmar till en sammanlagd kostnad för statsver- kct av närmare 162 milj. kr.

Annan av staten finansierad undervisning i svenska för invandrare meddelas i samband med arbetsmarknadsutbildning, numera i huvud- sak förlagd till AMS, och Sözs utbildningscentra. Sådana svenskkurser kan antingen bedrivas under en sammanhängande period av högst två månader eller varvas med yrkesutbildning. Under utbildningstiden ut- går utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368, om- tryckt 1972: 300). Undervisning i svenska meddelas också i AMS, mot- tagningsförläggningar för kollektivt överförda flyktingar. Vidare bör nämnas den s.k. företagsbundna undervisningen, innebärande bl. a. att

Prop. 1973: 43 _ 18

arbetsgivarna ekonomiskt eller på annat sätt har underlättat för inf vandrarna att delta i studiecirkelverksamheten. Uppgifter saknas om den totala omfattningen av företagsbunden undervisning, som i huvud— sak förekommer vid större företag med en stor andel invandrare an- ställda. Endast sällan torde emellertid undervisning förekomma på be- tald arbetstid.

Metallindustriarbetareförbundet har i samarbete med ABF genom språktestcr vid olika större förtag i landet — bl. a..Volvo och Götaver— ken i Göteborg —— sökt utröna kunskapsnivån-i svenska hos sina invand- rade medlemmar i syfte att skapa homogena studiegruppcr. Av testresul- taten framgår att av dem som över huvud taget är '1 bchov'av svensk— undervisning ca 60 % behöver 240 undervisningstimmar, ca 30 % 1.60 undervisningstimmar och ca 10 % 80—90 undervisningstimmar. Man bör vid bedömningen av dessa uppgifter komma ihåg att de -i huvudsak grundar sig på förhållanden vid två stora företag med relativt hög per- sonalomsättning. Det kan därför antas att en stor del av den utländska arbetskraften vid företagen har invandrat relativt sent, varför andelen utlänningar med inga eller bristfälliga "kunskaper i svenska torde vara något större. än genomsnittet för samtliga anställda utlänningar.

Med hänsyn till omfattningen av den undervisning i svenska som jag nyss har redogjort för torde många av de invandrare som inte'har kun- skaper som motsvarar 240 timmars undervisning ändå ha deltagit'i svenskundervisning under någon tid. I vissa fall kan arbetstagaren t.o.m. ha fått ekonomiska förmåner eller ledighet för att delta i un- dervisningen. Det kan anses vara rimligt att arbetstagarens rätt till le- dighet och lön begränsas med hänsyn till tidigare genomgången svensk- undervisning. Eftersom någon central registrering av dem som deltagit i studieförbundens undervisning inte har förekommit, är det emellertid i många fall svårt att utröna i vilken utsträckning arbetstagaren har meddelats undervisning och under vilka villkor detta har skett. Sådan svenskundervisning som har baserats på avtalsmässig uppgörelse mel- lan företag och facklig organisation om ersättning för arbetstagaren vid deltagande i undervisningen bör dock kunna beaktas i detta samman- hang. För de arbetstagare som helt eller delvis genomgått sådan under- visning föreslår jag särskilda bestämmelser till vilka jag senarelåter- kommer.

Enligt min mening bör arbetstagaren ha rätt till ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning endast i den omfattning behov härav föreligger. Av bl. a. administrativa och pedagogiska skäl är det emeller- tid inte möjligt att genomföra utbildningen under hänsynstagande till varje arbetstagares individuella utbildningsbehov. På grund härav och mot bakgrund av Metallindustriarbetarcförbundets undersökning före— slås att rätten till ledighet och lön skall omfatta 160 eller 240 timmar, beroende på arbetstagarens kunskaper i svenska språket.

Prop. 1973: 43 19

I enlighet med vad jag i prop. 1972:100 i samråd med chefen för utbildningsdepartementet förordade har SÖ fått i uppdrag att utarbeta förslag till ordning för bedömning av arbetstagarens kunskaper i svenska. Jag har för avsikt att senare återkomma till Kungl. Maj:t om de när- mare bestämmelserna för denna prövning. Eftersom bedömningen av arbetstagarens kunskaper i svenska bör göras med utgångspunkt i ar- betstagarens möjligheter att klara de dagliga kontakterna även på ar- betsplatsen, vill jag emellertid redan nu slå fast att arbetsgivarna och de fackliga organisationerna på lokal nivå 'bör medverka vid denna kun— skapsbcdömning för urval av de utländska arbetstagare som är i behov av svenskundervisning.

I fråga om de arbetstagare, som deltagit i undervisning som har ba- serats på avtalsmässig uppgörelse mellan företag och facklig organisa- tion om ersättning till arbetstagaren för deltagande i undervisningen, bör göras följande undantag från huvudprincipen att rätten till ledighet och lön skall omfatta 160 eller 240 timmar. De arbetstagare som under minst 240 timmar genomgått sådan undervisning bör inte omfattas av lagen. Om arbetstagaren har deltagit i sådan undervisnnig under minst 80 men mindre än 240 timmar, bör han ha rätt till ledighet och lön under endast 160 timmar. Det ligger i sakens natur att arbetsgivaren måste visa att arbetstagaren genomgått sådan undervisning.

Enligt den nuvarande lagen får det antal timmar för vilka arbets- givare under första halvåret 1973 har gett arbetstagare ledighet eller lön i enlighet med lagen avräknas från arbetsgivarens skyldighet. Därvid får arbetgivare naturligtvis avräkna även de timmar arbetstagaren under denna period kan ha fått hos tidigare arbetsgivare. Samma regel bör in- föras även i fråga om arbetsgivarens skyldighet gentemot arbetstagare som börjat sin första anställning före utgången av år 1972.

I det föregående har jag föreslagit att arbetstagarens rätt till ledighet och lön skall kunna begränsas till 160 timmar beroende på tidigare kun— skaper i svenska. Jag har vidare föreslagit att arbetstagare som före la- gens ikraftträdande under minst 80 men inte 240 timmar har deltagit i- undervisning och därvid har fått ersättning enligt avtal mellan arbetsgi- vare och facklig organisation bör ha rätt till ledighet och lön under en- dast l.60 timmar. Om emellertid arbetstagaren under första halvåret 1973 har fått undervisning med förmåner som överensstämmer med förmå- nerna enligt lagen, kan den nyss föreslagna avräkningsregeln komma att medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. De timmar som får avräk- nas kan nämligen ha legat till grund för att arbetstagarens rätt till ledig- het och lön har begränsats till 160 timmar. Problemet, som sålunda upp- står i de fall arbetstagarens rätt har begränsats till 160 timmar, kan bely- sas med följande två exempel.

1. En arbetstagare har deltagit i undervisning under 70 timmar. Han har för deltagandet fått förmåner som överensstämmer med förmånerna

Prop. 1973: 43 20

enligt lagen. Undervisningen har pågått under första halvåret 1973. Des— sa förhållanden föranleder i och för sig inte att arbetsgivarens skyldighet gentemot arbetstagaren begränsas. Vid den kunskapsprövning, som i det- ta fall skall företas, begränsas emellertid hans rätt till endast 160 tim- mar. Enligt den föreslagna avräkningsregeln skulle arbetsgivaren från 160 timmar få avräkna de 70 timmarna eftersom förmånerna för dessa timmar motsvarar förmånerna enligt lagen. Det kan inte anses vara till— fredsställande att arbetsgivaren från sina skyldigheter mot arbetstagaren skall få avräkna de timmar som kan antas ha bidragit till att hans skyl— dighet har reducerats till 160 timmar.

2. En arbetstagare har tidigare fått undervisning mcd ersättning enligt avtal under 90 timmar, varav 30 hänför sig till tid före år 1973 och 60 ' till första halvåret 1973. Förmåner motsvarande lagens har utgått för de timmar som meddelats under första halvåret 1973. Han har sålunda rätt till ledighet och lön under 160 timmar eftersom den sammanlagda un- dervisningstiden överstiger 80 timmar. Från de 1.60 timmarna skulle få avräknas 60 timmar. Dessa timmar har emellertid, tillsammans med de 30 timmar som hänför sig till tid före år 1973, legat till grund för en re- ducering av arbetsgivarens skyldigheter till 160 timmar. Arbetstagaren skulle i detta exempel sammanlagt få endast 190 timmars undervisning. På grund av vad som nyss sagts bör avräkningsregeln kompletteras med en bestämmelse som garanterar dels att arbetstagare, som vid kun- skapsbedömning får sin rätt begränsad till 160 timmar, efter bedömningen alltid får rätt till dessa timmar, dels att arbetstagare, som tidigare erhål- lit undervisning under minst 80 timmar och på grund därav har fått sin rätt begränsad till 160 timmar, sammanlagt alltid får minst 240 timmars undervisning. Jag föreslår därför att i fråga om arbetstagare vars rätt en- dast omfattar 160 timmar, avräkning alltid skall ske med utgångspunkt från 240 timmar, dock att arbetstagarens rätt efter avräkning inte får överstiga 160 timmar. "Utöver övergångsbcstämmelser för utländska arbetstagare som bör- jat sin första anställning här i landet före utgången av år 1972 bör vissa ändringar i lagstiftningen övervägas med avseende på samtliga utländska arbetstagare. Enligt 1 g i den nuvarande lagen omfattas inte arbetstagare som ge- nomgått undervisning som avses i lagen. Som jag tidigare nämnt före- kommer undervisning i svenska för invandrare i AMS” mottagningsför- läggningar för kollektivt överförda flyktingar och i samband med arbets- marknadsutbildning. Var och en av dessa utbildningar får med hänsyn till antalet studietimmar och kursinnehåll samt intensiteten i utbild- ningen anses motsvara den utbildning som avses i lagen. På grund härav bör 1 & ändras så att lagen inte gäller arbetstagare som har genomgått någon av dessa undervisningsformer. ' Enligt gällande rätt har i princip arbetsgivaren alltjämt fri uppsäg-

Prop. 1973: 43 21

ningsrätt. Denna har dock begränsats genom lag, kollektivavtal eller genom rättspraxis. I praxis gäller sålunda att uppsägning inte får ske om den står i strid mot lag och goda seder. Denna rättsgrundsats har emellertid hittills givits en snäv tillämpning. Inom den privata sektorn är de arbetare som omfattas av huvudavtalet mellan SAF och LO skyd- dade mot uppsägning som sker utan saklig grund, dvs. en arbetsgivare får inte avskeda en arbetstagare med mindre han har ett objektivt god- tagbart skäl. Även inom den offentliga sektorn gäller i princip att upp- sägning inte får ske utan saklig grund.

En uppsägning som sker i syfte att inskränka en arbetstagares lag- stadgade rättigheter kan inte anses vara sakligt grundad. De utländska arbetstagare som omfattas av skyddet mot icke sakligt grundade upp- sägningar behöver därför inte skyddas mot en uppsägning som arbets- givaren företar för att slippa kostnaderna för svenskundervisning. För övriga utländska arbetstagare återstår möjligheten att en sådan uppsäg- ning skullc kunna stå i strid mot lag eller goda seder. Denna rättsgrund- sats kan emellertid inte anses utgöra ett tillräckligt skydd.

Utredningen rörande ökad anställningstrygghet m.m. har i sitt nyli- gen avlämnade huvudbetänkande (SOU 1973:7) Trygghet i anställ- ningen tagit upp frågan om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Ut- redningen föreslår att denna fria uppsägningsrätt ersätts av lagregler med krav på saklig grund för uppsägning. Lagstiftning på grund av utredningens förslag torde inte kunna träda i kraft förrän tidigast nästa år. Mot bakgrund av vad jag har anfört är det där-för nödvändigt att redan nu införa en lagregel om uppsägningsskydd i den lag varom nu är ifråga. Jag förordar därför att lagen kompletteras med en regel att uppsägning som sker enbart av det skälet att arbetstagaren begär eller utnyttjar sin rätt enligt lagen är ogiltig.

Även om det inte uttryckligen sägs skall den föreslagna regeln gälla också vid avskedande och permittering, som sker i syfte att beröva ar- betstagaren hans lagstadgade rättigheter. Jag vill i sammanhanget er- inra om att pcrmitterad arbetstagare är att anse som anställd, vilket innebär bl.a. att sådan arbetstagare har rätt till lön vid deltagande i svenskundervisning. När det gäller frågan om vilken lön som därvid skall utgå får jag hänvisa till 5 & som ger möjlighet att genom avtal träffa överenskommelse om hur lönen skall beräknas.

För att arbetstagaren inte skall gå miste om sin rätt på grund av att han avgett en förklaring att han inte avser att göra anspråk på ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning, bör uppsägningsskyddet kompletteras med en bestämmelse om att en sådan förklaring om av- stående från förmånerna skall vara ogiltig.

I prop. 1973: 1 (bil. ]0 sid. 495) har statsrådet Moberg bedömt det er- forderliga antalet studietimmar för invandrarundervisningen under bud- getåret 1973/74 till 550 000. Inom denna totalram beräknades 250 000

Prop. 1973: 43 22

studietimmar vara tillräckligt för den undervisning som är en följd av lagstiftning för de invandrare som börjar sin första anställning här i lan- det eftcr utgången av år 1972. Återstående 300 000 studietimmar avsåg övrig invandrarundervisning.

Mina förslag i det föregående leder under budgetåret 1973/74 till be- hov av en ökning av det antal studietimmar som har avsatts för sådan undervisning som är en följd av lagstiftning. Det förutsätts att undervis- ning så långt möjligt ordnas gemensamt enligt den tidigare fastställda och den nu föreslagna lagstiftningen. I samråd med statsrådet Moberg be- räknar jag att för den undervisning som är en följd av lagstiftning kom- mer under budgetåret 1973/74 att krävas totalt 300 000 studietimmar. Denna ram kan tas upp till förnyad prövning när ytterligare erfarenhe- ter vunnits, främst av bruttoinvandringens omfattning år "1973.

För icke anställda invandrare beräknar jag i samråd med statsrådet Moberg 1250 000 studietimmar för budgetåret 1973/74. Jämfört med den delram på 300 000 studietimmar som angavs i prop. 1973: 1, och som även innefattade de invandrare anställda före den 1 januari 1973 som nu omfattas av den föreslagna lagstiftningen, motsvarar denna nya ram för icke anställda invandrare tidigare tilldelad undervisningsvolym.

Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1972: 650) om rätt till ledigth och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllenstcn

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 197 3 730137