Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa övergripande mål och riktlinjer för den framtida invandrar- och minoritetspolitiken. Vidare föreslås konkreta åtgärder på skilda samhällsområden samt vissa ändringar i statens in- vandrarverks organisation.

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minorite- terna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identi- teten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svens- kar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjlig- heterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.

Invandrar- och minoritetsorganisationer, som är att anse som riks- organisationer, föreslås få statsbidrag för sin verksamhet. Vidare föreslås att statsbidrag bör kunna utgå till invandrar- och minoritetsorganisatio- ner, trossamfund och svenska organisationer för avgränsade projekt, som främjar invandrarnas sociala och kultureHa situation. Kommuner före- slås kunna få bidrag till projektverksamhet av försökskaraktär. För dessa ändamål föreslås invandrarverket disponera väsentligt ökade medel.

Enligt propositionen bör samhällsinformationen till invandrarna och informationen till allmänheten i invandrarpolitiska frågor förbättras och

• Sida 2
•  Original

Prop. 1975: 26 . . .;

utvidgas. Mot denna bakgrund föreslås att invandrarverket får betydligt ökade resurser för informationsinsatser.

Eftersom de olika förslagen ställer ökade krav på invandrarverket föreslås att verket tillförs personalförstärkning för främst samordnings- och informationsuppgifter.

Slutligen föreslås i propositionen att regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om auktorisation och godkännande av översättare och tolkar.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1975: 26 3

1. Förslag till Lag om bemyndigande att meddela föreskrifter om auktorisation och godkännande av översättare och tolkar

Härigenom föreskrives följande.

Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om auktorisation och godkännande av översät- tarc och tolkar. Därvid får föreskrivas avgift för ansökan.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1976.

2. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 5 kap. 65 rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

5 kap. 6 51 , Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäktig Nuvarande lydelse svenska språket må tolk anlitas att biträda rätten.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han anlitas. I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för folks erhållande.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom ärlfråga, skall han anlitas." I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som tolk.

Är den som skall höras allvarligt hörsel- eller talskadad, må ock tolk anlitas att biträda rätten.

Ej må den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera par- ten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan. an- ses förringad.

Om anställande av allmän tolk så ock om anlitande av tolk, då den som skall höras är allvarligt hörsel- eller talskadad, meddelas bestäm- melser av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

* Senaste lydelse 1974: 573.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1975: 26 4

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1 975-02-27

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon.

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m.

3. Invandrarutredningen

I det följande redovisas IU:s förslag till målsättning för den" framtida svenska invandrar- och minoritetspolitiken samt de rekommendationer

• Sida 14
•  Original

Prop. 1975: 26 14

och förslag till konkreta åtgärder,.som IU lagt fram för att förbättra invandrarnas och de språkliga minoriteternas situation inom skilda sam- hällssektorer.

Målen

Åtgärder för att underlätta invandrarnas anpassning under tiden när- mast efter invandringen och åtgärder till stöd för kulturell och annan egenverksamhet bland språkliga minoriteter avser endast delvis samma personer. De grupper i Sverige som kan betraktas som språkliga eller etniska minoriteter är å andra sidan — bortsett från samer och torne- dalsfinnar —- bildade av invandrare och deras barn. Många medlemmar i dessa minoritetsgrupper har passerat de akuta anpassningssvårigheter- na i samband med invandringen och är från social synpunkt väl integre- rade i det svenska Samhället. Däremot upplever de ofta sin kulturella och språkliga miljö som avvikande från den som präglar majoritets- samhället. För många nyligen invandrade personer kan å andra sidan de sociala anpassningsproblemen ha en mycket stor betydelse. Att skil- ja på invandrarfrågor och minoritetsfrågor skulle därför inte svara mot den faktiska situationen i Sverige. Av denna anledning har IU behand- lat invandrar- och minoritetsfrågor som delar av ett och samma prob— lemområde. IU har valt att använda begreppet språkliga minoriteter för såväl nyligen invandrade personer som för etablerade minoriteter.

Följande förutsättningar anges som grund för en invandrar- och mi— noritetspolitik med siktepå 1970- och 1980-talens svenska samhälle.

Migrationen bedöms fortsätta. Sverige måste .därför även framdeles vara berett att ta emot och inskola nyanlända invandrare samt sörja för att deras akuta sociala problem löses.

En stor del av invandrarna kommer troligen att stanna här i landet. Sverige kommer därför att vid sidan av nuvarande språkliga minoriteter få nya grupper, som talar andra språk. än svenska och som har en delvis annorlunda identitet, som de vill bevara.-

Många invandrare kommer att återutvandra. De nya anpassnings- och omställningsproblem som då uppstår för dem kan bli mindre 'om de under vistelsen i Sverige har haft möjlighet till aktiv kontakt med det egna språket, den egna kulturen och ursprungslandet.

Liksom hittills bör strävandena vara att invandrarna skall behandlas likvärdigt med svenska medborgare. I ökad utsträckning kommer krav att ställas på ett vidgat kulturutbyte mellan Sverige och invandrarnas ur- sprungsländer. Intemationaliseringen av det svenska samhället kommer att fortsätta.

På denna grund formulerar IU målen för en framtida invandrar— och minoritetspolitik med utgångspunkt i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1975: 26 15

J ä m 1 i k h e t 5 m ä 1 e t innebär att invandrarna skall få samma möj-

ligheter, rättigheter och skyldigheter 'sombefolkningen i övrigt. Jämlik- .. hetsmålet som ett övergripande mål i invandringspolitiken har lagts fast av statsmakterna år 1968 (prop. 1968: 142, SU 1968: l96,_rskr 1968: 405). . En förutsättning för att jämlikhetsmålet skall ;kunna nås är att. in- . vandringen hela tiden anpassas till samhällets möjligheter att ge invand- rarna arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt. En grundläggande utgångspunkt för svensk invandringspolitik bör därför liksom hittills vara att invandringen inte skall motverka den önskvärda utvecklingen på andra samhällsområden. Vid en arbetsmarknadsmässig bedömning av framtida invandring bör således hänsyn tas till om det finns undersysselsatta grupper. i landet som först bör beredas sysselsättning, _

lU betonar att målet.,bl. a. innebär att invandrarna och deras barn ge- nom samhällsinsatser bör ges reella förutsättningar att bibehålla det. egna språket, att utöva kulturell egenverksamhet och att upprätthålla kontakt med ursprungslandet.

Minoritetspolitiken bör — för att uppfylla jämlikhetsmålet —— syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska sam- hället upprätthålla och skapa respekt för en egen språklig och kulturell identitet. Jämlikhetsmålet har även en viktig internationell aspekt. En förutsättning för att migrationen skall svara mot krav på internationell solidaritet, på jämlikhet och rättvisa för medborgarna i de berörda län- derna, är att den inte motverkar den ekonomiska utjämningen mellan länderna. Erfarenheterna av 1960—talets migration visar att den på sikt kan hämma den sociala och ekonomiska utvecklingen i utvandringslän- derna. Detta bör motverkas genom ökat ekonomiskt samarbete mellan invandrings- och utvandringsländer för att skapa alternativa sysselsätt- ningsmöjligheter i ursprungslandet för den som eljest nödgas utvandra.

V & 1 f r 1 h e t 3 m ål et innebär att medlemmar av Språkliga minorite- . ter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprung- liga kulturella och språkliga identitet. Detta förutsätter att de olika in- vandrargrupperna får ekonomiskt och annat stöd för att utveckla kultu- rell egenvcrksamhet samt att det allmänna kulturutbudet i Sverige bättre svarar mot de behov som har uppkommit genom invandringen. Åtgär- der för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur gör det även lättare för den enskilde invandraren och hans barn att välja mellan att stanna här eller återvända till och reintegreras i ursprungslandet. .

S a m v e r k a n 5 m 5. l et - innebär att samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgruppema och majoritetsbefolk- ningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan in—

• Sida 16
•  Original

Prop. 1975: 26 16

vandrare och den inhemska befolkningen. Det förutsätter att de olika minoritetsgrupperna blir — och upplevs som -— likvärdiga parter i sam- hället. Det innebär vidare att invandrarna bör engageras för samhälls- frågor och att det bör bli lättare för dem att aktivt delta i det politiska och fackliga arbetet. Invandrarna och de språkliga minoriteterna måste bli delaktiga i utformningen av de beslut som berör deras situation. Samverkansmålet syftar även till att genom utbildning och information till den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ur- sprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och mino- ritetsgruppema och befolkningen i allmänhet. Härigenom borde intres- sekonflikter på nationella eller språkliga grunder kunna undvikas. Sär- skilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.

Till samverkansmålet anknyter även de internationella aspekter som nämnts under jämlikhetsmålet. Det är ett berättigat intresse hos utvand- ringslandet att vilja hålla kontakt med de personer som har utvandrat. Invandringslandet bör i största möjliga utsträckning tillmötesgå sådana önskemål så länge dessa inte strider mot grundläggande demokra- tiska värderingar eller de berörda individernas intressen. Även om en rad långtgående åtgärder redan har vidtagits på invandrarpolitikens område krävs fördjupade insatser inom olika samhällsområden för att de tre målen skall kunna uppnås.

Arbetsmarknadsfrågor

Riksdagens beslut är 1968 innebar att invandringen till Sverige t.v. måste kontrolleras för att det skulle vara möjligt att anpassa den till lan- dets resurser och politik inom andra områden samt upprätthålla princi- pen att invandrare skall ha möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. Enligt beslutet skulle statsmakterna så långt det är praktiskt möjligt ta det direkta ansvaret för utlänningspoliti- ken genom att ge närmare riktlinjer för förvaltningsmyndigheternas till- ståndsprövning, dvs. den generella utlänningskontrollen. De riktlinjer som godkändes av riksdagen innebar bl. a. att den organiserade invand- ringen av arbetstagare med krav på arbetstillstånd redan före inresan skulle bestå och att utrymmet för invandring borde bedömas i anslut- ning till prövningen av tillståndsansökningar eller framställningar om kollektiv rekrytering. Bedömningen borde ske främst mot bakgrund av tillgången på arbetskraft inom landet samt möjligheterna att erbjuda lämplig bostad och annan samhällsservice. Arbetsmarknadsparternas inflytande på den arbetsmarknadsbetingade invandringen skulle bestå.

Utredningen anser att denna invandring också i fortsättningen bör vara reglerad. Invandrare från utömnordiska'länder måste-"ha ar- bete, bostad och arbetstillstånd ordnade före invandringen. Om invand- ringen skall ske i kollektiva former bör invandrarna få förberedande un-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1975: 26 17

dervisning i svenska och svensk arbetslivsorientering redan i hemlandet. De fackliga organisationerna bör liksom hittills ha ett väsentligt infly- tande över arbetsmarknadsprövningen av invandringen. Invandringen från nordiska länder bör i högre grad än f. n. kanaliseras via arbetsför- medlingarna.

När den svenska invandringspolitiken utformas bör hänsyn tas till effekterna av migrationen på utvandringsländernas arbetsmarknad.

Ytterligare ett motiv för en reglerad invandring är att det därigenom finns förutsättningar att undvika att invandrarna koncentreras till sämre betalda yrkesområden eller till arbetsplatser med dålig arbetsmiljö. Även om det inte finns statistiskt underlag för att generellt påstå att invand— rarna är överrepresenterade i låglöneyrken, rekryteras de ofta först till yrken, som av löne- eller miljömässiga skäl är mindre eftertraktade. IU anser att en fortsatt satsning på förbättrad arbetsmiljö är en förut- sättning för att även invandrarnas arbetssituation skall kunna förbättras och för att tendensen till koncentration av invandrare till vissa arbeten och arbetsplatser skall kunna motverkas.

På grund av otillräcklig företagsintroduktion och bristande tolkser- vice är invandrarna utsatta för särskilt stora risker för olycksfall i ar- betet. Det är därför angeläget att arbetsmarknadens parter, arbetar- skyddsstyrelsen och invandrarverket ökar sin samverkan för att utveck- la metoder för arbetarskydd för invandrare och sprida information här- om till företagen. Invandrarnas problem bör ägnas särskild uppmärk— samhet i den allmänna utbildningen för skyddsombud. Vidare bör ut- bildning ske av tvåspråkiga skyddsombud.

Invandrarna i Sverige är i stor utsträckning fackligt anslutna. IU har funnit att det behövs särskilda åtgärder för att invandrarna skall kunna öka sin medverkan i det fackliga arbetet för att denna skall stå i bättre proportion till deras medlemsantal.

Bostadsfrågor

1968 års riktlinjer för invandringspolitiken, som innebär att en godtag- bar bostad skall vara ordnad före inresan, bör alltjämt gälla.

I samband med prövningen av arbets- och uppehållstillstånd görs emel- lertid av olika skäl f. n. ingen kontroll av bostadsvillkorcn enligt dessa riktlinjer. Anvisningar för hur bostadsprövningen skall gå till och vilka kriterier som skall gälla saknas. IU föreslår därför att SIV i samråd med AMS och bostadsstyrelsen utfärdar anvisningar för bostadsutred- ningen i tillståndsärenden.

Invandrarnas bostadssituation kännetecknas av att de i stor utsträck- ning bor i mindre eftersökta bostäder i de allra nyaste bostadsområdena elleri områden med omoderna och ofta nedslitna bostäder. Allmänt kan hävdas att invandrarnas bostadssituation liknar den som gäller även för

• Sida 18
•  Original

Prop. 1975: 26 18

andra grupper i samhället som av olika socio-ekonomiska skäl har ett sämre utgångsläge när det gäller att få rymliga och välutrustade bostä- der av god kvalitet till en skälig kostnad. Invandrarnas ojämna fördel- ning mellan bostadsområdena har i princip samma orsaker som den skiktning på bostadsmarknaden efter ålder, familjetyp och inkomst som gäller svenskar. Denna skiktning beror främst på lägenheternas standard och ålder.

Mot denna bakgrund anser IU att invandrarnas boendesituation kan och bör förbättras endast inom ramen för de generella bostadspolitiska åtgärderna. Det är viktigt att invandrarnas situation ägnas uppmärksam- het i samband med att åtgärder övervägs för olika resurssvaga grupper.

Anpassningen till förhållandena i den nya omgivningen kan särskilt under den första tiden underlättas om invandrare får möjlighet att bo i närheten av sina landsmän. Möjligheten för olika invandrargrupper i Sverige att på längre sikt bygga upp och bevara en social och kulturell gemenskap beror dock mera på andra faktorer än att medlemmar i resp. invandrargrupp får möjligheter att bo i samma bostadsområde.

Beträffande de bostadssociala förmånerna riktar IU uppmärksamhe- ten på det förhållandet att bostadstilläggen enligt reglerna skall utgå fr.o.m. första kvartalet efter inflyttningen till Sverige. Det kan dock dröja en längre tid innan tilläggen beviljats och utbetalats. Under denna tid kan socialhjälp — som sedan återkrävs — erhållas för hyreskostna- den. Det är enligt IU:s mening en olägenhet att socialhjälp måste utgå därför att bostadstillägget inte kan förskotteras. Denna fråga bör ägnas särskild uppmärksamhet.

IU understryker vikten av att berörda centrala myndigheter, kommu- ner, intresseorganisationer och bostadsföretag förbättrar informationen till invandrare om förhållandena på bostadsmarknaden och i bostadsso- ciala frågor.

Sociala frågor

Den svenska socialförsäkringslagstiftningen gör, bortsett från folkpen- sionen, ringa eller ingen skillnad mellan i riket bosatta utlänningar och svenska medborgare. Inom sjukförsäkringssystemet är utlänningar helt likställda med svenska medborgare. Detsamma gäller yrkesskadeförsäk- ringen, arbetslöshetsförsäkringen, kontant stöd vid arbetslöshet och i stort sett allmän tilläggspension.

Bidragsförskott utgår till barn under 18 år som endast en av för— ältlrama har vårdnaden om eller som står under vårdnad av annan än föräldrarna. Bidraget utgår i princip endast till svenska medbor- gare och — på grund av konventionsöverenskommelse — till här bosatta nordiska medborgare. Familjepolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1972: 34) Familjestöd föreslagit att kravet på svenskt med-

• Sida 19
•  Original

Prop. 1975: 26 19

borgarskap för rätt till bidragsförskott skall slopas. Riksförsäkringsver- ket och statskontoret har lagt fram liknande förslag. IU ansluter sig härtill liksom till det av familjepolitiska kommittén framförda förslaget att slopa kraven på mantalsskrivning och sex månaders vistelse i Sverige för rätt till barnbidrag.

Beträffande folkpensioneringen konstaterar IU attgenom 1955 års nordiska konvention om social trygghet är nordiska medborgare med avseende på rätten till grundpension helt likställda med bosättningslan- dets medborgare efter en vistelsetid av i regel tre år. Denna över- enskommelse har varit möjlig eftersom pensionssystemen i de nordiska länderna företer stora likheter. Med andra länder har en sådan över- enskommelse inte varit möjlig beroende på grundläggande olikheter i pensionssystemen. Genom konventioner och överenskommelser med flera länder har emellertid utlänningar fått rätt att efter viss tids vistelse i Sverige uppbära folkpension vid fortsatt bosättning här. Vissa invand- rargrupper — som motsvarar ca 13 % av de utlänningar som bor i Sverige -— täcks emellertid varken av konventioner eller av överenskom- melser och saknar sålunda helt folkpensionsskydd. IU föreslår därför att samtliga i Sverige bosatta utlänningar tillförsäkras ett lagfäst minimi- skydd i form av rätt _till folkpension efter viss tids vistelse här i landet.

Vad gäller kommunal socialvård (utom socialhjälp) framhåller IU att all social service i Sverige står öppen för invandrare på samma villkor som för svenskar. De personella och administrativa resurserna svarar dock inte mot de behov som ofta uppkommer i kontakten mellan in- vandrare och sociala myndigheter. Främst förorsakas svårigheterna av bristfällig kommunikation mellan invandrare och socialarbetare m.fl., men även av skillnader i kulturbakgrund och normsystem. Under senare år har därför den kommunala socialvården anställt socialassistenter, ku- ratorer och annan personal som behärskar invandrarspråk på tjänster där kontakter med invandrare är särskilt vanliga. Denna utveckling är positiv. IU förutsätter att ytterligare ansträngningar görs för att öka an- talet tvåspråkiga socialarbetare i landet. Samarbete med invandrarnas ursprungsländer, i första hand Finland, bör övervägas i fråga om rekry- tering och vidareutbildning av tvåspråkiga socialarbetare.

Beträffande barna— och ungdomsvården konstaterar IU att störningar i invandrarbarnens och invandrarungdomarnas utveckling har observe- rats i ökad utsträckning. Störningarna har ofta sin grund i identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster. Tendensema bör ägnas omsorgsfull uppmärksamhet. Beträffande åldringsvården anser utred- ningen att frågan om särskild service för åldringar bland invandrare bör studeras mot bakgrund av att antalet åldringar bland invandrare kom— mer att öka. Huvudprincipen bör vara att vården skall ges inom ramen för nuvarande anordningar.

Inom hälso- och sjukvårdsområdet bör frågan om tvåspråkig personal

• Sida 20
•  Original

Prop. 1975: 26 20

ägnas ökad uppmärksamhet. Fasta tolktjänster bör övervägas. IU under- stryker även vikten av att landstingen och socialstyrelsen uppmärksam- mar invandrarnas behov av information om den svenska sjukvården, särskilt den förebyggande hälso- och sjukvården.

IU har särskilt haft att pröva frågan om hälsokontroll för invandrare. IU anser att det inte behövs någon obligatorisk hälsokontroll av perso- ner som invandrar till Sverige. Ett erbjudande om allmän hälsokontroll bör emellertid ges till alla invandrare, t. ex. i samband med kyrkobokfö- ring eller då vederbörandc skrivs in i allmän försäkringskassa.

I samband med behandlingen av olika sociala frågor tar IU upp ut— länningarnas situation inom kriminalvården och understryker därvid behovet av bl.a. tvåspråkiga övervakare samt att invandrarfrågor tas upp inom personalutbildningen.

Utbildningsfrågor

IU har i delbetänkandet (SOU 1971:51) Invandrarnas utbildnings- situation, Förslag om grundutbildning i svenska för vuxna invandrare tagit upp de vuxna invandrarnas utbildningssituation och i delbetänkan- det (SOU 1972: 83) Tolkutbildning, Nordisk språkkonvention utbildning av tolkar och vissa frågor i anslutning härtill. I det följande redovisas IU:s överväganden i fråga om invandrarbarnens utbildningssituation.

Mot bakgrund av forskningsrön om språkutveckling och tvåspråkig- het anser IU att målet för utbildningen av invandrarbarn bör vara att främja aktiv tvåspråkighet. Detta bör också gälla inom förskolan, där fortsatt försöksverksamhet med språkträning för invandrarbarn behövs. För att främja aktiv tvåspråkighet är det viktigt att träningen i hem- språket handhas av särskilt utbildade tvåspråkiga förskollärare.

IU föreslår att nu gällande bestämmelser och anvisningar för hem- språksundervisning för invandrarbarn i grundskolan ses över i särskild ordning. En sådan översyn bör utgåfrån följande riktlinjer. Kommu- nerna bör vara skyldiga att anordna hemspråksundervisning, men un- dervisningen bör vara frivillig för eleven. En väsentlig utökning av det nuvarande timantalet (två veckotimmar) för hemspråksundervisning är nödvändig. Hemspråksundervisningen bör utformas som undervisning i ett modersmål. Berättigade att delta i undervisningen bör' vara alla barn, vars föräldrar uppger att barnets hemspråk är annat språk än svenska och som önskar undervisning. Vidare bör barn, som själva önskar un- dervisning i hemspråket, ha rätt att delta. Kommunerna bör få stats- bidrag för information till lärare, skolpersonal och föräldrar om mo- dersmålets betydelse för barnets utveckling. Statsbidraget bör utgå i förhållande till antalet undervisningstimmar. Även stödundervisningen för invandrarbarn bör utvidgas. Utökad hemspråksundervisning och stödundervisning bör övervägas för elever i gymnasieskolan.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1975: 26 21

En grundläggande förutsättning för att förslagen om hemspråksunder- visning och stödundervisning skall kunna förverkligas är att lärar-toch läromedelssituationen förbättras. Samarbete i lärarutbildningsfrågor bör därför ske med invandrarnas ursprungsländer om så är möjligt. Rekry- teringen till utbildningen bör dock i första hand ske i Sverige. Även i läromedelsfrågor bör samarbete kunna ske med invandrarnas ursprungs- ländcr. En förutsättning är därvid att garantier skapas för att läromed- len motsvarar den svenska läroplanens krav på objektivitet och opar- tiskhet. Produktionsstödet för utgivning av läromedel på invandrarspråk bör vidare ökas väsentligt.

IU tar också upp frågan om högre utbildning och forskning i minori- tetsspråk. Utbildningen på universitetsnivå i språk som finska, serbo- kroatiska, nygrekiska etc. bör ges ökade resurser. IU ansluter sig därvid till ett förslag från UKÄ om omorganisation av utbildningen i s.k. små- ämnen vid humanistisk fakultet. Med hänsyn till det ökade behovet av ämneslärare i invandrarspråk föreslår IU vidare en översyn av nuva- rande kompetensregler för lärare och att särskilda utbildningsvägar skapas beträffande olika minoritetsspråk.

Föreningar och trossamfund

Det är naturligt att olika invandrar- och minoritetsgrupper har orga- niserat sig. Organisationerna är ett värdefullt inslag i samhället. Samhäl- let bör stödja föreningar som bygger på etnisk eller språklig grupp- tillhörighet, eftersom dessa organisationer tillfredsställer ett behov av etnisk identitetsbildning hos sina medlemmar och är värdefulla kon- taktorgan för personer, som nyligen invandrat till Sverige. Det är till gagn för hela det svenska samhället att olika kulturella traditioner kan existera och utvecklas här och bidra till den allmänna samhällsutveck- lingen och debatten. Invandrar- och minoritetsorganisationerna i Sve- rige — som tillsammans har över 75 000 medlemmar — bör betraktas som en del av folkrörelserna i Sverige.

Mot denna bakgrund föreslår IU ett särskilt statsbidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer av rikskaraktär. Utredningen anser det naturligt att kommunerna bör svara för stödet till lokala invandrar- och minoritetsorganisationer. Riksorganisationerna bör emellertid vara oför- hindrade att helt eller delvis fördela det statliga stödet till lokala med- lemsföreningar. Nuvarande generella bidragsmöjlighetcr, t. ex. bidrag till ungdomsorganisationernas verksamhet, bör också i fortsättningen stå öppna för invandrar- och minoritetsorganisationer, även om de får stats- bidrag som invandrarorganisationer.

Statsbidraget till invandrar- och minoritetsorganisationer bör inte för- bindas med närmare villkor. IU räknar dock med att stödet främst kom- mer att användas för att bygga upp organisationernas centrala adminis-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1975: 26 22

tration. Stödsystemet bör således vara uppbyggt så att organisationerna kan beräkna sina inkomster och utgifter under flera år framåt och an- passa sin verksamhet härefter.

Större och väl etablerade invandrar- och minoritetsorganisationer av rikskaraktär bör få bidrag efter bestämda regler. De bör av regeringen förklaras berättigade till sådant bidrag. En förutsättning härför bör vara att organisationen har minst 3 000 registrerade medlemmar. Vidare bör som villkor för bidrag till större organisationer krävas att" de har sin huvudsakliga verksamhet i Sverige och att de är demokratiskt upp- byggda, dvs. de enskilda medlemmarna skall ha det avgörande inflytan- det över organisationens verksamhet genom att de utser styrelse m. m. Stödet bör vara av kompletterande karaktär, dvs. organisationerna bör själva stå för en betydande del av kostnaderna för sin verksamhet. Bidrag föreslås med högst 75 % av styrkta kostnader för riksorganisa- tionen inkl. stöd till lokala medlemsföreningar Och här bestå av dels ett grundbidrag, dels ett rörligt bidrag. Grundbidraget bör utgå med lika belopp till varje organisation som förklarats berättigad till bidrag, medan det rörliga bidraget bör fördelas mellan organisationerna efter antalet registrerade medlemmar.

Tröskelorganisationer, dvs. organisationer, som inte har 3 000 med- lemmar, men vars verksamhet och syfte i övrigt uppfyller villkoren för bidrag, bör också kunna få bidrag för sin verksamhet. Även en sådan organisation bör ha sin huvudsakliga verksamhet i Sverige och vara demokratiskt uppbyggd. Bidraget till tröskelorganisationer bör bestäm- mas med hänsyn till antalet medlemmar och organisationens verksam- het. Det bör inte finnas principiella hinder mot att dessa bidrag mot- svarar det som ges till dem som av regeringen har förklarats vara bidrags- berättigade. Kontinuitet i bidragsgivningen bör eftersträvas. Ansökan om bidrag bör emellertid göras varje år.

Med hänsyn till att SIV redan har stor erfarenhet av bidragsgiv- ning till invandrarorganisationer föreslår IU att SIV skall administrera organisationsstödet. Under budgetåret 1975/76 bör sammanlagt 2,5 milj. kr. anvisas för statsbidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer, varav 1,5 milj. kr. bör avse organisationer med mer än 3 000 medlem- mar och 1 milj. kr. övriga organisationer.

Försöksverksamhet med bidrag till organisationer och institutioner för anpassningsprojekt för invandrare har pågått sedan budgetåret 1966! 67. Sedan sommaren 1969 har SIV svarat för bidragsgivningen. Medel disponeras under anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare. Efter samråd med IU har SIV fastställt riktlinjer för den hittillsvarande verksamheten. Av dessa framgår bl.a. att bidrag kan lämnas till kon- kreta anpassnings- eller informationsprojekt som antingen vänder sig direkt till invandrare eller som syftar till en bredare opinionsbildning och upplysning om invandringen. Möjlighet till bidrag står öppen för

• Sida 23
•  Original

Prop. 1975: 26 23

varje organisation eller institution som inte helt finansieras av statsme- del. Vid bedömningen av ansökningar skall företräde ges åt riksorgani- sationer eller åt sådana organisationer, vars verksamhet inte är lokalt begränsad. Vidare förutsätts att den bidragssökande påtagligt bidrar ekonomiskt och./eller personellt till projektets genomförande.

Av riktlinjerna framgår vidare att invandrarnas organisationer inkl. trossamfund, vid sidan av genomförande och uppföljning av konkreta projekt, kan få bidrag till kostnader som uppkommit i samband med organisationens bildande. Bidrag till administrationskostnader kan i övrigt lämnas endast under förutsättning att dessa är direkt hänförliga till det aktuella projektet.

lU anser, att stimulanseffekten av dessa bidrag har varit stor och att sådan bidragsgivning till anpassningsprojekt bör ingå som ett permanent inslag i SIV:s verksamhet. Bidrag bör kunna utgå till ”svenska” orga- nisationer, invandrarorganisationer, trossamfund m.fl. Bidrag bör även under vissa förhållanden kunna utgå för att bilda organisationer inom invandrargrupper, som saknar egna organisationer. Ett syfte med stödet till ”svenska” organisationer för anpassningsprojekt bör bl.a. vara att stimulera sådan verksamhet, som har till syfte att åstadkomma kontak- ter mellan invandrare och svenskar. IU föreslår att 2,5 milj. kr. anvisas för budgetåret 1975/76 för bidrag till projektverksamhet. Bidragsgiv- ningen bör också i fortsättningen skötas av SIV.

Genom invandringen har den religiösa situationen förändrats i Sve- rige. Detta förhållande bör återspeglas i samhällets inställning till de olika samfunden. Målet bör vara att ge invandrare möjligheter till religiös service enligt det egna samfundets ordning. IU anser det vara mycket positivt att det år 1971 införda statsbidraget till fria kristna sam— fund har vidgats till att omfatta även andra samfund inom såväl kristna som icke kristna religioner.

Ett betydande antal trossamfund med ett stort antal invandrare be- tjänar emellertid inte så många som 3 000 personer, vilket är ett villkor för att få bidrag från anslaget Bidrag till trossamfund under åttonde huvudtiteln. IU föreslår därför att SIV även i fortsättningen skall ha möjlighet att stödja religiös service bland invandrare. Stödet behöver inte begränsas till att avse endast trossamfund med mindre än 3 000 medlemmar, men det bör vara av projektkaraktär och utgå ur SIV:s anslag för bidrag till avgränsade projekt.

Medinflytandefrågor

IU har behandlat vissa frågor om invandrarnas rättsliga ställning och om deras möjligheter till medinflytande i samhällsutvecklingen. Därvid har IU konstaterat, att invandrarna i huvudsak är likställda med svens- karna i fråga om rättslig ställning. På vissa områden finns dock vissa

• Sida 24
•  Original

Prop. 1975: 26 34

begränsningar t.ex. krav på svenskt medborgarskap eller särskilt till- stånd. .

Största möjliga jämlikhet bör eftersträvas mellan de bestämmelser som gäller för i Sverige bosatta utländska medborgare och svenska medborgare. De bestämmelser, som begränsar utlännings rätt att arbeta, driva näring eller på annat sätt vara verksam i Sverige bör ses över i varje enskilt fall i syfte att utröna om bestämmelsen alltjämt är moti— verad. Alla utlänningar i Sverige bör vidare i princip ha samma räté'g- heter oberoende av medborgarskap. Det är önskvärt att fackliga och politiska organisationer i högre grad rekryterar invandrare till olika för- troendeposter och eftersträvar flerspråkig verksamhet inom organisatio- nernas ram. Invandrarna bör få inflytande över sådan samhällsservice, som avser dem själva. Kommunal rösträtt och valbarhet utreds i särskild ordning.

Informationsfrågor

Sverige har kommit att framstå som ett lockande mål för många, som av politiska, ekonomiska eller andra skäl vill lämna sina hemländer. En orealistisk bild av Sverige och överdrivna förväntningar om levnadsbe- tingelscrna här kan för den enskilde innebära svåra besvikelser. Den presumtive emigranten bör därför genom information ges det faktaun- derlag han behöver för ett realistiskt beslut om han skall utvandra till Sverige eller inte.

Vad gäller information till invandrare före utvandringen för- ordar IU aktivt samarbete med massmedia i utvandringsländcrna. Efter- som invandrare här i landet synes vara en av de viktigaste informa— tionskällorna för presumtiva invandrare bör lämpligt informationsmate- rial tas fram och ställas till förfogande för invandrarna här i landet för att de skall kunna vidarebefordra korrekta uppgifter till kontakter i hemlandet. Vidare bör informationsberedskapen ökas vid de svenska ut- landsmyndigheterna. Vid flyttning mellan Finland och Sverige bör arbetsförmedlingarna kunna spela en viktig roll när det gäller att lämna information direkt till den enskilde, som är intresserad av att utvandra.

I fråga om information till invandrare efter invandringen menar IU att de informationsansvariga myndigheterna bör verka för en utjämning av informationsinsatserna för olika språkgrupper i landet. Hittills har större språkgrupper prioriterats framför mindre, som därför kommit att bli underförsörjda med grundläggande information om Sverige på det egna språket. lU anser att det främst bör ankomma på SIV och NSI att klarlägga och analysera invandrarnas informationsbe- hov för att en lämplig målgruppsanpassning skall kunna ske av insat- serna på området. IU förordar vidare ökade informationsinsatser av kommunerna genom bl.a. en utbyggnad av invandrarbyråernas verk-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1975: 26 25

samhet, av fackliga och ideella organisationer och av den svenska dags- pressen. Anslaget för SIV:s informationsverksamhet ; som bör avse såväl invandrare som allmänheten —— bör för budgetåret 1975176 beräk- nas till 3 milj. kr.

Stiftelsen Invandrartidningen, som bildades år 1968, har enligt IU stor betydelse för information till invandrarna. Tidningen utkommer f. n. på fem språk med 46 nummer om året. En mindre prenumerationsavgift tas ut.

Som komplement till de fem språkversionerna ger stiftelsen vidare ut en bulletin på ytterligare sex språk. Bulletinen ges ut varje månad utan kostnad för mottagarna.

I samarbete med skilda myndigheter utkommer tidningen "några" gånger per år som s.k. stornummer eller temanummer med ett ökat sid- antal och innehåller då särskild samhällsinformation avseende ett eller flera samhällsområden. Tidningen når vid dessa tillfällen närmare 200 000 invandrarhushåll.

Verksamheten bör fortsätta enligt i huvudsak nuvarande riktlinjer, anser IU. Principerna för sammansättningen av stiftelsens styrelse bör ändras. Företrädare för SIV och NSI bör ingå i styrelsen tillsammans med företrädare för invandrarintressen och för personalen vid tidningen. Vidare bör styrelsen få ett breddat parlamentariskt inslag. Det är vidare angeläget, att tidningens verksamhet vidgas till ytterligare språkgrupper. IU föreslår att statsbidraget till tidningens verksamhet utgår med 1,5 milj. kr. under budgeåret 1975/76.

IU tar även upp frågan om stöd till tidningar och tidskrifter för språk- liga minoriteter i Sverige. Starka principiella skäl talar för att de möj- ligheter till press— och tidskriftsstöd, som gäller generellt, bör vara till- lämpliga även på tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska. som utges i Sverige. Vidare bör tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska, som utges inom invandrar- och minoritetsgrupper i Sverige och som inte uppfyller generella regler för press- och tidskriftsstöd, kunna få projektbidrag från i första hand SIV, men i viss mån även från statens kulturråd. Dessutom föreslår IU att NSI får i uppdrag att dra upp riktlinjer för hur annonser av samhällsinformerande karaktär skall spridas i tidningar och tidskrifter på minoritetsspråk. IU berör i sam- manhanget 5 kap. 1 och 2 55 tryckfrihetsförordningen(TF) som stadgar att endast svensk juridisk eller fysisk person får vara ägare till periodisk skrift samt att endast svensk medborgare som är bosatt i Sverige får vara utgivare. IU anser att stadgandena är otillfredsställande, men av- står från att föreslå någon ändring, eftersom den år 1970 tillsatta mass— medieutredningen (JU 1970: 59) kommer att pröva frågan.

IU framhåller att syftet med informationen till invandrare är att för- medla sådana fakta som invandrarna bör känna till för att fungera i den nya omgivningen. När det däremot gäller information till

• Sida 26
•  Original

Prop. 1975: 26 26

s v e n s k a r om invandringen och invandrare är syftet att påverka den allmänna opinionen och skapa ökad förståelse för människor med värde- ringar, traditioner, seder och beteendemönster, som skiljer sig från svenskarnas. IU förordar att information till svenskar ökas avsevärt. For- merna härför kan diskuteras. IU är tveksam till annonskampanjer eller dylikt. Opinionsbildning på lång sikt —— som det här är fråga om — sker bäst genom ökade insatser inom utbildningsväsendet och åtgärder som leder till ökade kontakter mellan olika befolkningsgrupper. Framför allt bör man satsa på förskolan, grundskolan och gymnasieskolan för att lägga grunden för en framtida ömsesidig tolerans och förståelse.

SIV bör, enligt IU, svara för samordning och initiativ när det gäller information och opinionsbildning på invandrarområdet. Denna arbets- uppgift bör skrivas in i SIV:s instruktion.

Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna

År 1968 fastslog statsmakterna i anslutning till riktlinjerna för invand- ringspolitiken principen att den fackmyndighet, som har ansvar för viss verksamhet i förhållande till svenska medborgare, skall ha motsvarande ansvar i förhållande till utlänningar, som är bosatta i Sverige. IU anser att denna princip bör gälla även framdeles. Erfarenheterna visar emel- lertid att det krävs särskilda åtgärder för att stimulera fackorganen inom olika samhällsområden att vidta åtgärder för att invandrare på samma villkor som övriga invånare skall få del av information om bl.a. rättig- heter och skyldigheter. Det krävs även åtgärder av samordnande och initiativtagande karaktär på såväl central som lokal nivå. På central nivå bör SIV svara härför.

I många fall kan det vara ändamålsenligt att berörda myndigheter har samråd i mera institutionaliserade former. Detta är särskilt viktigt när ansvaret och resurserna är fördelade på ett flertal myndigheter, t. ex. i fråga om åtgärder för flyktingar.

Från olika håll har önskemål uttalats om att en kataiog borde sam- manställas i vilken statsmakterna anger varje myndighets arbetsuppgifter när det gäller särskilda åtgärder för invandrare. Enligt IU:s mening är detta olämpligt. Katalogen måste bli allmän i sina formuleringar och kan därmed inte täcka alla aktuella situationer, varför myndigheterna ändå kommer att sakna ledning i många enskilda fall. En sådan katalog blir också snabbt föråldrad. Utredningen föreslår därför att centrala direk- tiv utfärdas till statsmyndigheterna i vilka dessa erinras om skyldigheten att i resp. verksamhet genomföra de särskilda åtgärder för invandrare som är nödvändiga. I direktiven bör även föreskrivas att varje myndighet skall upprätta ett program för sina särskilda åtgärder för invandrare och begära medel härför. De båda kommunförbunden bör utfärda motsva- rande rekommendationer till kommunerna.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1975: 26 27

Statens invandrarverk

IU har i samband med frågan om ansvarsfördelning och samordning "av samhällets åtgärder för invandrarnas anpassning tagit upp frågan om SIV:s organisation.

SIV:s nuvarande organisation framgår av tablån på s. 91. SIV:s styrelse består av ordförande och sex ledamöter, som är lek- män. Generaldirektören är ordförande. En av ledamöterna represente— rar invandrarintressena.

Till verket är knuten en rådgivande expertgrupp, vars sammansätt- ning är beroende av de skilda intressen, som vid olika tidpunkter har sådan betydelse för utlännings- och invandringspolitiken att de .bör vara företrädda. F.n. är följande intressen representerade, nämligen utrikes- departementet, RPS, försvarsstaben, socialstyrelsen, SÖ, AMS och Svens- ka kommunförbundet. Vidare ingår i expertgruppen en tidigare ledamot av SIV:s styrelse, som har erfarenhet av svensk arbetsmarknad och kom- munernas åtgärder för invandrare.

Vidare är till verket knuten utlänningsnämnden med kansli. SIV består av fyra byråer och en registerenhet, nämligen tillstånds- byrån, som främst handlägger ärenden enligt utlänningslagstiftningen, dvs. tillståndsärenden och ärenden om utlännings avlägsnande från ri- ket, medborgarskapsbyrån, som handlägger ärenden enligt medborgar- skapslagstiftningen, administrativa byrån, som inom sina fem sektioner handhar ärenden av allmän natur, personalärenden, ekonomiadministra- tiva uppgifter, kontorsdriften och SIV:s översättningsverksamhet samt registerenheten, som handhar SIV:s ADB-system för tillstånds- och med- borgarskapsfrågor m.m.

På anpassningsbyrån ligger verkets uppgifter att fortlöpande bevaka behovet av åtgärder för att främja invandrarnas anpassning i Sverige" samt efter samråd med berörda myndigheter föreslå behövliga åtgärder och verka för samordning av åtgärderna, svara för information till invandrarna i frågor av särskild betydelse för dem samt vara kontakt- organ mellan samhället och invandrarna och deras sammanslutningar.

Byråns arbetsuppgifter och arbetssätt har lett till en intern indelning i enheter, som fått namn efter vissa större verksamhetsområden. Förut- om byråledning och byråstab finns följande enheter, nämligen kommun- enheten, arbetsmarknadsenheten, organisationsenheten, utbildningsenhe- ten, myndighetsenheten och konsulentenheten. För informationsuppgif— terna svarar en informationsenhet.

För anpassnings- och informationsuppgifter finns 18 tjänster, varav två för information. Härutöver finns 21 arvodes- eller extratjänster, varav 6 för information, som avlönas från anslaget Anpassningsåtgär- der för invandrare.

Utredningen framhåller inledningsvis att den inte funnit anledning att

• Sida 28
•  Original

lProp. 1975: 26 28

föreslå någon ändring av statsmakternas beslut år 1968 att handlägg- ningen av såväl frågor enligt utlännings- och medborgarskapslagstift— ningen som samordningen av åtgärder för invandrarnas anpassning m. m. bör ankomma på SIV. Sammanföringen av dessa två slag av arbetsupp- gifter har, enligt IU, visat sig ändamålsenlig.

SIV bör enligt IU ha följande arbetsuppgifter, nämligen att fullgöra de uppgifter som enligt utlännings- och medborgarskaps- lagstiftningen eller annan författning ankommer på den centrala utlän— ningsmyndighet, som avses i 3 & utlänningslagen,

att föra register och statistik över utlänningar i Sverige i den utsträck- ning det behövs för verksamheten,

att svara för samordning av åtgärder för invandrare i Sverige samt efter samråd med berörda myndigheter och organisationer vidta eller föreslå åtgärder,

att verka för att institutioner och organisationer utanför myndighets- området vidtar behövliga åtgärder,

att fördela anslag till kommuner, invandrar- och minoritetsorganisatio- ner, övriga organisationer och institutioner m.m. för invandraråtgärder,

att i samråd med NSI svara för samordning av samhällsinformation till invandrare och ta initiativ till informationsåtgärder,

att svara för samhällsinformation till invandrare i de fall ingen annan myndighet är ansvarig,

att svara för information till allmänheten i invandringspolitiska frå- gor,

att svara för utredning och dokumentation i frågor om invandrarnas sociala och kulturella situation

samt att vara kontaktorgan mellan samhället och invandrar- och mino- ritetsorganisationer.

Utredningen föreslår att verket också i fortsättningen skall ledas av en lekmannastyrelse med sju ledamöter. Vidare bör ett invandrarråd knytas till SIV för att öka inflytandet från invandrar— och minoritets— grupper på de frågor som handläggs inom verket. Rådet föreslås få 15 ledamöter, som företräder invandrar- och minoritetsorganisationer eller invandrar- och minoritetsintressen i övrigt. Ledamöterna bör utses av regeringen på förslag från nämnda organisationer. Rådet bör främst be— handla frågor rörande invandrarnas och minoriteternas sociala och kul- turella situation, riktlinjer för SIV:s bidragsgivning samt förslag till SIV:s årliga anslagsframställning. Den expertgrupp, som sedan verkets tillkomst är knuten till verket, bör ersättas med ett system där formerna för samarbete med experter inom ett eller flera områden bedöms från fall till fall.

Den nuvarande byrån för anpassningsfrågor bör ersättas med två nya enheter, nämligen en enhet för utrednings- och samordningsverksamhet och en informationsenhet. Enheten för utrednings- och sam-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1975: 26 29

ordningsverksamhet bör svara för samordning av åtgärder till förmån för invandrare. I samordningsuppgiften bör bl.a. ingå långtids— planering, utredningsverksamhet, internationella frågor, metodutveck- ling, bidragsgivning, frågor om avgränsning av berörda myndigheters och andra organs ansvarsområden när det gäller åtgärder för invandrare, utarbetande av råd och anvisningar samt insatser av allmänt initiativ- tagande och pådrivande karaktär.

I nformationsenheten bör främst svara för informationsplane- ring i samråd med NSI och övriga berörda myndigheter samt informa- tionsproduktion och information. Inom denna ram bör enheten bl.a. ge kontinuerlig information till massmedia i såväl Sverige som utlandet, ge informationsteknisk service till andra myndigheter och organ som kom- mer i kontakt med invandrarfrågor, producera och distribuera trycksa- ker m. m., medverka i och anordna kurser m. m. i invandrarfrågor, svara för SIV:s biblioteks- och informationsverksamhet m.m.

IU uttalar sig inte närmare om behovet av personal på de båda enhe- terna utan föreslår att personalbehovet prövas av en särskild organisa- tionskommitté, som bör få i uppdrag att ytterligare konkretisera utred- ningens förslag beträffande SIV:s organisation.

IU föreslår vidare att medel anvisas under ett sakanslag för de tidigare nämnda statsbidragen till invandrartidningen, invandrar- och minoritets- organisationerna och avgränsade projekt. Vidare bör medel tas upp för SIV:s informationsverksamhet samt bidrag till kommuner för informa- tionsverksamhet för invandrare och sådan statistik- och forskningsverk- samhet, som beskrivs i det följande. Anslaget bör budgetåret 1975/76 tas upp med 16,5 milj. kr.

Kommunerna och invandrarna

IU framhåller vikten av att kommunerna i förväg känner till och kan påverka inflyttningen till kommunen av stora grupper utlänningar, som kan medföra krav på särskilda insatser från kommunens sida. IU er- inrar om att kommunförbundet väckt tanken att låta kommunerna bli remissinstanser i samband med rekrytering av arbetskraft från utom- nordiska länder. Huvuddelen av invandringen kommer emellertid från de nordiska länderna. I det fallet kan remissförfarande inte användas. Enligt kommunförbundet är det därför angeläget att de informations- problem som härvid uppstår ägnas särskild uppmärksamhet.

IU framhåller att även om ett remissförfarande införs, kan kom- munerna ändå inte påverka omflyttningen mellan kommuner av invand- rare och svenskar. Ett remissförfarande vid rekrytering av utomnordisk arbetskraft skulle inte nämnvärt förbättra kommunernas underlag för den långsiktiga planeringen. .

IU erinrar om att kommunerna från länsstyrelsernas dataregister kan

• Sida 30
•  Original

Prop. 1975: 26 30

beställa registeruppgifter om i kommunen bosatta utländska medborgare eller under viss period inflyttade utlänningar. IU föreslår därför inte något generellt system för avisering till kommunerna om inflyttning av utländska medborgare.

Kommunförbundet har i ett cirkulär år 1971 framhållit betydelsen av att speciella organ bildas i kommunerna för att möta behovet av sam- ordning och informationsutbyte mellan kommunen och andra som har ansvar för eller kommer i kontakt med invandrarfrågor. För ändamålet har hittills ett 45-tal invandrarbyråer eller motsvarande inrättats i kom— munerna. I cirkuläret anges bl.a. att byråerna skall tjäna som kontakt- punkt för invandrarna. Byråemas främsta uppgifter anges vara att bistå invandrare med råd och upplysningar, att förmedla och etablera kon- takt mellan invandraren och expertorgan, föreningar m. fl., att lämna råd och hjälp till myndigheter, organisationer och institutioner i frå- gor som rör utländska medborgare, att svara för tolkservice, att ver- ka för en större förståelse mellan utländska och svenska medborgare, att ansvara för fortlöpande information till invandrarna och att ge in- formation till allmänheten om invandrarna och deras problem.

Flertalet av de nuvarande byråerna har kommunalt huvudmannaskap. I ett fåtal fall sköts verksamheten av studieförbund.

IU anser det angeläget att kommunerna bygger ut särskilda invand- rarfunktioner i enlighet med kommunförbundets cirkulär. Det är av värde om byråerna i stort sett kan ge samma service på olika orter så att begreppet invandrarbyrå kan få en mera enhetlig innebörd. Detta torde vara en fråga som ligger inom ramen för SIV:s verksamhet beträf- fande kommunernas insatser för invandrare. Vidare bör kommunerna mera systematiskt än f.n. kunna repliera på SIV i fråga om metodut- veckling, planering, dokumentation m. rn.

Byråerna bör enligt IU ges ett huvudansvar för registrering och för- medling av tolkar på lokal och regional nivå.

Vissa merkostnader kan uppstå för kommunerna vid inflyttning av personer som inte behärskar svenska språket, oberoende av om denna inflyttning sker från annan kommun eller direkt från utlandet. Kommu- nerna belastas därvid ojämnt beroende på att invandrarna koncentreras till vissa regioner. Den ojämna belastningen motiverar enligt IU att sta- ten tar på sig en stor del av dessa merkostnader. Ett särskilt statsbidrags- system för kommunernas informationsverksamhet för invandrare bör därför införas. Det kan också leda till en mera likartad utveckling i kommunerna, när det gäller åtgärder för invandrare. Som statsbidrags- berättigade kostnader bör räknas dels kostnader för personal som är anställd vid kommunal invandrarbyrå eller för särskilt avgränsad kom- munal invandrarfunktion, dels övriga kostnader för drift av invandrar— byrå eller invandrarfunktion. Vidare bör som statsbidragsberättigade kostnader räknas sådana merkostnader som uppkommit till följd av sär—

• Sida 31
•  Original

Prop. 1975: 26 31

skild information till invandrare eller särskild uppsökande verksamhet bland invandrare samt kostnader för uttag av uppgifter om invandrare ur länsstyrelsernas dataregister. Kommunens kostnader för tolkarvoden bör däremot inte vara statsbidragsgrundande.

IU föreslår att statsbidraget för kommunernas informationsverksam- het för invandrare bör utgå med 50 % av godkända kostnader. För ändamålet bör 5 milj. kr. anvisas-under budgetåret 1975/76. SIV bör svara för bidragsgivningen.

Statistik och forskning

IU framhåller att det är önskvärt att det internationella samarbetet på migrationsforskningens område utvecklas. Vidare bör samnordiska insatser övervägas, t.ex. i form av ett nordiskt migrationsforsknings- institut.

Samhällets behov av statistik rörande invandrare och etniska minori- teter bör i princip handhas av SCB. Detta innebär att den statistikpro- duktion som ligger på SIV bör föras över till SCB. SIV producerar f.n. statistik över arbetsanmälda utlänningar, resande till och från det nor- diska passkontrollområdet, medborgarskapsärenden m.m. SCB:s grund- material för statistikproduktion tillåter omfattande bearbetningar ut- över vad som f.n. bedöms vara av allmänt intresse. I samråd med SCB bör SIV genomföra en behovsanalys av vilken statistik verket fortlöpan- de behöver för sin verksamhet och vilka specialbearbetningar som kan komma att behövas. Medelsbehovet beräknas till 300 000 kr. Verket bör vidare förfoga över statistisk expertis för bl.a. de angivna uppgifterna. IU pekar på vissa brister i utlänningsstatistiken, bl.a. i 1970 års folk- och bostadsräkning, SIV:s statistik över arbetsanmälda utlänningar samt upp- gifter om befolkningen i Sverige efter modersmål.

Vidare föreslår IU att en basorganisation för migrationsforskning in- rättas. Denna bör svara för samordning av, dokumentation om och ekonomiskt stöd till sådan forskning. Basorganisationen bör samverka med universitetsinstitutioner och institutet för social forskning (SOFI). Basorganisationen kan organisatoriskt vara fristående eller ingå i SOFI. Till basorganisationen bör knytas en arbetsgrupp med företrädare för myndigheter och organisationer som kommer i kontakt med invandrar- frågor med uppgift att dra upp riktlinjerna för forskningen på området. Sammanlagt bör 1,5 milj. kr. anslås för forsknings- och statistikverksam- het under budgetåret 1975/76.

Reservation

Till IU:s betänkande har fogats en reservation av ledamoten Diesen ifråga om dels IU:s överväganden om hemspråksundervisning dels ock

• Sida 32
•  Original

Prop. 1975: 26 32

förslagen om sammansättningen av SIV:s styrelse och slopandet av den rådgivande expertgruppen.

I fråga om undervisning av barn tillhörande språkliga minoriteter anförs i reservationen att övervägande pedagogiska och psykologiska skäl talar för att sådana barn får särundervisning i modersmålet. Sam- hällsstöd bör därför utgå till minoritetsskolor.

I fråga om. sammansättningen av SIV:s styrelse förordas att — utöver IU:s förslag om en styrelse av lekmannakaraktär med parlamentarisk förankring —— representanter för arbetsmarknadens parter, i första hand SAF och LO, bör ingå antingen som ledamöter av styrelsen eller som särskilda sakkunniga.

Reservanten avvisar IU:s förslag om slopande av den till SIV knutna expertgruppen. En viss omorganisation av expertgruppen kan emellertid vara fördelaktig. Företrädare bör i första hand utses för AMS, RPS, socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Röda korset. Om ar- betsmarknadens parter inte blir representerade i styrelsen, bör de istället infogas i expertgruppen.

4. Statens invandrarverks och stiftelsen Invandrartidningens an- slagsframställningar för budgetåret 1975/ 76 m. m.

Statens invandrarverk har i sin anslagsframställning för budgetåret 1975/76 utgått från 1968 års riktlinjer för utlänningspolitiken och nuvarande organisation. I fråga om anslagen Statens invandrarverk och Anpassningsåtgärder för invandrare anför verket följande.

Statens invandrarverk

Yrkandena i anslagsframställningen låter sig väl förena med invand- rarutredningens förslag i slutbetänkandet. Verket har emellertid utfor- mat sina yrkanden om nya tjänster främst med hänsyn till flyttningen till Norrköping, som skall äga rum i slutet av budgetåret 1975/76. Det framstår då som mest angeläget att så många som möjligt av de an— ställda följer med. Ett stort antal av dem som nu arbetar med verkets anpassnings- och informationsuppgifter är extra- eller arvodesanställda. En förutsättning för att de skall följa verket till Norrköping är att de får fast anställning. Därutöver yrkar verket endast mindre personalförstärk- ningar. Sannolikt skulle det bli svårt för verket att samtidigt flytta och väsentligt öka personalstyrkan. Skulle invandrarutredningens förslag leda till beslut om större operativa medel för anpassningsåtgärder och information redan från den 1 juli 1975, är det fullt möjligt för verket att effektivt använda sålunda ökade resurser. En utbyggnad av organisatio- nen kan då anstå till åren efter flyttningen.

Även för verkets övriga enheter har omlokaliseringen spelat en avgö- rande roll vid utformningen av anslagsyrkandena. Det är sålunda ange-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1975: 26 33

läget att flytta med endast ett minimum av tillstånds-, avlägsnande- och medborgarskapsärenden i balans. Därutöver är det angeläget att kraftigt minska handläggningstiden för sådana ärenden.

Mot den angivna bakgrunden m. m. yrkar verket följande perso- nalförändringar för nästa budgetår, nämligen

v e r k 5 l e d it in g e n en byrådirektör (arbetsbiträde) för att bi- träda generaldirektören med vissa arbetsuppgifter,

till stå n d 5 b y r ä n en byrådirektör för att minska handlägg- ningstiderna, tre biträden, varav ett kvalificerat, för utskrifter av spe- cialprotokoll, främlingspass och resedokument samt medel för tillfällig förstärkning av den handläggande personalen för avarbetning av balan- ser,

m e (1 b 0 r g a r s k a p 5 b y r å n tre byrådirektörer, fem- assistenter och två biträden för att bl. a. nedbringa handläggningstiderna för med- borgarskapsärenden, varvid nu anvisade medel för tillfällig förstärkning av byråns personal bör utgå,

a n p a s s nin g 5 b y r ä n två byrådirektörer och två byråsekrete- rare för att följa behovet av och föreslå åtgärder för invandrarnas an- passning inom kommunernas verksamhetsområden, en byråsekreterare för arbetsmarknadsfrågor, två byråsekreterare för stöd åt och kontakter med främst invandrarnas organisationer, två byråsekreterare för utbild- ningsfrågor inom och utom den obligatoriska skolans ram, en byrådirek- tör för information m. m. om tolkfrågor, en byrådirektör för sam- ordning och initiativ inom skilda ämnesområden, en byråsekreterare för barn- ungdoms- och familjefrågor rörande invandrare, en konsulent för rådgivning m.m. i enskilda ärenden samt fyra biträden, varav ett kvali- ficerat —— av de begärda 17 tjänsterna motsvaras tolv av sådana funktio- ner, som f. n. utförs av extra- eller arvodesanställd personal, som avlö- n-as med medel från anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare,

& (1 m in i s t r a t i v a b y r å n en avdelningsdirektör för att avlasta byråchefen vissa ärendegrupper, varvid nuvarande tjänst som avdel- ningsdirektör på allmänna sektionen kan dras in", ett biträde och två ex- peditionsvakter samt medel för tillfällig förstärkning av verkets arkiv- personal för uppgifter i samband med omlokaliseringen av verket,

r e g is t e r e n h e t e n åtta kvalificerade biträden samt medel för manuell registrering av medborgarskapsärenden i avvaktan på omlokali- seringen av verket.

Vidare behöver verkets personalresurser för in f o r m ati o n s å t- g ä r d e r kraftigt förstärkas. Följande tjänster begärs, nämligen en byrå- direktör, två byråsekreterare och ett kvalificerat biträde för publikations- produktion m. 111. inkl. distribution, en byråsekreterare för massmedia- kontakter, två assistenter för seminarier m.m., en byrådirektör och ett kvalificerat biträde för arbetet med verkets facktidskrift Ny i Sverige, en byråsekreterare för utgivning av en personaltidskrift, en byrådirektör

• Sida 34
•  Original

Prop. 1975: 26 34

och ett kvalificerat biträde för dokumentationsuppgiftcr samt ett kvalifi- cerat biträde. Av de begärda 13 tjänsterna motsvaras tio av sådana funk- tioner, som f. n. utförs av extra- eller arvodesanställd personal, som av- lönas med medel från anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare.

På grundval av en enkätundersökning om flyttningsbenägenheten hos verkets tjänstemän uppskattar verket behovet av dubbleringar av vissa tjänster till 19 handläggartjänster och 46 biträdestjänster.

I sin anslagsframställning begär verket vidare bl. a. ökade medel för att täcka kostnader i samband med verkets utlokalisering.

Verkets förslag innebär en uppräkning av anslaget Statens invandrar- verk med 12 834 000 kr., varav 2 489 000 kr. för löne- och prisomräk- ning samt 256 000 kr. för förhöjt lönekostnadspålägg avseende befintlig personal. Av ökningen hänför sig vidare 6 146 000 kr. till kostnader i samband med verkets utlokalisering, varav 3 557 000 kr. för dubblering av vissa tjänster.

I särskild skrivelse har SIV redovisat resultatet av en uppföljning av ADB-verksamheten vid verket och därvid anfört ytterligare skäl för en förstärkning av registerenhetens personalresurser. Genomförandet av omläggningen till ADB-rutiner för tillstånds— och medborgarskapsären- den har tagit längre tid än planerat beroende bl. a. på utbildningsproblem och tekniska svårigheter m. m.

R cm issy ! tranden

Statskontoret samt samarbetsorganet för rättsväsendets informations- system (RI) har avgivit yttranden över skrivelsen och anfört bl. a. att Slutlig ställning till registerenhetens personalbehov inte kan tas före Sles flyttning till Norrköping.

Anpassningsåtgärder för invandrare

Den internationella uppmärksamheten kring migrationen, dess verk- ningar och konsekvenser har kraftigt ökat under 1970-talet. Utvandrar- ländernas krav gentemot invandrarländerna har höjts och tar bl. a. sikte på ökad respekt för invandrarnas sociala och kulturella behov samt på bilateralt och multilateralt samarbete mellan sändande och mottagande länder. Detta kräver medverkan och åtgärder från verkets sida.

Trots att uppgifterna på anpassningsområdet inte kan lösas med nu- varande resurser är det verkets önskan att snarare konsolidera än ut- vidga verksamheten under budgetåret 1975/76 med tanke på verkets omlokalisering.

Verket utgår i sina yrkanden från att de extra- och arvodestjänster som nu bekostas från anslaget förs över till anslaget Statens invandrar- verk. För budgetåret 1975/76 beräknas därvid följande förändringar av nuvarande anslagsposter.

P u bli k ati o 11 st r y c k. Medelsbehovet beräknas till 850 000

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975: 26 35

kr., vilket innebär en reell ökning om 450 000 kr. inkl. prisomräkning sedan nuvarande lönekostnader räknats bort. För information till in-

vandrare beräknas 450 000 kr., varav 360000 kr. för samordningspro- jektet lnvandrarpaketet, som produceras tillsammans med och i samråd med vissa andra myndigheter samt för information till svenskar om in- vandrarfrågor 360 000 kr., varav 175 000 för verkets facktidskrift Ny i Sverige.

Bidrag till organisationer m.fl. för anpassnings- å t g ä r d e r. Liksom hittills bör organisationer och invandrarnas reli- giösa samfund få stöd för sin verksamhet. Medelsbehovet beräknas till 1 milj. kr., vilket innebär en reell ökning om 75000 kr. inkl. pris- omräkning.

Av medlen beräknas bidrag till invandrarorganisationer om 275 000 kr., bidrag till svenska organisationer m.m. om 400 000 kr., vilket inklu— derar 200 000 kr. för Röda korsets flyktingbyrå samt bidrag till reli- giösa samfund om 225 000 kr.

För informations- och kontaktverksamhet begärs 350 000 kr., vilket innebär en reell ökning om 250 000 kr. inkl. prisom- räkning. För seminarier och konferenser för olika grupper i samhället, vilka kommer i kontakt med invandrarfrågor, beräknas 110 000 kr. För annan informations- och kontaktverksamhet beräknas 230 000 kr.

Från anslagsposten har sedan några år bidrag lämnats för barnpass- ning i samband med en begränsad försöksverksamhet med kontaktkur- ser för invandrarkvinnor som bedrivs via SÖ. Verket upprepar sitt yr- kande om att SÖ i fortsättningen bör ges resurser för att ta över verk- samheten. Om så inte sker måste verket få medel för en utökad bidrags— givning för ändamålet.

Kurativ verksamhet för särskilda grupper. Ku- rativa åtgärder behövs för vissa grupper med speciella svårigheter t. ex. flyktingar från Chile, flyktingar med kvalificerad utbildning, vissa grup- per av utomnordiska invandrare från andra kulturmiljöer och finska zi- genare. En kartläggning av gruppernas problem bör ske. Försöksverk- samheter bör inledas och sedan överföras till resp. fackmyndighet. Medelsbehovet beräknas till 100 000 kr.

Andra anpassningsåtgärder. Medel bör anvisas för in- formation, seminarier, informationsdagar m.m. i tolkfrågor samt för projekt som inte ryms inom ramen för övriga anslagsposter under an- passningsanslaget. Det sammanlagda medelsbehovet beräknas till 185 000 kr., vilket innebär en reell ökning om 185 000 kr.

Stiftelsen Invandrartidningen

Stiftelsen begär för budgetåret 1975/76 bidrag med 2153 000 kr. för tidningsdriften och anför härvid följande. lnvandrartidningen spelar för många invandrare en betydande roll i

• Sida 36
•  Original

Prop. 1975: 26 36

deras anpassningssträvanden. Tidningens behandling av aktuella och för invandrarna betydelsefulla frågor upplevs mycket positivt. Särskilt stort är intresset för tidningens frågespalt. Varje år får tidningen ca 2 500 brev från läsekretsen. Brevfrågorna handläggs i regel av invandrarverket som har förklarat att de är en viktig upplysningskälla beträffande invandrar— nas aktuella problem.

Budgetåret 1973/74 har befäst tidningens betydelse som ett medium för samhällsinformation. Tidningen har i ökande omfattning medverkat till att sprida viktig upplysning. Därvid har samverkan skett i olika for- mer med de för resp. informationsområde ansvariga myndigheterna, som också medverkat med ekonomiskt stöd för att täcka merkostnaderna för ett utökat Sidantal och/eller de ökade distributionskostnaderna. Un- der budgetåret 1973/74 utgavs sålunda åtta temanummer med särskild samhällsinformation, vilka distribuerades till mellan 160 000 och 210 000 invandrarhushåll.

Tidningen ges f.n. ut på fem språk och utkommer med 46 nummer per år. Antalet prenumeranter var vid budgetårets utgång drygt 26 000. En ökning förutses till följd av den åter ökande invandringen.

Som komplement till Invandrartidningen ger stiftelsen som försöks- verksamhet ut en månadsbulletin på högst sex språk som inte täcks av den övriga tidningsverksamheten. Bulletinen ges ut gratis inom ramen för tillgängliga medel och distribueras f. n. till 6 500 mottagare.

Vidare ger stiftelsen som försöksverksamhet ut en särskild edition ”På lätt svenska”, som främst används inom verksamheten med undervis- ning i svenska språket för invandrare. Editionen — som är självfinansie- rande —— hade vid budgetårets början ca 11 500 prenumeranter.

För nästa budgetår föreslår stiftelsen en utvidgning av tidningsverk- samheten med två språkversioner, vilka har kostnadsberäknats till 381 000 kr. Vidare föreslås att medel anvisas för fortsatt utgivning av månadsbulletinen. Kostnaderna beräknas till 146 000 kr.

Riksrevisionsverkets revisionsrapport

Riksrevisionsverket (RRV) har i skrivelse till Kungl. Maj: t redovisat vissa förslag och synpunkter rörande principerna och formerna för SIV:s verksamhet på anpassningsområdet. Underlaget för skrivelsen är en revisionsrapport, dagtecknad i maj 1974. RRV har i skrivelsen utgått från att rapporten kunde komma att utgöra ett komplement till försla- gen och övervägandena i IU:s slutbetänkande. I det följande redovisas sammanfattningsvis innehållet i rapporten.

I avvaktan på statsmakternas ställningstagande till IU:s förslag har arbetet vid anpassningsbyrån i stor utsträckning bedrivits som en för- söksverksamhet. RRV har främst granskat organisations- och arbetsfor- merna härför. Vidare har RRV undersökt de institutionellt/organisato- riska förutsättningarna för SIV:s roll på anpassningsområdet.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975: 26 37

Inledningsvis anförs i rapporten att huvudintrycket är att verksamhe- ten har bedrivits med stor intensitet samt med stort engagemang och in- tresse. SIV förefaller på väsentliga punkter ha förmått förverkliga inten- tionerna bakom beslutet om verkets inrättande trots de svårigheter som verksamhetens karaktär av försöksverksamhet har inneburit i fråga om bl. a. möjligheten att välja medel och fördela resurser enligt en långsik- tig och fast plan. Försökskaraktären har vidare begränsat möjligheterna för SIV att vinna gehör för sådana förslag om förändringar i verksam- heten, som är av långsiktig natur och som inte kan genomföras utan personella eller organisatoriska förändringar. RRV:s synpunkter bör ses mot bakgrund av bl. a. dessa omständigheter.

Vissa krav som måste ställas på en verksamhet av den typ som SIV bedriver på anpassningsområdet har emellertid visat sig i viss mån efter- satta. Detta gäller främst behoven av en samlad ekonomi-administra- tiv planering och styrning, uppföljning och dokumentation. Anpass- ningsverksamheten har i alltför liten utsträckning varit föremål för en medveten mål/medel-, tid- och kostnadsplanering. En mer utvecklad verksamhetsplanering och internbudgetering saknas. Vidare saknas en planering och uppföljning i projekttermer av den del av verksamheten som är av projektkaraktär.

Vidare har insatserna i fråga om övrig uppföljning och dokumenta- tion varit otillräckliga. Detta gäller bl. a. systematisk dokumentation och bearbetning av de erfarenheter av invandrarnas problem och behov av åtgärder som vinns genom SIV:s konsulentverksamhet, fältverksamheten och de kommunala invandrarbyråemas arbete.

De konstaterade förhållandena kan delvis förklaras av resursknapphet och att verksamheten har befunnit sig i ett intensivt uppbyggnadsskede, varvid fältarbetet prioriterats framför basarbetet. Planerings-, uppfölj- nings- och dokumentationsarbetet bör dock på sikt ses inte som aktivite- ter som konkurrerar med fältarbetet utan som insatser som bygger un- der och möjliggör styrning av detta.

RRV tar vidare upp frågan om SIV:s uppgift enligt verkets instruk- tion att påverka, initiera och samordna de av andra myndigheter eller organ bedrivna verksamheterna till förmån för invandrarna. RRV kon- staterar därvid att SIV inte har direktivrätt eller finansiellt ansvar i för- hållande till de organ som verket samarbetar med och som i stor ut- sträckning bär ansvaret för att konkreta åtgärder genomförs på anpass- ningsområdet. Denna omständighet är särskilt besvärande i verkets för- hållande till kommunala organ. RRV menar att problemen delvis beror på att statsmakterna ännu inte utformat ett samlat mål/medelprogram för invandrarpolitiken. Det är angeläget att ett handlingsprogram ut- arbetas som så konkret som möjligt fixerar det ansvar som vilar på vart och ett av de på anpassningsområdet verksamma organen. Vidare skulle enligt RRV en större finansiell rörlighet för SIV möjligen undanröja en

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975: 26 38

del av problemen. SIV borde därvid ha möjlighet att under löpande budgetår finansiera sådan försöksverksamhet, utredningsinsatser m.m. hos samarbetande myndigheter och organ, som inte förutsatts i dessas årsbudgetar.

I anslutning till frågan om SlV:s finansiella rörlighet tar RRV upp frågan om en regional organisation för anpassningspolitiken. Enligt RRV:s uppfattning är verksamhetens regionala förankring central för resultaten av den förda politiken. RRV menar att indikationer har fram- kommit på vissa brister i samarbetet mellan SIV och invandrarbyråerna.

De nuvarande svårigheterna bör enligt RRV inte tas till intäkt för en strävan att bygga upp en regionaliserad statlig organisation på invandrar- området vid sidan av de kommunala invandrarbyråerna. Ett rimligare mål bör vara att skapa förbättrade förutsättningar för samarbete. En modell härför kunde vara att SIV genom avtal mellan staten och kom- munerna fick mera vidsträckta befogenheter att använda invandrarby- råerna som ett verktyg i invandrarpolitiken.

Avslutningsvis diskuterar RRV den roll som SIV:s styrelse och den till verket knutna rådgivande expertgruppen spelar för utformningen av anpassningspolitiken.

Principerna för sammansättningen av SIV:s styrelse lades fast i 1968 års riksdagsbeslut om inrättande av verket. SlV:s uppgifter, särskilt inom anpassningsområdet, ansågs därvid kräva en bred medborgerlig förankring samtidigt som de särskilda intressen som inverkar på avgö- randet av de frågor som verket handlägger ansågs böra företrädas ge- nom att rådgivande experter knöts till verket.

RRV konstaterar att arbetsmarknadens organisationer inte är formellt representerade i styrelsen. Företrädare för organisationerna har under- strukit den roll som invandrarnas anpassning i det svenska arbetslivet spelar för framgången i den samlade invandrarpolitiken. Enligt RRV:s uppfattning är SIV:s pådrivande och initiativtagande arbete i anpass- ningspolitiken av sådan natur att verket i hög grad är beroende av kon- tinuerliga och goda förbindelser med arbetsmarknadens organisationer. Det finns skäl att överväga om inte huvudorganisationerna borde bere- das tillfälle till insyn och medverkan i utformningen av politiken på anpassningsområdet utöver de dagliga kontakterna med SIV på tjänste- mannaplanet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att den till verket knutna rådgivande expertgruppen som nu består uteslutande av myndighetsrepresentanter kompletteras med företrädare för huvudorga— nisationerna. Dessa skulle då kunna fylla en aktiv funktion inte bara när det gäller att yttra sig i enskilda frågor utan även få en formaliserad möjlighet att komma med allmänna synpunkter på den bedrivna och planerade verksamheten. De skulle också kunna öka SlV:s inre bered- skap för förändring och anpassning till väntade framtida krav.

Enligt vad RRV erfarit har emellertid experterna hittills spelat en re-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975: 26 39

lativt begränsad roll som påverkare av verkets policy. RRV finner det angeläget att de nuvarande arbetsformerna för de rådgivande experterna omprövas.

Lika väsentligt som det är för verket att ha goda kommunikationska- naler med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna är att verket redan på planeringsstadiet har förankrat sin verksamhet hos invand- rarna. I SIV:s nuvarande styrelse torde en ledamot kunna ses som repre— sentant för invandrargrupperna. Särskild invandrarrepresentation i styrelsen har inte föreskrivits i statsmaktsbesluten vid verkets inrättande.

En bredare och mer direkt kommunikationsform mellan SIV:s ledning och invandrargrupperna är inte bara värdefull när det gäller att fånga upp invandrarnas och deras organisationers önskemål om åtgärder och deras synpunkter på verksamheten, utan skapar också hos dem en större förståelse för problemen i verksamheten samtidigt som den underlättar förankringen av väckta förslag. En sådan förankring av den statliga invandrarpolitiken hos invandrarna själva framstår som angelägen.

Sammanfattningsvis föreslår RRV att Kungl. Maj:t och SIV dels överväger frågan om och formerna för arbetsmarknadsorganisationernas deltagande i SIV:s policyutformande och planerande arbete, dels prö- var ändamålsenligheten i nuvarande arbetsformer för verkets rådgi- vande experter, dels undersöker formerna för en vidgad invandrarrepre- sentation i verkets ledning dels ock prövar frågan om SlV:s finansiella ansvar och handlingsutrymme gentemot samarbetande myndigheter och organ.

5. Remissyttrandena A4å/Ell

De av IU uppställda övergripande målen för invandrar- och minori- tetspolitiken har vunnit mycket stor anslutning bland remissinstanserna. SI V , Riksförbundet finska föreningar och Jugoslaviska riksförbundet har funnit anledning att närmare redogöra för sin positiva inställning. Så- lunda anser SIV att IU har formulerat en väl genomtänkt invandrar- och minoritetspolitik. Målen sammanfaller väsentligen med dem som redan fastslagits av statsmakterna men är mera preciserade och konkretiserade. Detta gäller enligt SIV särskilt samverkansmålet. Riksförbundet finska föreningar anför att målen i hög grad svarar mot invandrarnas egna lik- som deras organisationers mål för samhälls- och kulturpolitiken i de delar som rör invandrarnas intressen. Jugoslaviska riksförbundet anser att målen inger förvissning om att än radikalare insatser för invandrarna i Sverige är att vänta i framtiden. LO, AMS och UKÅ, vilka också anslu— ter sig, påpekar dock att de föreslagna målen kan komma i konflikt med varandra i den praktiska tillämpningen. Länsstyrelsen i Stockholms län

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975: 26 40

menar att det kommer att krävas mycket stora resurser om målen skall kunna genomföras inom överskådlig tid. Liknande synpunkter framförs av bl. a. SIV, SÖ, länsstyrelsen i Norrbottens län och Riksförbundet finska föreningar. Förbundet framhåller att förberedelserna för de åtgär- der som dessa mål förutsätter och deras genomförande i tillräcklig om- fattning kan komma att ta rätt lång tid samt att det i många avseenden krävs en påtaglig förändring i attityder och en mognad i värderingar. RRV finner det vara positivt att IU strävat efter att förankra sina förslag i en definierad målstruktur, men anser att IU inte har förmått fullfölja sin mål— och medelanalys på ett tillfredsställande sätt. Framför allt brister IU i vissa avseenden när det gäller att i tillräcklig utsträckning opera- tionalisera målbilden.

Ingen remissinstans har något att erinra mot att utredningen har be- handlat invandrar- och minoritetsfrågor som delar av ett och samma problemområde. SCB vill inte ifrågasätta denna uppläggning men kon- staterar att vissa etablerade minoritetsgrupper, t. ex. tornedalsfinnar och zigenare inte alls eller endast marginellt har behandlats av utredningen.

Arbetsmarknadsfrågor

Remissinstanserna ansluter sig i allt väsentligt till IU:s överväganden om formerna för invandringen av arbetskraft och om invandrarnas si- tuation på arbetsmarknaden. Vissa insatser, bl. a. TCO och RIB, anser att IU har behandlat arbetsmarknadsfrågorna alltför knapphändigt. TCO menar att IU, med hänsyn till arbetsmarknadsfrågornas stora vikt, bor- de ha presenterat konkreta förslag och inte endast allmänna rekommen- dationer.

Samtliga instanser som har yttrat sig häröver ansluter sig till IU:s uppfattning att strävandena att reglera arbetskraftsinvand- ringen bör fortsätta. AMS framhåller att om de föreslagna målen för invandrarpolitiken skall kunna förverkligas måste invandringen till Sve— rige ske i ordnade former. Vidare bör invandringen av arbetskraft ske i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad förutsätter att arbetskraften i största möjliga omfattning förmedlas genom den offentliga arbetsför- medlingen. AMS anser slutligen, att arbetsförmedlingssamarbetet mel- lan de nordiska länderna bör underlättas på olika sätt med hänsyn till hur förhållandena på arbetsmarknaden har utvecklats under senare tid. Även LO anser att målet bör vara att invandring med arbetsmarknads- anknytning sker genom arbetsförmedlingarna och att fortsatta bi- och multilaterala ansträngningar är nödvändiga för att detta mål skall för- verkligas. Svenska Metallindustriarbetareförbundet anför liknande syn- punkter. T CO framhåller vad gäller arbetskraftsrörelserna på den nor- diska arbetsmarknaden, att krav på obligatorisk arbetsförmedling kan ställas endast om kontakten med arbetsförmedlingen kan ske utan större

• Sida 41
•  Original

Prop. 1975: 26 41

olägenhet för den sökande och arbetsförmedlingarna i länderna har till- räcklig information om lediga platseri resp. länder.

I anslutning till IU:s uttalande att de fackliga organisationerna lik- som hittills bör ha ett väsentligt inflytande över arbetsmarknadspröv- ningen av invandringen betonar TCO att den mest representativa orga- nisationen alltid bör tillfrågas vid arbetsmarknadsprövningen. SAF fram- håller att de fackliga organisationernas ståndpunkt givetvis är av stor vikt vid den samlade bedömning som skall göras av myndigheterna men att det är lika uppenbart at en viss facklig organisations synpunkt inte ensam kan få vara helt utslagsgivande. SAF understryker att myndig- heterna inte utan närmare prövning bör acceptera partssynpunkter, oav- sett om de kommer från arbetstagare eller arbetsgivare. Föreningen ut- går från att IU inte avsett att göra ett avsteg från principen att myndig- heterna i olika arbetstillståndsärenden skall ta hänsyn till båda parter- nas synpunkter. IU:s uppfattning att f ö r e t a g 5 i n t r o d 11 k t i o 11 en för invandrare är otillräcklig delas av flera instanser. SI V, LO och Svens- ka metallindustriarbetareförbundct anser att introduktionen bör ske på ar- betstid och att den inte får medföra inkomstbortfall. LO förordar, lik— som TCO, att frågan bör regleras via arbetarskyddslagstiftningen. I an- slutning till IU:s uttalande att arbetarskyddet för invandrare bör förbätt- ras framhåller arbetarskyddsstyrelsen att den sociala situationen är en större riskfaktor i arbetslivet för invandrare än för svenskar. Styrelsen understryker vikten av ett ändamålsenligt introduktionsförfarande.

LO och TCO föreslår att utredningen om obligatorisk arbetslös- hetsförsäkring bör få i uppdrag att pröva invandrarnas särskilda problem vad gäller arbetslöshetsförsäkringsfrågor. LO anför bl.a. att kvalifikationsrcglerna för erhållande av det kontanta arbetsmarknads- stödet bör ändras så att invandrare som har blivit arbetslösa i Sverige efter att ha haft fast anställning här, får tillgodoräkna sig anställnings- tid i hemlandet. Riksförbundet finska föreningar framhåller att vissa finländare som arbetar långa tider i Sverige kan bli utestängda från arbetslöshetsförsäkringens förmåner eftersom de inte betraktas som sta- digvarande bosatta i Sverige.

Bostadsfrågor

IU:s överväganden och förslag om åtgärder inom bostadspolitiken till förmån för invandrare biträds av alla de remissinstanser som har uttalat sig i dessa frågor. T CO anser dock att IU har behandlat bostadsfrågorna alltför knapphändigt.

Förslaget att SIV i samråd med AMS och bostadsstyrelsen bör utfär- da anvisningar för bostadsutredning i ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd tillstyrks eller lämnas utan erinran av re- missinstanserna. AMS framhåller emellertid att styrelsen redan har ut- färdat noggranna anvisningar härom till länsarbetsnämnderna. Om er-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1975: 26 42 bjuden bostad inte uppfyller fordringarna avstyrker AMS bifall till an- sökan om arbetstillstånd. Med hänsyn till frågans vikt ansluter sig emel- lertid AMS till IU:s förslag och anser att ytterligare anvisningar bör ut- färdas. SIV framhåller att verket avser att ta upp frågan om särskilda riktlinjer för bostadsprövningen i tillståndsärenden med AMS och bo- stadsstyrelsen. Även bostadsstyrelsen, boendeutredningen, LO och RIB instämmer i förslaget om bättre anvisningar för bostadsprövningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att frågan om bostad före inresa bör tillmätas större vikt även vid den nordiska invandringen. Genom 1973 års avtal om kanalisering av arbetskraften via arbetsförmedlingar- na borde sålunda förutsättningar finnas att låta bostadsfrågan få en central plats i arbetsmarknadsplaneringen.

IU:s förslag att bostadstillägg bör utgå tidigare för nyinflyttade invandrare än f.n. tillstyrks av bl.a. bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Stockholms län, socialutredningen, boendeutredningen, Svenska kommunförbundet och LO. Flertalet övriga instanser har ingen erinran mot förslaget. Bostadsstyrelsen framhåller att även från kommu- nalt håll har påtalats olägenheten av att bostadstilläggen utbetalas första kvartalet efter det att inflyttning skett. För hushåll som befinner sig i nödsituation, antingen det gäller invandrare eller svenska hushåll, får där- för socialnämnden förskottera medel som sedan återkrävs när bostadstill- lägget utbetalas. Med hänsyn till detta förhållande finner styrelsen det vara motiverat att ändra i kungörelsen om statliga bostadstillägg till barnfamiljer så att innebörden blir att bostadstillägg kan utgå månaden efter den då rätt till sådant tillägg uppkommit. Boendeutredningen framhåller att den i sitt arbete kommer att uppmärksamma denna fråga i samband med behandlingen av frågor om individuellt bostadsstöd. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det är möjligt att med nu- varande administration av bostadstilläggen utbetala tillägg i sådan tid att beloppet kan vara disponibelt för invandrare till förskottsbetalning av hyra redan när han kommer in i landet. Länsstyrelsen anser att pro- blemet med den första tidens hyra bör lösas genom någon form av startlån eller annan ekonomisk hjälp i likhet med vad som sker beträffan- de flyktingar och därmed jämställda. LO och TCO föreslår att invand- rare ges möjlighet att erhålla b 0 s ättn i ng slån redan vid bosätt- ningen i Sverige, dvs. att nuvarande regel om en väntetid på två år slopas eller mjukas upp avsevärt. Även lmmigrant-institutet föreslår en sådan reform.

Sociala frågor

Samtliga instanser tillstyrker eller lämnar utan erinran IU:s förslag att samtliga i Sverige bosatta utlänningar bör tillförsäkras ett lagfäst minimiskydd i form av rätt till folkpension efter viss tids vistelse i Sverige. SIV anser att målet bör vara att alla invandrargrupper ges ett

• Sida 43
•  Original

Prop. 1975: 26 43

pensionsskydd som i så hög grad som möjligt följer den nordiska trygg— hetskonventionen, vilket innebär krav på tre års bosättning omedelbart före ansökan om pension. LO anser att som villkor bör gälla en kvalifi- kationstid på tio år. ILO-kommittén och SAF anför att ett genomföran- de av IU:s förslag inte torde möjliggöra ratifikation av i sammanhanget aktuella ILO-konventioner. ILO-kommittén förordar att en förutsätt- ningslös utredning görs beträffande möjligheterna att bättre anpassa svensk lagstiftning till föreliggande ILO-konventioner för att därigenom undanröja ratifikationshinder för Sveriges del. Länsstyrelsen i Malmöhus län noterar att IU:s förslag innebär att Sverige frångår det krav på reciprocitet som annars är vanligt i pensionssammanhang. Socialutred- ningen ansluter sig i princip till förslaget, men anser att en samlad be— dömning av brister i de socialpolitiska bidragssystemcn bör göras när den socialpolitiska bidragsutredningen har slutfört sitt arbete.

Flera instanser beklagar att IU inte har tagit upp frågan om invand- rarnas möjligheter att behålla svensk folkpension vid ett eventuellt åter— vändande till ursprungslandet. SIV anser att det är angeläget att denna fråga utreds med tanke på de många invandrare som under lång tid arbetar i Sverige och som vid pensionsålderns inträde återvänder till hemlandet. En kvalifikationstid på exempelvis tio år skulle kunna över- vägas. LO föreslår att frågan om export av svensk folkpension på grund— val av ett system med delpensioner utreds. Möjligheterna att exportera delar av folkpensionen skulle stå öppna för såväl svenska som utländska medborgare. Även TCO anser att frågan om export. av folkpension bör utredas men anför att eftersom lika rättigheter mellan utländska och svenska medborgare bör gälla även på detta område bör de samhälls- ekonomiska konsekvenserna av en generell rätt till export av folkpen— sionen undersökas. LO anför i detta sammanhang att sjukförsäkrings- förmåner och andra socialförmåner i princip inte bör kunna exporteras. Jugoslaviska och italienska riksförbunden har en motsatt uppfattning. De föreslår bl.a. att barnbidrag bör utgå även för barn som är kvar i ursprungslandet.

De flesta remissinstanserna har inga invändningar mot IU:s synpunk- ter på invandrarnas situation vad gäller den kommunala social- vården. Många instanser understryker vikten av att ytterligare an— strängningar görs för att rekrytera tvåspråkig personal. SIV framhåller sålunda att vid inträdesansökningar till t.ex. socialhögskola och den spärrade socionomutbildningen bör tvåspråkighet och kunskaper om in- vandrargruppernas bakgrund tillmätas särskild vikt. RIB vill gå längre och menar att det måste ske en medveten kvotering av elevplatserna inom hela utbildningsväsendet för att tillgången på tvåspråkig personal inom vårdsektorn skall förbättras. Även Svenska kommunförbundet berör frågan om rekrytering av tvåspråkig personal inom socialvården och framhåller att behovet av sådan personal måste bedömas med ut-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1975: 26 44

gångspunkt i de lokala förhållandena. Det måste betraktas som en för- del om en i övrigt för en befattning kompetent person också behärskar ett eller flera invandrarspråk. Sveriges sacionomförbund anser att en ytterligare satsning bör ske på utbyte av socialarbetare mellan Finland och Sverige.

IU:s överväganden om insatser inom hälso- och sjukvården har fått ett positivt bemötande av remissinstanserna. Socialstyrelsen, SIV, socialutredningen och LO ansluter sig till IU:s synpunkt att frågan om tvåspråkig personal inom sjukvården bör ägnas ökad uppmärksamhet och understryker att behovet av tvåspråkig personal är särskilt stort inom den psykiatriska vården. Riksförbundet finska föreningar fram— håller att det särskilt inom psykiatrin råder en mycket stor brist på tvåspråkig service som i en del fall kan leda till upprörande olyckor. På det psykiatriska området kan samarbete mellan Sverige och invand- rarnas ursprungsländer övervägas. Liknande synpunkter framförs även av SIV och LO.

IU:s överväganden i fråga om h ä 1 s 0 k 0 n t r o 1 1 för invandrare bi- träds eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, bl. a. social- styrelsen, SI V, LO, SA F, TCO, landstingen i Malmöhus och Norrbottens län och länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län. Svenska kom- munförbundet delar IU:s uppfattning att såväl hälsokontroll som hälso- befrämjande åtgärder för invandrare skall bedrivas inom ramen för generella satsningar på förbättrad företagshälsovård, mödravård och barnavård. Särskild målgruppsanpassad information till invandrare om värdet av en kontinuerlig hälsokontroll blir därmed av största betydelse. SIV framhåller att en viss uppsökande verksamhet torde vara nöd- vändig för att få till stånd ett allmänt deltagande i en frivillig hälso- undersökning från alla invandrargrupper. RSV och länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar att erbjudandet om allmän hälsoundersökning bör komma från allmänna försäkringskassan, medan länsstyrelsen i Norrbottens län anser att sociala centralnämnden bör svara för in- formationen i samband med hälsoundersökningar för invandrare. Hälso— vårdsnämnden i Göteborg anser att hälsoundersökning för invandrare bör bli aktuell i och med att en invandrare blir medlem i allmänna försäk- ringskassan. Nämnden anser att ett system med hälsoundersökningar för invandrare måste ges en mera bindande utformning än vad IU föreslår. Arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, Landstingsför- bundet och Västmanlands läns landsting anser sig inte definitivt kunna ta ställning till förslaget eftersom det inte är tillräckligt konkret utfor- mat.

IU:s synpunkter om insatser för utlänningar inom kriminalvår- den kommenteras av flera remissinstanser. Ingen instans har några in- vändningar av principiell art mot IU:s överväganden, men några in- stanser tar upp frågan om i vilken utsträckning utlänningar som tillhör

• Sida 45
•  Original

Prop. 1975: 26 45

samma språkgrupp bör placeras på samma anstalt. Kriminalvårdsstyrel- sen och SI V anser att skäl talar både för och emot en ökad kategorise- ring. SIV framhåller att avgörandet om var en utlänning inom anstalt skall placeras endast kan ske efter bedömning i varje enskilt fall. Kri- minalvårdsstyrelsen, SIV, Riksförbundet finska föreningar och Svenska Röda korset framhåller vikten av att ytterligare samarbete etableras mellan kriminalvården och invandrarorganisationerna. Kriminalvårds- styrelsen uppger vidare att en särskild utbildning av finsktalande över- vakare har påbörjats och att en speciell rekrytering av i första hand finsktalande övervakare pågår.

U tbildningsfrågor

Merparten av remissinstanserna tillstyrker i princip IU:s förslag om utökade insatser för invandrarbarn inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan.

IU:s förslag att målet även för fö r s k ola n bör vara att bibringa invandrarbarn aktiv tvåspråkighet tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Flera instanser, bl.a. socialstyrelsen och TCO anser att utredningen har behandlat invandrarbarnens situation i för- skolan på ett alltför knapphändigt sätt. Socialstyrelsen anför bl.a. att IU:s överväganden inte innebär något egentligt ställningstagande inför framtiden i fråga om vare sig resursbehov eller metodisk inriktning för förskola med invandrarbarn.

Förslagen om insatser för invandrarbarn i grundskolan har till- styrkts i princip eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser har betonat vikten av att IU:s förslag i denna del prio- riteras i den fortsatta behandlingen. IU:s uppfattning att hemspråks- undervisningcn kraftigt bör utökas inom grundskolan tillstyrks sålunda eller lämnas utan erinran. Svenska kommunförbundet är i princip po- sitivt till tanken på att antalet lektionstimmar för hemspråksundervis- ning utvidgas, men tveksamt till att förlägga hemspråksundervisningen till annan tid än schemabunden tid. Frågan rymmer många tekniska problem, som är dåligt utredda. Utredningens förslag förutsätter att staten tar på sig ett betydligt större ekonomiskt ansvar för utbildningen av invandrarbarn än f.n. Frågan om invandrarbarnens utbildningssitua- tion bör därför utredas ytterligare.

IU:s förslag att kommunerna bör vara skyldiga att anordna hem- språksundervisning tillstyrks av ett stort antal remissinstanser, bl.a. SÖ, SI V, LO, T CO, Riksförbundet Hem och skola och samtliga kommuner som yttrat sig över utredningens förslag i denna del. Svenska Unesco— rådet framhåller att mot bakgrund av Unescokonventionen om förbud mot diskriminering inom undervisningen är utredningens förslag rörande hemspråksundervisning för invandrarbarn väsentliga. Vissa instanser bl. a. Jugoslaviska riksförbundet och RIB vill gå längre än IU och anser

• Sida 46
•  Original

Prop. 1975: 26 46

att hemspråksundervisuingen även bör vara obligatorisk för den enskilde invandrareleven. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och TCO anser att frågan om obligatorium för eleven bör ägnas ytterligare uppmärksamhet.

Ärkebiskopen, Katolska biskopsämbetet, Estniska evangelisk-luthers- ka kyrkan, Finlandssvenskarnas riksförbund och Svenska Röda korset anser att utredningen borde ha utrett minoritetsskolornas situation. Svenska Röda korset ansluter sig därvid till ledamoten Diesens reser- vation i denna fråga.

IU:s förslag att kommunerna bör få statsbidrag för information till lärare, skolpersonal och föräldrar om hemspråkets betydelse tillstyrks av flertalet remissinstanser. Förslaget att bidraget bör utgå i proportion till antalet undervisningstimmar avstyrks av SIV, LO, TCO m.fl. som anser att statsbidraget i stället bör utgå i förhållande till antalet in- vandrarelever i kommunen.

IU:s överväganden om förbättringar vad gäller lärar- och läromedels- situationen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Så- lunda ansluter sig T CO och 1974 års lärarutbildningskommitté till ut- redningens uppfattning att särskilda insatser krävs för utbildningen av lärare i hemspråksundervisning och stödundervisning. Statens institut för läromedelsinformation och Föreningen Sveriges läromedelsproducenter tillstyrker IU:s förslag om ökade resurser för stödet till läromedelspro— duktion för invandrarelever.

IU:s förslag att ökade resurser för utbildningen vid universiteten i språk som talas av minoriteter i Sverige samt att särskilda utbildnings- vägar tillskapas för olika minoritetsspråk har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. UKÄ tillstyrker IU:s förslag i dessa avseenden och framhåller att om den av IU föreslagna resursförstärk- ningen inte skulle kunna fås, skulle den enda lösningen av resursfrågan vara att koncentrera nu befintliga resurser för undervisning och forsk- ning i minoritetsspråk. .

Flera remissinstanser anser att IU åter borde ha behandlat frågan om de vuxna invandrarnas utbildningssituation och anför synpunkter på den nuvarande svenskundervisningen för invandrare. SÖ anför bl.a. att må- let måstc vara att ge alla invandrare tillfälle att delta i undervisning i svenska språket. Det är dock väsentligt att studieförbunden får ökade resurser för att kunna erbjuda olika minoritetsgrupper denna undervis- ning. Vissa av dessa grupper är svåra att nå. Detta gäller t.ex. hem- arbetande invandrare. SÖ understryker därför vikten av att det förslag om premier till icke anställda invandrare, vilket IU presenterade i sitt första delbetänkande, snarast förverkligas.

Åtskilliga remissinstanser bl.a. SÖ, SIV och Sveriges Socionomför- bund berör också frågan om alfabetiseringsundervisning. SIV menar att det är synnerligen angeläget att lösa frågan om undervisning för vuxna analfabeter och erinrar därvid om att det förslag IU framförde i sitt första delbetänkande ännu inte har lett till något resultat.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1975: 26 . 47

Föreningar och trossamfund

IU:s förslag om att ett särskilt bidragssystem skall inrättas för s t 6 d till invandrar- och minoritetsorganisationer i Sverige tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som alla remiss- instanser. Endast statens ungdomsråd och socialstyrelsen avstyrker för- slaget och menar att bidrag till organisationer av detta slag bör utgå från redan existerande generella bidragssystem.

Några instanser har uttalat sig i frågan om kommunerna bör svara för det ekonOmiska stödet till lokala invandrarorganisationer. Svenska kommunförbundet anför att när det gäller kommunernas stöd till in- vandrarorganisationernas lokala ungdomsverksamhet bör detta bedömas enligt samma grunder som gäller för kommunala bidrag till andra organisationer. Stöd till invandrarorganisationer som motiveras av andra skäl får bedömas utifrån lokala förhållanden. Jugoslaviska riksförbundet anser att kommunerna bör åläggas att ge stöd åt lokala invandrarorgani- sationer. T CO påpekar att landstingen bör stödja invandrarorganisationer som verkar regionalt.

Vad gäller bidragssystemets utformning redovisas ett stort antal syn- punkter av remissinstanserna. IU:s bidragsmodell tillstyrks i princip av bl.a. SI V, Riksförbundet finska föreningar och Jugoslaviska riksförbun- det. Vissa instanser bl.a. länsstyrelsen i Kronobergs län, Förenade in- vandrarorganisationer i Sverige, RIB samt flera kommuner, anser emel— lertid att bidrag bör utgå inte endast till organisationer av rikskaraktär utan även till lokala organisationer.

IU:s förslag att antalet registrerade medlemmar skall vara bidrags- grundande aVStyrks av bl.a. Esternas representation som anser att grunden för bidraget i stället bör vara antalet personer som omfattas av organisationens verksamhet.

Merparten av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran IU:s förslag att organisationer med mer än 3 000 registrerade medlem- mar bör få bidrag enligt generella bidragsregler. Till de instanser som tillstyrker hör bl.a. SIV, Riksförbundet finska föreningar och Jugosla- viska riksförbundet. Esternas representation och Estniska kommittén, FIOS, RIB samt Stockholms, Västerås och Borås kommuner avstyrker förslaget och anser att kravet på 3 000 medlemmar är för högt. SÖ, statens ungdomsråd, sameutredningen och Immigrant-institutet ställer sig tveksamma till den angivna gränsen på 3000. Några insanser bl.a. S! V, Svenska Unescorådet, länsstyrelsen i Älvsborgs län och Lettiska centralrådet betonar vikten av att s.k. tröskelorganisationer bedöms ge- neröst så att även de kan få del av bidrag i samma omfattning som mera etablerade och större organisationer.

IU:s förslag att SIV skall svara för verksamheten med bidrag till in- vandrar- och minoritetsorganisationer tillstyrks eller lämnas utan erin- ran av merparten av remissinstanserna. Baltiska institutet, Estniska

• Sida 48
•  Original

Prop. 1975: 26 48

evangelisk-lutherska kyrkan, Esternas representation i Sverige och Immi- grant-institutet avstyrker emellertid förslaget och anser att bidragen bör administreras av statens kulturråd. Statens kulturråd, SI V och länsstyrel- sen i Kronobergs Iän framhåller vikten av att SIV och statens kulturråd bedriver ett nära samråd i alla frågor som gäller invandrarnas och mino- riteternas kulturella situation.

Samtliga remissinstanser tillstyrker IU:s förslag att SIV bör förfoga över särskilda medel för bidrag till avgränsade projekt till organisa- tioner och institutioner av skilda slag. SI V framhåller att verksamheten för invandrare är resurskrävande för svenska organisationer och att det fordras att väsentliga resurser anslås för att stimulera denna verksamhet. Svenska Röda korset framför liknande synpunkter.

RIB anser att projektbidrag i första hand bör utgå för lokal verksam- het.

LO och TCO föreslår i detta sammanhang att särskilda bidrag bör ut- gå till de fackliga organisationerna för deras invandrarverksamhet. LO framhåller — med stöd av uttalanden av Beklädnadsarbetarnas förbund, Fastighetsanställdas förbund, Hotell- och restauranganställdas förbund och Svenska Metallindustriarbetareförbundet — att de fackliga organisa- tionerna gör stora ansträngningar för att skapa så goda relationer som möjligt mellan invandrade och svenska medlemmar samt att aktivera invandrarna i fackligt avseende och hjälpa dem att tillvarata inte enbart fackliga utan även samhälleliga rättigheter. Denna verksamhet är emcl- lertid mycket kostnadskrävande och statligt stöd bör därför utgå för kostnader i samband med tolkning, översättningar, införande av fler- språkigt material i fackförbundspressen, konferensverksamhet m.m. TCO och Beklädnadsarbctarnas förbund föreslår att ett sådant statligt stöd utgår i förhållande till antalet eller andelen invandrade medlemmar inom resp. förbund. TCO framhåller vidare att dessa bidrag inte bör in- kräkta på utrymmet för bidrag till invandrarnas egna organisationer.

IU:s förslag att t r o s s a m f u n d bör kunna få bidrag för avgrän- sade projekt även om samfundet i fråga kan få bidrag från anslaget Bi- drag till trossamfund tillstyrks av bl.a. SIV, ärkebiskopen, Svenska kyr- kans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoråd, Katolska biskopsämbetet, Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete och De ortodoxa kyrkornas samarbetsråd. Ärkebiskopen framhåller att ut- redningens förslag om projektbidrag till trossamfund präglas av en önskvärd flexibilitet men att det under en övergångsperiod borde vara möjligt att tona ned projektbidragens karaktär av engångsbidrag. De ortodoxa kyrkornas samarbetsråd framför liknande synpunkter. SIV an.- ser att syftet med projektbidrag till trossamfund ytterst bör vara att göra det möjligt för samfunden att kvalificera sig för stöd från anslaget Bi- drag till trossamfund. Ett överförande i etapper till denna bidragsform bör vara målet för alla trossamfund oavsett deras storlek. LO är tveksam

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975: 26 49

till förslaget och anser att trossamfundens huvudsakliga verksamhet bör finansieras med medel från anslaget Bidrag till trossamfund.

RSV och SI V delar IU:s uppfattning att offentlig registrering av sam— fundstillhörighet inte bör införas. Information om befintliga samfund bör i stället ges i samband med kyrkobokföringen. SÖ, ärkebiskopen, Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund, Katolska biskops- ämbetet och De ortodoxa kyrkornas samarbetsråd föreslår att en frivillig offentlig registrering av samfundstillhörighet införs.

Riksförbundet finska föreningar och Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete tar upp frågan om svenska kyrkans finskspråkiga service. De anser att det inte är en rimlig proportion mellan kyrkans finskspråkiga service och den kyrkoskatt som de finskspråkiga med- lemmarna betalar. Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete anser dessutom att utbildningen av tvåspråkiga funktionärer inom svens- ka kyrkan bör ökas.

Medinflytandefrågor

Remissinstanserna instämmer i IU:s uttalande att största möjliga lik- het bör eftersträvas mellan bestämmelser som gäller för i Sverige bosatta utländska medborgare och svenska medborgare. SIV anför att verket har inlett en kartläggning av de bestämmelser som gäller för utlänningar. Även praxis kommer att granskas. Kartläggningen skall ligga till grund för initiativ till att i möjligaste mån undanröja särbestämmelser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan emellertid inte acceptera att alla utlänningar i Sverige ges samma rättigheter utan hänsyn till medborgarskapsland. Länsstyrelsen anser det vara befogat att Sverige håller fast vid principen om bilaterala överenskommelser bl.a. för att kunna göra det möjligt att tillvarata motsvarande svenska intressen u— tomlands. ILO-kommittén framhåller att utredningens uttalande om samma rättigheter för utländska och svenska medborgare står i överens- stämmelse med principer som återfinns i internationella instrument som är under utarbetande inom ILO.

IU:s synpunkter på insatser i syfte att vidga invandrarnas medinfly— tande i facklig och politisk verksamhet lämnas utan erinran av remiss— instanserna. Ett flertal instanser, bl.a. SIV, Riksförbundet finska för- eningar, LO Och TCO, hänvisar i detta sammanhang med tillfreds- ställelse till utredningen rörande kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare. Riksförbundet finska föreningar betonar därvid vikten av att en omfattande informations- och studieverksamhet på invandrar— språk kommer till stånd inom de politiska partierna. Det är nödvändigt att samla alla ansträngningar i sådan riktning att invandrarnas politiska vilja och aktivitet finner sin väg inom redan existerande politiska partier. LO föreslår att även frågan om rätt för utländska medborgare att delta i riksdagsval bör utredas.

• Sida 50
•  Original

Prop. 1975: 26 50

lnfornzationsfrågor

IU:s förslag till riktlinjer för information till invandrare före och efter invandringen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Ett flertal instanser, bl.a. Svenska institutet, AMS, SIV och LO har utvecklat synpunkterna på frågan om information före utvandring- en. AMS och LO hänvisar till arbetsförmedlingssamarbetet mellan Fin— land och Sverige och föreslår att verksamheten med utbyte av förmed— lingstjänstemän utvidgas till att omfatta även Danmark och Norge. AMS framhåller beträffande den utomnordiska invandringen att erfarenheter- na av verksamheten vid det svenska informationskontoret i Belgrad och de tidigare inrättade kontoren i Ankara, Atén och Rom varit goda. Möjligheterna för AMS att vid behov inrätta informationskontor i ut— landet bör därför bestå. LO ansluter sig till denna uppfattning och före— slår att informationskontor åter bör inrättas i länder varifrån större ut- vandring har skett till Sverige. Som ett alternativ till sådana informa— tiOnskontor bör man överväga att inrätta arbetsattachétjänster.

NSI, SÖ, SIV, stiftelsen Invandrartidningen, LO, TCO, Riksförbundet finska föreningar och Jugoslaviska riksförbundet m.fl. tillstyrker att verk- samheten vid stiftelsen Invandrartidningen utvidgas med bl.a. ytterligare språk. Stiftelsen Invandrartidningen framhåller att det är viktigt att tidningen ges vidgade möjligheter att göra omdisponeringar i verksam- heten. På grund av bestämmelserna för verksamheten kunde tidningen t.ex. inte ge information på engelska resp. spanska när invandringen av flyktingar från Uganda och Chile inleddes. Stockholms kommun anser att verksamheten vid Invandrartidningen bör göras till föremål för en total översyn. Immigrant-institutet avstyrker förslaget om ökade resurser till Invandrartidningcn och ifrågasätter tidningens verksamhet i dess helhet.

Förslaget att styrelsen för stiftelsen Invandrartidningen bör få ett breddat parlamentariskt inslag och att företrädare för SIV, NSI samt för invandrarintressen och för personalen vid tidningen bör ingå i sty- relsen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Stiftelser: Invandrartidningen framhåller särskilt vikten av att NSI och SIV är företrädda i styrelsen. Även SÖ bör eventuellt vara representerad i sty- relsen med hänsyn till att tidningen framställer material som används i svenskundervisningen för invandrare. NSI ifrågasätter om nämnden bör vara representerad i styrelsen med hänsyn till nämndens funktion som rådgivningsorgan i mediafrågor. Riksförbundet finska föreningar och Jugoslaviska riksförbundet understryker vikten av att berörda invand- rarorganisationer är representerade i styrelsen.

IU:s förslag till riktlinjer för informationsåtgärder och opinionsbil- dande verksamhet med sikte på den inhemska befolkningen i syfte att skapa ökad förståelse för invandrarna tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser, bl.a. Uppsala kommun,

• Sida 51
•  Original

Prop. 1975: 26 51

anser emellertid att IU borde ha kommit med mera konkreta förslag i detta avseende. NSI och SIV ansluter Sig till IU:s uppfattning att in- formationsåtgärder och opinionsbildande verksamhet avseende den svenska befolkningen bör läggas upp på lång sikt och att SIV bör svara för samordningen av sådan verksamhet. Riksförbundet finska föreningar framhåller i detta sammanhang att ett ökat samförstånd mellan invand— rarna och majoriteten av befolkningen, spridandet av kunskap om invandrarnas förhållanden och bakgrund bland den ursprungliga be- folkningen och eliminerandet av negativa attityder är av avgörande be- tydelse för i vilken omfattning och inom vilken tid IU:s mål för in- vandrar- och minoritetspolitiken skall kunna förverkligas.

Även IU:s förslag om olika åtgärder i syfte att förbättra utgivningen av tidningar och tidskrifter på minoritetsspråk har bemötts positivt av remissinstanserna. Flertalet instanser bl.a. statens kulturråd, SIV, Riksförbundet finska föreningar, Esternas representation och Estniska kommittén tillstyrker sålunda IU:s förslag om att de generella reglerna för presstöd även här vara tillämpliga på tidningar och tidskrifter som utkommer på annat språk än svenska. Riksförbundet finska föreningar framhåller att man bör beakta resp. språkgrupps spridning i landet och gruppens speciella kultur- och nyhetsbchov. Esternas representation anser att det är ett oeftergivligt rättvisekrav att de tidningar på andra språk än svenska som uppfyller de generella villkoren för produktions- bidrag också får detta bidrag. NSI och pressutredningen avstyrker IU:s förslag med motiveringen att stödet till tidningar avsedda för invandrar- grupper bör utformas efter andra kriterier än produktionsbidragen till tidningar på svenska och anser att den bidragsförmedlande myndigheten bör vara en annan än presstödsnämnden. NSI föreslår vidare att SIV ges ansvar för presstöd till tidningar på andra språk än svenska. Massmedie- utredningen framhåller, mot bakgrund av IU:s uttalande om kravet på svenskt medborgarskap för att få vara ansvarig utgivare för tidning, att bestämmelser som jämställer utlänning med svensk i detta avseende kan införas genom följdlagstiftning till den nya grundlagen. Utredningen anför vidare att den avser att lägga fram förslag om en sådan lagänd- ring.

Ansvarsfördelning mellan myndigheterna

Statskontoret, SIV, länsstyrelserna i Norrbottens och Älvsborgs län, SAF, LO, Landstingsförbundet och Riksförbundet finska föreningar till- styrker eller lämnar utan erinran förslaget att centrala direktiv skall ut- färdas till statsmyndigheterna, vari dessa erinras om sin skyldighet att i resp. verksamhet genomföra de särskilda åtgärder för invandrare som är nödvändiga samt att de båda kommunförbunden utfärdar motsvaran— de rekommendationer till kommunerna.

Enligt statskontorets mening vore det en olämplig lösning att sam-

• Sida 52
•  Original

Prop. 1975: 26 52 manställa en katalog i vilken statsmakterna anger varje myndighets ar- betsuppgifter i fråga om särskilda åtgärder för invandrare. Man kan inte vid utformningen av en sådan katalog förutse alla aktuella situatio- ner och man markerar på ett onödigt sätt gränserna mellan olika myn- digheters ansvarsområden, vilket kan hämma viljan att ta initiativ och att etablera kontakt myndigheter emellan. Mot denna bakgrund är för- slaget om centrala direktiv, genom vilka varje myndighet uppmanas att upprätta ett program för sina insatser för invandrare, en läinpligare lösning. SIV framhåller att direktiv av detta slag är nödvändiga.

Socialstyrelsen anser däremot att allmänna direktiv av det slag som IU har föreslagit inte behövs. Statsmakterna bör i stället fastetälla vilka sär- skilda åtgärder för invandrare som åvilar resp. statlig myndighet. Svens- ka kommunförbundet framhåller att det inte är förbundets uppgift att genom centrala direktiv påverka kommunernas verksamhet. Förbundet är däremot berett att även fortsättningsvis medverka i information om de speciella problem som gäller invandrarna och om hur invandrarna skall kunna omfattas av kommunal service.

RRV ansluter sig till förslaget om att myndigheterna bör upprätta handlingsprogram för åtgärder för invandrare. Detta får dock inte leda till att särskilda anslag regelmässigt anvisas. Invandrar- och minoritets- frågor bör ingå som en integrerad del av myndigheternas ordinarie planerings— och budgetverksamhet.

I anslutning till IU:s uttalande att det i många fall kan vara ända- målsenligt att av viss fråga berörda myndigheter bedriver samråd i mera institutionaliserade former, tar SIV och Svenska Röda korset upp frå- gan om institutionaliserat samråd i flyktingfrågor. SIV framhåller att flyktingverksamhetens ändrade karaktär ställer krav på ett mera inten- sivt samarbete mellan berörda myndigheter. Förberedelserna för mot- tagandet av flyktingar har i vissa fall varit bristfälliga på grund av tids- brist och omständigheternas tryck. Mot denna bakgrund bör ett sam- arbetsorgan i flyktingfrågor inrättas på verkschefsnivå mellan berörda myndigheter. Svenska Röda korset anför liknande synpunkter.

Statens in vandrarverk

IU:s förslag om vilka arbetsuppgifter som i fortsättningen bör åvila SlV tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Statskonto— ret framhåller att SIV har en viktig funktion i arbetet med att förbättra samverkan mellan statliga, kommunala och övriga organ. SIV bör i stor utsträckning både ta initiativ till förbättrade kontakter mellan berörda organ och aktivt förmedla sina kunskaper och erfarenheter vid hand- läggningen av invandrarfrågor. En viktig del av arbetet bör också vara att studera och följa effekterna av de åtgärder som myndigheterna vid- tar och att observera nya problem som gäller invandrarnas situation.

Statskontoret, SIV, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,

• Sida 53
•  Original

Prop. 1975: 26 53

SAF, LO och T CO m.fl. tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att den expertgrupp som är knuten till SIV skall avskaffas. RPS, för— svarsstaben och AMS aVStyrker förslaget och förordar att den nuvarande expertgruppen behålls oeh utnyttjas i större utsträckning än hittills.

Förslaget om inrättande av ett invandrarråd med 15 ledamöter, knu- tet till SIV, har mötts av en blandad remissopinion. Bl. a. statskontoret, AMS, SI V, Jugoslaviska riksförbundet, Italienska riksförbundet och Est- niska komnzittén tillstyrker förslaget. Flera instanser, bl.a. RRV, social- styrelsen, Svenska kommunförbundet, LO, TCO, Riksförbundet finska föreningar och RIB, anser att det finns behov av ett rådgivande organ på invandrar- och minoritetspolitikens område med en bre- dare förankring bland myndigheter och organisationer än vad som skul- le vara möjligt genom det av IU föreslagna rådet. Riksförbundet finska föreningar framhåller sålunda att vid sidan av SIV:s arbete krävs en fortlöpande verksamhet med invandrar- och minoritetspolitiska frågor av mera långsiktig karaktär så att invandrar- och minoritetspoli- tiken kan utvecklas i takt med förändringar på andra områden i sam— hällslivet. Mot denna bakgrund bör ett permanent statligt råd i invandrar- och minoritetspolitiska frågor inrättas. Rådet bör ha parlamentarisk för- ankring. Närmast berörda departement och ämbetsverk, arbetsmark- nadens organisationer samt invandrar- och minoritetsorganisationer bör vara representerade i rådet. Ett sådant råd utesluter inte att även det av IU föreslagna invandrarrådet bör inrättas.

LO föreslår att ledamöterna i det av IU föreslagna invandrarrådet ut- ses av invandrarorganisationer, fackliga organisationer och RIB. Även TCO anser att ett antal ledamöter i rådet bör utses av fackliga organi- sationer. Därutöver bÖr SAF, AMS, Svenska kommunförbundet och in- vandrarorganisationerna utse ledamöter i rådet. RIB menar att ett antal platser i rådet bör ställas till de politiska partiernas förfogande. RRV tar inte ställning till om det av IU föreslagna rådet bör inrättas eller inte, men understryker vikten av att arbetsmarknadens organisationer blir företrädda i SIV:s ledningsfunktion. Detta kan antingen ske genom att invandrarrådet utvidgas eller genom att det parlamentariska inslaget i SlV:s styrelse reduceras och styrelsen utökas med arbetsmarknadsrep- resentanter. Svenska kommunförbundet framför liknande synpunkter. Förbundet framhåller att invandrarfrågorna måste bedömas i ett totalt samhälleligt perspektiv. De frågor av viktig principiell karaktär som in- vandrarrådet föreslås få inflytande över kan genom rådets sammansätt- ning komma att bedömas från alltför snäva utgångspunkter. Det kan också ifrågasättas om rådet kan anses motiverat från effektivitetssyn- punkt. Mot bakgrund av att SIV behöver en bred samhällelig förank- ring i sin verksamhet bör i stället en viss utvidgning av verkets styrelse övervägas.

IU föreslår att den nuvarande byrån för anpassningsfrågor hos SIV

• Sida 54
•  Original

]Prop. 1975: 26 54

ersätts med en enhet för utrednings- och samordningsverksamhet och en informationsenhet. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av fler- talet remissinstanser. Statskontoret har inget att erinra mot den före- slagna enhetsindelningen men betonar vikten av att dokumentations-, ut- rednings— och planeringsfunktionerna ges tillräckligt utrymme i den nya verksorganisationen. Inte heller RRV har någon erinran mot förslaget till organisation av SIV. Det ligger i linje med de synpunkter som RRV utvecklat i sin revisionsrapport över anpassningsverksamheten hos SLV. Även RRV betonar under hänvisning till rapporten behovet av en för- stärkt dokumentations— och uppföljningsverksamhet. SÖ understryker vikten av att SlV:s organisation får en sådan utformning att kontinuer- ligt samarbete kan upprätthållas med övriga av invandrarfrågor berörda myndigheter. RIB ställer sig tveksam till förslaget om inrättande av en särskild informationsenhet. Som skäl anför RIB att informationsverk- samheten inte kan skiljas ut från anpassningsverksamheten i övrigt.

SI V uttalar tillfredsställelse över förslaget om förstärkning av verkets resurser, särskilt de för informationsverksamhet, och tillstyrker förslaget till omorganisation. SIV beräknar att ett genomförande av IU:s orga- nisationsförslag skulle innebära att verket behövde tillföras sammanlagt 70 nya tjänster, varav 34 på enheten för utrednings- och samordnings- verksamhet och 36 på informationsenhetcn.

SIV framhåller önskvärdheten av att uppbyggnaden av organisationen främst av praktiska skäl sker successivt, lämpligen under en två-årspe- riod med början under budgetåret 1975/76. Första etappen bör då ägnas de mest akuta behoven. Den föreslagna informationsbyrån måste enligt SlV:s mening tilldelas sådana resurser att den kan fungera som en så— dan redan från den 1 juli 1975. Bl.a. bör betydande resurser avsättas för dokumentations- och kartläggningsverksamheten samt för biblioteks- och pressklippservicen. Om stödet till organisationer ökas och statsbidrag till kommunerna införs, vilket IU föreslår, måste personalförstärkning prioriteras även för dessa uppgifter.

Några instanser, bl.a. statskontoret, Svenska Röda korset och RIB anser att lU även borde ha tagit upp frågan om en regional organisation för handläggning av invandrarfrågor. RIB anser, att om en regional or- ganisation inte inrättas på annat sätt, bör SIV ges möjligheter att ut- veckla en egen regional verksamhet. Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar vikten av att SIV i sin verksamhet har en nära kontakt med länsstyrelsernas planerings- och förvaltningsavdelningar så att olika re- gionalpolitiska synpunkter i större utsträckning än f.n. kan komma till uttryck vid behandlingen av invandrarfrågor.

Kommunerna och invandrarna

Svenska kommunförbundet, LO, TCO, Stockholms kommun, Göte- borgs stadskontor och Uppsala kommun anser att IU inte tillfredsstäl—

• Sida 55
•  Original

Prop. 1975: 26 55

lande behandlat frågan om kommunernas möjligheter att i förväg känna till och påverka inflyttningen av större grupper utlänningar till kommu- nen. LO föreslår att företagen skall åläggas att lämna information till berörda statliga myndigheter, kommuner och fackliga organisationer om planer rörande anställning av utländska arbetstagare. Stockholms kom- mun föreslår ett aviseringssystem som bygger på invandrarens första kontakt med bostadsförmedlingen, medan Göteborgs stadskontor föror— dar att arbetsmarknadsverket åläggs att informera kommunerna om väntad invandring.

IU:s förslag beträffande invandrarbyråemas huvudmannaskap och arbetsuppgifter tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remiss- instanser. Svenska kommunförbundet anser dock att IU:s överväganden i detta avseende i alltför hög grad låser kommunernas verksamhet för invandrare Och hindrar nödvändig flexibilitet. Behovet av särskilda in- satser torde minska allteftersom anpassningen till det svenska samhället fortskrider. Det kan inte uteslutas att insatser av de ordinarie kommuna- la organen i vissa fall kan Vara bättre ägnade att tillgodose invandrarnas behov.

Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun och RIB tillstyrker särskilt förslaget att invandrarbyråerna bör ha ett primärt ansvar för registrering och förmedling av tolkar på lokal och regional nivå. TCO anser att frågan om ett landstingskommunalt ansvar för tolkscrvice bör övervägas. Svenska Röda korset betonar vikten av att invandrarbyråer- na även skall ha till uppgift att verka för bättre förståelse mellan svens- kar och invandrare i kommunen.

Förslaget att ett särskilt statsbidrag bör utgå till kommunerna för sär- skild verksamhet för invandrare tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kommunalekonomiska utredningen, socialut- redningen och Surahammars kommun avstyrker förslaget. Kommunal- ekonomiska utredningen anser, att innan utredningens arbete har av- slutats bör inte statsbidrag införas på nya områden om inte speciella för- hållanden föreligger. Tillräckliga skäl saknas emellertid för att införa det av IU föreslagna statsbidraget. Det förhållandet att vissa utgifter för invandrare har en större omfattning i vissa kommuner utgör i och för sig från rättvisesynpunkt inget skäl att ge bidrag till dessa kostnader, eftersom ett jämförelsevis högt utgiftsläge på ett visst område kan vara förbundet med lägre kostnader på ett annat eller med förhållandevis högt inkomstläge. En stor del av det av IU föreslagna statsbidraget skulle gå till kommuner med eget skatteunderlag som ligger vid och över 100 % av medelskattekraften i landet. Kommunalekonomiska ut- redningen anför avslutningsvis att i dess undersökningar av kostnads- fördelningen mellan stat och kommun även ingår bl.a. kostnader för in- vandrarbyråer. Socialutredningen anser, att ett särskilt statsbidrags- system inte är motiverat utan förordar att statsbidraget antingen ingår i

• Sida 56
•  Original

Prop. 1975: 26 56

det allmänna statsbidraget för kommunernas socialvård eller i de ut- vecklingsbidrag vilka socialutredningen föreslagit i sitt principbetänkan— de ( SOU 1974:39 ) Socialvården, Mål och medel.

Det förslag till statsbidragsmodell som IU presenterar har mötts av en delad remissopinion. Vissa instanser, bl.a. statskontoret, RRV, SÖ, länsstyrelsen i Kronobergs län, länsstyrelsen i Norrbottens län, länssty- relsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Älvsborgs län, LO, Föreningen Sveriges socialchefer, Riksförbundet finska föreningar, RIB, Malmö och Botkyrka kommuner, tillstyrker IU:s bidragsmodell. Ett stort antal instanser, bl.a. socialstyrelsen, SIV, Svenska kommunförbun- det, Stockholms, Västerås, Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköpings och Borlänge kommuner, förordar i stället att statsbidraget utgår i förhål- lande till andelen eller antalet utlänningar i kommunen eller i övrigt på mera generella grunder än vad IU föreslår.

Svenska kommunförbundet anför att det föreslagna statsbidraget kom— mer att under överskådlig tid organisatoriskt låsa kommunernas verk- samhet för invandrarna och försvåra en anpassning till nya förhållan- den. Det ger vidare inte utrymme för insatser som med utgångspunkt från lokala förhållanden kan vara mest ändamålsenliga. Det står dess- utom i direkt motsättning till strävandena att komma bort från statlig detaljreglering och kontroll. Mot denna bakgrund anser förbundet att antalet invandrare i kommunen bör bilda underlag för statsbidragets storlek. Statsbidraget bör betraktas som temporärt i avvaktan på att kommunalekonomiska utredningen har slutfört sitt arbete.

En del instanser har synpunkter på vilket slags verksamhet som bör vara statsbidragsberättigad. Riksförbundet finska föreningar och RIB föreslår att även kostnader för stöd till lokala invandrarorganisationer bör vara statsbidragsgrundande. Botkyrka kommun anser att bidrag bör kunna utgå för kostnader för utbildning av personal i invand- rarfrågor. Statens kulturråd och Sveriges allmänna biblioteksförening föreslår att statsbidrag skall utgå för bibliotekens verksamhet för in— vandrare. Göteborgs stadskontor framhåller att bidraget även bör avse kommunens kostnader för tolkarvoden.

Statistik och forskning

IU:s förslag om vissa förbättringar rörande statistik om invandrare och språkliga minoriteter tillstyrks eller lämnas utan erinran av remiss- instanserna. LO anser att bristerna i nuvarande statistik motiverar en särskild utredning i frågan. Socialstyrelsen och AMS efterlyser en bättre statistik om invandrarna på arbetsmarknaden. SCB och RSV kommen— terar vissa brister i befolkningsstatistiken och redovisar olika åtgärder som f.n. vidtas i syfte att avhjälpa dessa brister.

IU:s förslag om inrättande av en basorganisation för migrationsforsk- ning tillstyrks av remissinstanserna. Beträffande basorganisationens ut-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1975: 26 57

formning och lokalisering föreslår vissa instanser, bl.a. Katolska biskops- ämbetet och Riksförbundet finska föreningar, att ett fristående insti- tut för invandrarforSkning inrättas. Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår att institutet lokaliseras till Västerås. TCO föreslår att ett nordiskt institut för migrations— och minoritetsforskning knyts till nor- diska ministerrådets sekretariat. Andra remissinstanser bl.a. UKÄ, SIV och statens råd för samhällsforskning anser att en samordnande grupp för migrationsforskning bör tillsättas, men förordar inte att en särskild institution inrättas för ändamålet. UKÄ framhåller, att forskning kring invandrarfrågor även i fortsättningen bör bedrivas och utvecklas inom ramen för universitetens och forskningsrådens allmänna verksamhet. Det finns också skäl att förstärka forskningsinsatserna på området ge- nom att också vidga SOFI:s verksamhet. Skäl talar dessutom för att den rådgivande gruppen för forskning på detta område knyts till SOFI. Även SOFI framhåller att institutet bör ges en viss samordnande funktion i fråga om migrationsforskning och att den rådgivande gruppen bör kny- tas till institutet.

6. Föredraganden 6.1 Inledning

Den ökade invandringen till industriländerna i Västeuropa under 1960-talet ledde till nya och i viss mån svårbcmästrade förhållanden på. arbets- och bostadsmarknaden, inom utbildningssektorn och på det 50- ciala området. Samtidigt blev man i de länder varifrån utvandring äger rum allt mer medveten om utvandringens konsekvenser för det egna landet. Invandrarna stannade i invandringsländcrna i större utsträck- ning än vad både invandrings- och utvandringsländerna ursprungligen hade räknat med. Frågan om invandrarnas anpassning till den nya om- givningen, deras sociala och kulturella rättigheter och deras barns framtid kom att tilldra sig ökad uppmärksamhet. Det stod klart för berörda länder att migrationen ställde krav på lösningar av långsiktig karaktär.

Invandringen till Sverige har i jämförelse med många andra länder i Europa varit av relativt stor omfattning. Som framgår av den redo- görelse för nuvarande förhållanden som jag har lämnat i det föregående beräknas Sveriges folkmängd ha ökat med ca 650 000 personer under åren 1944—1970 som en följd av invandringen. Detta motsvarar ca 40 % av befolkningsökningen under denna tid. Invandringsöverskottet under 1950-talet uppgick till 106000 personer och under 1960-talet till 235 000 personer. F.n. bor ca 401 000 utländska medborgare i Sveri- ge. Av dem är ca 139 000 barn och ungdomar under 17 år. Därtill kom- mer ett stort antal invandrare — uppskattningsvis 250 000 personer ——

• Sida 58
•  Original

Prop. 1975: 26 58

som blivit svenska medborgare och som bor i Sverige. Genom invand- ringen har Sverige — vid sidan av de inhemska språkliga minoriteterna samerna och tornedalsfinnarna — fått nya befolkningsgrupper, som talar andra språk än svenska och som har en delvis annorlunda identitet, som de i flertalet fall vill bevara.

Omfattningen av invandringen under kommande år är svår att bedö- ma. Av stor betydelse härvid är den aktuella ekonomiska och politiska situationen i berörda länder samt invandringsländcrnas utlänningspolitik. Allmänna eller geografiskt begränsande konjunkturvariationer påverkar den internationella migrationen i stor utsträckning. Även om länderna i Europa intar en alltmer restriktiv inställning till migrationen kommer ändå rörligheten över gränserna att vara omfattande. Detta gäller även Sverige.

Efter hand som antalet invandrare i vårt land har ökat, har behovet av åtgärder för att underlätta deras anpassning och förbättra deras so- ciala och kulturella situation kommit i blickpunkten. Statsmakterna antog år 1968 (prop. 1968zl42, SU 1968:196, rskr l968:405) riktlinjer för utlänningspolitiken m. rn. Därvid uttalades bl. a. att invandringen till Sverige måste kontrolleras för att kunna anpassas till landets resurser och politik inom andra områden. Vidare lades principen fast att invandrare skall ha möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. Insatser för invandrares anpassning i Sverige skulle därför ges ökat utrymme. Statsmakterna tog emellertid inte ställning till frä— gan om den långsiktiga inriktningen av olika åtgärder till förmån för invandrare. Denna fråga skulle först behandlas av invandrarutredningen (IU) som hade tillkallats tidigare samma år. I avvaktan härpå borde åtgärder av mera begränsad räckvidd vidtas efter prövning från fall till fall. Jag vill i detta sammanhang erinra om att en redogörelse för vissa åtgärder som har vidtagits till förmån för invandrarna under den tid som IU har arbetat har lämnats i prop. 1974:1 (bil. 13 s. 153—155).

IU har med sitt betänkande (SOU 1974:69) Invandrarna och minori- teterna och en därtill fogad bilagedel (SOU 1974:70) slutfört sitt arbe- te. Betänkandet innehåller en granskning av invandrarnas och de språk- liga minoriteternas situation på olika samhällsområden samt förslag till olika åtgärder från samhällets sida. Betänkandet har genomgått en om- fattande remissbehandling.

Enligt min mening utgör IU:s överväganden och förslag en god grund för de riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken, som nu bör läggas fast. Utredningen har presenterat en omfattande redovis- ning av invandrarnas och minoriteternas situation i Sverige. På grund- val härav har IU fört fram vissa konkreta förslag. Remissopinionen och den allmänna debatten visar att det i grundläggande frågor finns en stor uppslutning bakom IU:s synsätt. Det är särskilt betydelsefullt att invand- rarnas och minoriteternas egna organisationer har redovisat en i hu-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1975: 26 59

vudsak mycket positiv inställning till IU:s överväganden och förslag. De förslag som jag i det följande kommer att lägga fram ansluter till grunddragen i betänkandet.

Innan jag går över till att närmare behandla utredningens förslag vill jag ta upp två frågor. I utredningens uppdrag ingick inte att pröva frågorna om invandringens omfattning och inriktning samt reglerna för invandring till Sverige. IU har därför nöjt sig med att framhålla att det finns ett nära samband mellan å ena sidan de bestämmelser, som reglerar invandringen, och å andra sidan invandrarnas situation här i landet. Även ett stort antal remissinstanser har uppmärksammat sam- bandet och tar därför upp olika frågor, som främst hänför sig till ut- länningslagstiftningen. Dessa frågor bör övervägas i anslutning till den prövning av vissa delar av utlänningslagstiftningen som f.n. pågår inom arbetsmarknadsdepartementet.

IU har påpekat att åtgärder för att underlätta invandrarnas anpass- ning under tiden närmast efter invandringen och åtgärder till stöd för kulturell och annan egenverksamhet bland etablerade minoriteter en- dast delvis avser samma personer. De grupper i Sverige som kan be- traktas som etablerade språkliga eller etniska minoriteter är å andra sidan huvudsakligen bildade av invandrare och deras barn. Att sär- skilja behandlingen av invandrarfrågor å ena sidan och minoritetsfrå- gor å den andra skulle inte svara mot den faktiska situationen i Sverige. Utredningen har därför behandlat invandrar- och minoritetsfrågor som ett och samma problemområde och valt att i första hand använda be- greppet språkliga minoriteter, cftersom detta i t.ex. kultursamman- hang kan gälla såväl nyligen invandrade personer som etablerade mino- riteter. Det övervägande antalet av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan har godtagit IU:s synpunkter.

Jag delar utredningens uppfattning att det är naturligt att i vårt land behandla invandrar- och minoritetsfrågor i ett sammanhang. Det bör dock påpekas att samernas språkliga och kulturella situation behandlas av den år 1970 tillsatta sameutredningen (U 1970:68). Denna utredning har i sitt remissyttrande framhållit att samerna är en minoritet som vä- sentligt avviker från övriga minoriteter i landet. Det föreligger därför, som sameutredningen har påpekat, skäl att tillämpa delvis andra be- dömningar för samernas del.

Jag övergår nu till att behandla IU:s överväganden och förslag. I det följande förordar jag vissa mål för invandrar- och minoritetspoli- tiken samt vissa riktlinjer för verksamhet avseende invandrare inom ramen för arbetsmarknads-, bostads-, social— och utbildningspolitiken. Vidare förordar jag reformer i fråga om verksamhetsbidrag till invand— rar- och minoritetsorganisationer, projektbidrag till organisationer, tros- samfund och kommuner m.fl. samt att statens invandrarverk (SIV) till- förs ökade ekonomiska och personella resurser, bl. a. för informations-

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975: 26 60

verksamhet avseende såväl invandrare som befolkningen i allmänhet. Jag förordrar även att ett rådgivande organ i invandrar- och minoritets- politiska frågor knyts till regeringens kansli samt att bättre förutsätt— ningar skapas för forskning om invandrare och invandringen.

Som jag inledningsvis har angett föreslås i prop. 1975 : 20 olika insat- ser med anknytning till invandrare och språkliga minoriteter inom ramen för den statliga kulturpolitiken.

6.2. Målen

IU har formulerat målen för invandrar- och minoritetspolitiken med utgångspunkt i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan.

Jämlikhctsmålet innebär ett fortsatt arbete för att invandrarna skall få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Målet innebär vidare att alla grupper i samhället skall ha lik— värdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sitt modersmål och att utöva kulturverksamhet. Invandrar- och minoritetspolitiken bör därför syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap, som omfattar hela det sven- ska samhället, ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet.

Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter skall kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga iden- titeten. Åtgärder för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur underlättar även valet mellan att stanna i Sverige eller återvända och återanpassas i ursprungslandet.

Samverkansmålet innebär att en ömsesidig och omfattande samver- kan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrarna och den inhemska befolkningen. Ett för- verkligande av samverkansmålet förutsätter bl.a. att invandrarna ges större möjligheter att aktivt delta i det politiska livet i Sverige, att de ges vidgade möjligheter till kulturell egenverksamhet och att invand- ringens positiva kulturella effekter uppmärksammas i ökad utsträck- ning.

De av IU uppställda övergripande målen för invandrar- och minoritets- politiken har vunnit mycket stor anslutning bland remissinstanserna. För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till de allmänna målformule- ringarna. Dessa sammanfattar de ambitioner som bör vara vägledande för invandrar- och minoritetspolitiken. Det är väsentligt att riktlinjerna för politiken på detta område ges en kortfattad och lättförståelig for- mulering. Därigenom skapas bättre möjligheter att i samhällsdebatten klargöra den principiella innebörden av statsmakternas ställningstagan- de.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975: 26 61

Några remissinstanser har påpekat att de av utredningen föreslagna målen kan komma i konflikt med varandra i den praktiska tillämpning- en och att utredningen inte har fullföljt sin mål/medelanalys på ett till- fredsställande sätt. Jag vill dock framhålla att de målformuleringar, som jag har anslutit mig till, endast har till syfte att sammanfatta den över- gripande inriktningen av invandrar- och minoritetspolitiken. Det är gi- vet att det i den praktiska verksamheten krävs att målen bryts ned i delmål och etappmål och att de målkonflikter, som kan göra sig gäl- lande, uppmärksammas och analyseras. En sammanvägning av olika in— tressen får ske i den praktiska tillämpningen.

Flera remissinstanser har framhållit att målen avspeglar en hög am- bitionsnivå. Jag delar denna uppfattning men vill peka på att jämlik- hetsmålet lades fast redan i statsmakternas beslut år 1968 om riktlin- jerna för utlänningspolitiken. Även formuleringen av valfrihetsmålet motsvaras i huvudsak av riktlinjerna. Samverkansmålet är emellertid nytt. Det svarar mot en ökad insikt om vikten av att intressege- menskapen mellan invandrar- och minoritetsgrupperna samt den öv- riga befolkningen kommer till uttryck i olika sammanhang. En förut- sättning för större gemenskap är bl.a. att invandrarnas politiska rättig- heter vidgas.

6.3. Arbetsmarknadsfrågor

IU anser att arbetskraftsinvandringen liksom hittills bör vara reglerad. För invandrare från utomnordiska länder innebär detta att arbete, bostad och arbetstillstånd måste vara ordnade före inresan. De fack- liga organisationerna bör liksom hittills ha ett väsentligt inflytande över arbetsmarknadsprövningen av invandringen. Invandringen från de nordiska länderna bör vidare enligt utredningen i högre grad än f.n. kanaliseras via arbetsförmedlingen. Vid utformningen av invandrings— politiken bör Sverige ta hänsyn till effekterna av migrationen på ut- vandringsländernas ekonomi m.m. Slutligen betonar utredningen vikten av att företagsintroduktionen, företagens och de fackliga organisatio- nernas tolkservice samt arbetarskyddet för invandrare förbättras.

Som ett ytterligare motiv för reglerad invandring framhåller utred- ningen att det därigenom finns förutsättningar att undvika att invand— rarna koncentreras till sämre betalda yrkesområden eller till arbets- platser med dålig arbetsmiljö. Utredningen anser vidare att en fortsatt satsning på förbättrad arbetsmiljö är en förutsättning för att även in- vandrarnas arbetssituation skall kunna förbättras. Utredningen har slutligen funnit att det behövs särskilda åtgärder för att invandrarna skall kunna öka sin medverkan i det fackliga arbetet.

Remissinstanserna ansluter sig i allt väsentligt till IU:s överväganden beträffande formerna för invandringen av arbetskraft och invandrarnas

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975: 26 62

situation på arbetsmarknaden. AMS framhåller att invandringen av ar- betskraft bör ske i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Ar- betskraften bör vidare enligt AMS i största möjliga omfattning förmed- las genom den offentliga arbetsförmedlingen och arbetsförmedlings- samarbetet mellan de nordiska länderna vidgas. Även LO anser att må- let bör vara att invandringen av arbetskraft sker genom arbetsförmed- lingen och att fortsatta ansträngningar bör göras för att nå detta mål.

Som jag har nämnt inledningsvis innebar de av statsmakterna år 1968 antagna riktlinjerna för utlänningspolitiken att invandringen tills vidare måste kontrolleras för att det skulle vara möjligt att anpassa den till landets resurser och politik på andra områden samt upprätthålla prin— cipen att invandrarna skall ha möjlighet att leva på samma standard- nivå som den inhemska befolkningen. Vid tillståndsprövningen borde bedömningen ske främst mot bakgrund av tillgången på arbetskraft in- om landet samt möjligheterna att erbjuda lämplig bostad och annan samhällsservice. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att invandringen skall vara reglerad även i fortsättningen. En oreg- lerad invandring skulle kunna motverka de arbetsmarknadspolitiska mål som statsmakterna har fastställt och som innebär bl.a. att meningsfull sysselsättning skall beredas även sådana arbetssökande inom landet som tidigare i stor utsträckning har stått utanför arbetsmarknaden, t. ex. äldre och handikappade.

De omfattande arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare år för att bereda sysselsättning åt arbetssökande som redan finns i landet har gett goda resultat. Dessa insatser, som självfallet också omfattar ti— digare invandrade, har lett till att lediga platser har kunnat besättas och sysselsättningen väsentligt ökas utan arbetskraftsinvandring. Detta be- lyses av följande siffror. Under högkonjunkturåren 1969—1970 uppgick det sammanlagda invandringsöverskottet till nära 99 000 personer. ln- vandringcn svarade då för en väsentlig del av sysselsättningsökningen. Under högkonjunkturåret 1974 var förhållandena annorlunda. Från slu- tet av år 1973 till slutet av år 1974 ökade antalet sysselsatta i Sverige med nära 100000 personer. Invandringsöverskottet år 1974 uppgick emellertid till endast ca 9 000 personer.

Jag delar vidare utredningens och remissinstansernas uppfattning att arbetsmarknadsparternas inflytande över invandringen av utomnordiska arbetstagare bör bestå.

I anslutning till AMS och LO:s önskemål att arbetsförmedlingssam- arbetet mellan de nordiska länderna utvidgas, vill jag erinra om det avtal som i april 1973 undertecknades av svenska och finska myndig- heter och organisationer och som syftar till att migrationen mellan de båda länderna i avsevärt större utsträckning skall kanaliseras genom den offentliga arbetsförmedlingen. Avtalet har under år 1974 lett till

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975: 26 63

goda resultat. Enligt en undersökning utförd av AMS anställdes en- dast ett obetydligt antal finländare vid större företag i Sverige utan att dessförinnan ha varit i kontakt med arbetsförmedlingen i något av de båda länderna. Jag vill också erinra om att arbetsförmedlingssamarbetet mellan Finland och Sverige har utvidgats även i övrigt.

I likhet med IU och remissinstanserna anser jag att Sverige vid ut- formningen av invandringspolitiken bör ta hänsyn till effekterna av mi- grationen på utvandringsländernas ekonomi m.m. Jag vill här erinra om den arbetsgrupp för främjande av ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Finland som tillsattes i oktober förra året. Arbetsgruppen leds av industriministrarna i de båda länderna. En av arbetsgruppens uppgifter är att studera arbetskraftsutvecklingen i länderna för att bl.a. finna for- mer för ett bättre tillvaratagande av arbetskraften i det egna landet.

Remissinstanserna är positiva till ökade insatser för företagsintroduk- tion, tolkservice och arbetarskydd. LO och TCO föreslår bl.a. att frå-__ gan om företagsintroduktion för invandrare bör regleras i arbetar- skyddslagstiftningen. Även jag anser att företagsintroduktionen för in- vandrare är av största vikt. Redan nu finns bestämmelser i den nämnda lagstiftningen, som ålägger arbetsgivaren att informera alla anställda om de särskilda risker för ohälsa och olycksfall som är förbundna med ar- betet. Enligt vad jag har erfarit kommer arbetsmiljöutredningen (S 1970: 35) att behandla frågor om introduktion och annan information för bl.a. invandrare med utgångspunkt från arbetsmiljöns krav i stort. Arbets- miljöutredningens arbete beräknas vara avslutat vid årsskiftet 1975/76. Jag vill i detta sammanhang ansluta mig till IU:s uttalande att en fort- satt satsning på förbättrad arbetsmiljö är av väsentlig betydelse för att invandrarnas situation på arbetsplatsen skall kunna förbättras.

LO och TCO har i sina remissyttranden föreslagit att 1974 års utred- ning om en allmän arbetslöshetsförsäkring (A 1974108) får tilläggsdirek- tiv med uppdrag att undersöka invandrarnas särskilda problem vad gäl- ler arbetslöshetsförsäkringarna. Jag delar LO:s och TCO:s uppfattning att vissa frågor angående invandrarnas ställning i arbetslöshetsförsäk- ringarna behöver undersökas närmare. Mot denna bakgrund har chefen för arbetsmarknadsdepartementet denna dag överlämnat ifrågavarande remissyttranden till 1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsför- säkring.

6.4. Bostadsfrågor

I fråga om invandrarnas bostadssituation vill jag i samråd med che- fen för bostadsdepartementet redovisa följande.

IU har liksom alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan ansett att möjligheten att uppnå en tillfredsställande boendesituation för in- vandrarna särskilt under den första tiden efter invandringen är starkt

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975: 26 64

beroende av om bostadsfrågan är löst före inresan. Riktlinjerna för in- vandringspolitiken innebär som tidigare har nämnts att en godtagbar bostad skall vara ordnad före inresan för att arbetstillstånd skall kunna beviljas. Jag anser att detta även fortsättningsvis bör vara ett krav. SIV har i sitt remissyttrande angett att verket avser att med AMS och bo- stadsstyrelsen ta upp frågan om anvisningar om hur prövning av bostads- frågan skall gå till. Jag förutsätter att hänsyn därvid tas till de kommu- nala organens kännedom om den lokala bostadsmarknaden.

IU framhåller, att anpassningen till den nya omgivningen särskilt under den första tiden i viss män kan underlättas om invandrarna får möjlighet att bo i närheten av sina landsmän. Utredningen anser emel- lertid att möjligheten för olika invandrargrupper i Sverige att på längre sikt bygga upp och bevara en social och kulturell gemenskap mera be- ror på andra faktorer än att medlemmar i en viss invandrargrupp får möjlighet att bo i samma bostadsområde. IU betonar i detta samman- hang vikten av att invandrarnas boendesituation förbättras genom ge- nerella bostadspolitiska åtgärder och att skiktningen på bostadsmarkna- den därvid ägnas uppmärksamhet.

Boendeutredningen (In 197036) framhåller i sitt remissyttrande att invandrarnas problem på bostadsmarknaden, bl.a. att de har ett sämre utgångsläge när det gäller att få tillgång till rymliga och välutrustade bostäder i god miljö, delas av andra grupper i samhället. Invandrarnas ojämna fördelning mellan bostadsområdena har samma orsaker som den skiktning på bostadsmarknaden efter ålder, familjetyp och inkomst som gäller svenskar.

Jag vill här erinra om direktiven till boendeutredningen, där det slås fast, att det är en angelägen bostadspolitisk uppgift att främja en allsi- dig hushållssammansättning i bostadsområdena. I direktiven sägs vidare att en grundläggande förutsättning för att en mer allsidig befolknings- sammansättning skall "kunna åstadkommas i bostadsområden är att standardskillnader mellan olika områden jämnas ut.

Också i prop. 1974:150 angånde riktlinjer för bostadspolitiken har framhållits angelägenheten av en allsidig hushållssammansättning. I pro- positionen anförs bl.a. att brister och kvaliteter i bostadsmiljöerna är dokumenterade i en mängd olika studier och forskningsrapporter. Det arbete som boendeutredningen bedriver torde ge avsevärt bättre under- lag för bedömningar av dessa frågor. Bostadsutredningarnas slutbetän- kande- kommer att avlämnas under år 1975 .

Även om sålunda invandrarnas bostadsförhållanden bör behandlas inom ramen för de generella åtgärder, som kan komma att aktualiseras av boendeutredningen, finns det skäl att understryka det speciella ansvar som vilar på de skilda kommunala organen och fastighetsägarna när det gäller att förbättra invandrarnas boendeförhållanden. En särskild sam- verkan med detta syfte, där representanter för invandrarbyråer, social-

• Sida 65
•  Original

'J-

Prop. 1975: 26 6

vård, skola, fritidsverksamhet, bostadsförmedling m.fl. samt fastighets- ägarna deltar, förekommer redan nu i vissa kommuner. Erfarenheterna från sådan verksamhet är goda. På sina håll har den kombinerats med uppsökande och rådgivande verksamhet. Jag anser att en sådan kom- munal verksamhet är av stort värde för att underlätta-invandrarnas an- passning och för att motverka en inte önskvärd skiktning i boendet. Jag vill emellertid understryka att de problem som kan bli följden av en koncentration av invandrare till ett visst område i sig inte kan anses vara ett bärande skäl att vägra en invandrare bostad i ett sådant område om hans bostadsfråga inte kan lösas på annat godtagbart sätt

Jag vill i sammanhanget nämna att regeringen avser att tillsätta en särskild delegation med uppgift att närmare studera förhållandena i några bostadsområden med lägenheter som är svåra att hyra ut. Där så är motiverat skall delegationen också kunna ta initiativ till viss för- söksverksamhet som genomförs av intresserade kommuner och fastig- hetsägare. Delegationens centrala uppgift skall vara att sammanfatta och medverka till spridning av resultaten av studierna på sådant sätt att de kan nyttiggöras vid lösandet av likartade problem i andra bostads- områden. Uthyrningsproblemen kan vara tecken på att områdena har torftiga miljöer, mindre attraktiva lägen eller andra negativa egenskaper, som människor med möjlighet att välja undviker. Erfarenheter från vissa kommuner visar att bl.a. i sådana nyare bostadsområden är andelen in- vandrare stor. Delegationen kommer alltså att få anledning att även diskutera invandrarnas boendeförhållanden.

Jag vill slutligen beröra två särskilda frågor som IU har behandlat. Utredningen har pekat på problem i samband med eftersläpning av utbetalning av det första bostadstillägget till invandrare efter inresan. Boendeutredningen har i sitt remissyttrande angett att den kommer att uppmärksamma frågan i sitt fortsatta arbete med det individuella bostadsstödet. Jag finner därför nu inte anledning att gå in på denna fråga.

Utredningen har också pekat på vikten av att centrala myndig- heter, kommuner. intrCSsseorganisationer och bostadsföretag förbättrar informationen till invandrare om förhållandena på bostadsmarknaden och om bostadssociala frågor. Jag delar uppfattningen att god informa- tion är av stor vikt för att invandrarna skall kunna få tillfredsställande boendeförhållanden. Det ankommer i första hand på bostadsstyrelsen att i samråd med SIV uppmärksamma dessa informationsbehov.

6.5. Sociala frågor

IU har framhållit att all social service i Sverige står öppen för in- vandrare på samma villkor som för svenskar. Utredningen har också konstaterat att den svenska socialförsäkringen gör ringa eller ingen skill- nad mellan i landet bosatta utlänningar och svenska medborgare samt

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975: 26 66

föreslagit att vissa återstående skillnader, bl.a. vad gäller folkpension och bidragsförskott, tas bort. I samråd med chefen för socialdeparte- mentet vill jag anföra följande.

Rätten till folkpension är förbehållen SVenska medborgare och i prin- cip beroende av bosättning i Sverige. Enligt den nordiska konventio- nen om social trygghet är medborgare i övriga nordiska länder efter en vistelsetid av i regel tre år, i vissa fall efter kortare tid, jämställda med svenska medborgare i detta avseende. Även med vissa andra länder har konventioner ingåtts som ger rätt till folkpension efter en viss vistelse- tid i Sverige. För medborgare i länder, med vilka Sverige inte har in- gått särskilda konventioner, föreligger till följd av den av Sverige biträdda europeiska pensionsöverenskommelsen rätt till folkpension efter 15 års bosättning i Sverige, varav minst fem år omedelbart före ansökan om pension. Vissa invandrare täcks emellertid varken av särskilda konventioner eller av den europeiska överenskommelsen och saknar därför folkpensionsskydd. IU har mot denna bakgrund före— slagit att alla invandrare skall tillförsäkras ett lagfäst minimiskydd i form av rätt till folkpension efter en viss tids vistelse här. Rätten till folkpension bör föreligga i åtminstone samma omfattning som enligt den av Sverige biträdda europeiska pensionsöverenskommelsen, dvs. efter minst 15 års vistelse i Sverige.

Förslaget har vunnit stöd hos remissinstanserna, som dock anför olika synpunkter på de krav som bör ställas i sammanhanget. Remiss— yttrandena visar enligt min mening att frågan behöver ses över ytter- ligare. Chefen för socialdepartementet avser att återkomma härtill i an- nat sammanhang.

Några remissinstanser tar i detta sammanhang också upp frågan om invandrarnas möjlighet att få behålla folkpensionen när de återvän- der till hemlandet. Frågan om sådana möjligheter diskuteras i sam- band med pågående konventionsförhandlingar. Avsikten är att, sedan en sådan förhandling har avslutats, inhämta riksdagens yttrande över de lösningar, som man har kommit fram till. Detta bör ske i samband med att frågan om ratifikation av den träffade konventionen underställs riksdagen.

IU har vidare berört invandrarnas situation inom den kommunala socialvården och inom hälso- och sjukvården. I likhet med utred— ningen och remissinstanserna vill jag understryka att det är önskvärt att ytterligare ansträngningar görs för att öka rekryteringen av tvåsprå- kig personal bland såväl socialarbetare som personal vid olika vård- institutioner. Det är angeläget att frågan om tvåspråkig personal ägnas särskild uppmärksamhet vad gäller sådan rådgivning eller be- handling som förutsätter en god känslomässig och intellektuell kontakt mellan personalen och invandraren.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975: 26 67

Även inom förskolan bör ökade insatser göras för att förbättra till- gången på tvåspråkig personal. Jag vill i detta sammanhang erinra om att en arbetsgrupp nyligen har tillkallats av statsrådet Hjelm-Wallén för att närmare belysa invandrarelevernas utbildningssituation i grundsko- lan och gymnasieskolan. Denna skall bl.a. undersöka i vad mån lärare i hemspråk skall kunna utnyttjas samtidigt i såväl förskolan som grund- skolan. Jag återkommer i det följande till arbetsgruppens uppgifter i övrigt.

Jag vill också erinra om att kommunerna enligt den nya förskolelag (SFS 1973: 1205) som träder i kraft den 1 juli 1975 skall svara för att barn som av bl.a. språkliga skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling, så långt möjligt skall anvisas plats i förskola tidigare än vad som eljest följer av förskolelagen, om inte barnets behov av sådant stöd tillgodoses på annat sätt.

IU har vidare ansett att kravet på svenskt medborgarskap för rätt till bidragsförskott bör slopas. Chefen för socialdepartementet har i årets budgetproposition föreslagit, att bidragsförskott skall kunna utgå till barn som inte är svensk medborgare om barnet eller vårdnadshavaren sedan minst sex månader vistas i riket. De nya bestämmelserna avses gälla fr.o.m. den 1 januari 1976.

Med anledning av att bl.a. LO och TCO i sina remissyttranden har tagit upp frågan om invandrarnas möjligheter att få bosättningslån redan vid bosättningen i Sverige vill jag erinra om att hithörande frågor har behandlats av bosättningslåneutredningen i betänkandet (SOU 1975: 5) Bättre bosättning för flera. Förslaget remissbehandlas f.n.

IU har framhållit vikten av att invandrare snarast möjligt efter bo- sättningen i Sverige bereds goda praktiska möjligheter att genomgå hälsokontroll. inkl. skärmbildskontroll. Jag anser i likhet med utred- ningen och bl.a. Svenska kommunförbundet att såväl hälsokontroll som hälsobefrämjande åtgärder som avser invandrare bör bedrivas inom ramen för de allmänna insatserna för att förbättra företagshälsovård, mödravård och barnavård samt inom den förebyggande hälsovården i stort. Som utredningen har anfört, bör behovet av särskild information till invandrare uppmärksammas av sjukvårdshuvudmännen.

[ samband med behandlingen av sociala frågor m.m. har IU även berört frågan om olika åtgärder för utländska lagöverträdare inorn kri- minalvården. Kriminalvårdsstyrelsen redovisar i sitt yttrande insatser av skilda slag som f.n. görs för utlänningar inom kriminalvården. Seder- mera har en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet i en rapport föreslagit olika stödåtgärder för straffade utlänningar.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att statsrådet Gustafsson förra året tillsatte en utredning rörande den andliga vården vid sjuk- husen och vid kriminalvårdens anstalter (U 1974:10). I utredningens direktiv anges att utredningen skall ta upp frågan om andlig vård för

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975: 26 68

medlemmar av trossamfund vilka särskilt betjänar invandrare och reli- giösa minoriteter.

6.6. Kulturfrågor

Frågan om kulturpolitiska insatser för invandrare och språkliga minoriteter behandlas i prop. l975:20 om den statliga kulturpolitiken, som har anmälts tidigare denna dag. Chefen för utbildningsdeparte- mentet anförde i det sammanhanget sammanfattningsvis följande.

Insatser för grupper som har begränsade möjligheter att ta del av kulturutbudet eller att själva delta i en skapande verksamhet måste ges förtur när det gäller att bygga ut de statliga åtagandena på kulturom- rådet. Invandrarnas och de språkliga minoriteternas möjligheter att föra de egna kulturtraditionerna vidare är f.n. i många fall begränsade. I en framåtsyftande invandrar- och minoritetspolitik måste således åtgärder för att ge dessa grupper möjligheter att bevara och utveckla det egna kulturarvet utgöra en betydelsefull del. Samtidigt förbättras härigenom förutsättningarna för kulturutbyte över språkgränserna och det svenska kulturlivet berikas genom impulser från invandrarnas ursprungsländer.

IU har med sitt förslag "till delmål för kulturpolitiska insatser för invandrare och språkliga minoriteter gjort en värdefull precisering av de mål för kulturpolitiken som statsmakterna har beslutat om. Med hän- syn till att delmålen i princip ryms inom de allmänna mål som redan gäller för kulturpolitiken förklarar sig föredraganden emellertid inte vara beredd att förorda att särskilda delmål fastställs för språkliga mi- noriteter. I detta sammanhang betonas också att insatser för invandrares oeh språkliga minoriteters kulturella verksamhet på ett tillfredsställande sätt bör kunna främjas inom ramen för redan existerande bidragsformer och kulturinstitutioner. Samtidigt konstateras att särinsatser ibland är nödvändiga.

Mot bakgrund av lU:s förslag presenteras åtgärder inom olika delar av kulturområdet, som är av betydelse för invandrarnas och de språk- liga minoriteternas kulturella situation. Vad gäller insatser på biblio- teksområdet föreslås särskilda bidrag utgå till upprustning av biblio- tekens bestånd av litteratur på minoritetsspråk. Enligt förslaget skall bidrag kunna utgå för inköp av sådan litteratur till dels lokala folk- bibliotek, dels länsbibliotek och länecentraler. För nästa budgetår be- räknas för detta ändamål sammanlagt 1,7 milj. kr. Vikten av att berörda grupper ges tillfälle att aktivt medverka vid bibliotekens inköp under- stryks.

I propositionen förordas vidare att ett särskilt system med statliga kreditgarantier införs för att förbättra förutsättningarna för de mindre och medelstora förlagens verksamhet, bl.a. genom stöd till nyetablering. Dct föreslagna systemet bör även kunna komma minoritetslitteraturen

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975: 26 69

till del. Ett selektivt stöd föreslås bli infört till utgivning av ny skön- litteratur för vuxna i översättning. Det betonas att vid fördelningen av stödet bör litteratur från mindre språkområden prioriteras, vilket i många fall innebär litteratur från invandrarnas ursprungsländer. Redan tidigare har inom ramen för det nordiska samarbetet ett särskilt stöd införts för översättning av nordisk litteratur till grannlandsspråken.

Vad gäller åtgärder på teaterområdet framhålls i propositionen värdet av den amatörteaterverksamhet som bedrivs inom många invandrargrup- per. Stöd till sådan verksamhet bör kunna utgå inom ramen för de olika former av generella bidrag som avser föreningslivet i övrigt. Det föreslås vidare att frågan om den yrkesmässiga tcaterverksamheten på minoritetsspråk bör utredas närmare av statens kulturråd. Verksamheten bör organiseras i form av uppsökande arrangemang och turnéer. I första hand torde det bli aktuellt att inrätta en finskspråkig ensemble.

I propositionen tas också upp frågan om insamling och bevarande av dokument som belyser invandringen till Sverige.

Slutligen berörs i propositionen frågan om program i radio och tele- vision för invandrare och språkliga minoriteter. Regeringen har nyligen i prop. 1975: 13 föreslagit att lokalradio inrättas under år 1977 med länsvisa sändningar under 10—15 timmar i veckan. I propositionen understryks att i lokalradioverksamheten bör ingå sändningar också på minoritetsspråk. Frågan om program på minoritetsspråk i ljudradions rikssändningar och i televisionen behandlas av den nyligen tillsatta radioutredningcn (U "1974:08). Mellan de nordiska länderna pågår diskussioner om ökad överföring av televisionsprogram, bl. a. från Fin- land till Sverige.

6.7. Utbildningsfrågor

Bland samhällets åtgärder för att invandrarna skall finna sig till rätta här i landet och få en tillfredsställandc social och kulturell service intar utbildningen en central plats.

Under senare år har betydande utbildningsinsatser gjorts för de vuxna invandrarna. Fr.o.m. budgetåret 1965 /66 bedrivs försöksverksamhet med avgiftsfri undervisning för invandrare i svenska språket med sam- hällsorientering. Undervisningen handhas av studieförbunden och vissa folkhögskolor. Statsmakterna har vidare — på grundval av förslag av IU — genom lagstiftning gett anställda invandrare rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning. Vidare pågår försök med upp- sökande verksamhet samt med särskild samhällsundervisning för hem- arbetande invandrare. Chefen för utbildningsdepartementet förordar i prop. 1975:23 om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd till vuxna m.m. att studiecirklar i hemspråk för vuxna invandrare skall räknas som prioriterade.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975: 26 70

Det bör också erinras om att invandrarnas andel av deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen är betydligt större än deras andel av den totala arbetskraften i Sverige. Jag vill i detta sammanhang anmäla att jag senare i år avser att föreslå att proposition föreläggs riksdagen på grundval av betänkande avgivet av kommittén för översyn av arbets— marknadsutbildningen (In 1972204). I propositionen avser jag att ta upp vissa frågor rörande svenskundervisningen för invandrare inom arbets- marknadsutbildningen. Chefen för utbildningsdepartementet har i prop. 1975: 23 tagit upp vissa frågor om undervisningen av analfabeter och studiestöd till dem som deltar i sådan undervisning.

IU har i sitt betänkande berört främst invandrarbarnens utbildnings- situation och bl.a. föreslagit att möjligheterna att få hemspråksunder- visning bör utvidgas väsentligt. Invandrarbarnens situation har också under senare år ägnats stor uppmärksamhet i samhällsdebatten. Vid årsskiftet 1974/75 fanns i Sverige ca 139 000 barn i åldrarna 0——17 år med utländskt medborgarskap. De utgör ungefär 8 % av alla barn i motsvarande ålder i Sverige. Ca 63 000 barn med utländskt medborgar- skap är i skolpliktig ålder. Härtill kom-mer ett okänt antal barn till in- vandrare som fått svenskt medborgarskap och som har annat språk än svenska som modersmål samt invandrare av andra generationen. Av samtliga invandrarbarn är vartannat av finländsk härkomst och vart tionde av jugoslavisk härkomst.

Statsbidrag till stödundervisning för invandrar-elever inom grundsko- lan utgår sedan läsåret 1966l67. Stödundervisningen består dels av un- dervisning i svenska som främmande språk, dels av studiehandledning på elevens modersmål.

Barnens möjligheter att i grundskolan få undervisning på sitt eget modersmål skapades genom statsmakternas beslut år 1968 (prop. 1968: 67, SU l968:129, rskr 1968:303). Syftet med denna hemspråksundervis- ning är att varje elev i görligaste mån skall ges möjlighet att bibehålla och utveckla den ursprungliga kulturella och språkliga identiteten. Det är dock först under senare år som denna undervisning har fått större omfattning och medvetenheten om betydelsen av att eleverna får under- visning i sitt eget modersmål har ökat.

Som ett led i denna utveckling har i kommuner med många invandrare av samma språkgrupp inrättats förberedelseklasser. Detta innebär att en del av stödundervisningsresurserna koncentreras så att klasser kan ord- nas antingen för elever som tillhör samma språkgrupp eller för elever med olika språklig bakgrund. Förberedelseklass har tillkommit för att i början av skolgången ge eleven en effektiv träning i svenska samtidigt som undervisning kan ske på modersmålet (hemspråket).

För att öka rekryteringsunderlaget av tvåspråkiga. finska lärare till grundskolan har riksdagen fattat beslut (prop. 1974:1 bil. 10, UbU 1974:

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975: 26 71

17, rskr 1974:172) om särskild utbildning av klasslärare med finska som modersmål. Utbildningen har påbörjats under innevarande budget- år.

Inom gymnasieskolan har särskilda kurser anordnats för invandrare. såväl av yrkesinriktad som av allmän karaktär. Särskilda medel för stöd- undervisning för invandrarelever i gymnasieskolan har anvisats fr.o.m. detta budgetår. En särskild folkhögskola, som kan ge utbildningstillfällen för en del av de finska ungdomarna i vårt land, startade sin verksamhet i Haparanda läsåret l973;'74.

IU har vid sin behandling av undervisningen för invandrarbarn före- slagit att därmed sammanhängande frågor bör utredas ytterligare. Stats- rådet Hjelm-Wallén tillkallade i december förra året en arbetsgrupp med uppgift att utföra det ytterligare utredningsarbete som behövs. Enligt direktiven till arbetsgruppen skall en naturlig utgångspunkt för dess arbete vara de av IU avgivna förslagen och vad som i dessa delar har an- förts av remissinstanserna. Enligt vad jag har erfarit kommer arbets- gruppen att redan under detta år kunna lägga fram förslag om insatser för invandrarbarnen. Mot denna bakgrund vill jag inte nu närmare gå in på IU:s olika förslag. I det följande behandlar jag emellertid i sam- råd med statsrådet Hjelm-Wallén vissa principiella frågor om invandrar- undervisningen.

Senare års forskning om språkinlärning, språkutveckling och tvåsprå- kighet har visat att ett barn. som inte får möjlighet att utveckla sitt modersmål till en abstrakt nivå och som i skolan konfronteras med un- dervisning på ett annat språk, utsätts för stora intellektuella och emo- tionella påfrestningar. Allvarliga störningar i barnets utveckling kan därigenom uppstå. Barn. som fullständigt skiftar språk i tidig ålder, kan å andra sidan komma att uppleva allvarliga problem i kontakten med föräldrarna. Dessutom underlättas inlärning av ett andra språk i avgö- rande utsträckning om barnet har kunskaper i det egna modersmålet. Mot denna bakgrund menar IU att samhället bör värna om barnets rätt till sitt modersmål. .lnom skolsystemet hör ökade ansträngningar göras för att erbjuda alla barn möjlighet att utveckla sitt modersmål.

Jag delar utredningens principiella uppfattning, som också har fått stöd av remissinstanserna. Invandrarbarnen bör i görligaste mån erbju- das möjlighet att genom åtgärder inom skolsystemets ram bevara och utveckla sin språkliga och kulturella identitet.

Frågan om särskilda skolor för språkliga och religiösa minoriteter be- handlades av riksdagen år 1968 (prop. l968:67). Därvid anförde dåva- rande chefen för utbildningsdepartementet att det måste betraktas som. en självklar rättighet för minoritetsbarnen att få reella möjligheter att följa samma skolgång som andra barn i Sverige. Vidare framhölls att

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975: 26 72

inflyttade språkliga minoriteters barn bör undervisas tillsammans med övriga barn och inte i särskilda skolor.

Jag anser att det är en styrka för det svenska skolväsendet, som förfogar över stora resurser för ändamålet, att på olika sätt kunna till- godose mångfalden av intressen i utbildningen. Härigenom "kan hänsyn tas till de anspråk på utbildningen som finns i dagens samhälle. Inom det allmänna skolväsendet kan bättre garantier skapas för en kulturell valfrihet än genom särskilda skolor för språkliga och religiösa minorite- ter. Huvudsyftet med den svenska grundskolan är att den skall vara en skola för alla ungdomar, oberoende av deras sociala, ekonomiska, na- tionella eller religiösa bakgrund. Jag finner det vara mycket angeläget att slå vakt om detta.

Man bör emellertid inte bortse från att de mål för undervisningen av invandrarelever, som utredningen har ställt upp, inrymmer vissa pro- blem. Jag vill peka på några.

Även om vissa språkgrupper är relativt talrika inom geografiskt be— gränsade områden, återfinns invandrare från olika språkgrupper spridda över hela landet. Detta medför praktiska svårigheter att kunna organi- sera undervisningen på samma sätt i regioner med få invandrare som i regioner med stort antal invandrare. Elevens bosättningsort har följakt- ligen viss betydelse för om skolan skall kunna uppfylla målen för in- vandrarundervisningen. IU pekar på möjligheten att genom interkom- munal samverkan lösa sådana problem. Frågan om sådan samverkan ingår i uppdraget för den arbetsgrupp som jag nyss har nämnt.

Ett annat problem är invandrarföräldrarnas syn på skolan och den utbildning som ges. Många föräldrar vill inte att deras barn skall gå miste om delar av den reguljära undervisningen, t.ex. genom bortval av visst ämnesmoment till förmån för hemspråksundervisningen. Detta kan bero på att föräldrarna underskattar modersmålets betydelse för barnets senare skolframgång, men kan också uppfattas så att föräldrarna är angelägna om att barnet skall få en med svenska barn fullt jämförbar utbildning och få samma utgångsläge som sina svenska kamrater. Denna inställning kan också innebära att föräldrarna uppfattar grundskolan som viktig och positiv för barnets utveckling. IU har framhållit vikten av att särskild information ges i sådana situationer för att hos för— äldrarna skapa ökad förståelse för hemspråksundervisningens betydelse. Frågan om information av detta slag ingår i den nämnda arbetsgruppens uppdrag.

JU har behandlat frågan om för vilka barn hemspråksundervisning skall anordnas. Utredningen anser det inte möjligt att upprätthålla ett krav på obligatoriskt deltagande i denna undervisning för elever med annat modersmål än svenska, eftersom den kategori barn en sådan be- stämmelse skulle avse inte entydigt kan avgränsas. Formella kriterier som att barnet eller föräldrarna är utländska medborgare eller har in-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975: 26 73

vandrat från utlandet är inte tillräckliga, eftersom det grundläggande kriteriet för att bedöma behovet av hemspråksundervisning är barnets språkliga utveckling. Utredningen anser i stället att kommunerna bör åläggas att ordna hemspråksundervisning, men att denna undervis— ning bör vara frivillig för eleven. Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Några remissinstanser vill gå längre än utredningen och anser att hcmspråksundervisningen även bör vara obligatorisk för den enskilde invandrareleven. För egen del vill jag anföra följande.

Jag hyser viss förståelse för dem som förordar att hemspråksunder- visningen bör vara obligatorisk för eleven. Som jag tidigare har fram- hållit är väl befästa kunskaper i modersmålet ofta avgörande för många invandrarbarns senare skolgång. Detta är emellertid inte alltid fallet. Erfarenheterna visar nämligen att många invandrarelever vid skolstar- ten har betydligt bättre kunskaper i svenska än i hemspråket. Många barn har t.o.m. så bristfälliga kunskaper i hemspråket att det kan ifrågasättas om inte hemspråket för dem är ett främmande språk. I sådana fall är det tveksamt om ett obligatorium för eleven skulle vara meningsfullt. Enligt min mening bör deltagande i hemspråksundervis- ning vara frivilligt och omfattningen av åtgärderna beroende av de be- rörda barnens och föräldrarnas önskemål härom. Skolan och berörda myndigheter bör dock på ett aktivt sätt sprida upplysning om möjlig- heterna till undervisning i ursprungslandets språk och kultur. Barnet bör så långt som möjligt kunna få undervisning i sitt hemspråk när barnet och hans föräldrar finner det påkallat. Under vilka omständigheter rätt till hemspråksundervisning skall föreligga och hur undervisningen skall organiseras liksom andra hithörande frågor bör bedömas av statsmakter- na efter det att den nyss nämnda arbetsgruppen har avgivit sitt förslag.

Jag vill slutligen beröra en annan aspekt på invandrarbarnens situa- situation i skolan. Genom att det i skolan finns ungdomar med olika kulturbakgrund kan ömsesidig förståelse och respekt och aktivt in— tresse väckas för andra språk, kulturer, normer och värderingar. In— vandrareleverna är därför en särskilt värdefull tillgång i skolan för att förverkliga en internationalisering av undervisningen.

6.8. Föreningar och trossamfund m.m.

F.n. utgår i begränsad utsträckning bidrag till invandrarorganisationer främst i form av projektbidrag från SIV samt i form av kommunala bidrag.

lU har presenterat ett omfattande material om invandrar- och mino- ritetsorganisationernas verksamhet. Utredningens principiella uppfatt- ning är att samhället bör stödja föreningar som bygger på etnisk eller - språklig grupptillhörighet, eftersom dessa organisationer tillfredsställer ett behov av identitetsbildning hos sina medlemmar och dessutom kan

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975: 26 74

vara värdefulla kontaktorgan för personer som nyligen invandrat till Sverige. Utredningen har föreslagit att ett särskilt statligt bidragssystem inrättas för verksamhetsbidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer av rikskaraktär. Stödet till större och väl etablerade organisationer bör utgå under vissa förutsättningar, bl.a. i fråga om medlemsantal, medan organisationer, som inte uppfyller förutsättningarna bör kunna få bidrag efter prövning i varje enskilt fall. Som förutsättning för bidrag till större organisationer föreslås att organisationen i fråga skall ha minst 3 000 registrerade medlemmar. För såväl större som mindre organisationer föreslås som villkor för stöd att de har sin huvudsakliga verksamhet i Sverige och är demokratiskt uppbyggda. Bidrag bör kunna utgå med högst 75 % av styrkta kostnader. Större organisationer bör dels få ett grundbidrag, dels ett rörligt bidrag. Mindre organisationer bör kunna få bidrag på grundval av antalet medlemmar och organisationens verk- samhet. SIV bör administrera bidragsgivningen.

Remissinstanserna har ställt sig mycket positiva till förslaget att ett särskilt statligt stöd införs för invandrar- och minoritetsorganisationcrna i Sverige. Däremot är remissopinionen splittrad när det gäller villkoren för bidrag. Vissa instanser anser att statliga bidrag bör utgå även till 10- kala organisationer. Några instanser menar att antalet personer som omfattas av organisationens verksamhet och inte antalet registrerade medlemmar bör läggas till grund för bidrag till de större organisatio- nerna. Vidare avstyrker ett stort antal instanser den föreslagna grän— sen på 3000 medlemmar och föreslår att den sänks väsentligt. Ett antal instanser betonar dessutom vikten av att bidragen till mindre organisationer av rikskaraktär ges på generösa grunder. Merparten av remissinstanserna tillstyrker förslaget att SIV skall svara för fördelningen av bidragen, medan ett mindre antal instanser avstyrker och föreslår att statens kulturråd skall vara bidragsmyndighet.

För egen del vill jag anföra följande. Organisationer, som har bil- dats av invandrare och minoriteter i Sverige utgör ett mycket värde- fullt inslag i samhället och kan betraktas som en del av folkrörelserna i Sverige. Organisationer som bygger på etnisk eller språklig grupptill- hörighet tillfredsställer ett särskilt identitetsbehov hos sin medlemmar. Samtidigt har invandrarnas organisationer en värdefull praktisk funk- tion. De kan underlätta invandrarnas anpassning i den nya omgivningen och medverka till att sprida information om förhållandena i samhället. Organisationerna spelar också en viktig roll som språkrör för de olika invandrar- och minoritetsgrupperna i kontakter med myndigheter och andra organ i samhället.

Mot denna bakgrund tillstyrker jag utredningens förslag att statligt stöd i form av verksamhetsbidrag börutgå till invandrar- och minori- tetsorganisationer samt att bidragen bör avse organisationer-som är att anse som riksorganisationer. .

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975: 26 75

Ett stort antal remissinstanser har anfört kritiska synpunkter på IU:s förslag att organisationerna bör delas in i två grupper, nämligen större organisationer, som skulle få bidrag enligt en viss schablon och mindre organisationer, som skulle få bidrag efter årsvis återkommande prövning. Vidare har den föreslagna gränsen på 3 000 registrerade medlemmar i många fall ansetts vara för hög. Även om gränsen sätts väsentligt lägre skulle endast ett litet antal av de nuvarande organisationerna kunna få bidrag enligt schablonen. Tolkningen av medlemsbegreppet kan dess- utom komma att orsaka svårigheter i vissa fall.

Organisationsbildningen bland invandrare och minoriteter i Sverige är f.n. under stark utveckling och det är naturligt att förändringar fort- löpande sker i organisationsstrukturen. Statsmakterna bör därför enligt min mening inte på detta stadium binda sig för den utformning av bi- dragssystemet som lU har förordat. Jag föreslår att bidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer skall utgå enligt följande. Invandrar- och minoritetsorganisation som är att anse som riksorganisation bör kunna få statsbidrag för sin verksamhet om denna huvudsakligen är för- lagd till Sverige. Vidare bör gälla att organisationen skall vara demo- kratiskt uppbyggd, dvs. de enskilda medlemmarna skall ha det avgö- rande inflytandet över organisationens verksamhet. Bidrag bör utgå en- dast om organisationen själv står för en del av kostnaderna för sin verk- samhet.

I likhet med IU förordar jag att SIV skall administrera bidragsgiv- . ningen. Det bör ankomma på SIV att i anvisningar närmare ange de villkor som skall gälla för att få bidrag.

Jag beräknar medelsbehovet under budgetåret 1975/76 för bidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer till 1,6 milj. kr. Jag återkommer härtill i det följande.

lU har föreslagit att SIV även framdeles bör förfoga över medel för bidrag till organisationer och institutioner av skilda slag för avgränsade projekt som har till syfte att bidra till invandrarnas anpassning m.m. Projektbidragen bör avse invandrar- och minoritetsorganisationer, tros- samfund. svenska ideella organisationer m.fl. Remissinstanserna har till- styrkt förslaget. LO och TCO har därvid framhållit att projektbidrag bör utgå också till fackliga organisationer för deras invandrarverksam- het.

Enligt min mening bör SIV också i fortsättningen kunna förmedla bidrag för tidsmässigt och kostnadsmässigt klart avgränsade projekt. I likhet med vad bl.a. SIV har anfört i sitt remissyttrande anser jag, att ett väsentligt syfte med projektbidragen är att stimulera sådan verksam- het för invandrare som invandrarnas organisationer och trossamfund_ samt svenska ideella organisationer svarar för.

Jag ansluter mig även i princip till LO.:s och TCO:s uppfattning att projektbidrag bör kunna utgå för fackliga organisationers verksamhet

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975: 26 76 för invandrare. Bidragen till fackliga organisationer bör dock avse en- dast klart avgränsade projekt av försökskaraktär. Projektbidrag bör inte utgå för åtgärder som kan anses ingå i de fackliga organisationernas ordinarie verksamhet för invandrare.

lU har föreslagit att statsbidrag skall utgå till kommunerna för sär- skild verksamhet för invandrare. Som statsbidragsgrundande kostnader bör räknas dels kostnader för personal, som är anställd vid kommunal invandrarbyrå, eller för särskilt avgränsad kommunal invandrarfunktion, dels övriga kostnader för drift av invandrarbyrå eller invandrarfunktion. Vidare bör som statsbidragsgrundande kostnader räknas sådana mer- kostnader som uppkommer till följd av särskild information till invand- rare eller i invandrarfrågor eller för särskild uppsökande verksamhet bland invandrare. IU föreslår att statsbidrag för kommunernas infor- mationsverksamhet för invandrare bör utgå med 50 % av godkända kostnader. SIV föreslås svara för bidragsgivningen.

Ett stort antal remissinstanser har tillstyrkt förslaget om statsbidrag till kommunerna, men bl.a. kommunalekonomiska utredningen och so- cialutredningen har avstyrkt förslaget. Även Svenska kommunförbundet har anfört kritiska synpunkter. Kommunalekonomiska utredningen har sålunda anfört att innan dess arbete har avslutats bör inte stats- bidrag införas på nya områden om inte speciella förhållanden förelig- ger. Tillräckliga skäl har inte anförts för det föreslagna statsbidraget, anser utredningen. Det förhållandet att vissa kommuner har merutgifter för invandrare och att dessa kostnader belastar kommunerna ojämnt ut- gör i och för sig från rättvisesynpunkt inget skäl att ge bidrag till dessa kommuner, eftersom ett jämförelsevis högt utgiftsläge på ett visst om- råde kan vara förbundet med lägre kostnader på ett annat eller med ett förhållandevis högt inkomstläge. En stor del av det av IU föreslagna statsbidraget skulle komma att gå till kommuner med ett eget skatte- underlag som ligger vid och över 100 % av medelskattekraften i landet. Kommunalekonomiska utredningen anför avslutningsvis att i dess under- sökningar av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun även ingår bl.a. kostnader för invandrarbyråerna. Socialutredningen anser att ett särskilt statsbidragssystem inte är motiverat utan förordar att statsbidra- get antingen bör ingå i det allmänna statsbidraget för kommunernas socialvård eller i de utvecklingsbidrag, vilka socialutredningen har före- slagit i betänkandet (SOU 1974: 39) Socialvården, Mål och medel.

Svenska kommunförbundet har förordat att statsbidrag utgår till kom- munerna för deras verksamhet för invandrare men anfört att bidrag en- ligt -IU:s modell under överskådlig tid kommer att organisatoriskt låsa kommunernas verksamhet för invandrarna och" försvåra en anpassning till nya förhållanden. Bidraget ger vidare inte utrymme för de insatser, som med utgångspunkt från lokala förhållanden kan vara mest ända-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975: 2-6 77

målsenliga. Det står dessutom i direkt motsättning till strävandena att komma bort från statlig detaljreglering och kontroll, anser förbundet.

Enligt min uppfattning har bärande skäl anförts för att i ett vidare sammanhang se över frågan om statsbidrag till kommunerna för verk- samhet för invandrare. Samtidigt är det enligt min mening önskvärt att kommunerna liksom ideella organisationer m.fl. kan få bidrag till pro- jektverksamhet av försökskaraktär. Bidragen bör främst avse avgränsade informationsprojekt. Projekten bör kunna avse såväl samhällsinformation till invandrare som information till allmänheten i invandrarfrågor och annan liknande verksamhet med sikte på invandrare och invandrar- frågor.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört beräknar jag medelsbehovet för projektbidrag till organisationer, trossamfund och kommuner m.fl. under budgetåret 1975/75 till 1,8 milj. kr. .Jag återkommer härtill i det följande. Det bör ankomma på SIV att administrera bidragen för av— gränsade projekt och att utforma erforderliga anvisningar.

l samråd med statsrådet Gustafsson vill jag i fråga om trossamfund anföra följande.

IU har uttalat att det ur principiell synpunkt är svårt och dessutom olämpligt att skilja mellan ”invandrartrossamfund” och andra trossam— fund när det gäller samhällsstöd till dem eller deras ställning i samhäl- let. Utredningen ansluter sig till de ställningstaganden som 1968 års be- redning om stat och kyrka har gjort i betänkandet (SOU 1972:36) Sam- hälle och trossamfund, nämligen att samhällsstöd bör utgå till religiösa samfund oavsett vilken religion dessa företräder. IU:s uppfattning delas av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Enligt beslut av föregående års riksdag (prop. 1974:1 bil. 10. KrU _l974z9, rskr 1974:113) kan bidrag utgå till såväl kristna som icke kristna trossamfund. F.n. kommer bl.a. estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, ungerska protestantiska församlingen i Sverige, katolska kyrkan i Sverige och de mosaiska församlingarna i Sverige i fråga för bidrag. I årets budgetproposition (prop. 1975:1 bil. 10 s. 126) har föredragande statsrådet anmält att han avser att senare föreslå regeringen att medel ur anslaget Bidrag till trossamfund fr.o.m. budgetåret 1975/76 får utgå till de ortodoxa kyrkorna i Sverige.

lU har vidare behandlat frågan om finskspråkig service inom svenska kyrkan. Utredningen anser att den hittillsvarande verksamheten på detta område har varit värdefull och att den bör utvecklas ytterligare. För- samlings- och pastoratsförbundet framhåller i sitt remissyttrande att det avser att genom information och rekommendationer till svenska kyrkans församlingar förbättra möjligheterna för inflyttade finländska lutheraner att få religiös service samt att överläggningar i frågan har ägt rum mel- lan förbundet och Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975: 26 78

Det bör enligt min mening ankomma på svenska kyrkan att svara för att de av dess medlemmar, som har invandrat från andra länder, får den religiösa service de behöver. Pastoratsförbundets initiativ får ses som ett led i sådana strävanden. Åtgärder har vidtagits för att öka kyrkans in- satser för olika invandrargrupper. Fr.o.m. innevarande budgetår utgår medel ur kyrkofonden till lön för ytterligare två stiftsadjunkter, som är avsedda för den finskspråkiga befolkningen i Sverige. Sammanlagt finns därmed sex tjänster som stiftsadjunkt för finskspråkiga. Domkapitlen har dessutom länge haft möjlighet att inrätta pastoratsadjunktstjänster för finskspråkiga. Flertalet domkapitel har utnyttjat denna möjlighet. I svenska kyrkan finns vidare anställda präster för invandrare från Est— land, Lettland och Ungern.

6.9. Medinflytandefrågor

I fråga om invandrarnas rättsliga ställning och deras möjligheter till medinflytande har IU anfört bl.a. följande synpunkter.

IU framhåller att önskemål om ett ökat inflytande för invandrarna har framförts i den allmänna debatten. Vissa framkomstvägar har anvi— sats, bl.a. att invandrarna bör vara representerade i politiska och fack- liga organisationers valda församlingar, att kommunal rösträtt och val- barhet införs samt att återstående skillnader i lagstiftningen mellan svenska och utländska medborgare i fråga om tillgången till nyttigheter och samhällsservice bör avlägsnas så långt det är möjligt. IU anser att bl.a. dessa vägar bör prövas för att öka invandrarnas inflytande i det politiska livet och samhällsdebatten.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att strävan också i fortsättningen bör vara att avlägsna återstående skillnader i lagstiftning- en mellan i Sverige bosatta utländska medborgare och svenska medbor- gare. Ett omfattande arbete har under de senaste årtiondena lagts ned på att stärka invandrarnas rättsställning i vistelsestaten. Sverige har tagit ak— tiv del i detta arbete på det internationella planet. Vidare har Sverige ge- nom att ansluta sig till internationella överenskommelser eller träffa särskilda avtal med skilda stater verkat för att tillförsäkra utlänningar som vistas här samma förmåner som svenska medborgare. Som ett re- sultat av detta arbete och i stor utsträckning också av ensidiga åtgärder från svensk sida återstår det numera få skillnader mellan utländska och svenska medborgares rättsliga ställning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågan om möjligheterna att i grundlagen föra in ett skydd också för utlänningar som är bosatta i Sverige f.n. prövas av 1973 års fri- och rättighetsutredning. Jag vill också erinra om att SIV i sitt remissyttrande har anfört att verket har inlett en kartläggning av särbestämmelser för utlänningar m.m. Kart-

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975: 26 ' 79

läggningen avses ligga till grund för initiativ om undanröjande av sär- bestämmelser.

Även jag anser att det är väsentligt att invandrarna i vårt land på olika sätt bereds ökade möjligheter att delta i det politiska livet och i samhällsdebatten, och att praktiska och formella hinder härför så långt möjligt undanröjs. Frågan om utländska medborgares rätt att delta i allmänna val i Sverige har berörts av en rad remissinstanser. Med an— ledning härav får jag i samråd med chefen för kommundepartementet anföra följande.

I samband med att antalet invandrare har ökat under senare år har frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för utländska medborgare tilldragit sig ett allt större intresse. Det har framställts som ett demo- kratiskt rättvisekrav att invandrarna genom kommunal rösträtt får möj- lighet att påverka förhållandena inom kommunen på sådana områden som särskilt berör dem, t.ex. undervisning, social omvårdnad, kulturell verksamhet, l'ritidsverksamhet och boendemiljöns utformning.

Efter beslut i december 1973 av Nordiska ministerrådet har till- satts en arbetsgrupp, bestående av en ledamot från vart och ett av de nordiska länderna, för att utreda frågan om kommunal rösträtt och val- barhet i bosättningslandct för invandrare från annat nordiskt land. Ar- betsgruppens uppdrag avser val i både borgerliga och kyrkliga kommu- ner. Arbetsgruppen skall överväga de principiella frågorna i samman- hanget och redovisa underlag för ett ställningstagande till en eventuell reform. Den skall vidare kartlägga och anvisa lösningar på de praktiska och administrativa problem som kan föreligga. Det ingår däremot inte i uppdraget att göra en samlad bedömning av frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för medborgare i annat nordiskt land. Arbets- gruppen väntas redovisa resultatet av sina överväganden inom kort.

1 maj 1974 bemyndigades chefen för kommundepartementet att till— kalla sakkunniga med updrag att utreda frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare (Kn 1974:02). I direktiven uttalas bl.a. att starka skäl talar för att även de invandrare som inte har förvärvat svenskt medborgarskap får rösträtt vid kommunala val. Utredningens överväganden skall enligt direktiven avse invandrare från både nordiska och utomnordiska länder samt såväl val till kommunfullmäktige och landsting som val till kyrkofullmäktige. Utredningen skall också överväga frågan om valbarhet till de beslutande församlingarna och nämnderna bör tillkomma icke svensk medborgare. Utredningen väntas lägga fram sitt förslag inom kort. Beslut i frågan beräknas kunna föreligga i god tid före 1976 års val.

6.10. Informationsfrågor

IU har föreslagit vissa riktlinjer för information till invandrare före invandringen. De föreslagna riktlinjerna tillstyrks av remissinstanserna. Jag anser i likhet med utredningen att informationen om Sverige i de

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975: 26 80 länder, varifrån invandring sker till vårt land, bör ges en sådan inrikt- ning att personer som överväger att flytta hit kan få det faktaunderlag, som behövs för ett realistiskt beslut. Jag förutsätter efter samråd med chefen för utrikesdepartementet att hänsyn härtill tas vid utformningen av Svenska institutets inf ormationsverksamhet i invandrarnas ursprungs- länder.

I fråga om information till invandrare efter invandringen till Sverige har IU framhållit att samtliga informationsansvariga organ bör verka för en utjämning av skillnaderna när det gäller informationssituationcn för olika språkgrupper i landet och att SIV även framdeles bör ha i upp— gift att samordna informationsinsatser avseende invandrare. SIV bör få ökade resurser för detta ändamål. Utredningen har vidare föreslagit att informationsinsatserna ökas för att påverka den allmänna opinionen i en för invandrarna gynnsam riktning samt för att skapa ökad för- ståelse mellan människor med olika språk, värderingar, traditioner, se- der och beteendemönster. Sådana insatser måste läggas upp på mycket lång sikt för att få önskad effekt. Framför allt bör en långsiktig sats- ning ske på skolväsendet. Även inom massmedia och organisationslivet bör ökade insatser av detta slag göras. SIV bör samordna informations- verksamheten och tillföras ekonomiska och personella resurser för uppgiften.

Utredningens förslag om informationsåtgärder för invandrare i Sverige och om opinionsbildande verksamhet avseende allmänheten tillstyrks i stort av remissinstanserna.

Jag har i huvudsak samma uppfattning som utredningen och remiss- instanserna i dessa frågor och anser det vara betydelsefullt att såväl sam— hällsinformationcn till invandrare förbättras och utvidgas som att infor- mation till allmänheten i invandringspolitiska frågor ökas inom ramen för en långsiktig planering. Mot denna bakgrund föreslår jag i det följan— de en väsentlig ökning av SIV:s resurser för informationsverksamhet.

IU har framhållit att stiftelsen Invandrartidningen har spelat en stor roll för förmedlingen av samhällsinformation till invandrare. IU för- ordar att verksamheten fortsätter enligt i huvudsak nuvarande riktlinjer. Tidningen har visat sig fylla ett stort behov. Principerna för samman- sättningen av stiftelsens styrelse bör dock ändras. Denna bör få ett breddat parlamentariskt inslag. Desutom bör företrädare för SIV, nämn- den för samhällsinformation (NSI), invandrarintressen och personalen ingå i styrelsen. IU föreslår att statsbidraget till tidningens verksamhet under budgetåret 1975/76 utgår med 1,5 milj. kr.

Remissinstanserna har i stort anslutit sig till förslagen. Stifte scn In- vandrartidningen framhåller vikten av att NSI och SIV är företrädda i styrelsen. Eventuellt bör också SÖ ingå, eftersom tidningen används i undervisningssammanhang. NSI är tveksam till förslaget att vara repre- senterad.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975: 26 81

Jag delar bedömningen att invandrartidningen är ett effektivt infor— mationsmedel. Tidningens upplageutveckling är positiv och de olika editionerna har visat sig vara särskilt användbara för målgruppsanpas- sad information om t.ex. nya lagar eller för annan samhällsinformation. Vidare kan så gott som alla invandrarhushåll nås genom tidningens te- manummer, vari olika myndigheter kan nå ut med angelägen informa- tion.

Mot denna bakgrund beräknar jag stiftelsens medelsbehov för budget- året 1975/76 till 1,5 milj. kr. Jag återkommer härtill i det följande.

Principerna för sammansättningen av stiftelsens styrelse bör också en- ligt min mening ändras så att styrelsen får en breddad parlamentarisk sammansättning. I styrelsen bör vidare ingå företrädare för närmast be- rörda myndigheter och för invandrarintressen. Vad gäller företrädare för de anställda i stiftelsens styrelse finner jag inte tillräckliga skäl att frångå de riktlinjer för personalrepresentation i statlig myndighets sty- relse m.m. som nyligen har godkänts av riksdagen (prop. 1974:1 bil. 2, p. 7, InU 4, rskr 95). Däremot har jag ingen erinran mot att de an- ställda i stiftelsen liksom hittills bereds möjlighet att i andra former ta del i styrelsearbetet. Det ankommer på regeringen att besluta om styrel— sens sammansättning.

6.11. Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna

En förutsättning för att samhällets åtgärder till förmån för invandrare och språkliga minoriteter skall bli effektiva och ändamålsenliga är att de olika berörda myndigheternas ansvarsområden i detta avseende är klart avgränsade.

År 1968 fastslog statsmakterna principen att den fackmyndighet som har ansvar för viss verksamhet i förhållande till svenska medborgare även skall ha motsvarande ansvar i förhållande till utlänningar som är bosatta i Sverige. IU har uttalat att denna princip bör gälla även fram- deles. Det finns emellertid behov av särskilda åtgärder för att stimulera fackorganen inom olika samhällsområden att vidta nödvändiga åtgärder för invandrare. Mot denna bakgrund bör samordnande och initiativta- gande insatser göras på såväl central som lokal nivå. På central nivå bör SIV enligt utredningen även i fortsättningen ha denna samordnande och initiativtagande uppgift.

Utredningen har föreslagit att centrala direktiv utfärdas till stats- myndigheterna, vari dessa erinras om skyldigheten att i resp. verksam— het genomföra de särskilda åtgärder för invandrare som är nödvändiga. I direktiven bör även anges att varje myndighet bör upprätta ett pro- gram för sina särskilda åtgärder för invandrare. Utredningen har avvisat tanken på att ställa samman en katalog i vilken statsmakterna anger varje myndighets arbetsuppgifter när det gäller åtgärder för invandrare.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975: 26 82

IU:s överväganden om ansvarsfördelningen mellan myndigheterna har vunnit anslutning bland remissinstanserna, som har framhållit att dessa överväganden inte innebär någon ändring av de riktlinjer som har tillämpats i praxis sedan lång tid och som fastslogs av statsmakterna år 1968. Statskontoret har sålunda betonat att det vore en olämplig lös- ning att sammanställa en katalog i vilken statsmakterna anger varje myndighets arbetsuppgifter när det gäller särskilda åtgärder för in- vandrare. Riksrevisionsverket (RRV) har framhållit vikten av att in- vandrarnas och minoriteternas behov vägs in som en integrerad del av myndigheternas ordinarie planerings- och budgetarbete.

Jag ansluter mig till utredningens överväganden om ansvarsfördel- ningen mellan myndigheterna för åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter. Jag finner i detta sammanhang anledning att åberopa stats- makternas uttalande år 1968 i denna fråga, i vilket framhölls att ansvaret för att olika konkreta åtgärder på skilda områden vidtas för att ge in- vandrare stöd och hjälp bör åligga resp. fackmyndighet. Åtgärder för invandrare borde således i princip vidtas av de myndigheter som svarar för motsvarande uppgifter i fråga om svenska medborgare. Det fram» hölls vidare att det emellertid kan råda delade meningar om hur grän- serna inom olika områden skall dras mellan skilda myndigheters upp- gifter i dessa avseenden inom ramen för den principiella ansvarsfördel- ningen. Sådana gränsdragningsfrågor ansågs i huvudsak vara av mera praktisk än principiell natur och de torde därför kunna lösas utan större meningsskiljaktigheter. Det framhölls slutligen att en sådan spridning av arbetsuppgifterna motiverar att garantier skapas för att en samordning sker av myndigheternas insatser. För denna samordning skulle SIV svara.

Även jag anser att det vore en olämplig lösning att sammanställa en katalog i vilken statsmakterna anger varje myndighets arbetsuppgift när det gäller särskilda åtgärder för invandrare. Jag har samma uppfattning som bl.a. statskontoret i detta avseende. Samtidigt är det väsentligt att myndigheterna på lämpligt sätt erinras om att de var och en inom resp. verksamhetsområde har samma ansvar för invandrare som för svenskar Och att därutöver särskilda åtgärder i vissa fall är nödvändiga beträf— fande invandrare.

IU har uttalat att det ibland kan vara ändamålsenligt att de myndig- heter som är berörda av en viss fråga bedriver samråd i mera institutio— naliserade former, t.ex. i fråga om åtgärder för överföring och omhän- dertagande av flyktingar. SIV och Svenska Röda korset har föreslagit att ett samarbetsorgan i flyktingfrågor inrättas mellan berörda myndig- heter. Inom arbetsmarknadsdepartementet övervägs f.n. formerna för uttagning, överföring och omhändertagande av flyktingar. Frågan om medverkan från myndigheter och vissa frivilliga organisationer, som bl.a. arbetar med flyktingfrågor, har aktualiserats i sammanhanget.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975: 26 83

6.12. Statens invandrarverk m.m.

SIV:s nuvarande organisation framgår av tablån på s. 91. SIV, som inrättades den 1 juli 1969 (prop. 19682142, SU 1968:]96, rskr l968z405), handlägger —— förutom tillstånds-, kontroll- och med- borgarskapsfrågor — frågor rörande invandrarnas anpassning. SIV:s styrelse består av verkschefen och sex lekmannaledamöter. Till verket är knuten en rådgivande expertgrupp med företrädare för intressen som är berörda av de frågor som SIV handlägger.

Verket består av fyra byråer, nämligen en tillståndsbyrå för hand- läggning av ärenden enligt utlänningslagstiftningen, en medborgarskaps- byrå för handläggning av ärenden enligt medborgarskapslagstiftningen, en byrå för anpassningsfrågor och en byrå för administrativa uppgifter. Sedan den 1 juli 1973 finns en registerenhet, som handhar frågor om automatisk databehandling av vissa rutiner för handläggning av tillstånds- och medborgarskapsärenden m.m.

Mot bakgrund av förslagen om åtgärder för invandrarnas sociala och kulturella situation har lU tagit upp frågan om i vilken utsträckning SIV:s ledning och organisation i övrigt samt arbetsuppgifter bör ändras för att svara mot de intentioner, som ligger bakom IU:s överväganden.

Jag tar först upp vissa synpunkter på SIV:s ledningsfunktioner. IU har föreslagit att SIV även i fortsättningen bör ledas av en styrel- se med sju ledamöter. Verkets generaldirektör bör liksom hittills vara styrelsens ordförande. Styrelsen bör som f.n. vara av lekmannakaraktär och ha parlamentarisk förankring. Vidare har utredningen föreslagit att den rådgivande expertgrupp som sedan SIV:s tillkomst varit knuten till SIV avskaffas. Utredningen föreslår även att ett nytt rådgivande organ — invandrarrådet — knyts till SIV. Rådet föreslås få 15 ledamöter som företräder invandrar- och minoritetsorganisationer samt invandrar- och minoritetsintresscn i övrigt. SIV skulle inhämta rådets synpunkter i frågor rörande invandrarnas sociala och kulturella situation, riktlinjer för SIV:s bidragsgivning samt förslag till årlig anslagsframställning.

Remissinstanserna har framfört ett flertal synpunkter på SIV:s led- ningsfunktion. Förslaget att expertgruppen bör avskaffas tillstyrks av merparten av remissinstanserna, men avstyrks av rikspolisstyrclsen, för- svarsstaben och AMS. RRV anser det vara en brist att arbetsmarknadens parter inte är företrädda i SlV:s ledningsfunktion. De borde enligt RRV antingen vara företrädda i styrelsen eller i det föreslagna invandrarrådet, som därigenom skulle få ett breddat underlag. En rad andra instanser -—— bl.a. socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, LO, TCO och Riksför- bundet finska föreningar i Sverige —- anser att det finns behov av ett rådgivande organ på invandrarpolitikcns område med bredare förank- ring i samhället än vad som skulle vara möjligt med det av utredningen föreslagna invandrarrådet. Riksförbundet finska föreningar i Sverige

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975: 26 34

framhåller sålunda att i och för sig bör ett organ som kan framföra invandrarnas intressen knytas till SIV, men därutöver bör ett övergri- pande permanent statligt rådgivande organ i invandrar- och minoritets- politiska frågor inrättas. Rådet bör ha en bred samhällelig förankring.

För egen del anser jag att det inte finns anledning att ompröva stats- makternas beslut av år 1968 om storleken och sammansättningen av SIV:s styrelse i annan mån än att representanter för verkets anställda bör tillkomma i enlighet med de riktlinjer för personalrepresentantation i statlig myndighets styrelse m.m. som har godkänts av riksdagen. I frå- ga om den till SIV knutna expertgruppen tillstyrker jag förslaget att gruppen ersätts med ett system genom vilket formerna för samarbete med experter inom ett visst område bedöms från fall till fall. SIV:s kompetensområde spänner över så många olika samhällssektorer att det inte är meningsfullt att i ett och samma organ samla företrädare för alla dessa olikartade verksamhetsområden.

Jag anser i likhet med en rad remissinstanser att det är angeläget att SIV bedriver sin verksamhet i nära kontakt med invandrarnas organisa- tioner och med andra organ som företräder invandrar- och minoritets- intressen. Det bör komma till uttryck i SIV:s instruktion att verket bör vara kontaktorgan mellan samhället och invandrarorganisationerna. SIV bör emellertid enligt min mening ges möjligheter att själv avgöra i vilka former verkets samråd med invandrarorganisationer bör ske och hur verket skall utveckla kontaktverksamhet i förhållande till invand- rarorganisationer.

Det är enligt min mening angeläget at det även på regeringsnivå utvecklas former för fortlöpande samråd med av invandrar- och minori- tetspolitiska frågor berörda organ. I likhet med bl.a. Riksförbundet finska föreningar i Sverige anser jag att ett permanent rådgivande or- gan i invandrarfrågor med bred förankring bör inrättas. I det rådgivande organet, som bör kallas invandrarrådet, bör ingå företrädare för invand- rares och språkliga minoriteters egna organisationer, för berörda statliga och kommunala instanser samt arbetsmarknadens parter. Jag avser att senare föreslå regeringen att ett invandrarråd av detta slag knyts till arbetsmarknadsdepartementet. Det bör ankomma på regeringen att när- mare besluta om rådets sammansättning.

Jag övergår nu till att behandla frågan om SIV:s arbetsuppgifter och organisation.

I fråga om verkets uppgifter för invandrarnas anpassning anförde då- varande departementschefen i prop. 1969: 53 (SU 1969: 86, rskr 1969: 218) att underlag saknades för att fullständigt bedöma omfattningen och inriktningen av insatserna på området innan IU hade redovisat resultatet av sitt arbete. Enligt departementschcfen var det emellertid angeläget, att inom den föreslagna organisationen för anpassningsåtgärder, få till stånd en förbättrad samordning av de åtgärder som redan då ankom på

• Sida 85
•  Original

Prop. 1975: 26 85

främst statliga och kommunala myndigheter och organ. Vidare förelåg ett stort behov av fortsatta initiativ av den art som ankom på den arbets- grupp för invandrarfrågor, som sedan år 1966 fanns inom dåvarande in- rikesdepartementet. Främst gällde det insatser för att tillgodose invand- rarnas behov av information om förhållandena i Sverige samt åtgärder i syfte att komma till rätta med de initialproblem som invandrare möter på skilda områden i samhällslivet. Vidare borde det ankomma på ver- ket att planera användningen av det särskilda anslag för anpassnings— åtgärder som hade tagits upp på riksstaten för budgetåret 1967/68.

Anpassningsbyråns arbetsuppgifter och arbetssätt har lett till en intern indelning i sektioner. Inom dessa innebär arbetet främst initiativ- tagande, kontaktskapande, samordnande och informerande verksamhet av mycket varierad karaktär i förhållande till myndigheter, organisa- tioner, företag, massmedia och enskilda. De skilda sektionemas an- svarsområden är följande.

Kommunsektionen initierar och medverkar till åtgärder för att till- godose invandrarnas Särskilda behov inom kommunernas ansvarsom— råden, bl.a. medinflytande, förbättrad information till invandrare och svenskar bl.a. genom inrättandet av en invandrarbyrå eller motsvarande samt förbättrad tolkförmedling. Vidare bistår sektionen invandrarfunk- tionerna med viss rådgivning m.m.

Arbetsmarknadssektionen verkar för att åtgärder vidtas så att in- vandrarna på ett naturligt sätt kommer in i svenskt arbetsliv och att de särskilda problem, som möter dem på arbetsplatserna, minskas. In- satserna inriktas främst på svcnskundervisning, introduktion av nyan- ställda, arbetsplatstolkning, information, deltagande och medinflytande i fackföreningarnas arbete samt arbetarskydd.

Organisationssektionen svarar för SlV:s uppgift att vara kontaktorgan mellan samhället och invandrarnas organisationer och trossamfund samt svenska organisationer och institutioner, som sysslar med invand— rarfrågor. Sektionen har därvid till huvuduppgift att fördela bidrag till organisationerna och att ge råd och hjälp i föreningstekniska frågor.

Utbildningssektionen följer löpande behovet av åtgärder samt initie- rar och samordnar åtgärder i fråga om invandrarbarns och vuxna in- vandrares utbildning, fritidsfrågor för barn och ungdom, litteraturför- sörjning genom biblioteken, invandrarkunskap i utbildning för svenskar och nordiska utbildningsfrågor.

Myndighetsscktioncn stimulerar centrala myndigheter och organ till åtgärder för invandrarna, samråder med myndigheterna om konkreta åtgärder samt samordnar dessa i de fall flera myndigheter är be- rörda.

Publikationssektionen framställer material som informerar invandrarna om det svenska samhället, påverkar myndigheter och organisationer att informera invandrarna om rättigheter och skyldigheter, verkar för sam-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975: 26 86

ordning av sådana insatser samt sprider kunskap bland svenskarna om varför invandrarna kommit hit och vilken betydelse de har för Sverige.

Konsulentsektionen kompletterar den informationsservie, som invand- rarbyråer, myndigheter och organisationer ger invandrarna i individuella ärenden samt sprider erfarenheter av detta inom och utom verket. Vi- dare anlitas konsulenterna av tillståndsbyrån för sociala utredningar i vissa tillståndsärenden.

Enligt personalstaten finns 16 tjänster för de uppgifter, som ankom- mer på anpassningsbyrån. Härutöver finns 15 extra- eller arvodes- tjänster, som avlönas från anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare.

SIV:s informationsuppgifter handhas f.n. av två informationstjänste- män direkt under verksledningen. Med anlitande av medel från anpass- ningsanslaget har verket dessutom anställt ytterligare personer för upp- gifterna. Sålunda finns sammanlagt åtta tjänstemän, som utgör den s.k. informationsenheten. Den svarar för SIV:s pressombudsmannafunktion, ger ut en facktidskrift, Ny i Sverige, producerar vissa trycksaker för extern information, svarar för verkets seminarieverksamhet och press- klippservice samt verkets interninformation. Informationen riktar sig till invandrare, den svenska allmänheten, massmedia och andra mål- grupper. Någon klar gränsdragning mot anpassningsbyråns verksamhet finns inte.

lU föreslår vissa förändringar av verkets organisation och har därvid anfört följande. Ansvaret för att omvandla de övergripande målen till anvisningar och riktlinjer för verksamheten inom skilda samhällsom- råden bör till övervägande del vila på SIV. Samhällsutvecklingen med— för att målen med tiden måste utvecklas. Detta ställer krav på en upp— följning och utvärdering av gjorda insatser inom olika områden för att statsmakterna skall ha ett uttömmande beslutsunderlag. SIV bör därför svara för långtidsplanering, utredningsverksamhet och metod- utveckling vid sidan om den initiativtagande, pådrivande och samord— nande verksamheten. För dessa arbetsuPpgifter bör en utrednings- och samordningsenhet inrättas inom SIV.

Den hittillsvarande verksamheten inom anpassningsbyrån och den s.k. informationsenheten hos SIV har visat, att ett av de mest betydelse- fulla medlen för att underlätta invandrarnas anpassning i vårt land är information. Planering, produktion och distribution av sådan informa— tion, som måste utformas med hänsyn till de olika målgrupperna som bör nås, kräver särskild kunskap. Detta arbete samt uppgiften att sam- ordna andra myndigheters och organs informationsinsatser motiverar en särskild organisatorisk enhet, som bör ha det övergripande ansvaret för SIV:s informationsuppgifter.

Enheten för utrednings- och samordningsverksamhet bör svara för samordning av åtgärder till förmån för invandrare i Sverige. I uppgiften bör bl.a. ingå långtidsplancring, utredningsverksamhet, internationella

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975: 26 87

frågor, metodutveckling, frågor gällande avgränsning av berörda myn— digheters och andra organs resp. ansvarsområden när det gäller åtgär— der för invandrare, utarbetande av råd och anvisningar samt insatser av allmänt initiativtagande och pådrivande karaktär. Enheten bör vi- dare svara för SIV:s anslagsfördelande verksamhet, dvs. bidragsgivning till invandrar- och minoritetsorganisationer m.fl. En väsentlig del av den anslagsfördelande verksamheten bör innefatta uppföljning av effekterna av bidragen. En viktig uppgift i sammanhanget är kontaktverksamhet avseende invandrar- och minoritetsorganisationer.

Den föreslagna informationsenhetens huvudsakliga arbetsuppgifter bör vara informationsplanering i samråd med NSI och övriga berörda myndigheter samt informationsproduktion avseende såväl invandrare som allmänheten och dokumentation. Enheten bör därvid ge kontinuerlig och systematisk information till massmedia i såväl Sverige som utlan- det, informationsteknisk service till andra myndigheter och organ som kommer i kontakt med invandrarfrågor samt internt inom SIV, pro— ducera och distribuera trycksaker och AV-material av olika slag, medverka i och samordna kurser, konferenser m.m. i invandrarfrågor samt svara för SIV:s biblioteks- och dokumentationsverksamhet samt allmän upplysningsverksamhet avseende enskilda förfrågningar.

IU:s förslag om organisatoriska förändringar av SIV:s verksamhet för invandrarnas kulturella och sociala situation är av översiktlig ka- raktär. IU har inte närmare gått in på frågan om personalresurser och anslagsbehov i anslutning härtill.

IU har inte funnit skäl att föreslå någon ändring av 1968 års beslut att handläggningen av såväl frågor enligt utlännings- och medborgar- skapslagstiftningen som samordningen av åtgärder för invandrarnas anpassning m.m. bör ankomma på SIV. Erfarenheterna visar att sam- manföringen av dessa två slag av arbetsuppgifter är ändamålsenlig.

Jag delar IU:s uppfattning och anser att verkets arbetsuppgifter bör vara att fullgöra de uppgifter som enligt utlännings- och med- borgarskapslagstiftningen eller annan författning ankommer på den centrala utlänningsmyndigheten samt att föra register och statistik över utlänningar i Sverige i den utsträckning som behövs för verksamheten. Vidare bör SIV svara för samordning av åtgärder för invandrare i Sverige samt efter samråd med berörda myndigheter vidta eller föreslå åtgärder, verka för att institutioner och organisationer utanför myndig— hetskretsen vidtar behövliga åtgärder och fördela de anslag som kan ställas till SIV:s förfogande för bidragsgivning. Dessutom bör SIV i samråd med NSI svara för samordning av samhällsinformation till och om invandrare, ta initiativ till informationsåtgärdcr, svara för all- män samhällsinformation till invandrare, som inte åligger annan myndig- het och svara för information till allmänheten i invandringspolitiska frågor. Det bör vidare ankomma på SIV att svara för dokumentation i

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975: 26 88

frågor om invandrarnas sociala och kulturella situation samt att vara ett kontaktorgan mellan samhället och invandrar- och minoritetsorganisa- tioner.

I likhet med IU och flertalet av de remissinstanser, som har yttrat sig i frågan, anser jag, att anpassnings- och informationsverksamheten bör organiseras på två skilda enheter, samordningsenheten och informa- tionsenheten. Detta innebär att den nuvarande anpassningsbyrån i hu- vudsak ersätts av samordningsenheten och att en ny enhet inrättas för informationsuppgifterna. Samordningsenheten och informationsenheten bör därvid ha i huvudsak de uppgifter som enligt IU:s förslag skulle ankomma på enheten för utrednings- och samordningsverksamhet resp. enheten för informationsverksamhet.

I samband med beredningen av IU:s organisationsförslag har en ar- betsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet _ vari har ingått repre- sentanter för SIV och pcrsonalorganisationerna vid verket samt stats— kontoret — utarbetat förslag till detaljorganisation av de båda föreslag- na enheterna. Enligt förslaget bör samordningsenheten under enhetsled- ningen kunna delas in i sex sektioner med i huvudsak samma ansvars- områden som f.n. Publikationssektionens uppgifter förs därvid över till den föreslagna informationsenheten.

Informationsenheten bör enligt förslaget delas in i två sektioner —— produktionssektionen samt dokumentations- och servicesektionen — med i huvudsak följande arbetsuppgifter.

Produktionssektionen bör klarlägga och analysera invandrarnas in— formationsbehov samt bestämma målgrupper, ge råd till och påverka andra myndigheter beträffande informationen till invandrarna samt samordna insatserna. Sektionen bör vidare producera informations— material för invandrare och svenskar, samt svara för marknadsföring och distribution av informationsmaterialet och utvärdera insatserna.

Som underlag för SlV:s verksamhet behövs dokumentation om in- vandrarnas och minoriteternas ekonomiska, kulturella och sociala situa- tion m.m. Dokumentations- och servicesektionen bör svara för doku- mentationen genom att samla, bearbeta samt externt och internt till- handahålla information i invandrar- och minoritetsfrågor. Sektionen bör därvid bl.a. bevaka att vetenskapliga metodkrav beaktas vid verkets kartläggningar av invandrarnas situation och behov inom skilda sam- hällssektorer, vid utvärdering av försöksverksamhet, informationsm- satser m.m. Sektionen bör vidare svara för biblioteks-, pressklipps- och seminarieverksamheten.

Verkets pressombudsmannafunktion bör ha en fristående ställning och inte vara inordnad i någon sektion.

Arbetsgruppen framhåller att arbetsuppgifterna inom samordnings- enheten och informationsenheten hänger intimt samman samt att in— rättandet av två enheter inte innebär att alla informationsuppgifter bör

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975: 26 39

skiljas ut till den sistnämnda enheten. Detta medför behov av samar- bete och krav på en flexibel organisation. Kravet på flexibilitet kan till- godoses genom att frågor, som rör flera arbetsenheter inom verket, hänförs till projekt, som sköts av arbetsgrupper med representanter för berörda enheter. Huvudansvaret bör därvid alltid ligga på endera en— heten. Avgörande för placeringen är uppgiftens karaktär m.m. Jag an- sluter mig till dessa synpunkter.

Som jag tidigare har anmält bör anpassnings- och informationsverk- samheten organiseras på två skilda enheter, samordningsenheten och informationsenheten. Förslag till internorganisation har lagts fram av arbetsmarknadsdepartementets arbetsgrupp. Jag finner emellertid inte anledning att här ta ställning till arbetsgruppens förslag i detta avseende, eftersom det ankommer på regeringen att besluta om enheternas detalj- organisation. Gruppens förslag kommer då att vara av stort värde.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om en regional organisa- tion för verksamhet för invandrare. Även arbetsgruppen har övervägt huruvida det kan vara lämpligt att överföra viss del av den kartläggande, initiativtagande och samordnande verksamhet, som åligger kommun- sektionen, till någon form av regional organisation. Bl.a. har arbets- gruppen övervägt att föreslå en försöksverksamhet, som innebär, att hos SIV anställda tjänstemän placeras på länsnivå. Med hänsyn till att ställ- ning ännu inte har tagits till länsberedningens förslag i betänkandet (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan, som behandlar sam- hällsverksamheten på regional nivå m.m. samt det förhållandet att SIV alltjämt är inne i ett uppbyggnadsskede, ansåg arbetsgruppen emellertid att en sådan försöksverksamhet ännu inte borde startas.

Enligt min uppfattning bör ställning tas till frågan om en regional or- ganisation först när erfarenheter har vunnits av den utvidgade verksam- het hos SIV som jag nu förordar.

I det föregående har jag lämnat en utförlig redogörelse för innehållet i RRV:s revisionsrapport avseende principerna och formerna för SIV:s verksamhet på anpassningsområdet.

RRV konstaterade vissa brister i fråga om planering, dokumentation och utvärdering av insatserna. IU betonar vikten av dokumentation och utvärdering antingen insatserna gjorts av SIV eller andra instanser.

Under granskningsarbetet har SIV förklarat sig i huvudsak dela RRV:s uppfattning. SIV har emellertid hänvisat till resursbrist och att anpassningsverksamheten har befunnit sig i ett uppbyggnadsskede, var- vid .fältarbctet har prioriterats framför basarbetet.

I likhet med RRV vill jag framhålla, att planerings—, uppföljnings- och dokumentationsarbetet inte bör ses som aktiviteter, som konkurrerar med fältarbetet utan som insatser, som bygger under och möjliggör styrning av detta. Det är av stor vikt att SIV avsätter ökade resurser här- för, eftersom underlag eljest inte kommer att finnas för planering av och

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975: 26 90

beslut om den framtida inriktningen av samhällets insatser för att för- bättra invandrarnas kulturella och sociala situation. Enligt min mening bör arbetet med planering och dokumentation samt utvärdering av gjorda insatser ske fortlöpande inom resp. arbetsenhet med användan- de av de tillgängliga resurserna.

En ökad satsning på basfunktionerna får dock inte innebära att fält- och kontaktverksamheterna eftersätts. Verket bör därför tillföras ytter- ligare personella resurser för anpassnings- och informationsarbetet. Jag återkommer till detta i det följande.

Eftersom SIV är och bör förbli ett centralt samordnande, bevakande och initiativtagande organ på det invandringspolitiska området, är det enligt RRV:s uppfattning nödvändigt att verket i högre grad än hittills ägnar sig åt långtidsplanering, innefattande en omsorgsfull mållmedel-, tid- och kostnadsplanering. För dessa uppgifter bör enligt min mening särskilda resurser tillföras verket.

Arbetsgruppen har övervägt att föreslå att ett planeringssekretariat, knutet direkt till verksledningen, inrättas. Risk finns emellertid för att ett sådant sekretariat kan uppfattas som ett mellanled mellan byråerna och verksledningen, vilket försvårar kontakterna. Arbetsgruppen har därför föreslagit att den särskilda planeringsfunktionen bör läggas i anslut- ning till någon byrå eller enhet. Eftersom planeringsarbetet bör avse hela verkets verksamhet, har arbetsgruppen föreslagit att en ny sektion in- rättas inom administrativa byrån för ändamålet. Jag delar uppfattningen att den administrativa byrån bör förstärkas för att möjliggöra en för- bättrad planeringsverksamhet. Det ankommer emellertid på regeringen att besluta om annan placering av de särskilda resurserna för långtids— planering om så skulle visa sig lämpligare.

I anslutning till långtidsplaneringen vill jag ta upp frågan om sam- bandet mellan samordningsenhetens och informationsenhetens ar- bete. Som jag tidigare har påpekat är det svårt att dra klara gränser mellan de båda enheternas uppgifter. Dessutom kommer enheterna att disponera gemensamma medel för informationsverksamheten, vilket ställer stora krav på planering och samordning av enheternas verksam- het. Vidare bör samordning och integrering med övriga arbetsenheter inom verket ske i så stor utsträckning som möjligt. Enligt min mening är det lämpligt att också sådana planerings- och samordningfrågor handläggs inom ramen för långtidsplaneringen inom administrativa by- rån. I verksamheten bör även ingå SlV:s budget- och petitaarbete.

Verkets föreslagna organisation framgår av tablån på s. 92. Jag beräknar samordningsenhetens personalbehov till 29 tjänster, varav en enhetschef. För informationsenheten beräknar jag personalbe- hovet till, förutom en tjänst som enhetschef, 20 tjänster. För planerings- och samordningsuppgifter m.m. bör tre tjänster tillföras administrativa byrån.

• Sida 91
•  Original

Avdelnings-

chef

Tillständs- byrå

STYRELS'E'

General- direktör

Rådgivande experter

Informations- tjänstemän

Medborgar- Anpassnings- Administrativ

skapsbyrå byrå byrå

Kommun- Publikations- sektion sektion

Arbetsmark- nadssektion

Organisations- sekuon

Utbiidnings- sektion Myndighets- sektion

Konsulent- sektion

Personal- sektion Ekonomi- sekuon

Kontorsdrift- sekuon

Språk- sektion

___—__|

Utlännings- nämndens kansli

Prop. 1975: 26

91

• Sida 92
•  Original

Tiltstånds- byrå

Avdelnings- che!

Medborgar- skapsbyrä

Samordnings- enhet

Kommun- sekhon

Arbetsmark- nadssektion

Sektion tor or- ganisanonskon- takter

Utbi dnings-

Sektion tör myndighets- kontakter

Konsulent- sektion

STYRELSE

General- direktör

intormations- enhet

Produktions- sektion

Dokumentations och servicesek— tion

Pressom- budsman

Administrativ byrå

Planerings- och samord- ningssektion

Personal- sektion Ekonomi- sektion

Kontorsdritt— sektion

___-_.-_.1

Register— enhet

Utiannings-

namndens kansli

Prop. 1975 26

92

• Sida 93
•  Original

Prop. 1975: 26 93

För SIV:s anpassnings- och informationsverksamhet finns f.n. sam- manlagt 18 tjänster enligt organisationsplanen, vartill kommer 21 extra- eller arvodestjänster, som avlönas från anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare. Min beräkning av personalbehovet innebär således att SIV bör tillföras 35 tjänster för anpassnings-, informations- och planerings- uppgifter, varav 14 tjänster utgör en reell förstärkning av resurserna.

I'de delar som anställnings- och arbetsvillkor beträffande tjänster som direkt berörs av omorganisationen är förhandlingsfrågor avser jag att ge statens avtalsverk förhandlingsuppdrag.

På grundval av SIV:s anslagsframställning förordar jag vidare vissa förstärkningar av verkets övriga enheter. För tillståndsbyrån beräknar jag medel för tillfällig förstärkning —— motsvarande tre tjänster —— av den handläggande personalen för avarbetning av balanser. Det ökande antalet ansökningar om svenskt medborgarskap motiverar en förstärk- ning av personalen för handläggning av medborgarskapsärenden. Jag beräknar medel för en byrådirektör och en tillfällig förstärkning mot- svarande ett biträde. Vidare beräknar jag medel för tillfällig förstärk- ning av dels verkets arkivpersonal i samband med omlokaliseringen till Norrköping dels ock verkets expeditionsvaktpersonal.

Registerenheten — som inrättades den 1 juli 1973 — har enligt per- sonalplanen 55 tjänster, varav 53 biträden. Enligt verket visar erfaren- heterna att ytterligare biträdestjänster behövs för den löpande verksam"- heten, främst beroende på vissa tekniska svårigheter och att vissa ru- tiner tar längre tid än som beräknades i systemförslaget Informations- system för utlänningsärenden. Härutöver behövs medel för tillfällig ma- nuell registrering av medborgarskapsärenden i avvaktan på verkets flytt- ning till Norrköping.

Jag är inte beredd att före verkets flyttning ta ställning till registeren- hetens framtida personalbehov. Jag bedömer emellertid det nödvändigt att enheten tillförs vissa ytterligare resurser. Jag beräknar därför medel för tillfällig förstärkning av biträdespersonalen, motsvarande åtta tjäns- ter, varav sex kvalificerade.

Verket har begärt att ett stort antal tjänster dubbleras inför omloka- liseringen. Eftersom statens personalnämnd —i yttrande över denna del av SIV:s anslagsframställning -— endast har ansett sig kunna göra en preliminär bedömning av behovet av dubbleringar bör frågan prö- vas i ett senare sammanhang.

Anslagsfrågor

Medelsbehovet under anslaget Statens invandrarverk för budgetåret 1975/76 beräknar jag i 1974 års pris- och löneläge inkl. förhöjt löne- kostnadspålägg till 24 650 000 kr. vilket, jämfört med det i prop. 1975:1 (bil. 13) upptagna beloppet 16 455 000 kr., innebär en ökning med 8 195 000 kr. Kostnaderna fördelar sig enligt följande.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975: 26 94

]. Lönekostnader 16 195 000 2. Sjukvård 88 000 3. Reseersättningar ' 917 000 därav utrikes resor (18 000) 4. Lokalkostnader 2 102 000 5. Expenser 1 993 000 därav representation (5 000) 6. Automatisk databehandling 2 425 000 7. Översättningskostnader 600 000 8. Utbildnings- och instruktions- verksamhet 65 000 9. Rationaliserings- och utvecklingsarbete 265 000 24 650 000

Under anslaget beräknar jag 2 265 000 kr. för löne- och prisomräk- ning, varav 376 340 kr. för förhöjt lönekostnadspålägg avseende befintlig personal. Vidare beräknar jag sammanlagt 2050 000 kr. för kost- nader i samband med verkets utlokalisering.

Under anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare har för inneva- rande budgetår anvisats 4195 000 kr. I prop. 1975: 1 (bil. 13) har an- slaget tagits upp med oförändrat belopp. Jag förordar att anslaget för nästa budgetår förs upp med 5 700 000 kr. och att anslaget i fortsätt- ningen benämns Åtgärder för invandrare. Anslaget bör — som har framgått av det föregående —— användas för verksamhetsbidrag till in- vandrarorganisationer (1,6 milj. kr.), projektbidrag till organisationer, trossamfund och kommuner m.fl. (1,8 milj. kr.) samt bidrag till stiftel- sen Invandrartidningen för att täcka underskott i tidningsverksamheten (1,5 milj. kr.). Från anslaget bör vidare bestridas bl.a. kostnaderna för verkets informationsverksamhet (0,8 milj. kr.).

De medel som ställs till förfogande för åtgärder för invandrare ge- nom uppräkningcn av anslaget från 4195000 kr. till 5 700000 kr. innebär i realiteten en avsevärt större kapacitetsökning än vad de nomi- nella beloppen visar. Detta beror på att nuvarande anslag belastas med löne- och följdkostnader till ett sammanlagt belopp av ca 1 530 000 kr. Fr.o.m. budgetåret 1975/76 kommer dessa kostnader att bestridas från anslaget Statens invandrarverk, varvid motsvarande belopp frigörs för anpassnings— och informationsåtgärder.

6.13. Forskningsfrågor

lU har i sitt betänkande även tagit upp frågan om statistik och forskning vad gäller internationell migration, invandrare och etniska minoriteter. Utredningen påtalar vissa brister i den nuvarande statisti-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1975: 26 95

ken, bl.a. vad gäller uppgifter om invandrare på den svenska arbets- marknaden. Vidare betonar utredningen vikten av att det internationel- la samarbetet på migrationsforskningens område utvecklas. Utredningen föreslår att en basorganisation för migrationsforskning inrättas i Sverige och att medel anslås för att stimulera forskning med anknytning till invandringen.

Remissinstanserna har understrukit vikten av utökade insatser vad gäller forskning och statistik med anknytning till invandringen och et- niska minoriteter. Även förslaget om ett organ som skulle verka för samordning av forskningsinsatserna tillstyrks av remissinstanserna som redovisar olika synpunkter i frågan om huvudmannaskapet för ett så- dant samordnings- och samrådsorgan i forskningsfrågor.

Jag delar utredningens uppfattning att det statistiska underlaget för att bedöma frågor med anknytning till invandringen samt till invandrarnas och minoriteternas sociala och kulturella situation kan förbättras. Av såväl statistiska centralbyråns (SCB) som riksskatteverkets remissyttran- den framgår att arbete pågår inom berörda myndigheter i syfte att und- vika de felaktigheter i registreringen av utländska medborgare som har påtalats av JU.

I anslutning till IU:s och vissa remissinstansers uttalande om behovet av förbättrade statistiska uppgifter om invandrarna på den svenska arbetsmarknaden vill jag anmäla att regeringen efter min föredragning nyligen uppdragit åt SCB, AMS och SIV att utarbeta ett förslag till pe- riodisk statistik över sysselsättningsläget för utländska arbetstagare i Sverige. Resultatet av arbetet skall redovisas före innevarande budgetårs utgång.

I likhet med IU och remissinstanserna anser jag att det är viktigt att utveckla det internationella samarbetet vad gäller forskning om inter- nationell migration. Sverige deltar aktivt i arbetet inom de internatio- nella organisatiOnerna i syfte att vidga kunskapsunderlaget om omfatt- ningen och verkningarna av migrationen i Europa. Bilateralt samarbete på migrationsforSkningsområdet förekommer även med framför allt Finland och Jugoslavien.

I årets budgetproposition (prop. 1975: 1 bil. 13, s. 41—48) har re- geringen anmält vissa frågor om den fortsatta forskningen inom ramen för arbetsmarknadspolitiken på grundval av betänkandet (SOU 1974:29) Att utvärdera arbetsmarknadspolitik, som sammanställts av den av då- varande chefen för inrikesdepartementet tillsatta expertgruppen för ut- redningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA). EFA har i betänkan- det bl.a. redovisat en studie om invandringens ekonomiska effekter för Sverige. Beträffande ytterligare forskning inom ramen för invandrings- politiken anmäls att IU har tagit upp vissa forskningsfrågor i sitt be- tänkande och att frågan om fortsatta insatser på området bereds i sam— band med utredningens förslag i övrigt.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1975: 26 96

För egen del ansluter jag mig till IU:s och remissinstansernas upp- fattning att forskningen med anknytning till invandringen behöver för- stärkas. Forskningsinsatserna på detta område har hittills varit ganska ringa och splittrade med hänsyn till de omfattande resurser som samhäl- let varje år anslår för åtgärder på invandringspolitikens område. Forsk- ningen på området bör enligt min mening ha som ett väsentligt syfte att ge vägledning för det fortsatta reformarbetet inom invandringspoli— tiken. Det är därför av stor vikt att en nära kontakt upprätthålls mellan forskningen och de administrativa instanserna så att forskningsresultat kan omsättas i praktiska reformer. Samtidigt är det en viktig uppgift för forskningen att ge underlag för utvärdering och omprövning av redan pågående verksamhet.

Den organisatoriska ramen för den fortsatta invandringsforskningen bör tillgodose behovet av en sådan samordning och återföring av forsk- ningsresultaten. Jag avser mot denna bakgrund inom kort föreslå re- geringen att en expertgrupp för invandringsforskning knyts till arbets- marknadsdepartementet. I gruppen bör ingå företrädare för forskningen på området och för närmast berörda myndigheter. Gruppen bör arbeta i nära samråd med arbetsmarknadens parter och med invandrarorganisa- tionerna. Det tillkommer regeringen att besluta i denna fråga.

I likhet med vad bl.a. UKÄ och statens råd för samhällsforskning har framhållit i sina remissyttranden anser jag det vara angeläget att forsk- ningen på detta område bedrivs och utvecklas inom ramen för universi- tetens och forskningsrådens verksamhet i stort. Därigenom förbättras förutsättningarna för forskning av tvärvetenskaplig karaktär. Anslag för utökade insatser på forskningsområdet bör bl. a. kunna utgå inom ra— men för de medel som arbetsmarknadsdepartementet förfogar över för forskningsverksamhet.

7. Auktorisation av tolkar och översättare m. m.

Som inledningsvis har nämnts har inom arbetsmarknadsdepartemen- tet utarbetats promemorian (Ds A 1974: 9) Auktorisation av tolkar och översättare. Förslaget innebär att tolkar och översättare som anlitas av myndigheter och av allmänheten bör ges möjlighet att få sin kompe- tens prövad. Denna kompetensprövning bör enligt förslaget handhas av en särskild statlig nämnd som även bör utöva tillsyn över godkända tolkars och auktoriserade översättares verksamhet.

Promemorian behandlar också frågan om hur tolkförmedling bör bedrivas i framtiden.

Promemorians innehåll framgår av bilaga 1.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1975: 26 97 8 Remissyttrandeua

Det övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till det före- slagna systemet för godkännande av tolkar och auktorisation av translatorer. Således framhåller UKÄ att goda skäl talar för att ett auktorisationssystem införs för tolkar och översättare. Det finns uppenbarligen mycket stora behov för dem, som använder tolk eller översättare, att få veta vem de anförtror sina ange- lägenheter åt och att denne är kompetent att lösa sina uppgifter. FAT uttrycker sin tillfredsställelse över förslaget om inrättande av ett aukto- risationssystem med en statlig myndighet som huvudman samt fram- håller att det är utomordentligt viktigt att man beaktar skillnaden mel- lan de två yrkeskategorier-na tolk och translator. Det är två skilda yrken som arbetar på helt olika sätt och under helt olika förhållanden och som endast i vissa avseenden låter sig innefattas i samma begrepp.

Ett par instanser, bl.a. Stockholms universitet, anser att det måste tillkomma en högre allmän auktorisationsnivå, som svarar mot den högre tolkutbildningen. Härvid kunde begreppet auktoriserad tolk ga- rantera motsvarande nivå som auktoriserad translator. SACO/SR och Riksförbundet finska föreningar anför liknande synpunkter.

TCO anser att arbetsplatstolkar bör betraktas som fackliga förtroen- demän och sålunda utses av vederbörande fackliga organisation. I fråga om andra tolkar än arbetsplatstolkar anser TCO att godkännande bör införas och att det därvid bör eftersträvas att godkända tolkar tas i anspråk i första hand, men att de fackliga förtroendemännen bör kun- na biträda sina arbetskamrater med tolkning även utanför arbetsplatsen när dessa så önskar och arbetet inte hindras därav. LO framför liknan- de synpunkter och anför bl.a. att arbetsplatstolkarna inte bör om- fattas av det föreslagna auktorisationssystemet. För arbetsplatstolkar liksom för två- eller flerspråkiga kontaktombud eller skyddsombud med status som fackliga förtroendemän enligt lagen (1974:358) om facklig förtroendemans Ställning på arbetsplatsen föreligger inget be- hov att i form av auktorisation särskilt dokumentera sin ställning som godkända tolkar. Beträffande tolkning i andra sammanhang bör i första hand av nämnden godkända tolkar anlitas. Vid behov bör emellertid sådana fackliga förtroendemän kunna anlitas även utanför arbets- platsen.

NO ifrågasätter om ett auktorisationssystem erbjuder den lämpligaste lösningen. Någon mera ingående analys av olika alternativ till aukto- risation synes inte ha föregått det i promemorian framförda förslaget. Det borde ligga nära till hands att knyta kompetensprövning av olika slag av tolkar och översättare till utbildningsinstitutionerna, som bör ha de bästa förutsättningarna för att bedöma kompetensen. Alternativ-till auktorisation av tolkar bör därför övervägas ytterligare. Vad gäller

• Sida 98
•  Original

Prop. 1975: 26 98

översättare avstyrker NO förslaget om auktorisation och framhåller bl.a. att dessa huvudsakligen anlitas för översättning av skriftligt mate- rial och att rättssäkerhetssynpunkter därför knappast gör sig gällande. En auktorisation av translator synes inte heller fylla något utpräglat behov hos en utsatt avnämargrupp. Att handelskamrarna i stort sett upp— hört med auktorisation av translatorer tyder också på att behovet inom näringslivet av särskilt kompetensbevis är tämligen ringa.

Beträffande kunskapskravet och övriga villkor för godkännande av tolk resp. auktorisation av translator har flertalet re- missinstanser i huvudsak anslutit sig till de i promemorian framförda förslagen eller lämnat dem utan erinran. Några instanser har emellertid anfört avvikande eller kompletterande synpunkter bl.a. i fråga om ut- bildnings- och praktikkraven.

LO förutsätter att nya former för prövningsförfarandet fastställs med beaktande av utbildningsmöjligheterna och samhällets och närings- livets allmänna behov. Tolkutbildningen bör bygga på den kunskap och erfarenhet som redan aktivt tvåspråkiga personer förvärvat inom ar- betslivet. LO anser därför att ett krav för godkännande av tolkar bör vara minst fyra års arbetslivserfarenhet. Avkall på detta krav bör göras endast i undantagsfall, efter särskild prövning i nämnden. LO anser vidare att utbildningen av arbetsplatstolkar i likhet med-all ut- bildning av fackliga förtroendemän bör ske genom de fackliga orga- nisationerna. TCO anför synpunkter som nära ansluter till Los krav om arbetslivserfarenhet och utbildning av arbetsplatstolkar.

Skånes Handelskammare ifrågasätter om inte en högre kunskapsnivå för godkända tolkar bör övervägas.

Ett par instanser anser att övergångsbestämmelsen om att auktorisa- tion av handelskammare skall gälla sju år från dagen för handelskam- marens auktorisation bör ändras. Stockholms Handelskammare anför sålunda att den föreslagna bestämmelsen i en del fall kan leda till orim- liga konsekvenser och anser att tidsfristen i stället bör relateras till för- ordningcns ikraftträdande i likhet med vad som gäller för godkännande och auktorisation av revisorer. Till övergångsbestämmelserna bör fogas en föreskrift om hur sådana klagomål mot auktoriserade translatorer skall behandlas, vilka avser handlingar begångna före förordningens ikraftträdande. Skånes Handelskammare föreslår att redan meddelade auktorisationer förblir gällande under i princip fem år från förordning- ens ikraftträdande.

Kommerskollegium konstaterar att det utkast till förordning som finns i promemorian nära ansluter till gällande kungörelse om auktori- sation och godkännande av revisorer. Det kan i och för sig ifrågasättas i vilken utsträckning de regler som gäller på revisorsområdet kan till- lämpas även på tolk- och translatorsområdet. Ett exempel härpå utgör kravet att translatorer skall ha väl vitsordad verksamhet som translator

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975: 26 99

under minst fem år. Det torde av praktiska skäl vara betydligt svårare för en translator än för en revisor att kunna styrka kvaliteten på och omfattningen av sin verksamhet eftersom verksamheterna bedrivs i helt olika former. Erfarenheterna från tillämpningen av revisorskungörelsen bör tillgodogöras vid utformningen av förordningen om godkännande av tolkar och auktorisation av translatorer. Den författningsmässiga reg— leringen bör således bli föremål för ytterligare översyn innan verksam- heten påbörjas.

Samtliga instanser som har yttrat sig härom anser att ty stn a d 5 - p likt för godkända tolkar och auktoriserade translatorer bör införas. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att det bör övervägas om inte tystnadsplikten kan omfatta alla tolkar som förmedlas av offentligt organ, eftersom de godkända tolkarna under avsevärd tid kommer att utgöra endast en liten del av samtliga tolkar som anlitas i offentlig verksamhet. Även RÅ anser att tystnadsplikten bör utvidgas i viss utsträckning. FAT förordar — som komplettering till en allmän tystnadsplikt _— att en muntlig eller skriftlig, edligt förpliktande för- säkran införs i fråga om translatorerna. Detta skulle innebära att Sverige i likhet med många andra länder hade tillgång till officiellt auktoriserade, edsvurna translatorer. Flera av Sverige ratificerade internationella kon- ventioner föreskriver att översättningar skall bestyrkas av ”edsvurna översättare” med officiell auktorisation.

Ingen instans har avstyrkt förslaget om att y r k e 5 b e t e e k - nin g a rn & godkänd tolk och auktoriserad translator bör åtnjuta skydd i lag. FAT betonar att det är mycket viktigt att införa skydd för yrkesbeteckningarna. Sedan Stockholms Handelskammare upp- hörde med sin auktorisationsverksamhet har kunnat konstateras en tendens till ökat missbruk av yrkesbeteckningen auktoriserad transla- tor. Utan straffrättsligt skydd skulle risken för missbruk sannolikt öka ytterligare, varigenom bl.a. rättssäkerheten skulle äventyras. Svea hov- rätt ställer sig tveksam till lämpligheten av ett straffsanktionerat skydd och anser att frågan bör övervägas ytterligare.

Förslaget om inrättande av en särskild statlig nämnd som bl.a. skall svara för verksamheten med prövning av tolkars och översättares kompetens, tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan samtliga instanser. Flertalet instanser som har yttrat sig om nämnden begränsar sina synpunkter till frågan om dess sammansättning. Sålunda önskar SÖ bli företrädd i nämnden eftersom SÖ skall ha ansvaret för utbildningen av tolkar. Även SIV anser det angeläget att SÖ får en representant i nämnden. Med tanke på att nämnden förutsätts sam- arbeta med invandrarbyråerna anser RIB det naturligt att förbundet skall vara representerat. SACO/SR, kommerskollegium, Skånes Handels- kammare m.fl. framhåller vikten av att näringslivet blir representerat. SACO/SR och FAT förordar att en representant för tolkarna och en

• Sida 100
•  Original

Prop. 1975: 26 100

för translatorerna ingår i nämnden. LO anser att de fackliga organisa- tionerna skall vara företrädda i detta sammanhang. TCO anser att ar- betsmarknadens parter bör vara representerade i nämnden.

Kommerskollegium anser det lämpligt att ett offentligt organ ansva- rar för verksamheten med tolkar och översättare men ifrågasätter om det finns skäl att denna verksamhet handhas av en särskild nämnd med egna kansliresurser. Något egentligt motiv för en sådan lösning anges inte i promemorian. Enligt kommerskollegium bör det finnas starka skäl för att man skall avstå från de administrativa fördelar som ligger i att förlägga verksamheten till en redan bestående myndighet. Några sådana skäl har kollegiet inte kunnat finna. RÅ anser att det ur orga— nisatorisk synpunkt vore lämpligt att knyta den föreslagna nämnden till ett centralt ämbetsverk, varvid kommerskollegium, SIV, AMS eller UKÄ närmast bör komma i åtanke. Statskontoret föreslår att möjlig- heten att låta verksamheten ankomma på någon befintlig central myn- dighet, i första hand SIV, ytterligare undersöks. En rådgivande nämnd skulle därvid kunna knytas till myndigheten. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att nämnden inte från början bör organiseras med ett eget kansli utan föreslår att kansliet t.v. knyts till SIV.

AMS och kommerskollegium behandlar frågan om a v gif t e r för dem som ansöker om godkännande resp. auktorisation. AMS framhåller därvid att förberedelserna inför de prov som nämnden anordnar torde medföra en inte obetydlig kostnad och uppoffring för deltagarna. Nå- gon avgift bör därför inte tas ut. Kommerskollegium däremot anser att det bör undersökas om det finns hinder för att genom avgifter helt täcka kostnaderna.

Samtliga instanser som har uttalat sig i frågan tillstyrker förslaget om att nämnden skall föra r eg ist e r över godkända tolkar och auk- toriserade translatorer. Detsamma gäller —— med ett undantag — försla- get att förteckningar över de registrerade skall distribueras till berörda myndigheter m.m. Stockholms kommun motsätter sig en sådan distri- bution och anför att om en sådan skall förekomma bör den ske endast till organ som handhar tolkförmedling.

Även övervägandena om nämndens r ä d g iv nin g 5 - 0 c h till - s y n s v e r k 5 & m h et har vunnit stor anslutning hos remissinstan- serna. Stockholms Handelskammare framhållcr att det blir en synner- ligen viktig uppgift för nämnden att informera myndigheter, institutio- ner, organisationer Och även enskilda om godkända tolkar och auktori- serade translatorer. Kommunförbundet anser dock att nämndens rådgi- vande verksamhet bör renodlas till att omfatta frågor som samman- hänger med prövning, godkännande, auktorisation och registrering. Rådgivning i tolkservicefrågor till kommunerna bedrivs f.n. av såväl kommunförbundet som SIV.

De i promemorian gjorda övervägandena i fråga om tolkför-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975: 26 101

medling har uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. AMS anför sålunda att frågan om förmedling av tolkar och översättare synes kunna lösas på ett tillfredsställande sätt genom det samarbete som avses komma till stånd mellan den föreslagna nämnden och statliga och kommunala organ på olika nivåer. LO anser att tolkförmedlingen av praktiska skäl i görligaste mån bör få anknyt- ning till invandrarbyråerna. ' Bl.a. TCO anför liknande synpunkter. Kommunförbundet framhåller att man från förbundets sida under lång tid har förordat en samordning av de befintliga tolkresurserna på en och samma ort. De lokala förhållandena får vara avgörande för frågan om vilken myndighet som är lämpligast som huvudman för verksam- heten. Landstingsförbundet anför liknande synpunkter.

Några instanser, bl.a. FAT, anser att det bör utfärdas anvisningar till domstolar och andra myndigheter att i första hand anlita godkända tolkar eller auktoriserade translatorer. DON och Svea hovrätt anför lik- nande synpunkter i fråga om rättstolkar. Socialstyrelsen anser att myn- dighets skyldighet att anlita godkänd tolk bör kunna fastslås i 9 & för- valtningslagen. T olkföreningen i Stockholms län anför liknande synpunk- ter. RPS understryker att godkännande och auktorisation endast bör vara en yrkeskompetensförklaring och att sådan tolk eller översättare följ- aktligen inte ovillkorligen skall behöva anlitas av myndigheter. SAF fäster särskilt avseende vid att den föreslagna auktorisationen inte är obligatorisk och sålunda inte utgör en förutsättning för att fullgöra tolknings- och översättningsuppdrag. Auktorisationen kunde i annat fall utgöra en omotiverad inskränkning i näringsfriheten.

DON och Svea hovrätt erinrar om bestämmelsen i 5 kap. 6 & rätte- gångsbalken att rätten hos länsstyrelsen äger påkalla ”biträde för tolks erhållande” och anser att detta stadgande bör upphävas om de i prome- morian framförda förslagen genomförs. Det torde inte föreligga något behov av att särskilda tolkförteckningar förs även hos länsstyrelserna.

9. Föredraganden

Frågorna om auktorisation av tolkar och översättare samt om tolk- förmedlingsverksamheten behandlades av 1974 års riksdag (prop. 1.974: 1 bil. 13, InU 1974: 6, rskr 1974: 96). Riksdagen föreslog därvid att Kungl. Maj:t skulle ytterligare pröva auktorisationsfrågan och i samband där— med på nytt överväga frågan om registrering och förmedling av tolkar. Med anledning härav har dessa frågor varit föremål för ytterligare ut- redning inom arbetsmarknadsdepartementet. Resultatet av utredningen har redovisats i promemorian (Ds A 1974: 9) Auktorisation av tolkar och översättare (bil. 1). Efter remissbehandlingen av promemorian har ären- det beretts i samråd med chefen för handelsdepartementet.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1975: 26 102

Auktorisation av ö v e r s ä t t a r e (translatorer) sker f.n. i mycket begränsad omfattning genom vissa handelskamrar. Stockholms handels- kammare, som tidigare samordnade auktorisationsverksamheten, upp— hörde att auktorisera translatorer år 1971 och därefter har endast ett fåtal translatorer auktoriserats vid övriga handelskammare. Auktorisa- tionen har till syfte att i första hand tillgodose näringslivets behov av kvalificerade översättare. Beslut om sådan auktorisation grundas i all- mänhet på ett sakkunnigutlåtande om den sökandes kompetens sedan denne har genomgått ett skriftligt prov. Den som uppfyller kraven för auktorisation skall innan auktorisation meddelas avge en försäkran att iaktta tystnadsplikt och vissa etiska regler, varefter handelskammaren ut- färdar ett certifikat som förnyas årligen. Handelskammaren har rätt att återkalla auktorisation om skäl härtill föreligger, t.ex. i fall då veder- börande har brustit i fråga om tystnadsplikten.

Någon auktorisation av tolkar förekommer inte i Sverige. För några år sedan inledde emellertid SIV, som försöksverksamhet, exa- mination av tolkar som är verksamma inom rätts- och polisväsendet. För att få examinationsbevis har fordrats mycket goda kunskaper i svenska och det främmande språket, i synnerhet i den särskilda termino- logi som förekommer vid tolkning inför polis oeh domstol. Vidare har bl.a. tolkens allmänna kunskaper om polis- och domstolsväsendet be- dömts.

Auktoriserade t r a n s 1 a t o r e r finns upptagna på förteckningar hos resp. handelskammare. Även Föreningen auktoriserade translatorer (FAT) för sådana förteckningar. Föreningen har numera övertagit han- delskamrarnas uppgift att distribuera förteckningarna och på andra sätt sprida kännedom om auktoriserade translatorer.

Förteckningar över tolkar finns hOS ett stort antal myndigheter och organ. Enbart invandrarbyråemas tolkregister omfattar f.n. drygt 1000 tolkar som täcker olika språk. Invandrarbyråerna svarar också i stor utsträckning för tolkförmedlingsverksamheten på orten.

Statlig auktorisation eller liknande kompetensförklaring förekommer inom flera olika yrkesområden, där man har ansett det särskilt ange- läget att skapa garantier för att verksamheten bedrivs på ett riktigt sätt. Statsmakterna har dock i princip intagit en restriktiv inställning till krav på sådan offentlig auktorisation som kan utgöra en konkurrensbegräns- ning och innebära ingrepp i näringsfriheten. Nya statliga auktorisations- former har sålunda införts endast då starka allmänna intressen har talat härför. I vissa fall har auktorisationen motiverats av säkerhetsskäl, i andra fall har skälen varit t. ex. polisiära.

Krav på statlig auktorisation av tolkar och översättare har på se- nare tid förts fram från flera håll. I nyssnämnda promemoria anförs också att det nu kan konstateras att starka skäl talar för att ett system för statlig auktorisation av tolkar och översättare införs. I promemorian

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975: 26 103

föreslås att det inrättas en statlig nämnd som bl.a. skall ha till upp- gift att anordna prov för tolkar och översättare.

Kunskapsprövningen av tolkar föreslås ligga på en sådan nivå att en tolk som klarar provet därmed kan anses inneha vissa grundläggande kunskaper, som garanterar en god minimistandard. Vidare föreslås att den som klarat kunskapsprovet och uppfyller vissa övriga allmänna vill- kor skall få yrkesbeteckningen godkänd tolk. Enligt förslaget bör god- kända tolkar ges möjlighet till specialisering inom olika områden, t.ex. rättstolkning. Bl.a. med hänsyn härtill föreslås i promemorian att exa- minationen av rättstolkar bör bibehållas med i princip samma kun- skapskrav och former som hittills, men att verksamheten övertas av den statliga nämnden.

Kunskapsproven för översättare (translatorer) bör enligt förslaget ligga på samma kvalificerade nivå som handelskamrarnas prövning. Vidare bör yrkesbeteckningen auktoriserad translator gälla även för de översättare som auktoriseras av den statliga nämnden.

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till huvuddra- gen av de i promemorian framförda förslagen om ett auktorisationsför- farande för tolkar och översättare. Jag anser att man i detta samman- hang bör beakta skillnaderna mellan tolkar och översättare. Hur de olika kategorierna skall betecknas bör dock enligt min mening inte slås fast i lag utan lämnas åt regeringen att avgöra. Jag delar också uppfatt- ningen att yrkesbeteckningarna bör åtnjuta straffrättsligt skydd.

Ett auktorisationsförfarande för översättare har funnits sedan länge och bör bibehållas enligt i stort sett samma riktlinjer som för närva- rande. Frågan om huvudmannaskapet för verksamheten har — särskilt under senare år —— varit föremål för diskussion. Enligt min mening är det naturligt att staten i detta sammanhang samordnar och övertar ansvaret för verksamheten med auktorisation av översättare liksom

staten bör ha ansvaret för motsvarande verksamhet avseende tolkar. Ingen av de handelskamrar som har yttrat sig över promemorian har haft något att erinra mot en sådan ordning.

Som framhållits i promemorian bör godkända tolkar som har spe- cialkunskaper inom ett område, t.ex. rättstolkar, ges möjlighet att få sin specialistkompetens prövad i särskild ordning. Den hittillsvarande examinationen av rättstolkar har gett goda resultat och flera remissin- stanser, bl.a. DON, har uttalat önskemål om att den särskilda pröv- ningen av rättstolkar bibehålls med hänsyn till rättssäkerhetssynpunk- ter. Jag ansluter mig därför till förslaget även i denna del. När det gäller specialisering inom övriga områden, t.ex. sjukvårdstolkning, bör det ankomma på den för auktorisationsverksamheten ansvariga myn— digheten att utarbeta och anordna motsvarande särskilda prov.

I promemorian föreslås även att godkända tolkar och auktoriserade översättare skall vara underkastade tystnadsplikt. Många instanser, bl.a.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1975: 26 104

kommerskollegium och FAT, understryker också vikten av att en sådan tystnadsplikt införs. Denna fråga kommer senare att anmälas av chefen för justiticdepartementet.

I promemorian anges —— utöver kravet att ha avlagt föreskrivna kun- skapsprov— vissa allmänna villkor för godkännande av tolk resp. auk- torisation av translator. Jag ansluter mig i huvudsak till de i promemo- rian framförda förslagen. Regeringen bör inhämta riksdagens bemyn- digande enligt 8 kap. 7 & regeringsformen att besluta om de föreskrif- ter som bör gälla för verksamheten. chyndigandet bör också gälla rätten att bestämma om ansökningsavgift. Regeringen bör ha möjlighet att delegera dessa frågor till förvaltningsmyndighet. Dessa bemyndi- ganden skall lämnas genom lag.

LO och TCO har vid remissbehandlingen berört frågan om arbets— platstolkarnas ställning enligt lagen (1974: 358) om facklig förtroende- mans ställning på arbetsplatsen. Jag vill med anledning härav påpe- ka att i den mån tolkningsverksamheten fullgörs av arbetsplatstolkama som fackliga förtroendemän och lagens förutsättningar i övrigt är upp- fyllda, lagen torde bli tillämplig. Inom arbetsmarknadsdepartementet finns en särskild arbetsgrupp som fortlöpande följer tillämpningen av de nya lagarna inom arbetslivet.

När det gäller förslaget om att en statlig nämnd skall ha hand om auktorisationsverksamheten har flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig häröver begränsat sig till frågan om vilka företrädare som bör ingå i nämnden. RÅ, statskontoret och kommerskollegium berör frågan huruvida verksamheten skall handhas av en självständig nämnd med eg- na kansliresurser och synes därvid förorda att verksamheten bör knytas till en redan bestående myndighet. I likhet med dessa instanser anser jag att administrativa och praktiska skäl talar för att förlägga verksamheten till en redan fungerande myndighet. Jag förordar därför att kommerskol- legium — som bl. a. handlägger vissa auktorisationsfrågor —— blir hand- läggande myndighet även för denna auktorisationsverksamhet samt att det för denna verksamhet inrättas en rådgivande nämnd hos kollegiet med företrädare för berörda områden. Det ankommer på regeringen att närmare bestämma om nämndens storlek och sammansättning.

Medel för verksamheten bör anvisas under anslaget Kommerskol— legium under tionde huvudtiteln. Jag beräknar därvid årskostnaden för verksamheten för budgetåret 1975/76 till 615 000 kr., avseende medel för tre handläggare och ett biträde, 225 000 kr. för provverksamheten och 65000 kr. för övriga förvaltningskostnader och viss teknisk ut- rustning. Jag räknar med att förberedelsearbetet för verksamheten kan påbörjas under hösten 1975. Provverksamheten bör därvid i fråga om rättstolkar kunna starta under våren 1976 och i fråga om övriga tolkar Och translatorer fr.o.m. budgetåret 1976/77.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975: 26 105

I promemorian föreslås bl.a. att nämnden skall föra register över godkända tolkar och auktoriserade translatorer samt distribuera för- teckningar över dessa till myndigheter, institutioner och organisatio- ner. Enligt förslaget bör nämnden även ha en överblick över tillgången på andra tolkar och översättare i landet. Nämnden förutsätts vidare be- driva en rådgivande verksamhet i tolk- och översättningsfrågor samt samråda med olika myndigheter, framför allt med invandrarbyråerna. Några remissinstanser, bl. a. LO och TCO har förordat att invandrarby- råerna i första hand bör svara för den lokala och regionala tolkför- medlingen. Invandrarutredningen har i sitt huvudbetänkande föreslagit en sådan ordning, dock endast under förutsättning att ett centralt sy- stem för auktorisation av tolkar kom till stånd.

Jag ansluter mig till förslaget om vilka uppgifter i fråga om registre- ring m.m. som bör ankomma på den ansvariga myndigheten. I verk- samheten bör sålunda bl.a. ingå att ge råd angående prövning, god- kännande, auktorisation och registrering o.dyl. till såväl allmänheten som till olika myndigheter. Det är naturligt att tolkförmedlingsverksam- heten även i fortsättningen kommer att bedrivas på lokal och regional nivå. Genom det samarbete som förutsätts ske mellan kommerskollegium och olika statliga och kommunala organ torde en tillfredsställande lös- ning av frågan om registrering och förmedling av tolkar och översättare åstadkommas. Det i tidigare proposition (prop. 1974: 1 bil. 13 s. 174) framförda förslaget om att länsstyrelserna skall svara för registrering och förmedling av tolkar behöver därmed inte förverkligas.

Frågan om tolk eller översättare skall ha viss behörighet för att få anlitas av myndighet har berörts av några instanser, varvid bl.a. social— styrelsen har anfört att myndigheterna borde åläggas att endast anlita godkända tolkar. Jag anser emellertid att det genom den föreslagna ord- ningen skapas tillräckligt goda förutsättningar för myndigheterna att avgöra om en tolk eller översättare är lämplig för ett visst uppdrag.

Enligt 5 kap. 6 & rättegångsbalken äger domstol hos länsstyrelsen på- kalla biträde för att få tolk. Med den ordning för tolkförmedlingsverk- samheten som nu förordas kommer, såsom också DON och Svea hovrätt påpekat, denna bestämmelse att i fortsättningen sakna betydelse. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet förordar jag därför att bestämmelsen upphävs.

De nya godkännande- och auktorisationsreglerna bör liksom erfor- derliga författningsändringar träda i kraft den 1 januari 1976.

10. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har upprättats förslag till 1. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om auktorisa- tion och godkännande av översättare och tolkar, 2. lag om ändring i rättegångsbalken.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975: 26 106

Förslaget under 1. har upprättats i samråd med chefen för handels- departementet och förslaget under 2. i samråd med chefen för justitie- departementet.

11. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag, att rege- ringen föreslår riksdagen

dels att antaga förslagen till 1. lag med bemyndigande att meddela förskrifter om auktorisa- tion och godkännande av översättare och tolkar, 2. lag om ändring av rättegångsbalken,

dels att

3. godkänna de riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som jag har förordat,

4. till Statens invandrarverk för budgetåret 1975/76 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 24 650 000 kr.,

5. till ett nytt anslag Åtgärder för invandrare för budgetåret 1975/ 76 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 5 700 000 kr.,

6. till Kommerskollegium för budgetåret 1975/76 under tionde huvudtiteln utöver i prop. 1975:1 (bil. 12 s. 43) föreslaget för- slagsanslag anvisa ytterligare 615 000 kr.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- draganden har lagt fram.

• Sida 107
•  Original

Bilaga ] ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET Ds A 1974: 9

AUKTORISATION AV TOLKAR OCH ÖVERSÄTTARE

Promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet

December 1974

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975: 26 108

Sammanfattning .......................................... 109 1 Bakgrund .............................................. 110 1.1 Inledning .......................................... 110 1.2 Terminologi ........................................ 111 1.3 Invandrarutredningens förslag om auktorisation av tolkar och översättare . ........................................ 111 1.4 Remissyttrandena .................................... 114 1.5 Riksdagsbehandlingen ................................ 115 1.6 Nuvarande utbildning för tolkar och översättare .......... 118 1.7 Nuvarande prövning av tolkar och översättare .......... 119 1.8 Nuvarande registrering och förmedling av tolkar och över- sättare ............................................ 121 1.9 Vissa framställningar ................................ 123 2 Överväganden och förslag ................................ 124 2.1 Frågan om auktorisation .............................. 124 2.2 Godkännande av tolkar .............................. 127 2.3 Auktorisation av translatorer __________________________ 132 2.4 Statens tolk- och translatorsnämnd .................... 134 2.5 Frågan om tolkförmedling ............................ 137 Bilagor 1. Utkast till förordning om godkännande av tolkar och auktori- sation av translatorer .................................. 140

Sammanfattning

I denna promemoria föreslås att auktorisation av tolkar och översät- tare införs i Sverige. Bakgrunden till förslaget är att riksdagen våren 1974 begärde en ny prövning av frågan om auktorisation av dessa yrkes- grupper.

Förslaget innebär att tolkar och översättare som anlitas av myndighe- ter och av allmänheten bör ges en möjlighet att få sin kompetens prö- vad. Frågan om tolk eller översättare skall ha viss behörighet för att få anlitas av myndighet tas inte upp i promemorian, men genom den ordning som föreslås kan bättre förutsättningar än f. n. skapas för myn- digheterna att avgöra om en tolk eller översättare är lämpad för ett visst uppdrag eller inte.

Prövningen av tolkar föreslås ligga på en sådan nivå att den kan ga- rantera en god minimistandard på de tolkar som godkänts. Den tolk som klarar provet föreslås få yrkesbeteckningen godkänd tolk. God- kända tolkar bör ges möjligheter till specialisering inom olika områden t.ex. rättstolkning. Den nuvarande examinationen av rättstolkar bör därför fortsätta som en sådan möjlighet till specialisering.

Prövningen av översättare föreslås ligga på samma kvalificerade nivå som handelskamrarnas prövning för auktorisation av translatorer och yrkesbeteckningen auktoriserad translator bör gälla även för de över- sättare som auktoriseras enligt den nya ordningen.

En särskild förordning om godkännande av tolkar och auktorisation av translatorer bör utfärdas. I förordningen bör, utöver villkor för god- kännande resp. auktorisation, även finnas bl. a. vissa yrkesetiska regler. Tystnadsplikt bör gälla för godkända tolkar och auktoriserade translato- rer. Yrkesbeteckningama godkänd tolk och auktoriserad translator bör skyddas i lag.

För prövningen av tolkar och översättare bör en särskild nämnd un- der arbetsmarknadsdepartementet svara, statens tolk- och translators- nämnd. Nämnden bör öva tillsyn över godkända tolkars och auktorise- rade translatorers verksamhet. Nämnden skall föra register över god- kända tolkar Och auktoriserade translatorer samt ha överblick över till- gången också på andra kunniga tolkar och översättare i landet.

I promemorian tas också upp frågan om hur tolkförmedling bör be- drivas i framtiden. Kommunerna förutsätts i ökad utsträckning ingå överenskommelser om samordning av tolkförmedling med såväl lands- tingskommunala som statliga myndigheter. Det tidigare framförda för- slaget om att länsstyrelserna skall svara för registrering och förmedling av tolkar behöver inte förverkligas om statens tolk- och translators- nämnd inrättas.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975: 26 110

1.2. Terminologi

Med tolk avses i denna promemoria den som överför ett meddelande muntligen från ett språk till ett annat, och med översättare den som överför ett meddelande skriftligen från ett språk till ett annat. Tolkar och översättare bör således betraktas som två skilda yrkeskategorier, ef- tersom de arbetar under helt olika förutsättningar. Det gäller bl. a. be- skaffenheten av det material som tolken eller översättaren har att utgå från, kraven på snabbhet vid överföringen, möjligheten att anlita hjälp- medel, kraven på överföringens exakthet m. m. Av en tolk måste t. ex. vidare krävas mycket god hörsel medan motsvarande krav inte nödvän- digtvis behöver ställas på en översättare. Ibland kan naturligtvis en och samma person samtidigt vara både en god tolk och en god översättare (på samma sätt som en god pianist även kan vara en god gitarrist), men det förutsätter i så fall specialkunskaper och väl uppövad färdighet i bägge slagen av språköverföring.

I 9 & förvaltningslagen föreskrivs att myndighet vid behov får anlita tolk, när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språ- ket. I förarbetena till lagen (prop. 1971: 30 s. 382) framhålls att med ut- trycket tolk skall avses både den som tolkar muntligen från ett språk till ett annat och den som gör en skriftlig översättning av en handling.

1.3 Invandrarutredningens förslag om auktorisation av tolkar och över- sättare m. m.

Invandrarutredningcn föreslog i delbetänkandet Tolkservice — Nor- disk språkkonvention (SOU 1972: 83) olika åtgärder i syfte att förbättra

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975: 26 112

samhällets tolkscrvice. Utgångspunkt för utredningens förslag var de krav på en utökad tolkservice som uppkommit genom invandringen till

Sverige. En del av utredningens förslag avsåg utbildning för tolkar. För att

tillgången på kvalificerade tolkar skulle öka föreslog utredningen att en treterminers tolkutbildning skulle anordnas på högskolenivå. En särskild tolkskola skulle svara för utbildningen. Skolan skulle dimensioneras för ett sjuttiotal elever. Vidare föreslog utredningen att tolkutbildning på läg— re nivå skulle anordnas av studieförbunden i form av studiecirklar om 60—80 timmar. Tolkutbildning borde dessutom kunna ske på folkhög- skolor.

Invandrarutredningen föreslog vidare att en lagstadgad tystnadsplikt infördes för tolkar och översättare som anlitades av det allmänna. För- slag lades även fram om att statens invandrarverk skulle ges resurser för utökad översättningsservice och att samhällsorganen i ökad utsträckning skulle rekrytera personer med kunskaper i invandrarspråk till tjänster där kontakter med invandrare ofta förekommer. Utredningen hade även i uppdrag att undersöka förutsättningarna för en språkkonvention av det slag som innefattas i Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966. En- ligt utredningen borde Sverige ansluta sig till tanken på en nordisk språkkonvention.

Frågan om tolkförmedling ansåg utredningen borde lösas genom sam- verkan mellan offentliga organ på olika orter och nivåer. Utredningen konstaterade därvid att tolkscrvice kommit att bli en huvuduppgift för invandrarbyråerna i kommuner där sådana finns och att byråerna i allt större utsträckning erbjuder sin tolkscrvice även till landstingskommu- nala och statliga organ. Överenskommelser mellan primärkommuner, landsting och statliga myndigheter om utnyttjande av invandrarbyråer- nas tolkförmedling hade sålunda träffats på en del orter. Utredningen ansåg det mot denna bakgrund vara mycket angeläget att kommunerna byggde ut särskilda invandrarbyråer eller andra invandrarfunktioner, så att dessa i större utsträckning kunde erbjuda sina tjänster även till landstingskommunala och statliga organ. Det var således enligt utred- ningen mest ändamålsenligt att söka sig fram till lösningar av tolkför- medlingsproblemen som var anpassade efter de lokala förutsättningarna och behoven.

Utredningen anförde i detta sammanhang att frågan om tolkförmed- ling även sammanhängde med andra problem som berörde lokal och re- gional handläggning av invandrarfrågor, vilka skulle komma att behand- las i utredningens huvudbetänkande. Utredningen ville därför inte före- gripa sina kommande överväganden genom mera preciserade förslag i fråga om lokal eller regional tolkförmedling.

I samband med sina överväganden angående en eventuell nordisk språkkonvention anförde utredningen, att om en sådan konvention in-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975: 26 113

förs kan den få en utformning som nödvändiggör särskilda åtgärder för att garantera tillgången på tolkar och översättare i hela landet. En likar- tad lösning av detta problem bör eftersträvas i alla de nordiska län- derna. En sådan lösning skulle kunna vara att inrätta register över tol- kar och översättare som skulle föras länsvis av länsstyrelsen. Utred- ningen betonade emellertid att det var för tidigt att mera bestämt uttala sig om lämpligheten av ett sådant registreringssystem och att utredning— ens huvudbetänkande borde avvaktas innan ett definitivt ställningsta— gande sker i frågan.

Vad slutligen gäller frågan om auktorisation av tolkar och översättare anförde utredningen följande synpunkter.

Såväl enskilda som samhällsorgan, organisationer och företag, som anlitar tolkar och översättare, har behov av att få veta vem de anförtror sina angelägenheter och om vederbörande är kompetent att utföra det aktuella uppdraget. Utredningen förordade mot denna bakgrund att ett system för auktorisation av tolkar och översättare infördes. Genom att anlita en auktoriserad tolk eller översättare får avnämama av tolkarnas och översättarnas tjänster en garanti för att vederbörande uppfyller er- forderliga krav på kompetens och allmän lämplighet.

Utredningen föreslog att en statlig nämnd skulle inrättas för auktori- sation av tolkar och översättare. I nämnden borde ingå företrädare för rättsväsendet, näringslivet, arbetsmarknaden, invandrarområdet och språkvårdsorgan. Nämnden borde arbeta i nära anslutning till den av utredningen föreslagna tolkskolan och skulle regelbundet anordna auk- torisationsprov för tolkar och översättare. I proven skulle få delta perso- ner som hade erforderliga språkkunskaper, hade minst tre års väl vitsor- dad erfarenhet av tolkning/översättning samt avsåg att efter auktorisa- tionen utöva sin tolk/översättarverksamhet enligt för auktoriserade tol- kar och/eller översättare fastställda stadgar. Utredningen lämnade dock inte något förslag till sådana stadgar.

Vid sidan av auktorisationsförfarandet borde det finnas en examina- tion av tolkar på lägre nivå. Den föreslagna nämnden skulle svara även för denna verksamhet. Berättigade att delta i examinationerna skulle vara personer, som kunde styrka erforderliga språkkunskaper och som hade väl vitsordad tolkerfarenhet.

Utredningen ansåg det inte vara nödvändigt att tolk eller översättare hade viss behörighet för att få anlitas av myndigheter. Det borde i prin— cip överlämnas åt myndigheterna att avgöra vilka kvalifikationer som tolken eller översättaren borde ha i det enskilda fallet. Utredningen fann därför inte anledning att gå in på frågan om beteckningen auktoriserad tolk (översättare) borde få särskilt skydd i lag för att förhindra missbruk av denna yrkesbenämning.

Nämnden skulle vidare ha till uppgift att föra register över auktorise— rade tolkar och översättare samt över examinerade tolkar.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1975: 26 114

1.4. Remissyttrandena

En betydande majoritet av remissinstanserna anslöt sig till utredning- ens olika förslag. Det övervägande antalet remissinstanser ställde sig så- lunda bakom förslaget om tolkutbildning på universitetsnivå, men en del remissinstanser förordade en annan utbildningsanordning än den av ut- redningen föreslagna tolkskolan. Endast ett fåtal remissinstanser yttrade sig i frågan om tolkförmedling. Ett par remissinstanser ansåg därvid att länsvisa tolkregister borde införas.

Det övervägande antalet remissinstanser anslöt sig till utredningens förslag om auktorisation av tolkar och översättare och om inrättande av en statlig nämnd som skulle ha att svara för denna verksamhet. Remiss- instanserna fann det angeläget att ett system med auktorisation infördes för att skapa vissa garantier för att en anlitad tolk är kompetent för sitt uppdrag. Till de remissinstanser som tillstyrkte förslaget eller lämnade det utan erinran hörde bl. a. riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, domstolsvä- sendets organisationsnämnd, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, . riksförsäkringsverket, statskontoret, universitetskanslerämbetet (UKÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk (SIV), samtliga handelskamrar som yttrade sig över betänkandet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska ar- betsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges aka- demikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Translato- rer (FAT) samt de invandrarorganisationer som yttrade sig över betän- kandet.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) var den enda remissinstans som helt avstyrkte förslaget, med motiveringen att varje form av auktorisa- tion utgör en konkurrensbegränsning som medför risk för skadeverk- ningar i dcn praktiska tillämpningen. Han anförde bl. a. att statsmak- terna lrade ställt sig negativa" till krav på offentlig auktorisation och att undantag hade gjorts endast då särskilda skäl ansetts motivera detta.

UKÄ framhöll särskilt att en statlig nämnd för auktorisation av tol- kar och översättare borde inrättas oberoende av vilken organisatorisk ram som kom till stånd för den högre tolkutbildningen. SIV och stats— kontoret ansåg att den föreslagna nämnden kanslimässigt borde knytas till SIV. Socialstyrelsen och kammarrätten i Göteborg ansåg det inte . vara nödvändigt att inrätta en särskild nämnd för auktorisation. Kam- marrättcn- ansåg att denna uppgift borde ankomma på UKÄ medan so- cialstyrelsen ansåg att den av inva ndrarutredningen föreslagna tolksko- lan borde ha hand om uppgiften.

Nästan sa m. liga av de remissinstanser som yttrade sig över förslaget om en examination av tolkar på lägre nivå tillstyrkte detta.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975: 26 115

1.5. Riksdagsbehandlingen

Frågan om auktorisation samt registrering och förmedling av tolkar och översättare togs upp i prop. 1974: ] bil. 13'(s. 167—174), varvid föredraganden anförde följande:

Utredningen föreslår ett system för auktorisation av kvalificerade tol- kar och översättare samt examination av s.k. kontakttolkar. Förslaget innebär i princip att vederbörande skall kunna genomgå ett kunskaps- prov avseende framför allt språkkunsl—taperna.

Jag anser att det inte föreligger något behov att genom särskilt kuns- kapsprov ytterligare styrka kompetensen hos de personer som har ge- nomgått tolkutbildning. Jag delar utredningens uppfattning att det inte är nödvändigt att tolk eller översättare skall ha viss behörighet. för att få anlitas av myndighet utan myndigheterna bör själva avgöra vilka kvali- fikationer tolken eller översättaren bör ha i det enskilda fallet. Det finns anledning att beakta de invändningar som NO har fört fram från nä- ringsrättslig synpunkt mot auktorisation av vissa yrkesutövare. Mot bak— grund härav anser jag att auktorisation eller examination av tolkar och översättare t. v. inte heller bör införas för sådana personer som inte har genomgått tolkutbildning. ' '

Ett viktigt led i samhällets tolk- och översättningsservice utgör tolk- förmedlingsverksamheten. Utredningen konstaterade-vid sin kartlägg- ning av nuvarande tolkscrvice bl.a. att organiserad tolkförmedling sak- nas på många orter i landet samt att sådan förmedling där den förekom— mer, bcdrivs under former som varierar från ort till ert. Utredningen anser att en tillfredsställande lösning av tolkproblemen inte kan uppnås utan att frågan om förmedling av tolktjänster uppmärksammas. Enligt utredningens mening hänger frågan om tolkförmedlingen samman med övriga problem som berör lokal och regional handläggning av invand- rarfrågor, exempelvis ansvarsfördelningen mellan olika huvudmän för åtgärder för invandrare. _ '

Jag delar utredningens uppfattning att frågan om tolkförmedling hän- ger samman med bl. a. ansvarsfördelning rörande åtgärder för invand- rare. J ag anser emellertid att vissa åtgärder för att förbättra tolkförmed- lingsverksamheten bör kunna vidtas redan nu. En lämplig åtgärd synes t. v. vara att genom det allmännas försorg registrera tolkar _och översät- tare. Ett sådant register bör föras länsvis. I samråd med chefen för kom- mundepartementet förordar jag därför att ett tolkregister upprättas hos varje länsstyrelse. I registret bör efter anmälan införas sådana personer som är beredda att motta uppdrag som tolk eller översättare inom länet. Någon prövning av kvalifikationerna som tolk eller översättare bör t.v. inte ske. Erfarenheterna får visa om denna fråga behöver övervägas yt- tcrligare. Registret bör innehålla uppgifter om bl. a. tolkutbildning,- språkkunskaper samt fackområde såsom rättstolkning. arbetsmarknads— tolkning eller sjukvårdstolkning. Ett sådant register bör kunna ge till- räcklig god ledning för att bedöma kvalifikationcrna hos de registrerade. Det ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter om re- gistreringen.

Med anledning av att föredraganden sålunda avvisade förslaget om statlig auktorisation av tolkar och översättare väcktes fyra motioner. I

• Sida 116
•  Original

Prop. 1975: 26 116

motion 1974: 573 anfördes att förslaget om länsvisa register över tolkar och översättare mot bakgrund av nuvarande erfarenheter var ”helt otill- fredsställande. Det skulle ilviss mån kunna ses som en samhällelig sank- tion av nuvarande allmänt och med rätta kritiserade förhållanden. Kla- gomål beträffande tolkars kompetens och pålitlighet framförs av myn- digheter, organisationer och enskilda. Det är bl. a. uppenbart att utländ- ska medborgare ibland faller offer för mindre nogräknade personer. —— När det gäller invandrartolkar måste man också ta hänsyn till rådande motsättningar inom vissa nationalitetsgrupper. Det är på grund härav särskilt viktigt att tolken har den enskilde invandrarens förtroende. Det har tyvärr förekommit att tolkar missbrukat sin ställning, i några fall ge- nom att verka som flyktingspion åt främmande makt.”

Vidare anfördes bl. a. följande i motionen: ”Med tanke på de områ— den, exempelvis polis, domstolar, sjukvård och kontakt med andra myndigheter, där det ofta är aktuellt med tolkscrvice kan man säga att en invandrares hela framtid kan vara beroende av att den anlitade tol- ken är kompetent för sin uppgift. I sjukvårdssammanhang kan det kanske till och med ibland vara en fråga om livet och i domstolar gälla felaktiga beslut”. Mot denna bakgrund hemställdes i motionen att riks- dagen skulle besluta att ett system med auktorisation och examination av tolkar och översättare infördes, att en statlig nämnd för auktorisation och examination av tolkar och översättare inrättades samt att hos Kungl. Maj:t begära förslag om införande av tystnadsplikt för tolkar.

I motion 1974: 876 anfördes med anledning av förslaget om länsvisa register bl. a. att ”mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter förefal- ler detta betänkligt eftersom det innebär en sanktionering av nuvarande allmänt och med rätta kritiserade förhållanden. Klagomål beträffande tolkars kompetens och pålitlighet framförs av myndigheter, organisatio- ner och enskilda. Det är bl. a. uppenbart att hjälplösa utländska med— borgare fallit offer för exploatörer inom branschen”. Vidare anfördes: ”Att under vissa omständigheter öppna en möjlighet för vem som helst att anmäla sig som tolk eller översättare till ett länsregister förefaller inte tillrådligt. Vederbörande skulle därmed komma att uppfattas ha fått ett slags sanktion av samhället”. Motionen avslutades med hemställan ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att de i statsverkspropositionen, bilaga 13, föreslagna länsvisa registren över tolkar och översättare måtte omfatta endast personer som genomgått av samhället godkänd kur- skapstest och därmed kan anses ha erhållit auktorisation”.

Även i motion 1974: 879 framfördes liknande synpunkter beträffande de föreslagna länsregistren. I motionen framhölls bl. a. följande: ”In- vandrarutredningens förslag grundar sig på de praktiska erfarenheter av den hittillsvarande verksamheten som finns hos utredningen, hos statens invandrarverk, hos invandrarbyråerna, verksamma tolkar samt de in- vandrare som brukar anlita tolk”. I motionen föreslogs ”att riksdagen

• Sida 117
•  Original

Prop. 1975: 26 117

hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag angående auktorisation av tol- kar i enlighet med invandrarutredningens förslag”.

Motsvarande krav restes även i motion 1974: 885 i vilken hemställdes att riksdagen som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna att ett system för auktorisation av tolkar och översättare samt examination av vissa tolkar borde inrättas.

I frågan om auktorisation för tolkar och översättare m. m. anförde in- rikesutskottet (InU 1974: 6) följande:

Föredraganden anser att det inte föreligger behov av att genom sär- skilt kunskapstest ytterligare styrka kompetensen hos de personer som genomgått tolkutbildning. Med beaktande av NO:s synpunkter anser föredraganden att auktorisation eller examination tills vidare inte heller bör införas för personer som inte genomgått tolkutbildning. För att för- bättra tolkförmedlingsverksamheten bör det emellertid hos varje länssty- relse upprättas ett register över tolkar och översättare. Efter anmälan bör införas personer som är beredda att motta tolkuppdrag inom länet. Någon prövning av vederbörandes kvalifikationer bör tills vidare inte ske. Registret bör innehålla uppgifter om bl. a. tolkutbildning, språk- kunskaper samt fackområde.

Motionerna 1974: 573 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c, fp). 1974: 879 av fru Diesen m.fl. (m) och 1974: 885 av herrar Göransson (s) och Mar- cusson (s) syftar till att ett auktorisationssystem skall införas. I motionen 1974: 876 av herrar Bengtsson i Landskrona (5) och Wiklund (s) yrkas att i de av Kungl. Maj:t föreslagna registren skall upptas endast perso— ner som genomgått godkänt kunskapstest och därmed kan anses ha er- hållit auktorisation.

Enligt motionärerna har berättigade klagomål förts fram beträffande en del nu anlitade tolkars kompetens och pålitlighet. Motionärerna befa- rar dessutom att registrering av den typ som föreslagits i propositionen oriktigt kan uppfattas som en auktorisation från samhällets sida av ve- derbörande.

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att man förbättrar sam- hällets tolk- och översättningsservice. Det i propositionen framlagda för- slaget är ett steg i den riktningen, men utskottet anser att Kungl. Maj:t ytterligare bör överväga vad som kan göras för att förbättra situationen. En fullgod tolkscrvice är en kämfråga när det gäller invandrarnas möj- ligheter att ta vara på sina rättigheter och klara sig i svåra situationer. Det måste ställas stora krav på en tolk inte bara i fråga om språkkun— skaper utan även i etiska hänseenden.

Enligt utskottets uppfattning talar starka skäl för att ett auktorisa- tionssystem för tolkar och översättare införs. Riksdagen föreslår därför att Kungl. Maj:t ytterligare prövar denna fråga. De invändningar NO riktar mot en sådan ordning kan utskottet inte godta med hänsyn till vikten av att skapa en god och pålitlig kår av tolkar.

Ett auktorisationssystem kan utgöra basen för förmedlingsverksamhet av tolkar och minska de risker för missbruk som det registreringssystem propositionen föreslår onekligen medför. Man kan nämligen inte bortse från att personer som utan närmare kontroll förs in i ett av länsstyrelsen upprättat register oriktigt kan komma att framstå som sanktionerade av samhället. En viss kontroll från länsstyrelsernas sida bör därför företas beträffande sådana uppgifter om utbildning, språkkunskaper etc. som

• Sida 118
•  Original

Prop. 1975: 26 118

tolkar önskar få införda i registret. Denna fråga får närmare övervägas i samband med att föreskrifter om registren utfärdas.

Med hänvisning till det anförda biträder utskottet förslaget att regis- ter för tolkar och översättare upprättas vid länsstyrelserna. Hela frågan om registrering och förmedling av tolkar bör emellertid övervägas på nytt i samband med att auktorisationsfrågan ånyo prövas. Med det an- förda har utskottet i allt väsentligt tillgodosett syftet med de förevarande motionsyrkandena. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t efter ytterli- gare överväganden i enlighet med det ovan sagda så snart som möjligt åter redovisar frågan för riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört om auktorisation och-förmedling av tol- kar rn. rn. bör bringas Kungl. Maj:t till kännedom.

Utskottet var enhälligt i denna fråga. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 1974: 96).

1.6. Nuvarande utbildning för tolkar och översättare

I invandrarutredningens delbetänkande Tolkservice — Nordisk språk- konvention gavs utförliga översikter av utbildningsmöjligheter för tol- kar och översättare. Här skall endast ges en mycket kortfattad redovis- ning av det nuvarande läget. " .

Högre tolkutbildning saknas i Sverige, med undantag för den utbild- ning för militära behov som förekommer vid arméns tolkskola. I andra länder finns ett stort antal tolkskolor på universitetsnivå. Under vissa förutsättningar kan studiemedel från Sverige utgå för studier vid tolk— skola i utlandet (jfr SOU 1972: 83 bil. 6). Av betydelse för blivande tol- kar och översättare är naturligtvis den språkundervisning som ges vid universiteten i Sverige, men någon egentlig tolkutbildning ges inte vid språkinstitutionerna, med undantag för de entcrminskurser på D-nivå (dvs. på 80-poängs nivå) i finska, ryska och tyska som anordnas vid Stockholms universitet (jfr SOU 1972: 83 avsnitt 5.1 och bil. 5). _

Med anledning av invandrarutredningens förslag om tolkutbildning på universitetsnivå beslöt riksdagen våren 1974 att den högre tolkutbild- ningen inte skall anordnas vid en särskild tolkskola, utan vid filosofisk fakultet (prop. 1974: 1 bil. 10 s. 235—244, UbU 1974: 13, rskr 1974: 121). Den 15 februari 1974 uppdrog Kungl. Maj:t åt UKÄ att ut- reda frågan om den högre tolkutbildningens dimensionering, lokalisering och allmänna utformning med utgångspunkt från riksdagens ställnings- tagande. UKÄ har tillsatt en särskild arbetsgrupp för att verkställa ut- redningen. I gruppen ingår företrädare för UKÄ, Stockholms universi- tet, LO, SIV och SÖ.

Arbetsgruppen at'scr att inleda en försöksverksamhet vid Stockholms universitet höstterminen 1975, vilken skulle omfatta tre terminers utbild- ning för 12—16 finskspråkiga tolkar. Ytterligare en försökskurs avses börja i januari 1976 för tyskspråkiga tolkar. En utvärdering torde kunna

• Sida 119
•  Original

Prop. 1975: 26 119

presenteras tidigast under år 1977, varefter regeringen skall ta ställning till frågan om den fortsatta verksamheten.

Viss tolkutbildning på lägre nivå förekommer sedan slutet av 1960-ta- let. För att tillgodose de akuta utbildningsbehoven framför allt hos dem som redan är verksamma som tolkar bland invandrare inledde dåva- rande arbetsgruppen för invandrarfrågor inom inrikesdepartementet vå- ren 1968 en försöksverksamhet med korta intensivkurser för tolkar inom olika specialområden. Verksamheten övertogs år 1969 av SIV och den 1 juli 1974 överfördes verksamheten till SÖ. Mot bakgrund av invandrar- utredningens förslag om utbildning av kontakttolkar uttalade riksdagen våren 1974 att sådan utbildning bör bedrivas dels i studiecirklar, dels så- som ämneskurser vid folkhögskolor (prop. 1974: 1, bil. 10 s. 432—137, UbU 1974: 20, rskr 1974: 185). SÖ fick den 31 maj 1974 i uppdrag av Kungl. Maj:t att utarbeta en plan för sådan utbildning.

Kurserna i försöksverksamheten med utbildning av kontakttolkar har tidigare i regel omfattat fem men omfattar numera tio dagar. Kurserna har varit inriktade på arbetsmarknads-, bostads-, social—, sjukvårds-loeh rättstolkning. Varje kurs har avsett endast en språkgrupp och ett ämnes- område (t. ex. sjukvårdstolkning för finska tolkar, råttstolkning för scr- bokroatiska tolkar etc.). Till deltagarna utdelas intyg över genomgången kurs. Deltagarna i kurserna i rättstolkning har i stället erbjudits möjlig- het att genomgå en examination för att få ett bevis på färdighet och kunskaper (se vidare avsnitt 1.7). .

Kurserna har anordnats dels som internatkurser vid föreningen Nor- dens folkhögskola Biskops-Arnö, dels som studiecirklar till 'vilka delta- garna har rekryterats på orten eller i regionen, i regel i samverkan med invandrarbyråerna. För denna lökala och regionala kursverksamhet har ett sjuttiotal handledare utbildats centralt.

Hittills har sammanlagt ca 1 300 personer gått igenom utbildningen. Antalet sökande har under hela den tid som verksamheten har pågått varit betydligt större än utbildningskapaciteten. Beträffande språk som finska och serbokroatiska har det i regel" varit mellan 60 och 120 sö- kande till varje kurs, medan deltagarantalet av pedagogiska skäl inte har kunnat överskrida 12 personer. Under innevarande budgetår utbildas ca 150 elever på centrala internatkurser oeh ca 200 elever vid lokala eller regionala kurser.

För en utförlig beskrivning av försöksverksamheten, se avsnitt 5.2 och 5.3 i SOU 1972: 83.

1.7. Nuvarande prövning av tolkar och översättare

Auktorisation av tolkar förekommer inte i Sverige. För att tillgodose näringslivets behov av kvalificerade översättare har däremot vissa han- delskammare meddelat auktorisation av translatorer. Stockholms han-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1975: 26 120

delskammare, som samordnat auktorisationsverksamheten, upphörde dock att auktorisera translatorer år 1971 och endast ett fåtal translatorer har auktoriserats vid övriga handelskammare sedan dess.

Villkoren för auktorisation återfinns i resp. handelskammares stadga angående auktoriserade translatorer. Stadgoma är i huvudsak likaly- dande. Inom handelskamrarna fanns en translatorsnämnd med högst sju ledamöter. Beslut om auktorisation grundades på ett utlåtande om den sökandes kompetens, vilket utfärdades av professor i vederbörande språk vid svenskt universitet eller högskola eller av annan person med synnerlig sakkunskap sedan den sökande genomgått ett skriftligt prov. I fall där den sökandes kompetens har kunnat styrkas i annan ordning har inte ett sådant utlåtande krävts.

Prov har anordnats årligen i översättning från svenska till främmande språk och från främmande språk till svenska. De har varit gemensamma för samtliga handelskamrar och har skett samtidigt. Stockholms han- delskammare har samordnat verksamheten och anskaffat översättnings- uppgifter och bedömare. Provet har bestått av tre översättningsuppgif— ter. Endast omkring 10—15 procent av dem som anmält sig har årligen kunnat godkännas. Prov i översättning från ett främmande språk till ett annat främmande språk har inte anordnats. Ej heller har förekommit prov i muntlig tolkning.

Den som antagits som auktoriserad translator har till handelskamma— ren avgett en försäkran varigenom han förbundit sig att i sin verksamhet iaktta vissa etiska regler och tystnadsplikt. Därefter har handelskamma- ren utfärdat ett certifikat som årligen förnyats. Auktorisation har med- delats för översättning från ett främmande språk till svenska, för över- sättning från svenska till ett främmande språk eller för båda språk- riktningarna. Samma person har kunnat ges auktorisation som transla- tor för flera än ett främmande språk. Handelskammaren har kunnat återkalla auktorisationen.

Antalet auktoriserade translatorer uppgår f.n. till ca 210, av vilka 145 auktoriserats av Stockholms handelskammare. Tyska, engelska, finska, franska, italienska och tyska är de dominerande språken. För t. ex. serbokroatiska finns endast en auktoriserad translator och för gre- kiska endast två.

För att få en bättre överblick över kompetensen hos de tolkar som önskar få ett bevis på att de kan tolka inför polis och domstol inledde SIV hösten 1970 försök med examination av rättstolkar. Examinatio- nema har anordnats som fingerade rättegångar.

1 examinationen har även ingått ett terminologiförhör, vid vilket ex- aminanden fått översätta 30 eller 60 slumpvis valda termer som ingår i det centrala rättegångsordförrådet. Vidare har i examinationen ingått ett mindre förhör i allmän rättskunskap, t. ex. om påföljdssystemet, rätts- och polisväsendet och rättegångsförfarandet. Den som klarat termino-

• Sida 121
•  Original

Prop. 1975: 26 121

logi- och realiaförhöret har fortsatt med den fingerade rättegången, som tagit ca en timme. Tolkningsuppgiftema — som utförts i form av konse- kutiv tolkning — har bestått av tolkning av åklagarens ansvarsyrkande och sakframställning, av förhör med den tilltalande och/eller av vittnen, av genomgång av personalia, av advokatens eller åklagarens plädering samt av dom. Vissa avsnitt — t. ex. tolkning av personalia och plädering —— har ibland skett i form av modifierad simultantolkning.

Bedömningen av tolkens prestationer har gjorts av en grupp som be- stått av en jurist, två språkexperter samt en eller två företrädare för SIV. För att få examinationsbevis har fordrats goda kunskaper i svenska och i det andra språket. Tolken skall också behärska de fackuttryck på båda språken som kan förekomma vid tolkning inför polis och domstol. Stor vikt har lagts vid förmågan att uttrycka sig nyanserat. En bedöm- ning har även gjorts av tolkens allmänna kunskaper om rättsväsendet och rättegångsordningen liksom av hans uppträdande i olika tolksitua- tioner. Examinationsbeviset intygar att tolken fyller rimliga krav på språkkunskaper och tolkteknik vid inte alltför komplicerade rättegångar.

Sammanlagt har drygt 900 tolkar prövats i examinationerna. Till den 1 november 1974 hade 102 personer erhållit examinationsbevis. Dessa fördelar sig enligt följande vad gäller språk: finska 41, serbokroatiska 15, engelska 12, tyska 8, franska 5, grekiska 4, arabiska 4, turkiska 3 samt ett antal språk för vilka endast enstaka tolkar erhållit examina- tionsbevis.

1.8. Nuvarande registrering och förmedling av tolkar och översättare

Förmedling av översättare sker f.n. via en rad olika kanaler. De av handelskamrama auktoriserade translatorerna finns upptagna på för- teckningar hos resp. handelskammare. Då auktorisationsverksamheten numera i princip har upphört vid handelskamrarna har förteckningar inte längre utgivits Och distribuerats under de senaste åren. Flertalet av de auktoriserade translatorerna är emellertid medlemmar i FAT, som numera har övertagit uppgiften att sprida kännedom om de auktorise— rade translatorerna och föra förteckningar över dem. Den av FAT se— nast utfärdade förteckningen upptar 148 translatorer som sammanlagt översätter till eller från 15 språk.

ÖversättningsserviCe ges av språksektionen vid SIV till såväl myndig- heter som enskilda. De anställda vid sektionen (åtta översättare) och de i övrigt till sektionen knutna översättarna (drygt 100) utför översätt- ningar till och från mera än 25 språk.

Vidare bedriver Sveriges exportråd en omfattande översättningsser- vice. Rådet anlitar f.n. mera än 300 översättare och tolkar årligen och kan utföra uppdrag beträffande de flesta förekommande språk. Vidare bör i detta sammanhang nämnas utrikesdepartementets translatorssek-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1975: 26 122

tion, som i viss utsträckning utför översättningar även åt andra myndig- heter. Slutligen kan nämnas att det finns ett antal privata översättning"- byråer i landet.

Förteckningar över personer som är villiga att verka som tolkar har särskilt sedan slutet av 1960-talet upprättats vid ett stort antal myndig- heter och andra offentliga organ. Som ett exempel kan nämnas att i Malmöhus län finns 17 tolkregister som omfattar sammanlagt ca 1 000 namn. Ett stort antal finns upptagna i flera register samtidigt. Där- till kommcr register som finns upprättade hos invandrarbyråerna i Malmöhus län. Som ytterligare ett exempel kan nämnas den förteckning över tolkar som upprättats av Stockholms tingsrätt. Förteckningen om- fattar drygt 200 tolkar som företräder ett trettiotal olika språkområdcn. Förteckningen ses regelbundet över.

I det femtiotal kommuner där invandrarbyråer finns svarar dessa i stor utsträckning för samordningen av lokal och i viss utsträckning även regional tolkscrvice. Det övervägande flertalet av invandrarbyråerna har kommunalt huvudmannaskap. Invandrarbyråernas tolkregister omfattar sammanlagt drygt 1 000 tolkar som täcker 15 språk och därutöver ett stort antal tolkar för mera ”udda” språk. Vidare svarar även byråernas personal för viss tolkscrvice. . . .

1 en del regioner (bl. a. i A, c, D, M, 0 och U län samt iGislaveds, Jönköpings och örebro kommuner) har överenskommelser träffats mel- lan primärkommuner, landsting och lokala/regionala statliga myndighe- ' ter om samordning av tolkservice och om gemensamt utnyttjande av iu- vandrarbyråernas tjänster. Av lokala/regionala statliga myndigheter om- fattas i regel allmänna försäkringskassor, arbetsförmedlingar, lokala skattemyndigheter samt i vissa fall även polismyndigheter av över- enskommelserna. Kommunerna kan i regel enligt överenskommelscrna tillgodoräkna sig en administrationsavgift från det organ till vilket tol- ken har förmedlats. För flera invandrarbyråer utgör redan nu förmed- ling av tolkuppdrag till landstingskommunala institutioner mer än hälf- ten av förmediingsverlcsamheten.

Våren 1974 tillsatte SIV, Svenska kommunförbundet, Svenska lands- tingsförbundet och Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer en gemensam arbetsgrupp med uppdrag att undersöka förutsättningarna för en samordning av tolkscrvice och tolkresurser på lokal och regioral nivå. Gruppen presenterade sina överväganden i en rapport av den 25 oktober 1974. I rapporten redovisas bl.a. resultat av enkätundersök- ningar som gruppen har utfört bland ett stort antal främst statliga myn- digheter i Kronobergs och Malmöhus län i syfte att undersöka intresset för en samordning av de statliga och kommunala tolkresurserna. Det helt övervägande antalet statliga myndigheter som tillfrågats var mycket pOsitiva till tanken på en samordning av tolkförmedlingen och föror- dade ett kommunalt huvudmannaskap för en sådan samordning. l ra,.-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1975: 26 123

porten framhåller ocksåarbetsgruppen som sin åsikt att ett kommunalt. huvudmannaskap för tolkförmedlingen bör förordas. Beträffande finan- sieringen av tolkförmedlingen bör avtal träffas mellan resp. kommun och berörda landstingskommunala och statliga myndigheter och institu- tioner som önskar repliera på den samordnade tolkförmedlingen.

Även invandrarutredningen har förordat en motsvarande lösningav tolkförmedlingsfrågan, såväl i delbetänkandet om tolkscrvice (SOU 1972: 83) som i sitt huvudbetänkande (SOU 1974: 69). I huvudbetän- kandet har utredningen bl. a. föreslagit att ett särskilt statsbidrag skall utgå till kommunerna för informationsverksamhet för invandrare, t. ex. . i form av invandrarbyrå. Utredningen (IU) framhåller följande i frågan om tolkförmedling (s. 425—426):

I SOU 1972: 83 om tolkscrvice föreslog IU bl. a. att en särskild statlig nämnd för auktorisation och examination och examination av tolkar och översättare inrättas. IU anförde dock i betänkandet endast vissa all- männa synpunkter angående frågan om förmedling av tolktjänster ge- nom offentliga organ. IU hänvisade därvid bl. a. till invandrarbyråemas verksamhet med tolkförmedling och till de överenskommelser som har . träffats på regional bas mellan statliga, landstingskommunala och kom- munala myndigheter om gemensamt utnyttjande av invandrarbyråemas tolkscrvice och tolkförmedling. iU anförde att det i avvaktan på IU:s kommande ställningstaganden i frågor om ansvarsfördelning mellan centrala, regionala och lokala myndigheter synes mest ändamålsenligt att söka sig fram till lösningar av tolkförmedlingsproblem som är anpas- sade efter de lokala förutsättningarna och behoven. IU:s förslag beträf- fande tolkservice har tagits upp i prop. 1974: 1 bil. 13 (InU 1974: 6, rskr 1974: 96). '

IU föreslår att — under förutsättning av att ett centralt system för - auktorisation av tolkar kommer till stånd -— kommunerna och i före?. kommande fall de kommunala invandrarbyråerna ges ett primärt ansvar för registrering och förmedling av tolkar på lokal och regional nivå. In- terkommunal samverkan och samverkan mellan regionala och lokala statliga organ kan visa sig vara lämpligt att åstadkomma genom regio- nalt anpassade gemensamma lösningar av tolkförmedlingsfrågan. Ge- nom det statsbidragssystcm som föreslås nedan skapas möjligheter för berörda statliga organ att verka för enhetlig och rikstäckande tolkför-. medlingsverksamhct som kan svara mot olika lokala och regionala be- hov. '

1.9. Vissa framställningar

Sedan riksdagen begärt att Kungl. Maj:t skulle ompröva frågan om auktorisation av tolkar och översättare har Föreningen Auktoriserade translatorer ( FAT) i en skrivelse understrukit vikten av att en skillnad görs mellan tolkar och översättare när ett framtida auktorisationssystem byggs upp. FAT betonar vikten av att stora etiska krav ställs på över- sättare och tolkar och framhåller att en rekommendation bör utfärdas

• Sida 124
•  Original

Prop. 1975: 26 124

till myndigheterna att i första hand anlita auktoriserade tolkar och översättare när sådana finns att tillgå.

Vidare har Tolkföreningen i Stockholms län (TSL), som är ansluten till Svenska kommunaltjänstemannaförbundet,i en skrivelse föreslagit att en statlig nämnd inrättas för auktorisation av tolkar och översättare och att en företrädare för tolkarna bör ingå i nämnden. TSL föreslår vidare att endast en nivå för auktorisation av tolkar bör förekomma. För at" oli auktoriserad bör enligt TSL krävas språkkunskaper i svenska och det andra språket som "minst motsvarar ordförrådet på svenska hos en per- son som har genomgått treårigt svenskt gymnasium”. Därutöver bör sö- kandens ”personliga lämplighet, färdigheter i tolkningsteknik samt kän- nedom om tolkningsetik också prövas”.

TSL föreslår vidare att auktorisationen skall vara giltig i fem år, men nämnden skall kunna återkalla auktorisationen. Beslut om återkallad auktorisation skall kunna överklagas. TSL föreslår även bl. a. att yrkes- beteckningen "auktoriserad tolk” skall skyddas i lag och att tystnads- plikt införs för auktoriserade tolkar.

Under arbetet med denna promemoria har samråd ägt rum med FAT och TSL.

2.11. Frågan om auktorisation

Auktorisationen eller liknande kompetensförklaring förekommer i fråga om yrkesutövare och verksamhet inom en rad områden. Kraven för att få auktorisation varierar från område till område beroende på i vilka avseenden man vill skapa garantier mot missbruk i viss yrkesutöv- ning. I en del fall kan auktorisationen närmast ha innebörden av en yr- keskompetensförklaring, medan den i andra sammanhang kan vara en förutsättning för att få utöva viss näring; i det sistnämnda fallet innebär auktorisationen en näringsrättslig reglering. Statsmakterna har i princip ställt sig negativa till krav på sådan offentlig auktorisation som kan medföra olämpliga konkurrenshämmande verkningar och innebära in- grepp i näringsfriheten. Endast då starka allmänna intressen har talat för att auktorisation bör förekomma inom ett visst område har nya stat- liga auktorisationsformer införts.

Som exempel på nuvarande statliga auktorisationsformer kan nämnas följande.1 Med hänsyn främst till säkerhetssynpunkter krävs att bevak- ningsföretag är auktoriserade av länsstyrelse och att personal hos aukto- riserat bevakningsföretag skall vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för an-

, En redovisning av olika auktorisationsformer finns i rapporten "Om auktori- sation", utgiven av konsumentverket (rapport 1974: 1).

• Sida 125
•  Original

'Prop. 1975: 26 125

ställning i sådant företag. En auktorisationsform som är betingad av så- kerhetssynpunkter av ett annat slag är den behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installationsarbete som meddelas av kommerskollegium. Vidare kan i detta sammanhang nämnas att en stat- lig utredning »— låsutrcdningen (H 1972: 4) — f. n. utreder bl. a. frågan om låssmcder och andra yrkesutövare på området skall auktoriseras eller underkastas annan prövning."

På ekonomins och handelns områden m. ni. kan nämnas auktorisatio- nen av revisorer, för vilken tidigare handelskamrarna svarade, men som sedan den 1 juli 1973 omhänderhas av kommerskollegium. Det finns två kategorier revisorer vars kompetens prövas, nämligen auktoriserade re- visorer (dvs. revisorer med högre kvalifikationer) samt godkända reviso- rer. För såväl auktoriserade som godkända revisorer gäller bl. a. att de skall vara kända för redbarhet och även i övrigt befinnas lämpliga för sitt uppdrag. Enligt kungörelsen (1973: 221) om auktorisation och god- kännande av revisorer skall de vidare vara opartiska och ha tystnads- plikt. Beteckningen auktoriserad revisor resp. godkänd revisor är skyd- dad i lag. Vidare kan nämnas auktorisationen av fastighetsmäklare, vil- ken meddelas av handelskamrarna, men med stöd av statliga bestämmel- ser. Handelskamrarna (eller i vissa fall handelskamrarnas nämnd) hand- har även auktorisation av t. ex. speditörer, och reklamkonsulenter samt, som framgår av avsnitt 1.7, numera i ytterst begränsad omfattning auk- torisation av translatorer.

Inom medicinalväsendets område meddelar socialstyrelsen legitima- tion för flera personalkategorier som står under dess tillsyn. Sålunda le- gitimeras läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnas- ter och glasögonoptiker. Legitimationen utgör en myndighetsgaranti för att vederbörande har erhållit en för sitt yrke kvalificerad utbildning och för att han eller hon har att följa bestämmelserna i utfärdad instruktion (reglemente) samt kan bli föremål för disciplinärt förfarande (erinran, varning, deslegitimation) i medicinalväsendets ansvarsnämnd vid fel el- ler försummelse i yrkesutövning. Beslut om disciplinär bestraffning lik- som beslut om bl. a. återkallande av legitimation kan överklagas. Straff- bestämmelser finns mot obehörig yrkesutövning.

Slutligen kan som exempel nämnas bestämmelserna för advokater. Regleringen av advokatväsendet återfinns i rättegångsbalken, där de grundläggande bestämmelserna meddelas, och i stadgarna för Sveriges advokatsamfund. Rättegångsbalken stadgar bl. a. att benämningen advo- kat endast får användas av den som är ledamot av samfundet. Advoka- terna utövar själva genom samfundet tillsyn över ledamöterna. Även justitiekanslern kan påkalla åtgärd mot advokat. Utöver krav på utbild- ning, viss ålder och praktik, föreskriver samfundet som villkor för in- träde att vederbörande har gjort sig känd för redbarhet och även i öv- rigt är lämplig för avdokatverksamhet. Såväl i rättegångsbalken som i

• Sida 126
•  Original

Prop. 1975: 26 126

stadgarna uppställs vidare en rad yrkesetiska regler för advokat (tyst- nadsplikt, opartiskhet etc.).

Som framgår av de översikter som lämnats i avsnitt 1 har önskemål om auktorisation av tolkar och översättare förts fram från flera håll un- der senare år. De få invändningar som har riktats mot tanken på aukto- risation av tolkar och översättare har gått ut på dels att ett intyg om ge- nomgången utbildning kan ge tillräcklig ledning för bedömning av en tolks eller översättares kvalifikationer, dels att auktorisation av tolkar och översättare är tveksam från principiella näringsrättsli ga synpunkter.

Beträffande invändningar av det först nämnda slaget kan följande an- föras. Utbildningsmöjligheterna för tolkar i Sverige är i dag otilll'reds— ställande. I den försöksverksamhet med utbildning för tolkar som hittills har förekommit har antalet sökande hela tiden varit betydligt större än antalet deltagarplatser. Kurserna har dessutom endast haft till syfte att tillgodose de mest akuta utbildningsbehoven hos nu aktiva tolkar "och kurserna omfattar inte mera än två veckors utbildning och introduktion. Den högre tolkutbildning som en" arbetsgrupp inom UKÄ f.n. utreder kan tidigast komma igång i avsedd omfattning läsåret "1977/78. Ännu i slutet av 1970-talet kommer troligen endast ett litet antal tolkar att kunna förete bevis om genomgången högre tolkutbildning.

Det är också tveksamt om man inom ramen för utbildningsverksam— het kan tillgodose de starka önskemål om en yrkesetisk prövning av tol- kar och översättare, som bl. a. har framkommit i riksdagsdebatten och framförts av invandrarorganisationer Och organisationer som företräder tolkarna och översättarna själva. Från utbildningsmyndigheternas' sida- har man i regel ställt sig avvisande till tanken på att i samband med yr— kesutbildning även pröva om eleven kan meddelas behörighet att utöva yrket i fråga.

Beträffande det andra slaget av invändningar bör påpekas att auktori- sation av translatorer de facto förekommer i sverige sedan mera än 40 år tillbaka, även om verksamheten de senaste åren haft en ytterst liten omfattning genom Stockholms handelskammares beslut att upphöra att meddela auktorisation åt translatorer. Vidare bör nämnas att" statlig auktorisation redan nu — som framgår av den korta översikt som läm— nats ovan — meddelas åt flera yrkesgrupper av delvis samme. motiv som dem som har anförts till stöd för förslaget om auktorisation av tolkar och översättare. I flera fall har således auktorisationsförfarande elier be- hörighetsförklaring tillkommit i syfte att skapa garantier för att den en— skilde skall få en fullvärdig hjälp av kompetenta yrkesutövare i situatio— ner där t. ex. hans rättstr'tgghet eller hälsa står på spel. Auktorisationen har i sådana fall närmast karaktären av en yrkeskompetensförklaring kombinerad med en garanti om att den som auktoriserats har förbundit sig att följa vissa yrkesetiska regler till den enskildes skydd. De nä— ringsrättsliga aspekterna har i sådana fall tillmätts ringa betydelse.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1975: 26 127

Sammanfattningsvis kan det nu fastställas att starka skäl talar för att ett system för statlig auktorisation av tolkar och översättare införs i Sverige. Genom riksdagens uttalande våren 1974 (InU 1974: 6) har det bekräftats att det är ett väsentligt samhällsintresse att en sådan auktori- sationsform inrättas. Utgångspunkten bör härvid vara att ge tolkar och översättare som anlitas av offentliga organ och som står till allmänhe- tens tjänst en möjlighet att få sin kompetens prövad. Auktorisationen bör således vara frivillig. Den bör syfta till att få fram en kader av kom- petenta och pålitliga tolkar och översättare som är villiga att äta sig uppdrag av olika organ i samhället och av enskilda.

Regler för auktorisation av tolkar och översättare och för tillsynen över deras verksamhet bör utfärdas i en särskild förordning. I bilaga 1. återfinns ett utkast till en sådan förordning.

2.2 Godkännande av tolkar

Kunskapskrav m. 111.

Som framgår av avsnitt 1.7 har auktorisation av tolkar hittills inte ägt- rum i Sverige. En viss erfarenhet om kunskapsnivå och standard i övrigt hos nu aktiva tolkar har dock inhämtats genom den försöksverksamhet med tolkutbildning som beskrivs i avsnitt 1.6 och de examinationer av rättstolkar för vilka redogörs i avsnitt 1.7. Erfarenheterna visar att en- bart det förhållandet att den som har erbjudit sina tolktjänster haft ett invandrarspråk som modersmål i regel har varit tillräcklig grund för att få även kvalificerade tolkningsuppdrag. Endast ett mycket litet antal av de ca 5 000 personer som mera regelbundet anlitas som tolkar av myndigheterna eller arbetar som s.k. arbetsplatstolkar har erhållit nå- gon form av tolkutbildning i egentlig mening.-Ca 1 300 av de aktiva tol- karna har genomgått kurser inom ramen för försöksverksamheten med tolkutbildning, men dessa kurser har som tidigare påpekats endast om— fattat fem eller tio dagar. Mot denna bakgrund har statsmakterna våren 1974 uttalat att ytterligare insatser bör göras på tolkutbildningens om- . råde i syfte att höja kunskapsnivån och kompetensen hos nu verksamma tolkar.

Det är givet att kunskapsvillkoren i samband med en auktorisation av tolkar i Sverige måste sättas i viss relation till möjligheterna att via ut- bildning förvärva den erforderliga kompetensen. Det bör emellertid. framhållas att aktiva tolkar i många fall kan vidareutbilda sig genom. självstudier, förutsatt att lämpligt studiematerial härför utarbetas. Det bör även påpekas att alla de personer som. i dag sysslar med tolknings- och översättningsuppgifter inte kommer att efterfråga auktorisation. Ur samhällets synpunkt föreligger inte heller behov av detta: Det torde vara realistiskt att utgå ifrån att man med ett antal av 1 400—1 600 auktori— serade tolkar får en väl fungerande tolkscrvice.

• Sida 128
•  Original

Prop. 1975: 26 128

Av skäl som berörts tidigare bör kunskapsprövningen i samband med auktorisation av tolkar vara fristående från utbildningen av tolkar. Kunskapskraven bör formuleras på så sätt att garantier kan skapas för en god minimistandard på de auktoriserade tolkarna. En auktoriserad tolk bör således ha elementära kunskaper inom områdena arbetsmark- nadstolkning, rättstolkning, socialtolkning och sjukvårdstolkning. Även om auktorisationen är fristående från utbildningen och troligen en bety- dande del av de som efterfrågar auktorisation kommer att genomgå prövning utan att ha genomgått någon särskild utbildning bör en utbild- ningsväg kunna erbjudas för dem som så önskar. Kraven på språkfär- dighet, tolkningsförmåga, fackkunskaper och terminologi samt samhälls- orientering och tolkteknik bör därför vara så utformade att de utan svårighet kan uppnås genom kursverksamhet av det slag som f. n. är un— der utredning inom SÖ, dvs. studier på folkhögskola under ett å två år eller två års studier i studiecirkel. Vad språkbehärskningen beträffar bör färdighetskraven ligga på en nivå som ungefär motsvarar de krav som kan komma att ställas som villkor för tillträde till den tolkutbildning på universitetsnivå som f.n. utreds av en arbetsgrupp inom UKÄ. Den högre tolkutbildningen bör således kunna ge bl.a. auktoriserade tolkar en möjlighet att uppnå ytterligare kvalifikationer och att specialisera sig inom olika områden.

I kunskapsprövningen i samband med auktorisation av tolkar bör ingå tre huvudmoment, nämligen prövning av tolkningsförmåga, av fackter- minologi och fackkunskaper samt av allmän samhällsorientering, tolk- teknik och tolketik. I bilaga 2 återfinns exempel på hur kunskapspro- ven skulle kunna utformas mera i detalj.1 Det bör dock ankomma på den nämnd —— statens tolk- och translatorsnämnd — som föreslås i av- snitt 2.4 att i samråd med SÖ och UKÄ utforma metoder för kunskaps- prövningen.

Den nuvarande examinationen av rättstolkar ligger -— vad gäller rea- liakunskaper och fackterminologi inom rättsområdet — på en något högre nivå än den nu föreslagna kunskapsprövningen i samband med auktorisation. Försöksverksamheten med examination av rättstolkar har gett gott resultat, och från företrädare för rättsväsendet har uttalats starka önskemål om att en särskild prövning av rättstolkar bibehålls med hänsyn till rättstrygghetsaspekter. Mot denna bakgrund bör en sär- skild prövning av detta slag och på samma nivå bibehållas även i framti- den. Auktoriserade tolkar bör erbjudas möjlighet att genomgå en sär- skild prövning i rättstolkning som är i paritet med nuvarande examina- tion. En auktoriserad tolk som genomgått prövning av detta slag med godkänt resultat bör få detta antecknat i sitt auktorisationsbevis. Det hundratal personer som klarat de hittillsvarande examinationerna torde

1 Bilagan, som är av teknisk natur, har utelämnats i detta sammanhang men finns tillgänglig hos arbetsmarknadsdepartementet.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1975: 26 129

utan större svårigheter klara'prövningen i samband med den auktorisa— tion av tolkar som föreslås i denna promemoria. Kunskapsprovet här för deras del inskränkas endast till sådana moment som inte ingår i ex- aminationen av rättstolkar. Det bör ankomma på statens tolk- och translatorsnämnd att utfärda övergångsbestämmelser som närmare an- ger hur nu examinerade rättstolkar skall kunna erhålla godkännande. '

Någon enhetlig yrkesbeteckning för tolkar förekommer inte i Sve- rige. I allmänhet anges i de tolkförteckningar som har upprättats vilka kurser som vederbörande har genomgått, om han eller hon är om .ine— rad rättstoll: etc. Det föreslagna auktorisationsförfarandet bör bl. a. syf- ta till att ge avnämarna av tolkarnas tjänster en möjlighet att genom en enkel och lättfattlig yrkesbeteckning få klarhet i om tolken är auktorise- rad eller inte. Den tolk som har klarat prövningen för auktorisation bör benämnas godkänd tolk. Därigenom undviks en ordsammansättning som kan ge anledning till förväxling med yrkesbeteckningen auktoriserad translator. Även nivån på kunskapsprövningcn talar för denna skillnad i yrkesbeteckningar för auktoriserade tolkar och översättare. Kunskaps— kraven för auktoriserade translatorer bör i fråga om t. ex. språkbe- härskning, fackterminolgoi och allmänbildning ligga betydligt över kra- ven för tolkarna (se avsnitt 2,3). Vidare har i övriga nordiska länder be— teckningen ”auktoriserad” förbehållits endast de tolkar och översättare som klarar en mycket kvalificerad prövning. En parallell till yrkesbe- teckningen godk'a'nd tolk finns i. 5. beträffande revisorer, bland vilka en del auktoriseras som godkänd revisor.

I konsekvens med att de auktoriserade tolkarna föreslås få yrkesbe- teckningen goclkänd tolk bör även auktorisationsförfarandet benämnas godkännande av tolkar. Det är givet att en tolk som har färdighet i mera än två språk bör kunna prövas i alla de språk som han eller hon kan tolka till. Godkännande bör därför kunna avse tolkning mellan svenska

ch ett eller flera främmande språk.

Vidare bör som villkor gälla att tolken är bosatt här i landet. Det är dock rimligt att en godkänd tolk i särskilda fall bör få kunna vara bosatt utomlands under begränsade tidsperioder utan att godkännandet upp- hävs. I utkastet till förordning i bilaga 1 har därför upptagits en regel med innebörden att statens tolk- och translatorsnämnd fiir, om sär- skilda skäl föreligger, meddela tolk tillstånd att med gällande godkän- nande vara bosatt utomlands under viss tid.

I utkastet till förordning upptas även ett villkor om att den sökande bör vara myndig. _. '

Rcdbarhez och påli/lighet

Auktorisation eller motsvarande kompetensförklaring innebär i så gott som alla nu förekommande former inte enbart en förklaring att vederbörande uppfyller vissa kvalifikationer i fråga om yrkeskunnighet.

• Sida 130
•  Original

Prop. 1975: 26 130 Som villkor för auktorisation gäller i regel även att den sökande skall uppfylla vissa krav på personlig redbarhet och allmän lämplighet i öv- rigt. Motsvarande bör gälla även i fråga om godkännande av tolkar. Som villkor för att erhålla godkännande bör därför även gälla att den sökande skall vara känd för redbarhet och även i övrigt finnas vara lämplig att vara verksam som tolk. Ett sådant villkor motsvarar vissa bestämmelser som gäller för auktorisation av andra yrkesgrupper. För att kunna göra en bedömning av om tolken uppfyller detta villkor bör statens tolk- och translatorsnämnd, om det behövs, kunna inhämta ytt- rande eller referenscr från statlig eller kommunal myndighet eller från organisation. Av väsentlig betydelse torde härvid kunna vara de erfaren- heter som samlats hos invandrarbyråer, tingsrätter, fackliga organisatio- ner och andra organ med ofta förekommande kontakter med tolkar.

I bestämmelserna för godkända tolkar bör även införas vissa bestäm— melser om yrkesplikter. En allmän föreskrift bör sålunda stadga att god- känd tolk skall redbart utföra de uppdrag som anförtros honom och i allt iakttaga god tolksed. Vad som ligger i uttrycket god tolksed torde inte behöva förklaras närmare. Bland tolkar har utvecklats en yrkesco- dex (god tolksed) som innefattar t. ex. krav på tystnadsplikt, på att av- böja uppdrag som man inte anser sig vara kompetent att utföra etc.

Vidare bör i bestämmelserna föreskrivas att godkänd tolk noga skall iakttaga enligt lag eller annan författning gällande jävsbestämmelscr för tolkar (jfr. bl.a. 5 kap. 6—8 55 rättegångsbalken ang. anlitande av tolk vid domstol). Om särskild omständighet föreligger som kan rubba för- troendet till tolks opartiskhet eller självständighet vid utförande av upp— drag skall han avböja detta.

T _vstnadsplikt

Någon allmän lagstadgad tystnadsplikt för tolk eller översättare finns inte i Sverige. Är tolk eller översättare anställd i offentlig tjänst, vilket endast undantagsvis är fallet, kan — i likhet med vad som gäller för tjänstemän i allmänhet —— tystnadsplikt följa av olika specialförfatt— ningar eller av sakens natur. Brott mot tystnadsplikt som begås av en tjänsteman med ämbetsansvar är särskilt straffbelagt i 20 kap. 3 & brottsbalken. Av 20 kap. 12 & följer att kretsen av ansvariga personer även omfattar dem som utan att ha ämbetsansvar är anställda i allmän tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt.1

Som framgår av avsnitt 1.3 föreslog invandrarutredningen i sitt delbe- tänkande om tolkscrvice att en lagstadgad tystnadsplikt skulle införas för tolkar och översättare. I två motioner till 1974 års riksdag. (1974: 560 och 573) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte

1 Justitiekanslern har i ett beslut av den 20 november 1974 uttalat att tolk som anlitats av domstol vid rättegång står under ämbetsansvar. JK framhåller även i detta sammanhang bl. a. att "den uppgift som åvilar av domstol förordnad tolk måste betecknas som synnerligen ansvarsfull.”

• Sida 131
•  Original

Prop. 1975: 26 131

begära förslag till lagbestämmelser beträffande tystnadsplikt för tolk i enlighet med invandrarutredningens förslag. Justitieutskottet har bl. a. anfört följande i sitt betänkande i anledning av motionerna (JuU 1974125):

Den som tjänstgör som tolk får ofta insyn i enskild persons privata förhållanden och kännedom om yrkeshemligheter, affärsförhållanden m.m. I många fall torde det vara av stor betydelse för den enskilde, myndigheter eller organisationer att tolken iakttar tystnad beträffande vad han erfarit i samband med sitt uppdrag. Med hänsyn härtill fram- står det som mindre tillfredsställande att det i allmänhet inte föreligger någon tystnadsplikt för tolk eller översättare, som anlitas av myndighet eller annat offentligt organ. Spörsmålet har, som motionären påpekar, uppmärksammats av invandrarutredningen, som i ett delbetänkande år 1972 framlagt ett förslag till lag om tystnadsplikt för tolk. Enligt försla- get skall lagen gälla tolkar och översättare som anlitas av myndighet el- ler annat organ, som utövar verksamhet för vars fullgörande stat eller kommun ansvarar. Tystnadsplikten föreslås omfatta vad tolk eller över- sättare under uppdraget eller anställningen erfarit om enskilds person- liga förhållanden eller om yrkeshemligheter, affärsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar. Förslaget är f. n. föremål för överväganden inom justitiedepartementet. Enligt vad utskottet in- hämtat bereds ärendet i samband med det arbete på en reform av äm- betsansvaret, som f.n. pågår inom departementet på grundval av äm- betsansvarskommittens slutbetänkande. I betänkandet har kommitten bl. a. föreslagit att bestämmelsen i 20 kap. 3 & brottsbalken om brott mot tystnadsplikt skall ersättas av ett nytt straffbud, som utan angivande av personkrets stadgar ansvar för envar —— oavsett om han är offentlig funktionär eller ej — som yppar vad han till följd av författning är plik- tig hemlighålla. Proposition angående en reform av ämbetsansvaret vän- tas bli avlämnad våren 1975.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att en lagstiftning beträffande tystnadsplikt för tolk och översättare kommer till stånd. Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som enligt vad ovan anförts på- går inom Kungl. Maj:ts kansli bör emellertid motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I ett flertal remissyttranden över invandrarutredningens delbetän- kande om tolkscrvice framhölls att det var otillfredsställande att utred- ningens förslag om tystnadsplikt endast avsågs gälla tolkar och översät- tare som anlitas av myndigheter eller annat organ, som utövar verksam- het för vars fullgörande stat eller kommun ansvarar. TystnadSplikt borde gälla i alla ärenden i vilka tolk eller översättare anlitas, oavsett vem som anlitar tolken.

Mot denna bakgrund föreslås att för godkända tolkar bör gälla en all- män regel om tystnadsplikt m.m., med innebörden att godkänd tolk inte får använda uppgift, som inhämtats i hans tolkutövning till fördel för sig eller till skada eller gagn för annan och inte heller eljest obehörigen

1 SOU 1972: 1.

• Sida 132
•  Original

Prop. 1975: 26 132

yppa vad som sålunda kommit-till hans kännedom. En sådan regel om tystnadsplikt kräver enligt den nya regeringsformen lågform och kan inte tas in i den i denna promemoria föreslagna förordningen.

Til/syn

För tillsynen över godkända tolkars verksamhet bör statens tolk— och translatorsnämnd svara. Flera skäl talar för att nämnden skall kunna pröva giltigheten av godkännandet med jämna mellanrum. En sådan ordning har gi'llt för auktoriserade translatorer, som årligen har fått sina certifikat förnyade. Giltighetstiden för ett godkännande bör dock k nna sträckas ut till så lång tid som fem år, varefter statens tolk— och translatorsnämnd får pröva om tolkcn fortfarande uppfyller villkoren för nytt godkännande. Någon ny kunskapsprövning bör dock därvid inte behöva göras annat än då mycket särskilda skäl föreligger.

Om en tolk uppsåtligen gör orätt i sin verksamhet bör nämnden ha möjlighet till disciplinära ingripanden i form av varning, och i mycket allvarliga fall upphävande av godkännandet.

Beslut om t. ex. avslag på ansökan om godkännande eller upphävande av godkännande bör kunna överklagas. I förordningen om godkännande av tolkar och auktoriserade translatorer här mot denna bakgrund in- föras en regel om att mot beslut, som-statens to k— och translatorsnämnd i särskilt fall har meddelat enligt förordningens bestämmelser eller med stöd därav utfärdade föreskrifter, kan föras talan hos kammarrätten ge— nom besvär. Talan mot annat beslut av statens tolk- och translators- nämncl än beslut i särskilt fall bör kunna föras hos regeringen genom be- svar.

Skydd at! yrkcsbercckrzing

Invandrarutredninge ansåg inte att yrkesbeteckningen auktoriserad tolk borde åtnjuta särskilt skydd i lag för att hindra missbruk av denna vrkcsbenämning. Från företrädare för tolkar som ofta anlitas av myn— digheter och även från företrädare för myndighet-cr har emellertid öns- kemål förts fram om att ett eventuellt auktorisationsföriarande borde kombineras med ett skydd i lag av den yrkesbeteckning som kan komma att användas för auktoriserade tolkar. Erfarenheter av verksamhet på tolkområdet som ägt rum sedan invandrarutredningen avlämnade sitt delbetänkande synes även tala för att yrkesbeteckningen skyddas. Ett straffrättsligt skydd bör därför införas för yrkesbeteckningen godkänd tolk. Bestänmiclscn bör utformas på så sätt att det framgår att den som obehörigen utger sig för att vara godkänd tolk, kan dömas till böter.

2.3 Auktorisation av translatorer

Sedan ett fyrtiotal är har ett auktorisationsförfarande tillämpats i Sve- rige beträffande översättare av saktexter. lnga mer-a långtgående önske-

• Sida 133
•  Original

Prop. 1975: 26 133

mål om förändringar i handelskamrarnas verksamhet med auktorisation av translatorer har framförts under det senaste årtiondet, varken från översättarna själva eller från avnämarna, annat än just beträffande frå- gan om huvudmannaskap för verksamheten. De svårigheter av olika slag som finns att bygga upp ett nytt "system för auktorisation av tolkar gör sig inte gällande beträffande översättare.

Skäl talar mot denna bakgrund för att den framtida auktorisationen av översättare i allt väsentligt sker enligt samma riktlinjer som gällde ti— digare när Stockholms handelskammare hade huvudansvaret för verk— samheten. Den föreslagna statens tolk— och translatorsnämnd bör tillgo- dogöra sig de erfarenheter av auktorisation av translatorer som finns framför allt hos Stockholms handelskammare. Vidare bör yrkesbeteck- ningen auktoriserad translator bibehållas även för de översättare som prövas enligt den nya ordningen.

Bestämmelserna för godkända tolkar och för auktoriserade translato- rer bör i möjligaste mån vara lika. På vissa punkter är emellertid en sär- skild ordning motiverad beträffande translatorerna. Det gäller t. er:. vill- koren för att erhålla auktorisation. Kunskapskraven vid handelskamrar- nas prövning av' translatorer har legat på en mycket hög nivå. Även i fortsättningen bör prövningen vara mycket kvalificerad och avse över- sättning av texter inom olika ämnesområden (t. ex. en allmän text, en ekonomisk/teknisk text och en juridiskt text). Det bör ankomma på sta- tens tolk- och translatorsnämnd att närmare ange kunskapskraven och utforma kunskapsproven.

För att erhålla auktorisation som translator bör den sökande vara bo— satt i riket, vara myndig. ha avlagt föreskrivna kunskapsprov samt vara känd för redbarhet och i övrigt finnas vara lämplig att vara verksam som translator. Dessa villkor motsvarar dem som föreslås gälla för god- kännande av tolkar. Beträffande translatorerna bör emellertid även krav ställas på väl vitsordad verksamhet som translator: under minst fem år. Denna bestämmelse överensstämmer väl med den som gäller för av han- delskammare auktoriserade translatorer. Dispens bör dock kunna ges från detta krav om särskilda skäl finns.

I övrigt bör bestämmelserna för godkända tolkar äga motsvarande tillämpning i fråga om auktoriserade translatorer. Det gäller bl. a. stad- ganden om yrkesplikter, om nämndens tillsyn över verksamheten och om besvärsmöjlighcterna.

Auktorisation av translator bör kunna avse översättning från ett eller flera främmande språk till svenska, från svenska till ett eller flera främ- mande språk eller mellan svenska och ett eller flera främmande språk.

Translator är enligt handelskamrarnas stadgar skyldig att mot fast- ställd ersättning verkställa och bestyrka översättningar från eller till det eller de språk för vilka han har auktoriserats. Därjämte är translator skyldig att tjänstgöra som tolk vid domstolar inom handelskammarcns

• Sida 134
•  Original

Prop. 1975: 26 134

distrikt. Denna bestämmelse har emellertid inte alltid kunnat följas ef- tersom någon prövning av translatorns förmåga inte har ägt rum.

Från företrädare för auktoriserade translatorer har framförts önske- mål om att skyldigheten att vid behov biträda domstolar med tolkning bör upphävas. Det är givet att någon sådan skyldighet inte kan gälla så länge någon prövning av translatorns förmåga att tolka inte har ägt rum. Däremot bör i bestämmelserna för auktoriserade translatorer fin- nas en föreskrift om att de är behöriga att bestyrka riktigheten av över- sättningar från eller till det eller de språk för vilka de har auktoriserats. Ett motiv för detta är bl. a. att det i ett flertal av Sverige ratificerade in- ternationella konventioner finns föreskrifter om att översättningar skall godtas endast om de är bestyrkta av ”edsvurna översättare”.

Eftersom den föreslagna auktorisationen av translatorer förutsätts ske enligt i stort sett samma riktlinjer som de som gällt för handelskamrar- nas verksamhet bör i en övergångsbestämmelse föreskrivas att translator som är auktoriserad av handelskammare skall anses som auktoriserad enligt den nya förordningen. Auktorisation av handelskammare bör därvid gälla i högst sju år räknat från dagen för auktorisationen. Det bör ankomma på statens tolk- och translatorsnämnd att utfärda övriga övergångsbestämmelser.

2.4. Statens tolk- och translatorsnämnd

Uppgiften att godkänna tolkar och auktorisera översättare blir en helt ny artskild verksamhet inom det statliga området. Viss erfarenhet av verksamhet av motsvarande slag finns att hämta från försöksverksamhe- ten med examination av rättstolkar. Den föreslagna ordningen för god- kännande av tolkar och auktorisation av översättare förutsätter emeller- tid administrativa och ekonomiska insatser av ett betydligt större omfång än vad som har gällt i försöksverksamheten med examination av rättstolkar.

Verksamheten med prövning av tolkars och översättares kompetens kan inte på ett naturligt sätt hänföras till någon befintlig myndighets kompetensområde. Tolkar och översättare anlitas av en rad olika såväl allmänna som enskilda organ i samhället. En del av tolk- och översät- tarverksamheten avser att underlätta invandrares kontakter med myn- digheter, på arbetsplatsen och med den övriga omgivningen. En annan del av verksamheten syftar till att underlätta näringslivets internatio- nella kontakter eller kontakter mellan myndigheter på det internatio- nella planet. Dessa omständigheter talar för att ett särskilt statligt organ inrättas för ändamålet. Även invandrarutredningen förordade i sitt del- betänkande om tolkscrvice att denna uppgift bör ankomma på en sär- skild myndighet. Invandrarutredningen föreslog att myndigheten borde organiseras i form av en statlig nämnd. Remissinstanserna anslöt sig till utredningens förslag.

• Sida 135
•  Original

Prop. 1975: 26 135

Mot denna bakgrund föreslås att en statlig nämnd — statens tolk- och translatorsnämnd — inrättas med uppgift att godkänna tolkar och auk- torisera översättare i Sverige samt att svara för tillsyn över deras verk- samhet. Nämnden bör även föra register över godkända tolkar och auk- toriserade translatorer. Med hänsyn till att nämndens verksamhet inte låter sig hänföras till någon redan befintlig myndighets verksamhetsom- råde bör nämnden sortera direkt under något av statsdepartementen. Så- väl sakskäl som praktiska skäl talar för att nämnden bör sortera under arbetsmarknadsdepartementet, som f.n. handlägger vissa frågor om samhällets tolk- och översättarservice.

Nämnden bör ha sju ledamöter. De bör företräda rättsväsendet, uni- versitets- och högskoleväsendet, kommunerna, SIV, utrikesintressen samt godkända tolkar och auktoriserade översättare.

En betydande uppgift för nämnden blir prövningsverksamheten. Prövningen av tolkar bör för att kunna omfatta så många tolkar som möjligt kunna äga rum länsvis. Prövning av översättare bör kunna an- ordnas minst en gång per år i Stockholm, Göteborg, Malmö och i mån av behov även på andra orter.

Proven i samband med godkännande av tolkar, som kan beräknas ta ca tre timmar i anspråk för den person som prövas, bör bl. a. omfatta kunskaps- och färdighetsprov i konkreta tolksituationer, ett muntligt ter- minologiprov, ett prov i samhällsorientering samt ett prov i tolknings— teknik och tolketik. Proven i konkreta tolkningssituationer bör som ti- digare framhållits omfatta arbetsmarknadstolkning, rättstolkning, social— tolkning och sjukvårdstolkning. Proven bör bedömas av en grupp på minst tre examinatorer, varav två bör vara experter i det aktuella språ- ket. 1 första hand bör prövas tolkar i de språk som talas av stora in- vandrargrupper i Sverige, men vid varje provtillfälle bör även en pröv- ning ske av tolkar inom något mindre språkområdc. Stor hänsyn bör därvid tas till olika regionala behov. Mellan 200 och 250 tolkar beräk- nas kunna bli prövade årligen. Proven beräknas kräva 75 arbetsdagar. Kostnaderna för verksamheten kan med ledning av erfarenheter från examinationerna av rättstolkar beräknas uppgå till 150 000 kr årligen in- klusive lokalkostnader, kostnader för testmaterial och kostnader för an- litande av språkexperter. Den särskilda prövning i rättstolkning som godkända tolkar föreslås kunna genomgå beräknas kosta 75 000 kr årli- gen.

Proven i samband med auktorisation av translatorer bör i princip motsvara de prov som tidigare anordnats av Stockholms handelskam- mare. Proven bör granskas av tre varandra oberoende experter. Mellan 50 och 100 översättare beräknas kunna bli prövade årligen. Kostnaderna för dessa translatorsprov kan beräknas till sammanlagt 75 000 kr per är (inkl. lokalkostnad, kostnader för framställning av provmaterial samt anlitande av språkexperter för granskningar av prov).

• Sida 136
•  Original

Prop. 1975: 26 136

Nämndens kansli bör vidare ha till uppgift att föra register över god- kända talkar och auktoriserade translatorer. Förteckningar över god- kända tolkar och auktoriserade translatorer bör regelbundet distribueras till berörda myndigheter, institutioner och organisationer. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är bl. a. polisdistrikten, domstolarna, vissa centrala ämbetsverk, länsstyrelserna, invandrarbyråer samt vissa kommunala och landstingskommunala myndigheter och institutioner. Nämnden bör även ha till uppgift att skaffa sig en överblick över till- gången Också på andra kunniga tolkar och översättare i landet, särskilt vad gäller mindre förekommande språk. En väsentlig del av nämndens arbetsuppgifter kommer sålunda att utgöras av rådgivningsverksamhet i tolk- och översättningsfrågor i förhållande till en rad organ i samhället och till allmänheten. Ett intimt samarbete bör därvid komma till stånd med invandrarbyråerna. En väsentlig del av rådgivningsvcrksamhcten kan förutsättas bli sådan verksamhet som har till syfte att samordna och förbättra invandrarbyråemas verksamhet med att upprätta register över tolkar och översättare.

I och med att den tolkskola som invandrarutredningen föreslog i sitt delbetänkande om tolkscrvice inte kommer att förverkligas måste nämn- den själv framställa allt erforderligt provmaterial, vilket förutsätter en. något större personalorganisation vid nämnden än vad invandrarutred- ningen beräknade för den nämnd som den föreslog. Vidare måste nämn- den kunna förfoga över viss teknisk utrustning.

Till sitt förfogande bör nämnden ha ett kansli bestående av en kansli- chef samt två handläggare, vilka skall ha att svara för provverksam'nc- ten. Kanslichefen skall svara för administrativa och juridiska frågor. Därutöver krävs två biträden och en vaktmästare. Kanslichefen och öv- riga handläggare bör utöver ingående kunskaper i tolk- och översättar- frågor och allmänna Språkfrågor även i viss utsträckning vara förtrogna med tolk- och översättarsituationen i Sverige och i övriga nordiska län- der, med vilka fortlöpande kontakter kommer att krävas i provverksam- heten. Nära kontakter förutsätts även äga rum med Svenska språknämn- den, vilken har stora erfarenheter på språkvårdsområdet som bör komma statens tolk- och translatorsnämnd till del.

Sammanställning av årlig kostnad för nämndens verksamhet:

Lönekostnader rn. rn. 415 000 Lokalkostnader 30 000 Expenser 30 000 Kostnad för provverksamheten 300 000

775000. Engångsbelopp för viss teknisk utrustning 20 000

795 000

Nämnden bör inrättas under budgetåret 1975/76.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1975: 26 137

2.5. Frågan om tolkförmedling

I samband med att riksdagen våren 1974 prövade tolkfrågorna an— förde inrikesutskottet. (InU 1974: 6) att hela frågan om registrering och förmedling av tolkar borde övervägas i samband med att auktorisations— frågan utreds på nytt. Mot denna bakgrund lämnas i detta avsnitt vissa synpunkter på hur förmedlingen av tolk-ar bör ske i framtiden.

Som framgår av avsnitt ].8 har en rad offentliga organ på olika ni— våer i samhället upprättat förteckningar ö 'er tolkar och översättare som är villiga att äta sig uppdrag. Det förefaller emellertid som om myndig— heter och andra organ har mindre svårigheter att få tag i lämpliga över— sättare än tolkar, vilket bl. a. framkom i invandrarutredningens kart- läggning av nuvarande tolk- och översättarservice (SOU 1972: 83 kap. 4). En praxis när det gäller anskaffande av översättare har utvecklats hos myndigheter och samhällsorgan sedan lång tid.

Frågan om förmedling av tolktjänster erbjöd däremot vissa problem när den stora invandringen började i mitten av 1960-talet. Myndighe- terna, och då särskilt de kommunala organen, hade dålig tolkberedskap. Behov av tolkar på språk som myndigheterna tidigare knappast alls hade kommit i kontakt med gjorde sig plötsligt gällande. I detta läge tog fackliga organisationer, studieförbund och i ökad utsträckning även pri- märkommunerna initiativ till inrättande av invandrarbyråer, vilka skulle ha som en av sina främsta uppgifter att erbjuda tolkscrvice och för- medla tolkar. Från statligt håll och från Svenska kommunalförbundets- sida förordades ett kommunalt huvudmannaskap för byråerna och vissa initiativ togs även för att reglera invandrarbyråemas tolkscrvice så att den regelmässigt skulle kunna svara för förmedling av tolktjänster till såväl landstingskommunala och statliga organ. Numera har det övervä— gande antalet av det femtiotal byråer som finns kommunalt huvudman- naskap.

Från olika håll har under senare år en rad uttalanden gjorts med in— nebörden att de kommunala invandrarbyråerna bör ha att svara för samordningen av den lokala och regionala toil-(förmedlingen (jfr. avsnitt 1.8). Invandrarutredningen uttalade sig i denna riktning i sitt delbetän- kande om tolkscrvice. Bl. a. SIV och Svenska kommunförbundet anslöt sig till denna åsikt i sina remissyttranden över delbetänkandet. Hösten 1974 lade en arbetsgrupp tillsatt av SIV, kommunförbundet, landstings— förbundet och Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer fram en rapport i vilken föreslås att primärkommunerna bör svara för sam- ordningen av lokal och regional tolkförmedling. I sitt huvudbetänkande har invandiarutredningen föreslagit en motsvarande lösning, under för- utsättning att en central auktorisation av tolkar kommer till stånd. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan (bl. a. kommunförbundet) ansluter sig till detta förslag.

• Sida 138
•  Original

Prop. 1975: 26 138

Tanken att länsstyrelserna skulle kunna få i uppdrag att registrera och förmedla tolkar uppkom i samband med diskussionen om ingåendet av en eventuell nordisk språkkonvention av det slag som innefattas i en re- kommendation från Nordiska rådet från år 1966. En sådan konvention skulle innebära att medborgare i ett nordiskt land vid hänvändelse till myndighet i annat nordiskt land utan kostnad fick använda sitt eget språk. För att en sådan konventions syfte skulle kunna uppfyllas måste garantier skapas för att tolkar är tillgängliga i alla delar av landet och ett system inrättas för registrering av tolkar och översättare genom det allmännas försorg. Det vore även önskvärt att ett sådant registrerings- system gavs en likartad utformning i alla de nordiska länderna. Mot denna bakgrund ansåg invandrarutredningen i sitt delbetäkande om tolkutbildning att länsstyrelserna -— under förutsättning att en språk- konvention införs —— skulle kunna få i uppdrag att föra register över tol- kar och översättare som svarade mot konventionens krav. Samtidigt an- förde emellertid utredningen att det var för tidigt att mera bestämt ut- tala sig om hur registreringen och förmedlingen av tolkar bör ske på sikt. Utredningen betonade att förslaget om länsvisa register i anslutning till en eventuell språkkonvention inte var avsett att föregripa utredning- ens kommande överväganden i frågor om registrering och förmedling av tolkar och om ansvarsfördelningen på lokal och regional nivå beträf- fande åtgärder för invandrare. Utredningen anförde således bl.a. att lämpligheten av en länsvis registrering av tolkar och översättare är be- roende av om utvecklingen under de närmaste åren bekräftar riktigheten av en sådan lösning av tolkförmedlingsfrågan. Mot denna bakgrund av- höll sig också remissinstanserna från att uttala sig mcra bestämt i frågan om hur tolkförmedlingen bör ske på sikt.

Riksdagens uttalande i frågan om länsstyrelserna skall ha att föra tolk— och översättarregister eller inte synes närmast ha den innebörden att en sådan länsvis registrering är en temporär lösning som kan godtas i avvaktan på en mera övergripande prövning av frågan om registrering och förmedling av tolkar och översättare och av auktorisationsfrågan.

I denna promemoria läggs förslag om auktorisation och registrering av tolkar via en särskild statlig nämnd. Nämnden skall bl. a. ha till upp- gift att föra register över godkända tolkar och auktoriserade översättare. En viktig uppgift för nämnden bör vidare vara att skapa sig en över- blick över tillgången också på andra kunniga tolkar och översättare i hela landet och att ge råd i fråga om tolk- och översättarregister. Denna reform bör i kombination med ett successivt ökat primärkommunalt ansvar för tolkförmedling och tolkscrvice enligt olika lokala och regio- nala behov utgöra en tillfredsställande lösning av frågan om förmedling och registrering av tolkar. Det förutsätts därvid att kommunerna, i lik- het med vad som redan nu gäller på många håll, begär ersättning för de förmedlingstjänster som de utför åt andra organ.

• Sida 139
•  Original

Prop. 1975: 26 139

En ordning som innebär att även länsstyrelserna i framtiden skulle ha att svara för registrering och förmedling av tolkar och översättare skulle innebära ett onödigt merarbete och skapa oklarhet beträffande ansvars- fördelningen för tolkscrvice på lokal och regional nivå. Genom ett så- dant samarbete mellan den föreslagna nämnden och statliga och kommu- nala organ på olika nivåer som skisseras i avsnitt 2.4 torde tillräcklig ga- ranti skapas för en tillfredsställande lösning av frågan om registrering och förmedling av tolkar Och översättare.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1975: 26 140