Prop. 1976/77:110

om ändring i lagen (1971:112) om förbud om oskäliga avtalsvillkor, m.m.

Prop. 1976/77: 110Regeringens proposition

1976/77: 110

om ändring i lagen (1971 :112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.;

beslutad den 3 mars 1977.

Regeringen förslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt avtalsvillkorslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att använda avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenterna. Lagen gälleri fråga om villkor som används vid erbjudande av varor och tjänster eller i samband med uthyrning av lösöre. Undantag har gjorts för verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

[ propositionen föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas så att även oskäliga villkor som används av näringsidkare vid erbjudande till konsument av andra nyttigheter än de tidigare nämnda kan förbjudas. Utvidgningen innebär bl. a. att lagen blir tillämplig på försäljning av fast egendom. Lagen kommer också att omfatta villkor som används vid erbjudanden av annan lös egendom än varor. exempelvis hus på annans mark och rättigheter av olika slag.

Vidare föreslås att lagen skall bli tillämplig på villkor som används vid yrkesmässig förmedling av erbjudanden, exempelvis villkor som fastighets- mäklare använder vid förmedling av köp mellan privatpersoner.

Från tillämpningsområdet undantas liksom hittills villkor som används i verksamhet under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektio- nen.

Slutligen föreslås viss ändring i lagen om skiljemän. Genom ändringen hindras att det förenklade rättegångsförfarande som tillämpas i tvistemål om mindre värden sätts ur spel genom skiljeklausuler i kontrakt som används vid försäljning av småhus till konsumenterna.

l Riksdagen 1976/77. ] sami. Nr 110

Prop. 1976/77:110

1. Förslag till Lag om ändring i lagen (l971:112) om förbud mot oskäliga avtals- villkor

Härigenom föreskrives att 1 och 3a && lagen (l97l:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen. om det är på- kallat från allmän synpunkt. medde- la näringsidkaren förbud att fram- deles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehöv- ligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning. om näringsidkare erbju- der konsument att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till Iösöre jär

enskilt bruk.

Förbud kan meddelas även an- ställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens väg- nar.

Föreslagen lydelse

NZ

1]

Är villkor, som näringsidkare isin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttig/tet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk. med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskä- ligt mot konsumenten, kan mark- nadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela nä- ringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite. om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsid- kare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vidjörmedlingjrån närings- idkare eller annan av erbjudande som avses ijärsta stycket.

Förbud kan meddelas även an- ställd hos näringsidkaren och annan som handlar på dennes vägnar.

3aä3

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds- mannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt

' Senaste lydelse av lagens rubrik l973:878. 2 Senaste lydelse 19732878. 3Senaste lydelse 19721730.

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds- mannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt

Prop. l976/77:110 ' " 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

denna lag. Efterkommes icke sådan denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen före- anmaning, får ombudsmannen före- lägga näringsidkaren att fullgöra sin lägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5000 skyldighet vid vite av högst 10000 kronor. kronor.

Mot ombudsmannens beslut om vitesföreläggande får talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Prop. 1976/77:110

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1929zl45) om skiljemän

Härigenom föreskrives att 3 ai lagen (1929zl45) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3aäl

! tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsak- ligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbe- håll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande. om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i l &" lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som anges i lä lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3 9" nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat följer av Sveriges internationella

förpliktelser.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal som har träffats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse l974z9.

Prop. 1976/77:110 5

Utdrag

J USTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde l977-02-03

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Buren- stam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss om ändring i lagen ( 1971:112 ) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.

1 Inledning

Den 6 mars 1975 tillsattes en utredning om förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus m. m. Utredningen, som antagit namnet småhusköpkom— mittén (JU 1975202», har år 1976 avlämnat en promemoria (Ds .lu l976:lO) med förslag till bl. a. lag om ändring i lagen om oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Kommitténs promemoria, vari föreslås en viss utvidg- ning av lagens tillämpningsområde, bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga ].

Därefter har inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds Ju l976:l3) Avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Departementspromemo- rian innehåller förslag till ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet. Förslaget bör fogas till protokollet som bilaga 2.

De båda promemoriorna har remissbehandlats tillsammans. Därvid har yttranden avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, bostadsdomstolen, bankinspektionen. försäkringsinspektionen, kommerskollegium. marknads- domstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, försäk- ringsrättskommittén (Ju l974:09), arrendelagskommittén (Ju l975:04), finan- sieringsbolagskommittén (Fi l975:08), Göteborgs kommun, landsorganisa- tionen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Central-

' Landstingsrådet Olov Lekberg, ordförande. professor Ulf Bernitz, utredningssekre- terare Yngve Hjalmarsson. organisationschef Oskar Lindkvist och ledamoten av riksdagen Ingegärd Oskarsson.

Prop. 1976/772110 6

organisationen SACO/SR, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Näringsli- vets byggnadsdelegation (byggnadsdelegationen), Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges förenings-- bankers förbund, Finansieringsföretagens förening, Svenska byggnadsentre- prenörföreningen, Sveriges villaägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Svenska Riksbyggen, HSB:s riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsfö- retag, Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen Sveriges jordbruksarrendato- rer. Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund, Sjösportens samarbets- delegation, Svenska båtindustriföreningen och Stockholms handelskam- mare.

Kommerskollegium har bifogat yttranden av Motorbranschens riksför- bund. Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren, Gotlands handelskammare och handelskammaren för Örebro och Västmanlands län.

Sveriges industriförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen har förklarat sig instämma i byggnadsdelegationens yttrande.

Kommitténs promemoria innehåller värderingar av olika avtalsvillkor som används vid överlåtelse av fast egendom m. m. till konsumenter (bilaga 1 avsnitt 8 ). Härtill har konsumentverket och Sveriges advokatsamfund gjort vissa anmärkningar. En sammanställning av verkets och samfundets anmärkningar bör fogas till protokollet som bilaga 3.

2 Nuvarande förhållanden 2.1 Den konsumentpolitiska lagstiftningen

Konsumentpolitikens uppgift är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. I detta syfte har under senare år tagits initiativ till både näringsrättslig och civilrättslig lagstiftning.

Den näringsrättsliga lagstiftningen syftar till att stärka hela konsument- kollektivets ställning. Bland lagarna på området märks främst lagen (197121 12) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, avtalsvillkorslagen (ändrad senast 1973z878), och marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad l976:55).

Den civilrättsliga lagstiftningen är direkt inriktad på att stärka enskilda konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och ger anvisningar om hur tvister skall lösas. Hit hör bl. a. lagen (1971:238) om hemförsäljning m.m. och konsumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419). Av särskilt intresse när det gäller avtalsvillkor är den nya 5. k. generalklausul som har införts i 36 & lagen (19151218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättcns område, avtalslagen (36 & ändrad 1976:185).

1 detta sammanhang kan också nämnas det förslag till konsumentkreditlag som nyligen har remitterats till lagrådet och som innehåller både närings- rättsliga och civilrättsliga bestämmelser.

Prop. 1976/77:110 .. 7

Som ett led i konsumentpolitiken har statsmakterna inrättat olika myndig- heter för att ta till vara konsumenternas intressen. Hit hör konSumentverket där verkschefen tillika är konsumentombudsman (KO) samt marknadsdom- stolen.

De nämnda myndigheterna tillämpar den näringsrättsliga lagstiftningen. Konsumentverket övervakar marknaden och söker vid behov få företagen att frivilligt anpassa sin marknadsföring och sina avtalsvillkor till konsumen- ternas intressen. Lyckas i visst fall inte detta, kan KO föra ärendet inför marknadsdomstolen, som kan besluta om tvingande åtgärder.

Tvister mellan enskilda konsumenter och näringsidkare rörande varor och tjänster kan, förutom av de allmänna domstolarna, prövas av allmänna reklamationsnämnden. Nämndens beslut utformas som rekommendationer och kan således inte som domstolsavgöranden verkställas tvångsvis.

Vid sidan av den nu angivna vägen att lösa konsumenttvister har emellertid statsmakterna också sökt göra det enklare för enskilda medborgare att ta till vara sin rätt inför domstol. Här åsyftas främst lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden (ändrad l974z387). Tanken bakom den lagen är att rättegångsförfarandet skall vara enkelt och att kostnaderna skall hållas nere. Lagen gäller tvister där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (19621381) om allmän försäkring. Oavsett värdet kan dock en tvist handläggas enligt det förenklade förfarandet, om tvisten huvudsakligen rör en fråga som har prövats av allmänna reklamationsnämnden. .

Regeringen tillsatte förra året en utredning (H 1976:02) för översyn av reklamationsförfarandet i konsumenttvister (reklamationsutredningen). Utredningen skall också pröva om inte KO bör kunna föra talan för enskild konsument vid allmän domstol.

2.2. Rättsläget på avtalsvillkorsområdet m. m.

Rättsläget på avtalsvillkorsområdet behandlas utförligt i kommitténs promemoria (bilaga 1 avsnitt 3 —5) som också innehåller en redogörelse för marknadsföringslagen . Här skall endast anmärkas följande.

Huvudsyftet med avtalsvillkorslagen är att ta till vara konsumenternas intressen när det gäller utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher. Lagen innehåller i detta syfte en s. k. generalklausul,enligt vilken marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare att i fortsättningen använda avtalsvillkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten. Förbud skall i regel förenas med vite. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar.

En förutsättning för att lagen skall kunna tillämpas är att näringsidkaren har använt villkoret vid erbjudande av vara. tjänst eller nyttjanderätt till

Prop. 1976/77:110 8

lösöre. För att förbud skall kunna meddelas förutsätts vidare att det är påkallat från allmän synpunkt. Detta innebär att ingripande med stöd av lagen inte bör ske i enstaka fall som saknar principiell betydelse. Det har framhållits att lagen främst tar sikte på oskäliga villkor i formulärrättens standardavtal ( prop. 1971:15 s. 82 ).

Från lagens tillämpningsområde har undantagits verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Frågor om förbud enligt avtalsvillkorslagen prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av KO. Om KO beslutar att inte föra ett visst fall till domstolen, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Fall som inte är av större vikt får prövas av KO genom förbudsföreläggande. Sådant föreläggande innebär att den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor av KO föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed. Godkänns föreläggandet, gäller det som förbud som meddelats av marknadsdomstolen.

Näringsidkare är skyldig att på KO:s anmaning komma in med yttrande eller upplysning i förbudsärende. KO kan förelägga vite, om anmaning inte åtlyds.

Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Lagens centrala bestämmelser är tre generalklausuler (2-4 :;").

Enligt 2 & marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att fortsättningsvis företa reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Bestämmelsen gäller vid marknadsföring oavsett vilket slag av nyttighet det är fråga om. Enligt 3 & kan domstolen ålägga näringsidkare som vid marknadsföring underlåter att lämna informa- tion, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, att lämna sådan information. Även denna bestämmelse gäller oavsett vilken nyttighet som marknadsförs. Enligt 4 & slutligen kan näringsidkare som till konsument för enskilt bruk saluhåller eller hyr ut vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, förbjudas att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvud- sakliga ändamål. Förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen skall liksom förbud enligt avtalsvillkorslagen i regel förenas med vite. Även den som handlar på näringsidkares vägnar kan meddelas förbud eller åläg- gande.

I motsats till avtalsvillkorslagen gäller marknadsföringslagen även i fråga om bank- och försäkringsverksamhet.

Beträffande handläggningen av förbuds- och informationsfrågor enligt marknadsföringslagen gäller i huvudsak samma ordning som enligt avtals-

Prop. 1976/77:110 ' 9

villkorslagen. Förutom förbudsföreläggande finns informationsföreläggande som ger KO möjlighet att själv pröva frågor rörande underlåtelse att lämna information i fall som inte är av större vikt.

Marknadsföringslagen innehåller vissa tillsynsbestämmelser som saknar motsvarighet i avtalsvillkorslagen. Sålunda föreskrivs att den som avses med förbud eller åläggande är skyldig att på anmaning av KO tillhandahålla upplysning, handling, varuprov och liknande som behövs för tillsynen. Lagen innehåller vidare straffbestämmelser som riktar sig mot speciella marknadsföringsåtgärder, nämligen uppsåtlig användning av vilseledande framställning. erbjudande av vissa slag av rabattmärken och köpbevis samt vissa kombinerade erbjudanden av varor eller tjänster.

Till grund för utformningen av både avtalsvillkorslagen och marknadsfö- ringslagen ligger tanken att en förstärkning av konsumenternas ställning i första hand skall ske på frivillighetens väg efter informella förhandlingar mellan konsumentmyndigheterna och näringslivssidan. De maktmedel som har ställts till förfogande genom lagstiftning kan sägas utgöra basen för dessa förhandlingar. Förhandlingsuppgiften på konsumentsidan ligger hos konsu- mentverket. lnom verket finns ett sekretariat på vilket det främst ankommer att biträda verkschefen/KO med hans uppgifter enligt de båda lagarna. När det gäller konsumentverkets organisation och verksamhet i övrigt hänvisas till förordningen (19761429) med instruktion för konsumentverket samt till prop. 1975/76:159 .

Som har framgått av den tidigare redogörelsen verkar avtalsvillkorslagen endast framåt. dvs. på så sätt att ett villkor som har förklarats oskäligt inte längre får användas. Däremot ger avtalsvillkorslagen inte den enskilde konsumenten något skydd när ett avtal redan föreligger. För att konsu- menten skall få ett sådant skydd krävs civilrättsliga bestämmelser som tar sikte på enskilda fall och som kan tillämpas av allmän domstol när tvist har uppstått. Bestämmelser av det slaget finns som nämnts bl. a. i 36 & avtalslagen (den förmögenhetsrättsliga generalklausulen).

Genom 36 _ä avtalslagen . som har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 1976: 185). har domstolarna fått ökade möjligheter att göra skälighetsbedömningar. Enligt paragrafen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst. senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtaletjämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid skälighetsprövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandct.

Medan avtalsvillkorslagen, som tidigare har framhållits, endast gäller vid erbjudande av vara, tjänst eller nyttjanderätt till lösöre, är generalklausulen i

Prop. 1976/77:110 10

36% avtalslagen tillämplig på alla avtalstyper inom området för den s.k. förmögenhetsrätten. t.ex. fastighetsköp, hyresavtal, banklån och försäk— ringsavtal. Klausulen kan också analogivis tillämpas inom andra rättsområ- den. exempelvis inom familjerätten.

Som har nämnts gäller avtalsvillkorslagen inte verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen, vilket alltså innebär att banker och försäkringsbolag inte är underkastade den villkors- granskning som utövas av konsumentmyndigheterna. Bankinspektionens tillsynsområde omfattar dock inte s.k. finansieringsföretag. exempelvis kontokortsföretag och företag som diskonterar kreditköpskontrakt. Oskäliga avtalsvillkor som används av sådana företag kan således förbjudas av marknadsdomstolen. Frågan huruvida finansieringsföretagen bör ställas under inspektionens tillsyn utreds emellertid f.n. av finansieringsbolags- kommittén. Kommitténs arbete kan alltså komma att påverka avtalsvillkors- lagens tillämpningsområde.

De regler som gäller för bankinspektionens tillsyn tar främst sikte på en övervakning av förhållanden som kan inverka på insättarnas säkerhet. Reglerna är inte särskilt inriktade på konsumentfrågor. Den år 1976 tillsatta banklagsutredningen (Fi 1976:04) har emellertid fått i uppgift att närmare överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet för att i skilda hänseenden ge ett gott konsumentskydd åt bankkunderna. Enligt direktiven bör särskild uppmärksamhet ägnas frågan hur gränsen bör dras mellan inspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen. Utredningen har att göra en avvägning mellan önskemålet att myndighetskontakterna med bankerna samordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Även på försäkringsområdet pågår utredningsarbete som kan påverka avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Sålunda övervägs inom försäk- ringsrättskommittén bl. a. frågor som rör granskning av försäkringsvillkor.

Beträffande nyttjanderätter av olika slag gäller avtalsvillkorslagen endast villkor som används vid erbjudande av nyttjanderätt till lösöre. Avtal om nyttjanderätt till hus eller jord omfattas således inte. [ jordabalken med anknytande författningar finns åtskilliga såväl tvingande som dispositiva regler om sådana avtal. lnom arrendelagskommittén och hyresrättsutred- ningen (Ju 1975206) pågår utredningsarbete som bl. a.,har till syfte att stärka konsumenternas ställning på dessa områden.

Vad särskilt gäller hyra bör anmärkas att på marknaden vid sidan av jordabalkens regler har utbildats ett frivilligt förhandlingssystem enligt vilket hyresvillkoren bestäms efter förhandlingar mellan på den ena sidan hyres- värden eller en fastighetsägarorganisation och på andra sidan en hyresgäst- organisation. Systemet.som är fullt utbyggt på den allmännyttiga sektorn och vinner ökat insteg på andra sektorer av bostadshyresmarknaden. bygger på

Prop. 1976/77:110 11

att ett avtal om förhandlingsordning träffas mellan hyresvärden eller hans organisation och en lokal hy'res'gästförening. De överenskömmelser som träffas blir bindande för den enskilde hyresgästen genom att i hans kontrakt tas in en s. k. förhandlingsklausul som hänvisar till förhandlingsordningen. Med det frivilliga förhandlingssystemet som förebild har hyresrättsutred- ningen föreslagit en lag om förhandlingsordning på bostadshyresmarknaden. Härigenom skulle införas en lagfäst förhandlingsrätt för organisationerna. För en närmare redogörelse om gällande lagstiftning på hyresavtalsområdet och utredningsförslaget hänvisas till betänkandet Hyresrätt 1 (SOU l976:60).

Vad gäller rättsläget på avtalsvillkorsområdet skall slutligen nämnas att det tidigare anmärkta förslaget till konsumentkreditlag innehåller en bestäm- melse (155 tredje stycket) enligt vilken kreditgivare kan under vissa förutsättningar förbjudas att använda avtalsvillkor som ger honom möjlighet att återta en kreditköpt vara. Beträffande sådant förbud äger i övrigt avtalsvillkorslagens bestämmelser motsvarande tillämpning. Förslaget inne- håller också flera civilrättsliga bestämmelser som riktar sig mot oskäliga villkor.

Hänvisningar till S2-2

3. Reformkrav och förslag beträffande avtalsvillkorslagens tillämp- ningsområde

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1976/77:110: Avsnitt 2.2, 5.4

3.1. Konsumentombudsmannen

Frågan om avtalsvillkorslagens tillämpningsområde har tagits upp av KO i skrivelse till regeringen den 19 september l974. KO framhåller att det finns ett stort behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor på områden där lagen f. n. inte gäller. I skrivelsen nämns särskilt avtal som gäller fast egendom och försäkringsavtal.

KO föreslår att lagen görs tillämplig även på avtal om fast egendom. En närmare redovisning av KO:s framställning i denna del finns i kommitténs promemoria (bilaga 1 avsnitt 6). Beträffande försäkringsområdet anför KO att det är en väsentlig brist att lagen inte är tillämplig på försäkringsvillkor. Det finns, framhåller han, en rad sådana villkor som borde underkastas gransk- ning. KO avstår dock för tillfället från att framlägga förslag i denna del under hänvisning till det pågående arbetet inom försäkringsrättskommittén.

l skrivelsen tar KO vidare upp frågan om inte lagen borde kunna tillämpas i vissa fall där privatpersoner är säljare, nämligen när försäljningserbjudande förmedlas av näringsidkare. Enligt KO skulle en väsentlig förstärkning av konsumentskyddet uppnås om lagen gjordes tillämplig på villkor som används av fastighetsmäklare och av näringsidkare som förmedlar försälj- ning från privatpersoner av varor som bilar och båtar.

Prop. 1976/77:110 12

Hänvisningar till S3-1

3.2. Kommitténs promemoria

l kommitténs promemoria föreslås att avtalsvillkorslagen görs tillämplig i fall då näringsidkare erbjuder konsument att förvärva fast egendom. Vidare föreslås att förbud enligt lagen skall kunna riktas också mot näringsidkare som förmedlar erbjudande av sådan egendom. Vad som föreslås beträffande fast egendom skall enligt förslaget gälla även överlåtelse (ej upplåtelse) av tomträtt.

Promemorian innehåller dessutom ett förslag till påbyggnad av 3a & lagen (1929zl45) om skiljemän. Enligt förslaget får avtal att framtida tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen inte göras gällande i tvist mellan näringsidkare och konsument rörande fast egendom. om tvisteföremålets värde inte är högre än som anges i l & lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. dvs. ett halvt basbelopp.

Kommittén har i promemorian tagit fasta på några typer av villkor som används vid försäljning av småhus och tomtmark till konsumenterna, nämligen friskrivningsklausuler, besiktningsklausuler. skiljeklausuler samt hävnings- och återgångsklausuler. Det är fråga om klausuler i kontraktsfor- mulär som används bl. a. av byggföretag. kommuner och mäklare och som kommittén har bedömt vara av särskilt intresse isammanhanget. Kommittén beskriver de olika typerna av villkor samt diskuterar och bedömer dem från skälighetssynpunkt. Vid bedömningen värderas klausulerna i princip var för sig. Enligt kommittén får det förutsättas att K0 och marknadsdomstolen kommer att bedöma klausulernas inbördes sammanhang och betydelse för balansen i kontraktet som helhet samt i vilken utsträckning klausulernas betydelse påverkas av andra avtalsvillkor. Beträffande den närmare inne- börden av de angivna klausulerna och kommitténs värderingar därvidlag hänvisas till promemorian (bilaga 1 avsnitt 7 och 8).

Vad gäller lörmedlingssituationen framhåller kommittén att ingripande mot mäklare eller annan förmedlare endast bör ske när det står helt klart att det oskäliga villkoret har föranletts av denne och ett förbud är påkallat från allmän synpunkt. Som förutsättning för att förbud skall kunna meddelas näringsidkare som förmedlar försäljning av fast egendom föreslås gälla att förmedlingen sker i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.

Förslaget att avtalsvillkorslagen skall omfatta villkor som använts vid överlåtelse av tomträtt har gjorts under hänvisning till att för sådan överlåtelse enligt jordabalken i huvudsak gäller samma bestämmelser som beträffande fast egendom. [ sammanhanget väcker kommitten frågan om lagen bör göras tillämplig även på upplåtelse av nyttjanderätt. Här nämns förutom tomträtt — arrende. bostadsrätt och hyra. Kommittén har dock avstått från att lägga fram något förslag i den delen. Enligt kommittén bör emellertid frågan övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet eftersom dessa

Prop. 1976/77:110 --. 13

upplåtelseformer har mycket stor ekonomisk ochsocial betydelse från konsumentsynpunkt. '

3.3. Departementspromemorian

l departementspromemorian föreslås en ytterligare utvidgning av avtals- villkorslagens tillämpningsområde. Enligt förslagets huvudregel skall oskä- liga avtalsvillkor, som näringsidgare använder vid erbjudande till konsu- ment, kunna förbjudas oavsett vilket slag av nyttighet som avses med erbjudandet. Huvudregeln omfattar även villkor som används vid förmed- ling av erbjudande. Från den således i princip heltäckande huvudregeln görs dock ett per betydelsefulla undantag. För det första undantas erbjudande som avser nyttjanderätt till fast egendom, dock inte erbjudande om överlåtelse av tomträtt. För det andra undantas verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Som skäl för den föreslagna utvidgningen anförs bl. a. att avtalsvillkors- lagen har visat sig vara ett mycket ändamålsenligt instrument när det gäller att utmönstra oskäliga avtalsvillkor inom de delar av konsumentområdet där den hitintills gällt och att det inte har framkommit några omständigheter som talar emot att lagen i princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår det redan ur allmän rättspolitisk synvinkel som otillfredsställande att möjligheterna att ingripa mot villkor som är oskäliga mot konsumenterna är inskränkta till fall då vissa särskilda nyttigheter erbjuds. Vidare anförs att avtalsvillkorslagen bör täcka samma område som den mycket likartade marknadsföringslagen . Sistnämnda lag omfattar, som tidigare har anmärkts, marknadsföringtill konsumenterna oavsett vilken nyttighet som erbjuds. Får avtalsvillkorslagen motsvarande tillämpningsområde, uppnås inte bara klarare linjer på det näringsrättsliga fältet utan också en bättre överensstäm- melse mellan den näringsrättsliga och den civilrättsliga lagstiftningen om avtalsvillkor. Den civilrättsliga generalklausulen,alltså 36 & avtalslagen ,ärju tillämplig på alla avtalstyper.

Viktigast är dock enligt promemorian att det från konsumentsynpunkt är praktiskt motiverat med en ytterligare utvidgning av lagens tillämpningsom- råde. Även efter ett genomförande av smähusköpskommitte'ns förslag skulle nämligen marknadsföring av flera nyttigheter där behov av konsumentskydd föreligger lämnas utanför den näringsrättsliga villkorskontrollen. Så skulle bli fallet med annan lös egendom än varor. Dit hör exempelvis hus på annans mark och rättigheter av olika slag. I sammanhanget framhålls att osäkerhet ibland kan råda huruvida en viss nyttighet är av sådan karaktär att avtalsvillkorslagen i nuvarande utformning är tillämplig och att denna osäkerhet skulle kunna undanröjas om lagen i princip blev tillämplig på nyttigheter i allmänhet. Härvidlag pekas särskilt på vissa former av konsu- mentkrcdit.

Prop. 1976/77:110 14

Sammanfattningsvis anförs i denna del att det såväl från direkt konsu- mentpolitisk synpunkt som ur mera principiell och teknisk synvinkel finns goda skäl att göra avtalsvillkorslagen generellt tillämplig i förhållandet mellan konsumenter och näringsidkare.

Vad sedan gäller förmedlingssituationen hänvisar promemorian till den tidigare berörda skrivelsen i vilken KO begär att ingripanden skall kunna göras inte bara mot näringsidkare som förmedlar fastigheter utan även mot näringsidkare som förmedlar andra nyttigheter. Som exempel på fall då ingripande kan behöva ske nämns förmedling av begagnade bilar i samband med auktion. Det förekommer också båtförsäljare som arbetar som förmed- lare. [ sammanhanget hänvisas till att konsumentköplagen , som avser köp av varor, gäller även i fråga om köp från privatperson, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.

Mot denna bakgrund hävdas i promemorian att en reformerad lagstiftning bör omfatta inte bara fastighetsförmedling utan även förmedling av andra nyttigheter för enskilt bruk. Anledning saknas att inskränka tillämpnings- området till erbjudanden om fast egendom och varor. Behov att ingripa mot oskäliga villkor kan föreligga även på andra områden, 1. ex. vid förmedling av tjänster.

När det gäller frågan om lagens tillämpning på villkor som avser nyttjanderätt till fast egendom pekas i promemorian på flera omständigheter som talar för att dessa nyttjanderättsavtal bör falla under lagen. Sålunda framhålls att avtal om arrende, bostadsrätt, hyra och tomträtt har stor betydelse från konsumentsynpunkt och att standardavtal vanligen används i dessa sammanhang. Å andra sidan uppmärksammas, liksom i kommitténs promemoria, förhållanden som talar i motsatt riktning. Sålunda framhålls vad gäller hyresvillkor att det på hyresmarknaden har utvecklats ett förhandlingssystem där parterna i stor utsträckning företräds av organisatio- ner. Detta medför att konsumenterna på hyresområdet inte har samma behov av konsumentmyndigheternas stöd som på områden där det saknas särskilda konsumentorganisationer. Vidare framhålls att, om hyresgästorganisatio- nerna inte förhandlingsvägen kan komma till rätta med oskäliga avtalsvill- kor, möjlighet finns att vända sig till hyresnämnderna och bostadsdomstolen och där begära prövning av hyresvillkoren. På arrendeområdet kan en prövning av avtalsvillkor på motsvarande sätt ske vid arrendenämnderna. Vid sidan av de angivna prövningssystemen finns det enligt promemorian knappast något utrymme för en prövning av hyres- eller arrendevillkor vid marknadsdomstolen. Inte heller när det gäller bostadsrätter passar avtalsvill- korslagens modell för konsumentskydd. Avtalsvillkoren på bostadsrättsom- rådet framträder närmast som en fråga om förhållandet mellan medlem- marna i en ekonomisk förening. De som är medlemmar i exempelvis HSB torde i allt väsentligt kunna få sina intressen tillgodosedda inom ramen för denna organisation, anförs det. Som ett ytterligare argument att inte nu

Prop. 1976/77:110 ' ; 15

utvidga avtalsvillkorslttgcn till att omfatta nyttjanderätt till fast egendom. bortsett från överlåtelse av tomträtt..hänvisas slutligen till det arbete som bedrivs inom arrendelagskommitten och hyresrättsutredningen.

Beträffande frågan om undantag för verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller lörsäkringsinSpektionen framhålls till en början att det vid lagens tillkomst ansågs naturligt att kontroll och övervakning av villkoren i de avtal som banker och försäkringsbolag erbjuder allmänheten anförtroddes de särskilda inspektionsmyndigheterna. Härvidlag hänvisas till prop. 1971:15 s. 69 . l promemorian sägs därefter att såväl banker som försäkringsbolag ibland använder sig av villkor som ensidigt tillgodoser deras intressen och som kan behöva mjukas upp av hänsyn till låntagare och försäkringstagare. Beträffande bankvillkoren hänvisas till generalklausul- utredningens betänkande (SOU 1974183), särskilt s. 167 f., och beträffande försäkringsvillkoren till KO:s tidigare berörda skrivelse.

Även om det kan finnas skäl som talar för att man för in bank- och försäkringsverksamhetcn under avtalsvillkorslagens kontrollsystem, bör enligt promemorian hänsyn tas till att bankerna och försäkringsbolagen redan står under tillsyn. Trots att bank- och försäkringsinspektionens verksamhet inte främst är inriktad på villkorskontroll av det slag som här avses, har myndigheterna alltmer kommit att beakta även konsumentintressen. Bl.a. granskas redan nu i viss omfattning innehållet i avtalsformulär som används av bankerna och försäkringsbolagcn. Det finns naturligtvis möjlighet att bygga ut denna granskningsverksamhet, varvid man kan ta tillvara den särskilda sakkunskap som finns hos myndigheterna. Mot denna bakgrund och med hänvisning till det arbete som bedrivs inom banklagsutredningen och försäkringsrättskommittén föreslås inte någon ändring av avtalsvillkors- lagens tillämpningsområde på denna punkt.

1 departementspromemorian föreslås slutligen en höjning av det vitesbe- lopp som KO enligt 3 a ;" avtalsvillkorslagen kan förelägga näringsidkare för att förmå denne att inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt lagen.

4. Remissyttrandena 4.1 Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

De föreslagna utvidgningarna av lagens tillämpningsområde har i princip godtagits eller lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Sålunda har av ett fyrtiotal instanser endast Sveriges advokatsamfund. HSB:s riksförbud och Sjösportens samarbetsdelegation ställt sig avvisande eller tveksamma till förslagen.

Hovrätten _lör .-'V(-'(/I'(' Norr/and anser att lagens tillämpning inte bör inskränkas endast till sådana områden där ett behov av skydd för konsu-

Prop. 1976/77:110 16

menten redan har visat sig föreligga. I den mån lagens syften inte tillgodoses genom annan lagstiftning eller reglering bör den göras generellt tillämplig i enlighet med vad som föreslås i departementspromemorian.

Ban/(inspektionen framhåller önskemålet om överensstämmelse mellan marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens tillämpningsområden och pekar också på den bättre överensstämmelse med den avtalsrättliga general- klausulen som uppnås om förslagen genomförs. Även_försäkringsinspektionen godtar en utvidgning av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde i enlighet med de remitterade promemoriorna.

Kommerskollegimn framhåller att behovet av åtgärder mot för konsumen- terna oskäliga verkningar av formulärrätten vid förvärv av småhus är framträdande. Kollegiet tillstyrker även de förslag om en mer generell räckvidd av avtalsvillkorslagens tillämpning som framförs i departements- promemorian. Den större överensstämmelse som härigenom skapas mellan den civilrättsliga och näringsrättsliga lagstiftningen om avtalsvillkor är enligt kollegiet utan tvekan önskvärd.

Marknadsdomsm/wz ser med gillande att avtalsvillkorslagens tillämpnings- område utsträcks till att omfatta även erbjudanden om förvärv av fast egendom. Mot bakgrund av den av kommittén utförda inventeringen av olika förekommande villkor står det enligt domstolens mening klart att konsu- mentskyddssynpunkter i hög grad gör sig gällande vid försäljning av bostadsfastigheter till privatpersoner. Domstolen har inte något att erinra mot den i departementspromemorian förordade ytterligare utvidgningen av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Tvärtom synes en sådan utvidg- ning motiverad från konsumentskyddssynpunkt. Det är också önskvärt att terminologin är så enhetlig som möjligt inom det konsumenträttsliga området. Det finns enligt domstolens mening skäl för att låta avtalsvillkors- lagen omfatta vara, tjänst eller annan nyttighet i full överensstämmelse med lydelsen i marknadsföringslagens andra och tredje paragrafer.

Konsumentverket, som också tillstyrker de föreslagna utvidgningarna av tillämpningsområdct, framhåller beträffande konsumentskyddet vid fastig- hetsförvärv att det av åtskilliga anmälningar till KO och verket har framgått att det i småhusköpskontrakten är vanligt med klausuler som måste betecknas som oskäliga. Orsakerna härtill är enligt verkets mening flera. [ många blandade köp- och entreprenadavtal hänvisas av traditionella skäl till Allmänna bestämmelser för byggnads-. anläggnings- och installationsentre- prenader (AB). AB:s regler är emellertid avsedda för avtalsförhållanden mellan parter som har en i fråga om ekonomi och kunskaper i stort sett jämbördig ställning. Tillämpade på ett konsumentköp måste flera av AB:s bestämmelser betecknas som oskäliga. Härtill kommer att de företag som säljer småhus kunnat direkt utnyttja att det råder en säljarnas marknad. Detta har gett företagen möjlighet att uppställa praktiskt taget vilka villkor som helst utan att riskera att inte få avsättning för sina produkter. Avtalen är i

Prop. 1976/77:110 - 17

regel mycket omfattande och svåröverskådliga och köparen har svårt att förstå innebörden av olika bestämmelser och därmed uppfatta i vad mån villkoren är förmånliga för honom. Avtalen är i många fall utformade så att konsumenten med fog kan känna sig rättslös.

För att illustrera detta pekar konsumentverket på reglerna om besikt- ningens rättsverkningar. Avtalen innehåller i allmänhet villkor som begränsar köparens rätt att göra gällande ansvar på grund av fel till sådana fel som besiktningsmannen beslutat uppta i besiktningsutlåtandet. Ett annat exempel är de regelmässigt förekommande skiljeklausulerna. Många konsu- menter har vänt sig till K0 och verket och anfört att deras nyförvärvade och nyuppförda hus varit behäftade med allvarliga fel. Inte sällan har uppförandet varit oförenligt med gällande byggnormer. Felen har emellertid inte uppmärksammats eller antecknats av den av säljaren utsedde besiktnings- mannen. Det har t. o. m. förekommit att köparen till följd av det felaktiga uppförandet förelagts av byggnadsnämnd att åtgärda huset. så att det överensstämmer med normerna. Avhjälpandet har skett på köparens bekostnad och utan att denne kunnat få ersättning av säljaren, trots att produkten inte varit avtalsenlig. Och i sådana fall då felet kunnat påtalas av köparen, t. ex. därför att det uppmärksammats vid besiktningen eller köparens rätt att göra gällande fel inte varit beroende av att så skett. har köparen av ekonomiska skäl. på grund av att avtalet innehållit en skiljeklau- sul, inte vågat utkräva sin rätt. Som ytterligare exempel på avtalsregler som medför att säljaren kan utsätta köparen för en godtycklig behandling nämner verket klausulen "Rätt till ändringar förbehålles”, som ger säljaren rätt att leverera en produkt som på nästan alla punkter avviker från den som köparen förväntar sig.

Man skulle möjligen, fortsätter konsumentverket. kunna tro att klausuler som på ett ensidigt sätt tillvaratar säljarnas intressen, exempelvis klausuler om friskrivning från ansvar för försening eller klausuler som utesluter möjligheten att påtala fel, inte får så stor praktisk betydelse genom att de situationer som villkoren tar sikte på mera sällan inträffar. Så är emellertid inte fallet. De berättigade klagomålen från konsumenterna på att tillträdes- dagen skjuts fram. fel och brister inte åtgärdas och klagomöjligheter skärs av är legio. Många konsumenter har kontaktat KO och verket om problem av detta slag. Avtal om fast egendom gäller ofta stora belopp. och det är inte överdrivet att påstå att ett sådant avtal ekonomiskt sett i många fall är det viktigaste som konsumenten ingår under sin livstid. Missbruk av avtalsfri- heten genom att oskäliga villkor används kan här få ödesdigra följder för konsumenten. Det är därför angeläget att vägen öppnas för en effektiv sanering av avtalsvillkoren på detta område. Det har förekommit att enskilda företag som bedriver entreprenadverksamhet vänt sig till KO för att få sina avtalsvillkor granskade. Sedan en tid förhandlar verket med Svenska byggnadsentreprenörföreningen om utformningen av allmänna bestäm—

2 Riksdagen 1976/77. [ saml. Nr [IO

Prop. 1976/77:110 18

melser för statligt belånade gruppbyggda småhus. Enligt verkets mening kan dock inte effektiv sanering av avtalsvillkoren på detta område komma till stånd om inte konsumentverket/ KO och marknadsdomstolen ges erforder- liga maktmedel.

Också LO anser det angeläget att lagens tillämpningsområde utsträcks. Den av kommittén gjorda inventeringen av avtalsvillkor som kan före- komma vid försäljning av bostadsfastigheter till privatpersoner visar att behovet av ett förstärkt konsumentskydd på detta område är påtagligt. Enligt LO:s förmenande har lagen visat sig vara ett mycket ändamålsenligt instrument när det gällt att utmönstra oskäliga avtalsvillkor inom de delar av konsumentområdet där den hittills varit tillämplig. och det har inte framkommit några omständigheter som talar emot att lagen i princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår det som otillfredsställande att möjligheterna att ingripa mot villkor som är oskäliga mot konsumenterna är inskränkta till fall då vissa särskilda nyttigheter erbjuds. LO vill mot denna bakgrund förorda att lagens tillämpningsområde utvidgas på föreslaget sätt. Även TCO och Svenska byggnadsarbwarelörbunder tillstyrker att lagen i princip görs tillämplig oavsett vilket slag av nyttigheter som erbjuds.

Näringslivets byggnatlsdvlegation (organ för Svenska arbetsgivareföre- ningen, Svenska bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska handelskammarförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveri- ges grossistförbund. Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund) framhåller att de föreslagna ändringarna innebär att KO:s och marknadsdomstolens möjligheter att med generell verkan ingripa mot avtalsvillkor i stort sett kommer att överens- stämma med de allmänna domstolarnas möjligheter att i det särskilda fallet jämka eller underkänna avtalsvillkor enligt 36 ;" avtalslagen . Av principiella skäl tillstyrker därför delegationen ändringsförslagen i den utformning som återfinns i departementspromemorian.

Sveriges advokatsamfund däremot. som redan vid lagens tillkomst ansåg att marknadsdomstolens avgörande borde kunna överprövas av högsta domsto- len, anser att varje utvidgning av lagens tillämpningsområde är betänklig så länge marknadsdomstolen alltjämt är enda instans på området. Beaktas däremot det angelägna rättssäkerhetskravet att trygga en enhetlig rättstill- lämpning genom att låta högsta domstolen bli högsta instans i mål om tillämpning av avtalsvillkorslagen, har samfundet inte något att invända mot att tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen görs heltäckande och även får innefatta villkor som används av mäklare och andra mellanhänder i yrkesmässig verksamhet. De kvarstående inskränkningarna som föreslås ide båda promemoriorna ter sig i så fall som omotiverade.

Sveriges villaägareförbund förklarar att förbundet sedan en längre tid haft sin uppmärksamhet riktad på de problem som diskuteras av kommittén. Förbundet hänvisar härvidlag till en försöksvcrksamhet enligt vilken kontroll

Prop. 1976/77:110 '9

av småhus görs av ett konsultföretag som för ändamålet anlitas av förbundet. Denna försöksverksamhet har numera fullföljts i form av 'en överenskom- melse mellan förbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Enligt förbundets mening innefattar överenskommelsen mycket viktiga förbätt- ringar av konsumentskyddet. Avtalet bör få god genomslagskraft och det synes inte orealistiskt att räkna med att de principer som fastlagts kan bli vägledande. Lösningen är generell och kan enligt förbundet i princip tillämpas för all småhusbebyggelse.

Villaägareförbundet förklarar sig emellertid vilja tillstyrka den föreslagna utvidgningen av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. I den mån enighet inte kan uppnås beträffande utformningen av ett olämpligt villkor, bör det nämligen finnas möjlighet att få frågan prövad av marknadsdomstolen. Härtill kommer att den nämnda överenskommelsen f. n. inte gäller företag utanför entreprenörföreningens medlemsområde.

HSB.-s riksförbund anför som sin mening att den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet till att avse fast egendom knappast är erforderlig. Det finns redan en omfattande reglering från det allmännas sida vilken syftar till att tillgodose köparens intresse av viss minimistandard vid förvärv av en nybyggd fastighet. Bestämmelser i bygglagstiftningen, bostadslåneförfatt- ningarnas krav på visst byggnadssätt och viss utrustning som förutsättning för statlig belåning, besiktning i kommunal regi av pågående byggnadsar- beten och kommunala villkor i samband med exploateringsavtal vid nybebyggelse är exempel på genomgripande kontrollåtgärder vilka helt saknas inom varuhandeln. Beträffande statligt belånade fastigheter utövar länsbostadsnämnderna en kontrollerande och prisreglerande funktion. Vad beträffar överlåtelse av nyuppförda ej statligt belånade fastigheter torde det genomsnittligt sett inte råda en sådan bristande överensstämmelse mellan köparens och säljarens förhandlingssituation att det är erforderligt med en utvidgning av avtalsvillkorslagen till att omfatta dessa fall.

Sjösrrartens samarbetsde/egaiion (Svenska kryssarklubben. Svenska seglar- förbundet och Svenska båtunionen) efterlyser en ordentlig utvärdering av den nuvarande lagstiftningen, med beaktande av eventuella priseffekter, innan någon utsträckning av allmän räckvidd sker.

En varas pris är, anför delegationen, inte oberoende av försäljningsvillko- ren. Så exempelvis påverkar utsikterna till framgångsrik reklamation eller andra krav mot säljarna i hög grad kostnaderna och därmed priset. Det är ett konsumentintresse att tillse att villkoren inte inbjuder till onödiga reklama- tioner eller andra sakligt obefogade krav, och i skälighetsbedömningen bör därför ingå en avvägning av vad som med hänsyn till priset kan ligga i den genomsnittlige köparens intresse. Avtalsvillkorslagen innehåller inga anvis- ningar om någon sådan avvägning, och marknadsdomstolens bedömning av vad som är oskäligt förefaller stundom att ske utan beaktande av denna aspekt. Samtidigt medför KO:s verksamhet en standardisering av villkoren.

Prop. 1976/77:110 20

så att endast av KO godkända "konsumentvänliga" villkor godtas. Den kostnadsökning som KO:s verksamhet kan medföra kommer därmed att drabba alla företag. och konsumenterna kan inte mäta skillnaderna i form av billigare. men formellt "ogynnsammare",villkor från andra håll. Konsumen- terna förlorar med andra ord fördelen av villkorskonkurrens.

Delegationen förklarar vidare som sin mening att avtalsvillkorslagen inte bereder vägen för något egentligt ökat konsumentinflytande; Vad den innebär är en centralstyrning av villkoren genom K0 och marknadsdomsto- len. Delegationen har visserligen fått tillfälle att säga sin mening om vissa garantivillkor men delegationen är ej förhandlande part utan framför bara synpunkter, som KO kan beakta om så befinns lämpligt.

Hänvisningar till S4

4.2. Frågan om undantag från tillämpningsområdet

4.2.1. Avtalsvillkor som används i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller _försäkringsinspekrionen

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i stort sett överens om att bank- och försäkringsverksamhet i vart fall t. v. bör lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Starkt delade meningar råder dock om vilken myndighet som slutligen bör anförtros villkorsövervakningen när det gäller bankernas konsumentkrediter.

Bankinspektionen hänvisar till sitt yttrande över betänkandet (SOU l975:63) Konsumentkreditlag m. m, [ yttrandet avstyrker inspektionen bestämt att tillsynen över konsumentkreditlagens efterlevnad anförtros konsumentverket och föreslår att tillsynen, såvitt gäller banker och andra företag som omfattas av inspektionens verksamhet, skall utövas av inspek- tionen. lnspektionen hänvisar vidare till sitt yttrande över betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten. I det yttrandet uppger inspek- tionen att den, för att tillgodose de intressen som bär upp avtalsvillkorslagen, har verkställt en granskning av bankernas avtalsformulär och därvid uppställt krav på begränsningar bl.a. beträffande omfattningen av bankernas s.k. generalpantklausuler. Att inspektionen inte har krävt begränsningar där- utöver har enligt inspektionen sin grund dels i banklagstiftningen. som till insättarnas skydd bl. a. uppställer krav på betryggande säkerhet för kredit, dels i att inspektionen önskat avvakta resultatet av generalklausulutred- ningens arbete. I sitt yttrande över den nu aktuella departementspromemo- rian upplyser inspektionen att en förnyad genomgång av bankernas avtals- villkor förbereds med anledning av den nya förmögenhetsrättsliga general- klausulen i 36 & avtalslagen.

Försäkringsinspekrionen anser det välbetänkt att i avvaktan på resultatet av försäkringsrättskommitténs arbete undanta verksamhet som står under inspektionens tillsyn från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde.

'Prop. 1976/77:110 21

Marknadsdomstolen riktar uppmärksamheten mot finansieringsbolags- kommitténs arbete. I direktiven för kommittén framhålls att det finns skäl att låta finansieringsbolagen omfattas inte bara av den kreditpolitiska kontrollen utan även av den tillsyn från det allmänna som genom bankinspektionen sker i fråga om banker och andra kreditinstitut. Marknadsdomstolen påpekar att, om en sådan ordning genomförs, de vidsträckta och delvis ganska heterogena finansieringsinstitutionerna utanför kretsen av banker och sparbanker kommer att underställas bankinspektionens tillsyn, vilket i sin tur skulle medföra att konsumentkrediterna i mycket betydande mån undandrogs avtalsvillkorslagens tillämpningsområde, för såvitt avtalsvillkorslagens nuvarande undantag för verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn bibehålls.

Konsumentverket ifrågasätter starkt om en granskning av avtalsvillkor med utgångspunkt i renodlade konsumentintressen bör anförtros bankinspek- tionen och försäkringsinspektionen. Den tillsyn som inspektionerna har erfarenhet av torde i synnerligen liten utsträckning om ens alls - ha skett med avsikt att åstadkomma en rimlig balans mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Det är andra frågor, såsom solvens- och likvidi- tetsproblem, som stått i förgrunden för tillsynen. Inte heller på senare tid, då konsumentintressena kommit att inta en framträdande plats både i lagstift- ningen och den allmänna debatten, synes dessa aspekter ha fått en mera framskjuten plats i inspektionernas verksamhet.

Att en kraftig förstärkning av konsumentskyddet behövs på bank- och försäkringsområdena står enligt konsumentverket utom tvivel. Det ökade skyddet måste bland annat komma till stånd genom att det skapas ett effektivt förfarande för kontroll och övervakning av avtalsvillkoren. Den granskning av villkoren från konsumentsynpunkt som bör göras torde i mycket vara likartad den villkorsgranskning som sker enligt avtalsvillkors- lagen. Det finns därför skäl att överväga om det inte bör överlåtas på verket att utföra denna granskning. Härigenom vinns bland annat den väsentliga fördelen att bedömningen av villkoren sker enligt samma principer som villkorsgranskningen i övrigt. Med anledning av de utredningar som pågår inom bank— och försäkringsområdena anser dock verket att man bör vänta med ett slutligt ställningstagande till avtalsvillkorslagens tillämpning på dessa områden.

Färsäkringsrättskammittén erinrar om att dess uppdrag innefattar en total översyn av försäkringsavtalslagen . I enlighet med direktiven har kommittén hittills prioriterat den del av uppdraget som avser frågan om ett förbättrat konsumentskydd. Kommittén planerar att inom kort lägga fram ett delbe- tänkande härom. Ett sätt att förbättra konsumenternas ställning som kommittén f. n. ingående diskuterar är att införa någon form av avtalsvill- korsgranskning på försäkringsområdet. Rent lagtekniskt finns det enligt kommittén flera metoder att på näringsrättslig väg förbättra försäkringsta-

Prop. 1976/77:110 22

garnas ställning. Kommittén kan inte nu uttala sig till förmån för den ena eller andra lösningen. Så mycket är emellertid klart att kommittén i detta sammanhang inte kan undgå att komma in på frågan huruvida tillämpnings- området för avtalsvillkorslagen, i större eller mindre omfattning, bör utsträckas till att gälla även försäkringsverksamheten.

Finansieringsbo/agskommitten. som har att pröva bl. a. frågan i vad mån finansieringsbolagen bör ställas under bankinspektionens tillsyn, anför att dess arbete fortfarande befinner sig på ett förberedande stadium varför någon ställning till frågan i dag inte kan tas. Kommittén påpekar dock liksom marknadsdomstolen att i den mån dess arbete resulterar i en utvidgning av bankinspektionens verksamhetsområde så att finansieringsbolagen — eller vissa grupper av dem — ställs under inspektionens direkta tillsyn kommer avtalsvillkorslagens tillämpningsområde att i motsvarande grad minska.

I sammanhanget framhåller kommittén att bankinspektionen redan f. n. har en viss insyn i bankägda finansieringsbolags verksamhet. Denna insyn är dock indirekt. Den sker via moderbanken och har tillkommit som ett villkor för regeringens medgivande för moderbanken att förvärva aktier i finansie- ringsbolaget. En sådan indirekt insyn i ett finansieringsbolag kan inte anses innebära att bolagets verksamhet står under bankinspektionens tillsyn i avtalsvillkorslagens mening. Några åtgärder från bankinspektionens sida kan inte heller riktas mot ett sådant bolag.

4.2.2. Avtalsvillkor som avser nyttjanderätt til/jäst egendom

Förslaget att undanta villkor som avser nyttjanderätt till fast egendom ifrågasätts av flera av de remissinstanser som närmare har berört frågan.

Till dessa instanser hör konsumentverket som framhåller att vissa nyttjan- derätter inte är underkastade tvingande regler och inte heller omfattas av ett förhandlingssystem. De förhandlingar som hittills forts mellan hyresgäster och fastighetsägare har praktiskt taget uteslutande gällt hyressättningen. Om en utvidgning av avtalsvillkorslagen också till detta område skulle anses önskvärd och förenlig med den förhandlingsordning som råder, ställer sig verket inte avvisande till att en sådan kommer till stånd. Vid sidan om nyttjanderätter för bostadsändamål - såsom tomträtt, bostadsarrende, hyra och bostadsrätt — torde lägenhetsarrende ha störst betydelse för konsumen- terna. Sådant arrende kan avse t. ex. rätt att förfoga över parkeringsplats eller båtplats eller att uppföra eller bibehålla ett garage eller uthus på annans mark. Denna upplåtelsetyp är lämnad oreglerad i väsentliga delar och en lägenhets- arrendator har en i flera avseenden otrygg ställning. Enligt konsumentverket finns det därför skäl att åtminstone överväga om inte lagen nu bör utvidgas till att avse också denna typ av nyttjanderätt. Arrentlelagskommittén påpekar att det beträffande jordbruksarrende sedan länge har funnits en ganska ingående tvingande lagstiftning till skydd för

Prop. 1976/77:110 23

arrendatorn som den underlägsne- parten i ett arrendelörhållande. I nu gällande reglering är det främst de ekonomiska mellanhavandena som det överlämnats ät parterna att fritt avtala om. Kommittén upplyser att vid upplåtelse av jordbruksarrende används standardformulär i mycket stor utsträckning. Liksom andra näringsidkare får emellertid en jordbruksarren- dator förutsättas ha sådan kännedom inom sitt särskilda område att han har större möjligheter att sätta sig in i vad avtalsvillkoren innbär än en enskild konsument. l arrendenämnderna och fastighetsdomstolarna finns särskilda organ för prövning av oskäliga avtalsvillkor. Normerna för skälighetspröv- ning diskuteras för närvarande inom kommittén. Att låta marknadsdom- stolen utöver arrendenämnderna och fastighetsdomstolarna pröva skäligheten av avtalsvillkor vid jordbruksarrende är enligt kommitténs mening inte nödvändigt.

Även vid bostadsarrende förekommer standardavtal i icke ringa utsträck- ning. Genom att bostadsarrendatorn oftast saknar mera ingående kännedom om bostadsarrendeförhållanden är han i större utsträckning än jordbruksar- rendatorn i behov av det skydd mot oskäliga avtalsvillkor som avtalsvill- korslagen erbjuder. Också vid bostadsarrende finns emellertid en relativt omfattande tvingande reglering av förhållandet mellan parterna, och reglerna om arrendenämnd och fastighetsdomstols prövning av arrendevillkor gäller även vid bostadsarrende. Kommittén delar därför den uppfattning som har uttryckts i promemoriorna.

Även bostadsdomsto/en och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag ansluter sig till promemoriornas ståndpunkt.

Sveriges ttdvokatsarnfitnd ser emellertid inte något skäl att göra undantag. I den mån som allt fungerar väl på de områden som föreslås undantagna — med eller utan ingripande av kontrollmyndigheter eller organisationer som representerar konsumenter — lär dessa områden bli undantagna i praktiken genom att KO avstår från att föra förbudstalan. Om återigen t. ex. organisa- tioner som representerar konsumenter inte bevakar det allmänna konsu- mentintresset på ett tillfredsställande sätt, bör marknadsdomstolen ha möjlighet att ingripa. Som exempel nämner samfundet att hyresgästförening, som getts rätt att företräda också andra än sina medlemmar, godtar hyresvillkor som favoriserar dess medlemmar. I ett sådant fall bör enligt samfundets mening marknadsdomstolen ha möjlighet att förbjuda berörda hyresvärdar vid vite att i hyreskontrakten inta sådana för vissa konsument- grupper diskriminerande villkor.

Inte heller Svenska sparbanks/meningen anser att undantag bör göras. Enligt föreningens mening är det från principiell synpunkt väsentligt att avtals- villkor kan bedömas av samma myndigheter och enligt samma regler, oavsett inom vilket rättsområde villkoren förekommer. Begränsningar i möjlighe- terna att upprätthålla en sådan princip bör inte göras utan mycket starka skäl. Föreningen finner inte de skäl som anges i promemoriorna tillräckligt

Prop. 1976/77:110 24

övertygande för att motivera att ekonomiskt och socialt så betydelsefulla rättigheter som arrende, hyresrätt och bostadsrätt där det i avtalssamman- hang i betydande omfattning är fråga om avtalsklausuler inom ramen för de 5. k. formulärrätten exkluderas från avtalsvillkorslagens tillämpningsom- råde.

Hyresgästernas riksförbund understryker att lagen bör gälla oavsett vilken nyttighet som erbjuds. Därigenom kan konsumentmyndigheter och konsu- mentorganisationer alltid förhandla och fordra överenskommelser om inne- hållet i standardavtal m. m. Begränsningar till sådana områden som anses mest skyddsvärda innebär svagare grunder för frivilliga överenskommelser på områden som lämnas utanför. Också när konsumenternas ställning kan hävdas på annat sätt är en avtalsvillkorslag av intresse. I promemoriorna redovisas omständigheter som skiljer hyresgäster från andra konsumenter. Viktigast är den hyresrättsliga lagstiftningen samt förhållandet att hyresgäs- terna har en organisation med förhandlingskapacitet. Användningen av oskäliga avtalsvillkor i hyresförhållanden kan ytterligare stävjas genom den lagfästa förhandlingsrätt som för närvarande utreds. Det finns därför, å ena sidan, goda skäl för ståndpunkten att hyresvillkor inte skall prövas vid marknadsdomstolen. Men å andra sidan kan avtalsvillkorslagens huvud- syfte, som är att främja konsumentintresset vid utformningen av kontrakts- formulär, bli av betydelse även i förhandlingar om hyresvillkor. Förutom det principiella önskemålet att alla konsumenter bör ha samma näringsrättsliga skydd finns alltså ett visst praktiskt behov av förbud mot skäliga avtalsvillkor i hyresförhållanden. Någon skada för den enskilde eller samhället lär inte kunna uppstå om lagen i princip får tillämpas på alla avtal mellan näringsidkare och konsument.

4.3. Lagens tillämpning på förmedlingsfallen

De remissinstanser som särskilt tagit upp förmedlingsfallen är överlag positivt inställda till förslaget. Vad gäller fastighetsförmedling kan särskilt anmärkas att förslaget har tillstyrkts av Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund.

Hovrätten/ör Nedre Norr/and anser det erforderligt att lagen görs tillämplig även i de situationer då näringsidkare i förmedlingsverksamhet erbjuder nyttigheter. om lagen skall få avsedd effekt. Liknande synpunkter framförs av bankinspektionen och LO, som särskilt understryker förmedlingens betydelse vid fastighetsaffärer.

Kommerskollegium pekar på det förhållandet att en näringsidkare i förmedlingsverksamhet anlitas av två konsumentgrupper, de som önskar sälja och de som önskar förvärva nyttighet. Lagen bör därför utformas så att förbud kan riktas mot villkor som är oskäliga mot förmedlarens ”konsument" vare sig han är säljare eller köpare av nyttighet.

Prop. 1976/77:110 25

Marktradsdomsto/en ifrågasätter om inte lagen redan i nuvarande utform- ning omfattar även förmedlares verksamhet. Med tanke på att en mycket stor del av fastighetsförsäljningartill enskilda personer sker genom medverkan av en yrkesutövande mäklare motsätter sig marknadsdomstolen emellertid inte att det i avtalsvillkorslagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att förbud skall kunna riktas mot näringsidkare som förmedlar erbjudande.

Konsumentverket framhåller att omfattande förmedlingsverksamhet före- kommer inte bara i fråga om fastigheter utan också beträffande bilar och båtar samt att det även på dessa områden finns behov av ett förstärkt konsument- skydd.

4.4. Skälighetsbedömningen 4.4.1 Allmänna synpunkter

Näringslivets byggnadsdelegation påpekar att ett avtalsvillkor typiskt sett får anses som otillbörligt mot konsumenten först om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan förskjut— ning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen. Det blir sålunda fråga om en totalbedömning av avtalets verkningar för avtalsparterna vid vilken såväl priset som övriga avtalsvillkor måste tas i betraktande. Vid den praktiska handläggningen av ärenden enligt avtalsvill- korslagen inför KO eller marknadsdomstolen riktas emellertid intresset numera i påfallande grad mot enskilda avtalsvillkor. medan den av lagstif- taren åsyftade totalbedömningen tycks framkomma endast undantagsvis. [ vissa fall har uttalanden från K0 och marknadsdomstolen till och med kunnat tolkas så att skäligheten av ett avtalsvillkor kan kömma att ifrågasättas så snart detta avviker från dispositiv lag i för konsumenten negativ riktning. Ett sådant synsätt kan möjligen vara berättigat i enstaka undantagsfall i okomplicerade avtalsförhållanden. De nu föreslagna ändring- arna i avtalsvillkorslagen tar emellertid sikte på avtalstyper som urjuridisk, teknisk och ekonomisk synpunkt ofta är mycket komplicerade och där svårigheterna ej får underskattas när det gäller att till fullo överblicka konsekvenserna av ändringar i enskilda avtalsvillkor. Särskilt känsliga blir ingripanden som gäller avtal rörande priskontrollerade nyttigheter, t. ex. statligt belånade småhus, eftersom näringsidkaren här inte fritt kan bestämma i vad mån en ifrågasatt ändring i kontraktsvillkoren också bör föranleda en ändring av det erbjudna priset. Det är här enligt delegationens mening nödvändigt att KO som ett led i den ovan berörda totalbedömningen begär yttrande eller ställningstagande från de myndigheter som ansvarar för prisbildningsproblcmatiken. innan KO mot näringsidkares bestridande anhängiggör talan inför marknadsdomstolen med yrkande att visst avtals-

Prop. 1976/77:110 26

villkor skall förklaras vara oskäligt (se vidare 4.6).

Även Sveriges advokatsamfund understryker angelägenheten av att man beaktar samtliga omständigheter vid skälighetsbedömningen. Vederlaget kan ha stor betydelse och hänsyn måste tas även till övriga villkor i det avtal som är föremål för behandling. Det bör därför klan uttalas att dei förarbetena behandlade villkorstyperna och därom gjorda uttalanden inte får betraktas som bindande för de rättstillämpande myndigheterna. Också konsument- verket framhåller att värderingar som görs av olika villkor och klausuler inte bör uppfattas som bindande eller uttömmande.

4.4.2. Särskilda synpunkter på avtalsvillkor som används vid överlåtelse av småhus m. m.

Kommittén har tagit fasta på några olika typer av villkor som används vid försäljning av småhus och tomtmark samt bedömt dessa villkor från skälighetssynpunkt (bilaga 1 avsnitt 7 och 8).

Några remissinstanser, främst konsumentverket och Sveriges advokatsam- fund, har riktat anmärkningar mot kommitténs bedömningar och värderingar av de olika villkorstyperna. Beträffande verkets och samfundets anmärk- ningar hänvisas till den särskilda sammanställningen i bilaga 3.

Näringslivets byggnadsdelegation har också reagerat mot kommitténs bedömning av vissa klausuler. Enligt delegationens mening får kommitténs värderingar anses väl kategoriska. Det ärinte möjligt, menar delegationen, att på förhand ta ställning till hur villkorsprövningen bör utfalla i enskilda fall, utan denna bedömning måste ta hänsyn till samtliga föreliggande förhållan- den. Delegationen framhåller att de exempel som kommittén anfört får uppfattas i första hand som ett led i analyserna rörande lämpligheten att göra avtalsvillkorslagen tillämplig på fast egendom. Dessa exempel får med andra ord inte betraktas som några avgörande motiv då det gäller tillämpningen av avtalsvillkorslagen inlör marknadsdomstolen utan hänsyn måste tas till helhetsbilden.

4.5. Lagen om skiljemän

Flertalet av de remissinstanser som närmare har berört kommitténs förslag till ändring i skiljemannalagen ställer sig avvisande eller tveksamma därtill. Konsumentverket däremot förordar att ändringen genomförs.

Hovrätten/ör Nedre Norrland, som hör till de tveksamma, påpekar att det inte finns något direkt samband mellan denna ändring och den föreslagna ändringen av avtalsvillkorslagen.

Näringslivets byggnadsdelegation framhåller bl. a. att tvistefrågor rörande fast egendom ofta utgör en kombination av juridiska och tekniska spörsmål, vilket är anledningen till att skiljeklausuler sedan lång tid tillbaka har större

Prop. 1976/77:110 27

utbredning i denna typ av avtal än beträffande avtal i övrigt. Användningen av skiljeklausul har sålunda ej sin grund i någon önskan att sätta det förenklade rättegångsförfarandet i tvistemål om mindre värden ur spel utan i att få till stånd ett snabbt och tekniskt riktigt avgörande till rimliga kostnader.

Kommitténs ändringsförslag sammanhänger enligt delegationen med den kritik som på senare tid från vissa håll riktats gentemot skiljeförfarandet, vilken kritik torde ha sin grund i kostnaderna för själva förfarandet. Några närmare utredningar eller överväganden vare sig om kostnadsfrågan eller beträffande konsekvenserna av den föreslagna ändringen av skiljemanna- lagen finns emellertid inte redovisade. Som påpekats i experten Hagmans särskilda yttrande till förslaget hänger reglerna i skiljemannalagen dessutom direkt samman med det förenklade rättegångsförfarandct, som i sin tur har ett nära samband med allmänna reklamationsnämndens verksamhet. l vilken utsträckning reklamationsnämnden fortsättningsvis kommer att handlägga tvister om avtal rörande fast egendom är en fråga som för närvarande är föremål för utredning. Delegationen anför vidare att en principöverenskom- melse träffats mellan Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges villaägareförbund, som innebär att konsumenten i händelse av förlorad talan skall kunna åläggas att svara för högst tio procent av skiljemannakostna- derna, dock aldrig mer än vad som motsvarar hälften av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gäller vid tvistens anhängiggörande. Delegationen anser mot denna bakgrund att förslaget om ändringi skiljeman- nalagen har framlagts utan tillräcklig utredning. Pågående utredningsarbete bör avvaktas. Härvid bör enligt delegationen även erfarenheterna av de pattsöverenskommelser som nu föreligger kunna beaktas.

Sveriges villaägareförbund förklarar sig acceptera att fastighetstvister även i fortsättningen får avgöras av skiljemän. Förbundet säger sig ha uppnått sådana rättsskyddsgarantier för småhusköparna genom de regler om kost- nadsansvar varom överenskommelse har träffats med Svenska byggnadsen- treprenörförbundet att de olägenheter som eljest kan följa av ett skiljeförfa- rande får anses mer än väl uppvägda. Förbundet anmärkeri sammanhanget att ett skiljeförfarande inte med nödvändighet alltid måste betraktas som en inskränkning i konsumentens rätt. Ett skiljeförfarande kan t. ex. ibland vara till fördel när tvistefrågan är av övervägande teknisk natur genom att man i skiljenämnden kan få ledamöter med särskild sakkunskap. Förbundet förklarar emellertid att den inte motsätter sig den av kommittén föreslagna lösningen att begränsa utrymmet för skiljeförfarande. Möjligen kan dock ifrågasättas om inte frågan bör vila tills det fortsatta utredningsarbetet angående skiljeförfarandet är avslutat.

Även Sveriges advokatsamfund påpekar att skiljeförfarandet kan vara till fördel för konsumenterna. Det skulle enligt förbundet vara ofördelaktigt för konsumenterna om förfarandet inte kunde användas i tvister som avser ett

Prop. 1976/771110 28

grupphusområde där varje konsuments anspråk uppgår till högst ett halvt basbelopp. Det föreslagna förbudet mot skiljeklausul bör avse endast tvist som verkligen kommer att handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

4.6. Vissa processuella frågor m. m.

Departementspromemorians förslag att höja det vitesbelopp som KO enligt 3 a & avtalsvillkorslagen kan förelägga näringsidkare för att förmå denne att inkomma med yttrande eller upplysning tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Ett par remissinstanser aktualiserar även andra frågor än dem som har behandlats i de båda promemoriorna. Det rör sig till stor del om spörsmål som anknyter till den marknadsrättsliga processordningen.

Sålunda anför marknadsdomstolen att den på avtalsvillkorslagens område i ringa utsträckning har fått fullgöra sin tilltänkta rättsgestaltande rollfunktion. En från konsumentskyddssynpunkt betydelsefull åtgärd som kan bringa utvecklingen på rätt spår vore. menar domstolen, att öppna talerätt för den enskilde konsumenten. Det torde också från konsumentsynpunkt vara motiverat att införa en sådan talerätt i ärenden om otillbörlig marknadsföring. Domstolen förutsätter att konsument som vill föra talan får möjlighet att erhålla allmän rättshjälp. Marknadsdomstolens roll som prejudikatskapande instans torde, även om talerätt medges för den enskilde konsumenten, kunna upprätthållas medelst ett prövningstillståndsförfarande liknande det som förekommer i högsta domstolen.

ldepartementspromemorian hävdas på goda grunder. fortsätter marknads- domstolen, att avtalsvillkorslagen bör täcka samma område som den mycket likartade marknadsföringslagen . Enligt denna lag kan domstolen förbjuda sådan marknadsföring som är otillbörlig inte bara mot konsumenter utan även mot näringsidkare. I enlighet härmed borde alltså avtalsvillkorslagen omfatta inte bara villkor som används vid erbjudanden till konsument för enskilt bruk, utan även villkor som används vid erbjudanden till näringsid- kare. Det viktigaste är emellertid att synpunkter liknande dem som uppbär konsumentskyddet uppenbarligen kan göra sig gällande i vissa avtalsförhål- landen näringsidkare emellan. nämligen i sådana fall där den ena partens ställning i förhållande till den part som använder sig av diskutabla avtalsvillkor närmast är att jämföra med en enskild konsuments ställning i förhållande till näringsidkare. Möjligheterna för en ekonomiskt underlägsen näringsidkare att få i sådana sammanhang förekommande oskäliga avtals- villkor utmönstrade bör enligt domstolens mening inte vara beroende av huruvida han är medlem i någon branschorganisation och huruvida denna organisation finner anledning behandla problemet. Marknadsdomstolen vill sålunda ifrågasätta huruvida avtalsvillkorslagen möjligen skulle kunna

Prop. 1976/77:110 29

ytterligare utvidgas och inte bara som f.n. är fallet omfatta villkor som används vid erbjudanden till konsument för enskilt bruk" utan även villkor som används vid erbjudanden till näringsidkare. En sådan ordning förut- sätter i sin tur att möjlighet till talerätt öppnas för enskild näringsidkare i likhet med vad som gäller beträffande otillbörlig marknadsföring.

En annan fråga som enligt marknadsdomstolens mening närmare bör undersökas är möjligheterna för vinnande enskild part att vid processer i domstolen få sina rättegångskostnader ersatta.

Även Sveriges advokatsamfund har synpunkter på formerna för rättskip- ningen på avtalsvillkorsområdet. Erfarenheten visar att den energiska verksamhet som KO bedriver för att utmönstra för konsumenterna typiskt sett oskäliga avtalsvillkor ofta leder till av KO utfärdade förbudsföreläggan- den, som godkänns av näringsidkaren. Det är emellertid angeläget att säkerställa att inte tyngdpunkten i rättsutvecklingen på detta område förskjuts från marknadsdomstolen till KO. Samfundet förordar därför den ändringen i 4 ;" avtalsvillkorslagen att marknadsdomstolen skall ha rätt att på talan av den som godkänt förbudsföreläggande ompröva föreläggandet, även om ändrade förhållanden inte inträtt eller annat särskilt skäl inte kan åberopas.

NO anför att avtalsvillkorslagen enligt sin ordalydelse inte torde medge annat än undanröjande av oskäliga avtalsvillkor. Att med stöd av denna lag förmå branschorganisationer eller enskilda företagare att komplettera avtals- formulär synes i princip inte möjligt. NO förklarar sig dock själv från sin egen verksamhet ha erfarenhet av att tillämpningen av en lagstiftning inriktad på förhandlingar för undanröjande av missförhållanden ibland kan leda fram till lösningar av mera konstruktiv karaktär. Det hade, framhåller NO, varit av värde om denna fråga hade belysts i depanementspromemorian.

Näringslivets lzvggnadsdelegation påpekar att regleringen av bostadspriser, standardkrav m. in. enligt bostadsfinansieringsförordningen är mycket ingå- ende och komplicerad. Ofta är avtalsuppbyggnaden också ett resultat av kommunala engagemang då det gäller exploateringsavtal o. d. Avtalsbind- ningarna påverkas inte minst av markvillkor och upphandlingsvillkor i bostadsfinansieringsförordningen, som i vissa fall kan leda till att kommunen i stora stycken de facto kan vara att betrakta som den egentlige byggherren. Detta gör att särskild insikt och sakkunskap krävs för att bedöma de bostadspolitiska regleringarnas konsekvenser för kontraktssituationen. Enligt delegationens mening torde det därför få övervägas om inte ett yttrande från bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd eventuellt också från kommun — bör vara obligatoriskt i mål som gäller bostäder som uppförts med statliga lån. Det förtjänar även övervägas om talan över huvud taget skall få föras utan tillstyrkan av statlig lånemyndighet.

Sveriges Villaägare/around ifrågasätter om inte åtminstone på sikt alla frågor som rör småhusboende i vidsträckt bemärkelse bör överföras till

Prop. 1976/77:110 30

bostadsverket. Beskaffenheten hos ett avtalsvillkor måste nämligen ibland bedömas med beaktande även av rent byggnadstekniska, byggnadseko- nomiska och funktionsmässiga förhållanden. Till bilden hör även de materiella villkor som uppställs för statlig långivning. En uppdelning av kompetensområdet mellan bostadsverket och KO kan tänkas leda till att omständigheter av sistnämnda slag inte blir tillräckligt beaktade vid en prövning enligt avtalsvillkorslagen. Det är inte heller bra med två organisa- tioner vilkas arbetsområde delvis kan flyta ihop. Dessa och liknande överväganden kan motivera att avtalsvillkorslagens bestämmelser vad gäller fast egendom handhas av den bostadspolitiska myndigheten.

Svenska Riksbyggen och Svenska byggnadsarbetare/ärm:ndet anför att avtalsvillkorslagen inte är tillämplig vid försäljning från myndigheter till enskilda konsumenter. Detta betyder att när kommun i egen regi genomför byggande av småhus till försäljning kan de villkor som kommunen ställer i försäljningsavtalet inte prövas enligt lagen. Flera av de villkor som närings- idkare i form av byggherrar för gruppbyggda småhus för in i sina försälj- ningsavtal gentemot de enskilda konsumenterna är förestavade av villkor som kommunerna dikterat i det exploateringsavtal som i regel ligger som grund för genomförandet av projektet. Departementspromemorian har inte beaktat vad som skall gälla i fråga om villkor som i själva verket ytterst har dikterats av kommunens villkor i ett bakomliggande exploateringsavtal. Lagens tillämplighet i sådana fall bör förtydligas. Eventuellt kan det vara motiverat att från lagen undanta villkor i avtal om försäljning av småhus som återgår på bakomliggande exploateringsavtal. Även Sveriges allmännyttiga bostadsjöretag anser ett förtydligande erforderligt på denna punkt.

Svenska Riksbyggen anser vidare att det finns anledning fråga sig om inte gruppbebyggelse av småhus med statliga lån bör undantas från lagens tillämpningsområde. Det finns stor risk för att en överprövning genom KO av villkor som redan har godkänts av specialmyndigheter för branschen kommer att skapa förvirring som inte kan vara till fördel för vare sig byggherrar eller enskilda konsumenter. Liknande synpunkter anförs av Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Sjösportens samarbetsdelegation anför som sin mening att Sverige knappast kan ha befogenhet att inskränka utlännings rätt att fritt avtala med svenska konsumenter inom den sektor som enligt internationella köplagen skall bedömas efter utländsk rätt.

5. Föredraganden 5.1 Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

Den centrala bestämmelsen i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, avtalsvillkorslagen, (ändrad senast l973z878) är en s. k. gene- ralklausul enligt vilken marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, kan förbjuda näringsidkare att i fortsättningen använda avtals-

Prop. 1976/77:110 31

villkor som med hänsyn till vederlag och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsument. Syftet med bestämmelsen är att ta tillvara konsumenternas intressen när det gäller utformningen av kontraktsformulär. ingripande med stöd av lagen bör följaktligen inte göras i enstaka fall som saknar principiell betydelse.

Lagen är tillämplig på avtalsvillkor som näringsidkare använder när han bjuder ut vara eller tjänst till konsument förenskilt bruk och vid uthyrning av lösöre för motsvarande ändamål.

Frågor om förbud enligt avtalsvillkorslagen handläggs i princip på samma sätt som förbudsfrågor enligt marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad l976:55). Detta innebär att ärenden om oskäliga villkor prövas i marknads- domstolen efter ansökan av KO. Om KO beslutar att inte föra ett visst fall till domstolen, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Fall som inte är av större vikt får prövas av KO genom förbudsföreläggande. Sådant föreläggande innebär att den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor av KO föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed. Godkänns föreläggandet, gäller det som förbud som meddelats av marknadsdomstolen.

Som framgår av vad jag nyss har sagt gäller lagen endast avtalsvillkor som används av näringsidkare vid erbjudande till konsument. Utanför tillämp- ningsområdet faller således avtalsförhållanden där båda parter är näringsid- kare eller konsumenter. Även erbjudanden från privatperson till näringsid- kare faller utanför lagen. Vidare är tillämpningsområdet begränsat till villkor som används vid erbjudande av de angivna nyttigheterna, nämligen varor (lösöre) och tjänster. Annan lös egendom, såsom hus på annans mark, aktier och andra värdepapper eller rättigheter av olika slag, omfattas således inte. Erbjudanden som avser fast egendom faller helt utanför tillämpningsområ- det. Osäkerhet kan råda i vad mån en del nyttigheter, exempelvis konsument- krediter,är att anse som tjänster och därmed faller under avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Klan är emellertid att bankernas erbjudanden, oavsett nyttigheternas närmare karaktär, liksom försäkringsbolagens inte omfattas av lagen. Verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen har nämligen uttryckligen undantagits från tillämp- ningsområdet.

Småhusköpkommittén (Ju l975:02) har föreslagit att avtalsvillkorslagen görs tillämplig även i fall där näringsidkare erbjuder konsument att förvärva fast egendom samt att förbud enligt lagen skall kunna riktas också mot näringsidkare som förmedlar erbjudande av sådan egendom. Vad som föreslås beträffande fast egendom skall enligt förslaget gälla även överlåtelse av tomträtt.

I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria har därefter föreslagits att avtalsvillkorslagen i princip görs allmänt tillämplig på avtals-

Prop. 1976/77:110 32

villkor som näringsidkare använder vid erbjudande till konsument. Ett villkor som bedöms oskäligt skulle alltså kunna förbjudas oavsett vilket slag av nyttighet som erbjuds. Som jag närmare återkommer till föreslås dock vissa särskilda undantag.

Förslagen har i allmänhet fått ett positivt mottagande bland remissinstan- serna. Ett par instanser ställer sig dock avvisande eller tveksamma. Sålunda anser en remissinstans att det bör göras en utvärdering av den nuvarande lagstiftningen med beaktande av den påverkan på prisutvecklingen som kan ha samband med att konsumentvänliga avtalsvillkor genomdrivs, innan avtalsvillkorslagen ges allmän räckvidd. Vidare hävdar en instans, såvitt gäller fastighetsområdet, att konsumenternas intressen där redan är tillräck- ligt tillgodosedda genom reglering från det allmännas sida.

För min del vill jag till en början framhålla att bakom såväl avtalsvillkors- lagens som marknadsföringslagens regelsystem ligger tanken att en förstärk- ning av konsumenternas ställning i första hand skall åstadkommas genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan ett allmänt organ som bevakar konsumentintressen och näringslivssidan. Om parterna inte kommer överens, kan frågan föras till marknadsdomstolen. [ domstolen är företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen representerade till lika delar. Mot domstolens beslut får talan inte föras.

De allmänna erfarenheterna av detta system, den marknadsrättsliga metoden. är goda. Metoden har visat sig ändamålsenlig när det gäller att utmönstra oskäliga villkor inom de delar av konsumentområdet där avtals- villkorslagen hittills har gällt. Det har inte framkommit några omständigheter som talar emot att lagen i princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår det, som har sagts i departementspromemorian och understruktis under remissbehandlingen, redan ur allmän rättspolitisk synvinkel som otillfredsställande att möjligheterna till ingripande mot villkor som är oskäliga mot konsumenterna är inskränkta till fall då vissa särskilda nyttigheter erbjuds.

Viktigare är att det i praktiken förekommer diskutabla avtalsvillkor inom den del av marknaden som inte nu omfattas av lagen. Vad gäller fastighets- marknaden har förhållandena numera blivit närmare belysta genom småhus- köpkommitténs utredning och de redovisningar som har lämnats under remissbehandlingen. ] likhet med praktiskt taget alla de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser jag att det föreligger ett klart behov av att kunna tillämpa lagen på villkor som används vid erbjudande av fast egendom. Det är också tydligt att ett motsvarande behov finns vid en del erbjudanden som rör lös egendom, exempelvis hus på annans mark. Även vad gäller andra nyttigheter. som inte nu omfattas av lagen och där kanske behovet av villkorskontroll inte för ögonblicket förefaller trängande, är det enligt min mening angeläget att den marknadsrättsliga metoden finns-tillgänglig.

Jag förordar därför att lagen i princip görs tillämplig på hela konsument— området. Som har påpekats i departementspromemorian och av flera remissinstanser innebär detta en samordning med marknadsföringslagens

Prop. 1976/77:110 . ' 33

tillämpningsområde. Härigenom uppnås inte bara klarare linjer på det näringsrättsliga fältet utan också en bättre överensstämmelse mellan närings- rättsliga och civilrättsliga bestämmelser om avtalsvillkor. Som har framgått av den tidigare redogörelsen (2.2) ärju den civilrättsliga bestämmelsen i 36 & lagen (l9151218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, avtalslagen (36 ;" ändrad 1976:185). enligt vilken avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas utan avseende. generellt tillämplig på olika avtalsty- per. 36 & avtalslagen är emellertid inte bara tillämplig på alla avtalstyper utan den kan också göras gällande oavsett i vilken egenskap parterna uppträder. medan avtalsvillkorslagens tillämpningsområde är begränsat till villkor som näringsidkare använder vid erbjudande till konsument. Även marknadsfö- ringslagens generalklausuler är inriktade på näringsidkares erbjudanden till konsument. Enligt 2; i lagen kan dock marknadsdomstolen förbjuda inte bara sådana av näringsidkare företagen marknadsföringsåtgärd som är otillbörlig mot konsumenter utan även åtgärd som är otillbörlig mot andra näringsidkare.

Under remissbehandlingen har en instans ifrågasatt om inte avtalsvillkors- lagen bör ytterligare utvidgas till att omfatta även villkor som används näringsidkare emellan. Med anledning därav vill jag framhålla att det finns vissa näringsidkare, företrädesvis småföretagare. som intar en sådan ställning gentemot andra näringsidkare att de kan ha behov av ett sådant stöd som avtalsvillkorslagen erbjuder. Å andra sidan uppkommer besvärliga gräns- dragningsproblem, om man inför ett skydd enbart för vissa kategorier av näringsidkare, medan andra lämnas utanför. Och att vidga avtalsvillkors- lagen till att omfatta alla slags avtal näringsidkare emellan skulle föra alltför långt. Åtminstone t. v. bör därför lagen liksom hittills gälla enbart förhållande näringsidkare-konsument.

Vad jag nu sagt hindrar emellertid inte att de normer som nu utbildas på konsumentområdet kan få betydelse även näringsidkare emellan. Jag vill också erinra om att vid den skälighetsprövning som skall göras enligt 3655 avtalslagen gäller att särskild hänsyn skall tas inte bara till behovet av skydd för den som är konsument utan också till skyddsbehovet för den som av annan orsak intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Hänvisningar till S5

5.2. Frågan om undantag från tillämpningsområdet

Såväl i kommitténs promemoria som i departementspromemorian föreslås att erbjudanden som avser nyttjanderätt till fast egendom skall lämnas utanför avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Erbjudande som avser överlåtelse av tomträtt skulle dock omfattas av lagen. Bakom förslagen i denna del ligger tanken att konsumenternas intressen på nyttjanderättsom- rådet redan tas till vara på annat sätt- och att det därför knappast finns

3 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr II!)

Prop. 1976/77:110 34

utrymme för en prövning enligt avtalsvillkorslagen. I sammanhanget pekas särskilt på hyresmarknaden där det beträffande avtalsvillkoren har utvecklats ett förhandlingssystem i vilket konsumenterna i stor utsträckning företräds av organisationer. Vidare hänvisas till de möjligheter som finns att vända sig till hyres- Och arrendenämnderna och bostadsdomstolen.

Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Några remissinstanser förklarar att de ansluter sig till promemoriornas ståndpunkt. Flera av de remissinstanser som närmare har berört frågan ställer sig dock tveksamma eller avvisande till förslaget och anser att nyttjanderät- terna bör omfattas av lagen. Härvid framhålls bl. a. vikten av en enhetlig bedömning på avtalsvillkorsområdet. Vidare understryks att det finns nyttjanderätter som varken omfattas av förhandlingssystem eller tvingande regler och att förhandlingar, där sådana förekommer, främst gäller hyressätt- ning.

Hyresgästernas riksförbund anser för sin del att avtalsvillkorslagen bör gälla oavsett vilken nyttighet som erbjuds. Begränsningar till vissa områden ger enligt förbundet svagare grunder för frivilliga överenskommelser på områden som lämnas utanför. Lagens syfte att främja konsumenternas intressen vid utformningen av kontraktsformulär blir enligt förbundets mening av betydelse även i förhandlingar om hyresvillkor. Förutom det principiella önskemålet att alla konsumenter bör ha samma näringsrättsliga skydd finns således enligt förbundet ett visst praktiskt behov av förbud mot oskäliga avtalsvillkor i hyresförhållanden.

För min del vill jag först erinra om att det ijordabalken med anknytande författningar finns åtskilliga bestämmelser som är direkt inriktade på att stödja den avtalspart som typiskt sett intar en svagare ställning i nyttjande- rättssammanhang. Särskilt gäller detta hyresområdet där lagstiftningen sedan länge har präglats av åtgärder för att förbättra hyresgästernas situation. Detta har skett främst genom tvingande civilrättsliga regler till hyresgästens förmån. Bland de reformer som på senare tid har genomförts vill jag särskilt peka på de år 1973 införda reglerna om rätt för hyresgäst att med bibehållet besittningsskydd säga upp hyresavtalet för ändring av hyresvillkoren (12 kap. 54 åjordabalken) och på det samtidigt införda förbudet mot avtalsvillkor om s.k. rörliga hyror (12 kap. 19 a ä).

Vidare har, som framgår av min tidigare redogörelse (2.2), utbildats ett system enligt vilket hyresvillkoren bestäms vid förhandlingar där parterna i stor utsträckning företräds av organisationer. Som tidigare nämnts har också hyresrättskommittén nyligen lagt fram förslag till obligatorisk förhandlings- ordning på bostadshyresmarknadcn.

Dessutom har på hyresområdet inrättats särskilda processuella organ. Sålunda finns för medling i hyrestvister och prövning av tvist om hyresvillkor m. m. i varje län en hyresnämnd. Talan mot hyresnämnds beslut förs hos bostadsdomstolen som är sista instans i sådana mål. Såväl i nämnderna som i

Prop. 1976/77:110 35

domstolen ingår företrädare lör hyresgäster och hyresvärdar.

Speciella civilrättsliga och processuella regler finns även när det gäller bl. a. bostadsarrende. Som en motsvarighet till hyresnämnderna finns på arrende- området arrendenämnder.

Också vid bostadsrätt har särskild lagstiftning tillkommit för att tillvarata konsumenternas intressen.

Mot denna bakgrund kan det. som hävdas av kommittén och i departe- mentspromemorian,synas opåkallat att låta avtalsvillkorslagen omfatta även nyttjanderättsområdet. Gentemot detta kan till en början invändas, som också har gjorts under remissbehandlingen, att det finns vissa nyttjanderätter som inte omfattas av särskilda tvingande regler och där således ett speciellt behov av villkorsgranskning kan föreligga. Som exempel kan nämnas rätt till garage och parkeringsplats.

1 övrigt anser jag att förekomsten inom visst område av tvingande civilrättsliga regler till skydd för en svagare avtalspart inte i och för sig bör leda till att området hålls utanför den näringsrättsliga lagstiftningen om avtals- villkor. Tvärtom kan hävdas att den omständigheten att det finns civilrätts- liga regler som riktar sig mot vissa avtalsvillkor gör det angeläget att i näringsrättslig ordning kunna förbjuda det fortsatta användandet av sådana villkori kontraktsformulär. I själva verket är det just på detta sätt som den marknadsrättsliga metoden har visat sin styrka som konsumentpolitiskt instrument på varu- och tjänsteområdet.

lnte heller serjag skäl att göra uttryckligt undantag för något område enbart av den anledningen att det finns organisationer som där tar tillvara konsumentintresset. Vad gäller det område där hyresgästförbundet arbetar har förbundet självt framhållit att avtalsvillkoreslagen har en funktion att fylla. När det gäller andra områden. där organisationerna är av mindre styrka. finns naturligtvis ett än större behov av det stöd som avtalsvillkorslagen ger.

Ett argument som med större tyngd talar mot att avtalsvillkorslagen görs tillämplig på de berörda nyttjanderätterna är förekomsten av de speciella prövningsorganen på området, dvs. hyresnämnderna och bostadsdomstolen såvitt gäller hyresförhållanden och arrendenämnderna beträffande arrende. Det kan göras gällande att det i första hand är dessa myndigheter som med sin speciella sakkunskap bör ha hand om prövningen av hyrcs- resp. arrende- villkor. De angivna myndigheterna har emellertid i viss mån begränsade befogenheter. Sålunda kan de inte såsom marknadsdomstolen förbjuda fortsatt användande av villkor som har bedömts oskäliga. Deras verksamhet är i stället liksom de allmänna domstolarnas inriktad på att lösa konkreta tvister. Vad gäller villkorsprövningen är denna förbehållen vissa, låt vara särskilt betydelsefulla. typer av tvister. t. ex. sådana som gäller villkor för förlängning av hyres- eller arrendeavtal eller hyresvillkor när bostadshyres- gäst utnyttjar sin rätt att säga upp avtal för ändring av villkoren; se vidare 1 och 4 åå lagen (19731188) om arrendenämnder och hyresnämnder (omtryckt

Prop. 1976/77:110 36

197411090. slå ändrad 1975:1133). Det kan dessutom i vissa fall tänkas vara praktiskt för berörda parter att vända sig till de allmänna konsumentorgancn i stället för till de särskilda myndigheterna. I varje fall bör inte denna möjlighet vara utesluten. Jag faster även i detta avseende vikt vid vad Hyresgästernas riksförbund har anlört.

Mot denna bakgrund anserjag att det i avtalsvillkorslagen inte bör göras undantag för villkor som används vid erbjudande av nyttjanderätt till fast egendom. Jag vill emellertid samtidigt understryka att konsumentmyndig- heterna bör handla med varsamhet på det berörda området. Särskilt vill jag framhålla att ett ingripande med stöd av avtalsvillkorslagen förutsätter förutom att villkoret anses oskäligt mot konsument att förbud är påkallat från allmän synpunkt (se vidare 5.4). På främst bostadsmarknaden, där konsumenterna företräds av organisationer. torde det i praktiken sällan finnas anledning att ingripa med förbud. Viktigt är att KO alltid informerar berörda organisationer, om han skulle finna anledning till ingripande.

Som har framgått av den tidigare redogörelsen innehåller avtalsvillkors- lagen f. n. ett undantag för verksamhet som står under tillsyn av bankin- spektionen eller försäkringsinspektionen. Såväl i kommitténs promemoria som i departementspromemorian föreslås att detta undantag skall behållas. [ departementspromemorian framhålls visserligen att det principiellt är tillta- lande om avtalsvillkor bedöms av samma myndighet och enligt samma regler, oavsett inom vilket område villkoren förekommer. Det hävdas också att såväl banker som försäkringsbolag ibland använder sig av villkor som kan behöva mjukas upp av hänsyn till kredittagare och försäkringstagare. Samtidigt pekas i promemorian på att bankinspektionen och försäkringsin- spektionen alltmer har kommit att beakta konsumentintressen i sin tillsyns- verksamhet, bl. a. genom granskning av avtalsvillkor. och att det finns möjlighet att bygga ut denna granskningsverksamhet, varvid man kan ta till vara den särskilda sakkunskap som finns hos myndigheterna. På denna punkt hänvisas till det arbete som bedrivs i banklagsutredningen och försäkringsrättskommittén och som bl. a. gäller frågor om villkorsgranskning på bank- och försäkringsområdet.

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i stort sett överens om att bank- och försäkringsverksamhet i vart fall t.v. bör lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Från konsumentverkets sida framhålls dock att det behövs en kraftig förstärkning av villkorsgranskningen inom dessa verksam- hetsgrenar.

Enligt min mening bör det inte komma ifråga att under pågående utredningsarbete göra några ändringar på denna punkt. Det nuvarande undantaget för verksamheter som står under tillsyn av bankinspektionen eller lörsäkringsinspektionen bör alltså bestå.

Prop. 1976/77:110 37 5.3 Lagens tillämpning på förmedlingsfallen

Redan nu är avtalsvillkorslagen tillämplig på vissa förmedlingsfall. Sålunda kan förbud meddelas inte bara näringsidkare utan även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar (1 & tredje stycket). Vad som nu skall behandlas är emellertid en annan situation, som inte omnämns i lagen, nämligen att erbjudandet kommer inte från en näringsidkare utan från en privatperson men att erbjudandet förmedlas av en näringsidkare.

Kommittén har föreslagit en uttrycklig bestämmelse om att förbud skall kunna riktas mot fastighetsmäklare eller annan som i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar försäljning av fast egendom till konsumenterna. Enligt kommittén är det angeläget att användande av oskäliga avtalsvillkor som direkt styrs av förmedlares större kunskap och erfarenhet kan angripas med stöd av lagen. Kommittén tänker främst på sådana fall där en mäklare tillhandahåller tryckta avtalsformulär. ldepartementspromemorian föreslås att man tar steget fullt ut och i princip låter lagen omfatta alla förmedlingsfall. oavsett vilka nyttigheter som förmedlas. Enligt promemorian bör ingripande mot förmedlare kunna ske när det står klart att denne aktivt har medverkat till ifrågavarande villkor. Använder förmedlaren i flera fall samma villkor eller förekommer villkoret i förmedlarens standardformulär torde enligt promemorian ingripande normalt böra ske.

De remissinstanser som har tagit upp denna fråga stöder tanken att förmedlingsfallen skall omfattas av lagstiftningen. Under remissbehand- lingen har särskilt framhållits att konsumenternas ställning i förmedlingssi- tuationen behöver förstärkas inte bara vid förmedling av fastighetsköp utan också när det gäller lös egendom som bilar och båtar.

Även jag biträder departementspromemorians förslag i den nu berörda delen. Avtalsvillkorslagen bör alltså utvidgas till att avse även villkor som näringsidkare använder vid förmedling av vara. tjänst eller annan nyttighet. Liksom i övrigt när det gäller förutsättningarna för lagens tillämpning skall erbjudandet rikta sig till konsument. Vidare bör gälla att näringsidkaren skall förmedla erbjudandet i sin yrkesmässiga verksamhet. Avtalsvillkorslagen bör inte vara tillämplig då en näringsidkare som privatperson åtar sig att förmedla ett erbjudande i en annan bransch än sin egen.

En remissinstans har gjort gällande att förmedlare även bör kunna förbjudas att använda villkor som är oskäligt mot den privatperson vars erbjudande han förmedlar. Något egentligt behov av en regel av det innehållet har dock inte framkommit. På grund härav och då avtalsvillkors- lagen i övrigt uteslutande är inriktad på att skydda den konsument till vilken erbjudande riktas anserjag inte att en sådan bestämmelse nu bör införas. För att undvika missförstånd vill jag emellertid framhålla att om själva förmed- lingsavtalet, dvs. avtalet mellan förmedlaren och uppdragsgivaren, innehåller

Prop. 1976/77:110 38

villkor som är ogynnsamma för uppdragsgivaren dessa naturligtvis kan angripas med stöd av lagen. Det är ju här fråga om en tjänst som erbjuds konsument.

Som framgår av vad jag nyss har sagt bör förbud kunna meddelas oberoende av vilken nyttighet som förmedlas. Förmedling som sker i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsin- spektionen bör dock av skäl som har angetts under 5.2 undantas från lagens tillämpningsområde.

5.4. Förutsättningarna för förbud

En förutsättning för att förbud enligt avtalsvillkorslagen skall kunna meddelas är f. n. att villkoret med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsument. Därutöver krävs att förbud är påkallat från allmän synpunkt. De utvidgningar av lagens tillämpningsområde som jag har förordat i det föregående ger enligt min mening inte anledning att ändra dessa förutsättningar.

Beträffande principerna för skälighetsbedömningen kanjag i allt väsentligt hänvisa till prop. 1971215 och l973:138 samt till marknadsdomstolens praxis (bilaga 1 avsnitt 3). Med hänsyn till vad som förevarit under remissbehand- lingen vill jag emellertid därutöver anföra följande.

Den skälighetsbedömning som skall göras vid tillämpningen av avtalsvill- korslagen innefattar en samlad bedömning av avtalets verkningar för konsumenten. Härvid bör särskilt uppmärksammas att ett enskilt villkor. som lösryckt ur sitt sammanhang kan förefalla mycket ofördelaktigt. likväl kan böra godtas med hänsyn till att konsumenten genom övriga villkor i avtalet har beretts förmåner som kan anses återställa balansen mellan parterna.

Vidare är att märka att lagen inte är avsedd som ett instrument för priskontroll. Vid bedömningen av andra villkor än nyttighetens pris måste emellertid. som framgår av lagtexten. hänsyn tas även till vederlaget. Härav följer att exempelvis ersättningen för en nyttjanderätt inte kan göras till föremål för direkt prövning enligt avtalsvillkorslagen men att. om ett annat villkor rörande nyttjanderätten har satts i fråga. detta kan komma att anses som oskäligt när det bedöms i relation till — bl. a. - ersättningens storlek.

Som anfördes i prop. l97l:15 (s. 71) får ett avtalsvillkor typiskt sett anses som otillbörligt mot konsumenten. om det med avvikelse från dispositiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen.

Det sagda gäller alltså dispositiva rättsregler. dvs. bestämmelser som i och för sig kan åsidosättas genom avtal. Avtalsklausulcr som åsidosätter

Prop. 1976/77:110 39

tvingande rättsregler.exempelvis det tidigare berörda förbudet i 12 kap. 19 ä & jordabalken mot rörlig hyra. bör naturligtvis utan vidare utmönstras. om de förekommer i kontraktsformulär. Detta utesluter givetvis inte att ett avtalsvillkor som i och för sig uppfyller krav som ställs i en tvingande civilrättslig lagstiftning ändå kan vara att anse som oskäligt vid en bedömning enligt avtalsvillkorslagen. Även vid värderingen av ett sådant villkor måste nämligen bedömningen grundas på en helhetsbild av avtalssituationen (jfr. prop. 1973:138 5. 118).

Jag vill fästa uppmärksamheten på att ingripande med stöd av avtalsvill- korslagen endast kan ske när förbud är påkallat från allmän synpunkt. Detta innebär att lagen i första hand tar sikte på kontraktsformulär som används i förhållande till ett större antal konsumenter. Lagen gäller emellertid också avtal som har utformats separat för enskilda fall. I sådana situationer bör dock ingripande ske endast under förutsättning att ett avgörande kan få principiell betydelse eller på annat sätt kan få verkningar för ett flertal konsumenter. Som exempel nämns i prop. l97l:15 (s. 82) det fallet att ett visst avtal eller villkor väntas komma till systematisk användning under liknande omstän— digheter också i förhållande till andra konsumenter.

När det gäller avtalsvillkor som används vid försäljning av småhus till konsumenter har kommittén gjort uttalanden om olika enskilda villkors skälighet (bilaga 1 avsnitt 8 ). Ett par remissinstanser har kritiserat en del av kommitténs värderingar och fört fram egna synpunkter (bilaga 3).

Jag finner inte anledning att närmare gå in på skäligheten av enskilda villkor. Jag vill emellertid något beröra ett par av de villkorstyper som förekommer på småhusmarknaden.

Som framgår av kommitténs material förekommer på marknaden avtals— villkor varigenom säljare och entreprenörer friskriver sig från ansvar för fel och dröjsmål. s. k. I/i"iskriwringsk/uHsu/pr.

Vid de förhandlingar som med stöd av lagen förutsätts komma till stånd mellan konsumentmyndigheterna och näringsidkarsidan bör man enligt min mening rent allmänt eftersträva en begränsning av användningen av friskrivningsklausuler. I den mån sådana klausuler godtas. bör deras närmare innebörd klargöras.

Särskilt bör man uppmärksamma klausuler varigenom uttryckliga lagregler åsidosätts. Liksom kommittén anserjag att villkor varigenom säljare friskriver sig från ansvar enligt 4 kap. 19 äjordabalken för s. k. dolda fel som regel inte bör förekomma vid näringsidkares erbjudande av nya småhus till konsument för enskilt bruk.

[ likhet med kommittén anserjag att återhållsamhet bör iakttas också när det gälleratt godta klausuler som innebär att näringsidkaren friskriver sig från ansvar för dröjsmål med sin prestation.

Vidare bör särskild uppmärksamhet ägnas besikmingsklaHsu/er av den innebörden att besiktningsmannens utlåtande blir avgörande för vad som

Prop. 1976/77:110 40

skall anses som fel eller brist i ett nybyggt hus. lnte minst gäller detta i fall där det är säljaren eller entreprenören som utser besiktningsman eller när konsumenten annars inte kan påverka valet.

len del kontrakt finns särskilda bestämmelser som ger säljaren befogenhet att häva köpet (hävningsklousa/er) eller tillgripa andra stränga påföljder när köparen inte fullgör sina betalningsförpliktelser. Samtidigt saknas vanligtvis varje antydan i kontraktet om motsvarande befogenhet för köparen när säljaren inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet. Tvärtom förekommer i en del kontrakt klausuler som syftartill att hindra köparen från att häva avtalet. I fråga om de kontrakt som jag nu har angett finns det skäl för konsument- myndigheterna att ingripa med stöd av avtalsvillkorslagen.

Hänvisningar till S5-4

5.5. Lagen om skiljemän

l min inledande översikt över den konsumentpolitiska lagstiftningen (2. l) har jag berört lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden (ändrad 19742387). Lagen anvisar ett förenklat förfarande i smärre tvister. Förfarandet tillämpas när tvisteföremålets värde inte överstiger ett halvt basbelopp. Oavsett värdet skall förfarandet dock tillämpas om tvisten huvudsakligen rör en fråga som har prövats av allmänna reklamationsnämn- den. Tanken bakom lagen är att förfarandet skall vara smidigt och att parterna skall föra sin talan utan juridiskt biträde. På det sättet skall kostnaderna kunna hållas nere.

Genom avtalsvillkor av den innebörden att eventuella tvister skall hänskjutas till skiljemän (s.k. skiljeklausuler) skulle det förenklade rätte- gångsförfarandet kunna sättas åtsidan. För att förhindra att så sker i smärre tvister mellan konsumenter och näringsidkare om varor och tjänster har i 3 a älagen (l929:145)om skiljemän(3 a ;" införd 1974:9)införts ett förbud mot att göra gällande skiljeklausuler. om tvistens värde inte överstiger det gränsvärde som gäller för det förenklade rättegångsförfarandet. alltså ett halvt

basbelopp. Kommittén har föreslagit att vad som sålunda föreskrivs i skiljemanna- lagen om tvister rörande varor och tjänster skall gälla även beträffande tvister rörande fast egendom och tomträtt. En expert i kommittén har dock tagit avstånd från förslaget i denna del.

Också flertalet av de remissinstanser som närmare har berört kommitténs förslag beträffande skiljeklausuler ställer sig avvisande eller tveksamma till förslaget. Härvid anförs bl. a. att förslaget inte har något direkt samband med avtalsvillkorslagen. Det åberopas också olika omständigheter till förmån för skiljeförfarande i tvister som rör fast egendom.

För min del vill jag till en början erinra om att skiljeklausuler kan förbjudas med stöd av avtalsvillkorslagen. i (len mån de befinns oskäliga. l marknads- domstolens praxis finns också exempel på att skiljeklausul har träffats av

Prop. 1976/77:110 41

förbud (se bilaga 1 avsnitt 3.3.1 ). Om tillämpningsområdet för avtalsvillkors- lagen vidgas i enlighet med vad jag tidigare har förordat. kommer skiljeklau- suler i princip att kunna angripas oavsett vilket slag av nyttighet som avses med klausulen. Även exempelvis skiljeklausuler rörande fastighetstvister kan alltså angripas.

l kommitténs uppdrag ingår att undersöka om skiljeförfarande över huvud taget bör få användas i tvister som rör konsumenters fastighetsförvärv. Detta kan i viss mån tala för att man i detta sammanhang avstår från att göra någon ändring i skiljemannalagen och i stället avvaktar resultatet av kommitténs arbete. Övervägande skäl talar emellertid för att man nu utvidgar förbudet mot att göra gällande skiljeklausuler i konsumenttvister om mindre värden. så att förbudet i princip avser även andra fall än då tvisten rör vara eller tjänst. Förbudet motiveras av att det. om tvisteföremålets värde är lågt. finns särskilt stor risk för att konsumenten med tanke på eventuella skiljemannakostnader avstår från att söka göra sin rätt gällande. Denna synpunkt bör tillmätas betydelse även när det är fråga om en konsumenttvist utanför varu— och tjänsteområdet.

Sammanfattningsvis föreslårjag alltså att förbudet i 3 a åskiljemannalagen utvidgas till att i princip avse även annan nyttighet än vara och tjänst.

Vad jag har sagt i det föregående aktualiserar också en jämkning av 7; lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. ] denna paragraf definieras begreppet konsumenttvist såsom avseende tvist mellan närings- idkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. Denna definition har tillkommit mot bakgrund av bl. a. nu gällande lydelse av 1 & avtalsvillkorslagen. En utvidning av begreppet konsumenttvist i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden kräver dock ytterligare överväganden. Bl.a. bör sambandet med allmänna reklamationsnämndens framtida uppgifter beaktas. Även forum- regeln i 11 & bör uppmärksammas. Jag vill erinra om att lagens innehåll och utformning kommer att studeras närmare av den utredning för översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol som har beslutats tidigare i dag.

Hänvisningar till S5-5

5.6. Vissa processuella frågor m. m.

Enligt 3 a äavtalsvillkorslagen är näringsidkare skyldig att på anmaning av KO inkomma med yttrande eller upplysningi ärende enligt lagen. Om sådana anmaning inte efterkoms. får KO förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000 kr. Marknadsföringslagen innehåller en motsvarande bestämmelse. Högsta vite enligt marknadsföringslagen ( 11 i) är dock sedan den 1 juli 1976 10000 kr.

l departementspromemorian har föreslagits att vitct enligt avtalsvillkors- lagen höjs till samma belopp som enligt marknadsföringslagen . Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar att

Prop. 1976/77:110 42

förslaget genomförs.

Under remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund förordat införan- det av en ordning enligt vilken marknadsdomstolens avgöranden skulle kunna överklagas i högsta domstolen.

Frågan om instansordningen vid tillämpning av avtalsvillkorslagen behandlades ingående vid lagens tillkomst (prop. 1971115 5. 76). Spörsmålet har också varit uppe i samband med införandet av generalklausulen i 36 ;" avtalslagen ( prop. 1975/76:81 s. 133 ). Jag finner inte anledning att nu föreslå någon ändring på denna punkt.

Som framgår av den tidigare redogörelsen (4.6) har även vissa andra processuella ändringar ifrågasatts under remissbehandlingen. Inte heller härvidlag finner jag dock skäl att nu lägga fram något förslag. Jag vill emellertid erinra om att det i samband med tillkomsten av marknadsförings- lagen anfördes (prop. l975/76:34 s. 117) att marknadsdomstolens organisa- tion och arbetsformer längre fram kunde komma att behöva ses över med anledning av de uppgifter som domstolen tillfördes genom lagen.

Utvidningen av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde medför i viss mån nya arbetsuppgifter för konsumentmyndigheterna. Uppgifterna torde emellertid kunna lösas inom ramen för myndigheternas nuvarande resur- ser.

De nya reglerna bör enligt min mening träda i kraft den 1 juli 1977.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med vadjag har anfört har inomjustitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen ( 1971:112 ) om förbud mot oskäliga avtalsvill— kor.

2. lag om ändring i lagen ( 1929:145 ) om skiljemän. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

Hänvisningar till S6

  • Prop. 1976/77:110: Avsnitt 3.1

7. Specialmotivering 7.1 Förslaget till ändring i avtalsvillkorslagen

Genom förslaget görs ändringar i 1 och 3 a åå avtalsvillkorslagen.

I paragrafens första stycke finns liksom f. n. lagens centrala bestämmelse. nämligen den generalklausul enligt vilken marknadsdomstolen kan förbjuda fortsatt användande av avtalsvillkor som bedöms oskäligt. om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Beträffande bedömningen hänvisas till avsnittet 5.4.

Prop. 1976/77:110 43

Som har framgått av det tidigare anförda är tillämpningsområdet för generalklausulen f. n. begränsat till villkor som används vid erbjudande av vissa angivna nyttigheter. nämligen varor (lösöre) och tjänster. Departe- mentsförslaget innebär att generalklausulen i princip blir tillämplig oavsett vilket slag av nyttighet som erbjuds.

Enligt första stycket i ändringsförslaget kan förbud meddelas i fråga om villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara. tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvud- sakligen enskilt bruk.

Med näringsidkare avses liksom i annan konsumentpolitisk lagstiftning varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Detta innebär bl. a. att paragrafen är tillämplig på statliga och kommunala organ som idkar näring. Något vinstsyfte med verksam- heten erfordras inte (ifr prop. 1971 :15 s. 85). Som framgår av prop. 1970257 (5. 91) bör förbud mot en statlig myndighet inte förenas med vite. Något hinder mot att meddela kommun förbud vid vite föreligger däremot inte.

En person som visserligen är närringsidkare men som använderett oskäligt villkor utanför sin yrkesmässiga verksamhet träffas inte av lagen. lika litet som en privatperson. Förslaget i denna del innebär inte någon saklig ändringi förhållande till vad som nu gäller.

Med "annan nyttighet" avses bl. a. fast egenom. Vidare innefattas i begreppet sådan lös egendom som inte hänförs till lösöre och som således f. n. ligger utanför lagens tillämpningsområde. exempelvis hus på annans mark och rättigheter av olika slag.

Lagen blir tillämplig inte bara när det gäller villkor som används vid försäljning eller annan överlåtelse utan också då fråga är om upplåtelse av rättigheter av olika slag. Sålunda gäller lagen såväl vid uthyrning av lösöre. exempelvis bilar och TV—apparater. som vid upplåtelse av nyttjanderätt till hus eller jord. exempelvis hyra. arrende och tomträtt.

I princip bör lagen. om övriga förutsättningar föreligger. kunna användas även för att förbjuda oskäliga bestämmelser i föreningsstadgar o. d. (jfr prop. 1975/76:81 s. 112 ). På associationsrättens område finns emellertid åtskilliga regler som är speciellt inriktade på att skydda den enskilde. Möjligheten att meddela förbud torde därför få begränsad betydelse på detta område. Detsamma gäller villkor som används på bostadshyresområdet (se 5.2).

Förbud kan endast meddelas beträffande villkor som används vid erbjudande av nyttighet som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Ordet huvudsakligen finns inte i den nuvarande bestämmelsen men väl i annan konsumentpolitisk lagstiftning. Tillägget har gjorts med tanke på nyttigheter som är avsedda såväl för enskilt bruk som för annan användning. Köper en privatperson en fastighet dels för att bereda sig själv bostad. dels för att hyra ut någon del av fastigheten och kommer uthyrningssyftet i andra hand. skall alltså lagen tillämpas.

Enligt första stycket kan förbud meddelas även i fråga om villkor som

Prop. 1976/77:110 44

näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling av erbjudande om nyttighet till konsument. Förbudet riktas i fall som här avses mot den förmedlande näringsidkaren trots att han inte själv står för erbjudandet. Bestämmelsen är tillämplig även om båda avtalsparterna är privatpersoner. såsom ofta är fallet vid försäljning av småhus genom mäklare.

Förbud mot förmedlande näringsidkare kan komma i fråga endast när villkoret verkligen används av förmedlaren. Det bör alltså stå klart att denne aktivt har medverkat till ifrågavarande avtalsinnehåll. Vidare krävs även i detta sammanhang att förbud är påkallat från allmän synpunkt (se 5.4). Använder förmedlaren i flera fall samma villkor eller förekommer villkoret i förmedlarens standardformulär. torde ingripande normalt böra ske. om villkoret bedöms oskäligt.

Ett par remissinstanser har anfört att villkor som enskilda byggherrar använder vid försäljning av småhus till konsumenter kan vara förestavade av kommun i ett bakomliggande exploateringsavtal. De har begärt ett förtydli- gande av lagens tillämplighet i sådana fall. Med anledning därav vill jag framhålla att bakomliggande avtal i princip inte bör kunna åberopas av näringsidkare för att undgå förbud mot villkor som i och för sig framstår som oskäligt i näringsidkarens avtal med konsument. I praktiken torde det emellertid knappast bli aktuellt att ingripa mot villkor som kan föras tillbaka på exploateringsavtal med kommun.

Andra stycket i l & har i förslaget slopats. Dess innehåll täcks av första stycket i dess nya lydelse.

3aä

[ enlighet med vad jag tidigare har anfört (5.6) har den ändringen gjorts i paragrafens första stycke att högsta vitesbelopp har höjts från 5 000 till 10 000 kr.

7.2. Förslaget till ändring i skiljemannalagen

Genom förslaget görs ändring i första stycket 3 a & lagen om skiljemän. Detta stycke innehåller f. n. ett förbud mot att göra gällande skiljeavtal i smärre tvister mellan konsument och näringsidkare rörande vara eller tjänst som har tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (se prop. 1973187 5. 202).

Som har framgått av den allmänna motiveringen (5.5)anserjag det påkallat att utvidga förbudet till att gälla även konsumenttvister som rör andra nyttigheter än vara ellertjänst. I enlighet härmed görs i första stycket liksom i avtalsvillkorslagen -» den ändringen att uttrycket "vara eller tjänst" ersätts med orden "vara. tjänst eller annan nyttighet".

Prop. 1976/77:110 45

Till följd av ändringen blir förbudet mot skiljeklausuler tillämpligt bl. a. på tvister rörande fast egendom. Bestämmelsen kommer också att gälla sådan lös egendom som inte hänförs till varor (lösöre). Som exempel kan nämnas tvister om hus på annans mark. värdepapper och rättigheter av olika slag. Såväl tvister rörande försäljning eller annan överlåtelse som tvister om upplåtelse av rättigheter av olika slag omfattas i princip av bestämmelsen (jfr 7.1).

Syftet med förbudet mot skiljeklausuler är. som tidigare har framhållits. att förhindra att det förenklade rättegångsförfarandet sätts ur spel. Förbudet bör därför inte sträcka sig längre än till att omfatta tvister som. bortsett från skiljeavtalet. faller under tillämpningsområdet för detta förfarande.

I enlighet härmed anges till en början i första stycket 3 a & skiljemanna- lagen att förbudet avser konsumenttvist som kan prövas av tingsrätt. Skiljeavtal kan således åberopas i fråga om tvist vars prövning ankommer på arrendenämnd eller hyresnämnd (jfr de särskilda reglerna om skiljeavtal i 15 ;" lagen om arrendenämnder och hyresnämnder). Däremot kan skiljeavtal inte åberopas vid prövning hos allmänna reklamationsnämnden. eftersom en sådan prövning inte hindrar att tvisten dras inför tingsrätt.

Enligt 3 & lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden är lagen inte tillämplig bl.a. i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning. Tingsrätt har särskild sammansättning bl. a. i mål som den handlägger i egenskap av fastighetsdomstol. Fastighetsdomstol upptar bl. a. hyrestvister. arrendetvister och bostadsrättstvister som inte ankommer på arrendenämnds eller hyresnämnds prövning. Här kan hänvisas till l å andra stycket lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål (omtryckt 1974:1064. ) åändrad197521295)0ch vidare till 8 kap. 32 &. 12 kap. 71 åoch 13 kap. 23 & jordabalken samt lagen om arrendenämnder och hyresnämnder. Tvister som enligt det sagda inte kan handläggas i det förenklade rättegångsförfarandet har genom ett tillägg i första stycket undantagits från förbudet mot skiljeklausul.

Liksom hittills är en förutsättning för att förbud mot skiljeavtal skall gälla att tvisteföremålets värde inte är högre än som anges i 1 & lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Däremot krävs i och för sig inte att tvisten verkligen kommer att handläggas enligt lagen (jfr 1 & andra stycket i lagen). Det kan tilläggas att konsumenten. sedan tvisten väl har uppkommit. med bindande verkan kan träffa skiljeavtal. om han skulle finna att skiljeförfarandet är det lämpligaste sättet att slita tvisten.

Enligt 3 a & andra stycket skiljemannalagen gäller förbudet i första stycket inte om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och inte heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser. Härvidlag föreslås inte någon ändring.

Ändringen i lagen föreslåsträda i kraft den ljuli 1977. I fråga om avtal som har träffats före ikraftträdandet av ändringen av skiljemannalagen bör äldre bestämmelser gälla.

Prop. 1976/77:110

Hänvisningar till S7-2

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i lagen ( 1971:112 ) om förbud mot avtalsvillkor. 2. lag om ändring i lagen (19292145) om skiljemän.

Hänvisningar till S8

9. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

46

Bi/aga I & ;>» &) Kommittens promemoria

_ _j]. JUSTITIE Lat?) DEPARTEMENTET

PROMEMORIA

med förslag till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Prop. 1976/77:110

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

LAGFÖRSLAG

Förslag till lag om ändring i avtalsvillkorslagen

Förslag till lag om ändring i skiljemannalagen

1 INLEDNING

2 DIREKTIVEN

3 AVTALSVILLKORSLAGEH

3.3.1. Marknadsdomstolens avgöranden 3.3.2 Konsumentombudsmannens överVakning

av marknaden

4 LAGEN OU OTILLBÖRLIG MARKNADSFÖRING OCH DEN NYA HARKNADSFÖRIHGSLAGEN

5 DEU NYA GENERALKLAUSULEH I AVTALS— LAGEN H H

Hänvisningar till S3-3-1

  • Prop. 1976/77:110: Avsnitt 5.5

5.1. Allmänt 5.2 Den nya generalklausulen i 36 & avtalslagen

6 FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I AVTAL.- VILLKORSLAGEH M M

6.1. Konsumentombudsmannens skrivelse 19711-09-19

Hänvisningar till S6-1

6.1.1. Avtalsvillkorslagen tillämplig

på avtal som gäller fast egendom 6.1.2 Avtalsvillkorslagen tillämplig vid

köp där privatpersoner är säljare 6.2 Konsumentverkets rapport om småhus 6.3 Allmänna reklamationsnämnden och

konsumentverkets-fastighets-

reklamationsnämnd

4 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr IIO

49

54 56

58

59

60 62 68 68

82

91

94 94

98

102

102

102

103 104

104

Prop.1976/77:110

7.1 7.2 7.2.1

7.2.2

7.2.3.1 7.2.3.2 7-5 7.4 7.5

8.1 8.2 8.2.1

8.3 8.4 8.5 8.6

8.7

ifCiii-ZIT'fi-"llis Ii*ii'l"."i'."-.G'.II.S'f-ll? VI]? El-lOIIGfalEG _=.'-/ 551ifleS1'101-3'I'llrlif'f' Allmänt ?riskrivningsklausulcr Friskrivning från ansvar enligt 4 kap 19 ."— jordabalken för s 1: Golf-_a fel

taganden

Friskrivning i garantiå från ansvar för fel Friskrivning i tillträdes— och force majeure—klausuler från ansvar för dröjsmål

Tillträdesk ausuler

Force majeure—klausuler Besiktningsklausuler Skiljeklausuler Hävnin55_ och återgångsklausuler

i:et-atITTEtts ÖVERVÄGAUDEi-l oca FÖRSLAG Allmänt

Friskrivningsklausuler

Friskrivning från ansvar enligt 4 kap 19 5» jordabalken för s 1: dolde fel Friskrivning i garantiåtagenden från ansvar för fel

Friskrivning i tillträdes— och force majeure—klausuler från ansvar för dröjsmål

Besiktningskleusuler Skiljeklausuler

Hävnings- och återgångsklausuler Avtalsvillkorslagens tillämpning på

förmedlingsfall

Avtalsvillkorslagens tillämpning på erbjudanden som avser överlåtelse

av tomträtt

50

109 109

113

HS

HS 119 120 122 127 129

131 131 131

131

139

145 148 150 153

157

160

Prop. 1976/77:110

9.1 9.2

10

SPECIALMOTIVERING _

1 och 2 åå avtalsvillkorslagen

Den föreslagna utvidgningens tillämp- ning på avtal med internationell anknytning

Ikraftträdande

SÄRSKILT YTTRANDE

51

162

163 164

165

Prop.1976/77:110 52

Till statsrådet Carl Lidbom

Enligt regeringens bemyndigande tillkallade statsrådet Lidbom den 15 april 1975 sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m. (Ju 1975:02). De sakkunniga, som antagit namnet småhusköpkommittén, utgörs av lands- tingsrådet Olov Lekberg. ordförande, och, såsom övriga ledamöter, professorn Ulf Bernitz, utredningssekrete- raren Yngve Hjalmarsson samt riksdagsledamöterna Oskar

Lindkvist och Ingegärd Oskarsson.

Den 1 december 1975 förordnades jur. kand. Jan—Erik Hagman, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, och projektsekreteraren Johan Lidvall, Konsumentverket,

att biträda kommittén såsom experter.

Till sekreterare åt kommittén utsågs den 20 maj 1975

hovrättsassessorn Bo Drangel.

Småhusköpkommittén har funnit skäl att behandla den i utredningsuppdraget ingående frågan om en utvidgning av avtalsvillkorslagen med förtur. Kommittén får här- med överlämna en promemoria med förslag till ändring i avtalsvillkorslagen (1971:112) och skiljemannalagen (1929:145) . Visst kontrakts- och formulärmaterial som kommittén tagit del av överlämnas samtidigt med pro-

memorian.

Till promemorian är fogat ett särskilt yttrande av

experten Hagman.

Prop.]976/77:110 53

Småhusköpkommitténs arbete med övriga delar av utrednings-

uppdraget fortsätter.

Stockholm i april 1976

Olov Lekberg

Ulf Bernitz Yngve Hjalmarsson Oskar Lindkvist Ingegärd Oskarsson /Bo Drangel

Jan—Erik Hagman Johan Lidvall

Prop. 1976/77:110

LAGFÖRSLAG

Förslag till Lag

54

om ändring i lagen ( 1971:112 ) om förbud mot oskäliga

avtalsvillkor

Enligt riksdagens beslut föreskrives, att 1 och 2 åå

lagen ( 1971:112 ) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

skall ha nedan angivna lydelse

151. Nuvarande lydelse

Är villkor, som närings- idkare använder vid erbju- dande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga om- ständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från all- män synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av sär—

skilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger mot— svarande tillämpning, om näringsidkare erbjuder konsument att mot veder- lag förvärva nyttjande- rätt till lösöre för

enskilt bruk.

Föreslagen lydelse

Denna lag är tillämplig på näringsidkares erbjudande av fast egendom' vara, tjänst eller nyttjanderätt

till lösöre till konsument för enskilt bruk. Vad i

lagen sägs om fast egendom gäller även överlåtelse av

tomträtt.

Lagen gäller ej i fråga om verksamhet som står under

tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinsnek-

tionen.

55 .uvarande lydelse

nan som handlar på närings— idkarens vä nar. D .. '

Prop. 1976/77:110

Förslag till Lag

56

om ändring i lagen ( 1929:145 ) om skiljemän

Enligt riksdagens beslut föreskrives, att Ba & lagen

( 1929:145 ) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse

aa F

Nuvarande lydelse

I tvist mellan närings- idkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hän— skjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföre- målets värde ej är högre än som anges i 1 & lagen (1974:8) om rättegången

i tvistemål om mindre

värden.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat

följer av Sveriges

1 Senaste lydelse 1974:9

Föreslagen lydelse

I tvist mellan näringsidkare

och konsument rörande fast

egendomz vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hän— skjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföre- målets värde ej är högre än som anges i 1 5 lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Vad nu sagts om

fast egendom gäller även

överlåtelse av tomträtt.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat

följer av Sveriges

Prop. 1976/ 77: 1 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse internationella för- internationella för— pliktelser. pliktelser.

Denna lag träder i kraft den men tillämpas ej på avtal som träffats före ikraft—

trädandet.

57

Prop. 1976/77:110 58

1 INLEDNING

Avtalsvillkorslagen (1971:112) ger konsumentombudsmannen (K0) och marknadsdomstolen befogenhet att inskrida mot avtalsklausuler i standardkontrakt o.d. som ensidigt tillgodoser säljarsidan. Lagen gäller vid erbjudande till konsumenter för enskilt bruk av varor och tjänster och vid upplåtelse mot ersättning av nyttjanderätt till lös- öre. Utanför lagens tillämpningsområde faller bank- och försäkringsrörelse och likaså överlåtelse och upplåtelse av fast egendom. Däremot omfattar avtalsvillkorslagen avtal om uppförande av hus (entreprenadavtal) och den gäller också vid köp av byggnadsvaror, exempelvis monte- ringsfärdigt trähusmaterial.

KO har i skrivelse,) den 19 september 1974 till justitie- departementet föreslagit bl.a., att tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen utvidgas till att omfatta även avtalsvillkor som används vid erbjudande av fast egendom till konsument för enskilt bruk och därjämte att avtals- villkorslagen skall vara tillämplig även på villkor som används av annan än näringsidkare, om erbjudandet förmed-

las av näringsidkare.

Konsumentverket har i rapporten Småhus ( 1975:1 ) instämt

i KO:s begäran om att avtalsvillkorslagen skall omfatta

också avtal om fast egendom.

Betr. det närmare innehållet i KO:s skrivelse, se avsnitt 6.1

Prop. 1976/77:110 59

? DIREKTIVEN

Utredningsuppdraget anges i yttrande till statsrådsproto- kollet den 6 mars 1975 av statsrådet Carl Lidbom. Efter att ha lämnat en redogörelse för det utredningsarbete som pågår och de framställningar som gjorts rörande bl.a. förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus, anför statsrådet be—

träffande avtalsvillkorslagen följande.

Oavsett vad slags förvärvstyp det är fråga om kan det vid förvärv av småhus förekomma standardavtal som ensidigt till— godoser säljarens intressen och som på grund därav kan vara oskäliga mot förvärvaren. För att få till stånd en effektiv sanering av avtalsvillkoren anser jag att tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen bör utvidgas till att omfatta också villkor som används vid försäljning av småhusfastigheter eller tomtmark som är avsedd för småhusbebyggelse. Mycket talar därvid för att man inte bör stanna vid fall då sälja— ren är näringsidkare. Vid försäljning av äldre småhus är det i många fall en privatperson som står som säljare. Som KO har framhållit i den tidigare berörda skrivelsen i september 1974 är det i så fall mycket vanligt att säljaren anlitar en fastighetsmäklare som medhjälpare vid försäljningen. Härvid kommer vanligen kontraktet mellan säljaren och köparen att avfattas på formulär som tillhandahålls av mäklaren. Det är i dessa fall mäklaren som i huvudsak bestämmer vilka klau— suler som skall tas in i kontraktet. Olika typer av standard- villkor kommer härvid till användning. Från konsumentsynpunkt är det uppenbarligen angeläget att köp som förmedlas på det- ta sätt kan granskas enligt avtalsvillkorslagen .

Med hänsyn till det sagda bör de sakkunniga utgå från att avtalsvillkorslagen skall utvidgas till att omfatta även villkor som används av annan än näringsidkare vid erbjudan— de av småhus eller tomtmark, om erbjudandet förmedlas av näringsidkare. I sådana situationer bör eventuella förbud enligt avtalsvillkorslagen riktas mot den näringsidkare som har förmedlat erbjudandet och inte mot den enskilde säljaren. Däremot bör avtalsvillkorslagen lika litet som nu gälla i fall då både säljare och köpare är privatpersoner och trans— aktionen sker utan medverkan av näringsidkare.

Prop. 1976/77:110 60

Hänvisningar till US18

5 AVTALSVILLKORSLAGEN

Avtalsvillkorslagen(1971:112) som trädde i kraft den 1 juli 1971, kan betecknas som en standardavtalslag. Den är liksom marknadsföringslagen av näringsrättslig natur och syftar till att ur standardavtalssystemet utmönstra avtalsklausuler som ensidigt tillgodoser näringsidkarasäljarsidan i förhållande till konsumen— terna och därigenom åstadkomma en bättre avvägning mellan företagar— och konsumentintressen vid utform-

ningen av kontraktsformulär inom olika branscher.

Avtalsvillkorslagen innehåller en materiell bestämmelse, en s.k. generalklausul, som ger möjlighet att förbjuda näringsidkare att vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk använda villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäliga mot konsumenten. Samma möjlighet till ingripande med förbud finns beträffande näringsidkares erbjudande till konsument att förvärva nyttjanderätt till lösöre. Däremot är från lagens tillämpningsområde undantagna såväl villkor vid erbjudande av fast egendom och nyttjanderätt till fast egendom som verksamhet som

står under tillsyn av bank— eller försäkringsinspektionen.

Tillämpningen av avtalsvillkorslagen är liksom när det gäller den förutvarande och den nya marknadsföringslagen(1975:1418) anförtrodd två myndigheter, marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen (KO). KO övervakar marknaden och

för det allmännas talan inför marknadsdomstolen.

Till grund för avtalsvillkorslagen ligger tanken att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med

näringsidkarna för att få till stånd ändringar i sådana standardavtalsvillkor som kan anses oskäliga. KO skall därvid i första hand försöka att uppnå rättelse på fri-

villig väg. Blir förhandlingarna resultatlösa har han

Prop. 1976/77:110 61

emellertid möjlighet att föra talan inför marknadsdom— stolen om förbud enligt lagen. Marknadsdomstolens upp- gift i sådana fall är att bedöma om ett använt villkor typiskt sett är oskäligt mot konsumenterna som kollek- tiv. Domstolen skall inte granska individuella avtal. Ett förbud från domstolens sida mot ett visst villkor gäller endast den aktuelle näringsidkarens användning av villkoret i framtiden. Marknadsdomstolens förbud skall i regel förenas med vite. Domstolens avgörande kan inte överklagas. KO kan i fall som ej är av större vikt själv pröva fråga om förbud och i stället för att vända sig till marknadsdomstolen förelägga närings— idkaren att godkänna ett förbud mot villkoret. Godkänns ett sådant s.k. förbudsföreläggande, är det till rätts-

verkningarna jämställt med ett förbud av marknadsdom— stolen (6 €).

Prop. 1976/77:110 62

Beträffande frågan om lämplig lagstiftningsmetod framhölls i förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15

s 60 ff) att det i princip fanns tre metoder att väl a mellan. Han kunde genomföra en civilrättslig reglering, dvs. i praktiken betydligt utvidga möjligheterna för domstolarna att åsidosätta otillbörliga avtalsvillkor. Han kunde också genomföra en näringsrättslig reglering, dvs. införa bestämmelser som gjorde det möjligt för samhälls- organen att på förhand hindra att avtal med typiskt sett

otillbörliga villkor över huvud taget kom till stäni. Slutligen kunde en kombination av de båda metoderna till— gripas.

En rent civilrättslig reglering ansågs ha vi . svavacter

C) l"J

som ensamt instrument. Föreskrifter i den civilrättsn' lagstiftningen hindrade i och för sig inte förekomsten av otillbörliga avtalsvillkor, utan för att den enskilde skulle få det skydd som en sådan lagstiftning syftade till måste han normalt i det särskilda fallet angripa villkoret med rättsliga medel. Om lagstiftning av detta slag skulle bli effektiv måste det sålunda förutsättas att konsumen— terna i gemen verkligen var beredda att utnyttja den genom att gå till domstol med sina anspråk. Ett sådant antagande ansags inte realistiskt. Vidare framhölls svårigheterna

att med hjälp av en civilrättslig lagstiftning snabbt komma fram till en auktoritativ rättsbildning på området samt att få till stånd principiellt vägledande avgöranden, särskilt som domstolarna traditionellt varit obenägna att göra principuttalanden med räckvidd utöver den aktuella tvisten. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansåg departements— chefen att man inte kunde nöja sig med en rent civilrätts—

lig reglering.

Som den avgörande svagheten i ett civilrättsligt syst & m framhölls sålunda att de privaträttsliga reglerna måste ta

sikte på de enskilda fallen och inte kan utnyttjas som

Prop. 1976/77:110 63

instrument att skydda konsumentkollektivet som sådant eller i varje fall inte får en sådan skyddsverkan förrän på lång sikt. En sådan verkan ansågs däremot kunna upp- nås genom en näringsrättslig reglering som gav möjlighet till förebyggande ingripanden redan innan avtalen kommit till stånd. En lagstiftning av detta slag ansågs kunna få stor effekt när det gällde att hindra tillkomsten av

villkor som typiskt sett framstod som otillbörliga.

Avtalsvillkorslagen bygger på en generalklausul, vilken gör det möjligt att förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med hänsyn till vederlaget och öv- riga omständigheter måste anses oskäligt mot konsumenten. Prövningen avser huruvida ett villkor typiskt sett är oskäligt mot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Det är alltså fråga om en typbedömning och inte någon gransk-

ning av individuella avtal.

Angående innebörden av otillbörlighetsrekvisitet anfördes i förarbetena (prop. 1971:15 s 71 jfr s 98)att ett vill— kor fick typiskt sett anses som otillbörligt mot konsumen- ten, om det med avvikelse från gällande dispositiva rätts— regler gav näringsidkaren en förmån eller berövade kon— sumenten en rättighet och därigenom åstadkom en sådan sned— belastning i fråga om parternas rättigheter och skyldig-

4.4.

heter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre var för handen. Det blev fråga om en totalbedömning av avtalets verkningar för avtalsparterna, vid vilken såväl priset som övriga avtals— villkor måste tas i betraktande. Det kunde tänkas fall när ett enskilt villkor, som sett isolerat kunde synas vara mycket ofördelaktigt för konsumenten, borde godtas med hän— syn till att denne genom övriga villkor hade beretts för- måner som kunde anses återställa balansen mellan parterna. Det underströks särskilt att den nya lagstiftningen inte skulle kunna användas som ett instrument för priskontroll,

men att å andra sidan bedömningen av övriga villkor maste

Prop. 1976/77:110 64

ske under hänsynstagande till vederlagets storlek. Samman- fattningsvis uttalades att bedömningen skulle ske med ut— gångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följs av gällande rättsregler, främst då köplagens dispositiva be— stämmelser. Här det gällde att bedöma hur stora avvikelser från dessa regler som borde tolereras, skulle beaktas i vad mån besuämmelserna verkligen återspeglade det rättstillstånd

som under rådande samhällsförhållandcn ansågs önskvärt.

När det gällde att något närmare precisera innebörden av otillbörlighetsrekvisitet framhölls att bedömningen skulle ske mot bakgrund av villkorets innehåll. utformning och

presentation.

Vissa villkor ansågs ha ett sådant innehåll att de genom— gående borde betraktas som otillbörliga mot konsumenten. Hit hörde villkor, varigenom säljaren bereddes en till tiden obegränsad acceptfrist och således köparen hölls en— sidigt bunden vid sitt anbud under obegränsad tid samt

klausulen "i befintligt skick" vid försäljning av fabriks-

nya varor. Som exempel anfördes vidare s.k. carl telser som inte gav köparen någon som helst rätt att häva köpet på grund av fel i godset1), klausuler som innebar att det var säljaren som ensidigt avgjorde huruvida fel

i godset förelåg eller om ett uppkommet fel berodde på försummelse från köparens sida. force majeure—villkor1) som gav säljaren rätt att under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet på grund av omstän— digheter som låg utom hans kontroll samt prishöjninga— klausuler, vilka innebar att säljaren kunde ensidigt höja det avtalade priset under hänvisning till vilka som helst

omständigheter inom eller utom hans kontroll.

Beträffande villkorens utformning anfördes att det inte 1

n :.n u

var a ldeles ovanligt att ett villkor, mot vilket def f

| ..

sakliga synpunkter kanske inte fanns anledning til någ O

fl

erinran, hade utformats på ett sätt som var ägnat att

Jfr numera konsumentköplagen (197Z:877)

Prop. 1976/77:110 65

vilseleda konsumenten rörande villkorets faktiska inne- börd utan att det dock var fråga om något bedrägligt förfarande från näringsidkarens sida. Även omständig- heter av detta slag ansågs kunna medföra att avtals-

villkor stämplades som otillbörligt.

Även det sätt på vilket ett villkor presenterades för konsumenten skulle enligt förarbetena kunna medföra ingripanden. Som exempel nämndes s.k. garantier vid

köp av kapitalvaror, vilka i vidsträckt omfattning inne- bar sådana inskränkningar i vissa av de förpliktelser som åvilade säljaren enligt köplagen att konsumenten totalt sett fick sin ställning försämrad. Genom att villkor av detta slag presenterades som garantierbjudan- den väckte de hos konsumenten föreställningen om särskilt långtgående åtaganden från säljarens sida. I vissa hit— hörande fall ansågs ingripande även kunna ske enligt marknadsföringslagen (1970:412)J)

Vid konsumentköplagens tillkomst ändrades uttrycket "otill- börliga avtalsvillkor" till "oskäliga avtalsvillkor". Bak- grunden till ändringen var den kritik som KO riktade mot förslaget att i en konsumentköplag föra in tvingande be- stämmelser vilka från konsumentsynpunkt var mindre förmån- liga än köplagens dispositiva regler. En sådan ordning skulle enligt KO göra det svårare för honom att ingripa

mot vissa avtalsvillkor.

I propositionen till konsumentköplag (prop. 1975:138 5 118) uttalade föredragande statsrådet att de tvingande civil— rättsliga reglerna självfallet inte fick lägga hinder i vägen när det gällde att med stöd av avtalsvillkorslagen genomdriva kontraktsvillkor som gav konsumenterna en star- kare ställning än dessa regler innebar. Ett avtalsvillkor som uppfyllde de minimikrav som den tvingande civilrätts— liga lagstiftningen uppställde kunde ändå vara att betrakta som otillbörligt i avtalsvillkorslagens mening med hänsyn till exempelvis den särskilda branschens förhållanden, den

sålda varans art eller den begagnade försäljningsmetoden.

1 Jfr marknadsdomstolens beslut 17/1975 (KO ./. Philipsons Automobil AB) ang. påstådd vilseledande användning av termen garanti m m

Pr0p. 1976/77:110 66

För att förhindra varje möjlighet till missförstånd och för att förebygga att tillkomsten av konsumentköplagen ledde till att näringsidkarsidan reste starkare motstånd mot förändringar av avtalsvillkor som i och för sig var förenliga med konsumentköplagens minimiregler föreslog föredraganden att avtalsvillkorslagens uttryck "otill- börliga avtalsvillkor" skulle ändras till "oskäliga avtalsvillkor". Han framhöll emellertid att ändringen inte var avsedd att medföra någon egentlig ändring i praxis och de allmänna bedömningsprinciper som angetts

i avtalsvillkorslagens förarbeten.

Frågan om förhållandet mellan näringsrättslig och civil- rättslig lagstiftning berördes som tidigare nämnts i förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15 s 19, 52 och 62). Ett förbud enligt avtalsvillkorslagen

tar sikte på en typiserad bedömning av om ett visst vill— kor kan anses vara otillbörligt mot konsumenterna sedda

som ett kollektiv. Denna bedömning görs visserligen mot bakgrunden av en konkret situation men måste likväl ske utan hänsynstagande till speciella omständigheter i en- skilda fall och i fullt medvetande om att ett villkor som stämplas som otillbörligt enligt avtalsvillkorslagen inte nödvändigtvis måste underkännas i varje konkret fall. Pröv- ningen avser endast om det typiskt sett är otillbörligt att påkalla att villkoret över huvud taget tas in i avtalen. Den civilrättsliga prövningen däremot gäller frågan om det är otillbörligt att i ett visst fall, med beaktande av

alla föreliggande omständigheter, tillämpa villkoret.

Departementschefen framhöll att verkningarna av den bristande överensstämmelsen1) inte borde överdrivas. Den saknade sålun- da betydelse i den mån överläggningar mellan K0 och närings— livet ledde till en lämplig utformning av standardavtal. Vi- dare ansäg han att de civilrättsliga generalklausulerna i viss utsträckning gav domstolarna möjlighet att anpassa tillämpningen till de värderingar som borde ligga till grund

för en modern näringsrättslig lagstiftning. Förarbetena till

1 Jfr s 41 ff om den nya generalklausulen i avtalslagen

Prop. 1976/77:110 67

avtalsvillkorslagen och näringsrättslig prazis ansågs i avsevärd mån komma att bli vägledande för domstolarnas rättsbildning. Dessutom ansågs det inte sannolikt att näringsidkarna i gemen skulle försöka tvinga fram mot- stridiga avgöranden enligt de båda regelsystemen. Hade ett förbud utfärdats enligt avtalsvillkorslagen, torde det endast i rena undantagsfall inträffa att en närings— idkare tog upp frågan om villkorets tillämpning i ett enskilt fall inför allmän domstol, eftersom han då fick

räkna med en avsevärd risk för att förlora sin talan.

I promemorian med förslag till avtalsvillkorslag disku— terades(stenci1 Ju 1970:3 s 51 f) vilka avtalsvillkor ("standardformulär") som borde falla inom lagens till-

lämpningsområde.

Formulär som gällde köp av varor av olika slag eller som var avsedda för utbud av tjänster borde först och främst kunna granskas av KO och marknadsrådet (nu marknadsdom- stolen). Vidare borde tillsynen aVSe villkor för konsument att hyra lösa saker, såsom bilar, TV-apparater m m. Där— emot ansågs villkor för upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom inte böra omfattas av lagen. I detta avseende anfördes i promemorian, att det redan fanns en omfattande reglering till tryggande av hyresgästers och arrendatorers ställning och att för övrigt varken konsumentombudsmannen eller marknadsrådet kunde anses besitta den sakkunskap som fordrades för att bedöma de särskilda problem som uppkommer

när det gäller förfoganden över fast egendom.

I propositionen (1971:15) till riksdagen godtog föredragande statsrådet promemorians förslag till avgränsning av lagens

tillämpningsområde i dessa delar och anförde:

Enligt promemorian skall den nya lagen inte gälla i fråga om köp av fast egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom. Hyresgästernas riksförbund har hävdat, att det på hyresområdet finns behov av åtgärder av det slag som förordas i promemorian. Det synes dock vara för- bundets mening att frågan bör lösas inom ramen för hyres—

Prop.]976/77:110 68

lagstiftningen. Enligt min mening bör den av förbundet väckta frågan inte behandlas i förevarande sammanhang. Jag vill sålunda godta förslaget, att den nu aktuella lagen inte skall gälla såvitt avser fast egendom.

Om AVL:s avgränsning till vara, tjänst och nyttjanderätt

till lösöre gjordes inget uttalande under riksdagsbehand—

lingen. 3.5 Tillämpningen 3.5.1 Marknadsdomstolens avgöranden

Marknadsdomstolen har t.o.m. februari 1976 avgjort 17 ären- den enligt avtalsvillkorslagen. Avgörandena har rört vill- kor i ordersedlar, köpekontrakt och garantiformulär som använts vid marknadsföring av varor, bl.a. radio— och TV— apparater, böcker och bilar. I det följande redovisas marknadsdomstolens beslut i ärenden aVSeende avtalsvillkors— lagen fördelade under olika rubriker. I-en del fall har marknadsdomstolen funnit ett avtalsvillkor vara oskäligt redan i sig.medan domstolen i andra fall gjort avtal till föremål för en mera samlad bedömning Och därvid kommit

fram till ståndpunkten att avtalsvillkoret är oskäligt.

Villkor i strid med tvingande lagbestämmelser

Marknadsdomstolen har i några ärenden tagit ställning till frågan om avtalsvillkor som direkt strider mot tvingande lagstiftning till skydd för konsumenter kan anses förenliga

med avtalsvillkorslagen.

Ett utländskt bokförlag som bedrev hemförsäljning i Sverige hade i sitt formulär till beställningssedel tagit in bl.a. ett avtalsvillkor med följande lydelse: "Detta kontrakt kan ej ändras eller återkallas och muntliga överenskommelser

som ej är intagna i kontraktet är ej bindande." Marknads- domstolen konstaterade i sitt beslut (KO ./. The Richards Company of Sweden AB, beslut 12/1972) att de ifrågavarande avtalsbestämmelserna tillkommit i strid med hemförsäljnings—

lagens regler om rätt för köparen att frånträda sitt anbud

Prop. 1976/77:110 69

inom en vecka och om s.k. legal ställningsfullmakt för säl— jarens ombud. Av allmänna rättsgrundsatser fick enligt marknadsdomstolen anses följa att bestämmelserna därmed var ogiltiga och följaktligen också att anse som otillbörliga enligt avtalsvillkorslagen. I sitt formulär till beställ- ningssedel hade bolaget också intagit en avtalsbestämmelse som innebar att bolaget förbehöll sig rätten att "godkänna varje köpare". Ett liknande villkor återfanns också i ett särskilt formulär. Beträffande dessa bestämmelser konstate—

rade marknadsdomstolen att de innebar att säljaren bereddes en till tiden obegränsad acceptfrist och att köparen hölls

ensidigt bunden vid sitt anbud under obegränsad tid. Be-

stämmelserna fick anses otillbörliga i avtalsvillkorslagens mening. Marknadsdomstolen ansåg dock inte hinder föreligga att bolaget i kontraktsvillkor föreskrev en acceptfrist av

tre veckor.

I ett annat ärende (KO ./. Haga 1311 & Motor AB, beslut 20/1973) har marknadsdomstolen prövat ett avtalsvillkor enligt vilket "köparen förband sig att låta säljaren åter- ta bilen utan lagligt ingripande, om icke full likvid er- lades vid fastställt datum". Villkoret fanns intaget i en särskild handling som säljaren lät köparen underteckna vid sidan av ordersedel och köpekontrakt i samband med för— säljning på avbetalning. Marknadsdomstolen uttalade bl.a. att ett förbehåll om rätt att utan offentlig myndighets medverkan återta gods som sålts på avbetalning inte lag- ligen kunde göras gällande av säljaren. Förbehållet som sådant var emellertid ägnat att bibringa köparen den före— ställningen att möjlighet härtill stod säljaren till buds. Det rättsskydd man genom avbetalningsköplagen velat bereda köparen blev därigenom verkningslöst. Den enskilde-konsu- menten kunde, anförde domstolen, inte förväntas vara in- formerad om de rättigheter avbetalningsköplagen tillför- säkrade honom. Även om den aktuella bestämmelsen på grund av lagens tvingande karaktär saknade verkan kunde därför inte uteslutas, att köparen uppfattade sig vara bunden

av villkoret. På grund härav fann marknadsdomstolen vill-

koret vara otillbörligt mot konsumenterna.

Prop. 1976/77:110 70

Ett ärende gällde avtalsvillkor vid hemförsäljning av per- sienner (KO ./. Christer Lindqvist med firma C L Persien- ner; beslut 50/1975). I ordersedeln som Lindqvist använde

sig av vid försäljningen fanns bl.a. följande avtals- villkor:

a) "Muntliga överenskommelser godkännes ej."

b) "Denna order är bindande för köparen men kan av säljaren annulleras inom 8 dagar efter orderns ankomst till kontoret."

c) "Försenad leverans berättigar ej till annullering."

Villkoret under a fann marknadsdomstolen oförenligt med

3 & hemförsäljningslagen (1971:258) och fördenskull oskäligt. Marknadsdomstolen ansåg inte att bedömningen

av villkorets oskälighet ändrades, om säljaren använde villkoret vid hemförSäljning som skedde utan anlitande

av ombud. - Beträffande villkor b hänvisade marknads— domstolen till tidigare avgöranden i vilka domstolen slagit fast att villkor som beredde säljaren en till

tiden obestämd acceptfrist och höll köparen ensidigt bunden under obegränsad tid var oskäliga enligt avtals- villkorslagen. I de fall hemförsäljningslagen var till- lämplig var de också oskäliga av den anledningen att de stod i strid med bestämmelsen i 4 & hemförsäljningslagen, enligt vilken köparen kan frånträda sitt anbud eller sitt svar inom en vecka räknat från dagen för sammanträffandet med säljaren eller dennes ombud. Villkoret b var därför också att anse som oskäligt. - Villkoret c fråntog köpa— ren hans rätt enligt allmänna köplagen att häva köpet i vissa fall av dröjsmål från säljarens sida. Marknadsdom- stolen hänvisade här till tidigare avgöranden av domstolen (jfr 19/1975, 2 och 20/1974 ). Villkoret ansågs oskäligt, eftersom det innebar en väsentlig inskränkning av köparens rättigheter enligt köplagen och den rimliga balansen mel—

lan parterna därför måste anses rubbad. Inskränkningar i köparens rätt enligt köplagen

I ärendet KO ./. Berglunds Bilaffär, beslut 19/1973, gällde

marknadsdomstolens prövning en klausul i ordersedel enligt

Prop. 1976/77:110 71

vilken köparen inte var berättigad att vägra motta leve- rans som fördröjts på grund av omständigheter som låg utan- för säljarens kontroll (force majeure). Domstolen konstate- rade att köparen enligt köplagen har rätt att - i fall av väsentligt dröjsmål från säljarens sida med godsets av- lämnande - själv avgöra om han vill häva köpet eller kräva godsets avlämnande. Den klausul bilföretaget använde inne- bar enligt domstolen att köparen fråntagits sin rätt enligt 1)

säljarens sida på grund av force majeure. Villkoret gav köplagen att häva köpet i vissa fall vid dröjsmål från i stället säljaren rätt att, på grund av omständigheter som låg utom hans kontroll, under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet. Villkoret måste därför enligt domstolen sägas innebära en väsentlig in-

skränkning av köparens rättigheter jämfört med köplagen.

Den rimliga balansen parterna emellan fick till följd härav anses rubbad. Med hänsyn därtill fann marknads- domstolen villkoret vara i avtalsvillkorslagens mening

otillbörligt mot konsumenterna.

Ett bokförlag sålde böcker - företrädesvis större bokverk - genom direktförsäljning. På ordersedeln antecknades av för- säljaren ett villkor av innebörd att leverans av den be— ställda boken skulle ske "när den färdigställts". Marknads- domstolen uttalade i sitt beslut (KO ./. AB Kulturhistoriska Förlagen, beslut 2/1974) att man för att avgöra om dröjsmål i ett visst fall förelåg hade att beakta vid vilken tid- punkt avlämnandet skolat ske. Intill dess ett bokverk färdigställts saknas förutsättningar att tala om dröjsmål med avlämnandet. Enligt den ifrågavarande avtalsbestämmelsen kunde köparen få vänta på leverans av bokverket under obe- gränsad tid utan möjlighet, så länge bokverket inte var färdigställt, att göra gällande kontraktsbrott i form av dröjsmål från säljarens sida. Genom att ställa tiden för avlämnandet i beroende av bokens färdigställande hade säl-

jaren alltså i hög grad undandragit sig sitt i köplagen

1 _ Jfr numera 5 och 6 åå konsumentköplagen

Prop. 1976/77:110 77-

stadgade ansvar för dröjsmål. Marknadsdomstolen fann det mot bakgrund därav uppenbart att säljaren genom-villkoret i fråga skaffat sig ett otillbörligt övertag i förhållande till köparen varigenom den rimliga balansen mellan köparen och säljaren rubbats. Villkoret var därför att anse som oskäligt i avtalsvillkorslagens mening. Det förhållandet att bokförlaget i orderbekräftelsen angett tiden för av-

lämnandet påverkade inte domstolens bedömning.

Ett ytterligare beslut som rörde inskränkningar i köparens

rätt enligt köplagen var det tidigare nämnda 50/1975. Accept- och reklamationsfrister

I ett ärende som gällde två avtalsvillkor intagna i formu- lär till köpekontrakt använt av en radiohandlare vid för- säljning av radio- och TV-apparater på avbetalning (KO ./. Stig Hagstöms Radio-TV AB, beslut 11/1972) har marknads- domstolen slagit fast att ett villkor som innebär att säljaren förbehåller sig en till tiden obegränsad accept- frist är att bedöma som otillbörligt. Vid sitt avgörande hänvisade domstolen till förarbetena till avtalsvillkors- lagen, där som exempel på villkor som under alla förhållan- den måste anses som otillbörligt nämns bl.a. villkor med denna innebörd. Ärendet gällde också om ett avtalsvillkor enligt vilket eventuella anmärkningar mot varan skulle göras till säljaren senast 8 dagar efter mottagandet av varan kunde anses förenligt med lagen. Marknadsdomstolen antecknade i den delen att enligt köplagen reklamations— fristen började löpa då köparen uppmärksammat eller bort uppmärksamma felet. En inskränkning av reklamationsfristen till åtta dagar efter mottagandet av varan fick därför an- ses innebära en väsentlig försämring för köparen. Avtals- villkoret var därför, då det inte visats att nackdelarna uppvägdes av några fördelar för köparen, att anse som otillbörligtl)

Se beträffande acceptfrist även marknadsdomstolens förut nämnda beslut 12/1972 och 30/1975 samt i det följande 10/1973. Ang. reklamationsfrist, se även beslut 2/1976.

Prop.l976/77:110 73

Friskrivningsklausuler

Ett bilföretag hade i sin beställningssedel en bestämmelse av följande lydelse: "... säljaren ansvarar ej för att det begagnade fordonet icke körts längre än vad vägmätaren ut- visar". Vid sin prövning av villkoret (KO ./. Ernst Nilson, beslut 10/1974) uttalade marknadsdomstolen att bolaget enligt detsamma var fritt från ansvar i fall där den verk- liga körsträckan avvek från den som vägmätaren utvisade. Även om bolaget inte tillämpade villkoret enligt ordalydel- sen innebar det dock en total friskrivning från allt ansvar för avvikelse från vägmätarställningen och det var därför ägnat att leda till att köparen avstod från sin lagenliga rätt att genomdriva välgrundade anspråk på rättelse. Vill— koret fick därför enligt marknadsdomstolen oberoende av bolagets faktiska tillämpning anses som oskäligt i avtals—

villkorslagens mening.

Vid erbjudande av bussresa hade en resebyrå använt avtals- villkoret: "Resebyrån ansvarar ej för sak- eller person- skador, försening eller force majeure." Marknadsdomstolen uttalade (KO ./. Nils Svensson med firma Snabb-Bussar, beslut 24/1975) beträffande friskrivningen från skadestånds- skyldighet för personskador, att avtalsvillkoret visserligen enligt gällande rätt inte befriade Svensson för ersättnings- skyldighet i de fall då uppsåt eller grov vårdslöshet före- låg, men likväl medförde en betydelsefull inskränkning i skadeståndsansvaret enligt de dispositiva reglerna om person- skada i bilansvarighetslagen. Friskrivningen för person- skada ansåg marknadsdomstolen därför vara ägnad att mot- verka den genom avtalsvillkorslagen eftersträvade balansen mellan konsument och näringsidkare. - I frågan om friskriv- ning för sakskada (skador på bagage) konstaterade marknads- domstolen, att direkt tillämpliga rättsregler utöver skade- ståndslagen inte fanns. En jämförelse med de tvingande reg- lerna i lagen om inrikes vägtransporter låg emellertid nära till hands. Enligt skadeståndslagen kan skadestånd för sak- skada utkrävas enligt skadeståndslagen endast när uppsåt eller grov vårdslöshet ligger Svensson till last medan en-

ligt lagen om inrikes vägtransporter fraktföraren är skade-

Prop. 1976/77:110 74

ståndsskyldig om han inte lyckas exculpera sig. Marknads— domstolen fann vid denna jämförelse, att friskrivningen från sakskador var synnerligen förmånlig för Svensson och

i motsvarande mån oförmånlig för konsumenten, som inte kompenserades för detta på något sätt. Friskrivningen var

därför ägnad att motverka balansen mellan konsument och näringsidkare. Friskrivningen från sakskada var vidare ägnad att vilseleda konsumenten rörande villkorets fak- tiska innebörd, eftersom den i realiteten, i motsats till dess ordalydelse, inte kunde åberopas i de fall då uppsåt eller grov vårdslöshet låg Svensson till last. I vad det påtalade avtalsvillkoret rörde sak- eller personskada

fann marknadsdomstolen att det i sin helhet borde anses

som oskäligt. - Beträffande friskrivningen för förseningar ansåg marknadsdomstolen, att konsumenten borde ha rätt att häva ett köp av en resa om förseningar inträffar och dessa inte är helt obetydliga. Vidare borde resenären ha rätt till ersättning intill ett belopp motsvarande direkta ut- lägg i de fall då skada uppstår på grund av en försening och researrangören inte kan exculpera sig. Eftersom Svensson enligt avtalsvillkoret var fri från allt ansvar från förse— ningar och detta inte uppvägdes av någon motsvarande för- del för konsumenten, var avtalsvillkoret även i denna del ägnat att rubba balansen mellan näringsidkare och konsument och följaktligen oskäligt. - När det slutligen gällde fri— skrivningen för force majeure hänvisade marknadsdomstolen till att departementschefen i förarbetena till avtalsvill- korslagen (prop. 1971:15 s 72) uttalat, att ett force majeure -villkor som ger säljaren rätt att under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet på grund av omständigheter som ligger utom hans kontroll genom- gående måste betraktas som otillbörligt mot konsumenten. Visserligen borde detta uttalande enligt marknadsdomstolens bedömning inte tolkas så, att varje friskrivning vid force majeure var oskälig mot konsumenten. Marknadsdomstolen an- såg dock, att friskrivningen för fall av force majeure i den generella och kategoriska form den fått i det aktuella fallet måste betraktas som oskäligt mot konsumenten. Samman- fattningsvis uttalade marknadsdomstolen, att det avtals- villkor som Svensson sålunda använt sig av i sin resebyrå- verksamhet måste anses vara till alla delar oskäligt mot

Prop. 1976/77:110 75

Prisklausul

Ett reseföretag hade i allmänna resevillkoren tagit in en bestämmelse som löd: "Inträffar, efter att anmälan blivit bindande för arrangören men före avresan, pris- förändringar för en eller flera av de prestationer som enligt programbroschyren ingår i resan, är arrangören berättigad att företaga därav föranledda justeringar av priset för resan om och i den mån dessa prisförändringar beror på nya eller ökade skatter och allmänna avgifter, ändrade växelkurser eller andra liknande omständigheter över vilka arrangören ej råder. Såsom en dylik liknande omständighet som berättigar arrangören att företaga därav föranledda justeringar av priset för resan skall anses, att det av arrangören för resan anlitade charterbolagets kostnader för anskaffande av flygbränsle ökat på grund av omständigheter över vilka arrangören och charterbolaget ej råder. Resenär som berörs av sådan prisjustering på grund av ökade kostnader för anskaffande av flygbränsle kommer genom arrangörens försorg att underrättas därom

i god tid och senast en vecka före avresan samt äger om prisjusteringen innebär en prisförhöjning på mer än 10 % av resans pris rätt att uppsäga avtalet och därvid återfå den erlagda likviden. Sådan uppsägning skall för att bli gällande verkställas utan dröjsmål efter att resenären underrättats om prisförhöjningen." Bestämmelsen infördes i samband med den s.k. oljekrisen. Marknadsdomstolen ut- talade i sitt beslut (KO ./. Tjäreborg Resor AB, beslut 13/1974)1)inledningsvis att en prishöjningsrätt borde kunna accepteras från konsumentsynpunkt. när rätten var grundad på rent force majeure-betonade förhållanden. Så— som grundläggande princip måste emellertid gälla att av- talade priser skulle hållas, och utrymmet för höjningar av sådana priser borde alltså förbehållas de höjningar som hade sin grund i förhållanden vilka säljaren saknade möjlighet att råda över och inte heller hade kunnat

förutse. Vidare borde gälla att det skulle vara fråga om

Jfr även beslut 2/1976

Prop.]976/77:110 76

kvalificerade höjningar. När det gällde det ifrågavarande villkoret uttalade marknadsdomstolen bl.a. att pristillägg kunde drabba konsumenten hårt och att möjligheten att ta ut pristillägg därför borde förenas med en rätt för konsu- menten att utan kostnad frånträda avtalet. En sådan möjlig- het borde konsumenten ha redan vid relativt sett blygsamma prishöjningar. För att konsumenten skulle få rimlig tid och möjlighet att överväga situationen och frågan huruvida han skulle utnyttja rätten att häva avtalet borde en pris- höjning vidare tillkännages i god tid före dagen för av— resan. En så allmänt formulerad klausul som den reseföre— taget använde kunde enligt marknadsdomstolen inte anses acceptabel från konsumentsynpunkt. Det kunde inte anses skäligt att konsumenten skulle kunna drabbas av prishöj- ningar så sent som en vecka före avresan. I allmänhet måste konsumenten anses vara berättigad räkna med ett pris som låg fast under avsevärt längre tid. Konsumenten borde ha rätt att utan kostnader frånträda avtalet också vid pristillägg lägre än tio procent. Marknadsdomstolen fann sammanfattningsvis villkoret oskäligt mot konsumenterna, dels därför att de i fråga om höjda flygbränsleprisers in- verkan på avtalade konsumentpriser möjliggjorde en allt- för vidsträckt tillämpning och dels därför att den hävnings— rätt för konsumenten, som enligt domstolen i regel skulle vara förenad med rätten att höja det i ett redan ingånget

avtal bestämda priset, inte erhållit ett verkligt värde.

Förverkandeklausul

Ett företag inom konfektionsbranschen hade under rubriken "försäljningsvillkor" i ett formulär till kvitto intagna två avtalsvillkor. Enligt det ena var handpenning som er- lagts av köparen förverkad om inte varan till fullo beta- lades inom 14 dagar från köpets avslutande. Påföljden in- trädde oberoende av handpenningens storlek. Marknadsdom- stolen konstaterade (KO ./. Hjalmar Svedin AB, beslut 10/1973) att villkoret innebar att köpet vid betalnings-

dröjsmål av viss angiven längd betraktades som hävt och

Prop. 1976/77:110 77

att den erlagda handpenningen var förverkad i sin helhet. Att förverkande skedde oavsett den erlagda handpenningens storlek måste enligt domstolen anses vara i hög grad stö- tande för rättskänslan. Villkoret var därför enligt mark- nadsdomstolens mening uppenbarligen att betrakta som otillbörligt i avtalsvillkorslagens mening. Det andra villkoret som prövningen i ärendet gällde löd: "Anmärk- ningar, ej gjorda inom 8 dagar, godkännes ej." Vid pröv- ningen av denna klausul anlade marknadsdomstolen samma synsätt som i beslut 11/1972. Domstolen fann sålunda klausu—

len oförenlig med avtalsvillkorslagen. Garantiåtagande

Ett bilföretag i Göteborg lämnade vid försäljning av be— gagnade bilar en garanti som innehöll en klausul enligt vilken säljaren förband sig att kostnadsfritt reparera

eller byta skadade delar "hänförande sig till materialfel

som konstaterats av oss" inom tre månader från försäljningen. Enligt marknadsdomstolen (KO ./. PL Bilar AB, beslut 13/1975) fick klausulen anses innebära att säljaren förbehöll sig rätten att ensam avgöra huruvida materialfel förelåg och

om garantiåtagandet skulle träda i tillämpning. Säljaren svarade sålunda enligt ordalydelsen i garantiåtagandet endast

för vad han själv ansåg vara materialfel. Enligt marknads—

1)

någon skyldighet att rätta uppkomna fel, den nivå i fråga domstolen fick, även om köplagen inte ålägger säljaren om köparens rättigheter vilken garantin representerade an- ses ligga under den minimistandard som köparen under alla förhållanden var tillförsäkrad vid köp av begagnade bilar. Klausulen fick därför anses otillbörlig i avtalsvillkors—

lagens mening. Pantklausul

Enligt ett villkor i ett bilföretags formulär för försälj-

ning av bilar på avbetalning fick säljaren om köparens

1 Jfr numera 10 & konsumentköplagen

Prop. 1976/77:110 78

hela skuld var förfallen till betalning "påfordra att återfå fordonet med tillbehör, vare sig dessa levererats av säljaren eller ej". I köpeavtalet angavs de omständig— heter som skulle föranleda att köparens skuld omedelbart förföll till betalning. Marknadsdomstolen konstaterade

(KO ./. Sten Johanssons Bilaffär, beslut 29/1973) att villkoret enligt sin lydelse innebar att säljaren, om köparens hela skuld var förfallen till betalning, alltid skulle äga återta inte bara bilen utan också tillbehör till denna. Villkorets tillämpning medförde med andra ord enligt marknadsdomstolen att bilköpare, som t.ex. genom fullbordat köp förvärvat tillbehör till bilen, berövades sin rätt att fritt disponera däröver. Eftersom tillbehör

i flertalet fall åtminstone i någon mån torde påverka värdet av bilen, hade bilförsäljaren vidare enligt dom- stolen genom villkoret tillförsäkrat sig en i förekommande fall större säkerhet för sin fordran än den som avbetal— ningsköplagen gav stöd för. Oberoende av att återtagande jämväl av tillbehör inte i och för sig behövde medföra att köparen led ekonomisk skada med hänsyn till de värderings— regler som gäller enligt avbetalningsköplagen fick det enligt marknadsdomstolen anses obilligt mot köparen att säljaren alltid skulle kunna på detta sätt beröva köparen förfoganderätten över tillbehör och tillskriva sig säker— hetsvärdet därav. Villkoret var därför otillbörligt i

avtalsvillkorslagens mening. Skiljeklausul

I ett företags leveransbestämmelser för styckehus fanns intaget ett avtalsvillkor av följande lydelse. "Tvister härrörande från detta avtal, skall, om säljaren så önskar,

avgöras genom skiljemän enligt lag."

Marknadsdomstolen uttalade i sitt beslut (KO ./. Kvissberg & Bäckström byggnads AB, beslut 5/1975) att det påtalade avtalsvillkoret enligt sin lydelse gav bolaget rät att

ensamt bestämma vilket rättsligt förfarande som skulle

Prop. 1976/77:110 79

tillämpas vid en tvist mellan bolaget och en konsument. Ett skiljeförfarande kunde för den enskilde konsumenten,

som vanligen var den ekonomiskt svagare parten i avtals- förhållandet, te sig alltför kostnadskrävande eftersom ersättning till skiljemän inte ersätts enligt rättshjälps- lagen. Det kunde därför befaras att konsumenten avstod från att göra sin rätt gällande. Avtalsklausulen kunde därför indirekt komma att verka som ett hinder för kon— sumenten att få sin sak rättsligt prövad. Av detta skäl och även det förhållandet att klausulen gav intrycket av att näringsidkaren alltid skulle åtnjuta ensamrätten att bestämma valet av rättsligt förfarande något som med hänsyn till numera gällande lagregler12nte är fallet ansågs klausulen oskälig enligt avtalsvillkors-

lagen. Sakligt riktiga men vilseledande villkor

Ett konfektionsföretag hade i annons om tillfälliga ut— försäljningar av kläder tagit in bestämmelsen "Inga

byten". Marknadsdomstolen ansåg (KG./. AB Örebro barnkläder, b951Ut 22/1974 ) att det i och för sig inte fanns anled- ning till erinran mot villkoret som sådant. Enligt utta— lande i förarbetena till avtalsvillkorslagen var det inte alldeles ovanligt att ett villkor, mot vilket det från sakliga synpunkter kanske inte fanns anledning till er— inran, utformades på ett sätt som var ägnat att vilseleda konsumenten om villkorets faktiska innebörd. Detta borde enligt förarbetena kunna medföra att ett villkor bedömdes som otillbörligt. - Villkoret "Inga byten" menade mark- nadsdomstolen att många konsumenter uppfattade så att köparen fråntogs sina rättigheter enligt allmänna köplagen och konsumentköplagen att häva köpet eller fordra avdrag

på köpeskillingen vid fel i godset som inte är ringa. Det var troligen inte ovanligt. att villkorsformuleringar av detta slag bidrog till att förstärka det oriktiga intrycket hos flertalet konsumenter att varor som inhandlas på ut-

försäljningar o dyl köper man på egen risk även i sådana

1

3 a lagen om skiljemän (1929:145)

&( ';

Prop. 1976/77:110 80

fall då det inte särskilt angetts att varorna är skadade eller av annan orsak behäftade med fel. Denna föreställ- ning leder i sin tur till att köparen underlåter att på? tala berättigade fel i godset och kräva sin rätt enligt lag. Trots att det sålunda från sakliga synpunkter inte fanns anledning till erinran mot villkoret som så— dant, kunde villkoret genom sin utformning på angivet sätt vilseleda konsumenten och villkorsformuleringen måste därför anses som oskälig i avtalsvillkorslagens

mening.

Lagvalsklausul

Ett danskt företag som sålde korrespondenskurser i Sverige avseende utbildning till bostadskonsulent_och inrednings- arkitekt hade i sitt formulär till anmälan intagit ett villkor som löd "ev oöverensstämmelser mellan skolan och elever avgörs efter danska rättsbestämmelsenl Marknads— domstolen antecknade (KO ./. Akademisk Brevskola, beslut 11/1975). att enligt i Sverige gällande internationellt privaträttsliga bestämmelser parterna har rätt att vid köp med internationell anknytning fritt bestämma vilket lands lag som skall reglera tvistefrågor i anledning av köp. Detta gäller i princip vid s.k. konsumentköp. Efter— som avtalsvillkorslagen är tillämplig kan å andra sidan användandet av en sådan lagvalsklausul komma att förbjudas av marknadsdomstolen, Om nämligen klausulens tillämpning i ett konkret fall skulle vara att anse som otillbörligt mot konsumenten. De i ärendet aktuella korrespondens— kurserna hade erbjudits konsumenterna vid hemförsäljning. Hemförsäljningslagen innehåller tvingande regler till konsumentskydd. Motsvarande skyddsregler saknas i Danmark. Av grunderna för avtalsvillkorslagen fick anses följa att ett avtalsvillkor som, om det tillämpaS, skulle innebära att konsumenten undandrogs det skydd den tvingande konsu- mentskyddslagstiftningen annars gav var att anse som

otillbörligt mot konsumenten. I den mån avtalsvillkor satte

Prop. 1976/77:110 81

hemförsäljningslagens regler ur spel - något som bolaget velat göra gällande beträffande här ifrågavarande villkor _ skulle dess användande således förbjudas. Marknadsdomstolen

förbjöd bolaget att i fortsättningen använda villkoret eller

väsentligen samma villkor.

6 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 82 1)

3.5.2 Konsumentombudsmannens övervakning av marknaden

För att fullgöra sin uppgift att övervaka marknaden har

KO samlat in och granskat de formulär till standardavtal (ordersedlar, avbetalningskontrakt, garantisedlar, leverans- villkor, slutsedlar, ordererkännanden m m) som används inom olika branscher vid avtal med enskilda konsumenter. De for— mulär som förekommer är dels sådana som utarbetats av branschorganisationerna för deras medlemmar. 5 k bransch- kontrakt, dels sådana som sammanställts av enskilda före— tag. Branschkontrakt förekommer inom de flesta branscher

och har mycket stor spridning. Vid insamlingen har KO bi— trätts av statens pris- och kartellnämnd (SPK). Genom de regionala priskontoren har SPK kunnat göra rikstäckande

insamlingar av formulär.

Granskningen av insamlade kontraktsformulär har gett an- ledning till ingripanden med stöd av avtalsvillkorslagen

på många områden inom både den privata och den offentliga sektorn. När det gällt att åstadkomma revidering av bransch- kontrakten har KO utnyttjat den metod med brett upplagda överläggningar som anvisades i avtalsvillkorslagens för-

arbeten.

KO har sålunda haft överläggningar med ett stort antal av näringslivets organisationer inom olika sektorer. För revidering av de kontrakt som utarbetats av enskilda före- tag har KO varit hänvisad till direkta överläggningar med företagen. Sådana överläggningar har förts i betydande om-

fattning.

De uppgörelser som träffats med branschorganisationerna

har regelmässigt inneburit att parterna enats om ett helt regelkomplex. Genom uppgörelserna har branschorganisationerna åtagit sig att rekommendera sina medlemmar att från visst datum använda de överenskomna avtalsvillkoren. Enligt hit-

tillsvarande erfarenheter har medlemsföretagen lojalt följt

1 Redogörelsen utarbetad inom K0:s kansli

Prop. 1976/77:110 83

organisationernas rekommendationer. En uppgörelse med de organiserade företagen inom en bransch har regelmässigt åtföljts av överläggningar med företag utanför den aktuella organisationen. Därvid har ofta branschuppgörelsen använts som plattform. Dessa överläggningar har lett till ett stort antal överenskommelser direkt med företagen. Överenskommelserna har vanligen inneburit att företagen skriftligen förbundit sig att ur sina kontrakt mönstra

ut avtalsbestämmelser som ansetts oförenliga med avtals- villkorslagen. Ibland har överenskommelsen befästs genom att företaget godkänt ett av KO utfärdat föreläggande med förbud att i fortsättningen eller efter viss dag använda

visst avtalsvillkor.

Ingripanden enligt avtalsvillkorslagen har vidare skett på grundval av en kontinuerlig genomgång av allmänna reklama- tionsnämndens yttranden samt till följd av anmälningar direkt från konsumenter. I de senare fallen har det ofta varit fråga om flagranta överträdelser. Flertalet ärenden enligt avtalsvillkorslagen har tagits upp på KOES eget

initiativ.

Hittills har endast ett relativt begränsat antal ärenden förts till marknadsdomstolen. Det har huvudsakligen gällt ärenden där frågan om ett avtalsvillkors förenlighet med lagen ansetts ha principiell betydelse. KO har i flera

fall utfärdat förbudsförelägganden.

Vid granskningen av standardkontrakt har KO som norm i första hand haft den dispositiva lagstiftning som gäller för köp av lös egendom, nämligen köplagen. När det gäller tjänstesidan finns ingen motsvarande lagstiftning. men köplagen har också på det området fått tjäna som måttstock för vad som skall anses skäligt. Är innebörden i ett avtalsvillkor att köparen fråntas eller måste vidkännas en väsentlig inskränkning i någon av de rättigheter han har enligt köplagen, har villkoret bedömts som oskäligt och oförenligt med avtalsvillkorslagen (jfr marknadsdom- stolens beslut 19/1975 1 avsnitt 5.5.1). KO har sålunda

Prop. 1976/77: 110 84

med flera organisationer och företag träffat uppgörelser som inneburit att avtalsbestämmelser, vilka berövat köpa- ren rätten att göra någon påföljd gällande gentemot säl- jaren vid leveransdröjsmål eller fel på varan, har ut— mönstrats. Så har t ex bilbranschens och båtbranschens organisationer i nya formulär till beställningssedlar infört bestämmelser som ålägger säljaren att leverera inom viss tid vid äventyr att köparen annars kan häva köpet.

I garantier som lämnas vid försäljning av konsumtions- kapitalvaror av olika slag (bilar, båtar, hushållsapparater, radio-TV osv) har skrivits in rätt för köparen att häva köpet, om säljaren inte lyckas avhjälpa ett uppkommet fel inom rimlig tid. Har hävningsrätt funnits men varit allt-

för begränsad genom olika förbehåll har en omarbetning

skett.

K0:s överläggningar har också lett till förlängda garanti- tider på olika områden. Bl a har bilindustrin åtagit sig att förlänga garantitiden beträffande nya bilar från sex månader till ett år. Vidare har införts ettåriga garantier för husvagnar, mopeder och cyklar. Några cykelleverantörer har börjat tillämpa en tioårig garanti för ram och gaffel. I fråga om bil- och husvagnsgarantierna gäller också den

nyheten att garantin kan åberopas även av en ny ägare.

Bestämmelser som inneburit att från garantiansvar undan- tagits vissa delar eller komponenter hos varan har av KO ansetts oskäliga. Både när det gäller bilar och husvagnar var det regel att från garantiansvaret undantogs t ex däck, glas och elektrisk utrustning. Sådana undantag är inte längre tillåtna. Enligt de garantier som gällde för bildäck skulle köparen själv betala samtliga kostnader för demontering och montering i samband med utbyte av däck. Vid överläggningar med däckbranschen har bestämts att säl—

jaren skall stå för dessa kostnader.

Prop. 1976/77:110 85

Också för begagnade varor har KO avtalat nya garantier. För begagnade bilar, hushållsapparater och radio—TV-

apparater har sålunda införts en tremånaders garanti.

När det gäller tillhandahållandet av tjänster har KO ansett att konsumenten bör ha i huvudsak samma rättig- heter som vid köp i händelse av dröjsmål eller brist- fällig prestation. Efter överläggningar med motor- branschens organisationer har sålunda införts regler

som ger konsumenten rätt till ersättning för förlust på grund av försening när bil som lämnats för reparation inte varit klar vid den utlovade tidpunkten. Sådan rätt till ersättning, som kan avse t ex kostnaden för en hyr— bil, har kontrakten tidigare exkluderat. På motsvaran— de sätt har tvättföretagen och flyttföretagen åtagit sig

att svara för konsumentens förlust vid försening.

Även företagens ansvarighet vid bristfällig prestation

har slagits fast genom nya formulärrättsliga bestämmelser. Så har t ex bilverkstäderna åtagit sig att ansvara för utförd reparation under minst tre månader. Enligt nya leveransbestämmelser ansvarar tvättföretagen för skador som uppkommit på grund av felaktig hantering eller behand- ling av tvättgodset. Flyttföretagen å sin sida har tagit på sig ett strikt ansvar för utförd transport, dvs en skyldighet att svara för skador även om det inte kan på- visas att företaget handlat oaktsamt. Ändrade regler har också kommit till stånd beträffande sällskapsresearran- görernas ansvar för utlovade prestationer. Researrangö— rerna ansåg sig enligt tidigare tillämpade avtalsbestäm- melser endast inta ställning som förmedlare av transport- bolagens och hotellens tjänster. Om något brustit hän— visades resenären att rikta sina klagomål mot dessa före— tag. Detta har bl a mot bakgrund av att resorna marknads- förts i det närmaste såsom "märkesvaror" ansetts oaccep— tabelt. Enligt de regler som antagits efter överläggningar

med stöd av avtalsvillkorslagen har researrangörerna ett

Prop. 1976/77:110 86

visst strikt ansvar gentemot resenären. Det innebär att arrangören oberoende av egen försummelse ansvarar upp till ett belopp som motsvarar resans pris, om den pres- tation som tillhandahålls resenären från standardsyn-

punkt är underlägsen vad som utlovats.

På några områden där någon egentlig formulärrätt inte utvecklats har KO tagit initiativ till utarbetandet av allmänna branschbestämmelser. Detta gäller för bl a tvätterierna och bilskolorna. Genom en överenskommelse med bilskolornas organisation har bilskolorna åtagit sig att tillämpa vissa enhetliga regler i förhållande till eleverna. Bl a har de förbundit sig att under vissa förhållanden ersätta eleven när lektion ställts in. Inom måleri— och rörledningsbranschen har åstad— kommits nya formulärbestämmelser. Genom dessa har bl a

införts en ettårig garanti beträffande utfört arbete

och levererat material.

Genom överenskommelser med de olika bildningsförbunden och andra som bedriver kursverksamhet har kursdeltagarna tillförsäkrats rätt att återta anmälan till kurs samt att avbryta kurs vid sjukdom, utflyttning från orten o dyl

och då återfå icke utnyttjad del av kursavgiften.

Vid bedömning av avtalsvillkor i standardkontrakt har också rena skälighetsavvägningar gjorts. Sålunda har avtalsvillkor som föreskrivit orimligt stränga påföljder vid köparens dröjsmål med betalning förbjudits med stöd av lagen. Det har exempelvis varit fråga om villkor som inneburit att en av köparen lämnad handpenning (del— betalning) varit förverkad, om köparen inte betalt varan till fullo inom viss tid utan att hänsyn tagits till handpenningens storlek (jfr marknadsdomstolens beslut 10/1975). Ibland kan rent sociala hänsyn ha motiverat in- gripanden mot alltför långtgående påföljder vid betal-

ningsdröjsmål. Detta har varit fallet när KO ingripit inom

Prop. 1976/77:110 87

den offentliga sektorn. Elverkens organisation och tele-

verket har efter överläggningar utfäst sig att modifiera

sina abonnemangsbestämmelser i detta avseende. Elströmmen eller telefonen får sålunda enligt nya abonnemangsbestäm— melser inte stängas av vid betalningsdröjsmål som är

kortvarigt eller rör obetydligt belopp.

Avtalsvillkor som rör själva avtalsslutandet har också föranlett ingripanden enligt avtalsvillkorslagen. Villkor som inneburit att köparen hållits ensidigt bunden av ett avgivet anbud under obegränsad tid har t ex ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen (jfr bl a marknadse domstolens beslut 11/1972). Längsta godtagbara accept— frist för säljaren har KO ansett vara två veckor eller vid hemförsäljning tre veckor. Bl a en rad bokförlag

har ändrat sina kontraktsformulär i enlighet därmed.

Prishöjningsklausuler har KO ägnat särskilt intresse. KO:s inställning har varit att prishöjningar efter avtals- slutet endast skall få ske i rena undantagsfall då den— omständighet som föranleder prishöjningen ligger utanför säljarens kontroll. De skäl som godtagits för ett från— gående av det avtalade priset är sålunda force majeure eller därmed jämställda händelser samt myndighets åtgärd, t ex ändring av växelkurs. KO har emellertid också häv— dat att priset under viss period skall ligga fast. Med trähusleverantörerna har sålunda avtalats fram en fast- prisperiod på sex månader från avtalsdatum - de flesta hus levereras inom denna tid. När det å andra sidan gäl— ler sällskapsresor har KO ansett att en fastprisperiod räknad från avresedagen bör gälla. Efter förhandlingar med resebranschen har därför bestämts att prishöjningar inte i något fall får företas inom trettio dagar före avresedagen. Resenären skall vidare enligt de villkor som överenskommits ha rätt att frånträda avtal om resa då en prishöjning exempelvis på grund av ändrade växel-

kurser (mer än 30 dagar före avresan) är av en viss

Prop. 1976/77:110 88

storleksordning (jfr också marknadsdomstolens beslut 15/1974). Enligt en överenskommelse mellan K0 och olje- leverantörerna är dessa bundna av det pris som gäller

avtalad leveransdag även om leverans sker senare.

Oenighet huruvida visst pris avtalats för en prestation är en vanlig grund för tvist inte minst inom tjänste— sektorn. KO har därför när det gällt bl a bilreparationer, måleriarbeten och rörledningsentreprenader genomdrivit bestämmelser om bundenhet för verkstaden/entreprenören när prisuppgift lämnats såsom anbud. Det har vidare i de antagna reglerna slagits fast att när visst "högsta pris" eller "takpris* för reparationen eller arbetet angivits av konsumenten detta inte får överskridas. Inte heller en ungefärlig prisuppgift får frångås. Ett ungefärligt pris får endast överskridas med 15 eller 25 procent be—

roende på bransch.

Standardkontrakt innehåller ofta bestämmelser om frister av olika slag, t ex reklamationsfrister. I kontrakt har exempelvis inte sällan föreskrivits att köparen måste

göra anmärkning inom några dagar från mottagandet. Alltför korta reklamationsfrister (t ex 8 dagar efter mottagandet av en fabriksny TV) har ansetts oförenliga med avtals— villkorslagen1 (jfr marknadsdomstolens beslut 11/1972). Avtalsvillkor av detta slag har varit vanliga i framför allt standardkontrakt som använts vid försäljning av radio-, TV— och hushållsapparater. Också på tjänsteområdet har de reklamationsfrister som föreskrivits i kontrakt ibland varit oskäligt korta. När det gäller flyttföre— tagens tjänster eller de tjänster som tillhandahålls av

en researrangör har den tid inom vilken klagomål måste göras gällande förlängts efter förhandlingar enligt avtals- villkorslagen. Vidare har t ex föreskrifter i bilgaran- tierna om att reklamation skulle ske omedelbart ersatts

med mera konsumentvänliga regler.

1 'Jfr numera 11 å konsumentköplagen

Prop. 1976/77:110 89

Enligt de villkor som gällt för garantier har förekommit att säljaren förbehållit sig rätten att ensam avgöra om varan varit felaktig och om garantiåtagandet skulle

gälla. Värdet av garantin har därigenom förringats avse- värt och en sådan bestämmelse har därför inte ansetts godtagbar. Enligt uppgörelse med bilindustrin har slagits fast att garantivillkor av detta slag inte får förekomma

i åtaganden som gäller nya bilar. Också när det gäller garanti för begagnade bilar har dessa villkor ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen (jfr marknadsdomstolens beslut 15/1973). På tjänstesidan har en motsvarande be— stämmelse funnits bl a i de allmänna leveransbestämmel- ser som gällt för bilreparationer. Enligt bestämmelsen för— behöll sig verkstaden rätt att ensam avgöra om reklamationen var berättigad. Även i detta sammanhang har villkoret be-

dömts som oskäligt.

Genom särskilt avtalsvillkor har säljare kunnat beröva köpare möjligheten att få en tvist på grund av köpet prövad av allmän domstol. Detta har skett bl a genom att i all- männa leveransbestämmelser tagits in en bestämmelse om att tvister på grund av kontraktet skall avgöras av skiljemän. Ett skiljeförfarande är emellertid förenat med stora kost- nader och kan i praktiken få den verkan att köparen avstår från att göra sin rätt gällande. Förekomsten av skilje—

Hänvisningar till US27

1) Bl a företag inom småhusbranschen har utmönstrat klausulen

ur sina kontrakt (jfr marknadsdomstolens beslut 5/1975). klausul har därför bedömts som oskälig mot konsumenterna.

Det förhållandet att det är säljarsidan som sitter inne med fackkunskap, kännedom om gällande bestämmelser osv har i åtskilliga fall föranlett regler om upplysnings— skyldighet. Arrangör av sällskapsresor har sålunda ålagts att upplysa resenären om bl a gällande visumkrav och

vaccinationsbestämmelser. Vidare skall den som säljer

1 Jfr 3 a 5 lagen om skiljemän (1929:145)

Prop.l976/77:110 90

gravvårdar vara skyldig att känna till och upplysa om de bestämmelser som gäller för utformning etc av gravvård. Godkännes inte gravvårds utformning av kyrkogårdsförvalt- ningen är säljaren skyldig att i stället leverera annan

gravvård.

Vid den granskning som sker enligt avtalsvillkorslagen tillses även att kontraktsformulär inte innehåller avtals- villkor som strider mot tvingande lagstiftning till skydd för konsumenterna. Sådana villkor bedöms regelmässigt som oskäliga (jfr marknadsdomstolens beslut 12/1972). I ett stort antal fall har vid förhandlingar med KO företag fått utmönstra avtalsvillkor som utformats i strid mot konsument- köplagen eller lagen om avbetalningsköp. Bl a har KO vid överläggningar med båtindustrin rörande branschens garanti- bestämmelser fått utmönstrade avtalsvillkor, varigenom säljaren friskrivit sig från ansvaret för uppgifter som

1)

lämnats i reklambroschyr om t ex en motors prestanda.

1 Jfr 7 & konsumentköplagen (1973z877)

Prop. 1976/77:110 91

4 LAGEN OM OTILLBÖRLIG MARKNADSFÖRING OCH DEN NYA MARKNADSFÖRINGSLAGEN

Genom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring

fick samhället större möjligheter än tidigare att in— gripa mot vilseledande reklam och annan otillbörlig marknadsföring. Lagen innehåller till en början en generalklausul som stadgar, att marknadsdomstolen kan meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan, vid marknadsföring av vara eller tjänst vidtagen handling

som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. General— klausulen är så utformad att ingripande kan ske mot alla slag av otillbörliga reklam— och marknadsföringsåtgärder. Vissa förfaranden har dessutom förbjudits vid straff- ansvar: uppsåtlig användning av vilseledande framställ- ningar. erbjudande av vissa slag av rabattmärken och köpbevis samt vissa kombinerade erbjudanden av varor eller tjänster om dessa uppenbart saknar naturligt sam- band och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma

erbjudandets värde.

Lagen om otillbörlig marknadsföring tillämpas, liksom avtalsvillkorslagen, av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen. KO övervakar marknaden, förhandlar och träffar överenskommelser med näringsidkare och för det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Domstolen avgör som slutinstans ärenden om förbud enligt general- klausulen. I fall som inte är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande. Som sanktion vid över-

trädelse av förbud föreskrivs i regel vite.

Riksdagen har i december 1975 antagit en ny marknads— föringslag (1975:1418)1 som ytterligare utvidgar samhällets möjligheter att påverka företagens produkt- utformning och den information som företagen lämnar om sina produkter. I den nya lagen har, utöver de bestäm-

melser som ingår i den nuvarande lagen om otillbörlig

1 Lagen, som ändrats genom SFS 1976:55, träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1976/77:110 92

marknadsföring, intagits föreskrifter om produktinformation och produktutformning. Näringsidkare kan åläggas att om de varor, tjänster eller andra nyttigheter som han marknadsför lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt (5 5). Med "andra nyttigheter" avses exempelvis fast egendom, elektrisk kraft, aktier och andra värdepapper, krediter samt rättigheter av olika slag. Näringsidkare kan förbjudas att sälja eller hyra ut vara som riskerar att åstadkomma skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ända- mål (4 5). Till skillnad från lagens generalklausul (2 5) och informationsbestämmelse (3 9) är detta förbud begränsat till att gälla varor och gäller t ex inte fast egendom. Åläggande resp förbud meddelas av marknadsdomstolen på talan av KO och förenas normalt med vite. Det förutsätts att marknadsdomstolen vid sin bedömning av fallen tar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer som konsumentverket kan ha utfärdat. En grundläggande princip är, liksom hittills,

att tvingande åtgärder skall vidtas bara om de resultat som

kan uppnås på frivillig väg har visat sig otillräckliga.

Gränsdragningen mellan KO och konsumentverket har ibland be- tecknats som oklar. Den nya marknadsföringslagen har bedömts öka oklarheten. Därför har regeringen föreslagit (prop 1975/76:34) att de båda myndigheterna förs samman till en or- ganisation, som benämns konsumentverket och vars chef till- lika är konsumentombudsman. Riksdagen har också uttalat sig

för detta (se NU 1975/76:14 s 29 och 34).1)

Samtidigt med antagandet av den nya marknadsföringslagen har beslutats vissa ändringar i konsumentköplagen (1975:877), se SFS 1975:1419. Enligt konsumentköplagen kan säljare bli an—

svarig för vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller

användning (7 ©). Kan uppgiften antas ha inverkat på köpet,

1 Jfr även prop 1975/76:159

Prop. 1976/77:110 93

skall varan anses behäftad med fel, vilket ger konsumen- ten vissa grundläggande befogenheter (se 4—6 %% konsument- köplagen). Under vissa förutsättningar ansvarar säljaren även för vilseledande uppgifter som lämnats i tidigare säljled eller av tillverkaren. Vidare stadgas i konsument- köplagen (8 &) att en vara skall anses felaktig om den säljs i strid mot förbud, som syftar till att hindra an— vändning av vara som inte är tillförlitlig från säkerhets— synpunkt, eller om varan är så bristfällig att dess an-

vändning medför uppenbar fara för liv eller hälsa.

Genom de beslutade ändringarna i konsumentköplagen (7,

8 och 14 åå) skall en vara anses behäftad med fel, om säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans beskaffenhet eller användning som han enligt den nya marknadsföringslagen har ålagts att lämna. Detsamma skall i vissa fall gälla om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon i tidigare säljled. Likaså skall varan anses felaktig om den säljs i strid mot förbud enligt den nya marknadsföringslagen att sälja eller hyra ut varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Genom ändringen i 14 & konsumentköplagen slutligen har köpares rätt till skadestånd av tillverkare eller annan i tidigare säljled som lämnat vilseledande uppgift om varans beskaf- fenhet eller användning utsträckts till att omfatta det fall då sådan tredje man underlåtit att fullgöra ett

informationsåläggande enligt marknadsföringslagen.

Prop. 1976/77:110 94

5 DEN NYA GENERALKLAUSULEN I AVTALSLAGEN M M 5.1 Allmänt

Den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen i Sverige är traditionellt inriktad på avtalsfrihet. Har avtal träffats är det som regel bindande för parterna. Avtals- friheten är emellertid inte oinskränkt. På vissa om- råden finns regler som föreskriver att ett avtal skall ha viss form för att vara giltigt. I avtalslagen finns, som närmare skall anges i det följande, bestämmelser om ogiltighet av rättshandling som kommit till under in- flytande av tvång, svek el.dyl. Även utan stöd av skri- ven lag kan utfästelser som strider mot god sed i viss

utsträckning lämnas utan avseende av domstolarna.

Äldre rätt präglades av stor restriktivitet när det gällde att inskränka avtalsfriheten. Vartefter har emellertid motståndet mot sådana inskränkningar brutits. Det har ansetts nödvändigt att införa särskilda regler till skydd för den svagare parten i ett avtalsförhållande. Inte minst betydelsefull är den konsumentpolitiska lag—

stiftning som har kommit till under de senaste åren.

Inskränkningarna i avtalsfriheten har skett dels genom tvingande detaljbestämmelser på olika områden, dels

genom mer allmänt hållna regler om ogiltighet eller jämkning av oskäliga avtalsvillkor o.d., s.k. general- klausuler. I viss mån har avtalsfriheten också inskränkts med stöd av allmänna grundsatser som har utbildats i

rättstillämpningen.

På det civilrättsliga området har tvingande lagstift- ning sedan länge kommit till användning inom sådana om- råden som arrende, hyra, försäkring och avbetalningsköp. Under de senaste åren har nya tvingande regler kommit till bl.a. i lagen (1971:258) om hemförsäljning m.m. och konsumentköplagen (1975:877).

Prop. 1976/77:110 95

Hemförsäljningslagen ger konsumenten ett skydd mot påtryckning och överrumpling vid hemförsäljning och jämförbara försäljningsformer. Lagen ger konsumenten rätt att inom en vecka, den s.k. ångerveckan, från- träda vissa köp- och abonnemangsavtal som har ingåtts

i hans bostad eller under likartade förhållanden.

Konsumentköplagen innehåller tvingande regler som ger kon— sumenterna ett visst minimiskydd vid köp av vara. Lagen är i princip tillämplig när en konsument av en närings— idkare köper en vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Bestämmelserna syftar framför allt till

att ge köparen möjlighet att tvinga fram en riktig prestation från säljarens sida. I lagen finns sålunda bl.a. bestämmelser om köparens befogenheter om säljaren inte levererar en vara i rätt tid eller om varan är be— häftad med fel. Huvuddelen av bestämmelserna rör köparens förhållande till säljaren. men lagen ger köparen ett visst

skydd i förhållande till en varas tillverkare m.m.

[avtalslagen (1915:218) innehåller ogiltighetsrcgler, allmän— na bestämmelser om vilka omständigheter som kan göra en rättshandling ogiltig. Avtalslagens ogiltighetsregler är inte uttömmande. Lagen innehåller sålunda inte några reg- ler om verkan av villfarelse i bevekelsegrunderna till en rättshandlings företagande (s.k. error in motivis). Över huvud taget saknas lagregler om verkan av att en person har utgått från förutsättningar som har varit oriktiga från början eller som sedermera visar sig brista. Inte desto mindre kan en rättshandling ogiltigförklaras av domstol på grund av oriktiga eller bristande förutsätt— ningar. Principerna härför har utvecklats i litteratur

och rättspraxis. De brukar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran. Under förarbetena till avtalslagen övervägdes att införa en allmän bestämmelse om att en rättshandling som strider mot lag eller goda seder är

ogiltig. frågan ansågs emellertid inte böra bli föremål

Prop.]976/77:110 96

för lagstiftning, utan det överlämnades åt domstolarna att träffa avgöranden efter omständigheterna i det särskilda

fallet.

Bestämmelserna i avtalslagens 28-55 åå tar sikte på omstän- digheterna vid en rättshandlings tillkomst. Rättsverkan är att rättshandlingen förklaras ogiltig. I 56-58 åå finns vissa bestämmelser som är inriktade på innehållet i ett av- tal e.d. Bortsett från den situation som behandlas i 57 å andra stycket är rättsverkan enligt dessa paragrafer att av-

talet eller motsvarande jämkas.

I avtalslagens 28 och 29 åå föreskrivs ogiltighet av rätts- handlingar som har kommit till genom rättsstridigt tvång. 50 © behandlar svek och 31 & ocker. I 52 & föreskrivs att en viljeförklaring som till följd av felskrivning eller annat misstag har fått annat innehåll än som varit avsett inte är bindande för den som har avgett förklaringen, om motparten insåg eller borde ha insett misstaget. I andra stycket av samma paragraf finns bestämmelser om verkan av att en vilje— förklaring som har förmedlats genom telegram eller genom bud

kommer fram till mottagaren i förvanskat skick.

Bestämmelserna i 28-52 åå kompletteras med den mer allmänt hållna bestämmelsen i 55 å, som gör det möjligt att ta hän- syn också till andra omständigheter än sådana som särskilt har nämnts i de föregående paragraferna. I 55 & föreskrivs att en rättshandling inte får göras gällande, om omständig- heterna vid dess tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshand— lingen och den mot vilken rättshandlingen företogs måste antas ha haft sådan vetskap. Generalklausulen i 55 & avtals- lagen intar en särställning genom att den öppnar möjlighet att komma åt ohederliga förfaranden som inte direkt träffas av lagens mer specificerade ogiltighetsregler. 55 & tar sikte på omständigheterna vid en rättshandlings till-

komst.

Prop. 1976/77:110 97

I 56-58 åå avtalslagen finns som nämnts nyss Vissa regler

om jämkning av avtal på grund av innehållet.

Enligt 56 & kan vite som någon utfäst sig att betala för den händelse han inte skulle fullgöra ett åtagande ned- sättas, om det skulle vara uppenbart obilligt att kräva ut vitet. I 57 å första stycket stadgas att bestämmelserna i 56 5 om nedsättning av vite skall äga motsvarande till- lämpning i vissa andra situationer. Det gäller sådana fall då en avtalspart, för den händelse avtalet skulle hävas på grund av underlåtet fullgörande från hans sida, har för— bundit sig att fullgöra sin prestation eller låta motpar- ten behålla vad som redan har erlagts, trots att avtalet hävs. I andra stycket av 57 å finns ett förbud mot förbe— håll om förverkande av pant (den s k lex commissoria). Bestämmelsen innebär, att ett förbehåll om att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad för den händelse för- pliktelse, för vars fullgörande säkerheten har ställts, inte fullgörs på rätt sätt skall vara utan verkan. I 58 å behandlas s k konkurrensklausuler. Paragrafen avser sådana fall då någon till förebyggande av konkurrens har betingat sig av annan att inte bedriva handel eller annan verksam- het av visst slag eller att inte ta anställning hos någon som driver sådan verksamhet. En sådan utfästelse är inte bindande om den sträcker sig längre än som behövs för att hindra konkurrens eller om den i alltför hög grad in- skränker den förpliktade i hans frihet att utöva förvärvs-

verksamhet.

Efter avtalslagens tillkomst har mer vittgående bestämmel- ser om jämkning av avtal på grund av innehållet införts

i ett flertal lagar. Den centrala generalklausulen av detta slag finns i B 5 lagen (1956:81) om skuldebrev, SkbrL. Enligt paragrafen kan villkor som har upptagits i skulde—

brev jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen

7 Riksdagen 1076/77. ] saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 98

av villkoret uppenbarligen skulle strida mot gott affärs- skick eller eljest vara otillbörlig. Bestämmelsen anses ge uttryck för en generellt tillämplig obligationsrätts- lig grundsats. Liknande generalklausuler finns i 8 & lagen (1915:219) om avbetalningsköp, 34 & lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 9 & lagen (1949:545) om rätten till arbetstagares uppfinningar, 29 & lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt

8 kap. 27 å och 12 kap. 64 & jordabalken.

I avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen finns, såsom beskrivits i avsnitt 5 och 4, generalklausuler som möjliggör ingripanden till skydd för konsumenterna som

kollektiv. 5.2 Den nya generalklausulen i 56 & avtalslagen

Principerna om avtalsfrihet och att avtal skall hållas

är fortfarande grundläggande men man är i större utsträck— ning än tidigare benägen att rucka på dessa principer för att hindra tillämpning av oskäliga avtalsvillkor både i standardavtal och individuella avtal. Ett uttryck för detta ändrade synsätt är den nya generalklausulen i 56 & avtalslagen som torde komma att träda i kraft under 19761 . Bakom förslaget till en ny generalklausul med giltighet

för hela förmögenhetsrätten ligger framför allt kraven

på ett utbyggt konsumentskydd och erfarenheterna av avtals- villkorslagen. Såvitt angår förhållandet mellan närings- idkare och konsument får den nya bestämmelsen till resultat att förutsättningarna för domstolsingripande bringas i närmare överenstämmelse med vad som gäller beträffande

KO:s och marknadsdomstolens möjligheter att verka inom

sitt område. Större parallellitet uppnås därigenom mellan den civilrättsliga och den näringsrättsliga lagstiftningen.

Den enskilde konsumenten erhåller bättre möjligheter än

1 Se prop 1975/76:81 s 100 ff, SOU 1974:85 Generalklausul i förmögenhetsrätten och Bernitz, Standardavtalsrätt, 2 uppl 1975. s 34 ff, lagutskottet 1975/76:21.

Hänvisningar till US32

Prop. 1976/77:11!) 99

tidigare att få bort ett avtalsvillkor som används trots att villkoret eller ett liknande villkor stämplats som

oskäligt av KO eller marknadsdomstolen.

Den nya och omfattande generalklausulen placeras i nu- varande 56 å avtalslagen, som upphävs. De nuvarande be- gränsade generalklausulerna i 8 & skuldebrevslagen och därmed likartade stadganden på en del andra håll i lag- stiftningen slopas såsom obehövliga. Vissa ändringar sker också i 57 å och 58 åå avtalslagen. Ogiltighets- regeln i 55 å avtalslagen står kvar men får begränsad betydelse, eftersom den nya generalklausulen i 56 & avtalslagen kan tillämpas inte bara på efterföljande oskälighet utan också på omständigheter vid avtalets tillkomst. Den nya generalklausulen förutsätts bli den centrala bland avtalslagens ogiltighetsregler. Para—

grafen lyder enligt propositionen:

"Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, se- nare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll., får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan av-

seende.

Vid prövning enligt första stycket skall särskild hän- syn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställ—

ning i avtalsförhållandet.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning

i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal."

Prop. 1976/77:110 100

Den nya generalklausulen omfattar både standardavtal

och individuella avtal och skall kunna tillämpas på

alla slags avtalsomständigheter och alla slags avtals- typer inom förmögenhetsrätten: köp av varor, beställning av tjänster, uppdragsförhållanden, fastighetsköp, hyres- och arrendeavtal, banklån och pantsättning, försäkrings— avtal, transportavtal, bolagsavtal, föreningsstadgar, arbetsavtal etc. I medveten avsikt att markera att dom— stolarna inte bör tillämpa den nya generalklausulen alltför restriktivt har lagstiftaren slopat uppenbarhets— kravet i 8 © SkbrL och infört det språkligt svagare oskä- ligt villkor i stället för otillbörligt villkor. Enligt motiven bör dock generalklausulen tillämpas betydligt mer återhållsamt i avtalsförhållanden mellan jämbördiga par- ter, särskilt i affärsförhållanden, än när den ena parten kan mer eller mindre diktera villkoren. Det föreslagna stadgandets andra stycke uttrycker denna tanke. Förutom konsumenterna har lagstiftaren främst haft för ögonen mindre näringsidkare, t ex småföretagare som är under—

leverantörer till storföretag.

Det bör vidare observeras att generalklausulen inte bara ger domstolarna möjlighet att jämka eller sätta åt sidan ett oskäligt villkor i ett avtal utan också där så fordras för att undvika ett oskäligt resultat - att jämka avtalet även i övrigt eller att betrakta hela avtalet som ogiltigt. Den nya 56 5 blir alltså både en jämknings- och en ogiltighetsregel (se prop 1975/76:81 s 173).

För att i görligaste mån tillgodose intresset av förutse- barhet har man i utredningsbetänkandet ( s 131 ff ) givit utförliga riktlinjer för bedömningen och därvid även konkret diskuterat skäligheten av vissa vanliga typer av tyngande standardklausuler. I propositionen har före- dragande statsrådet väsentligen anslutit sig till dessa överväganden. Meningen är vidare att domstolarna vid oskälighetsbedömningen skall hämta ledning i dispositiv rätt på området, närliggande tvingande lagstiftning och

praxis enligt avtalsvillkorslagen.

Prop. 1976/77:110 101 Också i fråga om inriktningen av domstolarnas bedömning eftersträvas en ändring i förhållande till gällande rätt. Tillämpningen av 8 % SkbrL och liknande stadganden är i regel kasuistisk, dvs inriktad på att bedöma om till— lämpningen av ett visst avtalsvillkor ter sig otillbör— lig i det särskilda fallet. Den nya generalklausulen

gör det däremot möjligt för domstolarna att gå in i en klausulinriktad bedömning av frågan om en viss typ av avtalsvillkor är att anse som oskälig i och för sig.

I motiven framhålls som önskvärt att domstolarna så

långt möjligt ger sina avgöranden en sådan principiell prägel för att ge praxis större stadga och förutsebar- het (prop 1975/76:81 s 111, 173).

Prop. 1976/77:110 102

6 FÖRSLAG'TILL ÄNDRINGAR I AVTALSVILLKORSLAGEN M M 6.1 Konsumentombudsmannens skrivelse 1974-09—19

KO har i skrivelse till justitiedepartementet den 19 sep- tember 1974 tagit upp frågan om utsträckning av avtals- villkorslagens (AVL) tillämpningsområde till bl a fast

egendom.

Enligt K0:s mening finns det ett stort behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor också på områden som inte faller inom lagens tillämpningsområde. Framförallt har det visat sig vara en brist, att AVL inte ger möjlighet till ingri— pande mot avtalsvillkor som används vid försäljning av fast egendom. Vidare anser KO att en väsentlig förstärkning av konsumentskyddet skulle stå att vinna, om AVL gjordes till— lämplig på sådan försäljning från privatpersoner som för-

medlas av näringsidkare. 6.1.1 AVL tillämplig på avtal som gäller fast egendom

Ko anför i sin skrivelse, att det På åtskilliga områden

varit möjligt att genom överläggningar med stöd av AVL

mellan K0 och företrädare för näringslivet nå fram till avtalsvillkor som bättre än tidigare tillgodoser konsumen- ternas intressen. Genom exempelvis en uppgörelse mellan K0 och SvcrigesTrähusfabrikers riksförbund angående utformningen av förbundets allmänna leveransbestämmelser vid försäljning av monteringsfärdigt trähusmaterial, både för permanentbostä- der och fritidshus, har konsumenternas ställning avsevärt förbättrats på flera punkter. KO har vidare granskat de entreprenadavtal som används av företag som åtar sig att uppföra småhus och inledde under hösten 1974 överläggningar

med företrädare för branschen.

I 4 kap jordabalken finns bestämmelser som bereder köpare av fast egendom skydd i olika situationer, såsom vid säljarens dröjsmål och vid faktiska fel i fastigheten. Bestämmel— serna är emellertid dispositiva, dvs. de kan åsido-

sättas genom avtal mellan parterna. KO konstaterar i sin

Prop. 1976/77:110 103

skrivelse, att jordabalkens bestämmelser i stor utsträckning åsidosätts i standardkontrakt som används vid öVerlåtelse

av fast egendom. Vanligen är de kontrakt som används vid försäljning av såväl nya som äldre byggnader utarbetade av säljaren eller företrädare för säljaren. Eftersom AVL inte avser fast egendom, har KO inte möjlighet att ingripa mot alltför ensidiga avtalsvillkor. Däremot har KO i flera fall funnit anledning att ingripa med stöd av lagen (1970:412) om

otillbörlig marknadsföring.

Att det i kontrakt som används vid försäljning av fast egen— dom förekommer avtalsbestämmelser som får betecknas som oskäliga mot konsumenten, anser sig KO ha kunnat konstatera genom allmänhetens anmälningar och kontakter i övrigt med KO. Sålunda förekommer ofta avtalsvillkor som ger säljaren en vidsträckt rätt att skjuta på tillträdesdagen. Vidare är det inte ovanligt.att i kontrakten tas in klausuler som svftar till att friskriva säljaren från det ansvar för fel som eljest följer av innehållet i 4 kap 19 & jordabalken (dolda fel). Även utanför det av jordabalken reglerade om— rådet förekommer enligt vad KO funnit avtalsbestämmolser som ensidigt tillgodoser säljarens intressen. Det kan här vara fråga om villkor som medför att köparen blir helt utan in- flytande vid val av besiktningsman eller klausul varigenom säljaren förbehåller sig rätten att avgöra om tvist med anledning av avtalet skall dåas inför domstol eller avgöras

av skiljemän. 6.1.2 AVL tillämplig vid köp där privatpersoner är säljare

När varor säljs av en privatperson genom förmedling av en näringsidkare, vilket inte sällan förekommer när det gäller begagnade bilar och båtar, kan eventuellt förekommande oskäliga avtalsvillkor inte åtkommas nod stöd av AVL. Detta är enligt KO en påtaglig brist i konsumentskyddet. Briston är framträdande vid försäljning i mer organiserade former. Auktioner av begagnade bilar och båtförsäljning i stor skala genom förmedling av näringsidkare kan anföras som exempel

på denna försäljningsform.

Prop. 1976/77:110 104

Vid fastighetsförsäljning tar säljaren ofta hjälp av en fastighetsmäklare. Kontraktet mellan säljare och köparen av- fattas då vanligen på kontraktsformulär som tillhandahålh av mäklaren. Det blir också mäklaren som i huvudsak bestäm- mer vilka avtalsklausuler och vilka typer av standardvillkor som skall tas in i kontraktet. KO anser det angeläget, att köp som förmedlas på detta sätt kan granskas enligt AVL. KO påpekar, att en utvidgning av AVL till att avse även fast egendom torde få avsedd effekt endast under förutsättning att också enskilda försäljningar som förmedlas av mäklare tas med. Genom en sådan lagändring skulle också uppnås en bättre överensstämmelse mellan tillämpningsområdena för

AVL och konsumentköplagen (1973:877).

6.2 Konsumentverkets rapport om småhus

Konsumentverket har i rapporten Småhus (1975:1) gjort en probleminventering avseende förvärv av småhus samt reparation och underhåll av bostaden. Konsumentverket har därvid instämt i K0:s önskemål om en utvidgning av avtalsvillkorslagen till att omfatta avtal avseende fast egendom. Därigenom skulle det besvärliga läge som nu uppstår vid behandling av kontrakt som delvis om— fattar fastighetsköp och delvis utgör entreprenadavtal

kunna undvikas.

6.3 Allmänna reklamationsnämnden och konsumentverkets

fastighetsreklamationsnämnd

1)

1968 av Statens konsumentråd. Nämnden kan sägas vara Allmänna reklamationsnämndens verksamhet startades ett samarbetsorgan mellan staten och näringslivet och fungerar därvidlag som en sorts domstol i konsument- tvister. Verksamheten bedrivs som en försöksverksamhet, sedan den 1 januari 1973 med konsumentverket som ekono— misk huvudman (se verkets instruktion SFS 1972:739, ändrad 1975:636). Verket har också fastställt stadgar

1 Om allmänna reklamationsnämnden se Tranell i SvJT 1975 s 15

Prop. 1976/77:110 l05

för nämnden. Enligt dessa har nämnden till uppgift att på begäran av konsument pröva tvist mellan konsumenter och näringsidkare rörande vara eller tjänst samt be- sluta om hur tvisten bör lösas. Förfarandet är skrift- ligt, relativt snabbt och enkelt samt kostnadsfritt. Avgörandena rubriceras som beslut men utgör i själva verket rekommendationer, som inte går att tvångsvis genomdriva men som ändå efterlevs i stor omfattning (cirka 85 — 90 %). I vissa branscher har näringsidkarna åtagit sig att följa nämndens rekommendationer. Nämnden skall vidare på begäran av domstol avge yttrande i konsumenttvister enligt 7 5 lagen (1974:8) om rätte—

gången i tvistemål om mindre värden.

Uppgiften att bistå enskilda konsumenter i reklamations— tvister utförs i första hand av personal på nämndens kansli genom rådgivning och försök till förlikning mellan konsumenter och näringsidkare. I den mån en tvist inte kan lösas redan i detta Skede tas ärendet upp till pröv— ning av nämnden. Denna består av 74 ledamöter till lika delar representerande konsumenterna och näringslivet. Konsumentrepresentanterna rekryteras främst från de fackliga organisationerna LO, TCO och SACO samt från konsumentverket. Näringslivsrepresentanterna kommer från branschorganisationer såsom Industriförbundet, Grossistförbundet och Köpmannaförbundet m fl samt från enskilda företag. Nämnden arbetar på tio avdelningar,

en för envar av huvudområdena resor, motorfordon, hem— elektronik, fritidsbåtar, försäkringar, övriga ärenden (innefattande bl a möbler, ur, optik, fotoartiklar,

flyttningar), textil, tvätt, sko och päls.

Vid nämndens sammanträden är en jurist med domare- erfarenhet ordförande. Nämnden har en heltidsanställd ordförande och f n sju vice ordförande. Den heltids- anställde ordföranden har ett övergripande ansvar för

kansliet och samordnar avdelningarnas verksamhet.

Prop. 1976/77:110 106

Beredningen av ärendena sker inom kansliet, som även svarar för muntlig och skriftlig rådgivning och för förlikningsverksamhet. Kansliets tjänstemän svarar

för föredragningarna inför nämndens olika avdelningar.

I och med tillkomsten av den tidigare nämnda lagen om förenklat rättegångsförfarande i tvistemål om mindre värden har allmänna reklamationsnämndens och de all— männa domstolarnas verksamhet samordnats i två hän— seenden. För det första gäller inte den särskilda värdegränsen om ett halvt basbelopp om utlåtande i saken redan avgetts av allmänna reklamationsnämnden och part, under åberopande av utlåtandet, första gången han för talan i målet yrkar att lagen om det förenklade rättegångsförfarandet skall tillämpas.

För det andra skall allmän domstol, när en konsument— tvist anhängiggjorts genom stämning utan att saken först behandlats hos reklamationsnämnden, inhämta yttrande från nämnden om det är till gagn för utred-

ningen.

Under budgetåret 1974/75 kom drygt 6 500 ärenden in till nämnden. Drygt 5 900 ärenden avgjordes, varav cirka 2 650 på kansliplanet utan att behöva föreläggas nämnden för beslut. Kansliets personal fick under nyss- nämnda budgetår ta emot cirka 40 000 telefonsamtal, av

vilka ungefär hälften gällde nya reklamationsärenden.

Av konsumentverket bedrivs sedan den 1 januari 1975, delvis med medel från Statens råd för byggnadsforskning, en försöksverksamhet med reklamationsnämnd för tvister avseende inköp, reparation och underhåll av bostäder inom Uppsala län och Gävleborgs län. Försöksverksam— heten skall pågå till den 1 juli 1976. Inkommande

ärenden bereds på liknande sätt som inom allmänna

Prop. 1976/77:110 107

reklamationsnämnden. De ärenden som inte kan lösas

på ett förberedande stadium föredras inför fastighets— reklamationsnämnden som består av representanter för på ena sidan Industrins byggmaterialgrupp, Sveriges hantverks— och industriorganisation, Sveriges trähus- fabrikers riksförbund och Svenska byggnadsentreprenör— föreningen samt på andra sidan Sveriges villaägare- förbund, Hyresgästernas riksförbund, konsumentverket, LO och TCO. Fastighetsreklamationsnämnden behandlar till skillnad från allmänna reklamationsnämnden även köp mellan privatpersoner. Under nämndens första tio månader inkom 95 ärendeniz Av dessa har under samma tid 33 ärenden slutbehandlats. Tolv ärenden har avskrivits antingen beroende på att parterna förlikts eller att de valt att gå till domstol. I 20 av de avgjorda ären- dena har anmälaren helt eller delvis fått nämndens in— stämmande i sina klagomål. För att få tillräckligt

beslutsunderlag har nämnden i ungefär hälften av de

avgjorda ärendena låtit utföra besiktningar.

Av de till fastighetsreklamationsnämnden inkomna ären— dena avser cirka 50 reklamationer i samband med köp av gruppbyggda småhus. 18 ärenden avser köp av enstycke-

hus, 20 ärenden köp av småhus i andra hand och 8 ären—

den reparations— och underhållsarbeten.

I de inkomna ärendena har anmälarna tagit upp följande typer av fel:

Grupphus Enstyckshus Äldre hus Vatten- och fuktskador 28 5 11 Bristfälliga golv—

rx)

konstruktioner 10

Sprickor i grundmur,

fasad eller grundplatta 7 5 2 Skönhetsfel 11 8 7 Övriga fel 14 4

1 . Enligt konsumentverkets pressmeddelande 1975-11—05

Prop.]976/77:110 108

Att det uppkommit en tvist mellan köpare och säljare som inte kunnat lösas utan hänvändelse till reklamations-

nämnden anges i pressmeddelandet bl a bero på att

a) kontrakten inte ger rimlig balans mellan parterna

b) kontrollen under byggnadstiden är bristfällig

c) konsumenternas intressen i alltför liten

utsträckning beaktas vid besiktningarna

d) justeringsarbetena enligt slut— och garanti- besiktningsprotokollen inte alls utförs eller utförs på ett otillfredsställande sätt.

Konsumentverket anser i anslagsframställning för budget- året 1976/77 att det finns ett uttalat behov av en reklamations- och rådgivningsinstans i fråga om tvister vid inköp, reparation och underhåll av bostäder (bl a småhus). Verket bedömer det som önskvärt, att den försöksverksamhet som härvidlag bedrivs kan fortgå

i mer permanenta former och utvecklas till en riks- täckande verksamhet inom allmänna reklamationsnämndens

ram.

Prop.]976/77:110 109

7 KOMMITTENS IAKTTAGELSER VID GENOMC-ÅNG AV SMÅHUSKONTRAKT

7.1 Allmänt

Med tillämpning av avtalsvillkorslagens generalklausul

i 1 & kan KO eller marknadsdomstolen f n förbjuda det vidare användandet av oskäliga villkor som näringsidkare använder vid erbjudande till konsument av vara eller tjänst. Om generalklausulen i avtalsvillkorslagen ut- vidgas till att omfatta försäljningserbjudanden avseende fast egendom (inkl överlåtelse av tomträtt)1), kommer i första hand olika typer av fastighetSÖverlåtelser mellan näringsidkare och konsument att falla inom lagens till— lämpningsområde. Av sådana överlåtelser finns flera for- mer, t ex försäljning av tomt (resp tomträtt) och sam— tidig överenskommelse om uppförande av hus på tomten, försäljning av tomt och småhus under uppförande, av ny- uppförda småhus eller av äldre hus som köpts in och reno- verats. Enligt sina direktiv har emellertid kommittén att utgå från att avtalsvillkorslagen skall utvidgas till att omfatta även icke—näringsidkares försäljningserbjudanden avseende fast egendom, om erbjudandet förmedlas av närings— idkare. Härigenom kommer också försäljningar av äldre små- hus mellan privatpersoner under bedömande i de fall då

försäljningarna förmedlas av mäklare.

Kommittén har gått igenom kontraktsformulär av skilda typer och utformning, bl a sådana formulär som används av kommu- ner, byggföretag och mäklare vid de olika överlåtelse-

situationer som nu nämnts.

1 Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid kan för visst ändamål mot årlig avgäld i pengar upplåtas som tomt- rätt enligt bestämmelser i 15 kap jordabalken. Om ej annat följer av bestämmelserna i nämnda kapitel, äger för över- låtelse av tomträtt bestämmelserna rörande fast egendom motsvarande tillämpning (15:7). Med fastighetsöverlåtelser avses i det följande även tomträttsöverlåtelser.

Prop. 1976/77:110 110

När äldre småhus, nya enstyckshus eller tomtmark för små- hus överlåts enligt bestämmelserna om köp av fast egendom i 4 kap jordabalken (JB)”, sker detta i de flesta fall med upprättande av dubbla köpehandlingar ett köpekontrakt innehållande samtliga köpevillkor och ett köpebrev inne- hållande överlåtelseförklaring och kvittens av köpesumman. På köpekontrakt som nu nämnts används i den följande fram- ställningen ibland beteckningen "rena köpekontrakt" om—

växlande med "sedvanliga köpekontrakt".

Vid försäljning av tomtmark och småhus under uppförande eller av nyuppförda småhus i grupphusområden är två avtalskonstruktioner helt dominerande.2 I den ena för-

värvar småhusköparen tomten genom särskilt köpekontrakt

1 I 4 kap JB finns tvingande regler om köpets form m m samt dispositiva regler om Säljares och köpares rättig- heter och förpliktelser. De dispositiva reglerna blir gällande mellan parterna om dessa inte kommit överens om att annat skall gälla mellan dem. De dispositiva reglerna ger besked om fördelning av kostnader och av- kastning före tillträdet samt om vem som skall stå faran för att fastigheten skadas före tillträdet. Vi— dare bestäms genom de dispositiva reglerna följderna av kontraktsbrott från säljarens och köparens sida. Säl- jarens kontraktsbrott kan bestå i underlåtenhet att av— träda fastigheten i rätt tid och att utfärda erforderliga köpehandlingar samt i rättsliga eller materiella fel i fastigheten. (öparens kontraktsbrott avser t ex betal— ningsförsummelse som inträtt eller på grund av särskilda omständigheter kan förutsättas inträ.a. Dc påföljder som köparen kan göra gällande vid säljarens kontraktsbrott är avdrag på köpeskillingen och i vissa fall rätt att häva köpet och få skadestånd. Hävningsbefogenheten får i regel inte utövas senare än ett år från tillträdes- dagen. Köparens betalningsförsummelse medför att han får betala dröjsmålsränta och att säljaren, enligt förbehåll i köpehandlingen, får häva köpet och kräva skadestånd (handpenning eller del av denna förverkas).

Se Anderberg, Avtalsfrågor vid överlåtelse av gruppbyggda småhus, rapport utgiven av Statens råd för byggnadsforsk- ning (H 25:1973), s 16 ff. Anderberg väntas inom kort utge en omfattande studie över avtalsvillkor vid försälj— ning av gruppbyggda småhus, utarbetad på uppdrag av Konsumentverket.

Prop. 1976/77:110 111 1)

eller tredje man om uppförande av byggnad på tomten, och sluter därjämte entreprenadavtal med säljaren

varvid de båda avtalen gjorts beroende av varandra för

sin giltighet (kombinerade kontrakt). På köpekontrak—

tet tillämpas jordabalkens regler med de avvikelser

från dess dispositiva bestämmelser som parterna kan

ha kommit överens om. Avtalsvillkorslagen är tillämp-

lig på entreprenadavtalet men inte på köpekontraktet. Entreprenadavtalet kan vara utformat enligt Svenska teknologföreningens allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB), som då oes,ämmer parternas rättigheter och skyldigheter. Anknyter

entreprenadavtalet inte till AB, kan det komma i fråga att

1 Entreprenadavtal är en form av materiellt uppdrag; någon åtar sig mot ersättning att t ex uppföra eller reparera en byggnad och själv bestå materialet (se om entreprenadavtal Bertil Bengtsson, Särskilda avtals— typer I 5 105 ff m hänv och den sammanfattande fram- ställningen om entreprenadavtal av Holger Wiklund och Torgny Håstad i Norstedts juridiska handbok, 10 uppl, s 98). I stort sett saknas lagregler för entreprenad— avtal. Avser den materiella arbetsprestationen annat än uppförande av byggnad (jfr 2 5 köplagen) blir ibland köplagen tillämplig på. avtalet (beställningsköp). Entreprenadavtalsområdet regleras emellertid i stor om- fattning av enhetliga standardvillkor - dels Allmänna bestämmelser för byggnads—, anläggnings- och installa- tionsentreprenader, utarbetade av Svenska teknolog- föreningens kontraktskommitté i samverkan med berörda myndigheter och sammanslutningar, de nu gällande med beteckningen AB 72, och dels Allmänna bestämmelser för totalentreprenader avsedda för byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten, ABT 74. ABT 74 är avsedda att tillsammans med AB 72 användas vid upphandling av arbeten på totalentreprenad, där beställaren sluter avtal med en entreprenör om såväl hela eller en väsent- lis del av projekteringen som själva utförandet. AB 72 är efter ett inledande avsnitt med begreppsbestämningar uppdelat i nio kapitel med rubrikerna Omfattning, ut- förande, Organisation, Tiden, Ansvar, Ekonomi, Besikt- ning, Hävande, Tvist. Till AB 72 finns utgiven en sär- skild kommentar, Motiv AB 72 (1975). Av äldre kommen- tarer är särskilt den av Sten Källenius år 1960 utgivna Entreprenadjuridik av intresse. AB 72 är att betrakta som ett regelsystem, i vilket bestämmelserna hänger nära samman och balanserar beställarens och entreprenö- rens rättigheter och förpliktelser mot varandra.

Prop.]976/77:110 112

analogmds tillämpa AB:s eller köplagens regler. AB:s e—

stämmelser passar dock inte alltid på entreprenadtyper

:r-a

för vilka de inte är avsedda, t ex mindre arbeten. andra sidan kan entreprenadavtalet många gånger vara så speciellt eller sammansatt att köplagens regler inte kan tillämpas analogt på det. Just i de fall då arbetsprestationen är kopplad till ett köpavtal om lös egendom kan det vara

svårt att avgöra vilka bestämmelser som bör vara till- lämpliga (se betr köp av lös egendom och montering av denna NJA 1951 s 271). Liknande svårigheter torde för övrigt föreligga i det fall arbetsprestationen är kopplad till

ett köpeavtal avseende fast egendom. I det fallet gäller gränsdragningsproblemet jordabalkens bestämmelser & ena

sidan och å andra sidan villkoren för arbetsprestationen.

I den andra avtalskonstruktionen tas tomtöverlåtelsen

och entreprenadavtalet avseende byggnaden in i samma handling, som betecknas som "köpe- och byggnadskontrekt", "köpe- och entreprenadkontrakt" eller ofta enbart "köpe— kontrakt" eller "köpeavtal". På ett sådant avtal torde avtalsvillkorslagen ej vara tillämplig. Denna "blandade"

kontraktsform kallas i det följande "köpekontrakt med

entreprenadinslag".

De "rena" köpekontrakten innehåller som härefter närmare skall beskrivas inte sällan friskrivningar från det a.— svar för faktiska fel i fastigheten som åvilar säljaren enligt JB 4:19 men upptar i övrigt vanligen inte några klausuler av intresse när det gäller att mera generellt avgöra förekomsten av oskäliga avtalsvillkor. Köpe- kontrakten med entreprenadinslag uppvisar, naturligt nog genom att supplerande lagbestämmelser saknas på entre— prenadområdet, en provkarta på villkor och bestämmelser, vilkas skälighet i förhållandet näringsidkare - konsument

det i flera fall finns anledning att överväga.

Kommittén har i den följande framställningen valt ut

några avtalsvillkor som befunnits särskilt väsentliga och gjort dem till föremål för diskussion och bedömning. Till en början tar kommittén upp vissa friskrivningsklausuler. Därefter behandlas besiktningsklausuler, skiljeklausuler

Prop.]976/77:110 113

7.2 Friskrivningsklausuler

Beteckningen friskrivningsklausuler används på flera olika typer av villkor.1) Det kan vara fråga om villkor varigenom säljare eller annan friskriver sig från ansvar för såld varas kvalitet eller i övrigt för beskaffen- heten av sin prestation. Det kan också vara villkor var- igenom någon friskriver sig från skadeståndsskyldighet, s k ansvarsfriskrivning, eller begränsar skadeståndets belopp. s k ansvarsbegränsning. Det är emellertid ofta tveksamt om beteckningen friskrivningsklausul är träf- fande. När säljare eller annan friskriver sig från ansvar för kvaliteten av den sålda varan e d är gränsdragningen oskarp i förhållande till klausuler varigenom beskaffen- heten av en prestation klargörs eller preciseras, utan att någon direkt friskrivning från det ansvar som skulle gälla enligt dispositiva regler sker. På samma sätt är det ofta osäkert om ett villkor, varigenom part åtar sig skadeståndsskyldighet av speciellt slag, t ex för vållan- de i vissa situationer, är att betrakta som en friskriv- ning från det ansvar som han skulle bära enligt allmänna principer eller en precisering av förutsättningarna för skadeståndsskyldighet.

7.2.1 Friskrivning från ansvar enligt 4 kap 19 & jordabalken för s k dolda fel

I rena köpekontrakt avseende nya eller äldre småhus före- kommer inte sällan klausuler som har till syfte att fri- skriva säljaren från ansvar enligt JB 4:19 för sådana fel på fastigheten som köparen inte haft anledning att räkna med och inte heller bort upptäcka vid sedvanlig undersök— ning av fastigheten före köpet, s k dolda fel. Friskriv— ningarna kan lyda exempelvis "Fastigheten säljs i befint- ligt skick" eller, under rubriken Köpeobjektets skick, "Egendomen överlåtes sådan den av köparen har besiktigats", ev med tillägg att köparen förklarar sig med bindande verkan avstå från alla anspråk mot säljaren på grund av

fel eller brister i fastigheten.

1 Se Generalklausulutredningens betänkande SOU 1974:835 174 ff m hänv

Prop. 1976/77:110 114

Såsom en bakgrund till förekomsten av friskrivningsklausu- ler lämnas här en kort redogörelse för felreglerna i 4 kap 15 - 19 åå JB.1) De nuvarande reglerna trädde i kraft den 1 januari 1972 och gäller fastighetsförvärv som sker där—

efter.

Om säljare och köpare av fast egendom inte kommer överens om att annat skall gälla, svarar säljaren enligt bestämmel- ser i 4 kap JB för rättsliga fel, rådighetsfel och faktiska fel i fastigheten. Rättsliga fel kan bestå bl a i att fas— tigheten är belastad med inteckningar, nyttjanderätt eller servitut i större utsträckning än köparen visste om när köpet skedde. Rådighetsfel kan vara att myndighet bestämt att fastighet inte får bebyggas eller att byggnad skall rivas. S k faktiskt fel föreligger enligt JB 4:19, när fastighetens skick inte visar sig motsvara vad som kan anses utfäst eller vad köparen eljest med hänsyn till

omständigheterna haft anledning räkna med vid köpet.

Utgångspunkten i jordabalken är att fast egendom köps

i befintligt skick. Köparen anses ha en plikt att under- söka fastigheten, innan han köper den. Fel som han vid

en med tillbörlig omsorg företagen undersökning märkt eller bort märka kan han inte åberopa mot säljaren. Säl- jaren på sin sida svarar för sina utfästelser om fastig— hetens skick antingen dessa är muntliga eller skriftliga. Säljaren svarar också för vad han kan anses ha utfäst i samband med överlåtelsen. Slutligen svarar säljaren för

s k dolda fel, dvs brister i fastighetens skick - avvikel- ser från normal standard - som inte avhandlats vid köpet vare sig direkt eller indirekt, under förutsättning att köparen med hänsyn till fastighetens ålder och övriga omständigheter inte haft anledning att räkna med felet och inte heller bort upptäcka det vid undersökningen. Säljaren kan bli ansvarig för dolt fel även om han inte

alls känt till det.

1 Om Säljares och köpares rättigheter och förpliktelser, se den utförliga framställningen i Westerlind, Jorda- balken (1971) s 542 ff. Se även Äsbring, Fastighets- köpet enligt nya jordabalken (1974) s 121 ff

Prop. 1976/77:110 115

Bestämmelsen i JB 4:19 om ansvar för fel i den sålda fastigheten innebär en skärpning av säljarens anSVar

i förhållande till tidigare lagstiftning, enligt vilken säljaren, med undantag för vissa fall av svek och under- låtenhet att upplysa om kända fel, svarade endast för avvikelse från utfästelse som tagits in i köpehandlingen, i övrigt såldes fastigheten i befintligt skick även såvitt avsåg dolda fel.

Det ökade ansvar för säljaren av fast egendom som de nya bestämmelserna i JB medfört har föranlett flera mäklar- organisationer att i samarbete med olika försäkringsbolag tillskapa ett försäkringsskydd för Säljares ersättnings- ansvar för s k dolda fel vid överlåtelser förmedlade av mäklare. Försäkringsbolagen åtar sig antingen gentemot mäklaren, om denne övertagit säljarens ansvar, eller gentemot säljare och köpare att i fråga om ersättnings— skyldighet som kan drabba säljare av fastighet eller byggnad på ofri grund på grund av faktiska fel enligt

JB 4:19 betala den ersättning som säljare kan bli skyldig utge. Vid krav på ersättning som omfattas av försäkringen utreder försäkringsbolaget om ersättningsskyldighet före- ligger, underhandlar för den försäkrades räkning med den som kräver ersättning, för säljarens talan vid rättegång om ersättning som omfattas av försäkringen och betalar kostnaderna för rättegången. Försäkringsskyddet är för— sett med vissa inskränkningar, något olika för olika försäkringsbolag. Försäkringstiden, högsta ersättning och självriskbeloppet varierar bolagen emellan. Premien för

försäkringen betalas i de flesta fall av mäklaren. 7.2.2 Friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns som regel garantiåtaganden. Säljaren ikläder sig garanti för bygg— nadens kontraktsenliga beskaffenhet under viss tid från slutbesiktningen (vanligtvis ett är, mindre ofta men i ökande utsträckning två år). Från garantiansvaret gör

Prop.]976/77:110 116

säljaren ofta undantag dels för vad som kan hänföras till serviceåtgärder dels för skador som uppkommit genom olyckshändelse, vanvård, slitage eller åverkan av köparen eller tredje man eller som orsakats av att köparen eller tredje man utfört tilläggs- eller ombyggnadsarbeten på fastigheten. I många kontrakt

är vidare elspis, kyl— och frysskåp, köksfläkt, el- radiatorer, torkskåp, varmvattenberedare och i vissa fall även takpapp undantagna från säljargarantin. Säljaren har satt leverantören eller tillverkaren av den maskinella utrustningen i sitt ställe i garanti- hänseende. För att få garantifel avhjälpta på sådan utrustning hänvisas köparen att med ledning av garantisedlar och överlämnade uppgifter om adresser och telefonnummer själv vända sig till vederbörande leverantörer. Ibland har säljaren åtagit sig att, om inte leverantören avhjälper fel på maskinell utrust— ning inom rimlig tid, biträda köparen för att skynd- samt få leverantören att avhjälpa felet. I några fall har det förekommit att säljaren åtagit sig att inom ramen för sin garanti svara i andra hand för fel i den

maskinella utrustningen, om detta inte avhjälps av

vederbörande leverantör.

Om säljarens ansvar för fel som framkommer efter garantitidens utgång sägs ingenting i de flesta kon- trakt kommittén gått igenom. Först i nyare kontrakt synes det ha blivit mera förekommande att efter mönster av AB 72 5:8 ta med bestämmelse att säljaren under den i lag föreskrivna preskriptionstiden (10 år) jämväl svarar för brist eller fel, som inte märkts eller inte bort märkas före garantitidens utgång, i den mån briS- ten eller felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet

av säljaren.

l entreprenadförhållanden används i stor utsträckning garantitider, se t ex AB 72 kap 5 gå 7 och 8, för att åstadkomma en avveckling av kontraktsförhällandet mel— lan beställare och entreprenör inom kortare tid än den

Prop. 1976/77:110 ' 117

allmänna preskriptionstiden om tio år. Fel och brister som framträder i entreprenaden under garantitiden förut— sätts falla under garantin och entreprenören är skyldig att avhjälpa dem, om han inte kan visa på omständigheter som befriar honom från ansvar. Efter garantitidens utgång under den allmänna preskriptionstiden svarar entreprenö- ren för fel och brist, som inte märkts eller bort märkas före garantitidens utgång, i den mån felet eller bristen visas ha sin grund i grov vårdslöshet från entreprenörens sida.

Med hänsyn till den kontroll som utövas från byggherre och myndigheter under byggnadstiden har man vid utarbe— tandet av AB ansett sig kunna låta garantitiden ha denna preskriberande effekt. Därefter skall bara grov vårds— löshet - ibland karaktäriserad som yrkesfusk - kunna på- talas (Motiv AB 72 s 144 ff och 227 ff).

Begränsningen till grov vårdslöshet har diskuterats. Vissa kritiker har menat, att besiktningsförrättare inte har praktisk möjlighet att undersöka annat än synliga delar av entreprenaden, att vissa fel uppenbaras först efter garantitidens utgång och att kravet på grov vårds- löshet ger upphov till så stora bevissvårigheter för beställaren att entreprenörens ansvar blir i det närmaste illusoriskt. (Se Källenius, Entreprenadjuridik s 223 ff och Motiv AB 72 s 144 ff).

Prop. 1976/77:110 118

7.2.5 Friskrivning i tillträdes- och force majeure-

klausuler från ansvar för dröjsmål

Vid småhusköp kan olika dröjsmålssituationer uppkomma.

När det gäller överlåtelser av äldre eller nyare småhus

1)

rens avflyttning och därigenom med köparens tillträde. privatpersoner emellan kan dröjsmål uppstå med sälja- I de rena köpekontrakt som används vid sådana överlåtel- ser har kommittén inte träffat på friskrivningar från dröjsmålsansvar. Skulle säljaren göra sig skyldig till dröjsmål med att ställa fastigheten till köparens för- fogande på överenskommen tillträdesdag blir, när ej annat överenskommits härom, JB 4:15 tillämplig, enligt vilken bestämmelse köparen har rätt till skadestånd av säljaren om denne inte avträder fastigheten i rätt tid och detta sker utan skäl, dvs giltig anledning att vägra tillträde till fastigheten föreligger inte genom bestäm— melse i köpekontrakt eller dylikt. Är dröjsmålet inte av

ringa betydelse, får köparen dessutom häva köpet.

Vid näringsidkares försäljning av småhus kan dröjsmål uppstå dels med färdigställandet, varigenom köparens tillträde försenas, dels med utförandet efter köparens tillträde av erforderliga arbeten enligt kontraktet. I

de köpekontrakt med entreprenadinslag som här används förekommer som regel att säljaren friskriver sig från ansvar för dröjsmål antingen i den klausul som behandlar tillträdet av fastigheten eller i särskild force majeure-

klausul.

"Dröjsmål" såsom juridisk fackterm har annan mening än i vanligt språkbruk. Dröjsmål i juridisk mening omfattar inte endast att prestation sker med större eller mindre försening utan även att prestation helt uteblir (se vidare Hellner, Köprätt, 4 uppl, s 79 ff).

Prop. 1976/77:110 119

7.2.5.1 Tillträdesklausuler

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns i går.

skild klausul ett preliminärt datum för tillträde av byggnaden (inflyttning). I tillträdesklausulen förekommer också i de flesta fall bestämmelse att säljaren skall meddela definitiv inflyttningsdag viss tid i förväg eller att besked om senareläggning av tillträdesdagen skall lämnas senast visst antal dagar före preliminärt angiven inflyttningsdag. I en del kontrakt förutsätts slutbesikts ning ha skett och därvid iakttagna fel och brister ha avhjälpts före den definitiva inflyttningsdagen. Ibland är tillträdesklausulerna mera obestämt utformade i detta hänseende. Säljaren reserverar sig för färdigställandet av yttre anordningar i fall av otjänlig väderlek m m. Förseningar med dessa ger enligt kontraktet inte köparen någon rätt till skadestånd. När det gäller att avhjälpa vid slutbesiktningen påtalade fel och brister före in- flyttningen ger vissa kontrakt besiktningsmannen rätt att medge anstånd. I något fall har tillträdesklausulen inne- hållit bestämmelse av följande lydelse: "Byggnaden är

att anse som inflyttningsklar även om å densamma skulle återstå arbeten enligt säljarens åtagande. Dessa färdig- ställes så snart, med hänsyn till årstid och väderleks-

förhållande. detta är möjligt."

I mycket stor omfattning har säljarna i tillträdesklausu- lerna friskrivit sig från ansvar för att tillträdesdagen ändras eller att yttre arbeten (avseende bl a plantering, asfaltbeläggning, fasadbeklädnad, förråd, carport m m) inte färdigställs förrän efter inflyttningen på grund av väderleksförhållanden. Säljarna har dock i allmänhet tagit på sig skyldighet i tillträdesklausulen att ge besked om senareläggning av tillträdesdagen en å två

månader i förväg.

Någon rätt till vite eller skadestånd på grund av försenat

tillträde finns mycket sällan angiven i

Prop. 1976/77:110 120

kontraktens tillträdesklausuler och detta oavsett om säljaren friskrivit sig under förutsättning av att

han lämnat förhandsbesked om senare tillträdesdag eller om friskrivning från skadestånd för försenat tillträde

ej nämns i tillträdesklausulen. Detta förhållande torde sammanhänga med utformningen av force majeure-klausulerna

i dessa kontrakt. 7.2.3.2 Force majeure-klausuler

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns nästan utan undantag intagna force majeure-klausuler1). I vissa så— dana klausuler friskriver sig säljaren från skadestånds- ansvar för den händelse han inte fullgör sina åtaganden enligt kontraktet om underlåtenheten beror på omständig— heter utanför säljarens kontroll såsom myndighets åtgärd, strejk, lockout, upplopp eller krig. Andra force majeure— klausuler - och de torde vara de oftast förekommande - är utformade så att säljaren friskriver sig från att dröjsmål med färdigställande eller med utförande av återstående arbeten skall tillräknas honom som kontraktsbrott med de

möjligheter till skadestånd och hävning som ett sådant

1 Med force majeure avses händelse av högre hand, tvingande nöd, som omöjliggör en utfäst prestation (t ex en leverans av sålt gods) och som man inte hade anledning att räkna med vid avtalets ingående. Som exempel på force majeure nämns i 24 & köplagen "förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse". Force majeure har betydelse för frågan om den förpliktade är skyldig att utge skadestånd på grund av att prestationen uteblivit. Enligt 24 & köp- ' lagen slipper säljaren betala skadestånd om force majeure föreligger.Force majeure-klausuler förekommer huvudsak- ligen vid köp av lös egendom. De avser att frita säljaren från skadeståndsskyldighet i vissa fall, då leverans inte kan ske på avtalad tid. Klausulerna kan innehålla lagens definition på force majeure. Vanligen räknas där upp ytter- ligare omständigheter, t ex eldsvåda, strejk och lockout m m, som utan att vara force majeure i lagens mening, än- dock skall frita säljaren från skadeståndsskyldighet vid dröjsmål. Även sådana omständigheter brukar, något oegent- ligt, kallas force majeure och klausulerna force majeure— klausuler.

Prop. 1976/77:110 121 1)

trakten att varje händelse berörande säljaren, säljarens skulle medföra för köparen. Ibland föreskrivs i kon-

leverantörer eller entreprenörer, vilken ej kan förhindras - såsom krig, in- eller utförselförbud, arbetskonflikt, eldsvåda, transportsvårigheter, materialbrist eller för- senad materialleverans — och som försvårar eller försenar byggnadens färdigställande skall föranleda att säljaren äger åtnjuta en mot hindrets varaktighet svarande förläng- ning av tiden och inte berättiga köparen att kräva skede-

2)

vite eller annan normerad ersättning vid dröjsmål utöver stånd eller att häva köpet. Bestämmelser om försenings—

tidsförlängningsperioden saknas nästan genomgående i de

kontrakt som kommittén gått igenom.

Enligt konsumentköplagen (3 &) kan säljare av vara i vissa fall inte hindra köparen att häva köpet vid dröjs- mål som inte är av ringa betydelse för köparen. Regeln riktar sig mot klausuler som inskränker köparens hävnings— rätt i förhållande till allmänna köplagen. Konsumentköp- lagen hindrar inte säljaren att friskriva sig från skade- ståndsskyldighet vid dröjsmål. Köparen har dock enligt lagen viss rätt till ersättning för utgift på grund av dröjsmålet (6 Ö).

2 I AB 72 4:5 finns uppräknade åtskilliga hinderomständig- heter, flera av force majeure-karaktär, som ger entrepre— nör som kommit i dröjsmål med färdigställandet av entre— prenaden rätt till erforderlig tidsförlängning och däri— genom utesluter att entreprenören gör sig skyldig till kontraktsbrott genom förseningen. Ändringar och tilläggs- arbeten som föreskrivs av beställaren kan även de ge entreprenören rätt enligt AB 72 4:2 till senareläggning av färdigställandet. Skulle entreprenören inte vara berättigad till tidsförlängning krävs ändock enligt AB 72 8:1 för att beställaren skall ha rätt till hävning, att förseningen varit kraftig och medfört väsentlig olägenhet för beställa— ren. Är förseningen inte så ingripande att den ger beställa- ren rätt till hävning är den i stället vitesgrundande med belopp varom parterna kommit överens i kontraktet, se AB 72 5:1.

Prop. 1976/772110 122

7.3 Besiktningsklausuler

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns intagna besiktningsklausuler utformade med utgångspunkt från att Slutbesiktning skall ske vid köparens tillträde

av fastigheten och att garantibesiktning skall äga rum vid garantitidens utgång. Vid Slutbesiktning skall undersökas om fel och brister föreligger och i vad mån dessa skall avhjälpas av säljaren. EVentuellt anges också inom vilken tid detta skall ske. Jfr vad som

tidigare anförts om garantiåtaganden i avsnitt 7.2.2.

Vid uppförande av enstyckshus i egen regi med anlitande av entreprenör är småhusköparen beställare (byggherre). Han har då rätt att utse besiktningsman om parterna inte

" 1 kommer overens om annat. )

Enligt AB:s reglering utser beställaren besiktningsman (AB 72 7z7) om parterna inte gemensamt utser besikt- ningsman eller bestämmer att besiktningsnämnd (tre personer) skall verkställa besiktning (7:53). Slutbesikt— ning är obligatorisk (7:2). Entreprenören skall ta ini— tiativet till Slutbesiktning. Om parterna inte kommer överens om annat, skall arantibesiktnin äga rum före garantitidens utgång (7:35. Vardera parten äger påkalla särskild besiktning avseende fel och brist som framträtt efter slutbesiktningen (7:4). Genom särskild besiktning kan part få konstaterat fel som framträder under garanti- tiden och som är av den art att de måste avhjälpas före garantibesiktningen eller dolda fel och brister som fram— träder efter garantibesiktningen. Om parterna bestämmer att garantibesiktning inte skall ske, anses entreprenören enligt AB:s reglering fri från ansvar för fel som fram— trätt under garantitiden och som inte konstaterats vid särskild besiktning. Entreprenörens ansvar för dolda fel och brister som har sin grund i grov vårdslöshet står dock kvar men det ankommer på beställaren att visa att de inte märkts eller bort märkas före garantitidens ut- gång (Motiv AB 72 s 209 f). Part äger vidare påkalla efterbesiktning för att få fastslaget att fel och brist som påtalats vid andra besiktningar blivit avhjälpta (7:5). Sedan gammalt har entreprenören rätt att påkalla överbesiktning om entreprenaden inte godkänts eller inte utan förbehåll godkänts av besiktningsman utsedd av be— ställaren (7:63. Överbesiktning skall påkallas inom två veckor efter det entreprenören fått del av besiktnings- utlåtandet och utförs av besiktningsnämnd (7z9).

(forts sid 70)

Prop. 1976/ 77: 110 123

I besiktningsklausuler i kontrakten med entreprenad—

inslag finns besiktningsman i de flesta fall redan

"

namngiven. I besiktningsklausulen finns de ofta intagen utfästelse från parterna att de (ofta oåterkalleligen) god- känner angiven person för uppdraget. Inte sällan anges

i kontraktet att besiktning skall utföras av "opartisk besiktningsman" eller att besiktning skall ske genom besiktningsman utsedd eller godkänd av kommunen. Ibland sägs i kontraktet att besiktningsman har utsetts i sam-

råd med den bank som förmedlar småhusförsäljningen.

1 (forts från sid 69) Besiktningsmannen kallar parterna till besiktning. Besiktning kan verkställas även om part underlåter att närvara och inte har godtagbart laga förfall (7:12). Besiktningsmannen skall undersöka i vad mån entrepre- naden uppfyller kontraktsenliga fordringar. Vid slut— besiktning skall besiktningsmannen godkänna entrepre— naden, om den är fri från fel eller brist (7:15). Mindre betydelsefulla fel och brister får inte hindra godkännande. Blir entreprenaden inte godkänd skall besiktningsmannen föreskriva fortsatt Slutbesiktning. I besiktningsutlåtandet, som skall tillställas parterna senast inom tre veckor efter besiktningen. skall besikt- ningsmannen ange vad han anser vara fel eller brist i förhållande till entreprenadavtalet mellan parterna (7:16). Part skall få tillfälle att yttra sig över fel och brist som tas upp i besiktningsutlåtandet (7:18). Genom besiktning konstateras vilka fel Och brister som finns vid tiden för besiktningen. Besiktningens rätts— verkan är att beställaren inte får föra talan inför domstol eller skiljenämnd om andra fel eller brister; besiktningen har karaktär av exklusivt bevismedel för fel eller brist som märkts eller bort märkas vid besikt— ning (7:20 och Motiv AB 72 s 227). Fel eller brist som funnits vid besiktning men då inte märkts eller bort märkas får dock beställaren också föra talan om. Be- ställaren är skyldig att påtala brister inom skälig tid (AB 5:9, jfr Motiv AB 72 s 229). Annars förlorar han sin rätt till talan (jfr 52 å köplagen Och bengtsson, Särskilda avtalstyper I s 122). Fel och orist som påkallas av besiktningsutlåtande skall entreprenören utan dröjsmål avhjälpa (7:24) vid även- tyr att beställaren eljest låter avhjälpa felet på entreprenörens bekostnad. Denna regel korresponderar med de grundläggande bestämmelserna i AB 72 kap 2 om entreprenadens utförande. I AB 2:1 stadgas bl a att kontraktsarbetena skall utföras i överenstämmelse med kontraktshandlingarna och handlingar som kompletterar dessa och i 2:7 föreskrivs att entreprenören Skall av— hjälpa fel och brister som entreprenaden är behäftad med.

Prop.]976/77:110 124

Rättsverkan av besiktning anges något olika i kontrakten. Beträffande slutbesiktning sägs vanligtvis att besiktnings- mannen med bindande verkan för parterna skall avgöra dels om fel eller brist föreligger dels om säljaren skall ha skyldighet att avhjälpa dessa. I andra kontrakt är före- skrivet att besiktningsmannen i sitt slutbesiktnings— utlåtande skall anteckna felaktigt utfört arbete (fel) jämte ännu icke utförda arbetsmoment (brister) samt att besiktningsutlåtandet inte kan överklagas. Ibland används formuleringen: Köparen godtar egendomen i det skick den föreligger, sedan av besiktningsmannen föreskrivna arbe- ten utförts, och äger således inte kräva, att andra fel och brister än dem som besiktningsmannen påtalar i besikt- ningsutlåtandet, skall avhjälpas. Endast i enstaka kon— trakt har formuleringen utformats direkt efter AB 7:20, dvs att talan inte får föras rörande andra fel och brister än dem som konstaterats av besiktningsmannen, dock att talan får föras beträffande fel och brist som funnits vid

besiktningen men då inte märkts eller bort märkas.

Nästan undantagslöst föreskrivs i kontrakten att säljaren kallar till Slutbesiktning och svarar för kostnaden för den. Ibland anges att ersättning till besiktningsman in-

går i köpesumman.

I en del köpekontrakt med entreprenadinslag finns besikt— ningsklausuler som innehåller föreskrift att köpet skall gå åter om köparen inte före tillträdesdagen godkänner

fastigheten i befintligt skick eller i det skick den kom- mer att befinna sig sedan de fel och brister som besikt-

ningsmannen påtalat vid slutbesiktningen blivit avhjälpta.

Inte sällan finns bestämmelse i kontraktet, att säljare och köpare gemensamt skall konstatera att fel och brist som besiktningsmannen påtalat vid Slutbesiktning eller garantibesiktning blivit avhjälpta. Köparen skall teckna godkännande härav i besiktningsprotokollet eller också anteckna avvikande mening. Är parterna oeniga skall en-

ligt kontraktet besiktningsmannen kallas in och utföra

Prop. 1976/77:110 125

efterbesiktning. Parterna har då ofta avtalat att de skall åtnöjas med besiktningsmannens beslut ooh att de skall dela på efterbesiktningskostnaderna. Ibland stadgar kontraktet, att besiktningsmannen äger besluta

vem som skall bära kostnaden för efterbesiktning.

I många av de köpekontrakt med entreprenadinslag som kommittén gått igenom finns bestämmelse att garanti— besiktning skall ske före garantitidens utgång och

att säljaren kallar till garantibesiktning. Säljaren svarar då i de flesta fall för besiktningskostnaden. Beträffande besiktningsförrättarens befogenheter, säl- jarens skyldighet att avhjälpa påtalade fel och brister samt beträffande efterbesiktning och kostnaden för den

brukar gälla motsvarande regler som för Slutbesiktning.

I andra köpekontrakt med entreprenadinslag är före- skrivet, att garantibesiktning skall ske om parterna inte kommer överens om annat (= AB 7:5) eller att garantibesiktning skall ske om köparen eller säljaren påkallar det. Kostnaden för besiktningen betalas såvitt framgår av genomgångna kontrakt i förstnämnda situation av säljaren. För den senare situationen finns ofta be- stämmelse i kontrakten att kostnaden för eventuell garantibesiktning skall erläggas av den part som på— fordrar besiktningen eller att säljaren, om köparen inte önskar garantibesiktning, betalar köparen halva det för ändamålet beräknade besiktningsarvodet ibland jämte visst

ytterligare belopp.

Beträffande omfattningen av säljarens garantiansvar och hans ansvar efter garantitidens utgång hänvisas till

framställningen i avsnitt 7.2.2 om garantiåtaganden.

Fel och brister som antecknas vid Slutbesiktning och garantibesiktning förbinder-sig säljaren enligt besiktnings- klausulerna att avhjälpa. De genomgångna kontrakten uppvisar exempel på mycket varierande bestämmelser om hur snart detta skall ske (ex vis "senast tre månader efter tillträdes—

dagen", "omgående", "utan dröjsmål", "i allt väsentligt

Prop. 1976/77:110 126

tillrättas före tillträdesdagen", "omgående i den takt

som är förenlig med rationell gruppbebyggelse"). - Vilka rättsliga sanktioner som eventuellt står köparen till buds, om säljaren inte fullgör sina åtaganden att avhjälpa fel och brist i enlighet med besiktningsutlåtandet, finns inte

angivna i kontrakten, se härom under rubriken Hävnings— och återgångsklausuler.

Prop.]976/77:110 l27

7.4 Skiljeklausuler

Efter förebild från rena entreprenadförhållanden (jfr

AB 72 9:1-5) finns nästan undantagslöst i köpekontrakten

med entreprenadinslag intagen en bestämmelse att tvist mellan parterna skall avgöras genom skiljedom enligt lagen om

skiljemän (1929:145).

Skiljeklausulen är oftast utformad så, att tvist skall avgöras av skiljemän enligt skiljemannalagen med det undantaget att säljaren — om han så vill - skall kunna

få köparens betalningsförpliktelser prövade vid domstol. Härigenom kan säljaren anlita de snabba (summariska) processformerna lagsökning och betalningsförläggande i den utsträckning de är tillämpliga på köparens betalningsför-

pliktelser enligt avtalet och i övrigt.

Vissa frågor har genom lagbestämmelser undandragits skiljemäns prövning (se bl a 8 kap 28 å och 12 kap 66 & jordabalken ang vissa arrende- och hyrestvister, 75 & bostadsrättslagen, 1971:479, och 3 & lagen om rättegången i arbetstvister. 1974:371). I samband med tillkomsten av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden konstaterade departementschefen (prop 1973:87 s 143 och 202), att det särskilt vid avtal mellan näringsidkare och konsumenter förelåg risk att det förenklade rätte- gångsförfarandet sattes ur spel genom skiljeklausuler. Visserligen kunde sådana klausuler angripas med stöd av avtalsvillkorslagen, men ett direkt förbud mot skilje- klausuler i konsumenttvister inom tillämpningsområdet

för det förenklade förfarandet ansågs ge större effekt. Ett sådant förbud har med tillämpning fr o m den 1 juli 1974 tagits in i skiljemannalagen (Ba å). Enligt förbudet får avtal att framtida tvist skall hänskjutas till skilje— män utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skilje— domen inte göras gällande i tvist mellan näringsidkare

och konsument rörande vara eller tjänst, om tvisteföre-

målets värde ej är högre än halva basbeloppet enligt lagen

Prop.]976/77:110 128

om allmän försäkring för oktober nästföregående år (f n 4 850). I stället skall rättegångsförfarandet i tvistemål om mindre värden-tillämpas, om förut— sättningarna i övrigt föreligger för detta rätte-

gångsförfarande.

Beträffande skiljeklausuler bör vidare nämnas, att bland de nyare småhuskontrakt som kommittén tagit del av har skiljeklausulerna i flera fall - däri- bland också fall då köpekontrakt och entreprenad— avtal inte skrivits i samma handling utan var för sig - ersatts av uttrycklig bestämmelse att tvist angående tolkningen och tillämpningen av kontrak-

tet skall avgöras av allmän domstol.

Prop. 1976/77:110 129

7.5 Hävnings- och återgångsklausuler

I sedvanliga köpekontrakt finns vanligtvis intagen

en klausul att säljaren äger häva köpet och behålla handpenningen eller del av handpenningen såsom skade- stånd om köparen inte fullgör sina betalningsförplik- telser enligt avtalet. I övrigt brukar avtalsbestäm- melser om hävning inte tas in i dessa kontrakt. I stället träder jordabalkens dispositiva regler i

4 kap 11—27 åå om Säljares och köpares rättigheter

och skyldigheter supplerande in och avgör om hävnings- rätt tillkommer någondera parten på grund av t ex fel,

dröjsmål, köparens obestånd m m.

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns intagna hävningsklausuler av olika slag. De flesta av dem

syftar till att bereda säljaren ökade möjligheter att häva köpet eller att tillgodose hans intresse av att köparen vidblir köpet. Däremot saknas så gott som

helt hävningsklausuler i köparens intresse eller klausuler av den art som förekommer i Allmänna leverans- bestämmelser för monteringsfärdiga trähus, i vilka efter KO:s överläggningar med branschen tagits in bl a rätt för köparen att avbeställa leveransen, om han drabbas

av långvarig, allvarlig sjukdom eller dödsfall inom familjen eller om hans äktenskap upplöses eller något annat inträffar, som i grund förändrar förutsätt-

ningarna för avtalet.

Hävningsförbud för köparen förekommer som nämnts i avsnitt 7.2 i de tidsförlängningsklausuler genom vilka säljaren friskriver sig från ansvar för dröjs— mål. I en del kontrakt som här avses förekommer vidare förbud för köparen att frånträda avtalet om fastigheten före tillträdesdagen skulle skadas genom "eldsolycka". Säljaren har i dessa fall förbehållit

sig att med användande av brandersättningen bygga

9 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 110

Hänvisningar till US54

Prop. 1976/77:110 130

upp och återställa fastigheten i fullgott skick och friskrivit sig från ansvar för den skada som köparen kan lida genom att tillträdet till egendomen försenas

genom branden.

Hävningsbefogenhet för säljaren finns vanligen föreskri— ven dels för det fall köparen brister i sin betalnings- skyldighet enligt kontraktet, dels om köparen inte fullgör andra avtalade skyldigheter som att skriva un- der1) och tillhandahålla handlingar och dels om köpa- ren inte får de lån som förutsatts. I några kontrakt finns vidare exempel på klausuler i vilka stadgas, att köpet skall gå åter om köparen inte före tillträdes- dagen godkänner fastigheten i befintligt skick eller

i det skick den kommer att befinna sig sedan de fel

och brister som besiktningsmannen påtalat vid slut— besiktningen blivit avhjälpta. Parternas prestationer skall därvid gå åter med skyldighet för köparen att dessutom ersätta säljaren dennes "direkta kostnader

med anledning av köpet" eller "skäligt skadestånd".

1 Jfr Rodhe, Plikt att skriva på obesett?, SvJT 1971 s 300

Prop.1976/77:110 131

8 KOMMITTENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 8.1 Allmänt

1 det följande gör kommittén vissa värderingar av de villkor och klausuler som kommittén gett exempel på

i kapitel 7. Kommittén har i stort sett begränsat sig till att värdera de olika klausulerna var för sig.

Det får förutsättas att K0 och marknadsdomstolen, om avtalsvillkorslagen får den utvidgning som kommittén här föreslår, dessutom kommer att ta upp till bedöm- ning dels de här berörda klausulernas inbördes samman- hang och betydelse för balansen i kontraktet som hel— het, dels i vilken utsträckning klausulernas betydelse ändras eller påverkas av andra kontraktsvillkor som kommittén inte funnit anledning att behandla i pro- memorian. Härutöver gör kommittén i detta kapitel vissa bedömningar av avtalsvillkorslagens tillämpning på för-

medlingsfall och på överlåtelse av tomträtt.

8.2 Friskrivningsklausuler

8.2.1 Friskrivning från ansvar enligt 4 kap 19 &

jordabalken för s k dolda fel

Effekten av den art av friskrivningar från ansvar för dolda fel som beskrivits i aVSnitt 7.2.1 har diskuterats med hänsyn till säljarens utvidgade ansvar för fastig- hetens skick (kravet på normal standard i förhållande till fastighetens ålder m m) som fastslagits genom be-

1)

normal standard på fastigheten kanske bör mildras, om stämmelsen i JB 4:19. Det har ansetts , att kravet på en klausul om fastighetens försäljning i befintligt skick har tagits in i kontraktet, men att i detta av-

seende rättspraxis så småningom får ge vägledning.

Högsta domstolen har under hösten 1975 i målet T 168/1974 (dom DT 38/1975) haft att bedöma giltigheten av en fri-

skrivningsklausul som löd: "Fastighetens skick: Köparen

Prop. 1976/77:110 132

förklarar sig härmed godtaga fastighetens skick och avstår med bindande verkan från alla anspråk mot

säljaren på grund av fel eller brister i fastigheten."

En Villafastighet byggd omkring år 1960 såldes år 1972 för 160 000 kr. Kort tid efter inflyttning i villan uppmärksammade köparen vissa brister i byggnadens tak, fasad och isolering. Köparen stämde säljaren och yrkade i första hand hävning och skadestånd av säljaren och i andra hand nedsättning av köpeskillingen med 40 000 kr. Säljaren bestred yrkandena och hävdade, att köparen ej

undersökt fastigheten så som han bort.

Tingsrätten ansåg, att vissa av bristerna var sådana att köparen med hänsyn till fastighetens ålder och sina egna iakttagelser haft att räkna med dem och att övriga brister borde ha upptäckts av köparen vid en med rimlig noggrannhet genomförd undersökning av fastig- hetens skick. Tingsrätten ogillade köparens talan.

.Hovrätten, dit köparen överklagade, konstaterade att friskrivningsklausulen, som funnits intagen i det av mäklaren använda kontraktsformuläret och som säljaren åberopade till stöd för en längre gående undersöknings- plikt för köparen än som eljest bort gälla, var allmänt formulerad och inte inriktad på att frita säljaren från ansvar i något bestämt hänseende. Säljaren hade inte ens påstått att friskrivningsklausulen i kontrakts- formuläret svarade mot någon överenskommelse mellan parterna av betydelse för avtalet i övrigt. Vid sådant förhållande kunde enligt hovrättens mening förekomsten av friskrivningsklausulen inte medföra en längre gående undersökningsplikt för köparen än som eljest bort gälla.

Efter en bedömning av undersökningspliktens omfattning när det gällde yttertaknlm fann hOVrätten, att köparen borde ha upptäckt samtliga påtalade avvikelser utom det förhållandet att fuktisolering i form av s k diffusions- spärr i vindsbjälklaget saknats. Avsaknaden av en diffusionsspärr i en villa av den ålder det var fråga om ansåg hovrätten innebära, att fastigheten klart avvek från det för jämförbara fastigheter typiska och ordinära. Köparen hade med hänsyn till omständigheterna haft anled- ning att räkna med att en sådan avvikelse inte skulle föreligga och köparen borde därför kunna åberopa avvikel— sen som ett fel mot säljaren. Hovrätten ansåg felet ringa och gav därför inte köparen rätt att häva köpet utan endast att göra avdrag på köpeskillingen med 3 750 kr, vilket sva- rade mot köparens direkta kostnad att avhjälpa felet.

Prop. 1976/77:11!) _ " i 133

I högsta domstolen, dit mået fullföljts, ogillades där- emot käromålet. Högsta domstolen uppehöll sig utförligt vid frågan om säljaren (Cederholm) ägt gentemot köparen (Salomonsson) åberopa friskrivningsklausulen till friande från ansvar för avsaknaden av diffusionsspärr. I domen,

som var enhällig, uttalades bl a följande:

"I målet är hos Högsta domstolen fråga endast om ansva- ret för att en s k diffusionsspärr icke funnits i bygg- nadens vindsbjälklag. Avsaknaden av diffusionsspärr har inneburit att fastighetens skick avvikit från vad som normalt kan förväntas vid köp av sådan fastighet som i målet är i fråga. Felet har medverkat till att fuktskador uppkommit. På sätt hovrätten funnit är felet icke av den art att det bort av Salomonsson upptäckas vid sådan under- sökning som får anses ha åvilat honom. Såsom hovrätten uttalat är det inte visat att Cederholm känt till avsakna- den av diffusionsspärr. Det är sålunda fråga om ett s k dolt fel. Under normala förhållanden - och i allt fall därest ej omständigheterna vid köpet eller bestämmelse i köpekontraktet skulle föranleda till annat borde sälja- ren få svara för felet på sätt som anges i 4 kap 19 &

jordabalken .

Förevarande köpekontrakt innehåller i 5 10 en bestämmelse med rubriken Fastighetens skick, enligt vilken köparen förklarar sig godtaga fastighetens skick och med bindande verkan avstå från alla anspråk mot säljaren på grund av fel eller brister i fastigheten. Efter ordalydelsen inne- bär bestämmelsen tydligen, att säljaren friskrives från ansvar för fel för vilka han, frånsett bestämmelsen, möj- ligen skulle vara ansvarig; i stället skall köparen bära

risken för dessa fel.

Fråga är då, huruvida en sådan kontraktsbestämmelse kan tilläggas verkan. Klart är till en början, att stöd i lag ej finns för att stadgandet i 4 kap 19 & jordabalken

skulle ha tvingande karaktär. Även av uttalanden i

Prop. 1976/77:110 134

förarbetena framgår, att tvingande karaktär ej avsetts skola tilläggas lagbudet. Här kan hänvisas till SOU 1947:58 s 206 och till NJA II 1972 s 109; se även Westerlind, Kommentar till jordabalken 1-5 kap (1971) s 596 f.

I förarbetena har emellertid samtidigt uttalats den meningen att vissa krav måste ställas på en friskriv— ningsklausul för att den skall kunna godkännas. Sålunda anför departementschefen - sedan han förklarat att säl- jaren bör vara oförhindrad att fritaga sig från ansvar för fastighetens beskaffenhet - att det emellertid från köparens synpunkt måste vara av vikt att det blir otve— tydigt klarlagt, i vilket hänseende säljaren inte vill stå ansvar för fastighetens beskaffenhet, och att där- för en allmänt hållen generell klausul om att fastig— heten säljs i befintligt skick inte utan vidare torde böra fritaga säljaren från allt ansvar. Det framhälles ytterligare, att klausuler av detta slag emellertid får såsom en del av avtalsinnehållet i vanlig ordning bli föremål för domstolarnas tolkning. Det anförda synes innebära, att lagstadgandet ändå skulle ha ett slags

"halvtvingande" natur.

Ej heller någon sådan regel har emellertid upptagits i lagen. Fog för att avvika från kontraktsbestämmelsens ordalag finns därför endast, om någon sådan avvikelse på grund av omständigheterna kan vara att intolka i bestämmelsen eller om gällande rättsgrundsatser om åsidosättande av avtalsbestämmelse vars tillämpning är otillbörlig kan anses leda till att bestämmelsen ej får

åberopas.

I fråga om tolkningen må här endast framhållas, att

anmärkning ej kan riktas mot kontraktsbestämmelsen för att den skulle sakna klarhet. Härutinnan skulle må-

hända läget vara ett annat i fråga om klausul, som

Prop. 1976/77:110 135

endast innehöll, att fastigheten såldes "i befintligt skick". En sådan klausul ger icke på samma sätt som den förevarande besked om att köparen avstår från alla

anspråk mot säljaren på grund av fel eller brist.

Det kan härefter frågas, om det likväl ter sig otill- börligt att tillämpa kontraktsbestämmelsen. Härvidlag synes inte rimligen kunna hävdas, att så skulle vara fallet därför att man till äventyrs icke vid köpeför- handlingarna särskilt diskuterat bestämmelsen. Det

måste uppenbarligen begäras av båda parter vid ett av— tal, inte minst ett så viktigt avtal som ett fastighets- köp, att de noggrant tar del av vad som upptages i kontraktet. Anser man sig sakna förmåga att förstå be- stämmelse däri, får man söka biträde av sakkunnig per— son. Åsidosättande av kontraktsbestämmelse som är upp— tagen i tryckt standardavtalsformulär och eventuellt insmugen bland många andra, med fin stil tryckta bestäm- melser kan måhända ske i vissa fall, så t ex om bestäm- melsen är särskilt betungande för part och hans uppmärk- samhet ej särskilt fästs vid bestämmelsen. Om något sådant fall är det emellertid ej fråga i förevarande mål, där bestämmelsen även om den, såsom hovrätten anmärker, "funnits intagen i det av mäklaren använda kontrakts— formuläret" — upptages i en särskild paragraf i kontrak- tet under rubriken Fastighetens skick och med samma maskinskrivna utformning som alla övriga kontraktsbestäm-

melser.

Det återstår att ta ställning till frågan, om det vid fastighetsköp av förevarande slag över huvud kan anses otillbörligt att åberopa en sådan allmän friskrivnings—

klausul som den här ifrågavarande.

Till en början må också i detta sammanhang beröras tanken

att, medan allmänna friskrivningsklausuler skulle under—

kännas även om de är fullt klara till sin innebörd -

Prop. 1976/77:110 136

någon invändning ej skulle riktas mot mer preciserade klausuler. Det är inte osannolikt att, om en sådan

mening genomfördes i rättstillämpningen, köpekontrakten normalt försågs med långa uppräkningar av alla mer eller mindre tänkbara fel och att säljaren förklarades fritagen från ansvar för dem. Konsekvensen för köparens del skulle, kunde det befaras, knappast bli större trygghet utan kanske endast en mindre överskådlighet och klarhet i kontraktet (jfr Agell i SvJT 1972 s 750 med not 50).

Det är inte uteslutet, att för tillämpning av friskriv- ningsklausuler får ställas strängare krav i flera hän-

seenden, när det gäller områden där rådande värderingar rörande konsumentskydd gör sig gällande, t ex försälj-

ning av nybyggt småhus av byggföretag till enskild

person.

I förevarande fall är både säljare och köpare privat- personer. Det rör sig om en cirka tio år gammal byggnad. Det kan i ett sådant fall te sig såsom fullkomligt förståeligt och respektabelt, att säljaren vill slutligt reglera överlåtelsens följder genom avtalet; om svikligt eller därmed likartat förfarande är ju nu icke fråga. Köparen får söka anpassa köpeskillingen efter den risk som avståendet från anspråk på grund av dolda fel inne- bär eller på annat sätt säkerställa sig för det fall att sådant skulle framträda. Man kan uppenbarligen inte säga, att köparsidan i dessa fall typiskt sett befinner sig i underläge i förhållande till säljarsidan. (Jfr Agell

a u s 724 f.)

I enlighet med det anförda har Cederholm ägt åberopa den berörda kontraktsbestämmelsen till friande från ansvar

för det fel varom i målet är fråga.

Högsta domstolen prövar rättvist att. med ändring av hovrättens dom i själva saken såvitt nu är i fråga,

fastställa tingsrättens domslut."

l)rop. 1976/77:110 137

Med hänsyn till den dispositiva lagstiftningens utformning i JB 4:19 kan det ifrågasättas om friskrivningar från ansvar för dolda fel här accepteras om de genomgående och utan hänsyn till omständigheterna tas in i sedvanliga köpekontrakt avseende småhus (jfr övervägandena om den föreslagna generalklausulens tillämpning på avtalsvillkor som innebär avvikelse från dispositiva lagregler, bl a JB 4:19, sou1974:85 s 158 och s 176).

När det gäller situationer där konsumentskyddssynpunkter bör tillmätas särskild vikt, t ex vid näringsidkares försäljning av nya småhus till privatpersoner för enskilt bruk, anser kommittén att friskrivningsklausuler av nu angiven art i regel inte bör förekomma. Undantagsvis får det dock anses skäligt att säljaren även i sådana avtals— förhållanden friskriver sig från ansvar. Vid användande av nya byggnads— eller inredningsmaterial kan det exempel- vis finnas behov för säljaren av att kunna friskriva sig för dolda fel i vissa bestämda hänseenden — i vart fall under ett inledningsskede av materialets användning på marknaden. Om köparen kräver annorlunda konstruktion eller läge på byggnaden än som är gängse och detta kan tänkas försämra betingelserna för anläggningens varaktighet kan det också finnas skäl att godta att säljaren friskriver sig från fel som kan uppträda med anledning av detta särskilda utförande. Från sådana situationer bör dock särskiljas fall, då säljaren-entreprenören tillgodoser önskemålen med ledning av vederbörliga konstruktions— ritningar som köparen ställer till förfogande. I detta fall torde säljaren även utan friskrivning vara fredad

från ansvar för dolda fel under förutsättning att arbetet

i och för sig utförts fackmannamässigt och säljaren inte haft skäl att inse anvisningarnas olämplighet eller att utbe sig kompletterande instruktioner; Vidare kan det

enligt kommitténs mening finnas anledning att acceptera

friskrivning för dolda fel, när nya småhus måste säljas

efter näringsidkares konkurs. I sistnämnda situation torde

Prop.]976/77:110 138

dock krävas att köparen tydligt informeras om klausulens innebörd (jfr 2 och 5 56 nya marknadsföringslagen om för— bud mot otillbörlig marknadsföring och åläggande att lämna information, vilka båda gäller även fast egendom).

I fråga om (mäklarförmedlade) småhusöverlåtelser mellan privatpersoner, som avtalsvillkorslagen i utvidgat skick avses omfatta, anser kommittén det vara rimligt att ge större spelrum för friskrivningsklausuler avseende dolda fel. Högsta domstolens nyss återgivna avgörande ger god vägledning härvidlag. Enligt kommitténs uppfattning får exempelvis i många fall äldre personer och dödsbon anses ha ett befogat intresse av att försäljningen blir slut— ligt reglerad genom avtalet. Detsamma gäller småhus- säljare som använder köpeskillingen för inköp av annan bostad. Även vid (mäklarförmedlade) överlåtelser mellan privatpersoner bör emellertid skäligheten av friskrivning för dolda fel i icke ringa utsträckning vara beroende av

den information som lämnas köparen om klausulens innebörd.

Prop. 1976/77:110 139

8.2.2 Friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel

Vid köp av lös egendom åligger det köparen enligt 52 & köplagen att reklamera fel eller brist i godset utan oskäligt uppehåll (vid handelsköp genast) vid äventyr

att han annars, med vissa undantag. mister sin rätt

att föra talan om felet eller bristen. Köparen måste vidare enligt 54 Ö köplagen inom ett år från det han mottagit godset göra klart för säljaren att han vill göra gällande ("tala å") fel eller brist. Vid konsument- köp är reklamationsskyldigheten något mindre rigorös, köparen skall reklamera "inom skälig tid" efter det han bort märka felet dock ej senare än inom ett år från det han mottog varan. Preskriptionsbestämmelsen i 54 & köp- lagen är tillämplig även såvitt avser konsumentköp. Under— låter köparen att reklamera mister han dock inte sin rätt enligt köplagen. om säljaren förfarit svikligt och inte heller om säljaren varit grovt vårdslös och felet eller bristen medför "märklig" skada för köparen. Svek från säljarens sida bryter också preskriptionsbestämmelsen i 54 & köplagen att köparen måste göra gällande fel och brist inom ett år från mottagandet. Preskriptionsbestämmelsen gäller inte heller om säljaren förbehållit sig genom garantiåtagande eller på annat sätt att svara för varan

efter ettårsfristens utgång.

Vid rena entreprenadförhällanden tillämpas 52 % köplagen

beträffande reklamation analogt, se NJA 1943 27?, och

(:1

n

sa torde vara förhållandet även vid entreprenader enligt AB:s system såvitt avser ansvaret för dolda fel, se Motiv AB 72 s 229. Även 53 Ö köplagen angående verkan av svek och grov vårdslöshet på reklamationsskyldigheton torde tillämpas analogt på entreprenadförhållanden, jfr AB 72 5:8 angående entreprenörens ansvar för dolda fel efter garantitidens utgång om felet har nin grund i

grov vardslöshet - inkluderande även svikligt förfarande

Prop.1976/77:110 140

och uppsåt - från entreprenörens sida (Motiv AB 72 s 157 f). Preskriptionsregeln i 54 & köplagen, som avskär möjlig— heten att tala på fel i varan senare än ett år från mot- tagandet, anses inte tillämplig på entreprenadförhållanu den (se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I 5 122 f m hänv). Så kunde exempelvis enligt NJA 1946 s 666 inte

en utfäst garantitid åberopas som en preskriptionsbestäm- melse. Flera år efter en avtalad ettårig garantitids utgång uppmärksammades ett dolt fel avseende dränerings— rör kring en husgrund. Högsta domstolen anförde, att den i kontraktet intagna bestämmelsen om entreprenörens an- svarighet väl fick anses innebära att ansvarigheten i allmänhet för arbetets utförande och byggnadens bestånd begränsats till ett år men att bestämmelsen inte kunde tillämpas i fråga om fel som yppats först efter utgången av denna tid och inte rimligen kunnat upptäckas dess-

förinnan.

Det kontrakt som var föremål för bedömning i NJA 1946

s 666 var byggt på AB 36, som saknade regler om entre— prenörens ansvar efter garantitidens utgång. Vid utarbetan- det av AB 54 fann man lämpligt att införa en föreskrift

om detta. I Motiv AB 72 s 147 f anförs härom:

"Kontraktskommittén ville nämligen tillmäta bestämmelserna om garantitid en viss preskriberande verkan , särskilt med hänsyn till dels den kontroll, som under entreprenadtiden utövas av såväl beställaren som myndigheter, dels de regel— mässigt förekommande slut- och garantibesiktningarna, vilkas syfte är att fastställa entreprenadens kvalitet och kvanti- tet. En regel om begränsning av ansvaret efter garantitiden att gälla fall av grov vårdslöshet ansågs tillgodose kra- vet på och behovet av en avveckling av kontraktsförhållandet mellan parterna; skydd behövdes endast för de undantagsfall, som gått förbi alla kontroller och beställarens egen över- vakning samt dessutom beror på kvalificerad vårdslöshet. Därmed får givetvis jämställas vad som i köplagen kallas "svikligt förfarande", dvs närmast uppsåt. Vårdslöshet av angiven art, som ibland också kan karaktäriseras som yrkes- fusk, finns icke anledning att skydda genom en förkortad preskriptionstid.

Prop. 1976/77:110 141

Vid utarbetandet av AB 65 diskuterades ingående, huruvida bestämmelsen borde gälla endast vid grov vårdslöshet. Till stöd härför anfördes samma skäl, som ligger bakom ettårs- preskriptionen i 54 å köplagen nämligen att parterna i ett affärsförhållande har ett intresse av att bli skilda från varandra utan alltför stor tidsutdräkt. Gentemot detta framhölls bland annat, att detta intresse icke är lika starkt, om priset för "skilsmässan" till större delen skall betalas av ena parten. Besiktningsförrättare har icke prak— tisk möjlighet att undersöka annat än synliga delar, och vissa fel uppenbaras först efter garantitidens utgång. Kra- vet på grov vårdslöshet föranleder i åtskilliga fall orim- liga bevissvårigheter, varigenom entreprenörens ansvar för dolda arbeten blir nära nog illusoriskt. Även en motsatt uppfattning hävdades, nämligen att bestämmelsen medförde ett alltför stort ansvar för entreprenören.

Kontraktskommittén fann icke bärande skäl föreligga att fastställa en regel, som väsentligt skulle avvika från vad som gäller inom andra motsvarande delar av näringslivet, bland annat de ovan berörda reklamationsreglerna i köplagen. Beställarens möjligheter att följa och kontrollera arbetena är oftast lika goda som eller bättre än vid annan produk- tion. Hans möjligheter att på ett tidigt stadium upptäcka brister och fel är därför goda. Härtill kommer att garanti- tiden för det färdiga objektet icke sällan är längre, än vad som normalt brukar gälla för lös egendom; en entreprenad är dessutom icke mera särpräglad än att den härutinnan i princip bör kunna jämställas med de prestationer, som ryms under 2 Ö köplagen. och som innebär att någon "skall mot vederlag i penningar något förfärdiga och ämnet därtill bestå". Vidare måste beaktas det allmänna intresset av att endast mera exceptionella omständigheter bör förlänga ett eljest avslutat affärsförhållande.

Angivna omständigheter var vägledande för Kontraktskommit- téns beslut att bibehålla grov vårdslöshet som förutsätt- ning för entreprenörens ansvar efter garantitidens utgång. Även vid utarbetandet av AB 72 har från något håll påyr- kats, att endast s k enkel vårdslöshet skulle krävas för entreprenörens ansvar. Bestämmelsen har dock på de ovan an- förda skälen behållits oförändrad."

De omständigheter som sålunda föranlett att man vid ut- formningen av AB ansett sig böra låta garantiödens utgång medföra en viss preskriberande effekt (såvitt avser

annat än dolda fel på grund av grov vårdslöshet) föreligger endast om köparen själv lämnat ut uppförandet av huset på entreprenad. Vid sma husöverlåtelser i allmänhet inom grupphusbebyggelse o dyl är köpa ren emellertid nästan

aldrig beställare. Ibland kommer han in som

Prop. 1976/77:110 142

köpare först då byggnaden närmar sig sin fullbordan. Hans möjligheter att utöva inflytande genom byggkontroll under byggnadstiden är mycket små, ibland obefintliga. Likaså

är hans möjligheter ofta små att tillvarata sina intressen vid besiktning, eftersom han inte utser besiktningsman. Med hänsyn härtill kan småhusköparen i allmänhet enligt kommitténs uppfattning inte anses jämställd med beställare som regelbundet anlitar byggföretag och då tillämpar

AB:s bestämmelser.

Med hänsyn till köpeobjektets värde och förväntade var- aktighet får en garantitid om ett år anses alltför kort, åtminstone såvitt gäller vissa fundamentala delar eller funktioner av objektet. Småhusköparen har inte haft möj- ligheter att följa och kontrollera uppförandet av huset och det finns därför starka skäl som talar för att han i stället skall ha möjlighet att iaktta husets kvalitet och förmåga att klara alla årstidsväxlingar och med god margi-

nal påpeka de fel och brister som därefter kan ha uppkommit.

När det i en del kontrakt med entreprenadinslag inte sägs något om säljarens ansvar efter garantitidens utgång kan frånvaron av bestämmelser härvidlag uppfattas som fri-

skrivning från allt ansvar efter garantitidens utgång.

Redan enligt allmänna rättsprinciper anses emellertid friskrivningar från ansvar för skada vållad uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet inte normalt kunna godtas

(se Bernitz, Standardavtalsrätt, 2 uppl, s 32 m hänv)

och i själva verket torde säljaren i sådana fall, om kontraktet inte är baserat på eller hänvisar till AB:s system, få svara även för s.k. enkel vårdslöshet. För und— vikande av ovisshet för köparen bör enligt kommitténs uppfattning i de småhuskontrakt som här avses tas in

uttrycklig bestämmelse om säljarens ansvar efter

garantitidens utgång.

Prop. 1976/77:110 ' 143

Preciseringen i garantiåtaganden enligt AB:s system av säljarens ansvar efter garantitidens utgång fungerar inte bara som en friskrivning från allt felansvar som inte kan hänföras till dolda fel på grund av grov vårds- löshet utan medför just genom denna begränsning, att

en småhusköpare som vill tala på ett uppkommet fel i byggnaden ställs inför mycket stora bevissvårigheter. Köparens reella möjligheter att göra gällande påföljder mot säljaren torde härigenom vara mer inskränkta jäm- fört med hans möjligheter enligt de dispositiva bestäm- melserna i jordabalken , oaktat även dessa naturligtvis ställer köparen inför bevissvårigheter, när det gäller

att visa felets uppkomst, orsakssammanhang m m.

De ansvarsfriskrivningar som förekommer beträffande maskinell utrustning och som beskrivits i avsnitt 7.2.2

kan vid eventuella fel föra med sig att småhusköparen är hänvisad att vända sig till olika leverantörer eller till- verkare och aktualisera tillämpningen av garantiåtaganden, som sinsemellan inte är av samma innehåll. Detta system fungerar måhända i en del fall snabbare och med mindre administrativ omgång än hänvändelse via säljaren till leverantör/tillverkare. Kommittén anser emellertid att inskränkningen i säljargarantin beträffande maskinell utrustning m m och hänvisningen till leverantör/tillverkare ger småhusköparen en sväröverskådlig bild av ansvaret för fel under garantitiden. Härtill kommer att säljaren sanno- likt har större påtryckningsmöjligheter gentemot leverantör/ tillverkare än vad småhusköparen kan åstadkomma. För säl-

jaren måste det också vara av väsentligt intresse att genom

felanmälningar o dyl skaffa sig en allsidig bild av försälj— ningsobjektets funktionsduglighet. Enligt kommitténs

mening bör säljaren inte som nu ofta sker i köpekontrakten med entreprenadinslag undanta den maskinella utrustningen från den (vanligen) ettåriga garantin i övrigt. I stället kan i kontraktet anges, att leverantör/tillverkare av

viss utrustning svarar enligt särskilt garantiåtagande

Prop. 1976/77:110 144

men att detta inte inskränker säljarens garanti och inte hindrar köparen att till säljaren anmäla och få av-

hjälpta eventuella fel på den maskinella utrustningen.

Slutligen vill kommittén erinra om att den i sina direktiv fått i uppdrag att överväga tvingande regler till köparens civilrättsliga skydd som oavsett eventu— ella garantiutfästelser förlänger den tid under vilken säljaren—entreprenören är ansvarig för fel på fastig-

heten.

Prop.1976/77:110 145

8.2.3 Friskrivning i tillträdes- och force majeureL

klausuler från ansvar för dröjsmål

Vid rena entreprenadförhållanden utanför AB:s system torde dröjsmålspåföljder såsom skadestånd och hävning kunna göras gällande mot entreprenören endast om han varit försumlig med att söka färdigställa entreprenaden inom utsatt eller inom skälig tid. Varken i frågan om hävning eller skadestånd torde de stränga reglerna i

21 och 24 55 köplagen kunna tillämpas analogt med hän— syn till grundtanken att ett entreprenadförhållande inte i onödan skall upplösas. Hävning på grund av dröjsmål kan således sannolikt tillgripas först med an- ledning av en avsevärd försening med arbetets utförande (se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1971, s 116 ff

m hänv).

Vid entreprenader enligt AB:s system ger avtalet i stor utsträckning entreprenören rätt till tidsförlängning (AB 72 4:5). Tillämpning av hävningspåföljden blir därför i många fall inte aktuell. Frågan om skadestånd är van—

ligen löst på förhand genom vitespåföljd vid försening,

se s 68 not 2 ovan.

Såväl tillträdes— som force majeure-klausulerna är vanligt- vis utformade som tidsförlängningsklausuler. I ena fallet senareläggs tillträdesdagen utan rätt för köparen till skadestånd och i andra fallet föranleder vissa angivna omständigheter att försening inte skall tillräknas säl—

jaren som kontraktsbrott.

Friskrivningen från skadeståndsansvar i tillträdesklausu- lerna är enligt ordalydelsen i det närmaste total. Klausu— lerna kräver endast av säljaren att han skall meddela senareläggningen viss tid i förväg. Småhusköparen får rimligen det intrycket, att han inte har några möjlig— heter att erhålla skadestånd på grund av dröjs- mål.

10 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 146

Friskrivningen i force majeure-klausulerna är uppbyggd på att ett stort antal omständigheter, i flera fall av

ospecificerad karaktär, hindrar köparen att göra gällande skadestånds- eller hävningspåföljd (alterna- tivt utesluter att försenat färdigställande betraktas som kontraktsbrott). Småhusköparens många gånger bris— tande insikt om vad som inbegrips under de angivna omständigheterna kan ge honom det intrycket, att han måste acceptera dröjsmål med färdigställandet utan att

enligt kontraktet kunna tillgripa några sanktioner.

I AB finns ett regelsystem med bestämmelser om entre- prenadens färdigställande inom kontraktstiden (4:2),

om rätt för entreprenören under vissa omständigheter

!

till tidsförlängning (4:2 och 3), om vite vid försening (5:1, och om hävning från beställarens och entreprenörens

sida (8:1 och 2). Av detta regelsystem har tidsförläng- ningsbestämmelsen i vissa delar eller i omarbetad form tagits in i köpekontrakten med entreprenadinslag medan

beställarbefogenheterna lämnats åsido.

Enligt kommitténs mening tillgodoser tillträdes- och force majeure-klausulerna sammantagna likaväl som be—

dömda var för sig ensidigt säljarens intressen och

rubbar därigenom den önskvärda balansen i köpekontrakten

med entreprenadinslag.

Enligt kommitténs uppfattning kan skäl föreligga för en force majeure-klausul av innehåll att köparen inte har rätt till skadestånd, om säljaren på grund av vissa om— ständigheter av betydelsefull art inte kan fullgöra sina åtaganden i tid. Lämpligen bör i kontrakten anges både köpares och säljares möjligheter att under vissa förut— sättningar häva köpet. Jämför vidare kommitténs bedöm- ning av behovet av hävningsklausuler i avsnitt 8.5 . Om tidsförlängningsklausuler anses erforderliga i småhus-

kontrakt med entreprenadinslag bör dessa klausuler inte

Hänvisningar till US64

Prop.]976/77:110 147

införas under rubriken "force majeure" utan få sin plats vid bestämmelserna om fastighetens tillträde. Omständig- heter av mindre betydelsefull art bör i regel inte få

åberopas såsom grund för tidsförlängning. Omständigheter

som får åberopas bör anges mera precist i kontrakten.

Det förefaller lämpligt att i småhuskontrakt med entrepre- nadinslag föra in bestämmelser som ger köparen rätt till ersättning vid försening, om inte säljaren har rätt till tidsförlängning. För att åstadkomma förutsebarhet och minska anledningen till tvist om ersättningens storlek bör ersättningen lämpligen ges formen av ett på förhand bestämt vite för varje påbörjad förseningsvecka. En förut- sättning för att en sådan avtalskonstruktion skall kunna ersätta tillämpning av allmänna skadeståndsregler, enligt vilka köparen skall visa vilken ekonomisk skada han lidit och få ersättning därefter, är att vitet sätts till så stort belopp att det kan fylla funktionen att ersätta köparen dennes skada och öva påtryckning på säljaren att färdigställa försäljningsobjektet i tid. I rena entrepre- nadförhållanden sätts förseningsvitet per vecka normalt till 1/4 % av entreprenadsumman vid större entreprenader och 1/2 % vid mindre entreprenader (bl a småhusentrepre- nader). Med utgångspunkt från köpeskillingen vid småhus- köp skulle detta innebära vitesbelopp om cirka 1 000 kr per vecka, vilket torde utgöra betydligt mer realistisk ersättning till köparen än de vitesbelopp om 200 å 500 kronor per vecka som kommittén sett exempel på vid genom-

gången av olika kontrakt.

Prop. 1976/77:110 148

8.3 Besiktningsklausuler

Av framställningen om besiktningsklausuler i avsnitt 7.3 framgår, att småhusköparen sällan utser besiktningsman eller har möjlighet att påverka valet av sådan. Det torde för övrigt vid grupphusbebyggelse under uppförande av praktiska och ekonomiska skäl inte vara lämpligt att åstadkomma sådan medverkan från köparnas sida. Deras be- rättigade anspråk på sakkunnig och opartisk besiktning får tillgodoses på annat sätt.

Enligt besiktningsklausulerna i köpekontrakten med entre- prenadinslag tvingas småhusköparna f n i stor utsträckning på förhand acceptera att besiktningsmannens utlåtande vid besiktningstillfällena blir avgörande för vad som skall anses som fel och brist i fastigheten. I de fall säljaren utser besiktningsman kan köparen komma att hamna i den situationen att det framstår som om säljaren ensidigt genom besiktningsmannen bestämmer vad som vid slutbesikt— ning och garantibesiktning skall anses som fel och brist och därigenom falla in under säljarens leverans- och garantiåtaganden. Kommittén ser här en bristande balans mellan köpare och säljare (jfr AB 72 7:6 som erbjuder entreprenören möjlighet att påkalla överbesiktning när beställaren utsett besiktningsman). Kommittén anser det vara angeläget att köparen - oaktat han inte är beställare eller eljest anses som part i besiktningsförfarandet ändock får möjlighet att tillvarata sina intressen vid

Hänvisningar till US65

besiktningar.

Ett sätt att tillgodose småhusköparens intresse i detta sammanhang är att, där så är möjligt bl a med hänsyn till tidpunkten för slutbesiktning, delge köparen besiktnings- mannens utlåtande med föreskrift att inom viss "anmärk- ningstid" meddela säljaren i vilka hänseenden köparen finner besiktningsutlåtandet felaktigt eller ofullstän-

digt. Köparen skulle härefter ha rätt att föra talan

'Prop. 1976/77:110 149

såväl i fråga om fel och brister som påpekats av besikt— ningsmannen som i de hänseenden han själv anmärkt på

besiktningsutlåtandet.

Klausuler som lämnar åt köparen att (ofta skriftligen) på- kalla garantibesiktning kan - i vart fall då de är kom— binerade med bestämmelse att säljaren betalar köparen viss ersättning om han avstår från garantibesiktning - genom sin utformning fresta köparen att låta bli att påkalla garantibesiktning. Detta kan i sin tur medföra oskäliga verkningar för honom genom rättsförluster i framtida tvist rörande frågan om fel eller brist i fastigheten uppkommit under garantitiden. En bestämmelse motsvarande den i AB 72 7:3 att garantibesiktning skall verkställas före garantitidens utgång "om parterna icke annat överenskommer" hör bättre kunna tillgodose kon— sumentens intressen, därigenom att han inte genom passi— vitet går miste om sin möjlighet att genom vederbörlig garantibesiktning undvika bevissvårigheter och risker för rättsförlust (jfr Motiv AB 72 s 209).

Bestämmelserna om hur snabbt fel och brister som anteck- nats av besiktningsmannen vid slutbesiktning och garanti- besiktning skall avhjälpas är såvitt kommittén funnit vid sin kontraktsgenomgång inte i sig oskäliga mot småhus- köparen. Genom att de utformats oklart försämrar de emel- lertid köparens möjligheter att bedöma vad han i detta hänseende kan kräva av säljaren och medger därigenom denne att i viss mån efter eget val bestämma när han skall full-

göra sina avhjälpningsåtaganden.

Det skall här avslutningsvis nämnas att det inte ankommer på kommittén att gå in på frågor om hur den närmast offentligrättsliga kontrollen och besiktningen av småhus- byggen skall utformas. Dessa frågor har tagits upp i konsumentverkets rapport om småhus (1975:1 s 57 ff) och

övervägs f n av byggadministrationsutredningen (B 1974:O4).

Prop. 1976/77:110 150

8.4 Skiljeklausuler

I översikten i avsnitt 3.5.1 över marknadsdomstolens av- göranden har redogjorts för domstolens ställningstagande i beslutet 5/1975, där fråga var om ett företags skilje— klausul i leveransbestämmelser avseende monteringsfärdigt trähusmaterial (lös egendom). Skiljeklausulen gav enligt sin lydelse säljaren rätt att avgöra om framtida tvist på grund av leveransavtalet skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän eller avgöras av allmän domstol. Marknads— domstolen ansåg, att eftersom ersättning till skiljemän inte betalas genom den allmänna rättshjälpen kunde klausulen indirekt föranleda konsumenten att av ekono- miska skäl avstå från att göra sin rätt gällande vid en tvist. Detta förhållande jämte det att klausulen fel— aktigt gav intryck att näringsidkaren alltid ensam be— stämmer valet av rättsligt förfarande (jfr 3a & skilje-

mannalagen) ansågs göra klausulen oskälig.

Ett skiljeförfarande kan naturligtvis även när det gäller fast egendom te sig alltför kostnadskrävande för konsu- menten, eftersom ersättningen till skiljemännen inte heller här betalas genom den allmänna rättshjälpen eller genom hemförsäkringens rättsskydd. Konsumenten kan häri- genom dra sig för att hänskjuta tvisten till skiljemän och säljaren, som kanske utan svårighet kan bära kostna- den, kan indirekt utnyttja klausulen för att hindra mot— parten från att få tvisten prövad. I direktiven för kom- mitténs arbete anförs, att det kan finnas skäl för kom— mittén att undersöka om användande av skiljeförfarande bör kunna ske i tvister som rör konsumenters fastighets- förvärv. Det påpekas, att just skyldigheten för konsumen- ten att i sådana fall svara för arvoden till skiljemän kan hindra honom att göra sin rätt gällande. Direktivens utformning i nu angivet hänseende bör emellertid enligt kommitténs uppfattning inte hindra att K0 och marknads— domstolen, efter den utvidgning av avtalsvillkorslagen som kommittén föreslår, tar upp frågan om skäligheten av skiljeklausuler i småhuskontrakt till bedömning.

Prop. 1976/77:110 151

Enligt lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden kan'vissa dispositiva tvistemål, dvs

mål vari förlikning är tillåten, handläggas enligt ett förenklat förfarande om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet för oktober året innan (gränsen går under år 1976 vid 4 850 kr). I två fall skall det förenklade förfarandet tillämpas också när värdet av det som yrkas är högre, nämligen dels då parterna kommit överens om det och rätten finner det lämpligt att tillämpa lagen och dels då tvisten huvudsakligen rör fråga i vilken allmänna reklamationsnämnden avgivit yttrande och part första gången han för talan i målet åberopar yttrandet. Yttrande av konsumentverkets fastighetsreklamations— nämnd kan dock f n inte åberopas för att ett mål om högre värde än ett halvt basbelopp skall handläggas i förenklad form. För att hindra att det förenklade för- farandet sätts ur spel genom skiljeavtal har, såsom beskrivits i avsnitt 7.4, införts förbudet i Ba & skiljemannalaven att i konsumenttvister som rör vara eller tjänst göra gällande skiljeavtal om tvisten ej rör högre värde än ett halvt basbelopp. Förbudets be- gränsning till tvister rörande "vara eller tjänst"

torde innebära att det i vart fall ej är tillämpligt

på skiljeklausuler i köpekontrakt med entreprenadinslag i de delar kontraktet avser överlåtelse av fast egen- dom. Förarbetena till lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och till Ba & i skiljemannalagen (prop

1973:87 s 1532 och 202 1") ger såvitt kommittén kunnat

Hänvisningar till US68

Prop.l976/77:110 152

finna inte något klart svar på spörsmålet om innebörden av uttrycket "vara eller tjänst". Utan att vilja före- gripa lösningen av frågan om yttrande av fastighets- reklamationsnämnden skall kunna ges samma verkan som yttrande av allmänna reklamationsnämnden - nämligen

att tvisten oavsett värdet kan handläggas enligt det förenklade rättegångsförfarandet vill kommittén föreslå att förbudet i Ba å i skiljemannalagen ut— sträcks till att omfatta även mindre tvister om fast egendom. Skyldigheten för konsumenten att betala skilje- mannakostnaderna kan eljest i särskilt hög grad avhålla honom från att söka göra sin rätt gällande i situationer där tvisteföremålets värde inte överstiger ett halvt

basbelopp.

Prop. 1976/77:110 153

8.5 Hävnings- och återgångsklausuler

I sedvanliga köpekontrakt rörande äldre hus eller redan färdigställda nya småhus finns såsom nämnts i avsnitt 7.5 vanligtvis intagen hävningsbefogenhet och förverkande— bestämmelser till förmån för säljaren om köparen inte fullgör sina betalningsförpliktelser enligt avtalet. I köpekontrakten med entreprenadinslag finns motsvarande hävningsbefogenhet och vidare bl a klausuler som skall hindra köparen att häva köpet med anledning av dröjsmål

från säljarens sida.

Kommittén anser starka skäl tala för att K0 och marknads— domstolen får möjlighet att pröva skäligheten av de be- stämmelser om förverkande av handpenning, skadestånd o d

i hävningsklausuler som utformats av säljaren ensam. Det på förhand bestämda belopp som skall vara förverkat eller den i förväg bestämda ersättning som skall utgå till säl- jaren för den förlust han får vidkännas genom att köparen inte står fast vid köpet kan komma att bestämmas till en överlägsen parts fördel utan att det närmare framgår vilka skäl som ligger bakom. Ingen bedömning har exempelvis skett av säljarens möjligheter att avyttra objektet till annan köpare eller av storleken av de förluster säljaren drabbas av genom att köpare i viss utsträckning inte full—

följer sina köp.

Oskäliga viten och förverkandepåföljder i det enskil- da fallet torde småhusköparen i fortsättningen kunna an- gripa med stöd av den nya generalklausulen i 56 å avtals— lagen (jfr generalklausulutredningens framställning om

viten och förverkandeklausuler m m i SOU 1974:83 s 169 ff).

Vid entreprenadförhållanden i allmänhet föreligger ett berättigat intresse att avtalsförhållandet inte upplöses

utan starka skäl. Omställningsproblem av personlig och

Prop.]976/771110 154

ekonomisk natur skulle annars alltför lätt uppkomma. Reglerna i AB är utformade med utgångspunkt från detta. Kan entreprenören visa att han på grund av force majeure m m enligt reglerna i AB har rätt till tidsförlängning kan beställaren i de flesta fall inte häva avtalet på grund av försening med entreprenadens utförande. Skulle inte rätt till tidsförlängning föreligga, krävs ändock för hävning ett avsevärt dröjsmål. Förseningen skall med— föra "väsentlig olägenhet för beställaren" (AB 72 e;1 p 1), Även påföljderna för fel i entreprenaden är enligt AB ut- formade med utgångspunkt från att avtalsförhållandet inte skall upplösas i förtid. Fel eller brist i entreprenaden skall avhjälpas av entreprenören (AB 72 2:7 och 8), som kan sägas ha en rätt till detta, och inte annat än i undan- tagsfall föranleda hävning från beställarens sida (jfr AB 72 B:1 p 2). - Om regleringen i AB av påföljder vid entreprenörens dröjsmål och vid fel i det utförda arbetet skall gälla även vid entreprenadavtal utanför AB:s till- lämpningsområde är ovisst. Även här får sannolikt krävas ett avsevärt dröjsmål innan hävningspåföljden får till- gripas (se framställningen härom hos Bengtsson, Särskilda avtalstyper I 3 116 f och s 121).

Principerna i AB:s system om tidsförlängning och mycket begränsad rätt till hävning kan enligt kommitténs mening när de i oförändrat skick överförs till småhusköpe- kontrakten med entreprenadinslag medföra beaktansvärda nackdelar för småhusköparen. Kommittén anser, att det finns ett starkt behov av att kunna pröva skäligheten

av här avsedda hävningsförbud vid dröjsmål och fel från

säljarens sida.

Som nämnts i avsnitt 7.5 saknas i kontrakten avseende upp— förande av småhus vanligtvis varje antydan om hävnings- befogenhet för köparen eller annan möjlighet för honom att göra sin rätt enligt kontraktet gällande mot säljaren t ex om säljaren underlåter att avhjälpa fel och brist som konstaterats vid slutbesiktning eller som är hänför—

ligt till garantiåtagande.

Prop. 1976/771110 ' " 155

Kommittén anser, att småhuskontrakt bör innehålla regler även om köparens möjligheter att tillgripa hävning och andra sanktioner vid säljarens kontraktsbrott. Presenta— tionen i avtalet av parternas rättigheter och skyldig— heter kan eljest ge köparen ett intryck av bindning till

köpet som inte svarar mot det verkliga rättsläget.

En småhusköpare kan under ändrade förutsättningar och i speciella situationer vilja dra sig ur köpet. Han vill då åstadkomma samma rättsverkan - återgång av köpet som följer på en befogad hävning med anledning av säljarens

Hänvisningar till US69

1)

kontraktsbrott.

Enligt AB är entreprenören berättigad och skyldig att under entreprenadtiden utföra av beställaren föreskrivna ändringar (AB 72 2:2). Denna regel korresponderar med bestämmelserna i AB 72 6:B om reglering av ersättningen för entreprenaden. Enligt dessa har beställaren inte rätt att utan påföljd för honom själv begränsa eller avbeställa entreprenaden sedan avtal träffats. Vid entreprenader utanför AB:s system torde möjligheterna vara små för be- ställaren att bestämma att entreprenaden skall avbrytas

utan påföljd för honom själv.

Köp av lös egendom får i princip inte frånträdas.2) Underlä- ter köparen att uppfylla sin betalningsskyldighet eller att ta emot godset, gör han sig skyldig till kontraktsbrott (dröjsmål). Endast vid s k öppet köp har köparen, om sälja- ren avlämnat godset, rätt att dra sig ur köpet men enbart under förutsättning att köparen inom överenskommen tid

eller i annat fall utan oskäligt uppehåll ger besked att han inte vill behålla godset (60 % köplagen). På senare tid har dock genom hemförsäljningslagen (1971:258) öppnats .

brott s 4 ff och Westerlind, Jordabalken(1971) s 297 f 2 Betr. frånträdande och jämkning av förpliktelse se Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 4 uppl, s 275 ff m hänv. Jfr om avbeställningsrätt vid tillverkningsavtal och vissa andra tjänster Brita Sundberg—Weitman i SvJT 1975 s 241 ff.

Prop.]976/77:110 156

möjlighet för köpare att under vissa betingelser inom en vecka frånträda anbud eller svar på anbud avseende köp och vissa tjänster. Lagen gäller dock i regel inte när avtalet på ömse sidor fullgörs vid sammanträffandet

med säljaren.

Om köpare av fast egendom inte fullföljer avtalet, får han betala dröjsmålsränta och slutligen, om avtalet innehåller sådan bestämmelse, finna sig i att avtalet

hävs och att handpenningen förverkas.

I de allmänna leveransbestämmelser för trähus, som ut- arbetats av Sveriges trähusfabrikers riksförbund efter överläggningar med KO, har tagits in bestämmelser att köparen under tiden från beställningstillfället fram till dess leveransen påbörjas får avbeställa leveransen utan annan kostnad än det s k ritningsförskottet om han drabbas av långvarig, allvarlig sjukdom eller dödsfall inom familjen eller om hans äktenskap upplöses eller

om något annat inträffar, som i grund förändrar förut-

sättningarna för avtalet.

Om förutsättningarna för avtalets ingående eller full— görande väsentligt rubbas under tiden mellan kontrakts- slutet och tillträdesdagen och detta sker utan köparens förskyllan är det enligt kommitténs mening av vikt, att köparen kan frånträda avtalet (jfr force majeure- klausuler till säljarens förmån). Bestämmelser härom bör finnas i småhuskontrakten för att åstadkomma rim- lig balans mellan näringsidkare och konsument. Huru- vida rätten att under nyssnämnda omständigheter från- träda köpet alltid skall vara förenad med skyldighet för köparen att ersätta säljaren hans ekonomiska för- lust med anledning av köpets återgång, finner kommit- tén inte anledning att gå in på närmare. I de fall er- sättning skall utgå bör den på lämpligt sätt standar— diseras så att bl a tvister om ersättningens storlek kan undvikas (jfr vad som anförts tidigare beträffande

ersättning vid säljarens dröjsmål).

Prop. 1976/77:110 157

8.6 Avtalsvillkorslagens tillämpning på förmedlingsfall

KO har i sin skrivelse till justitiedepartementet om utvidgning av tillämpningsområdet för avtalsvillkors- lagen (se avsnitt 6.1.2 ) påpekat, att privata småhus— säljare vanligen anlitar fastighetsmäklare som med- hjälpare samt att kontraktet då ofta avfattas på formu- lär som mäklaren tillhandahåller och att denne i huvud— sak bestämmer vilka klausuler som skall tas in i kontraktet. KO anser det påkallat, att också de olika standardvillkor som kommer till användning i dessa sammanhang bör kunna granskas enligt en till fast egen- dom utvidgad avtalsvillkorslag. Från konsumentsynpunkt får utvidgningen av tillämpningsområdet till fast egen— dom avsedd effekt endast under förutsättning att de enskilda försäljningar som förmedlas av mäklare tas med. KO menar dessutom, att förmedlings—

situationen bör tas med för att bringa avtalsvillkors— lagens tillämpningsområde i bättre överensstämmelse med

Hänvisningar till US72

konsumentköplagens.

Konsumentköplagen (1975:877) ger konsumenten ett grund- skydd som han alltid skall ha när han för enskilt bruk köper varor från näringsidkare och varorna säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Även i det fall att en konsument köper en vara av en näringsidkare och näringsidkaren i själva verket bara förmedlar försälj— ningen såsom ombud för en privatperson som säljare, ger konsumentköplagen köparen detta grundskydd. Genom en utsträckt tillämpning av lagen i detta s k förmedlings- fall (1 5 andra stycket) kan köparen rikta sina anspråk enligt konsumentköplagen mot säljaren - däremot inte

mot näringsidkaren som förmedlar köpet.

Vad KO åsyftar med önskemålet om tillämpning av en utvidgad avtalsvillkorslag på förmedlingsfall synes

inte vara ett skydd för konsumenten—köparen gentemot

Prop.]976/77:110 158

säljaren av den fasta egendomen utan ett skydd mot för- medlaren som i kraft av sin större sakkunskap och erfa- renhet, i många fall gentemot både säljare och köpare,

kan aktivt påverka innehållet av det kontrakt som köpa-

ren erbjuds att skriva på.

Enligt kommitténs mening är det angeläget från konsument— synpunkt, att sådant användande vid förmedling av fastighetsförsäljning av oskäliga avtalsvillkor som direkt styrs av förmedlarens större kunskap och erfarenhet bör kunna angripas med tillämpning av en till fast egendom utvidgad avtalsvillkorslag. Tillämpningen bör emellertid begränsas till förmedlingssituationer där omständigheterna är sådana att det kan anses påkallat från allmän synpunkt att mäklaren jämställs med näringsidkare som använder oskäligt villkor vid konsumenterbjudande (jfr den nuvarande utformningen av 1 5 första stycket första punkten avtals-

villkorslagen).

Användande av villkor i förmedlat erbjudande får till en början anses föreligga när mäklaren tillhandahåller avtalsparterna ett förtryckt formulär med kontraktsvillkor. Mäklaren kan emellertid även på annat sätt, utan att någon av avtalsparterna medverkar till det, utöva ett klart bestämmande inflytande på kontraktsutformningen. Situationer av sistnämnda slag är emellertid svåra att avgränsa från fall, då oberoende av mäklarens synpunkter en väl informe— rad säljare kräver eller avtalsparter i samförstånd begär

att i kontraktet skall tas in en klausul av viss lydelse. Kommittén anser inte att avtalsvillkorslagens tillämpning

på mäklarförmedlade erbjudanden att förvärva fast egendom skall vara beroende av det formella kriteriet att mäklaren tillhandahållit avtalsparterna ett förtryckt formulär inne- hållande oskäliga villkor. Även påverkan från mäklarens

Prop. 1976/77:110 159

sida av annat slag som haft avgörande betydelse för avtalsutformningen bör kunna angripas av KO och marknadsdomstolen. Till undvikande av rättsosäkerhet för mäklaren bör dock förutsättningen för ingripande vara att det står klart att det oskäliga villkoret i kontraktserbjudandet föranletts av mäklaren och att ett förbud är påkallat från allmän synpunkt. Att mäk- laren enbart lämnar anvisning på lämplig köpare och sammanför parterna bör inte medföra att lagen blir tillämplig (jfr betr konsumentköplagen SOU 1972:28

s 90). Det sagda kommer till uttryck i lagtexten, som anger som en förutsättning för förbud att det är fråga om villkor som näringsidkare-förmedlare "använder", dvs det måste kunna konstateras, att det verkligen är förmedlaren som genom sin egen aktivitet åstadkommit att villkoret tagits in i kontraktet och inte så att detta förhållande enbart beror på att säljaren påford— rat att villkoret skall vara med. Förbudet, som riktas endast mot förmedlaren, syftar till att hindra denne från att i fortsättningen använda en viss klausul i den

mening som angetts nyss.

Fastighetsförmedling sker även genom andra näringsidkare än mäklare, t ex genom advokat. Även sådan persons aktiva medverkan till utformningen av oskäliga avtalsvillkor i småhuserbjudanden bör kunna angripas, när det är fråga om förmedlingssituationer liknande mäklaruppdraget. Varje fastighetsförmedling av näringsidkare behöver dock inte medföra att avtalsvillkorslagen blir tillämplig. Avgörande är här, liksom i förmedlingsfallet i 1 & andra stycket konsumentköplagen (1973:877, prop 1973:158 5 162 f), om näringsidkaren förmedlar erbjudandet i sin yrkesmässiga verksamhet eller inte. Avtalsvillkorslagen bör inte vara tillämplig då en näringsidkare i en annan bransch som privatperson i ett enskilt fall åtar sig att förmedla en

fastighetsförsäljning.

Prop. 1976/77:11!) 160

8.7 Avtalsvillkorslagens tillämpning på erbjudanden

som avser överlåtelse av tomträtt

Avtalsvillkorslagen är f n tillämplig på erbjudanden att förvärva nyttjanderätt till lösöre såsom bilar, TV— apparater m m. Nyttjanderätt till annan lös egendom än lösöre omfattas däremot inte av lagen. S k begränsade sakrätter i fast egendom såsom arrende, hyra och tomt-

rätt faller således inte in under avtalsvillkorslagen .

Kommittén har under arbetets gång diskuterat frågan om

en utvidgning av avtalsvillkorslagen även till erbjudanden om upplåtelse av arrende, hyra och tomträtt men kommittén har stannat för att inte föreslå en sådan utvidgning. Där— emot anser kommittén - som enligt utredningsdirektiven har att utgå från att avtalsvillkorslagen skall utvidgas till att omfatta villkor som används vid försäljning av småhus och tomtmark för småhus - att överlåtelse av tomträtt, som i huvudsak sker enligt bestämmelserna rörande fast egendom (se 13 kap 7 & JB), inte bör undantas från lagens till- lämpningsområde. Med hänsyn härtill föreslås att vad i lagen sägs om fast egendom skall gälla även överlåtelse

av tomträtt.

Det synes påkallat att i fortsatt lagstiftningsarbete överväga frågan om en ytterligare utvidgning av avtals— villkorslagen. Standardavtal är mycket vanliga i fråga

om nyttjanderättsrpplåtelser till konsument av fast egen— dom, särskilt som jordabalken i stor utsträckning upp— ställer krav på skriftlig form. Nyttjanderätter såsom tomträttsupplåtelse, arrende, hyra, bostadsrätt m fl

är av mycket stor ekonomisk och social betydelse från konsumentsynpunkt. Nyttjanderättsavtalen är visserligen ingående lagreglerade i jordabalken , men regleringens omfattning varierar starkt mellan olika nyttjanderätts yper och är i vissa hänseenden dispositiv. Han har även att beakta rena korttidsupplåtelser av fast egendom, t ex upp- låtelse av plats i parkeringsanläggning som ej är förenad

med ett förvaringsavtal.

Prop. 1976/77:110 161

En särskild svårighet i detta sammanhang är dock att den modell för konsumentskydd som avtalsvillkorslagen upp— ställer sannolikt inte passar inom betydelsefulla delar av nyttjanderättsområdet. På hyresmarknaden utvecklas ju alltmer ett förhandlingssystem med arbetsmarknaden som mönster, varvid konsumenterna i deras egenskap av hyres— gäster agerar genom egna organisationer. På bostadsrätts- området framträder avtalsvillkoren närmast som en fråga om förhållandet mellan medlemmarna i en ekonomisk förening. Det kan vidare påpekas att förarbeten och praxis enligt avtalsvillkorslagen torde ge rätt ringa ledning för be- dömningen av diskutabla avtalsvillkor i nyttjanderätts- kontrakt, eftersom det här inte som vid köp och fler- talet tjänster är fråga om korttidsavtal utan i regel om långtidskontrakt med därav föranledd speciell avtals-

struktur.

11 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 162

9 SPECIALMOTIVERING 9.1 1 och 2 åå avtalsvillkorslagen

Om den av kommittén föreslagna utvidgningen av avtals- villkorslagens tillämpningsområde till fast egendom inklusive överlåtelse av tomträtt och till det 5 k för- medlingsfallet tas in i den nuvarande 1 å i lagen, blir denna paragraf lång och svåröverskådlig. Kommittén före- slår därför att innehållet i 1 & inskränks till att ange vilka erbjudanden som omfattas av lagen. Enligt kommit- téns uppfattning är det då naturligt att flytta det nu— varande innehållet i 2 & angående vissa begränsningar i lagens tillämpning till 1 &. 1 2 & bör i stället anges de närmare förutsättningarna och föremålet för förbud

enligt lagen.

Kommittén föreslår beträffande 1 5, att det som avses med erbjudandet, "vara eller tjänst", kompletteras med "fast egendom" och att här tas in även "nyttjanderätt till lös— öre", som utgör innehållet i paragrafens nuvarande andra stycke. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 8.7 bör här också anges, att vad i lagen sägs om fast egendom även

gäller överlåtelse av tomträtt.

Första och tredje styckena i den föreslagna 2 & upptar,

med den förkortning som föranleds av att viss text flyt— tats till 1 &, innehållet i nuvarande 1 & första och tredje styckena. I den föreslagna paragrafens andra stycket har det 5 k förmedlingsfallet avseende fast egendom och över-

låtelse av tomträtt tagits in.

I fråga om förmedlingsfallet föreslår kommittén för att inte onödigtvis tynga lagtexten ingen begränsning till små— hus. Den erforderliga begränsningen till sådana fastigheter torde erhållas genom lagens krav på att ingripande får ske enbart mot villkor som näringsidkare använder vid erbjudan- de till konsument för enskilt bruk och endast om det är

påkallat från allmän synpunkt.

Prop. 1976/77:11() 163

Kommittén vill erinra om att med termen näringsidkare förstås den som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur (jfr förarbetena till bl a varumärkes- lagen, marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen, prop 1960:167 s 48, 1970:57 s 90, 1971:15 s 85 och 1975:158 5 160). Termen, som således har en vidsträckt betydelse, omfattar även den som driver yrkesmässig verksamhet som deltidssyssla, om sysslan uppvisar ett visst mått av varaktighet. Något

krav att verksamheten skall bedrivas med vinst finns

inte.

9.2. Den föreslagna utvidgningens tillämpning på

avtal med internationell anknytning

Vid avtalsvillkorslagens tillkomst påpekade departements- chefen att lagen inte var formellt begränsad till vad som sker i Sverige. Avgörande för om generalklausulen skall tillämpas borde dock enligt samma uttalande vara om försäljningserbjudandet avsåg den svenska marknaden. Försäljningserbjudanden som riktas till kunder utan-

för Sverige borde däremot inte anses omfattade av lagstiftningen och det oavsett om erbjudandet lämnas av svensk eller utländsk näringsidkare (prop 1971:15 s 89).

Såvitt gäller erbjudanden till i Sverige bosatta per- soner att förvärva fast egendom utomlands torde en tillämpning av avtalsvillkorslagen normalt inte komma i fråga bl a med hänsyn till huvudprincipen i den internationella privaträtten, att rättsfrågor rörande fast egendom bedöms enligt det lands lag i vilket fas— tigheten är belägen (forum rei sitae, se Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 4 uppl, s 86 och 105). Förvärv av fast egendom utomlands är i de flesta fall noga lagreglerad och fordrar inte sällan

s k notariell medverkan av rättskunnig person som företräder det offentliga intresset och granskar avtals-

innehållet. Sådana omständigheter hindrar däremot inte

Prop. 1976/77:11!) . 164

att med tillämpning av marknadsföringslagen uppta till prövning ett svenskt eller utländskt företags reklam— påstående riktat till den svenska marknaden om fast egendom i utlandet (jfr prop 1970:57 s 92 f, Bernitz m fl, Otillbörlig marknadsföring s 75 ff).

9.5. Ikraftträdande

Den ändrade lagstiftningen föreslås träda i kraft den

1 januari 1977. Avtalsvillkorslagen i dess ändrade lydelse torde kunna tillämpas även på erbjudande att förvärva fast egendom som gjorts före lagens ikraft- trädande (jfr prop 1971:15 s 92). övergångsbestämmelser härvidlag synes ej behövas. Den ändrade bestämmelsen i skiljemannalagen däremot bör inte vara tillämplig på avtal som träffats före ikraftträdandet. En övergångs- bestämmelse av denna innebörd är fördenskull påkallad (jfr prop 1973:87 s 205).

Prop.]976/77:110 165

10. SÄRSKILT YTTRANDE

Särskilt yttrande av experten Hagman

Enligt 5 a 5 lagen om skiljemän får vid tvist s k skilje- klausul i avtal mellan näringsidkare och konsument i vissa fall inte göras gällande. För paragrafens till- lämplighet fordras bl a att tvisten avser vara eller tjänst. Småhusköpkommittén föreslår ändring av para- grafen, så att den blir tillämplig även vid tvist av—

seende fast egendom.

Bland de frågor som småhusköpkommittén fått i uppdrag att utreda finns frågan i vad mån skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän bör tillåtas i tvist rörande konsuments fastighetsförvärv. Denna fråga har ännu inte varit föremål för några närmare diskussioner eller utredningar inom kommittén. Den föreslagna förändringen av 3 a 5 lagen om skiljemän har enligt min mening ett direkt samband med frågan om skiljeförfarande överhuvud taget vid tvist av- seende konsuments fastighetsförvärv. Det vore att före- gripa den fortsatta utredningen att redan nu för en del

fall göra skiljeklausul i småhusavtal verkningslösa.

Till saken hör vidare att regeln i 5 a 5 lagen om skilje- män hänger direkt samman med det förenklade rättegångs- förfarandet enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, vilken lag i sin tur har ett nära samband

med allmänna reklamationsnämndens verksamhet.

I småhusköpkommitténs direktiv anges att varken frågan om tillämpligheten av lagen om rättegången i tvistemål om

mindre värden eller frågan om reklamationsförfarandet vid fastighetsköp skall tas upp av kommittén. Då 3 a & lagen om skiljemän i sin nuvarande lydelse syftar till att för-

hindra att just lagen om rättegången i tvistemål om mindre

Prop. 1976/77:110 166

värden får minskad betydelse p g a skiljeklausul och då det förenklade rättegångsförfarandet enligt nämnda lag delvis bygger på möjligheten för domstolen att inhämta yttrande från allmänna reklamationsnämnden, anser jag att småhusköpkommittén genom sitt förslag till ändring i 5 a & lagen om skiljemän aktualiserat en komplicerad fråga all—

deles för tidigt.

Av nu anförda skäl tar jag avstånd från kommitténs för-

slag till ändring av 3 a é lagen om skiljemän.

Då kommittén trots det anförda ansett sig inte höra avstå från att föreslå ändring av 3 a 5 lagen om skiljemän, vill jag aktualisera en annan fråga, som berörs av kom-

mitténs förslag.

Enligt 1 & lagen om rättegången i tvistemål om mindre vär- den skall lagen tillämpas i tvistemål vari förlikning är tillåten, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej över- stiger hälften av det enligt lagen om allmän försäkring bestämda basbeloppet vid viss tidpunkt. Lagen skall dock ej tillämpas, om part första gången han för talan i målet yrkar att lagen inte skall tillämpas och därvid gör sanno— likt att bakomliggande tvist är av "synnerlig betydelse

för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden".

Vid köpeavtal avseende nybyggda småhus är det inte ovanligt att en tvistefråga, som i det enskilda fallet gäller ett värde understigande halva basbeloppet enligt lagen om all- män försäkring, är genomgående för ett stort antal hus, exempelvis i ett grupphusområde. Avgörandet i det enskilda fallet får då synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. I sådant fall har man an- ledning räkna med att domstolen finner att den anhängig- gjorda tvisten inte skall avgöras i den ordning som följer

av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

, Prop. 1976/77:110 ”5

Om nu det berörda småhusavtalet innehåller skiljeklausul och domstolen funnit att tvisten inte skall handläggas i den ordning, som gäller enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, finns knappast något skäl att inte låta skiljeklausulen gälla. Med hänsyn härtill bör

det av kommittén föreslagna förbudet i 5 a 5 lagen om skiljemän att göra skiljeklausul gällande avse endast tvist, som verkligen blir handlagd enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. I annat fall fyller förbudet inte sitt ändamål, nämligen att framtvinga en billig och

enkel handläggning av tvisten.

Lagtekniskt kan frågan lösas så att andra stycket i 5 a å lagen om skiljemän kompletteras och inledningsvis får följande lydelse: "Första stycket gäller ej om tvisten ej blir handlagd enligt lagen om rättegången i tvistemål om

mindre värden eller om ........ förpliktelser".

Sammanfattningsvis är jag sålunda av den uppfattningen att förslaget till ändring av 5 a & lagen om skiljemän till att omfatta skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare och konsument rörande fast egendom lagts fram utan tillräcklig utredning och utan hänsyn till olika betydelsefulla fak— torer. Befinnes den föreslagna ändringen ändå böra genom- föras, bör enligt min mening göras ett tillägg till 5 a 5 lagen om skiljemän av innebörd att förbudet att göra skiljeklausul gällande endast skall ha avseende på fall, då tvisten rent faktiskt kommer att handläggas i den form som följer av lagen om rättegången i tvistemål om mindre

värden.

Prop. 1976/77:110

Förslag till

168

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtals- villkor

Härigenom föreskrives att 1, 2 och 3 a åå lagen (l97l:l 12) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

löl

Är villkor. som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten. kan marknadsdomstolen, om det är på- kallat från allmän synpunkt. medde- la näringsidkaren förbud att fram- deles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om detta ej av särskilda skäl är obehöv- ligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning om näringsidkare erbju- der konsument al! vederlag förvärva nyttjanderätt lill lösöre för enskilt bruk.

mot

Föreslagen lydelse

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara. tjänst eller annan nyttighel till konsu- ment för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständig- heter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdom- stolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om detta ej av särskilda skäl är obehövligt. i

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsid- kare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling av erbju- dande om nyttighet llll konsument/ör enskilt bruk.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som

handlar på näringsidkarens vägnar.

Denna lag gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkrings- inspektionen.

lSenaste lydelse l973z878.

I fråga om erbjudande som avser nyttjanderätt lil/fast egendom gäller denna lag endas! vid överlåtelse av tomträtt. Lagen gäller ej i fråga om

Prop. 1976/77:110

Nuvarande lydelse

169

Föreslagen lydelse

verksamhet som står under tillsyn av bankinSpektionen eller försäkrings- inspektionen.

3aå'

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds- mannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen före- lägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5000 kronor.

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds- mannen inkomma mcd yttrande eller upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen före- lägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10000 kronor.

Mot ombudsmannens beslut om vitesföreläggande får talan ej föras.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1977.

'Senaste lydelse l972z730.

Prop. 1976/77:11!) ' 170

Sammanställning av vissa anmärkningar från konsumentverket och Sveriges advokatsamfund rörande kommitténs värderingar av olika avtalsvillkor

Konsumentverket: Friskrivning _ från ansvar för dolda fel

Kommittén uttalat att friskrivningsklasusuler av detta slag "i regel" inte bör förekomma, t. ex. vid näringsidkares försäljning av nya småhus till privatpersoner för enskilt bruk. Undantagsvis får det dock anses skäligt att säljaren även i sådana avtalsförhållanden friskriver sig från ansvar. "Vid användande av nya byggnads- eller inredningsmaterial kan det exempelvis finnas behov för säljaren att kunna friskriva sig för dolda fel i vissa bestämda hänseenden i vart fall under ett inledningsskede av materialets användning på marknaden" (5. 83). Denna uppfattning tillbakavisas bestämt av konsu- mentverket. Det kan inte godtas att konsumenterna får tjäna som försökska- niner och kanske helt ovetande om dem — ta de ekonomiska riskerna av t. ex. nya materialtyper, medan säljarna lämnas utan ansvar. Säljaren måste alldeles självklart här ta de ekonomiska konsekvenserna av den produktut- veckling som görs. Detta överensstämmer också väl med praxis på t.ex. områdena för läkemedel, livsmedel och förpackningsmaterial, där det krävs att en ny produkt skall godkännas av socialstyrelsen eller livsmedelsverket innan den får släppas ut på marknaden.

Kommittén refererar vidare högsta domstolens dom DT 38/1975 (NJA 1975 s. 545) i dets. k. diffusionsspärnnålet. HD förklarar där att en generellt utformad friskrivningsklausul i ett försäljningsavtal mellan privatpersoner med en mäklare som förmedlare, vilket avsåg en tio år gammal fastighet, inte var otillbörlig. HD uttalar också i domen att det "inte lär/ uteslutet att för tillämpning av friskrivningsklausuler får ställas strängare krav i flera hänseenden. när det gäller områden där rådande värderingar rörande konsumentskydd gör sig gällande, t. ex. försäljning av nybyggt småhus av byggföretag till enskild person". l anslutning till referatet anför kommittén (s. 85) att det i fråga om mäklarförmedlade småhusöverlåtelser mellan privat- personer är rimligt att ge större spelrum för friskrivningsklausuler för dolda fel. varvid HD:s avgörande ger god vägledning.

Konsumentverket vill här uttala att det inte heller vid överlåtelser av äldre hus kan godtas att näringsidkare eller mäklare överlag använder friskriv- ningsklausuler. Det skall dock inte bestridas att sådana klausuleri vissa fall bör tillåtas då det är fråga om äldre fastigheter. Särskilt med anledning av de omfattande konsekvenser som en sådan klausul kan få för köparen är det dock nödvändigt att villkor av detta slag ges en mycket tydlig presentation, så

Prop. 1976/77:110 171

att köparen görs uppmärksam på deras existens och innebörd. I det enskilda fallet kan detta givetvis ske genom att säljaren eller mäklaren närmare redogör för friskrivningsklausulen. Någon tillförlitlig garanti för att detta verkligen också kommer att ske kan man dock knappast få. Klausulen som sådan måste därför, för att kunna godtas, tydligt ange i vilka hänseenden som säljarens ansvar för dolda fel är begränsat t. ex. genom att friskrivningen anges avse ansvaret för elektriska ledningar. husbock etc. Konsumentverket delar således i denna fråga inte den uppfattning som kommer till uttryck i HD:s dom och som kommittén synes ansluta sig till.

Friskrivning i garantititaganden fi'a'n ansvarförfel

Enligt Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installa- tionsentreprenader, AB, (se AB 72 kapitel 5 & 8) är säljarens ansvar för dolda fel efter garantitidens utgång begränsat till fall av grov vårdslöshet. Vad som i motiven till AB anförs som grund för detta saknar vilket också framgår av kommitténs resonemang på denna punkt (5. 88 f) verklighetsförankring såvitt avser förhållandet mellan säljaren/entreprenören och småhusköparen. Dessa är inga jämbördiga parter. Köparen kan oftast inte kontrollera byggnationen. Säljaren utser besiktningsman osv.

Som kommittén framhåller(s. 89) måste därför en garantitid om ett år anses alltför kort. Enligt konsumentverkets mening bör en säljare kunna garantera beskaffenheten hos grund och stomme, dvs. byggnadens goda bestånd och funktion, under minst tre år och beskaffenheten i övrigt under två år. Köparens underläge gentemot säljaren måste också beaktas på det viset att utgången av garantitiden inte ges så genomgripande rättsverkningar som fallet ofta är i dag. Kravet på grov vårdslöshet gör att köparen ytterligt sällan har möjlighet att göra gällande fel efter garantitidens utgång. Kommittén framhåller också detta men föreslår ingen ändrad regel för köparens rätt till ersättning i dessa fall. Enligt konsumentverket bör säljaren efter garantitidens utgång vara strikt ansvarig för dolda fel i analogi med regeln i 4:19 jordabalken. Verket biträder tanken (s. 89) att det i småhuskontrakten bör tas in en uttrycklig bestämmelse om säljarens ansvar efter denna tidpunkt.

Som kommittén anförts. 63 och 90) undandrar säljaren i många köpekon- trakt med entreprenadinslag den maskinella utrustningen från garantin och hänvisar köparen till att vid fel vända sig till vederbörande leverantör. Konsumentverket delar uppfattningen att detta av olika skäl är olyckligt och biträder kommitténs förslag i frågan. Det kan tilläggas att en hänvisning till leverantören ger en missvisande bild av köparens rättigheter i de fall då utrustningen inte utgör fast egendom. l fråga om utrustning som helt eller delvis är lös egendom har köparen enligt den tvingande regeln i ll & konsumentköplagen alltid rätt att reklamera hos säljaren.

Prop. 1976/77:110 172

'ri* rivning i' ' t r. i'r ( rö'smd F sk ] alla/ISM] [) I I

Som kommittén framhåller tillgodoser dessa friskrivningsklausuler ensi- digt säljarens intressen. För köparen kan en senareläggning av tillträdesdagen få mycket negativa ekonomiska och praktiska konsekvenser i form av svårigheter att finna en tillfällig bostad. kostnader för en extra flyttning etc.

Enligt konsumentverkets mening bör säljaren inte annat än vid ren force majeure — till vilken bara bör hänföras sådana omständigheter som säljaren varken råder över eller bort förutse » kunna friskriva sig från ansvar vid dröjsmål. Om en försening inträffar skall köparen vidare ha rätt till så stor ersättning att den normalt täcker hans av dröjsmålet föranledda kostnader. Konsumentverket anser i anslutning till vad kommittén anför härom (s. 94) att ett vitesbelopp om 1/2 % av entreprenadsumman är !lämpligt. Det överensstämmer också väl med praxis (se Motiv AB 72 s. 133).

Besiktningsklausuler

Fastighetsreklamationsnämndens verksamhet, anmälningar till K0 och konsumentverket och upplysningar av annat slag har visat att det inte är ovanligt att också väsentliga fel — ibland i form av avvikelser från byggnormerna — förbises vid besiktningarna. Besiktningsmannen. som skall fastställa om byggnaden är kontraktsenlig, gör bara en okulärbesiktning vid vilken det inte är möjligt att upptäcka alla eventuella felaktigheter. inte sällan har besiktningsmannen anknytning till säljaren, vilket kan bidra till att han hamnar i en intressekonflikt om han fullgör en noggrann granskning av byggnationen och noterar alla fel och brister. Konsumentverkets erfarenhet visar att detta inte minst är fallet då besiktning görs av en hel serie hus och det framkommer att alla hus är behäftade med samma fel. Mycket tyder på att vissa besiktningsmän i sådana fall avstår från att framföra brister i medve- tande om de praktiska svårigheterna för säljaren att avhjälpa felen och de ekonomiska konsekvenserna ett avhjälpande av felen skulle få.

Besiktningsklausulerna innebär i allmänhet att köparen bara har rätt att - göra påföljder gällande beträffande sådana avvikelser från avtalet som upptagits i besiktningsuttåtandet. Kommittén föreslår att köparen också skall ges rätt att föra talan i fråga om fel och brister som han påtalat i samband med anmärkning över besiktningsutlåtandet (s. 95 f.). Detta medför dock enligt konsumentverkets mening inte att köparen ges ett tillräckligt starkt skydd. Som tidigare anförts utgör de till besiktningsutlåtandet knutna 'rättsverkning- arna några av de allvarligaste svagheterna i köparens ställning. Den regel som kommittén föreslår innebär visserligen att köparens ställning stärks något, men långtifrån tillräckligt. Om inte "anmärkningstiden" görs mycket lång, kommer regeln bara att medföra att köparen kan påtala fel som han nämnt för

Prop. 1976/77:110 : 173

besiktningsmannen men som denne vägrat anteckna i utlåtandet eller som han själv kan konstatera under en ganska kort tids boende i fastigheten. Som kommittén på annat ställe framhåller kan det dock dröja avsevärd tid innan väsentliga fel som ändock inte kan hänföras till kategorin dolda fel — framträder. Man kan inte heller utgå från att köparen normalt är byggnads- teknisk kunnig och själv kan fastställa i vad mån byggnaden avviker t. ex. från normerna. För att kunna påtala ett fel som han först efter en tid får kännedom om måste köparen därför antingen under ”anmärkningstiden" göra gällande fel också i fråga om sådana delarav byggnaden som han ännu ej hunnit undersöka eller anlita en besiktningsman som får i uppdrag att granska byggnaden på köparens bekostnad. En sådan utveckling kan inte anses önskvärd.

Den förstärkning av småhusköparnas ställning som i detta avseende måste genomföras förutsätter därför enligt konsumentverkets mening att köparen får rätt att under hela garantitiden göra gällande sådana fel som inte har upptagits i besiktningsutlåtandet men som borde ha uppmärksammats av besiktningsmannen vid besiktningen.

Konsumentverket vill här framhålla. att en viss förbättring av köparnas ställning kan ske redan genom att besiktningsmännen intar en mera fristående ställning i förhållande till säljarna. Av betydelse kan här också vara att besiktningarna görs mera omsorgsfullt och att besiktningsmännen får en bättre utbildning. Om besiktningsmännen dessutom får bära ett visst ansvar för besiktningen torde köparnas ställning stärkas ytterligare. Dessa frågor, som huvudsakligen ligger utanför det område som omfattas av köparens och säljarens avtal. har delvis utretts av byggadministrationsutredningen. som nyligen lagt fram sitt betänkande ”Bostadsverket. Samordning-decentralise- ring” (SOU l976:26). Konsumentverket får vid remissbehandlingen av detta närmare utveckla sin syn i dessa frågor.

Kommittén diskuterar också utformningen av klausuler om garantibesikt- ning (s. 96) och föreslår att parterna skall kunna träffa avtal om att sådan besiktning inte skall ske. Även om kommittén torde förutsätta att ett sådant avtal träffas först i samband med att garantitidens utgång närmar sig, kan en regel av detta innehåll också tillämpas så, att en bestämmelse om att garantibesiktning ej skall ske tas in redan i köpavtalet utan att köparen uppmärksammar vilka konsekvenser detta kan få. Enligt konsumentverket bör garantibesiktning därför alltid ske, om inte parterna i samband med att garantitiden går till ända avtalar om annat.

Kommittén anser att klausuler om hur snabbt fel och brister skall avhjälpas inte i sig är oskäliga men framhåller att de är oklart utformade. Konsument- verket som anmärker att villkor som är oklart utformade i vissa fall kan anses oskäliga enligt avtalsvilllkorslagen — vill i detta sammanhang betona. att kommittén här berör en situation som har stor betydelse för småhusägar-' na. Det är mycket vanligt att det dröjer lång tid innan fel som påtalats vid

Prop. 1976/77:110 174

besiktning blir avhjälpta — ofta blir de det inte alls. Det är också vanligt att återstående arbeten färdigställs alldeles för sent eller inte alls. 1 köpekon- trakten bör därför tidpunkten för när fel och brister skall vara avhjälpta fixeras bättre än i dag. Köparen bör vidare ha rätt till viss ersättning i form av vite om säljaren inte avhjälper fel och brister eller färdigställer återstående arbeten inom angiven tid. Det är enligt konsu mentverket att föredra att tiden bestäms redan i samband med att köpavtalet ingås framför att avgörandet fattas av besiktningsmannen vid besiktningen särskilt om besiktningsmannen utsetts av säljaren. Om det redan vid avtalsslutet upprättas en tidsplan för när huset skall vara uppfört, fel avhjälpta och återstående arbeten utförda, får köparen information om omständigheter som inte sällan är en viktig förutsättning för köpet. Det kommer då inte heller att behöva råda tvekan om när ett kontraktsbrott har inträffat och köparen kan göra gällande vitespåföljd eller avhjälpa felet etc. på säljarens bekostnad. En tidsplan bör vara av betydelse också för säljaren genom att underlätta dennes planering av arbetet.

Skiljeklausuler

Kommittén belyser de nackdelar ur konsumentsynvinkel som är förknip- pade med skiljeklausuler och föreslår mot bakgrund härav att förbudet i 3a & skiljemannalagen skall utsträckas till att omfatta också mindre tvister om fast egendom.

Som tidigare anförts medför skiljeklausulerna inte sällan att småhusköpare av ekonomiska skäl avstår från att göra sin rätt gällande vid en tvist. Mot skiljeklausulerna talar också att köparen inte har samma möjligheter som säljaren att utse en kompetent skiljeman. Köparen torde dessutom ofta tvivla på att skiljeförfarandet innebär en lika opartisk bedömning som ett domstols- förfarande. Denna uppfattning bör tillmätas desto större vikt som part vid skiljeförfarande inte har möjlighet att få en tvist prövad i flera instanser.

Skiljeklausuler är därför ägnade att leda till att köpare underlåter att göra sin rätt gällande vid en tvist. De utgör därför ett av de allra starkaste hindren mot balans i rättsförhållandet mellan säljare och köpare. De med skiljeklausul förbundna nackdelarna gör sig dock gällande inte bara då tvisten rör ett så lågt värde som ett halvt basbelopp.

Förslaget att den i 3a & skiljemannalagen uppställda regeln om förbud att åberopa en skiljeklausul skall utvidgas till att gälla även tvister om fast egendom går enligt konsumentverket i rätt riktning men inte tillräckligt långt. Det är att märka att 3a äskiljemannalagen tillkom i samband med lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden i syfte att motverka att man genom skiljeklausuler skulle komma att hindra att konsumenttvister hand- lades i det förenklade förfarandet.

Det är väl tänkbart att tvister om fast egendom i vissa fall kan prövas på ett

Prop. 1976/77:110 l75

ändamålsenligt sätt genom förenklat förfarande. Det måste dock ifrågasättas om inte sådana tvister i allmänhet är så komplicerade att ordinär process är den lämpligaste handläggningsformen. Skälen mot skiljeförfarande är minst lika starka vid större som vid mindre tvister. Enligt konsumentverket finns det därför inte anledning att begränsa ett förbud mot skiljeklausul till tvister med tvisteföremål som inte överstiger ett halvt basbelopp. Det ligger väl i linje med övervägandena bakom lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och 3a & skiljemannalagen att från giltighetsområdet för skiljeklau- suler undanta också rena konsumenttvister på detta område. De rena konsumenttvisterna i fråga om lös egendom och tjänst avser till alldeles övervägande del värden som ligger väl under ett halvt basbelopp. Situationen är däremot annorlunda vid fast egendom. Det kan anmärkas att även om tvisteföremålets värde här ofta absolut sett är ganska högt det dock är lågt i förhållande till köpeskillingen.

Konsumentverket har vid förhandlingar med Svenska Byggnadsentrepre- nörföreningen hävdat att skiljeklausuler i princip inte bör förekomma i kontrakt om småhusöverlåtelser. Det är också verkets uppfattning att sådana klausuler, om de alls skall godtas. bör vara utformade så att köparens kostnader för skiljeförfarandet vid händelse av förlust maximeras till ej alltför stor del av de totala skiljemannakostnaderna och till ett rimligt absolut belopp.

Kommittén skall i sitt fortsatta arbete utreda frågan i vad mån skiljeför- farande bör tillåtas i tvist rörande konsuments fastighetsförvärv. Kommit- téns förslag till ändring av 3a & skiljemannalagen kan därför godtas över- gångsvis. På sikt bör dock alla konsumenttvister på detta område undantas från skiljeförfarande.

H ävnings- och äte/gängsk/ausuler

Som kommittén framhåller (s. 100 f.) bör KO (konsumentverket) och marknadsdomstolen ha möjlighet att pröva skäligheten av bestämmelser om förverkande av handpenning. skadestånd o.d. i hävningsklausuler samt av klausuler som ger säljaren rätt till tidsförlängning och som kraftigt begränsar köparens rätt att häva köpet vid säljarens dröjsmål. Kommittén anför att det sannolikt får krävas ett avsevärt dröjsmål innan hävningspåföljden får tillgripas. Denna uppfattning kan många gånger vara befogad. särskilt om entreprenaden i olika hänseenden anpassats till köparens individuella önskemål. l vissa fall bör dock också ett mera kortvarigt dröjsmål ge hävningsrätt, t. ex. då köparen noggrant betingat sig att inflyttningstiden skulle hållas eller det eljest måste ha stått klart för säljaren att detta var särskilt viktigt för köparen.

Konsumentverket delar kommitténs uppfattning (s. 102) att det i småhus- kontrakten bör finnas regler om köparens rätt till hävning och andra

Prop. 1976/77:110 ' 176

sanktioner vid säljarens kontraktsbrott.

I enlighet med vad kommittén anför(s. lO3)bör köparen ges rätt att i vissa fall — särskilt vid sjukdom eller dödsfall i familjen — frånträda avtalet. De av Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund efter förhandlingar med KO utarbe- tade Ievcransbestämmeiscrna kan här tjäna som förebild. Som kommittén anför bör eventuell ersättning till säljaren utgå enligt standardiserade normer. En lämplig regel kan vara att säljaren får ersättning för sina kostnader upp till ett visst belopp.

Enligt konsumentverkets mening bör köparen ha rätt att frånträda köpet också i andra fall än de anförda, dvs. även då det inte föreligger s. k. personlig force majeure på köparens sida. Köparen bör således ha möjlighet att utan närmare redovisad orsak frånträda köpet under förutsättning att han ersätter säljaren dennes kostnader.

E ndaSI uppgifter ! komraklshandlingarna gäller

I allmänhet anges i avtalen att överenskommelser. utfästelser eller uppgifter kan göras gällande mot säljaren bara om de tagits in i kontrakts- handlingarna.Bestämmelseninnebär en avvikelse från dispositiv rätt i fråga om både fast och lös egendom (jfr Westerlind, Kommentar till jordabalken l—S kap.. l97l . s. 263 ff.). Den medför att köparen kan fråntas vissa rättigheter som tillkommit honom efter diskussioner med säljaren inför köpslutet. Bestämmelsen medför också att köparen inte ges möjlighet att åberopa uppgifter om fastigheten. vilka lämnats i annan marknadsföring såsom broschyrer. annonser m. m., om inte detta material ingår i kontraktshand- lingarna. Detta strider mot de principer för konsumentskydd som kommit till direkt uttryck i 7; konsumentköplagen och i hemiörsäljningslagen. En annan sak är att det normalt Iiggeri båda parternas intresse att alla köpevillkor intas i det skriftliga avtalet. Det kan därför vara lämpligt med en rekommen- dation om att muntliga löften etc. tas in i kontraktet.

Rätt all vit/ra ("ind/ing i utförande!

] köpeavtalen ges säljaren ofta rätt att utan kostnadsreglering och utan att höra köparen göra ändringar i utförandet i förhållande till det skriftliga kontraktsmatcrialct. Som tidigare anförts förekommer synnerligen långtgå- ende klausuler av detta slag. Sådana villkor kan inte godtas. Köparen måste kunna lita på att husets funktion inte förändras utan hans hörande. Men inte heller mindre ändringar bör få göras utan vidare. Huset bör också i bl.a. estetiskt hänseende överensstämma med vad som avtalats muntligen eller skriftligen. Ändringar bör få ske utan köparens hörande bara om de måste antas sakna betydelse för denne.

Prop. 1976/77:11 !) 177 Prishöjning

Priset fixeras inte alltid i kontrakten. lnte sällan ges säljaren t. ex. rätt att utöver den preliminära köpeskillingen få ett belopp som motsvarar kostnads- stegringen på arbete och material fram till dess att huset är uppfört. En prisklausul av denna innebörd medför stora svårigheter för köparen att överblicka den ekonomiska omfattningen av sitt åtagande. En prishöjnings- klausul måste för att godtas ges en extra skrivning. Marknadsdomstolens beslut i ärendet KO ./. Tjäreborg Resor AB, (beslut l3/l974; det återges i promemorian på s. 22 f) bör kunna tjäna som förebild. Konsumentverket anser att priset normalt skall ligga fast under en period om några månader. varefter en viss höjning enligt i avtalet tydligt uttalade principer eventuellt kan komma i fråga. Bestämmelser av detta slag finns i avtalsformulären på marknaden för monteringsfärdiga trähus, vilka tillkommit efter förhand- lingar mellan K0 och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund.

Sveriges advokatsamfund:

Samfundet berör vissa av de avtalsklausuler som behandlas av småhus- köpkommitten i dess promemoria och som ansetts under vissa förhållanden vara att bedöma som oskäliga. Samfundet finner det meningslöst att närmare kommentera vart och ett av de i promemorian anförda exemplen. då redan av kommitténs uttalanden i åtskilliga fall framgår att en generalisering av villkoren som oskäliga inte låter sig göra utan omfattande reservationer. Samfundets förbigående av vissa i promemorian berörda villkor får inte tolkas så att samfundet beträffande de inte kommenterade villkoren delar de åsikter som kommittén har redovisat.

F riskri vn ingsklausu ler

] fråga om klausuler med friskrivning från ansvar enligt 4 kap. l9å jordabalken för s. k. dolda fel uttalar kommittén att sådana klausuler i regel inte bör förekomma vid situationer där konsumentskyddssynpunkter bör tillmätas särskild vikt. t. ex. vid näringsidkares försäljning av nya småhus till privatpersoner för enskilt bruk.

Samfundet delar kommitténs uppfattning att friskrivningsklausuler av angivet innehåll normalt får anses oskäliga vid försäljning av nya småhus till privatpersoner. Som kommittén framhållit finns emellertid fall då även vid sådan försäljning en friskrivningsklausul måste anses berättigad. Ett sådant fall är försäljning av nya småhus efter näringsidkares konkurs. Redan i själva konkursförfarandcts karaktär av avveckling av näringsidkarens rörelse måste anses ligga att anspråk i anledning av dolda fel inte skall kunna framställas av småhusköpare. Förbud mot användande av friskrivningsklausuler beträf-

l2 Riksdagen 1976/77. [ saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 178

fande dolda fel kan alltså knappast ges en generell innebörd utan möjlighet att i vissa situationer använda klausulen.

Som klausuler avseende friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel behandlas av kommittén villkor i avtal genom vilket säljaren ikläder sig garanti för byggnads kontraktsenliga beskaffenhet under viss tid från Slutbesiktning. I de av kommittén granskade fall då i köpekontrakt undantag från garantin gjorts för maskinell utrustning har köparen hänvisats till att vända sig till vederbörande leverantör.om garantifel upptäcks. I några fall har det granskade kontraktet upptagit föreskrift att säljaren svarar i andra hand för fel på maskinell utrustning. Beträffande maskinell utrustning gäller i förhållandet mellan säljaren av småhus och leverantör regelmässigt preskrip- tionsbestämmelsen i 54 & köplagen . Med hänsyn härtill kan det enligt samfundets mening inte anses vara typiskt sett oskäligt mot konsument atti köpekontrakt angående småhus inta föreskrift angående friskrivning för säljarens del av ansvar för fel i maskinell utrustning.

Kommittén har behandlat den friskrivning som ligger i garantin som sådan, dvs. att garantitidens utgång medför preskription av anspråk på grund av fel. Kommittén redogör för föreskriften i AB 72 5:8 och motsvarande föreskrift i vissa köpekontrakt med entreprenadinslag av innehåll att säljaren under tio år svarar för brist eller fel som inte märkts eller bort märkas före garantitidens utgång. i den mån bristen eller felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av säljaren.

Besiktningsförfarandet enligt AB 72 och däri intagna bestämmelserna om garantier — har utformats på grundval av erfarenheter under åtskilliga år ochi samråd mellan företrädare för beställare och entreprenörer. Någon lämpligare metod att fastställa säljarens ansvar för fel vid överlåtelse av småhus står för närvarande inte till buds. Fråga är om objekt av mera sammansatt och komplicerad art än de vilka avtalsvillkorslagen hittills gällt och normalt tillämpats på. En garantitid om ett år kan enligt samfundets mening inte anses generellt sett alltför kort. Föreskrift om sådan garantitid kan alltså inte heller anses innebära ett oskäligt avtalsvillkor.

Samfundet delar således inte de slutsatser som kommittén redovisat beträffande klausuler med friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel.

Skiljeklausuler

Beträffande skiljeklausuler hänvisar kommittén till utredningsdirektiven som angett att kommittén borde undersöka om skiljeförfarande bör före- komma i tvister angående konsumenters fastighetsförvärv. Den omstän- dighet som därvid skulle medföra att konsument tvekar att tillvarata sin rätt i skiljeförfarande skulle vara skyldigheten att svara för ersättningen till

skiljemännen.

Prop. 1976/77:110 179

Skiljemäns arvode och utlägg ersätts visserligen inte enligt de för rättsskyddsförsäkring gällande villkoren eller genom den allmänna rättshjäl- pen. Eftersom emellertid normalt kostnaderna för anlitande av skiljemän skall ersättas av den förlorande parten. torde den konsument som har en i rättsligt hänseende stark ställning i en tvist med näringsidkare inte av kostnadsskäl känna sig förhindrad att använda skiljeförfarande. Detta kan nämligen för konsumenten ofta vara ett lämpligare sätt att slita en tvist än att föra rättegång vid domstol. Skiljeförfarandet är väsentligt snabbare än domstolsförfarandet i allmänhet är. 1 skiljeförfarande kan användas skil- jemän med särskild erfarenhet från den typ av tvist som föreligger till bedömning.

Vad nyss sagts gäller i all synnerhet det inte ovanliga fallet att tvist föreligger mellan en säljare och flera köpare av nyuppförda småhus i ett grupphusområde.

Att generellt ange att skiljeklausuler är oskäliga mot konsument bör enligt samfundets mening inte komma i fråga. De fall då förbud mot skiljeklausul kan övervägas bör vara sådana då klausulen av annan anledning än kostnadsaspekten getts en för konsumenten alltför oförmånlig utform-

ning.

H ävm'ngs- och ärerragandeklausu/er

Beträffande de av kommittén behandlade hävnings- och återgångsklausu- lerna vill samfundet framhålla att det visserligen kan förekomma sådana klausuler som erhållit en alltför ensidig utformning men att detta inte kan anses vanligt förekommande.

] fråga om bestämmelser om förverkande av handpenning. skadestånd o. d. i hävningsklausuler har omständigheterna i det särskilda fallet oftast så stor betydelse att förbud enligt avtalsvillkorslagen knappast kan anses påkallat. Köparens möjlighet att påkalla jämkning eller ogiltigförklaring av sådan klausul med åberopande av 36 & avtalslagen bör också beaktas.

Den betydelse som inom entreprenadrätten, t. ex. AB 72. tillmäts intresset att avtalsförhållandet vid dröjsmål eller vid fel eller brist inte skall upplösas genom hävning annat än i undantagsfall skall beaktas även vid bedömning av köpekontrakt med entreprenadinslag. Förbud bör övervägas endast undan- tagsvis och inte beträffande villkor som utformats i huvudsaklig överens- stämmelse med AB 72.

De synpunkter som kommittén på sid 102 f. anlagt på behov av särskilda villkor för tillgodoseende av konsumentens rätt att häva avtal torde kunna tillgodoses vid branschorganisationernas framtida utformning av förslag till standardavtal.

Prop. 1976/77:110

1 Förslag till

1 80

De remitterade förslagen

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtals- villkor

Härigenom föreskrives att 1 och 3 a åå lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkorl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

151

Är villkor. som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen. om det är på- kallat från allmän synpunkt. medde- la näringsidkaren förbud att fram- deles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite. om ej detta av särskilda skäl är obehöv- ligt.

Första styeket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbju— der konsument att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre för enskilt bruk.

Är villkor. som näringsidkare isin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara. tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsak/igen enskilt bruk eller vid förmedling av sådant erbjudande, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten. kan marknadsdomstolen. om det är på- kallat från allmän synpunkt. medde- la näringsidkaren förbud att fram- deles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite. om ej detta av särskilda skäl är obehöv- ligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som

handlar på näringsidkarens vägnar.

' Senaste lydelse av lagens rubrik l973z878. 2Senaste lydelse l973:878.

Prop. 1976/77:110

Nuvarande lydelse

181

Föreslagen lydelse

3aål

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds- mannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning. får ombudsmannen före- lägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5000 kronor.

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds- mannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning. får ombudsmannen före- lägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

Mot ombudsmannens beslut om vitesföreläggande får talan ej föras.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1977.

1Senaste lydelse l972z730.

Prop. 1976/77:110

2 Förslag till

182

Lag om ändring i lagen (19291145) om skiljemän

Härigenom föreskrives, att 3 åå lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3aäl

I tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsak- ligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbe- håll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i l & lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som anges i lä lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3 &" nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat följer av Sveriges internationella

förpliktelser.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäll'e'ri fråga om avtal som har träffats före ikraftträdandet.

* Senaste lydelse l974z9.

Prop. 1976/772110 183

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1977-02-24

Närvarande: f.d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regerings- rådet Reuterswärd,justitierådet Hessler.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över

1. lag om ändringilagen(l97l:112)om förbud mot oskäliga avtalssvillkor,

2. lag om ändring i lagen (1929zl45) om skiljemän. Förslagen,som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Jörgen Beck-Friis.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

ls

1 första stycket av denna paragrafanges tillämpningsområdet för den s. k. generalklausul som innebär att marknadsdomstolen kan ingripa mot ett oskäligt villkor. Som ett led i beskrivningen ingår att det erbjudande vid vilket villkoret fästes skall riktas till konsument och avse vara, tjänst eller annan nyttighet för huvudsakligen "enskilt bruk".

De citerade orden förekommer redan i paragrafens nuvarande lydelse och har där använts om vara och tjänst. Även i andra författningar, som syftar till konsumentskydd. har uttrycket använts och då om vara eller nyttjanderätt till vara (l & konsumentköplagen . 4ä marknadsföringslagen ) eller om lös egendom (] ähcmförsäljningslagen). Mot att uttrycket "enskilt bruk" nyttjas isådana sammanhang är från språklig synpunkt intet att invända. Däremot är uttrycket mindre lämpligt i fråga om t. ex. sådana rättigheter och värdepap- per. som förvärvas för kapitalplacering.

För att vinna en formulering. som passar för alla slag av nyttigheter, kunde övervägas att göra bestämningen negativ och tala om t. ex. nyttighet som ej är avsedd att användas i näringsverksamhet. Då emellertid uttrycket "enskilt bruk” såsom nämnts använts i många andra författningar vid avgränsning av konsumentområdet, kan det onekligen vara av ett visst värde att det får ingå även i den nu ifrågavarande beskrivningen. På grund härav och då den föreslagna formuleringen knappast kan ge anledning till missförstånd, vill lagrådet inte påyrka någon ändring.

Prop. 1976/77:110 184

Av motiven till l ä i remissförslaget framgår att lagen skall omfatta samtliga förmedlingsfall. Sålunda avses inte blott det fall att ett erbjudande t. ex. genom mäklare göres av näringsidkare utan även att det genom mäklare göres av privatperson. Den föreslagna lagtexten kan emellertid möjligen rent språkligt läsas som om endast det fall avses att, förutom förmedlaren, även den som gör erbjudandet är näringsidkare. Ordet "sådant" kan efter ordalydelsen omfatta allt det som föregår ordet, sålunda även att den som gör erbjudandet är näringsidkare, och en sådan läsning begränsar tydligen stadgandet till detta fall. Anmärkas bör att stadgandet i vart fall, efter ordalydelsen, kommer att omfatta även det fall att den erbjudande är näringsidkare. Såtillvida kommer tydligen andra stycket av paragrafen att delvis innebära en dubblyr, eftersom detta senare stadgande ju skall ta sikte på bl. a. detta fall.

Bäst synes man komma till rätta med här berörda oklarheter genom att, i anslutning till förslaget i departementspromemorian, förmedlarfallet upptas i ett särskilt andra — stycke samt viss jämkning göres i sista stycket.

l i skulle om vad här anförts vinner beaktande kunna få följande lydelse:

"Är villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omstän— digheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling från näringsidkare eller annan av erbjudande som avses i första stycket. :

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkaren och annan som handlar på dennes vägnar."

I vissa tillämpningsfrågor vill lagrådet anmärka följande.

Genom det remitterade lagförslaget skulle avtalsvillkorslagen komma att omfatta även fastighetsområdet. Gränsdragningen mellan näringsverk- samhet och enskilt boende lår härigenom betydelse på detta område. Enskild person som äger hyresfastighet och bedriver uthyrningsverksamhet torde i och för sig vara att anse som näringsidkare. Härav synes följa att om någon som inte är näringsidkare förvärvar hyresfastighet han blir att anse som näringsidkare i och med förvärvet av fastigheten, såvida inte detta sker huvudsakligen för hans enskilda bruk. Försäljning av hyresfastighet och förmedling av sådan försäljning kommer därför i regel att falla utanför lagens tillämpningsområde.

Prop. 1976/77:110 185

1 förhållandet mellan fastighetsägare och hyresgäst blir lagens tillämplighet beroende bl. a. av om fastighetsägarens verksamhet kan anses yrkesmässig. 1 det remitterade förslaget har inte närmare berörts. när yrkesmässighet skall anses föreligga. Det torde dock kunna förutsättas, att uthyrningsverksam- heten i princip har yrkesmässig karaktär så snart fastigheten inte används huvudsakligen för enskilt bruk. Det kan anmärkas. att avtalsvillkorslagens tillämplighetsområde härigenom kommer att skilja sig från bokföringslagens(1976:125) bestämmelser om bokföringsskyldighet för ägare av hyresfastig- het. Dessa bestämmelser utgår från marknadslagstiftningens näringsidkar- begrepp men undantar uttryckligen från bokföringsskyldighet sådan uthyr- ningsverksamhet som ej omfattar mer än två lägenheter som regelmässigt hyrs ut och som inte utgör del av uthyrarens bostad. Bokföringslagens bestämmelser om bokföringsskyldighet för uthyrningsverksamhet harlprop. 1975:104, 5. 140) motiverats bl. a. med hyresgästernas intresse. Det förhål- landet att i undantagsfall näringsidkare på hyresområdet inte är bokförings- skyldig, synes dock ej vara av större betydelse för tillämpningen av avtalsvillkorslagen.

Även då det gäller jordbruk eller skogsbruk blir gränsdragningen mellan näringsverksamhet och enskilt bruk av betydelse. Också i detta fall torde den som förvärvar fastigheten redan i och med förvärvet vara att anse som näringsidkare. Försäljning av jordbruks- eller skogsfastighet (liksom även upplåtelse av jordbruksarrende o. d.) eller förmedling av sådan transaktion berörs därför i allmänhet inte av det remitterade förslaget.

I detta sammanhang kan anmärkas, att försäljning av produkter från jordbruks- eller skogsfastighet kan vara att bedöma på olika sätt. Det förekommer att dylik fastighet innehas huvudsakligen för fritidsändamål. Om blott obetydligt jordbruk eller skogsbruk bedrivs på fastigheten kan eventuell försäljning ej anses yrkesmässig och faller sålunda utanför lagen. Svårare kan gränsdragningen vara, om visserligen rörelse av någon omfatt- ning bedrivs på fastigheten men verksamheten närmast är av hobbykaraktär. Normalt torde ekonomisk verksamhet påjordbruks- eller skogsfastighet böra bedömas som yrkesmässig så snart den resulterari mer än tillfällig försäljning av produkter från fastigheten.

[ specialmotiveringen till l & uttalas bl.a. att lagen i princip bör kunna användas även för att förbjuda oskäliga bestämmelser i föreningsstadgar o. d. Härvid hänvisas till vissa uttalanden av departementschefen i prop. l975/ 76:81 beträffande den nya generalklausulen i 36 ; avtalslagen. som innebär att klausulen bör gälla även inom associationsrätten. Särskilt torde åsyftas ett uttalande att den nya generalklausulen bör kunna användas för att jämka eller åsidosätta bestämmelser i föreningsstadgar o. d. (5. 113).

När det gäller frågan i vilken mån de nu löreslagna bestämmelserna är tillämpliga i förhållandet mellan en ekonomisk förening och dess medlem- mar, torde det till en början kunna fastslås att bestämmelserna kan användas i

Prop. 1976/772110 186

sådana fall, då föreningen som näringsidkare gör vanliga affärsmässiga erbjudanden till medlemmen som konsument. När t. ex. en konsumentfö- rening saluhåller varor kan det för lagens tillämplighet inte göra någon principiell skillnad om kunderna är medlemmar i föreningen eller inte. Detta bör gälla även om villkoren för saluhållningen beslutats i föreningsrättslig ordning. Avgörande är att de särskilda försäljningsavtal som ingås eller åsyftas i övrigt är fristående från de bakomliggande föreningsbesluten.

I vissa fall kan förekomma att kund som är medlem åtnjuter förmåner som inte kommer andra kunder till del, t. ex. årsomsättningsrabatt. Även villkor av denna typ synes falla under lagen, eftersom de visserligen förutsätter medlemskap men eljest är direkt knutna till medlemmens inköp.

Det sagda har hänfört sig till föreningens utåt — till medlemmarna i deras egenskap av kundkrets riktade verksamhet. När det gäller den interna löreningsverksamheten synes läget vara ett annat. Det är visserligen tänkbart att t. ex. ett beslut om stadgeändring kan visa sig få verkningar som är oskäliga för en viss grupp medlemmar och att förhållandena kan vara sådana att det skulle vara påkallat från allmän synpunkt att ingripa. Att göra detta med stöd av de nu föreslagna bestämmelserna torde dock inte vara möjligt redan på den grund,;ttt man inte i någon mening kan tala om att ett beslut av förevarande art innefattar ett erbjudande av en nyttighet. vilket riktas från en part till en annan. Något behov av att här utvidga lagens tillämpningsområde synes ej heller föreligga. Såsom framhållits i remissen finns åtskilliga regler inom a'ssociationsrätten som är principiellt inriktade på att skydda den enskilde medlemmen. För fall då dessa inte erbjuder tillräckligt skydd torde de möjligheter till ingripande som generalklausulen i 36 &" avtalslagen ger få anses vara tillfyllest.

Ett mellanfall föreliggeri viss mån om en förening riktar ett erbjudande till utomstående att bli medlem i föreningen. Om föreningens verksamhet huvudsakligen består t. ex. i att tillhandahålla medlemmarna rabatter i andra företag eller andra ekonomiska förmåner, kan det ligga nära till hands att anse medlemskap som en nyttighet som erbjudes den utomstående. Skulle villkoren för medlemskap vara oskäliga bör därför lagen, om övriga förutsättningar föreligger, kunna tillämpas. '

Det anförda torde äga motsvarande tillämpning i fråga om andra juridiska personer än föreningar som driver verksamhet som riktar sig till medlem- marna eller delägarna i deras egenskap av konsumenter. t. ex. aktiebolag som driver Ritsäljningsverksamhet genom ett varuhus där aktieägarna gör inköp.

Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1929:145 ) om skiljemän

Förslaget lämnas utan erinran.

Prop. 1976/77:110 187

Utdrag

JUSTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1977-03-03

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Proposition om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrandel över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill- kor.

2. lag om ändring i lagen (1929zl45) om skiljemän. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. När det gäller 1 & lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor har lagrådet föreslagit vissa justeringar i förhållande till det remitterade förslaget. Bl.a. föreslås att bestämmelsen om förmedling av erbjudande tas upp i ett särskilt stycke. Lagrådets förslag bör enligt min mening beaktas.

Vad lagrådet i övrigt har anfört ger inte anledning till någon erinran från min sida.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 3 februari 1977.

Prop. 1976/77:110

lnnehållsförteckning

Propositionen ............................................... Lagförslag .................................................. Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 1977. 1 Inledning ......................................... I ...... 2 Nuvarande förhållanden .................................. 2.1 Den konsumentpolitiska lagstiftningen ............... 2.2 Rättsläget på avtalsvillkorsområdet m. m ..............

3 Reformkrav och förslag beträffande avtalsvillkorslagens tillämp- ningsområde ............................................

3.1 Konsumentombudsmannen ......................... 3.2 Kommitténs promemoria ........................... 3.3 Departementspromemorian .........................

4 Remissyttrandena ....................................... 4.1 Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämp- ningsområde ................................ '. ..... 4.2 Frågan om undantag från tillämpningsområdet ........ 4.2.1 Avtalsvillkor som används i verksamhet som står

under tillsyn av bankinspektionen eller försäk-

ringsinspektionen ...........................

4.2.2 Avtalsvillkor som avser nyttjanderätt till fast

egendom ..................................

4.3 Lagens tillämpning på förmedlingsfall ................

4.4 Skälighetsbedömningen ........................ ' ..... 4.4.1 Allmänna synpunkter .......................

4.4.2 Särskilda synpunkter på avtalsvillkor som an-

vänds vid överlåtelse av småhus m. m .........

4.5 Lagen om skiljemän ............................... 4.6 Vissa processuella frågor m. m .......................

5 Föredraganden ..................................... ' ..... 5.1 Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämp- ningsområde ......................................

5.2 Frågan om undantag från tillämpningsområdet ........ 5.3 Lagens tillämpning på förmedlingsfallen .............. 5.4 Förutsättningarna för förbud ........................ 5.5 Lagen om skiljemän ............................... 5.6 Vissa processuella frågor m. m ....................... 6 Upprättade lagförSIag .................................... 7 Specialmotivering ........................................ 7.1 Förslaget till ändring i avtalsvillkorslagen ............. 7.2 Förslaget till ändring i skiljemannalagen ..............

8 Hemställan ............................................. 9 Beslut ..................................................

188

xIONONl—IILIIN—

11 11 12 13 15

15 20

20

22 24 25 25

26 26 28 30

30 33 37 38 40 41 42 42 42 44 46 46

Prop. 1976/77:110 189

Bilaga ] Kommitténs promemoria ............................. 47 Bilaga 2 Departementspromemorians förslag .................... 168 Bilaga 3 Sammanställning av vissa anmärkningar från konsument- verket och Sveriges advokatsamfund rörande kommitténs

värdering av olika avtalsvillkor ........................ 170 Bilaga 4 De remitterade lagförslagen ........................... 180 Utdrag av lagrådets protokoll den 3 februari 1977 ................. 183 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1977 . . . 187