Prop. 1979/80:10

om kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning

Prop. 1979/80: 10

Regeringens proposition 1979/80: 10

om kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning

Beslutad den 13 september 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN ROLF WIRTEN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att samhällets kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning stärks genom att en delegation för hybrid-DNA-frågor inrättas. Delegationen skall yttra sig till berörda tillsynsmyndigheter i frågor rörande riskklassilicering och övriga säkerhets- och skyddsfrågor. Den skall också göra myndigheterna uppmärksamma på sådana förhållanden inom hybrid- DNA området som kan vara av värde för deras tillsynsverksamhet. Delegationen skall vidare yttra sig till statliga institutioner samt till institu- tioner. företag m.fl. utanför den offentliga sektorn i frågor om riskklassiftce- ring samt i andra frågor än de som är föremål för tillståndstvång eller offentlig tillsyn. Delegationen skall även följa utvecklingen med avseende på de etiska villkoren för användningen av hybrid-DNA-tekniken och anmäla till regeringen om någon planerad användning av tekniken kan ifrågasättas från etiska och humanitära utgångspunkter. Slutligen skall delegationen ha till uppgift att informera allmänheten om utvecklingen inom delegationens ansvarsområde på ett sådant sätt att intresset för frågorna upprätthålls och den allmänna debatten stimuleras.

Prop. 1979/80:10

|»)

Utdrag

ARBETSM A RKNADSDEPAR'l'l-ZMENTET PROTOKOLL vid regeringssamntanträde 1979-09-13

Närvarande: statsminister Ullsten. statsråden Sven Romanus. Mundebo, Wikström, Friggebo. Wirtén. lluss. Rodhe, Wahlberg. Hansson. Enlund, Lindahl. Winther, De Geer. Blix. Cars, Gabriel Romanus. Tham. Bondes- tam

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning.

1. Inledning

Utredningen om skyddslagst'tftning rörande forskning om hybrid-DNA (deoxiribonukleinsyra)(Ll 197820) har avlämnat betänkandel(Ds U l978:l ]) l-lybrid-DNA-tekniken under kontroll. Betänkandet bör— med undantag för deSS bilagor fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av följande myndig- heter och organisationer, nämligen försvarets forskningsanstalt (FOA). socialstyrelsen. statens bakteriologiska laboratorium (SBL). statskontoret. byggnadsstyrelsen. statens arbetsmiljönämnd. universitets— och högskole- ämbetet (UHÄ). samarbetsnämnden för LUP-kommittéerna. Iantbrukssty- relsen. statens livsmedelsverk. statens naturvårdsverk (SNV) och produkt- kontrollnämnden (PKN) gemensamt. koncessionsnämnden för miljöskydd. statens strålskyddsinstitut. arbetarskyddsstyrelsen. styrelsen för arbetar- skyddsfonden. styrelsen för teknisk utveckling (STU). kammarrätten i Sundsvall. direktionerna för Karolinska sjttkhuset resp Akademiska sjuk- huset i Uppsala. forskningsrådsnämnden. medicinska forskningsrådet (MFR). naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). Sveriges lantbruksuni- versitet. statens veterinärmedicinska anstalt. statens råd för skogs- och jordbruksforskning. ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). Vetenskapsaka- demien (KVA). Riksföreningen mot cancer. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Tjänstemännens central- organisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Landsorganisationen i Sverige (LO). Sveriges förenade studentkårer. Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik och Sveriges medicinsk-juridiska förening. utredningen om översyn av miljöskyddslagstiftningen (miljöskyddsutred- ningen)(Jo 1976:05).

Prop. 1979/80: W 3

Socialstyrelsen haröverlämnat yttranden från SBL.omgivningshygieniska avdelningen vid SNV. Iänsläkarorganisationen i Uppsala län. hälsovårds- nämnden i Uppsala kommun, Svenska läkaresällskapets sektion för medi- cinsk mikrobiologi samt vissa medlemmar i socialstyrelsens vetenskapliga råd.

2. Bakgrund

Under senare år har inom molekylärbiologin utvecklats metoder som gör det möjligt att biokemiskt förena gener från helt olika organismer. Genom att segment av deoxiribonukleinsyra (DNA) utanför en levande cell kopplas samman med varandra bildas en DNA-molekyl vilken benämns hybrid- DNA. Motsvarande gäller för ribonukleinsyra (RNA). Hybrid-DNA-tekni- ken går ut på att med hjälp av ett virus. en bakterieplasmid eller en annan bärare föra in denna konstgjorda molekyl i en levande cell och få den att fungera där. bl.a. då att föröka sig och föra sina anlag vidare till nya cellgenerationcr. Tekniken innebär förbättrade möjligheter att studera DNA- molekylernas och genernas uppbyggnad. Tekniken förutses också inom en nära framtid komma att användas för industriell tillverkning av hormoner, t.ex. insulin. 1 betänkandet (Ds U l978:ll) Hybrid-DNA-tekniken under kontroll beskrivs tekniken närmare.

Forskningen med hybrid-DNA har diskuterats livligt under senare år främst beträffande risker och ev. etiska och humanitära konsekvenser som den kan medföra. Riktlinjer för hybrid-DNA-verksamhctcn har också utarbetats i vissa länder. bl.a. Storbritannien och USA. 1 betänkandet Hybrid-DNA-tekniken under kontroll redogörs dels för potentiella risker förknippade med hybrid—DNA-verksamheten och dels för hur en ur säker- hetssynpunkt tillfredsställande kontroll av dess användning skall kunna åstadkommas. Vidare behandlar utredaren den internationella utvecklingen på området.

År 1975 tillsattes i Sverige kommittén för frågor rörande forskning med hybrid-DNA. Kommittén tillsattes av MFR och NFR. Av instruktionen framgår att kommittén "skall informera sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid-DNA och också genom lämpliga åtgärder övervaka att den bedrivs under. för både laboratoriepersonal och allmänheten. riskfria förhållanden."

i kommittén finns företrädare för berörda forskningsråd MFR. NFR. och samhällsvetenskapligt-juridiska forskningsrådet Riksföreningen mot can- cer. socialstyrelsen. FOA. STU. IVA. KVA. läkemedelsindustriföreningen och TCO-S. NFR utser dessutom två lekmannarcpresentanter. Sammanlagt består kommitten av elva ledamöter. FOA och STU delar på en plats. likaså lVA och KVA. NFR är huvudman för kommitten och svarar för dess sekretariat.

Efter önskemål bl.a. från den ovannämnda kommittén tillsattes i februari

Prop. 1979/80: Ill 4

1978 utredningen om skyddslagstiftning rörande forskning om hybrid-DNA med uppgift att utreda säkerhetsfrågorna kring sådan forskning. l..llgångs- punkten för arbetet skulle vara att ett tillfredsstt'illande skydd skall finnas mot hygieniska och ekologiska risker som kan uppstå i samband med forskning rörande hybrid-DNA. Enligt sina direktiv borde utredaren bl.a. pröva om nuvarande lagstiftning för främst miljö- och hälsoskydd utgjorde en tillräck- lig grund för att åstadkomma en från säkerhetssynpunkt tillfredsställande kontroll av forskningen med hybrid-DNA eller om särskilda lagbestämmel- ser eller kompletteringar av gällande lag krävdes. Utredaren skulle också i övrigt ange ev. erforderliga föreskrifter. bl.a. i fråga om kontroll och ansvarig myndighet. l detta sammanhang skulle också prövas vilken ställning forskningsrådens kommitté för frågor rörande forskning med hybrid-DNA borde ha. Utredningsdirektiven återfinns i sin helhet i betänkandet Hybrid- l)NA-tekniken under kontroll.

3. Föredragande—ns överväganden

3.1. Utredningen om skyddslagstiftning rörande forskning om hybrid— DNA

l betänkandet Hybrid-DNA-tekniken under kontroll föreslås att hybrid- DNA tekniken skall ställas under det allmännas kontroll genom författnings- föreskrifter som innebär dels att lagen om hälso- och miljöfarliga varor görs tillämplig på hybrid-DNA-molekyler. dels att krav på tillstånd enligt arbetsmiljölagen ställs på verksamhet i vilken hybrid-DNA-teknik används och krav på godkännande enligt arbetsmiljölagen Ställs på användning av hybrid-DNA-molekyler. Som kontrollorgan föreslås en nämnd hos arbetar- skyddsstyrelsen med namnet bioteknisk nämnd. Denna skall inte bara handlägga ärenden angående tillstånd till verksamhet med hybrid-DNA- teknik. det må vara forskning eller industriell verksamhet. och angående godkännande av h_vbrid-DNA-molekyler utan också meddela säkerhetsföre- skrifter av samma typ som de amerikanska och engelska riktlinjerna. Den biotekniska nämnden skall också enligt förslaget ges i uppgift att meddela säkerhetsföreskrifter för verksamhet med allmänfarliga patogener.

Chefen för utbildningsdepartcmentet har efter samråd med cheferna för social-. jordbruks- och arbetsmarknadsdepartementen överlämnat utred- ningen samt remissyttrandena till chefen för arbetsmarknadsdepartementet för handläggning. Utredningen (exkl. dess bilagor) utgör bilaga 1 till denna proposition.

3.2. Offentlig kontroll av hybrid-DNA

l betänkandet Hybrid-DNA-tekniken under kontroll ftnns en översiktöver utvecklingsmöjligheter som är förknippade med användning av hybrid- DNA-tekniken.

'_Il

Prop. 1979/80: ll)

Med anledning härav anför socialstyrelsen i sitt remissvar att en fram— gångsrik tillämpning av hybrid-DNA-tekniken kan komma att innebära att hälso— och sjukvården tillförs produkter och procedurer som på ett avgörande sätt kan öka möjligheterna att förebygga. bota och lindra en väsentlig del av förekommande sjukdomar. LO menar att hybrid-DNA-lekniken innebär i första hand mycket stora möjligheter inom medicin och växtlörädling. läkemedelstillverkning och livsmedelsproduklion.

Flera andra remissinstanser tar också upp de utvecklingsmöjligheter som är förknippade med tekniken. Sveriges medicinsk-juridiska förening menar att de kunskaper som vunnits med den nya tekniken är utomordentligt viktiga för förståelsen av hur cellkärnan styr olika processer. lvlan kan enligt föreningen vänta att dessa kunskaper får stor betydelse inom medicinen. Samma uppfattning anförs av statens livsmedelsverk som nämner som ett exempel att nya behandlingsmetoder för cancer kan komma att utvecklas. När det gäller läkemedelsforskningen öppnas enligt livsmedelsverket nya vägar för att producera en lång rad läkemedel. Som exempel på andra områden där hybrid—DNA—förskningen kan väntas ge resultat av stort värde nämner verket framställandet av nya växtsorter. Inom detta område är hybrid-DNA-forskningen en utvidgning eller utveckling av den sedan årtionden pågående växtförädlingen. En viktig följdprodukt av den moderna molekylärbiologiska forskningen är utvecklandet av den s.k. Ames test och andra liknande testmetoder. Där används modifierade bakteriestammar för att upptäcka t.ex. kemikaliers cancerframkallande och mutagena egenskaper. Sådana tester är av stort värde för miljökontrollarbetet och används regelmässigt inom livsmedelstoxikologin.

Hybrid-DNA—tekniken är även förknippad med risker. Dessa behandlas i ett särskilt avsnitt i betänkandet. Dels finns direkt påvisbara risker som enligt utredaren dock inte är allvarligare än de som finns vid t.ex. annan virologisk eller bakteriologisk teknik dels också vissa hypotetiska risker som måste tas på allvar innan man visat att de inte existerar.

Riskerna är således svårbedömbara. Jag delar därför utredarens uppfatt- ning att den omständigheten att hittills intet vådligt inträffat vid använd- ningen av hybrid-DNA-teknik inte får tas till intäkt för att tekniken är ofarlig. Den ger bara belägg för att tekniken är ofarlig när den används under iakttagande av betydande försiktighetsåtgärder.

I likhet med remissinstanserna delarjag därför utredarens uppfattning att hybrid-DNA inte bör få användas fritt utan måste stå under kontroll. Totalförbud mot användning av hybrid-DNA bör inte komma till stånd och har heller inte förordats vare sig av utredaren eller någon av remissinstan- serna.

Prop. ]979/80zlf) 6

3.3. Risker med hybrid-DNA

lnnanjag går närmare in på omfattningen och utformningen av kontrollen vill jag uppehålla mig något ytterligare vid riskerna med bl.a. hybrid- DNA-teknik. Några av remissinstanserna har gjort jämförelser med risker förknippade med andra tekniker. DeSsa jämförelser är så intressanta attjag i korthet vill redovisa några av tankegångarna här.

SNV och PKN konstaterar i ett gemensamt remissyttrande att även om Utredningsdirektiven endast tar fasta på de eventuella risker som är förknippade med hybrid-DNA-teknik måste det med skärpa framhållas att man nu i snart tre decennier i mycket stor skala har använt olika kemiska agens ochjoniserande strålning för att framkalla mutationer av alla upptänk- liga slag hos såväl lägre som högre organismer. Sådana metoder har bl.a. med framgång använts inom växtförädlingen. SNV och PKN menar att det måste betraktas'som en brist au denna aspekt inte alls har belysts av utredningen. ] princip föreligger nämligen samma typ av risker vid tillämpningen av alla de metoder som i dag används för att artificiellt förändra arvsanlagen hos levande organismer. Det är dessutom enligt SNV och PKN möjligt att sannolikheten är större för att nya riskabla former av mikroorganismer skall uppstå i naturen än för att de skall skapas på konstlad väg genom användning av hybrid-DNA-teknik i laboratorier. Dessa remissinstanser delar därför helt utredarens uppfattning att hybrid-DNA-teknikens risker inte är allvarligare än de som är förknippade med annan virologisk eller bakteriologisk teknik.

SBL anför att riskerna för att organismer av nytt slag, framställda genom hybrid-DNA-teknik, skulle kunna spridas i laboratorierna och ge upphov till sjukdomar eller förorsaka ekologiska rubbningar är hypotetiska. De är därför svåra att värdera i konkreta termer. Det är också svårt att inordna kontrollåtgärder mot hypotetiska risker i den befintliga skyddslagstiftningen som ju i allmänhet avser mätbara risker. T.o.m. riskerna för reaktorolyckor och lagring av radioaktivt avfall är lättare att bearbeta därför att man vet att radioaktiv strålning existerar och vilken skadlig effekt sådan strålning har, enligt SBL. När det gäller hybrid-DNA-teknik har man inte visat att smittfarligare organismer kan framställas än de som förekommer naturligt. Man har inte heller kunnat påvisa att organismer framställda med hybrid- DNA teknik har förmåga att överleva och spridas under naturliga förhållan- den, skriver SBL i remissvaret. SBL anser därför att det inte finns några konkreta påvisade risker som" kan utgöra tillräckligt motiv för att reglera hybrid-DNA-tekniken genom tillståndsgivning, vilket utredaren föresla- git.

MFR gör också en jämförelse mellan riskerna förknippade med använd- ning av hybrid-DNA-teknik och andra tekniker med liknande inriktning. MFR konstaterar att när tekniken infördes åren 1973—74 diskuterades riskmomenten intensivt och menar att det nu står klart att de ursprungliga

Prop. ]979/80:10 7

farhågorna var kraftigt överdrivna. Vidare torde enligt rådet de risker som debatterats i massmedia kunna betraktas som högst osannolika. Detta beror enligt rådet på att uppbyggnaden av arvsmassa hos högre celler (inkl. människoceller)skiljer sig strukturellt från bakteriers arvsmassa långt mer än vad som var känt för några år sedan. Dessutom förekommer överföring av DNA-segment inom bakterier och mellan besläktade bakterier i betydligt större utsträckning än man tidigare anat. Inställningen till arbete med hybrid-DNA har därför ändrats både i USA och ide flesta europeiska länder under de senaSte åren. Som exempel nämner rådet att arbete med arvsmassa från virus med hybrid-DNA-tekniken nu av en överväldigande majoritet av fackmän betraktas som betydligt mindre riskabelt än klassiskt virologiskt arbete. Liknande synpunkter framförs av forskningsnämnden hos Riksför- eningen mot cancer. "

Sveriges lantbrttksuniversitet diskuterar i sitt remissvar också riskerna och konstaterar bl.a. att hybrid-DNA-tekniken i princip påskyndar och riktar naturliga biologiska processer och förlopp. Lantbruksuniversitetet menar att det inom det modernajordbruket finns många ingrepp i naturens ekologiska balans som ter sig långt mer drastiska och oroande än de risker som förknippats med hybrid-DNA i den internationella debatten.

Som jag redan tidigare anfört anserjag att hybrid-DNA är förknippad med sådana risker att en offentlig kontroll av användningen bör komma till stånd. Jag har nyss redovisat några remissinstansens jämförelser med risker förknippade med andra tekniker. Dessa jämförelser utgör en del av bakgrun- den till mina ställningstaganden med avseende på omfattningen och utformningen av kontrollen.

3.4. Omfattningen av kontrollen

Samtliga remissinstanser är eniga om att hybrid-DNA inte bör få användas fritt utan bör stå under samhällets kontroll. När det gäller omfattningen av kontrollen finns det dock olika meningar företrädda bland remissinstanser- na.

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik tar upp ett principiellt resonemang om det ansvar som vetenskapsmännen och deras organisationer känt och tagit när det gäller att förebygga risker och andra ogynnsamma följdverkningar av den forskning som bedrivits. Delegationen finner ingen anledning att förmoda att denna ansvarskänsla skulle uttunnas i framtiden. När det gäller att undvika olyckor i samband med utvecklingsar- bete är forskarnas attityd och omdöme av avgörande betydelse. Det skulle enligt delegationen kunna tala för att man borde avhålla sig från lagreglering på detta område. Å andra sidan anser man det förståeligt att t.ex. denna typ av forskningsprojekt där följdverkningarna kan vara svåra att överblicka - kan skapa farhågor och ängslan. ] det läget kan en kontrollreglering vara välbetänkt. Situationen kan också enligt delegationen bli en annan om

Prop. 1979/8(l:]() 8

tekniken förs ut på det industriella planet. Av dessa skäl understöder delegationen tanken på en reglering men menar att den sannolikt endast kommer att behövas under ett övergångs- och uppbyggnadsskede.

Centralorganisationen SACO/SR anser att den fråga som man i detta sammanl'iang bör ställa sig är huruvida det är praktiskt möjligt att genom ett ensidigt svenskt beslut kontrollera. påverka eller stoppa arbetet inom ett visst forskningsområde. Effekten av ett sådant beslut kan enligt SACO/SR:s uppfattning bli att Sverige frånl'iänder sig kunskaper som är nödvändiga och önskvärda för att påverka utvecklingen i önskvärd riktning.

LO menar att kontrollen inte bara får begränsas till en reglering av forskningslaboratoricrnas arbetsmiljö. Mati måste enligt LO redan på ett tidigt stadium skapa kontrollmöjligl'ieterav den industriella tillämpningen av tekniken.

Utredaren menar att frågan om kontroll av hybrid-DN A—tekniken bör lösas genom en förordning med föreskrifter om att arbetsmetod som innefattar tillämpning av hybrid-DNA-teknik endast får användas efter tillstånd. Hybrid-DNA-molekyler bör vidare endast få användas efter godkännande. Vad som sägs i lagen om hälso- och miljöfarliga varor bör också gälla i fråga om hybrid-DNA-molekyler.

Flera remissinstanser. bl.a. SBL. SNV och PKN samt direktionerna för Akademiska sjukhuset i Uppsala resp Karolinska sjukhuset tar i anslutning till detta förslag upp definitionsfrågan i sina remissyttranden. SBL vill ha en mer specificerad definition av begreppet hybrid-DNA-teknik och föreslår

att sådan teknik skall undantas. där hybrid-DNA-molekylen i sin helhet består av DNA som naturligt förekommer i värdcellcn att föreskrifterna skall gälla i fråga om l'iybrid-DNAvmolekyl som finns i levande cell eller viruspartikel att l'iybrid—DNA—molekyl får i yrkesmässig verksamhet införas i levande cell eller viruspartikel endast efter godkännande.

SNV och PKN menar att hybrid-DNA-tekniken inbegriper ett flertal mer eller mindre kompletta biologiska system (givare. mottagare. vektorer) vilka hittills i de flesta fall helt eller delvis utgjorts av bakterier och virus. Dessutom används ett flertal komplexa. mer eller mindre renframställda. biologiska substanser som enzymer (restriktionsenzymer. ligaser) etc. SNV OCl'l PKN anser därför att den i betänkandet föreslagna tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor på enbart hybrid-DNA—molekylen är tveksam. Dessa remissinstanser menar att det är svårt att se den principiella skillnaden. vad avser tillämpbarheten av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, mellan å ena sidan en produkt av typen enzym. bakterieplasmider. virus (eller fragment därav) och å andra sidan hybrid-DNA. Hybrid-DNA är inte något kemiskt ämne utan en sammanfattande beteckning för artificiellt samman- fogade delar från virus. bakteriekromosomer o.d. med starkt varierande ursprung och storlek. anför SNV och PKN. De understryker vidare att det

Prop. l979/80:1() ' . 9

inte är hybrid-DNA i sig som kan vara farlig för människa och miljö. I stället är det så att de potentiella riskerna är knutna till de muterade organismer som kan uppstå genom användning av hybrid-DNA-tekniken som arbetsmetod och där hybrid-DNA ingår som segment.

Direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala menar att den av utredaren föreslagna definitionen är alltför vidlyftig och omfattande och kan äga tillämpning på hybrid-DNA-niolekyler som i sin helhet består av DNA och som naturligt förekommer i värdcellen. Det finns goda bevis för att f'iybridiseringar sker i betydande omfattning i naturen och avsikten kan rimligtvis inte vara att definitionen skall omfatta även dessa. anför sjukhus- direktionen. Den anser vidare att de definitioner som skall ingå i författ— ningen lämpligen bör utarbetas av det kontrollorgan som skapas. Samma uppfattning har STU.

Jag har förståelse för denna uppfattning. ; ”led hänsyn till utformningen av och uppgifterna för kontrollorganet som jag senare kommer titt förorda anser jag dock att resp tillsynsmyndighet bör behandla definitit'tnsfrägan i samband med sin verksamhet rörande hybrid-DNA. Jag återkommer till frågan närjag behandlar skyddslagstiftningen. Med hänsyn till den snabba utvecklingen av hybrid-DNA-tekniken och dess vidgade tillämpning förefaller det lämpligt att ha ett regelsystem för utnyttjandet av tekniken som fungerar smidigt och som anknyts till internationell praxis inom området. Därigenom kommer vi att kunna tillgodogöra oss erfarenheter från de länder där de stora framstegen med hybrid-DNA hittills har gjorts. Jag instämmer härvid ide uppfattningar som framförts av bl.a. MFR och STU. l detta sammanhang kan det vara värt att notera att NFRIS kommitté för frågor rörande forskning med hybrid-DNA som jag inledningsvis bel'iandlat så sent som i januari i år beslutat att följa de amerikanska riktlinjerna (Federal Register 1978 part Vll. Guidelines for Research lnvolving Recombinant DNA Molecules) vid klassificering av försök med hybrid-DNA. Av intresse är också att studera de amerikanska definitionerna på hybrid-DNA-molekyler (Federal Register sid 60l08 — 60109).

] anslutning till diskussionen om kontrollens omfattning tar flera remiss- instanser upp utredarens förslag om tillståndstvång för användning av hybrid-DNA-teknik. STU har i princip ingen invändning mot förslaget om tillståndstvång men anser att det är viktigt att tillständstvånget formuleras så att det enbart avser de riskfyllda momenten. UHÄ och NFR anför liknande synpunkteroch ntenaratt det ärangeläget att från kontrollen undantas de slag av experiment som enligt all erfarenhet saknar riskmoment. Jag återkommer senare till denna fråga i samband med att jag behandlar skyddslagstift- ningen.

Prop. l979/8f):10 lO

3.5. Genomförande

Det system för kontroll av hybrid-DNA-tekniken som jag ämnar föreslå bör gentmtlöras snabbt. Det gäller givetvis att tillgodose säkerhetskraven men också att inte fördröja forsknings- och utvecklingsarbetet på området. Eftersom frågan om kontrollreglering kommit upp kan man anta att vissa projekt där man avser att använda hybrid-DNA-teknik inte påbörjas eftersom osäkerhet råder om huruvida en offentlig kontroll skall komma till stånd och hur den i så fall skall utformas.

Många remissinstanser. bl.a. FOA. Sveriges lantbruksuniversitet. Statens veterinärmedicinska anstalt. KVA. STU. IVA och NFR. betonar också att det är viktigt att kontrollen av hybrid—DNA—teknik kommer till stånd utan dröjsmål.

Mot denna bakgrund anser jag att det kontrollorgan som jag senare kommer att förorda. bör tillskapas fr.o.m. den l januari l98f).

3.6. Allmänfarliga patogener

Enligt utredarens förslag skall kontrollorganet för hybrid-DNA-teknik ansvara för föreskrifter och anvisningar i fråga om laboratoriesäkerhetcn vid användningen av allmänfarliga patogener (sjukdomsalstrande organismer).

Utredaren konstaterar bl.a. att lagen om hälso— och miljöfarliga varor inte är tillämplig på de virus och bakterier som används vid hybrid-DNA-teknik och att den inte heller bör göras tillämplig på dem. Skyddsregler i fråga om allmänfarliga patogener hör inte hemma i den lagen utan har en naturligare plats i annan skyddslagstiftning. När det gäller växter finns sådana regler i västskyddslagen. Däremot saknas bestämmelser som tar sikte på själva smittämnena i smittskyddslagen och epizootilagen . där skyddsreglerna är individinriktade. Detta är enligt utredaren en allvarlig brist. Han anser att dessa säkerhetsfrågor ligger nära motsvarande frågor vid användningen av hybrid-DNAaeknik. Det skulle därför inte vara rationellt att låta dessa frågr

ligga på olika beslutsorgan.

Förslaget har kritiserats av ett stort antal remissinstanser bl.a. SBL. socialstyrelsen. lantbruksstyrelsen. direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala. KVA. Riksföreningen mot cancer. Centralorganisationen SACO/ SR. arbetarskyddsstyrelsen och Sveriges medicinsk-juridiska förening. l kritiken anför man framför allt att problem av samordningskaraktär skulle kunna uppstå vid en sådan lösning eftersom större delen av arbetet med allmänfarliga patogcner inte innefattar användande av l'tybrid-DNA-teknik. Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter bör därför kvarstå.

Prop. ]979/80:10 ll

SBL uv.s'l_i-'rlt't'rförs/age! mjöl/"ande skä/

]. I fråga om allmänfarliga patogener finns direkta. mätbara risker för sjukdomsfall och epidemiutbrott enligt dokumentation av enskilda händelser och statistiska sammanställningar. Kontrollåtgärder kan baseras på erfaren- het och mätningar av faktiska förhållanden.

När det gäller bybrid-DNA-teknik däremot är riskerna enligt SBL. enbart hypotetiska.

2. Större delen av arbetet med allmänfarliga patogener hos människan avser enligt SBL diagnostik av inträffade sjukdomsfall. Smittspridning från patienter kan utgöra en större risk än arbetet på laboratoriet. Risken för anhöriga. arbetskamrater. medresenärer. sjukvårdspersonal etc. är därför enligt SBL ett större och mer svårkontrollerbart problem. Åtgärder till samhällets skydd regleras bl.a. av smittskyddslagstiftningen. Socialstyrelsen är tillsynsmy-ndighet för det mest omfattande avsnittet när det gäller skydd mot allmänfarliga patogener hos människan. Lantbruksstyrelsen har motsvarande roll när det gäller djur och växter. Arbetarskyddet bevakas av arbetarskyddsstyrelsen. Tillkomsten av hybrid-DNA-tekniken ger enligt SBL inte anledning till ändring av denna principiella ansvarsfördelning.

3. Arbetet med allmänfarliga patogener är enligt SBL i allmänhet en löpande rutinuppgift ofta relaterad till epidemiläget och därmed också underkastat snabba förändringar. Hybrid-DNA-teknik avser däremot ännu så länge forsknings- och utveck- lingsprojekt. Det gäller således enligt SBL i ena fallet (allmänfarliga patogener) ärenden som oftast inte behöver bedömas projektvis. eftersom en riskklassilicering bunden till smittämne kan fastställas och generella anvisningar kan tilläm- pas. I det andra fallet (vid användningen av hybrid-DNA)gäller det forskning där riskerna måste bedömas för varje projekt för sig av personer som har kompetens att följa en mycket snabb forskningsutveckling. I det sistnämnda fallet är det fråga om att åstadkomma en balanserad sammanvägning av fysiska barriärer för spridning (lokaler. luftslussar. skyddsarbetsboxar. auto- klaver etc) med biologiska barriärerfförsvagning av värdorganismen/vektorn för DNA-molekylen. så att den inte kan överleva utanför laboratoriet). Det finns. enligt SBL. anledning att tro. att en sammankoppling av de båda områdena kommer att bli ett hinder för utveckling och praktisk verksamhet utan att några påtagliga fördelar står att vinna.

4. Motivet för samhällelig kontroll är enligt SBL helt olika för hybrid- DNA—teknik och för allmänfarliga patogener. När det gäller hybrid-DNA- teknik rör det sig om oro inför en ny teknik vars konsekvenser ännu inte kan överblickas. När det gäller patogenerna rör det sig om välkända risker i en fortlöpande verksamhet. SBL föreslår att ställningstagande till behovet av ytterligare. särskilda riktlinjer förarbete med för människan allmän farliga patogener. hänskjuts till

Prop. 1979/8f):lf) 17

socialstyrelsen. som bör beakta en utredning. som har tillkommit på initiativ av Svenska läkaresällskapets sektion för medicinsk mikrohit'ilogi. och som har utförts i samarbete mellan olika medicinska och veterinärmedieinslta laboratorier i landet. SBL ltar varit representerat i utredningen.

Med hänsyn främst till de skäl som SBI. anfört kan jag inte tillstyrka tttredarcns förslag i denna del.

Som utredaren påpekat saknas bestämmelser som tar sikte på själva smittämnena i smittskyddslagen och epizootilagen . där skyddsreglerna är individinriktade. Detta. menar utredaren. är en allvarlig brist som skulle avhjälpas om föreskrifter och anvisningar i fråga om laboratoriesäkerheten vid användning av allmänfarliga patogener fick ankomma på det fi'ireslagna kontrollorganet. Även om jag alltså inte delar hans uppfattning att kontrollen av allmänfarliga patogener bör ligga inom det förordade kontrollt'irganet anser jag dock att frågan om ytterligare föreskrifter om skydd mot allmt'infarliga patogener bör utredas. Jag vill i detta sammanl'iang anmäla att chefen för sttcialdcpartementet avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt social- styrelsen att i samråd med andra my ndigheter och institutioner genotnföra en sådan utredning.

Som jag nyss nämnt menar även en rad andra remissinstanser att socialstyrelsen bör behålla ansvaret för allmänfarliga patogener eftersom det föreligger mycket väsentliga skillnader mellan dem och l'tybrid-DNA. Socialstyrelsen har i dag redan l'tuvudansvaret när det gäller smittskyddsfrå— gor och l'tumanpatogener. Lantbruksstyrelsen skriver i sitt remissvar att man avser att i samråd med socialstyrelsen ta upp problemen med införseln av patogener så snart beslut fattats i fråga om l'iybrid-DNA-tekniken. FOA finner det av värde att även verksamhet med allmänfarliga patogener uppmärksammats i utredningen och framhåller vikten av att dessa frågor följs upp. Det fordras dock enligt FOA ytterligare utredning med utgångspunkt i utredarens påpekanden om bristerna i smittskyddslagstiftningen.

Jag vill i detta sammanl'iang erinra om att regeringen nyligen i en proposition ( una/som om socialstyrelsens omorganisation lagt fram förslag som syftar bl.a. till att skapa ett klart och entydigt ansvarsförhållande på central nivå när det gäller smittskyddet. Det samlade ansvaret för samhällets .smittskyddsverksamhet bör enligt propositionen läggas på socialstyrelsen. l propositionen föreslås som en följd härav att den epidemiologiska avdel- ningen vid statens bakteriologiska laboratorium i sina huvudsakliga delar organisatoriskt knyts till socialstyrelsen. Den närmare utformningen av den föreslagna omorganisationen bör enligt förslaget göras av en organisations- kommitté.

(Äienom denna lt'jsning bör man förutom ett klart och entydigt ansvars— förhållande —- också få till stånd en bättre samordning av verksaml'ieten. Därtill far socialstyrelsen bättre förutsättningar att fullgöra de my ndigl'tets- uppgifter som skall ligga på styrelsen. Socialstyrelsen har f.n. beträffande

smittskyddsfunktionen l'tuvudsakligen endast kompetens i formell mening

Prop. l979/80zlf) l3

och litet av den sakliga och vetenskapliga kompetens som är avgörande för en effektiv myntligl'ietsiitövning. (ienomen överflyttning av den epidemiolo- giska avdelningen från statens bakteriologiska laboratorium får socialstyrel- sen en direkt tillgång till den expertkunskap som är en absolut förutsättning för styrelsens myndigl'ietsfunktion inom smittskyddsområdet.

3.7. Skyddslagstiftning

Som jag tidigare framl'iållit torde de risker som. såvitt man f.n. vet. är förknippade med nyttjandet av l'iybrid-DNA-tekniken i och för sig inte vara allvarligare än vad som är fallet med t.ex. de virologiska och de bakteriolo- giska teknikerna vilka är väl etablerade i skilda sammanl'iang. Det som från risksynpunkt skiljer hybrid—DNA-tekniken från andra vetenskapliga meto— der är snarast att tekniken öppnat möjligheter att på ett mera direkt sätt påverka arvsanlagen hos levande organismer samt att gränserna för tekni- kens utvecklingsmöjligheterännu så länge inte äröverblickbara. Med hänsyn till teknikens allmänna inriktning måste redan detta förhållande förtjäna särskild uppmärksamhet. särskilt som det är svårt att ha någon föreställning om vilka typer av risker som det i en framtid kan bli fråga om att bemästra. I likhet med utredaren anser jag att detta är tillräckligt skäl för att skapa en effektiv kontroll av användningen av hybrid-DNA.

Eftersom det föreligger problem vid försöken att definiera hybrid- DN A-tekniken och i än högre grad att beskriva de risker som motiverar den särskilda kontrollen. uppstår naturligtvis frågan vilka författningsenliga och organisatoriska uttryck en sådan kontroll skall ges. Det ligger i sakens natur att det i första hand måste bli fråga om att bygga tipp en god beredskap. såväl när det gäller kunskaper som organisation. för att varje uppenbarad risk snabbt skall kunna mötas med effektiva kontroll- och skyddsåtgt'irder. Det är då naturligt att så långt som möjligt utnyttja och eventuellt komplettera de kontrollmöjligheter som redan står samhället till buds. Ati organisera ett särskilt kontrollsystem för risker som ännu inte är kända är enligt min uppfattning en olämplig lösning. Detta skulle bl.a. medföra risk för att kontrollorganisationen. då (len väl skall tas i bruk. visar sig olämplig.

För att klarlägga i vilken mån det behövs speciallagstiftning för att åstadkomma en effektiv kontroll av utnyttjandet av hybrid-DNA görs i betänkandet en genomgång av existerande författningar med sådan inrikt- ning att de skulle kunna utnyttjas för ändamålet. Genomgången skulle enligt utredningsdirektiven ge svar på frågan om nuvarande skyddslagstiftning ger tillräcklig grund för meddelande av föreskrifter om tillståndstvång och villkor för forskning och övrig användning av hybrid-DNA samt tillsyn över sådan verksamhet.

Genomgången visar att en hög beredskap för kända risker kan tipprättl'iål- las med stöd av nuvarande skyddslagstift ning. Jag kan för min del instämma i

Prop. 1979/80210 14

utredarens bedömning men har på vissa punkter en något avvikande uppfattning.

Utredaren konstaterar till en början att det inom miljöskyddsområdet finns flera författningar vilkas tilIämpningsområde omfattar såväl den yttre miljön som arbetsmiljön. Det är därför naturligt att först undersöka om den erforderliga kontrollen kan åstadkommas inom ramen för dessa författningar. Utredaren förordar att lagen (N'/3329) om hälso- och miljöfarliga varor genom ett särskilt beslut av regeringen görs tillämplig på hybrid-DNA- tekniken.

Majoriteten av remissinstanserna har däremot ställt sig tveksamma till en lösning som innebär att lagen om hälso- och miljöfarliga varor görs tillämplig på hybrid—DNA. Det främsta skälet är att hybrid-DNA—molekylen i sig inte kan betraktas som en hälso— eller miljöfarlig vara på vilken lagen omedelbart är tillämplig. Jag har redan tidigare berört denna fråga i samband med att jag behandlade definitionen av begreppet hybrid-DNA-teknik. Jag redovisade där uppfattningar från fiera remissinstanser. däribland SNV och PKN. De framhåller således att det torde vara klart att lagstiftningen inte är avsedd att tillämpas på en produkt av typ hybrid—DNA.somju egentligen kanjämställas med modifierade viruspartiklar. De understryker också att det inte är ' hybrid-DNA i sig som kan vara farligt för människa eller miljö. De potentiella riskerna är knutna till de muterade organismer som kan uppstå genom användning av hybrid-DNA-tekniken som arbetsmetod. där hybrid-DNA ingår som en komponent. För egen del villjag inte helt utesluta möjligheten att låta lagen om hälso- och miljöfarliga varor bli tillämplig i fråga om hybrid-DNA. Men bl.a. med hänsyn till den nyss redovisade remisskritiken kan jag inte finna att det i dag föreligger tillräckliga skäl att reglera hanteringen av hybrid-DNA—molekylen med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

När det gäller arbetsmiljölagen (1977:l 160) konstaterar utredaren att den ger utrymme för tillräckliga kontrollåtgärder avseende hybrid-DNA-tekni— ken. Utredaren fäster särskild uppmärksamhet på 3 kap 12 & arbetsmiljöla- gen. Dcnna paragraf ger regeringen eller. efter regeringens bestämmande arbetarskyddsstyrelsen. möjlighet att föreskriva att arbetsprocess. arbetsme- tod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd. Sådant tillstånd får också förenas med villkor för använd— ningen. Utredaren konstaterar att hybrid-DNA-tekniken utan tvekan kan hänföras till arbetsmetod i arbetsmiljölagens mening. Även behovet av detaljerade regler om förutsättningar och villkor för tillstånd och/eller godkännande samt om säkerhet och kontroll kan tillgodoses med stöd av lagen. När det gäller att utfärda sådana föreskrifter hararbetarskyddsstyrelsen givits ett allmänt bemyndigande i arbetsmiljölörordningen. Detta har tillsammans med bemyndigandet att förena tillstånd eller godkännande med villkor för brukandet av utredaren bedömts väl täcka det behov av föreskrifter som kan göra sig gällande.

Prop. 1979/80:10 15

Utredaren har framl'tållit att de risker. som l'iybrid-DNA—tekniken kan innebära. främst gör sig gällande i arbetsmiljön. llan konstaterar vidare att ett i alla delar genomtänkt skyddssystem enligt arbetsmiljölagen givetvis även kommer den yttre miljön till godo. Å andra sidan har enligt utredaren arbetsmiljölagen begränsad användbarl'tet när det t.ex. gäller behovet av föreskrifter rörande transporter av l'tybrid-I)NA mellan skilda institutio— ner.

Jag delar utredarens uppfattning att det i första hand är de människor som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med l'tybrid—DNA-tekniken som kan drabbas av dess risker. Det faller sig därför naturligt att utnyttja arbetsmil— jölagen för olika skyddsåtgärder. Såvitt gäller arbetsmiljön torde det därför enligt min uppfattning inte finnas behov av ytterligare lagstiftning. Det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att pröva enligt arbetsmiljölagen frågan om eventuellt tillståndstvång och övriga föreskrifter för hanteringen av hybrid—DNA. Jag delar likaledes utredarens åsikt att skyddsi'ttgärder som vidtas med stöd av arbetsmiljölagen ofta gagnar den yttre miljön. Mitt uppfattning är emellertid något avvikande när det gäller omfattningen av den verksamhet som faller utanför arbetsmiljölagen . Ett sådant område skulle enligt utredaren vara transporter av hybrid-DNA mellan olika institutioner. Sådana transporter torde normalt utföras som ett led i arbetet vare sig transporten utförs av någon som är verksam inom någon av de berörda institutionerna eller utav ett självständigt transportföretag. Transporterna skulle därmed falla inom arbetsmiljölagens tillämpningsområde. Föreskrifter som ges med stöd av arbetsmiljölagen för att skydda den arbetstagare som utför transporten torde vara tillräckliga även för skyddet av den omgivande miljön. Det bör i detta sammanhang emellertid framhållas att frågan om transport av farligt gods f.n. är föremål för utredning inom kommunikations- departementet (Dir 19791). Det ankommer på utredningen att inom ramen för sitt uppdrag beakta de särskilda problem som kan föranledas av transport av hybrid-DNA.

Även den förprövning som kan komma ifråga enligt miljt'iskyddslagcn (l%9:387) finner utredaren möjlig att tillämpa på laboratoriebyggnader och fabriksbyggnader där hybrid-DNA används. Med hänsyn till de positiva effekter för skyddet av den yttre miljön som kan följa av skyddsåtgärder med stöd av arbetsmiljölagen torde det enligt utredaren för närvarande inte vara aktuellt att utnyttja miljöskyddslagen i samband med hybrid-DNA-tekni- kens nyttjande.

När det gäller frågan om miljöskyddslagstiftningens tillämplighet har åtskilliga remissinstanser funnit det motiverat att precisera sina uppfatt- ningar i förhållande till utredarens. Således framhåller SNV. PKN och miljöskyddstttredningen att utsläppande av bl.a. bakterier och virus utgör miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Kontrollen av den yttre miljön bör bl.a. därför ske med hjälp av denna lag och tillståndstvång införas genom komplettering av 25 miljöskyddskungörelsen (1069388). Även

Prop. l979/8flzl0 |6

milji'iskyddsutredningen framl'tåller lagens tillämpligl'tet på sådan markan— vändning som kan medföra stt'jrning för omgivningen genom spridning av bakterier och virus. Utövantle av verksaml'tet i vilken DN.-X-l'tybrid-teknik ingår utgör miljöfarlig verksaml'tet och faller således redan idag inom miIjöskyddslagens tillämpningsomräde.

Även jag är av den uppfattningen att verksamhet med l'ty'bdd-DNA naturligen faller inom miljöskyddslagens tillämpningsområde. Jag kan heller inte finna några bärande skäl som talar för att hybrid-DNA skulle. som utredaren antyder. f.n. undantas från lagens tillämpning. Jag finner det angeläget att tillstånd enligt miljöskyddslagstiftningen skall krävas innan man uppför eller ändrar en inrättning för att bedriva verksamhet som innefattar hantering av l'tybrid-DNA. Genom en sådan åtgärd skulle inrättningens användbarl'tet fastställas för den verksamhet som ansökningen gäller och någon prövning enligt miljöskyddslagstiftningen av varje enskilt projekt skulle inte fordras. Efter samråd med chefen för jordbruksdeparte- tnentet förordar jag således att regeringen genom tillägg i 2 & miljöskydds- kungörelsen inför förprövningsplikt för inrättning där hybrid-DNA-teknik skall utnyttjas. Förprövningen skall därvid omfatta inte bara forskningslabo- ratorier utan också inrättningar där hybrid-DNA-teknik skall utnyttjas industriellt.

Även hälsovårdsstadgan har av utredaren bedömts vara av intresse i detta sammanhang. Bl.a. får denna anses ge l'tälsovårdsnt'imnderna de befogenhe- ter de behöver föratt effektivt kttnna bekämpa risker p.g.a. olyckor i samband med nyttjandet av hybrid-DN.—-X-teknik. Stadgan ger även l'tälsovårdsnämn- derna möjlighet att verka på det förebyggande planet när det gäller sådan verksaml'tet. Jag delar utredarens bedömning i detta hänseende.

3.8. Sekretessfrågor

Mot bakgrund av att utredaren föreslagit att kontrollen i huvudsak skall genomföras genom tillämpningen av arbetsmiljölagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor har inte något behov av särskild lagstiftning på sekretesskyddets område ansetts föreligga. Inte heller med en ökad betydelse av miljöskytldslagstiftningen i samband med kontrollen av hybrid-DNA. i enlighet med vad jag förordar. torde sekretessfrågan erbjuda några problem. När det gäller den särskilda delegation som jag föreslår i det följande kommer dess korrespondens med berörda myndigheter att vara bunden av de sekretessregler som gäller för dessa myndigheter. När det sedan gäller delegationens allmänna informationsskyldighet torde några särskilda sekre- tessregler inte vara motiverade.

Prop. 1979/80:10 17

3.9 Delegationen för hybrid-DNA-frågor ,

Jag har tidigare i olika sammanl'tang behandlat den internationella utvecklingen rörande hybrid-DNA-tekniken och även redogjort för kommit- tens för frågor rörande forskning med hybrid-DNA-uppgifter m.m. Vidare harjag konstaterat att gränserna för teknikens utvecklingsmöjligheter ännu inte kan överblickas. Med hänsyn till teknikens allmänna inriktning måste redan detta förl'iållande förtjäna stor uppmärksamhet. särskilt som det är svårt att ha någon föreställning om vilka typer av risker det kan bli fråga om att bemästra i framtiden.

Att det hittills inte. som jag tidigare anfört. inträffat något vådligt vid användning av l'tybrid-DNA-teknik kan inte tas till intäkt för att tekniken är ofarlig. I stället talar detta föratt tekniken är ofarlig när den används under iakttagande av betydande försiktighetsåtgärder.

Jag har tidigare också konstaterat att det inom ratnen för gällande lagstiftning finns utrymme för alla de kontroll- och skyddsåtgärder som kan komma i fråga. såväl beträffande förprövning som beträffande tillsyn av verksamhet där hybrid-DNA-teknik används. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen har tillsynsansvaret över arbetsmiljölagstiftningen. Naturvårdsverket och länsstyrelserna utövar tillsynen enligt miljöskyddslag- stiftningen. De centrala myndigheterna har också till uppgift att meddela närmare föreskrifter inom sina ansvarsområden. Vadjag nu har redovisat om myndighetsansvaret på detta område bör gälla även i fortsättningen.

Gränserna för hybrid-DNA-teknikens utvecklingsmöjligheter kan — som jag tidigare konstaterat ännu inte överblickas. De risker som kan vara förknippade med användningen av hybrid-DNA kan därför inte heller bedömas f.n. med någon större grad av säkerhet.

Hybrid-DNA-tekniken erbjuder i vissa avseenden speciella problem när det gäller tillsynen. Utöver vad jag nyss nämnt om svårigheten att överblicka teknikens utvecklingsmöjligheter och risker gäller att flera vetenskapsgrenar berörs. En tillräcklig vetenskaplig kompetens finns i dag inte hos berörda tillstånds- och tillsynsmyndigheter. Det är vidare väsentligt att andra samhällsintressen än sådana som är knutna till den inte eller yttre miljön får möjlighet att påverka utvecklingen inom detta område.

Vissa remissinstanser har tagit upp frågor om etiska och humanitära synpunkter på hybrid-DNA-tekniken. Landstingsförbundet anser att en utredning om de etiska och humanitära villkoren för tekniken är helt nödvändig för att debatten i dessa frågor skall kunna föras vidare. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning menar att allmänhetens oro inför en ny metodik. vars gränser och omfattning ännu inte kan överblickas åtminstone i ett tidigt skede för med sig krav på politiskt ansvar och insyn från samhällets sida med behov av regler för "etiska" hänsyn. För egen del anser jag att kontrollorganet bör ha en sådan sammansättning att etiska frågor får en

Prop. 1979/80:10 18

allsidig och ingående belysning. Jag återkommer inom kort till denna fråga.

Utredaren har föreslagit att skyddsfrågor i anslutning till hybrid-DNA- frågor ytterst skall ligga hos en bioteknisk nämnd hos arbetarskyddsstyrelsen. Enligt förslaget skall den biotekniska nämnden inte endast fatta beslut i enskilda tillståndsärenden utan även utfärda skyddsföreskrifter bl.a. när det gäller hybrid-DNA-teknik.

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissvar anfört att risker vid använd- ningen av hybrid-DNA-teknik på laboratorier och andra arbetsplatser måste beaktas parallellt med andra hälsorisker i arbetsmiljön. Mot denna bakgrund torde en integrering av hybrid-DNA-frågornas arbetsmiljösida i arbetar- skyddsstyrelsens ordinarie verksamhet vara att föredra framför en handlägg- ning hos en särskild bioteknisk nämnd. Förutom de svårigheter av samord- ningskaraktär som uppstår med att ha två självständiga föreskrivande organ inom arbetsmiljöområdet. varav det ena är inrymt i det andra, kan svårigheter också förutses i fråga om ledning av yrkesinspektionens verksamhet. anför arbetarskyddsstyrelsen.

Statens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden anför i sitt gemen- samma remissvar att det synes naturligt att låta kontrollen av den yttre miljön ske med hjälp av miljöskyddslagen även vad gäller hybrid-DNA-verksam- heten. I enlighet härmed bör tillståndstvång för denna utföras genom komplettering av 2 & miljöskyddskungörelsen. Härigenom skapas garantier för att miljöskyddsintressena blir väl tillgodosedda. Den tillståndsgivande myndigheten koncessionsnämnden för miljöskydd kan genom att förordna sakkunnig tillföras den kunskap som fordras för att bedöma de speciella risker som det här är fråga om. Något särskilt expertorgan skulle därför inte behöva tillskapas.

Jag har förståelse för arbetarskyddsstyrelsens, naturvårdsverkets och produktkontrollnämndens farhågor när det gäller att inrätta ett särskilt organ med myndighetsfunktioner rörande en specifik fråga och därigenom splittra ansvaret för arbetsmiljön resp. den yttre miljön. Däremot anser jag att en särskild delegation för hybrid-DNA-frågor bör inrättas som genom sin samlade kompetens bör bli ett viktigt stöd för tillsynsmyndigheterna i deras verksamhet.

Delegationen bör enligt min mening ha till uppgift att följa utvecklingen inom hybrid-DNA-området och särskilt beakta nya förhållanden som har eller kan få betydelse för samhällets tillsyn över användningen av hybrid- DNA. Delegationen skall vidare ta initiativ samt yttra sig till berörda tillsynsmyndigheter i frågor rörande riskklassiftcering och övriga säkerhets- och skyddsfrågor. Delegationen bör också göra myndigheterna uppmärk- samma på sådana förhållanden inom hybrid-DNA-området som kan vara av värde för deras tillsynsverksamhet. Ställningstaganden av en sådan delega- tion bör givetvis tillmätas stor betydelse av tillsynsmyndigheterna i deras verksamhet.

Prop. l979/80:10 19

Genom dessa uppgifter för delegationen vill jag betona vikten av kontakter mellan delegationen och de myndigheter som har ansvar för tillståndsgivning och tillsyn inom varje område där hybrid-DNA-frågor kan bli aktuella. Redan härigenom torde de väsentligaste riskområdena omfattas av delegationens ansvar. Men som jag flera gånger tidigare har framhållit befinner sig hybrid-DNA-tekniken alltjämt i ett tidigt utvecklingsskede och framtida risker behöver inte befinna sig inom områden som i dag är föremål för särskild uppmärksamhet från samhällets sida. Jag anser därför att delegationen bör ha en allmän skyldighet att yttra sig till och informera såväl statliga institutioner som institutioner, företag m.m. utanför den offentliga sektorn i fråga om riskklassiftcering samt om andra risker i samband med hanteringen av hybrid-DNA-tekniken än de som i dag är föremål för tillståndstvång eller offentlig kontroll. Syftet är att delegationen skall bidra med de kunskaper som behövs för att risker p.g.a. hantering av hybrid-DNA skall kunna förekom- mas oavsett var dessa uppträder. Delegationen bör därvid anmäla till regeringen om den anser att en reglering behövs av andra frågor än de som i dag är föremål för tillståndstvång eller offentlig kontroll.

Även allmänhetens behov av information bör tillgodoses. Någon oinskrän- kt skyldighet för delegationen att genom yttranden och annan information tillgodose allmänhetens informationsbehov i hithörande frågor kan av praktiska skäl inte genomföras. När det gäller verksamheter utanför den offentliga sektorn bör därför delegationens skyldighet att ge information begränsas till fall där den är av betydelse från allmän synpunkt.

Delegationen bör till följd av den snabba utvecklingen inrättas redan fr.o.m. den 1 januari 1980. Jag kommer senare att lämna förslag om delegationens sammansättning.

Med tanke på att det som regel är de som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med hybrid-DNA-tekniken som i första hand drabbas av de risker som tekniken kan medföra kommer frågor om hybrid-DNA-teknikens användning naturligen att i första hand handläggas inom arbetarskyddsv verkets kompetensområde. Till följd därav bör delegationen för hybrid- DNA—frågor lämpligen knytas till arbetarskyddsstyrelsen i administrativt hänseende.

Jag vill erinra om att delegationen enligt det förslag somjag lägger fram här skall följa utvecklingen och de nya förhållanden inom hybrid-DNA-området som har eller kan väntas få betydelse för samhällets bevakning och kontroll av teknikens användning. Denna uppgift för delegationen omfattar givetvis alla de aspekter som kan läggas på användningen av hybrid-DNA inom nya områden. inte minst etiska. Delegationen bör — som jag redan tidigare förordat ha en sådan differentierad sammansättning att etiska frågor får en allsidig och ingående belysning. Om delegationen vid någon tidpunkt bedömer att de etiska villkoren för användningen av hybrid-DNA bör utredas närmare har delegationen att anmäla detta till regeringen.

När man diskuterar de etiska och humanitära villkor som bör gälla vid den

Prop. 1979/80:10 20

framtida användningen av hybrid-DNA och den oro och osäkerhet som allmänl'icten kan känna kommer man osökt in på vikten av en bred information kring dessa frågor. Jag delar därför lantbruksunivcrsitetets upplättning att en bred. saklig och kontinuerlig information till allmänl'ieten om hybrid-DNA—tekniken är mycket väsentlig på såväl kort som lång sikt. Lantbruksuniversitetet skriver i sitt remissyttrande att detta förutom inrätt- andet av ett kontrollorgan också kräver saklig information från biologiskt skolad expertis direkt till massmedia och allmänheten.

Delegationen bör därför ha till uppgift att informera allmänheten om utvecklingen inom delegationens ansvarsområde på ett sådant sätt att intresset för frågorna upprätthålls och den allmänna debatten stimuleras. Informationsverksamheten blir en viktig uppgift såväl för delegationen som för det sekretariat som kommer att knytas till denna.

Enligt min uppfattning bör den breda sammansättning av delegationen som jag i det följande kommer att redovisa leda till att olika intressegrupper får en skälig insyn i och möjlighet att påverka utformningen av sådana informationsinsatser. lnformationsinsatserna bör i och för sig ingå som en ordinarie del i främst arbetarskyddsstyrelsens informationsverksamhet men kommer på grund av delegationens övergripande uppgifter när det gäller hybrid-DNA-frågor också att omfatta hithörande frågor som faller inom ramen för andra myndigheters tillsynsområden. I sådana fall är det givetvis väsentligt att informationen utformas i samråd med berörda tillsynsmyndig- heter och med utnyttjande av deras informationsresurser. l samband med att jag i tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1979/80 beräknar medel för delegationen avserjag att beräkna vissa medel speciellt för information om hybrid-DNA.

3.l0 Sammansättning och sekretariat

Som jag redan tidigare framhållit är det angeläget att delegationen får en så bred sammansättning som möjligt med representanter för olika intressent- grupper. Detta är viktigt inte minst för att den skall kunna vinna allmänt förtroende. Således bör. förutom representanter för de berörda tillsynsmyn- digheterna. ingå vetenskapsmän med särskilda kunskaper om hybrid-DNA och personer som kan tillvarata de anställdas och allmänhetens intressen.

Arbetarskyddsstyrelsens generaldirektör bör vara ordförande i delegatio- nen. l delegationen bör riksdagsledamöter ingå. Bland delegationens leda- möter bör vidare finnas företrädare för såväl grundforskning som tillämpad forskning inom de vetenskapsgrenar som närmast berörs av användningen av hybrid-DNA, nämligen genetik. mikrobiologi. biokemi och växtförädling. Vidare bör det ingå företrädare för socialstyrelsen. SNV samt berörda forskningsråd. Ytterligare ledamöter bör förordnas efter förslag av de fackliga huvudorganisationerna samt efter gemensamt förslag från Svenska arbetsgi- varelöreningen och Sveriges industriförbund. Det ankommer på regeringen

Prop. ]979/80:10 Zl

att besluta om delegationens slutliga sammansättning.

Utredaren har föreslagit att delegationen skall ha en kvalificerad sekrete- rare och l'iandläggare till sitt förfogande. Mot bakgrund av den senare tidens snabbaiutvcckling inom området ser jag det emellertid som nödvändigt med ett starkare sekretariat. Två handläggare bör därför knytas till delegationen. Dessa skall ha sådan naturvetenskaplig kompetens att de behärskar ämnes- området. Vidare behövcr delegationen personalresurser för kansliuppgif— ter.

Jag avser att återkomma till frågan om medel för den föreslagna organisationen i samband med förslag till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret l979/80.

Som jag inledningsvis nämnt finns i Sverige sedan år 1975 kommitten för frågor rörande forskning med hybrid—DNA. lnitiativet till tillskapandet av den Svenska kommitten togs av den för MFR. NFR och Riksföreningen mot cancer gemensamma kommitten för molekylär biologi.

Jag ser detta initiativ som utomordentligt värdefullt och konstaterar att kommittén tillskapades mycket snabbt efter Asilomarkonferensen. Som jag redan tidigare nämnt skall kommitten enligt sin instruktion "informera sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid-DNA och också genom lämpliga åtgärder övervaka att den bedrivs under för både laboratoriepersonal och allmänheten riskfria förhållanden." Kommittén biträder råden och övriga statliga organ vid bedömning av säkerhetsfrågor för projekt som stöds av dem. instruktionen utgår från att kommittén också skall ha denna funktion för projekt inom den privata sektorn. Kommittén kan också ge råd och anvisningar direkt till forskarna när det gäller riskklassificering av försök och därmed sammanl'iängande säkerhetsåtgärder. Den lämnar också biträde till myndigheter vid utarbetande av officiella bestämmelser. Kommittén har på begäran erhållit försäkringar från ledande anslagsbeviljande organ samt statliga och privata laboratorier om att projekt rörande sådan forskning skall underställas kommitten för bedömning.

De ansvarsområden för delegationen som jag föreslagit i det föregående innebär att denna kommer att överta vissa av de uppgifter som handlagts av den inom forskningsrådsorganisationen tillsatta hybrid-DNA-kommitten. Givetvis medför denna förändring inget hinder för forskningsråden eller andra instanser att inrätta de organ för beredning av hybrid-DNA-frågor som bedöms erforderliga.

4. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de av mig förordade riktlinjerna för kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning.

Prop. 1979/80:10 22

5. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

23

åå UTBILDNINGS- % DEPARTEMENTET

-' " ');. " .". !". . . !

HYBRID-DNA TEKNIKEN UNDER KONTROLL

Ds U l978:11

Prop. l979/80:10 24

Till Statsrådet och chefen för

utbildningsdepartementet

Den 16 februari 1978 bemyndigade regeringen chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild ut— redare med uppdrag att utreda om och i vad mån nuvaran- de lagstiftning är en tillräcklig grund för att kontrol— lera forskning med hybrid—DNA. Med stöd av detta bemyndi— gande tillkallade departementschefen den 3 mars 1978 re— lgeringsrådet Bertil Wennergren såsom utredare. Såsom sek— reterare förordnades samma dag byråchefen hos naturveten—

skapliga forskningsrådet Bengt Samuelsson.

Jag har i samband med utredningen samrått med företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, naturvårds— verket, socialstyrelsen, statens bakteriologiska labora— torium, statskontoret, l976 års miljöskyddsutredning, Lo, SACO/SR och TCO samt med kommittén för frågor rörande forskning med hybrid—DNA.

Biträde har lämnats mig av medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges utsädesför— ening Svalöf, vetenskapsattachéerna vid svenska ambas— saderna i Bonn, Moskva, Tokyo och Washington, docent Alf Lindberg, professor Jan Lindsten, docent Roland Möllby, professor Claes Ramel och direktör Bertil Åberg. Jag får härmed överlämna betänkandet "Hybrid—DNA—tekniken under kontroll" med författningsförslag. Utredningsupp—

draget är därmed slutfört.

Stockholm den 1 december 1978

Bertil Wennergren

/Bengt Samuelsson

Prop. 1979/80:10 25

I N N E H Å L L

Sammanfattning Författningsförslag

1. Utredningsdirektiven

2. DNA Kromosomer och celldelning DNA och proteinsyntesen överföring av DNA hos bakterier och virus Hybrid—DNA—tekniken Tillämpningsområden för hybrid—DNA-tekniken Motiv för forskningen

ybrid—DNA—tekniken

NNNNNNNIE damma—www

i ker med hybrid—DNA—tekniken .1 Allmänt .2 Risker för människor som arbetar med tekniken .3 Risker för övriga människor 4 Risker för djur 5 Risker för växter 6 Allmänna ekologiska risker

wwwwwwm

4. översikt över utvecklingen

4.1 Olika länder 4.1.1 USA

Canada Japan Storbritannien Sovjetunionen Förbundsrepubliken Tyskland Frankrike Nederländerna Danmark Finland Norge Sverige

l—"l-JHNDmxIOthL—JN båbhbbbåbhh . NFO HruwrdwpaHiawraH

ernationellt l ESF 2 3 EMBO 4 EMBC och EMBL

27 28

N

35 35 40 43 44 47 53 66

70 70 H 75 75 75 76

78 78 78 103 104 105 H3 114 lN 124 127 128 129 IM

138 138 142 145 M7

Prop. I979/80:10 26

W

mxIONU'l-åUJNl—WC

ddslagstiftning Arbetsmiljölagen Byggnadsstadgan Lagen om hälso— och miljöfarliga varor Transport av farligt gods Smittskydds—, epizooti- och växtskyddslagarna Läkemedelskontrollen Miljöskyddslagen och naturvårdslagen Hälsovårdsstadgan

UlU'lUIU'lU'IU'lU'ImE/l

6. överväganden och förslag

6.1 Inledning 6.2 Lagstiftning till skydd för både den yttre miljön och arbetsmiljön. Allmänfarliga patogener Skyddet av arbetsmiljön Tillstånds— och godkännandetvång Säkerhetsföreskrifter Arbetsmiljö versus yttre miljö Kontrollorgan Sekretessfrågor

. . . komxrmuv-bw

mmmmmmm

Teckningar: Lennart Dahl

148 149 53 54 160 lm 163 165 167

169 169 172

”5 ”6 178 180 182 184 189

Prop. 1979/80:10 27 SAMMANFATTNING

Med hybrid—DNA menas segment av deoxiribonukleinsyra (DHA) som utanför en levande cell kopplats samman med varandra och bildat en DNA—molekyl. Motsvarande gäller ribonuklein- syra (RNA). Hybrid—DNA tekniken går ut på att med hjälp av ett virus, on baktericplasmid eller annan bära"e föra in denna konstgjorda molekyl i en levande cell och få den att Fungera där, bl a då att föröka sig och föra sina anlag vidare till nya cellgenerationer. Tekniken har VlSJt sig mycket fruktbar för forskning rörande DNA—molekylernas och deras geners uppbyggnad. Tekniken förutses också inom en nära framtid komma i tillämpning för industriell tillverk— ning av proteiner, t ex insulin.

Alltsedan amerikanska forskare 1973 för första gången lyck— ades framställa hybrid—DNA har en livlig diskussion pågått framför allt i USA men även i Europa om riskerna med tekni— ken och behovet av kontroll över densamma. Riktlinjer har också utarbetats för hybrid—DNA verksamheten. Ännu så länge är det dock endast i Storbritannien som frågan blivit för— fattningsreglerad även om i USA en rad lagförslag framlagts för kongressen. Den engelska författningen heter The Health and Safety (Genetic Manipulation) Regulations 1978 och trädde i kraft den 1 augusti 1978.

Genom beslut av medicinska och naturvetenskapliga forsknings— råden inrättades 1975 en kommitté för frågor rörande forsk- ning med hybrid—DNA. Kommittén gavs till uppgift att "infor— mera sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid—DNA och också genom lämpliga åtgärder övervaka att den bedrivs under både för laboratoriepersonal och allmänheten riskfria förhållanden". Genom frivilliga överenskommelser har uppnåtts att intet forskningsprojekt angående hybrid—DNA igångsätts utan att ha fått kommitténs sanktion. Kommittén följer i prin— cip de riktlinjer för bedömningen som tillämpas i Storbri- tannien.

I betänkandazföreslås nu att hybrid—DNA tekniken ställs under det allmännas kontroll genom författningsföreskrifter som innebär dels att lagen om hälso- och miljöfarliga varor görs tillämplig på hybrid—DNA molekyler, dels att krav på till— stånd enligt arbetsmiljölagen ställs på verksamhet i vilken hybrid-DNA teknik används och krav på godkännande enligt arbetsmiljölagen ställs på användning av hybrid—DNA molekyler. Som kontrollorgan föreslås en nämnd hos arbetarskyddsstyrelsen med namnet biotekniska nämnden. Denna är då tänkt att inte bara handlägga ärenden angående tillstånd till verksamhet med hybrid—DNA teknik, det må vara forskning— eller industriell verksamhet, och angående godkännande av hybrid—DNA molekyler utan också meddela säkerhetsföreskrifter av samma typ som de amerikanska och engelska riktlinjerna. Det föreslås att bio— tekniska nämnden också skall ges uppgiften att meddela säker— hetsföreskrifter för verksamhet med allmänfarliga patogener.

Prop. 1979/80:10 28

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM HYBRID—DNA

Regeringen föreskriver med stöd av 1 5 lagen (l973:329) om hälso— och miljöfarliga varor och 3 kap 12 5 arbets— miljölagen (1977:1160) följande.

1 5 Med hybrid-DNA molekyl avses i denna förordning en molekyl av deoxiribonukleinsyra (DNA) som utgörs av utanför en levande cell sammankopplade naturliga eller konstgjorda DNA-segment.

Med hybrid-DNA teknik avses i denna förordning teknik varigenom en hybrid—DNArmolekylmedelst ett virus, en bakterieplasmid eller annan bärare förs in i en lev— ande cell för att fungera där.

Vad i första och andra styckeuisägs om DNA gäller även ifråga om ribonukleinsyra (RNA).

2 5 Vad i lagen (l973z329) om hälso— och miljöfarliga varor sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla ifråga om hybrid-DNA molekyl.

3 5 Hybrid-DNA molekyl får användas i yrkesmässig verksam- het endast efter godkännande av arbetarskyddsstyrelsen.

4 5 Hybrid-DNA teknik får användas i verksamhet på vilken arbetsmiljölagen(1977:1160) är tillämplig endast efter tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen.

Prop. l979/80110 29

FÖRSLAG TILL ÄNDRING I FÖRORDNINGEN (1972zlö—1) tvn—"ID INSTRUKTION FöR ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

Regeringen föreskriver ifråga om förordningun med instruk— tion för arbetarskyddsstyrelsen dels att 8 och 8 a 55 skall ha nedan angivna lydelse dels att i förordningen skall in—

'.'7

föras sju nya paragrafer, 8 b, 8 c, 27 a, &: b) 27 V, ZF och 27 e 55, av nedan angivna lydelse.

8 5 Som rådgivande organ har styrelsen ett vetenskapligt råd.

För handläggning av vissa ärenden finns en arbets— tidsnämnd och en bioteknisk nämnd.

8 a 5 Ledamöterna av vetenskapliga rådet utses av roge— ringen efter anmälan av generaldirektören. Ledamot ___- arbete.

Vid ————— åligganden. 8 b 5 Arbetstidsnämnden —-— (partsrepresentanter).

Av -—— kommunförbundet. För ——— suppleanter.

När ——— ordförande.

8 c 5 Biotekniska nämnden består av tio särskilt utsedda ledamöter och chefen för tillsynsavdelninqen. De särskilt utsedda ledamöterna förordnas av regeringen för högst tre år och för envar av dem förordnar rege— ringen en personlig suppleant.

Regeringen förordnar ordförande och vice ordförande i nämnden. Av de särskilt utsedda ledamötcrna för— ordnas tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.

Inom nämnden finns ett utskott för riskklassifice— ring av biokemisk teknik.

27 a 5 Biotekniska nämnden handlägger ärenden om tillstånd till användning av hybrid—DNA teknik och ärenden om godkännande av hybrid—DNA molekyl för användning Samt ärenden om villkor och föreskrifter för brukandet. Styrelsen och generaldirektören får även överlämna åt nämnden att avgöra andra grupper av ärenden.

27 b 5 Ärende som handlägges av biotekniska nämnden, anöres

Prop. 1979/80:10 30

27 c 5

27d5

27 e 5

efter föredragning, som ankommer på särskilt för— ordnad föredragande.

Biotekniska nämnden är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst fem andra leda- möter är närvarande, därav minst en av de på för— slag av rikssammanslutningar av arbetstagare ut— sedda ledamöterna.

Som nämndens beslut gäller den mening, om vilken de flesta förenar sig, eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Generaldirektören och överdirektören får närvara vid sammanträden med biotekniska nämnden.

Biotekniska nämnden får vid behov kalla ledamot av vetenskapliga rådet att tillhandagå med råd i ärende som berör den vetenskapsgren eller det verksamhetsområde han företräder.

Prop. 1979/80210 31

l. UTREDNINGSDIREKTIVEN

Utredning om skyddslagstiftning rörande forskning om hybrid—DNA (deoxyribonukleinsyra)

Dir l978:20 Beslut vid regeringssammanträde 1978—02—16 Departementschefen, statsrådet Wikström, anför.

under senare år har inom molekylärbiologin utvecklats tekniker som gör det möjligt att biokemiskt förena gener från helt olika organismer. Härigenom skapas en hybrid—DNA med nya kombinationer av gener, som kan införas i levande celler och där förökas.

Forskningen med hybrid—DNA kan väntas leda till en ökad insikt om orsaken till vissa sjukdomar hos män- niskor, djur och växter. Den teknologi som kan komma att utvecklas som en följd av forskningen kan få myc- ket stor praktisk betydelse inom medicin, växtföräd— ling och områden av tillämpad mikrobiologi. Forskningen med hybrid—DNA kan emellertid också innebära risker för människan och miljön. En sådan potentiell risk är att organismer av nytt slag sprids utanför labora— torierna och ger upphov till sjukdomar eller föror— sakar ekologiska rubbningar.

En omfattande debatt, initierad av forskarna själva, har uppstått kring forskningen med hybrid—DNA. Denna debatt har berört såväl de potentiella risker som är förenade med själva forskningsarbetet som de etiska och humanitära konsekvenser som kan följa av forsk- ningens resultat och dess tillämpningar. Debatten har främst förts i USA och Storbritannien. Den har i dessa länder bl a lett fram till att skyddsåtgär- der har vidtagits mot potentiella risker för labora- torieanställda och allmänhet vid experimentell forsk- ning med hybrid—DNA. I den amerikanska kongressen har framförts förslag till en lagstiftning och 1 Stor- britannien kommer den gällande arbetarskyddslagen att förses med tillämpningsföreskrifter i syfte att kon— trollera forskningen. Även i Frankrike, förbundsrepu— bliken Tyskland och Nederländerna pågår arbete med att åstadkomma samhällskontroll över forskningen med hybrid—DNA. Frågan har även varit föremål för om— fattande diskussioner i europeiska organisationer såsom Europeiska Gemenskapen (EG) och European Science Foundation (ESF). ESF har inrättat en särskild kommitté för hybrid—DNA—forskning.

Prop. l979/80:IO 32

I Sverige finns en av forskningsråden inrättad kom— mitté för frågor rörande forskning med hybrid—DNA. Konwittén, i vilken ingår både forskare och lekmän, har till huvwluppgift att främja svensk forskning om hybrid-DNA och samtidigt övervaka att forskningsar— betet bedrivs under riskfria förhållanden. De rikt— linjer för riskbedömning som har utarbetats av na— tionella och internationella organ inom området skall vara vägledande för kommitténs verksamhet. Forskningsråden har bestämt att inte stödja något forskningsprojekt med hybrid—DNA utan att kommittén har uttalat sig om säkerhetsåtgärderna i varje en— skilt fall. Kommittén har även ansett det nödvändigt att den industriella forskningen med hybrid—DNA underställs kommitténs bedömning. Beträffande det sist nämnda området är emellertid kommitténs kontrollmöj— ligheter helt beroende av frivillig medverkan av forskarna och berörda företag.

Som tidigare har nämnts, utreds i flera stora indu— striländer alltjämt möjligheterna att kontrollera de potentiella riskerna med forskningen med hybrid- DNA. Några motsvarande åtgärder har hittills inte vidtagits i Sverige. Den senaste tidens utveckling har emellertid givit ökad aktualitet åt frågan hur forskningen med hybrid-DNA i Sverige kan och bör kontrolleras.

Ett önskemål, som har framförts av forskningsrådens kommitté för frågor rörande forskning med hybrid-DNA, är att få undersökt om man med nuvarande lagstiftning kan åstadkomma offentlig kontroll av experiment med hybrid—DNA eller om detta fordrar en komplettering av denna. De regler som bör finnas för att tillgod— se rimliga krav på övervakning och kontroll har varit föremål för diskussion bl a i ESP:s kommitté för hybrid—DNA—forskning.

Enligt denna kommitté bör en reglering syfta till att forskning med hybrid—DNA inte skall kunna bedrivas utan att ha blivit föremål för granskning och god— kännande och att experimenten fortlöpande granskas och övervakas.

Jag anser att det är angeläget att också i Sverige ut— reda säkerhetsfrågorna kring forskningen rörande hybrid— DNA. Arbetet bör i en första etapp utföras av en sär- skilt tillkallad utredare. Utgångspunkten för arbetet bör vara att ett tillfredsställande skydd skall finnas mot hygieniska och ekologiska risker som kan uppstå i samband med forskning rörande hybrid—DNA. Utredaren

Prop. 1979/80110 33

bör mot denna bakgrund pröva om nuvarande lagstiftning om främst miljö— och hälsoskydd utgör en tillräcklig grund för att åstadkomma en från säkerhetssynpunkt tillfredsställande kontroll av forskningen med hybrid— DNA eller Om särskilda lagbestämmelser krävs. Nödvän— diga beståndsdelar i ett regelsystem för en sådan kontroll torde vara bestämmelser om

1. skyldighet för den som avser att forska med hybrid— DNA att göra anmälan om detta till ett kontroll— organ,

2. krav på tillstånd för att få sätta igång forsknings- projekt och att använda laboratorier när forskningen avser försök med hybrid-DNA,

3. skyldighet för den som bedriver forskning med hy- brid—DNA att registrera och för kontrollorganet hålla tillgängliga alla de uppgifter om experi- menten som kan vara av betydelse för att bedöma säkerhetsfrågor,

4. skyldighet att underrätta kommunens hälsovårds— nämnd eller annat berört organ om verksamheten,

5. fortlöpande övervakning och kontroll av forsk— ning med hybrid—DNA.

Enligt min mening skall sådana bestämmelser bygga på att alla frågor om tillstånd och kontroll skall bedömas enbart från säkerhetssynpunkt. Någon prövning av ett forskningsprojekt eller experiment från andra synpunk- ter skall för kontrollorganets del inte komma i fråga. syftet med kontrollen bör således endast vara att forsk— ningen skall bedrivas under förhållanden som är risk— fria för allmänheten och de anställda vid laboratori— erna.

Utredaren bör lämna förslag om de kompletteringar av gällande lag som kan behövas samt i övrigt ange er- forderliga föreskrifter. Utredaren bör lämna förslag om hur och av vilken myndighet den angivna kontrollen skall utövas. I detta sammanhang bör också prövas vil— ken roll forskningsrådens kommitté för frågor rörande forskning med hybrid—DNA bör ha.

Utredaren bör om möjligt vid utarbetandet av sina för— slag beakta och göra jämförelser med de åtgärder som redan har vidtagits i andra länder, framför allt i USA och Storbritannien.

Prop. 1979/80:10 34

Det material som utredaren får fram genom granskning av bl a den svenska arbetarskydds— och miljöskydds— lagstiftningen samt jämförelsen med lagstiftningen i andra länder bör kunna utgöra ett gott underlag för att bedöma behovet av att utreda de humanitära och etiska—villkor som bör gälla forskning rörande hybrid— DNA.

Utredaren bör hålla kontakt med kommittén för frågor om forskning med hybrid—DNA samt berörda myndigheter, forskningsinstitutioner och personalorganisationer. Vidare bör utredaren i vanlig ordning erhålla expert- hjälp.

Utredningsuppdraget bör bedrivas skyndsamt. Förslag bör avlämnas i sådan tid att eventuella lagförslag kan föreläggas riksdagen vid 1978/79 års riksmöte.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildnings— departementet

att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda om i vad mån nuvarande lagstiftning är en till—

räcklig grund för att kontrollera forskning med hybrid— DNA,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver

att ersättning till utredare, sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen (1946:394) om ej annat före— skrives,

att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens över— väganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

Prop. 1979/80:10 35

2 HYBRID-DNA—TEKNIKEN

2.1 DNA

Alla levande organismer är uppbyggda av celler. En del organismer - exempelvis bakterier och urdjur (protozoer) består av en enda cell, andra är fler— celliga. Antalet celler hos de senare skiftar men är hos en växt, ett djur eller en människa enormt stort.

Gemensamt för de levande organismerna är att de innehåller nukleinsyror, så benämnda eftersom de först påträffades i cellkärnan (nucleus). Nuklein- syrorna är av två slag, deoxyribonukleinsyra (DNA) och ribonukleinsyra (RNA). Såväl DNA—molekylen som RNA-molekylen är förhållandevis stora och betecknas som makromolekyler. De är sammansatta av nukleotider.

En nukleotid har tre beståndsdelar, nämligen ett socker (deoxyribos hos DNA och ribos hos RNA), ett fosfat och en kvävebas. Socker och fosfat bildar en kedja med fosfaten som bindemedel. DNA—molekylen består av två sådana kedjor. RNA-molekylen vanli- gen av en enda.

Kvävebaserna är anslutna till resp socker. Baserna är av fyra slag, två puriner och två pyrimidiner. Purinbaserna är desamma hos DNA och RNA nämligen adenin (A) och guanin (G). Pyrimidinbaserna är ock- så två men DNA har tymin (T) och cytosin(C) medan RNA har uracil (U) och cytosin(C).

En DNA-molekyl består av två nukleotidkedjor i spi— ral runt varandra. Svaga elektriska bindningar s k vätebryggor fungerar mellan kedjornas inåtriktade baser och håller på det sättet ihop kedjorna som härigenom bildar en sammanhängande dubbelspiral. Man säger att DNA är dubbelsträngat (fig_l). En bas i den ena kedjan binds till en bas i den andra enligt bestämda regler, de 5 k basparningsreglerna. A kopplas alltid till T och G till C. I fig;g åskåd— liggörs detta med passformen hos fyra pusselbitar. Reglernaför basparning gör att DNA-molekylens två nukleotidkedjor inte är identiska. Baserna har inte samma ordningsföljd, men känner man ordningsföljden i den ena kedjan ger sig ordningsföljden i den andra. En nukleotidkedja kan återges med användning av bas—

Prop. 1979/80:10

Fig. 1 Modell av DNA-molckylcn. [ Ålngsrröm) = ll) "7 mm = en liomiljondels mm.

Fig. 2. Detalj av segmcnl uv DNA-mole- kylen. S == socker (dcuxirihm) och F = fosfat På varje socker sitter en (kväve)- has (T_vmin. Guanin. Adcnin eller (fylo- sin). Socker. fosfat och hus håldarcn nuk— lcmid och de efter varandra kopplade nllklcolidcrnn en kcdla. Varic DNA-mn- lckyl består av två sådana kedjor. Dessa hålls samman av baserna men cndasl T och A sam! C och G kan knmhmcrus med varandra Basa-mas ordningsföljd i DN Å- molckvlcn som kan beslär nv miljnnulls buspnr hrldur en kod som Innehåller den gem-(iska mfornunioncn. De två lu-djorv na :ir i verklighclcn lagda i spiral (fig 1).

Prop. l979/80:10 37

bokstäverna t ex A—T-C—G—T osv.

Bakterier och vissa andra organismer saknar cell— kärna och har sitt DNA liggande fritt i cellplasman (cytoplasman). Sådana organismer kallas prokaryoter till skillnad från eukaryoterna, d v 5 de som har en äkta (eu) kärna (karyon).

I cellkärnan hos eukaryoter finns förutom DNA, en mindre kropp. Den kallas nukleol och innehåller bl a RNA. RNA finns också i cytoplasman och där be— fintliga organeller,bl a i ribosomerna som svarar för framställning av cellens äggviteämnen (protein— syntesen).

Det DNA som finns i en bakteriecell, en växtcell, en djurcell eller en människocell är uppbyggt en- ligt samma princip. Det finns däremot inte lika mycket DNA t ex i en bakteriecell som i en människo— cell. För att återge basbokstäverna i den förras DNA—molekyl räknar man med att det skulle krävas ca 2 000 A4—sidor, medan det skulle gå åt ett par miljoner A4—sidor för att skriva av basbokstäverna i människans DNA.

Antalet baser i detta beräknas nämligen vara i stor— leksordningen 7 miljarder. På titelbladet är Bror Marklunds DNA—inspirerade skulptur vid Biomedi- cinskt centrum i Uppsala avbildad. Den innehåller 5 varv och är 13 m hög. Varje varv innehåller i verkligheten lO baser. I samma skala som skulptu— ren skulle människans DNA få en längd som är unge— fär 5 gånger avståndet till månen.

Virus är prokaryota organismer som inte kan fort— planta sig på egen hand utan endast med utnyttjande av en levande organisms cell, en bakteriecell för ett bakterievirus, en djurcell för ett djurvirus o s v. Virus innehåller nukleinsyra, antingen DNA eller RNA. Men molekylen ifråga innehåller inte fler baser än att deras bokstäver ryms på en A4—sida.

I stort sett varje cell i en organism har full upp- sättning av DNA i den sammansättning som är specifik för organismen. Detta DHA är nyckeln till organis- mens liv. Nukleotidbaserna bildar en minnesbank med alla de data som behövs dels för att bygga upp organismen ifråga — göra en blåsippa, en ekorre el— ler en människa — dels för att under organismens levnadslopp kontinuerligt ersätta förbrukade cel- ler med nya, dels för att sörja för framställning av de proteiner som organismen behöver för sin funk— tion, bl a de livsviktiga hormonerna, och dels för

Prop. 1979/80:10 38

att föra minnesbanken vidare till nästa cellgenera— tion. Minnesbanken innehåller alltså konstruktions- underhålls— service— och fortlevnadsprogram. Ett antal baser i viss ordningsföljd bildar tillsanmans ett program, t ex programmet för bildningen eller syntesen av ett visst protein. Man säger då att baserna utgör en ggg och kallar genen för struktur— ggg eftersom den bestämmer proteinets struktur.

Ett protein består av aminosyror kopplade till var— andra som länkarna i en kedja och med kedjan formad på ett särskilt sätt så att en tredimensionell struk— tur erhålls (fig_;). Tjugo olika slag av aminosy— ror används. Ett medelstort protein innehåller 300 — 500 aminosyremolekyler. Dessa kommer till cellen med näringsämnen utifrån eller bildas i cellen ge— nom dess egna kemiska processer. Proteinerna kan in— delas i två huvudgrupper, en omfattande de protei— ner som används som byggnadsmaterial i cellen och en omfattande de proteiner vilka fungerar som kemis- ka katalysatorer i organismmaskineriet och kallas enzymer. Mot varje aminosyremolekyl i ett protein svarar en basföljd om tre baser i vederbörande struk— turgen. Denna basföljd kallas kodord eller kodon. Om ett protein innehåller ett hundra aminosyremo— lekyler finns det alltså ett hundra kodoner eller tre hundra baser i strukturgenen.

Förutom strukturgener finns gener vilka kallas 53— gulatorgener och operatorgener och som styr struk— turgenernas aktivitet sa att organismen byggs upp på rätt sätt och fungerar planenligt. En operator— gen med tillhörande en eller flera strukturgener bildar en funktionell enhet som kallas operon.

Baserna och deras ordningsföljd utgör det som bru— kar kallas den genetiska koden. Antalet baser i en gen blir givetvis större ju mer komplicerad genens uppgift är. Regulator— och operatorgenerna kan ha upp till 10 000 baser. På samma sätt blir antalet gener allt större ju mer komplicerad organism det är fråga om. En människas DNA antas ha 40 000 - 50 000 gener medan en bakteries bara har något tu— sental. Hela det genbatteri som en organism förfo— gar över betecknas som dess ggngm. Olika gener i genomet tas i ansPråk beroende på vilken typ av cell, en hudcell, en muskelcell, en blodcell, en nervcell etc. som genomet verkar i. De gener i en cell som inte skall tas i anspråk för just den cal- lens uppgifter sätts ur funktion av härför avsedda regulatorgencr med hjälp av enzymer, s k repressor- enzymer. På detta sätt selekteras och specialise— ras genomet i en cell under dess funktionsfas till

Prop. l979/80:l(l

lig. 3. fin/_vmel karhauinittdrtts från manniska. schematiskt återgivet. Detta en"/_vm katalyserar koldioxidens förening med vatten till kolsyra och omvänt (PO:-elli): ll,CO.l. Varje molekyl karboanhydras katalyserar ca 1 milj sådana reaktioner per sekund. Pilarna i isar aminosyrornas sträckning. C_vhndrarna anger att aminosyrorna där går i spiral. Enzymets aktiva centrum innehåller en ,'inkatom och ar markerat med ett klot. (Bild. Wallenberglabnratoriet, Uppsala Universitet).

Prop. 1979/80le 40

just de funktioner som cellen ifråga har att svara för.

Hos prokaryoter och lägre eukaryoter används större delen av DNA för kodning av proteiner. Men hos exem— pelvis bananflugan är det endast 5 procent av det totala DNA som har denna funktion och hos människan förmodligen ännu mindre. Den stora mängden av från proteinsynpunkt tyst DNA hos eukaryoterna kan före— falla förbryllande. Det står dock klart att dessa organismer med deras väl utvecklade arbetsfördelning hos cellerna måste ha koder för regleringsmekanis— mer av mycket invecklade slag i sitt DNA vilka t ex bestämmer när mångfalden av olika gener med vitt skilda funktioner skall avge sin information så att exempelvis det komplicerade förlopp som fosterutveck— lingen utgör sker harmoniskt. De olika celltyperna, nervceller, muskelceller, synceller etc, måste ut— vecklas på rätt ställe, vid rätt tidpunkt och i rätt mängd. Härför krävs invecklade programsystem som det behövs mängder av gener för att bygga upp.

2.2. KROMOSOMER OCH CELLDELNING

Det DNA, som finns i en eukaryot cell och som ut- gör organismens genom, är fördelat på en eller fle- ra dubbelspiraler. Under cellens funktionsfas är dessa utspridda i cellkärnan och svåra att iaktta även i elektronmikroskop. Inför cellens delning för- tätas DNA—materialet genom kontraktion och veckning och bildar tillsammans med proteiner de strukturer som kallas kromosomer. Antalet kromosomer skiftar från art till art, merendels ligger det mellan 20 och 40. Människan har 46.

Eukaryoterna har i sina kroppsceller en dubbel upp- sättning av genom. Man säger därför hellre att män— niskan har 2 x 23 kromosomer — en uppsättning om 23 kromosomer från varje förälder. Celler med sådan kromosomuppsättning sägs vara diploida. Kromosomer- na från de båda föräldrarna är parvis lika (hgmgloga). Ibland är det möjligt att direkt identifiera olika kromosompar hos en art. Hos människan är det exem- pelvis relativt lätt att särskilja det kromosompar (XX el XY) som bestämmer kötoL. Eukaryoternas köns- celler (gametergg) har däremot enkel kromosomupp— sättning. De är haploida. Eukaryoternas könliga fortplantning sker genom att två gameter från olika

Prop. l979/80:lO 41

kön förenas och sammansmälter till en cell som kal— las zygot. Normalt är zygoten identisk med den be— fruktade äggcellen. Hos människan finns i äggceller och spermier vardera 23 kromosomer. I zygoten åter— ställs det diploida talet (46).

Hos prokaryoterna förhåller det sig annorlunda. Bak— terier och virus har en enda kromosom— DNA—molekyl. De är haploida. Hos flertalet bakteriearter, bl a hos stammar av den vanliga tarmbakterien, Escheri— chia coli (E.coli), kan emellertid dessutom finnas en eller flera små slingor av cirkulära DNA—moleky— ler, vilka kallas plasmider. De representerar dock mindre än 1 % av cellens totala DNA. Bakterierna bildar inga gameter men har ansatser till könlig fortplantning.

Celldelning innebär bl a att den uppgift som geno— met haft under cellens funktionsfas, nämligen att styra proteinsyntesen, tillfälligt tonas ner. I stället genomför genomet nu sin andra huvuduppgift nämligen att föra minnesbanken vidare till nästa cellgeneration.

Kroppscellernas delning (mitos) innebär att cell- kärnan delar sig och att varje kromosom delar sig på längden (replikation) i två dotterkromosomer (kromatider). Dessa skils från varandra och går till var sin dotterkärna. Samtidigt har hela cel— len delat sig i två dotterceller som nu får var sin av dessa kärnor. Kromosomerna överger nu sin sammanpackade form för att under dottercellernas funktionstid fullgöra sina syntetiserande o a upp— gifter. Dessa har på detta sätt gått i arv. Mitosen innebär att varje dottercell blir en exakt kopia av modercellen. Den första mitosen hos en individ inträffar när zygoten delar sig.

Vid bildning av gameterna skall antalet kromosomer i de diploida modercellerna reduceras till hälften. Denna delning kallas därför reduktionsdelning (meios) Varje kromosomslag i de diploida cellerna är repre- senterat av två homologa kromosomer. Vid meiosen lägger sig dessa två och två vid varandra så att man får ett antal par med homologa kromosomer. I varje sådant par härstammar den ena kromosomen från modern, den andra från fadern. Kromosomerna skiljs sedan från varandra och går till var sin dotter- kärna och dottercell. Resultatet blir celler som en— dast innehåller en representant för varje kromosom— par. Från dessa celler bildas sedan gameterna som alltså är haploida.

Prop. l979/80:10 42

Den halvering av den dubbla kromosomuppsättningen som sker under meiosen tillgår så att kromosomerna i varje par fördelas slumpmässigt till dotterceller— na. Kromosomerna från föräldrarna kommer därför att omkombineras till nästa generation.

Vid meiosen byter vanligtvis homologa kromosomer som parat sig också segment med varandra. Detta kallas överkorsning eller crossing over och räknas också in under begreppet omkombination. Det är i allmän- het på dylikt utbyte av genmaterial vid meiosen som man syftar när man använder denna term.

En plötslig kemisk eller strukturell förändring av generna eller kromosomerna som ej beror på omkombi— nation av gener kan inträffa. Sådana förändringar eller mutationer utgör materialet för evolutionen i de fall dessa förändringar når könscellerna och därmed kan föras vidare till nästa generation. Mu— tationer kan även framkallas med fysiska (exempel— vis strålning) och kemiska medel.

Flertalet mutationer är menliga eller värdelösa för individen och arten. De elimineras genom vad som brukarkallasdet naturliga urvalet. Detta sörjer också för att de för individen och grupper av in— divider positiva eller ändamålsenligt mutationer- na behålls och befästs, varigenom artens utveckling befordras. Mutation, omkombination och det naturli— ga urvalet är dexnekanismer som ligger bakom den biologiska variationen och artrikedomen.

Mutationer och omkombinationer träffar ytterst ge— nerna, d v s segment i DNA—molekylen, och ärvs. Då man säger att DNA är en ärftlighetsmolekyl och kallar generna för arvsanlag undanskyms emellertid det viktiga förhållandet att DNA-molekylen och dess gener visserligen representerar artens minnesbank men att uppgifterna inte stannar vid att föra dess data vidare från generation till generation utan att generna också har till uppgift att av en zygot bygga upp en ny individ och att sätta alla övriga hand— lingsprogram i verket. Ord som ärftlighetsmolekyl och arvsanlag förmedlar en alltför ensidig bild av DNA-molekylen och dess gener.

Prop. 1979/80:10 43

2.3 DNA OCH PROTEINSYNTESEN

I syntesen eller framställningen av ett visst pro— tein deltar en bestämd gen i cellkärnans DNA samt ribosomerna, vilka är RNA—rika korn som finns i cytoplasman. Genen ifråga styr inte proteinsyntesen i ribosomerna direkt. I stället är det en speciell RNA som tjänstgör som budbärare mellan DNA och ribo— somerna.

Det program som finns kodat i den aktuella genen omskrivs (transkriberas) i RNA—form. Endast den ena nukleotidkedjän i DNA deltar i denna process. Valet av kedja är utomordentligt viktigt eftersom baser- nas ordningsföljd ju inte är densamma i de båda ked- jorna. Felaktigt val av DNA—kedja skulle ge RNA fel- aktiga instruktioner att överföra till ribosomerna där proteinframställningen sker och därmed ge cellen fel proteiner. Mekanismen bakom kedjevalet är okänd. Den DNA—kedja som inte deltar i transkriptionen an— tas närmast ha till uppgift att finnas till hands för replikation av DNA och reparation av brott och skador.

Transkriptionen omfattar endast den del av DNA-ked— jan som innehåller det program som behövs för ända- målet. Vilka aminosyror som skall infogas i ett pro— tein och i vilken ordning det skall ske bestäms av genens kodoner. Till programmet för framställning av ett protein hör inte bara kodonerna för valet och ordningsföljden av aminosyrorna utan även informa— tionssekvenser som anger när framställningen skall börja och sluta och för vad som i övrigt behövs för att genomföra syntesen.

RNA uppträder i olika former. Det RNA som förmedlar ett proteinprogram från DNA till ribosomerna kallas budbärar—RNA (eng messenger RNA eller mRNA). Det RNA som hämtar upp de aminosyror som finns prefab— ricerade i cellens cytoplasma och för dem till ri— bosomerna för proteinsyntesen kallas transport—RNA (eng transfer RNA, tRNA). I syntesarbetet medverkar också ett flertal eazyaer. Det är t ex ett enzym och inte tRNA som söker upp och känner igen de rätta aminosyrorna och kopplar dem till tRNA för vidare transport till ribosomerna. Hastigheten och nog- grannheten i proteinsyntesen beror därför till stor del på hur effektivt detta enzym verkar.

Prop. I979/80:10 44

Om ett bastecken ändras i en av en gens kodoner eller basernas ordningsföljd ändras genom mutatio— ner fortplantas ändringen via mRNA till protein— bildningen och leder till att en annan aminosyra eller ingen aminosyra alls kommer in på viss plats i den fabricerade proteinmolekylen. Detta i sin tur yttrar sig i regel i att proteinet inte funge— rar som förut och i en ändrad egenskap hos cellen. Många gånger innebär sådana mutationer att den nya programtexten blir omöjlig för ribosomerna att sät— ta i verket med svåra störningar i cellens aktivi— teter och stundom dödlighet som följd. Bildningen av protein betecknar slutfasen när det gäller att sätta DNA:s proteinprogram i verket. Eftersom pro- teinsammansättningen är avgörande för den levande organismens egenskaper,struktur och funktioner är kunskaper om förloppet DNA-RNA—Protein av grund— läggande biologisk betydelse.

2.4. ÖVERFÖRING AV DNA HOS BAKTERIER OCH VIRUS

Bakterier och virus är särskilt väl lämpade för undersökningar av geners byggnad och egenskaper. De är lättare att hantera i laboratoriet än växter och djur. De förökar sig mycket hastigt vilket gör att förändringar i generna snabbt kommer till uttryck och att stora mängder undersökningsmaterial lätt blir tillgängligt. Det förhållandet att de har en enda kromosom (och inte en dubbel uppsättning som hos flercelliga organismer) gör att förändring i generna direkt återverkar på cellens egenskaper och inte döljs av den andra kromosomen. Härtill kommer att bakterier och virus använder sig av speciella metoder för överföring av DNA, vilka kan utnyttjas inom hybrid—DNA-tekniken.

Inom klassen bakterier (Bacteria) finns ett fler- tal ordningar och inom dem olika familjer. En fa— milj (Bacillaceae) rymmer de stavformiga "baciller- na". En del av dessa, t ex Bacillus subtilis, är talrika i jord, där de medverkar i nedbrytningen av organiskt material,en del är patogena t ex stel— krampsbaCillen. Till en annan familj (Enterobacte- riaceae) hör den vanliga tarmbakterien, E.coli.

Bakterier kan ha gener som bär på motståndskraft mot antibiotika. Plasmider innehåller delar av den informationen.

Prop. 1979/80:10 45

De kan vidare ha egenskapen att överföras från en bakterie till en annan, om bakterierna kommer i kontakt med varandra. Det sker genom ett förlopp som kan liknas vid en dockning. En enzym tar hål på collväggarna vid kontaktstället och de två bak— terierna förbinds med varandra genom en tunnel. Plasmiden klipps av så att den bildar en tråd vil— ken .ärefter via tunneln förflyttar sig över till den andra bakterien, där den åter— tar sin ursprungliga cirkulära form. Förbindelsen mellan de två cellerna bryts sedan. Den mottagande haktoriecellen innehåller nu sitt ursprungliga DNA plus det främmande DNA som tagit sig in. Om detta DNA accepteras av cellen, så har den fått någon eller några nya egenskaper som den tidigare sakna— de och dessa går sedan i arv. Innehöll plasmiden exempelvis gener som ger resistens mot ett visst antibiotikum visar det sig genom att den mottagande bakterions avkomma kan växa på substrat som inne— håller detta antibiotikmn.

Vissa plasmider kan dra med sig en bit av den egna bakteriecellens kromosom—DNA till den andra bakte— rien. Den överförda biten kromosom—DNA kan då byg— gas in i mottagarens kromosom-DNA. Också plasmidens DNA kan byggas in i mottagarens kromosom—DNA. Över— föringen av kromosom—DNA har vissa likheter med be— fruktning och bakterierna kallas i detta sammanhang för ha.— och hon—celler.

När DNA överförs från en bakterie till en annan sägs bakterierna konjugera. Plasmider som kan för— flytta sig över till en annan bakterie kallas kon— jugativa. En plasmid kan förlora denna egenskap ge— nom mutation och bli gggkgpjugativ.

Vilken roll plasmidöverföringen har spelat i bak— teriernas utveckling är okänt. De vanliga bakteri- erna har emellertid förblivit så intakta över det enorma antal bakteriegenerationer som existerat se— dan man började studera dem vetenskapligt att det lett till antagandet att denna företeelse knappast kan ha spelat någon avgörande roll i deras utveckling.

Då en bakterie upplöses och dör frigörs fragment från dess DNA till den omgivande miljön. Under vis— sa betingelser kan dessa DNA—fragment och därmed genmaterial tas om hand av en annan bakterie och byggas in i dess DNA. När detta sedan replikeras, bildas celler som innehåller den främmande genen. även gener från andra organismer än bakterier kan på detta sätt inkorporeras i bakterie—DNA. Detta

Prop. 1979/80:10 46

kallas transformation.

Ett virus består av en DNA—molekyl eller en RNA— molekyl inslagen i ett proteinhölje (kapsid). Höl— jet skiftar i utseende med virustypen. Virus är pa— rasiter på bakterier och andra organismers celler. I det förra fallet kallas de bakterigfager eller ba— ra fager. På E.GOli kan flera olika fager parasitera. En av dem heter lambda. Proteinhöljet hos denna har både till formen—och funktionen påtagliga lik- heter med en injektionsspruta men en sådan av stor— leken ett par tiotusendels mm. Nukleinsyran hos lambda är DNA.

Virus måste ta sig in i en levande cell för att kun— na föröka sig. Det saknar nämligen egna ribosomer och kan därför inte själv tillverka Sitt protein— hölje och sina enzymer. En bakteriofag av lambda— typ gör med hjälp av ett enzym hål i bakterieväg— gen och injicerar genom detta sitt DNA. Detta stäng— er av bakteriens eget syntesmaskineri, som nu ut? nyttjas för syntes av nya viruspartiklar. Virus—DNA replikeras snabbt i ett stort antal kopior. mRNA tillverkas och ger bakteriens ribosomer instruktion om tillverkning av de proteiner som skall ingå i kapsiden och av det cellväggsnedbrytande enzym som fagen behöver. Proteinerna sammanfogas till kap— sider och dessa laddas med kopior av virus—DNA. När ett stort antal nya lambda—fager ligger färdi- ga i bakteriekroppen spricker cellväggen upp och fagerna frigörs för infektion av nya colibakterier

(lysis).

Själva infektionsförloppet ger inte bara upphov till nya fager. Virus—DNA—molekylerna kan innan de kaps— las in byta gener med varandra (gmkombineras). Där— för är de fager som lämnar bakteriecellen inte all— tid identiska med den eller dem som infekterade cellen. Virus—DNA kan också förändras genom mutationer. Ibland händer det— med en frekvens mindre än 1 på miljonen att gener från bakteriens kromosom—DNA kommer in i kapsiden istället för eller tillsammans med virus—DNA. En fag med sådan DNA—laddning funge- rar dåligt men lyckas ibland injicera sina bakterie— gener i en annan bakterie. Genmaterialet inlemmas då i mottagarens kromosom—DNA. En sådan överföring av bakteriegener kallas transduktion.

virus-DNA kan i likhet med plasmid—DNA inkorporeras i bakteriekromosom-DNA och ärvas av de bakteriecel— ler som uppkommer genom delning av bakeriecellen i fråga. Detta inbyggda virus—DNA kallas profag och

Prop. l979/80:l0 47

bakterierna som bär det sägs vara lysggena. Profa— gen kan förhålla sig passiv och länge vara ofarlig för att plötsligt om de yttre betingelserna ändras - frigöra sig från bakterie—kromosom—DNA, ta över styrningen av cellen, föröka sig och slutligen spränga (lysera) bakterien. Inte utan skäl har pro— fagen liknats vid en helvetesmaskin inplacerad i bakteriekroppen. Profagen kan dock uttrycka även annan information i bakteriecellen. Exempelvis sker bildningen av difteritoxin på grundval av informa— tion från en bakteriofag, som infekterat difteri— bakterien.

2.5. HYBRID—DNA—TEKNIKEN

Bakterier, bland dem E.coli, har utvecklat ett spe— ciellt försvar mot virusangrepp. De framställer helt enkelt ett enzym som sönderdelar (klipper) virus—DNA i bitar som sedan kan oskadliggöras. Upp- täckten av dessa enzymer gav förklaringen till var— för fager som sökte sig till vissa stammar av E.coli blev hämmade (eng restricted) i sin tillväxt. Enzy- merna fick beteckningen restriktionsenzymer. Ett hundratal är numera kända och isolerade. Ett res— triktionsenzym kan känna igen och uppsöka en viss för enzymet specifik sekvens om 4 - lO baser i en nukleotidkedja. Där görs sedan klippet. Ett restrik- tionsenzym skulle kunna bli förödande för den egna DNA—molekylen. Denna har emellertid utvecklat en metod att skydda sig. Den blockerar de ställen på sig själv som ligger 1 farozonen.

Ett av restriktionsenzymerna (ECo Rl) uppsöker en sekvens om fyra nukleotider i DNA-molekylen, vilken återkommer med ojämna mellanrum och återges i fig_5. Kedjorna klipps då inte rakt av utan den ena blir något längre än den andra. Det uppstår s k komple— mentära ändstycken. Dessa har stor benägenhet att till sig binda nya nukleotider enligt reglerna för basparning. Man talar om "sticky ends", klibbiga ändar, kardborreband o d för att åskådliggöra detta förhållande. Komplementärmodellen används i hybrid— DNA—tekniken för att foga in ett främmande DNA— segment i en befintlig DNA—molekyl. En sådan infog- ning kräver dock medverkan av ytterligare ett enzym benämnt ligas. Dess naturliga uppgift är att laga brott som uppkommer i DNA-molekylen. Ligas verkar på själva skelettet i DNA—molekylen, d v s kemiskt på bindningarna mellan fosfat och socker.

Prop. l979/80le 43

'.— - ___ - __ _ y-" _ ."" _ _ ___—]

,.- .'rn'. ' ,f .. .. ; ax.. lll, T / _ ( x] (x (1 ”T .-'" _. MT - (. .; .::- ""r"" .' "("I A (=- m '» cc ;. A t..-1" -' —.—..- ' -A . * ") :" 'x / "x x'" " » 'I 'x ./ Xx " — X __ (. ) / ( 'g- ( X) ' (_ *., (. ," " L A (_ %& ik > A .zj , ' ;: A (_ :: A (_ J; Qi :) ( // (> £ ) ( T -; ( ) & _/"" .. x .; _,f" (x I!) (. .T .)

IK

[" .._' . .'.. ."'"-"". .. .___._. .'.' ..... .:;

S%

Behandling med restriktionsenzym (ECO R1)

?" _ !. lil—.." _- _ .H_ ,'w—v; '»1 ' » T * ” * / * X x/ 'x F/ / X Z (: A x ,l—- >G => XC rx n

Fig. 4. Rcslrlklinns'enl) mcn kanner igt-n vma lingen på DNÄ-molekylen och klipper därav den. En enzym (ECOR !) iden- tifierar den symmetri som åskådhggörs i ilgurcn om man utgår från mitten. thpcn görs mcliun (] och A vilket resulterari x'k knmplumcnlnra andslyckcn som sedan kan användas nd infogning. av främmande DNA-segment.

Prop. 1979/80:10 49

Vid tillämpning av hybrid-DNA—tekniken behövs tre medverkande, nämligen en givare, en bärare (vektor) och en värd (mottagare). Det som ges, bärs och mot— tas är DNA-segment. Givare kan i princip vilken organism som helst vara. Som bärare (vektorer) kan användas plasmid—DNA eller virus—DNA. I det senare fallet används ofta beteckningen vektor för hela vi- ruspartikeln d v 5 för kapsid + DNA. Vektorbegrep— pet är därför inte alltid entydigt.

När plasmid-DNA och bakteriofag-DNA används som vek- torer är en bakteriecell värd. Oftast används en försvagad stam av E.coli benämnd K 12. Används cel- ler i cellkultur som mottagare är virus—DNA den enda möjliga vektorn.

Hybrid-DNA-tekniken innebär i korthet följande (fig-?)-

1. DNA isoleras från givarorganismen och sönder- delas (klipps) med hjälp av ett eller flera restrik— tionsenzymer. En bakteries plasmid-DNA eller ett virus-DNA isoleras och klipps med samma enzym el- ler delas på fysikalisk väg, exempelvis med ultra— ljud.

2. Segment som erhållits vid klippningen av giva- rens DNA sammanfogas in vitro, d v s i provrör eller liknande, genom ligas med det klippta plasmid—DNA eller virus—DNA och bildar då tillsammans med det- ta vad man kallar hybrid—DNA.

3. Vektorns DNA som nu är hybrid—DNA införs i den cell som utvalts som värdcell.

4. I värdcellen förökas hybrid—DNA genom replika— tion. När vektorn är en plasmid kan förökningen ske antingen i anslutning till bakteriecellens delning, varvid hybrid—DNA distribueras till dottercellerna, eller självständigt i bakteriecellen och där ge upp— hov till något tusental kopior. Celler som uppkom— mer genom delning av en och samma ursprungscell är identiskt lika och bildar vad man kallar en klon. Hybrid—DNA—tekniken ger stora upplagor av identiskt lika hybrid—DNA. Den innebär alltså en kloning av molekyler eller molekylfragment (molekylär kloning).

5. Under vissa förutsättningar kan de främmande generna i hybrid-DNA omsätta sina rotein ro ram i bakteriecellen (genexpression). Härför krävs da bl a att cellens ribosomer, enzymuppsättning och

Bakterie I Klipp med restriktions- enzym

Fig. 5. Hybrid- -DNA teknikens schema. Plasmid- DNA och givar- DNA klipps upp med rcstriktionscnzym. fogas ihop till en hybrid-DNA (vektor) och införs i en bak- 1:riccell för att där förökas (klonas). Den genetiska information som kom från giva— ren. kan dessutom komma till uttryck i bakterie ll i form av en ändrad egenskap hos denna.

Givare Kromosom

Prop. 1979/80 10

O' Bakterie [[(Mottagare i vilken hybrid— DNA klonas)

50

Kromosom 0 C:)

Prop. 1979/80:10 51

maskineri i övrigt svarar på genernas programsigna- ler. Om allt klaffar kommer bakteriecellerna att arbeta som fabriker för proteinframställning.

Av särskilt intresse för forskningen är att isolera en enskild gen och identifiera dess funktioner. Ett par alternativa tillvägagångssätt finns.

1. Man sönderdelar allt DNA från en givarorganism utan urskillning med hjälp av restriktionsenzym. När försök görs på detta sätt talar man om shot un- försök, hagelbösseförsök. Sådana svärmklipp pa en däggdjurscells DNA ger hundratusentals DNA-segment som kan sammanfogas med en vektors DNA. Av lättför- ståeliga skäl kan dock endast en slumpvis utvald del av alla dessa tas om hand. I odlingar kan bak— teriekulturer med olika hybrid-DNA identifieras, isoleras och klonas. I sålunda renframställt hybrid— DNA kan sedan nukleotidernas ordningsföljd utrönas med olika metoder. På detta sätt erhålls en samling gener vilkas kemiska sammansättning är känd. Under- sökningen kan sedan gå vidare genom nya försök till utrönande också av dessa geners funktioner.

Vid shotgunförsöken bildas ett mycket stort antal hybrid—DNA—molekyler med okända egenskaper. De kan innehålla t ex profager eller toxinbildande (gift— bildande) gener. Dessa var kanske under kontroll i givarcellen genom andra gener men vid överföringen till vektor—DNA kan kontrollen ha gått förlorad och deras latenta egenskaper komma till uttryck.

2. Chansen att via shotgunförsök hitta en bestämd gen, exempelvis den som innehåller koden för insu— linproduktionen hos människan, kan vara försvinnan- de liten med hänsyn till det oerhört stora antal gener som DNA—melekylen hos människan innehåller. Andra metoder måste därför tillgripas om någon ut- sikt till framgång skall finnas. Organ som produ— cerar stora mängder av ett visst protein, t ex bukspottkörteln som ger insulin, är i sina celler rikligt försedda med mRNA som innehåller koderna för det ifrågavarande proteinet. Med hjälp av ett enzym (omvänt transkriptas) kan man baklän es från mRNA få fram motsvarande DNA-koder. Pa detta sätt skulle man kunna få fram DNA—koderna (=genen) för insulin.

3. Det är numera också möjligt att i laboratoriet på konstlad Väg bygga en funktionsduglig gen. Även denna väg är möjlig för framställning t ex av insu- lin. Man känner nämligen insulinets kemiska struk-

Prop. 1979/80:10 52

tur och därmed de aminosyror som ingår och ordnings— följden mellan dem. Kodonerna är därmed givna och kan syntetiseras till nukleotidsträngar i labora— toriet för att sedan överföras till lämplig vektor och värd.

En plasmid är en mycket liten del av colibakteri— ens totala DNA—innehåll, som beräknas till ca 5 milj nukleotider. Den del av plasmiden som utgörs av givar—DNA är ca 1 000 10 000 nukleotider. Det motsvarar ca 0,2 — 2 0/00 av hela DNA—innehållet. Man kan jämföra det senare med ett magnetband på 10 m i vilket fogas in en bit på 2 — 20 mm från ett annat band. Liknande jämförelse kan göras i fråga om hybrid—DNA i en virusvektor.

En hybrid är i biologisk mening varje individ som uppkommer ur en zygot. Hybriden är m a o en kors- ningsprodukt som består av lika delar DNA från gi- vare och mottagare. Beteckningen hybrid—organism på den mottagande coli-bakterien hos vilken givar- andelen av DNA kan räknas i promille är mot den bakgrunden inadekvat. Den förändring det är fråga om hos den mottagande bakterien är i själva verket en mutation, d v 5 en förändring av geninnehållet, framkallad genom infogning av främmande nukleotid- sekvenser. Även beteckningen hybrid-DNA är mindre lyckad. Det engelska uttrycket recombinant (omkom- binerad) DNA är mer träffande men måste då skiljas från den omkombination av kromosomer och gener som sker vid meiosen. Härtill kommer att inte bara DNA utan även RNA kan ingå. Med hybrid—DNA—tekniken går det inte att framställa hybrider i biologisk mening. Tekniken går i stället ut på att dela upp det DNA som finns hos en redan existerande hybrid som ju givarens DNA egentligen är, i segment, nukleotid- stycken eller gener, och inlemma dessa i en DNA- miljö där de normalt inte hör hemma och annars inte skulle komma i kontakt med.

Prop. 1979/80:10 53

2.0. TILLÄMPNINGSOMRÅDEN FÖR HYBRID—DNA—TEKNIKEN 2.6.1 BIOLOGISK GRUNDFORSKNING

Den grundläggande genetiken och angränsande vetenska— per arbetar med genernas struktur och funktion. En svårighet har varit att isolera bestämda gener och få fram dem i tillräckligt stora mängder för ana- lys. Hybrid—DNA-tekniken kan förbättra möjligheter— na avsevärt i detta avseende. En bestämd gen kan nu förhållandevis enkelt massframställas i identiskt lika exemplar. Därtill kommer att en bestämd gen med hybrid—DNA-teknikens hjälp kan testas med avseende t ex på sitt program för proteinsyntes och för reg— lering och kontroll av cellfunktioner. Båda dessa förhållanden öppnar helt nya möjligheter att stude— ra generna och deras program hos olika organismer. De förhållandevis enkla genomen hos virus och bak— terier har hittills med framgång studerats med me— toder av annat slag. Den nya tekniken innebär dock en betydande effektivisering av analysarbetet.

Generna hos växter och djur är samlade i kromosomer— na i cellkärnan. Genetiskt material finns i ringa mängd även i cytoplasman. Kromosomernas komplicera— de struktur har hittills trotsat alla försök att ta ut enskilda gener för detaljanalys utanför organis— men. Restriktionsenzymerna gör det möjligt att klip— pa upp kromosomerna och frigöra och isolera enskil— da gener för sådan analys. Det gäller även generna i cytoplasman.

Tekniken ger en nyckel till att studera olika orga— nismers genetiska program och koder och därmed till förståelsen av de grundläggande livsprocesserna. Dess betydelse är given inom de vetenskaper som studerar dessa, exempelvis molekylär genetik, mik- robiologisk genetik, virologi, bakteriologi, bio— kemi, cellbiologi, histologi, embryologi och immuno— loqi.

2.6.2. TILLÄMPAD BIOLOGISK FORSKNING

Hybrid—DNA—tekniken kan förväntas få tillämpningar i huvudsak inom medicin, veterinärmedicin, husdjurs— förädling och växtförädling.

Prop. 1979/80:10 ' 54

2.6.3 TILLÄMPAD MEDICINSK FORSKNING

Det är för närvarande inte möjligt att ge någon me— ra täckande bild av hybrid—DNA—teknikens möjliga användning inom tillämpad medicinsk forskning. Ne— dan ges några exempel där den på lång eller mycket lång sikt torde ha en stor utvecklingspotential. Exemplen grundar sig på att tekniken är inriktad på företeelser som rör gener bakterier och virus

proteinsyntes

och att den därvid kan få användning inom de delar av tillämpad medicinsk forskning som sysslar med genetiska sjukdomar

infektionssjukdomar

vissa övriga sjukdomar som troligen orsakas av brister i kontroll— och reglersystem (t ex diabetes och cancer), immunologiska sjukdomar m fl.

Därtill kommer teknikens användning inom läkemedels— forskningen.

Genetiska—sistéemsr

Ärftliga eller genetiska sjukdomar uppgår f n till ca 2 000. Omkring 5 % av alla barn som föds idag har en sjukdom, defekt eller utvecklingsstörning som helt eller delvis orsakas av genetiska faktorer. De genetiska sjukdomarna utgör ett stort kvalita— tivt och kvantitavit medicinskt problem.

Normalt förknippar man med ärftlig sjukdom en be- stämd genelisk defekt som yttrar sig redan hos det nyfödda barnet. Den kan bestå i avvikelser i kromo» somtal (vid mongolism har vederbörande 47 kromoso— mer i stället för 46), 5 strukturella kromosomför— ändringar av olika slag eller i att en eller flera gener inte fungera: som de skall ( t ex vissa blad sjukdomar). Det finns emellertid ärftligt betinga— de sjukdomar som utlöses först senare i livet. Den genetiska bakgrunden har endast kunnat beskrivas l detalj i en del av alla .e sjukdomar som man vet orsakas av genetiska fak_orcr. Ett exempel på sjuk- domar vilkas orsaker ännu inte är klarlagda är de 5 k HLA—anknuta sjukdomarna.

I vissa fall har man kunnat visa att den ärftliga defekten härrör från enkla mutationer i gener som

Prop. 1979/80210 55

innehåller koden för vissa enzymer eller andra pro- teiner. Till denna typ av sjukdomar hör de 5 k tha- lassämierna. De är blodsjukdomar som förekommer framför allt hos befolkningen i medelhavsområdet. De medför upplösning av blodkropparna och leder till döden. Orsaken är att fel uppstått vid synte- sen av det protein som utgör blodfärgämnet (hemo- globin). Hemoglobin består av aminosyrekedjor av två slag, s k alfa— och betaglobiner. En form av sjukdomen beror på att beta—globin inte framställts trots att en normal gen för beta-globin finns. Nå- got hinder har uppstått vid framställningen av m— RNA eller vid dess översättning till beta-globin. Hybrid-DNA—tekniken, som gör det möjligt att detalj- studera enskilda gener och syntesförlopp skulle kunna ge kunskaper om den molekylära bakgrunden till sjukdomar som denna. Först därmed skapas för- utsättningar för adekvat behandling av sjukdomen i fråga.

Människans kromosompar nr 6 innehåller gener som ger ökad risk för att utveckla vissa sjukdomar. Det område av de båda kromosomerna som innehåller des- sa gener benämns HLA (Human Leucocyte antigens group A). Listan över sjukdomar som har anknytning till RLA—regionen är lång och innehåller bl a reu— matologiska, dermatologiska och neurologiska sjuk— domar. Som exempel kan nämnas ledgångsreumatism, psoriasis, tidigt debuterande insulinkrävande dia- betes och multipel skleros. Utlösningen av dessa sjukdomar skulle t ex kunna följa på virus— eller bakterieinfektioner.

Genom ett detaljerat studium av enskilda gener i kromosom nr 6 - och ev samverkande gener på andra ställen i genomet - öppnas möjligheter att kartläg— ga mekanismerna bakom dessa och andra sjukdomar. Därigenom ökar förutsättningarna för en framgångs— rik behandling även av denna grupp av ärftliga sjukdomar.

l&fsttieusåigtégeer

Kartläggning av generna hos patogena virus och bak— terier ger bättre möjlighet till förståelse av bak— terie- och virussjukdomars uppkomst och därmed till bekämpning av de sjukdomar som de ger upphov till.

Analyser av mekanismerna bakom antibiotikaresisten— sen bör ge liknande möjligheter.

Prop. 1979/80:10 56

Hybrid—DNA—tekniken kan innebära en metod att under betydligt mera riskfria förhållanden än för närvar— ande studera biologin hos högpatogena virus.

Ylååä_QY££9é_ålEEQQTé£

Många sjukdomar, exempelvis vissa former av diabetes och cancer kan bero på brister i de mekanismer som styr och kontrollerar proteinsyntesen. Detta torde även gälla olika former av missbildningar. Den me— dicinska forskningen på dessa områden har i hybrid- DNA—tekniken en metod med stora utvecklingsmöjlig— heter.

Hos ryggradsdjuren inkl människan finns skyddsmeka- nismer mot främmande d v s icke-kroppsegna ämnen. Det är mekanismerna för immunitet, ibland kallade immunreaktioner eller immunförsvar, genom vilka kroppen söker oskadliggöra allt som den uppfattar som främmande, det må komma utifrån miljön eller inifrån den själv. Det främmande ämnet eller struk- turen (antigenen) utlöser bildningen av ett speci- ellt protein (antikropp) som oskadliggör antigenen ifråga. De 5 k gammaglobulinerna är exempel på anti— kroppar. Fel eller misstag kan uppstå i immunreak— tionerna och ge obehagliga eller ödesdigra följder för individen. Överkänslighetsreaktioner (allergi— er) och autoimmunitet (reaktion riktad mot kroppens egna vävnader)är exempel härpå.

Hybrid-DNA-tekniken kan innebära en verksam metod för detaljstudier av hur antikroppsbildning och anti- genbildning sker.

Lätemséslsfgzätaias

För läkemedelsforskningen kan tekniken erbjuda möj— ligheter bl a till framställning av substanser (en— zymer, hormoner, antikroppar etc) som kroppen själv producerar men i mycket små mängder och som därför f n är svåra att isolera och testa med avseende på sina fysiologiska verkningar. De är ofta dessutom alltför komplicerade i sin kemiska struktur för att kunna syntetiseras i laboratoriet.

Prop. 1979/80:10 57

2.6.4. INDUSTRIELL TILLÄMPNING AV FORSKNINGSRESULTATEN

Hybrid—DNA-tekniken rymmer möjligheter att i indu- striell skala framställa läkemedel och andra sub— stanser av farmakologisk och medicinsk betydelse. Fabriker i vilka lättodlade mikroorganismer av oli— ka slag producerar enzymer, hormoner, vacciner, an- tikroppar, antibiotika och andra substanser kan ge billiga och för den mänskliga organismen skräddar— sydda produkter. Exploateringen av tekniken har re— dan börjat och en intensiv utveckling kan förutses. Som exempel kan nämnas framställningen av somatos- tatin och insulin, där tillverkning i industriell skala tycks kunna realiseras inom en nära framtid.

Somatostatin är ett hormon som i mycket små mängder bildas i mellanhjärnan. Det är uppbyggt av 14 amino- syror och har stor spridning i organismen. Ämnet verkar hämma sekretionen av bl a insulin och vissa andra hormoner. En amerikansk firma (Genentech) har i samarbete med vetenskapliga institutioner utveck— lat tekniken för framställning av somatostatin. Den bygger på att de gener som innehåller kodonerna för de aktuella aminosyrorna framställs på kemisk väg i laboratoriet, d v 5 utan att anlita levande material. Med hybrid-DNA-teknikens hjälp införs de syntetiska generna i värdbakterier och uttrycker sig där i produktion av ämnet ifråga. Bakterierna kan lätt förökas för att ge önskad storlek på pro— duktionen. F n är förbrukningen liten eftersom äm- net främst används i forskningen för att utröna dess biologiska uppgifter. Först sedan de medicins— ka experimenten och utprovningarna är klara kan substansens ev användning som läkemedel och dess tillverkning i läkemedelsindustrin bli aktuell.

Insulin är ett hormon som produceras av speciella celler i bukspottkörteln. Bristande produktion av aktivt insulin medför sockersjuka (diabetes).

Insulinmolekylen innehåller från början fyra delar, nämligen en s k presektion samt A-, B- och C-kedja. För att hormonet skall bli aktivt måste presektio— nen och C—kedjan avlägsnas. Kvar är då A- och B- kedjan som består av 20 resp 35 aminosyror. De båda kedjorna hålls samman av svavelbryggor (—S—S—bind- ningar).

Prop. l979/80:10 58

Läkemedlet insulin tillverkas f n av extrakt från bukspottkörtlar från bl a nötkreatur och svin. Till nackdelarna med detta insulin brukar bl a räknas att det inte är helt identiskt med människans eget och att tillgången är begränsad. Dessa nackdelar skulle man komma ifrån om insulin kunde tillverkas industri— ellt med hybrid—DNA—teknikens hjälp. Stora insat— ser har gjorts främst i USA för att i detta syfte utveckla tekniken. Även i detta fall syns det vara det amerikanska bolaget Genentech som kommit längst. Enligt rapporter (bl a New Scientist 28 sept 1978) har forskarna där lyckats framställa insulin.

Tillvägagångssättet tycks ha varit följande. Synte— sen av presektionen och C—kedjan har slopats. I stället har man inriktat sig på A— och B-kedjan. Eftersom aminosyrorna och deras turordning i kedjor— na är kända vet man vilka kodoner som behövs i DNA för att ge dessastrukturer. Dessa kodoner har syn— tetiserats. Det uppges ha tagit forskarlaget två månader för att göra genen för A—kedjan och tre månader för B-kedjan.

De båda konstgjorda generna överfördes därefter till var sina plasmider och kopplades där till den gen (lactos-operonet) som egentligen reglerar syn— tesen av vissa enzym som bakterien behöver för att kunna tillgddogöra sig mjölksocker (lactos) som nä- ring. Plasmiderna överfördes till värdbakterier, en kultur för framställning av A-kedjor och en för B- kedjor. Lactos-operonet startar syntesen av m-RNA för A-resp B—kedjan närlactostillsätts bakterier— nas näringssubstrat. A- och B—kedjor tillverkas se— dan i princip så länge som det finns lactos i sub— stratet .

Samtidigt med de båda kedjorna bildas också ett en- zym (betaglucosidas) vars gen normalt ligger vid lac—operonet. A- och B-kedjan har därför denna en— zymmolekyl påhakad. För att lättare kunna Spjälka av den från aminosyrekedjorna har forskarna mellan resp kedja och enzymmolekylen stoppat in koden för aminosyran methionin. A- och B-kedjorna innehåller därför methionin + enzymet. Genom en relativt en- kel process kan A— och B-kedjorna sedan erhållas i ren form.

Därefter återstår problemet att på konstlad väg utanför de biologiska systemen med svavelbryggor förena de två kedjorna till en verksam insulinmole- kyl. Detta har visat sig vara svårlöst, men en li— ten mängd insulin (1 mg) har dock framställts.

Prop. 1979/80:10 59

När bukspottkörtelns celler framställer insulin an— vänds C-kedjan för att åstadkomma den strukturering av molekylen som är nödvändig för att svavelbryggor— na skall komma på rätt plats. Tanken är att i det fortsatta arbetet följa naturens exempel och även framställa C—kedjan och låta denna medverka i slut— steget av insulinsyntesen.

En forskargrupp i Boston, USA har tacklat insulin— problemet på ett annat sätt. Från insulinproducer- ande celler i bukspottkörteln på råtta har m-RNA för s k proinsulin (molekyl av A—, B— och C-kedjor) isolerats. Med hjälp av enzymet omvänt transkriptas har motsvarande DNA-segment framställt. Dessa har överförts till E.coli K 120ch visat sig fungera, d v s framställa proinsulin. Detta tillvägagångs- sätt är i princip tillämpligt även vid framställ— ning av humant insulin.

När det gäller möjliga framtida industriella till— lämpningar kan det också nämnas att en fransk fors- kargrupp vid Pasteurinstitutet i Paris lyckats fram— ställa ett protein som liknar ägg-äggvita (ovalbumin) med hjälp av hybrid—DNA-teknik. Tillvägagångssät— tet har inneburit att m-RNA för ovalbumin isolerats från äggledarna. Motsvarande DNA-segment har sedan framställts på i princip samma sätt som betr insu- lin.

2.6.5. MEDICINSK TILLÄMPNING AV FORSKNINGSRESULTATEN

Passage

Diagnosen av ärftliga sjukdomar kan grundas på fle— ra metoder. Avvikelser i kromosomernas antal, struk- tur och beteende kan studeras i mikroskop efter lämp— lig färgning av preparatet. Mongolism (47 kromosomer i kroppscellerna i stället för 46) och Klinefelters sjukdom (där könskromosomerna är XXY stället för nor- mala XY eller XX) är exempel på sådan diagnos.

Genom blodprov är det möjligt att bestämma om en person har anlag eller benägenhet att utveckla nå- gon BLA-bunden sjukdom. Tekniken bygger på att anti- generna för de BLA-bundna sjukdomarna är kända och att den ev förekomsten av dessa antigen i personens blod bestäms. Har personen ett sådant antigen är risken större att vederbörande skall drabbas av sjukdomen ifråga än om antigenet saknas.

Prop. 1979/80110 60

Vid grava sjukdomstillstånd som är knutna till HLA- regionen och där bäraren redan som ung löper stor risk att bli svårt invalidiserad kan fostervatten— prov användas för HLA—bestämning. På detta prov kan sedan rådgivning om ev abort grundas. Via foster— vattenprov kan även andra sjukdomar som inkluderar genetiska defekter diagnosticeras.

Med hybrid—DNA-teknikens hjälp torde analysen kunna göras mera detaljerad.

Det torde även bli betydligt enklare än för närvar- ande att göra genkartor över de kromosomer och de— lar av kromosomer som är säte för genetiska sjuk— domar.

Normala gener som är bestämda med avseende på struk- tur och funktion kan användas som "standards" vid jämförelse med defekta gener och därmed som diagnos— tiska redskap.

Ett problem i diagnostiken av en störd eller brist- ande genfunktion är att bestämma till vilken kromo- som genen hör. Genom cellfusion, konstgjord samman— smältning av celler från två givare till en s k hy- bridcell, kan en sådan bestämning göras. Vissa hy— bridceller visar nämligen en tendens att förlora kromosomer här de delar sig (mitos) och dessa för— luster drabbar ofta endast kromosomer från den ena givaren. En hybridcell som består av en cell från råtta och en från människa tenderar att förlora humankromosomerna. Detta gör det möjligt att korre- lera förlusten av en sådan kromosom med en felaktig genprodukt. I idealfallet återstår efter ett antal delningar endast en humankromosom. Om den felaktiga genprodukten (proteinet) fortfarande är kvar i cell- plasman finns den defekta genen i denna kromosom. Med hybrid-DNA-teknik kan kromosomens gener sedan detaljstuderas, och den förekommande defekten loka- liseras och bestämmas i molekylära termer.

Potentialerna för hybrid-DNA—tekniken vid diagnos av ärftliga sjukdomar är stora och nya metoder kan för- väntas bli utvecklade på grundval av denna teknik.

Även betr andra sjukdomar än de genetiska kan en för— bättrad diagnos och prognos bli möjlig genom de öka- de insikter i cellens funktioner och regleringsme- kanismer på molekylär nivå som hybrid—DNA—tekniken kan ge.

Prop. 1979/80:10 el

Hybrid-DNA—tekniken öppnar också möjlighet att kor- rigera gendefekter. Ordet genterapi används i detta sammanhang. Det innebär att skadade gener hos en individ, en zygot eller hos gameter ersätts av nor- mala.

Genterapin skulle kunna inriktas direkt på den skada- de vävnaden. I vävnadsodling är det möjligt att med virus som vektorer föra in nya och bestämda gener. Celler som inte haft någon fungerande gen för enzy- met thymidinkinas har kunnat korrigeras på detta sätt. Härifrån är steget emellertid långt till att på liknande sätt föra in normala gener direkt i den levande kroppens vävnader och organ. Detta anses dock inte uteslutet, om man som vektor för sådana gener kan utveckla ett virus som i första hand eller enbart infekterar det organ eller den vävnad som lider av gendefekten ifråga.

En annan form av s k riktad genterapi är att ta ut den defekta vävnaden (=cellerna) från det drabbade organet och med hybrid-DNA-teknikens hjälp i de ut- tagna cellerna inplantera korrekt genmaterial. Där- efter skulle de botade d v s genetiskt normala cel- lerna kunna återinföras i patienten.

Genterapin skulle kunna inriktas på zygoten. Ägg från människa kan tas ut från äggledarna och be- fruktas i provrör för att därefter inplanteras i

en livmoder. I "provrörszygoten" finns teoretiskt möjligheter att påverka kromosomer och gåner. I praktiken torde emellertid ingrepp i det befrukta- de äggets eller i gameternas kromosomer och deras oerhört känsliga mekanismer med nuvarande tekniker vara uteslutna om inte störningar eller blockering- ar i embryonalutvecklingen skall uppstå. Tanken

att i zygoten med hybrid—DNA—teknikens hjälp,

d v 5 genom virusinfektion ersätta skadade gener med normala, är därför utomordentligt spekulativ. För att genomföra en genterapi av detta slag krävs inte bara en vektor som kan invadera ägget utan att skada det, den skall dessutom bland 7 miljarder (7 x 109) nukleotider hitta rätt på den sekvens som är felaktig och byta ut denna mot den medförda nor- mala. Svårigheterna blir många gånger större om egenskaper, som betingas av flera gener i samverkan, exempelvis intelligens och kroppsstyrka, skall på— verkas.

Prop. 1979/80:10 62

i sammanhanget bör dock nämnas ett par andra tekni— ker med vilkas hjälp zygoten eller det tidiga embry— ot kan påverkas.

Från livmodern på möss kan man operera ut zygoter som undergått ett litet antal delningar och blivit foster, små klumpar om 8—32 celler, Två dylika fos- ter — som kommer från var sin mus och har olika för— äldrar fogas samman till en cellboll som inplante- ras i en tredje muslivmoder. Där utvecklas en unge som alltså kan ha fyra föräldrar (samt en fostermor). Musungen har två typer av celler, en uppsättning från vartdera embryot, d v s vartdera föräldrapa— ret. Den är uppbyggd av en mosaik av dessa två ge- netiskt skilda celltyper. Dessa mosaikdjur kan i sin tur få ungar. Tekniken används främst för att studera celldifferentieringen under fosterutveck- lingen.

Den andra tekniken innebär transplantation av cell— kärnor. Sådan har gjorts på groda. Cellkärnan i be- fruktadegrodägg dödas och sedan är det möjligt att i varje sådant ägg inplantera en ny kärna som ta- gits från kroppsceller hos en vuxen groda. Många av dessa manipulerade ägg dör omedelbart eller ock— så dör de larver som utvecklas men vissa överlever larvstadiet och utvecklas till fullvuxna grodor. Dessa har då exakt samma genetiska uppsättning som den groda som levererade de ursprungliga cellkär— norna. Dessa grodor utgör en klon. Genetiskt är det samma sak som när en växt förökas med sticklingar. Försök av detta slag visar att åtminstone vissa kroppsceller hos den vuxna individen har alla de ge- ner i funktionsdugliga som fanns i det befruktade ägg varifrån de härstammar. Att detta skulle gälla även för utvecklingsmässigt mera högtstående djur än groda har inte kunnat visas.

Försök av detta slag har ingett oro inför perspek— tivet att det med denna teknik skulle bli möjligt att klona människor.

Kärntransplantation och framställning av mosaikdjur har i sig själva inget med hybrid—DNA—tekniken att göra. Det är dock möjligt att dessa tekniker i kom— bination med hybrid—DNA—tekniken kan ge medicinska tillämpningar bl a inom genterapin.

Andra typer av kloning, t ex att framställa enbart delar av individer (kroppsdelar) för att ersätta förlorade eller skadade sådana, torde få räknas till de mera extrema yttringarna av spekulationerna

Prop. l979/80:10 63

om den framtida biologins möjligheter. De förutsät— ter inte blott kunskaper om alla detaljer på mole— kylär nivå i embyonalutvecklingen utan också att denna kan försiggå in vitro, i provröret och påver— kas i en bestämd riktning.

Det förekommer ibland att fostervattenanalyser som diagnosinstrument kopplas samman med genterapi. Fostervattenanalys är främst avsedd som underlag för beslut om abort och har för närvarande inget med genterapi att göra.

Om denna diagnosmetod kan i korthet nämnas följan- de. Metoden har varit bruk sedan början av 1970- talet. Genom ett fostervattenprov - tas vanligen i 16 17 veckan kan man analysera dels själva väts- kan dels de celler som finns i denna och som av— stötts från fostret. Proteinanalys, s k AFP—analys, av fostervätskan ger med stor säkerhet besked om grava missbildningar i centrala nervsystemet (rygg— märgsbråck och avsaknad av storhjärna) eller vissa andra svåra missbildningar. Biokemiska analyser av cellerna ger upplysningar om ev rubbningar i ämnes— omsättningen och kromosomanalyser om avvikelser i kromosomuppsättningen. Även fostrets kön kan be- stämmas vilket är av betydelse vid vissa genetiska sjukdomar. Genterapi i förevarande fall skulle in- nebära att den grundläggande genetiska orsaken till fosterskadan kundet åtgärdas. Metoder härför finns bara i fantasivärlden.

Som påpekats ovan under rubriken diagnos kan hybrid- DNA i framtiden innebära möjligheter till fördjupad analys betr genetiska sjukdomar och till framställ— ning av de substanser som fattas eller är defekta och som därigenom är orsak till sjukdomen ifråga. Men det är inte genterapi.

Genterapin inrymmer sociala och etiska problem av betydande format. De teoretiska och praktiska pro— blemen av biologisk art är också synnerligen stora. Genterapins ev förverkligande syns därför ställt på en avlägsen framtid.

Läkemedel

Hybrid—DNA—tekniken ger förutsättningar för fram— ställning av läkemedel som är kopior av de substan— ser kroppen själv arbetar med och som exakt kan appli- ceras på den molekylära felfunktion som är sjukdo— mens orsak. Tekniken kan därmed bidra till en ade-

Prop. 1979/80:10 64

kvatare behandling, det kan gälla såväl genetiskt betingade sjukdomar som andra.

2.6.6. ANIMALISK TILLÄMPNING

Tekniken torde närmast beröra husdjursförädling och veterinärmedicin.

Ännu tycks dock inte några mera konkreta exempel på möjliga tillämpningar ha utkristalliserat sig men vad i föregående avsnitt sagts om humanmedicinsk tillämpning är belysande här också.

2.6.7. VÄXTFÖRÄDLING

Hybrid-DNA-tekniken kommer sannolikt att på sikt öppna helt nya vägar genom att artbarriärerna inte längre utgör en så stark gräns för rekombination. Gener kan nu hämtas mera "perifert" än tidigare och tillföras kulturväxterna. Härvid förväntas det på sikt bli möjligt att utanför artbarriärer över— föra önskade goda anlag till växtslagsarter som ej är besläktade.

En tidigt ställd förväntan var att man skall kunna överföra anlag för en betydande kvävefixering till nya växtslag, t ex sädesslag. Arbeten av detta slag är dock utomordentligt komplicerade. Enbart ett överförande av det 5 k nif—operonet (till vilket kvävefixering hos vissa bakteries anses knuten) från prokaryoter till eukaryoter är troligen inte till— räckligt. Flera andra komponenter måste dessutom sannolikt tillföras innan en betydande kvävefixe- ring kan etableras i ett sädesslag. Kvävefixering— t: är dessutom en mycket energikrävande process som skulle reducera avkastningen från grödan ifråga.

En mer näraliggande tillämpning är möjligheten att på sikt bygga upp en "skräddarsydd" och ärftligt stabil reSistens mot sjukdomar. Det kan komma att röra sig om att i bladen öka mängden av t ex vissa ämnen (lektiner) som hämmar parasiten eller neutra— liserar verkan av dess enzym eller att öka mängden

Prop. 1979/80:10 65

av de speciella, starkt enzymblockerande ämnen (poly— fenoler) som deponeras i cellerna hos ett flertal växter. Detta avses på sikt kunna leda till en 30 %—ig ökning av världsskörden. Den siffrar motsvarar den minskning i avkastning som man antas få, om man i samma sort infört förmåga till en betydande kväve- fixering. Nettoeffekten av ett sådant arbete skulle därmed teoretiskt sett kunna bli grödor med ett mi— nimum av sjukdomsangrepp som trots att de själva fixerar det kväve de behöver ger minst oförändrad skörd.

2.6.8. ANVÄNDNING Av BAKTERIER TILL ANNAT ÄN DIREKT PROTEINFRAMSTÄLLNING

Som exempel kan nämnas nedbrytning av oljeförore— ningar och avfall.

Råolja är organisk materia som inte utsatts för full— ständig nedbrytning i naturen. Hade nedbrytningen fullföljts skulle den nämligen ha resulterat i kol— dioxid, vatten och vissa andra spjälkningsprodukter.

I rapporter och artiklar har det antytts att det skulle vara möjligt att med hybrid—DNA—teknikens hjälp utveckla bakterier som bröt ned olja och olje- produkter. Man skulle då få ett verksamt medel vid bekämpning av oljeföroreningar. Det har också på— pekats att dylika bakterier skulle innebära en stor risk för icke önskad sönderdelning, exempelvis i oljekällor, lagringsutrymmen o dyl.

Framställning av bakterier för snabb nedbrytning av organiskt avfall i reningsverk har också antytts som en möjlig tillämpning av tekniken.

I båda fallen nedbrytning av olja och avfall - om- vandlas den organiska substansen till användbara näringsämnen som proteiner, kolhydrat och fetter i bakteriekroppen och kan tillvaratas.

Prop. 1979/80210 66

2.7. MOTIV FÖR FORSKNINGEN

2.7.1. GENSTRUKTUR OCH GENFUNKTION

Forskningen med hybrid—DNA har redan gett och kommer att ge nya kunskaper om hur generna är byggda och strukturerade och hur de fungerar på molekylär nivå. Ett viktigt forskningsområde omfattar den s k gen— expressionen d v 5 hur generna uttrycker sig. Den innefattar bl a följande:

1. En mekanism som startar och avbryter syntesen av m—RNA.

2. System som omvandlar ("trimmar") de bildade m-RNA-molekylerna till funktionsdugliga moleky- ler.

3. Transportsystem som för m—RNA från cellkärna till ribosomer.

4. Transportsystem som för det bildade proteinet till rätt ställe i cellen.

5. Kontroll- och reglersystem som organiserar, styr och samordnar dessa processer.

ökade kunskaper om genexpressionen är nödvändiga för att vi bättre skall förstå hur generna styr sin egen duplicering och överför sig själva från gene— ration till generation, d v 5 hur de styr de pri- mära livsprocesserna. Det är svårt att se hur det— ta skall kunna ske om inte genernas koder och pro- gram analyseras i sina detaljer.

2.7.2. NYA CELLBIOLOGISKA KUNSKAPER

Centrala cellbiologiska frågeställningar rör cellens ämnesomsättning, energiomvandling, tillväxt, diffe— rentiering, rörelse, kommunikation, försvar, åldran— de och död. ökade kunskaper om de genetiska program— men för dessa processer gör det möjligt att bättre förstå hur cellen fungerar. Detta i sin tur gör det möjligt att i djupare mening förstå vad som skiljer

Prop. 1979/80:10 _ 67

en cell som fungerar normalt från en där kontrollen släppt och där tillväxt och förökning skenar (can- cercell). Cellbiologiska kunskaper är också grund— läggande för förståelsen av de processer som yttrar sig i fosterutvecklingen, i uppkomsten av normala vävnader och organ och missbildade sådana. Koderna för dessa processer finns ju ytterst i generna. Hur dessa fungerar under embryonalutvecklingen är i allt väsentligt okänt. Bl a försök med hybrid—DNA-teknik har nyligen visat att vissa gener kan förflytta sig från ett ställe till ett annat på kromosomen under cellens differentiering. Hur detta skall tolkas tycks dock ännu vara oklart. En primär fråga är varför och hur en viss den av tiotusentals väljs ut för expres— sion vid exakt rätt tidpunkt under embryonalutveck— lingen så att resultatet blir en harmonisk utveck- ling från zygot till individ. Häri ligger en viktig del av lösningen på ett av biologins mest komplice— rade problem.

2.7.3. VINSTER FÖR SJUKVÅRDEN

Dessa torde främst komma att gälla förbättrade - och kanske billigare läkemedel. Möjligheter till ut— veckling av förbättrade diagnosmetoder torde som ovan nämnts finnas för vissa sjukdomar, vilket skul- le medföra säkrare prognoser samt adekvatare behand— ling betr dessa.

2.7.4. VINSTER FÖR DJURSJUKVÅRD OCH ANIMALISK PRODUKTION

Under 2.7.3 nämnda vinster torde i princip även gäl— la djursjukvård. En förbättrad djursjukvård har po— sitiva effekter på djurhållning och produktion.

Om hybrid—DNA—tekniken inom husdjursförädlingen kan ge något utöver vad redan tillämpade tekniker ger, tycks för närvarande inte vara möjligt att ange.

Prop. 1979/80:10 68

2.7.5. VINSTER FÖR VÄXTODLINGEN

Högre avkastning skulle kunna åstadkommas bl a be— roende på framkallad resistens mot flertalet sjuk— domar. Teoretiskt finns möjligheter att introducera förmåga till fixering av luftkväve hos exempelvis sädesslagen vilket skulle minska behovet av kväve- gödselmedel

2.7.6. ANDRA VINSTER

Hit kan som exempel räknas förbättrade möjligheter till bakteriell omvandling av organiska förorenings- produkter till högvärdigt protein eller andra ämnen, exempelvis metanol, och framställning av bakterier för effektivare testning av miljöfarliga substanser.

Inom ramen för den långsiktiga planeringsverksam- het som bedrivs av Styrelsen för teknisk utveckling hölls den 25 oktober 1978 ett seminarium om biotek— nik. Vid detta framkom att ett flertal industriel- la tillämpningsområden för biotekniken inkl hybrid— DNA—tekniken utöver de i detta avsnitt nämnda, kan komma att aktualiseras.

2.7.7. TÄNKBARA OCH REELLA TILLÄMPNINGAR

Hybrid—DNA—tekniken har utvecklats inom den biolo— giska grundforskningen där den fått en betydande an— vändning inom ämnen som molekylär genetik och mikro— biologisk genetik.

Det är endast inom denna forskning som den än så länge har en reell användning.

Inom en nära framtid väntas dock tekniken få indust— riell tillämpning nämligen för framställning av t ex sulin.

Därutöver är tillämpningarna inom medicinen, det agrikulturella komplexet och andra områden fortfar— ande ovissa.

Prop. ]979/80:10 69

Hybrid-DNA—tekniken har emellertid en betydande bredd i dessa tänkbara tillämpningar, vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt att tillnärmelsevis an— ge dessa. Samtidigt inbjuder ett sådant förhållande lätt till skrämmande spekulationer eftersom gränser är svåra att sätta för det tänkbara, särskilt om tidsskalan lämnas därhän. Men detta gäller inte ba— ra hybrid-DNA—tekniken utan även andra vetenskapli— ga metoder med stor utvecklingspotential.

Efterhand som tekniken utvecklas och nya kunskaper kommer fram om generna och hur de fungerar kan nya tillämpningar komma i sikte som ingen nu kan förutse.

Prop. 1979/80:10 70

3. RISKER MED HYBRID—DNA—TEKNIKEN 3.1 ALLMÄNT

Hybrid—DNA tekniken är en teknik för studium av genmate— rial och för nyttiggörande av genmaterial. Som verktyg i tekniken används bl a restriktionsenzymer, bakterier och virus. Vid teknikens tillämpning fogas genetiskt material (DNA-segment, gener) från i princip vilken organism som helst eller syntetiskt framställt in i befintligt gene— tiskt material hos bakterier och virus. Det infogade mate- rialet kan ge dessa organismer nya och/eller förändrade möjligheter att yttra sig. Tre grundläggande förhållanden gör att häri kan ligga risker:

1. Om man inte vet vilket program som finns kodat i det DNA—segment som infogas i vektorplasmiden eller vektor— virus—DNA, kan man heller inte veta vilka effekter seg- mentet sedan kan utveckla via vektorn i värdorganismens cellmiljö.

2. Vektorns hybrid—DNA kan tas upp av värdorganismens DNA och utlösa nya livsyttringar.

3. De förändringar som inträder kan inte återställas, de är irreversibla, och, eftersom det är fråga om genma— terial, går de i arv.

Vidare märks att arbetet med restriktionsenzymer, bakterier och virus i sig självt är förenat med risker. Dessa är emel- lertid som regel kända och heller inte specifika för hybrid— DNA tekniken utan hör samman med reguljärt virologiskt—bak— teriologiskt arbete. Dessa risker utgör därför givna förut— sättningar för arbetet och behöver inte utvecklas närmare i detta sammanhang.

Förändringen i en organisms genmaterial kan ge upphov till livsyttringar som är fördelaktiga, ofördelaktiga eller neu- trala för värdorganismen själv när det gäller dess förmåga att överleva, föröka och sprida sig och fungera i övrigt. De nya livsyttringarna kan därför påverka dess ekologi, d v s dess relationer till andra organismer och miljön i övrigt.

Identifiering, granskning och värdering av förändringarna och vad de kan tänkas medföra är moment som helt naturligt ingår i en riskbedömning och på vilka sedan grundas över— väganden om de åtgärder som bör sättas in för att förebygga, motverka, reducera eller neutralisera de risker som bedöms kunna uppkomma.

Prop. 1979/80:10 71

Riskerna berör de människor som arbetar med tekniken men också allmänheten, djur och.växter samt den yttre miljön över huvud taget. I det följande kommer olika typer av risker att gås igenom. De är hämtade från den internatio- nella diskussionen på området. De skyddsanvisningar som utarbetats i olika länder beträffande användningen av hybrid—DNA tekniken grundas på antaganden rörande dessa typrisker.

För vissa av typriskerna ligger farligheten i öppen dag. Så är t ex fallet med de risker som måste antas vara för— knippade med användningen av högpatogena virus som vek— torer (i det följande kallade typrisker I). Men för fler— talet av typriskerna rör man sig endast med antaganden som man anser bör göras för säkerhets skull men som man ännu inte har sakliga belägg för (typrisker II). Flertalet typ— risker är sålunda endast hypotetiska risker om vilka man ännu inte vet om de kommer att kunna avfärdas som fria fantasier eller visa sig vara verkliga risker. Ett omfat— tande internationellt forskningsarbete läggs ned på att ta fram kunskaper på detta område. Vid bedömning av risker och hur man bör skydda sig mot dem måste resultaten av detta forskningsarbete fortlöpande beaktas.

I det följande görs en indelning av riskerna efter grupper eller riskzoner som berörs av dem, d v s i risker för

Människor som arbetar med tekniken övriga människor (allmänheten) Djur

Växter

övrig miljö (allmänna ekologiska risker)

Då båda kategorierna av typrisker (I och II) anknyter till samtliga dessa grupper. Av praktiska skäl hålls dock typ— risker I (i vissa fall reella risker) och II (hypotetiska risker) samman. Typrisker I är samlade i början och därefter följer typrisker 11.

3.2 RISKER FÖR MÄNNISKOR SOM ARBETARMED TEKNIKEN Typrisker I (i vissa fall reella risker)

1. Vissa organismer, främst mikroorganismer har förmåga att tränga in i andra organismer och föröka sig där. De reak— tioner som detta utlöser hos mottagaren kallas infektion. För att en infektion skall uppstå krävs alltså en viss kritisk mängd av den invaderande organismen. Om infek-

Prop. 1979/ 80: 10 72

xh

tionen ger upphov till symptom talar man om sjukdom. Patogenitet innebär förmåga att hos växter och djur inkl människa framkalla infektion och sjukdom. De organismer som har denna förmåga kallas patogena. Graden av patogenitet brukar benämnas viru ens.

Det torde vara möjligt att med hybrid-DNA teknik över— föra patogenitet till bakterier som saknar sådan.

En del bakterier, ex Clostridium botulinus, kan alstra giftiga proteiner och andra ämnen och därigenom fram— kalla sjukdom. De är i den meningen patogena men bru- kar särskiljas och sammanföras under beteckningen toxo— uena (giftalstrandeI.

Det torde vara möjligt att från en toxoqen bakterie överföra de gener som innehåller koderna för toxin— alstring till en annan ofarlig bakterie och göra denna toxogen.

Infektion av Vissa virus ger upphov till tumörer. Dessa virus benämns onkogena och hör till gruppen patogena.

Det torde vara möjligt att överföra onkogenitet till virus som saknar sådan. För människan onkogena virus är f n inte påvisade.

Bakteriers motståndskraft mot antibiotika är vanligen lokaliserad till gener i deras plasmider. Om plasmider som bär på sådana gener används som vektorer kan resis- tensen överföras till andra bakterier. Risk finns att motståndskraft mot antibiotika på detta sätt sprids i bakterivärlden — utöver den naturliga spridning som via plasmider sker i naturen.

Riskerna vid hanteringen ökar när koncentration och volym av farliga ämnen, eller av kulturer innehåll— ande farliga organismer ökar.

Riskerna 4—5 kan betecknas som reella. Riskerna 1—3 står dock de reella nära genom att de är knutna till organismer som i urSprungligt skick är farliga.

Typrisker II (hypotetiska risker)

framstå;lninaexeteélåga orgeeiewszslleråmnen

l. Gener som överförs från en patogen organism till en annan kan få sin patogena effekt förstärkt och slut- resultatet bli en farligare organism än de båda ur— sprungliga. Samma kan gälla onkogena virus som då får den tumörframkallande effekten förstärkt.

Prop. 1979/80: 10 73

2. En organism med latenta patogena anslag kan få dessa aktiverade genom det nya genmaterialet och en organism med svag patogenitet kan få denna förvandlad till en. stark.

Virus har bestämda organismer som de angriper. De visar stor värdspecificitet. Så t ex angriper bakteriofager endast bakterieroch enviss bakteriofag (ex lambda) är i sin tur ofta specialiserad på en viss bakterie (ex colibakterien). Risk kan finnas att denna värdspeci— ficitet hos virus kan vidgas om nytt genmaterial införs i viruspartikeln ifråga.

Hybrid-DNA som introduceras i virus och bakterier kan medföra risk att mottagarorganismen om den har en pato— gen egenskap också får sin virulens förstärkt. Den kan också få andra egenskaper som ökar dess möjligheter att överleva i den utsprungliga miljön eller kolonisera nya miljöer.

Många vektorer främst då plasmiderna har egenskapen att kunna utbyta DNA—segment med värdorganismens kromosom eller med sk extrakromosomala element, exempelvis andra plasmider. Detta innebär risker, eftersom värd—DNA och hybrid—DNA kan komma att omkombineras i värdcellen och ge upphov till nya och okända kombinationer, vilka kan ge patogena effekter.

Det är inte nödvändigt att som givare av DNA ha en orga— nism som man vet har patogena egenskaper för att det

skall uppkomma risk att mottagarcellan får sådana egen- skaper. Gener från organismer som såvitt man vet är harm— lösa kan när de överförs till en mottagarcell sätta denna i stånd att framställa substanser (proteiner) som är hälso- vådliga för människan. Mottagarcellan (bakterien) kan i så fall sägas bli patogen. Exempel på sådana proteiner är hormoner och enzymer.

Ett fullständigt protein behöver inte bildas för att en toxisk effekt skall uppstå. Polypeptider (aminosyrekedjor) kan bildas som har sådan effekt antingen i sig själva eller i kombination med värdbakteriens naturliga prote— iner. Produkter som liknar mänskliga hormoner, exempelvis de som svarar för nervimpulsernas överföring vid nervänd— arna (transmittorsubstanser) eller de som är inkopplade i regleringen av tillväxten (tillväxthormoner) kan bildas och utlösa toxiska effekter om de införs i den mänskliga organismen.

De proteiner eller beståndsdelar som kan bildas kan också ge allergiska effekter. Glutenallergi är en svär sjukdom som uppträder redan i spädbarnsåldern och medför att pati— enten måste avhålla sig från sådan föda som innehåller

Prop. l979/80:10 74

10.

11.

12.

gluten (ex vetebröd). Om vetets genom splittras i ett Shotgun—försök och DNA-segment överförs till bakterier så kan det segment eller den gen som innehåller koden för de peptider som utlöser allergireaktionen medfölja och komma till uttryck. Om bakterien ifråga kan koloni— sera den mänskliga tarmen och prodecera dessa peptider så kan detta innebära svåra konsekvenser.

åEEiéning_e!_åtte392-29199

Om den värdorganism som hyser hybrid—DNA molekylen är en organism som kan föra sitt DNA vidare till andra celler innebär detta ett särskilt riskmoment. Överför— ingen kan ske genom konjugation eller genom att mole- kylen kapslas in och sedan frigörs från cellen som en infektiös viruspartikel. Vissa konjugativa plasmider kan överföras till ett flertal bakteriearter. Det kan nämnas att i människans tarmkanal finns normalt ca 400 olika bakteriearter.

Onkogent virus-DNA kan överföras till plasmider. Om dessa införs i bakterier som kan leva hos människa och andra arter ökas risken för spridning av tumör— sjukdomar. Plasmiderna kan föra de onkogena anlagen vidare till andra bakterier genom konjugation vilket ytterligare ökar spridningsmöjligheterna.

I givarens DNA kan ingå virus—DNA — profager, som tidi- gare inkorporerats i genomet men som hållits under kon- troll och inte tillåtits föröka sig i cellen.

När genomet splittras exempelvis vid ett Shotgun—försök kan profagen frigöras och överföras till en värdcell och där föröka sig och sprida sig vidare. Risk finns att pro— fagen är patogen.

25222£é£l€9äå£é€£€-9€b_299£å-b飣€£ångé£

Hos ryggradslösa djur kan finnas mikroorganismer av okänt slag som kan vara patogena för människan. Personal som arbetar med att preparera fram DNA från dessa djur löper risk att infekteras. Risk finns vidare att segment av DNA från dessa patogena mikroorganismer vid Shotgun-för- sök överförs till vektor-DNA och sprids.

Vektor-virus och vektor-plasmider kan endast leva och föröka sig i levande celler, bakterieceller eller celler i vävnadsknltur. Dessa vektorer kan vara patogena. Den patogena egenskapen kan vara ursprunglig och bör då vara känd. Men den kan vara medförd från celler i vilka vekto- rerna tidigare levat och vara okänd.

Prop. 1979/80:10 75

14- Biersgziiinéessrisll-;illéeening Riskerna vid hanteringen ökar när koncentrationen eller volymen av ett farligt ämne ökar. Riskerna vid industri- ell användning av hybrid-DNA tekniken skulle därför i princip kunna anses vara större än vid teknikens till— lämpning i laboratorieskala. Å andra sidan bör riskfak— torerna vara klarlagda på ett helt annat sätt innan in- dustriell tillverkning påbörjas och därmed möjliggöra det motsatta förhållandet, d v 5 att riskerna minskas. Industriskalans riSker syns dock ännu icke ha varit före— mål för någon mera ingående diskussion.

3.3 RISKER FÖR öVRIGA MÄNNISKOR

1. De risker som angetts under 4.3.2 gäller under förstsättning att för människan patogena mikroorganismer bildas och kan infektera den som arbetar med tekniken. Om så är fallet är dessa organismer att betrakta som smittämnen. De kan spridas från laboratoriet ifråga via personal och material, via avlopp och ventilation eller med andra vektorer (ex insekter).

lx.) Om dessa smittämnen därefter kan sprida sig epidemiskt uppstår risker för allmänheten. Dessa är av samma slag som för de människor som arbetar med tekniken.

En speCiell risk föreligger vid användning av colibakte— rien som försöksorganism eftersom den är en naturlig beståndsdel i människans tarmflora. Risken ligger däri att den genom förvärv av hybrid—DNA skulle bli patogen eller ge ifrån sig ämnen som i större doser är farliga för människan, t ex insulin, kunna kolonisera tarmen och sprida sig epidemiskt.

LJ

3.4 RISKER FÖR DJUR

I pr;ncip gäller samma risker som under 3.3 d v 5 att smitt- ämne: kan bildas som är farliga för djur, att dessa lämnar laboratoriet och sprids epidemiskt i djurpopulationer.

3.5 RISKER FÖR VÄXTER

1. Av första årsrapporten från det engelska GMAG (Genetic Manipulation Advisory Group) framgår att i huvudsak fan typer av försök som inkluderar växter eller växtmaterii kan komma att bli aktuella:

a. DNA—segment överförs från högre växter, svampar eller växtvirus till bakterier,

Prop. l979/80:10 76

3.6

1.

b. Främmande DNA—segment, inkl plasmider som innehåller hybrid—DNA, överförs till högre växter,

c. Främmande DNA—segment överförs till svampar,

d. Främmande DNA—segment överförs till växtvirus,

e. Segment av växtvirus överförs till djurvirus.

Riskerna i försök av denna typ består i att för växterna nya patogena mikroorganismer kan bildas eller att redan patogena mikroorganismer kan få sin sjukdomsframkallande verkan förstärkt. Det kan tilläggas att mikroorganismer som är patogena även för djur och människor kan bildas vid dylika försök.

Enannankategori av risker består i att mikroorganismer innehållande hybrid—DNA kan ha fått 5 k selektiva för— delar d v s egenskaper som gör dem anpassade till att kolonisera nya miljöer och nischer i naturen och kon— kurrera ut andra mikroorganismer från dessa. Sådana selektiva fördelar kan tänkas uppstå hos mikroorganis— mer i vilka man inplanterar förmåga att tillgodogöra sig luftens kväve eller förmåga till fotosyntes eller kombina- tionen av dessa egenskaper. Selektiva fördelar av detta eller av mindre framträdande slag hos hybrid—DNA mikro- organismer kan påverka exempelvis balansen mellan olika mikroorganismer och därmed betingelserna för växternas liv.

Växtförädling med hybrid-DNA teknik torde komma att syfta till att förbättra främst tillväxt och resistens mot sjuk- domar o a egenskaper hos kulturväxterna. Ändring av de bio— logiska egenskaperna med hybrid—DNA teknikens hjälp innebär serier av experimentella steg vid vilka olika fysiologiska och andra barriärer hos växten ifråga skall forceras. Risk kan finnas att icke önskvärda anlagskombinationer uppstår och sprids med exempelvis pollen och sporer.

ALLMÄNNA EKOLOGISKA RISKER

De levande organismerna samverkar med varandra och med den icke-levande miljön och bildar s k ekosystem. Ett sådant består av producenter (växter), konsumenter (djur) och nedbrytare (bakterier, svampar) och har stor förmåga till självförsörjning. Ekosystem kan samverka med varandra och under den biologiska utvecklingens lopp har väl avvägda eller balanserade system vuxit fram (biologisk jämvikt).

Kunskapen om hur dessa system fungerar, hur flödena av energi och materia går, är ännu fragmentariska. Paleon-

Prop. l979/80:10 77

tolOgin (läran om utdöda djur och växter) visar emel— lertid att betydande störningar ägt rum i den biolo— giska jämvikten vilka fått katastrofala följder för arter. Människans påverkan av de ekologiska systemen har under historisk tid lett till störningar i dessa. Denna process har accelerat i modern tid genom den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Hybrid-DNA forskningen är en del av denna utveckling.

1. Hybrid—DNA tekniken rymmer den teoretiska möjligheten att framställa organismer som om de spreds i naturen skulle kunna leda till störningar eller förändringar av ekosystemen.

2. Mikroorganismer med nya egenskaper kan ge nya beting— elser för livet i jord och vatten och därmed på sikt förändra växt- och djurvärldens sammansättning och ekosystemens innehåll och funktioner. (Jfr 4.6 kväve- fixerade och fotosyntetiserade bakterier).

3. Dettagälleräven mikroorganismer som framställs för att bryta ner skadliga substanser i miljön exempelvis oljeföroreningar och organisk substans i reningsverken.

4. Coli—bakterien finns etablerad i naturen, nämligen hos däggdjur, fiskar, insekter m fl djur och förmodligen även i andra miljöer. Möjligheten att colibakterien skall sprida sig ytterligare i ekosystemen finns där— för. Häri ligger en risk vid användning av colibakte— rien som försöksorganism.

Prop. l979/80:10 78

4. ÖVERSIKT ÖVER UTVECKLINGEN 4.1 OLIKA LÄNDER 4.1.1 USA

Det var i USA som de första framgångsrika försöken gjordes med hybrid—DNAteknik. Det var också här som debatten om denna forskning startade och de första skyddsföreskrifterna kom till. Totalt under 1977 be— räknades i USA ca 350 forskningsprojekt pågå. Det kan jämföras med ca 150 i Europa, varav ett lO—tal i Sverige.

Gordonkonferensen l973

1973 hade amerikanska forskare lyckats överföra DNA från en art till en annan art med hjälp av denna tek— nik och få den att fungera i denna nya omgivning. Vid en vetenskaplig konferens som hölls i juli samma år (Gordon Research Conference on Nucleic Acids) rapporte— rades om dessa försök. Den nya teknikens möjliga använd— ningsområden och dess risker diskuterades och deltagarna föreslog i ett brev till National Academy of Sciences (NAS) att den skulle tillsätta en kommitté för att studera fördelar och risker förknippade med hybrid—DNA tekniken.

BÖåZEQMlEEåEåÅQEåES .

Kommittén tillsattes och resultatet av dess arbete förlåg i juli 1974. I korthet rekommenderade den följande:

1. Att viss hybrid—DNA inte skulle framställas förrän man visste mera om dess ev risker eller hade godtagbara me- toder för att förhindra dess spridning. Det gällde överförande av DNA—segment som medför motståndskraft mot antibiotika eller som ger upphov till produktion av toxiner och vidare hybrid-DNA i vilken ingår DNA från onkogena virus.

2. Att ev planer på att koppla djur—DNA med plasmid—DNA eller bakteriofag-DNA, noga skulle övervägas innan planerna sattes i verket. DNA i vissa djurceller har nämligen baserna anordnade i en följd som är vanlig hos 5 k RNA—tumörvirus, d v s sådana virus som har RNA i stället för DNA i sitt genom. Risken att tumör— framkallande arvsanlag överfördes kunde inte ute— slutas i dessa försök.

3. Att National Institutes of Health (NIH) skulle till— sätta en rådgivande kommitté med uppgift att utvärdera

Prop. 1979/80:10 79

riskerna med hybrid—DNA forskningen. Metoder borde utvecklas för att reducera riskerna för spridning av hybrid—DNA och riktlinjer utfärdas för dem som arbetar med sådan hybrid—DNA, som kan innebära ris— ker(potentially hazardous recombinant DNA molecules).

4. Att en internationell konferens med deltagare av be- rörda forskare anordnas under år 1975. Den skulle diskutera innebörden av det vetenskapliga genom— brott som gjorts och lämpliga metoder för att möta de risker som den nya tekniken kunde medföra (potential biohazards).

I rekommendationerna ingick också att all världens forskare inom området skulle vänta med de försök som innefattades under punkten 1 och som ansågs särskilt riskfyllda. Detta var en unik åtgärd som starkt under— strök betydelsen av kommitténs förslag och gav det en dramatisk tillspetsning med en avsevärd genomslagskraft som följd både i USA och internationellt.

NIH följde kommitténs förslag om tillsättande av en rådgivande kommitté och knöt till sig the NIH Recom— binant DNA Molecule Program Advisory Committee (RAC) bestående av 16 ledamöter som företrädde molekylär biologi, virologi, genetik och mikrobiologi, d v 5 de ämnen som närmast var berörda av den nya tekniken. Dessutom fanns i kommittén en representant för biolo- gisk etik (bioethics).

NAS—kommitténs rekommendationer i övrigt startade en debatt av betydande bredd och engagemang. De inledde en händelseutveckling som i dagens läge innebär att den amerikanska kongressen har ett antal lagförslag rörande forskning med hybrid—DNA under behandling och att ett flertal länder utfärdat föreskrifter för denna forskning eller har sådana under utarbetande.

Asilomarkonferensen 1975

Den internationella vetenskapliga konferens som före— slagits av NAS-kommittén och som med stöd av NIH och NAS sammankallades i Asilomar i Kalifornien 1975 fick stor betydelse för utvecklingen av säkerhetsföreskrifter för hybrid—DNA forskningen. Här lades i själva verket grunden för det regelarbete som senare fördes vidare av NIH och som till stor del blivit mönsterbildande för många andra länder.

I konferensen deltog ett 150-tal personer, varav 52 forskare från 15 länder utanför USA, 16 representanter för pressen och 4 jurister.

Prop. 1979/80:10 80

I sammanfattningen från konferensen konstateras bl a följande. Den nya tekniken ger möjligheter till nära nog fri kombination av den arvsmassa som den biologiska utvecklingen frambragt. Detta innebär en situation med många obekanta. När det gäller att bedöma riskerna med den nya tekniken är det därför företrädesvis potentiel— la risker man har att göra med, d v s risker som kan finnas. Det betyder att man inte alltid vet om de exis— terar, d v s är reella.

Bedömningen av dessa potentiella risker kan skifta men få eller inga bedömare anser att hybrid—DNA forskningen är helt riskfri. Riskbedömningen måste till en början ske på känn, vara intuitiv, men kan förbättras i takt med att kunskaperna ökar inom området.

Vissa experiment innebär emellertid påvisbara risker och de bör tillsvidare inte genomföras. Det är försök med DNA från sjukdomsframkallande bakterier och virus eller med DNA som innehåller anlag för framställning av gifter. Vidare bör storskaliga försök, d v s försök med mer än 10 1 av kulturen ifråga, inte utföras, om de kan förmodas ge upphov till ämnen som är skadliga för männi- skan, växt— och djurvärlden.

övriga försök skulle dock kunna fortgå under förutsätt- ning att de genomfördes på ett från säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Innebörden av detta utveckla- des av konferensen och ledde till en säkerhetssyn som sedan kommit att bli rådande.

Den bygger på att riskerna här som i all annan verksam— het kan graderas och genom lämpliga åtgärder reduceras. Fysiska och biologiska barriärer eller inneslutningar (physical and biological containments) byggs upp kring försöken och graden av inneslutning bestäms av var på riskskalan försöket ligger. De fysiska barriärerna av— ser laboratorielokaler, utrustning och dyl. De biolo- giska barriärerna består i att de bakterier och virus som ingår i försöken försvagas så att de inte kan över- leva utanför laboratoriet.

Begreppet biologisk barriär (biologisk inneslutning) var nytt. Det återsod då mycket arbete på att utveckla lämpliga system av detta slag och att testa deras till- förlitlighet.

Konferensen betonade att det är särskilt viktigt att goda arbetsrutiner upprätthålls i de laboratorier där hybrid—DNAtekniken tillämpas och att all personal som

Prop. 1979/80:10 81

sysselsätts i sådant arbete är utbildad för detta. Slarv och inkompetens kan snabbt sätta de bästa säker- hetssystem ur spel.

Ingen riskklassificering kan förutse alla situationer och riskvärderingen måste därför vara en fortlöpande process.

Konferensen rekommenderade enskilda forskare att tilläm— pa dess riktlinjer i säkerhetsfrågor till dess att reg— ler utarbetats och fastställts i resp länder.

BSSSEQEESESE_2299_N£E_lQZåIZé

Den fortsatta säkerhetsdebatt som arbetet inom NIH:s rådgivande kommitté utlöste och som gick tillbaka på Asilomarkonferensens säkerhetsfilosofi, kom främst att kretsa kring de fysiska och biologiska bärriärsystemen och de till dem knutna riskgraderingarna. Vissa kriti- ker ansåg att riskerna med hybrid—DNA forskningen var starkt överskattade och att de riktlinjer för denna forskning som nu höll på att arbetas fram blev alltför stränga. De skulle försvåra eller t o m omöjliggöra från vetenskaplig och samhällelig synpunkt angelägna forskningsinsatser. Andra däremot framhöll att reglerna blev alltför liberala och att de bl a skulle kunna med— föra att försök leddes av personal med otillräcklig kom— petens. Det framhölls också att kommitténs sammansätt— ning borde breddas så att representanter för olika sam— hällssektorer, exempelvis miljövård och arbetarskydd, ingick. Även andra vetenskapsområden än de som direkt berördes av den nya tekniken borde vara företrädda i kommittén. Det förslag till riktlinjer som kommittén ar— betat fram i juli 1975 sändes ut på remiss till forska- re och institutioner för att få en allsidig bedömning till stånd. Vid kommitténs fjärde sammanträde i decem- ber 1975 diskuterades remissvaren och en slutlig ver— sion utarbetades och överlämnades till NIH (NIH Propo- sed Guidelines For Research Involving Recombinant DNA Molecules).

NIH skulle nu besluta om att anta de föreslagna riktlin- jerna. Visserligen hade alla sammanträden med kommittén varit offentliga men NIH beslöt ändå att sammankalla ytterligare ett offentligt möte med ett breddat deltag- ande av forskare och företrädare för allmänna intressen. Mötet ifråga ägde rum i februari 1976. Kommittén fick sedan i uppgift att bedöma de synpunkter som framförts och göra erforderliga revideringar av förslaget.

Prop. l979/80:10 82

De kritiska synpunkterna rörde bl a det begränsade til— lämpningsområdet för riktlinjerna. Endast den av NIH stödda forskningen berördes av dem, låt vara att det var den övervägande delen av forskningsprojekten betr. hybrid—DNA vid universitet och högskolor. Men hybrid— DNA projekt stöddes också av det naturvetenskapliga forskningsrådet (National Science Foundation), av jord- bruksdepartementet o a federala organ, vilka icke omfat— tades av riktlinjerna. Utanför dessa låg dessutom hela industriforskningen.

Tillförlitligheten hos de biologiska barriärerna var också en central fråga för kritiken. Lämpligheten av att använda en stam av den vanliga tarmbakterien som värdorganism och vissa viruspartiklar som bärare av hy- brid-DNA ifrågasattes.

Arbetet på riktlinjerna slutfördes under våren 1976. Vid den tiden intesifierades debatten av de händelser, som inträffade i Cambridge, Massachussets, där Harvard— universitetet och Massachussets Institute of Technology (MIT) ligger. Det hela började med Harvard's planer på att bygga på en fjärde våning på biologiinstitutionens hus för ett s k P-3 laboratorium och de diskussioner detta utlöste. En offentlig hearing anordnades i juni av stadens myndigheter och planer förelåg att lokalt förbjuda hybrid—DNA forskning under två år. I denna hea— ring deltog förutom forskare och företrädare för NIH och dess arbete med riktlinjerna, politiker, laborato— riepersonal, företrädare för organisationerna Science for the People, Friends of the Earth m fl.

Denna hearing har betecknats som det första verkliga provet på om NIH:s riktlinjer var acceptabla för en bredare allmänhet. Något stopp för forskningen blev det inte i Cambridge.

Riktlinjerna godkändes av NIH i slutet av juni 1976.

Elala_ritflieis£_e!_å£_lålé

Syftet med riktlinjerna var att skydda laboratorieper— sonal, allmänhet och omgivning för risker förknippade med hybrid—DNA forskningen. Skyddet skulle vara tillta— get med god marginal, eftersom riskerna var svåra att förutse och bedöma.

Riktlinjerna bygger på den grund som lades vid Asilo- markonferensen och innebär att vissa försök förbjuds och att andra tillåts, dock endast under förutsättning att de är motiverade från vetenskaplig synpunkt och

Prop. 1979/80:10 83

inte kan utföras med annan teknik samt att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtas, Till de senare räknas bl a an— vändande av fysiska och biologiska barriärsystem. Rikt- linjerna klargör ansvarsförhållandena mellan projektle— dare, institut och NIH. Vetenskapliga publikationer som beskriver arbeten med hybrid—DNA bör innehålla en be- skrivning av de säkerhetsåtgärder som vidtagits och er— farenheterna av dem. Riktlinjerna skall ses över varje år. Utbildning av laboratoriepersonalen, central råd- givning och kontroll är andra åtgärder som ingår och som syftar till att motverka riskerna.

I det följande redovisas kort för förbuden och barriär— systemen.

EQEEÅEQäåQEåÖ—ELQSD:*;åf—lgååågååå

Dessa omfattar:

1. Framställning av hybrid—DNA från patogena organis- mer inkl vissa onkogena virus eller celler som man vet är infekterade av sådana.

2. Framställning av hybrid-DNA som innehåller gener för syntes av gifter (ex botulinus-toxin eller difteritoxin, gifter från insekter, ormar etc).

3. Överföring av antibiotikaresistens utom till E coli och andra som redan i naturligt tillstånd kan förvärva sådana anlag från andra bakterier.

4. Framställning av hybrid—DNA från växtpatogener då det är sannolikt att virulens och verknings— krets (host range) ökas. (Detta förbud omöjlig— gör tänkbara tillämpningar av hybrid—DNA teknik inom exempelvis växtförädling, eftersom dessa ' skulle kräva försök i växthus eller i fält.)

5. Avsiktligt avgivande av organismer innehållande hybrid—DNA från laboratoriet till omgivningen.

6. Kulturer på mer än 10 1 om dessa innehåller hybrid—DNA som man vet kan ge upphov till skad- liga produkter.

Eiåiäta_barriärer

Till dessa räknas fysiska hinder av olika slag som upprättas för att begränsa möjligheterna för bakte— rier, virus och andra organismer som används i för— söken att lämna laboratoriet. Hit hör utformning,

Prop. 1979/80:10 84

inredning och utrustning av laboratoriet. Det kan gälla åtgärder för att begränsa spridningen av luft- burna ämnen och organismer, för att desinficera luft och avloppsvatten och för att beränsa tillträdet till laboratoriet ifråga. Till de fysiska barriärer- na kan också räknas de krav som riktlinjerna ställer på arbetsrutinerna inom laboratoriet. I båda fallen grundar sig anvisningarna i detta avseende på mång— åriga erfarenheter från arbete med sjukdomsframkall— ande bakterier och virus.

Fyra grader av fysiska barriärer specificeras. De betecknas Pl, P2, P3 och P4 och siffrorna anger en ökande grad av inneslutning (minimal - låg - moderat hög).

Pl är i stort sett ett vanligt mikrobiologiskt labo- ratorium. Den fysiska inneslutningen består i de arbetsmetoder som rutinmässigt tillämpas i sådana laboratorier och som bl a består i daglig desin- ficering av förorenade ytor, vätskor och avfall och användning av säkra tillvägagångssätt vid pipettering.

Denna miniminivå för inneslutning används vid hantering av organismer som innebär obetydliga risker under normala förhållanden, t ex för icke patogena stammar av E coli. Denna nivå tillämpas också vid studier av Vävnadskulturer från männi- ska och däggdjur.

P2 är ett Pl-laboratorium försett med en autoklav, dvs anordning för avdödning med ånga vid förhöjd temperatur och tryck. Det är inte tillåtet att äta, dricka, röka och förvara livsmedel i detta laboratorium. Laboratoriekläder krävs. Tillgång till mekanisk pipettering skall finnas. Till- träde till P2-laboratoriet är begränsat när ex- periment som kräver PZ-nivå utförs. P2-nivå krävs för forskning med organismer som förorsakar de flesta bakterie- och Virussjukdomar hos människa. Denna grad av inneslutning rekommenderas av det amerikanska Center for Disease Control vid ar- bete med bakterier som ger mjältbrand, difteri, lunginflammation, gonorré, salmonella, syfilis och kolera. Den rekommenderas också vid arbeten med virus som förorsakar influensa, mässling, påssjuka och polio.

P3 laboratoriet är avskilt från övriga laboratorier i huset och har ett flertal utrustningsdetaljer

Prop. 1979/80:10 85

för att öka graden av inneslutning (ex vis under- tryck i förhållande till omgivningen, riskbox, spec anordningar för luftcirkulation). Speciella regler betr klädsel och arbetsrutiner gäller.

Inneslutning enl P3-nivå har använts de senaste 20 åren i USA vid arbete med organismer som ger exempelvis tuberkulos, pest och rabies.

P4 är ett fullständigt avskilt laboratorium med bl a person- och materielslussar, speciella system för avfallshantering och luftcirkulation (undertryck i förhållande till omgivningen).

P4 laboratorier har av Center for Disease Control rekommenderats vid arbete med utomordentligt far- liga virus som exempelvis Lassafeberns virus.

De arbetsrutiner som gäller för P1 gäller också för P2 P4 laboratorierna. Vidare krävs en personalut— bildning som svarar mot kraven i övrigt inom varje nivå. I utbildningen ingår kännedom om möjliga ris- ker och om de olika momenten i hybrid—DNA-tekniken, vidare kunskap om biologin hos de bakterier och virus som används. Beredskapsplaner i händelse av olyckor skall finnas. Serologiska kontroller av personalen skall vara planerade.

eielesislseåesaieges

Dessa är ett komplement till de fysiska barriärerna och innebär att de bakterier, i vilka hybrid—DNA in— föres (värdarna), är starkt försvagade och inte skall kunna Överleva utanför laboratoriet. Samma gäller de bakteriofager och andra virus vilka används som vek- torer. I riktlinjerna anges genomgående både fysisk och biologisk barriär för olika försök.

Värd/vektorsystemen betecknas i riktlinjerna EK 1, BK 2 och EK 3 där siffran anger en ökande barriär— effekt.

EK l värd/vektorsystem

Mottagare eller värd för hybrid-DNA är en stam av den vanliga tarmbakterien E coli. Den speciella stammen betecknas K 12 och kan normalt inte kolonisera och föröka sig i tarmen. Inga andra stammar än K 12 får användas (gäller även BK 2 och BK 3). 1)

l) Beteckningen EK anger att E coli K 12 är värd- organism. I det reviderade förslaget till rikt— linjer 1978 används i stället beteckningen HV som står för host/vector.

Prop. 1979/80:10 86

Vektorer eller bärare av den hybrid-DNA som skall införas i E.coli K 12 är bakterieplasmider som saknar förmåga att själva vandra över till andra bakterier (non—konjugativa) eller försvagade bak— teriofager (lambdatyp).

EK 2 värd/vektorsystem

Vissa ärftliga förändringar har gjorts med värd och vektor så att dessa endast skall kunna överleva under mycket speciella laboratorieförhållanden. E.coli K 12 har exempelvis förlorat förmågan att bygga upp en cellvägg som skyddar mot miljön i tar— men och gjorts känslig för olika ämnen som finns i matsmältningsorganen. Förändringarna i vektorerna innebär bl a att de för sin förökning nu gjorts be— roende av en specifik värd eller att de gjorts tem— peraturkänsliga, d v 3 att de inte skall kunna för— öka sig vid vanlig kroppstemperatur. Endast ett mind- re antal EK 2 system finns för närvarande godkända av NIH.

EK 3 värd/vektorsystem

Dess utgörs av EK 2—system somlhar barriäreffekter som inte bara gäller i laboratorieförsök utan också är hållbara vid försök in vivo på människa och apor. Några EK 3 system finns för närvarande inte utarbeta- de. Försök på denna risknivå kan alltså ännu ej utfö- ras.

Andra värd/vektorsystem

Som vektorer får också användas s k Simian monkey virus 40 (kallat SV 40) och s k polyoma virus.

SV 40 förekommer i njurarna hos vissa apor där det kan förorsaka infektioner. Det ger tumörer när det injiceras i nyfödda hamstrar. Det är inte känt för att vara sjukdomsframkallande hos människan men det kan växa i humana celler och har isolerats från män— niska.

Polyoma virus förekommer hos möss men har inte visats vara sjukdomsframkallande hos dem. Injicerade i ny- födda ungar kan dock dessa virus ge upphov till tu— mörer. Det finns inga belägg för att polyoma virus

Prop. 1979/80:10 87

kan infektera människa. Det visar en svag förök- ning i humana cellodlingar.

SV 40 och polyoma virus är främst avsedda för att överföra hybrid—DNA till kulturer av djurceller. Dy— lika cellkulturer kräver mycket speciella odlingsbe- tingelser för sin existens och förökning d v s har en inneboende biologisk barriäreffekt.

Vektorn måste utgöras av ett virus som kan infekte- ra dessa odlingar och överföra hybrid—DNA till cel— lerna där. En spridning av detta virus från labora- toriet kan ske. Om det sker är den sannolikaste sprid— ningen via människa. Därför bör vektorer väljas som har liten eller ingen förmåga att föröka sig i mänsk- liga celler. Ett antal ytterligare krav ställs på dy— lika vektorer. Endast SV 40 och polyoma virus kan enl. riktlinjerna anses uppfylla samtliga dessa krav.

Bset'sieeer-eå_rilsslieisree_ay_år_låzé

När riktlinjerna offentliggjordes i juli 1976 sak— nade de trots allt en viktig beståndsdel. Den ameri- kanska miljövårdslagen (Environmental Policy Act 1969) kräver nämligen att innan en större federal verksamhet sätts igång som kan påverka den mänskliga miljön så skall en bedömning göras av de miljömäs— siga konsekvenserna. Det skall föreligga en s k En— vironmental Impact statement (EIS). En sådan började utarbetas redan sommaren 1976 samtidigt som översy- nen av riktlinjerna tog sin början.

Hösten 1976 förelåg ett utkast till EIS. Det inne- höll de nyligen antagna riktlinjerna samt en beskriv- ning av deras tillkomst och av de grundläggande tan- kegångarna. Där fanns också redogörelser för forsk— ningsresultat rörande risker under olika arbetsbe— tingelser, kortfattade överväganden av miljörisker och miljökonsekvenser samt om den nya teknikens in— verkan på den biolOgiska utvecklingen m m.

EIS blev föremål för en bred remissbehandling. Ca 2 000 personer och institutioner deltog i denna. 38 svar kom in.

I det slutliga EIS som utkom i oktober 1977 har des— sa svar tagits in jämte en redogörelse för hur de påverkat den slutliga utformningen. De synpunkter som direkt berörde riktlinjerna fördes vidare till den kommitté som arbetar med översynen av dessa.

Prop. 1979/80:10 88

Ett axplock i de inkomna svaren visar bl a följande.

Vissa remissvar tog upp allmänt politiska frågor som rörde möjligheterna för allmänheten att bestäm— ma om riskerna med hybrid-DNA är acceptabla eller ej. En procedur att på demokratisk väg realisera dessa möjligheter borde komma till stånd. Här kunde man tänka sig en nationell kommission tillsatt av kon— gressen, en kommission som formulerade de allmänna regler som borde gälla för allt arbete som innebär biologiska risker. De som menade att riktlinjerna var för stränga och hämmade forskningen framhöll att ingen uppskattning gjorts av de kostnader som sam- hället åsamkas av att skydda individerna från risker som i praktiken inte finns.

I några svar yrkades på ett förbud för all hybrid- DNA forskning till riskerna var bättre klarlagda. Motsidan ville inte ha några förbud alls. Man häv— dade att om hybrid—DNA forskning kan förbjudas fast- än riskerna inte är belagda så måste den principen också gälla all annan forskning. Det är lätt att Spekulera fram världsomfattande skador som yttersta resultat av forskningen inom många områden. Även dessa skulle i så fall vetobeläggas.

En diskussion av etiska frågor i anslutning till "genetic engineering" efterlystes i ett par svar.

De som utarbetat riktlinjerna var forskare inom hybrid-DNA området. Även om möjligheter beretts även andra att påverka arbetet så hade dessa inte delta- git i besluten rörande reglernas utformning. Redan under det pågående regelarbetet hade dylika syn— punkter framförts av bl a organisationen Science for the People.

I de mera allmänt hållna synpunkterna framfördes också krav på en intensifierad forskning rörande riskmomenten för att täcka in de betydande kunskaps- luckor som existerar på detta område.

Beträffande riskerna var användningen av E.coli K 12 som mottagare och förökare av hybrid-DNA en anledning till oro i flera remissvar. Colibakteriens (dock ej K 12) förekomst i tarmen hos människa, hos många varmblodiga djur men också hos fiskar och insekter, i avfall, jord- och förorenat vatten gör den till en viktig ekologisk faktor. Den kan utbyta genetisk in— formation med ett 40-tal andra arter bl a med Shigella (dysenteri-bakterien) och Salmonella. Dess plasmider

Prop. 1979/80:10 89

kan bl a överföra gener för antibiotika-resistens. E.coli är även sjukdomsframkallande. Den ger upp— hov till diarréer, urinvägsinfektioner och blod— förgiftning. I flera svar krävdes att alternativ till riktlinjernas värd/vektorsystem skulle utveck— las,

Ett flertal mera tekniskt betonade frågor som rörde bl a kontroll av gnagare och insekter i laboratori— erna, påföljd vid överträdelser av riktlinjerna, in- spektion och licensgivning samt ansvarsfördelningen mellan projektledare, institution och NIH, togs upp i remissvaren.

I EPA's svar (U S Environmental Protection Agency) sammanfattades dess synpunkter och kritik på följande sätt.

1. Det finns inte tillräcklig kunskap för att säkert kunna påstå att normalt ofarliga stammar av E.coli eller andra värdorganismer inte kan förvandlas till virulenta patogener, som kan finna ekologiska nischer, där de kan föröka sig, om de skulle spri- das i miljön. Mycket hög prioritet bör ges åt forskning som ger ökad kunskap om de biologiska barriärsystemens effekt.

2. Riktlinjerna är inte tillämpliga på alla labora— torier och forskare som arbetar med hybrid—DNA.

3. I vad mån riktlinjerna följs, och överträdelser noteras och rapporteras blir beroende av trycket från kolleger och personal på platsen, Inga till— förlitliga medel finns för att påvisa överträdel— ser eller för att snabbt varna om potentiellt farligt material genom olyckshändelse avgivits till omgivningen. Vidare ges inga påföljder — annat än förlust av forskningsanslag - som kan verka förebyggande mot överträdelser.

4. EPA är oroat över den osäkerhet som råder när det gäller att bedöma riskerna med försök som inte utförs under användande av maximal inneslut— ning.

5. EPA är oroat över de problem som kan uppstå när det gäller att utforma regler för industriell tillämpning av hybrid—DNA—tekniken.

6. Varken EIS eller riktlinjerna diskuterar planer på åtgärder mot oförutsedd förorening av omgiv- ningen.

Prop. l979/80:l0 90

EQEEÄSQ€E_E£lå-£9!åéå£ågå_£åEEl£Eiå£_ÄQZQ

Revisionen av riktlinjerna påbörjades 1977. I sep— tember detta år förelåg ett förslag från NIH's råd— givande kommitté (RAC). Detta offentliggjordes för kommentarer i NIH recombinant DNA technical bulletin och i Federal register. Liknande procedur som betr. 1976 års utgåva tillämpades.

NIH utgav det slutliga förslaget den 28 juli 1978. Det publicerades i Federal register och var öppet för kommentarer under 60 dagar. En departementskom— mitté tillsattes för att granska dessa. Den fick även i uppdrag att hålla en offentlig utfrågning (public hearing) i ärendet. 45 dagar efter remiss— tidens utgång, d v s i mitten av november kommer den nya versionen att utges.

Förslaget till reviderade riktlinjer innebär bl a att vissa försök undantas från riktlinjerna att lättnader i säkerhetskraven införs och

att de olika säkerhetskommittéerna (Institutional Biosafety Committees) får ökade befogenheter.

Bakgrunden till detta var att forskningsresultat hade framkommit under 1977 och 1978 vilka pekade på att riskerna överskattats. Dessa forskningsresultat gällde bl a användningen av E.coli K 12 och virus inom hybrid—DNA—tekniken och sammanställdes och be— dömdes vid vetenskapliga konferenser (workshops) i Falmouth, USA i juni 1977 betr E.coli K 12 som värd— organism och i Ascot, Storbritannien i januari 1978 betr försök med virus då virusnukleinsyra överförs till värd/vektorsystem. Rapporterna från dessa kon— ferenser ingår i underlaget till förslaget till re— viderade riktlinjer och innebär sammanfattningsvis följande.

AnvändningeLaLEise1i_15_12

Inledningsvis konstateras att den stam som används inom hybrid—DNA—tekniken, E.coli K 12, har använts i laboratorieförsök i över 50 år. Det är inte känt att den under denna tid skulle ha framkallat något sjukdomsfall. Lämpligheten av K 12 som mottagare av främmande gener betingas av detta förhållande men också därav att den till sin biologi är bäst känd av alla mikroorganismer.

Det faktum att E.coli som ursprunglig miljö har ryggradsdjurens inkl människans tarmkanal och där— utöver finns spridd inom andra djurgrupper och na-

Prop. l979/80:10 91

turmiljöer samt att arten rynmer även patogena for- mer, gör, att de ev möjligheterna hos K 12 eller hos försvagade derivat av K 12 (ex vis stam 1776) att omvandlas till en patogen, att sprida främmande DNA till andra organismer och att överleva i naturen, kommit särskilt i blickpunkten.

Omvandling av K 12 till patogen

K 12 har odlats i stora kvantiteter kulturer inne— hållande hundratals liter — i ett otal laboratorier världen över och med inneslutningar (containments) som varit lägre än de lägsta 1 NIH's riktlinjer. Den har därvid inte visat någon av de egenskaper som normalt hör samman med patogena bakterier. Den kan sålunda inte

med lätthet överleva och föröka sig under naturliga förhållanden,

sprida sig från djur till djur eller från växt till växt,

med lätthet föröka sig på kroppsytor eller i tarm— kanal och lungor,

invadera djurceller eller sprida sig i djurkroppar,

producera toxin eller förändra andra levande organis— mer eller celler så att de blir skadliga,

motstå kroppens försvarsmekanismer (immunförsvar).

Om K 12 intas i så stor mängd som 109 exemplar, kan sedan inget av dessa återfinnas i avföringen. Normalt etablerar sig K 12 inte permanent hos människan. Å andra sidan kan detta ske under onormala förhållanden, exempelvis under antibiotikabehandling.

Då anlag som ger patogenitet hos andra E.colistammar överfördes till K 12 visade den inte i något fall förmåga att framkalla sjukdomar som diarré eller urin— vägsinfektion. Den slutsats som dragits av detta är att det är mycket osannolikt att K 12 kan omvandlas till patogen genom att erhålla fragment av främmande DNA.

Spridning av främmande DNA med E.coli och dess plas— mider

Frågan gäller om hybrid—DNA som införts i K 12 kan föras vidare till andra bakterier som K 12 kommer i kontakt med inkl andra stammar av E.coli. En sådan överföring skulle kunna omvandla mottagaren till en patogen eller göra en redan patogen organism mera livskraftig. Den skulle kunna ske antingen med plas—

Prop. 1979/80:10 92

mider eller med bakteriofager (lambdatyp).

Konjugativa plasmider kan förflytta sig från en bak— terie till en annan. Enligt riktlinjerna får endast non—konjugativa eller svagt konjugativa plasmider an— vändas. Den non—konjugativa plasmidens förmåga att förflytta sig kan emellertid ökas om dess bakterie— cell invaderas av en konjugativ plasmid och denna överför sin konjugativa egenskap till den non—kon— jugativa plasmiden. Därefter kan den senare bli en potentiell överförare av DNA till andra bakterier. Beräkningar visar att sannolikheten för att detta skall hända med non—konjugativ 6K 12 plasmider är utomordentligt liten ( 1 på 10 per överlevande bakterie per dag i tarmen på varmblodiga djur). Be— räkningarna gäller laboratorieförhållanden och tro— ligen gäller en ännu lägre siffra under naturliga förhållanden.

Spridning av hybrid—DNA med bakteriofager

Bakteriofager med hybrid-DNA kan avges från labora— toriet som infektiösa partiklar eller via bakterie- värdar, i vilka bakteriofag—DNA finns i en plasmid eller infogat i bakteriens kromosom—DNA.

Bakteriofagens möjlighet att överleva som infektiös partikel beror på flera faktorer bl a på sannolik- heten att den skall finna colibakterier att föröka sig i. Det anses mycket osannolikt att den bakterio- fag, lambda, som används i hybrid-DNA försök skulle överleva och infektera djur och människor. Den är känslig för magsäckens låga ph och visar ingen be— nägenhet att infektera de colistammar som normalt finns i tarmen. Den är vidare känslig för uttork— ning, något som skulle inträffa om den sprids med luften. E.colistammar som kan infekteras med lambda är ovanliga i naturen. Lambdapartiklar i stora mäng— der (10 partiklar) har förtärts utan att sedan kunna återfinnas i avföringen.

Inkorporering av lambda—DNA i E.coli—cellens DNA förekommer i natt"en och är ett välkänt exempel på naturlig omkombination. De flesta lambdavarianter som används i hybrid-DNA försöken eller övervägs för användning har en starkt reducerad förmåga att inkorporeras på detta sätt. Beräkningar visar att möjligheten för överföring av främmande DNA-frag— ment från K 12 som ursprunglig värdcell till andra bakterier via lambda är avlägsen.

Prop. 1979/80:10 93

K 12's förmåga att överleva i naturen

Som redan nämnts är K 12 dåligt rustad för att över— leva i naturlig miljö. Men om den skulle överleva och föröka sig är det fortfarande osannolikt att den skul— le infektera andra organismer. E.coli sprids sällan med aerosoler (luftburna partiklar) utan primärt genom förtäring av förorenad föda eller förorenat vatten.

Mellan 106 och 109 celler av patogen E.coli behövs för att framkalla sjukdom. Den mängd som genereras vid aerosolbildning är oftast mindre än en tusendel av detta. Skulle K 12 bli patogen och infektera någon av laboratoriepersonalen och med denna person föras ut ur laboratoriet, är sannolikheten för att andra skall smittas mycket låg och risken för en epidemi är praktiskt taget obefintlig.

Falmouthkonferensen

I denna deltog experter på infektionssjukdomar, bakter— ologi, virologi, bakteriegenetik m fl områden. Kon- ferensen stöddes av National institute of allergy and infections deseases och The Fogarty international center of NIH.

Konferensen behandlade de frågeställningar som ovan refererats och de riskbedömningar som där återges sammanfaller med konferensens.

Falmouthkonferensens slutsats var att E.coli K 12 genom hybrid—DNA försök inte kunde omvandlas till en patogen. "The participants arrived at unanimous agree— ment that E.coli K 12 cannot be converted into an epidemic pathogen by laboratory manipulations with DNA inserts."

Detta framgår av rapporten från ordföranden vid kon— ferensen till chefen för NIH. Det bör nämnas att en av deltagarna (professor J King) menade att slutsat— sen inte var så kategorisk utan att man i stället va— rit överens om att det var osannolikt (ehuru inte 0— möjligt) att E.coli K 12 kan omvandlas till en epi— demisk stam. När det gällde frågan om E.coli K 12 kan omvandlas till vildtyp d v s ursprunglig E.coli, rådde enligt King inte någon samstämmig uppfattning. Tvärtom pekade de resultat som framlades, på att detta är ett allvarligt problem.

Prop. 1979/80:l0 94

azeriqzarA f

Det första förslag till reviderade riktlinjer som utgavs i september 1977 utlöste kritik för att kra— ven på fysiska och biologiska barriärer var för höga när det gällde arbete med virus.

Vid Ascotkonferensen togs riskerna med användning av virus inom hybrid—DNA-tekniken upp. De ämnesområden som företräddes av de 27 deltagarna var kliniska in— fektionssjukdomar, folkhälsa, medicinsk och diagnos— tisk virologi, virusinfektioners biologi, biokemisk virologi samt växt—, insekt— och husdjursvirologi. Fem av deltagarna var aktivt engagerade inom hybrid— DNA forskningen. Konferensen stöddes av NIH och var "a joint US—EMBO workshop" (EMBO = European Molecular Biology Organisation)-

Ascotkonferensens resultat behandlades av den arbets— grupp inom NIH som studerade riktlinjer för virus- hybrid—DNA försök. Av rapporten från mötet och arbets- gruppens skrivelse (14 april 1978) till NIH's råd— givande kommitté (RAC) framgår bl a följande.

1. Ett tidigare antagande som låg bakom 1976 års utgåva av riktlinjerna var att E.coli, som bar virus—hybrid-DNA, kunde bli virusfabriker som producerade infektiösa viruspartiklar. Detta anses inte vara möjligt. Virusförökning (repli— kation) kräver reglering och samordning av en mångfald enzymsystem som härrör både från värd— organismens genom och viruspartikelns genom. Det— ta är grunden för värdspecificiteten hos virus. Det tycks vara mycket osannolikt att en prokaryot innehåller det kompletterande enzymsystem som behövs för syntes av ett infektiöst djurvirus. Inte i något fall har det kunnat påvisas att det är möjligt att föröka djurvirus eller andra eukaryota virus i bakterier och omvänt föröka bakterievirus (fager) i eukaryota celler.

2. Efter genomgång av föreliggande vetenskapliga data och olika riskscenarios blir slutsatsen att virus—genom och fragment av sådana som klonas i E.coli K 12 med användning av godkända plasmider och fagvektorer, inte innebär större risk än ar— bete med den infektiösa viruspartikeln som så- dan eller dess DNA och att det i de flesta fall, om än inte alla, klart innebär mindre risk.

Prop. 1979/80:10 95

3. P2/EK l—nivå utgjorde tillräckligt skydd för kloning av virus-genom och fragment av sådana.

RAC och senare NIH följde i huvudsak rekommendatio— nerna från Ascotkonferensen och arbetsgruppen, vilket innebar en i vissa fall drastisk sänkning av säkerhets— nivåerna. En bättre överensstämmelse tycks därigenom ha uppstått mellan de amerikanska och exempelvis de franska riktlinjerna. Det kan nämnas att förutom po— lyoma virus och SV 40 virus är även andra virus—vek— torer tillåtna (adenovirus, herpesvirus m fl).

QQQQQEQQ_ÄEåQ=£iKElini€£Qe

Följande försök och hanteringar föreslås bli undan— tagna från riktlinjerna:

1. Hantering av DNA utanför en värdorganism eller ett virus, s k "naked DNA". Sådan DNA har hanterats i åratal i laboratorierna. Den inaktiveras snabbt i naturen.

2. Försök som avser DNA från virus eller icke—kromo- som DNA, där inget främmande DNA ingår i hybrid—DNA molekylen. Ett exempel är överförande av hybrid-DNA molekyler som består av bitar av SV 40 virus till eukaryota celler i Vävnadskultur.

3. Försök som avser s k själv—kloning. I dessa för— sök isoleras DNA från en värdorganism och återin— förs sedan för kloning i samma typ av organism. Det gäller sålunda en typ av kloning som försig— går i naturen.

4. Försök som infattar givare— och värdsystem som normalt utbyter DNA. Dessa försök är endast en imitation av företeelser i naturen. En lista över dessa system har upprättats och skall fort- löpande ses över och anpassas till nya rön på området (se även p 5).

5. Andra hybrid-DNA försök om det kan visas att de är säkra. Beslut om sådana undantag fattas av chefen för NIH sedan frågan beretts av RAC. Allmänheten skall beredas möjlighet att dessför- innan avge synpunkter (gäller även p 4).

Prop. l979/80:10 96

I forslaget till reviderade riktlinjer har säker— hetskraven nästan genomgående sänkts något (l 2 steg, för vissa virusförsök ännu mera).

Admini; trot "ua-—å tgärder

NIH's godkännande från säkerhetssynpunkt av projekt behöver endast inhämtas betr nya projekt och projekt av P4—typ. Betr förändringar av pågående projekt på P1 — P3—nivå behövs inte detta godkännande. Det räck— er med att institutionens biologiska säkerhetskommit— té (Institutional Biosafety Committee, IBC) lämnat sitt medgivande. NIH avser att i efterhand granska IBC's beslut. Vidare skall varje institution som be— driver försök på P3 — P4—nivå ha en kvalificerat bio— logiskt skyddsombud (Biological Safety Officer). Åt— minstone en ledamot av IBC skall vara företrädare för allmänheten (public member) och t ex inte ha några ekonomiska anknytningar till institutionen. Ansvars— förhållande mellan huvudman (principal investigator) institution, IBC och skyddsombud preciseras ytterli— gare. Enligt de reviderade riktlinjerna kan den pri— vata sektorn frivilligt registrera sina hybrid—DNA projekt hos NIH.

Bsettieneaeåéäzäleaeetill-!gyiésréee_£ittl”anis; (1978)

Av en artikel i Nature (12 oktober 1978) framgår viss kritik som framfördes vid den hearing rörande de reviderade riktlinjerna som hölls i september 1978.

I kritiken som kommer från vetenskapshistoriskt håll (Susan Wright) påpekades bl a att den grupp som del- tagit i beslutsprocessen varit starkt begränsad till forskare med anknytning till NIH och att den varit för sluten. Vidare kritiserades förslaget att dele— gera ansvaret för vissa åtgärder till lokala insti- tutioner.

Mot bakgrund av industrins växande intresse för hybrid—DNA—tekniken ansågs det vara fel att mildra säkerhetskraven på det sätt som föreslogs.

RAC kommer i samband med att de industriella till— lämpningarna alltmer aktualiseras att få göra policy— rekommendationer av vittgående social räckvidd. Med

Prop. 1979/80:10 97

tanke härpå ansågs den utvidgning av kommitténs sammansättning som utlovats av NIH vara otill- räcklig. Krav restes på en utökning av kommit— tén med företrädare för fackföreningar, allmänna intressegrupper (public interest groups), orga— nisationer för folkhälsan och tillsynsmyndigheter som kunde tänkas vara berörda.

Bakom detta krav stod enligt artikeln:

Attorney General of New York State American Federation of Labor Congress of Industrial Organisations Coalition för Responsible Genetic Research Environmental Defense Fund Friends of the Earth Betr miljögrupperna i USA se även bil 4.

Mezläeaätejeeareä29-122215

I början av 1977 var många politiska bedömare ense om att ett lagförslag rörande hybrid—DNA-forskning snabbt skulle passera kongressen. Det visade sig vara fel. Orsakerna till att kongressen tog längre tid på sig än väntat var flera. De nya forsknings- resultat som framkom under 1977 och som påverkade riskbedömningen torde ha inverkat. Dessa fick ge- nom forskarnas eget agerande.en betydande genom— slagskraft både i kongressen och hos allmänheten och torde ha fått opinionen att svänga mot en mera libe- ral syn på säkerhetsfrågorna kring hybrid—DNA forsk— ningen.

De två lagförslag som låg i kongressen i början av året hade till respektive upphovsmän senatorerna Kennedy och Rogers.

Senator Kennedy's lagförslag innebar bl a att en ny statlig kommission skulle bildas. Denna skulle be- stämma om all forskning med hybrid—DNA. I själva verket hade senator Kennedy och hans stab från bör- jan tänkt sig en reglering av all biologisk forsk— ning som innebar potentiella risker men sedermera begränsat sig till hybrid-DNA forskningen. Kennedy's lagförslag gick vidare ut på att lokala lagstiftan- de församlingar kunde anta regler som var strängare än de federala eller t o m förbjuda forskning med hybrid—DNA. Kennedy's avsikt med den nya kommissio— nen torde ha varit att i den lägga de kontrollerande uppgifter som nu låg på NIH. Detta senare organ skul- le uteslutande ägna sig åt den vetenskapliga bedöm- ningen av forskningsprojekten och inte vara till—

Prop. 1979/80:10 98

synsmyndighet för någon lagstiftning. Kommissionen skulle bestå av forskare och företrädare för all— mänheten, sammanlagt 13 ledamöter. Genom denna konstruktion kunde önskemålet tillgodoses att all— mänheten skulle ha insyn och även ansvar i forsk— ningen.

Detta lagförslag var mycket detaljerat i sin regle— ring av forskningen. Det möttes med betydande oppo— sition från forskarhåll. Orsaken till denna var den byråkrati man fruktade skulle läggas över forskning— en och de ingrepp av politisk natur den kunde komma att utsättas för. överträdelser straffades med högst 5 000 dollar i böter eller fängelse i högst ett år (dock högst 10 år i svårare fall), något som säker— ligen också bidrog till den starkt negativa reaktio— nen hos många forskare.

Senator Roger's lagförslag innebar också att en kom— mission skulle finnas, men endast med rådgivande upp- gifter. En annan viktig skillnad var att lokala av— vikelser från den federala linjen endast fick före— komma om speciella behov förelåg.

Framstående forskare på området vilka tidigare an- slutit sig till uppfattningen att hybrid—DNA forsk— ningen innebar betydande risker ändrade under 1977 helt eller delvis mening. Kongressen fick skrivel— ser från ledande forskare som hävdade att de försök som tillåts enl NIH:s riktliner var riskfria (Profes— sor Roy Curtiss III) och att hybrid—DNA bildas i naturen och ingalunda är någon ny laboratoriefram- ställd produkt (Professor Stanley Cohan).

Falmouthkonferensens nämnda uttalande att E.coli K 12 genom hybrid-DNA försök inte kan omvandlas till en sjukdomsframkallande bakterie och ge upphov till epidemier vägde i detta sammanhang tungt.

Från andra vetenskapliga konferenser kom ytterligare röster. På sensommaren 1977 hölls en Gordonkonferens som omfattade också en konferens om nukleinsyror så- som fallet var 1973. Denna uttalade nu stor oro in— för förslagen till lagstiftning. I ett brev till kon- gressen hävdades att samhället skulle berövas de fördelar och framsteg som låg i hybrid—DNA forskning- en genom en onödigt restriktiv lagstiftning. Risker— na hade överdrivits på ett sätt som gick långt utan— för varje förnuftig värdering ("far beyond any rea- soned assessment").

Prop. l979/80:10 99

Gordonkonferensen 1977 inkluderade också en konfe— rens om biologiska regleringsmekanismer. Deltagarna i denna sände också en vädjan till kongressen med liknande innehåll. Det påpekades att en intensiv forskning har bedrivits för att finna verkliga ris— ker för folkhälsan men att inga sådana uppdagats. I stället har många förmodade risker eller faror visat sig icke existera. Att lagstifta om risker som inte hade kunnat påvisas utan i själva verket var osannolika var oklokt och den byråkrati som en sådan lagstiftning skulle ge upphov till skulle försvåra forskningen och utvecklingen inom många kunskapsområden. Denna resolution signerades av 140 deltagare i konferensen och därefter av ytterligare ca 1 000 personer.

Deltagare i en annan konferens som ägnades åt viro- logi skrev också till kongressen 1977 och framlade sin oro inför de föreslagna lagförslagen och dess följder för forskning och teknisk utveckling. I brev påpekades att det har aldrig funnits några be— vis att hybrid-DNA innebär risker för hälsa eller miljö. "Vi tror att en speciell lagstiftning för att reglera hybrid—DNA forskning är onödig och oklok."

Redan på våren 1977 hade initiativ tagits av ledande krafter inom American Society of Microbiologist (ASM) för att organisera och kanalisera informatio— nen från forskarsamhället i syfte att påverka kon- gressens lagstiftningsarbete. Tjugo vetenskapliga sällskap inkl den stora Federation of American Societies for Experimental Biology stödde denna ak— tion. Denna syftade dock till att stödja lagstift- ningstanken eftersom det ansågs orealistiskt att argumentera mot varje form av federal reglering av hybridiDNA forskningen.

Senator Roger's lagförslag beskrevs som det som "skulle tillåta fri forskning och samtidigt till— godose allmänhetens säkerhetskrav" och fick forsk— arnas stöd.

Vid slutet av sommaren 1977 hade ett antal särskilt aktiva forskare skrivit brev och ringt telefonsam— tal till medlemmar av senaten för att uppmana dem att stödja ett nytt lagförslag som lagts av senator Nelson. I tillkomsten av detta hade ASM till en del bidragit. Nelson's lagförslag som kom i augusti tog fasta på den nya information som kommit om ris- kerna och innebar att flera önskemål från forskar— samhällets sida tillgodosågs. Bl a föreslogs lagen

Prop. 1979/80:10 100

vara tidsbegränsad till 3 år (sunset clause). Nel- son's förslag lanserades som en ersättare (substi— tute) av Kennedy's.

Även senator Adlai Stevenson kom nu in i lagstift- ningsarbetet genom att han var ordförande i under— kommittön för vetenskap och teknik, inom vilken vissa övergripande forskningspolitiska frågor också behandlades, till vilka Stevenson tycks ha räknat hybrid—DNA frågan. Tydligen höll kongressen på att hamna i ett besvärligt läge genom alla lagförslag och propåer och Stevenson föreslog att man skulle skjuta på hela lagstiftningsfrågan till nästa år. Strax därefter återtog senator Kennedy temporärt sitt lag— förslag (det har dock inte formellt avförts från se— natens agenda) eftersom möjligheterna att få det i— genom i kongressen starkt minskat. Kennedy sägs även ha tagit intryck av de nya riskbedömningarna med hybrid—DNA forskningen vilka visade att risker— na var mindre än vad vissa forskare, Science for the People och andra intressegrupper hävdat.

I oktober 1977 offentliggjordes EIS (Environmental Impact Statement) rörande hybrid—DNA forskningen av NIH. Detta tillsammans med det bilagda resultatet av den omfattande remissbehandlingen utgör en impo— nerande dokumentation av forsknings— och opinions- läget såsom det framkommit den vägen. Till saken hör- de att vissa lättnader aviserats i översynen av NIH:s riktlinjer.

Det som hände under 1977 tycks ha övertygat flera le— dande kongressmän att riskerna med hybrid-DNA forsk— ningen inte var så stora som man tidigare trott. Detta ledde till att lagstiftningsarbetet på området stannade upp.

Under 1978 har flera nya initiativ tagits i kongres— sen och sammanlagt finns där formellt 18 lagförslag (bills).

Ett av dessa innebär att NIH:s riktlinjer upphöjs till lag, dock endast för en 2—årsperiod. Redan i september 1976 hade en federal kommitté bildats för att se över möjligheterna att utvidga NIH:s riktlin- jer till att gälla hela den offentliga sektorn samt den privata (Federal Interagency Committee on Re- combinant DNA). Ordförande i kommittén var chefen för NIH och ledamöterna utgjordes av representanter för departementen och vissa federala myndigheter. Kommitténs arbete utmynnade i mars 1977 i ett för— slag till olika element eller beståndsdelar som

Prop. 1979/80:10 lOl

borde ingå i en lagstiftning på området. Lagförsla- get ger Secretary of HEw (Departsment of Health, Education och Welfare) bemyndigande att besluta om administrativa regler inom 90 dagar. Denna kan också besluta om inspektion m m. överträdelser kan resul- tera i indragna anslag från NIH eller i böter upp till $ 5 000 i de fall vederbörande inte har anslag från NIH. Förslaget begränsar möjligheterna för 10— kala organ att stifta strängare lagar än den federa— la. Secretary o HEW skall i sådana fall avgöra saken efter hearings.

Miljögrupper och liknande har krävt striktare loka- la regler under det att universitetsförvaltningarna vill ha samma regler för hela landet, eftersom hybrid- DNA forskningen och dess ev risker är en nationell och inte lokal angelägenhet.

Ännu har ingen lag stiftets på området. Tydligt är emellertid att forskarnas påtryckningar haft fram— gång genom att lagförslag tillkommit som tillgodo— ser väsentliga delar av deras önskemål och att det som innebar det kraftigaste ingreppet hittills i forskningen — Kennedy's förslag — åtminstone tem— porärt dragits tillbaka.

Av ett meddelande i Nature (26 oktober 1978) fram— går att senator Stevenson avser att i januari 1979 föreslå lagstiftning som täcker hybrid-DNA forsk- ningen.

Bewersiellezyssrling

Tiden från forskningsresultat till praktisk till— lämpnjng — där en sådan är tänkbar — kan skifta högst betydligt. När det gäller hybrid-DNA forsk- ningen verkar den bli utomordentligt kort, unge— fär 6 år, låt vara att de första lyckade försöken med hybrid-DNA 1973 inte var möjliga utan en lång och intensiv vetenskaplig utveckling inom genetik, molekylär biologi och mikrobiologi.

I USA har ett bolag, Genentech Inc, i San Fransis— co, sökt patent på att med hybrid-DNA teknik fram— ställa somatostatin. Detta är ett hjärnhormon som idag kostar ungefär $ 30 000 per gram att göra på konventionell kemisk väg. Genentech räknar nu med att få ned kostnaderna till $ 300 eller mindre per gram (enl. uppgift i Business Week dec 1977). Vidare har Genentech gjort framgångsrika försök

Prop. 1979/80:10 102

med framställning av insulin i samarbete med läke— medelsfirman Lilly. Företagets målsättning är att med hjälp av hybrid—DNA—tekniken framställa produk— ter för medicinskt, farmaceutiskt och industriellt bruk. (Betr framställningsprinciper se avsnittet om tillämpningar).

Genentech är dock (enl samma källa) inte ensamt på detta område. I Berkeley finns ett sex år gammalt företag Cetus Corp som drivit utvecklingsarbete med hybrid—DNA—tekniken. Bl a Standard Oil Corp. (Indi— ana) har köpt in sig i detta. Huvudintresset syns vara att med hybrid-DNA-teknik försöka får fram näringsprotein ur råolja/naturgas, respektive metan/ etan ur råolja. Upjohn Co. kommer också att starta ett hybrid—DNA-laboratorium. Bolaget har redan forsk- ning på gång beträffande infektionssjukdomar och räknar med att kunna marknadsföra produkter som tagits fram genom hybrid—DNA—tekniken inom 5 år. Abbot laboratories har just börjat arbeta med hybrid-DNA medan Miles laboratory Inc utvecklar sig till den dominerande producenten av restriktions- enzym.

Sammanlagt var det 1977 10-15 privata laboratorier i USA som arbetade med hybrid—DNA försök i syfte att använda tekniken i industriella tillämpningar.

Prop. 1979/80le 103

4.1.2 CANADA

I Canada har det medicinska forskningsrådet (medi- cal Research Council, MRC) år 1977 utfärdat Guide- lines for the Handling of Recombinant DNA Molecules and Animal Viruses and Cells.

MRC konstaterar att hybrid-DNA-molekylerna endast representerar en grupp av potentiellt riskfyllt biologiskt material. I Canada pågår en intensiv och ökande forskning rörande virus och djurceller i s k vävnadsodling. De laboratorier där denna forskning bedrives är av skiftande beskaffenhet och forskarna själva har olika bakgrund och utbildning. Liksom fallet är med hybrid—DNA—forskningen så innebär forskningen med animala virus och celler också po- tentiella risker för laboratoriepersonal och kanske för allmänheten. Av detta skäl omfattar de utfärdade riktlinjerna alla tre slagen av biologiskt material. Vad gäller hybrid—DNA—forskningen kan de kanadensis- ka riktlinjerna sägas i väsentliga avseenden över— ensstämma med de amerikanska.

De kanadensiska riktlinjerna är endast tillämpliga på den forskning som stöds av MRC.

På det lokala planet skall finnas en Biohazards Committee (en för varje institution eller en gemen— sam för flera institutioner) med uppgifter som de- taljerat angivits i riktlinjerna. I dessa ingår bl a.att i anslutning till ansökan om projektstöd till MRC yttra sig om de säkerhetsåtgärder som bör vidtas. MRC beslutar betr dessa. Till MRC:s upp- gift hör också att samordna kommittéernas verksam— het, ge råd till kommittéerna och tillse att dessa har en hög standard.

En särskild kommitté föreslås inrättas som fortlöp- ande ser över riktlinjerna och anpassar dessa till den vetenskapliga utvecklingen. Den har också bl a till uppgift att godkänna de värd—vektor—system som får användas.

Prop. 1979/80:10 104

4.1.3 JAPAN

Det japanska vetenskapliga rådet har i oktober 1977 beslutat att forskning med hybrid—DNA i säkerhets— hänseende skall grundas på NIH:s riktlinjer. En spe- ciell kommitté skall ha tillsyn över tillämpningen av dem. De som skall utföra hybrid—DNA forskning skall anmäla detta i förväg till kommittén.

På departementsnivå finns en samordningskommitté för hybrid-DNA frågor med företrädare för berörda depar- tement.

Vetenskapsrådet studerar frågan hur forskning och ut- veckling inom det privata näringslivet skall kontrol— leras i förevarande avseende.

På industrisidan bedriver Takeda Chemical Industries forsknings- och utvecklingsarbete, speciellt inom kromosomtekniken. Mitsubishi har inrättat Institute of life sciences som är inriktat på molekylär biolo- gi. För närvarande är institutet dock ej inriktat på genteknik.

Kemiska och farmaceutiska industrier, livsmedelsindus— trier och bryggerier väntas i framtiden komma in på det gentekniska området.

Prop. 1979/80:10 105

4.1.4 STORBRITANNIEN

På initiativ av de engelska forskningsråden gjordes en utredning om hybrid-DNA—forskningens möjligheter och risker. Den blev klar 1975 och är känd under be- nämningen Ashby-rapporten efter ordföranden i utred— ningsgruppen. I rapporten konstateras att denna forsk— ning innebär potentiella risker och att skyddsåtgärder måste vidtas. Dessa bör grundas på de erfarenheter som finns från mångårigt arbete med sjukdomsalstrande mikroorganismer, vid vilket fysiska inneslutningar eller barriärer av olika slag används. Dessa är be— skrivna i publikationer från Public Health Laboratory Service.

I Ashby—rapporten fanns ett antal förslag om hur hybrid—DNA—forskningens säkerhetsfrågor fortsättnings— vis skulle hanteras. Dessa förslag ledde till att en ny utredningsgrupp tillsattes i augusti 1975 med uppgift att fullfölja arbetet. Ungefär ett år senare (juni 1976) d v s ungefär samtidigt med att de ameri- kanska riktlinjerna blev klara, förelåg arbetsgrup- pens rapport. Den benämns vanligen Williams-rappor- ten efter ordföranden i gruppen, Professor Sir Robert Williams, chef för Public Health Laboratory Service. Utredningsgruppen hade i övrigt bestått av företrä- dare för ämnesområden och institutioner med anknyt— ning till hybrid—DNA—forskning.

Regeringen antog Williamsrapportens förslag i augus- ti 1976 och i slutet av året var de satta i verket.

Det innebar att riktlinjer skapats för arbete med hybrid—DNA och att ett centralt organ, The Genetic Manipulation Advisory Group (GMAG), inrättats för att ge råd till laboratorier och forskare ifråga om risker och skyddsåtgärder.

Frågan huruvida ett särskilt organ (GMAG) skulle in- rättas eller om man skulle kunna använda ett redan existerande, nämligen det 5 k Dangerous Pathogens Advisory Group (DPAG), togs särskilt upp i Williams— rapporten. DPAG hade tillkommit på förslag av en utredningsgrupp som sett över användningen av far— liga patogener i laboratoriearbete (The Working Par— ty on the Laboratory Use of Dangerous Pathogens). I Williamsrapporten konstateras att det är skillnad på hanteringen av farliga, sjukdomsalstrande orga— nismer och av hybrid—DNA. I det förra fallet rör

Prop. 1979/80:10 106

det sig om ett litet antal, lätt identifierbara organismer, på vilka välkända säkerhetsåtgärder kan tillämpas. I det senare fallet beror de säker— hetsåtgärder som måste vidtas på olika detaljer i det planerade försöket. GMAG måste därför granska varje hybrid—DNA projekt och i vissa fall ta upp diskussioner med forskarna om olika detaljer i deras projekt. Det innebär uppgifter och arbets- metoder som skiljer sig betydligt från DPAG:s. För att säkra effektiviteten i arbetet krävdes två separata organ.

Eillåsmreeeertsaä_sittliaisr

Williamsrapportens syn på säkerhetsfrågorna är i princip densamma som i de amerikanska riktlinjerna. Försöken graderas efter sina risker och skyddsåt— gärderna anpassas efter var på riskskalan försöket befinner sig. Williamsrapporten förbjuder emeller— tid inga försök. Inte heller har den försökt täcka in alla tänkbara experiment och föreskrifter för dessa. Den ger ett förslag till indelning i risk- klasser av ett antal typförsök. Det kan vara av in— tresse att notera att den ifråga om åtgärder för inneslutning lägger huvudvikten vid de fysiska bar— riärsystemen. De biologiska anges endast i form av försvagade (disabled) och icke försvagade (not dis— abled) vektor/värd—system. Graderingar av typen EK 1, BK 2 och EK 3 som i de amerikanska riktlinjer— na saknas.

De typförsök Williamsrapporten tar upp är sådana som bedömts komma att utföras under den närmaste S—årsperioden (1976—81). De omfattar bl a försök som innebär att hybrid-DNA överförs till försöks- djur och att tekniken kommer till användning inom växtförädlingen. Detta ställer speciella krav ifrå- ga om skyddsåtgärder.

Laboratorierna klassas efter stigande inneslutnings— grad eller barriäreffekt ifyra kategorier:C I C IV. För varje kategori ges riktlinjer för laboratoriets utrustning och allmänna beskaffenhet men också för arbetsrutinerna. I samtliga kategorier skall finnas en lokal skyddskommitté och ett biologiskt skydds— ombud (Biological Safety Officer). Betr kategorierna C II C IV ges även anvisningar för utbildning av personal, tillsyn och kontroll, skyddskläder, hälso— vård, arbetsdiciplin m m.

Prop. 1979/80:10 107

De riktlinjer som ges i Williamsrapporten är avsed— da att kompletteras för varje-laboratorium i samråd med GMAG, varvid hänsyn tas till förhållandena på platsen.

I övrigt innebär riktlinjerna bl a följande:

Laboratoruim av kategori I (C 1)

Laboratorium och arbetsrutiner enligt de krav som gäller för medicinska mikrobiologiska laboratorier vid arbete med vanliga patogener.

Riskbox eller dragskåp med filtrerad fränluft skall finnas, ävensom tvättställ med armbågs- eller fot- manövrering.

Avfall som kan innebära risker, skall göras risk- fritt innan det avges. Hänvisning görs till anvis- ningarna i boken The Prevention of Laboratory Acqui- red Infection fran Public Health Laboratory Service i vilka bl a föreskrivs:

att rökning och förtäring av mat och dryck inte får förekomma inte heller munpipettering. Labora- toriekläder skall bäras. Olycksfall och tillbud skall registreras.

5191991555_ék14929u929

Rapporterar till institutionsföreståndaren (motsv) och svarar för att riktlinjerna följs.

Som för C I men dessutom följande:

Avskilt laboratorium (ej beläget i anslutning till allmänt tillgängliga utrymmen som korri- dorer o dyl). Separat filtrerad frånluft eller filtrerad i s k HEPA—filter (High Efficiency Particulate Air Filter) Riskbox Material som skall autoklaveras måste transpor- teras i slutna behållare.

Prop. 1979/80:10 108

EinQSiåbLåENQåQTQHQ

Vissa krav ställs på vederbörande bl a att ha lämp- lig utbildning och erfarenhet från laboratorium med liknande skyddsteknik.

Personalurval

..— ___________

lnstitutionsföreståndaren skall se till att den per— sonal som anlitas eller anställs för arbete i labo- ratoriet informeras om risker och skyddsåtgärder. Hälsodeklaration ev i kombination med läkarundersök- ning skall avges så att sådan personal (infektions— känslig) som ej bör arbeta i C lI-laboratorium kan identifieras.

Vidare ges anvisningar betr:

Utbildning Tillsyn och kontroll Skyddskläder Hälsovård Disciplin

22225e225l29=2!=åe225253:LLÅ=££=£££)

Laboratorium

..——--_--_--..

Som för C 11 men dessutom bl a:

Personsluss, undertryck i förhållande till om- givningen med all frånluft HEPA-filtrerad. Genomgångsautoklav eller dekontamineringstank, djur och inåektssäkert, allt avfall sterili- serat, 24 m luftvolym eller mera per person.

Ei91991å52_55199599999

Som för C II men fungerar även som rådgivare till institutionsföreståndaren i säkerhetsfrågor.

Personalurval

-_--_.._--___-

Som för C II men det tillägget görs att det är 0- lämpligt med ofta förekommande personalbyten.

Anvisningarna utökas i vissa fall betr:

Prop. 1979/80:10 109

Utbildning Tillsyn och kontroll Skyddskläder Hälsovård Disciplin

Som nya moment tillkommer regler för

EQSEDÅDG_QSD_EEEBåEQEE_é!_TéE€Eiel

åäkerheséfréger (inbrott. brand)

Leteretgtlge.ex.52223921.I!.IE.l!)

Laboratorium

Som för C III men med vissa tillägg (svarar mot Category A Toxic Laboratory referred to in Appendix III to the Report of the Working Party on the Labo— ratory Use of Dangerous Pathogens) bl a följande:

Dusch i personalsluss. Genomgångsautoklav och dekontamineringstank, tät riskbox (handskbox) med HEPA-filter.

Bielgsiätt_ätxgéä99999 Som för C III

Personalurval

Som för C III Anvisningarna utökas i vissa fall betr:

Utbildning Tillsyn och kontroll Skyddskläder Hälsovård Disciplin Packning och transport av material Säkerhetsfrågor

Prop. 1979/80:10 _ 110

försöksdjur_ggb_rärter

Williamsrapportens riktlinjer förutser försök med överföring av genetiskt material via bakterier, fa— ger eller andra virus till försöksdjur i syfte att studera om sådan överföring är möjlig och i så fall hur vektorn sprids, överlever och förökas i vård— djuret. Försöksdjuren måste på lämpligt sätt hållas isolerade. Samma gäller försök med att överföra främmande DNA till växter. Detaljerade bestämmelser får utfärdas senare för dessa typer av försök.

För djurförsök anges i Williamsrapporten C II som lägsta skyddsnivå. Vissa kompletterande föreskrif- ter ges emellertid för djurförsök på denna nivå lik— som på C III och C IV-nivå.

När det gäller försök med växter ställs speciella krav på bl a belysning, fuktighet och temperatur. Laboratorier av typen C 1 — C IV är inte lämpade för dylika försök. I stället behövs speciella växt— hus där olika faktorer kan hållas under kontroll. Karantänprocedurer som gäller för växtpatogener tor— de bli tillämpliga vid dyliga försök.

Biskklassifiserins

I Williamsrapporten listas olika riskfaktorer som bör beaktas vid bedömningen av de risker som är eller kan vara förknippade med försöket ifråga. Varifrån kommer det DNA som skall överföras, hur rent är det, vilket värd/vektorsystem skall använ— das och vilken kemisk och annan teknik ingår, är väsentliga frågor i detta sammanhang. Svaren på dessa avgör nämligen riskklassificeringen av för- söket (C I - C IV) och därmed vilka skyddsåtgärder som skall vidtas. En grundregel är att inga försök med hybrid-DNA får utföras utan att de skyddsåtgär— der är vidtagna som gäller för arbete med vanliga patogener, ex vis streptokocker, stafylokocker och salmonella. Det innebär att skydd enligt lägsta nivå (C I) alltid skall finnas.

Williamsrapporten ger ett antal exempel på prin- ciperna för riskklassificering. Dessa visar bl a att försök som innebär överföring av DNA mellan icke patogena bakterier, endast kräver skydd på C I-nivå. Beroende på den biologiska inneslutning— en och på varifrån den överförda nukleinsyran kommer (DNA från högre organismer som däggdjuren anses innebära större risker än DNA från lägre organismer, likaså är det förenat med speciella

Prop. 1979/80:10 __ lll

risker att överföra DNA från sjukdomsframkallande organismer) kan även vissa andra försök utföras under C I betingelser. Exempel på sådana och på C II C IV—försök ges i rapporten. Det ankommer på GMAG att i den enskilda fallen göra erforderli— ga rekommendationer och anvisningar.

GMAst huvudsakliga uppgift är att ge råd om vilken säkerhetsnivå (C I C IV) som skall tillämpas i varje försök med hybrid-DNA samt ange de övriga riktlinjer som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet. GMAG granskar nya metoder som ut— vecklas för fysisk och biologisk inneslutning och bestämmer om de skall medföra ändringar i befint— liga riktlinjer.

Tanken är att GMAG skall vara ett flexibelt och effektivt organ som följer den snabba utvecklingen på området och anpassar sina bedömningar och åtgär— der till denna.

För att GMAG skall åtnjuta förtroende hos såväl allmänheten som forskare (inkl industrins) är det enl Williamsrapporten nödvändigt att GMAG innehål— ler företrädare för forskare, anställda och all- mänhet. De förstnämnda skall ha kunskap om både hybrid—DNA—tekniken som sådan och dess säkerhets- frågor.

GMAG tillsätts av Secretary of State. Vid tillsättningen 1976 inhämtades råd från

The Trades Union Congress (TUC) The Confederation of British Industry (CBI) The Committee of Vice—Chancellors and Principals (CVCP).

För närvarande består GMAG (enl dess första års- rapport) av 19 ledamöter, nämligen

8 ledamöter utsedda som vetenskapliga och medicins— ka experter 5 ledamöter (inkl ordföranden) utsedda som företrä— dare för allmänna intressen, 4 ledamöter utsedda på förslag av TUC som företräda— re för de anställda och 2 ledamöter (1 på förslag av CBI och en på förslag av CVCP) utsedda att företräda arbetsgivarintres— sen ("the interests of management").

Prop. 1979/80:10 112

&asesiäteiea

Redan i Williamsrapporten påpekades det att en kom— plettering av lagstiftningen på arbetarskyddets om— råde (Health and Safety at Work Act, HSW—Act) skulle komma att krävas för att göra riktlinjerna heltäckan— de och stärka GMAG:s ställning. Inom British Society of Social Responsibility in Science hade också upp— fattningen framförts att hybrid—DNA forskningen bor— de inordnas i en skyddslagstiftning. En komplette— ring av st—Act utarbetades och trädde i kraft den 1 augusti 1978.

Den nya lagen innebär att ingen verksamhet med an— vändning av hybrid—DNA-teknik får bedrivas såvida inte Health and Safety Executive (HSE) och GMAG i förväg underrättats. Vidare utvidgas tillämpnings— området för st—Act till att gälla varje verksamhet som inkluderar hybrid—DNA—teknik och alla personer som sysselsätts i denna, oavsett anställningens art. Det innebär att även 5 k non—employed, till vilka studenter räknas, omfattas av lagen.

De nya lagbestämmelserna utgår från att GMAG:s sam— mansättning och rådgivande uppgifter kvarstår och att Williamsrapportens riktlinjer och säkerhetssystem i övrigt bibehålls.

Tillsynsmyndighet för HSW—Act är HSE. Dess inspektö- rer kontrollerar, där så är nödvändigt, att de rekom— mendationer som GMAG utfärdar, följs. Dessa är bin— dande och överträdelser kan lagföras.

För skyddskommittéer och skyddsombud har utfärdats särskilda bestämmelser av Health and Safety Commis— sion. Riktlinjer (code of practice) och anvisningar har utfärdats för att underlätta lagens tillämpning. Samtliga dessa dokument har samlats i häftet Safety Representatives and Safety Committees.

Erfarenheter

GMAG:s första verksamhetsår omfattade granskning av ett 100—tal projekt från 27 olika institutioner. Samtliga fick genomföras. De som gällde C4-nivå fick dock vänta med genomförandet tills C4—labora- toriet vid Microbiological research establishment i Porton färdigställts.

Prop. 1979/80:10 * 113

Ett problem som blivit aktuellt är hur mycket in— formation om hybrid-DNA projekten som GMAG egentli- gen behöver för att bedöma säkerhetsfrågorna. Forsk— arna är oroade av att deras detaljerade projektbe— skrivningar som ju berör ett område under snabb ut- veckling lätt kommer i händerna på personer som kan vara deras vetenskapliga konkurrenter. När det gäl— ler hybrid-DNA projekten inom industrin kommer tillverkningshemligheter, patenthinder o dyl in i bilden. Arbete pågår att söka avväga informations- behovet så att riskbedömningen om möjligt frikopp— las från sådan information som skulle kunna med— föra vetenskapliga eller kommersiella fördelar för konkurrenter.

De nya kunskaper som vunnits om hybrid—DNA forsk- ningen pekar på att riskerna överskattats. En ar- betsgrupp under GMAG har sett över Williamsrappor- tens riktlinjer och utarbetat ett förslag till någ— ra sådana, vilka i princip antogs av GMAG vid dess sammanträde i november 1978.

4.1.5 SOVJETUNIONEN

En hybrid—DNA kommitté under ledning av professor Bayev har utarbetat förslag till riktlinjer. Detta bygger på de engelska och amerikanska riktlinjerna. Något ytterligare är för närvarande inte känt.

Prop. 1979/80:10 114

4.1.6 FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND

Efter Asilomarkonferensen 1975 inrättade det tyska forskningsrådet (Deutsche Forschungsgemeinschaft, DFG) en kommission för säkerhetsfrågor rörande hybrid—DNA. Dess uppgift var att utfärda riktlin- jer och ge råd ifråga om laboratoriebyggen och in— ternationellt samarbete. Den bestod av biologer och företrädare för olika statsdepartement och arbetade i nära samarbete med regeringen och med den tyska industrin.

Departementet för forskning och teknik utgav hösten 1977 ett utkast till riktlinjer för hybrid-DNA forsk— ningen. I detta hade beaktats de amerikanska och brittiska riktlinjerna. Detta utkast tjänade som ett diskussionsunderlag för mera definitiva rikt- linjer. Under tiden skulle de amerikanska riktlin— jerna tillämpas.

Förbundsministern för forskning och teknik utfärda- de 15 febr 1978 de riktlinjer som tillsvidare skulle gälla. Avsikten är att de med jämna mellanrum skall ses över och anpassas till den vetenskapliga utveck— lingen.

Qe_!äe221552125213912592 (Richtlinien)

Syftet med riktlinjerna är

att skydda människor, djur och växter från de faror som kan vara förknippade med hybrid—DNA,

att gagna det forsknings— och utvecklingsarbete och de tillämpningar som möjliggöres genom hybrid-DNA—tekniken,

att skapa garantier för att förbundsrepubliken uppfyller förekommande internationella för— pliktelser inom hybrid—DNA området.

Tillämpningsområde

Riktlinjerna gäller för den forskning som stöds cent- ralt av västtyska regeringen (vom Bund). Deras till- lämpning är en förutsättning för att anslag skall be— viljas till institutioner och projekt.

Prop. 1979/80110 _ 115

Anslutningen till riktlinjerna betr sådan forskning som finansieras av delstaterna (die Länder), av in- dustrin eller av andra är frivillig. Man utgår emel- lertid från att en allmän anslutning skall komma till stånd och att man sålunda får ett täckande säkerhets— system.

Säkerhetsåtgärder Allmänt

De västtyska riktlinjerna bygger på den säkerhets- filosofi som utvecklades vid Asilomarkonferensen. Man använder sig av fysisk och biologisk inneslut- ning.

Den fysiska inneslutning (Laborsicherheitsmassnahmen) består av viss experimentell teknik och en fastställd utrustning av laboratorielokalerna. Den ökande inne-

slutningsgraden betecknas L 1 - L 4.

Den biologiska inneslutningen (Biologische Sicher— heitsmassnahmen) består i användning av mottagaror— ganismer, som är försvagade på ett avgörande sätt så att de inte kan föröka sig utanför laboratoriet eller överhuvudtaget inte kan påträffas i naturen. De biologiska barriärerna betecknas B 1 och B 2 och siffrorna anger den ökande försvagningen hos mottagar— organismen.

Säkerhetsgraden (Sicherheitsstufe) bestäms av kombi— nationen av fysisk och biologisk inneslutning för resp försök. Den skala man får sträcker sig sålunda från L 1 B 1 till L 4 B 2. Fysisk inneslutning kan under Vissa betingelser ersättas av biologisk och vice versa.

Fysisk inneslutning

Betr laboratoriets beskaffenhet görs hänvisning till Föreskrifter till skydd mot olycksfall i medicinskt laboratoriearbete (VBG ll4 av l okt l956, 55 6 - 27, 37). Avfall som innehåller mikroorganismer och nukle— insyror skall desinficeras eller steriliseras.

Samma regler som för L 1 och dessutom 55 28 - 36 och 5 38 (VBG ll4). Vidare skall det finnas riskbox eller dragskåp med HEPA-filtrerad frånluft och till-

Prop. 1979/80:10 116

gång till autoklav i huset.

taegrgserise.sel.ie£sagri.E.2

Samma regler som för L 1 och L 2. Därtill kommer att laboratoriet skall vara avskilt från omgivning- en. Personsluss. Tvättställ med armbågs— fot- eller sensormanövrering i personslussen. Där skall också finnas skyddskläder. _ Undertryck med all från- luft filtrerad. Allt avfall (även avloppsvatten) steriliserat. Tillträde endast för auktoriserad personal.

22225229512E=sgl.52229951=E=å

Samma regler som för L 1 - L 3, men dessutom bl a_ följande Specialregler:

Fullständigt avskilt laboratorium. Dusch i luft- sluss. Genomgångsautoklav. Separat ventilation med reservström. Till- och frånluft via HEPA- filter. Lufttäta handskboxar med HEPA-filter.

Biologisk inneslutning

Denna består i användning av E.coli K 12 som motta— garorganism och av de bakteriofager och plasmider som hör till denna stam (B 1).

Biologisk inneslutning på B 2—nivå innebär använd- ning av de system som godkänts av NIH (motsvarande dess nivå BK 2).

Beträffande användning av eukaryota celler, speci— ellt vertebratceller gäller de sedvanliga säkerhets— åtgärderna vid arbete med vävnadskulturer. I dessa system skall dock bara sådana vektorer användas som inte kan föröka sig självständigt, exempelvis defek— ta SV 40—virus eller adenovirus 2 eller 5, eller så— dana vektorer som är ofarliga för människan, exempel— vis polyoma virus.

Försök med vertebratceller och dessa vektorer får bara utföras efter tillstånd från Centralkommissio— nen för biologisk säkerhet (se nedan). Denna prövar också frågor om godkännande av nya värd/vektorsystem.

Försöksdjur och växter

Beträffande hållande av försöksdjur och destruktion av djurkadaver hänvisas till VBG 114 55 39-43.

Vid försök med djur och växter skall den säkerhets- nivå tillämpas som anges i riskklassificeringen ne— dan.

Prop. 1979/80:10 117

Försök på L 2 B 2 nivå måste försiggå under isole— rade betingelser och vid undertryck. Allt avfall skall samlas j lufttäta behållare och autoklaveras eller brännas. Avloppsvatten måste steriliseras. Hänvisning görs till Tierkörperbcseitjgungsgesetz, (Tier KBG av 2 sept 1975) och Abfallbcreitigungs— gesetz av 5 jan 1977.

Försök på L 3 B 1 och högre säkerhetsnivå måste ske i anläggningar som följer föreskrifterna för L 3 laboratprium.

Riskklassificering av experiment

DNA från patogena organismer får användas vid fram- ställning av hybrid-DNA endast under förutsättning att Centralkommlssionen för biologisk säkerhet fin- ner att den förväntade nyttan klart överväger de tänkbara riskerna.

Följande experiment får inte utföras med värd/ vektorsystem av BK 1 och EK 2-typ:

Framställning av hybrid-DNA som ger gifter (som botulinustoxin, tetanustoxin, difteri- toxin och ormgifter.

Användning av genuppsättningar (genom) av hög— patogena virus som Lassa, koppor, herpes B.

överföring av gener som ger resistens mot anti— biotika.

Dessa förbjudna försök kan komma att utökas eller reduceras beroende på den vetenskapliga utvecklingen.

I riktlinjerna fastställs säkerhetsnivåer för hybrid— DNA-försök som får genomföras med icke renat DNA. Används renade och kända DNA—fragment kan dessa sä— kerhetsnivåer sänkas ett steg efter tillstånd av den biologiska centralkommissionen. Detta gäller även när partiellt renade DNA—fragment används om den framställda mängden minskas.

De fastställda säkerhetsnivåerna för olika försök bildar ett klassifikationsschema som skall ge pro— jektledare, skyddsombud och centralkommissionen vägledning i deras riskbedömningar. Kommissionen skall modifiera detta schema i takt med den veten— skapliga utvecklingen på området. Vid upprättandet av schemat har eftersträvats överensstämmelse med

Prop. 1979/80:10 118

jämförbara utländska riktlinjer i den grundlägg— ande tankegången.

Man utgår sålunda från att den potentiella risken för människan ökar ju närmare henne givarorganismen står i fylogenetiskt hänseende och att riskerna med patogena organismer eller sådana som producerar toxiner skulle vara större än med icke—patogena or- ganismer.

Skyddsombud och skyddskommitté

Av projektledaren krävs ingående kunskaper om mikro— biologiskt arbete och gällande skyddsföreskrifter. Vederbörande svarar för planläggning och genomför- ande av forskningsuppgiften ifråga och för bedömningen av de potentiella riskerna och vilka säkerhetsåtgär— der som måste vidtas. Projektledaren är också ansva- rig för hälsokontrollen och för informationen till personalen om gällande bestämmelser för denna.

Projektledaren informerar det biologiska skyddsom— budet och skyddskommittén och i förekommande fall även centralkommissionen för biologisk säkerhet. Vederbörande svarar för att föreskrivna bestämmelser efterlevs. Experiment på nivån L 2 B 1 får ej på— börjas förrän centralkommissionen givit tillstånd. Protokoll över vidtagna säkerhetsåtgärder och över ev tillbud och olyckshändelser samt över hälsokon— trollen förs genom försorg av projektledaren.

Det biologiska skyddsombudet (Beauftragter för die Biologische Sicherheit, BBS) skall ha erfarenhet av mikrobiologiskt arbete. I vissa fall arbeten med patogena organismer — krävs att BBS innehar särskild licens. BBS övervakar att projektledaren genomför sina uppgifter enl ovan.

Vid forskningsarbeten på L 3 B 1 nivå och högre kan föreståndaren för laboratoriet i stället för en BBS utse en skyddskommitté för biologisk säkerhet (Aus— schösse för die Biologische Sicherheit, ABS) som övervakar projektledarens uppgifter.

Centralkommissionen för biologisk säkerhet (Zen-. trale Kommission för die Biologische Sicherheit, ZKBS)

Kommissionens uppgift är att bedöma säkerhetsfrågor i samband med hybrid—DNA forskning. Den tillsätts av

Prop. 1979/80:10 119

förbundsministern för forskning och teknik i samråd med berörda andra förbundsministrar. ZKBS samarbetar nära med dessa ministerier eller departement.

ZKBS ger råd ifråga om forskningsarbete på L 2 B 1 nivå och högre. Det kan gälla laboratoriernas kon— struktion och utrustning, skyddsombud och skyddskom— mittéer samt utbildningsfrågor. ZKBS för register över alla laboratorier som sysslar med hybrid-DNA forskning och de forskningsprojekt som bedrivs på nivå L2 B1 och högre samt yttrar sig om säkerhets— frågor för projekt på L2 B 1 nivå och högre. En viktig uppgift för ZKBS är att följa utvecklingen inom forskningsområdet och anpassa riktlinjerna till denna.

ZKBS består av

4 ledamöter som arbetar med hybrid—DNA forskning 4 ledamöter som inte arbetar inom hybrid-DNA—om- rådet men som har särskild erfarenhet av säker— hetsåtgärder inom mikrobiologiskt och bakterio— logiskt arbete 4 ledamöter exempelvis från fackföreningar, industri och forskningsfrämjande organ.

Hälsokontroll

Årlig läkarkontroll av personalen gäller för arbeten på L 2 B 2 nivå och högre.

Utbildning

Personal som arbetar på L 2 B 1 nivå och högre måste ha speciella kunskaper i mikrobiologiskt arbete. Sak— nas dessa skall personalen ges kompletterande utbild— ning på särskilt härför inrättade kurser.

åemeefettemsesbjämförelse;

Det västtyska systemet liknar i sina huvuddrag både det engelska och det amerikanska. I riktlinjerna finns ett schema för klassificering av försöken. Ansvarig för dessa är projektledarna men på platsen skall också finnas skyddsombud eller skyddskommitté som överva— kar att utfärdade rekommendationer följs. På riksnivå finns en speciell kommitté som ger råd och anvisning— ar i säkerhetsfrågor och som samlar alla data i des— sa frågor och utövar viss tillsyn.

Prop. 1979/80:10 120

Västtyskland är medlem av European Science Foun— dation som rekommenderat medlemsländerna att följa de engelska riktlinjerna (Williamsrapporten). De tyska riktlinjerna innehåller i flera väsentliga avseenden beståndsdelar från de amerikanska riktc linjerna (NIH). Grundtanken i de tyska och de ame— rikanska är nämligen att vissa försök förbjuds un— der det att övriga försök får utföras under förut- sättning att vissa skyddsföreskrifter iakttas. I det engelska systemet förbjuds inga försök. När det gäller försökens utförande lägger Williams— rapporten tonvikten på den fysiska inneslutningen och dess graderingar medan de tyska och amerikanska riktlinjerna ger olika graderingar även för den biologiska inneslutningen, graderingar som i huvud— sak synes vara identiska. Tillämpningen är 1 Stor— britannien reglerad i lag och heltäckande. I Väst— tyskland och USA är den knuten till anslagsgivning— en till projekten ifråga. Det innebär att den är formellt bindande endast för den som erhåller stat- ligt forskningsstöd.

Prop. 1979/80:10 121

4.1.7 FRANKRIKE

Frågor rörande säkerhet m m i anslutning till hybrid— DNA forskningen har i Frankrike handlagt av Le Délegué Général & la Recherche Scientifigue et Technique (DGRST). DGRST tillsatte i februari 1975 en kommitté (la Commision Nationale de Classement) med uppgift

att utarbeta franska riktlinjer för riskklas— sificering av hybrid—DNA—projekt och

att utföra dylik klassificering.

Riktlinjerna avgavs i slutet av 1977 och innebär att man i stora drag följt de amerikanska (NIH). Man ar- betar sålunda med fysisk och biologisk inneslutning. På flera punkter avviker dock de franska riktlinjerna.

Den fysiska inneslutningen bestäms av laboratorielo- kalen + de riskboxar som används (local + enceintes de Sécurité). De senare klassas efter NIH:s riktlin- jer (class II and class III safety cabinets). Kombi— nationen lokal/riskbox ger fyra grader av fysisk inneslutning (L 1 L 4) av vilka endast den första graden (L 1) har en direkt motsvarighet (P 1) i de amerikanska riktlinjerna.

Den biologiska inneslutningen har fyra grader: B 0, B 1, B lx och B 2. Vid användning av E.coli K 12 och dess plasmider och fager svarar nivåerna B 1 och B 2 mot de amerikanska EK 1 och EK 2. B lx är ett B 1— system som genom mutationer gjorts beroende av vissa bestämda kemiska föreningar i näringssubstraktet. B O-systemet innebär en lägre grad av inneslutning än B 1, exempelvis genom att plasmiderna kan överfö— ras från E.coli K 12 till andra värdbakterier (plas— mides transmissiblcs).

Stor vikt läggs vid utbildningen av personal. Utbild- ningen övervakas av de lokala skyddskommittéerna (les Commissions d'Hygiéne et Securité local) (se nedan).

Betr riskklassificeringen bör nämnas — som en viktig avvikelse från de amerikanska riktlinjerna (NIH, juni 1976) — att säkerhetsnivåerna i de franska riktlin— jerna liggef lägre än i de amerikanska. Denna skill— nad kommer'dock att utjämnas om den sänkning som aviseras i förslaget till reviderade amerikanska riktlinjer (juli 1978) genomförs.

Prop. 1979/80:10 122

Det franska systemet är uppbyggt med den nämnda kommittén för riskklassificering inom DGRST (La Commission Nationale de Control et de Securité) på nationell nivå och av lokala "skyddskommitté— er" (Les Comités d'Hygiene et Securité, CHS).

Kommittén för riskklassificering består av veten— skapliga experter,företrädare för Secretariat d'Etat aux Universités och de statliga forsk— ningsorganen CNRS (bl a naturvetenskap), INRA (jordbruk) och INSERM (medicin) samt för fackför— eningarna.

Av de vetenskapliga experterna får högst 49 % vara berörda av eller ha partsintressen i verksamheten

(juges et parties). För närvarande utgörs dessa av 1/4.

Kontroll och tillsyn på central nivå avses utövas av en nationell kommitté för kontroll och säkerhet (Commission Nationale de Controle et de Securité). Denna samordnar den verksamhet som bedrivs av de lokala CHS och samarbetar nära med klassificerings- kommittén betr bl a godkännande av laboratorier och utrustning. Sammansättningen av denna centrala kommitté är inte klar. Men den torde komma att bestå av företrädare bl a för berörda departement och and— ra berörda organ.

På det lokala planet gäller att innan hybrid—DNA— forskning startas skall en skyddskommitté (Comité d'Hygiéne et Sécurité. CHS) finnas. CHS tillser att de anvisningar följs som utfärdas av den centrala kommittén och utövar tillsyn i utbildnings— och in- formationsfrågor samt utarbetar föreskrifter för åtgärder i samband med olyckshändelser. CHS inrättas av den centrala kommittén för kontroll och säkerhet. Den kan vara gemensam för flera laboratorier. CHS består av

chefen för forskningsenheten eller hans ställ— företrädare

företrädare för fackföreningarna (antalet beror på hur många laboratorier som CHS betjänar)

vetenskapliga experter, varav minst en mikro— biolog som är godkänd av kommittén för risk— klassificering.

den lokala säkerhetsingenjören och/eller person utifrån med kompetens inom området biologiska säkerhetsfrågor

Prop. 1979/80:10 . 123

Partsintressen (juges et parties) får vara represen- terade till högst 1/3 av kommitténs ledamotstal.

När det gällt att få en täckande anslutning till riktlinjerna har tanken varit att få till stånd en överenskommelse (une convention) härom mellan DGRST och de forskningsinstitutioner vid universiteten och hos industrin som bedriver hybrid—DNA forskning.

Prop. 1979/80:10 124

4 . l . 8 NEDERLÄNDERNA

Den holländska vetenskapsakademin tillsatte den 30 januari 1976 en kommitté för kontroll av genetisk manipulation. Den består av 13 ledamöter som före— träder biologiska och biokemiska ämnen med anknyt— ning till hybrid—DNA forskningen. Genom beslut den 24 mars 1976 fungerar kommittén också som rådgivare åt den holländska medicinalstyrelsen.

Kommittén har inventerat förekommande hybrid—DNA— forskning i Nederländerna och varit rådgivande i sä- kerhetsfrågor till de laboratorier som bedriver eller planerar dylik forskning. I kommitténs uppgifter har också ingått att ge råd till regeringen betr inter— nationella överenskommelser inom området ifråga och betr lagstiftning för hantering av farligt biologiskt material som har anknytning till ny genetisk metodik.

Sin rådgivning i säkerhetsfrågor har kommittén, en— ligt direktiven, baserat på Asilomarkonferensens rekommendationer.

I avsaknad av en lagstiftning på området har kommit— tén måst lita till samarbetsviljan hos föreståndarna för berörda laboratorier för att kunna genomföra sin uppgift. Enligt kommitténs direktiv skulle samarbetet säkras genom överenskommelser mel- lan kommittén och statliga och privata organ inom området ifråga.

Kommittén avgav i mars 1977 ett betänkande med för- slag till åtgärder betr hybrid—DNA forskningen (Re- port of the Committee in Charge of the Control on Genetic Manipulation).

I betänkandet konstateras att det med tanke på hälso- och miljörisker är nödvändigt att hybrid—DNA forsk- ningen blir föremål för en skyddslagstiftning. Kom- mittén ger också vissa förslag till vad en sådan lag— stiftning bör innehålla. Ett av förslagen innebär att en tillsynsmyndiget (kommission) för hybrid—DNA forskning inrättas. Denna kommission skulle med le- galt stöd utföra det arbete som kommittén nu utför.

Man borde också överväga att inrätta en kommitté vid sidan av den nämnda kommissionen och med uppgift att ta sig än de sociala och etiska aspekterna av den avancerade medicinsk—biologiska forskning, varav hybrid—DNA forskningen är en del. Denna kommitté

Prop. 1979/80:10 _ ] PU Lh

skulle samtidigt kunna utreda behovet av legal kon— troll av övriga delar av den medicinsk—biologiska forskningen.

I betänkandet avråder man nämligen från att redan nu ta det större greppet med en skyddslagstiftning för hela det medicinsk—biologiska fältet. Skälen här— till är tre. För det första brådskar det med en skyddslagstiftning för hybrid—DNA forskningen och det nämnda tillvägagångssättet skulle fördröja en sådan. För det andra är hybrid-DNA forskningen ett väl av— gränsat område vilket i sin tur ger klara gränser för en skyddslags tillämpningsområde, något som förmod— ligen inte är fallet om all potentiellt farlig medi— cinsk-biologisk forskning inkluderas. För det tredje kan en lagstiftning som begränsas tlll hybrid—DNA— forskning ge erfarenheter av värde för en senare vidgad lagstiftning.

Betr riktlinjer för hybrid—DNA forskningen rekommen— deras i betänkandet att ESF:s rekommendationer följs d v 5 att de riktlinjer som anges i den engelska Wil- liamsrapporten tillämpas. På Vissa punkter rekommen- derar kommittén dock avsteg från dessa riktlinjer. Kommittén anser sålunda att vissa försök tillsvidare bör vara förbjudna (Williamsrapporten förbjuder i princip inga försök). Vidare specificeras den bio— logiska inneslutningen i huvudsak enl NIH:s riktlin- jer. Williamsrapporten använder sig på denna punkt endast av de två kategorierna försvagade (disabled) och icke försvagade (not disabled) värdvektorsystem. Klassificeringen av försöken är slutligen något modi— fierad i förhållande till Williamsrapportens indel— ning.

I betänkandet konstateras att utvecklingen går myck- et snabbt inom detta forskningsområde vilket torde medföra att förbättrad metodik fortlöpande tas fram betr riskbedömning och säkerhetsåtgärder. Det före— slagna tillsynsorganet bör därför ges sådan flexi— bilitet att det fortlöpande kan anpassa sig till ut— vecklingen.

Sammanfattningsvis rekommenderade kommittén följande:

1. att hybrid—DNA forskning utvecklas och bedrivs i Nederländerna,

2. att denna forskning bedrivs under iakttagande av strikta säkerhetsåtgärder i enlighet med givna riktlinjer,

Prop. 1979/80:10 126

3. att denna forskning regleras i en speciell lag— stiftning,

att ett tillsynsorgan (kommission) inrättas inom ramen för en sådan lagstiftning. Denna kommission fortsätter det arbete som holländska vetenskaps— akademins kommitté bedrivit. Kommissionen bör be- stå av företrädare för olika vetenskapliga dis— cipliner och för olika samhällsgrenar.

att försök på C IV-nivå utförs vid de internatio— nella europeiska laboratorier som etableras utan— för Nederländerna,

att i Nederländerna åtminstone ett laboratorium på C III-nivå inrättas,

att stöd ges till utbildning av forskningsperso— nal inom detta område och till vetenskapliga kon— ferenser som behandlar säkerhetsåtgärder vid ar— bete med patogena organismer.

Det förtjänar påpekas att kommitténs här redovisade förslag ännu endast har karaktären av rekommenda- tioner. Enligt upplysningar som inhämtats från det holländska naturvetenskapliga forskningsrådet (ZWO) pågår diskussioner i frågan.

Prop. 1979/80:10 127

4 .l.9 DANMARK

De danska forskningsråden tillsatte 1976 Registre— ringsudvalget vedrörende genetic engineering med upp- gift att ge förslag om hur säkerhets— och kontrollåt— gärder inom detta område skulle organiseras. Utskot— tet ifråga bestod av representanter för de olika forskningsråden (det naturvetenskapliga, det medi- cinska, det jordbruksvetenskapliga och veterinär- medicinska samt det tekniskt—vetenskapliga), för Videnskapernas Selskab, Foreningen of Danske Medi— cinfabrikker (MEFA), Sundhetsstyrelsen, Miljöstyrel— sen och en observatör från Indenrigsministeriet.

Utskottet företog bl a en registrering av de labo— ratorier i Danmark där forskning med hybrid—DNA planerades eller bedrevs. Registreringen visade att Danmark (1977) icke hade några laboratorier som upp— fyllde inneslutningskraven för försök i mellanhög och högsta riskklass, låt vara att vissa laboratorier - statliga och privata skulle kunna utbyggas till i varje fall mellanhög inneslutningsnivå. Utskottet genomgick vidare existerande lagar och förordningar betr bl a skydd av arbetsmiljö och yttre miljö, strålskydd samt betr åtgärder mot smittosamma sjuk— domar (epidemi—lagen). Av utredningsrapporten fram— går bl a att utskottet var tveksamt huruvida lag— stiftningen betr den yttre miljöns skydd också täckte ev konsekvenser för miljön av hybrid—DNA- forskning.

I sina organisatoriska överväganden följde utskottet de av ESF givna rekommendationerna som bl a innebar att den engelska Williamsrapportens bestämmelser blev vägledande. Sålunda föreslog utskottet bl a att en kommission för genetic engineering skulle tillsättas med uppgift att ge råd och anvisningar och utöva tillsyn i säkerhetsfrågor betr all hybrid-DNA forsk— ning och produktion. Vid bedömning av risker och säkerhetsåtgärder skulle kommissionen ta hänsyn till de riktlinjer som utfärdats av de internationella or— gan som Danmark är anslutet till. Kommissionen skulle bestå av företrädare för berörda statsdepartement, Landbrugsministeriet, Miljöministeriet, Undervis— ningsministeriet, arbetsmarknadens parter (LO, in- dustrins arbejdsgivere) de statliga forskningsråden och Sundhetsstyrelsen. Den centrala myndighet till vilken kommissionen anknöts skulle svara för ordför— andeskapet och sekretariatsfunktionerna.

Prop. 1979/80:10 128

Utskottet rekommenderade också att en utredning skulle göras om behovet av en särskild lagstift— ning på området.

Utskottets förslag har av undervisningsministeriet den 21 februari 1978 sänts på remiss till berörda övriga ministerier, LO och Dansk Arbejdsgiverfor— ening.

I avvaktan på remissbehandling pågår 1 nov 1978 » och beslut har forskningsrådens registreringsutvalg till uppgift att följa utveckling på området och bål— la myndigheterna orienterade om denna samt att i sam— råd med dessa upprätta riktlinjer för registrering, kontroll, godkännande av laboratorier och liknande.

4.1.10 FINLAND

Enligt inhämtade uppgifter från Finlands akademi har

inga åtgärder vidtagits betr hybrid—DNA forskningen i Finland.

Prop. 1979/80:10 129

4.1.11 NORGE

Norges Almenvitenskapelige forskningsråd (NAVF) tillsatte 1976 en kommitté med uppgift att följa den internationella utvecklingen på detta område och undersöka den framtida omfattningen av hybrid- DNA forskningen i Norge. Kommittén består av 8 le— damöter som företräder ämnen med mera direkt anknyt- ning till hybrid-DNA forskningen (biokemi, mikro— biologi) men den har också företrädare för medi- cin, veterinärmedicin, filosofi och juridik.

Kommittén har konstaterat (i början av 1978) att det inte bedrivs någon hybrid—DNA forskning i Norge av den art som innebär risker och att omfattningen av sådan forskning kommer att bli mycket begränsad under resten av året och under full kontroll. Kom— mittén arbetar efter NIH:s riktlinjer och kommer att tillse att ev projekt i Norge utförs enl dessa.

Kommittén har emellertid påpekat att tiden nu synes vara mogen för att gå vidare och utarbeta bestämmel— ser för denna typ av forskning i Norge. Bestämmelser— na ifråga bör få generell giltighet. Det har också påpekats att det kan vara aktuellt att överväga i vad mån denna typ av forskning skall bedrivas i Nor— ge eller om norska forskare skall hänvisas till spe— ciallaboratorier i utlandet eller i internationell regi.

NAVF har i mars 1978 av Regeringens forskningsutvalg fått i uppdrag att utreda riskerna med hybrid—DNA— forskning i Norge och behoven av kontroll av denna forskning samt de konsekvenser av vetenskaplig, eko- nomisk och administrativ art som en dylik reglering och kontroll innebär. Utredningen skall vara klar under 1978.

I avvaktan härpå har Regeringens forskningsutvalg re- kommenderat följande åtgärder:

1. Instrukton utfärdas till forskningsråden, depar- tementen och statens forskningsinstitutioner att hybrid—DNA forskning inte får startas eller an— slag beviljas till sådan forskning utan att NAVFzs DNA-kommitté prövat saken.

Prop. 1979/80:10 130

2. Helsedirektoratet och Statens arbeidstilsyn ut- reder om denna kontroll (punkt 1) kan göras ob- ligatorisk också för industriforskningen och and— ra icke—statliga institutioner med utgångspunkt från gällande lag.

Överläggningar tas upp med Helsedirektoratet, Arbeidstilsynet, Miljöverndepartementet och Industridepartementet hur arbetet med bestäm— melser för denna forskning skall föras vidare.

Kirke— og undervisningsdepartementet har i maj 1978 anslutit sig till forskningsutvalgets rekommendatio— ner och anbefallt deras genomförande. Samordningen av det igångsatta utredningsarbetet sker i Kirke— och undervisningsdepartementet.

Prop. 1979/80:10 13l

l.l.lJ SVHRlGH

595191sti-List";tågs£_rs£g&st"_fersbuiuamgabrtrM:t-we MFR, NFR och liksförvninnun mot cancer har under ett fluu'lnl 33" hrift Gli g(nteri .. k.munitta för IHCÄtT "lär biologi. Denna föreslog _ l i? maj 1975 att iådon skynda "'1u i lt- .iraiéit ' eii neit lLJTn ] l kfvnnni tt C- i Öl" f17513(3r fru".—?kning med l13-'l_—.i'.i-_l—.')lx'A. I 5111 nu.:tivering för förslaget anförde kommittén bl a utvecklingen i USA och de överväganden och l.k0mmuhdät10h€f som gjorts av Asilomarkonferensen tidigare detta år.

Genom beslut den lö maj 1975 (MFR) och den 29 sep— tember i975 (NFR) inrättades kommittén för frågor rörande forskning med hybrid—DNA. Instruktion för kommittén utfärdades den 15 juni 1976. Vissa smärre ändringar har senare gjorts i denna.

Av instruktionen framgår att kommittén "skall infor— mera sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid—DNA och också genom lämpliga åtgärder över— vaka att den bedrivs under, för både laboratorie- personal och allmänheten riskfria förhållanden".

Kommittén biträder råden och övriga statliga organ vid bedömning av säkerhetsfrågor för projekt som stöds av dem. Instruktionen utgår från att kommittén också skall ha denna funktion för projekt inom den privata sektorn. Kommittén kan också ge råd och anvis- ningar direkt till forskarna när det gäller risk- klassificering av försök och därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder. Den lämnar också biträde till myndigheter vid utarbetande av officiella bestäm- melser.

I kommittén finns företrädare för berörda forsknings— råd (MFR, NFR och SJFR), för riksföreningen mot can— cer, socialstyrelsen, FOA, STU, IVA, KVA, läkemdels— industriföreningen, TCO-S. NFR utser dessutom två lekmannarepresentanter. Sammanlagt består kommittén av ll ledamöter. FOA och STU delar på en plats, lika— så IVA och KVA.

NFR är huvudman för kommittén och svarar för dess sekretariat.

Kommitténs nuvarande sammansättning framgår av bilaga 1.

Inom kommittén finns en arbetsgrupp för riskklassi— ficering av projekt rörande forskning med hybrid—DNA. Ledamöter av gruppen framgår av bilaga 2. Den beslutar på kommitténs vägnar i vissa enklare ärenden som därefter anmäls i kommittén. Dessa gäller försök

Prop. 1979/80:10 132

under 5 k C-l betingelser (lägsta risknivå). I övriga ärenden som rör säkerhetsfrågor beslutar kommittén efter beredning i arbetsgruppen.

Kommittén följer Williamsrapportens riktlinjer och utgör själv den nationella kommitté för råd, anvis— ningar, tillståndsgivning och kontroll i skyddsfrågor som denna rapport rekommenderar. Varje forskare som avser bedriva försök med hybrid—DNA skall alltså i förväg och oberoende av finansieringsform underställa kommittén projektförslaget. Williamsrapporten förbju— der inga försök. På denna punkt anser kommittén emel— lertid att NIH's riktlinjer bör gälla. De försök som är specifikt förbjudna av NIH bör därför också be— traktas som förbjudna i Sverige.

När det gäller övervakningen att säkerhetsföreskrif— terna följs återfaller kommittén på de loxala skydds— kommittéerna. Dessa kan om de så önskar konsultera särskild expertis t ex arbetsgruppen för riskklassi— ficering.

Kommittén är f n representerad i ESF's kontaktkommit— té för hybrid—DNA—forskning (ESF's Liasion Committee for Recombinant DNA Research) genom sin ordförande, professor Peter Reichard.

I EMBO'S Standing Advisory Committee on Recombinant DNA är kommittén f n representerad av ledamoten, professor Lennart Philipson.

Kommittén följer utvecklingen inom ICSU, NIH och andra liknande organ med uppgifter inom området ifråga.

På förslag av kommittén har MFR och NFR den 15 mars 1977 i en gemensam skrivelse till anslagsbeviljande organ och till berörda forskningsinstitutioner och företag begärt en försäkran om att projekt avseende forskning med hybrid—DNA i förväg underställs kommit— tén för bedömning. Tanken var att detta skulle gälla alla projekt inom landet oberoende av vid vilken in- stitution eller vilket laboratorium projektet skulle utföras. För forskningsråd och andra anslagsbeviljande organ skulle gälla att den vetenskapliga prioriteringen utfördes först efter det att kommittén gjort sin be— dömning av säkerhetsfrågorna. Rådens begäran om en dylik försäkran möttes av ett positivt gensvar.

Prop. 1979/80:10 . 133

Anslagsbeviljande organ:

Forskningsråd och motsvarande anslagsbeviljande stat— liga organ ävensom Riksbankens jubileumsfond och Wallen- bergstiftelsen har bekräftat att de kommmer att besluta rörande anslag till hybrid—DNA projekt först efter det att kommittén prövat ärendet från säkerhetssyn- punkt. Villkor för anslagstilldelning är att kommit— téns rekommendationer följs.

Forskningsbedrivande institutioner och företag:

Försvarets forskningsanstalt, statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska anstalt har anslutit sig till den nämnda rekommendationen även— som de ledande läkemedelsföretagen (ACO, Astra, Draco, Ferring, Ferrosan, Fortia, Hässle, KABI, LEO, Vitrum).

Genom systemet med skriftliga försäkringar från ledan- de anslagsbeviljande organ och statliga och privata laboratorier torde kommittén ha uppnått en god täck- ning av sitt verksamhetsområde.

I ansökningsformulär för projektanslag hos MFR, NFR och RmC skall sökanden ange om projektet ifråga omfat— tar arbete med hybrid—DNA.

Ansökningar som omfattar sådant arbete remitteras till hybrid-DNA—kommittén för yttrande från säkerhetssyn- punkt. Kommittén anger under vilka betingelser (C I - C IV) försöket får utföras.

Ärendet prövas därefter av resp råd (riksförening). Om anslag beviljas anger NFR i anslagskontraktet med forskaren under vilka villkor projektet skall utföras. MFR meddelar forskaren detta i särskild ordning.

Projekt som bedömts av hybrid—DNA—kommittén anmäls till socialstyrelsen.

Innevarande budgetår (1978/79) har NFR anslagit 7 000 kr för kommitténs verksamhet. Beloppet är avsett för materiel m m och resor.

Kommitténs sekretariat är knutet till NFR. Vissa kostnader för kommitténs verksamhet redovisas inte särskilt utan ingår i NFR:s förvaltningsanslag. NFR:s kemisekreterare är sålunda inom ramen för denna tjänst också sekreterare i hybrid-DNA—kommittén. Vidare har NFR utan kostnad ställt lokal (samma som kemisekre- tariatet) och viss allmän kontorsservice till förfo— gande för kommittén. Dessa kostnader torde dock uppgå till relativt blygsamma belopp.

Prop. 1979/80:10 134

Kommittén gjorde 1976 en kartläggning av pågående och planerad hybrid—DNA—forskning i Sverige, såväl vid universitetsinstitutioner och liknande som inom in- dustrin. 120 institutiOner och företag samt ca 100 enskilda forskare ingick i kartläggningen.

Denna visade att endast en grupp bedrev hybrid—DNA— forskning, men att ett antal universitetsinstitutioner (6 st) planerade sådan forskning.

Riskklassificeringsgruppen har till och med den 30 juni 1978 behandlat 15 ansökningar om tillstånd att starta hybrid—DNA—projekt. En sammanställning av dessa projekt, vad de går ut på och hur de bedömts av grup- pen, finns i bilaga 3.

Vad gäller verksamheten i övrigt inom hybrid-DNA—om— rådet i Sverige kan följande anföras.

BSSÅEEEEEÅESJFLDXPHQIQEÖZÄQEEEEÅDE

Socialstyrelsen lämnade i skrivelse av den 25 juni 1978 till kommittén för frågor rörande forskning med hybrid—DNA information om handläggningen av ärenden rörande anmälan och registrering vid styrelsen av hybrid—DNA—forskning. Styrelsen anhöll att kommittén medverkade till attdylika anmälningar överlämnades till styrelsen.

EEEsQnisa_es_sllsänäé£592-922999922

Sektionen för medicinsk mikrobiologi inom Svenska läkaresällskapet tillsatte 1976 en arbetsgrupp för att granska förekomsten och hanteringen av allmänfar— liga patogena mikroorganismer på svenska laboratorier. Tanken var att resultatet av denna utredning skulle ingå som underlag för åtgärder och rekommendationer beträffande hantering och förvaring av dylika organis— mer. Utredningsrapporten tillställdes i mars 1977 socialstyrelsen och lantbruksstyrelsen med hemstäl— lan om ev åtgärder och rekommendationer.

I rapporten påpekas bl a att risk— och säkerhetsfrå- gorna fått ökad aktualitet sedan man på flera håll i

Prop. 1979/80110 _ _. 13

Ur

världen börjat framställa eller bedriva forskning syftande till patogena mikroorganismer (smittämnen) med helt nya egenskaper. (Se avsnitt 5.5).

lpéysfrisll_akfiyifsf

Kabi—Gruppen (Kabi, ACO Läkemedel, Kabi diagnostica, Recip och Vitrum) har tillsammans med Statsföretag bildat bolaget Kabi Gen AB som bl a med användning av hybrid—DNA—teknik skall söka nya råvarukällor åt Kabi—gruppen resp nya produktionsvägar åt övriga inom statsföretagsgruppen. KabiGen bedriver för när- varande ingen forskning, men avser samarbeta med forskargrupper inom området i Sverige och utomlands. Utbildningen sker på så sätt att KabiGen sänder sina anställda till utländska centra verksamma inom områ- det. Bland industriella utvecklingsområden som följs av KabiGen märks bl a humant insulin, metanol ur trä- avfall och bakteriell metalljonanrikning.

555559_Esssi££és£

Under 1960—talet aktualiserades på många håll i Sverige såväl som i utlandet diskussionen rörande forsknings- projekt innefattande försök på patienter och friska försökspersoner. Vid ett möte med World Medical Asso- ciation i Helsingfors 1964 antogs en deklaration inne- fattande riktlinjer för läkares verksamhet i klinisk experiementell forskning. För att ge råd åt forskare som var engagerade i forskningsprojekt innefattande försök på människa tillskapades under 1960—talet etiska kommittéer vid de medicinska fakulteterna. Förutnämnda Helsingforsdeklaration kom att bli vägledande för de etiska kommittéernas ställningstaganden till forsk— ningsprojekt innefattande försök på människa. Den för— sta kommittén inrättades vid Karolinska institutet 1966. Etiska frågor aktualiserades även i MFR och

MFR tillsatte 1968 en utredning i ärendet. Resultaten av utredningen redovisades för rådet 1969. I utred— ningen förelegs att rådet självt inte skulle till— sätta någon etisk kommitté utan skulle repliera på de etiska kommittéerna vid de medicinska fakulteterna. Dessa kommittéer ansågs bättre skickade att göra den etiska granskningen av forskningsprojekt med hänsyn till lokal kännedom samt möjlighet att diskutera med projektledare. Däremot föreslogs att en samordnings— kommitté borde tillsättas av rådet. Denna kommitté skulle ha till uppgift att bl a samla erfarenheter från de etiska kommittéernas arbete och verka för samordning av och samsyn på etiska bedömningar. Ut—

Prop. 1979/80:10 136

redningens förslag blev föremål för mycket ingående diskussioner i rådet vilka resulterade i att man an- slöt sig till ovan refererade förslag. Sålunda in- rättades en arbetsgrupp för en samordning av de 10— kala etiska kommittéernas verksamhet. Denna grupp kom initialt att bestå av ordförandena i de etiska kommittéerna vid de medicinska fakulteterna. Något senare utökades gruppen med representant för social— styrelsen och socialstyrelsens läkemedelsavdelning. Gruppen har utgjort ett viktigt forum för utbyte av information och den har på olika sätt medverkat i en rad viktiga initiativ rörande forskningsetiska frågor. Rådet anordnade på gruppens förslag en konferens 1974 rörande etiska frågor. Som resultat av denna konferens gjorde rådet 1975 det betydelsefulla uttalandet att åtgärder skulle vidtagas för att all biomedicinsk forskning i landet innefattande försök på människa skulle bli föremål för etisk granskning. Bl a för att få fram ett underlag för ställningstagande till hur detta skulle åstadkommas uppdrog rådet på gruppens förslag åt professor Gustav Giertz att företa en analys av de etiska kommittéernas verksamhet samt av samtliga föredrag som presenterades vid Läkaresällska— pets riksstämma 1974. Dessa utredningar slutfördes våren 1977. De kommer att vara av stor betydelse för de etiska kommittéernas fortsatta verksamhet. De har också varit ett väsentligt underlag för det förslag till organisationsplan för genomförande av etisk granskning av samtliga biomedicinska forskningspro— jekt i landet innefattande försök på människa som rådet överlämnade i september 1978 till berörda myn— digheter och organ.

arbetsgruppen för en samordning av de lokala etiska kommittéernas verksamhet fortsätter sitt arbete och har som kontinuerlig uppgift att arbeta för samord— ning av och samsyn på etiska bedömningar samt löp— ande utvärdera de etiska kommittéernas verksamhet.

29132Egen_Qrbetzriézäliözfgrstaingen

I artiklar i Dagens Nyheter under 1977—78 anförde Nordal Åkerman, docent i historisk säkerhetspolitik, stark kritik mot hybrid-DNA—forskningen. Kritiken be— möttes av bl a Lennart Philipson, professor och aktiv forskare inom området.

Vetenskapsakademien ordnade i november 1977 en panel— diskussion som rörde frågan om forskningens frihet och som väsentligen var en uppföljning av den då ak— tuella tidningsdebatten.

Prop. 1979/80:10 -l- -- 137

Även i andra dagstidningar och tidskrifter, bl & Forskning och Framsteg, har debattartiklar före- kommit, i vissa fall aktualiserade av det planerade bygget av ett P—3-laboratorium vid Biomedicinskt centrum i Uppsala.

George Strachal och Claes Palmkvist gjorde år 1977 i boken Manipulation en sammanfattning av den ameri- kanska debatten (t o m försommaren 1977), men tog även upp svenska förhållanden. Boken var tänkt som grund för diskussion och opinionsbildning.

Någon mera allmän debatt betr hybrid—DNA forskningen har det dock inte blivit.

Prop. 1979/80:10 138

4.2.1 ESF

Europeiska forskningsråd och akademier bildade år 1974 European Science Foundation (ESF)ned uppgift att fämuyidet europeiska samarbetet inom grundforsk— ningen. Medlemsantalet uppgår till ett 40—tal orga— nisationer från 16 länder. Svenska medlemmar i ESF är humanistisk—samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forsk— ningsrådet, forskningsrådsnämnden, vetenskapsakade- min och Vitterhets—historie och antikvitetsakademin.

Naturvetenskapliga forskningsrådet skrev i november 1974 till ESF och begärde att organisationen skynd— samt skulle ta upp hela frågan om hybrid—DNA (genetic manipulation) och överväga dess sociala, legala och etiska aspekter. Tanken var att på europeisk nivå samordna utredningsarbetet och få underlag för na— tionella bedömningar.

Den utredningskommitté som ESF tillsatte lade 1976 fram sina förslag, vilka med vissa smärre modifika— tioner antogs av ESF i oktober samma år. Kommittén hade bestått av företrädare för ämnesområden med an— knytning till hybrid-DNA-forskningen (biokemister, genetiker, mikrobiologer och molekylärbiologer) samt av medicinare och jurister. I kommittén ingick även experter från EMBO (European Molecular Biology Orga— nisation) och en företrädare för de medicinska forsk- ningsrådens europeiska samordningsorgan (EMRC, blev sedermera s k Standing Committee inom ESF).

ESF's slutsats i frågan blev att forskningen med hybrid-DNA kunde fortsätta dock under förutsättning att erforderliga skyddsåtgärder vidtogs. Vad dessa beträffar beslöt ESF föreslå medlemsländerna att följa Williamsrapportens rekommendationer. Skälen att man valde dessa och inte NIH's riktlinjer var i kort- het följande:

- Williamsrapporten täckte all hybrid—DNA—forskning, oavsett finansieringskälla, vilket inte var fallet med NIH's riktlinjer.

— Williamsrapporten kräver en något högre grad av fysisk inneslutning för någorlunda jämförbara för— sök än NIH's riktlinjer. Den fysiska inneslutningen eller barriäreffekten omfattar väl prövade system vilket inte ännu är fallet med de biologiska barri- ärsystemen. NIH's riktlinjer fäster förhållandevis större vikt vid de senare än Williamsrapporten.

Prop. 1979/80:10 ... 139

Williamsrapportens rådgivande system hade stöd i lagen i form av the British Health and Safety at Work Act. Sådant stöd var nödvändigt och ESF antog att en liknande lagstiftning fanns i medlemsländer— na eller kunde tillskapas.

Vidare betonades rörligheten i den engelska systemets handläggningsprocedur, vilken möjliggjorde administra- tiv effektivitet och snabb anpassning till utvecklingen inom forskningsområdet ifråga.

ESF rekommenderade sammanfattningsvis sina medlems— länder följande:

1. attfrämjaoch vidareutveckla forskningen inom hybrid-DNA, dock under säkra betingelser,

2. att vidta erforderliga åtgärder för att skydda all— mänhet, djur, växter och omgivning. Dessa åtgärder anges i rekommendationerna 3 — 6 nedan,

3. att under ett första skede de rekommendationer och den verksamhetsinstruktion (code of practice) som utfärdats av den brittiska arbetsgruppen betr ge— netisk manipulation (Williamsrapporten) antas som riktlinjer för hybrid—DNA—forskningen i Europa, dock under förutsättning att den europeiska samord— ningskommitté som föreslås under punkt 9 sedan 0- medelbart inrättas. Dess uppgift är att verka för att de olika länderna tillämpar samma säkerhets— nivåer för likartade experiment,

4. att de länder som inte redan gjort det tillsätter nationella rådgivande organ. Dessa organs uppgift är att utöva tillsyn betr Williamsrapportens rekom- mendationer och ge forskarna råd i hithörande frå— gor.

5. att upprätta nationella register över de labora— torier som utför forskning med hybrid-DNA och att alla laboratorier, oavsett hur de finansieras, skall ha skyldighet enligt lag att ge upplysning om sina forskningsprogram betr hybrid—DNA till ett nationellt register. Dylika register bör vara offent— liga och informationsutbyte bör ske mellan de na- tionella organ som angivits under punkt 4,

6. att varje land vidtar de administrativa åtgärder som krävs för att säkerställa att alla laboratorier täcks av de antagna riktlinjerna,

7. att de nationella organ som angivits under punkt 4 skall stå i nära kontakt med varandra, med EMBO's rådgivande kommitté för hybrid—DNA, med motsvarande

Prop. 1979/80:10 140

kommittéer inom NIH i USA och med kommittéer för hybrid—DNA—forskning i andra länder. ESF understry— ker hur viktigt det är både för säkerheten och för forskningens utveckling att en internationell sam— ordning sker så att lika experiment klassas lika i riskhänseende,

8. att en Europeisk kommitté bildas under ESF med före— trädare för de nationella organ som angivits i punkt 4l_för EMBO's rådgivande kommitté för hybrid—DNA, för de eurOpeiska medicinska forskningsråden och jordbruksforskningsråden. Kommittén skall vara ett forum för utbyte av information och råd i policy- frågor betr hybrid-DNA—forskning men också för diskussion av beslut rörande specifika experiment särskilt ifråga om deras biologiska inneslutning. Kommittén skall på europeisk nivå samla erfarenhe— ter rörande alla frågor förknippade med hybrid- DNA-forskning. En ytterligare uppgift blir att fort- löpande se över riktlinjerna på basis av den veten— skapliga utvecklingen och utvecklingen på säker— hetsområdet.

Den ifrågavarande kontaktkommittén, ESF's Liason Committee for Recombinant DNA, inrättades i december 1976. En särskild arbetsgrupp bildades under denna kommitté för att diskutera de element som bör ingå i en lagstiftning på området. Gruppen bestod av juris— ter, patentexperter och vetenskapliga rådgivare. Arbetsgruppen liksom senare kommittén fann att dessa beståndsdelar i första hand utgjordes av

registrering hos ett ansvarigt organ av förekomst eller produktion av hybrid—DNA,

tillståndsgivning för lokaler där hybrid—DNA skall framställas, studeras eller lagras,

inspektion av dessa lokaler.

En fjärde beståndsdel, nämligen att även forsknings- projekt skulle underkastas tillståndsprövning innan de sattes igång fick inte enhälligt stöd inom kommit— tén. De som var emot detta förslag påpekade bl a att det i vissa europeiska länder skulle vara oförenligt med gällande grundlag. Även förslag om att register skulle föras betr olyckshändelser och säkerhetsut- rustning och att varje form av lagstiftning skulle bli föremål för periodisk översyn stöddes av kommit- tén. Det sistnämnda förslaget kunde dock i vissa länder av principiella skäl vara omöjligt att reali— sera.

Prop. 1979/80:10 : 141

I patentfrågan konstaterade arbetsgruppen i enlighet med gällande patentlagstiftning i de olika länderna att, om uppgifter lämnades under sekretess till ett visst organ och detta eller någon medlem av det publi— cerade uppgifterna, så skulle detta inte verka hindran— de på uppfinnarens patenträtt. Arbetsgruppen trodde dock att informationsläckor skulle uppstå från tid till annan och att detta kunde ge andra forskare en fördel och leda vederbörande snabbare mot en paten— terbar användning av forskningsresultaten. Å andra sidan stod det klart att endast uppfinningar som hade industriell tillämpning var patenterbara och för att få patent måste alla detaljer i processen ifråga be— skrivas på ett så ingående sätt att varje expert kunde göra efter den. Gruppen påpekade att rådgivande kommittéer för hybrid-DNA—forskning vilka endast sysslade med säkerhetsfrågor inte behövde den mängd information som krävs i en patentansökan eller som innebär att väsentliga delar av vetenskapliga problem— ställningar och metoder röjs. Kontaktkommittén an- slöt sig till denna bedömning. De nationella säker— hetskommittéerna rekommenderades att endast begära den information som krävs för att bedöma Säkerhetsfrågan i resp försök.

Kontaktkommittén vid ESF kommer att fortlöpande samla in upplysningar från medlemsländerna rörande utveck— lingen på säkerhetsområdet. Dessa upplysningar utgörs av vissa utvalda beslut i säkerhetsfrågor som kan belysa policyn hos de nationella kommittéerna. Vida— re är kommittén intresserad att få upplysning om de försök som godkänts så att den kan skapa sig en upp— fattning om kvantiteten och kvaliteten av denna forsk- ning i Europa samt att få information i frågor rörande utbildning, kontroll, kontakter med allmänheten etc.

ESF's rekommendationer i hybrid—DNA—frågor samt kon- taktkommitténs arbete torde haft och har stor betydel— se för utvecklingen i medlemsländerna inom detta om— råde.

Prop. 1979/80: 10 142

4.2.2 ICSU

International Council of Scientific Unions (ICSU) bil— dades 1931 med uppgift att initiera och samordna veten- skaplig forskning. ICSU fungerar som centrum för utbyte av idéer och information. En viktig uppgift gäller utformning av standards, nomenklatur etc inom olika vetenskapsområden.

ICSU är icke statligt och består av 18 internationella vetenskapliga unioner som var och en företräder sitt speciella ämnesfält. Vidare in år 60 nationella forsk— ningsråd, vetenskapsakademier1 ch liknande institutioner. Sekretariatet är placerat i Paris. Av stor betydelse är att de östeuropeiska länderna och flera av utveck- lingsländerna ingår i ICSU.

ICSU bildade i oktober 1976 The Committee on Genetic Experiments (COGENE). Dess uppgift är bl a att ge råd till statliga och icke statliga organ, att samla och göra översikter över tillgänglig information om säker— hetsåtgärder, inneslutningsanordningar och i andra tekniska frågor, att främja utbildning och internatio— nellt utbyte av personal inom området samt att främja samordningen av riktlinjer över hela världen. COGENE består av 14 medlemmar som representerar 8 länder. Dessa utgörs av USA, Storbritannien, Sovjet, Frankrike, Indien, Japan, Schweiz och Västtyskland, WHO, Unesco, UNEP och FAO har observatörer vid COGENE.

COGENE arbetar med arbetsgrupper inom bl a följande områden:

riktlinjer för hybrid—DNA—forskning riskbedömning.

Arbetsgruppen för studier av riktlinjer för hybrid-DNA— forskning har i september 1978 avgivit en delrapport till COGENE av vilken bl a följande framgår:

1. Under de senaste åren har riktlinjer för hybrid—DNA— forskning utfärdats av ett antal av de länder som har vetenskapliga organisationer anslutna till ICSU.

En del länder som bedriver hybrid—DNA-forskning har inte utfärdat riktlinjer och några avser inte heller att göra detta.

2. De flesta länders riktlinjer grundar sig på de ameri— kanska. Fastän finqraderingar av risker och inneslut- ningar görs i flertalet fall verkar grunden för-dessa maderhmarvara helt hypotetisk. Ingen dokumentation som stöder antagande om risk föreligger i någon av de undersökta riktlinjerna.

Svensk huvudman är vetenskapsakademien

Prop. 1979/80:10 ,. 143

3. Även om andra länder i huvudsak tagit efter de ame— rikanska riktlinjerna så finns det skillnader dem emellan. Vissa riktlinjer har karaktär av tvingande bestämmelser, medan andra helt enkelt betraktas som ett slags standardiserade rutinmetoder som det står vederbörande forskare fritt att tillämpa. Vissa rikt— linjer befattar sig endast med organismer som inne— håller hybrid—DNA—molekyler medan andra även tar upp hybrid—DNA som sådan. Några försöker förutse och specificera villkor för alla tänkbara hybrid—DNA- försök medan andra tillämpar en "från fall till fall"— metodik när det gäller att bestämma säkerhetsnivån för ett visst försök.

4. Samma försök kräver ibland o1ika säkerhetsnivåer i olika länder. Skillnader finns också i kravbeskriv— ningarna av de olika säkerhetsnivåerna.

5. Några länders riktlinjer anger maximinivå betr säker- hetsåtgärder och en nationell kommitté kan sänka kraven under denna nivå under vissa förutsättningar. Andra länder har angett den miniminivå som krävs och denna nivå kan höjas på initiativ av exempelvis lokala organ.

6. De senast utarbetade riktlinjerna är i allmänhet mindre restriktiva än tidigare utfärdade. Detta tycks spegla en förändring i risktbedömningen betr hybrid—DNA-försök, sedan mera erfarenhet samlats inom detta forskningsområde.

7. De olika ländernas riktlinjer tycks vara avsedda för att hantera risken av en stor epidemi, fastän sannolikheten för att initiera en sådan med hybrid— DNA—försök i E. coli K 12 eller liknande icke—pato— gena organismer tycks vara försumbar.

8. Den säkerhetsnivån som krävs för försök med hybrid- DNA från kända patogener är ofta högre än den som krävs för arbete med den intakta, patogena organis- men ifråga. Vissa länders riktlinjer förbjuder hy— brid—DNA-försök med gener från medicinskt viktiga sjukdomsframkallande organismer, fastän hybrid—DNA- tekniken tycks utgöra ett medel för att utföra stu— dier av sådana organismer med mindre risk än om man skulle arbeta med de patogena organismerna själva.

Avslutningsvis konstaterar arbetsgruppen att riktlin— jernas ställning undergår en snabb förändring just nu, vilket tycks vara resultat av en ändrad bedömning av de hypotetiska riskerna.

Prop. 1979/80:10 144

Riskbedömningsgruppen erinrar i sin första rapport (juli 1978) om resultaten från konferensen i Falmouth betr E.coli K 12 och i Ascot betr användningen av virus i hybrid—DNA—försök (se avsnittet om USA). Gruppen konstaterar att studier av restriktionsenzymens bio- logiska roll har visat att prokaryoter och eukaryoter utbyter gener in vivo (mellan levande organismer). Även andra studier, inkl dem med jordbakterien Agrobacterium tumefaciens och växtceller, visar att den antagna barri- ären mellan prokaryoter och eukaryoter inte existerar. Studier av djur—virus och eukaryota gener för bestämda funktioner har visat på tidigare oförutsedda, möjliga barriärer när det gäller att få dessa virus och gener att fungera i prokaryota celler. Fortsatt forskning krävs dock för att ytterligare klarlägga dessa för- hållanden som är av betydelse för riskbedömningen.

Ett flertal forskningsprojekt är inriktade på risk— bedömningsfrågor. Det gäller försök med polyoma virus bekostade av EMBO och NIH och ett flertal NIH kontrakt, som syftar till studier av EK 2 och BK 3 system. Preliminära resultat pekar på att dessa studier tro— ligen inte kommer att avslöja några okända risker. Dessa och andra försök som avses ge kunskap om olika mikroorganismers biologi bör bli betydelsefulla när det gäller att utveckla andra värd-vektorsystem än de som baseras på E.coli K 12.

Riskbedömningsgruppens analyser visar att det inte finns några vetenskapliga belägg för att

1. organismer som bär hybrid—DNA skulle sprida sig i naturen och rubba existerande ekologiska jämnvikter,

2. dessa organismer skulle producera giftiga eller på annat sätt skadliga eller sjukdomsframkallande ämnen,

3. forskarna genom att bryta en hypotetisk barriär mellan prokaryoter och eukaryoter skulle öka möj- ligheterna till spridning av sjukdomsframkallande organismer eller förstärka de patogena egenskaperna hos dessa.

Avslutningsvis konstaterar gruppen att dessa slutsatser och de tidigare från Falmouth— och Ascotkonferenserna måste beaktas vid utformningen av riktlinjer för forsk- ning med hybrid—DNA, om dessa skall bli rationella och användbara.

Prop. 1979/80:10 .. ' 145

4.2.3 EMBO

European Molecular Biology Organisation (EMBO) är en sammanslutning av eurOpeiska molekylärbiologer. EMBO bildades 1964 med uppgift att främja samarbetet inom molekylärbiologin bl a genom stipendier för forskning och utbildning. Organisationen får anslag av European Molecular Biology Conference (EMBC) som är en mellan— statlig organisation bestående av 17 medlemsländer. Sverige är via NFR medlem i EMBC.

EMBO har sitt säte i Heidelberg.

EMBO tillsatte i januari 1976 en Standing Advisory Committee on Recombinant DNA. Den består uteslutande av experter inom området och har till syfte

att efter framställning ge råd till regeringar, forsk— ningsråd, nationella hybrid-DNA-kommittéer, forsk- ningsinstitut och enskilda forskare i vetenskap- liga och tekniska frågor rörande forskning med hybrid—DNA,

att undersöka möjligheterna att på permanent basis få till stånd utbildningsprogram inom området och

att upprätthålla nära kontakter med ESF och andra internationella organisationer som arbetar inom området.

I september 1976 utfärdade EMBO följande rekommenda— tioner rörande hybrid—DNA—forskningen:

att nationella rådgivande kommittéer (groups) skulle bildas med uppgift att specificera inneslutnings— åtgärder för alla försök med hybrid—DNA,

att de försök som förbjudits av amerikanska NIH inte skulle få utföras och

att antingen de amerikanska riktlinjerna (NIH) eller de engelska (Williams-rapporten) skulle vara väg— ledande för forskningen med hybrid—DNA.

EMBO höll i mars 1977 ett möte med deltagare från sju länder över ämnet Parameters of Physical Containment. Syftet var att definiera olika delar i den fysiska inne- slutningen när det gäller att hantera potentiellt far— ligt biologiskt material. Arbetet inom EMBO på en stan— dardisering av åtgärderna för fysisk inneslutning för alla nationella riktlinjer går vidare.

Prop. 1979/80:10 146

EMBO har svarat för 3—veckors utbildningskurser för europeiska forskare i hybrid—DNA—teknik (Basel 1976, Paris 1977 och Basel 1978).

I mars 1978 hölls i Ascot, Storbritannien, U.S.—EMBO Workshop to Assess Risks for Recombinant DNA Experi- ments Involving the Genomes of Animal, Plant and In— sect Viruses. I mötet, som ekonomiskt stöddes av NIH, deltog 27 forskare från USA, Västtyskland, Finland, Frankrike, Sverige och Schweiz. Syftet var att få till stånd en bedömning av riskerna vid överförande och kloning av DNA från virus som angriper eukaryota celler till E.coli K lZ-systemen och vid användning av dylika virus som vektorer vid överförande av hybrid—DNA till djur, växter och insekter. Rekommendationerna från mötet utmynnade i att de gällande förhållandevis höga säkerhetsnivåerna vid arbete med dylik överföring av virus-DNA kunde sänkas. Försök med virus—DNA skulle i princip kunna klassas på grundval av de risker som bedömdes vara förknippade med arbetet med virusparti— keln som sådan och i stort sett följa klassificeringen av patogena virus.

Man var enig om att hybrid—DNA—tekniken utgjorde en unik möjlighet att studera biologin hos ytterst pato— gena och virulenta vira. Redogörelsen från Ascot—mötet togs in i US Federal register. Det innebär att den blev offentlig och hölls öppen för kommentarer (till 15 april 1978). Därefter behandlades rapporten och inkomna kommentarer av NIH'S Recombinant DNA Molecule Programme Advisory Committee, som arbetar med ett förslag till modifierade riktlinjer för hybrid—DNA-forskningen i USA. Det förslag till reviderade riktlinjer som publi- cerats i Federal register i juli 1978 har i alla vä— sentliga delar accepterat slutsatserna från Ascot— mötet (se avsnittet om USA).

Prop. 1979/80:10 ._ 147

4.2.4 EMBC och EMBL

Till EMBC, European Molecular Biology Conference, är 17 länder anslutna, däribland Sverige. EMBC, som till— kom 1969, har till uppgift att främja molekylärbiolo- gisk forskning i Europa. Medel härför erhålls genom bidrag från deltagarländerna. Sveriges bidrag under budgetåret 1978/79 är 450 000 kr. Totalt ligger EMBC's budget 1978 på ca 10 milj kr. Verkställigheten av EMBC's program har i enlighet med avtalet mellan länderna anförtrotts åt EMBO. Svenskt kontaktorgan med EMBC är Naturvetenskapliga forskningsrådet.

EMBL, European Molecular Biology Laboratory, är ett särskilt projekt inom EMBC. Detta går ut på att byg- ga och driva ett europeiskt laboratorium för moleky— lär biologi, beläget i Heidelberg. Ett mellanstat— ligt avtal härom trädde i kraft 1974.

Sverige har tillsammans med 10 andra länder anslutit sig till detta. EMBL's budget är 1978 ca 60 milj kr.

Bidraget från Sverige är under budgetåret 1978/79 2,6 milj kr. Svenskt kontaktorgan med EMBL är Natur— .vetenskapliga forskningsrådet.

Laboratoriet blir i stort se t klart under 1978. I en särskild byggnad om 700 m inryms ett s k P-4 la- boratoriumlför hybrid-DNA—forskning. Genom att Sverige är medlem av EMBL har svenska forskare tillgång till detta. Vid arbete i detta laboratorium avses de tyska riktlinjerna bli gällande.

l) P—4 anger högsta graden av inneslutning eller iso-

lering av försök med hybrid—DNA (se avsnittet om USA)

Prop. 1979/80:10 148

5 SKYDDSLAGSTIFTNING

På en mängd olika områden finns säkerhetsinriktad lagstiftning till skydd för skilda intressen. När det gäller att bedöma om en särskild lagstiftning behövs till skydd mot de risker som hybrid—DNA—tek- niken kan föra med sig eller om redan existerande lagstiftning kan bereda det erforderliga skyddet, finns det anledning att ägna speciell uppmärksamhet åt miljöskyddslagstiftningen och undersöka i vilken utsträckning dess regler kan användas. Det går em— ellertid inte att begränsa sig till det som brukar räknas till miljöskyddslagstiftning utan också så— dan lagstiftning som smittskyddslagstiftningen, epizootilagstiftningen och växtskyddslagstiftning- en måste inbegripas, eftersom hybrid—DNA—tekniken innebär användning av bakterier och virus. Det finns skäl att i detta sammanhang också kasta en blick på läkemedelslagstiftningen.

Inom miljöskyddslagstiftningen finns lagar som hand— lar om ett mera allmänt skydd för miljön, t ex na- turvårdslagen, eller som avser miljöhot av mera spe— ciellt slag, t exstrålskyddslagen och atomenergila- gen. Sådana lagar blir av mera perifert intresse här, bortsett från att speciallagar av sistnämnda slag skulle kunna stå förebild för en speciallag om hybrid—DNA—tekniken, om en sådan anses nödvän- dig. Huvudvikten vid den följande genomgången kom— mer att läggas på de lagar som tar sikte på skyddet för det levande - liv och hälsa — det må gälla män— niskor, djur, växter eller mikroorganismer. Bland dessa lagar märks både lagar för skydd av arbets- miljön och lagar för skydd av den yttre miljön.

Prop. 1979/80:10 ? 149

5.1 ARBETSMILJÖLAGEN

Arbetsmiljölagen (1977:1160) gäller, med undantag en— dast för skeppstjänst och arbete som utförs i arbets- givarens hushåll, varje verksamhet i vilken arbetsta— gare utför arbete för arbetsgivares räkning. Enligt 3 kap 5 5 arbetsmiljölagen är vidare den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd skyldig att följa vad i la- gen och med stöd av lagen har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda o- hälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe. Några undantag från arbetsmiljölagens tillämpning har inte föreskrivits för områden med särskild säkerhetslagstiftning. Arbetsmiljölagen gäller därför i princip även här, t ex på områden som täcks av strålskyddslagen. Samordningen med la- gen (1973z329) om hälso- och miljöfarliga varor kom— mer att tas upp efter genomgången av denna lag.

Arbetsmiljölagen reglerar skyddet mot risker i arbe- tet. Den syftar inte bara till att undanröja fakto— rer som är omedelbart riskabla för den arbetandes säkerhet och att förebygga speciella yrkessjukdomar utan också till ingripanden mot dåliga arbetsmiljöer över huvud taget med beaktande av alla de sidor som kan vara ogynnsamma för den fysiska och psykiska hälsan. Arbetsmiljölagen är utformad som en ramlag med allmänna bestämmelser som översiktligt anger kraven beträffande olika arbetsmiljöfaktorer. Det ankommer sedan på regeringen men framför allt på ar— betarskyddsstyrelsen att utarbeta närmare föreskrif- ter och att hålla dessa aktuella i förhållande till den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

I 2 kap arbetsmiljölagen finns allmänna bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet. Där föreskrivs t ex att arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt och att ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhållanden som ger betrygg- ande säkerhet. Det erinras också om att betr. konstruk- tion och utformning av byggnad är särskilt föreskri- vet i byggnadsstadgan och med stöd därav meddelade bestämmelser.

3 kap arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser om allmänna skyldigheter. Här kan nämnas bestämmelsen i 9 5 om att den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne, som kan föranleda ohälsa eller

Prop. 1979/80:10 150

olycksfall, skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd an— vändning innebär risk från skyddssynpunkt. Enligt 12 5 kan regeringen eller, efter regeringens be— stämmande, arbetarskyddsstyrelsen, om det är påkal— lat från skyddssynpunkt, föreskriva bl a att arbets- process, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verk— samhet av visst slag får användas endast efter till— stånd. Tillstånd kan förenas med villkor för brukan- det. Föreskrift kan också meddelas om att visst äm— ne som avses i 9 5 får användas endast efter god- kännande eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant ämne. Är det av särskild be- tydelse från skyddssynpunkt,kan enligt 14 5 rege- ringen eller, efter regeringens bestämmande, arbe— tarskyddsstyrelsen föreskriva förbud att använda ar- betsprocess, arbetsmetod eller ämne som avses i 9 5. Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfalL kan enligt 15 5 regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrel— sen föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsättas i arbetet. Enligt 17 5 kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva att vid läkarundersökning som föreskrivits med stöd av 15 5 skall föras register med uppgifter om de under— söktas namn och om undersökningsresultatet. Enligt 18 5 kan regeringen eller, efter regeringens bestäm- mande, arbetarskyddsstyrelsen meddela föreskrifter i fråga om skyldighet för läkare att hos tillsyns— myndighet göra anmälan om sjukdom, som kan ha sam- band med arbete, och att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde.

l 6 kap finns bestämmelser om samverkan mellan ar— betsgivare och arbetstagare. Enligt 2 5 skall på ar— betsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud utses av lokal ar— betstagarorganisation som är eller brukar vara bun- den av kollektivavtal i förhållande till arbetsgiva- ren. Skyddsombud företräder enligt 4 5 arbetstagare i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställ— ande skyddsförhållanden. Vid arbetsställe, där

minst femtio arbetstagare regelbundet sysselsätts, skall enligt 8 5 finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skal] tillsättas även vid arbetsstäl— le med mindre antal arbetstagare, om det begärs av arbetstagarna. Skyddskommitté skall enligt 9 5 pla— nera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället.

Prop. 1979/80:10 35, 151

Bestämmelser om tillsyn finns i 7 kap.Enligt l 5 ut— övas tillsyn över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter av arbetarskyddsstyrel- sen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Enligt 2 5 åligger det kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en eller fle— ra kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att biträda yrkesinspektionen vid tillsyn enligt 1 5. Tillsynsbefogenheterna är följande.

Enligt 3 5 har tillsynsmyndighet rätt att efter an— fordran erhålla de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs. En— ligt 5 5 har tillsynsmyndighet tillträde till ar— betsställe och får där göra undersökningar och ta prov. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt lagen. Enligt 7 5 äger yrkesinspektionen gentemot den som har skyddsansvar meddela förelägg— ande eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite. Under— låter någon att vidta åtgärd som åligger honom enligt föreläggande, får yrkesinspektionen förord— na om rättelse på hans bekostnad. Enligt 10 5 äger även arbetarskyddsstyrelsen besluta om åtgärd enligt 7 - 9 55. För att säkerställa förbud enligt nämnda paragrafer kan tillsynsmyndighet enligt 11 5 meddela beslut om försegling eller annan aVStäng— ning av anläggning, utrymme eller anordning. Så- dant beslut verkställs genom myndighetens försorg.

8 kap innehåller bestämmelser om ansvar. Enligt 1 5 döms den till böter eller fängelse i högst ett år som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av 7 kap 7 — 10 55, dock inte om föreläggandet el— ler förbudet har förenats med vite. Enligt2 5 döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor, som har meddelats med stöd av 3 kap 12 5 eller 14 5, till böter eller fängelse i högst ett år.

Som framgått av det föregående finns i arbetsmiljö— lagen en rad bestämmelser om rätt för regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds— styrelsen att meddela föreskrifter. I 18 5 arbets- miljöförordningen (1977:1166) har regeringen gett arbetarskyddsstyrelsen åsyftade bemyndiganden. Regeringen har där också bemyndigat arbetarskydds— styrelsen att meddela ytterligare föreskrifter för

Prop. 1979/80:10 152

verkställighet av arbetsmiljölagen. Härom anfördes i motiven till arbetsmiljölagen (prq71976/77:149 s 368) att det var riktigt att utforma sanktions- systemet i första hand så, att möjlighet ges till effektiva och konstruktiva ingripanden från myndig— heternas sida. I arbetsmiljöförordningen torde därför få inrymmas befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att meddela generella föreskrifter om verkställig- heten av arbetsmiljölagen vilka sedan ger möjlighet till ingripande i enskilda fall. Myndigheternas verksamhet kunde mot denna bakgrund inriktas på konkreta åtgärder för att undanröja hälsorisker och driva igenom skyddsåtgärder och förbättringar av arbetsförhållandena.

Om föreskrifter anfördes vidare i motiven (prop 1976/77:149 s 353) att som föreskrifter anses på— bud av varje slag som riktas till en obestämd krets och som direkt skall läggas till grund vid prövning i de enskilda fallen. Beträffande utformningen av föreskrifter framhölls att det borde eftersträvas att ange visst preciserat krav i skyddshänseende utan att därför i detalj binda beträffande sättet för hur kravet skall uppfyllas. Särskilt i fråga om försiktighetsåtgärder vid utförande av arbete med särskilda risker kunde det dock stundom vara nödvän- digt att närmare föreskriva det tillvägagångssätt som krävs. Även fortsättningsvis borde eftersträvas att till föreskrifterna foga rekommendationer, råd och upplysningar till ledning för det praktiska ar- betet att lösa arbetsmiljöfrågorna. Det underströks att i författningarna på lämpligt sätt måste åtskil— jas från vad som är rekommendationer eller råd lik- som från vad som är att anse som bakgrundsupplys— ningar. Det var angeläget att så starka rättsgaran— tier som möjligt finns för den reglerande verksam— heten.

Nämnas bör att arbetarskyddsstyrelsen med stöd av den tidigare gällande arbetarskyddslagen i juni 1971 utfärdat anvisningar om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall vid kemiskt och biologiskt laboratoriearbete "Laboratorieanvisningar" (nr 79).

Prop. 1979/80:10 -4= 153

5.2 BYGGNADSSTADGAN

I 48 5 byggnadsstadgan föreskrivs att byggnad för särskilt ändamål såsom industribyggnad, byggnad för undervisning, vårdanstalt m m skall utöver vad eljest är stadgat fylla de särskilda krav, som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppstäl- las på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden. I prop 1976/77:149 om arbetsmiljölag m m anförde departementschefen (s 231) att byggbestämmelser som rör arbetsmiljön av anförda skäl i regel borde tas in i byggnadsför- fattningarna. Från arbetsmiljösynpunkt måste emel— lertid arbetslokal alltid bedömas med hänsyn till den vid tidpunkten i fråga bedrivna verksamheten. I arbetsmiljölagen (2 kap 3 5) borde därför finnas en grundläggande föreskrift att arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. Det var ingen tvekan om att arbetarskyddsstyrelsen - inte minst när det gäller arbetslokaler av mera speciell natur måste kunna meddela föreskrifter om beskaffenheten från arbets- miljösynpunkt av arbetslokaler som används i olika verksamheter. Ansvaret för formuleringen av dessa krav liksom för tillsynen av efterlevnaden borde helt ligga hos arbetarskyddsmyndigheten. Departe— mentschefen erinrade också om att de krav som finns i byggnadslagstiftningen endast kan ställas,då helt ny byggnad uppförs eller i samband med att ändring— ar är aktuella beträffande en befintlig byggnad (48 a och 49 55 byggnadsstadgan).

Prop. 1979/80:10 154

5.3 LAGEN OM HÄLSO— OCH MILJÖPARLIGA VAROR

Med hälso— och miljöfarlig vara avses i lagen (1973:329) om hälso— och miljöfarliga varor ämne eller beredning, som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk—kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller 1 mil- jön, samt vara, som innehåller eller behandlats med ämne eller beredning av förut angivet slag, om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan be- faras medföra skada på människor eller i miljön. Om det är av särskild betydelse från hälso— eller mil- jöskyddssynpunkt får regeringen föreskriva att vad som i lagen sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara än sådan som förut sagts. Med hantering avses i lagen tillverk— ning, bearbetning, behandling, förpackning, förva— ring, transport, användning, omhändertagande, de- struktion, konvertering, saluförande, överlåtelse eller därmed jämförliga förhållanden.

I 5 5 lagen föreskrivs bl a att den som hanterar el- ler importerar hälso- eller miljöfarlig vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka ska— da på människor eller i miljön. Enligt 6 5 kan re— geringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om det är påkallat från hälso— eller miljöskyddssyn— punkt, föreskriva att hälso— och miljöfarlig vara av visst slag får hanteras eller importeras endast ef- ter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt vill— kor. Fråga om tillstånd prövas av myndighet som re- geringen bestämmer. Enligt 7 5 kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om det är av sär- skild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn- punkt, förbjuda hantering eller import av hälso— och miljöfarlig vara av visst slag. Enligt 8 5 är den som yrkesmässigt hanterar eller importerar ämne, beredning eller annan vara,skyldig att till myndig— het som regeringen bestämmer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna de uppgifter om varans sammansättning, egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för utredning om varans hälso— och miljöfarlighet. Enligt 9 5 får myndighet som rege— ringen bestämmer föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso— och miljöfarlig va— ra skall göra anmälan om denna verksamhet. I 11 5 föreskrivs att tillsynen över efterlevnaden av lagen

Prop. 1979/80:10 .. 155

och med stöd av lagen meddelade föreskrifter och vill- kor utövas av myndighet som regeringen bestämmer. La— gens bestämmelser om tillsynsbefogenheter Och om an— svar överensstämmer i allt väsentligt med motsvaran— de bestämmelser i arbetsmiljölagen.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen finns i kungörelsen (1973:334) om hälso— och miljöfarliga varor. Här bör också nämnas förordningen (l975:346) om miljöfarligt avfall, som dock endast avser avfall av oorganiskt slag.

Frågan om vilken myndighet som borde vara central tillsynsmyndighet enligt lagen blev föremål för de— lade meningar på utredningsstadiet. Miljökontroll- utredningen tog till utgångspunkt att den centrala tillsynen borde anförtros endera av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, kommerskollegium, giftnämn— den och naturvårdsverket och föreslog naturvårdsver— ket, vid vilket då skulle inrättas ett särskilt or— gan, kallat produktkontrollnämnden, samtidigt som giftnämnden upphörde. Departementschefen anförde in— ledningsvis i organisationsfrågan (prop 1973:17 s 101) att lagen var att se som en ramlag som med vis— sa närmare angivna undantag skulle kunna tillämpas på hela det kemiska varuområdet. Effekterna på så— väl människans hälsa som på hennes miljö skulle om— fattas av lagen. Den helhetssyn som måste läggas på dessa problem borde även komma till uttryck vid utformningen av den organisation som fordrades för lagens tillämpning. Lagen var visserligen i huvudsak inriktad på skyddet av den yttre miljön men betydan— de hänsyn måste likväl tas till arbetsmiljöns krav. Organisationen måste därför utformas så att såväl naturvårdens och miljöskyddets som arbetarskyddets intressen kunde tillgodoses. De myndigheter som i första hand företräder dessa intressen, nämligen na— turvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen, intog na— turligen en central ställning i diskussionen om or— ganisationens utformning.

Även andra intressen borde emellertid beaktas i sam- manhanget, främst då den allmänna hälsovården och livsmedelskontrollen men även konsumentintressena. Socialstyrelsen hade som central förvaltningsmyndig- het för hälso— och sjukvården vitala intressen att bevaka beträffande hälso— och miljöfarliga varor. Frågor av allmänhygienisk och medicinsk karaktär spe— lade givetvis stor roll vid bedömningen av kemiska varors hälso— och miljöfarlighet. Genom sin läkeme— delsprövande verksamhet var socialstyrelsen den en- da myndighet vid sidan av giftnämnden som då besatt

Prop. 1979/80:10 156

erfarenheter av registreringsplikt inom en kemisk varugrupp. Livsmedelskontrollen skulle visserligen undantas från lagens tillämpningsområde men den ha- de ett nära samband med kontrollen av hälso— och miljöfarliga varor. Livsmedelsverket hade därför ett starkt behov av att kunna öva inflytande och medverka i frågor om hälso— och miljöfarliga varor.

Detsamma gällde konsumentverket. Det anförda talade för att ett särskilt produktkontrollorgan i form av en självständigt beslutande nämnd, den föreslag— na produktkontrollnämnden, borde göra de centrala bedömningar som skulle bli aktuella i fråga om hälso— och miljöfarliga varor. Nämnden, som då över— tog giftnämndens arbetsuppgifter, borde organiseras så att de intressen som angetts blev representerade. Som självskrivna ledamöter i organet borde därför ingå cheferna för naturvårdsverket, arbetarskydds— styrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket. Vidare borde representanter för arbetstagarna och näringslivet ingå. Naturvårdsver— ket var i egenskap av central förvaltningsmyndighet på miljövårdsområdet mest lämpat som administrativ bas för produktkontrollnämnden. Denna borde därför knytas till naturvårdsverket men anknytningen borde innebära att produktkontrollnämnden i förhållande till naturvårdsverket blev helt självständig när det gällde att tillämpa lagen. Naturvårdsverkets styrelse borde däremot ansvara för frågor om ekono— mi och administration som berörde produktkontroll— nämnden. För beredning av de frågor som produktkon- trollnämnden skulle handlägga borde vid naturvårds- verket inrättas en särskild produktkontrollenhet som i huvudsak kunde organiseras genom att giftnämn- dens kansli överfördes till naturvårdsverket. Det centrala ansvaret för den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen och produktkontroll- nämndens bestämmelser för tillämpningen av denna borde av praktiska skäl inte handhas av produktkon- trollnämnden. I stället borde naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen var-för sig ansvara för den tillsyn som har samband med deras verksamhet i öv— rigt. Detta innebar i princip att arbetarskyddssty— relsen borde svara för tillsynen när det gällde hanc teringen av hälso— och miljöfarliga varor i verksam— het varöver arbetarskyddsstyrelsen redan utövade tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen. I övrigt borde naturvårdsverket vara ansvarig tillsynsmyndig— het.

En effektiv tillsynsverksamhet enligt lagen om häl— so— och miljöfarliga varor kunde inte komma till

Prop. 1979/80:10 157

stånd utan medverkan av regionala och lokala myndig— heter. De organ vilka regionalt eller lokalt verkar inom naturvården, miljöskyddet, arbetarskyddet, den allmänna hälsovården och livsmedelskontrollen borde utnyttjas. På lokal nivå borde hälsovårdsnämnden kunna fylla en viktig uppgift i titlsynsarbetet. Med hänsyn till hälsovårdsnämndens nuvarande upp— gifter betonades därigenom också på lokal nivå sam— bandet mellan miljöskydd, arbetarskydd, allmän häl— sovård och livsmedelskontroll.

I motiven till lagen gjordes även vissa uttalanden om förhållandet mellan lagen och arbetar xddslags— stiftningen (prop 1973:17 s 91). Ingen skulle komma att i vissa avseenden sammanfalla med tillämpnings— området för arbetarskyddslagsstiftningen och det ge- mensamma området skulle bli all yrkesmässig hante- ring av hälso— och miljöfarliga varor såvitt avser skyddet av arbetstagarnas hälsa. Departementschefen underströk att det givetvis inte var meningen att arbetarskyddslagstiftningen skulle sättas ur spel genom den nya lagen. Denna borde gälla vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen. Det innebar att bl a sådana allmänna restriktioner av betydelse för an- vändningen av produkter i olika hanteringsled — i eller utanför arbetslivet - som utfärdas med stöd av lagen om hälso— och miljöfarliga varor borde av araetarskyddsmyndigheterna läggas till grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständigheter måste uppfyllas. Samtidigt förutsattes att arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagstiftningen kunde meddela andra och strängare föreskrifter, när så påkallades för att uppfylla arbetarskyddets krav. Dessa föreskrif— ter skulle "ta över". De risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med själva tillverkningen av hälso- och miljöfarliga varor och med den yrkesmäs— siga hanteringen av sådana varor skulle alltså främst mötas med arbetarskyddsåtgärder.

Frågan om samordningen mellan arbetarskyddslagstift— ning och lagen om hälso— och miljöfarliga varor

togs senare upp av arbetsmiljöutredningen som före— slog att arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna meddela generella föreskrifter om användning av farliga äm— nen på arbetsplatserna. Arbetarskyddsmyndigheterna föreslogs dessutom få möjlighet att med stöd av ar— betsmiljölagstiftningen rikta föreskrifter av olika slag gentemot tillverkare och leverantörer när det gäller att i enskilda fall förebygga kemiska risker i arbetslivet. Samtidigt förutsattes att den centra- la produktkontrollmyndigheten meddelar generella

Prop. 1979/80:10 158

föreskrifter som avser flera hanteringslcd — till— verkare, leverantörer, brukare osv - inom tillämp— ningsområdet för ingen oa hälso- och miljöfarliga varor. Departementschefen anförde (prop 1976/77: l49 s 267) att lagen om hä o— och miljöfarliga va— ror har ett vidsträckt till pningsområde och att lagen utformats i syfte att hanteringen av en vara skall kunna regleras öbor-ende av hanteringsled och oavset inom vilken milj ektor den hanteras. På detta sätt kan en allmän produktkontroll av hälso— och miljöfarliga varor komma till stånd. Lagens inne— håll svarade uppenbarligen mot faktiska behov. För arbetarskyddet tillkom problem som sammanhänger med en mera intensiv hantering av kemiska medel och ut— nyttjande av komplicerad kemisk processteknik. I fråga om yrkesmässig användning behövdes ofta sär— skilda överväganden inom speciella användningsområ— den. T arbetsmiljölagen borde därför (3 kap 9 5) inrymmas även det arbetarskyddsansvar som bör vila på tillverkare, importörer och andra överlåtare av farliga ämnen. I förhållande till arbetsgivare och andra brukare borde sålunda föreskrifter om farliga ämnen kunna meddelas enligt arbetsmiljölagen både

i enskilda fall och generellt. Vad gällde leveran— törer av kemiska ämnen borde finnas ett skyddsansvar enligt arbetsmiljölagen med möjlighet till ingrip— ande i enskilda fall. Men generella föreskrifter som avser ledet före användningen borde meddelas inom ramen för lagen om hälso— och miljöfarliga va— ror. Med beaktande av den olika inriktningen av lag— komplexen kunde allmänt konstateras att lagstift— ningen om hälso— och miljöfarliga varor borde komma in för arbetarskyddets organ när det gäller allmän— na produktfrågor, så im allmän kartläggning av före— kommande kemiska produkter, klassificering av hälso— och miljöfarliga varor samt basmärkning. Vidare kun— de det vara ändamål iiigt att inom denna lagstift— ning ta upp sådana fragor om ingripande med generel— la krav där en samlad bedömning behövs med hänsyn till både arbetsmiljö och andra miljösektorer. På detta sätt kunde en sammanvägning ske av intressen inom olika miljösek.orer. Den förordade avgräns- ningen kom till att? k i arbetsmiljölagen, om be— myndigandena i lagen att meddela generella föreskrif— ter beträffande farliga ämnen genomgående avsåg en— bart frågor om anviidningen på arbetsplatserna. Att de två lagsystemen delvis reglerade samma område gav departementschefen anledning att betona nödvändig— heten av ett mycket nära samarbete mellan arbetar— skyddsstyrelsen och den centrala produktkontroll— myndigheten.

Prop. l979/80:l0 I59

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget om arbetsmil— jölag togs även frågan om produktkontrollnämndens ställning och samarbete med arbetarskyddsverket upp. Socialutskottet föreslog (SOU l977/78:l s 73) efter att ha inhämtat yttrande från jordbruksutskottet att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad som anförts om en översyn av den statliga produkt— kontrollorganisationen. Riksdagen beslöt i enlighet härmed och regeringen har tillsatt en kommitté för översyn av organisationen för produktkontrollen

(Jo l978z65).

Prop. 1979/80:10 160

5.4 'I'PANSPORT AV FARLIGT GUDS

5 lagen om hälso- och miljöfarliga varor :d hanterlng ilagen även transport.Arbets—

_ itredningen anförde (SOU l976:l s 353) att ris— kerna med transport av farligt gods är sådana att de i hög grad berör arbetarskyddet för den personal som " "slar med transporten och för dem som vid en olycks— händelse befinner sig inom det.farliga området. Sam— tidlgt är riskerna ofta betydande med avseende på den yttre miljön. Det system som tillämpas för när— varande med en reglering och tillsyn inom produkt— kontrollagstiftningens ram ansåg utredningen till— godose i princip dessa skilda synpunkter. Den för- stärkning av insatserna för produktkontroll som ar— betsmiljölagen skulle innebära borde emellertid kom- ma även transportfrågorna till godo.

Nämnas bör även att i anslutning till godkännandet av den europeiska överenskommelsen om internatio— nell transport av farligt gods på väg statens in— dustriverk fått vissa samordningsuppgifter på om— rådet och att till verket knutits en rådgivande nämnd med företrädare för berörda intressen. Före— skrifter i ämnet finns i kungörelsen (l974z35) om internationell vägtransport av farligt gods.

Prop. 1979/80:10 . 161

in .5 SMITTSKYDDS—, EPIZOOTI— OCH VÄXTSKYDDSLAGARNA

Enligt 1 5 smittskyddslagen (l968:31) åligger det kommun att enligt bestämmelserna i lagen vidta er— forderliga åtgärder till skydd mot smittsamma sjuk— domar hos människor. Hälsovårdsnämnden har att ut— öva det närmaste inseendet över verksamheten. Enligt 2 5 skall länsstyrelsen vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet och tillse att lämpliga åtgärder vidtas för ändamålet. Socialstyrelsen har enligt 3 5 högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma sjukdomar i riket och skall meddela råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

l 4 5 anges att smittsamma sjukdomar indelas i all— mänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övri- ga smittsamma sjukdomar. Regeringen bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjuk- domar och till veneriska sjukdomar. Ifrågavarande be— stämmelser finns i smittskyddskungörelsen (1968z234). Med sjukdom avses i lagen endast sjukdom i smittsamt skede. Ingripande enligt smittskyddslagen kan ske en— dast mot den som lider av sådan sjukdomlvarå lagen är tillämplig,eller utan att vara sjuk,för smitta av sådan sjukdom. Lagen medger däremot ej ingripanden mot smittämnen som sådana vilka ej angripit någon människa.

Enligt l & epizootilagen (l935:lOS) äger lagen i den utsträckning regeringen förordnar tillämpning på djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa. Regeringens för- ordnande finns i epizootikungörelsen (1935:.106). Ingripande enligt lagen kan endast ske då sjukdom som avses i lagen inträffat men ej mot smittämnena som sådana. Enligt 9 5 lagen tillkommer högsta till— synen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i lagen lantbruksstyrelsen. Länsstyrelse skall vaka över att lagen och enligt densamma meddelade be— stämmelser noggrant tillämpas. Det åligger hälso- vårdsnämnd och polismyndighet att biträda vid nämnda tillsyn och övervakning ävensom att, där så påkallas, vara behjälpliga med undersökningar för utrönande av smittkälla och dylikt.

Enligt 1 5 växtskyddslagen (l972:3l8) förstås med växtskadegörare virus samt bakterie, svamp, nema— tod, insekt, kvalster och annan organism ur växt— eller djurriket som kan förorsaka sjukdom eller annan skada på växt. Enligt 3 5 lagen får bekämpning enligt

Prop. 1979/80:10 162

lagen ske endast i fråga om växtskadegörare som re— geringen föreskriver. Sådan föreskrift får meddelas endast beträffande växtskadegörare som kan allvar— ligt skada växtodling, skog eller lager av växter. Föreskrifter finns i växtskyddskungörelsen (1972: 319).

Från Svenska Läkaresällskapets Sektion för Medicinsk Mikrobiologi översändes den 14 mars 1977 till social- styrelsen och lantbruksstyrelsen en inom sektionen gjord utredning avsedd att ingå som underlag för åt— gärder och rekommendationer beträffande hantering och förvaring av patogena mikroorganismer på mikro- biologiskt arbetande laboratorier. Utredningen var att se mot bakgrund av de allvarliga infektioner som spritts genom hantering av patogena mikroorga- nismer på laboratorier. Från veterinärmedicinskt håll fanns t ex rapporterat mul— och klövsjukeepi- zootier som utgått från laboratorier i olika delar av världen och inom humanmedicinen fall av smitt— koppor orsakade genom spridning av variolavirus från mikrobiologiskt laboratorium i England. Dessa förhållanden hade i England föranlett tillsättan- det av en arbetsgrupp som utarbetat en rapport med rekommendationer om farliga patogeners hantering och förvaring på laboratorier. Sådana rekommenda— tioner fanns tidigare utfärdade i USA genom NIH:s försorg. Senare hade även säkerhetsbestämmelser för forskning med tumörframkallande virus utarbe- tats i USA (Biohazard control and containment in oncogenic virus research).

Lantbruksstyrelsen har med anledning av den över- lämnade utredningen tagit upp till övervägande att hos regeringen göra framställning om ändring i kun— görelsen (1958z551) med vissa bestämmelser till förebyggande av djursjukdomars införande i riket m m (veterinära införselkungörelsen), så att till de varuslag som inte får införas utan särskilt införsel— tillstånd av lantbruksstyrelsen även hänförs smitt— ämnen som kan orsaka djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till männi— ska. I övrigt har lantbruksstyrelsen och socialsty— relsen ansett sig böra avvakta resultatet av min utredning.

Prop. 1979/80:10 . -. 163

.6 LÄKEMEDELSKONTROLLEN gp

Bestämmelser om läkemedel finns i läkemedelsförord- ningen (1962z701). Enligt 1 5 1 mom förordningen förstås med läkemedel i förordningen sådan vara, som är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att vara för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. Enligt 2 5 förstås med farmaceutisk specia— litet standardiserat läkemedel som är avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens origi— nalförpackning. Sådan farmaceutisk specialitet som utgörs av antingen serum eller fraktion därav här— rörande från människa eller djur och innehållande speciella antikroppar eller vaccin, ympämne eller annat preparat av biologiskt ursprung, avsett att genom införande i organismen framkalla eller påvi— sa immunitet eller därmed likartat tillstånd, be— nämns enligt 4 5 bakteriologiskt preparat.

Enligt 8 5 1 mom får vissa bakteriologiska prepa— rat införas till riket endast av föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium. Härom stadgas särskilt i 5 5 kungörelsen (1963:439) om tillämp— ningen av läkemedelsförordningen. I betänkandet "Produktionsavdelningen vid statens bakteriologiska laboratorium samt försörjningen med bakteriologiska preparat" (DsS l978:l7) föreslås införselmonopolet upphävt.

I 13 5 föreskrivs att vid handhavande, förvaring och transport av läkemedel skall iakttas nödig akt- samhet så att medlet inte åtkoms av obehörig eller på annat sätt kan vålla skada. I fråga om interna— tionell vägtransport av läkemedel i vissa fall finns särskilda bestämmelser i kungörelsen (1974:35) om internationell vägtransport av farligt gods. Enligt 15 5 läkemedelsförordningen får farmaceutisk speci— alitet, om ej annat särskilt stadgas, inte försäljas utan att vara registrerad hos socialstyrelsen.

För handläggning av läkemedelsärenden finns hos 50— cialstyrelsen en läkemedelsnämnd. Nämnden handlägger ärenden om registrering av farmaceutiska specialite— ter och återkallelse av sådan registrering, samt övriga på socialstyrelsen ankommande läkemedelsärenden

Prop. 1979/80:10 164

i den omfattning generaldirektören bestämmer. Nämn— den består av sju av regeringen särskilt utsedda le— damöter samt av chefen för socialstyrelsens läkeme— delsavdelning och de två byråcheferna vid avdelning— en. Inom nämnden finns ett arbetsutskott, som består av den av regeringen utsedde ordföranden, chefen för läkemedelsavdelningen och byråcheferna vid avdelning- en. Läkemedelsnämnden får uppdra åt såväl sitt ar— betsutskott som till sin ordförande eller till tjäns— teman vid styrelsen att avgöra ärenden, som inte är av den principiella betydelsen att prövningen bör ankomma på nämnden i dess helhet. Denna möjlighet utnyttjas emellertid endast i mycket begränsad om- fattning.

Läkemedelskontrollutredningen har nyligen avgett be— tänkandet Den statliga läkemedelskontrollen (Ds S l978:lZ), vari bl a föreslås att en självständig myn— dighet, statens läkemedelsverk inrättas.

Prop. 1979/80:10 165

5.7 MILJÖSRYDDSLAGEN OCH NATURVÅRDSLAGEN

I motiven till arbetsmiljölagen (prop 1976/77:149 s 280) konstateras att en och samma verksamhet kan ge upphov till förorening eller störning i både ar— betsmiljön och den yttre miljön. Miljöskyddslagen (l9ö9z387) syftar till att skydda vår yttre livsmil— jö. Den har ett vidsträckt tillämpningsområde och gäller i princip förorening och störning som kan drab— ba omgivningen vid användningen av fast egendom. Hit hör vattenförcreningar, luftföroreningar, buller, skakningar, ljus och andra liknande olägenheter. Grundläggande är att var och en som utövar eller äm— nar utöva miljöfarlig verksamhet har rätt att begära prövning Om han får driva verksamheten och under vil— ka villkor det får ske. I stor utsträckning gäller också en skyldighet att begära prövning av verksam- heten på förhand. Förutsättningarna för att man skall få driva verksamhet eller vidta åtgärd som faller under lagen anges i vissa tillåtlighetsregler. Till- ståndsprövningen ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd. Statens naturvårdsverk och i vissa fall länsstyrelsen kan ge dispens från skyldigheten att söka tillstånd hos koncessionsnämnden. Dessutom finns bestämmelser om skyldighet att göra anmälan hos länsstyrelsen. Naturvårdsverket kan hos konces— sionsnämnden föra talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet, som ej är tillåtlig enligt lagen, eller om föreskrift om försiktighetsmått. I förarbetena till miljöskyddslagen framhölls att begreppet omgiv— ningen inte omfattar den störande anläggningen (prop 1969z28 s 259). Samtidigt konstaterades att perso— ner som är verksamma inom själva störningskällan skyddas genom arbetarskyddslagstiftningen. Efter den— na redovisning framhöll departementschefen bl a att samhällets ingripanden på olika miljöområden in— te får vidtas isolerade från va"andra. Det är nödvän- digt att anlägga en helhetssyn när åtgärder övervägs med stöd av mjljöskyddslagen eller arbetsmiljölagen. Han erinrade också om att en utredning (Jo 1976:06), miljöskyddsutredningen, har tillsatts med uppdrag att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen och att utredningen bl a skall granska de samordningspro— blem som vid tillämpningen av miljöskyddslagen kan uppstå i förhållande till annan lagstiftning. Närma- re föreskrifter om tillämpningen av miljöskyddslagen finns i miljöskyddskungörelsen (l969:388). Nämnas bör även att en särskild utredning (JO l976:04) har till uppdrag att överväga den regionala laboratorie- verksamheten inom livsmedelshygien, veterinärmedicinsk

Prop. 1979/80:10 l66

diagnostik, miljövård och närbelägna områden.

I 2 & naturvårdslagen (1964z822) sägs att naturvår— den är en såväl statlig som kommunal angelägenhet och att länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet, medan naturvårdsverket har överinseende över naturvården i riket. I 3 a 5 upplyses att om skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar finns bestämmelser i miljöskyddslagen. Naturvårdslagen riktar sig mot and— ra slag av hot mot naturen än dylika störningar, t ex hinder för friluftslivet, störning av landskaps— bilden och skövling av växter. '

Prop. l979/80:10 167

5.8 HÄLSOVÅRDSSTADGAN

Enligt 2 5 hälsovårdsstadgan skall i varje kommun finnas en hälsovårdsnämnd som har att utöva det när— maste inseendet över allmänna hälsovården inom kom— munen. I 3 5 stadgan föreskrivs att länsstyrelsen skall vaka över allmänna hälsovården i länet och i 4 5 att högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen och statens livsme— delsverk med den fördelning dem emellan som stadgas i äm— betsverkens instruktioner. Ämbetsverken har, envar inom sitt ämbetsområde, att efter samråd med därav berörda myndigheter till ledning för hälsovårdsnämn- derna meddela råd och anvisningar rörande allmänna hälsovården. Socialstyrelsen har med stöd av detta bemyndigande utfärdat bl a Råd och anvisningar nr 16 om omhändertagande av avfall från sjukvårds— och liknande inrättningar samt cirkulär (Sos FS (M) l976z67) med råd och anvisningar om desinfektion av avloppsvatten från sjukvårds— och liknande inrätt— ningar.

I hälsovårdsstadgan finns bestämmelser om bl a åt— gärder mot vatten— och luftföroreningar m m och an— läggning och upplag för industriell verksamhet m m. Bestämmelserna i stadgan utgår från begreppet sani— tär olägenhet som enligt förarbetena skall anses om- fatta alla yttre faktorer av någon betydenhet, som inte är av blott tillfällig natur och som kan inver— ka menligt i såväl fysiskt sonlpsykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd. När det gäller såväl vatten— och luftföroreningar som miljöstör— ningar av industriell verksamhet kommer också till- lämpning av miljöskyddslagen i fråga med tillsyn ut- övad av naturvårdsverket och länsstyrelse.

Betänkande med förslag till hälsoskyddslag har nyli- gen överlämnats av hälsovårdsstadgeutredningen (SOU 1978:44). Utredningen föreslår att begreppet allmän hälsovård byts ut mot begreppet hälsoskydd, efter— som ordet vård ofta kopplas till sjukvård men mål— sättningen för hälsovårdsarbetet är att skydda indi- vidernas hälsa så att sjukdom inte uppstår. För att betona miljöfrågornas ökade betydelse i den kommuna— la nämndens arbete föreslår utredningen att denna ges benämningen miljö— och hälsoskyddsnämnd i stället för hälsovårdsnämnd. Gränsdragningsproblem mellan den föreslagna lagen och miljöskyddslagen anser ut— redningen istort sett inte skall behöva uppkomma om miljö- och hälsoskyddsnämnden blir lokal tillsyns—

Prop. 1979/80:10 168

myndighet enligt miljöskyddslagen.

Sedan hälsovårdsnämnden i Uppsala hos socialstyrel- sen hemställt om klardäggande av hälsovårdsnämndens befogenheter och skyldigheter beträffande åtgärder till skydd mot bl a de hälsorisker som kan vara för— knippade med hybrid-DNA'forskning, svarade social— styrelsen den 25 april 1978 bl a följande.

Även om hälsovårdsnämndens skyldigheter och be— fogenheter beträffande kontroll av forskningsverk- samhet med hybrid—DNA för närvarande icke är helt klara utan frågan om kontrollen av regeringen be— dömts påfordra särskild utredning, anser socialsty- relsen att hälsovårdsnämnden är den lokala myndig— het som naturligen bör uppmärksamma och följa sådan verksamhet inom kommunen. Såväl hälsovårdsnämndens allmänna roll enligt hälsovårdsstadgan att förebyg— ga och undanröja sanitär olägenhet som de mera spe— ciella bestämmelserna i hälsovårdsstadgan om kon— troll av avloppsvatten, avfallshantering m m inne— bär att hälsovårdsnämnden har ett tydligt ansvar i hithörande frågor, trots att den speciella form av risk för sanitär olägenhet som verksamhet med hybrid- DNA kan innebära icke var aktuell vid hälsovårds— stadgans tillkomst. Stadgan är inriktad såväl på tidigare kända och klarlagda risker som nytillkom— mande sådana.

Prop. 1979/80:10 169

_6 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

6.1 INLEDNING

I direktiven talas endast om forskning med hybrid— DNA. Av utredningen framgår emellertid att forsk- ningen redan i USA gått över också i tillämpning av hybrid—DNA metoden för industriell framställning av proteiner. övervägandena kan därför inte begränsas till frågan om kontroll av forskning med hybrid-DNA utan måste omfatta användningen av hybrid—DNA—teknik överhuvud taget, på forskningslaboratorier, i fab- riker eller andra lokaler. Den hybrid—DNA—teknik som då åsyftas är den mycket väl definierade teknik som skildrats i föregående avsnitt och som känneteck— nas av att naturliga eller syntetiska nukleinsyra— segment (DNA eller RNA) kopplas samman utanför en levande cell för att sedan medelst ett virus, en bak— terieplasmid eller någon annan bärare föras in i en levande cell — en bakteriecell eller Vävnadskultur för att där föröka sig och eventuellt också ut— trycka sig. Den nya teknik som nu står till forskar— nas förfogande i form av hybrid—DNA—teknik kan dock komma att utvecklas vidare och förbättras i olika avseenden så att tekniken som sådan blir alltmer full— ändad. På teknikens grund kan också andra tekniker tänkas komma att utvecklas, t ex tekniker för s k genterapi. Det är emellertid ännu för tidigt att ta ställning till sådana utvecklingsmöjligheter. Det är nu och för den närmaste framtiden tillräckligt att begränsa övervägandena till vad som skulle kunna kal— las den ursprungliga hybrid—DNA-tekniken. I direkti— ven anges att det som framkommit vid min utredning bör kunna utgöra ett gott underlag för att bedöma be— hovet av att utreda de humanitära och etiska villkor som bör gälla forskning rörande hybrid—DNA. Det kan diskuteras om utredningen verkligen ger ett sådant underlag och om inte alltför litet ännu är känt om vart utvecklingen kommer att bära hän för att det skall gå att formulera några humanitära och etiska villkor för forskningen ifråga. Föga synes emeller— tid kunna invändas mot hybrid—DNA—tekniken i dess ursprungliga och ännu så länge enda tillämpade form från humanitära och etiska synpunkter. Det bör fram— hållas att hybrid—DNA—tekniken ifråga är en_allmän biologisk teknik med t ex såväl veterinärmedicinsk som humanmedicinsk tillämpning och att den heller inte begränsar sig till medicinska ting utan också

Prop. 1979/80: IO 170

i lika mån har betydelse för växtförädling o d.

Som utgångspunkt för utredningen har i direktiven satts att ett tillfredsställande skydd skall finnas mot hygieniska och ekologiska risker som kan uppstå i samband med forskning rörande hybrid-DNA. I direk— tiven nämns intet om att också frågan om ett förbud mot sådan forskning skall övervägas. Det är dock självklart att, om under utredningen sådana omstän- digheter skulle ha kommit fram i fråga om forskning med hybrid—DNA som motiverat att ett totalförbud togs upp till övervägande, jag skulle ha gått in också härpå. Emellertid har jag inte funnit någon omständighet som talar för ett totalförbud. Tvärtom får utredninge: anseC visa att det är högst angelä- get a: forskning kan bedrivas i Sverige med hybrid— DNA—teknik så att Sverige inte kommer på efterkälken i de fcrskningsgrenar som det är fråga om. Härtill kommer ett hy rid—DNA—tekniken av allt att döma har en mycket stor utvecklingspotential inte bara rent vetenskaplig: utan också i fråga om den praktiska tillämpningen. Samtidigt är det dock tydligt att hyb— rid—DNA—tekniken dels har vissa direkt påvisbara risker, dock inte allvarligare än de som vidlåder t ex anna virologisk eller bakteriologisk teknik, och dels ger grund för mer eller mindre spekulativa hypoteser om risker vilka dock intill dess de visats inte existera måste tas på allvar enligt principen att det säkra tas för det osäkra. Den omständigheten att hittills intet vådligt inträffat vid användning— en av hybrid—DNA—teknik får inte tas till intäkt för att tekniken är ofarlig. Den ger bara belägg för ett te.niken är ofarlig när den används under iakt— tagande av betydande försiktighetsmått bl a i fråga om val av vektcr- och värdorganismer. Hur det skulle gå utan dessa försiktighetsmått vet man inte.

Helt kl rt är därför att hybrid-DNA—teknik inte bör få användas fritt utan bör stå under kontroll. Det bör framhållas att det är fara i dröjsmål ur två syn- vinklar. Dels ur säkerhetens synvinkel. Det är inte tillfredsställande att hybrid-DNA—teknik kan använ— das i Sverige utan kontroll från det allmännas sida som för närvarande är fallet, även om såvitt bekant anna forskning inte pågår här än sådan som godkänts av hybrid—DNA—kommittén och som bedrivs i seriösa former och på ett ansvarsmedvetet sätt. Dels ur ut— vecklingens synvinkel. Sedan frågan om en kontroll— reglering kommit upp lägger den sin hämsko på ut— vecklingen och varje dröjsmål med ett förverkligan- de av kontrollplanerna kommer att verka ytterligare hämmande. Det måste därför anses vara av största

Prop. l979/80:10 . . 171

vikt inte bara att ställa hybrid-DNA—tekniken under kontroll utan också att göra det så fort som möjligt. Och ju smidigare former som väljs desto bättre gagnas saken.

Uppgiften blir då som direktiven anger att pröva om nuvarande lagstiftning, främst då den om arbetar— skydd och miljöskydd, utgör en tillräcklig grund för att åstadkomma en från säkerhetssynpunkt tillfreds- ställande kontroll av forskning med hybrid—DNA och, som här tillfogats, användning av hybrid-DNA—teknik i övrigt eller om särskilda lagbestämmelser krävs. Det tilläggs att nödvändiga beståndsdelar i ett re— gelsystem för en sådan kontroll torde vara bestämmel— ser om 1) skyldighet för den som avser att forska med hybrid—DNA att göra anmälan om detta till ett kontrollorgan, 2) krav på tillstånd för att få sätta igång forskningsprojekt och att använda laboratorier när forskningen avser försök med hybrid-DNA, 3) skyl— dighet för den som bedriver forskning med hybrid—DNA att registrera och för kontrollorganet hålla till— gängliga alla de uppgifter om experimenten som kan vara av betydelse för att bedöma säkerhetsfrågor, 4) skyldighet att underrätta kommunens hälsovårds— nämnd eller annat berört organ om verksamheten och 5) fortlöpande övervakning och kontroll av forsk— ning med hybrid—DNA. Punkterna 1) och 2) synes här— vid kunna ses i ett. Frågan blir i ett nötskal om nuvarnade lagstiftning ger tillräcklig grund dels för meddelande av föreskrifter om tillståndstvång för forskning med hybrid—DNA och användning av hyb- rid—DNA-teknik i övrigt jämte föreskrifter om vill— kor för forskningen och användningen, dels för till— syn över sådan verksamhet.

Som framhålls i direktiven bör syftet med kontrollen endast vara att forskningen respektive alltså an- vändningen av hybrid—DNA—teknik i övrigt skall be— drivas under förhållanden som är riskfria för all— mänheten och de anställda vid laboratorierna respek- tive eventuellt också fabrikerna och andra tillverk- ningslokaler. Kontrollen skall alltså syfta till skydd för såväl den yttre miljön som arbetsmiljön alldeles som t ex kontrollen enligt strålskyddslagen och atomenergilagen gör. En motsvarande speciallag för hybrid—DNA-tekniken framstår emellertid som en lösning som bör väljas endast om den allmänna miljö- skydds— och arbetsmiljölagstiftningen inte räcker till.

Prop. 1979/80:10 l72

6.2 LAGSTIFTNING TILL SKYDD FÖR BÅDE DEN YTTRE MILJÖN OCH ARBETSMILJÖN

Inom miljöskyddslagstiftningen finns flera författ— ningar vilkas tillämpningsområde omfattar såväl den yttre miljön som arbetsmiljön. Det ter sig då natur- ligt att börja med att se på om den erforderliga kontrollen kan åstadkommas på dessa författningars grund. Ser man då först på lagen om hälso— och miljö- farliga varor märks att denna är tillämplig på ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska el- ler fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. I motiven till lagen framhålls (prop l973zl7 s 89) att det är i första hand varor som kan betecknas som kemiska som bör omfattas av lagstiftningen, låt vara att denna i undantagsfall också bör kunna göras till— lämplig på andra varor än kemiska. De "varor" som hör till hybrid-DNA—tekniken är restriktionsenzymer, ligaser, DNA—molekyler, hybrid—DNA i provrör eller motsvarande, i vektor eller i värdorganism samt pro— teiner som värdorganismen under hybrid—DNA:s inflyt— ande producerar. Dessa ämnen är givetvis i och för sig kemiska men det ter sig ändå inte naturligt att klassificera dem som kemiska i lagens mening. Också med hänsyn till att bakterier och virus som sådana inte kan betraktas som kemiska ämnen ter det sig långsökt att betrakta hybrid—DNA som ett "kemiskt" ämne vare sig det är i fri form eller infogat i ett virus' eller en bakteries DNA. Däremot måste lagen i och för sig anses tillämplig på restriktionsenzy- merna och ligaserna och på bakterieproducerade pro— teiner, under förutsättning givetvis att de kan be- faras medföra skada på människor eller i miljön.

Även om alltså lagen om hälso- och miljöfarliga va— ror som den är skriven med vissa undantag inte är direkt tillämplig på hybrid—DNA—teknikens ämnen, kan den emellertid genom särskilt förordnande sättas i kraft för dessa ämnen. Enligt 1 5 andra stycket la— gen får regeringen nämligen, om det är av särskild betydelse från hälso— och miljöskyddssynpunkt, före— skriva att vad som i lagen sägs om hälso— och miljö— farlig vara skall gälla även i fråga om annan vara än sådan som avses i första stycket. Ett sådant för- ordnande skulle medföra följande fördelar från sä- kerhetssynpunkt.

Prop. 1979/80:10 . 173

Lagens regler om försiktighetsmått, tillstånd m m träder i tillämpning. Betydelsen härav blir så myck— et större som reglerna riktar sig mot risker för skadeverkningar på miljön allmänt sett, alltså inte bara då risker för skada som direkt eller indirekt står i relation till människor utan också risker för skadeverkningar på djur och växter. De försiktighets— mått som påbjuds i lagen skall sålunda iakttas på vilken plats och under vilken hantering ämnet än be- finner sig. Samma försiktighet skall iakttas vare sig ämnet är under användning på ett laboratorium eller i en fabrik eller under transport eller eljest utanför sin användningsmiljö. Vidare märks att re- geringen eller myndighet som regeringen bestämmer - produktkontrollnämnden - enligt 6 5 lagen kan före— skriva att ämnet får hanteras eller importeras en— dast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av ämnet skall gälla annat särskilt villkor samt enligt 5 5 kan meddela särskilda före— skrifter om försiktighetsmått vid hantering och im— port. Lagen ger alltså i och för sig grund för med- delande av föreskrifter om tillståndstvång för forsk— ning med hybrid—DNA och användning av hybrid—DNA i övrigt jämte föreskrifter om villkor för forskning- en och användningen. Lagens regler om tillsyn är också ägnade för den tillsyn som behövs. Så som la— gen är konstruerad skulle föreskrifterna om till— ståndstvång m m avse hantering och import av visst eller vissa ämnen. Det ämne man dock fick inrikta sig på fick lov att bli själva hybrid—DNA—molekylen, dvs de utanför en levande cell sammankopplade DNA— segmenten. Övriga till hybrid—DNA-tekniken höran— de ämnen, restriktionsenzymer, ligaser, virus och bakterier har också andra användningsområden eller faller alltför långt utanför lagens naturliga rå— märken för att kunna läggas under den s k produkt— kontrollen. Slutlig ställning bör emellertid inte tas till om kontrollen över hybrid—DNA—tekniken bör anordnas med hjälp av lagen om hälso- och miljöfar- liga varor och därmed anförtros åt produktkontroll- nämnden förrän frågan också bedömts ur arbetsmiljö- lagstiftningens synvinkel. Det bör härvid erinras om att lagen om hälso- och miljöfarliga varor och arbetsmiljölagen går om lott såvitt gäller skyddet av arbetstagares hälsa i arbetet och att om samord- ningen dem emellan uttalats att föreskrifter en— ligt den förra lagen av arbetarskyddsmyndigheterna bör betraktas som minimikrav vilka under alla om- ständigheter måste uppfyllas och till vilka bör fogas andra och strängare föreskrifter när så på— kallas för att uppfylla arbetarskyddets krav. Det

Prop. 1979/80:10 174

har förutsatts att de risker för arbetstagarnas häl— sa som är förenade med själva tillverkningen av häl- so— och miljöfarliga varor, alltså i detta fall an— vändningen av hybrid-DNA—molekyler, och med den yr— kesmässiga hanteringen av sådana varor främst skall mötas med arbetarskyddsåtgärder.

Prop. 1979/80:10 175

6.3 ALLMÄNFARLIGA PATOGENER

Nyss konstaterades att lagen om hälso— och miljöfar- liga varor inte är tillämplig på de virus och bakte— rier som används vid hybrid-DNA—teknik. Det kan hel— ler inte gärna komma i fråga att genom särskilt för— ordnande göra lagen tillämplig på dem. Skyddsregler i fråga om allmänfarliga patogener hör inte hemma här utan har en naturligare plats i annan skydds— lagstiftning. För växters del finns sådana regler i växtskyddslagen. Däremot saknas i smittskyddslagen och epizootilagen, vilkas skyddsregler är individ— inriktade, bestämmelser som tar sikte på själva smittämnena. Detta framstår som en allvarlig brist. Jag återkommer till frågan om hur denna skulle kun— na avhjälpas.

Prop. 1979/80:10 176

6.4 SKYDDET AV ARBETSMILJÖN

Arbetsmiljölagens skyddsregler tar endast sikte på skyddet av de människor som i sitt arbete utsätts för något som kan vara farligt för deras liv och hälsa. Den yttre miljön befinner sig utanför lagens skyidszon. Det ligger emellertid i sakens natur att de .isker som hybrid—DNA—tekniken kan innebära främst gör sig Gällande i arbetsmiljön. Den helt översnuqcande uppgiften måste därför naturligen bli att vinna tontroil över att verksamhet i Vilken ny- brid—DNA—teknik används är så riskfri som möjligt för dem som arbetar i densamma. Som målsättnings— stadgande står här 2 kap 6 5 arbetsmiljölagen som förklarar at ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhållanden som ger betryggande säkerhet. Att märka är att, om det med tillämpning av arbetsmiljölagen går att ska— pa denna säkerhet på arbetsplatser där hybrid—DNA— teknik används, detta inte kan undgå att indirekt också främja säkerheten i den yttre miljön. Jag åter— kommer till denna fråga.

Arbetsmiljölagen är en ramlag .Ts allmänna bestäm— melser. Den kan därför inte förväntas innehålla skyddsregler som passar in på just de typer av ris- ker som hybrid—DNA—tekniken kan ge upphov till. Men regeringen och/eller arbetarskyddsstyrelsen kan meddela skräddarsydda skyddsföreskrifter samt re— kommendationer och anvisningar när det behövs. Ar— betarskyddsstyrelsens Laboratorieanvisningar :l97l: 79) utgör exempel på dylika anvisningar. Dessa är naturligtvis tillämpliga också på laboratoriearbete med hybrid—DNA—teknik men inte skrivna just med tan- ke härpå och heller inte tillräckliga härför.

Från arbetarskyddssynpunkt måste krävas säkerhets— föreskrifter som inte står de riktlinder efter som gäller i t ex USA, Storbritannien och Västtyskland. Vad man ställs inför är alltså att utforma ett myck— et omfattande nätverk av skyddsregler. Det är inte tänkbart att meddela alla dessa regler i lag eller ens i förordning. I lag eller förordning kan endast meddelas vissa grundläggande skyddsregler med bemyn- digande för det organ som väljs som kontrollorgan att meddela de tillämpningsföreskrifter som behövs för att göra skyddssystemet komplett. Meddelas så— dana grundläggande skyddsregler i e_ .peciallng av samma modell som strålskyddslagen och uppdras det åt en särskild myndighet att meddela tillämpnings— föreskrifter, kommer det oaktat arbetsmiljölagen att vara tillämplig och arbetarskyddsmyndigheterna att bära sitt ansvar för säkerheten på de arbets- platser där hybrid-DNA-teknik används och ha sin tillsynsskyldighet över verksamheten. Det skulle under sådana omständigheter vara föga rationellt

Prop. 1979/80:10 177

att lyfta bort primärkontrollen över hybrid—DNA—tek— niken från arbetarskyddsverket och lägga den på nå- gon annan nu existerande myndighet, t ex socialsty- relsen, eller på en för ändamålet särskilt skapad myndighet. Frågan är då om den specialreglering som behövs går att åstadkomma inom arbetsmiljölagens ram.

Prop. 1979/80:10 178

6.5 TILLSTÅNDS— OCH GODKÄNNANDETVÅNG

Specialregleringens syfte blir att ställa hybrid-DNA- tekniken under särskild kontroll som är strängare än den allmänna kontrollen över laboratorieteknik. Ett omistligt inslag i systemet för en kontroll av detta slag är en skyldighet för den som ämnar bedriva verksamheten i fråga att ge detta till känna för kontrollorganet. Man har här att välja mellan en fö— reskift om skyldighet att göra anmälan om verksamhe— ten och en föreskrift om att verksamhet av ifråga- varande slag får bedrivas endast efter särskilt till— stånd. Någon tvekan kan inte råda om att det är den senare modellen som bör väljas i detta fall. Utöver andra fördelar har modellen den fördelen att den onödiggör särskild föreskrift om att viss verksam- het av ifrågavarande slag får förbjudas. Ordningen innebär att all verksamhet det gäller är förbjuden intill dess tillstånd meddelats. Ett avslag på en tillståndsansökan är liktydigt med att verksamheten i fråga inte rår bedrivas. vad som behövs är alltså en föreskrift om tillståndstvång för användningen av hybrid-DNA-teknik.

Enligt 3 kap 12 5 arbetsmiljölagen kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds— styrelsen föreskriva att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd och tillstånd får förenas med villkor för användningen. I motiven till bestämmelsen (prop 1976/77:149 s 278 och 398) anförs att som utgångspunkt för obligatorisk för— handsbedömning vid nyetablering och ändring i be— fintlig verksamhet valts arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning som avses komma till användning i visst slag av riskfylld verksamhet. Föreskrift kan härvid exempelvis knytas till arbetsmetod vari an- vänds angivna kemiska produkter eller alstras vissa föroreningar. Begreppet arbetsmetod är avsett att täcka samspelet mellan flera olika komponenter el— ler aktiviteter på arbetsplatsen. Hybrid—DNA—tekni- ken synes utan tvekan kunna hänföras till en arbets— metod i lagens mening. Den föreskrift om tillstånds— tvång för användningen av hybrid—DNA—teknik som bör komma till stånd kan alltså meddelas med stöd av 3 kap 12 5 arbetsmiljölagen. I 18 5 arbetsmiljoför— ordningen har arbetarskyddsstyrelsen bemyndigats att meddela föreskrifter bl a enligt 3 kap 12 5 arbetsmiljölagen. Den erforderliga föreskriften om

Prop. 1979/80:10 179

tillståndstvång kan alltså meddelas av arbetarskydds- styrelsen. Med hänsyn till att föreskriften om till- ståndstvång bara blir en del i en större helhet som det lämpligen bör ankomma på regeringen att besluta om, torde föreskriften dock i detta fall böra med- delas av regeringen i en förordning.

För att ge ytterligare stadga åt systemet torde även på grunder parallella med dem som anförts angående tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor en föreskrift böra meddelas enligt 3 kap 12 5 arbetsmiljölagen om att hybrid-DNA—molekyler får an- vändas endast efter godkännande och att särskilda villkor skall gälla vid användningen av sådana mo— lekyler. Meddelas också en sådan föreskrift vinns att även den som ensam eller gemensamt med familje- medlem driver yrkesmässig verksamhet kommer att fal- la inom systemets ram. Enligt 3 kap 5 5 arbetsmiljö- lagen skall nämligen sådan person följa vad i arbets— miljölagen och med stöd därav har föreskrivits i fråga om bl a ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall.

Utanför systemet kommer däremot den att falla vil- ken ägnar sig åt hybrid-DNA-teknik som hobby eller eljest i ej yrkesmässiga former. Till frågan om hur en sådan person skall kunna bringas in under kon— troll återkommer jag.

Prop. 1979/80:10 180

6.6 SÄKERHETSFÖRESKRIFTER

Redan en snabb blick på hur skyddssystemen byggts upp i UsA, Storbritannien och Västtyskland ger vid handen att det inte är tillräckligt med en förord— ning med föreskrifter om tillståndstvång och god- kännandetvång. Det behövs också detaljerade regler om under vilka förutsättningar och på vilka villkor tillstånd och/eller godkännande skall kunna erhållas och om vad användaren skall ha att iaktta i säker- hetshänseende och från kontrollsynpunkt. Arbetar- skyddsstyrelsen har i 18 5 arbetsmiljölagen getts ett allmänt bemyndigande att meddela föreskrifter för verkställighet av arbetsmiljölagen. Detta be- myndigande tillsammans med bemyndigandet att för— ena tillstånd eller godkännande med villkor för bru— kandet synes väl täcka de behov av föreskrifter i angivna m fl hänseenden som kan göra sig gällande. Det ligger i sakens natur att förutom föreskrifter kommer att behövas råd och anvisningar. Såväl en föreskrift om tillståndstvång och godkännandetvång som föreskrifter i anslutning härtill blir straff— sanktionerade genom bestämmelserna i 8 kap arbets— miljölagen och bestämmelserna om tillsyn och till- synsbefogenheter i 7 kap arbetsmiljölagen träder också i tillämpning.

Att på angivet sätt de närmare säkerhetsföreskrif— terna beträffande hybrid—DNA-tekniken meddelas på administrativ väg och inte i lag eller regerings- förordning har den stora fördelen att föreskrifter- na kan successivt anpassas allteftersom erfarenhe— ter vinns av hybrid—DNA—tekniken och riskerna med densamma. Att behov gör sig gällande av möjlighet till en sådan smidig anpassning visar utvecklingen i USA och Storbritannien. Jag har inte funnit det meningsfullt att försöka utarbeta något förslag till särskilda säkerhetsföreskrifter beträffande hybrid— DNA—tekniken. Det måste ankomma på det organ som blir kontrollorgan att ta itu med den saken. Med utgångspunkt i de riktlinjer som finns i USA, Stor- britannien och Västtyskland är det emellertid inte svårt att i stora drag förutse vad säkerhetsföre- Skrifterna kommer att innehålla. Följande bild teck— nar sig.

Begränsningar med hänsyn till vilka organismer som får användas som givarorganismer, vektorer och värd- organismer

Prop. 1979/80:10 181

Klassificeringsgrunder för hybrid—DNA-arbete. Säkerhetsföreskrifter för olika typer av hybrid—DNA- arbete i fråga om fysiska och biologiska barriärer m m. Säkerhetsföreskrifter i fråga om laboratorielokaler- nas grad av slutenhet och deras tekniska standard. Säkerhetsföreskrifter beträffande arbetsrutiner, personlig skyddsutrustning och hygien, avfallshan- tering, decinficeringsslussar etc. Kompetenskrav på personal för olika typer av hybrid- DNA-arbete. Krav på vaccination och regelbunden läkarkontroll av personal i vissa fall. Föreskrifter för underlättande av kontroll över att ställda villkor efterlevs, t ex föreskrifter om logg- ning av arbetet, rapportering och annan dokumentation.

Prop. 1979/80:10 182

6.7 ARBETSMILJÖ VERSUS YTTRE MILJÖ

Genom den föreslagna regleringen på arbetsmiljöla— gens grund bör ett fullt tillfredsställande skydd kunna erhållas mot hybrid—DNA—teknikens risker från arbetsmiljösynpunkt vare sig fråga är om arbete på ett laboratorium, i en fabrik eller annan lokal. Ett i alla delar genomtänkt skyddssystem kommer gi- vetvis även den yttre miljön till godo. Om varje av— lopps— och luftutsläpp som kan tänkas innehålla några farliga organismer effektivt förhindras, kan inte på dessa vägar något slippa ut som kan hota den yttre miljön. Sörjs också för att t ex möss och insekter hålls borta från arbetsmiljön kan heller inte via sådana bärare något farligt nå den yttre miljön. Motsvarande gäller i fråga om hygieniska försiktighetsmått beträffande de människor som vis- tas i arbetsmiljön. Det går emellertid inte att ska- pa en hundraprocentig säkerhet för att inte något när den yttre miljön som kan innebära en risk för människor, djur, växter eller annat levande där. Härtill kommer att man inte med föreskrifter om arbetsmiljön kan reglera utförseln av farliga orga- nismer eller ämnen från en arbetsplats. Väl finns i 3 kap 9 5 arbetsmiljölagen en bestämmelse om att den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall skall vid- ta de åtgärder som behövs för att hindra eller mot— verka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt, dvs arbetsskyddssynpunkt, men någon motsvarande bestämmelse finns naturligt nog inte i arbetsmiljölagen till förmån för skyddet av den yttre miljön. Det går inte att med stöd av ar— betsmiljölagen meddela några föreskrifter om förbud eller villkor för utförande av hybrid—DNA-produkter från en arbetsplats. Ytterligare märks att hybrid- DNA—produkter kan införas i landet från något annat land.

Ser man då först på riskerna för ofrivilliga utsläpp kommer hälsovårdsstadgan först i blickpunkten. Denna får anses ge hälsovårdsnämnderna alla de befogenhe— ter de behöver för att effektivt kunna bekämpa den sanitära olägenhet som sådana utsläpp skulle kunna medföra, om de mot all förmodan skulle inträffa.

När det gäller industriell tillämpning av hybrid— DNA—teknik kan, om det behövs, förutom förprövning— en enligt arbetsmiljölagen en förprövning enligt miljöskyddslagen komma ifråga, vilken då till skill- nad från den förra primärt inriktar sig på skyddet

Prop. 1979/80:10 183

av den yttre miljön kring fabrikationsbyggnaderna. En sådan förprövning kan i och för sig tänkas också i fråga om laboratoriebyggnader för hybrid—DNA—tek— nisk verksamhet men det är svårt att se något egent— ligt behov härav eftersom förprövningen enligt ar— betsmiljölagen i dessa fall är så heltäckande. Möj— ligt är att den kommer att bli heltäckande också när det gäller fabriksbyggnader för hybrid—DNA—teknisk verksamhet och i så fall onödiggöra förprövning en- ligt miljöskyddslagen men det är ännu inte möjligt att förutse utvecklingen på detta område.

Hälsovårdsstadgan ger givetvis också hälsovårdsnämn- derna möjlighet att verka på det förebyggande planet när det gäller hybrid—DNA—verksamheten. Jag har för- utsatt att kontakt skall tas med vederbörande hälso— vårdsnämnd i varje förprövningsärende enligt arbets— miljölagen så att denna får tillfälle att anlägga sina synpunkter i ärendet, om den finner det påkal— lat.

Vid sidan av de ofrivilliga utsläppen är emellertid också att beakta den hantering av hybrid—DNA-moleky- ler som av fullt legitima skäl kan tänkas äga rum utanför arbetsmiljöområdet, t ex vid införsel från utlandet eller vid överföring från ett laboratorium till ett annat eller från ett laboratorium till en fabrik. Vidare märks odling på provytor av växter med hybrid—DNA i sina genom. Sådan hantering liksom en icke yrkesmässig hantering synes inte kunna läg— gas under kontroll på annat sätt enligt gällande lagstiftning än genom att lagen om hälso— och miljö- farliga varor görs tillämplig på hybrid—DNA—moleky— ler och tillämpningsföreskrifter av förut diskute- rat slag meddelas.

Sammanfattningsvis har jag alltså kommit fram till att frågan om kontroll över hybrid—DNA—tekniken bör lösas genom att i en förordning meddelas föreskrif— ter dels om att arbetsmetod som innefattar tillämp- ning av hybrid—DNA—teknik får användas endast efter tillstånd och att hybrid—DNA—molekyler får användas endast efter godkännande och dels om att vad i lagen om hälso- och miljöfarliga varor sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om hybrid- DNA—molekyler. Jag förutsätter att vederbörande arbe- tarskyddsmyndighet och produktkontrollnämnden sedan i samråd utformar de närmare föreskrifter som be— hövs för att full risktäckning Skall uppnås. Med full risktäckning menar jag då givetvis inte hundra- procentig risktäckning eftersom en sådan torde vara ouppnåelig utan bästa möjliga risktäckning.

Prop. 1979/80:10 184

6 . 8 KONTROLLORGAN

Efter denna genomgång av den materiella sidan av sa— ken är tiden inne att ta upp den organisatoriska si— dan. Kontrollorgan enligt arbetsmiljölagen är i prin— cip arbetarskyddsverket, dvs arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Det är emellertid självklart att uppgiften att bevilja tillstånd och godkännande och att meddela säkerhetsföreskrifter m m måste ligga centralt. Beslutsfunktionerna kan emellertid inte

med fördel läggas vare sig på arbetarskyddsstyrel— sens styrelse eller på dess tjänstemän. De frågor det gäller är alltför speciella för att kunna avgö— ras av styrelsen och alltför principiellt viktiga för att kunna få avgöras av en tjänsteman efter föredragning av en annan. Med hänsyn härtill och till att det under alla förhållanden framstår som önskvärt att beslutsorganet har en så bred samman- sättning som möjligt med företrädare såväl för be- rörda vetenskapsgrenar som för fackföreningar och allmänheten, har jag kommit fram till att en särskild nämnd bör inrättas hos arbetarskyddsstyrelsen för

att svara för de beslutsfunktioner som den föreslag— na regleringen där ger upphov till. Arbetarskydds— styrelsen har redan en sådan självständigt beslutan- de nämnd, nämligen arbetstidsnämnden. Andra närligg— ande exempel på dylika självständigt beslutande nämn— der hos centrala ämbetsverk är produktkontrollnämn— den hos naturvårdsverket och läkemedelsnämnden hos socialstyrelsen. För den nya nämnden hos arbetar— skyddsstyrelsen föreslår jag namnet biotekniska nämnden. Detta är att föredra framför ett sådant namn som t ex hybrid—DNA-nämnden bl a med hänsyn till att termen hybrid—DNA som sådan är föga lyckad och till att det kan komma ifråga att låta nämnden be— sluta inte bara i fråga om arbetsmiljöskydd vid hybrid—DNA-arbete utan också beträffande sådant skydd vid annat jämförbart arbete. Jag återkommer till vad i så fall närmast skulle kunna komma i fråga.

När motsvarigheten till den tänkta biotekniska nämn- den sattes upp i Storbritannien - GMAG - framhölls att, eftersom ett sådant organ hade att iaktta såväl all— mänhetens som vetenskapssamhällets intressen, inkl industrins vetenskapsmän, så borde som medlemmar ingå inte bara vetenskapsmän med kunskap både om teknikerna i fråga och om relevanta säkerhets— och inneslutningsåtgärder utan också personer i stånd att tillvarata de anställdas och allmänhetens in- tressen. Den västtyska Zentrale Kommission fur die

Prop. 1979/80:10 185

biologischc Sicherheit (ZKBS) skall bestå av fyra sakkunniga, vilka arbetar på hybrid—DNA-området, fyra sakkunniga, vilka inte arbetar på detta område, men vilka har särskild erfarenhet om genomförandet av säkerhetsåtgärder vid biologiska forskningsarbe- ten i fråga om mikrobiologi, cellbiologi eller hygi— en, fyra andra personer från t ex fackföreningarna, industrin och forskningsfrämjande organisationer. Den svenska biotekniska nämnden bör på samma sätt inte ha någon ensidig sammansättning utan en så bred sammansättning som möjligt med företrädare för olika intressegrupper. Att nämnden får en sådan sam— mansättning är betydelsefullt inte minst för att nämnden skall kunna vinna allmänt förtroende.

I arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd ingår ge— neraldirektören som ledamot och ordförande. Detta ter sig helt naturligt med hänsyn till att frågor om arbetstidens förläggning utgör centrala frågor i arbetsmiljölagstiftningen. De frågor som biotekniska nämnden skall handlägga är inte av denna karaktör utan i högsta grad specialfrågor. Det synes varken rationellt från allmän arbetssynpunkt eller med hän- syn till frågornas natur att generaldirektören tas i anspråk som ledamot och ordförande i en sådan nämnd som biotekniska nämnden. Jag föreslår därför inte att generaldirektören skall ingå i nämnden. Han och även överdirektören bör däremot givetvis ha rätt att närvara vid nämndens sammanträden med den rätt som ligger däri att framställa förslag och delta i överläggningarna samt få en från nämndens beslut av- vikande mening antecknad. En tjänsteman från arbetar- skyddsstyrelsen bör dock under alla förhållanden av samordningSSkäl m m ingå i nämnden. Jag föreslår att chefen för tillsynsavdelningen väljs för denna upp- gift.

övriga ledamöter bör vara särskilt utsedda ledamö— ter som förordnas av regeringen för högst tre år och för envar av dem bör regeringen också förordna en personlig Suppleant. Det bör också ankomma på rege— ringen att förordna ordförande och vice ordförande i nämnden. Jag föreslår att de särskilt utsedda le- damöternas antal blir tio.

Av de tio särskilt utsedda ledamöterna bör fyra fö— reträda de vetenskapsgrenar som närmast berörs av hybrid—DNA—tekniken och angränsande tekniker och en läkemedelsindustrin. De vetenskapsgrenar som när— mast kommer i åtanke är genetik, mikrobiologi, bio- kemi och växtförädling. Av övriga fem särskilt ut- sedda iedamöter bör lämpligen tre förordnas efter

Prop. 1979/80:10 186

förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare, dvs LO, SACO—SR och TCO. Återstående två ledamöter bör lämpligen vara riksdagsledamöter.

Biotekniska nämndens uppgift blir att självständigt handlägga följande ärenden

1, ärenden om tillstånd till och villkor för an— vändningen av hybrid—DNA—teknik i verksamhet av visst slag

2. ärenden om godkännande av hybrid-DNA—molekyler och villkor för användningen därav

3. ärenden om föreskrifter i fråga om hybrid—DNA— teknikens användning

4. ärenden om föreskrifter och anvisningar i fråga om laboratoriesäkerheten vid användningen av hybrid—DNA—teknik

5. ärenden om rekommendationer, råd och anvisning- ar i fråga om användningen av hybrid—DNA—teknik

Frågor om laboratoriesäkerheten vid allmänfarliga patogeners användning på laboratorier ligger så nära motsvarande frågor vid användningen av hybrid—DNA— teknik att det inte skulle vara rationellt att låta dessa frågor ligga på olika beslutsorgan. Jag före— slår därför att till biotekniska nämnden läggs ock- sa

6. ärenden om föreskrifter och anvisningar i fråga om laboratoriesäkerheten vid användningen av allmänfarliga patogener._

Biotekniska nämndens främsta arbetsuppgifter under det första skedet av dess verksamhet blir att utar— beta och utfärda föreskrifter och anvisningar. Anta— let enskilda tillstånds— och godkännandeärenden kan inte antas bli stort och heller inte särskilt ar— betskrävande under detta skede. Till sitt förfogande kommer nämnden att behöva ha en tjänsteman som se— kreterare och föredragande. Denne bör ha sådan na— turvetenskaplig utbildning och erfarenhet av labo— ratoriearbete att han behärskar de frågor det gäller. Nämnden kommer givetvis också att behöva skrivper— sonal för sitt arbete. Det kan också antas att en del arbetsuppgifter med fördel kommer att kunna läg- gas på konsultbasis. Biotekniska nämnden bör vidare kunna vid behov kalla ledamot av arbetarskyddssty— relsens vetenskapliga råd att tillhandagå med råd i ärende som berör den vetenskapsgren eller det

Prop. 1979/80:10 187

verksamhetsområde han företräder. Det bör tas upp till särskilt övervägande om det vetenskapliga rå— det bör tillföras ytterligare ett antal ledamöter med tanke på biotekniska nämndens behov.

Ett försök har gjorts att uppskatta kostnaderna för en bioteknisk nämnd av föreslagen typ. Kostnadsbe— räkningen redovisas i bilaga 5. Det bör framhållas att biotekniska nämnden med stor sannolikhet inte kommer att bli något under längre tid bestående or— gan. Efterhand som erfarenheter vinns av hybrid-DNA— tekniken bör den stränga kontroll som nu i inled— ningsskedet måste tillämpas förmodligen kunna mild- ras och allteftersom en praxis utbildar sig minskar behovet av ett specialorgan som kontrollorgan. Bio— tekniska nämnden bör efter en sexårsperiod eller däromkring kunna avvecklas och dess uppgifter över- gå till arbetarskyddsstyrelsen. Det torde endast vara under ett uppbyggnads— och inkörningsskede som en bioteknisk nämnd behövs.

Hybrid—NDA—kommittén har en särskild arbetsgrupp för riskklassificering av projekt rörande forskning med DNA. Erfarenheterna av denna ordning är mycket goda och det framstår som mycket ändamålsenligt att ha ett sådant organ till förfogande. Jag föreslår där— för att inom biotekniska nämnden skall finnas ett utskott för riskklassificering. Uppgiften bör inte avse endast hybrid—DNA-teknik utan också användning- en av allmänfarliga patogener.

Här bör inskjutas att även om på sätt nu föreslagits ett tillfredsställande skydd skapas i fråga om han— teringen av allmänfarliga patogener på arbetsplat— serna, skydd fortfarande kommer att saknas i fråga om hanteringen utanför arbetsplatser, t ex i fråga om införsel. Detta är emellertid en fråga som inte kan lösas i det här sammanhanget utan måste bli fö— remål för åtgärder i annan ordning, t ex då genom sådana föreskrifter som lantbruksstyrelsen övervä- ger att föreslå i veterinära införselkungörelsen.

Framhållas bör att arbetsmängden under inlednings— skedet inte kan förväntas bli av större omfattning och att kraven på kansliorganisation kan antas bli förhållandevis blygsamma. I det därpå följande ske- det, när alla erforderliga föreskrifter och anvis— ningar blivit utfärdade, kommer också kontroll och tillsyn in i bilden. Biotekniska nämnden och dess kansli torde komma att delta häri i så måtto som ett centralt register bör finnas hos nämnden i vil— ket alla hybrid—DNA—projekt finns antecknade och i

Prop. 1979/80:10 188

vilket fortlöpande anteckningar görs om inkomna rapporter m m. Tillsynen och kontrollen ute på fäl— tet kan däremot inte vara en uppgift för bioteknis— ka nämnden och dess personal utan här måste liten sättas till yrkesinspektionen och skyddskommittéer— na på arbetsplatserna. Möjligt är dock att vissa samordnande uppgifter kan finnas böra läggas på biotekniska nämnden i dess egenskap av registerför— are. I detta sammanhang kan inte nog understrykas betydelsen av ett nära samarbete mellan skyddskom— mittéerna samt yrkesinspektionen och biotekniska nämnden.

Som förut sagts är det fara i dröjsmål. Biotekniska nämnden bör inrättas och träda i funktion så snart som möjligt. Skulle gårigheter möta för arbetarskydds- styrelsen att ta emot nämnden och dess kansli omedel— bart torde provisoriska lösningar kunna tillgripas, t ex att låta kanslifunktionen tillfälligt förläggas till naturvetenskapliga forskningsrådet där hybrid— DNA-kommittén för närvarande har sitt kansli. Med en sådan lösning skulle också en mjuk övergång ske från nuvarande ordning till den föreslagna.

Inrättas en sådan bioteknisk nämnd som föreslås, bör den givetvis överta de uppgifter som hybrid— DNA—kommittén nu har. Skulle denna lösning inte väl- jas utan t ex arbetarskyddsstyrelsen som sådan an- ses böra svara för beslutsfunktionerna i fråga om kontrollen över hybrid-DNA—tekniken, torde hybrid- DNA-kommittén böra bestå och användas av arbetar— skyddsstyrelsen som remissorgan i hybrid—DNA—frågor.

Prop. 1979/80:10 189

6.9 SEKRETESSPRÅGOR

Enligt 2 5 p 31 kungörelsen (l939:7) med förordnan— den på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar får handlingar i ären— den enligt lagen om hälso— och miljöfarliga varor inte utan samtycke av den som berörs utlämnas förr— än tjugo år förflutit från handlingens datum under förutsättning att handlingen innefattar sådana upp— lysningar om enskilda företags eller sammanslutning— ars affärs- eller driftförhållanden eller om enskil— da personers, företags eller sammanslutningars upp— finningar eller forskningsresultat, vilkas offent— liggörande kan lända vederbörande person, företag eller sammanslutning till men. Handling får dock ut— lämnas, om det finnes påkallat av hänsyn till det allmännas intresse. Enligt 2 5 p 66 samma kungörelse gäller motsvarande sekretess, dock utan den sist- nämnda inskränkningen, för handlingar i ärenden rör— ande tillsyn enligt arbetarskyddslagen (l949:l) var— med numera enligt ikraftträdandebestämmelserna till arbetsmiljölagen skall avses arbetsmiljölagen. Ären- den rörande tillstånd eller godkännande enligt före- skrift jämlikt 3 kap 12 5 arbetsmiljölagen torde bli att betrakta som ärenden rörande tillsyn enligt ar- betsmiljölagen. Det sekretesskydd som kan behövas vid en framtida industriell tillämpning eller vid forskning på privata laboratorier för handlingar i tillstånds- och godkännandeärenden torde därmed va— ra tillgodosett.

Prop. 1979/80:10 190

Innehåll Propositionen ........................................ ' ....... 1 Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... l Uldrug uv regeringsprorokoll den 6 september 1979 .............. 2 1 Inledning ............................................... 2 2 Bakgrund ............................................... 3 3 Föredragandens överväganden ............................ 4 3.1 Utredningen om skyddslzlgsliflning rörande forskning om hybrid-DNA ...................................... 4 3.2 Offentlig kontroll av hybrid-DNA .................... 4 3.3 Risker med hybrid-DNA ........................... 6 3.4 Omfattningen av kontrollen ......................... 7 3.5 Genomförande .................................... 10 3.6 Allmilnfarllga patogener ............................ 10 3.7 Skyddslugstiftning ................................. 13 3.8 Sekretessl'rågor .................................... 16 3.9 Delegationen lör hybrid-DNA-frågor ................. 17 3.10 Sammanställning och sekretariat ..................... 20 4 Hemställan ............................................. 21 5 Beslut .................................................. 22 Bilaga ] Betänkande Ds U l978:ll Hybrid-DNA-lekniken under kontroll ..................................................... 23

Hänvisningar till PS4