Prop. 1980/81:183

om fortsatt fysisk riksplanering

Prop. l980/8l: 183

Regeringens proposition 1980/81: 183

om fortsatt fysisk riksplanering

beslutad den 2 april l98l.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

GEORG DAN ELL

Propositionens huvudsakliga innehåll

i propositionen lämnas förslag till riktlinjer för det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering. vilka innebär att arbetet så långt möjligt inordnas i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen. främst i anslutning till kommunernas markanvändningsplanering. Den fysiska riksplaneringen skall bedrivas i samarbete mellan staten och kommunerna utan krav på den typ av omfattande samtidiga redovisningar från alla kommuner som har förekommit under program- och planeringsskedena i den fysiska rikspla- neringen.

Berörda myndigheter föreslås svara för att ange den närmare innebörden av olika sekloriella riksintressen. Under de närmaste åren bör formerna för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning utvecklas.

För riksdagens kännedom redovisas i propositionen även vissa nya hushållningsfrågor som bör behandlas i den fysiska riksplaneringen. Det gäller främst markanvändningsfrågor vid utnyttjandet av inhemska ener- giresurser samt havsresursernas utnyttjande och skydd. Vidare tas upp hur vissa frågor beträffande anläggningar för transporter och energidistribution samt tätortsstrukturen bör behandlas i den fysiska planeringen.

i Riksdagen 1980/81. [ saml. Nr [83

Prop. 1980/81: 183. 2

Utdrag BOSTA DSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 198 1 414-02

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Wikström. Friggebo. Mogård, Dahlgren. Åsling. Söder. Krönmark. Bu- renstam Linder. Johansson. Wirtén, Holm. Boo. Winberg. Adelsohn. Da- nell. Petri. Eliasson

Föredragande: statsrådet Danell

Proposition om fortsatt fysisk riksplanering

1. Inledning

1.1. Bakgrund

I september 1979 publicerades bostadsdepartementets rapport (SOU 1979: 54. 55) Hushållning med mark och vatten 2. I rapporten presenteras överväganden och lämnas förslag beträffande formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Vidare behandlas vissa mera långsiktiga fråge- ställningar rörande hushållningen med mark och vatten. Exempel på så- dana frågeställningar är resurser för energiändamål, vattenhushållning och havsområdenas behandling. 'l'ätorts- och infrastrukturfrågornas behand- ling i planeringen tas också upp. Förslagen till åtgärder bygger på dels erfarenheter som har vunnits under det tidigare arbetet med den fysiska riksplaneringen, dels resultat av nya studier och utredningar rörande an- språk och tillgängar på fysiska resurser av nationell betydelse.

Rapporten har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av hov- rätten över Skåne och Blekingc. hovrätten för Nedre Norrland. vatten- överdomstolen. centralnämnden för fastighetsdata, överbefälhavaren. för- svarets forskningsanstalt, fortifikationsförvaltningen. civilförsvarsstyrel- sen. försvarets fastighetsnämnd. socialstyrelsen, statensjärnvägar. statens vägverk. transportforskningsdelegationen. sjöfartsverket. Sveriges me— teorologiska och hydrologiska institut. luftfartsverket. statens geotekniska institut. transponrådet. statistiska centralbyrån. kammarkollegiet. stats- kontoret. riksrevisionsverket. riksantikvarieämbetet gemensamt med sta- tens historiska museer, naturhistoriska riksmuseet, statens sjöhistoriska museum. universitets- och högskoleämbetet. universitetet i Stockholm.

Prop. 1980/81: 183 3

universitetet i Uppsala, universitetet och tekniska högskolan i Linköping. universitetet i Lund. universitetet i Göteborg. universitetet i Umeå. tek- niska högskolan i Stockholm. Chalmers tekniska högskola. högskolan i Örebro. högskolan i Växjö. högskolan i Karlstad, högskolan i Luleå. statens kulturråd. forskningsrådsnämnden. nordiska institutet för sam- hällsplanen'ng. lantbruksstyrelsen. Skogsstyrelsen. statens livsmedels- verk. fiskeristyrelsen. statens naturvårdsverk. beredningen för planering och samordning av statliga insatser för rekreation m.m.. koncessions- nämnden för miljöskydd. miljödatanämnden. Sveriges lantbruksuniversi- tet. generaltullstyrelsen. överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Sveriges turistråd. arbetsmarknadsstyrelsen. bostadsstyrelsen. statens råd för byggnadsforskning. statens institut för byggnadsforskning. statens plan- verk. statens lantmäteriverk. statens industriverk. rådgivande nämnden för transport av farligt gods. Sveriges geologiska undersökning, nämnden för statens gruvegendomar. nämnden för energiproduktionsforskning. sta- tens vattenfallsverk. styrelsen för teknisk utveckling. delegationen för samordning av havsresursverksamheten. mineralpolitiska utredningen. statens delegation för rymdverksamhet. domänverket. länsstyrelsernas organisationsnämnd. samtliga länsstyrelser. jakt- och viltvårdsberedning- en. utredningen om den statliga rekreations- och turistpolitiken. fritids— boendekommitten, landskapsinformationsutredningen, oljeersättningsde- legationen. 19 landstingskommuner. 158 kommuner. Nordvästra Skånes kommunalförbund. Sydvästra Skånes kommunalförbund. Göteborgsre- gionens kommunalförbund, Kungl. vetenskapsakademien. lngenjörsve- tenskapsakademien. Svenska handelskammarförbundet. Riksförbundet för hembygdsvård. Svenska föreningen för hembygdsvård. Svenska för- eningen för byggnadsvård. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbun- det. Svenska samernas riksförbund. Svenska hamnförbundet, Svenska naturskyddsföreningen. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Sveri- ges skogsägareföreningars riksförbund. Svenska jägareförbundet. Sveriges industriförbund. Lantbrukarnas riksförbund, Svenska kraftverksförening- en. Sveriges riksidrottsförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Landsorganisationen i Sverige (LO). Svenska arbetsgivareföreningen. Centrala driftledningen, Vatten- värnet. Skid- och friluftsfrämjandet. Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Älvräddamas samarbetsorganisation. Svenska arkitekters riksförbund. Hyresgästernas riksförbund. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB). Riksbyggen. Kooperativa förbundet. Näringslivets byggnadsdelegation, Studiegruppen för Frostvikens Sportfiskeklubb. Tanums naturskyddsför- ening, Aktion Skåne-Miljö, Härryda naturvårdsförening. Landskapsarki- tekternas riksförbund. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaför- bund. Resarö Miljöstiftelse. Sveriges fastighetsägareförbund. Skogsindu- striemas samarbetsutskott och Centerns ungdomsförbund.

Prop. 1980/81: 183 4

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av rapporten Hushållning med mark och vatten 2 som bilaga I och en sammanställning av remissyttrandena över rapporten som bilaga 2.

1.2. Propositionens uppläggning och innehåll

Den fysiska riksplaneringens uppbyggnadsskede får anses genomfört i och med att den pågående etappen av planeringsskedet avslutas år 1982. Mot bakgrund av de överväganden och förslag som redovisas i rapporten Hushållning med mark och vatten 2 samt remissyttrandena över denna föreslår jag i det följande riktlinjer för det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering. Jag kommer att behandla planeringsprocessen ( avsnitt 2.2.1 ). lagreglering av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten ( avsnitt 2.2.2 ). den kommunala fysiska översiktsplaneringens roll i den fysiska riksplaneringen ( avsnitt 2.2.3 ) och kunskapsförsörjningen ( avsnitt 2.2.4 ). Jag redovisar även min syn på hur vissa verksamheter och sektorer bör behandlas i den fortsatta fysiska riksplaneringen ( avsnitt 2.3 ).

Hänvisningar till S1-2

2. Föredragandens överväganden

2.1. Den hittillsvarande fysiska riksplaneringen

Regeringen redovisade i proposition 1972: 111. bil. 2 förslag till riktlinjer för hushållning med mark och vatten och till former för en fortlöpande fysisk riksplanering. Förslagen i propositionen godtogs i allt väsentligt av riksdagen (CU 1972: 35. rskr 1972: 348).

I propositionen angavs tre huvuduppgifter för den fysiska riksplanering- en. nämligen

1. att kartlägga dels de långsiktiga önskemål som skilda intressen riktar mot mark och andra naturtillgångar. dels de tillgångar som svarar mot anspråk som kan förutses.

2. att analysera i vilken utsträckning det föreligger konflikter mellan olika anspråk och klarlägga konsekvenserna av alternativa sätt att utnyttja naturresurserna samt

3. att i den mån det är motiverat av riksintresse dra upp riktlinjer för hushållningen med sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli efter- frågade av skilda intressen eller som är särskilt känsliga för miljöpåverkan.

Arbetet med att fullfölja och vidareutveckla de beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten har förts vidare i ett program- och ett planeringsskede. Resultaten av arbetet har redovisats i proposition 1975/ 76:1 (programskedet) och proposition 1978/79z213 (planeringsskedet). I den sist nämnda propositionen lade regeringen fram förslag till vissa kom- pletterande utgångspunkter för planeringen i fråga om hushållning med jordbruksmark och utveckling av fritidsbebyggelse i områden med s.k.

Prop. 1980/81: 183 5

geografiska riktlinjer. Förslagen i propositionerna godtogs av riksdagen (CU 1975/76: ]. rskr 1975/76145 och CU 1979/80: 6. rskr 1979/80: 87).

Arbetet under planeringsskedet har inneburit att intentionerna i den fysiska riksplaneringen har kunnat fullföljas i betydelsefulla delar. För vissa områden har emellertid en fördjupad planering ansetts nödvändig. En redovisning till regeringen av denna planering skall enligt regeringens beslut i anslutning till planeringsskedet göras av de berörda länsstyrelserna under år 1982. Vissa länsstyrelser har under slutet av är 1980 redovisat för regeringen hur långt planeringsarbetet har fortskridit. Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har lagt fram förslag till markhushåll- ningsprogram för Skåne. Dessa redovisningar och förslag bereds f.n. i regeringskansliet.

Under program- och planeringsskedena. som har haft sin tyngdpunkt på lokal och regional nivå. har vissa åtgärder vidtagits även på central nivå för att vidareutveckla den fysiska riksplaneringen. I detta sammanhang bör nämnas propositionerna om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31) och för vattendrag i norra Svealand och Norrland (prop. 1977/78:57') som riksdagen behand- lade i december 1977 (CU 1.977/78z8 och 9. rskr l977/78:99 och 100). Därefter har riksdagen även tagit ställning till regeringens proposition om avgränsning av obrutna ljällområden (prop. 1980/81z71. CU l98()/81:99. rskr 1980/81: 155). vilken främst behandlar vissa avgränsningsfrågor i an- slutning till två aktualiserade vägari Västerbottens och Norrbottens län.

Enligt nu gällande ansvarsfördelning för den fysiska riksplaneringen ankommer det i första hand på de myndigheter som företräder olika sektor- intressen att redovisa de anspråk av betydelse från rikssynpunkt som varje sektor ställer på användningen av landets mark- och vattentillgångar. Mot bakgrund av bl.a. sådana redovisningar av sektoriclla riksintressen har riksdagen angett riktlinjer för hur dessa intressen bör beaktas i den fysiska planeringen och vid ställningstaganden till enskilda tillståndsfrågor. s. k. verksam/1etsanknutrm riktlinjer. Exempel på sektorer som omfattas av verksamhetsanknutna riktlinjer är jordbruk. skogsbruk. fiske. renskötsel. naturvård. friluftsliv och kulturminnesvård. Mot bakgrund av en bedöm- ning av konflikterna mellan olika anspråk som skilda intressen riktar mot mark och andra naturtillgångar har riksdagen också angett riktlinjer för hushållningen med mark och vatten i vissa områden. s.k. geografiska riktlinjer. Dessa riktlinjer anger hur från rikssynpunkt markanvändningen bör prioriteras i vissa områden. t.ex. kuster. tjällområden. outbyggda älvar och älvsträckor samt vissa områden som har särskilda förutsättning- ar för industriell verksamhet. För att åstadkomma en god hushållning med mark och vatten i enlighet med den fysiska riksplaneringens intentioner har statsmakterna dessutom för områden som berörs av de geografiska riktlinjerna samt för vissa andra områden angett att det från rikssynpunkt är angeläget med fysisk planering. pluneringxrik[linjer.

Prop. 1980/81: 183 6

De former som har valts för den fysiska riksplaneringen medför att planeringsarbetet engagerar ett stort antal organ på olika nivåer. Kommu- nerna har grundläggande uppgifter genom att riktlinjerna förutsätts bli behandlade i ett kommunalt programarbete och komma till uttryck i bl.a. kommunernas fysiska planer. Ämbelsverkens uppgifter består i att utarbe- ta underlagsmaterial för den kommunala planeringen. delta i samråd samt följa upp kommunernas planering. Verken har därvid också till uppgift atti enlighet med sina instruktioner företräda vissa allmänna intressen. Läns- ..vtyrelserna har förmedlande uppgifter mellan kommunerna å ena sidan samt regeringen och ämbetsverken å den andra när det gäller frågor av betydelse för den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelserna har också an- svar för rådgivning till kommunerna och för samordning av planeringen mellan kommunerna. Vidare har länsstyrelserna till uppgift att i samråd och vid fastställelseprövning av planer m.m. bevaka olika nationella intressen samt att med stöd i speciallagstiftningen inom främst naturvårds- området säkerställa skyddet av olika riksintressanta objekt och områden.

Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten är inte förenade med några direkta rättsverkningar. Riktlinjerna är emellertid vägledande för regeringens och de statliga myndigheternas handlande vid alla beslut om sådan markanvändning som riktlinjerna avser ( prop. 1972: 111 . CU 1972: 35. rskr 1972: 348). Det har också förutsatts att riktlinjerna beaktas vid kommunala beslut om markanvändningen. lcirkulär(SFS 1973: 15) har regeringen anbefallt samtliga statliga myndigheter att beakta de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp för hushållningen med mark och vatten. Regeringen har enligt 103 & byggnadslagen (1947: 385. omtryckt 1972: 775. lOaå ändrad senast 1975: 439) (BL) befogenhet att under vissa förutsätt- ningar föreskriva att kommunen skall upprätta generalplan. som tillgo- doser ett visst riksintresse.

Det hittills genomförda arbetet visar enligt min mening att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har haft stor positiv betydelse för att hävda viktiga hushållningsfrågor beträffande marken och vattnet. Jag vill särskilt framhålla att skyddet har stärkts väsentligt för den brukningsvärda jord- bruksmarken. större områden av riksintresse för naturvård. friluftsliv och kulturminnesvård. icke exploaterade kuster och ljällområdcn samt out- byggda älvar och älvsträckor. Jag bedömer att resultatet av arbetet med den fysiska riksplaneringen väl har svarat mot de ursprungliga intentioner som statsmakterna uttryckte år 1972.

[ anslutning till arbetet med den fysiska riksplaneringen har det skett en betydande utveckling av den kommunala fysiska översiktsplaneringen. 1 samband med genomförandet av program- och planeringsskedena har näs— tan samtliga kommuner utarbetat s.k. kommunöversikter. ] ungefär en fjärdedel av kommunerna finns också kommunomfattande s. k. markdispo- sitionsplaner. I många kommuner finns markdispositionsplaner för kust- områden. insjöområden och älvdalar. Det finns sålunda nu en översiktlig

Prop. 1980/81: 183 7

redovisning av den pågående markanvändningen och viktigare markan-_ språk i landet. I arbetet med den fysiska riksplaneringen har vidare for- merna utvecklats för samverkan mellan staten och kommunerna när det gäller markanvändningsfrågor.

2.2. Former för fortsatt fysisk riksplanering

2 .2 . I Planeringspmcessen

Arbetet med att genomföra beslutade riktlinjer för hushållning med mark och vatten föreslås i rapporten Hushållning med mark och vatten 2 i huvudsak ske i kommunernas fortlöpande planering utan krav på samlade redovisningar från kommunerna av hur detta arbete bedrivs. Uppföljning av att riktlinjerna tillgodoses i plan- och tillståndsbeslut torde i första hand kunna ske av länsstyrelserna i den ordinarie planerings- och beslutproces- sen i enlighet med olika lagar och förordningar. 1 ett system utan krav på större samlade redovisningar behöver regeringen emellertid ha vissa möj- ligheter att följa upp hur den fysiska riksplaneringen fullföljs lokalt. En lämplig form för detta kan enligt rapporten vara att länsstyrelserna vid behov i den årliga rapport som skall lämnas till regeringen om länsplane- ringen också behandlar planeringsläge och särskilda problem som berör hushållningen med mark och vatten. Remissinstanserna instämmer i all- mänhet i dessa förslag.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört är den fysiska riksplaneringen en planeringsprocess genom vilken en systematisk samordning åstadkoms dels mellan olika nationella sektorintressen. dels mellan staten och kom- munerna om sådana mark— och vattenhushållningsfrågor som bedöms vara viktiga från rikssynpunkt och för vilka särskilda insatser behövs. Därmed är det också klart att det rör sig om en process i vilken det materiella innehållet med tiden förändras och där mark- och vattenanvändningsfrågor som bedöms viktiga från rikssynpunkt fortlöpande skall kunna behandlas.

De erfarenheter som har vunnits i det hittills bedrivna arbetet med den fysiska riksplaneringen kan enligt min mening läggas till grund för ställ- ningstaganden till hur arbetet skall föras vidare som en del av den fortlö- pande fysiska planeringen på olika nivåer. Jag vill nu redovisa min syn på hur planeringsprocessen bör vara upplagd i sina huvuddrag.

Det ankommer på regeringen att för sådana frågor som behandlas i den fysiska riksplaneringen överväga behovet av riktlinjer för hushållning med mark och vatten för berörda verksamheter eller geografiska områden. Jag tar i det följande upp förslaget att sådana materiella riktlinjer skall ges i form av lagbestämmelser. Regeringen bör vidare ha möjlighet att. utan att inhämta riksdagens godkännande, med hänsyn till ett visst riksintresse besluta om att planering skall ske för en viss verksamhet eller ett visst område. Kartläggningar och analyser av mark- och vattenanvändningen och av miljöförhållandena samt särskilda utredningar utförda av kom-

Prop. 1980/81: 183 8

muner. länsstyrelser och centrala ämbetsverk bör i fortsättningen utgöra underlag för regeringens bedömning av vilka frågor som skall tas upp till behandling i den fysiska riksplaneringen och av behovet av riktlinjer för berörda verksamheter eller geografiska områden.

De översiktliga planer som kommunerna har arbetat fram under pro- gram- och planeringsskedcna tord-e komma att fortlöpande revideras. Med en rullande översiktlig kommunal planering av detta slag. kan behovet av att följa upp hur intentionerna i den fysiska riksplaneringen fullföljs i den kommunala planeringen tillgodoses på ett enklare sätt än hittills. Enligt min mening behövs inga omfattande samtidiga redovisningar från kommu- nerna av det slag som har förekommit tidigare.

I den mån statsmakterna beslutar om ändrade eller nya riktlinjer för hushållningen med mark och vatten bör dessa kunna inarbetas i den fortlöpande planeringsprocessen. Jag förutsätter därvid att den närmare avgränsningen av olika områden och intressen kommer att ske på samma sätt som hittills. dvs. genom att berörda kommuner och länsstyrelser vid samråd om kommunala översiktsplaner kommer överens om lämpliga av- gränsningar och om behovet av eventuell närmare planläggning m. m. Det ankommer på länsstyrelserna att tillsammans med berörda kommuner härvid överväga behovet av kompletterande planerings- och utredningsin- satser för att statsmakternas beslut skall kunna fullföljas. 1 den mån an- språk ställs på revidering av tidig.-are upprättad översiktsplan. bör denna göras vid en tidpunkt som är anpassad till den kommunala planeringens förutsättningar. Bevakning av att olika riksintressen tillgodoses i den över- Siktliga planeringen bör således i första hand ske genom de samråd som äger rum mellan kommunerna samt länsstyrelserna och olika regionala myndigheter. Önskemål från kommunerna om ändringari riktlinjerna kan likaledes föras vidare genom de samråd m.m. som fortlöpande sker med länsstyrelserna.

Regelbundna kontakter bör upprätthållas mellan länsstyrelserna och de ämbetsverk som är berörda av den fysiska riksplaneringen. Ömsesidig information bör därvid lämnas ifråga om dokumentation och bevakning av från sektorsynpunkt riksintressanta objekt. områden och verksamheter. Det ingår i länsstyrelsens ansvar att om så erfordras och efter samråd med berörda kommuner, fästa regeringens uppmärksamhet på behovet av kom- pletterande eller ändrade riktlinjer för hushållning med mark och vatten eller på behovet av att ange närmare utgångspunkter från rikssynpunkt för sådan planering som behövs med hänsyn till visst riksintresse.

Förslaget i rapporten att frågor som rör hushållningen med mark och vatten skall redovisas i den årliga rapport som skall lämnas till regeringen om länsplaneringen övervägs i det översynsarbete beträffande planerings- verksamheten inom länsstyrelserna som f.n. pågår inom regeringskansliet ( prop. 1980/81:20 . bil. 14 s. 1).

Det ankommer på länsstyrelserna att i enskilda plan— och tillståndsbeslut

Prop. 1980/81: 183 9

ansvara för att olika nationella markanvändningsintrcssen tillgodoses. I de fall kommunen och länsstyrelsen inte är överens om hur beslutade rikt- linjer skall fullföljas i den kommunala planläggningen. kan länsstyrelsen med stöd i byggnadslagstiftningen vägra fastställelse av plan eller under- ställa frågan regeringens prövning.

Enligt byggnadslagstiftningen är det ytterst regeringen som har ansvaret för att statsmakternas intentioner i den fysiska riksplaneringen fullföljs i den kommunala planeringen. Så bör vara fallet även i fortsättningen. Endast i undantagsfall har regeringen för att hävda riksintressen behövt använda de möjligheter som finns att enligt 10aä byggnadslagen förelägga en kommun att upprätta generalplan.

I ett system som inte bygger på samtidiga omfattande redovisningar från kommunerna kan regeringen beträffande något visst markanvändningsin- tresse ha behov av att följa upp att intentionerna i den fysiska riksplane- ringen fullföljs av kommunerna. Även behovet av särskilda planeringsin- satser för att tillgodose ett visst riksintresse kan ibland kräva en belysning. De redovisningar som i sådana fall kan bli nödvändiga bör enligt min mening kunna göras av länsstyrelserna efter särskilt uppdrag från regering- en. Länsstyrelsernas fortlöpande samråd med kommunerna och de statliga sektormyndigheterna på regional nivå kan förutsättas ge tillräckligt under- lag för sådana redovisningar. De bör därmed kunna fullgöras utan särskilt resurstillskott vid länsstyrelserna.

2.2.2. Lagreglering av riktlinjerna för hushållning med mark och vallen

Vid den fastställelseprövning som staten gör av kommunala planer skall bedömas bl. a. hur kommunen har tillgodosett de olika intressen som anges i byggnadslagstiftningen. dvs. BL och byggnadstadgan (1959: 612. om- tryckt 1972: 776. ändrad senast 1980: 408) (BS). De bestämmelser som avses är främst 4 och 555 BL och 9—13 555 BS. Av riksdagens beslut om riktlinjer för hushållning med mark och vatten följer att vissa specificerade intressen skall ges särskild tyngd vid den avvägning mellan olika intressen. som kommunerna och staten har att göra enligt byggnadslagstiftningen.

Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten har emellertid. somjag tidigare har anfört. ingen direkt rättsverkan. Såväl i rapporten Hushållning med mark och vatten 2 som i betänkandet (SOU 1979: 65. 66) Ny plan- och bygglag (PBL-utredningen) föreslås att riktlinjerna förs in i en ny plan- och bygglag. Härigenom klargörs vilken effekt riktlinjerna skall ha för efterföl- jande plan- och tillståndsbeslut. Genom en lagreglering ges enligt utred- ningsförslagen också en bättre överblick över gällande riktlinjer. vilka f. n. återfinns i skilda propositioner och utskottsbetänkanden.

Förslaget innebär följande ändringar i förhållande till nuläget. Om rikt- linjerna regleras i lag kommer riksdagen att ta ställning till ändringar eller kompletteringar av dessa i egenskap av lagstiftare. Sådana ställningstagan- den får därvid formen av beslut om ändring av byggnadslagstiftningen.

Prop. 1980/81: 183 10

Förslaget om lagreglering tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Även jag anser att riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bör lagregleras. En lagreglering skulle innebära att den osäkerhet om riktlinjer- nas rättsliga innebörd som nu finns undanröjs. Härigenom får hela den process som den fysiska riksplaneringen innebär en ökad stadga. som i sin _ tur ger förutsättningar för förenklingar i planerings- och beslutsprocessen.

] regeringskansliet övervägs f.n. dels frågan om den närmare utform- ningen av lagregleringen beträffande såväl de verksamhetsanknutna som de geografiska riktlinjerna. dels förslagen i rapporten om ändrade och nya geografiska riktlinjer.

Hänvisningar till S2-2-2

  • Prop. 1980/81:183: Avsnitt 1.2

2.2.3. Den kommunala fysiska översiktspluneringens roll [ denfvsisku riks- planeringen

Jag har tidigare framhållit att den kommunala fysiska översiktsplane- ringen är av grundläggande betydelse i arbetet med den fysiska riksplane- ringen. Det är främst genom denna översiktsplanering som riktlinjerna för hushållning med mark och vatten förs in i planeringsprocessen. Översikts- planeringens utformning och ställning får därför stor betydelse för genom- förandet av den fysiska riksplaneringens intentioner.

Under senare år har nästan samtliga kommuner upprättat och antagit s.k. kommunöversikter. i vilka arnges behov av fortsatt mera detaljerad planering samt riktlinjer för bebyggelseutveeklingen. Kommunöversikten har i många kommuner en betydelsefull roll. bl.a. i samband med ställ- ningstaganden i enskilda byggnadsåirenden. Kommunöversikterna har ock- så visat sig vara väl lämpade för att konkretisera statsmakternas inten- tioner beträffande hushållningen nred mark och vatten. Kommunöversik- ten återfinns emellertid inte som begrepp i byggnadslagstiftningen. Statens planverk har dock rekommenderat att kommunöversikten skall handläggas enligt byggnadslagstiftningens regler för antagen generalplan (Lämplig- hetsprövning av bebyggelse utanför detaljplan. dnr U ll72/73). Kommu- nerna har som regel angett att kommunöversikten skall ses över inom en period av tre till fem år. Åtskilliga kommuner har redan genomfön eller påbörjat en sådan översyn.

Omfattande förändringar i lagstiftningen beträffande den kommunala fysiska översiktsplaneringen har föreslagits av PBL-utredningen och vat- tenplaneringsutredningen (SOU 1980: 39. 40 Vattenplanering). Förslagen från dessa utredningar bereds f.n. inom regeringskansliet. Vad gäller den översiktliga planeringen står förslagen i dessa utredningar i huvudsak i överensstämmelse med den informella planering som har utvecklats i samband med den fysiska riksplaneringens program- och planeringsske- den.

Det är flera olika nationella intressen. förutom de som anges inom ramen för den fysiska riksplaneringen. som har betydelse för den kommunala

Prop. 1980/81: 183 11

fysiska planeringen. Det gäller t. ex. riktlinjerna för regionalpolitiken. Ar- betsmarknadsutskottet har uttalat (AU 1978/79: 23) att det är självklart att länsstyrelserna vid sitt samråd med kommunerna hävdar dessa riktlinjer. Detta innebär å andra sidan inte att kommunernas planmonopol enligt gällande byggnadslagstiftning ifrågasätts.

Det är enligt min mening angeläget att kommunerna i sina överväganden om markanvändning och bebyggelseutveckling inbegriper frågor om av- vägningen mellan olika nationella intressen och lokala intressen som gäller markanvändning och byggande. Det är sålunda väsentligt att den kommu- nala fysiska översiktsplaneringen har sådana former att bl.a. de frågor som behandlas i den fysiska riksplaneringen på ett naturligt sätt kan behandlas fortlöpande av kommunerna. En utvecklad kommunal översiktsplanering där bl.a. olika nationella intressen har beaktats bör kunna ge ett gott underlag och vägledning för beslut i konkreta ärenden enligt de skilda lagar som rör markanvändningen. De slutliga avvägningarna mellan olika stat- liga. kommunala och enskilda intressen måste emellertid ske i samband med beslut om detaljplaner och tillståndsgivning.

För att en kommunöversikt skall kunna tillmätas betydelse vid statlig överprövning av plan- och byggnadsärenden är det väsentligt att den är väl förankrad i byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom kommunöversikten f.n. inte har en självständig rättsverkan. krävs tydliga hänvisningar till de lagrum och sakskäl som den allmänna Iämplighetsbe- dömningen i kommunöversikten grundar sig på. ] enskilda beslut i bebyg- gelse- och fastighetsbildningsärenden är det inte tillräckligt att enbart hänvisa till en kommunöversikt. Sådana beslut måste grundas på de för- fattningsföreskn'fter som är tillämpliga och omständigheterna i det enskilda fallet. En kommunöversikt. som har antagits av kommunfullmäktige. bör emellertid enligt min mening kunna få stor betydelse som vägledning för beslut i enskilda ärenden. Självfallet blir detta dock beroende av hur väl underlaget för översikten är dokumenterat samt hur konkret och nyanserat den är utformad. Jag vill särskilt betona betydelsen av att det av kommun- översikten går att utläsa kommunens syfte med markanvändningen till vägledning för den allmänna lämplighetsprövning som sedan skall ske vid beslut i enskilda byggnadsärenden.

Även s.k områdesplaner och andra översiktsplaner för delar av en kommun kan enligt min mening vara lämpliga instrument för att föra in nationella intressen i den kommunala planeringsprocessen. Det gäller bl. a. i samband med planering för tätortsutbyggnad och planering för friluftsli- vets och fritidsbebyggelsens utveckling. Även vissa av de nya frågor som jag anser bör behandlas i den fysiska riksplaneringen. t. ex. markanvänd- ningsfrågor vid utnyttjande av inhemska energiresurser. bör kunna be- handlas inom ramen för arbetet med sådana planer.

Planeringen för olika statliga verksamheter har ofta stor betydelse för markanvändning och bebyggelseutveckling i kommunerna. Helt naturligt

Prop. 1980/81: 183 17

kan inte samordning på lokal nivå med annan sektorplancring åstadkom- mas genom plancring inom de olika samhällssektorerna var för sig. Ställ— ningstaganden inom skilda statliga planeringsaktiviteter bör därför enligt min mening följas av kommunala ställningstaganden till härav föranledda krav på markanvändning och byggande. Enligt min mening bör i den kommunala fysiska översiktsplaneringen göras en samlad bedömning av hur olika statliga och kommunala markanvändningsintressen skall tillgo- doses.

För att den kommunala fysiska översiktsplaneringen skall kunna fortsät- ta att utvecklas till det instrument för samordning av olika nationella och lokala markanvändningsintressen somjag nu har angett behöver det ske en bättre samordning än f.n. mellan den statliga sektorplancringen och den kommunala planeringen. Det är därför angeläget att. såväl vid utformning- en av den statliga planeringen som i samrådsförfarandet mellan kommu- nerna och olika statliga myndigheter. främst på regional nivå. finna former för att behandla olika statliga sektorintressen inom ramen för den kommu- nala planeringen. På den regionala nivån har länsstyrelserna ansvaret för samordningen mellan sektorerna. Planverket har enligt sin instruktion ansvar på myndighetsnivå för samordningen av allmänna råd för den översiktliga fysiska planeringen. Jag återkommer till förhållandet mellan den kommunala fysiska översiktsplaneringen och statliga intressen vid behandlingen av vissa sektor—frågor i avsnitt 2.3 .

Hänvisningar till S2-2-3

2.2.4. Kunskapsförsörjning

Kartläggningar och analyser av mark- och vattenanvändningen samt av naturmiljöns tillstånd och känslighet är enligt rapporten Hushållning med mark och vatten 2 nödvändiga inslag i den fysiska riksplaneringen. Genom bl.a. det arbete som har skett hittills ilsamband med den fysiska rikspla- neringen har samlats ett omfattande kunskapsmaterial om mark- och vat- tenanvändningen och miljöförhållandena i landet. För att vidmakthålla den kunskapsbank som har byggts upp är det enligt rapporten angeläget att sådant material som bedöms vara värdefullt som underlag för den fysiska planeringen och i samband med tillståndsbeslut hålls aktuellt. Detta torde enligt rapporten med utgångspunkt i befintligt material i fiertalet fall kunna ske utan särskilda utredningsinsatser. l rapporten föreslås att berörda centrala myndigheter ajourhåller översikter på riksnivå över olika verk- samheter och intressen som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten. Vidare föreslås att sammanställningar över förhållanden av betydelse för den fysiska riksplaneringen hålls aktuella hos länsstyrel- serna. Formerna för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning be- höver enligt rapporten utredas närmare och det föreslås att planverket skall svara för en sådan utredning.

För att ge statsmakterna överblick och möjlighet att följa utvecklingen beträffande mark- och vattenanvändningen samt miljösituationen i landet

Prop. 1980/81: 183 13.

torde det enligt rapporten även i fortsättningen finnas behov av att göra mera samlade redovisningar av dessa frågor. Innehållet i redovisningarna och vid vilka tidpunkter de skall göras bör enligt rapporten bestämmas av regeringen och få formen av trppdrag till berörda myndigheter. Enligt rapporten bör planverket, naturvårdsverket och havsresursdelegationen ha det samlade ansvaret på myndighetsnivå för att inom resp. område fortlöpande följa och ha översikt över mark- och vattenanvändningen samt miljöförhållandena i landet. Det föreslås därför att dessa myndigheter skall svara för de samlade redovisningar som i fortsättningen kan bli aktuella i den fysiska riksplaneringen och mot bakgrund av dessa lämna regeringen förslag till eventuella åtgärder. Även i övrigt bör det enligt rapporten ankomma på dessa myndigheter att redovisa sådana frågor som bör upp- märksammas i den fysiska riksplaneringen samt lämna förslag till åtgärder för att främja en god hushållning med landets mark- och vattentillgångar.

Remissinstanserna är överlag positiva till de nu redovisade förslagen. Kommunförbundet anser att översikter på riksnivå är värdefulla speciellt när nya frågor skall föras in i planeringen. t.ex. energi- och havsresursfrå- gor. och då det föreligger särskilda behov av att snabbt få en översiktlig bild av de resurser som står till förfogande. Å andra sidan kan förbundet inte acceptera att av statliga myndigheter upprättade översikter avseende riksintressen skall fungera som planeringsdirektiv i den fysiska riksplane- ringen.

Några remissinstanser har kommenterat förslaget om samlade redovis- ningar av mark- och vattenanvändningen samt miljöförhållandena i landet. Förslaget tillstyrks av havsresursdclegationen. naturvårdsverket och plan- verket — vilka enligt rapportförslaget skall svara för dessa redovisningar - samt av bl. a. miljödatanämnden och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Sveri- ges industriförbund framhåller att det knappast finns behov av att göra ofta återkommande inventeringar och sammanställningar av exempelvis miljö- förhållandena i landet. Samlade redovisningar bör enligt förbundet begrän- sas till att avse problem- och frågeställningar som har hög aktualitet.

För egen del anser jag att behovet av kunskapsförsörjning självfallet måste bedömas mot bakgrund av de uppgifter som den fysiska riksplane- ringen avses få i fortsättningen. Som jag tidigare har sagt blir en väsentlig uppgift för den framtida fysiska riksplaneringen att som underlag för den fortlöpande översiktliga fysiska planeringen i kommunerna förmedla infor- mation om sådana frågor som är av riksintresse för hushållningen med mark och vatten. Det är också viktigt att statsmakternas ställningstagan- den i dessa frågor finns tillgängliga både för kommunal planering och statliga myndigheters beslutsfattande. En viktig uppgift för den fysiska riksplaneringen är vidare att följa trpp förändringar i markanvändningen. miljöförhållandena och naturresursernas utnyttjande som underlag för statsmakternas ställningstagande till nya hushållningsfrågor i den fysiska riksplaneringen. Samtliga angivna arbetsuppgifter ställer krav på en funge-

Prop. 1980/81: 183 14

rande kunskapsförsörjning. Jag avser att senare ge statens planverk i uppdrag att i samråd med berörda ämbetsverk och länsstyrelserna lämna förslag till former för kunskapsförsörjningen. Jag vill emellertid redan nu redovisa efter vilka huvudlinjer kunskapsförsörjningen enligt min mening bör utvecklas.

De statliga myndigheterna bör som hittills ansvara för dokumentationen av sådana resurser och anspråk inom det egna ansvarsområdet som är av riksintresse för hushållningen med mark och vatten. Det bör ingå i det uppdrag som jag nyss nämnde att klargöra vilka myndigheter som bör svara för en sådan dokumentation. Det är angeläget att denna dokumenta- tion i fortsättningen hålls aktuell så att den kan utnyttjas av berörda parteri den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen på olika nivåer. Detta torde i flertalet fall kunna ske med utgångspunkt i befintligt material. Härigenom torde den fysiska riksplaneringens behov av kunskapsförsörj- ning kunna tillgodoses utan den typ av särskilda utredningsinsatser som utförts i det hittills bedrivna arbetet.

Som underlag för den hittillsvarande fysiska riksplaneringen har vissa sektormyndigheter lämnat redovisningar av viktiga intresseområden. l statsmakternas beslut har angetts att vissa från nationell synpunkt viktiga intressen skall beaktas i kommunernas planering och i myndighetsbeslut av betydelse för hushållningen med mark och vatten. Dessa s. k. verksam- hetsanknutna riktlinjer preciserades under program- och planeringsske- dena och omsattes i bl.a. riktlinjer i kommunöversikterna. i många fall torde de angivna intresseområdena för olika sektorer ha avgränsats på ett preliminärt underlag. Det är väsentligt att allt eftersom bättre material kommer fram, ett mer preciserat underlag presenteras av berörda sektor- myndigheter till ledning för andra myndigheters beslut samt för de revide- ringar av kommunala planer som företas.

Under arbetet med att fullfölja beslutade riktlinjer för hushållning med mark och vatten har länsstyrelserna gjort sammanställningar av bl. a. kom- munernas översiktliga planer och andra åtgärder med anledning av stats- makternas riktlinjer. Även fortsättningsvis behövs sådana sammanställ- ningar som underlag för att följa upp hur den fysiska riksplaneringens intentioner fullföljs i den kommunala planeringen. Sammanställningarna bör som hittills göras med ledning av tekniska anvisningar som utarbetas av planverket i samråd med i första hand länsstyrelserna. Länsstyrelserna torde bl.a. för egna samordningsuppgifter m.m. även i fortsättningen ha behov av liknande sammanställningar. varför det är lämpligt att länsstyrel- serna överväger möjligheterna att löpande hålla ett underlag för dessa aktuellt. Jag bedömer att länsstyrelsernas fortlöpande samråd med kom- muner och berörda statliga myndigheter ger tillräckligt underlag för dessa sammanställningar. Ambitionsnivå'n får självfallet rättas efter tillgängliga resurser vid länsstyrelserna och berörda myndigheter.

Vad gäller i rapporten föreslagna samlade redovisningar avseende mark-

Prop. 1980/81: 183 15

och vattenanvändningen och miljöförhållandena i landet bör de enligt min mening främst avse tidigare inte uppmärksammade hushållningsfrågor som har hög aktualitet. Syftet med redovisningarna skall vara att ge underlag för statsmakternas bedömning av behovet av åtgärder för att tillgodose från rikssynpunkt angelägna frågor beträffande hushållningen med mark och vatten. I likhet med vad som föreslås i rapporten anserjag att det bör ankomma på regeringen att bestämma innehåll i och tidpunkt för redovis- ningarna samt att de bör göras efter uppdrag till berörda statliga myndighe- ter.

Planverket har ett samordnande ansvar när det gäller insamling och bearbetning av kunskaper som rör hushållningen med mark och vatten. Naturvårdsverket har ett övergripande ansvar för att följa upp förändring- ar i miljöförhållandena av betydelse från rikssynpunkt. Havsresursdelega- tionen har vissa samordnande uppgifter när det gäller resursutnyttjandet i havet. I delegationens uppgifter får anses ingå att ha överblick över resurs- utnyttjandet i havet. Det är därför enligt min mening naturligt att det blir nämnda organ som i samråd med andra berörda myndigheter får i uppdrag att svara för de redovisningar rörande mark- och vattenanvändningen samt miljöförhållandena i landet som i framtiden kan bli aktuella och att mot bakgrund av dessa lämna regeringen eventuella förslag till åtgärder. Även i övrigt bör det ankomma främst på nämnda organ. men även på andra berörda myndigheter. att uppmärksamma sådana frågor som bör behand- las i den fysiska riksplaneringen och att lämna förslag till åtgärder för att främja en god hushållning med landets mark- och vattentillgångar.

Hänvisningar till S2-2-4

  • Prop. 1980/81:183: Avsnitt 1.2

2.2.5. Sammanfattning

Sammanfattningsvis innebär det jag har sagt i det föregående följande i fråga om ansvar och arbetsuppgifter för de organ som skall medverka i den fortsatta fysiska riksplaneringen.

Jag vill inledningsvis peka på att arbetet inom länsstyrelser och ämbets- verk måste ske inom ramen för tillgängliga resurser. Det blir därför anled- ning för myndigheterna att på sikt prioritera arbetet med översiktliga frågor inom den fysiska planeringen på bekostnad av detaljfrågor och frågor av lokal betydelse där kommunernas beslut i ökad utsträckning kommer att få genomslagskraft.

Kommunerna bör liksom hittills ha grundläggande uppgifter. De rikt- linjer för hushållning med mark och vatten som beslutas av statsmakterna skall beaktas i kommunernas fortlöpande planeringsverksamhet. Detta klarläggs genom att riktlinjerna lagregleras. Normalt kommer inte att stäl- las krav på den typ .av omfattande och samtidiga redovisningar till rege- ringen från samtliga kommuner som har varit fallet under program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen. Det är angeläget att vida- reutveckla den kommunala fysiska översiktsplaneringen så att den i ökad utsträckning kan tjäna som instrument för att samordna nationella och

Prop. 1980/81: 183 16

kommunala intressen av betydelse för markanvändningen. Ett mer utveck- lat samråd mellan kommunema och olika statliga myndigheter på regional nivå, främst länsstyrelsen, bör vara en lämplig form för att föra fram de nationella intressen som skall beaktas i den kommunala planeringen.

Väsentliga uppgifter för länsstyrelserna bör vara att förmedla informa- tion mellan kommunema å ena sidan samt regeringen och ämbetsverken å den andra samt att bevaka att olika nationella intressen beaktas i den kommunala planerings- och beslutsprocessen. Vidare ankommer det på länsstyrelserna att från de statliga sektormyndigheterna förmedla och för den kommunala planeringens behov anpassa det underlag som kommuner- na behöver för att de i sina plan- och tillståndsbeslut tillfredsställande skall kunna beakta riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Länssty— relserna bör vidare ansvara för samordning av planeringen mellan kommu- nerna. 1 de fall en kommun och länsstyrelsen inte är överens om hur beslutade riktlinjer skall fullföljas i den kommunala planeringen bör det ytterst ankomma på länsstyrelsen att exempelvis vägra fastställelse av en plan helt eller delvis eller att und-.erställa planförslaget regeringens pröv- ning. En väsentlig uppgift för länsstyrelserna är vidare att förmedla erfa- renheter och synpunkter till ämbetsverken och regeringen beträffande fullföljandet av intentionerna i den fysiska riksplaneringen och behovet av kompletterande riktlinjer för hushållning med mark och vatten.

Ämbetsverken bör svara för dokumentation och bevakning av riksintres- santa objekt, områden och verksamheter inom sitt verksamhetsområde. Det innebär bl. a. att verken skall upprätta och hålla översikter aktuella över verksamheter och intressen som är av betydelse för hushållningen med mark och vatten. Ämbetsvei'ken bör uppmärksamma regeringen på eventuella behov av riktlinjer för att tillgodose viktiga mark- och vatten- hushållningsintressen. Vidare bör statens planverk. statens naturvårds- verk och delegationen för samordning av havsresursverksamheten ha an- svaret för att i samråd med berörda myndigheter mer samlat följa utveck- lingen vad gäller mark- och vattenanvändningen och miljöförhållandena i landet samt att på uppdrag av regeringen svara för redovisningar av dessa frågor.

Riksdagen skall på förslag av regeringen besluta om riktlinjer för hus- hållning med mark och vatten. Ett införande av riktlinjerna i lagstiftningen innebär att riksdagen kommer att ta ställning till dessa i egenskap av lagstiftare.

Regeringen har huvudansvaret för den fysiska riksplaneringen. l detta ansvar ingår att uppmärksamma områden där markanvändningsförhållan- dena är särskilt komplicerade och att för dessa områden överväga behovet av att föreskriva närmare utgångspunkter för planeringen, t. ex. genom att föreslå riksdagen att lägga fast kompletterande riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Det är vidare regeringens uppgift att ta initiativ till behandling av nya frågor, ge uppdrag till ämbetsverk och länsstyrelser om

Prop. 1980/81: 183 17

lägesredovisningar m.m. samt fatta beslut i enskilda ärenden då en kom- mun och länsstyrelsen inte är överens om hur beslutade riktlinjer skall fullföljas i den kommunala planeringen och besvär sker eller då ärenden underställs regeringen.

2.3 Överväganden om vissa verksamheter och sektorer

2.3.1. Inledning

I rapporten Htishållning med mark och vatten 2 görs en bred genomgång av frågor som är av intresse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Beträffande de frågor som har behandlats i det hittills bedrivna arbetet med den fysiska riksplaneringen. t.ex. angående jord- bruksmarken, bevarandeintressen och försvarsintressen. anges i rapporten att fortsatta överväganden främst sker i det arbete som pågår i kommuner och län med att fullfölja fastlagda riktlinjer. Jag delar den uppfattning som anges i rapporten att dessa frågor bör behandlas vidare i pågående plane- ringsarbete med att fullfölja fastlagda riktlinjer.

De överväganden och förslag som redovisas i rapporten kan hänföras dels till åtgärder i den fysiska planeringen på olika nivåer. dels till åtgärder som bör vidtas inom olika samhällssektorer och enligt den speciallagstift- ning som rör dessa sektorer. En del av de åtgärdsförslag som har tagits upp i rapporten förutsätter ändringar t. ex. i speciallagstiftningen inomjordbru- kets och skogsbrukets områden samt inom miljölagstiftningen. Jag har efter samråd med jordbruksministern inte funnit skäl att i detta samman- hang överväga rapportens förslag i nämnda avseenden.

Inte heller beträffande vissa andra frågor som har behandlats i rapporten kommer jag nu att lägga fram förslag. Frågorna har ett så starkt samband med pågående utredningsarbete eller beredningsarbete i regeringskansliet att de lämpligen bör övervägas i det sammanhanget. Jag avser bl. a. vissa förslag till lagändringar som berör byggnadslagstiftningen. förslag rörande fritidsbebyggelse, mineral- och sötvattenresurser samt vissa miljöfrågor. Jag kommer dock ( avsnitt 2.3.7 ) att kort redovisa hur jag anser att dessa frågor bör följas upp i det fortsatta arbetet inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

När det gäller rapportens förslag om markanvändningsfrågor rörande inhemska energiresurser. vissa industrifrågor, utnyttjande av havsresurser samt vissa övergripande strukturfrågor rörande anläggningar för transpor- ter och energidistribution samt tätortsutvecklingen bedömer jag att vissa grundläggande utgångspunkter för hur dessa frågor bör behandlas i den fysiska planeringen bör redovisas för riksdagens information. Jag gör detta i det följande efter att ha samrått med övriga berörda statsråd. Jag kommer härvid att utgå från de förslag som jag tidigare har redogjort för när det gäller formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen.

?. Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 183

Prop. 1980/81: 183 18

Hänvisningar till S2-3-1

2.3.2. Resurser-jär induslriproduktion

Frågor om lokalisering av sådan industri som har behov av speciella naturresurser eller är särskilt miljöstörande har ingående behandlats i den hittillsvarande fysiska riksplaneringen (s.k. FRP-industri). Mot bakgrund av de beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten har vid södra Sveriges kuster vissa områden för lokalisering av FRP-industri re- serverats i den kommunala översiktliga planeringen. Som underlag för övervägandena i rapporten har berörda länsstyrelser och kommuner kom— pletterat tidigare studier rörande förutsättningar för och restriktioner mot industrilokalisering vid Norrlandskusten. Industriell eller liknande verk- samhet som är av väsentlig betydelse för landets hushållning med mark och vatten prövas av regeringen med stöd av l36aå BL.

Mot bakgrund av redovisade studier av industriverket konstateras i rapporten att anspråken på mark för nyetableringar av sådan industri som är av intresse i den fysiska riksplaneringen förefaller vara små.

Jag vill i detta sammanhang peka på att industriverkets studier har genomförts under en period med låga framtidsförväntningar inom indu- strin. För egen del vill jag understryka att bedömningar i den fysiska riksplaneringen måste ge handlingsfrihet för etableringar i ett mer långsik- tigt perspektiv.

I rapporten övervägs även frågan om lokalisering av kolkondenskraft- verk mot bakgrund av lokaliseringsstudier som har utförts av Centrala driftledningen. Flera remissinstanser har kommenterat rapportens lokali- seringsöverväganden och förslag och pekat på såväl förutsättningar för som restriktioner mot lokalisering av kolkondenskraftverk.

Naturvårdsverket har i sitt yttrande framhållit att underlaget för rappor- tens lokaliseringsöverväganden avseende kolkondenskraftverk är bristfäl- ligt. Verket har därför genomfört ett utredningsarbete som har syftat till att från natur- och miljösynpunkt ange lämpliga regioner för lokalisering av sådana kraftverk (SNV PM l358 Lokalisering av koleldade kondenskraft- verk). Av utredningen framgår att Skåne- och Upplandskusterna förefaller vara minst känsliga för etablering. av kolkondenskraftverk. Utredningen har remissbehandlats. Remissinstanserna stöder i huvudsak de i utredning- en anförda slutsatserna. Bl.a. industriverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och flera länsstyrelser har dock pekat på behovet av kompletterande lokaliseringsstudier.

Ställningstaganden i den fysiska riksplaneringen avseende eventuella särskilda riktlinjer för lokalisering av kolkondenskraftverk kan enligt min uppfattning ske först sedan bl. a. naturvårdsverkets lokaliseringsstudie har utvärderats närmare och behovet av kompletterande studier övervägts. [ detta sammanhang blir också de erfarenheter av stor betydelse som kan vinnas av den snabba utveckling som f.n. sker beträffande teknik för att minska de miljöproblem som hänger samman med kolkraftverk. Genom avsvavling av rökgaserna eller annan förbättrad reningsteknik bör en friare lokalisering kunna bli möjlig.

Prop. 1980/81:183 19

I rapporten bedöms lokaliseringsmöjlighetcrna i de särskilt anvisade industrilägena längs södra Sveriges kuster vara tillräckliga för de etable- ringsbehov som kan förutses under överblickbar tid. 1 rapporten pekas dock på vissa begränsande faktorer för ytterligare utbyggnad av FRP- industri i de anvisade lägena. Det gäller bl.a. restriktioner p.g.a. skilda platscrs känslighet för olika utsläpp samt att vissa närbelägna områden är särskilt skyddsvärda. Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erin- ringar mot de överväganden som görs i rapporten.

Vad gäller södra Sveriges kuster villjag allmänt framhålla vikten av att det vid dessa kuster finns tillräckliga markresurser avsatta för framtida etablering av industri. Trots vissa i rapporten redovisade restriktioner i de olika lägena delarjag rapportens och flertalet remissinstansers bedömning att det inte nu finns skäl att ändra urvalet av områden för FRP-industri vid södra Sveriges kuster. De restriktioner för industrietablering som har uppmärksammats i rapporten anser jag i tillräcklig utsträckning kan beak- tas i kommunernas fortsatta planering av områdena och i samband med tillståndsprövning av de utbyggnader som kan komma att aktualiseras. Vid tillämpning av riktlinjerna bör självfallet beaktas utvecklingen av renings- teknik m. m.

Strömstads kommun anser att riksdagens beslut med anledning av pro- gramskedet i den fysiska riksplaneringen (CU l975/76: ]) innebär att Hog- dalsområdet bör utpekas som läge för FKP-industri.

Jag vill när det gäller Hogdalsnäset påminna om de ställningstaganden som har gjorts med anledning av regeringens propOsition 1978/79: 2l3 Redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen. Vid be- handlingen av propositionen anförde civilutskottet (CU 1979/80: 6) att även dockläge för tillverkning av oljeutvinningsplattformar kan anses vara för- enligt med de riktlinjer som gäller för området. Därav följer enligt utskottet att markbehovet för därtill knuten verksamhet motiverar att det av kom— munen föreslagna inte vattenanknutna reservområdet bör kunna godtas för utnyttjande av till djupvatten- eller docklägena direkt anknuten verksam- het. Riksdagen anslöt sig till utskottets bedömning (rskr l979/80: 87). Riks- dagens beslut ledde till att regeringen ändrade sitt beslut den ] mars l979 beträffande fullföljande av riktlinjer för hushållning med mark och vatten i Göteborgs och Bohus län. Det ändrade beslutet innebär att tillverkning i dockläge av oljeutvinningsplattformar och liknande verksamhet som har särskilda krav på djupt vatten och som inte är miljöstörande bör kunna medges i Kålvik-Lunnevikenområdet. Vidare anförs i beslutet att ett inte vattenanknutet reservområde får tas i anspråk för verksamhet som är direkt knuten till verksamhet med särskilda krav på djupt vatten och som inte är miljöstörande.

Genom statsmakternas beslut angående Hogdalsnäset har klarlagts vilka verksamheter som kan inrymmas under gällande riktlinjer. Några ändring- ar av riktlinjerna bör inte komma i fråga.

Prop. 1980/81: 183 30

När det gäller Norrlandskusten m-h inlandet anförs i rapporten att kon- kurrensen om mark generellt inte är lika stor i dessa områden som vid södra Sveriges kuster. Enligt rapporten finns det därför från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter f.n. inte anledning att vid Norrlandskus- ten eller i inlandet anvisa särskilda lägen för FRP-industri. Remissinstan- serna instämmer i huvudsak i rapportens överväganden.

Jag anser att det för att främja en god hushållning med markresurserna är angeläget att nytillkommande FRP-industri längs Norrlandskusten i första hand lokaliseras till redan befintliga industrilägen. Jag anser vidare att det är angeläget att i den kommunala markanvändningsplaneringen bevara handlingsfriheten för lokalisering av FRP-industri på platser med goda lokaliseringsförutsättningar.

Rapportens förslag om att FRP--industri inte bör få etableras vid vissa större, av sådan industri opåverkade. delar av Norrlandskusten kommer att tas upp i samband med de förslag beträffande reglering i lag av riktlin- jerna i den fysiska riksplaneringen som senare kommer att föreläggas regeringen. I detta sammanhang avses också överväganden ske beträffan- de eventuellt behov av att anvisa särskilda platser för FRP-industri vid Norrlandskusten.

] det hittillsvarande arbetet med den fysiska riksplaneringen har under- lag beträffande industrins lokaliseringsanspråk ställts samman genom sär- skilda studier som industriverket har ansvarat för. I rapporten föreslås att verket utarbetar underlag för den fysiska riksplaneringen även beträffande den framtida industriutvecklingen.

I enlighet med vad jag tidigare har sagt om kunskapsförsörjningen i den fortsatta fysiska riksplaneringen. anser jag att industriverket inom ramen för tillgängliga resurser bör ha ansvaret för att hålla ett underlag aktuellt beträffande sådana anspråk på mark och vatten som är av riksintresse och på lång sikt kan förutses för olika industrityper. Detta material bör redovi- sas på ett sådant sätt att det dels kan tjäna som underlag för den kommuna— la planeringen. dels kan ligga till grund för överväganden på central nivå i fråga om behov av riktlinjer för att hushålla med resurser av särskilt intresse för industri. Formerna för sådana redovisningar bör utvecklas inom ramen för den utredning om kunskapsförsörjningen i den fysiska riksplaneringen som jag, enligt vad jag tidigare har anfört. kommer att ge planverket i uppdrag att svara för. :

Jag ansluter mig till vad som anförs i rapporten om att planverket i samråd med bl. a. andra berörda myndigheter förutsätts svara för att ställa samman och redovisa erfarenheter från etableringar i och utformning av större industriområden.

2.3.3. Inhemska energiresurser

l rapporten konstateras bl. a. att det är angeläget att hushålla med mark- och vattenresurser av särskilt värde från energisynpunkt. Dessa resurser

Prop. 1980/81: 183 21

bör så långt möjligt skyddas från sådana ändringar av markanvändningen som försvårar ett framtida utnyttjande för energiändamål. Vidare under- stryks att risker för miljöstörningar av större omfattning till följd av energi- produktion och utvinning av energiråvaror samt för konflikter mellan utnyttjande för energiåndamål och annan användning av mark- och vatten- tillgångar av riksintresse bör övervägas på ett tidigt stadium i planerings- processen.

Enligt rapporten bör i den fysiska riksplaneringen i första hand upp- märksammas stora kraftproducerande anläggningar samt utnyttjande av energislag som kan ställa omfattande krav på landets mark- och vattenre- surser, bl.a. vad gäller energislagen torv. vindkraft och cnergiskog som i framtiden kan komma att introduceras i större skala. I rapporten nämns även att det på sikt kan bli aktuellt att i den fysiska riksplaneringen behandla energislag som solvärme. skiffer och vågkraft om de aktualiseras i större skala.

De remissinstanser som har yttrat sig över rapporten i denna del instäm- mer i huvudsak med vad som framförs i rapporten. Kommunförbundet framhåller att energifrågorna måste ges högsta prioritet i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Flera kommuner pekar på behovet av ett förbätt- rat underlagsmaterial för att kommunerna på ett konkret sätt skall kunna behandla energifrågorna i sin planering.

Kommunerna har enligt lagen (l977: 439) om kommunal energiplanering ett stort ansvar för energiförsörjningen. Enligt denna lag skall kommuner- na i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. I 955 BS föreskrivs att den fysiska planlägg- ningen skall ske med tillbörlig hänsyn till bl. a. behovet av energihushåll- ning.

Mot bakgrund av energifrågornas växande betydelse och den påverkan på markanvändningen som flera energislag medför anser jag. i likhet med vad som anges i rapporten och av många remissinstanser. att det är angeläget att mark- och vattenanvändningsaspekter avseende skilda cner- gifrågor ägnas ökad uppmärksamhet i den fysiska planeringen på olika nivåer. Det gäller särskilt beträffande olika inhemska energislag.

l regeringens proposition om riktlinjer för energipolitiken (prop. l980/ 8l : 90) föreslås att kommunerna skall ha väsentliga uppgifter för att minska oljeanvändningen. Huvuduppgiften för den kommunala energiplaneringen anges vara att ge underlag för kommunala beslut inom energiområdet. Därigenom bör kommunerna även kunna förse staten med underlag för den nationella energipolitiken. I propositionen föreslås att kommunerna senast den ljuli l982 upprättar planer för att minska oljeanvändningen under l980- talet. Vidare anförs att det på sikt givetvis kan bli aktuellt att ändra uppläggning och inriktning av energiplaneringcn och att det i så fall bör prövas hur encrgiplaneringen förhåller sig till andra former av planering i kommunerna och hur samspelet mellan staten och kommunerna bör gå till.

Prop. 1980/81: 183

[0 IQ

Som ett komplement till den behandling som energifrågorna skall få enligt lagen om kommunal energiplanering vill jag. i likhet med vad flera remissinstanser har anfört. understryka betydelsen av att kommunerna i den fysiska planeringen behandlar de lokala förutsättningarna för olika energislag. l syfte att klarlägga handlingsmöjligheterna inför en introduk- tion av olika inhemska energislag är det angeläget att kommunerna på ett tidigt stadium överväger möjliga anspråk på mark och vatten för energiän- damål samt vilka hänsyn som måste tas med anledning av motstående mark- och vattenanvändningsintressen och skilda energislags miljöef- fekter. Jag vill framhålla att arbete med att analysera förutsättningarna för att ta i anspråk inhemska energislag; redan pågår i flera län och kommuner. Länsstyrelserna har nyligen på uppdrag av regeringen redovisat vissa frågor om effekterna på den regionala utvecklingen av en ökad användning för energiändamål av skogsavfall och för vissa län användning av torv.

Jag går nu över till att ange hur markanvändningsaspekter avseende energifrågor bör behandlas i det fortsatta planeringsarbetet.

Bland de nya energislag som är av intresse'i den fysiska riksplaneringen framstår torv som den resurs som på kort sikt kan få störst betydelse. Enligt rapporten förefaller det i många områden finnas förutsättningar för torvtäkt utan allvarliga konflikter med motstående riksintressen. Det fram- hålls emellertid att det i områden med goda förutsättningar för torvutvin- ning erfordras ytterligare studier. Remissinstanserna instämmer i huvud- sak i vad som anförs i rapporten.

Kunskaperna om landets torvtillgångar är enligt min uppfattning inte tillräckliga för att det nu skall vara möjligt att bedöma eventuella behov av att i den fysiska riksplaneringen ange särskilda riktlinjeri syfte att skydda sådana förekomster som är av särskilt värde från rikssynpunkt. Jag anser emellertid att det är angeläget att de kommuner som har större torvtillgång- ar överväger lämpliga täktområden med beaktande av eventuella mot- stående mark- och vattenanvändningsintressen. Mot denna bakgrund bör kommunerna i sin markanvändningsplanering pröva behov och möjligheter att behålla handlingsfriheten för att på sikt utnyttja vissa områden för energiändamål. Visst underlag för sådana överväganden finns redan. ex- empelvis genom Sveriges geologiska undersöknings inventeringar av torv- förekomster och naturvårdsverkets våtmarksinventcring samt de vegeta— tionskarteringar som f.n. utförs. Ytterligare underlag finns i vissa fall hos länsstyrelser och kommuner. Den typ av planeringsinsatser som jag nu har nämnt syftar till att successivt förbättra underlaget för beslutsfattande. Beslut i enskilda ärenden måste självfallet kunna fattas innan dessa plane- ringsinsatser är slutförda. Jag vill framhålla att det under l980-talet kan bli aktuellt att ta i anspråk endast en mycket liten del av Sveriges stora tillgångar av torv. Det är emellertid enligt min mening angeläget att ett utnyttjande av torv för energiändamål kommer i gång i vårt land och inte onödigtvis försvåras.

Prop. 1980/81: 183 23

Vad gäller Övriga irzhemJ/m energislag som enligt rapporten bedöms vara av intresse att behandla i den fysiska riksplaneringen. nämligen vindkraft och cnergiskog. bekräftar remissutfallet att kunskaperna om dessa är sämre än när det gäller torv. Enligt min bedömning är därför förutsättningarna små att nu på ett meningsfullt sätt konkret behandla dessa frågor i den fysiska planeringen. I propositionen om riktlinjer för energipolitiken görs bedömningen att det tidigast omkring år 1985 kan bli aktuellt att i större skala introducera vindkraft och cnergiskog i det svens- ka energisystemet. Jag vill mot denna bakgrund stryka under angelägenhe- ten av att kunskapsunderlaget förbättras inför en mera omfattande intro- duktion av vindkraft och cnergiskog så att bättre förutsättningar då finns att bedöma behovet av åtgärder bl.a. inom ramen för den fysiska plane- ringen.

Enligt rapporten är det angeläget att planer på utbyggnad av små var- renkrafrverk uppmärksammas på ett tidigt stadium i den kommunala mark- användningsplaneringen. om utbyggnad avses ske i större omfattning i ett vattendrag eller konflikter med andra markanvändningsintressen av riks- karaktär kan uppstå. Vissa remissinstanser. däribland vattenöverdomsto- len och Älvräddarnas samorganisation, ställer sig tveksamma till en mer omfattande utbyggnad av små vattenkraftverk. Riksantikvarieämbctct. länsstyrelsen i Örebro län m.fl. önskar ytterligare inventering och plane- ring av de mindre vattendragens utnyttjande. För egen del anser jag, i likhet med rapporten. att frågor om utbyggnad av små vattenkraftverk bör övervägas i kommunernas fysiska planering. Några särskilda åtgärder inom ramen för den fysiska riksplaneringen anserjag inte nödvändiga.

Beträffande kraftvärmeverk, som också behandlas i rapporten. vill jag hänvisa till att regeringen i prop. l980/81:90 framhåller att kommunerna i sin fysiska planering bör beakta behovet av platser för sådana anläggning- ar.

Jag går nu över till att behandla hur jag anser att energifrågorna bör följas upp i den fysiska planeringen. Som jag har framhållit behöver kun- skaperna beträffande de nya energislagen förbättras inför ställningstagan- den till hur dessa skall behandlas i den fysiska planeringen på såväl central som lokal nivå. Jag förutsätter att statens energiverk. som enligt förslag i propositionen om riktlinjer för energipolitiken skall inrättas den ljuli [982 och dessförinnan industriverket — svarar för att ställa samman kun- skapsunderlag avseende energitillgångar och aktualiserade projekt samt att i lämplig form redovisa detta till kommuner och länsstyrelser som underlag för överväganden i den fysiska planeringen. Utredningsarbete av betydelse i detta sammanhang pågår på flera håll och jag förutsätter att energiverket (industriverket) tar del av detta i samråd med berörda myndigheter. Vidare är det angeläget att energiverket (industriverket). inom ramen för det utredningsarbete angående kunskapsförsörjningen som jag tidigare har behandlat. samråder med planverket och kommuner beträffande utform-

Prop. 1980/81:183 24

ningen av det material som skall redovisas. så att detta på bästa sätt blir användbart i den fysiska planeringen.

Underlag beträffande inhemska energitillgångar finns även hos vissa länsstyrelser och kommuner. Detta bör successivt kompletteras med un- derlag från berörda ämbetsverk. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att länsstyrelserna biträder med att till kommunerna förmedla det kunskapsmaterial som ställs samman centralt och även förser kommunerna med kompletterande underlag, bl. a. i form av redovisningar av skyddsvärda områden och bedömningar av regionalpolitisk karaktär. Även andra regionala myndigheter. t.ex. skogsvårdsstyrelserna och lant- bruksnämnderna. kan i många fall bidra med underlagsmaterial av betydel- se för den kommunala planeringen vad avser energifrågor.

Som jag tidigare har redovisat föreslås i propositionen om riktlinjer för energipolitiken att kommunerna inom ramen för den kommunala energi- planeringen senast den 1 juli 1981! skall upprätta planer för att minska oljeanvändningen. Enligt min mening bör samordnat med detta redovisas erfarenheter av det hittills bedrivna arbetet med skilda energifrågor i den fysiska planeringen. Redovisningarna bör inte vara generella utan begrän- sade till problem som har uppstått eller positiva erfarenheter som har vunnits. Redovisningarna syftar sålunda inte till att ge någon allmän bild av planeringsläget. l stället bör syftet vara att uppmärksamma statsmakterna på eventuella behov av lagändringar eller andra förutsättningar som kan underlätta planeringen. I den mån positiva erfarenheter redovisas bör dessa kunna ligga till grund för bl. a. rådgivning för den fortsatta planering- en. Jag avser att ge länsstyrelserna i uppdrag att vid slutet av år 1982 till regeringen lämna en redovisning av behandlingen av mark- och vattenan- vändningsaspekter avseende inhemska energislag i den kommunala fysiska planeringen. En redovisning bör endast lämnas i den mån resp. länsstyrel- se mot bakgrund av situationen i det egna länet finner detta erforderligt. Jag utgår från att en sådan redovisning bl. a. kan grundas på underlag som länsstyrelserna i sina fortlöpande samråd med kommunerna får del av och således inte skall behöva föranleda någon särskild kunskapsinsamling från kommunerna.

I rapporten betonas att metoderna för hur energifrågorna skall behandlas i den fysiska planeringen behöver utvecklas. Det gäller bl.a. frågor om planeringsunderlag och planeringsteknik samt hur skilda institutionella hinder som kan finnas kan hanteras. Planverket har i sitt remissyttrande strukit under betydelsen av att planeringsmetoderna utvecklas bl. a. med hänvisning till en inom verket pågående studie rörande behandlingen i den fysiska riksplaneringen av energislagen torv, vind och energiskog. Plan- verkets metodstudie skall redovisas till bostadsdepartementet i slutet av innevarande år. lnnan planverket har slutfört sin studie finnerjag inte skäl att ta upp frågan om vilka insatser som kan behövas för att utveckla planeringsmetoderna för energifrågornas behandling i den fysiska plane- ringen.

Prop. 1980/81: 183 25

2.3.4. Skydd och utnyttjande av havets resurser

] rapporten framhålls att i takt med det ökade intresset att utnyttja havsresurserna har konflikter mellan olika utnyttjandeformer blivit vanli- gare. Utvinning av mineralråvaror från havsbottnen, muddrings- och ut- fyllnadsföretag. sjötransporter med farligt gods. industriutsläpp. utbygg- nad av småbåtshamnar m. m. utgör enligt rapporten i vissa områden ett hot mot områden av riksintresse från bevarande— och fiskesynpunkt. Geove- tenskapligt och marinbiologiskt intressanta bottnar och vattenområden. viktiga lek-. uppväxt- och fångstområden för konsumtionsflsk och värde- fulla rekreationsområden kan förorenas. skadas eller förstöras. Om inte miljösituationen förbättras kommer enligt rapporten allt fler marina orga- nismer att nå den kritiska nivå. vid vilken deras motståndskraft bryts och sjukliga förändringar inträffar. Vissa marina arter hotas till sin existens redan i dag. Sålunda har t. ex. sälstammarna i Östersjön så höga gifthalteri sig att de är utrotningshotade.

Civilutskottet (CU l978/79: I) har förordat att havsresurserna i framti- den behandlas i den fysiska riksplaneringen. Härvid bör det enligt utskot- tets mening vara en angelägen uppgift att bl.a. bringa klarhet i frågor som gäller planeringsbehov. myndighetsansvar och instrument som kan komma till användning för att reda ut konflikter mellan motstående intressen i olika havsområden. Utskottet har vidare anfört att de övergripande värde- n'ngarna av motstående intressen när det gäller havsområdena bör göras inom den fysiska riksplaneringens ram.

Anspråken från olika havsanknutna verksamheter är särskilt uttalade inom vissa havsområden. Av rapporten framgår att det i 19 områden föreligger mer eller mindre uttalade konflikter mellan skilda intressen. Det krävs enligt rapporten ytterligare studier innan överväganden kan göras om behovet av långsiktiga riktlinjer för resursutnyttjandet i havet. Det bedöms därför som angeläget att berörda länsstyrelser i samråd med kom- muner och centrala verk med utgångspunkt i tillgängligt underlagsmaterial närmare analyserar problemen inom dessa 19 havsområden och arbetar fram åtgärdsprogram för att hushålla med resurserna.

Formerna för att i samhällsplaneringen behandla olika hushållningsfrå- gor rörande havet är enligt rapporten outvecklade. För att ge underlag för ställningstaganden till lämpliga former för att i den fysiska planeringen behandla havsfrågorna är det enligt rapporten önskvärt att en försökspla- nering inleds i några områden. Den föreslagna planeringen bör enligt rapporten i första hand komma till stånd i Bohusläns och norra Hallands skärgårdsområden, i Öresund, i ett område norr om Gotland samt i Upp- lands och Södermanlands skärgårdar. där planeringsbehoven sett från rikssynpunkt är mest framträdande. I dessa områden är de flesta havsan- knutna verksamheter och intressen representerade och i områdena förelig- ger uppenbara konflikter med riksintressen.

Prop. 1980/81: 183 "6

Ett lO-tal remissinstanser. bl. a. sjöfartsverket. havsresursdelegationen. naturvårdsverket, planverket, Sveriges geologiska undersökning och Kommunförbundet. delar rapportens uppfattning om behovet av en mer medveten planering och samordning av olika havsanknutna verksamheter. Sveriges industriförbund anför tveksamhet till en fördjupad och mer med- veten planering av havsområdena och förordar koncentrerade utrednings- insatser i samband med att olika frågor aktualiseras. Ett lO-tal remissin- stanser kommenterar och tillstyrker rapportens förslag om att länsstyrel- serna närmare skall analysera problemen inom l9 angivna havsområden och arbeta fram åtgärdsprogram för att hushålla med resurserna. Några remissinstanser föreslår kompletteringar av de [9 utpekade områdena. Förslaget i rapporten att en försöksverksamhet med planering av havets utnyttjande och skydd bör komma till stånd tillstyrks av remissinstanser— na. Flera remissinstanser. bl. a. naturvårdsverket. havsresursdelegationen och länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser att försöksverksamheten bör genomföras innan länsstyrelserna överväger be- hovet av särskilda åtgärder inom de 19 utpekade områdena.

Mot bakgrund av att remissinstanserna i huvudsak delar de bedömningar som görs i rapporten anser jag att. det är angeläget att länsstyrelser och kommuner inom kustlänen påbörjar ett arbete med att utifrån tillgängligt underlagsmaterial närmare analysera problem och frågor som gäller havs- resursernas utnyttjande och skydd inom områden där det föreligger kon- flikter. Länsstyrelserna bör mot denna bakgrund i samråd med kommuner- na överväga behovet av åtgärder för att hushålla med havsresurserna. För att regeringen skall få underlag för att bedöma behovet av eventuella riktlinjer för resursutnyttjandet i havet bör havsresursdelegationen i sam- råd med kommunerna och länsstyrelserna till regeringen redovisa de över- väganden som görs av åtgärdsbehoven. Jag vill framhålla att länsstyrelser- na inte kan påräkna särskilda resurser för detta arbete.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört villjag stryka under att frågor som gäller havsresursernas utnyttjande och skydd successivt bör inordnas i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen. främst på lokal och regional nivå. Det är mot denna bakgrund angeläget att sektormyndighe- terna i det arbete med översikter på riksnivå över objekt. områden och verksamheter som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten, som jag har behandlat tidigare (avsnitt 2.2.3) även beaktar behovet av kunskaper av betydelse för den fysiska planeringen och det beslutsfattande i enskilda ärenden som rör kust- och havsområdena.

Ansvaret för att samordna arbetet med insamling och bearbetning av kunskaper och erfarenheter som rör hushållningen med våra havsresurser åvilar havsresursdelegationen. Det åligger delegationen enligt dess instruk- tion att bl.a. verka för samordning av sådan verksamhet som innefattar utnyttjande, skydd eller utforskning av havet och att med beaktande av den fysiska planeringen lägga fram förslag till övergripande program för

Prop. 1980/81: 183 27

svensk havsresursverksamhet. [ det praktiska arbetet med allmänna råd beträffande behandlingen av havsresurserna i den fysiska planeringen har planverket i enlighet med sin instruktion huvudansvaret i samverkan med havsresursdelegationen och andra berörda myndigheter.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört är det en väsentlig uppgift för länsstyrelserna att till kommunerna och olika myndigheter på regional nivå förmedla det planeringsunderlag som utarbetas för olika verksamheter. Länsstyrelserna kan också inom ramen för sina resurser behöva göra vissa kompletterande utredningar som underlag för planeringen av kust- och havsområdena. En enligt min mening viktig uppgift för länsstyrelserna är vidare att bevaka att olika nationella intressen som rör havets utnyttjande och skydd beaktas i plan- och tillståndsbeslut på lokal och regional nivå.

Som framgår av rapporten är formerna för att i samhällsplaneringen behandla olika hushållningsfrågor rörande havet outvecklade. För egen de] anser jag att frågan om hur havsresurserna skall behandlas i den fysiska planeringen behöver vidareutvecklas genom en försöksverksamhet med havsresursplanering. En sådan försöksverksamhet bör enligt min mening i första hand ske i de kust- och havsområden. där planeringsproblemen från rikssynpunkt är störst. dvs. i Upplands och Södermanlands kust- och skärgårdsområden, i Öresund samt i Göteborgs och Bohus läns skärgård samt skärgården inom Hallands läns kustområde. Jag anser att havsresurs- delegationen bör få i uppdrag att. i samarbete med bl.a. planverket. naturvårdsverket och fiskeristyrelsen samt kommuner och länsstyrelser. sätta igång en försöksverksamhet i nämnda områden. Jag har i denna fråga samrått med industriministern.

Kommunerna har självfallet en viktig roll i den vattenplanering i kust- och havsområden som behöver komma till stånd. [ den utsträckning som erfordras bör denna planering också samordnas med kommunernas mark- användningsplanering. En planering av vattenområden kan emellertid inte vara snävt kommunavgränsad. Flera frågor om t.ex. sjöfart, försvar och föroreningar griper över betydligt större områden än en kommun och har som regel internationell anknytning. Samtidigt kan kommunens åtgärder i kustvattenområdena naturligtvis påverka förhållanden långt utanför kom- munens gränser. Jag vill därför framhålla att en utveckling av metoder och former för planering av kust- och havsområdenas utnyttjande måste beakta behovet av samordning vad gäller frågor av lokal, regional och nationell betydelse. För större områden än en kommun kan det vara lämpligt att planeringen sker genom interkommunalt samarbete, i vilket länsstyrelsen bör kunna ha en väsentlig samordnande roll.

Hänvisningar till S2-3-4

2.3.5. Anläggningar för transporter och energidistribution

Motiven för att i den fysiska riksplaneringen behandla vissa infrastruk- turanläggningar (huvudvägar, större hamnar, flygplatser. järnvägar, inter- regionala terminalanläggningar och energidistributionssystem) är enligt

Prop. 1980/81: 183 28

rapporten främst följande. Vissa anläggningar exempelvis djuphamnar och flygplatser har särskilda krav på naturresurser eller andra fysiska förutsätt- ningar av speciellt slag. Vissa andra anläggningar. exempelvis större vägar och större kraftledningar. kan komma i konflikt med de areella näringarna och riksintressen för naturvård. friluftsliv och kulturminnesvård. Föränd- ringar i bebyggelse och infrastruktur kan endast ske långsamt och är starkt styrande för samhällsutvecklingc-n. För att åstadkomma ett bebyggelse- mönster och ett transport- och encrgidistributionssystem som både skapar goda produktionsförutsättningar och tillgodoser de regionalpolitiska strä- vandena och kravet på hushållning med mark och vatten är det enligt rapporten angeläget att samhällsinvesteringar av detta slag i ökad utsträck- ning beaktas i den övergripande samhällsplaneringen på nationell. regional och lokal nivå.

Rapportens förslag att i ökad utsträckning behandla vissa infrastruktur- anläggningar i den fysiska riksplaneringen har inte mött invändningar i remissbehandlingen.

Även jag anser att sådana markhushållningsfrågor som hänger samman med större samhälleliga investeringar bör behandlas i den fysiska rikspla- neringen.

lnom transportområdet finns den mest utvecklade långsiktiga planering- en inom vägbyggana'et. Vägverket beslutade under år 1978 om en flerårs- plan för byggande av riksvägar och länsvägar under perioden l979— l988. Riksdagen har (prop. 1980/81: 20. TU l980/81:6. rskr 1980/81: IOI) för jämt-ägarna givit förutsättningar för 5115 långsiktiga investeringsverksam- het. När det gäller hamnar och farleder vill jag fästa uppmärksamheten på att sjöfartsverket under hösten 1980 redovisade förslag till en perspektiv- planering för hamnväsendet. Beträffande jlygpatser har lufttransportutred- ningen nyligen lämnat förslag (SOU l98l'. lZ lnrikesflyget under l980—talet) till en framtida flygplatsstruktur för det inrikes flyglinjenätet.

De långsiktiga planer som finns inom transportmyndigheterna har inte i första hand arbetats fram för den fysiska planeringens behov. Det bör dock ankomma på statens vägverk. statens järnvägar, luftfartsverkct och sjö— fartsverket att ange vilka anspråk på mark och vatten som de långsiktiga planerna ställer för vägar. järnvägar. flygplatser och hamnar m.m.

[ rapporten lämnas förslag om hur större kraftledningar och större gas- och hetvattenledningar bör behandlas i den fysiska planeringen. Förslagen innebär att planerade ledningar av dessa slag skall redovisas till industri- verket som skall sammanställa planerna och till regeringen redovisa så- dana ledningar som bedöms vara av särskilt intresse från rikssynpunkt. Berörda länsstyrelser föreslås. mot bakgrund av regeringens ställningsta- ganden till vad som är ledningar av riksintresse, samråda med bl.a. kom- muner och berörda företag om lämpliga sträckningar för dessa ledningar. För att garantera att riksviktiga ledningar kan komma till stånd föreslås regeringen få möjlighet att föreskriva att mark för viss ledningssträckning skall reserveras i den kommunala planeringen.

Prop. 1980/81: 183 29

Förslag beträffande hur kraftledningar skall behandlas i planeringen har lämnats av industriverket i rapporten Distribution och överföring av el- kraft (SlND PM l98t):09). som har remissbehandlats. Enligt min bedöm- ning bör ställningstaganden till förslagen i rapporten rörande den formella handläggningsordningcn för större ledningssystem samordnas med ställ- ningstaganden till bl. a. förslagen i industriverkets rapport.

Jag har tidigare behandlat vissa principer för kunskapsförsörjningen inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Jag anser mot bakgrund av dessa principer. att det bör ankomma på statens industriverk. och fr.o.m. den I juli 1982 på det i proposition l980/8lz90 föreslagna statens energi- verk. att inhämta information om skilda projekt avseende kraftledningar samt gas- och hetvattenledningar. Den ansvariga myndigheten bör vidare. liksom vad jag har föreslagit beträffande kunskapsförsörjningen i övrigt i den fortsatta fySiska riksplaneringen. utforma detta underlag så att det är användbart i den fySiska planeringen på olika nivåer.

] överensstämmelse med vad jag tidigare har anfört bör det ankomma på länsstyrelserna att svara för att mark- och vattenanspråken rörande olika infrastrukturinvesteringar förmedlas till kommunerna som ett underlag för deras fysiska planering. Det är angeläget att kommunerna i sin fysiska planering överväger möjligheterna att tillgodose de redovisade anspråken på mark- eller vattenområden. Länsstyrelserna bör ha ett ansvar för att dessa anspråk tillfredsställande beaktas i kommunernas planering. ] de fall det föreligger svårigheter att tillgodose önskemålen. t.ex. på grund av konflikter med andra väsentliga intressen. har länsstyrelsen en viktig upp- gift att förmedla information om detta till berörd sektormyndighet för ytterligare överväganden om på vilket sätt frågan skall kunna lösas. Där- igenom skapas möjligheter att bättre anpassa sådana sektoriella statliga anspråk till vad som är möjligt att genomföra med hänsyn till andra mark- användningsintressen.

! rapporten redovisas vissa utbyggnadsplaner för transportanläggningar och anläggningar för energidistribution. Utbyggnadsplanerna är till bety- dande del koncentrerade till storstadsområdena och områdena mellan des- sa. Om planerna fullföljs kommer enligt rapporten den befintliga orts- och infrastrukturen att ytterligare förstärkas. En sådan utveckling kommer också att ge upphov till betydande markanvändningskonllikter. De områ- den som det i första hand gäller är Mälardalen. Göteborgsregionen. Skåne och Halland där konflikterna mellan jordbrukets markanvändning och väg- och tätortsutbyggnaden är särskilt framträdande. ! rapporten konstateras att det är angeläget att bättre samordna samhällets investeringar i infra- strukturen med hänsyn såväl till kraven på hushållning med mark och vatten som till kraven på att skapa gynnsamma lokaliseringsförutsättningar för näringslivet och den offentliga sektorn.

Flera remissinstanser instämmer i rapportens bedömning att det behövs en bättre samordning av samhällets investeringar i infrastrukturen. Bl.a

Prop. 1980/81: 183 30

länsstyrelserna i Uppsala. Västernorrlands och Kopparbergs län. Örebro. Härnösands och Sölvesborgs kommuner. Kommunförbundet samt Sveri- ges fältbiologiska ungdomsförening anser att de redovisade planerna för utbyggnad av infrastrukturen står i strid med de regionalpolitiska målen och kraven på hushållning med mark och vatten.

Vid sidan av det arbete som är inriktat på att ge underlag för att i kommunernas planering beakta olika nationella frågor rörande hushållning med mark och vatten är det enligt min mening även av väsentligt intresse att inom ramen för den fysiska riksplaneringen uppmärksamma vissa över- gripande strukturfrågor. Exempel på sådana frågor är investeringar i för- sörjningssystem för energi och olika transportsystem. Statsmakterna bör ha en beredskap för en framsynt och genomtänkt planering av denna typ av investeringar. Det är därför av väsentligt intresse att det finns väl funge- rande former och en institutionell ram för sådana planeringsinsatser. Som en viktig utgångspunkt vill jag betona samverkan mellan den fysiska riks- planeringen och den verksamhetsplanering som utförs inom olika sam- hällsområden. Det är härvid viktigt att väl övervägda och samlade analyser kan göras av behovet av åtgärder för att stärka infrastrukturen i olika delar av landet. Denna typ av analyser bör till stor del kunna hämta underlag från sektormyndigheternas planering men utföras som en del av regerings- kansliets beredningsarbete i anslutning till viktigare beslut om infrastruk- turinvesteringar. Jag avser föreslå regeringen att överväga de nu nämnda frågorna i särskild ordning. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för industri- och kommunikationsdepanementen.

2.3.6. Tätarlssrruktur

Motivet för att i den hittillsvarande fysiska riksplaneringen behandla tätorterna har främst varit att tätortsutbyggnad i vissa fall kommer i kön- flikt med andra angelägna markanvändningsintressen. som exempelvis önskemålet att hushålla med jordbruksmarken. I rapporten anförs att frågor som gäller tätorternas utbyggnad har central betydelse i den regio- nalpolitiska planeringen. Därutöver pekas i rapporten på att det är angelä- get att kommunerna analyserar tätortsstrukturen och i den kommunomfat- tande planeringen redovisar fördelningen av byggandet mellan skilda orter. Inom vissa delar av landet finns enligt rapporten behov av interkommunal samverkan vid planering av tätortsutvecklingen och infrastrukturinveste- ringar.

Förslagen i rapporten om behandlingen av tätortsfrågorna stöds i all- mänhet av remissinstanserna. Överlag framhåller de remissinstanser som har tagit upp frågorna att det finns ett stort behov av att analysera tätorts- strukturen. Länsstyrelsen i Jönköpings län t.ex. anser att utvecklingen av tätorter och infrastruktur är grundläggande i fysisk planering och att en systematisk strukturanalys bör ske i kommunerna. Länsstyrelsen i Hal- lands län understryker vad som i rapporten framförs beträffande värdet av planeringsinsatser för att analysera tätortsstrukturen.

Prop. 1980/81: 183 31

Jag vill erinra om att civilutskottet vid behandlingen av proposition (l978/79: 213) Redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplanering- en (CU 1979/80: 6) framhöll att grunderna för samordningen av riksintres- sen i den fysiska riksplaneringen. den regionalpolitiska planeringen och trafikplaneringen inte är klart definierade när det gäller att ge uttryck åt dessa intressen i kommunal fysisk planering. Utskottet ansåg att utgångs- punkterna och de skilda intressena bör klarläggas och att överväganden bör göras om en vidgad samordning inom den fysiska planeringens ram. Enligt utskottets mening borde riksdagen påkalla ett angivet arbete genom att som sin mening ge regeringen tillkänna vad utskottet hade anfört. Riksdagen (rskr l979/80: 87) gjorde ett tillkännagivande i enlighet med utskottets hemställan.

Planeringen av tätortsstrukturen är enligt min mening i första hand en kommunal uppgift. Den principen har slagits fast bl.a. i proposition l978/ 79: 2l3. Den kommunala planeringen av tätortsstrukturen måste dock självfallet beakta vissa övergripande mål och riksintressen av olika slag. Jag skall med utgångspunkt i denna grundinställning i det följande närmare redogöra för hurjag ser på formerna för hur olika statliga och kommunala intressen som hänger samman med tätortsutvecklingen bör behandlas i den kommunala översiktliga fysiska planeringen. Den rättsliga regleringen av vilken tyngd olika statliga intressen av betydelse för markanvändnings- planeringen skall ha i kommunernas fysiska planering övervägs i samband med beredningen av PBL—utredningens förslag till ny plan— och bygglag.

Det ökade behovet av att hushålla med energi medför bl. a. att kommu- nerna i sin planering från denna utgångspunkt mäste överväga lokalisering- en av bostäder och arbetsplatser och frågor om trafikförsörjningen. Varje kommun måste beakta sina speciella förutsättningar i fråga om energi- och transportförsörjningen när den tar ställning till lokaliseringen av nya bo- stadsområden och nya arbetsplatser. Möjligheterna att nå befintliga arbets- tillfällen någorlunda bekvämt och till låga energikostnader påverkar män- niskornas möjligheter till arbete. Även den tilltagande resursknappheten i den kommunala ekonomin medför att kommunerna mer medvetet behöver överväga fördelningen av byggandet såväl inom som mellan tätorter för att så långt möjligt utnyttja redan gjorda investeringar i befintliga anläggning- ar. t. ex. tekniska försörjningssystem och skolor.

De exempel som jag nu har redovisat visar att kommunerna behöver göra övergripande strukturella överväganden rörande bebyggelseutveck- lingen. I den kommunala översiktliga planeringen kan lokalisering av bo- stadsbebyggelse. arbetsplatser och service samt åtgärder beträffande tra- frkförsörjningen styras och anpassas till andra markanvändningsintressen. Planinstrumenten finns eller håller på att utvecklas. Många kommuner tillmäter strukturfrågorna ökad vikt i den översiktliga planeringen och redovisar dessa i kommunöversikter. markdispositionsplaner eller utveck- lingsprogram. Bl. a. har härigenom möjligheterna att bygga i mindre tätor- ter tillvaratagits på ett bättre sätt.

Prop. 1980/81: 183 32

Det är enligt min mening angeläget att finna former för hur olika statliga intressen skall kunna tillgodoses i den kommunala planeringen. l den fysiska riksplaneringen har använts en arbetsmetod som har gett kommu- nerna initiativet att pröva och föreslå lösningar på olika frågor som rege- ring och riksdag har uppmärksammat beträffande hushållningen med mark och vatten. Enligt min mening vore det lämpligt att med samma arbetssätt ge kommunerna förbättrade möjligheter att utifrån kommunala övervägan- den vidareutveckla en ortsstruktur som också beaktar statliga intressen vad gäller regional-. sysselsättnings- och trafikpolitik. [ vissa delar av landet kan sådana strukturfrågor huvudsakligen lösas inom kommunens gränser. På många håll i landet finns emellertid behov av interkommunal samverkan.

Den hittills i den regionalpolitiska verksamheten genom länsplaneringen genomförda kunskapsuppbyggnaden och analysverksamheten har visat på olika problem av inomregional karaktär när det gäller lokaliseringen av arbetsplatser och bostäder. Det bör enligt min mening vara möjligt för länsstyrelserna att utvärdera hittillsvarande arbete inom ramen för läns- planeringen på ett sådant sätt att det i ökad utsträckning kan tjäna till ledning för den kommunala fysiska översiktsplaneringen. l kommunernas planering är det angeläget att åstadkomma en ömsesidig påverkan mellan trafrkplaneringen och lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser. En viktig uppgift är därför att utveckla samrådsverksamheten mellan de nya huvudmännen för den regionala trafiken och kommunerna samt länsstyrel- serna som ansvariga för samordningen inom den statliga regionala förvalt- ningen.

Jag anser att kommunerna i sin översiktliga fysiska planering bör redovi- sa hur de har beaktat olika övergripande statliga intressen av de slag sam jag nu har nämnt. Sådana redovisningar bör enligt min mening även tjäna som underlag för kommunernas medverkan i länsplaneringen. Förutom överväganden i planeringen om fördelningen av byggandet mellan olika tätorter bör det för kommunerna vara av intresse att utifrån den kommuna- la planeringen belysa behovet av statliga investeringar i tekniska system, service samt vägar. hamnar och fiygplatser.

2.3.7. F rågor som kräver vidare överväganden

Fritidsbebyggelsens omfattning, inriktning och lokalisering har behand- lats ingående i den hittillsvarande fysiska riksplaneringen. ] rapporten behandlas dessa frågor mycket kortfattat men trots detta har remissinstan— serna i stor utsträckning tagit upp fritidsbebyggelsefrågorna till behand- ling.

Fritidsboendekommittén (Bo l9'78:01) har uppdrag att utreda frågor om fritidsboendet. Kommittén har till chefen för bostadsdepartementet över- lämnat ett delbetänkande med förslag till åtgärder rörande omvandling av fritidsbebyggelse till helårsbebyggelse och omvänt. Enligt vad jag har

Prop. 1980/81: 183

"1 '.:J

erfarit avser kommittén att avge sitt slutbetänkande vid årsskiftet l98l/ 1982.

Jag vill erinra om att frågor med anknytning till fritidsboendct också behandlas av utredningen (Jo l979:()7) om den statliga rekreations- och turistpolitiken. Utredningen har till uppgift att bl.a. föreslå åtgärder för att få till stånd en bättre samordning av de statliga styr- och stimulansmedlcn inom rekreations— och turistsektorn. Jag vill också erinra om att länsstyrel- serna i samband med redovisningen av vissa frågor i den fysiska rikspla- neringen under år I982 skall redovisa resultaten av pågående planeringsar- bete i de primära rekreationsområdena. Vissa frågor som gäller behandling av fritidsbebyggelse i inlandet studeras f.n. på bostadsdepartementets uppdrag av länsstyrelserna i de sju sydligaste länen i samråd med kommtr- nerna.

Ett omfattande utredningsarbete pågår således rörande fritidsboendet. Jag är därför inte beredd att nu lägga fram några förslag på detta område.

I fråga om mineralresrrrser konstateras i rapporten bl.a. att utvinning och förädling av mineralråvaror kan innebära omfattande anspråk på mark och vatten samt medföra betydande miljöproblem. Vidare framhålls att det kan finnas anledning att skydda vissa mineralförekomster av särskilt värde i ett nationellt perspektiv. Huvuddelen av remissinstanserna instämmer i rapportens utgångspunkter vad gäller mineralresurser. Flera remissinstan- ser framhåller att det är angeläget att markanvändnings- och miljöfrågor med anledning av tänkbar utvinning av mineralråvaror ägnas ökad ripp- märksamhet i den fortsatta fysiska riksplaneringen.

Även jag anser att mineralfrågorna bör ägnas ökad uppmärksamhet i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. Som underlag såväl för den fysiska planeringen på olika nivåer som för regionalpolitisk och indu- stripolitisk planering anserjag att det är av vikt att områden med mineral- resurser kartläggs samt att olika bevarande- och exploateringsintrcssen som riktas mot dessa redovisas. Liksom beträffande andra resurser kan riktlinjer behövas för markanvändningen så att eventuell framtida exploa- tering av mineralresurser. som är av nationellt intresse. inte onödigtvis försvåras på grund av ändringar i markanvändningen. l PBL-utredningens betänkande föreslås i avsnittet om särskilda bestämmelser beträffande riksintressen en regel med denna innebörd.

Remissyttrandena över rapporten har bekräftat att kunskapsunderlaget inte är tillräckligt för att mineralfrågorna skall kunna behandlas på ett tillfredsställande sätt i den fysiska planeringen på olika nivåer. Jag avser därför att i annat sammanhang ge planverket i uppdrag att i samråd med övriga berörda myndigheter utreda frågan om behandlingen av mineralre- surser i den fysiska planeringen. ] detta arbete bör. i enlighet med vad jag tidigare allmänt har anfört om kunskapsförsörjningen i den fysiska riks- planeringen. ingå att överväga former för kunskapsöversikter på riksnivå och på regional nivå beträffande olika mineralresurser.

3 Riksdagen l980/81. ] .raml. Nr [83

Prop. l980/8l: 183 34

Vissa påtalade svårigheter att behandla mineralfrågor i den fysiska pla- neringen på ett med andra mark- och vattenanvändningsintressen likvär- digt sätt har samband med minerallagstiftningens utformning. I flera olika sammanhang har främst länsstyrelser och kommuner framfört att lagstift- ningen inom mineralområdet bör ses över. Flera remissinstanser. bl.a. planverket. naturvårdsverket. lantbruksstyrclsen och flera länsstyrelser. förordar en sådan översyn i sina yttranden över rapporten. Enligt vad jag har erfarit från industriministern kan det på sikt finnas anledning att se över lagstiftningen inom råvaruområdet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att vissa förslag om samordning mellan handläggningen av ärenden enligt främst gruvlagen och ärenden enligt byggnadslagstiftningen har lämnats av planverket i samråd med industriverket. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet i rapporten (statens planverk. dnr R 1356/771 Förbättrat informationsutbyte vid hand- läggning av gruvlagsärenden. Planverket har dessutom i en skrivelse i februari 1980 till kommunstyrelser och byggnadsnämnder beträffande revi- dering av kommunöversikterna framhållit att uppgifter om gruvintressen. som är av betydelse från markanvändningssynpunkt. regelmässigt bör införskaffas som underlag för den kommunala planeringen.

I rapporten läggs också fram förslag beträffande grusförsörjningen för vissa regioner. Enligt min mening bör dessa förslag övervägas i samband med att regeringen tar ställning till betänkandena (SOU 1979: 14) Natur- vård och täktverksamhet. (SIND 1980: l) Sand och grus på land och i hav samt (SOU 1980: 12) Mineralpolitik. där bl. a. likartade frågor behandlas.

När det gäller sötvattenresurser anges i rapporten att problem beträffan- de vattenhushållningen börjar bli allt mer påtagliga i vissa områden i landet. Främst gäller detta delar av Skåne samt Öland och Gotland. där vattenproblemen till stora delar direkt hänger samman med markanvänd- ningen. Vidare frnns problem i flera av våra största insjöar och vattendrag. t.ex. Vänern med Göta älv. Vättern. Motala Ström. Mälaren-Hjälmaren och Bolmen. vilka är betydelsefulla bl.a. för dricksvattenförsörjningen. Dessutom uppvisar vissa andra vattendrag. främst Fyrisån. Hedström- men-Kolbäcksån. Svartån—Kumlaån. Tidan. Viskan och Mörrumsån. så- dana problem av olika slag att åtgärder bör vidtas.

Beträffande sådana områden som jag nu har nämnt framhålls i rapporten att det är angeläget med långsiktiga och planmässiga åtgärder för vård och utnyttjande av vattenresurserna. En sådan planering bör enligt rapporten samordnas med markanvändningsplaneringen. Härvid hänvisas till vatten- planeringsutredningen som sedermera har avlämnat betänkandet ( SOU 1980:39 ) Vattenplanering. Betänkandet bereds f.n. inom regeringskan- sliet.

Rapportens bedömning av behovet av vattenplanering sett från rikssyn- punkt har i huvudsak accepterats av remissinstanserna. För egen de] anser jag att det är angeläget att planmässiga åtgärder vidtas för vård och utnytt- jande av vattenresurserna inom främst de områden som jag nyss nämnde.

Prop. 1980/81: 183 35 Formerna för en vattenplanering och hur sötvattenfrägorna närmare bör behandlas i den fortsatta fysiska riksplaneringen bör emellertid behandlas samlat i samband med beredningen av vattenplaneringsutredningens be- tänkande. Redan i det här sammanhanget villjag dock slå fast att statsmak- terna liksom hittills i den fysiska riksplaneringen bör ha ett ansvar för att ställa upp riktlinjer för hushållningen med sådana vattentillgångar som är av särskilt intresse från rikssynpunkt.

Mot bakgrund av rapportens behandling av vissa frågor rörande förore- ning av miljön övergår jag nu till att ange hur jag ser på vissa aktuella miljöfrågor och deras samband med överväganden som görs i den fysiska riksplaneringen.

Kunskap om och hänsynstagande till de ekologiska sammanhangen är av grundläggande betydelse för hushållningen med naturresurserna. Jag vill erinra om att statsmakterna i 1972 års beslut om hushållning med mark och vatten (prop. 1972: 111. bil. 2. CU 1972: 35, rskr 19721348) angav att en av huvuduppgifterna för en fortlöpande fysisk riksplanering är att, i den mån det är motiverat av riksintresse. dra upp riktlinjer för hushållningen med sådana naturtillgångar som är särskilt känsliga för miljöpåverkan. Vidare framhölls också att den fysiska planeringen bör medverka till att samhälls- utvecklingen sker inom de ramar som naturresurserna och naturmiljön medger. Riksdagen anslöt sig till uppfattningen att den fysiska riksplane— ringen skall baseras på en ekologisk grundsyn.

Som en grundläggande handlingslinje i den fysiska riksplaneringen stryks i rapporten under att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att tillåta ytterligare påfrestning på naturmiljön. De utsläpp av föroreningar som kan behöva medges skall ske så att Störningarna så långt möjligt begränsas. Det är enligt rapporten vidare en väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen att klarlägga och i överväganden rörande mark- och vattenanvändningen beakta regionala skillnader i naturmiljöns känslig- het för olika typer av miljöföroreningar.

Enligt min uppfattning är det i syfte att åstadkomma en god hushållning med naturresurserna väsentligt att söka förutse och så långt möjligt be- gränsa sådan miljöpåverkan som påverkar de ekologiska systemen nega- tivt och som kan leda till problem beträffande användningen av våra mark- och vattenresurser. Jag anser bl. a. mot denna bakgrund att det är angelä- get att även i fortsättningen underlag utarbetas som bidrar till att ge överblick över miljöförhållandena i landet och belyser regionala skillnader i känslighet för olika föroreningar. Ett sådant underlag är nödvändigt för att vi skall kunna ta ställning till vilka åtgärder som behöver vidtas. såväl i den fysiska planeringen som i andra sammanhang. för att olika miljöpro- blem skall kunna lösas. Naturvårdsverket har ett övergripande ansvar för att följa upp förändringar i den yttre miljön. Det är därför närmast en uppgift för naturvårdsverket att överväga formerna för redovisningar av miljöförändringar av riksintresse.

Prop. 1980/81: 183 36

l rapporten konstateras beträffande försurningen av mark och vatten att belastningen på miljön av försurande ämnen behöver redu- ceras ytterligare för att de redan allvarliga försurningsproblemen inte skall förvärras eller spridas. Rapportens bedömning att belastningen på miljön av försurande ämnen är ett av våra allvarligaste miljöproblem har fält ett starkt stöd av remissinstanserna. Särskilt kommuner och länsstyrelser i södra Sverige framhåller att åtgärder mot försurningen är brådskande. Kommunförbundet finner det i likhet med flera andra remissinstanser ytterst angeläget att betydande statliga resurser omgående sätts av för att man skall komma till rätta med försurningsproblemct.

Jag delar bedömningen att försurningen av mark och vatten är ett av vårt lands största miljöproblem. Åtgärder mot försurningen vidtas i första hand inom ramen för miljöpolitiken. men även åtgärder inom andra områden har stor betydelse för försurningssituationen. Påtagliga resultat av åtgärder mot försurningen förutsätter samarbete på det internationella planet. efter— som en betydande andel av de försurande ämnena med luftströmmarna förs till vårt land från andra länder. I det europeiska samarbetet bedriver Sverige därför ett mycket aktivt arbete när det gäller försurningsfrågorna.

Det föreligger stora skillnader mellan olika delar av landet när det gäller påverkan på mark och vatten av försurningen och vissa andra immissioner. I rapporten föreslås som riktlinje att försurande utsläpp från nya källor inte skall tillåtas. om de i väsentlig utsträckning påverkar försurningskänsliga områden i Kronobergs, Blekinge, Hallands. Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.

En stor del av remissinstanserna är positiva till den i rapporten föreslag- na riktlinjen beträffande försurande utsläpp. Några instanser har dock invändningar mot förslaget. Bl.a. naturvårdsverket är tveksamt till om man nu på detta sätt skall införa generella riktlinjer för lokalisering av olika typer av industri- och energianläggningar med försurande utsläpp. Konces- sionsnämnden för miljöskydd anser att försurande utsläpp liksom hittills bör bedömas från fall till fall enligt miljöskyddslagen. Planverket ansluter sig till förslagets syfte men anser inte att frågan bör lösas genom riktlinjeri den fysiska riksplaneringen.

Jag bedömer att underlaget f. n. inte medger att på ett meningsfullt sätt göra en geografisk avgränsning av områden som är försurningskänsliga.

Sedan rapporten publicerades har regeringen vidtagit en rad åtgärder för att minska belastningen av försurande ämnen och lindra effekterna av det försurande nedfallet.

Den europeiska konventionen om begränsning av långväga gränsöver- skridande luftföroreningar, vilken i första hand är inriktad på frågor om begränsning av svaveldioxidutsläpp. har ratificerats av Sverige genom riksdagens beslut med anledning av proposition 1980/81: 31. Sverige kom— mer också att fortsätta att på det internationella planet arbeta aktivt för åtgärder i syfte att minska bl. a. svavelutsläppen. Detta arbete kommer att

Prop. 1980/81: 183 37

ske dels inom ramen för den konvention som jag nyss nämnde. dels genom direkta kontakter med andra regeringar. Som en uppföljning av FN-konfe— rensen i Stockholm är 1972 om den mänskliga miljön har den svenska regeringen också tagit initiativ till en särskild studie och en konferens i Stockholm år 1982 om försurningsproblemen.

1 regeringens proposition 1980/8lz90 om riktlinjer för energipolitiken föreslås begränsningar av svavelutsläpp från kraftproducerande anlägg- ningar. I propositionen uttalas också att det är önskvärt med en utbyggnad av fjärrvärme i en takt av ca 1000 MW per år under 1980-ta1et. vilket skulle reducera utsläppen av försurande ämnen.

För att motverka effekterna av försurningen har regeringen i budgetpro- positioncn (1980/81:100. bil. 13) föreslagit att de statliga bidragen för kalkning av sjöar och vattendrag höjs från 15 till 23 milj. kr. för budgetåret 1981/82. Fiskeristyrelsen och naturvårdsverket skall till den Ijuni 1981 till regeringen redovisa en utvärdering av den hittillsvarande kalkningen av sjöar och vattendrag och lämna förslag i fråga om fortsatta åtgärder. Regeringen kommer mot bakgrund av bl.a. denna redovisning att pröva omfattningen och inriktningen av fortsatta åtgärder för att motverka för— surningen. Även resultat av den omfattande forskning som pågår i fråga om försurningen och möjligheterna att komma till rätta med denna är av betydelse i detta sammanhang.

I rapporten behandlas även frågor om kväveförorening av mark oc h vatte n. Det framhålls att det är viktigt att pågående ansträngningar att minska utlakningen av kväve från jordbruksmark intensifieras bl.a. genom att driftformer utvecklas. som ger god hushållning med det tillförda kvävet och genom rådgivning och information. Vidare framhålls att orsa- kerna till den ökade belastningen av kväve i Östersjön behöver utredas.

Behandlingen av kväveföroreningarna i rapporten får i huvudsak stöd i remissbehandlingen. Åtgärder för att komma till rätta med problemen rörande kväveföroreningar måste enligt min mening övervägas i första hand inom ramen för miljöpolitiken. Jag vill erinra om att frågan om användningen av gödselmedel behandlas av utredningen (Jo 1979:09) om användningen av kemiska medel ijord- och skogsbruket m.m. Vid lant- bruksuniversitetet och naturvårdsverket pågår arbeten som avser att bl.a. belysa hälso- och miljöeffekter av intensiv tillförsel av växtnäring. Dessa studier bör kunna ge underlag för en bedömning av inom vilka områden kväveutlakning kan medföra miljö- och hälsoproblem. Därigenom ges yt- terligare underlag för ställningstaganden till eventuella åtgärder inom ra- men för den fysiska planeringen.

[ rapporten framhålls att utsläpp av tungmetaller och svårned- brytbara äm ne n av giftkaraktär är oförenliga med en ekologisk grund- syn. Nästan undantagslöst betraktar remissinstanser—na dessa miljöpro- blem som utomordentligt allvarliga. Frågorna övervägs bl. a. inom natur- vårdsverket och av den av mig nyss nämnda utredningen om användningen av kemiska medel ijord- och skogsbruket.

Prop. 1980/81:183 33

Vad gäller de av mig behandlade miljöfrågorna har jag erfarit att jord- bruksministern avser att framlägga förslag till åtgärder efter hand som underlag för beslut redovisas.

! rapporten konstateras att några mera utarbetade former för miljökon- sekvensbedönmingar inte finns i Sverige. Enligt rapporten är det angeläget att överväga behovet av och formerna för sådana bedömningar så att tillräckliga ekologiska hänsyn skall kunna tas i den fysiska planeringen och vid ärendeprövning. ! rapporten föreslås att naturvårdsverket i samråd med andra berörda myndigheter utvecklar former för miljökonsekvensbe- dömningar. Remissutfallet är i detta avseende i huvudsak positivt. Det stora flertalet remissinstanser stryker under att det är angeläget med mera genomarbetade miljökonsekvensbedömningar främst vad gäller större in- dustriella eller liknande anläggningar.

Frågor om miljökonsekvensbedömningar har behandlats i proposition 1980/8lz92 om ändring i miljöskydclslagen. Det föreslås i propositionen att miljöeffektbedömningar skall redovisas av sökanden som underlag för koncessionsnämndcns ställningstagande i tillståndsärende enligt miljö- skyddslagen. Vidare övervägs sådana bedömningar bl.a. av utredningen (Jo l978:01) om den framtida naturresurs- och miljöpolitikcn. Mot bak- grund härav flnncrjag efter samråd med jordbruksministern att det inte nu finns skäl att vidta ytterligare åtgärder.

Hänvisningar till S2-3-7

  • Prop. 1980/81:183: Avsnitt 2.3.1

3. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat. såvitt avser formerna för fortsatt fysisk riksplanering. dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av redovisningen i övrigt.

Prop. 1980/81: 183 39

4. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredra- ganden har lagt fram.

Prop. 1980/81: 183 40

Sammanfattning av rapporten (SOU 1979: 54, 55) Hus- hållning med mark och vatten 2

Framtida anspråk på landets naturresurser motiverar enligt rapporten att den fortsatta fysiska riksplaneringen särskilt uppmärksammar följande problemområden:

1. Begränsning av miljöftiiroreningarna. Stor restriktivitet när det gäller att tillåta ytterligare belastning på naturmiljön.

2. Skydd av vattenresurserna. Medvetna åtgärder för att hushålla med sötvatten och med havets resurser.

3. Ökad vaksamhet beträlfandtz' miljr'iutvet*klingen i stort. Ökad upp- märksamhet kring konsekvenserna för naturvården. friluftslivet och kul- turminnesvården av de miljöförändringar som orsakas av rationaliseringar— na ijord— och skogsbruket.

4. Fortsatt satsning på jriluftsliv och alternativa jritidsboendefbrmer. Mark måste reserveras för fritidsboende i sådana former som gör de attraktiva rekreationsområdena tillgängliga för så många människor som möjligt.

5. Handlingsberedskap inför introduktion av nya energikällor. Ett ökat utnyttjande av inhemska energikällor kräver att resurser reserveras. Stor hänsyn måste samtidigt tas till annan markanvändning och kraven på en god miljö.

6. Bättre överblick över och reservation av resurser för produktion. Naturresurser m.m. som är av särskilt värde för industri och gruvverk- samhet bör skyddas så att ett framtida utnyttjande inte försvåras. Lokali- seringsförutsättningarna för olika verksamheter bör bedömas samlat med hänsyn till naturens känslighet för föroreningar och annan påverkan.

7. Bättre samordning av bebyggelseutveeklingen och viktigare investe- ringar i trunsport- och energidistributionssystem. Samordningen mellan den fysiska riksplaneringen. den regionalpolitiska planeringen och den regionala trafikplaneringen bör stärkas för att åstadkomma ett bebyggelse- mönster och ett transport- och energidistributionssystem som tillgodoser krav på sysselsättning och service samtidigt som kraven på hushållning med mark och vatten tillgodoses.

8. Förenkling av nrbetsformerna. Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bör regleras i en ny plan- och bygglag och i ökad utsträckning fullföljas i det löpande planerings— och utredningsarbetct på i första hand kommunal nivå.

Idet följande sammanfattas behandlingen i rapporten av skilda verksam- heter.

Prop. 1980/81: 183 41

Areella näringar och bevurandeintresse”

Jord- och skogsbrukets brukningsmetoder kan medföra konflikter med olika bevarandeintressen och få betydande konsekvenser för naturmiljön.

Åtgärder inom ramen för den fysiska riksplaneringen kan endast till en del begränsa de oönskade konsekvenserna för markanvändningen och miljön av de areella näringarnas brukningsmetoder. ] huvudsak måste därför dessa problem lösas inom ramen för närings- och miljt'iskyddspoliti- ken. En väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen är emellertid att peka på regionala variationer i naturmiljöns tillstånd och känslighet och att föreslå åtgärder mot bakgrund av dessa variationer.

Användningen av handelsgödsel inom jordbruket har ökat kraftigt under de senaste årtiondena. vilket har medfört risker för förorening av grund- vattnet med bl. a. nitrat. vilket kan utgöra ett hälsoproblem. Inom områden med odlade lätta jordar är det därför angeläget att användningen av gödsel- medel ijordbruket anpassas så att grundvattnet inte förstörs som dricks- vattenresurs. Det är en uppgift för lantbruksnämnderna och hälsovårds- nämnderna att genom rådgivning och information verka för att jordbruket bedrivs med hänsyn härtill. Det föreslås vidare att användningen av ke- miska bekämpningsmedel ijordbruket skall begränsas.

Det bör övervägas om allmänna hänsynsregler hör införas ijordbrukets lagstiftning som ett komplement till naturvårdslagen på motsvarande sätt som har skett i skogsvårdslagen . Som exempel på hänsyn som borde kunna tas ijordbruket nämns i rapporten bevarande i rimlig omfattning av öppna diken. våtmarker. odlingsrösen och åkerholmar.

För att stärka rennäringens ställning föreslås en riktlinje i en ny plan- och bygglag om särskilt hänsynstagande till rennäringen. Vidare föreslås att Skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen meddelar föreskrifter om skogsbrukets bedrivande i områden som är av väsentlig betydelse för renskötseln.

Vissa naturtyper är mer än andra utsatta för anspråk på att få utnyttjas för skilda ändamål. Det gäller bl. a. skog som är opåverkad av senare tiders skogsbruk (s.k. naturskog). ädellövskog och våtmarker. Bl. a. föreslås att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten till samråd enligt 205 naturvårdsla- gen i samband med planerad avverkning av natur- och ädellövskog. Det är en uppgift för naturvårdsverket att i samråd med planverket ange hur hänsynstagandet till faunan bör ske i den fysiska riksplaneringen.

För att stärka kulturminnesvårdens ställning föreslås att en särskild lagstiftning med möjlighet att bilda kulturreservat eller kulturminnesvårds- områden övervägs.

I bl.a. vissa odlingsbygder inom de s.k. större områdena av betydelse för kulturminnesvården finns sammanfallande intressen mellan naturvår- den. friluftslivet och kulturminnesvården som kräver ett skydd mot för- ändringar av landskapet. Vissa av dessa områden har också angetts i regeringens beslut med anledning av den fysiska riksplaneringens plane-

Prop. 1980/81: [83 42

ringsskede. Även aktiva åtgärder i form av ett levande jordbruk är av grundläggz'tnde betydelse för att kunna bibehålla områdenas karaktär.

Fritidsbtwnde och turism

En fortsatt hög efterfrågan på fritidsbostäder och övernattningsmöjlig- heter kan förutses i framtiden. Med hänsyn till bristen på mark för ytterli- gare enskild fritidsbebyggelse vid södra Sveriges kuster samt på Öland och Gotland finns särskild anledning att uppmärksamma i vilken utsträckning anspråk på mark för fritidsboende kan uppkomma i olika inlandsområden och om dessa anspråk går att förena med andra markanvändningsintres- sen. Av redovisningarna i rapporten framgår att anspråken på mark för fritidsboende i inlandet utanför områden med geografiska riktlinjer kan komma att öka. Anspråk på mark för fritidsboende i inlandet kan främst förväntas uppkomma i områden som ligger relativt nära storstadsområde— na och de större tätorterna.

! första hand inom inlandsområden som är av intresse för naturvärden. kulturminnesvården och friluftslivet finns det anledning att vara restriktiv när det gäller utveckling av ytterligare enskild fritidsbebyggelse. Områden nära medelstora och större tätorter har ofta stor betydelse för friluftslivet. vilket gör dem mindre lämpliga för utveckling av enskild fritidsbebyggelse.

Det är angeläget att kommunerna vid behov initierar en översiktlig planering av markanvändningen i sådana områden i landet där fritidsbe- byggelse kan förväntas tillkomma. En god planberedskap i sådana områ- den är angelägen för att efterfrågan på fritidshus skall kunna tillgodoses med hänsyn tagen till bl. a. friluftsli'vets och skogsbrukets intressen. '

l bl.a. södra fjällområdet bör, enligt regeringens beslut med anledning av den fysiska riksplaneringens planeringsskede. samordnade planerings- program för bl. a. turismens och fritidsbebyggelsens utveckling upprättas. Vidare betonas att fritidsbebyggelsen i dessa områden bör utvecklas i sådana former som gör områdena tillgängliga för så många människor som möjligt. Ytterligare riktlinjer för markanvändningen inom de primära rekreationsområdena föreslås inte i rapporten.

Tätorter och infrastruktur

Betydelsen av en bättre samordning av samhällets investeringar i infra- strukturen med hänsyn såväl till kraven på hushållning med mark och vatten som till kraven på att skapa gynnsamma lokaliseringsförutsättningar understryks.

Utbyggnaden av transportsystemet blir ofta starkt styrande för närings- livs- och befolkningsutvecklingen och därmed även för markanvändning- en. Det är därför angeläget att det underlagsmaterial som utarbetas i den fysiska riksplaneringen utnyttjas i den regionala trafikplaneringen samt den planering av vägar. hamnar och flygplatser som sker i särskild ord- ning.

Prop. 1980/81: 183 43

Om kol introduceras i vårt land i större skala kan det bli aktuellt att reservera mark för en central kolhamn. Innan beslut fattas om en sådan hamn måste noggranna studier av förutsättningarna för lokalisering ske. Även en introduktion av gas kan ställa krav på mark för terminal- och lagringsanläggningar.

För utbyggnader av kraftledningar som är av nationell betydelse är det väsentligt att markreservationer sker i den kommunala planeringen. Om starka motstående intressen föreligger beträffande viss kraftlednings- sträckning är det angeläget att alternativa ledningsdragningar utreds när- mare. Industriverket bör i samråd med bl.a. planverket och naturvårds- verket till regeringen redovisa kraftföretagens planer på större kraftled- ningar som är av riksintresse. Regeringen kan därefter bedöma angelägen- heten av större kraftledningsprojekt och uppdra åt länsstyrelserna att samråda med bl. a kommuner och kraftförctag om lämpliga ledningssträck- ningar. Ett liknande förfarande föreslås när det gäller planering av gas- och hetvattenledningar.

Mot bakgrund av främst kravet på hushållning medjordbruksmark är det angeläget att kommunerna analyserar tätortsstrukturen i samband med överväganden om fördelning av byggandet mellan olika tätorter. [ den kommunomfattande planeringen bör klarläggas hur kommunen har beaktat olika statliga intressen för markanvändning och bebyggelse. Sådana redo- visningar bör även tjäna som underlag för kommunernas aktiva medverkan i länsplaneringen. den regionala traftkplaneringen. vägplaneringen samt den särskilda hamn- och tlygplatsplaneringen. Kommuner som ligger i områden där det finns ett starkt samband mellan bostädernas och arbets- platsernas lokalisering bör gemensamt överväga i vilka former ett samar- bete bör bedrivas.

Energi

I den fysiska riksplaneringen har hittills energiproducerande anläggning- ar och vattenkraftutbyggnader behandlats.

Under senare år har bl.a. utvinning av torv. vindenergi och odling av cnergiskog blivit aktuella. Om en introduktion av sådana energikällor sker i större skala krävs stora markområden. vilket kan medföra betydande markanvändningskonflikter. Det är därför angeläget att industriverket. naturvårdsverket och planverket fortlöpande följer utvecklingen inom energiområdet och uppmärksammar regeringen på sådana framtida ut- byggnader av olika energislag som medför stora anspråk på mark och vatten.

Det finns starka skäl till att kvarvarande outbyggda älvar inte exploa- teras. Även en eventuell framtida utbyggnad av små vattenkraftverk och pumpkraftverk kräver uppmärksamhet i den fysiska riksplaneringen.

Etablering och utbyggnad av kondenskraftverk med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen föreslås inte få ske vid västkusten, i Karls- hamn eller i Norrköping.

Prop. 1980/81: [83 44

l vissa fall skulle en utvinning av torv i större skala leda till konflikter med främst naturvärds- och friluftslivsintressen. [ områden med förutsätt- ningar för torvtttvinning bör genomföras studier. som redovisar förutsätt- ningar och restriktioner för utvinning av torv. Behovet av riktlinjer för torvutvinning behöver övervägas ytterligare.

Om vindkraft skulle utnyttjas i större skala kan det i vissa fall leda till konflikter med bl. a. fritidsbebyggelse— och friluftslivsintressen. l områden med särskilt goda vindförhållanden förutsätts att ytterligare studier av möjligheter till och konsekvenser av vindkraftproduktion genomförs. Gruppstationer för produktion av vindkraft kan komma att prövas enligt l36aå byggnadslagen.

När det gäller områden som skulle kunna vara lämpliga för odling av cnergiskog krävs det ytterligare utredningar om konsekvenserna för mark- användning och miljö. Det är f.n. osäkert om det kan bli aktuellt att odla energiskogi större skala i vårt land.

I rapporten övervägs vidare översiktligt markanvändnings- och miljö- kontiikter vid en eventuell framtida användning av bl.a. solvärme och vågkraft.

Industri

Etablering av sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen — FRP-industri medför en omfattande påverkan på området dit den lokaliseras. Sedan år l973 har industri som är av väsentlig betydelse för hushållningen med mark och vatten prövats av regeringen enligt l36aå byggnadslagen.

i den fysiska riksplaneringen görs översiktliga bedömningar av vilka platser som är lämpliga för FRP-industri. Dessa bedömningar behöver kompletteras med mer utförliga naturundersökningar som närmare belyser möjligheterna till och effekterna av olika etableringar.

Eftersom det i Sverige inte finns några mer utarbetade systematiska former för miljökonsekvensbedömningar i den fysiska planeringen på olika nivåer och vid ärendeprövning föreslås naturvårdsverket i samråd med andra berörda myndigheter utveckla. innehållet i och formerna för miljö— konsekvensbedömningar.

Det är angeläget att industriverket fortlöpande redovisar underlag be- träffande den framtida utvecklingen av FRP-industrin. Planverket förut- sätts redovisa erfarenheter från etablering och utformning av större indu- striområden. En samordning av studier om industriutvecklingen mellan den fysiska riksplaneringen och andra planeringsformer eftersträvas.

Det finns f.n. inte anledning att ändra gällande riktlinjer för lokalisering av industri till södra Sveriges kuster. ] vissa avseenden föreslås dock ökade krav på redovisning av miljökonsekvenser i samband med ansök- ningar om etablering av FRP-industri vid södra Sveriges kuster.

När det gäller Norrlandskusten finns det starka skäl att undanta vissa

Prop. 1980/81: 183 45

områden. som har litet inslag av miljöstörande industri och där det finns starka bevarandeintressen. från etablering av FKP-industri. Det finns dock inte f.n. anledning att från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter anvisa särskilda lägen längs Norrlandskusten för FKP-industri. Det fram- hålls att det är angeläget att i den kommunala planeringen överväga möjlig— heterna att bevara handlingsfriheten på de platser vid Norrlandskusten där av länsstyrelserna utförda studier visar att det finns goda lokaliseringsbe- tingelser.

Miriam/råvaror

Utvinning av mineralråvaror medför ofta betydande ingrepp i landskapet och konflikter med motstående intressen.

På sikt kan utvinning i större utsträckning komma att inriktas på stora läghaltiga fyndigheter som bryts i dagbrott. Efterhand som rika och gynn- samt belägna malmfyndigheter på land uttöms kan även förekomster av bl.a. sand- och grusfyndigheter på havsbotten komma att utvinnas.

För att planeringsunderlaget skall förbättras föreslås i rapporten bl.a. att viktigare undersökningsrcsultat fortlöpande delges kommuner och länssty- relser. lndustriverket föreslås vidare i samarbete med Sveriges geologiska undersökning sammanställa och till regeringen redovisa underlag beträf- fande råvaruintressen för att möjligheterna att bedöma långsiktiga anspråk skall förbättras.

För att begränsa naturingreppen och hushålla med mineralråvaror är det viktigt att i områden med stark markkonkurrens överväga möjligheterna till fortsatt brytning i redan öppnade gruvor och täkter. Det är också angeläget att så långt möjligt utvinna biprodukter direkt eller ur restmas- sor.

lnnan prövning sker av planer på mineralutvinning är det väsentligt att miljökonsekvenser. frågor rörande omhändertagande av överskottsmassor och restprodukter samt lämplig efterbehandling av brytningsomrädet redo- visas. Det är därför angeläget att naturvårdsverket i samråd med andra berörda myndigheter lämnar förslag till innehåll i och form för konsekvens- analyser för olika typer av mineralutvinning med särskild inriktning på de mest betydelsefulla aspekterna. Särskilda undersökningsprogram om mil- jöförhållandcn m.m. kan vidare behöva upprättas för områden där mine- ralutvinning kan bli aktuell.

Eftersom efterfrågan på kalk bl.a. för jordbrukets och miljövårdens behov i framtiden kan väntas öka starkt föreslås industriverket i samråd med Sveriges geologiska undersökning. lantbruksstyrelsen. naturvårds- verket och berörda länsstyrelser belysa de framtida anspråken närmare och ge förslag till lämpliga utvinningsområden. I dag saknas tillräcklig kunskap även om andra industrimineral. t. ex. kvarts och kvartsit.

För vissa områden föreslås att regionala grus'försörjningsplaner upprät- tas av länsstyrelserna varvid såväl alternativa förekomster på land som

Prop. 1980/81: 183 46

förekomster i sjöar och hav bör behandlas. ! områden där kartering av havets sand- och grusförekomster redan har skett finns det anledning att göra en avvägning mot andra intressen.

Sött'anen

Anspråken på utnyttjande av vatten i floder och sjöar samt grundvatten har ökat i takt med den industriella utvecklingen och den höjda levnads- standarden. Samtidigt har behovet av skydd av värdefulla vattenmiljöer ökat. Olika intressekonflikter uppstår ofta till följd av mer eller mindre oförenliga anspråk på samma vattenresurser.

Höga halter av kväve i dricksvattnet som härrör från jordbrukets an- vändning av kväve och gödsel kan utgöra en hälsofara för spädbarn. Eventuella långtidseffekter på vuxna är inte kända. Även om nitrattillför- seln helt upphör i områden som har påverkats kommer det att ta lång tid innan nitrathalten i grundvattnet har sjunkit till en acceptabel nivå.

1 vissa vattenområden är vattenproblemen så komplicerade att långsik- tiga och planmässiga åtgärder för vård och utnyttjande av vattenresurserna är nödvändiga. Områden med vattenproblem kan delas in i större områden där problemen ofta är knutna till markanvändningen tfrämst Skåne. Öland och Gotland). sjöar av stor betydelse för dricksvattenförsörjningen (bl.a. Vänern med Göta älv. Mälaren-Hjälmaren. Vättern med Motala ström och Bolmen) samt vattendrag med lokalt särskilt stora problem av skilda slag (bl.a. Fyrisån. Svartån-Kumlaän. Hedströmmen-Kolhäcksån. Tidan. Vis- kan och Mörrumsån).

Havet

Under senare år har anspråken på havet och dess tillgångar blivit allt mer uttalade. särskilt i kustnära områden. Konkurrensen mellan olika intressen är påtaglig och leder ofta till konflikter.

Eftersom Östersjöns djupområde'n under vissa perioder är syrefria har svavelväte utbrett sig över stora arealer. Orsaken till detta är dels begrän- sat vattenutbyte med Västerhavet, dels ökad tillförsel av föroreningar. Det är viktigt att fortlöpande få kunskap om miljösituationen i olika havsområ- den. Det är angeläget att arbetet inom naturvårdsverket med att utveckla enhetliga principer för mätning av förorenande utsläpp till havet fortsätter.

Konflikter om utnyttjandet av havet som resurs uppstår bl.a. mellan fisket och industrin till följd av utsläpp av föroreningar. Konflikter förelig- ger också bl. a. mellan yrkesfisket och fritidsfisket samt mellan friluftsliv och försvar. Genom de alltmer omfattande transporterna av miljöfarligt gods utefter kusterna har risken för oljeförorening ökat.

Den stora ökningen av antalet fritidsbåtar innebär problem i vissa skär- gårdsområden. Det är därför angeläget att länsstyrelser och kommuner uppmärksammar konsekvenserna av det ökade innehavet av fritidsbåtar och utbyggnaden av bl.a. fritidsbåtshamnar i kustområdena.

Prop. 1980/81: 183 47

För att komma till rätta med de problem som föreliggeri våra havsområ- den och föratt bättre hushålla med havets resurser måste en mer medveten planering och samordning av olika verksamheter komma till stånd. I dag saknas i hög grad instrument för och erfarenhet av en samordnad havspla- nering. En utgångspunkt för den framtida planeringen av havsområdena bör vara att en fysisk planering för olika havsområden utformas på i princip samma sätt som gäller för planeringen av marken. Det krävs därför ytterligare studier innan överväganden kan göras om behovet av långsik- tiga riktlinjer för resursutnyttjandet i havet. Inom ett antal havsområden föreslås länsstyrelserna få i uppdrag att närmare analysera problctn och upprätta åtgärdsprogram. [ Bohusläns och Hallands skärgårdsområden. Öresund. området norr om Gotland samt Upplands och Södermanlands skärgårdar bedöms plancringsbehovet sett från rikssynpunkt vara mest framträdande. varför en försöksverksamhet bör inledas för att finna lämp- liga former för behandling av havsfrågor i den fysiska planeringen.

Miljöpåverkan (Il' olikaji'imreningur

Utsläppen av försurande ämnen från olika verksamheter är ett av vårt lands allvarligaste miljöproblem. En stor del av det försurande nedfallet i Sverige beräknas härröra från utländska källor.

År 1975 uppskattades antalet f'örsurade sjöar i landet till ca l0000. ] dag kan sannolikt ca 20000 sjöar i samband med snösmältningen få så låga pH- värden att den biologiska produktionen störs. Försurningen påverkar även markens ekosystem. Bl.a. kan den komma att få negativa effekter för skogsproduktionen.

I rapporten föreslås som riktlinje i den fysiska riksplaneringen att försu- rande utsläpp från nya källor inte skall tillåtas om de i väsentlig utsträck- ning påverkar försurningskänsliga områden i Kronobergs. Blekinge. Hal- lands. Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.

Mängden kväve från kommunala och industriella utsläpp har minskat till följd av stora insatser för rening. Trots en nästan oförändrad kvävean- vändning inomjordbrttket har samtidigt mängden kväve som tillförs Öster- sjön via floderna ökat under den undersökta perioden. Orsakerna till dessa förhållanden behöver utredas närmare. Det är viktigt att pågående an- strängningar för att minska utlakningen av kväve från användning av handelsgödsel inom jordbruket intensifieras. Förändringarna av nitrathal- ten i grundvattnet i känsliga områden behöver följas av berörda myndighe- ter.

Tungmetaller som exempelvis kvicksilver och kadmium. samt svårned- brytbara ämnen med gifteffekter. t.ex. klorerade kolväten (bl.a. PCB). påverkar miljön starkt negativt. Ökad försurning kan leda till utlakning av olika metaller i sådan utsträckning att giftverkan uppstår på skilda organis- mer. Utsläpp av tungmetaller förekommer främst från bl. a. järn-. stål- och metallverk samt vid eldning av fossila bränslen. Det är viktigt att varje

Prop. 1980/81:183 48

iorm av utsläpp av PCB till Östersjön upphör. eftersom PCB kan leda till utrotning av landets sälar och allvarligt försämra förutsättningarna för bl.a. yrkesfisket. Det är synnerligen angeläget att intensifiera det arbete som framför allt sker inom naturvårdsverket med att vidareutveckla pro- gram för att eliminera utsläpp av tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen med giftkaraktär samt att minska hanteringen av dem.

Sammanfattande geografiska överväganden

Med hänsyn främst till de betydande naturvårds-. kulturminnesvårds- och friluftslivsintressena på Öland och Gotland föreslås att samma n'kt- linjer som gäller för obruten kust skall gälla för hela Öland samt för Gotlandskusten inkl. Fårö. Sudret och Östergarnslandet men med undan- tag för Slite. Även det centrala skärgårdsområde! i Vänern. som utgör ett sammanhängande område med mycket stora Värden för naturvård. kultur- minnesvård och friluftsliv. föreslås få samma riktlinjer som obruten kust.

VärmIandsskärgårdcn i Vänern är hårt belastad av utsläpp från tätorter. fritidsbebyggelse och industrier. Kustområdet mellan Grums tätort och Kristinehamns tätort utom Karlstads tätort och Skoghall föreslås därför omfattas av riktlinjerna för högexploaterad kust.

) rapporten föreslås att sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen inte skall få etableras vid vissa delar av Norrlandskusten. Det gäller Haparanda- och Luleskärgården utom tätorterna Kalix. Luleå och Piteå. Västerbottenskusten mellan Skellefteå tätort och Umeå uthamn samt kuststräckan mellan Essvik och Hudiksvalls tätort.

Former för fortsatt fysisk riksplanering

Genom den lagreglering av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen som finns i förslaget till en ny plan- och bygglag ges bättre möjligheter att skapa överblick över gällande riktlinjer. Sådana riktlinjer återfinns nu i skilda propositioner och riksdagens uttalanden. Kommunerna och myndigheter- na skulle också härigenom lättare kunna förutse riktlinjernas innebörd.

Ett införande av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen i en ny plan- och bygglag innebär att riksdagen skall falstställa riktlinjerna och att kom- munerna även i fortsättningen skall ha huvudansvaret för det konkreta planeringsarbetet. Länsstyrelserna skall följa upp att riktlinjerna tillgo- doses i kommunernas plan- och tillståndsbeslut. Om länsstyrelse och kom- mun inte är överens får regeringen avgöra frågan.

Berörda myndigheter på central nivå föreslås hålla översikter på riks- nivå aktuella för olika verksamheter och intressen som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten. Det kan t.ex. gälla områden av riksintresse för naturvården eller utvinning av råvaror. Det finns även behov av länssammanställningar över förhållanden av betydelse för den fysiska riksplaneringen.

Även i framtiden kan det finnas behov av mer samlade redovisningar av

Prop. 1980/81: 183 49

mark- och vattenanvändningen och miljösituationen i landet. Planverket har ansvaret för samordningen på myndighetsnivå när det gäller att ta tillvara kunskaper och erfarenheter av hushållningen med mark och vatten medan havsresursdelegationen kan sägas ha motsvarande ansvar när det gäller havsområden. Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att följa förändringar i miljösituationen som har betydelse frän rikssyn- punkt. Dessa myndigheter bör i fortsättningen fortlöpande följa utveck- lingen inom sina områden och svara för de samlade redovisningar som kan bli aktuella och också ge regeringen förslag till eventuella åtgärder.

4 Riksdagen 1980/81. [ .i'aml. Nr [83

Prop. 1980/81: 183 50

Bilaga .?

Remissyttranden över rapporten (SOU 1979: 54, 55) Hus- hållning med mark och vatten 2

! Inriktningen av den fortsatta fysiska riksplaneringen

1.1 Remissinstansernas allmänna synpunkter på inriktningen av den fortsat- ta fysiska riksplaneringen

I rapporten redovisas i åtta punkter frågor som särskilt bör uppmärk- sammas i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Det stora flertalet remissin- stanser tillstyrker eller anför inga erinringar mot rapportens förslag i detta avseende.

Enligt statens planverk kommer grunderna för hushållning med mark och vatten att i väsentliga delar vara fastlagda i och med redovisningen av den fysiska riksplaneringens planeringsskcde år 1982. Därefter bör enligt verket nya områden prioriteras inom ramen för den fysiska riksplanering- en. Fortsatta insatser behövs enligt verket i samarbete mellan stat och kommun för att ge kommunerna underlag för hänsynstagande till för landet gemensamma behov och för att integrera den fysiska riksplaneringen i myndigheternas ordinarie arbete.

Statens naturvårdsverk efterlyser fortsättningsvis en löpande planc- ringsverksamhet. bl.a. när det gäller resurshushållningsfrågor. i stället för punktinsatser på olika områden och vid olika tidpunkter.

Flera remissinstanser utvecklar sin syn på fortsatt fysisk riksplanering genom att prioritera olika problemområden. Svenska kommunjörbundet framhåller att planeringsansträngningarna under l980-talet måste inriktas mot att lösa de svåra resurshushållningsproblem som samhället står inför. De mest angelägna frågorna bedömer förbundet vara planeringen av be- byggelscstruktur och tätorter. energiproblemen i vidaste mening. ansprå- ken på vattentillgångarna samt försurningsfrågorna. Lantbrukarnas riks- förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att den fysiska riksplaneringen bör inriktas på att föreslå åtgärder för att lösa frågor rörande försurning, tungmetallspridning och bevarande av sötvat- tenresurserna. Skogsstyrelsen prioriterar behandlingen av miljöfrågorna, energifrågorna och samordningen med andra planeringsformer. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län bör den fysiska riksplaneringen bedrivas i form av vattenresurs-, miljövårds-- och energiplanering. Detta är enligt länsstyrelsen nödvändigt för att den fysiska riksplaneringens intentioner skall kunna preciseras och tillämpas vid enskilda beslut.

Ett antal länsstyrelser och kommuner behandlar resursfrågorna och framhåller att fortsatta insatser inom ramen för den fysiska riksplaneringen kan kräva ökade resurser från staten.

Prop. 1980/81: 183 51

Näringslivets byggnadsdelegation ställer sig negativ till en fortsatt fysisk riksplanering. Delegationen anser att de frågor som behandlas i den fysiska riksplaneringen i stället bör bli föremål för behandling inom ramen för myndigheternas nuvarande organisation och med stöd av befintlig lagstiftning.

1.2 Synpunkter på de nya frågor som enligt rapporten bör uppmärksammas särskilt

Flertalet remissinstanser. bl. a. statens naturvårdsverk och statens plan- verk, anför inga erinringar mot rapportens förslag om att riksplaneringen bör syfta till att begränsa miljoft'iroreningarna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att särskilda miljövärdsprogram bör upprättas regionalt i syfte att prioritera miljövårdsinsatser på kort och lång sikt med hänsyn tagen till kostnad och effekt. Forskningsrådsniimn- den anser att den fysiska riksplaneringen i större utsträckning bör behand- la olika miljöföroreningars effekt på befolkningens hälsa.

En majoritet av remissinstanserna delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag att en planering av landets sötvattenresurser är angelä- gen för att skydda vattenresurserna. Mot bakgrund av att frågan om vattenplanering har varit föremål för överväganden inom ramen för vatten- planen'ngsutredningen (SOU l980:39,40 Vattenplanering) avstår ett stort antal remissinstanser från att ta slutlig ställning beträffande omfattningen av och formerna för vattenplanering. Statens naturvårdsverk anser att problemen i ett begränsat antal områden är av sådan art och omfattning att ett direkt planeringsarbete synes nödvändigt redan nu. Fiskets företrädare. bl. a. fiskeristyrelsen, anser att fiskefrågorna bör ges en mer framskjuten roll i en eventuell framtida vattenplanering. Några remissinstanser. bl.a. Sveriges geologiska undersökning anser att grundvattenfrågorna bör få större tonvikt i en planering av sötvattenresurserna. Även behovet av att i en vattenplanering integrera bevattningsfrågor samt små vattenkraftverk betonas av vissa remissinstanser.

Remissinstansema instämmer eller anför inga erinringar mot rapportens inriktning när det gäller frågan om hushållning med havets resurser. Några remissinstanser anser bl.a. att rapporten mer borde ha betonat Sveriges internationella ansvar i fråga om hanteringen av dessa frågor.

Frågan om ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort kom- menteras närmare av ett antal remissinstanser.

Statens naturvårdsverk, Kungl. vetenskapsakademien. flera kommuner och några organisationer anser att den fortsatta riksplaneringen bör priori- tera en planering byggd på en ekologisk grundsyn i enlighet med de intentioner som finns angivna i statsmakternas beslut är [972 om den fysiska riksplaneringen ( prop. 1972: 1 l l . CU 1972135, rskr l972:348). Läns- styrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län samt Svenska kommunför-

Prop. 1980/81: 183 52

bundet framhåller att flera av de frågor rapporten tagit upp inte går att behandla enbart inom ramen för den fysiska riksplancringen. l samman- hanget pekas bl.a. på behovet av ytterligare kunskapsunderlag från natur- vårdens område.

Flertalet remissinstanser, bl.a. [lera länsstyrelser. kommuner och miljö- vårdsorganisationer. delar eller anför inga erinringar mot rapportens be- handling av de areella näringarna. Företrädare för lantbruket är mera tveksamma eller direkt avvisande till rapportens förslag. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägare/"Öreningars riksförbund anser att rap- porten innehåller förslag som innebär vissa hinder för lantbrukets rationali- seringssträvanden. Lantbruksstyrelsen anser att frågor om löpande pro- duktion i areella näringar inte kan lösas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Skogsstyrelsen anser att rapporten överdrivit konflikterna mellan skogsbruket och friluftslivet. Flera skogsvårdsstyrelser anser att större uppmärksamhet bör riktas mot att bevara skogen som en produk- tionsresurs. Enligt dessa skogsvårdsstyrelser är en av de angelägnaste frågorna att långsiktigt säkra tillräckliga och lämpliga marker för skogspro— duktion.

Rapportens förslag när det gäller fortsatt satsning på friluftsliv och alternativa fritidsboendeformer får starkt stöd. inte minst från kommuner- na. Inriktningen ifrågasätts endast av några få remissinstanser. framförallt av domänverket, Sveriges turistråd. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Forskningsrådsnämnden och Näringslivets byggnadsdelegation. ] hu- vudsak anser dessa remissinstanser att den restriktiva inställningen till enskilt fritidsboende i vissa områden. som bl.a. har kommit till uttryck i regeringens länsvisa beslut och prop. l978/79z2l3 Redovisning av plane- ringsskedet i den fysiska riksplaneringen, bör omprövas.

Chalmers tekniska högskola anser att det krävs styrmedel för att för- hindra spekulation i fritidsboende och att det krävs statligt stöd i form av bl.a. organisation och lån så att berörda kommuner förmår investera i fritidsbostäder för uthyrning. Även länsstyrelsen i Malmöhus län vill att fritidsboendet inriktas mot andra former än enskilt ägda fritidshus mot bakgrund av att den allemansrättsligt tillgängliga marken är begränsad i länet. När det gäller fortsatt fritidsbebyggelse framhåller länsstyrelsen att den måste utvecklas i former som medger ett intensivare markutnyttjande och ett mindre markkrävande byggnadssätt.

Flertalet remissinstanser. bl.a. statens planverk. statens naturvårds- verk. statens inclustriverk och Svenska kommunförbundet, vilka kommen- terar förslaget om handlingsberedskap inför introduktion av nya energikäl- lor, anser att det är angeläget att den fysiska riksplaneringen spelar en aktiv roll när det gäller planering för och ianspråktagande av kraftverkslä- gen och inhemska energikällor. Några länsstyrelser. kommuner och orga- nisationer lämnar också vissa förslag till hur en sådan planering bör kunna genomföras på regional och lokal nivå. Flera remissinstanser understryker

Prop. 1980/81: 183 53

behovet av överväganden rörande kopplingen mellan energifrågor och frågor om bebyggelsestruktur.

Förslaget i rapporten om bättre överblick över och reservation av re- surserjör produktion kommenteras av flera remissinstanser. Till dessa hör bl.a. vatte/töverelomstolen. Västerås kommun. lngeniörsvetetrskupsaka- demien. Sveriges industriförhuml. Centrala drillledningen och statens vat- tenfallsverk. som pekar på behovet av att den fysiska riksplaneringen i framtiden inte blir en restriktionsplanering utan mer syftar till att genom positiva planeringsåtgärder skydda markområden för framtida ianspråkta- gande exempelvis för energiproduktion. Statens industriverk instämmer i huvudsak i behandlingen av främst industri- och energifrågori rapporten. LO anför liknande synpunkter och pekar på behovet av integrering med andra planeringsformcr så att inte den fysiska riksplaneringen begränsas till inventeringar. Sveriges geologiska tordersökning framhåller vikten av ett förbättrat kunskapsunderlagi form av kartläggningar och inventeringar av olika naturresurser.

Remissinstanserna är genomgående positiva till en bättre samordning i samhällsplaneringen av bebyggelseutveckling och viktigare investeringari transporter och energidistribution. De remissinstanser som behandlar den- na fråga delar rapportens förslag att kommunerna bör analysera tätorts- strukturen som ett led i den fysiska planeringen. Ett stort antal remissin- stanser. däribland statens industriverk. anser att frågor om planering av kraftledningar samt gas- och hetvattenlcdningar bör integreras i övrig samhällsplanering. Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk är emellertid negativa till rapportens förslag till hantering av kraftledningsfrå- gorna. Behovet av en integrering mellan den kommunala energiplanering- en och den fysiska planeringen när det gäller planeringen av landets fysiska struktur framhålls av flera remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Skaraborgs län. Nämnda länsstyrelse rn. ll. remissinstanser anser vidare att den fysiska riksplaneringen i framtiden bör samordnas bättre med den regionalpolitiska planeringen och den kommunala energiplaneringen. En— ligt Västerås kommun bör den fortsatta fysiska riksplaneringen i högre grad än f.n. ägnas åt hushållning med tätorternas och transportsystemens fysiska resurser. Svenska kommunförbundet anför liknande synpunkter.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag att förenkla arbetsformerna genom att bl.a. föra in den fysiska riksplaneringen i den kontinuerliga planeringsverksamheten i stat och kommun. Statens planverk anser att det är viktigt med förenklingar av planeringssystemet. Enligt verket bör antalet relativt likartade riktlinjer för olika geografiska områden minskas och delas upp på adressater (centrala verk, länsstyrelser eller kommuner). Detta bör enligt verket kunna förkor- ta behandlingen av olika frågor samt underlätta samordningen med kom— munerna. Sveriges industriförbund, statens naturvårdsverk och Svenska kommunförbundet vill att kartläggningar och analyser görs för mera be- gränsade områden och problem som har hög aktualitet. Några remissin—

Prop. 1980/81: 183 54

stanser, däribland riksrevisionsverket och Industriförbundet. framhåller att restriktivitet bör iakttas när det gäller fortsatt datainsamling. Länsstyrel- sen i Malmöhus län. statens planverk m.fl. remissinstanser framhåller behovet av ökad delegering till länsstyrelserna.

2 Former för fortsatt fysisk riksplanering

2.1 Ansvarsfördelning

[ rapporten anges att utgångspunkten för förslagen om former för fort- satt fysisk riksplanering är att ansvaret för att fullfölja statsmakternas riktlinjer för hushållning med mark och vatten skall ligga på kommunerna och länsstyrelserna samt att olika moment av arbetet i ökad utsträckning förenklas och förs in i det löpande planerings- och utredningsarbete som sker inom statliga myndigheter och på kommunal nivå.

Ett femtiotal remissinstanser kommenterar rapportens allmänna ut- gångspunkter och överväganden om ansvarsfördelning. Flertalet instäm- mer i eller lämnar rapportens överväganden utan erinran. Remissinstanser- na är bl.a. soeia[styrelsen, lantbruksstyrelsen. skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet. statens planverk. statens lantmäteriverk. fiskenämn- den i Värmlands län. tolv länsstyrelser. två landsting, tjugo konmruner. Göteborgsregionens kommunalförbund. Svenska kommunförbundet, Svenska föreningen för byggnadsvård. Svenska nuturskyddsjöreningen, LO-distriktet i Stor-kholm. Vattenvärnet och HSB.

Direkt negativa eller tveksamma till rapportens utgångspunkter och överväganden om ansvarsfördelning ärforskningsrådsnämnden. Staffans- torps. Göteborgs. Uddevalla. Växjö och Enköpings kommuner. Sydvästra Skånes kommuna/förbund, Uppsala universitet. Sveriges industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation.

Bland de allmänt positiva remissinstanserna är länsstyrelsen i Malmö- hus Ia'n. som framhåller att en ökad delegering av ansvar bör medföra enklare former för den fysiska riksplaneringen. Överföring av beslutsan- svaret i större utsträckning till länsstyrelsen. som företrädare för statliga intressen. torde enligt länsstyrelsen i många fall också kunna förkorta den procedur för förhandlingar och uppgörelser kring riksplanefrågor som i den första omgången av den fysiska riksplaneringen enligt länsstyrelsen har tett sig onödigt utdragna i tiden. Länsstyrelsen framhåller vidare att det är särskilt betydelsefullt att pågående överväganden under ett planeringsar- bete inte får lägga hinder i vägen för det dagliga handlandet i kommunen. Statens planverk anser att former bör sökas för att ge länsstyrelserna ett mer självständigt ansvar för sådana plan- och tillståndsbeslut som enligt PBL-utredningens förslag förutsätts ankomma på staten. De centrala myn- digheterna får därmed enligt planverket anledning att samverka med läns-

Prop. 1980/81: 183 55

styrelserna och att föra ut övergripande ståndpunkter och värderingar via länsstyrelsens samråd med kommunen. Svenska kommmy'örhamler fram- håller att kommunerna har ställt sig bakom de grundläggande principerna för den fysiska riksplaneringen och har därmed accepterat att angelägna riksintressen skall påverka den kommunala fysiska planeringen. Samtidigt är det enligt kommunförbundet viktigt att slå fast att kommunerna bär och skall bära ansvaretför. den lokala fysiska planeringen. Det förutsätter enligt förbundet att kommunerna har frihet att efter eget bedömande ta ställning till hur marken och vattnet skall disponeras. Förbundet fram- håller vidare att det är viktigt att de restriktioner i denna frihet som riksplaneringen medför begränsas till vad som är erforderligt för att ta tillvara riksintressen. Förbundet framhåller slutligen att det är av väsentlig betydelse att samspelet mellan staten och kommunerna i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplanerincngen och inom ramen för en ny plan- och bygglag utvecklas så att statens styrning sker via den översiktliga planeringen. Skellefteå kommun anser att kommunerna bör ges ytterligare ansvar och beslutsbefogenheter samt att regionala och centrala myndighe- ter bör få ökad betydelse som serviceorgan.

Sveriges industriförbund tar i sitt yttrande avstånd från tanken på en omfattande och mer eller mindre bindande kommunal förplanering av all mark. Den kommunala fysiska planeringen bör enligt förbundet istället koncentreras till tätorter och deras närområden samt vissa kultur- och naturvårdsområden. .N'r'iringslivers byggnadsdelegarion anser att den fysis- ka riksplaneringen har kommit att rubba ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bl. a. vad avser ansvaret för ställningstaganden till enskilda tätorters utveckling och utformning. I—"orxkningsrådsniimnden finner den föreslagna organisationen för den fysiska riksplaneringen vara alltför kom- plicerad med för många myndigheter inblandade.

Göteborgs kommun anser det befogat att göra en paus i det massiva utredningsarbetet på det centrala planet. Det bör vidare enligt kommunen skapas klarhet i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av att vissa områden är av riksintresse. Även Uddevalla kommun framhåller att rege- ring och riksdag måste ta ett ekonomiskt ansvar för att fullfölja sina . riktlinjer för mark— och vattenanvändningen. Växjö kommun anser att utfärdade myndighetsanvisningar för den fysiska planeringen inte är an— passade till kommunernas fysiska planering. Kommunen godtar ej att statsmakterna reglerar den fysiska riksplaneringen genom myndighetsan- visningar. Stafhmstorps kommun framhåller att den föreslagna ansvars- fördelningen kan inge farhågor för ett mera komplicerat handläggningsför— farande. Ansvarsfördelningen får enligt kommunen inte leda till att den kommunala självbestämmanderätten urholkas. Sydvästra Skånes kom- munalförbund anser att departementens anvisningar och vissa beslut i riksdagen fört med sig en tidvis hårt styrande statlig styrning av kommu- nerna. Sydvästra Skånes kommunalförbund betonar vidare behovet av interkommunal planering.

Prop. 1980/81: 183 56

I rapporten föreslås ökade planeringsinsatser rörande bl.a. energi, mi- neralråvaror. sötvattenresurser och havsresurser. Statens planverk fram- håller att inom dessa områden är kommunernas inflytande över de konkre- ta beslutcn relativt begränsat. Planverket bedömer därför att de kommuna- la insatserna beträffande dessa problemområden kan komma att begränsas till sådana geografiska områden där påtagliga intressekonflikter föreligger och där primärkommunala intressen är starkt berörda. Planverket be- dömer därför kommunala insatser inom dessa områden som mindre ak- tuella. Skellefteå. Haninge, Södertälje och Uppsala kommuner är tvek- samma till att det fortsatta riksplanearbetet kommer att kunna förenklas i någon större utsträckning beroende på att arbetet kommer att ta upp nya frågor. Kommunerna liksom även länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län. Göteborgsregionens kommunalförbund och Skellefteå kommun anser att inom dessa nya områden bör staten ha en aktivare roll bl.a. genom forsknings- och inventeringsarbeten.

Beträffande länsstyrelsens roll anser skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs [än att länsstyrelserna även i fortsättningen skall ha befogenhet och skyl— dighet att redan i ett tidigt skede i planeringen samordna kommunernas behandling av skogsbruket. Risken är annars enligt skogsvårdsstyrelsen att olika synsätt kan utbildas i olika kommuner beträffande exempelvis restriktioner för skogsbrukets bedrivande och avgränsning av områden för skogsbruk. Laholms. Falkenbergs och Varbergs kommuner anser att läns- styrelsernas roll bör vara att samordna olika sektoriclla intressen i samråd med kommunerna och arbeta fram underlagsmaterial för den kommunala planeringen. Krokoms kommun betonar länsstyrelsens roll som informatör och samordnare. TCO anser att samordningsfrågorna på länsplanet borde ha behandlats mera ingående i rapporten. Fiskenämnden i Kronobergs län anser det väsentligt att fackmyndigheternas uppfattningari vissa faktasam- manhang redovisas i obeskuret skick till kommunerna, eftersom länssty- relserna inte alltid har tillräcklig fackkunskap om näringens utövande. grundförutsättningar och bevarandeintressen.

Ett antal statliga myndigheter har utvecklat sin syn på myndigheternas ansvar i det fortsatta riksplanearbetet. Statens planverk framhåller att riksplaneringen de närmaste åren bör inriktas mot uppföljning av markan- vändningen i stort. analys av konsekvenserna för markanvändningen av stora anläggningar av betydelse för landets samlade hushållning med mark och vatten samt konsekvenserna av alternativa energikällor, uppföljning av riksplaneringens intentioner i områden med geografiska riktlinjer samt behandling av olika sektor-intressen i den ordinarie kommunala planering- en. Planverket delar också rapportens uppfattning att utrednings- och sammanställningsarbeten av rapportens karaktär i ökad utsträckning bör göras utanför regeringens kansli främst på myndighetsnivå. Statens natur- vårdsverk sammanfattar sin syn på sina uppgifter till att fortlöpande följa situationen inom sin sektor. biträda regeringen med sakkunskap och plane- ringsunderlag (riksöversikter), biträda kommuner och länsstyrelser med

Prop. 1980/81: 183 57

råd och riktlinjer. beakta riksintressenas hantering i den kommunala plane— ringen och att uppmärksamma regeringen på situationen inom sitt ansvars- område. Även Sveriges meteorologiska oeh hydrologiska institut och Sve- riges geologiska undersökning ger synpunkter på sina uppgifter i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Försvarets forskningsanstalt anser att planverket, naturvårdsverket och havsresursdelegationen bör ges ett tydli- gare markerat ansvar för de långsiktiga frågorna samt skyldighet att sam- råda och samverka med andra myndigheter och organisationer.

Några remissinstanser diskuterar ansvaret på departementsnivå för frå- gor om naturvård, miljöskydd. naturresurshushållning m. m.

Statens naturvårdsverk anser att det finns behov av en mera samordnad verksamhet på departementsnivå. De nämnda frågorna bör enligt verket samordnas inom ett och samma departement.

Uppsala universitet anser att allmänhetens insynsmöjligheter är av stor betydelse. Större hänsyn än hittills bör enligt universitetet tas till ortsbe- folkningen och allmänheten vid planering. beslut och genomförande. Be- hovet av större inflytande för allmänhet och ideella organisationer betonas också av nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet och Riksförbundet för hembygdsvård.

2.2 Uppföljning och översyn av riktlinjerna

De översiktliga planer som kommunerna har arbetat fram under pro- gram- och planeringsskedena torde enligt rapporten komma att fortlöpande revideras. De former för kommunal planering som vuxit fram i samband med den fysiska riksplaneringen föreslås i förslaget till ny plan- och bygg- lag att i sina huvuddrag stadfästas och regleras i lagstiftningen. Därigenom kan enligt rapporten behovet av att följa upp intentionerna i den fysiska riksplaneringen fullföljas i den kommunala planeringen och därigenom tillgodoses på ett enklare sätt än hittills.

Remissinstanserna instämmer i rapportens konstaterande att riktlinjerna skall fullföljas i den fortlöpande kommunala planeringen. Riksrevisionsver- ket framhåller att den nya plan- och bygglagen kommer att medföra nya arbetsformer och rutiner. Även annan sektorövergripande eller sektoriell planering kan behöva prioriteras under de närmaste åren. Riksantikvarie- ämbetet anser mot den bakgrunden att någon ny separat planeringsomgång för den fysiska riksplaneringen ej bör komma till stånd. De planeringsin- satser inom den fysiska riksplaneringen som kan behövas bör enligt verket inordnas i befintliga planeringssystem, såsom länsplaneringen och den kommunala markplaneringen. Nordvästra Skånes kommunalförbund an- ser det angeläget att stora samlade redovisningar undviks och att rikspla- nearbetet integreras i den kommunala planeringen. Det är enligt förbundet av största vikt för stadsplanearbetets kvalitet och för kommunernas verk- samhet i övrigt att planeringen kan bedrivas med tillräcklig kontinuitet.

Prop. 1980/81: 183

U. OC

Krav på nya stora kommunala redovisningar bör enligt lönsstyrelsen [ Norrbotten f.n. undvikas för att inte onödigtvis störa det viktiga översikts- planearbete som nu kommit igång i kommunerna. Västerviks kommun anser att rapportens slutsats att det. f.n. inte är lämpligt att påbörja några nya stora samlade redovisningar av riksplaneringen synes riktig. Bl.a. måste enligt kommunen beaktas att kommunerna har begränsade plane— ringsresurser. som ofta blivit hårt ansträngda genom den tidigare. ej avslu- tade riksplaneringen. Andra. ur lokal synpunkt väsentliga planeringsupp- gifter. har enligt kommunen härigenom på många håll blivit eftersatta. Ambitionen i det fortsatta utredningsarbetet bör anpassas till kommuner- nas resurser. lntegration av den fysiska riksplaneringen i den kommunala planeringen och borttagande av stora rcdovisningsomgängar betonas i övrigt av Lunds universitet. liitt.t'st_'.'relset'rta i Malmöhus. Älvsborgs. Ös- tergötlands och Jämtlands län.jiskenämnden [Gävleborgs län. Tingsryds. Krokoms. Lunds. Norrköpings. Partille. Huddinge och Mjölby kom- muner.

1 ett system utan krav på större samlade redovisningar av planeringsar- betet behöver enligt rapporten regeringen ha möjlighet att följa upp att den fysiska riksplaneringen fullföljs i den kommunala översiktliga planeringen. En lämplig form för detta kan enligt rapporten vara att i den årliga rapport som skall lämnas till regeringen om länsplaneringen också behandla pla- neringsläge och särskilda problem vad gäller frågor i den fysiska riksplane- ringen. lnnehållet i en sådan rapportering torde i stor utsträckning kunna avgöras av resp. länsstyrelse utifrån förhållandena i länet.

Rapportens förslag tillstyrks uttryckligen av ('ivilförsvarsstyrelsen. riks- revisionsverket. riksantikvarieämbetet. länsstyrelserna i Malmöhus. Kri- stianstads, Göteborgs och Bohus. .lt'ronobergs och Västernorrlands län. lantbruksnämnden i Norrbottens län, landstingen i Skaraborgs och Kal- mar län,fem kommuner. Sydvästra Skånes kommunalförbund OCh Svens- ka nuturskyddsföreningen. Viss tveksamhet visar länsstyrelsen i Väster- norrlands län och Landskrona kommun. Sveriges industriförbund är nega- tiv till rapportens förslag.

Riksrevisionsverket delar uppfattningen att en lämplig form för uppfölj- ning av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen kan vara den årliga länsrapport som länsstyrelsen lämnar till regeringen. Förslaget skulle en- ligt Iantbruksnämnden i Norrbottens län ge en samlad syn på planeringsin- satserna. Göteborgs kommun finner förslaget tillfredsställande. initiativet till förändringar av riktlinjer för hushållning med mark och vatten bör dock enligt kommunen i högre grad än vad förslaget anger åläggas kommunerna. som i första hand möter de konkreta. problem som kan uppstå med anled- ning av riktlinjerna. Landstinget i Skaraborgs län anser att rapportens - förslag medför att aktuella frågor i den fysiska riksplaneringen kan sättas in i sitt sammanhang och dess betydelse för en regions utveckling bedömas mer samlat. Länsstyrelsen iMalmö/tus län hänvisar till sitt länsprogram 80 i vilket styrelsen gjort ett försök att samordna olika intressen beträffande

Prop. 1980/81: 183 59

arbete, service och miljö. Länsstyrelsen anser att förslaget om en årlig samlad redovisning av samhällsplaneringsfrägorna i länsrapporten är ett lämpligt steg mot en ökad intcgering av de olika planeringsarbctcna.

C ivilfärsvarssfyrclsen stöder förslaget och framhåller att länsstyrelser- nas försvarsenheter i den föreslagna rapporten måste ange förhållanden ur skyddssynpunkt inte minst då behov finns av interkommunal samverkan.

Länssrvrelsen i Västernorrlands län anser det inte nödvändigt med en årlig rapportering till regeringen av riksplanefrågor. med hänsyn till det långsiktiga perspektivet i den fysiska riksplaneringen. Ärliga rapporter tenderar enligt länsstyrelsen att ta en allt större del av länsstyrelsens resurser i anspråk. resurser som annars skulle kunna användas för aktivt utredningsarbete med syfte bl. a. att ge service till kommunerna i form av underlag för deras planeringsarbete. Rapporter om riksplanefrågor skulle enligt länsstyrelsen i stället med fördel kunna anknytas till länsplanerings- omgångarna. vilket skulle ge bättre förutsättningar att göra en samlad analys av utvecklingen i länet. För att en samordning av de båda plane- ringsformerna ska kunna genomföras fullt ut fordras dock enligt länsstyrel- sen en anpassning av länsplaneringen i dess nuvarande utformning så att denna ger utrymme för en sådan samlad analys. Viss tveksamhet till förslaget redovisas även av Landskrona kommun. som framhåller att om förslaget skulle ge länsplaneringen högre status och därmed bidra till att de av kommunerna i sammanhanget framförda åtgärdsförslagen blir realise- rade vore mycket vunnet. Å andra sidan finns det enligt kommunen uppen- bar risk för att kopplingen mellan länsplaneringen och den fysiska riskpla- neringen kan medföra betydande inskränkningar i det kommunala planmo- nopolet och därmed i den kommunala självstyrelsen. Mera tveksam till rapportens förslag är Sveriges industriförbund, som inte tror att en årlig rapportering av kommunernas samhällsplaneringsaktiviteter fyller ett så väsentligt behov att kostnaderna kan motiveras.

2.3 Underlag för fysisk riksplanering

2.3.1 Allmänna synpunkter

[ rapporten framhålls att genom arbetet i samband med den fysiska riksplaneringen har ett omfattande kunskapsmaterial om mark- och vatten- användningen och miljösituationen samlats in. Rapporten anser det angelä- get att det material som är värdefullt som underlag för den fysiska plane- ringen hålls aktuellt.

Riksrevisionsverket anser det viktigt att det finns en samlad kunskap om vilket underlagsmaterial som upprättats inom berörda myndigheter och andra institutioner. Det kan enligt verket också finnas behov av vissa centrala anvisningar och praktiska råd för hur ett sådant material skall hanteras. Ingenjörsvetenskapsakademien har inga erinringar mot rappor- tens överväganden rörande formerna för kunskapsförsörjningen. Denna

Prop. 1980/81: 183 60

bör enligt akademien ske i enkla former och som en del i den fortlöpande planeringen på olika nivåer. Akademien pekar också på behovet av fram- förhållning och studier rörande långsiktig teknisk utveckling. Central- nämnden för fastighetsdata och skogsslyrelsen framhåller att dataförsörj- ningen för den fysiska riksplaneringen bör ske genom att data som erhålls i samband med löpande administrativt arbete ställs till andra myndigheters eller planeringens förfogande. Särskilda rutiner eller separat insamling av data enbart för den fysiska riksplaneringens behov bör undvikas. Denna uppfattning delas av landskapsinjbrmationsutredningen, som konstaterar att det resursutrymme för teknisk utveckling och investeringar som behövs för att nya anspråk på landskapsinformationen skall kunna tillgodoses är utomordentligt knappt. Detta gör enligt utredningen att den fysiska riks- planeringens behov av informationsförsörjning så långt möjligt bör tillgo- doses inom ramen för den grundläggande landskapsinformationen. Sveri- ges industriförbund framhåller att mycket stark restriktivitet bör iakktas vid ett fortsatt kunskapsinhämtande. ] den mån mer kunskap behövs bör den åstadkommas med kvalificerad och kritisk bearbetning av det material som redan finns.

Direkt avvisande till rapportens förslag är Näringslivets byggnadsdele- gation,

Allmänna synpunkter om kompletteringar av den fysiska riksplanering- ens underlag lämnas av socialstyrelsen. landstinget i Södermanlands län och länsläkarorganisationen i Skaraborgs län. som framhåller att den fysiska riksplaneringens kartläggningar och analyser av naturresursan— vändningen bör sättas i förhållande till användningens biologiska. ekono- miska och sociala verkningar. lnstanserna framhåller att såväl rapporten som förslaget till ny plan- och bygglag i stort sett saknar överväganden och förslag i detta avseende. Genom en systematisk sammanställning och uppföljning av miljöpåverkande faktorer samt befolkningens hälsotillstånd torde enligt de nämnda remissinstanserna värdefulla insikter kunna vinnas om miljöns påverkan på befolkningens hälsa.

2.3.2 Riksöversikter och länssammanställningar

[ rapporten föreslås att berörda centrala myndigheter ajourhåller över- sikter på riksnivå -— riksöversikter — över olika verksamheter och intres- sen som är av särSkild betydelse för hushållningen med mark och vatten. Det kan exempelvis gälla översikter över områden som är av riksintresse för naturvården eller har särskild betydelse för utvinning av råvaror. Vidare föreslås i rapporten att länssammanställningar och förhållanden av betydelse för den fysiska riksplaneringen hålls aktuella hos länsstyrelser- na. Sådana länsvisa sammanställningar kan enligt rapporten tjäna som underlag för de centrala verkens riksöversikter och för fullföljandet av den fysiska riksplaneringens intentioner i den kommunala planeringen.

Prop. 1980/81:183 m

Förslaget kommenteras positivt av ett 30-tal remissinstanser, huvudsak- ligen länsstyrelser och kommuner. Tveksamma eller negativa är riksrevi- sionsverket och Näringslivets byggn'adsdelegatirm.

Några statliga sektormyndigheter kommenterar behovet av och innehål- let i riksöversikterna. Civilförsvarsstyrelsen anser att riksöversikter bör upprättas rörande skyddsaspekter i krig för att ge såväl civilförsvarsstyrel- sen som andra totalförsvarsmyndigheter möjlighet att kunna medverka i den fortsatta planeringen. Skogsstyrelsen instämmer i att det finns behov av att på riksnivå ajourhålla varje sektors basdata. För skogsbrukets vidkommande sker det sedan mer än ett halvt sekel inom ramen för riksskogstaxeringen. Inom ett par decennier kommer även statistik från den översiktliga skogsinventeringen att kunna sammanställas till riksöver- sikter. S jöfartsverket anser att för verkets del bör riksöversikterna innehål- la material från tidigare inventeringar över djuphamnsmöjlighetcr samt material från arbetet med en perspektivplan för svenska hamnar. Statens naturvårdsverk är berett att ta på sig ansvaret för riksöversikter inom sitt ansvarsområde. Som hittills är verket också berett att leda och samordna inventeringar och sammanställningar inom verkets verksamhetsområdc som utförts av länsstyrelser och kommuner. Verket är vidare berett att öka sina insatser för att på olika sätt sprida information om den kunskap som verket besitter inom hela miljövårdsområdet.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län behöver underlagsmaterialet från centrala myndigheter bearbetas av länsstyrelserna för att bättre svara mot kommunernas behov. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att det är betydelsefullt att information om natur— och kulturlandskapet och dess förändringar äjourhålls.

Några kommuner ger allmänt positiva synpunkter i anslutning till rap- portens förslag. Falu kommun tillstyrker förslaget om riksöversikter och länssammanställningar och framhåller att det har varit svårt att följa exem- pelvis naturvårdsverkets och riksantikvaneämbetets fortlöpande redovis- ningar avseende riksintressanta områden för naturvården. kulturminnes- vården och friluftslivet. Göteborgs kommun menar att begreppet riksöver- sikt bör användas för en riksomfattande redovisning av riksintressena eventuellt i form av en karta och inte sektorvis för olika centrala myndig- heters redovisningar av sina resp. partsintressen. Även Luleå kommun är allmänt positiv till rapportens förslag.

Svenska kommunförbundet anser att det finns fördelar med att över- sikter upprättas för vissa begränsade redovisningsområden. Det kan gälla redovisningar av genomförda resursinventeringar, exempelvis av mineral- tillgångar. Riksöversikter och länsöversikter kan enligt förbundet också vara värdefulla när nya viktiga frågor skall föras in i den fortsatta plane- ringen, exempelvis för energi- och havsresurserna. och då det föreligger särskilda behov av att snabbt få en översiktlig bild av de resurser som står till förfogande. Däremot kan förbundet inte acceptera att översikter införs

Prop. 1980/81: 183 62

som ett nytt generellt planeringsinstrument i den fysiska riksplaneringen. Det föreligger enligt förbundet uppenbara risker för att information succes- sivt kommer att lagras på överikterna och därigenom göra dessa till statliga styrinstrument vid sidan av den lagreglering som föreslås i den nya plan- och bygglagen. Samma farhågor beträffande riksöversikterna som styrme- del framförs av Enköpings och Ulricehamns kommuner.

Flera länsstyrelser och kommuner framhåller att arbetet med riksöver- sikter och länssammansställningar kommer att kräva ekonomiska och per— sonella resurser. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att en bearbetning krävs av länsstyrelserna för att översikterna skall kunna ge underlag för kommunernas arbete. En sådan bearbetning kräver en inte obetydlig resursinsats. vilken måste läggas på länsstyrelsernas ordinarie arbetsuppgifter. och som därför är svår att genomföra. Karlskrona kom- mun har ingen erinran mot ansvarsfördelningen beträffande arbetet med riksöversikterna utan finner förslaget mycket bra. Kommunen anser emel- lertid att det krävs särskilda resurser för att hålla materialet aktuellt.

Ett lO-tal remissinstanser diskuterar ansvarsfördelningen mellan organi- sationer på central. regional och lokal nivå. S rens-ka naturskyddsji'irening- en framhåller att kunskapsinsamlingen för den fysiska riksplaneringen måste ägnas större uppmärksamhet än hittills. Varje riksöversikt måste baseras på successiv sammanställning och urval av mer detaljerad infor- mation. Vidare bör enligt föreningen informationsinsamlingen vara rikstäc— kande. Detta talar för att insamlingsnivån bör vara länet eller kommunen. Naturskyddsföreningen menar Vidare att länsstyrelserna måste bli den naturliga centralen för insamling av data om naturmiljön. Genom att läns- styrelserna också har ansvaret att sammanställa material länsvis får de centrala myndigheterna tillgång till ordnad och utvärderad information som kan användas till eventuella riksöversikter. Behovet av delegering av arbetsuppgifter till regional och lokal nivå framhålls även av länsstyrelser- na i Kronobergs. Södermanlands och Norrbottens län samt Nordvästra Skånes Kommunalförbund. Länsstyrelserna i Södermanlands och Norr- bottens län framhåller dessutom de tekniska förutsättningar och andra resurser som finns på länssstyrelserna och överlantmätarmyndigheterna.

Ett fåtal remissinstanser visar viss tveksamhet eller är negativa till förslaget. Riksrevisionsverket pekar på den risk som finns för ett mer allmänt insamlande och sammanställande av uppgifter i riksöversikter utan att det föreligger ett aktuellt behov av dessa. I flera fall torde det enligt vcrkct räcka med länsvisa sammanställningar. Näringslivets byggnadsde— legation finner förslaget att kommuner och länsstyrelser kontinuerligt skall uppdatera planeringsunderlag och inventeringsmaterial oövertänkt. efter- som rapporten inte anger vilka uppgifter som egentligen behöver redovisas i riksöversikter och länssammansställningar.

Några instanser bl.a. länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller behovet av centrala anvisningar för hur material framtaget inom ramen för den

Prop. 1980/81: 183 63

fysiska riksplaneringen skall systematiseras. presenteras och lagras så att det blir tillgängligt för olika användare.

I rapporten föreslås att innehållet i och formerna för föreslagna riksöver- sikter och länssammanställningar utreds närmare. Det föreslås att planver- ket ges i uppdrag att i samarbete med berörda ämbetsverk och länsstyrel- ser svara för en sådan utredning. Omkring tio remissinstanser kommen- terar förslaget. Riksantik-varieämbetet anser att en utredning bör komma till stånd för att se över dels länsstyrelsernas och de centrala verkens behov av kunskapsmaterial. dels vilket behov det finns av ytterligare kunskapsmaterial på denna översiktliga nivå i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Svalövs kommun anser att det är angeläget att den före- slagna utredningen snarast kommer till stånd. Även om framtida faktasam- manställningar och redovisningar i ökad utsträckning görs på myndighets- nivå kommer faktainsamlingen enligt kommunen även att belasta den kommunala administrationen. Positiva till utredningen är dessutom statens planverk, statistiska centralbyrån. miljödatanämnden. landskapsinjbrma- tionsutredningen och LO. Tveksamma till rapportens förslag är skagssty- relsen och Näringslivets byggnadsdelegation. Skogsstyrelsen är tveksam till en utredning i planverkets regi då bl.a. landskapsinformationsutred- ningen och markdatagruppen vid bostadsdepartementet f.n. arbetar med dessa frågor. Planverkets uppgift f.n. torde enligt Skogsstyrelsen kunna inskränkas till att förmedla vilka slags riksöversikter som finns för de skilda sektorerna. Näringslivets byggnadsdelegation framhåller att det inte behövs en förnyad utredning. Enligt delegationen riskerar man att bygga upp en omfattande administration som det finns föga efterfrågan på.

2.3.3 Samlade redovisningar

För att ge statsmakterna överblick och möjlighet att följa utvecklingen beträffande mark— och vattenanvändningen samt miljösituationen i landet torde det enligt rapporten även i fortsättningen finnas behov av att göra mera samlade redovisningar beträffande dessa frågor. Framtida samman- ställningar och redovisningar bör i ökad omfattning göras på myndighets- nivå. Innehållet i redovisningarna och vid vilka tidpunkter de skall göras behöver enligt rapporten inte läggas fast på förhand utan kan bestämmas av regeringen och få formen av uppdrag till berörda myndigheter. Planver- ket, naturvårdsverket och havsresursdelegationen föreslås ha det samlade ansvaret för att följa mark- och vattenanvändningen samt miljösituationen i landet.

Förslaget kommenteras av ett fåtal remissinstanser. Statens naturvårds- verk stöder den princip för ansvarsfördelning mellan myndigheter på olika nivåer som framförs i rapporten. Verket anser emellertid att rapporten inte har löst frågan om ansvarsfördelning mellan olika verk och myndigheter när det gäller olika naturresurser. Naturvårdsverket anser sig ha ett be- vakningsansvar för ett stort antal naturresurser och ser som sin uppgift att

Prop. 1980/81: 183 64

fortlöpande följa och ha överblick över användningen av mark, vatten och luft samt över miljösituationen i landet. Enligt naturvårdsverkets uppfatt- ning har man också ett hushållningsansvar för faunan. skyddsvärd natur. skyddsvärda naturtyper och arter. exempelvis bokskog. urskog och stränder. Verket framhåller behovet av kartläggningar och analyser för att den fysiska riksplaneringen på olika nivåer skall leva upp till ett ekologiskt synsätt. Det behövs enligt verket probleminriktade undersökningar som kompletteringar till den basinformation som tas fram generellt för hela landet. Statens planverk tillstyrker utredningens förslag och hänvisar till en försöksverksamhet med kvantitativa analyser av de kartredovisningar som länsstyrelserna har gjort i samband med den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Avsikten med försöksverksamheten är att finna ratio- nella former för en fortlöpande uppföljning på central nivå av utvecklingen beträffande utnyttjandet av mark- och vattenresurserna. Miljödatanämn- den hälsar med tillfredsställelse de förbättrade möjligheter till redovisning- ar av miljösituationen som framkommer om berörda myndigheter får öka- de redovisningsåligganden inom sina ansvarsområden. Sveriges industri- förbund framhåller att det knappast finns behov av att göra ofta återkom- mande inventeringar och sammanställningar av exempelvis miljösitua- tionen i landet. Samlade redovisningar bör enligt förbundet begränsas till att avse problem- och frågeställningar som har hög aktualitet. Lunds uni- versitet föreslår att den mest angelägna informationen från rapporten bör samlas i en kartbok. En sådan lätttillgänglig kartbok för alla i planering inblandade parter, såväl faekfolk som förtroendevalda. skulle enligt uni- versitetet stimulera intresset för en mera övergripande syn på planfrågor. Den kunde enligt universitetet även gå ut till landets skolor för att på ett tidigt stadium grundlägga intresset för hushållning med mark och vatten och andra miljöfrågor. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ser positivt på rap- portens förslag om samlade redovisningar.

2.3.4 Statistikfrågor

Rapporten diskuterar inte samlat planeringsunderlag som kan erhållas genom statistikproduktionen. Främst statistiska centralbyrån och miljöda- tanämnden diskuterar statistikens ll'Oli i den fysiska riksplaneringens kun- skapsförsötjning.

Statistiska centralbyrån anser det angeläget att centralbyrån i egenskap av statistikproducerande och statistiksamordnande myndighet fortlöpande deltar i statens planverks utredningsarbete om formerna för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning så att statistikens roll och möjlighe- 'ter penetreras systematiskt och så att dubbelarbete och dubbelredovis- ningar därigenom kan undvikas. Centralbyrån är för sin del beredd att i mån av resurser utveckla sin statistikproduktion så att den tillgodoser även den fysiska riksplaneringens behov. Verket menar att detta på ett naturligt sätt bör kunna åstadkommas inom de projektarbeten som nu bedrivs i syfte

Prop. l980/81: [83 65

att förbättra den officiella statistiken över naturresurserna — inkl. markatt- vändningen och naturmiljön. Av betydelse i detta sammanhang är att klargöra hur denna statistik bör samordnas med kunskapsförsörjningen för annan fysisk planering och andra ändamål än fysisk planering. Vidare behöver formerna utredas för tillhandahållandet av statistik till de myndig- heter som enligt rapporten skall ha fortlöpande översikt över markanvänd— ning. vattenanvändning och miljösituation. Miljt'idatanämnden menar att det torde vara behov av två slags redovisningar frän berörda myndigheter nämligen dels uppgifter som har karaktär av miljöstatistik. dels uppgifter som mera direkt tar sikte på miljösituationen och miljöutvecklingen jämte dess förändringar. För att få underlag för mera övergripande sådana sam- manställningar samt möjligheter till analys av utvecklingen. trendbeskriv- ningar m.m. är det enligt nämnden angeläget att grunduppgifter av god täckningsgrad framkommer från den som har ett huvudansvar inom olika områden bl.a. kommunerna.

2.3.5 Basdata ovh kartläggningsverksamhet

l rapportens bakgrundsbeskrivning diskuteras behov av försörjning med basdata och värderade data. Med basdata menas enligt rapporten grundin- formation om markens naturgivna innehåll och egenskaper samt den byggda miljön och befolkningen som inte är värderande utifrån något speciellt intresse. Statens lantmäteriverk. Sveriges geologiska undersök- ning och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut är enligt rap- porten exempel på myndigheter som har ansvar för att ta fram basdata om mark. vatten och luft.

Ett flertal remissinstanser tar upp allmänna synpunkter i anslutning till dessa frågor. Bl.a. diskuteras de olika myndigheternas roll. omfattning och innehåll i basdata samt resursfrågor.

Allmänna synpunkter på basdata och kanläggningsverksamhet framförs av statens lantmäteriverk och landskapsinformationsutrednittgen. vilka framhåller att den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning så långt möjligt bör tillgodoses inom ramen för den grundläggande landskapsinfor— mationen. Umeå universitet framhåller att universiteten är helt förbisedda trots att de förser samhället med s. k. basdata genom grundforskningen.

Statens lantmäteriverk framhåller att det är nödvändigt att beakta lant- mäteriets roll när det gäller att tillhandahålla och samordna landskapsinfor- mation. Verket bör enligt egen uppfattning svara för utveckling av system i tekniskt avseende för insamling. lagring. bearbetning och presentation av kart- och underlagsmaterial. Med hänsyn till att underlagsmaterial måste sammanställas från olika sektorer och nivåer blir enligt verket samord- ningsfrågorna mycket viktiga både från ekonomisk synpunkt och med tanke på behovet av att kunna presentera materialet på ett användbart och lättillgängligt sätt. På länsplanet bör enligt verket överlantmätarmyndighe— ten som regional myndighet för landskapsinformation ha en mycket bety- 5 Riksdagen 1980/81. [ sam! Nr 183

Prop. 1980/8 l : 183 66

delsefull uppgift. lnom länsstyrelsen bör lantmätericnheten svara för läns- sammanställningarna i tekniskt avseende. Lantmäteriverket framhåller vi- dare att det är en central fråga för landskapsinformationsutredningen att ange vilken roll lantmäteriet ska ha när det gäller insamling. lagring och tillhandahållande av fjärranalysdata i en mera produktionsmässig tillämp- ning.

Lantmäteriverket konstatcrar vidare att det är väsentligt att enhetliga underlagskartor utnyttjas i samband med den fysiska riksplaneringen och att därvid det allmänna kartmaterialet hildar'stommen. Lantmäteriverket och överlantmätarmyndigheterna som regionala kartmyndigheter bör en- ligt verket utnyttjas vid samordningcn av redovisningsinsatserna. Verket framhåller också att eftersom väsentliga delar av underlaget för den fysiska planeringen hämtas ur den kommunala översiktsplaneringen är enhetlighet i kartanvändning och rcdovisningsteknik också på det kommunala planet fördelaktigt. Beträffande ajourhållning av basdata framhåller verket att det är väsentligt att ekonomiska kartor hålls aktuella. Nuvarande resurser medger emellertid inte en vare sig innehållsmässig eller ytmässig ökning av åjourhållningen på det sätt som tidigare avsetts. Nuvarande medelstillgång medger inte heller en ajourhållning av åker-markens utbredning. En upp- byggnad av ajourhållning av åkermarkens utbredning bör enligt lantmäteri- verket ske främst i kontliktområden. Verket framhåller att det idag är oklart hur en ajourhållning av åkerredovisningen skall kunna organiseras och finansieras. Även länsstyrelsen iSt't'dermanlunds [än framhåller att det är en allvarlig brist att åkermarkens utbredning inte kan ajourhållas i den ekonomiska kartan.

Flera remissinstanser framhåller behovet av en riksomfattande vegeta- tionskartering. Statens Iuntmäteriverk framhåller att en riksomfattande vegetationskartering skulle utgöra ett intressant komplement till det nuva- rande innehållet i topografiska och geologiska kartor. En sådan vegeta- tionskartläggning bör enligt verket infogas i den allmänna kartläggningen. Även länsstyrelsen i Norrbottens [(in framhåller att en förbättrad känne- dom om landets vegetation och våtmarker är angelägen. Enligt länsstyrel- sens bedömning efterfrågas sådan information av en rad intressenter bl.a. företrädare för naturvården. gruvnäaringen. rennäringen. skogsvårdsstyrel- sen. domänverket. militära myndigheter och olika företrädare för plane- ringsintressen. En sådan vegetationskarta bör enligt länsstyrelsen finansi- eras över statsbudgeten och ingå bland de allmänna kartorna. Även statens naturvårdsverk och Svenska natrtrskytldsji'ireningen framhåller behovet av en vegetationskartering. Tillsammans med en geomorfologisk kartering. som verket anser angelägen. skulle dessa kartor utgöra bra komplement till befintliga allmänna kartverk. Verket föreslår att en riksomfattande kart- läggnin sker till en beräknad kostnad av omkring 100 milj. kr. under en 10- årsperiod.

Statens lantmäteriverk. .S'tyrelsenjör teknisk utret-kling och länsstyrel-

Prop. 1980/81: 183 67

sen i Göteborgs oeli Bolins län diskuterar den nuvarande geologiska kart- läggningen. Styrelsen för teknisk tttveekling framhåller att modern geolo- gisk information som tillhandahålls av" Sveriges geologiska undersökning i form av berggrundsgeologiska. geofysiska. jordartsgcologiska och hydro- logiska kartor har en begränsad geografisk täckning. Kartcringen är med några få undantag föråldrad eller obefintlig. Geologiska kartor borde enligt styrelsen kunna utgöra värdefullt underlag för preliminär bedömning av markens lämplighet för skilda ändamål och för prioritering mellan komplet- terande geotekniska och andra undersökningar. Styrelsen anser att en övergripande central bedömning och prioritering av geologisk kartering är angelägen bl. a. med hänsyn till den fysiska riksplaneringen. Statens lant- mäterii-erk anser att nya frågor inom den fysiska riksplaneringen. exempel- vis energi- och mineralfrågor. ställer krav på redovisning som de allmänna kartorna f. n. endast delvis kan tillgodose. Inte heller de geologiska kar- torna tillgodoser dessa behov bl.a. därför att stora områden saknar mo- derna geologiska kartor i lämpliga skalor. Lt'insstyrelsen i Göteborgs och Bohus län poängterar särskilt behovet av vissa geotekniska förhållanden. främst områden med stor rasrisk samt områden med hög radonhalt. Även anläggningar under mark är enligt länsstyrelsen angelägna att få kartlagda. Behovet av ett modernt geologiskt kartmaterial understryks dessutom av Stot'k/iolms universitet.

Utöver framförda behov av förbättrad kartläggning över vegetation. geomorfologi och geologi framför dessutom statens lantnu'iteriverk och länsstyrelsen i Södermanlands län behov av allmänna kartor över havs- och sjöomräden. Lantmt'iteriverket framhåller att rapportens förslag om en utvidgad vattenplanering kommer att medföra krav på förbättrat kartun- derlag. Även den administrativa indelningen av havsområdena och de större insjöarna behöver redovisas på allmänna kartor.

Staten-S' lantmäteriverk och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län redovisar dessutom behov av undermarkskartering. Lantou'iterirerket framhåller att de områden som är mest aktuella i detta avseende är områ- den där anspråken från kommunikationsnätet är särskilt stora. dvs. omrä- dena mellan de större tätortsregionerna i södra Sverige.

Behovet av ekonomiska resurser tas upp av flera remissinstanser. Sta- tens lantmäteriverk och länsstyrelsen i Södermanlands lätt pekar på beho- vet av ökade ekonomiska resurser för en ajourhållning av den ekonomiska kartan och åkermarkens utbredning. Sveriges meteorologiska oeli hydrolo- giska institut framhåller allmänt att en förutsättning för att myndigheterna skall fullfölja betänkandets förslag om planeringsunderlag är att erforder- liga resurser linns tillgängliga. Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller behovet av ekonomiska resurser för vegeta- tionskartering och geomorfologisk kartering.

Prop. 1980/81: l83 68

2.3.6 Information. registerinformtttion och ADB

Rapporten anger som utgångspunkt för den fysiska planeringens kun- skapsförsörjning att material i olika register och sammanställningar skall utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Flera remissinstanser framhåller de möjligheter som ges att utnyttja existerande eller planerade informationssystent vid framtagning av infor- mation för samhällsplaneringen. Cl'Illrulnänlndt'll _lör_t'astiglietsdata fram- håller. att de ADB-register som behandlar" marken och dess användning är betydelsefulla i detta sammanhang. Bland ADB-register som har samband med fastighetsdatasystemet nämns fastighctstaxeringsregistret. folk- och bostadsräkningsregistren. lantbruksregistret. befolkningsregisten. vägda- tabanker m.fl. Centralnämnden framhåller att dess erfarenheter av sam- körningar med olika ADB-register och utvecklingsarbete i fråga om lämpli- ga presentationsformer bör bli ett värdefullt stöd i det fortsatta utveck- lingsarbete som behöver ske i anslutning till den fysiska riksplaneringen. Vikten av möjligheterna till samutnyttjande av olika informationssystcm framhålls dessutom av statens lantmäterii'erk. styre/senft')"r teknisk utveck- ling. landskapsinjormationsutredningen och Svenska naturskyddsjär- eningen. Lantmäteriverket anser att fastighetstaxeringsregistren i framti- den bör kunna förse framför allt länsdatorerna med mycket värdefull information för samhällsplaneringen. Genom en kombination av fastighets- taxeringsuppgifter med fastighetsregistrets koordinatuppgifter och de all- männa kartornas ajourhållning bör det enligt verket vara fullt möjligt att utan stora investeringar få till stånd ett byggnat'lsregistcr som tillgodoser vissa väsentliga behov i samhällsplaneringen. Styrelsenjär teknisk utveck- ling pekar på risken att materialet i olika register kan bli stårhantcrligt i kommunerna. Anledningen till detta är den bristande samordningen eller samverkan mellan myndigheterna vid utveckling av databaser eller regis- ter. Landskapsinformatimrsutrednitzgen hänvisar till utredningens arbete beträffande åtgärder att åstadkomma den normering av data m.m. som erfordras för att möjliggöra ett rationellt tekniskt informationsutbyte mel- lan olika källor och register vid exempelvis inventeringar. Särskilt om ett ökat utnyttjande av ADB-teknik kommer till stånd kommer enligt utred- ningen en sådan teknisk standardisering att krävas. Svenska naturskydds- l/i'ireningen framhåller att erfarenheterna från genomfört utvecklingsarbete bör göra det möjligt att fatta beslut om att den fortsatta registreringen av naturmiljön skall ske med ADB-rutiner. ADB-behandling av data bör enligt föreningen också underlätta läns- och rikssammanställningar.

Flera remissinstanser diskuterar den försöksverksamhet som bedrivits av lantmäteriverket. Statistiska centralbyrån och statens planverk att med datateknik lagra. bearbeta och presentera underlagsmaterial för den fysis- ka riksplaneringen i form av en s. k. l—"RP-faktabank. Statens lantmäteri- verk anser beträffande ADB-tekniken att denna torde vara den mest ända- målsenliga för att presentera och analysera material inom den fysiska

Prop. l980/8l: 183 69

riksplaneringen. Försöksverksamheten har enligt verket visat att det är av största vikt att redan själva inventeringsarbetct läggs upp så att materialet kan lagras på ett rationellt sätt. Genom att på ett tidigt stadium besluta vilken information som behövs för kommande ställningstaganden av mera övergripande natur kan insamlingsarbetet utföras så att ett minimum av arbete behöver läggas ned på att i efterhand anpassa materialet för någon form av lagring och presentation med hjälp av ADB. Svenska naturskydds- mreningen framhåller att de försök med rikssammanställningar som bedri- vits i samarbete mellan planverket. lantmäteriverket. Statistiska central- byrån och länsstyrelsen i Skaraborgs län också bör kunna ge en anvisning om httr ADB-rutiner på länsnivå skulle kunna utnyttjas i riksplaneringen. Statistiska centralbyrån och länsstyrelwn i Örebro län framhåller att det är angeläget att utvärdera försöksverksamheten. Även statens naturvårds- verk anser att försöken att tillskapa faktabanker eller databaser är lov- värda. om man har utgångspunkten att det gäller att för olika intressenter nyttja det material som finns i stället för att var och en vid varje tillfälle gör nya inventeringar. Verket anser att man inte skall tillskapa någon speciell databas som förbehålls den fysiska riksplaneringen. ] stället för en enda stor FRP-faktabank bör enligt naturvårdsverket de myndigheter som har eller får ansvaret för en viss naturresurs eller en viss verksamhet också ha ansvaret för att kunskaperna sprids eller hålls tillgängliga även för andra myndigheter eller organ. FRP-faktabanken skulle sålunda svara för hänvis- ningsservieen medan de olika ansvariga myndigheterna skulle svara för dokumentationsservicen. Mil/'ödatanämnden pekar på möjligheter till sam- arbete med en funktion för informationsservice på miljöområdet. vad gäller speciellt hänvisning till olika informationskällor. Statens rådför hyggnadshrskning, länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län framhåller allmänt behovet av användning av ADB i den fysiska rikspla- neringen.

Viss tveksamhet mot användning av ADB i den fysiska riksplaneringen redovisas av Sveriges industrifiirbmnl. som framhåller att det i viss omfatt- ning kan vara berättigat att utnyttja material från myndigheter i den fysiska riksplaneringen. Förbundet ser emellertid med skepsis på tanken att sam- la. bearbeta och presentera underlag för den fysiska riksplaneringen som sammanhålls centralt med hjälp av ADB-teknik.

2.3.7 Ny metod och teknik

Flera remissinstanser diskuterar tillämpningen av ny teknik och nya metoder som tagits fram i forsknings- och utvecklingsverksamhet. Bl. a. diskuteras försök med s.k. koordinatsatt Sverige-karta och fjärranalys. Beträffande fjärranalys framhåller statens lantmäteriverk att den satellit- baserade ljärranalystekniken står relativt långt från produktionstillämp- ningar inom den fysiska riksplaneringen trots att instrument och utvärder— ingsmetodcr finns tillgängliga. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att

Prop. 1980/81: [83 70

den bearbetning som krävs för att utnyttja satellitdata i planeringsarbetet bör förläggas till Kiruna kommun. De organisationer och myndigheter som har ansvaret för att denna teknik utvecklas resp. utnyttjas i den löpande kartproduktionen bör enligt länsstyrelsen ges i uppdrag att redan nu fram- lägga förslag till hur en produktion bör organiseras i Kiruna. Landskapsin- formationsutredningen redovisar att utredningen överväger åtgärder för en förbättrad försörjning med ljärranalysmaterial. exempelvis infraröda bilder för vegetationkartering. Svenska naturskydds_/'(n'eningen och länsstyrelsen i Älvsborgs lätt framhåller att modern teknik måste komma till större användning än hittills. För naturvården har enligt dessa instanser den infraröda tlygbilden mycket stort värde.

2.4 Samordning med länsplancringen

Rapporten föreslär bl.a. att länsstyrelserna skall svara för en förbättrad samordning av länsplancringen och: den fysiska riksplaneringen. Mot bak- grund av att samordningen skall ske löpande under planerings- och genom- förandearbetet föreslås en ökad tidsmässig samordning av de båda plane- ringsformerna.

Förslagen tillstyrks i huvudsak av länsstyrelserna i Örebro. Hallands, Östergötlands. Gävleborgs. Malmöhus. Skaraborgs, Uppsala. Jämtlands och Norrbottens lätt. lantbruksnämnden i Norrbottens och Gävleborgs län. Ingenjörst'etenskapsakademiett. Göteborgs universitet. landstinget i Östergötlands län samt Östra Göinge. Härnösands. Krantfrn's. Kävlinge. Värnamo. Falu. Gävle, Jönköpings, Tanums, Svalövs. Skövde. Vaxholms och Karlskrona kommuner.

Några av remissinstanserna. bl.a. Gotlands kommun. anser att förut— sättningarna för en närmare samordning mellan den fysiska riksplanering- en och den regionalpolitiska planeringen förbättras genom att knyta redo- visningen av vissa markhushällningsfrågor till den återkommande läns- planeringen.

Några remissinstanser anser att en samordning mellan länsplancringen och den fysiska riksplaneringen inte är någon garanti för allsidighet i planeringsverksamheten. Några remissinstanser ställer sig också tvek- samma till förslaget om förbättrad samordning. om det innebär att kommu- nerna blir påtvingade en rad förutsättningar och planeringsunderlag. Bl. a. ställer sig Tingsryds kommun tveksam till en utökad samordning då läns- plancringen har ett kortare tidsperspektiv och den fysiska riksplaneringen ett längre perspektiv. Ljungby. Falkenbergs. Laholm. Tingsryds. Nybro och Varbergs kommuner anser att sambandet mellan de båda planerings- formerna inte är särskilt starkt.

Svenska industri/'örbundet anser inte att de exempel rapporten anger för samordningsinsatser. t. ex. att utnyttja olika natttrresurseri syfte att skapa sysselsättning och stärka underlaget för samhällsservice inom områden

Prop. 1980/81: 183 71

med sysselsättningsproblem. skulle vara en förutsättning för att sådan verksamhet ändå kommer till stånd. lndustriförbundet kan mot denna bakgrund ej ansluta sig till rapportens förslag. lndustriförbundet kan där- emot se vissa fördelar i en samordning mellan den fysiska riksplaneringen och den regionalpolitiska planeringen på lokal nivå. om insatserna syftar till eller inriktas på att motverka dubbelarbete och ökad byråkratisering.

Flera av remissinstanserna ställer sig positiva till att en utveckling av samordningen skall ske på regional och lokal nivå. Några pekar också på nödvändigheten av att denna samordning också kommer till stånd på riksnivå.

Samordningen mellan olika departement och statliga centrala verk behö- ver förbättras enligt bl.a. statskontoret. sit'ifartsverket. länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län. Uddevalla och Nässjö kommuner samt Kooperativa förbundet. Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att den övergripande statliga planeringen måste samordnas bättre så att en gemen- sam grundsyn ftnns i presentationen av de skilda delarna av den översikt- liga planeringen. På riksnivå finns enligt länsstyrelsen olika mål för den framtida utvecklingen och det är inte ovanligt att vissa av dessa mål kolliderar med varandra på den kommunala nivån. På läns- och riksnivå måste därför samordningen avsevärt förbättras.

Transportrådet understryker vikten av en samordning mellan den fysis- ka riksplaneringen och den regionala traftkplaneringen. som utförs av länsstyrelserna.

Socialstyrelsen anser att ställningstaganden rörande hushållning med mark- och vattenområden där staten har materiella intressen att bevaka. måste grunda sig på kunskaper om människors villkor. Enligt socialstyrel— sens uppfattning måste därför kunskaper om de sociala och medicinska konsekvenserna av olika handlingsalternativ liksom om det komplicerade samspel som råder mellan brister i miljön och människors välbefinnande och hälsotillstånd i framtiden beaktas i större utsträckning inom rikspla— neringen än vad som hittills varit möjligt. Detta förutsätter dock både breda och djupa kunskaper om de sociala förhållanden som olika männi- skor lever under. I dagens läge saknas enligt socialstyrelsen samlade sociala övergripande mål och utgångspunkter för samhällsplaneringen.

Statens naturvårdsverk anser liksom Svenska naturskyddsjöreningen att miljövårdsfrågorna bör redovisas i länsprogrammen.

Svenska kommunförbundet anser att kommunerna sedan länge krävt att också länsplancringen skall utvecklas i linje med de arbetsformer som har tillämpats i den fysiska riksplaneringen. dvs. med ett uttalat kommunalt planeringsansvar. Enligt förbundets uppfattning är detta en förutsättning för att man skall kunna acceptera den föreslagna samordningen mellan fysisk riksplanering och länsplancring. Det är enligt förbundet viktigt att betona att planeringen måste utgå från ett kommunalt medansvar och ha som mål att belysa regionala samband och problem på en konkret och

Prop. 1980/81: 183 72

förståelig nivå. Hittills har enligt förbundet länsplancringen inte haft en sådan inriktning.

På regional nivå administreras den statliga stödverksamheten som har till uppgift att vara ett näringsstöd eller ett stöd till sysselsättningen inom en bygd eller en ort. Det gäller bl.a. stöd tilljord- och skogsbruket, turism och rekreation samt medel till beredskapsarbeten för landskapsvård. upp- rustning av kulturhistoriska byggnader samt iordningställandc av fornmin- nesområden. Behandlingen av ärenden av denna typ har karaktären av kreditprövning eller sysselsättningsstödjande åtgärder för att åstadkomma eller bygga under en önskvärd regional struktur. Det är enligt rapporten angeläget att stödet så långt som det är möjligt används så att även strävandena i den fysiska riksplaneringen vad gäller säkerställande och vård av riksintressanta objekt och områden för naturvärden. friluftslivet och kulturminnesvården understöds.

Förslaget tillstyrks utan reservation av riksantikvariec'imbetet. länssty- relserna i Jönköpings. Örebro. VilSlt'rbtnlenS. Jämtlands och Göteborgs ot'h Bohus län samt Svenska naturskydds/i'ireningen.

Lantbruksstyrelsen. Krokoms kommun. Lantbrukarnas riksförbund. Sveriges skogsägareft'ireningars riksjörbund och Byggnadsvärdsförbundet tillstyrker förslaget med viss reservation.

Lantbrukarnas riksförbund delar utredningens uppfattning att de statliga stöd som utgår till sysselsättning inom en byng eller en ort också bör kunna utgå för beredskapsarbeten rörande landskapsvård och upprustning av kulturhistoriska byggnader m.m. Emellertid får enligt riksförbundet inte naturvårdens. friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen råda gene- rellt om detta alltför mycket strider mot de areella näringarnas intressen. Lanthruksnämnden i Göteborgs oeh Bohus län anser att vissa hänsyn måste tas till vård av riksintressanta objekt och områden för naturvård m.m. Det primära för det statliga stödet till jordbruket måste dock enligt nämnden alltid vara näringens fortbestånd och utveckling. Utvecklingen i jordbruket har alltid tidigare medfört. förändringar i landskapets karaktär. Att genom åtgärder i samband med statligt stöd skydda den nuvarande karaktären mot förändringar finner lantbruksnämnden därför varken möj- ligt eller nödvändigt.

2.5 Tidsplan för det fortsatta riksplanearbetet

Flera remissinstanser anser att förutsättningen för att arbetet med den fortsatta fysiska riksplaneringen skall kunna genomföras enligt den tids- plan som har föreslagits i rapporten är att erforderliga resurser ställs till förfogande.

Trollhättans. Karlskoga och Mörbylånga kommuner. länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Kalmar län samt _fiskeristyrelsen tillstyrker tidsplanen.

Prop. 1980/81: 183 73

Landskrona kommun anser att kommunerna bör ges möjlighet att fullföl- ja det under planeringsskedet pågående. arbetet innan man påbörjar ett nytt skede av den fysiska riksplaneringen. Liknande synpunkter framförs av Nybro, Krokoms. Falkenbergs. Mariestads och l-'ästerås kommuner.

Falkenbergs. Lidköpings samt Östhammars kommuner anser att arbetet fram till l982 med att fullfölja fastlagda riktlinjer bör ges längre tid. Liknan- de synpunkter framförs av Kalmar kommun. som också menar att det förefaller som om de nya frågorna i den fysiska riksplaneringen behöver lång förberedelsetid för att introduceras i kommuner och länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det pågående arbetet bör fullföl- jas innan nya arbetsuppgifter initieras. Länsstyrelsen vill därför kraftigt understryka att det förslag till inriktning av den fortsatta fysiska rikspla- neringen som framförs i rapporten måste ses som en långsiktig strategi för att stegvis förbättra beslutsunderlaget och räckvidden av den fysiska riks- planeringens innehåll.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägarefi'ireningars riksför- bund är tveksamma till en ny omgång fysisk riksplanering efter det att den nu pågående omgången är klar. Näringslivets byggnadsdelegation anser att det nu beslutade planeringsarbetet har en omfattning och inriktning som starkt kan ifrågasättas med utgångspunkt från den ursprungliga målsätt- ningen med 1972 års beslut om riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Riksrevisionsverket anser. mot bakgrund av att en ny plan- och bygglag kommer att innebära nya arbetsformer och rutiner samt att annan sektorövergripande eller sektoriell planering kan behöva prioriteras under de närmaste åren, att en ny planeringsomgång för den fysiska riksplane- ringen inte bör komma till stånd.

Några av remissinstanserna anser att de nya frågor som har tagits upp i rapporten bör föras in i planeringsprocessen redan före år l982. Detta gäller bl.a. Vallentuna. Ljungby. Mjölby och Stenungsunds kommuner samt länsstyrelsen i Älvsborgs lätt. Tekniska högskolan i Stockholm anser att ambitionsnivån i rapporten är alltför låg och menar att åtgärder måste komma till stånd tidigare.

Svenska kommunförbundet anser att de nu mest angelägna frågorna rör planeringen av bebyggelsestrukturen och planeringen av tätorter. energi- planering i vidaste mening. anspråken på vattentillgångarna samt pro- blemen med den snabbt ökande försurningen av mark och vatten. Kom- munförbundet anser att dessa frågor är så omfattande att ett betydande arbete återstår innan dessa frågor kan få effekter i praktisk planering. Samtidigt menar förbundet att det är av betydelse för samhällsutveckling- cn att dessa frågor redan nu successivt tas in i planeringsarbetet. De nya planeringsaspekterna är enligt förbundet till stor del resultatet av snabbt förändrade förutsättningar i samhällsutvecklingen. Av den anledningen bör inte införandet i riksplanearbetet uppfattas som början på en ny plane- ringsomgång. Tvärtom är det väsentligt att det fortsatta arbetet får en stark

Prop. l980/81: 183 74

koppling till tidigare genomförd planering. Kommunförbundet menar vi- dare att man nu måste inrikta plancringsansträngningarna mot att lösa de svåra resurshushållningsproblem som samhället står inför under l980- talet. Dessa måste enligt förbundet prioriteras i diskussionen på alla pla- neringsnivåer i samhället. Frågor som rör jordbruksmarken och fritidsbe- byggelscn bör enligt förbundet inte dominera i framtiden.

2.6 Resurser för fortsatt arbete

Ett antal av remissinstanserna anser att resursfrågorna borde ha behand- lats mer utförligt i rapporten. Det gäller statens naturvårdsverk. statskon- toret. högskolan i Örebro. Uppsala universitet. Sveriges lantbruksuniver- sitet. länsstyrelserna i Södermanlands. Kristianstads. Gävleborgs. Stor-k— holms och Jönköpings län. Västnutnlands läns landsting samt l't'isteräs. Östra Göinge, Karlstads. Varberg.-i", Enköpings, Göteborgs. Valdemars- viks. Vårgårda. Uppsala. Västerviks. Härnr'r'sands. Mjölby. Tingsryds. Kristinehamns. Lidköpings. tN'ässjö. Timrå. Ljungby. Partille. Gävle och Sala kommuner.

Länsstyrelsen i St'idermanlands län menar att som utgångspunkt för beräkning av kostnaderna borde en uppskattning av arbetsvolymen av det hittills vid olika myndigheter nedlagda arbetet göras. Karlstads kommun anser att de statliga kraven inneburit en senareläggning av angelägna kommunala planeringsinsatser. Kommunen framhåller att en ekonomisk plan för hur den fysiska riksplaneringen skall genomföras bör upprättas. Även naturvårdsverket understryker behovet av ett program för genomfö- randet av den fysiska riksplaneringen mot bakgrund av att regeringen kräver stark restriktivitet när det gäller nya åtaganden. Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att det är ett krav att länsstyrelsernas anslag inte minskas.

Några remissinstanser pekar vidare på att ett resurstillskott är nödvän- digt för att arbeta med nya frågor i den fysiska riksplaneringen. Denna åsikt företräds av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Upp- sala universitet. statens livsmedelsverk. statens planverk. lantbruksnämn- den i Hallands län. länsstyrelserna i Norrbottens. Jönköpings och Älvs- borgs län. landstinget i Skaraborgs län. Eskilstuna och Västeräs kom- muner. Svenska kommunft'irbundet och Härryda naturvärdsji'irening. Väs- terås kommun framhåller särskilt att utökade ambitioner endast kan kom- ma i fråga inom de områden där planeringen kan resultera i reella kostnads- besparingar.

Flera remissinstanser riksmuseet. statens livsmedelsverk. byggforsk- ningsrådet. länsstyrelser/ut i Jönköpings. Värmlands. Hallands. Östergöt- lands och Malmöhus län, Enköpings, Gislaveds, Sala. Tingsryds. Härnö- sands. Uppsala, Helsingborgs. Västerviks. Kumla. Alingsås. Åre. Kristi- nehanttts och Karlstads kommuner. Göteborgsregionens kommunalför-

Prop. 1980/81: l83 75

bund. Svenska naturskydds/i'ireningen och SACO/SR —- anser att ambi- tionsnivån för den fysiska riksplaneringens genomförande inte står i paritet med tillgängliga resurser. varken personellt eller ekonomiskt. Gislaveds kommun menar att det råder obalans i förhållandet mellan den fysiska riksplaneringens ambitioner och de resurser som avsätts för att förverkliga planerna.

Några instanser anser att resurserna är mycket ojämnt fördelade mellan landets kommuner. Bl.a. framhåller bygg/orskningsrädet och Svenska kommun/örbundet att flertalet av Sveriges kommuner har en mycket blyg- sam planeringsapparat i relation till de uppgifter som vilar på dem.

Kinnmunlörbundet understryker att kommunerna Ställer sig bakom de grundläggande principerna för den fysiska riksplaneringen. Det är enligt förbundet samtidigt nödvändigt att begränsa den fortsatta planeringens ambitionsnivå. Kommunförbundet menar att omdisposition av resurser från annan kommunal planeringsverksamhet till arbete med den fysiska riksplaneringen medför negativa konsekvenser för bostadsförsörjningen och den kommunala ekonomin.

Länsstyrelsen i Malmöhus lätt anser att både med avseende på kompe- tens och befogenhet är länsstyrelserna särskilt lämpade att överblicka skilda samhällssektorer. Länsstyrelsen understryker att samarbete mellan länsstyrelse och kommuner är av grundläggande betydelse i det fortsatta riksplanearbetet. Länsstyrelsen anser att en resursförstärkning är nödvän- dig för att tillgodose dessa behov.

Ett 30-tal remissinstanser. däribland ett stort antal kommuner. anger närmare att det erfordras resurstillskott för fortsatt fy5isk riksplanering främst i form av statliga bidrag för att täcka ytterligare personalförstärk- ningar och underlagsmaterial från expertis på andra nivåer. Östhammars kommun anser exempelvis att ett villkor för fortsatt kommunalt rikspla- nearbete är avsevärda statliga bidrag. dels i form av penningmedel. dels i form av insatser från sådan expertis som länsstyrelsen och de centrala verken förfogar över och som kommunen inte har.

Ett 20-tal av remissinstanserna -— statskontoret._liskeristyrelsen. statens naturvårdsverk, statens industriverk. länsstyrelserna i Kronobergs. Stock- holms. Skaraborgs och Västmanlands län.jiskenämttden i Göteborg. lant- bruksnämnderna i Skaraborgs. Göteborgs och Bohus. Norrbottens. Jämt- lands. Uppsala och Värmlands län redovisar närmare behovet av perso- nal och medel. Flertalet instanser uppskattar att en pcrsonalförstärkning mellan en och fyra personer är rimlig. Remissinstanserna understryker också att om detta resurstillskott inte kan ges. kan den kommunala plane- ringsverksamheten inte utföras i samma utsträckning som f. n. sker. Lik- nande synpunkter framförs av lantbruksnämnderna i Skaraborgs, Göte- borgs ot'h Bohus och Norrbottens län. Statens tutturvärdsverk beräknar att för att klara inventeringsbehovet och fortlöpande naturresursräken- skaper för de naturresurser som verket anser sig ha ett hushållningsansvar

l'rop. l980/8l: 183 76

för. krävs ett totalt ärligt ökat behov av 6—8 milj. kr. för det egna ansvars- området. Därutöver tillkommer kostnader för att kunna fullfölja verkets bevakningsansvar. Verket anför att det genom omprioriteringar kan avdela ca 2 milj. kr. per år.

Länsstyrelsen i lf't'istmanlunds län samt lantbt'ttkstu'imnderna t' (Motala och lf't'irmlands län anser att ökade resurser för den kommande vattenpla- neringen blir nödvändig. Dessa bedömer dock att ytterligare resurser för— anledda av övrig regional och kommunal planering inte skulle behövas.

()m nuvarande detaljgransknings- och fastställandefört'arande slopas bör enligt statskontorets mening detta följas upp och studeras så att lämpliga omfördelningar kan göras. Liknande synpunkter framförs även av lant- bruksnämmlen i Västnutnlands län.

Några av remissinstanserna. länsstyrelserna i Värmlands och Malnu'i- hus län samt Enköpings. Lidköpings. Malmö. Laholms och Oskarshamns kommuner. anser att knapphet på resurser leder till att tidsplanen för fortsatt arbete med den fysiska riksplaneringen bör utsträckas. Bl. a. anser Lidköpings kommun att det är nödvändigt med en senareläggning av pla- neringsskedet med två år. Oskarshamns kommun föreslår en ytterligare förskjutning av tidsplanen.

3 Aktsamhet i landskapet

3.1 Hänsyn till naturvården m. m. inom jordbruket

Det bör enligt rapporten övervägas om allmänna hänsynsregler bör införas ijordbrukets lagstiftning som ett komplement till naturvårdslagen på motsvarande sätt som har skett i skogsvårdslagen . Som exempel på hänsyn som borde kunna tas ijordbruket nämns i rapporten bevarande i rimlig omfattning av öppna diken. våtmarker. odlingsrösen och åkerhol- mar.

Rapportens förslag om att överväga införande av hänsynsregler ijord- brukets lagstiftning kommenteras främst av företrädare för bevarande- och jordbruksintressen. av vissa högskolor samt av länsstyrelserna. Kommu- nerna tar endast i några fall upp frågan. Förslaget får ett blandat mottagan- de. Myndigheter och organisationer som företräder bevarandeintressen. flera högskolor och flertalet länsstyrelser som tar upp frågan tillstyrker förslaget. Myndigheter och organisationer som företräder jordbruket är däremot som regel negativa.

Rapportens förslag tillstyrks uttryckligen av framför allt riksantikvarie- ämbetet. statens tutturvårdsverk. ett lS-tal länsstyrelser samt Svenska ttaturskj'ddsföt'eningen. Riksantikvarieämbetet framhåller att det behövs en bestämmelse om generellt hänsynstagande för hela kulturmiljön. och att detta bör uppmärksammas vid en kommande översyn av kulturminnesvår-

Prop. l980/8l: 183 77

dens lagstiftning. Behovet av hänsyn till kulturmiljön bör emellertid också komma till uttryck i sektorlagstiftningen för de areella näringarna. En sådan hänsynsbestämmelse bör därför enligt ämbetet införas ijordbrukets lagstiftning i analogi med kravet på naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen . . Även statens naturvårdsverk anser att hänsyn till miljövårdens intressen från jordbrukets sida bör formuleras på motsvarande sätt som i skogs- vårdslagcn med föreskrifter. Verket föreslår att detta sker genom en kom- plettering av lagen om skötsel av jordbruksmark. Länsstyrelsen i Uppsala län understryker att de förändringar i odlingslandskapet som sker i ratio- naliseringssyfte. t. ex. borttagande av åkerholmar och ändmoräner. utdik- ning av våtmarker m. rn. påverkar landskapsbilden och kulturlandskapets karaktär. samt i vissa fall också medför en utarmning av flora och fauna eftersom de aktuella områdena ofta utgör refuger för många växter och ger skydd samt häcknings- och boplatser för olika djurarter. Den hänsynsregel som nu finns i l & naturvårdslagen är enligt länsstyrelsen så allmänt hållen att den är svår att tillämpa i det enskilda fallet. En hänsynsregel med tillämpningsföreskrifter motsvarande vad som finns för skogsbruket. torde enligt länsstyrelsen ge ett bättre stöd för att åstadkomma bättre hänsynsta- gande till naturvården ijordbruket. Länsstyrelsen i Kristianstads län fram— håller att borttagandet av odlingshinder i jordbrukslandskapet innebär att förutsättningarna för det ursprungliga växt- och djurlivet försvinner. Från vetenskaplig naturvårdssynpunkt är detta ett allvarligare problem än igen- växningen. Därför anser länsstyrelsen att det kan ifrågasättas om inte jordbruket bör åläggas visst hänsynstagande till naturvården i likhet med skogsbruket. Länsstyrelsen i Örebro län. som också är positiv till att en hänsynsregel införs. menar att denna inte bara bör tillgodose naturvårdens intressen utan också kulturminnesvårdens. [ den mån det föreligger kon- flikt mellan de hänsynstaganden som föreslås i rapporten och gällande jordbrukspolitik. anser länsstyrelsen att dejordbrukspolitiska målsättning- arna bör ändras. Det är enligt länsstyrelsen rimligt att jordbrukspolitiken inrymmer produktionsmäl där det finns utrymme för skäliga hänsynstagan- den till andra intressen. Svenska naturskyddsfi'ireningen understryker att i vissa delar av landet minskarjordbrukslandskapets mångformighct snabbt genom de rationaliseringar som vidtas. Föreningen anser att en hänsynsre— gel förjordbruket. på samma sätt som för skogsbruket i skogsvärdslagen. skulle vara till stor nytta som ett komplement till naturvårdslagens hän- syns- och samrådsregler.

Rapportens förslag om hänsynsregler avstyrks av främst lantln'ukssty- relsen och ett It)-tal lantln'uksnämttder. länsstyrelsen i Norrbottens län samt Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsiigarefi'ireninga/'s riks- förbund. Lantbruksstyrelsen menar att odlingslandskapet hela tiden för- ändras med ändrade brukningsformer och rationaliseringar i de areella näringarna. Också framdeles kommer det enligt styrelsen att finnas behov av förändringar. Även om nya produktionsmetoder införs. torde enligt

Prop. 1980/81: 183 78

styrelsen rationellt lantbruk väl gå att förena med naturvårdens. kultur- minnesvårdens och det rörliga friluftslivets intressen. Konflikter mellan lantbruket och bevarandeintressena kan bäst undvikas genom ett utökat samråd och en utökad information mellan ansvariga myndigheter och mellan myndigheter och brukare. Det finns därför enligt lantbruksstyrelsen inget behov av hänsynsregler i jordbrukslagstiftningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att de ekonomiska marginalerna för jordbruket i länet är starkt begränsade jämfört med i slättbygderna. Några merkost- nader betingade av bevarandeintressen torde därför inte kunna medges. varför länsstyrelsen finner det olämpligt att införa generella begränsningar på det sätt som rapporten föreslår. Länsstyrelsen menar dock att för vissa områden i landet kan särskilda hänsynsregler behöva ställas upp. I den mån man vill bevara vissa typer av kultur- eller odlingslandskap bör detta emellertid ske genom aktiva insatser med särskilda medel. Lantbrukarrms riksji'irhund och Sveriges skogst'igareföreningars riksji'irbund avvisar på det bestämdaste införandet av hänsynsregler. Det är tvärtom så att vissa hänsynsregler i gällande lagstiftning bör ses över då de mera innebär ett onödigt och tidsödande byråkratiskt krångel än fyller något verkligt behov och således motverkar de intressen de vill skydda. hävdar förbunden. l den mån det erfordras någon speciell hänsyn till andra intressen vid lant- brukets verksamhet bör detta åstadkommas genom stimulansätgärder. Förbunden anser att naturvårdslagen i dag innehåller möjligheter att trygga den vetenskapliga naturvårdens och friluftslivets intressen. Att införa yt- terligare hänsynsregler anser man inte vara meningsfullt.

3.2 Hänsyn till naturvården i skogsområden av lokalt intresse

[ rapporten påpekas att det är av betydelse för kommunernas möjlighe— ter att påverka tillämpningen av skogsvårdslagen att skogsvårdsstyrelsen samrådet med kommunen i skogsbruksfrågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena. Kommunernas översiktliga planer bör enligt rapporten kunna utgöra underlag för bedömningar av för vilka områden sådant samråd bör ske. 1 regeringens proposition med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (prop. l978/79:2I3) fram- hålls att det är angeläget att kommunerna vidareutvecklar sina kommun- översikter och markanvändningsplaner så att de i ökad utsträckning kan ge underlag för tillämpningen av hänsyns- och samrådsreglerna i skogsvårds- lagen och naturvårdslagen.

Rapporten innehåller inga förslag till nya åtgärder utan refererar endast till redan tidigare genomförda lagändringar och propositionsuttalanden. Relativt många remissinstanser lämnar dock kommentarer.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att kommunerna utvecklar sina fysiska planer som underlag för skogsvårdsstyrelsernas samråd i skogsbruksfrågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena.

Prop. 1980/81: [83 79

Kommentarer med den inriktningen framförs av bl. a. skogsstyrelsen och flera skogsvårdsstyrelser. statens tnttttrt'ård.rt-'erk. länsstyrelserna i Söder— manlands. Östergötlands och Gävleborgs län samt ett par av Lantbrukar- nas liins/örbund. Således delar skogsstyrelsen uppfattningen att kommu— nernas planer bör vidareutvecklas så att lämpliga områden för samråd mellan kommun och skogsvårdsstyrelse i skogsbruksfrågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållanden ska kunna avgränsas. Naturvårds- verket har en liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att avgränsningen av områden bör ske i samråd med skogs- värdsstyrelserna för att få överensstämmelse med skogsvärdslagens hän- synsregler och ge tillfälle att diskutera reglernas tillämpning.

Bland de övriga frågor som tas upp kan nämnas att Skogsvårdsstyrelsen [ Västerbottens län anser att kommunöversikterna är för grova och allmänt hållna för att kunna ge underlag för tillämpningen av skogsvårdslagen . Mera detaljerade planer behöver enligt styrelsen upprättas. Länsstyrelsen i Kronobergs län hävdar att det krävs noggrannare inventeringsunderlag än som finns f. n.. för att kommunernas planer ska kunna utvecklas till under- lag för samråd i skogsbruksfrågor.

3.3 Hänsyn till faunan i fysisk planering

I rapporten framhålls att hänsynstagandet till faunan i den fysiska plane- ringen bör förbättras. Det är en uppgift för naturvårdsverket att i samråd med planverket ange hur detta bör ske. Särskilt väsentligt är det enligt rapporten att beakta behovet av skydd för hotade arter och vård och skydd av för faunan särskilt betydelsefulla områden.

Rapportens förslag om förstärkt hänsynstagande till faunan i fysisk planering kommenteras främst av några centrala verk och vissa länsstyrel- ser. Förslagct får ett i huvudsak positivt mottagande. Ingen remissinstans ifrågasätter behovet av ökat hänsynstagande.

Att större hänsyn bör tas till faunan i fysisk planering framhålls uttryck- ligen i yttranden från statens naturvårdsverk. länsstyrelserna i Stoekholms och Älvsborgs län samt Luleå kommun. Statens naturvårdsverk understry- ker behovet av ökat hänsynstagande i bl.a. den kommunala planeringen. Verket avser att utarbeta råd och riktlinjer för hur faunaaspektcn ska kunna beaktas. Luleå kommun framhåller att det är angeläget att plan- och bygglagen och annan lagstiftning på motsvarande sätt som skogsvårdsla- gen anger regler för hur faunan ska beaktas vid bl.a. tätortsutbyggnad.

Förslaget att naturvårdsverket i samråd med planverket bör ange hur hänsynstagandet kan förbättras. lämnas utan erinran av flertalet remissin- stanser. Länsstyrelsen iBlekinge län anser dock att frågan bäst löses inom ramen för naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. l.änsstyrelsen i Älvs- borgs liin anser att den bristande hänsynen till faunan i fysisk planering beror bl. a. på att erforderlig kunskap saknas om faunans utbredning och livsmiljökrav.

Prop. 1980/81: 183 80

Bland övriga kommentarer kan nämnas att lantbruksstywlsen ifrågasät- ter om frågan om hänsynstagande till faunan bör behandlas inom den fysiska riksplaneringen.

3.4 Användning av kemiska bekämpningsmedel

[ rapporten framhålls att användningen av kemiska medel ijordbruket för bekämpning av ogräs. insekter och svampar har ökat starkt under efterkrigstiden. Under de senaste åren har användningen av bekämpnings— medel dock legat på en konstant nivå. Vidare har de giftigaste preparaten förbjudits. Användningen av kemiska bekämpningsmedel leder som regel till att även djur och växter som inte är skadliga för jordbruket bekämpas. Från naturvårdssynpunkt bör därför enligt rapporten användningen av kemiska bekämpningsmedel undvikas. Även för jordbruket kan de ke- miska bekämpningsmedlen få ogynnsamma effekter genom att markens organismer kan påverkas sa att produktionsft'irmågan försämras. Lant- bruksuniversitetet och naturvårdsverket har upprättat ett forskningspro- gram rörande konsekvenserna av användningen av kemiska bekämpnings- medel. Det ankommer enligt rapporten på de myndigheter som har ansva- ret för jordbruket och miljövården att föreslå lämpliga åtgärder för att komma till rätta med de problem som förorsakas av användningen av kemiska bekämpningsmedel ijordbruket.

l flera yttranden understryks det angelägna i att användningen av kc- miska bekämpningsmedel inom jord- och skogsbruket minskas. Uppfatt- ningarna skiftar dock om vilken grad av restriktivitet som i praktiken bör gälla. Vissa remissinstanser. bl.a. lanrbruksstyrelsen. har valt att inte behandla frågan med hänsyn till den pågående utredningen om användning av kemiska medel inomjord- och skogsbruket.

Rapportens förslag stöds i allt väsentligt i yttranden från Kungl. veten- skapsakadetnien. statens naturvt'irdsverk. Iiinsstyrelsen i Kronobergs liin, Lessebo och Tingsryds kommuner, Västernorrlands läns landsting samt Sveriges _fi'i/tbiologiska unga'tmtsj/l'irening. Kungl. t'ett'nskapsakade/nien anser att jordbrukets användning av pesticider på sikt bör nedbringas till ett minimum. med hänsyn till den ständiga påverkan av den biologiska balansen som ligger nära till hands genom att markarealen besprutas ärli- gen eller med enstaka års mellanrum. och att besprutningen drabbar inte endast de organismer som bekämpningen avser utan får konsekvenser även för växt- och djurlivet i övrigt. Alla möjligheter att nedbringa kemika- licbehovet genom ändrade växtföljder och utveckling av mer resistenta sorter måste enligt akademien tas tillvara. Statens ruttla'våra'st'erk delar också rapportens uppfattning att användningen av kemiska bekämpnings- medel bör begränsas eller undvikas. Det senare gäller särskilt svårnedbryt- bara ämnen och ämnen med dålig selektivitet. När det gäller åtgärder för att komma till rätta med problem i samband med kemikalieanvändning.

Prop. ]980/81: 183 81

avvaktar verket förslaget från utredningen om användningen av kemiska medel inom jord- och skogsbruket. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det orealistiskt att helt avstå från användning av kemiska bekämpningsme- del inom jordbruket. men anser att användningen bör kunna nedbringas väsentligt. Rådgivning och forskning på området anser styrelsen vara viktigt.

Övervägande negativt till rapportens förslag är främst Sveriges industri- förbund. som anser det orealistiskt att hävda att kemiska bekämpningsme- del bör undvikas och pekar på de enligt förbundet avsevärda kostnadsök- ningar som skulle drabba jordbruket och därmed samhället i stort om användningen av bekämpningsmedel förbjöds. Förbundet menar att den uppmärksamhet som bekämpningsmedlen fått i den allmänna debatten torde borga för att jordbruket så långt möjligt undviker mindre lämpliga medel och att de övriga används med försiktighet.

4 Skydd av resurser för areell produktion

4.1 Resurser för jordbruk

4.l.l Riktlinjer till skyddjörjordbruksmarken

Rapporten innehåller inte några nya förslag när det gäller riktlinjer för hushållning med jordbruksmarken. [ stället hänvisas till gällande riktlinjer. Många kommentarer finns dock kring gällande riktlinjer. Vissa remissin- stanser uttrycker exempelvis tillfredsställelse över den skärpning av skyd- det för jordbruksmarken som skett i och-med den nya jordbrukspolitiken och prop. l978/791213 Redovisning av planeringsskedet i den fysiska riks- planeringen. Betydligt fler. främst kommuner. är dock kritiska mot riktlin- jerna för att de är svåra att tillämpa eller inte medger goda lösningar för samhällsutbyggnaden.

När det gäller riktlinjernas utformning anser flera instanser att de är olämpligt utformade eller svåra att tillämpa. Länsstyrelsen iJönköpings län anser således att tillämpningen är svår och kräver stora kommunala utredningsinsatser. Lantbruksnämnden i Örebro län menar att en strikt tillämpning av riktlinjerna inte är möjlig eftersom det skulle leda till ett totalt stopp för alla intressenters krav på markresurser för expansion. Liknande åsikter framförs av länsstyrelsen i Kronobergs län samt Uppsa- la, Södertälje. Värnamo och Gotlands kommuner. vilka alla understryker behovet av en nyanserad tolkning av riktlinjerna till skydd för jordbruks- marken. Jönköpings kommun framhåller att det visat sig svårt att finna mark för en tätortsutbyggnad som även är ekonomiskt genomförbar. Östra Göinge. Orusts och Bergs kommuner anser att det behövs ett förtydligande av begreppet brukningsvärd jordbruksmark. Kramfors och Västerås kom- muner anscr att de gällande riktlinjerna bör ersättas med de som tidigare gällde för högvärdig jordbruksmark.

6 Riksdagen 1980/81. ] sam! Nr 183

Prop. 1980/81: 183 33

Några remissinstanser anser att vissjordbruksmark bör kunna få utnytt- jas för bebyggelse om det samtidigt går att ersätta denna jordbruksmark med annan mark som utnyttjas för produktion av jordhruksprodukter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller t.ex. att vid studier av tätorts- expansion contrajordbruksmark kan i vissa fall även möjligheten att bryta ny jordbruksmark tas upp som en alternativ lösning. Liinsstyrulswt i Norr- bottwts län anser att om vinsten av att få använda viss åkermark för bebyggelse kan användas för att återföra tidigare nedlagd åkeri produktion genom t. ex. markavvattning. täckdikning m.m.. så bör bebyggelseexploa- teringen kunna accepteras. [ riksplaneperspektiv skulle enligt länsstyrel- sen en avgift kunna läggas på äkerexploatering. vilken sedan användes för att främjajordbruket i områden där det är regionalpolitiskt särskilt angelä- get. Svenska byggnads-(1rlwturq/i'irbundet i Östersund anser att eftersom det finns stora arealer av outnyttjad jordbruksmark och möjligheter till nyodling bör jordbruksmark kunna få användas för andra ändamål när andra samhällsintressen kräver detta.

En del remissinstanser lämnar uttryckliga positiva kommentarer om riktlinjerna. Luntbruksnämnden i Vitsternorrlands län menar att betydan- de framsteg har gjorts för att i ökad utsträckning lokalisera samhällsut- byggnaden till andra markområden än åker. Lantbruksnämnden i Örebro län ser med tillfredsställelse på beslutet att skärpa kraven vid ianspråkta- gande av åkermark för andra ändamål än jordbruk. Det innebär enligt nämnden att jordbruksnäringen fortsättningsvis bättre kan hävda sina intressen. Ljusdals. Norrtälje och Kils kommuner stöder riktlinjerna. Lantbrukarnas t'iksft'irlmnd och Sveriges skogsägureji'ireningars riksför- bund uttryckcr tillfredsställelse med arbetet att skydda jordbruksintres- sena. Man pekar dock på att riktlinjerna bara gäller bebyggelse. och önskar att samma regler skulle gälla även för andra intressen.

4.1.2 Bevarande arjordbruksmarkens produktionsjörmägo

[ rapporten hävdas att det finns tecken som tyder på att jordbruksmar- kens förmåga och lämplighet för livsmedelsproduktion är på väg att för- sämras som följd av bl.a. tillförsel av tungmetaller. användning av tunga jordbruksmaskiner. ensidig stråsädesodling och bruk av kemiska bekämp- ningsmedel. Därför är det enligt rapporten viktigt att fortlöpande följa utvecklingen för att i tid kunna överväga behovet av åtgärder för att slå vakt om jordbruksmarkens förmåga till biologisk produktion. Det ankom- mer enligt rapporten på de myndigheter som har ansvaret för jordbruket och miljövärden att göra detta.

Rapportens redovisning av riskerna för en försämring av jordbruksmar- kens produktionsförmåga har lett till många kommentarer. framför allt från myndigheter och organisationer som företräder jordbruksintressen. Ge- nomgående delar man rapportens uppfattning om problemen med tungme- taller, medan man när det gäller andra förhållanden som rapporten redovi-

Prop. 1980/81: 183 83

sar kan ha negativ påverkan. som regel menar att riskerna är mindre. Vissa remissinstanser tar upp försurningen som ett ytterligare hot mot produk- tionsförmågan. Behovet att följa utvecklingen vad beträffar produktions- förmågan framhålls i flera yttranden.

Rapportens konstaterande om risker för försämrad produktionsförmåga hos jordbruksmarken får blandade kommentarer. Lontbruksst_vrelsen för- klarar sig väl medveten om problemen. särskilt tillförseln av tungmetaller som kan medföra förhöjda halter i grödan. i synnerhet om utsläppen av försurande luftft'irorcningar inte kan nedbringas. Användning av tunga maskiner kan enligt styrelsen ge långvariga men knappast bestående ska- dor på marken. Att kemiska bekämpningsmedel skulle kunna ge långvariga eller bestående effekter på markbördigheten är enligt styrelsen inte belagt. Statens livsmedelsverk delar rapportens bedömning att markens förmåga och lämplighet för livsmedelsproduktion på grund av tillförsel av vissa tungmetaller och en ensidig inriktning på kemisk bekämpning på sikt kan försämras om inte erforderliga åtgärder vidtas redan nu för att undvika en sådan utveckling. LantIn-uksunit'ersitetet delar utredningens farhågor vad gäller tungmetaller. men hävdar för övrigt att inga påtagliga försämringar för_jordbruksproduktionen kan märkas.

Vissa remissinstanser har pekat på andra faktorer än de i rapporten nämnda. som kan påverka produktionsförmågan. ("it'iteborgs universitet tar upp markerosioncn och anser att vinderosion och ytavspolning vid regn inte får nonchaleras. En omfattande forskningsinsats inom hela mark- vårdsomrädet är enligt universitetet i högsta grad påkallad. Flera remissin- stanser. främst lantbruksnämnder. tar upp försurningen som ett allvarligt miljöhot för jordbruket. Lanlbruksnätnmlen i Viisternorrlomls län anser t.ex. försurningen vara det kanske allvarligaste miljöproblemet sett från jordbrukets utgångspunkter. Lantbrukar/uts riksji'irlnoui och Sveriges skogsägare/öreningors riksförbuml menar att försurningen är ett av de allvarligaste miljöproblemen. Förutom nackdelar i form av produktions- bortfall på sura jordar. framhåller förbunden tungmetallproblemet som har samband med försurningen. Förbunden menar att det är oacceptabelt att utvecklingen får gå så långt att åkerjordarna på grund av försurning och frigöring av tungmetaller inte kan användas för Iivsmedelsproduktion. Snabba åtgärder är enligt förbunden nödvändiga för att hejda och minska dessa utsläpp som leder till försurning och förhöjning av halten av tungme- taller ijordarna.

Flera remissinstanser. bl.a. vissa lantbruksnämnder. framhåller vikten av att utvecklingen vad gäller produktionsförmäga följs noggrant. Lant— bruksnämnden i Kalmar län anser t.ex. att det är viktigt att slå vakt om produktionsförmågan och att utvecklingen på området följs. Lantbruks- nämnden i Malmöhus län har en liknande uppfattning. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägore/öreningars riks/örund anser det nöd- vändigt att med uppmärksamhet följa de problem som kan uppstå genom

Prop. l980/8l: 183 34

att jordbruksmarkens förmåga och lämplighet för livsmedelsproduktion är på väg att försämras.

4 . I .3 Övriga frågor

Frågor i samband med bevattning för jordbruksändamäl behandlas i avsnitt 10 om sötvatten. Försurningens konsekvenser för jordbruket tas upp till behandling också i avsnitt [lZ om påverkan på mark- och vattenre— surserna genom föroreningar. Här behandlas även kväveföroreningen av grund- och ytvatten.

Flera remissinstanser. främst lantbruksnämnder. tar upp s. k. närhets- problem vid bebyggelsc i anslutning till jordbruk. Konflikter kan uppstå genom attjordbrukcts verksamhet ger upphov till buller. lukt etc. som inte accepteras av de närboende. La"ns.s't_vrelsen i Kronobergs län anser att problemet måste uppmärksammas. och anser att lagstiftningen bör ändras så att sådan lokalisering inte sker som kan äventyra en etablerad produk— tionsinriktning. t.ex. svinuppfödning. Lantbruksnämtnlen i Hallands län framhåller att med nuvarande hälsovårdslagstiftning riskerar befintliga jordbruksföretag med animalieproduktion restriktioner i driften även om produktionen bedrivits innan bostadsbebyggelsen kom till stånd. Lant- bruksnämndcn anser att lagstiftningen bör utformas så att den som bosät- ter sig i närheten av redan befintlig animalieproduktion måste acceptera olägenheter i form av lukt och buller från denna. Lantbruksnätnmlen ( Kronobergs län har en liknande uppfattning. Lantbruksnänuuierna i Stockholms och Älvsborgs län nämner särskilt fritidsbebyggelsen som ett närhetsproblem för jordbruket. Lantbruksnämnden i 'v'iisterbottens län menar att närhetskonflikterna är alltför ytligt behandlade i rapporten. Det råder enligt nämndcn osäkerhet om hur dessa frågor ska hanteras i prakti- ken. Ytterst är det en fråga om vilket intresse som ska vika — jordbruks- eller boendeintresset.

4.2 Resurser för skogsbruk

4.2.1 Allmänt om behandlingen av skogsbruket

Skogsbrukets behandling i rapporten har lett till viss kritik. l—"öreträdarna för skogsbruket menar genomgående att skogsbruket borde givits en mer positiv behandling. Man anser t.ex. att skogsbruket borde ges status av riksintresse i den fysiska riksplaneringen. och att det inte bör införas ytterligare hänsynstagande i skogsbruket till andra intressen. Denna tipp- fattning delas också av vissa länsstyrelser. Det finns dock även remissin- stanser som har en motsatt uppfattning om skogsbrukets behandling i rapporten. Det gäller främst vissa miljöorganisationer.

Skogsstyrelsen anser att möjligheterna till sambruk av skogen mellan skogsbruk och andra intressen inte har poängterats i tillräcklig utsträck- ning i rapporten. Snarare har enligt styrelsen uppmärksamheten riktats

Prop. l980/81: 183 85

mot möjliga konflikter. Skogsstyrelsen anser att rapporten därför inte kan läggas till grund för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Domänverket hävdar att skogsbruket inte fått någon positiv behandling i rapporten. Betoningen ligger enligt verket i första hand på den negativa inverkan skogsbruket uppges ha på en rad intressen. i första hand naturvård och friluftsliv. Verket anser att konflikterna mellan skogsbruket och andra intressen överdrivs. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att skogsbru— ket hittills behandlats relativt restriktivt i den fysiska riksplaneringen. och att rapporten innebär en ytterligare förstärkning av naturvårdens och fri- luftslivets ställning på bekostnad av skogsbruket. Länsstyrelsen anser att i och med den senaste omarbetningcn av skogsvårdslagen bör inte utan starka skäl ytterligare inskränkningar ske i skogsdriften. Sveriges industri- förbund anser att man, med hänsyn till skogsindustrins betydelse. kunde ha väntat sig väsentligt ökad hänsyn till skogsbrukets intressen. Så är emellertid enligt förbundet inte fallet. Beskrivningarna av skogsbrukets inverkan på andra intressen är i rapporten ibland vilseledande. Förbundet menar att riksplanearbetet förstorar problemen på skogsområdet. och att rapporten knappast bidrar till att ge vidgad kunskap och förståelse för skogsbruket.

Svenska naturskyddsft'ireningen tillhör de remissinstanser som anser att rapponen inte har gått tillräckligt långt vad gäller förslag beträffande skogsbrukets hänsynstagande till naturmiljön. Föreningen saknar förslag till hur det framtida skogsbruket ska utformas vad avser hänsyn till natur- vården. Föreningcn anser att en grundläggande linje måste vara att avverk— ningen inte överstigcr tillväxten och att man bör utreda hur ett mindre miljöomdanande skogsbruk bör se ut. Skogsutredningen belyste enligt föreningen inte de problem som är förknippade med ett så hårt utnyttjande av skogen som nu pågår. Sveriges fältbiologiska ttngdomsft'irening anser att skogen måste ses som en resurs också för friluftsliv. naturvård samt bär-. svamp- och viltproduktion. Dessa verksamheter behandlas enligt föreningen alltför kortfattat och övergripande i rapporten.

4.2.2 Riktlinjerför skogsbruket i en n_v plan- och bygglag Vare sig rapporten eller PBL-utredningen föreslår någon särskild riktlin- je i den nya plan- och byggnadslagstiftningen för att skydda skogsmarksre- surserna. Däremot erinras i rapporten om riktlinjerna för skogspolitiken. i vilka det framhålls att när det gäller ianspråktagande av skogsmark för andra ändamål än skogsproduktion. måste förändringen föregås av över- siktlig planering på lokal och regional nivå. där man försöker nä lösningar som innebär att skogsmark inte tas i anspråk för andra ändamål. om likvärdiga och från skogsbrukssynpunkt lämpligare lösningar kan åstad- kommas. I första hand bör sådan mark väljas som från skogsproduktions- synpunkt bäst kan undvaras. Skogsbruksmarkens ställning i fysisk planering på olika nivåer har kom-

Prop. l980/81: 183 86

menterats i många yttranden. framför allt från företrädare för skogsbruket. Flertalet yttranden går ut påatt skogsbrukets markanspråk bör ges större tyngd än idag. I en del yttranden krävs även att skogsbruket ska betraktas som riksintresse eller att skogsmarken ska ges ett skydd av samma slag som jordbruksmarken.

Krav på att skogsbruket tillmäts större vikt i planeringssammanhang framförs av främst skogsstyrelsen och ett [()-tal skogsvårdsstlvrelser. do- miinverket. länsstyrelserm't i Uppsala. Södermanlands och Kronobergs län. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägare/öreninga/'s riks- förbund. Svenska skogsarbetarefi'irbundet. Skogsindustrins samarbetsut- skott och Sveriges industriförbund. Skogsstyrelsen anser att skogsbruket är så väsentligt för landet att det borde vara en självklarhet att det bör betraktas som ett riksintresse. Styrelsen anser att det finns ett starkt stöd för detta i prop. (l978/79zll0) med riktlinjer för skogspolitiken m.m. Skogsstyrelsen anser att skogsbruket i den nya plan- och bygglagen bör behandlas på samma sätt som jordbruket. Donu'inverket intar en likartad ståndpunkt. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att skogsfrägorna bör få ökad tyngd i planeringen. Allt större intresse riktas enligt länsstyrelsen mot utnyttjande av skogsmarken. Den brukningsvärda skogsmarken bör därför ges ett skydd motsvarande vad som gäller för jordbruksmarken. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att riktlinjer för hushållningen med skogsmark bör införas i den nya plan- och bygglagen. i syfte att ange under vilka förutsättningar som skogsmark skall få tas i anspråk för andra ändamål än skogsproduktion. Innebörden bör enligt länsstyrelsen vara i stort sett samma som gäller för brukningsvärd jordbruksmark. Länsstyrel- sen i Kronobergs län ifrågasätter om man inte bland bestämmelserna i 3 kap. i förslaget till ny plan- och bygglag borde ta in en föreskrift om skydd för högproduktiv skogsmark. Även Lantbrukarnas riksförbund och Sveri- ges skogsägare/öreningars riksförbund anser att det behövs ett skydd för skogsmarken liknande det som föreslås för åkermarken. Sveriges industri- förbund har invändningar mot att riksintressen anges på det sätt som har föreslagits i 3 kap. i förslaget till ny plan- och bygglag. Förbundet anser emellertid att om modellen bibehålls. så bör skogsmarken jämställas med jordbruksmarken. Förbundet hänvisar också till propositionen om rikt- linjer för skogspolitiken m. m. Skogsindustriernas samarbetsutskott har en liknande uppfattning.

4 .2.3 Bättre gradering av skogsmarkens produktionsji'irmåga

[ rapporten konstateras att det i den kommunala planeringen finns möj- ligheter att minska intrånget i skogsbruket genom att välja utbyggnadsrikt- ningar och exploateringsområden för tätorter och fritidsbebyggelse så att för skogsbruket värdefull skogsmark sparas så långt möjligt. Ett behov föreligger dock av mer detaljerade graderingar av skogsmarkens värde som underlag för planeringen. Detsamma gäller vid planeringen av kraftled- ningsdragningar.

Prop. 1980/8]: l83 87

Behovet av mer detaljerade graderingar av skogsmarkens produktions- förmåga kommenteras främst av länsstyrelser. skogsvårdsstyrelser och en del kommuner. Genomgående understryks behovet av bättre graderingar av skogsmarkens värde som underlag för planeringen. En del remissinstan- ser diskuterar detaljeringsnivån i graderingen.

Behovet av en bättre kartläggning av skogsmarkens värde framhålls av skogsstyrelsen och ett lO-tal skogsvårdsstyrelser. ett [()-tal länsstyrelser och ett [()-tal kommuner. Skogsstyrelsen instämmer i kravet på tidiga samråd i t. ex. planeringen för bebyggelse och kraftledningar samt under- stryker behovet av bättre underlagsmaterial för skogsbruket för denna planering. Länsstyrelsen th'inkt'ipings lätt bedömer att skogsbruket i fram- tiden kan komma att möta ökade krav på skogsmark för t.ex. bebyggel- seändamål och friluftsliv. Skogsbrukets intressen kan enligt styrelsen san- nolikt tillgodoses bättre i planeringen än f. n.. förutsatt att kommunerna får tillgång till underlagsmaterial som klarlägger skogsbrukets intressen. En detaljerad kartläggning pågår i länet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att mer detaljerade graderingar av skogsmarkens värde i hög grad skulle förbättra möjligheterna att ta hänsyn till skogsbrukets intressen i den fysiska planeringen. Gislaveds kommun delar helt uppfattningen att det finns behov av mer detaljerade graderingar av skogsmarkens värde. men uppger att man inte har lyckats få skogsvårdsstyrclsen att ta fram material. ' Sveriges industrift'irbund är tveksamt till en mera allmänt genomförd och detaljerad gradering i central regi. eftersom den enligt förbundet skulle bli mycket kostsam och nyttan av materialet mycket olika för olika kom- muner. Förbundet kan däremot se ett värde i att skogsmarkens produk- tionsförmåga ingår som en av bedömningsgrunderna vid urval av nya områden för tätortsbcbyggelse. Kommunerna själva bör kunna göra så- dana kvalitetsundersökningar anser förbundet.

Flera remissinstanser diskuterar lämplig detaljeringsnivå i graderingen. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms. Södermanlands och Östergt'itlands län framhåller att nyttan av en översiktlig kartläggning av skogsbrukets produktionsområden är betydligt överdriven. beroende på att skogsmar- kerna i huvudsak är mycket heterogent sammansatta. Samråd i markan- vändningsfrågor måste enligt skogsvårdsstyrelserna grundas på en detalje- rad redovisning av skogsmarken. Styrelserna pekar på att detta ändå inte medför att de kommunala planerna kommer att kunna ge tillräckligt kon- kreta besked om hur skogsbrukets intressen beaktas, Därtill är de för översiktliga. En liknande uppfattning har skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län. som också omtalar att det som en följd av arbetet med skogsbruks- planer finns kartor i skala 1:10000 med produktionsförmåga. virkesförråd. trädslagsfördelning m. m. för stora delar av länet. Härur kan enligt skogs- vårdsstyrelsen för planering viktiga uppgifter hämtas. Skogsi'ärdsstyrelsen i Kopparbergs län menar att graderingsarbctet är svårt och omfattande och

Prop. l980/8t:183 sa

att någon enkel lösning på problemet med markklassificering inte finns. Gävle kommun framhåller att graderingsmaterialet måste preciseras så att det framgår vilka områden som har goda egenskaper för skogsbruk och vilka som kan användas för andra ändamål.

4.2.4 Övriga frågor

Rapporten har redovisat vilka anspråk på att få utnyttja skogsmark som kan förväntas från andra intressen. En del remissinstanser har kommente- rat dessa uppgifter. När det gäller kraftledningsdragningar framhålls i yttranden från skogsstyrelsen och ett par skogsvärdsstyre/ser att det är angeläget med tidiga samråd för att diskutera och påverka sträckningar. Skogsstyrelsen anser dessutom att skogsbruket i dessa samråd undervär- deras. Vad gäller bebyggelse tar man särskilt upp fritidsbebyggelsen. Skogsstyrelsen framhåller att ett årligt tillskott på moto-20000 hus medför betydande konsumtion av skogsmark och anspråk även på omgivningen. Styrelsen menar att man bör undvika att bebygga eller splittra den medel- goda och goda skogsmarken. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att skogs- bruket ska prioriteras i konflikter mellan skogsbruk och fritidsbebyggelse. Kils kommun framhåller att fritidsbebyggelsen bör hänvisas till lägproduk- tiv mark.

Flera remissinstanser tar upp den nya skogsvårdslagen och diskuterar betydelsen för framför allt bevarandeintressena. I.('insstyrelsen i Söder- manlands län betonar att möjligheterna till samutnyttjande av skogsmar- ken kommer att förbättras i och med utvecklingen av skogsvärdslagens hänsynsregel. Liknande synpunkter lämnas av flera skogsvärdsstyrelser.

Vissa remissinstanser är kritiska till möjligheterna att med skogsvärdsla— gens hjälp påverka skogsbruket. Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att möjligheterna att påverka utformningen av skogsbruket är mycket begrän- sade trots skogsvårdslagens hänsynsregler. Svenska naturskyddsji'irening— en anser att skogsvårdslagens hänsynsregler i praktiken visat sig vara tämligen uddlösa och dessutom svåra att tillämpa. Föreningen hävdar att det saknas resurser hos naturvården att utöva den tillsyn som fordras. Ibland tycks enligt föreningen inte heller det rätta intresset för att tillämpa hänsynsreglerna finnas hos de skogsvårdande myndigheterna. Riksanti- kvurieämbetet anser att skogsvärdslagen bör kompletteras med föreskrif- ter om hänsyn till kulturminnesvårdens intressen så som gäller för natur- vårdens intressen.

Flera remissinstanser tar upp försurningens betydelse för skogsbruket. Försurningsfrågorna tas upp i avsnitt 12 om påverkan på mark- och vatten- resurserna genom föroreningar.

I rapporten har beskrivits olika företeelser i skogsbruket som kan inver- ka pä annan markanvändning. Betydelsen av de olika åtgärderna har diskuterats i remissbehandlingen. Från skogsbrukets sida hävdar man i många fall att de olägenheter som redovisas är överdrivna.

Prop. 1980/81: 183 89

När det gäller införande av främmande trädslag finns endast få kommen- tarer. Strömsunds kommun anser att restriktiviteten bör ökas när det gäller att använda främmande trädslag i skogsbriJket. Göteborgs universitet är däremot positivt till plantering av främmande trädslag.

Få kommentarer finns när det gäller skogsgödsling. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att skogsgödslingens konsekvenser vad gäller eutrofiering och försurning måste beaktas. Sura gödselmedel bör inte användas i försurningskänsliga områden. Skogsvårdsstyrelsen i Krono- bergs Ia'n hävdar att skogsgödsling på kort sikt kan lämna viktiga bidrag till landets virkesbalans. varför det är viktigt att verksamheten kan fortsätta utan alltför stora restriktioner.

När det gäller kemisk bekämpning pekar domänverket på att de årligen behandlade ytorna är mycket små och att behandlingen återkommer först efter 100 år. Verket jämför detta med att åkermarken behandlas årligen.

Vad beträffar trakthyggesbruket hävdar lantbruksuniversitetet att kal- hyggen är en resursbevarande åtgärd som bl. a. motverkar försurning. När det gäller växtnäringsförluster anser universitetet att dessa är obetydliga. Man delar dock uppfattningen att insektsproblemen kan vara svårbemäs- trade efter kalavverkning och att vissa djurarter kräver gamla skogar för sin existens.

] rapporten redovisas vissa uppgifter om skogslandskapets utveckling. bl. a. förändringar i fördelningen mellan löv- och barrskog. hämtade från en rapport från naturvårdsverket och miljödatanämnden. Domänverket hävdar att dessa uppgifter är missvisande och hänvisar till skogsstatistisk årsboks uppgifter om att andelen lövträd förändrats obetydligt de senaste 25 åren. Även lantbruksuniversitetet är kritiskt. och hävdar att andelen lövskog sjunkit obetydligt de senaste 40 åren.

4.3 Resurser för renskötsel

4.3.1 Renskötseln och den fysiska planeringen Några remissinstanser har diskuterat renskötselns ställning i planeringen mera generellt. Lantbruksstyrelsen framhåller att renskötselns karaktär. de växlande naturförhållandena där den bedrivs och de olika anspråken som ställs på näringen från motstående intressen visar på behovet av mer detaljerade ställningstaganden och anvisningar till hur intressekonflikterna skall lösas med skäligt hänsynstagande till renskötseln. Lantbruksstyrel— sen menar att de anspråk som olika motstående intressen i ljällområdet redovisar. kan vara så stora att de lokalt kan äventyra renskötseln om inte anvisningar utarbetas för en mer samlad bedömning av de samhällsintres- sen som motverkar renskötselintresset. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker att ett utnyttjande av de naturliga förutsättningarna i fjällom- rådet för olika ändamål kan innebära visst intrång för renskötseln. Läns- styrelsen menar dock att en turistisk utveckling i fjällområdet måste till för

Prop. 1980/81: [83 90

att ge utkomst åt de boende i området. Länsstyrelsen pekar här på behovet av att öka förståelsen för olika verksamheters beroende av markutnytt- jande och att det ofta blir fråga om samexistens där man är beroende av samarbete och samförståndslösningar. Länsstyrelsen i Norrbottens [du hävdar att konflikter mellan rennäring och andra intressen ofta beror av faktorer som inte är sakligt dokumenterade. Orsaker till detta förhållande är enligt länsstyrelsen bl. a. att det saknas ett material som ger vägledning för att bedöma om konflikter föreligger. Det material som presenterats av planverket om rennäringens markanvändning ger enligt länsstyrelsen en förenklad och ibland vilseledande bild beroende påatt det inte är relaterat till modern renskötsel. Länsstyrelsen understryker bl.a. vikten av att genomföra en vinterbetesinventering. Vidare föreslår man att det utarbetas utvecklingsplaner för de olika samebyarna som redovisar näringens inrikt- ning. föreslagna anläggningar. markanvändningsanspråk etc.

4.3.2 Riktlinjer till skyddför renskötselns områden

I rapporten framhålls att det kan behöva övervägas att införa en riktlinje i en ny plan- och bygglagstiftning om att områden av väsentlig betydelse för rennäringen bör skyddas i samband med plan- och tillståndsbeslut.

Förslaget kommenteras främst av vissa länsstyrelser och företrädare för renskötseln. Flertalet remissinstanser anser att ett bättre hänsynstagande till renskötselns områden behövs och bör föranleda särskilda bestämmel- ser i en ny plan- och bygglag. Några kommenterar också det förhållandet att PBL-utredningen inte innehåller något förslag till riktlinjer för rensköt- selns områden.

Behovet av riktlinjer till skydd för renskötseln framhålls i yttranden från kammarkollegiet. lantbruksnämnderna i Norrbottens och Västerbottens län samt Svenska samernas riksförbund. Lantbruksstyrelsen har uttryckt samma uppfattning i yttrandet över förslaget till ny plan- och bygglag. Lantbruksstyrelsen anser det anmärkningsvärt att rennäringen och ren- skötselområdena inte tagits med bland bevarandeintressen av rikskaraktär i förslaget till ny plan- och bygglag. Styrelsen anser att stöd för denna uppfattning finns i bl.a. tidigare beslut i samband med den fysiska riks- planeringen. Lantbruksstyrelsen pekar också på att rennäringen i flera kommuners planering alltjämt saknar en tillfredsställande behandling. Det- ta motiverar enligt styrelsen en statlig bevakning. genom att en särskild bestämmelse till skydd för områden av väsentlig betydelse för rennäringen införs i den nya plan- och bygglagen. Kammarkollegiet framhåller att renskötseln i rennäringslagen har tillerkänts en stark ställning i förhållande till konkurrerande intressen, men noterar samtidigt att förslaget till ny plan- och bygglag inte upptar någon riktlinje om renskötseln. Kollegiet begär att frågan ses över. Lantbruksnämnden i Västerbottens [du anser det helt nödvändigt att en riktlinje till skydd för renskötseln införs i den nya plan- och bygglagen. Svenska samernas riksförbund anser det häpnadsväc-

Prop. l980/8l: 183 9!

kande att förslaget till plan- och bygglag inte betraktar rennäringen som ett riksintresse.

Negativa eller tveksamma till rapportens förslag är länsstyrelserna i l-f'iisterbottens och Norrbottens län samt lt'insarln'tsnt'intna'en i l't't'sterhot- letts lätt. Länsstyrelsen i Viisterbottens län är tveksam till behovet av skydd i planlagstiftningen för en särskild näringsgren. Erfarenheterna har enligt länsstyrelsen hittills visat att stora svårigheter kommer att uppstå vid avgränsning av olika intresseområden eftersom dessa kan variera över tiden. Rennäringens intressen tillgodoses enligt länsstyrelsen bäst i den form detta nu redovisas i kommunöversikter och markdispositionsplaner. Länsstyrelsen i Norrbottens lätt anser med hänsyn till sysselsättningsläget i glesbygderna att ytterligare opreciserade och svårtolkade bestämmelser mot annan verksamhet i speciallagstiftningar inte kan tillstyrkas.

Lantbrukarnas riksförbund och S t'eriges skogsägareföreningars riksför- bund har i princip inga invändningar mot rennäringens behandling i rappor- ten. men framhåller med anledning av förslaget till riktlinjer i den nya plan- och bygglagen att även rennäringen bör bedrivas så att onödiga konflikter undviks.

4.3.3 Hänsyn till renskötseln inom skogsbruket

] rapporten framhålls att skogsbruk i stor utsträckning bedrivs i rennä- ringens vintcrbetesmarker. Skogsbruket kommer därvid ofta i konflikt med renskötselns intressen. Det är enligt rapporten angeläget att vinter- betesmarkerna ges bättre skydd eftersom vinterbetet är en grundförutsätt- ning för renskötseln. I rapporten föreslås att Skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. inom ramen för hänsynsregeln i skogsvårdslagcn. med- delar föreskrifter om skogsbrukets bedrivande på platser som är av bety- delse för renskötseln. såsom rastplatser. samlingsplatser. renskötselan- läggningar m.m.

Förslaget att i skogsvårdslagen införa föreskrifter om skogsbrukets hän- synstagande till renskötseln har behandlats främst av berörda centrala verk och regionala myndigheter. Förslaget tillstyrks av alla remissinstan— ser utom en.

Rapportens förslag tillstyrks av i första hand lantbruksstvrelsen. skogs- styrelsen. lantbruksnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund. Lanthruksstyrelsen omtalar att styrelsen tillsatt en samrådsgrupp för olika frågor rörande skogsbruk och renskötsel. Samrådsgruppen har för lantbruksstyrelsen påpekat. att det samrådsförfa- rande som gruppen har till huvudsaklig uppgift att finna former för. försvå- ras av att särskilda föreskrifter för hänsynstagande till rennäringen saknas i skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen framhåller att man är beredd att utreda frågan. men anser att pågående försöksverksamhet inom området i Norr- bottens län och forskningsresultat från lantbruksuniversitetet bör avvaktas för att eventuellt ligga till grund för arbetet. Lantbruksniitnnden i Norrbot-

Prop. 1980/81: 183 92

tens [än anser att förslaget fär anses vara grundläggande för att rennäring- ens markanvändning ska kunna beaktas i enlighet med rennäringslagen. Svenska smnernas riksjtörhuml uppger att förbundet i en särskild skrivelse till skogsstyrelsen har pätalat nödvändigheten av föreskrifter om skogsbru- kets hänsynstagande till renskötseln.

Det enda avstyrkandet av förslaget kommer från Iänxxtwvlwn |” Norr- Imitr'ns län. som med hänsyn till sysselsättningsläget i glesbygden anser att ytterligare opreciserade oeh svärtolkat'le bestämmelser i olika speeiallag- stiftningar inte kan tillstyrkas.

4.3.4 Kartläggning ut' rinlc'rhytesområdenu

] rapporten framhålls att den kartläggning av samebyarnas vinterbetessi— tuation som lantbruksstyrelsen har fått i uppdrag att genomföra kommer att ge ett förbättrat underlag för att göra lämpliga avvägningar mellan skogsbrukets och rennäringens anspråk inom vinterbetesomrädena.

Behovet av en kartläggning av vinterbetessituationen för renskötseln kommenteras och understryks av flera remissinstanser. bl.a. berörda een- trala verk. Kommentarerna föranleds bl.a. av att resurser för att genomfö- ra avsedda inventeringar vid tiden för rcmissbehandlingen inte ställts till lantbruksstyrelsens förfogande.

Behovet av kartläggning av vinterbetesmarkerna framhålls av lantbruks— styrelsen. skogsshtrelsen. länsstyrvlsen. Ianthruksnämnden oeh skogs- vårdsstyrelsen [ Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund. Lantbrukssryrelwn omtalar att styrelsen har haft i uppdrag att utföra en förstudie till en renbetesundersökning i vinterbetesomrädena. och att för- studien visar att en vegetationskartering baserad på llygbildtolkning utgör det från flera synpunkter bästa utgångsmaterialet. Lantbruksstyrelsen an- ser att allmänna medel bör ställas till förfogande med hänsyn bl.a. till att flera olika intressen berörs. Skugsst_vrelscn anser det angeläget att kart- läggningen av vinterbetessituation-en slutförs och att skogsbrukets behov av åtgärder samtidigt kan överbliclkas. Med ett sådant underlag för samråd anser Skogsstyrelsen att ömsesidiga driftsanpassningar kan diskuteras bättre än idag. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att dokumentationen av renbetestillgångarna är en särskilt angelägen uppgift för att bedöma om konflikter mellan rennäring och andra intressen föreligger. Svens/tu samur- nas riksförbund framhåller att avsevärda arealer utomordentligt känsliga renbetsmarker berörs av det mer aktiva skogsbruk som domänverket enligt förbundet avser att bedriva. Det är enligt förbundet nödvändigt att några avverkningar inte kommer till stånd i avvaktan på föreskrifter om skogsbrukets hänsynstagande till renskötseln och att kartläggningen av vinterbetesmarkerna har genomförts.

4.3.5 Övriga frågor

I rapporten framhålls att det är angeläget att anläggningar för rekreation

Prop. 1980/8l: 183 93

och turism lokaliseras så att renskötselns intressen skadas så lite som möjligt.

Några remissinstanser har kommenterat detta. Lanthruksstvrvlsmt anser t.ex. att en fortsatt utbyggnad för att underlätta turism och rörligt frilufts- liv medför störningar oeh intrång som sker med stöd av allemansrätten även om utbyggnaderna lokaliseras med hänsyn till renskötselns intressen. Styrelsen pekar också på olägenheter genom spridd bebyggelse. Svenska samernas riks/i'irhund redovisar en liknande uppfattning.

4.4. V iltproduklion

] rapporten har viltproduktion inte betraktats som en areell näring och har heller inte tagits upp till någon särskild behandling. Detta har lett till vissa kommentarer. vilka i huvudsak går ut på att jakten bör ses som en areell näring.

Lunds universitet anser att till de areella näringar som behandlas i rapporten bör eventuellt läggas jakten. vars avkastning är fullt jämförbar med exempelvis renskötseln. Statens naturvårdsverk menar att viltfrå- gorna är helt försummade i den fysiska riksplaneringen. trots den inte föraktliga nationalekonomiska betydelsen. Detta bör enligt verket rättas till genom förbättrat inventerings- och planeringsarbete samt riktlinjer. Verket är berett att göra en närmare utredning om behövliga insatser. Även Svenska jägarefi'irhundet anser att jakten borde föras in i riksplane- ringen som en egen näring. Förbundet hänvisar till att avkastningen i kött enbart av den svenska älgstammen representerade ett pris på ca 470 milj. kr. jaktåret 1979/80. Därtill kommer värdet av rådjurs-. kron- och dovvilt- stammarna. Man kan därför enligt förbundet inte förbigä hjortviltet som naturresurs i den fysiska riksplaneringen.

5 Skydd av nationella resurser för naturvård, friluftsliv och kultur- minnesvård

5.l Översyn av urvalet av riksintressen

! rapporten framhålls att kunskaperna om landets natur- och kulturvär- den har ökat väsentligt sedan urvalet av områden av riksintresse för naturvården. kulturminnesvården och friluftslivet gjordes. De ökade kun- skaperna i olika avseenden motiverar enligt rapporten en översyn av urvalet av riksintressen.

Frågan om en översyn av urvalet av riksintressen behandlas framför allt av berörda centrala verk. länsstyrelser och kommuner. Förslaget tillstyrks uttryckligen av flertalet remissinstanser. Något avstyrkande finns inte.

Förslaget tillstyrks uttryckligen främst av riksantikvarieämhetet. lant—

Prop. 1980/81: 183 94

bruksstyrelsen. ett knappt IO-tal länsstyrelser. tlera kommuner. Lantbru- karnas riksförbund och Sveriges skogsägare/öreningars riksförbund samt Svenska naturskyddsjöreningen. Riksantikvarieämbetet anser det viktigt att urvalet av kulturminnesvårdens intressen ses över. Lantin-uksstyrelsen anser det väsentligt att bevarandeintressena blir bättre redovisade och avgränsade än vad som nu är fallet. och tillstyrker därför en översyn. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att det ökade kunskapsunderlaget gör det motiverat att se över urvalet; av områden som bör betecknas som riksintressanta för naturvård och kulturminnesvård. Länsstyrelsen i Älvs- borgs län framhåller att en översyn behövs. och att samtidigt definitionen av riksintresse bör omprövas för att undvika att områden som inte är av riksintresse men inte heller enbart är av lokalt intresse ska försummas i skyddsarbetet. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att riksintres- sena för naturvård. friluftsliv och kulturminnesvård har preciserats och kartlagts närmare. och att det därför nu är motiverat med en översyn av urvalet dels för att utesluta vissa objekt. dels för att införa vissa nyfunna värdefulla områden. Luleå kommun menar att frågan om vilka områden som ska vara av riksintresse och deras omfattning ständigt måste omprö— vas. Ulricehamns kommun anser det viktigt att de riksintressanta omrä- dena ses över och att begreppet riksintresse ges en definition som svarar mot ett ekologiskt tänkande. Kommunen menar också att satsningarna på skydd av naturmiljön framstår som mycket blygsamma jämfört med andra investeringar i samhället. varför en ökning av insatserna bör göras. Svens- ka naturskwddsföreningen finner en översyn i högsta grad nödvändig. men framhåller samtidigt att urvalskriterierna behöver ses över. Nya aspekter på naturmiljön måste tas upp, rörligheten i urvalet bör vara större. begrep- pet riksintressc bör ges en ny definition och riksintressena bör närmare kopplas till den ekologiska grundsynen. hävdar föreningen.

Några remissinstanser föreslår tidpunkt för översynen. Riksantikvm'ie- ämbetet föreslår för kulturminnesvårdens del att översynen sker i anslut- ning till upprättandet av regionala kulturminnesvårdsprogram. Länsstyrel- sen i Östergötlands län förordar en översyn under hösten 1982.

Statens naturvårdsverk tar inte direkt ställning för en översyn. men anger att en systematisk översyn och precisering av riksintressen för naturvård och friluftsliv pågår vid verket. Verket menar att det i de naturgeografiska regioner där inventeringar genomförts finns förutsätt- ningar för cn sakligt grundad översyn. Det stora behov av inventeringar som påtalades 1977 kvarstår dock enligt verket.

5.2 Särskilt utsatta naturtyper

5.2.1 Allmänt

Rapporten anger att vissa naturtyper mer än andra är utsatta för anspråk på att få utnyttjas för skilda ändamål. exempelvis skogs- och energiproduk—

Prop. 1980/81: I 83 95

tion. Det gäller bl. a. våtmarkerna. naturskogen och ädellövskogen. Som en följd av att vissa naturtyper har minskat i omfattning har enligt rappor- ten bl.a. en del djurarter fått väsentligt försämrade livsmiljöer. Vissa arter är direkt utrotningshotade.

Urvalet av särskilt utsatta naturtyper har som regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svenska naturskyddsjöreningen anser dock att de grunda havsvikarna som förekommer framför allt i Bohuslän också hör till de särskilt utsatta naturtyperna. De är av stor betydelse för fiskproduk- tionen och mycket viktiga rast- och provianteringslokaler för sjöfågel. men hotas bl.a. av fritidsbebyggelse och därtill hörande båthamnar. Aktion Skänemiljö menar att skyddsplanteringarna i odlingslandskapet bör be- traktas som en hotad naturtyp.

5.2.2 Våtmarker

] rapporten anges att beslutet om riktlinjer för skogspolitiken m.m. innebär att skyldighet införs att anmäla våtmarksdikning via skogsvärds- styrelserna till länsstyrelsen för samråd. Detta ger bättre möjlighet än f.n. att följa utvecklingen och att göra ingripande i de fall naturvårdsvärden är hotade. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att anmälningsplikten inte ger länsstyrelsen tillräckliga möjligheter att bedöma dikningarnas effekt i naturmiljön. Anmälningstiden om två månader är enligt länsstyrelsen för kort för att det med nuvarande resurser skall vara möjligt att göra en allsidig bedömning av effekterna. Uppsala universitet redovisar en liknan- de uppfattning. och framhåller bl.a. att anmälningsplikten bara gäller dikning i samband med skogsbruk. Vidare menar universitetet att rättslä- get är oklart vad gäller vilka åtgärder som länsstyrelsen kan kräva vid ett samråd. Lantbrukarnas länsförbund i Kronobergs lätt har en annan syn. och anser att länsmyndigheten i samrådet dikterar villkoren för markäga— ren och sedan utdömer vite om markägaren inte är av samma uppfattning.

Behov av mer kunskap om våtmarkerna framhålls av främst statens naturvårdsverk. länsstyrelserna i Uppsala. Kristianstads och Jönköpings län samt Svenska naturskwddsföreningen och Sveriges fältbiologiskz't ung- domsförening. Naturvårdsverket anser bl.a. att en förutsättning för att bestämmelserna om anmälningsplikt för våtmarksdikning ska fungera till- fredsställande är ökad kunskap om våtmarkerna. Länsstyrelsen i Jönkö- pings län anser att de ökade anspråken på våtmarkerna motiverar bättre kunskap för avvägningar mellan olika anspråk och skyddsbehovct. Läns- styrelsen anser det därför angeläget att naturvårdsverkets våtmarksinven- tering genomförs snabbt. Svenska naturskjvddsjöreningen understryker behovet av att pågående inventeringar påskyndas och förankras på läns- nivå. Som riktlinjer i fysisk riksplanering anser föreningen bör gälla att alla våtmarksområden som omfattas av våtmarkskonventionen ska skyddas från bebyggelse och annan exploatering.

Prop. l980/8t:183 %

5.2.3 Ädellövskog

Uppgifterna i rapporten om arealen ädellövskog och dess lokalisering har kommenterats av flera remissinstanser. bl.a. skogsstyrelsen, lant- brukstmiversitetet samt länsstyrelserna i Södermanlands. Blekinge och Hallands'län. Genomgående framhålls att de uppgifter som rapporten grundas på inte är tillförlitliga och inte ger någon säker bild av förekoms- ten.

Ädellövskogens betydelse tas upp i yttranden från riksantikvarieämbe- tet. Lunds universitet. Göteborgs universitet. länsstyrelserna [ Blekinge. Skaraborgs och Västmanlands län samt Svenska naturskyddsji'ireningen. Riksantikvarieämbetet anser t.ex. att ädellövskogen har ett betydande kulturminnesvårdsintresse som miljöskapande element och som exempel på äldre markutnyttjande. speciellt i vissa äldre slotts- och herrgårdsland- skap. Lunds universitet anser att ädellövskogen har en stor ekologisk betydelse. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att en kraftig minskning av ädellövskogsarealen inverkar negativt på kulturlandskapet. landskapsbil— den. floran och faunan. Minskningen kan enligt styrelsen få vittgående ekologiska följder genom försämrade markförhållanden och därmed bidra till ökad försurning av mark och vatten. Länsstyrelsen i Västmanlands län konstaterar att ädellövskogen är ett viktigt inslag i kulturlandskapet i Mälarområdet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län omtalar att lövskogen har stor utbredning på sluttningarna av länets platåberg. Lövskogarna har har enligt länsstyrelsen delvis betydande naturvärden och stor ekologisk bety- delse. bl.a. genom att vara livsmiljö för vissa till naturtypen knutna djur- arter. Även Svenska naIltrskyddsfi'ireningen anser att de kvarvarande ädel- lövskogarna är omistliga ekosystem. som rymmer en lång rad växter och djur vilka är bundna till naturtypen.

Behovet av skydd för ädellövskogen framhålls i yttranden från bl.a. domänverket. Lunds universitet, Iiinsstyrelsen [ Malmö/ms län. Svenska naturskyddsfi'ireningen och Sveriges fältbiologiska ungdotnsfi'irening. Do-

' mänverket anser t.ex. att särskilda insatser behövs för att bevara äter- stäende ädellövskogar i landet. Berörda arealer är enligt verket så begrän- sade att de är av ringa betydelse för skogsbruket. Länsstyrelsen i Malnu'i- hus län understryker behovet av ett snabbt skydd för ädellövskogen. Länsstyrelsen har noterat att en ökad avverkning av ädellövskog pågår i länet. vilket enligt styrelsen kan ha ett samband med naturvårdsverkets pågående utredning om utökat skydd för ädellövskogen. Skogsstyrelsen framhåller att ett bevarande av ädellövskogen i landet kräver också unga bestånd av ädellövskog. Liknande synpunkter har Sverigesfältbiologiska ungdomsfi'jrening. som anser att en rejäl satsning på föryngring av lövskog måste komma igång snarast eftersom den kvarvarande skogen är gammal. Föreningen föreslår statliga bidrag för lövskogsdrift. utbildning i lövskogs- odling samt Iövskogsforskning.

Behovet av en översyn av lagstiftningen för att ge skydd åt ädellövsko-

Prop. 1980/81: 183 97

gen tas tipp av högskolan i Växjö. länsstyrelserna i Blekinge. Göteborgs och Bohus och Västmanlands län. Svenska naturskyddsf'öreningen samt Sveriges f("t'ltbiologiska ungdoms/örening. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att sannolikt kan ädellövskogen inte bevaras i tillfredsställande om- fattning såvida inte särskild skyddslagstiftning införs. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att en översyn av lagstiftningen behövs för att reglera slutavverkning och överföring till granskog. Svenska naturskydds- jöreningen anser att det bör införas tillståndsplikt för avverkning av ädel- lövskog. Sveriges fältbiologiska ungdomsfi'irening föreslår att bokskogsla- gen kompletteras med ett skydd för övriga lövträd och att ett åtgärdspro- gram upprättas för att öka möjligheterna till lövskogsodling. Negativa till en särskild skyddslagstiftning för ädellövskogcn är Lantbrukarnas riksför- bund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. som i stället vill ha en stimulans av lövskogsbruket.

Enligt rapporten är det angeläget att länsstyrelserna utnyttjar möjlighe- terna till samråd om eventuella avverkningar enligt 20 å naturvårdslagen (NVL). Olika meningar föreligger om betydelsen av sådant samråd. Riks- antikvarieämbetet delar den uppfattning som kommer till uttryck i rappor- ten. Länsstyrelsen i Göteborgs oeh Bohus län anser däremot att som ett någorlunda stabilt skydd för ädellövskogen är samrådsskyldigheten enligt ZOåNVL helt otillräcklig. Uppsala universitet har en liknande uppfattning och menar att samråd endast är ett instrument för att länsstyrelsen skall få information. Reglerna i NVL hindrar vanligen skydd och bevarande utom vad gäller små arealer. såvida man inte bildar naturreservat och betalar ersättning.

5.2.4 Naturskog

Uppgifterna i rapporten om arealen naturskog och dess förekomst i olika delar av landet kommenteras av några remissinstanser, bl.a. skogsstyrel- sen samt länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län. ] yttrandena fram- hålls att de uppgifter som rapporten bygger på är osäkra.

Behovet av skydd för naturskogen framhålls i yttranden från natur/tis- loriska riksmuseet. högskolan i Karlstad. Lunds universitet. länsstyrelser- na iJönköpings och Blekinge län. Falkenbergs. Halmstads. Laholms och Varbergs kommuner samt Sveriges fältbiolt')giska ungdomsjörening. Na- turhistoriska riksmuseet framhåller att det fordras snabba beslut om skyddsåtgärder för naturskogen. Det bör enligt muséet t. v. krävas stopp för avverkning. Länsstyrelsen i.!önköpings län framhåller att naturskogen generellt har högt skyddsvärde. Lr'insstyrelsen i Blekinge län anser att det är en mycket väsentlig naturvårdsuppgift att bevara representativa natur- skogar. Särskilt pekar länsstyrelsen på sådana naturskogar som i ringa grad har påverkats av människans åtgärder och som därför utgör naturliga skogsekosystem. I södra Sverige är sådana bestånd sällsynta.

Behov av särskild lagstiftning för att. åtminstone temporärt. skydda 7 Riksdagen 1980/81. 1 sam! Nr 183

Prop. l980/8l: l83. 98

naturskogen tas tipp av naturhistoriska riksmuseet och länsstyrelsen i Kopparbergs län. Naturhistoriska riksmuseet anser att det behövs ett stopp för avverkning tills kunskaperna om naturskogen blivit bättre. Läns- styrelsen i Kopparbergs län har liknande synpunkter.

Liksom beträffande ädellövskogen finns det kritiska uppfattningar om samrådsförfarandets betydelse för att skydda skogen. Kritiska synpunkter har kommit från länsstyrelserna iJönköpings. Blekinge. Hallands och Kopparbergs län. Länsstyrelsen iJönköpings län anser t. ex. att det krävs reservat för att kunna bevara naturskog. Länsstyrelsen i Blekinge län redovisar en liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att 20.8 NVL i huvudsak bara ger möjlighet att följa utvecklingen. men tycker ändå att den bör utnyttjas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det mindre meningsfullt att samråda enligt 2sz NVL när avverkningar är aktuella. eftersom de krav som kan ställas inte kan tillgodose naturvär- dena.

5.2.5 Fjällnära skog

Det finns olika uppfattningar bland remissinstanserna när det gäller naturvärdena hos den fjällnära skogen. vilket hot den är utsatt för och vilket skyddsbehov som föreligger. Till dem som uttrycker farhågor för att väsentliga naturvårdsintresscn kan komma att skadas hör kammarkolle- giet. länsstyrelsen i Kopparbergs län och Göteborgs universitet. Kammar- kollegiet framhåller att det i ett skogsbruk inom fjällområden med svårför- yngrad skog kan bli fråga om åtgärder som hyggesplöjning och plantering av främmande trädslag. Detta skulle komma i konflikt med rennäring. naturvård och friluftsliv. Kollegiet är därför avvisande till sådant skogs- bruk. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att ett skogsbruk i fjällområ- den med svårföryngrad skog skulle innebära stor risk för att skog avverkas i områden som bör bevaras med hänsyn till bl.a. naturvårdens och frilufts- livets intressen. Länsstyrelsen anser därför att styrelsen bör ges resurser att kartlägga naturvärdena i området mellan gränsen för svårföryngrad skog och utlagda reservat. Göteborgs universitet understryker behovet av varsamhet vid avverkning i nordsvenska områden med svårföryngrad Skog.

Övervägande negativa till att begränsningar införs när det gäller skogs- bruket i de fjällnära områdena är länsstyrelsen i Västerbottens län-. skogs- vårdsstyrelserna i Jämtlands och Norrlwttens län. länsarbetsnämnden i Västerbottens län samt Storumans kommun. Länsstyrelsen i Västerbot- tens län anger att de fjällnära barrskogarna kan bli föremål för skogsbruk, men anser inte att det behövs några restriktioner utöver skogsvårdslagens bestämmelser. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser att det inte finns några sakliga motiv för att bevara hela de berörda arealerna. Beva- randeintressena bör på många håll ges en framskjuten ställning. men därut- över bör enligt länsstyrelsen klarläggas hur hela området på bästa sätt kan

Prop. 1980/81: [83 99

hanteras på kort och lång sikt. Storumans kommun hävdar att nägon ny lagstiftning beträffande skogsbruket i de ljällnära områdena inte behövs. Särskilda lagregler skulle enligt kommunen kunna medföra svårigheter för dem som bor och arbetar i området.

5.3 Särskild lagstiftning för skydd av kulturmiljöer

I rapporten konstateras att en ökad samordning mellan naturvården och kulturminnesvården är angelägen bl.a. i samband med bildande av natur- reservat och naturvärdsomräden. För de fall där naturvårdsintresset är otillräckligt för att utnyttja natuwårdslagen. fordras enligt rapporten en särskild lagstiftning med möjlighet att bilda kulturreservat eller kultur- minnesvårdsomrädcn.

Förslaget att införa en särskild lagstiftning med möjlighet att bilda kul- turreservat eller kulturminnesvärdsomräden behandlas främst av berörda centrala verk. länsstyrelserna. vissa kommuner och några organisationer. Flertalet av de instanser som tagit upp frågan tillstyrker rapportens förslag. men vissa avstyrkanden finns.

Rapportens förslag tillstyrks av riksantikvarieämbetet. Uppsala univer- sitet. länsstyrelserna i _S'toek/zoltns. Uppsala. Jönköpings. Blekinge. ll-Ialtnöltus. Göteborgs oeh Bohus. Örebro. Gävleborgs och l-"ästerbottens län. Luleä. Laxå. .S't'iderköpings. l-"äsjö och Gävle kommuner. Kungl. i'etenskapsakademien, LO-distriktet i .S'toekliolms lätt och Svenska för- eningen för byggnadsvård. Riksantikvarieämbetet framhåller att det be- hövs ett lagrum för att skydda sådana miljöer. där det kulturhistoriska värdet främst gäller helheten och inte de enskilda byggnaderna eller an- läggningarna i sig. För de miljöer där naturvårdslagen är tillgänglig bör emellertid denna användas. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker en särskild lagstiftning för kulturminnesvården. Länsstyrelsen i Örebro län finner det otillfredsställande att kulturminnesvården för att kunna bevaka sina intressen i större samlade miljöer tvingas utnyttja naturvårdens lag- stiftning och resurser. Styrelsen stöder därför förslaget i rapporten. Läns- styrelsen i Gävleborgs Iän framhåller att naturvårdslagen. byggnadslagen och annan lagstiftning ofta är otillräcklig för att ge värdefulla kulturbygder erforderligt skydd mot förändringar. Länsstyrelsen understryker därför behovet av lagstiftning för att bilda kulturreservat eller kulturminnesvårds- områden.

Några av de remissinstanser som tillstyrker behovet av förbättrad lag- stiftning pekar på möjligheterna att med den föreslagna nya plan- och bygglagen ge ett skydd för kulturmiljöer. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar således att bristerna i dagens kulturminnesvårdslagstiftning medför att vissa landskapspartier i länet inte blir säkerställda i erforderlig omfatt- ning. Förslaget till ny plan- och bygglag skulle enligt länsstyrelsen kunna

Prop. ”80/81: 183 löt)

förbättra situationen på sikt. l avvaktan på plan— och bygglagens ikraftträ- dande bör emellertid enligt länsstyrelsen övervägas någon form av interi- mistisk konstruktion. Länsstyrelsen i Göteborgs oeh Bohus län anser att möjligheterna till skydd av kulturhistoriskt värdefulla områden och miljöer behöver förbättras väsentligt. Styrelsen menar att förslaget till ny plan- och bygglag skulle kunna tillgodose behovet. (iill'lt' kommun önskar ocksä bättre skyddsmöjligheter. och anser att dessa bör ingå i plan— och byggla— gens regelsystem.

Förslaget till särskild lagstiftning till skydd för kulturmiljöer avstyrks av främst Iantbraksstyrelsen. länsstyrelsen i Västernorrlands län samt l-"ar- bergs. Falkenbergs. Halmstads och Laholms kommuner. Lantbruksstyrel- sen avstyrker förslaget dels med hänsyn till att uppdraget till lantbrukssty- relsen. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet att se över samarbetet mellan länsstyrelser och lantbruksnämnder inte har slutförts. dels därför att konsekvenserna för jordbruket av den föreslagna lagstiftningen inte har utretts. Lc'insstyre/sen i Västernorrlamls län omtalar att erfarenheten i länet är att naturvårdslagens skyddsinstitut går att tillämpa även när skyddsvärda områden till stora delar innehåller bebyggelse. Ur länets synvinkel är det därför inte helt nödvändigt med en särskild lagstiftning. Tillägg om kulturminnesvård i naturvårdslagen skulle enligt länsstyrelsen vara tillräckligt och dessutom lättare att genomföra. l-"arbergs. Falken- bergs. Halmstads och Laholms kommuner anser att det bör gå att ordna ku|turminnesvårdsområden och kulturreservat tltan att skapa ny lagstift- ning.

5.4 Skydd av vissa odlingsbygder

I rapporten understryks att det i bl.a. vissa odlingsbygder behövs ett skydd mot förändringar av landskapets karaktär. Det är enligt rapporten angeläget att länsstyrelserna föreslår vilka åtgärder som behöver vidtas med stöd av byggnadslagen. naturvårdslagen och annan lagstiftning för att områdena skall erhålla erforderligt skydd mot förändringar.

Behovet av skydd mot förändringar av landskapets karaktär inom vissa odlingsbygder har främst diskuterats av vissa centrala verk. länsstyrelser och organisationer. Rapportens förslag tillstyrks som regel eller lämnas utan erinran.

Rapportens förslag att det behövs ett skydd mot förändringar av lands- kapets karaktär i vissa odlingsbygder tillstyrks av främst Glhelmrgs uni- versitet. länsstyrelserna i Stockholms. Göteborgs och Bolms och Skara- borgs län. lantbruksnämnden i Jämtlands län. Falköpings kommun och Svenska naturskydtlslöreningen. Länsstyrelsen i Stockholms län fram- håller att i flera av kulturminnesvårdens intresseområden ijordbruksbyg- derna finns samtidiga intressen för friluftsliv och naturvård. Länsstyrelsen

Prop. 1980/81: 183 101

har börjat ett arbete med att anränsa sådana områden som behöver ett skydd. Lc'insstyrelsen i Skaraborgs län konstaterar att en odlingsbygd ständigt förändras i takt med de jordbrukspolitiska och ekonomiska vill- koren. Ändrad eller utebliven hävd. borttagande av brukningshinder och sammanläggning av enheter leder till kraftiga förändringar i kulturlandska— pet. Länsstyrelsen menar dock att en varsam rationalisering av åkermar- ken kan fortsätta utan att mångformigheten i landskapet går förlorad. Förändringar utan samband med de areella näringarna. t.ex. kraftlednings- dragning, energiskogsodling och vindkraftproduktion bör emellertid undvi- kas. Falköpings kommun är positiv. men framhåller att en förutsättning är att en levande jordbruksbygd inte elimineras. Det fordras enligt kom- mttnen ett levande jordbruk för att bibehålla landskapets karaktär. Det fordrar vidare information om befintliga värden och olika stödformer för landskapsvård. upprustning av kulturhistoriska byggnader m.m. Svenska natursk_vdds_/örettingen anser det mycket angeläget med ett skydd för vissa odlingsbygder.

Från flera remissinstanser finns positiva kommentarer utan uttryckligt tillstyrkande av förslaget. Det gäller främst riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna i Östergötlands. Kopparbergs och Jämtlands län. Riksan- tikvarieämbetet framhåller bl.a. att bevarande av karaktärslandskap blir en allt viktigare uppgift för att möta en utveckling med storskaliga tekniska system och nya arealkrävande former för energi- och mineralutvinning. Ämbetet pekar vidare på länsstyrelsens roll att vidta åtgärder för att hindra förändringar. Detta är enligt ämbetet ett komplicerat arbete. och därför bör regeringen uppdra åt ämbetet. naturvårdsverket och planverket att bl.a. utarbeta riktlinjer för hur samordningen på regional och kommunal nivå skall gå till.

Vad gäller urvalet av områden finns flera förslag till kompletteringar av rapportens urval. Lättsstj'relsen i Blekinge län vill komplettera med Ble- kinge skärgård samt kust- och mellanbygden i Blekinge län. Länsstyrel.mt i Västmanlands län framhåller Hjälmarebygden som lika skyddsvärd som Mälarbygden. Göteborgs universitet vill komplettera med områden med traditionellt småjordbruk inom t. ex. delar av Småland.

Negativa till förslaget till särskilt skydd för vissa odlingsbygder är Udde- valla kommun och Lantbrukarnas läns/i'irbund i Stoeklzolms lätt. Udde- valla kommun är tveksam till rapportens förslag av flera skäl. Kommunen anser t. ex. att det är fel att konservera landskapet till l980-talets förhållan- den. Bärkraftiga jord- och skogsbruk fordrar enligt kommunen bl.a. fort- satt teknisk utveckling. Nya lösningar inom energiförsörjningen kan också förändra landskapet. Kommunen pekar också på bristen på ekonomiska resurser för att få en erforderlig utveckling till stånd. Lantbrukarrms läns— förbund i Stockholms lätt menar att förändringarna inom jordbruket inte leder till så stora förändringari landskapet att karaktären avsevärt föränd- ras.

Prop. 1980/81: 183 HD

5.5 Hänsyn till riktlinjerna för hushållning med mark och vatten vid statlig stödgivning Rapporten konstaterar att på regional nivå administreras den statliga stödverksamhet som har till uppgift att vara ett näringsstöd eller ett stöd till jord- och skogsbruket. turism och rekreation samt medel till bered- skapsarbcten för landskapsvärd. upprustning av kulturhistoriska byggna- der och iordningställandc av fornminnesområden. Behandlingen av ären- den av denna typ har karaktären av kreditprövning eller sysselsättnings- stödjande åtgärder för att åstadkomma eller bygga under en önskvärd regional struktur. Det är enligt rapporten angeläget att stödet så långt som det är möjligt används så att även strävandena i den fysiska riksplanering- en vad gäller säkerställande och vård av riksintressanta objekt och områ- den för naturvärden. friluftslivet och kulturminnesvården understöds.

Rapportens förslag om användning av näringstödct så att även strävan- dena i den fysiska riksplaneringen tillgodoses får genomgående ett positivt mottagande. Endast en remissinstans avstyrker förslaget.

Förslaget tillstyrks av främst riksat'ttikvat'ieätttbetet. lantbruksstyrelsen. lättsstyrelset'tta [Jönköpings Göteborgs och Bohus. Örebro. Jämtlands och Västerbottens lätt. Latttbt'ukat'nas riksförbund och Sveriges skogs- t't'gare/i'irettittgars riksförbund. Svenska ttaturskyddsjöreningen samt Svenska _f't't'renittgen för byggnaa'svänl. Riksatttikt'ariet't'mbetet anser hän- synstagandet önskvärt från kulturminnesvårdssynpunkt. Det bör också enligt ämbetet vara möjligt att genom en mer utvecklad sektorsamverkan nå fram till stödgivning inom jordbruket som aktivt främjar kulturminnes- vårdens intressen. l.antbruksstyrelsen framhåller att arbetskraft och ma- skiner som finns inom jordbruket i många fall till en låg kostnad kan användas för vård och säkerställande av för bevarandeintressena värde- fulla områden och objekt. Detta bör enligt styrelsen kunna ske till nytta för både jordbruket och bevarandeintressena. Det statliga stödet till jordbru- ket kan dock enligt styrelsen användas för att understödja bevaran- deintressen endast om det överensstämmer med stödets grundläggande syfte. Länsstyrelsen i Örebro lätt menar att det är rimligt att hänsyn tas till riktlinjerna för hushållning med mark och vatten vid fördelning av statligt stöd. En konsekvens härav är enligt länsstyrelsen att de författningar som reglerar olika stödformer ändras och att ett hänsynstagande skrivs in i dessa. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogst'igat'eft't't'ettingat's riksft't'rbuttd anser det riktigt att de statliga stöd som utgår till sysselsättning inom en bygd eller en ort också kan utgå till beredskapsarbeten rörande landskapsvärd och upprustning av kulturhistoriska byggnader m.m. Be- varandeintressena får dock enligt förbunden inte råda generellt om detta alltför mycket strider mot de areella näringarnas intressen. Svenska natur- skyddsji'ireningen menar att så långt det går bör reglerna för samhällets olika stödformer utformas så att de förstärker och i varje fall inte motverkar — riksplaneringens intentioner.

Prop. l980/8l: 183 KB

Ett par lantbruksnämnder ställer sig avvisande till rapportens förslag. Lantbruksnämm/en i Stoekliolms län .anser att samrådet mellan länsstyrel— se och lantbruksnämnd i stödärenden redan är väl utvecklat. Nämnden pekar också på att i förordningen om rationaliseringsstöd finns föreskrifter om bl.a. att naturvärdsintressena allmänt ska beaktas i lantbruksnämn- dens ställningstagande. Luntbruksnr'immlen i ('iöteborgs och Bohus län inser att viss hänsyn måste tas till vård av riksintressanta objekt och områden för naturvård. Nämnden anser dock att det grundläggande syftet med stödet är att tillgodose näringens fortbeständ och utveckling. Att genom åtgärder i samband med statligt stöd skydda den nuvarande karak- tären mot förändringar finner nämnden varken möjligt eller nödvändigt.

5.6 Övriga frågor

5.6.1 Naturvård

Vissa kommentarer föreligger kring hur naturvården har behandlats i rapporten. Göteborgs universitet anser att behandlingen är för knapphän- dig. Bl.a. efterlyser man sammanfattningar och utvärderingar av nytill- kommet material under l970-talet. Universitetet framhåller även att inven- tering. kartering och värdering av från naturvetenskaplig synpunkt skydds- värda områden är långt ifrån slutförd. Lunds universitet anser att rappor- ten inte tillräckligt ingående behandlar floran. vilken är i behov av minst lika starkt skydd som faunan. Universitetet framhåller även vikten av att. såväl vad beträffar växter som djur. bevara tillräckliga populationer och arealer för att nå ett skydd på lång sikt. Också Kungl. i-etenskapsukade— mien framhåller behovet av skydd för floran.

Flera remissinstanser tar upp problem i samband med skydd och vård av värdefulla naturområden. Vetenskupsukademien anser att det borde kunna gå lättare att skydda naturområden på statligt eller kommunalt ägd mark. Få saker har emellertid enligt akademien visat sig svårare än att få olika statliga myndigheter med förvaltningsansvar för skog och jord att komma överens i naturvårdsärenden. Domänverket framhåller bristen när det gäl- ler vård och förvaltning av skyddade områden. Verket påpekar att ansla- gen till vård och förvaltning inte alls följer takten för inrätttandc av nya objekt. Regering och riksdag måste ta ställning till hur stora arealer vi har råd att inte bara avsatta utan också sköta. menar verket. Liknande syn- punkter framförs av Svenska naturskyddsföreningen, som pekar på att resurserna för vård och förvaltning särskilt av kulturlandskap endast nöd- torftigt uppfyller skötselplanernas intentioner. Föreningen anser att förtro- endet för naturvården sjunker om inte säkerställda miljöer sköts på ett riktigt sätt. Flera kommuner behandlar den långsamma takten i säkerstäl- landearbetet.

Några remissinstanser har berört möjligheterna till samverkan mellan naturvärden och kulturminnesvården i säkerställandearbetet. Riksumikvu-

Prop. 1980/81: 183 [04

rieämbetet omtalar att ämbetet tillsammanas med naturvårdsverket har en arbetsgrupp för att samordna inventerings- och planeringsarbetet inom natur- och kulturminnesvård. Här behandlas bl.a. gemensamma frågor när det gäller kulturlandskapets skötsel och vård. Svenska naturskjvldsft'ir- eningen framhåller att värden och skyddet av kulturlandskapet är en lika stor angelägenhet för kulturminnesvården som naturvärden. Det är därför angeläget med gemensamma inventeringsinsatser och bättre kriterier för urval av representativa kulturlandskap.

5.6.2 Friluftsliv

Uppfattningarna om friluftslivets behandling i rapporten varierar. Riks- idrottsförlmndet och landstinget i lvlttltm'r'hus län är positiva till behand— lingen i rapporten. Kritik riktas från bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län. som anser att rapporten inte tillräckligt har behandlat behovet av goda rekreationsmiljöeri närheten av tätorterna.

Flera remissinstanser tar upp frågor kring båtlivet. Behov av en viss planering och reglering framförs i flera yttranden. Enköpings kotntnun efterlyser en översiktlig planering med regler för utbyggnad av hamnar och riktlinjer för reglering av båttrafik i natursköna och fågelrika områden. Kommunen finner det svårt att själv föra fram sådana riktlinjer i översikt— liga planer och önskar att staten tar upp problematiken. Västerås kommun anser att båtlivet ställer stora krav på kommunen vad gäller hamnar. vägar och service. En regional planering för båtlivet behövs enligt kommunen. Örnskt'ildsviks kommun menar att statliga insatser behövs för att ta emot ett ökat båtliv. Konflikter med andra intressen har behandlats i en del yttranden. Lunds universitet menar att båtlivets omgivningspåverkan är ett viktigt problem. Man nämner störande effekter av intensivt båtliv inom grunda vattenområden. miljöproblem till följd av giftiga vattenfärger etc. och störande ingrepp i strandområden i samband med anläggning av nya hamnar. I södra Sverige ter det sig enligt universitetet ytterst svårt att tillgodose behovet av hamnar utan mycket störande ingrepp i strandzonen. Fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller att småbåtslivet har försämrat villkoren för fisket. Särskilt pekar nämnden på problem i sam- band med muddring och muddertippning. som helt förstör eller försämrar fiskeplatser och näringsproduktion. Den fria förtöjningen av småbåtar utgör enligt nämnden också ett allvarligt hinder för fisket vid kusten. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att föreskrifter om buller. hastigheter. vattenskidåkning. fågelskyddsområden m.m. inte efterlevs. Föreningen menar att man bör överväga möjligheterna att begränsa motor- styrkor och att hänvisa båtlivet till lämpliga sjöar.

När det gäller fritidsfiske riktas kritik mot rapportens knapphändiga behandling bl.a. av _fiskeristyrelsen och länsstyrelsen i .S't'idermttnlttnds län. Fritidsfiskarnus riksförbund anser det förvånansvärt att utredningen inte närmare har försökt att analysera fritidsfisket och dess problemställ- ningar.

Prop. 1980/81: 183 l05

Landstinget i Uppsala län framhåller att fritidsliske är en stor turistat- traktion i de primära rekreationsområdena. Landstinget anser att en året- runtturism i Mälaren är möjlig med fiske som bas. Det saknas emellertid uthyrningsbåtar. hamnplatser och övernattningsmöjligheter. Ht'igskolan i Växjö anser att rapporten borde tagit upp problemen med utslagning av inhemska fiskarter och utplantering av s.k. ädelfisk. De allvarliga stör- ningar i den biologiska balansen det blir frågan om. motiverar enligt hög- skolan någon form av lagreglering.

6 lndustriresurser

6.1 Synpunkter på behandlingen av vissa industrifrågor i den fysiska riks- planeringen

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens behandling av industrin i den fysiska riksplaneringen. Allmänna syn- punkter på rapportens behandling av industrins lokaliseringsanspråk etc. lämnas av statens naturvårdsverk. Lunds universitet. 'l'ekniska högskolan i Stockholm. länsstyrelsen i Västmanlands län. Nässjö och Timrå kom- muner, landstinget [ Östergötlands lätt. Ingenji'irsvetenskapsakademien. Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet och Landsorganisa- tionen iSverige (LO).

Statens naturvårdsverk delar i huvudsak rapportens uppfattning vad beträffar lokalisen'ngsanspråk. men pekar på att en utbyggnad av befintliga industrier i vissa fall kan leda till en diskutabel tillväxt av vissa anläggning- ar som ursprungligen lokaliserats till en plats som visat sig vara olämplig bl. a. med avseende på utsläpp av olika föroreningar. Det är därför enligt verket inte självklart att all produktionsökning i framtiden bör tillåtas ske vid redan etablerade industrier. Etableringar vid lägen med nedlagd indu- stri bör enligt verket kunna ske om läget för den aktuella verksamheten inte är olämpligt med hänsyn till miljö- och naturskyddsintressena. Det är enligt verket möjligt att många industrier skulle kunna lokaliseras till ller än de orter som rapporten har studerat eftersom inte alla industrityper kräver samtliga de specifika lokaliseringsförutsättningar som i vanliga fall förknippas med miljöstörande industri. s.k. FRP-industri. Verket delar rapportens uppfattning att vissa lokaliseringsfaktorer på sikt kommer att få mindre betydelse allt efter som industriella processer och miljöteknik förbättras. Även Tekniska högskolan i Stockholm. Timrå kommun. Koope- rativa förbundet och Sveriges industriförbund anser att industrins fort- gående arbete med att minska föroreningsutsläppen kan leda till att etable— ring av FRP-industri kan ske friare.

Även Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller att förändrade tillverk- ningsprocesser och förbättrade reningsmetoder kan föranleda friare hante- ring vid lokaliseringsprövning eller eventuellt medföra att sådan prövning

Prop. 1980/81: 183 |06

inte erfordras. Akademien anser det angeläget att dessa frågor närmare studeras och att metoder utvecklas som kan minska negativa effekter på mark och vatten och ökar möjligheterna att tillvarata naturresurserna på ett sätt som ökar välfärden. Till följd av den osäkerhet man upplevt i fråga om branschernas utveckling har bedömningarna i flera fall inte utsträckts längre än till ca tio års sikt. Med hänsyn till de långa ledtider m. rn. som gäller kan man ifrågasätta värdet av ett sådant utredningsmaterial. ingen- jörsvetenskapsakademien anser vidare att det begränsade konventionellt branschorienterade synsätt som anlagts är tveksamt även med hänsyn till att dessa bedömningar bör utgöra underlag för en samlad analys av långsik- tiga krav på och konsekvenser för hushållningen med mark och vatten. Även Kumla kommun och TCO betonar att FRP-industrins behandling i den fysiska riksplaneringen bör vara långsiktig och inte påverkas av kort- siktiga bedömningar i samband med konjunktursvängningar.

Sveriges industriförhioul konstaterar i likhet med rapporten att osäker- heten om lokaliseringsanspråkcn för framtida nyanläggningar och utbygg- nader är betydande. Erfarenheterna från industriutvecklingen under l970- talet pekar enligt förbundet på att förändringar i konkurrens- och mark- nadsförutsättningar kan inträffa med relativt kort varsel inom betydande delar av en industribransch eller produktionsgrupp. Det är enligt industri- förbundet självfallet viktigt att industrins möjligheter till anpassning under- lättas. vilket också ställer krav på flexibilitet i samhällets planering. Den fysiska riksplaneringen blir emellertid enligt förbundet lätt en planering för oföränderlighet. Förbundet understryker samtidigt betydelsen av att fram- tida nyetablcringar och utbyggnader av FRP-industri kan ske på orter som ger goda förutsättningar för verksamheten. Förbundet har i sak ingen erinran mot utredningens belysning av olika lokaliseringsfaktorers betydel- se för etablering av FRP-industrier. För åtskilliga av dessa industrier är också enligt förbundet kostnaderna för transport av råvaror och färdig- varor m.m. av större betydelse än för industrin i genomsnitt varför avstån- det till råvarukällor och avsättningsmarknader påverkar valet av lokalise- ringsort. Det understryker enligt förbundet betydelsen av att sådana områ- den hålls Öppna för denna typ av industrier. Det är samtidigt angeläget att etablering och utbyggnad inte onödigtvis försvåras eller hindras genom rigorösa krav på miljöskyddsåtgärder och omfattande och tidskrävande kontroller etc.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att den fysiska riksplaneringens roll bör begränsas till att definiera utbyggnadsbetingelserna på olika orter och för olika anläggningar. precisera lägen för vissa typer av anläggningar samt ange vilka ytterligare utrednings- och planeringsinsatser som behövs för att klargöra utbyggnadsmöjligheterna. Även Timrå kommun anser att samhällsekonomiska bedömningar och strävanden till regional balans i den industriella utvecklingen bör väga tungt vid urval av lämpliga lokaliserings- orter för FRP-industri.

Prop. l980/81: 183 lt)7

1.0 anser att industrins önskemål som grundar sig på helt företagsekono— miska bedömningar måste prövas mot det som från en vidare samhällssyn- punkt är fördelaktigast. LO:s mening är att det är först när sådana övervä- ganden kan göras som vi kan få en offensiv planering där hänsyn samtidigt tas till resurser av såväl arbetskraft och kapital som natur och miljö.

Rapportens förslag att industriverket förutsätts utarbeta underlag beträf- fande den framtida industriutvecklingen kommenteras av några remissin- stanser.

Statens naturvårdsverk tillstyrker förslaget och år på samma sätt som hittills berett att medverka vid bedömning av kommande miljöinvcntering- ar och eventuella natur- och miljöbedömningar. T("O anser att det är av vikt att den koppling som linns till industriverket bibehålls och utvecklas. lndustriverket bör enligt TCO ha resurser att fortlöpande bevaka industri- aspekterna i den fysiska riksplaneringen.

Gävle kommun framhåller att det är angeläget att det statliga underlags- materialet för FRP-industri hålls aktuellt för att realismen i kommunernas markreservationer för FRP-industri skall kunna upprätthållas.

Kritik mot rapportens förslag att industriverket utarbetar underlagsma- terial lämnas av Sveriges industriji'irbund. Enligt förbundets mening ger industriverkets undersökningar av industrins planer som de redovisas i rapporten knappast någon ledning för bedömningar av vilka nyetableringar som kan bli aktuella i det långa perspektiv som riksplanearbetet är inriktat på och vilka anspråk på nya lokaliseringsplatser som därmed kan uppstå. Enligt förbundets mening måste frågan om och i så fall hur sådana under- sökningar skall genomföras övervägas noggrannt.

Rapportens förslag att statens planverk förutsätts svara för erfarenhets- återföring i samband med industrietableringar kommenteras närmare av statens naturvt'lrdsverk. Verket anser att uppläggningen av detta arbete bör ske i nära kontakt med naturvårdsverket. bl. a. eftersom det ofta är angelä- get att undersöka htir installerade miljöskyddsåtgärder inom industrin fun- gerar i ett längre tidsperspektiv.

6.2 Lokaliseringsöverväganden 6.2.1 Södra Sveriges kuster

Med utgångspunkt i de bedömningar som nu kan göras av industrins lokaliseringsanspråk torde enligt rapporten lokaliseringsmöjligheterna i de anvisade lägena för FRP-industri längs södra Sveriges kuster vara tillräck- liga. Det linns således enligt rapporten inte f.n. motiv att överväga föränd- ringar av gällande riktlinjer för lokalisering av industri till södra Sveriges kuster.

Flertalet remissinstanser. däribland statens naturvårdsverk. delar eller anför inga erinringar mot rapportens lokaliseringsöverväganden angående södra Sveriges kuster. När det gäller industri med försurande utsläpp avvaktar verket med sitt ställningstagande tills pågående studier rörande

Prop. 1980/81: 183. 108

olika kustområdens känslighet vid lokalisering av kolkondenskraftvcrk har färdigställts. (Se avsnitt7 Resurser för energiproduktion).

Endast Kristinebergs marinbiologiska station anser att de utpekade lägena är olyckligt valda med hänvisning till rapportens underlagsmaterial.

Synpunkter av mer principiell art på rapportens lokaliseringsövervägan- den rörande lokalisering av FRP—industri längs södra Sveriges kuster läm- nas av bl.a. Sveriges industi'i/i'it'bund.

Enligt Itta'ustri/i'irbundet kan det nu konstateras att utvecklingen av FKP-industri hittills varit mindre expansiv än vad som befarades när riktlinjerna för södra Sveriges kuster lades fast är l973. Enligt förbundets mening är därför den tidigare mycket restriktiva inställningen till västkust- ctableringar inte längre sakligt motiverade och de regionalpolitiska skälen har sålunda minskat i betydelse. Ingen tvekan råder enligt förbundet om att väst- och sydkusten erbjuder de bästa lokaliseringslägena i flertalet av- seenden som är viktiga för ett företags livskraft. För så gott som samtliga utpekade områden redovisas enligt förbundet miljömässiga förbehåll vilkas bärighet ofta ter sig tveksamma och som kan innebära besvärande restrik- tioner såväl för redan etablerade industrier som för eventuella nyetable- ringar.

] det följande redovisas synpunkter från remissinstanserna när det gäller rapportens behandling av utpekade industrilägen vid södra Sveriges kus- ter.

Vad gäller Bro/jorden föreslås i rapporten att miljökonsekvenserna för Gullmarsfjorden och det obrutna kustområdet i Bohuslän samt konsekven- serna av utsläpp av försurande ämnen noga redovisas i samband med ansökningar om industriutbyggnad vid Brofjorden.

Av remissinstanserna lämnar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lätt. Kristinebergs marinbiologiska station och jiskeriintendenten i västra di- striktet synpunkter på rapportens behandling av Brofiorden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins liin tar inte ställning i sak till rapportens förslag. (Länsstyrelsens synpunkter redovisas närmare efter redovisningen av rap- portens förslag angående Stenungsund).

Kristinebergs marinbiologiska station motsätter sig ytterligare lokalise- ring av FRP-industri till Brofjorden eftersom vattenföroreningar kommer att föras in i det obrutna kustområdet i norra Bohuslän och påverka Gullmaren. Innanför kusten ligger enligt stationen försurningskänsliga om- råden och sötvattentillgången är begränsad.

Fiskeriitttendenten i västra distriktet anser att rapportens bedömning att det finns förutsättningar för lokalisering av industri med utsläpp till vatten bör omprövas. eftersom de undersökningar av vattenrecipienten som gjorts är otillräckliga. Även om vattenomsättningen är god utanför fjorden bör man enligt fiskeriintendenten vara mycket restriktiv med utsläpp till vatten i detta område.

Beträffande Stenungsund anförs i rapporten att det är väsentligt att konsekvenserna av utsläpp till vatten och luft noga redovisas i samband

Prop. 1980/81: 183 109

med ansökningar om industriutbyggnad i Stenungsund. För att inte försvå— ra eventuell utbyggnad av den befintliga petrokemiska industrin finns det enligt rapporten. med hänsyn till det begränsade reeipientutrymmet, skäl att bedöma planer på att etablera annan ERP-industri i Stenungsund re- striktivt.

Synpunkter på rapportens lokaliseringsöverväganden lämnas av Sten- ungsunds kommun. länsstyrelsen i Göteborgs och Boltus lätt. Kristine- bergs marinbiologiska statiott och Naturhistoriska muséet iGöteborg.

Enligt Stenungsunds komntun framgår det av kommunens översiktliga planering att de areella förutsättningarna finns för en utvidgning av FRP- industri. [ samband med en prövning enligt l36aä byggnadslagen krävs dock enligt kommunen att en eventuell nyetablering inte medför ytterligare påverkan på vatten- och luftrccipienterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. som samlat kommenterar industrilägena Brotjorden och Stenungsund. tar inte ställning i sak till rapportens förslag. Länsstyrelsen pekar på behovet av bättre kunskaper om utsläppen från denna typ av industrier och deras effekter på såväl luft- och vattenmiljön som på människorna. På framställning av länsstyrelsen har regeringen uppdragit åt naturvårdsverket att göra en särskild utredning om miljöfrågorna i Stenungsund. Erfarenheterna från Stenungsund och Brotjorden visar enligt länsstyrelsen på svårigheten att upprätthålla kravet på tillräckliga expansions- och skyddsområden för den miljöstörande indu- strin och samtidigt åstadkomma en tätortsutbyggnad med goda miljöförhål- landen i närbelägna orter.

Enligt Kristinebergs marinbiologiska station har gränsvärden för miljö- störande påverkan i Stenungsundsomrädet sedan länge nåtts både i luft och vatten. vilket visats genom försurat grundvatten och tydliga störningar i bottenfaunan i Askerötjorden. Enligt stationen bör ytterligare miljöstö- rande industri inte placeras i Stenungsund. Även Naturhistoriska museet i Göteborg anser att kapaciteten i Stenungsund torde vara i det närmaste fullt utnyttjad eller kanske redan överutnyttjad.

Inför ytterligare industrietableringar i Väro' är det enligt rapporten ange- läget att vattenförsöriningsfrågorna uppmärksammas. Det är vidare enligt rapporten väsentligt att konsekvenserna av försurande utsläpp noga redo- visas i samband med ansökningar om lokalisering till Värö. Mot bakgrund av de goda förutsättningar för lokalisering av FKP-industri som föreligger i Värö är det enligt rapporten — trots de speciella problem som finns i Värö — angeläget att möjligheterna till framtida industrietablering bevaras.

Rapportens lokaliseringsöverväganden angående Värö kommenteras av Kristinebergs ntarinbiologisku station. länsstyrelsen i Hallands län och jiskeriintendenten i västra distriktet.

Enligt Kristinebergs marinbiologiska station utgör Värö för tillfället. trots begränsad sötvattentillgång. det bästa industriläget på västkusten.

Enligt länsstyrelsen iHal/ands lätt kommer en fortsatt etablering av tttng och miljöstörande industri i Värö att vara förenad med svårigheter med

Prop. 1980/81: 183 titt

hänsyn till otillfredsställande geologiska förhållanden och problem med tillgång på råvatten. ] Värö-omrädet finns enligt länsstyrelsen under vissa förhållanden goda naturliga möjligheter att anlägga en djuphamn. Den befolkningsutveckling som ägt rum inom Värö-området gör det enligt länsstyrelsen önskvärt att få kompletterande arbetstillfällen med andra verksamheter än tung och miljöstörande industri. Det är enligt länsstyrel- sen viktigt att med hänsyn till industrins eventuella utbyggnad finna möjlig- heter till ett bättre utnyttjande av Viskan som ri'tvattentillgång. Innan något nytt större ERP-område för tung industri föreslås bör det enligt länsstyrel- sen vara värdefullt att kartlägga alla erfarenheter som vunnits i Värö- området. bl.a. industriernas olika säkerhetskonsekvenser. Landstinget i Hallands lätt anför liknande synpttnkter. Enligtfiskeriintendenten i västra distriktet bör inverkan av nuvarande utsläpp undersökas innan ytterligare utsläpp tillåts i Värö.

I rapporten anförs att det är väsentligt att konsekvenserna av utsläpp av försurande ämnen noga redovisas i samband med ansökningar om lokalise- ring till Karlshamn.

Länsstyrelsen i Blekinge län. _liskeriitttendenten i västra distriktet och Sölvesborgs kommun kommenterar rapportens förslag närmare.

Enligt läns.st_w'elsz-'tt i Blekinge län är för länets del Karlshamnsområdet av stort intresse eftersom industri- och hamnområdet i Karlshamn är en väsentlig resurs för länets näringsliv. Ansträngningar måste därför enligt länsstyrelsen göras för att kartlägga vilka verksamheter som kan lokali- seras till området utan att förvärra miljösituationen.

Fiskeriintena'enten i västra distriktet riktar kritik mot rapportens konsta- terande att vattenomsättningen i kustvattnen i Karlshamn är relativt god. För fiskets del är det av absolut största vikt att utsläppen i detta kustom- råde minskar i stället för att öka. De stora utsläppen i Hanöbukten från t. ex. Mörrums bruk och Nymölla AB påverkar stora vattenområden och mot denna bakgrund är inre Hanöbukten enligt fiskeriintendenten inte en recipient med god vattenomsättning.

Sölvesborgs kommun avstyrker ytterligare lokalisering av FRP-industri till Karlshamn. Det faktum att Karlshamn är ett anvisat läge för etablering av ERP-industri inger enligt kommunen oro. särskilt som negativa effekter av utsläpp såväl i luften som i vattnet har konstaterats.

Det är enligt rapporten angeläget att försiktighet iakttas beträffande utbyggnad i Norrköping av industri med utsläpp av föroreningar till Bråvi- ken. Det är enligt rapporten väsentligt att konsekvenserna av utsläpp av föroreningar till vatten och utsläpp till luft av försurande ämnen noga redovisas i samband med ansökningar om lokalisering till Norrköping och att härvid miljökonsekvenserna för Kolmården. Svensksundsviken och det obrutna kustområdet söder om Bråviken särskilt uppmärksammas.

Rapportens förslag kommenteras av länsstyrelsen i Östergötlands lätt samt Norrköpings och Söderköpings kommuner.

Prop. 1980/81: 183 I u

Länsstyrelsen i Östergötlands lätt ansluter sig till rapportens förslag till riktlinjer för utbyggnad av FRP-industri i Norrköping. Norrköpings kont- mun. som i sak inte synes ha något att invända mot rapportens förslag. riktar kritik mot vissa beskrivningar i rapporten. Föroreningssituationcn beträffande luft och vatten kring Norrköping beskrivs enligt kommunen växelvis som förbättrad under senare år och som om den alltjämt skulle vara synnerligen besvärande.

Söderköpings kommun anser att lokalisering av FRP-industri i största möjliga mån bör begränsas i Norrköping med hänsyn till de effekter en lokalisering av sådan industri kan ge för Bråviken och kustområdet söder därom.

För ().t'elösund-Tunaberg är det enligt rapporten angeläget att vattenför- oreningarna nedbringas vad avser svårnedbrytbara ämnen och ämnen som kan lösa ut tungmetaller ur bottenscdimenten. Konsekvenserna av utsläpp av sådana ämnen föreslås i rapporten noga redovisas i samband med ansökningar om lokalisering till området liksom miljökonsekvenserna för Kolmården och det obrutna kustområdet söder om Bråvikens mynning. [ regeringens proposition l978/79: 213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen förutsätter föredraganden att handlingsfrihet beträffande den framtida markanvändningen i Tunaberg bevaras i den kommunala planeringen inför de ställningstaganden av riksdagen som rap— porten kan komma att föranleda.

Riksanrikt-'arieämbetet. länsstyrelsen i Södermanlands lätt samt Nykö- pings och Oxelösunds kommuner kommenterar rapportens förslag närma- re.

Enligt riksantikvarieämbetet innehåller 'l'unabcrgshalvön flera kulturhis- toriskt och naturvetenskapligt värdefulla miljöer. Eftersom utpekade om- råden för FRP-industri finns både i Oxelösund och vid Norrköping bör enligt ämbetet Tunabergsomrädet avföras som läge för FKP-industri. En- ligt länsstyrelsen i Södermanlands län har frågan om lokalisering av kol- kondenskraftverk till Tunaberg behandlats i Brävikenutredningen där det föreslås att ytterligare ERP-industri i Södermanlands län bör lokaliseras till Oxelösund. Länsstyrelsen har tillstyrkt förslagen i Bråvikenutredningcn. Genom den utformning Bråvikenutredningens förslag i övrigt fått med i stort oförändrad markanvändning bibehålls enligt länsstyrelsen handlings- friheten för framtida ställningstaganden. Även landstinget i _S'ödertnan- lands lätt ansluter sig till Bråvikenutredningens förslag. Enligt Nyköpings kommun bör bevarandeintressena på Tunabergsomrädet ges företräde. Kommunen framhåller att den inte vill frånhända sig möjligheten att plan- lägga området i enlighet med vad som hittills framkommit i det interkom- munala planeringsarbetet. ().telt'isunds kotnmttn konstaterar att ingen mot- stridig uppfattning råder centralt och lokalt när det gäller markanvändning- en t Oxelösund.

Enligt rapporten är det angeläget att vattenföroreningarna utanför Ny-

Prop. 1980/81: l83 ll2

näs/tamn nedbringas vad avser svårnedbrytbara ämnen och ämnen som kan lösa ut tungmetaller ur bottensedimenten. Konsekvenserna av utsläpp av sådana ämnen bör enligt rapporten noga redovisas i samband med ansökningar om lokalisering till Nynäshamn.

Rapportens förslag kommenteras av Nynäshamns kommun och ("enter- partiets lokalorganisatiott i Nynäshamn.

Nym't'shamns kommun framhåller att man upprättat en områdesplan för Norvik-Kalvö-området. vilket medger etablering av FRP-industri. Med hänsyn till rapportens förslag till riktlinjer för Nynäshamn måste enligt kommunen Norvik-Kalvö behandlas med stor försiktighet. Kommunen pekar vidare påatt i området finns goda förutsättningar för etablering av en djuphamn. Även Centerpartiets laka/organisation i Nyttäsltantn anser att de goda hamnförutsättningarna bör utnyttjas bättre.

Som en riktlinje i den fysiska riksplaneringen för industriutbyggnadcr i Landskrona gäller att djuphamnskrävande men inte miljöstörande industri bör tillåtas.

Enligt Landskrona kommun har kommunen mot bakgrund av den rå— dande arbetsmarknads- och sysselsättningssituationen nu anledning att färvänta sig ett positivt beslut beträffande planerna på en kolhamn i Lands- krona som prövas enligt l36aä byggnadslagen.

Genom de föreslagna nedskärningarna vid Öresundsvarvet är enligt länsstyrelsen i Malmöhus lätt näringslivet i behov av nya möjligheter till utveckling i området. Enligt länsstyrelsen är en kolhamn av väsentlig betydelse för en samordning av koltransporterna i länet. vilka till följd av utbyggnaden av kolbaserade kraftvärmeverk förväntas öka i omfattning. Också industriella etableringar knutna till kolimportcn bör enligt länssty— relsens mening kunna komma i fråga för Landskrona inom ramen för de gränsvärden som anges i gällande lagstiftning. Landstinget i Malmöhus län anför liknande synpunkter.

Aktion Skånemiljö betonar att FRP-industri inte bör förläggas till Malmö-Landskröna-omrädet som redan har en stor miljöbelastning och inom vars område det finns för svensk framtida livsmedelsproduktion viktiga institutioner och företag.

Några remissinstanser diskuterar andra industrilägen längs södra Sveri- ges kuster.

Strömstads kommun anser att lHogdal i norra Bohuslän bör bli ett anvisat läge för FKP-industri. Enligt. kommunen har riksdagen beträffande Hogdalsnäset fastslagit att kommunens redovisade planering för speciellt djupvattenkrävande industri i Hogdal skall gälla (CU 1975/76: l). Riksda- gens beslut måste enligt kommunens uppfattning innebära bl.a. att Hog- dalsområdet utpekas som område för FRP-industri.

Nyköpings kommun anser att Studsvik bör prioriteras från intressesyn- punkt. eftersom anläggningen genom sitt läge vid högexploaterad kust och i ett primärt rekreationsområde konkurrerar med bl.a. den vetenskapliga naturvårdens intressen.

Prop. 1980/81: [83 IB

6.2.2 Norrlands/tasten

Konkurrensen om mark är enligt rapporten generellt sett inte lika stor vid norrlandskusten som vid södra Sveriges kuster. även om det lokalt kan föreligga starka konflikter om markanvändningen. Enligt rapporten finns det därför från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter f.n. inte an- ledning att vid norrlandskusten anvisa särskilda lägen för FKP-industri. Med hänsyn till hushållningen med mark och vatten är det enligt rapporten emellertid viktigt att etablering av FRP-industri i första hand sker i anslut- ning till platser med befintlig industri och att nya områden endast tas i anspråk om förutsättningarna för lokalisering i områden med befintlig industri är otillräckliga.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag angående lokalisering av FRP-industri vid norrlandskusten. Försla- gen kommenteras närmare av statens naturvårdsverk. Lunds universitet. länsstyrelsen i Gävleborgs län. Gävleborgs läns landsting och Timrå kont- "Ill".

Statens naturvårdsverk anser att redan etablerade industrilägen eller lägen med nedlagd industri bör väljas i de fall etablering av FRP-industri inte kommer i konflikt med intressen för att bevara obrutna kuststräckor. eller om lokaliseringen inte är olämplig från andra utgångspunkter. Utsläpp till vatten och luft av persistenta ämnen bör enligt verket generellt undvi- kas med hänsyn till Östersjöns känslighet och begränsade vattenomsätt- ning. ] bedömningsunderlaget bör enligt verket ingå risker för miljön av de eventuellt ökade tranSporterna av miljöfarligt gods till lands och till sjöss till följd av den aktuella etableringen.

Enligt Lunds universitet är utpekandet av vissa platser längs norrlands- kusten ett framsteg i strävan att på ett rimligt sätt fördela FRP-industri längs landets kuster.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att det är synnerligen angelä- get att det skapas fler arbetstillfällen i länet varför det ur regionalpolitisk synpunkt är önskvärt att FKP-industri lokaliseras dit. Det är enligt länssty- relsen också från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter angeläget att FRP-industri förläggs till norrlandskusten med hänsyn till markkonkur— rensen längs södra Sveriges kuster. Gävleborgs lätts landsting anför lik- nande synpunkter.

Timrä kommun anser att de svårt drabbade norrlandskommunerna borde prioriteras vid erhållande av ersättningsindustrier för att ge syssel- sättning åt friställd arbetskraft.

Kritik mot redovisningen av lämpliga industrilägen längs norrlandskus- ten framförs av Sveriges industrUörbund . Förbundet konstaterar att intres- set för lokalisering av FRP-industrier till denna del av landet inte torde vara särskilt stort med hänsyn till att förutsättningarna allmänt sett är mindre gynnsamma där för denna typ av industri. En negativ faktor är därvid bl.a. de höga transportkostnaderna och förbundet ställer sig frå- 8 Riksdagen 1980/81. l sa/nl Nr [83

Prop. 1980/81:183 u4

gande till att resurser avdelas för ytterligare utredningar om lämpliga etableringslägen som ändock måste bli rätt teoretiska. Förbundet utgår från att det skall finnas möjligheter att finna lämpliga lokaliseringsplatser med ledning av befintligt material då ett konkret intresse för lokalisering i första hand uppkommer i anslutning till redan befintliga industrier.

Rapportens förslag att handlingsfrihet bör bevaras på platser med goda förutsättningar för lokalisering av ERP-industri delas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Viss tveksamhet mot förslaget fram- förs av två länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län kritiserar rapportens förslag att kommunerna i sin planering bör bevara handlingsfriheten i de lägen längs norrlandskusten som har förutsättningar att ta emot FRP-industri. Det borde enligt länsstyrelsen vara möjligt att utifrån de olika lägenas specifika förutsättningar och de regionala förutsättningarna i övrigt göra en översikt- lig bedömning av vilka branschtyper som kan vara möjliga att lokalisera till olika lägen. En sådan bedömning skulle enligt länsstyrelsen starkt bidra till att minska den osäkerhet som nu försvårar planeringen i flera kommuner. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att om lokalisering av FRP-indu- stri skall få ett reellt intresse måste möjligheterna att vid norrlandskusten lokalisera sådan industri mera målmedvetet belysas. Därvid torde enligt länsstyrelsen berörda kommuner bli mera motiverade att åstadkomma erforderliga markreservationer för att uppnå den önskade handlingsfrihe- ten.

1 det följande redovisas av remissinstanserna gjorda bedömningar av vissa av de i rapporten omnämnda industrilägena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar rapportens uppfattning att det är angeläget att i den kommunala planeringen bevara handlingsfriheten vid ldenor. Essvik. Ljusne-Vallvik och Fredriksskans. Länsstyrelsen anser att det inte f. n. finns anledning att anvisa ytterligare lägen för FRP-industri. Gävle kommun understryker att Fredriksskans i kommunen är avsett för ERP-industri och att inga åtgärder eller lokaliseringar får vidtagas så att områdets framtida användning för sådan industri försvåras.

Hudiksvalls kommun konstaterar att det i den av kommunfullmäktige antagna kommunöversikten har markerats som möjligt att lokalisera FRP-l industri till ldenor och Essvik. Enligt kommunen kan det dock redan nu konstateras att ldenor inte passar för industri med besvärande immissioner på grund av vindförhållanden samt den relativa närheten till Hudiksvalls tätort. Sundsvalls kommun framhåller att det vid Essvikshalvön reserve- rats mark för industri i kommunens planering. Prövningen av etablering till Essvik av ERP-industri bör prövas från fall till fall.

Enligt Härnösands kommun pågår i samarbete med Utansjö Bruk och länsstyrelsen studier för en närmare planering av industrimarken i Mört» salsområdet. lndustriintresset är enligt kommunen säkrat genom att områ— det i den av fullmäktige antagna markdispositionsplanen är utlagt som industriområde.

Prop. 1980/81:183 ”5

Under förutsättning att garantier ges för att miljön inte förstörs kan Nordmalings kommun acceptera Järnäs-Bredvik och Kråkcn som tänk— bara lokaliseringsorter för FRP-industri. Statens naturt'ärdsrerk anser att Järnäs—Bredvik och Kråken är olämpliga platser för lokalisering av FRP- industri. Järnäshalvön är enligt verket ett område som i likhet med de tre föreslagna kuststräckorna längs norrlandskusten bör undantas från FRP— industri.

Luleå kommun konstatcrar att inom Luleå tätort finns ett expansionsut— rymme som består av hela det område som i kommunöversikten utpekades för fortsatt områdesplanering. Därvid ingår enligt kommunen Sandön på vars sydvästra sida det finns goda möjligheter till djuphamn och etablering av miljöstörande industri.

6.2.3 Inlandet

Lokalisering av industri till inlandet är enligt rapporten angelägen såväl av regionalpolitiska skäl som för att avlasta kusterna. l likhet med norr- landskusten gäller enligt rapporten att konkurrensen om mark i inlandet inte är lika stark som vid södra Sveriges kuster. även om det självfallet lokalt kan föreligga starka markanvändningskonllikter. Det finns därför enligt rapporten från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter inte f.n. anledning att anvisa särskilda lägen för FKP-industri i inlandet.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag.

Länsstyrelsen i Väst/n(Inlands lätt anser att det är angeläget att den fortsatta utredningen om lokalisering av industri till Bergslagen resulterar i material som ger underlag för beskrivning av möjligheterna till inlandslo- kalisering av industri på likvärdigt sätt som vid kustlokalisering. Materialet bör också enligt länsstyrelsen innehålla utredningar om infrastrukturens utbyggnad och kostnadsstruktur i Bergslagsomrädet som underlag för be— dömning av åtgärder för att utjämna konkurrensläget för inlandslokaliserad industri jämfört med kustlokaliserad. Utredningar behövs också enligt länsstyrelsen om vilka industrityper som är mindre känsliga för de kost- nads- och transportproblem som kan förekomma i inlandet. Larnlstingeti Kopparbergs län anför liknande synpunkter och betonar att utredningsar- betet bör påskyndas.

Kritik mot förslaget till fortsatta studier i inlandet framförs av Sveriges industrift'irbund. Förbundet ifrågasätter det meningsfulla i att avsätta re- surser för ytterligare studier av inlandslokalisering av ERP—industrier så länge det inte finns några indikationer på att etablering till denna del av landet är intressant från företagsekonomiska utgångspunkter.

Länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kommunförbundet och Kumla kom-

mun riktar kritik mot rapportens behandling av inlandslokaliseringsfrå- gorna.

Prop. 1980/81:183 llt»

Svenska k(>mmun/ärbundet anser att förslag saknas rörande inlandslo— kalisering av FRP-industri.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att inlandet inte har givits en tillfreds- ställande behandling vad gäller möjliga inlandslägen för tung och miljöstö- rande industri och att tiden är mogen för att utse ett antal tänkbara lägen i inlandet och därefter studera förutsättningarna för att lokalisera industri till dessa lägen. Kumla kommun anför liknande synpunkter.

Ett antal remissinstanser redovisar synpunkter på valet av områden där inlandslokalisering av FRP-industri bör ske resp. inte bör ske. Enligt statens miturvärdsverk bör etablering eller utökning av industrier vid Mä— laren och Vänern inte ske om etableringen innebär ökade transporter av miljöfarliga kemikalier på sjöarna. eftersom de är dricksvattentäkter för stora befolkningsgrupper. Enligt länsstyrelsen iÄlrsborgs län synes någon ny FKP-industri inom den del av Vänerkusten som ligger i Älvsborgs län inte aktuell. Sveriges _liiltbiologiska ungdoms/'örening kan inte acceptera några nya etableringar av FRP-industri vid Vänern. Fiskeriintententen i nedre södra distriktet framhåller att hänsyn måste tas till insjörecipicnter- nas begränsade förmåga vid inlandslokaliseringar.

Andra lägen för lokalisering av FRP-industri i inlandet föreslås av några remissinstanser.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller Kvarntorpsomrädet som ett områ- de med speciella förutsättningar för utveckling av ytterligare tung industri. speciellt vad gäller områdets naturtillgångar och mycket goda transportlör- utsättningar. Även Kumla kommun framhåller att Kvarntorpsområdet är ett lämpligt utvecklingsområde för tung och miljöstörande industri. Vat- ten- och luftrecipienten samt tillgången på processvatten är dock enligt kommunen begränsande.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län har Smålands inland goda förut- sättningar att hysa skogsindustri eller annan industri med behov av större vattenrecipient och bör kunna komma i fråga för tänkbara nyetableringar. Lessebo kommun finner det synnerligen angeläget — bl.a. av sysselsätt— nings- och regionalpolitiska skäl — att studier utförs omfattande Smålands inland. Växjö kommun anför liknande synpunkter.

6.3 Övriga industrifrågor

Överstyrelsen för ekomnniskt_li'irsrar behandlar vissa frågor om under- jordsbyggande. (."iril/i'irsi'arsstyrelsen uppmärksammar behovet av skyddszoner runt FKP-industri.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län. Kumla kommun och Gt'iteltorgsre- gionens komnumalf'r'irbmul anser att avfallsdestrtlktionsanläggningar bör räknas till FRP-industri. Liinsstyrelstz'n i Kopparbergs län konstaterar att det innebär stora problem att lokalisera regionala mellanlagringsstationer för giftigt avfall. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang även påpeka att det

Prop. 1980/81:183 117

finns ett stort behov av mer preciserade riktlinjer för skyddszoncr kring avfallsanläggningar och för andra typer av miljöstörande verksamhet.

7 Resurser för energiproduktion

7.1 Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser delar eller anför inte erinringar motrapportens behandling av energifrågorna. Lunds universitet. Chalmers tekniska hög- skola. länsstyrelserna i Västmanlands. Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Svenska kinnmun/ärbundet, Tjänstemännens een- tralorganisation (TCO). Riksförbundet/är hembygdsvård och Landskaps- arkitekternas riks/örbund framhåller särskilt att det är av vikt att energifrå- gorna blir föremål för överväganden inom ramen för den fysiska rikspla- neringen.

Svenska kommunji'irbundet framhåller att energifrågorna kommer att ändra förutsättningarna för den kommunala planeringen på ett genomgri- pande sätt genom att nya energikällor kommer att ställa anspråk på mark i konkurrens med andra intressen utifrån andra förutsättningar än dagens. Sannolikt blir det nödvändigt att anpassa det framtida samhällsbyggandet så att större hänsyn tas till cnergikonsumtionen. Energiaspekterna måste enligt förbundet därför behandlas tidigt i planeringsprocessen. dvs. när bcbyggelsemönstren läggs fast. när trafiksystemen utformas etc. Kom- munförbundet anser att energifrågorna måste ges högsta prioritet i det fortsatta riksplanearbetet så att en god planeringsberedskap snabbt åstad- kommes.

[ statens planverks yttrande rörande fortsatt fysisk riksplanering tDnrR 3040/77) anför planverket bl.a. följande när det gäller energifrågornas behandling i den fysiska riksplaneringen. Frågor som gäller energiförsörj- ningen bör ges en central plats i den fortsatta fysiska riksplaneringen eftersom produktionen och användningen av energi i hög grad påverkar markanvändningen. hushållningen med naturresurserna och uppbyggna- den av landets fysiska struktur. Planeringen av energiförsörjningcn måste kopplas till övrig samhällsplanering. främst fysisk planering. regionalpoli- tisk planering och transportplanering. Bebyggelseplaneringen måste i ökad utsträckning beakta energiaspektcrna. då såväl tätortsstruktur som bebyg- gelsetyp påverkar energiförbrukningen. Utredningsinsatser krävs på cen- tral nivå för att klarlägga de komplexa sambanden mellan energiåtgång och bebyggelseplanering.

Rapportens förslag att handlingsfriheten bör bevaras genom att naturre- surser och andra fysiska förutsättningar skyddas så att framtida ianspråk- tagande inte försvåras delas eller lämnas utan erinran av Hertalet remissin- stanser. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Ingen/"(it'svetenskapsakademien.

Prop. 1980/81: 183 118

Lantbrukarnas riksförbund och .S'veriges skogsägare/äreningarnas riksfär- bund samt Västerbottens lärts hanalelskammare understryker särskilt be- hovet av handlingsfrihet i energipolitiken.

(f'entrala driftletltzingen och statens vattenfallsverk ser det som ytterst angeläget att handlingsfriheten bevaras för utformningen av framtida ener- gisystem. varför riktlinjer för torv, biomassa. vindkraft etc. snarast bör utarbetas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Utformningen av riktlinjer för konventionella energikällor. som kol och vattenkraft. bör enligt Centrala driftledningen utformas så att en teknisk utveckling inom dessa områden inte förhindras. Metoden att lägga in namngivna geografis- ka begränsningar baserade på kännedom om dagens teknik lägger en hämsko på den tekniska utvecklingen. Den fysiska riksplaneringen är enligt kraftindustrins uppfattning en del av en nationell miljökonsekvens- beskrivning och verksamheten bör bedrivas av statliga. regionala och kommunala organ. Enligt Centrala driftledningen är det bästa underlaget för slutliga miljökonsekvensbeskrivningar för olika anläggningsprojekt re- missyttranden i olika tillståndsfrågor. Svenska kraftt'erksji'ireningen anslu— ter sig till de synpunkter och förslag som Centrala driftledningen har avgivit.

Sveriges industri/i'irbund menar i likhet med rapporten att det kan vara av intresse att skydda sådana naturresurser och andra förutsättningar som är av särskilt intresse för landets energiförsörjning. Enligt industriförbun- det följs utvecklingen på energiområdet numera noga av berörda myndig— heter varför lämpligheten att inom riksplaneringens ram genomföra en allomfattande geografisk planering av produktion och distribution av ener- gi starkt kan ifrågasättas. Näringslivets byggnadszlelegation anför liknan— de synpunkter samt pekar på att utvecklingen inom energiområdet i dag följs mycket noga av 25 a 30 olika myndigheter och institutioner. Eftersom varje viktigare beslut som rör hushållning med landets energiresurser enligt delegationen blir föremål för prövning enligt Haas" byggnadslagen framstår den geografiska planeringen som rapporten härutöver föreslår som överflödig.

Enköpings. Kristianstads och Västerås kommuner, LO samt Jämtlands och Vt'isternorrlamls lärts ltande/skammare betonar vikten av att den fysis- ka riksplaneringens behandling av energifrågorna samordnas med rege- ringens encrgipolitiska proposition våren l98l.

Kooperativa förbundet. Svenska natursk_vdds_/i')'reningen. Sveriges fält- biologiska ungdomsfo'rening och Aktion Skånemiljö framhåller det ange- lägna i att den fysiska riksplaneringen uppmärksammar frågan om hushåll- ning med energi för att undvika negativa miljöeffekter från såväl konven- tionella som nya energislag.

Prop. 1980/81: l83 ll9 -

7.2 Kraftproducerande anläggningar

7.2.1 Allmänna synpunkter I rapporten framhålls att det är angeläget att berörda verk fortlöpande följer utvecklingen inom energiområdet och aktualiserar detta underlags- material. Enligt statens industriverk är det troligt att en betydande kondenspro- duktion, baserad på kol. torv eller biomassa måste komma till stånd för att klara den framtida elförsörjningen. Det är därför enligt industriverket angeläget att inom den fysiska riksplaneringen lämpliga lägen inventeras och reserveras för sådana relativt svårlokaliserade elproduktionsenheter som kondenskraftverk. Även markreservationer för nya energikällor. främst anläggningar för nyttiggörande av solvärme och vindkraft. bör enligt verket beaktas. Det måste vidare bedömas vara en viktig. nödvändig och angelägen uppgift att göra förbränningsanläggningar mer miljövänliga. Ett antal remissinstanser lämnar synpunkter på de olika bränslen som bör komma till användning i det framtida energiproduktionssystemet. Enligt (')"t'erstyrelsen för ekonomisktförsvar är ett ökat utnyttjande av kol den snabbaste och mest realistiska möjligheten för att begränsa oljeberoen- det. Det framstår enligt överstyrelsen som rimligt att miljökraven utan att de därför obehörigt eftersätts hålls inom sådana gränser att en kolintroduk- tion inte försvåras. En ökad kolanvändning kräver importhamnar. hante- ring, lagring och vidaretransporter till konsumenterna som måste byggas upp på ett tidigt stadium. Det är därför enligt överstyrelsen angeläget att de krav som en sådan utveckling för med sig beaktas vid utformningen av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det med hänsyn till den omfat- tande transportorganisation för bl.a. tillförsel av kol och bortförsel av restprodukter som förutsätts krävs en noga samordnad övergripande pla- nering för de på skilda håll i länet lokaliserade kolkraftanläggningarna. Behovet är därför enligt länsstyrelsen stort av att såväl på nationell som på regional nivå finna former för en sådan översiktlig planering. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör en ökad satsning ske på olika typer av förgasningsanläggningar och fortsättningsvis bör man konvertera nuvarande oljebaserade system för att öka försörjningstrygghe- ten. Länsstyrelsen anser också att en uppdelning av cnergiproduktionen på flera energislag och på ett större antal små enheter skulle minska sårbarhe- ten och göra det lättare att bemästra miljökonsekvenserna. För att möjlig- göra en för hela samhället önskvärd energipolitik krävs enligt länsstyrelsen att staten lägger fast i vilken grad. med vilka reningskrav och var t. ex. kol. naturgas. biomassa. torv kan användas eller värme från kärnkraftverk skall utnyttjas eftersom detta knappast kan avgöras av enskilda kom- muner. På sikt kan den petrokemiska industrin enligt länsstyrelsen tvingas över till kol som råvara varför industriverket bör få i uppdrag att utarbeta

Prop. 1980/81: 183 120

ett underlag som belyser vilken roll kol och naturgas kan få för den kemiska industrin och vilka olika slags krav som industrikombinat basera- de på dessa råvaror kan komma att ställa.

Några remissinstanser belyser markanvändningskonflikter och miljöef- fekter som en ökad satsning på bl.a. kol kan medföra. Länsstyrelsen i Älvsborgs län pekar på att en ökad användning av kol och andra fossila bränslen kan komma att medföra arcalkrävande och i viss mån miljöstö- rande upplag särskilt i anslutning till hamnar. Göteborgsregionens kom- munalförbund anser att rapporten inte på ett tillfredsställande sätt har behandlat fossilcldade kral'tverks avfallsproblem. Enligt förbundets me- ning bör områden för avfallshantering på ett naturligt sätt ingå i all långsik- tig planering och därmed beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt. Sveriges fältbiologiska ungdoms/i'irening framhåller att utredningen har försummat vitala delar av problematiken kring kolkondenskraftverk bl. a. genom att inte belysa effekterna av det enorma behov av kalk som erford- ras föratt kunna få en önskvärd rening av svavelutsläppen.

7.2.2 Vattenkraftverk 7.2.2.1 Konventionella vattenkraftverk

I rapporten konstateras att en mera omfattande ytterligare utbyggnad av vattenkraften skulle komma i konflikt med starka motstående intressen och att detär väsentligt att kvarvarande outbyggda älvar inte exploateras.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag angående vattenkraften.

Vattenäverdomstolen vill inte ifrågasätta att såväl ursprungliga som av kulturlandskapet skapade naturvärden katt gå förlorade vid de mycket kraftiga ingrepp i naturen som följer med en vattenkraftutbyggnad. Genom exempelvis skadeförebyggande åtgärder har det emellertid enligt domsto- len i många fall visat sig möjligt att minska skada och intrång för de nämnda intressena.

Det väsentliga i rapportens förslag att kvarvarande outbyggda älvar inte exploateras framhålls särskilt av riksantikvariet'imbetet. Krokoms koni- mun. Svenska naturskyddsji'ireningen. Sveriges _tälthiologiska ungdoms- förening. Älvräddarnas samorganisation. Vilhelmina naturvårdskrets. Nedre Härjedalens naturt'ärdsfi'irening. Aktionsgruppen rädda Ammerän och Byggnadsarbetarejörbundets avdelning i Östersund.

Några remissinstanser önskar att riktlinjerna för vattenkraften komplet- teras med ytterligare outbyggda älvsträckor.

Sveriges fältbiologiska ungdoms/i")”rening anser att riktlinjerna bör kom- pletteras med en rad inte angivna outbyggda älvsträckor. Älvräddarmts samorganisation kräver ett totalstopp för kraftverk i biflöden till undan- tagna älvar och älvsträckor och dessutom att följande älvar och älv- sträckor som uppvisar bevarandevärden av riksintresse undantas från utbyggnad genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen: Vemån. Härjeån.

Prop. l980/8l: 183 12]

Nedre Långan. Ammeråns nedre del. Äbyälven. Storån, Strängforsen (Klarälven). Rottnaälven samt Marsän. Även Aktionsgruppen rädda Am— merän anser att Ammeråns nedre del bör undantas från vattenkraftutbygg- nad. Vilhelmina naturvårdskrets förordar att Marsån med Fatsjön undan- tas från vattenkraftutbyggnad. Enligt Nedre Härjedalens rmturvärds/i'ir— ening bör följande större älvsträckor bevaras outbyggda: Ljusnan mellan Hede och Sveg. Härjeån uppströms Kvarnforsen samt chån.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Strömsunds och Ljusdals kommuner samt Lantbrukarnas länsförbund i Uppsala. Östergötlands och Västerbot— tens län anser att fortsatt vattenkraftutbyggnad i första hand bör ske i redan ianspråktagna vattendrag.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Nybro kommun. Sveriges indu- striförbund. Svenska kraftverksfäreningen samt Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk anser att riktlinjerna för vattenkraften bör omprövas. Om en övergång till s.k. alternativa energislag inte kan komma till stånd i takt med att kärnkraften gradvis avvecklas bör enligt överstyrel— sen för ekonomiskt försvar ett förnyat ställningstagande till ianspråktagan- det av tillgänglig vattenkraft ske. Centrala driftledningen och statens vat- tenfallsverk framhåller att målsättningen att skapa handlingsfrihet för ut— formningen av framtida energisystem inte kan uppnås om landets mest betydelsefulla potentiella energiresurser undantas från energiplaneringen. Enligt Sveriges industriförbund talar redan i dag försörjningsskäl och eko- nomiska skäl för en utbyggnad av ytterligare en är två älvar. Enligt Svenska kraftverksji'ireningen bör de förändrade förutsättningarna för elproduktion som har inträffat under 1970-talet föranleda en omprövning till vattenkraf- tens fördel av de tidigare fattade besluten om undantag från utbyggnad av vattenkraften. När det gäller älvsträckor som inte undantagits från utbygg- nad bör enligt föreningen en blivande utbyggnad beaktas i planeringen även om ett utbyggnadsprojekt ännu inte aktualiserats genom ansökan till vattendomstol. Detta är enligt kraftverksföreningen en förutsättning för att redan den låga ambitionsgrad i fråga om vattenkraftutbyggnad som nu gäller (65 TWh/år) skall kunna uppnås.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet konstaterar att anspråken på vattenkraften har ökat även i södra Sverige vilket lett till att fiskbestånden i strömvattnen starkt trängts tillbaka. Det synes enligt fiskeriintendenten angeläget att motsvarande utredningar och ställningstaganden från stats- makternas sida som skett för älvar och älvsträckor i norra Svealand och Norrland sker för södra Sverige.

7.2.2.2 Små Vattenkraftverk

Enligt rapporten kan små vattenkraftverk vara av intresse i den fysiska riksplaneringen i de fall utbyggnad sker i större omfattning i ett vattendrag eller konflikter med andra markanvändningsintressen av rikskaraktär upp- står. varför det är angeläget att planer på utbyggnad av små vattenkraft-

Prop. l980/8l:183 122

verk uppmärksammas på ett tidigt stadium i den kommunala markanvänd- ningsplaneringen.

Vatteno'verdomstolen. riksantikvarieämbetet. _liskenämnden i Jönkö- pings län och Älvräddarnas samorganisation ställer sig avvisande eller tveksamma till en mer omfattande utbyggnad av små vattenkraftverk.

Enligt vatteno'verdomstolen skulle en mer omfattande utbyggnad av små vattenkraftverk i mindre vattendrag medföra beaktansvärda konflikter med motstående intressen genom att betydande värden spolieras för utvin— ning av energimängder som framstår som försumbara ur rikssynpunkt. Det kan därför enligt domstolen ifrågasättas det berättigade i att genom statsbi- drag driva fram utbyggnaden av känsliga mindre vattendrag. Enligt dom- stolen bör samordningen av utbyggnad av mindre vattendrag och bevaran- deintressena ytterligare belysas under det fortsatta planeringsarbetet. Älv- räddarnus samorganisation anför liknande synpunkter. Nedre Härjeda- lens" naturvårdsji'irening anser att anläggande av små vattenkraftverk bör förbjudas samt att kvarvarande vattendrag skall hållas intakta för fiske och rekreation.

Länsstyrelsen i Kristianstads län.. Laxå. Hallsbergs. Nora. Strömsunds och Östra Göinge kommuner ställer sig mer positiva till en utbyggnad av små vattenkraftverk.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län måste upprustning av äldre mind- re vattenkraftverk från samhällsekonomisk synpunkt anses lämplig och i samband härmed kan en upprustning eller utrivning ske av sådana förfallna dammar som utgör en säkerhetsrisk.

Riksantikvarieämbetet. länsstyrelserna [ Örebro och Kopparbergs lätt. fiskenämnderna iJiinköpings, Kronobergs och Älvsborgs län samt Möns- terås kommun pekar på behovet av inventering och planering för de mindre vattendragens utnyttjande.

Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att betydande naturvärden i form av kvarvarande naturliga forssträckor och kulturvärden hotas om utbygg— nad av små vattenkraftverk sker enligt mest ekonomiskt gynnsamma alter- nativ. För att kartlägga förutsättningarna för möjliga om- och utbyggnader av småkraftverk med hänsyn till främst motstående intressen måste enligt länsstyrelsen vattendragsvisa inventeringar och utredningar göras. Även riksantikvarieämbetet framhåller att: de kulturhistoriska förhållandena bör beaktas vid kommande inventeringar av tänkbara lägen för små vatten- kraftverk. '

7.2.2.3 Pumpkraftverk

Om byggande av pumpkraftverk kommer att aktualiseras får det enligt rappporten förutsättas att kraftföretagen redovisar ytterligare inventering- ar av olika tänkbara lägen som underlag för bedömningar av lämpliga lokaliseringsplatser.

Enligt Sveriges industriförbund skulle byggande av pumpkraftverk kun-

IJ '_'—J

Prop. 1980/81: [83 l

na aktualiseras om vindkraftverk i större omfattning introduceras i Sveri- ge. Eftersom förutsättningarna för vindkraftproduktion huvudsakligen finns i södra Sverige är det enligt förbundet främst där som det är menings' fullt att bygga pumpkraftverk. Ytterligare lägen i södra Sverige utöver de av Centrala driftledningen redovisade torde enligt förbundet vara svåra att finna med hänsyn till de topografiska krav som ställs på etableringsplats för pumpkraftverk. Ingenjörsi'eten.s'kapsakademien anser att det är viktigt att precisera vilken detaljeringsnivå de ytterligare inventeringar av pump- kraftverk som rapporten förutsätter bör ha.

Enligt Sveriges fältbiologiska ungdomsfi'irening bör ingen etablering av pumpkraftverk få ske vid oreglerade vattendrag.

7.2.3 Kondenskrajtverk

l rapporten föreslås att etablering och utbyggnad av kondenskraftverk med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen inte får ske på västkusten. i Karlshamn eller i Norrköping. Åse/torn på Kalmarkusten skulle enligt rapporten från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter kunna komma i fråga för etablering av kolkraftverk under förutsättning att kol som energikälla kan accepteras från miljösynpunkt. l prop. l978/ 79: 213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen förutsätts att handlingsfrihet beträffande den framtida markanvändningen i Tunaberg bevaras i den kommunala planeringen inför de ställningstagan- den av riksdagen som rapporten kan komma att föranleda. Vid södra norrlandskusten har Centrala driftledningen prioriterat Sunnäs. söder om Söderhamn. som ett tänkbart läge för ett kolkondenskraftverk. Berörda länsstyrelser har studerat förutsättningarna för lokalisering till Norrlands- kusten av sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. I dessa studier har Sunnäs inte redovisats. ()m etablering av kolkondens- kraftverk på norrlandskusten blir aktuell förutsätts enligt rapporten ytterli- gare studier ske av lägen vid norrlandskusten som kan komma i fråga för en eventuell lokalisering. Enligt rapporten är koleldade kondenskraftverk f. n. förenade med betydande miljöproblem. men på sikt bör resultatet av pågående utredningar. bl.a. projekt Kol Hälsa Miljö. medföra ökade lo- kaliseringsmöjligheter för kolkondenskraftverk.

7.2.3.l Allmänna synpunkter på rapportens lokaliseringsöverväganden

Statens naturvårdsverk anser att underlaget för rapportens lokaliserings- överväganden avseende kolkondenskraftverk är bristfälligt. varför verket initierat ett utredningsarbete med målsättningen att från natur- och miljö- synpunkt ange lämpliga regioncr för lokalisering av kolkondenskraftverk. Den del av utredningen som berör försurningsfrågan är enligt verket också tillämplig på andra industrier med försurande utsläpp. Mot bakgrund av de preliminära resultat som föreligger anser inte naturvårdsverket att det

Prop. 1980/81: 183 124

finns tillräckligt faktaunderlag för att entydigt säga att en lokalisering till östkusten är att föredrajämfört med västkusten.

Lantbruksstyrelsen anser att det är angeläget att lokalisering av kon— denskraftverk med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen inte sker inom områden som är särskilt utsatta och känsliga för sådana utsläpp. Lantbruksstyrelsen ser därför med tillfredsställelse pä rapportens förslag att kondenskraftverk inte bör få lokaliseras till västkusten. Karlshamn eller Norrköping. Enligt Lunds universitet har försurningen inom betydan- de områden i södra Sverige redan nätt en närmast katastrofal nivå. varför skyddsaspektcr måste ges företräde före ekonomiskt betingade lokalise- ringskrav. [ eller i närheten av försurningskänsliga omräden bör enligt läris-styrelsen i Kristianstads län lokalisering av fossileldade kondenskraft- verk helt undvikas med hänsyn till bristerna i nuvarande reningsmetoder.

F iskeriintendenlen i nedre södra distriktet konstaterar mot bakgrund av att försurningen f.n. är det största miljöhotet för våra sötvatten att kolkon- denskraftverk över huvud taget inte bör få komma i fråga i sydsverige.

Enligt Örnskr'ildsviks kommun är det ett felaktigt synsätt att försurnings- situationen är mindre allvarlig i Norrland än i södra Sverige. Eftersom försurningen i regionen i högre grad än i södra Sverige är lokalt betingad kan åtgärder för en begränsning av utsläppsnivåerna enligt kommunen förväntas leda till bättre förhållanden i sjösystemcn. Att då lokalisera ytterligare anläggningar. som emitterar försurande ämnen. torde enligt kommunen vara helt förkastligt ur miljösynpunkt. Även Riksförbundetför hembygdsvård anser att försurningssituationen i Norrland har förbisetts i rapporten.

Sverigesfältbiologiska ungdoms/mening anser att de effekter som bl. a. en lokalisering av kondenskraftverk vid norrlandskusten kan få på finska vattendrag bör beaktas.

Ingenjörsvetenskapsakademien. Sveriges industriförbund samt C en- trala driftledningen och statens vattenfallsverk anser att man inte bör uttala sig alltför kategoriskt om var kolkondenskraftverk bör resp. inte bör lokaliseras i landet mot bakgrund av det utredningsarbete som pågår inom bl. a. projekt Kol Hälsa Miljö. 5 veriges industriförbzmd kan inte ansluta sig till rapportens förslag om kategoriskt förbud mot etablering och utbyggnad av kolkondenskraftverk på västkusten. i Karlshamn och i Norrköping. Enligt förbundets mening bör konsekvenserna av sådana riktlinjer klarläg- gas bättre innan så drastiska åtgärder övervägs. Det bör också kunna visas på andra lokaliseringsplatser i södra delen av landet som tillgodoser de krav som kolkondenskraftverk ställer. Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk tolkar förslagen till riktlinjer för södra Sveriges kuster så att nämnda lägen fortfarande står till förfogande om erforderlig begräns- ning sker av utsläpp av försurande ämnen. Det är angeläget att handlings- friheten för etablering av koleldade kondenskraftverk bevaras på Små- landskusten norr om Kalmar samt i 'l'unabergsregionen.

Prop. 1980/81:183 |. IJ 'Jl

7.2.3.2 Lokaliseringsöverväganden avseende västkusten

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. fiskeriintendenten i västra distriktet. fiskenämnderna i Hallands och Älvsborgs län. Göteborgs kom- mun och Svenska hälso— och sjukvårdens tjänsternannaförbund delar rap- portens förslag till riktlinjer för västkusten.

Länsstyrelsen iÄlvsborgs län vill med hänsyn till den allvarliga försur- ningssituationen i denna del av landet ifrågasätta rapportens inskränkning till mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen. Enligt länsstyrelsen bör riktlinjen i rapponen avsc alla slags försurande utsläpp.

Göteborgs kommun anser att kraven på begränsning av försurande ut- släpp även bör gälla befintliga anläggningar som t. ex. det oljeeldade kon- denskraftverket i Stenungsund. Enligt kommunen får riktlinjen för försu- rande utsläpp på västkusten inte tolkas så kategoriskt att exempelvis en rimlig lösning på värmeförsörjningen i Göteborg äventyras.

7.2.3.3 Lokaliseringsöverväganden avseende södra Sveriges kuster

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens lokaliseringsöverväganden avseende södra Sveriges kuster. Flera länssty- relser och kommuner kommenterar förslagen närmare.

Landskrona kommun konstaterar i likhet med rapporten att lokalisering av kolkondenskraftverk i Landskrona torde kunna komma i fråga först om kolkondenskraftverk med mindre utsläpp av föroreningar utvecklas. Läns- styrelsen i Kronobergs lt'in anser att etablering av kolkondenskraftverk i Landskrona. Karlshamn och Verkö med nuvarande teknik skulle medföra nedfall av försurande ämnen och kvicksilver i länet och strider mot rappor- tens föreslagna riktlinje om särskild restriktivitet mot ytterligare försu- rande utsläpp i känsliga områden.

Länsstyrelsen i Blekinge län och Karlshams kommun avser att ta ställ- ning till frågan om etablering av ett kondenskraftverk i Karlshamn i sam- band med remissvaret över Karlshamnsverkets Kraftgrupps AB ansökan. Sölvesborgs kommun noterar med tillfredsställelse att etablering av kol- kondenskraftverk med utsläpp av försurande ämnen inte föreslås få ske i Karlshamnsområdet. Liknande synpunkter framförs av Tingsryds kom- mun. Nybro kommun anser att Karlshamn och Äsehorn är olämpliga från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter eftersom kommunen redan nu är utsatt för föroreningar och försurning av mark och vatten. Mönsterås kommun är inte beredd att ta ställning till en eventuell etablering av ett kolkondenskraftverk i Äsehorn. Enligt kommunen försvårar inte pågående markanvändningsplanering en etablering i framtiden. Länsstyrelsen i Kal- mar län konstaterar att det utanför Äsehorn finns områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv. Ur teknisk synpunkt synes Äsehorn enligt länsstyrelsen vara en mindre lämplig lokalisering och ett alternativt läge har aktualiserats i anslutning till ()skarshamnsverket i Simpevarp. Det förhållandet att Simpevarp gränsar till "obruten kust" ger enligt länssty-

Prop. 1980/81: [83 l26

relsen skäl för att särskilda miljökrav får ställas vid en sådan lokalisering. Länsstyrelsen ansluter sig dock till rapportens förslag att handlingsfriheten t.v. bör bevaras i den kommunala planeringen för lokalisering till Äsehorn. Den omständighet att kusttrakterna och Öland inte har så dålig motstånds- kraft mot försurning som landets västra delar får enligt länsstyrelsen inte medföra att lägre miljökrav ställs i denna del av landet. Även Oskarshamns kommun konstaterar i likhet med länsstyrelsen att konflikter uppstår gent- emot naturvården vid en lokalisering till Äsehorn. Vidare konstaterar kommunen att Emån har en laxöringstam av betydande storlek.

Valdemarsviks kommun avstyrker en lokalisering av kondenskraftverk vid Gryt eftersom läget ligger inom obrutet kustområdc samt i direkt anslutning till primärt rekreationsområde. Även länsstyrelsen i Östergöt- lands län avstyrker en etablering till Gryt. Länsstyrelsen är även mycket tveksam till en utbyggnad av kondenskraftverket i Marviken framför allt med tanke på den omedelbara närheten till det obrutna skärgårdsområdet samt närheten till det försurningskänsliga Kolmårdcnområdet. Länsstyrel- sen delar rapportens bedömning att lokalisering av kondenskraftverk med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen inte bör få ske i Norrkö- pingsområdet. Detta ställningstagande berör dock enligt länsstyrelsen inte frågan om utbyggnad av ett koleldat värmekraftvcrk i Norrköping. lnte hellcr S("iderköpings kommun anser att något kondenskraftverk bör lokali- seras till Norrköping mot bakgrund av de omfattande utsläppen av försu- rande ämnen.

Enligt länsstyrelsen i Söderman/amis län har frågan om lokalisering av kolkondenskraftverk till Tunaberg behandlats i Bråvikenutrcdningen där det föreslås att ytterligare industri av FKP-karaktär i Södermanlands län bör lokaliseras till Oxelösund. Länsstyrelsen har tillstyrkt förslagen i Brå- vikenutrcdningen. Enligt länsstyrelsens bedömning torde tillgänglig mark- areal i Oxelösund vara alltför begränsad för att medge utbyggnad av fyra block. Omfattande hydrologiska utredningar torde erfordras för en bedöm- ning av recipientkapaciteten i området. En annan förutsättning för lokali- sering synes enligt länsstyrelsen vara att ny miljövänlig förbränningsteknik utvecklas så att luftutsläpp och avfallsproblem kan bemästras. Genom den utformning Bråvikenutredningens förslag i övrigt fått med i stort oföränd- rad markanvändning bibehålles enligt länsstyrelsen handlingsfriheten för framtida ställningstaganden. ().relt'isumt's kommun konstaterar att ingen motstridig uppfattning råder centralt och lokalt när det gäller markanvänd- ningen i Oxelösund. Enligt Nyköpings kommun bör bcvarandeintressena på Tunabergsområdet ges företräde. Kommunen framhåller att den med åberopande av 136;in byggnadslagen och det kommunala planmonopolet inte vill frånhända sig möjligheten att planlägga området i enlighet med vad som hittills framkommit i det interkommunala planeringsarbetet. Enligt riksantikvarieämbetet innehåller Tunabergshalvön flera kulturhistoriskt och naturvetenskapligt värdefulla miljöer. Eftersom utpekade områden för

Prop. 1980/81: 183 127

ERP-industri finns både i Oxelösund och vid Norrköping bör enligt ämbe- tet Tunabergsområdet avföras som läge för FRP-industri.

Enligt Haninge kommun skulle eventuell FRP-industri i Oxelösund- Tunaberg och Nynäshamn sprida utsläpp i luften över bl.a. Haninge kommun. Enligt kommunen bör i bilden av luftföroreningar beaktas de större koleldade ljärrvärmeverk som f.n. utreds i bl. a. nordöstra delen av Södertörn.

7.2.3.4 Lokaliseringsöverväganden avseende norrlandskusten

Rapportens lokaliseringsöverväganden avseende norrlandskusten delas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Gäv- leborgs län, Gävle kommun samt Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk redovisar emellertid en annorlunda uppfattning i vissa frå- gor.

Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk konstaterar att kraft- företagen har studerat möjligheterna att lokalisera kolkondenskraftverk till norrlandskusten. Redan dessa studier medför stora resursinsatser och någon omfattande jämförelse mellan ytterligare tänkbara lägen är varken meningsfull eller realistisk.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att rapportens redogörelse för Centrala driftledningens prioritering av tänkbara lägen i länet för ett kol- kondenskraftverk är något inaktuell. F.n. riktas enligt länsstyrelsen det största intresset mot ett läge mellan Vallvik och Sunnäs i Söderhamns kommun. Lindön och Sundsmarsnäset har i den fortsatta fysiska rikspla- neringen visat sig sakna aktualitet och länsstyrelsen avstyrker därför loka- lisering av kolkondenskraftverk i dessa lägen. Gävle kommun konstaterar att en eventuell lokalisering av kolkondenskraftverk till Sunnäs i Söder- hamns kommun även påverkar miljöförhållandena i Gävle kommun. Kust- området mellan Sunnäs och Norrsundet i Gävle utgör enligt kommunen ett av exploatering i stort opåverkat område och har betydande riksintressen för vetenskaplig naturvård. Med hänsyn till att den närbelägna tätorten Norrsundet skulle komma att omgärdas av miljöstörande industrier anser Gävle kommun att Lindön inte bör komma ifråga för lokalisering av kolkondenskraftverk. Sundsmarsnäset har enligt kommunen över huvud taget inte tidigare diskuterats för lokalisering av miljöstörande industri och en lokalisering av kolkondenskraftverk dit skulle strida mot tidigare re- dovisade riksintressen och inkräkta på befintliga naturreservat och på kulturmiljön.

7.2.4 Kraftvärmm'erk

Enligt rapporten är det angeläget att kommuner med större tätorter i sin markanvändningsplanering överväger behovet av markreservationer för kraftvärmeverk.

Statens naturvårdsverk påpekar att kraftvärme till skillnad mot kon-

Prop. 1980/81: 183 128

densvärme är ett höggradigt utnyttjande av energi som ger större möjlighet till miljövärdande åtgärder och samtidigt innebär förbättring av luftkvalite- ten i närmiljön. l)et är enligt verket viktigt att man säkerställer markbehov för skyddszon kring anläggningen med hänsyn till dammning. buller etc. Även länsstyrelserna i Kronobergs och (h'itelmngs och Bohus län samt (ih'iteborgr kommun anser att en utbyggnad av kraftvärmeverk kan innebä- ra förbättringar i närmiljön ijämförelse med kondensverk eller enskild uppvärmning. Enligt den senare länsstyrelsen har rapporten tryckt för lite på alternativet förgasning av restoljor eller av kol mot bakgrund av att utsläppen i närmiljön blir betydligt mindre från en förgasningsanläggning än från ett vanligt kolkraftvärmeverk. Även N_wu'islzamns kommun upp- märksammar frågan om förgasningsanlz'iggningar som ett alternativ till utbyggnad av kraftvärmeverk.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att kommunerna även bör över- väga att reservera mark vid befintliga kraftvärmeverk och värmeverk som kan komma att eldas med flis. torv eller kol.

Några remissinstanser kommenterar frågor om kraftvärmeutbyggnad mot bakgrund av praktiska erfarenheter av nuvarande kraftvärmeplane— ring. Det är enligt Storstoekltolms energiaktiebolag angeläget att en infra- struktur för kolhantering snabbt byggs upp. Energi-aktiebolaget anser att miljöproblemen som blir följden av kolanvändning kan bemästras med modern teknik och att de inte bör utgöra ett hinder för en ökad kolan- vändning. l—"rån miljösynpunkt är det enligt Smulbybergs kommun ett in- tresse att få så få producerande anläggningar som möjligt som utrustas med sådan utrustning att utsläpp m.m. kan nedbringas till ett minimum.

LO anser att regeringen bör utarbeta riktlinjer för storstadsområdenas värme- och elförsörjning på längre sikt. eftersom det visar sig svårt eller omöjligt för de berörda kommunerna att själva fatta sådana beslut. Dessut- om påverkar enligt L(f) dessa beslut i så hög grad det övriga landet att statens övergripande planering bör vara avgörande.

7.3 Nya energislag

7.3.l Allmänna synpunkter

Under senare år har enligt rapporten frågan om framtida introduktion i stor skala av energislag baserade på inhemska energikällor aktualiserats. I rapporten övervägs behovet av ytterligare studier och riktlinjer i den fysiska riksplaneringen inför en framtida introduktion av torv. vindkraft. cnergiskog etc.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens mer övergripande överväganden och förslag angående nya energislag.

Av remissinstanserna är det endast Sveriges industrijl'jrbuml som ifråga- sätter behovet av att behandla nya energislag inom ramen för den fysiska

Prop. 1980/81: 183 129

riksplaneringen. Förbundet konstaterar att expansion av energiproduktion på praktiskt taget alla områden är omgiven av restriktioner som baseras på mer eller mindre rationella miljöhänsyn varför detta försvårar varje strä- van till utveckling av alternativa energikällor. Krav på nya utredningar och inventeringar förlänger enligt förbundet genomförandetiden på ett sätt som skapar osäkerhet om möjligheterna att realisera olika projekt under ekono- miskt meningsfulla former.

Behovet av en utökad planering för att klarlägga nya energislags eventu- ella konflikter gentemot andra intressen samt klarläggande av förutsätt- ningar för ett ianspråktagande av nya inhemska energislag framhålls sär- skilt av Lunds universitet. lantbruksstyrelsen. statens naturvårdsverk. Sveriges lantbruksuniversitet. statens planverk. Nämnden för energipro- duktionsforskning. länsstyrelserna i Uppsala. Kronobergs. Älvsborgs. Värmlands, Örebro och Jämtlands län. Vaggeryds. Nässjö. Växjö. Tra- nemo, Kristianstads. Falkenbergs". Laholms. Munkedals och Ulricehamns kommuner, landstinget i Gävleborgs län, SA ("O/SR. Svenska natur- skyddsföreningen. Lantbrukarnas länsförbund i Kronobergs län samt Cen- terpartiets lokalavdelning iNynäshamn.

Statens naturvårdsverk framhåller att stora anspråk på mark ställs av energislag som skogsenergi, cnergiskog samt vind- och vågenergi. Även lagring i och uttag av energi ur mark och vatten ställer enligt verket stora krav på en långt gående fysisk planering. I och med införandet av ett antal nya energi5lag med stora areella anspråk kommer enligt verket konflikter med jord— och skogsbruk. sjöfart. fiske. miljövård. rekreation etc. att öka kraftigt. Ett oplanerat utnyttjande av dessa energikällor gör enligt verket att svårigheter kan uppstå att hävda natur- och miljövårdens intressen. Naturvårdsverket vill därför påpeka nödvändigheten av att en fysisk pla- nering i riksperspektiv genomförs inom en Snar framtid för framför allt skogsenergi och gas. Det inventerings- och planeringsarbete som bedrivs för att skapa ett underlag för den fysiska riksplaneringen med avseende på energifrågor bör enligt verket prioriteras högt och ges tillräckliga resurser. För en hushållning med landets mark- och vattentillgångar är det enligt statens planverk av största vikt att markkrävande alternativa energisystem vägs in i den fysiska riksplaneringen. För att göra detta möjligt behövs enligt verket metodutvecklande studier. Arbete pågår inom planverket på området energiproduktion i fråga om torv. vind och cnergiskog. Planverket anser det angeläget att statsmakterna under l980-talet efter metodutveck- lande insatser avsätter resurser för ett kommunalt programarbete avseen- de tekniska system på energiförsörjningens område, varför möjligheterna till statligt stöd till kommunal planering via anslaget C 2 bör bibehållas och om möjligt förstärkas. Även länsstyrelsen i Örebro län och Växjö kommun anser att det är angeläget att nya energislag så snan som möjligt blir ' föremål för överväganden inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

Nämnden för energiproduktionsforskning anser att rapporten inte till-

9 Riksdagen 1980/81. ] sam! Nr 183

Prop. 1980/81: 183 l30 räckligt uppmärksammar omfattningen av det ianspråktagande av naturre- surser som kommer att krävas om väsentliga bidrag till Sveriges energiför— sörjning skall fås ur "uthålliga. helst förnyelsebara och inhemska energi- källor och energirävaror”. Nämnden anser att resursplaneringen måste utökas vad avser mark för energiprodttktion. De studier nämnden hittills bedrivit beträffande energiförsörjningspotcntial och tillhörande markan— språk visar enligt nämnden att problemen kan bemästras.

Det måste enligt Sveriges lan[bru/(sunit'ersitet vara en central uppgift i den fysiska riksplaneringen att identifiera energiproduktionens använd- ningsomräden och kvantifiera mark- och vattenanspråken i fysiska och samhällsekonomiska termer. Detta är enligt lantbruksunivcrsitetet mycket ofullständigt gjort vad avser de areella näringarna.

Svenska naturskyddsfr'ireningen anser att olja, kol. kärnkraft och andra former av lagrad energi successivt bör utgå ur vårt energiförsörjningssy- stem och ersättas av flödande energi. Utbytet får enligt naturskyddsför- eningen emellertid inte ske på sådant sätt att de allvarliga miljöskador som användningen av den lagrade energin ger upphov till endast ersätts av en annan typ av kanske lika allvarliga nniljöskador.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är det angeläget att utvecklingsarbe— tet för att kunna utnyttja alternativa energislag intensifieras med hänsyn till att kol- och oljebaserade kondenskraftverk inte utan en långt gående rökgasrening bör byggas i västra Sverige. Liknande synpunkter framförs av Bengtsfors kommun.

Länsstyrelserna i Uppsala. Kronobergs. Kopparbergs och Jämtlands län. länsarbetsnämnden i Västerbottens län. Laxå och Degerfors kont- muner och landstinget i Kopparbergs län betonar behovet av att länssty- relserna integreras i planeringen av nya energikällor. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län är det underlagsmaterial som rapporten grundar sig på mycket översiktligt. varför studier på regional och lokal nivå är nödvän- diga för att klarlägga de begränsade faktorerna och förbereda ett mer omfattande utnyttjande av dessa energikällor. Planverkets metodstudie om behandlingen av inhemska energislag i den fysiska planeringen och rege- ringens uppdrag till länsstyrelserna att utreda förutsättningarna för utnytt- jande av länets energitillgångar är av stor betydelse för länsstyrelsen när det gäller att bedöma den lämpliga omfattningen av utnyttjandet av dessa energikällor i större skala. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det i dag saknas en regional överblick över energifrågorna, varför länssty- relserna bör ges resurser till en regional samordning av utnyttjandet av särskilda energislag. Länsarbetsnt'z'mnden i Västerbottens län anser att utvecklingen på energiområdet måste följas med största uppmärksamhet av berörda länsmyndigheter. så att länets potential av främst biomassa och torv kan komma att utnyttjas och skapa sysselsättningstillfällen. Enligt Laxå och Degerfors kommuner bör tillgångarna på flis, torv etc. utredas regionalt av länsstyrelserna i samråd med kommunerna. Landstinget i

Prop. l980/8l:183 l3l

Kopparbergs län konstaterar att överläggningar rörande formerna för en organiserad samordning av landstingets och primärkommunernas planc- ringsansträngningar inom energiområdet har påbörjats. Ett nära samarbete med länsstyrelsen är enligt landstinget givetvis angeläget.

Kommunernas roll i en planering för ianspråktagande av nya energikäl— lor kommenteras av flera kommuner.

Enligt Ljungby kommun kommer troligen de alternativa energislagens utnyttjande i vårt framtida energiproduktionssystem att ge nya förutsätt- ningar för lokalisering av industri till inlandet. Detta frägckomplex borde enligt kommunen ytterligare ha kunnat utvecklats i rapporten. Även Nässjö, Munkedals-_ It'ristianstads. Dals Eds. l')e_eeJors och Ulrieehumns kommuner betonar vikten av att kommunerna ges ett betydande inflytande iden framtida planeringen för ianspräktagande av nya inhemska energikäl- lor.

Länsstyrelsen i Västernorrluna's län uppmärksammar infrastrukturfrä- gorna i samband med ett ökat ianspråktagande av inhemska energikällor. Enligt länsstyrelsen måste bedömningarna av möjligheterna att ta i anspråk nya energikällor kompletteras med övervägande avseende anläggningar som krävs för råvarutransporter. energidistribution etc.

Behovet av forskning rörande nya energikällor och bidrag till demon— strationsanläggningar understryks av länsstyrelsermt i Kronobergs och Skaraborgs län. Nässjö. Sölvesborgs och Varbergs kommuner. Lantbru- karnas länsjo'rbund i Östergötlands lätt samt Centerpartiets kommunor- ganisation i Nynäshamn.

Uppsala universitet. statens naturvårdsverk. SACO/SR och Svenska naturskyddsföreningen behandlar frågan om behov av lagstiftning rörande nya energislag. Enligt statens naturvårdsverk hör det mot bakgrund av det stora behovet av mark och konflikter med motstående intressen övervägas om etablering av större vind- och vägkraftanläggningar samt cnergiskogs— odling bör föregås av tillståndsprövning.

Enligt Uppsala universitet vore det lämpligt att införa särskild tillstånds- prövning för anläggningar och utvinning som rör energiproduktion samt att i lagstiftningen föreskriva att gällande riktlinjer i fysisk riksplanering ska följas i tillståndsgivningen. ] den män utvinningen också orsakar miljöska- dor kan det enligt universitetet övervägas huruvida det ska införas ett kommunalt veto. Genom en sådan särskild lagstiftning kan också en be- hovsprövning ske beträffande olika anläggningar och verksamheter vilket kan medverka till den besparing i energianvändningen som statsmakterna och olika politiska grupperingar i stort sett är överens om bör ske. SACO/ SR framför liknande synpunkter. Risken för överetablering pä användarsi— dan måste enligt organisationen uppmärksammas och eventuellt kan en prövning enligt l36aä byggnadslagen behöva övervägas.

Prop. l980/8l: l83 132

73,3 Torv

För att det skall kunna avgöras om utvinning av torv i större skala kan ske på vissa platser måste enligt rapporten torvtillgångarna bedömas när- mare från såväl produktions- som bevarandesynpunkter. Utvinning av torv i större skala torde enligt rapporten med hänsyn till gällande riktlinjer för hushållning med mark och vatten inte kunna komma i fråga inom obrutna tjällområden och obrutna kustområden. lnom områden i landet som förefaller ha goda förutsättningar för utvinning av torv utan att avgö- rande konflikter med annan markanvändning erfordras enligt rapporten ytterligare studier av förutsättningar och restriktioner. Behovet av rikt- linjer i den fysiska riksplaneringen avseende utvinning av torv behöver enligt rapporten övervägas ytterligare för att det närmare skall kunna avgöras var torvtäkt kan ske.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens överväganden och förslag angående torv.

Endast Sveriges industriförbund och två handelskamrar ifrågasätter rap- portens behandling av torv. Enligt Industriförbunder är rapportens modell för planering av ianspråktagande av torvmossar en utomordentligt omstän- dig väg att komma fram till ett avgörande om framtida torvbrytning utan att därför några garantier ges för att urvalet av torvmossar blir det riktiga. Riksplaneringen bör enligt förbundet. begränsa sin uppgift till att redovisa vilka konflikter som finns med hänsyn till miljö. frilufts- och naturvårdsin- tressen i lämpliga områden. Studierna bör enligt förbundet med fördel kunna utföras regionalt i samarbete mellan berörda företag och myndighe- ter. Enligt Västerbottens Iäns handelskammare bör inte utarbetandet av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen eller naturvårdsverkets våtmarksin- ventcring förhindra en exploatering av länets torvtillgångar. Liknande synpunkter framförs av Stockholms handelskammare.

Följande remissinstanser anser att ytterligare studier bör ske som be- lyser förutsättningar för och motstående intressen vid ett ianspråktagande av torv för energiändamål: riksantikvarieämbetet. universiteten i Uppsala och Gr'iteborg. Kungl. vetenskapsakademien, lantbruksstyrelsen. skogs- styrelsen. överstyrelsen för ekonomisktförsvar. statens industriverk. Sve- riges geologiska undersökning. länsstyrelserna i Östergötlands. Jönkö- pings, Kronobergs. Kristianstads. Hallands. Värmlands. Örebro. Väst- manlands. Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. länsarbets- nämnden i Jämtlands län. Gislaveds. Jönköpings. Marks. Filipstads. Sala. Sundsvalls. Timrå. Örnsköldsviks och Gällivare kommuner. landstingen i Uppsala och Hallands lätt, Ingenjörsvetenskapsakademien. Centrala driftledningen. och statens vattenfallsverk. Svenska samernas riksför- bund, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Riksförbundet för hem- bygdsvård och Vilhelmina naturvårdskrets.

Statens industriverk instämmer i behovet av studier angående förutsätt- ningar för återanvändning av utbrutna torvmossar. men vill samtidigt

Prop. 1980/81: l83 133

understryka att ett omfattande planerings- och utredningsarbete inte får ställa hinder i vägen för aktuella eller kommande torvutvinningsprojekt. då det är synnerligen angeläget ur energiförsörjningssynpunkt att snarast vinna erfarenheter av torvutvinning och torvanvändning i större skala. Enligt överstyrelsen för ekonomiskt _fi'irsvar är det angeläget att prioritera arbetet med att upprätta en utvecklingsplan som rör bruket av de inhemska torvtillgångarna. Pågående kartläggningar av torvförekomster samt de yt— terligare överväganden som fordras för att undanröja konflikter med andra intressen för markanvändning bör enligt överstyrelsen bedrivas så att torven redan Under innevarande decennium blir av betydelse för energiför- sörjningcn.

Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län förutsätts det mest efterfrågade bränslet i länet bli torv och flis. I vilken omfattning torv kan nyttjas och vilken effekt detta får i den fysiska miljön kan den metodstudie som planverket bedriver i bl.a. Västerbottens län delvis ge besked om. inte minst fördelningen av torvresurserna kommer enligt länsstyrelsen att bli av stor betydelse för kommunerna.

1 det följande redovisas remissinstanser som bl.a. belyser och kommen- terar konflikter med motstående markanvändningsintrcssen.

Enligt riksantikvarieämbetet måste vid de fortsatta studierna av förut— sättningar och restriktioncr för torvutvinning i stor skala de kulturhisto- riska aspekterna beaktas för att klarlägga i vilken mån torvutvinning bör undvikas eller begränsas av kulturhistoriska skäl och var särskilda under- sökningar måste genomföras i samband med exploatering. Riksantikvarie— ämbetet ämnar inleda studier med syfte att göra en översiktlig redovisning av de ur kulturhistorisk synpunkt värdefullaste mossarna. Inte heller läns- styrelsen i Örebro län anser att kulturminnesvårdsintresset i samband med torutvinning har uppmärksammats. Fornlämningar i torvmossar kan enligt länsstyrelsen sannolikt i vissa fall förrycka lönsamheten vid en eventuell exploatering. då dessa enligt fornminneslagen ställer krav på arkeologisk undersökning.

[.antbruksstyrelsen anser att torvbrytning torde kunna ske på betydande arealer utan konflikt med vare sig lantbruk eller rennäring. 'l'orvutvinning kan dock enligt lantbruksstyrelsen leda till vattenbalansproblcm påjord- bruksmark inom avrinningsområdet. Lantbruksstyrelsen vill i detta sam- manhang påpeka att riskerna för konflikter med rennäring dock inte får förbises. Enligt styrelsens mening får torvtäkt anses vara sådan ändrad markanvändning som rennäringslagen förbjuder på åretruntmarkerna och inte minst mot den bakgrunden är det angeläget att rennäringens intressen bevakas och tillgodoses i fortsatt planeringsarbete för detta ändamål inom hela renskötselomrädet. Även länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att torvutvinning i vissa områden kan medföra konflikter gentemot rennäring- en. Svenska samernas riksjörbund framhåller att man med statens vatten- fall har diskuterat att verket skall bekosta genomförandet av en förstudie

Prop. l980/8]:183 l34

till ett större projekt där effekter av torvbrytning i renbetesmarkerna belyses. Det är enligt riksförbundet därefter av avgörande betydelse att ett större och samlat projekt kan genomföras.

Enligt skogsstyrelsen förefaller det vid torvutvinning finnas möjligheter att i viss utsträckning samordna både markanvändningen och efterbehand- lingsåtgärderna för energiändamål, virkcsproduktion och naturvård. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län anser att användningen av utbrutna torvmossar bör studeras ytterligare och att även återställandet och an- vändningen av täkten efter brytning bör regleras vid den tidpunkt konces- sion beviljas. Liknande synpunkter framförs av skogsvårdsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs lätt.

l-"iskeriintemlenten i nedre södra distriktet anser att torvutvinningens hydrologiska effekter bör belysas. Liknande synpunkter framförs av fis- keriintendenten i västra distriktet och fiskenämnden i Hallands län.

Svenska nuturskyddsföreningen konstaterar att torv aldrig kan bli en energiresurs att räkna med i det långa perspektivet. varför föreningen starkt ifrågasätter om det inte är bättre att avstå från en satsning på den tillfälliga energiresurs som torv innebär.

Sveriges geologiska undersökning anser att behovet av fortsatta geolo- giska inventeringar avseende torv är stort. I södra Sverige finns ett gott underlag i form av äldre inventeringar men för norra Sverige är kännedo- men nästan obefmtlig. Sveriges geologiska undersökning anser att en torv- geologisk inventering i norra Sverige borde vara av största samhälleliga intresse eftersom huvuddelen av torvresurserna finns i norra Sverige.

l det följande redovisas synpunkter från några länsstyrelser och kom- muner av mer principiell art mot bakgrund av förhållandena i länen. Länsstyrelsen i Östergötlunds län är tveksam till torvutvinning i större skala eftersom torven är en i högsta grad ändlig resurs och i regel är mycket värdefull ur naturvårdssynpunkt. En exploatering av torvmar- kerna medför enligt länsstyrelser: Norrköpings län särskilda problem bl. a. mot bakgrund av att delar av dessa marker är av intresse för naturvård. rörligt friluftsliv och kulturminnesvård. Skall exploatering av torvmar- kerna ske i större skala är det enligt länsstyrelsen nödvändigt att berörda intressen klarläggs och samordnas på ett planmässigt sätt. Enligt Jönkö- pings kommun bör regionala inventeringsarbeten fullföljas pä kommunal nivå för att utreda möjligheterna att utveckla och utnyttja denna lokala cnergitillgäng samt beakta de ekologiska konsekvenserna. Enligt länssty- relsen i Hallands län bör transportfrägorna beaktas om ett ianspråktagan- de av torv blir aktuell. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att upprättan- de av definitiva torvtäktsplaner inte bör ske förrän inventeringsarbeten fullbordats.

Det är enligt Ingenjörsvetenskapsakademien viktigt att marker vars känslighet man nu inte kan bedöma vid planering och tillståndsgivning behandlas så att man stegvis kan besluta om deras utnyttjande då tillräck-

Prop. 1980/81: 183 HS

liga kunskaper vunnits. [ takt med att kunskaperna växer kan ocksä enligt akademien preciseringar av villkor osv. successivt införas.

Sveriges _fi'iltbiologiska ungdtnns/orening föreslär att det redan i dag formuleras riktlinjer som undantar torvbrytning högt upp i vattensystemen så att större vattenbalansproblem kan undvikas. Även Älvräddarnas sattt- organisation uppmärksammar dc vattenbalansproblem som kan uppstå vid torvbrytning.

Enligt Vilhelmina mtturvärdskrets bör erfarenheterna från bl. a. Finland och Irland i fråga om miljökonsekvenserna vid torvutvinning studeras.

Lantbrukarnas riksförlmnd och Sveriges skogsätmrtföreningars riks/ör- bund anser att torven snarast bör utnyttjas enär den finns i så pass rikliga mängder i landet. Lantbrukarnas riksförbund har nyligen i en framställning till regeringen framfört synpunkter på torvutnyttjande.

7.3 .3 Vindkraft

Enligt rapporten förutsätts ytterligare studier av möjligheterna och kon- sekvenserna av vindkraftproduktion ske i områden med särskilt goda förutsättningar för produktion av vindkraft om en större utbyggnad aktua— liseras i framtiden. Konflikter mellan utbyggnad av vindkraft och andra motstående markanvändningsintressen erfordrar enligt rapporten ytterli- gare behandling i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Vid eventuell stör- re introduktion av vindkraft kan enligt rapporten behovet av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen behöva övervägas närmare.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag angående vindkraftverk.

Flera remissinstanser pekar på konflikter med motstående intressen vid en lokalisering av vindkraftverk samt pekar på behovet av ytterligare studier av områden som är lämpliga för lokalisering av vindkraftverk innan slutlig ställning tas till var dessa bör kunna lokaliseras. Till dessa remissin- stanser hör riksantikvarieämbetet. länsstyrelserna i Uppsala. Söderman- lands, Östergötlands, Jönköpings. Kalmar, Kristianstads. Maltm'ihus. Hallands. Göteborgs och Bohus och Norrbottens län. Norrtälje. Mjölby. Nybro. Tingsryds. Stenungsunds. Gävle. Hudiksvalls och Kramfors kom- muner samt landstinget i Uppsala län.

Riksantikvarieämbetet anser att en placering av vindkraftverk i känsliga kulturlandskap bör undvikas och att en handläggningsordning som möjlig- gör avvägning gentemot bl. a. kulturminnesvårdsintressen är angelägen.

Några remissinstanser anser att rapporten överdrivit konflikterna med motstående intressen eller anser att en introduktion av vindkraftverk i landet bör forceras. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län har markanvänd- ningskonflikterna och påverkan på landskapsbilden i anslutning till vind- kraftverk överdrivits. Hallsbergs kommun anser att vindkraft bör utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt om driftserfarenheterna inte visar annat.

Prop. 1980/81: 183 Bo

Lönsamhetsbedömningen vid en sådan utbyggnad bör enligt kommunen utgå från hela landets intresse och lämplig mark bör reserveras för vind- kraft. lllörhylånga kommun är också positiv till en utbyggnad av vindkraft— verk. Mot bakgrund av att en introduktion av vindkraft nu måste påskyn— das anser Sveriges _l'r'iltbiologiska ungdlmis/örening att rapporten på ett utförligare sätt borde. ha inventerat möjligheterna för lokalisering av vind— kraftverk.

Sil'é/artsrerket. länsstyrelserna i Kalmar. Blekinge. Kristianstads och Hallands län.fiskeniimnden i Kalmar lätt. Gotlands kommun. landstinget i Uppsala län och .S'veriges _Hilthiologiska ungdomsj/i'irening behandlar frii— gan om lokalisering av vindkraftverk till havs. Några av remissinstanserna. bl. a. länsstyrelserna i Kalmar. Kristianstads och Hallands län. anser att en lokalisering av vindkraftverk till havs är att föredra mot bakgrund av konflikterna gentemot motstående intressen vid en eventuell landbasering. Sjöfartsverket framhåller att sjöfartens framkomlighet starkt påverkas av sjöbaserade vindkraftverk. ()m ytterligare studier sker angående sådana vindkraftverk förutsätts verket få medverka i detta arbete. Enligt länssty- relsen i Kalmar län bör frågan om havsbaserade vindkraftverk utredas vidare i samråd med fiskets organisationer och fiskerimyndigheterna. ln- verkan på landskapsbilden av anläggningar och ledningsdragningar samt konsekvenserna för bl.a. fågellivet bör enligt länsstyrelsen studeras noga om en lokalisering till Ölands kustvatten blir aktuell. l—"iskeniimnden i Kalmar län anser i likhet med länsstyrelsen att samråd med fiskets organi- sationer och fiskemyndigheterna bör ske om planer på havsbaserade vind- kraftverk förverkligas. Även jiskeniimnderna i Södermanlands och Hal- lunds län anser att placeringen av vindkraftverk till havs bör föregås av samråd med fiskeintressen. Gotlands kommun framhåller att bottenplace- rade vindkraftverk i havsområdena utanför Öland och Gotland kan vara lämplig under förutsättning att en sådan lokalisering inte strider mot fiske- och naturvårdsintressen m.m. Sveriges fältbiologiska ungdomsfo'rening anser att forskningen rörande sjöbaserade vindkraftverk bör intensifieras.

Frågan om behovet av prövning av vindkraftverk behandlas av nämnden för energiproduktionsjorskning. koneessionsniimnden jör miljöskydd. länsstyrelsen i Kristianstmls län och Jönköpings kommun.

Nämnden för energiprmluktionsforskning anser att det föreslagna kravet på tillstånd enligt [36 a .5 byggnadslagen inte bör gälla mindre gruppsta- tioner bestående av medelstora eller små vindaggregat. Kom"essionsnämn- den för miljöskydd anser att tillkomsten och lokaliseringen av större vind- kraftverk bör bli föremål för regeringens prövning enligt [36 a & byggnads- lagen medan det räcker med ett anmälningsförfarande enligt miljöskydds- lagen beträffande mindre sådana anläggningar. Jönköpings kommun anser att gruppstationer med vindkraftverk bör prövas enligt l36aå byggnadsla- gén.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstmls län är det viktigt att det klart sägs ut i

Prop. 1980/81: l83 137

anvisning att små vindkraftanläggningar för lokala behov är byggnadslovs- pliktiga oavsett placering och användning.

Behovet av prototypanlåggningar behandlas av vissa remissinstanser. Centrala driftledningen och statens vattetzjallst-erk konstaterar att vatten- fallsverket under år l977 på uppdrag av nämnden för energiproduktions- forskning utförde en lokaliseringsstudie för vindkraft i Sverige. Denna tillsammans med det arbete som utförs för att uppföra två stycken proto- typanlåggningar bör kunna utgöra utgångspunkt för en bedömning av intressekonflikter i samband med lokalisering av vindkraftverk. Även lätts- styrelserna i Uppsala och Malmöhus län samt Gotlands kommun betonar vikten av att prototypanläggningar uppförs.

7.3 .4 Biomassa

7.3.4.l Energiskog

Enligt rapporten kräver ställningstaganden till var energiskogsodling lämpligen kan ske att konsekvenserna för markanvändning och miljö ytter- ligare utreds. Med hänsyn till gällande riktlinjer för hushållning med mark och vatten torde odling av cnergiskog i större skala enligt rapporten inte kunna komma i fråga inom obrutna fjällområden och obrutna kustområ- den.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapppor- tens förslag angående odling av energiskog.

Flera remissinstanser pekar på konflikter med motstånde intressen vid odling av cnergiskog och betonar behovet av ytterligare forskning och utredningar som behandlar förutsättningarna för energiskogsodling. Till dessa remissinstanser hör Lunds och Umeå universitet. matematiska och naturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, skogsstyrel- sen. länsstyrelserna i Uppsala. Södermanlands, Östergötlands. Kalmar. Kristianstads och Kopparbergs län. lantbruksnämnden i Hallands län. Norrtälje kommun. landstinget i Uppsala lätt. Kungl. vetenskapsakade- mien. Sveriges industriförbund. Sveriges fältbiologiska ungdomsjk'irening och Svenska naturskyddsföreningens lokalavdelning i Göteborgs och Bo- hus län.

Skogsstyrelsen anser att energiskogsodling knappast kan komma att ge avkastning i en för landets energitillförsel betydelsefull omfattning förrän tidigast in på l990-talet under förutsättning att verksamheten är klart lönsam för markägaren eller styrd genom tvångsåtgärder. De miljömässiga aspekterna på energiSkogsodling är enligt skogsstyrelsen hittills ofullstän- digt belysta.

Länsstyrelsen i Kalmar län redovisar en preliminär utredning av förut- sättningar för energiskogsodling i länet.

Enligt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening är en introduktion av cnergiskog visserligen inte möjlig förrän om ca tio är varför det ännu finns

Prop. l980/81: 183 l38

tid att välja i vilken omfattning och var man kan odla cnergiskog. Enligt föreningen bör det utfärdas riktlinjer om forskning rörande växelbruk i samband med skogsbruk. Även Svenska naturskyilclsföreningens lokalav- delning i Göteborgs och Bohus län förordar ett växelbruk mellan energi- skog och konventionellt skogsbruk.

Lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Kopparbergs lätt behandlar frå- gan om prövning av energiskogsodling. Enligt lantbrnksstyrelsen kräver odling av cnergiskog på jordbruksmark prövning enligt lagen om skötsel av jordbruksmark. Därigenom kan enligt lantbruksstyrelsen eventuella kon- flikter med kravet på hushållning med brukningsvärd jordbruksmark prö- vas från fall till fall. Länsstyrelsen i lt'opparbergs lätt anser att skogsvårds- lagen behöver anpassas till energiskogsodling.

Nämnden för energipntduktionsjorskning och Bergs kommun kommen- terar närmare de lokaliseringsbedörnningar som finns i rapporten. Även Mörbylånga kommun lämnar synpunkter på lokalisering av cnergiskog.

Enligt Stockholms universitet bör rökgaser från biomassa intejämställas med dem från torv på det sätt som görs i rapporten eftersom biomassa innehåller betydligt mindre svavel än kol och olja. Till skillnad från fossila bränslen ger inte cnergiskog något nettotillskott av koldioxid till atmosfä- ren. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

7.3.4.2 Skogsenergi

Skogsstyrelsen. statens naturvårdsverk. länsstyrelsen i Uppsala län. en skogsvårdsstyrelse och två kommuner har uppmärksammat möjligheterna att utnyttja skogsenergi för energiproduktion. I rapporten har inte förut- sättningarna för utvinning av skogsenergi behandlats, eftersom en sådan verksamhet inte bedöms medföra sådana miljö- och markanvändningskon- sekvenser att den bör behandlas i den fysiska riksplaneringen.

Ett bättre tillvaratagande av skogsenergi stämmer enligt skogsstyrelsen väl med önskemålen om ett bättre resursutnyttjandc och borde i någon utsträckning kunna tillgodose bl. a. friluftslivets önskemål om ökad fram- komlighet i skogsmark. Statens naturvårdsverk anser att en fysisk plane- ring i riksperspektiv bör ske för skogsenergi bl. a. mot bakgrund av att ett stort antal anläggningar för lliseldning projekteras idag. Även länsstyrelsen i Uppsala län. skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län. Jönköpings och Ljusdals kommuner tar upp vissa frågor om skogsenergi.

7.3.4.3 Övrig biomassa Flera remissinstanser pekar på jordbrukets möjligheter att producera energi i form av energigrödor. metanol. etanol etc. Enligt Kungl. veten- skapsakademien är det önskvärt att man på allvar böljar studera möjlighe- ten att odla särskilda energigrödor på åkermark. Härigenom erhålls enligt vetenskapsakademien bättre växtföljd och mullbildning, mindre ogräs på kreaturslösajordbruk samt mindre behov av handelsgödsel och herbicider.

Prop. l980/8l: 183 B*)

Enligt latttbt'uksnämndertta i Kalmar och Hallands lätt kan höjda energi— priser och ny teknik medföra att det lönar sig lin-jordbrukarna att produce- ra egen energi med hjälp av halm. gas och andra avfallsprodukter. Även Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skitgst'i_t.'at'e_/i't'renittgars riks/"ör- buna' framhåller att jord- och skogsbruket har stora möjligheter till produk- tion av energirävara varför det är viktigt att verksamheten uppmuntras och stöds genom investeringsstöd och garantier.

7.3.5 Andt'afratntitla energislag

] rapporten nämns bl.a. solvärmeteknik. vilken har mindre negativa miljöeffekter än flertalet andra energislag förutsatt att från miljösynpunkt lämpliga material väljs, Markanvändningskonsckvenscr av eventuell lag- ring i sjöar eller havsvikar kan emellertid enligt rapporten behöva övervä— gas i den fysiska riksplaneringen.

Enligt Lunds universitet kan åtskilligt uppnås genom att byggnader placeras och detaljutformas så att de i sig fungerar som värmemagasin för solinstrålning. Enligt Gotlands kommun är Gotland det landskap i Sverige som har flest soltimmar per år vilket borde ha redovisats i rapporten. Hallsbergs kommun anser att mark bör reserveras för solenergicentraler i nära anslutning till befintliga distributionsnät för varmvatten.

De största konflikterna vid lokalisering av vågkraftverk skulle enligt rapporten uppstå gentemot bl. a. sjöfart. fiske och båtsport. Vägkraft som en del av svensk energiförsörjning år enligt rapporten om den över huvud taget blir aktuell knappast trolig före år 2000.

Enligt fiskenämnderna i Kalmar och Hallands län kan anläggande av vågkraftverk till sjöss medföra vissa olägenheter för fiskets bedrivande varför placering av dessa bör ske i samråd med fiskets organisationer och med fiskerimyndigheterna. Liknande synpunkter framförs av fiskenämn- den iSödermanlands län.

Länsstyrelsen i Kristianstads lätt.fiskenämttden i Kronobergs lätt. Got- lands. llallsbergs och Krokoms kommuner uppmärksammar frågan om utvinning av värme med hjälp av värmepump. Enligt länsstyrelsen i Kris- tianstads lätt bör miljöeffekterna i samband med utnyttjande av värmen i yt- och grundvatten närmare studeras och resultera i centrala råd och anvisningar för handläggning av dessa frågor. Enligt jiskettämnden i Kro- nobergs län påverkar utvinning av värme med hjälp av värmepump vatt- nets produktionsförmåga och även ledningsdragningar kan bli till men för fisket.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar anser att frågan om utvinning av inhemskt uran förtjänar uppmärksamhet i samband med den fysiska riks- planeringen. Om och i vilken grad uranfrågan kommer att påverka den fysiska riksplaneringen blir enligt överstyrelsen beroende av utformningen av den framtida energipolitiken.

Prop. 1980/8 l : 183 140

7.4 Behov av planerings-åtgärder

Byggnadslagstiltningen och lagen om kommunal energiplanering är en- ligt rapporten viktiga medel föratt genomföra intentionerna i energipoliti- ken på lokal nivå.

Statens naturvårdst'erk och länsstvrelsen i Skaraborgs län har i sina remissvar närmare behandlat den kommunala energiplaneringen och hur den fysiska riksplaneringen bör integreras i denna planering.

Statens naturvårdsverk anser att det skulle vara av värde för miljövår— den om den kommunala energiplaneringen påskyndades eftersom en sådan planering kan skapa goda möjligheter att långsiktigt påverka frågor som luftföroreningar. varmvattenutsläpp. transporter av olika energislag m.m. Den kommunala energiplaneringen är enligt verket i första hand ett medel för att förbättra encrgihushållningen i landets kommuner. men en förbätt— rad encrgihushållning innebär samtidigt att utnyttjande av naturresurserna och påverkan på människans hälsa och miljö minskar. Den kommunala energiplaneringen kan vara ett verksamt medel för att förbättra luftmiljön i landets tätorter varför verket har intresse av att de kommunala miljövärds— frågorna även fortsättningsvis kommer att ingå som ett naturligt led i energiplaneringsprocessen.

Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län är samhällets insatser för att på olika sätt hushålla med energi f.n. mycket splittrade. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det angeläget att förutsättningarna för hushållning och an- vändning av energi redovisas på ett enhetligt sätt inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Den kommunala energiplaneringcn bör enligt läns- styrelsen utgöra deu samlande planeringsformen för hushållning med ener- gi. Detta förutsätter enligt länsstyrelsen att lagen om kommunal energi- planering ges en mera strikt utformning innebärande att samtliga kom— muner åläggs planlägga energiförst'irjningen inom sitt område. Kommuner- na bör enligt länsstyrelsen ha ansvaret för att lokala resurser för framtida alternativ energiproduktion bevaras samt att bcbyggelsemönstrets betydel- se för energihushållningen beaktas. Länsstyrelsen bör utarbeta regionalt underlagsmaterial. göra länssammanställningar och vid samråd företräda allmänna och statliga intressen.

l statens planverks yttrande rörande fortsatt fysisk riksplanering (Dnr R 3040/77) anför verket följande när det gäller behovet av planering för nya energikällor.

Konsekvenserna av energiskogsodling och lokaliseringsmöjligheter för vindkraftverk kan exempelvis behöva analyseras i regionala modellstu- dier. Konflikterna mellan de markkrävande energisystemen och den ett- panderande fritidsbebyggelsen är ytterligare ett exempel på problem som bör studeras.

I samband med statsmakternas kommande ställningstagande till energi- politiken bör uppmärksammas att den fysiska riksplaneringens arbetsme-

Prop. 1980/81: 183 l4l

toder bör kunna tillämpas för det samarbete mellan stat och kommun som kOmmcr att behövas om den framtida energiproduktionen ska kunna ske med beaktande av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten och kraven på en lämplig uppbyggnad av landets fysiska struktur. Betydande utredningsinsatscr torde behöva göras under de närmaste åren för att ge underlag för en sådan samverkan mellan stat och kommun. Bl.a. bör analyseras energiproduktionssystemens inverkan på markanvändning och miljö i ett längre tidsperspektiv. sambanden mellan bebyggelsemönstcr och energiåtgång på regional nivå. tätortsnivå och grannskapsnivå samt metodfrågor vad gäller den kommunala energiplaneringens samband med den sektorövergripande samhällsplaneringen på central. regional och lokal nivå.

Bygg/"orskningsrådet samt flera länsstyrelser och kommuner behandlar effekterna på i första hand den kommunala markanvändningsplaneringen som en introduktion av nya energislag kan medföra.

Enligt byggforskningsrådet blir en konsekvens av övergången till alter- nativa energikällor att närproduktion av energi kommer att bli ett viktigt inslag i kommunernas fysiska planering. Det blir enligt rådet nödvändigt att beakta energitekniken både i detaljplanering och i översiktlig markan- vändningsplanering. Om värmeproduktion och distribution i framtiden kommer att ske genom småskaliga anläggningar av typen kvarters- och områdescentraler kommer enligt rådet nya markbehov uppstå i tätorterna. Forskningen behöver bl. a. belysa grundläggande samband mellan markan- vändning och energitillförsel och mellan markanvändning och energibe- hov. Länsstyrelsen i Uppsala län konstaterar att en kraftig satsning på de alternativa energikällorna medför krav på betydande markområden och medför stora markanvändnings- och miljökonsekvenser. Detta aktualise- rar enligt länsstyrelsen att statsmakterna anger riktlinjer för bl.a. den kommunala översiktsplaneringen i syfte att kunna reservera lämpliga pro- duktionsområden och de villkor som bör gälla för annan markanvändning inom aktuella områden. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län föränd- rar odling av energiskog och anläggande av vindkraftaggregat markan- vändningen i större områden så genomgripande att lämplighetsprövning i de kommunala översiktsplanerna måste förutsättas.

7.5 Övriga frågor

Enligt äverstyrelsenför ekonomisktförsvar talar mycket för att ett ökat underjordsbyggandc för lagringsändamål blir aktuellt i framtiden bl. a. mot bakgrund av låga anläggningskostnader och låg värmeförbrukning. En underjordisk lagringsanläggning inkräktar enligt överstyrelsen i regel inte särskilt mycket på den ovanför bergrummet befintliga markytan. Även statens geotekniska institut uppmärksammar denna fråga och anser att det i rapporten inte tillräckligt tydligt framgår att relativt stora markytor måste ' reserveras inom tätbebyggda områden för energilagring.

Prop. 1980/81: 183 142

Enligt statistiska eentralhyrån har den allmänna energidebatten medfört ett markant ökat behov av faktaunderlag avseende bl.a. energitillgång och energianvändning. Centralbyrån har därför i samråd med andra berörda myndigheter byggt ut energistatistiken. bl.a. i syfte att ge förbättrat under- lag för uppföljning av energiförst'irjningen. Enligt statistiska centralbyrån kan bl.a. miljöeffekter förknippade med olika energiförsörjningssystem till en del analyseras utifrån den information energistatistiken ger.

8 Mineralresurser

&! Allmänna utgångspunkter

I rapporten anges vissa utgångspunkter för att behandla frågor om mine- ralråvaror i den fysiska planeringen. Bl. a. anges att utvinning och föräd- ling av mineralråvaror i den fysiska planeringen kan medföra omfattande krav på mark och vatten samt betydande miljökonsekvenser. [ rapporten anges också att mineralråvaruförekomstcr av särskilt intresse i ett långsik- tigt nationellt perspektiv så långt möjligt bör skyddas från sådana ändring- ar som omöjliggör eller allvarligt försvårar en framtida utvinning.

Några remissinstanser nämligen statens industriverk. statens planverk. länsstyrelserna l Malmöhus. Västmanlands samt Göteborgs och Bohus län, Nässjö kommun och Lantbrukarnas riksförbund framhåller uttryckli- gefi ått det är angeläget att mineralfrågorna ägnas stor uppmärksamhet i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Statens planverk framhåller exem- pelvis att centrala verk och länsstyrelser har redovisat erfarenheter och förslag till insatser inom mineralområdet. vilkct stöder verkets uppfattning att gruv- och täktfrågor bör ägnas stor uppmärksamhet i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Flera remissinstanser, bl. a. tekniska högskolan i Stockholm. överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Sveriges geologiska un- dersökning, bergmästarämbetet i södra distriktet, domänverket och Väs- terbottens handelskammare. ansluter sig till rapportens utgångspunkt att mineralförckomster så långt möjligt bör skyddas så att markanvändningen inte försvårar en framtida utvinning av mineralråvaror. Bergmästarämbe- tet framhåller exempelvis att vägar. bebyggelse m.m. inte får tillkomma på ett sådant sätt som innebär hinder för nuvarande eller framtida nyttiggö- rande av malmer och industrimineral samt förekomster av leror. olja. alun- skiffer. torv m.m. Enligt bergmästarämbetet finns det en sådan risk. bl. a. på grund av att vissa gruvföretag inte bevakar sina utmålsområden som tidigare. Dessutom kan det enligt ämbetet finnas en tendens att vid kon— flikter mellan olika intressen undervärdcra gruvintresset ijämförelse med andra aktuellare intressen. För att undvika detta krävs överblick i ett tidigt skede av planeringen.

Främst mineralpolitiska utredningen och Sveriges industriförbund är

Prop. 1980/81: 183 143

kritiska mot de allmänna utgångspunkter rapporten har angett. Mineralpo— litiska utredningen framhåller att utvinning och förädling av mineralrå- varor knappast i det enskilda fallet kan medföra omfattande krav på mark och vatten. särskilt inte med hänsyn till att de flesta gruvorna är belägna i områden där konkurrensen om markanvändningen är mycket liten. lndu- striförbundet och Sveriges geologiska undersökning anser att den industri- positiva syn som kan skönjas i rapportens andra utgångspunkter inte är något argument för fortsatt planeringsarbete. Industri/örbundet anser att en metodik som tvingar fram en restriktiv planering via kommunernas marköversikter bör frångås.

Ett lO-tal remissinstanser. nämligen Göteborgs universitet, fiskenämn- den i Kronobergs län. statens naturvårdsverk. styrelsenför teknisk utveck- ling, havsresursdelegutionen. Svenska naturskyddsjöreningen. Svenska samernas riksförbund, Svenska hälso- och sjukvårdens tiänstemannaför- hund och länsläkarorganisationen i Örebro län. bedömer att mineralutvin- ning och mineralförädling medför en rad negativa miljökonsekvenser och krav på markresurser samt att problemen kommer att öka i framtiden. Statens naturvårdsverk framhåller exempelvis att brytning av sulfidmalm i stora. ytnära och låghaltiga fyndigheter medför ökade problem från natur- vårds- och miljöskyddssynpunkt. Problemen orsakas enligt verket främst av stora dagbrott och stora mängder restmaterial. Miljökraven kan enligt verkets uppfattning bli svåra att uppfylla. Verket framhåller vidare att även mindre gruvor med kortare varaktighet på många platser och drift i dagbrott ger miljöproblem. vilket gör att det innan sådana gruvor öppnas måste övervägas om mängden värdefulla ämnen som kan utvinnas är så stor att miljöingreppet kan motiveras.

8.2 Översiktlig karta över geologiska förutsättningar för mineralförekoms- ter

] rapporten föreslås att industriverket får i uppdrag att i samråd med Sveriges geologiska undersökning. planverket och andra berörda myndig- heter genom försöksverksamhet i lämpligt län utarbeta förslag till en över- siktlig karta över geologiska förutsättningar för mineralförekomster.

Förslaget tillstyrks av statens naturvårdsverk, statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning. Umeå universitet. läns- styrelserna i Malmöhus. Örebro, Uppsala och Västerbottens län. mineral- politiska utredningen. Ingenjörsvetenskapsakademien, Askersunds kom- mun, Lantbrukarnas riksförbund och Lantbrukarnas länsförbundi Väster- bottens län.

Sveriges geologiska undersökning anser att en försöksvis kartsamman- ställning enligt rapportens förslag bör inledas i Sverige. Sveriges geolo- giska undersökning framhåller emellertid att ijämförelse med Kanada och Västtyskland. som tas fram som exempel i rapporten. är berggrunden

l'rop. l980/8l: l83 144

mycket dåligt känd och resurserna vad avser geologisk forskning och kartering otillfredsställande. Det geologiska underlagsmaterialet påverkar plancringskartornas kvalitet.

Åven Umeå universitet. statens imlustriverk och berg/niisturiitnbetet i södra distriktet menar att framtagning av en sådan karta förutsätter ett förbättrat bakgrundsmatcrial av geologiska kartor. lndustriverket ser posi- tivt på en framställning av den föreslagna kartan och menar att kartan skulle ha en väsentlig uppgift som underlag för den fortsatta prospekte- ringsverksamheten. Underlag för den föreslagna karteringen kommer en— ligt industriverket fram genom de storregionala geokemiska undersökning- ar som bedrivs inom ramen för nämndens för statens gruvegendom lång- tidsprogram. Framtagning av ett sådant geokemiskt underlagsmaterial måste med nuvarande resurser ses i ett perspektiv på IO— 15 år men kan för begränsade delar. exempelvis delar av Västerbottens län. vara klart inotn 3—5 år. Verket betonar vidare kartans begränsningar. bl.a. att geokemiska undersökningar endast ger indikationer för fortsatta prospekteringsin- satser. il-Iineralpolitiska utredningen anser att förslaget har vissa förtjäns- tcr. men enligt utredningen förefaller det inte nödvändigt att binda sig vid någon bestämd presentationsform.

Viss tveksamhet vid utnyttjandet av den föreslagna kartan redovisas av bergmästarämbetet i norra distriktet som framhåller att den skulle ha begränsad tillförlitlighet när det gäller att bedöma framtida råvaruintres- sen. Den begränsade tillförlitligheten beror på att kännedomen om landets mineraltillgångar är bristfällig. Vidare kommer prospekteringsteknikens utveckling att innebära förbättrade möjligheter att finna djupare belägna malmer och genom att intresset förskjuts mellan olika malmer och mineral kommer man i prospekteringsverksamheten att ånyo intressera sig för tidigare genomletade och som ofyndiga bedömda områden. Dessutom avgör intäkter. kostnader och pålagor för mincralproduktionen om en fyndighet kan bearbetas. Dessa begränsningar innebär att all planering. som inbegriper mineralproduktion måste vara flexibel och mottaglig för stora förändringar.

Nämnden för statens gruvegendom är tveksam till rapportens förslag. Nämnden anser att rapportens förslag till karta måste baseras på bl.a. geokemisk basprospektering samt översiktliga geologiska och geofysiska kartor. Detta bakgrundsmaterial saknas enligt nämnden helt eller delvis över stora delar av landet. Nämnden anser vidare att en snabbare utgiv- ningstakt av geologiska kartor är önskvärd.

8.3 Rapporteringsskyldighet beträffande undersökningsresultat m. m.

I rapporten framhålls att det är angeläget att kommunerna i den fysiska planeringen på ett tidigt stadium ges möjlighet att beakta framtida mineral- utvinning. vilket skulle ge förutsättningar för ändamålsenliga avvägningar

Prop. 1980/81: 183 145

mellan mineralråvaruintrcssen och olika motstående markanvändnings— intressen. F. n. får enligt rapporten berörda länsstyrelser och kommuner som regel del av undersökningsresultat från prospektering på ett sent stadium. För att planeringsarbetet skall förbättras föreslås i rapporten bl.a. att viktigare undersökningsresultat i samband med prospektering fortlöpande delges kommuner och länsstyrelser.

Förslaget som ges i rapporten tillstyrks av ett 20-tal remissinstanser. statens planverk. Göteborgs universitet, flera länsstyrelser, länsarbets- nämnden i Västerbottens lätt. ett antal kommuner. Svenska kommunför- bundet. Ingenjörsvetenskapsakademien och Lantbrukarnas r'ik'..t;/örbtmd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det är angeläget att viktigare prospekteringsresultat av betydelse för fysisk riksplanering delges kom- muner och länsstyrelser på ett tidigt stadium. Enligt länsstyrelsen är det väsentligt att materialet presenteras så att tolkningen inte kräver större sakkunskap. I många fall torde den information som lämnas i samband med beslut av utmål resp. brytningskoncession vara tillräcklig. Länsstyrel- sen understryker också vikten av att informationen om undersökningsre- sultat beträffande de mineraltillgångar som faller utanför gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheter förbättras. Inte heller länsstyrelsen i Kopparbergs län anser sig ha möjlighet att själv utvärdera undersöknings- resultat utan föreslår att bergmästaren utvärderar prospekteringsresultaten och redovisar sådana som är av stort intresse till länsstyrelsen. Statens planverk framhåller att samordningen mellan prospektör/brytningsintres- sent. bergsstaten, länsstyrelse och kommun inte fungerar tillfredsställande från samhällelig planeringssynpunkt. Bl. a. regionalpolitiken. naturvården och den kommunala markanvändningSplaneringen har speciellt i ett tidigt skede svag koppling till gruvintressenas aktiviteter. Planverket anser att nämnden för statens gruvegendom bör ta initiativ till att länsstyrelserna och kommunerna får tidig information om resultaten av prospekterings- verksamhet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län stöder rapportens förslag om prospekteringssamordning och rapporteringsskyldighet till be- rörd kommun och länsstyrelse. Skyldigheten bör enligt länsstyrelsen ut- sträckas även till fyndigheter av industrimineral, förekomst av berg för krossändamål samt förekomster av sand- och grus. Enligt länsstyrelsen kan en avstämning och vägning mot motstående markanspråk på detta sätt komma till stånd i ett tidigt skede i planeringen.

Tveksamma eller avvisande till rapportens förslag om informationsskyl- dighet beträffande undersökningsresultat är nämnden för statens gruv- egendom. bergmästarämbetet i norra distriktet och Sveriges industriför- bund. Nämnden för statens gruvegendom och bergmästarämbetet i norra distriktet framhåller att den dåliga informationen till länsstyrelserna eller kommunen kan bero på att så få undersökningar leder till positivt resultat. Av t.ex. samtliga inmutningar resulterar endast ett fåtal procent i anvis- ning av utmål. Den föreslagna informationsskyldigheten till kommun och 10 Riksdagen 1980/81. [ saml Nr 183

Prop. 1980/81: 183 146

länsstyrelse bör därför enligt nämnden knytas till beslut om beviljande av utmål snarare än inmutning. Den som har för avsikt att bedriva gruvdrift torde enligt nämnden i eget intresse informera kommun och länsstyrelse om sina planer. Direkt avvisande till förslaget om informationsskyldighet är Sveriges industri/i'irlmtul som framhåller att en sådan framförhållning i planeringen knappast fyller någon funktion eftersom uppgifterna ger en mycket osäker information om framtida markanvändning. Det är vidare enligt förbundet orimligt att begära att en prospektör skall åläggas lämna ifrån sig resultaten av dyrbara undersökningar innan han själv eller hans uppdragsgivare utvärderat dem och ansökt om koncession eller inmutning- ar.

Statens industriverk. mineralpolitiska utredningen och Sveriges indu- striförbund hänvisar vidare till att informationsfrågor även behandlas av mineralpolitiska utredningen.

I rapporten framhålls vidare att det finns skäl till en föreskrift i gruvkun- görelsen att bergmästare i samband med inmutning får förelägga sökanden att till länsstyrelse och kommun lämna in en plan för undersökningsarbe- tets bedrivande.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län tillstyrker ut- tryckligen förslaget. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det väsentligt att länsstyrelser och kommuner får en betydligt ökad kännedom om på- gående och planerad prospektering. Ett genomförande av rapportens för- slag skulle vara ett steg i rätt riktning mot förutseende fysisk riksplaneringi anslutning till mineralförekomster. Länsstyrelsen anser att det behövs ett samarbete i fastare form med prospekterande myndigheter och företag. Länsstyrelsen har därför lagt fram förslag om att inrätta en särskild läns- geologtjänst som skulle göra det möjligt att aktivt bevaka prospektering och delta i utredningar m.m. om geologiska frågor. Enligt länsstyrelsen skulle då möjligheterna att bistå kommunerna med underlagsmaterial för den fysiska riksplaneringen förbättras väsentligt.

Tveksamma till rapportens förslag är statens industriverk. nämnden för statens gruvegendom. länsstyrelsen i Örebro län, mineralpolitiska utred- ningen och Ingenjo'rsvetenskapsakademien. Nämnden för statens gruv- egendotn anser att värdet av den föreslagna föreskriften torde bli ringa eftersom schablonmässiga planer troligen kommer att lämnas. Mineralpo- litiska utredningen anser att eftersom inmutningen görs på ett mycket tidigt stadium av undersökningsarbetet är det i de flesta fall svårt för inmutaren att göra upp en meningsfull plan. Utredningen anser emellertid att det är viktigt att kommuner och länsstyrelser hålls informerade om hur undersökningsarbetet framskrider och om undersökarens planer. Mineral- politiska utredningen hänvisar vidare till sitt slutbetänkande.

l'rop. l980/8l: 183 [4.7

8.4 Översyn av nuvarande rättsliga reglering beträffande mineralutvinning

[ rapporten redogörs för den lagstiftning som reglerar ianspråktagande av mineralfyndigheter. dvs. minerallagen . gruvlagen och naturvårdslagen. [ rapporten konstateras bl. a. att minerallagen ger möjlighet att väga olika intressen översiktligt mot varandra innan frågor om tillstånd till undersök- ning och brytning avgörs. Vid prövning enligt gruvlagen av ansökningar om inmutning eller utmäl finns däremot inte möjlighet till samma övergri- pande bedömningar som minerallagen . [ olika sammanhang har enligt rapporten påtalats behovet av att lagstiftningen ses över.

Ett tiotal remissinstanser. nämligen Uppsala universitet. lantbrukssty- relsen. statens naturvårdsverk. statens planverk. la'n.s's'tyrels'erna i Malmö- hus. Östergötlands. Örebro. Kalmar och Norrbottens län samt Hallsbergs kommun och Svenska samernas t'iksft'irbund. framhåller att nuvarande rättsliga reglering av mineraltttvinning bör ses över. Det finns enligt re- missinstanserna små möjligheter att väga motstående intressen mot var— andra.

Statens naturvårdsverk framhåller att gruv- och mineralprojekt medför regelmässigt omfattande anspråk på mark— och vattenresttrser. Utvinning- en är som regel också särskilt energikrävande. För att åstadkomma en allsidig prövning och en övergripande bedömning av hushållningen med dessa resurser bör enligt verkets mening gruv- och mineralprojekt alltid prövas enligt l36a & byggnadslagen. Mindre projekt hör av regeringen kun- na undantas från prövning. Det föreligger också enligt verket behov av möjligheter till riksöverväganden vid prövning av ansökningar gällande vissa industrimineral som inte omfattas av gruv- och minerallagstiftningen. främst kalk. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av en översyn av lagstiftningen inom mineralomrädet. Större. mineralutvinnings- projekt bör jämställas med den grupp av industriella verksamheter som benämnts miljöstörande industri. [ konsekvens med detta bör även hand- läggningen av större gruvbrytningsföretag anpassas till vad som nu gäller för s.k. riksplaneindustrier. Detta innebär enligt länsstyrelsen även en översyn av gruvlagen. Hallsbergs kommun finner det otillfredsställande att koncessioner enligt gruv- och minerallagen kan beviljas utan att komma- nens synpunkter inhämtas. Uppsala universitet framhåller att det finns starka skäl att se över den lagstiftning som gäller och att så långt möjligt integrera denna med annan lagstiftning på plan- och miljöområdet. Särskilt besvärande idag är att de. olika prövningarna enligt resp. lagstiftning sker på grundval av olika, ibland sinsemellan motstridiga. kriterier. Dessa med- för troligen att beslut enligt senare lagstiftning i praktiken binds upp redan genom ett tidigt beslut som fattats på dåligt beslutsunderlag vad gäller sådana aspekter som ska beaktas enligt naturvårds- och miljöskyddsla- garna.

Mineralpolitiska utredningen och bergmästarämbetena i norra och söd-

Prop. 1980/8]: l83 l48

ra distriktena instämmer inte i rapportens allmänna beskrivning av lagstift- ningen på mineralomrädet. Exempelvis framhåller mineralpolitiska utred- ningen att den avvägning som sker enligt minerallagen oftast görs på ett tidigt stadium och är mycket översiktlig. Gruvdrifts tillätlighet från miljö- synpunkt m.m. prövas därför i båda fallen enligt miljöskyddslag. bygg- nadslag. vattenlag etc.

Statens industriverk hänvisar till tnineralpolitiska utredningen och fram- håller att utredningen lämnat förslag om vissa ändringar i lagstiftningen av betydelse även för den fysiska riksplaneringen. lndustriverket hänvisar till att det av mineralpolitiska utredningens sltttbetänkande framgår att utred- ningen inte ställer sig avvisande till en framtida utredning om översyn av minerallagstiftningen.

Några remissinstanser anför synpunkter på naturvårdslagen. Göteborgs kommun anser att avsaknaden av tillståndsprövning vid httsbehovstäkt innebär risker för allvarliga skador ur natur- och kulturminnesvårdssyn- punkt. Med hänsyn härtill bör enligt kommunen övervägas att innefatta omfattande husbehovstäkt bland tillståndspliktig tätkverksamhet. Statens industriverk framhåller att länsstyrelserna föreslås få ökade möjligheter att väga in även resurshushållningsfragor vid täkttillståndsprövning enligt lflänaturvårdslagen. Förslaget avvisades dock av industriverket i fråga om mineral av riksbetydelse.

8.5 Sammanställning av underlag om framtida råvaruintressen

I rapporten framhålls att genom redovisning av underlag om tänkbara framtida råvaruutvinning skulle viktigare rävaruintressen efter viss avväg- ning på riksnivå kunna preciseras i den kommunala planeringen. I rappor- ten föreslås därför att statens industriverk i samarbete med Sveriges geolo- giska undersökning sammanställer och fortlöpande till regeringen redovi- sar underlag beträffande rävaruintressen. Genom sådant underlag skulle möjligheterna att bedöma långsiktiga anspråk förbättras.

Förslaget i rapporten kommenteras endast av ruinera/politiska utred- ningen och nämnden för statens gruvegendom. Mineralpolitiska utred- ningen har inga principiella invändningar mot förslaget. men utredningen framhåller att det är förenat med ganska stora praktiska svårigheter att ta fram ett sådant underlag. Frågan om hur denna redovisning skall ske bör enligt utredningen övervägas av den ansvariga myndigheten på mineralom- rådet. Nämnden anser det naturligare att industriverket i denna fråga samarbetar med överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt med berörda branschorganisationer.

Prop. 1980/81 : 183 l49

8.6 Utvärdering av utmål inom anrikningsverkens närzoner

[ Sverige finns enligt rapporten f.n. drygt 4800 utmål. vilket innebär att det i vissa kommuner finns stora utmålslagda områden där intresset för mineralutvinning är oklart. En utvärdering av kunskaperna om dessa utmäl har gjorts av mineralpolitiska utredningen. De ekonomiska möjligheterna till utvinning är som regel större i närheten av befintliga anrikningsverk. Det kan därför enligt rapporten finnas anledning att industriverket utvärde- rar utmål inom anrikningsverkcns närzoner.

Rapportens förslag tillstyrks av statens industriverk. mineralpolitiska utredningen. Askersunds och Falu kontmuner samt Lantbrukarnas riksför- bund. Sveriges industriförbund är tveksammt till rapportens förslag.

Statens industriverk framhåller att f. n. är malmtillskottet genom prospektering i anslutning till befintliga gruvor betydligt större än tillskot- tet i form av nya gruvor och att övervägande delen av under senare år öppnade gruvor är resultat av prospektering inom tidigare kända fyndom- råden. Falu kommun delar den i rapporten framförda uppfattningen att nya sulftdmalmsgruvor av ekonomiska skäl i första hand kan förväntas i närhe- ten av befintliga anrikningsverk. Det är därför enligt kommunen angeläget att rapportens förslag kan genomföras. så att förutsättningarna för markan- vändningen kan klarläggas inom berörda områden. Kommunen framhåller vidare att detär angeläget att kommunen på ett tidigt stadium ges möjlighet att beakta planerad utvinning av mineralråvaror samt att goda konktakter upprätthålls mellan myndigheter och företag.

Sveriges industriförbund är tveksamt till rapportens förslag och be- dömer att utvärderingen bäst görs av de företag som äger anrikningsver- ken. Enligt förbundet har företagen större kompetens för uppgiften än industriverket.

8.7 Brytning i befintliga gruvor och täkter

För att begränsa naturingreppen och hushålla med mineralråvaror är det enligt rapporten angeläget att i områden med stark markkonkurrens möjlig- heterna till ytterligare brytning i befintliga gruvor och täkter övervägs innan nya öppnas.

Förslaget tillstyrks av statens industriverk. Iätts.s't_t-'relsett i Västman- lands It'in, Falu kommun och Sveriges industri/örbund. Däremot avvisas förslaget av mineralpolitiska utredningen och Ingenjörsvetenskapsakacle- mien.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att det är önskvärt att den tekniska utvecklingen på malm- och mineralbrytningsområdet inriktas på att öka brytningsmöjligheterna i fyndigheter av de typer som finns i bergs- lagsomrädet. I viss utsträckning har detta redan skett genom att i vissa fall parallell brytning sker i flera mindre fyndigheter. med anrikning i ett centralt beläget verk. Fortsatt utveckling av sådan teknik är enligt länssty-

Prop. 1980/81: 183 [50

relsen önskvärd. Sveriges ina'ustrifi'irbund framhåller att det är en själv— klarhet för mineralfi'iretagen att överväga möjligheterna till brytning i re— dan öppnade gruvor och täkter. Undersökning av de ekonomiska förutsätt- ningarna för en utvidgad brytning utöver den ursprungligt planerade pågår normalt under hela den tid en gruva utnyttjas.

Mitteralpolitiska utredningen och Ingen/'örsvetenskapsakademien ifrå- gasätter förslaget. Förslaget s_vns enligt de båda remissinstanserna bygga på den underförstådda principen att mineralutvinningen i Sverige skall begränsas och att mineralråvarorna skall utvinnas bara till en i förväg given och bestämd kvot. Utredningen och akademien anser att en sådan princip är felaktig. Principen är endast tillämplig på transportkänsliga bulkvaror som grus- och sand.

8.8 Utvinning av biprodukter och återvinning

Industrimineral finns i vissa fall i samma fyndigheter som malmer eller energiråvaror. Med hänsyn till mineralutvinningens inverkan på landska- pet och till hushållningsaspekter är det enligt rapporten angeläget att vid utvinning så långt möjligt utvinna sådana biprodukter direkt eller ur rest- massor.

Statens tttttttrvård.st-'t'rk. statens industriverk. Sveriges geologiska un- dersökning. nämnden för statens gruvegendom. Styrelsen för teknisk ut- veckling. mineralpolt'tiska utredningen. Askersunds kommun. Svenska na- turskj'ddsföreningen. Sveriges _/Ziltbiologiska ungdt'mtsförening och ('en- terns ungdomsförbund i Kronobergs distrikt instämmer i rapportens kon- staterandc.

Bl.a. bedömer statens industriverk att ett sådant produktionsutnytt- jande kan få stor betydelse inte bara för landets råvaruförsörjning utan även för gruvornas ekonomiska situation. Detta gäller för sulftdmalmer men skulle även avsevärt kttnna bidra till att höja landets produktion av industrimineral. Ett intensivt arbete pågår sedan länge inom företagen, samtidigt som betydande forskning utförs.

Göteborgs universitet. Östra Göinge kommun och LO-dt'striktet i Stock- holm anser att angelägenheten av återställning av grttvor och grustäkter inte har framhållits tillräckligt i rapporten. Göteborgs universitet fram- håller att en ökad brytning av lägprocentiga malmer i dagbrott och en ökad brytning av industrimineral som kvarts. kaolin och diabas ger upphov till överskottsmaterial (sprängsten. ofyndigt berg, överskott från anriknings- verk. lakrester) som skapar betydande miljöproblem. Problemet med till- varatagande. deposition och eventuellt nyttiggörande av överskottsmate- rial hör enligt universitetet till de större naturvårdsproblemen.

Prop. l980/81: l83 l5l

8.9 Prospektering av alunskiffer

Enligt prop. l978/79: l li om riktlinjer för energipolitiken bör prospekte— ring av alunskiffer i första hand riktas mot sådana förekomstområden där konflikter med annan markanvändning av riksintresse är mindre uttalade. ] rapporten föreslås mot denna bakgrund att prospektering av alunskiffer i första hand riktas mot förekomster i Närke och Jämtland.

Rapportens förslag har fått ett blandat remissutfall. Statens naturvårds— verk. riksantiki-'arieiimbetet. Lunds universitet och Lantbrukarnas riks/ör- buna' tillstyrker förslaget. l-lögskolan i Örebro. Hallsbergs och Kumla kommuner, Sveriges imlustri/iirbund. Studiegruppen jör Frostvikens sportjiskeklubb och Nedre Härjedalens naturvårdsf'örening accepterar inte rapportens förslag. Sveriges geologiska undersökning. Hallsbergs, Kumla och Strömsunds kommuner framhåller att undersökningar av olika slag bör föregå ett beslut om brytning av alunskiffer i de områden som pekats ut i rapporten. Helt avvisande till brytning av alunskiffer och förslag kring frågan är Centerns uttgdomsji'irhund i Kronobergs distrikt. Nedre Härjedalens naturvårdsförening och Studiegruppenjör I—"rostvikens Sportfiskeklubb.

Lunds universitet framhåller att alunskifferbrytning till stora delar inne- bär introduktion av en ny teknik i svensk mineralråvaruutvinning. Själva utvinningen av metallen kommer att ske med hjälp av lakningsmetoder. som kan misstänkas ge betydande föroreningar sannolikt främst till ytvatt- net men även till grundvattnet. Avfallsmassorna kommer uppenbarligen att bli mycket stora och de utbrutna områdena måste förväntas komma att täcka stora arealer. Problemet med efterbehandling av dessa stora brytom- rådcn kan ännu ingalunda anses löst och så länge inte detta skett kommer denna verksamhetsform att innebära mycket stora sår i landskapet. Uni- versitetet delar de bedömningar som framförs i rapporten över vilka områ- den som i första hand förefaller vara lämpade för brytning på grundval av det underlagsmaterial som hittills föreligger.

Negativa till rapportens förslag är Högskolan i Örebro samt Hallsbergs och Kumla kommuner, eftersom de inte delar rapportens uppfattning att alunskifferområdena i Närke är områdena där konflikterna med annan markanvändning av riksintresse är mindre uttalade. Även om det endast finns få motstående riksintressen inom området är det enligt kommunerna lika angeläget att ta hänsyn till andra starka motstående intressen. En noggrann kartläggning av områdets motstående intressen skulle sannolikt medföra samma bedömning som utredningen framfört beträffande Billing- en. Negativt till förslaget är även Sveriges industriji'irbund som anser förslaget oklart. Enligt förbundet måste prospektering i första hand rikta sig mot områden där man förväntar sig att ftnna ekonomiskt utvinnbara mineraliseringar. Bedömning av motstående intressen får enligt förbundet ske i ett senare skede.

l'rop. 1980/81: 183 152

Några remissinstanser ställer krav på särskilda undersökningar innan beslut tas om brytning inom de utpekade omrädena. .S'veriges geologiska tmdersokning framhåller att alunskiffer pä olika stratigraliska ni 'äer och i olika delar av landet har mycket skilda halter av ingående metaller. mineral och organiskt material och kan inte utan vidare betraktas som likvärdiga. Omfattande undersökningar krävs därför för att kunna bedöma om bryt- ning inom ett område eventuellt skall kunna ersättas med utvinning pä annan plats. Hallsbergs och Kumla kommuner anser att kompletterande undersökningar är nödvändiga före ett eventuellt beslut om exploatering av skiffrarna i Närke.

Helt avvisande till brytning av alunskiffer med tanke på negativa miljöef- fekter och beslutet i kärnkraflfrägan är ('enterns ungdomsj'örbundi Krono- bergs distrikt. Nedre Härjedalens naturt'åra's/örening och .S'tudiegrumten för Frostvikens Sportfiskeklubb.

8.10 Alunskiffer på Billingen

Genom riksdagens ställningstagande till prop. l977/781124 (NU l977/ 78:69. rskr. l977/781342l har fastlagts att ingen skifferbrytning bör startas i Billingen med undantag för den brytning som erfordras för forsknings- verksamhet -— innan en fullutvinningsprocess har utvecklats. l prop. l978/ 79: 213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen anförs att ställningstaganden till en eventuell framtida uranbrytning i Ran- stad bör avvakta slutförandet av den utredning som regeringen avser att tillkalla och som skall studera och utvärdera tekniska metoder för råvaru- utvinning samt föreslå åtgärder för att en eventuell sädan utvinning skall kunna åstadkommas på ett miljömässigt acceptabelt sätt. I rapporten knyts an till detta och att det först när förutsz'ittningarna för utvinning av andra komponenter än uranet ur alunskiffer har klarlagts kan ställning tas till frågan om den långsiktiga markanvändningen på Billingen. Fram till dess bör med hänsyn till starka motstående intressen alunskiffern i Billingen inte utnyttjas för annat än forskningsändamäl.

L("insstyrelsen i Skaraborgs län samt Sköt-'de och Falköpings kommuner instämmer i rapportens konstaterande. Sköt-'de kommun hänvisar exempel- vis till att det finns ett särskilt regeringsbeslut beträffande brytning i Ranstad. Hittills utförd interkommunal planering kan utnyttjas och byggas på med ytterligare kunskaper. forskningsresultat m.m. vid eventuellt kom- mande prövning enligt l36aå byggnadslagen. Lantbrukurmis riksförbund. riksantikvarieämbetet och jiskeriintendenten i nedre södra distriktet beto- nar de konflikter med jordbruk. fiske. natur- och kulturminnesvård som en eventuell alunskifferbrytning kommer att medföra. Lantbrukarnas riks/ör- bund ställer sig helt bakom Iantbrukarnas länsförbund i Skaraborgs län uttalande att uranbrytning i Ranstad är oförenlig med jordbruk och natur- vård. Förutom den jordbruksmark som förstörs genom den direkta bryt-

Prop. 1980/81: l83 153

ningen kommer enligt Lantbrukarnas riksförbund ett mycket stort jord— bruksområde att förstöras av förorenat lakvatten. Det är inte bara jordbru- kets intressen som berörs i dessa avseenden även andra intressen kommer att omöjliggöras.

8.11 Kalk för jordbruks- och miljövårdsändamål

I rapporten konstateras att efterfrågan på kalk bl. a. för jordbrukets och miljövårdens behov i framtiden kan förväntas öka starkt. lndustriverket föreslås därför i samråd med Sveriges geologiska undersökningen. lant- bruksstyrelsen. naturvårdsverket och berörda länsstyrelser i ett riksper- spektiv närmare belysa de framtida anspråken och ge förslag till lämpliga områden för utvinning av kalksten och dolomit för andra ändamål än cementtillverkning.

Samtliga remissinstanser som kommenterar förslaget tillstyrker. Re- missinstanserna är lantbruksstyrelsen. statens naturvårdsverk, statens in- dustriverk. länsstyrelsen i Kopparbergs län. ruinera/politiska utredningen och Centerns ungdomsförbund i Kronobergs distrikt.

Statens industriverk framhåller att kunskaperna om kalkförekomsternas kvalitet är bristfälliga. Kvaliteten kan dessutom skifta kraftigt även inom en och samma förekomst. En utredning med uppgift att lämna förslag till lämpliga områden för utvinning måste därför bygga på omfattande under- sökningar. Av rapporten framgår inte om förslaget om en fördjupad kalk- stensutredning skall syfta till att tillgodose jordbruks- och miljövårdsända- mål eller om de skall omfatta samtliga användningsområden utom cement- tillverkningen. I det senare fallet måste kraven på undersökningarna ställas betydligt högre, inte minst med hänsyn till de krav på en högklassig råvara som måste ställas bl.a. av stålindustrin. För att undvika misshushållning med värdefulla mineralråvaror på motsvarande sätt kan i vissa fall under- sökningar vara nödvändiga för att undvika att fyndigheter av hög kvalitet utnyttjas för ändamål där kraven kan ställas lägre. t. ex. för miljövårdsän- damål. För genomförande av en utredning förutsätter industriverket ett aktivt deltagande från naturvårds- och lantbruksmyndigheter för att fast- ställa behov både av geografiska belägenheter och av kvantiteter.

8.12 Riksöversikter för kvarts, kvartsit och kaolin

I rapporten konstateras att vissa råvaror. t.ex. kvarts och kaolin är av betydelse i den fysiska riksplaneringen främst med hänsyn till att de bl.a. förekommer i områden där utvinning skulle komma i konflikt med annan markanvändning av riksintresse. Med hänsyn till tänkbara konflikter med riksintresse erfordras riksöversikter som visar i vilka delar av landet rå- varor förekommer, vilka motstående intressen som föreligger och vilken efterfrågan som kan förväntas. Sådana översikter föreslås bli utarbetade

Prop. 1980/81: l83 154

av industriverket i samråd med andra myndigheter för kvarts. kvartsit samt för kaolin. Riksöversikter kan i framtiden komma att erfordras även för andra mineral.

Remissutfallet är positivt vad gäller utarbetandet av riksöversikter för kvarts, kvartsit och kaolin. Statens naturvårdsverk, statens industriverk. Sveriges geologiska umlersökning. ruinera/politiska utredningen och In- genjörsvetenskapsakademien tillstyrker eller har inget att erinra mot rap- portens förslag. Några instanser pekar på olika förutsättningar att genom- föra förslaget. Statens industriverk utgår från att riksöversikterna avses utarbetade på befintligt geologiskt material. då de i annat fall skulle kräva prospekteringsinsatser eller annan form av fältundersökning och därmed ställa mycket omfattande krav på tids- och resursinsatser. Sveriges geolo- giska undersökning framhåller att utfallet av de föreslagna riksöversik— terna står i direkt proportion till det geologiska underlagsmaterialets kvali- tet. Beträffande valet av mineral som skall göras till föremål för riksöver- sikter framhåller mineralpolitiska utredningen att det skall göras av den ansvariga myndigheten på mineralområdet. Statens industriverk fram- håller att verket inte har möjlighet att bedöma vilka mineral som med hänsyn till olika riksintressen eller av andra skäl är av särskilt intresse för den fysiska riksplaneringen. lndustriverket pekar även på att andra mi- neral exempelvis nickel bör vara av intresse. I likhet med mineralpolitiska utredningen anser Ingenjörsvetenskapsakademien att valet av riksöver- sikter bör bli föremål för överväganden inom den ansvariga myndigheten på mineralområdet. Akademien anser att ersättningsmaterial för vissa mineral, t. ex. sand och grus bör bli föremål för ytterligare studium.

8.13 Planering för regional grusförsörjning m. in.

För att tillståndsprövningen av täkter skall bli effektiv från hushållnings- synpunkt är det väsentligt att länsstyrelsen har tillgång till ett beslutsun- derlag som gör det möjligt att bedöma den enskilda täkten i ett regionalt perspektiv. I rapporten föreslås därför att regionala grusförsörjningsplaner upprättas av länsstyrelsen varvid! såväl alternativa förekomster på land — inkl. bergtäkter eller täkter av grov morän som förekomster i sjöar och hav bör behandlas. Planeringen beträffande grusförsörjningen bör i första hand avse bristområdena Göteborg-Götaälvsområdet, delar av Blekinge och området runt Bråviken.

Rapportens förslag om överväganden av grusförsörjningen har bemötts positivt av samtliga remissinstanser som behandlar förslaget. Remissin- stanserna är riksantikvarieämbetet, Lunds universitet, statens naturvårds- verk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, domänver- ket, ett 15-tal länsstyrelser och ett [()-tal kommuner. Flera remissinstanser hänvisar till förslag lämnade av naturvårdskommittén samt industriverkets utredning om grus och sand på land och i hav.

Prop. 1980/81:183 155

Statens naturvårdsverk framhåller att genomförs de av naturvårdskom- mittén föreslagna regionala inventeringarna av täktmatcrial kommer områ- den med brist på naturgrus att prioriteras. Skulle kommitténs förslag inte förverkligas bör ändå dessa områden inventeras och resurshushållnings- planer upprättas. I dessa bör redovisas möjligheterna att använda ersätt— ningsmaterial för naturgrus. Naturvårdsverket kommer att verka för att sådana utredningar kommer till stånd. Sveriges geologiska umlersöknig anser att grusförsörjningsplaner inte bör begränsas till rapportens utpe- kade områden utan bör utarbetas för flertalet större tätortsregioner. Sveri- ges geologiska undersökning anser vidare att genomförandet av rapportens förslag kräver att kunskaper om tillgångarna förbättras. Regionala invente- ringar i den omfattning som naturvårdskommittén rekommenderat är ett viktigt led härför. I enlighet med industriverkets förslag bör dessa invente- ringar genomföras med Sveriges geologiska undersökning som huvudman på grund av verkets myndighetsansvar och erfarenhet av dylika uppgifter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att frågan om grusförsörj- ningsplan har tagits upp i bl.a. Jönköpings. Tranås och Gislaveds kom- muner. Även om det i dag inte är någon brist på grus och sand inom länet kan lokala försörjningssvårigheter uppkomma. Gjorda grusinventeringar bör enligt länsstyrelsen kompletteras och grusförsörjningsplan bör upprät- tas för hela länet. Trollhättans kommun anser att behovet av planering för att främja hushållning med sand och grus är påkallad. En särskild planering bör även gälla krossat stenmaterial i trestadsregionen. Tillgången är enligt kommunen begränsad inom området särskilt mot bakgrund av möjligheten att producera krossmaterial från miljö- och transportsynpunkt lämpligt placerade anläggningar. Kommunen anser att förslaget i betänkandet om länsstyrelsemedverkan i denna hushållningsfråga är lämpligt. Även Lunds universitet menar att det är viktigt att samla upplysningar om förekomsten av bergarter lämpliga för krossning som ersättning för naturgrus. Erfaren- hetsmässigt är sådana bergarter tämligen sällsynta. Behovet av planering av bergkrossmaterial påtalas även av statens naturvårdsverk. Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs. Trollhättans och Härnösands kommuner.

Förslag om kartering av havsområdenas sand- och grusförekomster har lämnats av industriverket i utredningen Grus och sand på land och i hav. I rapporten föreslås en kartläggning av sand- och grusförekomsterna i Katte- gatt, utanför Skånes sydkust, i Blekingeskärgården och i Gotska sjön för att göra en avvägning mot andra intressen.

Förslaget tillstyrks av Lunds universitet. statens industriverk. statens planverk, Sveriges geologiska undersökning. länsstyrelserna i Blekinge. Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lätt och Uddevalla kommun.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ingen erinran mot betänkandets för- slag om en utredning rörande sand- och grusförekomsterna utanför Skånes sydkust. Länsstyrelsen påpekar att ett utredningsuppdrag i denna fråga

Prop. l980/81: 183 l56

förutsätter att länsstyrelsen ges resurser för sin befattning med detta arbe- te. Med hänsyn till att flertalet intressenter som gör anspråk på delaktighet i områdets resurser kan det förväntas att utrednings- och avvägningsarbe- tet blir tidsödande.

För områden där en kartering redan skett, dvs. Öresund och området norr om Gotland. föreslås i rapporten en avvägning mellan sand- och grusutvinning och andra intressen. Arbetet bör ske inorn ramen för det planeringsarbete som föreslås ske vid berörda länsstyrelser.

Rapportens förslag tillstyrks av statens nuIurvårdsverk. Sveriges geolo- giska undersökning. jiskenämnden. länsstyrelsen och landstinget i Malmöhus län samt Landskrona kommun.

Exempelvis framhåller fiskenämnden i Malmöhus [än att det är i hög grad angeläget att. innan tillstånd till sandtäkt meddelas. undersökningar görs för att klarlägga inte bara sandens beskaffenhet utan också de konse- kvenser täkten skulle få på den marina miljön. I det sammanhanget fram- håller liskcnämnden att det underlag som f. n. föreligger för sådana bedöm- ningar är alltför dåligt. Resurser bör sättas in på att göra erforderliga inventeringar. Behovet av inventeringar framhålls även av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Flera remissinstanser framhåller att rapportens förslag inte bör genom- föras enbart i dc föreslagna områdena. lnstanscrna är länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län. jiskeriintendenren i västra distriktet samt Göteborgs. Laholms. Falkenbergs och Varbergs kommuner. Liknande synpunkter lämnas beträffande andra områden avjiskenämnden i Södermanlands län, länsstyrelsen i Gävleborgs lätt och Hudiksvalls kommun.

9 Fritidsboende och turism

9.1 Markresurser för fritidsboende i inlandet

I rapporten redovisas att anspråken på mark för fritidsboende i inlandet kan komma att öka. Fritidsbebyggelsen kan enligt rapporten även i vissa inlandsområden komma i konflikt med annan markanvändning av riksin- tresse. lnom vissa områden i inlandet finns det därför anledning att vara restriktiv när det gäller utveckling av ytterligare enskild fritidsbebyggelse. Det gäller enligt rapporten främst inom områden som är av intresse för naturvården. kulturminnesvården och friluftslivet. I rapporten framhålls vidare att det är angeläget att kommunerna vid behov initierar en översikt- lig plancring av markanvändningen i områden där fritidsbebyggelse kan förväntas uppkomma.

Övervägandena i rapporten har i huvudsak mottagits positivt. Remiss- yttrandena ger stöd för bedömningen att det finns goda möjligheter att lokalisera fritidsbebyggelse till inlandet. Någon större efterfrågan har dock

Prop. 1980/81:183 157

enligt remissinstanserna inte förmärkts ännu. l remissyttrandena under- stryks också att fritidsbebyggelsen bör utvecklas planmässigt även i inlan- det.

När det gäller efterfrågan på mark för fritidsboende i inlandet redovisar vissa remissinstanser att efterfrågan har ökat. Det gäller länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus lätt samt Vaggeryds och Ovanåkers kommuner. Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar att ett visst ökat intresse för fritidsbosättning i inlandet kunnat märkas. Länsstyrelsen i Malmö/tas län framhåller att anspråken under senare år har förskjutits till inlandet till följd av bl.a. bristen på mark i kustområdena och behovet av att här reservera tillgänglig mark för rekreation. Under den allra senaste tiden har emellertid åter ett visst ökat intresse för kustområdet kunnat iakttas. i många fall i form av andelshusbebyggelse. Vaggeryds kommun anger att anspråken på mark för fritidsboende i inlandet har ökat och att det kan bli konflikter med andra markanvändningsintressen. Även Ovanåkers kom- mun redovisar en ökad efterfrågan.

Ett par remissinstanser bedömer att det inte har skett någon efterfrå- geökning i inlandet. Det gäller bl. a. Värnamo kommun.

Tillgången på mark för fritidsboende i inlandet kommenteras i flera yttranden. Yttrandena. som alla ger stöd för rapportens bedömning. kom- mer från länsstyrelserna i Jönköpings. Kronobergs. Göteborgs och Bohus. Skaraborgs. Värmlands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att länet har goda möjligheter att ta emot ytterligare fritidsbebyg- gelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att åtskilliga områ- den i inlandsdelarna av länet lämpar sig för utveckling av enskild fritidsbe- byggelse. Styrelsen pekar dock på att avståndet till havet inte blir längre än att det även för dessa områden finns behov av bad- och båtplatser vid kusten. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det på många håll i länet kan ske betydande kompletteringar av fritidsbebyggelse förutsatt att ex- ploateringen föregås av omsorgsfull planering. Utrymmet för enskild, spridd fritidsbebyggelse får däremot enligt länsstyrelsen anses vara be- gränsat med hänsyn till permanentningsrisker. landskapsbildpåverkan och inverkan på jord- och skogsbruket. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att markresurserna för fritidsbebyggelse i de norra delarna av länet tycks vara stora. Däremot är tillgången på mark vid Vänerkusten mycket liten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att det särskilt i länets inland finns utrymme för en betydande utökning av fritidsbebyggelsen. De största anspråken riktas dock mot kusten och älvdalarna. där konflikterna med främst frilufts- och naturvårdsintressena kan bli betydande.

Vissa remissinstanser har uttryckt åsikter om lämpligheten av fritidsbe- byggelse i inlandet. Flertalet är positiva. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser t. ex. att det är angeläget att planmässigt studera möjligheterna till fritidsbebyggelse i inlandsområden. Göteborgs kommun finner det önsk- värt att ökade möjligheter skapas till fritidsboende i inlandsdelarna av

Prop. 1980/81: 183 158

Bohuslän och Halland. Däremot anser kommunen inte detta som så ange— läget i t.ex. Göteborgs närrcgion. Fritidsbostäder i koloniträdgårdsform förordas i sådana områden. Norrtälje kommun anger att en viktig ambition i arbetet med den kommunomfattande markdispositionsplanen är att ange lämpliga områden för fritidsbebyggelse i inlandet. inte bara med hänsyn till bevarandeintressen och areella näringar utan också med tanke på kravet på god encrgihushållning vad gäller transporter och möjligheter att öka underlaget för glesbygdsbutiker med vikande kundunderlag. Svenska nu— turskyddsfi'n'wzingen anser att principen att lokalisera fritidsbebyggelsen till inlandet är riktig.

Några kommuner är tveksamma till fritidsbebyggelse i inlandet. Vur- bergs. Halmstads, Laholms och Falltmbergs kommuner menar således att erfarenheterna i inlandet när det gäller större grupper av hus inte är enbart positiva. Det är t.ex. svårt att hålla kostnaderna för brukarna på en godtagbar nivå.

Några remissinstanser har kommenterat principerna för planering av tillkommande fritidsbebyggelse i inlandet. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på att metoderna för översiktlig planering med inriktning på fritids- bebyggelse är outvecklade. Styrelsen anser att man bör analysera erfaren- heterna av hittillsvarande planering i riktlinjeområden och primära rekrea- tionsområden. Metodanvisningar från centralt håll efterlyses. Länsstyrel- sen i Kalmar län anser att utvecklingen av fritidsbebyggelse i inlandet bör ske planmässigt. främst för att inte bebyggelsen skall komma i konflikt med skogsbrukets intressen. I första hand bör utbyggnad ske i anslutning till befintliga byar och bebyggelsegrupper för att ge ett för hela samhället gynnsamt resultat. Länsstyrelsen i Värmlands län anser en planering nöd- vändig inom flera av länets kommuner. där utrymme för ytterligare fritids- bebyggelse bedöms föreligga. Planeringen bör enligt länsstyrelsen ske på sådant sätt att ett eller några stora områden i kommunen avgränsas inom vilka en utveckling av fritidsbebyggelse bör kunna ske utan mer ingående reglering än allmänt hänsynstagande till areella näringar och bevaran— deintressen. Därigenom menar länsstyrelsen att trycket mot mer värde- fulla områden ska minska. Östra Göinge kommun pekar på vikten av att vid planering av fritidsbebyggelse anpassa bebyggelseformerna till önske— målet att bevara och tillgodose andra intressen som landskapsbild, kultur- minnesvård. rörligt friluftsliv osv. Svenska naturskvddsföreningen anser att behovet av fritidsbebyggelse på olika sätt bör begränsas och att plane- ring och utformning av bebyggelsen bör ske efter ekologiska principer. Det innebär enligt föreningen bl. a. enkelt, marksnålt byggande med markarbe- ten och försörjning i samklang med de lokala naturförutsättningarna. För- eningen anser att det behövs utvecklingsarbete inom området. och att den fysiska riksplaneringen bör ge riktlinjer för vilka villkor en resurssnål ekologiskt anpassad fritidsbebyggelse bör uppfylla.

Prop. 1980/81: "183 159

9.2 Fritidsbebyggelse kring tätorterna

I rapporten framhålls att områdena nära de medelstora och större tätor- terna med goda rekreationsmöjlighcter ofta har stor betydelse för friluftsli- vet och att detta gör dem mindre lämpliga för utveckling av enskild fritids— bebyggelse.

Rapportens förslag stöds i remissyttranden från l-"iisterås och Gävle kommuner samt landstinget i Gävleborgs län. Gävle kommun anser t. ex. att rekreationsområdena i tätorternas närhet blir särskilt betydelsefulla när knappheten på energi för rekreationsresor blir större. Kommunen förutsät- ter i sin planering ingen ytterligare enskild fritidsbebyggelse inom en 15 km bred zon runt centrala Gävle.

I några remissyttranden redovisas en annan uppfattning än i rapporten. Statens naturvårdsverk menar sålunda att det finns skäl som talar för att det kan vara lämpligt att försöka utveckla former av fritidsbebyggelse som kan accepteras nära tätorterna. Verket pekar på att koloniträdgårdslik- nande bebyggelse med små boende- och tomtytor skulle kunna lokaliseras nära tätorter utan att vara störande på naturmiljön eller det friluftsliv som utgår ifrån permanentbostäderna. Reskostnader och energiåtgång i sam- band med utnyttjande skulle därmed kunna minskas. Därigenom skulle också enligt naturvårdsverket många människors önskan om en närbelä- gen fritidsbostad för veckoslutsvistelse, arbete på tomt m.m. kunna upp- fyllas. Länsstyrelsen i Södermanlands län har en liknande uppfattning, och framhåller att det är i städernas närhet som framtida former av fritids- boende kan behöva utvecklas. beroende på energibrist och kraven på markhushållning. Styrelsen påpekar att länet är rikt på områden som av olika skäl bör bevaras. Expansionsmöjligheterna för fritidsbebyggelse är därför begränsade. och kompletteringar alternativt smågrupper av bebyg- gelse blir troligen ett huvudalternativ. Styrelsen pekar också på funktions- omvandlingen som ett problem som är svårt att bemästra. Länsstyrelsen anser därför att det behövs en medveten satsning på alternativa fritids- boendeformer. En möjlighet är samhällsägda stugbyar för uthyrning. en annan stugan på 25 m2 med egen odlingslott placerad på cykelavstånd från tätorten.

9.3 F ritidsbebyggelse i anslutning till jord- och skogsbruk

I rapporten konstateras att i skogs- och jordbruksdominerade områden kan fritidsbebyggelsen komma i konflikt med de areella näringarna till följd av olämplig lokalisering av fritidshusen. Om enstaka fritidshus eller fritids- hus i mindre grupper lokaliseras i anslutning till befintlig bebyggelse eller på mindre produktiv mark behöver enligt rapporten något väsentligt in— trång ijord- och skogsbruket inte uppkomma. Fritidsbebyggelse främst i form av fritidshus för korttidsuthyrning kan ibland vara ett stöd till jord-

Prop. 1980/81: 183 160

bruksnäringen. Det gäller särskilt i vissa skärgårds- samt glesbygdsområ- den. Oanvända jordbruksbyggnader kan till viss del användas som fritids- hus, vilket kan vara till fördel både från landskaps- och bebyggelsevårds- synpunkt.

'l'ill remissinstanser som ser positivt på fritidsbebyggelse i anslutning till jord- och skogsbruket hör domc'inverktt. som anser att det genom invente- ring och planering bör gå att där tillgodose en eventuell efterfrågan på fritidsbostäder. l avfolkningsbygder kan det enligt verket ibland finnas goda möjligheter att komplettera ett äldre byggnadsbestånd med nya fri- tidsbostäder. Verket framhåller dock att skogs- och jordbruksmark med god produktionsförmåga bör undvikas. Forskningsrådsnt'immlen anser att den spridda, enskilda fritidsbebyggelsen från naturskyddssynpunkt är att föredra framför stora fritidsanläggningar. beroende på att den för många människor är mer attraktiv och att det inte innebär någon koncentrerad nednötning av naturen. Länsstyrelsen i.!önköpings län framhåller att kort— tidsuthyrning av fritidshus och därtill knuten service är en sysselsättnings- och inkomstkälla. som bör tillvaratas i högre grad än hittills. Länsstyrelsen pekar särskilt på att det i länet finns många glesbygdsområdcn där syssel- sättningen inom jord- och skogsbruket behöver kompletteras med annan verksamhet. Tranemo kommun har en liknande uppfattning. Nässjö" kont- mun framhåller att såväl enstaka som gruppbyggda fritidshus bör tillåtas. Lantbrukarnas länsförbund i Kalmar och Kronobergs län menar att plane- ringen av fritidsbebyggelse bör inriktas på att skapa bestående arbets- tillfällen i länets glesbygder. Förbunden framhåller särskilt uthyrningsstu- gor som en verksamhet som kan bidra till att skapa flera arbetstillfällen. En stuggrupp på 3—5 stugor skulle kunna bidra till att förbättra såväl syssel- sättning som inkomst för lantbrukare, lanthandlare och hantverkare. anser förbunden. Som andra fördelar nämner man att inslaget i miljön inte blir dominerande och att konflikterna med jordbruket blir mindre om inte husen avstyckas. Lantbrukarnas Iä'nsförbund i Östergötlands län har en liknande uppfattning. Näringslivets byggnadsdelegation anser rapportens förslag om fritidsbebyggelse i anslutning till jord- och skogsbruket värt att ta fasta på, och pekar på att en avfolkningshotad jordbruksbygd kan få ett väsentligt stöd i fritidsbebyggelse. både ekonomiskt och när det gäller att vidmakthålla ett kulturlandskap.

Några remissinstanser är dock kritiska till rapportens förslag. Lant- bruksstyrelsen menar. att när det gäller uthyrningsstugor kan en anknyt- ning till lantbruksföretag vara ett lämpligt komplement. Riskerna för kon- flikter med lantbruksdriften bedömer styrelsen som små. Spridd enskild fritidsbebyggelse kan dock medföra konflikter med lantbruket som följd av jordbrukets omgivningspåverkan i form av lukt och buller. Annan fritids- bebyggelse än uthyrningsstugor bör därför enligt lantbruksstyrelsen inte lokaliseras i anslutning till befintlig permanent bebyggelse på landsbygden. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att gles fritidsbebyggelse kan vara

Prop. 1980/81: 183 l6l

markkrävande och kan komma i konflikt med skogsbrukets. naturvårdens och det rörliga friluftslivets intressen om bebyggelsen lokaliseras olämp- ligt. Tillkomsten av gles fritidsbebyggelse bör därför prövas planmässigt. anser länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att en fortsatt utbyggnad för fritidsboende. särskilt i dess utsPridda, enskilt ägda form, i allt större utsträckning kommer i konflikt med naturvårdens. kul- turminnesvårdens och skogsbrukets intressen. Lantbrukarnas länsförbund i Göteborgs och Bohus län framhåller att om ytterligare fritidsbebyggelse ska uppföras i Bohuslän, skall det ske i andra former än som enskild fritidsbebyggelse. Förbundet understryker särskilt att nytillkommande be- byggelse måste acceptera normal jordbruksdrift med de konsekvenser i form av speciellt buller och lukt som kan uppstå.

9.4 Kommentarer till gällande riktlinjer för fritidsbebyggelsens utveckling

Gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för fritidsbebyggelsens utveckling får i huvudsak ett gott stöd i remissbehandlingen. Endast få erinringar lämnas. Statens naturvårdsverk anser t. ex. att de gällande rikt- linjerna bidragit till att för viss tid begränsa en fortsatt privatisering av värdefulla rekreationsresurser. Därigenom har enligt verket en grundläg- gande förutsättning getts för boendeformer som gör områdena tillgängliga för ett större antal människor och som innebär bättre hushållning med mark och ekonomiska resurser. Några remissinstanser ifrågasätter dock den fysiska riksplaneringens inn'ktning beträffande fritidsboende. Länssty- relsen i Göteborgs och Bohus län vill ifrågasätta den enligt styrelsen mycket restriktiva inställningen till enskild fritidsbebyggelse i länet. Läns- styrelsen hävdar att den fritidsbebyggelse som har tillkommit under senare år i huvudsak har uppförts inom redan befintliga planområden. och att det inte kan påvisas att detta medför några betydande konflikter med friluftsli- vet. Länsstyrelsen menar vidare att skälet till att rekreationspolitiken inte kan fullföljas inte är den enskilda fritidsbebyggelsens markanspråk utan bristen på statligt stöd för utbyggnad av turist- och rekreationsanläggning- ar. Styrelsen pekar vidare på att en utbyggnad av fler enskilda fritidshus skulle dämpa prisutvecklingen. Forskningsrådsnämnden anser att restrik- tionerna mot det enskilda fritidsboendet har lett till att priserna har stigit våldsamt och att vanliga människor av det skälet knappast har möjlighet att skaffa fritidshus. Det har även enligt nämnden lett till att bebyggelsen blivit mer koncentrerad, vilket nämnden ser som negativt eftersom den blir oattraktiv för många människor och leder till starkt slitage på naturen. Särskilt pekar man på riSkema för de känsliga vattendragen i fjällen av stora fritidsbebyggelsekoncentrationer. Slutligen anser forskningsråds- nämnden att de ökade transportkostnadema i samband med fjärrekreation talar för att man bör sträva efter att öka möjligheterna att skaffa billiga enskilt ägda fritidshustomter.

ll Riksdagen [980/81. I som! Nr I83

Prop. 1980/81: 183 I62

Vid sidan av de ovan redovisade allmänna synpunkterna, lämnar en del remissinstanser synpunkter på riktlinjernas utformning i olika områden.

Några remissinstanser tar upp problem i samband med fullföljandet av riktlinjerna för fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att riksplaneringens planeringssyn vad gäller fritidsboende och turism har haft förhållandevis begränsad genomslagskraft. Länsstyrelsen menar att en huvudförklaring kan vara brist på styrinstrument, och att det därför tar lång tid för riktlinjerna att slå igenom. Länsstyrelsen understryker bl. a. behovet av ekonomiska medel för att stödja tillkomsten av anläggningar för friluftsliv och alternativa fritidsboendeformer. Ulricehamns kommun anser att riktlinjerna för fritidsbebyggelsens utveckling inte fått någon större verkan beroende på avsaknad av effektiva styrmedel. Liknande synpunkter framförs av Vårgårda kommun. Svenska naturskyddsförening- en anser att de uppställda riktlinjerna för fritidsbebyggelsen i praktiken inte fått någon större effekt. Föreningen anser det motiverat att det. med hänsyn till de lokala organens oförmåga att bemästra utvecklingen. görs generella ingripanden vid strand-, kust- och fjällområdena på samma sätt som när det indispensabla strandskyddet infördes.

Flera remissinstanser har diskuterat olika boendeformers lämplighet och förenlighet med riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för fritidsbebyg- gelsens utveckling.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är positiv till boende i andels- ägda fritidshus. Styrelsen ser andelsboendet som ett sätt att öka utnyttjan- det av fritidshusen och förväntar sig att fritidsboendekommittén ska finna lösningar på de juridiska och administrativa problem som är förknippade med ägandeformen. Stockholms handelskammare ifrågasätter om inte an- delsägda fritidsanläggningar och stugbyar är minst lika försvarbart som uthyrningsstugor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att fritidshus med andelsägare visserligen kan användas en längre period under året men kan vara svåra att acceptera i primära rekreationsområden som Sörmlandskusten. Anled- ningarna är bl.a. de höga upplåtelscpriserna. den osäkra framtiden för andelssystemet och det begränsade antalet ägare till varje hus. Undersök- ningar visar enligt länsstyrelsen att andelshus ägs av dem som har hög inkomst, egen villa och eget fritidshus på annat håll. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att andelsägda fritidshus förefaller innebära ett högre utnyttjande än enskilt ägda fritidshus. Styrelsen anser emellertid ändå att bebyggelseformen kan ifrågasättas i områden med mycket begränsade utrymmen för det rörliga friluftslivet. Länsstyrelsen pekar också på att konkurrensförhållandena mellan stugbyar och andelshus inte är helt jäm- förbara på grund av skattesystemets konstruktion. Länsstyrelsen i Kop- parbergs län anser att andelssystemets utveckling inom de primära rekrea- tionsområdena är tveksam ur såväl rekreations- som närings- och regional- politisk synvinkel. Systemet bör emellertid enligt länsstyrelsen kunna ae—

Prop. 1980/81: 183 163

cepteras som en f'tnansieringskälla för turistnäringens utveckling. Krokoms kommun anser att andelshus inte är likvärdiga med uthyrningsstugor ur rekreationspolitisk synvinkel.

När det gäller stugor för uthyrning finns en del kommentarer. Länssty- relsen i Södermanlands län anser att samhällsägda stugbyar för korttids- uthyrning är ett lämpligt alternativ till det vanliga fritidsboendet. Lands- tinget i Uppsala län menar att i länet bör, med hänsyn till närheten till tätorter, fritidsboendet styras över mot fritidshus för korttidsuthyrning. gärna som ett stöd för jordbruksnäringen. HSB menar att det är fel att kategoriskt förorda en bebyggelse i form av exempelvis stugbyar för uthyr- ning utan att samtidigt överväga hur en sådan bebyggelseform ska kunna göras ekonomiskt bärkraftig. Det är enligt HSB inte heller tillfredsställan- de utrett att det ur kommunal synpunkt skulle vara fördelaktigare med den typen av turism än en fritidsbebyggelse av mera traditionell karaktär.

Ett 20-tal remissinstanser tar upp behovet av statligt stöd till olika slags rekreationsanläggningar. I många fall anser man att bristen på statliga insatser är orsaken till svårigheterna att genomföra riksplaneringens syf- ten. Chalmers tekniska högskola anser att statligt stöd för uthyrningsstu- gor är ett viktigt led i styrningen av utvecklingen i områden för rörligt friluftsliv. Statens naturvårdsverk konstaterar att de planeringsåtgärder som vidtagits vad gäller fritidsbebyggelse inte har räckt till för att åstad- komma de alternativ som förutsatts i form av stugbyar och motsvarande enkla anläggningar för övernattning. Framför allt är enligt verket finansie— ringsfrågan i stort sett olöst, en fråga som staten har huvudansvaret för. Sveriges turistråd konstaterar att det statliga stödet till anläggningar för fritidsboende och rekreation är otillräckligt. Ett ökat stöd skulle enligt turistrådet både gagna turismen och ge en bättre hushållning med mark och vatten. Länsstyrelsen i Östergötlands län konstaterar att ett omfattande utrednings- och planeringsarbete har genomförts av berörda kommuner och av länsstyrelsen, men att inga konkreta genomförandeåtgärder reali- serats. De sociala målen rekreation för alla till en rimlig kostnad — är enligt länsstyrelsen fortfarande avlägsna. Kraftigt ökade statliga insatser är enligt länsstyrelsen helt nödvändigt, inte bara för planering utan även för konkreta projekt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän anser att det är bristerna i den statliga stödpolitiken som är orsak till att de rekreationspoli- tiska målen ej har kunnat förverkligas. Länsstyrelsen menar att kommu- nernas ansvar är att i första hand göra attraktiva områden tillgängliga för det rörliga friluftslivet. Anläggningarnas och boendeutbudets typ och stan- dard bör vad gäller de sociala aspekterna påverkas genom bidragspoliti- ken. anser länsstyrelsen. Utredningen om den statliga rekreations- och turistpolitiken framhåller att utredningen studerar och utvärderar olika stödformer. Landstinget i Västernorrlands län anser att riksplaneringens riktlinjer saknar betydelse så länge resurser saknas för utbyggnad av alternativa former för fritidsboende. Landstinget finner det därför naturligt

Prop. l980/8l: 183 l64

att det på en del håll inte längre upplevs som meningsfullt att planera för boendeformer för vilka finansieringsresurser inte finns. Krokoms kommun anser att stödet till turismen måste förbättras och inte koncentreras till få utvalda områden. Kramfors kommun anser att ökat statligt stöd för genom- förande torde krävas för att planeringen för turism och friluftsliv ska bli realistiSk och meningsfull.

9.5 Övriga frågor vad beträffar fritidsboende

Problem i samband med ändring av bostäders användning har tagits upp i en del yttranden. Framförallt gäller det permanentbosättningen i fritids- hus.

Länsstyrelsen i Kristianstads län konstaterar att flera kommuner i länet _ har försökt att motverka permanent bosättning i fritidsbebyggelseområdcn genom att begränsa tillåten byggnadsyta. Metoden är enligt länsstyrelsen inte tillfredsställande. Västerås kommun anser att en förutsättning för ett kommunalt engagemang i planering för fritidsbebyggelse är" att använd- ningen för fritidsbruk kan garanteras. Fritidsbebyggelsen får enligt kom- munen inte genom permanentning övergå till en oplanerad bostadsmark- nad med byggnader av lägre teknisk standard och med dålig kommunal service. Vaggeryds kommun har liknande synpunkter. och anser att för att inte äventyra genomförandet av ett ökat fritidshusbyggande är det nödvän- digt att få ökade möjligheter att styra fritidsboendet. Möjligheterna att styra permanent bosättning i fritidshus anser kommunen som en viktig fråga. Söderköpings kommun menar att pcrmanentningen är ett problem som alltmer har tilltagit i omfattning. Kommunen anser att det från många synpunkter är angeläget att kunna begränsa permanentboendet i rena fritidsområden. Vaxholms kommun anser att den ekonomiska belastningen på grund av skyldigheten att hålla social och teknisk service kan bli stor vid permanentning av fritidsbebyggelsen. Särskilt gäller detta i skärgården. Kommunen efterlyser åtgärder för att styra utvecklingen.

Vad gäller den omvända frågan. övergång från permanent boende till boende på fritiden. framhåller Göteborgs universitet att priserna på bostä- der längs Bohus- och l—lallandskustcn drivs upp av fritidshusköpare på sådant sätt att det blir svårt för de bofasta att stanna kvar i skärgården. De bofasta bör därför ges företräde till bostäderna i skärgården. Åre kommun hävdar att övergången från permanentbostäder till fritidshus är ett allvar- ligt problem i attraktiva turistområden.

[ några yttranden har man tagit upp VA-frågan som ett problem i sam- band med fritidsbebyggelse. F.:trskningsrädsnämnden anser att dagens VA-standard hos fritidsbebyggelsen kan leda till avsevärda störningar om inte hårda krav ställs på den tekniska utformningen. Fritidsbebyggelsen bör därför utformas med så slutna system som möjligt. Nämnden fram- håller särskilt fjällvattnen som känsliga för vattenföroreningar. Eftersom

Prop. 1980/81: 183 l65

mycket små föroreningar kan förstöra ljällvattnen borde vattenutsläpp enligt nämnden helt förhindras och icke vattenburna metoder användas. Uddevalla kommun hävdar att VA—frågornas lösning är ett stort problem särskilt vid exploatering för fritidsbebyggelse. Vattenbrist är sommartid redan nu ett stort problem vid kusten. Avloppsfrågornas lösning blir enligt kommunen ofta mycket dyrare på grund av de restriktioner som ligger på recipienterna. Kommunen nämner Gullmarn som exempel. Landstinget i Uppsala län omtalar att vid norra Upplandskusten begränsas möjligheter- na till större koncentrationer av fritidshus av brist på sötvatten.

Ett par remissinstanser diskuterar kunskapsunderlaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp lantmäteriverkets inventeringar av fritidsbebyg- gelsen. och kritiserar definitionen av strandnära bebyggelse. Länsstyrel- sen vill att definitionen endast ska omfatta bebyggelse närmare stranden än 300 m. Vidare framhålls att utvecklingen i de geografiska riktlinjeområdena bör följas upp särskilt. samt att resultat av inventeringarna borde redovisas på planen'ngSkartan för överskådlighetens skull. Statistiska centralbyrån framhåller att samordningen mellan folk- och bostadsräkningen 1980 och den allmänna fastighetstaxeringen l98l kan väntas ge bättre förutsättning- ar än tidigare när det gäller att skilja permanenthus från fritidshus vid klassificeringstidpunkten. Härigenom förbättras möjligheterna att använda enbart registerbearbetningar av fastighetstaxeringsregistret för redovis- ning av fritidshusbebyggelse.

9.6 De primära rekreationsområdena

Rapportens behandling av de primära rekreationsområdena får uttryck- ligt stöd i yttrandena från beredningen för planering och samordning av statliga insatser för rekreation m.m., Lantbrukarnas riksförbund och S ve- riges skogsägareföreningars riksförbund samt Skid- och friluftsfrämjan- det. Socialstyrelsen menar att det är värdefullt att områden har avsatts som primära rekreationsområden. Styrelsen understryker dock att dessa inte får innebära att rekreationsanläggningama nära tätorterna försummas. Olika undersökningar har enligt socialstyrelsen visat att många människor på grund av bristande ekonomi, arbetsförhållanden etc. inte har möjlighet att utnyttja anläggningar på så stort avstånd från större befolkningscentra som de primära rekreationsområdena. Även statens råd för byggnads- forskning tar upp avståndsproblematiken. Rådet anser att om bil- och levnadskostnaderna fortsätter att stiga så återverkar det i hög grad på möjligheterna att ägna sig åt tjårrekreation liksom att ha ett avlägset lokaliserat fritidshus.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det behövs en precise- ring av inriktningen av rekreations- och fritidsboendepolitiken. Länsstyrel- sen anser bl. a. att turistnäringen i väsentligt högre grad än fritidsboendet tillgodoser den fysiska riksplaneringens och regionalpolitikens krav, och

Prop. 1980/81: 183 166

därför bör prioriteras i de delar av länet som har goda förutsättningar för turistisk utveckling. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägare- föreningars riksförbund framhåller att turistsatsningarna inte får bli för stora. och nämner som ett dåligt exempel satsningarna i Åre. Skälet till förbundens inställning är framför allt hänsyn till den bofasta befolkningen. Man bör istället satsa på det genuina. svenska landskapet och den svenska kulturen. Förbunden menar att en ökad satsning bör ske på bygdeturism. vilken också bör bli billigare än storsatsningar på vissa orter. En sådan satsning bör också förbättra sysselsättning och service i glesbygderna.

Uppfattningen om bebyggelsens former i de primära rekreationsområ- dena varierar. framför allt vad gäller inslaget av enskild fritidsbebyggelse. Landstinget i Gävleborgs län anser att en fortsatt kraftig exploatering av de primära rekreationsområdena bör undvikas. Landstinget i Västernorr- lands län menar att en fortsatt kraftig tillväxt av fritidshus inom vissa av landets primära rekreationsområden innebär ett hot mot områdenas natur- och rekreationsvärden. Kumla kommun menar att huvudmålet för fritids- boende och turism är en för alla medborgare likvärdig tillgång till fritids- bOStäder och turistanläggningar i attraktiva områden. Samhället bör därför enligt kommunen verka för att utbyggnaden av anläggningar för friluftsliv och turism i attraktiva områden inriktas på att kollektiva boendeformer prioriteras framför enskilda fritidsbostäder. LO framhåller att kollektiva rekreationsanläggningar måste ges företräde i de primära rekreationsområ- dena framför de privata och kommersiella intressen som snabbt håller på att etablera sig.

En något mer positiv uppfattning när det gäller enskild fritidsbebyggelse i primära rekreationsområden redovisas av ett par kommuner. Enköpings kommun anser det angeläget att tillkommande fritidsbebyggelse i det pri- mära rekreationsområdet vid Mälaren sker i form av stugbyar. Kommunen anser emellertid att det finns möjlighet att på lämpliga ställen inom Mälar- området planlägga för fritidsbebyggelse av begränsad omfattning. Kram- fors kommun hänvisar till utredningen om Höga kusten, och framhåller att en utbyggnad av fritidsbebyggelse, eventuellt kopplat till andra former för fritidsboende och rekreation, skulle kunna berika landskapsupplevelser och vara en tillgång för turism och friluftsliv, och samtidigt innebära hushållning med markresurserna.

Ett lO-tal remissinstanser understryker behovet av statliga insatser för att förverkliga syftet med de primära rekreationsområdena. Rekreations- beredningen anser att ett statligt investeringsstöd för anläggningar i de primära rekreationsområdena är en helt nödvändig åtgärd för att klara genomförandet av områdenas utvecklingsprogram. Länsstyrelsen i Krono- bergs län framhåller att så länge finansieringsmöjligheterna för olika former av anläggningar är dåliga torde få konkreta projekt komma till stånd i de primära rekreationsområdena. Det fordras därför enligt länsstyrelsen någon form av statligt stöd till de primära rekreationsområdena. Särskilt

Prop. 1980/81: 183 167

angeläget är det enligt länsstyrelsen med ett statligt stöd för byggande av regionala leder för vandringar etc. Landstinget i Göteborgs och Bohus län framhåller att det måste skapas klarhet när det gäller vilket statligt stöd som kan utgå till de anläggningar som föreslås i planeringen. Särskilt framhåller landstinget att det måste vara naturligt att staten engagerar sig i de primära rekreationsområdena. där utvecklingen av turism och rekrea- tion är ett riksintresse. Kristianstads kommun anser det naturligt att staten bidrar med medel för uppbyggnad av turistanläggningar som vandrarhem och stugbyar i de primära rekreationsområdena. med hänsyn till att staten har tagit initiativ till planeringen av dessa. Tingsryds kommun anser att statsmakternas engagemang i de primära rekreationsområdena är för svagt. Statsmakterna måste enligt kommunen ge stöd till verkställighetsåt- gärder. I annat fall lägger kommunen ned sin planering. Det krävs högre statsbidrag till uppförande av anläggningar. driftstöd. stöd till upprustning av vägnätet, högre belopp till markförvärvsfonden samt åtgärder för att stimulera korttidsuthyrning av fritidsstugor. LO anser det angeläget att medel ställs till förfogande för att utveckla anläggningar i de primära rekreationsområdena som medverkar till att de sociala målen för rekrea- tionspolitiken uppfylls.

Många synpunkter har lämnats på urvalet och avgränsningen av de primära rekretationsområdena. Ofta föreslås ändringar i gränsdragningen.

10 Skydd och utnyttjande av sötvattenresurser

10.1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna uttalar sig genomgående positivt till att vattenplane- ringsfrågor ges en ökad betydelse i den fysiska riksplaneringen.

10.2 Anspräk och tillgångar

[ rapporten påpekas att de stora anspråken på vatten kommer från industri och kommuner men att industrins anspråk minskat under senare år.

Malmöhus läns landsting anför. att efter en period med kraftig ökning av hushållens och industrins vattenförbrukning har en stagnation inträtt under senare år. Vattentillgångarna i länet räcker därför f.n. till för dessa ända- mål. Under senare tid har emellertid nya krav ställts på länets vattentill- gångar. Det är bl. a. krav på bättre och jämnare vattentillgång för fisket och naturvården och önskemål om mindre variationer i sjöarnas vattenstånd. Därtill kommer ökade anspråk för bevattning till växtodlingen.

Enligt Vattenvärnets uppfattning bör utvecklingen ledas i riktning mot en förbättrad hushållning med vattenresurserna.

De stora sjöarnas mycket stora betydelse för försörjning med konsum- tionsvatten framhålls av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Värm-

Prop. 1980/81 : 183 168

lands och Örebro län. Uppsala läns landsting. Stockholms. Enköpings. Askersunds och Karlstads kommuner m.fl. Flera remissinstanser. bl.a. länsstyrelsen i Södermanlands län. anser att skyddet av vattentäkter behö- ver förbättras. För de stora sjöarna behövs enligt vissa remissinstanser en bättre reglering av fartygstrafiken med farligt gods.

Frågor kring jordbrukets ökade användning av vatten för bevattningsän- damål behandlas av relativt många remissinstanser. Lantbruksstyrelsen anför att bevattning inom jordbruket har stor ekonomisk betydelse i områ- den där nederbörden ochjordarnas vattenhållande kapacitet är för liten för att under torrperiOder täcka växternas vattenbehov. Styrelsen anför att uttag ur vattendragen lokalt kan medföra olägenheter. Genom olika åtgär- der kan enligt styrelsen variationerna i det naturliga vattenflödet utnyttjas för att öka tillgången på vatten under torrperioder.

Lantbrukarnas riksförbund menar att jordbrukets anspråk på bevattning kommer att öka och att detta kan leda till konflikter med andra intressen. Enligt förbundet bör det vara möjligt att möta den förväntade ökningen av jordbrukaevattning genom att anlägga dammar. '

Fiskenämnderna i Kalmar, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län. länsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län, tekniska högskolan i Stockholm. Kooperativa förbundet och Sveriges fältbiologiska ungdoms- förening pekar på de problem som jordbrukets anspråk på sötvattenresur- serna medför. Främst vissa jiskenämnder men även länsstyrelserna i Kris- tianstads. Malmöhus och Hallands län pekar på den intressekonflikt med främst fiske som ett ökat uttag för konstbevattning medför. Särskilt fram- hålls riskerna för de vattensystem som hyser värdefulla havsörings- bestånd.

Länsstyrelsen i Hallands län förutsätter att en planering som innebär kontroll och tillståndsgivning vad gäller jordbrukets vattenuttag i dagvat- tentäkter kommer till stånd. Även andra remissinstanser anser att jordbru- kets vattenanvändning bör planeras och regleras bättre än vad som sker f.n.

Överbefälhavaren anser att försvarets verksamhet och behov inte ägnats särskild uppmärksamhet i rapportens avsnitt om sötvatten. Överbefälha- varen framhåller nödvändigheten av att försvarets olika grenar kan utnytt- ja riskområden över vatten för skjutfält, skjutplatser och skjutmål.

Vattenöverdomstolen ifrågasätter det berättigade i att driva fram utbygg- naden av känsliga mindre vattendrag och samtidigt inta en restriktiv håll- ning till fortsatt utbyggnad av större vattendrag, där utbyggnaden relativt sett gör mindre skada och ger större energiutvinning till mindre kostnad. Under alla förhållanden bör enligt vattenöverdomstolen samordningen av utbyggnad av mindre vattendrag och bevarandeintressena ytterligare bely- sas under det fortsatta planeringsarbetet. Även Svenska naturskyddsför- eningen anser att samhället på lämpligt sätt måste skaffa sig kontroll över byggandet av s. k. minikraftverk. bl.a. därför att det i många fall är osäkert om utnyttjandet av en fallsträcka fordrar domstolsprövning.

Prop. 1980/81: 183 169

Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Kristianstads län tar avstånd från rapportens resonemang om utspädningsanspräk. Naturvårdsverket anför att genom att frångå en utspädningsfllosofl och i stället gå in för rening av avloppsvatten har en avsevärd förbättring av förhållandena i vattenmiljön erhållits.

Tekniska högskolan i Stockholm påpekar att försurningen och dess följdeffekter f. n. är ett av de svåraste regionala vattenkvalitetsproblemen. Denna synpunkt delas av ett stort antal remissinstanser. Utlakningen av näringsämnen från i första hand jordbruksmark är ett kvalitetsproblem som påtalas av flera remissinstanser bl.a. vattenöverdomstolen. Särskilt har riskerna för påverkan av grundvattenkvaliteten bl.a. i form av höga nitrathalter kommenterats av remissinstanserna.

I rapporten konstateras att Sverige i jämförelse med flertalet andra länder i Europa har mycket stora vattentillgångar. Vattnets ojämna geogra- fiska fördelning liksom också fördelningen över årstiderna samt de olika anspråk som riktas mot vattenresurserna medför dock vattenhushållnings- problem i vissa områden.

Ingenjörsvetenskapsakademien anför att tillgången till sötvatten såväl för industriella ändamål som för bebyggelse i många områden, t.ex. på västkusten, har visat sig vara en knapp resurs och att detta förhållande inte har uppmärksammats tillräckligt i flera fall. Det är därför enligt akademien viktigt att dessa frågor har lyfts fram i rapporten.

Behovet av förbättrat underlagsmaterial och utökade kunskaper om sötvatten framhålls särskilt av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, länsstyrelsen i Kristianstads län. Svenska naturskyddsföreningen och SACO/SR.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framhåller vikten av att den hydrologiska datainsamlingen förbättras och att ett hydrologiskt kartmaterial anpassat för planeringsändamål snarast tas fram. Institutet påpekar vidare att arbete har inletts vid institutet med datoranpassad presentation av hydrologisk information lämpligt att ingå i en FRP-data- bank.

Sveriges geologiska undersökning, Vattenvärnet. länsläkarorganisa- tionen i Örebro län och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaför- bund understryker behovet av en omfattande inventering och kartläggning av grundvattenförhållandena. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller värdet av hydrologiska prognosmodeller för att beräkna riskerna för höga vattenflöden i översvämningsbenägna vattensystem.

10.3 Ansvarsfrågor och former för vattenplanering

De remissinstanser som kommenterar frågorna instämmer i stort i rap- portens bedömning att planering för vård och utnyttjande av vatten bör samordnas med markanvändningsplanen'ngen. Länsstyrelsen i Malmöhus

Prop. 1980/81: "B 170

län. jiskenämnden i Skaraborgs län. forskningsrådsnämnden, Vattenvär- net och Lantbrukarnas länsförbund i Uppsala län anser att en bättre samordning behövs mellan mark- och vattenplanering. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är vattenresursanvändningcn i Skåne så intimt samman- kopplad med markanvändningsfrågorna att en mera integrerad form av ”naturresursplanering" bör utvecklas. Svalövs, Finspångs och Degerfors kommuner. fiskenämnderna i Skaraborgs och Örebro län påpekar att inventering och planering av sötvattcntillgångarna bör ingå som en del i kommunernas översiktliga planering. Länsstyrelsen i Skaraborgs län me- nar att ett sätt att få problemen överskådliga och hanterbara är att koncen- trera planeringsarbetet på kvantitetsfrågor.

Beträffande ansvar för vattenplaneringen finns mycket olika uppfatt- ningar mellan remissinstanserna.

Vattenvärnet anser det nödvändigt att samhället skyndsamt skaffar sig instrument för en effektiv vattenplanering. Det erfordras enligt Vattenvär- net en ändamålsenlig lagstiftning för att reglera och fördela vattenflödet. För att få till stånd ett konstruktivt arbete beträffande vattenplanering är bildande av vattenförbund en viktig del anser bl.a. vattenöverdomstolen och landstinget i Uppsala län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att möjligheterna att få med alla intressenter utefter större vattendrag måste förbättras. Svenska kommun- förbundet, Landskrona och Karlskrona kommuner skriver uttryckligen att ansvaret för vattenplaneringen bör ligga hos kommunerna. Enligt länssty- relsen i Skaraborgs Iän är primärkommunerna endast i undantagsfall den lämpligaste huvudmannen. ] allmänhet torde särskilda flodomrädesvisa planeringskommittéer behöva bildas där de olika vattenanvändningsintrcs- sena är företrädda. Länsstyrelsen i Östergötlands län och Degerfors kom- mun anser att vattenplaneringen bör ske i nära samarbete mellan länssty- relser och kommuner. Ansvaret för vattenplaneringen bör huvudsakligen ligga hos länsstyrelsen anser länsstyrelsen i Uppsala län och Lidköpings kommun.

10.4 Behov av planmässig vattenanvändning

I rapporten konstateras att det i merparten av landets avrinningsområ- den inte finns sådana problem att särskilda planeringsåtgärder är motivera- de. inom vissa områden är dock vattenproblemen så komplicerade att långsiktiga och planmässiga åtgärder för vård och utnyttjande av vattenre- surserna är angelägna. ] rapporten behandlas ett antal områden där vatten- problemen förefallcr särskilt svåra.

I avvaktan på vattenplaneringsutredningens betänkande tar flertalet re- missinstanser inte definitiv ställning till behovet av vattenplanering. Rc- missinstanserna instämmer dock preliminärt i behovet av vattenplanering för de områden som anges i rapporten. Behov av vattenplanering även för områden som inte behandlas i rapporten påtalas av remissinstanserna.

Prop. 1980/81: 183 l7l

Vattenöverdomstolen. lantbruksstyrelsen. statens naturvårdsverk. Sve- riges geologiska undersökning. Svenska naturskyddsjöreningen. SAC O/ SR. Vattenvärnet och Lantbrukarnas riksförbund instämmer i rapportens bedömningar av planeringsarbetet.

Lantbrukarnas riksförbund instämmer i rapportens förslag om att lång- siktiga och planmässiga åtgärder vidtas och att dessa föregås av ett åt- gärdsprogram som samordnas med den regionalpolitiska och fysiska riks- planeringen. Statens naturvårdsverk anscr att ett generellt uppdrag om åtgärdSprogram för de områden som anges i rapporten bör vänta i avvak- tan på behandlingen av vattenplaneringskommitténs förslag. Naturvårds- verket menar samtidigt att problemen i ett begränsat antal områden är av sådan art och omfattning att ett planeringsarbete syns nödvändigt redan nu. Naturvårdsverket anser därför det vara befogat att länsstyrelserna i berörda län ges uppgiften att närmare precisera behovet av vattenplane- ting.

Lantbruksstyrelsen påpekar att de områden som angivits i rapporten täcker de områden där planeringsbehovet från lantbrukssynpunkt är störst. Vattenvärnet anser att det i första hand behövs en vattenplanering för landets stora jordbruksområden. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det speciellt viktigt att planera vattentillgångarna nära de större tätorterna.

Fiskeristyrelsen delar inte rapportens bedömning av planeringsbehovet och anser — med stöd i flera fiskenämnders och fiskeriintendentcrs yttran- den — att de allra flesta av landets vattenavrinningsomräden kräver en hushållningsplanering för att lösa befintliga problem och för att säkerställa erforderliga fiskemöjligheter i framtiden.

Rapportens förslag avstyrks uttryckligen endast av Näringslivets bygg— nadsdelegation, som anser att problemcns mångfald och svårighetsgrad i sig inte motiverar ytterligare planeringsarbete. Delegationen framför att intressekonflikter bör regleras inom ramen för befintlig speciallagstiftning.

Lunds universitet anser att det finns skäl att diskutera vilka målsättning- ar som tänks bli vägledande för vattenvärdsarbetet i de delar av landet där planeringsbehoven inte har bedömts vara särskilt stora. Universitetet an- för att det i många fall torde vara lämpligt att — där en omfattande vattenresursplanering inte kommer i fråga — inrikta arbetet mot en s.k. vattenkvalitetsplanering.

Som alternativ till en omfattande vattenplanering — för vilken konkreta metoder ännu ej föreligger hänvisar vattenöverdomstolen till möjlighe- ten att genom vattenförbund samordna tillåten vattenanvändning och minska skadeverkningarna av denna. Vattenöverdomstolen påpekar att lagstiftningen inom området bör göras effektivare.

Prop. 1980/81:183 172

10.4.1 Geografisk genomgång

I rapporten påpekas att områdena med vattenproblem kan delas in i större områden där problemen ofta är knutna till markanvändningen. sjöar av stor betydelse för dricksvattenförsörjningen och vattendrag med lokalt särskilt uttalade problem av skilda slag.

Till den första kategorin hör Skåne. Öland och Gotland. Inom den andra kategorin återfinns Vänern. Göta älv. Mälaren. Hjälmaren. Vättern-Mo- tala ström och Bolmen. Till den tredje kategorin räknas bl.a. Fyrisån. Svartån-Kumlaån. Hcdströmmen-Kolbäcksån. Tidan, Viskan och Mör- rumsån.

Skåne

I rapporten påpekas att behovet av vattenplanering närmare behöver preciseras med hänsyn till den komplicerade vattenresurssituationen i Skåne och att eventuella samband med arbetet med markhushållningspro- grammet därvid bör beaktas.

Landskrona. Östra Göinge och Kristianstads kommuner. Norra Skånes kommunalförbund. fiskenämnden i Kristianstads län. länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län och Malmöhus läns landsting instämmer i stort i rapportens bedömning av vattenplaneringsbehoven för Skåne.

Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att det inom vissa delar av länet råder stor konkurrens om vattentillgångarna. Särskilt uttagen för lantbruksbevattning har ökat starkt under senare år. Under torrår medför uttagen stora problem särskilt i de mindre vattendragen. En överexploate- ring av grundvattentillgångarna innebär bl.a. grundvattensänkning samt ökad föroreningsrisk. Områden med särskilt uttalade problem är Kristian— stadsslätten. Bjärehalvön och Skräbeåns avrinningsområde. Länsstyrelsen anser att vattenproblemen inom länet torde vara av den omfattningen att åtgärds- och hushållningsprogram bör upprättas för samtliga huvudvatten- drag och flertalet biflöden. Av länets åar anser länsstyrelsen att problemen är störst beträffande Vegeån och Rönneån.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är vattenresursanvändningen i Skå- ne så intimt sammankopplad med markanvändningsfrågorna att någon form av naturresursplanering bör utvecklas och att interkommunal sam- verkan är angelägen i en sådan utveclklad planeringsverksamhet. Malmö- hus läns landsting och länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det är nödvändigt att få en bättre bedömning av vattentillgångarna i länet. särskilt ifråga om grundvatten och att säkrare behovsprognoser utarbetas. De mindre vattendragens betydelse som reproduktionsomräden för fisk fram- hålls av flera remissinstanser.

Mörrumsån [ rapporten påpekas att behoven av planering behöver närmare preci-

seras för Mörrumsåns avrinningsområde och eventuella samband med planering av Hanöbukten belysas.

Prop. 1980/81: 183 173

Växjö och Tingsryds kommuner, länsstyrelsen i Blekinge län. lantbruks— nämnden i Kronobergs och Blekinge län instämmer i rapportens bedöm- ning av behovet av vattenplaneringen för Mörrumsån.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför att vattenproblemen i Blekinge län torde vara av den omfattningen att även andra vattendrag fordrar en planering för ett rationellt utnyttjande. Denna planering är även väsentlig för utnyttjande av skärgårdsområdena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att det inte finns någon samlad plan för vattenutnyttjandet inom Mömtmsåns avrinningsområde. men att förhållandena i Mörrumsån är relativt väl kända bl. a. tack vare den verk- samhet som Mörrumsåns vattenvårdsförbund bedriver sedan 1960-talet.

Öland

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar att de problem som påtalas i rappor- ten sedan länge har uppmärksammats av kommunerna och länsstyrelsen. Länsstyrelsen anför att en följd av den bn'stande vattentillgången på Öland och en ökande odling av sådana specialgrödor som kräver bevattning har blivit att det nu byggs dammar för att ta tillvara ytavrinningsvatten och borras brunnar för att få upp grundvattnet. Detta har blivit ett så stort problem att enligt länsstyrelsen någon form av tillståndsplikt bör införas. Bevattningsföretagen måste samordnas inbördes och med andra anspråk som ställs på de begränsade sötvattenresursema.

Mörbylånga kommun noterar att kommunen under de senaste åren arbetat med vattenförsörjningsproblematiken och att detta arbete har varit framgångsrikt. Vattentillgången har härvid enligt kommunen konstaterats vara betydligt bättre än vad tidigare utredningar visat. Kommunen är medlem i Sydostvatten AB som arbetar för att överföra vatten från fastlan- det till Öland. De möjligheter som ligger häri bör enligt kommunen helt klart medtagas vid en bedömning av vattensituationen på Öland.

Gotland

Gotlands kommun, jiskenämnden i Gotlands län och fiskeriintendenten i östra distriktet instämmer i förslaget i rapporten att behovet av vattenpla- nering för Gotland behöver preciseras. _

Gotlands kommun påpekar att en framträdande fråga i Gotlands framti- da vattenförsötjning kan bli transport av vatten mellan olika delar av ön för olika ändamål samt anläggande av dammar för uppsamling av ytvatten. Kommunen framhåller att en långsiktig planering med avseende tillgång och behov av sötvatten är särskilt angelägen på Gotland. Fiskeriintenden- ten i östra distriktet påpekar att bevattningsbehovet redan idag innebär stora kontliktrisker med fiskevårdsintresset. Särskilt uttalat är detta på Gotland. som har ett antal skyddsvärda och synnerligen känsliga åar och bäckar med bestånd av havsöring. ] den pågående vattenplaneringen vid länsstyrelsen studeras olika intressenters behov av vatten.

Prop. 1980/81: 183 174

Mälardalen -— Mälaren. Hjälmaren. Fyrisån. Kolbäcksån. Hedströmmen, Kumlaån. Täljeån. Närkes Svartå

I rapporten påpekas att en planering för utnyttjande och vård av Mäla- rens vattenresurser i första hand behöver värna om Mälaren som täkt för hushållsvatten. Vidare konstateras att inom vissa avrinningsområden i Mälardalen finns akuta problem bl.a. Fyrisån. Arbete med vattenplanering för Mälarens avrinningsområde har påbörjats av Mälarkommittén i samar- bete mellan berörda länsstyrelser och kommuner. Enköpings, Hallsbergs och Västerås kommuner, lanthruksnämnden i Stockholms län. länsstyrel— serna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län samt Fyrisåns vattenvärdsjörbund tillstyrker uttryckligen förslaget i rapporten att behovet av vattenplanering för Mälarområdet behöver preciseras.

Enköpings kommun anser att det är mycket angeläget att en planering av Mälarens vattenresurser utförs och att denna i första hand tar hänsyn till Mälaren som leverantör av hushållsvatten. Uppsala läns landsting fram- håller att Mälarens vattenresurser kommer att bli av stort intresse i framti- den för både Uppsala och de södra länsdelarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar. att trots stora ansträngningar att minska utsläppen av organiska ämnen och närsalter till Mälaren och innerskärgården är belastningen av avloppsvatten av stor omfattning. Länsstyrelsen menar att som underlag för ställningstaganden till vilka miljövårdskrav som bör ställas på enskilda utsläpp bör målsättningar om miljökvaliteter fastläggas för olika delområden. Ett sådant arbete bör ingå som en del i den planering för Mälaren och skärgårdsområdet som föreslås i rapporten. Behov av reglering av fartygstrafik med miljöfarligt gods påpekas av bl.a. generaltullstyrelsen och LO-distriktet i Stockholm. Ge- neraltullstyrelsen framhåller att transporterna i Mälaren bör uppmärksam- mas på motsvarande sätt som skett beträffande Vänern.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att farhågorna om att Mälarre- gionen skulle vara ett bristområde under torrare perioder förefaller något överdrivna. Länsstyrelsen anser dock att en vattenförsötjningsplan för hela länet bör utarbetas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Arboga kommun påpekar att Arbogaåns avrinningsområde också bör betraktas som ett område med stort planeringsbehov. Kommunen påpekar bl.a. de skador som uppstår till följd av åns översvämningar. Länsstyrelsen i Västmanlands län påpe- kar att Mälarkommittén som ett led i att närmare precisera behovet av vattenplanering har genomfört en probleminventering av Hedströmmens avrinningsområde i samråd med berörda intressenter. Ett liknande arbete berör Fyrisån.

Länsstyrelsen och landstinget i Uppsala län samt Fyrisåns vattenvärds- förbund anser det nödvändigt att åtgärdsprogram upprättas för Fyrisåns vattensystem med hänsyn till de stora anspråk som riktas mot Fyrisåns vatten. Länsstyrelsen anser också att planmässiga åtgärder är aktuella för

Prop. 1980/81: 183 175

norra och östra delarna av länet inom vilka tillgångarna redan nu är intecknade.

Vänerområdet — Vänern. Göta älv, Tidan

] rapporten påpekas att det vid planering av Vänerns vattenresurser är av särskild vikt att vattnet hålls i sådant skick att det även framledes kan användas som konsumtionsvatten. Detta innebär att stor hänsyn till vat- tenfrågorna bör tas vid planering av markanvändningen kring Vänern och i Göta älvs dalgång. Särskilda planeringsinsatser har aktualiserats för Ti- dans avrinningsområde där konkurrensen mellan olika intressen är stark.

Lidköpings, Skövde och Trollhättans kommuner. länsstyrelserna i Göte- borgs oeh Bohus. Älvsborgs. Skaraborgs och Värmlands län instämmer uttryckligen i rapportens förslag att behovet av vattenplanering behöver preciseras för Väneromrädet.

Flera remissinstanser pekar på Vänerns stora betydelse som dricksvat- tenresurs och de risker för vattenkvaliteten som fartygstransporter med farligt gods utgör. Högskolan i Karlstad påpekar att ett haveri med miljö- farlig last i Vänerbassängen kan få ödesdigra konsekvenser för mycket lång tid framöver.

Länsstyrelsen t' Göteborgs och Bohus län anser att länet i flera avseen- den tillhör den kategori av områden i landet där vattenproblemen till stora delar hänger samman med markanvändningen och att det finns ett stort behov av en åtgärdsinriktad planering av de på många håll knappa vatten- resurserna.

Vänersborgs kommun. länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Skara- borgs län anser att behoven av planering för Tidan är väldokumenterade. Enligt länsstyrelsen gäller problemen i Tidan i första hand konkurrens om vattenkvantiteten för bl. a. bevattning och vattenkraft. Länsstyrelsen an- ser att Tidan även i fortsättningen bör kunna vara ett lämpligt pilotobjekt för vattenplanering.

Utöver de områden som anges i rapporten nämner länsstyrelsen i Skara- borgs län att begränsade planeringsinsatser behövs för Lidan/Flian. Nos- san samt vissa mindre vattendrag.

Länsstyrelsen i Örebro län framför att behovet av vattenplanering för länets mindre vattendrag är angeläget. Kumla och Hallsbergs kommuner framhåller vikten av att en vattenvårdsplan utarbetas för södra Närke.

Vättern och Motala Ström

Jönköpings och Askersunds kommuner, länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län och Östergötlands läns landsting framhåller Vätterns stora betydelse som dricksvattenresurs och anser det angeläget att en planering kommer till stånd. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar bl.a. på de konflikter som finns mellan försvarets skjutningar. sandtäktverksamhet och fiskets intressen. Länsstyrelsen anser det önskvärt att den framtida

Prop. [980/81: l83 176

användningen av sjöar och vattendrag utreds. 1 mån av resurser avser länsstyrelsen att utföra en sådan utredning för länet. Länsstyrelswr [Öster- götlands län anser att planeringsområdet Vättern — Motala Ström bör utvidgas till att omfatta de väsentliga och konlliktfyllda tillflödena Svartån och Stångån. Även för sjön Sommen. som är en del av Svanäsystemet. är planeringsbehovet stort enligt länsstyrelsen.

Viskan Marks kommun och länsstyrelserna i Hallands och Älvsborgs län delar rapportens förslag om precisering av behovet av vattenplanering för Vis- kans avrinningsområde.

Bolmen

Länsstyrelsen i Hallands län instämmer uttryckligen i bedömningen av behovet av vattenplanering för Bolmen. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör en överarbetning av vattenvärdsplanen från början av 1970-talet genomföras. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det utöver åtgärder mot försurningen f. n. inte finns något större behov av ytterligare vatten- planering för Bolmen.

11 Havet

ll.l Allmänna utgångspunkter

Som grund för övervägandena rörande havets utnyttjande och skydd redovisas vissa utgångspunkter nämligen att — utsläpp och tillförsel av föroreningar till samt transport av farligt gods i våra havsområden måste med hänsyn till konsekvenserna för livet i havet ses i ett långsiktigt perspektiv — områden av väsentlig betydelse för den marina naturvården och kultur- minnesvården samt för friluftslivet skall ges erforderligt skydd —viktiga lek-, uppväxt- och fångstområden för fisk får inte utsättas för sådana ingrepp att fiskproduktionen äventyras eller att fångst av fisk förhindras eller försvåras — sjöfart och utvinning av mineralråvaror får inte onödigtvis förhindras eller försvåras genom annan havsanknuten verksamhet — skyddet av våra havsområden mot föroreningar förutsätter förutom egna insatser ett vidgat internationellt samarbete med andra berörda kust- stater. Så gott som alla remissinstanser som behandlar havsfrågorna instämmer i utgångspunkterna för övervägandena rörande hushållning med landets havsresurser. Flera instanser framhåller att rapporten trots bristen på kunskap ger en bra bild av konflikterna i våra havsområden. Allmänt positiva till utgångspunkterna är Lunds universitet. generalrull—

Prop. 1980/81: 183 177

styrelsen. havsresursdelegationen. Göteborgs och Bohus läns landsting. Söderköpings och Gotlands kommuner, Ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening.

iGeneraltullstyrelsen och Svenska naturskyddsföreningen framhåller att konkurrensen mellan olika former av havsutnyttjande kommer att öka i framtiden och att det finns stora obearbetade problem vilka måste lösas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Laholms. Falkenbergs och Varbergs kommuner framhåller att behovet av fortsatta utredningar som grund för överväganden om hur havet kan skyddas och utnyttjas. Rappor- ten och dess bakgrundsmaterial utgör ett värdefullt underlagsmaterial för fortsatt arbete inom havsresursområdet anser Sveriges geologiska maler- sökning och havsresursdelegationen.

Endast Sveriges industriförbund är tveksam till att havsresurserna be- handlas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. lndustriförbundet ifrågasätter om kunskaperna om resurser och naturförhållanden i havsom- rådena är så dåliga att det i alla lägen är svårt att avväga olika intressen. I vart fall bör enligt industriförbundet inte kravet på mer eller mindre full- ständiga kunskaper leda till att riksplaneringen hindrar varje nytt utnytt- jande av havets resurser.

Som utgångspunkt för överväganden rörande hushållning med landets havsresurser anges i rapporten att utsläpp och tillförsel av föroreningar till havsområden och transport av farligt gods med hänsyn till konsekvenserna för liveti havet måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Statens naturvårds- verk, landstinget i Kalmar län och Svenska naturskyddsföreningen fram- håller att rapporten mera borde ha betonat utgångspunkten att radikalt nedbringa och på kortast möjliga sikt stoppa utsläppen av föroreningar som tunga metaller och andra svåmedbrytbara ämnen med gifteffekter.

Stockholms universitet. fiskeristyrelsens hydrografiska avdelning, Sve- riges geologiska undersökning. länsstyrelserna i Stockholms samt Göte- borgs och Bohus län och Kristinebergs marinbiologiska station framhåller att rapporten gör en ofullständig analys av orsakerna till förändringarna av miljöförhållanden i Östersjön.

11.2 Förbättrat planeringsunderlag

I rapporten framhålls att det är angeläget att ansvariga myndigheter förbättrar planeringsunderlaget inom sina resp. intresseområden.

Ett tiotal remissinstanser som yttrar sig i frågan är positiva till förslaget. Havsresursdelegationen framhåller att kunskaperna om olika sektorers intresseområden i havet är till stora delar bristfälliga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar behovet av ett bättre faktaunderlag vad gäller det marina livet. Bl.a. erfordras enligt länsstyrelsen översiktliga inventeringar. Som jämförelse erinrar länsstyrelsen om den omfattande inventering av förhållandena på land som föregick den första omgången av 12 Riksdagen 1980/81. I som! Nr 183

Prop. 1980/81: 183 l'78

den fysiska riksplaneringen. Kunskaperna om resurser och naturförhållan— den i kust- och havsområdena är enligt länsstyrelsen betydligt sämre och kräver motsvarande inventeringsinsatser. Även länsstyrelsen i Kristian- stads län framhåller behovet av bättre planeringsunderlag, liksom statens industriverk och riksantikvarieämbetet. Sveriges meteorologiska och hyd- rologiska institut. Sveriges geologiska undersökning och havsresursdele- gationen framhåller att det finns behov av förbättrat planeringsunderlag inom deras resp. intresseområden men att det råder brist på ekonomiska resurser.

11.3 Områden av särskild betydelse för fisket

[ rapporten framhålls att det är angeläget att fiskenämnderna i samarbete med bl. a. kommuner och länsstyrelser redovisar de kust- och havsområ- den som är av särskild betydelse för fisket samt lämnar förslag till åtgärder för att skydda och utveckla dessa resurser.

Förslaget tillstyrks av det ltt-tal remissinstanser som kommenterar för- slaget bl. a. fiskeriintendenten i västra distriktet. [Ojiskenämnden länssty- relserna i Gävleborgs och Älvsborgs län. Kristianstads, Sölvesborgs. Örn- sköldsviks och Gävle kommuner, landstinget i Göteborgs och Bohus län, Lantbrukarnas länsförbund i Södermanlands län. Resarö miljt'ivårdsstif— telse och Centerns kommunorganisation i Nynäshamn. F iskenämnderna i Stockholms och Norrbottens län liksom Örnsköldsviks kommun framhåller att genomförandet av en havsplanering medför att fiskenämnderna kom- mer att belastas med arbetsuppgifter som är omöjliga att genomföra inom ramen för nuvarande resurser. Fiskeriintendenten i västra distriktet fram- håller att förslaget förutsätter en noggrannare inventering av kustzonerna. Fiskeriintcndenten framhåller också att en av de viktigaste planeringsfrå- gorna är att kustzonen får ett tillräckligt skydd.

11.4 Riktlinjer i en ny plan- och bygglag om hänsynstagande till fisket

För att ge skydd åt områden som är av väsentlig betydelse för fisket kan det enligt rapporten behöva övervägas att i en ny plan- och byggnadslag- stiftning införa en riktlinje om att hänsyn skall tas till vissa fiskeintressen i samband med plan- och tillståndsbeslut.

Förslaget kommenteras av sju remissinstanser som samtliga är positiva. Fiskeristyrelsen finner förslaget utomordentligt tillfredsställande. men an- ser att frågorna måste penetreras ytterligare. Även fiskenämnden i Göte- borgs och Bohus län är positiv till förslaget, men framhåller att förslaget att endast regeringen skall kunna avgöra vad som är av riksintresse innebär att f'rskenämndens planering av säkerställande och skydd av fiskets intressen försvåras. Fiskenämnden understryker att det bör ankomma på sektoran- svariga myndigheter att besluta om riksintressen. De riksintressen som

Prop. 1980/81:183 179

ifrågasätts av kommunen bör alltid kunna underställas regeringens bedöm- ning. Förslaget tillstyrks vidare av länsstyrelsen i Örebro och Gävleborgs län. havsresursdelegationen samt Gävle kommun. F iskenämnden i Gävle- borgs län och fiskeristyrelsen konstaterar att några riktlinjer till skydd för fisket ej finns i förslaget till ny plan- och bygglag.

11.5 Administrativa gränser i havet

I rapporten konstateras att det i vissa kustområden råder stor oklarhet om den administrativa indelningen av havsområdena. Det är därför av betydelse för den fysiska planeringen att kommunernas gränser i havet klarläggs.

Förslaget kommenteras och tillstyrks av ll remissinstanser. nämligen fiskenämnden i Gotlands län. statens industriverk. Sveriges geologiska undersökning. länsstyrelsen i Älvsborgs län. havsresursdelegationen, Var- bergs. Falkenbergs. Laholms och Karlskrona kommuner samt LO-distrik- tet i Stockholm. Förslaget tillstyrks dessutom av generaltullsryrelsen, som framhåller att på det internationella planet bör bl.a. gränser för svenska fiskezoner samt ansvarsgränser för övervakning och bekämpning av miljö- farligt utsläpp till havs enligt l974 års Helsingforskonvention klarläggas. Vidare är det enligt generaltullstyrelsen angeläget att klarlägga gränserna till sjöss för landets kustlän och kustkommuner liksom för polis- och åklagardistrikt belägna vid kusten. Generaltullstyrelsen framhåller vidare att den administrativa gränsdragningen till havs också bör ses över. Nuva- rande indelning är knappast lämplig längre ut till havs där en mera storska- lig indelning vore att föredra. t. ex. med anknytning till civilområdesindel- ningen. Ur övervaknings- och räddningstjänstsynpunkt vore det enligt styrelsen önskvärt att Sjöfartsverkets och kustbevakningens territoriella indelning sammanföll.

11.6 Konsekvenser av det ökade fritidsbåtsinnehavet

Rapporten framhåller att ökningen av antalet fritidsbåtar bl.a. innebär problem i vissa skärgårdsområden med störningar för sjöfarten. lek- och uppväxtområden för fisk m.m. Det är enligt rapporten angeläget att läns- styrelser och kommuner uppmärksammar konsekvenserna av det ökade innehavet av fritidsbåtar och utbyggnaden av bl.a. fritidsbåtshamnar i kustområdena.

Rapportens förslag kommenteras av tre remissinstanser nämligen fiske- nämnden i Göteborgs och Bohus län. Gävleborgs läns landsting och LO— distriktet i Stockholm. Fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län fram- håller att problemen är av stor omfattning i länet. Fritidsbåtarnas krav på hamnar medför muddring och muddertippning som i sin tur medför att fiskeplatser och näringsproduktion förstörs eller försämras. Även den fria förtöjningen av småbåtar utgör ett allvarligt hinder för det kustnära fisket.

Prop. 1980/81: 183 l8(l

11.7 Behov av åtgärdsprogram och planering i vissa havsområden

För att komma till rätta med problemen i våra havsområden behövs enligt rapporten en mer medveten planering och samordning av olika havsanknutna verksamheter. Enligt rapporten saknas idag erfarenhet av en samordnad havsplanering. Den fysiska planeringen för havsområden bör emellertid i princip fungera på liknande sätt som för markområden. Problem av mera lokal karaktär bör i första hand lösas i den ordinarie planerings- och beslutsprocessen på kommunal och regional nivå. Andra problem har sådan karaktär att de kräver bedömning i regional eller natio- nell skala. Det är vidare enligt rapporten en väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen att ange inom vilka områden sådana bedömningar bör komma till stånd.

Ett l0-tal remissinstanser delar rapportens uppfattning om behovet av en mer medveten planering och samordning av olika havsanknutna verk- samheter. Hai'sresursdelegationen framhåller att anspråken på utnyttjan- det av havets resurser har blivit allt påtagligare under senare år. Detta är speciellt märkbart i vissa delar av sl-Lärgårdsområdena. medan andra delar till stor del är undantagna från konflikter mellan olika intressen. Enligt delegationen är de i rapporten redovisade områdena med motstående intressen riktigt valda. Delegationen understryker behovet av att föreslag- na åtgärder vidtas.

Övriga remissinstanser som delar bedömningen av behovet av planering av vissa havsområden är sjö/artsverket. Uppsala universitet. statens na- turvårdsverkv statens planverk. Sveriges geologiska undersökning, läns- styrelsen i Värmlands län. Svenska" ktnnmunförhundet och Ingenjörm-e- tens'kapsakademien.

Statens naturvårdnerk och hai'sresursdelegalionen diskuterar ansvars- fördelningen mellan olika centrala myndigheter. länsstyrelser och kom- muneri samband med en havsplanering.

Havsresursdelegationen framhåller att formerna för att i samhällsplane- ringen behandla havsresurserna är outvecklade. Ansvarsfördelningen är i många fall oklar och metoder för att lösa konflikter och göra avvägningar saknas. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är angeläget att former för planering av havsresurser och ett regelsystem för planering och beslut om havet utvecklas. I—"iskeristvrelsen och Sveriges geologiska un- dersökning pekar på svårigheter som är orsakade av att havsresursutnytt- jande skiljer sig från förhållanden på land. Fiskeristyrelsen framhåller att för fisket råder helt olika planeringsförutsättningar mellan fiske som sker uthavs med fiskefartyg som har licens och fiske som sker längs kusten antingen med mindre båtar eller som ett kustbundet och strandnära fiske. ofta med lokal förankring. Det är också ofta fråga om en internationell planen'ng med s.k. fiskekvoter. Formerna för planeringen bör preciseras och vidareutvecklas. vilket inte alltid är självklara kommunala arbetsupp—

Prop. 1980/81:183 tål

gifter. Sveriges geologiska mulerst'ikning menar att planeringsarbetet knappast kan bedrivas på det sätt som är tänkt för kustområden bl. a. med stöd av ny plan- och byggnadslagstiftning. Staten förfogar exempelvis över tillgångar inom kontinentalsockeln och bör därför ha starkt inflytande planeringen. Sveriges geologiska undersökning framhåller vidare att det är en uppgift för det fortsatta arbetet inom den fysiska riksplaneringen att fördela ansvaret mellan ämbetsverk. länsstyrelser och kommuner beträf- fande planering. utnyttjande och skydd av industrimineral. sand och grus i havet.

Den enda remissinstans som visar tveksamhet till en fördjupad och mer medveten planering av havsområdena är Sveriges industriförbund. För- bundet konstaterar att det redan nu finns betydande kunskaper om aktuella problem och konflikter mellan skilda intressen i havsområdena. Förbundet framhåller också att nya former av havsanknuten verksamhet eller nya anspråk på havsområden uppkommer relativt sporadiskt. Det är därför svårt att på förhand bedöma exempelvis vilka aktiviteter det kan bli fråga om och vilka krav de ställer. Under sådana förhållanden är enligt förbun- det värdet av mera djupgående analyser av nuläget begränsat och svarar knappast mot de stora kostnaderna för det erforderliga utredningsarbetct. Enligt industriförbundet bör det vara mera rationellt att göra koncentre— rade utredningsinsatser i samband med etablering av ny verksamhet eller andra förändringar som kan förväntas skapa problem. Slutligen anser industriförbundet att den fysiska riksplaneringen inte bör vara ett medel att initera nya aktiviteter för utnyttjande av havsresurser, utan istället avgrän— sas till att bidra med material som kan belysa konsekvenserna av en planerad verksamhet från bl. a. naturvårds- och miljösynpunkt.

[ rapporten pekas ut 19 områden med mer eller mindre uttalade kon— flikter mellan skilda intressen. Det krävs inom dessa områden ytterligare Studier innan överväganden kan göras om behovet av långsiktiga riktlinjer för resursutnyttjandet i havet. I rapporten föreslås därför att berörda länsstyrelser i samråd med kommuner och centrala verk närmare analyse- rar problemen i dessa 19 havsområden och arbetar fram åtgärdsprogram för att hushålla med resurserna.

Ett lO-tal remissinstanser kommenterar och tillstyrker rapportens för- slag nämligen fiskeristyrelsen. statens naturvårdsverk. länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län. havsresursdelegationen. landstingen i Älvsborgs och Malmöhus län. Valdemarsviks och Gävle kommun. Svens- ka kommunförbundet och SAC O/SR.

Flera remissinstanser anser att länsstyrelsernas arbete bör avvakta erfa- renheterna från den försöksverksamhet i fyra områden som föreslås i rapporten. Statens naturvårdsverk framhåller att genom att avvakta erfa- renheterna från den nämnda försöksverksamheten bör den i försöksverk- samheten framtagna planeringsmallen direkt kunna användas av länssty- relserna. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att Bråvikenområ-

Prop. 1980/81: 183 182 det har varit föremål för mycket omfattande undersökningar. utredningar och planering både beträffande markanvändnings- och miljöfrågor. For- merna för att behandla havsfrågor i samhällsplaneringen bör utvecklas innan länsstyrelsernas arbete med analyser och åtgärdsprogram kan bli mer meningsfullt. Även h(n'sresursdelegationen och länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser att försöksverksamheten bör genomföras innan länsstyrelserna överväger behovet av särskilda åt- gärder inom de 19 utpekade områdena.

Några remissinstanser föreslår kompletteringar av de utpekade 19 områ— dena.

Statens naturvårdsverk framhåller att de av rapporten utpekade 19 om- rådena utökas med Norra Kvarken och menar vidare att genom att arbetet tar i anspråk stora resurser krävs en prioritering av de utpekade områdena. Naturvårdsverket lämnar även förslag till en sådan prioritering med Bo- husläns och norra Hallands skärgård, Laholmsbukten. Kalmarsund, områ- det norr om Gotland. Upplands och Södermanlands skärgårdar och Norra Kvarken i högsta prioritetsklass. Skälderviken, Öresund, Hanöbukten och Bråviken i näst högsta klassen. Därefter kommer enligt naturvårdsverket Klostertjorden. Stora och Lilla Middlegrund, Skånes sydkust. Blekinge skärgård och Gudingen i prioritetsklass 3 samt Gävlebukten. Harmångers- tjärden, Husum. Rönnskärsområdet och Norrbottens skärgård i lägsta prioritetsklass.

Gotlands kommun anser att behovet av havsresursplanering inte enbart är koncentrerat till området norr om Gotland, utan behovet föreligger även för stora områden runt Gotlands kuster. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det bör upprättas ett åtgärdsprogram även för Lövstabukten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det bör övervägas om det inte är angelägnare att analysera problemen vid Ljusnans utlopp istället för i den i rapporten föreslagna Harmångersfjärden.

11.8 F örsöksverksamhet i vissa havsområden

I rapporten föreslås att en försöksverksamhet med haVSplanering i första hand bör komma till stånd i Bohusläns och norra Hallands skärgårdsområ- den, i Öresund, i ett område norr om Gotland samt i Upplands och Södermanlands skärgårdar. Enligt rapporten är planeringsbehovet sett från rikssynpunkt mest framträdande i dessa områden.

Förslaget om försöksverksamhet tillstyrks uttryckligen av 16 remissin- stanser. Några remissinstanser. främst från kommunalt håll, framhåller att verksamheten kräver kommunal medverkan. Flera remissinstanser fram- håller behovet av ekonomiska och personella resurser för att genomföra försöksverksamheten.

Havsresursdelegatianen framhåller att efter en utvärdering av redan påbörjade arbeten har delegationen för avsikt att föreslå metoder och

Prop. 1980/81: 183 183

former för den i rapporten föreslagna försöksverksamheten. Delegationen är också beredd att ta på sig ansvaret för en sådan försöksverksamhet i samråd med berörda myndigheter, länsstyrelser och kommuner. Länssty- relsen iStoekho/ms län anser det värdefullt att det föreslagna planeringsar- betet kommer igång i samarbete med angränsande länsstyrelser. men är tveksam till om arbetet kan göras enbart med befintligt underlagsmaterial. Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker rapportens förslag om utredning i Öresund och länets sydkust och pekar samtidigt på pågående verksamhet inom sydvästra Skånes kommunalförbund. Försöksverksamheten till- styrks vidare av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. sta- tens naturvårdsverk. statens planverk. Sveriges geolt'tgiska tmdersr'ikning. länsstyrelserna i Blekinge, Östergötlands. Södermanlands och Upplands län, Göteborgs. Landskrona och Gotlands kommuner. Sydvästra Skånes kommunalförbund och SACO/SR.

Statens naturvårdsverk är tveksamt till att ålägga havsresursdelega- tionen den nämnda försöksverksamheten. Delegationen kan enligt verket inte ha de resurser som krävs för att leda ett så omfattande arbete utan att kraftigt belasta andra myndigheter som länsstyrelser. naturvårdsverket och planverket. Verket anser att det inte nu kan lämna förslag till vilken myndighet som bör leda den föreslagna försöksverksamheten. Alla tänk— bara myndigheter är hårt belastade av andra arbetsuppgifter, varför för— söksverksamheten endast kan ledas av den myndighet som kan göra om— prioriteringar av den egna verksamheten eller få nya resurser. _

Svenska kommunförbundet anser att försöksverksamheten böt' innefatta kommunal medverkan och menar att planeringen av havsområdena är en uppgift för i första hand berörda kommuner och länsstyrelser i samverkan och inte en uppgift för ämbetsverken och havsresursdelegationen. Kravet på kommunal medverkan i försöksverksamheten framhålls dessutom av Tanums, Göteborgs, Landskronas. Kristians/ads. Oskarshamns och Vol- demarsviks kommuner.

Några remissinstanser framhåller att den föreslagna försöksverksamhe- ten kräver ekonomiska och personella resurser. Sveriges geologiska un- dersökning anser det viktigt att ansvariga myndigheter från början verkli- gen ges ekonomiska förutsättningar att följa försöksverksamheten. Ett deltagande från vissa centrala myndigheter kan väntas medföra ett mera effektivt utnyttjande av samhällets planeringsresurser än om kommuner och länsstyrelser själva eventuellt med hjälp av konsultfirmor helt skulle svara för planeringen av havsresurserna. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att kunskaperna om förhållanden inom stora havsområden är så bristfälliga att någon verklighetsbaserad planering inte kan ske förrän en grundläggande inventering genomförts. F.n. saknar länsstyrelsen helt re- surser för att genomföra en sådan inventering.

Behovet av ekonomiska och personella resurser framhålls även av S veri- ges meteorologiska och hydrologiska institut samt Resarö miljövärdsstif— telse.

Prop. 1980/81 : 183 l84

Rapportens val av områden för problemanalys och försöksverksamhet tillstyrks av ett övervägande antal remissinstanser._liskeriintendeten i väst— ra distriktet. ses länsstyrelser. lam'lstinget i Malmöhus län. fyra kont- muner. Sydvästra Skånes ktmimtout/förbund samt Centerns kommunor- ganisation i Nynäshamn.

Flera remissinstanser ger synpunkter på det föreslagna valet av försöks- verksamhetsområden. Havsresursdelegationen har bedömt en problem- analys och försöksverksamhet med planering så angelägen att man startat en fördjupad problemanalys i de fyra områden som utpekats i rapporten samt i Blekinge län där särskilt intresse för att delta i arbetet föreligger. Även länsstyrelsen i Blekinge län föreslår att Blekinge skärgård tas med bland områden för försöksverksamhet.

11.9 Förbättrad samordning av kontrollprogram, utsjömätningar och pro- gram för övervakning av miljökvalitet

I rapporten framhålls att det är väsentligt för den fysiska riksplaneringen att fortlöpande få kunskap om miljösituationen i havsområdena. Det är därför enligt rapporten angeläget att naturvårdsverkets arbete med att få fram enhetliga principer för mätning av förorenade utsläpp till havet fort- sätter och att verkets arbete med samordningen av kontrollprogram för utsläpp av föroreningar, utsjömätningar samt program för övervakning av miljökvalitet vidareutvecklas. Det är också angeläget att ett enhetligt in- rapporteringssystem för utsläpp och tillförsel av föroreningar upprättas på central nivå.

Ett IO-tal remissinstanser yttrar sig och tillstyrker angelägenheten av en utbyggd samordnad recipientkontroll. program för övervakning av miljö- kvalitet och utsjömätningar. Statens naturvårdsverk framhåller att verket är berett att vara huvudman för arbetet med samordning av recipientkon- troll. program för övervakning av miljökvalitet och andra föroreningsfrå- gor. Råd och riktlinjer för samordnad recipientkontroll kommer att publi- ceras under år 1982. Enligt verket kommer den totala kostnaden för att bestämma belastningen på svenska havsområden att bli omkring I 250 000 kr per år. Havsresursdelegationen framhåller betydelsen av att Östersjö- konventionen nu trätt i kraft och att Sverige inom ramen för konventionen driver miljövårdsarbetet i Östersjön vidare.

Rapportens förslag tillstyrks även av sjöfartsverket. fyra länsstyrelser och Gävleborgs läns landsting. LO-distriktet i Stockholms län framhåller det angelägna i ett centralt inrapporteringssystem för föroreningar.

11.10 Miljörisker vid transport av farligt gods

Behovet av åtgärder för att minska miljöriskerna vid transport av farligt gods är enligt rapporten särskilt uttalat i vissa kust- och skärgårdsområden

Prop. 1980/81: 183 l85

i Bohuslän, Öresund. Blekinge. östra Svealand. Höga Kustenområdet och i Norrbotten.

Tekniska högskolan i Stockholm framhåller angelägenheten av att frågor om miljörisker vid sjötransport av farligt gods behandlas i den fysiska planeringen. Sjöfartsverket menar att det är utomordentligt angeläget att fästa vikt vid miljörisker vid sjötransport av farligt gods även i fortsättning— en. I det totala sammanhang riksplaneringen avser bör emellertid utsläpps— mängder orsakade av extra ordinära händelser med fartyg sättas i relation till recipientproblemen totalt.

Flera remissinstanser. sjöfartsverket. länsstyrelsen i Södermanlands län. Göteborgs kommun och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening framhåller angelägenheten av att förslag som framförts av utredningen om miljörisker vid sjötransporter (SOU 1979: 43) och sjöövervakningskommit- tén (DsH 1980: 1) blir genomförda.

Beträffande rapportens val av område där miljöriskerna är särskilt stora tillstyrks det uttryckligen endast av havsresursdelegationen. Delegationen anser att de förslag som lämnats i utredningen om miljörisker vid sjötrans- porteri första hand bör genomföras ide områden som angetts i rapporten.

Flera remissinstanser förslår kompletteringar av de särskilt lämpliga områdena. Länsstyrelsen och landstinget i Älvsborgs län anser att rappor- ten i alltför ringa grad beaktat att samtliga olje- och kemikaliemängder som transporteras via sjöledema in i Östersjön passerar utanför Hallandskus- ten. Kustens känslighet är enligt länsstyrelsen och landstinget jämförbar med Bohuskusten och Öresundsområdet. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att avsevärda mängder farligt gods transporteras genom Kalmar sund, vilket innebär avsevärda n'sker på grund av den smala farleden. Finspångs kommun anser att ett åtgärdsprogram rörande övervakning och transporter av miljöfarligt avfall bör upprättas för Östergötlands skärgård.

12 Påverkan på mark- och vattenresurser av vissa föroreningar

12.1 Allmänna synpunkter

I rapporten framhålls att den grundläggande handlingslinjen i den fysiska riksplaneringen är att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att tillåta ytterligare påfrestning på naturmiljön. De utsläpp av föroreningar som kan behöva medges skall ske så att Störningarna begränsas. Som framgår närmare av rapporten finns det regionala variationer i naturmiljöns känslig- het för olika typer av miljöföroreningar. Det är en väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen att klarlägga och i överväganden rörande mark- och vattenanvändningen beakta regionala variationer.

Sveriges industriförbund har ingen erinran mot den sammanfattande beskrivning som ges i rapporten av miljöproblem som har samband med

Prop. 1980/81: 183 l86

användning av mark och vatten och av de åtgärder som vidtagits för att minska belastningen på miljön av utsläpp av försurande ämnen. kväve. tungmetaller och svåmedbrytbara ämnen. Instämmer i rapportens beskriv- ning och förslag gör uttryckligen även länsstyrelserna i Stockholms. Ska- raborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Jönköpings läns landsting. Täby kommun, Kungl. vetenskapsalmdemien och Kooperativa förbundet.

Kooperativa förbundet anser att det är nödvändigt med ett utvidgat och fortlöpande studium av föroreningsutsläpp samt naturmiljöns tillstånd och känslighet för att skaffa underlag för det fortsatta planeringsarbetet. Det är särskilt viktigt att skaffa kunskap om riskerna för långsiktiga verkningar på ekosystemen, så att lämpliga förebyggande åtgärder kan vidtas även i riksplanearbetet. Miljöpåverkan på mark. vatten och luft är en av de mest centrala frågorna i den fysiska riksplaneringen framhåller länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län.

Naturhistoriska muséet i Göteborg anser att det är brist på överensstäm— melse mellan beskrivningar av problemen och presenterade förslag till åtgärder. Museet nämner bl. a. kadmiumfrägorna. kväveläckage till grund- vatten och försurningen. Muséet anser att dessa exempel illustrerar oför— måga att inse allvaret i miljöproblemen. Även tekniska högskolan i Stock- holm anser att rapportens förslag i vissa delar är alltför försiktiga.

Jönköpings kommun påpekar att trots att ett stort antal miljöproblem redovisas saknas överblicken där det klargörs vilka problem som är vikti- gast att lösa. Västerås kommun påpekar att miljöbelastningen enligt kom- munens .etfarenhet inte är så alarmerande som rapporten ger intryck av. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att vissa oklarheter i framställningen kan leda till slutsatsen att det finns svåra föroreningar utanför Norrbottens kuststäder. [ verkligheten handlar det om stora älvars. till allra största delen naturliga. transporter av fosfor. kväve och organisk substans. Sveri- ges meteorologiska och hydrologiska institut menar att ett genomgående drag i rapporten är att luften inte betraktas som en resurs utan mera som ett medium för transport och spridning av föroreningar.

Kungl. vetenskapsakademien noterar med tillfredsställelse att försöken att utpeka särskilt föroreningstoleranta områden längs kuster och i inland nu tonats ned till förmån för en mer förebyggande strategi. Vissa avsnitt präglas dock alltjämt av den tidigare förhärskande utspädningstilosofm bl.a. gäller detta beträffande försurande utsläpp i vissa regioner.

Näringslivets byggnadsdelegation anser att alla de aspekter beträffande begränsning av miljöföroreningar som behandlas i rapporten redan beaktas i dag i gällande lagstiftning. Enligt delegationen finns av denna anledning inte motiv för fortsatt bindande regleringsarbete.

Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att förändringar av markbe- skaffenheten bör beaktas i större utsträckning än vad som hittills har skett. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att särskilda miljövårdsprogram bör upprättas och bli en väsentlig del av den fortlöpande länsplancringen.

Prop. 1980/811183 -_ 187

12.2 Miljökonsekvensbedömningar

! rapporten föreslås naturvårdsverket i samråd med andra berörda myn- digheter utveckla innehåll i och form för miljökonsekvensbedömningar.

Behovet av miljökonsekvensbedömningar tillstyrks av ett 30-tal remiss- instanser. Endast Sveriges industriförbund anför viss tveksamhet. Bl.a. länsstyrelsen i Hallands län understryker värdet av detta förslag som_bör ge konsekvens och stadga åt det praktiska miljövårdsarbetet. Statens naturvårdsverk är berett att äta sig de föreslagna uppgifterna i anslutning till industrietablering och mineralutvinning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den möjlighet till krav på konsekvensutredningar som anges i bl. a. l36aä byggnadslagen bör göras obligatorisk för större anläggningar. vilkas utsläpp kan förväntas få regio- nala konsekvenser. Statens naturvårdsverk anger att det finns flera möjliga områden där miljökonsekvensbedömningar kan behöva utföras. En kon- sekvensbedömning kan t.ex. ingå som ett moment vid prövning enligt l36as' byggnadslagen eller enligt miljöskyddslagen. Länsstyrelsen iÄlvs- borgs län anser att miljökonsekvensbedömningar inte bör vara begränsade till s.k. FRP-industn' utan bör omfatta även andra verksamheter för vilka det föreligger risk för större miljöpåverkan. Hat-'sresursdelegationen un- derstryker behovet av miljökonsekvensbedömningar vid planering av åt- gärder i den marina miljön t. ex. beträffande sandtäkter. Uppsala universi- tet anser att miljökonsekvensbedömningar är ett långt bättre instrument i beslutsfattandet än vad rapporten antyder. Universitetet påpekar bl. a. att i t. ex. USA utvidgas kraven på att använda detta instrument.

Enligt koncessionsnämnden för miljöskydd bör principen vara den att en miljökonsekvensbedömning av större omfattning främst bör utnyttjas i större nyanläggningsärenden.

Sveriges industriförbund anser att man inte bör utarbeta miljökonse- kvensbedömningar med så diffust formulerade motiv som finns i rappor- ten. Förbundet anser att konsekvensundersökningar är dels mycket kost- samma, dels tidskrävande.

Statens naturvårdsverk anser att det i första hand torde bli fråga om en systematisering och formalisering av de miljökonsekvensbedömningar som ofta görs redan nu.

Enligt lngenjörsvetenskapsakademiens uppfattning måste miljökonse- kvensbedömningar ske i en systematisk form som i ett tidigt skede visar om en utförlig eller en mer förenklad beskrivning är erforderlig.

Lunds universitet anser att det behövs en kraftfull satsning på forsk- nings- och utvecklingsarbete under de närmaste åren inför ett mer allmänt införande av miljökonsekvensbedömningar.

Prop. 1980/81: 183 l88

12.3 Försurning av mark och vatten

Ett mycket stort antal remissinstanser — drygt Klä-talet — framhåller att belastningen på miljön av försurande ämnen är ett av de allvarligaste miljöproblemen. Flertalet remissinstanser instämmer i beskrivningen av försurningsproblemen och särskilt kommuner och länsstyrelser i södra Sverige understryker att behovet av åtgärder mot försurningen är bråd- skande.

Bl.a. Svenska kommunji'irbundet finner det värdefullt att försurnings- problemen har fått en så bred belysning i rapporten och bedömer det som ytterst angeläget att betydande statliga resurser omgående sätts in i syfte att klarlägga försurningens långsiktiga effekter på miljön.

Flera remissinstanser. bl.a. [antbrukmämnderna i Blekinge. Krono- bergs. Hallands. Kalmar, Skaraborgs och Vt't'sternorrltmds lätt. hävdar att försurningen är ett allvarligt problem även inom jordbruket.

I rapporten kommenteras bl.a. försurningens tänkbara påverkan på skogsproduktionen. De remissinstanser som kommenterar frågan är över- lag oroade över försurningens inverkan på skogsproduktionen. Länsstyrel- sen i Blekinge län anser att försurningen är länets stora miljöproblem. Reducerad skogstillväxt. metallanrikning m.m. i skogsmark har redan konstaterats i Blekinge. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att det försurande nedfallet inger farhågor för försämrade produktionsbeting- elser för skogsbruket. Även en förhållandevis liten sänkning av markens produktionsförmåga kan innebära omfattande produktionsförluster genom att förlusterna täcker stora områden. .

I några yttranden diskuteras vilken roll gödsling och plantering av barr- träd har i försurningen. Skogsstyrelsen anser att såväl gödsling som barr- skogsplantering endast marginellt kan bidra till den ökande försurningen. Skogsvårdsstyrelsen [ Kronobergs län. högskolan i Växjö. Östra Göinge och Örnsköldsviks kommuner anser att försurningen i viss män kan mot- verkas genom att bibehålla ett lövskogsinslag i skogen.

I rapporten föreslås gälla som riktlinje att försurande utsläpp från nya källor inte skall tillåtas om de i väsentlig utsträckning påverkar försur- ningskänsliga områden i Kronobergs. Blekinge. Hallands. Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.

Några remissinstanser. nämligen Göteborgs universitet. länsstyrelserna i Älvsborgs. Blekinge. Kronobergs och St'idermanlands län samt Tings- ryds. Marks. Nässjö och Vårgårda kommuner, är positiva till förslaget om riktlinjen beträffande försurande utsläpp. Ett antal remissinstanser. bl. a. länsstyrelserna i.!önköpings. Kronobergs. Kalmar. Skaraborgs. Örebro. Västmanlands. Kopparbergs och lv"('isternorrlands län. _liskeristyrelsen. två jiskenämnder. ett par landsting. lantbruksstyrelsen och ett 15-tal kom- muner. anser att riktlinjen bör skärpas eller föreslär utökningar av det geografiska område som bör omfattas av riktlinjen. Länsstyrelsen i Hal-

Prop. l980/8l: 183 189

lands län tillstyrker rapportens förslag. men framhåller att det inte är tillräckligt att ökade restriktioner åläggs enbart inom de fem länen. Skärpta krav bör enligt länsstyrelsen ställas på såväl nya som befintliga anläggning- ar i hela landet. Utsläppen måste också minskas såväl inom som utom landet. Säffle kommun anser att även Värmland bör ingå bland de försur- ningskänsliga områdena.

Falkenbergs och Laholms kommuner anser det felaktigt att lösa försur- ningsproblemen med geografiska riktlinjer. Kritiska mot en försurnings- riktlinje är även statens naturvårdsverk. länsstyrelsen i Göteborgs och Bahus län, koncessionsnämnden för miljöskydd. Sveriges industriförbund samt Örnsköldsviks och Falu kommuner.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att försurningsproblemet är viktigt och att frågan borde kunna behandlas i någon form av verksam- hetsanknutna n'ktlinjer. Däremot anser länsstyrelsen inte att lokaliseringen av verksamheten med försurande utsläpp bör lagregleras.

Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att utöver svårigheter att i praktiken tillämpa föreslagen riktlinje skulle den ytterligare försvåra ut- vecklingen av den industriella verksamheten. i stället bör enligt nämnden försurande utsläpp bedömas från fall till fall inom ramen för tillåtlighets- prövning enligt miljöskyddslagen med utgångspunkt från de riktlinjer för sådana utsläpp som naturvårdsverket utfärdar. Om utrymme måste skapas för nytillkommande utsläpp kan man dessutom överväga antingen en skärpning av de generella bestämmelserna beträffande svavelhalt i bränsle eller strängare krav i fråga om utsläpp från befintliga inte tillståndsprövade större industnanläggningar.

Sveriges industriförbund anser det oklokt att binda upp den industriella utvecklingen genom långtgående generella restriktioner i en stor och indu- striellt viktig del av landet. Enligt förbundet bör prövning ske i varje särskilt fall med utgångspunkt från de regler som fastlagts inom ramen för tillåtlighetsprövning enligt miljöskyddslagen.

Örnsköldsviks kommun anser att riktlinjer kan medföra att anläggningar med försurande utsläpp kan förläggas till Norrlandskusten där försurning- en redan är allvarlig och härrör från lokala utsläpp i högre utsträckning än i södra Sverige. Bl. a. statens planverk ansluter sig till förslagets syfte, men anser inte att frågan ska lösas genom riktlinjer i den fysiska riksplanering- en. Planverket anser istället att försurningsproblematiken bör behandlas i samband med översynen av 136215 byggnadslagen. Länsstyrelsen :" Älvs- borgs Iän anser att man måste behandla försumingsfrågan i ett samman- hang. Länsstyrelsen nämner som exempel att vägtrafikens utsläpp av kväveoxider nu hamnar helt vid sidan om, trots att det är en påtaglig försurningsorsak. Falkenbergs. Halmstads. Laholms och Varbergs kom- muner anser att det inte enbart är de angivna områdena som är känsliga för _ försuming. Försurande utsläpp från östra delen av landet skadar t.ex. områden på andra sidan Östersjön. Problemen är internationella och kan

Prop. 1980/81: 183 190

inte lösas med riktlinjer inom SVerige. Näringslivets byggaadsdelegatiun anser att syftet med rapportens förslag tillgodoses med speciallagstiftning- en, framförallt miljöskyddslagen. vilket enligt delegationen torde vara fullt tillräckligt.

Statens naturvårdsverk är tveksamt till en försurningsriktlinje och hän- visar bl. a. till pågående forskningsprojekt.

Vattenöverdomstolen anser att försurningsfrågorna är av den omfatt- ningen att den nationella delen av problemet bör angripas genom direkta lagstiftningsåtgärder. Uppsala universitet anför bl.a. att miljöskyddslagen bör kompletteras med skärpta krav på försurande verksamheter.

Behovet av aktiva insatser på det internationella planet för att nedbringa det sura nedfallet mot bakgrund av att så stor andel av nedfallet kommer från andra länder — påpekas av ett mycket stort antal remissinstanser, däribland flera länsstyrelser och kommuner.

Bl.a. länsstyrelsen i Södermanlands län betonar vikten av internatio- nellt samarbete och anför att en minskning av svavelutsläppen i Europa måste åstadkommas.

Lantbruksstyrelsen m.fl. anför att kalkning inte kan ses som en godtag- bar lösning av försurningsfrågan på lång sikt. Bl.a. innebär detta att kostnaderna för att motverka försurningen övervältras från de företag som släpper ut föroreningarna till bl.a. lantbruket och fiskets intressenter. Dessutom kan försumingseffekterna inte till rimlig kostnad motverkas på skogsmark där problemen på sikt kan befaras bli mer påtagliga. Även Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksför- bund anser att kostnaderna för att: lösa försurningsproblemen inte får vältras över på de enskilda lantbrukarna. Ett stort antal remissinstanser, bl.a. några glesbygdskommuner i södra Sverige, framhåller att det krävs ökade statliga medel för kalkningsåtgärder. Sveriges industriförbund anser att en kostnad/nytta-jämförelse av alternativen kalkning resp. svavelhalt- begränsning förefaller motiverad. Fiskenämnden i Örebro län anser att planering av framtida kalkning lämpligen kan göras som rullande planer och vara en uppgift för regionala och kommunala myndigheter.

Behovet av förbättrat underlagsmaterial och förstärkt forskning beträf- fande försurningsproblem påpekas särskilt av Sveriges geologiska under- sökning och Ingenjörsvetenskapsakademien.

l2.4 Övriga föroreningar

12.4.1 Kväve

[ rapporten anges att inom områden med odlade lätta jordar är det angeläget att användningen av gödselmedel i jordbruket anpassas så att grundvattnet inte förstörs som dricksvattenresurs. Det är en uppgift för lantbruksnämnderna att genom rådgivning och information verka för att

Prop. 198018]: 183 191

jordbruket bedrivs med hänsyn härtill. Även hälsovårdsnämnderna har en viktig uppgift på detta område. Det finns vidare behov av att ytterligare belysa kvävefrägorna, bl.a. vad avser de hälso- och miljömässiga konse- kvenserna av intensiv tillförsel av växtnäring samt att utarbeta totala kvävebalanser.

Förslagen i rapporten stöds av Lunds universitet. Göteborgs universitet. lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk_ statens naturvårdsverk. styrel— senför teknisk utverkling. ett [()-tal Iiinssn-velseri syd- och mellansverige. tre [antbruksttämnder. _liskenämnden [ Kronobergs lätt. ett I()-tal kom- muner och LO-distriktet i .S'toi'kltolms län. Tveksamma till rapportens förslag är Uppsala universitet, länsstyrelsen i Gävleborgs län. lantbruks- nämnden i Hallands län. Lantln'ukarnas riksförbund och Sveriges skogs- iigareföreningars riksft'irbund. Därutöver kommenterar ett stort antal re- missinstanser förslagen utan att ta uttrycklig ställning för eller emot.

Statens naturvårdsverk delar uppfattningen att det är angeläget att än- vändningen av gödselmedel anpassas så att grundvattnet inte förstörs. Verket pekar på att genom ökade insatser för att minska svinnet från livsmedelsproduktionen. som uppgår till 7.5—30%. skulle en minskning av såväl handelsgödsel- som bekämpningsmedelsanvändning kunna ske utan större samhällsekonomiska förluster. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att en intensifterad information till brukarna bör vidtas i första hand och på längre sikt kan någon typ av översiktlig bedömning av gödselmedelsför- brukningens utveckling regionalt behöva åstadkommas. Länsstyrelsen i Hallands län anser att det föreligger starka skäl för att verka för en nedtrappning av kvävekoncentrationerna i vattendrag och grundvatten. Länsstyrelsen anser emellertid att det är oklart hur eventuella riktlinjer skall utformas så att de blir praktiskt användbara. Länsstyrelsen föreslår därför en försöksverksamhet baserad på rekommendationer innan normer utarbetas. Luntbruksstyrelsen framhåller att lantbruksnämnderna är upp- märksamma på urlakningsn'skerna och verkar i sin rådgivningsverksamhet för att begränsa urlakningen. Lantbruksstyrelsen instämmer i rapportens förslag att en anpassning av gödselmedelanvändningen är en rådgivnings— uppgift för lantbruksnämnderna. Lttntbruksniimnden i Malmöhus län framhåller att användningen av gödselmedel har utomordentligt stor bety- delse för jordbrukets produktionsresultat och därmed för samhällsekono- min. Användningen av kvävegödselmedel bör enligt nämnden begränsas genom information. Gödselgivorna bör väl anpassas till grödornas behov. Enligt nämnden sker detta i dag regelmässigt i högre grad än tidigare, men ytterligare förbättringar kan göras. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att lantbruksnämnderna som hittills bör svara för rådgivning till jordbruka- re. Samtidigt bör dock kommunerna genom hälsovårdsnämnderna få bätt- re möjlighet att påverka användningen av kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden.

Prop. l980/8l: 183 l92

Uppsala universitet anför bl.a. att lagstiftningen bör modifieras eller fönydligas. Lantbruksnämnden i Hallands län anser att sambandet mellan tillförsel av handelsgödsel och urlakning av kväve har beskrivits alltför förenklat. Användning av stallgödsel och odling av ettåriga baljväxter medför väl så stora risker för urlakning. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägare/i'ireningors riksförbuml är också i vissa delar kritiska till rapportens beskrivning av riskerna med handelsgödsel.

Flera remissinstanser. nämligen statens natur-|'ärdsverk. Sveriges geolo- giska undersökning. länsstyrelsernu i Kristianstads. Älvsborgs och Söder- manlands lätt, framhåller behovet av bättre underlagsmaterial beträffande urlakning av kväve och påverkan av grundvatten. Sveriges geologiska undersökning hänvisar till försök som gjorts med att redovisa riskområden och framhåller att denna typ av kartering bör genomföras för de mest aktuella områdena. dvs. delar av Södcrmanlands. Kalmar. Gotlands. Ble- kinge, Kristianstads. Halmstads. Hallands. Skaraborgs och Örebro län. Länsstyrelsen i Kristianstads lätt anser att en periodiskt återkommande markkartering bör genomföras för att gödselgivorna bättre skall kunna anpassas till markens och växternas behov för att därmed minska läckaget till yt- och grundvatten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att en kart- läggning av nitrathalter i grundvattnet i länet bör genomföras av länsstyrel- sen i samarbete med lantbruksnämnden och hälsovårdsnämnden. Statens naturvårdsverk samt länsstyrelserna i Kristianstads och Södermanlands län framhåller behovet av en systematisk jordartskartering. Statens natur- vårdsverk anser att en finansiering av en sådan kartering genom avgifter på handelsgödsel bör utredas.

Lunds universitet och Sveriges geologiska undersökning framhåller att risken för utlakning av kväve till grundvatten inte är begränsad till lätta sandjordar utan finns även för andra jordarter.

Flera remissinstanser diskuterar riktlinjer eller tvingande bestämmelser för kväveanvändningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att. utöver rådgivning och information främst för lantbruksnämnderna är det nödvändigt med intensifierad forskningl Om detta inte ger ett godtagbart skydd för yt- och grundvatten måste enligt länsstyrelsens mening mer tvingande åtgärder övervägas. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att man bör överväga att upprätta zoner där en restriktiv användning av kvävegödselmedel och stallgödsel bör tillämpas. Länsstyrelsen i Östergöt- lands län finner det tveksamt om förslaget beträffande information är tillräckligt för att åstadkomma en önskvärd förbättring. Kommuner och länsstyrelser bör enligt länsstyrelsen ges ökade möjligheter att påverka användningen av gödselmedel. Länsstyrelsen anser det angeläget att klara riktlinjer utarbetas vad gäller lämpliga gödselgivor i områden med olika naturförutsättningar. Sådana riktlinjer bör utformas vid samråd mellan företrädare för jordbruksintressena och samhällsorganen på lokal och/eller regional nivå.

Prop. ]980/81: 183 193

Flera remissinstanser. lantbruksstyrelsen, lantbruksuniversitetet, vissa länsstyrelser och flera Iantbraksnämnder framhåller att även andra åtgär- der än begränsning av givoma av handelsgödsel behövs för att minska risken för urlakning av kväve. Lantbruksstyrelsen framhåller att orsakerna till den ökande kvävebelastningen på Östersjön bör utredas. Lantbruks- nämnden )" Skaraborgs län pekar på behov av begränsningar av tillförsel även av stallgödsel och slam.

Beträffande förslaget att lantbruksnämnderna skall ge råd om kväve- gödslingen framhåller socialstyrelsen att en förutsättning för att en sådan rådgivning skall bli effektiv är att lantbruksnämnderna ges möjligheter att genom jordanalyser bedöma optimal kvävegiva inom områden där grund- vattenförorening bedöms vara särskilt allvarlig. Länsstyrelsen i Krono- bergs län. lantbruksnämnden i Kronobergs län och Ulricehamns kommun framhåller behovet av medel för rådgivning och information.

I rapporten föreslås att utvecklingen av nitrathalten i grundvattnet i känsliga områden följs av berörda myndigheter. Förslaget stöds uttryckli- gen av länsstyrelserna i Östergötlands och Blekinge län, Lunds universitet och fem kommuner.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att rapportens redovisning av områden där användningen av gödselmedel behöver anpassas, bör ses över. Vissa av de redovisade områdena är enligt länsstyrelsen inte uppod- lade.

[2.4.2 Tungmetaller och svåmedbrytbara ämnen

I rapporten konstateras att utsläpp av tungmetaller och svåmedbrytbara ämnen av giftkaraktär är helt oförenliga med en ekologisk grundsyn. Det är inte heller i ett längre tidsperspektiv försvarligt att försöka ange områden som är mer toleranta än andra mot utsläpp av dessa ämnen. Det är därför enligt rapporten synnerligen angeläget att intensifiera det arbete som fram- förallt sker inom naturvårdsverket med att vidareutveckla program för att dels eliminera utsläpp av tungmetaller och svåmedbrytbara ämnen med giftkaraktär. dels nedbringa hanteringen av dem.

Ett 30-tal remissinstanser behandlar dessa frågor. Nästan undantagslöst betraktas dessa miljöproblem som utomordentligt allvarliga och remissin— stansema instämmer i rapportens uppfattning om att utsläpp av tungme- taller och svåmedbrytbara ämnen är oförenliga med en ekologisk grund- syn. Statens naturvårdsverk, statens livsmedelsverk. några länsstyrelser. två jiskenämnder, tekniska högskolan i Stockholm, Ingenjörsveten- skapsakademien. Kronobergs läns landsting och sju kommuner instämmer allmänt i rapportens beskrivning och förslag. I några yttranden framhålls de praktiska och ekonomiska svårigheterna att eliminera sådana utsläpp. Några remissinstanser, nämligen universitetet i Linköping. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, naturhistoriska riksmuseet och Sveriges indu- striförbund. anser rapportens beskrivningar onyanserade och förslagen inte helt realistiska. l3 Riksdagen l980/8I. l saml Nr [83

Prop. 1980/81: 183 194

Länsstyrelsen i Kristianstads län konstaterar att kunskaperna om tung- metallemas och andra anrikningsbara ämnens miljöeffekter fortfarande är starkt begränsade. Statens naturvårdsverk framhåller att verket f. n. inten- sifierar arbetet med att begränsa utsläppen och att nedbringa hanteringen av sådana ämnen. Detta sker bl.a. genom att ärenden prioriteras som rör metaller och persistenta ämnen i prövningar av utsläpp enligt miljöskydds- lagen. Vidare samordnas åtgärderna för en begränsning av ämnen med giftverkan genom att program för hanteringen och utsläppen av dessa ämnen kartläggs och åtgärder föreslås. Ett sådant program har framlagts för kadmium och verket arbetar f.n. med liknande program för kvicksil- ver. Ingenjörsvetenskapsakademien instämmeri rapportens överväganden men framhåller att i en del fall är det på kort sikt svårt att finna substitut för de aktuella ämnenas användning. Naturhistoriska riksmuseet instämmer i rapportens bedömningar. men framhåller att prioriteringar måste äga rum mellan olika områden. Det är då enligt riksmuseet viktigt att i första hand undvika utsläpp i näringsfattiga eller av försurning drabbade områden för att därmed minska följderna av anrikning i levande material. Sveriges industriförbund framhåller att förbundet är medvetet om problemen som härrör från berörda ämnen. Likväl kan man enligt förbundet inte bortse från den nytta som användningen av dem medför. En avvägning av risken mot nyttan måste göras i varje enskilt fall. Ett generellt användningsför- bund leder ofta till oförutsedda konsekvenser. Däremot är det enligt för- bundet givetvis önskvärt att nedbringa hanteringen av sådana ämnen.

13 Visa frågor beträffande landetsfysiska struktur

13.1 Allmänna synpunkter

Att vissa tätorts- och infrastrukturfrågor tagits upp i rapporten får stöd av bl.a. statens råd för byggnadsforskning. statens institut för byggnads- forskning, länsstyrelserna i Malmö-hus. Skaraborgs och Västernorrlands län, landstinget i Västernorrlands län. Härnösands. Kalmar. Munkedals och Västerås kommuner. Ingenjörsvetenskapsakademien och Svenska sa- mernas riksförbund. Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker kraftigt det angelägna i en förbättrad samordning av utvecklingen av bebyggelse och investeringar i infrastrukturella anläggningar. Länsstyrelsen fram- håller också att en av de mest påpekade bristerna i den hittills bedrivna översiktliga planeringen kan hänföras till bristande samordning mellan regionalpolitisk planering och översiktlig fysisk planering. Också plane- ringen för vägar, järnvägar, kraftledningar m.m. måste enligt länsstyrelsen inordnas bättre i det övergripande planeringssystemet. Det bör enligt läns- styrelsen utarbetas ett planeringsunderlag som är samstämt mellan skilda

Prop. 1980/81: 183 195

samhällssektorer och som kan utgöra ett trovärdigt underlag för kommuna— la bedömningar inom skilda planeringsområden. Länsstyrelsen i Väster— norrlands län finner det mycket positivt att tätorts— och infrastrukturfrå- gorna har tagits upp i den fysiska riksplaneringen, eftersom utbyggnaden av tekniska system etc. har stor betydelse för markanvändningen på lång sikt. Härnösands kommun understryker behovet av en samordning av samhällets investeringar som tar hänsyn såväl till kraven på hushållning med mark och vatten som till kraven på att skapa gynnsamma lokalise- ringsförutsättningar för näringslivet och den offentliga sektorn.

Några remissinstanser har kritik att framföra mot rapportens behandling av tätorts- och infrastrukturfrågorna. Statens naturvårdsverk anser att undermarksbyggande. exempelvis tunneldrivning. borde ha behandlats. Undermarksbyggande kan enligt verket bli mycket styrande för en tätorts infrastruktur och markanvändning. Statens geotekniska institut anser att utredningens förslag till hur tätorts- och infrastrukturfrägorna bör hanteras sannolikt inte kommer att resultera i en effektiv hushållning med mark och vatten. Planeringsapparaten är enligt institutet för tungrodd för detta. Institutet anser också att rapportens förslag om ansvarsfördelning förutsät- ter betydligt högre kompetens och större resurser än vad kommunerna idag har. Karlskrona kommun anser att tätorts- och infrastrukturfrågorna har fått en alltför knapphändig behandling i rapporten. Frågorna bör enligt kommunen inta en central roll i samhällsplaneringen. Ulricehamns kom- mun anser det önskvärt med tydligare anvisningar om på vilket sätt sam- ordningen av investeringar i tätorter och infrastruktur kan ske. Svenska naturskyddsft'ireningen har liknande synpunkter.

De kommentarer som rör rapportens bild av aktuella investeringar är genomgående kritiska. främst därför att bilden anses befästa en snedför- delning av investeringar inom landet. Synpunkter av det slaget föreligger från länsstyrelserna i Uppsala. Västmanlands och Kopparbergs län. Öre- bro. Härnösands och Sölt-'es'borg.r kommuner, Svenska kommunförbundet samt Sveriges jältbiologiska ungdomsförening. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att de redovisade Utbyggnadsplanerna är koncentrerade till storstadsområdena och områdena mellan dessa. Om planerna fullföljs. kommer enligt länsstyrelsen den befintliga orts- och infrastrukturen att ytterligare förstärkas. vilket kan sägas strida mot de regionalpolitiska målen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att en följd av den bild över planerade investeringar som redovisas i rapporten kan bli bl.a. ökade konflikter om markanvändningen genom följdinvesteringar. Starkare be- byggelseutveckling i områden. som redan har starka markanvändnings- konflikter. än i andra delar av landet kan enligt länsstyrelsen också bli följden. Härnösands kommun har starka invändningar mot de redovisade investeringsplanerna. Om de genomförs kommer enligt kommunen en ytterligare förstärkning av den regionala obalansen att bli resultatet. Kom- munen anser att de sektoriclla investeringsplanerna strider mot 1976 års

Prop. 1980/81: 183 196

beslut om regionalpolitikens inriktning. Svenska kommunförbundet finner att rapporten i huvudsak utgår från redan befmtlig samhällsstruktur och redan aktualiserade projekt. Förbundet nämner bl. a. att bilden av planera- de investeringar med några få undantag endast redovisar större samhällsin- vesteringar i södra Sverige.

13.2 Energidistribution

[3.2.1 Kraftledningar

Om starka motstående intressen föreligger beträffande viss lednings— sträcka är det enligt rapporten angeläget att alternativa ledningsdragningar utreds närmare innan markreservation sker i den kommunala planeringen. För att ge underlag för bedömningar av behovet av markreservationer i riksskala är det enligt rapporten lämpligt att industriverket sammanställer planer på kraftledningar av stamlinjekaraktär och i samråd med bl.a. planverket och naturvårdsverket till regeringen redovisar sådana kraftled- ningar som är av intresse från rikssynpunkt. Mot bakgrund av en sådan redovisning skulle regeringen kunna pröva angelägenheten av skilda pro- jekt och uppdra åt berörda länsstyrelser att i samråd med kommuner och kraftföretag föreslå lämpliga ledningssträckningar. För att garantera att riksviktiga ledningar kommer till stånd föreslås enligt rapporten regeringen få möjlighet att föreskriva att mark för viss ledningssträckning skall reser- veras i den kommunala planeringen.

Rapportens överväganden och förslag avseende kraftledningar tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Förslaget till handläggningsordning för kraftledningar tillstyrks av riks- antikmrieämbetet. statens planverk. statens industriverk. länsstyrelserna i Kronobergs. Kristianstads. Göteborgs och Bohus. Örebro och Koppar- bergs län, skogsr.!årdsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län. Tingsryds och Östra Göinge kommuner.

Statens industriverk konstaterar att koncessionsprövningen kommer in sent i planeringen av kraftledningar vilket uppmärksammats av riksdag. regering. myndigheter och organisationer. Erfarenheterna av nuvarande bestämmelser med tillståndsgivning för överföringsledningar är enligt ver- ket bl.a. att myndigheten endast i begränsad omfattning kan beakta de krav som framförs om bättre samordning med övrig samhällsplanering. För att behovsprövningen av nya ledningar skall bli meningsfull måste därför planeringen komma in tidigare. Ett sätt att översiktligt bedöma behovet av kraftledningsutbyggnader på ett tidigt stadium i planeringen är att organisera ett utökat frivilligt. flexibelt och enkelt samrådsförfarande på regional och central nivå. Detta samråd bör enligt industriverket resul- tera i att planer för utbyggnad av större ledningar avstäms centralt mot den övergripande energipolitiken och övrig samhällsplanering. Eftersom koncessionsprövningcn kommer in sent i kraftledningsplaneringen är det

Prop. 1980/81: 183 197

naturligt att industriverket gemensamt med berörda centrala myndigheter centralt samråder om planerade stamlinjeutbyggnader i ett längre tidsper- spektiv. Ett centralt samråd har enligt verket till uppgift att anpassa de större ledningsutbyggnaderna till mark- och samhällsplaneringen och ver- ket överväger f. n. de närmare formerna för en sådan i tiden framskjuten prövning. Beträffande frågan om den övergripande planeringen av överfö- ringsledningarna kommer industriverket att återkomma med Synpunkter i frågan i en promemoria innefattande viss översyn av ellagen.

Då den sektorövergripande planeringen inte kan ske enbart i en kommun krävs enligt Örebro kommun att kommunerna samverkar. så att lednings- sträckningen behandlas som en enhet och inte diskuteras och låses del- sträcka för delsträcka.

Enligt riksantikvarieämbetet bör den i rapporten föreslagna handlägg- ningsordningen kunna väsentligt begränsa konflikterna med de kulturhis- toriska värdena genom att bl.a. olika alternativa sträckningar bör kunna redovisas på ett tidigt stadium.

Uppsala universitet anser att alternativ sträckning och utforming av kraftledningar regelmässigt bör utarbetas och utvärderas innan något or- gan binder sig för ett beslut i någon riktning. Förslaget i rapporten kommer enligt universitetet inte att vara tillräckligt.

Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk avstyrker de föränd- ringar i samrådsrutiner för kraftledningar som föreslås i rapporten. Enligt driftledningen föreligger i ett tidigt planeringsskede inte tillräckligt under- lag för att regeringen på ett meningsfullt sätt ska kunna pröva angelägenhe- ten av större energiöverföringsanläggningar. En tidig och förutsättningslös diskussion beträffande sträckningen kan däremot enligt driftledningen in- nebära stora fördelar för såväl länsstyrelser och kommuner som för vatten- fallsverket. Om rapportens förslag genomförs kan enligt driftledningen diskussionerna med länsstyrelser och kommuner vad gäller lednings- sträckningarna påbörjas först i ett betydligt senare skede när tillräckligt planeringsunderlag föreligger för en meningsfull prövning av angelägenhe- ten. Konkret innebär detta att samråden beträffande sträckningar kommer att genomföras under tidspress på samma sätt som tidigare ofta varit fallet. En viktig fråga som måste utredas i anknytning till rapportens förslag är den förändrade ansvarsfördelningen mellan industriverket och vattenfalls- verket vad gäller stamnätets planering som blir följden om förslaget ge- nomföres. Det framstår enligt driftledningen som angeläget med hänsyn till verksamhetens art att ansvaret för stamnätets planering, utbyggnad och drift inte splittras på flera olika instanser.

Allmänna synpunkter på behovet av planering, prövning och samråd vid dragning av kraftledningar lämnas av flera remissinstanser.

Koncessionsnämnden för miljöskydd framhåller att den övergripande kraftledningsplaneringen bör bedrivas inom ramen för den fysiska riks- planeringen och verkställas i god tid före det att ansökningar om konces-

Prop. 1980/81: 183 198

sion enligt ellagen anhängiggörs beträffande olika delsträckor. Mot bak- grund av innehållet i miljöskyddslagen anser nämnden att man med visst fog kan ifrågasätta om ljudstörningar från elektriska anläggningar även kan prövas enligt denna lag.

Ingenjörsvetenskapsakademien anser det ytterst angeläget att man i den kommunala planeringen gör erforderliga markreservationer för bl. a. stam- linjenätct som har betydelse för den nationella energiförsörjningen. Dessa kraftledningar har enligt akademien betydelse för att ett ökat utnyttjande av inhemska energikällor i det nationella energiförsörjningssystemet skall bli realistiskt.

Statens planverk anser att kraftledningar över 500 kV hör prövas enligt miljöskyddslagen. Planverket har i en särskild rapport. 800 kV-ledningars markanvändningskonsekvenser (rapport 49 år 1979). redovisat markan- vändnings- och miljökonsekvenser av en introduktion av 800 kV-ledning- ar. Även länsstyrelsen i Kristianstads län och Karlstads kommun anser att större kraftledningar bör prövas enligt miljöskyddslagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller det som angeläget att planering av kraftledningar skall ske i samråd med berörda markägare och deras organisationer, eftersom detta kan minska konflikterna som kan uppstå. Behovet av samråd vid planering av kraftledningar stryks också under av naturhistoriska riksmuseet. skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kristian- stads. Älvsborgs och Västerbottens län, skogsvärdsstyrelserna i Stock- holms. Östergötlands och Kronobergs län. Söderköpings, Falkenbergs. Laholms. Göteborgs, Marks. Degerfors och Örebro kommuner, Lantbru- karnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Lantbrukarnas Iänsförbundi Uppsala län, Östergötlands, Kronobergs och Västerbottens län samt Aktion Skånemiljö.

Statens naturvårdsverk. skogsstyrelsen och några organisationer kom- menterar kraftledningarnas markanvändnings- och miljökonsekvenser.

Skogsstyrelsen framhåller att skogsbrukets reella möjlighet att påverka ledningssträckningama måste öka. Skogsbruket måste betraktas som ett riksintresse och samhällsekonomiska kalkyler bör göras i vilken alternativ- kostnad för återskapande av resursen inräknas. Statens naturvårdsverk anser att höga ljudnivåer, särskilt vid fuktig väderlek, och elektromagne- tisk strålning stör betydande områden. Fortsatta utredningar, i bl. a. ver- kets regi får visa om miljökonsekvenserna från 800 kV-ledningar är av den storleksordningen att naturvårdsverket kommer att förorda att lednings- sträckningarna även prövas enligt miljöskyddslagen. Lantbrukarnas riks- förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det är väsentligt att bättre beslutsunderlag tas fram i den fortsatta planeringen av nya kraftledningar. lnnan detta skett bör inte mark i den kommunala planeringen reserveras för dessa ledningar. Även Aktion Skånemiljö un- derstryker behovet av ett bättre beslutsunderlag inför beslut om dragning av kraftledningar.

Prop. 1980/81: 183 199

Lantbrukarnas länsfr'irbuna' i Kronobergs och Kalmar län anser att en omfattande utbyggnad av ett 800 kV-nät är oacceptabel av såväl miljömäs- siga som medicinska skäl.

[3.2.2 Gas- och lu'tvattenledningar

Om starka motstående intressen föreligger beträffande en viss sträck- ning av en gas- eller hetvattenledning är det enligt rapporten angeläget att andra alternativ utreds innan mark reserveras i den kommunala planering- en. Det finns därför enligt rapporten anledning att liksom för kraftledningar överväga en handläggningsordning där planer på större gas- eller hetvat- tenledningar sammanställs av industriverket som i samråd med bl.a. plan- verket och naturvårdsverket till regeringen redovisar sådana rörledningar som är av intresse från rikssynpunkt. Berörda länsstyrelser föreslås enligt rapporten mot bakgrund av regeringens ställningstaganden samråda med bl. a. kommuner och berörda företag om lämplig ledningssträckning. Rege- ringen föreslås enligt rapporten få möjlighet att föreskriva att mark för viktigare ledningar skall reserveras i den kommunala planeringen.

Rapportens överväganden och förslag angående gas- och hetvattenled- ningar tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Rapportens förslag till handläggningsordning för gas- och hetvattenled- ningar tillstyrks av länsstyrelserna i Kronobergs. Göteborgs och Bohus. Örebro och Kopparbergs län.

Kompletterande synpunkter av mer principiell karaktär när det gäller introduktion av gas- och hetvattenledningar lämnas av flera myndigheter. länsstyrelser och kommuner.

Statens industriverk framhåller att ett centralt samråd avseende ledning- ar för olja. gas och hetvatten kan bli aktuellt. Verket har därför anledning att pröva formerna för koncessionshanteringen i anslutning till de uppgifter som lagts på verket genom rörledningslagen (1978: 160). Riksantikvarieäm- betet understryker vikten av att gas- och hetvattenledningar förläggs under jord eller i tunnlar. De arkeologiska synpunkterna måste enligt ämbetet även tillmätas stor vikt vid detaljplaneringen. Aktion Skånemiljö pekar på att avdikningsproblem kan uppstå beroende på vilket djup ledningarna läggs. Nämnden för energiproduktionsforskning anser att de föreskrifter som planeras för ledningar bör utformas så att tillräckligt utrymme ges för provning av bl. a. distribution av lågtemperaturvatten och gas.

Om skador uppstår på gas- och hetvattenledningar på grund av militära angrepp eller sabotage kan enligt civilförsvarsstyrelsen konsekvenserna troligtvis bli förödande. Det är därför enligt styrelsen viktigt att sådana ledningar planeras med hänsyn till befolkningskoncentrationer för att minska effekterna av skador. Styrelsen liksom statens brandnämnd bör mot denna bakgrund medverka i den föreslagna handläggningsordningen.

Synpunkter på aktualiserade eller planerade gasledningsprojekt lämnas vidare av flera länsstyrelser och en kommun.

Prop. l980/8l: 183 200

13.3 Kommunikationsanläggningar

[3.3.1 Allmänna synpunkter

Bland de allmänna synpunkterna märks bl. a. några som tar upp möjliga förändringar i transportsystemet. Transporträdet framhåller att den nuva- rande transportapparaten med stor dominans av individuella transportme- del har byggts upp med förutsättningen att tillgången på billiga drivmedel är god. Denna förutsättning kommer enligt transportrådet med stor sanno- likhet att förändras. varför en förskjutning från individuella till kollektiva persontrafikmedel och från lastbilstrafik tilljärnvägstralik är att vänta. Det kan enligt rådet också förväntas att sjöfartens transportarbete ökar. Landstinget i Göteborgs och Bohus län framhåller att långa pendlingsav— stånd i framtiden kan innebära stora problem. Man måste därför enligt landstinget ägna större uppmärksamhet åt hur arbete och boende lokali- seras och hur man bl. a. med kollektivtrafik kan knyta ihop olika områden bättre. Svenska naturskyddsföreningen önskar en belysning av i vilken mån ökad satsning på kollektivtrafik kan minska behovet av framför allt väginvesteringar.

Bland övriga mera allmänna synpunkter på kommunikationsfrågorna kan nämnas att Transportrådet tar upp sambandet mellan fysisk planering och transportsystemets uppbyggnad. Rådet anser att konsekvenserna i transporthänseende vid utveckling av den fysiska strukturen hittills har beaktats i alltför ringa utsträckning. Det finns enligt rådet åtskilliga exem- pel på hur bebyggelse och markanvändning givits en utformning som starkt begränsat möjligheterna att åstadkomma en effektiv transportförsörjning. Transportrådet framhåller vidare att målsättningen att ge medborgare och näringsliv en tillfredsställande tralikförsörjning till lägsta samhällsekono- miska kostnad inte kan uppnås utan en väl utbyggd kollektivtrafik. För att kollektivtrafiken ska kunna bli konkurrenskraftig mot privatbilismen ford- ras enligt rådet att en rad förutsättningar är uppfyllda. Rådet understryker bl.a. att lokalisering av bostäder och arbetsplatser bör göras så att långa pendelavstånd undviks med hänsyn till dels energiåtgången. dels att res- tidsskillnaderna mellan buss- och bilresor blir stora.

13 .3.2 Vägar

I rapporten framhålls att utbyggnaden av vägnätet kan ge upphov till intressekonflikter bl.a. med de areella näringarna. naturvården. friluftsli- vet och kulturminnesvården. Dessutom medför trafiken ofta betydande miljökonsekvenser i form av buller och utsläpp av förorenande ämnen. Väganläggningar kan emellertid även leda till minskade miljöstörningar genom att en avlastning av trafiken sker på det befintliga vägnätet.

Rapportens redovisning av vägarnas miljökonsekvenser har lett till en del kommentarer. Flera remissinstanser understryker att vägtrafiken med- för betydande problem i form av buller och luftföroreningar. Statens

Prop. 1980/81: 183 201

vägverk anser dock att rapporten har överbctonat de negativa effekterna av vägarna. Verket framhåller att vägar i de flesta fall är nödvändiga för att möjliggöra att övrig markanvändning kan ske på ett rationellt sätt. Således krävs bra vägar för att t.ex. göra riksintressanta områden tillgängliga. Verket hävdar att vägarna planeras och byggs så att de på bästa sätt anpassas till miljö och annan markanvändning. och att de därför bör ha en till övervägande del positiv effekt för samhället.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller vägtrafikbullret och luft- föroreningarna som väsentliga miljöproblem vid planering av vägar och bostadsområden. Länsstyrelsen anser bl. a. att bullersaneringsprogram be- höver tas fram främst där större och hårt trafikerade trafikleder passerar genom bostadsbebyggelse. Länsstyrelsen konstaterar också att klagomål om olägenheter till följd av bilavgaser ökar. och att det behövs kartlägg- ning av luftföroreningssituationen för de hårdast trafikerade gatorna i tätorterna liksom för genomfartslederna. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det är angeläget med gränsvärden för högsta godtagbara stör- ningsnivä vad gäller buller och luftföroreningar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att det är angeläget att statsmakterna vidtar ytterligare åtgärder för att olägenheterna med trafikbuller ska kunna begränsas.

Vissa remissinstanser tar upp inriktningen och omfattningen av vägbyg- gandet. Lunds universitet manar till försiktighet när det gäller större väg- byggnadsföretag med hänsyn till den minskande privatbilismen och sam- hällets ansträngningar att föra över godstrafiken till järnväg. Chalmers tekniska högskola framhåller att de resurser som krävs för investeringar och drift av flygfält och vägar skulle göra större nytta om de istället användes för utbyggnad och upprustning av järnvägsnätet. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att för- delningen av resurser för vägprojekt är otillfredsställande. Det behövs enligt förbunden en bättre regional balans. 1 den regionalpolitiska plane- ringen är vägnätet en betydelsefull faktor för bebyggelseutveckling och näringsliv.

[3.3.3 Järnvägar

I rapporten framhålls att utbyggnadsbehovet när det gällerjärnvägsnätet i huvudsak avser bandelar av anslutningskaraktär. En viss utbyggnad av bl. a. rangerbangårdar och godsterminaler kan förutses. Sett i riksperspek- tiv torde detta enligt rapporten inte medföra några allvarligare konflikter med markanvändningen.

Vissa remissinstanser förordar en ökad satsning på utbyggnad av järnvä- gar, bl. a. Chalmers tekniska högskola. statens naturvårdsverk. länsstyrel- sen i Hallands län. Östra Göinge, Laholms. Halmstads. Falkenbergs och Varbergs kommuner.

Ett par remissinstanser framhåller att även järnvägstrafiken leder till miljöproblem. Statens naturvårdsverk understryker att om s.k. höghastig- l4 Riksdagen [980/81. I saml. Nr l83

Prop. 1980/81: 183 202

hetståg införs. kommer vibrations— och bullerproblemen att bli större än f. n. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kartläggning av bullret från tågtrafiken är angelägen i den utsatta tätonsbebyggelsen. Bullersane- ringsprogram behöver enligt länsstyrelsen upprättas. Ett ökat utnyttjande av järnvägarna för godsbefordran kan enligt länsstyrelsen leda till större andel nättrafik med ökade ljudolägenheter som följd. Länsstyrelsen fram- håller också betydelsen av att klarlägga buller- och vibrationseffekterna från höghastighetståg.

[3.3.4 Hamnverkstunhel

I rapporten konstateras bl.a. att hamnutbyggnader och följdinvestering- ar i vägar. järnvägar. terminaler och upplagsplatser ofta har betydande markanvändnings- och miljökonsekvenser. ] första hand påverkas fiskets. naturvårdens. friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen. ] samband med muddringar. utfyllnader och fördjupningar av farleder kan även natur- miljön utsättas för störningar.

Rapportens behandling av hamn'frågorna har inte mött några större erinringar. Sjöfartsverket framhåller att hamndjupen inte nödvändigtvis utgör en restriktion av samma tyngd som andra hushållningsfrågor vid diskussion om lokalisering av s.k. FRP-industri. Verket grundar sin be- dömning på att lokaliseringsfrågorna under 1970-talet inte har medfört stora eller oöverkomliga anspråk på djuphamnar och att utbyggnaden av industrin troligen kommer att ske främst vid befintliga anläggningar.

Några remissinstanser understryker vikten av att hamnutbyggnaden i landet sker på ett planmässigt sätt. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att resultatet av den pågående hamnutrcdningsverksamheten snarast bör an- vändas som planeringsunderlag för att möjliggöra avvägningar mellan olika önskemål om hamnutbyggnader. Göteborgs kommun anser att det är vik- tigt att en övergripande hamnplanering kommer till stånd på nationell nivå och att riksdagen fattar beslut om en organisation för en övergripande hamnplanering samt om hur hamninvesteringarna fortsättningsvis skall bedömas med hänsyn till samhällets behov. Svenska naturskyddsförening- en framhåller att det är angeläget att lokaliseringen av hamnar inte tillåts styras av snävt exploateringsekonomiska intressen. utan att fysisk över- siktsplancring får ett avgörande inflytande över vilka platser som ska komma ifråga för en utbyggnad.

När det gäller kolhamnar kan enligt sjöfartsverket möjligen hopvägning av anspråk medföra att andrahandslägen ur sjötransportsynpunkt får ac- cepteras för exempelvis kolkondenskraftverk. Här bör enligt verket fram- hållas att Sjöfartsverkets djuphamnsinventering fortfarande äger tillämp- lighet med de reservationer som framhållits i denna typ av inventeringsma- terial. Flera av de i Centrala driftledningens underlag diskuterade kraft- verkslägena har enligt verket inte helt gynnsamma hamn- och sjöfartsförut- sättningar. Fortlöpande har enligt verket samråd i denna fråga tagits av

Prop. 1980/81: 183 203

energiproducenterna. Statens planverk framhåller att det behövs övergri- pande utredningar för att bestämma lämpligt läge med hänsyn till betydel- sen från miljö-, markanvändnings- och plansynpunkt. Planverket föreslår att man som ett led i den fortsatta fysiska riksplaneringen för områdena i anslutning till de tre storstadsområdena behandlar behovet av regionala och lokala kolhamnar och tillhörande verksamheter. Statens naturvårds- verk pekar på att lokaliseringen av en kolhamn är beroende av placeringen av koleldade energiproduktionsanläggningar. Det är därför inte enbart hamnen och därvid aktuell hantering som man måste ta hänsyn till. Svens- ka hamnförbundet anser att det inte går att diskutera kolhamnsfrågan innan oljeersättningsdelegationen är klart med sitt arbete om ett system för import av kol.

13.3.5 Flygplatser

] rapporten framhålls att utbyggnaden av flygplatser kan medföra omfat- tande konsekvenser för olika markanvändningsintressen. främst jordbru- ket. naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården. Större områden berörs av buller- och riskzoner. Detta konstaterande i rapporten har kom- menterats av luftfartsverket, som framhåller att rapportens konstaterande . ska ses mot bakgrund av att den idag direkt ianspråktagna arealen för civil flygverksamhet uppgår till 70 km2 eller knappt 0.02% av Sveriges land- areal. Om alla planerade flygplatser inrättas och hänsyn tas till arealer som frigörs när äldre läggs ner, kommer ytan enligt luftfartsverket att öka med 7%.

Några remissinstanser anser att det är motiverat med restriktivitet när det gäller utbyggnad av flygtransportnätet. Chalmers tekniska högskola anser t. ex. att det bör satsas på energisnåla, miljövänliga och importobe- roende transportsystem. De resurser som krävs för flygverksamheten skulle enligt högskolan kunna göra större nytta i utbyggnad och upprust- ning av järnvägsnätet. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skagsägareföreningars riksförbund menar att flygplatser är markkrävande och dyrbara anläggningar. Skulle ytterligare flygfält behövas, bör enligt förbunden i första hand befintliga. mindre flygfält användas. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att flygplatsutbyggnaden i Sverige i det närmaste ska anses avslutad. Istället bör man satsa på mindre energi- krävande transporter. som dessutom inte tar så stora ytor i anspråk. Svenska naturskyddsföreningen understryker att översiktlig fysisk plane- ring bör få ett avgörande inflytande över vilka platser som ska komma ifråga för flygplatsutbyggnad.

S talens naturvårdsverk anser att nya flygplatser bör prövas av regering- en enligt 136aä byggnadslagen.

Prop. 1980/81: 183 204

13.4 Försvar

Rapportens behandling av försvarets verksamhet kritiseras av överbe— fälhavaren. som bl.a. anser att konflikterna mellan försvar och bevaran- deintressen oftast beror på att områden av vitalt intresse för försvaret utsätts för anspråk från bevarandeintressena. Enligt överbefälhavarens uppfattning skapar rapporten en uppfattning att det är försvaret som ställer anspråk på bevarandeintressena. Överbefälhavaren anser vidare att för— svaret är synnerligen knapphändigt behandlad i rapporten. l stort behand- las bara frågor som sammanhänger med fredsorganisationens behov av mark för övnings- och skjutfält. Länssn'relsen i Värmlands län framhåller att samhällets sårbarhet under kris- och krigsförhållanden har ökat mycket starkt. Koncentration av befolkning. produktion etc. till ett fåtal platser är enligt länsstyrelsen ogynnsam för möjligheten att skydda befolkningen under krig. Detta bör enligt länsstyrelsen beaktas i planeringsarbetet. eftersom det senare kan vara omöjligt eller mycket dyrt att beakta detta. Länsstyrelsen anser även att samhällets totala sårbarhet bör bli föremål för snar utredning. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att inte bara det militära utan även övriga delar av försvaret kan komma i konflikt med andra samhällsintressen.

-När det gäller försvarets markbehov finns vissa ytterligare kommenta- rer. Statens naturvårdsverk anser att det bör finnas en beskrivning av den militära verksamheten och de omgivningskonsekvenser den medför som underlag för att visa på vilka orter där det ur omgivningssynpunkt är acceptabelt att försvarets behov av mark tillgodoses genom komplettering av de övnings- och skjutfält som finns. Vaggeryds kommun anser att det inte kan accepteras att militärens och det civila försvarets intressen i alla lägen ska tillgodoses. En rimlig avvägning mellan olika markintressen måste enligt kommunen komma till stånd.

Möjligheterna att samutnyttja försvarets områden för flera intressen tas upp av några remissinstanser. Lunds universitet anser att flera civila akti- viteter borde kunna lokaliseras till vissa militära övningsfält. Skyttespor- ten nämns som exempel på en ofta ytterst svårlokaliserad verksamhet som borde kunna förläggas till militär mark. Också sratens naturvårdsverk understryker att man bör ta tillvara möjligheterna att samutnyttja övnings- och skjutfält. Verket framhåller att det bör gälla oberoende av vilken försvarsgren förbanden tillhör. Länsstyrelsen i Ila/lands län har liknande synpunkter.

13.5 Tätorter

I rapporten framhålls att det i redovisningar i den kommunomfattande planeringen av kommunens överväganden om fördelningen av byggandet mellan skilda orter i kommunen bör kunna klargöras hur kommunen har

Prop. 1980/8] : 183 205

beaktat olika statliga markanvändnings- och bebyggelseinlressen i sam- band med tätortsplaneringen. Sådana redovisningar bör även tjäna som underlag för kommunernas aktiva medverkan i länsplancringen. den regio- nala trafikplaneringen. vägplancringen samt den särskilda hamn- och flyg— platsplaneringen. Förutom överväganden om fördelningen av byggandet mellan olika tätorter torde det för kommunerna därför enligt rapporten även vara av intresse att bedöma behovet av statliga investeringar i tek- niska systcm, service samt vägar. hamnar och flygplatser.

Behovet av att kommunerna analyserar tätortsstrukturen understryks av bl.a. Lunds universitet. högskolan i Karlstad. la"nsst_vre/serna i Söderman- lands. Jönköpings och Hallands län samt Gotlands. Kristianstads. Laxå och Nässjö kommuner. Lunds universitet hälsar det ökade intresset för bl.a. tätortsproblemen med tillfredsställelse och konstaterar att den tidi- gare bristande framförhållningen fått olyckliga konsekvenser. Universite- tet framhåller bl.a. att den tätortsfördelning mellan och inom regioner som i dag börjat bli ett allvarligt bekymmer i stor utsträckning har tillkommit i mitten av århundradet. Den aktuella tätortstillväxten hänförs av universi- tetet till andra orsaker än befolkningstillväxt. nämligen regler för småhus- byggande. avdragsmöjlighet för arbetsresor och huslånekostnader. Stora ansträngningar måste enligt universitetet sättas in för att å ena sida göra redan existerande ortsmönster bättre anpassat för de nya kraven på energi- och markhushållning och å andra sidan bromsa och vända utvecklingen. Universitetet framhåller också att rådande mönster för bebyggelse och kommunikationer är ytterligt trögrörligt sedan urbaniseringens expan- sionsfas nu är förbi. Insatserna för att få till stånd tätortsstrukturplaner och områdesplaner för enskilda orter betecknar universitetet som högst nöd- vändiga. Lösningarna måste dock ofta sökas på interkommunal eller regio- nal nivå. Länsstyrelsen iJönköpings län anser att utvecklingen av tätorter och infrastruktur är grundläggande i såväl fysisk som regionalpolitisk planering. Nuvarande bebyggelsestruktur tillgodoser enligt länsstyrelsen inte alltid på bästa sätt behovet av närhet mellan bostäder. arbete och service. Kommunerna måste enligt länsstyrelsens mening snarast påbörja en systematisk strukturanalys för kommunens hela område. Länsstyrelsen iHallands [än vill starkt understryka vad som i rapporten framförs beträf- fande värdet av planeringsinsatser för att analysera tätortsstrukturen. 1 det pågående arbetet för ett markhushållningsprogram är det enligt länsstyrel- sen nödvändigt att klargöra hur fördelningen mellan olika tätorter kan utvecklas på längre sikt. Gotlands kommun framhåller att det är en kom- munal uppgift att göra bedömningar av tätortsutvecklingen. Kommunen understryker att analyser av tätortsstrukturen bör följas av program för tätortsutbyggnaden. Detta kräver dock enligt kommunen en förändring och vidareutveckling av tanken med ortsklassifrkationssystemet.

C ivilförsvarsstyrelsen anser att det vid överväganden om fördelning av byggandet är viktigt att också beakta befolkningsskyddet. Antalet objekt

Prop. 1980/81: 183 206

som kan bli utsatta för anfall tenderar enligt styrelsen att växa med orts- storleken. Detta bör enligt styrelsen kunna tjäna som underlag för Såväl den kommunala skyddsrumsplancringen som planeringen av räddnings- tjänsten inom kommunen.

] rapporten konstateras också att det i vissa delar av landet finns behov av interkommunal samverkan vid planeringen av tätortsutvecklingen. En- ligt prop. l978/79:112 om regionalpolitik kommer regeringen att ge länssty- relserna i uppdrag att avgränsa s.k. pendlingsregioner inom vilka det finns ett mer uttalat samband mellan kommunerna vad gäller arbetsplatsernas lokalisering i förhållande till bostäderna. Länsstyrelserna bör enligt propo- sitionen i samband med länsplaneringen peka på behovet av samordning av den kommunala planeringen inom pendlingsregioner där flera kommuner ingår. De kommuner som ingår i en pendlingsregion bör själva överväga i vilka former ett interkommunalt samarbete t. ex. i samband med bebyggel- seplaneringen bör bedrivas.

Behovet av interkommunal samverkan bekräftas i huvudsak i remiss- svaren. även om det också framgår att det kan finnas svårigheter att realisera en samverkan.

Betydelsen av samverkan mellan kommunerna i tätortsfrågor under- stryks i yttranden från främst bostadsstyrelsen. länsstyrelserna i Jönkö- .. pings. Kronobergs och Västernorrlands län samt Degerfors, Falkenbergs, Halmstads. Kristianstads. Laholms, Vaggeryds och Varbergs kommuner. Bostadsstyrelsen anser att frågan om interkommunal samverkan bör upp- märksammas betydligt mer än hittills. Styrelsen hänvisar också till att förordningen om kommunala bostaclsförsörjningsprogram har ändrats för. att öka den kommunala samverkan vid upprättande av bostadsförsörj- ningsprogram. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att behovet av interkommunal planering är stort och sannolikt kommer att öka. Länssty- relsen pekar på att regionen Jönköping-Habo-Mullsjö är ett framträdande exempel där det finns samordningsbehov och där viss organiserad sam- rådsverksamhet pågår. Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker vikten av ett kommunalt samarbete, och har också i förslaget till länspro- gram 80 pekat på behov av samordning bl. a. beträffande den fysiska planeringen mellan främst kommunezma Sundsvall och Timrå. Det är enligt länsstyrelsen viktigt att kommunerna själva överväger formerna för samar- betet. men behov kan finnas av bistånd från länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har negativa erfarenheter av att få till stånd en fungerande interkommunal samverkan. De försök som genom- förts i regionen Boden. Luleå. Piteå och Älvsbyn har enligt länsstyrelsen inte givit något påtagligt resultat trots ambitiösa försök. Tanken är enligt länsstyrelsen god. men formerna måste utvecklas betydligt om något kon- kret resultat ska uppnås. Utvecklingen av samverkansformer borde vara en uppgift för den fysiska riksplaneringen. anser länsstyrelsen.

Många remissinstanser har tagit upp tätortsstrukturens betydelse för

Prop. 1980/81: 183 207

energihushållningen. Behovet av att beakta kraven på energihushållning berörs sålunda i yttranden från främst Lunds universitet. länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings. Kronobergs, Kristianstads. Malmöhus och Gävleborgs län. Falkenbergs, Gävle, Halmstads. Laholms och Varbergs kommuner samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att frågan om lämplig tätortsstruktur med hänsyn till kraven på ett energisnålt samhälle kommer att bli allt svårare att handskas med. I dag är det enligt länsstyrelsen få som beaktar det totala energibehovet vid olika bebyggelseutformningar. Länsstyrelsen efterlyser modeller för tätortsstrukturen baserade på energiförsörjnings- och trans- portfrågorna, som underlag för den kommunala planeringen. Att ta fram sådana modeller hör enligt länsstyrelsen hemma i den fysiska riksplane- ringen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att sambandet mellan målen för energihushållning och bebyggelseplaneringen har uppmärksammats för lite. Länsstyrelsen pekar på pendlingsmönstret i länet som ett uttryck för att ett hänsynstagande till energihushållningsaspekten måste införas i be- byggelseplaneringen. Styrmedel i byggnadslagstiftningen torde inte vara tillräckligt verksamma för att uppnå detta. Det behövs anvisningar och rutiner för att överföra energihushållningsmålen till den kommunala plane- ringen, anser länsstyrelsen.

14 Kompletterande riktlinjer för hushållning med mark och vatten i vissa delar av landet

14.1 Norrlandskusten

Enligt gällande riktlinjer får lokalisering av s.k. FRP-industri till Norr- landskusten inte ske till Höga Kusten-området. som hör till de obrutna kusterna. [ rapporten föreslås att FRP-industri inte heller skall få etableras vid vissa andra större av FRP-industri opåverkade delar av Norrlandskus- ten. Det gäller Haparanda- och Luleåskärgården utom tätorterna Kalix. Luleå och Piteå, Västerbottenskusten mellan Skellefteå tätort och Umeå uthamn samt kuststräckan mellan Essvik och Hudiksvalls tätort. De i rapporten redovisade studierna av lokaliseringsförutsättningar för FRP- industri vid Norrlandskusten visar att det finns goda förutsättningar för lokalisering på flera platser. Utöver av länsstyrelserna redovisade platser finns det enligt rapporten ytterligare platser med befintlig industri där lokaliseringar sannolikt i vissa fall kan komma i fråga utan större kon- flikter.

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Göteborgs universitet, statens naturvårdsverk och Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget utan reservationer. Statens planverk anser däremot att syftet med rappor- tens förslag tillgodoses genom de av riksdagen redan fastlagda riktlinjerna för kustområdena. Sveriges industriförbund är negativt till förslaget av

Prop. 1980/81 : 183 208

samma skäl som beträffande förslaget att riktlinjerna för obrutna kuster ska gälla för Öland.

När det gäller Haparanda— och Luleåskärgården har förslaget lämnats utan invändningar av länsstyrelsen i Norrbottens län samt Kalix och Luleå kommuner.

Vad beträffar Västerbottenskusten mellan Skellefteå tätort och Umeå uthamn lämnas förslaget utan erinran av länsstyrelsen i Västerbottens län. Umeå kommun konstaterar att man redan tidigare inriktat eventuell ytterli- gare kustindustri till Umeälvens utlopp. Holmsund. Obbola och till Hörne- fors. Kommunen har ingen erinran mot rapportens förslag. Skellefteå kommun hänvisar till att man har utfört ett planeringsarbete för kusten och därvid bl. a. föreslagit att en del av kuststräckan skall avsättas som natur- reservat. Kommunen menar att det vore bättre om staten tar fasta på den planering som faktiskt är utförd och bidrar till genomförandet av denna.

Vad slutligen gäller kuststräckan mellan Essvik och Hudiksvalls tätort finns inga erinringar från länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrel- sen i Gävleborgs län har inte heller några invändningar. men förutsätter att befintliga industrier i Stocka/Strömsbruk kan utvecklas i normal omfatt- ning eller att ersättningsindustri får etableras. Sundsvalls och Hudiksvalls kommuner tillstyrker förslaget.

14.2 Öland och Gotland

I rapporten framhålls att det med hänsyn främst till de betydande natur- vårds-. kulturminnesvårds- och friluftsintressena på Öland och Gotland finns starka skäl för att samma riktlinjer som gäller för de öbrutna kusterna även skall gälla för hela Öland samt Gotlandskusten inkIUSive Fårö. Sudret och Östergarnslandet men med undantag för Slite. Riktlinjerna för obruten kust innebär att nylokalisering av miljöstörande verksamhet inte bör tillå- tas. Områdenas speciella landskapsbild och dess värden för bl.a. natur- vård och kulturminnesvård bör bevaras.

När det gäller Öland tillstyrks rapportens förslag så gott som genomgå- ende. men i en del fall med viss reservation. Riksantikvarieämbetet, Göte- borgs universitet. statens naturvårdsverk. statens planverk och Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget utan några reservationer. Länsstyrelsen i Kalmar län ansluter sig till rapportens förslag men utgår då ifrån att förändringarna jämfört med gällande riktlinjer endast gäller indu- strilokaliseringar. Länsstyrelsen förutsätter i övrigt att de särskilda rikt- linjer för Öland som utarbetats i det fysiska riksplanearbetet kommer att fortsätta att gälla. Länsstyrelsen anser att Öland är så särpräglat att det finns skäl att även i fortsättningen ha särskilda riktlinjer som behandlar bebyggelse och andra anläggningar samt hänsyn till naturvårdens, kultur- minnesvårdens. friluftslivets och de areella näringarnas intressen. Läns- styrelsen utgår vidare från att de föreslagna riktlinjerna innebär att bryt-

Prop. 1980/81: 183 209

ning av alunskiffer inte kan tillåtas. men att en fortsatt brytning av kalksten för ccmenttillverkning i nuvarande omfattning inte hindras. Mörbylånga kommun tolkar rapportens förslag som att nylokalisering av miljöstörande verksamhet inte skall tillåtas. Kommunen har i princip inget att erinra mot förslaget under förutsättning att det inte utgör hinder för kalkstensbrytning för cementindustrin.

Sveriges industriförbund är den enda remissinstans som är negativ till förslaget. Förbundet konstaterar att Öland är föremål för regionalpolitiska stödinsatser. och menar att det mot den bakgrunden förefaller förvånande att bevarandeintressen anses böra tillgodoses i den omfattning som före- slås på bekostnad av eventuellt tillkommande industriell produktion och sysselsättning. Förbundet anser att det inte har visats att FRP-industri skulle innebära från miljösynpunkt allvarliga risker. och nämner Stenung- sundsomrädet som exempel på att miljöstörningarna i samband med mo- dern tung industri dels är en mycket lokalt begränsad fråga som i många fall överdrivits på ett oförsvarligt sätt. dels att den infrastruktur som skapas i hög grad kommer rekreationsintressena tillgodo. Förbundet anser därför att ett generellt förbud mot etablering av FRP-industri på Öland som föreslagits inte är motiverat.

Även vad beträffar Gotland tillstyrks förslaget av flertalet remissinstan- ser som behandlar förslaget. Det finns emellertid också ett par avstyrkan- den. Förslaget tillstyrks utan reservation av riksantikvarieämbetet. Göte- borgs universitet, statens naturvårdsverk och statens planverk. Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget. men framhåller att till sjöss bör detaljavvägningcn mellan bevarandeintressen och ett rimligt utnyttjan- de av naturresurserna ske först efter närmare undersökningar. Sveriges geologiska undersökning framhåller också att begreppet miljöstörande verksamhet inte är preciserat. och att inte heller begreppet kust precise- rats. Det framgår inte t. ex. hur lång sträcka ut från stranden som ingår i kusten. vilket är väsentligt med hänsyn till att marin täkt av sand aktualise- rats utanför Fårö. Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker principen att skydda de oexploaterade kusterna. men framhåller även att näringspolitis- ka aspekter bör ges tyngd också vid bedömningen i dessa planfrågor. Länsstyrelsen anser också att det knappast är önskvärt att till obruten kust hänföra Visby med flera orter eller de större stenindustrier som finns vid kusten.

Rapportens förslag ifrågasätts av Gotlands kommun. som framhåller att längs Gotlandskusten finns flera stora kalkstensbrott, tätorter med över 23000 invånare och ett flertal områden med fritidsbebyggelse m.m. I stället bör konflikterna lösas planmässigt i kommunens pågående översikt- liga planering. Sveriges induslrijörbund har samma invändningar mot rap- portens förslag beträffande Gotland som redovisats för Öland.

Prop. l980/81:183 210

14.3 Vänerskärgården

[ rapporten föreslås att det centrala skärgårdsområdet i Vänern ska omfattas av riktlinjerna för obruten kust. Vidare föreslås att för kustområ- dena mellan Grums och Kristinehamns tätorter utom Karlstads tätort och Skoghall ska gälla riktlinjerna för högexploaterad kust.

Rapportens förslag får ett nästan genomgående positivt bemötande i remissbehandlingen. Vad beträffar det centrala skärgårdsområdet till- styrks förslaget utan reservation av statens naturvårdsverk, statens plan- verk. Sveriges geologiska undersökning. länsstyrelsen i Skaraborgs län och Mariestads kommun. Förslaget får stöd även av högskolan i Karlstad. Länsstyrelsen i Värmlands län och Säjfle kommun redovisar inga invänd- ningar mot förslaget. Lidköpings kommun har inte heller någon direkt invändning mot rapportens förslag, men betonar att det inte får innebära att fortbestånd och vidareutveckling av näringsliv, jordbruksbygd och bebyggelse förhindras, under förutsättning att rimlig hänsyn tas till beva- randeintressena. Åmåls kommun anser att beslutet om att ge kommunens Vänerkust beteckningen obruten kust bör föregås av samråd med kom- munen om bl. a. avgränsningen mot tätorten.

Sveriges industriförbund vill ifrågasätta lämpligheten av att införa så starka restriktioner för FRP-industri i Vänerns kust- och skärgårdsområ- den som föreslagits i rapporten. även om det inte för dagen föreligger några aktuella planer på etablering av FRP-industri i Vänerregionen. Förbundet menar att på sikt kan man inte bortse från att lokalisering av tung industri till nya lägen inom Vänerområdet framstår som gynnsam från såväl före- tagsekonomiska som regionalpolitiska synpunkter. Att helt förhindra en sådan utveckling förefaller enligt förbundet inte välbetänkt.

När det gäller kustområdet mellan Grums och Kristinehamns tätorter tillstyrks förslaget utan någon reservation av Göteborgs universitet. sta- tens naturvårdsverk, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning och Hammarö kommun. Förslaget får stöd också av högskolan i Karlstad. Länsstyrelsen i Värmlands [än vill utvidga det område som föreslagits som högexploaterad kust så att hela Vänerskärgården i enlighet med Väner- kommunernas förslag ingår. Det innebär tillägg av områden söder om Grums resp. Kristinehamns tätorter. Karlstads, Kristinehamns och Säffle kommuner har inte redovisat några invändningar mot förslaget.

Sveriges industriförbund har samma invändningar mot förslaget som beträffande det centrala skärgårdsområdet i Vänern.

Prop. 1980/81: 183 211

Innehåll Propositionen ................................................ l Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... l Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1981 2 1 Inledning ................................................. 2 1.1 Bakgrund ........................................... 2 1.2 Propositionens uppläggning och innehåll ................ 4 2 Föredragandens överväganden .............................. 4 2.1 Den hittillsvarande fysiska riksplaneringen ............. 4 2.2 Former för fortsatt fysisk riksplanering ................. 7 2.2.1 Planeringsprocessen ........................... 7 2.2.2 Lagreglering av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten ............................... 9 2.2.3 Den kommunala fysiska översiktsplaneringens roll i den fysiska riksplaneringen .................... 10 2.2.4 Kunskapsförsörjning .......................... 12 2.2.5 Sammanfattning ............................... 15 2.3 Överväganden om vissa verksamheter och sektorer ...... 17 2.3.1 Inledning ..................................... 17 2.3.2 Resurser för industriproduktion ................. 18 2.3.3 Inhemska energiresurser ....................... 20 2.3.4 Skydd och utnyttjande av havets resurser ........ 25 2.3.5 Anläggningar för transporter och energidistribution 27 2.3.6 Tätortsstruktur ............................... 30 2.3.7 Frågor som kräver vidare överväganden ......... 32 3 Hemställan ............................................... 38 4 Beslut ................................................... 39 Bilaga I Sammanfattning av rapporten (SOU 1979: 54. 55) Hushållning med mark och vatten 2 ............................................ 40 Bilaga 2 Remissyttranden över rapporten (SOU 1979: 54. 55) Hushållning med mark och vatten 2 ............................................ 50 1 Inriktningen av den fortsatta fysiska riksplaneringen ........... 50 1.1 Remissinstansernas allmänna synpunkter på inriktningen av den fortsatta fysiska riksplaneringen ................ 50 1.2 Synpunkter på de nya frågor som enligt rapporten bör upp— märksammas särskilt ................................. 51 2 Former för fortsatt fysisk riksplanering ...................... 54 2.1 Ansvarsfördelning ................................... 54 2.2 Uppföljning och översyn av riktlinjerna ................ 57 2.3 Underlag för fysisk riksplanering ...................... 59 2.3.1 Allmänna synpunkter .......................... 59 2.3.2 Riksöversikter och länssammanställningar ........ 60 2.3.3 Samlade redovisningar ......................... 63 2.3.4 Statistikfrågor ............ " .................... 64 2.3.5 Basdata och kartläggningsverksamhet ........... 65 2.3.6 Information, registerinformation och ADB ....... 68

2.3.7 Ny metod och teknik .......................... 69

Prop. 1980181: 183 m

2.4 Samordning med länsplancringen ...................... 70 2.5 Tidsplan för det fortsatta riksplanearbetet .............. 72 2.6 Resurser för fortsatt arbete ........................... 74 3 Aktsamhet i landskapet .................................... 76 3.1 Hänsyn till naturvården m.m. inom jordbruket .......... 76 3.2 Hänsyn till naturvården i skogsområden av lokalt intresse 78 3.3 Hänsyn till faunan i fysisk planering ................... 79 3.4 Användning av kemiska bekämpningsmedel ............ 80 4 Skydd av resurser för areell produktion ...................... 81 4.1 Resurser för jordbruk ................................ 81 4.1.1 Riktlinjer till skydd förjordbruksmarken ......... 81 4.1.2 Bevarande av jordbruksmarkens produktionsför- måga ........................................ 82 3 Övriga frågor ................................. 83 4.2 Resurser för skogsbruk ............................... 83

4.2.1 Allmänt om behandlingen av skogsbruket ........ 83 4.2.2 Riktlinjer för skogsbruket i en ny plan- och bygglag 85 4.2.3 Bättre gradering av skogsmarkens produktionsför- måga ........................................ 86 4.2.4 Övriga frågor ................................. 88 4.3 Resurser för renskötsel ............................... 89 4.3.1 Renskötseln och den fysiska planeringen ......... 89 4.3.2 Riktlinjer till skydd för renskötselns områden ..... 90

4. 3. 3 Hänsyn till renskötseln inom skogsbruket ........ 91

4. 3. 4 Kartläggning av vinterbetesområdena ............ 92

4. 3.5 Övriga frågor ................................. 92

4.4 Viltproduktion ...................................... 93 5 Skydd av nationella resurser för naturvård. friluftsliv och kultur- minnesvård ............................................... 93 5.1 Översyn av urvalet av riksintressen .................... 93 5.2 Särskilt utsatta naturtyper ............................ 94

5.2.1 Allmänt ...................................... 94 5.2.2 Våtmarker ................................... 95

5. 2.3 Ädellövskog .................................. 96 5.2.4 Naturskog .................................... 97 5.2.5 Fjällnära skog ................................ 98

5. 3 Särskild lagstiftning för skydd av kulturmiljöer .......... 99 5.4 Skydd av vissa odlingsbygder ......................... 100 5.5 Hänsyn till riktlinjerna för hushållning med mark och vatten

vid statlig stödgivning ................................ 102

5.6 Övriga frågor ....................................... 103

5.6.1 Naturvård .................................... 103 5.6.2 Friluftsliv .................................... 104 6 Industriresurser ........................................... 105 6.1 Synpunkter på behandlingen av vissa industrifrågor i den

fysiska riksplaneringen ............................... 105

6.2 Lokaliseringsöverväganden ........................... 107 6.2.1 Södra Sveriges kuster .......................... 107 6.2.2 Norrlandskusten .............................. 113

6. 7 3 Inlandet ...................................... 115

6. 3 Övriga industrifrågor ................................. 116

7 Resurser för energiproduktion .............................. 117 7.1 Allmänna synpunkter ................................ ll7

Prop. 1980/81: 183 213

7.2 Kraftproducerandc anläggningar ....................... 119 7.2.1 Allmänna synpunkter .- ......................... 119 7.2.2 Vattenkraftverk ............................... 120 7.2.2.1 Konventionella vattenkraftverk .......... 120 7.2.2.2 Små vattenkraftverk .................... 121 7.2.2.3 Pumpkraftverk ......................... 122 7.2.3 Kondenskraftverk ............................. 123 7.2.3.1 Allmänna synpunkter på rapportens lokali- seringsöverväganden ................... 123 7.2.3.2 Lokaliseringsöverväganden avseende väst- kusten ................................ 125 7.2.3.3 Lokaliseringsöverväganden avseende södra Sveriges kuster ........................ 125 7.2.3.4 Lokaliseringsöverväganden avseende non"- landskusten ........................... 125 7.2.4 Kraftvärmeverk ............................... 125 7.3 Nya energislag ...................................... 128 7.3.1 Allmänna synpunkter .......................... 128 7.3.2 Torv ......................................... 132 7.3.3 Vindkraft .................................... 135 7.3.4 Biomassa .................................... 137 7.3.4.1 Energiskog ............................ 137 7.3.4.2 Skogsenergi ........................... 138 7.3.4.3 Ovriga biomassa ....................... 138 7.3.5 Andra framtida energislag ...................... 139 7.4 Behov av planeringsåtgärder .......................... 140 7.5 Övriga frågor ....................................... 141 8 Mineralresurser ........................................... 142 8.1 Allmänna utgångspunkter ............................. 142 8.2 Översiktlig karta över geologiska förutsättningar för mine- ralförekomster ...................................... 143 8.3 Rapponeringsskyldighet beträffande undersökningsresultat m.m. .............................................. 144 8.4 Översyn av nuvarande rättsliga reglering beträffande mine- ralutvinning ......................................... 147 8.5 Sammanställning av underlag om framtida råvaruintressen 148 8.6 Utvärdering av utmål inom anrikningsverkens närzoner . . 149 8.7 Brytning i befintliga gruvor och täkter .................. 149 8.8 Utvinning av biprodukter och återvinning .............. 150 8.9 Prospektering av alunskiffer .......................... 151 8.10 Alunskiffer på Billingen .............................. 152 8.11 Kalk för jordbruks- och miljövårdsändamål ............. 153 8.12 Riksöversikter på kvarts. kvartsit och kaolin ............ 153 8.13 Planering för regional grusförsörjning .................. 154 9 Fritidsboende och turism ................................... 156 9.1 Markresurser för fritidsboende i inlandet ............... 156 9.2 Fritidsbebyggelse kring tätorterna ..................... 159 9.3 Fritidsbebyggelse i anslutning till jord- och skogsbruk 159 9.4 Kommentarer till gällande riktlinjer för fritidsbebyggelsens

utveckling .......................................... 161 9.5 Ovriga frågor vad beträffar fritidsboende ............... 164 9.6 De primära rekreationsområdena ...................... 165

Prop. 1980/81: 183 214

10 Skydd och utnyttjande av sötvattenresurser .................. 167 10.1 Allmänna synpunkter ................................ 167 10.2 Anspråk och tillgångar ............................... 167 10.3 Ansvarsfrägor och former för vattenplanering ........... 169 10.4 Behov av planmässig vattenanvändning ................ 170

10.4.1 Geografisk genomgång ......................... 172 11 Havet .................................................... 176 11.1 Allmänna utgångspunkter ............................. 176 11.2 Förbättrat planeringsunderlag ......................... 177 11.3 Områden av särskild betydelse för fisket ............... 178 11.4 Riktlinjer i en ny plan- och bygglag om hänsynstagande till

fisket .............................................. 178 11.5 Administrativa gränser i havet ........................ 179

Konsekvenser av det ökade fritidsbåtsinnehavet ......... 179 Behov av åtgärdsprogram och planering i vissa havsområ- den ................................................ 180 11.8 Försöksverksamhet i vissa havsområden ............... 182 11.9 Förbättrad samordning av kontrollprogram, utsjömätningar

och program för övervakning av miljökvalitet ........... 184 11.10 Miljörisker vid transport av farligt gods ................ 184 12 Påverkan på mark- och vattenresurser av vissa föroreningar 185 12.1 Allmänna synpunkter ................................ 186 12.2 Miljökonsekvensbedömningar ......................... 187 12.3 Försurning av mark och vatten ........................ 188 12.4 Övriga föroreningar .................................. 190

12.4.1 Kväve ...................................... 190 12.4.2 Tungmetaller och svåmedbrytbara ämnen ....... 193

13 Vissa frågor beträffande landets fysiska struktur .............. 194 13.1 Allmänna synpunkter ................................ 194 13.2 Energidistribution ................................... 196

13.2.1 Kraftledningar ................................ 196 13.2.2 Gas- och hetvattenledningar .................... 199 13.3 Kommunikationsanläggningar ......................... 200 13.3.1 Allmänna synpunkter .......................... 200 13.3.2 Vägar ........................................ 200 13.3.3 Järnvägar .................................... 201 13.3.4 Hamnverksamhet ............................. 202 13.3.5 Flygplatser ................................... 203 13.4 Försvar ............................................ 204 13.5 Tätorter . . . . ........................................ 204 14 Kompletterande riktlinjer för hushållning med mark och vatten i vissa delar av landet ....................................... 207 14.1 Norrlandskusten .................................... 207 14.2 Öland och Gotland ................................... 208 14.3 Vänerskärgården .................................... 210

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981