Prop. 1981/82:162

om begränsning av användningen av klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

Prop. 1981/82: 162

Regeringens proposition 1981/82: 162

om begränsning av användningen av klinisk undersökning vid miss- tanke om trafiknykterhetsbrott;

beslutad den 18 mars 1982.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att användningen av kliniska undersökningar i mål om trafiknykterhetsbrott skall begränsas. Förslaget innebär att sådana undersökningar skall göras i regel endast när en fordonsförare som miss- tänks för trafiknykterhetsbrott kan antas vara påverkad av annat berus- ningsmedel än alkohol eller annars särskilda skäl för läkarundersökning föreligger. I propositionen föreslås också en mindre jämkning i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov. Den nya ordningen föreslås ge- nomförd med verkan fr.o.m. den 1 juli 1982.

1. Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr I62

I'J

Prop. 1981/82:l162 -

Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 4 & lagen (1976: 1090) om alkoholutandningS- . prov skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 &

Vägrar den på vilken alkohol- Vägrar den som skall lämna alko- ulandningsprov skall företagas att holutandningsprov att medverka till medverka till sådant prov får blod- ' detta får blödprov tas även omför- prov tagas och läkarundersökning utsättningar härför inte "föreligger för "tränande av nlko/mlpåverkan enligt 28 kap. 12 5 rättegångsbal- äga rum. ken.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1982.

Prop. 1981/82: 162 3 JUSTITl EDEPARTEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde . 1982-03-18

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Wikström. Friggebo, Åsling. Söder. Johansson. Wirtén. Andersson. Boo. Petri. Elias- son. Gustafsson. Elmstedt. Tillandcr. Ahrland. Molin

F öredragandc: statsrådet Petri

Proposition om begränsning av användningen av klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

1 Inledning

I mål om trafiknykterhetsbrott används som bevismedel dels blodprovs- och urinprovsanalys, dels klinisk undersökningjämte läkares uttalande om graden av den misstänktes påverkan.

Riksdagen begärde i december 1979 en utvärdering av användningen av de kliniska undersökningarna. Vid fortsatta överväganden efter en sådan utvärdering tick enligt riksdagen prövas om och i vilken utsträckning man ' kan avstå från dem (Ju'U 1979/80: 1 l . rskr 1979/80: 90).

I samband med att regeringen i oktober 1980 bemyndigadejustitieminis- tern att tillkalla en särskild utredare[ för att utreda möjligheten att använda utandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott uppdrogs det åt denne att göra den av riksdagen begärda utvärderingen. Utredaren som arbetar under namnet utredningen om alkoholutandningsprov — har i delbetänkandet (Ds Ju 1981: 13] Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott redovisat resultatet av utvärderingen och lämnat för- slag med anledning därav. I betänkandet föreslås att användningen av kliniska undersökningar vid misstanke om trafiknyktcrhetsbrott skall be- gränsas.

Till protokollet i detta ärende bör fogas som bilaga [ utredningens sammanfattning av sitt betänkande och som bilaga 2 av utredningen fram- lagda författningsförslag.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-

' F.d. borgmästaren Johan Björling. +] Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr [62

Prop. 1981/82: 162 4

serna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till regerings- protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2. Gällande regler m.m.

2.1. Trafiknykterhetsbrott

Regler om straffrättsligt ansvar för onykterhet vid förande av motor- drivna fordon fmns i 4 5 lagen (l951:649) om stralf för vissa trafikbrott (tratikbrottslagen). Enligt 1 mom. första och andra styckena skall den dömas för rattfylleri som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit 51 påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel. att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen. Straffet är fängelse i högst ett år eller. där omständigheterna är mildrande. böter. dock lägst 25 dagsböter.

Enligt 1 mom. tredje stycket skall den som fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkon— ccntrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1.5 promille eller däröver anses ha varit så påverkad av starka drycker under eller efter färden att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen.

Enligt 2 mom. gäller att om det inte är styrkt att föraren varit så påverkad som sägs i 1 mom. första stycket men denne har fört fordonet eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkonccntrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0.5 men ej till 1.5 promille. så skall han dömas till böter. dock lägst tio darr böter, eller fängelse i högst sex månader. Gärningen betecknas i

"=.. _.

praxis som rattonykterhet.

2.2. Körkortsingripanden

[ körkortslagen(1977z477) finns bestämmelser om vilken inverkan tra- fikbrott har på den dömdes rätt till körkort (16—26 åå).

Enligt körkortslagen skall körkortet återkallas om körkortshavaren har gjort sig skyldig till traftknykterhetsbrott. Samtidigt med återkallelsen bestäms en spärrtid. lägst en månad och högst tre år. Vid rattfylleri skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år. I stället för återkallelse kan vid rattonykterhet varning under vissa omständigheter meddelas körkortsha- varen. För att varning skall anses tillräcklig krävs det att alkoholkonccn— trationen i blodet under eller efter färden varit lägre än 0.8 promille och att omständigheterna är mildrande. [ avvaktan på slutligt avgörande i återkal- lelsefrågan skall körkortet återkallas tills vidare. om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligt återkallas till följd av att körkortshavaren har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott. Mål om

Prop. 1981/82: 162 ' 5 återkallelse prövas av länsrätten. Föreligger synnerliga skäl. får med avvi- kelse från de regler som har redovisats nu återkallelse underlåtas eller spärrtid sättas ned.

Körkortslagen innehåller också bestämmelser om omhändertagande av körkort vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Körkortet skall omhän- dertas. om körkortshavaren vid förandet av motordrivet fordon eller spår- vagn har företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne. Misstänks körkortshavaren för trafiknykterhetsbrott, skall körkor- tet omhändertas när resultatet av blodanalysen har erhållits. När misstan- ken avser rattonykterhet och alkoholkoncentrationen i blodet understiger 0.8 promille skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande.

2.3. Bevisning i mål om tral'lknykterhetsbrott

Som bevisning i mål om traftknykterhetsbrott åberopas regelmässigt dels blodprovs- och urinprovsanalys. dels klinisk undersökningjämte läka- res uttalande om graden av den misstänktes påverkan. Dessa åtgärder vidtas med stöd av 28 kap. 12 5 rättegångsbalken. Enligt den bestämmel- sen får på den som skäligen kan misstänkas för brott varå fängelse kan följa företas kroppsbesiktning. Därvid får om det erfordras tas blodprov eller göras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men.

Enligt 28 kap. 13 & rättegångsbalken får blodprov tas av läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare. Enligt lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov får sådant prov företas på den som skäligen kan misstänkas för brott som avses i 4 & trafikbrottslagen. Alkoholutandningsprov får också rutinmäs- sigt företas bl.a. på förare av motordrivet fordon som stoppas vid i förväg beordrad trafikkontroll. Om den på vilken alkoholutandningsprov skall företas vägrar att medverka till sådant prov, får blodprov tas och läkarun- dersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga rum.

2.4. Läkares och sjuksköterskors skyldighet att medverka vid klinisk under- sökning m. m.

Regler om skyldighet för vissa läkare att ta blodprov och utföra klinisk undersökning för påvisande av påverkan hos personer som misstänks för trafiknykterhetsbrott finns i 5 & allmänna läkarinstruktionen (1963z34l). Där föreskrivs att i allmän tjänst anställd läkare som är verksam huvudsak- ligen inom öppen vård samt annan läkare inom den allmänna sjukvården är skyldig att på begäran tillhandagå bl.a. åklagare och polis med av dem ' begärda undersökningar och utlåtanden rörande alkoholpåverkan. Även annan läkare som är anställd i allmän tjänst är skyldig att biträda med sådana undersökningar, såvida inte hans övriga tjänsteåligganden hindrar honom eller det annars föreligger särskilda skäl däremot.

Prop. 1981/82: 162 6

Enligt kungörelsen (1968: 716) om ersättning till läkare i allmän tjänst för undersökning rörande alkoholpåverkan mm. har sådan läkare som på begäran av polisen utfört undersökning av den som misstänks för trafik- nykterhetsbrott rätt till arvode av allmänna medel med 50 kronor eller om undersökningen görs på viss angiven obekväm arbetstid 75 kronor.

Ersättning till läkare som inte är i allmän tjänst bestäms genom avtal. Några särskilda bestämmelser om skyldighet för sjuksköterskor att ta blodprov i fall av det slag som avses här finns inte.

2.5 Föreskrifter och anvisningar om klinisk undersökning m. m.

Närmare föreskrifter om blod- och urinprovstagning har meddelats av socialstyrelsen som också har utfärdat anvisningar för den kliniska under- sökningen. Enligt socialstyrelsens kungörelse SOSFS (M) 1979: 106 skall läkarundersökning äga rum även när sjuksköterska tar blodprov. om det kan ske inom rimlig tid. Anvisningarna har innefattats i ett formulär till undersökningsprotokoll om alkoholpåverkan m. m. (RPS 41 1.1.3) som har fastställts av rikspolisstyrelsen i samråd med socialstyrelsen. Vid under- sökningen skall läkaren söka utröna om den misstänkte företer tecken på sjukdom av vissa slag samt inhämta uppgifter om eventuell medicinering och alkoholförtäring. Vissa tecken som kan tyda på alkoholpåverkan t.ex. spritlukt. hicka och uppkastning antecknas av läkaren. Vidare skall läka- ren låta den misstänkte utföra vissa prov för att utröna om denne företer tecken på alkoholpåverkan. Bl.a. undersöks balansförmåga. allmänt upp- trädande. orientering i fråga om tid och rum. tal. inpräglingsförmåga, baklängesräkning och framställningsförmåga. Läkaren skall därefter an-. teckna sin slutsats av undersökningen och ange om den undersökte be- döms vara lätt. medelmåttigt eller höggradigt påverkad eller inte alls påver- kad av alkohol. Om den misstänkte bedöms vara påverkad av sjukdom. ut- mattning. sömnmedel eller andra stimulerande eller bedövande medel skall läkaren även ange graden av sådan påverkan.

3. Frågans tidigare behandling

3.1. Trafiknykterhetsbrottskommittén

I tratiknykterhetsbrottskommitténs betänkande (SOU l97():6l) Trafik- nykterhetsbrott Förslag 1970 redovisades en undersökning rörande för- hållandet mellan läkarens bedömning huruvida påverkan föreligger och utfallet av blodprovet. Resultatet av undersökningen sammanfattades på följande sätt (s. 349).

Av undersökningen framgår sålunda att många förare med straffbar blodalkoholhalt, särskilt lägre sådan, vid den kliniska undersökningen

Prop. 1981/82: 162 7

uppfattas såsom ej är påverkade. Bland förklaringarna härtill torde särskilt böra framhållas följande. nämligen dels att den kliniska undersökningen saknar tillräckligt känsliga undersökningsmetoder. dels att vissa under- sökta personer. särskilt om de är alkoholtillvänida. har en hög alkoholto- lerans eller en förmåga att strama upp sig vid undersökningstillfället — vilket gör att deras påverkan inte avslöjas — och dels att bedömningarna kan skifta mellan olika läkare. Å andra sidan framgar av undersökningen att många förare enligt läkarens uppfattning är påverkade fastän de inte har straffbar blodalkoholhalt dvs. 0.5 0/0.) eller däröver.

Rörande frågan om den kliniska undersökningen borde behållas anförde kommittén (s. 349).

Med hänsyn till de brister som enligt oven vidlådcr den kliniska under- sökningen är det naturligt att det har satts i fråga om inte undersökningen kan avskaffas.

Emellertid synes hela problemet med den kliniska undersökningen ha kommit i ett annat läge genom det alltmer ökade drogmissbrukct och den ökning i antalet drogpåverkadc förare som har föranletts av detta. Antalet fall där drograttfylleri misstänks är visserligen fortfarande mycket lågt. endast ett par procent av samtliga misstänkta fall av tratiknykterhetsbrott. En genomgång av läkarprotokollen och polisprotokollen vid misstänkta fall av traftknykterhetsbrott från mitten av 1960-talet visar emellertid att den misstänkte i över 15 % av fallen enligt egen uppgift hade före körning— en förtärt olika slags droger. Enligt uppgift har siffran numera stigit till omkring 20%. Självfallet kan i verkligheten drogförtäring ha förekommit i ett ännu större antal fall utan att det har framkommit under utredningen. Uppenbarligen innebär detta att den kliniska undersökningen har ökat i betydelse. Genom en sådan undersökning kan symptom på drogpåverkan avslöjas. Detta kan i förekommande fall föranleda att särskilt blod- och urinprov tas för droganalys.

I detta sammanhang bör anmärkas att det i en framtid kan bli möjligt att i samtliga blodprovs- och urinprovsfall rutinmässigt företa analyser av olika

räkna med att sådan provtagning som avser droganalys i allmänhet inte kommer till stand utan en klinisk undersökning.

Även ett annat skäl talar för att man tills vidare behaller den kliniska undersökningen. Genom att sådan undersökning företas kan det nämligen klarläggas om ett onormalt uppträdande hos den misstänkte beror på sjukdom eller skada. [ detta hänseende betyder den kliniska undersökning- en en rättssäkerhetsgaranti.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts anser kommittén att den kliniska undersökningen bör behållas.

3.2. Lagstiftning år 1974

Genom lagstiftning år 1974 (prop. 1974: 154. .1uU 1974z37. rskr 1974z352) ändrades 28 kap. 13 å andra stycket rättegångsbalken så att blodprov får tas både av läkare och legitimerad sjuksköterska.

1 propositionen konstaterade föredragande departementschefen att den 12 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 162

Prop. 1981/82: 162 8

kliniska undersökningen i allmänhet torde ha föga betydelse som bevisme— del i brottmålet. Betydelsen från den misstänktes synpunkt av att läkare medverkar i utredningen torde emellertid inte underskattas. Förutom des- sa psykologiska skäl kunde enligt departementschefen också vissa säker- hetshänsyn åberopas för att undersökningen skulle behållas. Genom un- dersökningen kunde enligt vad departementschefen uttalade bl. a. klarläg- gas om ett onormalt uppträdande hos den misstänkte berodde på sjukdom eller skada. något som en lekman ibland kunde ha svårare att avgöra. Den kliniska undersökningens betydelse angavs också under senare år ha ökat till följd av det ökade missbruket av läkemedel och andra droger. Departe— mentschefen anslöt sig till trafiknykterhetsbrottskommitténs uppfattning att den kliniska undersökningen i samband med blodprovstagning skulle behållas. Beträffande ett bl.a. under remissbehandlingen av kommitténs betänkande framlagt förslag att klinisk undersökning skulle behöva äga rum endast i fall misstanke förelåg om påverkan av annat medel än alkohol anförde departementschefen följande.

En sådan begränsning kan emellertid komma att leda till att många drogpåverkadc förare inte blir föremål för någon klinisk undersökning. Man måste nämligen räkna med fall då det först genom en av läkare företagen undersökning uppdagas. att en person, som företer sedvanliga tecken på alkoholpåverkan. i själva verket är under inflytande av annat medel än alkohol eller av alkohol i kombination med annat medel. Bestäm- melser som på föreslaget sätt begränsar användningen av klinisk undersök- ning i mål om tratiknykterhetsbrott torde därför inte böra införas.

Riksdagen lämnade de här berörda uttalandena utan erinran.

3.3. Riksdagsuttalande år 1979

I två motioner vid 1978/79 års riksmöte behandlades frågan om bevis- upptagningen vid misstanke om tratiknykterhetsbrott. I en motion be- gärdes att rutinerna i samband med blodprovstagning vid misstanke om rattonykterhet skulle omprövas. ] den andra motionen begärdes en om- prövning av gällande regler i syfte att förenkla rutinerna i samband med blodprovstagning på rattfyllerimisstänkta. Justitieutskottet inhämtade ytt- randen över motionerna från ett stort antal remissinstanser. Samtliga re- missinstanser utom Sveriges advokatsamfund och Sveriges läkarförbund uttalade sig i tillstyrkande riktning.

Justitieutskottet (JuU 1979/80: 1 l) anförde bl.a. följande.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet till en början konstatera att allmän enighet råder om att undersökningsresultaten vid den kliniska undersökningen i praktiken sällan har någon betydelse som bevis- ning i mål om ansvar för tratiknykterhetsbrott. Denna betydelse kan f. ö. antas ha blivit ännu mindre efter den förut nämnda lagstiftningen år 1974.

Prop. 1981/82: 162 9

Mot denna bakgrund ansluter sig utskottet till den i motionerna och under utskottets remissbehandling av dem framförda uppfattningen att den nuva- rande ordningen. enligt vilken läkarundersökning företas rutinmässigt vid i princip alla fall av misstanke om tratiknykterhetsbrott, kan anses utgöra en misshushållning med knappa resurser.

Vad som nu sagts talar enligt utskottets mening för att man begränsar användningen av den kliniska undersökningen vid förundersökning i mål angående trafiknykterhetsbrott. Som framgår av rikspolisstyrelsens re- missyttrande har t.ö. praktiska svårigheter redan framtvingat en sådan begränsning i viss omfattning. Intresset av en minskad användning av den kliniska undersökningen är enligt utskottets mening så starkt att frågan härom borde ses över närmare. En utvärdering bör därför ske. Den bör främst ta sikte på att kartlägga utvecklingen på området efter år 1974 samtidigt som problemet belyses från kostnadssynpunkter. Frågans bety- delse för den praktiska sj-ukvårdsverksamheten bör också beaktas. Vidare bör undersökas förhållandena i länder med en trafiknykterhetslagstiftning som ligger nära vår egen.

Vid fortsatta överväganden efter denna utvärdering får prövas om och i vilken utsträckning man kan avstå från den kliniska undersökningen. I detta hänseende vill utskottet uttala följande.

De skäl för att gällande ordning skall behållas som departementschefen anförde i 1974 års lagstiftningsärende har enligt utskottets mening alltjämt sin bärkraft. Särskild betydelse har de problem som sammanhänger med bruket av läkemedel och drogeri trafiken. Utskottet vill trycka på de krav som uppställs från rättssäkerhetssynpunkt och från medicinsk synpunkt. Läkarens bedömning kan ha betydelse för domstolens bedömning i såväl ansvars- som påföljdsfrågor liksom vid ställningstagande i ärende om åter- kallelse av körkort. De medicinska aspekterna får f. ö. en särskild tyngd i ett skede när. såsom f. n.. spörsmålen om alkoholpåverkan och alkohol- missbruk tenderar att anses mera som medicinska än straffrättsliga pro- blem. Vidare är det enligt utskottets mening svårbedömt i vilken utsträck- ning hänsyn i det särskilda fallet skall tas till den misstänktes egen uppfatt- ning i frågan om läkarundersökning skall ske.

Om den kliniska undersökningen behålls, finns det enligt utskottets mening skäl att också se över rutinerna vid undersökningen. t.ex. när det gäller utformningen av det formulär som läkaren använder.

Vad utskottet sålunda anfört om översyn rörande den kliniska undersök- ningen vid misstanke om trafiknykterhetsbrott gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

4. Utredningens betänkande

Utredningen har under sitt arbete gjort enkätundersökningar b'land polis- myndigheter. åklagarmyndigheter och tingsrätter. Vidare har den inhämtat synpunkter på användningen av klinisk undersökning från riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen. socialstyrelsen. trafiksäkerhetsverket och statenå väg- och trafikinstitut. '

Enligt utredningens mening kan klinisk undersökning som regel und-'

Prop. 1981/82:162 10

varas vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Sådan undersökning bör enligt utredningen ske endast vid misstanke om s.k. drograttfylleri. Efter- som ett slopande för normalfallen av den kliniska undersökningen bör föranleda att polisen som regel anlitar sjuksköterskor för blodprovstag- ning, föreslår utredningen att en uttrycklig bestämmelse införs om skyldig- het för sjuksköterskor i allmän tjänst att ta blodprov på dem som misstänks för tratiknykterhctsbrott. Vidare föreslås en ändring i 5 & allmänna läkarin- struktionen som innebär att den begränsning i skyldigheten att utföra undersökningar åt bl.a. polisen som f.n. gäller endast för vissa offentligt anställda läkare utsträcks att gälla samtliga läkare i allmän tjänst. Samma begränsning föreslås också gällai fråga om sjuksköterskas skyldighet att ta blodprov.

Med anledning av att läkarundersökning inte längre skall vara obligato- risk föreslås slutligen en jämkning av 4 5 lagen (1976: 1090) om alkohol- utandningsprov.

5. Remissutfallet i stort

Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund godtar utred- ningens uppfattning att användningen av klinisk undersökning kan begrän- sas. De flesta instanserna har också accepterat att undersökning alltjämt skall äga rum vid misstanke om s.k. drograttfylleri. När det gäller de föreslagna författningsändringarna godtas de i allmänhet. Avvikande syn- punkter framförs dock när det gäller regleringen av sjukvårdspersonalens medverkan i de kliniska undersökningarna. Beträffande förslaget till änd- ring i lagen om alkoholutandningsprov framförs lagtekniska anmärkningar.

6. Föredragandens överväganden

6.1. Klinisk undersökning vid trat'lknykterhetsbrott i allmänhet

Det helt övervägande antalet åtal för tratiknykterhetsbrott bygger ute- slutande på den alkoholkonccntration som har funnits i den misstänktes blod under eller efter körningen. I dessa fall fordras således ingen annan bevisning om den misstänktes påverkan av alkohol än resultatet av en analys av blodprov som har tagits på den misstänkte i samband med körningen. Läkarens iakttagelser vid en klinisk undersökning saknar då självständig betydelse som bevismedel. Om man för dessa fall slopar de kliniska undersökningarna. innebär detta uppenbarligen en rationalise- rings- och besparingsåtgärd av inte oväsentlig betydelse både för sjukvår- den och för polisen.

Även om de kliniska undersökningarna kan sägas sakna självständigt värde som bevismedel i de fall som nu avses. kan det naturligtvis göras

Prop. 1981/82: 162 11

gällande att det från rättssäkerhetssynpunkt är värdefullt om resultatet av en blodundersökning kompletteras med läkares undersökning och utlåtan- de. Härvidlag bör dock enligt min mening beaktas de brister i den nuvaran- de ordningen som utredningen redovisar.

Utredningen pekar sålunda till en början på att undersökningar rörande förhållandet mellan läkares uppfattning om graden av alkoholpåverkan och resultatet av blodprov visar dålig överensstämmelse mellan å ena sidan eventuella symptom på påverkan som den misstänkte företer och å andra sidan alkoholhalten i blodet och förtärd alkoholmängd. Många misstänkta med hög alkoholkonccntration i blodet uppfattas av läkaren som inte påverkade eller endast lätt påverkade. Detta gäller även vid mycket höga blodalkoholhalter.

Utredningen anger flera förklaringar till att läkarens slutsatser om påver- kan och graden härav så ofta stämmer dåligt överens med den uppmätta alkoholkonccntrationen. Personer som är alkoholberoende har oftast en hög tolerans för alkohol och kan således bedömas som inte eller endast lätt påverkade trots att blodalkoholkoncentrationen är mycket hög. Människor som är ovana att använda alkohol eller som är avancerade missbrukare med organskador från ett långvarigt alkoholmissbruk kan å andra sidan ha mycket låg blodalkoholkoncentration fastän de företer påtagliga symptom på berusning.

Utredningen pekar vidare på att det i allmänhet hinner gå lång tid från körningens slut till dess den kliniska undersökningen företas. Även perso- ner som är höggradigt berusade vid gripandet kan några timmar senare -vara till synes nyktra fastän blodalkoholkoncentrationen fortfarande är hög.

Slutligen anför utredningen att bedömningen av påverkan och graden av påverkan skiftar mellan olika läkare. Den skiftande bedömningen beror delvis på att den kliniska undersökningen saknar tillräckligt känsliga un- dersökningsmetoder för att den undersökande läkaren skall kunna ställa en säker diagnos.

Riktigheten av utredningens redovisning av bristerna i den nuvarande ordningen bestrids inte av någon remissinstans.

Vad som sålunda kommit fram leder enligt min mening till slutsatsen att den kliniska undersökningen inte har sådan betydelse från rättssäkerhets- synpunkt. att det är motiverat att av detta skäl generellt företa sådan undersökning i mål om trafiknykterhetsbrott som avser körning under påverkan endast av alkohol.

Den uppgift från den kliniska undersökningen som någon gång kan tänkas få betydelse för påföljdsval och straffmätning är främst läkarens bedömning av den misstänktes faktiska påverkan av alkohol. Den uppgif- ten bör dock i linje med vad Läkaresällskapet uttalat i så fall kunna ersättas med iakttagelser av exempelvis sjuksköterskor eller av de polismän som gjort det aktuella ingripandet. Det bör ankomma på åklagaren och domsto-

Prop. 1981/82: 162 12

len att i sedvanlig ordning pröva om uppgifter angående sådana iakttagel- ser undantagsvis bör tillföras utredningen genom vittnesförhör. För kör- kortsprövningen kan i linje med vad kammarrätten i Göteborg har anfört under remissbehandlingen resultaten av de kliniska undersökningarna inte anses ha sådan betydelse att den bör beaktas i sammanhanget.

När det gäller undersökningens betydelse i övrigt varnar utredningen för en överdriven tillit till denna som medel att avslöja sjukdomar. Möjlighe- terna att vid klinisk undersökning upptäcka sjukdom. som är okänd för den misstänkte eller som denne känner till men inte har lämnat uppgift om. är enligt utredningen starkt begränsade bl. a. av det skälet att de tillämpade undersökningsrutinerna främst syftar till att fastställa eventuell påverkan av alkohol. Jag delar utredningens uppfattning i detta hänseende.

RÅ har under remissbehandlingen uttalat att enligt hans mening klinisk undersökning bör företas då åklagaren har anledning att överväga perso- nella tvångsmedel mot någon som misstänks för trafiknykterhetsbrott. För utredningen har RÅ härvidlag särskilt pekat på de fall. då den misstänkte är utlänning som tillfälligt vistas i riket och åklagaren måste ta ställning till frågan om eventuella tvångsmedel innan resultatet av blodanalysen förelig- ger. Enligt utredningen har dock undersökningen så lågt bevisvärde att den inte bör få ligga till grund för användandet av tvångsmedel.

Som RÅ pekat på är det i första hand undersökningsledaren som avgör om förutsättningar för kroppsbesiktning föreligger. Det kan naturligtvis inte uteslutas att sådan besiktning kan vara av betydelse för utredningen genom att ge underlag för beslut om tvångsmedel. Frågan får dock bedö- mas från fall till fall och några obligatoriska regler bör enligt min mening inte ges om läkarundersökning i detta syfte.

När det gäller frågan vilken betydelse som skall tillmätas en begäran .rån den misstänkte om klinisk undersökning. anserjag liksom utredningen att det saknas anledning att .på detta område reglera frågan om utredningsåt- gärder som begärs av den misstänkte på annat sätt än som föreskrivs i 23 kap. 18 å andra stycket rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen skall en begäran om ytterligare utredning under förundersökningen bifallas, om det kan antas att åtgärden har betydelse för förundersökningen. Någon generell regel om rätt för den misstänkte att få till stånd en klinisk under- sökning bör således inte införas. '

Med hänvisning till det anförda förordarjag i likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna att klinisk undersökning i princip inte längre skall behöva företas i mål om trafiknykterhetsbrott när misstanken avser endast påverkan av alkohol. Det bör normalt ankomma på förundersök— ningsledaren att bedöma om en klinisk undersökning någon gång kan vara motiverad av ett särskilt skäl, t. ex. att blodprov av en eller annan anled- ning inte kan tas på den misstänkte.

Den av utredningen inte berörda frågan om behovet av urinprov som komplement till blodproven i de ärenden som det här gäller torde få övervägas i samband med att socialstyrelsen utarbetar de närmare tillämp- ningsföreskrifter som behövs.

Prop. 1981/82: 162 B

6.2. Klinisk undersökning vid drograttfylleri

S.k. drograttfylleri styrks huvudsakligen med samma bevismedel som rattfylleri på grund av alkoholpåverkan. nämligen den misstänktes egna uppgifter, vittnesutsagor, klinisk undersökning samt blod- och urinprovs- analyser. Analysresultaten kan i allmänhet inte läggas till grund för tillför- litliga slutsatser om påverkansgraden i de individuella fallen. och åtal för drograttfylleri är sällsynta. Enligt utredningens mening är svårigheterna att enbart med stöd av läkemedelsanalys fastställa den individuella påver- kansgraden sådana att annan tillgänglig bevisning. främst då vittnesutsagor av polis och allmänhet samt klinisk undersökning, får större betydelse i rättstillämpningen. Utredningen föreslår därför att man även i fortsättning- en bör utföra klinisk undersökning vid misstanke om drograttfylleri. Ut- redningen understrykcr att polisen ofta kan finna fog för sådan misstanke när alkoholutandningsprov, som numera regelmässigt lämnas av den som är misstänkt för trafiknykterhetsbrott. visar ingen eller låg alkoholhalt medan den misstänkte i övrigt företer påtagliga tecken på att vara påver- kad.

Utredningens förslag tillstyrks av alla de remissinstanser som berör frågan utom rikspolisstyrelsen och chefen för länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län. lnvändningarna mot förslaget grundar sig på den uppfattningen att vittnesförhör bl.a. med polisen bör ge lika säker bevisning som läkarundersökningen samt att undersökningen får begränsad praktisk betydelse med hänsyn till den tid som normalt förflyter mellan körningen och undersökningen.

För egen del fårjag anföra följande. Graden av påverkan av annat berusningsmedel än alkohol kan i enlighet

- med vad som har anförts av statens rättskemiska laboratorium normalt inte bedömas genom provanalys. Möjligheten för polispersonal eller andra vittnen att bedöma påverkan är också begränsad. En från rättssäkerhets- synpunkt tillfredsställande bedömning kräver därför ofta kvalificerad me- dicinsk kunskap. Jag anslttter mig med hänsyn härtill till utredningens förslag att klinisk undersökning skall äga rum vid misstanke om drogratt- fylleri. _

Med anledning av vissa synpunkter som statens rättskemiska laboratori- um framför vill jag uttala att det givetvis är angeläget att undersökningsme- todiken i all möjlig mån förbättras och utvecklas vidare. Jag utgår från att socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen beaktar detta när föreskrifter för tillvägagångssättet vid undersökningen utfärdas. Vad som har sagts nu gäller särskilt när undersökningen inriktas på den misstänktes påverkan av andra berusningsmedel än alkohol.

Statens rättskemiska laboratorium har också uppehållit sig vid urvalet av dem som skall läkarundersökas såsom misstänkta för drograttfylleri. För egen del menar jag att stort utrymme härvidlag måste lämnas för

Prop. 1981/82: 162 14

polisens och i förekommande fall åklagarens bedömning. Som Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anfört bör uppgiften att avgöra om läkarundersökning är påkallad eller inte kttnna anförtros polismän i befälsställning. Det får förutsättas att polisen inhäm- tar synpunkter från medicinalpersonal sjuksköterska eller läkare som tar blodprovet. Vid tveksamma fall bör läkarundersökning företas.

6.3. Författningsfrågor

Den nu tillämpade ordningen, enligt vilken läkarundersökning som regel företas vid varje fall av trafiknykterhetsbrott. är inte reglerad i lag utöver vad som följer av reglerna i rättegångsbalken om kroppsbesiktning. Enligt min mening bör inte heller en ändrad ordning lagfästas i vidare mån än så. Rättegångsbalkens bestämmelser skall således också i fortsättningen gälla i första hand Ufr 28 kap. 15 & rättegångsbalken ). De innebär bl. a.. som RÅ påpekat under remissbehandlingen. att frågan om behovet av läkarunder- sökningi varje enskilt fall ytterst avgörs av förundersökningsledaren. Den av mig förordade ordningen. som i linje med utredningens förslag kan regleras i föreskrifter av socialstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen. tar sikte på den rutinmässiga handläggningen av förundersökningar i mål om trafiknykterhetsbrott. Föreskrifterna bör ej utformas så att de inkräk- tar på åklagarens eller polisens möjlighet att om det i ett enskilt fall bedöms nödvändigt föranstalta om läkarundersökning.

Enligt 4 & i 1976 års lag om alkoholutandningsprov gäller. som jag förut nämnt. att om den. på vilken alkoholutandningsprov skall företas. vägrar att medverka till ett sådant prov så får blodprov tas och läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga rum. Utredningen föreslår att 4 & ändras sa att paragrafen endast avser rutinmässiga alkoholutandningsprov och att endast blodprov får tas. Utredningens förslag har i sak inte av- styrkts av någon remissinstans. Några instanser förordar dock en annan lydelse av lagtexten än den av utredningen föreslagna.

Bestämmelsen i 2 5 om rutinmässiga alkoholutandningsprov bygger på motsvarande paragrafi den tidigare gällande lagen (1974: 829) om försöks- verksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov. 1 den lagen fanns också en bestämmelse om blodprov och läkarundersökning vid vägran att medverka vid sådant prov.

Särskilda regler om alkoholutandningsprov vid misstanke om brott in- fördes först i 1976 års lag. Motivet var att bestämmelserna i rättegångsbal- ken om kroppsbesiktning i en del hänseenden inte ansågs passa in på alkoholutandningsprov (prop. l975/76: 162 s. 2] ). Den i den nya lagen upptagna bestämmelsen om blodprov och läkarundersökning vid vägran är formellt tillämplig på såväl rutinmässiga prov som sådana prov som företas vid misstanke om brott.

Prop. 1981/82: 162 15

Den som är skäligen misstänkt för ett sådant brott som avses i l 5 lagen om alkoholutandningsprov kan underkastas blodprovstagning och läkarun- dersökning redan enligt 28 kap. 12 .5 rättegångsbalken . En särskild regel härom för de fall. då någon vägrar att medverka. är således. såsom också utredningen anser. överflödig. Beträffande de fordonsförare som vägrar att medverka till rutinmässiga prov och som inte skäligen kan misstänkas för brott. anserjag liksom utredningen att endast blodprov bör få tas.

Med beaktande av de önskemål rörande lagtexten som. har framförts under remissbehandlingen föreslårjag att det i 45 lagen om alkoholutand- ningsprov föreskrivs att. om den som skall lämna alkoholutandningsprov vägrar att medverka till detta, blodprov får tas även om förutsättningar härför inte föreligger enligt 28 kap. 12 & rättegångsbalken.

Utredningen har också föreslagit vissa ändringar i allmänna läkarin- struktionen och reglementet för sjuksköterskor. och den har i samband därmed även gått in på vissa administrativa frågor. Hithörande spörsmål torde i lämpligt sammanhang få tas upp vid de återkommande överlägg- ningarna med sjukvårdshuvudmännen.

6.4 Besparingar m. m.

Utredningen har inte kunnat ange storleken av de besparingar som kan göras genom att användningen av kliniska undersökningar begränsas. Klart är emellertid att avsevärda rationaliseringsvinster kommer att bli möjliga, främst genom att polis- och läkarresu-rser frigörs för andra upp- gifter. ] sammanhanget kan nämnas att statsverkets kostnader för klinisk undersökning inklusive blodprovstagning under budgetåret 1979/80 upp- gick till ca 3.6 milj. kr.

6.5. Ikraftträdande

Den av mig förordade ordningen bör gälla från den 1 juli 1982.

7. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutand- ningsprov.

I betraktande av den aktuella lagändringens begränsade karaktär får det anses uppenbart att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop. 1981/82: 162 16 8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen _ dels föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov. '

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i det föregående har anfört om kliniska undersökningar i mål om ansvar för trafiknykterhets- brott.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som framgår av hans hemställan.

Prop. 1981/82: 162 17

Sammanfattning av utredningens om alkoholutandnings- prov betänkande (Ds Ju 1981: 13) Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

1 mål om trafiknykterhetsbrott används som särskilda bevismedel dels blodprovs- och urinprovsanalys. dels klinisk undersökningjämte läkarens uttalande om graden av den misstänktes påverkan. Provtagningen äger rum med stöd av 28 kap. 12 & rättegångsbalken. Där föreskrivs att den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa får underkas- tas kroppsbesiktning. Om det erfordras får vid sådan kroppsbesiktning tas blodprov och utföras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men för den misstänkte. Blodprovet får tas av läkare eller av legitimerad sjuk- sköterska. Däremot får endast läkare utföra den kliniska undersökningen. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter om blod- och urinprovstagningen. samt anvisningar för den kliniska undersökningen.

Utredningen har konstaterat att klinisk undersökning sällan underlåts vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Antalet undersökningar uppgår årligen till cirka 21000. Polisväsendets utgifter för dessa undersökningar inkl. blodprovstagningarna uppgick under budgetåret 1979/80 till cirka 3 650 000 kr.

I tre polisdistrikt, nämligen Helsingborgs. Landskrona och Nacka. till- lämpas dock en annan ordning. I dessa distrikt tas blodprov regelmässigt av sjuksköterskor. medan klinisk undersökning företas endast i undantags- fall. Polismyndigheterna i dessa polisdistrikt liksom berörda åklagarmyn- digheter och tingsrätter anser att avsaknaden av klinisk undersökning inte har medfört några olägenheter.

Utredningen har vidare inhämtat synpunkter på frågan om klinisk under- sökning från riksåklagaren. rikspolisstyrelsen. socialstyrelsen. trafiksäker— hetsverket och statens väg- och trafikinstitut. Samtliga har förordat en begränsning av undersökningarna.

Ett flertal svenska och utländska utredningar har visat att de kliniska undersökningarna i allmänhet har så lågt bevisvärde att de inte kan tillmä- tas någon självständig betydelse som bevismedel i trafiknykterhetsmål. Därtill kommer den omständigheten att numera nästan alla åtal för trafik- nykterhetsbrott uteslutande bygger på den alkoholkoncentration som har funnits i den misstänktes blod under eller efter färden. I sådana fall fordras således ingen ytterligare utredning om den misstänktes onykterhet eller trafikfarlighet. '

Samtidigt som det råder enighet om att den kliniska undersökningen endast i undantagsfall har någon betydelse som bevismedel hävdas det ibland att sådan undersökning likväl är nödvändig av medicinska och ' psykologiska skäl. Enligt utredningens mening har emellertid inte dessa

Prop. 1981/82: 162 '$

skäl sådan tyngd att de kan hindra en avveckling av de kliniska undersök- ningarna.

Utredningens överväganden-har därför utmynnat i ett förslag att begrän- sa användningen av klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykter- hetsbrott. Förslaget innebär att sådan undersökning som regel inte skall företas vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Endast i undantagsfall skall läkarundersökning äga rum såsom när föraren misstänks vara påver- kad av annat berusningsmedel än alkohol, s.k. drograttfylleri. eller eljest särskilda skäl för läkarundersökning föreligger. Förslaget kan genomföras genom ändrade föreskrifter och anvisningar från socialstyrelsen och riks- polisstyrelsen. Med anledning av att läkarundersökning inte längre skall vara obligatorisk föreslås även en mindre jämkning av 4 5 lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov.

Den föreslagna ordningen bör leda till att polisen som regel anlitar sjuksköterskor för den blodprovstagning som läkaren nu regelmässigt tar i anslutning till den kliniska undersökningen. I likhet med vad som nu f. n. gäller för läkare i allmän tjänst bör författningsreglerad skyldighet att ta blodprov också åläggas legitimerad sjuksköterska som är i allmän tjänst. Utredningen föreslår att en bestämmelse härom tas in i reglementet (1957: 656) för sjuksköterskor.

Utredningen föreslår också att 5 & allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) ändras på så sätt att den begränsning i skyldigheten att utföra undersökningar åt bl. a. polisen som f. n.-gäller endast för vissa offentligt anställda läkare utsträcks att gälla samtliga läkare i allmän tjänst. Samma begränsning föreslås också gälla i fråga om en sjuksköterskas skyldighet att ta blodprov.

Förslaget att begränsa användningen av klinisk undersökning medför minskade kostnader för statsverket. Hur stora besparingarna blir är emel- lertid beroende bl.a. av frågan om vilken ersättning som skall utgå för blodprovstagningen. På den punkten föreslår utredningen förhandlingar mellan statsmakterna och berörda intresseorganisationer.

Förslaget får också betydelsefulla konsekvenser för den polisiära verk- samheten och för det praktiska sjukvårdsarbetet. Väntetiden mellan gri- pandet av den misstänkte och blodprovstagningen bör nämligen kunna reduceras avsevärt. något som är angeläget från rättslig synpunkt. Härige- nom frigörs också polisresurser som kan användas för viktigare uppgifter. Utredningen beräknar den tidsvinst som polisväsendet kan göra till 20 000—30 000 arbetstimmar per år. eller 12— 18 hela polistjänster. För den praktiska sjukvården innebär förslaget att årligen läkarresurser om i vart fall 10000 arbetstimmar, eller cirka sex årsläkartjänster frigörs för egentligt sjukvårdsarbete under förutsättning att polisen inte anlitar läkare för blod- provstagningen. Å andra sidan medför förslaget ett ökat ianspråktagande av sjuksköterskor. Utredningen beräknar att resurser motsvarande två sjukskötersketjänster' årligen behöver tas i anspråk för blodprovstagning- en.

Prop. 1981/82: 162

19

Av utredningen om alkoholutandningsprov framlagda

författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 4 & lagen (1976: 1090) om alkoholutandnings- prov skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vägrar den på vilken alkoholut- andningsprov skall företagas att medverka till sådant prov får blod- prov tagas och läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga rum.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till

Föreslagen lydelse 45

Vägrar den på vilken alkoholut-' andningsprov enligt 2 55 skall före- tagas att medverka till sådant prov får blodprov tagas.

Förordning om ändring i allmänna läkarinstruktionen (1963: 341)

Härigenom föreskrivs att 5.5 allmänna läkarinstruktionen (1963z341) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5.5'

[allmän tjänst anställd läkare är skyldig,) att, iden mån ej hans övri- ga U'iinsteåligganden hindra honom eller eljest särskilda skäl äro där- emot, tillhandagå länsstyrelse, do- mare. åklagare och polismyndighet med av dem begärda undersök- ningar och utlåtanden däröver. Un- dersökning för påvisande av alko- holpåverkan hos person. som miss- tänkas för brott mot lagen om strat?” för vissa trafikbrott. så ock annan

En läkare som är anställd i all- män tjänst är skyldig att företa un- dersökning och att avge utlåtande däröver om sådan åtgärd begärs av länsstyrelse. domstol. åklagare. polismyndighet eller, i fall som avses i28 kap. [3 5 rättegångsbal— ken. av polisman.

Sådan skyldighetföreligger dock inte om läkaren til/följd av övriga tjänsteåligganden är hindrad att ut- föra den begärda åtgärden eller el-

undersökningen i samband med jest särskilda skä/iir däremot.

' Senaste lydelse 1972: 689.

Prop. 1981/82: 162

kroppsbesiktning å den, som miss- tänkes för brott, varä fri/zetsstraff

kan följa, skall utföras jämväl på begäran av polisman.

Socialstyrelsen meddelar råd och anvisningar för berörda myndig/ze— ter om ianspråktagande! av läkare för olika undersökningar.

Den iförsta stycket stadgade he- gräsningen i skyldigheten att till- handagå med undersökningar och utlåtanden skall ej gälla för läkare som är verksam hut-'udsakligen inorn öppen vård och såvitt avser undersökning och utlåtande röran- de alkoholpåverkan ej hellerför att- nan läkare inom den allmänna sjuk- vården.

Till ledning för berörda myndig- heter utfärdar socialstyrelsen råd och anvisningar om läkares ian- språktagande för olika undersök- ningar.

Denna förordning träder i kraft den

3 Förslag till

Förordning om ändring i reglementet (1957: 656) för sjuksköterskor

Härigenom föreskrivs att i reglementet (l957:656) för sjuksköterskor skall införas en ny paragraf, 8 s". av nedan angivna lydelse.

8 ä' En sjuksköterska som är anställd i allmän tjänst är skyldig att på begäran av åklagare, polismyndighet eller polisman ta sådant blodprov som avses i 28 kap. 13 & rättegångsbalken. Detta gäller dock inte om sköterskan till följd av övriga tjänsteåligganden är hindrad att ta blodpro- vet eller eljest särskilda skäl är däremot.

Denna förordning träder i kraft den

' Förutvarande 8 & upphävd genom 1975: 107.

Prop. 1981/82:162 ' 21

Sammanställning av remissyttrandena över utredningens om alkoholutandningsprov delbetänkande (Ds Ju 1981: 13) Klinisk undersökning vid misstanke om trafik- nykterhetsbrott

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelsen. hovrätten för Nedre Norrland. kammarrätten i Göteborg. Nacka tingsrätt. Stockholms tingsrätt. Helsingborgs tingsrätt. Göteborgs tingsrätt, Statens tratiksäkerhetsverk. Socialstyrelsen. Statens rättskemiska laboratorium. Statens väg- och traftkinstitut. länsrätten i Stockholms län. landstingsförbundet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer, Sveriges läkarförbund. Svenska hälso- och sjukvårdens tjäns- temannaförbund. Svenska polisförbundct. Kungl. Automobil Klubben. Motormännens riksförbund. Motorförarnas l—lelnykterhetsförbund och Svenska läkaresällskapet. '

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Stockholms län och Gotlands län, Malmöhus län och Gävleborgs län.

2 Remissyttrandena

2.l Allmänt om utredningens förslag

Utgångspunkten för utredningens'förslag att användningen av klinisk undersökning vid misstanke om traliknykterhetsbrott kan" minskas har accepterats av samtliga remissinstanser utom Sveriges zulvokatsamfund.

Flera remissinstanser lämnar delvis från utredningens uppfattning avvi— kande synpunkter om behovet av kliniska undersökningar vid s. k. drog- rattfylleri. Någrainstanser avstyrker utredningens förslag när det gäller sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid kliniska undersökning- ar.

2.2 Bevisvärdet av kliniska undersökningar

De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens uppfattning att den kliniska undersökningen i allmänhet har så lågt bevisvärde att den inte kan tillmätas någon självständig betydelse som bevismedel i trafiknykter- hetsmål. Helsingborgs tingsrätt uppger att i Helsingborgs polisdistrikt sådana undersökningar har underlätits i stor omfattning sedan år 1975.

ls) lx)

Prop. 1981/82: 162

Enligt tingsrätten har denna ordning inte medfört några praktiska olägen- heter i rättstillämpningen. Sveriges advokatsamhmd pekar på att under- sökningen kan få betydelse för straffmätningcn och val av påföljd i rattfyl- lerimål samt för körkortsprövni'ngen. Föreningen Sveriges åklagare upp- ger däremot att resultatet av undersökningen inte påverkar vare sig på- följdsvalet eller fängelsestraffets längd. Liknande synpunkter framförs av Nacka tingsrätt. som tillägger att om den misstänktes påverkansgrad har betydelse i målet måste utredning i det hänseendet tillföras på ett mer tillförlitligt sätt exempelvis genom vittnesutsagor om den misstänktes upp- trädande. Kammarrätten i Göteborg anför beträffande undersökningens betydelse i körkortsmål att sådant material som tratikmålsanteckningar. förhörsprotokoll. personundersökning och dom i brottmålet tillsammans med yttrande från körkortshavaren och övrig utredning i allmänhet har långt stön*e betydelse för utgången än den kliniska undersökningen.

Svenska Iäkaresällskapet ansluter sig till utredningens uppfattning att läkarundersökningen är otillförlitlig som grund för att bedöma graden av alkoholpåverkan. När det gäller uppgifter om spritlukt. ansiktsfärg. ba- lansförmåga och allmänt uppträdande är enligt sällskapets mening sanno- likt inte läkarens bedömning mera tillförlitlig än sjuksköterskans eller polismyndighetens.

Enligt länsrätten i Stockholms län bör det klart markeras att bedömning- en av rattfylleribrottet såväl i fråga om påföljdsval och straffmätning som spärrtidens längd vid återkallelse av körkort inte får övergå till ett renodlat promilletänkande. Graden av faktisk påverkan och därmed graden av olämplighet måste även i fortsättningen vara sådana faktorer som vägs in vid bedömningen.

Sverige-S läkarförbund anför att det är en självklarhet. att läkararbets- kraften inte skall användas för meningslös sysselsättning. Förbundet stryker emellertid under vikten av att anvisningarna utformas så att änd- ringen inte tas till intäkt för en begränsning av läkarmedverkan. när sådan är påkallad av andra orsaker än bevisändamål.

2.3 Klinisk undersökning vid drograttfylleri

Utredningens förslag att läkarundersökning alltid skall äga rum vid miss- tanke om s.k. drograttfylleri tillstyrks av samtliga remissinstanser som berört frågan utom rikspolisstyrelsen och chefen för länsåklagarmyndighe- ten i Stockholms lätt och Gotlands län. Rikspolisstyrelsen uppger att i dessa fall lika säker bevisning bör kunna erhållas genom vittnesförhör dels med personer som sett den misstänkte föra motorfordonet och dels med polismän som har omhändertagit den misstänkte.

Om förslaget i denna del genomförs skulle det för övrigt enligt rikspolis- styrelsens mening få endast begränsad verkan på grund av att läkare ofta inte kommer att finnas tillgänglig inom rimlig tid för klinisk undersökning.

Prop. 1981/82: 162 23

Också länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län pekar på att det normalt går åt förhållandevis lång tid från gripandet till dess den kliniska undersökningen kan göras. Den kliniska undersökningen saknar därför enligt länsåklagarmyndigheten även i detta fall bevisvärde.

Enligt Sveriges liikaresällskap kan den kliniska undersökningen tänkas vara av värde för att spåra drograttfylleri även i de fall då sambandet inte är uppenbart för polismyndigheten eller den misstänkte. Vid drograttfylleri eller läkemedelseffekter hos den misstänkte fordras enligt sällskapet läka- res kompetens för att bedöma påverkan. I dessa fall är det sålunda. uppger sällskapet. rimligt med läkares medverkan.

Statens rättskemiska laboratorium uppger att det i llertalet fall är omöj- ligt att på grund av resultaten av analyscrad farmakakoncentration i någon del av kroppen avgöra påverkansgraden. Laboratoriet understryker bety- delsen av en god klinisk undersökning för klarläggande av påverkansgra- den vid misstänkt drograttfylleri och anmärker på att utredningen inte berör frågan hur den kliniska undersökningen skall utföras. Enligt labora- toriet finns det moderna psykologiska undersökningsmetoder som med utnyttjande av standardiserade skattningsskalor och enkel elektronisk mätutrustning erbjuder relativt goda möjligheter att testa omdöme. upp— märksamhet och reaktionsförmåga utan att ge utrymme för subjektiva värderingar. Vem som skall utföra undersökningen bör enligt laboratoriet lämpligen diskuteras med hänsyn till hur undersökningsmetodcrna skall utformas. Laboratoriet kritiserar utredningen för att den inte har behandlat urinprovstagningen vid klinisk undersökning. Vidare diskuterar laborato- riet urvalet av de misstänkta som skall underkastas klinisk läkarundersök— ning.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer anser att uppgiften att avgöra om läkarundersökning är påkallad eller inte torde kunna anförtros polismän i befälsställning.

2.4 Klinisk undersökning i andra fall

RÅ anser att klinisk undersökning också skall företas i de fall då åklaga- ren har anledning att överväga personella tvångsmedel mot någon som misstänks för trafiknykterhetsbrott. En sådan undersökning kan enligt RÅ stundom behövas som ett komplement till annan utredning som står åkla- garen till buds i det tidiga utredningsskede det här normalt är fråga om. RÅ erinrar emellertid i detta sammanhang om att det ytterst är förundersök- ningsledaren som avgör huruvida det i vissa fall föreligger behov av och förutsättningar för kroppsbesiktning av den misstänkte.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län anser att klinisk undersökning kan vara till viss hjälp vid bedömning av om grund finns för beslut om tvångsmedel mot utlänning som står i begrepp att lämna riket. Även i dessa fall kan dock enligt länsåklagarens mening undersökningen

Prop. 1981/82: 162 24

undvaras om de ingripande polismännen rutinmässigt gör anteckningar om den misstänktes alkoholpåverkan.

Soeialstyrelsen anser att i de fall då den misstänkte begär att klinisk undersökning skall göras bör bestämmelsen i 23 kap. 18 Så rättegångsbalken om komplettering av förundersökning ges en för den misstänkte inte alltför snäv tolkning.

2.5 Sjukvårdspersonalens medverkan i förundersökningen rörande trafik- nykterhetsbrott

Utredningens förslag rörande läkares och sjuksköterskors skyldighet att medverka i förundersökningen rörande trafiknykterhetsbrott tillstyrks ut- tryckligen av Helsingborgs tingsrätt. länsåklagaren i Malmöhus län och länsrätten i Stockholms län. Statens väg- och trafikinytitut pekar på att läkares nuvarande skyldighet att medverka endast avser fall av misstänkt alkoholpåverkan. Eftersom klinisk undersökning numera görs rutinmässigt undersöker man även den som är påverkad av annat än alkohol. Enligt institutet bör läkare bli skyldig att biträda vid undersökning också av den som är påverkad av annat än alkohol.

Socialstyrelsen uppger att den nuvarande utformningen av 5 & allmänna läkarinstruktionen inte kan anses utgöra en så allvarlig olägenhet för sjuk- vården att den föreslagna ändringen oundgängligen måste ske nu. Enligt styrelsen bör den lämpligen ske i annat sammanhang. Styrelsen motsätter sig dock inte att ändringen genomförs nu om detta bedöms lämpligt. Styrelsen anför:

Frågan om en ändring i 5 & allmänna läkarinstruktionen kan också disku- teras från en annan utgångspunkt. 5 ”så gäller endast Vissa läkare i allmän tjänst. Dessa förutsätts utföra sina åligganden på det sjukhus eller den mottagning där de är verksamma. Härvid tas i anspråk olika resurser på det sjukhuset eller den mottagningen. Åtgärden verkställs pä läkarens arbetstid. Det kan därför synas ologiskt att ha en bestämmelse som inte gäller den som ansvarar för vården dvs. sjukvårdshuvudmannen utan hos denne anställd personal. Bestämmelsen skall emellertid ses i belysning av förhållanden som delvis inte längre är aktuella. Läkare som tidigare bedrev öppen vård vid sjukhus hade då en mer självständig ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen. De förutvarande provinsialläkarna var statligt anställda. Dessutom drev staten egna sjukhus. Slutligen kan näm- nas att det ibland hävdats att det här är fråga om åtgärder som inte avser sjukvård i egentlig mening och därför inte faller under sjukvårdshuvud- männens ansvar enligt 3 & sjukvårdslagen tl962: 242). Mot denna bakgrund var det naturligt med bestämmelser som riktade sig till den enskilde läka- ren.

Provinsialläkarbegreppet finns inte längre. 1 en nära framtid kommer det inte linnas några statliga sjukhus. De läkare som skall utföra de aktuella åtgärderna kommer att vara anställda hos de kommunala sjukvårdshuvud- männen (från vissa begränsade läkargrupper i statlig tjänst som t.ex.

Prop. 1981/82: 162 25

rättspsykiatrer kan bortses i detta sammanhang). I propositionen (1981/ 82:97) om hälso- och sjukvårdslag har föreslagits en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. De åtgärder det här är fråga om torde vara sådana att de kan inrymmas i sjukvårdshuvudmännens ansvar enligt det förslaget. Närmare regler för denna verksamhets bedrivande kan då lämnas av regeringen i tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagstiftningen.

Utredningens förslag till ändring i läkarinstruktionen när det gäller läka- res skyldighet att medverka avstyrks av överåklagaren i Göteborg. Denne anser inte att ändringen är motiverad. särskilt som man uppenbarligen måste räkna med en omfattande minskning av det antal tillfällen då läkare behöver tas i anspråk för undersökningar av olika slag. Även Göteborgs tingsrätt är tveksam till utredningens förslag i denna del. Förslaget att slopa skyldigheten för vissa läkare att utföra undersökningar är enligt tingsrättens uppfattning inte övertygande.

Sveriges dornareförbund ställer sig tveksamt till den föreslagna ändring- en i allmänna läkarinstruktionen som går ut på att den obligatoriska skyl- digheten för vissa läkare att tillhandagå bl. a. polismyndighet med under- sökningar och utlåtanden däröver slopas. En läkare bör enligt domareför- bundet givetvis inte vara skyldig att utföra sådana undersökningar om han är upptagen av andra, mera angelägna tjänsteåligganden. men det kan ifrågasättas om ”särskilda skäl" skall utgöra hinder för undersökning.

Sveriges läkarförbund hälsar den föreslagna ändringen i läkarinstruk- tionen med stor tillfredsställelse. Nuvarande reglering har enligt läkarför- bundet medfört onödiga slitningar mellan polis och läkare samt varit ömöj- lig att förena med ansvarsregleringen i sjukvårdslagstiftningen.

] fråga om den föreslagna ändringen i reglementet för sjuksköterskor anför socialstyrelsen.

Så gott som samtliga de sjuksköterskor som skulle omfattas av den föreslagna 8 5 i reglementet för sjuksköterskor är i sin tjänst underställda en läkare. En begäran att någon som arbetar på ett sjukhus eller en mottagning skall biträda med att ta ett blodprov bör rimligtvis formellt sett göras hos den som vid det tillfället ansvarar för verksamheten. Det är också denne som i ett visst fall ytterst har att avgöra om sjuksköterskan i fråga kan lämna det begärda biträdet. Detta skall dock inte tolkas så att varje gång en sjuksköterska skall ta ett blodprov hon först måste erhålla tillstånd härför av överläkaren. Genom internt utformade arbetsordningar. instruktioner eller liknande bör på ett smidigt sätt kunna anges när en sjuksköterska skall ta det begärda blodprovet.

Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund anser sig i och för sig ej böra motsätta sig den föreslagna författningsenliga skyldigheten för sjuksköterskor i allmän tjänst att ta blodprov. Förbundet framhåller dock. att arbetsbördan för sjuksköterskorna i allmän tjänst i dag är så stor. att man ej kan räkna med någon nämnvärd marginal för ytterligare arbetsupp- gifter.

Prop. 1981/82: l62 26

Enligt förbundet förefaller det som om utredningen ser alltför optimis- tiskt på såväl väntetidens omfattning som den arbetstid. som skulle åtgå för den extra verksamheten och pekar på att den nu aktuella blodprovstag- ningen även i sig är mer betungande än den i sjukvården med hänsyn till att det är fråga om en tvångssituation för den misstänkte.

När det gäller ersättningen för blodprovstagningen och läkarundersök- ningen ansluter sig socialstyrelsen till vad som anförs av utredningen om att denna fråga bör lösas genom förhandlingar och avtal mellan berörda parter.

Svenska hälso- och sjukvårdens tjr'instemannafi'irbund reagerar starkt mot utredningens resonemang när det gäller ersättningen till sjuksköter- skorna och anmärker att utredningen söker styra kommande förhandlingar genom att lägga fram åsikter rörande vilken ståndpunkt förbundets mot- parter skall inta i förhandlingarna. Förbundet kan inte acceptera. att hu- vudmännen genom att uppbära ifrågavarande ersättningar från polisväsen- det i realiteten får en sänkning av lönekostnaden för sjuksköterskor.

2.6 Författningsförslagen

lngen remissinstans har framfört någon erinran mot utredningens upp- fattning att den föreslagna begränsningen i användningen av klinisk under- sökning bör kunna åstadkommas genom ändrade föreskrifter och anvis- ningar från socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen.

Några remissinstanser har uttalat sig om utformningen av de föreslagna ändringarna i lagen om alkoholutandningsprov. läkarinstruktionen och reglementet för sjuksköterskor.

Beträffande lagen om alkoholutandningsprov anför katmnarrätten i Gö- teborg att det synes vara en fördel om det i 4 & erinras om 28 kap. l2 & rättegångsbalken. Göteborgs tingsrätt ifrågasätter hänvisningen i 4 5 till 2 Få. Denna är enligt tingsrättens mening missvisande. Sveriges domare/ör- bund anmärker också på denna hänvisning. Den är enligt förbundet onödig och kan dessutom ge anledning till den felaktiga slutsatsen att blodprov inte får tas på den som vägrar att underkasta sig alkoholutandningsprov enligt l &.

Beträffande läkarinstruktionen och sjuksköterskereglementet bör enligt Stockholms tingsrätts mening varken i instruktionen eller reglementet hänvisas till 28 kap. 13 rättegångsbalken eftersom det stadgandet inte primärt reglerar blodprovstagning utan närmast är att betrakta som en tillämpningsföreskrift. Första stycket i 5 & läkarinstruktionen bör enligt tingsrätten få ungefär följande lydelse:

"En läkare som är anställd i allmän tjänst är skyldig att företa undersök- ning och att avge utlåtande däröver om sådan åtgärd begärs av länsstyrel- se. domstol. åklagare eller polismyndighet. Blodprovstagning enligt lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov och annan undersökningi samband

Prop. 1981/82: 162 ' 27

med kroppsbesiktning av den som misstänks för brott, på vilket fängelse kan följa. skall utföras även på begäran av polisman."

[ 8 s" reglementet för sjuksköterskor kan enligt tingsrätten skyldigheten hänföras till blodprov i anledning av misstanke om trafiknykterhetsbrott.

Föreningen Sveriges lr'inspolisclnfer och Föreningen Sveriges polis- chefer anser liksom utredningen -att blodprovstagning och klinisk under- sökning är sådana rutinmässiga åtgärder som kan ingå i offentligt anställda läkares och sjuksköterskors vanliga tjänsteåligganden. Om sjukvårdshu- vudmännen i framtiden ersätts med årliga kostnadsbidrag i stället för att varje uppdrag som nu faktureras skulle enligt föreningarna inte oväsentliga administrativa vinster sparas.

Prop. 1981/82: l62