Prop. 1984/85:178

om domstolarna och eko-brotten m.m.

Prop. 1984/85 : 178

Regeringens proposition - 1984/85: 178

om domstolarna och eko-brotten m. m.;

beslutad den 21 mars 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME STEN WlCKBOM

1 Inledning

I denna lagrådsremiss behandlas dels vissa frågor om domstolarnas handläggning av mål om ekonomisk brottslighet. dels en fråga om vidgad rätt att överklaga ett beslut angående försvarare i vissa fall.

Den ekonomiska brottsligheten har på senare tid kommit att bli ett centralt kriminalpolitiskt problem. Angående innebörden av begreppet ekonomisk brottslighet — eko-brottslighet — samt den aktuella brottslighe- tens omfattning och skadeverkningar får jag hänvisa till prop. l984/85: 32 (s. 5— l0).

Stora ansträngningar läggs f.n. ned på att komma till rätta med eko- brottsligheten. Därvid har även de allmänna domstolarnas — dvs. tingsrät- ternas. hovrätternas och högsta domstolens — möjligheter att på ett ända- målsenligt sätt handlägga mål om sådan brottslighet kommit att uppmärk- sammas. Frågan i vad mån den nuvarande domstolsorganisationen kan garantera en effektiv rättegång i mål om eko-brott har tagits upp till behandling dels av kommissionen (Ju 1982205) mot ekonomisk brottslig- het' — i det följande kallad eko-kommissionen — i betänkandet (SOU l984z3) Domstolar och eko—brott och dels av rättegångsutredningen (Ju l977206)2 i betänkandet (Ds Ju 1984: ]) Domstolarna och deras samman- sättning i mål om ekonomisk brottslighet. ] båda betänkandena föreslås åtgärder för att förbättra domstolsförfarandet i mål om ekonomisk brotts-

' Ledamöter: Numera landshövdingen Sven Heurgren. ordförande. regeringsrådet Gunnar Björne och riksdagsledamotcn Arne Nygren. 2 Ledamöter: Landshövdingen Ingvar Gullnäs. ordförande. chefsrådmanncn Ella Ericsson Köhler. länsåklagaren Sten Styring. advokaten Lars Laurin. föreståndaren John 'I'hörngren och lantmästaren Lennart Sandberg.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1984/85: 178 10

lighet. Förslagen är likartade men skiljer sig åt på några punkter. Bl.a. föreslår såväl eko—kommissionen som rättegångsutredningen att experter på ekonomiska och skatterättsliga frågor skall kunna ingå i tingsrätterna och hovrätterna som särskilda ledamöter. Eko-kommissionen föreslår ock- så att handläggningen av mål om eko-brott skall koncentreras till vissa tingsrätter. .

En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) tog i promemo- rian (1982: 1) Skattcbrott och skattemål tipp frågan om en samordning av förfarandet i ett mål om brott mot skattebrottslagen vid en allmän domstol och förfarandet i ett därmed sammanhängande mål om fastställande av skatt eller avgift vid en allmän förvaltningsdomstol. Efter vissa mer be- gränsade reformer på området (se prop. 1982/83: 134 . .luU 36. rskr 378. SFS 1983: 460—461) hänsköts frågan om en integration mellan dessa förfa- randen till eko-kommissionen. som redovisat sina överväganden i det betänkandejag nämnde nyss.

Sammanfattningar av innehållet i kommissionens och rättegångsutred- ningens förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I och 2. De lagförslag som har lagts fram i betänkandena bör fogas till protokollet som bilaga 3 och 4.

Betänkandena har remissbehandlats gemensamt. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt. hovrätten för Nedre Norrland. kammarrätten i Stock- holm. kammarrätten i Jönköping. domstolsverket (DV). riksåklagaren (RÅ). Sollentuna tingsrätt. Stockholms tingsrätt. Västerås tingsrätt. Kal- mar tingsrätt. Malmö tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. Trollhättans tingsrätt. länsrätten i Stockholms län. länsrätten i Västerbottens län. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverkct (RSV). utredningen (Fi 1973: 01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS). länsstyrel- sen i Göteborgs och Bohus län. länsstyrelsen i Östergötlands 1än.juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sve- riges statsåklagare. Föreningen Sveriges skattechefer. Föreningen auktori- serade revisorer FAR. Svenska revisorssamfundet SRS, Föreningen Sve- riges taxeringsrevisorer. Nämndemännens riksförbund. Ccntralorganisa- tionen SACO/SR. Tjänstemännens ccntralorganisation (TCO) samt Lands- organisationen i Sverige (LO).

RÅ har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt. från länsåklagarmyndigheterna i Blekinge län och Kronobergs län. Kristianstads län samt Skaraborgs län och från läns- åklagaren för speciella mål Eric Östberg.

Centralorganisationen SACO/SR har som sitt yttrande hänvisat till ett yttrande som JUSEK avgivit till organisationen.

En sammanfattning av remissyttrandena över de båda betänkandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga ijustiticdepartementets ärenden dnr 380—84 och 410—84.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1984/85: 178 l 1

RÅ har i en skrivelse den 11 april 1983 till regeringen hemställt. att justitiekanslern (JK.) tilläggs rätt att i förekommande fall föra det allmännas talan i högre rätt då en offentlig försvarares agerande ifrågasätts och rätten har meddelat beslut att inte återkalla försvararförordnandet.

Skrivelsen har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av JK. DV. Svea hovrätt. Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. Re- missyttrandena finns tillgängliga ijustitiedepartementets ärende dnr 1145— 83.

2 Domstolarna och eko-brotten 2.1 Allmänna synpunkter

En avgörande faktor vid bekämpningen av den ekonomiska brottslighe— ten är att de samhällsorgan som har till uppgift att upptäcka. utreda och beivra sådan brottslighet — i första hand polis- och åklagarmyndigheterna samt de allmänna domstolarna — kan fullgöra dessa uppgifter på ett ända- målsenligt sätt.

Kvalificerad eko-brottslighet är i många fall svår att upptäcka och utre- da. Lagstiftningen mot ekonomisk brottslighet har blivit mer omfattande under senare år och kommer att byggas ut ytterligare som en följd av det reformarbete som nu pågår på detta område. Bl. a. har samhällets kontroll- möjligheter inom framför allt skatteadministrationcn förbättrats avsevärt under senare tid. Samtidigt tillkommer emellertid hela tiden nya och mer sofistikerade brottstyper.

De nu antydda faktorerna gör att det ställs höga krav på de organ som skall utreda och beivra eko-brott. Inom polis- och åklagarväsendet är det en allmän erfarenhet att en effektiv brottsbekämpande verksamhet gynnas av att personalen har särskild utbildning och erfarenhet på framför allt det ekonomiska området. Samhället har under senare tid också satsat stora resurser på att göra polis- och åklagarorganisationerna slagkraftiga när det . gäller att beivra den ekonomiska brottsligheten. Utredningsrcsurserna har förbättrats genom både personalförstärkningar och utbildningsinsatser. Särskilda s.k. ekonomiska rotlar har inrättats inom polisväsendet. Genom den nya regionala organisationen av åklagarväsendet ( prop. 1982/83: 158 ) skapas slagkraftigare enheter vid bekämpning av eko-brott.

Om samhällets satsningar för att bättre upptäcka. utreda och beivra eko-brott skall få avsedd verkan. krävs emellertid att hela det rättsliga förfarandet i mål om sådana brott är ändamålsenligt utformat. När det gäller domstolsförfarandet är det grundläggande kravet naturligtvis att detta skall mynna ut i ett avgörande som är materiellt riktigt. För genom- slagskraften av den straffrättsliga lagstiftningen är det vidare viktigt att domstolsförfarandet leder fram till ett avgörande inom inte alltför lång tid efter det att den åtalade gärningen begicks.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1984/85: 178 |2

Mål om ekonomisk brottslighet handläggs. liksom mål om annan brotts- lighet. vid de allmänna domstolarna. alltså tingsrätterna. hovrätterna och högsta domstolen (HD). Handläggningen av mål om kvalificerad eko- brottslighet ställer höga krav på domstolarna. Rätten måste många gånger sätta sig in i komplicerade ekonomiska transaktioner. För detta kan krävas att rätten har eller tillägnar sig ingående kunskaper om innehållet i skatte- lagstiftningen och om t. ex. bokföring och revision.

Hittills har domstolsorganisationen endast marginellt berörts av samhäl- lets reformsträvanden när det gäller bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Mål om sådan brottslighet handläggs av domstolarna i vanlig sammansättning med jurister och nämndemän. Behöver rätten till- gång till sakkunskap på de aktuella ämnesområdena. kan man enligt gällan- de rcgler anlita en sakkunnig. som avger ett utlåtande eller hörs i rättegång- en i stort sett efter de regler som gäller för vittnen. '

Frågan om ett bättre domstolsförfarande i mål om ekonomisk brottslig- het har — som jag nämnde inledningsvis — tagits tipp till behandling både av eko-kommissionen och av rättegångsutredningen. Kommissionen och utredningen menar att det är angeläget att domstolsförfarandet i de ak- tuella fallen förbättras och lägger fram olika förslag i detta syfte. Jag återkommer strax till de enskilda förslagen.

vid remissbehandlingen har många instanser vitsordat att det finns ett behov av att öka de allmänna domstolarnas kompetens i mål om kvalif- cerad ekonomisk brottslighet. Man har också allmänt ställt sig positiv till åtgärder i detta syfte. även om det i viss utsträckning har rätt delade meningar om metoderna för en kompetensförstärkning.

Enligt min mening finns det visserligen inte fog för ett påstående att domstolarnas avgöranden i mål om kvalificerade eko-brott hittills inte fyllt befogade krav på säkerhet och riktighet. Mot bakgrund av den ökade graden av komplexitet hos den kvalificerade ekonomiska brottsligheten kan man emellertid inte längre begära av allajuristdomare vid de allmänna domstolarna att de utan vidare skall behärska de ekonomiska och skatte- rättsliga områdena tillräckligt väl för att kunna fullgöra sina uppgifter i rättegångar om sådan brottslighet på ett effektivt sätt. Domaren kan alltså behöva ägna mycket tid och kraft åt att före handläggningen av ett mål skaffa sig de specialkunskaper som behövs.

Genom att öka kompetensen hos de allmänna domstolarna i mål om ekonomisk brottslighet kan man uppnå dels att själva rättegångarna ge- nomförs snabbare och dels att bättre garantier erhålls för att avgörandena blir materiellt riktiga. I likhet med rättegångsutredningen. kommissionen och en stor majoritet av remissinstanserna ställerjag mig därför positiv till åtgärder för att öka domstolarnas kompetens i mål om kvalificerad ekono- misk brottslighet.

Det finns flera tänkbara metoder för att uppnå en kompetenshöjning. En metod är att förbättra kompetensen hos de pcrsonalkaregoricr som i dag

• Sida 13
•  Original

Prop. 1984/85: 178 13

handlägger eko-brott. främst de lagfarna domarna men även nämndemän- nen. Detta kan ske genom utbildningsinsatser och genom att man kräver särskild erfarenhet av den personal som deltar i avgöranden i mål om eko-brott. 1 det sammanhanget blir frågan om koncentration av mål om eko-brott till vissa domstolar aktuell.

Ett annat sätt att förstärka de allmänna domstolarnas kompetens i mål om eko—brott är att ge domstolarna tillgång till särskilda ledamöter med fackkunskaper på det område som behandlas i det enskilda målet. Vad som därvid kan vara aktuellt för eko-målens del är expertis på de ekonomiska och skatterättsliga områdena.

En kombination av de nyss nämnda metoderna för höjning av domstolar- nas kompetens är givetvis också möjlig.

Frågan om man i skattebrottmål bör ha särskilda jär/"aramlt'rcgler har blivit aktuell framför allt genom BRÄzs inledningsvis nämnda förslag om en samordning av handläggningen i skattemål och skattebrottmål. ett för- slag som vidareutvecklats av eko-kommissionen.

Jag kommer strax att gå närmare in på de frågorjag nämnt nu. Dessförin- nan skalljag emellertid uppehålla mig vid spörsmålen i vilka typer av mål det kan finnas behov av en kompetenshöjning jämfört med dagsläget och hur vanligt det kan tänkas bli att särskild kompetens behövs. Svaret på dessa frågor är nämligen delvis styrande för vilka metoder man bör välja.

Det finns ingen exakt definition av begreppet ekonomisk brottslighet. Som framhållits i regeringens proposition om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet ( prop. 1984/85: 32 s. 5 ) råder det emel- lertid en betydande enighet om begreppets kärnområde. Enligt justitieut- skottets definition från 1980/81 års riksmöte (JuU 198()/81:21 s. 62) avses med begreppet sådan kriminalitet som har ekonomisk vinning sotn direkt motiv. och som dessutom har en kontinuerlig karaktär. bedrivs på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för en näringsverksamhet som i sig inte är kriminaliserad men som i det enskilda fallet utgör själva grunden för de kriminella handlingarna. Föredragande statsrådet framhöll i den proposition jag nyss nämnde att denna definition i stort sett bör kunna tjäna som vägledning när det gäller reformarbetet mot ekonomisk brottslig- het. Samtidigt framhölls dock att definitionen inte är heltäckande; det är t.ex. vanligt att skatte- och valutabrott. i varje fall när det gäller större belopp, räknas som ekonomiska brott även när de inte förövas inom ramen för en etablerad affärsverksamhet.

Det nu sagda innebär att som mål om eko-brott vid en tingsrätt kan komma att räknas t.ex. mål om gäldenärsbrott, skattebrott. valutabrott. trolöshetsbrott och bedrägeribrott men att samtidigt mål av dessa slag ingalunda alltid faller in under beteckningen ekonomisk brottslighet. I fråga om t. ex. bedrägeribrotten kan detta t.o.m. höra till undantagen.

Det har vid remissbehandlingen av eko-kommissionens och rättegångs- utredningens betänkanden rått en bred enighet om att det finns behov av

• Sida 14
•  Original

Prop. 1984/85: 178 14

en kompetenshöjning i fråga om vissa av de mål som i enlighet med det sagda bör räknas till kategorin eko-brottmål. Samtidigt är" det en allmän uppfattning att många mål inom denna kategori — kanske de flesta — är så föga komplicerade jämfört med andra mål som de allmänna domstolarna har att handlägga att det inte finns behov av några särskilda åtgärder. Vidare sägs det från många håll att ett behov av förstärkningsåtgärder ibland kan föreligga även inom andra målkategorier.

Rättegångsutredningen har ett allmänt uppdrag att se över frågor om domstolarnas sammansättning och att därvid överväga om det är lämpligt att i framtiden låta experter på det i målet aktuella ämnesområdet ingå i rätten. Några mer generella överväganden om en kompetenshöjning i olika typer av mål bör därför inte göras i det nu aktuella sammanhanget. l linje med samhällets strävanden i övrigt när det gäller att bekämpa eko-brotts- ligheten bör emellertid åtgärder nu vidtas för de mål som kan räknas till den kategorien brottmål. Vad det gäller är att söka komma till rätta med de särskilda svårigheter som kan uppkomma vid handläggningen av sådana mål. 1 första hand är det de ekonomiska och skatterättsliga frågorna som kan skapa problem för domstolen.

Om man företar åtgärder i de hänseendenjag nu nämnt är det naturligt- vis av grundläggande betydelse att åtgärderna träffar de mål där det förelig- ger ett verkligt behov av en kompetenshöjning. Samtidigt är det med hänsyn till kostnadsaspekterna inte försvarligt att kostsamma åtgärder vidtas i andra fall än där behovet är mera påtagligt. Vad som har förekom- mit under remissbehandlingen har övertygat mig om att de kvalificerade mål där en kompetenshöjning behövs inte låter sig inringas genom en formell gränsdragning som utgår från det åtalade brottets rubricering. även om en sådan gräns i och för sig skulle vara till fördel bl. a. med hänsyn till intresset av enkla och klara regler.

I stället är man hänvisad till att från lagstiftarens sida lämna någorlunda öppet vilka kategorier av mål som skall träffas av de särskilda åtgärderna. Man bör alltså knyta an till det faktiska behovet i det enskilda fallet. För en sådan lösning talar också det mer principiella argumentet att man vid en expertmedverkan inte bör låtajurist- och lekmannainflytandet utan sakliga skäl bli mindre än det normalt är.

Jag ansluter mig mot denna bakgrund till rättegångsutredningens slut- sats, vilken tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en stor majoritet av remissinstanserna, att åtgärder för att stärka domstolarnas kompetens i mål om eko-brott inte bör begränsas med hänsyn till brottets formella rubricering. Man får i stället försöka utforma ett system som ger utrymme för kompetensförstärkning i de brottmål där en sådan faktiskt behövs och överlåta åt domstolar och åklagare att själva välja ut dessa mål i enlighet med de riktlinjer lagstiftaren drar upp.

Det är svårt att med säkerhet bedöma i hur många mål en kompetenshöj- ning. utformad enligt den nu förordade principen, skulle vara av värde.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1984/85: 178 l U|

inte minst skapar osäkerheten i fråga om den framtida mälutvecklingen problem för en sådan bedömning. För att ge uttryck för åtminstone en grov uppfattning om problemens relativa betydelse villjag dock — med underlag från vad som hittills förekommit i lagstiftningsärendet — säga att jag uppskattar det antal mål som skulle beröras till något eller några hundratal per år. Denna siffra skalljåmföras med antalet totalt avgjorda brottmål per år vid tingsrätterna. ca 80000. låt vara att de nu aktuella eko-målen ofta är särskilt resurskrävande.

2.2 Närmare om utformningen av en kompetensförstärkning

Mitt förslag: Vidlyftiga eller komplicerade brottmål, i vilka ekonomiska eller skatterättsliga frågor har väsentlig betydelse för bedömningen, skall företrädesvis handläggas av vissa av regeringen särskilt utsedda tingsrätter. Tanken är att i princip en tingsrätt skall utses för var och en av de regionåklagarmyndigheters områden som gäller fr. o. m. den I juli 1985, totalt 13 i riket. Dessa tingsrätter får möjlighet att i mån av behov låta experter på ekonomiska och skatterättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter.

] mål där experter medverkar skall antalet deltagande nämndemän i tingsrätt alltid vara minst fem. En särskilt utsedd tingsrätt får möjlighet att anlita nämndemän från en annan tingsrätt där målet skulle ha kunnat handläggas.

Urvalet av mål som skall gå till de särskilt utsedda tingsrätterna skall i princip göras av åklagaren — utanför de tre storstadsdistrikten i praktiken nästan alltid åklagare på den regionala myndigheten — i samband med att åtal väcks.

Hovrätterna får möjlighet att anlita ekonomiska och skatterättsliga experter på samma sätt som de särskilt utsedda tingsrätterna.

Eko-kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida som enligt kommissionsförslaget koncentration och expertmedverkan skulle anknytas till vissa bestämda brottstyper, bl.a. gäldenärsbrott, och koncentration ske till en tingsrätt i varje län.

Rättegångsutredningens förslag: Överensstämmer i fråga om expertmed- verkan i stort sett med mitt förslag. Utredningen har inte lagt fram något förslag om koncentration av eko-mål till vissa tingsrätter.

Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker förslaget om ekonomiska och skatterättsliga experter som särskilda ledamöter. De allra flesta inom den- na grupp förordar en ordning där man inte utgår från brottets formella rubricering utan från det faktiska behovet av experter i det enskilda fallet.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1984/85: 178 lö

En minoritet avstyrker förslaget om expertmedvcrkan. Inom denna grupp ställer sig några negativa till expertmedverkan över huvud taget, medan andra menar att frågan kräver mer generella överväganden. När det gäller skatterättsliga experter menar några att dessa bör ha samma ställning som vanliga lagfarna ledamöter och alltså inte betraktas som särskilda leda- möter.

Förslaget om koncentration av eko-målen till vissa tingsrätter avstyrks av en majoritet. Några remissinstanser, däribland RÅ. tillstyrker att målen koncentreras. Inom denna grupp förordar ett par en hårdare koncentration än enligt förslaget, nämligen till en tingsrätt i varje åklagarregion, samt att urvalet av mål till de särskilt utsedda tingsrätterna görs på grundval av målets sakliga beskaffenhet, inte på grundval av brottsrubriceringen.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om domstolarna får möjlighet att i kvalificerade mål om eko—brott knyta till sig ekonomisk och skatte- rättslig expertis som ledamöter. ökar deras möjligheter att driva processen effektivt och att komma fram till materiellt riktiga domar. Det finns inte några avgörande principiella eller praktiska nackdelar med en sådan ex- pertmedverkan.

För att en expertmedverkan i nu aktuella fall skall kunna fungera så effektivt som möjligt bör de kvalilicerade eko-målen koncentreras till ett begränsat antal tingsrätter. Dels garanteras då att de lagfarna domare som experterna skall samarbeta med själva har särskilda kunskaper och erfa- renhet inom ämnesområdet, vilket gör att balansen mellan de lagfarna ledamöterna och expertledamöterna blir bättre. Dels medför en koncentra- tion att varje expertledamot kan delta mer regelbundet i rätten och därige- ' nom snabbt skaffa sig en bredare erfarenhet av domstolsarbetet, något som i hög grad är till gagn för effektiviteten.

Av främst praktiska skäl bör öppnas möjlighet för de särskilt utsedda tingsrätterna att handlägga kvalificerade eko-mål utanför den ordinarie domkretsen också utan expertmedverkan, även om det huvudsakligen kan antas bli de mål där experter skall medverka som kommer att bli föremål för koncentration.

Skälen för mitt förslag: Jag skall här först gå in på frågan om expertmedver— kan i mål om eko-brott och först därefter ta upp frågan om koncentration av målen till vissa tingsrätter. Valet av lösningar när det gäller expertmed— verkan har nämligen stor betydelse för bedömningen av koncentrationsfrå— gan.

Allmänt om experlnwdverkan

Våra allmänna domstolar består vid handläggningen av brottmål (med några få undantag. bl. a. tryckfrihetsmål) av enbart jurister eller av jurister och nämndemän. Om domstolen i ett enskilt fall behöver ha tillgång till

• Sida 17
•  Original

Prop. 1984/85: 178 l'7

sakkunskap på det i målet aktuella ämnesområdet. sker detta genom s. k. sakkunnigbevisning enligt 40 kap. rättegångsbalken (RB). Detta innebär att en sakkunnig person avger ett yttrande till domstolen, antingen skriftligt eller vid ett förhör inför domstolen. Sakkunnigbevisning upptas i allmänhet i samband med huvudförhandlingen. En sakkunnig kan tillkallas av rätten, men sakkunnigbevisning kan också åberopas av parterna.

Det finns inom det svenska domstolssystemet flera exempel på att man anlitar experter som särskilda ledamöter av rätten. Jag kan nämna fastig- hetsdomstolarna och vattendomstolarna, där de tekniker som ingår i rätten är fast anställda inom domstolsväsendet. Det finns också måltyper där experter med lösare anknytning till rättsväsendet ingår i rätten, t. ex. pulentmål och sjömål. För patentmälens del kan expertmedverkan komma i fråga även när det gäller frågor om ansvar för brott.

I linje med vad rättegångsutredningen har anfört vill jag framhålla att en expertmedverkan är värdefull framför allt på det sättet att experten kan tillföra övriga ledamöter ökade kunskaper på sitt specialområde på ett mer allmänt plan. Det är i praktiken inte möjligt och knappast ens önskvärt att experten alltid skall besitta specialkunskaper påjust de frågor som är uppe till bedömning i ett enskilt mål. För detta ändamål är sedvanlig sakkunnig- bevisning att föredra. Det väsentliga är i stället att experten kan tillföra övriga ledamöter ökade insikter i t.ex. terminologiska frågor, sedvana o.d. samt — för att tajust eko-brottmålen som exempel -— rörande innebör- den och konsekvenserna av olika transaktioner från ekonomisk och skat- terättslig synpunkt. Härigenom skapas ökade förutsättningar för ledamö- terna att förstå och självständigt analysera det av parterna framlagda processmaterialet. Att experten inte framstår som alltför specialiserad är viktigt också med hänsyn till att han eller hon bör kunna tjänstgöra relativt ofta för att få vana vid domstolarnas arbetsformer.

Det skulle i och för sig vara tänkbart att införa en ordning där experterna biträder det beslutsfattande organet med lösare anknytning än som leda- möter. Exempel på en sådan ordning kan hämtas från hyresnämnderna. se 5 å andra stycket lagen (1973: l88) om arrendenämnder och hyresnämnder. Det skulle emellertid vara svårt att överföra en dylik form av medverkan på de allmänna domstolarna, där omedelbarhets- och koncentrationsprin- ciperna har en helt annan tyngd än vid hyresnämnderna. Än viktigare är —- som framhålls av bl.a. rättegångsutredningen — att i eko—målen de juridis- ka. skattetekniska och ekonomiska frågorna ofta är i hög grad inflätade i varandra. En expertmedverkan i eko-målen måste därför ses som en del i ett lagarbete, där såväl experterna som de lagfarna domarna och nämnde- männen är ansvariga för rättens hela avgörande. Experterna bör mot denna bakgrund ingå i rätten som ledamöter.

Jag är för min del övertygad om att medverkan av experter på ekonomis-_l _ ka och skatterättsliga frågor kan underlätta domstolsarbetet i vissa av eko-målen och öka förutsättningarna för materiellt riktiga domslut. Genom

2 Riksdagen 1984/85. 1 sum/. Nr 178

• Sida 18
•  Original

Prop. 1984/85: 178 IS

att experten deltar i målet under hela dess avgörandeskede — såväl själva huvudförhandlingen som överläggningen och domen — kan övriga leda- möter bättre tillgodogöra sig dennes sakkunskap. En sådan medverkan måste normalt vara en avsevärt effektivare form för samverkan än en ordning där experten avger ett skriftligt utlåtande eller hörs i rättegången ungefär som ett vittne.

Som framgår av det tidigare sagda har det inte ansetts oförenligt med grunderna för svensk rättskipning att andra personer än lagfarna domare och nämndemän deltar i domstolarnas avgöranden. Under remissbehand- lingen av de nu aktuella förslagen har dock från vissa håll framförts kritik mot en sådan ordning, en kritik som delvis har principiell räckvidd. Denna kritik tar bl.a. sin utgångspunkt i att en expertmedverkan i den nu diskute- rade formen är den första som mer allmänt skulle komma att införas i brottmål. Jag skall i det följande ta upp de kritiska synpunkterna till diskussion.

En uppfattning som förts fram är att det med en ordning där sakkunska- pen tillförs domstolen genom en särskild ledamot och inte genom sakkun- nigbevisning finns risk för att kunskapen tillförs domstolen så att säga över huvudet på parterna, med andra ord att det först vid överläggningen till dom kommer fram material som parterna borde ha yttrat sig över. Man menar också att det finns en risk för att övriga domstolsledamöter okn'tiskt godtar expertens uppfattning i en svårbedömd teknisk fråga.

Själv villjag då till en början påpeka att endast det material som kommit fram vid huvudförhandlingen är processmaterial och skall ligga till grund för rättens avgörande. Vad en expert skulle kunna tillföra sina kolleger vid överläggningen är i det hänseende som här är aktuellt snarast en slutsats av ett givet händelseförlopp. En sådan slutsats skulle domstolen med nuva- rande ordning själv ha fått resonerat sig fram till med hjälp av eventuell sakkunnigbevisning samt parternas argumentation. Det är givetvis tänk- bart att en personlig värdering, som experten framför på ett auktoritativt sätt, av övn'ga ledamöter skulle kunna uppfattas som mera okontroversiell än vad som i verkligheten är förhållandet. Jag tror emellertid inte att man behöver befara att samspelet mellan experter och övriga ledamöter skall fungera på det sättet, särskilt inte om man — somjag strax återkommer till — skapar garantier för att den lagfarne ledamoten har särskild utbildning och erfarenhet på det aktuella området. Erfarenheterna från andra områ- den där man redan i dag har expertmedverkan talar inte för det. Som jag nämnde tidigare är avsikten med en expertmedverkan inte heller att exper- ten skall ha specialkunskaper omjust det eller de problem som är aktuella i målet, utan han skall snarare på ett mer allmänt plan höja rättens kun- skapsnivå inom området. Det får givetvis ankomma på framför allt rättens ordförande att vara observant på att de frågor som kan vara kontrover- siella belyses ur olika synvinklar och att expertens egen uppfattning i sådana frågor utsätts för kritisk granskning. Skulle det i något fall inträffa

• Sida 19
•  Original

Prop. 1984/85: 178 19

att experten vid överläggningen tillför målet något nytt som borde vara processmaterial och som parterna därför bör yttra sig över, torde det normalt finnas möjlighet att hålla fortsatt huvudförhandling Ufr rättegångs- utredningen i SOU 1982: 26 s. 544).

Det har vid remissbehandlingen från några håll framhållits som en nack- del att en expert kommer att delta i domstolens avgörande i samtliga delar. således även i sådana där han saknar särskilda kunskaper. I de nu aktuella fallen skall experten sålunda ta ställning till frågor om t.ex. subjektiva rckvisit och påföljdsval. Jag vill i den delen till en början framhålla att ett expertkunnande kan vara till nytta även i frågor av de slag som nu nämnts, bl.a. för bedömning av hur grovt ett brott ter sig. Men givetvis kan det förekomma fall. t. ex. när brottslighet av helt annat slag är uppe till samti- dig bedömning, då det kan sägas att en expenmedverkan är överflödig. Jag har emellertid svårt att se hur det skulle kunna vara till nackdel att experten deltar även i sådana frågor. Man får naturligtvis förutsätta att personer som utses till experter — på samma sätt som den lagfarne doma- ren och nämndemännen — håller hög standard i fråga om förnuft och omdöme. Vidare torde många experter på sikt få en domstolsvana som ligger i nivå med åtskilliga nämndemäns — jag återkommer strax till denna fråga. Jag vill också erinra om att rättens ordförande har en lagstadgad skyldighet att informera nämndemännen om de frågor som skall bedömas och om innehållet i gällande rätt (30 kap. 7 5 första stycket RB). Enligt min mening är det självklart att det åligger ordföranden att i mån av behov lämna motsvarande information till experter som inte är lagfarna. Mot den bakgrunden har man enligt min mening tillräckliga garantier för att exper- terna är väl skickade att delta i samtliga frågor i målet. Och den omstän- digheten att flera domare än normalt deltar i avgörandet torde knappast kunna framställas som en nackdel.

Det är naturligtvis i och för sig tänkbart att öppna en möjlighet för rätten att begränsa expertmedverkan till de delar av målet där specialkunskaper är till fördel. En sådan ordning är emellertid behäftad med åtskilliga pro- blem, bl.a. med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma en gränsdrag- ning. Rättegångsutredningen överväger dessa frågor i Sitt fortsatta arbete rörande expertmedverkan i domstolarna. Jag är mot den bakgrunden inte beredd att i detta sammanhang — utöver vad som redan i dag följer av möjligheterna att dela upp avgörandet av ett brottmål i olika frågor (jfr 22 kap. 5 &, 30 kap. 4 & samt 45 kap. 3 och 14 åå RB) — förorda någon regel om begränsning av expertmedverkan till en viss del av målet.

En annan omständighet som vid remissbehandlingen förts fram som en nackdel med expertmedverkan är att balansen i processen skulle riskera att förskjutas till den tilltalades nackdel. Med en åklagare som ofta är specialiserad på ekonomiska frågor och en expert i rätten har det sagts att försvararen kan komma i underläge. Jag vill i den delen framhålla att de tilltalade i mål om komplicerad ekonomisk brottslighet ofta biträds av en

• Sida 20
•  Original

Prop. 1984/85: 178 20

försvarare som har särskilda kunskaperi och särskild erfarenhet av ekono- miska ting. Vidare vill jag erinra om att en expertmedverkan avses bidra till att domstolens möjligheter att komma fram till en riktig och rättvis dom skall öka. Detta är givetvis särskilt viktigt om den tilltalade skulle vara oskyldigt misstänkt. Även i andra fall ligger det ett värde i att den tilltalade med en expertmedverkan inte behöver hysa något tvivel om domstolens förutsättningar att nå fram till ett självständigt ställningstagande till åklaga- rens yrkanden.

Slutligen har som argument mot att nu införa en expertmedverkan i mål om eko-brott sagts att detta skulle föregripa statsmakternas kommande ställningstaganden till en mer generell expertmedverkan på grundval av rättegångsutredningens arbete. Jag kan visserligen hålla med om att det hade varit önskvärt om frågor av detta slag kunde behandlas i ett större sammanhang och ur ett vidare perspektiv. Reformbehovet på det nu ak- tuella området är emellertid enligt min bedömning — som stöds av kommis- sionen. rättegångsutredningen och en majoritet av remissinstanserna — tillräckligt stort för att frågan om expertmedverkan i dessa mål bör lösas redan nu. Därigenom kan man också få värdefulla erfarenheter inför kom- mande ställningstaganden till mer generella frågor om expertmedverkan i de allmänna domstolarna. Jag kan med hänsyn till det nu anförda inte se något hinder mot att redan i detta sammanhang ta upp frågan om expert- medverkan i mål om eko-brott.

Jag skall mot denna bakgrund närmast beröra några mer allmänna frågor rörande eXpertmedverkan. innan jag går in på spörsmål som har anknyt— ning till de olika kategorier av experter som är aktuella.

När det gäller det sakliga anträdet för e.t'perinra/verkan har jag i det föregående redovisat min uppfattning att man inte bör begränsa en sådan medverkan till vissa i förväg bestämda kategorier av brott. Expertmedver- kan bör komma i fråga så snart ett konkret behov av expertis i det enskilda fallet föreligger. Rättegångsutredningens förslag om expertmedverkan en- ligt en sådan flexibel modell har i allmänhet godtagits under remissbehand- lingen. Som utredningen påpekat saknas det inte exempel på denna typ av avgränsning i andra sammanhang, t.ex. i fråga om fastighetsdomstolarna, jfr 3 & andra stycket lagen (1969: 246) om domstolari fastighetsmål.

Frågan om i ett visst fall expertmedverkan skall komma till stånd eller inte bör mot denna bakgrund prövas av domstolen själv. Det kan vara naturligt att parterna får yttra sig rörande behovet av expertmedverkan. men något formellt inflytande över domstolens sammansättning bör par- terna inte ha. Jag återkommer till frågor rörande formerna för beslutet om domstolens sammansättning i specialmotiveringen. ,

När det gäller frågan vilka typer av domstolar som bör få möjlighet att anlita experter är det naturligtvis i första hand tingsrätterna som kommer i blickfältet. Jag återkommer strax till frågan om möjligheten bör förbehållas vissa tingsrätter. Det är vidare svårt att tänka sig annat än att även

• Sida 21
•  Original

Prop. 1984/85: 178 2!

hovrätterna får tillgång till experter. eftersom de annars skulle stå principi- ellt sett sämre rustade än tingsrätterna när det gäller möjligheterna att göra riktiga bedömningar i eko-brottmålen.

I fråga om HD är förhållandena speciella. Enligt 1] kap. l & regerings- formen får som domare i HD endast tjänstgöra den som utnämnts till ordinarie domare i domstolen. Det är enligt min mening uteslutet att i ett begränsat sammanhang som detta överväga några nya principer för HD:s sammansättning. Dessutom föreligger av flera skäl inte samma behov av expertis för HD:s del som för de lägre domstolarnas. ] HD kommer ju prejudikatfrågan i fokus och själva processmaterialet är som regel klarlagt genom underinstansernas avgöranden. Möjligheten att anlita experter bör därför begränsas till tingsrätter och hovrätter.

Ekonomiska experter

Jag skall nu gå närmare in på frågan om domstolarnas behov av ekono— misk expertis och om formerna för tillgodoseende av detta behov.

En första och avgörande fråga är inom vilka områden en domstol kan ha behov av ekonomisk expertis. Eko-kommissionen och rättegångsutred- ningen har anfört att det i många mål om eko-brott finns ett behov av djupare kunskaper i fråga om bl.a. bokförings- och revisionsteknik. ett spccialkunnande av ungefär samma slag som det en kvalificerad revisor besitter. Denna uppfattning har i allmänhet lämnats obestridd under re- missbehandlingen. Även jag kan ansluta mig till den. Vad det gäller är — somjag sagt tidigare — att experten skall kunna förbättra förutsättningarna för domstolen att tillgodogöra sig bevismaterialet och parternas argumen- tation. För att ett behov av expertmedverkan skall anses föreligga måste emellertid krävas att åtminstone någon fråga med ekonomisk anknytning är av invecklad beskaffenhet. Enklare sådana frågor bör kunna klaras av inom ramen för de nuvarande sammansättningsreglerna. Det bör alltså inte förordnas en ekonomisk expert mer rutinmässigt eller ens mer normalt i mål om ekonomisk brottslighet. Samtidigt måste man dock vara öppen för att ett behov av ekonomisk expertis undantagsvis kan förekomma även i fråga om sådana brott som faller utanför det centrala eko-brottsområdet.

Under remissbehandlingen har från något håll framförts att det i eko- brottmål kan finnas behov av annan sorts kunskap än sådan som represen- teras av kvalificerade revisorer. Vad man då tänker på är personer med erfarenhet av näringslivets eller företagandets villkor. Jag vill för min del framhålla att revisorerna normalt har ett brett kunnande även inom dessa områden. Jag vill emellertid inte utesluta att ekonomiska experter kan hämtas även från andra yrkeskategorier. Det bör dock observeras att i rätten inte bör ingå personer som av någon part kan misstänkas represente- ra i första hand motpartens intressen. Särskild kunskap om näringslivets eller företagandets villkor kan därför bättre förmedlas genom sakkunnig-

bevisning.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1984/85: 178 22

Jag vill i detta sammanhang helt allmänt säga att alternativet med sak- kunnigbevisning bör väljas om cxpertbehovet hänför sig till ett önskemål att införa ett nytt processmaterial i målet. Gäller det däremot bedömning av ett material som redan föreligger. ligger det i princip närmast till hands att välja expertalternativet. Här bör dock rätten även göra en processeko- nomisk avvägning. I ett mål av stor omfattning där cxpertbehovet avser en mindre del bör sakkunnigbevisning kunna vara ett lämpligare alternativ. Jag återkommeri specialmotiveringen närmare till valet mellan expertmed- verkan och sakkunnigbevisning.

Av vadjag har anfört framgår attjag i fråga om de ekonomiska expertle- damöternas kvalifikationer delar eko-kommissionens och rättegångsutred- ningens uppfattning att i första hand auktoriserade eller godkända revi- sorer bör komma i fråga. Även andra personer med tillräcklig insikt i och erfarenhet av företagsekonomiska frågor bör emellertid som nämnt kunna medverka som experter. Det bör t. ex. vara möjligt att låta en advokat med specialkunskaper på det ekonomiska området ingå i rätten.jfr 62 & förord- ningen (1979: 569) med hovrättsinstruktion. ] mål där huvudförhandlingen kan beräknas bli långvarig kan det ibland vara lämpligt att förordna en icke längre yrkesverksam revisor eller motsvarande.

En annan fråga som jag vill ta upp i detta sammanhang är om en ekonomisk expert i hovrätt eller tingsrätt bör ersätta någon annan ledamot eller om han bör ingå i domstolen vid sidan av de vanliga ledamöterna. Det ärinte tänkbart för tingsrätternas del och knappast heller för hovrätternas att låta en expert ersätta en lagfaren ledamot. Inte heller finns det enligt min mening anledning att låta lekmannainflytandet bli mindre därför att experter deltar. Tvärtom finns det skäl att utöka antalet nämndemän i mål där experter deltar för att bibehålla detta inflytande. Jag återkommer strax till den frågan.

] fråga om sättet att utse de ekonomiska experterna har rättegångsutred- ningen föreslagit att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall förordna ett antal ekonomiska experter för en tid av tre år och att domstolarna får använda sig av dessa experter fritt och i mån av behov. Eko-kommissionen har också tänkt sig denna ordning i större delen av landet. men menar att man i bl. a. storstadsregionerna bör ha tillgång till fast anställda personer. Remissinstanserna har i denna del i huvudsak anslutit sig till rättegångsutredningens förslag.

Fördelarna med fast anställd expertpersonal ligger framför allt i att man får ökade garantier för att personalen har en självständig och oberoende ställning. Vidare kan en heltidsanställning ge goda möjligheter för exper- terna att förvärva erfarenheter av de speciella brottmålsfrågorna. Den avgränsning av expertmedverkan som jag gjort i det föregående medför emellertid somjag ser det att sådan medverkan kommer att bli aktuell i ett relativt begränsat antal mål, något eller högst några hundratal per år. låt vara att varje mål kan vara av förhållandevis omfattande art.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1984/85: 178 23

Det är därför enligt min bedömning osäkert om det verkligen finns utrymme för att heltidssysselsätta experter. Härtill kommer att ett system med fast anställda eXperter rymmer andra problem av praktisk natur. inte minst när det gäller möjligheterna att rekrytera tillräckligt kvalificerad personal. möjligheterna för de fast anställda experterna att vidmakthålla sina kunskaper från det praktiska yrkeslivet och möjligheterna att skapa en jämn sysselsättning för dem. Mot denna bakgrund ärjag inte beredd att nu — innan man vunnit erfarenheter av expertmedverkan i eko-målen — förorda en ordning med fast anställda ekonomiska experter.

Bl.a. för att åstadkomma kontinuitet i tjänstgöringen bör det emellertid inte överlämnas åt domstolarna att fritt välja ekonomiska experter. l stället bör — som både kommissionen och utredningen varit inne på -— domstolar- na välja bland personer som i förväg befunnits lämpliga att tjänstgöra som experter och förklarat sig villiga att åta sig uppdrag samt dessutom är insatta i reglerna för expertmedverkan. Befogenheten att förordna sådan expertpersonal bör t.v. åvila regeringen. Frågan om en möjlighet för regeringen att delegera denna befogenhet bör tas upp i ett större samman- hang. t.ex. i samband med en mer allmän reform i fråga om expertmedver- kan i de allmänna domstolarna.

Det torde inte vara nödvändigt att i detta sammanhang gå närmare in på frågan om formerna för förordnande av expertpersonalen. men rent all- mänt vill jag uttrycka uppfattningen att någon form av regional indelning kan vara lämplig. t. ex. så att varje expert förordnas att i första hand tjänstgöra vid en viss tingsrätt eller i ett visst hovrättsområde.

Skatteriitts/iga experter

Jag går nu över till att behandla frågor rörande de skatterättsliga exper- terna. Som jag tidigare antytt är uppgiften för dessa experter — på motsva— rande sätt som för de ekonomiska experterna — att höja rättens kunskap om skatterättens innehåll och terminologi. Av naturliga skäl kommer med- verkan av sådan expertis att bli aktuell nästan uteslutande i skattebrottmål. Det kan visserligen sägas att de vanliga juristdomarna i tingsrätter och hovrätter är väl skickade att själva orientera sig tillräckligt inom detta specialområde av juridiken. Det går emellertid inte att bortse från att detta kunskapsinhämtande sker snabbare och effektivare om speciellt kunnig personal är tillgänglig. åtminstone om det gäller frågor av mer kvalificerad beskaffenhet.

I fråga om vissa skattebrottmål tillkommer emellertid en inte oväsentlig uppgift för en skatterättsexpert. nämligen att ge domstolen ett bättre underlag för att bedöma om det finns skäl för vilandeförklaring av skatte- brottmålet i avvaktan på att en pågående fråga om skattskyldighet som har samband med brottmålet avgörs. Enligt l5 & skattebrottslagen (I97l:69) får vilandeförklaring av sådant skäl ske endast om det är av avgörande betydelse för prövningen av brottmålet att skattefrågan avgörs först. En

• Sida 24
•  Original

Prop. 1984/85 : 178 24

skatterättsexpert kan bidra vid bedömningen av den sannolika utgången av skattefrågan. Härigenom kan man åstadkomma att dessa skattebrottmål behöver vilandeförklaras i mindre utsträckning än f. n.

När det gäller frågan om metoderna för att tillgodose de allmänna domstolarnas behov av skatterättslig expertis har eko-kommissionen och rättegångsutredningen föreslagit att en domare vid en allmän förvaltnings- domstol — företrädesvis länsrätt eller kammarrätt — vid behov skall ingåi domstolen. Vid remissbehandlingen har man i allmänhet inte haft något att erinra mot att skatterättslig expertis ingår i rätten. De flesta har också tillstyrkt den föreslagna metoden. medan några menat att behovet bör tillgodoses på andra sätt. i första hand genom internadministrativa åtgär— der. t.ex. på så sätt att de komplicerade skattebrottmålen styrs till domare med ett gediget kunnande både av brottmåls- och skattejuridik. Det har också ifrågasatts om det är grundlagsenligt att föreskriva en skyldighet för domare vid allmän förvaltningsdomstol att tjänstgöra vid allmän domstol. Några remissmstanscr har förordat att skattedomaren får ställning som vanlig lagfaren ledamot i den allmänna domstolen. vilket skulle få till följd bl.a. att han eller hon blir behörig att i tingsrätt ersätta den ordinarie lagfarne domaren vid förfall för denne.

För egen del anser jag det naturligt att domstolarnas behov av skatte- rättslig expertis tillgodoses på det sätt som föreslagits. alltså genom att en domare med skatterätt som specialitet ingår i rätten. Särskilt tydligt fram— träder fördelarna med denna ordning i de fall där utgången av en pågående skatteprocess utgör ett viktigt moment i brottmålsprocessen. En annan sak är att behovet i det enskilda fallet av medverkan av en skattedomarc kan styras av den ordinarie brottmålsdomarens faktiska kunskaper i skatterätt. Man kan emellertid inte säga att brottmålsdomarna i dag generellt sett har ett så brett kunnande på detta område att en medverkan av skattedomare skulle vara onödig. Inte heller finns det f.n. tillräckligt många skatte— domare med brottmålserfarenhet för att man skall kunna bygga tipp ett effektivt system enbart kring dem. Jag återkommer i det följande till frågan om hur de kvalificerade eko-målen skall kunna styras till juristpersonal med särskilda insikter och erfarenheter på det aktuella området. men jag vill redan i detta sammanhang framhålla att en möjlighet att adjungera skatterättslig expertis från de allmänna förvaltningsdomstolarna enligt min bedömning under alla omständigheter blir nödvändig. Av det jag nu sagt följer också att det enligt min mening inte f.n. finns underlag för att generellt ge sådana domare samma ställning i behörighetshänseende som de lagfarna ledamöterna från tingsrätten. I stället får man tills vidare välja vägen att låta skattedomaren vid tjänstgöring i tingsrätt ha ställning som särskild ledamot.

För hovrätternas de] ställer sig problemet enligt min mening något an- norlunda. En hovrätt skall vid avgörande av brottmål normalt bestå av tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och

• Sida 25
•  Original

Prop. 1984/85: 178 35

tre nämndemän får inte delta. Föreskrifter om de lagfarna domarnas kom- petens finns i 26 5 förordningen (1979: 569) med hovrättsinstruktion. Inget hindrar att hovrätten redan idag — inom ramen för vad som är tillåtet enligt dessa bestämmelser — adjungerar en lagfaren ledamot från t. ex. kammar- rätt. varvid vederbörande automatiskt får ställning som lagfaren ledamot. Detta bör enligt min mening vara det närmast till hands liggande alternati- vet även framdeles. när hovrätten behöver tillgång till skatterättslig exper- tis. Det bör emellertid även öppnas möjlighet för hovrätten att låta en domare från en allmän förvaltningsdomstol ingå som särskild ledamot, alltså vid sidan av de lagfarna ledamöterna. Detta alternativ bör bli aktuellt i särskilt komplicerade mål. där huvudförhandlingen beräknas bli långva- rig.

Det antal mål där det blir aktuellt för en domare från länsrätt eller kammarrätt att tjänstgöra i en allmän domstol blir enligt min bedömning så begränsat att det inte finns skäl att anta annat än att en sådan tjänstgöring ryms inom ramen för nuvarande resurser.

Jag utgår också från att tjänstgöringen i allmän domstol i praktiken kan ordnas genom frivilliga uppgörelser mellan de aktuella domstolarna. Mot den bakgrunden torde det endast undantagsvis finnas ett praktiskt behov av en uttrycklig skyldighet för domare i länsrätt och kammarrätt att tjänst- göra i allmän domstol. Jag anser dock att en sådan skyldighet för fullstän- dighets skull bör införas i enlighet med vad utredningen och kommissionen föreslagit. Jag återkommer strax till den närmare utformningen av en regel i detta ämne. men skall först beröra frågan om grundlagsenligheten av en sådan regel.

Det har under remissbehandlingen ifrågasatts om inte en skyldighet för en domare i allmän förvaltningsdomstol att delta i en allmän domstols handläggning av ett skattebrottmål skulle strida mot bestämmelsen i 11 kap. 5 % sista stycket regeringsformen. I detta lagrum sägs att den som utnämnts till ordinarie domare får förflyttas till annan jämställd domar- tjänst. om det är påkallat av organisatoriska skäl. Vid tillkomsten av motsvarande bestämmelse i den äldre regeringsformen uttalade föredra- gande departementschefen bl.a. att bestämmelsen avsågs hindra förflytt- ning från allmän domstol till förvaltningsdomstol (prop. 1964: 140 s. 100).

Vad det nu är fråga om är att föreskriva en skyldighet för ordinarie domare vid länsrätter och kammarrättcr att i viss utsträckning delta vid tingsrätters och hovrätters handläggning av skattebrottmål. Det kan i prak- tiken komma att röra sig om något eller högst några få tjänstgöringstillfäl- len per år. Att en sådan tjänstgöringsskyldighct inte kan anses jämställd med "förflyttning" i den mening som avses i 11 kap. 5 & regeringsformen är enligt min mening uppenbart. Det kan tilläggas att departementschefen i samband med bestämmelsens tillkomst även uttalade att bestämmelsen inte avsågs hindra att en domare anställs vid mer än en domstol med tjänstgöringsskyldighet företrädesvis vid viss domstol.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1984/85: 178 26

Mot denna bakgrund står det enligt min mening klart att en tjänstgörings- skyldighet av det aktuella slaget inte står i strid mot grundlagen. En regel om tjänstgöringsskyldigheten såvitt avser ordinarie domare kan lämpligen införas i 5 kap. 1 5 lagen (1976: 600) om offentlig anställning. vilket lagrum innehåller vissa andra bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet för ordi- narie domare. Jag återkommer i specialmotiveringen till nämnda lagrum närmare till reglernas tillämpningsområde.

Utöver den nu nämnda lagändringen kräver den föreslagna medverkan av ekonomiska och skatterättsliga experter vid tingsrätter och hovrätter ändringari 1. 2 och 4 kap. RB.

Kont'etttmtion till vissa tingsrätter

Mot bakgrund av vad jag i det föregående kommit fram till i fråga om expertmedverkan skalljag nu gå in på frågan om i vad mån de kvalificerade eko-målen bör koncentreras till vissa domstolar.

Som jag tidigare har varit inne på. och som påpekas av både eko-kom- missionen och r:-ittegångsutredningen. är det till stor fördel för samspelet mellan en expertledamot och en lagfaren ledamot att även den senare har god erfarenhet och goda kunskaperi fråga om det aktuella ämnesområdet. Man kan därigenom i hög grad motverka risken för att en expertledamots uppfattning i en viss fråga inom hans specialområde alltför okritiskt godtas av övriga ledamöteri rätten. När expertledamöter f.n. deltar vid de svens- ka domstolarna sker detta också praktiskt taget alltid i en domstol som på något sätt är specialiserad på uppgiften i fråga. Detta gäller t. ex. i fråga om fastighetsmål. sjömål och patentmål. Det är en allmän erfarenhet från dessa domstolar att samarbetet gynnas av att även de lagfarna ledamöterna i domstolen har specialkunskaper på det aktuella området.

Redan det nu anförda talar enligt min mening starkt för att de mål där experter skall delta koncentreras till vissa tingsrätter. Härtill kommer att en sådan koncentration är i hög grad motiverad av önskemålet att experter- na deltar i rätten relativt regelbundet. Om så är fallet kan experterna snabbare få erfarenhet av de frågor — inte bara inom det egna specialområ- det — som brukar vara uppe till bedömning i brottmål. De kan därigenom utöva sin dömande funktion på ett bättre sätt. En ordning där endast vissa tingsrätter har möjlighet att anlita experter ökar givetvis garantierna för att varje enskild expert blir anlitad mer regelbundet.

De nu nämnda faktorerna har enligt min mening sådan tyngd att någon form av koncentration av de mål där experter skall delta bör eftersträvas när det gäller mål om eko-brott.

De mål som från den nu aktuella synpunkten bör koncentreras är alltså de där experter skall delta. Som jag tidigare nämnt kan det röra sig om något eller några hundratal mål per år. De allra flesta av dessa kan med säkerhet antas redan utan någon särskild regel om koncentration komma att handläggas vid de domstolar som kan bli aktuella vid utformningen av

• Sida 27
•  Original

Prop. 1984/85: 178 27

en sådan regel. Det antal mål som skulle komma att tas från övriga tingsrätter och överföras till de. speciella tingsrätterna kan antas bli ganska litet.

Somjag tidigare nämnde har kommissionens förslag om en koncentrerad handläggning bemötts negativt av en majoritet av remissinstanserna. Man har anfört invändningar av både principiell och praktisk natur. Jag skall i det följande granska de argument som förts fram utifrån den bakgrund som jag nu har tecknat.

Det har sagts att det finns en risk för att en uppdelning av domstolsvä- sendet på så sätt att vissa kvalificerade mål förbehålls några tingsrätter på sikt kan leda till en försämrad rekrytering till övriga tingsrätter och till att allmänhetens förtroende för dessa domstolar blir sämre. Även den bris- tande lokala förankringen hos en specialiserad domstol sägs ktrnna med- verka till att detta förtroende minskar.

Låt mig i detta sammanhang till en början säga att det av många skäl är viktigt att förtroendet för våra domstolar även i fortsättningen bibehålls på en hög nivå. Jag har emellertid svårt att tro att en reform som i praktiken skulle röra kanske något hundratal mål per år av de totalt ca 80000 brottmål som handläggs i landet kan få nämnvärda negativa effekter i de hänseenden som nu nämnts. Det finns med en koncentration som moti— veras huvudsakligen av expertmedverkan inte heller fog för ett påstående att mål undandras en tingsrätt därför att den domstolens lagfarna leda- möter inte är tillräckligt skickliga som jurister. Att målet handläggs av en annan tingsrätt än den vanliga bör. både från allmänhetens och parternas synpunkt, te sig naturligt med hänsyn till att målet är av den beskaffenhe- ten att experter skall delta. Och invändningen om att en specialiserad domstol har bristande lokal förankring minskar betydligt i styrka om man — som jag återkommer till i det följande — gör det möjligt för domstolen att anlita nämndemän från den del av domkretsen som målet har anknytning till.

Det har också sagts att en lagfaren domare som sysslar enbart eller nästan enbart med en viss typ av frågor riskerar att tappa överblicken över det juridiska fältet med fara för att hans bedömningar avlägsnar sig från utvecklingen inom näraliggande rättsområden. Till detta kan sägas att de kvalificerade eko-målen inte är så frekventa att det blir aktuellt för någon domare att under en längre period vara heltidssysselsatt med dem. Man bör enligt min mening eftersträva en ordning där domaren å ena sidan sysslar så mycket med eko-mål att han får tillräcklig erfarenhet och vid- makthåller sina kunskaper och å andra sidan har så mycket arbetsuppgifter vid sidan av detta att han håller kontakt med andra rättsområden.

Det har också åberopats en del argument av mer praktisk natur mot tanken på en koncentration av eko-mål. Det har sagts att parter. försvarare och vittnen kan få avsevärt längre resvägar vid en huvudförhandling. vilket kan medföra såväl olägenheter för enskilda som vissa merkostnader för det

• Sida 28
•  Original

Prop. 1984/85: 178 28

allmänna. För min del kanjag gärna medge att detta kan bli följden i en del fall. Olägcnheterna torde ibland kunna motverkas genom att domstolen håller hela eller delar av huvudförhandlingen på en ort utanför kansliorten som är lämplig från de nu aktuella synpunkterna. De merkostnader som kan uppstå för staten i dessa hänseenden är i relation till de kostnader som mål av detta slag ändå drar med sig närmast försumbara. [ vart fall uppvägs de mer än väl av de effektivitetsvinster som görs.

Mot kommissionens lösning av koncentrationsfrågan. enligt vilken samt-- liga mål rörande brott av vissa särskilt angivna slag skulle koncentreras, har riktats invändningen dels att en koncentration skulle komma att omfat- ta även en rad enkla fall där det inte finns sakliga skäl för en koncentration och dels att vissa eko—mål av kvalificerad beskaffenhet utanför de uppräk- nade kategorierna. t.cx. vissa bedrägerimål. skulle falla utanför. Dessa invändningar faller om man somjag berört i det föregående gör frågan om koncentration beroende av det enskilda målets beskaffenhet. En flexibel lösning av det slaget går också — vilket jag strax återkommer till — att utforma så att man i stor utsträckning undviker kompetenskonflikter mel- lan olika domstolar och risken för rättegångsfel och återförvisning från högre instans.

Som'framgått av det jag nu sagt kan jag inte se några avgörande hinder mot att de eko-mål där experter skall delta koncentreras till vissa domsto- lar som regeringen bestämmer. En sådan ordning har enligt min mening så påtagliga fördelar att den bör genomföras. Av praktiska skäl bör det i första hand ankomma på åklagaren att i samband med åtalets väckande på egen hand bedöma huruvida målet är av den karaktären att experter bör detta och målet således stämmas in till den specialiserade domstolen.

Som jag tidigare har varit inne på blir det sannolikt ett ganska litet antal mål som med en ny ordning skulle komma att tas från övriga tingsrätter och överflyttas till särskilt utsedda tingsrätter. För att syftet med koncen- trationen skall nås måste man under dessa omständigheter enligt min mening genomföra en längre driven koncentration än enligt kommissio- nens förslag. Det ligger därvid. som flera remissinstanser har varit inne på. nära till hands att söka en anknytning till den nya organisation på regional nivå som för åklagarväsendets del kommer att gälla fr.o.m. den ljuli 1985 (prop. 1982/83: 158. JuU l983/84:6. rskr 35). Den nya organisationen inne- bär att åklagarverksamheten på det regionala planet delas in i IE regioner. De tre storstadsdistrikten står dock utanför regionindelningen.

] överensstämmelse med vad flera remissinstanser fört fram är en ord- ning med en tingsrätt i varje region tilltalande. Med en sådan lösning får man också en naturlig samordning med de nya regionala åklagarmyndighe- terna. som utanför storstadsdistrikten får förutses stå för huvudparten av åtalen i de nu aktuella målen. I huvudsak bör denna lösning väljas. Det förefaller därvid rimligt att de tre största tingsrätterna får handlägga kvali- ficerade eko-mål även från angränsande åklagarregioner. Det kan emeller-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1984/85: 178 ' 39

tid vara svårt att på förhand säkert säga vilken ordning som är den bästa i alla delar av landet. Det är inte heller nödvändigt att riksdagen tar ställning till exakt hur många tingsrätter som bör handlägga kvalificerade eko-mål eller vilka dessa bör vara. Vid en koncentration bör det därför få ankomma på regeringen att bestämma vilka tingsrätter som skall komma i fråga. En sådan ordning finns redan i fråga om sjörättsdomstolar, se 336 ä sjölagen (189lz35 s. I).

En särskild fråga är huruvida de specialiserade domstolarna bör ha möjlighet att handlägga mål även utan expertmedverkan.

Fördelarna med en specialisering bland lagfarna domare i komplicerade eko-mål gäller givetvis i och för sig oavsett om experter skall delta i målet eller inte. I praktiken torde emellertid behovet av särskilda kunskaper och erfarenheter hos den lagfarna personalen i viss utsträckning vara täckt redan genom att de mål där experter skall delta koncentreras. Det kan dock säkerligen också förekomma ett och annat mål som är av sådan karaktär att experter inte behöver delta men där det ändå är till fördel att den lagfarne domaren har Speciella kunskaper. Det kan heller inte uteslu- tas att just domarens specialkompetens kan utesluta behovet av expert— medverkan i något fall.

Det torde vidare stå klart att flera praktiska problem skulle uppstå. om man tillät den specialiserade domstolen att handlägga endast mål med experter. Som jag tidigare nämnt bör valet av domstol i första hand göras av åklagaren medan rätten själv måste ha det slutliga avgörandet i fråga om expertmedverkan. Komplikationer skulle då uppstå bl. a. i det fallet att den specialiserade domstolen inte delar åklagarens bedömning att ett visst mål kräver expertmedverkan. En ytterligare fråga är hur man skulle hantera det fallet att målet från början bedöms vara så komplicerat att expertmed— verkan krävs men sedermera, t.ex. till följd av erkännande eller åtalsjus- tering före huvudförhandlingen. blir avsevärt enklare. Till det anförda kommer att den specialiserade tingsrätten i den stora majoritet av eko-mål som det enligt de vanliga forumreglerna tillkommer rätten att handlägga rimligen under alla förhållanden måste vara fri att välja att handlägga ett visst mål utan expertmedverkan. Det ter sig mindre följdriktigt, om dom- stolens handlingsmöjligheter skulle begränsas beträffande exakt samma fråga för det fallet att åtalet väckts med stöd av en särskild forumregel av det slag som här diskuteras.

Vad nu sagts talar enligt min mening entydigt för att de särskilt utsedda tingsrätterna bör få möjlighet att med stöd av specialiseringsregeln hand- lägga eko-måj utan expertmedverkan, även om en sådan möjlighet kan förväntas komma till praktisk användning bara i undantagsfall.

Som jag tidigare varit inne på bör det anförtros åklagaren att efter de riktlinjer som lagstiftaren drar upp bedöma om ett eko-mål är av sådan beskaffenhet att det bör handläggas av den särskilt utsedda tingsrätten eller om det bör stämmas in enligt vanliga forumregler. Riksåklagaren har

• Sida 30
•  Original

Prop. 1984/85: 178 30

möjlighet att ge åklagarna närmare riktlinjer för denna bedömning. Man kan fråga sig om det härutöver behövs något särskilt remedium mot att ett mål där expertmedverkan visar sig behövas stäms in till en icke specialise— rad tingsrätt.

Enligt l9 kap. 7 5 andra stycket RB finns redan idag möjlighet för en tingsrätt att flytta över ett brottmål till en annan behörig domstol, under förutsättning att åklagaren begär det och det föreligger synnerliga skäl. De problem som kan uppkomma rörande fördelningen av eko-målen mellan de specialiserade tingsrätterna och övriga tingsrätter bör kunna lösas med stöd av denna regel. Det bör enligt min mening inte nu genomföras någon särlösning, som t.ex. skulle innebära rätt för en tingsrätt att självmant flytta över ett brottmål till en annan tingsrätt, förjust de nu aktuella målen. Frågan om en annan ordning för överflyttning av mål får tas upp på nytt om erfarenheterna av denna reform visar att det behövs. Tills vidare bör alltså de generella överflyttningsreglerna för brottmål gälla också i de nu aktuella fallen.

Jag vill här också fästa uppmärksamheten på regeln i 19 kap. 7 5 första stycket RB. Det föreskrivs där att en domstol behåller sin behörighet, om det efter stämningens delgivning har inträtt ändring i det förhållande som betingat dess behörighet. Om ett mål som stäms in till en specialiserad domstol skulle förlora sin karaktär av särskilt kvalificerat eko-mål under handläggningen. kan domstolen sålunda ändå fortsätta denna. Även för- detta fall kan emellertid domstolen på yrkande av åklagare flytta över målet till annan behörig domstol. om det finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd.

För att en koncentration av de komplicerade eko-målen till vissa tings- rätter skall få avsedd verkan krävs att målen inom dessa tingsrätter hand- läggs av personal med särskilda kunskaper och erfarenheter. När det gäller utbildningen är avsikten att under de närmaste två budgetåren ett hundra: tal yrkesdomare från de allmänna domstolarna skall få genomgå kurser i fråga om redovisning/bokföring, skatte- och avgiftsfrägor, gäldenärsbrott samt näringslivets villkor/sund affärsverksamhet (jfr prop. 1984/85: 32 s. 63 och prop. l984/85: lOO bil. 4 s. 80). Denna utbildning är av värde även för domare som inte tjänstgör vid de specialiserade domstolarna. eftersom ett betydande antal mål om ekonomisk brottslighet givetvis även i fortsätt- ningen kommer att handläggas vid andra tingsrätter. Jag anser mig emeller- tid kunna utgå från att utbildningen kommer ett tillräckligt antal befatt- ningshavare vid de specialiserade tingsrätterna till del. Eko-målen bör uppenbarligen dessutom vid dessa tingsrätter i princip behandlas som specialmål och inom domstolen koncentreras till ett begränsat antal avdel- ningar eller rotlar (jfr prop. 1984/85: 100 bil 4 s. 89). En sådan fördelning kan f.ö. vara lämplig även vid övriga tingsrätter för att garantera att den ekonomiska utbildningen kommer till praktisk nytta.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1984/85: 178 31

Det jag hittills sagt rörande koncentration av mål och intern fördelning av mål inom en domstol har tagit sikte på tingsrätterna. För hovrätternas del har något förslag om koncentration inte lagts fram av eko-kommis- sionen. För min del anserjag övervägande skäl tala för att man åtminstone inte f.n. genomför någon koncentration på hovrättsnivån. Visserligen skall även hovrätterna kunna anlita ekonomiska och skatterättsliga experter, men behovet av specialkunskaper hos den lagfarna personalen kan i hov- rätterna avsevärt lättare än i tingsrätterna tillgodoses genom att målen styrs till en bestämd avdelning eller rotel.

Lagtekniskt bör den föreslagna koncentrationen kunna ta sig uttryck i en regel i 1 kap. RB , vilket innehåller bestämmelser om tingsr'ätternas upp- gifter och organisation, av huvudsaklig innebörd att de särskilt kvalificera— de eko-målen företrädesvis bör handläggas av de tingsrätter som regering- en bestämmer. Det bör i samma paragraf också uppdras åt regeringen att bestämma om dessa tingsrätters domkretsar i dessa mål. Man behöver då inte göra några ingrepp i de generella forumbestämmelserna i 19 kap. RB . Som jag tidigare har varit inne på torde man i praktiken kunna utgå från att åklagarna väljer ut de mål där koncentration är till fördel. Om det behövs fär frågan om en mer detaljerad lagreglering tas upp senare.

Nämndemän"en och eko-brunett

Jag skall slutligen ta upp några frågor rörande nämndemännens medver- kan i mäl om eko-brott. Delvis harjag redan antytt frägeställningarna.

Eko-kommissionen har föreslagit att som nämndemän. i eko-mål skall tjänstgöra företrädesvis personer med erfarenhet av ekonomiska förhållan- den i näringsverksamhet. Detta förslag har i allmänhet avstyrkts vid re- missbehandlingen, främst under anförande att ett krav på särskilda kun- skaper rörande det i målet aktuella ämnesområdet inte står i överensstäm- melse med nämndemännens uppgift i rättegången. Det har också anförts betänkligheter från praktisk synpunkt mot förslaget. Man har menat att det kan ställa sig mycket svårt att rekrytera tillräckligt antal personer med lämplig bakgrund.

Nämndemännens uppgift i rättegången behandlades för ett par år sedan i ett lagstiftningsärende rörande bl.a. antalet nämndemän i tingsrätt. Min företrädare framhöll i den aktuella propositionen (prop. 1982/83: 126 s. 18) att nämndemännens uppgift först och främst är att se till att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna rättsuppfattningar i samhället, särskilt när det gäller bedömningsfrågor t.ex. angående påföljdsval och bevisvärdering. Vidare tillgodoser — framhölls det -— nämndemännen med- borgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet, vilket bidrar till att tilltron till denna verksamhet på ett mer allmänt plan kan vidmakthållas. Justitieutskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen. gjorde inget uttalande som avviker från den nu redovisade synen på nämndemännens uppgift.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1984/85: 178 32

Enligt min mening kan det i och. för sig säkert anföras skäl för en ökning av nämndemännens kompetens i mål om eko-brott. Ett krav på ekonomisk bakgrund och utbildning för tjänstgöring som nämndeman i sådana mäl skulle emellertid lätt kunna komma i konflikt med den nuvarande synen på vilken uppgift en nämndeman har i en rättegång. Jag är inte beredd att i detta begränsade sammanhang ge uttryck för någon ny uppfattning i den frågan. Mot den bakgrunden tarjag inte nu upp eko-kommissionens förslag om särskilda kompetenskrav pä nämndemännen i eko-mål. Självfallet in- nebär inte detta något hinder mot att rätten utnyttjar den ekonomiska sakkunskap som kan vara representerad även bland nämndemännen när rättens sammansättning bestäms i det särskilda fallet.

Det ligger ett stort värde i att nämndemännen i ett mål har lokal förank- ring. Möjligheterna till detta minskar i ett system där vissa typer av mål som med nuvarande ordning kan handläggas vid alla tingsrätter koncen- treras till några av dessa. För att råda bot på detta kunde övervägas ett "system med särskilda nämndemän i sådana mål om eko-brott som hand- läggs vid de särskilt utsedda tingsrätterna. En enklare lösning är dock att öppna möjlighet för den särskilt utsedda tingsrätten att i mål som inte hör till rättens normala domkrets kalla in nämndemän från en annan tingsrätt där målet skulle ha kunnat handläggas.

[ fråga om antalet nämndemän gäller sedan den ljuli 1983 att en tingsrätt vid huvudförhandling är domför med en lagfaren domare och tre nämnde- män. I mål om brott, för vilket är stadgat minst två års fängelse. skall dock fem nämndemän delta. Ytterligare en nämndeman får sitta i rätten. om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild om- ständighet. I mål om eko-brott där en eller kanske två experter medverkar som särskilda ledamöter kan enligt dessa regler lekmannainllytandet i vissa fall som jag ser det bli alltför litet. Jag föreslår därför att dessa mål i fråga om antalet nämndemän skalljämställas med mål om brott, för vilket är stadgat minst två års fängelse.

De föreslagna reformerna i fråga om möjligheterna att låta nämndemän från andra tingsrätter ingå i de särskilt utsedda tingsrätterna samt i fråga om antalet nämndemän i mål med expertmedverkan kräver vissa ändringar i 1 kap. RB.

3 Vidgad rätt att överklaga beslut angående försvarare

4 Ikraftträdande

Jag föreslår att de förordade lagändringarna samt den nya lagen om behörighet för justitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångs- balken träder i kraft den 1 juli 1985. ] överensstämmelse med allmänna processrättsliga principer blir den nya lagstiftningen beträffande handlägg- ningen av eko-mål tillämplig även i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1984/85: 178 45 S Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

|. lag om ändring i rättegångsbalken ,

2. lag om ändring i skattebrottslagen(1971 : 69),

3. lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning samt

4. lagom behörighet förjustitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken .

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för finansdepartementet och det under 3 angivna förslaget i samråd med che- fen för civildepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.

1 Anmälan av Iagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken .

2. lag om ändring i skattebrottslagen(1971 : 69).

3. lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning.

4. lag om behörighet för justitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken .

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har i sak godtagit förslaget när det gäller medverkan av ekono- miska och skatterättsliga experter som särskilda ledamöter i tingsrätter och hovrätter i kvalificerade mål om s.k. eko-brott. Jag har ingen erinran mot de uttalanden rörande expertmedverkan som lagrådet gjort i sitt ytt- rande.

Förslaget om koncentration av vissa eko-mål till några tingsrätter inne- bär enligt lagrådets mening ett ingrepp i vår rättsordning av betydande principiell räckvidd. Lagrådet synes därvid ha fäst avgörande vikt vid det faktum att enligt förslaget de särskilt kvalificerade eko-målen företrädesvis skall handläggas av vissa tingsrätter. medan övriga eko-mål skall handläg- gas på samma sätt som nu. dvs. av alla tingsrätter enligt de vanliga forumreglerna. Lagrådet har anfört att en klyvning av målen efter sådana kriterier lätt kan leda till uppfattningen att somliga tingsrätter har högre kvalitet än andra. Mot bakgrund bl.a. härav och med hänsyn till det förhållandevis ringa antal mål som i praktiken torde komma att beröras av en reform i denna del förklarar sig lagrådet inte kunna tillstyrka förslaget om koncentration till vissa tingsrätter.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den l4 februari 1985.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1984/85: 178 60

Jag vill i detta sammanhang till en början erinra om den ordning som redan nu gäller i try-'ckfi'ihetsmål. vattenmål. fastighetsmål och sjömål och som innebär att dessa mål i princip skall handläggas av endast vissa utvalda tingsrätter. Den omständigheten att lagstiftaren valt att koncentre— ra dessa mål till några domstolar grundar sig givetvis på en bedömning att målen vanligen är av så speciell beskaffenhet att särskild kompetens be- hövs hos domstolen. bl. a. genom medverkan av teknisk expertis. Särskilt tydligt illustreras detta i 3.36 & sjölagen (189lz35 s. 1). där lagstiftaren i andra stycket undantagit vissa målgrupper av generellt sett mindre speciell beskaffenhet från första styckets huvudregel om koncentration och lagt ut handläggningen av dem på alla tingsrätter.

Även mål om ansvar för ekonomisk brottslighet rör ofta en i förhållande till andra målgrupper mycket speciell materia. [ fråga om sådana mål råder det en bred enighet om att det finns ett behov av att i de särskilt kvalificera- de fallenförstärkadomstolarna med ekonomisk och skatterättslig expertis. Även lagrådet synes ha anslutit sig till denna uppfattning. För att en expertmedverkan i dessa fall skall kunna fungera på bästa sätt är det som framhållits i lagrådsremissen väsentligt att målen på något sätt koncen- treras. Bl. a. kan man med stöd av erfarenheter från andra områden utgå från att samspelet mellan experter och lagfarna ledamöter fungerar bäst om även de lagfarna ledamöterna har regelbunden kontakt med det aktuella ämnesområdet. Att det upprätthålls en balans mellan lagfarna ledamöter och experter är av avgörande vikt från rättssäkerhetssynpunkt. Man kan utgå från att lagstiftaren vid tillskapandet av t. ex. fastighetsdomstolarna lagt stor vikt vid synpunkter av detta slag.

Frågan om en allmän möjlighet för de allmänna domstolarna att anlita expertis inom olika ämnesområden är f. n. under behandling av rättegångs- utredningen (Ju l977:06). Fram till dess att utredningen presenterat sina förslag är jag inte beredd att i detta sammanhang förorda någon annan ordning än den som hittills varit bruklig när experter deltar. nämligen att endast vissa domstolar där särskild utbildning och erfarenhet finns repre- senterad skall handlägga mål med expertmedverkan.

Det råder enighet om att det bara är i de mest kvalificerade eko-målen som expertmedverkan behövs. Det är därför inom denna målgrupp som behovet av koncentration främst gör sig gällande. På grund av målens skiftande beskaffenhet synes det inte ändamålsenligt och knappast ens möjligt att i lagtexten göra en strikt uppdelning mellan olika kategorier av mål, t.ex. på grundval av åklagarens brottsrubriccring. En sådan metod skulle som påpekats i lagrådsremissen få till följd att koncentrationen skulle omfatta betydligt fler mål än nödvändigt. Den lämpligaste lösningen har jag från dessa utgångspunkter funnit vara att det överlämnas åt de tillämpande organen — åklagare och domstolar -— att själva bestämma om ett mål är av så kvalificerad beskaffenhet att det bör omfattas av koncen- trationsprincipen. Jag skall gärna medge att denna urvalsmetod — att

• Sida 61
•  Original

Prop. 1984/85: 178 6l

bestämmanderätten delegeras till de tillämpande organen — är ny i dessa sammanhang, men själva grundtanken är i princip densamma som när det gäller t. ex. fastighetsmål och sjömål. Det är alltså enligt min mening mera fråga om en annan urvalsteknik än om en nyhet av principiell räckvidd.

Lagrådet har sotn skäl för sitt ställningstagande till förslaget om koncen- tration också nämnt den omständigheten att det antal mål som med den föreslagna ordningen skulle komma att handläggas vid andra domstolar än nu kan antas bli förhållandevis litet. i lagrådsremissen har nämnts att det kan antas bli fråga om högst ett hundratal mål. Enligt min mening innebär detta förhållande dock snarast att de skäl som ligger bakom förslaget framstår som desto starkare. samtidigt som de principiella betänkligheter som har framförts från olika håll rimligen måste minska i styrka. Jag har därför svårt att se att det ringa målantalet skulle vara ett skäl att avstå från reformen .

Jag vill med anledning av vad lagrådet uttalat tillägga att förslaget själv— fallet inte avses ge underlag för uppfattningen att vissa domstolar skulle vara av "högre kvalitet" än andrafEn sådan uppfattning är främmande för mig och den synes inte ha förts fram med sikte på de övriga fall då speciella målgrupper koncentrerats till särskilda domstolar.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt och med hänsyn till de skäl som i övrigt har anförts i lagrådsremissen förordar jag att förslaget om att de kvalificerade eko-målen i första hand skall handläggas av vissa särskilt utsedda tingsrätter genomförs.

Lagrådet har vidare anfört att inte bara åklagaren titan även den tillta- lade borde ha möjlighet att påkalla att ett mål som enligt hans bedömning inrymmer komplicerade problem skall prövas av en specialiserad domstol. Jag vill i det sammanhanget erinra om att nuvarande system i RB är uppbyggt så att — sedan ett brottmål väl stämts in till ett behörigt forum — överflyttning kan ske till annan behörig domstol endast efter begäran av åklagare. Detta system torde i praktiken i allmänhet ha tillgodosett även befogade önskemål från de tilltalades sida. och som jag anfört i lagrådsre- missen utgär jag från att så kommer att bli fallet även i de nu aktuella situationerna. Jag skall emellertid noga följa behovet i den praktiska till- lämpningen av en ordning i enlighet med vad lagrådet varit inne på. Frågan får tas upp senare om det visar sig påkallat.

Det i remissen upptagna förslaget till ny lydelse av I kup. 7.6 RB bör med hänsyn till det anförda genomföras med en mindre språkligjustcring. Reglerna om expertmedverkan i ] Ita/1.8 9' och 2 kap. 4 a 5?" RB bör redak— tionellt utformas i så nära anslutning som möjligt till lagrådets förslag i dessa hänseenden. Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört i fråga om 4 kup. 10 a 9" RB och godtar lagrådets förslag till utformning av den para- grafen. Jag vill dock för tydlighets skull nämna att det följer av paragrafens andra stycke att det aldrig är tillåtet för en person som är omyndig eller i konkurstillstånd att tjänstgöra som expert.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1984/85: 178 62

Jag godtar, efter förnyat samråd med chefen för civildepartementet, med några smärre språkliga justeringar lagrådets förslag i fråga om lagen om offentlig anställning.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta

]. lag om ändring i rättegångsbalken ,

2. lag om ändring i skattebrottslagen (l97l : 69).

3. lag om ändring i lagen ( 1976: 600) om offentlig anställning,

4. lag om behörighet förjustitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken .

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1984/85: 178 63

[ debatten om den ekonomiska brottsligheten har konstaterats att sam- hällets kontroll- och sanktionssystem inte är ändamålsenligt utformat. Som en följd av den uppmärksamhet som riktats mot denna form av brottslighet har polis- och åklagarväsendets utredningsresurser fortlöpande förbätt- rats. Också på indrivningssidan har betydande insatser gjorts.

De åtgärder som har vidtagits skall ses mot bakgrund av att det som regel krävs särskilda kunskaper för att effektivt kunna bekämpa den eko- nomiska brottsligheten. De resurser som samhället har ställt till förfogande — och de åtgärder som kommissionen hittills har föreslagit — har främst varit avsedda att förbättra möjligheterna att upptäcka och utreda brott av denna art. För att dessa insatser skall få avsedd verkan måste emellertid det rättsliga förfarandet i sin helhet vara ändamålsenligt utformat. Det är således viktigt att de brott som upptäcks också leder till snabb lagföring med en adekvat påföljd utan att rättssäkerheten sätts åt sidan.

Vid de hearings och de omfattande kontakter som kommissionen i övrigt haft med representanter för olika myndigheter och organisationer har framhållits vikten av att domstolarna inte lämnas utanför det pågående reformarbetet. Det har påpekats att mål om ekonomisk brottslighet ställer domstolarna inför svårigheter som normalt inte förekommer i brottmål. Det statistiska material som kommissionen har ställt samman bekräftar också att mål som rör ekonomisk brottslighet är mer komplicerade än andra brottmål. Handläggningstiderna i sådana mål är t. ex. avsevärt längre än den genomsnittliga handläggningstiden för brottmål. Statistiken visar också att antalet mål om ekonomisk brottslighet ökar mycket kraftigt och att denna ökning kan förväntas fortsätta.

Mot den nu angivna bakgrunden har kommissionen — med hänsyn till sin uppgift att lägga fram förslag till behövliga lagstiftningsåtgärder på bl.a. det processrättsliga området —— övervägt hur domstolarnas resurser bäst kan utnyttjas vid handläggningen av mål om ekonomisk brottslighet. Ut- gångspunkten för utredningsarbetet har varit att skapa goda förutsättning- ar för en snabb, effektiv och kvalificerad handläggning av mål om ekono- misk brottslighet, som samtidigt tillgodoser kravet på rättssäkerhet.

De vägar som står öppna för att möta de krav som ställs på domstolarna är enligt kommissionens mening att dra samman handläggningen av mål om ekonomisk brottslighet till ett begränsat antal av de allmänna domsto- larna (koncentration) och att förstärka dessa domstolar med ledamöter med särskilda kunskaper tsukkunnigrm'dverkun'). När det gäller skatte- brottmålen — som utgör en betydande del av målen om ekonomisk brotts- lighet — bör handläggningen dessutom kunna samordnas med den hand- läggning av skattemål som sker i de allmänna förvaltningsdomstolarna.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1984/85: 178 64

Kommissionen föreslår således att handläggningen av vissa mål om ekonomisk brottslighet —- skattebrott, gäldenärsbrott och valutabrott — skall kancwztrcrus till ett begränsat antal tingsrätter (Eko-tingsrätter). Där- med får de domare som kommer att handlägga målen en bred erfarenhet av sådana mål. Det blir också möjligt att rikta särskilda utbildningsinsatser till dessa domare. Vidare underlättas samarbetet mellan domare och experter om handläggningen bara sker vid ett mindre antal domstolar.

I fråga om antalet tingsrätter har kommissionen övervägt att följa den indelning i 13 statsåklagarregioncr som nyligen har beslutats av riksdagen. Man kan nämligen räkna med att det är hos dessa äklagarmyndigheter som ansvaret för flertalet utredningar om den ekonomiska brottsligheten kom- mer att ligga. En sådan koncentration skulle enligt kommissionens mening leda till att man fullt ut nådde de önskade fördelarna i form av bl. a. ökad erfarenhet hos de berörda domarna. En så långt gående koncentration medför emellertid vissa nackdelar. bl.a. i fråga om de enskildas avstånd till domstolarna. Kommissionen har därför valt att låta koncentrationen stan- na vid länsnivån. En sådan ordning underlättar också samordningen av tingsrätternas handläggning av skattebrottmål med skatteprocesserna i länsrätterna. Vidare finns i residensstäderna länsstyrelserna med deras utredningsavdelningar på skattesidan. Kommissionen föreslår således att Eko-målen skall handläggas av tingsrätterna i residensstäderna.

Kommissionen har inte ansett det lämpligt att också koncentrera hand- läggningen av mål om ekonomisk brottslighet till ett begränsat antal hov- rätter. Däremot föreslår kommissionen att handläggningen av målen skall koncentreras till vissa avdelningar inom hovrätterna. Detsamma skall gälla för de Eko-tingsrätter som är indelade i avdelningar.

Kommissionen föreslår vidare att Eko-tingsrätterna och hovrätterna fär förstärkas med särskilda experter vid handläggningen av svåra mål om ekonomisk brottslighet. Vad kommissionen avser är ekonomiskt sakkun— niga och sakkunniga på skatterätt. Genom de sakkunniga ledamöterna får domstolarna bättre möjligheter att hantera de komplicerade frågor som ofta finns i sådana mål. De sakkunniga skall ingå i rätten som särskilda ledamöter. De deltar alltsåi hela handläggningen av målen.

De ekonomiskt sakkunniga ledamöterna bör enligt kommissionens me— ning fast knytas till domstolarna. Det är dock svårt att i nuvarande skede bedöma i vilken utsträckning det finns underlag för sådana fasta tjänster. Enligt kommissionens bedömning bör det finnas utrymme för fasta anställ- da ekonomiskt sakkunniga ledamöter vid tingsrätterna i Stockholm (2). Göteborg. Malmö. Västerås och Härnösand. Då har kommissionen räknat med att tjänstgöringsskyldigheten för ledamöterna skall omfatta flera Eko- tingsrätter. Dessutom bör en sakkunnig ledamot kunna knytas till Svea hovrätt och till hovrätten för Västra Sverige. Ledamoten med placering i Göteborg bör även delta i handläggningen av Eko-mål i Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge och ledamoten med placering i Stock-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1984/85 : 178 65

holm — i mån av tid -— i handläggningen av sådana mål i de norrländska hovrätterna.

Dessa särskilda ledamöter, som knyts till vissa tingsrätter eller hovrät- ter. kan emellertid inte helt täcka det förväntade behovet av expertmed- verkan. Kommissionen föreslår därför att regeringen — eller efter regering- ens bemyndigande domstolsverket — upprättar en förteckning över fristå- ende ekonomiskt sakkunniga som vid behov kan stå till förfogande för tjänstgöring som särskilda ledamöter i Eko-tingsrätterna och hovrätterna.

De personer som skall tjänstgöra som ekonomiskt sakkunniga ledamöter bör enligt kommissionens mening i första hand vara kvalificerade revi- sorer, dvs. auktoriserade eller godkända revisorer. Även andra ekonomer med motsvarande kvalifikationer bör dock kunna komma i fråga.

Handläggningen av skattebrottmålen ställer domstolarna inför särskilda problem. Det krävs Således inte bara ekonomisk sakkunskap vid prövning- en av sådana mål. Till detta kommer att en ändamålsenlig handläggning av målen kan försvåras av att den beskattningsfråga som är föremål för åtal behöver prövas av förvaltningsdomstol innan brottmålsprocessen i den allmänna domstolen påbörjas. En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) har tidigare föreslagit att detta problem skall lösas genom att handläggningen av skattebrottmålen och skattemålen slås samman till ett s.k. integrerat förfarande. Kommissionen har av regeringen fått i uppdrag att fortsätta BRÅzs utredningsarbete.

Kommissionen anser att också de särskilda problem som möter vid handläggningen av skattebrottmålen minskar med de åtgärder som kom- missionen föreslagit i fråga om koncentration och medverkan av ekono- miskt sakkunniga ledamöter. Genom att låta en domare från allmän för- valtningsdomstol —— dvs. de domstolar som handlägger skattemålen — medverka som sakkunnig ledamot vid prövningen av skattebrottmål kan man emellertid ytterligare minska beroendet av sammanhängande skatte- mål. Detta bör i så fall minska handläggningstiderna i främst tingsrätterna. Kommissionen föreslår därför att reglerna om expertmedverkan i tings- och hovrätt också skall omfatta skattedomare från förvaltningsdomstol. 'Liksom de ekonomiskt sakkunniga ledamöterna får skattedomaren ställ- ning som särskild ledamot i rätten.

Vad gäller samordningen av handläggningen av skattebrottmål och skat- temål på det förberedande stadiet föreslår kommissionen att de domare som handlägger sådana mål i de allmänna domstolarna resp. förvaltnings- domstolarna skall samråda om målens handläggning. Det innebär att do— maren i den allmänna domstolen skall orientera sig om hur en ev. samman- hängande skatteprocess ligger till i förvaltningsdomstolen. Om de berörda domarna anser det lämpligt får skattebrottmålet och skattemålet beredas vid ett gemensamt sammanträde. Även om det inte föreligger behov av en sådan gemensam förberedelse räknar kommissionen med att domstolarna i större utsträckning än f.n. använder muntliga förberedelser som ett medel att effektivisera handläggningen. S Riksdagen 1984/85. [ saml. Nr 178

• Sida 66
•  Original

Prop. 1984/85: 178 66

Kommissionen har således avstått från att föreslå en fullständig integra- tion av skattebrottmåls- och skatteprocesserna och i stället sökt lösa de särskilda problem som möter vid handläggningen av skattebrottmålen ge- nom att processerna samordnas. En långt driven samordning framstår enligt kommissionens mening också som tveksam. Kommissionen har av tidsskäl inte haft möjlighet att i detalj studera alla aspekter av en sådan samordning. Utredningsarbetet har emellertid visat att den rymmer flera svåra problem. Kommissionen har bl. a. därför stannat för att föreslå att samordningen av skattebrottmåls- och skatteprocesserna endast skall avse det förberedande stadiet. Tillsammans med förslaget om förstärkt kompe- tens hos de allmänna domstolarna bör en sådan lösning enligt kommissio- nens mening åtminstone tills vidare vara en lämplig åtgärd. Det finns emellertid skäl som talar för ytterligare samordning eller integration av skattebrottmåls- och skatteprocesserna. Kommissionen förordar dock att man avvaktar resultatet av de förslag kommissionen nu lämnat innan man på nytt tar ställning till den frågan.

Kommissionen har beräknat att den årliga kostnaden för de ekonomiskt sakkunniga ledamöterna kommer att uppgå till knappt 3 milj. kronor. Vissa ökade lönekostnader för de berörda domarna har antagits ligga omkring 0.35 milj. kronor per år. Utbildningskostnaderna har uppskattats till ett engångsbelopp om 2 milj. kronor. I övrigt räknar kommissionen med att de åtgärder som följer av förslagen om koncentration. expertmedverkan och samordning ryms inom de ordinarie kostnadsramarna. På sikt bör kommis— sionens förslag leda till besparingar.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1984/85: 178 67

De senaste åren har de allmänna domstolarna, dvs. tingsrätterna. hov— rätterna och högsta domstolen. kommit att handlägga allt flera invecklade mål om ekonomisk brottslighet. En ytterligare ökad måltillströmning kan väntas till följd av de förslag som kommissionen (Ju l982: 05) mot ekono- misk brottslighet har lagt fram eller kommer att lägga fram.

Redan den hittillsvarande utvecklingen har ställt stora krav på de all- männa domstolarna. Särskilt gäller detta i fråga om specialkunskaper rörande t.ex. revisionsteknik och skattejuridik. Ingen kan längre begära att en allmändomarc skall ha sådana omfattande kunskaper på alla områ- den att han kan göra processen effektiv i varje sorts mål.

I promemorian föreslås därför att såväl tingsrätt som hovrätt skall få möjlighet att vid behov låta experter ingå i rätten. Två skilda slag av experter skall kunna medverka. nämligen dels experter i fråga om skatte— juridik. dels experter i fråga om ekonomi. Som experter av det förra slaget avses domare från förvaltningsdomstolarna tjänstgöra. Den typ av ekono- miska expertcr som enligt förslaget skall kunna tjänstgöra i domstolarna är främst revisorer och personer med likartad utbildning. De ekonomiska experterna skall vara utsedda av regeringen eller domstolsverket men de förordnas att tjänstgöra i det enskilda målet genom beslut av den domstol där målet skall prövas.

] betänkandet diskuteras också huruvida målen om ekonomisk brottslig- het bör koncentreras till endast vissa allmänna domstolar. Även en sådan reform skulle kunna leda till att rätten fick ett ökat kunnande på det ekonomiska området. Den skulle också innebära vissa rationaliserings- vinster. Samtidigt skulle enligt vår uppfattning en koncentration av nu angivet slag medföra konsekvenser vilka åtminstone på längre sikt kan vara till nackdel för den dömande verksamheten. Eftersom mycket talar för att det akuta reformbehovet kan tillgodoses redan genom att experter tillförs de nuvarande domstolarna föreslås i promemorian att målen inte skall koncentreras till vissa domstolar.

För rättegångsutredningen utgör förslagen ett led i arbetet med en mer allmän översyn av frågor om sammansättningen av tingsrätterna och hov- rätterna. Anledningen till att vi redan nu lägger fram ett delförslag är att vi när det gäller vissa slag av brottmål haft att samråda med kommissionen mot ekonomisk brottslighet och att kommissionen avser att presentera sina förslag i ämnet kort efter årsskiftet l983/84. Utredningsarbetet har bedri- - vits i nära samarbete med kommissionen. som emellertid haft anledning att studera samma frågor ur en — från våra synpunkter sett — mera begränsad synvinkel. i vissa betydelsefulla hänseenden har samarbetet lett fram till enighet. men meningsskiljaktigheter kvarstår i flera frågor. Kommissionen presenterar sin syn på dessa i ett särskilt betänkande.

Prop. 1984/85: 178 68

Eko-kommissionens författningsförslag

] Förslag till Lag med vissa bestämmelser om mål om ekonomisk brottslighet

Härigenom föreskrivs följande.

15

Med mål om ekonomisk brottslighet avses i denna lag mål om ansvar för brott enligt

l. ]] kap. brottsbalken.

2. skattebrottslagen (1971: 69).

3. valutalagen (1939: 300) och

4. valutaförordningen (1959: 164).

25

För mål om ekonomisk brottslighet skall länen vara domkretsar. Målen upptas av den tingsrätt i varje domkrets som regeringen bestämmer.

3.5

Vid tingsrättens prövning av ett mål om ekonomisk brottslighet får en ekonomiskt sakkunnig ingå i rätten som särskild ledamot. Rör målet en fråga om sådan skatt eller avgift som avses i l & skattebrottslagen (l97lz69) får, i stället för den ekonomiskt sakkunnige eller tillsammans

med denne. en lagfaren domare från allmän förvaltningsdomstol ingå i rätten som särskild ledamot.

Vad som sagts i första stycket skall gälla också för prövningen i hovrät- terna av mål om ekonomisk brottslighet.

4.5

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser en eller flera av de lagfarna domarna i de tingsrätter som avses i 2 5 att handlägga mål om ekonomisk brottslighet.

I tingsrätt som är indelad i avdelningar skall mål om ekonomisk brottslig- het handläggas på viss avdelning. Detsamma gäller för handläggningen i hovrätt. Om det är påkallat av hänsyn till semestrar. sjukdom eller annan liknande omständighet, får dock målen handläggas på annan avdelning än som nu sagts.

55

I mål om ekonomisk brottslighet bör som nämndemän företrädesvis anlitas personer med erfarenhet av ekonomiska förhållanden i näringsverk- samhet.

65

Regeringen får utnämna en eller flera ekonomiskt sakkunniga att i vissa domstolar vara sådan särskild ledamot som avses i 3 €.

• Sida 69
•  Original

Prop. ]984/85: 178 69

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar för högst tre år i sänder ekonomiskt sakkunniga som vid behov kan tjänstgöra som särskilda ledamöter enligt 3 &.

Denna lag träder i kraft den I juli l985. Lagen skall inte tillämpas beträffande mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid annan tingsrätt än som avses i 2 .5. Lagen gäller inte heller i mål där huvudför- handlingen har påbörjats före lagens ikraftträdande.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1984/85 : 178 70

2 Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (|97l : 69) att i lagen skall införas två paragrafer. 5.5 18 och l9. av nedan angiven lydelse.

l8 så

Har ett mål om brott enligt 2—6 åå som är anhängigt vid en tingsrätt samband med mål om skatt eller avgift som är anhängigt vid länsrätt. mellankommunala skatterätten eller kammarrätt, skall tingsrätten samråda med den domstolen om målets handläggning. om det inte är uppenbart obehövligt.

Vad som sagts i första stycket skall ha motsvarande tillämpning för prövningen i hovrätt om samrådet inte är obehövligt.

19.5

Har ett mål om brott enligt 2—6 ås som är anhängigt vid tingsrätt eller hovrätt samband med mål om skatt eller avgift som är anhängigt vid länsrätt. mellankommunala skottet-ätten eller kammarrätt. får målen förbe- redas samordnat vid ctt gemensamt sammanträde. om det främjar en ändamålsenlig handläggning av målen.

[ fråga om offentlighet vid sådant sammanträde gäller vad som är före- skrivet otn handläggningen av brottmål i allmän domstol. Detsamma gäller om ersättning till enskild part som kallats att inställa sig som såväl tilltalad som skattskyldig. I övrigt gäller vad som i allmänhet har föreskrivits om handläggningen av respektive mål i allmän domstol och allmän förvalt- ningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den ljuli I985.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1984/85: 178 3 Förslag till

71

Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l976:600) om offentlig anställ- ning att 5 kap. l 9" skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skap. lä

Innehavare av ordinarie domar- tjänst är ej skyldig att utöva annan statlig tjänst än jämställd eller hög— re domartjänst vid den domstol han tillhör. Annan ordinarie underrätts- domare än lagman är dock skyldig att dessutom tjänstgöra som leda- mot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid handläggning, som kräver flera lagfarna domare än en.

Innehavare av ordinarie domar- tjänst är ej skyldig att utöva annan statlig tjänst än jämställd eller hög- re domartjänst vid den domstol han tillhör. Annan ordinarie underrätts- domare än lagman är dock skyldig att dessutom tjänstgöra som leda- mot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid handläggning, som kräver flera lagfarna domare än en. Vidare är ordinarie domare vid länsrätt eller kammarrätt skyl- dig att tjänstgöra i tingsrätt eller hovrätt som särskild ledamot enligt lagen (1985: 00) med vissa bestäm- melser om mål om ekonomisk brottslighet.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1985.

• Sida 72
•  Original

Prop. [984/85: 178 72

Rättegångsutredningens författningsförslag

1 Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att nuvarande 2 kap. 4 a ä' skall betecknas 2 kap. 4 b 5. dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, l kap. 3 a så, 2 kap. 4 ä ä och 4 kap. lt) a 5, av nedan angivna lydelse.

[kap.3uä

Om det för prövningen av ett brottmål behövs ekonomisk fackkunskap inom rätten får rättens ordförande bestämma att en ekonomisk expert som förordnats enligt 4 kap. lO a & skall ingå i rätten som särskild ledamot.

Om det för prövningen av ett brottmål behövs skatterättslig fackkunskap inom rätten, fär rättens ordförande bestämma att en lagfaren domare från allmän förvaltningsdomstol skall ingå i rätten som särskild ledamot.

2 kap. 4 a 9

Om det för prövningen av ett brottmål behövs ekonomisk fackkunskap inom rätten, får hovrätten bestämmma att en ekonomisk expert som för- ordnats enligt 4 kap. 10 a & skall ingå i rätten som särskild ledamot.

Om det för prövningen av ett brottmål behövs skatterättslig fackkunskap inom rätten, får hovrätten bestämma att en lagfaren domare från allmän förvaltningsdomstol skall ingå i rätten som särskild ledamot.

4 kap. 10 då

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar för tre är i sänder dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 3 aä och 2 kap. 4 a &. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden. Ekonomisk expert som avgått är skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars handläggning han tidigare har deltagit.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1985.

1 Paragrafen införd genom 1976: 560.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1984/85: 178 73

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976: 600") om offentlig anställ- ning att 5 kap. [ & skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. ] &

Innehavare av ordinarie domartjänst är ej skyldig att utöva annan statlig tjänst än jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Annan ordinarie underrättsdomare än lagman är dock skyldig att dessutom tjänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid handläggning. som kräver flera lagfarna domare än en.

Ordinarie domare vid länsrätt el- ler mellankommunala Jkatterätten är även skyldig att tjänstgöra som särskild ledamot i tingsrätt eller hovrätt. Ordinarie domare i kam- marrätt är skyldig att tjänstgöra som särskild ledamot [ hovrätt.

/ Denna lag träder i kraft den ljanuari 1985.

6 Riksdagen [984/85. I saml. Nr 178

• Sida 74
•  Original

Prop. 1984/85: 178 74

Sammanställning av remissyttranden över eko-kommissionens betänkande (SOU 1984: 3) Domstolar och eko-brott samt rättegångsutredningens betän- kande (Ds Ju 1984: 1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonotnisk brottslighet

] Allmänna synpunkter

De allra flesta remissinstanser vitsordar att det finns behov av åtgärder för att öka domstolarnas kompetens i vissa komplicerade mål om ekono- misk brottslighet. Uttalanden i denna riktning görs bl.a. av hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten iStoek/tolm, RÅ. flera tingsrätter, RRV. USS, Sveriges advokatsaltifiazd och Föreningen Sveriges åklagare. Det sägs inom denna grupp att antalet komplicerade mål om eko-brott har ökat under senare år och att en kompetenshöjning kan leda till effektivare rättegångar. Man betonar dock allmänt att behovet av särskilda åtgärder inskränker sig till ett relativt sett litet antal mål. Ytterligare ett par remiss- instanser, bl.a. Svea hovrätt. ställer sig positiva till en kompetensför- stärkning även om det inte direkt vitsordas att något uttalat behov av en sådan förstärkning föreligger.

Andra remissinstanser menar att problemen med domstolshandläggning- en av mål om eko-brott inte i första hand avhjälps av den typ av lösningar som anvisas i betänkandena. Från några håll, bl. a. frän länsrätten i Stack- holms län, anförs att det inte har visats på några påtagliga brister när det gäller själva den dömande verksamheten i dessa mål. Vad som behövs, menar länsrätten, är bättre hjälpmedel att genomföra rättegångarna trots obstruktion från vissa parter, t. ex. effektivisering av delgivningsreglerna, samt att genom olika administrativa åtgärder styra komplicerade mål till kvalificerad domarpersonal. RÅ, Stack/talats tingsrätt och länsrätten i Västerbottens lätt menar att de långa handläggningstiderna i skattebrott- mål är ett stort problem. Man anför att detta problem borde kunna lösas genom en omkonstruktion av det centrala skattebrottet, skattebedrägeri. Statskontoret och RSV anför att eventuella problem i fråga om domstols- handläggningen i grunden inte kan lösas förrän landet får ett radikalt förenklat skattesystem. Kammarrätten i Stockholm anser att skattekon- trollens bristande effektivitet är ett avsevärt större problem när det gäller att beivra eko-brott än eventuella brister i kompetensnivån hos de all- männa domstolarna. Från flera håll anförs att mycket borde kunna vinnas genom bättre utbildning, såväl på polis- och åklagarsidan som inom dom- stolsväsendet. Sådana synpunkter framförs bl.a. av Svea hovrätt. flera tingsrätter. RSV och JUSEK.

Prop. 1984/85: 178 75

2 Expertmedverkan 2.1 Allmänt

En majoritet av remissinstanserna, i stort sett de som enligt vad som sagts under i ovan ställer sig positiva till att stärka domstolarnas kompe- tens i mål om eko-brott, delar uppfattningen att medverkan av experter i de allmänna domstolarna kan ha goda effekter, framför allt genom att domsto- len får tillgång till sakkunskap även under överläggningen till dom. Många remissinstanser anför också att behov av sådan sakkunskap föreligger även inom andra målgrupper. Man har för brottmålens del pekat bl.a. på vissa mål om databrott och miljöbrott.

De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran att man nu genomför en särlösning i fråga om expertmedverkan i de nu aktuella mälkategorierna, trots att frågan om sådan medverkan f.n. övervägs ur ett större perspektiv av rättegångsutrcdningen. Till denna grupp hör bl.a. Svea hovrätt, DV, RÅ. flera tingsrätter, länsrätten i Västerbottens lätt. statskontoret, RS V, USS, Föreningen Sveriges .t'tatsåklagare och JUSEK. Man pekar inom denna grupp bl.a. på att behovet av experter i vissa eko-mål är stort och att en expertmedverkan i dessa mål kan ge nyttiga erfarenheter vid kommande mer generella ställningstaganden när det gäller expertmedverkan ide allmänna domstolarna.

En annan. mindre. grupp remissinstanser avstyrker att man nu genomför någon särlösning för eko—målen utan förordar att man avvaktar rättegångs- utredningens mer generella överväganden rörande expertmedverkan. Till denna grupp hör hovrätten för Nedre Norrland, kammarrättertm. Göte- borgs tingsrätt. länsrätten i Stockholms lätt och Sveriges domareförbund.

Ytterligare en grupp remissinstanser ställer sig helt avvisande till tanken på en expertmedverkan i de allmänna domstolarna och menar att domsto- larnas behov av sakkunskap även fortsättningsvis fär tillgodoses bl.a. inom ramen för sakkunniginstitutet enligt 40 kap. rättegångsbalken. Utta- landen i denna riktning görs av åklagar/nyttdig/teten i Stockholms län, länsåklagaren i Skaraborgs län, Malmö tingsrätt,juridiskafakultetsnämn- den vid Stockholms universitet, Sveriges udi-'okatsamjitnd och Svenska revisorsmmfandet SRS. Som ett sätt att förstärka sakkunniginstitutet har man pekat på de nuvarande reglerna i 29 % lagen (l97l:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

De remissinstanser som sålunda ställt sig negativa till ett genomförande av expertmedverkan antingen över huvud taget eller i detta begränsade sammanhang har till stöd för sin ståndpunkt anfört bl. a. följande. Det finns risk att sakkunskapen vid expertmedverkan tillförs domstolen över huvu- det pä parterna och att experten vid överläggningen framför synpunkter som parterna borde ha yttrat sig över. Vidare riskerar man att övriga domstolsledamöter okritiskt godtar expertens uppfattning inom sitt sakom- råde, liksom att experten saknar kompetens att självständigt ta ställning i

• Sida 76
•  Original

Prop. 1984/85: 178 76

andra frågor i målet, t.ex. i frågor av straffrättslig karaktär och om på- följdsval. Balansen i processen riskerar att rubbas genom att man har en specialiserad åklagare och en expert i domstolen, medan däremot försvara- ren ofta är icke specialiserad på ekonomiska frågor. Det finns risk att experten kommer att betraktas som enbart ett hjälpmedel för åklagaren.

2.2 Särskilt om medverkan av ekonomisk e.t'pertis

De remissinstanser som enligt det ovan sagda ställer sig allmänt sett positiva till en expertmedverkan tillstyrker med något undantag också . förslaget om att en ekonomisk expert skall ingå i rätten i mått av behov. Inom denna grupp har en mycket stor majoritet förklarat sig föredra det av rättegångsutredningen föreslagna området för expertmedverkan, där nå- gon formell gräns med hänsyn till brottsrubriccringen inte dras upp. Det påpekas därvid bl.a. att behov av ekonomisk expertis kan föreligga även inom andra målgrupper än dem som omfattas av kommissionens förslag. Ett fåtal remissinstanser tillstyrker medverkan av ekonomisk expertis utan närmare angivande av vilken lösning de föredrar. Någon enstaka förordar uttryckligen kommissionens lösning.

När det gäller frågan i vilken omfattning ekonomisk expertis kan förvän- tas behöva delta är det — framför allt vid domstolarna -— en vanlig uppfatt- ning att antalet mål som är så komplicerade att domstolen har behov av sådan expertis är förhållandevis litet. Det hävdas från några håll också att komplikationen hos många mål om eko-brott ligger på detjuridiska planet och inte på det ekonomiska. Kommissionens förslag att inrätta fasta tjäns- ter för ekonomiska experter avstyrks av praktiskt taget alla som yttrat sig i frågan. Som skäl för detta anförs inte bara bristande målunderlag utan även risken att de ekonomiska kunskaperna hos en person som inte samti- digt är yrkesverksam inom sitt ämnesområde snabbt kan bli föråldrade. Någon enstaka remissinstans, bl.a. RÅ, godtar förslaget om fasta tjänster, men menar att sådana behövs bara vid tre—fyra domstolar och att förord- nandena bör vara tidsbegränsade.

Ifråga om inriktningen av den ekonomiska sakkunskapen godtar de allra flesta remissinstanser kommissionens och utredningens uttalanden om att det främst är kvalificerade revisorer som bör komma ifråga. En avvikande uppfattning i denna del anmäls av USS, som anför att domstolarna i första hand behöver ha tillgång till personer med en bredare erfarenhet av nä- ringslivet — ”s.k. företagande" — än vad auktoriserade och godkända revisorer i allmänhet besitter.

2.3 . Särskilt om medverkan av skatterättslig expertis

En majoritet, bestående av bl. a. Svea hovrätt, DV, flera åklagarmyn- digheter, flera tingsrätter. statskontoret, RRV, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund, tillstyrker förslaget att en domare från en allmän förvaltningsdomstol skall kunna ingå i en allmän domstol vid hand-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1984/85: 178 77

läggning av mål om eko-brott. Inom denna grupp förordar man i allmänhet rättegångsutredningens lösning. enligt vilken ingen formell begränsning av möjligheterna lill expertmedverkan med hänsyn till brottsrubriceringen görs.

Några remissinstanser. bl. a. horriittenför Nedre Norr/und. kammarrät- terna. länsrätten i Stockholms län och JUSEK. avstyrker förslaget i denna del. Man ifrågasätter om inte en skyldighet för en domare i en allmän förvaltningsdomstol att tjänstgöra i en allmän domstol är grundlagstridig och pekar vidare på risken för tväinstansjäv. Man anför också att behovet av skatterättslig expertis i de allmänna domstolarna bör kunna klaras av på ett enklare och mer informellt sätt genom internadministrativa åtgärder. t. ex. på så sätt att kvalificerade skattebrottmål vid tingsrätterna anförtros sådana — numera inte ovanligt förekommande — domare som har erfaren- het av dömande från allmänna förvaltningsdomstolar (jfr Nils Olof Wentzi särskilda yttrande i rättegångsutredningens betänkande).

Inom den grupp remissinstanser som tillstyrker förslaget om att domare från allmän förvaltningsdomstol skall delta vid handläggningen av kompli- cerade skattebrottmål är meningarna delade i fråga om formerna för denna medverkan. En majoritet. däribland Svea hovrätt, DV, länsåklagaren i Kristianstads län, länsz'iklagare Östberg. Stockholms tingsrätt, Västerås tingsrätt, Kalmar tingsrätt. statskontoret. RRV och Sveriges advokatsam- fund. tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att domaren skall ingå som särskild ledamot och alltså inte kunna ersätta rättens ordförande vid förfall för denne. En minoritet, bestående av bl.a. åklagarmyndigheten i Göteborg. Iiinsåklngaren i Blekinge och Kronobergs län. Trollhättans tingsrätt. länsrätten i Västerbottens län, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges statsåklagare. förordar den motsatta lösningen. en- ligt vilken alltså domaren från allmän förvaltningsdomstol skall ingå i tingsrätten som en vanlig juristledamot. Som skäl för denna ståndpunkt anförs i allmänhet detsamma som sagts av Nils Olof Wentzi hans särskilda yttrande. nämligen att tjänstgöring i allmän domstol och allmän förvalt- ningsdomstol numera anses kompetensmässigt likvärdig och att det skulle strida mot vedertagna principer att betrakta domare i allmän förvaltnings- domstol som inte fullt jämställda med domare i allmän domstol.

2.4 Sakkunniga nämndemän

De allra flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan avstyrker kommis- sionens förslag om särskilda kompetensregler för nämndemän i mål om eko-brott. Man anför som främsta skäl för denna ståndpunkt att det skulle strida mot nämndemännens principiella uppgift i rättegången att ha speciell sakkunskap på det område målet gäller. Vidare anförs betänkligheter av mer praktisk natur; man hävdar bl. a. att det blir svårt att rekrytera nämn- demän med adekvat bakgrund och att domstolarna får icke obetydliga administrativa problem i de enskilda målen.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1984/85: 178 78

Förslaget om sakkunniga nämndemän tillstyrks av några remissinstan- ser. nämligen RÅ. Stockholms tingsrätt och juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet. LO anför att man förutsätter att lekmannamed- verkan i eko—mål skall ske i hittills tillämpade former. men menar att de nämndemän som skall delta i eko-mål bör få ekonomisk utbildning. Nämn- demännens riksförbund. som synes ta avstånd från tanken på särskilda regler för nämndemannamedvcrkan i eko-mål, trycker på behovet av cko- nomisk utbildning för alla nämndemän.

3 Koncentration av eko-målen till vissa domstolar

Kommissionens förslag att handläggningen av mål om eko-brott skall koncentreras till vissa tingsrätter avstyrks av en stor majoritet av remissin- stanserna. nämligen hovrätterna. kammarrätterna. tingsriitterna. DV. äklagarmyndigheterna i Stockholm och Göteborg, länsåklogarna i Ble- kinge och Krt'inobergs län samt Kristianstads län. länsåklagare Östberg. länsrt'itten i Stockholms län. statskontoret, RSV. länsstyrelsen i Östergöt- lands län,juridiskafakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklaga- re. Ft'it'enittgcn Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges skattechtfer. Ft'ireningen Auktoriserade Revisorer FAR. Svenska Revisorssanzfundet SRS. Nämndemännens riksförbund. JUSEK och TCO (den sistnämnda säger sig dock kunna acceptera koncentration "övergångsvis").

De skäl som anförs mot en koncentration överensstämmer i stort sett med dem som rättegångsutredningen tagit upp i sitt betänkande (Ds Ju 1984: 1 5.60 ff). Man anför sålunda till en början principiella betänkligheter mot en koncentration. Man menar att det finns risk att en mycket Speciali- serad domare tappar överblicken över det juridiska fältet och att hans dömande avlägsnar sig från vad som tillämpas inom näraliggande rättsom- råden. Man pekar vidare på risken att de domstolar som inte får handlägga mer komplicerade mål kommer att — med rätt eller orätt — betraktas som ett slags "B-domstolar" och att detta på sikt kan bl.a. negativt påverka både allmänhetens förtroende för och rekryteringen till dessa domstolar. Man kan — sägs det — även riskera att allmänhetens förtroende för rätt- skipningen i eko-tingsrätterna blir sämre än annars på grund av den bris- tande lokala förankringen. Till detta kommer praktiska svårigheter med långa resor för parter och vittnen. risk för kompetenskonflikter och pro- blem med kumulation av åtal för annan brottslighet. Många pekar också på problemen med avgränsningen av området för koncentrerad handläggning. De flesta eko-mål är - menar många — inte så komplicerade att någon koncentration behövs. medan de kvarvarande kvalificerade målen å andra sidan inte är så många att en koncentration till de 24 tingsrätter som kommissionen föreslagit framstår som tillräcklig för att syftet med koncen- trationen skall vinnas. Flera remissinstanser pekar också på att skälen för

• Sida 79
•  Original

Prop. [984/85: 178 79

koncentration är minst lika starka inom andra målgrupper. både på tviste- måls- och brottmålsområdct. Som exempel nämns bl.a. mål om databrott och miljöbrott samt mål om läkemedelsskador.

Några remissinstanser är dock positiva till tanken på en koncentration. Det är RÅ. länst't'klagaren iSkaraborgs lätt, RR V. USS. Föreningen Sveri- ges taseringsrevisorer samt LO. lnom denna grupp menar dock flera — RÅ. RRV och delar av USS — att eko-målen måste koncentreras hårdare än enligt förslaget för att syftet skall kunna nås; en lämplig avvägning sägs vara de 13 tingsrätterna i de orter där det finns statsåklagare. Vidare förordas av flera i gruppen att koncentrationen görs efter sakliga grunderi stället för som enligt förslaget eftcr en formell brottsrubriccring. Endast de komplicerade eko-målen bör enligt denna uppfattning koncentreras. och urvalet får göras av åklagaren med korrigerilngsmöjlighet för rätten.

Medan förslaget om koncentration till vissa domstolar alltså fått ett övervägande kallsinnigt mottagande. höjs flera positiva röster för förslaget om koncentration av handläggningen inom varje domstol. Till förmån för en sådan ordning uttalar sig bl.a. DV, Stockholms tingsrätt. Kalmar tings- rätt. länsrätten i Stockholms län och Sveriges domareförbund. Man kon- staterar att sådan koncentration förekommer redan nu på sina håll och att erfarenheterna från detta är goda. Bl.a. blir det lättare att ge domarpcrso- nalen erforderlig utbildning. Man framhåller dock att sådan koncentration måste administreras av domstolarna själva: det får inte förekomma att regeringen eller domstolsverket "öronmärker" vissa domare för handlägg- ning av mål om eko-brott. Från några håll framförs att ett sådant förfa- ringssätt är grundlagstridigt eller i varje fall kan komma i konflikt med principen om domstolarnas självständiga ställning. Som ett komplement till lösningen med intern koncentration inom domstolen framkastas tanken att hovrätterna i viss utsträckning kan tillhandahålla specialutbildad do- mararhetskraft som allt efter behov förordnas att handlägga kvalificerade mål om eko-brott vid olika tingsrätter inom hovrättsområdct.

4 Samordnad förberedelse

4.1 Samråd .

Att en tingsrätt och en länsrätt skall samråda rörande handläggningen av samtidigt anhängiga skattebrottmål resp. skattemål som har betydelse för varandra tillstyrks eller lämnas utan erinran av en majoritet av remissin- stanserna. Somliga. bl. a. kammarrätterna. länsrätterna och tre tingsrät- ter. menar att några särskilda föreskrifter rörande samrådet inte behövs. lnom denna grupp menar man i allmänhet att samrådet bör inskränka sig till en ömsesidig information rörande planerna för målets handläggning. Andra tillstyrker kommissionens förslag i denna del. bl.a. Iänsäklagareni Kristianstads län, Stockholms tingsrätt. RSV, USS, länsstyrelsen i Öster- götlands län. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund, För- eningen Sveriges skattec/tefer, JUSEK och LO.

• Sida 80
•  Original

Prop. 1923—1185: 178 80

En annan grupp remissinstanser. bl.a. hovrätterna. RÅ. åklagarmyn- digheterna [ Stockholm och Göteborg. Malmö tingsrätt. RR V och juridis- ka fakir/tetsnämnden vid Stockholms universitet. är negativa till ett sam- rådsförfarande av det aktuella slaget. Man pekar på risken för att process- material förs in i målet över huvudet på parterna och för att någon av domarna genom samrådet kan bli obehörigt påverkad rörande målets ut- gång eller i varje fall att parterna kan misstänka detta. Vidare ifrågasätts det praktiska behovet av ett samrådsförfarande.

4.2 Gemensamt sammanträde

Förslaget om att tingsrätt och länsrätt skall kunna hålla gemensamt sammanträde för förberedelse i samtidigt anhängiga skattebrottmål resp. skattemål som har betydelse för varandra avstyrks av en bred majoritet av remissinstanserna. bl.a. Svea hovrätt. kammat-rt'itterna. RÅ, åklagarmyn- digheterna i Stockholm 01:11 Göteborg. flera tingsrätter. länsrätterna. RRV. juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Sveriges advokatsamfund och JUSEK. Man ifrågasätter allmänt det praktiska beho- vet av sådan förberedelse och pekar på olika svårigheter. bl.a. att skilda processuella regler gäller och att en enskild part i ett skattemål har en helt annan upplysningsplikt än en tilltalad i ett brottmål. Ytterligare ett par remissinstanser. Sollentuna tingsrätt och Sveriges domareförbund, ifråga- sätter tlet praktiska behovet men vill inte motsätta sig förslaget.

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av några remissinstanser, bl. a. hovrättenför Nedre Norrland (som dock menar att ett genomförande kräver att en allmän möjlighet till muntlig förberedelse i brottmål införs). USS. länsstyrelsen i Östergötlands lätt. Föreningen Sveriges skatteehefer och LO.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1984/85: 178

1 Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

81

Föreslagen lydelse

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att nuvarande 2 kap. 4 a ä' skall betecknas 2 kap. 4 b &. dels att 1 kap. 8 & och 49 kap. 4 & skall ha nedan angivna lydelse. dels att i balken skall införas tre nya paragrafer. 1 kap. 7 &. 2 kap. 4 a 5 och 4 kap. 10 a %. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

' Paragrafen införd genom l9761560.

] kap. 7 52

Det ankommer jTireträdesvis på de tingsrätter som regeringen be- stämmer att pröva vidlyftiga eller annars särskilt krävande tnål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydel- se. Regeringen bestämmer dessa tingsrätters domkretsar i fråga om sådana mål.

När en tingsrätt handlägger mål med stöd av första stycket får den som är nämndeman vid en annan tingsrätt där målet skulle ha kunnat handläggas tjänstgöra som nämn- deman.

853

Utöver vad sotn följer av 3 åfåri en tingsrätt som avses i 7 5 ingå en eller två särskilda ledamöter. om derför prövningen av ett mål som avses i sistnämnda paragraf be- hövs särskild fackkunskap inom rätten ifråga om ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden. Sotn särskilda ledamöter får därvid ingå. varför sig elle/' tillsammans,

I. en ekonomisk expert som för- ordnats enligt 4 kap. 10 a 5. när be— hovet avser ekonomiska förhållan- den.

? Förutvarande 1 kap. 7 & upphävd genom 19751502. " Senaste lydelse l969: 244.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1984/85: 178

Nuvarande lydelse

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål gäller vad därom är stadgat.

Föreslagen lydelse

2. den som är eller har varit lag- faren domare iallmänförvaltnings- domstol. när behovet avser skatte- rättsliga JQ'irhållanden.

Deltar särskild ledamot vid hn- vudförhandlingen. gäller ifråga om antalet nämndemän 3 5 andra stycket andra och tredje meningar— na.

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål gäller i övrigt vad därom är stadgat.

?.kap. 4a.6

Utöver vad somföljer av 4 åfår i hovrätten ingå en eller två särskil- da ledamöter. om detför prövning- en av ett brottmål behövs särskild fackkunskap inom rätten ifråga om ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden. Som särskilda leda- möter får därvid ingå, varför sig eller tillsammans.

I. en ekonomisk expert som för- ordnats enligt 4 köp. 10 a 5. när behovet avser ekonomiska förhål- landen,

2. den som är eller har varit lag- faren domare i allmänfört-altnings- domstol, när behovet avser skatte- rättsliga förhållanden.

4 kap. 10 a 5

Regeringen förordnarför tre år i sänder dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 5 och 2 kap. 4 a .6. Under treårsperiodenfår vid behov _vtterli- gare personer förordnas för åter- stående delav perioden. En ekono- misk expert som avgått är skyldig att tjänstgöra vid den fortsatta be- handlingen av mål i vars handlägg- ning han tidigare har deltagit.

Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och får ej vara omyn- dig eller i konkurstillstånd.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1984/85: 178 83 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 kap. 4 54 Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt. om rätten

l. avvisat ombud, biträde eller l. avvisat ombud. biträde eller eller försvarare: försvarare eller ogillat ett _vrkande härom;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rätte- gången;

3. förelagt en part eller någon annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller också enligt 3 kap. 3 55 tryckfrihctsförordningen. 9 5 första stycket 5 radioansvarighetslagen (l966:756) eller ll & 5 lagen (1982z521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsför— säkran;

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon. som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägandc eller angående ersättning eller förskott till biträde. försvarare, sakkunnig eller annan. som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad eller annan åtgärd enligt l5 kap. eller i brottmål angående häktning eller åtgärd. som avses i 25— 28 kap.:

7. avslagit begäran om biträde ellcr försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan än part föreslagit:

8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 5 eller 7 i fråga som gäller allmän rättshjälp: eller

9. avslagit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om ersätt- ning eller förskott till part. som åtnjuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut. som avses i l, 2. 3. 7. 8 eller 9. äligge dcn som vill föra talan att. om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling. genast och eljest inom en vecka från den dag. då han erhöll del därav. anmäla missnöje; försummas det. äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast. om anmälan rätteligen gjorts.

Ifråga om missnöjesanmälan av myndigheter. som enligt lag eller förordnande med stöd av lag är be— höriga att överklaga beslut som avses i andra stycket. gäller föl— jande. Har beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling vid vilken myndigheten inte har varit företrädd. skall missnöje anmälas senast en vecka från dagen för be— slutet.

Denna lag träder i kraft den ljuli l985.

" Senaste lydelse l983: 497.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1984/85: 178 84

2 Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69)

Härigenom föreskrivs att 15 åskattebrottslagen (l97l : 69) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 55'

Har ett mål om brott enligt denna lag samband med en fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en förvalt- ningsmyndighet. får handläggningen av brottmålet vila i avvaktan på ut— gången i skatte- eller avgiftsfrågan endast om det är av avgörande betydel- se för prövningen av målet att den frågan avgörs först.

[ mål som avses i första stycket skall rätten samråda med förvalt- ningsdomstolen eller förvaltnings- myndigheten rörande målets lland- Ia'ggning. om det inte är obehöv- ligt.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1985.

' Paragrafen införd genom 1983: 460.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1984/85: 178

3 Förslag till

85

Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 5 kap. ] 9" lagen (19761600) om offentlig an- ställningl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Innehavare av ordinarie domar- tjänst är ej skyldig att utöva annan statlig tjänst änjämställd eller hög— re domartjänst vid den domstol han tillhör. Annan ordinarie underrätts- domare än lagman är dock skyldig att dessutom tj("instgöra som leda- mot i annan underrätt inom samma hovrt'ittst'nnråde vid handläggning. som kräver flera lagfarna domare än en.

5 k l

Föreslagen lydelse

ap.

En ordinarie domare är skyldig att utöva annan utöva en annan U'iinst än sin egen bara om det gäl- ler en jämställd eller högre domar- tjänst vid den domstol som han till- hör eller om det gäller tjänstgöring

[.för en annan tingsrättsdomare än lagman: som ledamot i en (innan tingsrätt inom samma hovrätlsom- råde vid sådan handläggning som kräver flera lagfarna domare än en,

2. för en annan länsrättsdomare än lagman: som särskild ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för en domare i en kammar- rätt: som särskild ledamot i en hov- rätt.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1985.

' Lagen omtryckt 1982: 100.

• Sida 86
•  Original

_ Prop. 1984/85: l78 86

4 Förslag till Lag om behörighet för justitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs följande.

Har en domstol avvisat en försvarare eller ogillat en framställning om att avvisa en försvarare, färjustitiekanslern. vid sidan av den rätt till överkla- gande som tillkommer annan. överklaga beslutet. Detsamma gäller beslut varigenom domstolen har återkallat ett förordnande av offentlig försvarare eller ogillat en framställning om att ett sådant förordnande skall återkallas.

Denna lag träderi kraft den I juli l985.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1984/85: 178

lnnehållsförteckning

Proposition .................................................. Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... Lagförslag ................................................... 1 Lag om ändring i rättegångsbalken ........................... 2 Lag om ändring i skattebrottslagen (1971 : 69) .................. 3 Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning ...... 4 Lag om behörighet förjustitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken ...................................... Utdrag av rcgeringsprotokollet den 14 februari 1985 .............. 1 Inledning .................................................. 2 Domstolarna och eko—brotten ................................ 2.1 Allmänna synpunkter ................................... 2.2 Närmare om utformningen av en kompetensförstärkning . 2.3 Vissa frågor rörande handläggningen av skattebrottmål ...... 2.4 Kostnadsfrågor ......................................... Vidgad rätt att överklaga beslut angående försvarare ........... 3.1 Gällande rätt ........................................... 3.2 Överklagande av beslut angående försvarare ............... 3.3 Rättsfall från högsta domstolen beträffande äklagares talerätt 3.4 Riksåklagarens skrivelse ................................ 3.5 Föredragandens överväganden ........................... Ikraftträdande ............................................. Upprättade lagförslag ....................................... Specialmotivering .......................................... 6.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............. 6.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) .. .. 6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning ............................................. 6.4 Förslaget till lag om behörighet förjustitiekanslern att över- klaga vissa beslut enligt rättegångsbalken .................. 7 Hemställan ................................................ 8 Beslut .................................................... Utdrag av lagrådets protokoll den 20 mars 1985 .................. Utdrag av regeringsprotokollet den 21 mars 1985 .................

'.»)

QUI-J=-

Bilagor Bilaga 1 Sammanfattning av eko-kommissionens betänkande ..... Bilaga 2 Sammanfattning av rättegångsutredningens betänkande . Bilaga 3 Eko-kommissionens författningsförslag ................ Bilaga 4 Rättegångsutredningens författningsförslag ............. Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden över eko-kommissio- nens betänkande (SOU 1984z3) Domstolar och eko-brott samt rättegångsutredningens betänkande (Ds Ju 1984: 1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekono- misk brottslighet .................................... Bilaga 6 De remitterade lagförslagen ..........................

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

87

Sid

Nätagg—.—

53 53 53 54 59

• Sida 88
•  Original