Prop. 1985/86:98

om invandrarpolitiken

Regeringens proposition 1985/86: 98

om invandrarpolitiken

&? %% låt]

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 februari 1986 för de åtgärder och det ända- mål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Olof Palme Anita Gradin

2 Allmänna utgångspunkter 2.1 Statistisk översikt

Efterkrigstidens invandring till Sverige har inneburit ett väsentligt tillskott till den svenska befolkningen. Antalet här bosatta i utlandet födda perso- ner har ökat kraftigt och uppgår nu till 650000 personer. Av följande tablå framgår de länder från vilka flest invandrare var bosatta i Sverige i början av år 1985:

Födelseland Antal % Därav svenska medborgare Finland 230 000 35,7 122 100 Norge 42 400 6.6 23 600 Danmark 41 400 6.4 23 000 Jugoslavien 38000 5.9 10200 Tyskland 37 600 5.8 28 300 Pole-n 27 400 4.2 13 200 Turkiet 18 400 2.8 3 100 Estland 14 000 2.2 13 700 Grekland 13 900 2.2 6 200 Ungern 13 500 2,1 11 300 Chile 12 300 1.9 3 500 USA 11900 1.8 7400 Storbritannien 9 400 1.4 2 500 Tjeckoslovakien 7 800 1.2 6 400 (__)sterrike 6 800 1.0 4 700 Ovriga länder 119 800 18.6 61 500 Samtliga 645 600 100 340 800

Invandringen har inneburit ett betydande befolkningstillskott även indi- rekt. dvs. genom de barn som har fötts här till invandrare. Hela antalet personer med invandrarbakgrund. dvs. att de själva eller deras föräldrar

• Sida 13
•  Original

eller far- eller morföräldrar har kommit till Sverige under efterkrigstiden uppgår till drygt en miljon människor.

En mycket stor del. av invandrarna är numera väl integrerade i det svenska samhället inte bara genom att ha bott här under en lång tid utan även genom att de lever i hushåll tillsammans med infödda svenskar. Av de utrikes födda personer som var samboende vid folkräkningstillfället 1980 hade 40 procent av männen och 47 procent av kvinnorna en i Sverige född partner. Det vanligaste motivet för invandring av utomnordbor till Sverige har de senaste åren varit s. k. anknytningsinvandring. Detta innebär vanli- gen giftermål (eller samboende) med en i Sverige bosatt person. dvs. ofta en infödd svensk eller en tidigare invandrare som bott i Sverige en längre tid. Även en stor del av de nyinvandrade har således en naturlig anknyt- ning till det svenska samhället genom sin familj.

Detta blir särskilt tydligt vad gäller den s. k. "andra generationen". Vid årskiftet 1984/85 fanns i Sverige 276400 barn med minst en i utlandet född förälder. Ungefär hälften av alla "invandrarbarn" i Sverige har en svensk förälder. I dessa siffror ingår inte de utländska adoptivbarnen som ju vanligen bor i familjer med svensk etnisk bakgrund. Hela antalet från utlandet adopterade barn är drygt 25000.

Genom invandringen har befolkningen i Sverige fått ett stort tillskott av personer med nära släktskapsförbindelser med andra länder och med kun- skap om eller en bakgrund i andra kulturer än den traditionellt svenska. 1 vad mån en sådan annorlunda bakgrund påverkar de enskilda individerna i deras dagliga liv i Sverige. deras planer på återflyttning eller permanent bosättning här. eller hur de själva upplever sig. är någonting som varje individ själv måste avgöra. En slutsats man kan dra av den beskrivning av den invandrade befolkningen som har getts här är dock att det varken är riktigt eller meningsfullt att generellt tala om "invandrarna" som en från "svenskarna” klan avskild del av befolkningen.

3 Riktlinjer för invandrarpolitiken

Mitt förslag: De invandrarpolitiska målen. som sedan år 1975 sam- manfattas med begreppen jämlikhet. valfrihet och samverkan, bör ligga fast. Dessa begrepp bör ges en sådan tolkning att de åsyftar lika rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till den övri- ga befolkningen. respekt för den enskildes identitet och integritet. möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i vårt samhälle gäller för mänsklig sam- levnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung. Goda etniska relationer bör prägla vårt samhälle och samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för etnisk intolerans.

Utredningarna: lPOK: s och diskrimineringsutredningens bedömningar överensstämmer i huvudsak med mina. Såväl lPOK som diskriminerings- utredningen förordar att begreppet valfrihet preciseras på ett klarare sätt. Diskrimineringsutredningen föreslår att det ersätts av begreppet respekt.

RemiSSinstanserna: De flesta remissinstanser har kommenterat utred- ningarnas överväganden om invandrarpolitiken och ställer sig bakom des- sa. Många remissinstanser stöder IPOK: s definition av begreppet valfrihet som kulturell valfrihet. Några remissinstanser, bl.a. Sveriges Frikyrkoråd och Svenska ekumeniska nämnden, pekar på risken för kollisioner mellan svensk grundsyn och utländska värderingar. t.ex. i trosfrågor. om valfri- heten blir för begränsad.

En bred samstämmighet råder bland remissinstanserna om behovet av särskilda åtgärder inom olika områden för att invandrare skall beredas med svenskar likvärdiga möjligheter.

Skälen för mitt förslag: De riktlinjer för invandrarpolitiken som riksda- gen antog år 1975 formulerades med utgångspunkt från begreppen jämlik- het. valfrihet och samverkan. Riktlinjerna gav uttryck för en förändrad syn på invandrarnas möjligheter att bevara och vidareutveckla sitt språkliga och kulturella arv i Sverige.

Både IPOK och diskrimineringsutredningen har anfört att riksdagens beslut är 1975 kännetecknas av bristande precision. Jag kommer nu att redovisa min syn på målformuleringarna.

IPOK framhåller att jämlikhet som mål bör innebära ett fortsatt arbete för att invandrarna skall få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. IPOK understryker att det grundläggande vad gällerjämlikhelsmålet är att ge alla invandrare möjlighet att lära sig svens- ka och att få sådana kunskaper att de kan orientera sig i samhället samt utnyttja de möjligheter till utbildning och vidareutbildning som finns. Rät- ten till arbete och till goda villkor på arbetsmarknaden bör tillmätas en ökad betydelse i detta sammanhang, framhåller IPOK. Ekonomisk och social trygghet är även en nödvändig grund för att invandrare, somjämbör-. diga med befolkningen i övrigt, skall kunna vidmakthålla en egen kulturell

• Sida 19
•  Original

identitet och leva i harmoni med sin omgivning. Diskrimineringsutredning- en pekar på den svenska tradition som tenderar att söka likformiga lösning- ar. dvs. lösningar som syftar till att behandla olika individer på lika sätt. Om invandrarna skall få likvärdiga möjligheter erfordras ett annat och mer flexibelt förhållningssätt. anför utredningen.

Tolkningen av jämlikhetsmålet har enligt min mening den största bety- delse för hur invandrarnas situation skall komma att gestalta sig på längre sikt. Målet inbegriper fortsatta åtgärder för att dels undanröja formella hinder. dels öka invandrares möjligheter att fullt ut få reell tillgång till utbildning och arbete i lika mån som den övriga befolkningen. När det gäller utländska medborgares rättsliga ställning är de i de flesta fall jäm- ställda med svenska medborgare. Den mest framträdande skillnaden gäller fortfarande rätten att delta i och vara valbar i riksdagsval. Riksdagen har (prop. 1985/86: 7, LU 12, rskr 33.) beslutat att ta bort kravet på svenskt medborgarskap i flera av de fall där det ditintills varit uppställt. En mera medveten och noggrann prövning av medborgarskapskravet i varje kom- mande lagstiftningssammanhang bör ske.

Den andra aspekten påjämlikhetsmälet. nämligen åtgärder för att skapa reellt likvärdiga villkor för invandrare, har den största betydelse för såväl nya invandrare som för den andra och tredje generationen. Till sådana stödjande åtgärder hör t.ex. hemspråksträning och hemspråksundervis- ning för barnen samt grundutbildning och svenskundervisning för de vuxna.

I propositionen (1983/84: 199) om svenskundervisning för vuxna invand- rare framhöll jag att invandrarpolitikens jämlikhetsmål bör vara en ut- gångspunkt för denna undervisning och styra dess innehåll. Genom en effektiv svenskundervisning skall nykomna invandrare ges möjlighet att orientera sig i samhället. att utnyttja möjligheterna till utbildning och vidareutbildning samt att få en fast förankring på arbetsmarknaden. Även om andelen personer med hög utbildning är stor bland invandrarna. finns det i denna grupp även personer med extremt låg utbildning. Samhällets insatser måste därför spänna över ett brett område. från att satsa betydan- de resurser på lågutbildade till att på ett betydligt bättre sätt än hittills ta tillvara de meriter och erfarenheter som invandrare fört med sig till Sveri- ge.

Begreppet jämlikhet bör enligt min mening bibehållas som ett övergri- pande mål för invandrarpolitiken. Detta mål innebär sammanfattningsvis en strävan att dels uppnå lika rättigheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen, dels åstadkomma likvärdiga möjligheter. Det innebär att invandrarna inom olika berörda samhällsområden skall behand- las likvärdigt med befolkningen i övrigt. och att deras behov skall mötas inom ramen för den generella politik som fastställts, t. ex. för arbetsmark- ' naden. för bostadsmarknaden och för det sociala området. För att invand- rare skall kunna behandlas likvärdigt med andra krävs ofta särskilda åtgär- der. Varjc myndighet bör ha ett ansvar för att vidta sådana åtgärder när de behövs.

Såväl lPOK som diskrimineringsutredningen anför att begreppet valfri- het i många sammanhang har uppfattats som problematiskt. Eftersom det i

• Sida 20
•  Original

förarbetena till 1975 års riktlinjer saknas en diskussion om valfrihetens innehåll. begränsningar och villkor har detta mål kommit att tolkas på olika sätt. lPOK framhåller att valfrihetsmålet hos vissa grupper har lett till krav på långtgående rättigheter som minoriteter i folkrättslig mening trots att traditionella minoritetskriterier inte har varit uppfyllda. Valfrihetsmålet har vidare. konstaterar IPOK. åberopats som stöd för en rad olikartade uppfattningar när det gäller undervisningen av invandrarelever inom skol- väsendet. Valfrihetsmålet har dessvärre också kommit att tolkas som ett godtagande av värderingar som starkt avviker från den grundsyn i skilda frågor som kommer till uttryck i svensk lagstiftning eller i andra politiska beslut.

I denna analys av valfrihetsmålet konstaterar IPOK inledningsvis att en invandrare knappast kan behålla sitt livsmönster och sin kultur oförändra- de i ett nytt land. Efter hand utvecklas en ny identitet och en ny känsla. Enligt kommitténs uppfattning kommer valfriheten i praktiken att gällajust nya kulturgemenskaper utvecklade här i landet på basis av kulturarvet hemifrån. Kommittén konstaterar sedan att först när grunden för en funk- tionell tvåspråkighet är lagd, dvs. kunskaper både i svenska och moders- målet. finns förutsättningar för en språklig och kulturell valfrihet. I den allmänna debatten har valfrihetsmålet ofta kommit att uppfattas som gäl- lande hela livsmönstret: normer, värderingar. seder och bruk. Kommittén framhåller att det finns grundläggande värderingar om vilka det råder politisk enighet i Sverige. t. ex. jämställdhet mellan kvinnor och män samt barns rättigheter också utöver vad som är möjligt att reglera i lag. Kommit- te'n understryker att sedvänjor som strider mot svensk lagstiftning inte kan accepteras. Man bör heller inte acceptera sedvänjor eller normer som avviker från vad statsmakterna i andra sammanhang klart tagit ställning för. t. ex. i grundskolans läroplan. Kommittén ifrågasätter mot denna bakgrund om begreppet valfrihet kan behållas som ett övergripande mål. Diskrimineringsutredningen erinrar för sin del om att statsmakterna redan med 1975 års beslut har uttalat sig mot en politik som syftar till kulturell assimilering. Begreppet valfrihet kan emellertid ge upphov till tolkningsproblem. framhåller utredningen. och föreslår att begreppet val- frihet som mål ersätts av t. ex. respekt.

Enligt min mening bör de som invandrar till Sverige ges goda möjligheter att bli ekonomiskt och socialt integrerade i samhället. Invandrarna bör som fullt integrerade samhällsmedlemmar kunna leva och verka i den svenska kulturgemenskapen och samtidigt kunna utveckla sitt kulturella arv. Men valfriheten får inte tolkas så att den innebär ett bortväljande av det svenska språket och den intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhäl— let.

Det finns grundläggande värderingar om vilka det råder enighet i Sveri- ge. t.ex. jämställdhet mellan kvinnor och män samt barns rättigheter. Sådana grundläggande värderingar måste hävdas i alla sammanhang. När kulturkollisioner uppstår till följd av olika uppfattningar i grundläggande frågor som t.ex. synen på familj. barnuppfostran. sexualitet och samlev- nad, kvinnans ställning eller frågor av livsåskådningskaraktär kan det emellertid ofta vara lämpligt att gå varsamt fram och söka praktiska lös-

• Sida 21
•  Original

ningar i en generös anda i stället för att hävda principer som motverkar eller förhindrar sådana praktiska lösningar.

Med beaktande av vad jag nu har anfört anserjag att begreppet valfrihet även framdeles bör vara ett av målen för invandrarpolitiken. Jag anser emellertid att begreppet bör tolkas så att det innefattar respekt för den enskildes identitet och integritet samt möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i det svenska samhället gäller för mänsklig samlevnad.

Vad gäller begreppet samt-'erkan har diskrimineringsutredningen an- märkt att detta snarare kännetecknar ett medel än ett mål. men att det ändå bör kunna kvarstå. Enligt min mening bör detta begrepp kvarstå som övergripande invandrarpolitiskt mål. Ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung förutsätter samverkan mellan likvärdiga parter. ] denna samverkan ligger också ett gemensamt ansvar för det demokratiska samhällets utveckling.

De gångna årens erfarenheter av olika försök att utveckla samverkan mellan svenskar och invandrare har visat att verklig samverkan förutsätter att den sker på likvärdiga villkor och med utgångspunkt från en gemensam intresseinriktning mellan befolkningsgrupperna. Många försök till samver- kan mellan svenskar och invandrare har misslyckats därför att de skett på den ena partens villkor och inte kommit till stånd som ett uttryck för en gemensam viljeinriktning. Jag anser det därför vara mycket angeläget att understryka att en utgångspunkt för alla invandrarpolitiska åtgärder är att främja gemenskap.

Den invandrarpolitik som antogs år 1975 hade sin utgångspunkt i ten- denser till ökade klyftor i det svenska samhället till följd av invandringen. Det blev alltmer uppenbart att det var nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att förbättra invandrarnas villkor i syfte att uppnå ökad jämlik- het i det svenska samhället. Denna aspekt är lika viktig idag som för tio år sedan. Samtidigt har insikten ökat om hur angeläget det är att den svenska invandrarpolitiken även ger uttryck för ett avståndstagande från alla ut- tryck för etnisk intolerans.

I ett samhälle där olika grupper lever sida vid sida finns den etniska konflikten som en latent risk. Ingen invandrarpolitik kan bli framgångsrik om den inte utgår från en övergripande strävan att bibehålla och utveckla goda etniska relationer och förebygga tendenser till etnisk intolerans och öppen konflikt på etnisk grund. Vår invandrarpolitik måste därför också präglas av en uttrycklig vilja att utveckla goda etniska relationer i det svenska samhället. så att alla grupper som bor här kan leva i harmoni med varandra. och åtnjuta tolerans och respekt för sitt ursprung.

Diskrimineringsutredningen hade regeringens uppdrag att analysera or- sakerna till etnisk konflikt:Utredningen konstaterade att orsakerna till diskriminering och till etnisk intolerans bl.a. står att finna i ojämn makt- och resursfördelning och bristande kontakter mellan befolkningsgrup- perna. Denna analys pekar tydligt, enligt min mening, på nödvändigheten av att även från denna utgångspunkt föra en jämlikhetspolitik och på behovet av åtgärder som underlättar samverkan mellan befolkningsgrup- pcrna. Därutöver är aktiva åtgärder nödvändiga. såväl vad gäller opinions-

• Sida 22
•  Original

bildning och information som lagstiftning. i syfte att avskaffa diskrimine- Prop. 1985/86:98 ring. I regeringsförklaringen hösten l985 angavs att en särskild ombudsman kommer att inrättas för att motverka diskriminering på etnisk grund. Utvecklingen har visat att de rättsregler som redan finns kan behöva kompletteras med en sådan institution som genom rådgivning i enskilda ärenden och olika generella åtgärder kan medverka till ett bättre skydd för invandrare. Jag återkommer i det följande till detta förslag.

4 Genomförandet av invandrarpolitiken

Jag har i föregående avsnitt redovisat mina förslag till riktlinjer för invand- rarpolitiken. Jag övergår nu till att redovisa mina bedömningar i fråga om invandrarpolitikens genomförande. Regeringen bör bereda riksdagen till- fälle att ta del av denna redovisning. Jag bedömer att några särskilda ställningstaganden i denna del inte behöver begäras av riksdagen.

2 Tidningar och tidskrifter

Under utbildningsdepartementets huvudtitel finns uppfört ett förslagsan- slag för stöd till tidningar på andra språk än svenska (1985/86: VIII G ID.). Stödet infördes år 1977 och motiverades med dessa tidningars betydelse för den demokratiska processen i samhället. dvs. samma motiv som ligger till grund för stödet till dagspressen. Syftet med stödet var att skapa bättre förutsättningar för information. debatt och opinionsbildning bland invand- rare i Sverige.

Med dcnna inriktning utbetalas för närvarande stöd till sådana tidningar för invandrare som huvudsakligen innehåller material om svenska förhål- landen. Vidare skall en tidning eller tidskrift för att få stöd ha sin huvudre- daktion i Sverige samt ha sin huvudsakliga spridning inom Sverige. Dessa krav syftar till att garantera att stöd endast utbetalas till sådana tidningar som riktar sig till invandrare i Sverige (jfr. prop. 1976/77: 99 s. 57—60).

Stödet är till sin utformning och allmänna inriktning i allt väsentligt uppbyggt på samma sätt som stödet till fådagarsutgivna dagstidningar vilket utgår ur anslaget Stöd till dagspressen (1985/86: VIII G (>.). Utöver ovannämnda särskilda villkor utgörs avvikelserna genomgående av mer liberala regler vad gäller sådana faktorer som format. upplaga och periodi- citet.

• Sida 105
•  Original

I förordningen (1977: 523) om stöd till tidningar på andra språk än svens- ka finns tre stödkategorier upptagna.

Stöd lämnas till allmänna nyhetstidningar. dvs.tidningar av dagspresskaraktär som i huvudsak innehåller nyheter och annan informa- tion samt debatt och som kommer ut med minst 24 nummer per kalenderår.

Vidare lämnas stöd till m ed ] e m st id s k ri ft e r. dvs. bidrag kan läm- nas till en tidskrift som ges ut av riksorganisation för invandrare eller för språklig minoritet som medlemsorgan för organisationen och som kommer ut med minst fyra nummer per kalenderår.

Slutligen kan stöd lämnas i form av behovsprö vat bidrag till en tidskrift för invandrare som inte är en allmän nyhetstidning eller en med- lemstidskrift i förordningens bemärkelse. En förutsättning för bidrag är att tidskriftens intäkter inte bedöms täcka kostnaderna och att tillräckligt stöd för utgivningen inte erhålls eller kan påräknas från annat håll. Dessutom får. i mån av behov och tillgång på medel. ett tillägg till produk- tion sbid rage t ges till en publikation som utkommer på minst två andra språk än svenska. _-

För samtliga stödkategorier gäller i övrigt vissa detaljbestämmelser som bl.a. berör format och upplageförhållanden. Utöver stöd i nu nämnda former kan vidare etable ri ngsstöd lämnas under vissa förutsättning- ar. Stöd vid ojämlika konkurrensförutsättningar kan också aktualiseras.

Stödet till tidningar på andra språk än svenska uppgår för innevarande budgetår till totalt 5365 000 kr. Stödet administreras av statens invandrar- verk.

En allmän nyhetstidning på annat språk än svenska kan också få produk- tionsbidrag inom det statliga presstödet enligt reglerna i förordningen (1981: 409) om statligt stöd till dagstidningar. Ett villkor för sådant stöd är att tidningen uppfyller kraven för bidrag enligt förordningen om stöd till tidningar på andra språk än svenska och att bidraget inte medför risk för ökad koncentration av tidningsutgivningen inom tidningens språkgrupp.

Om en tidning är berättigad till bidrag under båda stödförordningarna skall det bidrag som lämnas enligt förordningen 1977:523 räknas av från produktionsbidraget enligt presstödsförordningen. så att tidningen totalt får det bidragsbelopp som den har rätt till enligt reglerna för statligt presstöd.

Beslut om produktionsbidrag till allmän nyhetstidning på annat språk än svenska under dagstidningsförordningen fattas av presstödsnämnden. Så- dant bidrag lämnas som tidigare nämnts under anslaget Stöd till dagspres- sen. anslagsposten 1. Produktionsbidrag.

Vissa tidskrifter på andra språk än svenska erhåller också kulturtid- skriftsstöd i enlighet med reglerna i förordningen (1977:393) om statligt stöd till kulturtidskrifter. Detta stöd administreras av statens kulturråd. Vid fördelning av bidrag till invandrartidskrifter samarbetar kulturrådet med statens invandrarverk. Kulturrådet lämnar företrädesvis bidrag till tidskrifter som inte är knutna till någon organisation eller förening. Invand- rarverket å sin sida ger i första hand stöd till tidskrifter som stöds av föreningar. I detta avseende kan därför de två stödformerna sägas kom- plettera varandra.

• Sida 106
•  Original

3 Föredragandens överväganden

Mitt förslag: Stödet till tidningar på andra språk än svenska avveck- las. Allmänna nyhetstidningar på andra språk än svenska ges möjlig- het att söka fullt produktionsbidrag inom stödet till dagspressen. Utöver de generella reglerna gäller vissa särskilda bestämmelser för sådana tidningar.

Kommitténs förslag: Det särskilda stödet för icke svenskspråkiga tid- ningar bör slopas och det allmänna presstödet i alla sina former öppnas för tidningar på andra språk. Handläggningen av stödet bör överföras till presstödsnämnden. Den särskilda möjligheten för allmänna nyhetstidning- ar att få stöd för 14-dagarstidningar bör dock bestå och kravet på abon- nerad upplaga bör sättas till 1 000 exemplari stället för huvudregelns 2000 exemplar. Produktionsbidraget bör höjas vid 5 000 exemplar i stället för vid 10000 exemplar enligt den allmänna regeln. Övergångsbcstämmelser bör införas för att ge 14-dagarstidningar möjligheter att klara upplage- och prenumerationsvillkoren. Under övergångsperioden bör invandrarverket administrera stödet.

Även i fråga om medlemstidskrifter bör det särskilda stödet slopas och tidskrifterna ges stöd genom presstödsnämnden inom ramen för stödet till Organisationstidskrifter. Medlemstidskrifter på andra språk än svenska bör dock även fortsättningsvis erhålla ett högre exemplarstöd. Stöd bör även kunna lämnas till tidskrifter som ges ut på invandrarspråk av andra organi- sationer än invandrarorganisationer. t. ex. fackföreningar. politiska partier och religiösa samfund.

Beträffande gällande särskilda regler om innehåll, spridning m.m. bör inte något preciserat krav ställas på invandrartidningarnas innehåll. Kravet att en tidning bör ha sin huvudsakliga spridning i Sverige bör formuleras så att högst 10% av den stödbcrättigade upplagan får spridas utomlands. Den tillåtna annonsandelen i en medlemstidskrift bör höjas från nu gällande 25 % till 50% i överensstämmelse med vad som gäller för tidskrifter inom organisationstidskriftsstödet.

Förslagen beräknas kosta 4.35 milj. kr. och bör finansieras genom ned- läggning av det särskilda tidningsstödet. Resterande 1 milj. kr. bör få disponeras av invandrarverket för stöd till udda tidskrifter samt för stöd till närradioverksamhet och annan medieverksamhct för invandrare.

Remissinstanserna:Av de remissinstanser som uttalat sig om kommit- téns förslag i denna del tillstyrker ett l1ertal förslaget att det allmänna presstödet bör öppnas för invandrartidningar. t. ex. statens kulturråd, statens ungdomsråd. statens invandrarverk, riksrevisionsverket, Göte- borgs kommun. ch'instemännens centra/organisation ( TC O ). Centerns ltt-'innrvörbund. Folkpartiets kvinnoförbund. Sverigesfrikyrkoråd. Svenska

' journulistförhundet (SJF) samt de invandrarorganisationer som yttrat sig i frågan. TCO och SJF anser dock att tiden inte är mogen att överföra handläggningen av stödet till presstödsnämnden. Samma instanser tillstyr- ker — i varierande grad och med detaljskillnader — kommitténs förslag om regellåttnader på vissa särskilda punkter.

• Sida 107
•  Original

.S'tutskontoret anser att finansiering av sådana medlemstidningar som inte kan få tidskriftsstöd bör klaras inom det stöd som står till resp. riksorganisations förfogande. Presstödsnämnden noterar att kommitténs förslag grundar sig på fortsatta jämlikhetssträvanden. Förslagen är dock inte mer konsekventa än att kommittén samtidigt föreslår en rad villkor som på ett positivt sätt särbehandlar tidningar och tidskrifter på andra språk. Ett invandrarpolitiskt motiverat stöd bör enligt nämnden regleras och administreras i särskild ordning och inte inordnas i ett presstöd som utformats från presspolitiska utgångspunkter.

Skälen för mitt förslag: Stödet till tidningar på andra språk än svenska går till utgivning av tidningar och tidskrifter för invandrare. Somjag nämnt i det föregående föreslås de statliga åtgärderna i fortsättningen i större utsträckning inriktas på invandrares medlemsorganisationer och mindre på olika. enskilda verksamheter för invandrare.

Mot denna bakgrund anser jag att det särskilda tidningsstödet bör av- vecklas. Det bör ankomma på resp. invandrarorganisation att avgöra hur statsbidraget bör fördelas på olika ändamål inom den totala verksamheten. De bidragsmedel som hittills avsett stöd till tidningar på andra språk än svenska bör i huvudsak användas för finansieringen av den föreslagna nya stödmodellen.

Den av mig förordade avvecklingen av det särskilda tidningsstödet är således ett led i en nyordning där tonvikten läggs på invandrares medlems- organisationer. IPOK: s förslag i sammanhanget utgår från delvis andra förutsättningar. Förslagen syftar till åtgärder inom en avgränsad verksam- het, nämligen utgivning av tidningar och tidskrifter för invandrare. Mot denna bakgrund finner jag det mindre befogat att närmare behandla kom- mitténs förslag till ändrad utformning av de olika stödordningarna.

Vissa skäl talar dock enligt min mening för att ett särskilt stöd även fortsättningsvis bör lämnas till sådana publikationer som har en mer speci- ell ställning vad gällcr utgivningens karaktär eller organisationsanknyt- ning.

Som jag nämnt i det föregående kan en allmän nyhetstidning på annat språk än svenska få produktionsbidrag inom det allmänna dagspresstödet, förutsatt att angivna villkor uppfylls. En tidning som uppfyller press- stödskraven rörande abonnerad upplaga, periodicitet m.m. representerar ett ekonomiskt åtagande som är mycket omfattande i förhållande till vad som normalt gäller för invandrarorganisationers tidningsutgivning.

En allmän nyhetstidning riktar sig vidare till en större krets än andra. organisationsutgivna publikationer. Den har en bredare inriktning och täcker ett stort informationsområde. Den svarar enligt presstödsförord- ningens definition för reguljär nyhetsförmedling och/eller allmän politisk opinionsbildning. Dessa förhållanden belyser den allmänna nyhetstidning- ens särskilda betydelse för den demokratiska processen.

Av dessa skäl anserjag att allmänna nyhetstidningar på andra språk än svenska även i fortsättningen bör kunna få statligt stöd. Det sker lämpligen genom att de ges rätt till fullt produktionsbidrag inom dagspresstödet enligt reglerna för detta stöd.

• Sida 108
•  Original

Utöver de allmänna reglerna bör dock enligt min mening vissa särskilda Prop. 1985/86:98 villkor även fortsättningsvis gälla för dessa tidningar. Särskilda regler har tillämpats på allmänna nyhetstidningar på andra språk än svenska sedan tidningsstödet infördes år l977. Motivet för dessa regler är att garantera att stöd endast utgår till sådana tidningar som riktar sig till invandrare i Sverige. Reglerna tjänar stödets huvudsyfte. nämligen att skapa bättre förutsättningar för information, debatt och opinionsbildning bland invand- rare i Sverige.

För att komma i fråga för produktionsbidrag bör således tidningens text i huvudsak vara skriven på annat språk än svenska. Tidningen bör vända sig till invandrare och språkliga minoriteter i Sverige. Tidningen bör ha sin huwdredaktion i Sverige och minst 90% av upplagan bör vara spridd i Sverige. Slutligen bör tidningen till övervägande del innehålla nyheter och annan information samt debatt om förhållanden i Sverige.

Förslaget att låta allmänna nyhetstidningar på andra språk än svenska söka stöd ur det allmänna presstödet innebär att ansökningar om bidrag från sådana tidningar kommer att behandlas i samma ordning som ansök- ningar från svenskspråkiga dagstidningar. Förslaget medför att de statliga stödåtgärderna för allmänna nyhetstidningar samordnas och förenklas och innebär därmed en ökad likställighet mellan olika typer av dagstidningar.

Jag föreslår att stödet till dagspressen höjs för att lämna utrymme-för fullt produktionsbidrag även till allmänna nyhetstidningar på andra språk än svenska. Jag beräknar ett medelsbehov för ändamålet på sammanlagt 1.3 milj. kr.för budgetåret 1986/87.

1 övrigt villjag anföra följande. IPOK har bl.a. föreslagit att invandrares medlemstidskrifter bör inordnas i stödet till organisationstidskrifter. Rege- ringen hari budgetpropositionen l986 (prop. 1985/86: 100 bil. 10) föreslagit att detta stöd avvecklas. ] anslutning till förslaget har regeringen förordat att stödet till kulturtidskrifter höjs med 7 milj. kr. för att bereda plats även för vissa organisationstidskriftcr inom stödet.

Som jag nämnt i det föregående får även invandrartidskrifter kulturtid- skriftsstöd. En ökad bidragsram lämnar större möjligheter för statligt bi- drag till sådana tidskrifter som kulturrådet bedömer vara i behov av stöd och som uppfyller angivna stödvillkor.

IPOK har också föreslagit att invandrarverket får disponera ] milj. kr. för stöd till särskilda tidskrifter. som inte kan få bidrag ur befintliga tidnings- och tidskriftsstöd. och till annan medieverksamhet. Medlen be- räknas av IPOK under en post för information till invandrare samt till mediestöd.

Jag vill i detta sammanhang nämna att statsrådet Gradin i det föregående bl. a. har föreslagit en fortsatt möjlighet till statligt stöd för vissa särskilda former av publikationsverksamhet för invandrare. Genom förslaget för- stärks förutsättningarna för en effektiv information om och bland invand- rare.

• Sida 109
•  Original

4 Hemställan Prop. 1985/86:98

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att 1. godkänna vad jag förordat i fråga om stödet till tidningar på andra språk än svenska, 2. godkänna de av mig förordade ändringarna i grunderna för stöd till dagspressen. 3. till Stöd till dagspressen under åttonde huvudtiteln för budget- året 1986/87. utöver vad som har föreslagits i prop. 1985/86: 100 bil. 10. anvisa ett förslagsanslag av | 300000 kr.

• Sida 110
•  Original

2 Allmän motivering 2.1 Olaga diskriminering 2.1.1 Allmänt Gällande rätt

[ brottsbalken (BrB) finns två bestämmelser som direkt tar sikte på särbe- handling på etnisk grund.

Enligt 16 kap. 8 & BrB skall den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspel- ning på ras. hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp . Straffet är fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa, böter. Brottet hets mot folkgrupp finns också medtaget i tryckfrihetsförordningens uppräkning av tryckfrihetsbrott (7 kap. 4 % 8).

Den allmänna straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom år 1948. Den ändrades när brottsbalken infördes år 1965 och därefter år 1971 i samband med att Sverige tillträdde FN:s rasdiskrimineringskonvention. Sin nuvarande lydelse fick bestämmelsen år 1982 efter ändringsförslag av diskrimineringsutredningen (prop. 1981/82: 58. JuU 41, rskr 222. KU 24, rskr 221. KU 1982/83: 1. rskr 1). I enlighet med önskemål som riksdagen uttalade i 1982 års lagstiftningsärende har frågan om utformningen av straffbestämmelsen därefter på nytt övervägts av yttrandefrihetsutredning- en. I sitt huvudbetänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten (s. 191) förordar utredningen en viss ändring i bestämmelserna om hets mot folk- grupp. Vidare bör nämnas att diskrimineringsutredningen i slutbetänkan- det (SOU 1984z55) 1 rätt riktning har återkommit till brottsbalksbestäm- melsen rörande hets mot folkgrupp. Utredningen föreslår där ett tillägg till paragrafen som innebär att man straffbelägger bildande av eller deltagande i organisationer vars verksamhet främjar eller uppmanar till förföljelse på etnisk grund. Det är min avsikt att aktualisera frågan om utformningen av brottsbe- skrivningen avseende hets mot folkgrupp i samband med den vidare bered- ningen av yttrandefrihetsutredningens betänkande. Jag tar därför inte upp den frågan nu. Den andra bestämmelsen i brottsbalken som straffbelägger diskrimine- ring på etnisk grund är föreskriften om olaga diskriminering . Straffbe- stämmelsen. som är intagen i 16 kap. 9 & BrB. lyder:

Näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras. hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att icke gå honom till hända på de villkor näringsidkaren i sin 111

• Sida 112
•  Original

verksamhet tillämpar i förhållande till andra. dömes för olaga diskrimine- Prop. 1985/86:98 ring till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad i första stycket sägs om näringsidkare äger motsvarande tillämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i allmän tjänst. vari han har att gå allmänheten till handa.

För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän samman- komst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare. om han diskriminerar någon på grund av hans ras. hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.

Straffbestämmelsen infördes år 1971 när Sverige anslöt sig till rasdiskri- mineringskonventionen (prop. 1970: 87, lLU 41. rskr 261). Sveriges an- slutning till denna konvention (texten finns intagen bl.a. i Ds A 1984z7 bilaga 2) föregicks av att en särskild kommitté undersökte vilka krav på svensk lagstiftning mot rasdiskriminering som konventionen ställde. På grundval av kommitténs betänkande (SOU 1968: 68) Lagstiftning mot ras- diskriminering beslutades dels. som förut berörts. ändringar i bestämmel- serna om hets mot folkgrupp, dels införandet i brottsbalken av straffbe- stämmelsen om olaga diskriminering (ursprungligen i 16 kap. 8 a &, numera i 16 kap. 9 5).

Rättstillämpningen

Diskrimineringsutredningen har undersökt handläggningen inom rättsvä- sendet av — i princip — alla anmälningar som under tiden den 1 januari 1973 — den 1 september 1983 har kommit in till polisen och där registrerats med hets mot folkgrupp eller olaga diskriminering som huvudbrott. Det totala antalet sådana anmälningar var 385. varav 133 gällde olaga diskrimi- nering.

Utredningen har bl.a. konstaterat att av anmälningarna rörande olaga diskriminering endast åtta fall lett till åtal. Av de 133 anmälningarna har 85 fall av polisen redovisats för åklagare som i sin tur beslutat att inte väcka åtal i 77 av dessa fall. De siffror som gäller hets mot folkgrupp företer en liknande bild. '

Mot bakgrund av sin kartläggning kritiserar utredningen polis och åkla— gare på flera punkter.

Mot polisens handläggning riktas främst den anmärkningen att polis— myndigheterna i betydande utsträckning har avskrivit ärendena angående de aktuella brotten i stället för att överlåta ledningen av förundersökningen på åklagarmyndigheterna, när så enligt utredningens mening borde ha skett. Enligt 23 kap. 3 få första stycket rättegångsbalken skall nämligen ledningen av en förundersökning. som inletts av en polismyndighet. över— tas av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet bl. a. i det fallet att saken inte är av enkel beskaffenhet. Utredningen framhåller också som sin uppfattning att handläggningstiderna hos polisen är långa.

Utredningens kritik mot åklagarna gäller främst resultatet av åklagarnas åtalsprövning. 1 ett antal beskrivna fall (betänkandet 5. 98—107) anser ”2

• Sida 113
•  Original

utredningen att åklagarens beslut att avskriva ärendet och alltså inte väcka åtal har varit felaktigt.

Vid remissbehandlingen har utredningens kartläggning av rättstillämp- ningen tagits upp främst av berörda instanser inom rättsväsendet. Rikspo- lisstyrelsen vitsordar att polismyndigheter ej bör fatta beslut om att lägga ned påbörjade förundersökningar på den grunden att en viss handling inte bedöms utgöra brott eller med hänvisning till att ett brott inte är styrkt. I övriga frågor har utredningens slutsatser av sin kartläggning utsatts för stark kritik. Riksåklagaren har låtit göra en egen genomgång av de mål i vilka utredningen riktat särskild kritik mot åklagarnas beslut. Han anför att genomgången ger vid handen att det visserligen kan finnas utrymme för annan bedömning än den som kommit till uttryck i något av fallen men också att kritiken i långa stycken skjuter över målet.

För egen del harjag med intresse tagit del av utredningens kartläggning. Den visar att antalet anmälningar är få och att antalet fall som går vidare till domstol är ännu mycket färre. Vidare ger den uppslag till tänkbara änd- ringar både vad gäller lagstiftningens utformning och i fråga om handlägg- ningsrutincr.

Innan jag går över till att behandla de olika lagförslag som utredningen lägger fram villjag kort beröra utredningens kritik mot polis och åklagare.

Huvudpunkten i utredningens kritik mot polisen är att polisen sägs i en inte obetydlig omfattning felaktigt ha avskrivit ärenden angående hets mot folkgrupp och olaga diskriminering i stället för att redovisa dem för åklaga- re. Av utredningens redovisning framgår cmellertid att avskrivningsbeslu- tet i de flesta fallen (138 av 184) har fattats i form av beslut att inte inleda förundersökning. Om en polismyndighet. när den har att avgöra om förun- dersökning skall inledas. finner att en anmäld gärning inte är brottslig. gäller ingen skyldighet att redovisa ärendet för åklagare före ett avskriv- ningsbeslut. ] överensstämmelse med vad rikspolisstyrelsen har angett i sitt remissyttrande synes det däremot som regel inte ankomma på polisen utan på åklagare att besluta om att lägga ned en påbörjad förundersökning med hänvisning till att den aktuella gärningen inte bedöms som brottslig eller inte anses vara tillräckligt bevisad (jfr ävenjustitieombudsmannen — JO: s -— ämbetsberättelse 1982/83 5. 104).

Liksom utredningen villjag också gärna understryka vikten av att hand- läggningstiderna i de aktuella ärendena inte blir för långa hos polisen. Det bör emellertid nämnas att JO i sitt remissvar avgett omdömet att hand- läggningstiderna i dessa ärenden enligt hans mening är överraskande korta.

Såvitt gäller utredningens kritik mot åklagarna för felbedömningar har riksåklagaren som nämnts efter en genomgång av de aktuella ärendena funnit att kritiken skjuter över målet. Därvid har riksåklagaren bl.a. fram- hållit att utredningen ofta synes ha bortsett från processuella regler, t.ex. att åtal inte kan väckas om tillräcklig bevisning saknas.

Sammanfattningsvis harjag svårt att se att det tillgängliga materialet ger underlag för någon mer allvarlig kritik mot handläggningen av ärenden rörande etnisk diskriminering hos polis och åklagare. Jag vill emellertid framhålla att ärenden om etnisk diskriminering ofta är känsliga och svåra att bedöma ur flera aspekter. Det kan därför vid prioriteringen av polisens

• Sida 114
•  Original

arbete finnas en risk för att de blir styvmoderligt behandlade. Detta skulle givetvis inte vara godtagbart. Jag anser mig kunna utgå från att så inte kommer att ske men kommer ändå att följa utvecklingen noga.

2.1.2 Det straffbara området (diskriminering i allmän tjänst)

Mitt förslag: Den som är anställd i allmän tjänst skall omfattas av straffbestämmelsen om olaga diskriminering inte bara när det — som för närvarande — är fråga om sådan tjänst i vilken denne har att gå allmänheten till handa. Avsikten med denna utvidgning av det straff- belagda området är att någon omotiverad skillnad i ansvarshän- seende inte skall råda mellan olika grupper av anställda i allmän tjänst.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att orden "vari han har att gå allmänheten till handa" byts ut mot "när han går allmänheten till handa". 1 sak överensstämmer det förslaget väsentligen med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till förslaget i sak. Några anser att den föreslagna lagtexten börjusteras.

Skälen för mitt förslag: Brottet olaga diskriminering i 16 kap. 9 & BrB kan begås av olika grupper av personer. Genom första stycket straffbeläggs att en näringsidkare diskriminerar någon på etnisk grund genom att inte gå honom till handa på de villkor näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. Enligt andra stycket skall motsvarande gälla den som är anställd i näringsverksamhet eller som annars handlar på en nä- ringsidkares vägnar. Vidare skall enligt andra stycket motsvarande gälla även den som är anställd i en sådan allmän tjänst. vari han har att gå allmänheten till handa. I tredje stycket slutligen finns bestämmelser om diskriminerande handlande från dem som anordnar allmänna samman- komster eller offentliga tillställningar eller medhjälpare till sådana anord- nare.

Alla som är anställda i allmän tjänst träffas alltså inte av straffbudet. Detta är tillämpligt bara i den mån den anställde i sin tjänsteutövning har att på något sätt gå allmänheten eller särskilda personkategorier till handa. Bestämmelsen gäller tillhandahållandc av tjänster både av det slag som också näringsidkare erbjuder. exempelvis sjukvård. och av den art som endast finns i allmän verksamhet. t.ex. olika former av service inom socialtjänsten eller vid domstolar. Det straffbara området är begränsat till själva tjänsteutövningen. Avsikten med denna begränsning är att interna mellanhavanden i företag eller inrättningar. exempelvis sådana som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. inte skall omfattas av bestämmelsen (prop. 1970: 87 s. 39 och 76).

Enligt diskrimineringsutredningen måste det betraktas som osäkert vilka offentligt anställda som kan freda sig mot anklagelser om olaga diskrimine- ring genom att hävda att de i sin tjänsteutövning inte har att gå allmänheten till handa. I den mån kontakter uppstår mellan invandrare och offentligt

• Sida 115
•  Original

anställda som inte har sådana uppgifter bör enligt utredningen ändå det kravet kunna ställas att de anställda inte skall diskriminera. Utredningen nämner som exempel att en tjänsteman inte bör få vägra lämna en upplys- ning till en person endast på grund av dennes etniska tillhörighet. För att man skall nå det åsyftade resultatet föreslär utredningen att uttrycket "vari han har att gå allmänheten till handa” ersätts med "när han går allmänhe- ten till handa”.

För egen del vill jag framhålla att de som är anställda i allmän tjänst enligt 15 kap. 4 li sekretesslagen (1980: 100) i regel är skyldiga att gå enskilda till handa genom att lämna uppgifter ur allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten. Även av andra bestämmelser i sekretesslagen (15 kap. 10—12 5.5) och i andra författningar. t.ex. förordningen (1980c900) om statliga myndigheters serviceskyldighet, framgår skyldigheten för de offentligt anställda att gå allmänheten till handa genom att lämna upplys- ningar och på annat sätt. Jag avser att senare i dag föreslå regeringen att framlägga en proposition med förslag till ny förvaltningslag i vilken jag har ingående behandlat frågan om myndigheternas serviceskyldighet och hur denna skall komma till ett ännu tydligare uttryck i lag.

Om man mot denna bakgrund ser saken så att det föreligger en generell skyldighet för offentliganställda att gå allmänheten till handa, skulle en ändring enligt diskrimineringsutredningens förslag kunna synas överflödig. Även den nuvarande bestämningen av paragrafens räckvidd i aktuellt hänseende skulle i såfall kunna avvaras. Det är emellertid att märka att i de bestämmelserjag nämnt skyldigheten att på olika sätt hjälpa allmänhe- ten äläggs myndigheten som sådan. inte enskilda tjänstemän. På grund av den interna arbetsfördelning som kan gälla är det naturligtvis ofta så att vissa tjänstemän kan sägas ha att gå allmänheten till handa. medan andra inte kan anses ha detta som någon egentlig uppgift. Särskilt när det gäller den mera allmänt hållna förpliktelsen att ge allmänheten service i form av upplysningar kan gränsen i detta hänseende mellan olika grupper av än- ställda vara oklar.

Det nu sagda är ett skäl att utvidga brottsbeskrivningen till att generellt gälla fall då den som innehar allmän tjänst på grund av någons ras. hudfärg eller liknande omständighet inte går denne till handa på samma villkor som tjänstemannen tillämpar gentemot andra och detta oavsett om tjänsteman- nen varit skyldig att lämna service eller inte. Jag delar nämligen självfallet utredningens ståndpunkt att det i alla situationer får anses helt oaccepta- belt om en offentlig tjänsteman i sin tjänsteutövning diskriminerar olika enskilda på etnisk grund.

Ett ytterligare skäl för attjustera bestämmelsen i den riktning utredning- en föreslår är att enligt dennas undersökningar (se t. ex. slutbetänkandet SOU 1984z55 1 rätt riktning. kap. 2) den diskriminering som invandrare anser vara den mest påtagliga är den som uppfattas äga rum från myndig- heters sida. Enjustcring i straffbestämmelsen om olaga diskriminering kan mot denna bakgrund fylla en funktion genom att markera att diskrimine- ring på etnisk grund är generellt otillåten för alla som i allmän tjänst går enskilda till handa. Jag ansluter mig alltså till utredningens förslag att kriminaliseringen bör ta sikte på de anställda i allmän tjänst som faktiskt

• Sida 116
•  Original

går allmänheten till handa och alltså inte bara på dem som kan sägas ha detta som en egentlig arbetsuppgift.

Enligt min mening bör dock ändringen i lagtexten göras på ett annat sätt än utredningen har förordat. Den straffbara handlingen beskrivs f.n. som "att inte gå någon till handa" på de villkor som tillämpas i förhållande till andra. dvs. en underlåtenhet. Enligt förarbetena (prop. 1970: 87 s. 39) kan en sådan underlåtenhet manifestera sig på olika sätt. Den kan komma till uttryck genom "uttalande. åtbörd. våldshandling eller annat positivt förfa- rande". varigenom den drabbade inte får den vara. tjänst etc. som han önskar. Men underlåtenheten kan också ådagaläggas genom passivitet.

Om man vill slopa den begränsning som andra styckets bisats medför och samtidigt vill undvika en lagtext som utesluter ansvar vid ren passivi— tet. bör man enligt min mening låta bisatsen helt utgå. Resultatet blir då, när man ställer samman första och andra styckena. att diskrimineringsför- budet kommer att gälla den som är anställd i allmän tjänst och i tjänsten diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor den anställde i tjänsten tillämpar i förhållande till andra. Jag föror- dar denna lösning.

2.1.3 Det straffbara området (diskriminering i "allmänt uppdrag”)

Mitt förslag: Kretsen av personer som kan begå brottet olaga diskri- minering utvidgas till att omfatta även den som innehar allmänt uppdrag.

Utredningens förslag: 1 sin särskilda skrivelse har utredningen förordat att även politiskt förtroendevalda skall vara underkastade ansvar för olaga diskriminering. om de diskriminerar när de går allmänheten till handa.

Remissinstanserna: Förslaget har i allt väsentligt fått ett positivt motta- gande. Justitiekanslern (JK) och kammarrätten i Jönköping avstyrker dock förslaget med hänvisning till bl. a. att de förtroendevalda bör handla under politiskt, inte straffrättsligt ansvar.

Skälen för mitt förslag: Av redogörelsen i det närmast föregående avsnit- tet har framgått vilka grupper av personer som kan göra sig skyldiga till brottet olaga diskriminering. Av personer inom den offentliga verksamhe- ten kan bara den som är "anställd" i allmän tjänst begå ett sådant brott, däremot inte den som har någon form av offentligt uppdrag.

Den nämnda skillnaden har uppmärksammats av diskrimineringsutred- ningen när utredningen behandlat några fall av ifrågasatt diskriminering på bostadsmarknaden. Likartat handlande bedöms här rättsligt på skilda sätt beroende på vem som svarat för de diskriminerande åtgärderna.

Den näringsidkare som ägnar sig åt att hyra ut bostäder men som vägrar att hyra ut till en person på grund av dennes etniska tillhörighet gör sig skyldig till olaga diskriminering (jfr rättsfallet NJA 1979 s. 657. som gällde styrelseledamöter i en bostadsrättsförening'). På motsvarande sätt torde

• Sida 117
•  Original

också en tjänsteman på en kommunal bostadsförmedling som av angiven orsak vägrar att anvisa någon en bostad göra sig skyldig till olaga diskrimi- nering. Om däremot samma beslut skulle fattas av en kommunal bostads- förmedlingsnämnd. skulle detta förfarande inte vara straffbart, eftersom nämndens ledamöter inte är "anställda" i allmän tjänst.

Diskrimineringsutredningen anser att det inte är godtagbart att en och samma handling är straffbar när den begås av en tjänsteman men straffri när den begås av en förtroendevald politiker. Utredningen föreslår därför att straffbestämmelsen ändras så att olaga diskriminering kan begås inte bara av den som är anställd i allmän tjänst utan även av den som ”innehar allmänt uppdrag”.

[ lagrådsremissen redovisade jag en annan bedömning än utredningen. Jag underströk där att jag naturligtvis delade utredningens värdering att ett handlande från exempelvis en kommunal bostadsförmedlingsnämnds sida som strider mot de värderingar som ligger till grund för diskrimineringsför— budet inte är godtagbart. När det gäller beslut av politiska organ ansåg jag att den principiella utgångspunkten dock måste vara att ledamöterna fattar besluten under politiskt. inte straffrättsligt ansvar. Det kunde visserligen finnas anledning att mera generellt kartlägga behovet av åtgärder för att stärka respekten för rättsordningens begränsningar av kommunernas prin— eipiella frihet att besluta i sina egna angelägenheter. Jag hänvisade också till att chefen för civildepartementet inom kort avser att anmäla frågan om att ge en särskild utredare ett uppdrag av denna innebörd. Vissa frågor med anknytning till den antydda problematiken torde också komma upp i anslutning till riksdagens behandling av JO-utredningens betänkande (SOU 1985: 26) JO-ämbetet. Jag ansåg mot denna bakgrund att man inte i det nu aktuella lagstiftningsärendet lämpligen borde ta upp frågan om att införa någon-ny straffbestämmelse som mer eller mindre direkt tar sikte på beslut som fattas av politiskt valda instanser.

Jag erinrade vidare i sammanhanget om att ett beslut av en kommunal nämnd av den innebörd diskrimineringsutredningen angett som utredning— en själv påpekat torde kunna överklagas genom kommunalbesvär och ändras med hänvisning till att det vilar på orättvis grund (7 kap. 1 5 första stycket 5 och 2 & kommunallagen, 1977: 179, och 1 kap. 9 & regeringsfor- men). Ytterligare påpekade jag att de förtroendevalda i kommunerna — med undantag för ledamöter i beslutande församlingar som exempelvis kommunfullmäktige — är fullt ut underkastade bestämmelserna om oriktig myndighetsutövning i 20 kap. ] & BrB. Vissa möjligheter finns alltså. enligt vadjag framhöll i remissen. redan i dag att komma till rätta med den typ av diskriminerande beslut som utredningen avser.

Lagrådet har för sin del ansett mitt ställningstagande i den aktuella .krimininaliseringsfrågan mindre väl förenligt med det bestämda avstånds- tagande till alla former av diskriminering på etnisk grund som kommit till uttryck i såväl den nu aktuella lagrådsremissen som i remissen med förslag till åtgärder för att motverka etnisk diskriminering. Lagrådet har påpekat att frågan visserligen har begränsad praktisk betydelse eftersom förtroen- devalda sällan torde gå enskilda till handa på ett sätt som ärjämförligt med vad som sker i näringsverksamhet, vilket är en förutsättning för att straff-

• Sida 118
•  Original

bestämmelsen mot olaga diskriminering skall vara tillämplig. Enligt lagrå- dets mening är den omständigheten att innehavaren av ett politiskt upp- drag handlar under politiskt ansvar inte något skäl för att han skall undgå straffrättsligt ansvar för handlingar som han företar mot enskilda. liite heller den kommande utredningen har lagrådet ansett vara ett avgörande argument för att avstå från att utvidga tillämpningsområdet av straffbe— stämmelsen.

Med anledning av lagrådets uttalanden villjag framhålla att straffansvar för politiskt förtroendevalda för åtgärder som vidtagits i denna egenskap är en komplicerad fråga med många aspekter. Jag har emellertid förståelse för lagrådets synpunkter. Det kan synas otillfredsställande att i detta avseende skilja på det ansvar som kan drabba tjänstemän respektive politiskt för- troendevalda för samma gärning. låt vara att frågan. som lagrådet påpekat. har begränsad praktisk betydelse.

Min utgångspunkt är — som framgått av det tidigare — att all diskrimine- ring på etnisk grund som förekommer från myndigheters sida är oaccepta- bel. 1 och för sig har man givetvis anledning utgå från att exempelvis en kommunal nämnd även utan direkt straffansvar iakttar de grundsatser som kommit till uttryck i rättsordningen genom bestämmelsen om olaga diskri- minering och dess tillämpning i praxis (jfr NJA 1985 s. 226). Skäl kan också anföras för att avvakta den vidare belysning av vissa näraliggande frågor som kan väntas komma till stånd i de ärenden som jag angav i lagrådsre- missen. Lagrådet har emellertid funnit att man inte bör avstå från att i detta sammanhang utvidga tillämpningsområdet för straffbestämmelsen. Jag vill inte motsätta mig detta förslag utan förordar i enlighet härmed att kretsen av personer som kan göra sig skyldiga till olaga diskriminering utvidgas till att omfatta även politiskt valda förtroendemän.

2.1.4 Stral'fskalan

Mitt förslag: Straffmaximum för olaga diskriminering höjs från fäng- else i sex månader till fängelse i ett år.

Utredningens förslag: Straffmaximum för normalbrottet höjs till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa. skall påföljden vara böter.

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. En rad instanser tillstyrker det men ungefär lika många avstyrker.

Skälen för mitt förslag: Straffet för olaga diskriminering är för närvaran- de böter eller fängelse i högst sex månader. Straffet för hets mot folkgrupp är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa. böter.

Av förarbetena till bestämmelsen om olaga diskriminering framgår att straffskalan för detta brott har fastställts bl.a. efter jämförelse med straff- skalan för förolämpning som är grov (prop. l970:87 s. 76). Vidare utta- lades då att hets mot folkgrupp i regel torde vara att betrakta som ett allvarligare brott än olaga diskriminering.

För min del vill jag instämma i diskrimineringsutredningens uppfattning att den nuvarande. straffskalan är väl låg i förhållande till det straffvärde

• Sida 119
•  Original

som rimligen bör anses vara förenat med diskriminerande handlingar av det slag som är aktuellt här. Det kan. som också har framhållits från flera håll under remissbehandlingen. finnas anledning att ytterligare markera hur allvarligt samhället ser på trakasserier mot medlemmar av etniska eller liknande minoriteter. Vad som i 1970 års lagstiftningsärende uttalades om att hets mot folkgrupp typiskt sett är ett allvarligare brott än olaga diskri- minering har dock alltjämt giltighet. Med hänvisning till det anförda föror- dar jag att maximistraffet för olaga diskriminering höjs till ett års fängelse och att alltså straffskalan kommer att omfatta böter eller fängelse i högst ett är.

Mitt förslag: Den som utsätts för brottet olaga diskriminering skall — förutom ersättning för ekonomisk skada — kunna få ersättning för det psykiska lidande han har tillfogats genom brottet (s.k. ideellt

skadestånd). Ändringen sker genom att olaga diskriminering läggs till i skadeståndslagens uppräkning av brott 'som berättigar till sådan

ersättning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget. JK och några andra instanser har avstyrkt det. Enligt JK är den möjlighet som nu finns att döma ut ideellt skadestånd vid olaga diskriminering tillräcklig.

Skälen för mitt förslag: Om olaga diskriminering består i eller åtföljs av våld mot person eller skadegörelse. är den skadelidande berättigad till ersättning. I 2 kap. 1 & skadeståndslagen (1972: 207) föreskrivs nämligen att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Skadestånd för personskada omfattar ersättning för ekonomisk skada bestående i sjukvårdskostnader och andra utgifter samt inkomstförlust. men också för vissa icke-ekonomiska (ideella) skador be- stående i sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägen- hetcri övrigt till följd av skadan (5 kap. 1 5).

Skadestånd med anledning av sakskada omfattar bl.a. ersättning för det skadade föremålets värde. inkomstförlust och annan köstnad till följd av skadan.

Den som utsätts för brottet olaga diskriminering kan Också i vissa fall få ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada, dvs. sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 å och 2 kap. 4 5).

Den som blir utsatt för vissa typer av brott kan också få s.k. ideellt skadestånd även när skadan inte har samband med personskada. Enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen skall nämligen lagens bestämmelser om skyl- dighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom vissa typer av brottsliga gärningar. De brotts- typer som nämns i paragrafen är brott mot den personliga friheten. annat

• Sida 120
•  Original

ofredande som innefattar brott. brytande av post- eller telehemlighet. intrång i förvar eller olovlig avlyssning eller ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

1 skadeståndslagens förarbeten (prop. 1972z5. s. 568 ff.) har utförligt kommenterats vilka brottsliga gärningar som avses i paragrafen och som alltså kan berättiga till ersättning för lidande. Beträffande brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering uttalas (s. 571) att de i och för sig torde falla utanför regleringen i 1 kap. 3 & men att den brottsliga gärningen samtidigt kan innefatta ärekränkning av enskild person och då omfattas av regleringen.

Frågan om den som utsatts för olaga diskriminering har rätt till ersätt- ning för psykiskt lidande har i ett fall avgjorts av högsta domstolen. 1 det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1979 s. 657 fann högsta domstolen att styrelseledamöter i en bostadsrättsförening hade gjort sig skyldiga till olaga diskriminering genom att i ett förhandsbesked avstyrka att en med- lems bostadsrätt överläts till en turkisk medborgare. Men högsta domsto- len fann vidare att det brottsliga förfarande som styrelseledamöterna gjort sig skyldiga till inte kunde anses innefatta en sådan kränkning av den turkiske medborgaren personligen att det fanns grund för dennes yrkande om ersättning för psykiskt lidande.

Med hänvisning bl. a. till utgången i det nämnda rättsfallet har diskrimi- neringsutredningen föreslagit att förutsättningarna för att kunna döma ut ett ideellt skadestånd vidgas till att omfatta alla fall där någon utsatts för brottet olaga diskriminering.

Att diskriminera någon på grund av hans eller hennes etniska tillhörighet är uppenbarligen ett handlingssätt som ligger mycket nära de brottsliga handlingar som enligt gällande rätt grundar rätt till ersättning för psykiskt lidande. Sådan ersättning kanju f.ö. redan i dag utgå vid olaga diskrimine- ring. om gärningen innefattar t. ex. ett sådant kränkande eller annat skymf- ligt beteende mot brottsoffret som avses i brottsbalkens bestämmelser om ärekränkningsbrott (5 kap.). Den utvidgning utredningen har förordat lig- ger således väl i linje med de principer som hittills tillämpats och med den nuvarande regleringen.

En regel som den föreslagna framstår som jag ser det som en befogad markering av samhällets syn på den aktuella brottsligheten. En sådan regel skulle också tillsammans med andra åtgärder kunna bidra till att motverka brottet olaga diskriminering. För den som ändå drabbas av brottet skulle ersättningen bidra till att ge viss upprättelse för det lidande som han har fått utstå.

Av de skäl somjag här nämnt ansluterjag mig. liksom flertalet remissin- stanser har gjort, till utredningens förslag. I enlighet med vad utredningen har förordat bör ändringen ske genom att brottet olaga diskriminering läggs till i uppräkningen av brott i 1 kap. 3 ä skadeståndslagen.

Jag vill tillägga att motsvarande ändring inte kan ske beträffande brottet hets mot folkgrupp. eftersom någon målsägande inte kan finnas vid det brottet (jfr NJA 1978 s. 3). Däremot kan naturligtvis en gärning som är straffbar som hets mot folkgrupp också innefatta ett sådant brott som anges i 1 kap. 3 & skadeståndslagen och därför vara rättslig grund för att döma ut ersättning för lidande.

• Sida 121
•  Original

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vadjag nu har anfört har inomjustitiedepartementet upprät- tats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken.

2. lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207). Förslagen är fogade till propositionen som nr 3 och 4.

4 Specialmotivering 4.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 16 kap. 9 t

1 paragrafen har gjorts tre sakliga ändringar (jfr avsnitten 2.1.2. 2.1.3 och 2.1.4 i den allmänna motiveringen). Dessutom har några redaktionella ändringar gjorts.

1 första stycket har straffskalan höjts från böter eller fängelse i högst sex månader till böter eller fängelse i högst ett år. Ändringen torde medföra bl.a. att bötesnivån för de fall där böter även i fortsättningen bedöms kunna komma i fråga kommer att höjas.

1 andra stycket har två sakliga ändringar gjorts. Den första innebär att uttrycket "vari han har att gå allmänheten till handa” har utgått. Straffbe- stämmelsen träffar därför i fortsättningen anställda i allmän tjänst som faktiskt går allmänheten till handa. Mera fullständigt uttryckt träffar be- stämmelsen den som är anställd i allmän tjänst och i tjänsten diskriminerar någon på grund av hans ras. hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor den anställde i tjänsten tillämpari förhållande till andra.

1 andra stycket har vidare gjorts ett tillägg som innebär att den som innehar ett allmänt uppdrag omfattas av bestämmelsen. Det medför att politiskt valda förtroendemän i exempelvis en kommunal nämnd genom beslut som de fattat i denna egenskap kan göra sig skyldiga till olaga diskriminering. Frågan hur den straffbara handlingen kan komma till ut- tryck har berörts i den allmänna motiveringen.

En gärning som är straffbar enligt detta stycke kan också falla under straffbestämmelsen om myndighetsmissbruk i 20 kap. l & BrB. Av sista stycket i den paragrafen framgår att i ett sådant fall bestämmelsen om olaga diskriminering skall tillämpas.

De redaktionella ändringarna i paragrafens andra stycke är avsedda endast som förtydliganden.

• Sida 122
•  Original

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

lx)

• Sida 123
•  Original

Sammanfattning av invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande (SOU 1984: 58) Invandrar- och minoritetspolitiken

Inledning

Invandrarpolitiska kommittén (IPOK) har tidigare lagt fram delbetänkan- dena (SOU l982:49) Invandringspolitiken — Bakgrund. (SOU 1983:29) och Invandringspolitiken — Förslag. vilka innehåller en beskrivning av nuvarande principer. regler och riktlinjer m.m. för den framtida invand- ringspolitiken. Förslagen har legat till grund för förslag i prop. 1983/84: [44 om invandrings- och Hyktingpolitiken. vilken har antagits av vårriksdagen 1984.

I föreliggande slutbetänkande (SOU 1984:58) lägger kommittén fram förslag till åtgärder till stöd för dem som Sverige har tagit och framdeles tar emot som invandrare.

Invandrar- och minoritetspolitikens grundprinciper

Enligt direktiven skall målen jämlikhet. valfrihet och samverkan ligga fast. Dessa fastställdes genom riksdagsbeslutet om invandrar- och minoritets- politiken år 1975. De huvudsakliga kännetecknen för politiken bör enligt kommittén vara att invandrarna ges likvärdiga möjligheter med befolkning- en i övrigt samt kulturell valfrihet. Likvärdiga möjligheter förutsätter sär- skilda insatser från samhällets sida för att överbrygga språkhandikapp och undanröja andra svårigheter för invandrare i den nya miljön. Kulturell valfrihet förutsätter att de som önskar vidmakthålla sitt kulturarv ges samhällets stöd.

De viktigaste förslagen

[ enlighet med direktiven har kommittén inriktat sitt arbete påatt kartlägga och ta fram förslag om stöd till invandrar- och tninoritetsorganisationer. tidningar på andra språk än svenska och på kultursektorn. Detta sker mot bakgrund av en koncentrerad genomgång av målfrågorna.

Därutöver har kommittén gjort en omfattande probleminventering av olika samhällssektorer, pekat på åtgärder som behöver vidtas och även lagt fram vissa förslag. Ökade insatser på invandrar— och minoritetspoliti- kens område måste enligt kommittén generellt göras om det skall bli möjligt att komma närmare de uppställda målen jämlikhet. valfrihet och samverkan.

Här redovisas kort huvudpunkterna i förslagen till organisations— och kulturstöd m. rn. Därefter lämnas en redogörelse kapitelvis.

Kommittén föreslår: —- automatiskt verkande statligt stöd till invandrarnas riksorganisationer

• Sida 124
•  Original

med stödbelopp i regel beroende på antalet betalande enskilda medlem- mar.

— höjning av det totala organisationsstödet från ca 4.5 milj. kr. till 7,5 milj. kr..

— ökad satsning på kulturområdet. vilket bl.a. innebär särskilt stöd — utöver vad som kan utgå enligt ordinarie stödformer — för invandrares och minoriteters kulturverksamhet, — markering av kulturrådets roll för invandrares och minoriteters kulturliv samt ökat inflytande för invandrare inom kulturrådets ansvarsområde, — övergång till det allmänna presstödssystemet för press på invandrar- språk — med en positiv särbehandling när det gäller villkoren för stöd. —- ökat stöd till invandrarföreningars närradiosändningar samt till annan medieverksamhct.

Mål, allmänna riktå'injer och ansvarsfördelning (kap 1), lnvandrar- och minoritetspolitik — definitioner, statistik och principer (kap 2)

Jämlikhetsmålet innebär samma rättigheter och skyldigheter samt likvär- diga möjligheter för invandrare som för befolkningen i övrigt. Diskrimine- ringsutredningen har behandlat rättigheter och skyldigheter. Invandrarpo- litiska kommittén koncentrerar sig på att diskutera de likvärdiga möjlighe- terna. Grundläggande är därvid att alla invandrare får goda svenskkunska- per. möjlighet till utbildning och ett arbete som motsvarar önskemål och kvalifikationer.

Valfrihetsmålet innebär att samhället ger de invandrare som önskar det ett sådant stöd att de kan bibehålla och vidareutveckla sitt språk och kulturarv. 1 praktiken innebär det enligt kommittén att man utvecklar ett kulturliv med utgångspunkt i kulturarvet från hemlandet. De praktiska och ekonomiska möjligheterna till en sådan utveckling varierar beroende bl.a. på hur stor gruppen är i Sverige.

Kommittén pekar på att det i debatten ofta används ett valfrihetsbegrepp som tar sikte på livets alla områden. Även om invandrare och befolkningen i övrigt bör ha lika stor (eller begränsad) valfrihet i denna vidare mening, är det större risk för konflikter när seder. bruk och levnadssätt från andra länder finns med i bilden. Enligt kommittén kan man inte acceptera sed- vänjor som strider mot svensk lag och bör inte heller acceptera sedvänjor eller normer som avviker från vad samhället klart har tagit ställning för, t. ex. i grundskolans läroplan eller i fråga om demokrati. När kulturkolli- sioner uppstår är det ofta olika uppfattning i frågor av livsåskådningskarak- tär som ligger bakom. I dessa situationer är det nödvändigt för såväl samhällets representanter som medmänniskor i allmänhet att gå varsamt fram, ge avkall på former och söka praktiska lösningar i generös anda. Det gäller att mera se till innehåll och mål och inte konstruera principfrågor som motverkar eller förhindrar lösningar.

Samverkan mellan invandrare och minoriteter och övrig befolkning är det tredje invandrarpolitiska målet. Den tar sin början mellan individer i vardagslivets sammanhang och kan fullföljas i det politiska livet och i organisationslivet i övrigt. t. ex. i samarbete mellan invandrarorganisatio- nerna och samhällsrepresentanter.

• Sida 125
•  Original

Kommittén anser vidare att det är en viktig grundläggande princip att varje sakansvarig myndighet också i fortsättningen har ansvar för alla medborgare inom sitt område. oavsett vilket medborgarskap de har. Det- samma bör gälla för kommuner och landsting och andra samhällsorgan, t. ex. Sveriges Radio AB. "Normalt” ansvariga organ bör alltså ha ansva- ret och "ordinarie" administrativa ordning tillämpas så långt som möjligt. Vad ansvaret innebär för statsmyndigheterna bör komma till uttryck i handlingsprogram. Detta bör bättre än nu klargöras genom författningsreg- lering.

I kapitel 2 lämnas en redovisning av invandringens och invandrarnas fördelning på medborgarskap, ålder etc. Bl.a. pekar kommittén på de demografiska förändringar som innebär att antalet invandrare i pensionsål- dern kommer att öka kraftigt de närmaste decennierna.

Att analysera minoritetsbegreppet med hänsyn till den aktuella situa- tionen i Sverige var ett av kommitténs uppdrag enligt direktiven. Kommit- tén konstaterar att invandrarna i Sverige består av människor som har flyttat hit under de senaste 40—50 åren. Även om många grupper har byggt upp egna infrastrukturer är det uppenbart att de inte kan anses vara språkliga eller nationella minoriteter enligt internationellt synsätt.

Kommittén har med sin referensgrupp. bestående av representanter för 18 invandrarorganisationer. särskilt ingående diskuterat frågan om man skall göra åtskillnad mellan invandrarpolitik och minoritetspolitik. Kom- mitténs slutsats är att någon uppdelning i invandrar- och minoritetspolitik inte bör göras. utan att begreppet också i fortsättningen skall uppfattas som en enhet, invandrar- och minoritetspolitik. som är sammansatt av olika delar. Dessa delar kan i skilda sammanhang behöva betonas. men det ligger ingen fördel i att skilja dem åt vare sig med tidsgränser eller annan generell gränsdragning.

Åtgärder för invandrarnas integrering och för kulturbevarande åtgärder bör alltså vara delar av en sammanhållen invandrar- och minoritetspolitik. Avgörande för vilka insatser som skall göras bör vara behovet av åtgärder.

lnvandrar- och minoritetsorganisationcr (kap 3)

1 kapitlet finns en beskrivning av invandrarorganisationernas framväxt och roll. Enligt uppskattningar finns det i dag i Sverige drygt 1 200 invandrar- och minoritetsföreningar, varav den övervägande delen är organiserade inom ramen för ett 30-tal riksorganisationer. Sammanlagt har de ca 175 000 medlemmar. Finska riksförbundet är störst med för närvarande ca 54000 medlemmar.

Till skillnad från många andra folkrörelser är invandrar- och minoritets- organisationcrna inte specialiserade på ett område utan arbetar med många frågor. sociala och kulturella, idrott och utbildning, barn- och äldrefrågor och mycket annat. Deras medlemskårer omspänner alla åldrar.

Kommittén bedömer att invandrar- och minoritetsorganisationerna un- der överskådlig tid kommer att behålla sin roll som intresseorganisationer med framför allt kulturell och social inriktning. Ekonomiska problem med- för emellertid ofta att de inte kan leva upp till de ambitioner de har att tillvarata sina medlemmars intressen.

lJl

• Sida 126
•  Original

Medinflytande och samverkan (kap 4) Prop. 1985/86:98

] kapitlet ges en översikt över invandrarnas politiska rättigheter och roll i partipolitiken. invandrar- och minoritetsorganisationernas förhållande till det politiska systemet samt samhällets samråd med organisationerna.

Kommittén anser det viktigt att de politiska partierna aktivt arbetar för att invandrare och språkliga minoriteter skall få praktiska möjligheter att delta i partiernas arbete på alla nivåer.

Invandrarnas föreningsliv framhålls i betänkandet som ett viktigt kom- plement till arbetet i de politiska partierna. Kommittén lägger fram förslag till en form av återkommande koncentrerade samråd mellan organisatio- ncr. myndigheter och politiker i invandrar- och minoritetspolitiska frågor.

Arbetsmarknadsfrågor (kap 5)

[ kapitlet lämnas först en redovisning av invandrares situation på arbets- marknaden samt av de särskilda åtgärder som vidtagits. Kommittén pekar på att arbetslöshet nu inte bara drabbar personer som nyligen kommit till Sverige utan även invandrare som bott här länge. Ofta beror detta på att de invandrare det gäller har ensidiga arbetsuppgifter och saknar möjlighet att förbereda sig inför de nya krav som arbetslivet ställer i samband med t. ex. strukturrationalisering.

Ett omfattande system av arbetsmarknads- och utbildningspolitiska ät- gärder syftar till att göra lågutbildade och andra både bland invandrare och befolkningen i övrigt mera konkurrenskraftiga. Kommittén pekar emeller- tid påatt ytterligare insatser behöver göras och föreslår bl. a. försöksverk- samhet i syfte att utöver vad som sker i dag kunna pröva kombinationer av åtgärder inom de utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärdssystc- men. Arbete och praktik bör t. ex. kunna kombineras med grundvux. och en yrkeskurs inom AMU med praktik eller beredskapsarbete. Inom för- söksverksamheten bör individens behov vara styrande och de administra- tiva begränsningar som nu finns kunna sättas ur spel. Försöksverksamhe- ten föreslås ske i kommuner med flyktingmottagning.

Vidare uttalar kommittén att det är nödvändigt att förstärka arbetsför- medlingarna på invandrartäta orter. AMS bör få i uppdrag att till regering- en redovisa vilka personalresurscr som arbetsförmedlingarna behöver för att ge invandrare adekvat service och vilka möjligheter som finns att omfördela personal för ändamålet.

Bostadsfrågor (kap 6)

Kommittén redovisar kortfattat uppgifter om invandrares boende och tar upp problemet med hög koncentration av många olika invandrargrupper i några kommuner i landet.

I diskussionen har betonats både positiva och negativa effekter av att invandrare koncentreras till vissa bostadsområden. Positivt kan vara att barnomsorg och skola får bättre möjligheter att ge träning och undervis- ning i hemspråk och att kulturell och social verksamhet inom invandrar-

. .. .. . . 126 grupperna far battre underlag, om manga invandrare bor inom samma

• Sida 127
•  Original

bostadsområde. En förutsättning är emellertid då att det inte rör sig om många olika invandrargrupper. Det finns emellertid i ett antal bostadsom- råden ett stort antal invandrare från många olika länder och språkområden, vilka tillsammans utgör en mycket stor del av befolkningen. I sådana fall uppkommer i stället övervägande negativa konsekvenser, främst svårighe- ter att ordna tillfredsställande barnomsorg eller skolgång för barngrupper med många olika hemspråk.

Invandrarnas bocndefrågor måste enligt kommittén lösas inom ramen för den allmänna bostadspolitiken. De faktorer kommittén tagit upp inne- bär att det mål inom bostadspolitiken som syftar till att skapa en allsidig hushållssammansättning äventyras och på vissa orter inte alls kan uppfyl- las. Detta bör uppmärksammas i den översyn av bostadspolitiken som pågår genom bl. a. bostadskommitténs arbete.

Den koncentration av resurssvaga familjer och hög andel utländska medborgare som skett till vissa bostadsområden har emellertid sådana allvarliga invandrarpolitiska konsekvenser att de snarast bör ägnas speciell uppmärksamhet också utanför bostadspolitikens ram. Det gäller ett It)-tal bostadsområden i främst Stockholm. Göteborg, Malmö, Botkyrka och Södertälje. .

Kommittén föreslår att regeringen tar initiativ till en kartläggning av sådana bostadsområden. Inriktningen bör vara att inte bara kartlägga problemen utan också att omgående vidta åtgärder under medverkan av de aktuella kommunerna. Syftet bör vara att finna vägar att möta de speciella svårigheterna för skolan och barnomsorgen och övrig service i dessa områden. Kommittén anser att åtgärderna bör kunna bekostas med medel avsedda för utvecklingsverksamhct inom barnomsorgen och den sociala hemhjälpen samt av medel från allmänna arvsfonden.

Sociala frågor (kap 7)

I kapitlet ges en översiktlig bild av invandrarfamiljen utifrån ett antal aspekter. Ett ämne är barn- och ungdomsfrågor och en av de frågor som berörs är omhändertagande av barn. Kommittén understryker vikten av att socialarbetare får tillgång till den kulturkompetens som behövs och kan beakta skillnader i livsmönster när bedömningar skall göras. Det gäller i första hand att undvika att familjer splittras. Om barn måste omhändertas bör placering inte ske i en miljö som är socialt och kulturellt främmande för barnet. Placering i familjer där ingen talar barnets språk kan inte accepte- ras.

Kommittén understryker starkt vikten av språk- och kulturkompetent personal inom socialtjänsten och vårdsektorn i övrigt samt betonar att detta bör beaktas både i samband med rekrytering. utbildning och fortbild- ning.

Inom äldreomsorgcn bör kommunerna planera så att de kan tillgodose de särskilda behoven hos äldre invandrare med olika språklig och kulturell bakgrund. Uppgifter om både utlandsfödda och utländska medborgare måste ligga till grund för denna planering.

I detta kapitel tas även frågan om språkregistrering upp. Önskemål om

• Sida 128
•  Original

språkregistrering har i olika sammanhang förts fram av invandrarorganisa- tionerna. Tanken har även funnit stöd från såväl olika svenska myndighe- ter som representanter för den finska staten.

Kommittén anser att språkregistrering kan visa att samhället tar de språkliga minoritetsgrupperna på allvar och föreslår att det i folkbokföring- en öppnas en möjlighet till frivillig anteckning om språktillhörighet. En förutsättning för att genomföra förslaget är emellertid att det sker i sam- band med en större förändring av folkbokföringen, vilket kan komma att - föreslås av folkbokföringskommittén. I ett sådant sammanhang bör till- läggskostnaderna endast bli marginella. Folkbokföringskommittén bör få till uppgift att överväga frågan ytterligare.

Utbildningsfrågor (kap 8)

Invandrarbarnens skolfrågor har nyligen utretts av språk— och kulturarvs- kommittén (SKU). Enligt direktiven skall invandrarpoltitiska kommittén i sitt arbete lägga huvudvikten utanför skolans område.

I kapitlet beskriver kommittén i korthet de insatser som skett på utbild- ningsområdet och diskuterar sedan några av de förslag som SKU lagt fram. Ett sådant förslag är att socialnämnd och skolstyrelse i kommunen bör samarbeta för att utforma gemensamma handlingslinjer för hemspråksstöd och hemspråksundervisning i förskola och skola. Invandrarpolitiska kom- mittén instämmer i detta förslag samt kompletterar det med att kommuner- na också bör få möjligheter att göra egna prioriteringar på de två områdena inom ramen för de samlade resurserna för ändamålen.

Kommittén tar även upp frågan om undervisningen i grundskola och gymnasium bör bedrivas på svenska eller på elevernas hemspråk. Här instämmer kommittén med SKU att elevernas behov och möjligheter till kunskapsinhämtning främst bör vara avgörande. I princip bör det emeller- tid inte tinnas hinder mot undervisning på elevernas modersmål även i andra fall. under förutsättning att undervisningen är likvärdig med svenskspråkig undervisning i motsvarande skolform.

På högstadium och gymnasium är möjligheterna dock ofta mycket små att bedriva undervisning på andra språk än svenska. eftersom bl.a. till- gången på tvåspråkiga ämneslärare är begränsad. De praktiska möjlighe- terna att ordna undervisning på finska är betydligt större än på andra invandrarspråk. beroende bl. a. på större elevunderlag. lier behöriga lärare OCh större tillgång till ändamålsenliga läromedel.

Om undervisningen bedrivs på hemspråk. betonar kommittén. måste undervisningen i svenska ges sådant utrymme och kvalitet att eleverna får goda kunskaper i språket. Träningen i svenska skall inte begränsas till särskilda lektioner utan vara ett successivt ökande inslag i all undervis- ning. Inte minst inför övergången till fortsatt utbildning är det viktigt att facktermer och ordförråd utvecklas så att de i möjligaste mån motsvarar andrajämnåriga elevers kunskaper.

• Sida 129
•  Original

Kulturstöd (kap 9) Prop. 1985/86:98

Sedan år 1976 stadgar grundlagen att etniska. språkliga och religiösa mino- riteters möjligheter att bibehålla och utveckla ett eget kultur- och sam- fundsliv skall främjas.

Kommittén konstaterar att det nu ur invandringen växer fram minori- tetskulturer som bygger på inflytande både från ursprungslandet och från det svenska samhället. Utvecklingen bygger på växelverkan och ömsesi- digt inflytande och innebär också att den svenska kulturen påverkas av nya kulturdrag.

De riktlinjer som enligt 1974 års kulturpolitiska beslut gäller för den statliga kulturpolitiken innefattar också invandrare och minoriteter. Dessa riktlinjer bör ligga fast. menar kommittén. som emellertid betonar att behovet av positiva säråtgärder för att ge invandrare och minoriteter likvärdiga möjligheter med befolkningen i övrigt bör särskilt understrykas på kulturområdet.

Som en konsekvens av principen om att samma fackmyndighet skall svara för service till både invandrare och befolkningen i övrigt betonar kommittén kulturrådets roll i sammanhanget. Kommittén föreslår att kul- turrådet får bättre möjligheter att främja invandrarnas kulturliv både när det gäller att bevaka utvecklingen, ta initiativ till nya insatser och admini- strera bidrag. Kommittén anser bl. a. att kulturrådets styrelse bör förstär- kas med en representant för invandrarintressena.

Även om det statliga kulturstödet i alla sina former är och bör vara öppet för invandrare och språkliga minoriteter har deras aktiviteter ofta svårt att konkurrera om medlen. Detta beror i många fall på att stödformerna är avpassade för det svenska kulturlivets verksamhetsformer och behov. Kommittén föreslår därför att det vid sidan av nuvarande stödformer också anvisas medel för stöd till särskilda invandraraktiviteter. Här bör t. ex. kulturfestivaler och kulturverksamheter under uppbyggnad kunna få stöd. Till en början bör 1 milj kr avsättas för ändamålet.

De särskilda medlen bör enligt kommitténs förslag fördelas av kulturrå- dets folkbildningsnämnd. som bör förstärkas så att den får bättre möjlighet att ta tillvara invandrar- och minoritetsgruppernas intressen både inom och utom kulturrådet. Både i nämnden och i en arbetsgrupp som bör knytas till nämnden bör finnas representanter för invandrargrupperna.

För utgivning av litteratur på invandrarspråk finns redan en särskild stödordning. Kommittén föreslår att detta stöd ökas och att det görs mera likformigt med stödet till svenskspråkig litteratur.

De totala kostnaderna för förbättringar av kulturrådets möjligheter att ge stöd till invandrarnas kulturliv beräknas till 1.5 milj. kr. Medlen bör tas fram i första hand genom omprioritering inom hela kultursektorn.

Samhällsinformation till invandrare och minoriteter (kap 10)

Samhällsinformationen har stor betydelse för om invandrare skall kunna finna sig tillrätta och få likvärdiga möjligheter i Sverige. Med hänsyn till att den nyinvandrade som regel har mycket liten kunskap om det svenska 179

• Sida 130
•  Original

samhället bör samhällsinformationen i det här sammanhanget få en vidare definition än den traditionella. Den har nära beröringspunkter med såväl undervisning som nyhetsförmedling.

Huvudprincipen om att varje samhällsorgan har ansvar för informatio— nen inom sitt område bör bestå. liksom SIV: s roll att samordna informa- tionsinsatserna och informera när ansvaret inte faller på annan instans. SIV bör även fortlöpande analysera olika in vandrargruppers informations— behov. medverka till att metoderna att föra ut information utvecklas, bl. a. med avseende på nya medier. och ta initiativ till bättre samråd främst med Sveriges Radio AB och andra massmedier som arbetar gentemot invand- rarna. De mest nyanlända har i regel den svåraste informationssituationen och de bör därför prioriteras.

Sveriges Radio sänder i dag program på fem olika invandrarspråk. Samhällsinformation och nyhetsförmedling för de större språkgrupperna sker också genom den statliga Invandrartidningen på elva invandrarspråk och på lätt svenska. Enligt kommitténs uppfattning bör Sveriges Radios ansvar för nyhetsförmedling och information till invandrargruppema ac- centueras och en kontinuerlig skriftlig information på invandrarspråk och på lätt svenska finnas också i den öv erblickbara framtiden.

Stöd till invandrarpress (kap 11)

Presstödet till tidningar på andra språk än svenska utgår i dag enligt särskilda bestämmelser och fördelas av SIV. I huvudsak är stödet upp— byggt enligt samma mönster som det allmänna presstödet. Det utgår till allmänna nyhetstidningar och till riksinvandrarorganisationernas med- lemstidningar samt. efter behovsprövning, till övriga tidningar med riksspridning. Nyhetstidningar med minst veckoutgivning kan även få stöd genom det allmänna presstödet. som fördelas av presstödsnämnden.

Till skillnad från vad som gäller för svenskspråkig press kan nyhetstid- ningar på andra språk än svenska få stöd också när de ges ut var 14:e dag. Detta medges dock endast om utgivaren är en riksinvandrarorganisation. Tidningen kan i detta fall också utges som medlemsexemplar och behöver inte. som övriga nyhetstidningar. vara individuellt prenumererad.

För samtliga tidningar på andra språk än svenska gäller vissa särskilda krav. Bl.a. måste de till viss de] ha ett innehåll som berör förhållandena i Sverige. och de får i mindre omfattning än andra tidningar spridas utom- lands.

Samma krav på upplagans storlek gäller för svenskspråkig och invand— rarpress. Stödbeloppen låg när stödet infördes högre för alla kategorier invandrartidningar än för svenskspråkig press, men de har senare inte räknats upp i samma takt som stödet för denna. För medlemstidningar på andra språk utgår dock fortfarande ett högre stöd än för motsvarande svenskspråkiga tidningar.

Kommittén anser att samma motiv som finns för det allmänna presstödet också bör gälla för tidningar på andra språk. I likhet med svenskspråkig press fyller tidningarna en funktion i den demokratiska processen. De bör därför bl.a. ha samma redaktionella frihet som svenskspråkig press. Sär- skilda krav på tidningarnas innehåll bör alltså inte ställas i framtiden.

• Sida 131
•  Original

Konsekvensen av det anförda bör enligt kommittén bli att den särskilda stödformen för invandrarpress slopas och att det allmänna presstödet till alla delar öppnas för tidningar på andra språk. Det innebär att vissa nya stödformer tillkommer för dessa tidningar och att möjligheter ges till höj- ning av stödet i samma takt som för svenskspråkiga tidningar. Presstöds- nämnden blir administrativt ansvarig för stödets fördelning, vilket bör innebära viss förenkling av ansökningsförfarande och handläggning.

I några fall föreslås även i fortsättningen särskilda regler för stödet till invandrartidningarna. Med hänsyn till att läsarunderlaget generellt sett är begränsat bör stöd kunna utgå vid lägre upplagor, det särskilda stödet för- l4-dagarstidningar bör behållas och högre stödbelopp utgå för organisa- tionstidningar på andra språk än svenska. En större begränsning vad gäller utlandsspn'dning bör dock gälla.

Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande för de olika typerna av tidningar på andra språk än svenska:

Allmänna nyhetstidningar med minst veckoutgivning får som i dag — men fördelat enbart av presstödsnämnden — produktionsbidrag som mot- svarar vad som utgår till svenskspråkig press. Som villkor för stöd bör en upplaga på 1000 exemplar krävas med möjlighet till höjning av stödet vid 5000 exemplar. För svenskspråkig press gäller 2000 respektive 10000 exemplar.

Allmänna nyhetstidningar med utgivning minst var fjortonde dag bör även i fortsättningen få presstöd, men enligt motsvarande normer som gäller för nyhetstidningar med veckoutgivning. Det innebär stöd oberoen- de av vem som är utgivare och att endast individuellt prenumererad uppla- ga blir bidragsberättigad. Samma upplagekrav som för tidningar med veckoutgivning bör gälla.

En övergångsbestämmelse föreslås som innebär att de fyra organisatio- ner som nu får stöd till icke prenumererade 14-dagarstidningar får över- gångsvis under högst 2 år behålla stödet så att de kan övergå till ett system med individuellt prenumererad upplaga eller till tidningsutgivning i annan form. Också medlemstidningar bör få stöd inom ramen för det allmänna press- stödet vilket innebär att de får stöd som arganisationstidskrifter. Ett högre stödbelopp bör som nu utgå till de icke svenskspråkiga tidningarna. En konsekvens av att föra över medlemstidningarna till det allmänna presstö- det blir att också andra än invandrarnas riksorganisationer får möjligheter till stöd för tidningar på invandrarspråk. Sådana utges i dag av fackliga. politiska och religiösa organisationer.

Tidningar som inte uppfyller kraven enligt presstödsreglerna bör som nu också i fortsättningen kunna få stöd från SIV. efter en prövning i varje särskilt fall och utan den författningsreglering som gäller nu.

En del av de medel som SIV disponerar för presstöd bör föras över till en särskild post för information till invandrare samt mediestöd. avsedd bl. a. för nu senast angivna tidningsstöd samt för stöd till invandrarföre- ningars närradioverksamhet m.m. (Närradio behandlas i kapitel 12 och anslagsfrågan i kapitel 13 och 18.)

• Sida 132
•  Original

Radio och television (kap 12)

] kapitlet ges en redovisning av Sveriges Radio AB:s verksamhet på invandrarspråk samt av de krav som i radiolagen och avtalen med staten ställs på verksamheten. Kommittén tolkar dessa så att Sveriges Radios olika programföretag skall — inom ordinarie total verksamhet verka för jämlikhet mellan invandrare och svenskar samt motverka fientlighet mellan befolkningsgrupperna. — genom specialinriktade åtgärder tillgodose de språkliga minoriteternas behov av information. kunskaper och upplevelser samt stödja deras strävanden att bevara och vidareutveckla sin kultur i Sverige.

Radiolagens och avtalens innebörd på dessa punkter har inte tillräckligt analyserats inom koncernen. Kommittén anser att ett övergripande mål för hela koncernen bör utarbetas. För programverksamheten på invandrar- språk bör klara riktlinjer utvecklas. som bl. a. medger kontinuerliga sänd- ningar på etablerade större gruppers språk samt tillfälliga sändningar på mindre Språk, exempelvis i samband med en period av nyinvandring. Ett kontinuerligt samråd med SIV, kulturrådet och andra organ på informa- tions- och kulturområdet samt med representanter för språkgrupperna bör ske när det gäller att bedöma olika gruppers behov av program i radio eller tv.

Inom koncernen måste vidare skapas en sådan organisation att beslut om den totala verksamheten på invandrarspråk i framtiden kan tas i ett sammanhang och att beslut på delområden inte kan fattas utan att helheten vägs in. Bristen på en sådan samordning har lett till vissa dubbleringar vad gäller programinnehåll för några språkgrupper medan andra flera större grupper inte har tillgång till vare sig radio- eller tv-sändningar. Någon minskning av de sammantagna resurserna för minoritetsspråksprogram- men bör inte ske. utan snarare en ökning med hänsyn till att nya språk- grupper fortlöpande tillkommer.

Även för det totala programutbudet bör målet klarare preciseras med tanke på att utbudet skall betjäna alla befolkningsgrupper. spegla alla gruppers förhållanden och intressen samt motverka invandrarlientliga atti- tyder. Sveriges Radio bör utarbeta ett invandrarpolitiskt handlingsprogram och målmedvetet arbeta för att förverkliga detta. 1 kapitlet redovisas nägra tänkbara moment i ett sådant handlingsprogram. Bl. a. pekas på behovet av bättre rapportering från invandrarnas ursprungsländer och av utbildning i invandrarfrågor av Sveriges Radios personal samt på vikten av att anstäl- la journalister ur olika minoritetsgrupper.

Om avtalet med staten, som löper ut år 1986. är ett hinder för att beakta de framförda synpunkterna bör en förändring av avtalet förberedas så att Sveriges Radios ansvar kan preciseras i önskad riktning.

1 kapitlet redovisas även att många invandrarorganisationer har ett stort intresse för närradioverksamhet. Normalt bör för invandrarföreningarna gälla samma ekonomiska villkor som för svenska föreningar, dvs. att närradioverksamhet skall ske utan särskilt samhällsstöd. För vissa språk- grupper, som inte har tillgång till radio- eller tv-sändningar eller tidningar på det egna språket, bör emellertid som tidigare nämnts visst ekonomiskt stöd kunna utgå från SIV.

• Sida 133
•  Original

Invandrartidningen, vissa kostnader för samhällsinformationen till invandrare (kap 13)

Stiftelsen Invandrartidningen ger sedan år 1967 ut en informationstidning på olika invandrarspråk. För närvarande ges tidningen ut i veckoupplaga på sex olika språk och i månadsupplaga på fem språk. En edition på lätt svenska riktar sig till invandrare som inte kan ta del av någon av editioner- na på andra språk. Den används också som läromedel i svenskundervis- ningen l'ör invandrare.

Enligt direktiven skulle kommittén överväga om förändringar bör göras vad gäller stiftelsens verksamhet bl.a. med hänsyn till invandringens för- ändrade sammansättning och utvecklingen på medieområdet.

På grund av den begränsade tidsram som stått till buds har det inte varit möjligt för kommittén att tillräckligt överväga frågan. Därför föreslås att den framtida utgivningen av en periodisk skrift på lätt svenska och invand- rarspråk bör utredas i särskild ordning, där en möjlighet är att regeringen tillkallar en mediakunnig utredare. Huvudfrågorna som skall utredas är språkval, periodicitet, finansiering och huvudmannaskap. Kommittén kon- staterar att ett grundläggande problem för Invandrartidningen är en vi- kande ekonomi. som medför ständiga diskussioner om nedläggning av delar av verksamheten utan att möjligheter finns till ett konstruktivt tän- kande. Utredningen bör bl.a. pröva den av Invandrartidningens styrelse framförda tanken att stiftelsen skulle kunna utvecklas också till en service- byrå för produktion av samhällsinformation.

Medel för allmän samhällsinformation till invandrare anvisas under ett särskilt anslag som gäller åtgärder för invandrare. Under detta anslag finns medel för dels Invandrartidningen. dels SlV:s informationsverksamhet både till invandrare och befolkningen i övrigt.

Den särskilda anslagspost för information till invandrare och till medie- stöd som kommittén föreslår bör tas upp med 2,5 milj. kr., varav 1 milj. kr. från presstödsmedlen. 1.2 milj. kr. från SIV: s nyssnämnda anslagspost till informationsverksamhet samt 0,3 milj. kr. i ökat anslag. Medlen bör dispo- neras för stöd till tidningar på andra språk än svenska som inte får allmänt presstöd eller stöd som kulturtidskrift. stöd till närradioverksamhet, ut- vecklingsarbete på medieområdet samt mediestöd i övrigt för att nå ut till invandrare och minoriteter med angelägen allmän samhällsinformation.

Stöd till invandrar- och minoritetsorganisalioner (kap 14)

1 kapitlet lämnas först en beskrivning av nu gällande system för stöd till invandrar- och minoritetsorganisationer samt av de olika slag av andra folkrörelsestöd som invandrar- och minoritetsorganisationer får del av för närvarande. Stöd från kommuner och landsting nämns också.

Fem av invandrar- och minoriteternas riksorganisationer är nu statsbi- dragsberättigade ungdomsorganisationer och sex åtnjuter stöd från statens ungdomsråd till sin ferieverksamhet bland barn och ungdom. Kommittén föreslår att lägre krav på antal barn- och ungdomsmcdlemmar skall gälla. förslagsvis 1 500 medlemmar i stället för den antalsmässiga gräns på 3000

• Sida 134
•  Original

medlemmar som vanligen tillämpas. Dessutom bör dispens kunna ges frän Prop. 1985/86:98 kravet på geografisk spridning. Stöd till ferieverksamhet för barn bör. som skett i enstaka fall. generellt kunna utgå även till organisationer som inte är statsbidragsbcrättigade ungdomsorganisationer.

Ett riksförbund bland invandrar- och minoritetsorganisationerna får stöd till sin centrala verksamhet som kvinnoorganisation. Några riksförbund bedriver motsvarande verksamhet i kvinnokommittéer eller särskilda kvin- nosektioner. men kan i dag inte få stöd som kvinnoorganisation. Kommit- tén förordar att reglerna ändras så att inte bara invandrarkvinnors separata organisationer utan även kvinnokommittéer inom ramen för invandrar- och minoritetsorganisationer kan få sådant stöd. Dispenser från kravet på lägsta antal medlemmar och geografisk spridning föreslås också.

Kommittén föreslår vidare ett nytt system för organisationsstöd till invandrar- och minoritetsorganisationernas centrala verksamhet. Stödet skall vara neutralt, icke detaljreglerat och automatiskt verkande för organi- sationer uppbyggda på språklig, nationell eller gemensamt hemlands grund. Stödets storlek föreslås bli beroende av antalet betalande medlem- mar. SIV bör också i fortsättningen administrera stödet.

Det automatiskt verkande stödet bör utgå i form av grundstöd som varierar mellan 100000 — 150000 kr och 1 milj. kr. och ett rörligt stöd på minst 10 kr per medlem och år. I praktiken betyder det att Riksförbundet Finska föreningar i Sverige. den största av organisationerna kan beräknas få totalt ca 1,5 milj. kr. vid ett medlemstal av 54000. För en organisation med 1 500 medlemmar blir det automatiskt verkande stödet med kommit- téns förslag 115000 — 165 000 kr. per år. Förslaget innebär att totalkostna- den ökar från ca 4.5 till ca 7,5 milj. kr.

De allmänna krav som bör gälla för organisationsstödet sammanfattas i följande punkter —- organisationen skall allmänt ta tillvara invandrares intressen på det

invandrar- och minoritetspolitiska området och bedriva verksamhet med allmän kulturell och social inriktning. — organisationen skall hämta huvudparten av sina medlemmar från in- vandrar- och minoritetsgrupper i Sverige. — organisationen skall vara demokratiskt uppbyggd så att varje medlem har en stadgeenlig möjlighet att påverka besluten, — organisationen skall vara riksomfattande med en tillfredsställande geo- grafisk spridning i de områden där den invandrar- och minoritetsgrupp är bosatt som bildar organisationens medlemsunderlag. — organisationens verksamhet skall vara huvudsakligen förlagd till Sveri- ge. — organisationen skall bekosta en del av sin verksamhet genom uppburna, individuella medlemsavgifter och genom andra inkomster, — organisationen skall kunna dokumentera sin verksamhet genom styrkta handlingar, t.ex. verksamhets- och revisionsberättelser.

För att bli delaktig av det automatiskt verkande organisationsstödet skall organisationen dessutom — vara uppbyggd på språklig. nationell eller gemensamt hemlands grund

eller en kombination av dessa, 134

• Sida 135
•  Original

— vara förankrad i lokalt föreningsliv. —— ha minst 1500 betalande, individuella medlemmar.

— kunna dokumentera sin verksamhet genom stadgar och verksamhetsbe- rättelser från minst två på varandra följande verksamhetsår.

Särskilda möjligheter bör som hittills vid sidan av organisationsstödet finnas hos SlV att fördela bidrag till angelägna ändamål. Sådant behovs- prövat aktivitetsstöd bör t.ex. kunna utgå som etableringsstöd till nya riksorganisationer som ännu inte kvalificerat sig för reguljärt organisa- tionsstöd.

Exempel på andra tänkbara prioriteringar för aktivitetsstöd, som det bör ankomma på SIV att besluta om. kan vara att — organisationen har ett stort inslag av flyktingar som medlemmar eller

annars bedriver betydande fiyktingverksamhet inom gruppen. — organisationen i huvudsak hämtar sina medlemmar från grupper som kommer från miljöer och kulturer som starkt avviker från de svenska. — en stor invandring medför att organisationen plötsligt får ett stort antal '

nytillkomna medlemmar för vilka den ännu inte får statsbidrag i form av reguljärt organisationsstöd, — organisationen bedriver barn- och ungdomsverksamhet eller kvinno- verksamhet utan att få statsbidrag från respektive stödsystem.

Stöd till invandrarnas trossamfund (kap 15)

Stödet till de religiösa samfunden nämns inte i direktiven men kommittén är oförhindrad att ta upp frågan. I detta kapitel redovisas först översiktligt invandrarsamfundens utveckling och situation i Sverige. Av den framgår bl.a. att antalet medlemmar i samfunden ökat väsentligt under de senaste tio åren. De samfund det gäller — såväl lutherska, romersk-katolska, ortodoxa och österländska kyrkor som icke kristna samfund — räknar i dag sammanlagt över 200000 medlemmar. De får ca 6 milj. kr. i statligt stöd för sitt församlingsarbete från samma anslag som de svenska frikyrkorna.

Kommittén konstaterar att religion och religionsgemenskaper har ham- nat i utkantcn av den svenska invandrarpolitiken. En enkätundersökning som Religionssociologiska institutet i Stockholm gjort ger vid handen att invandrarsamfunden uppfattar sig som negativt särbehandlade både i för- hållande till Svenska kyrkan och till de profana invandrarorganisationerna. Möjligheterna att få en ökad andel av det gemensamma statsanslaget till frikyrkorna och invandrarsamfunden har hittills varit små.

Kommittén konstaterar att den enda möjligheten att leva upp till jämlik— hetsmålet är att ge ett kraftigt förbättrat stöd till invandrarsamfunden och föreslår att frågan om hur det skall ske utreds förutsättningslöst. Ett bland andra alternativ att överväga är då att ge de samfund som så önskar hjälp med registrering av medlemmar — på helt frivillig basis — och med upp- börd av församlingsavgifter på motsvarande sätt som Svenska kyrkan har genom systemet med kyrkoskatt.

• Sida 136
•  Original

Kommunernas och landstingens ansvar (kap 16)

[ kapitlet beskrivs i stort hur kommunerna organiserat sin service till invandrare och redovisas rådgivande information som Kommunförbundet resp. Landstingsförbundct har gett ut. '

Kommittén betonar vikten av att kommuner och landsting har och vidmakthåller en samlad och medveten invandrar- och minoritetspolitik.

Enligt kommittén kan den information och service som ges av Kommun- förbundet och Landstingsförbundet utgöra en värdefull stimulans för ut- vecklingen i riktning mot ett förverkligande av de invandrarpolitiska må- len. Kommittén förutsätter att förbunden uppmärksammar och vidareut- vecklar de synpunkter och idéer kommittén fört fram på ett antal samhälls- sektorer i det föregående, där behovet av tvåspråkig och kulturkompetent personal inom socialtjänst samt hälso- och sjukvård har understrukits särskilt.

Internationella frågor (kap 17)

Kommittén har låtit utarbeta en promemoria om internationella normer och internationellt samarbete på migrationsområdet (DsA 1984: 10). I be- tänkandet redovisas ett litet urval av frågor från promemorian. Vad kom- mittén tar upp är en kort redovisning av Sveriges tillämpning av internatio- nella normer på invandrar- och minoritetspolitikens område samt det inter- nationella samarbetct på området.

Kommittén understryker bl.a. vikten av att i det internationella regel- systemet skriva in materiella bestämmelser som tillgodoser berättigade krav på skydd för invandrare och deras familjer. Regeringen bör, i såväl normsamarbetet som i övrigt internationellt samarbete på migrationsområ- det, även i fortsättningen verka för att de av riksdagen fastlagda invandrar- och minoritetspolitiska målen skall förverkligas också på ett internationellt plan.

Kommittén konstaterar att Sveriges invandrar- och minoritetspolitik genom bl.a. sin inriktning på stöd till invandrarnas språk och kultur underlättar för den enskilde som så önskar att flytta tillbaka till hemlandet. Kommittén tar samtidigt uttryckligen avstånd från en politik i syfte att stimulera till återvandring. som bygger på ekonomiska eller andra incita- ment. En sådan politik är enligt kommitténs uppfattning helt oförenlig med de invandrarpolitiska målen.

Sverige var i början av 1950-talet med om att bilda lntergovernmental Committee for (European) Migration (lCEM eller numera ICM) men läm- nade organisationen år 1962. Avgörande för utträdet var den successiva minskningen av kommitténs flyktingverksamhet. som Sverige hade fäst avgörande vikt vid. Under 1970-talet skedde en ny omsvängning, först till följd av flyktingutvandn'ngen från Latinamerika och senare genom organi- sationens växande engagemang för att bistå flyktingar från Sydostasien.

Kommittén har funnit att det huvudskäl som åberopats för Sveriges utträde ur organiationen har bortfallit. och att frågan om svenskt återin- träde som medlem nu bör prövas på nytt.

• Sida 137
•  Original

Kostnads- och tinansieringsfrågor (kap 18)

1 de kapitel som behandlar olika stödfrågor och som enligt direktiven är prioriterade finns förslag som medför direkta nya kostnader för staten via de anslag som står till SIV: s. statens kulturråds och presstödsnämndens disposition. Detta gäller kapitel 9— 14. Övriga kapitel innehåller dels grund- läggande principiella resonemang, dels (i huvudsak) probleminventeringar på olika sektorer och synpunkter på lämpliga åtgärder. som i några fall är fortsatt utredningsarbete, och i ett fall försöksverksamhet. Förslagen i kapitel 9— 14 framgår av följande sammanställning.

Kapitel Ändamål Finnes Beräknad Ökning eller 1984/85 utgift enl. minskning enl. förslag förslag

9 Litteraturstöd 0.9 1.1 +0.2 Särskild anslagspost — 1,0 +1,0 En tjänstjämte 1 1/2 tjänst. +0.3 administration 112 tjänst arb. grupp

11 Presstöd 5.365 ca 4.35 — 1.0 (ca")

10. 11. Information ti11.in- 12. 13 vandrare samt medie- 1,2 2,5 +1,3 stöd (bla närradio)

14 Organisationsbidrag 4.480 7,5 +3.0 (ca) Aktivitetsstöd 3 .854 3 .9 iOtcal

13 lnvandrartidningen 4.346 4.346 1 =

9— 14 +4.8 (ca)

Den kostnadsökning som faller på de prioriterade sektorerna uppgår, som framgått av sammanställningen. till avrundat 5 milj. kr., varav 1.5 milj. kr. till kulturrådet. Utrymme för merkostnaden måste enligt kommitténs be- stämda uppfattning i första hand skapas genom en omprioritering inom hela den statliga kultursektorn, vars budget belöper på mer än 1 miljard kr.

En förutsättning för att större delen av kommitténs arbete inte skall stanna vid en probleminventering är att resurser finns för de åtgärder som erfordras. När det gäller arbetsmarknads-, bostads-. social- och utbild- ningsavsnitten pekar kommittén på ett antal önskvärda åtgärder och häv- dar att de ökade resurser som krävs måste sökas inom den ram som redan finns för den sektor det gäller. Alternativ i dagens läge är att det antingen inte blir möjligt att komma närmare de uppställda invandrarpolitiska målen eller att detta möjliggörs med hjälp av medel från andra sektorer.

När det gäller att genomföra de kostnadsberäknade förslagen måste intresset av att bättre än nu kunna infria de invandrar- och minoritetspoli- tiska målen vägas mot de mål som finns på andra samhällssektorer. Kom- mittén har emellertid inte underlag för att komma med förslag till omfördel- ning för att kunna täcka de aktuella kostnaderna. En utväg kan vara att ta i anspråk besparingar till följd av kommitténs tidigare framlagda förslag. Det gäller bl.a. förslag som efter riksdagsbeslut nu skall genomföras och som bör leda till minskade väntetider och därmed mindre kostnader.

• Sida 138
•  Original

Om de besparingar som kan göras inte är tillräckliga och om en avväg- ning gentemot andra samhällsscktorer inte resulterar i en sådan omfördel- ning. att kostnaderna kan täckas, finns enligt kommittén en annan möjlig iinansieringsväg. Det gälleri så fall att genom avgifter på några områden tillföra staten inkomster som täcker den del av de kostnader som återstår att finansiera. Eftersom det inte ingår i uppdraget att föreslå avgifter nöjer sig kommittén med att peka på ett par möjligheter, t.ex. en höjning av viseringsavgifterna för turistvisum och för visum för affärsbesök samt att avgift vid förvärv av svenskt medborgarskap återinförs.

Eftersom det är synnerligen angeläget att förslagen på kulturområdet genomförs bör i sista hand också dessa kostnader kunna täckas genom inkomstökning.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservationer har avgivits av ledamöterna Alexander Chrisopolous och Sten Svensson. Särskilda yttranden har avgivits av ledamoten Sten Svensson samt av sakkunniga Hans-Göran Myrdal och Thord Palmlund.

• Sida 139
•  Original

Sammanställning av remissyttranden över invandrarpolitiska kommitténs betänkande (SOU 1984: 58) Invandrar- och minoritetspolitiken

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK). rikspolisstyrelsen (RPS). socialstyrelsen (SoS). riksförsäkringsver- ket (RFV), statens kulturråd (KUR). styrelsen för Sveriges författarfond. riksarkivet. statens ungdomsråd (SUR), presstödsnämnden. skolöversty- relsen (SÖ). universitets- och högskoleämbetet ( UHÄ). arbetsmarknads- styrelsen (AMS). statens invandrarverk (SIV), Stiftelsen Invandrartidning- en. ILO-kommittén. bostadsstyrelsen. statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB). länsstyrelsen i Stockholms län. länsstyrelsen i Malmöhus län. länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län. länsstyrelsen i Norrbottens län. Ärkebiskopen tillsammans med samar— betsnämnden för statsbidrag till trossamfund och Sveriges Frikyrkoråd. 1983 års folkbokföringskommitté (Fi 1983z04). närradiokommittén (U 1978: 11), förskola-skola-kommittén (U 1981:01). delegationen för invand- rarforskning (ElFO. A l.983:03. fr.o.m. maj 1985 benämnd DEIFO), bo- stadskommittén (Bo 1982:02). informationsdelegationen (B 198201). sa— merättsutredningen (Ju l983:05). socialberedningen (S 1980:07). Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundct. Botkyrka kommun. Stockholms kommun, Södertälje kommun. Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Jönköpings kommun, Olofströms kommun. Malmö kommun, Göteborgs kommun. Borås kommun. Västerås kommun. Stockholms läns landsting, Älvsborgs läns landsting, Västmanlands läns landsting. Svenska arbetsgi- vareföreningen (SAF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemän- nens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR. Mode- rata ungdomsförbundet (M UF), Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). Mo— derata samlingspartiets kvinnoförbund (MKF). Centerns kvinnoförbund (CKF). Folkpartiets kvinnoförbund (FPK). Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF), Rädda Barnen. Svenska röda korset, Sveriges Frikyrkoråd. Riksidrottsförbundet. Riksförbundet Hem och Skola (RHS). Sveriges Radio AB. Folkbildningsförbundet. Svenska Filminstitutet. Sve- riges författarförbund. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer (RIB). Riksförbundet Finska föreningar i Sverige (RFFS). Jugoslaviska Riksförbundet. Turkiska Riksförbundet. Italienska Riksförbundet. Assy- riska Riksförbundet. Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige (FRIS). Esternas Representation i Sverige. Estniska kommittén. Kroatiska riksför- bundet. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Föreningen Sveriges socialchefer (FSS). Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige. Tal- boks- och punktskriftsbiblioteket, Svenska Journalistförbundet. Svenska Ekumeniska Nämnden. Invandrartidningens journalistklubb. datainspek- tionen, radionämnden. Stockholms katolska stift. Sveriges Allmännyttiga bostadsföretag ( SABO) samt utrikesdepartementet(U D).

• Sida 140
•  Original

UHÄ har ingivit yttranden från universiteten i Stockholm. Göteborg och Lund samt från högskolan för lärarutbildning i Stockholm. UD har ingivit yttranden från ambassaderna i Helsingfors och Ankara samt från delega- tionen i Geneve.

Remissynpunkterna redovisas kapitelvis.

! Mål. allmänna riktlinjer och ansvarsfördelning

Ett flertal remissinstanser kommenterar inledningsvis utredningens direk- tiv och arbete. Några är kritiska till de ekonomiska restriktioner som utredningen arbetat under och som begränsat möjligheterna att lägga fram konkreta åtgärdsförslag. Många är emellertid också positiva till utredning- ens arbete och anser att utredningen gjort en ingående beskrivning av rådande förhållanden och vidtagna åtgärder.

En majoritet av remissvaren behandlar på något sätt frågor med anknyt- ning till de invandrarpolitiska målen och flertalet ställer sig oreserverat bakom de nu gällande målen. Några remissinstanser efterlyser dock en diskussion om avvägningen mellan de olika invandrar- och minoritetspoli- tiska målen.

1 samband med behandlingen av jämlikhetsmålet har SÖ. RHS . Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och Olofströms kommun särskilt framhållit att utbildning i svenska måste ses som en förutsättning för att likvärdighet befolkningsgrupperna emellan skall kunna uppnås.

SÖ pekar i sammanhanget på attjämlik behandling av invandrare kräver god tolkservice och därmed tolkutbildningsinsatser.

Kommunförbundet betonar arbetets betydelse för förverkligandet av jämlikhetsmälet.

Många remissvar har i likhet med utredningen understrukit behovet av särskilda åtgärder inom olika områden för att invandrare skall beredas med majoritetsbefolkningen likvärdiga möjligheter.

Utredningens behandling av valfrihetsmålet har rönt såväl positiva som kritiska kommentarer. Vissa remissinstanser anser att utredningen inte tillräckligt preciserat valfrihetens gränser.

Kritiska mot utredningens behandling av valfrihetsmålet är bl.a. Est- niska kommittén, Assyriska Riksförbundet. Kroatiska riksförbundet, S ve- riges Frikyrkoråd, Svenska Ekumeniska Nämnden. RIB och Rädda Bar— nan. Gemensamt för dessa är uppfattningen att valfrihetsmålet måste preciseras ytterligare. dock utifrån helt skilda bevekelsegrunder.

Kommitténs överväganden kring samverkansmålet har föranlett endast ett fåtal synpunkter från remissinstanserna.

Flertalet remissvar som berört de invandrarpolitiska målen har också kommenterat avsnittet om statens ansvar för invandrare och minoriteter. Samtliga instanser som kommenterat detta ställer sig bakom principen om positiva eller kompensatoriska åtgärder inom ramen för generella insatser. Inställningen till särskilda åtgärdsprogram för varje sak- och myndighets- område är dock delad. Kritiska till tanken på särskilda åtgärdsprogram är bl. a. 505 och RRV. SIV och SÖ pekar på att det i vissa fall är lämpligt med särskilda program. men att detta måste integreras i den allmänna plane-

• Sida 141
•  Original

ringen och utformas utifrån de helt skilda förutsättningar och behov som råder inom olika sektorer.

Samtliga instanser som yttrat sig över frågan ansluter sig till principen att respektive fackmyndigheter behåller det fulla sakansvaret. Det råder dock delade meningar om behovet att ytterligare lagfästa de statliga myn- digheternas ansvar liksom om förslaget att göra årliga redovisningar av säråtgärder för invandrare. Ett lagfäst ansvar tillstyrks av Svenska Ekume- niska Nr'imnden. Kommunförbundet och Västerås kommun. men avstyrks av 505. RRV och SIV med hänvisning till de redan fastlagda riktlinjerna för invandrarpolitiken och för respektive område.

2 lnvandrar- och minoritetspolitik — definitioner. statistik och principer

Ett stort antal remissvar har tagit upp frågor i anslutning till detta kapitel. Utredningen har tagit ställning för vissa principer, såsom att invandrar- och minoritetspolitiken skall uppfattas som en enhet. att behoven bör vara avgörande för vilka insatser som skall göras och att en minoritetsdefinition måste vara subjektiv. RemiSSOpinionen är splittrad när det gäller dessa frågor och många uttrycker sig kritiskt när det gäller utredningens behand- ling av frågorna i detta kapitel. Man påpekar bl. a. att de definitioner och begrepp som används i utredningen inte är tillräckligt klart definierade liksom att behandlingen är för ytlig. Framför allt kritiseras utredningen för att inte tillräckligt ha diskuterat minoritetsbegreppet och förutsättningarna för och konsekvenserna av en minoritetspolitik. Det påpekas att det finns flera invandrargrupper som svarar mot den definition av minoriteter som utredningen gör. Några remissinstanser påpekar också att de nordiska invandrarna intar en särställning och att denna särställning borde ha analy- serats.

RFFS anser det sakligt grundat att Sverigefinnar utgör en minoritets- grupp i Sverige och att det finska språkets ställning bör ges ett officiellt erkännande som minoritetsspråk. Kroatiska riksförbundet och Assyriska Riksförbundet anser att det finns behov av en uttalad minoritetspolitik och att många invandrargrupper uppfyller kriterierna som kan ställas upp.

Flera svar uttrycker farhågor kring kommitténs överväganden och be- greppsapparat. TCO. RIB, SIV. Olofströms kommun anser att en utförli- gare analys borde ha gjorts. Centrum för invandringsjbrskning vid Stock- holms universitet anser att kommittén inte på långt när penetrerat hela problematiken och att dess slutsatser knappast är övertygande. Man påpe- kar att utredningen lämnar många frågor obesvarade och inte på allvar diskuterar möjligheten av att gå in för en minoritetspolitik av det slag som håller på att utvecklas i Nederländerna och möjligen i Australien.

Positiva till kommitténs definition är Estniska kommittén och Sveriges Frikyrkoråd.

• Sida 142
•  Original

3 lnvandrar- och minoritetsorganisationer

Flera remissinstanser tillstyrker utredningens beskrivning av invandraror- ganisationernas framtida roll såsom intresseorganisationer med en huvud- sakligen kulturellt och socialt inriktad verksamhet. Några remissvar berör särskilt frågor kring invandrarorganisationernas representativitet för hela gruppen. Några svar är positiva till att organisationerna verkar som tales- män för respektive grupp. andra framhåller att man bör vara försiktig med att betrakta organisationerna som representanter för respektive grupp. Framför allt invandrarorganisationer tar upp frågan om resurser till organi- sationerna och påpekar att stödet till invandrarorganisationerna bör göras mer flexibelt för att bättre anpassas till organisationernas faktiska verk- samhet.

RFFS framhåller att deras arbetsområde främst kommer att vara kultu- rellt och socialt och särskilt frågor som rör barn och ungdomar. lnsatser för att motverka diskriminering framhålls också. Sveriges Frikyrkoråd pekar på organisationernas folkrörelsekaraktär. särskilt som stats- och myndighetskorrektiv. Svaren från FPK. CUF. MUF. Estniska kommittén och Västerås kommun berör frågor om organisationernas representativi- tet.

4 Medinflytande och samverkan

Ett stort antal remissinstanser har kommenterat detta kapitel. och i första hand avsnittet om förbättrade samrådsformer. Frågan om rösträtt till riks- dagen för utländska medborgare och om dubbelt medborgarskap berörs i några få remissvar. däribland SSKF och RIB.

Flera remissinstanser som kommenterar avsnittet om invandrarna i det partipolitiska livet anser att de politiska partierna ägnar invandrarfrågor för lite intresse. Några. bl. a. CKF. anser också att kommittén ägnat denna fråga för lite uppmärksamhet.

En majoritet av de remissinstanser som kommenterat detta kapitel är positiva till förslagen om förbättrade samrådsformer och frågan kommen- teras även i övrigt av många. Flera remissinstanser påpekar att man bör eftersträva så effektiva samrådsformer som möjligt och framhåller att samråd inte får bli en aktivitet för syns skull. Några remissinstanser (FPK och Sveriges Frikyrkoråd) påpekar särskilt att invandrarnas trossamfund också bör omfattas av förslagen om samrådsformer och att olika samhälls- organ skall försöka få kanaler även till dem som står utanför organisatio- nerna.

Jugoslaviska och turkiska riksförbunden. TCO. Västerås och Södertälje kommuner är positiva till att kommittén tagit upp frågan om ledighet från arbetet och ekonomiska resurser för att representanter för invandrarnas organisationer skall kunna delta i samråd. De invandrarorganisationer som kommenterat detta avsnitt föreslår att all samverkan skall bekostas av samhället med stöd av ett slags "förtroendemannalag". Även andra re- missinstanser pekar på att det är nödvändigt att invandrarnas representan- ter ges möjlighet till ledighet från arbetet med ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

• Sida 143
•  Original

5 Arbetsmarknadsfrågor

Flera remissinstanser understryker vikten av att invandrarnas situation på arbetsmarknaden blir ordentligt belyst och föremål för överväganden. Bl.a. SIV och LO framhåller att invandrare med låg utbildning och bris- tande kunskaper i svenska är särskilt utsatta och att åtgärder för att stärka invandrares konkurrenskraft är angelägna.

Ett stort antal remissinstanser har tagit upp invandrarungdomarnas si- tuation och hävdar att ökade insatser behövs för att ge dem yrkesutbild- ning och goda språkkunskaper. SÖ anser att de finskspråkiga ungdomar- nas situation särskilt bör uppmärksammas. Även invandrarkvinnornas situation på arbetsmarknaden måste uppmärksammas anser bl.a. MKF . De framhåller att invandrarkvinnor arbetar i slitsamma yrken och ofta blir sjukpensionerade eller deltidspensionerade.

SCB pekar på att bristen på statistisk information gör att det är svårt att få belyst i siffror i vilken grad invandrare kan utnyttja sin tidigare utbild- ning på arbetsmarknaden.

Arbetslösheten har behandlats av flera remissinstanser. Bl.a. betonar Botkyrka kommun att långvarig arbetslöshet leder till stora problem och konflikter i invandrarfamiljerna, där det ofta förutsättes att mannen skall kunna försörja sin familj. RFFS har lämnat omfattande statistik som visar att den finska gruppen är mycket utsatt på arbetsmarknaden genom låg utbildning och dåliga svenskkunskaper.

Flera remissinstanser bl. a. TCO anser att kommittén borde ha lagt fram ett mera omfattande och genomtänkt åtgärdsprogram.

Kommitténs förslag om försöksverksamhet med samordning av arbets- marknadspolitiska och utbildningsåtgärder stöds av majoriteten av remiss- instanserna. RRV menar dock att kommittén inte gett några konkreta exempel på bestämmelser som i dag hindrar berörda myndigheter eller organisationer från att utnyttja sina resurser flexibelt och behovsanpassat. Därför är det enligt RRV svårt att ta ställning till förslaget innan berörda myndigheter sett över om resurserna inte redan nu skulle kunna utnyttjas så flexibelt som kommittén föreslår. Statskontoret pekar på att den av riksdagen beslutade överföringen av grundutbildningen för vuxna zigenare från arbetsmarknadsutbildningen till kommunernas grundutbildning för vuxna kan frigöra vissa resurser som skulle kunna utnyttjas till förstärkta insatser för invandrare.

Kommitténs förslag om att upprätta en yrkesprovsinstitution vid gymna- sieskola eller AM U-center tillstyrks av Svenska kommunförhrmdet. Upp- sala, Malmö och Botkyrka kommuner samt SSKF. TCO anser att förslaget ensamt inte kan leda till några större förbättringar. SÖ och AMS avstyrker förslaget och anser att utredningar om yrkeskunskaper kan göras inom AMU och arbetsmarknadsinstitutcn.

Bl. a. SÖ tar upp frågan om tvåspråkiga lärare och hemspråksassistenter i AMU och framhåller att kurser på invandrarspråk i AMU endast kan vara en temporär insats.

[ flera remissyttranden understryks angelägenhetcn av att arbetet med att jämföra utländska utbildningar påskyndas. TCO. Uppsala kommun. Botkyrka kommun och RIB anser att UHÄ bör få extra resurser för detta.

• Sida 144
•  Original

Stockholms läns landsting anser att språk- och kulturkompetens bör ges meritvärde vid anställning till vissa befattningar.

Kommitténs förslag om förstärkning av arbetsförmedlingarna på invand- rartäta orter stöds av många remissinstanser. Bl. a. L-O anser det viktigt att arbetsmarknadsmyndigheterna ges tillräckliga resurser för att kunna kart- lägga åtgärder för invandrare.

Enligt RRV kan AMS omprioritera resurser till arbetsförmedlingar i invandrartäta områden. AMS bör inom ramen för sitt ordinarie planerings- arbete regelbundet bedöma personal- och resursbehov och göra ompriori-

teringar.

6 Bostadsfrågor

Många remissinstanser har inledningsvis pekat på de negativa såväl som på de positiva konsekvenserna av den höga koncentrationen av utländska medborgare till vissa bostadsområden. Ett flertal remissinstanser, där— ibland SIV. FSS. Malmö och Göteborgs kommuner samt RFFS, betonar särskilt invandrarnas valfrihet i boendet. Det påpekas också att det kan uppstå en konflikt mellan strävan att nå en allsidig befolkningssamman- sättning och valfrihetsmålet. Norrtälje kommun anser att den invandrarpo- litiska målsättningen därför bör ges en klarare innebörd.

En majoritet av remissinstanserna understryker, i likhet med kommit- tén. att invandrarnas boendefrågor måste lösas inom ramen för den all- männa bostadspolitiken. Det påpekas bl.a. att det är genom åtgärder på planeringsstadiet. och i kommunernas bostadsförsörjningsprogram, som man bör eftersträva en jämnare hushållssammansättning. Även bostads- förmedlingens roll framhålls, bl. a. av bostadsstyrelsen. RFFS och Jönkö- pings kommun.

Några remissinstanser. däribland länsstyrelsen i Norrbottens län och SABO. anser att det kan vara nödvändigt att försöka styra hushållssam- mansättningen inom vissa bostadsområden.

Kommitténs förslag om kartläggning och försöksverksamhet i vissa bo- stadsområden tillstyrks av en stor majoritet av remissinstanserna. Söder- tälje kommun anser att kartläggningen bör ske innan åtgärder sätts in. Endast SoS är negativ till att en kartläggning genomförs. SoS anser att redan nu är så mycket känt att snara insatser kan motiveras.

7 Sociala frågor

Ett flertal remissinstanser har gjort omfattande kommentarer till de olika avsnitten i detta kapitel. De flesta är positiva till att kommittén tagit upp sociala frågor. även om några anser att dessa fått för liten plats.

Flertalet remissinstanser uttalar sig positivt om värdet och behovet av flerspråkig och kulturkompetent personal på vissa tjänster. I några remis— svar framhålls samtidigt att kravet på goda kunskaper i svenska därför inte får åsidosättas och att det är orealistiskt att tänka sig samhällsservice på alla språk i kommuner med många språkområden representerade. Ett par remissinstanser påpekar att det måste klarläggas vad som avses med

• Sida 145
•  Original

tvåspråkighet och att det saknas instrument för bedömning av språkkun- skaper. Några. bl. a. RIB. TCO och Kommunförbundet saknar en defini- tion av begreppet kulturkompetens. TC 0 anser att begreppet bör ändras till "insikter och kunskaper om en kultur". Kommunförbundet är inte berett att nu ta ställning till behovet av kulturkompetent personal inom den kommunala sektorn.

Vikten av att barntillsyn kan erbjudas för att invandrarkvinnor skall kunna delta i svenskundervisning och annan utbildning betonas av flera remissinstanser. Det är emellertid endast en minoritet av dessa som till- styrker förslaget om förtur till kommunal barnomsorg för barn till invand- rarkvinnor som deltar i utbildning. Svenska kommunförbundet och några kommuner anser att tillgången till platser och andra faktorer också måste vägas in vid bedömningen av om förtur skall ges. Några remissinstanser framhåller att alternativa former av barnpassning många gånger kan vara ett bra alternativ för att invandrarkvinnor skall kunna delta i utbildning. Förslaget att kommunen bör göra en plan för olika former av hemspråks- träning för invandrarbarn kommenteras endast av ett fåtal remissinstanser. vilka alla tillstyrker.

Majoriteten av de remissinstanser som har kommenterat kommitténs överväganden rörande omhändertagande av barn instämmer i dess syn- punkter. Några remissinstanser. bl. a. SoS. länsstyrelsen iStockho/ms län och Göteborgs kommun anser dock att man inte alltid kan följa principen om placering i hem inom den egna språkliga och etniska gruppen. SoS framhåller t.ex. att dessa principer i en akut situation naturligtvis måste vika för att barnets behov av skydd skall kunna tillgodoses. Rädda Barnen anser att det endast i yttersta undantagsfall skall vara möjligt att placera invandrarbarn i ett svenskt hem och föreslår vidare att invandrarbarnets rätt att upprätthålla sin kulturella och språkliga tillhörighet även vid ett omhändertagande bör lagfästas.

Kommitténs synpunkter vad gäller äldreomsorgen får stöd av flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i denna fråga. Några remissinstanser påpekar särskilt vikten av samarbete över de kommunala gränserna för att tillgodose äldre invandrares behov och invandrarföreningarnas roll.

Frågan om språkregistrering

Kommitténs förslag om frivillig språkregistrering tillstyrks av 508, SIV. RIB. FSS. FPK . länsstyrelsen iMalmöhus län. Invandrartidningen. Göte- borgs och Olofströms kommuner. Kroatiska riksförbundet. RFFS och Italienska Riksförbundet. SoS påpekar vikten av att en språkregistrering sker på frivillighetens väg och är utan rättsverkan för den enskilde individen. Inom SoS utarbetas för . närvarande ett förslag om spräkregistrering inom barnhälsovården. SIV påpekar att. vad det gäller den utomnordiska invandringen. kommer fr.o.m. våren 1985 de uppgifter som lämnas i samband med ansökningar om uppehållstillstånd att registreras i verkets ADB-system för att ge språk- statistiskt underlag för samhällsinformation till nyinvandrade. Förslaget avstyrks av lt't'nsstyrelserna [ Stockholms. Norrbottens och

Prep. 1985/86:98

• Sida 146
•  Original

Göteborgs lätt. statskontoret. RR V. 1983 årsjblkbokföringskommitté, Sve— Prop. 1985/86:98 riges Frikyrkoråd, Rädda Barnen. MKF. FPU och MUF. De skäl som anförs är integritetsskäl. oklarheter om användningen. administrativa pro— blem. ovilja hos invandrare att identifiera sig med språk som upplevs ha låg status. samt misstron till att språkregistrering på frivillig väg ger något användbart planeringsunderlag. SCB tar inte ställning till förslaget men påpekar risken för selektiva bortfall och det begränsade värdet under uppbyggnadstiden. SCB avser att i sin vcrksamhetsplanering ånyo pröva frågan om en framtida språkunder- sökning.

9 Kulturstöd

Ett stort antal remissinstanser har kommenterat kommitténs förslag i detta kapitel. En majoritet av remissinstanserna är positiva. Några invandraror— ganisationer anser dock att de föreslagna insatserna är otillräckliga. LO anser att. när det gäller fördelningen av samhällets kulturpolitiska stöd. större hänsyn bör tas till invandrargruppernas behov av kulturverksamhet än som nu sker.

Många av de kommentarer som lämnats till detta kapitel utgör komplet- teringar med områden som man anser att kommittén ägnat för liten upp- märksamhet eller inte alls behandlat. Sådana områden är biblioteksfrågor. möjligheterna att utveckla en skriftlig kultur. t. ex. talböcker på invand- rarspråk. muséernas ansvar för dokumentation av invandringen och in- vandrarnas liv. författarfondens verksamhet och bidragsgivningen för kul- turellt utbyte med utlandet. Det påpekas också att kommittén inte alls berört områden som konst. konsthantverk och slöjd.

Förslaget om en särskild anslagspost på till en början minst 1.5 milj. kr. genom omprioritering inom budgeten bemöts positivt av de flesta instanser som kommenterat frågan. Statskontoret avstyrker dock förslaget och före- slår att kulturrådet ser över villkoren för nuvarande bidrag till olika verk— samheter. De invandrarorganisationer som kommenterat förslaget anser att stödet är otillräckligt. Förslaget att riksarkivet i samarbete med kultur- rådet skall initiera en översyn av dokumentations- och arkivfrågorna och överväga frågan om stöd tillstyrks av de instanser som berör frågan.

Även förslaget om ökade bidrag för invandrar- och minoritetslitteratur bemöts positivt. liksom att stödet knyts till utgivningen av titlar.

Kommittén anser att det behövs en kartläggning av olika språkgruppers tillgång till och användning av både film och video. K UR tillstyrker att filminstitutet bör bevaka och ta de initiativ som erfordrasför att stödja utvecklingen av videoproduktion och distribution till olika invandrargrup- per. Svenska Filminstitutet konstaterar att 1982 års film- och videoavtal inte ger några särskilda anvisningar vad beträffar filmproduktionsmedlens användning för invandrare.

Kommitténs olika förslag till förstärkning av kulturrådet bemöts positivt av en majoritet av remissinstanserna. Statskontoret avstyrker med hänvis- ning till att kontoret i andra sammanhang framhållit att kulturrådets organi- sation behöver förenklas. 146

• Sida 147
•  Original

Statskontoret är dock positivt till förslaget om en bättre bevakning av invandrar- och minoritetsfrågorna inom rådets kansli. Förslaget att folk- bildningsnämndens kansli förstärks med minst en heltidstjänst avstyrks dock av statens ungdmnsråd. Förslaget att kulturrådets ansvar för invand- rarnas kulturfrågor bör preciseras tillstyrks av samtliga instanser som yttrat sig över förslaget. SIV föreslår att kulturrådet utarbetar ett hand- lingsprogram för invandrarnas och minoriteternas särskilda behov eller kulturella situation.

SIV föreslår också att kulturrådet gör en inventering av redan pågående teaterverksamhet bland invandrare som underlag för en vidare utveckling. SIV och SFF anser att kulturrådet tillsammans med studieförbunden bör föreslå hur invandrare bättre skall kunna få del av de medel för kulturella verksamheter som fördelas av studieförbund och länsbildningsförbund. Några remissinstanser framhåller att det är angeläget att kulturrådet kan utöka resurserna för bibliotekskonsultation avseende litteratur på minori-

tetsSpråk.

10 Samhällsinformation till invandrare och minoriteter

Flertalet remissinstanser som kommenterat detta kapitel instämmer i kom- mitténs beskrivningar och överväganden. Det råder enighet om att ansva- ret för samhällsinformation till invandrare och minoriteter ligger på stat och kommun och att varje fackmyndighet har ansvaret för samhällsinfor- mationen inom sitt område.

Flera anser dock att denna informationsskyldighet behöver preciseras. Södertälje kommun och RIB anser också att en klarare gräns bör dras mellan statens och kommunernas ansvar. Kommunen anför vidare att informationsansvaret enligt socialtjänstlagen bör preciseras. Det råder dock delade meningar när det gäller informationsbehoven för nyanlända invandrare. RFFS och RIB anser att de nyanländas behov inte får tillgo- doses på de tidigare invandrades bekostnad.

Några remissinstanser understryker särskilt att det är viktigt att den grundläggande samhällsinformationen anpassas efter de berörda individer- nas behov. och invandrarbyråcrnas verksamhet kommenteras i några re- missvar. bl. a. RIB. De kommentarer som lämnas rörande den kontinuerli- ga samhällsinformationen understryker behovet av kompletterande sam- hällsinformation via andra kanaler än statliga och kommunala myndighe- ter. Ett par remissinstanser, däribland Uppsala kommun, tar upp använd— ningen av närTadio för att sprida information till olika minoritetsgruppcr.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig över SIV: s roll instämmer i utredningens synpunkt att varje fackmyndighet har ansvaret för informa- tionen inom sitt område. 503 och RRV understryker SIV: s samordnings- ansvar och RRV anser att detta kunde bli mer uttalat. Även andra remiss- instanser betonar värdet av samordning såväl på statlig som på kommunal nivå. Malmö kommun rekommenderar en sådan samordning när det gäller myndigheters information till flyktingar. Göteborgs kommun anser att kommittén borde belyst de ekonomiska konsekvenserna av de växande kraven på informationsinsatser på kommunal nivå.

• Sida 148
•  Original

Några remissinstanser. bl. a. iiu'ormationsdelegationen. understryker SIV: s ansvar för att samordna. att följa metod- och medieutvecklingen och att ta initiativ för att förbättra samhällsinformationen.

ICKF anser att alla myndigheter bör få sitt ansvar klarlagt genom instruk- tioner medan RIB går steget längre och vill överväga lagstiftning om informationsansvar. Samtidigt framhåller 505 att anledningen till bristerna i informationen är dels osäkerhet om metoder för att nå fram till invandra- re, dels begränsade resurser för informationen. Bl.a. infimnationsdelega- tionen och AMS anser att samhällsinformationen bör vara mera individin-

riktad.

ll Stöd till invandrarpress

Kommitténs förslag att det allmänna presstödet skall öppnas i alla' sina former för tidningar på andra språk än svenska tillstyrks av samtliga remissinstanser som yttrat sig över frågan. Presstödsniimnden anser dock inte att några särbestämmelser bör införas och att spridningen av tidningar på andra språk än svenska utomlands bör begränsas till 10%. En majoritet av remissvaren tillstyrker också att handläggningen av stödet till invand— rarpress förs över till presstödsnämnden från invandrarverket. Presstöds- nämnden Hystyrker dock förslaget och TCO och Svenska Jaurnalistförbun- det anser att konsekvenserna av detta inte är klarlagda.

Flera remissinstanser tillstyrker att kraven på upplagestorlek sänks. Några få svar har tagit upp förslaget att SlV bör få ge bidrag utan särskild författningsreglering till tidningar som inte uppfyller kraven för annat stöd eller för etablering. Statskontoret avstyrker förslaget och anser att med— lemstidningar. kulturtidskrifter och mediestödet bör klaras inom det stöd som står till resp. riksorganisations förfogande. Några remissinstanser har kommenterat frågan om särskilda krav på invandrartidningar och flertalet anser att inget preciserat krav bör ställas på invandrartidningarnas inne— håll. Det råder delade meningar om hur stor del av upplagan som skall få spridas utomlands och bl. a. SIV anser att samma regler bör gälla som för svenskspråkiga tidningar. De remissvar som tagit upp frågan anser att kravet på att högst 25 % av innehållet på svenska bör sättas högre. till 1/3 eller 1/2.

12 Radio och television

Kommitténs förslag om ett kontinuerligt samråd mellan invandrarverket. kulturrådet och andra organ som arbetar med informations- och kultur- verksamhet för språkliga minoriteter samt med representanter för språk- grupperna har fått ett blandat mottagande. TCO, Sveriges Radio och Svenska Jom-nalist/örhnia/et avstyrker förslaget. De två senare efterlyser i likhet med utredningen riktlinjer för val av sändningsspråk. Sveriges Radio påpekar att de moment som utredningen föreslår skall ingå i ett handlings- program för Sveriges Radio redan finns inom de olika programbolagen. Flera remiSSinstanser instämmer också särskilt i utredningens krav på att de nuvarande resurserna för minoritetsprogram inte minskas. Flera re-

• Sida 149
•  Original

missinstanser tillstyrker också förslaget att Sveriges Radios ansvar röran- de invandrare bör preciseras i det nya avtalet. medan Sveriges Radio avstyrker. Förslaget att ett statligt stöd för närradioverksamhet skall kun- na utgå för vissa grupper tillstyrks av SÖ. närradiokommmen och [ta- Iiensku Riksförbundet. Att SIV i samråd med närradiokommittén bör ta fram närmare riktlinjer för prioritering av denna bidragsgivning tillstyrks också. Svenska Journalistförbunder anser att det föreslagna statliga stödet till närradion bör kanaliseras till riks- och lokalradion. med hänvisning till att närradion inte omfattas av samma regelverk och kontroll som lokal- och riksradion. Några remissinstanser tar också upp möjligheterna för den finskspråkiga befolkningen i Sverige att ta del av finska radio- och TV-pro- gram. Jugoslaviska Riksförbundet anser att en ny ut redning bör tillsättas om invandrarnas egna mediebehov.

14 Stöd till invandrar- och minoritetsorganisationer

Majoriteten av de remissinstanser som behandlat stödet till invandrar- och minoritetsorganisationer är positiva till de förslag som utredningen gör. Att SIV även i fortsättningen skall ha det administrativa ansvaret för det allmänna stödet till invandrar- och minoritetsorganisationerna tillstyrks. Kommittén föreslår att den nedre gränsen för ungdomsstöd till invandrar- organisationer skall sänkas från 3000 till 1 500 medlemmar vilket tillstyrks av samtliga utom statens ungdomsråd (SUR). Förslaget att bidrag skall kunna utgå för ferieverksamhet till organisation som inte är bidragsberätti- gad som ungdomsorganisation tillstyrks av SUR. Förslaget att stödet till kvinnoorganisationer skall kunna utgå även till kvinnokommittéer inom invandrar- och minoritetsorganisationer tillstyrks av flertalet remissinstan- ser med undantag för SUR.

En majoritet av remissvaren tillstyrker utredningens förslag till nytt system för organisationsstöd. De kritiska kommentarer som görs gäller bl.a. att systemet innehåller en fast och en rörlig del. att det blir stora skillnader i bidragets storlek mellan olika organisationer, att systemet medför stigande kostnader i takt med att nya organisationer bildas och att systemet inte medför någon förenkling.

Förslaget att antalet betalande medlemmar bör utgöra grunden för be- räkningen av organisationsstödet och att ingen undre åldersgräns bör sät- tas bemöts huvudsakligen positivt. Reaktionerna är delade till förslaget om 25% egeninsats för organisationens styrkta kostnader och att medlemsav- giften successivt bör höjas. Förslaget till höjning av anslagsposten för verksamhetsbidrag med ca 3 milj. kr. tillstyrks av flertalet. Några remissin- stanser. bl.a. SIV, anser att stödet bör höjas ytterligare. Kommitténs förslag att SIV även i fortsättningen skall kunna ge bidrag till tidsmässigt begränsade projekt tillstyrks, även om flertalet vill att den nuvarande benämningen projektbidrag skall kvarstå. Sveriges Riksidrottsförbimd an- ser att aktivitetsstödet bör avvecklas på sikt.

Kommittén anser att det är önskvärt att föreningarna kan få stöd från kommuner och landsting. SIV påpekar särskilt att det är viktigt att lands- tingen och kommunerna inom ramen för sin ordinarie bidragsgivning av-

• Sida 150
•  Original

sätter medel för verksamhet bland invandrarkvinnor. Kommunförbundet anser att frågan om bidrag till föreningar med medlemmar från flera kom- muner måste lösas genom samarbete mellan kommunerna i länet. Lands- tingsförhundet hänvisar till att varje landsting har att avgöra om bidrag skall utgå. SIV tar upp stödet till invandrarorganisationernas samarbetsor- gan och föreslår att verksamhetsbidragen utformas så att riksförbunden därigenom får möjlighet att bekosta samarbetsorgan.

l6 Kommunernas och landstingens ansvar

Kommcntarerna till detta kapitel är huvudsakligen positiva även om några remissinstanser anser att kommunernas och landstingens verksamhet bli- Vit otillräckligt belysta. Flera remissinstanser betonar kommunernas och landstingens ansvar för att invandrarpolitiken skall kunna genomföras. Flera uttalar sig positivt om värdet av att det fastställs invandrarpolitiska handlingsprogram i kommunerna. RIB pekar på det ökade behov av sam- ordning inom kommunen som blir en följd av invandrarbyråernas initieran- de och påverkande arbete.

Några remissinstanser berör också samarbete mellan kommuner och mellan kommuner och landsting, bl. a. när det gäller skolgång och utnytt- jande av personal med språk- och kulturkompetens. SoS konstaterar att kommittén endast översiktligt behandlat hälso- och sjukvårdsfrågorna och att det hade varit värdefullt om man hade behandlat dessa i ett samlat invandrarpolitiskt sammanhang.

17 Internationella frågor

Kommitténs överväganden kring vidgning av ratifikationen av konven- tioner på invandrar- och minoritetspolitikens område bemöts positivt av det fåtal remissinstanser som kommenterat frågan. ILO-kommittén anser dock att man bör avvakta kommentar från ILO: s expertkommitté innan man vidgar ratifikationen av lLO: s konvention nr 143 del II. Återvand- ringsfrågorna har rönt större uppmärksamhet och några instanser anser att dessa frågor blivit otillräckligt belysta i utredningen. SIV anser det angelä- get att vidareutveckla stödet till de flyktingar som frivilligt önskar åter- vända till hemlandet. Andra remissinstanser tar upp frågan om insatser för de invandrare som önskar flytta hem samt om pensionsförmåner för de invandrare som tänker återvandra. Samtliga instanser som berört frågan tillstyrker utredningens förslag att pröva ett ev. svenskt återinträdc i lCM.

• Sida 151
•  Original

Sammanfattning av diskiimineringsutredningens delbetänkande (SOU 1983: 18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet

]" detta betänkande föreslår diskrimineringsutredningen förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet. En arbetsrättslig lag föreslås med arbetsdom- stolen som enda forttm. Lagförslaget uppvisar stora likheter med lagen med förbud mot könsdiskriminering i arbetslivet.jämställdhelslagen. Jäm- ställdhetsombudsmannen föreslås också få sitt uppdrag utvidgat till att omfatta övervakning av tillämpningen av den nya lagen. Vi anser oss ha funnit övertygande vittnesbörd om att etnisk diskriminering på arbets- marknaden inte år ovanlig. För lagstiftning talar också att Sverige utfäst sig att förbjuda sådan diskriminering genom sin anslutning till FN: 5 rasdiskri- mineringskonvention. Så skedde inte vid anslutningen 1970.

Enligt regeringens direktiv till diskrimineringsutredningen skall vi pröva om den nuvarande lagstiftningen mot etnisk diskriminering är tillräcklig eller om den bör utvidgas till områden som den i dag inte täcker. Det som åsyftas är främst brottsbalkens bestämmelse om olaga diskriminering (BrB 16: 9). Den stadgar att näringsidkare inte får diskriminera någon på etnisk grund genom att inte gå honom till handa på de villkor näringsidkaren tillämpar i förhållande till andra. Förbudet gäller även den som är anställd i näringsverksamhet eller i allmän tjänst. där den anställde har att gå allmän- heten till handa. Bestämmelsen omfattar däremot inte arbetsmarknaden och inte heller den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.

Förbudet mot olaga diskriminering kom till år l970 som en direkt följd av att Sverige stod i begrepp att ratificera FN-konventionen från 1965 om förbud mot alla former av rasdiskriminering. Den ålägger konventionssta- terna att ”förbjuda och avskaffa rasdiskriminering i alla dess former". Att arbetsmarknaden inte innefattades i lagstiftningen l970 motiverades i pro- positionen med att sådana åtgärder borde komma i fråga endast i den mån problemen inte kunde lösas avtalsvägen eller att det i övrigt fanns speciella skäl. Enligt vår mening är det inte möjligt att enbart genom avtal mellan arbetsmarknadens parter lösa problemet med den etniska diskrimineringen på arbetslivets område. '

Konventionsåtagandet täcks alltså inte av svensk lagstiftning vad avser arbetsmarknaden. Det är ett tillräckligt argument för lagstiftning. Därtill hävdar vi att en lag inverkar på normbildningen i samhället. I en tid som präglas av snabbt ökande konkurrens om allt färre arbetstillfällen. samti— digt som invandringen på främst humanitära och politiska grunder fortsät— ter. väger argument av detta slag tungt.

De etniska minoriteternas ställning på arbetsmarknaden är redan i dag starkt utsatt. En antydan härom får vi av arbetslöshetsstatistikens upp- gifter om förhållandena för svenska och utländska medborgare. Arbetslös- heten bland utländska medborgare är ungefär dubbelt så hög som bland

• Sida 152
•  Original

svenska medborgare och inslaget av långtidsarbetslösa är betydligt högre bland utländska medborgare och bland de invandrare som erhållit svenskt medborgarskap än bland befolkningen i (ivrigt. Det har flera orsaker. bl.a. bristande kunskaper i svenska språket och en i genomsnitt sämre yrkesut- bildning inom vissa invandrargrupper. Många invandrare har också en yrkesutbildning och yrkeslivserfarenhet som inte är omedelbart gångbara på den svenska arbetsmarknaden. och många är sysselsatta inom bran- scher som i högre grad än andra drabbats av de senaste årens strukturella svårigheter. Allt detta räcker emellertid inte som förklaring.

Av invandrare har vi fått talrika exempel på upplevelser av diskrimine- ring i arbetslivet. Arbetsmarknadsmyndigheter har försett oss med materi- al som styrker invandrarnas vittnesmål. Det förekommer t. ex. att invand- rare byter namn för att de upptäckt att de därigenom blir mer attraktiva på arbetsmarknaden. Även resultatet av en intervjuundersökning med arbets- förmedlare och personalanställare. som utredningen genomfört. ger stöd för utredningens uppfattning om förekomsten av etnisk diskriminering och därmed stöd för vårt förslag.

Problemet omvittnas också i andra invandringsländer. På många håll har man sökt motverka problemet genom lagstiftning. Vi redovisar i kapitel 6 förhållandena i nio länder, varav vi ägnar USA och Storbritannien särskilt intresse. Dessa länder har inte utan framgång utnyttjat lagstiftning som åtgärd.

Den föreslagna lagen är civilrättslig i likhet med annan arbetsrättslig lagstiftning, t.ex. jämställdhetslagen. Lagförslaget har också i hög grad haft just jämställdhetslagen som förebild.

Lagens ändamål är att främja allas lika rätt i fråga om arbete, arbetsvill- kor och utvecklingsmöjligheter i arbetet. oberoende av etnisk tillhörighet. Lagen förbjuder arbetsgivare att negativt särbehandla någon på etnisk grund vid bl.a. anställning. befordran eller utbildning. Alla skall kunna åberopa lagens skydd mot diskriminering i arbetslivet. således även perso- ner ur majoritetsb'efolkningen. Vi vill på det sättet understryka lagens jämlikhets- och rättviseaspekter samtidigt som vi därmed uppfyller FN-konventionens krav att envar skall tillförsäkras likhet i fråga om de i konventionen uppräknade rättigheterna. Därmed följer vi den ordning som gäller i fråga om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. lagregler som skall skydda alla.

En skillnad mot dessa bestämmelser är att vi i lagförslaget anger en enda förbjuden diskrimineringsgrund nämligen etnisk tillhörighet. Inom ramen för denna ryms de tidigare använda diskrimineringsgrunderna ras. hudfärg och etniskt och nationellt ursprung samt även nationalitet i betydelsen medborgarskap. Med diskrimineringsgrund menas en allmän beskrivning av dem som utsätts för den negativa särbehandlingen. En ytterligare skill- nad är att vårt förslag inte tar upp trosbekännelse som särskild diskrimine- ringsgrund.

Lagförslaget syftar till att åstadkomma att varken arbetstagare eller arbetssökande skall missgynnas av arbetsgivare på grund av sin etniska tillhörighet. En arbetssökande är missgynnad om han inte erhåller det arbete han rätteligen borde få. Det kan t. ex. ske genom att en arbetssökan-

• Sida 153
•  Original

de på grund av sin etniska tillhörighet blir förbigången av en annan arbets- sökande ur en annan etnisk grupp. trots att den förbigångne har bättre meriter. Det kan också ske genom att en ensam sökande inte får ett arbete just för att han tillhör en viss etnisk grupp. eller mer allmänt genom att arbetsgivaren tillämpar etniskt diskriminerande principer vid anställning.

När det gäller arbetstagare. dvs. redan anställda. kan den diskrimine- rande bchandlingen innebära t. ex. att en arbetstagare får en sämre lön på grund av sin etniska tillhörighet. att arbetsgivaren tilldelar arbetstagare med viss etnisk tillhörighet särskilt okvalificerade arbetsuppgifter eller att arbetsgivaren underlåter att befordra en anställd på grund av dennes et- niska tillhörighet.

Ett förfarande skall alltså kunna påtalas enligt lagförslaget om det inne- bär en påtaglig nackdel för en arbetstagare eller arbetssökande och om det särskilt drabbar eller direkt riktar sig mot personer med viss etnisk tillhö- righet.

Det har visat sig i fråga om t. ex. tillämpningen av brottsbalkens bestäm- melse om olaga diskriminering och av viss utländsk diskrimineringslag- stiftning att bevisproblemen ofta är mycket stora. Överfört kan problemet enklast konkretiseras genom följande fråga: hur skall en etniskt diskrimi- nerad arbetssökande av t. ex. finskt ursprung kunna bevisa att han blivit förbigången av en arbetsgivarejust på grund av det finska ursprunget? ] de allra flesta fall låter det sig inte göras. eftersom det är arbetsgivaren som oftast ensam har kännedom om sina eventuellt diskriminerande avsikter. Inom arbetsrätten har utvecklats regler som innebär att bevisbördan delas mellan parterna i en tvist.

Ijämställdhetslagen har en del av bcvisproblemcn lösts så att lagen anger vissa typfall som definieras som diskriminerande beteende. Om typfallet kan visas ha inträffat — t. ex. att en bättre meriterad kvinna blivit förbigången av en sämre meriterad man — ligger bevisbördan på arbetsgi- varen, som då har att visa att hans val av person inte hade något med kön att göra. Bestämmelser av det här slaget brukar kallas presumtionsregler.

På motsvarande sätt innehåller vårt förslag typsituationer som anger när etnisk diskriminering får anses föreligga. Om det kan visas att en sådan typsituation föreligger gäller att arbetsgivaren måste kunna visa att hans beslut inte grundat sig på någon av de sökandes etniska tillhörighet. 4 ä i förslaget är en sådan presumtionsregel som avser det fall då någon vid en anställning förbigås av en annan person med annan etnisk tillhörighet. trots att den förstnämnde har bättre sakliga förutsättningar för arbetet. Andra typsituationer som gäller redan anställda är t.ex. att en invandrare får sämre lön än sina svenska arbetskamrater, trots att de utför likartade arbetsuppgifter. eller att en invandrare på annat sätt av arbetsgivaren behandlas oförmånligare än sina svenska arbetskamrater. 5 & i lagförslaget täcker deSsa fall.

Presumtionsregler av detta slag har sin styrka främst när det gäller att komma till rätta med bevisproblemen vid direkt diskriminering, dvs. i de fall då en arbetsgivare står i en konkret anställningssituation och t.ex. avsiktligt väljer bort en invandrare trots att denne har bättre meriter än den svensk som också sökt arbetet i fråga. Det omvända förhindras också.

• Sida 154
•  Original

Men presumtionsreglerna skyddar inte mot diskriminering i andra fall när någon inte får ett arbete han rätteligen borde få eller hans chanser att erhålla arbete minskas eller utesluts beroende på att arbetsgivaren inte vill anställa personer av viss etnisk tillhörighet. Det kan bl. a. gälla i de fall då en invandrare är den ende sökanden till ett arbete eller då flera svenskar och invandrare med ungefär samma meriter söker ett arbete eller då en arbetsgivare tillämpar ett rekryteringsförfarande som gör att endast perso- ner med viss etnisk tillhörighet får kännedom om ett ledigt arbete.

Utöver de nämnda presumtionsreglerna bör det alltså finnas en regel som mer generellt skyddar arbetssökande mot diskriminering. l lagförsla- get kommer detta till uttryck genom 3 & där det sägs att arbetsgivare inte får tillämpa sådana förfaranden som inte är godtagbara. Bevisbördan är i det fallet fördelad så. att om en arbetssökande gör sannolikt att en arbetsgi- vares beslut grundat sig på diskriminerande motiv. så åligger det arbetsgi- varen att lämna godtagbara icke diskriminerande motiv för sitt handlande. Såväl direkt som indirekt diskriminering förbjuds enligt denna paragraf. "Detta gäller för övrigt även de andra diskrimineringsförbuden. dvs. 4— 5 ss.

[ jämställdhetslagen har diskrimineringsförbuden kompletterats med tvingande regler om aktiva åtgärder som skall syfta till att på sikt göra alla delar av arbetsmarknaden lika tillgängliga för båda könen. Det kan ske genom att arbetsgivaren aktivt medverkar till att lediga arbeten söks av personer av det kön som är underrepresenterat i arbetet i fråga. Dessa regler är dispositiva. dvs. de kan ersättas med annat innehåll genom avtal mellan arbetsgivare och fackliga organisationer.

Det är enligt vår mening angeläget att även en lag mot etnisk diskrimine- ring innehåller regler av detta framåtsyftande slag. ] lagförslagets 7 5 anges sålunda att arbetsgivare aktivt skall verka för att det råder goda relationer mellan olika etniska grupper på arbetsplatsen. När det gäller möjligheten att positivt särbehandla någon ur en etnisk minoritetsgrupp vid anställning. befordran eller utbildning stadgar 8 & att så får ske. men endast under vissa förutsättningar. bl.a. om arbetsgivaren träffat kollektivavtal med den fack— liga organisationen om saken. Några tvingande regler om positiv särbe- handling föreslås alltsä inte. _

Enligt förslaget skalljärn.rtiilld/zetstmzbudsmammn (JämO) vara överva- kande myndighet. JämO upptar anmälningar från enskilda som anser sig diskriminerade och kan företräda dem i process. Om den enskilde är fackligt organiserad kan dcnfackliga organisatimmr företräda honom. Det allmänna skadeståndet är den viktigaste påföljden i sådan tvist. JämO kan också utan anmälan utreda och påtala brott mot den föreslagna lagen. Därvid kan det bli aktuellt med vitesföreläggande mot en arbetsgivare som tillämpar etniskt diskriminerande förfaranden. Vi föreslår att arbetsdom- stolen blir exklusivt fortun för tvister enligt denna lag.

Avslutningsvis föreslår vi att JämO:s kansli tillförs resurser för att kunna utföra övervakningsuppgifterna. Vidare betonas vikten av att väl- planerad inför/nation effektivt sprids i samband med lagens införande och därefter. Statens invandrarverk föreslås få ekonomiska resurser och ett ansvar för samordningen av den inledande informationskampanjen.

• Sida 155
•  Original

Bilaga-4 Prop. 1985/86:98

Sammanställning av remissyttranden över diskrimineringsutredningens delbetänkande (SOU 1983: 18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet

] Inledning

Efter remiss har yttranden över diskriminenngsutredningens (DU) betän- ' kande avgetts av justitiekanslern (J K). riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrel— sen (RPS). överbefälhavaren (ÖB). socialstyrelsen. universitets- och hög— skoleämbetet (UHÄ). skolöverstyrelsen (SÖ), arbetsdomstolen (AD), ar— betsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarsskyddsstyrelsen, ILO-kommittén, statens invandrarverk (SIV),jämställdhetsombudsmannen (JämO), arbets- livscentrum. statens arbetsgivarverk (SAV). statens arbetsmarknads— nämnd (SAMN), Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt. Ärkebiskopen. invandrarpolitiska kommittén. samerättsutred— ningen, riksdagens ombudsmän. Svenska kommunförbundet. Botkyrka kommun, Stockholms kommun, Norrköpings kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Västerås kommun, Umeå kommun, Landstingsför— bundct, Stockholms läns landsting, Älvsborgs läns landsting. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Arbetsgivareföreningen för samfällt ägda företag och organisatio- ner (SFO), SHIO-Familjeföretagen, Sveriges kooperativa och allmännyt- tiga bostadsföretags förhandlingsorganisation ( KAB), Landsorganisa- tionen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges arbetares centralorganisation (SAC), Sverige's advokatsamfund. Sveriges personaladministrativa för- ening (SPF). Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Fredrika- Bremer-Förbundet. Riksförbundet för invandrarbyråpcrsonal. Svenska sa- mernas riksförbund (SSR), Esternas representation i Sverige. Italienska Riksförbundet, Jugoslaviska Riksförbundet och Turkiska Riksförbundet i Sverige.

Yttranden har överlämnats av UHÄ från de juridiska fakultetsnämn- derna i Stockholm, Uppsala och Lund. av SAF från Sveriges Verkstads- förening och av LO från Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

Yttranden över betänkandet har dessutom avgetts av Same Ätnam, Armeniska kulturföreningen i Stockholm. Turkiska Arbetarunionen, Gre- kiska akademikers förening, Föreningen för Internationella Musiker och Artister i Sverige, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Adoptionscentrum och Familjeföre- ningen för Internationell Adoption.

KFO och SF 0 har avgett ett gemensamt yttrande. En särskild invandrargrupp i diskrimineringsfrågor (SID) tillsatt av bl.a. Immigranternas riksförbund har efter eget utredningsarbete avgett ett för- slag till lag mot diskriminering i arbetslivet. Förslaget innehåller syn- punkter på DU: s betänkande.

• Sida 160
•  Original

2 Allmänt

En klar majoritet av remissinstanserna anser att det finns anledning att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet. De flesta av dem som tillstyrker eller i varje fall inte motsätter sig lagstiftning betonar samtidigt att andra åtgärder i syfte att motverka diskriminering t.ex. information, utbildning och arbetsmarknadspolitiska insatser är viktigare eller väl så viktiga som lagstiftning. Från dem som är tveksamma eller negativa till lagstiftning framförs bl.a. att en lag på arbetslivets område blir svår att tillämpa. att den kommer att skapa rättsosäkerhct och att det finns risk att lagen motverkar sitt syfte.

Några remissinstanser stöder DU: s uppfattning att redan Sveriges an- slutning till FN: s rasdiskrimineringskonvention utgör ett tillräckligt argu— ment för att tillgripa lagstiftningsåtgärder. ILO-kommittén som mer ingåen- de analyserarjust denna fråga. anser dock att lagstiftning inte krävs enligt åtagandena i någon av de konventioner som Sverige ratificerat. Samma uppfattning har AD och SAF. SAF framhåller bl. a. att i gällande konven- tioner görs en klar skillnad mellan dels skyldigheten att ändra och upphäva diskriminerande lagar och bestämmelser. dels skyldigheten att på lämpligt sätt motverka diskriminering. Enligt SAF är lagen om svenskundervisning för invandrare den helt dominerande orsaken till diskriminering i arbetsli- vet. Lagen. som ålägger arbetsgivare en skyldighet att betala lön till arbetstagare under ledighet för svenskundervisning. medför att arbetsgi- varna undviker att anställa invandrare. SAF anser att om den lagen ändras bortfaller automatiskt den enda form av etnisk diskriminering som har väsentlig omfattning på den svenska arbetsmarknaden. En ändrad finan- seringsform för svenskundervisningen är i varje fall ett självständigt skäl att avvakta med andra åtgärder tills man kan visa att det fortfarande finns arbetsgivare som i första hand anställer svenskar i valet mellan lika meri- terade sökande med olika etnisk tillhörighet. Enligt SAI—' har DU helt förbigått dessa frågor i sitt resonemang om behovet av lagstiftning.

Om flertalet remissinstanser på olika grunder anser att det finns ett behov av lagstiftning. är många dock mer eller mindre kritiska till utred- ningens lagförslag. Särskilt gäller detta i fråga om utredningens bestämning av begreppet etnisk tillhörighet och förslaget om generellt diskriminerings- förbud.

Följande kan nämnas om inställningen bland olika grupper av remissin- stanser.

De flesta myndigheter som tillfrågats är positiva till lagstiftning. SIV anser att skälen för lagstiftning överväger. Verket anför bl. a. följande.

Den föreslagna lagen skulle markera statsmakternas bestämda avstånds- tagande från etnisk diskriminering. Den enskilde måste kunna känna stats- makternas uttryckliga stöd och veta att det finns rättsliga möjligheter att reagera om han blir utsatt för diskriminering. En lagstiftning bör också bidra till en långsiktig normgivning på området. Vissa former av indirekt diskriminering (såsom underlåtenhet att beakta utländsk utbildning eller yrkeserfarenhet samt tvåspråkighet) betraktas av många sannolikt inte som otillbörligt diskriminerande.

• Sida 161
•  Original

Det går att peka på omständigheter som gör det ovisst om den föreslagna lagen är ett helt ändamålsenligt sätt att mer generellt främja utsatta invand- rares ställning på arbetsmarknaden. Vissa arbetsgivare kan komma att välja anställningsmetoder som gör det möjligt att titan synlig diskrimine- ring undvika att anställa invandrare. ] vissa fall kan lagen medföra att arbetsgivarna tvingas till en mer formaliserad prövning vid anställning m.m. Detta kan ytterligare försvåra för sådana invandrare som har svaga meriter. Utredaren framhåller också att ett renodlat diskrimineringsförbud skulle omöjliggöra för arbetsgivare att som nu kunna välja en sämre meri- terad invandrare framför en bättre meriterad svensk. Han betonar därför att möjlighet till positiv särbehandling måste föras in i lagen. Det finns emellertid skäl att ifrågasätta. om avtal om positiv särbehandling enligt paragraf 8 i den föreslagna lagen verkligen kommer att slutas i större omfattning när en tvingande lagstiftning införs i övrigt. Man bör vara vaksam på att lagstiftning kan motverka sitt eget syfte eller få helt oav- sedda konsekvenser.

Några av myndigheterna anser att det är tveksamt om lagstiftning är den rätta metoden att komma till rätta med diskriminering, bl. a. JK. kammar- rätten i Jönköping och Ärkebiskopen. AMS anser att en lag mot etnisk diskriminering i dagsläget inte skulle förbättra invandrarnas arbetsmark- nadssituation. AMS understryker det önskvärda i att parterna på arbets- marknaden i första hand löser problem rörande diskriminering genom avtal och föreslår att man avvaktar med ett ställningstagande till lagförslaget till dess att parterna prövat möjligheten att finna gemensamma lösningar. Först om sådana inte kommer till stånd inom rimlig tid bör lagstiftning övervägas. ÖB ställer sig tveksam till lagförslaget och anser att det i varje fall inte finns behov av en lag inom försvarsmaktens område.

Flertalet av tillfrågade kommuner och landsting stöder också tanken på lagstiftning. Några kommuner. däribland Stockholm och Göteborg, är tveksamma och anser att en avtalslösning skulle vara bättre. Även Kom- munförbundet är tveksamt men motsätter sig inte att en lag införs.

När det gäller arbetsmurknadsorganisarionerna är bilden mera otydlig. Även om många kan tänka sig lagstiftning i någon form. synes flera föredra andra lösningar. TCO är tveksam till om lagstiftning är det bästa sättet att komma till rätta med etnisk diskriminering i arbetslivet. 'l'CO anser att det. innan lagstiftning aktualiseras. bör prövas att bl. a. avtalsvägen stärka de etniska minoriteternas ställning. Även LO och Svenska Metal/industriar- betarqförhtmdt't anser att en avtalslösning av dessa frågor är att föredra. Eftersom ett avtal inte kommit till stånd tillstyrker de dock lagstiftning. LO uttalar att det finns diskrimineringssituationer där det i dagsläget är svårt att uppnå lösningar på annat sätt än genom lagstiftning. Det gäller främst i anställningssituationer, men också vid det stora antal småföretag som står utanför det traditionella avtalsområdet. SACO/SR tillstyrker lagförslaget men uttalar också att en tillämpning av lagen kommer att bli komplicerad. SACO/SR föreslår därför att en utredning tillsätts med uppdrag att över- väga en sammanföring av arbetsrättslig lagstiftning rörande t.ex. tjänste- tillsättning. omplacering och uppsägning till en enhetlig lag. SAF, Verk- stadsf't'ireningen och SHIO tar klart avstånd från tanken på lagstiftning. SAF är mycket kritisk mot diskrimineringsutredningens förslag och också

• Sida 162
•  Original

mot dess sätt att genomföra utredningsuppdraget och motivera sitt ställ- Prop. 1985/86:98 ningstagande. SAF anför bl. a. följande.

Utredningen har bl.a. så långt möjligt sökt undvika meningsfullt samråd med arbetsmarknadens parter och i synnerhet att med dessa diskutera alternativ till lagstiftning.

SAF har icke beretts tillfälle träffa utredningen mer än vid två tillfällen, det första på ett mycket tidigt stadium. det andra då arbetet (vilket utre- daren själv påpekade) i praktiken redan var avslutat.

Utredningens vägran att träffa parterna är särskilt anmärkningsvärd mot bakgrunden av utredningens direktiv.

Enligt direktiven skulle utredningsarbetet inriktas på frivillig partsam- verkan: ”Det bör liksom hittills i första hand anförtros åt arbetsmarkna- dens parter att frivilligt och i samverkan se till att diskriminering förhindras på arbetsmarknaden".

Därefter angav direktiven två förutsättningar för att utredningen skulle få frångå frivilliglinjen. För det första skulle "starka skäl" föreligga. För det andra: "Bedömningen av behovet av lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden bör ske efter samråd med arbetsmarknadens parter".

SAF konstaterar att utredningens sätt att fullgöra sitt uppdrag rimmar illa med vad som uttalats i direktiven. Det allvarliga är emellertid att utredningens nonchalans mot direktiven. dess alltför tidiga fixering vid lagstiftning samt dess vägran att lyssna på arbetsmarknadens parter har medfört att betänkandet utgör ett mycket ensidigt underlag för remissin- stansernas bedömning och statsmakternas beslut.

SAF är för sin del övertygad om att lokal frivillig partsamverkan med stöd av de centrala parterna är det utan jämförelse effektivaste sättet att förebygga och hindra etnisk diskriminering. SAF har aldrig avvisat initiativ i denna riktning och är fortsatt beredd att diskutera sådana åtgärder.

3 [.agstiftningstyp och tillämpningsområde

De flesta remissinstanserna stöder förslaget om en civilrättslig lag mot etnisk diskriminering. som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Några få ifrågasätter dock om inte en straffrättslig reglering vore att föredra.

Juridiska fakultclsnämndt'n vid Stock/mhn; universitet anser att det finns skäl att överväga en straffrättslig reglering även av förhållandena i arbetslivet. Nämnden anför bl. a. följande.

Det är långt ifrån säkert att en straffrättslig reglering skulle verka mera olyckligt på relationerna på arbetsplatsen om man därvid avser förhållan- dena mellan de lokala fackliga organisationerna och arbetsgivarna. De anställdas inflytande över personalpolitiken som kommer till uttryck i medbestämmandelagen och i medbestämmandeavtal innebär att frågor om diskriminering i många fall kommer att hanteras på det lägsta fackliga planet. alltså just mellan de lokala organisationerna oeh arbetsgivaren. Detta gäller även om jämställdhetsombudet har ett primärt ansvar för att lagen efterlevs. En hantering av frågorna i icke-facklig ordning skulle 162

• Sida 163
•  Original

kunna innebära en mindre belastning på relationerna på arbetsplatsen. Fakultetsnämnden menar också att den fackliga organisationen på det lokala planet kan bli försatt i en särskilt svår situation när det gäller frågor om etnisk diskriminering. en situation sotn kanske ofta kan vara besvärli- gare än när det gäller frågor om jämställdhet mellan män och kvinnor. lntressekonflikter synes vara ofrånkomliga.

Fakultetsnämnden lägger fram ett eget förslag till rättslig reglering som går ut på att straffbestämmelsen i 16 kap. 9 & brottsbalken görs tillämplig även på arbetsmarknaden och att skadeståndslagen tillförs en bestämmelse om rätt till skadestånd av samma slag som allmänt skadestånd inom arbets- rätten för den som utsatts för olaga diskriminering.

Även KFO/SFO förespråkar en straffrättslig reglering. KFO/SFO anför bl. a. följande.

Vi delar utredningens uppfattning att Sverige bör förbjuda etnisk diskri- minering på arbetsmarknaden i enlighet med FN:s rasdiskrimineringskon- vention. Enligt vår mening är det lämpligast att regeln i brottsbalken om olaga diskriminering utvidgas till att omfatta även förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare/arbetssökande. Att så inte blev fallet redan vid regelns tillkomst motiverades vid det tillfället bland annat med att arbetsmarknadens parter i första hand avtalsvägen skulle söka lösa nu aktuella problem. När utredningen slår fast att problem med etnisk diskri- minering förekommer inom arbetslivet kan det samtidigt konstateras att arbetsmarknadens parter inom våra respektive områden sedan brotts- balksregelns tillblivelse inte upptagit förhandlingar om att träffa avtal i denna fråga. Avtalsvägen torde således inte vara framkomlig för att kom- ma till rätta med det enligt utredningen förekommande diskriminerings- problemet. Det är i det läget naturligt att ta fasta på lagstiftarens inten- tioner från brottsbalksregelns tillkomst 1970 och sålunda förorda en kom- plettering av denna regel.

Stockholms tingsrätt anser att det skulle vara önskvärt att ha tillgång till diskrimineringsutredningens förslag till vitalisering av gällande straffbe- stämmelser när man tar ställning till vilken typ av lagstiftning som är lämpligast. Enligt tingsrätten bör dessa lagstiftningsfrågor samordnas.

Några remissinstanser anser att ett förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet bör omfatta även andra än arbetsgivare. Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet anser att det är en allvarlig brist att den föreslagna lagen endast är inriktad på diskriminerande handlingar av ar- betsgivaren. däremot inte på diskriminerande handlingar av arbetskamra- ter, skyddsombud och andra med befogenheter på arbetsplatsen. Fakul- tetsnämmt'en [ Stockholm anser också att en lag bör gälla även andra aktörer på arbetsmarknaden. SID presenterar ett eget lagförslag baserat bl. a. på studier av motsvarande lagstiftning i USA och dess tillämpning. Förslaget omfattar förutom arbetsgivare även fackliga organisationer och arbetsförmedlare. Det bygger delvis på DU: s förslag men innehåller bl. a. ett mer vidsträckt skydd mot diskriminering. SID: 5 förslag stöds av flera invandrarorganisationer som alltså uttalar sig för att man bör införa en lag som omfattar även fackliga organisationer och arbetsförmedlare. Samma åsikt framförs av SAC. Svea hovrätt anser att en lag mot etnisk diskrimine-

• Sida 164
•  Original

ring i arbetslivet bör omfatta även fackföreningar. Enligt hovrätten är det för den enskilde av minst lika stort intresse att få fackföreningens stöd i olika konflikter i arbetslivet som att blijämlikt behandlad av arbetsgivaren.

Endast några få remissinstanser har invändningar mot det föreslagna syftet med lagen. nämligen att främja likabehandling i arbetslivet av alla. alltså även majoritetsbefolkningen. Arbetslivsccntrmn kan förstå de etisk- moraliska grunderna för detta ställningstagande. Målsättningen är dock enligt arbetslivscentrum rimlig endast om föreslagna aktiva åtgärder får sådant konkret innehåll att det är fråga om positiv särbehandling. Det finns annars risk att lagen kan utnyttjas av svenskar på ett för minoriteterna ogynnsamt sätt. Juridiska fakultetsnämnden i Lund anser inte att svens- karna i Sverige behöver något skydd mot etnisk diskriminering.

SAF anser att arbetslivet i Sverige redan är omgärdat av en alltför rikhaltig flora av lagar. något som leder till formalisering, effektivitetsför- luster och risker för rättssäkerheten. DU: s förslag skulle mycket väsent- ligt öka företagens lagstiftningsbörda och tvinga dem att formalisera såväl arbetsledning som personal- och rekryteringspolitik. Enligt SAF aktualise- rar lagförslaget frågan hur långt arbetsrättslig lagstiftning kan drivas utan att företagsverksamheten utsätts för allvarliga skadeverkningar. SAF an- för vidare bl. a.

Det bör framhållas att liknande speciallagstiftning med samma rätt skulle kunna krävas mot diskriminering på andra grunder. Av Sverige ratifice- rade konventioner omfattar i samma utsträckning bl.a. socialt ursprung. fackligt medlemskap. religiös tro och politisk uppfattning. Andra möjliga grunder är t. ex. socialt. psykiskt eller fysiskt handikapp samt ålder.

Ett nätverk av sådana korsvis svårförenliga lagar som arbetar utifrån skilda utgångspunkter och kriterier skulle tvinga företagen att utnyttja allt större del av knappa resurser till internjuridik och byråkrati istället för till produktivt arbete.

Enligt HCK bör det starkt övervägas att införa också en lag mot diskri- minering av handikappade i arbetslivet.

] några remissyttranden diskuteras frågan om det inte vore lämpligare med en allmän diskrimineringslag för arbetslivet i stället för flera olika lagar som skyddar olika grupper. Enligt RFSL borde en sådan lag göras tillämplig även på diskriminering av homosexuella i arbetslivet.

MetaIlindustriurlu'turd'örhundet anser det helt klart att vissa grupper på arbetsmarknaden har en mycket svår ställning. Dit hör kvinnor, invandra- re, handikappade. ungdomar m.fl. grupper. Enligt förbundets uppfattning är det viktigt att de fackliga organisationerna har stöd i lag eller avtal för att kunna tillvarata dessa gruppers intressen. Förbundet ifrågasätter därför om det inte vore på sin plats med någon form av allmän diskrimineringslag. Det mest önskvärda vore dock enligt Metallindustriarbetareförbundel att uppnå ett avtal med arbetsgivarna i dessa frågor.

Juridixku fakultetsnr'imndwz i Stockholm tar också upp denna tanke. Nämnden framhåller att, om lagstiftaren bestämmer sig för att genomföra en lagstiftning i linje med utredningens förslag. det kan finnas skäl att överväga en allmän lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet. En sådan

• Sida 165
•  Original

lag kunde enligt nämnden omfatta dels de fall som redan i dag är reglerade i t.ex. anställningsskyddslagen, dels andra fall av orättvis behandling av arbetstagare. särskilt vid anställning och befordran. Nämnden menar att ett allmänt förbud mot diskriminering inte skulle innebära något radikalt nytt i förhållande till de utomrättsliga normer som redan tillämpas på arbetsmarknaden.

Även Ärkebiskopen. kammarrätten i Jönköping och Sveriges advokat- samfund berör tanken på en allmän diskrimineringslag. Ärkebiskopen framhåller att ojämlik behandling i arbetslivet kan förekomma också på andra grunder än könstillhörighet och etnisk tillhörighet. Ärkebiskopen ifrågasätter om diskrimineringsutredningen tillräckligt beaktat frågan om en sådan ändring av hittills gällande lagstiftning att all diskriminering på alla områden och på alla grunder förbjöds. Kammarrätten iJönköping anser att, om en lagstiftning skall införas, det kan ifrågasättas om den inte borde ha generell karaktär och avse att all behandling på arbetsmarknaden skall ske efter sakliga grunder. Kammarrätten förklarar sig dock inse att en sådan ordning är komplicerad att genomföra och ägnad att öka kränglet.

Sveriges personaladministrativa förening förordar en komplettering av främjandelagen i stället för en ny diskrimineringslag. Därmed skulle enligt SPF bl.a. diskrimineringsfrågan få en mindre individuell prägel och syssel- sättningsfrågan i stort för etniska grupper fokuseras.

De allra flesta remissinstanserna godtar att lagens tillämpningsområde begränsas till arbetslivet. Några tar dock upp frågan om inte tillämpnings- området borde vara mera vidsträckt.

JämO anser att utredningen borde ha närmare utvecklat skälen till varför en lag bör begränsas till just arbetslivet och arbetsgivare. Mot bakgrund av utredningens direktiv skulle det enligt JämO ha varit värde- fullt att få bättre belyst om det även på andra områden i samhällslivet finns behov av att genom lagstiftning motverka diskriminering och fördomar.

JO är inte övertygad om att arbetsrättslig lagstiftning på området är den lämpligaste lösningen. JO anför bl. a. följande.

Ett skäl att ifrågasätta den valda lösningen är att det skydd mot diskrimi- nering som förslaget skulle ge täcker ett alltför begränsat område inom samhällslivet. Lagförslaget tar enligt rubriken sikte på diskriminering i arbetslivet men lagförslaget främjar lika rätt endast i fråga om arbete som utförs eller avses bli utfört i en anställning. Lagförslaget ger däremot inget skydd åt den som utför arbete i en egen rörelse. Säkerligen är det praktiska behovet av skydd idag störst för arbetssökande och arbetstagare men att begränsa skyddet mot diskriminering till att avse dessa grupper kan möjli- gen på sikt få konsekvenser som inte är önskvärda. Som arbetstagare skulle en invandrare åtnjuta skydd mot diskriminering. Som rörelseidkare skulle invandraren däremot inte åtnjuta något skydd mot kanske helt uppenbar diskriminering från allmänheten. arbetssökande, med- och mot- parter på arbetsmarknaden m.fl. Samtidigt skulle han själv vara skyldig att avhålla sig från diskriminering mot såväl arbetssökande och arbetstagare som den allmänhet han eventuellt tillhandagäri sin rörelse. Olägenheterna med en sådan ordning ökar givetvis om motsättningarna mellan olika grupper i det svenska samhället ökar. dvs. när behovet av effektiva lagreg- ler på området är mera kännbart.

• Sida 166
•  Original

4 Utredningsförslaget och jämställdhetslagen

DU:s lagförslag bygger i stor utsträckning på jämställdhetslagen. Flera remissinstanser tar upp frågan om det lämpliga i att hajämställdhetslagen som förebild för en lag mot etnisk diskriminering.

Juridiska _l'akultetsnämnden vid Uppsala universitet anföri denna fråga bl.a. följande.

Fakultetsnämnden vill överhuvudtaget ifrågasätta det lämpliga i att ut- forma en lag mot etnisk diskriminering med jämställdhetslagen som före- bild. Erfarenheterna avjämställdhetslagen är inte odelat positiva och lagen har blivit utsatt för kritik från flera håll. Praxis ijämställdhctsmål visar att tvisterna oftast kommer att gälla vilken av två arbetssökande som har bästa sakliga förutsättningar för arbetet. Eftersom den föreslagna lagen bygger på samma konstruktion kommer säkerligen tvister om etnisk diskri- minering att få samma karaktär. Domstolen tvingas ta ställning till dels vad som är sakliga förutsättningar för ett visst arbete och dels vem av de båda sökandena som bäst uppfyller de uppställda kraven. Det är ingen överdrift att påstå att det i könsdiskrimineringsfallen varit lättare att utreda frågan om eventuell diskriminerande avsikt än att ta ställning till frågan om bästa sakliga förutsättningar. Processerna enligt jämställdhetslagen har dessut- om den nackdelen att den som erhåller en tjänst ofrivilligt dras in i en process där hans personliga egenskaper är avgörande för utgången men där han inte kan agera som part. Även en diskriminerad utlänning kommer att utsättas för en obehaglig process. Det kan tilläggas att man vid medbe- stämmandereformen avstod från att överhuvudtaget dra in arbetssökande och man hänvisade då till att den fria anställningsrätten på den privata arbetsmarknaden inte kunde förenas med en sådan lagstiftning utan svåra bevisproblem. Det är därför enligt fakultetsnämnden oklokt att låta jäm- ställdhetslagen bli mönsterbildande för nya arbetsrättsliga reformer.

AD redogör för erfarenheterna av hurjämställdhetslagen verkat sett ur domstolens synvinkel. AD anför bl.a.

Jämställdhetslagen trädde i kraft den I juli 1980. Sedan dess har sam- manlagt 33 mål angåendcjämställdhet anhängiggjorts vid arbetsdomstolen. Inte mindre än 29 mål har kommit från den offentliga sektorn (17 från den statliga sektorn och 12 från kommun/landstingsektornl. Endast fyra mål har rört den privata sektorn. Intet av målen från den privata sektorn har föranlett dom. Sammanlagt 10 domar har hittills avkunnats. 13 mål har avskrivits efter återkallelse av talan.

Som framgår av dessa siffror är domstolens erfarenhet av jämställdhets- lagen ännu förhållandevis begränsad. Iögoncnfallande är emellertid den låga andelen mål från den privata sektorn. Under förarbetena tilljämställd-_ hetslagen synes man ha föreställt sig att man bl.a. mot bakgrund av regeringsformens regler (ll kap. 9 &) om saklig grund för tjänstetillsättning i allmänhet inte hade att räkna med att det skulle fattas könsdiskrimine- rande beslut av stat eller kommun som arbetsgivare (prop. 1978/79: 175 s. 178). Denna bedömning — som i och för sig synes ganska rimlig — kan i förstone förefalla svår att förena med utvecklingen av målen vid arbets- domstolen. Förklaringen kan emellertid tänkas vara den att könsdiskrimi- nering ingalunda är mindre vanlig på den privata sektorn än på den offent- liga men att jämställdhetslagen inte har genomslagskraft på den privata sektorn. Om så är förhållandet kan det vara mindre välbetänkt att använda

Prep. 1985/86:98

• Sida 167
•  Original

jämställdhetslagen som förebild för att komma åt en typ av diskriminering. nämligen utlänningsdiskriminering. som kan antas vara ett större problem på den privata sektorn än på den offentliga.

AD uttalar att domstolens erfarenheter av jämställdhetslagen inte är odelat positiva och ifrågasätter om det inte kunde vara lämpligt att. inom en inte allt för avlägsen framtid, utvärdera erfarenheterna av jämställdhets- lagen.

Även JämO behandlar frågan om jämställdhetslagen är en lämplig före- bild. JämO anför bl.a. följande.

DU har inte närmare redovisat skälen för att utredningen i sitt arbete har låtit sig ledas av jämställdhetslagen. Det kan enligt JämO: s mening inte anses helt givet att jämställdhetslagen är rätt förebild. när det gäller att skapa bättre förutsättningar för att hindra etnisk diskriminering. Jämställd- hetslagens syfte är att i lika hög grad dels främja jämställdheten mellan kvinnor och män i arbetslivet med sikte på framtiden dels beivra könsdis- kriminering. som redan har begåtts i individuella fall. DU: s förslag lägger däremot tyngdpunkten på ett beivrande av diskriminering i det enskilda fallet. En ännu mer påtaglig skillnad är attjämställdhetslagen syftar till att förbättra ställningen på arbetsmarknaden för en majoritet av befolkningen. kvinnorna, medan huvudsyftet med DU: s förslag är att förbättra förhållan- dena på arbetsmarknaden för olika minoritetsgrupper bland befolkningen i Sverige.

JämO anser å andra sidan att det finns starka skäl som talar för att en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet så nära som möjligt bör ansluta till jämställdhetslagens konstruktion såvitt gäller diskrimineringsreglernas uppbyggnad m. m. JämO efterlyser en närmare analys av skillnaderna mellan lagförslaget och jämställdhetslagen.

Flera andra remissinstanser är inne på liknande tankegångar. Arbets/it's- centrum anser att det är en generell brist att DU inte gjort någon gränsdrag- ning mot jämställdhetslagen och dess tillämpningsområde. LO framhåller att utredningen inte visat på några kollisionsrisker medjämställdhetslagen. Frågan är enligt LO av sådan art att man noga bör ytterligare överväga om lagarna i några avseenden står i konflikt med varandra. Det är viktigt att lagen utformas så att inte en svag grupp på arbetsmarknaden ställs mot en annan svag grupp.

SAF anser att redan jämställdhetslagen i praktisk tillämpning har visat sig medföra avsevärda svårigheter då domstol skall pröva om t. ex. en viss person blivit förbigången vid en anställning. Erfarenheterna av den dom- stolsprövning som hittills förevarit talar med styrka för att inte utvidga möjligheten för sådan prövning även till nya områden. SAF anför vidare.

Jämfört med nu föreslagen lag ter sigjämställdhetslagen som oproblema- tisk eftersom bedömningarna begränsas till arbetssökande och anställda tillhörande två klart avgränsade kategorier. män och kvinnor. Förslaget kräver däremot jämförelser emellan arbetssökande och anställda tillhöran— de ett ofta mycket stort antal etniska grupper. Den som tillhör en sådan grupp kan hävda att han blivit etniskt diskriminerad i förhållande till individer från varje övrig grupp.

• Sida 168
•  Original

Utredningen har inte berört detta eller hur man ska lösa fall av konkur- Prop. 1985/86:98 rens med jämställdhetslagen.

Flera remissinstanser uttalar att man bör undvika konkurrensproblem genom att anpassa en ny lag så nära som möjligt tilljämställdhetslagen. Till dessa hör JK. TCO och SACO/SR. JK framhåller att om det införs en ny lag mot etnisk diskriminering. lagen så nära som möjligt bör ansluta till jämställdhetslagen. Enligt JK bör man även få till stånd enhetliga nordiska regler på området. JK anser därför att en gemensam nordisk lagstiftning helst bör avvaktas.

Juridiska fakultetsnämnden iStmrk/mlm. som alltså i och för sig förordar en straffrättslig lösning. anser att det ligger nära till hands att helt samord- na den föreslagna lagen med jämställdhetslagen. Nämnden anför bl. a.

Den föreslagna lagen är till mycket stor del direkt kopierad påjämställd- hetslagen och frånsett redaktionella ändringar är texten till övervägande delen identisk. Det skulle vara redigare med en lag som täcker diskrimine- ring såväl av jämställdhetsskäl som av etniska skäl. Den föreslagna ord- ningen med två lagar kan skapa svårigheter i onödan av den karaktär som alltid kan uppstå när det finns två snarlika lagar som likväl inrymmer vissa skillnader.

Även SA V och Stackholmx läns Iam/.tring förespråkar att de föreslagna reglerna helt inarbetas ijämställdhetslagen.

SAMN anser att ett klargörande av de båda lagarnas inbördes förhållan- de är av största vikt. SAMN menar dock att en lag mot etnisk diskrimine- ring måste hållas isär från jämställdhetslagen.

5 Diskrimineringsgrunderna

Den otillåtna diskrimineringsgrundcn enligt utredningsförslaget är etnisk tillhörighet. Utredningens definition av detta begrepp kritiseras av ett stort antal remissinstanser. Allmänt anses att begreppet är oklart och vagt. att det bör preciseras i lagtexten och att det bör ansluta till de begrepp som används i regeringsformen och brottsbalken.

AD ifrågasätter om det över huvud taget är möjligt att bygga upp en lagstiftning på grundval av sådana presumtionsregler som utredningsför- slaget innefattar och samtidigt utgå från DU:s bestämning av den grupp som skall skyddas. AD anför bl.a. följande.

I kommentaren till brottsbalken uttalas (fjärde upplagan s. 228) att med folkgrupp av visst etniskt ursprung avses folkgrupp vari medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster. Enligt kommentaren torde t. ex. samer kunna räknas hit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar är av samma nationalitetstillhörighet. Detta uttalande är inte klargörande. Eftersom begreppet etniskt ursprung endast är ett av flera objektiva rekvi- sit i straffbestämmelserna får denna oklarhet emellertid sett från rättssä- kerhetssynpunkt inte så stor betydelse. Härtill kommer för övrigt det allmänna kravet på gärningsmannens uppsåt vilket skall styrkas av åklaga-

ren. 168

• Sida 169
•  Original

Situationen blir en helt annan vid tillämpningen av presumtionsreglerna i utredningsförslagct. Rekvisitet etnisk tillhörighet har nämligen där den avgörande betydelsen och det ställs inte något krav på att käranden skall bevisa att arbetsgivaren har insett att den diskriminerade tillhörde en särskild etnisk grupp. Snarare ankommer det på arbetsgivaren vid tillämp- ningen av presumtionsregeln att visa — eller åtminstone göra sannolikt — att han inte förstod vad det var fråga om (jfr. betänkandet s. 140).

Jämställdhetslagens presumtionsregel i sin nuvarande utformning kan medföra risk för att en arbetsgivare som inte alls haft något könsdiskrimi- nerande syfte utan endast kanske begått någon form av misstag vid merit- värderingen kommer att åläggas skadestånd för köttsdiskriminering. Den- na risk blir avsevärt mycket större om man skall använda presumtionsre- geln på det av utredningen nu föreslagna sättet. Detta sammanhänger med att den så att säga utlösande faktorn i presumtionsregeln — nämligen den etniska tillhörigheten — är ett så mycket oklarare begrepp än könstillhö- righet. Vem som är man och vem som är kvinna behöver inte föranleda någon tvekan eller diskussion. Att avgöra om en person tillhör den ena eller andra etniska gruppen är en helt annan sak. Detta kan åskådliggöras med följande exempel.

Hur skall en arbetsgivare veta att en arbetssökande som talar svenska som en infödd i själva verket tillhör den etniska gruppen samer? Hur skall man kunna konstatera att en viss person som talar svenska och har svenskt namn tillhör en jugoslavisk etnisk grupp; hans moder ärjugoslaviska och han har uppfostrats i en kulturell miljö som gör att han bör hänföras till den etniska gruppen jugoslaver. Hur skall det för övrigt vara möjligt att avgöra om en viss person har den ena eller andra grupptillhörigheten beroende på hans kulturella tillhörighet? Hur bär man sig åt för att bedöma om en person av judisk härkomst tillhör majoritetsgruppen svenskar i allmänhet eller om han möjligen tillhör en etnisk minoritetgrupp nämligen judar?

Utredningen har möjligen i viss mån varit medveten om svagheterna med att använda begreppet "”etnisk tillhörighet" (.se betänkandet s. 92 och 140"). Utredningen uttalar bl. a. att det inte går att generellt ange vad som bör kunna inses av en arbetsgivare och att det får bli domstolens sak att i det enskilda fallet avgöra vad som är skäligt att begära av arbetsgivaren. Detta uttalande innefattar i själva verket ett avgörande argument mot den föreslagna presumtionsreglen. Ett minimikrav på lagstiftningen måste nämligen vara att de som har att tillämpa lagen. dvs. arbetsgivarna. skall ha möjlighet att på förhand med ganska stor säkerhet avgöra i vilka situationer presumtionsregeln är tillämplig.

Enligt arbetsdomstolens uppfattning är det inte möjligt att bygga upp presumtionsregler av det föreslagna slaget som utgår från så vaga och oprecisa begrepp som etniskt ursprung eller etnisk tillhörighet. Man måste finna någon annan lösning.

SIV är också kritiskt mot den föreslagna diskrimineringsgrunden.

Utredaren föreslår att den otillåtna diskrimineringsgrunden skall vara "etnisk tillhörighet”. Men betänkandet ger motstridandc besked om be— greppets innebörd. På sid. 73 ges definitionen att "etnisk tillhörighet är tillhörighet till en etnisk kategori eller grupp". Men på sid. l35 sägs att "etnisk tillhörighet är tillhörighet till en etnisk grupp". Det framgår att med etnisk kategori och etnisk grupp inte avses samma sak.

Enligt verkets uppfattning är ingendera av förslagets definitioner på "etnisk tillhörighet" tillfredsställande. Begreppet etnisk kategori är alltför

• Sida 170
•  Original

omfattande och oklart för att ge ledning för rättstillämpningen. Begreppet etnisk grupp är å andra sidan för begränsat. Enligt utredarens definition är en etnisk grupp "en grupp med ofrivilligt medlemskap som har en gemen- sam kultur och om vilken det finns föreställningar om ett gemensamt ursprung". Det omfattar inte t. ex. personer med en viss hudfärg. Hudfär— gen har i sig inget med t. ex. gemensam kultur att göra. Sålunda skulle bl.a. svenska adoptivbarn med mörk hudfärg sakna skydd mot diskriminering. Verket anser att hudfärgen bör vara en otillåten diskrimineringsgrund. Detta är också vad FN-konventionen kräver.

Det ges ingen övertygande argumentering varför inte samma diskrimi— neringsgrunder. som anges i brottsbalkens bestämmelse om olaga diskrimi- nering. kan användas i förevarande sammanhang. Enligt verkets uppfatt- ning finns det starka skäl för att samma krets av personer bör vara skyd- dade enligt brottsbalken och lagstiftningen mot diskriminering i arbetsli- vet. Samma diskriminerande beteenden bör vara otillåtna för såväl arbets- givare som arbetsförmedlare. En enhetlig diskrimineringslagstiftning un- derlättar också information och utbildning samt normbildningen.

Lagen får inte vara oklar. Den skall kunna förstås av arbetsgivare. arbetssökande och arbetstagare på alla arbetsplatser. Som utredaren fram- håller är dess effekt beroende av kunskapen om dess innehåll. Särskilt med hänsyn till dess pedagogiska funktion är det angeläget att det av lagtexten framgår vem det är förbjudet att diskriminera.

Liknande önskemål om behov av en tydligare definition av diskrimine- ringsgrunden framförs av bl.a. socialstyrelsen, JämO och de juridiska fakultetsnänmderna vid universiteten i Stockholm och Lund samt Riksför- bundetför invandrarbyråpersonul .

Enligt utredningsförslaget räknas trosbekännelse inte till diskrimine- ringsgrunderna annat än om den ingår som en del av begreppet etnisk tillhörighet. Några remissinstanser tar upp denna fråga. Svea hovrätt anser att den som diskrimineras enbart på grund av sin trosbekännelse är i behov av samma skydd som den som diskrimineras på annan grund. Stockholms tingsrätt påpekar att bestämmelsen om olaga diskriminering i brottsbalken omfattar diskriminering även på grund av trosbekännelse. Tingsrätten ifrågasätter om inte religiösa minoriteter bör skyddas mot diskriminering av arbetsgivare. Enligt Ärkebiskopen har utredningen inte tillräckligt beak- tat det nära förhållande som i många fall råder mellan trosbekännelse och etnisk tillhörighet. Även avsaknaden av sådan bekännelse som är vanlig i den etniska tillhörigheten kan vara avgörande. Ärkebiskopen anser att det behövs en utförligare utredning av denna fråga.

Det bör även framhållas att utredningens förslag till diskriminerings- grund lämnas tttan erinran av många remissinstanser. Stockholms tingsrätt anser att man visserligen kan fråga sig om uttrycket "etnisk tillhörighet" innebär en tillräcklig precisering. Tingsrätten tror dock att det kanske inte finns anledning att befara att avgränsningsproblctncn får stor praktisk betydelse.

• Sida 171
•  Original

6 Diskrimineringsförbuden

. De flesta remissinstanserna är mer eller mindre kritiska till DU:s kon- struktion av förbudsregler. både i fråga om det materiella innehållet och den formella uppbyggnaden. JK anser att förbudsregeln i 3 & är alltför allmänt hållen och oprecis för att kunna accepteras ur rättssäkerhetssynpunkt. Konsekvenserna av en skadeståndssanktionerad bestämmelse måste vara förutsebara. Den före— slagna bestämmelsen ger enligt IK:s mening alltför stort utrymme för godtycke.

ÖB framhåller att jämställdhetslagens strikt uppbyggda diskriminerings- regler inte utesluter att arbetsgivaren hamnar i konfliktsituationer mellan olika regler. ÖB anser att det därför är särskilt betänkligt när DU föreslår en diskrimineringsregel som ökar arbetsgivarens rättsosäkerhet.

Juridiskafakultetsnämnden i Lund konstaterar att 3 & i utredningsförsla- get omfattar vissa typer av individuell diskriminering som inte täcks av 4 &, nämligen dels när arbetsgivaren bland flera likvärdiga sökande konsekvent låter bli att välja sökande som tillhör en minoritetsgrupp, dels när en ensam sökande inte får anställningen på grund av sin etniska tillhörighet. Nämn- den påpekar att ett individuellt utformat skydd i dessa situationer över- vägdes vid tillkomsten av jämställdhetslagen. men avvisades på grund av bevissvårigheter och vissa andra skäl. Nämnden anför vidare.

Om lagstiftaren vill ge ett individuellt utformat skydd mot etnisk diskri- minering i dessa situationer, så måste man utforma lagtexten på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilka situationer som avses. vilka regler som skall gälla, och vilka bevisregler som skall tillämpas. Bl. 3. skulle man. som utredningen också är inne på. kunna precisera värdet av utländska meriter.

Sammanfattningsvis anser fakultetsnämnden att 3 & bör ha i vart fall lika hög precisionsnivå som den föreslagna 4 5.

4 % är också avsedd att omfatta vissa förfaranden. som inte riktar sig mot några särskilda individer utan mot kollektivet. såsom t. ex. när arbetsgiva- ren vid utannonsering av en tjänst uppställer krav på kunskaper i svenska trots att detta inte är nödvändigt med hänsyn till arbetets innehåll. och därmed hindrar personer som tillhör etniska minoritetsgrupper att söka tjänsten. .

Fakultetsnämnden delar utredningens uppfattning om att en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet också bör omfatta åtgärder och förfaran- den. som missgynnar etniska minoriteter utan att man kan peka ut någon enskild individ som har drabbats. Men i lagens disposition och utformning bör man skilja mellan det individinriktade civilrättsliga skyddet och det mer offentligrättsligt präglade skyddet för hela kollektivet. Fakultetsnämn- den föreslår att de delar av lagen som avser att skydda kollektivet skiljs ut och samlas i en särskild del av lagen och åsätts en särskild rubrik.

AD anser att regler om förbud mot etnisk diskriminering bör begränsas på samma sätt som ijämställdhetslagen till att skapa individuell rättvisa mellan olika arbetssökande. AD fortsätter.

Håller man inte fast vid den begränsningen skapar man stora svårigheter för sig när det gäller att komma till rätta med arbetsgivarens argument om att han ansåg att ingen sökande fyllde måttet. I själva verket tvingas man in

• Sida 172
•  Original

på att reglera vad som kan vara godtagbart att kräva i merithänseende vid tillsättning av befattningar inom den offentliga och privata sektorn. Som departementschefen framhöll måste utgångspunkten i stället vara den att det tillkommer en arbetsgivare att fritt bedöma om det i ett givet läge överhuvudtaget skall anställas någon arbetskraft.

Av betänkandet framgår (s. 94 och l37) att man vid tillämpningen av 3 5 på fall av direkt diskriminering skall tillämpa den fördelning av bevisbör- dan som arbetsdomstolen brukat göra i mål rörande föreningsrättskränk- ning. Därmed undanröjs emellertid inte de svårigheter som nyss berördes. Det blir, som departementschefen framhöll. regelmässigt svårt att under- känna en arbetsgivares förklaringar till att ingen har anställts.

Utredningen har avsett att med bestämmelserna i 3 & också komma åt olika förfaranden som innebär indirekt diskriminering. För sådana situa- tioner synes utredningen inte ha avsett att uppställa något krav på diskri- mineringsuppsåt (se betänkandet s. 97. lll och 137—138). Effekten av förslaget i den delen synes därmed bli den att en arbetsgivare inte kan uppställa sådana krav eller villkor för anställning, som inte är sakligt sett godtagbara och som objektivt sett medför att invandrares möjligheter att erhålla anställning försämrasjämfört med den övriga befolkningens. Detta innebär att arbetsgivarens utformning av personalpolitiken kan komma i konflikt med den föreslagna lagen trots att arbetsgivarens principer för rekrytering ännu inte har förverkligats i den meningen att någon invandra- re fått sin ansökan om anställning avslagen. Ett visst rekryteringsförfa- rande kan alltså vara i och för sig lagstridigt låt vara att påföljden i detta fall inte kan bli skadestånd utan endast vite (se betänkandet s. 112—113).

Utredningens förslag kommer alltså i denna del att omfatta förfaranden som inomjämställdhetslagen träffas endast av den lagens regler om aktiva åtgärder för jämställdhet. Utredningen har också insett detta och i betän- kandet framhållit (s. l03) att utredningens förslag inte innehåller några tvingande regler om aktiva åtgärder med avseende på underrepresenterade etniska grupper på en arbetsplats.

Enligt arbetsdomstolens mening är det självfallet angeläget att inom ramen för lagstiftningen söka påverka arbetsgivare både inom den offent- liga och den privata sektorn att utforma sin personalpolitik så att ingen etnisk grupp missgynnas i förhållande till andra. Den metod som valts i jämställdhetslagen är emellertid på den punkten överlägsen utredningsför- slaget. Arbetsdomstolen anser alltså att det är en brist att utredningen inte efter förebild av jämställdhetslagen skilt mellan diskrimineringsförbud av- sedda för de individuella fallen och allmänna åtgärder för att förbättra personalpolitiken. Detta framgår också om man gör en närmare analys av vad 3 & egentligen innebär i fråga om allmänna förfaranden som är ägnade att missgynna invandrare. ] den delen innebär nämligen 3 & inte någon för arbetsgivarna bindande norm eftersom en arbetsgivare som tillämpar ett utlänningsdiskriminerande förfarande inte drabbas av någon sanktion. Sanktionen uppkommer först om han fått ett vitesförläggande eller om han avvisat en enskild arbetssökande.

SIV har. utöver sin allmänna kritik av begreppet etnisk tillhörighet. även vissa lagtekniska invändningar mot uppbyggnaden av de föreslagna för- budsreglerna.

Paragraf? i lagförslaget innehåller en generell regel mot etnisk diskrimi- nering. 1 de följande paragraferna anges vissa situationer inom det generel- la förbudet. där särskilda presumtionsregler gäller. Genom att 4 s och 5 &

• Sida 173
•  Original

inleds med ”etnisk diskriminering föreligger även" respektive "etnisk diskriminering föreligger vidare", ges emellertid intrycket att paragraferna 3—5 innehåller en uppräkning av diskrimineringssituationer. En lagteknisk lösning kunde vara att den allmänna bestämmelsen mot diskriminering placeras efter de övriga två paragraferna och inleds t.ex. med: "etnisk diskriminering föreligger även i övrigt när...” och i övrigt får samma innehåll som 3 &.

Med hänsyn till den fria nordiska arbetsmarknaden är det av största vikt att uttrycket "utan godtagbara skäl" förtydligas i propositionen. Arbets- givarens iakttagande av mellanstatliga avtal som reglerar förfarande vid flyttning mellan de nordiska länderna måste anses vara ett godtagbart skäl.

Även LO anser att det bör vara ett godtagbart skäl om arbetsgivaren med hänvisning till gällande regler på den nordiska arbetsmarknaden ger företräde åt arbetssökande bosatt i Sverige. LO fortsätter.

l annat fall kan lagen leda till att arbetsgivaren blir tvingad att anställa arbetssökande från andra nordiska länder framför bosatta arbetssökande på den aktuella orten i Sverige. Ett sådant förfarande skulle samtidigt strida mot ambitionen i den nordiska arbetsmarknadsöverenskommelsen.

Det bör därför framgå av förarbeten till lagen att lagen endast avser de i Sverige redan bosatta. och att regler och avtal på arbetsmarknaden som syftar till att förhindra en oplanerad och okontrollerbar flyttning över de nordiska gränserna är godtagbara enligt denna lag.

En skrivning av detta slag kan inte betraktas stå i strid med den nordiska arbetsmarknadsöverenskommelsen. Konventionen föreskriver som en av de övergripande ambitionerna ett aktivt myndighetssamarbete i syfte att förhindra en oplanerad och okontrollerad flyttningsrörelse mellan län- derna.

SAF tror däremot inte att det är möjligt att göra undantag för nordiska medborgare utan att komma i konflikt med den nordiska arbetsmarknads- konventionen. SAF anför bl. a.

Föreningen vill understryka att den föreslagna lagstiftningen inte heller torde kunna ändras så att undantag görs för medborgare bosatt i annat nordiskt land. Den av Sverige ratificerade nordiska konventionen (1982) artikel 2. första stycket. stadgar nämligen:

"Bestämmelser om arbetsmarknaden i varje enskilt land får inte försätta medborgare i de övriga fördragsslutande länderna i sämre läge än landets egna medborgare". 1 ett tidigt utkast innehöll artikel 2 (efter "..länderna") orden "bosatt i landet". Det ströks just i syfte att förbjuda nationella bestämmelser som särbehandlar arbetssökande bosatt i annat nordiskt land.

Inte heller är det möjligt kringgå konventionens bestämmelse genom att t.ex. i förarbetena till lagen ange att denna omfattar i Sverige "bosatta". En sådan anvisning i lagens förarbeten till dess tolkning skulle i sig innebä- ra att lagen vore stridande mot konventionen.

JämO är tveksam till om diskrimineringsförbudet i 3 & går att tillämpa. främst därför att den paragrafen är mycket vagt utformad och allmänt hällen. JämO anför vidare.

• Sida 174
•  Original

Till detta kommer att en arbetsgivare måste ha en rimlig möjlighet att på förhand själv avgöra. om han eller hon riskerar att bli indragen i en process. Bestämmelsen är vidare dubbelt sanktionerad. Både vite och skadestånd kan utgå (9 och 10 åå). Detta är enligt JämO en mindre lämplig ordning. Begreppet arbetssökande har dessutom en annan och vidare innebörd i 3,5 än i lagförslaget i övrigt ochjämfört med jämställdhetslagen. Enligt 3 och 9 åå avses med arbetssökande inte bara sådana som sökt arbete utan även presumtiva arbetssökande. Behovet av skydd mot miss- gynnande i det enskilda fallet är tillgodosett i 4 och 5 55. När det gäller sådana förfaranden i allmänhet som bestämmelsen avser att förhindra har motsvarande frågor ijämställdhetslagen lösts genom bestämmelserna om aktiva åtgärder. JämO förordar samma lösning i denna lag. 3.5 skulle därmed kunna utgå ur förslaget.

Det kan i sammanhanget nämnas att erfarenheterna av jämställdhetsla- gen hittills är att den övervägande delen diskrimineringsanmälningar har kommit från den offentliga sektorn medan den privata, där flertalet perso- ner som inte tillhör majoritetsbefolkningen torde finnas, är mest företrädd i de ärenden hos JämO som rör aktiva åtgärder enligt 6 5.

Om 3 %% behålls bör orden "godtagbara" bytas ut mot "sakliga”. Önskemålet om en nära överensstämmelse med bestämmelserna ijäm- ställdhetslagen talar för DU: s förslag att i 4 och 5 åå ställa upp samma presumtionsregel som i motsvarande bestämmelser i jämställdhetslagen. Diskrimineringsgrunderna är emellertid. som JämO redan har angett. inte lika självklara. Rent logiskt är det motiverat med en starkare presumtions- regel när det gäller missgynnande på grund av kön. DU tänker sig också, att det måste bli domstolens sak att i det enskilda fallet bestämma huruvida skillnaderna mellan olika personer i fråga om etnisk tillhörighet hade bort inses av arbetsgivaren. DU medger att någon generell regel om vad som är skäligt att begära inte kan ställas upp. Förslaget innebär därför i praktiken att arbetsgivarens fria anställningsrätt helt upphör. Detta torde inte ha varit DU: s avsikt. JämO ställer sig mot bakgrund av det anförda tveksam till om DU har valt den lämpligaste lösningen av de särskilda problem som bevisningen i diskrimineringstvister alltid för med sig.

Svea hovrätt anser att förhållandet mellan 3 5 och 4—5 535 är oklart och att motivuttalandena till de föreslagna bestämmelserna inte stämmer med deras ordalydelse.

Det är t.ex. meningen att 3 5 skall inrymma en underförstådd bcvisre- gel. Utredningen säger om denna bl.a. ts. 94): ”om arbetssökandcn gör sannolikt att arbetsgivarens beslut grundar sig på diskriminerande motiv så övergår bevisbördan på arbetsgivaren. [ det läget skall arbetsgivaren kun- na ange godtagbara inte diskriminerande motiv för sitt handlande." Utred- ningen säger sig vidare inte anse det nödvändigt att föreslå en särskild lagregel ”om att sannolika skäl utgör tillräcklig bevisning" (s. 94). Hovrät- ten vill påpeka att vad utredningen uttalat om presumtion strider mot ordalydelsen i 3 &. Ordalydelsen innebär att det måste styrkas att förfaran- det leder till missgynnande och att arbetsgivaren sedan har möjlighet att visa att han har haft godtagbara — även icke diskriminerande — skäl för förfarandet.

Utredningen har avsett att 4 så bara skall vara en presumtionsregel för vissa fall ts. 90 och 139). Enligt utredningen (s. 139) beskriver 3 & "allmänt vad som är att anse som förbjuden etnisk diskriminering av arbetssökande och arbetstagare", under det att 4 %& endast beskriver "ett typfall av etnisk

• Sida 175
•  Original

diskriminering". Att det bara skulle vara ett typfall motsägs emellertid av lagtexten: "Etnisk diskriminering föreligger även—”.

14 & 2 st. sägs det: "Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att beslutet inte beror på någons etniska tillhörighet" etc. Här" stämmer inte lagtext och motiv överens. En arbetsgivare som kan visa att han exempel- vis inte hade klart för sig att han hade att göra med en utlänning går enligt lagtexten fri. även om han varit culpös. Enligt motiven är det emellertid "arbetsgivaren som har att visa att han inte insett eller bort inse att det förelåg etniska skillnader" (s. 92). Andra uttalanden på s. 140—142 tyder också på att utredningen inte tänkt sig att arbetsgivaren skall gå fri när han bort inse sökandens etniska tillhörighet.

15 äär det också. liksom i 4 s”. bara fråga om presumtionsreglerls. 142). Förhållandet till huvudregeln i 3 ä är inte heller här klart ("Etnisk diskrimi- nering föreligger vidare—").

Enligt hovrättens mening bör de materiella bestämmelserna om diskri- minering frnnas antingen i endast en. allmänt formulerad bestämmelse. motsvarande 3 å i förslaget. eller också i flera paragrafer. motsvarande 4 och 5 åå. En allmän bestämmelse bör utformas så att de presumtioner som anses böra gälla framgår av lagtexten. Hovrätten anser emellertid för sin del att det lämpligaste är att beskrivningen sker i flera paragrafer. av- seeende olika fall av diskriminering. På så sätt skulle de som kommer i kontakt med lagen lättare kunna förstå vilka situationer som avses.

Stockholms tingsrätt ställer sig mycket skeptisk till den föreslagna be- stämmelsen i 3 .5.

De argument som framfördes mot allmänt hållna regler ijämställdhetsla- gen. gäller enligt tingsrätten i lika hög grad för detta lagförslag. Tingsrätten anser att. om lagen till en början inskränks till att omfatta diskriminerings- förbud efter mönster ijämställdhetslagen. det så småningom kommer att stå klart vilka ytterligare situationer som behöver sanktioneras. För vissa av de situationer DU vill komma åt är det enligt tingsrätten bättre med regler om skyldighet för arbetsgivaren att iaktta visst förfarande.

Samwatts-utredningen tar upp arbetsgivarens undersökningsplikt enligt de föreslagna reglerna. Samerättsutredningen anser att visserligen förbätt- rar presumtionsregler den diskriminerades processuella ställning men sam- tidigt medför de vissa oönskade konsekvenser. Utredningen anför bli a.

Personer som tillhör en etnisk minoritet varken kan eller bör åläggas att vid anställning redogöra för sitt ursprung. Enligt betänkandet s. 92 y är det arbetsgivaren som har att visa att han inte insett eller bort inse att det förelåg etniska skillnader bland de arbetssökande. Härav följer en under- sökningsplikt för arbetsgivaren. Även om syftet med undersökningsplikten i grunden är angeläget finns det dock en risk för att arbetsgivaren tvingas att efterforska sina anställdas och arbetssökandes etniska hemvist. Sådana efterforskningar kan självfallet i allmänhet inte vara önskvärda. Med hän- syn härtill bör den undersökningsplikt som åläggs arbetsgivaren mjukas upp. trots att presurntionsreglernas räckvidd därigenom minskar.

Även SAF behandlar frågan om arbetsgivarens undersökningsplikt. En- ligt SAF måste arbetsgivaren. föratt kunna tillämpa lagen. känna till den enskilde arbetstagarens eller arbetssökandens etniska tillhörighet. Utred-

Pr0p. 1985/86:98

• Sida 176
•  Original

ningsförslaget innefattar. som DU själv påpekar. en plikt för arbetsgivaren att undersöka vilken etnisk tillhörighet den enskilde har. Denna undersök— ningsplikt kan tvinga arbetsgivaren till komplicerade. kontroversiella och utomordentligt känsliga bedömningar. SAF anser att beträffande en stor delav invandrarna i Sverige måste en etnisk klassificering med nödvändig- het bli godtycklig. Enligt SAF: s uppfattning måste det också vara möjligt för arbetsgivaren att i någon form registrera uppgifter om enskildas etniska tillhörighet. Det enda rationella för arbetsgivaren är att göra anteckning om etnisk tillhörighet i existerande personaldataregister. SAF menar att denna undersökningsplikt och registrering med all sannolikhet kommer att be- traktas som olustig och i många fall också som integritetshotande och diskriminerande av alla berörda. SAF uttalar att inom den privata sektorn. där varken anställningskrav eller meritvärdering är strikt fixerade vid den aktuella arbetsuppgiften. kommer lagförslaget att leda till byråkratisering. formalisering och rättsosäkerhet. Enligt SAF lämnar utredningens förslag om indirekt diskriminering fältet fritt för godtycke och arbetstvister. Var- ken arbetsgivare. anställda eller arbetssökande skulle kunna bedöma vilka krav på t. ex. färdigheter i svenska som det aktuella arbetet kräver. SAF nämner särskilt förslaget i 3 & som oacceptabelt med hänsyn till rättssäker- heten. SAF anser också att lagen skulle slå hårt mot de ”svaga" invandrar- grupperna genom att arbetsgivaren alltid måste ge företräde åt den som har bäst meriter. Det går t. ex. inte att anställa en lågutbildad assyrier om det frnns en finsk eller svensk sökande med bättre meriter.

TCO avstyrker det generella diskrimineringsförbudet i 3 &. Det är enligt TCO helt omöjligt att förutse alla de situationer i vilka paragrafen skulle kunna vara tillämplig.

Sveriges advokatsamfund är mycket kritiskt till den föreslagna 3 &. Enligt samfundets uppfattning bör. förutom åtgärder som omfattas av de följande paragraferna i förslaget. endast beivras fall då arbetsgivaren syste- matiskt och medvetet tillämpar ett anställningsförfarande som medför att vissa etniska grupper ej söker eller får en chans att söka ett ledigförklarat arbete. Samfundet anser dessutom att endast fall där diskrimineringsupp- såt föreligger. med tillämpning av den föreslagna bevisbörderegeln, bör utgöra brott mot lagen. Samfundet uttalar bl. a. följande.

Om utredningens avsikt är att brott mot den föreslagna lagen skall föreligga oberoende av arbetsgivarens syfte med åtgärden och att avgöran— de följaktligen skulle vara om åtgärden är objektivt godtagbar. torde anled- ning saknas att överhuvudtaget beröra ovan angivna bevisbörderegel. ef- tersom det skulle vara tillfyllest att fastställa om arbetsgivaren haft objek- tivt godtagbara grunder för sitt handlande. Anledning saknas att antaga att utredningen avsett att direkt och indirekt diskriminering skall behandlas olika och inga sakliga skäl kan heller åberopas för olika behandling av dessa båda fall. Vad som i sammanhanget skall anses vara objektivt har inte närmare angivits av utredningen.

Samfundet anser vidare att arbetsgivaren vid anställning i större ut- sträckning än vad DU förespråkat bör ha rätt att ta hänsyn till de anställdas

inställning och förhållandena på arbetsplatsen. Samfundet anför härom bl.a.

• Sida 177
•  Original

[ betänkandet. s. 142 anges: "Undantagsvis bör vid anställning också hänsyn kunna tas till sådana mer varaktiga motsättningar inom eller mellan etniska minoritetsgrupper som faktiskt kommit till uttryck antingen i Sveri- ge eller pä andra håll i världen." Samfundet ansluter sig till den uppfattning kommitten givit uttryck åt. Emellertid måste enligt samfundets mening arbetsgivare på mindre arbetsplatser även i andra fall än då så uttalade motsättningar kommer till synes ha rätt att i viss utsträckning följa de anställdas önskemål och taga hänsyn till andra omständigheter än de formella meriterna vid anställningsförfarande. Anställningar på mindre arbetsplatser sker ofta på grundval av intuition och personliga sympatier, eftersom det där kan få mycket besvärliga konsekvenser om någon anställs som inte passar in på arbetsplatsen.

Om valet i ett anställningsärende skulle stå mellan två svenska sökanden av samma kön äger arbetsgivaren utan påföljd anställa den minst merite- rade om denne enligt arbetsgivaren och de anställda skulle passa bättre in på arbetsplatsen än den mest meriterade. Det skulle med största sannolik- het uppfattas som stötande om samma avvägning inte fick göras om en av de sökande skulle tillhöra någon etnisk minoritet. Det skulle även kunna leda till att i vart fall mindre arbetsgivare avhåller sig från att söka arbets- kraft via arbetsförmedling eller anrronseringsförfarande just för att undvika att hamna i situationer av ovan angivet slag.

Till de remissinstanser som lämnar de föreslagna reglerna om diskrimi- neringsförbud utan erinran hör RÅ. RPS. arbetarskyddsstyrelsen. invand- rarnämnderna i vissa kommuner. KAB. SAC och flertalet invandrarorgani- sationer.

7 Aktiva åtgärder

De remissinstanser som behandlar de föreslagna reglerna om aktiva åtgär- der är från olika utgångspunkter tveksamma såväl i fråga om syftet med reglerna som dessas konstruktion.

Juridiska jbkultetsnämndmr vid Lunds universitet har. som tidigare framgått. uppfattningen att lagen bör skilja mellan det individinriktade civilrättsliga skyddet och det mer otfentligrättsligt präglade skyddet för hela kollektivet. Nämnden anför bl. a.

Lagförslagets disposition bygger i stället efter mönster från JämL på skillnaden mellan Förbud och Aktiva åtgärder. Det är inte bra redan av det skälet att den föreslagna lagen om förbud mot etnisk diskriminering knap- past föreskriver några aktiva åtgärder. 7 5 är ovanligt menlös och 8 .5 föreskriver inte några aktiva åtgärder. utan tillåter endast att arbetsgivaren vidtar aktiva åtgärder till förmån för minoritetsgruppen utan att detta betraktas som etnisk diskriminering av majoritetsgruppen. Den verkliga skiljelinjen går mellan det civilrättsliga och det offentligrättsliga skyddet. Detta gäller för övrigt också jämställdhetslagen. där JämO med stöd av bestämmelserna om "Aktiva åtgärder" ofta går in och vid vite förbjuder förfaranden som motverkar jämställdhet och mindre ofta föreskriver ak- tiva åtgärder. Rubrikerna Förbud mot etnisk diskriminering och Aktiva åtgärder kunde ersättas med t. ex. Förbud mot diskriminering av enskilda arbetssökande och anställda och Åtgärder som avser etniska minoritets- grupper.

• Sida 178
•  Original

Enligt AD ger utredningens förslag om positiv särbehandling av etniska Prop. 1985/86:98 minoriteter möjlighet för arbetsgivaren att diskriminera andra minoritets- grupper. AD anför bl.a.

De föreslagna bestämmelserna i 8 & lagförslaget är avsedda att ge utrym- me för positiv särbehandling av personer som tillhör etniska minoriteter. Förslaget har emellertid fått en utformning som gör det möjligt för arbetsgi- vare att i samarbete med sina anställda motverka hela lagförslagets syfte. En arbetsgivare som endast har anställda tillhöriga en viss etnisk minoritet kan sålunda med dessa anställda komma överens om att i fortsättningen ge företräde åt sådana som tillhörjust den etniska minoritet som är represen- terad på arbetsplatsen. Ett sådant avtal innebär alltså att alla andra etniska minoriteter liksom för övrigt svenskar i allmänhet utestängs från arbets- platsen i varje fall sålänge det finns någon med den aktuella nationaliteten som är intresserad av att söka arbete. Detta innebär i själva verket att lagen gör det möjligt för arbetsgivare att genomföra en öppen och långtgå- ende diskriminering av olika minoritetsgrupper.

Arbetsdomstolen vill påpeka att reglerna i 8 5 får återverkningar vid tillämpningen av 3—5 5.5. Om en arbetsgivare har ett lokalt kollektivavtal som ger företräde åt en viss etnisk minoritetsgrupp kan han sålunda utan påföljd i fortsättningen anställa personer ur den minoritetsgrupperi utan hinder av att andra arbetssökande är bättre meriterade. Arbetsgivare kan t. o. m. riskfritt i en sådan situation öppet deklarera att på hans arbetsplats skall inte förekomma några andra än dem som tillhör den etniska minoritet som gynnas enligt det lokala kollektivavtalet.

När det gäller syftet med förslaget om möjlighet till positiv särbehand- ling av etniska minoriteter är remisskritiken blandad.

SAMN anser att positiv särbehandling är ett befogat instrument när det gäller att få jämnare könsfördelning i arbetslivet därför att det då handlar om befolkningen som helhet. SAMN ifrågasätter dock utredningsförslaget om positiv särbehandling av etniska minoriteter och anför bl.a.

Risken är stor att man tidigt förlorar sig i svårigheter av följande slag: Skall alla invandrare räknas lika? Skall olika kvoter sättas upp för olika etniska grupper”? Skall kvoten bestämmas av andelen invandrare i hela landet eller begränsas till förhållandena på orten?

Man kan dessutom fråga sig om inte en sådan lagparagraf skulle bidra till att fördomarna mot etniska minoriteter förstärks.

När det gäller att främja möjligheterna för etniska minoriteter på arbets- marknaden tror SAMN att andra metoder än positiv särbehandling skulle vara mer framgångsrika.

Ärkebiskopen finner förslaget diskutabelt och uttalar.

En lag mot diskriminering i arbetslivet måste ha till syfte att skydda alla. och därför kan en omvänd diskriminering komma att uppfattas negativt av majoritetsbefolkningen med följd att rådande spänningar kan komma att öka.

Sveriges advokatsamfund uttalar att all form av diskriminering är för- kastlig. Samfundet ställer sig därför avvisande till positiv särbehandling 178

• Sida 179
•  Original

eftersom en sådan rent faktiskt kan medföra diskriminering. Samfundet avstyrker förslaget i 8 5.

S venska ILO-kommittén framhåller att DU: s förslag om positiv särbe— handling av etniska minoriteter ligger väl i linje med bestämmelserna i FN:s rasdiskrimineringskonvention. ILO-kommittén anför bl. a. följande.

FN:s rasdiskrimineringskonvention säger att särskilda åtgärder vid— tagna uteslutande för att åstadkomma tillfredsställande framsteg för så— dana rasgrupper. etniska grupper eller enskilda personer. som är i behov av skydd för att kunna på lika villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättighe- ter och grundläggande friheter. inte skall anses utgöra rasdiskriminering (art. 1:4). Konventionsstaterna skall t.o.m.. när omständigheterna föran- leder därtill. vidtaga sådana konkreta åtgärder på sociala. ekonomiska. kulturella och andra områden (art. 2:2). I båda artiklarna stipuleras att åtgärderna inte får leda till att olikvärdiga eller skilda rättigheter upprätt- hålls sedan syftet med åtgärderna uppnåtts.

Svea hovrätt delar DU:s uppfattning att den svenska rättsordningen tillåter att etniska minoriteter i lag positivt särbehandlas och att ett förbud mot positiv särbehandling därför kan sägas vara en försämring i förhållan- de till vad som gäller i dag. Hovrätten pekar på att FN:s rasdiskrimine— ringskonvention ålägger konventionsstaterna att vidta "särskilda och kon- kreta åtgärder”. som dock inte får vidmakthållas sedan syftet med dem har uppnåtts. Hovrätten anför vidare att de möjligheter till positiv särbehand— ling som 8 & medger överskrider de begränsningar som föreskrivs i kon— ventionen. Enligt denna skall avgörandet av om positivt särbehandlande åtgärder är påkallade ligga hos konventionsstaten och inte hos arbetsmark- nadens parter eller en enskild arbetsgivare. Hovrätten föreslår därför att 8 & ges det innehållet att JämO får möjlighet att besluta om vissa konkreta och tidsbegränsade positivt särbehandlande åtgärder.

Också samerättsutredningen delar DU:s uppfattning att en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet bör innehålla regler som tillåter positiv särbehandling och att sådana regler inte bör vara tvingande. Samerätts— utredningen betonar att under alla förhållanden måste undantag göras för rennäringen så att denna även framdeles förbehålls samerna.

Svenska samernas riksförbund. som tillstyrker förslaget, anför bl.a.

Enligt SSR:s uppfattning är det värdefullaste bidraget med diskrimine- ringsutredningens betänkande att det här framförs att positiv särbehand- ling är en nödvändig förutsättning för att kunna komma till rätta med sådant som är, eller på sikt kan bli. diskriminerande handlingar eller förhållningssätt.

Arimlslivscmtrum tycker att de möjligheter till positiv särbehandling som anges i 8 % knappast förtjänar beteckningen aktiva åtgärder. Arbets- livscentrum anför bl. a.

Enligt 8 åfår arbetsgivare gynna etniska minoriteter när kollektivavtal träffats med arbetstagarorganisation eller enligt särskild plan utan att det betraktas som diskriminering av majoritetsgruppen. 8 .5 är i sin nuvarande formulering föga förpliktandc och saknar konkret innehåll. Avsnittet med

• Sida 180
•  Original

aktiva åtgärder borde därför kunna utvecklas mer specificerat och förplik- tande i lagtexten. Exempel från USA om "aftirmative-action'lprogram torde här kunna vara vägledande. Exempel på positiva åtgärder kan vara krav på utbildning på minoritetsmedlemmars eget språk. utformande av skyddsföreskrifter på olika minoritetsspråk och andra åtgärder som tar hänsyn till minoritetsmedlemmars ofördelaktiga utgångsläge. Arbetsgiva- ren bör inom ramen för aktiva åtgärder uppmanas att rekrytera arbetstaga- re på ett sådant sätt att minoriteter inte blir underrepresenterade i företa- get. En mål- och tidsplan bör upprättas för detta ändamål.

Stockholms tingsrätt anser det tveksamt om den föreslagna regeln i 8 & är av värde. Tingsrätten uttalar bl. a.

Av betänkandet (sid. 55) framgår att arbetsmarknadens parter hittills inte visat något större intresse för att ingripa mot missförhållandena på detta område. Tanken att de nu på eget initiativ skulle gå ett steg längre än till att utjämna orättvisor är föga realistiskt.

När det gäller den närmare utformningen av 8 s i lagförslaget vill tings- rätten beträffande det tredje stycket påpeka att överläggningar direkt med personalen inte förekommer i nu gällande arbetsrättslig lagstiftning. Det bör därför preciseras hur sådana skall gå till och hur de skall manifesteras.

Landstingsförbundet delar DU: s uppfattning att det är uteslutet med tvingande regler om positiv särbehandling av arbetssökande.

JämO anser däremot att man bör överväga att införa en skyldighet för arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder med 6 & jämställdhetslagen som förebild. JämO anför bl. a.

DU: s förslag till regler om aktiva åtgärder genom positiv särbehandling skiljer sig från jämställdhetslagens på flera punkter och från diskrimine- ringsbestämmelserna. Så kan t. ex. endast etniska minoriteter vara föremål för positiv särbehandling, inte majoritetsbefolkningen. DU tänker sig kol— lektivavtal i normalfallet. medan jämställdhetslagen snarare framhäver kravet på planmässighet med sådana åtgärder. Till skillnad från jämställd- hetslagen och övrig arbetsrättslig lagstiftning med undantag av några sär- skilt angivna fall i arbetstidslagen. blir det enligt förslaget också möjligt att direkt med stöd av lagen sluta lokala kollektivavtal i dessa frågor. Möjlig- heten till positiv särbehandling enligtjämställdhetslagen har gjorts beroen- de av fördelningen mellan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare på arbetsplatsen. [ DU: s förslag är förutsättningen endast att en person inte tillhör maioritetsbefolkningen i Sverige och att fördelningen mellan majoritetsbefolkningen och minoritets- grupperna på arbetsplatsen avviker från vad som förekommer i samhället i övrigt.

Av jämställdhetslagen framgår tydligt vilket resultat som skall uppnås med aktiva åtgärder i form av bl.a. positiv särbehandling. I 85% tredje stycket sista meningen i DU: s förslag anges vad en plan om positiv särbehandling som arbetsgivaren gör upp skall syfta till. Det angivna syftet bör lyftas fram och placeras i inledningen till paragrafen. Samtidigt anges inte uttryckligen vilket slutligt mål som skall uppnås med positiv särbe- handling. ånnu mindre när detta skall anses uppnått. Det finns här anled— ning att erinra om bestämmelserna i artikel 2 p. 2 i FN:s rasdiskrimine- ringskonvention. När det så gäller skyldigheten för en arbetsgivare. som

• Sida 181
•  Original

ämnar göra upp en plan om positiv särbehandling. att samråda med arbets- tagarna på arbetsplatsen. saknas anledning att frångå medbestämmandela- gens regelsystem. JämO ställer sig vidare tveksam till DU: s uttalande att kollektivavtal på lokal nivå eller samråd med personalen utgör tillräcklig garanti för att positiv särbehandling inte används otillbörligt. Mot bak- grund av vad som har anförts bör utformningen av 8 & övervägas ytterliga- re.

SAF betvivlar att det finns fackliga organisationer som är beredda att ge arbetsgivaren avtalsenlig rätt att systematiskt diskriminera de medlemmar som tillhör den etniska gruppen svenskar. Möjligen kan enligt SAF undan- taget komma att utnyttjas av små företagare där både ägare och anställda tillhör viss etnisk minoritet i syfte att enbart anställa personer av samma nationalitet. Det förutsätter att de anställda inte ansluter sig fackligt.

LO anser att regler om positiv särbehandling bör utformas så att hänsyn kan tas inte bara till landets eller ortens befolkningssituation utan även till förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Därigenom skulle sådana regler även kunna gälla svenskar. Enligt LO måste det anses lika önskvärt att få in svenskar i företag med en överväldigande andel invandrare som det är att få in invandrare inom alla yrkesområden och företag. LO anför vidare.

Beträffande paragrafen 8. tredje stycket skulle förslaget öppna en möj- lighet för företag att endast anställa utländsk. oorganiserad personal med ringa språkliga och fackliga kunskaper. Detta skulle kunna ske genom att arbetsgivaren gör en överenskommelse med den för tillfället befintliga personalen. Detta innebär i sin tur risker för att vi får arbetsplatser helt utan möjlig- het till facklig insyn och aktivitet med efterföljande oacceptabla anställ- nings— och arbetsvillkor. Dessutom blir det i praktiken nästintill omöjligt att reglera vad som är att betrakta som överenskommelse med personalen. Skall sådan överenskommelse gälla viss tid? Om personalen som gjort överenskommelsen ersatts med ny personal? Skall det vara enhälligt- eller majoritetsbeslut bland personalen för att gälla? LO kan inse utredningens målsättning med förslaget men vill mot bak- grund av de uppenbart negativa effekter som förslaget innebär för såväl invandrare som ur allmänt fackliga utgångspunkter på det bestämdaste avstyrka 3: e stycket i paragrafen 8.

8 Övervakande myndighet

DU: s förslag att en myndighet skall övervaka efterlevnaden av en lag mot etnisk diskriminering ifrågasätts inte av remissinstanserna. Flera av dem som kommenterar förslaget i denna del är emellertid tveksamma till om jämställdhetsombudsmannen är det lämpligaste valet av myndighet. JämO anför bl. a.

Erfarenheterna från den tid som jämställdhetslagen har gällt talar för att en tillsynsmyndighet måste finnas för att en lag med förbud mot etnisk diskriminering skall få genomslagskraft. Starka skäl talar för att övervak- ningen av lagens efterlevnad läggs på JämO som DU har föreslagit. Det finns emellertid även här anledning att peka på risken av att jämställdhets-

• Sida 182
•  Original

arbetet därigenom får en annan och lägre prioritet än hittills. Samtidigt bör Prop. 1985/86:98 det också framhållas att DU: s förslag till val av övervakningsmyndighet också kan vara till nackdel sett ur de etniska minoriteternas synpunkt. Det kan vara förenat med svårigheter för en och samma myndighet att tillvara- ta två angelägna intressen. som inte alltid låter sig förenas. utan att något av dem blir lidande. Det är alltså nödvändigt att söka finna lösningar för tillsynen som eliminerar de berörda riskerna om utredningens förslag ge- nomförs i denna del.

Det merarbete. som JämO:s kansli kan komma att belastas med om JämO i enlighet med DU: s förslag får i uppdrag att övervaka tillämpningen av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet. är svårt att uppskatta. JämO kan endast bekräfta uppgiften i betänkandet att det för närvarande inte finns några möjligheter att inom ramen för befintliga resurser utföra dessa arbetsuppgifter. Det är självfallet vanskligt att söka bedöma vilket tillskott av perSOnal som kan behövas för att utföra de nya uppgifterna. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att JämO förutses skola tala i mål enligt den föreslagna lagen i en helt annan utsträckning än enligt jämställd- hetslagen. Det tillskott som DU har bedömt kommer att behövas får enligt JämO ses som ett absolut minimum. med risk för att det är tilltaget i underkant.

Al) pekar på att det kan bli så att ett stort antal klagomål kommer in till JämO när lagstiftningen väl blivit känd bland invandrare. Det kan enligt AD finnas en risk för att ärendena rörande diskriminering av invandrare blir så talrika att JämO får svårigheter att bedriva jämställdhetsarbetet på ett effektivt Sätt. Även SAMN är tveksam till förslaget med JämO som övervakande myndighet. SAMN anför bl. a.

Förslaget kan innebära en risk för en begreppsförskjutning. så att man i det allmänna medvetandet kommer att uppfatta JämO som en myndighet som enbart verkar för minoriteter. eftersom invandrare är en minoritet jämfört med svenskar. Detta vore i såfall olyckligt för jämställdhetsarbe- tet. som bl. a. går ut på att främja jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsplatser oavsett minoritetsställning.

Det kan vidare uppstå en risk för att ärenden om etnisk diskriminering med tiden kommer att utgöra merparten av JämO:s uppgifter. Enligt jämställdhetslagen ska JämO väcka talan "om ombudsmannen finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen" (ll ä). dvs. ären- det ska vara en principiell natur. Lagförslaget mot etnisk diskriminering går här betydligt längre och menar att JämO ska föra talan "om ombuds- mannen finner det skäligt" (13 5). Detta kommer sannolikt att medföra att mängden ärenden angående etnisk diskriminering som JämO kommer att ta upp i AD snart kommer att bli betydligt fler än jämställdhetsmälen. som ju ska vara prejudicerande. En påtaglig risk blir då att jämställdhetsfrå- gorna ur allmänhetens synvinkel kan komma i skymundan. vilket är till nackdel förjämställdhetsarbetet.

A andra sidan kan det vara ändamålsenligt att en tillsynsmyndighet. JämO. även handhar frågor om etnisk diskriminering. förutom de fördelar som anges i betänkandet.

Overvägande skäl talar dock enligt SAMN: s mening för att JämO inte blir bli tillsynsmyndighet.

• Sida 183
•  Original

Arhetslivscenrrum tror också att jämställdhetsarbetet kan bli lidande med DU: s förslag.

Allmänt vill arbetslivscentrum påtala risken för att den nya lagen tar bort kraft från JämL och att den kan hindra reformarbetet med JämL. Arbets- livscentrum vill på dessa grunder framföra tveksamhet beträffande huruvi- da det är lyckligt att övervakande myndighet blir JämO. Under alla förhål- landen bör stor vikt läggas vid att de resurser som tillförs JämO dels är tillräckliga dels innefattar kompetens i invandrar- och etniska diskrimine-

ringsfrågor.

Också invandrarnämnden i Botkyrka kommun betonar vikten av att JämO får erforderliga resurser för att övervaka lagens efterlevnad.

FredrikaBremer-Förbundet avvisar helt tanken på att JämO skall över- vaka den föreslagna lagstiftningen. Förbundet anför bl. a.

JÄMO handhar sedan 1980 efterlevnaden av lagen omjämställdhet mel- lan kvinnor och män i arbetslivet. Blir invandrare diskriminerad i arbetsli- vet på grund av kön är givetvis JÄMO rätt instans även för invandrade kvinnor och män.

Inrättandet av JÄMO är ett bevis för den grundläggande syn på förhål— landet mellan kvinnor och män som delas av alla politiska partier i Sverige. De båda könen skall _ åtminstone i arbetslivet — ges lika rättigheter. skyldigheter och möjligheter. Att till JÄMO lägga ännu en stor arbetsupp- gift. som skulle vara svår att skilja ut från den ursprungliga uppgiften. vore enligt vår mening mycket olyckligt. Ett sådant kategoriserande kan i säms— ta fall leda till att flera grupper bryts ut ur lagstiftningen och särbehandlas. Låt våra lagar gälla lika för alla.

F olkparriels ungdomsförbund föreslår att det inrättas en särskild diskri- mineringsombudsman och anför.

Vi vänder oss emot tanken att jämställdhetsombudsmannen ska sköta utredandet av brott mot den föreslagna lagen. Vi föreslår i stället en diskrimineringsombudsman. För det första riskerar diskrimineringsfrå- gorna annars att få en undanskymd plats. vilket motverkar den opinionspå- verkande uppgiften som lagen måste ha. För det andra skulle det kännas mer naturligt för den invandrare som drabbas av diskriminering i arbetsli- vet att vända sig till en diskrimineringsombudsman och inte en biträdande jämställdhetsombudsman. Vi har i betänkandet inte funnit nägra överty- gande argument för varför JämO skulle ha rollen som övervakare av den

föreslagna lagen.

Några remissinstanser är dock positiva till förslaget bl. a. Riksförbundet för invandrarbyråpers(mal. Landstingsförbundet uttalar att lagförslagets likhet medjämställdhetslagen gör det naturligt att JämO blir övervakande myndighet. Också invandrarnämnden i Västerås kommun stöder förslaget och anför bl.a.

Sverige får då samma system som man har i USA. där en myndighet ansvarar för övervakning av en lag mot etnisk diskriminering och könsdis- kriminering. Nämnden anser detta förslag vara bra då erfarenheter från det

• Sida 184
•  Original

ena området kan användas för det andra. Nämnden vill dock understryka vikten av att JämO tillförs goda kunskaper om invandrar- och minoritets- gruppernas situation i Sverige.

Juridiskafakultetsnämnden vid Stockholms universitet lämnar ett alter- nativt förslag till hur man lagstiftningsvägen bör motverka etnisk diskrimi- nering. I fråga om behovet av en övervakande myndighet uttalar nämnden bl.a. följande.

Erfarenheter från andra länder synes visa att lagstiftning mot etnisk diskriminering inte kan bli särskilt effektiv. om det inte finns en special- m_vnt1ighct med uppgift att övervaka och samordna tillämpningen. Också en reglering enligt de riktlinjer som här skisserats bör kompletteras med förvaltningsrättsliga bestämmelser om en särskild myndighet som besitter specialistkunskaper på rättsområdet och som kan verka för en enhetlig tillämpning. En sådan myndighet behöver inte ges behörighet att föra talan utan kan ha till huvuduppgift att företa utredningar ät och ge råd och anvisningar till åklagare och enskilda i ärenden om ifrågasatt diskrimine- ring. l linje med vad ovan sagts om önskvärdhcten av en mer enhetlig reglering borde dylik myndighet för övrigt ges kompetens inte bara vid etnisk diskriminering på arbetsmarknaden utan också vid olaga diskrimine- ring inom andra samhällsområden. Eftersom Jämställdhetsombudsmannen redan har uppgifter av likartad karaktär. synes det—lämpligt att den myndig- heten också ges ansvaret såvitt gäller etnisk diskriminering.

9 Påföljder och tillämpning

Även i fråga om DU: s förslag till påföljdsregler anser de flesta remissin- stanserna att reglerna bör närmare anpassas till jämställdhetslagens mot- svarande regler.

Några remissinstanser tar upp DU: s förslag att man bör utreda om en diskriminerad arbetssökande utöver skadestånd kan ges företrädesrätt till anställning i någon form. SIV påpekar att en regel om företrädesrätt kan komma i konflikt med andra trygghetslagar. Sett ur den diskriminerades synpunkt måste dock enligt SIV den mest reparativa åtgärden vara att erhålla det sökta arbetet. SIV förordar att frågan om företrädesrätt utreds. SIV anser att. trots att komplikationerna därmed blir ännu större. även frågan om rätt till omedelbar anställning bör utredas. JämO. som i annat sammanhang framställt förslag om en ändring avjämställdhetslagen på den här punkten. stöder DU: s förslag om utredning. Ärkebiskopen anser att en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet bör innehålla möjligheten att ogiltigförklara ett lagstridigt anställningsbeslut. Ärkebiskopen anför bl.a.

Frågan om påföljd är komplicerad. Ur etisk synpunkt är det inte accep- tabelt att en arbetsgivare kan välja att fortlöpande utöva diskriminering mot att han betalar skadestånd. Om domstol kunde ogiltigförklara en anställning skulle detta innebära att samhället som sådant hade slutavgö- randet i ett anställningsärende inom den privata sektorn. Å andra sidan skall jämställdhetsombudsmannen enligt förslaget vid vite kunna ålägga arbetsgivare att upphöra att ställa sådana krav på arbetssökande som har till syfte att diskriminera etniska minoriteter. och redan därigenom är den

• Sida 185
•  Original

privata anställningsrätten reglerad. Om en särskild lag därför skall stiftas. bör denna ha som uppgift att rätta en oriktig handling och upphäva ett felaktigt beslut.

Förslaget om utredning av företrädesrätt till anställning tillstyrks också av bl.a. Riksförbundet för personal vid inmrtdrorbyråer. Italienska Riks- förbundet. Jugoslaviska Riksförbtmdet och Turkiska Riksförbundet.

SAC anser att påföljd vid brott mot diskrimineringsförbuden bör vara att brottet korrigeras. SAC anför bl. a. följande.

Den diskriminerade bör anställas. befordras eller utbildas och få den lön anställningen eller befordran innebär retroaktivt. sedan det datum diskri— mineringen skedde. Gäller det utbildning som på grund av diskriminering blir fördröjd bör arbetsgivaren. den fackliga organisationen eller arbetsför— medlingen betala skadestånd till den diskriminerade. — Om någon fått sämre lön på grund av diskriminering bör han/hon i fortsättningen få lika 'lön' och dessutom retroaktiv lön för den tid diskrimineringen pågått. —— Om någon tilldelats sämre arbetsuppgifter på grund av diskriminering bör han/hon i fortsättningen tilldelas 'lika' arbetsuppgifter och den som är ansvarig för diskrimineringen bör betala skadestånd till den drab— bade. — Anser sig flera personer ha blivit diskriminerade när de sökt samma

anställning, befordran eller utbildning bör det utredas vem/vilka som borde ha anställts. befordrats eller utbildats och ge den/dessa upprättel- se enligt ovan.

Enligt invandrarförvaltningen i Stockholms kommun bör även en facklig organisation omfattas av skadeståndsskyldigheten. Förvaltningen fram— håller att i dag föregås tjänstetillsättningar. utbildningsplanering m.m. av MBL-förhandlingar. Enligt förvaltningen har de fackliga företrädarna stort inflytande i dessa frågor och deras ansvar är lika stort som arbetsgivarens vid fall av diskriminering. Samma uppfattning har den Särskilda invandrar- grupper: i diskrimineringsfrågor liksom flera andra invandrarorganisa- tioner.

LanListingsförbundet delar inte DU: s uppfattning att högre skadestånd bör utdömas vid etnisk diskriminering än vad som blivit praxis i könsdisk- rimineringsmål. Endast i rena undantagsfall bör enligt förbundet högre skadestånd kunna dömas ut. Enligt förslaget i 10 5 skall arbetsgivare vid vite kunna föreläggas att fullgöra sina skyldigheter enligt 3 &. Statens invandrarverk påpekar att 3 € inte innehåller några föreskrifter. endast en beskrivning av när diskrimine- ring föreligger. Samma påpekande gör Svea hovrätt.

Enligt TCO medför förslaget i 10 & att JämO och AD kommer att kunna utfärda förelägganden för arbetsgivaren i arbetsledningsfrågor. TCO finner det anmärkningsvärt att myndigheter på detta sätt får ett betydligt starkare inflytande på arbetsledningen än vad de anställda har.

DU: s förslag till utformning av regler om vitesförelägganden kritiseras av JämO som bl. a. anför.

• Sida 186
•  Original

I 18 äföreslår DU att JämO själv skall få utfärda formella förelägganden. eventuellt med vite. under förutsättning att de godkänns av de arbetsgivare som berörs. JämO anser för sin del att föreläggande inte bör komma i fråga. om en arbetsgivare frivilligt rättar sig efter påpekanden frän JämO ifråga om lagens efterlevnad. En arbetsgivare. som å andra sidan inte kan tänka sig att frivilligt vidta en av JämO önskad åtgärd. kommer knappast att godkänna ett föreläggande från JämO att vidta åtgärden. JämO har därför svårt att se nyttan med den föreslagna bestämmelsen. När det gäller förelägganden i syfte att förmå arbetsgivare att lämna uppgifter enligt 12 & bör bestämmelsen utformas i överensstämmelse med 15 å andra stycket jämställdhetslagen. [ övrigt kan 18 & utgå.

1 konsekvens med sin inställning till det allmänna diskrimineringsförbu- det i 3 % lagförslaget avstyrker arbetsdomstolen även förslaget i 19 9”. Enligt AD är det en omöjlig tanke att frågor rörande den allmänna perso- nalpolitiken skall prövas inom ramen för ett enskilt tvistemål i en domstol. Stockholms tingsrätt anser inte att det finns skäl att frångå jämställdhetsla- gens bestämmelser i fråga om föreläggande och utdömande av vite. Samma uppfattning har S ven hovrätt. Svenska kommunförbundet anser inte att det finns skäl att frångå systemet med en särskilt inrättadjämställdhetsnämnd.

Förslaget att göra arbetsdomstolen till exklusiv instans i diskrimine- ringstvister kritiseras av flera remissinstanser. däribland AD. som påpekar att den föreslagna ordningen saknar motsvarighet i annan jämförlig arbets- rättslig lagstiftning och som därför förordar att man följer den ordning som gäller enligt jämställdhetslagen. Liknande synpunkter framförs av bl.a. JK . JämO. Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt. TCO. SA C ()/.SR och Sveri- ges advokatsamfund.

Några invandrarorganisationer är positiva till förslaget med AD som exklusiv instans. Samerättsutredningen. Svenska samernas riksförbund och Same Ätnam uttalar däremot en allmän tvekan till om AD överhuvud- taget är lämplig att avgöra diskrimineringstvister. Riksförbundet t. ex. anser att AD genom sin uppbyggnad och sammansättning är föga ägnad att på ett riktigt sätt kunna hantera de ofta grannlaga frågor som skulle möta då det gäller att avgöra diskrimineringstvister.

Arbetsliiu'centrum föreslår att invandrarnas organisationer erbjuds rc- presentation i AD med både säte och stämma. Förslaget från den särskilda invandrargruppen [ diskrimineringsfi'ågor innehåller också bestämmelser om representation i AD för invandrarorganisationerna.

DU: s förslag om rätt för en enskild att ta del av arbetsgivarens besluts- underlag tillstyrks av JämO, som utgår från att förslaget bara avser den som i ett visst fall tror sig missgynnad. JämO anför vidare.

Regeln bör ge rätt för t.ex. en arbetssökande att ta del av den anställdes meriter och för en arbetstagare att ta del av uppgifter om arbetsvillkoren för arbetsgivarens övriga arbetstagare. För att ha framgång med en tvist om lönediskriminering är det t. ex. helt nödvändigt att få tillgång till upp- gifter om andra arbetstagares löner. Sådana möjligheter finns i dag på den offentliga sektorn men inte på den privata. Det huvudsakliga syftet med en sådan rätt skulle vara. att en arbetssökande eller arbetstagare själv kan skaffa sig underlag för en bedömning av utsikterna till framgång i en

• Sida 187
•  Original

diskrimineringstvist. redan innan en anmälan görs eller talan väcks. Erfa- Prop. 1985/86:98 renheterna hittills av jämställdhetslagen talar för att en sådan möjlighet kan vara helt avgörande för att en arbetstagare skall våga göra en anmälan. som ju blir offentlig, och därmed också utsätta sig för risken av trakasseri- er eller andra olägenhetcr på arbetsplatsen.

AD ställer sig tveksam till om den föreslagna bestämmelsen behövs. I det stora flertalet fall får arbetstagaren stöd antingen av sin fackliga organi- sation eller också av JämO som har särskilda möjligheter att få tillgång till arbetsgivarens handlingar. Om arbetstagaren inte får stöd av någon av dessa, synes enligt AD reglerna i rättegångsbalken om editionsföreläg- gande tillräckliga.

SI V påpekar att den föreslagna regeln kan ge det felaktiga intrycket att den enskilde. som inte företräds av facklig organisation eller JämO, har en ovillkorlig rätt att få del av beslutsunderlaget. Paragrafen bör formuleras så att om arbetsgivaren vägrar den enskilde del av beslutsunderlaget. kan denne vända sig till JämO.

SAV förutsätter att den föreslagna regeln inte är avsedd att innebära någon ändring av huvudregeln på det statliga området enligt vilken en handling är offentlig. Enligt Stockholms tingsrätt talar mycket för att den föreslagna regeln behövs för att påståenden om diskriminering på den privata sektorn skall kunna styrkas. På grund av förhållandena på den privata sektorn anser tingsrätten att regeln bör kompletteras med en sank— tionerad skyldighet att bevara kopior av handlingar som ingivits av sökan- de. Enligt Sveriges advokatsamfund är det av stor vikt att klargöra att en enskild inte har rätt att få del av arbetsgivarens beslutsunderlag mot dennes bestridande. Sådant underlag innehåller ofta uppgifter om person- liga förhållanden som inte är avsedda att komma till allmän kännedom. Detta förebyggs genom att den enskilde får vända sig till JämO som på sedvanligt sätt prövar Om hon skall begära handlingarna av arbetsgivaren.

Några remissinstanser framhåller behovet av längre talefrister än dem som DU föreslagit. Till dessa hör JämO. TCO, SACO/SR. invamlrarför- valtningen i Stockholms kommun och Riksförbundet för personal vid in- vandrarbyråer.

10 Övrigt

Många remissinstanser framhåller betydelsen av utbildning och informa- tion för att motverka etnisk diskriminering i samhällslivet. DU: s förslag att statens invandrarverk i samråd med bl. a. skolöverstyrelsen fåri uppdrag att utarbeta en plan för utbildnings- och informationsinsatser i samband med lagens införande kommenteras av SÖ.

SÖ instämmer med utredningens synpunkter på betydelsen av informa- tion och opinionsbildning i samband med ett genomförande av lagstiftning av detta slag. Vid införandet av jämställdhetslagen spreds information om den nya lagstiftningen bl. a. genom funktionärer inom studie— och yrkesori- entering. Enligt SÖ: s mening bör. med tanke på bl. a. lärarutbildningen. även 187 UHÄ ingå i den föreslagna samrådsgruppen.

• Sida 188
•  Original

När det gäller personal inom skolan bör förutom specifika inf ormations- insatser, såsom särskild informationsskrift. den föreslagna lagen kunna tas upp i samband med lokal fortbildning av personal vid studiedagar eller inom den externa fortbildningen för särskilt berörda lärare. 1 det senare fallet bör planering ske i samråd med högskolemyndigheterna och — såvitt gäller t. ex. lärare i grundskolan och gymnasieskolan — med företrädare för kommunerna. När det gäller elever/kursdeltagare finner SÖ att det. utöver den information och utbildning om lagen. för vilken man i utredningen föreslår särskilda resurser. med hänsyn till den höga arbetslösheten hos invandrare vore önskvärt med även insatser för en förbättrad undervisning i svenska som främmande språk i grundskolan och för en förbättrad väg- ledning för invandrarelever i syfte att höja deras kompetens _för fortsatta studier och för arbetslivet. Förslag till sådana åtgärder har SO redovisat i anslutning till sin utvärdering av hcmspråksreformen (dnr 252-82: 770).

Enligt SÖ: s mening är det viktigt att informationsinsatserna inte enbart koncentreras till tidpunkten för ett införande av ett regelsystem som det föreslagna. utan att erfarenheter och insikter inom området sprids kontinu- erligt även i fortsättningen.

Statens invandrarverk anför bl. a. följande.

Vid ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen krävs utbildnings- och informationsinsatser. Invandrarverket kan fylla funktionen som cen- tral instans i planeringen av dessa insatser. Samarbete krävs med många olika offentliga organ. däribland JämO. samt med arbetsmarknadens parter och invandrar- och minoritctsorganisationerna. Viktigast är att arbets- marknadens parter engagerar sig i informationen.

Det är svårt att bedöma om utredningens kostnadsberäkning är realis- tisk. Skall insatserna beröra samtliga de målgrupper som utredaren föresla- git förefaller beloppet rimligt. Verket ifrågasätter emellertid det lämpliga i att göra t. ex. grund- och gymnasieskolans elever till en målgrupp av speciell vikt i sammanhanget.

Verkets erfarenheter från andra liknande insatser tyder på att behov av insatser kommer att finnas under flera år efter en inledande. omfattande informations- och utbildningsinsats. Resurser bör därför tilldelas för för- slagsvis tre år med merparten avsatt för det första året och i samband med att lagen träder i kraft.

LO tar också upp frågan om behov av information och utbildning. LO anför bl. a.

I samband med lagens ikraftträdande måste betydande resurser avsättas från samhällets sida för utbildnings- och informationsverksamhet. Det är viktigt att såväl invandrare som svenskar får klart för sig lagens bakgrund och innehåll. I annat fall riskerar man att felaktiga uppfattningar om lagen kan vändas i invandrarfientlig riktning. Likaså är det viktigt att invandrar- na själva fär en realistisk uppfattning om lagens syften och möjligheter. Denna opinionsbildande verksamhet blir särskilt kostsam med hänsyn bl.a. till alla översättningsbehov. De fem miljoner kronor som nämns i betänkandet är mot denna bakgrund otillräckliga.

De fackliga organisationerna har ett stort ansvar för att medlemmarna informeras om lagens innehåll samt att bevaka våra medlemmars rättighe- ter. Det är då nödvändigt att LO och fackförbunden tilldelas resurser av samhället för att klara dessa uppgifter. Det belopp om två miljoner kronor

• Sida 189
•  Original

som enligt betänkandet ska delas av arbetsmarknadens parter är därvid otillräckligt. Det kommer inte ens att räcka till en blygsam informationsin- sats, än mindre till utbildning.

DU: s förslag att det uppdras åt SÖ och UHÄ att gemensamt utarbeta ett system för jämförelser mellan svenska utbildningar och motsvarande ut- ländska kommenteras av några remissinstanser.

SÖ anför följande.

SÖ kan vitsorda att det redan nu i samhället i stort finns behov av möjligheter att få en utländsk utbildning/praktik värderad i förhållande till motsvarande svenska. SÖ delar utredningens uppfattning att detta behov säkerligen skulle öka om arbetsgivare vid tillämpning av den föreslagna lagen i större utsträckning skulle få anledning att från auktoritativt håll söka få besked om utländska utbildningars innehåll och jämförbarhet med svenska.

SO ser dock inga möjligheter att äta sig att —— i större utsträckning än vad som nu sker när det gäller lärarbehörigheter eller frågor som har direkt anslutning till grundskolan eller gymnasieskolan — bedöma utbildningar förvärvade utomlands såvida inte resurser härför ställs till SÖ: s förfogan- de. Några av de svårigheter som kan uppkomma vid bedömningar av ifrågavarande slag finns redovisade i UHÄ-rapporten 1983: 19 "Värdering av utländsk högskoleutbildning".

SÖ instämmer i utredningens bedömning. att ett system förjämförelscr mellan svenska och utländska utbildningar behöver utarbetas. SÖ vill emellertid i sammanhanget framhålla. att representanter för SÖ ingår i en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet där man diskuterar förutsätt- ningarna för att inrätta en motsvarighet till de National Equivalence and Mobility Information Centres som finns bl.a. i London. Haag och Bonn. I dessa Information Centres arbetar man med jämförelser av olika länders utbildningssystem i syfte att underlätta bedömningen av olika utbildningar när det gäller främst inträde till högre studier men också vid anställning. Detta arbete stöds av Europarådet. Enligt SÖ:s mening borde det vara möjligt att för svensk del dra nytta av det arbete som nedlagts viddessa centres för att börja bygga upp det system för värdering av utländska utbildningar som utredningen föreslår. UHÄ hari sin anslagsframställning förklarat sig vara berett att påbörja uppbyggnaden av ett sådant system, vilket SÖ välkomnar. Om erforderliga resurser ställs till förfogande är SÖ beredd att mera aktivt delta i detta utredningsarbete.

Innan ett sådant system kunnat förverkligas bör man enligt SÖ: s mening visa förståelse för att en arbetsgivare i vissa fall kan ha stora svårigheter att rätt bedöma utländsk utbildning.

SIV anser att det finns behov av ett system för meritjämförelser även i fråga om utomnordiska yrkesutbildningar under högskolenivå. t. ex. svets-. byggnads- och barnskötarutbildningar. SlV framhåller att majorite- ten av invandrarna arbetar inom sådana yrken. De kan ha lång yrkeserfa- renhet som endast är dokumenterad med arbetsintyg. Enligt SIV är det ett slöseri både för den enskilde och för samhället att låta dessa yrkesgrupper gå om hela sin utbildning i Sverige.

DU: s förslag om ett meritvärderingssystem stöds också av bl.a. arbets- lt'vscc'ntrum. invandrarpolitiska kommittén. TCO och FPU.

• Sida 190
•  Original

Departementspromemorian (Ds A 1985: 6) En ombudsman mot etnisk diskriminering

Diskrimineringsutredningen (A l978:06) föreslog i delbetänkandet (SOU 1983: [S) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet en arbetsrättslig lag- stiftning efter mönster av lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvin- nor och män i arbetslivet. Efter remissbehandling av betänkandet har frågan om lagstiftning mot etnisk diskriminering beretts vidare inom rege- ringskanslict i ytterligare kontakt med en del remissinstanser.

I denna promemoria föreslås en lag mot etnisk diskriminering. ljämfö- relse med utredningens förslag har förslaget i promemorian en annan uppbyggnad och inriktning.

Utredningens förslag gällde enbart arbetslivet. Det innehöll bl.a. ska- deståndssanktionerade förbud för arbetsgivare att diskriminera någon på etnisk grund. regler om bevispresumtioner och om aktiva åtgärder. Vidare fanns i utredningens förslag regler enligt vilka jämställdhetsombudsman- nen skulle övervaka lagen och arbetsdomstolen pröva tvister om lagens tillämpning.

I promemorian föreslås istället en lagstiftning vars huvudtanke är att en ombudsman genom olika åtgärder skall motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet. Genom råd och upplys— ningar avses ombudsmannen hjälpa enskilda. som blivit utsatta för etnisk diskriminering, att komma till sin rätt. Någon uppgift att därvid föra den enskildes talan i rättegång skall ombudsmannen dock inte ha. Vidare skall ombudsmannen genom överläggningar. information och på annat lämpligt sätt söka motverka etnisk diskriminering i samhället. Arbetslivets område skall ägnas särskild uppmärksamhet. Ombudsmannen föreslås därvid få som uppgift att bevaka att arbetssökande inte utsätts för etnisk diskrimine- ring i samband med anställning. Vidare skall ombudsmannen i kontakt med arbetsgivare och arbetstagarorganisationer främja ett gott förhållande i arbetslivet mellan olika etniska grupper. En arbetsgivare föreslås också vara skyldig att delta i överläggningar och att lämna uppgifter när ombuds- mannen begär det. För att säkerställa detta förfarande föreslås en regel om vite.

Ombudsmannen skall enligt förslaget vara administrativt knuten till sta- tens invandrarverk. För några uppgifter. bl.a. till visst stöd för ombuds- mannen. föreslås vidare att en särskild nämnd inrättas. Ordföranden i nämnden skall vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare.

Ombudsmannen och nämnden avses bl.a. att årligen till regeringen rapportera om sina erfarenheter av lagens tillämpning för att ge regeringen underlag för en kontinuerlig bedömning av om lagstiftningen på området är tillräcklig och eljest lämpligt utformad.

Lagen föreslås träda i kraft den ljuli 1986.

• Sida 191
•  Original

] Lagförslag 1.1 Förslag till Lag mot etnisk diskriminering

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Lagens ändamål

l _5 Denna lag har till ändamål att motverka varje form av etnisk diskrimi- nering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet.

Etnisk diskriminering

2 5 Med etnisk diskriminering avses i denna lag att en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av ras. hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Ombudsman mot etnisk diskriminering

3 & En ombudsman mot etnisk diskriminering skall verka för att diskrimi- nering på etnisk grund inte förekommer i samhällslivet. Ombudsmannen utses av regeringen.

4 & Ombudsmannen skall genom råd och på annat sätt se till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta tillvara sina rättigheter.

Ombudsmannen skall vidare genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning, information och på annat sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering.

5 & Ombudsmannen skall särskilt motverka att arbetssökande utsätts för etnisk diskriminering i samband med anställning. Ombudsmannen skall också i kontakt med arbetsgivare och berörda arbetstagarorganisationer främja ett gott förhållande mellan olika etniska grupper i arbetslivet.

Nämnd mot etnisk diskriminering

6 & Regeringen utser en nämnd mot etnisk diskriminering som skall bestå av tre ledamöter. Ordföranden skall vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare.

Nämndens uppgifter är att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor om tillämpning av denna lag och att hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder so'm är ägnade att motverka etnisk diskriminering. Nämnden skall vidare pröva ärenden enligt 8 &.

Förfarandet hos ombudsmannen och nämnden 7 5 En arbetsgivare är på ombudsmannens uppmaning skyldig att delta i sådana överläggningar och lämna sådana uppgifter som behövs för om- budsmannens verksamhet på arbetslivets område.

Även andra bör delta i överläggningar med och lämna upplysningar till ombudsmannen. om ombudsmannen önskar det.

• Sida 192
•  Original

8 5 Om en arbetsgivare inte rättar sig efter ombudsmannens uppmaning Prop. 1985/86:98 enligt 7 5 första stycket får nämnden på ombudsmannens begäran föreläg- ga vite. Nämndens beslut i ärende om vite får inte överklagas. Frågor om utdömande av vite prövas av länsrätt på ansökan av ombuds- mannen.

Denna lag träder i kraft den ljuli |986.

1.2 Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att det i sekretesslagen (19802100') skall införas en ny paragraf. 9 kap. 22 å, av följande lydelse.

9 kap. 22 & Sekretess gäller hos ombudsmannen mot etnisk diskrimine- ring eller nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (19861000) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1986.

2 Inledning

En utgångspunkt för svensk invandrarpolitik är att de som får bosätta sig i Sverige skall omfattas av samma rättigheter och skyldigheter samt erbju- das samma möjligheter som andra invånare. Att människor är likaberätti- gade oavsett etnisk tillhörighet och att tolerans råder mellan olika befolk- ningsgrupper hör alltså till den svenska invandrarpolitikens grundläggande värderingar. Etnisk diskriminering i alla former är därmed oacceptabel och skall motarbetas. Dessa värderingar är allmänt omfattade i det svenska samhället.

Diskrimineringsutredningen (DU) har i sitt arbete kartlagt förekomsten av etnisk diskriminering i Sverige. Utredningen har behandlat frågan från skilda aspekter. Man har studerat invandrarnas ställning mera generellt på arbetsmarknaden bl.a. med hjälp av statistiska undersökningar. Utred- ningen har också undersökt svenskars attityder till invandrarna. Vidare har frågan behandlats utifrån den enskildes egna upplevelser och känslor av att ha blivit utsatt för etnisk diskriminering._ Slutligen har DU gått igenom de rättsregler som riktats mot eller eljest kan användas mot etnisk diskrimierning samt studerat tilllämpningen av dessa regler.

DU har visat att det förekommer etnisk diskriminering från såväl enskil- da som från företag. organisationer och institutioner. Utredningen har särskilt uppmärksammat förhållandena på arbetsmarknaden.

Situationen på arbetsmarknaden för invandrare har blivit allt kärvare. Många arbeten som tidigare väntade på nykomna invandrare t. ett. inom tillverkningsindustrin har i stor utsträckning rationaliserats bort eller er- satts av en ny teknik. som kräver speciell utbildning. Den minskade 192

• Sida 193
•  Original

utbyggnadstakten i den offentliga sektorn har också haft effekter på in- vandrarnas sysselsättning. Under en lång följd av år har den registrerade arbetslösheten hos utländska medborgare varit högre än för arbetskraften i övrigt. Det är också en större andel än tidigare som återfinns i arbetsmark- nadsutbildning och andra arbetsmarknadspolitiska insatser.

Samtidigt som dessa förändringar ägt rum, har det skett ett generations- skifte inom de invandrargrupper som kom under perioden 1960—1975. Ungefär 300000 barn har fötts i Sverige som barn till invandrare som kom hit under de femton åren. Många av de invandrare som kom direkt efter andra världskriget har nu barnbarn födda i Sverige. Denna andra och tredje generationens invandrare, som alla är födda i Sverige. har andra förvänt- ningar än föräldragenerationen. De kräver rättmätigt att få samma möjlig- heter till utbildning och arbete som andra ungdomar och att också möta respekt för sitt ursprung.

Regeringen har nyligen i regeringsförklaringen inför 1985/86 års riksmöte redovisat sin avsikt att föreslå riksdagen åtgärder mot etnisk diskrimine— ring bestående i dels en skärpning av straffet för olaga diskriminering. dels inrättandet av en ombudsman mot etnisk diskriminering.

[ denna promemoria behandlas frågan om inrättande av en sådan om- budsman. I det följande redovisas först —— i vissa delar endast översiktligt — ett bakgrundsmaterial om gällande rättsregler på området och om om- budsmän och andra tillsynsorgan (avsnitt 3). Sedan följer en kortfattad redogörelse för DU: s arbete (avsnitt 4). Därefter redovisas övervägandena bakom förslaget om en ombudsman (avsnitt 5) och en kommentar till ett lagförslag i frågan (avsnitt 6).

3 Bakgrund

3.1 Internationella konventioner och överenskommelser

Sverige är bundet av flera internationella konventioner och överenskom- melser som alla i olika avseenden syftar till att skapa garantier för männi- skors rätt till likabehandling och skydd mot diskriminering. I DU: s betän- kanden har lämnats redogörelser härför (se SOU 1.984: 18 s. 39—40 och Ds A 1984: 7 s. 17—24). Här lämnas endast följande förteckning.

— FN-stadgan

— FN: 5 allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna -— Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - FN:s konventioner om flyktingars rättsliga ställning respektive om statslösa personers rättsliga ställning — Europarådets bosättningskonvention — ILO: s konvention angående diskriminering ifråga om anställning och yrkesutövning — Unesco: s konvention mot diskrimineringi undervisningen — Europarådets sociala stadga

• Sida 194
•  Original

— FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering ('en översättning av texten finns med som bilaga 2 i SOU 1983: 18) — FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska. sociala och kulturella rättigheter — Europarådets konvention om migrerande arbetstagares rättsställning —- Överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad

3.2 Utländsk rätt

Redogörelser för utländsk rätt har lämnats i DU:s betänkanden. I DsA 1984z7 redovisas lagstiftning i elva länder såvitt gäller etnisk diskrimine- ring utanför arbetslivet, se 5. 25—41. 1 SOU 1983: 18, s. 59—67 finns en motsvarande redogörelse om hur frågan om etnisk diskriminering i arbets- livet behandlas i nio länder. Under sommaren 1985 har den redogörelsen kompletterats med uppgifter om utvecklingen sedan betänkandet färdig- ställdes. Detta material ftnns tillgängligt hos arbetsmarknadsdepartemen- tets rättssekretariat. Här hänvisas endast till redogörelserna i de nämnda betänkandena.

3.3 Frågans tidigare behandling i Sverige'

Straffstadgandet om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 .5 brottsbalken (BrB) infördes år 1948. Bestämmelsen mot olaga diskrimineringi 16 kap. 9 & BrB är av yngre datum. Den tillkom år 1971 när Sverige anslöt sig till rasdiskri- mineringskonventionen (prop. 1970: 87, ] LU 41. rskr 261). Sveriges an- slutning till denna konvention föregicks av att en särskild kommitté under- sökte vilka krav på svensk lagstiftning mot rasdiskriminering som konven- tionen ställde, se betänkandet (SOU 1968: 68) Lagstiftning mot rasdiskri- minering. I förarbetena behandlas ingående frågan om konventionen ford— rade cn lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. I propositionen föreslogs inte någon sådan lagstiftning och arbetsmarknaden kom genom riksdagens beslut att undantas från tillämpningsområdet för stadgandet om olaga diskriminering.2

3.4 Gällande rätt

3.4.1 Regeringsformen

] 1 kap. 2 & regeringsformen (RF) finns de s. k. program- och målsättnings- stadgandena. I denna paragraf stadgas bl.a. att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det allmänna åläggs vidare att trygga de s.k. sociala rättigheterna. dvs. rätten till arbete. bostad. utbildning och

' Se närmare härom i DsA l984:7 s. 42—44 och SOU 1984: 18 s. 35—37. : Se SOU 1968: 68 s. 17. 45. 54. 57. 63—65 och 69. prop. 1970: 87 s. 60 och 65. Första lagutskottet delade uppfattningen i propositionen att man för närvarande kunde avstå från lagstiftning vad gäller arbetslivet. beaktade att anställningsskyddskom- mittén nyligen tillsatts men underströk att. om en påtaglig tendens till rasdiskrimi- nering skulle visa sig i arbetslivet och arbetsmarknadens parter inte skulle kunna bemästra svårigheterna på ett tillfredsställande sätt. man måste överväga att ingripa med lagstiftningsåtgärder.

• Sida 195
•  Original

social omvårdnad. Slutligen anges i detta stadgande. som en grundval för den svenska invandrarpolitiken, att etniska, språkliga och religiösa minori- teters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

I 2 kap. RF. det s.k. rättighetskapitlet, finns regler om grundläggande fri- och rättigheter. Utlänningar likställs där i flera avseenden med svenska medborgare (2 kap. 20 å). Rättighetskapitlet innehåller bl.a. ett förbud mot rasdiskriminering m.m. I 2 kap. 15 & stadgas således att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare —- med vilken utlänning här i riket likställs — missgynnas därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en etnisk minoritet. Regeln är riktad till lagstiftaren och skall iakttas vad gäller både offentlig- och civil- rättsliga föreskrifter. Av förarbetena till RF (prop. 1975/76: 209 s. 100) framgår att detta diskrimineringsförbud indirekt träffar också de rättstill- lämpande organens verksamhet och därmed skall slå igenom i rättstillämp- ningen hos de offentliga organen. Dessa skall i sin verksamhet iaktta likhetsgrundsatsen och kravet på saklighet och opartiskhet. En regel här- om frnnsi 1 kap. 9 & RF.

I 11 kap. 9 & andra stycket RF finns vidare en regel om sakliga grunder för tjänstetillsättning i staten. Där stadgas: "Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder. såsom förtjänst och skicklighet."

Det nu sagda tar sikte på relationen mellan det allmänna och den enskil- de. RF: s regler gäller däremot inte förhållandena mellan enskilda. Lagstif- taren kan här träda in med annan lagstiftning. Bestämmelserna i 16 kap. 8 och 9 55 BrB om brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering är två centrala exempel på sådana lagstiftningsåtgärder.

3.4.2 Tryckfrihelsförordningen

I tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om tryckfrihetsbrott. bl. a. om otillåtet yttrande i tryckt skrift. Dessa bestämmelser kriminaliserar bl. a. framställning som innefattar hot mot eller missaktning för folkgrupp med anspelning på ras etc., förtal och förolämpning (7 kap. 4 & tryckfri- hetsförordningen). [ sitt huvudbetänkande (SOU 1983: 70) Värna yttrande- friheten har yttrandefrihetsutredningen behandlat utformningen av regler- na om tryckfrihetsbrott och förordat en viss ändring i bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Betänkandet bereds för närvarande ijustitiedeparte-

mentet.

3.4.3 Bestämmelser i brottsbalken Hets motfolkgrupp och olaga diskriminering

I brottsbalken finns. som tidigare nämnts. i 16 kap. 8—9 åå bestämmelser som kriminaliserar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Här hän- visas i första hand till Beckman m.fl. Kommentar till brottsbalken II. Brotten mot allmänheten och staten m.m., 5: e uppl.. s. 233—242. DU hari delbetänkandet (DsA 1984:7) Om olaga diskriminering lämnat följande redogörelse för innebörden av stadgandet om olaga diskriminering.

• Sida 196
•  Original

I 16 kap. 9 53 brottsbalken stadgas följande:

"Näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att icke gå honom till handa på de villkor näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, dömes för olaga diskrimine- ring till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad i första stycket sägs om näringsidkare äger motsvarande tillämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i allmän tjänst. vari han har att gå allmänheten till handa.

För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän samman- komst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare. om han diskriminerar någon på grund av hans ras. hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.”

Vid paragrafens tillkomst uttalade departementschefen följande (prop. 1970: 87 s. 74): Begreppet näringsidkare borde fattas i vidsträckt mening och omfatta varje fysisk eller juridisk person, som yrkesmässigt drev verksamhet av ekonomisk art. Bestämmelsen var således tillämplig också på statliga och kommunala företag, som idkade näring.

l rättsfallet NJA 1979 s. 657 fann Högsta domstolen att bostadsrättsföre- ning var att betrakta som näringsidkare i den mening som avses med detta stadgande.

1 doktrinen (Beckman m.fl.: Kommentar till brottsbalken ll. 5:e uppla- gan. 1982, s 238—239) anförs följande beträffande begreppet näringsidkare: Verksamheten behövde icke vara inriktad på vinst vare sig för utövaren eller någon annan. Även den som avsåg att främja ett ideellt eller välgöran- de syfte kunde anses som näringsidkare. lcke endast verksamhet inom handel och industri var näringsverksamhet. Till näringsidkare räknades också hantverkare, lantbrukare och utövare av s.k. fria yrken, konstnärer, författare, fotografer, arkitekter, advokater, läkare m.fl. Annons- och reklambyråer, mäklare. speditörer samt konsulterande ingenjörer och and- ra självständigt verksamma konsulenter var näringsidkare. Även den som under begränsad tid bedrev verksamhet av ekonomisk art kunde vara näringsidkare. Ett visst mått av varaktighet fordrades dock. Näringsidkare kunde även den vara som drev en verksamhet som deltidssysselsättning eller som extraarbete på fritid. Aktiebolag. handelsbolag och ekonomiska föreningar torde undantagslöst vara näringsidkare. om de över huvud drev näringsverksamhet. Stiftelser och ideella föreningar var näringsidkare. om de främjade sitt syfte genom att driva näringsverksamhet.

Den skyddade kretsen av människor är densamma som i 16 kap. 8 % brottsbalken. Departementschefen anförde (prop. 1970: 87 s. 76): 1 första hand skyddades den som begärde en prestation av näringsidkare e.d. Sådan begäran behövde inte ha någon viss form. Vanligen torde den ske muntligen. Att en prestation begärdes kunde emellertid också framgå av omständigheterna, t. ex. att en person slog sig ner vid ett bord i en restau- rang. I vissa fall kunde även en person som inte begärde någon prestation skyddas. Här avsågs främst de situationer då tjänsteman på grund av författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet var skyldig att under vissa förhållanden gå viss personkategori till handa. Som exempel kunde nämnas de socialvårdande organens verksamhet.

Departementschefen uttalade beträffande gärningen (a.a. s. 75): Den brottsliga gärningen bestod i att en näringsidkare diskriminerade någon genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i allmänhet tillämpade i sin verksamhet. Med villkor avsågs sådana somjust

• Sida 197
•  Original

den aktuella näringsidkaren i allmänhet tillämpade i förhållande till sina kunder. klienter m.m.

Departementschefen hänvisade vidare till ett uttalande i utredningen angående förbud mot rasdiskriminering (a. a. s. 39): "Sådan uraktlåtenhet (att handla) kan manifestera sig på olika sätt. För det första kan den komma till uttryck genom uttalande, åtbörd. våldshandling eller annat positivt förfarande. varigenom förut nämnda effekt inträder. Exempel härpå är att en person avhyscs från en lokal. där vissa tjänster tillhanda- hålls. eller debiteras högre avgifter än andra. Vidare kan uraktlåtenheten ädagaläggas genom passivitet. Som exempel nämns att en näringsidkare inte bryr sig om att betjäna en kund som har infunnit sig i hans affärslokal eller låter kunden vänta obefogat länge på betjäning."

Både departementchefens och kommitténs uttalande tar sikte på att uraktlåtenheten att gå den diskriminerade till handa sker i anslutning till att denne får anses ha begärt prestationen. Om en näringsidkare betjänat en invandrare och därefter förbjuder honom att i fortsättningen handla i butiken. kan näringsidkaren inte dömas för olaga diskriminering. Däremot kan han fällas till ansvar för förolämpning —.

Näringsidkare är givetvis oförhindrad att ingripa mot någon som skyd- das av lagstiftningen. om detta är motiverat av icke etniskt skäl. t. ex. att han uppträder störande (prop. 1970: 87 s. 69).

Förklaring att man senare kommer att diskriminera

Det förekommer. att näringsidkare förklarar. att de inte ämnar betjäna medlemmar av vissa etniska grupper. Vi skall här ge fyra exempel härpå. Vid en campingplats uppsattes skylten "Zigenare får ej beträda campin- gen" (NJA 1982 s. 128). På en butiksdörr uppsattes en skylt med texten "zigenare ej välkomna" (Malmö tingsrätts dom 1984-03-05 nr DB 60). I en dagstidning infördes under 1984 en annons. i vilken ett vilohem förklarade sig mottaga såsom betalande gäster "damer av svensk nationalitet". En näringsidkare var åtalad för olaga diskriminering för att han hade vägrat att betjäna en invandrare. Under rättegången framkom att invandraren fak— tiskt blivit betjänad. varför den åtalade frikändes. Förmodligen hade dock den tilltalade efter det att invandraren blivit betjänad förbjudit honom att återvända till butiken. Näringsidkaren var inte åtalad för denna gärning, som därför inte prövades av domstolen.

De båda första gärningarna har av respektive domstol bedömts som hets mot folkgrupp: Skyltarna innehöll ej uttryckligen något kränkande omdö- me om folkgruppen zigenare. Däremot uttrycktes ett indirekt omdöme om zigenares egenskaper och uppträdande, som måste anses nedsättande för folkgruppens anseende. Detta omdöme utgjorde ett sådant uttryck för missaktning. som avses i 16 kap. 8 & brottsbalken.

Annonsen tillkännager att personer som tillhör alla andra folkgrupper utom en viss sådan. inte kommer att bli betjänade. Analogt med domstolar- nas bedömning av skyltarna torde annonsen anses uttrycka ett indirekt omdöme om alla andra folkgrupper än den som kännetecknas av svensk nationalitet. Detta omdöme måste anses nedsättande för folkgruppernas anseende och utgör därför ett sådant uttryck för missaktning, som avses i 16 kap. 8 & brottsbalken. Enligt 7 kap. 4 % 8.jämfört med 8 kap. 1 & första stycket tryckfrihetsförordningen kan alltså tidningens ansvarige utgivare fällas för hets mot folkgrupp. Annonsören kan inte dömas för olaga diskri- minering, eftersom damerna ännu inte begärt någon prestation. Olaga diskriminering föreligger först. när en dam av utländsk nationalitet avjust denna anledning blir avvisad från vilohemmet.

När näringsidkaren förbjöd invandraren att återvända till butiken, var endast ett fåtal personer närvarande. Eftersom gärningen inte prövades

• Sida 198
•  Original

såsom hets mot folkgrupp blev det heller inte klarlagt om offentlighets— rekvisitet var uppfyllt. Ytterligare ett skäl härtill är att förbudet riktades mot en enskild person och inte mot en folkgrupp. Gärningen kan inte heller bedömas som olaga diskriminering. eftersom invandraren faktiskt blivit betjänad. Av skäl som vi redovisar i — skall gärningen däremot kunna bedömas såsom förolämpning.

F tll/bordm bror!

1 de av oss granskade anmälningarna och förundersökningarna har några gånger följande situation beskrivits: En invandrare med sydländskt utseen— de vägras tillträde till restaurang med den motiveringen. att restaurangen inte tar emot utlänningar. Sedan invandraren argumenterat. blir han in— släppt på restaurangen. antingen därför att dörrvakten ändrat sig eller därför att en överordnad medgivit tillträde.

Vi antar i denna pn'ncipdiskussion. att det inte förelåg någon som helst objektivt godtagbar anledning att vägra invandraren tillträde till restau— rangen. lnvandraren blev insläppt först efter argumentering. Dörrvakten har därför inte gått invandraren till handa på de villkor som han i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. Han har därför gjort sig skyldig till olaga diskriminering genom att vägra invandraren tillträde. även om han själv eller överordnad senare ändrar detta beslut.

1 den ovan relaterade situationen berodde det på invandrarens handlan— de att dörrvakten eller hans överordnade fick tillfälle att ändra det ur- sprungliga beslutet, nämligen att vägra invandraren tillträde. Hade invand— raren nöjt sig med detta och avlägsnat sig, hade brottet olaga diskrimine— ring varit fullbordat. Den omständigheten, att invandraren inte låter sig nöja med beskedet utan börjar argumentera. kan inte påverka den tid— punkt, då brottet blir fullbordat. Oavsett om invandraren avlägsnar sig omedelbart efter det första beskedet eller om han efter argumentering får tillträde till restaurangen. är alltså brottet fullbordat i och med att invand- raren i det första skedet vägrats tillträde.

Eftersom brottet olaga diskriminering fullbordats redan när invandraren i det första skedet vägrats tillträde. kan den omständigheten. att han senare erhåller tillträde till restaurangen. inte medföra straffrihet för gärningsman- nen.

Den lämnade redogörelsen bör kompletteras med ytterligare några upp- gifter.

Bestämmelsen omfattar även diskriminering förövad av den som är anställd i allmän tjänst, vari han har att gå allmänheten till handa. det må vara på sätt som är jämförbart med drivande av näringsverksamhet eller i något annat hänseende, t.ex. genom tjänsteutövning i socialförvaltning, hos arbetsförmedlingen eller vid domstolar. 1 första hand avses anställda i stat och kommun. Men även anställda i godkända allmänna inrättningar, som utövar någon offentlig funktion. tjänar allmännyttigt ändamål eller har grundats med hjälp av allmänna medel eller åtnjuter understöd av sådana medel, kan begå olaga diskriminering. Med ”allmänheten" avses även särskilda grupper eller kategorier av befolkningen.

Interna mellanhavanden i företag och inrättningar. exempelvis sådana som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. omfattas inte av bestämmelsen (Iprop. 1970: 87 s. 39 och 76).

• Sida 199
•  Original

Diskriminering innebär att missgynna någon genom att behandla honom mindre förmånligt än andra. Att någon gynnas medför inte automatiskt att någon annan missgynnas. Det kan finnas godtagbara skäl för att ge företrä- de för personer av en viss folkgrupp. utan att de som tillhör andra grupper kan sägas bli diskriminerade. Medan det torde vara olaga diskriminering om en näringsidkare i Sverige ger rabatt åt alla svenska medborgare, behöver det inte vara det om en näringsidkare av utländsk nationalitet i Sverige ger rabatt åt alla sina landsmän.3

Slutligen bör nämnas att högsta domstolen i en dom den 1 mars 1985 (NJA 1985 s. 226) funnit olaga diskriminering föreligga i ett fall där en zigenare av en tjänsteman hos ett kommunalt bostadsföretag nekades att hyra lägenhet i ett område där det redan bodde andra zigenare och assyri— er. lnvändningen att syftet härmed var att motverka bostadssegregation godtogs inte.

Övriga tillämpliga bestämmelser :" brottsbalken

Åtskilliga straffrättsliga bestämmelser kan sägas ge ett skydd mot beteende av etniskt diskriminerade karaktär även om de inte tillkommit just med tanke på detta. DU har redogjort för vissa sådana bestämmelser i betän- kandet DsA 1984: 7 s. 51—58. Här förtecknas dessa straffstadganden.

— Mord. dråp och misshandel — Olaga tvång — Olaga hot

— Hemfridsbrott

— Ofredande och skadegörelse

— Arekränkningsbrott —- Mordbrand. grov mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse — Störande av förrättning eller av allmän sammankomst -— Uppvigling —- Förargelseväckande beteende — Myndighetsmissbruk —— Missbruk av förmanskap — Våld eller hot mot krigsman — Missfrrmelse mot krigsman — Oskickligt beteende

3.4.4 Civilrättsliga bestämmelser utanför arbetsrätten

I sitt betänkande (DsA 1984: 7) Om olaga diskriminering tar DU upp exempel på sådana civilrättsliga bestämmelser som kan ge ett skydd mot etnisk diskriminering. Inledningsvis hänvisas till bl.a. bestämmelser. som ger domstolarna möjlighet att jämka eller helt åsidosätta avtalsvillkor som strider mot god sed eller eljest är otillbörliga och till principen om rätten att bli medlem av ekonomisk förening eller fackförening. Därefter redovisas exempel på sådana här avsedda bestämmelser särskilt från boendeomrä- det. Dessa exempel behandlas.

3 Se Beckman, Kommentar till Brottsbalken 11. 5: e uppl. s. 240

• Sida 200
•  Original

— Överlåtelse av arrenderätt Prop. 1985/86:98— Förlängning av arrenderätt —— Överlåtelse av hyresrätt — Upplåtelse av lägenhet i andra hand

_ Förlängning av hyresavtal — Hyresförhandlingslagen —— Reparationsföreläggande — Kommunal anvisningsrätt »- Medlemskap i bostadsrättsförening — Medlemskapi ekonomisk förening

— Lika behandling i ekonomisk förening och bostadsrättsförening —— Rätt till försäkring —— Säljåliggande

3.4.5. Rättsregler på arbetslivets område till skydd mot etnisk diskriminering

A. Rättsläget på arbetsmarknaden i stort

Någon för hela arbetsmarknaden generell rättsregel till skydd mot etnisk diskriminering finns inte. 1 arbetsdomstolens praxis har emellertid utveck- lats en allmän rättsgrundsats av innebörd att en arbetsgivares handlande skall stå i överensstämmelse med god sed på arbetsmarknaden. Som kommer att framgå av det följande ger den grundsatsen. liksom möjlighe- ten att med stöd av den s.k. generalklausulen i 36 & avtalslagen sätta åt sidan oskäliga villkor. möjlighet att komma tillrätta med vissa former av diskriminering. Vidare föreligger rättsregler som utan att särskilt ta sikte på etnisk diskriminering förbjuder en arbetsgivare att i speciella situationer handla godtyckligt eller osakligt i ett anställningsförhållande.

A.] ! anställningsjörhållanden God sed på arbetsmarknaden

Om en arbetsgivare i ett bestående anställningsförhållande utsätter en arbetstagare för diskriminerande behandling kan detta angripas med rätts- liga medel såsom stridandc mot god sed på arbetsmarknaden. Arbetstaga- ren kan då ha rätt till skadestånd för den ekonomiska skada som kan ha uppstått. Det är också tänkbart att ersättning kan utgå för den kränkning som åtgärden har inneburit för arbetstagaren.

Arbetsdomstolen har vid ett flertal tillfällen haft att bedöma i vad mån en arbetsgivares handlande har stått i överensstämmelse med god sed på arbetsmarknaden. 1 ett uppmärksammat rättsfall från 1983 underkände domstolen en turordningsöverenskommelsc som hade träffats mellan en arbetsgivare och en facklig organisation under uttrycklig hänvisning till att överenskommelsen innebar en diskriminering av den finsktalande persona- len på arbetsplatsen. Omständigheterna i det aktuella rättsfallet. AD 1983 nr 107 ("Britta Lempiäinen i Åbo. Finland m.fl. mot Johnson Line AB i Stockholm) var följande.

• Sida 201
•  Original

Fartyget Svea Corona gick i färjetrafik mellan Stockholm och Åbo. Sedan bolaget övertagit fartyget under 1981 gjorde arbetsgivaren bedöm- ningen att personalen vid fartygets intendenturavdelning kunde minskas i rationaliseringssyfte. Förhandling i frågan togs upp med Svenska Sjöfolks- förbundet. Parterna enades om att uppsägningar av 19 arbetstagare skulle äga rum på grund av arbetsbrist. Separata turordningslistor upprättades för var och en av de fyra pcrsonalgruppcrna serveringspersonal. ekonomibi- träden, kallskänkor och hyttuppasserskor. På var och en av de fyra lis- torna placerades anställda som enbart var finsktalande efter andra anställ- da. 1 övrigt bestämdes turordningen så att arbetstagare med kortare an- ställningstid placerades efter arbetstagare med längre anställningstid. Tur- ordningslistorna fastställdes genom överenskommelse den 14 juli 1982. Uppsägningarna av de 19 arbetstagarna ägde rum under tiden den 21 juli — 1 augusti 1982.

Arbetsdomstolen ansåg att utredningen i målet inte gav stöd för annat antagande än att arbetsbrist förelåg i den omfattning som motiverade att 19 arbetstagare vid intendenturavdelningen sades upp.

När det därefter gällde att ta ställning till om det förelåg saklig grund för att säga upp var och en av de 19 berörda arbetstagarna med hänsyn till gällande turordningsregler gjorde domstolen till en början följande uttalan- de.

Anställningsskyddslagens regler om den turordning som skall iakttas vid uppsägning på grund av arbetsbrist innebär att anställningstidens längd i första hand är bestämmande för turordningen. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställ- ningstid. Vid lika anställningstid har arbetstagare med högre levnadsålder företräde. Avsteg från denna på anställningstid och levnadsålder grundade turordning kan dock ske. om ett iakttagande av turordningen kräver att arbetstagare omplaceras men denne saknar erforderliga yrkeskvalifika- tioner för de ändrade arbetsuppgiftcrna. Till det anförda kommer vidare det betydelsefulla förhållandet att under vissa i lagen angivna förutsätt- ningar en turordning. som är upprättad efter andra grunder. kan fastställas genom kollektivavtal. Det föreligger dock därvid inte någon fullständig avtalsfrihet. En avtalad turordning saknar avsedd verkan. om den strider mot god sed" på arbetsmarknaden eller eljest är otillbörlig. Arbetstagarsidan gjorde i målet gällande att turordningsöverenskommel- sen var rättsstridig främst genom att den upprättats under hänsynstagande till arbetstagarnas språkkunskaper. Arbetsgivarparten invände härcmot att det av sjösäkerhetsskäl hade varit befogat att i turordningen placera arbetstagare som enbart var finsk- talande efter andra arbetstagare.

Domstolen bedömde saken på följande sätt. Några föreskrifter i lag eller författning enligt vilka det skulle krävas från sjösäkerhetssynpunkt att intendenturpcrsonal på Svea Corona innehar särskilda språkkunskaper föreligger inte. Såvitt framkommit har betydelsen från sjösäkerhetssyn- punkt av ombordsanställdas språkkunskaper inte berörts mellan bolaget och den för sjösäkerheten ansvariga myndigheten, sjöfartsverket. före turordningsöverenskommelsens tillkomst. Frågan har inte heller dessförin- nan behandlats som en sjösäkerhetsfråga inom skyddsorganisationen om- bord på Svea Corona. Nu anförda omständigheter gör att det kan betvivlas att det verkligen var sjösäkerhetsskäl som föranledde bolaget att tillmäta de anställdas språkkunskaper avgörande betydelse i turordningshän- seende. Under alla omständigheter har arbetsgivarparterna inte förmått styrka i målet att ett sådant hänsynstagande har varit sakligt motiverat. Enligt domstolens mening innebär turordningsöverenskommelsen därför

• Sida 202
•  Original

en diskriminering av den enbart finsktalande intendenturpcrsonalen. Över- Prop. 1985/86:98 enskommelsen är därmed stridande mot god sed på arbetsmarknaden. 1 domslutet förpliktades bolaget att till var och en av de förfördelade arbetstagarna utge allmänt skadestånd med 20000 kr. Bolaget var vidare skyldigt att betala ekonomiskt skadestånd motsvarande den ekonomiska förlusten för arbetstagarna på grund av uppsägningen.

I ett annat rättsfall. AD 1983 nr 46 (Mentalskötaren Lena Ohlsson mot Malmöhus läns landsting) uppkom frågan i vad mån landstinget hade utövat sin arbetsledningsrätt på ett sådant sätt att det stred mot lag och goda seder på arbetsmarknaden. De allmänna uttalanden arbetsdomstolen gjorde i domen om hur arbetsledningsrätten får utövas får anses vägle- dande även i fall av etnisk diskriminering. Bakgrunden och de närmare omständigheterna i tvisten var följande.

Lena Ohlsson var anställd av landstinget och arbetade som mentalskö- tare vid S:t Lars sjukhus i Lund. I slutet av sommaren 1978 gjorde Lena en anmälan till sjukvårdsföreståndaren vid sjukhuset om att en viss skötare, Nilsson. på avdelning 42 C misshandlade intagna patienter. Anmälan ledde till ett sammanträffande mellan sjukhusledningen och Lena. men sjukhus- ledningen beslöt att inte vidta några andra åtgärder än att fortsättningsvis hålla skärpt uppsikt över skötaren. Lena tyckte det var anmärkningsvärt ' att ingenting hände och att den utpekade skötaren fick gå kvar i sin syssla på avdelningen. Vid årSskiftet 1978/79 gjorde hon därför polisanmälan och anmälde också det hela till socialstyrelsen. Hon berättade också för mass- media om det inträffade.

Sedan Sydsvenska Dagbladet i januari 1979 gjort ett reportage om för- hållandena på avdelning 42 C. utfärdade sjukvårdsdistriktet ett pressmed- delande vari Lena namngavs. Pressmeddelandet innehöll en dementi av att det skulle förekomma några missförhållanden på avdelningen. Pressmed- delandet var emellertid så utformat att det också innefattade ett angrepp på Lena. Vad som sedan inträffade var att ett antal av Lenas arbetskamrater tog ställning mot henne. Till följd av de samarbetssvåtigheter som därmed uppkom på avdelningen förflyttades Lena till en annan avdelning och fick så småningom tjänstledighet med lön. 1 september 1979 omplacerades hon till en helt annan avdelning inom sjukhuset.

Enligt arbetsdomstolens uppfattning hade landstinget huvudansvaret för den uppkomna situationen när Lena fick svårigheter att samarbeta med annan personal. Landstinget underlät i det läget att aktivt stödja Lena och företog i stället åtgärder. främst det tidigare nämnda pressmeddelandet, som innefattade direkt kritik mot henne. De olika omplaceringarna liksom även åtgärden att bevilja Lena tjänstledighet med lön måste för henne ha framstått som en konsekvens av att hon gjort polisanmälan och vänt sig till massmedia. ansåg domstolen. Detta måste landstinget ha insett.

1 domskälen erinrar arbetsdomstolen om att det sedan gammalt i svensk rätt gällt den principen att en part inte får utnyttja honom eljest tillkom- mande befogenheter på ett sätt som strider mot lag och goda seder. Arbetsdomstolen har sålunda beträffande den tidigare gällande fria upp- sägningsrätten uttalat. att den inte fick begagnas för ett syfte som kunde sägas vara rättsstridigt eller verkligen strida mot allmän moral (AD 1967 nr 26). Detta gäller också i fråga om arbetsledningsrätten, påpekar domsto- len. Utövas arbetsledningsrätten i strid mot lag och goda seder i samband med t. ex. en omplacering kan omplaceringen angripas med rättsliga me- del. även om den inte fått så ingripande verkningar att den kan underkastas 202

• Sida 203
•  Original

rättslig prövning på ett sätt som påminner om vad som gäller vid uppsäg- ning Ufr. AD 1982 nr 112).

Enligt domstolens mening äsidosatte landstinget den nyss angivna all- männa rättsgrundsatsen när Lena under sommaren 1979 ställdes inför valet att 1. acceptera en omplacering till ett annat sjukhus. 2. att begära tjänstle- digt utan lön eller 3. lämna sin anställning. Denna bedömning beror på att landstinget — på sätt tidigare beskrivits — har ansvar för att samarbets- svårigheter uppkom och dessutom åsidosatt sin skyldighet att stödja Lena då hon i syfte att slå vakt om patienternas personliga säkerhet och integri- tet gjort polisanmälan och vänt sig till massmedia. Landstinget hade där- igenom orsakat Lena ekonomisk skada och ålades ersätta henne för mistad lön.

[ flera fall har tvistcfrågan i arbetsdomstolen gällt om arbetsgivaren genom trakasseriåtgärder av olika slag har förmått arbetstagaren att lämna anställningen (se t. ex. AD 1977 nr 198, 1982 nr 99. 1983 nr 3. 1984 nr 80. 1984 nr 102. 1985 nr 65.). Enligt domstolens praxis kan arbetstagaren i sådant fall inte anses bunden av sin uppsägning. 'om den har föranletts av arbetsgivaren och denne därvid har handlat på ett sätt som inte överens- stämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbörligt.

Tillämpning av 36 så avtalslagen på oskäliga avtalsvillkor

Om en arbetssökande eller arbetstagare på grund av dålig utbildning. avsaknad av arbetslivserfarenhet e.d. befinner sig i en underlägsen ställ- ning i förhållande till arbetsgivaren. kan arbetsgivaren söka utnyttja situa- tionen så att de arbetsvillkor parterna avtalar om. t. ex. lönen. blir sämre än vad som är normalt i branschen. På den kollektivavtalsreglerade sek- torn där de fackliga organisationerna är verksamma och där flertalet ar- betstagare är fackligt organiserade är något sådant säkert sällan förekom- mande. Däremot är risken större att oskäliga avtalsvillkor förekommer utanför den kollektivavtalsreglerade sektorn. (Jfr prop. 1975/76: 81 s. 114).

[ arbetsdomstolens dom AD 1982 nr [42 (Koskullskulle Arbetareföre- ning. Folkets Hus u. p. a. mot Sol-Britt Henriksson) prövades skäligheten av ett lönevillkor i ett skriftligt anställningsavtal som hade träffats mellan arbetsgivaren och en kvinnlig arbetstagare. Sol-Britt Henriksson. som enligt arbetsdomstolens uppfattning intog en underlägsen ställning i avtals- förhållandet. Domstolen fann att avtalsvillkoret avseende lönedelen var oskäligt och lämnade avtalsvillkorct utan avseende. Som skälig lön ut- dömdes i stället ett belopp som stod i överensstämmelse med riksavtalet i branschen. Med hänsyn till att arbetstagare tillhörande etniska minoriteter många gånger kan komma att inta en svag ställning i förhållande till arbetsgivare har domen särskilt intresse i frågan om etnisk diskriminering. De närmare omständigheterna i målet var följande.

Sol-Britt Henriksson deltidsanställdes genom ett skriftligt anställnings- avtal som vaktmästare vid Folkets Hus i Koskullskulle. Enligt avtalet skulle arbetsvederlaget utgöras av fri familjebostad jämte 175 kr/mån. I avtalet fanns en uppräkning av arbetsåligganden men ingen uppgift om

• Sida 204
•  Original

arbetstid. Anställningen kom att vara nästan två år. Den upphörde efter Prop. 1985/86:98 uppsägning från folketshusföreningens sida sedan Sol—Britt organiserat sig och hennes organisation ställt krav på kollektivavtalsreglering. som för- eningen inte ansåg sig ha ekonomisk möjlighet att bära.

Sedan anställningen upphört. väckte Sol-Britt talan om ytterligare lön. Hon hävdade att lönevillkoret enligt det skriftliga avtalet borde sättas åt sidan såsom oskäligt enligt 36.5 avtalslagen. eftersom det hade rätt ett uppenbart missförhållande mellan parternas prestationer. I stället borde skälig lön bestämmas, varvid villkoren i riksavtalet för branschen skulle utgöra riktpunkt. För arbetet hade hon i form av bostadsförmån och lön uppburit ersättning enligt avtalet med tillhopa ca 26000 kr. och hon yrkade nu ytterligare lön. beräknad enligt riksavtalet, med ca 24000 kr. Förening- en bestred att lönevillkoret skulle sättas åt sidan.

] tvisten huruvida lönevillkoret var öskäligt eller inte kom mot sättning- arna mellan parterna att gälla frågan. vilken tid som åtgått eller borde ha åtgått för det arbete som det ålegat Sol-Britt att prestera enligt avtalet. Föreningen. som sålunda vitsordade skäligheten av timtidsersättningen enligt riksavtalet. menade att endast 700 timmar hade krävts för arbetet medan Sol-Britt angav 1 700 timmar. Hon påstod också att arbetsuppgifter- na blivit betydligt mer betungande än vad som sagts vid anställningsavta- lets tillkomst.

l arbetsdomstolens domskäl noterades inledningsvis att domstolen an- sett att Sol-Britt befunnit sig i en underlägsen ställning i förhållande till lblketshusföreningen: Hon var då avtalet träffades arbetslös samt saknade utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet. Hon var inte ansluten till något fackförbund, och det avtal som erbjöds henne var ett enskilt anställ- ningsavtal som formulerats av arbetsgivarparten.

I frågan huruvida parternas prestationer stått i missförhållande till var- andra hade domstolen att värdera hur lång tid som krävts för det arbete som det ålegat Sol-Britt att prestera enligt avtalet. Utöver hennes egen uppgift om att arbetet faktiskt tagit 1 700 timmar bestod utredningen av en fackföreningsombudsmans förklaring att den tidsåtgången överensstämde med en beräkning enligt kollektivavtalets normer för lokalvård. Med hän- syn till att denna utredning gav stöd för Sol-Britts påstående om den avtalade prestationens omfattning ansåg domstolen att det förelegat ett avsevärt missförhållande mellan hennes prestation och den ersättning hon erhållit enligt avtalet. Och vid ett övervägande av de anförda omständighe- terna fann arbetsdomstolen att avtalsvillkoret avseende lönedelen var oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna vid avta— lets tillkomst. Därför skulle villkoret lämnas utan avseende. och skälig lön skulle utgå för det utförda arbetet. Som skälig lön utdömdes yrkat belopp i enlighet med riksavtalets normer.

Anrrällnr'ngsskyddslagenr regler om uppsägning och avskedande m.m.

Enligt lagen (1982: 80) om anställningsskydd (LAS) måste en arbetsgivare som vill säga upp en arbetstagare ha saklig grund för uppsägningen (7 & första stycket). Saklig grund för uppsägning föreligger ej. om det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig (7 å andra stycket). Arbetsbrist utgör normalt saklig grund för uppsägning. men vissa regler om turordning mellan de anställda måste iakttagas. I huvudsak gäller att arbetstagare med längre anställningstid har företräde till fortsatt anställning framför arbetstagare med kortare-anställningstid 304

• Sida 205
•  Original

(22 å). Arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har till dess ett år förflutit från anställningens upphörande företrädesrätt till ny anställning inom den verksamhet där han har varit sysselsatt förut (25 å). Uppsägning utan saklig grund skall på yrkande av arbetstagare förklaras ogiltig. Detta gäller dock ej om uppsägningen angrips enbart på den grund att den strider mot bestämmelserna om turordning (34—35 åå). Avske- dande får ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren (18 å). Har en arbetstagare blivit avskedad under omständig- heter som inte ens räckt till för en giltig uppsägning. skall avskedandet förklaras ogiltigt på yrkande av arbetstagaren (35 å). Äsidosätter arbetsgi- varen sina förpliktelser enligt lagen, skall han utge. förutom lön och andra anställningsförmåner, ersättning för uppkommen skada. Skadeståndet kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär. Ersättning för skada som avser tid efter anställningens upphörande är maximerad enligt särskilda regler (39 5).

De nu återgivna reglerna innebär ett skydd mot godtycke vid uppsägning och avskedande och ger samma skydd åt alla arbetstagare. Uppsägning eller avskedande som sker på grund av arbetstagarens etniska tillhörighet är otvivelaktigt att anse som sakligt ogrundad.

Kollektivavtal och medbestämmande För de anställda

Ett grundläggande skydd mot osaklig och diskriminerande behandling i anställningsförhållandena ligger givetvis i det förhållandet att anställnings- villkoren i stor utsträckning regleras kollektivt på arbetsmarknaden.

Genom MBL har vidare de kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisa- tionerna fått en förstärkt förhandlingsrätt gentemot arbetsgivaren i frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivaren och organisationens medlem- mar på arbetsplatsen. Innan arbetsgivaren beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet. skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagaror- ganisationerna. Detsamma gäller innan arbetsgivare besltrtar om viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen (11 5). Även i andra fall är arbetsgivaren, om arbets- tagarorganisationen påkallar det. skyldig att förhandla innan han fattar eller verkställer beslut som rör medlem i organisationen (12 å). Mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och allmänna arbetsvillkor bör vidare. om arbetstagarpartcn begär det. även träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal. ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt (32 å).

De hittills träffade centrala medbestämmandeavtalen vilar i stort på lagens regler om arbetstagarinflytande. I dessa centrala ramavtal förutsätts emellertid att lokala avtal skall träffas om hur arbetstagarsidans inflytande skall utformas mer i detalj ute på enskilda företag eller i kommuner och statliga myndigheter. Om ytterligare avtal träffas i frågor om nyanställning. befordran och utbildning för befordran m.m. är det sannolikt att utrymmet för etnisk diskriminering av anställningssökande eller anställda minskas. (Se t. ex. medbestämmandeavtalet för kommuner och landsting. MBA-KL bilaga Dl ).

• Sida 206
•  Original

A.2 Utanför anställningsförhållanden Den fria anställningsrättur och rådande begränsningar

På den privata delen av arbetsmarknaden gäller sedan gammalt principen att en arbetsgivare fritt kan anställa den arbetssökande han finner lämplig. Vissa inskränkningar i den fria anställningsrätten föreligger dock. Enligt lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (JämL) får en arbetsgivare inte missgynna en arbetssökande på grund av hans eller hennes kön (2 5). Vidare gäller enligt lag (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder att en arbetsgivare under vissa förutsätt- ningar kan vara förhindrad att anställa andra arbetstagare än den som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit ( 12 5). Till följd av bestämmelserna om primär förhandlingsskyldighet i 11 5 medbestämman- delagen kan en arbetsgivare vara skyldig att förhandla med facklig organi- sation på arbetsplatsen före beslut om utseende av chef i företaget (AD 1979 nr 118, 1980 nr 72. 1981 nr' 8). Som tidigare nämnts kan en arbetsgiva- re i detta hänseende genom medbestämmandeavtal ha åtagit sig längre gående förpliktelser än vad som följer av lagen. Någon lagregel som förbjuder en arbetsgivare att diskriminera arbetssökande på grund av etnisk tillhörighet finns emellertid inte på den privata sektorn av arbets- marknaden.

För den offentliga delen av arbetsmarknaden gäller bl.a. grundlagens regler om att en arbetsgivare vid tillsättning av tjänst endast får fästa avseende vid sakliga grunder. Diskriminering av arbetssökande på grund av etnisk tillhörighet är därmed rättsstridig. Regeln behandlas närmare i det följande.

B. Rättsregler som endast gäller den offentliga sektorn

Obligatorisk saklighet inom offentligfirvaltning

1 kap. 9 & RF föreskriver att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall iakttaga saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. 1 en tidigare version av denna paragraf fanns en andra mening. enligt vilken domstolar och förvaltnings- myndigheter inte frck "utan rättsligt stöd särbehandla någon på grund av hans personliga förhållanden. såsom tro. åskådning. ras. hudfärg. ur- sprung. kön. ålder. nationalitet. språk. samhällsställning eller förmögen- het". Den meningen ströks i samband med 1976 års revision av regerings- formen. Den strukna meningen var avsedd att närmare klargöra innebör- den i det krav på normmässighet i myndigheternas handlande som upp- ställs genom den allmänna föreskriften om saklighet och opartiskhet i förvaltningen. Att den numera borttagits innebär inte någon ändring i sak. Den togs bort därför att den gett upphov till missförståndet att lagstiftaren skulle vara beredd att stifta diskriminerande lagar (prop. 1975/76:209 s. 102 i).

Man kan alltså utgå från att 1 kap. 9 få RF riktar sig mot bland annatjust

• Sida 207
•  Original

etnisk diskriminering inom den offentliga förvaltningen. Till denna grund- lagsregel anknyter vidare särskilda bestämmelser i lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) vad gäller anställnings upphörande. turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist, disciplinansvar m.m. (Jfr vidare för den kommunala sektorns del AD 1981 nr 169 och NJA 1985 s. 360).

Endast sakliga grunder vid tillsättning av statligt reglerade tjänster

1 11 kap. 9 & RF stadgas beträffande tillsättning av statlig tjänst att avseen- de skall fästas "endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklig- het". Med "förtjänst” avses närmast tjänstetid och därmed den vana som någon förvärvat genom föregående tjänstgöring. Med "skicklighet” brukar menas lämpligheten för befattningen, ådagalagd genom teoretisk och prak- tisk utbildning samt den dittillsvarande verksamheten.

Enligt 1809 års regeringsform fick avseende inte fästas vid någonting annat än förtjänst och skicklighet. l grundlagberedningens förslag till ny regeringsform hade denna regel bibehållits. Emellertid hade i ett remissytt- rande satts i fråga om inte bl. a. arbetsmarknadspolitiska och lokaliserings- politiska skäl kommer att göra det erforderligt med undantag från princi- pen om förtjänst och skicklighet som enda tillsättningsgrunder. Departe- . mentschefen tog fasta på detta förslag och härigenom kom regeln att avfattas så att avseende får fästas endast vid "sakliga grunder. såsom förtjänst och skicklighet". Således ger regeln utrymme för att, vid tillsätt- ning av de tjänster det här gäller. bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder får vägas in såsom sakliga grunder vid sidan av förtjänst och skicklighet. Närmare regler om tjänstetillsättning finns bl. a. i LOA (4 kap.).

C. Arbetstagarorganisationernas verksamhet

1 det föregående har behandlats skyddet mot diskrimineringi förhållandet mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren eller arbetssökanden. Även i relationen facklig organisation — arbetstagare finns emellertid regler som avses motverka särbehandling och missgynnande. Frågor om diskriminering kan i detta senare hänseende uppkomma både vad gäller arbetstagare som är medlemmar i en facklig organisation och sådana som står utanför organisationen.

När det till en början gäller förhållandet mellan en facklig organisation och dess medlemmar följer av allmänna föreningsrättsliga grundsatser att organisationen i princip är skyldig att behandla alla medlemmar lika. I denna likhetsprincip ligger visserligen inte att alla medlemmar har rätt att kräva föreningens bistånd i alla uppkommande frågor. Däremot kan krävas att lika fall skall behandlas lika. Har t.ex. en facklig organisation i en uppsägningstvist biträtt en medlem. får organisationen inte i ett helt likar- tat fall underlåta att lämna en annan medlem motsvarande biträde. Inte heller får organisationen handla på ett sådant sätt att viss medlem eller vissa medlemmar otillbörligt gynnas eller missgynnas jämfört med andra medlemmar. Även när det gäller en arbetstagarorganisations förhållande till arbetsta-

• Sida 208
•  Original

gare som står utanför organisationen uppkommer i vissa lägen krav på likabehandling. Den arbetsrättsliga lagstiftningen bygger i stor utsträck- ning på att de s. k. etablerade fackliga organisationerna, dvs. de som har träffat kollektivavtal med arbetsgivarsidan. vid fullgörandet av lagstifta- rens intentioner företräder hela arbetstagarkollektivet. utan avseende på arbetstagarnas organisationstillhörighet. Arbetstagarorganisationerna är då skyldiga att vid t.ex. förhandlingar enligt 11 &) MBL eller vid avgöran- det av ledighetsfrågor enligt 5 lå studieledighetslagen. tillvarata medlem- mars och icke-medlemmars intressen på ett i sakligt hänseende lika sätt.

En arbetstagare som i något av de nu behandlade avseendena har blivit utsatt för diskriminering på grund av etnisk tillhörighet har möjlighet att få rättelse i domstol. Arbetstagaren kan också vara berättigad till skadestånd för uppkommen skada.

3.5 Ombudsmän och vissa andra tillsynsorgan

Här lämnas en översiktlig redogörelse för ombudsmannainstitutioner och vissa andra tillsynsorgan.4

Justitiekanslern (JK) lyder enligt 11 kap. 6 % RF under regeringen. JK: s uppgifter regleras i huvudsak i lagen (1975: 1339) om justitiekanslerns tillsyn samt i förordningen (1975: 1345) med instruktion förjustitiekanslern och i vissa andra författningar. bl.a. tryckfrihetsförordningen och rätte- gångsbalken. JK har bl.a. till uppgift att utöva tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. JK får som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. JK får även göra anmä- lan om disciplinärt ansvar. — JK står inte under tillsyn av riksdagens ombudsmän (JO).

JO — eller en eller flera av riksdagen valda ombudsmän — utövar enligt 12 kap. 6 ;) RF tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar. JO har samma befogenheter som JK i denna tillsynsuppgift, jfr lagen (1975: 1057) med instruktion för justitieombuds- männen. De prövar båda klagomål från enskilda. gör inspektioner och tar upp ärenden på eget initiativ. — JO står inte under JK: s tillsyn.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) är ombudsman för konkurrensbe- gränsningsfrågor enligt 11 å lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. NO: 5 närmare uppgifter framgår av förordningen (1982: 1048) med instruk- tion för näringsfn'hetsombudsmannen. De är främst att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet.

Konsumentombudsmannen (KO) är ombudsman för frågor om oskäliga avtalsvillkor enligt 11 & lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. KO är tillika chef för konsumentverket. se förordningen (1976: 429) med in-

4 Närmare uppgifter finns bl.a. i konstitutionsutskottets betänkande (KU 1984/85:35 s. 417 ff.) och i 1983 års JO-utrednings betänkande (SOU 1985:26) JO—ämbetet — En översyn.

• Sida 209
•  Original

struktion för konsumentverket. KO har vidare vissa uppgifter enligt mark- nadsföringslagen (1975: 1418), konsumentkreditlagen (1977: 981) och lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhällanden. _

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i uppgift att se till att lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet efter- lcvs. JämO skall därvid i första hand söka förmä arbetsgivare att frivilligt följa lagens föreskrifter samt också i övrigt medverka i strävandena att främja jämställdhet i arbetslivet. JämO: s uppgifter behandlas närmare i förordningen (1980: 415) med instruktion förjämställdhetsombudsmannen. Samtidigt med JämO inrättades en jämställdhetsnämnd. vars uppgifter framgår av JämL och förordningen (1980z416) med instruktion för jäm- ställdhetsnämnden. Bakgrunden till de båda nu angivna förordningarna redovisas i regeringens förordningsmotiv 1980: |.

NO, KO och JämO har samtliga bl. a. processförande uppgifter. De står alla under JK: s och JO: s tillsyn.

Utanför det statliga området finns många olika slags ombudsmannafunk- tioner som sköts av en person eller något annat organ. Här skall endast nämnas Pressens opinionsnämnd och Prcssombudsmannen samt de pa- tientombudsmän eller förtroendenämnder som finns i vissa landsting.

Vid sidan av ombudsmannainstitutioner finns i den statliga förvaltningen många andra tillsynsorgan. Vissa myndigheter har ställning som tillsyns— myndigheter i förhållande till andra myndigheter. Så är fallet med t.ex. riksåklagaren och riksrevisionsverket. Andra har kontrollerande funktio- ner på skilda områden i samhället såsom bankinspektionen. försäkringsin- spektionen och radionämnden.

3.6 Statens invandrarverks uppgifter enligt gällande regler

Enligt 2 & förordningen (1969: 137) med instruktion för statens invandrar- verk är invandrarverket (SIV) central förvaltningsmyndighet för utlän- nings-, flykting-. invandrar- och medborgarskapsfrågor i den mån de inte ankommer på annan myndighet.

Verkets särskilda åligganden anges i 3 5. Det åligger verket särskilt att bl.a.

fortlöpande bevaka behovet av åtgärder för att främja invandrares och språkliga minoriteters sociala och kulturella situation i Sverige samt efter samråd med berörda myndigheter föreslå eller vidtaga åtgärder och verka för samordning av åtgärderna.

verka för samordning av samhällsinformationen till och om invandrare samt svara för sådan samhällsinformation till invandrare som icke ankom- mer på annan myndighet och för information till allmänheten i invandrings- politiska frågor.

svara för sådan dokumentation om invandrares och språkliga minorite- ters sociala och kulturella situation som icke ankommer på annan myndig- het. vara kontaktorgan mellan samhället och invandrare. språkliga minorite- ter samt deras sammanslutningar.

• Sida 210
•  Original

Verket har också uppgiften att delta i samråd med andra statliga myndig- heter stadgad i förordningen (1976: 310) om åtgärder för invandrare m.fl.

Några befogenheter som tillsynsmyndighet har enligt gällande bestäm- melser inte tillagts SIV.

3.7 Tidigare förslag om en ombudsman mot etnisk diskriminering

I en motion (1981/82: 1071) föreslog Arne Gadd (s) och Hans Pettersson (s) i Helsingborg tillsättandet av en riksdagens ombudsman för invandrarfrå- gor med uppgift att följa invandrarpolitikens tillämpningar. Över motionen avgavs remissyttranden avjustitieombudsmannen Anders Wigelius och av SIV. ] konstitutionsutskottets betänkande (KU 1982/83:7) återges deras remissvar enligt följande.

JO Wigelius är inte övertygad om det riktiga i att vid sidan av JO tillsätta en speciell riksdagens invandrarombudsman. Om riksdagen önskar en skärpt bevakning från JO: 5 sida. eller en bättre rapportering beträffande invand- rares situation i vårt land, kan instruktion härom självfallet lämnas genast eller önskemålet annars beaktas vid den aviserade översynen beträffande riksdagens ombudsmän. Enligt JO Wigelius är det. som motionärerna framhåller, obestridligt att invandrarnas situation ofta är svår och osäker. speciellt under den första tiden i Sverige. beroende på den kulturella och politiska verklighet som de lämnat. Att invandrarna får hjälp att finna sig till rätta här i landet är ett starkt intresse. Vad som behövs härvidlag torde främst vara information till och mellan berörda grupper samt rådgivning och personligt stöd i individuella fall. För detta finns redan åtskilligt. Man kan enligt JO Wigelius peka på invandrarverkets samordnings- och infor- mationsverksamhet. undervisningen i svenska, invandrarbyråernas arbe- te. socialtjänsten och rättshjälpen. För invandrarnas rättssäkerhet är det särskilt betydelsefullt att deras ärenden om asylrätt. arbetstillstånd och övriga viktiga ting som regleras av utlänningslagstiftningen blir behandlade utan sakligt sett onödig tidsutdräkt. Härför fordras uppenbarligen kraftigt ökade resurser.

Statens invandrarverk (SIV) instämmer i vad som sägs i motionen om invandrarnas utsatta situation och att särskild hänsyn måste tas till detta. I motionen nämnda arbetsuppgifter för en invandrarombudsman åvilar emellertid redan i dag olika myndigheter. Tillsynen över rättstillämpningen i offentlig verksamhet är en uppgift för justitieombudsmännen. Ombuds- männen skall vidare verka för att brister i lagstiftningen avhjälps och för enhetlighet i rättstillämpningen. Justitiekanslern har i viss mån liknande arbetsuppgifter. Justiticombudsmännens verksamhet har under senare år blivit mer utåtriktad och troligen alltmer känd bland invandrarna. För att sprida information om sin verksamhet harjustitieombudsmännen ordnat s. k. öppna hus dit representanter för invandrarorganisationerna inbjudits. Det är viktigt att liknande aktiviteter fortsätter för att fördjupa informatio- nen men också föratt nå nytillkomna grupper av invandrare och flyktingar. — SlV anser att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan olika myndig- heter i fråga om tillsyn över rättstillämpningen och ansvar för invandrar- och minoritetsfrågorna är ändamålsenlig. Det skulle inte vara meningsfullt att ha en invandrarombudsman med ansvar för alla dessa olikartade verk- samhetsområden. Mot den bakgrunden avstyrker SlV förslaget om en invandrarombudsman.

• Sida 211
•  Original

Konstitutionsutskottet behandlade motionen i nämnda betänkande i an- slutning till frågan om en översyn av JO-ämbetct. Utskottet hemställde om tillsättandet av en utredning med uppgift att verkställa en översyn av JO-ämbetet och anförde att utredningen borde överväga frågan om invand- rarnas särskilda behov av insatser från JO: 5 sida med hänsyn till deras speciella situation.

Den JO-utredning, som sedan tillsattes, har numera avgivit sitt betän- kande (SOU 1985:26) JO-ämbetet — En översyn. Utredningen anför föl- jande i frågan.

Enligt utredningens mening finns inte anledning att tillägga JO någon särskild i författning utpekad tillsynsuppgift rörande invandrare. Inte hel- ler anser utredningen att JO —— lika litet på detta område som på andra områden under hans tillsyn —— bör ges några särskilda direktiv om vad han skall rikta in sin tillsyn på. Utredningen konstaterar för övrigt 'att de uppgifter som enligt motionen skulle åvila den föreslagna invandrarom- budsmannen enligt gällande ordning redan ankommer på JO. Behovet av en särskild invandrarombudsman kan därför ifrågasättas. Självfallet är det angeläget att J 0 beträffande invandrare — liksom beträffande andra utsatta grupper i samhället — är beredd att. så snart det är påkallat. ingripa till deras hjälp med de medel som står till buds samt att JO påtalar ev. brister i den lagstiftning som rör dem. Det finns naturligtvis behov av olika åtgärder för att hjälpa invandrarna till rätta i deras mellanhavanden med myndighe- ter m.m. Dessa insatser bör emellertid i första hand göras av olika ordina- rie organ i samhället. Även JO kan dock — inom ramen för sin upplysnings- och rådgivningsverksamhet (se 8.5) — vara behjälplig härmed.

4 Diskrimineringsutredningens arbete

Med stöd av regeringens bemyndigande den 3 augusti 1978 tillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Wirtén. en särskild utredare (A 1978: 06) med uppgift att göra en utredning om fördo- mar och diskriminering i fråga om invandrare m. 11. Till särskild utredare förordnades generaldirektören Kjell Öberg. Utredningen antog namnet diskrimincringsutredningen (DU).

DU har avlämnat Hera betänkanden och rapporter. Tre av betänkandena har särskilt intresse som bakgrund till de förslag som läggs fram i denna promemoria.

1 delbetänkandet (SOU 1983: 18") Lag mot etnisk diskriminering i arbets- livet har utredningen föreslagit ett arbetsrättsligt, skadeståndssanktionerat förbud för arbetsgivare att diskriminera arbetssökande och anställda på etnisk grund. Delbetänkandet (DsA 1984: 7) Om olaga diskriminering inne- håller förslag som berör straffbestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 & BrB. Vidare har skilda förslag lagts fram i slutbetänkandet (SOU 1984: 55) 1 rätt riktning.

• Sida 212
•  Original

4.l Förslaget till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet PFOP- 1985/86:98 och den fortsatta beredningen av det inom regeringskansliet

4.1.1 Betänkandet

I direktiven (Dir. l978z78) för DU konstaterades att bestämmelsen om straff för olaga diskriminering inte gäller arbetsmarknaden. Utrednings- uppdraget angavs gälla även arbetsmarknaden men i direktiven uttalades att det liksom tidigare i första hand borde anförtros arbetsmarknadens parter att frivilligt och i samverkan se till att diskriminering förhindras på arbetsmarknaden. Om utredaren skulle finna att starka skäl talade för en lagstiftning även på detta område skulle han dock efter samråd med arbets- marknadens parter kunna föreslå en sådan.

DU fann efter att ha genomfört flera olika undersökningar att det före- kommer etnisk diskriminering i arbetslivet och att denna diskriminering är betydande. För att komma till rätta med diskrimineringen ansåg DU att man måste använda sig av något av alternativen lagstiftning. information och avtal mellan arbetsmarknadens parter. DU fann härvid att information inte skulle vara nog samt att ett avtal inte var tillräckligt bl. a. eftersom det inte skulle bli bindande för dem 'som inte var kollektivavtalsbundna. DU påpekade också att arbetsmarknadspartcrna trots att de haft mycket lång tid på sig ännu inte ingått något avtal. Mot _denna bakgrund och under åberopande av att FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering krävde lagstiftning på ifrågavarande område. fann DU det nödvändigt med en ny lagstiftning för att komma till rätta med diskrimi- neringen på arbetsmarknaden. DU konstaterade att det i och för sig är möjligt att vidga de straffrättsliga bestämmelserna om olaga diskriminering i 16 kap. 95 BrB till att omfatta även arbetsmarknaden men fann att bcvisproblemcn inom straffrätten är så svåra att en civilrättslig lagstiftning där bevisbördan kan uppdelas var att föredra.

I sitt delbetänkande Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet föreslår därför DU införandet av en civilrättslig lagstiftning mot diskriminering vid anställning och inom anställningsförhållanden. Den föreslagna lagstiftning- en bygger i allt väsentligt påjämställdhetslagen.

DU har i den föreslagna lagen inte lämnat någon närmare definition av vilka grupper som omfattas av lagen utan har nöjt sig med att ange lagens ändamål, nämligen ett skydd för envar mot etnisk diskriminering i arbetsli- vet. Detta medför att även majoritetsbefolkningen i princip skyddas av lagstiftningen. vilket enligt DU även krävs i FN-konventionen.

Begreppet etnisk tillhörighet definieras inte i lagen men förklaras i betän- kandet omfatta diskrimineringsgrundcrna ras. hudfärg. etniskt och natio- nellt ursprung samt nationalitet men däremot inte trosbekännelse.

I lagförslaget följer därefter ett förbud för arbetsgivaren att göra sig skyldig till etnisk diskriminering. vilket till skillnad från jämställdhetslagen omfattar även de fall där någon anställning över huvudtaget inte kommer till stånd. I de följande paragraferna anges situationer då sådan diskrimine- ring skall anses föreligga. En bevisbörderegcl med ett presumtionsansvar. som är uppbyggt enligt jämställdhetslagens modell. finns också med. I likhet med vad som gäller enligtjämställdhetslagen stadgas vidare om vissa

|.) [J

• Sida 213
•  Original

aktiva åtgärder och möjlighet till positiv särbehandling. Dessa regler är Prop. 1985/86:98 dock inte av så omfattande natur som jämställdhetslagens motsvarande regelsystem. Slutligen har även reglerna om påföljder och tillämpning i huvudsak byggts på jämställdhetslagens modell och JämO föreslås också bli övervakande myndighet. Sammanfattningen av betänkandet bifogas denna promemoria som bi- laga ] .

4.1.2 Remissutfallet

Flertalet remissinstanser var positiva till en lagstiftning mot etnisk diskri- minering i arbetslivet men de flesta framförde kritik i olika avseenden mot den utformning lagstiftningen fått. Även de positiva remissinstanserna framhöll i allmänhet att andra åtgärder i syfte att motverka diskriminering. t. ex. information. utbildning och arbetsmarknadspolitiska insatser var väl så viktiga som lagstiftning. De tveksamma och negativa remissinstanserna framhöll bl.a. att lagen skulle bli svår att tillämpa. att utformningen var sådan att den skapade rättsosäkerhet och att det fanns risk för att lagen skulle motverka sitt eget syfte. Från arbetsgivarhåll uttalades också sär- skild kritik som gick ut på att DU bedrivit sitt arbete på ett sätt som rimmade illa med vad som uttalats i direktiven om samråd med arbets- marknadens parter. En sammanställning av remissyttrandena bifogas. bilaga 2.

4.1.3 Hearings våren 1984

Under våren 1984 genomförde arbetsmarknadsdepartementet tre hearings med arbetsmarknadens parter, invandrarorganisationer och vissa myndig- heter. I ett bakgrundsmaterial till dessa hearings diskuterades olika lös- ningar av frågan. främst

— avtalsvägen eller med andra ord metoden med någon form av uppföran-

dekod antagen av parterna — en straffrättslig regel för arbetsmarknaden. motsvarande den som gäller

när en enskild träder i kontakt med näringslivet och den offentliga sektorn (16 kap. 9 & BrB) — en civilrättslig lagstiftning uppbyggd kring en generalklausul utan detal- jerade föreskrifter om de olika diskrimineringsfallen och utan någon bevispresumtion. Förslaget hade väsentligen sin utgångspunkt i de syn- punkter arbetsdomstolen (AD) anfört i sitt remissvar.

Vidare nämndes i bakgrundsmaterialet en annan metod. nämligen den förvaltningsrättsliga reglering till stöd för äldre arbetstagare och för arbets- tagare med nedsatt arbetsförmåga som finns i lagen (1974113) om vissa anställningsfrämjande åtgärder. främjandelagen.

Resultatet av hearingarna kan kort sammanfattas enligt följande. Arbetsmarknadens parter förklarade bl.a. att man inte hade iakttagit någon diskriminering när det gäller dem som redan är inne på arbetsmark- naden, men godtog — med undantag för Svenska arbetsgivareföreningen —

I'J .... 'N

• Sida 214
•  Original

de resultat DU kommit fram till om förekomsten av diskriminering. Samtli- ga arbetsmarknadsorganisationer. utom LO. ansåg att ett avtal eller en "uppförandekod” var den bästa lösningen. LO förklarade, att man inte trodde att man kan lösa problemet avtalsvägen. Utan ett allmänt personal- politiskt avtal skulle arbetstagarorganisationerna enligt LO inte kunna hindra diskriminering vid anställningstillfällen. De flesta organisationerna var av den uppfattningen att problemet med diskriminering sannolikt var störst vid anställningstillfället.

Invandrarrådcts representanter var eniga om att såväl arbetsgivare som fackliga företrädare ibland gör sig skyldiga till etnisk diskriminering och att lagstiftning av den modell DU föreslagit borde införas. Man underströk också kraftigt svårigheten att veta vart man skall vända sig för att få hjälp när man utsätts för etnisk diskriminering.

Myndigheterna var i allmänhet positiva till någon form av lagstiftning men negativa till den utformning av lagen som DU föreslagit. Förslaget om en lag uppbyggd kring en generalklausul fick ett blandat mottagande. Flera framhöll att jämställdhetslagen borde vara förebild för en lagstiftning. några var positiva till förslaget till en lag uppbyggd kring en generalklausul, medan andra var kritiska. Bl.a. framfördes uppfattningen att det med en sådan lag kunde bli svårt att förutse hur ett visst handlande skulle bedömas Vid en rättslig prövning.

4.2 Särskilt om delbetänkandet Om olaga diskriminering

I delbetänkandet Om olaga diskriminering redovisas en genomgång av rättsväsendets handläggning av polisanmälningar om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering ( 16 kap. 8 och 9 så BrB). Vidare föreslås bl. a. en höjning av straffmaximum för olaga diskriminering och en ändring i ska- deståndslagen som innebär att olaga diskriminering läggs till skadestånds- lagens uppräkning av brott som berättigar till ersättning för psykiskt lidan- de. I betänkandet lämnas vidare vissa förslag dels om handläggningen inom rättsväsendet rörande denna brottstyp. dels om nya uppgifter för SIV. De senare förslagen sammanfattas i betänkandet enligt följande.

Vi föreslår även. att såväl polis- som åklagarmyndighcts handläggning av ärenden rörande hets mot folkgrupp och olaga diskriminering skall följas av statens invandrarverk (SIV). som löpande skall få del av anmäl- ningar. förundersökningsprotokoll och beslut från polis- och åklagarmyn- dighet. SIV skall även ta emot och till polisen vidarebefordra anmälningar om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Verket skall vidare ta emot och pröva klagomål från enskilda eller grupper enligt artikel 14 i FN:s rasdiskrimineringskonvention. Slutligen skall SIV inom ramen för sitt särskilda informationsansvar medverka till att kunskaper om de ak- tuella lagrummen sprids hos såväl invandrarna som den svenska allmänhe- ten och hos myndigheterna.

Remissinstansernas syn på dessa sistnämnda förslag har särskilt sam- manställts. En förteckning över remissinstanserna och denna sammanställ- ning bifogas (bilaga 3).

Betänkandet bereds för närvarande inomjustitiedepartementet.

• Sida 215
•  Original

4.3 Särskilt om slutbetänkandet I rätt riktning

I diskrimineringsutredningens slutbetänkande behandlas bl.a. frågan om de etniska minoriteternas förhållanden på flera samhällsområden, såsom skolan. socialtjänsten. hälso- och sjukvården, arbetslivet. bostadsmarkna— den. massmedia och rättsväsendet. Vidare utvecklas tanken om en till— synsroll för SIV ytterligare. Bl. a. föreslås att SIV skall ge vägledning och bistånd till enskilda och grupper som anser sig diskriminerade. DU har bedömt sådana åtgärder vara av central betydelse men inte velat föreslå att SIV skall kunna underställa gärningar en rättslig prövning i någon form av ombudsmannaroll (s. 230). Utredningen har också synpunkter på utform- ningen och tillämpningen av förordningen (l976z310) om åtgärder för in- vandrare m.fl. Förordningen bifogas här (bilaga 4). Slutligen upprepas förslaget att SIV skall ges uppdraget att som nationellt organ mottaga och pröva framställningar från enskilda eller grupper av enskilda i fråga om påstådda kränkningar av FN: 5 konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.

Remissinstansernas syn på dessa förslag har särskilt sammanställts. En förteckning över remissinstanserna, inledande redogörelser för utredning- ens delförslag på detta område och sammanställningen över remissinstan- sernas synpunkter bifogas här (bilaga 5).

5 Överväganden 5.1 Inledande synpunkter

I det föregående har redogjorts för de regler som redan i gällande rätt verkar till skydd mot etnisk diskriminering. Särskilt de regler. grundade på både avtal och lag. som finns i arbetsrätten har därvid uppmärksammats. Vidare har DU: s-förslag och remissbehandlingen av dem redovisats. Slut- ligen har också de ombudsmannainstitutioner som idag finns presenterats.

DU: s kartläggning av förekomsten av etnisk diskriminering i det svens- ka samhället har gett ett resultat. som visar att statsmakterna — stödda av en bred remissopinion — bör ta ytterligare initiativ för att bekämpa sådan diskriminering. I detta avsnitt av promemorian kommer valet av lämpliga åtgärder att diskuteras. Som en bakgrund till den diskussionen bör dock några synpunkter läggas på själva begreppet etnisk diskriminering.

Diskriminering är ett samlingsuttryck för en rad företeelser som strider mot principen om likvärdig behandling. Etnisk diskriminering tar därvid sikte på sådan diskriminering som sker på etnisk grund. dvs. beror på sådant som bl. a. ras. hudfärg och nationellt eller etniskt ursprung. Det kan sägas omfatta en mängd företeelser på livets alla områden — såväl inom den offentliga som den enskilda sfären av samhällslivet som i privatlivet. I samhällsdebatten i stort kan uttrycket användas i en vid mening utan närmare preciseringar. Människor har ändå ganska klara uppfattningar om vad det är frågan om. Etnisk diskriminering blir däremot mångtydigt och svårt att avgränsa och närmare bestämma när det ses som ett rättsligt begrepp i lagstiftningssammanhang.

• Sida 216
•  Original

Ett ytterligare problem är att begreppet etnisk diskriminering används både subjektivt och objektivt. I det ena fallet handlar det om hur någon. med rätt eller orätt. har en upplevelse av att ha blivit utsatt för etnisk diskriminering. I det andra fallet kan det vara fråga om att i ett rättsligt sammanhang fastslå att diskriminering just på etnisk grttnd i objektiv mening faktiskt ägt rum.

Begreppet kan också sägas omspänna företeelser av väldigt varierande svårighetsgrad. alltifrån ett känslomässigt grundat handlande på privatli— vets område till ett allvarligt missgynnande från en offentlig myndighets sida. Häri ligger också att begreppet genomgår förändringar på grund av det sociala livets utveckling.

Etnisk diskriminering är vidare anknuten både till den behandling enskil- da individer möter och till hela etniska gruppers ställningi samhället i olika avseenden.

Etnisk diskriminering måste också betraktas med utgångspunkt i den handling som är eller påstås vara diskriminerande. Med direkt diskrimine- ring avser DU avsiktligt konkret missgynnade direkt på etnisk grund. Indirekt diskriminering handlar om att uppställa krav eller villkor som får ett missgynnande som effekt genom att vissa personer eller grupper i praktiken diskvalificeras. DU har pekat på att indirekt diskriminering kan vara både avsiktlig och oavsiktlig.

Till frågan om etnisk diskriminering hör också begreppet positiv särbe- handling. Det kan här sägas handla om sådana generella åtgärder för att stärka en viss grupps ställning i samhällslivet. som bygger på den övergri— pande principen om likvärdig behandling.

Det ligger i sakens natur att ett samhällsproblem med dessa många aspekter måste angripas på flera sätt. Attitydbildning genom utbildning och information är givetvis av grundläggande betydelse. Lagstiftning är därvid viktig, därför att samhället genom rättsreglerna ger uttryck för sin uppfattning. Men rättsreglerna måste också vara effektiva och praktiskt gå att tillämpa. Vidare måste rättsreglerna utformas så att de tillgodoser kravet på rättssäkerhet i förfarandet. Den lagstiftning som vi i dag har att använda mot etnisk diskriminering är inte minst ett uttryck för hur stats- makterna hittills sett på avvägningen mellan rättssäkerhet och effektivitet. Frågan är nu om denna lagstiftning behöver kompletteras och förbättras.

5.2 Inledande genomgång av rättsläget

I avsnitt 3 har lämnats en närmare redogörelse för gällande lagstiftning. En viktig utgångspunkt är därvid 1970 års lagstiftningsärende. Då genomför- des en analys av vilka ändringar i svensk rätt som fordrades i anledning av ratificeringen av FN—konventionen om avskaffande av alla former av ras- diskriminering. Denna analys resulterade i tillkomsten av straffstadgandet i 16 kap. 9 & BrB mot olaga diskriminering med vissa regler mot diskrimi- nering i näringsverksamhet och i det allmännas verksamhet. Arbetslivet lämnades år 1970 utanför lagrummets tillämpningsområde. Detta beslut fattades mot bakgrund av de ingående överväganden som redovisas i förarbetena. Vad som därvid spelade in var bl.a. arbetsmarknadens

• Sida 217
•  Original

parters gemensamma roll att i stor utsträckning själva genom avtal och på annat sätt ansvara för förhållandena på arbetsmarknaden. förekomsten av avgöranden i AD:s praxis om god sed i avtalsförhållanden och det då fattade beslutet att utreda möjligheterna att stärka anstållningsskyddet.

Vid sidan av den centrala straffrättsliga bestämmelsen i 16 kap. 9 & BrB finns. som framgår av redogörelsen i avsnitt 3. åtskilliga andra stadganden av betydelse för att hindra etnisk diskriminering i samhället. Här nämns sammanfattningsvis följande.

Statsmakterna måste iaktta förbudet i 2 kap. 15 & RF mot etniskt diskri— minerande inslag i lagstiftning och annan normgivning. Den regeln leder. tillsammans med regler om att myndigheterna skall iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet och 16 kap. 9 så m.fl. bestämmelseri BrB. till att statliga och kommunala befattningshavare i myndighetsutövning och andra kontakter med allmänheten inte får utsätta någon för etnisk diskrimi- nering.

Inom straffrättcn finns åtskilliga bestämmelser som kan bli tillämpliga i situationer där någon utsatts för diskriminerande behandling på etnisk grund. Sådana regler är bl.a. bestämmelserna om förtal och förolämpning i 5 kap. BrB och förargelseväckande beteende i 16 kap. 16.5 BrB. Att sådana straffrättsliga regler kan vara verksamma vid händelser också på arbetslivets område ligger i sakens natur och har i ett avseende särskilt framhållits av departementschefen. se prop. 1981/82:58 s. 20 angående förolämpning av invandrare på arbetsplats.

Inom civilrätten finns också åtskilliga regler. både generella klausuler med krav på iakttagande av god sed och speciella stadganden, t.ex på boendeområdet. som kan verka till skydd mot etnisk diskriminering.

Förhållandena inom arbetslivet har utförligt redovisats i avsnitt 3.4.5. Här skall endast följande understrykas.

Vad gäller arbetssökande till statligt reglerad tjänst garanteras saklighet i prövningen av anställningsärendet av regler i regeringsformen (.1 kap. 9 5 och 11 kap. 9 &) och genom lagen (19762600) om offentlig anställning. Särskilt med hänsyn till innehållet i 1 kap. 9 & RF torde kommunerna ha att iaktta principen om saklighet i anställningsärenden.

Någon allmän lagregel enligt vilka arbetsgivaren är skyldig att iaktta saklig grund för anställning finns inte på den privata arbetsmarknaden. Anställningsrätten är fri. Detsamma gäller befordran och utbildning. Järn- ställdhetslagcn. liksom främjandelagen, innehåller dock regler som in- skränker denna frihet.

Genom medbestämmandelagen ges vidare arbetstagarna genom sina organisationer möjligheter att — på både den offentliga och den privata arbetsmarknaden — utöva ett inflytande på personalpolitikens område. ett inflytande som kan få betydelse när det gäller bl. a. frågor om meritvärde- ring.

För offentlig arbetsgivare gäller nyssnämnda saklighetskrav även i an- ställningsförhållanden. Härtill kommer på hela arbetsmarknaden den vikti- ga regeln i anställningsskyddslagen om saklig grund för uppsägning från arbetsgivarens sida. I ett rättsfall. AD 1983: 107. har vidare principen om god sed på arbetsmarknaden lett till att ett förfarande betraktats som etnisk

• Sida 218
•  Original

Även i relation till arbetstagarnas organisationer åtnjuter den enskilde i flera viktiga avseenden ett skydd mot etnisk diskriminering. Detta skydd är visserligen inte lagstadgat. eftersom föreningarnas verksamhet väsentli- gen är oreglerad i lag. Genom flera viktiga avgöranden i rättspraxis kom- mer dock en princip om likabehandling på föreningslivets område till uttryck.

5.3 Internationell belysning

DU har redogjort för rättsläget i de övriga nordiska länderna. några västeu- ropeiska stater och USA. Denna genomgång gör det möjligt att jämföra de svenska förhållandena med andra länders rättssystem. länder som i likhet med Sverige ratificerat FN-konventionen mot rasdiskriminering. Jämförel- serna försvåras dock av två faktorer: dels skillnaderna mellan det konti- nentala och det anglosaxiska rättssystemet och dels av ländernas olika traditioner i fråga om lagstiftning på arbetslivets område bl.a. med en i Sverige mycket starkare reglen'ng av anställningsskyddet än i andra länder. Några drag skall här framhållas.

De nordiska länderna har i stora drag en likartad reglering. Straftbud liknande 16 kap. 9ä BrB finns i de övriga nordiska länderna. Etnisk diskriminering i arbetslivet har inte mötts med särskilda arbets- eller straff- rättsliga regler. möjligen med ett undantag. I Finland finns i lagen om arbetsavtal en straffsanktionerad bör-regel som skyddar en arbetstagare mot osaklig behandling av arbetsgivaren. Bestämmelsen gäller inte till skydd för arbetssökande. Krav på saklig grund för uppsägning finns dock också i både svensk och norsk arbetsrättslig lagstiftning. I Västeuropa finns i flera länder straffrättsliga regler mot etnisk diskn'minering bl.a. i arbetslivet. Antalet rättsfall som redovisats är dock mycket sparsamt och gör det svårt att bedöma bestämmelsernas närmare funktion. I USA och Storbritannien finns en betydligt mera aktiv och ingripande rättslig regle- ring såvitt gäller etnisk diskriminering i arbetslivet. Slående är den roll som givits till stående kommissioner med rådgivning. rättshjälp och medling som uppgift allt mot bakgrund av en befogenhet att föra processer i enskilda fall eller i fråga om utvecklingsprogram för olika arbetsplatser. ] Nederländerna har nyligen inrättats ett organ med uppgift att på skilda sätt. dock ej processföring eller rättstillämpning, aktivt driva ett arbete mot etnisk diskriminering.

5.4. Synpunkter på DU: s förslag om en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet

] det föregående har framhållits att det i gällande rätt finns regler som i betydande utsträckning ger ett skydd i arbetslivet mot olika former av diskriminering och då bl.a. på etnisk grund. Men det har också betonats att skyddet mot annan diskriminering än könsdiskriminering är svagare och inte egentligen finns för de arbetssökande på den enskilda sektorn. Där råderi stället principen om den fria anställningsrätten. låt vara att medbe— stämmandelagcn kan öppna möjligheter för de fackliga organisationerna till ett medinflytande i personalpolitiken.

• Sida 219
•  Original

Denna ordning har en lång tradition och har väsentligen lämnats orubbad även under 1970-talets intensiva arbetsrättsliga lagstiftning. Allmänt kan sägas att skyddet mot osaklig behandling på det individuella planet för— stärkts dels såvitt gäller redan bestående anställningar genom reformerna på anställningsskyddets område. dels genom jämställdhetslagen. På ett mera generellt plan — för arbetstagarna som kollektiv — har i första hand systemet med förhandlingar och avtal på arbetsmarknaden inneburit ett skydd mot osaklig och diskriminerande behandling av arbetstagarna. Den- na ordning har förstärkts genom medbestämmandelagen. Ett annat inslag på det generella planet är de arbetsmarknadspolitiskt betingade åtgärderna för att stärka äldre arbetstagares och arbetstagares med nedsatt arbetsför— måga ställning på arbetsmarknaden som kommit till uttryck i främjandela— gen. som bl.a. innehåller vissa regler som begränsar den fria anställnings- rätten.

Det nu sagda belyser att rättsliga åtgärder till skydd mot diskriminering på arbetsmarknaden kan vara individinriktade och/eller kollektivt inrikta— de.

Individinriktade åtgärder genom lagstiftning kan ske inom ramen för straffrätten eller arbetsrätten/civilrätten.

I båda fallen knyts konkreta rättsföljder till materiella förbudsregler som verkar i enskilda konkreta fall. Rättsföljden består av sanktioner: i straff— rätten ett straff och ev. anknutet skadestånd och i svensk arbetsrätt skade- stånd (sanktionen att den diskriminerade skall få anställningen har diskute- rats i samband medjämställdhetslagen men har inte genomförts — i andra länder finns sådana sanktioner). Givetvis har individualiserade regler av denna typ viktiga normerande verkningar och har därmed stor betydelse även på ett kollektivt plan.

Genom straffrätten uttrycker samhället sina moraliska ställningstagan- den. Med det straffrättsliga systemet är också förenat starka rättsskydds- garantier för den anklagade. Skäl kan tala för att ven etnisk diskriminering i arbetslivet skall kriminaliseras. även om tendensen f.n. är en stark återhållsamhet med nykriminalisering. Att en kriminalisering inte föresla- gits av DU beror bl. a. på att DU tvivlat på att en sådan reglering skulle ha önskad effektivitet: de stränga beviskraven i straffrätten skulle för sällan leda till fällande domar. Vidare har DU beaktat arbetsmarknadens parters ovilja till en straffrättslig lösning på området. Starka skäl kan anföras för den ståndpunkten med hänsyn till att rättsbildningen på detta område traditionellt sker genom kollektivavtal.

Från invandrarorganisationernas sida har pekats på att diskriminering på etnisk grund förekommer i arbetslivet bl. a. från arbetskamraters sida och utan att arbetsgivaren är ansvarig för det och att en reglering borde omfatta sådana fall. Som här tidigare påpekats finns inom straffrätten vissa regler som kan ge ett skydd i vissa sådanafall. Detta skydd kan byggas ut ytterligare i straffrätten om det anses nödvändigt. Sådana lösningar är däremot inte möjliga inom arbetsrättens nuvarande systematik. En annan skillnad mellan straffrätten och arbetsrätten är att en arbetsrättslig lagstift- ning kan kompletteras med en avtalsreglering mellan arbetsmarknadens parter. Så har också skett påjämställdhetslagens område. En straffrättslig

• Sida 220
•  Original

regel kan här inte ha samma bakgrundsfunktion men kan givetvis bilda Prop. 1985/86:98 utgångspunkt för en uppförandekod som parterna förklarar sig vilja verka för.

Något förslag till en straffrättslig regel på området har inte framlagts av DU. En sådan lösning förutsätter ett närmare utredningsarbete.

En arbetsrättslig lösning ger utöver vad nu sagts, anledning till följande synpunkter. Etnisk diskriminering är inte det enda diskrimineringsproblem som diskuterats inom arbetsrätten. Ett annat gäller behovet av regler för skydd mot diskriminering av föreningsrättskränkande karaktär av arbets- sökande. Den frågan behandlades av arbetsrättskommittén i betänkandet (SOU 1975: ]) Demokrati på arbetsplatsen. Där anförs i frågan ('s. 235 f.).

En allmän regel av innebörd, att arbetsgivare inte äger vägra arbetssö- kande anställning emedan han är oorganiserad eller på grund av hans tillhörighet till viss organisation (eller ev. över huvud emedan han är organiserad) skulle få mycket långtgående verkningar. Uppenbara svårig- heter att leda i bevis det verkliga syftet bakom en vägran att anställa skulle kräva en bevisregel motsvarande den som AD för närvarande tilllämpar i föreningsrättskränkningsmål. om det över huvud skall gå att genomdriva tillämpning av en regel om skydd för arbetssökandes föreningsrätt. Men det är då svårt att se annat, än att en sådan ny föreningsrättsregel i praktiken innebär en allmän skyldighet för arbetsgivaren att, åtminstone vid konkurrens mellan organiserade och oorganiserade eller mellan arbets- sökande med olika facklig hemvist. anställa den efter något särskilt kriteri- um mest meriterade. Enligt kommitténs mening är emellertid utbildandet av kriterier för meritvärderingen inte något som ägnar sig för lagstiftning i föreningsrättsliga sammanhang och än mindre något som kan överlåtas åt rättstillämpningen. Den diskuterade föreningsrättsregelns långtgående verkningar i de nyss nämnda konkurrensfallcn skulle dessutom te sig märkliga om för andra fall bibehölls i princip full frihet för arbetsgivare att anställa vem han önskar. Problemen kring en generell lagstiftning i merit- värderingsfrågan kan emellertid belysas redan genom en erinran om de svårigheter som är förknippade med fastställande i kollektivavtal och lag av turordningsregler för uppsägning (jfr prop. 1973: [29 s. 160). Eftersom i princip enbart underlåtenhet att anställa bör vara att jämställa med vägran att anställa torde vidare, om det över huvud skall vara möjligt att nå full likställighet mellan de förut berörda olika kategorierna av arbetssökande. vara nödvändigt att införa obligatorisk arbetsförmedling eller något liknan- de system. Det är tydligt att en lösning av de nu berörda problemen leder utanför kommitténs utredningsuppdrag.

Mot bakgrund av det anförda har kommittén inte funnit anledning att gå vidare in på frågan om en allmän regel om skydd för arbetssökandes föreningsrätt.

Något skydd för arbetssökande mot föreningsrättskränkning infördes inte i samband med medbestämmandereformen och rättsläget är oföränd- rat idag. Inte heller har någon lagstiftning införts mot s.k. organisations- klausuler. en fråga med avgörande samband med den nyssnämnda (jfr nya arbetsrättskommitténs betänkande. SOU 1982: 60. MBL i utveckling s. 286 ff .) Nya arbetsrättskommittén behandlade i detta betänkande på nytt frå- gan om ett skydd för arbetssökande mot föreningsrättskränkning och an- förde detta i anslutning till arbetsrättskommitténs nyss citerade uttalande 220 ( s. 285 f.):

• Sida 221
•  Original

Vi har övervägt dessa synpunkter på regler som direkt tar sikte på negativ föreningsrätt och föreningsrättsskydd för arbetssökande och har inte funnit anledning att sätta i fråga de slutsatser som den förra kommittén kom fram till. Bilden har visserligen förändrats under tiden efter tillkoms- ten av MBL. såtillvida som det numera i lagen ( 1979: l I 18) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet finns ett slags punktingripande genom lagstiftning mot diskriminering av arbetssökande vid anställningstillfället. Jämställdhetslagen torde i sig visa att lagstiftning som ställer krav på objektivitet vid anställningstillfället är tekniskt genomförbar. även om objektivitetskravet inte görs generellt utan tar sikte enbart på en viss form av diskriminering. Att svårigheterna är stora utgör inte desto mindre jämställdhetslagen ett gott belägg för. Det kan inte heller med säkerhet sägas att den lösning som där har valts utan vidare kan överföras till föreningsrättsområdet. eller att man med samma slags tekniska lösning skulle uppnå de eftersträvade resultaten.

Jämställdhetsreformen kan alltså ses som ett punktingripande. Reglerna ijämställdhetslagen har för sin effektivitet ansetts fordra bevisregler som innebär att ett orsakssamband presumeras mellan missgynnande och köns- tillhörighet. DU har bl.a. mot bakgrund härav föreslagit en bevispresum- tion i en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Det förslaget har mötts med stark kritik under remissbehandlingen.

Ifråga om DU: s lagförslag — i hög grad byggt på jämställdhetslagen som modell — har alltså åtskillig kritik framförts. Även det vid hearingarna framlagda utkastet till en mer generalklausulsbetonad lagstiftning har mötts med kritiska påpekanden från några myndighetsföreträdare och vissa av arbetsmarknadens organisationer. — Det kan konstateras att även detta senare lagstiftningsalternativ skulle fordra omfattande överarbetning och en ytterligare remissbehandling innan det skulle kunna föreläggas riksdagen. Detta alternativ måste därför redan på grund härav nu anstå. I sammanhanget bör även nämnas att ratificeringen av FN-konvcntionen mot rasdiskriminering inte kan ges innebörden av ett absolut krav på införande av en förbudslagstiftning av DU: s typ eller genom straffrättsliga regler. jfr i denna fråga l970 års lagstiftningsärende. föredragande statsrå— dets uttalande i prop. 19711125 s. 26 samt AD:s. ILO-kommitténs och SAF: s remissyttranden i förevarande lagstiftningsärende.

Sedan DU lagt fram sitt betänkande har också från andra håll väckts förslag om liknande skyddsregler för andra utsatta grupper. jfr bl. a. betän— kandet (SOU l984163) Homosexuella och samhället.

Här görs den bedömningen att de nu berörda lagstiftningsförslagen ock— så mäste bedömas i ett mera generellt perspektiv av det slag som antyds i arbetsrättskommitténs citerade uttalande. De bör ses också mot bakgrund av en tänkt ordning med ett generellt diskrimineringsförbud beträffande arbetssökande eller med andra ord ett krav på saklig grund vid anställ— ningsbeslut på den privata delen av arbetsmarknaden och konsekvenserna av en sådan princip.

Genom förvaltningsrätten kan åtgärder vidtas för att möta mera generel— la problem på arbetsmarknaden som statsmakterna önskar ingripa mot. Både ijämställdhetslagen och i främjandelagen finns regler enligt vilka en myndighet ges i uppgift att mera aktivt sköta en tillsyn på ett område.

• Sida 222
•  Original

Myndighetens verksamhet garanteras genom vissa regler om uppgiftsplikt för arbetsgivare. Där regleras också en skyldighet för arbetsgivaren att vidta vissa av myndigheten angivna åtgärder i enlighet med lagstiftningens syfte. Vidare förekommer vitessanktioner i sammanhanget. I främjandela- gen flnns även straff och sanktionen arbetsförmedlingstvång. Det bör här dock även nämnas att JämO: s uppgift att bevaka att aktiva åtgärder vidtas för jämställdhet från en arbetsgivares sida är begränsad till de fall där inte frågan reglerats genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

Kollektivt inriktade åtgärder av denna typ är viktiga inslag i arbetsmark- nadspolitiken särskilt i perioder av hög arbetslöshet. Utrymme finns för en god samverkan mellan myndigheten och arbetsmarknadens parter i regel- system av denna typ. Mera sällan tillgrips tvångsreglerna i myndighetens arbete.

DU har föreslagit att ganska detaljerade regler om aktiva åtgärder för att stödja s.k. positiv särbehandling skall ingå i en lag mot etnisk diskrimine— ring i arbetslivet. Enligt DU skulle dessa regler verka på frivillighetens grund och i samverkan mellan arbetsgivaren och arbetstagarna eller deras organisationer. DU föreslog dock inte någon särskild funktion för den övervakande myndigheten i detta sammanhang. Förslaget har fått ett splittrat mottagande i denna del.

Det är knappast kontroversiellt att hävda att mera generellt inriktade aktiva åtgärder för att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet kan vara mycket betydelsefulla. Det gäller sådant som åtgärder för att motver— ka olika typer av s.k. indirekt diskriminering (uppställande av vissa villkor som utesluter vissa kategorier sökande etc.") och för att understödja sådana olika former av positiv särbehandling som inte kan sägas stå i strid mot principen om att undvika diskriminering. Arbete för att finna riktlinjer som underlättar meritvärderingen av t.ex. utbildningar i andra länder och av flerspråkighet är andra exempel. Med främjandelagen och jämställdhetsla— gen som förebilder kan aktiva insatser i sådana frågor med fördel initieras av ett särskilt samhällsorgan, Ett sådant organs arbete skulle på ett smidigt sätt kunna förenas med parternas eget gemensamma arbete på området.

DU: s betänkanden innehåller vidare värdefulla genomgångar av gällan— de rätt. Här belyses den ganska komplicerade bestämmelsen i 16 kap. 9 & BrB och det stora antalet stadganden på skilda rättsområden som tillsam— mans med viktiga principer utvecklade i praxis bildar ett inte oväsentligt, om än ej heltäckande rättsligt skydd mot etnisk diskriminering i vårt samhälle. — Det finns anledning att här ta fasta på de intryck som denna redovisning ger. Med en så pass svår och speciell reglering fordras god överblick och goda kunskaper för att de möjligheter till rättsligt skydd mot etnisk diskriminering som finns redan idag skall kunna tas tillvara.

DU har vidare gjort en undersökning av rättsväsendets behandling av anmälningar om olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 & BrB. Undersök— ningens resultat är mycket negativt till polisens och åklagarmyndigheter— nas handläggning av dessa ärenden. DU:s bedömning har mött mycket stark kritik av berörda remissinstanser.

DU har av sin undersökning bl. a. dragit slutsatsen att SIV bör tilldelas

• Sida 223
•  Original

en tillsynsroll på området. Även i sitt slutbetänkande har DU föreslagit Prop. 1985/86:98 olika uppgifter för SIV för att genom kontroll och aktiva åtgärder påverka rättstillämpningen på området. Remissvaren företer på denna punkt en ganska splittrad men övervägande negativ bild. Tanken på en tillsynsroll för SIV har bestämt avvisats bl.a. av JK.

Utfallet av remissbehandlingen av DU:s arbete i de två sist nämnda avseendena bör dock kompletteras med det i grunden positiva mottagandet DU: s förslag har fått såvitt gäller aktiva åtgärder och JämO som överva- kande myndighet. Flera remissinstanser är dock tveksamma inför förslaget att göra just JämO till övervakande myndighet.

Utan att värdera DU: s förslag i de här avseendena mera i detalj kan två allmänna slutsatser dras. nämligen att en tillsynsroll för SIV i förhållande till rättsväsendet inte är tänkbar i den föreslagna formen och att förslaget om ett organ med uppgifter att på ett samlat sätt övervaka eller på annat sätt aktivt stödja tänkt lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet har en god förankring bland remissinstanserna.

5.5 En ombudsman mot etnisk diskriminering?

5.5.1 Inledning

Av föregående avsnitt har framgått att det inte bedöms som möjligt att nu införa sanktionerade förbudsregler mot etnisk diskriminering i arbetslivet eller inom ramen för arbetsrätten. Ett förbud mot etnisk diskriminering på detta område förenat med en sanktion av typ straff eller skadestånd är därmed en ordning som inte behandlas vidare i denna promemoria. Ytterli- gare lagstiftningsåtgärder av sådant slag är förenade med svåra problem på centrala rättsområden. Det frnns vidare ett behov av att ytterligare under- söka om inte redan gällande rätt på området i högre utsträckning än hittills kan användas som ett skydd mot etnisk diskriminering. Ett ställningsta- gande till behovet av sådan lagstiftning. som nu diskuterats. måste därmed skjutas på framtiden.

DU har i flera sammanhang lagt fram förslag om aktiva åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet med bevakningsuppgifter för JämO och med en aktivare roll för SIV i form av service till enskilda, samverkan med myndigheter och en form av tillsyn av rättsväsendet. Remissinstanserna. som bedömt förslagen i olika sammanhang. har varit kritiska mot enskild- heter i dessa förslag. främst vad gäller SIV: s tänkta roll i förhållande till rättsväsendet. En samlad bedömning av remissutfallet och av vad som framkom under hearingarna visar dock att förslagen om aktiva åtgärder på arbetslivets område och om olika former av service och uppföljning lagda hos ett myndighetsorgan ansetts som viktiga inslag i arbetet att motverka etnisk diskriminering. Här har mottagandet varit övervägande positivt.

Mot denna bakgrund frnns det anledning att nu överväga åtgärden att tillskapa ctt myndighetsorgan med särskilda uppgifter för att i bred kontakt med enskilda och samhällslivets olika offentliga och privata organ aktivt bekämpa etnisk diskriminering i samhällslivet på både ett individuellt och kollektivt plan. Denna möjlighet skall behandlas närmare i detta avsnitt. 2 h) '.'.)

• Sida 224
•  Original

En sådan institution skulle kunna ges en viss likhet med de ombudsman- nainstitutioner som redan finns i Sverige och i mänga andra länder. De centrala frågorna är här vilka närmare uppgifter en sådan institution skulle ha och hur den skulle vara organiserad. Dessa frågor mäste därvid bedö- mas bl.a. mot bakgrund av den svenska rättsordningen och dess institutio- ner i övrigt.

En annan utgångspunkt för den fortsatta framställningen är att ett nytt myndighetsorgan av den skisserade typen åtminstone tills vidare inte skul- le ges någon processförande roll. Som framgått tidigare finns inte förutsätt- ningar för en lagstiftning med förbudsregler. Inte heller förefaller det lämpligt att inom ramen för de gällande materiella reglerna föra in någon ny processförande institution såsom en specialåklagare eller exklusivt rätts- hjälpsbiträde etc. ()mbudsmannens uppgifter skulle i stället i huvudsak bestå i att verka genom individuell rådgivning och olika pådrivande gene- rella insatser pä skilda samhällsområden. För arbetslivets del bör dock övervägas särskilda befogenheter lör—ombudsmannen främst för att garan— tera denne insyn.

5.5.2 Ombudsmannens verksamhetsområde

DU har i sitt slutbetänkande betonat vikten av insatser mot etnisk diskri- minering inom samhällslivets olika delar. Remissinstanserna delar denna grundläggande värdering. Ombudsmannens verksamhetsområde bör mot denna bakgrund avse hela samhällslivet. En naturlig gräns bildas därige- nom mot privatlivet. som helt bör hållas utanför den tänkta ordningen. Inom verksamhetsområdet faller naturligen sådana samhällsområden som skolan. boendet. hälso- och sjukvården och näringslivet. Ombudsmannen bör alltså som arbetsfält ha både statliga och kommunala myndigheter och enskilda organ med verksamhet inom helt olika områden. Emellertid visar utredningsarbetet att det är nödvändigt att genom särskilda regler betona vikten av att arbetslivet och dess förhållanden ägnas speciell uppmärksam- het av ombudsmannen. Inte heller därvid skall principiellt sett någon skillnad göras mellan den offentliga respektive den privata delen av arbets- marknaden. '

Som framgått av avsnitt 3.4 kan ombudsmannens arbete inom ett på detta sätt angivet verksamhetsområde till mycket väsentlig del bedrivas med direkt utgångspunkt i gällande straffrättslig och civilrättslig lagstift- ning och dc rättsliga prinbiper som på olika sätt utgör hinder mot etnisk diskriminering. Nuvarande rättsliga reglering täcker dock inte etnisk dis— kriminering vad gäller arbetssökande på den privata arbetsmarknaden och inte heller stora delar av föreningslivet. Även dessa delar av samhällslivet kan på ett naturligt sätt inbegripas i ombudsmannens verksamhet med stöd av en ändamålsbestämmelse om motverkande av etnisk diskriminering som knyter an till svenska konventionsåtaganden på området.

Denna teknik. att en myndighetsuppgift av här avsett slag delvis bedrivs utan direkt stöd av någon uttrycklig bakomliggande materiell förbuds- eller påbudsregel. ärinte helt okänd i svensk rätt. Den ursprungliga utformning— en av 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

• Sida 225
•  Original

inom näringslivet är ett exempel på sådan lagstiftningsteknik. Enligt den lagen hade näringsfrihetsrådet i uppgift att genom förhandling söka undan- röja skadlig verkan av konkurrensbegränsning även av annat slag än sådan som uttryckligen förbjudits i lagen (prop. 1953: l()3 jämförd med prop. 1966: 13). Regelsystemet i främjandelagen är uppbyggt efter delvis liknan- de mönster.

Den offentliga sektorn står under bl.a. JK: s och JO: s tillsyn. Även då myndigheter uppträder som arbetsgivare omfattas de av denna tillsyn. Det skulle kunna hävdas att tillskapandet av en ombudsman mot etnisk diskri- minering i fråga om den offentliga sektorn skulle kunna leda till kompe- tenskonflikter och i varje fall inte fylla någon funktion vid sidan av de på denna sektor verksamma tillsynsorganen. Men flera skäl talar i motsatt riktning. En ombudsman mot etnisk diskriminering, inordnad i systemet av statliga myndigheter, kommer. liksom bl.a. NO och JämO — som för övrigt har uppgifter på både den offentliga och den enskilda sektorn — att vara underkastad JK:s och JO:s tillsyn. ”(:S och JO:s tillsyn av den offentlige arbetsgivaren är vidare väsentligen inriktad på en ansvarSpröv- ning av förfarandefrågor i individuella ärenden. En ombudsman mot etnisk diskriminering måste givetvis beakta de prövningsmöjligheter som redan finns och får därför främst syssla med rådgivning i individuella fall och med att initiera förändringar i generella frågor i kontakt med myndigheterna. JK och JO har tillsynsuppgifter som innefattar frågor av vitt skilda slag inom hela den offentliga sektorn. En ombudsman mot etnisk diskriminering skulle däremot få möjlighet att koncentrera sig på en fråga som fordrar alldeles särskilda insatser både i fråga om mål och medel. Härigenom kan ombudsmannen få en viktig roll även på hela den offentliga sektorn.

5.5.3 Ombudsmannens uppgifter Några utgångspunkter

Tanken på en ombudsman verksam mot etnisk diskriminering på både den offentliga och den enskilda sektorn av samhällslivet väcker en del frågor.

De ombudsmän. som med stöd av lagstiftning nu verkar i det svenska samhället, har alla, i allt fall ytterst och på någon del av verksamhetsområ- det. en roll som processförare. En tillsynsfunktion för ombudsmännen kan därmed på ett naturligt sätt knytas an till det undersökningsförfarande som de i egenskap av processförare har tillgång till. När ombudsmän. liksom andra tillsynsmyndigheter. verkar på den offentliga sektorn måste de beak- ta vissa krav som uppställts i regeringsformen. 'I bestämmelserna i l 1 kap. 2 och 7 55 RF skyddas domstolar och förvaltningsmyndigheter till sitt oberoende. Enligt dessa regler får ingen annan myndighet bestämma över hur de skall döma respektive besluta i det enskilda fallet.

[ fråga om ombudsmäns tillsynsfunktion på den privata sektorn måste beaktas att ombudsmannen liksom annan förvaltningsmyndighet enligt den svenska rättstraditionen inte skall slita tvister mellan enskilda utan att detta enligt ll kap. 3 & RF är något som ankommer på domstol om inte undantag från principen angivits genom lag. Inom ramen för eller i anknyt-

• Sida 226
•  Original

ning till den processförande rollen har dock ombudsmän som verkar inom Prop. 1985/86:98 den privata sektorn kunnat på ett informellt sätt i viss mån utveckla en roll som medlare.

DU föreslår dels att JämO skall ha en processförande roll i mål om etnisk diskriminering i arbetslivet och i övrigt vara en övervakare av lagens efterlevnad. dels att SIV bl.a. skall ha en tillsynsliknande funktion i fråga om tillämpning av de straffrättsliga reglerna mot etnisk diskriminering och ha förstärkta samrådsfunktioner på området med andra myndigheter.

Av skäl som tidigare redovisats är en särskild lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet med förbudsregler och sanktioner nu inte aktu- ell. Därmed behöver ombudsmannen inte någon uppgift som processfö- rare. Det finns heller inte anledning att överväga någon uppgift som spe- cialåklagare eller som företrädare i rättegång för en enskild part i diskrimineringsfrågor. Vad som därför bör övervägas är att söka förena en del nya uppgifter för en ombudsman med vissa av de uppgifter som ankommer på en myndighet med ansvar för vissa frågor på området. I avsnitt 5.5.5 redogörs närmare för denna organisationsfråga.

Närmare om uppgifterna

Ombudsmannens uppgifter föreslås vara inriktade på dels individuella. dels generella frågor. På arbetslivets område föreslås därutöver i det föl- jande vissa särskilda bevakningsuppgifter.

De individuella fallen

När det gäller ombudsmannens uppgifter i de individuella fallen är utgångs- punkten att det i den svenska lagstiftningen finns åtskilliga rättsregler som verkar till skydd mot etnisk diskriminering. Dessa regler är emellertid rätt svåra att överblicka bl.a. därför att de återfinns i olika rättskällor. Från invandrarorganisationernas sida har med särskild skärpa framhållits beho- vet av att ha någon instans dit man kan vända sig för att få råd. För invandrare i den första generationen. med begränsade kunskaper i svens- ka. är det givetvis en i det närmaste omöjlig uppgift att själva skaffa sig tillräcklig kännedom om rättsreglerna. För att stärka denna grupps re- surser fordras därför särskilda insatser.

Ombudsmannen skall alltså kunna ge personer som vänder sig till honom eller henne råd och information om hur den enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Ombudsmannen skall därvid kunna ge grundläggande upplysning- ar om de regler som saken gäller och om hur man får rättshjälp. Vidare skall ombudsmannen kunna hänvisa till advokat. annan rådgivare eller kommunal invandrarbyrå etc. Även en rekommendation att söka biträde hos den fackliga organisationen, hos hyresgästföreningen etc. kan i en del fall ligga nära till hands. Ombudsmannen skall vidare kunna informera om httr en polisanmälan görs och vad man bör överväga i det sammanhanget. Ombudsmannen bör också i en del fall ha anledning att erinra om andra ombudsmäns prövningsmöjligheter.

Rådgivningen bör vara enkel och formlös men också aktiv. Hur pass

h) lx) 05

• Sida 227
•  Original

ingående rådgivningen bör vara får bedömas med utgångspunkt i det en- skilda fallet. Det kan vara lämpligt att ombudsmannen utarbetar upplys- ningsbroschyrer med bakgrundsmaterial som komplettering till ett mer eller mindre ingående brevsvar eller till ett telefonsamtal.

I vissa fall av principiell vikt eller av större betydelse för den enskilde kan ombudsmannen komma att behöva ta kontakt med myndigheter eller andra för att skaffa sig tillräckligt underlag för rådgivningen. Det kan här röra sig om både att få information om det enskilda fallet och om att inhämta mera allmänt kunskapsmaterial.

En grundläggande tanke är vidare att den erfarenhet som ombudsman- nen får av arbetet med individuella fall skall utnyttjas i den generellt inriktade verksamheten. Detta fordrar att ombudsmannen skaffar sig nå- gon sorts system för att kunna följa upp viktiga enskilda fall. Det är dock angeläget att i detta sammanhang framhålla att ombudsmannen inte skall vara en reguljär tillsynsmyndighet. Tanken att SIV skulle ha någon form av tillsynsliknande uppgifteri förhållande till rättsväsendet har mötts av kritik under remissbehandlingen och en sådan funktion skall inte heller ges ombudsmannen. Även utan en sådan tillsynsfunktion skall ombudsmannen emellertid på ett principiellt plan kunna bevaka utvecklingen på olika samhällsområden och därvid bl.a. följa vad som händeri viktiga enskilda ärenden.

Ombudsmannen skall även i de enskilda ärendena kunna hålla överlägg- ningar med den som påståtts ha agerat på ett diskriminerande sätt för att få upplysningari saken. Ombudsmannen bör därvid också kunna undersöka förutsättningarna för någon form av uppgörelse. Om han då finner att den som berörs av en anmälan ger uttryck för en vilja att söka lösa problemet eller på annat sätt gå den enskilde till mötes bör ombudsmannen aktivt kunna verka för någon form av uppgörelse mellan de berörda. Det kan också vara naturligt att ombudsmannen i en sådan eller liknande situation ställer sin sakkunskap i disknminedngsfrågor till förfogande för att på det sättet bidra till att uppkomna motsättningar får sin lösning. Aktiviteter från ombudsmannens sida i sådana sammanhang kan också vara ägnade att undanröja ev. missförstånd.

Ombudsmannen kan antas komma att ibland ställas inför frågan: Bör jag anmäla detta fall till polis eller åklagare för utredning? Jfr. prop. 1983/84: 142 som handlar om frågan om myndigheters möjligheter och skyldigheter att lämna uppgifter om brott till polis eller åklagare. Även om ombudsmannen inte skall ha en roll som en tillsynsmyndighet med skyldig- het att på tillsynsområdet anmäla till åtal. kan det ofta vara naturligt att ombudsmannen gör det när fråga är om brott som faller under allmänt åtal. Olaga diskriminering är ett exempel på den typen av brott. Ombudsman- nens bedömning om en anmälan till polis eller åklagare bör ske, får grundas på uppgifter genom massmedia eller genom en kontakt med en enskild eller när ombudsmannen eljest får veta något som tyder på att ett brott. med inslag av etnisk diskriminering, ägt rum. En förutsättning för en ansökan är, som nyss nämnts. att brottet faller under allmänt åtal och att kända omständigheter talar för att en förundersökning bör ske. På samma sätt kan det någon gång vara naturligt att ombudsmannen — i ett principiellt

• Sida 228
•  Original

viktigt fall — söker få en överprövning till stånd enligt de rutiner som gäller Prop. 1985/86:98 för detta när en polisanmälan inte leder till åtal. För dessa möjligheter fordras inte och bör inte ske någon lagreglering. Såvitt gäller brott. som inte faller under allmänt åtal, inskränker sig ombudsmannens uppgifter till att ge råd i samband med en förfrågan från den enskilde.

Ombudsmannens åtgärder i de enskilda ärendena skall givetvis doku- menteras på samma sätt som sker i den övriga svenska förvaltningen. Vidare kan erinras om att offentlighetsprincipen kommer att gälla för ombudsmannens och nämndens verksamhet. För vissa av de uppgifter som kommer fram i verksamheten kan det finnas ett behov av sekretes- skydd. Sekretessen kan behövas när det i ett ärende hos ombudsmannen eller nämnden kommer fram känsliga uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. En särskild regel om sekretess hos om- budsmannen mot etnisk diskriminering och nämnden mot etnisk diskri- miering bör därför tas in i sekretesslagen (1980: 100). Seer. Bestämmel- sen bör utformas med den sekretessregel som förebild som gäller i dag hos jämställdhetsombudsmannen. se 9 kap. 21 & Seer.

De generella åtgärderna

Ombudsmannen avses enligt förslaget genom överläggningar med statliga och kommunala myndigheter. företag och organisationer samt genom opi- nionsbildning. information och på annat sätt främja likvärdig behandling med beaktande av etnisk tillhörighet. Ombudsmannen skall alltså vara ett samhällsorgan med uppgift att aktivt driva på utvecklingen på området i önskad riktning och att förebygga missförhållanden på bred front. En sådan funktion som för övrigt inte är helt ny. är en viktig myndighetsupp- gift i dagens samhälle. Liknande funktioner finns inom flera samhällssek- torer. Här kan allmänt erinras om sådana organ som konsumentverket. med den därtill anknutna konsumentombudsmannen. och brottsförebyg- gande rådet. Även myndigheter av typ SlV med de uppgifter som angivits i verksinstruktionen och i förordningen (1976: 3l0) om åtgärder för invand- rare m.fl. kan nämnas. Arbetslivet är ett viktigt område för ombudsman- nen. Därför är jämställdhetsombudsmannens funktioner och de funktioner som organ inom arbetsmarknadsverket har enligt främjandelagen goda förebilder för hur ombudsmannens uppgifter bör utformas.

Genom många olika medel på det generella planet kan ombudsmannen få en bred kontaktyta i samhället. Opinionsbildning och informationsverk- samhet eller med andra ord att delta i utbildning. konferenser. möten ochi massmediasammanhang är här naturliga inslag. En öppenhet från ombuds- mannens sida i förhållande till massmedia. folkrörelser, föreningslivet och utbildningsväsendets organ bör vara en av hörnstenarna i verksamheten.

Ett centralt inslag i ombudsmannens verksamhet avses också bli över- läggningar med statliga myndigheter, kommuner. företag och organisatio- ner. Utgångspunkten är i första hand frivillighet. Att myndigheterna och övriga bör ställa upp på initiativ av ombudsmannen för överläggningar i generella frågor liksom i individuella fall bör framgå i lagtexten. För myndigheternas del bör vikten av samråd också anges i samband med den 238

• Sida 229
•  Original

överarbetning av förordningen (1976: 310) om åtgärder för invandrare m.fl. som det är naturligt att göra i samband med reformen.

Överläggningar som ombudsmannen håller kan tänkas ha flera olika funktioner. De kan tjäna till erfarenhetsutbyte. insamling av fakta och andra upplysningar. ] mycket bör överläggningarna också kunna vara attitydbildande. Vid överläggningar med organisationer av olika slag bör diskussionen ibland kunna gälla utvecklandet av ”uppförandekoder" eller rekommenderande program i olika frågor som kan befordra likvärdigbe- handling med beaktande av etnisk tillhörighet. På olika områden finns sakkunniga myndigheter och organisationer som aktivt kan bidra till så- dant arbete. Ombudsmannen bör t.ex. i överläggningar med fastighets- ägarnas och hyresgästemas organisationer kunna utarbeta rekommenda- tioner i syfte att motverka etnisk diskriminering på bostadsmarknaden. Ett annat exempel på områden där ombudsmannen skulle kunna bidra är det arbete som SAF. LO och Privattjänstemannakartellen i samarbete med AMS och SIV nu bedriver för att revidera 1975 års handledning "Invand- rarfrågorna i företaget” '.

En ombudsman mot etnisk diskriminering. som utvecklar dessa utåtrik- tade kontakter och kan samla mycket erfarenhet på området, blir ett viktigt organ för att lämna underlag för politiska beslut. Ombudsmannen bör därför på sikt tas i anspråk i utrednings- och remissarbete i vitt skilda samhällsfrågor. Ombudsmannen bör också ta initiativ till förändringar när det gäller lagstiftning och annat. Den uppgiften. som är central, avses få en framträdande roll genom de förslag som i det följande lämnas beträffande nämnden mot etnisk diskriminering (se avsnitt 5.5.5).

Särskilt om ombudsmannens uppgifter på arbetslivets område

I en lagstiftning om åtgärder mot etnisk diskriminering är. som tidigare framhållits. det viktigt att särskild uppmärksamhet ägnas arbetslivets för- hållanden. .

I denna promemoria har redovisats vilka regler som finns till skydd mot etnisk diskriminering på arbetslivets område och hur de som söker anställ- ning i privat tjänst nu inte omfattas av något skydd i lag eller avtal. Ansvaret för att skyddet mot etnisk diskriminering i arbetslivet byggs ut och blir tillräckligt effektivt vilar givetvis i första hand på arbetsmarkna- dens parter. Med den inriktning som den nu föreslagna lagstiftningen har. bör dock arbetslivet vara ett viktigt område för ombudsmannen. Det markeras enligt lagförslaget både i en inledande ändamålsbestämmelse, som fokuserar arbetslivet. och i särskilda bestämmelser om ombudsman- nens uppgifter och arbetsgivarnas skyldigheter att medverka i ombuds- mannens arbete.

Begreppet arbetslivet, som också förekommer i medbestämmandelagen och i jämställdhetslagen bör uppfattas i en ganska vid mening. Under remissbehandlingen av DU: s betänkande och särskilt vid hearingen med invandrarrådets medlemmar har framförts synpunkten att regler mot et- nisk diskriminering på arbetslivets område inte bara borde gälla arbetsgi- vare utan även omfatta den enskildes relationer till arbetskamrater och

• Sida 230
•  Original

fackföreningar. Inom ramen för den här föreslagna lagstiftningen är det Prop. 1985/86:98 naturligt att söka tillgodose dessa önskemål. Det kan ske genom att be- greppet arbetslivet här ges en vid innebörd och anses innefatta. förutom relationen arbetsgivare — arbetssökande och arbetstagare och allt som hör till arbetets organisation. också sådant som förhållandena på arbetsplatsen rent generellt liksom arbetsförmedlingens verksamhet och annan verksam- het knuten till arbetslivet, såsom förenings- och utbildningsverksamhet.

Ombudsmannen avses i sin verksamhet med arbetslivsfrågorna ha de uppgifter som beskrivits i det föregående såvitt gäller samhällslivet i stort. Härtill kommer att det i lagen särskilt bör anges två speciella frågor på arbetslivets område som ombudsmannen särskilt bör arbeta med, nämligen dels att arbetssökande inte diskrimineras på etnisk grund vid anställning. dels att goda relationeri arbetslivet mellan etniska grupper främjas.

Den första uppgiften. att motverka etnisk diskriminering beträffande arbetssökande. är central. Den kan beträffande det statliga och det kom- munala området bedrivas mot bakgrund av lag och gällande rättsprinciper. Där kan uppgiften främst inriktas på råd i enskilda fall, kartläggning av fakta och arbete på ett generellt plan efter mönster av JämO: s arbete och reglerna i främjandelagen.

På den privata sektorn av arbetsmarknaden är förhållandena annorlun- da. Här frnns ett behov av en aktiv bevakning från ombudsmannens sida även i enskilda fall. inte minst utanför det kollektivavtalsreglerade områ— det. Ombudsmannen bör även här ibland kunna nöja sig med att ge råd och sakupplysningar. Men inte sällan bör ombudsmannen gå vidare och söka kartlägga vad som faktiskt hänt i det enskilda fallet och skaffa in uppgifter om arbetsgivarens beslutsunderlag i ärendet och liknande. Vidare bör ombudsmannen hålla överläggningar med arbetsgivare för att utbyta infor- mation om och synpunkter på hur enskilda fall kan lösas. Överläggningar skall också kunna hållas i syfte att åstadkomma resultat på det generella planet.

För att säkerställa ombudsmannens uppgifter på området föreslås att ombudsmannen ges i lag angivna möjligheter att inhämta uppgifter och upplysningar och att hålla överläggningar med arbetsgivare. Dessa bör därför åläggas en skyldighet i dessa hänseenden. Givetvis bör en överlägg- ning. om både arbetsgivaren och ombudsmannen anser det lämpligt. kunna förenas med en överläggning med en facklig organisation, som i så fall deltar frivilligt.

Överläggningsmöjlighetcn med arbetsgivare i individuella ärenden är viktig inte minst för att ombudsmannen skall kunna bedöma om gällande ordning är tillräcklig för att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet eller om ytterligare åtgärder måste övervägas. Det frnns nämligen anled- ning — varför behöver inte utvecklas här — att se allvarligt på tendenser till etnisk diskriminering inte minst i anställningsförfaranden. Samtidigt måste betonas att företeelser som av någon kan uppfattas som uttryck för etnisk diskriminering inte behöver vara det. t. ex. där det i stället varit kunskaper i svenska språket som utgjort en i det enskilda fallet fullt korrekt urvals- grund. Om det i ombudsmannens verksamhet kommer fram att arbetsgiva- re konsekvent och utan att ta rättelse, ägnar sig åt diskriminering på etnisk

IQ '.») o

• Sida 231
•  Original

grund, då måste ombudsmannen inskrida kraftfullt. t. ex. genom kontakt med arbetsgivarens organisation eller på annat sätt. Uppnås inte resultat på den vägen. återstår för ombudsmannen i sista hand att föreslå lagstift— ningsåtgärder.

För att på ett allmänt plan arbeta mot attityder av nyss antytt slag är de generella åtgärderna givetvis av stor betydelse. Det arbetet kan bedrivas i nära kontakt med arbetsmarknadens organisationer och kan gälla både övergripande frågor som rör en särskild kommun eller arbetsplats eller sakfrågor av typ meritvärdering av utländska utbildningar. värdet av två— eller flerspråkighet. frågor kring svenskundervisningen etc. Här är JämO: s arbete en förebild. Även beträffande det generella arbetet bör ombudsman— nen ha rätt att påfordra uppgifter från och överläggningar med arbetsgiva— ren, som därför bör åläggas en skyldighet att medverka på sådant sätt. Här är främjandelagen förebilden. Mot denna bakgrund föreslås en lagregel om en sådan skyldighet. '

Några avslutande synpunkter på ombudsmannens verksamhet

Tanken med ombudsmannen är att denne genom särskild aktivitet skall ta itu med en viktig samhällsfråga. Förebilden är här närmast. som tidigare nämnts, vissa regler ijämställdhetslagen och i främjandelagen. JämO har i dag ett verksamhetsfält som omfattar även frågor som ligger vid sidan av uppgiften som processförare. Enligt främjandelagen har länsarbetsnämn- den och AMS en omfattande möjlighet att genom överläggningar med arbetsgivare och genom anvisningar etc. söka uppnå förbättringar för vissa kategorier av arbetstagare. De sanktioner i form av vite och straff som där förekommer spelari praktiken en ytterst underordnad roll. Det centrala är den möjlighet att påverka förhållandena som lagen ger. Att en ombudsman i Sverige tidigare ansetts kunna verka på ett område utan att ha förbuds- regler och traditionella sanktioner som straff och skadestånd framgår ock- så av vad som ovan (se avsnitt 5.5.2) redovisats om näringsfrihetsrådets ursprungliga uppgifter.

Flera drag hos den tänkta ombudsmannen frnns alltså företrädda i svensk förvaltning. Det kan dock hävdas att funktionen — sedd som en ombudsmannauppgift — delvis är en nyhet. Men tanken att lägga funktio- ner av detta slag i en ombudsmannainstitution är sett i ett internationellt perspektiv inte något nytt.- Tvärtom skulle en ombudsman mot etnisk diskriminering i den tänkta utformningen ha väsentliga likheter med många ombudsmannainstitutioner. kommissioner och liknande organ i andra länder. inte minst när det gäller organ inrättade till skydd för olika minori- tetsgrupper. Med den föreslagna lösningen ges också en utgångspunkt för att i framtiden bygga ut institutionen med ytterligare rättsliga befogenheter (som processförare etc.) om samhällsutvecklingen skulle visa att en lag- stiftning med sådana inslag är nödvändig: en teknik som också tillämpats på det aktuella området i andra länder.

Det finns en del rättsskyddsfrågor som bör övervägas i sammanhanget. Hur tillförsäkras den som utpekas som diskriminerande ett tillfredsställan— de rättsskydd? Vad får ombudsmannens verksamhet för betydelse för en arbetsgivare som av en enskild påståtts fatta diskriminerande beslut?

• Sida 232
•  Original

Först några generella synpunkter. Det ligger i sakens natur att uppgiften som ombudsman mot etnisk diskriminering är mycket krävande och käns- lig. Ombudsmannen måstc uppträda så att han eller hon kan vinna förtro- ende och respekt både hos dem som ansett sig utsatta för diskriminering och dem som påståtts utöva diskriminering. Ombudsmannen har en upp- gift att aktivt ge den diskriminerade råd och annat stöd. Men den uppgiften måste förenas med ett sakligt och objektivt uppträdande på det sätt som föreskrivs i l kap. 9 & RF för alla myndighetsföreträdare. Vidare gäller att ombudsmannen kommer att stå under JO: s och JK: s tillsyn som alltså kan ingripa om ombudsmannen skulle bedriva sin verksamhet på ett olämpligt eller rent av rättsstridigt sätt.

Ombudsmannen kommer ofta att ställas inför känsliga avvägningsprob- lem. I frågor som är eller kan väntas bli föremål för domstols eller annan myndighets prövning bör ombudsmannen inte föregripa en sådan prövning genom att ge uttryck åt ett eget ställningstagande i saken. Helt allmänt måste ombudsmannen i sin verksamhet ta erforderlig hänsyn till att det kan föreligga motstående intressen i uppkommande frågor. Det nu sagda bety- der å andra sidan inte att ombudsmannen i frågor av det här slaget skulle vara förhindrad att aktivt ge råd och information, göra egna undersökning— ar o dyl. Det ligger i sakens natur att det inte går att närmare ange hur ombudsmannen skall kunna bemästra de avvägningsproblem som upp- kommer i verksamheten. Frågan är inte ny och bör inte överdimensio- neras. Liknande avvägningar måste t.ex. även JämO göra.

Ombudsmannens verksamhet i relation till myndigheterna måste bedri- vas med iakttagande av det nu sagda. Även om ombudsmannen alltså måste beakta att den rättsliga kontrollen av myndigheternas arbete sker i särskilt stadgade former. det må gälla en arbetsrättslig fråga eller annat. skall myndigheterna givetvis respektera den uppgift ombudsmannen ålagts och de medel han eller hon fått till sitt förfogande. Dessa bör självfallet lojalt ställa upp på de syften som ligger bakom lagstiftningen och bl.a. delta i de överläggningar som ombudsmannen önskar hålla. På arbetslivets område. där ombudsmannens roll är central, får de offentliga arbetsgivarna samma förpliktelser som de enskilda. vilket också är kännetecknande för vårt arbetsrättsliga regelsystem.

De enskilda subjektens rättsskydd vilar i mycket på de grunder som nu redovisats. Härtill kommer två ytterligare faktorer. Dels rätten för en arbetsgivare att få ett krav på överläggningar och uppgifter i sista hand prövat ] domstol i mål om utdömande av vite. dels sekretessregler till skydd för vissa uppgifter. Några regler om att ombudsmannen inte skall få ta del av affärshemligheter eller om att den uppgiftspliktige inte onödigt får betungas har dock här, liksom ijämställdhetslagen, ansetts kunna und- varas.

Förslaget har försetts med ytterligare ett inslag som bl. a. har funktionen att stödja ombudsmannen. En nämnd föreslås inrättad för vissa uppgifter, bl.a. för att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor. jfr avsnitt 5.5.4. Nämnden. som avses att ledas av en högt kvalificerad jurist, bör i väsentliga avseenden kunna bidra till att den nya ombudsmannafunktionen kan utövas på ett lämpligt och riktigt sätt.

• Sida 233
•  Original

5.5.4 Nämndens uppgifter

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att uppgiften som ombuds- man mot etnisk diskriminering innehåller svåra bedömningsfrågor. för- utom i sak även vad gäller arbetets bedrivande. Starka skäl talar därför för att ombudsmannens verksamhet bör ges ökad tyngd genom att en särskild nämnd mot etnisk diskriminering inrättas. Ombudsmannen bör inte ställas ensam för att själv tolka innehållet i den ganSka vidsträckta fullmakt han eller hon ges genom den tänkta lagstiftningen. Det är rimligt att ombuds- mannen får tillgång till ett organ för formellt och informellt samråd. Det är vidare nödvändigt att ombudsmannen ges tillgång till kvalificerad juridisk kompetens.

Nämnden föreslås få tre ledamöter. Ordföranden bör vara en högt kvali- ficerad jurist med domarerfarenhet. De övriga två ledamöterna bör naturli- gen ha parlamentarisk förankring. Att även nämnden föreslås ha sin admi- nistrativa anknytning till SIV anges i avsnitt 5.5.5.

Nämndens huvudsakliga uppgifter avses bli att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor. att hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder för att motverka etnisk diskriminering och att pröva vissa ärenden om vite.

Nämndens uppgift att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor avses gälla både frågor om lagens sakområde och problem i samband med förfarandet. Men råden skall gälla principiella frågor som ombudsmannen hänskjuter och inte bestå i en prövning av individuella fall. Nämnden skall inte vara någon sorts överprövningsinstans eller uttolkare av vad som är rätt i enskilda fall utan ett organ som sysslar med rättsliga och i viss mån etiska frågor av generell betydelse i ombudsmannens verksamhet. Nämn- den bör dock ha rätt att begära yttranden från andra myndigheter för att kunna öka tyngden i sin rådgivning. Nämndens råd skall ges i skriftlig form och vara offentliga.

Nämnden föreslås uttryckligen ges en egen initiativrätt eller rätt att hos regeringen väcka frågor om lagstiftningsändringar och andra åtgärder för att motverka etnisk diskriminering. Uppgiften bör ges en framskjuten ställning och skrivas in i lagen. Ombudsmannen bör också ha en motsva- rande befogenhet. Den bör dock inte ges samma centrala funktion utan regleras i instruktionen för ombudsmannen. Denne bör vidare ha som uppgift att liksom nämnden årligen avge en berättelse över sin verksamhet till regeringen. I samband därmed kan ombudsmannen lämpligen lämna sina förslag till olika åtgärder. Beredningen av viktigare initiativfrågor bör ske i nämnden som därmed kan ge regeringen tillgång till ytterst värdefullt material av betydelse för bedömningen av om den föreslagna lagstiftningen är tillräcklig eller behöver skärpas.

Att nämnden ges uppgiften att pröva frågor om föreläggande av vite i ärenden om uppgifts- och överläggningsskyldighet är naturligt på grund av dess centrala ställning i den tänkta lagstiftningen. Genom att nämnden med dess kvalificerade juridiska expertis avses pröva dessa frågor inskärps allvaret kring förfarandet och ges en garanti för att berörda arbetsgivare inte onödigt betungas.

• Sida 234
•  Original

Slutligen bör nämnas att en tanke som övervägts har varit att föreslå att nämnden ges ställning av nationellt organ för mottagande och prövning av framställningar från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda som påstår sig ha blivit utsatta för kränkning av någon av de i FN:s rasdiskrimineringskonvention angivna rättigheterna och som uttömt till- gängliga inhemska rättsmedel (konventionens art. l4:2). Här framläggs dock, inte minst med hänsyn till de remissynpunkter som lagts på DU: s förslag i samma fråga. inte något förslag i den riktningen. Nämnden och ombudsmannen bör först få finna sina arbetsformer innan saken prövas närmare. Att nämnden som remissorgan åt regeringen och eljest särskilt bevakar konventionsfrågorna i sammanhanget är däremot högst naturligt.

5.5.5 Organisation och kostnader

En väsentlig fråga är om ombudsmannen och nämnden bör inrättas som egna nya myndigheter eller om de på något sätt bör ges anknytning till en redan existerande myndighet. Oavsett vilken organisatorisk lösning som väljs, är det av central betydelse att ombudsmannen och nämnden får en självständig ställning. Den organisation som behövs för den nya verksam— heten är liten. Detta talar mot att man inrättar nya myndighetsorgan. Praktiska och administrativa skäl gör i stället att en anknytning till en redan existerande myndighet ter sig naturlig. Här kan flera alternativ tänkas. En administrativ anknytning av ombudsmannen och nämnden till SIV förefaller dock vara den bästa lösningen även om det finns etniska grupper i landet vars förhållanden inte har någon egentlig beröring med SlV:s verksamhet. Såväl nämnden som ombudsmannen avses med en sådan lösning i sakligt hänseende stå helt självständiga i förhållande till SIV. Varken styrelsen eller verksledningen skall alltså kunna ingripa i verksamheten i sak. Det bör härvid inte vara helt uteslutet att uppgiften som ombudsman. om så bedöms sakligt möjligt och personellt lämpligt, under en verksamhetsperiod läggs samman med en befattning i SlV:s verksledning. liksom är förhållandet beträffande KO. Inte heller bör det anses föreligga något principiellt hinder mot att en styrelseledamot i SIV samtidigt har förordnande som ledamot av nämnden.

I SlV:s ordinarie verksamhet. främst på området för flyktingmottag- ning. kan SIV tänkas komma i beröring med generella frågor eller enskilda fall som ombudsmannen också berörs av. SIV kommerju i huvudsak att ha kvar sina tidigare uppgifter på området även sedan en ombudsmannainsti— tution införts. Här linns_en inbyggd risk för kompetenskonflikter i den föreslagna lösningen. det skall inte förnekas. Problemet bör dock inte förstoras upp. Om saken rör SIV: s myndighetsutövning eller om det eljest ifrågasatts att något fel begåtts får det ankomma på myndighetens ledning att uppmärksamma saken. Möjligheter för tillsynsorgan som JK och JO att gripa in finns i sådana situationer alltid.

Ombudsmannen bör förordnas på viss tid. förslagsvis som JämO på tre år. Vid ombudsmannens kansli fordras biträde av en handläggare i avdel- ningsdirektörs/byrådirektörs ställning och en assistent. Vid medelstilldel- ningen bör särskilt beaktas det behov av medel som föreligger för tjänste-

• Sida 235
•  Original

resor i samband med informationsmöten och överläggningar samt för tolk- och översättningsarbete.

För nämndens arbete fordras en sekreterare. som bör ha genomgått frskalstjänstgöring i hovrätt eller kammarrätt. Ombudsmannens kansli bör biträda med nämndens kansliuppgiftcr.

Följande kostnader beräknas för ombudsmannens och nämndens verk- samhet.

Stat . 1. Förvaltningskostnader 1 400 945 (därav lönekostnader) (708 941) 2. Del av statens invandrarverks förvaltningskostnader, förslagsvis 152 000 3. Engångsanvisning 100000

| 652945

Anslagspost ]

Under anslagsposten har medel beräknats för löner inkl. lönekostnadspå- lägg, personalutbildning, arvoden för nämndens ledamöter och sekretera- re. resor. informationsverksamhet. tolk- och översättningskostnader. re- presentation.

Anslagspost 2

Under anslagsposten har medel beräknats för ombudsmannens kanslis andel av statens invandrarverks förvaltningskostnader i fråga om lokaler. lokalvård, kontorsservice och övriga kostnader.

Anslagspost 3

Under anslagsposten har medel beräknats för utrustning av kontorslo- kaler.

6 Kommentar till lagförslaget Förslag till Lag mot etnisk diskriminering

Lagens ändamål ] & Denna lag har till ändamål att motverka varje form av etnisk diskrimi- nering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet.

I denna paragraf anges ändamålet med lagen. Bestämmelsen är en pro- gramförklaring som anger att lagen har till ändamål att motverka varje form av etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet. Denna programförklaring uttrycker statsmakternas bestäm— da avståndstagande från alla former av diskriminering och särbehandling som har sin grund i någons etniska tillhörighet.

• Sida 236
•  Original

Lagen gäller i arbetslivet och samhällslivet i övrigt. Arbetslivet fram- hålles särskilt i ändamålsbestämmelsen beroende på att det inom detta område av samhällslivet är av särskild betydelse att åtgärder sätts in mot etnisk diskriminering. Skälen för detta har utvecklats i avsnitt 5.5.3. Lagen innehåller i 5 s" bestämmelser om sådana särskilda åtgärder.

Begreppet arbetslivet har en vidsträckt innebörd. Till arbetslivsområdet hör sådant som är eller brukar vara reglerat i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras organisationer. Att söka anställning direkt hos en arbetsgivare eller genom arbetsförmedlingen hör till arbetslivet. Det- samma gäller relationen mellan arbetstagare och grupper av arbetstagare. Fackföreningarnas verksamhet på arbetsplatserna är också en del av ar- betslivet.

Utanför lagens tillämpningsområde faller sådant som hör till privatlivet. Någon skarp gräns mellan samhällslivet och privatlivet är svår att dra. Med den konstruktion som lagen föreslås få är det dock inte nödvändigt att närmare ange gränsema för tillämpningsområdet. Att privatlivet hålls utanför betyder inte att samhället har en annan syn på den diskriminering som kan förekomma där. Det kan emellertid inte anses rimligt att lagen får direkt tillämplighet på privata handlingar. I stället får man utgå från att åtgärder som syftar till att motverka diskriminering i samhällslivet får indirekta återverkningar även i privatlivet. Det kan för övrigt tilläggas att vissa handlingar på privatlivets område med inslag av etnisk diskrimine- ring kan vara straffbelagda, t. ex. som ofredande eller som förolämpning.

Etnisk diskriminering

2 5 Med etnisk diskriminering avses i denna lag att en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande handling på grund av ras. hudfärg. nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Denna paragrafinnehåller lagens bestämning av begreppet etnisk diskri- minering. Avsikten är att definitionen skall omfatta sådana handlingar som enligt bestämmelser i annan lag eller enligt allmän rättsuppfattning utgör etnisk diskriminering.

Etnisk diskriminering består i att någon missgynnas eller särbehandlas i förhållande till någon annan. Det kan också vara fråga om att missgynna en grupp av människor. Ett missgynnande innebär att någon får stå tillbaka för annan eller får en sämre behandling än annan på grunder som är osakliga. Diskriminering kan vara såväl direkt som indirekt. Med indirekt diskriminering menas att ett krav eller ett villkor uppställs som formellt gäller alla men vars effekt blir att vissa missgynnas. Om någon blir positivt särbehandlad på godtagbar grund anses det inte som ett missgynnande.

Uttrycket missgynnande förutsätter enligt normalt språkbruk en jämfö- relse mellan olika handlingssätt eller åtgärder. Etnisk diskriminering kan emellertid även bestå i att någon behandlas illa eller kränkande utan att behandlingen direkt kan jämföras med hur någon annan blir behandlad. För att täcka in även sådana fall har i denna paragraf angetts att med etnisk

• Sida 237
•  Original

diskriminering avses även att någon utsätts för orättvis eller kränkande behandling (på grund av sin etniska tillhörighet). Med orättvis behandling avses i detta sammanhang en behandling som naturligen framstår som osaklig eller orättfärdig.

Diskrimineringsgrunderna är ras. hudfärg. nationellt eller etniskt ur- sprung eller trosbckännelse. Dessa diskrimineringsgrunder finns i bl.a. brottsbalkens bestämmelser om olaga diskriminering och hets mot folk- grupp. De knyter därmed an till gällande rätt och blir lätta att förstå. I sak skiljer sig diskrimineringsgrunderna från DU: s förslag därigenom att även trosbekännelse utgör en diskrimineringsgrund.

Ombudsman mot etnisk diskriminering

3 5 En ombudsman mot etnisk diskriminering skall verka för att diskrimi- nering på etnisk grund inte förekommer i samhällslivet. Ombudsmannen utses av regeringen.

I denna paragraf presenteras den särskilda ombudsman vars uppgift är att genom sin verksamhet motverka etnisk diskriminering i enlighet med lagens ändamål. Liksom bestämmelserna i 1. 5 skall även denna paragraf ses som ett uttryck för samhällets inställning till etnisk diskriminering.

Ombudsmannens ställning som myndighetsorgan har beskrivits i avsnitt 5.5 . I likhet med vad som gäller för JämO, har något krav på att ombuds- mannen skall vara lagfaren inte uppställts. Ombudsmannens uppgifter anges i de följande två paragraferna.

4 & Ombudsmannen skall genom råd och på annat sätt se till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta tillvara sina rättigheter.

Ombudsmannen skall vidare genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning, information och på annat sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering.

Denna paragraf anger vilka övergripande arbetsuppgifter som ombuds- mannen skall ha på hela verksamhetsområdet.

Enligt första stycket skall ombudsmannen hjälpa enskilda som blivit utsatta för etnisk diskriminering. En utgångspunkt för denna verksamhet är den enskildes uppfattning av att ha blivit diskriminerad. Även om ombudsmannen inte delar denna uppfattning skall han ge erforderliga råd och upplysningar eller på annat sätt stödja dem som vänt sig till honom. Det kan många gånger finnas anledning för ombudsmannen att göra närma- re efterforskningar i ett visst ärende innan han tar ställning till på vilket sätt han bäst kan se till att den enskilde kommer till sin rätt.

Andra stycket anger vilka uppgifter ombudsmannen har på ett generellt plan. Statliga myndigheter, kommuner, företag. organisationer och enskil- da skall inte bara förmås att själva upphöra med sådant som kan innefatta etnisk diskriminering. Ombudsmannen skall även initiera aktiva åtgärder som förebygger och motverkar diskriminering.

• Sida 238
•  Original

5 & Ombudsmannen skall särskilt motverka att arbetssökande utsätts för etnisk diskriminering i samband med anställning. Ombudsmannen skall också i kontakt med arbetsgivare och berörda arbetstagarorganisationer främja ett gott förhållande mellan olika etniska grupper i arbetslivet.

Denna paragraf är ett uttryck för att arbetslivet är ett område inom vilket det är av särskild betydelse att ombudsmannens verksamhet når ut.

I tider av arbetslöshet och konkurrens om arbetstillfällena finns det klara risker för diskriminering av invandrare och andra personer som tillhör etniska minoriteter. Många tecken tyder helt allmänt på att det inom arbetslivet förekommer att anställda och arbetssökande missgynnas på grund av sin etniska tillhörighet i en inte obetydlig omfattning. Att många upplever sig som diskriminerade är det knappast någon som förnekar. Utmärkande för arbetslivet — i motsats till de flesta andra områden av samhällslivet — är vidare att det för närvarande inte finns något heltäckan- de förbud i gällande rätt mot etnisk diskriminering. Ombudsmannens erfa- renheter från arbetslivets område får mot denna bakgrund särskild betydel- se när det gäller framtida ställningstaganden till behov av ytterligare lag- stiftning. Enligt andra meningen i paragrafen skall ombudsmannen även i arbetslivet på ett generellt plan verka mot etnisk diskriminering. Denna uppgift följer redan av 4 & andra stycket. men med hänsyn till arbetslivets betydelse framhålls den genom en särskild regel.

Nämnd mot etnisk diskriminering

6 & Regeringen utser en nämnd mot etnisk diskriminering som skall bestå av tre ledamöter. Ordföranden skall vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare.

Nämndens uppgifter är att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor om tillämpning av denna lag och att hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som är ägnade att motverka etnisk diskriminering. Nämnden skall vidare pröva ärenden enligt 8 år.

Denna paragraf fordrar ingen särskild kommentar utöver vad som an- förts i avsnitt 5.5.4.

Förfarandet hos ombudsmannen och nämnden 7 5 En arbetsgivare är på,ombudsmannens uppmaning skyldig att delta i sådana överläggningar och lämna sådana uppgifter som behövs för om— budsmanenns verksamhet på arbetslivets område.

Även andra bör delta i överläggningar och lämna upplysningar till om- budsmannen. om ombudsmannen önskar det.

I första stycket av paragrafen anges arbetsgivares obligatoriska skyldig- het att på ombudsmannens uppmaning delta i överläggningar och att lämna uppgifter. Om arbetsgivaren inte fullgör sin skyldighet kan ombudsmannen ingripa enligt 8 5.

Andra stycket är en erinran om att ombudsmannens önskemål om över- läggningar och upplysningar även i övrigt bör respekteras.

• Sida 239
•  Original

8 5 Om en arbetsgivare inte rättar sig efter ombudsmannens uppmaning enligt 7 5 första stycket får nämnden på ombudsmannens begäran föreläg- ga vite. Nämndens beslut i ärende om vite får inte överklagas.

Frågor om utdömande av vite prövas av länsrätt på ansökan av ombuds- mannen.

I denna paragraf läggs uppgiften att förelägga vite enligt 7 s' första stycket på nämnden. Bestämmelsen syftar till att inskärpa allvaret bakom ombudsmannens befogenheter på arbetslivets område. Paragrafen byggeri övrigt på bestämmelserna i viteslagen (1985: 206).

Av andra stycket följer att ombudsmannen hos länsrätten skall ansöka om utdömande av vite. Utan denna regel skulle befogenheten att göra sådana ansökningar tillkomma nämnden på grund av bestämmelsen i 6 & viteslagen. En sådan ordning vore emellertid inte lämplig.

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

9 kap. 22 & Sekretess gäller hos ombudsmannen mot etnisk diskrimine- ring eller nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1986:00()) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Den nya paragrafen innebär att sekretess gäller hos ombudsmannen och nämnden i ärenden enligt lagen (19861000) mot etnisk diskriminering. Sekretesscn avser uppgifter om enskildas såväl personliga som ekonomis- ka förhållanden. Mcd enskilda avses både enskilda fysiska och juridiska personer. Sekretesscn skyddar alltså t. ex. en invandrare som tar kontakt med ombudsmannen och även en privat arbetsgivare som lämnar uppgifter till nämnden. Sekretesscn gäller om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften i fråga röjs. Bestämmelsen har alltså fått ett s. k. rakt skaderekvisit. vilket innebär att presumtionen är för offentlighet.

• Sida 240
•  Original

Bi/uga7 Prop. 1985/86:98

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (DsA "1985 : 6) En ombudsman mot etnisk diskriminering

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen. stats- kontoret. riksrevisionsverket (RRV). konsumentombudsmannen (KO), skolöverstyrelsen (SÖ). arbetsdomstolen (AD). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens invandrarverk (SIV). jämställdhetsombudsmannen (JämO), statens arbetsgivarverk (SAV). statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping. riksdagens ombuds- män (JO). näringsfrihetsombudsmannen (NO). samerättsutredningen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundct. Svenska Arbetsgivare- föreningen (SAF). Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Ar- betsgivarföreningen SFO, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste- männens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR. Allmänhetens pressombudsman (P0), Sveriges advokatsamfund. Riksför- bundet för personal vid invandrarbyråer (RIB),'Svenska Samernas Riks- förbund (SSR). Judiska församlingarnas i Sverige centralråd. Assyriska riksförbundet i Sverige. Finlandsvenskarnas riksförbund i Sverige (FRIS). Grekiska riksförbundet, Italienska riksförbundet. Immigranternas riksför- bund, Jugoslaviska riksförbundet. Lettiska hjälpkommitte'n, Lettiska cen- tralrådet. Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Riksförbundet polska föreningari Sverige. Spanska riksförbundet och Turkiska riksförbundet.

Yttranden över promemorian har dessutom avgetts av Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Sveriges Socialdemokratiska Kvinno- förbund (SSKF). Anti—Defamation League i Skandinavien (ADL), Portugi- siska riksförbundet, Sveriges frikyrkoråd. Riksorganisationen Same Ät- nam och Kjell Öberg. ordförande i diskrimineringsutredningen.

Gemensamt yttrande har avgetts av dels Lettiska Centralrådet och Let- tiska Hjälpkommittén, dels av Assyriska riksförbundet. FRIS. Grekiska riksförbundet, Italienska riksförbundet. Jugoslaviska riksförbundet. Riks- förbundet finska föreningar i Sverige, Riksförbundet polska föreningar i Sverige, Spanska riksförbundet. Turkiska riksförbundet och Portugisiska riksförbundet.

Allmänt

Diskrimineringsutredningen (DU). föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1983: 18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet en arbetsrättslig lag- stiftning. DU: s lagförslag är i allt väsentligt uppbyggt på samma sätt som lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Även om flertalet remissinstanser var positiva till lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. fick DU:s förslag till lag stark kritik från många håll.

240 '

• Sida 241
•  Original

ldepartementspromemorian görs bl. a. mot denna bakgrund bedömning- en att det för närvarande inte finns underlag för att lägga fram ett förslag med sanktionerade förbudsregler av det slag som DU föreslog. I prome— morian uttalas därför att ett ställningstagande till införandet av sådan lagstiftning måste skjutas på framtiden. I stället föreslås en lagstiftning vars huvudsyfte är att en särskild ombudsman skall ges uppgifter att inom ramen för gällande rättsregler på området verka mot etnisk diskriminering i hela samhällslivet.

Flertalet remissinstanser är positiva eller har inte något att erinra mot den föreslagna lagstiftningen. Åtskilliga är dock tveksamma utan att direkt motsätta sig förslaget. Endast några få ställer sig avvisande.

Bland myndigheterna är den allmänna inställningen till förslaget mer positiv än bland övriga. Soc'ialsn'relsen anser att vägande skäl talar för ett genomförande av en sådan lagstiftning som föreslås i promemorian. Den bör enligt styrelsen ge invandrare och andra minoriteter ett bättre skydd än hittills och även ha en positiv effekt på samhällsdebatten om rasism och diskriminering. Socialstyrelsen uttalar vidare.

Det finns bl. a. behov av att ytterligare undersöka om inte redan befint- liga regler på straffrättens. civilrättens och arbetsrättens område i högre utsträckning kan användas som ett skydd mot etnisk diskriminering. En ombudsman mot etnisk diskriminering. kommer med de angivna utåtrikta- de kontakterna att få en god överblick över hur gällande rättsregler verkar till skydd mot etnisk diskriminering. Enligt socialstyrelsens mening bör ombudsmannen härigenom kunna bli det viktiga samarbetsorgan som för- utsätts för att nämnden skall kunna fullgöra sin uppgift att hos regeringen föreslå de författningsförändringar som är ägnade att motverka diskrimine- ring (6 & 2st).

Även SÖ stödjer förslaget och anför bl. a.

Inrättandet av ett myndighetsorgan, en ombudsman jämte en ombuds- mannen stödjande och rådgivande nämnd. synes kunna verksamt bidra till att minska och förebygga etnisk diskriminering såväl i arbetslivet som samhällslivet i övrigt.

SÖ understryker för sin del värdet av den erfarenhet på området som kommer att samlas hos ombudsmannen (s. 59) till gagn för politiska beslut och framtida överväganden om förändringar i lagstiftning m.m. Det är också viktigt att framhålla att en särskild ombudsman med arbetsområdet begränsat till etnisk diskriminering relativt snabbt skulle kunna få en allmänt attitydpåverkande betydelse. Samtidigt skulle de diskriminerade få ett stöd som de behöver.

SO anser att ombudsmannens arbete efter hand bör kunna nyttiggöras i ungdomsskolan, lärarutbildningen och läromedelsproduktionen på liknan- de sätt som sker beträffande jämställdhetsfrågor.

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran också av RPS. KO. SIV. SA V. SAMN och JO. S wu IIDI'I'ÖII och mmeräffs!/[redningen förklarar sig kunna godta förslaget. SIV anför bl.a.

• Sida 242
•  Original

I promemorian konstateras att förutsättningar saknas att nu föreslå förbudsregler mot etnisk diskriminering i arbetslivet eller inom ramen för arbetsrätten.

Mot denna bakgrund tillstyrker SIV principen om inrättande av en ombudsman för att aktivt motverka etnisk diskriminering i samhällslivet. En sådan institution bör vid behov. såsom föreslås. kunna byggas ut med exempelvis processförande uppgifter.

En ledamot av SlV:s styrelse. Gunnel Liljegren. reserverade sig mot verkets remissyttrande. I reservationen anför hon bl.a. att synpunkter som SIV framfört i sitt svar naturligen borde ha resulterat i ett avstyrkande av den förslagna institutionen.

JO framför bl. a. följande synpunkter.

Jag har inget att erinra mot huvuddragen i förslaget. För närvarande finns det knappast förutsättningar för att lägga fram mer långtgående förslag till åtgärder. En viktig fördel med den föreslagna ordningen är att den bör ge statsmakterna underlag för ytterligare åtgärder som syftar till att motverka etnisk diskriminering.

JO uttalar vidare att det inte är självklart att man bör använda benäm- ningen ombudsman på den nya funktionen. Enligt JO kan den benämning- en otvivelaktigt hos allmänheten skapa överdrivna förväntningar om åtgär- der i enskilda fall.

RÅ. Statskontoret och AD är tveksamma till förslaget. RÅ anför bl.a.

Jag vill rent allmänt framhålla att jag inte är helt övertygad om att det behövs en särskild ombudsman mot etnisk diskriminering vid sidan av alla de olika organ som idag finns i samhället och som bl. a. har att bevaka och handlägga frågor om sådan diskriminering. Från de synpunkterjag har att beakta anser jag mig dock kunna godta de i promemorian framlagda försla- gen i sak.

AD erinrar om sitt förslag till lagstiftning på området som domstolen lämnade i sitt remissyttrande över DU: s delbetänkande. AD föreslog en skadeståndssanktionerad förbudsregel med reglerna till skydd mot före- ningsrättskränkning som förebild. Vad som därefter har framkommit ger inte domstolen anledning att frånfalla uppfattningen att detta skulle vara en framkomlig väg. AD uttalar vidare.

Mot den i promemorian föreslagna lösningen med en ombudsman som verkar på ett område där det i stort saknas förbudsregler och traditionella sanktioner vill arbetsdomstolen framhålla att just avsaknaden av sank- tionsmedel kan göra ombudsmannens roll svårbemästrad. Genom sin verk- samhet kommer ombudsmannen säkerligen att få kännedom om flagranta övergrepp mot enskilda. Det kan då bli ett problem att ombudsmannen inte kan ingripa på ett effektivt sätt i det enskilda fallet.

Domstolen hyser emellertid förståelse för att det krävs ytterligare utred- ningsarbete innan en särskild, sanktionerad lagregel om förbud mot etnisk diskriminering kan utformas. Den föreslagna ombudsmannen kommer att få goda möjligheter att samla erfarenheter av värde för ett eventuellt lagstiftningsarbete på området.

• Sida 243
•  Original

Statskontoret hyser betänkligheter mot att inrätta två nya myndigheter.

Statskontoret, som inte haft att yttra sig över DU: s nyssnämnda betän- kande, vill inledningsvis framhålla att det framstår som en extraordinär åtgärd att i rådande statsfinansiella läge inrätta två nya myndigheter. Vi vill, liksom tidigare bl. a. SIV. JO och JO-utredningen, ifrågasätta om inte sådana uppgifter som här föreslås tillkomma en diskrimineringsombuds- man och en nämnd mot etnisk diskriminering i stor utsträckning skulle kunna tillkomma redan existerande myndigheter. främst då JO och SIV. Statskontoret har också i sitt yttrande över DU: s betänkande Om olaga diskriminering, DsA 1984: 7. fört fram tanken på en intensifierad bevak- ning från JO: 5 sida som en väg att komma tillrätta med diskriminerings- problem.

Om statsmaktema. mot bakgrund av vad som anförs i regeringsförkla- ringen. finner att det erfordras mer kraftfulla åtgärder än nuvarande lag- stiftning medger för att komma tillrätta med diskrimineringsproblemen vore det bättre att först göra sådana ändringar i lagstiftningen att det sedan kan ankomma på de reguljära, rättsvårdande organen att övervaka efter- levnaden. _Målet bör enligt statskontorets mening vara att så långt som möjligt infoga åtgärder mot diskriminering i den ordinarie verksamheten hos polis, domstolar. JO. JK m.fl. En särskild organisation med uppgift att motverka diskriminering kan vara motiverad under ett övergångs- och uppbyggnadsskede men bör då ha som främsta uppgift att ta fram underlag för erforderliga författningsändringar. En sådan organisation kunde ges formen av en delegation e. d. knuten till regeringskansliet. Efter förslagsvis tre år bör formerna för verksamheten omprövas.

Kammarrätten iJönköping var i sitt remissvar över DU:s delbetän- kande tveksam till lagstiftning som ett medel att motverka diskriminering i arbetslivet. Kammarrätten, vars tveksamhet består, anför bl. a.

Den utveckling som skett under senare tid har visat att grupper som arbetat mot etnisk diskriminering spontant har vuxit fram och fått stor

genomslagskraft i opinionsbildningen.

Om lagstiftningsåtgärder över huvud taget skall vidtas har den väg som föreslås i promemorian med en särskild ombudsman mot etnisk diskrimi- nering sina fördelar. Tvångsmomenten i den föreslagna lagen är obetyd- liga. Den opinionsbildande effekten blir betydelsefull — liksom möjligheten till förhandlingar med organisationer och enskilda. Förslaget ligger ganska nära en idé som kammarrätten framförde i sitt remissyttrande över diskri-

mineringsutredningens betänkande.

Med hänvisning till regeringens uttalade avsikt att inrätta en särskild ombudsman mot etnisk diskriminering förklarar sig JK avstå från att göra någon bedömning i frågan om det ändamålsenliga och lämpliga med en sådan ordning. Likväl uttalar JK stark kritik mot den föreslagna lagstift- ningen. Med utgångspunkt i uppfattningen att ombudsmannen skall inta en roll som tillsynsmyndighet förklarar JK att det vid sidan av honom själv och JO inte finns något behov av ytterligare tillsynsorgan på den offentliga sektorn. överordnat samtliga myndigheter. Detta skulle. anser JK, enbart leda till kompetenskonflikter. JK anser inte heller att ombudsmannen bör ha tillsyn över den privata sektorn med möjlighet att. utan stöd av uttryck-

• Sida 244
•  Original

liga regler, genom uttalanden utpeka någon som diskriminerande. En så- Prop. 1985/86:98 dan ordning kan enligt JK inte godtas från rättssäkerhetssynpunkt. JK utvecklar dessa ståndpunkter närmare i anslutning till att han kommen- terar olika bestämmelser i lagförslaget (se vidare nedan."). RRV. AMS och JämO tar inte uttrycklig ställning till om förslaget är en lämplig lösning på frågan om lagstiftning mot etnisk diskriminering. Svenska kommunförbundet och Landstingsjörbundet är båda positiva till promemorieförslaget. Kommunförbundw anför bl. a.

Styrelsen har inget att invända mot de överväganden av allmän natur som departementet i promemorian anför för sitt förslag att göra en särskild ombudsman och en rådgivande nämnd till organ med uppgift väsentligen att motverka förekommande etnisk diskriminering i svenskt samhällsliv. särskilt som därvid samtidigt beaktats och tillgodosetts de många kritiska synpunkter i praktiska. tekniska och rättsliga frågor som under remissbe- handlingen av DU: s nämnda förslag har framförts. Departementets upp- läggning av det nya lagförslaget eliminerar således i rättssäkerhetens in- tresse de tIesta av det föregående förslagets brister och oklarheter rörande bl.a. skadestånd, kriterier för skadeståndsskyldighet och resonemang kring presumtion för sådan skyldighet; det klargör också att ombudsman- nen inte skall vara processförare åt förfördelad person, endast ge råd och anvisningar om möjligheterna för den enskilde att komma till sin rätt. Detta är enligt styrelsens uppfattning tillfredsställande.

När det gäller arbetsmarknadsorganisationerna får förslaget i prome— morian stöd av KFO. LO och SACO/SR. KFO anför bl. a.

KFO finner det positivt att Diskrimineringsutredningens förslag till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet omarbetats till att gälla samhällsli- vet i sin helhet. KFO ser också med tillfredsställelse att de invändningar som ett flertal remissinstanser. bland andra KFO, framförde mot utred- ningens lagförslag beaktats genom den utformning som föreliggande lagför- slag erhållit. Konstruktionen med en särskild ombudsman, administrativt knuten till Statens invandrarverk, som aktivt skall motverka etnisk diskri- minering i samhället. är enligt KFO: s mening väl avvägd.

LO anför bl. a.

LO har vid tidigare tillfällen i samband med remissvar med mera fram- hållit behovet av en straffsanktionerad lagstiftning mot etnisk diskrimine- ring på arbetsmarknaden.

Mot bakgrund av de nu redovisade svårigheterna att i dagsläget införa en sådan lagstiftning samt möjligheten till grund för eventuell ytterligare lag- stiftning framöver. tillstyrker LO förslaget om en ombudsman mot etnisk diskriminering.

SACO/SR erinrar om att organisationen i tidigare remissyttranden över betänkanden av diskrimineringsutredningen bl.a. föreslagit inrättande av en invandrarombudsman och därvid framhållit att en sådan ombudsman skulle kunna få en hjälpande och stödjande funktion gentemot invandrare 244

• Sida 245
•  Original

som av naturliga skäl kan ha svårigheter att tillvarata sina intressen. Mot denna bakgrund tillstyrker SACO/SR förslaget i departementspromemo- rian och anför.

SACO/SR vill nu ytterligare betona värdet av en ombudsman med de i promemorian och lagförslaget beskrivna funktionerna.

Såväl arbetsmarknaden och dess parter som samhället i övrigt är enligt SACO/SR: s uppfattning betjänta av en instans som genom råd. överlägg- ningar och opinionsbildning bistår med sakkunskapcr och erfarenhet vid ofta svåra och känsliga överväganden och beslut.

Den enskilde som uppfattar sig utsatt för etnisk diskriminering befinner sig i ett underläge och behöver stöd.

SAF förklarar sig inte vara övertygad om att det föreligger något egent- ligt behov av en ny myndighet och därtill hörande bestämmelser. SAF, som dock inte vill motsätta sig förslaget, uttalar bl. a.

Föreningen välkomnar att Arbetsmarknadsdepartementet. under in- tryck av de många tungt vägande invändningar sam framförts såväl av andra remissinstanser som av föreningen. kommit till slutsatsen att Diskri- mineringsutredningens förslag till lag inte kan läggas till grund för stats- makternas beslut.

Departementet föreslår istället att riksdagen genom lag inrättar en ny statlig myndighet. Diskrimineringsombudsmannen. vars uppgift skall vara att aktivt motverka diskriminering genom rådgivande. service, informa- tion. utbildning och överläggningar med företag och organisationer.

Med denna konstruktion behöver man. enligt föreningens bedömning, inte befara de många allvarliga skadeverkningar som skulle ha blivit en ofrånkomlig följd av en lagstiftning enligt DU: 5 modell. Åtgärder, inrikta- de på rådgivning, service. information och samråd. är enligt föreningens mening dessutom bättre ägnade att leda till positiva resultat på ett område där attityder och relationer är avgörande för den praktiska tillämpningen. Departementets förslag låter sig också väl förenat med det system för partsamverkan som traditionellt tillämpas på den svenska arbetsmarkna- den.

TCO ställer sig mera tveksam till tanken på lagstiftning mot diskrimine- ring i arbetslivet.

Det lagförslag som presenterades av diskrimineringsutredningen har av remissinstanserna fått tämligen kraftig kritik. TCO anförde i sitt yttrande över betänkandet "Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet" att organi- sationen var tveksam till om en lagstiftning är det bästa sättet att komma till rätta med etnisk diskriminering i arbetslivet.

Det är en angelägen facklig uppgift för arbetstagarorganisationerna att motverka etnisk diskriminering. Enligt TCO:s uppfattning bör frågor om diskriminering i arbetslivet i första hand hanteras utifrån avtal mellan arbetsmarknadens parter. TCO vill dock inte motsätta sig inrättandet av en ombudsman mot etnisk diskriminering enligt utredningens förslag.

SFO avstyrker förslaget med hänvisning till sitt yttrande över DU:s delbetänkande. SFO anförde där att behovet av lagstiftning mot etnisk

• Sida 246
•  Original

diskriminering borde tillgodoses genom ett tillägg till brottsbalkens be- stämmelse om olaga diskriminering. Vad som anförs i promemorian föran- leder enligt SFO inte till ändrad syn på frågan.

Flertalet ini'andrarorganisatiom'r är tveksamma till om den föreslagna lagstiftningen på ett tillräckligt effektivt sätt kan motverka den diskrimine- ring som förekommer i samhället. ] sitt gemensamma yttrande anför Gre- kiska riks_)9')'rblmdet. Italienska riksförbundet, Jugoslaviska riksförbundet. Riksförbundetfinskaföreningar i Sverige. Riksförbundet polska/Örening- ar i Sverige. Spanska riksfi'irbundet. Turkiska riksförbundet, Assyriska riksförbundet. F RIS och Portugisiska riksförbundet.

Trots att vi är medvetna om att lagstiftning inte löser alla problem anser vi att den är normbildande och visar samhällets officiella ställningstagande mot diskriminering i arbetslivet och i samhället i övrigt. Endast i kombina- tion med en lagstiftning kan opinionsbildning och informativa åtgärder ha en kompletterande effekt.

Vi anser att en Diskrimineringsombudsman som inte har stöd i en särskild lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet inte kan ha någon verkan. Enligt lagförslaget skulle Diskrimineringsombudsmannen endast agera för att motverka diskriminering utan någon uppgift att föra den enskildes talan i rätten vilket andra ombudsmän kan göra. Utan lagstiftning och utan fällande domar som skapar prejudikat kommer man aldrig att kttnna bevisa att diskriminering på arbetsmarknaden förekommer eftersom det inom detta område är mycket svårt att bevisa.

På samma grunder anser vi att en Diskrimineringsombudsman utan stöd av en lagstiftning knappast kommer att kunna motverka diskriminering inom andra viktiga samhällsområden. t.ex. på bostadsmarknaden.

Vi vill understryka att det är av vikt att ombudsmannen fär tillräckliga resurser för tolk- och översättningsändamål så att kommunikationen mel- lan ombudsmannen och enskilda inte försvåras.

Vi anser att samhället klart måste visa sitt avståndstagande från diskri— minering genom lagstiftning, bara då kan en diskrimineringsombudsman som övervakande myndighet utnämnas för att tillse att lagarna efterföljs.

Immigranternas riksförbund anser att en lagstiftning mot etnisk diskri- minering bör göras enligt samma modell som gäller för JämO.

Lettiska centralrådet [ Sverige och Lettiska hjälpkommittén tillstyrker förslaget till lagstiftning och anför:

Invandrare tillhörande olika etniska minoritetsgrupper är i stort sett redan nu skyddade mot etnisk diskriminering genom svensk lagstiftning. Den enskilde individen har dock mycket svårt att orientera sig i detta skyddsnät av lagar och förordningar som många gånger är svåra att över- skåda. Ett organ saknas som kan hjälpa den enskilde invandraren att orientera sig i snårskogen av skyddande rättsregler mot etnisk diskrimine- ring. Genom att införa en lag mot etnisk diskriminering och däri föreskriva en ombudsmannaverksamhet skapas ett effektivt instrument som vid be- hov kan användas som skydd mot etnisk diskriminering. Detta skulle ha mycket stor betydelse inom arbetslivet nu när arbetslösheten och konkur- rensen om anställningarna hårdnar och därigenom risk finns att arbetssö- kande från etniska minoriteter missgynnas på grund av den etniska tillhö- righeten.

• Sida 247
•  Original

Det vore av stort värde om statsmakterna genom införande av en lag mot etnisk diskriminering dokumenterar och manifesterar en bestämd vilja att på allvar bekämpa alla former av diskriminering på etnisk grund.

Sveriges advokatsamfund erinrar om sitt yttrande över DU: s förslag till lag mot etnisk diskriminering i vilket samfundet bl.a. uttalade att om lagstiftning överhuvudtaget skulle väljas det möjligen vore en riktigare väg med en lag som förbjöd alla former av diskriminering. Samfundet ifrågasätt- ter om den nu föreslagna ombudsmannen effektivt kan komma att motver- ka fortsatt diskriminering av invandrare och andra personer som tillhör etniska minoriteter. Samfundet anför:

Det föreslagna ombudsmannainstitutet bör prövas under en försöksperi- od om tre år, varefter resultatet skall värderas. Först härefter bör man ta slutgiltig ställning till ett lagstiftningsalternativ innefattande regler om domstolsprövning och skadeståndssanktioneradc förbud.

Beträffande övriga som yttrat sig är P(), RIB, SSR, Judiskaförsamling- arnas i Sverige centralråd. RFSL. ADL. SSKF och Riksorganisationen Same Ätnam mer eller mindre positiva även om de allmänt ifrågasätter att den föreslagna lagstiftningen är tillräcklig för att kunna bli ett effektivt medel mot diskriminering.

RIB anför:

Vi är positiva till förslaget om inrättande av en ombudsman mot etnisk diskriminering samt en nämnd som rådgivande organ till ombudsmannen. På så sätt kommer människor som upplever sig diskriminerade att få en instans att vända sig till i dessa frågor. Det är emellertid ytterst viktigt att ombudsmannen tillförsäkras en så starkt position som möjligt gentemot olika sektorer av samhällslivet för att arbetet ska få den effekt som förvän- tas.

För att ombudsmannainstitutet ska bli effektivt krävs också ytterligare insatser för att sprida information angående invandringens konsekvenser för vårt land och dess befolkning. Den debatt som vi haft i massmedia sedan något år tillbaka i samband med den ökande tillströmningen av asylsökande till landet har. enligt vår uppfattning. avsevärt ökat riskerna för diskriminering inte bara av de nyanlända flyktingarna och de asylsö- kande utan även av invandrare som kanske bott och arbetat länge i vårt land och ofta är svenska medborgare. De osakliga påståenden som figu- rerat i debatten och som alltför länge fått stå oemotsagda från berörda myndigheters sida har medverkat till att attityderna gentemot dem som upplevs som främmande har skärpts. Statsmakterna måste nu ta konse- kvenserna av detta och vidta de åtgärder som krävs. Det räcker inte med att hänvisa till de spontant bildade antirasistiska rörelser som nu arbetar mot rasismens spridning i vårt land. även om dessa är ett nytt och positivt inslag i debatten.

Med hänvisning till sitt yttrande över DU: s delbetänkande uttalar SSR att det väsentligaste med det nu framlagda förslaget är att samhället därige- nom förstärker resurserna för normbildning mot etnisk diskriminering i olika former. SSR förklarar sig i allt väsentligt tillstyrka framlagda förslag.

SSKF anför:

• Sida 248
•  Original

Det lagförslag som nu föreligger att en ombudsman tillsätts med uppdrag Prop. 1985/86:98 att verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i samhället och inte heller när någon söker anställning, kan i förstone förefalla något urvattnat. Inga nya sanktioner föreslås för den eller de som bryter mot lagen. ] och med detta får den föreslagna ombudsmannen inte heller den roll som processförare som övriga ombudsmän har. SSKF instämmer i de överväganden som redovisas i promemorian och anser att förslaget om tillsättande av ombudsman mot etnisk diskrimine- ring tills vidare är att föredra framför mer långtgående åtgärder.

1 ett utförligt yttrande ställer sig Kjell Öberg mycket kritisk till förslaget i promemorian. Han anser att Sverige är konventionsförpliktat att införa ett förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Han menar vidare att lagför- slaget även av andra skäl är helt otillräckligt för att ombudsmannen skall kunna bedriva ett meningsfullt arbete och infria de krav som kommer att ställas på den föreslagna ombudsmannainstitutionen.

Ombudsmannens verksamhetsområde och diskrimineringsbegreppet

DU: s förslag till lag mot etnisk diskriminering var begränsat till arbetsli- vet. I depanementetspromemorian föreslås att ombudsmannen skall verka inte bara i arbetslivet utan även på andra områden av samhällslivet. Utan- för det föreslagna tillämpningsområdet faller sådant som hör till privatli- vet. Nägra remissinstanser behandlar frågor som gäller tillämpningsområ- det.

SIV tillstyrker att ombudsmannens verksamhetsområde avgränsas en— dast vad avser privatlivets sfär. Det är enligt SIV en fördel att såväl arbetslivet som föreningslivet omfattas.

Kammarrättm i Jönköping anför:

Ombudsmannens och nämndens verksamhetsområde skall avse hela samhällslivet men speciell uppmärksamhet skall riktas mot arbetslivet, ett begrepp som enligt förslaget bör uppfattas i en ganska vid mening och omfatta även den enskildes relationer till arbetskamrater och fackförening- ar. Kammarrätten fmner det värdefullt att verksamhetsområdet fått ett så vitt innehåll.

JO framhåller det positiva i att det nu framlagda förslaget ger utrymme för insatser inom hela samhällslivet. Som tidigare framgått delas denna uppfattning av KFO.

JämO påpekar att det föreslagna tillämpningsområdet är större än enligt jämställdhetslagen. JämO anför.

Genom lagförslaget blir det möjligt att ingripa mot etnisk diskriminering i betydligt vidare mån än vad som är möjligt vid könsdiskriminering.

DO som företräder minoritetsgrupper kan således agera mot diskrimine- ring inte bara i flera situationer i arbetslivet utan också t. ex. i utbildning. i föreningar och organisationer liksom i reklam medan möjligheterna att ingripa mot könsdiskriminering är inskränkta till vissa situationer mellan arbetsgivare och arbetssökande/arbetstagare i arbetslivet. Den kan ifråga- sättas om inte skyddet mot könsdiskriminering. som i första hand berör

• Sida 249
•  Original

majoriteten av befolkningen, borde utvidgas så att överensstämmelse upp- nåddes mellan lagarna.

Kommmiförbundet anför:

Att ombudsmannens och nämndens nu angivna rådgivande och attityd- påverkande uppgifter avser inte bara arbetslivet utan också övriga delar av samhällslivet ter sig rätt och riktigt. Det syns därvid i och för sig rimligt. att arbetslivets förhållanden i lagtexten ägnas särskild uppmärksamhet, bl.a. genom att arbetsgivare åläggs skärpt skyldighet att förse ombudsmannen med material för utredning i uppkommande undersökningsfall. eftersom anställningsfall får anses beröra de mera gripbara delarna i hela denna problembild.

Socialstyrelsen ifrågasätter om inte bestämningen av det föreslagna verksamhetsområdet kan vålla problem. Styrelsen anför:

Begreppet arbetslivet och på andra områden av samhällslivet i l & är vaga och kan förutses medföra tillämpningsproblem. [ motivtexten preci- seras begreppet arbetslivet som därvid ges en vidare innebörd än motsva- rande begrepp i medbestämmandclagen ochjämställdhetslagcn. Begreppet på andra områden av samhällslivet ges i motivtexten inte samma klara definition som begreppet arbetslivet. Av motivtexten framgår att med begreppet avses hela samhällslivet utom privatlivet. som bör hållas utanför den tänkta ordningen. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte begreppet på andra områden av samhällslivet redan i lagtexten borde preciseras närma- re. De som skyddas av den föreslagna lagen skall inte behöva gå till lagförarbetena för att förstå vilka områden som avses.

Mot bakgrund av att ombudsmannen föreslås få uppgifter på områden som faller inom redan existerande myndigheters verksamhet anser KO att det kan uppkomma vissa gränsdragningsproblem.

Enligt KO:s uppfattning är ombudsmannens ansvarsområde utanför arbetslivet område inte tillräckligt behandlat i förslaget. Detta kan leda till att gränsdragningsproblem i förhållande till andra myndigheters ansvars— områden uppkommer.

Konsumentverkct har medverkat till att starta försöksverksamhet i ett flertal kommuner för att utveckla den kommunala konsumentverksamhe— tens möjligheter att minska invandrarnas konsumentproblem. Exempelvis har man på invandrarbyrån i en kommun anställt en särskild konsument- rådgivare för invandrarna. Ett annat exempel på en lokal försöksverksam- het är studiecirklar för att ge grupper av invandrare möjlighet att träffas utanför hemmen samt att ge dem kunskaper och ökad medvetenhet i konsumentfrågor. Det finns vidare i flera kommuner ett fruktbart samarbe- te mellan konsument- och invandrarverksamheterna. På ett flertal håll i landet har även verksamhet med s. k. konsumentombud på arbetsplatser byggts upp-

i detta sammanhang uppkommer bl.a frågan till vem en person som tillhör en etnisk minoritetsgrupp skall vända sig för att få råd hur han eller hon skall gå till väga för att tillvarata sin rätt som konsument: till konsu- mentorganisationen — i första hand den kommunala konsumentverksam- heten -— eller till ombudsmannen mot etnisk diskriminering? På marknads-

• Sida 250
•  Original

föringsområdet kan liknande gränsdragningsfrågor uppkomma exempelvis Prop. 1985/86:98 då reklam uttrycker eller anspelar på fördomar mot någon folkgrupp. Är det då den föreslagna ombudsmannen eller Konsumentverket/KO som bör ta sig an fallet? Samma gränsdragningsproblem uppkommer också när det gäller generella åtgärder på konsumentområdet. Enligt KO: s mening bör det vara möjligt att lösa gränsdragningsfrågor av nu angivet slag på tillfredsställande sätt i samråd mellan berörda sam- hällsorgan.

JO framför liknande synpunkter.

Den omständigheten att den föreslagne ombudsmannens och bl. a.justi- ticombudsmännens verksamhetsområden delvis sammanfaller bör enligt min mening inte vålla några större olägenheter. En prövning av en och samma sak på mer än ett håll kan vara onödig eller i vissa fall olämplig. [ sådana fall bör man liksom i andra redan nu förekommande fall av liknande slag kunna samråda och med beaktande av bl.a. sakens beskaffenhet komma överens om vem som bör ta upp ett visst fall.

Som framgått tidigare anser JK att en ordning med en ombudsman överordnad samtliga myndigheter enban skulle leda till kompetenskon- flikter. JK finner vidare att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde är alltför allmänt hållna och oprecisa för att kunna accepteras ur rättssä— kerhetssynpunkt. JK anför:

Enskildas grundlagsenliga "rättskydd". såsom det uttrycks i promemo- rian (sid. 63). måste garanteras genom att det klart anges huruvida givna föreskrifter berör dem eller inte. I detta fall lämnas det till den föreslagna ombudsmannens godtycke att själv bestämma lagens tillämpningsområde. Detta är ett förhållande som inte kan godtas. Det hjälper inte att ombuds- mannen, vilket det hänvisas till i promemorian ts. 63). står under JO: s och JK: s tillsyn.

Även RRV anser det väsentligt att ansvars- och arbetsfördelningen mellan SlV och ombudsmannen klarare preciseras för att dubbelarbete och kompetenskonflikter skall kunna undvikas.

Den bestämning av begreppet etnisk diskriminering som görs i förslaget kommenteras av några remissinstanser.

Socialstyrelsen anför:

Vi kan med tillfredsställelse notera att i det nu förefintliga förslaget anges diskrimineringsgrunden genom en uppräkning av flera begrepp. Des- sa är i överensstämmelse med övrig svensk lagstiftning på området.

JämO anför:

Det är tillfredsställande att begreppet etnisk diskriminering ges samma innebörd i förslaget som t. ex. i 16 kap. 9 & brottsbalken. Det blir därmed lättare att förstå. Bestämmelsen torde trots allt bli ganska svår att tillämpa. Det förefaller vara nödvändigt att i förarbetena till lagrummet närmare utveckla vad som skall anses som missgynnande på grund av etnisk tillhö- righet. kraven på skillnader i behandling för att ett missgynnande skall 250

• Sida 251
•  Original

anses för handen ävensom uttryckliga hänvisningar till aktuella lagrum. Prop. 1985/86:98 förarbeten och kommentarer.

Kammarrätten i Jönköping anför:

i begreppet etnisk diskriminering har inkluderats även missgynnande på grund av trosbekännelse. Kammarrätten kan ha förståelse för detta men vill understryka att det ibland kan vara motiverat att ta hänsyn till en människas religiösa uppfattning vid anställning. Ett religiöst samfund bör självfallet vara oförhindrat att ta hänsyn till att en person som man skall anställa delar samfundets uppfattning.

Sveriges advokatsamfund anför:

När det gäller diskrimineringsgrunderna föreligger en skillnad mellan det aktuella lagförslagets åZ och diskrimineringsutredningens betänkande, därigenom att den föreslagna lagtexten tar upp trosbekännelse som en särskild grund. Förslaget innebär systematiska fördelar eftersom definitio- nen kommer att överensstämma med vad som gäller för olaga diskrimine- ringi 16 kap. 9 € brottsbalken. Samfundet hyser ändå viss tveksamhet till att trosbekännelse i detta sammanhang räknas som en diskriminerings- grund. De fall av diskriminering där trosbekännelse ingår torde i allmänhet kunna hänföras till diskriminering på grund av etniskt ursprung. Enligt samfundets mening kan vidare en särbehandling på grund av trosbekän- nelse i undantagsfall godtagas. Ett sådant fall kan vara nyanställning av en person till en mindre arbetsplats som präglas av arbetsgivarens. kundernas och/eller de anställdas trosuppfattning.

Ombudsmannens uppgifter m. m.

I promemorian föreslås att ombudsmannen skall verka på två plan dels på ett individuellt med råd och upplysningar till enskilda, dels på ett generellt med överläggningar, information och opinionsbildning. Enligt förslaget skall ombudsmannen ägna arbetslivet särskild uppmärksamhet.

En uppfattning som framförs av flera remissinstanser är att uppgifterna är omfattande och krävande. [ samband därmed påpekas att ombudsman- nen måste ges tillräckliga resurser (jfr under nästa rubrik).

JK anser att det bör närmare klarläggas vilka åligganden som ombuds- mannen skall ha. i anslutning till 4 s i lagförslaget. som reglerar ombuds- mannens uppgifter. anför JK följande.

Enligt denna paragraf skall ombudsmannen ge råd och information om hur den enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Förslaget innehåller emel- lertid inte några närmare bestämmelser om hur omfattande eller ingående upplysningar och råd som skall lämnas och vilket ansvar som ombudsman- nen har för verksamheten. Däremot sägs att rådgivningen skall vara aktiv. i detta sammanhang vill jag erinra om att staten enligt bestämmelserna i 3 kap. 2.5 skadeståndslagen (l972:207), om annat inte föreskrivs. kan få bära skadeståndsrättsligt ansvar för de råd och den information som läm- nas. Det föreligger uppenbar risk för att en aktiv rådgivning genom om- budsmannen kan komma att leda till kostnader för vilka staten ytterst kan göras ansvarig för. Inte minst av den anledningen är det angeläget att

lx) lJ'l _—

• Sida 252
•  Original

ombudsmannens åligganden enligt förevarande paragraf klarläggs. Det Prop. 1985/86:98 finns skäl att närmare föreskriva hur långt rådgivningen för att den enskil- de skall "kunna ta tillvara sin rätt" bör sträcka sig. Mot bakgrund av att ombudsmannen inte skall hajuridisk skolning bör rådgivningen enligt min mening i princip begränsas till att avse hänvisningar till andra myndigheter m.m. Det bör t. ex. inte ankomma på ombudsmannen att. såsom föreslås. hjälpa brottsoffer med polisanmälan o.d. Sådana åtgärder synes för övrigt olämpliga även av andra skäl vilket jag har påpekat i mitt remissvar över betänkandet Ds A 198417 Om olaga diskriminering (se sid. 8 i remissvaret-).

AMS finner uppgifterna värdefulla från arbetsmarknadssynpunkt.

Ur arbetsmarknadssynpunkt bedöms förslaget om en ombudsman mot etnisk diskriminering ha sitt främsta värde genom de rådgivande och pådrivande uppgifter som förslås åligga ombudsmannen. Aven den infor- mation som kan komma fram vid ombudsmannens överläggningar kan vara värdefull för planeringen av bl.a. riktade arbetsmarknadspolitiska insat- ser.

SIV anser att uppgifterna bör koncentreras på frågor som direkt rör diskriminering. SIV anför.

SlV tillstyrker att uppgifterna avser dels individuell rådgivning, dels generella insatser för att förhindra etnisk diskriminering.

SIV konstaterar samtidigt att de föreslagna uppgifterna när det gäller opinionsbildande och förebyggande arbete helt eller delvis sammanfaller med SIV: s traditionella arbete. Så nämns exempelvis frågor som meritvär- dering och tvåspråkighet, främjande av goda etniska relationer på arbets- platser etc. Det finns här en risk för dubbelarbete. En begränsning av ombudsmannens uppgifter när det gäller allmänna invandrarfrågor vore en fördel. Vad som skulle återstå — frågor som direkt rör diskriminering — torde mer än väl räcka för att hålla den föreslagna ombudsmannen syssel- satt.

Enligt SIV: s uppfattning ter det sig naturligt med en nära samverkan mellan verket och ombudsmannen i flera frågor. SlV:s uppgifter har emellertid ett vidare syfte än ombudsmannens bör ha.

SIV påpekar också vikten av att rådgivningen kommer nära dem som behöver den.

] remissyttrandet över l-rätt riktning framhöll SIV att geografisk och psykologisk närhet till rådgivning ofta kan vara viktigare än tillgång till fullständig överblick över praxis etc. En angelägen uppgift för diskrimine- ringsombudsmanncn bör vara att genom utbildning. konferenser etc höja kompetensen på detta område hos invandrarbyråpersonal, konsumentväg- ledare och andra lokala rådgivare.

Även JämO framhåller betydelsen av att rådgivningen bedrivs på ett lokalt plan.

SIV har som uppgift bl.a. att samordna samhällsinformationen till och om invandrare samt att svara för sådan samhällsinformation till invandrare som inte ankommer på annan myndighet. Mot bakgrund härav måste D0: 5

IQ LI! IJ

• Sida 253
•  Original

uppgift. som också framhålls i PM. vara att i individuella fall ge grundlägv Prop. l985/86298 gande upplysningar om de regler som gäller i den aktuella frågan. DO blir en centralt placerad myndighet med hela landet som upptagningsomräde. Invandrarbyråerna i kommunerna torde med sitt läge närmare dem som behöver råd och stöd uppfattas som lättare för enskilda personer att vända sig till med frågor. Byråerna kommer därför troligen att efterhand bli väl förtrogna med diskrimineringslagcn och DO:s praxis. Det kan därför förut- sättas att endast frågor av mera principiell eller svårbedömd art genom deras förmedling eller via invandrarföreningar/-organisationer förs vidare till DO. En sådan gallring torde också vara nödvändig med hänsyn till myndighetens begränsade resurser. Ett nära samarbete med invandrarby- råer och invandrarföreningar m.m. bör också i övrigt vara nödvändigt för DO:s arbete när det gäller t. ex. att följa och bevaka utvecklingen i enskil- da ärenden av intresse och att genom olika åtgärder försöka påverka utvecklingen i samhället mot en ökad medvetenhet i diskrimineringfrågor.

JämO framför också viss tvekan till ombudsmannens möjligheter att. utan stöd av sanktionsregler i lagen. träffa frivilliga överenskommelser. JämO jämför de föreslagna uppgifterna med sin egen verksamhet.

I promemorian anges bl.a. att JämO: s arbete kan utgöra en möjlig modell för hur ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) skall fullgö- ra sina uppgifter enligt förslaget till lag mot etnisk diskriminering. JämO har som huvuduppgifter att biträda enskilda personer i diskrimineringstvis— ter när personen i fråga inte är medlem i någon facklig organisation eller organisationen avstår från att biträda sin medlem. att tillse att arbetsgivare som inte är bundna av kollektivavtal ijämställdhetsfrågor fullgör sin skyl- dighet enligt jämställdhetslagen att vidta aktiva. planerade åtgärder för att öka jämställdheten på sin arbetsplats samt att genom information och på annat sätt söka påverka allmänna opinionen vad gäller jämställdhet i ar- betslivet. Enligt jämställdhetslagen och den för ombudsmannen utfärdade instruktionen skall JämO i första hand verka genom råd och anvisningar och försöka få arbetsgivaren att frivilligt rätta sig efter lagens föreskrifter. Skulle detta inte lyckas kan ombudsmannen föra ett diskrimineringsärende till arbctdomstolen och ett ärende om brist på aktiva åtgärder tilljämställd- hetsnämnden. Arbetsdomstolen kan döma arbetsgivaren att betala skade- stånd medan jämställdhetsnämndens beslut kan innefatta ett vitesföreläg- gande för arbetsgivaren.

Det har under åren lopp varit möjligt för JämO och de fackliga organisa- tionerna att träffa förlikningar med arbetsgivarna i ett flertal diskrimine— ringsärenden. Detta har varit möjligt först sedan arbetsdomstolen genom olika domar dels fastlagt förutsättningarna för att diskriminering på grund av kön skall anses ha förekommit dels bestämt vad som skall anses utgöra normalt skadestånd i olika typsituationer.

Publiciteten kring domarna och möjligheten att i sista hand föra tvisten till domstol men självfallet också den information som i övrigt förekommit om jämställdhetslagen och JämO: s arbete har enligt ombudsmannen varit en förutsättning för att dessa förlikningar kunnat komma till stånd. De träffade överenskommelserna innefattar oftast ett skadestånd, nya arbets— uppgifter och/eller löneförhöjning till den som gjort anmälan. l överens— kommelserna kan också — mot bakgrund av jämställdhetslagens krav på aktiva jämställdhetsåtgärder —- ingå åtagande från arbetsgivaren att vidta vissa bestämda åtgärder för att främjajämställdhcten på arbetsplatsen och undvika upprepningar av det anmälda handlingssättet.

ro '.II '.'.)

• Sida 254
•  Original

Även NO tar upp frågan om ombudsmannens verksamhet kan göras effektiv utan sanktionsregler. Efter att ha redogjort för betydelsen av förhandlingar på sitt verksamhetsfält uttalar NO:

Även om sålunda förhandlingsmomentel haft stor betydelse i konkur- rensbegränsningslagen och den senare konkurrenslagen anser inte NO det utan vidare därmed klart att den avsedda lagen mot etnisk diskriminering kan avvara sanktionsmöjligheter. Olikheterna mellan de båda lagstiftnings- områdena är sannolikt alltför stora för att tillåta en sådan slutsats. I vart fall bör dock förhandlingsverksamheten kunna komma till användning i väsentlig utsträckning inom det nu aktuella verksamhetsområdet. Likaså bör den i promemorian angivna informations- och opinionsbildande verk- samheten kunna få positiva effekter.

Den föreslagna regeln att en arbetsgivare vid vite kan föreläggas att lämna upplysningar till eller överlägga med ombudsmannen kommenteras av några remissinstanser.

JK är kritisk:

[ paragrafen föreskrivs om att nämnden får förelägga vite och att nämn- dens beslut i ärende om vite inte får överklagas. Endast frågan om utdö- mande av vitet — lagligheten av nämndens beslut — skall prövas av länsrätt. '

Bestämmelsen kan enligt min mening inte accepteras ur rättssäkerhets- synpunkt. Det kan inte såsom det anges i promemorian (s. 64) anses tillräckligt ur rättsskyddssynpunkt att en arbetstagare kan endast få lag- ligheten av ett krav på överläggningar och lämnande av uppgifter i sista hand prövad av domstol. Även nämndens bedömning i ett vitesärende måste kunna överprövas. Jag anser inte att nämnden enligt förslaget får sådan sammansättning, med bl.a. representanter för arbetsgivare. eller kan förväntas få den sakkunskap i bl. a. diskrimineringsfrågor som skulle kunna motivera att dess, främst på skälighetsbedömningar grundade vites- förelägganden, inte skall kunna överprövas.

RRV anser att det är oklan på vilka grunder den föreslagna befogenhe- ten att förelägga vite kan komma att utövas och påpekar att motsvarande befogenhet för JämO bygger på förbudet mot könsdiskriminering ijäm- ställdhetslagen.

Kammarrätten iJönköping:

Frågan om utdömande av vite bör som föreslås prövas av länsrätt. [ förslaget anges ej vilken länsrätt som bör uppta anmälan. Enligt kammar- rättens mening bör framställning göras till länsrätten i det län där arbetsgi- varen bedriver den verksamhet som är föremål för ombudsmannens under- sökning. Detta bör möjligen anges i lagtexten.

KFO anser att vitesregeln inte bara bör gälla arbetsgivare.

Reglerna i förslagets 7 och 8 5.5 behandlar endast arbetsgivares skyldig- het att delta i överläggningar med ombudsmannen och möjligheten till vitessanktion mot tredskande arbetsgivare. Med hänsyn till den föreslagna lagens inriktning att motverka diskriminering inom hela samhällslivet skall

Prop. l985/86z98

• Sida 255
•  Original

enligt KFO: s bestämda uppfattning även andra än arbetsgivare. såsom näringsidkare. fackförbund. mediaföretag, näringslivsorganisationer, ar- betsgivarorganisationer, bostadsföretag m.fl., också omfattas av skyldig- - heterna i nämnda lagrum och sålunda kunna bli föremål för ombudsman- nens aktiva åtgärder. Dennes befogenheter bör därför inte enbart gälla förhållandena på arbetsmarknaden.

Samma uppfattning framförs av P0 och ADC. JK anser sig inte kunna godta förslaget om att även andra än arbetsgiva- re bör delta i överläggningar och lämna upplysningar till ombudsmannen. JK anför:

Andra som inte i egenskap av arbetsgivare har skyldighet men som väl enligt ombudsmannens skönsmässiga bedömande bör lämna uppgifter och bör inställa sig har inte ens möjligheter att få frågan prövad av nämnden trots att de synes kunna drabbas av sanktioner genom att utpekas som diskriminerande. Härtill kommer att bestämmelsen (se andra stycket) inte är riktad enbart mot "parter och vittnen" i ett presumtivt diskriminerings- ärende utan mot alla som kan tänkas ha upplysningar att lämna i fråga som kan beröra ombudsmannens tillsynsverksamhet på arbetslivets område. I princip kan således vem som helst kallas till överläggningar och bli krävd på upplysningar. Det kan inte vara rimligt med en sådan ordning utan en precisering och begränsning måste enligt min mening göras. Särskilda regler om att en uppgiftslämnare inte får betungas bör även införas.

Lämnande av upplysningar och framförallt inställelse till överläggningar torde ofta medföra kostnader och besvär för den enskilde. Några bestäm- melser om ersättning finne inte i förslaget. Det kan påpekas att enligt jämställdhetslagen kan den som kallas till inställesle till förhandling tiller- kännas ersättning. Förslaget bör enligt min mening kompletteras i detta hänseende om bestämmelserna i förevarande paragraf skall behållas. [ redovisningen för kostnaderna för ombudsmannens verksamhet (se 5. 67 i promemorian) bör anges hur stora kostnaderna kan tänkas bli.

JämO anser att ombudsmannen själv bör ges befogenhet att förelägga vite. JämO utvecklar denna ståndpunkt i anslutning till att hon kommen- terar den föreslagna nämnden. se under nästa avsnitt.

Sveriges udvokatsanyfimd anför:

Samfundet har inte något att erinra mot att möjligheter ges till vitesföre— läggande gentemot arbetsgivare som inte rättar sig efter ombudsmannens uppmaningar. l förslaget läggs den funktionen på nämnden. Om nämnd inte inrättas bör frågan om vitesföreläggande ordnas på annat sätt.

Hur ombudsmannen skall avsluta ett ärende som berör ett enskilt fall

diskuteras av JK och JO.

JK. som utgår från att en tanke med förslaget varit att ombudsmannen skall genom uttalanden utpeka någon som diskriminerande. finner det oacceptabelt att förslaget inte ger någon möjlighet att få ombudsmannens

uttalanden överprövade. JK anför:

Enligt min mening bör en sådan bedömning endast få göras av en domstol om straffsanktioner i egentlig mening inte är förknippade med

• Sida 256
•  Original

”brottet”. Bedömning bör inte få ankomma på en ombudsman. som inte ens behöver hajuridisk skolning. i synnerhet om det saknas möjligheter för den enskilde att få saken överprövad. Det måste anses oacceptabelt att förslaget inte ger någon möjlighet att få till stånd en materiell överprövning av ombudsmannens uttalanden eftersom sådana uttalanden kan tänkas få eknomiska och andra följder för dem som blir föremål för uttalandena. Detta gäller särskilt om uttalandena kommer att ges publicitet genom bl. a. massmedia (se s. 58 i promemorian").

JO anför:

Att ombudsmannen skall kunna ta upp enskilda fall till utredning fram- går av förslaget. l-lur ärenden av detta slag skall avslutas om anmälan till polis eller åklagare inte. görs klargörs däremot inte. Jag utgår från att avsikten är att ombudsmannen inte skall kunna uttala kritik mot enskilda i frågor som inte kan underkastas rättslig prövning. En annan ordning skulle inge vissa betänkligheter. Frågan bör klaras ut under det fortsatta arbetet.

Advoktttsanr/imdet anför följande i fråga om ombudsmannens uppgifter.

När det gäller ombudsmannens uppgifter i de individuella fallen är samfundet av den uppfattningen att den viktigaste delen av verksamheten bör ligga i rådgivning till enskilda. Invandrarorganisationerna har också särskilt framhållit behovet av en rådgivande instans. På det generella planet intar informations- och opinionsbildning centrala uppgifter. Sam- fundet delar helt förslagets uppfattning att ombudsmannen bör visa stor öppenhet mot massmedia. organisationer och utbildningsväsendet.

Ombudsmannens uppgifter på arbetslivets område markeras särskilt i den föreslagna lagstiftningen. I promemorian framhålls att behovet av en aktiv bevakning med särskild styrka gör sig gällande inom den privata sektorn och då inte minst utanför det kollektivavtalsreglerade området. Samfundet delar denna uppfattning men vill även framhålla att ombuds- mannen bör ha utomordentligt stora möjligheter att påverka arbetsmarkna- dens parter i riktning mot en önskvärd avtalsreglering.

[ anledning av förslaget till ändring av sekretesslagen uttalar JK:

Några regler om att uppgifter som ombudsmannen eller nämnden begär från myndighet och som är sekretessbelagda där även skall vara sekretess- belagd hos ombudsmannen och nämnden finns inte. Frågan har inte tagits upp i promemorian. Jag anser att sekretess bör gälla även för sådana uppgifter.

Nämnden mot etnisk diskriminering

Enligt förslaget skall ombudsmannens verksamhet stödjas av en särskilt inrättad nämnd. Nämndens huvudsakliga uppgifter avses bli att ge om- budsmannen råd i principiellt viktiga frågor. att hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder för att motverka diskriminering och att pröva vissa ärenden om vite.

Några remissinstanser tar upp den föreslagna nämnden. SIV och SSKF är positiva till förslaget i denna del.

• Sida 257
•  Original

Kammarrätten i Jönköping framhåller att nämnden måste kunna agera självständigt och med auktoritet och anför vidare:

Det är därför viktigt att ledamöterna inte har någon anknytning varken till invandrarorganisationerna eller till organisationerna på arbetsmarkna- den. Ordföranden bör — som föreslås — vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare. Ledamöterna bör som nämns i betänkandet gärna ha parla- mentarisk bakgrund.

I anslutning till ett resonemang om hur ombudsmannens verksamhet bör organiseras (se härom under nästa avsnitt) uttalar statskontoret följande:

För att minska organisationens sårbarhet bör inga kansliresurser öron- märkas för nämndens behov. Statskontoret anser att nämndens uppgifter bör kunna begränsas till att på ombudsmannens begäran förelägga viten (jfr. jämställdhetsnämnden). Uppgiften att föreslå regeringen författnings- ändringar bör inte behöva dubbleras på det sätt som framgår av förslaget utan kan tillkomma ombudsmannen. Råd i principiellt viktiga frågor bör ombudsmannen kunna inhämta från olika håll. Slutsatsen blir att för verk- samheten erforderliga handläggande kansliresurser helt bör kunna knytas till ombudsmannen. Administrativa resurser i övrigt. vari statskontoret inräknar även skrivservice, bör värdmyndigheten tillhandahålla.

Också KO anser att nämndens uppgifter bör inskränkas i förhållande till förslaget.

Enligt förslaget skall regeringen utse en nämnd mot etnisk diskrimine- ring. Bl.a. har nämnden att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor och att hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder för att motverka etnisk diskriminering. Enligt KO: s uppfattning är det inte lämpligt att nämnden får överordnade uppgifter av detta slag. För att ombudsmannen mot etnisk diskriminering skall kunna agera mot diskriminering med kraft bör istället ombudsmannen ges en starkare själv- ständig ställning. Nämndens uppgift bör enligt KO: s mening inskränkas till att pröva ärenden rörande föreläggande av vite. De resurser som frigörs genom att nämndens uppgifter inskränks bör tillföras ombudsmannen.

NO är tveksam till att nämnden skall ha i uppgift att föreslå regeringen författningsändringar.

Mot bakgrund av att nämnden bl.a. avses att hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder för att motverka etnisk diskrimi- nering vill NO framföra följande. Även näringsfn'hetsrådet fick ursprungli- gen i uppgift att genom framställningar till regeringen föreslå åtgärder, i dess fall sådana som kunde främja konkurrensen.

Näringsfrihetsrådet skulle också. genom överläggningar med närings- livsorganisationer och företagare. söka främja konkurrensen. I praktiken har sådana framställningar och förhandlingar kommit att göras av NO. Även i övrigt kom den initiativtagande verksamheten i konkurrensfrågor att ligga hos NO. medan näringsfrihetsrådet och dess efterföljare mark- nadsrådet. sedermera marknadsdomstolen. kom att utvecklas till att funge— ra som en domstol. Numera anses institutionen vara en specialdomstol.

• Sida 258
•  Original

RRV finner ansvarsfördelningen mellan ombudsmannen och nämnden oklar i förslaget.

Nämnden skall enligt förslaget vara ett organ som ombudsmannen har tillgång till för formellt och informellt samråd när det gäller tolkningen av den tänkta lagstiftningen. Samtidigt skall nämnden ha egna myndighets- funktioner. Den skall ha rätt att hos regeringen väcka frågor om lagstift- ningsändringar och andra åtgärder. Denna befogenhet skall också ombuds- mannen ha. Nämnden skall ha rätt att begära yttranden från andra myndig- heter i sin rådgivningsverksamhet. Den skall vidare på ombudsmannens begäran fatta beslut om vitesförelägganden. vilka beslut inte skall kunna överklagas.

RRV föreslår att frågan om ansvarsfördelningen mellan de två organen klarläggs närmare under den fortsatta beredningen av ärendet.

JÄMO är tveksam till förslaget om nämnd och utvecklar ett eget förslag om hur nämnden bör arbeta och vara organiserad.

JämO ställer sig tveksam till den föreslagna diskrimineringsnämnden som statusgivare åt DO. DO bör på annat sätt kunna tillförsäkras erforder- lig status och bör själv kunna förelägga en tredskande person att inställa sig till överläggningar vid vite.

Diskrimineringsutredningen föreslog i sitt betänkande att arbetsgivare skulle vara skyldiga att verka aktivt för att det skulle råda goda relationer mellan olika etniska grupper på arbetsplatsen. Utredningens förslag i den- na del mottogs övervägande positivt av remissinstanserna. Kravet på aktiva åtgärder återfinns i omarbetad form i det nu avgivna förslaget till lag mot etnisk diskriminering. I detta förutsätts att DO skall ta initiativ som kan förhindra etnisk diskriminering för framtiden. Dessa skall enligt försla- get kunna innefatta dels generella åtgärder dels anmaningar till enskilda personer att genomföra en åtgärd eller att underlåta något.

För att DO: s arbete i sist angiven del skall kunna bli effektivt erfordras enligt JämO: s uppfattning någon form av sanktionsmedel. För att åstad- komma detta skulle JämO vilja förorda att den föreslagna diskriminerings- nämnden finge uppgifter som liknade jämställdhetsnämndens. En person som ansåg att DO:s anmaningar/krav vore alltför långt gående skulle kunna vända sig till nämnden för prövning. Likaså skulle DO genom en ansökan till nämnden om vitesföreläggande kunna förmå en tredskande att underlåta något respektive genomföra viss/vissa åtgärder. Nämnden skulle också kunna pröva vite som DO förelagt arbetsgivare i syfte att åstadkom- ma överläggning. När det gäller de generella. mera övergripande åtgärder- na som DO förutsätts vidta skulle nämnden ha en sammansättning som garanterar kunskap i invandrar- och arbetsmarknadsfrågor liksom om ut- bildning och opinionsbildning. Både kvinnor och män skall naturligtvis ingå i nämnden.

DO bör själv kunna förelägga tredskande arbetsgivare och andra att infinna sig till överläggningar vid vite.

En nämnd. sammansatt av personer med erfarenhet t. ex. av invandrar- frågor, förhållandena på arbetsmarknaden. opinionsbildning och utbild- ning skulle emellertid. som JämO ovan anfört kunna ha en uppgift som rådgivare åt DO vad gäller generella åtgärder och för att pröva respektive själv förelägga t. ex. enskilda arbetsgivare att vidta eller underlåta något i syfte att förhindra etnisk diskriminering.

• Sida 259
•  Original

Kammarrätten iJönköping anser att det inte bör finnas någon rätt för den enskilda att överklaga ett beslut av nämnden. JK ifrågasätter behovet av en särskild nämnd.

Enligt min mening bör en eventuell nämnd liksom ombudsmannen vara knuten till invandrarverket och inte utgöra någon egen myndighet. I och för sig anser jag att det kan ifrågasättas om det finns något behov av en särskild nämnd. Redovisningen i förslaget på den punkt är alltför knapp- händig. Nämndens bctydelse med avseende på uppgifter kan intejämföras med jämställdhetsnämnden. Nämndens uppgifter enligt förslaget synes vara tämligen begränsade och närmast ta sikte på ärenden om vite.

JK anser att nämnden med föreslagen sammansättning och utan över- prövningsmöjligheter inte kan anförtros vitesärenden.

Sveriges (tdi-'okatsamfund. som anser att ombudsmannainstitutet bör prövas under en försöksperiod. uttalar följande i fråga om nämnden.

Under den ovan föreslagna försöksperioden bör någon nämnd inte utses. Det är vidare tveksamt om en nämnd bör finnas ens om ombudsmannain- stitutet väljs som en permanent lösning. Ombudsmannen bör nämligen enligt samfundets uppfattning ha sådana kvalifikationer för sitt uppdrag att behov av nämnd inte föreligger.

Organisation och kostnader

1 promemorian framhålls att det är av central betydelse att ombudsmannen och nämnden får en självständig ställning. Med hänsyn till att den organi- sation som behövs är liten. föreslås dock en administrativ anknytning till SIV. [ promemorian uttalas också att det inte bör vara uteslutet att uppgif- ten som ombudsman läggs samman med en befattning i 5le s verksled- ning.

Många remissinstanser uttalar sig om förslaget att knyta ombudsmannen till SIV. De flesta är tveksamma eller negativa.

S! V anför:

I remissyttrandet över diskrimineringsutredningens betänkande ] rätt riktning l984-l 1-28 framhöll SIV vikten av att ett organ för stöd och råd åt enskilda i diskrimineringsärenden för trovärdighetens skull är självständigt i förhållandet till myndigheter och andra. Sl V avstyrkte därför förslaget att SIV skulle få en sådan roll.

SIV är tveksamt också till den nu föreslagna konstruktionen med en ombudsmannafunktion som är självständig men med en rent administrativ koppling till SIV. Av psykologiska skäl och för att förhindra misstankar om att ombudsmannens verksamhet påverkas av SIV: s myndighetsupp- gifter bör varje koppling mellan ombudsmannen och SIV undvikas, SlV avstyrker bestämt förslaget om att ombudsmannafunktionen skall kunna förenas med en befattning i 5le s verksledning.

• Sida 260
•  Original

SAMN är också tveksam och anför:

SAMN anser i likhet med förslaget att det är av stor vikt att slå fast ombudsmannens och nämndens självständiga ställning. inte minst inför allmänheten. SIV har enligt sin instruktion vissa uppgifter som samman- faller eller i vart fall tangerar ombudsmannens verksamhetsområde. Om ombudsmannen och nämden blir administrativt sammankopplade med SIV föreligger en viss risk för att ombudsmannens självständighet kan komma att ifrågasättas. Även andra mindre önskvärda effekter som förväxlingar och kompetenskonflikter mellan ombudsmannan/nämnden och SlV kan uppstå.

Mot den bakgrunden är SAMN tveksam till att ombudsmannen/nämn- den får en organisatorisk koppling till SIV. En anknytning till en redan existerande myndighet kan dock ur administrativ och ekonomisk synpunkt vara till fördel.

RR V anser att förslaget i denna del är oklart och fortsätter:

Om avsikten är att ombudsmannen skall ha en helt fristående ställning bör detta komma till klart uttryck i lagstiftningen och dess förarbeten. RRV anser vidare att en personalunion med invandrarverkets verksledning inte är lämplig. eftersom det inte är omöjligt att invandrarverket blir part i ett ärende som anhängiggörs hos ombudsmannen.

KO anför:

KO delar uppfattningen att ombudsmannen mot etnisk diskriminering i sakligt hänseende bör stå helt självständig i förhållande till SIV. Det kan dock enligt K0:s mening ifrågasättas, om inte onödiga svårigheter kan uppstå på denna punkt. Inte minst med tanke på förtroendet hos de grupper, vars intressen den föreslagna ombudsmannen skall ta tillvara, kan det uppfattas som olämpligt att uppgiften som ombudsman läggs samman med en befattning ijust SIV: s verksledning.

Svea hovrätt avstyrker förslaget om administrativ anknytning till SIV.

Lagstiftningen mot etnisk diskriminering är inte enbart avsedd att skyd- da dem som är invandrare i den meningen termen används i vanligt tal. dvs. personer som relativt nyligen flyttat till Sverige. Den skall även skydda sådana som är bosatta här sedan många år tillbaka eller som tillhör familjer vilka sedan generationer har inlemmats i det svenska samhället och som inte har haft eller kommer att få anledning att söka kontakt med SlV. Hit skall även räknas grupper som exempelvis på grund av etniskt ursprung eller trosbekännelse finner en anknytning till SlV helt främman- de. Redan av detta skäl är det tveksamt om det är en lämplig lösning att ombudsmannen och nämnden i administrativt hänseende knyts till invand- rarverket (SIV). Ett avgörande skäl emot lösningen är emellertid att en invandrare (i ordets egentliga bemärkelse) kan ha råkat i motsatsförhål- lande till verket på grund av att ett av verket avgjort ärende har gått honom emot. En anknytning till SIV kan då verka avhållande när det gäller att söka ombudsmannens eller nämndens bistånd. Med hänsyn härtill och då det är av central betydelse att ombudsmannen och nämnden får en själv- ständig ställning avstyrker hovrätten förslaget att dessa organ administra— tivt anknyts till SIV.

• Sida 261
•  Original

Hovrätten förespråkar att ombudsmannen och nämnden för en själv- ständig administration. Om de anses böra knytas till någon myndighet. föreslår hovrätten JämO.

Förslaget att ombudsmannen knyts till JämO framläggs även av Immi- granternas Riksförbund. som anför:

När det gäller frågan om utlokaliseringen av ombudsmannen till Norrkö- ping och SlV ser vi det som ett allvarligt hinder för ombudsmannens arbete. Förtroende för ombudsmannen som en opartisk myndighet kom- mer att försvinna oberoende av hur mycket information som staten lämnar ut om att ombudsmannen verkligen är självständig ifrån SIV. Det är inte uteslutet att i en del fall blir SIV en motpart.

Vårt förslag är att ombudsmannen placeras tillsammans med JämO. En fördel med en sådan placering är att det dessutom kan finnas möjligheter till samverkan mellan båda ombudsmannen. Ca hälften av invandrarna är ju kvinnor, och i vissa fall kan det vara svårt att avgöra om diskriminering- en är på grund av etnisk ursprung eller på grund av att man är kvinna eller kanske en kombination av båda orsakerna.

JämO anser också att det är nödvändigt att ombudsmannen får en självständig ställning. JämO anför vidare:

Att myndigheten administrativt samordnas med en annan torde däremot vara nödvändigt. inte minst av ekonomiska skäl. Genom att som här föreslås i PM välja statens invandrarverk (SIV) vinner man t.ex. att verkets kunskaper. erfarenheter, litteratur m.m. i invandrarfrågor kan utnyttjas också av den nya myndigheten. Detta måste emellertid ställas emot risken för att kompetenskonflikter kan uppstå eftersom SIV har uppgifter som kommer att sammanfalla med den nyinrättade myndighetens och det av enskilda kan uppfattas som om SlV: s uppgifter står i motsats till den nya myndighetens. JämO föreslår därför att en annan myndighet t. ex. KO väljs som adminstrationspartner. En sådan personalunion som den i förslaget skisserade — att en person i SlV:s verksledning skulle kunna fungera som chef för den nya myndigheten — anser JämO vidare för sin del av samma orsak utesluten.

Negativa eller tveksamma till förslaget om administrativ anknytning till SlV är också LO. TCO. Sveriges advokutmmjimd. RIB. Judiska försam- Iingarnas centra/råd — rådet föreslår att ombudsmannen knyts till social- styrelsen eller arbetsmarknadsdepartementet —- Lettiska Centralrådet i Sverige. Lettiska Hjälpkommittén. SSKF — förbundet föreslår anknytning till någon av de existerande ombudsmannaexpeditionerna — och Sveriges F rikyrkoråd . Advokatsamfundet anför.

Samfundet anser vidare att det är uteslutet att ombudsmannen skall kunna kombinera sitt arbete med en befattning i Statens invandrarverk eller tillhöra dess styrelse eller vara administrativt knuten till verket. Detsamma gäller den föreslagna nämndens ledamöter. om en sådan nämnd införs. På intet sätt får ombudsmannen uppfattas som en invandrarverkets "förlängda arm". Det är nämligen samfundets erfarenhet att de personer som förslaget avser att skydda ofta har en djup misstro mot just invandrar-

• Sida 262
•  Original

verket. Skall lagstiftningen få den avsedda effekten bör därför ombuds- mannens ställning vara oberoende och självständig i förhållande till myn- digheter.

RIB utvecklar skälen för sin ståndpunkt påföljande sätt.

Det viktigaste skälet härtill är att denne måste kunna åtnjuta invandrar— nas odelade förtroendc om institutet ska ha någon mening. Invandrare känner oftast inte till SlV:s alla funktioner och kan inte göra någon åtskillnad mellan olika avdelningar och organ inom verket. SIV upplevs som motpart i väsentliga livsfrågor. Invandrarnas förtroende för Statens Invandrarverk framförallt när det gäller arbetet inom tillståndsprövningen är idag inte fullständigt och även om diskrimineringsfrågorna inte har något med denna verksamhet att göra så kan diskussionen om verkets tillämp- ning av llyktingpolitiken ha en negativ verkan även i dessa frågor. Till- ståndsbyråns prövningar av bl.a. asylärenden och familjeåterföreningsär- enden har fått en sådan karaktär att det finns människor som upplever att de mänskliga rättigheterna och den enskilda människans värdighet kränks i beslutsprocessen. Det är oerhört viktigt att detta ses med invandrarnas ögon och inte enbart ur myndighetsperspektiv. Är man inte villig att ge ombudsmannen resurser för en fristående administration kan man ifråga- sätta varför en sådan tjänst inrättas.

Det är också viktigt för invandrare att de genom ombudsmannen har möjlighet att få råd och stöd om de känner sig diskriminerade av verket självt. vilket blir omöjligt om förtroendet för ombudsmannen rubbas på grund av en knytning till SIV. även om den föreslås bli rent administrativ. Här kan man inte heller jämföra med Konsumentverket och Konsument- ombudsmannen som båda tillvaratar konsumenternas intressen och som inte har att fatta så livsavgörande beslut rörande enskilda medborgare som SIV. Anknytningen till SIV är särskilt olämplig sedan SlV fr. om l985 är huvudman för flyktingmottagandet i Sverige.

Statskontoret tillstyrker förslaget om anknytning till en värdmyndighct men är tveksamt till SIV som sådan myndighet.

Eftersom invandrarverket i enskilda fall kan komma att ifrågasättas för diskriminering, främst kanske i samband med flyktingmottagningen. kan vissa betänkligheter anföras mot att välja SIV som värdmyndighet. Att. som antyds i PM på sid 66. lägga samman uppgiften som ombudsman med en befattning i SJV: s verksledning framstår då för statskontoret som helt olämpligt.

Med utgångspunkt i sin tveksamhet till behovet av den föreslagna lag- stiftningen anför kammarrätten th'inköping:

De uppgifter som ombudsmannen får enligt förslaget innebär i mycket ringa grad tillsyn över andra myndigheter. Det skulle enligt kammarrättens mening vara möjligt att uppdra uppgifterna åt Statens invandrarverk. Upp- gifterna skulle ligga väl i linje med verkets övriga verksamhet. Om om- budsmannaämbetet nära anknyts till verket bör det emellertid inte vara alltför svårt att samordna ombudsmannens arbete med arbetet i verket. Den självständigheten som förslaget ger ombudsmannen och nämnden torde i vissa lägen vara så värdefull att kammarrätten inte vill motsätta sig att ett självständigt ombudsmannaämbete och en självständig nämnd inrät- tas.

• Sida 263
•  Original

JK. som anser att det inte finns anledning att skapa någon särskild Prop. 1985/86:98 myndighet för den föreslagna verksamheten. uttalar följande:

Ombudsmannens verksamhet bör enligt min mening inte bara admini- strativt knytas till invandrarverket såsom föreslås (se 5. 66 f.) utan även inordnas i verkets organisation. Det synes kunna ske inom ramen för verkets nuvarande samordnings- och informationsverksamhet. Någon sär- skild anledning att tillskapa ytterligare en myndighet finns inte. En sådan ordning vore enligt min mening endast ägnad att på ett olyckligt sätt sprida ansvaret för de åligganden att ge råd och lämna information som verket ändå har enligt bl.a. 3 å i instruktionen. Enligt min mening finns det i stället anledning att så långt som möjligt koncentrera ansvaret för den rådgivning och information som för närvarande också lämnas av ett stort antal myndigheter av olika slag och som berör invandrare och etniska grupper. Verket bör enligt min mening till gagn såväl i myndighetens och samhällslivets i övrigt intressen som i invandrares och minoritetsgruppers intressen kunna ta på sig ett större ansvar för sådan verksamhet (jfr mitt remissvar över betänkandet SOU 1984: 55 I rätt riktning).

Några remissinstanser ifrågasätter om förslaget ger ombudsmannen till- räckliga resurser. SIV anför bl.a:

Det helt avgörande för ombudsmannens möjligheter att spela en aktiv roll mot etnisk diskriminering är enligt SIV: s mening att han eller hon får tillräckligt med resurser till sitt förfogande för att kunna arbeta såväl stödjande för den enskilde som generellt attitydpåverkande.

De medel som ombudsmannen föreslås få till sitt förfogande är dock enligt SIV: s mening helt otillräckliga för de syften som anges i lagtexten.

SIV vill understryka vikten av att ombudsmannen får tillräckliga re- surser för tolk- och översättningsändamål. så att kommunikationen mellan ombudsmannen och enskilda inte försvåras.

Statt-kontoret anser det tveksamt om den föreslagna organisationen ens inledningsvis kommer att räcka.

Det bevakningsområde som de nya myndigheterna skall täcka är mycket omfattande. Medan exempelvis JämO: s område är avgränsat till arbetsli- vet skall diskrimineringsombudsmannen och nämnden inte bara bevaka arbetslivet i vid mening utan även andra delar av samhällslivet såsom boende, föreningsliv m. m. Till dem som kan utsättas för etnisk diskrimine- ring hör ju inte heller bara invandrare utan även vissa inhemska etniska minoriteter såsom samer och zigenare. För att inte tanken bakom reformen skall förfelas anser statskontoret det viktigt att de administrativa verkty- gen. här organisationen, erhåller sådana resurser att de kan svara upp mot de förväntningar som kan komma att ställas. Den rådgivning som ombuds- mannen skall svara för måste således verkställas någorlunda snabbt så att det inte uppstår långa ärendeköer.

Statskontoret finner det tveksamt om den föreslagna organisationen. med en handläggande tjänsteman hos vardera diskrimineringsombudsman- nen och nämnden samt en gemensam assistent. ens inledningsvis kommer att vara tillräcklig. Även om ärendemängderna till en början kanske inte är stora blir sårbarheten i en så liten organsation vid exempelvis ledigheter av 263

• Sida 264
•  Original

olika slag betydande. Man kan jämföra med hur JämO: s organisation och arbete utvecklats. Till JämO: s förfogande står i dagsläget en ställföreträ- dare och ett kansli med fem personer. varav fyra handläggare.

RRV gör bedömningen att verksamheten på sikt kan bli väsentligt mera resurskrävande än vad som synes förutsättas i promemorian. RRV anser det därför viktigt att man redan från början klart anger vilka uppgifter som bör prioriteras i verksamheten.

Även KO ifrågasätter om de resurser som enligt förslaget skall ställas till förfogande verkligen är tillräckliga för att ge ombudsmannen möjlighet att agera inom hela fältet på ett sätt som kan ge avsedd effekt. Liknande synpunkter framförs av Sveriges Advokatsamfund.

I förslaget anges att ombudsmannen skall ha tillgång tilljuridisk expertis genom nämnden. Däremot uppställs inte kravet att ombudsmannen själv skall vara jurist. Detta berörs av några remissinstanser.

JämO:

För JämO: s arbete har det varit av stort värde för att inte säga nödvän- digt att de båda ombudsmannen varit jurister. Även om DO inte skall ha processförande uppgifter torde det vara nödvändigt att antingen ombuds- mannen själv eller handläggaren på myndigheten är lagfaren med hänsyn till att DO skall kunna biträda med kvalificerad rådgivning vad gäller tämligen omfattande och svåröverblickbar lagstiftning.

NO:

Enligt lagen om marknadsdomstol (l970:417) 11 5 2 stycket skall NO vara lagkunnig. Den nu föreslagna ombudsmannens arbetsområde avses till mycket väsentlig del bedrivas med direkt utgångspunkt i såväl straff- rättslig och civilrättslig lagstiftning som i rättsliga principer vilka på olika sätt utgör hinder mot etnisk diskriminering. Vidare skall vederbörande informera om och tillvarata diskriminerade personers och gruppers legala rättigheter. NO anser därför att även ombudsmannen bör vara lagkunnig.

Också RRV anser att det bör övervägas om inte ombudsmannen själv eller genom sitt kansli måste ha juridisk kompetens med hänsyn till de många olika lagstiftningskomplex som berör verksamheten.

Kammarrätten iJönköpi/zg förutsätter att uppgiften som ombudsman kommer att bli krävande och ställa stora krav på sin utförare. Enligt kammarrätten krävs därför att en person med hög kompetens. stor person- lig självständighet och stort engagemang utses till posten.

Sveriges advokatsamfund anför:

Enligt samfundets uppfattning skall ombudsmannen vara lagfaren och med erfarenhet bl.a. av utlännings- och arbetsmarknadslagstiftning. Här- utöver måste ombudsmannen ha kännedom om bl.a. de straffrättsliga reglerna och reglerna om rättshjälp. En icke-jurist kan knappast komma att uppfylla de intentioner som avses med den föreslagna lagstiftningen.

• Sida 265
•  Original

Sammanfattning av diskrimineringsutredningens delbetänkande ("DsA 1984: 7) Om olaga

diskriminering

Diskrimineringsutredningen har regeringens uppdrag att bl.a. kartlägga tillämpningen av brottsbalkens bestämmelser mot olaga diskriminering, att undersöka om den nuvarande lagstiftningen mot diskriminering är tillräck- lig, att kartlägga anmälningsbenägenheten vid olaga diskriminering. att pröva möjligheten att öka anmälningsfrekvensen samt att undersöka om SIV: s uppgifter på detta område bör klargöras eller utvidgas. Vi har fullgjort uppdraget genom att gå igenom samtliga anmälningar i landet, som hos polisen registrerats som hets mot folkgrupp och olaga diskriminering under tiden 1973-01-01— 1983-09-01 samt de förundersökningsprotokoll som upprättats och domar som meddelats som en följd av dessa anmäl- ningar. Vi har kartlagt förekomsten av övriga lagregler, som tillkommit som skydd mot etnisk särbehandling eller kan användas för sådant skydd (kapitel 1).

Kapitel 2 innehåller en redogörelse för internationella konventioner och överenskommelser rörande skydd för mänskliga rättigheter och förbud mot etnisk diskriminering samt för hur internationella överenskommelser införlivas med svensk rätt.

I kapitel 3 återfinns en redovisning av utländsk lagstiftning rörande sådana förbud mot etnisk diskriminering som inte berör arbetslivet. Vi har valt ut tio länder som ratificerat FN:s rasdiskrimineringskonvention, näm- ligen Danmark. Finland, Norge. Belgien. Frankrike. Nederländerna, Stor- britannien. Förbundsrepubliken Tyskland. Österrike och Canada. samt ett land som inte har gjort det, nämligen USA.

Kapitel 4 innehåller en redogörelse för rättsutvecklingen i Sverige be— träffande avsiktligt skydd mot etnisk särbehandling. Vi behandlar här brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

Gällande rätt beträffande förbud mot etnisk diskriminering utanför ar— betslivet kartlägger vi i kapitel 5. Här tar vi först upp bestämmelserna om avsiktligt skydd mot etnisk särbehandling. dvs. strafförbuden och rörande hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, 16 kap. 8 och 9 åå brottsbal- ken. Vi redogör vidare för vissa andra bestämmelser i brottsbalken. vilka kan användas till skydd mot etnisk särbehandling. Vi lämnar även exempel på sådana civilrättsliga bestämmelser. som kan användas på så sätt. att en diskriminerad vid vissa typer av negativ särbehandling genom myndighets försorg får den rätt. som han skulle ha haft. om han inte särbehandlats. Vi har därvid lagt tyngdpunkten på boendeområdet. Slutligen ger vi exempel på sådana lagrum. enligt vilka en diskriminerad vid vissa typer av negativ särbehandling får rätt till skadestånd.

Kapitel 6 ägnas inledningsvis åt definitioner av begreppen etnisk diskri- minering och etnisk tillhörighet. Kapitlet innehåller vidare en redovisning

• Sida 266
•  Original

av invandrares erfarenheter av etnisk diskriminering i det svenska samhäl- let som bygger på en intervjuundersökning som utredningen genomfört. Anmälningarna om olaga diskriminering delas upp på samhällsområden. Ett avslutande avsnitt behandlar arbetsmarknaden som vid sidan av ar- betsmarknaden (som vi ägnat ett tidigare delbetänkande) anses vara av särskilt intresse. Framför allt diskuteras vissa kommuners praxis att kvo- tera på etnisk grund. Vi konstaterar att om sådan kvotering i det enskilda fallet leder till att någon nekas en bostad skall åtal väckas för olaga diskriminering.

Kapitel 7 handlar om handläggning av anmälningar. Vi börjar med att redovisa handläggningsbestämmelserna. Därefter redogör vi för hur poli- sen tar emot anmälningar samt för hur polis och åklagare handlägger dessa. Vi visar. att polismyndigheterna i strid med gällande bestämmelser avskri- vit drygt en fjärdedel av antalet inkomna ärenden rörande hets mot folk- grupp och olaga diskriminering samt att deras handläggningstid av dessa ärenden varit lång. Handläggningstiden hos åklagare har varit tämligen kort. i allmänhet kortare än en månad, då förundersökning har ägt rum. och i allmänhet omkring två månader. då förundersökning inte har ägt rum. Detta synes tyda på. att åklagare prioriterat sådana ärenden. i vilka förun- dersökning ägt rum. Vi är starkt kritiska mot åklagarnas rättstillämpning. Vi konstaterar att åklagare felaktigt har avskrivit en mycket stor del av ärendena rörande hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Detta är ägnat att inge oro. Vi har också granskat domstolarnas handläggning av mål rörande dessa brott. En redovisning härav avslutar kapitlet.

Kapitel 8 innehåller våra överväganden och förslag. Bestämmelsen om olaga diskriminering avser även den som är anställd i allmän tjänst. vari han har att gå allmänheten till handa. Vi anser att det är osäkert vilka offentligt anställda som kan freda sig mot anklagelser om olaga diskrimine- ring genom att hävda att de i sin tjänsteutövning inte har att gå allmänheten till handa. För att uppnå ökad tydlighet i detta avseende. utan att förhållan- det mellan arbetsgivare och arbetstagare därigenom påverkas. föreslår vi att i 16 kap. 95 andra stycket brottsbalken orden "vari han har att gå allmänheten till handa” ersätts med ”när han går allmänheten till handa".

Vi finner vidare, att olaga diskriminering inte är ett lindrigare brott än hets mot folkgrupp och att påföljden därför bör vara den samma för dessa gärningar. Vi föreslår följaktligen. att påföljden för olaga diskriminering skall vara fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Vi föreslår att ideellt skadestånd skall kunna tilldömas den som blivit utsatt för olaga diskriminering. Genom att införa ideellt skadestånd skulle Sverige även efterleva det stadgande i FN:s rasdiskrimineringskonven- tion. enligt vilket envar skall ha rätt att vid domstolar "begära rättvis och tillfredsställande gottgörelse eller ersättning för skada liden till följd av sådan diskriminering". Vi föreslår därför att till de brott som är uppräk- nade i 1 kap. 3 s skadeståndslagen (1972: 207) läggs brottet olaga diskrimi- nering.

Vi föreslår vidare att rikspolisstyrelscn ändrar anvisningarna rörande ledning av förundersökning i brottmål så att dessa blir tydligare beträffan- de polismyndighets rätt att fatta beslut om brotten hets mot folkgrupp och

• Sida 267
•  Original

olaga diskriminering och att den särskilda blankettrutinen för angivelse- brott skall gälla även för hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Vi föreslår också att polismän skall få ökad utbildning rörande dessa anvis- ningar och att den som har otillräcklig kännedom om anvisningarna inte bör ha rätt att på polismyndighets vägnar besluta att inte inleda eller att lägga ned förundersökning.

Beträffande åklagarväscndet föreslår vi att endast länsåklagare och överåklagare skall ha rätt att handlägga ärenden om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. att de skall erhålla specialutbildning rörande dessa brott samt att övriga åklagare skall påminnas om att de inte är behöriga att handlägga sådana gärningar. Vi föreslår också att riksåkla- garen utfärdar anvisningar om visst formkrav i samband med handläggning av mål rörande hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

Vi föreslår även, att såväl polis- som åklagarmyndighcts handläggning av ärenden rörande hets mot folkgrupp och olaga diskriminering skall följas av statens invandrarverk (SIV), som löpande skall få del av anmäl- ningar. förundersökningsprotokoll och beslut från polis- och åklagarmyn- dighet. SIV skall även ta emot och till polisen vidarebefordra anmälningar om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Verket skall vidare ta emot och pröva klagomål från enskilda eller grupper enligt artikel 14 i FN:s rasdiskrimineringskonvention. Slutligen skall SIV inom ramen för sitt särskilda informationsansvar medverka till att kunskaper om de ak- tuella lagrummen sprids hos såväl invandrarna som den svenska alltnänhe- ten och hos myndigheterna.

Diksrimineringsutredningen har tidigare avlämnat betänkandcna Hets mot folkgrupp (SOU 1981: 38), Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet (SOU 1983: 18) samt Om utlänningars rättsliga ställning (DsA 1984:6).

• Sida 268
•  Original

Bilaga 8 A

Lagförslagen i Ds A 1984: 7

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 9 & brottsbalken skall ha nedan angi- ven lydelse.

Nuvarandc lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 9 &

Näringsidkare som i sin verksam- het diskriminerar någon på grund av hans ras. hudfärg. nationella el- ler etniska ursprung eller trosbe- kännelse genom att icke gå honom till handa på de villkor näringsid- karen i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, dömes för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst sex må— nader.

Vad i första stycket sägs om nä- ringsidkare äger motsvarande tillämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i all- män tjänst, vari han har att gå all— mänheten till handa.

Näringsidkare som i sin verksam- het diskriminerar någon på grund av hans ras. hudfärg. nationella el- ler etniska ursprung eller trosbe- kännelse genom att icke gå honom till handa på de villkor näringsid- karen i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, dömes för olaga diskriminering till fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. till böter.

Vad i första stycket sägs om nä- ringsidkare äger motsvarande tillämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i all- män tjänst, när han går allmänhe- ten till handa.

För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän samman- komst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare. om han diskriminerar någon på grund av hans ras. hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.

• Sida 269
•  Original

Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 & skadeståndslagen (1972: 207) skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lkap. 35

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som inne- fattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet. intrång i förvar eller olovlig avlyssning eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som inne- fattar brott. genom brytande av post- eller telehemlighet. intrång i förvar. olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig

gärning.

• Sida 270
•  Original

Prop. 1985/86:98

AVSKRIFT

1984-11-28 Dnr 59/84 Arbetsmarknadsdepanementet 103 33 STOCKHOLM

Angående räckvidden av brottsbalkens bestämmelse om straff för olaga diskriminering (BrB 16 kap 9 &)

Diskrimineringsutredningen har regeringens uppdrag att bl.a. kartlägga tillämpningen av brottsbalkens bestämmelse mot olaga diskriminering och att undersöka om den nuvarande lagstiftningen mot diskriminering på etnisk grund är tillräcklig. Den 20 juni 1984 överlämnade utredningen till regeringen delbetänkandet DsA 1984: 7 Om olaga diskriminering, i vilket ett stort antal förslag lämnas i syfte att bl. a. vitalisera rättstillämpningen.

Genom ett beslut den 26 oktober 1984 av riksåklagaren i ett överpröv- ningsärende (ÄD 312—84) angående en anmälan om olaga diskriminering har det blivit klarlagt att lagrummet i fråga är behäftat med en icke avsedd svaghet som vi inte förutsåg när betänkandet skrevs.

Om en tjänsteman vid en bostadsförmedling under åberopande av et- niska skäl vägrar att anvisa en bostadssökande en ledig lägenhet i ett visst bostadsområde är det ett brott mot bestämmelsen om olaga diskriminering. Om exakt samma beslut fattas av t. ex. en kommunal bostadsförmedlings- nämnd är förfarandet straffritt. Den personkrets bestämmelsen tar sikte på är nämligen dels näringsidkare och den som är anställd i näringsverksam- het, annan som handlar på näringsidkares vägnar samt anordnare av all- män sammankomst och medhjälparc till sådan, dels den som är anställd i allmän tjänst. vari han har att gå allmänheten till handa. Tjänstemän vid bostadsförmedlingen är anställda i allmän tjänst men det är inte de politiskt valda förtroendemännen i bostadsförmedlingsnämnden. Beslut av nämn- den faller därför utanför den aktuella straffbestämmelsens tillämpningsom- råde.

Diskrimineringsutredningen har i bifogade PM (1984-11-26) något när- mare utrett de rättsliga förhållandena och bl & undersökt olika möjligheter att anknyta en utvidgad personkrets till begrepp i andra lagrum, samt undersökt de möjligheter som idag står till buds för att komma åt etniskt diskriminerande beslut av t. ex. kommunala nämnder.

Äberopande denna promemoria med bilagor föreslår diskrimineringsut- redningen, i tillägg till sitt betänkande DsA 1984z7. att personkretsen i brottsbalkens bestämmelse mot olaga diskriminering utvidgas till att även avse politiskt förtroendevalda. när de går allmänheten till handa. [ lagtex- ten bör det kunna uttryckas på följande sätt (BrB 16 kap 9 5, andra stycket):

• Sida 271
•  Original

Nuvarande lydelse:

(...)

Vad i första stycket sägs om nä- ringsidkare äger motsvarande till- ämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i all- mänt tjänst, vari han har att gå all- mänheten till handa. (...)

Föreslagen lydelse:

(...) Vad i första stycket sägs om nä- ringsidkare äger motsvarande tillämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i all- män tjänst eller innehar allmänt uppdrag. när han går allmänheten till handa. (.”—)

DIS KRlMlNERINGSUTREDNINGEN

Kjell Öberg

Ba Swedin

• Sida 272
•  Original

Bilaga ]0 Prop. 1985/86.98

Remissammanställning över diskrimineringsutredningens delbetänkande (Ds A 1984: 7.) Om olaga diskriminering och utredningens skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet den 28 november l984

Efter remiss av betänkandet har yttrande inkommit från:

Justitiekanslern (JK). Svea hovrätt. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. riksåklagaren (RÅ). länsåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län, länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län, länsåklagarmyn- digheten i Östergötlands län. åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardis- trikt. åklagarmyndigheten i Södertälje åklagardistrikt. åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt, åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt. rikspolisstyrelscn (RPS), polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. polis- styrelsen i Göteborgs polisdistrikt. polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt. polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt. universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni- versitet. statens invandrarverk (SIV), bostadsstyrelsen, statskontoret. länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Malmöhus län, bostadskom- mittén (Bo l982:0l), riksdagens ombudsmän (JO). Svenska kommunför- bundet. Stockholms kommun. Botkyrka kommun. Södertälje kommun, Göteborgs kommun. Malmö kommun. Sveriges Allmännyttiga Bostadsför- etag (SABO), HSB, Riksbyggen, Svenska Fastighetsägareförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen Sveriges länspolis- chefer, Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges åklagare, Sveriges domareförbund. Sveriges Advokatsamfund. Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Jugoslaviska Riksförbundet. Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige. Esternas representation Sverige. Lettiska Central- rådet/Lettiska Hjälpkommittén, Gemensamma arbetsgruppen mot rasism och Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer (RIB).

Yttranden över skrivelsen från diskrimineringsutredningen (DU) har tagits upp i avsnitt 2.7.2. Beträffande denna har yttranden endast inkommit från JK. Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping. Stockholm tingsrätt. RÅ, RPS. SlV. bostadsstyrelsen. statens arbetsgivarverk, länsstyrelsen i Stockholms län, JO. JO-utredningen. Svenska kommunförbundet. Lands- tingsförbundet samt Stockholms och Södertälje kommuner.

UHÄ har ingivit yttranden från Stockholms. Lund och Uppsala univer- sitet.

Yttrande har också inkommit från Statens nämnd för internationella adoptionsfrägor(N1A) och Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund.

• Sida 284
•  Original

| Allmänt

Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens allmänna syn— punkter. Lunds universitet. Malmö kommun. Riksförbundet finska för- eningar i Sverige. Jugoslaviska riksförbundet i Sverige. F inlandssvenskur- nas Riksförbund i Sverige. Esternas representation i Sverige och SABO stöder samtliga förslag och synpunkter. medan länsstyrelserna i Stock- holms oeh Malmöhus län är positiva till allt de inte uttalat kritik mot (se avsnitt 5.2).

Rent allmänt kan nämnas att de rättsvårdande remissinstanserna varit mer kritiska än övriga instanser. Särskilt stark kritik har härvid riktats mot utredningens slutsatser beträffande hur polis och åklagare handlägger den här typen av ärenden.

RÅ anför bl. a.:

Diskrimineringsutredningen har i sitt betänkande framfört allvarlig kritik mot de rättsvårdande myndigheternas handhavande av denna lagstiftning. Vad gäller åklagarna har jag låtit göra en genomgång av de mål i vilka utredningen riktat särskild kritik mot åklagarnas beslut. Genomgången ger vid handen att visserligen utrymme kan finnas för annan bedömning än den som kommit till uttryck i något av fallen, men också att kritiken i långa stycken skjuter över målet. Särskilt påtagligt är att utredningen i betydan- de grad saknat förmåga att anlägga ett strikt straff- och straffproeessrätts— ligt betraktelsesätt. 1 sin strävan att i alla lägen tillgodose en eventuell målsägandcs intresse bortser sålunda utredningen inte sällan från det grundläggande kravet att också den misstänktes rätt måste tillvaratas. Beviskraven måste givetvis upprätthållas liksom gängse tolkningsmetoder beträffande straffrättslig reglering iakttas oavsett om den företeelse som man vill stävja framstår som utomordentligt förkastlig. Det är beklagligt att utredningen inte haft tillgång till juridisk sakkunskap. Detta ger sig till känna inte bara i utredningens granskning av de olika fallen utan också i dess analyser av gällande bestämmelser och givna domar samt i dess förslag till lagstiftning och andra åtgärder av rättslig beskaffenhet. Stund- om upphöjer utredningen sina egna bedömningar och slutsatser till gällan- de rätt. Ämnets allvarliga art hade förtjänat en mera sakkunnig och balan- serad behandling.

JK anför:

Mitt intryck av den redovisning som utredningen har gjort beträffande handläggningen är att utredningens slutsatser i mycket är felaktiga och synnerligen överdrivna. Den genomgång av handläggningen som utred- ningen har gjort borde enligt min mening ha lämnats åt kompetenta myn- digheter — rikspolisstyrelscn och riksåklagaren. Jag anser inte att jag på grundval av utredningens påståenden kan eller bör uttala mig om de förslag till åtgärder som utredningen har lämnat.

Polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt påpekar i sitt remissvar att det inte är ovanligt att till polis och åklagare inkomna anmälningar resulterar i beslut att inte väcka åtal och att den genomsnittliga siffran är att 70 % av alla anmälningar resulterar i ett sådant beslut.

Även TCO tar avstånd från de angrepp som DU riktar mot polisens handläggning av diskrimineringsärenden och anför.

• Sida 285
•  Original

TCO är starkt kritisk till det underlag som utredaren presenterar för sitt Prop. 1985/86:98 ställningstagande och de schabloniseringar i fråga om attityder och relatio- ner utredningen tillvitar poliskåren. Det är med den utgångspunkten inte förvånande att utredaren i detta delbetänkandet funnit brister på alla kartlagda områden. Utredaren pekar bl.a. på brister i rättstillämpningen på grund av att polisen felaktigt avskrivit anmälningar rörande hets fnot folkgrupp och olaga diskriminering. Utredarens konstaterande är här rik- tigt endast ur strikt formell synpunkt och det ger knappast någon grund för slutsatsen att det finns felaktigheter i rättstillämpningen. Det avgörande för att bedöma rättstillämpningen är huruvida en strikt formell hantering skul- le leda till ett annat resultat än de avskrivningsbeslut som nu fattas av polisen. Detta har utredaren inte kunnat påvisa.

Åtskilliga remissinstanser finner dock visat att fel förekommit vid hand- läggningen av diskrimineringsärenden och JO uttalar.

l betänkandet redovisar utredningen resultatet av en undersökning av anmälningar om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Med stöd av iakttagelser som därvid har gjorts riktar utredningen hård kritik mot de rättsvårdande myndigheterna för handläggningen av sådana anmälningar. Det är inte alldeles lätt att på grundval av undersökningsmaterialet. så som det redovisas i betänkandet. skapa sig en rättvisande bild av läget. Vad jag framför allt saknar är någon form av jämförelse med andra slags ärenden. Genom sina exempel visar utredningen dock att det har förekommit an- märkningsvärda fel vid handläggningen och att vissa beslut har grundat sig på bedömningar som kan ifrågasättas. Även om jag inte i alla delar kan ansluta mig till utredningens resonemang. måste ocksåjag dra den slutsat- sen att det på sina håll har brustit i kännedomen om rättsreglernas inne- börd. Avsaknaden av vägledande domstolsavgöranden torde också ha haft betydelse i sammanhanget.

2 Föreslagna ändringar i 16 kap 9 & brottsbalken

Medan ändringsförslaget rörande straffskalan kritiserats av ett stort antal remissinstanser har förslagen rörande räckvidden av bestämmelsen godta- gits av det stora flertalet remissinstanser.

2.1 Ändring [ straffis”kalan_h'ir olaga diskriminering

Förslaget tillstyrks av Stockholms tingsrätt (som dock inte anser ändring- en särskilt angelägen). åklagarmyndigheterna i Södertälje och Uppsala, överåklagaren i Göteborg. RPS. Stocklmlms universitet, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Svenska komtnunjörbiozdet. Stockholms och Botkyrka kommuner. Svenska fastighetst'igareförbundet. HSB. Sveri- ges Advokatsamfund. socialdemokratiska kvinnofi'irbundet och Lettiska centra/rådet samt Lettiska hjil'lpkommittén iSverige.

Såväl RPS som länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar dock att de inte tror att ändringen kommer att leda till några ändringar prioriteringsmäs- sigt. I övrigt godtar de positiva remissinstanserna de skäl DU framfört. Öwråklagaren i Göteborg förklarar också att han tillstyrker brottsbalks- ändringarna eftersom de kan medverka till att hos allmänheten inskärpa

IQ oo l-Il

• Sida 286
•  Original

hur allvarligt samhället ser på trakasserier mot medlemmar av etniska Prop. 1985/86:98 minoriteter.

LO anser att brottet hets mot folkgrupp är allvarligare än olaga diskrimi- nering men förordar en viss skärpning av straffskalan så att den ger en anvisning om att samhället ser allvarligi på alla former av diskriminering. Svea hovrätt avstyrker den föreslagna ändringen eftersom olaga diskrimi- nering allmänt sett är ett ringare brott än hets mot folkgrupp. Hovrätten förklarar dock att det torde kunna förekomma fall av olaga diskriminering som är så grova att sex månaders fängelse inte räcker som påföljd. Hovrät- ten föreslår därför ett tillägg av det innehållet att det för grova fall stadgas fängelse i högst två år.

Förslaget avstyrks av JK. Göteborgs tingsrätt, RÅ. länsåklagarna i Stockholms län, Gotlands län, Malmöhus län och Östergötlands län, överåklagaren i Stockholm, polisstyrelserna i Malmö polisdistrikt och Göteborgs polisdistrikt. Uppsala universitet. SIV. statskontoret, JO. Sve- riges domarförbund. Föreningen St.-'eriges länspolische/er, Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen S veriges åklagare. De flesta av dessa instanser åberopar som skäl för sitt ställningstagande att brottet hets mot folkgrupp är allvarligare än olaga diskriminering.

Bl.a. JK och RÅ gör gällande att olaga diskriminering är att jämställa med grov förolämpning, för vilket brott Straffmaximum är fängelse två månader.

Flera av de negativa instanserna (bl.a. Föreningen Sveriges länspolis- chefer, Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges åklaga- re) har också förklarat att de inte tror att den föreslagna ändringen skulle medföra att ifrågavarande brott skulle komma att prioriteras utrednings- mässigt i högre grad än för närvarande av polis- och åklagarmyndigheter. RÅ och polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt motsätter sig också att straff- latituden används för att prioritera och inrikta verksamhet. RÅ anför.

Att skärpa en straffsats i syfte att förmå vederbörande myndigheter till större skyndsamhet och noggrannhet saknar all anknytning till vedertaget kn'minalpolitiskt tänkande; det kan ju inte rimligen komma i fråga att generellt skärpa påföljden för dem som övertygats om ett visst brott av den anledningen att ansvariga myndighetspersoner eventuellt kan göra sig skyldiga till försummelser i samband med brottsbeivrandet.

SIV, Göteborgs tingsrätt och länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län kan dock tänka sig en viss skärpning av Straffmaximum. Det kan också nämnas att Uppsala universitet anser att man. innan en ändring av straff- skalan genomförs, i vart fall bör avvakta fängelsestraffkommitténs översyn

av straff skalorna.

2.2 Räckvidden av bestämmelserna 2.2.1 Precisering av det straffbara området

Förslaget har utan förändringar och med accepterande i de flesta fall av de motiv som DU anfört tillstyrkts av Svea hovrätt. Stockholms och Göte- 786

• Sida 287
•  Original

borgs tingsrätter. liinsåklagaren i Östergötlands län. överäklagartm i Stockholm oclt Göteborg (beträffande den senare se även avsnitt 2.l), Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt, UHÄ, äklugarmyndigheterna iSöder- tälje och Uppsala. länsstyrelsen i Stockholms län. SIV. statskontoret. 10. Svenska kommunförbundet. Botkyrka kommun. HSB, Svenska_litstighet- sägar/örbtotdet. Riksbyggen. Sveriges domarförbund, Sveriges Advokat— samfund och Lettiska centra/rådet i Sverige samt Lettiska Hjälpkommit— tén i Sverige.

Stockholms universitet är i och för sig positivt till en ändring av bestäm- melsen men förordar en annan ordalydelse.

Endast JK. RÅ. länsåklagaren i Stockholms lätt och Gotlands län, Uppsala universitet och Föreningen Sveriges åklagare har avstyrkt försla- get.

Härvid anför JK till en början att någon förpliktelse att utöka det straff- bara området inte föreligger på grund av FN-konventionen eller andra internationella åtaganden. JK anser vidare att den nuvarande bestämmel- sen är klar medan den föreslagna medför att gränsdragningen mellan det straffbara och det icke straffbara området enligt JK:s mening blir flytande och ger utrymme för alltför stort godtycke i bedömningen. Det kommer även att uppstå bevissvårigheter. JK anser att straffbestämmelsen med den föreslagna ändringen blir alltför allmänt hållen och oprecis för att kunna accepteras ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt IK:s mening skulle den dess- utom leda till en osäkerhet hos tjänstemännen vid kontakter med invandra- re vilket knappast kan vara ägnat att gagna invandrare när de söker hjälp hos myndigheter. Någon godtagbar motivering för den föreslagna ändring- en har inte framförts från utredningens sida. Förslaget bör således enligt JK:s mening inte föranleda lagstiftning.

RÅ och Föreningen Sveriges åklagare anser att förslaget inte innebär en precisering utan en utvidgning av det straffbara området. något som RÅ ej finner behov av. Föreningen Sveriges åklagare anför i denna fråga vidare:

När en offentliganställd beter sig på visst sätt i en angelägenhet som inte omfattas av hans arbetsuppgifter att gå allmänheten tillhanda bör han, enligt föreningens mening, inte kunna drabbas av ansvar för olaga diskri- minering, eftersom han i en sådan situation inte behövt bistå någon allmän- het överhuvudtaget. -

Slutligen hävdar lättsåklagaren i Stockholms län och Gotlands lätt att förslaget inte är ägnat att ligga till grund för lagstiftning samt att det inte heller ger språkligt uttryck för vad utredningen vill uppnå.

2.2.2 Personkretsen

Alla utom två remissinstanser är positiva till detta förslag.

RÅ har förklarat att ändringen bör genomföras trots att de beslut som kan bli aktuella i vissa fall kan angripas genom kommunalbcsvär eftersom detta rättsmedel ofta är föga ändamålsenligt.

Svenska kommunförbundet anför att ”personkretsen i den aktuella straffbestämmelsen bör omfatta säväl anställda som förtroendevalda. Sty-

• Sida 288
•  Original

relsen är också av den uppfattningen att de förtroendevalda inte täcks av begreppet anställd i allmän tjänst. Oavsett hur rättsläget är för närvarande tillstyrker därför styrelsen den föreslagna ändringen av l6 kap. 9 & brotts- balken". Förbundet har vidare uttalat att man genom den föreslagna ändringen inte löser frågan om förhållandet mellan brottsbalkens diskri- mineringsförbud och bostadsanvisningslagen. Det är enligt förbundets me- ning därför önskvärt att lagstiftaren vid utformningen av det nya straffstad- gandet klarlägger om ett handlande i enlighet med motiven till bostadsan- visningslagcn samtidigt kan vara straffbart som olaga diskriminering enligt brottsbalken. Slutligen har förbttndet uttalat att straffbestämmelsen bör utformas så att det klart framgår att anställda och styrelseledamöter i allmännyttiga bostadsföretag är underkastade straffansvar.

JO tillstyrker att paragrafen ändras i föreslagen riktning men anser att den föreslagna lydelsen är mindre tillfredsställande. '

Stockholms tingsrätt tillstyrker förslaget med den inskränkningen att ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar inte bör omfattas av straffbudets tillämpningsområde. Kammarrätten i Jönköping och JK avstyrker förslaget. Kammarrätten anför därvid:

Enligt kammarrätten mening är det en delvis öppen fråga var gränsen går mellan diskriminering av etniska minoriteter och förfaranden vilka i sig tjänar ett vällovligt syfte. d. v. s. att inlemma invandrare och övriga minori- teter i det svenska samhället. — Kammarrätten känner sig inte övertygad om att man bör utvidga straffansvaret att gälla även politiskt förtroende- valda, vilkas handlingar normalt bör bedömas i den politiska tillsättnings- processen — när det gäller fullmäktige i allmänna val. Utredningens förslag innebär att beslut om de förtroendevalda i ökad utsträckning kommer att styras genom straffrättsliga bestämmelser. Det innebär en urholkning av den kommunala självstyrelsen. Det innebär också att alla i fullmäktige kan straffas för vissa beslut. vilket torde vara unikt och knappast påkallat. Utredningens förslag avser som nämnts endast beslut av kommunala organ i enskilda ärenden. varigenom de går allmänheten tillhanda. Det gäller alltså inte beslut om generella riktlinjer. Skillnaden mellan att fatta princip- beslut och att tillämpa principerna i det enskilda fallet kan ibland vara liten. Även detta kan vara skäl till att underlåta en straffrättslig reglering. Kammarrätten avstyrker utredningens förslag. ] vart fall bör beslut av fullmäktigeförsamlingar undantas från straffbudets tillämpningsområde.

JK påpekar dels att förslaget skulle innebära att en egendomlig konkur- renssituation kan uppstå i fråga om tillämpningen av bestämmelserna i lökap. 9 & brottsbalken om olaga diskriminering och i 20 kap. l & samma balk om myndighetsmissbruk, dels att

Förslaget syftar till att förhindra diskriminerande avgöranden som träf- fas av politiskt valda förtroendemän i styrelser och nämnder. Till skillnad från andra fall av diskriminering finns härvidlag medel att rätta till diskri- minerande åtgärder genom att diskriminerande beslut kan överklagas och ändras med hänvisning till att de vilar på orättvis grund. Någon särskild kriminalisering behövs därför inte enligt min mening för att komma till rätta med eventuella olägenheter. om en styrelse eller nämnd kan anses ha

• Sida 289
•  Original

gjort sig skyldig till illojal maktanvändning. Även straffbestämmelserna i 20 kap. l & brottsbalken om myndighetsmissbruk kan bli tillämpliga vid sådana fall av diskriminerande beslut. De föreslagna bestämmelserna kom- mer i första hand att träffa myndighetsbeslut som fattas av politiskt valda förtroendemän i kommunala nämnder av olika slag. Sådana beslut är avsedda att grundas på i huvudsak politiska överväganden inom ramen för den kommunala självstyrelsen mera än på en tillämpning av direkta och entydiga författningsregler. Den typ av beslut som det i allmänhet kan bli fråga om att ingripa mot är såsom framgår av den till förslaget fogade promemorian [. ex. bostads- eller boendepolitiska avgöranden. I den mån statsmakterna på nu angivet sätt har ansett att politiska värderingar skall tillåtas påverka en myndighets beslut bör man enligt min mening vara försiktig med att stämpla ett sådant politiskt ställningstagande som brotts- ligt. Det är naturligt att det i sådana ärenden lätt uppstår missförstånd och misstolkningar i fråga om bakgrunden till besluten. Det gäller i än högre grad beträffande så känslomässigt laddade frågor som diskriminering. Utrymmet för godtycke i bedömningen av om ett beslut skall uppfattas som diskriminerande blir då särskilt påtagligt och därmed blir kriminalise- ring också tveksam ur rättssäkerhetssynpunkt. Uppenbara bevissvårigh- eter kommer även att uppstå med avseende på om diskrimineringssyn- punkter eller politiska bedömningar har legat till grund för beslutet. Det nu antydda utrymmet för godtycke vid en straffrättslig bedömning och den rättsosäkerhet som uppstår kan enligt min mening motverka fullgörandet av förvaltningsuppgifter som innefattar politiska avgöranden och som kommuner enligt min mening även fortsättningsvis bör handha inom ramen för sin självstyrelse.

3 Ändring i lkap. 3 & skadeståndslagen

Förslaget tillstyrks av alla utom fyra av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Uttalat positiva är Svea hovrätt. som hänvisar till FN-k()ni-'erttit)ncn. Göteborgs tingsrätt. åklagarmyndigheterna i Södertälje och Uppsala. Överåklagaren i Göteborg. polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt, Stock- holms och Uppsala universitet. SIV. lt'insstyrelsen i Stockholms län, Stockholms och Botkyrka kommuner. JO, som dock önskar en grundligare analys av lagens effekter, Svenska kommunförbllmlt'l. HSB, Riksbyggen. Sveriges Advokatsamfitnd. LO, S vcrigcs domarförhund samt Lettiska cen- tra/rådet och Lettiska hjälpkommittén i Sverige.

JK , polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt och RÅ avstyrker förslaget medan Stockholms tingsrätt ger uttryck för viss tveksamhet. JK uttalar att ideellt skadestånd redan enligt gällande rätt kan utgå såväl vid olaga diskriminering som vid hets mot folkgrupp om brottet kan anses innefatta ärekränkning av enskild person och att skadestånd vid olaga diskrimine- ring endast bör utgå i sådant fall. RÅ och Stockholms tingsrätt har i huvudsak samma grund för sitt ställningstagande som JK varjämte tings- rätten påpekar att den rätt till skadestånd som sålunda föreligger är till- räcklig för att uppfylla FN-konventionen.

• Sida 290
•  Original

4 Åtgärder inom polis- och åklagarväsendet

De åtgärdsförslag som framlagts inom detta område har fått ett övervä- gande negativt mottagande. Som tidigare anförts (avsnitt 1") har mycket kritik framförts mot den utredning som legat till grund för DU: s ställnings- tagande i dessa frågor.

Stockholms universitet. länsstyrelsen i Stockholms län samt Lettiska centralrådct och Lettiska ly'älpkommittén i Sverige tillstyrker ändringarna rörande ändrade rutiner vid handläggningen av diskrimineringsärenden hos polis- och åklagarmyndighetcr. SIV, Föreningen Sveriges länspolis- chefer. Föreningen Sveriges polischefer samt de lettiska föreningarna tillstyrker att bättre anvisningar utfärdas för polisen. Dessa instanser till- styrker också att bättre utbildning ges på det sätt DU föreslagit. SIV är även uttalat positiv till ändringarna rörande ändrade formkrav för hand- läggningen av diskrimineringsärenden och till att SIV tillerkänns en mer markerad stödfunktion och rätt att formellt granska rättstillämpningen. Förslaget om ändrade behörighetsregler för åklagarna tillstyrks uttryckli- gen endast av de lettiska föreningarna (jfr. dock även under avsnitt 1).

Sveriges Advokatsamfund tillstyrker samtliga förslag utom angående ändrade behörighetsregler för åklagare.

Förslaget om ändringar i rikspolisstyrelsens anvisningar och utfärdande av anvisningar för åklagarna så att hets mot folkgrupp och olaga diskrimi- nering behandlas som angivelsebrott har avstyrkts av länsåklagarmyn- digheterna i Östergötlands län, J(). RPS. polisstyrelscrna i Malmö polis- distrikt, Göteborgs polisdistrikt och Uppsala polisdistrikt samt Föreningen Sveriges åklagare. Såväl RPS som polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt anför att de aktuella brotten ej kan få karaktär av angivelsebrott utan att lagändring görs i l6 kap. brottsbalken. Polis-styrelsen i Uppsala polisdis- trikt har även anfört att en sådan ändring skulle motverka DU:s syfte och minska det antal mål som går till åtal. RPS anför beträffande anvisningar även att man har för avsikt att snart gå ut med information för att förhindra att polismyndighet. i strid mot gällande anvisningar, lägger ned förunder- sökning beträffande hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

RÅ, Stockholms tingsrätt. länsåklagarmyndigheterna i Östergötlands och Malmöhus län, överåklagarna i Stockholm och Göteborg, åklagar- myndigheterna i Södertälje och Uppsala, polisstyrelsen i Malmö polisdis- trikt. SIV, JO. statskontoret och Föreningen Sveriges åklagare avstyrker att inskränkningar görs i nuvarande regler om vilka åklagare som har rätt att handlägga diskrimineringsbrotten.

Länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län avstyrker att utbildning skall äga rum i speciella former.

Allmänt negativa mot förslagen i denna del är länsäklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands lätt. länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län. bortsett från att den myndigheten tillstyrker att åklagarna genom SIV: s försorg uppmärksammas på de hithörande problemen. samt åklagarmyn- digheterna i Södertälje och Uppsala.

• Sida 291
•  Original

5 ltökade uppgifter för SIV

Det förslag som DU lämnat i dessa avseenden har i allmänhet avstyrkts av remissinstanserna.

5.1 Mottagande av anmälningar

Ingen remissinstans har uttryckligen tillstyrkt detta förslag. Direkt nega- tiva har JK, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt. RÅ. polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt, SACO/SR. Sveriges Advokatsamfund. ('iveråkla- garen i Stockholm, åklagarmyndigheterna i Södertälje och Uppsala, län- såklagarmyndigheten i Östergötlands län samt TCO varit. medan länsåk- lagaren i Malmöhus län ställt sig tveksam.

JK finner för sin del förslaget diffust och ogenomtänkt och anför:

Enligt förslaget skall SIV "på eget initiativ överlämna eller begära omprövning av ärende hos åklagare för att stävja allvarligare eller systema- tiskt förekommande handlingar som kan stå i strid med lagen". För det första ligger sådana uppgifter enligt min mening inte i linje med SlV:s nuvarande uppgifter eller kompetens. För det andra anserjag att förslaget står i dålig överensstämmelse med bcstämmelsernai ll kap. 7 % regerings- formen om förbud för andra myndigheter att bestämma hur en förvalt- ningsmyndighet i ett särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighets- utövning eller rör tillämpning av lag. Det föreligger således enligt min mening hinder i grundlag mot att SIV ges den kontrollfunktion som utred- ningen föreslår. vilken bl.a. skulle innefatta "bevakningen av rättstillämp-

ningen".

Lättsåklagarmyndigheten i Malmö påpekar att det inte finns något som hindrar att SIV gör anmälan eller begär omprövning av ärenden redan enligt gällande regler men att det är tveksamt om man bör gå längre eftersom SIV: s personal saknar rutinerna för sådant arbete.

Stockholms kommun föreslår att ett fristående organ får rätt att vid sidan av polis och åklagare ta emot anmälningar.

5.2 Övervakning av handläggning hos polis— och åklagarmyndighet

Endast de lettiska föreningarna är helt positiva till förslaget.

Några remissinstanser — länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms kommun och socia[demokratiska kvinnoförbundet — tillstyrker att en ny övervakning kommer till stånd men vill inte att SlV skall utöva denna på grund av risken för intressekonflikter. I stället föreslås något fristående organ. '

Stockholms tingsrätt, SIV, TCO och JO. har förklarat att det är bra om SIV följer rättstillämpningen men att detta skall ske inom verkets normala verksamhet.

Helt avstyrks förslaget av JK. Svea hovrätt (beträffande rapporterings- skyldighet för polismyndighet"). RÅ. länsåklagarmyndigheterna i Malmö- hus och Östergötlands liin. överåklagaren i Stockholm. åklagarmyndighe- terna i Södertälje och Uppsala, RPS. polisstyrelsema i Stockholms polis-

• Sida 292
•  Original

distrikt. Malmö polisdistrikt. Göteborgs polisdistrikt och Uppsala polisdis- trikt (annat än genom översiktlig övervakning). statskontoret, länsstyrel- serna i Stockholms och Malmöhus län (sistnämnda länsstyrelse beträffan- de rapporteringen). JO, Svenska kommunförbundet. Södertälje kommun. Sveriges Advokatsamfund, Centralorganisationen SACO/SR samt För- eningen Sveriges länspolischefer och Ft'ireningen Sveriges polischefer. Motivet för avstyrkandet är i allmänhet att denna övervakningsfunktion bör — som redan är fallet — utövas av JO och JK. JK anför i frågan

härutöver:

Som redan har berörts ovan föreslär utredningen att SIV skall övervaka polis- och åklagarmyndigheterna — och som det vill synas även domstolar- na — med avseende på bl.a. "handläggningstidens längd. att besluten fattas av behöriga personer och beslutens innehåll”. Jag har ovan hänvisat till att reglerna i ll kap. 7s regeringsformen förbjuder myndighet att ingripa i andra myndigheters dömande eller beslutande verksamhet. Mot- svarande regler om förbud mot inblandning i domstolarnas dömande och beslutande verksamhet fmnsi ll kap. 2 ft regeringsformen. Det har ansetts som en av grundstenarna i vårt rättssystem och avgörande ur rättssäker- hetssynpunkt att domstolarna och myndigheterna är fullt självständiga i förhållande till andra organ — även överordnade — i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda och i sin rättstillämpande verksamhet. Det råder således enligt min mening förbud i grundlag mot den typ av direktiv som synes ligga bl.a. i den möjlighet att begära omprövning av beslut som verket anser felaktiga som SIV tilläggs enligt förslaget. Utred- ningens förslag att SIV skall "vitalisera och bevaka rättstillämpningen" och "stimulera" rättsväsendet att "harmoniera rättstillämpningen mot lagstiftarens intentioner" samt "förbättra kvaliteten på rättsväsendets handläggning" synes innefatta en motsvarande förbjuden direktivrätt för SlV i förhållande till domstolarna vid tillämpningen av diskrimineringsför- budeti l6 kap. 9 5 BrB.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer ifrågasätter också om SlV:s personal är utbildad för sådana över- vakningsuppgiftcr. SIV påpekar för egen del vatje myndighets självstän- dighet och att SIV inte bör ha annan bevakningsfunktion i förhållande till rättsväsendet än till andra myndigheter.

5.3 Organ med behörighet att motta anmälningar enligt 14 ,5 FN- konventionen

Ingen remissinstans har tillstyrkt förslaget i dess helhet. Flera instanser — Svea hovrätt. Stockholms universitet. Lunds universitet. länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms kommun — biträder eller lämnar utan erinran förslaget att ett sådant organ bör utses men motsätter sig att SIV får denna funktion då intressekonflikter kan uppstå och/eller då SlV ej uppfyller det grundläggande kravet utom konventionen. nämligen att vara ett organ inom Sveriges centrala rättsväsen. Som alternativ föreslås jäm- ställdhetsombudsmannen eller något nyinrättat organ.

JK, Stockholms tingsrätt och Sveriges Advokatsamfund avstyrker helt förslaget och gör gällande att det saknas anledning för Sverige att utse

• Sida 293
•  Original

något kontrollorgan enligt 14 % FN-konvention. särskilt som JO och JK uppfyller de krav som ställs på ett sådant organ. JK förklarar också att SIV inte under några förhållanden kan utses till sådant organ.

Allmänt negativa till förslagen under 5.l—5.3 är över-åklagaren i Göte- borg och Föreningen Sveriges äklagare. medan Uppsala universitet för- klarar att man ej bör öka SIV: s kompetens utan i stället förstärka JO: 5. Uppsala universitet motsätter sig också utseendet av en särskild diskrimi- neringsombudsman.

5 .4 Vägledning, bistånd och information

Det stora flertalet remissinstanser är allmänt positiva till dessa förslag. JK har dock anfört att det inte ankommer på de kommunala myndigheterna att agera som rättshjälpsorgan eller rättsligt ombud på det sätt utredningen föreslagit och avstyrker alltså i denna del. JK anför även att SIV: s resurser inte bör satsas på information om straff och skadestånd utan på informa- tion om det svenska samhället och om svenskars levnadssätt och traditio- ner. JK fortsätter:

På detta sätt ökar man invandrarnas förståelse för och möjligheter till anpassning till sitt nya hemland. På motsvarande sätt bör SIV sprida information till svenskar om olika invandrargruppers levnadssätt och tradi- tioner för att öka svenskarnas förståelse och intresse för dem som skall bli medlemmar i det svenska samhället.

6 Övrigt

Länsstyrelsen i Stockho/m_s län föreslår att hotell- och restaurangägare samt ordningsvakter som gör sig skyldiga till diskriminering skall kunna få sina tillstånd indragna.

• Sida 294
•  Original

Bilaga !?

Sammanställning av remissyttranden över diskrimineringsutredningens slutbetänkande (SOU 1984: 55 ) 1. rätt riktning

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av: justitiekanslern (JK). Svea hovrätt. riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelscn (RPS). social- styrelsen (SoS). rikslörsäkringsverket (RFV). statens kulturråd. radio- nämnden. skolöverstyrelsen (SÖ). statens ungdomsråd. universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens in- vandrarverk (SlV). statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). länsstyrel- sen i Stockholms län. länsstyrelsen i Östergötlands län. länsstyrelsen i Malmöhus län. närradiokommittén (U l978: ll). delegationen för invan- drarforskning (EIFO. A 1983103. fr.o.m. maj 1985 benämnd DEIFO). domstolsverket, statens nämnd för internationella adoptioner (NIA). kon- sumentverket. forskningsrådsnämnden (FRN). arbetarskyddsstyrelsen. ILO-kommittén. bostadsstyrelsen. Ärkebiskopen. Svenska kommunför- bundet. Landstingsförbundct. Botkyrka kommun. Stockholms kommun. Södertälje kommun. Malmö kommun. Göteborgs kommun. Stockholms läns landsting. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisa- tionen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Folkpartiets ungdomsförbund. Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund. Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Svenska Röda Korset. Sveriges Frikyrkoråd. Sveriges Riksidrottsförbund. Riksförbundet Hem och Skola. Sveriges Radio AB. Pressens Samarbetsnämnd. Riksförbundet för personal vid invandrar- byråer (RlB). Riksförbundet Finska föreningar i Sverige. Jugoslaviska Riksförbundet. Turkiska Riksförbundet. Estniska kommittén. Lettiska Centralrådet och Lettiska Hjälpkommittén. Finlandssvenskarnas Riksför- bund i Sverige, Kroatiska riksförbundet. Gemensamma arbetsgruppen mot rasism. Adoptionscentrum.

UHÄ har ingivit yttranden från universiteten i Stockholm. Lund. Upp- sala, Göteborg och Umeå. från högskolan för lärarutbildning i Stockholm samt från regionstyrelserna i Stockholm. Uppsala och Umeå högskolere- gioner. '

Yttranden över betänkandet har dessutom avgetts av Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Sveriges Kristna Ungdomsråd. Svenska Ekume- niska Nämnden och Svenska Ortodoxa Prosteriet.

Allmänt

Det faktum att diskrimineringsutredningens (DU) slutbetänkande bl.a. utgör en sammanfattning av de erfarenheter och kunskaper som utredning- en vunnit under sina fem år. har föranlett många remissinstanser att inledningsvis värdera utredningens insatser mer generellt. Uttalat positiva

• Sida 295
•  Original

är exempelvis SoS. länsstyrelsen i Östergötlands län. Landstingsförbun- det. Malmö kommun. Centerns kvinnoförbund. RIB och Turkiska riksför- bundet. SIV menar att utredningens samlade resultat tillfört diskussioner- na om etniska relationer mycket värdefull kunskap som under lång tid framöver kommer att påverka ställningstaganden och metodik i arbetet med invandrarpolitiken. Flera remissinstanser framhåller värdet av utred— ningens rapporter och delbetänkanden i undervisningssammanhang och i opinionsbildningen. Det gäller t.ex. Folkpartiets ungdomsfi'irbund som menar att de fakta och förslag som utredningen redovisat kommit till stor nytta i förbundets opinionsbildning och Sveriges Socialdemokratiska K vinnoförbund som anser att utredningens arbete tillfört samhällsdebatten och folkbildningsarbetet ovärderliga inslag. Det gäller också Göteborgs kommun:

Utredarna återkommer på flera ställen i sitt slutbetänkande till vad de själva rubricerar som det kanske viktigaste resultatet av sitt arbete: att söka och sprida kunskap. Göteborgs kommun delar utredarnas uppfattning och anser att utredningen i det avseendet har ett stort värde. Det omdömet gäller även i långa stycken det nu föreliggande slutbetänkandet. även om det i vissa avseenden av förklarliga skäl saknas redovisning av och kanske också kunskap om lokala förhållanden.

Det förtar dock inte värdet av att — som utredarna menar — kunna utnyttja merparten av utredningsresultaten i t. ex. den primärkommunala och landstingskommunala verksamheten. [ Göteborgs kommun används redan i dag tidigare delrapporter och betänkanden i vidareutbildningssyfte inom socialtjänsten. Slutbetänkandet har även det sitt tydliga värde i det

avseendet.

Även Svenska Kommunförbundet anser att utredningen på ett förtjänst- fullt sätt lyft fram många frågor och ser det som angeläget att anställda och förtroendevalda i kommunerna tar del av utredningens resultat. Kommun- förbundet beklagar dock att utredningen inte behandlat olika invandrar- gruppers syn på varandra. Sveriges Frikyrkor-åt! anser att utredningens arbete sammantaget utgör ett av de viktigaste underlagen för studier inom det aktuella ämnesområdet som presenterats. men saknar en behandling av den religiösa dimensionen av mänsklig samlevnad och de religiösa minori- teternas situation i Sverige. Det religiösa perspektivet i utredningens arbe- te saknar också Sveriges Kristna Ungdomsråd och Svenska Ekumeniska Nämnden. även om dessa i övrigt välkomnar utredningens publikationer som ett bidrag till en djupare förståelse av det mångkulturella samhället.

Av remissinstanserna är det bara en som intar en rent negativ hållning till utredningens arbete. Det är SAF som bl.a. menar att utredningens slutsatser och förslag bygger på utsagor om upplevelser av diskriminering. vilka måste frånkännas allt värde.

Också slutbetänkandet som sådant värderas översiktligt av ett antal instanser. varav nästan samtliga är positiva. Det gäller t. ex. statens ung- domsråd. Botkyrka kommun. Centerns kvinnoförbund och Folkpartiets kvinno/i'irbzmd. Sveriges Radio AB finner den komplexa frågan om etniska relationer allsidigt belyst i betänkandet och ställer sig bakom dess generel- la målsättning. Riksförbundet Finska fiireningar i Sverige instämmer i betänkandets slutsatser och förslag och menar att dessa väl svarar mot de

• Sida 296
•  Original

synpunkter på området som framkommit genom en enkät till förbundets lokala föreningar och distriktsorganisationer som man genomfört. Adop- tionscentrum lämnar följande förslag:

Diskrimineringsutredningen har haft i uppdrag att komma med förslag till åtgärder mot fördomar och diskriminering på etnisk grund. Vi vill då först konstatera att vi anser att en vid spridning av själva betänkandet är en viktig åtgärd. Betänkandet är välskrivet. kunskapsrikt. intressant och tan- keväckande och borde genom en subventionerad utgivning spridas till myndigheter, institutioner och organisationer i Sverige och även ingå som obligatorisk läsning i kursplanen för olika yrkeskategorier som lärare, socialtjänstemän. poliser,journalister etc.

Kroatiska Riksförbundet intar en mer negativ inställning till betänkandet och anser det kvalitetsmässigt ojämnt och svåröverblickbart. Vidare anser förbundet bl. a. att utredningen borde utsatt SIV för en mer kritisk gransk— ning och finner det otillfredsställande att utredningen i betänkandet inte behandlat relationerna mellan olikajugoslaviska grupper i Sverige.

Förslag om förbud mot organisationer som främjar etnisk diskriminering

Utredningen föreslår att regeringen ånyo överväger frågan om ett lagstad- gat förbud mot organisationer som främjar etnisk_diskriminering. ! lagstift- ningen hör detta nära samman med förbudet mot hets mot folkgrupp, varför ett tillägg till detta föreslås utarbetat som innebär en kriminalisering av bildande av eller deltagande i organisationer vars verksamhet främjar eller uppmanar till förföljelse på etnisk grund. Utredningens motiv för detta förslag är främst hänförligt till Sveriges anslutning till FN:s rasdiskri- mineringskonvention och dess stipulationer i detta avseende.

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Många remissinstanser är positiva och hänvisar då i allmänhet till att Sverige enligt FN-konventionen måste lagstifta i detta avseende. Något färre är negativa och stöder detta ställningstagande i huvudsak på vikten av att värna om föreningsfriheten.

Förslaget stöds helt av Svea hovrätt, ILO-kommittén. Ärkebiskopen. Landstingsförbundet. Stockholms läns landsting, Stockholms och Söder- tälje kommuner, TCO, Adoptionscentrum, Centerns kvinnoförbund, Sveri- ges Frikyrkoråd. RIB. Riksförbundet Hem och Skola. Turkiska Riksför- bundet, Lettiska Centralrådet i Sverige och Lettiska Iljälpkommittén, Gemensamma arbetsgruppen mot rasism samt NIA. Utöver den motive- ring som anförts ovan görs bl. a. gällande att förbudet behövs "inte enbart för att efterleva FN: 5 rasdiskrimineringskonvention utan först och främst för att klart uttrycka statsmakternas ståndpunkt i frågan och på så sätt förstärka invandrarnas förtroende för det svenska samhället”. Sveriges Frikyrkoråd påpekar att förbudet bör gälla också till skydd för religiösa minoriteter.

Svea hovrätt tillstyrker förslaget på de skäl utredningen angivit och anför vidare:

Frågan om vilka åtgärder som skall kunna vidtas för att motverka rasdiskriminerande programinslag i närradion diskuteras också i närradio- kommitténs betänkande "Föreningarnas radio" (SOU 1984: 53). I sitt re- missyttrande har hovrätten bl. a. av hänsyn till lagregleringen av yttrande-

• Sida 297
•  Original

friheten inte kunnat ansluta sig till det förslag som kommitten lagt fram. Prop. 1985/86:98 Hovrätten har i stället lagt fram ett annat förslag. För att möjliggöra ett snabbare ingripande i sådana fall kan man enligt hovrättens mening disku- tera att införa en möjlighet för närradiomyndigheten att temporärt dra in sändningstillstånd när en icke laga kraftägande dom angående yttrandefri- hetsbrott från tingsrätt föreligger. Sändningstillstånd skulle då kunna dras

in snabbare utan att man därmed frångår principen att missbruk av yttran-

defriheten skall prövas endast av vederbörlig domstol.

Aven om detta förslag genomförs bör enligt hovrättens mening diskri- mineringsutredningens förslag genomföras. De båda förslagen komplet- terar varandra och bör sammantagna kunna medföra ett effektivare skydd mot rasdiskriminerande föreningsverksamhet.

RRV förklarar sig med hänsyn till föreningsfriheten vara tveksam till förslaget och påpekar också att förbjudna organisationer kan uppstå igen under nytt namn och att påföljderna för de verksamhetsansvariga därför bör skärpas (om ett förbud införs).

Även LO intar en negativ hållning och anför:

Under senare år har ett antal sådana organisationer uppstått i Sverige och det är mot bakgrund av deras syfte och verksamhet enligt LO svårt att se något samhällsmotiv för dessa organisationers existens i det svenska samhället. De har dessutom en så samhällsdestruktiv verkan att allt bör göras för att förhindra deras tillkomst och utveckling.

Detta till trots. ställer LO sig tveksam till metoden att i lag förbjuda sådana organisationer. En orsak till denna tvekan är erfarenheten från andra länder där sådan lagstiftning finns. där det haft minimal effekt. Rättsprocessen har varit mer besvärlig än effekten. Dessutom tenderar sådana organisationer att genomföra namnbyte för att omgående på nytt dyka upp. En annan orsak till LO:s tveksamhet är de svåra gränsdragning— arna och definitionerna av vad som kan betraktas som "organisation som befrämjar etnisk diskriminering" och att sådana definitioner kan variera från en tid till annan. Ett införande av en sådan lagstiftning som i dag kan anses välmotiverad kan i morgon därmed bli ett allvarligt hot mot för— eningsfriheten. Däremot är det viktigt att åtalsmöjligheterna och därmed sammanhängande straffpåföljder nogsamt genomförs om sådana organisa— tioners representanter eller medlemmar. enskilt eller kollektivt, begår gär- ningar som är i lag förbjudna.

Förslaget avstyrks helt av JK , RÅ. statens ungdomsråd. S] V. Folkpar- tiets ungdomsförbund. Finlandssvenskarnas riksförbund. Pressens Sant- arbetsnämnd. Svenska Ortodoxa Prosteriet och Soda/demokratiska kvin- nolörbundet. JK anför bl. a.:

Föreningsfriheten får enligt 2 kap. 14 å andra stycket regeringsformen begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras. med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Som framgår av prop. 1975/76: 209 s. 113 f har förpliktelserna enligt FN-konventionen ansetts vara tillgodosedda i svensk rätt genom bestäm- melserna om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering i l6 kap. 8 och 9 5.5 brottsbalken. Jag delar denna uppfattning och anser inte att det för närvarande erfordras någon ytterligare begränsning av föreningsfriheten av det slag som utredningen föreslår med avseende på ett tillägg till 16 kap. 297 8 & brottsbalken (se sid. 189 i betänkandet).

• Sida 298
•  Original

registreras som föreningar genom registreringen skulle komma i åtnjutande bl.a. av kommunala förmåner t.ex. subventioner i samband med kommu- nal lokalupplåtelse. Enligt utredningen skulle ett förbud mot invandrar- fientligaorganisationer ”kunna vara ett stöd för de myndigheter som i dag tvingas lämna sådana förmåner även till de organisationer som uppenbart bedriver rasistisk verksamhet" (se 5. 189 i betänkandet). Utredningens påstående om att det skulle föreligga något sådant tvång är felaktigt.

I stort sett samma synpunkter framförs av RÅ såvitt gäller föreningsfri- heten och FN-konventionen. RÅ anför därutöver:

[ sammanhanget bör man inte heller bortse från risken att de fåtal organisationer av berört slag som existerar i landet. och som dessutom bedriver en tämligen undanskymd verksamhet. skulle kunna tilldra sig ökad uppmärksamhet genom ett förbud. Statsmakterna torde i tillräckligt hög grad ha markerat sitt ogillande av organisationerna i fråga genom lagstiftningen om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. vilka be— stämmelser i stort tvingar organisationerna till passivitet. Förslaget av- styrks därför.

SIV gör gällande att de negativa konsekvenserna av ett förbud. bl.a. kränkande av föreningsfriheten och risken för att rasistiska organisationer går under jorden och därigenom blir betydligt farligare, överväger de positiva.

Saciuldemokratisku kvinnoförbundet hävdar att föreningsrätten i så hög grad som möjligt ska vara fri från begränsningar och inskränkningar av olika slag och att samhället ännu inte uttömt alla de möjligheter som finns för att begränsa och stoppa diskriminerande verksamhet av organisationer. Förbundet anser dock att samhällsstöd för dessa organisationer inte kan utgå och att samhället helt klart måste uttala sitt avståndstagande från sådan verksamhet.

Folkpartiets ungdmnsförhund hänvisar förutom till föreningsfriheten till att det kan bli mer lockande för vissa människor att ansluta sig till organi- sationer som verkar underjordiskt samt att man genom att låta rasistiska organisationer verka öppet får ökade kunskaper om dem.

Finlundssvenskarnas riksförbund tror att ett förbud skulle bli både verk— ningslöst och farligt.

Forskning

I ett avsnitt om forskning och annat kunskapsinhämtande konstaterar utredningen att forskningen om etniska relationer i Sverige kommit sent igång och inte hunnit bli omfångsrik. Även om nya möjligheter till kun— skapsuppbyggnad kommer att ges vid de institutionsliknande enheter av tvärvetenskaplig karaktär som på senare år har bildats vid flera universitet är det viktigt att området ges ökad prioritet vid anslagsgivning och att fler forskare stimuleras till insatser. Utredningen pekar på att ett personaltill- skott till sekretariatet vid delegationen för invandrarforskning (DEIFO) skulle kunna få positiva effekter bl. a. genom möjligheterna till en intensi- fierad påverkan på forskningsfinansiärer av olika slag. Vidare skulle ett sådant tillskott kunna avhjälpa den brist på forskningsinformation som i dag kännetecknar området. vilket i sin tur skulle kunna medföra ett ökat

• Sida 299
•  Original

intresse hos såväl forskare som nyttjare. Utredningen redovisar också ett antal forskningsområden såsom särskilt angelägna. Behovet av historisk forskning framhålls. liksom socialantropologiska studier av de ”nya" kul- turer som växer fram i samhället genom invandringen. Studier av institu- tionell diskriminering borde komma till stånd liksom att samhället skulle få en bättre överblick över den etniskt sociala stratifteringen genom en etnisk levnadsnivåundersökning. Till angelägna forskningsuppgifter hör enligt utredningen också de etniska minoritetsgruppernas rättsliga och sociala ställning, uppföljning av utredningens studie av maioritetsbefolkningens attityder, forskning om massmediernas roll i opinionsbildningen och stu- dier om språk och språkbehandling som diskrimineringsgrunder.

Ett femtontal remissinstanser uttalar sig särskilt om forskningsavsnittet och flertalet av dem tillstyrker utredningens bedömning om behovet av ny kunskap på området. Här kan nämnas FRN , SAC O/SR, Stockholms läns landsting, Adoptionsr-entrum. Södertälje kommun. UHÄ och flera univer- sitet. Några instanser framhåller vissa forskningsinsatser som viktigare än andra. Det gäller t. ex. SÖ, som betonar vikten av den föreslagna etniska levnadsnivåundersökningen och studier om språkets roll, Botkyrka kom- mun som anser det angeläget med studier av etnisk diskriminering inom de kommunala myndigheterna. kulturrådet, som betonar behovet av kunska- per om kulturverksamheter bland invandrare och språkliga minoriteter. Svenska Ekumeniska Nämnden framhåller behovet av mer forskning, framför allt kring multikulturella/multikonfessionella miljöer och — i likhet med Sveriges Kristna Ungdomsråd - kn'ng invandrarbarns- och ungdo- mars situation, syn på sig själva och sin framtid i Sverige.

UHÄ anför:

UHÄ delar utredningens och högskoleenheternas bedömning att forsk- ningen om etniska relationer är ett i Sverige eftersatt forskningsområde. Det finns emellertid ett växande intresse bland forskare, i första band inom humaniora. religionsvetenskap och samhällsvetenskap. som det är viktigt att stödja. Vid flera universitet har under senare år tillkommit tvärveten- skapliga centrumbildningar. och forskargrupper. som ställt forskningen om etniska relationer i fokus. Som exempel kan nämnas centrumbildningar för invandrarforskning vid universiteten i Stockholm och Uppsala.

Såväl utredningen som delegationen för invandrarforskning (EIFO) har redovisat en rad angelägna forskningsområden. l anslagsframställningen för budgetåret l984/85 uppmärksammade UHÄ behovet av utökade re- surser för den forskning som utredningen framhåller som angelägen. UHÄ föreslog bl. a. att resurser skulle anvisas för uppbyggnaden av en basor- ganisation för ett centrum för invandrarforskning i Uppsala. 1 den forsk- ningspolitiska propositionen (prop. 1983/84: 107) har invandrarforskningen uppmärksammats genom att föredragande statsrådet framhållit nödvändig- heten av att högskolorna. berörda forskningsråd och sektorsorgan ger högre prioritet åt området.

Behovet av den föreslagna satsningen på forskningsinformation under- stryks särskilt av SACO/SR, Stockholms läns landsting och av FRN .

• Sida 300
•  Original

De statliga myndigheterna

Diskrimineringsutredningen ägnar i betänkandet frågan om de statliga myndigheternas ansvar och insatser betydande utrymme. Utredningen framhåller som särskilt viktigt att myndigheterna bedriver ett eget kart- läggnings- och programarbete ägnat att ge invandrare och medlemmar av etniska minoriteter en likvärdig behandling; ett begrepp som ingående diskuteras och som enligt utredningen bör sättas upp som mål för verksam- heten. Några särskilt viktiga sektorsmyndigheters hantering av invandrar- frågorna utgör en bakgrund för diskrimineringsutred ningens överväganden av hur statsmyndigheternas arbete kan förbättras. En kritisk granskning av nuvarande förordning (l976:310) om åtgärder för invandrare m.fl. leder utredningen fram till förslaget att statsmyndigheterna genom en ny förord- ning bör ges klarare riktlinjer för sitt arbete. En sådan förordning bör enligt utredningen fastslå att statliga myndigheter inom sitt verksamhetsområde har samma ansvar för invandrare och språkliga minoriteter som för befolk- ningen i övrigt och att de med utgångspunkt i de invandrarpolitiska riktlin- jerna utförligt skall ange de mål och riktlinjer som skall gälla för alla delar och nivåer av den egna verksamheten samt tillse att dessa effektivt efter- levs. Myndigheterna skall gå invandrare och medlemmar av språkliga minoriteter tillhanda på villkor som är likvärdiga med dem som tillämpas i förhållande till befolkningen i övrigt. Tillsyn av myndigheternas åtgärder med anledning av förordningen föreslås utövas av statens invandrarverk. som också skall delges planer om åtgärder och när så behövs samråda om åtgärdernas utformning.

Det stora flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget eller har inget att erinra mot det. Ett antal instanser ställer sig dock tveksamma eller negativa till vissa av dess delar. främst vad gäller invandrarverkets

föreslagna tillsynsroll.

Behov av ny förordning

Vad först gäller det allmänna behovet av en ny förordning tillstyrks detta uttryckligen av RFV. kulturrådet. AMS. SIV, länsstyrelsen i Stockholms län, domstolsverket, NIA. konsumentverket. bostadsstyrelsen, Södertälje kommun, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund. Turkiska riksförbundet, Lettiska Centralrådet. Lettiska ltiälpkommittén och Adop— tionscentrum. Det skäl som oftast anförs för en sådan ny förordning är behovet av en ökad tydlighet om myndigheternas ansvar på området. SIV anför:

SIV delar DU:s uppfattning att det inte alltid tycks vara klart för myndigheter och institutioner att de har samma ansvar för invandrarna som för majoritetsbefolkningen. [ detta ligger att extra insatser kan behö- vas och att lika behandling inte alltid innebär likvärdig behandling. DU konstaterar att — punktinsatser vid akuta behov är vanligare än djupare analys som leder

till långsiktig handling,

— invandrarfrågor ofta lågprioriteras i ekonomiska svångremstider,

• Sida 301
•  Original

— de invandrar- och minoritetspolitiska målen jämlikhet, valfrihet och samverkan, liksom förordningen (SFS 1976: 310) om statliga myndighe- ters skyldighet att inom sitt verksamhetsområde fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och språkliga minoriteter. tycks spela en under- ordnad roll. SIV anser att utvecklingen sedan förordningens tillkomst varit i stort sett positiv. Flera myndigheter har tagit sitt ansvar för invandrare och minoriteter och arbetat i förordningens anda. ] många fall instämmer dock SlV i utredningens analys.

SlV tillstyrker därför att förordningen SFS 1976: 310 upphävs och att en ny förordning utfärdas som tydligare fastslår såväl myndigheternas ansvar som invandrarverkets roll i arbetet för invandrare och minoriteter.

Fyra remissinstanser är negativa till en ny förordning. Svea Hovrätt avvisar förslaget främst med hänvisning till att många myndigheters ar- betsområden enligt hovrätten inte är av sådant slag att det finns utrymme för eller anledning till särskilda åtgärder för invandrare. RRV ifrågasätter i likhet med statskontoret om utarbetande av handlingsprogram är en lämp— lig styrmetod för att höja aktivitetsnivån. eftersom sådana aktiviteter med tiden brukar bli rätt rutinmässiga. RRV anser dessutom att en författnings— mässig reglering av dessa verksamheter strider mot principen att varje myndighet inom sitt område skall ta ansvar för alla medborgare. Som alternativ till utredningens förslag anser såväl RRV som statskontoret att syftena kan uppnås genom att SIV via bl. a. myndigheternas anslagsfram— ställningar bevakar vilka åtgärder som vidtas och vid behov gör statsmak- terna uppmärksamma på eftersatta områden. JK ser inte någon anledning till att den nuvarande förordningen skall upphävas och ersätts med en ny och anför vidare:

Däremot bör enligt min mening förordningen lämpligen förses med ett tillägg av innebörd att SIV skall bistå alla statliga myndigheter vid hand- läggningen av frågor som berör invandrare när myndigheterna begär det. Det gäller framför allt med tolk- och översättningshjälp (jfr s. 221 i betän- kandet SOU 1984: 55) utan att det behöver belasta myndigheternas budget. SlV bör även bistå myndigheterna med hjälp i form av upplysningar om och till invandrare i myndigheternas kontakter med invandrare i olika hänseenden.

Som ovan nämnts innehåller utredningens förslag till en ny förordning några olika komponenter. Dessa utgörs av en precisering av statsmyndig- heternas ansvar, ett krav på konkreta handlingsprogram. ett krav på lik- värdig behandling samt en precisering av invandrarverkets roll i samman- hanget. I det följande behandlas remissinstansernas synpunkter på var och en av dessa fyra komponenter.

Statsmyndigheternas ansvar

Att statsmyndigheternas ansvar tydligare än i nuvarande förordning kom- mer till uttryck i en ny förordning bejakas i stort sett samma remissinstan- ser som är positiva till en förordning. och med samma motiv. De som

• Sida 302
•  Original

således uttryckligen ansluter sig till förslaget är följande: RFV, kulturrå- det, AMS. SI V . länsstyrelsen i Stockholms lätt. domstolsverket. NIA. konsumenn'erket. bostttdsstyrelsen. Ärkebiskopen. .S'ödertt'ilje kommun, Centerns kvinnoförbund. Lettiska Centralrådet, Lettiska ltjiilpkommittén och Adoptionscentrum. Ingen remissinstans ifrågasätter principen om var- je statsmyndighets ansvar för invandrare och minoriteter på sitt respektive verksamhetsområde. möjligen med undantag av JK. i det ovan citerade uttalandet. i vilket SIV föreslås svara för viss service och vissa kostnader som i dag åvilar respektive myndigheter.

Handlingsprogram

Utredningen har alltså föreslagit att de statliga myndigheterna. med ut- gångspunkt i de riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som riks- dagen har godkänt, utförligt skall ange de mål och riktlinjer som skall gälla för alla delar och nivåer av den egna verksamheten samt tillse att dessa effektivt efterlevs. Ett flertal av de remissinstanser som uttalat sig om förslaget är också för det. Odelat positiva är kulturrådet. AMS, länsstyrel- sen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län, Södertälje kom- mun. Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsj'örhund. RIB och Adoptionscentrton. De motiv som anförs är i huvudsak desamma som utredningens.

AMS betonar särskilt vikten av att programmen omfattar förslag till konkreta åtgärder för vilka tillräckliga resurser måste avsättas.

Några remissinstanser ger förslaget principiellt stöd men anför därtill olika reservationer. SIV menar att det är viktigt att myndigheterna upprät- tar samlade program för sitt arbete med invandrare och att detta slås fast i förordningen, men att programmens detaljeringsnivå måste bli olika bl. a. beroende av myndigheternas verksamhet, komplexitet och administrativa uppbyggnad. Domstolsverket ser det som lämpligt att handlingsplaner upprättas av de centrala statliga myndigheterna men har däremot svårt att se meningen med att sådana också upprättas av lokala myndigheter, i synnerhet av sådana myndigheter vars verksamhet är starkt regelstyrd. För domstolarnas del avstyrks förslaget. BOA"It'll/JSfyre/XFN finner i princip inget att invända mot förslaget om handlingsprogram. men vill för sin egen del ifrågasätta om det inte vore bättre att invandrarfrågorna inarbetades i det generella handlingsprogram som styrelsen upprättar. En liknande upp- fattning redovisar SÖ. som delar utredningens uppfattning om behovet av en samlad planering för arbetet med invandrar- och minoritetsfrågor. men anser att detta bör ske integrerat med verksamheten i övrigt.

Negativa till förslaget om handlingsprogram är som ovan nämnts Svea hovrätt. statskontoret och RRV. Därtill kommer — bland myndigheter som till skillnad från dessa är positiva till en ny förordning — 505 och RFV, som inte anser att förordningen bör innehålla krav på upprättandet av handlingsprogram. Motiven för avstyrkandet i detta avseende är i huvud- sak desamma för deSsa två. SoS anför:

• Sida 303
•  Original

Myndigheterna bör självfallet utarbeta de planeringsdokument och styr- medel för sin verksamhet som de har behov av. Handlingsprogram för visst område kan vara exempel på detta. Det är dock tveksamt om verk- samheten och verksamhetsplancringen främjas av likartade formkrav be- träffande planeringen oavsett vilken verksamhet de bedriver.

Likvärdig behandling

Utredningen föreslår att den nya förordningen uttalat anger att de statliga myndigheterna skall gå invandrare och medlemmar av språkliga minorite— ter tillhanda på villkor som är likvärdiga med dem som tillämpas i förhål- lande till befolkningen i övrigt. Myndigheterna skall därvid uppmärksam- ma att detta medför att särskilda åtgärder behöver vidtas för att tillförsäkra nyss nämnda grupper den servicenivå som myndigheterna i övrigt tilläm-

par.

Förslaget tillstyrks i allt väsentligt och med samma motiv som utredning- en anfört av i stort sett alla de remissinstanser som tagit upp frågan. Det gäller RFV, SÖ. AMS. SIV. länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län. Ärkebiskopen. Landstings/örhttndet. Centerns kvinno- förbund. Lettisku Centralrådet, Lettiska hjälpkommittén och Adoptions- centrum. SI V anför:

SIV vill, liksom DU understryka att insikt om att likvärdig behandling inte innebär lika behandling är centralt vid myndighetens hantering av invandrare. Utan denna insikt kommer myndigheter inte att ändra sitt förhållningssätt även vid väl detaljerade program och när program skall översättas i praktisk handling. Särskilt viktigt är det när myndigheters verksamhet direkt ingriper i den enskildes vardag. exempelvis vid ärende hos försäkringskassan. skattemyndigheter och polis.

Att likvärdig behandling i sammanhanget många gånger är liktydigt med positiv särbehandling framhålls särskilt av AMS och SÖ, något som alltså bejakas. Det synes också 305 göra. även om den riktar viss kritik mot utredningens sätt att behandla frågan om likvärdig behandling. SoS anför:

Erfarenheterna från såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården tyder på att invandrare i allt väsentligt har likartade behov som befolkning- en i övrigt. men att det krävs särskilda åtgärder för att tillgodose dem. Detta gäller också för många andra grupper i samhället (rörelsehindrade, småbarnsföräldrar. gamla. barn, synsvaga m.fl.). Det är därför ytterst tveksamt om man. som utredningen gör, kan hävda att förutsättningar för likvärdig behandling av invandrare skall vara hänsyn till "etniskt beting- ade behov”. Diskussionen bör i stället utgå från det faktum att de har samma behov som alla andra människor men att de. i något eller några avseenden befinner sig i en situation, som medför att särskilda åtgärder erfordras för att deras behov skall kunna tillgodoses och för att de skall kunna leva sitt liv på samma villkor som andra. Det fortsatta arbetet kan då inriktas mot att klarlägga vilka svårigheter som detta medför och hur de kan lösas.

Styrelsen finner det dessutom angeläget framhålla att bristande likvärdig behandling också hänger samman med bristande individuella och struktu-

• Sida 304
•  Original

rella möjligheter. Strävandena att t.ex. bygga ut två-språkig service — utan att kvaliteten försämras — försvåras kraftigt av bristen på sådan personal. Detta är särskilt påtagligt för vissa språkgrupper. Aven när åtgärder vidtas för att ge invandrarna en positiv särbehandling tar det tid innan de får effekt. För att undvika att sådana omständigheter får diskrimi— nerande effekter är det angeläget att erforderliga säråtgärder vidtas på ett tidigt stadium.

Svea Hovrätt är — som tidigare nämnts — negativ till en ny förordning. Förutom det tidigare angivna motivet anger hovrätten i detta sammanhang att myndigheternas möjligheter att ge invandrare en likvärdig behandling främst är beroende av anslagsbeslut.

Invandrarverkets tillsyns- och santrådsroll med anledning av den föreslagna förordningen

SIV har sedan 1976 i enlighet med nu gällande förordning. en roll som samordnare och samrådspartner i förhållande till de statliga myndigheterna vad gäller insatser för invandrare och språkliga minoriteter. Diskrimine— ringsutredningen analyserar i betänkandet denna samordningsroll och me- nar att tillsyn av statsmyndigheterna vore ett mer adekvat uttryck för verkets uppgift än det abstrakta och mångtydiga begreppet samordning. En tillsynsroll uttalad i förordning skulle. enligt utredningens mening, ge verket bättre möjligheter att påverka myndigheterna. Vid sidan av denna tillsynsroll föreslår utredningen att myndigheterna skall informera SIV om planerade åtgärder och vid behov samråda med verket om åtgärdernas utformning.

Förslaget om SlV som tillsynsmyndighet har rönt ett blandat mottagan— de i remissopinionen. Ett övervägande antal av de instanser som uttalat sig i frågan är negativa. Tillstyrker förslaget gör emellertid bostadsstyrelsen, kulturrådet, NIA. länsstyrelser: i Stockholms län. Lettiska C entralrådet. Lettiska hjälpkammittén samt SACO/SR. I den mån skäl därtill anförs överensstämmer de med utredningens motiv. SACO/SR anser att SIV: s tillsynsroll borde utvidgas att avse även primärkommunala och landstings- kommunala verksamheter.

Rent negativa till en uttalad tillsynsroll för SIV är JK. SoS. RFV, statskontoret. RR V. S Ö, statens tmgdnmsråa'. Frikyrkritrådet och Ärkebis- kopen. De skäl som anförs härför är främst den rollkonflikt som SIV därigenom uppges komma i. bl. a. på så sätt att verket skulle tillse även den egna verksamheten, att förslaget skulle innebära ett avsteg från gällande praxis om myndigheternas jämställdhet och självständighet i förhållande till varandra och att SIV inte har tillräcklig kompetens på fackmyndighe- ternas områden för att verkligen kunna avgöra huruvida invandrare på dessa behandlas likvärdigt eller ej. Statskontoret pekar på att behovet av löpande tillsyn redan i dag är uppfyllt genom JO-ämbetet. vars granskning även inrymmer de kommunala myndigheterna. Svea hovrätt. som är kri- tisk mot benämningen tillsyn. har liknande motiv och anför:

• Sida 305
•  Original

Hovrätten anser det inte heller vara lämpligt att benämna invandrarver— kets uppgift enligt den tänkta förordningen om åtgärder för invandrare m.fl. som en tillsynsuppgift. JK och JO har enligt lag att utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar. De har därmed förbundna befogenheter. såsom åtalsrätt. Överordnade myn- digheter har ofta tillsyn över underordnade myndigheter. vilken kan ut- övas bl.a. genom överprövning av den underordnade myndighetens be- slut. Eftersom dylika befogenheter inte är avsedda att tillkomma invand- rarverket bör verket inte utses till tillsynsmyndighet.

Även SIV är tveksamt till att få en uttalad tillsynsroll och anför bl. a.:

Rikspolisstyrelsen, knminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och riksskat- teverket är exempel på ordinarie tillsynsorgan. Tillsynen utövas bl. a. med hjälp av inspektioner och ”andra åtgärder" (förfrågningar, infordrande av handlingar etc).

Speciella tillsynsorgan är JK, RRV, Statskontoret, Datainspektionen och riksdagens revisorer. Betecknande för dessa myndigheter är att deras tillsyn omfattar alla myndigheter i olika delar. Det synes vara en tillsyns- roll av det senare slaget som DU avser. Arbetsfältet kommer i så fall att omfatta så gott som samtliga myndigheter. En uppgift av så stor omfattning kommer att —- om tillsynen skall fungera som avsett — kräva en avsevärd resursförstärkning för SIV.

Verket menar att tillsynsfunktionen rimmar illa med intentionerna att varje myndighet inom sitt ämnesområde har ansvar även för invandrarna. Att utpeka verket som en tillsynsmyndighet, utan att samtidigt ge verket reell möjlighet att ingripa och påverka myndighetens agerande. riskerar att bli ett slag i luften. Ansvaret för eventuella missförhållanden i andra myndigheters hantering av invandrarfrågor kan komma att läggas på till- synsorganet, dvs. SIV. i stället för på den ansvariga myndigheten.

Det är därför lämpligare att SIV. i stället för en direkt tillsynsfunktion, fortsätter att ha sin nuvarande bevaknings- och samordningsroll. Detta har. om man ser utvecklingen av invandrarfrågorna i samhället under en tioårsperiod, visat sig vara en fungerande roll. Vid upptäckt av brister i andra myndigheters hantering av invandrarfrågor kontaktar SIV i första hand den berörda myndigheten. Är inte detta tillräckligt kan saken påtalas hos myndighetens ordinarie tillsynsorgan. Är den felande myndigheten själv tillsynsmyndighet. torde SIV ha möjlighet att vända sig direkt till regeringen.

Centerns kt-'innaförbund menar att det samordningsansvar SIV redan i dag har borde ge utrymme och ansvar också för de uppgifter utredningen föreslår för verket i framtiden men har inget att invända mot att detta klarare framgår av SIV: s instruktion. RÅ anser sig inte kunna bedöma behovet av de åtgärder utredningen föreslagit för de statliga myndigheter- na bl.a. vad avser SIV: s tillsynsroll. RÅ anför vidare:

Allmänt kan dock sägas att en alltför långt driven formalisering av kontakterna mellan olika myndigheter kan motverka det syfte som ligger bakom en viss anbefalld ordning. Givetvis bör invandrarverket fortlöpande hålla sig underrättat om förhållandena på det aktuella området och därvid kunna inhämta upplysningar under medverkan från berörda myndigheter. I och för sig kan det givetvis stundom vara av intresse för invandrarverket

• Sida 306
•  Original

att få information om exempelvis förekomsten av åtal för olaga diskrimine- Prop. 1985/86:98 ring och hets mot folkgrupp liksom om domstolarnas praxis på området. Uppgifter i dessa hänseenden torde dock med fördel kunna hämtas i första hand från den löpande rättsstatistiken.

Invandrarverkets framtida uppgifter

Diskrimineringsutredningen har funnit att frågan om att fortlöpande beva- ka de etniska relationernas utveckling tydligare bör framgå av uppdraget till SIV och att detta således bör komma till klart uttryck i SIV: s instruk- tion. Som exempel på arbetsuppgifter inom området för verket anger utredningen följande: — att systematiskt följa och redovisa utvecklingen genom egna studier, periodiskt återkommande uppföljningar av DU: s attitydundersökning samt initierandc av nödvändig forskning i övrigt; — att systematiskt följa och redovisa de centrala myndigheternas insatser på invandrarpolitikens område, — att systematiskt följa och redovisa tillämpningen av diskrimineringslag- stiftningen: — att SIV utses till det nationella organ som anges i artikel 14 i FN:s rasdiskrimineringskonvention. samt — att även i övrigt verka för förbättrade etniska relationer.

I den del förslaget avser SIV: s roll vad gäller rättsväsendets område och frågan om det nationella organet enligt FN-konventionen utvecklades det- ta i delbetänkande (Ds A 1984:7) Om olaga diskriminering och remisser- ganens synpunkter på dessa frågor återges i det sammanhanget. Vad gäller utredningens uppfattning att det klarare bör framgå av SIV: s instruktioner att verket har ett uttalat uppdrag att fortlöpande bevaka och redovisa de etniska relationernas utveckling tillstyrks detta av de instanser som berört frågan. Det gäller SoS, S_Ö, UHÄ, statskontoret, RRV, länsstyrelser: i Stockholms län. landstingsförbundet. Södertälje kommun, Centerns kvin- noförbund. Folkpartiets kvinnoförbund. Lettiska Centralrådet och Let- tiska ly'älpkommittén.

SI V synes inte ha något att erinra mot förslaget som sådant men anser att den speciella frågan om periodiskt återkommande uppföljningar av attityd- undersökningen inte bör skrivas in i instruktionen. utan att SIV i stället vid behov i samarbete med DEIFO kan initiera olika slags studier om etniska relationer. SlV kommenterar också resursfrågan och anför:

Många av de föreslagna uppgifterna för SIV sköts redan av befintlig personal respektive kan utföras genom vissa omformuleringar av verksam- heten. Det gäller främst utbildning och opinionsarbete samt produktion av material.

De uppgifter som SIV föreslås få när det gäller andra myndigheters utarbetande och genomförande av egna handlingsprogram på invandrar- och minoritetspolitikens område innebär en avsevärd ambitionshöjning jämfört med förhållandena idag. SIV bedömer att ett tillskott av en årsar- betskraft skulle möjliggöra granskning av ett par myndigheters handlings- program per år. 306

• Sida 307
•  Original

En allmän bevakning av rättstillämpningen kräver tillskott av en juri- diskt väl bevandrad handläggare. För dessa arbetsområden krävs dessut- om en gemensam assistentresurs.

Den nya stödfunktionen/myndigheten behöver minst de resurser DU föreslår. Kontakter med JämO ger vid handen att DU:s beräkning av resursbehovet är i underkant.

Behovet av operativa medel för en systematisk bevakning av etniska relationer beräknar DU till en miljon kronor årligen. Av dessa medel är huvuddelen motiverad av de periodiskt återkommande attitydundersök- ningarna. SIV menar att medel för sådana större undersökningar bör sökas

i samråd med EIFO när behov föreligger.

För att utveckla och stimulera utbildnings- och fortbildningsinsatser på olika samhällsområden behöver SIV även fortsättningsvis möjlighet att bevilja projektbidrag för metodutvecklingsarbete m. rn. i kommuner, landsting och organisationer.

SIV delar utredningens bedömning att insatser för att bekämpa diskn'mi- nering och vitalisera rättstillämpningen på detta område inte kan betraktas i termer av rationalisering och besparingar annat än sett ur ett mycket vitt samhällsperspektiv. SIV har inte heller kunnat finna andra möjligheter att finansiera en ambitionshöjning från samhällets sida än dem som DU själv pekat på.

Resursfrågan har också behandlats av statskontoret och RRV som bl. a. är kritiska till utredningens förslag om en kvittning mot de kostnader som utredningen belastat statsbudgeten med som finansieringsmöjlighet för framtiden. RRV anför:

De flesta av utredningens förslag. som RRV tillstyrkt eller lämnat utan erinran, åligger redan i dag invandrarverket. Det motiverar alltså inte i sig några ytterligare resurser. Diskrimineringsutredningen har vidare under en rad år gjort värdefulla kartläggningar som normalt faller inom invandrar- verkets ansvarsområde. Ett sådant förhållande kan inte i sig motivera att motsvarande resurser efter det att utredningen fullgjort sin uppgift, förs över till verket. Det kan således inte ses som ett hållbart argument för att motivera mera resurser till verket.

Kommuner och landsting

Utredningen lämnar i ett mer resonerande avsnitt om kommuner och landsting vissa förslag till åtgärder. Det gäller framför allt att dessa inom sina olika förvaltningar och organ bör göra egna genomgångar av sin praxis och studera i vad mån likvärdig behandling verkligen ges invandrare samt att upprätta handlingsprogram. Det gäller vidare att kommunerna inom ramen för socialtjänsten eller i invandrarbyråverksamheten bör utbilda någon som skulle kunna lämna invandrare viss rättslig vägledning t. ex. vid fall av olaga diskriminering. Utredningen pekar också på behovet av två- språkig personal, inte minst inom landstingens verksamhet.

Endast få remissinstanser har lämnat synpunkter på dessa förslag. Vad gäller frågan om kommunala handlingsprogram tillstyrks detta av kulturrå- det. 51 V, länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms kommun. Södertälje kommun. Svenska kommunft'irbundet och Centerns kvinnoförbund.

• Sida 308
•  Original

Landstingsförbtmdet anser att det är naturligt att sådana program får växa Prop. 1985/86:98 fram då behov föreligger. RRV avstyrker förslaget. Vad gäller förslaget om utbildning för viss rättslig vägledning anför SIV:

Verket delar DU:s mening att det är värdefullt om människor som känner sig diskriminerade kan vända sig till en person i den egna kom- munen, som är särskilt kunnig inom det aktuella rättsområdet. Denna skulle kunna ge råd och stöd i diskrimineringsfrågor. Betydelsen av närhet till hjälp i denna typ av ärenden kan inte nog understrykas. Om den "byråkratiska" hanteringen är alltför krånglig kan människor avstå från att begära hjälp. avstå från att anmäla diskriminering.

Att ha en sakkunnig i ämnet inom kommunen har också andra fördelar. Om en sakkunnig blir känd, framför allt i den lilla kommunen. finns det stora möjligheter att han kan arbeta förebyggande. bl. a. genom att tjänste- män har möjlighet att vända sig till den sakkunnige och rådgöra när de tror sig riskera att diskriminera. Bara inrättandet av en sakkunnig på orten kan medföra att diskrimineringsfrågornas allvar understryks.

Verket menar att kommunens sakkunnige kan vara en välrenommerad person, som kombinerar denna syssla med ordinarie verksamhet, kanske en advokat. Verket tycker inte att en sakkunnig bör kombineras med invandrarbyråverksamheten, eftersom den verksamhetens möjlighet till att nå resultat starkt bygger på förhandlingar och goda relationer med tjänste- män och andra inom kommunen. Dock bör invandrarbyråernas kompetens inom sakområdet ökas.

Även detta förslag avstyrkes av RRV med motiveringen att det inte är rimligt att ålägga kommunerna nya uppgifter för vilka det redan finns ansvariga organ.

Frågan om betydelsen av tillgång till tvåspråkig personal understryks särskilt av SIV och Lettiska C entralrådet. Stockholms läns landsting beto- nar att det inom landstinget redan utfärdats en rekommendation om att tvåspråkighet skall räknas som merit vid anställning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län efterlyser i sammanhanget ett samord- nings- och samrådsorgan på länsplanet för arbetet med invandrarfrågorna och anför:

Det kan som länsstyrelsen ser det inte vara oviktigt att få till stånd ett statligt — kommunalt samarbete på regional nivå för att underlätta flykting- ars och invandrares situation och för att skapa eller samordna befintliga statliga och kommunala resurser. Det kan därvid röra placering av flyk- tingar och invandrare. bostads- och sysselsättningsfrågor och frågor som hälso- och sjukvård och undervisning. Även om statlig ersättning utgår för hjälp till flyktingar finns det i dag ett motstånd från fiera kommuner att ta emot flyktingar. Flera placeringar kan då ofta bli slumpartade och måste efter en tid göras om med den otrivsel och annan problematik som detta skapar. Ett fungerande samråds- och samordningsorgan skulle underlätta att få kommuner och kommunmedlemmar att lösa sina uppgifter med invandrarna. Ett sådant organ skulle även kunna fånga upp och förmedla erfarenheter från olika kommuner hur de löser invandrar- och flykting- problem och verka för att ge invandrare en likvärdig behandling.

• Sida 309
•  Original

Massmedierna

Efter en allmän diskussion om massmediernas effekter på opinionsbild- ningen i invandrarfrågor föreslår utredningen bl. a. att regeringen föreskri- ver för dem som skall utarbeta förslag till nya avtal mellan staten och programföretagen inom radio och TV att överväga att i dessa avtal inskriva en skyldighet att programverksamheten — även långsiktigt — bör vara ägnad att motverka invandrartientlighet och rasism.

Förslaget tillstyrks uttryckligen av kulturrådet, SÖ. NIA. RIB s'amt Centerns K vinnoförbund. Centerns Kvinanärbund anför:

Utredningen är försiktig också när det gäller massmedia och ställer inte ens precisa krav på det nya radioavtalet. CKF anser att regeringen bör föreskriva att det nya radioavtalet skall innehålla en paragraf som klart definierar programbolagens skyldigheter att utarbeta egna handlingspro- gram i syfte att genom nyhetsförmedling och programverksamhet motver- ka invandrarfientlighet.

Förslaget avstyrks av SAF, radionämnden och Sveriges Radio AB. Enligt Sveriges Radio är de bestämmelser som finns i nu gällande lag och avtal ett bra uttryck för en avvägning mellan de intressen utredningen företräder och kraven på en fri och allsidig nyhets- och informationsför— medling i radio och television. Radionämnden anför:

Enligt radionämndens mening har demokratibestämmelsen i radiolagen således inte den mer begränsade innebörd som utredningen angeri betän- kandet. Nämnden anser att bestämmelsen bl.a. innefattar en skyldighet för programföretagen att i programverksamheten verka för att rasfördomar och invandrarfientlighet bekämpas. Denna skyldighet innebär också ett övergripande ansvar för hela programutbudet av det slag utredningen önskar. Mot denna bakgrund kan radionämnden inte finna att några ytterli- gare bestämmelser rörande rasism m.m. behöver införas i de kommande nya avtalen.

Några remissinstanser instämmer allmänt i utredningens analys av mass- mediernas opinionsbildande effekter utan att ta uttrycklig ställning till ovannämnda förslag. Länsstyrelsen i Stockholms län betonar journalistut- bildningens betydelse i sammanhanget — i likhet med Södertälje kommun och Gemensamma arbetsgruppen mot rasism — samt menar att man också borde försöka finna former för en dialog där massmediernas roll för opini- onsbildningen i invandrarfrågor blir belyst. Kommunförbundet anser det viktigt att vissa nyckelgrupper i samhället ges fördjupad information och utbildning för att i ökad utsträckning kunna bemöta felaktiga påståenden och missvisande information i massmedierna. Lettiska Centralrådet och Lettiska Hiälpkommittén framhåller bl. a. att minoriteternas representan- teri högre grad än för närvarande borde släppas fram i medierna.

• Sida 310
•  Original

Bilaga [3 Prop. 1985/86:98

Lagrådsremissens lagförslag ] Förslag till Lag mot etnisk diskriminering

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens ändamål ] 5 Denna lag har till ändamål att motverka varje form av etnisk diskrimi- nering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet.

Etnisk diskriminering

2 5 Med etnisk diskriminering avses i denna lag att en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Ombudsman mot etnisk diskriminering

3 & En ombudsman mot etnisk diskriminering skall verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i samhällslivet. Ombudsmannen utses av regeringen. 4 & Ombudsmannen skall genom råd och på annat liknande sätt medver- ka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina rättigheter.

Ombudsmannen skall vidare genom överläggningar med myndigheter. företag och organisationer samt genom opinionsbildning. information och på annat liknande sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering. S 5 Ombudsmannen skall särskilt motverka att arbetssökande utsätts för etnisk diskriminering. Ombudsmannen skall också i kontakt med arbetsgi- vare och berörda arbetstagarorganisationer främja ett gott förhållande mellan olika etniska grupper i arbetslivet.

Nämnd mot etnisk diskriminering

6 5 Regeringen utser en nämnd mot etnisk diskriminering som skall bestå av tre ledamöter. Ordföranden skall vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare.

Nämndens uppgifter är att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor om tillämpningen av denna lag och att hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra'åtgärder som är ägnade att motverka etnisk diskriminering. Nämnden skall vidare pröva ärenden enligt 8 %.

Förfarandet hos ombudsmannen och nämnden

7 5 En arbetsgivare är på ombudsmannens uppmaning skyldig att komma till sådana överläggningar och lämna sådana uppgifter som berör arbetsgi- varens förhållande till arbetssökande och arbetstagare och som behövs för ombudsmannens verksamhet på arbetslivets område. Genom uppgiftsskyl- 310

• Sida 311
•  Original

digheten får arbetsgivaren inte betungas onödigt. Föreligger särskilda skäl är arbetsgivaren inte skyldig att lämna ut uppgifter.

Även i övrigt bör arbetsgivare och andra komma till överläggningar och lämna upplysningar till ombudsmannen. om ombudsmannen begär det. 8 5 Om en arbetsgivare inte rättar sig efter ombudsmannens uppmaning enligt 7 & första stycket. får ombudsmannen förelägga vite. Ombudsman- nens beslut att förelägga vite får överklagas hos nämnden mot etnisk diskriminering. Nämndens beslut får inte överklagas.

Talan om utdömande av vite förs vid tingsrätt av ombudsmannen.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1986.

2 Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 9kap. 21 & sekretesslagen (1980: 100)] skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 21 &

Sekretess gäller i ärende hos jämställdhetsombudsmannen eller jäm- ställdhetsnämnden enligt lagstiftningen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos ombuds- mannen och nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1986: 000) mot etnisk diskrimine- ring för uppgift om enskilds person- liga eller ekonomiska förhållanden. om det katt antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

[ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1986.

' Lagen omtryckt 1985: 1059.

• Sida 312
•  Original

Utdrag

LAGRÄDET PROTOKOLL vid sammanträde 1986-02-06

Närvarande: justitierådet Knutsson. f.d. justitierådet Sterzel, regeringsrå- det Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Gradin beslutat inhämta lagrådets ytt- rande över förslag till 1. lag om etnisk diskriminering. 2. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Dag Ek-

man. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag mot etnisk diskriminering

Lagens huvudtanke är. som uttalas redan i den inledande presentationen, att en ombudsman genom olika åtgärder skall motverka etnisk diskrimine- ring i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet. Den har emeller- tid utformats som en lag mot sådan diskriminering i allmänhet och inleds med en programförklaring. vilken uttrycker statsmakternas bestämda av- ståndstagande från alla former av diskriminering som har sin grund i någons etniska tillhörighet. Det är ofrånkomligt att man kan se en viss diskrepans mellan principdeklarationen och de åtgärder som sätts in ge- nom lagen. Enligt lagrådets mening är det emellertid inte berättigat att mera allmänt kritisera remissen från denna synpunkt. Det rör sig om verkligt svåra frågor som har varit föremål för ingående överväganden. Inte minst remissyttrandena i ärendet visar svårframkomligheten hos olika tänkbara handlingsvägar. Lagrådet, som för sin del anser remissens pro- gramförklaring förtjäna fullt instämmande i sak, har förståelse för att man i dagens läge har stannat vid de åtgärder som remissen avser.

Uppgiften som ombudsman kan givetvis utformas på olika sätt liksom den närmare organisationen, behörighetskraven etc. kan bli föremål för delade meningar. Lagrådet har för sin del funnit att den föreslagna kon- struktionen kan godtas Det blir. som också anges i remissen. i viss mån fråga om en försöksverksamhet som får granskas och värderas inom några år. Det förefaller naturligt att man på detta sätt prövar sig fram på ett vanskligt område. och det framstår snarast som en fördel att ombudsman- nen inte från början ges några åklagarliknande funktioner utan tilldelas en i huvudsak rådgivande och opinionsbildande roll. Uppenbart är att utfallet av verksamheten kommer att i hög grad bero på personvalet. Med hänsyn till arten av de uppgifter som ges ombudsmannen och till den stora vikten av att få en i sak verkligt lämpad person anser lagrådet godtagbart. att urvalet inte begränsas genom ett krav på att ombudsmannen skall vara lagfaren. Om ombudsmannen inte har sådan bakgrund. måste givetvis 312

tjänsten som handläggare besättas med en kvalificerad jurist. Väsentligt är också, och under alla förhållanden, att den föreslagna nämnden får reell betydelse.

Lagrådet godtar således förslaget i sak. Från lagtekniska synpunkter framstår emellertid vissa jämkningar som erforderliga. De hänger delvis samman med den förut påpekade spänningen mellan den inledande para- grafen och de följande. Den kan och bör minskas genom smärre justering- ar. Lagrådet föreslår sålunda att 1 och 2 ss förs samman till en paragraf och att ändamålet helt kort anges till att motverka etnisk diskriminering. En förstärkning med orden "varje form av” motverkar snarast sitt syfte och ger förväntningar om närmare lagregler i det följande. Orden "i arbets- livet och på andra områden av samhällslivet” kan med fördel föras över till paragrafen om ombudsmannen. Denna bör också förbättras språkligt ge- nom att man undviker att upprepa orden etnisk diskriminering.

Med dessa ändringar, som lagrådet alltså ser som endast redaktionella men som sådana nödvändiga, skulle de inledande paragraferna i lagen få följande lydelse:

”Lagens ändamål

1 & Denna lag har till ändamål att motverka etnisk diskriminering. Med etnisk diskriminering avses att en person eller en grupp av personer miss- gynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Ombudsman mot etnisk diskriminering

2 & Regeringen utser en ombudsman med uppgift att verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet."

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Detta föranleder ingen erinran.

• Sida 314
•  Original

De remitterade lagförslagen om ändring i brottsbalken och skadeståndslagen

] Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 9 5 brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 9 ä'

Näringsidkare som i sin verksam- het diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella el- ler etniska ursprung eller trosbe- kännelse genom att icke gå honom till handa på de villkor näringsid- karen i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. dömes för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst sex må- nader.

Vad i första stycket sägs om nä- ringsidkare äger motsvarande tillämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i all- män tjänst, vari han har att gå all- mänheten till handa.

En näringsidkare som i sin verk- samhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, natio- nella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet till- lämpar i förhållande till andra, skall dömas för olaga diskrimine- ring till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket om en näringsidkare tillämpas också på den som är anställd i näringsverk- samhet eller annars handlar på en näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i allmän tjänst.

För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän samman- komst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare, om han diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1986.

' Paragrafen erhöll sin nuvarande beteckning genom 1970: 225.

• Sida 315
•  Original

2 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen(1972: 207)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 s skadeståndslagen(1972: 207)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen l_l-'(/£'l.l"('

lkap. 3ä

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten. genom annat ofredande som inne- fattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten. genom annat ofredande som inne- fattar brott. genom brytande av post- eller telehemlighet. intrång i förvar. olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

' Lagen omtryckt 1975: 404.

• Sida 316
•  Original

Prop. 1985/86:98

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1986-02-06

Närvarande: justitierådet Knutsson, f. d. justitierådet Sterzel, regeringsrå- det Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken.

2. lag om ändring i skadeståndslagen (19721207). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lena Berke. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

De förslagna lagändringarna föranleder inte någon erinran från lagrådets sida.

Utredningen har i en särskild skrivelse föreslagit att bestämmelsen om olaga diskriminering skall göras tillämplig inte bara på den som är anställd i allmän tjänst utan också på den som innehar ett allmänt uppdrag. Detta förslag har mottagits positivt av alla remissinstanser utom två; det har bl.a. uttryckligen tillstyrkts av Svenska kommunförbundet. Departe- mentschefen har emellertid inte följt förslaget. Detta ställningstagande synes mindre väl förenligt med det bestämda avståndstagande från alla former av diskriminering på etnisk grund som har kommit till uttryck såväl i denna lagrådsremiss som i remissen med förslag till lag mot etnisk diskriminering. Frågan har visserligen begränsad praktisk betydelse. För- troendevalda torde nämligen endast sällan gå enskilda till handa på ett sätt som är jämförligt med vad som sker i näringsverksamhet. vilket är en förutsättning för att straffbestämmelsen mot olaga diskriminering skall vara tillämplig (jfr prop. l970:87 s. 130). Med hänsyn till sakens princi- piella intresse vill dock lagrådet framhålla följande.

Som skäl för sitt ställningstagande har departementschefen anfört att den principiella utgångspunkten måste vara att ledamöterna av politiska organ fattar sina beslut under politiskt. inte straffrättsligt ansvari Den omständigheten att innehavaren av ett politiskt uppdrag handlar under politiskt ansvar utgör emellertid inte något skäl för att han skall undgå straffrättsligt ansvar för handlingar som han i denna egenskap företar mot enskilda. Såsom påpekas i remissen är också bestämmelserna i 20 kap. l & brottsbalken om straff för oriktig myndighetsutövning tillämpliga även på förtroendevalda. Som ett ytterligare motiv för att inte nu företa någon lagändring har departementschefen hänvisat till en kommande utredning

• Sida 317
•  Original

om åtgärder för att stärka respekten för rättsordningens begränsningar av kommunernas principiella självbestämmanderätt. Inte heller detta synes lagrådet innebära något avgörande argument för att avstå från att utvidga tillämpningsområdet för en straffbestämmelse, vilken gäller handlande av anställda i allmän tjänst. så att den kommer att omfatta motsvarande gärningar när de begås av den som innehar ett allmänt uppdrag.

Mot den angivna bakgrunden anser lagrådet att det finns skäl att ytterli- gare överväga frågan om en sådan komplettering av lagtexten som utred- ningen har föreslagit.

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

Förslaget lämnas utan erinran.

• Sida 318
•  Original

Prop. 1985/86:98

Bilaga 16

Lagrådsremissens lagförslag till lag mot etnisk diskrimi-

nering m.m. ..................................... 310 Lagrådets yttrande över förslag till lag mot etnisk diskri- mineringm.m. 312 De remitterade lagförslagen om ändring i brottsbalken och skadeståndslagen ............................. 314 Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken och skadeståndslagen ................. 316

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986